Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen : slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

á

Tv

n

I

d

m e e

27 28 RB

och

enligt kap.

samt

slutbetänkande

av Polis-

l

rättsutredningen

din l Statens offentliga utredningar 1995:47 Justitiedepartementet

Tvångsmedel

enligt 27 och 28 RB kap. samt polislagen

Slutbetänkande av ljgisrättsutredningen Stockholm 1995

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets forvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Svara remiss. Hur och Varför. Statsrâdsberedningen, 1993. En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara pâ remiss. - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Arkiv- och informationsenheten 103 33 Stockholm Fax: 08-790 09 86 Telefon: 08-763 24 81

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 9138439444; Stockholm 1995 ISSN G37525OX

Till statsrådet och chefen

för Justitiedepartementet

Regeringen bemyndigade den 22 augusti 1991 chefen för Justitiedepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra

en utvärdering av den rättsliga regleringen av polisens befogenheter.

Den 18 mars 1993 beslutade regeringen att tilläggsdirektiv genom ge

utredningen i uppdrag att se över även rättegângsbalkens regler om

beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Den 13 september förordnades 1991 hovrättslagmannen Dan Fernqvist som särskild utredare. Som experter förordnades samma dag hovrättslagmannen Nils-Olof Berggren, numera polisöverintendenten Anders Danielsson, hovrättsassessorn Eva Jagander och polisintendenten Bjarne Lundin. Den 17 juni 1993 entledigades Eva Jagander från sitt uppdrag. Samma dag förordnades statsåklagaren Anna-Lena Dahlqvist som expert. Till sekreterare utredningen fr.o.m. den 21 oktober 1991 förordnades den 10 oktober 1991 hovrättsassessorn Eva Lönqvist. Utredningen, som har antagit namnet Polisrättsutredningen, har tidigare avgett delbetänkandet Polisens rättsliga befogenheter SOU 1993:60. Härmed överlämnas utredningens slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen. Uppdraget är härigenom slutfört.

Göteborg i maj 1995

Dan Fernqvist

Eva Lönqvist

Innehåll

Sammanfattning ll

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 23

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 23 . . . . . . . 2 Förslag till lag om ändring i lagen 1952:98 med

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa

brottmål 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 Förslag till lag om ändring i lagen 1960:418 om

straff för varusmuggling 55 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 Förslag till lag om ändring i lagen 1964:167 med

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 56 . . . . . .

5 Förslag till lag om ändring i lagen 1974:1066 om förfarande med förverkad egendom och hittegods 57

m.m. . 6 Förslag till lag om ändring i lagen 1975:295 om användning av vissa tvångsmedel på begäran av

främmande stat 59 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Förslag till lag om ändring i lagen 1982:395 om

Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning 60 . 8 Förslag till lag om ändring i lagen 1984: 151 om

punktskatter och prisregleringsavgifter 61

. . . . . . . . . . .

9 Förslag till lag om ändring i polislagen 1984:387 62

. . . .

10 Förslag till lag om ändring i taxeringslagen

1990:324 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11 Förslag till lag om ändring i lagen 1994:466 om särskilda tvångsâtgärder i beskattningsförfarandet 70

. . . . . 12 Förslag till lag om ändring i tullagen 1994:1550 71 . . . .

1 Inledning 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 Utredningens direktiv 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Utredningens arbete 77 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Gällande rätt 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Grundläggande regler om tvångsmedel 80 . . . . . . . . . . . 2.1.1 Europakonventionen 80 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.2 Regeringsformen 81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.1.3 Övriga principer för tvångsmedelsanvändning 83

.

Innehåll

2.2 Husrannsakan 84 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.1 Rättegångsbalken 84 . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.2.2 Polislagen 86 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

2.2.3 Övriga författningar 87

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning 89 . . . . . . . . . . . 2.3.1 Rättegângsbalken 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.3.2 Polislagen 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

2.3.3 Övriga författningar 92

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.4 Beslag m.m. 95 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 2.4.1 Rättegângsbalken 95 . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

2.4.2 Övriga bestämmelser om beslag 98

. . . . . . . . . . 2.4.3 Omhändertagande egendom, m.m. 102 av . . . . . .

3 Vissa uppgifter om utländsk rätt 107 . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Danmark 107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.1 Husrannsakan 107 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.2 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning 110 . . . . . . 3.1.3 Beslag 112 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1.4 Indgreb i meddelelsehemmeligheden 114 . . . . . 3.2 England 116 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Finland 118 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.1 Husrannsakan 118 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.3.2 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning 119

. . . . . . 3.3.3 Beslag 121 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.4 Vissa tvångsmedel i polislagen 123 . . . . . . . . . . . 3.3.5 Inhämtande information 124 av . . . . . . . . . . . . . 3.4 Norge 128 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.4.1 Husrannsakan och kroppsvisitation 128

. . . . . . . . 3.4.2 Beslag 131 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5 Tyskland 134 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Overväganden och förslag

4 Allmänt tvångsmedel 137 om . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Definition av begreppet tvångsmedel 137 . . . . . . . . . . . . . 4.1.1 Inledning 138 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.1.2 överväganden 139

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Betydelsen av samtycke m.m. 143 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.1 Betydelsen samtycke 144 av . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.2 Betydelsen begäran 146 av en . . . . . . . . . . . . . .

4.2.3 överväganden angående 28 kap. 1 § tredje

stycket rättegångsbalken 148 . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll

4.2.4 Samtycke till åtgärder som inte utgör

tvångsmedel 149 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.3 Närmare om straffprocessuella tvångsmedel 151

. . . . . . . .

4.3.1 Avgränsningen av de olika straffprocessuella tvångsmedlen 152

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.3.2 Något om inledande av förundersökning 155

. . . . . 4.3.3 Graden av misstanke 158 . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.4 Fara i dröjsmål 165 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 Inhämtande och användande information 177

av . . . . . . . . 5.1 Inhämtande av information 177 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.1 Utgångspunkter 178 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.1.2 överväganden 187

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 Användande av information 194 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.2.1 Utgångspunkt 194

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.2.2 Överskottsinfonnation 196

. . . . . . . . . . . . . . . .

5.3 Kopiering av beslagtagna handlingar 197

. . . . . . . . . . . . . 5.3.1 Kopiering av beslagtagna handlingar 197 . . . . . . .

5.3.2 Förfarandet med kopior 199

. . . . . . . . . . . . . . .

6 Husrannsakan och liknande undersökningar 207

. . . . . . . . 6.1 Indelningen av tvångsmedlen 207 . . . . . . . . . . . . . . . .

6.1.1 Inledning 208

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.1.2 Undersökningar av hus, och liknande

rum

utrymmen 210 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.1.3 Undersökningar av allmänt tillgängliga

utrymmen 213 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.1.4 Undersökningar av s.k. tillhåll 214

. . . . . . . . . . . 6.1.5 Undersökningar av områden utomhus 216 . . . . . . .

6.1.6 Undersökningar av lösöre 217

. . . . . . . . . . . . . .

6.1.7 Ett nytt begrepp 221

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Syftet med tvångsmedlen 224 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.1 Inledning 224 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.2 Reella undersökningar 225 . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.3 Personella undersökningar 227 . . . . . . . . . . . . . .

6.3 Förutsättningarna för tvångsmedlen 230

. . . . . . . . . . . . . 6.3.1 Inledning 231 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.2 Straffbarhetskravet 232 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3.3 Indikations- och misstankekravet 236 . . . . . . . . . .

7 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning 243

. . . . . . . . . . . .

7.1 Inledning 244

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.2 Nuvarande indelning av tvångsmedlen 245

. . . . . . . . . . . .

Innehåll

7.2.1 Kroppsbesiktning 245 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2.2 Kroppsvisitation 253 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.3 överväganden angående indelningen av tvângsmedlen 258

. . 7.3.1 Allmänna överväganden 258 . . . . . . . . . . . . . . . 7.3.2 Indelningen av tvångsmedlen 263 . . . . . . . . . . . 7.3.3 Undersökning av kläder och föremål 268 . . . . . . .

7.3.4 Särskilt om kroppsbesiktning av

målsägande 272 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4 Syftet med och förutsättningarna för tvångsmedlen 285 . . .

7.4.1 Syftet med tvångsmedlen 285

. . . . . . . . . . . . . . 7.4.2 Allmänt om förutsättningarna förtvångsmedlen 286 . 7.4.3 Straffbarhetskravet 292 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4.4 Indikations- och misstankekravet 296 . . . . . . . . . .

Förfarandet vid undersökning, kroppsvisitation och

kroppsbesiktning. 299 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1 Behörig beslutsfattare 300 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1.1 Utgångspunkt 300 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1.2 Beslut rätten eller åklagaren 304 av . . . . . . . . . . .

8.1.3 Beslut av annan förundersökningsledare än

åklagare 320 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1.4 Beslut polisman 322 av . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Förfarandet 322 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.1 Allmänt förfarandet 323 om . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.2 Förfarandet vid undersökning 326 . . . . . . . . . . . . 8.2.3 Förfarandet vid kroppsvisitation och

kroppsbesiktning 332 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.4 Inskränkningar i rörelsefriheten för att

genomföra kroppsundersökningar 339 . . . . . . . . . Dokumentation 346 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Beslag 349 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Utgângspunkter 350 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bevis- och informationsbeslag 352 . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.1 Allmänna överväganden 352 . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.2 Förutsättningarna för beslag 356 . . . . . . . . . . . . 9.2.3 Beslagsförbud 358 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.3 Återställandebeslag 378

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.1 Inledning 379 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.2 Redogörelse för tillämpningen reglerna 380 av . . . .

9.3.3 överväganden 388

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.3.4 Informella besittningsrestitutioner 395

. . . . . . . . . 9.4 Förverkandebeslag 402 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

sou 1995:47 Innehåll

9.4.1 Skillnaden mellan beslag och kvarstad 402 . . . . . . 9.4.2 Förutsättningarna för förverkandebeslag 405 . . . . . 9.5 Beslag i syfte att förhindra brott 406 . . . . . . . . . . . . . . . 9.6 Beslut i beslagsfrâgor 408 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.1 Förordnande om beslag 409 . . . . . . . . . . . . . . . 9.6.2 Rättens handläggning av beslagsfrâgor 415 . . . . . 9.7 Vissa särskilda frågor rörande beslag 420 . . . . . . . . . . . . 9.7.1 Kvarhållande av försändelse hos befordrings-

företag 421

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.7.2 Förvaring och värd av beslagtagna

föremål 424 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.7.3 Underrättelse om beslag 424 . . . . . . . . . . . . . . . 9.7.4 Undersökning av brev m.m. 428 . . . . . . . . . . . . 9.8 Hävande av beslag 430 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.8.1 Upphörande av beslag 431 . . . . . . . . . . . . . . . . 9.8.2 Beslag i avvaktan lagakraftägande dom

eller liknande 435 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.8.3 Något om förnyade beslag 443 . . . . . . . . . . . . . . 9.8.4 Befogenhet att häva beslag 444 . . . . . . . . . . . . . 9.8.5 Underrättelse om att beslag har hävts 446 . . . . . . . 9.8.6 Utlämnande av beslagtaget gods 447 . . . . . . . . . . 9.8.7 Försäljning av beslagtaget gods 451 . . . . . . . . . . 9.9 Dokumentation 457 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10 Polislagen 459 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Kroppsvisitation 459 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1.1 Skyddsvisitation och kroppsvisitation för

identifiering 460 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.l.2 Kroppsvisitation för eftersökande av föremål 462 . 10.2 Husrannsakan och liknande undersökningar 463 . . . . . . . . 10.2.l Husrannsakan och liknande undersökningar

för eftersökande av personer och föremål 463 . . . 10.2.2 Undersökning av transportmedel på viss plats 468 . 10.2.3 Husrannsakan och liknande undersökningar i

nödliknande situationer 470 . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3 Särskilda befogenheter i den skyddande och den

förebyggande verksamheten 473 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3.1 Ingripanden vid fara för allvarligt brott 473 . . . . . 10.3.2 Ingripanden vid fara för våldsbrott i samband

med ordningsstörningar 477 . . . . . . . . . . . . . . . 10.4 Tillfälligt omhändertagande av egendom 486 . . . . . . . . . .

Innehåll

ll Författningskommentar 489 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.1 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 489 . . . . . . . 11.2 Förslag till lag om ändring i lagen förfarande om med förverkad egendom och hittegods m.m 532 . . . . . . . . 11.3 Förslag till lag om ändring i polislagen 533 . . . . . . . . . . .

11.4 Övriga förslag 543

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning

Allmänt om tvångsmedel

Utredningen har haft i uppdrag att se över rättegångsbalkens regler om vissa straffprocessuella tvångsmedel. Som utgångspunkt för arbetet har utredningen därför i kapitel 4 diskuterat innebörden av begreppet tvångsmedel. Enligt utredningens mening bör det reserveras för sådana direkta ingripanden mot person eller egendom som företas i myndighetsutövning och som utgör någon form av intrång i en persons rättssfär. Det bör dessutom vara fråga om åtgärder som syftar till att åstadkomma ett konkret, inte endast ett rättsligt resultat, och som dessutom medför synbara eller kännbara verkningar. Att samla in information bör därför inte i sig betraktas som tvångsmedel, oavsett om informationen inhämtas genom att en polisman läser en handling, avlyssnar ett samtal eller söker i en dator. Det hindrar inte att sådana åtgärder, som kan vara ytterst integritetskränkande, ändå kan kräva lagstöd bestämmelser i regeringsformen eller konventionspå grund av regler. Utredningen betonar också att användande av tvångsmedel inte behöver förutsätta användande av våld. I de flesta fall torde det psykiska tvång skyldighet att underkasta sig ett tvångsmedel som en innefattar, tillräckligt för att åtgärden skall kunna genomföras. vara Utredningen har övervägt samtycke till en åtgärd bör kunna om läggas till grund för beslut om tvångsmedel. En utgångspunkt för den svenska lagstiftningen bör enligt utredningens uppfattning vara att en åtgärd får utgöra ett intrång i de i Europakonventionen och som anses regeringsformen skyddade fri- och rättigheterna, inte får företas annat än de villkor som anges i lag, oavsett om den som utsätts för ingripandet har samtyckt till det eller Det gäller i vart fall beträffande husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Som följd härav föreslår utredningen att bestämmelsen om verkan av en samtycke till husrannsakan i 28 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken upphävs. I kapitel 4 har utredningen också tagit upp en fråga om när förundersökning kan anses inledd. Utgångspunkten för resonemanget är att straffprocessuella tvångsmedel bara kan användas inom ramen för pågående förundersökning eller en rättegång som inte har en avslutats ett lagakraftvunnet avgörande. Om något formellt genom

Sammanfattning

beslut om inledande av förundersökning inte har fattats, bör för-

undersökning därför rent faktiskt anses inledd genom ett beslut om tvángsmedelsanvändning. Kapitlet innehåller slutligen också ett

resonemang om innebörden av begreppen skälig misstanke och fara i dröjsmål. Utredningen föreslår att fara i dröjsmål ersätts med begreppet, i brådskande fall.

Inhämtande och användande av information

I kapitel 5 tar utredningen upp en del regler som har betydelse för polisens befogenhet att inhämta information, bl.a. beslagsförbuden i 27 kap. 2 § rättegångsbalken. Syftet med denna bestämmelse är att man skall kunna hindra att viss särskilt känslig information kommer till bl.a. polisens kännedom. Bestämmelsen ger emellertid endast ett begränsat skydd, eftersom det formellt inte finns något som hindrar att polisen tillgodogör sig samma information på något annat sätt än genom att ta en handling i beslag. Polisen kan t.ex. kopiera handlingen, fotografera den eller helt enkelt läsa den och lägga innehållet på minnet. Beslagsförbuden hindrar inte heller att polisen inhämtar integritetskänslig information som finns lagrad i en dator. Beslagsförbuden och de övriga reglerna i beslagskapitlet till skydd för in-

tegritetskänsliga uppgifter ger således ett otillfredsställande skydd för

integritetskänsliga uppgifter. Problemen med de nuvarande reglerna skulle troligen kunna lösas om man införde särskilda regler om inhämtande av information i allmänhet och om förbud mot att inhämta viss integritetskänslig information, oavsett om det år fråga om information i en skriftlig handling eller t.ex. datalagrad information. Det särskilda beslagsförbudet i 27 kap. 2§ rättegångsbalken skulle därmed kunna utgå. Allmänna bestämmelser om inhämtande av information skulle också

kunna kompletteras med en uppräkning av godtagna tekniska hjälpme-

del för inhämtande av information. I bestämmelserna skulle man vidare ett naturligt sätt kunna infoga sådant som tar sikte databaserad information såsom t.ex. elektronisk post. Liknande regler finns exempelvis i den nya finska polislagen. En ändring av det slaget som utredningen har antytt ovan skulle innebära att man tydligare skilde mellan å ena sidan sådana åtgärder som syftar till att polisen skall fram information av betydelse för en brottsutredning och å andra sidan beslag i egentlig mening, dvs. omhändertagande av föremål som har betydelse som bevis, som är förverkade eller som har frånhänts någon brott. Utredningen genom lämnar emellertid inget förslag till allmänna regler om information,

Sammanfattning

eftersom det inte kan ingå i utredningens uppdrag att föreslå så anses omfattande ändringar av det straffprocessuella regelsystemet. Utredningen har av tidsskäl inte heller möjlighet att göra de överväganden som skulle erfordras innan ett sådant förslag skulle kunna läggas fram. Vad som framför allt fordrar överväganden är frågan om hur begränsningar i polisens befogenhet att inhämta information skall kunna kontrolleras i ett rättssystem som, åtminstone i princip, inte känner några inskränkningar i rätten att använda information. Utredningen utgår därför från det nuvarande systemet i rättegångsbalken, vill ändå framhålla att det många gånger inte borde vara men nödvändigt för polisen att tillämpa tvångsmedelsregler i de situationer då det bara är information man är intresserad av. Det är också viktigt att framhålla att de bestämmelser som syftar till att skydda integriteten, med det nuvarande systemet ger ett ofullständigt skydd. Utredningen berör i kapitel 5 också några frågor om användande av information har inhämtats under en brottsutredning. Utgångssom punkten är att all den information som polisen har inhämtat får användas fritt, oavsett vilken metod polisen har använt för att skaffa informationen. Bestämmelser förbud mot att utnyttja viss inom tegritetskänslig information eller information har inhämtats på som visst sätt har tidigare inte ansetts stå i överensstämmelse med svensk rättstradition och utredningen föreslår inte heller några sådana regler. Framför allt följd härav anser utredningen att det inte finns som en skäl att införa något förbud mot användning av så kallad överskottsinformation. Sist i kapitel 5 tar utredningen bl.a. upp frågan om polisen bör ha rätt att fritt fotokopiera beslagtagna handlingar och om sådana kopior måste bevaras eller om de får förstöras.

Husrannsakan och liknande undersökningar

I kapitel 6 tar utredningen upp frågan om hur tvångsmedel som kan sägas utgöra olika former intrång i rätten till skydd för hemmet och

av

liknande tvångsmedel bör indelas med hänsyn till det integritetsintrång

de innebär. Utredningen att sådana tvångsmedel kan delas upp anser i två av vilka den första omfattar de mest integritetskänsliga grupper, ingripandena och den andra de mindre känsliga. Till de mest integritetskänsliga undersökningarna, för vilka de strängaste villkoren bör gälla, bör räknas undersökningar i hus, rum och liknande utrymmen i exempelvis byggnader och transportmedel samt undersökningar av slutna förvaringsutrymmen. Till de mindre integritetskänsliga undersökningarna, vilka bör kunna få företas mindre stränga

Sammanfattning

villkor, bör höra undersökningar allmänt tillgängliga

av utrymmen,

undersökningar av förvaringsutrymmen som inte är slutna och undersökningar av områden utomhus som inte är allmänt tillgängliga. Utredningen föreslår att begreppet husrannsakan av språkliga skäl

ersätts med begreppet undersökning som en samlande beteckning för de här nämnda tvångsmedlen. I gällande rätt förekommer husrannsakan och liknande undersökningar i två syften. Utredningen föreslår inga omfattande ändringar i detta avseende. Undersökning bör således företas för eftersökande av föremål som kan tas i beslag eller för utrönande omständigheter av som kan ha betydelse för utredning om brottet, t.ex. spår efter ett

brott. Dessutom bör undersökning företas polisman

av en i syfte att gripa en person eller i syfte att söka efter är anhållen en person som eller häktad i sin utevaro, enligt beslut skall hämtas till förhör som eller till inställelse vid rätten, som skall delges stämning eller som

enligt beslut skall underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Kapitel 6 handlar också om de materiella förutsättningarna för olika former av undersökningar. Utredningen tar därvid frågan det

upp om misstänkta brottet skall vara av viss svårhet för att ett tvångsmedel skall få användas. Ett annat problem är det i det enskilda fallet om mäste finnas omständigheter med viss styrka talar för att som

ingripandet kommer att leda till det avsedda resultatet. Vidare kan man fråga sig om misstanken mot en viss person skall ha viss styrka för att tvångsmedel skall få användas under de övriga, i lagen angivna förutsättningarna. Utredningen anser att förutsättningarna för hus-

rannsakan och liknande undersökningar är väl avvägda i gällande rätt och föreslår därför endast mindre ändringar.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

I kapitel 7 redogör utredningen för bakgrunden till de nuvarande

bestämmelserna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt för innebörden av dessa begrepp enligt gällande rätt. Kapitlet innehåller

också överväganden i detta hänseende. Utredningen föreslår några

mindre justeringar av begreppen kroppsvisitation och kroppsbe-

siktning. Som kroppsvisitation bör dels undersökning de anses en av kläder och liknande som en person bär sig, dels mindre en ingripande undersökning av kroppens yttre. Sådana föga ingripande

åtgärder som t.ex. att vika upp den visiterades skjortärm eller att

öppna hans knutna hand bör således kunna få företas med stöd av bestämmelserna om kroppsvisitation. Egendom påträffas i som samband med en kroppsvisitation bör också få undersökas, men en

Sammanfattning

sådan undersökning bör inte betraktas som kroppsvisitation i egentlig mening. Något särskilt beslut därom skall dock inte behöva fattas. Begreppet kroppsbesiktning bör omfatta dels alla de kroppsliga undersökningar som inte kan betraktas som kroppsvisitation, dels olika former provtagningar. Även har tagits från av om prover som människokroppen bör få undersökas, bör sådan undersökning inte innefattas i begreppet kroppsbesiktning. Utredningen tar vidare upp frågan om det bör införas regler om kroppsbesiktning av annan än den som är misstänkt för brott. Undersökningar i straffprocessuellt syfte av t.ex. en målsägande anses för närvarande få företas bara med stöd av den undersöktes samtycke. Denna ordning har emellertid allvarliga nackdelar. Utredningen föreslår därför att det införs bestämmelser om när kroppsbesiktning av målsägande och andra som inte är skäligen misstänkta för brottet får förekomma. Kapitel 7 behandlar också syftet med och förutsättningarna för

kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Såvitt gäller kroppsvisitation

föreslås ingen ändring. Utredningen föreslår dock att förutsättningarna

för de mest integritetskränkande formerna av kroppsbesiktning skärps.

Lindrigare villkor bör generellt gälla för undersökningar av kroppens yttre, för hârprov, hudprov, salivprov och blodprov samt för andra provtagningar som inte kräver en undersökning av kroppens inre. Strängare villkor bör dock gälla för undersökningar av kroppens inre

samt för andra provtagningar än de nyss nämnda. Den lindrigare

formen av kroppsbesiktning bör få företas av den som är skäligen misstänkt, om det är föreskrivet fängelse för brottet, och av annan, om det är föreskrivet fängelse två år eller mer. Den allvarligare formen av kroppsbesiktning bör göras av den som är skäligen misstänkt, det för brottet är föreskrivet fängelse i två är eller mer, och av om annan, om det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Förfarandet vid undersökning, kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Utredningen behandlar i kapitel 8 bl.a. frågan om vem som bör ha befogenhet att fatta beslut om undersökning, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. För sådana fall då det finns särskild anledning att

anta att det genom en åtgärd kan komma att röjas uppgifter som är

avsedda att skyddas genom bestämmelser om tystnadsplikt i tryck-

frihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen eller genom andra regler om beslagsförbud, föreslår utredningen att en fråga om

tvångsmedelsanvändning skall prövas av rätten. Endast i brådskande fall bör sådana frågor prövas av åklagaren. Beslut om de mest

Sammanfattning

integritetskränkande formerna av kroppsbesiktning bör fattas rätten

av eller åklagaren. I andra fall bör såväl åklagare förundersom annan

sökningsledare ha befogenhet att besluta tvångsmedelsanvändning.

om En polisman bör dock, liksom för närvarande, i princip inte få fatta beslut om tvångsmedel annat än i brådskande fall. Såvitt gäller beslut

om kroppsbesiktning bör polismans befogenhet inskränkas till sådan

mindre integritetskränkande kroppsbesiktning någon är som avser som skäligen misstänkt. När åtal har väckts bör frågor om tvångsmedelsanvändning i princip endast prövas av rätten, det inte förekommer kompletterande om

förundersökning. Frågor om undersökning för eftersökande av den

som skall delges stämning i brottmål eller hämtas till rätten eller om

undersökning för verkställande av häktningsbeslut skall därför prövas

av rätten. I brådskande fall bör även polisman kunna förordna om sådan undersökning. Utredningen tar vidare upp de olika reglerna om förfarandet vid undersökning, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Utredningen

föreslår att proportionalitetsregeln i 28 kap. 3 § kompletteras så att

a det uttryckligen framgår att den skall tillämpas även vid genomförandet av ett tvångsmedelsbeslut. Som en följd härav föreslår utredningen också att man upphäver bl.a. regeln i 28 kap. 6 § om när på dygnet

husrannsakan får företas. Proportionalitetsprincipen bör i stället

vara

vägledande för bedömningen i detta hänseende. Utredningen föreslår

vidare en ändring av bestämmelsen om att endast kvinnlig polisman en

får utföra och bevittna kroppsvisitation eller kroppsbesiktning

av en

kvinna. Med hänsyn till proportionalitetsprincipen utredningen

anser

att det i princip är tillräckligt att föreskriva att kroppsvisitation och

kroppsbesiktning bör, om det inte finns särskilda skäl, utföras och bevittnas av en person av samma kön den berörs skulle om som uppfatta det som särskild integritetskränkande att personer av motsatt kön är närvarande. Vid de mest integritetskränkande formerna av kroppsbesiktning bör dock principen alltjämt vara att endast en person av samma kön som den undersökte får vara närvarande. Vidare

föreslår utredningen vissa förändringar av bestämmelsen om vem som

har rätt att vara närvarande vid undersökning. Utredningen en behandlar också frågan om inskränkningar i rörelsefriheten i samband med kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Utredningen föreslår en bestämmelse av vilken det för det första framgår att den skall som kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas är skyldig att följa med till den plats där åtgärden skall företas och att en polisman får ta med den som vägrar följa med. Av den föreslagna bestämmelsen framgår för det andra att den som skall kroppsbesiktigas är skyldig att stanna kvar en viss tid om det behövs för att åtgärden skall kunna genomföras och att

sou 1995:47 Sammanfattning

polisman får hålla kvar den vägrar att stanna. Kapitel 8

en som innehåller slutligen ett förslag till en, i förhållande till gällande rätt, detaljerad bestämmelse om dokumentation av tvångsmedelsanmer vändning.

Beslag

I kapitel 9 utredningen bestämmelserna i 27 kap. rättegångstar upp balken beslag. Enligt gällande rått får beslag företas i tre olika om syften. För det första får ett föremål tas i beslag i syfte att få fram bevis eller information ett visst konkret brott. Utredningen annan om kallar denna form beslag för bevis- och informationsbeslag. Beslag av får också företas i syfte att återställa egendom som har berövats någon brott. Denna form beslag kallar utredningen återställandegenom av beslag. Med förverkandebeslag menar utredningen slutligen ett beslag företas i syfte att säkerställa förverkande ett föremål på grund som av av brott. Inledningsvis i kapitlet behandlas bevis- och informationsbeslag och i samband därmed även beslagsförbuden i 27 kap. 2 och 3 §§

rättegångsbalken, vilka för närvarande huvudsakligen hänvisar till frâgeförbuden i 36 kap. 5 § rättegångsbalken. Utredningen föreslår att hänvisningen till frâgeförbuden tas bort och att man i stället direkt

vilka handlingar och liknande inte får tas i beslag. anger som

Utredningen föreslår inga ändringar i sak beträffande beslagsförbuden, såvitt gäller handlingar kan antas innehålla uppgifter som

utom som

t.ex. advokat eller läkare har anförtrotts i sin yrkesutövning.

en en

Beslagsförbudet bör i denna del omfatta egendom som kan antas in-

nehålla meddelanden mellan person och t.ex. en advokat eller en en läkare samt dennes anteckningar och liknande, vilka har föranletts av kontakter med den som har anlitat honom. Därefter behandlar utredningen reglerna återställandebeslag, om dvs. beslag företas för att egendom som misstänks ha frånhånts som brott skall kunna återställas till ägaren eller den som annan genom har rätt till egendomen. Utredningen redogör först för några annars

vanliga tillämpningsproblem, framför allt i fråga om förhållandet mellan återställandebeslag och kvarstad ibrottmål samt om de problem

uppstår i samband med att återställandebeslag hävs och det som beslagtagna godset skall lämnas ut. Avsnittet handlar vidare om

förutsättningarna för återställandebeslag. För att syftet med sådana

beslag och behovsprincipen skall komma till uttryck föreslår utredningen att lagtexten ändras så att det framgår att ett föremål, som skäligen kan avhänt någon brott, får tas i beslag antas vara genom

Sammanfattning

endast om det behövs för att säkerställa målsägandens rätt till

egendomen. Utredningen föreslår också att förutsättningarna för återställandebeslag skärps när det gäller beslag egendom

av som innehas av annan än den misstänkte. Sådan egendom bör få i tas beslag endast om det finns sannolika skäl för målsäganden har att bättre rätt till egendomen och det skäligen kan befaras den att som innehar egendomen skaffar undan, väsentligt försämrar eller på annat

sätt förfogar över egendomen till skada för målsäganden. I samband med återställandebeslag berör utredningen också frågan

om tillåtligheten informella besittningsrestitutioner, dvs. förav faranden som innebär att polisen återlänmar föremål t.ex. ett som misstänks vara stulet till den antas ägare, först som vara utan att ta föremålet i beslag. För att skall kunna sådant man acceptera ett informellt förfarande bör det enligt utredningens mening krävas det att är uppenbart vem som har rätt till godset och att det dessutom är möjligt att omedelbart återställa egendomen till rättsägaren. Detta torde i sin tur förutsätta att egendomen innehas gärningsmannen av och att han tas bar gärning eller flyende fot. Om egendom tas om

hand av polisen för ett sådant ändamål med beslagsreglerna

som avses bör åtgärden alltid betraktas som ett beslag.

Utredningen behandlar därefter förverkandebeslagen

och tar upp

vissa tillämpningsproblem föreslår inga ändringar såvitt gäller

men denna form av beslag.

Utredningen berör också bestämmelsen i 27 kap. 14 § rättegångs-

a

balken, om beslag föremål skäligen kan förverkade

av som antas vara enligt 36 kap. 3 § brottsbalken. Inte heller beträffande denna form av beslag föreslår utredningen några ändringar. I kapitel 9 behandlas även reglerna behörig beslutsfattare och om om rättens handläggning av beslagsfrågor. Utredningen föreslår bl.a. att polismans befogenhet att besluta beslag utvidgas i förhållande om till vad som gäller enligt 27 kap. 4 § rättegångsbalken. En polisman

skall enligt förslaget ha befogenhet att ta föremål och i beslag,

annat oavsett vilket sätt och i vilket sammanhang det har påträffats och

utan föregående beslut av någon annan tjänsteman. Beslut beslag

om

bör liksom enligt gällande rätt kunna fattas även rätten, åklagaren

av

eller av polisens förundersökningsledare. Utredningen föreslår vidare att en förundersökningsledare, om det är synnerlig vikt för

av utredningen, skall få besluta att underrättelse beslag inte om en om skall lämnas omedelbart, utan först vid tidpunkt. senare Om en fråga om beslag väcks vid rätten eller någon begär om

rättens prövning av ett beslag, är utgångspunkten att rätten är skyldig att hålla förhandling i beslagsfrågan. I överrätt gäller skyldigheten

att

hålla förhandling bara då någon begär prövning beslag.

av ett

Sammanfattning

Utredningen föreslår att skyldighet skall gälla då en fråga om samma beslag väcks i högre rätt. Utredningen föreslår också särskilda regler

förfarandet vid beslagsförhandling.

om Sist i kapitel 9 tar utredningen vissa frågor om hävande av upp beslag, bl.a. hur länge ett beslag gäller inget annat förordnas, om om beslag kan bestå i avvaktan på lagakraftägande dom och om hur om skall förfara med beslagtagen egendom sedan beslaget har hävts. man Utredningen inledningsvis frågan när ett beslag senast kan tar upp om upphöra. För det fall att åtal har väckts, den rådande anses synes uppfattningen att ett beslag gäller längst till dess att rätten vara meddelar dom i målet, inte annat beslutas. Beslaget skall dock om hävas så snart det inte längre finns skäl för det. Den som har drabbats

beslaget kan också begära att rätten prövar om beslaget skall bestå. av

Mot bakgrund detta utredningen att det inte behövs någon

av anser bestämmelse rättens skyldighet att i samband med målets avom görande pröva beslagen i målet skall bestå. Utredningen föreslår om därför att bestämmelsen i 27 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken

upphävs. Utredningen har också övervägt i vilken utsträckning det bör vara

möjligt att låta beslag bestå i avvaktan på lagakraftägande dom. Enligt

gällande rätt skall ett beslag omedelbart hävas i samband med frikännande dom, då förverkandeyrkande har ogillats, då målsägan-

dens yrkande utgivande den beslagtagna egendomen har ogillats

om av eller då inte finns skäl för beslaget. Utredningen föreslår det annars ingen ändring i det här avseendet.

Då det gäller behörigheten att häva beslag föreslår utredningen att

beslag har beslutats polisman eller en enskild person, till ett som av en skillnad från vad gäller för närvarande, bör få hävas av polissom myndigheten, åklagare eller förundersökningsledare ännu om annan inte har underrättats beslaget och det är uppenbart att det inte om om finns skäl för beslaget. I omedelbar anslutning till beslutet bör beslaget

under förutsättningar få hävas även den polisman som har samma av fattat beslutet. Utredningen föreslår också att det införs en särskild

bestämmelse skyldighet för polismyndigheten att lämna under-

om rättelse att ett beslag har hävts. om Utredningen avslutningsvis i kapitel 9 frågor utlämnande tar upp om beslagtaget gods och försäljning sådant gods. Utredningen av av föreslår särskild bestämmelse att beslagtaget gods, sedan en om beslaget har hävts, skall återlämnas till den från vilken egendomen Om den enligt denna huvudregel har rätt till egendomen, togs. som avstått från sin rätt till godset, eller det inte kan utredas från har om egendomen togs, bör egendomen få lämnas ut till annan som gör vem anspråk den, omständigheterna är sådana att det framstår som om

Sammanfattning

sannolikt att han är ägare eller har rätt till egendomen. annars

Utredningen föreslår vidare en bestämmelse att beslagtaget gods

om skall få säljas för statens räkning, den till vilken egendomen skall om

utlämnas inte hämtar egendomen inom viss tid. Enligt förslaget skall polismyndigheten få besluta att sälja egendomen för statens räkning

även för det fall att den har rätt till egendomen inte är känd. som Sist i kapitel 9 finns ett förslag till bestämmelse dokumentaen om tion av beslag.

Polislagen

Kapitel 10 innehåller inledningsvis redogörelse för bl.a. reglerna

en om så kallad skyddsvisitation 19 § första stycket l polislagen och

kroppsvisitation för identifiering 19 § första stycket 2.

av en person

Utredningen föreslår en ny bestämmelse om kroppsvisitation för

eftersökande av föremål skall omhändertas enligt administrativt som beslut. Utredningen tar därefter bl.a. bestämmelsen i 20§ första upp

stycket polislagen om polisens befogenhet att företa undersökningar

för att söka efter personer eller föremål skall omhändertas. som Utredningen föreslår att bestämmelsen ändras på så sätt att polisen får uttrycklig befogenhet att företa undersökningar för eftersökande av personer som skall berövas friheten, oavsett frihetsberövandet om

betecknas omhändertagande eller t.ex. förvarstagande. Dessutom föreslås att polisen får befogenhet att företa undersökningar det

om

behövs för att ett beslut handräckning skall kunna verkställas.

om

Vidare föreslås att bestämmelsen i 21 § polislagen undersökningar

om i nödliknande situationer utvidgas så att polisen får befogenhet att undersöka hus, och andra utrymmen och områden det rum om är

oundgängligen nödvändigt för att polisen skall kunna fullgöra

en uppgift i den skyddande eller hjälpande verksamheten. Utredningen behandlar också polisens särskilda befogenheter i den

skyddande och den förebyggande verksamheten, bl.a. bestämmelsen i 22 § polislagen, om polisens befogenheter att ingripa för att avvärja

mycket allvarliga brott och bestämmelsen i 19 § andra stycket polislagen, som ger polisen befogenhet att i samband med ordningsstörningar företa mera rutinmässiga kroppsvisitationer i syfte av envar att söka efter farliga föremål som kan komma till brottslig användning. Utredningen föreslår att kroppsvisitation i sådant syfte skall få omfatta var och en som befinner sig på en viss plats, det finns särskild om anledning att anta att sådana farliga föremål skall påträffas och det om föreligger överhängande risk för att de skall komma till brottslig

Sammanfattning

användning eller i anslutning till denna plats. Som en nyhet föreslår

utredningen att en polisman i samband med kroppsvisitation enligt denna bestämmelse också skall få undersöka transportmedel och andra

förvaringsutrymmen har begagnats den som har kroppsvisitesom av rats. Sist i kapitel 10 föreslår utredningen att det införs en bestämmelse tillfälligt omhändertagande egendom i syfte att förhindra brott. om av Bestämmelsen är avsedd polisen befogenhet att i brottsföreatt ge

byggande syfte omhänderta exempelvis berusad persons bilnycklar

en för att hindra honom från att göra sig skyldig till rattfylleri. För att föremål skall få omhändertas skall det enligt förslaget krävas att det särskilda skäl föreligga risk för att något brott kommer att av anses

förövas att åtgärden behövs för att brottet skall kunna avvärjas.

samt Egendom har omhändertagits skall enligt förslaget återlämnas så som snart det inte längre finns skäl för omhändertagandet, dock senast

inom 24 timmar.

Författningsförslag

l Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 27 och 28 kap. rättegångsbalken skall ha följ ande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 kap. Om beslag, hemlig teleavlyssning m.m.

1 §

Åtgärder enligt detta kapitel

får beslutas endast om skålen

för åtgärden uppväger det in-

trång eller men i övrigt som

åtgärden innebär för den miss-

tänkte eller för något annat motstående intresse.

Ett beslut skall verkställas på ett sätt är försvarligt med

som hänsyn till den berördes integri-

tet, åtgärdens syfte och övriga

omständigheter.

Om beslag

1 § 2 §

Föremål, skäligen kan Egendom får tas i beslag under

som

betydelse för de förutsättningar anges i

antagas äga ut- som

redning brott eller vara detta kapitel.

om

brott någon avhänt eller Beslagtagen egendom får

genom

på grund brott förverkat, må undersökas. I förekommande

av

i beslag. fall skall dock bestämmelserna i

tagas

Vad i detta kapitel stadgas 28 kap. 3 4 §§ tillämpas.

föremål gälle ock, i den om mån annat är föreskrivet, om

Författningsförslag

skriftlig handling. Bevis- och informationsbeslag

T vångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast 3 § om skälen för åtgärden uppväger Egendom skäligen kan som det intrång eller i övrigt ha betydelse bevis men antas som som åtgärden innebär för den eller innehålla

information av

misstänkte eller för något annat betydelse

for utredning om brott

motstående intresse. får tas i beslag.

Ãterställandebeslag

4 § Egendom som skäligen kan antas vara avhänd någon genom brott får tas i beslag, om det behövs för att säkerställa

målsägandens anspråk på egen-

domen. Om egendomen innehas av annan än den som kan misstänkas för brottet får

egendomen tas i beslag endast

om det finns sannolika skäl för

att målsäganden har bättre rätt till den och det skäligen kan be-

faras att den som innehar egendomen skaffar undan, väsentligt

försämrar eller på annat sätt

förfogar över egendomen till skada för målsäganden.

Förverkandebeslag

5 §

Egendom som skäligen kan

antas vara förverkad på grund av brott får tas i beslag.

Författningsförslag

Beslagsförbud

2 § 6 § Beslag må läggas å skrift- Egendom får inte tas i beslag lig handling, dess innehåll om det är förbjudet enligt vad om kan antagas vara sådant, att som sägs i 7 14 §§. -

befattningshavare eller annan, Beslagsförbud gäller endast

i 36 kap. 5 må egendom som innehas av som avses höras vittne därom, och den som avses med en som handlingen innehaves honom bestämmelse om beslagsförbud, av eller den, till förmån för den till vars förmån en av

vilken tystnadsplikten gäller. bestämmelse om beslagsförbud

heller må, med mindre fråga är gäller eller brott, för vilket är stadgat den som under tystnadsom

lindrigare straff än fängelse i plikt har biträtt med tolkning

två år, hos den misstänkte eller eller översättning. honom närstående, som avses i 36 kap. 3 beslag läggas å 7 §

skriftligt meddelande mellan den Egendom får inte tas i

misstänkte och någon honom beslag om den kan antas inne-

närstående eller mellan sådana hålla uppgifter rörande förhål-

närstående inbördes. landen för vilka det föreskrivs

tystnadsplikti 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller 2 kap.

3 § yttrandefrihetsgrundlagen.

8 §

Egendom får inte tas i beslag

den kan antas innehålla om

uppgifter för vilka sekretess

gäller enligt 2 kap. 1 eller 2 § eller 3 kap. 1 § sekretesslagen 1980:100 eller någon bestämmelse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum.

Beslagsförbudet gäller inte

om den myndighet från vars

verksamhet uppgiften härrör har

gett tillstånd till att egendomen lämnas ut.

Författningsförslag

9 § Egendom får inte tas i beslag om den kan antas innehålla meddelanden mellan en person och en befattningshavare som anges i andra stycket eller

dennes anteckningar och liknande, vilka har föranletts av

kontakter med den har som anlitat honom. Beslagsförbudet gäller dock endast sådant som har samband med uppdraget. Beslagsförbudet i första stycket avser advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter och kuratorer vid fa-

miljerådgivningsbyråer, som drivs av kommuner, landsting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter. Vad som sägs om dessa befattningshavare gäller

även deras biträden. Beslagsförbudet gäller inte om det är medgivet i lag att den som avses i första stycket får röja uppgiften under vittnesförhör, om den till vars förmån

beslagsförbudet gäller har sam-

tyckt till beslaget eller om det är fråga om brott för vilket inte är föreskrivet

lindrigare strof än fängelse i

två år. Undantaget från beslagsförbudet enligt tredje stycket 3 gäller inte meddelanden mellan en person och en advokat som är hans försvarare samt dennes

anteckningar och liknande.

Författningsförslag

10 § Egendom får inte tas i beslag om den kan antas innehålla meddelanden från en person till

hans rättegångsombud, biträde

eller försvarare med anledning av uppdraget. Beslagsförbudet gäller inte om den till vars förmån beslagsförbudet gäller har samtyckt till beslaget eller om det är fråga om brott för vilket inte är föreskrivet

lindrigare straff än fängelse i

två år.

Undantaget från beslags-

förbudet enligt andra stycket 2 gäller inte meddelanden från en person till hans försvarare.

11 § Egendom får inte tas i beslag om den kan antas innehålla

uppgifter som under bikt eller själavårdande samtal har

erfarits av

den som är prästvigd

enligt Svenska kyrkans ordning eller

den som inom något annat

trossamfund än Svenska kyrkan

är präst eller intar motsvarande ställning.

12 §

Egendom får inte tas i beslag

den kan antas innehålla om uppgifter för vilka sekretess gäller enligt 9 kap. 4 § sekretesslagen 1980:100. Beslagsförbudet gäller inte om det är medgivet i lag

att den som har tystnadsplikt på

Författningsförslag

grund av bestämmelsen i första stycket får röja uppgiften under vittnesförhör, om den till vars förmån beslagsförbudet gäller har samtyckt till beslaget eller om det är fråga om brott för vilket inte år föreskrivet lindrigare strajj än fängelse i tva år.

13 § Meddelanden mellan den misstänkte och någon av hans närstående som avses i 36 kap. 3 § eller mellan sådana närstående inbördes får inte tas i

beslag.

Beslagsförbudet gäller inte

om det är fråga ett brott för

om vilket inte är föreskrivet lindri-

gare strajj än fängelse i två år.

3 § 14 § Brev, telegram eller annan Brev, telegram eller annan försändelse som finns hos ett försändelse finns hos ett som

post- eller telebefordringsföre- befordringsföretag, får tas i

tag, får tas i beslag endast om beslag endast om det för brottet det för brottet är föreskrivet är föreskrivet fängelse i ett år

fängelse i ett âr eller däröver eller däröver och försändelsen

och försändelsen hade kunnat hade kunnat tas i beslag hos tas i beslag hos mottagaren. mottagaren.

Författningsförslag

Beslut om beslag

4 § 15 § Den som med laga rätt griper En fråga om beslag prövas av eller anhåller en misstänkt eller en åklagare eller en polisman verkställer häktning, husrann- eller av rätten på yrkande av sakan, kroppsvisitation eller åklagaren. Sedan åtal har kroppsbesiktning får ta föremål väckts får rätten även självmant

som därvid påträffas i beslag. eller på yrkande av målsägan-

Föremål, som i annat fall på- den ta upp en sådan fråga. träjfas, får tas i beslag efter Den som med stöd av 24 kap.

beslut av undersökningsledaren 7 § andra stycket rättegångsbal-

eller åklagaren. Vid fara i ken griper en misstänkt får

dröjsmål, får även utan sådant beslagta egendom som därvid beslut åtgärden vidtas av polis- påträffas. Egendomen skall man, om det inte är fråga om skyndsamt överlämnas till en försändelse som avses i 3 närmaste polisman. Verkställs beslag av någon Om en polisman har tagit

annan än undersökningsledaren egendom i beslag skall han

eller åklagaren och har denne skyndsamt anmäla det till en

inte beslutat beslaget, skall åklagare eller någon annan föranmälan skyndsamt göras hos undersökningsledare, som ome-

honom, som omedelbart skall delbart skall pröva om beslaget pröva om beslaget skall bestå. skall bestå. Om egendom har tagits i

beslag utan rättens förordnande

får den som har drabbats av åtgärden begära att rätten prövar om beslaget skall bestå.

5 § 16 § Rätten må förordna om Om en fråga om beslag har

beslag å föremål, som företes väckts vid rätten skall för-

vid rätten eller eljest är till- handling i beslagsfrågan hållas gängligt för beslag. så snart det är möjligt. I

Fråga om beslag må av brådskande fall får dock rätten

rätten upptagas på yrkande av omedelbart förordna om beslag undersökningsledaren eller att gälla till dess annat förord-

åklagaren. Efter åtalet äge nas.

rätten även på yrkande av T ill förhandlingen skall rätten målsäganden så ock självmant kalla den som har yrkat beslag upptaga fråga därom. och den som kan komma att

drabbas av beslaget. Frågan får

Författningsförslag

Väckes vid rätten fråga om avgöras även någon om som

beslag, skall, så snart ske kan, har kallats uteblir från förhandförhandling därom äga rum lingen.

inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Är

fara i dröjsmål, må rätten

omedelbart förordna om beslag att gälla, till dess annorlunda förordnas.

6 § 1 7 § Har beslag verkställts utan Om den som har drabbats av rättens förordnande, åge den ett beslag har begärt rättens som drabbats av beslaget be- prövning enligt 15 § skall rätten gära rättens prövning därav. så snart det är möjligt och

Då begäran inkommit, skall senast fjärde dagen efter det att

rätten, så snart ske kan, och, begäran framställdes hålla förom synnerligt hinder möter, handling i beslagsfrågan. sist å jjärde dagen därefter Förhandling får dock hållas

hålla förhandling, som avses i 5 senare om det finns synnerliga

Utsättes huvudförhandling att skål för det. hållas inom en vecka, sedan Beslagsfrågan får avgöras i

begäran framställdes, må dock, samband med huvudför-

om rätten finner särskild handlingen om denna skall

förhandling böra äga rum, med hållas inom en vecka från den förhandlingen anstå till huvud- dag då begäran framställdes.

förhandlingen. T ill förhandlingen skall rätten kalla den som har begärt rättens prövning samt åklagaren och den som annars kan antas ha intresse saken. Frågan får avgöras även om någon som har kallats uteblir från förhandlingen.

7§ 18 § Då rätten förordnar om Då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag eller fastställer beslag, beslag, skall, om inte åtal redan skall rätten utsätta den tid, inom har väckts, rätten utsätta den vilken åtal skall väckas.

tid, inom vilken åtal skall Rätten får medge förlängning

Författningsförslag

väckas. Tiden får inte sättas av tiden, om framställning om längre, än vad som är detta görs före tidens utgång. nödvändigt. Den som berörs av beslaget Om den tid som avses i första skall om möjligt beredas tillfälle stycket är otillräcklig, får rätten att yttra sig. medge förlängning av tiden, om framställning om detta görs före tidens utgång.

Särskilda föreskrifter rörande beslag

10 § 19 § Beslagtaget föremål skall tas Beslagtagen egendom skall i förvar av den som verkställt tas i förvar eller, om det kan beslaget. Om det kan ske utan anses vara lämpligare, lämnas

fara och eljest är lämpligt, får kvar i innehavarens besittning. I dock föremålet lämnas kvar i det senare fallet skall egen-

innehavarens besittning. Ett domen förseglas eller märkas föremål som lämnas kvar i som beslagtagen, om det inte

innehavarens besittning skall framstår som obehövligt.

förseglas eller märkas som Den från vilken beslag har beslagtaget, såvida det fram- skett får inte överlåta egendostår som obehövligt. men eller i strid mot ändamålet Den från vilken beslag har med beslaget förfoga över egenskett får överlåta föremålet domen annat sätt. Egendom eller i strid mot ändamålet med som inte tas i förvar eller för-

beslaget förfoga över föremålet seglas får nyttjas av innehava-

pâ annat sätt. Ett föremål som ren, om inte annat beslutas.

tas i förvar eller förseglas får Egendom som har tagits i

nyttjas av innehavaren, om beslag skall vårdas på ett annat beslutas. sådant sätt att den inte försäm- Föremål, som tagits i beslag, ras. skall väl vårdas, och noggrann tillsyn skall hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker därmed.

Författningsförslag

11 § 20 § Om den från vilken beslag Om den från vilken beslag sker, inte är närvarande vid sker, inte är närvarande vid beslaget, skall han utan dröjs- beslaget, skall förundersökmål underrättas om det och ningsledaren utan dröjsmål om vad som har skett med det underrätta honom det och om beslagtagna. Om en försändelse vad har skett med det om som

hos ett befordringsföretag har beslagtagna. Om en försändelse tagits i beslag, skall, så snart hos ett befordringsföretag har

det kan ske utan men för ut- tagits i beslag, skall mottagaren redningen, mottagaren under- underrättas och, om avsändaren rättas och, om avsändaren är är känd, även denne. känd, även denne. En åklagare eller annan

förundersökningsledare får, om

det är av synnerlig vikt för utredningen, besluta att en underrättelse inte skall lämnas förrän vid en viss senare tidpunkt.

9 § 21 § Rätten får förordna, att för- Rätten får förordna, att för-

sändelse som får tas i beslag sändelse som fâr tas i beslag

och som väntas komma in till och som väntas komma in till

ett befordringsföretag skall, när ett befordringsföretag skall, när

försändelsen kommer in, hållas försändelsen kommer in, hållas kvar till dess frågan om beslag kvar till dess frågan om beslag har avgjorts. Fråga därom får har avgjorts. Fråga därom får tas upp. endast på yrkande av tas upp endast på yrkande av undersökningsledaren eller åkla- åklagaren. gaten.

Ett förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad, från den dag då förordnandet delgavs befordringsföretaget. I

förordnandet skall det tas in en underrättelse om att meddelande om åtgärden inte utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren får lämnas till avsändaren, mottagaren eller någon annan. När en försändelse grund av ett förordnande hållits kvar, skall

befordringsföretaget utan dröjsmål göra anmälan hos den som har

begärt förordnandet. Denne skall omedelbart pröva, om beslag skall ske.

Författningsförslag

12 § 22 § Post- eller telegraförsän- Brev och andra slutna hand-

delse, handelsbok eller annan lingar får öppnas först efter

enskild handling, som tages i förordnande av rätten, åklagare beslag, må icke närmare under- eller annan förundersökningslesökas, heller brev eller annan dare. sluten handling öppnas av Kan innehållet i en förannan än rätten, undersöknings- sändelse i sin helhet eller till ledaren eller åklagaren; dock någon del utan men för utredmå sakkunnig eller annan, som ningen meddelas mottagaren,

anlitas för utredningen angåen- skall avskrift eller utdrag av

de brottet eller eljest därvid handlingen ofördröjligen till-

höres, efter anvisning av myn- ställas honom.

dighet, som nu sagts, granska

handlingen. Äger den som verk-

ställer beslaget närmare undersöka handlingen, skall den av honom förseglas. Handling, varom här är fråga, skall snarast möjligt undersökas. Kan innehållet i

post- eller telegrafförsändelse i

sin helhet eller till någon del utan men för utredningen meddelas mottagaren, skall

avskrift eller utdrag av hand-

lingen ofördröjligen tillställas honom.

14 § Vad i 25 kap. 8 § är stadgat

om reseförbud äge motsvarande

tillämpning betråjfande beslag.

2 l 5-0448 33

Författningsförslag

Om hävande av beslag

8 § 23 § Har inom tid, som avses i Ett beslag skall omedelbart 7 åtal väckts eller till rätten hävas

inkommit framställning om för- om åtal, färverkandelängning av tiden eller före- yrkande eller yrkande om

komma eljest längre skäl för utgivande beslagtagen av egenbeslag, skall det omedelbart dom ogillas eller om det annars

hävas. inte finns skäl för beslaget eller

Om havande av beslag för- om det inte inom den tid

ordnar rätten eller, om beslaget som avses i 18 har väckts

meddelats eller fastställts av åtal eller begärts förlängning av

rätten, undersökningsledaren el- tiden för åtals väckande.

ler åklagaren. Då målet avgöres, pröve 24 §

rätten, om beslag fortfarande Ett beslag får hävas av rätten

skall bestå. Rätten åge ock i eller, beslaget inte har om samband med domen förordna meddelats eller fastställts av om beslag. rätten, av åklagare eller annan

förundersökningsledare.

Om en polisman har tagit egendom i beslag och åklagare eller annan förundersökningsledare inte har underrättats om beslaget, får polismyndigheten, om det är

uppenbart att det inte finns skäl

för beslaget, häva detta. I nära anslutning till beslutet får beslaget hävas även av den polisman som har tagit egendomen i beslag.

25 § När ett beslag har hävts skall polismyndigheten omedelbart underrätta den från vilken egendomen togs. Om det är känt att någon annan också har drabbats av beslaget, skall även denne underrättas.

Författningsförslag

26 § När ett beslag har hävts skall den beslagtagna egendomen återlämnas till den från vilken egendomen togs. Om den som egendomen enligt första stycket skall återlämnas till, har avstått från den, eller om det inte kan utredas från vem egendomen togs, får den lämnas till någon

gör anspråk på den,

annan som

det framstår som sannolikt

om att han är ägare eller annars har rätt till egendomen. I beslut om havande av beslag skall om möjligt anges till egendomen skall vem

lämnas. I annat fall ankommer

det på polismyndigheten att

pröva frågan.

27 § Om den som har rätt att få ut

beslagtagen egendom inte

hämtar denna inom tre månader från det att han underrättades

om att egendomen fanns att

avhämta, får polismyndigheten sälja egendomen för statens räkning. Om egendomen inte enligt

26 § första eller andra stycket

kan lämnas ut till någon, får

polismyndigheten sälja egen-

domen för statens räkning tre

månader efter det att beslaget

hävdes. Om egendomens värde uppgår till mer än en fjärdedel av det basbelopp enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring som gällde då beslaget verkställdes, får egendomen

Författningsförslag

säljas först tre månader efter

det att polismyndigheten genom kungörelse har uppmanat rättsinnehavaren att göra anspråk på egendomen. Om förfarandet med egendom som enligt beslut får säljas för statens räkning och om rätt för ägare eller annan som har rätt till egendomen att få egendomen utlämnad till sig eller att er-

hålla ersättning finns bestäm-

melseri lagen 1974:1066 om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. Närmare föreskrifter om sättet för kungörande enligt andra stycket lämnas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Dokumentation

13 § 28 § Över beslag skall föras Över beslag skall föras proto- protokoll, vari ändamålet med besla- koll. get och vad därvid förekommit Av protokollet skall framgå angives samt beslagtaget före- vem som har beslutat om mål noga beskrives. beslaget, Den som drabbats av beslag grunden för beslutet och äge på begäran erhålla bevis tiden när det har fattats, om beslaget, innehållande även vilken egendom som har uppgift å det brott misstanken tagits i beslag och avser. från vem den beslagtagna egendomen har tagits. Den som har beslutat om beslaget är ansvarig för att protokoll upprättas. Den som har drabbats av ett beslag har begäran rätt att få bevis om beslaget.

Författningsförslag

Övriga bestämmelser

14 a § 29 § Kan föremål skäligen antagas Egendom som skäligen kan vara förverkat enligt 36 kap. antas vara förverkad enligt 36 3 § brottsbalken, må det tagas i kap. 3 § brottsbalken, får tas i beslag. Härvid äga bestämmel- beslag. Härvid gäller bestämserna i detta kapitel om beslag melserna i detta kapitel om motsvarande tillämpning. beslag.

15 § 30 § För säkerställande av utred- För säkerställande av utredning om brott må byggnad eller ning om brott får byggnad eller tillstängas, tillträde till rum tillstängas, tillträde till rum visst område förbjudas, förbud visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande visst meddelas mot flyttande av visst av föremål eller annan dylik åtgärd föremål eller annan liknande vidtagas. åtgärd vidtas. Om åtgärd, som nu nämnts, Om åtgärd, som nu nämnts, gälle i tillämpliga delar vad i gäller i tillämpliga delar vad detta kapitel år stadgar om som år föreskrivet i detta kapitel beslag. om beslag.

16 § har upphävts genom lag 1989:650.

17 § Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om beslag, vare de gällande.

Om hemlig teleavlyssning m.m.

18§ 3J§ Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden som befordras via ett allmänt tillgängligt telenät till eller från en viss teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller tas ett tekniskt hjälpmedel för upp genom återgivning av innehållet i meddelandet. Hemlig teleavlyssning får användas vid förundersökning angående

Författningsförslag

brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff.

19 § 32 § Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss teleanläggning som är ansluten till ett allmänt tillgängligt telenät eller att en sådan anläggning stängs av för telemeddelanden. Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning angående brott för vilket inte år föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader, brott enligt l § narkotikastrafflagen l968:64 eller sådant brott enligt 1 § lagen 1960:418 om straff för varusmuggling som avser narkotika eller försök, förberedelse eller stämpling till brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i tvâ år, om sådan gärning är belagd med straff.

20 § 33 § Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning får ske endast om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av

synnerlig vikt för utredningen. Åtgärden får endast avse

telefonapparat eller annan teleanläggning som innehas eller annars kan

antas komma att användas av den misstänkte.

21 § 34 § Frågor om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas av rätten ansökan av åklagaren. Tillstånd skall meddelas att gälla för viss tid och anläggning. Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad från dagen för beslutet.

22 § 35 § Hemlig teleavlyssning får ske av telefonsamtal eller andra telemeddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare. Om det framkommer under avlyssningen att det är fråga om ett sådant samtal eller meddelande, skall avlyssningen avbrytas. Upptagningar och uppteckningar skall, i den mån de omfattas av förbudet, omedelbart förstöras.

Författningsförslag

23§ 36§ Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning, skall åklagaren eller rätten omedelbart häva beslutet.

24 § 37 § En upptagning eller upp- En upptagning eller uppteckning som gjorts vid hemlig teckning som gjorts vid hemlig teleavlyssning skall granskas teleavlyssning skall granskas snarast möjligt. I fråga om snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 12 § sådan granskning tillämpas 22 § första stycket. första stycket. Upptagningar och uppteckningar skall, i de delar de är av betydelse från utredningssynpunkt, bevaras till dess förundersökningen nedlagts eller avslutats eller, om åtal väckts, målet avgjorts slutligt. De skall därefter förstöras.

25§ 38§ Har rätten lämnat tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning, får de tekniska hjälpmedel som behövs för avlyssningen eller övervakningen anslutas, underhållas och âtertas.

Författningsförslag

28 Kap. Om husrannsakan 28 Kap. Om undersök-

samt kroppsvisitation och ningar

kroppsbesiktning

3 a § 1 § Husrannsakan får beslutas en- Tvångsmedel som i avses dast om skälen för åtgärden detta kapitel får beslutas endast uppväger det intrång eller men om skälen för åtgärden uppi övrigt som åtgärden innebär väger det intrång eller men i för den misstänkte eller för övrigt åtgärden innebär för som något annat motstående intres- den som berörs eller för något se. annat motstående intresse. Beslut om tvångsmedel skall verkställas på ett sätt som år försvarligt med hänsyn till den berördes integritet, åtgärdens syfte och övri ga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall

detta ske endast i den form och

den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.

Undersökning av hus, rum och andra utrymmen samt

områden husrannsakan

2 § Under en förundersökning får i enlighet med vad som anges i 3 och 4 undersökning göras av hus, rum och liknande utrymmen samt slutna förvaringsutrymmen och allmänt tillgängliga utrym-

men, förvaringsutrymmen som

inte är slutna samt områden utomhus som inte är allmänt tillgängliga.

Författningsförslag

1 § 3 § Förekommer anledning, att Undersökning som avses i 2 § brott förövats, varå fängelse kan får göras

följa, må i hus, rum eller slutet för att söka efter föremål

förvaringsställe husrannsakan som får tas i beslag eller företagas för eftersökande av i övrigt för att ta reda på föremål, som är underkastat omständigheter som kan ha bebeslag, eller eljest till utrönande tydelse för utredning om brottet. av omständighet, som kan äga Utrymmen som avses i 2 § 1 betydelse för utredning om får undersökas endast om det är brottet. föreskrivet fängelse för brottet. Hos annan än den som skäli- Därvid får undersökning göras gen kan misstänkas för brottet hos den som år skäligen må husrannsakan dock före- misstänkt för brottet och av

tagas, allenast om brottet för- förvaringsutrymmen som han

övats hos honom eller den disponerar, misstänkte gripits där eller eljest där brottet har begåtts, synnerlig anledning förekom- där den misstänkte har grimer, att genom rannsakningen pits eller

föremål, som år underkastat där det annars finns syn-

beslag, skall anträjfas eller nerlig anledning att anta att åtannan utredning om brottet gärden kommer att leda till det vinnas. avsedda resultatet. må för husrannsakan hos

den misstänkte i något fall

åberopas hans samtycke, med mindre han själv begärt åtgården.

2 § 4 § För eftersökande av den som Undersökning som avses i 2 § skall gripas, anhållas eller häk- får vidare göras

tas, hämtas till förhör eller till för att gripa person,

en

inställelse vid rätten, delges för att söka efter den som

stämning i brottmål eller under- är anhållen eller häktad i sin kastas kroppsvisitation eller utevaro,

kroppsbesiktning får husrannsa- för att söka efter den som

kan företas hos honom, så ock enligt beslut skall hämtas till hos annan, om synnerlig an- förhör, eller

ledning förekommer, att den för att söka efter den som

sökte uppehåller sig där. Hus- enligt beslut skall kroppsvisirannsakan för delgivning av teras eller kroppsbesiktigas.

Författningsförslag

stämning i brottmål får företas Undersökning av utrymmen endast om det för brottet är som avses i 2 § 1 får göras stadgar fängelse. endast hos den som eftersöks eller

där det i övrigt finns syn-

nerlig anledning att anta att den sökte uppehåller sig.

2 a § 5 §

För att söka efter någon som För att gripa en person eller skall gripas, anhållas eller häk- för att söka efter den som är an-

tas som misstänkt för brott, för hållen eller häktad i sin utevaro

vilket inte är föreskrivet lindri- får en polisman, efter tillstånd

gare strajf än fängelse i fyra år, enligt andra stycket, undersöka eller försök till sådant brott, får varje transportmedel som passehusrannsakan företas i trans- rar en viss plats.

portmedel på viss plats, om det Tillstånd till undersökning får

finns särskild anledning att anta meddelas om

att den sökte kan komma att det för brottet inte är före-

platsen. skrivet lindrigare straff än fäng-

passera else i fyra är eller om det är fråga om försök till sådant brott samt

det finns särskild anledning

att anta att den eftersökte kommer att passera platsen. Tillstånd till undersökning skall gälla för viss längsta tid och viss plats.

6 § Undersökning får vidare

göras för att söka efter en per-

son som skall hämtas till inställelse vid rätten eller delges stämning. Även sedan förundersökningen har avslutats får under-

sökning göras för att söka efter

någon som är häktad i sin utevaro. Undersökning av utrymmen

Författningsförslag

som avses i 2§ 1 fär göras endast hos den som eftersöks eller

där det finns synnerlig

anledning att anta att den sökte

uppehåller sig. För undersökning av utrymmen som avses i 2 § i syfte att delge stämning i brottmål,

fordras dessutom att det för

brottet är föreskrivet fängelse.

3 § I lägenhet, som är tillgänglig för allmänheten eller plågar utgöra tillhåll för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods, som eftersökes, plågar uppköpas eller mottagas som pant, må för ändamål, som sägs i 1 eller 2 husrannsakan ske

jämväl i annat fall än där avses.

10 § För ändamål, som sägs i 1 eller 2 äge undersökningsledaren eller åklagaren så ock

polisman företaga undersökning

å annat ställe än i 1 § avses,

även om det icke är tillgängligt

för allmänheten.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

11 § 7 §

Om det finns anledning att Under en förundersökning får

anta att ett brott har begåtts pä i enlighet med vad som anges i vilket fängelse kan följa, får 8 § kroppsvisitation genomföras. kroppsvisitation göras på den Med kroppsvisitation avses som skäligen kan misstänkas för en undersökning av kläder

brottet för att söka efter föremål och annat som någon bär på sig

som kan tas i beslag eller an- samt

Föjattningsförslag

nars för att utröna omständig- en mindre ingripande unheter som kan vara av betydelse dersökning av kroppens yttre.

för utredning om brottet.

Annan än den som skäligen 8 § kan misstänkas för brottet får Kroppsvisitation får, det om

kroppsvisiteras, om det finns är föreskrivet fängelse för brot-

synnerlig anledning att anta att tet, genomföras i syfte att

det därigenom kommer att an- söka efter föremål som får

träjfas föremål som kan tas i tas i beslag eller beslag eller att det annars är av ta reda på omständigheter betydelse för utredningen om som kan ha betydelse för utbrottet. redning brottet. om Med kroppsvisitation avses en Kroppsvisitation får avse undersökning av kläder och den som är skäligen missannat som någon bär på sig tänkt för brottet eller

samt av väskor, paket och andra annan, om det finns syn-

föremål som någon har med sig. nerlig anledning att anta att åtgärden kommer att leda till det avsedda resultatet. Egendom som påträjfas i samband med en kroppsvisitation får undersökas i de syften som anges i första stycket.

12 § 9 § Den som skäligen kan miss- Under en förundersökning får tänkas för ett brott på vilket i enlighet med vad som anges i fängelse kan följa, får kroppsbe- 10 § kroppsbesiktning gesiktigas för ändamål som anges nomföras. i 11 Med kroppsbesiktning avses Med kroppsbesiktning avses 1 en mer ingripande under- . undersökning av människokrop- sökning av kroppens yttre än pens yttre och inre samt tagande som avses i 7 § om kroppsvisita-

av prov från människokroppen tion,

och undersökning av sådana tagande av hårprov, hudprov. En kroppsbesiktning får prov, salivprov och blodprov inte utföras så att den under- samt andra provtagningar som sökte riskerar framtida ohälsa inte kräver en undersökning av eller skada. kroppens inre samt Den som skall kroppsbesikti- undersökning av kroppens

gas får hållas kvar för ända- inre samt tagande från männis-

målet upp till sex timmar eller, kokroppen av andra prov än

om det finns synnerliga skäl, som avses i

Författningsförslag

ytterligare sex timmar. En kroppsbesiktning får inte utföras så att den undersökte riskerar framtida ohälsa eller skada.

10 §

Kroppsbesiktning får genomföras i syfte att

söka efter föremål som får

tas i beslag eller ta reda på omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet. Kroppsbesiktning som anges i 9 § första stycket 1 och 2 får avse den som är skäligen misstänkt för brottet, om det är föreskrivet fängelse för brottet, eller annan, om det för brottet är föreskrivet fängelse i två år

eller däröver och det finns

synnerlig anledning att anta att åtgärden kommer att leda till det avsedda resultatet. Kroppsbesiktning som anges i

9 § första stycket 3 får avse

den som är skäligen miss-

tänkt för brottet, om det för

brottet är föreskrivet fängelse i två är eller däröver, eller annan, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare

straff än fängelse i två år och det finns synnerlig anledning att

anta att åtgärden kommer att leda till det avsedda resultatet. Prover som tas vid en kropps-

besiktning får undersökas om

det behövs för utredning om brottet.

Författningsförslag

Behörig beslutsfattare

4 § 11 § Förordnande om husrannsa- Frågor användande om av

kan meddelas, utom i fall som tvångsmedel enligt 7 och

avses i tredje stycket, av under- 9 prövas av åklagare, annan

sökningsledaren, åklagaren eller förundersökningsledare eller

rätten. Förordnande om hus- polisman enligt vad sägs i som rannsakan för delgivning av 12 En fråga tvångsmedel om stämning i brottmål skall alltid får också prövas rätten på av meddelas av rätten. Kan i annat yrkande åklagaren. av

fall husrannsakan antas bli av Frågor om tvångsmedel skall

stor omfattning eller medföra prövas rätten eller, i brådsav synnerlig olägenhet för den hos kande fall, av åklagaren, det om

vilken åtgärden företas, bör, om finns risk för att det

genom

fara är i dröjsmål, åtgärden åtgärden kommer att röjas inte vidtas utan rättens förord- uppgifter omfattas

som av nande. tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § Fråga om husrannsakan får tryckfrihetsförordningen eller rätten ta upp på yrkande av 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundundersökningsledaren eller åkla- lagen, eller

garen. Efter åtalet får rätten andra uppgifter i skriftliga

även på yrkande av målsägande handlingar och i annat som eller självmant ta upp en sådan enligt 27 kap. 6 14 §§ intefår fråga. Fråga om husrannsakan tas i beslag. för delgivning av stämning i brottmål tas upp av rätten självmant eller på yrkande av polismyndighet eller åklagaren. Förordnande om husrannsakan för eftersökande av den som skall häktas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas till inställelse vid rätten meddelas av polismyndighet eller polisman enligt bestämmelser i polislagen 1984:387.

Författningsförslag

5 § 12 § Utan förordnande, som sägs Frågor om undersökning eni 4 får polisman företa hus- ligt 3 och 4 §§ prövas av rätten,

rannsakan, fara är i dröjs- åklagaren eller annan förunder-

om mål. Vad gäller sökningsledare. Även polissom sagts nu en husrannsakan för delgivning av man får pröva sådana frågor stämning i brottmål. om undersökningen avser utrymmen som anges i 2 § 2 eller om det år ett brådskande fall. Frågor om tillstånd till undersökning enligt 5 § prövas av rätten, åklagaren eller, i brådskande fall, av annan förundersökningsledare. Frågor om kroppsvisitation enligt 7 § prövas av rätten, åklagaren eller annan förundersökningsledare eller, i brådskande fall, av polisman. Frågor om kroppsbesiktning enligt 9 § första stycket 1 eller 2 prövas av rätten, åklagaren,

annan förundersökningsledare

eller, om det är ett brådskande

fall och åtgärden avser någon

som är skäligen misstänkt, av polisman.

Frågor om kroppsbesiktning enligt 9 § första stycket 3 prövas av rätten eller av åklagaren, om ingripandet avser någon som är

skäligen misstänkt eller om det är ett brådskande fall.

13 § Frågor om undersökning enligt 6 § prövas rätten. Även av polisman får pröva sådana en frågor om undersökningen avser utrymmen som anges i 2§ 2 eller i övrigt om det är ett brådskande fall.

Författningsförslag

Förfarandet vid verkställighet av beslut om tvångsmedel

6 § Vid husrannsakan må olägenhet eller skada förorsakas utöver vad som är oundgängli-

gen nödvändigt.

Rum eller förvaringsställemå, om det erfordras, öppnas med våld. Har så skett, skall det

efter förrättningen på lämpligt

sätt äter tillslutas. Husrannsakan må utan särskilt skäl verkställas mellan klockan nio eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

7 § 14 § Vid husrannsakan skall såvitt Undersökning enligt detta möjligt ett av förrättningsman- kapitel utförs av en polisman. nen anmodat trovärdigt vittne Han får anlita biträde om det närvara. Förrättningsmannen behövs för att undersökningen äge anlita erforderligt biträde skall kunna genomföras. Målsav sakkunnig eller annan. äganden och hans ombud får Den, hos vilken husrannsakan också vara närvarande, om det företages, eller, om han är är väsentlig betydelse för utav tillstädes, hans hemmavarande redningen.

husfolk skall erhålla tillfälle att Den som berörs av undersökövervaka förrättningen så ock ningen har rätt närva-

att vara att tillkalla vittne, dock utan att rande. Han skall därför beredas undersökningen därigenom tillfälle att närvara och har uppehålles. Har varken han också rätt att tillkalla ett vittne

eller någon av hans husfolk om inte undersökningen därige-

eller dem tillkallat vittne skulle uppehållas. Är det av nom närvarit, skall han, så snart det fråga undersökning utom av kan ske utan men för utredning- rymmen som avses i 2 § 1 krävs en, underrättas om den vidtagna dock att dröjsmålet skulle medåtgärden. föra väsentligt för utredmen Vid förrättningen mä målsä- ningen, för att undantag skall fä gande eller hans ombud tillåtas göras från skyldigheten att att närvara för att tillhandagå bereda en person tillfälle att med nödiga upplysningar; dock närvara och att tillkalla vittne.

Författningsförslag

skall tillses, att målsäganden Ãklagare eller annan förun-

eller ombudet icke i vidare mån dersökningsledare får förordna

än för ändamålet erfordras att den berörs under-

som av vinner kännedom om förhållan- sökningen inte skall ha rätt att de, som därvid yppas. närvarande och att han vara inte skall ha rätt att tillkalla vittne, om detta är av synnerlig

vikt för en förundersökning om

ett allvarligt brott. Den som har företagit en un-

dersökning som avses i 2 § 1

hos någon som inte har varit närvarande, skall underrätta den berörde om åtgärden. Underrättelsen skall lämnas genast, om det inte av särskilda skål kan antas motverka syftet med åtgärden.

13 § 15 § Beträffande kroppsvisitation Kroppsvisitation utförs av en

och kroppsbesiktning skall i till- polisman. lämpliga delar gälla vad i 3 a, Kroppsbesiktning enligt 9 §

8 och 9 §§ är föreskrivet om första stycket 1 eller 2 utförs av husrannsakan. Är i dröjs-

fara en polisman, en läkare eller en

mål, får kroppsvisitation och sjuksköterska. En polisman får kroppsbesiktning beslutas av dock inte ta blodprov. Kropps-

polisman. besiktning enligt 9 § första Förrättning, som år av mera Stycket 3 utförs av en läkare.

väsentlig omfattning, skall Den som utför kroppsvisita-

verkställas inomhus och i avskilt tion eller kroppsbesiktning får

rum. Verkställes den av annan anlita biträde det behövs för om

än läkare, skall såvitt möjligt ett att åtgärden skall kunna

ge-

av förrättningsmannen anmodat nomföras.

trovärdigt vittne närvara. Blod- skall kroppsvisiteras Den som prov må tagas av annan än eller kroppsbesiktigas har rätt läkare eller legitimerad sjuk- att tillkalla ett vittne, det om sköterska. Annan mer ingående inte skulle uppehålla undersökundersökning må utföras endast ningen på ett sådant sätt att det av läkare. skulle till för utredvara men Kroppsvisitation eller kropps- ningen. besiktning av en kvinna får inte Kroppsvisitation och kropps-

verkställas eller bevittnas besiktning bör, det inte finns

av an- om

Författningsförslag

än kvinna, läkare eller legi- särskilda skäl däremot, utföras nan timerad sjuksköterska. Kropps- och bevittnas av personer av visitation enbart innebär att samma kön som den undersökte som föremål som en kvinna har med eller av sjukvårdspersonal, om sig undersöks och kroppsbe- den som berörs skulle uppfatta siktning som enbart innebär det som särskilt integritetskränblodprovstagning får dock verk- kande att personer av motsatt ställas och bevittnas man. kön är närvarande. Vid kroppsav en besiktning som avsesi 9 § första stycket 3 får dock endast sjuk-

vårdspersonal, eller annan som

är av samma kön som den undersökte, vara närvarande.

16 § Den som skall kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas är skyldig att följa med till den plats där åtgärden skall företas. Om han vägrar får en polisman ta med honom.

Den som skall kroppsbesikti-

är skyldig att stanna kvar så gas länge det är oundgängligen nödvändigt för att åtgärden

skall kunna genomföras, dock

längst sex timmar. Den som vägrar att stanna kvar får hållas kvar.

8 § J 7 § Post- eller telegrajförsän- Brev och andra slutna hand-

delse, handelsbok eller annan lingar som påtrajfas i samband

enskild handling, antrájfas med en åtgärd enligt detta som

vid husrannsakan, må icke när- kapitel får öppnas efter förord-

undersökas, heller brev nande av rätten, åklagare eller mare

eller annan sluten handling annan förundersökningsledare.

öppnas i annan ordning än i 27 kap. 12 § första stycket sägs.

Författningsförslag

Dokumentation

9 § 18 § Över husrannsakan skal l föras Över åtgärder enligt detta protokoll, vari angives ända- kapitel skall föras protokoll. målet med förrättningen och vad Av protokollet skall framgå därvid förekommit. vem som har beslutat om Den, hos vilken husrannsakan åtgärden, företagits, åge på begäran er- grunden för beslutet och hålla bevis därom, innehållande tiden när det har fattats, även uppgift å det brott miss- vem eller vilka som har tanken avser. verkställt beslutet, vem åtgärden har riktat sig mot,

tidpunkten för verkställig-

heten samt vad som i övrigt har förekommit. Ansvarig för att protokoll upprättas är i fråga om uppgifter som avses i J den -

som har fattat beslutet, och i

fråga om uppgifter som avses i 3 den som har ansvaret för verkställigheten. Den hos vilken undersökning

har företagits eller den som har

kroppsvisiterats eller kroppsbe-

siktigats har rätt att på begäran

bevis om åtgärden.

14 § 19 § Av den som är anhållen eller Av den som är anhållen eller häktad må fotografi och finger- häktad får fotografi och fingeravtryck tagas; han ock avtryck tas. Han får också vare underkastad annan dylik åtgärd. underkastas annan liknande ät-

Vad nu sagts gälle ock annan, gärd. Vad nu sagts gäller också

om det erfordras för vinnande annan, om det behövs för utred-

av utredning om brott, varå ning om ett brott, för vilket är fängelse kan följa. föreskrivet fängelse. Närmare bestämmelser om Närmare bestämmelser om åtåtgärd, som här avses, meddelas gärd, som här avses, meddelas av regeringen. av regeringen.

Författningsförslag

15 §

Hava i lag eller författning

givits avvikande bestämmelser om husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, vare de gällande.

Författningsförslag

2 Förslag till lag om ändring i lagen l952:98 med

särskilda bestämmelser i vissa

om tvångsmedel brottmål

Härigenom föreskrivs att 3 5 §§ lagen 1952:98 med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Beslag må läggas ä sådant Beslag må läggas å sådant skriftligt meddelande som om- skriftligt meddelande som omförmäles i 27 kap. 2 § andra förmäles i 27 kap. 13 § rätte-

punkten rättegångsbalken, ändå gångsbalken, ändå att för brottet

att för brottet är stadgat lindri- är stadgat lindrigare straff än gare straff än fängelse i två år. fängelse i två år.

Förordnande enligt 27 kap. Förordnande enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken om kvar- 21 § rättegångsbalken om kvarhållande av försändelse må, där hållande av försändelse må, där det kan befaras att inhämtande det kan befaras att inhämtande av rättens beslut skulle medföra av rättens beslut skulle medföra sådan tidsutdräkt eller annan sådan tidsutdräkt eller annan olägenhet, som är av väsentlig olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen, med- betydelse för utredningen, meddelas av undersökningsledaren delas av undersökningsledaren eller åklagaren. I sådant fall eller åklagaren. I sådant fall skall anmälan som avses i tredje skall anmälan som avses i tredje stycket av samma paragraf stycket av samma paragraf göras hos den som meddelat göras hos den som meddelat förordnandet; denne har jämväl förordnandet; denne har jämväl den prövningsskyldighet som den prövningsskyldighet som där omförmäles. där omförmäles.

Författningsförslag

5 § Tillstånd enligt 27 kap. rätte- Tillstånd enligt 27 kap. rättegångsbalken till hemlig teleav- gângsbalken till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleöver- lyssning eller hemlig teleövervakning får meddelas, även om vakning får meddelas, även om brottet inte omfattas av 27 kap. brottet inte omfattas av 27 kap. 18 eller 19 § rättegångsbalken. 31 eller 32 § rättegångsbalken. Kan det befaras att inhämtande av rättens tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning skulle medföra sådan fördröjning eller annan olägenhet, som är av väsentlig betydelse för utredningen, får tillstånd till åtgärden ges av åklagaren.

Författningsförslag

3 Förslag till lag ändring i lagen 1960:418 straff

om om

för varusmuggling

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen 1960:418 om straff för varusmuggling skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

För eftersökande av egen- För eftersökande av egendom, som kan antagas vara dom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad, må enligt denna lag förverkad, må polisman, tulltjänsteman och polisman, tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen tjänsteman vid kustbevakningen utan förordnande företaga hus- utan förordnande företaga husrannsakan i lägenhet, som avses rannsakan i magasin, upplagsi 28 kap. 3 § rättegångsbalken, bodar och uthus. I övrigt äge samt i magasin, upplagsbodar tulltjänsteman och tjänsteman och uthus. I övrigt äge tulltjäns- vid kustbevakningen i fråga om teman och tjänsteman vid kust- brott, som avses i denna lag, bevakningen i fråga om brott, samma rätt att utan förordnande som avses i denna lag, samma företaga husrannsakan som rätt att utan förordnande före- enligt rättegångsbalken tillkomtaga husrannsakan som enligt mer polisman. nämnda balk tillkommer polisman.

Fötfattningsförslag

4 Förslag till lag om ändring i lagen 1964:167 med särskilda bestämmelser om lagöverträdare

unga

Härigenom föreskrivs att 35 § lagen 1964:167 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Är någon misstänkt för Är någon misstänkt för att att före femton års ålder ha begått före femton års ålder ha begått ett brott får, om det finns sär- ett brott får, om det finns särskilda skäl, beslag, husrann- skilda skäl, beslag, husrannsakan och kroppsvisitation enligt sakan och kroppsvisitation enligt bestämmelserna i 27 och 28 bestämmelserna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken företas kap. rättegångsbalken företas mot den unge. Vad som i 27 mot den unge. Vad som i 27 kap. 7 och 8 §§ sägs om åtal kap. 18 och 23 §§ sägs om åtal och om verkan av att åtal inte och om verkan av att åtal inte väcks skall i stället avse bevis- väcks skall i stället avse bevistalan och talan om förverkande talan och talan om förverkande samt verkan av att sådan talan samt verkan av att sådan talan inte väcks. Tvångsmedel som inte väcks. Tvångsmedel som avses i 24 26 kap. rättegångs- avses i 24 26 kap. rättegångs- - balken får inte användas. balken får inte användas.

Författningsförslag

5 Förslag till lag om ändring i lagen 1974:1066 om

förfarande med förverkad

egendom och hittegods m.m.

Härigenom föreskrivs att 7 och 8 §§ lagen 1974:1066 förom farande med förverkad egendom och hittegods skall ha följande m.m. lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Denna lag gäller, om annat följer av bestämmelser i lag eller annan författning, egendom som tillfallit staten pâ grund förverkande eller av tillfallit staten enligt lagen 1938:121 hittegods eller om tagits i förvar enligt lagen tagits i förvar enligt lagen 1974: 1065 om visst stöldgods 1974:1065 visst stöldgods om m.m. m.m. eller får säljas enligt 27 kap. 27 § rättegångsbalken.

Gör ägaren eller annan rätts- Gör ägaren eller rättsannan innehavare anspråk på egendom innehavare anspråk på egendom som tagits i förvar med stöd av tagits i förvar med stöd som av lagen 1974:1065 om visst lagen 1974:1065 visst om stöldgods m.m. skall den läm- stöldgods eller får m.m. som nas ut till honom efter beslut av säljas enligt 27 kap. 27 § rätte-

polismyndigheten, om den gångsbalken, skall den lämnas

redan försålts eller förstörts. ut till honom efter beslut av polismyndigheten, om den redan försålts eller förstörts. Har egendomen reparerats eller annat sätt förbättrats, är den som gör anspråk gällande enligt första stycket skyldig att betala kostnaden härför innan han utfår egendomen. Betalar han inom månad efter en det att särskild uppmaning därom delgivits honom, får egendomen försäljas i den ordning i denna lag. som anges

Författningsförslag

8 § Försäljning egendom som Försäljning av egendom som av tagits i förvar med stöd av lagen tagits i förvar med stöd av lagen 1974:1065 visst stöldgods 1974:1065 om visst stöldgods om sker för statsverkets räk- m.m. eller som får säljas enligt m.m.

ning. 27 kap. 27 § rättegångsbalken,

sker för statens räkning. Har egendomen försålts, har ägaren eller annan rättsinnehavare rätt till ersättning. Denna utgår dock med högre belopp än som influtit vid försäljningen. I fall i 7 § andra stycket skall kostnaden som avses för förbättringen avräknas från ersättningen. Ansökan ersättning in till rikspolisstyrelsen som, efter om ges verkställd utredning i ärendet, prövar frågan om ersättning.

Författningsförslag

6 Förslag till lag om ändring i lagen 1975:295 om användning av vissa tvångsmedel på begäran av

främmande stat

Härigenom föreskrivs att l § lagen 1975 1295 användning om av vissa tvångsmedel begäran främmande skall ha följande av stat lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § Är någon i främmande stat misstänkt, tilltalad eller dömd för där en straffbelagd gärning, eller förs talan särskilt förverkande i om en främmande stat, får det efter framställning från den främmande staten beslutas om beslag eller kvarstad enligt vad föreskrivs i denna som lag. Beslag får avse föremål eller Beslag får föremål eller avse

skriftlig handling som finns i skriftlig handling finns i

som Sverige. Bestämmelserna i 27 Sverige. Bestämmelserna i 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbal- kap. 6 14 §§ rättegångsbalken -

ken skall tillämpas. För efter- skall tillämpas. För eftersökande

sökande av egendom som är av egendom är underkastad som underkastad beslag får husrann- beslag får husrannsakan företas sakan företas enligt vad som enligt vad föreskrivs i 28 som föreskrivs i 28 kap. 1 och 3 kap. 3 § rättegångsbalken. rättegångsbalken.

Författningsfärslag

7 Förslag till lag om ändring i lagen 1982:395 om

Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen 1982:395 om Kustbevak-

ningens medverkan vid polisiär övervakning skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 § Om anledning förekommer att brott har förövats mot någon av de föreskrifter i 1 har tjänsteman vid kustbevakningen som avses kustbevakningstjänsteman befogenhet som tillkommer samma polisman att hålla förhör och vidtaga åtgärd med stöd av 23 kap. 3 § annan fjärde stycket rättegångsbalken,

2. med någon till förhör med stöd av 23 kap. 8 § rättegångs-

ta balken, gripa någon med stöd 24 kap. 7 § första stycket rättegångsav balken, 4. företa husrannsakan med 4. företa husrannsakan med stöd 28 kap. 5 § rättegångs- stöd 28 kap. 12 § första av av balken, åtgärden har till stycket rättegångsbalken, om om

syfte eftersöka den skall åtgärden har till syfte att efter-

att som gripas eller att verkställa beslag. söka den som skall gripas eller att verkställa beslag.

Författningsförslag

8 Förslag till lag om ändring i lagen 1984:151 om

punktskatter och prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs att 15 § lagen 1984:151 punktskatter om

och prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 § På den enskildes begäran skall från föreläggande eller revision undantas

handling som inte får tas i handling inte får tas i

som beslag enligt 27 kap. 2 § rätte- beslag enligt 27 kap. 6 13 gångsbalken, rättegångsbalken, 2. annan handling med ett betydande skyddsintresse handlingens om innehåll på grund särskilda omständigheter inte bör komma till av någon annans kännedom. Handling som avses i första stycket 2 får undantas endast om

handlingens skyddsintresse är större än dess betydelse för kontrollen. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller i tillämpliga delar

även föreläggande att lämna uppgifter.

Författningsförslag

9 Förslag till lag om ändring i polislagen 1984:387

Härigenom föreskrivs i fråga polislagen 1984:387 om dels att 20 och 22 §§ skall upphöra att gälla, nuvarande 19 § skall betecknas 26 21 § skall betecknas dels att 32 § och 22 § skall betecknas 34 de 26, 32 och 34 skall ha följande lydelse, dels att nya rubriken före 19 § skall sättas närmast före nya dels att närmast rubriken närmast före 20 § skall sättas närmast före nya 28 § 25 och rubriken närmast före 22 § skall sättas närmast före nya 34

rubrikerna närmast före 25 och 28 skall ha följande

dels att nya lydelse, i lagen skall införas bestämmelser, 25, 27 31 och dels att det nya - 35 36 §§ av följande lydelse. -

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kroppsvisitation m.m. Kroppsvisitation

25 §

I enlighet med vad som anges i denna lag får kroppsvisitation

genomföras.

Med kroppsvisitation avses J undersökning av kläder en . någon bår på sig och annat som samt 2. mindre ingripande unen dersökning av kroppens yttre.

Egendom som påträffas i samband med en kroppsvisitation får också undersökas.

26 § 19 § En polisman som med laga En polisman med laga stöd ingriper genom att beröva som stöd griper eller omhän- någon friheten, avlägsna någon annars dertar eller avlägsnar någon får eller på annat sätt inskränka i anslutning till ingripandet någons rörelsefrihet får i anslut-

kroppsvisitera denne i den ning till ingripandet kroppsvisi-

utsträckning är nödvändig tera denne som

Författningsförslag

av säkerhetsskäl för att eller andra farliga föremål skall

vapen kunna tas om hand, eller för att hans identitet skall kunna fastställas.

En polisman får också kropps-

visitera i den utsträckning det

behövs för att söka efter

vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, det om

med hänsyn till omständigheter-

na kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken.

27 §

För att söka efter ett föremål

som enligt polismyndighetens

beslut eller i annat fall skall

omhändertas, får en polisman kroppsvisitera den som ett beslut om om-

händertagande riktar sig mot

samt

annan, om det finns syn-

nerlig anledning att anta att denne innehar det eftersökta föremålet.

Kroppsvisitation får endast i

brådskande fall göras utan

föregående beslut polismynav digheten. Vad som sägs i denna paragraf gäller inte kroppsvisitation för eftersökande av föremål som

får tas i beslag.

Författningsförslag

Särskilda befogenheter till hus- Särskilda befogenheter till unrannsakan och liknande åtgär- dersökningar

der

28 § I enlighet med vad som anges i denna lag får undersökning göras av hus, rum och liknande utsamt slutna förvaringsrymmen utrymmen och allmänt tillgängliga utrymmen, förvaringsutrymmen som inte är slutna samt områden utomhus som inte är allmänt

tillgängliga.

20 § 29 §

söka För söka efter ett föremål För att efter en person att

med laga stöd skall omhän- som enligt polismyndighetens

som

får polisman bereda beslut eller i annat fall skall

dertas en

sig tillträde till den eftersöktes omhändertas får en polisman

bostad eller till hus, företa undersökning enligt 28 annat rum eller ställe tillhör eller Undersökning av utrymmen som disponeras honom. Detsam- avses i 28§ I får göras av som

gäller i fråga lokal endast

ma om en

tillgänglig för allmän- hos den som ett beslut om

som är heten. Finns det synnerliga skäl omhändertagande riktar sig mot den eftersökte eljest och av förvaringsutrymmen som att anta att

uppehåller sig hos får han disponerar eller

annan,

polismannen bereda sig tillträde där det annars finns syn-

även dit. På motsvarande sätt nerlig anledning att anta att

får polisman bereda sig föremålet kommer att påträjfas.

en tillträde till bostad eller En undersökning enligt andra en något ställe för att söka stycket får endast i brådskande annat

föremål polisen fall företas utan föregående efter ett som

med stöd lag eller beslut av polismyndigheten.

av annan författning skall omhänderta; Vad som sägs i denna para-

vad har den graf gäller inte vid under-

som nyss sagts om

eftersökte gäller därvid före- sökning för eftersökande av målets ägare eller innehavare. föremål får tas i beslag.

som För att söka efter någon som

Författningsförslag

har intagits i en kriminalvårds- 30 § anstalt efter att ha dömts till En polisman får vidare företa fängelse i minst fyra år och undersökning enligt 28 § för att som

har avvikit får en polisman söka efter en person

undersöka transportmedel på som enligt polismyndigviss plats, om den avvikne kan hetens beslut eller annat skäl av

antas utgöra en allvarlig fara skall omhändertas eller annars för annans liv eller hälsa eller berövas friheten eller för rikets säkerhet och det finns som avses med ett beslut

särskild anledning att anta att om handräckning. den avvikne kan komma att Undersökning av utrymmen

passera platsen. En polisman som avses i 28 § 1 får göras har samma befogenhet för att endast

söka efter någon som genomgår I hos den eftersökte eller

.

psykiatrisk tvångsvård eller som där det annars finns syn-

överlämnats till rättspsykiatrisk nerlig anledning att anta att den

vård och som avvikit från en eftersökte kommer att påtråjfas. sjukvårdsinrättning, om det med En undersökning enligt andra

hänsyn till omständigheterna stycket får endast i brådskande

finns särskilda skäl att anta att fall vidtas utan föregående

den avvikne utgör en allvarlig beslut av polismyndigheten.

fara för annans liv eller hälsa Vad som sägs i denna para-

eller för rikets säkerhet. graf gäller inte vid under- En åtgärd som avses i första sökning för eftersökande den av eller andra stycket får endast som får gripas, som är anhållen

om fara är i dröjsmål vidtas eller häktad i sin utevaro,

som

utan föregående beslut av polis- skall hämtas till förhör eller myndigheten. Endast om det inställelse vid domstol.

finns särskilda skäl får åtgärden

vidtas mellan kl. 21.00 och 31 § 6.00. För att söka efter någon som

I fråga om husrannsakan för har avvikit från kriminal-

en eftersökande av föremål som är vârdsanstalt efter att ha dömts underkastat beslag och av den till fängelse i minst fyra år fâr

som skall gripas, anhållas eller polisman, efter tillstånd

en häktas eller hämtas till förhör enligt andra stycket, undersöka

eller inställelse vid domstol finns varje transportmedel

som passebestämmelser i rättegångsbal- viss plats. rar en ken. Tillstånd till undersökning får meddelas om det kan antas att den

avvikne utgör en allvarlig fara

för annans liv eller hälsa eller

3 15-0448 65

Författningsförslag

för rikets säkerhet samt

om det finns särskild an-

ledning att anta att den avvikne kan komma att passera platsen. Vad som sägs i första och andra styckena gäller också vid

sökande efter en person som har

avvikit från en sjukvårdsinrättning där han genomgår psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård. Tillstånd till undersökning får dock meddelas

endast om det finns särskilda

skäl att anta att den avvikne

utgör allvarlig fara för an-

en

nans liv eller hälsa eller för

rikets säkerhet. Tillstånd till undersökning skall gälla för viss tid och viss plats. Frågor om tillstånd prövas av polismyndigheten.

21 § 32 §

En polisman får också bereda Undersökning som avses i

sig tillträde till ett hus, rum 28 § får göras eller annat ställe, det finns där det finns anledning att om

anledning anta att någon där har anta att det finns någon som har

avlidit eller är medvetslös eller avlidit eller som är medvetslös oförmögen att tillkalla eller annars oförmögen att annars

hjälp. En sådan åtgärd får tillkalla hjälp eller

vidtas även när det är nödvän- om det är nödvändigt för

digt för efterspaning av någon efterspaning av någon som är

är försvunnen, denne försvunnen, om denne kan antas som om kan antas behöva hjälp. behöva hjälp eller om det är oundgängligen nödvändigt för att polisen i övrigt skall kunna fullgöra en uppgift i den skyddande eller hjälpande verksamheten.

Författningsförslag

Särskilda befogenheter i den skyddande och förebyggande verksamheten

22 § 34 § Kan av särskilda skäl risk Om det av särskilda skäl

anses föreligga att något brott, anses föreligga risk för att något

som innebär allvarlig fara för allvarligt brott, som innebär liv eller hälsa eller för omfattan- fara för liv eller hälsa eller för de förstörelse av egendom, omfattande förstörelse av egenkommer att förövas en viss dom, kommer att förövas på en plats, får en polisman i syfte att viss plats, får en polisman i avvärja brottet eller bereda syfte att avvärja brottet eller skydd mot detta bereda skydd mot detta bereda sig tillträde till ett i anslutning till denna plats hus, rum eller annat ställe för göra en sådan undersökning att söka efter sprängmedel, som avses i 28§ för att söka vapen eller något annat farligt efter sprängmedel, eller vapen föremål, något annat farligt föremål, 2. avstängd, utrymma eller kroppsvisitera var och en

förbjuda tillträde till ett hus, som befinner sig på platsen för rum eller annat ställe, meddela att söka efter sådana farliga

förbud mot flyttande av visst föremål samt föremål eller mot trafik med förbjuda tillträde till ett visstkommunikationsmedel eller hus, rum eller liknande utrymme

vidta någon annan sådan åtgärd. eller ett område utomhus, med-

Föreligger allvarlig risk för dela förbud mot flyttande av brott som avses i första stycket, visst föremål eller mot trafik får en polisman för att söka med visst kommunikationsmedel

efter ett farligt föremål även eller vidta någon annan sådan

kroppsvisitera personer som åtgärd. uppehåller sig på platsen. En åtgärd som avses i denna

En åtgärd som avses i denna paragraf får endast i brådskande

paragraf får endast om fara äri fall vidtas utan föregående

dröjsmål vidtas utan föregående beslut polismyndigheten. En

av beslut av polismyndigheten. polisman har beslutat som om

en åtgärd enligt första stycket 3

skall snarast anmäla det till polismyndigheten, som omedelbart skall pröva om åtgärden skall bestå.

Författningsförslag

35 § En polisman får kroppsvisite-

ra var och en som befinner sig

på en viss plats, i syfte att söka

efter föremål som är ägnade att

användas som vapen vid brott

mot liv eller hälsa, om det finns

särskild anledning att anta att sådana föremål skall påträfas och om det föreligger överhängande risk för att de skall komma till brottslig användning på eller i anslutning till denna plats. I samband med en åtgärd enligt första stycket får en polisman också undersöka transportmedel och förvaringsutrymmen som har begagnats av personer som avses i första stycket.

36 § Kan det av särskilda skäl anses föreligga en överhängande risk för att ett brott kommer att förövas, får en polisman, i syfte att förhindra brottet, tillfälligt omhänderta egendom som kan komma till användning vid brottet. En polisman som har beslutat om omhändertagande av egendom skall skyndsamt anmäla det till sin förman. Har omhändertagandet inte redan upphört skall förmannen omedelbart pröva om det skall bestå. Omhändertagen egendom skall återlämnas så snart det

inte finns skäl för omhänderta-

gandet. Egendomen får dock inte hållas kvar under längre tid än 24 timmar.

sou 1995:47 Fäzfattningsförslag

10 Förslag till lag om ändring i táxeringslagen 1990:324

Härigenom föreskrivs att 13 § taxeringslagen 1990:324 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 § Pâ den enskildes begäran skall från föreläggande eller revision undantas handling som inte får tas i handling inte får i som tas beslag enligt 27 kap. 2 § rätte- beslag enligt 27 kap. 6 13 §§ gångsbalken, rättegångsbalken,

annan handling med ett betydande skyddsintresse om handlingens innehåll på grund av särskilda omständigheter inte bör komma till

någon annans kännedom. Handling som avses i första stycket 2 får undantas endast om handlingens skyddsintresse är större än dess betydelse för kontrollen. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller i tillämpliga delar även föreläggande att lämna uppgifter.

Författningsförslag sou 1995:47

11 Förslag till lag om ändring i lagen 1994:466 om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet

Härigenom föreskrivs att 16§ lagen 1994:466 om särskilda tvângsåtgärder i beskattningsförfarandet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §

Åtgärder enligt denna lag omfattar den enskildes begäran inte

handling inte får tas i handling som inte får tas i som beslag enligt 27 kap. 2 § rätte- beslag enligt 27 kap. 6 13 §§ gångsbalken, rättegångsbalken,

2. handling med ett betydande skyddsintresse, om hand-

annan lingens innehåll på grund särskilda omständigheter inte bör komma av till annans kännedom. Handling avses i första stycket 2 får undantas endast om som handlingens skyddsintresse är större än dess betydelse för kontrollen.

Författningsfärslag

12 Förslag till lag om ändring i tullagen 1994:1550

Härigenom föreskrivs att 76 § tullagen 1994:1550 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

76 § På den enskildes begäran skall från föreläggande eller revision undantas handling som inte får tas i handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 § rätte- beslag enligt 27 kap. 6 13 gångsbalken, rättegångsbalken,

annan handling med ett betydande skyddsintresse om handlingens

innehåll på grund av särskilda omständigheter inte bör komma till någon annans kännedom. Handling som avses i första stycket 2 fâr undantas endast om handlingens skyddsintresse överväger dess betydelse för kontrollen. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller i tillämpliga delar även föreläggande att lämna uppgifter.

1 Inledning

1.1 Utredningens direktiv

Polisrättsutredningen tillsattes i augusti 1991 för att över den se

rättsliga regleringen av polisens befogenheter för att förhindra brott

och på annat sätt upprätthålla allmän ordning och säkerhet dir. 1991:52. Uppdraget omfattade även polislagens bestämmelser om kroppsvisitation och husrannsakan i 19 22 §§. I mars 1993 fick utredningen genom tilläggsdirektiv dir. 1993:33 i uppdrag att också överväga behovet av att ändra reglerna i rättegångsbalken beslag, om

husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Beträffande

bakgrunden till det senare uppdraget anförde chefen för Justititedepartementet i tilläggsdirektiven bl.a. följande:

Reglerna i 27 och 28 kap. RB kvarstår i huvudsak oförändrade sedan rättegångsbalkens tillkomst. Reglerna har varit föremål för en enda översyn.

År 1978 tillkallades kommitté för tvångsme-

en att se över

delsregleringen vid förundersökning i brottmål. Kommitténs huvudförslag om en särskild tvångsmedelslag SOU 1984:54 ledde inte till lagstiftning. Däremot infördes på förslag

av

kommittén en uttrycklig reglering i rättegångsbalken jfr prop. 1988892124 av den s.k. proportionalitetsprincipen.

En sådan regel infördes bl.a. vid husrannsakan 28 kap. 3 a §. På senare tid har vissa av reglerna om beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning varit föremål för

översyn. De förslag som lagts fram är följande. I departementspromemorian Ds 1991:56 Ändrade regler

om kroppsvisitation och kroppsbesiktning, m.m. har kroppsvisitation och kroppsbesiktning blivit föremål för översyn

ur vissa aspekter. Bl.a. föreslås definition begreppet en ny av kroppsvisitation. En lagrådsremiss kan presenteras inom

kort. Åklagarutredningen -90 har i sitt betänkande SOU

- 1992:61 Ett reformerat åklagarväsende tagit bestämrnelupp serna i 27 kap. 7 § andra och tredje styckena RB bl.a. om förlängning av åtalstiden vid beslag. Utredningen föreslår att

Inledning sou 1995:47

skyldigheten att i vissa fall begära förlängning av åtalstiden när beslag skett skall upphävas. Förslaget har remissbe-

handlats. På grundval Telelagsutredningens betänkande

- av SOU 1992:70 Telelag har det nyligen lagts fram en

lagrådsremiss som innehåller förslag till vissa ändringar av

beslagsreglerna. Förslagen föranleds bl.a. av Televerkets bolagisering och avskaffandet det statliga monopolet på av detta område. Datastraffrättsutredningen föreslår i sitt betänkande SOU 1992:110 Information och den nya InformationsTeknologin straff- och processrättsliga frågor vissa ändringar i reglerna om beslag och husrannsam.m. kan. Förslaget har skickats ut remiss. I polislagen finns jag nämnde tidigare särskilda som olika År 1991 be-

bestämmelser om tvångsingripanden. slutade regeringen dir. 1991:52 om en översyn av den

rättsliga regleringen polisens befogenheter för att förav hindra brott och annat sätt upprätthålla allmän ordning och säkerhet. En särskild utredare tillkallades för uppdraget.

Uppdraget bör vara avslutat före utgången av maj 1993. I

sitt arbete har utredaren anledning att komma in polisla-

bestämmelser kroppsvisitation och husrannsakan i

gens om 19-22 §§. I direktiven avgränsas uppdraget så att rättegångsbalkens regler tvångsmedel bör behandlas endast i den om

mån de vid sidan sina straffprocessuella funktioner också

av

i övrigt kan omedelbar betydelse för polisens

vara av

möjligheter bl.a. för uppgiften att avvärja brott.

att svara

I fråga reformbehovet anförde departementschefen vidare:

om

I olika sammanhang har det framförts kritik mot rättegångs-

balkens reglering bl.a. beslag och husrannsakan. Riksav dagens ombudsmän JO har vid ett flertal tillfällen överlämnat beslut till regeringen i vilka JO har pekat behov av en

reform reglerna dnr 85-229, 91-1825, 91-3022, 91-4026,

av Riksåklagaren RÅ och 92-870, 92-3721 och 92-4056.

Rikspolisstyrelsen RPS tar också upp reglerna om beslag

och husrannsakan i en utredning angående vissa frågor om ekonomisk brottslighet in till regeringen den 7 som gavs januari 1992. I utredningen pekas på rad fall där behov en Sammanfattningsvis RÅ ändrade regler föreligger. anser av och RPS att tiden nu är mogen för en allmän översyn av reglerna husrannsakan och beslag. Också i övrigt har det om framförts kritik tvångsmedelsreglerna från polisen, bl.a. av

Inledning

i en skrivelse till regeringen från Stockholmspolisen

dnr 92-870. För att belysa några av de tillämpningsproblem som

förekommer skall jag något beröra ett antal av de förhållanden tagits i JOzs beslut och i utredningen från RÅ som upp och RPS. När det gäller reglerna om husrannsakan hävdas det att

reglerna har en ålderdomlig konstruktion som gör dem

svårtillgängliga. Detta gäller särskilt reglerna om husrannsakan hos annan än den som är misstänkt. En fråga är annan

hur handlingar och andra föremål som frivilligt överlämnats

till åklagare eller polis skall hanteras liksom frågan hur s.k. samtycke till husrannsakan skall bedömas. När det gäller den s.k. tillhållsbestämmelsen 28 kap. 3 § RB görs det - gällande att den är otidsenlig och därför svårtillämpad. Problemen med beslagsreglerna består mest i att många frågor är oreglerade. Ett sådant problem är frågan om

fotokopiering av beslagtagna handlingar. Ett annat problem är regelsystemet vid hävande av beslag. Det gäller bl.a. regleringen kring vilka möjligheter en åklagare har att på

nytt ta ett föremål i beslag om beslaget har hävts av domstol eller om åtalsfristen har gått ut. Problem uppkommer också

kring dokumentationen av beslagtaget gods och förvaringen

av godset. När det gäller kroppsvisitation och kroppsbesiktning är det främst förutsättningarna för dessa åtgärder är aktuella. som Hit hör också det vid husrannsakan använda rekvisitet skälig misstanke. Det påpekas från RÅ och RPS det finns behov att av en analys av problemen kring detta centrala rekvisit.

I det här sammanhanget bör uppmärksammas att det även finns kritik, särskilt från polishåll, mot att de nuvarande tvångsmedelsreglerna i tillämpningen i vissa fall fått en

alltför restriktiv tolkning, vilket enligt polisen varit till men

för en effektiv brottsbekämpning. Det bör också nämnas att Polisrättsutredningen enligt vad som under hand kommit till

min kännedom i sitt arbete identifierat vissa problem även

när det gäller rättegångsbalkens tvångsmedelsregler.

De flesta reglerna om beslag, husramisakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning kvarstår oförändrade sedan rättegångsbalkens tillkomst. Den kritik som framförts tyder

på att reglerna i dag antingen kan anses svårtillämpade eller i otillräcklig utsträckning beaktar moderna förhållanden. Mot

denna bakgrund anser jag att det nu är dags att se över

Inledning

rättegångsbalkens regler om beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Avslutningsvis anförde departementschefen beträffande utredningsupp-

draget:

Som en allmän utgångspunkt för uppdraget bör framhållas att reglerna måste tillgodose den enskildes intresse av skydd för sin integritet och rättssäkerhet samt uppfylla de konventionsåtaganden Sverige gjort angående de mänskliga rättigheterna. Reglerna bör vidare utformas så att de svarar mot de krav samhället i dag ställer en effektiv användning av de aktuella tvångsmedlen. De måste också utformas mot bakgrund av att rättegångsbalkens tvångsmedelsregler inte sällan tillämpas i pressade situationer. Detta ställer krav på att reglerna är klara och lättillämpade. Man måste också beakta att den som fattar beslut om användning av ett tvångsmedel ofta är tvungen att fatta sitt beslut under tidspress och på ett beslutsunderlag som ofta är bristfälligt. I utredningsuppdraget bör ingå en kartläggning av vad de tillämpande myndigheterna uppfattar som brister i den rättsliga regleringen. En naturlig utgångspunkt för kartläggningen den kritik JO, RÅ och RPS framfört är som mot

den nuvarande regleringen.

Översynen bör omfatta rättegångsbalkens regler om

beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning,

den bör i princip inte omfatta de delar av dessa regler men nyligen har varit föremål för översyn. Tvångsmedelssom regleringen i andra lagar än rättegångsbalken bör omfattas endast översynen av rättegångsbalken föranleder det. om Otvivelaktigt finns det nära beröringspunkter mellan

reglerna i rättegångsbalken och polislagen. När det nu uppkommer behov av att se över rättegångsbalkens regler

beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbeom siktning är det därför naturligt att uppdraget ges till den

särskilde utredare som har till uppgift att se över polislagens

motsvarande bestämmelser.

Inledning

1.2 Utredningens arbete

Utredningen lade i juni 1993 fram ett delbetänkande, Polisens rättsliga befogenheter SOU 1993:60. Betänkandet berörde reglerna i polislagen, i huvudsak med undantag för bestämmelserna om husrannsakan och kroppsvisitation. Utredningen fortsatte därefter sitt arbete med reglerna i rättegångsbalken om beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt de regler i polislagen som har nära samband med dessa. De i det tidigare betänkandet behandlade föreslagna 25 och 26 polislagen har i detta betänkande omarbetats av redaktionella skäl. En utgångspunkt för utredningens arbete har varit den kritik mot rättegângsbalkens tvångsmedelsreglering som Riksdagens ombudsmän, Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har framfört till regeringen och som nämns i direktiven. Det är för det första fråga om sex beslut som har överlämnats från Riksdagens ombudsmän till regeringen, nämligen

JO:s beslut den 24 januari 1985 dnr 2031-1984 med anledning en

av åklagares vägran att utlämna beslagtagna föremål sedan beslaget hade

hävts, beslut den 25 juni 1991 dnr 1552-1990 angående husrannsakan på en restaurang, beslut den 29 oktober 1991 dnr 1551-1990

angående beslut om husrannsakan hos spelklubbar m.m., beslut den

12 december 1991 dnr 2504-1989 angående husrannsakan

hos en

bank, beslut den 5 oktober 1992 dnr 1233-1990 och 3274-1990

angående tillämpningen av bl.a. 28 kap. 3 § rättegångsbalken vid polisiär störningsverksamhet i tillhåll samt beslut den 28 oktober 1992

dnr 2044-1991 angående en polismyndighets hantering av omhän-

dertagna fordon. Som framgår av direktiven har kritik också framförts av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i en utredning angående vissa

frågor om ekonomisk brottslighet samt av Stockholms polismyndighet i en skrivelse angående polisens befogenhet att fotografera och ta

fingeravtryck av misstänkta under 18 år.

Då utredningen inledde sitt arbete med att se över polislagens

bestämmelser, skickade utredningen ut en enkät till landets samtliga polismyndigheter för att ta reda på bl.a. vad polisen uppfattade som brister i den rättsliga regleringen. Enkätsvaren innehöll inte bara synpunkter på polislagens bestämmelser, utan också på reglerna i rättegångsbalken. I remissvaren med anledning av utredningens delbetänkande framfördes också synpunkter som var värdefulla för det fortsatta utredningsarbetet. Under utredningens arbete har det förekommit fortlöpande kontakter med framför allt åklagare och polismän. För att få ytterligare synpunkter vad som uppfattas som brister i tvångsmedelslagstiftningen har utredningen haft överläggningar med företrädare för ett

Inledning sou 1995:47

flertal olika myndigheter, bl.a. Riksdagens ombudsmän, Justitiekanslern, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Polishögskolan, Statsåklagarmyndigheten för speciella mål, Regionåklagarmyndigheterna i

Stockholm och i Västerås, Åklagarmyndigheterna i Göteborg,

Stockholm, Danderyd och Karlstad samt Polismyndigheterna i Stockholm och i Uppsala. Utredningen har vidare granskat dokumentation av beslut om husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning

och beslag vid Åklagarmyndigheten i Karlstad och Polismyndigheterna

i Stockholm och i Göteborg. Utredningen har samrått med Godtrosförvärvsutredningen Ju 1993:11. Riksdagens ombudsmän har till utredningen för kännedom överlämnat dels ett beslut angående vissa ingripanden i samband med en fotbollsmatch JO:s beslut den 12 november 1992, dnr 1535-1992 och 1572-1992, dels ett beslut angående beslag i s.k. postkontrollärenden JO:s beslut den 22 juni 1993, dnr 1355-1992. Rikspolisstyrelsen har till utredningen överlänmat bl.a. en skrivelse angående kroppsvisitation för eftersökande av föremål som skall omhändertas efter administrativt beslut, en skrivelse om administrativ personals medverkan vid husrannsakan m.m. samt en skrivelse rörande ordningsvakts befogenhet att företa kroppsvisitation enligt 19 § polislagen. Polismyndigheten i Stockholm har till utredningen överlämnat bl.a. en skrivelse angående husrannsakan i vissa nödsituationer och en skrivelse rörande tillämpningen av 23 kap. 3 § rättegångsbalken.

2 Gällande rätt

Utredningen har enligt tilläggsdirektiven som huvuduppgift att se över rättegângsbalkens regler om beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Tvångsmedelsregleringen i andra lagar än rättegångsbalken bör omfattas endast om översynen av rättegångsbalken föranleder det. Av de ursprungliga direktiven följer att utredningen också skall göra en allmän översyn av reglerna om polisens befogenheter att förhindra brott och på annat sätt upprätthålla allmän ordning och säkerhet. En redogörelse för gällande rätt i sistnärrmda hänseende finns i utredningens delbetänkande Polisens

rättsliga befogenheter SOU 1993:60, dock med undantag för de

bestämmelser som har nära samband med rättegângsbalkens regler om husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och beslag. I detta avsnitt kommer utredningen därför att lämna en kort redogörelse, inte bara för reglerna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken, utan också för liknande bestämmelser i polislagen och andra författningar. I 2 kap. regeringsforrnen finns grundläggande regler för när den enskilde medborgarens frihet får inskränkas på det sätt som anges i

bl.a. rättegångsbalkens bestämmelser om tvångsmedel. Av betydelse är dessutom de internationella överenskommelser om mänskliga

rättigheter som Sverige är bundet av. Bland dessa är det framför allt

den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna

Europakonventionen som är intresseh Europakonventionen är av sedan den 1 januari 1995 gällande svensk rätt SFS 1994:1219. Detta kapitel omfattar också en kort redogörelse för de relevanta, grund-

läggande bestämmelserna i Europakonventionen och regerings-

fonnen.

1 Förutom i Europakonventionen finns regler om mänskliga rättigheter också i Förenta Nationernas universella förklaring om de mänskliga rättigheterna FNförklaringen samt i den internationella konventionen den 18 december 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter FN-konventionen. 2 En grundligare redogörelse för Europakonventionens innehåll finns i kapitel 3 i utredningens delbetänkande Polisens rättsliga befogenheter SOU 1993:60. Konventionstexten återfinns i bilaga 2:1 i samma betänkande.

Gällande rätt

2.1 Grundläggande regler tvångsmedel

om

1 1 Europakonventionen

.

Enligt artikel 8:1 i Europakonventionen har var och rätt till skydd en för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Husrannsakan innebär ofta en inskränkning i den föreskrivna rätten till skydd för hemmet. Detta skydd avser framför allt en persons bostad, dvs. det hus eller den lägenhet där personen faktiskt bor. Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna Europadom-

stolen har emellertid i fallet Niemietz Niemietz mot Tyskland, 1992- 12-15, ser. A nr. 251-B ansett att även ett advokatkontor omfattas av

skyddet i artikel 13. Kroppsvisitation och kroppsbesiktning är åtgärder som inskränker rätten till skydd för privatlivet. I skyddet för den personliga integriteten ingår också skydd mot medicinska undersökningar, även sådana av mindre betydelse, psykiatriska undersökningar, kroppsvisitationer, undersökningar av bagage och bilar, fotografering av miss-

tänkta samt tagande av fingeravtryck och blodprov

inskränkningar i det i artikel 8:1 föreskrivna skyddet kan enligt

artikel 8:2 i Europakonventionen godtas endast under förutsättning att de har stöd i lag och om de i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggandet av oordning och brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av andra personers frioch rättigheter.

Samtliga svenska bestämmelser om husrannsakan i syfte att söka

efter personer eller egendom torde kunna godtas med hänsyn till de inskränkningsändamål som anges i artikel 8:2. Det bör emellertid

återigen framhållas att Europakonventionen inte skyddar alla typer av

lokaler och att många undersökningar i andra lokaler än bostäder kan företas utan hänsyn till konventionen Även de svenska reglerna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning torde kunna accepteras med hänsyn till vad som sägs i artikel 8:2.

3 Se även Hans Danelius, Mänskliga rättigheter, 5 uppl. 1993, s. 201 cit. Danelius. 4 Se P. van Dijk och G.J.H. van Hoof, Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, 2 uppl., s. 373 samt där anmärkta avgöranden från den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna. 5 Att Europadomstolen i fallet Niemietz fann husrannsakan utgjorde kränkning att en av rätte till skydd för hemmet synes bl.a. ha haft samband med att undersökningen på advokatkontoret inkräktade pâ advokatsekretessen jfr avsnitt 6.1.1 och 6.1.2.

sou 1995:47 Gällande rätt

I artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen anges

att envar fysisk och juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt och att Ingen mâ berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som angivas i lag

och av folkrättens allmänna grundsatser°. Bestämmelsen inskränker

enligt andra stycket i artikel 1 likväl inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller av böter och viten.

Bestämmelsen i artikel 1 innehåller således tre olika regler: den första fastslår principen om att egendom skall respekteras, den andra uppställer villkoren för berövandet av egendom och den tredje

behandlar inskränkningar i rätten att utnyttja egendom, alltså en form av användningskontroll Danelius, s. 248. Förverkande av egendom skulle kunna tyckas vara ett exempel berövande av egendom, men har av Europadomstolen ändå ansetts som ett förfarande för att reglera utnyttjandet egendom. För åklagare och polis torde därför av bestämmelsen användningskontroll ha störst betydelse vid sidan av om den allmänna bestämmelsen om att rätten till egendom skall lämnas

okränkt. För att en åtgärd som innebär användningskontroll skall vara

förenlig med konventionen krävs således att den har stöd i lag, att den står i överensstämmelse med det allmännas intresse och att konventionsstaten anser att den är nödvändig. Konventionsstaterna har av Europadomstolen getts ganska stor frihet att själva bestämma vad som rimlig avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. De är en svenska bestämmelserna om användningskontroll i form av beslag och förverkande torde alla stå i överensstämmelse med Europakonventionens regler.

2. 1.2 Regeringsformen

Även i regeringsformen finns bestämmelser grundläggande

av

betydelse för användningen av tvångsmedel. I 2 kap. 6 § sägs att varje

medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot bl.a. husrannsakan och liknande intrång. Med husrannsakan i regeringsformens mening

6 Every natural legal entitled the peaceful enjoyment of his or person to possessions. No one shall be deprived of his possessions except the public interest and subject to the conditions provided for by law and by the general principles of the international law.

Gällande rätt

menas varje av myndighet företagen undersökning av hus, rum eller slutet förvaringsställe, oavsett syftet med undersökningen prop. 1973:90 s. 246. Eftersom bestämmelsen i 2 kap. 6 § omfattar även liknande intrång gäller den emellertid även intrång som inte sker i undersökningssyfte prop. l97576:209 s. 147. Skyddet är inte begränsat till bostäder prop. 1973:90 s. 246. Enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad också mot påtvingat kroppsligt ingrepp och kroppsvisitation. Uttrycket kroppsligt ingrepp främst våld mot avser

människokroppen men också läkarundersökningar, mindre ingrepp

som vaccinering och blodprovstagning samt andra liknande åtgärder som faller under begreppet kroppsbesiktning prop. l97576:209 s. 147. Även tagande fingeravtryck är enligt förarbetena till av regeringsformen så integritetskränkande att det bör betraktas som ett kroppsligt ingrepp SOU 1975:75 s. 359. Skyddet mot husrannsakan och liknande intrång samt mot påtvingat kroppsligt ingrepp och kroppsvisitation får enligt 2 kap. 12 § första stycket begränsas endast genom lag. En sådan begränsning får enligt andra stycket i samma paragraf göras endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratisk samhälle. En begränsning får vidare aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att

den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrel-

sens grundvalar. 2 kap. 12 § andra stycket kan indirekt sägas vara ett uttryck för ändamålsprincipen, vilken innebär att ett tvångsmedel inte får användas i något annat syfte än det som framgår av den tillämpade bestämmelsen.

Något allmänt grundlagsskydd för äganderätten finns inte. I 2 kap.

18 § regeringsformen har dock tagits in en bestämmelse om egendomsskydd, vilken bl.a. tar sikte tvångsöverföring genom expropriation eller något annat sådant förfogande. Med anledning av att Europakonventionen har inkorporerats i svensk rätt, har bestämmelsen utvidgats prop. 1993941117 och ger numera skydd även mot inskränkningar i användningen av mark och byggnader. Grundlagsskyddet har också utökats genom en rätt till ersättning för förlusten vid både tvångsöverföringar och rådighetsinskränkningar. I 2 kap. 18 § görs vidare ett uttryckligt förbehåll för allemansrätten. Till skillnad från regeringsformen utgår Europakonventionen från att det är intrång i en viss rättighet som kräver lagstöd. Regeringsformen föreskriver i stället att skyddet mot vissa ingripanden inte får begränsas utan stöd i lag. Av förarbetena till regeringsformen framgår emellertid att avsikten med grundlagsregleringen var att ge rättig-

Gällande rätt l

heterna skydd i nivå inte ligger under konventionernas7. ett som Bortsett från att regeringsformen inte innehåller något skydd för äganderätten har avsikten med regeringsformen således varit att ge ett lika starkt skydd för fri- och rättigheter som det Europakonventionen ger.

2.1.3 Övriga principer för tvångsmedelsanvändning

Grundläggande regler för tvångsmedelsanvändning finns, förutom i Europakonventionen och regeringsformen, också i vanlig lag. För

användning tvångsmedel under förundersökning gäller bl.a. den av allmänna regeln i 23 kap. 4 §rättegângsbalken förundersökningens om bedrivande. Enligt denna bestämmelse skall undersökningen bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet. Undersökningen skall vidare bedrivas så skyndsamt omständigheterna medger. Finns det inte längre som anledning att fullfölja undersökningen skall den läggas ner.

I 8 § polislagen har vissa allmänna principer för polisingripanden

tagits in. Paragrafen uttryck för behovsprincipen som bl.a. innebär ger

att ett tvångsmedel inte får användas annat än om det är nödvändigt för det avsedda resultatet skall uppnås och någon mindre in-

att

gripande åtgärd inte är tillräcklig. I samma paragraf har också proportionalitetsprincipen kommit till uttryck. Den innebär att en polisman har att verkställa en tjänsteuppgift skall ingripa på ett

som försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga sätt som är

omständigheter. Samma princip återkommer i 27 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken såvitt gäller beslag och i 28 kap. 3 a och

13 §§ rättegångsbalken såvitt gäller husrannsakan, kroppsvisitation och

kroppsbesiktning. Ett tvångsmedel får enligt dessa bestämmelser

användas bara skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men om i övrigt åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat som motstående intresse.

7 Fri- och rättighetsutredningens betänkande Medborgerliga fri- och rättigheter, SOU 1975:75 s. 99.

Gällande rätt

2.2 Husrannsakan

2.2. 1 Rättegângsbalken

Bestämmelser om husrannsakan i brottsutredande syfte finns i 28 kap. rättegångsbalken. Husrannsakan i rättegångsbalkens mening innefattar

en undersökning av hus, rum eller annat slutet förvaringsställe. Med

hus avses inte bara bostadshus utan även andra byggnader, såsom ekonomi- och uthusbyggnader samt fabriker och magasin. Begreppet rum omfattar förutom bostadsrum även kontors- och lagerlokaler samt

t.ex. hytter en båt och till slutet förvaringsställe räknas t.ex.

en

stängd bil och ett kassafack i en bank Processlagberedningens förslag

till rättegångsbalk, SOU 1938:44 s. 328. Husrannsakan kan endera vara reell eller personell. Reell husrannsakan företas för eftersökande av föremål som är underkastade beslag eller för utrönande av omständigheter som kan få betydelse för utredning om ett brott. För sådan husrannsakan fordras enligt 28 kap. l § rättegångsbalken att det finns anledning att anta att det har

förövats ett brott för vilket fängelse kan följa. Hos den är

som skäligen misstänkt för brottet får husrannsakan alltid företas i något av de angivna syftena. I övrigt får husrannsakan i tre särskilda fall företas

även hos annan än den som är skäligen misstänkt, nämligen hos den där brottet har förövats eller där den misstänkte har gripits eller om

det annars finns synnerlig anledning att tro att åtgärden kommer att leda till det avsedda resultatet. I paragrafens tredje stycke föreskrivs att samtycke från en person som är misstänkt inte får åberopas som grund för husrannsakan, om det inte är den misstänkte själv har som begärt åtgärden. Personell husrannsakan företas då polisen eftersöker en person. Regler om sådana undersökningar finns i 28 kap. 2 och 2 a §§ rättegångsbalken. Huvudregeln är att personell husrannsakan får

företas oavsett brottets svârhetsgrad. Är syftet med åtgärden söka

att efter en person som skall delges stämning i brottmål krävs emellertid

enligt 28 kap. 2 § att det är stadgat fängelse för brottet. Övriga fall då

personell husrannsakan får genomföras är då det behövs för att söka efter den som skall gripas, anhållas eller häktas, hämtas till förhör eller till inställelse till rätten eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Husrannsakan får dels genomföras hos den som eftersöks, dels hos annan om det finns synnerlig anledning att anta att den sökte uppehåller sig där. Om den person som polisen söker efter är misstänkt för ett så grovt brott att minimistraffet är fyra års fängelse kan polisen med stöd av 28 kap. 2 a § undersöka alla bilar

Gällande rätt

och andra transportmedel på en viss plats, om det finns särskild anledning att anta att den misstänkte kommer att passera platsen. Det förutsätter dock att den misstänkte skall gripas, anhållas eller häktas. I 28 kap. 3 § finns speciell regel om husrannsakan i bl.a. en lägenhet som är tillgänglig för allmänheten, t.ex. butiker, restaukaféer, teater- eller biograflokaler SOU 1938:44 s. 329. ranger, I sådana utrymmen samt i lägenheter som plågar utgöra tillhåll för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods, som eftersökes, plägar uppköpas eller mottagas som pant får husrannsakan med stöd 28 kap. 3 § företas utan speciella villkor, dock endast för de av

ändamål som sägs i 28 kap. 1 och 2 §§. Åtgärden skall således liksom

i de tidigare Omnämnda fallen vara motiverad av hänsyn till utredningen. Förordnande om husrannsakan meddelas enligt 28 kap. 4 § av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Är det fråga om husrannsakan för delgivning av stämning i brottmål skall beslutet dock alltid fattas rätten. Om husrannsakan i annat fall kan antas bli av av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas, bör åtgärden enligt samma paragraf inte vidtas utan rättens förordnande, om det inte är fara i dröjsmål. För beslut om husrannsakan i syfte att söka efter den som är häktad i sin utevaro eller skall hämtas till förhandling i brottmål gäller särskilda som regler. Enligt 28 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken jämfört med 20 § tredje stycket polislagen skall beslut om sådan husrannsakan meddelas Är det fara i dröjsmål får polisman

av polismyndigheten. en

dock företa åtgärden även utan sådant beslut. I 28 kap. 6 9 §§ finns närmare bestämmelser om förfarandet vid husrannsakan. Enligt 6 § får olägenhet eller skada inte förorsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändigt. Rum eller förvaringsställe får enligt paragraf öppnas med våld om det behövs, men samma skall efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas. Husrannsakan får inte heller utan särskilt skäl verkställas mellan klockan 21.00 och 6.00. I 7 § regleras vem som har rätt att närvara vid en husrannsakan och i 8 § vem som har rätt att undersöka brev och andra handlingar. I 9 § finns bestämmelser dokumentation av husrannsakan. om Undersökningar på områden inte är tillgängliga för allmänsom heten, t.ex. gårdsplaner, fabriksområden eller byggnadsplatser, utgör inte husrannsakan i rättegångsbalkens bemärkelse SOU 1938:44 s. 330. Sådana områden får enligt 28 kap. 10 § utan särskilda villkor undersökas för samma ändamål som sägs i 1 och 2 §§. Bestämmelser husrannsakan finns även i andra författningar än om rättegångsbalken. Dessa regler skall enligt 28 kap. 15 § ha företräde

Gällande rätt sou 1995:47

om de avviker från rättegångsbalkens generella regler. Så är emellertid inte alltid fallet. I stället hänvisar flera författningar till rättegångsbalkens reglering. Om ett barn är misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott får, om det finns särskilda skäl, husrannsakan enligt bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken företas mot barnet 17 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. 16 § lagen 1957:668 om utlämning för brott, 12 § lagen 1959:254 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge samt 2 § lagen 1975:295 om användning av vissa tvångsmedel pä begäran av främmande stat hänvisar till rättegångsbalkens bestämmelser. Till rättegångsbalkens regler om husrannsakan hänvisar också 19 § lagen 1991:572 om särskild utlänningskontroll och 7 § lagen 1979:1088 om gränsövervakning i krig. Enligt 2 § lagen 1982:395 om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning har kustbevakningstjänsteman i vissa fall samma befogenhet som polisman att företa husrannsakan med stöd av 28 kap. 5 § rättegångsbalken om åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas eller att verkställa beslag.

2.2.2 Polislagen

I 20 22 §§ polislagen finns regler om sådan husrannsakan som inte syftar till att utreda brott. För att söka efter en person som med laga stöd skall omhändertas får en polisman enligt 20 § första stycket polislagen bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat hus, rum eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Uttrycket annat ställe korresponderar med bestämmelsen i 28 kap. 10 § rättegångsbalken, prop. 198384: 1 11 s. 129. Motsvarande regler

gäller om polisen med stöd av lag eller annan författning skall

omhänderta ett föremål. Oavsett om det gäller att söka efter en person eller ett föremål får undersökningen också avse en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Om det finns synnerliga skäl att anta att undersökningen kommer att ge det avsedda resultat får den ske även hos annan än den som eftersöks respektive den som äger eller innehar det eftersökta föremålet. Det krävs att det är en bestämd person eller ett bestämt föremål som polisen söker efter, vilket innebär att polisen inte får bereda sig tillträde till bostäder eller andra lokaler för att mera allmänt leta efter exempelvis efterlysta personer prop. 198384:111 s. 127. I 20 § andra stycket polislagen finns, liksom i 28 kap. 2 a § rättegångsbalken, en bestämmelse om polismans befogenhet att undersöka transportmedel viss plats. Undersökning får ske i syfte

Gällande rätt

att söka efter någon som har avvikit från en kriminalvårdsanstalt där han hade tagits in efter att ha dömts till fängelse i minst fyra år. Det krävs att den avvikne kan antas utgöra allvarlig fara för annans liv en eller hälsa eller för rikets säkerhet. Dessutom skall det finnas särskild anledning att anta att han kommer att passera platsen där undersökningen görs. Samma befogenhet tillkommer polisman för att eftersöka någon genomgår psykiatrisk tvångsvård eller som har som överlämnats till rättspsykiatrisk vård och som har avvikit från en sjukvårdsinrättning. I det fallet fordras också att det finns särskilda skäl för att den avvikne utgör sådan fara som anges ovan. husrannsakan enligt 20 § fattas polismyndigheten. Är Beslut om av det fara i dröjsmål får en polisman dock göra husrannsakan även utan

föregående beslut av polismyndigheten. Sådan husrannsakan som avses

i 20 § får inte utan särskilda skäl vidtas mellan klockan 21.00 och 6.00. Enligt 21 § har en polisman befogenhet att bereda sig tillträde till ett hus, eller annat ställe om det finns anledning att anta att någon rum där har avlidit eller är medvetslös eller annars inte kan tillkalla hjälp. Samma åtgärd får vidtas det behövs för att efterspana någon som om är försvunnen om det kan antas att han behöver hjälp. Lagtexten nämner inte den speciella situationen att det finns risk för att någon kommer att försöka begå självmord, men det är enligt förarbetena självklart att polisen ändå har såväl skyldighet som befogenhet att förhindra det prop. 1983842111 s. 125.

I 22 § polislagen regleras polisens befogenheter i situationer då det

särskilda skäl anses föreligga risk för att ett allvarligt brott kommer av att begås. I syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot det får polisen bereda sig tillträde till hus, rum eller annat ställe i syfte att

söka efter sprängmedel, eller något annat farligt föremål.

vapen Endast det är fara i dröjsmål får åtgärden vidtas utan föregående om beslut av polismyndigheten.

2.2.3 Övriga författningar

För eftersökande av föremål som kan antas vara förverkade enligt varusmugglingslagen får polisman, tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen utan förordnande företa husrannsakan i sådan lägenhet i 28 kap. 3 § rättegångsbalken samt i magasin, som avses upplagsbodar och uthus 18 § lagen [1960:418] om strajf för varusmuggling. I övrigt har tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen, i fråga brott avses i varusmugglingslagen, samma om som rätt att utan förordnande företa husrannsakan som enligt rättegångs-

Gällande rätt

balken tillkommer polisman 18 § varusmugglingslagen. Till varusmugglingslagens bestämmelser om husrannsakan hänvisar 7 § lagen 1992:1602 om valuta- och kreditreglering. För kontroll av att anmälnings- och uppgiftsskyldighet har fullgjorts får polisman, tulltjänsteman och tjänstemän vid Kustbevakningen enligt

57 och 66 §§ tullagen 1994:1550 undersöka transportmedel,

containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan förvaras samt områden för tullupplag, tullager, frihamnar och exportbutiker,

flygplatser och bangárdar, där varor som står under tullkontroll

förvaras, och även lokaler inom sådana områden. Till tullagens bestämmelser hänvisar 6 § lagen 1979:1088 om gränsövervakningi

krig och 7 § lagen 1992:1602 om valuta- och kreditreglering. I 47 § förfogandelagen 1978:262 hänvisas till bestämmelserna i

28 kap. rättegångsbalken såvitt avser sådana undersökningar som får

utföras om en person inte fullgör den uppgiftsskyldighet åligger som honom enligt förfogandelagen. Befogenheten att besluta om undersökning tillkommer länsstyrelsen eller annan myndighet som regeringen förordnar. Liknande regler finns i 35 § ransoneringslagen 1978:268 och 66 § civilförsvarslagen 1960:418. Bestämmelser om polismans befogenhet att undersöka väskor och andra slutna förvaringsställen i syfte att söka efter vapen och andra

farliga föremål finns också i 3 § lagen 1970:926 om särskild kontroll på flygplats, 5 § lagen 1988:144 om säkerhetskontroll vid samman-

träde med riksdagens kammare och utskott samt 5 § lagen 1981:1064 om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar. I samband med inresekontroll får polisman enligt 5 kap. 2 § utlänningslagen 1989:529 i vissa fall undersöka bagage, handresgods och handväskor för att ta reda på en utlännings identitet och hans resväg till Sverige. En polisman får också undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att förhindra att utlänningar reser in till Sverige i strid med utlänningslagens regler. För eftersökande av egendom som inte får innehas av en krigsman får, inom ett militärt område eller ett annat område som disponeras av försvarsmakten, undersökning företas skåp, väskor och av annan egendom som tillhör eller disponeras av en krigsman 45 § lagen [1986:644] om disciplinförseelser krigsman, m.m.. av Avslutningsvis bör det också nämnas att polisen i många specialförfattningar har ålagts att bereda en myndighet tillträde till lokal eller en liknande för att myndigheten skall kunna utföra inspektion eller annan kontroll. Dessa bestämmelser är enligt förarbetena till polislagen formulerade ett sådant sätt att det med tillräcklig tydlighet skulle framgå i vilka fall polisen tvångsvis får bereda den andra myndigheten

sou 1995:47 Gällande rätt

tillträde till den lokal det är fråga om prop. 198384:1ll s. 128. Någon uttrycklig bestämmelse om polisens befogenhet i dessa fall har

därför inte ansetts nödvändig I andra författningar är det polismyn-

digheten som har ålagts att utöva tillsyn över viss verksamhet. Ett exempel är lagen 1988:868 om brandfarliga och explosiva varor enligt vilken polismyndigheten har rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som används i samband med hanteringen av explosiva varor. Lagen 1981 .-2 om handel med skrot och begagnade varor och tillhörande förordningar föreskriver också att polismyndigheten skall utöva tillsyn. Den som har tillstånd eller är registrerad enligt lagen är skyldig att låta polismyndigheten undersöka områden, lokaler och andra utrymmen som hör till verksamheten.

Enligt lagen 1977:293 om handel med drycker är polismyndigheten berättigad till tillträde till försäljningsställe med tillhörande lokaler

och i lagen 1966:742 om hotell- och pensionatsrörelse sägs att polismyndigheten äger tillträde till hotell eller pensionat för att tillse att bestämmelserna i lagen iakttas. I lagen 1949:722 om pantlänerörelse föreskrivs att utövare av pantlânerörelse vid straffansvar är skyldig att låta polismyndigheten undersöka rörelsens lokaler°.

2.3 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

2.3. 1 Rättegångsbalken

Bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning i brottsutre-

dande syfte finns i 28 kap. rättegångsbalken. Med kroppsvisitation avses enligt 28 kap. ll § tredje stycket en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål

som någon har med sig. Kroppsbesiktning definieras i 28 kap. 12 §

andra stycket som en undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från människokroppen och undersökning av

8 Jämför dock utredningens förslag i SOU 1993:60 s. 250 9 Även i vapenlagen 1973:1176 och vapenförordningen 1974:123 samt i lagen 1 979.35 7 om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg finns bestämmelser om polismyndighetens tillsyn. Den som har tillstånd att sälja vapen eller dyrkverktyg är vid straffansvar skyldig att lämna polismyndigheten de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Några bestämmelser om att polisen har rätt att tillträde till lokalerna finns dock inte. På liknande sätt förhåller det sig med lagen 1983:1097 med vissa bestämmelser larmanläggningarmm. Enligt denna lag kan larminstallationsföretag och larminnehavare vid vite föreläggas att lämna polismyndigheten de upplysningar m.m. som behövs för tillsynen.

Gällande rätt sou 1995:47

sådana prov. Förutom de båda begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning används i vissa andra författningar än rättegångsbalken också begreppen ytlig kroppsvisitation, som endast innebär en summarisk undersökning av någons kläder. Till den lindrigare formen av kroppsbesiktning, ytlig kroppsbesiktning, brukar hänföras en granskning av de synliga delarna av kroppen. I 28 kap. 11 § uppställs som en första förutsättning för att kroppsvisitation eller kroppsbesiktning skall få företas att det finns anledning att anta att någon har begått ett brott för vilket fängelse kan följa.

Åtgärden får endast företas i syfte att söka efter föremål som kan tas

i beslag eller för att utröna omständigheter som kan ha betydelse för utredningen om brottet. Bara den som är skäligen misstänkt för brottet får enligt 28 kap. 12 § kroppsbesiktigas. Kroppsvisitation får däremot företas även på annan om det finns synnerlig anledning att anta att åtgärden skulle leda till det åsyftade resultatet. 128 kap. 12 och 13 §§ finns regler för förfarandet vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Beslut om sådana åtgärder skall enligt 28 kap. 13 § regel fattas undersökningsledaren, åklagaren eller som av rätten. Är det fara i dröjsmål får beslutet dock även fattas av en polisman. En förrättning som är av mera väsentlig omfattning skall enligt samma bestämmelse verkställas inomhus och i avskilt rum. Av 28 kap. 12 § framgår att en kroppsbesiktning inte får utföras så att den undersökte riskerar framtida ohälsa eller skada. Den som skall kroppsbesiktigas får enligt denna bestämmelse hållas kvar för ändamålet upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar. 28 kap. 13 § innehåller även regler om vem som får utföra och bevittna olika former av undersökningar. Undersökningar av kvinnor får som regel inte utföras eller bevittnas av andra än kvinnor, läkare eller sjuksköterskor. Kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en kvinna har med sig undersöks och kroppsbesiktning som enbart innebär blodprovstagning får dock verkställas och bevittnas av en man. I fråga om vem som har rätt att undersöka brev och andra hand-

lingar som påträffas vid en kroppsvisitation och i fråga om dokumen-

tation gäller samma regler som för husrannsakan 28 kap. 13 § och 28 kap. 8 och 9 §§. Enligt 28 kap. 14 § får fotografi och fingeravtryck tas av den som är häktad eller anhållen. Detsamma gäller även annan om det behövs för att vinna utredning om brott vilket fängelse kan följa. Närmare bestämmelser finns i kungörelsen 1992:824 om fingeravtryck m.m. Vissa tvångsmedel får enligt 17 § lagen 1964:167 med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare användas även mot barn som

Gällande rätt

misstänks ha begått brott före femton års ålder. Bestämmelsen, som hänvisar till rättegångsbalkens regler om kroppsvisitation, innebär att polisen får kroppsvisitera ett sådant barn under förutsättning att det finns särskilda skäl. Rättegångsbalkens bestämmelser om tvångsmedel är tillämpliga också i utlärnningsärenden enligt hänvisningar i 16 § lagen 1957:668 om utlämning för brott och 12 § lagen 1959:254 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. En utlänning får enligt 19 § lagen 1991:572 om särskild utlänning.:kontroll underkastas kroppsvisitation och kroppsbesiktning om det är av betydelse för att utröna om utlänningen eller en grupp som han tillhör planlägger vissa typer av grova brott. Det är också tillåtet att

ta fingeravtryck av utlänningen och att fotografera honom. För-

ordnande om sådana åtgärder meddelas av Rikspolisstyrelsen eller av en polismyndighet. I övrigt gäller bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar. Till rättegångsbalkens regler om kroppsvisitation och kroppsbesiktning hänvisar även 7 § lagen 1979:1088 om gränsövervakning i krig.

2.3.2 Polislagen

I 19 och 22 §§ polislagen finns regler om sådan kroppsvisitation som inte syftar till att utreda brott. En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får, enligt 19 § första stycket i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand. Med stöd av 19 § första stycket 2 kan en polisman i anslutning till ett ingripande

kroppsvisitera den som skall gripas, omhändertas eller avlägsnas också

om det är nödvändigt för att dennes identitet skall kunna fastställas. 19 § andra stycket polislagen ger polisen befogenhet att även vid sidan av den brottsutredande verksamheten företa kroppsvisitation om det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa. Förutsättningen är att det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant

föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken.

Polislagens bestämmelse tar enligt förarbetena sikte på situationer där risken typiskt sett framstår som stor för att tillhyggen skall komma till användning vid våldsbrott. Om risken för våldsbrott hänför sig till en

viss person är det självfallet endast denne som polisen får kroppsvisi-

tera. I andra fall kan emellertid de omständigheter som gör att det finns anledning att befara att farliga föremål kan komma till brottslig användning vara sådana att de inte hänför sig till viss person.

Gällande rätt sou 1995:47

Exempelvis kan det vara fråga om någon viss typ av offentligt

evenemang där risken för våld erfarenhetsmässigt är överhängande. Polisen har under sådana förhållanden rätt att mera rutinmässigt kontrollera huruvida de som uppehåller sig på platsen bär på sig eller för med sig föremål som kan användas för att skada andra. Risken för vâldsanvändning måste enligt förarbetena emellertid vara kvalificerad på det sätt som gäller enligt förverkandebestämmelserna i brottsbalken prop. 1986872115 s. 21 Om det av särskilda skäl kan anses föreligga allvarlig risk för att något brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer att förövas på en viss plats får en polisman enligt 22 § polislagen kroppsvisitera de personer som befinner sig på platsen för att söka efter farliga föremål. Endast om det är fara i dröjsmål får åtgärden vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten.

2.3.3 Övriga författningar

Liksom i fråga om husrannsakan finns bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning även i andra författningar än rättegångsbalken och polislagen. I 19 § lagen 1960:418 om strajj för varu-

smuggling finns särskilda bestämmelser om tull- och kustbevaknings-

tjänstemäns befogenhet att företa kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning samt att ta urinprov. Sådana åtgärder får företas om det finns anledning att anta att en person har sig gods som är underkastat beslag enligt varusmugglingslagen. För att urinprovstagning skall kunna genomföras förutsätts dessutom att den som skall undersökas frivilligt medverkar till detta. Det är således inte avsett att undersökningen skall kunna genomföras med tvång prop. 199394:24 s. 57 och den vägrar att medverka får inte heller hållas kvar 19 § som första stycket varusmugglingslagen. Av 19 § varusmugglingslagen följer vidare att rutimnässiga

kroppsvisitationer får företas under vissa förutsättningar. Till varusmugglingslagens bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbe-

siktning hänvisar 7 § lagen 1992:1602 om valuta- och kreditreglermg. För kontroll av att anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt tullagen har fullgjorts får tulltjänsteman, polisman och tjänsteman vid kustbevakning enligt 57 och 66 §§ tullagen 1994:1550 undersöka handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och liknande som medförs av en resande. 7 § lagen 1992:1602 om

sou 1995:47 Gällande rätt

valuta- och kreditreglering hänvisar till tullagens bestämmelser

om kontroll. l samband med inresekontroll får polisman enligt 5 kap. 2 § en utlänningslagen 1989:529 kroppsvisitera utlänning det är en om nödvändigt för att ta reda på dennes identitet eller hans resväg till Sverige. I 8§ lagen 1979:1088 gränsövervakning i krig om m.m. ges bestämmelser om rutinmässig kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Av 10 § lagen 1990:217 om skydd för samhällsviktiga anläggningar m.m. framgår att den som vill ha tillträde till ett skyddsobjekt eller som uppehåller sig invid ett skyddsobjekt är skyldig att på begäran av den som bevakar skyddsobjektet underkasta sig kroppsvisitation som inte brev eller enskild handling. avser annan Bestämmelser om polismans befogenhet att företa kroppsvisitation finns vidare i 3 § lagen 1970:926 särskild kontroll på flygplats, om 5 § lagen 1988:144 om säkerhetskontroll vid sammanträde med riksdagens kammare och utskott och 5§ lagen 1981:1064 om säkerhetskontroll vid dornstolsförhandlingar. Även enligt 2 och2 lagen 1976:371

a om behandling av

häktade och anhållna kan ytlig kroppsvisitation företas det bedöms om nödvändigt av säkerhetsskäl för att söka efter eller något annat vapen farligt föremål. Dessutom finns bestämmelser att kroppsvisitation om och kroppsbesiktning i vissa fall fâr företas i syfte att eftersöka andra föremål som den häktade enligt lagen inte får inneha. I ll § finns föreskrifter om att även en besökande får underkastas kroppsvisitation och att väska, kasse eller annat dylikt han vill medföra vid som besöket får undersökas. I lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt finns bestämmelser liknande dem i behandlingslagen. I 52 a 52 c §§ finns regler - om

kroppsvisitation och kroppsbesiktning den är intagen i anstalt

av som eller skall tas in där och i 52 d § bestämmelser om att intagen en

under vissa förutsättningar är skyldig att lämna urinprov och utand-

ningsprov. Enligt 29 § femte stycket får också besökande underen kastas kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning. I 3 § lagen 1985:12 om kontroll berusningsmedel på sjukhus av anges att det som villkor för att någon skall tas in på sjukhus för missbruksvård fär ställas krav att patienten underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning samt att han medger undersökning av vad han innehar eller fär sig tillsänt. Även lagen 1988:870 vård missbrukare i vissa

om av fall

innehåller bestämmelser om tvångsmedel. Enligt 32 § fär den som vårdas på ett LVM-hem under vissa förutsättningar kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas.

Gällande rätt

I 46 § smittskyddslagen 1988:1472 föreskrivs att den som är tvångsisolerad med stöd lagen får underkastas kroppsvisitation eller av ytlig kroppsbesiktning. Den vårdas i ett ungdomshem med stöd av lagen 1990:52 som med särskilda bestämmelser vård av unga får enligt 17 § under om vissa förutsättningar underkastas kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning. Liknande bestämmelser om kroppsvisitation och ytlig kroppsbe-

siktning finns i 23 § lagen 1991:1128 om psykiatrisk tvångsvård och

8 § lagen om rättspsykiatrisk vård. För eftersökande av egendom som inte får innehas av en krigsman får, inom ett militärt område eller ett annat område som disponeras av

försvarsmakten, kroppsvisitation företas med stöd av 45 § lagen

1986:644 disciplinförseelser av krigsmän, m.m. om Enligt lagen 1988:1473 undersökning beträffande HIV-smitta om i brottmål skall den är skäligen misstänkt för sexualbrott under som vissa förhållanden undersökas med avseende HIV-infektion. Undersökningen betecknas inte som kroppsbesiktning, men beträffande förfarandet vid beslut samt utförandet undersökningen hänvisas, om av

med vissa undantag, till rättegångsbalkens regler om kroppsbesiktning.

I ordningslagen 2 kap. 32 § finns en bestämmelse som ger polisen befogenhet att vid tillträdet till en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning liksom i lokalen eller platsen för sammankomsten eller tillställningen, under vissa förutsättningar företa

kroppsvisitation för att söka efter spritdrycker, vin eller starköl. Det

krävs dock att det finns anledning att anta att den som skall visiteras medför sådana drycker till tillställningen. Bestämmelsen är motiverad det förhållandet att polisen visserligen tidigare har haft befogenhet av beslagta alkoholdrycker hos den bryter mot förbud att förvara att som eller förtära sådana under tillställning eller sammankomst, men har en saknat möjlighet att kroppsvisitera den misstänks ha med sig som alkoholdrycker prop. 199293:2l0 s. 271.

I anslutning till reglerna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning

bör också beröras lagen 1976:1090 alkoholutandningsprov, enligt om vilken sådant får tas den som skäligen kan misstänkas för prov

trafiknykterhetsbrott eller annat brott, varä fängelse kan följa, om

provet kan ha betydelse för utredning om brottet. Alkoholutandningsfår enligt lag även i andra fall under vissa förutsättningar prov samma tas på förare motordrivet fordon, tåg, tunnelbana eller spårvagn. av Om någon vägrar att medverka till alkoholutandningsprov fär blodprov

tas även om förutsättningarna för kroppsbesiktning inte föreligger.

Slutligen bör också nämnas förordningen 1994:1290 om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården enligt vilken läkare och

Gällande rätt

tandläkare som är verksamma inom den offentligt bedrivna hälso- och sjukvården är skyldiga att utföra undersökningar och utlåtanden ge över dessa begäran av bl.a. domstol, åklagare eller polismyndighet. På begäran av en polisman är en läkare också skyldig att utföra kroppsbesiktning av någon är misstänkt för brott för vilket som frihetsstraff kan följa.

2.4 Beslag m.m.

2.4. 1 Rättegångsbalken

Bestämmelser om beslag finns i 27 kap. rättegångsbalken. Enligt huvudregeln i 1 § får föremål tas i beslag de skäligen kan antas om äga betydelse för utredning om brott eller vara någon avhänt genom brott eller på grund av brott förverkat. Vad som sägs om föremål gäller i princip även skriftliga handlingar, men i 2 och 3 §§ finns specialregler om beslag av sådana handlingar, brev, telegram och andra försändelser. De skriftliga handlingar som enligt 2 § under vissa förutsättningar inte får tas i beslag är de vars innehåll kan antas vara sådant att ett vittne med stöd av 36 kap. 5 § kan vägra att uttala sig det. I om 36 kap. 5 § hänvisas i första stycket till vissa bestämmelser i sekretesslagen som stadgar tystnadsplikt till skydd för bl.a. rikets säkerhet. Den som är bunden av sådan tystnadsplikt får inte höras som vittne

utan tillstånd av den myndighet i vars verksamhet uppgiften har

inhämtats. Andra stycket avser personer som tillhör vissa yrkeskategorier, bl.a. advokater, läkare och psykologer. Sådana får inte personer höras som vittnen om något som har anförtrotts dem i deras yrkesutövning eller som de har erfarit i samband därmed det inte är om medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. Rättegångsombud, biträden och försvarare får enligt tredje stycket inte höras som vittnen om vad som har anförtrotts dem för uppdragets fullgörande om inte parten medger det. Oavsett vad som sägs i andra och tredje styckena är dock andra än försvarare enligt fjärde stycket skyldig att vittna i mål angående brott för vilket

minimistraffet är fängelse två år. För präster finns i femte stycket ett

absolut vittnesförbud såvitt avser sådant präst har erfarit under som en

bikt eller själavårdande samtal. I sjätte stycket hänvisas slutligen till vissa bestämmelser om tystnadsplikt i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihets grundlagen. En handling som kan antas innehålla sådana uppgifter som beskrivs ovan får enligt 27 kap. 2 § första meningen

Gällande rätt sou 1995:47

inte tas i beslag handlingen innehas av den som omfattas av om vittnesförbudet eller av den till vars förmån tystnadsplikten gäller. Skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och någon av hans närstående får enligt 27 kap. 2 § andra meningen inte tas i beslag om det inte är fråga ett så grovt brott att minimistraffet är fängelse två om år. Detsamma gäller skriftliga meddelanden mellan den misstänktes närstående. Beslagsförbudet gäller i dessa fall endast om handlingen innehas den misstänkte eller någon av hans närstående. av I 27 kap. 3 § finns bestämmelser om beslag av brev, telegram och andra försändelser finns hos ett post- eller telebefordringsföretag. som För att sådana handlingar skall kunna tas i beslag fordras att det är fråga ett brott för vilket stadgas minst ett års fängelse. om En polisman får enligt 4 § lägga beslag på föremål som han anträffar då han griper eller anhåller någon eller då han verkställer

häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning.

Föremål påträffas i andra fall får inte tas i beslag utan föregående som undersökningsledare eller åklagare. Är det fara i dröjsmål får beslut av åtgärden dock vidtas polisman även utan sådant beslut, om det av en inte är fråga om en sådan försändelse som avses i 3 I 5 § upptas bestämmelser att domstol under vissa förhållanden om kan förordna beslag. Om ett beslag har verkställts utan rättens om förordnande kan enligt 6 § den har drabbats av beslaget begära som rättens prövning. I 7 § ges regler om tid för åtals väckande när beslag har verkställts. Om rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, inte åtal redan har väckts, rätten utsätta om den tid, inom vilken åtal skall väckas 27 kap. 7 § i lydelse från och

.med den l april 1995, SFS 1994:1412. Skulle tiden inte räcka till kan

rätten begäran medge förlängning. Om åtal inte väcks i rätt tid, om förlängning inte begärs eller det inte längre finns skäl för beslaget om

skall det enligt 8 § omedelbart hävas av rätten. Åklagare och

undersökningsledare har dock befogenhet att häva beslag som inte har meddelats eller fastställts av rätten. Om försändelse kan tas i beslag väntas komma in till ett en som befordringsföretag kan rätten med stöd 9 § yrkande av åklagaren av eller undersökningsledaren förordna att försändelsen skall hållas kvar på befordringsföretaget till dess frågan om beslag har avgjorts. Om en sådan försändelse tas i beslag skall mottagaren enligt ll § underrättas ske för utredningen. Även om beslaget så snart det kan utan men avsändaren skall underrättas han är känd. Underrättelse om beslag om andra föremål än försändelser skall enligt 11 § alltid lämnas utan av dröjsmål till den från vilken egendomen togs. 12 § närmare bestämmelser undersökning av olika handger om

lingar. Post- och telegrafförsändelser, handelsböcker och andra

sou 1995:47 Gällande rätt

enskilda handlingar som har tagits i beslag får inte närmare undersökas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Brev eller andra slutna handlingar får inte heller öppnas av någon annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Sakkunniga och andra som anlitas för utredning angående brottet får dock efter anvisning granska sådana handlingar som det här är fråga Om innehållet i om. en post- eller telegrafförsändelse i sin helhet eller till någon del utan men för utredningen kan meddelas mottagaren, skall avskrift eller utdrag enligt 12 § andra stycket ofördröjligen tillställas honom. I 13 § finns bestämmelser om dokumentation av beslag. I be-

slagsprotokollet skall enligt denna bestämmelse ändamålet med

anges beslaget och vad därvid förekommit. Dessutom skall det beslagtagna föremålet anges noga. Enligt 27 kap. 14 a § rättegångsbalken får även ett föremål som kan antas vara förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken tas i beslag. För sådant förverkande fordras inte att något brott har begåtts. Av 36 kap. 3 § 1 följer att ett föremål får förklaras förverkat redan det på om grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. 36 kap. 3 §2 föravser verkande av föremål som år ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma till sådan användning, medan 36 kap. 3 § 3 avser föremål som kan användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom och har påträffats som under omständigheter som gav uppenbar anledning att befara att de skulle komma till sådan användning. Enligt lagen 1964:167 med särskilda bestämmelser om unga

lagövertrádare får beslag under vissa förutsättningar företas även mot

ett barn som misstänks ha begått ett brott före femton års ålder. Här bör slutligen också nämnas lagen 1974: 1066 om förfarandet med förverkad egendom och hittegods. Lagen bestämmelser ger om hur polisen skall förfara med bl.a. egendom som har tillfallit staten på grund förverkande. av

O Lagen gäller även egendom som tillfallit staten enligt lagen 1938:121 om hittegods eller som har tagits i förvar enligt lagen 1974:1065 visst stöldgods om m.m. Polisen har således ansvar för vården både av hittegods och förvarstagen egendom.

4 15-0448 97

Gällande rätt sou 1995:47

2.4.2 Övriga bestämmelser om beslag

Som framgår föregående avsnitt kan ett föremål tas i beslag bl.a. av under förutsättning att det skäligen kan antas vara förverkat på grund brott. Allmänna bestämmelser förverkande på grund av brott av om finns i 36 kap. brottsbalken. Som regel är det domstolen som fattar beslut förverkande beslagtagen egendom, men om åklagaren om av utfärdar strafföreläggande kan det förenas med föreläggande om förverkande 48 kap. 2 § rättegångsbalken. Detsamma gäller då en polisman förelägger ordningsbot. Med stöd av lagen 1986:1009 om

förfaranden vissa fall vid förverkande m.m. får åklagare pröva en

fråga förverkande beslagtagen egendom, om frågan inte rör om av någon är tilltalad för brott. Om värdet av det som skall förverkas som uppgår till betydande belopp eller det finns andra särskilda skäl, om skall dock frågan förverkande prövas av rätten. En polisman får om också besluta förverkande värdet det som skall förverkas om om av

uppgår till mindre än tiondel basbeloppet och om det är

en av uppenbart att förutsättningarna för ett förverkande är uppfyllda. Regler förverkande finns inte bara i brottsbalken utan också i en om rad andra författningar. Många dessa författningar hänvisar till av rättegångsbalkens regler såvitt gäller beslag, medan andra innehåller

regler avviker från dem i 27 kap. rättegångsbalken. Sådana

som bestämmelser skall enligt 27 kap. 17 § rättegångsbalken ha företräde framför de generella reglerna där. En de särskilda författningar innehåller regler om förav som verkande är lagen 1988:254 förbud beträffande knivar och andra om

föremål, i vilken föreskrivs knivar och andra föremål farliga att som

har innehafts, överlåtits eller saluhâllits i strid med lagen får förklaras förverkade. Sådana föremål kan därför tas i beslag med stöd av regler. Även i 24 och 25 lagen 1988:868

rättegångsbalkens om brandfarliga och explosiva finns föreskrifter om förverkande av

varor föremål för brott enligt lagen. Även sådana egendom som har varit

föremål kan tas i beslag enligt bestämmelserna i rättegångsbalken.

Detsamma gäller föremål har använts hjälpmedel vid brott som som enligt lagen 1992:1438 dieseloljeskatt och användning av vissa om

oljeprodukter.

Ett exempel författningar reglerar både förverkande och som

lagen 1958:205 förverkande alkoholhaltiga drycker.

beslag är om av innehåller föreskrifter förverkande alkoholdrycker och Lagen om av

andra berusningsmedel påträffas bl.a. hos den som brutit mot

som

vissa bestämmelser i trafikbrottslagen, järnvägssäkerhetslagen,

luftfartslagen eller sjölagen. Bestämmelserna förverkande omfattar om

också spritdrycker, vin och starköl förtärs eller förvaras i strid

som

Gällande rätt

med vad som gäller för en allmän sammankomst eller offentlig en tillställning, i strid med lokala ordningsföreskrifter, eller i strid med

förtäringsförbud enligt järnvägssäkerhetslagen eller enligt ordnings-

lagen såvitt gäller kollektiv persontrafik. Rättegångsbalkens bestämmelser om beslag är enligt lagen tillämplig med vissa angivna

undantag. Dessa undantag gäller bl.a. förstörande och försäljning

av beslagtagen egendom. Dessutom finns särskilda regler befogenhet om för ordningsvakter samt befattningshavare i säkerhets- eller ordningstjänst vid järnväg att under vissa förutsättningar ta i beslag alkoholhaltiga drycker. Regler om förverkande och beslag finns också i narkotikastrajilagen 1968:64 och lagen 1991 .1969 om förbud mot vissa dopningsmedel. Även enligt dessa författningar skall rättegångsbalkens regler om beslag tillämpas. I författningarna hänvisas dessutom till lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker såvitt gäller förstörande av beslagtagen egendom. I lagen 1960:418 om strajj för varusmuggling ges bestämmelser om förverkande av bl.a. gods som varit föremål för varusmuggling. Enligt 15 § får egendom som kan antas förverkad enligt vara varusmugglingslagen tas i beslag av tulltjänsteman, tjänsteman vid kustbevakningen, tjänsteman vid lots- och fyrstaten och polisman samt, under vissa förutsättningar, post- eller järnvägstjänsteman. I 23 § ges bestämmelser om försäljning i vissa fall beslagtagen av egendom. Såvitt gäller alkoholhaltiga drycker hänvisas till lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker. 7§ lagen 1992:1602 om valuta- och kreditreglering hänvisar till varusmugglingslagens regler beslag. Även lagen 1973:431 utredning angående om om brott mot utländsk tullag och 10 § lagen 1959:590 gränsrullsamarbete med om annan stat innehåller bestämmelser om beslag. Även ordningslagen 1993: 1617 innehåller regler förverkande om och om beslag. I 2 kap. 31 § finns bestämmelser förverkande om av avgifter m.m. för det fall att anordnare allmän sammankomst en av en eller offentlig tillställning har överträtt lagens bestämmelser. Såvitt gäller beslag av egendom som kan antas förverkad gäller reglerna vara i rättegångsbalken. Enligt 2 kap. 32 § ordningslagen skall lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker tillämpas beträffande beslag och förverkande av alkoholdrycker förtärs eller förvaras i strid med som bestämmelserna i 2 kap. 18 § om offentliga tillställningar eller i strid med villkor som med stöd av 2 kap. 18 § har meddelats polismynav digheten för att upprätthålla ordningen vid allmän sammankomst en eller offentlig tillställning. I 3 kap. ordningslagen, om allmän ordning och säkerhet, finns ytterligare bestämmelser om förverkande. Har en offentlig plats tagits

Gällande rätt sou 1995:47

i anspråk för varor eller någon annan egendom i strid med bestämmeli ordningslagen, fâr egendomen enligt 3 kap. 25 § förklaras serna förverkad. Detsamma gäller vapen och ammunition som har använts i strid med lagens bestämmelser. l fråga om beslag gäller rättegångsbalkens regler. Beträffande beslag och förverkande av spritdrycker, vin och starköl som förtärs i strid med lokala föreskrifter hänvisas i 3 kap. 25 § till lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker. l 4 kap. 11 § ordningslagen och i 33 a § järnvägssäkerhetslagen 1990:1157 hänvisas också till lagen förverkande av alkoholom drycker beträffande alkoholdrycker som i strid med bestämmelser förtärs bl.a. i tunnelbanan, på spårvagn eller tåg.

Alkohollagen 1994:I 738 innehåller bestämmelser om förverkande

egendom varit föremål för brott enligt lagen. Beträffande av som beslag hänvisar alkohollagen till lagen förverkande av alkoholom haltiga drycker. Bestämmelser konfiskation och beslag av tryckta skrifter på om grund tryckfrihetsbrott ñmis i 10 kap. tryckfrihetsförordningen. av Reglerna beslag avviker från rättegångsbalkens regler framför allt om såvitt befogenheten att fatta beslut om beslag. Det är justitieavser kanslern skall förordna om beslag och förordnandet skall som verkställas Är det fråga beslag periodisk

av polismyndigheten. om av

skrift sprids i strid med utgivningsförbud eller uppenbart utgör som fortsättning skrift med ett sådant förbud, skall dock de av som avses allmänna beslagsreglerna tillämpas 10 kap. 13 §. Ett exemplar av tryckt skrift kan tas i beslag också för det fall att det kan antas ha

betydelse för utredningen i tryckfrihetsmål. Enligt 10 kap. 14 § gäller

därvid vissa bestämmelserna i 10 kapitlet och i övrigt de allmänna av

reglerna om beslag. I 7 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen hänvisas

till tryckfrihetsförordningens bestämmelser såvitt gäller beslag av

filmer och ljudupptagningar grund av yttrandefrihetsbrott.

I lagen 1990:21 7 skydd för samhällsviktiga anläggningar finns om

bestämmelser om befogenhet för skyddsvakt och skyddsområdesvakt

ta i beslag egendom skäligen kan antas ha betydelse för att som utredning brott mot lagen eller vara förverkade. Lagen om

1979:1088 gränsövervakningi krig ger även gränsövervaknings-

om befogenhet att ta föremål i beslag vid misstanke om viss allvarlig man brottslighet. Regler förverkande och beslag finns också i 54 § förom fogandelagen 1978:262, 49§ ransoneringslagen 1978:268 och

28 § lagen 0988:97 förfarandet hos kommunerna, förvaltnings-

om

myndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. 20

- 22 §§ lagen 1991:572 om särskild utlanningskontroll innehåller bestämmelser om undersökning av bl.a. post- och telegrafförsändelser och hänvisar beträffande förfarandet till 27 kap. rättegångsbalken.

Gällande rätt

Lagen 195298 med särskilda bestämmelser tvångsmedel i vissa om brottmål tillämpas vid förundersökning angående vissa angivna, särskilt allvarliga brott. Lagen utökad befogenhet för polisen ger att beslagta sådana skriftliga handlingar i 27 kap. 2 § andra som avses punkten rättegångsbalken och innehåller dessutom särskilda regler om vem som har befogenhet att fatta beslut om kvarhâllande sådan av försändelse som avses i 27 kap. 9 Lagen 1975:295 om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat innehåller bestämmelser beslag efter framom ställning från en främmande stat. Reglerna skiljer sig från dem i

rättegångsbalken framför allt i fråga om beslutsordningen. 18 § lagen

1972:260 om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ger regler om beslag av föremål har förklarats som förverkade genom en europeisk brottmålsdom. I 41 § vapenlagen 1973:1176 finns bestämmelser beslag om av sådan egendom som kan antas vara förverkad på grund brott mot av

vapenlagen. Befogenhet att ta egendom i beslag tillkommer förutom polismän även jakttillsynsmän, personal vid kustbevakningen och

tullen samt särskilt förordnade tjänstemän vid länsstyrelsen. En naturvårdsvakt som ertappat någon bar gärning då denne begår brott mot naturvårdslagen får med stöd 36 § naturvårdslaav a

gen 1964:822 ta i beslag jakt- och fångstredskap, fortskaffnings-

medel och andra föremål som kan ha betydelse för utredning om brottet. Om någon ertappas bar gärning då han begår jaktbrott får vilt och annan egendom, som kan antas bli förverkad enligt jaktlagen eller som kan antas ha betydelse för utredningen om brottet, med stöd av

47 och 51 §§ jaktlagen 1987:259 tas i beslag jakträttshavaren

av eller någon som företräder honom. Samma befogenhet tillkommer jakttillsynsmän samt tjänstemän vid kustbevakningen och tullen. Liknande bestämmelser finns i 47 §jiskelagen 1993:787. Befogenhet att ta egendom i beslag tillkommer enligt fiskelagen fisketillsynsmän och andra behöriga tjänstemän och, om fisket kränker enskild rätt, den som innehar fiskerätten eller företräder honom. som Särskilda bestämmelser om beslag finns även i varumårkeslagen 1960:644. Enligt 41 § första stycket varumärkeslagen kan rätten på yrkande av den som har lidit varumärkesintrång bl.a. förordna att varukännetecken som har anbragts skall utplånas eller en vara ändras så att missbruk inte kan ske. Sådan egendom får enligt andra stycket i samma paragraf också tas i beslag, varvid reglerna beslag om

i brottmål äger motsvarande tillämpning. Liknande bestämmelser finns

i 52 § lagen 1960:729 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 21 § lagen 1960:730 rått till fotografisk bild, 59 § om

Gällande rätt sou 1995:47

patentlagen 1967:837, 37 § mönsterskyddslagen 1970:485, 38 § växtförädlarrättslagen 1971:392, 13 § lagen 1992:1685 om skydd

för kretsmönster för halvledarprodukter, 20 § firmalagen 1974: 156

och 18 § marknadsföringslagen 1970:417.

2.4.3 Omhändertagande av egendom, m.m.

1 de två föregående avsnitten har utredningen redogjort för bestämmelser beslag. I andra författningar än rättegångsbalken finns om emellertid regler också andra former av omhändertagande av om egendom och andra inskränkningar i äganderätten. Detta avsnitt innehåller kort redogörelse för regler om omhändertagande av en egendom annat sätt än genom beslag. Dessutom berörs en del bestämmelser polisens befogenhet att på annat sätt befatta sig med om egendom.

Omhändertagande av egendom

I 26 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om kvarstad i brottmål.

Om någon är misstänkt för brott och det skäligen kan befaras, att han att avvika eller att undanskaffa egendom eller angenom genom norledes undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller ersättning till det allmänna eller annan skadestånd eller ersättning till målsäganden, som kan antas annan komma att grund brottet ådömas honom, får enligt 26 kap. 1 § av förordnas kvarstad på så mycket hans egendom att fordringen om av kan antas bli täckt vid utmätning. Beslut om kvarstad meddelas av

rätten, i avvaktan på rättens beslut får undersökningsledaren eller

men 26 3 § lös egendom i förvar. Är det åklagaren med stöd av kap. ta

fara i dröjsmål får åtgärden enligt samma paragraf vidtas även av

polisman. 38 kap. rättegångsbalken innehåller regler om skriftliga bevis. Den innehar skriftlig handling, kan antas ha betydelse som som en som bevis, är enligt 38 kap. 2 § skyldig att förete den. Rätten kan med stöd 38 kap. 4 § förelägga honom att förete handlingen och kan av också förordna att den skall tillhandahållas genom kronofogdemyndighetens försorg. Liknande bestämmelser finns i 39 kap. rättegångsbalken beträffande föremål kan antas ha betydelse som bevis. som

Enligt lagen 1974:1065 om visst stöldgods m.m. får egendom som har frånhänts någon brott och påträffas under vissa i lagen

genom som angivna förutsättningar tas i förvar varken ägaren eller annan som om

sou 1995:47 Gällande rätt

har rätt till den är känd. Beslut egendoms tagande i förvar om meddelas av allmän domstol eller, i vissa fall, av åklagare. Regler om omhändertagande av egendom finns även i lagen 1976:511 om omhändertagande berusade Dessa av personer m.m. bestämmelser ger en polisman befogenhet att ta ifrån omhänen dertagen person alkoholdrycker och andra berusningsmedel samt

injektionssprutor, kanyler och andra föremål som kan användas för

narkotikamissbruk. Sådan egendom skall förstöras om inte särskilda skäl talar för att egendomen återställs efter frigivandet. Föreligger risk för missbruk av vapen får polismyndigheten enligt 32§ vapenlagen 1973:1176 besluta att omhänderta och vapen ammunition. Är faran för missbruk överhängande får polisman även utan sådant beslut omhänderta vapnet och ammunitionen. 47 § vapenkungörelsen 1974: 123 ger polisman befogenhet att omhänderta ett vapen som medförs av någon som inte kan visa upp föreskrivet tillståndsbevis eller liknande. Bestämmelser om rätt att omhänderta vapen och andra farliga föremål finns även i lagen 1988:144 om säkerhetskontroll vid sammanträde med riksdagens kammare och utskott samt lagen 1981:1064 om säkerhetskontroll vid domstols-

förhandlingar.

I 23 och 31 §§ körkortslagen 1977:477 samt 50 och 59 §§ körkortsförordningen 1977:722 finns bestämmelser om att polismyndigheten under vissa förhållanden skall omhänderta körkort eller traktorkort. Även luftfartscertifikat får enligt lufzjfartslagen 1957:297 omhändertas efter beslut av polismyndighet. En polisman skall också enligt 78 § vägtrafikskattelagen 1988:327 ta hand om ett fordons registreringsskyltar om inte vägtrafikskatten betalas i tid. I 5 kap. 3 4 §§ utlänningslagen 1989:529 föreskrivs att polismyndigheten får ta hand om en utlännings och biljetter i pass avvaktan att han får tillstånd att vistas här eller lämnar landet. Också i 18 § passlagen 1978:302 finns bestämmelser om omhän-

dertagande av pass och i förordningen 1958;272 tjänstekort

om regler om omhändertagande av sådana kort. Polismyndigheten har också befogenhet att ta hand om egendom i avvaktan på att sådan undersökning inleds i lagen som avses 1990:712 om undersökning av olyckor. Något annorlunda bestämmelser finns i jaktlagen 1987:259, jaktförordningen 1987:905 och lagen 1943:459 om tillsyn över hundar och katter. Enligt dessa har polisen befogenhet att ta hand om och sälja eller eventuellt avliva svårt sjuka, vanvårdade eller skadade djur. Djurskyddslagen 1988:534 föreskriver att bl.a. länsstyrelsen under särskilda omständigheter fär besluta att ett djur skall tas om hand genom polismyn-

Gällande rätt

dighetens försorg och att polismyndigheten sedan skall låta sälja eller avliva djuret.

Andra former av ingripanden som riktar sig mot egendom

Polisen har inte bara befogenhet att beslagta eller omhänderta egendom, utan också att annat sätt ta befattning med egendom. Bestämmelser om sådana ingripanden finns bl.a. i 27 kap. 15 § rättegångsbalken, enligt vilken polismyndigheten bl.a. får förbjuda att visst föremål flyttas. Polismyndigheten får också vidta annan dylik åtgärd det behövs för att säkerställa utredning om brott. I 45 § om räddningstjänstlagen 1986:1102 föreskrivs att räddningsledare får företa ingrepp i annans rätt såsom t.ex. att förstöra egendom. Polismyndigheten skall enligt samma bestämmelse lämna det biträde behövs. 59 § tullagen 1994: 1550 föreskriver att tullmyndighet som

bl.a. får anbringa lås transportmedel och andra varor som står under tullkontroll och tillfälligt ta hand om registreringsbevis och

liknande handlingar för att hindra att ett transportmedel avgår. Polisen är enligt tullagen skyldig att medverka vid tullkontrollverksarnhet.

Andra bestämmelser finns i lagen 1982:129 och förordningen

1982:198 flyttning fordon i vissa fall, enligt vilka bl.a.

om av polismyndigheten får meddela och verkställa beslut om flyttning av fordon. Här kan också nämnas lagen 1932:242 om skyldigheti vissa

fall att tillhandahålla förnödenheter m.m. för ordningsmaktens behov

enligt vilken länsstyrelsen då polisstyrka sarnrnandrages för ordningens upprätthållande kan förordna att bl.a. förnödenheter,

transportmedel, för personal, hästar och fordon skall tillrum handahållas polisen. I vissa författningar finns bestämmelser som ger en myndighet rätt att låta utföra ett arbete eller vidta någon annan åtgärd om den som enligt författningen rätteligen borde göra det inte annat sätt kan förmås att fullgöra sin skyldighet. En sådan bestämmelse finns i 3 kap. 21 § ordningslagen 1993:1617. Om någon har underlåtit att vidta åtgärd åligger honom enligt 3 kap. ordningslagen, lokala en som föreskrifter eller beslut eller villkor som har meddelats med stöd av

ordningslagen, får polismyndigheten vidta åtgärden den försurnliges

bekostnad. Det är inte alltid polisen utan ofta någon annan myndighet som har ansvaret för att sådana åtgärder som avses ovan blir vidtagna. I sådana

fall finns dock ofta föreskrifter polishandräckning. Handräcknings-

om bestämmelser finns i förordningen 1957:601 om elektriska starkströmsanläggningar, lagen 1966:314 om kontinentalsockeln, lagen

sou 1995:47 Gällande rätt

1970:299 om skydd mot flyghavre, väglagen 1971:948, växtskyddslagen 1972:318, oljekrislagen 1975:197, berberislagen 1976:451, epizootilagen 1980:369 och lagen 1983:738 om bekämpande av salmonella hos djur. Det är enligt utredningens uppfattning oklart vilket sätt polisen har befogenhet att ingripa med anledning av dessa bestämmelser SOU 1993:60 s. 243 och 252 f..

3 Vissa

uppgifter om utländsk rätt

1 Danmark

I den danska retsplejeloven finns bestämmelser förundersökning

om och straffprocessuella tvångsmedel. I kapitel 69 och 70 finns regler om anholdelse och varetaagtsfzengsling, vilket motsvarar de svenska reglerna om gripande, anhållande och häktning. Kapitel 71

reglerar indgreb i meddelelseshemmeligheden, dvs. hemlig telefonavlyssning, annan avlyssning, hemlig teleövervakning, brevöppning och kvarhällande av brev och andra postförsändelser. Bland dessa regler är det endast de handlar brevöppning och

som om om kvarhällande av brev som berörs i detta avsnitt. Dessutom tar utredningen upp bestämmelserna i kapitel 72 legemsindgreb, om

dvs. kroppsvisitation och kroppsbesiktning, och kapitel 73

om ransagning dvs. husrannsakan. , I kapitel 74 finns bestämmelser om beslag på sigtedes formue og forbud mot foreninger og skrifter, vilka motsvarar rättegångsbalkens bestämmelser om kvarstad i brottmål men också möjlighet att ger

lägga kvarstad den åtalades förmögenhet för det fall att han undandrar sig lagföring. Kapitel 75 innehåller regler person-

om

undersøgelser, dvs. personundersökning och rättspsykiatrisk undersökning, och kapitel 75 a regler om besigtigelse, dvs. syn. I kapitel 75 b regleras beslaglzeggelse, vilket motsvarar institutet beslag i 27 kap. rättegångsbalken.

1 1 Husrannsakan .

Bestämmelserna om ransagning i kapitel 73 motsvarar i stort de svenska reglerna om reell husrannsakan. Förutsättningarna för ransagning skiljer sig beroende om åtgärden skall företas hos den

som är misstänkt, sigted, eller hos någon annan.

Såvitt gäller misstänkta får ransagning enligt 794 § ske i en sigtets

bolig eller andre rum og gemmer for att søge efter spor af forbrydelsen eller efter ting, som er genstand for beslaglaeggelse. Det krävs att det antingen är fråga om ett brott det ankommer på statssom

Vissa uppgifter om utländsk rätt

advokaten att åtala eller att det finns påviselig grund til at antage

skall komma anträffa spår från brottet eller föremål att man att som är underkastade beslag. l syfte sägs i 794 § får ransagning enligt 795 § företas samma som även i en ikke sigtets bolig, rum eller gemmer. Det förutsätter att det är fråga ett brott som det ankommer på statsadvokaten att om åtala. Ransagning får under sådana förhållanden företas: där brottet har begåtts, där den misstänkte har gripits eller där

a

han har varit medens han forfulgtes på frisk gerning eller friske spor,

b det finns påviselig grund til at antage att man skall

om annars komma att anträffa spår från brottet eller föremål som är underkastade beslag eller åtgärden omfattar samling hus utgör ett samhälle eller

c om en som

större avgränsad del av ett samhälle eller en kommun. en Även de förutsättningar i 794 och 795 §§ inte om som anges föreligger får ransagning, i samma syfte som anges i de tidigare paragraferna, företas i hus eller efter sin bestemmelse er rum som tillgazngeligt for alle enhver, eller står under politiets søerlige og som tillsyn 796 §. I 797§ regler beslutsordningen. Huvudprincipen är att ges om

rätten beslutar ransagning. Denna princip har emellertid flera

om undantag. Polisen får således besluta om ransagning om 1 den hos vilken ransagning skall företas uttryckligen samtycker till åtgärden eller 2 när det är uppenbart att det föreligger fara i dröjsmål når der øjensynlig fare for at øjemedet med ransagningen ville er forspildes och förhållandena är sådana sägs i 795 § och b ggn

a som a

b det är fråga ett brott som det ankommer på statsadvokaten att

om beivra ell:

det fråga ransagning hos den är misstänkt för ett brott

c är om som

för vilket är föreskrivet högre straff än böter. I 798 800 finns närmare bestämmelser när och hur ransagning om skall genomföras, vittnen och vem som har rätt att närvara vid om förrättningen. Bland dessa kan särskilt framhållas regelni 800 § tredje

I Stadsadvokaten för talan inför landsrâtten, både i mål har överklagats dit och som i mål tas i landsrätten som första instans. Mål som tas upp direkt i som upp landsrätten är sådana där det kan bli fråga om att döma den tilltalade till minst fyra års fängelse eller förvaring eller att överlämna honom till värd. Stadsadvokaten är också åklagare i mâl vissa andra allvarliga brott, bl.a. brott mot staten, vissa om allmänfarliga brott, mord och grovt olaga frihetsberövande.

Vissa uppgifter om utländsk rätt

stycket, enligt vilken ransagning bör företas nattetid endast när ändamålet med åtgärden är beroende därav. I kapitel 69 i den danska retsplejeloven, vilket handlar om anholdelse, finns bestämmelser om ransagning motsvarar de som svenska reglerna om personell husrannsakan. Ransagning för eftersökande av den som skall anhållas eller som skall avtjäna straff får enligt 759 och 761 §§ företas i ett hus det finns grund til at om antage att den eftersökte uppehåller sig där och åtgärden inte är oproportionerlig med hänsyn till sakens betydelse. Beslut om ransagning fattas av rätten. Polisen får också utan rättens beslut företa ransagning om den som har rådighet över huset har samtyckt till åtgärden, om den misstänkte har förföljts i omedelbar anknytning till brottet eller om det är fara i dröjsmål.

Nya danska regler om ransagning

I ett betänkande avgivet av danska Justitsministeriets Strafferetsplejeudvalg föreslås nya regler om ransagning under efterforskning Betaanlcning nr. 11591989. Med ransagning förstås enligt förslaget en undersökning av någons bolig, øvrige husrum, andre lokaliteter, gemmer, andre genstande, dokumenter, papirer og liknende. Med ransagning menas dock endast sådana undersökningar som utgör ett led i en strafforfølgning. Begreppet omfattar därför inte undersökningar som företas i administrativ ordning. Till ransagning räknas

enligt förslaget inte heller undersökningar som skulle kunna företas av

envar utan att vara straffbara. Som exempel nämns undersökning av bilar uppställda en parkeringsplats. Undersökningar av allmänt tillgängliga platser, t.ex. gator eller skogsområden, skall inte heller betraktas som ransagning. Enligt Strafferetsplejeudvalget bör från

begreppet ransagning även undantas sådana undersökningar som är nödvändiga för att polisen skall kunna fullgöra sin uppgift att utreda

brott, om de dessutom är till nytta, eller i vart fall inte till något egentligt men för ägaren ett undersökt område eller utrymme. av

Polisen borde enligt Strafferetsplejeudvalget därför utan stöd i lag

kunna undersöka en övergiven bil intryck att ha blivit som ger av stulen eller undersöka en lokal där ett brott kanske häller på att begås

eller just har begåtts. Om en åtgärd skall betraktas ransagning

som eller inte får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det konkreta fallet, varvid särskild hänsyn bör tas dels till ägarens intresse att av förhindra intrång från andra, dels till undersökningens syfte, karaktär och omfattning.

Vissa uppgifter om utländsk rätt

Det danska förslaget skiljer liksom de nuvarande danska bestämmelserna mellan ransagning hos misstänkta och hos icke-misstänkta. Förutsättningarna för att företa en undersökning hos en ickemisstänkt är strängare än när det gäller undersökning hos en misstänkt. Å andra sidan kan polisen inhämta samtycke till undersökning hos en icke-misstänkt med verkan att åtgärden inte utgör en ransagning i lagens mening. l övrigt skiljer sig reglerna mellan olika former av undersökningar i fråga om kompetens, formkrav, kriminalitetskrav, misstankekrav och indikationskrav. Med utgångspunkt från detta har Strafferetsplejeudvalget föreslagit två kategorier av ransagning. Förslaget bygger på att vissa undersökningar enligt den danska grundlagen kräver beslut rätten för att få företas. Dessa jämte vissa av andra undersökningar som kan anses vara lika integritetskränkande tillhör den föreslagna kategori vilken omfattar ransagning av bostäder och andra husrum kontor, lagerlokaler, verkstäder,

husvagnar, hytter, dokument, papper och liknande elektroniska medier samt innehållet i låsta föremål. Kategori 2 omfattar ransagning

lokaler utanför husrum trädgårdar och andra områden utomhus, av byggnader som inte kan betraktas som husrum, t.ex. halvtak, carportar, öppna skjul och liknande, lösöre som inte hör till kategori 1 kläder, bilar som inte är låsta, maskiner och olästa väskor.

3.1.2 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Kapitel 72 i retsplejeloven bestämmelser om legemsindgreb, ger

framför allt om legemsbesigtigelse och legemsundersøgelse.

Begreppet legemsbesigtigelse omfattar besiktning av kroppens utsida, fotografering, avtryck och liknande från kroppens utsida samt undersökning av de kläder som vederbörande har sig. Legemsundersøgelse innefattar både närmare undersökningar av kroppen,

tagande av blodprov och andra prover samt röntgenundersökningar

och liknande undersökningar. Den danska lagen skiljer sådana ingripanden som riktar sig mot misstänkta och ingripanden mot andra personer. Såvitt gäller misstänkta fâr legemsbesigtigelse enligt 792 a § första stycket företas på en person som med rimelig grund är misstänkt för ett brott som faller under allmänt åtal, om ingripandet kan antas vara av väsentlig betydelse för utredningen brottet. l kapitel 69, som handlar om om

anholdelse, finns dessutom en specialbestämmelse som ger polisen

befogenhet att i samband med anholdelse företa besigtigelse og undersøgelse av den anholdtes legeme og tøj med henblick på att fratage vedkommende genstande, som kan benyttes til vold eller

Vissa uppgifter om utländsk rätt

undvigelse, eller som i øvrigt kan medføre fare for den anholdte eller andre. Legemsundersøgelse får enligt andra stycket företas om det finns begrundet mistanke om att vederbörande har gjort sig skyldig till ett brott för vilket är stadgat fängelse i ett och ett halvt år eller mer eller att det är fråga om ett sådant brott som avses i 249 § första

stycket straffeloven motsvarande vållande till kroppsskada. Dessutom

krävs det att ingreppet kan antas vara av avgörande betydelse för utredning om brottet. Förutom i de fall som sägs ovan får, enligt 792 b § första stycket, fingeravtryck och fotografi tas i syfte att kunna identifiera en person som med rimelig grund är misstänkt för ett brott för vilket stadgas fängelse i ett och ett halvt år eller mer. Enligt paragrafens andra stycke får dessutom blodprov tas av en person om det finns begrundet mistanke om att han har gjort sig skyldig till ett brott som grundas på intagande av alkohol eller andra berusningsmedel. I 792 c § ges bestämmelser om beslutsordningen såvitt gäller ingripanden mot misstänkta. Polisen får enligt denna paragraf besluta om legernsbesigtigelse samt om legemsundersøgelse om det endast är fråga om att närmare undersöka kroppens utsida, säkerställa prover härifrån eller att ta blodprover. I annat fall är polisen behörig att fatta

beslut om legemsundersøgelse endast om det föreligger fara i dröjsmål eller om den misstänkte har lämnat skriftligt samtycke till åtgärden.

Under andra förhållanden får legemsundersøgelse inte företas utan beslut av rätten. Bestämmelser om ingripanden mot någon som inte är sigtet finns i 792 d Huvudprincipen är att legemsindgreb av den som inte är misstänkt inte får företas med stöd av reglerna i retsplejeloven. Om

vederbörande har samtyckt får åtgärden visserligen företas, men retsplejelovens regler gäller inte. Ett sådant samtycke skall om det är möjligt vara skriftligt. I vissa fall får dock några typer av legemsbe-

sigtigelse företas, nämligen sådana som inte kräver att den som utsätts

för ingripandet behöver klä av sig. Lagtexten nämner som exempel

fotografering, avtryck och liknande från kroppen och undersökning av kläderna. För att en sådan undersökning skall få utföras fordras att utredningen rör ett brott för vilket är stadgat fängelse i ett och ett halvt år eller mer samt att undersökningen må antages vara av avgörande betydelse för brottsutredningen. Beslut om undersökning av den som inte är misstänkt fattas av rätten utom för det fall att det är fara i dröjsmål. I sista stycket av 792 d § finns en särskild bestämmelse som ger polisen ytterligare befogenhet att foretage visitation af tøjet hos alle personer der trzeffes på stedet i syfte att leta efter vapen. Förut-

Vissa uppgifter om utländsk rätt

sättningarna för sådan visitation skall få genomföras är att det att en i samband med en undersökning av brottsplatsen i omedelbar anknytning till att ett allvarligt våldsbrott har förövats uppkommer begrundet mistanke om att någon gömmer ett vapen. Detsamma gäller även om sådan misstanke uppkommer vid en undersökning som företas till följd av att någon har hotat att begå ett allvarligt våldsbrott samt vid andra undersökningar. Regler om hur legemsindgreb skall företas finns i 792 e som också ger uttryck för proportionalitetsprincipen. I 792 f § finns regler om i vilken utsträckning polisen får spara fotografier samt material och andra upplysningar som har åtkommits genom någon form av kroppsligt ingrepp.

1.3 Beslag

Regler om beslaglatggelse finns flera olika ställen i den danska

retsplejeloven. Vissa regler finns också i speciallagstiftningen.

Bestämmelserna kan delas in i tre olika grupper med hänsyn till syftet med åtgärderna. Den första gruppen omfattar beslaglzeggelse av bevismaterial, förverkade föremål och föremål som skall återställas till målsäganden. Den andra gruppen omfattar beslaglaeggelse i syfte att säkerställa betalning av bl.a. rättegångskostnader och den tredje gruppen beslaglzeggelse i syfte att förmå den tilltalade att bl.a. inställa sig till rättegång. Detta avsnitt innehåller framför allt en redogörelse för den första formen av beslaglzeggelse, vilken närmast motsvarar det svenska beslagsinstitutet. Regler om sådan beslaglzeggelse finns i kapitel 75 b i retsplejeloven. I den inledande paragrafen i kapitel 75 b sägs att ting som kan antas ha betydelse som bevismedel eller som bör konfiskeres eller har frånhänts någon genom brott, kan tages i bevaring, hvor som dette skønnes fornødent 824 §. Om sådana ting inte utlämnas frivilligt kan de tas i beslag under vissa närmare angivna förutsättningar. Institutet beslag används således bara om den som innehar t.ex. ett föremål inte lämnar det ifrån sig frivilligt. I praxis förekommer beslaglzeggelse oftast i den frivilliga formen, s.k. bevaringstagelse Justitsministeriets Strafferetsplejeudvalg, Betzenkning om beslaglzeggelse og edition under efterforskning, Betankning nr. 12231991 s. 14. I 824 § andra stycket finns undantag från bestämmelserna om beslag såvitt gäller skriftliga meddelanden vars innehåll är sådant att ett vittne med stöd 169 och 170 kan vägra att uttala sig. Beslagsförbudet av gäller endast under förutsättning att det rör sig om meddelanden

sou 1995:47 Vissa uppgifter om utländsk rätt

mellan den misstänkte och en person som enligt dessa regler inte är skyldig att vittna och att handlingen innehas den sistnämnde. Om av denne är misstänkt för delaktighet i brottet faller beslagsförbudet bort. De personer som omfattas av beslagsförbudet är för det första präster, läkare och advokater. Den som har krav på hemmeligholdelse kan emellertid medge att en sådan person ändå avlägger vittnesmål. Rätten kan också ålägga andra än präster och försvarare i brottmål att avge vittnesmål. Under sådana förhållanden torde beslagsförbudet inte längre gälla. Beslagsförbudet gäller också handlingar, vars innehåll omfattas av tystnadsplikt i offentlig tjänst. I vissa fall kan det fattas beslut om att innehållet i sådana handlingar ändå får röjas, vilket också torde

innebära att beslagsförbudet faller bort.

Det är enligt 825 § rätten fattar beslut beslag. Är det fara som om i dröjsmål får även polisen provisoriskt ta föremål i beslag. Samma befogenhet som polisen har också envar som påträffar en misstänkt person i udførelsen af en forbrydelse eller på friske spor. För båda dessa fall finns bestämmelser om att rätten inom viss tid skall pröva om beslaget skall bestå. Om ett beslut om beslag skulle innebära att en icke-misstänkt person skulle komma att utsättas för en förlust bör man enligt 826 om det är tillräckligt, avstå från beslaget om vederbörande lovar att på begäran forevise, framlzegge eller medbringe tingen. Ett sådant löfte kan förenas med säkerhet.

I stället för att ta en handling eller något annat föremål i beslag kan

rätten med stöd av 827 § förelägga den som innehar föremålet att förevisa eller överlämna det. Föreläggandet får inte medföra att det kommer fram upplysningar som innehavaren av handlingen eller föremålet inte är skyldig att vittna om enligt reglerna i 169 172 §§. - De personer som avses i 169 och 170 är präster, läkare och advokater samt offentliganställda tjänstemän. Enligt 171 § första stycket är dessutom närstående fritagna från vittnesskyldigheten. Ett vittne behöver enligt andra stycket inte heller uttala sig om det skulle röja att han själv eller någon närstående har begått en brottslig handling eller om det annat sätt skulle medföra väsentlig skada. Rätten kan emellertid med stöd av tredje stycket ålägga vittnet att avge förklaring. 172 § fritar även journalister m.fl. från skyldighet att lämna upplysning om vem som är författare eller källan till en artikel i periodisk skrift. Även i detta fall kan rätten dock under vissa en förutsättningar ålägga vederbörande att avge förklaring. I 828 830 §§ finns regler om förfarandet. Det kan bl.a. anmärkas att en handling som tas i beslag skall undersökas av rätten, om inte vederbörande ger sitt samtycke till att polisen undersöker handlingen.

Vissa uppgifter om utländsk rätt

Föremål har avhänts någon genom brott eller utbyte av brott skall som när saken är slutligt avgjord, utlärrmas till rette vedkommende. Ett bevisbeslag skall i stället lämnas tillbaka till den från vilken det togs. Bevismedel lämnas som regel tillbaka efter dom i första instans, om inte föremålen behövs även i överrätten Betaankning nr. 12231991 s. 19. Rätten skall på begäran av polisen eller av den som gör anspråk på beslagtagen egendom, besluta vem egendomen skall utlämnas till. Ett sådant beslut har inte betydelse för äganderättsförhållandet. Rätten har således bara att ta ställning till vem som skall ha

besittning till föremålet anförda betänkande s. 20. Om det är

tveksamt av flera som har rätt till ett föremål kan polisen vänta vem

med att lämna ut föremålet, till dess att äganderättsfrågan har avgjorts

domstol i vanligt tvistemål. Polisen kan också lämna ut egendomen av mottagaren ställer säkerhet för eventuella skadeståndsansprâk om anförda betänkande s. 20.

Nya danska regler om beslag

I ett betänkande avgivet av danska Justitsministeriets Strafferetsple-

jeudvalg föreslås vissa ändringar av reglerna om beslag J ustitsministe-

riets Strafferetsplejeudvalg, Betaznlming om beslaglmggelse og edition under efterforskning, Betzenkning nr. 1223 1991. Förslaget innehåller i huvudsak språklig reform av reglerna om beslaglaeggelse. en Dessutom föreslås det att alla bestämmelser samlas i ett kapitel i retsplejeloven.

1.4 Indgreb i meddelelseshemmeligheden°

I kapitel 71 i retsplejeloven finns särskilda regler om indgreb i meddelelseshemmeligheden, vilka bl.a. ger polisen befogenhet att kvarhålla och öppna brev och att hindra postbefordran. Polisen får enligt 780 § första stycket företa sådana ingrepp genom att avlyssna telefonsamtal eller annan motsvarande telekommunikation telefonav-

lyssning, avlyssna andra samtal och uttalanden med hjälp av en

apparat annan avlyssning, inhämta upplysningar om vilka telefoner

och andra motsvarande kommunikationsapparater som har varit i förbindelse med en viss telefon eller liknande teleupplysning, tillbageholde, åbne och gøre sig bekendt med inholdet av breve, telegramrner og andra forsendelser brevábning eller standse den videre befordring af forsendelser brevstandsning. Av andra stycket i samma paragraf följer att polisen får göra upptagningar och

Vissa uppgifter om utländsk rätt

kopior av de samtal, uttalanden, försändelser och liknande som polisen enligt första stycket har rätt att ta del av. I kapitlet ges vidare bestämmelser om förutsättningarna för de olika formerna av indgreb i meddelelseshemmeligheden. För att brevåbning eller brevstandsning skall få företas krävs enligt 781 § första stycket att det föreligger bestemte grunde att anta att det på den pågatldende måde gives meddelelser eller foretages forsendelser till eller fra en mistaznkt. Det krävs också att ingripandet kan antas vara av avgörande betydelse för brottsutredningen samt att det är fråga om antingen ett brott för vilket är stadgat fängelse i sex år eller mer eller något av de i paragrafen uppräknade, grova brotten. Enligt paragrafens tredje stycke får brevåbning och brevstandsning dessutom förekomma om det finns satrligt bestyrket mistanke om att det i försändelsen finns ett föremål som är frånhänt

någon genom brott eller som är grund av brott förverkat.

782 § innehåller bestämmelser som i viss mån begränsar möjligheten att göra ingrepp i meddelelseshemmeligheden. I första stycket är proportionalitetsprincipen lagfäst. Andra stycket medför att man inte får öppna eller hindra befordran av ett brev som kan innehålla meddelanden mellan den misstänkte och en präst, läkare eller advokat som enligt 170 § inte är skyldig att vittna i saken. Beslut om att öppna eller hindra befordran av ett brev fattas enligt 783 § som regel av rätten. Vid fara i dröjsmål får beslutet dock fattas polisen. även av Polisens beslut skall underställas rättens prövning inom 24 timmar. Innan beslutet fattas skall det utses en advokat som skall företräda den som beslutet angår 784 §. Advokaten har rätt att del av handlingar samt att närvara vid förhandling i rätten 785 § och då brev och andra försändelser öppnas 787 §. Efter det att ett sådant ingripande som avses här har genomförts, skall avsändaren och mottagaren underrättas om ingripandet inom viss tid 788 §. Om underrättelsen skulle vara till skada för utredningen kan rätten besluta att underrättelse inte skall lämnas eller att den skall lämnas först senare. Detsamma gäller om omständigheterna i övrigt talar mot att en underrättelse lämnas. I 789 § finns vissa bestämmelser om överskottsinformation. Om polisen genom att t.ex. öppna ett brev får information om något annat brott än det som låg till grund för beslutet att ingripa och som inte är så grovt att det skulle ha kunnat föranleda ett liknande ingripande, får polisen ändå utnyttja informationen för att utreda brottet i fråga. Sådan information får dock inte användas som bevis i rätten. I 790 § finns regler om att brev som har hållits kvar i syfte att öppnas snarast möjligt skall skickas vidare. Vill polisen hindra att brevet vidarebefordras skall en begäran om brevstandsning ges in till rätten inom 48 timmar. Fotokopior av brev och andra handlingar skall

Vissa uppgifter om utländsk rätt

enligt 791 § första stycket som regel förstöras om det inte väcks åtal eller om åtalet läggs ned. Skulle materialet ändå ha betydelse ur utredningssynpunkt kan rätten, med stöd av andra stycket i samma paragraf, besluta att materialet inte skall förstöras eller att det skall förstöras först vid en viss senare tidpunkt. Om polisen genom att öppna ett brev skulle komma att ingripa i den misstänktes relation till en präst eller till sin försvarare, skall material om detta ingripande omedelbart förstöras. Det gäller dock inte om informationen ger anledning att misstänka prästen eller försvararen för brott eller att frånta försvararen hans uppdrag. I fjärde stycket stadgas slutligen att allt material som visar sig sakna betydelse för brottsutredningen skall förstöras.

3.2 England

Allmänna regler i engelsk rätt om beslag, husrannsakan, kroppsvisitation m.m. finns i 1984 års Police and Criminal Evidence Act. Dessa regler ersätter i stor utsträckning den tidigare gällande ordningen enligt common law. Denna framställning bygger, om inte annat sägs, helt lagens allmänna regler, trots att det kan finnas betydelsefulla avsteg från eller tillägg till dem i specialförfattningar. Huvudregeln i engelsk rätt är att beslut om husrannsakan skall fattas av en domare på begäran av en polisman. Förutsättningarna för ett

sådant beslut warrant är att det skäligen kan antas att det har

begåtts ett brott av viss allvarligare karaktär, att det kan antas finnas viss egendom i utrymmet i fråga som är av väsentlig betydelse för utredningen och att det föreligger kollusionsfara. Samtycke till husrannsakan kan emellertid ofta medföra att något beslut av domare inte behövs. En polisman som rättsenligt befinner sig ett område eller i ett utrymme får ta i beslag vad som skäligen kan antas ha åtkommits genom brott och som måste beslagtas till förhindrande av att egendomen göms, går förlorad, skadas, förändras eller förstörs. Han får också ta i beslag vad som skäligen kan antas utgöra bevis om brott om det föreligger kollusionsfara.Vidare har en polisman, vid kollusionsfara, rätt att i läsbar form få del av information från en dator, om det finns skälig anledning anta att det är fråga om information om brott eller informationen har åtkommits genom brott. Undantag från beslagsrätten gäller föremål och information som omfattas av legal privilege, dvs. rätten att vägra avge vittnesmål inför domstol. I detta hänseende föreligger likheter mellan svensk och engelsk rätt, dock att bikthemligheten i England inte omfattas av legal privilege.

Vissa uppgifter om utländsk rätt

Innehavaren av det utrymme där beslaget skedde eller den som dessförinnan hade det beslagtagna i sitt förvar eller under kontroll har rätt att av polismannen få ett bevis om beslaget. Beviset skall

överlämnas inom skälig tid efter beslaget. Beslagtagen egendom får

hållas kvar så länge det är nödvändigt med hänsyn till samtliga omständigheter. Vad som har beslagtagits på grund av att det kan användas för att skada person eller egendom, för att förstöra bevisning eller underlätta ryrnning får inte hållas kvar, när den person från vilken det har tagits har frigivits, med eller utan borgen. Police and Criminal Evidence Act inleds med detaljerade bestämmelser om polismans befogenheter att stoppa och genomsöka personer och fordon samt undersöka allmänt tillgängliga utrymmen, trädgårdar och gårdsplaner. En grundläggande förutsättning för att en sådan åtgärd skall vara tillåten är att polismannen har skälig anledning anta att han kommer att påträffa stöldgods eller föremål inte får som

innehas. Sådana förbjudna föremål är t.ex. offensive weapons och

brottsverktyg. Motsvarande befogenheter finns i narkotika-, vapen-, jakt- och ñskelagarna. Skälet till att polisman har getts dessa befogenheter har angetts vara, att han skall kunna utröna om vissa typer av brott har begåtts eller utan att nödvändigtvis behöva gripa personen i fråga på skälig misstanke om brott. Ett gripande av en misstänkt person kan således undvikas, om det visar sig att han inte för med sig något som kan utgöra bevis om att han har begått brott. Genom 1984 års lag har alla befogenheter för polismän att företa husrannsakan enligt reglerna i common law upphävts med ett undantag. En polisman har alltid rätt att bereda sig tillträde för att förhindra eller avbryta en sådan ordningsstörning benämns som

breach of the peace se utredningens delbetänkande, s. 117. Enligt

1984 års lag har en polisman också rätt att utan Warrant förrätta

husrannsakan för att verkställa ett häktningsbeslut warrant of

arrest, för att gripa en person, för att återföra en rymling eller för att rädda liv eller hälsa eller förhindra allvarlig skada egendom. Vidare kan en polisman göra husrannsakan hos en person som gripits, om det föreligger skälig anledning anta att han kommer att påträffa bevisning om det misstänkta brottet, något annat brott med anknytning till det förra eller liknande brott. Vad som anträffas vid en sådan undersökning får tas i beslag.

Vissa uppgifter om utländsk rätt

3.3 Finland

De finska reglerna om straffprocessuella tvångsmedel finns i tvångsmedelslagen från år 1987. l kapitel 1 ges bestämmelser om gripande, anhållande och häktning och i kapitel 2 bestämmelser om reseförbud. Skingringsförbud och kvarstad regleras i kapitel 3 och beslag i kapitel 4. Bestämmelser om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning finns i kapitel 5 och i kapitel 6 ges ytterligare regler om vissa andra tvångsmedel. Utredningen redogör i detta avsnitt framför allt för

reglerna om husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och

beslag. Detta avsnitt innehåller också en redogörelse för vissa bestämmelser i den nya finska polislagen, bl.a. bestämmelserna om polisens befogenhet att företa husrannsakan och kroppsvisitation för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet eller för fullgörande av andra polisiära uppgifter än sådana som har anknytning till utredning om ett brott. Dessutom berörs polislagens särskilda bestämmelser om inhämtande av information.

3 .3. 1 Husrannsakan

Enligt 5 kap. 1 § tvångsmedelslagen får husrannsakan företas i byggnader, rum eller slutna kommunikationsmedel eller slutna förvaringsställen. Liksom i svensk rätt skiljer man i finsk rätt på reell och personell husrannsakan. Reell husrannsakan innebär en undersökning för eftersökande av föremål som skall tas i beslag eller för utrönande av omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet. Sådan husrannsakan får enligt 5 kap. 1 § första stycket företas hos den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket det strängaste straffet är mer än sex månaders fängelse. Detsamma gäller

vid misstanke om innehav av förfalskningsmaterial, innehav av falska pengar eller intrång i personregister. Enligt paragrafens andra stycke

får reell husrannsakan företas även hos annan än den som på sannolika

skäl är misstänkt, under förutsättning att brottet har begåtts hos honom

eller den misstänkte har gripits där eller om det annars finns om synnerliga skäl att anta att ett föremål som skall tas i beslag kan påträffas eller annan utredning om brottet vinnas. Personell husrannsakan innebär en undersökning för eftersökande av någon som skall gripas, anhållas eller häktas, hämtas till domstol eller instämmas som svarande i brottmål eller föras till kroppsbesiktning. Sådan husrannsakan får enligt 5 kap. l § tredje stycket

Vissa uppgifter om utländsk rätt

företas dels hos den som eftersöks, dels hos annan om det finns synnerliga skäl att anta att den sökte uppehåller sig där. I 5 kap. 2 § finns en bestämmelse som motsvarar 28 kap. 3 § iden

svenska rättegångsbalken och som innebär att husrannsakan i det syfte

som anges i 1 § får företas i vissa lokaler oberoende det straff av som stadgas för brottet. De lokaler som avses är dels de som är tillgängliga för allmänheten, dels de som brukar tillhåll för brottslingar eller vara där sådan egendom som eftersöks brukar köpas upp eller tas emot som pant. Beslut om husrannsakan skall enligt 5 kap. 3 § som regel fattas av en anhâllningsberättigad tjänsteman. En polisman har likväl befogenhet att även utan sådant förordnande företa husrannsakan om undersökningen syftar till att eftersöka den som skall gripas, anhållas

eller häktas eller som skall hämtas till domstol eller föras till kroppsbesiktning. Detsamma gäller om det är fråga om att ta i beslag ett föremål som direkt efter brottet kunnat följas eller spåras. En

polisman får också företa husrannsakan efter eget beslut om saken inte tål uppskov. I 5 kap. 4 8 §§ finns bestämmelser om förfarandet vid hus rannsakan, bl.a. om vittnens och sakkunnigas rätt att närvara vid förrättningen samt om protokoll och intyg över utförd förrättning. Enligt 5 § skall, innan husrannsakan inleds, skriftligt förordnande uppvisas för den hos vilken undersökningen skall vidtas. Om det inte finns något skriftligt förordnande skall i stället syftet med under-

sökningen förklaras muntligen. Husrannsakan får enligt samma

paragraf inte företas mellan kl. 21.00 och 6.00. I 6 § finns särskilda bestämmelser om vem som får lov att öppna och undersöka ett slutet brev eller någon annan sluten handling som påträffas vid en husrannsakan. I 5 kap. 8 § finns en bestämmelse som motsvarar 28 kap. 10 § i den svenska rättegångsbalken. Bestämmelsen innebär att undersökning

i det syfte som sägs i 5 kap. l § får företas också på andra platser än

de som sägs i 1 även om de inte är tillgängliga för allmänheten.

3.2.2 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Med kroppsvisitation menas enligt 5 kap. 9 § tvângsmedelslagen en

undersökning av vad den visiterade har i sina kläder eller annars bär på sig. Med stöd av 5 kap. lO § får en sådan undersökning företas i syfte att söka efter föremål som skall tas i beslag eller annars för att utröna omständighet som kan ha betydelse för brottsutredningen. Undersökningen får avse den som på sannolika skäl är misstänkt

Vissa uppgifter om utländsk rätt

antingen för ett brott för vilket det strängaste straffet är fängelse i mer än sex månader, eller för lindrig misshandel, snatteri, lindrig förskingring, lindrigt olovligt brukande, lindrigt bedrägeri, innehav av förfalskningsmaterial eller innehav falska pengar. Även än av annan den som sannolika skäl är misstänkt för brottet kan under vissa förhållanden kroppsvisiteras. Det förutsätter dock enligt 5 kap. 10 § andra stycket att det på synnerligen giltiga skäl kan antas att ett föremål som skall tas i beslag kan anträffas eller annan utredning om brottet vinnas genom visitationen. Kroppsbesiktning innebär enligt 5 kap. 9§ en undersökning av kroppen och kan dessutom innebära att blodprov tas eller att annan undersökning av kroppen utförs. En sådan undersökning får med stöd av 5 kap. ll § företas i samma syfte som gäller för kroppsvisitation. Det krävs att den undersökte på sannolika skäl är misstänkt antingen för ett brott för vilket det strängaste straffet är mer än sex månaders fängelse, eller för rattfylleri. Av 5 kap. 12 § jämfört med 5 kap. 3 § framgår att beslut om kroppsvisitation och kroppsbesiktning som regel skall fattas av en anhâllningsberättigad tjänsteman. En polisman får dock företa en sådan undersökning även utan förordnande om syftet med ingripandet är att ta ett föremål i beslag som direkt efter brottet kunnat följas eller spåras. En polisman får också företa kroppsvisitation och kroppsbesiktning efter eget beslut om saken inte tål uppskov. Vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning gäller samma regler som vid husrannsakan såvitt angår vittnen, undersökning av påträffade handlingar

samt protokoll och intyg över ingripandet 5 kap. 12 § jämförd med

5 kap. 5 7 §§. Dessutom finns i 12 § föreskrifter om att omfattande undersökningar skall göras i rum som har reserverats för detta ändamål, att annan än läkare inte får ta blodprov eller utföra annan undersökning som kräver medicinsk sakkunskap samt att kroppsbesiktning som regel inte får utföras eller bevittnas av den som är av motsatt kön. I 6 kap. tvångsmedelslagen regleras ytterligare några tvångsmedel

som närmast har samband med kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Bl.a. kan polisman med stöd 6 kap. 3 § ålägga förare en av en av ett motordrivet fordon att genomgå ett prov för att konstatera om han möjligen intagit alkohol eller något annat rusmedel. Den som vägrar genomgå ett sådant prov är enligt samma paragraf skyldig att underkasta sig kroppsbesiktning. I 6 kap. 4 § finns dessutom bestämmelser om bl.a. fotografering och tagande av fingeravtryck.

Vissa uppgifter om utländsk rätt

3 3 3 Beslag

. .

Reglerna om beslag finns i 4 kap. tvångsmedelslagen. Kapitlets första

paragraf tar upp tre olika grunder för beslag. Det är i samtliga fall fråga om beslag av föremål, men av lagtexten i övrigt framgår att begreppet föremål även omfattar handlingar av olika slag. Enligt 4 kap. l § får ett föremål således tas i beslag om det finns skäl att anta att det kan ha betydelse som bevis i brottmål. Detsamma gäller om det finns skäl att anta att föremålet har avhänts någon brott genom eller att en domstol förklarar det förbrutet. Såvitt gäller handlingar av olika slag finns det i 4 kap. 2 § väsentliga undantag från de allmänna bestämmelserna om beslag. En handling får således enligt paragrafens första stycke inte tas i beslag för att användas som bevis om den innehåller ett meddelande mellan den som misstänks för brott och någon honom närstående. Detsamma gäller om det är fråga om ett meddelande mellan är personer som närstående till den misstänkte. Beslagsförbudet gäller dock endast om handlingen innehas av någon av de nu nämnda Skulle personerna. brottsutredningen avse ett mycket allvarligt brott faller beslagsförbudet bort helt och hållet. Det förutsätter dock att det är föreskrivet minst

sex års fängelse för brottet.

I andra stycket av samma paragraf föreskrivs vidare att en handling inte får tas i beslag om den kan antas innehålla sådant som den som avses i 17 kap. 23 § rättegångsbalken inte får vittna om. Paragrafen gäller för det första vissa tystnadspliktiga tjänstemän och för det andra de som har information av betydelse för rikets säkerhet. Läkare, apotekare och barnmorskor är liksom ombud och rättegångsbiträden inte heller skyldiga att vittna, om inte den till vars förmån tystnads-

plikten gäller ger sitt samtycke. Med undantag för rättegångsbiträden

är dessa personer dock skyldiga att vittna om det är fråga om ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i sex år eller mer. I 4 kap. 2 § tvångsmedelslagen finns vidare en hänvisning till 17 kap. 24 § 2 eller 3 mom. rättegångsbalken, vilket innebär att beslag inte får läggas en handling om den kan antas innehålla uppgift om vem som är författare eller källan till en artikel i en periodisk skrift eller ett meddelande i t.ex. ett radioprogram. Beslagsförbudet gäller i båda

dessa fall endast under förutsättning att handlingen innehas antingen

av den som har rätt att vägra uttala sig eller av den till vars förmån tystnadsplikten gäller. Om den som innehar handlingen skulle ha rätt eller skyldighet att vittna vid förundersökning om något som handlingen innehåller faller beslagsförbudet emellertid bort. Brev och andra försändelser som finns i post- eller televerkets vård får enligt 4 kap. 3 § tas i beslag endast om misstanken gäller ett brott

Vissa uppgifter om utländsk rätt

för vilket är stadgat minst ett års fängelse. Dessutom krävs att försändelsen hade kunnat tas i beslag hos mottagaren. I avvaktan på att beslag hinner verkställas kan en försändelse med stöd av 4 kap. 4 § hållas kvar t.ex. ett post- eller telekontor. Enligt 4 kap. 6 § är det anhållningsberättigade tjänstemän som beslutar om beslag. Rätten kan emellertid också fatta beslut om beslag då den handlägger åtal. Dessutom kan den som har drabbats av ett beslag enligt 13 § begära rättens prövning. Som en interimistisk åtgärd i förhållande till beslag får en polisman omhänderta föremål som han påträffar då han griper en person eller verkställer husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Även i andra fall får en polisman omhänderta föremål som skall tas i beslag om saken inte tål uppskov. Detta gäller dock inte sådana föremål som finns i posteller televerkets vård. Om ett föremål har tagits i beslag eller omhändertagits skall den från vilken föremålet togs underrättas om åtgärden 4 kap. 7 §. I 8 § vidare regler har befogenhet att öppna och undersöka ges om vem som slutna brev och andra slutna enskilda handlingar. Bestämmelser om protokoll över beslag och bevis om beslag finns i 9 § och i 10 § ges regler förvaring av beslagtagna föremål. om Regler om hävande av beslag finns i 4 kap. 11 Inledningsvis sägs det att ett beslag skall hävas så snart det inte längre behövs. Ett beslag skall också hävas om inte åtal har väckts inom fyra månader från det att beslaget verkställdes, om inte rätten har medgett förlängning av tiden. Enligt 14 § är det som regel en anhållningsberättigad tjänsteman som beslutar om hävande av beslag. Har rätten tidigare fattat beslut i saken skall även beslut om hävande meddelas av rätten. Detsamma

gäller om det i rättegång har framställs anspråk ett beslagtaget

föremål. När rätten avgör målet skall rätten också besluta om beslaget skall bestå tills det förordnas annat sätt i saken. I 4 kap. 17 § finns bestämmelser om vad som skall ske med beslagtagen egendom om den som har rätt till egendomen inte hämtar den sedan beslaget har hävts. Enligt första stycket har ägaren eller den som annars har rätt till föremålet tre månader sig att hämta egendomen. Fristen räknas från det att polisen meddelade att föremålet fanns att hämta. Om ägaren eller den som har annars har rätt till egendomen inte är känd och därför inte kan meddelas, skall polisen enligt andra stycket i stället genom kungörelse uppmana honom att anmäla sig. Fristen är i detta fall sex månader räknat från kungörel-

sen. Efter fristens utgång tillfaller egendomen staten eller upphittaren

om det är fråga om hittegods.

Vissa uppgifter om utländsk rätt

3.3.4 Vissa tvångsmedel i polislagen

I den nya finska polislagen finns bl.a. bestämmelser polisens om befogenhet att företa husrannsakan och kroppsvisitation för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet eller för fullgörande av andra polisiära uppgifter än sådana har anknytning till utredning som om ett brott. Med stöd av 2 kap. 13 § får polisman i vissa fall en företa husrannsakan för gripande Det finns anledning av en person. att påpeka att uttrycket gripa inte har samma betydelse i den finska lagtexten som i den svenska. Med gripande menas i finsk lag inte bara ett interimistiskt anhållande, utan också andra former inskränkav ningar i rörelsefriheten, t.ex. verkställighet av ett beslut hämtning om till förhör. Det synes således vara det rent faktiska omhändertagandet av person som avses med ett gripande. 2 kap. 13 § således ger en

polisman befogenhet att, utöver vad som följer tvångsmedelslagen,

av företa husrannsakan för att söka efter en person skall hämtas till som förhör eller som skall gripas med anledning begäran av en om

handräckning. Husrannsakan får företas dels hos den eftersökte, dels

i andra byggnader, rum eller fordon. För husrannsakan hos än annan den eftersökte fordras att det finns synnerligen vägande skäl att anta att den eftersökte uppehålla sig där. Beslut om husrannsakan skall fattas av en polisman som hör till befälet. 2 kap. 15 § ger bestämmelser om polisens befogenhet att företa husrannsakan när en person befinner sig i fara eller är försvunnen. I syfte att bistå någon, finna en försvunnen eller utreda ett person dödsfall har en polisman rätt att få tillträde till en bostad eller en annan plats och där företa behövlig husrannsakan, om det finns skäl att befara att någon befinner sig i livsfara, att hans hälsa hotas, att han

fallit offer för ett brott eller en olyckshändelse eller han

om annars kan förmodas vara i behov av omedelbar hjälp eller kan förmodas ha avlidit. 12 kap. 16 § finns särskilda bestämmelser om polisens befogenheter att ingripa för att förhindra farlig gärning eller händelse. Om det en finns fog att misstänka att det förövas en gärning eller inträffar en händelse som innebär allvarlig fara för liv, personlig frihet eller hälsa eller som vållar avsevärd skada på egendom eller miljö, får en

polisman bereda sig tillträde till en byggnad, hemfridsskyd-

en annan dad plats eller ett fordon, om det är nödvändigt för att polismannen skall kunna avvärja faran eller söka efter och omhänderta sprängämnen, vapen eller andra farliga ämnen. Detsamma gäller om det finns överhängande fara för en farlig händelse. Beslut om ingripande skall som regel fattas av en polisman som hör till befälet. Vid fara i dröjsmål får en polisman ingripa, även utan sådant förordnande.

Vissa uppgifter om utländsk rätt

Enligt 2 kap. 22 § första stycket har en polisman befogenhet att i samband med gripande, anhållande, häktning och tagande i förvar,

kroppsvisitera den åtgärden för att förvissa sig om att han

som avser inte medför föremål eller ärrmen med vilka han kan äventyra förvaringen eller utsätta sig själv eller andra för fara. Detsamma gäller enligt första stycket då polisman företar en handräckningsåtgärd en riktar sig mot någons personliga frihet. Med stöd av 22 § andra som stycket kan i de fall avses i första stycket kroppsvisiteen person som även för eftersökande av identitetshandlingar. ras I 2 kap. 23 och 24 finns bestämmelser om omhändertagande av farliga föremål och ämnen. En polisman har med stöd av dessa bestämmelser befogenhet att tillfälligt omhänderta sprängämnen, vapen och andra farliga föremål eller änmen, om den som innehar dem, med hänsyn till sin ålder, sin berusning, sitt sinnestillstånd eller andra omständigheter, med fog kan misstänkas orsaka överhängande fara för allmän ordning och säkerhet. Av förarbetena till polislagen framgår att bestämmelsen endast är avsedd att tillämpas föremål som grund sin beskaffenhet kan betraktas farliga. Förutom vapen och av som sprängärnne nämns exempel även armborst, dykarharpuner, vapen som fungerar med lufttryck, hemgjorda fyrverkeripjäser och explosiva som kemiska ärrmen. Även lim, förtunningsmedel och metylalkohol som kan användas i berusningssyfte ett sätt som avviker från normal användning kan enligt förarbetena betraktas som sådana farliga ämnen med bestämmelsen. Omhändertagna föremål skall i princip som avses återlämnas till innehavaren inom fjorton dygn. Med stöd av 24 § får föremål under vissa förutsättningar i stället säljas eller förstöras.

3.3.5 Inhämtande information av

Var och i Finland ha rätt att genom att betrakta andra eller en anses lyssna på andra iaktta deras förehavanden. Även polisen har i princip rätt andra medborgare att göra iakttagelser och att dra samma som slutsatser därav. För att medborgarnas integritet skall skyddas har man dock ansett att vissa begränsningar bör göras i myndigheternas rätt att vidta åtgärder inte är förbjudna i lag. För att polisen skall som annars kunna sköta sina tjänsteuppdrag måste polisen å andra sidan ha rätt att under vissa förutsättningar anlita också sådana informationsinhämtningsmetoder i allmänhet inte är tillåtna. l 3 kap. polislagen har som

därför givits särskilda regler inhämtande information som sker

om av på ett sådant sätt att det kan anses utgöra ett ingrepp i individens

integritetsskydd. Regleringen är inte avsedd att gälla där information

inhämtas ett sådant sätt utan att åtgärden inte kan anses innebär

SOU 1995 :47 Vissa uppgifter om utländsk rätt

något anmärkningsvärt ingrepp i någons rättssfär. Bestämmelserna begränsar därför inte polisens befogenhet att tillfälligt bedriva allmän övervakning av en förhand obestämd utanför grupp personer hemfridsskyddat område. Med teknisk övervakning avses enligt 3 kap. 28 § första stycket 1

iakttagande eller avlyssning allmänheten, fordonsförare eller

av fotgängare med hjälp av en teknisk apparat samt automatisk upptagning av ljud eller bild. Teknisk övervakning har enligt förarbetena till bestämmelsen karaktär allmän övervakning och får därför bara av avse en förhand obestämd grupp människor på viss plats eller av en visst område som allmänheten har tillträde till. Upptagning av information i anslutning till sådan övervakning får således inte gälla vissa på förhand utvalda Det har därför stadgats att personer. upptagning av ljud och bild skall ske automatiskt. Med observation menas enligt 3 kap. 28§ första stycket 2 att polisen fortlöpande eller återkommande inhämtar information om en viss person eller om hans verksamhet. Observation kan enligt

förarbetena ske genom att polismannen gör iakttagelser med hjälp

egna av syn eller hörsel och detta sätt eller med hjälp privata eller av offentliga källor inhämtar, samlar och systematiserar uppgifter den om person som är föremål för observation. Teknisk observation innebär enligt 3 kap. 28 § första stycket 3 att polisen fortlöpande eller återkommande avlyssnar viss med en person

hjälp av en teknisk anordning och därvid gör ljudupptagningar teknisk

avlyssning, iakttar och avbildar honom optisk övervakning eller

spårar hur ett fordon eller en vara förflyttar sig teknisk spärning. Eftersom det skall vara fråga om fortlöpande eller återkommande

iakttagelser, omfattar bestämmelsen enligt förarbetena inte sådana fall

då polisen i underrättelsesyfte under en mycket kort tid följer

en person, närmast för att klarlägga om det finns skäl till systematisk

informationsinhämtning och vem som skall bli föremål för sådan.

I 3 kap. 29 31 §§ ges bestämmelser under vilka förutsättningar - om teknisk övervakning, observation och teknisk observation får förekomma. Teknisk övervakning tillåts enligt 3 kap. 29 § allmän plats för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, förebyggande av brott, identifiering av personer är misstänkta för brott samt för som bevakning av särskilda övervakningsobjekt. I syfte att förebygga eller avbryta brottslig verksamhet får polisman enligt 3 kap. 30 § en första stycket observera en person som inte befinner sig i bostad en och vars uppförande eller något annat ger skäl att misstänka att han gör sig skyldig till brott. Avsikten med sådan observation skall enligt förarbetena vara att förhindra brottslig verksamhet befinner sig som på förberedelsestadiet, avbryta pågående brottslig verksamhet eller att

Vissa uppgifter om utländsk rätt

begränsa skadorna sådan. En polisman får enligt 3 kap. 30 § andra av stycket i avsikt observera person som inte befinner sig samma en hemfridsskyddat område, det finns grundad anledning att ett om misstänka att han medverkat till ett brott för vilket det strängaste straffet är än månaders fängelse. Bestämmelsen ger polisen mer sex befogenhet att observera person som inte nödvändigtvis själv gör en sig skyldig till brott, medverkar att t.ex. ge gärningsmen som genom logi, hjälpa honom med transport eller annat som han mannen behöver. Förutsättningarna för observation är i detta fall strängare än i första stycket. Det krävs att misstanken om brott skall vara grundad på sannolika skäl samt att den observeras befinner sig utanför som hemfridsskyddat område.

Enligt 3 kap. 31 § får polisen företa teknisk observation av en

inte befinner sig på ett hemfridsskyddat område eller av person som fordon eller har till sitt förfogande, om det ett en vara som en person finns grundad anledning förmoda att observationen kan ge uppgifter att behövs för avvärjande brott. För teknisk avlyssning krävs som av dessutom omständigheterna är sådana att det framstår som sannolikt att den skall observeras gör sig skyldig till ett brott för vilket det att som strängaste straffet är minst två år. För optisk övervakning och teknisk spårning är det tillräckligt att det strängaste straffet för brottet är fängelse i än månader. Teknisk observation av en person som mer sex befinner sig på hemfridsskyddat område får enligt 3 kap. 31 § företas

omedelbart innan polisâtgärd vidtas och medan den pågår, om det

en är nödvändigt för att åtgärden tryggt skall kunna vidtas eller för att en livshotande, överhängande fara skall kunna avvärjas. I 3 kap. 34 och 35 §§ finns slutligen också bestämmelser om polisens rätt att uppgifter en myndighet, en privat sammanav slutning eller privatperson. Av förarbetena till dessa bestämmelser en framgår möjligheterna för polisen att få tillgång till nödvändig att information begränsas bl.a. de cirka 300 stadganden om olika av

myndigheters tystnadsplikt finns i den gällande finska lagstift-

som ningen. Stadgandena är inte bara många och splittrade flera författningar. De överlappar dessutom varandra delvis och medför

därför tillämpningsproblem. De nyss nämnda bestämmelserna i polislagen är avsedda att råda bot de problem som den nuvarande lagstiftningen medför för polisen och utgår enligt förarbetena från

principen polisen skall ha rätt att andra myndigheter få de att av uppgifter behövs för utförandet av en uppgift som har ålagts som polisen. Alla de uppgifter åligger polisen i egenskap av myndigsom het skall enligt förarbetena medföra rätt till information, oberoende av

uppgifterna har reglerats i polislagen, i förundersökningslagen

om eller i lagstiftning. I 3 kap. 34 § första stycket stadgas därför annan

Vissa uppgifter om utländsk rätt

att polisen utan hinder myndighets tystnadsplikt har rätt av en att för ett tjänsteuppdrag avgiftsfritt få behövliga uppgifter och handlingar av myndigheten, om inte lämnande uppgiften eller handlingen till av polisen eller användningen av uppgiften såsom bevis har förbjudits eller begränsats i lag. I förarbetena anförs att de andra myndigheterna, beroende situationen, skall lärrma uppgifterna i skriftlig eller muntlig fonn. När uppdraget kräver det skall polisen också ha rätt att få t.ex. utdrag ett register. Däremot stadgandet inte av ger polisen befogenhet att ta hand originalexemplar myndighets om av en

handlingar. Om polisen har behov av en originalhandling får i stället

reglerna om beslag tillämpas. Polisens rätt att få uppgifter skall enligt förarbetena förstås så att en i andra lagar stadgad tystnadsplikt skall vika, om det inte uttryckligen är förbjudet att lämna uppgifter till polisen eller om polisens rätt att få uppgifter har begränsats på visst sätt i en specialförfattning. Polisen skall enligt propositionen till polislagen också ha rätt att få

information som behövs för tillståndsförvaltningen. Om polisen är

behörig att återkalla ett tillstånd har polisen därför rätt att uppgifter om omständigheter som gäller en persons egenskaper eller beteende

och som annars skall hållas hemliga. I 3 kap. 34 § andra stycket

föreskrivs att polisen, för att kunna avgöra ett körkort, om en vapenlicens eller något likande tillstånd skall återkallas, har rätt att utan hinder av tystnadsplikt få uppgifter om tillståndshavarens hälsotillstånd, bruk av rusmedel eller våldsamma uppförande, det om finns skäl att befara att tillstândshavaren inte längre motsvarar förutsättningarna för beviljandet av tillståndet. I 3 kap. 35 § finns bestämmelser om polisens rätt att få information av en privat sammanslutning eller en privatperson. Paragrafen synes närmast vara avsedd att ge polisen rätt att få sådana uppgifter som

skyddas av någon form av företagshemlighet, t.ex. banksekretess. I förarbetena påpekas det att reglerna beslagsförbud inte omfattar

om

uppgifter som kan betraktas som företagshemlighet eller skyddas

som av bestämmelser om banksekretess. Bestämmelsen i polislagen ger polisen rätt att motsvarande uppgifter för utredning ett brott, om utan att behöva åberopa beslagsreglerna. I 3 kap. 35 § första stycket föreskrivs således: utan hinder att sammanslutnings medav en lemmar, revisorer, styrelsemedlemmar eller arbetstagare är bundna av

företagshemlighet eller bank- eller försäkringshemlighet, har polisen

på begäran av en polisman som tillhör befälet rätt att få uppgifter som behövs för avvärjande eller utredning av brott. Som framgår av bestämmelsen har polisen också rätt att få uppgifter skyddas som av

företagshemlighet eller banksekretess om det behövs för att förebygga att avvärja brott. Det är enligt förarbetena tänkt att polisen skall kunna

Vissa uppgifter om utländsk rätt

tillämpa paragrafen i syfte att förebygga ekonomiska brott, t.ex.

att förhindra bedrägerier, penningtvätt eller konkursbrott. genom Enligt 3 kap. 35 § andra stycket har polisen vidare rätt att, av en sammanslutning utövar televerksarnhet, få uppgift om hemligt som telefonnummer uppgifterna i ett enskilt fall behövs för utförandet om uppgift som ankommer polisen. av en För sin tillståndsförvaltning har polisen enligt 3 kap. 35 § tredje stycket rätt att få uppgifter av en privat sammanslutning eller en privatperson enligt vad stadgas i 34 § andra, tredje och fjärde som styckena. För att kunna avgöra om ett körkort, en vapenlicens eller något liknande tillstånd skall återkallas, har polisen således rätt att

hinder tystnadsplikt uppgifter om tillståndshavarens

utan av

hälsotillstånd, bruk rusmedel eller våldsamma uppförande, om det

av finns skäl att befara att tillstândshavaren inte längre motsvarar förutsättningarna för beviljandet tillståndet. Läkare och andra har av

således uppgiftsskyldighet oavsett om de är anställda i offentlig

samma verksamhet eller driver privat rörelse.

3.4 Norge

Den norska straffeprosesslovens fjärde del innehåller bestämmelser om

tvångsmedel. I 14 kapitlet regler pågripelse og fengsling,

ges om dvs. gripande, anhållande och häktning. 15 kapitlet reglerar ransa-

king, vilket motsvarar husrannsakan och kroppsvisitation. I 16

kapitlet finns regler bl.a. beslag och utleveringspålegg, dvs. om

föreläggande att överlämna föremål har betydelse som bevis, och

som i 17 kapitlet regler bl.a. heftelse, vilket motsvarar kvarstad i om brottmål. I ett nytt kapitel, 16 a, finns regler om telefonavlyssning i narkotikamål. I detta avsnitt redogör utredningen framför allt för reglerna ransaking, beslag och utleveringspålegg. Reglerna om om

pågripelse och fengsling telefonavlyssning berörs inte alls.

samt om

3.4.1 Husrannsakan och kroppsvisitation

Begreppet ransaking i 15 kap. straffeprosessloven omfattar både

husrannsakan och kroppsvisitation. Husrannsakan beskrivs som ransaking bolig, eller oppbevaringssted. Till bolig och

av rom räknas också hotellrum som den misstänkte har hyrt över natten rom

och oppbevaringssted räknas bl.a. en parkerad bil eller en

som

Vissa uppgifter om utländsk rätt

väska som är inlämnad för förvaring Undersökning

av en persons

ryggsäck eller handväska faller däremot under reglerna kroppsvisi-

om tation. Den norska lagen skiljer mellan husrannsakan hos misstänkta och husrannsakan hos andra. Om någon är skäligen misstänkt för en

handling som enligt lagen kan medföra frihetsstraff får husrannsakan

enligt 192 § första stycket företas hos honom for å i verk sette pågripelse eller for å søke etter bevis eller etter ting kan som

beslaglegges. I paragrafens andra stycke stadgas att husrannsakan under vissa villkor också kan företas hos andre når det skjellig

er grund til mistanke slik handling. Även det också här krävs om en om

att det finns skälig misstanke ett brott kan medföra frihets-

om som straff, är det inte nödvändigt att det finns någon bestämd misstänkt

Andenaas s. 129. Husrannsakan får under sådana förhållanden företas

där brottet har förövats eller där den misstänkte har gripits, där den

misstänkte har varit under forfølging på fersk gjerning eller ferske

spor eller om det for øvrig er saerlig grunn til å anta at mistenkte

der kan pågripes, bevis finnes eller ting beslaglegges. Husrannsakan i undersökningssyfte etterforskingsøyemed får enligt

193 § utan särskilda villkor företas i hus eller är tillgängliga

rum som för alla, t.ex. restauranglokaler, eller används för verksamheter som som kräver tillstånd av polisen, t.ex. pantlånekontor. I 194 § finns regler om vad kallas razzia, dvs. husrannsakan som

i alla hus eller i ett bestämt område Andenzes 129 f..

rum s.

Förutsättningen för att en så omfattande undersökning skall ske är

att det finns skälig grund för misstanke om ett brott kan medföra som

fängelse i åtta år eller mer. Dessutom fordras det att det finns skäl att

tro att gärningsmannen håller sig gömd i området, eller att där kan finnas bevis eller andra föremål som kan tas i beslag.

Bestämmelser om ransaking motsvarande kroppsvisi-

av en person

tation finns i 195 Om någon är skäligen misstänkt -för ett brott

som kan medföra frihetsstraff får han kroppsvisiteras det til om er grunn å anta at det kan føre till oppdagelse bevis eller ting kan av av som

beslaglegges. Det är alltså inte som vid husrannsakan tillräckligt att syftet med åtgärden är att leta efter t.ex. ett föremål. Det måste

dessutom finnas grunn til å anta att syftet skall kunna uppnås.

Andenaes menar emellertid att det inte krävs särskilt mycket för att lagens krav skall vara uppfyllt och pekar därvid på att det enligt bestärrnnelsens ordalydelse bara krävs att åtgärden kan føre til att bevis eller andra föremål upptäcks, inte att den vil føre til dvs.

2 Johs. Andenas, Norsk straffeprosess H cit. Andenars s. 128.

5 15-0448 129

Vissa uppgifter om utländsk rätt

kommer att leda till detta resultat Andenzes s. 130. Någon större

skillnad blir det därför inte mellan villkoren för husrannsakan hos den är skäligen misstänkt och villkoren för kroppsvisitation av som honom. Även andre mistenkte kan kroppsvisiteras med stöd enn av 195 § andra stycket under förutsättning att det finns misstanke om ett brott kan medföra fängelse i mer än sex månader. Dessutom som fordras att sxrlige omstendigheter talar för att en sådan undersökning skall företas. Med ransaking menas först och främst undersökning av en person kläder, väskor och liknande för eftersökande av föremål av personens

kan ha betydelse bevis Andenas 131 f.. Dessutom får

som som s. utvärtes besiktning kroppen företas med stöd av reglerna om en av ransaking. En polisman kan t.ex. undersöka om den misstänkte har fäst något föremål på kroppen eller om han har märken efter sprutor. Polisen kan också företa yttre granskning av en person för att se en han har t.ex. bitmärken eller blodspår kroppen. Läkarundersökom

ningar olika slag, blodprovstagningar och röntgenundersökningar

av

utgör däremot legemsundersøgelse, dvs. kroppsbesiktning.

Beslut husrannsakan eller kroppsvisitation fattas i princip av om

rätten. Vid fara i dröjsmål, fare ved opphold, får beslutet emeller-

Är det fråga husrannsakan i

tid fattas av påtalemyndigheten. om

redaktionslokaler krävs, dock dessutom att det är sannsynlig at etterforskingen vil bli vesentlig skadelidende man skulle vänta på om rättens beslut. Även det således inte är nödvändigt att i brådskande fall inhämta om

rättens beslut kan den omständigheten att påtalemyndigheten skall fatta

undersökningen går förlorat. Även beslut medföra att ändamålet med

vanliga polismän har därför befogenhet att i särskilt angivna fall

besluta husrannsakan samt kroppsvisitation av misstänkta kroppsom

visitation andra än misstänkta kräver således rättens eller på-

av

talemyndighetens beslut. En polisman får enligt 198 § första stycket

1 företa husrannsakan i sådana lokaler som avses i 193 dvs. i hus

eller är tillgängliga för alla eller som är avsedda för

rum som

verksamhet kräver polisens tillstånd. Enligt första stycket 2 får

som

polisman dessutom företa husrannsakan och kroppsvisitation når

en den mistenkte treffes eller forfølges fersk gjerning eller ferske viktigaste bestämmelsen torde emellertid den i första

spor . Den vara

stycket polisman befogenhet att företa husrannsakan och som ger en

kroppsvisitation det finns nasreliggende fare for at formâlet med

om ransakingen eller vil forspilles. Dessutom måste det finnas sterk

mistanke handling kan medföra fängelsestraff i mer än

om en som

månader. Det räcker således inte med skjellig grunn för

sex

misstanke. En polisman kan därför inte fatta beslut om rannsaking

Vissa uppgifter om utländsk rätt

enbart på den grunden att han träffar på är känd för en person som polisen sedan tidigare och som bär på påse som det är naturligt att en

tänka sig innehåller narkotika eller inbrottsverktyg Andenats 133.

s. I 198 § tredje stycket föreskrivs vidare polisman skall att en som

verkställa rättens eller påtalemyndighetens beslut pågripelse får

om företa husrannsakan av den misstänktes bolig eller eller på sted rom, hvor det er saarlig grunn til å anta at han oppholder seg. I 197 § första stycket finns en bestämmelse som innebär att rättens beslut om ransaking kan ersättas av den berördes skriftliga samtycke. Även villkoren i 198 § inte är uppfyllda kan polisman således om en företa husrannsakan eller kroppsvisitation han har fått vederböranom des samtycke. De materiella villkoren för åtgärden måste emellertid

alltid vara uppfyllda Andenars s. 134.

Bestämmelser om legemsundersøkelse kroppsbesiktning finns inte i anslutning till reglerna om ransaking utan på annat ställe i 15 kap.

straffeprosessloven. Den som skjellig grunn kan misstänkas för

en handling som kan medföra frihetsstraff kan enligt 157 § underkastas kroppsbesiktning om det kan antas vara betydelse för av utredningen och inte framstår som ett oproportionerligt ingripande.

Vid kroppsbesiktning får enligt paragraf också tas blodprov

samma och utföras andra undersökningar om det kan ske utan fara eller betydande smärta. Kroppsbesiktning kan aldrig beslutas av en

polisman, utan endast av rätten eller påtalemyndigheten.

Det skall också framhållas att det i kapitlet pågripelse och om fengsling 178 § finns en bestämmelse om kroppsvisitation den av

pågrepne i syfte att ta ifrån honom farliga föremål och sådant

som han kan använda för att fly.

3.4.2 Beslag

Reglerna om beslag finns i 16 kap. straffeprosessloven. Den inledande bestämmelsen i 203 § tar upp tre olika grunder för beslag. I samtliga

fall är det föremål, ting, kan tas i beslag. Begreppet ting

som

omfattar även dokument, t.ex. ett företags bokföring eller ett förfalskat recept Andenzes s. 135. Också pengar kan tas i beslag om det finns

ett omedelbart samband mellan och det brott det är fråga pengarna om. Enligt 203 § får föremål tas i beslag om de kan antas å ha betydning som bevis, om de antas å kunne indras eller å kunne kreves utlevert av fornwrmede. Det behöver således inte finnas skälig misstanke, och misstanken om brott behöver inte heller vara riktad mot någon bestämd person.

Vissa uppgifter om utländsk rätt sou 1995:47

l 204 § finns undantag från de allmänna bestämmelserna om beslag såvitt gäller dokument och annat, vars innehåll är sådant att ett vittne med stöd andra regler i straffeprosessloven kan vägra att uttala sig. av Beslagsförbudet gäller endast sådana handlingar som innehas antingen den kan vägra yttra sig eller av den som har rettslig intresse av som i hemmelighold, dvs. normalt den som har lämnat en upplysning och till förmån tystnadsplikt gäller. Handlingar som innehåller vars förtroenden till läkare, präster, advokater och andra som har obetingad tystnadsplikt kan därför regel inte tas i beslag. Alla handlingar som hos t.ex. advokat är emellertid inte fredade. Man har i praxis en godtagit beslag handlingar hos advokat som var konkursförav en valtare för ett bolag vars företrädare var misstänkt för skattebrott rättsfallet anmärkt i Andenzes s. 136 f.. Beslagsförbudet gäller inte heller dokumenter eller annet som inneholder betroelser mellom mistenkt for å medskyldige i det straffbare personer som er vzere forhold. Ytterligare ett undantag från beslagsförbudet är att dokument och annat, oavsett beslagsförbudet, kan tas ifrån urettmessig besitter for å muliggjøre overlevering til rette vedkommende. Om en misstänks för spionage har kopierat hemliga handlingar person som kan dessa kopior således tas i beslag utan hinder av reglerna om

beslagsförbud Andenzes s. 137. Förutom i de ovannämnda fallen gäller beslagsförbud också för

handlingar innehåll omfattas tystnadsplikt i offentlig tjänst. I vars av vissa fall kan det emellertid fattas beslut att sådana handlingar om ändå får tas i beslag eller utlämnas. Beslagsförbud gäller vidare om ett beslut beslag skulle inskränka meddelarskyddet eller röja affärsom hemligheter. Även i dessa fall kan rätten fatta beslut om förklarings-

plikt, vilket i sin tur medför att pâtalemyndigheten kan besluta om

beslag. Förutom läkare, präster och advokater kan också socialarbetare och andra befrias från vittnesplikt de har mottagit ett förtroende om i sitt arbete. Så länge rätten inte har befriat vittnet från skyldigheten

lärrma den begärda uppgiften finns det emellertid inget som hindrar

att

att pâtalemyndigheten beslutar om beslag. Enligt 205 § är det pâtalemyndigheten som fattar beslut om beslag

föremål inte utlämnas frivilligt. Pätalemyndigheten kan dock av som föra frågan beslag till rätten och den som har drabbats av ett om beslag kan begära att rätten prövar om beslaget skall bestå.

En polisman har enligt 206 § befogenhet att ta föremål i beslag när han verkställer beslut ransaking eller pågripelse och när det annars

om år fara i dröjsmål. Beslag kan också tas av enhver när den mistenkte treffes eller forfølges fersk gjerning eller ferske spor. Ett sådant

beslag skall prövas av pâtalemyndigheten.

Vissa uppgifter om utländsk rätt

Som framgår ovan behövs det inget formellt beslut beslag om om

föremålet överlärrmas frivilligt. De lagstadgade förutsättningarna för

beslag skall trots det uppfyllda. Om den frivilligt har vara som överlämnat ett föremål begär att få det tillbaka kan han begära rättens prövning och om rätten därvid finner att förutsättningarna för beslag inte är uppfyllda skall föremålet återlämnas. I 209 § ges bestämmelser som gör det möjligt att underlåta beslag om det i stället ställs säkerhet för att föremålet kommer att utlämnas. Brev och andra handlingar i post- eller televerkets vård får enligt 211 § tas i beslag först efter beslut rätten. För att beslag av av en sådan handling skall vara tillåtet krävs det att handlingen skulle ha kunnat tas i beslag hos mottagaren och att misstanken gäller ett brott som kan medföra mer än sex månaders fängelse. Påtalemyndigheten kan vid fara i dröjsmål besluta att handlingen skall hållas kvar i avvaktan på rättens beslut. I 213 § finns regler om hävande av beslag. Inledningsvis sågs det i paragrafen att ett beslag skall hävas det, innan saken slutligt har om avgjorts, visar sig att det inte längre finns behov beslaget. Det är av

påtalemyndigheten eller rätten som beslutar om hävande beslag.

av

Påtalemyndigheten kan häva ett beslag även om det har fastställts

av rätten. Efter det att saken är slutligt avgjord faller beslaget bort.

Rätten kan emellertid bestämma att bevisbeslag skall bestå även efter

det att domen har vunnit laga kraft, det finns anledning att anta att om

saken kan komma att tas upp igen med hjälp det extraordinära

av rättsmedlet gjenopptakelsd eller om det finns särskilda skäl. annars Bestämmelser om vad som skall ske med beslagtagen egendom när beslaget hävs eller faller bort finns i 214 Saker har frånhänts som någon genom brott skall som huvudregel utlämnas till målsäganden. Om det föreligger tvist om vem som har rätt till det beslagtagna godset, kan rätten forhørsretten besluta att egendomen skall hållas kvar hos polisen till dess att frågan om äganderätten har avgjorts eller förordna att egendomen skall lämnas ut till dem gör en av som anspråk på den, eventuellt mot säkerhet. Ett sådant beslut har bara

betydelse för själva besittningsfrågan, medan frågan är

om vem som

rätt ägare skall avgöras i enlighet med tvistemålsreglerna. Enligt

Andenaes torde bestämmelsen i 214 § medföra att forhørsretten kan besluta att det beslagtagna godset skall lämnas ut till målsäganden, även om åtalet tidigare har ogillats. Den har blivit bestulen på som egendom torde således kunna få egendomen utlämnad även om åtalet för stöld ogillas och en tredje gör gällande att han har köpt man

godset i god tro av den åtalade Andenaes s. 141.

Andra föremål än sådana som har frånhänts någon brott skall genom enligt 214 § återlämnas till den från vilken de togs. I händelse tvist av

Vissa uppgifter om utländsk rätt

äganderätten kan rätten på sätt som sägs ovan besluta om om samma det beslagtagna godset skall utlämnas till. vem Även det inte sägs uttryckligen i 214 § innebär ett beslut om om förverkande att det beslagtagna godset omedelbart går över i statens ägo. Om begäran förverkande inte bifalls skall godset i stället en om

återlämnas till den från vilket det togs Andenaes s. 141.

I stället för att besluta beslag av bevismedel kan påtalemyndigom heten med stöd 210 § begära att rätten förelägger den som innehar av beviset överlämna det. Endast den är skyldig att vittna i saken att som kan föreläggas att utlämna något som har betydelse som bevis. Det fordras också att det är ett bestämt föremål eller dokument som

påtalemyndigheten begär skall utlämnas Andenaes s. 142. Paragrafen

kan tillämpas bl.a. vet som innehar ett föremål, men inte om man vem har kunnat finna det vid husrannsakan, eller det inte finns skäl för om att företa husrannsakan.

3 Tyskland

I Strafprozessordnung finns omfattande regler om tagande i beslag och

hanteringen beslagtagen egendom. Däremot är regleringen av om av

undersökningar i olika syften inom straffprocessen tämligen knapphän-

diga. Föremål, utgör bevismedel och kan vara av betydelse för en som

pågående utredning får tas i förvar eller säkerställas på annat sätt. Om

föremålen sig i någons besittning och denne inte frivilligt

befinner

lämnar dem, får de tas i beslag. Den som innehar ett föremål av ut angiven är skyldig att begäran överlämna det. Om han vägrar natur kan han komma att häktas för längsta tid av sex månader. ytterst en Detta gäller dock inte för vittnen som har rätt att vägra vittna. Det har föreskrivits förbud mot beslag beträffande dels skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och personer som enligt vissa

bestämmelser har rätt att vägra vittna, dels uppteckningar som gjorts

präster, försvarare, advokater, läkare eller förbundsdagsav t.ex. ledamöter och innehåll omfattas rätten att vägra vittna, dels vars av andra föremål, inklusive läkares undersökningsresultat, som omfattas denna rätt. Inskränkningen i beslagsrätten gäller som regel bara om av föremålet finns i den besittning som har rätt att vägra avge persons vittnesmål. Inskränkningen gäller dock inte om den som har rätt att vägra vittna är misstänkt för t.ex. delaktighet i det brott som ut-

redningen avser. Beslag får beslutas endast domstol eller av en åklagarmynav en dighet. I fråga föremål anträffas tidningsredaktioner, om som

Vissa uppgifter om utländsk rätt

förlag, tryckerier eller rundradioföretag är domstolen behörig

ensam

att fatta beslut. Den har tagit ett föremål i beslag föregående

som utan domstolsbeslut skall inom tre dygn underställa domstolen frågan om beslagets bestånd, om inte den drabbats eller någon som vuxen anhörig till honom var närvarande vid beslaget eller någon sådan om person motsatte sig beslaget. Den drabbade kan alltid begära domstolsprövning av beslaget och han skall alltid besked hur han om skall till väga för att få sådan prövning till stånd. en Brev och andra postförsändelser samt telegram till den misstänkte

får tas i beslag. Beslut härom fattas rätten eller, i brådskande fall,

av

åklagarmyndigheten. Rätten skall enligt huvudregeln öppna beslagtagna brev, men denna uppgift kan delegeras till åklagaren, det

om behövs för att ett dröjsmål inte skall äventyra utredningen. Husrannsakan kan företas hos den i egenskap gärningsman som av eller medhjälpare är misstänkt för ett brott, i disutrymmen som poneras av honom. Syftet med åtgärden skall att gripa honom vara

eller för att finna bevis. I det syftet får också kroppsvisitation

senare företas.

Hos andra än misstänkta får husrannsakan och kroppsvisitation verkställas endast i syfte att gripa den skyldige till brottet, söka spår

på färsk gärning eller beslagta vissa bestämda föremål. Detta får dock

som regel ske endast om det föreligger omständigheter, kan

varav man sluta sig att den sökte, det eftersökta spåret eller föremålet kan

anträffas i ifrågavarande utrymme. Dessa befogenhetsinskränkningar

gäller inte utrymmen, i vilka den misstänkte har gripits eller han som har beträtt under förföljandet. I de delstatliga polislagarna, som alla har i princip likartat innehåll, finns en tämligen omfattande reglering de politirättsliga förutav

sättningarna för omhändertagande egendom, husrannsakan och

av

kroppsvisitation. Här kan av utrymmesskäl lämnas endast kortfattad

en redogörelse för dessa regler. Polisen kan omhänderta ett föremål Sicherstellung dels för att

avvärja en föreliggande fara för störande allmän ordning och

av säkerhet, dels för att skydda den rättmätige innehavaren föremålet av från förlust av eller skada det, dels det innehas om av en person som kan omhändertas och föremålet kan användas för att t.ex. döda eller skada sig själv eller andra dels det skäligen kan personer, om antas att föremålet kommer att användas vid brott eller är förverkat.

Härutöver finns ingående regler bl.a. förvaring, försäljning och

om

återställande Omhändertagna föremål.

av Kroppsvisitation kan företas den identitet skall fastställas av vars enligt de särskilda reglerna därom. Vidare kan den kroppsvisiteras som skäligen kan antas ha med sig ett föremål får omhändertas som

Vissa uppgifter om utländsk rätt

eller befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Kroppsvisitation kan

som

också genomföras bl.a. i fråga den som får omhändertas eller om

om den befinner sig i närheten t.ex. myndighets byggnad eller som av en

trañkanläggning eller om det finns särskild

en en annan person, anledning anta att det föreligger en attentatsrisk. Vid fara för någon liv, hälsa eller frihet kan denne kroppsbesiktigas. Som regel persons får ett förordnande sådan besiktning endast meddelas av om en domstol och skall utföras av en läkare. Bestämmelserna husrannsakan är uppdelade två kategorier, om

föremål Sachen och lägenheter Wohnungen. Genomsökning av föremål kan ske när de medförs någon som får kroppsvisiteras, när

av det finns skälig anledning anta att det i ett föremål finns en person

är olagligen frihetsberövad eller som är hjälplös eller när det

som

skäligen kan att det däri finns någon egendom som kan omhän-

antas

dertas. Vidare kan genomsökning ske av föremål som anträffas i samband med polisiering. Med lägenheter avses bostads- och biutrym-

samt arbets-, kontors- och affärsutrymmen liksom annan egendom men står i förbindelse med sådana utrymmen. Genomsökning av som lägenheter får ske bl.a. i nödliknande situationer, i syfte att omhändetta någon eller till förhindrande av brott. Sedan år 1990 innehåller de tyska polislagarna en omfattande

reglering frågor inhämtande, lagring, användande och över-

av om föring information, sig använder sig av tekniska av vare man

hjälpmedel eller Det skulle emellertid föra för långt att här

redovisa innehållet i dessa bestämmelser.

4 Allmänt

om tvångsmedel

Utredningen tar i detta avsnitt innebörden begreppet tvångsmeupp av del och diskuterar i övrigt några av de allmänna problem berör som olika former av tvångsmedel. Utredningen har bl.a. övervägt vilken betydelse samtycke till ett ingripande bör anses ha. En utgångspunkt för den svenska lagstiftningen bör enligt utredningens uppfattning vara att en åtgärd som får anses utgöra ett intrång i de i Europakonventionen och regeringsformen skyddade fri- och rättigheterna eller som annars betraktas som tvångsmedel, inte får företas annat än på de villkor som anges i lag, oavsett om den som utsätts för ingripandet har samtyckt till det eller Det gäller i vart fall beträffande husrannsa-

kan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning, medan beslag i viss mån

får ses på annat sätt. Som en följd härav föreslår utredningen att bestämmelsen om verkan av samtycke till husrannsakan i 28 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken upphävs. Avsnitt 4.3 inleds med några synpunkter på hur de straffprocessuella tvångsmedlen lämpligen bör avgränsas från varandra.

Därefter tar utredningen upp en fråga om när förundersökning kan

anses inledd. Utgångspunkten för resonemanget är att straffprocessuella tvångsmedel bara kan användas inom för pågående ramen en

förundersökning eller en rättegång som inte har avslutats genom ett

lagakraftvunnet avgörande. Om något formellt beslut om inledande av

förundersökning inte har fattats, bör förundersökning därför rent faktiskt anses inledd genom ett beslut om tvångsmedelsanvändning.

Kapitlet innehåller vidare analys begreppen skälig misstanke och en av

fara i dröjsmål.

4.1 Definition

av begreppet tvångsmedel

Utredningen har haft i uppdrag att se över rättegángsbalkens regler om

vissa straffprocessuella tvångsmedel. Som utgångspunkt för arbetet har utredningen därför diskuterat innebörden av begreppet tvångsmedel.

Enligt utredningens mening bör begreppet tvångsmedel för reserveras sådana direkta ingripanden mot eller egendom företas i person som myndighetsutövning och som utgör någon form av intrång i en persons rättssfär. Det bör dessutom vara fråga åtgärder syftar till att om som

Allmänt om tvångsmedel

åstadkomma ett konkret resultat, inte endast ett rättsligt resultat, och dessutom medför synbara eller kännbara verkningar för den som som åtgärden riktar sig mot. Att samla in information bör därför inte i sig betraktas någon form av tvångsmedel, eftersom det inte medför som synbara eller kännbara verkningar. Det gäller oavsett om informatioinhämtas att polisman läser en handling, avlyssnar ett nen genom en samtal eller söker efter information i en dator. Det hindrar inte att sådana åtgärder, kan ytterst integritetskränkande, ändå kan som vara kräva lagstöd på grund bestämmelser i regeringsformen eller av konventionsregler.

4. 1 Inledning

Utredningen har haft huvuduppgift att se över reglerna i 27 och som

28 kap. rättegångsbalken, om husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och beslag. Dessa ingripanden utgör exempel vad

som brukar kallas strayjprocessuella tvångsmedel, dvs. tvångsmedel

används i brottsutredande syfte eller för att man skall kunna som genomföra rättegång med anledning av misstanke om brott. en Beteckningen straffprocessuellt tvångsmedel ger dock inte någon närmare upplysning om vilka åtgärder som är avsedda att kunna företas med stöd reglerna t.ex. husrannsakan eller kroppsvisitaav om

tion. Begreppen förekommer visserligen också i 2 kap. 6 § regerings-

formen, inte någon definition i grundlagstexten. Av förmen ges arbetena till regeringsformen framgår dock att det i 2 kap. 6 § lagfästa

skyddet mot husrannsakan är avsett att omfatta varje av myndighet företagen undersökning av hus, rum eller slutet förvaringsställe,

oavsett syftet med undersökningen prop. 1973:90 s. 246. Inte heller

detta förarbetsuttalande är ägnat att ett tillräckligt tydligt sätt

avgränsa begreppet husrannsakan. Det framgår inte minst av den diskussion som har förts i litteraturen om huruvida en olåst, men

stängd väska kan betraktas som ett slutet förvaringsställeK Begreppen

är inte heller avsedda att vara oföränderliga. Man har t.ex. nyligen ändrat begreppet kroppsvisitation i ett försök att lösa svårigheterna med hur man skall se på undersökningar av väskor och andra föremål som man kan förvara något Utredningen anser därför att man som utgångspunkt för arbetet måste försöka avgränsa begreppen hus-

] Karl Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 3 uppl. s. 256 cit. Olivecrona. Per Olof Ekelöf, Torleif Bylund, Robert Boman, Rättegång, tredje häftet, 6 uppl. s. 73 cit. Bylund i Ekelöf III. Se även prop. l99394z24 s. 40 ff.

Allmänt om tvångsmedel

rannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och beslag och ta ställning till vilka åtgärder som fortsättningsvis bör avses med reglerna

i 27 och 28 kap. rättegångsbalken.

En grundläggande förutsättning bör vara att bestämmelserna skall

avse just strajjiwocessuella tvångsmedel. Förutom husrannsakan,

kroppsvisitation, kroppsbesiktning och beslag kan som exempel på

sådana tvångsmedel nämnas medtagande och hämtning till förhör

23 kap. 8 9 §§, vilka typiskt sett är åtgärder som kan främja utredning om ett brott. Till de straffprocessuella tvångsmedlen brukar också räknas gripande, anhållande och häktning av den som misstänks för ett brott 24 kap. rättegångsbalken. Även frihetsberövande av ett vittne som utan giltigt skäl vägrar att avge vittnesmål torde räknas som ett straffprocessuellt tvångsmedel 36 kap. 21 § rättegångsbalken.

Dessa ingripanden har det gemensamt att de innebär ett intrång i

en persons rättssfár och att de kan genomföras med direkt verkande

tvång. Enligt Bylund karaktäriseras straffprocessuella tvångsmedel

av att det är fråga om åtgärder som inte utgör straff eller sanktioner, men

som har en funktion i straffprocessen och dessutom innefattar

som

tvång mot person eller egendom Bylund i Rättegång III, 22 ff..

s.

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning brukar emellertid

också betraktas som straffprocessuella tvångsmedel, trots att de saknar inslag av tvång. Det anses däremot inte fråga tvångsmedelsvara om användning om en polisman i hemlighet lyssnar till ett samtal förs som mellan två personer i hans närhet. Att hemlig teleavlyssning och

hemlig teleövervakning räknas till tvångsmedlen torde bero på att de omfattas av grundlagsskyddet i 2 kap. 6 § regeringsformen och

möjligen också på att den avlyssnade eller övervakade skulle motsätta sig åtgärden han kände till den Bylund 25. Även sådan om a.a. s. TV-övervakning som är lagreglerad torde betraktas tvångsmedel, som

medan andra oreglerade former spaning och övervakning inte

av

räknas till tvångsmedlen. Begreppet tvångsmedel är i realiteten inte

något entydigt, väl avgränsat begrepp. För att skall kunna man ta

ställning till vilka åtgärder som fortsättningsvis bör omfattas

av reglerna om straffprocessuella tvångsmedel, bör därför först man

försöka precisera begreppet tvångsmedel.

4. 1 överväganden

Utgångspunkten för utredningens definition begreppet tvångsmedel

av

är att sådana åtgärder utgör någon form intrång i

av en persons

rättssfär. Det kan t.ex. fråga inskränkning den

vara om en av personliga friheten, ett intrång i rätten till privatliv eller inskränken

Allmänt om tvångsmedel

ning i rätten att förfoga över egendom Bylund i Ekelöf III s. 23.

Enligt Olivecrona kan de personella tvångsmedlen karaktäriseras som

åtgärder genom vilka en person berövas sin frihet eller utsätts för ett tryck medför inskränkning i den allmänna medborgerliga som en friheten, medan de reella tvångsmedlen består i åtgärder med avseende på egendom, vilka inskränker den vanliga förfoganderätten över egendomen i fråga Olivecrona, s. 214. En förutsättning för att en åtgärd skall betraktas som ett tvångsmedel bör därför för det första att det är fråga sådan åtgärd som den enskilde skyddas vara om en mot enligt regeringsformen eller som annars utgör ett intrång i de mänskliga fri- och rättigheterna såsom dessa anges i t.ex. Europakonventionen. Även vissa andra ingrepp i rättssfär inte en persons som omfattas det konstitutionella skyddet för fri- och rättigheter bör av

kunna betraktas tvångsmedel, de är kriminaliserade och därför

som om inte kan företas utan stöd i lag. Den danske justitieombudsmannen och rättsvetenskapsmannen Hans Gammeltoft-Hansen betecknar straffprocessuella tvångsmedel en foranstaltning, der udføres som led i som strafforfølgning, i mangel af saerlig hjemmel ville indeholde en og som

en strafbar kraenkelse af private beskyttelseinteresse. Som exempel

åtgärd med denna definition skulle betraktas som tvångsmeen som del kan nämnas sådana undersökningar i brottsutredande syfte som i 28 kap. 10 § rättegångsbalken. Bestämmelsen ger stöd för att avses företa undersökningar i utrymmen som inte torde omfattas av

Europakonventionens bestämmelse om rätt till skydd för hemmet och inte heller regeringsformens bestämmelse om skydd mot hus-

av ramisakan. Eftersom ett intrång något av de ställen som avses i

bestämmelsen i avsaknad av lagstöd skulle vara straffbart som exempelvis olaga intrång, bör åtgärden ändå betraktas som ett

tvångsmedel. Alla åtgärder som utgör ingrepp i en persons rättssfär bör dock inte

betraktas tvångsmedel. Begreppet måste i stället avgränsas

som ytterligare. Utredningen vill redan inledningsvis framhålla att utredningen har valt att avgränsa begreppet på ett sådant sätt att inte samtliga åtgärder som avses i 2 kap. 6 § regeringsformen blir att betrakta som tvångsmedel i egentlig mening. Dessa åtgärder kräver naturligtvis lagstöd oavsett hur man ser begreppet tvångsmedel.

2 tvangsindgreb, 29 cit. Hans Gammeltoft-Hansen, Straffeprocessuelle s. Gammeltoft-Hansen.

Allmänt om tvångsmedel

Myndighetsutövning

Som tvångsmedel bör enligt utredningens mening betraktas endast

sådana åtgärder som företas av myndigheter. Åtgärder som företas av

enskilda är således i princip uteslutna. Som tvångsmedel bör inte heller betraktas varje åtgärd som företas av en representant för en myndighet, t.ex. en polisman. Det avgörande bör i stället vara om åtgärden kan betraktas som ett led i myndighetsutövning, dvs. om det är fråga om beslut eller faktiska åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter och som kommer till stånd och får rättsverkningar för eller emot den enskilde i kraft av offentligrättsliga regler prop. 1988892113 s. 12. Alla åtgärder som en polisman företar i tjänsten är inte ett led i myndighetsutövning. Att ett polisingripande med direkt tvång är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter torde dock vara odiskutabelt. I den mån direkt tvång inte kommer till användning är det framför allt syftet med en åtgärd som har betydelse för om åtgärden kan anses ha företagits i myndig-

hetsutövning. Åtgärder som företas i polisens hjälpande och stödjande

verksamhet utgör därför oftast inte myndighetsutövning. Frågan om var gränsen går torde inte vara möjligt att ge något generellt svar på. Om en polisman besöker en person i hans bostad i syfte att lämna information om stöldskydd bör det dock inte betraktas som en form av myndighetsutövning. Skulle polismannen däremot ha tänkt sig att samtidigt undersöka om en efterlyst person befinner sig i bostaden, måste det i detta hänseende anses vara fråga om myndighetsutövning. Som ett annat exempel kan nämnas att en person ber polisen om hjälp eftersom han inte vågar in i sin lägenhet av rädsla för att där skall finnas en inbrottstjuv. Om en polisman följer med in enbart i syfte att få personen i fråga att känna sig trygg, bör det betraktas som en hjälpande åtgärd och inte som någon form av myndighetsutövning. Om polismannen däremot har anledning att tro att det faktiskt finns en inbrottstjuv i lägenheten, och han därför tänker leta efter den förmodade tjuven, bör ingripandet betraktas som myndighetsutövning, i det här fallet som en husrannsakan enligt rättegångsbalkens regler. Skulle en person som är misstänkt för t.ex. stöld, be polisen komma in i hans lägenhet för att förvissa sig om att han inte förvarar något stöldgods där, bör även detta betraktas som en husrannsakan, även om personen i fråga kan anses ha ett visst eget intresse av åtgärden.

l4l

Allmänt om tvångsmedel

Direkta och indirekta tvångsmedel

Utmärkande för ett tvångsmedel är vidare att det är fråga om åtgärder som utgör medel för att nå ett bestämt mål och som syftar till att åstadkomma ett konkret resultat, inte ett rättsligt resultat. Med direkta tvångsmedel menar utredningen direkta ingripanden mot person eller egendom. Straffprocessuellafrihetsberövanden, husrannsakan, kroppsvisitation och beslag är typiska exempel på sådana ingripanden vars syfte är att bidra till att förundersökning och rättegång kan genomföras. I vissa fall behöver en myndighet emellertid inte ingripa med direkt verkande tvång, utan kan i stället uppnå samma resultat med hjälp av en annan rättslig åtgärd. Häktning kan t.ex. ersättas med reseförbud och beslag med editionsföreläggande. Sådana indirekta tvångsmedel kännetecknas av att syftet med dem inte kan uppnås om inte den enskilde medverkar. Syftet med ett vitesföreläggande uppnås således först om den enskilde håller sig till ändamålet med vitet. Skulle ändamålet med ett indirekt tvångsmedel inte uppnås har myndigheten i vissa fall, men inte i alla, möjlighet att i stället ingripa med direkt verkande tvång. Utredningen kommer fortsättningsvis att behandla endast de egentliga tvångsmedlen, dvs. de som utgörs av direkta ingripanden mot person eller egendom.

Synbara och kännbara verkningar

För att det skall vara fråga om ett direkt tvångsmedel bör det vara fråga om en åtgärd som omedelbart medför någon form av synbara eller kännbara verkningar för den som åtgärden riktar sig mot. Att samla in information bör därför inte i sig betraktas som ett tvångsmedel. Det gäller oavsett om det är fråga om muntlig eller skriftlig information eller om upplysningarna inhämtas något annat sätt. Förhör med misstänkta och vittnen under förundersökning i brottmål bör således inte i sig betraktas som tvångsmedel. Däremot är det fråga

om tvångsmedel när den misstänkte eller vittnet hämtas till förhöret.

Att ta handling i beslag är en form av tvångsmedel, men att ta del en handlingens innehåll bör inte betraktas som ett tvångsmedel. Det av bör inte heller betraktas som ett tvångsmedel att ta del av information finns lagrad i en dator, även om polisen i och för sig kan behöva som göra husrannsakan för att leta efter datorn. Att polisen genom egna iakttagelser skaffar sig information bör inte heller betraktas som tvångsmedelsanvändning. Det bör därför inte betraktas som tvångsmedel att enbart övervaka någon eller lyssna någon, även om det sker med hjälp av teknisk utrustning. Att sådana åtgärder inte betraktas

Allmänt om tvångsmedel

som tvångsmedel betyder å andra sidan inte att de alltid kan företas fritt. Att samla in information om en person kan vara så integritetskränkande att det redan av det skälet bör kräva lagstöd. Som exempel kan nämnas hemlig avlyssning och upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande, vilka anses vara så känsliga åtgärder att de enligt 2 kap. 6 och 12 §§ regeringsformen inte får företas utan stöd i lag. Ett annat exempel är övervakning med hjälp av TV-kamera eller annan teknisk utrustning, vilket som regel inte utgör något intrång i grundlagsskyddet för förtrolig kommunikation, men som av integritetshänsyn ändå har fått en särskild reglering i lagen 1990:484 om övervakningskameror m.m. Vissa föreskrifter i datalagen utgör ytterligare exempel på rättsligt skydd mot sådana integritetskränkningar som inte bör betraktas som tvångsmedel.

Sammanfattning

Ett direkt tvångsmedel utgörs enligt utredningens definition således av ett direkt ingripande mot person eller egendom, vilket syftar till att åstadkomma ett konkret resultat och vilket dessutom medför synbara eller kännbara verkningar. Det kan tyckas naturligt att endast sådana

åtgärder som genomförs mot den enskildes vilja skall betraktas som

tvångsmedel. Gränsen mellan frivilligt handlande och tvång kan emellertid vara svårbedömd. Om en person tillåter polisen att komma in och undersöka hans bostad, är det inte säkert att det sker fullt frivilligt. Polismannen kan mycket väl anse att han inte har använt tvång, medan det för den enskilde har framstått som att han inte hade något val. Ett ingripande som i det enskilda fallet kan genomföras utan tvång bör därför betraktas som ett fall av tvångsmedelsanvändning, om

den ingripande myndigheten har möjlighet att använda tvång om det

skulle behövas.

4.2 Betydelsen av samtycke m.m.

I avsnitt 4.2.1 och 4.2.2 tar utredningen upp frågan om huruvida samtycke eller begäran bör kunna läggas till grund för beslut om

tvångsmedel. En utgångspunkt för den svenska lagstiftningen bör

enligt utredningens uppfattning vara att en åtgärd som får anses utgöra

ett intrång i de i Europakonventionen och regeringsformen skyddade

fri- och rättigheterna, inte får företas annat än de villkor som anges i lag, oavsett om den som utsätts för ingripandet har samtyckt till det

Allmänt om tvångsmedel

eller Det gäller i vart fall beträffande husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Som en följd härav föreslår utredningen i avsnitt 4.2.3 att bestämmelsen om verkan av samtycke till husrannsakan i 28 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken upphävs. Avsnitt 4.2.4 innehåller några synpunkter på samtyckets verkan för vissa tvångsmedelsliknande åtgärder.

4.2.1 Betydelsen av samtycke

Som utredningen tidigare har anfört bör begreppet tvångsmedel endast innefatta sådana direkta ingripanden mot person eller egendom som utgör någon form av intrång i en persons rättssfär. Det skall vara fråga om en handling som har synbara eller kännbara verkningar och som sker med direkt tvång eller annars i ett sådant syfte att det kan anses utgöra myndighetsutövning. Det kan ifrågasättas om samtycke till ett sådant ingripande kan medföra att ingripandet inte bör betraktas som ett intrång i rättssfären. Visserligen torde samtycke till en straffbar handling befria från ansvar, men bör samtycket också leda till ingripandet inte blir betrakta tvångsmedel Även att att som ett om en undersökning av ett fabriksområde med fabriksägarens samtycke inte utgör ett olaga intrång, bör det kanske ändå betraktas som ett sådant tvångsmedel som avses i 28 kap. 10 §rättegångsbalken. Frågan ställs på sin spets om det är fråga om en åtgärd som utgör ett intrång i de mänskliga fri- och rättigheterna. t.ex. en husrannsakan i någons bostad. Bör samtycke i ett sådant fall kunna medföra att ingripandet

inte längre omfattas av regeringsformens och Europakonventionens

krav på lagstöd eller att ingripandet får företas även om de lagstadgade förutsättningarna inte föreligger Det kan inledningsvis ifrågasättas om ett ingripande som utgör ett intrång i de mänskliga fri- och rättigheterna, såsom dessa beskrivs i

regeringsformen och i de internationella konventionerna, över huvud

taget bör få ske med stöd av samtycke. Enligt utredningens mening skulle det strida mot tanken bakom skyddet för de mänskliga fri- och rättigheterna, att acceptera att den enskilde till förmån för staten skulle kunna avstå från t.ex. rätten till skydd mot husrannsakan och kroppsvisitation. En utgångspunkt för den svenska lagstiftningen bör därför att en åtgärd som får anses utgöra ett intrång i de i vara Europakonventionen och regeringsformen skyddade fri- och rättigheterna, inte får företas annat än de villkor som anges i lag, oavsett om den som utsätts för ingripandet har samtyckt till det eller ej. Det finns också andra skäl för att inte tillmäta samtycke någon

verkan vid tvångsmedelsanvändning. Vissa tvångsmedel utmärks av att

Allmänt om tvångsmedel

de i avsaknad av lagstöd skulle utgöra straffbara handlingar. Samtycke till sådana åtgärder torde som regel befria från ansvar för brottslig gärning, oavsett om det är en polisman eller en enskild person som utför åtgärden. En enskild person skulle således med samtycke kunna undersöka en bostad, utan att kunna ställas till ansvar för hemfridsbrott. Inte heller en polisman skulle göra sig skyldig till hemfridsbrott i en sådan situation. Det är emellertid inte detsamma som att polismannen har befogenhet att genomföra undersökningen. Som utredningen ovan har anfört bör samtycke till husrannsakan inte tillmätas någon verkan, vilket innebär att en polisman inte enbart på grund av samtycke får ingripa i en sådan situation som den nyss beskrivna. Det

kan möjligen tyckas egendomligt att en polisman inte skulle kunna få

göra det som en enskild person får göra, vilket emellertid beror på att polismannen handlar i myndighetsutövning. En polisman som ingriper

i myndighetsutövning ger rent faktiskt uttryck för samhällets maktbe-

fogenheter, oavsett om han använder tvång eller inte. Så torde det också uppfattas av den person som ingripandet riktar sig mot och som därför befinner sig i ett sådant underläge att det strängt taget aldrig kan bli tal om någon egentlig frivillighet. Ett samtycke i en sådan situation torde sällan vara uttryck för verklig frivillighet. Detsamma torde gälla en till synes frivillig medverkan till ett ingripande, en medverkan som sällan torde utgöra ett uttryck för den enskildes egen

vilja. I praktiken har den som avses bli föremål för ingripandet inte

något val, eftersom myndigheten under alla förhållanden kommer att genomföra åtgärden. Det är också mycket svårt att i efterhand kontrollera om ett formellt samtycke till en åtgärd verkligen har lämnats frivilligt. Skulle det eventuellt visa sig att en person, som påstås ha samtyckt till ett ingripande, i realiteten har utsatts för

medvetna eller omedvetna påtryckningar, finns det inte heller några

möjligheter att förbjuda användningen av de uppgifter som kan ha kommit fram i samband med ingripandet. Även olagligt åtkomna bevis

får enligt svensk rätt åberopas. Detta talar ytterligare för att samtycke inte bör tillmätas någon verkan vid tvångsmedelsanvändning. Det gäller i vart fall beträffande sådana ingripanden som utgör intrång i rätten till skydd mot husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbe-

siktning. Däremot kan det finnas anledning att i vissa fall se annorlunda på samtycke till sådana åtgärder som innebär att polisen i syfte att inhämta information lånar en handling från en myndighet, ett företag eller privatperson angående polisens möjligheter att en tillfälligt ta hand om föremål utan att ta dem i beslag, se avsnitt 9.2.1.

Allmänt om tvångsmedel sou 1995:47

4.2.2 Betydelsen av en begäran

Nästa fråga är om en begäran från en person om att polisen mätte ingripa på visst sätt, bör tillmätas större betydelse än ett samtycke. Det har i andra sammanhang ansetts att man bör skilja mellan åtgärder som företas på begäran av den som berörs och åtgärder som företas med stöd av samtycke. Detta synsätt ligger till grund för bestämmelsen om verkan av samtycke vid husrannsakan 28 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken. Enligt denna bestämmelse får för husrannsakan

hos den misstänkte inte i något fall åberopas hans samtycke, med

mindre han själv begärt åtgärden . Bestämmelsen infördes ursprungligen på initiativ av JO i 1933 års lag om vissa tvångsmedel i brottmål

se NJA 1933 s. 114 116 med anledning av att det enligt

promulgationslagen till strafflagen inte var tillåtet att annorledes än lagen stadgas grund av misstanke om brott hålla någon i förvar, ändå att han därtill samtycker. JO ansåg att motsvarande föreskrift borde meddelas i fråga om husrannsakan. Departementschefen anförde emellertid i lagrådsremissen att samtycke visserligen som regel inte borde medföra befogenhet att företa en så ingripande åtgärd som husrannsakan, men att det inte var påkallat med ett generellt stadgande om samtycke. Det borde enligt departementschefens mening i stället

överlåtas till rättspraxis att med hänsyn till omständigheterna i det

särskilda fallet avgöra vilken verkan ett samtycke till husrannsakan kunde ha. Lagrådet anförde:

Uppenbart är att det icke låter sig göra att behandla alla fall lika. Vad särskilt angår den misstänkes för brott bör det som visserligen, om han själv drift i syfte att fria sig av egen från misstanken eller av annan anledning begär att hus- -

rannsakan skall hos honom företagas, icke uteslutet att

vara taga hänsyn till en sålunda framställd begäran. Annorlunda är emellertid läget när initiativet, såsom regelmässigt är

händelsen, utgår från den har hand utredningen.

som om

Blir den misstänkte tillspord, huruvida han har något att

erinra mot att husrannsakan sker, ligger det för honom nära till hands att antaga, att ett avböjande skall betraktas svar som en för honom ofördelaktig omständighet, huru goda skäl han än må hava haft för sin vägran. Att utröna, huruvida i dylika fall ett till myndigheten lämnat samtycke har tillkommit fullt frivilligt eller icke, är därför näppeligen möjligt. Samtycke som i denna ordning inhämtas hos den misstänkte bör därför icke under några förhållanden få

åberopas såsom stöd för att hos honom företaga husrannsa-

Allmänt om tvångsmedel

kan. Att denna grundsats strängt upprätthålles synes vara så viktigt, att uttrycklig bestämmelse i ämnet är av nöden. en

I kommentaren till rättegångsbalken3 anförs beträffande skillnaden

mellan samtycke och begäran:

Man emellertid behöva tillåta att en åtgärd av det i synes

paragrafen angivna slaget alltid kan företas i de undantagsfall

där det är den hos vilken åtgärden sker eller någon med vilken han eller hon står vänskaplig fot som har intresset att åtgärden kommer till stånd... Situationen är visserliav

i de flesta fall oproblematisk men inte opraktisk, om

gen 2 kap. 6 § RF skall tolkas så att den innefattar varje av myndighet företagen undersökning en. plats där husrannsakan kan ske oavsett syftet med undersökningen. Att det verkligen förekommer frivillighet markeras emellertid en

bäst att den enskilde förklarar sig vilja ha åtgärden

genom utförd, dvs. framställer en begäran och inte bara samtycker.

Liksom författarna till kommentaren Andenaâs att en direkt anser

begäran bör kunna läggas till grund för ett ingripande även om de

lagstadgade villkoren för ingripandet inte är uppfyllda, t.ex. om en ber polisman att företa en undersökning av något slag för person en att fria honom från misstanke om brott Andenzes, s. 98. Om polismannen i sådan situation följer med in i hans bostad en personen mest i syfte att lugna honom, bör det inte betraktas som någon form

myndighetsutövning. Åtgärden utgör med utredningens definition

av

därför inte heller något tvångsmedel. Om polismannen emellertid har

för avsikt att verkligen söka efter stöldgods, måste åtgärden anses företagen i myndighetsutövning och därmed betraktas som ett tvångsmedel. På sätt som då det gäller samtycke till en åtgärd måste samma då ta hänsyn till att polismannen representerar samhällets man maktbefogenheter. Det är därför långt ifrån säkert att en begäran om åtgärd verkligen uttryck för den berördes egen vilja. Enbart en en ger begäran bör därför inte kunna åberopas som stöd för ett intrång i en

persons rättssfär. Detta gäller i synnerhet om det är fråga om ett

intrång i de skyddade fri- och rättigheterna.

3 Ann-Louise Eksborg, Rättegångs- Ingvar Gullnäs, Peter Fitger, Lars Eklycke, balken s. 28:9 cit. Rättegángsbalken

Allmänt om tvångsmedel

4.2.3 överväganden angående 28 kap. 1 § tredje stycket

rättegångsbalken

Enligt 28 kap. 1 § tredje stycket rättegångsbalken får för husrannsakan hos den misstänkte inte i något fall åberopas hans samtycke, om han inte själv har begärt åtgärden. En begäran från en misstänkt person om att polisen måtte företa husrannsakan i hans bostad skall enligt gällande rätt således tillmätas betydelse. Däremot får polisen inte företa husrannsakan enbart med stöd av ett samtycke från den misstänkte. Initiativet skall följaktligen komma från den misstänkte själv.

Bestämmelsen i 28 kap. 1 § tredje stycket har enligt sin ordalydelse

avseende endast på den som är misstänkt för ett brott. Då det gäller samtycke från någon som inte är misstänkt finns inga uttryckliga bestämmelser. Den nyssnämnda regeln har dock i praxis ansetts medföra att husrannsakan får företas med stöd av samtycke från någon som inte är misstänkt, även om de lagliga förutsättningarna för

åtgärden inte skulle vara uppfyllda se Gärde s. 379, Olivecrona

s. 257 och Rättegångsbalken I s. 28:8. En sådan tillämpning av bestämmelsen är dock enligt utredningens uppfattning mindre förenlig med regeringsformens krav på lagstöd för husrannsakan. Även om samtycke enligt gällande rätt kan tillerkännas viss verkan, lär det inte kunna läggas till grund för husrannsakan annat än i det syfte som

anges i 28 kap. 1 § rättegångsbalken se JO 199192 116. Det

s. måste också föreligga misstanke om brott för att åtgärden skall få vidtas. Samtycke torde inte heller medföra att den beslutande myndigheten kan göra undantag från kravet att fängelse skall kunna följa brottet. JO har i det nyss nämnda fallet sammanfattningsvis konstaterat att det inte med säkerhet kan sägas att den beslutande myndigheten med stöd av en begäran av den misstänkte kan bortse från några andra regler än den som säger att misstanken skall vara skälig och med stöd av ett samtycke av någon från den regel annan som föreskriver att det skall förekomma synnerlig anledning att man hos honom skall anträffa föremål av det slag med som avses paragrafen. Eftersom utredningen anser att husrannsakan inte bör få företas endast med stöd av en begäran eller ett samtycke bör bestämmelsen i 28 kap. l § tredje stycket i vart fall ändras. Man skulle i och för sig kunna tänka sig att låta första ledet stå kvar, dvs. förbudet mot husrannsakan med stöd av samtycke från en misstänkt. Eftersom den nuvarande uppfattningen synes vara att bestämmelsen tolkningsvis medför att reell husrannsakan med stöd samtycke får företas hos av annan än den misstänkte även om åtminstone vissa de lagliga av

Allmänt om tvångsmedel

förutsättningarna för åtgärden saknas, bör bestämmelsen dock utgå helt.

4.2.4 Samtycke till åtgärder som inte utgör tvångsmedel

Som utredningen tidigare har anfört bör samtycke till en åtgärd som utgör tvångsmedel inte kunna leda till att åtgärden anses rättsenlig trots att de lagstadgade förutsättningarna saknas. Inte heller en begäran

bör ensam kunna läggas till grund för tvångsmedelsanvåndning. Där-

emot skulle kunna tänka sig att polisen, med stöd av samtycke man eller begäran, skulle kunna få vidta en sådan åtgärd som inte kan betraktas ett tvångsmedel och som enligt regeringsformen inte som heller andra skäl kräver stöd i lag. Vissa sådana åtgärder är av emellertid kriminaliserade, och kan med hänsyn härtill som regel inte företas utan lagstöd. Utredningen inte att generellt ta upp frågan avser betydelsen samtycke till sådana åtgärder, men konstaterar att om av regel befria från straffansvar. Även samtycke som anses om en myndighet i vissa fall skulle kunna företa en åtgärd med stöd av en begäran, kan det finnas andra skäl som talar mot att myndigheten bör tillmötesgå denna begäran. I vissa fall torde det vara lämpligt att

polisen beaktar begäran, t.ex. om åtgärden faller inom ramen för

en polisens hjälpande och stödjande verksamhet. I övrigt bör effektivitetshänsyn vara avgörande för i vilken utsträckning polisen bör ingripa begäran av en person. I ett avseende bör frågan om samtycke till åtgärder som inte utgör tvångsmedel beröras något närmare, nämligen då det gäller sådana ingripanden som visserligen inte får genomföras tvångsvis men som

i övrigt har karaktär av tvångsmedel. Exempel en sådan åtgärd är

urinprovstagning med stöd av den nyligen införda bestämmelsen i 19 § första stycket varusmugglingslagen. Denna bestämmelse är avsedd att ge tullen befogenhet att genomföra urinprovstagningar för att upptäcka narkotikasmugglare, om den som skall undersökas frivilligt medverkar till det. Urinprov får enligt bestämmelsen tas under samma förutsättningar som gäller för kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning, nämligen om det finns anledning att anta att någon som anträffas vid en gräns- eller kustort eller ankommer till en plats, med förbindelse till utlandet, har på sig gods som enligt denna lag är underkastat

beslag. Departementschefen anförde i förarbetena till bestämmelsen

att tagande av urinprov visserligen är att betrakta som kroppsbesiktning jfr 28 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken, men att förfarandet i detta fall förutsätter medverkan av den som skall undersökas och att tullen därför inte skall kunna genomdriva en

Allmänt om tvångsmedel

undersökning med tvång prop. 199394:24 s. 56 57. Att för- farandet är avsett att vara frivilligt har i lagtexten kommit till uttryck på så sätt att där föreskrivs att ingen får hållas kvar för urinprovstagning. Det kan av principiella skäl ifrågasättas om det år lämpligt att tillåta ingripanden som för den enskilde företer stora likheter med riktiga tvångsmedel, men som förutsätter frivillig medverkan från den som berörs av ingripandet. Det finns en stor risk för att den som blir anmodad att medverka till att en undersökning genomförs, känner sig pressad att gå med undersökningen av rädsla för att det skulle ha en ofördelaktig betydelse för honom i bevishänseende eller för att han skulle bli utsatt för något mer ingripande tvångsmedel prop. 199394:24 s. 120 samt Bylund i Ekelöf III s. 81 f.. Frivilligheten torde i sådana fall ofta vara mer eller mindre illusorisk. Det är också svårt, för att inte säga omöjligt, för exempelvis en polisman att med säkerhet avgöra om ett samtycke verkligen lämnas fullt frivilligt och ännu svårare att i efterhand kontrollera att medverkan inte var ett resultat av några påtryckningar från polismannen.

För den enskilde är det dessutom svårt att avgöra om det är fråga

om ett ingripande som utgör ett tvångsmedel, och som därför kan

genomföras mot hans vilja, eller ett ingripande som han kan slippa bli

utsatt för om han vägrar att medverka. I båda fallen är det en representant för en myndighet som ingriper och den enskildes underlägsna ställning är också lika påtaglig. Det finns därför en avsevärd risk för att det ur den enskildes synvinkel i praktiken inte blir någon skillnad mellan åtgärder som kan genomföras med tvång och sådana åtgärder som förutsätter medverkan. Detta bör enligt utredningens mening tillmätas stor betydelse då man överväger att införa regler om ingripanden som förutsätter medverkan från den som berörs. Bestämmelsen i 19 § första stycket varusmugglingslagen föranleddes av att tullen borde ges rationella möjligheter att upptäcka smugglingsförsök prop. 199394:24 s. 57. Departementschefen ansåg att urinprov därför borde kunna tas redan det fanns anledning att om anta att någon hade sig smuggelgods. Om man skulle ha krävt strängare förutsättningar exempelvis att vederbörande skäligen - var

misstänkt för varusmuggling skulle en regel om urinprovstagning

-

enligt departementschefen inte ha fått någon större självständig betydelse vid sidan av rättegångsbalkens regler kroppsbesiktning

om anförda prop. s. 57.

Det var följaktligen effektivitetshänsyn som talade för att tullen borde möjlighet att ingripa vid en lägre misstankegrad än vad

som

enligt rättegångsbalken krävs för kroppsbesiktning med anledning

av

Allmänt om tvångsmedel

misstanke om brott. Man hade i och för sig kunnat sänka kraven för kroppsbesiktning, åtminstone såvitt avser tagande av urinprov. Skälet till att man i stället valde att införa en bestämmelse om urinprovstagning som förutsätter medverkan torde ha varit att man ansåg det olämpligt att tillåta någon form av tvång, exempelvis i form av kvarhållande, redan vid en så låg grad av misstanke som sägs i 19 § varusmugglingslagen. Som utredningen tidigare har anfört finns det emellertid avsevärd risk för att en enskild person inte uppfattar en någon skillnad mellan kroppsbesiktning i form av urinprovstagning med stöd varusmugglingslagen, vilket förutsätter medverkan, och av åtgärd företagen med stöd av rättegångsbalken, då tvång i sista samma hand får användas. Om man vid en avvägning mellan effektivitet och rättssäkerhet inte anser det försvarligt att vid en mycket låg misstankegrad myndighet befogenhet att ingripa med tvång, bör man ge en därför inte heller tillåta liknande åtgärder, som visserligen bygger på frivillighet, men som i praktiken inte kan skiljas från tvångsmedel. Det kan vidare ifrågasättas om sådana regler, rätt tillämpade, är särskilt effektiva. En oskyldig person, som inte är medveten om att han har möjlighet att vägra medverka till urinprovstagning enligt varusmugglingslagen, torde inte neka då tullen ber honom att medverka till lämna urinprov. Även han får veta att kan säga att om nej finns det risk för att han, av rädsla för att han kommer att bli utsatt för någon mer ingripande åtgärd, ändå känner sig tvungen att medverka. En narkotikasmugglare torde emellertid inte ha något som helst intresse av att ställa upp och torde därför, under förutsättning att han har får klart för sig att åtgärden år frivillig, välja att avstå från att medverka.

4.3 Närmare om straffprocessuella tvångsmedel

Avsnittet inleds med några synpunkter hur de straffprocessuella

tvångsmedlen lämpligen bör avgränsas från varandra. Därefter tar

utredningen i avsnitt 4.3.2 upp en fråga om när förundersökning kan

anses inledd. Utgångspunkten för resonemanget är att straffpro-

cessuella tvångsmedel bara kan användas inom ramen för en pågående förundersökning eller en rättegång som inte har avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande. Om något formellt beslut om inledande av förundersökning inte har fattats, bör förundersökning därför rent faktiskt anses inledd genom ett beslut om tvångsmedelsanvändning. Avsnitt 4.3.3 innehåller ett resonemang om innebörden av begreppet skälig misstanke och i avsnitt 4.3.4 analyseras begreppet fara i dröjsmål.

Allmänt om tvångsmedel

4.3.1 Avgränsningen av de olika straffprocessuella

tvångsmedlen

Utredningens uppdrag omfattar endast straffprocessuella tvångsmedel, dvs. sådana tvångsmedel som används som ett led i straffprocessen. I vissa fall är det otvetydigt att ett tvångsmedel har ett helt annat syfte än att utreda och beivra brott, medan andra tvångsmedel är sådana att de i vissa fall kan komma att användas som ett led i en brottsutredning. Det gäller särskilt sådana tvångsmedel som används i syfte att förebygga eller förhindra brott. Som straffprocessuella tvångsmedel bör emellertid betraktas endast sådana tvångsmedel vilkas syfte generellt kan sägas vara att bidra till utredning om brott eller till att en rättegång med anledning av brottet kan genomföras. Gammeltoft- Hansen karaktäriserar de straffprocessuella tvångsmedlen foranstalt-

ninger, der efter deres almindelige forrnål utføres som led i en strafforfølgning Gammeltoft-Hansen 30 ft. Även det i

s. om

samband med ett ingripande uppkommer misstanke om brott innebär

det inte att den åtgärd som företas måste betraktas som ett straffprocessuellt tvångsmedel. Kravet på att det skall vara fråga om en åtgärd som efter sitt almindelige formål utgör ett led i straffprocessen innebär att t.ex. ett omhändertagande enligt lagen om omhändertagande av berusade personer m.m. LOB inte bör betraktas som ett straffprocessuellt tvångsmedel, även om det visar sig att en omhändertagen har gjort sig skyldig till brott. Syftet med ett omhändertagande enligt LOB skall framför allt vara att hjälpa den berusade, inte att utreda brottet. Bestämmelser om de straffprocessuella tvångsmedlen finns för närvarande huvudsakligen i rättegångsbalken. Utgångspunkten för utredningens arbete har varit att bestämmelserna om straffprocessuella tvångsmedel även fortsättningsvis skall samlade där. I den vara

utsträckning regler om sådana tvångsmedel finns i andra författningar

bör det övervägas om det är lämpligt att föra över dessa bestämmelser till rättegångsbalken. Man bör också överväga om inte de regler i balken som inte har direkt samband med den brottsutredande verksamheten bör kunna föras över till polislagen.

Sådana tvångsmedel som används under förundersökningen bör

enligt utredningens mening koncentreras till 23 28 kap. rättegångs- balken. Av praktiska orsaker bör även andra straffprocessuella

tvångsmedel än de som förekommer under förundersökning kunna

en regleras i samma kapitel. Det gäller t.ex. husrannsakan för delgivning av stämning i brottmål eller för eftersökande den skall hämtas av som till inställelse vid rätten.

Allmänt om tvångsmedel

De straffprocessuella tvângsmedlen är i gällande rätt indelade med

utgångspunkt från att de avser intrång i olika skyddade intressen. Husrannsakan innebär således framför allt ett intrång i rätten till skydd

för hem- och privatliv, medan kroppsvisitation och kroppsbesiktning

utgör skilda former av intrång i rätten till skydd för den fysiska integriteten. Beslag utgör i stället form av intrång i rätten att råda en över egendom. Det kan finnas anledning att överväga om den nuvarande indelningen är lämplig eller om den bör förändras i något

avseende. En viktig princip för systematiseringen av tvângsmedlen är

att de bör delas in i olika ett sådant sätt att regleringen kan grupper göras så uttömmande möjligt. Om rättsreglerna inte täcker alla som tänkbara situationer då tvångsmedel kan behöva komma till an-

vändning eller är uppbyggd på ett sådant sätt att det snabbt kan bli föråldrat, finns det risk för att de befintliga reglerna kan komma att tillämpas analogiskt. En sådan tillämpning av tvångsmedelsreglerna,

i situationer för vilka de inte är tänkta, är med hänsyn till rättssäkerheten något som bör undvikas i så stor utsträckning som möjligt. Detta talar i viss mån mot en alltför detaljerad beskrivning av de olika tvângsmedlen.

Å andra sidan finns det fördelar med detaljerad och konkret

en beskrivning av de olika tvângsmedlen och förutsättningarna för deras användande. Ju konkret ett tvångsmedel beskrivs, desto lättare mer blir det att tillämpa reglerna i enlighet med legalitets- och ändamålsprinciperna. Dessutom blir det lättare att kontrollera att reglerna efterlevs och att de nyssnämnda grundläggande principerna upp-

rätthålls. Reglerna om straffprocessuella tvångsmedel bör enligt

utredningens mening därför vara så detaljerade och konkreta som möjligt, och inte innehålla sådana vaga rekvisit som kan leda till en extensiv tillämpning av reglerna jfr Bylund i Ekelöf III s. 28. Tvångsmedelsregleringen bör följaktligen vara så fullständig som möjligt, samtidigt som den ändå bör bygga på förhållandevis konkreta beskrivningar av tvângsmedlen. Vid indelningen av tvângsmedlen i olika grupper torde det vara lämpligast att liksom för närvarande utgå

från det intresse som varje tvångsmedel kränker. Inom de olika

huvudgrupperna bör man sedan kunna ge en mer konkret beskrivning av de olika tvângsmedlen. En sådan beskrivning bör kunna innehålla

en redogörelse för typiska ingripanden som får företas med stöd av en

viss bestämmelse. Redogörelsen bör vara exempliñerande, snarare än uttömmande, för att man inte skall riskera att systemet blir alltför slutet och svårt att tillämpa.

En grundläggande förutsättning för tvångsmedelsregleringen är att

reglerna anpassas efter de krav på integritetsskydd som ställs i olika sammanhang. Dessa krav växlar, framför allt beroende på vad det är

Allmänt om tvångsmedel sou 1995:47

för intressen som träds för när genom olika ingripanden. Ju mer kränkande ett ingripande är, desto större är intresset av rättsligt skydd mot sådana ingripanden. Behovet av ett effektivt polisarbete medför å andra sidan att polisen har intresse av att kunna använda tvångsmedel i varje situation då det skulle kunna vara till nytta för en brottsutredning eller i något annat hänseende. Integritetsintresset och effektivitetsintresset kan därför komma i konflikt. För att man skall kunna avgöra under vilka förutsättningar ett tvångsmedel bör kunna användas fordras följaktligen en avvägning mellan de båda intressena. Denna avvägning mellan integritet och effektivitet kan man lättast göra om man under ett och samma begrepp samlar de tvångsmedel är så lika i intensitet att intresset av rättsligt skydd mot som sådana ingripanden är lika starkt. De mest kränkande tvångsmedlen, vilka inte bör få företas annat än under förhållandevis stränga förutsättningar, bör således samordnas. I de fallen bör effektivitetsintresset i högre grad få stå tillbaka för kravet på integritetsskydd. I andra fall kan intresset av rättsligt skydd mot ett ingripande vara betydligt mindre, vilket bör leda till att effektivitetsintresset tillgodoses i större utsträckning. Sådana mindre kränkande ingripanden som bör

kunna tillåtas i fler situationer bör därför samordnas och regleras för

sig. Avvägningen mellan integritet och effektivitet är ytterligare ett skäl till att den rättsliga regleringen bör utgå från den integritetskränkning som ett ingripande medför. Man bör således sträva efter att systematisera tvångsmedlen på ett sådant sätt att de olika grupperna präglas av ett relevant, inre samband. Även det finns viss skillnad mellan olika ingripanden, om en bör man inte skilja dem annat än om skillnaderna är så stora att de materiella eller formella förutsättningarna för ingripandena bör vara olika. l annat fall, om man delar upp tämligen likartade tvångsmedel

i alltför många grader, torde risken för gränsdragningsproblem öka. Slutligen vill utredningen framhålla att det inte är möjligt att bygga

upp ett tvângsmedelssystem som innebär att man bara behöver ta

hänsyn till fakta då man skall avgöra om förutsättningarna för

användning av tvångsmedel är uppfyllda. Det måste också finnas ett visst utrymme för olika subjektiva bedömningar. Ett system med klara och lättfattliga regler är dock ägnat att i hög grad underlätta sådana bedömningar.

Allmänt om tvångsmedel

4.3.2 Något om inledande av förundersökning

Som straffprocessuella tvångsmedel bör enligt utredningens upp-

fattning betraktas endast sådana som används i syfte att utreda och beivra brott. Straffprocessuella tvångsmedel bör därför över huvud taget inte komma till användning om inte förutsättningarna för att inleda förundersökning är uppfyllda. Rent språkligt finns det för närvarande inte någon direkt koppling mellan bestämmelsen om inledande av förundersökning i 23 kap. 1 § rättegångsbalken och bestämmelserna om tvångsmedel i bl.a. 27 och 28 kap. rättegångsbalken. Om närmare granskar tvångsmedelsreglerna framgår det man emellertid grundläggande förutsättning för att tvångsmedel skall att en få användas är att det åtminstone finns anledning att anta att ett brott har begåtts. Exempelvis får husrannsakan och kroppsvisitation inte företas om det inte förekommer anledning, att brott har förövats. För kroppsbesiktning krävs dessutom att någon är skäligen misstänkt för brottet. För att ett föremål skall kunna tas i beslag fordras enligt 27 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken att föremålet skäligen kan

antas ha betydelse för utredning om ett visst, konkret brott eller att det skäligen kan antas vara avhänt någon genom ett visst brott eller

grund av brott förverkat. Om det finns förutsättningar för att besluta

om husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller beslag,

finns det följaktligen också förutsättningar att inleda förundersökning. Enligt 23 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken föreligger under sådana förhållanden som regel också skyldighet att inleda förundersökning. En förundersökning har tidigare ansetts kunna inledas på olika sätt. I vissa fall har det fattats ett särskilt beslut, men ofta har förundersökningen inletts helt formlöst genom att utredningsarbetet satts i gång

prop. 199495:23 s. 76. Av 23 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken framgår numera att beslut att inleda förundersökning skall fattas av polismyndighet eller åklagaren SFS 1994: 1412, vilken har

trätt i kraft den 1 april 1995. Tanken bakom lagändringen är att det skall framgå tydligt att förundersökning skall inledas genom ett formligt beslut av någon som är behörig att inleda förundersökning anförda prop. s. 77. Har något formellt beslut om förundersökning inte fattats, bör emellertid enligt utredningens uppfattning förundersökning ändå rent faktiskt anses inledd genom ett beslut om tvångsme-

delsanvändning se även JO 199394 s. 97, JO:s beslut 1994-09-26,

dnr 4145-1992, och 1994-11-01, dnr 2194-1993 samt Krister

Malmsten i Svensk Juristtidning 1994 s. 102. Beslutet om tvångsme-

Allmänt om tvångsmedel

delsanvändning kan således anses innefatta ett formlöst beslut om att

inleda förundersökning

Enligt utredningens mening står detta synsätt inte i motsats till kravet på att det numera skall fattas formellt beslut om inledande av förundersökning. Lagändringen är framför allt föranledd av att det ibland har varit oklart om en förundersökning har inletts eller om utredningen fortfarande befinner sig ett förberedande stadium och syftar därför framför allt till att fästa undersökningsledarens uppmärksamhet på skyldigheten att ta ställning i förundersökningsfrâgan. Avsikten är också att det genom ett formellt beslut om inledande av förundersökning tydligare skall framgå vad förundersökningen avser prop. 199394:23 s. 76 ff. och SOU 1992:61 s. 371. Bestämmelsen tycks således närmast vara avsedd att tillämpas vid förundersökningsledarens skrivbord, och inte då en polisman vid fara i dröjsmål har att ta ställning till om han skall ingripa med tvångsmedel mot en misstänkt person. Principen om att ett beslut om tvångsmedelsanvändning i en sådan situation måste anses innefatta ett faktiskt inledande av förundersökning, är närmast en rättslig konsekvens av att polismannen har befogenhet att besluta om användning av ett tvångsmedel som bara får förekomma under förundersökning.

Om en förundersökning inte redan har inletts när en straffprocessuell tvångsåtgärd vidtas, skall den polisman som har beslutat om

åtgärden dokumentera sitt beslut. Oavsett resultatet av åtgärden skall

polismannen också upprätta en brottsamnälan som skall diarieföras i

kriniinaldiariet JO:s beslut 1994-11-01, dnr 2194-1993. Protokoll och brottsanmälan skall därefter överlämnas till den förundersökningsledare som är behörig att besluta om den fortsatta hand-

läggningen se det nyssnämnda JO-beslutet. Polismannens skyldighet

att anmäla åtgärden till den som skall leda förundersökningen bör

enligt utredningens mening framgå av 3 a § förundersökningskungörelsen. Om förundersökningsledaren vid sin prövning finner att det inte

finns anledning att fullfölja förundersökningen, skall denna enligt

4 Förundersökning skall enligt 23 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken inledas av polismyndigheten. Eftersom varje polisman är behörig att vid fara dröjsmål fatta i beslut om husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och beslag bör polismyndighetens rätt att inleda förundersökning delegeras till polisman i de nu avsedda fallen. Om det finns myndighetsföreskrifter eller delegationsbeslut som medför att endast vissa polismän är behöriga att inleda förundersökning, bör dessa föreskrifter ändras.

Allmänt om tvångsmedel

23 kap. 4 § andra stycket läggas ned5. Oavsett förundersökningen om skall fortsätta eller om den skall läggas ned bör förundersökningsledarens beslutet dokumenteras skriftligen. Det kan ifrågasättas om inte förundersökningsledarens skyldighet att ta ställning till den fortsatta handläggningen lämpligen bör framgå av 1 § förundersökningskungörelsen. Den omständigheten att straffprocessuella tvångsmedel bara kan användas inom ramen för en pågående förundersökning eller en rättegång som inte har avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande, innebär också att alla tvångsmedel skall hävas om en förundersökning

läggs ner. I ett av de nyssnämnda JO-besluten beslut 1994-09-26, dnr

4145-1992 har JO tagit upp frågan om det är möjligt att låta ett beslag bestå sedan förundersökning har lagts Ärendet gällde en ner. en förundersökning med anledning av misstanke om grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning. I samband med husrannsakan i den misstänktes bostad hade visst bevismaterial tagits i beslag. Förundersökningen lades sedermera ner eftersom den misstänkte hade avvikit utomlands. Beslagen hävdes emellertid inte. JO konstaterade att förundersökningen måste anses ha blivit avslutad genom nedläggningsbeslutet och att beslagen därför skulle ha hävts. Om åklagaren hade ansett att beslagen hade bort bestå, hade förundersökningen enligt J O inte kunnat anses avslutad och förutsättningar för att lägga ned den genom ett formligt beslut hade därmed saknats. Straffprocessuella tvångsmedel får, som utredningen tidigare har anfört, bara användas inom ramen för en pågående förundersökning eller en rättegång som inte har avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande. Detta bör också komma till uttryck i lagtexten, exempelvis v genom en föreskrift om att vissa tvångsmedel bara får användas under en förundersökning. Huvudsaken är att kopplingen mellan förundersökning och tvångsmedel kommer till tydligt uttryck. Enligt ut-

5 Beslut om att lägga ned en förundersökning med stöd av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken fattas av förundersökningsledaren. I de fall som diskuteras här torde polismyndigheten vara förundersökningsledare. En polisman som har fattat beslut om tvångsmedelsanvändning skall således rapportera dettill polisens undersökningsledare, som i sin tur skall dokumentera beslutet om inledande av förundersökning. Om undersökningsledaren samtidigt konstaterar att misstanken om brott visar sig vara ogrundad bör han vara behörig att lägga ned förundersökningen. Något hinder däremot finns varken i rättegångsbalken eller i forundersökningskungörelsen. Skulle det emellertid finnas myndighetsföreskrifter som medför att polisens undersökningsledare inte får lägga ned en förundersökning i dessa fall, bör föreskrifterna ändras. Det bör av effektivitetsskäl inte krävas att ärendet överlämnas till åklagaren i ett sådant fall.

Allmänt om tvångsmedel

redningens uppfattning skulle det öka förståelsen för reglerna och därmed också medverka till en riktig tillämpning. Utredningen vill avslutningsvis kommentera ändringen i 23 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken. Enligt denna bestämmelse får en polisman även innan förundersökning har hunnit inledas ta med en en

till förhör under de förutsättningar som anges i paragrafens

person första och andra stycke. Medtagande till förhör enligt denna bestämmelse är ett ingripande som uteslutande förekommer i brottsutredande syfte och som därför måste betraktas som ett straffprocessuellt tvångsmedel. För att det skall få förekomma krävs enligt 23 kap. 8 § första och andra styckena bl.a. att det har förövats ett brott. Av det framgår enligt utredningens mening att medtagande till förhör, liksom

andra straffprocessuella tvångsmedel, bara kan förekomma inom

för brottsutredning. Det bör inte heller förekomma att en ramen en misstänkt eller icke-misstänkt, tas med till förhör med person, anledning att ett brott har förövats, för att polisen först därefter av skall ta ställning till om förundersökning skall inledas. En polismans beslut att medta till förhör bör i stället anses innefatta ett en person beslut om inledande av förundersökning.

4.3.3 Graden av misstanke

Enligt nuvarande lagstiftning räcker det inte att det finns anledning att anta att ett brott av viss svårhet har begåtts för att husrannsakan eller

kroppsvisitation skall företas. Istället krävs det som huvudregel att

det föreligger skälig misstanke om att den som åtgärden avser har begått brottet. Den som är skäligen misstänkt får kroppsvisiteras i de syften som anges i 28 kap. 11 § rättegångsbalken. Dessutom får husrannsakan företas hos honom i enlighet med vad som sägs i 28 kap. 1 Husrannsakan kan också företas hos annan än den som är skäligen misstänkt. För att skydda den som inte är skäligen misstänkt från obefogade ingripanden krävs emellertid att det föreligger omständigheter som med viss styrka talar för att syftet med

åtgärden skall uppnås. På samma sätt förhåller det sig med kroppsvisi-

tation. Innebörden av begreppet skälig misstanke är därför mycket betydelsefull för bedömningen av om husrannsakan eller kroppsvisitation får företas i ett visst fall. Detsamma gäller beträffande kroppsbesiktning som enligt 28 kap. 12 § bara kan företas beträffande den som skäligen kan misstänkas för ett brott vilket fängelse kan följa. Begreppet skälig misstanke förekommer också som ett av rekvisiten för frihetsberövande enligt 24 kap. rättegångsbalken och har således betydelse även för de personella tvångsmedlen. I direktiven till

Allmänt om tvångsmedel

utredningen har det pekats att det finns ett behov av en analys av problemen kring rekvisitet skälig misstanke. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har framhållit att rättspraxis på området främst utgörs av principiella uttalanden av JO, JK och Riksåklagaren i

enskilda ärenden där klagomål har riktats mot åklagare och polismän

Dessa uttalanden är enligt Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen inte entydiga, varför rekvisitet skälig misstanke bör utvecklas närmare. Som Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har anfört har JO i ett antal olika ärenden haft anledning att ta ställning till om det har funnits grund för husrannsakan eller kroppsvisitation, varvid bl.a. frågan om det har förelegat skälig misstanke om brott har varit föremål för JO:s bedömning. Dessa beslut har varit en naturlig utgångspunkt för utredningens analys av rekvisitet skälig misstanke. Som en inledning till den närmare analysen redovisar utredningen därför några beslut som behandlar beviskravets styrka ett belysande sätt. Eftersom förutsättningarna alltid skiljer sig från fall till fall och JOrs bedömning grundas bevisvärderingen i det särskilda fallet, bör man vara försiktig med att dra generella slutsatser utifrån dessa ärenden av när skälig misstanke kan anses föreligga.

Västerviksfallet

Detta fall rörde två polismän som hade kroppsvisiterat en person K. med anledning av misstanke om narkotikabrott JO 199293 s. 204. Polismännen hade upptäckt K. på gatan och konstaterat att han var

påverkad. På fråga uppgav K. att han hade besökt en känd missbrukare. Han svarade i övrigt undvikande på polismännens frågor. JO

anförde i sitt beslut:

I det nu aktuella ärendet grundades beslutet om kroppsvisitation av K. väsentligen att han är känd i narkotikasammanhang sedan 60-talet och att han, då han anträffades, var påverkad av annat än alkohol och därför betedde sig underligt. Enbart dessa förhållanden utgör inte konkreta omständigheter av beskaffenhet att grunda en skälig misstanke om sådant narkotikabrott som kan följas fängelse. Att av

beslutsunderlaget inte var tillräckligt framstår för övrigt

särskilt tydligt av den brottsanmälan som upprättades i

6 Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i en utredning angående vissa frågor om ekonomisk brottslighet, vilken överlämnades till regeringen den 7 januari 1992.

Allmänt om tvångsmedel sou 1995:47

saken; där har nämligen inte kunnat redovisas någon omständighet som pekade på att ett sådant brott blivit begånget. Jag kan således inte finna att det förelegat tillräckliga skäl för att kroppsvisitera K..

Landskronafallet

Även i detta fall det fråga kroppsvisitation av en person med var om anledning misstanke narkotikabrott JO 199394 s. 101. av om Polismännen hade sett hur K. hade sammanträffat med P. gatan och överlämnat något till P. Både K. och P. var kända för att tidigare ha sysslat med narkotikaförsäljning. När polismännen fick kontakt med K. hade han skilts från P. Han nekade till att han hade haft kontakt med någon och lämnade i övrigt felaktiga uppgifter om sina förehavanden. K. upplystes att han var misstänkt för narkotikabrott om och fördes till polisstationen där han kroppsvisiterades efter beslut av av polismännen. JO anförde: en

För att kroppsvisitation skall få ske krävs. .att det föreligger

. misstanke om ett bestämt brott som kan följas av fängelse. Av utredningen framgår att K. blev föremål för kroppsvisitation skäligen misstänkt för narkotikabrott av normalgrasom den. Som framhållits i flera tidigare ärenden hos JO krävs för att person skall anses skäligen misstänkt för brott att en det föreligger konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att personen i fråga begått den gärning som misstanken avser. Detta innebär att ett beslut om kroppsvisitation aldrig kan grundas bara allmänna kunskaper om en viss persons livsföring eller tidigare brottslighet. Enbart det förhållandet att någon är känd i narkotikasammanhang är exempelvis inte tillräckligt för att grunda en skälig misstanke om narkotikabrott. Inte heller sådana omständigheter som att en person med denna bakgrund är i sällskap med någon annan som

också är känd i narkotikasammanhang eller att han påträffas

i anslutning till en bostad eller annan lokal där sådana

personer brukar uppehålla sig kan anses utgöra tillräcklig

grund för en skälig brottsmisstanke. Det är här fråga om omständigheter som kan sägas utgöra normala inslag i sådana personers levnadssätt. För att en misstanke skall kunna betecknas som skälig krävs att det tillkommer någon omständighet som på ett mera

Allmänt om tvångsmedel

specifikt sätt pekar på att personen i fråga har gjort sig skyldig till ett bestämt brott. Det kan i detta sammanhang förtjäna att påpekas att enbart det förhållandet att en känd narkotikamissbmkare uppträder påverkad av något annat än alkohol inte kan grunda en skälig misstanke om någonting annat än eget bruk av narkotika, dvs. ett brott som enligt gällande rätt inte kan föranleda allvarligare påföljd än böter. Att lägga fast några mera bestämda riktlinjer för vad som skall krävas för att en misstanke skall anses skälig är inte möjligt. Denna fråga får i stället avgöras från fall till fall, och härvid finns självfallet ett visst utrymme för olika bedömningar. Enligt min mening var omständigheterna i det aktuella fallet sådana att bedömningen att det förelåg en skälig misstanke mot K. avseende narkotikabrott får godtas.

JO ansåg avslutningsvis att frågan om kroppsvisitation borde ha hänskjutits till förundersökningsledaren.

Jönköpingsfallet

Detta fall JO:s beslut den 30 augusti 1993, dnr 1357-1993 gällde också kroppsvisitation med anledning av misstanke om narkotikabrott. Genom spaning mot en narkotikahandlares lägenhet hade två polismän uppmärksammat att en för polisen känd narkotikalangare, O., hade gått in i lägenheten. O. kom ut igen efter ungefär fem minuter, stoppade ner något i innerfickan och gick sedan från platsen. Polis-

männen följde efter i bil. Enligt polismännen uppträdde han påtagligt

besvärat sedan han hade upptäckt dem. Han lämnade också oriktiga uppgifter om vilken lägenhet han hade besökt. Polismännen beslutade

därför att kroppsvisitera O. JO ansåg att omständigheterna i fallet

var sådana att polismännens bedömning att det förelåg skälig misstanke mot O. avseende narkotikabrott fick godtas, också med viss om tvekan.

Katrineholmsfallet

J O:s beslut den 17 januari 1994, dnr 2-1993, gällde också kroppsvisitation med anledning misstanke narkotikabrott. Två patrulleranav om de poliser observerade torget i Katrineholm en person, som senare visade sig vara N., tillsammans med en för dem känd narkotikarnissbrukare. De två männen stod tätt intill varandra och smusslade med

6 15-0448 161

Allmänt om tvångsmedel

något. Polismännen såg dock inte om någon av dem överlämnade

något till den andre. När männen upptäckte att de var iakttagna av polisen försvann de snabbt var sitt håll. Några minuter senare

upptäckte polismännen åter de båda männen på torget. Männen stod mycket tätt intill varandra och smusslade med något. Inte heller denna gång kunde polismännen någon männen överlämnade något se om av till den andre. De ansåg dock att omständigheterna sammantagna var sådana att de upphov till en skälig misstanke om narkotikabrott gav bestående i överlåtelse narkotika mellan N. och den andre en av De beslöt därför att kroppsvisitera N. Trots att ingen av de mannen. båda polismännen hade sagt sig något överlämnande äga rum ansåg se JO, mot bakgrund de övriga omständigheter i samband med av ingripandet som polismännen hade redogjort för, att en dessa

omständigheter grundad bedömning att det förelåg skälig misstanke om

narkotikabrott fick ligga inom ramen för vad som kunde godtas. anses

Innan utredningen går in på frågan om vad skälig misstanke kan innebära, finns det anledning att först beröra vad som krävs för anses att förundersökning skall få inledas. Vad innebär den omständigheten att det skall finnas anledning anta att ett brott har begåtts Processlagberedningen anförde i motiven till 28 kap. l § rättegångsbalken att det inte måste ha konstaterats, att ett brott, varå frihetsstraff kan följa, förövats, utan allenast, att anledning till misstanke därom

förekommer SOU 1938:44 s. 328. Någon närmare vägledning

vid tolkningen av begreppet anledning anta ges således inte. Enligt kommentaren till rättegångsbalken krävs det emellertid att det finns en misstanke om ett konkret brott, även om gärningsmannen är okänd Rättegångsbalken s. 23:6. Inte heller Ekelöf anser att man behöver känna till någon gärningsman och tillägger att det i övrigt inte krävs

bevisning av någon nämnvärd styrka7. Ekelöf stöder också uppfatt-

ningen att det skall fråga ett konkret brotts. Visserligen vara om behöver man enligt Ekelöf inte känna till den ifrågavarande gärningens alla detaljer och inte heller exakt var den utförts. Det räcker dock inte att det finns anledning att anta att någon ägnar sig viss brottslig verksamhet, t.ex. att införa större partier narkotika till Sverige och att här försälja densamma, såvida man inte känner till något konkret fall härav. En sådan verksamhet är enligt Ekelöf något som kan utövas , men inte förövas som det sägs i 23 kap. 1 § rättegångsbalken. Kravet på att det skall finnas anledning anta att ett brott har begåtts är

7 Rättegång, häftet, 6 98 cit. Rättegång V. Per Olof Ekelöf, femte uppl. s. 8 Juristtidning 658 cit. Ekelöf i SvJT. Ekelöf i Svensk 1982, s.

sou 1995:47 Allmänt om tvångsmedel

således något som närmast har avseende på frågan om gärningen är sådan att den utgör brott. Att det är fråga om ett ganska lågt beviskrav

torde stå klart jfr JO 198687 s. 83°. JO har t.0.m. framhållit att

förundersökning kan inledas på mycket vaga misstankar, så snart dessa avse något som kan vara ett brott JO 1953 s. 107. När en utredning har kommit så långt att polisen misstänker en viss person för den antagna gärningen, kan polisen med stöd av rättegångsbalkens regler använda olika tvångsmedel. Ju högre misstankegraden är, desto mer integritetskränkande tvångsmedel får användas. Den lägsta graden av misstanke torde vara att någon kan misstänkas för det antagna brottet. Beviskravet förekommer i 23 kap. 9 § rättegångsbalken, där det regleras hur länge den som kan misstänkas för brottet

är skyldig att stanna kvar för förhör. Enligt Ekelöf innefattar uttrycket

kan misstänkas även fall där det rör sig om mycket svag bevisning

mot den misstänkte Rättegång V, s. 106.

Uttrycket skälig misstanke innebär ett större krav på misstankens styrka. Så snart någon skäligen kan misstänkas för det antagna brottet skall åklagaren enligt 23 kap. 3 § rättegångsbalken som regel ta över ledningen av förundersökningen. Den misstänkte skall enligt 23 kap. 18 § underrättas om misstanken. Han kan under vissa ytterligare förutsättningar anhållas och häktas 24 kap. 3 och 6 §§ och utsättas

för husrarmsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning 28 kap.

11 och 12 §§. Som JO har funnit är det omöjligt att med någon högre

grad av precision i generella termer ange när en skälig misstanke mot någon kan anses föreligga. JO har också framhållit att det måste accepteras ett inte obetydligt utrymme för olika i och för sig försvarbara bedömningar av huruvida omständigheterna i ett visst fall

utgör tillräcklig grund för en skälig misstanke brott JO 199293 om

s. 152. Denna vaghet hos begreppet, liksom hos andra förekommande

beviskrav, bör man emellertid inte ta till intäkt för att tänja på beviskraven. Ekelöf pekar på att ett går ut på att resonemang som beviskraven har en viss spännvidd kan medföra att vid man grova

brott håller sig till bedömningsskalans lägre del hänsyn till intresset

av av att beivra just grövre brott Ekelöf i SvJ T, s. 656. Som Ekelöf har

funnit är detta betänkligt. Beviskravet bör naturligtvis tillämpas så enhetligt som möjligt. Dessutom bör brottsmisstanken konkret

vara grundad. JO har i olika ärenden understrukit att kravet på skälig misstanke om brott innebär att det skall finnas konkreta omständigheter av viss styrka som pekar på att den misstänkte har begått brottet

9 Samma beviskrav finns även andra i fall, t.ex. 13 kap. l 23 kap. 22 33 kap. 6 § och 34 kap. l § rättegångsbalken.

Allmänt om tvångsmedel

JO 198687 83, även JK 1991 57. Elwing säger att verkliga s. se s. skäl skola finnas för misstanken mot vederbörande; det måste föreligga påtagliga objektiva grunder till stöd för en sådan misstanke, och subjektiva antaganden äro naturligtvis irrelevanta°. rent Att någon är skäligen misstänkt för brottet, ett uttryck som bl.a. används i bestämmelsen om husrannsakan i 28 kap. 1 § rättegångsbalken, innebär emellertid inte att det måste ha fastslagits att den gärning har begåtts utgör ett brott. Det räcker att det finns som anledning anta att ett brott har begåtts vilket, som utredningen att tidigare har anfört, är ett ganska lågt ställt krav. En person kan således skäligen misstänkt redan innan man har fått full klarhet vara de objektiva brottsrekvisiten verkligen är uppfyllda JO i bilaga i om till 1975 års ämbetsberättelse, 43. En annan sak är att osäkerhet s. förhållandets straffbarhet kan få betydelse vid bedömningen av om om det är lämpligt att tillgripa tvångsmedel jfr Andenzes s. 105. Om det t.ex. å sidan är osäkert om en gärning verkligen utgör ett brott, ena

det å andra sidan bara finns möjlig gärningsman, torde det få

men en krävas någon ytterligare utredning själva brottet för att det skall om försvarligt att ingripa med tvångsmedel. vara Om på sannolika skäl är misstänkt för ett brott kan han en person under vissa förutsättningar anhållas och häktas. För att misstanken mot skall sägas grundad sannolika skäl fordras mer än en person vara vad krävs för att någon skall vara skäligen misstänkt. Det torde som

krävas att omständigheterna är sådana att misstanken vid en objektiv

bedömning framstår berättigad jfr Elwing s. 62 och SOU som 1938:44 313. För att tillräckliga skäl för åtal skall anses s. föreligga fordras enligt motiven till 20 kap. 6§ rättegångsbalken därutöver att åklagaren på objektiva grunder kan motse den misstänktes sakfällande SOU 1938:44 s. 257. Enligt Ekelöf innebär det att den åtalade gärningen skall vara straffbar och bevisningen härför så stark att den kan läggas till grund för en fällande dom Rättegång V, 118. Elwing anför s. 62 att det krävs att s. övertygelsen om den misstänktes förhållande i saken är så starkt fotad, att den närmar sig den fulla vissheten.

Man torde enligt utredningens uppfattning inte kunna komma

närmare definition begreppet skälig misstanke. Det torde inte en av heller vara lämpligt att försöka ytterligare precisera begreppet.

1° Elwing, Tillräckliga skäl, 62 cit. Elwing. Carl M. s.

Allmänt om tvångsmedel

4.3.4 Fara i dröjsmål

Fara i dröjsmål är ett begrepp som har stor betydelse i tvångsmedels-

sammanhang. En polisman får t.ex. själv fatta beslut om husrannsa-

kan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning det är fara i dröjsmål

om 28 kap. 5 och 13 rättegångsbalken. Vid sådan fara får polisman enligt 27 kap. 4 § också ta föremål i beslag. Många polismän har därför ganska ofta anledning att ta ställning till det föreligger fara om i dröjsmål. Det tycks emellertid råda en viss osäkerhet om när fara i dröjsmål föreligger. Någon definition i lag finns inte, men rent allmänt torde man kunna säga att det skall vara så bråttom att ändamålet med en åtgärd går förlorat om man väntar med att företa åtgärden. Det är omständigheterna i det särskilda fallet som skall läggas till grund för bedömningen av faran. Eftersom omständigheterna varierar från fall till fall torde det vara omöjligt att generellt definiera begreppet. Det hindrar emellertid inte åtminstone kan försöka finna viss att man vägledning för tolkningen. Det finns dessutom exempel kan visa som

hur begreppet tolkas i praxis.

Inledningsvis kan det noteras att innebörden fara i dröjsmål inte av tas upp i förarbetena till de ovan angivna bestämmelserna. Begreppet analyserades inte heller nämnare i samband med ändringen beav

stämmelsen i 28 kap. 5 § rättegångsbalken, om polismans befogenhet

att företa husrannsakan efter eget beslut. Enligt den tidigare lydelsen av 28 kap. 5 § hade polisman befogenhet att företa husrannsakan om åtgärden hade till syfte att eftersöka den skall gripas, anhållas som eller häktas eller hämtas till inställelse vid rätten eller att verkställa beslag som på färsk gärning följts eller spårats, så och eljest, då fara

är i dröjsmål. Ändringen som genomfördes år 1990 innebar att

polisman numera får fatta beslut husrannsakan endast då det är om

fara i dröjsmål. Rättegångsbalken kom härigenom bringas i

att överensstämmelse med vad gäller enligt 20 § polislagen. som

Ändringen grundades på en undersökning av tillämpningen de

av dåvarande bestämmelserna i 28 kap. 5 § rättegångsbalken, vilken Justitiekanslern hade utfört på uppdrag regeringen. Justitiekanslern av anförde prop. 198889: 124 s. 121, även bet. 198889:JuU25 29 se s. f.:

Huvudregeln enligt 28 kap. 4 § rättegångsbalken är att en integritetskrånkande åtgärd som husrannsakan endast skall få

Prop. 198687:l15, JuU36, 198889:l24, .luU:25, rskr. 313,

prop. prop. 198990:71, JuU32 och rskr. 292.

Allmänt om tvångsmedel

beslutas av förundersökningsledare, åklagare eller rätten. Anledningen till detta är att de överväganden som måste göras oftast är så grannlaga natur att det bör överlämnas av

rättsbildad personal att göra bedömningar i sådana frågor.

Enligt min mening bör det inte utan starka skäl anförtros enskild polisman att själv fatta beslut om husrannsakan. en Bestämmelserna i 28 kap. 5 § rättegångsbalken innebär att polisman själv får fatta beslut husrannsakan även i en om vissa situationer utan att det föreligger fara i dröjsmål Enligt min mening kan det emellertid inte anses ound-

gängligen nödvändigt för att syftet med en husrannsakan skall uppnås polisman har beslutanderätten i frågor om

att en husrannsakan annat än i fall då fara är i dröjsmål. ...Med de kommunikationsmedel står till förfogande i det moderna som

samhället torde det inte uppstå några svårigheter för en polisman att vid behov få kontakt med en ansvarig förunder-

sökningsledare eller med åklagare för inhämtande av dennes förordnande husrannsakan. Samhällets krav ett snabbt om

och effektivt ingripande med husrannsakan i de situationer

i 28 kap. 5 § rättegångsbalken torde därför som avses

knappast bli åsidosatta polismannens rätt att själv fatta

om beslut inskränks till situationer då fara är i dröjsmål.

Begreppet fara i dröjsmål kopplades alltså samman med de tekniska möjligheter polismannen hade att komma i kontakt med en behörig beslutsfattare. Just detta belystes år 1991 i samband med en enkät från Justitiedepartementet till Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren Justitiedepartementet dnr 91-1496. Genom enkäten ville departementet undersöka lagändringens effekter och frågade därför, med hänvisning till Justitiekanslerns uttalande om betydelsen av moderna kommunikationsmedel, om kontakterna mellan polismännen fältet och åklagarna respektive förundersökningsledarna hade fungerat tillfredsställande och tolkningen av begreppet fara i dröjsmål hade om påverkats av den förändrade beslutsordningen. Av svaren framgår att det som regel fanns tekniska förutsättningar att nå en åklagare dygnet runt för beslut om t.ex. husrannsakan. De faktiska möjligheterna tycktes emellertid variera med hänsyn bl.a. till att den handläggande åklagaren kunde vara upptagen av annat, oftast av förhandling i domstol, vilket i sin tur medförde att en annan åklagare måste ta över frågan. Myndigheterna pekade den nackdel det innebar att polismannen måste föredra frågan för en åklagare som inte tidigare hade satt sig in i ärendet. Om en person hade varit efterspanad under längre tid kunde det dessutom bli fråga om att föredra ärendet för en

Allmänt om tvångsmedel

flera olika åklagare, ibland i olika distrikt, inte lika insatta i som var ärendet som polisens spaningsledning. En polisman ville ha som ett beslut om tvångsmedel brukade, enligt vad framgick enkätsvasom av ren, som regel ta kontakt med åklagaren via kommunikationsradio eller mobiltelefon. Eftersom varken kommunikationsradion eller mobiltelefonen är skyddade från avlyssning tycktes polismännen emellertid anse att de av sekretesskäl inte kunde lämna ut all in-

formation. Åklagaren riskerade således att få ett ofullständigt underlag

för sitt beslut. Ännu sämre torde underlaget ha blivit i de fall då polismannen enligt vad som vände sig till exempelvis uppgavs, vakthavande befäl som vidarebefordrade uppgifterna till åklagaren. Vissa myndigheter framhöll i enkätsvaren att beslut tvångsmedel om över huvud taget inte borde fattas via radio eller mobiltelefon. Det alternativ som då återstår är att polismannen försöker ta kontakt med åklagaren det vanliga telefonnätet, vilket emellertid i genom man enkäten uppgav skulle både opraktiskt och tidskrävande. Det vara framkom också att polisen vanligtvis inte sig ha personal för anser nog att både bevaka t.ex. en fastighet där att göra husrannsakan man avser och samtidigt skicka en av polismännen att ringa till åklagaren för att ett beslut om husrannsakan.

Då det gällde frågan om tolkningen av begreppet fara i dröjsmål hade förändrats lämnade åklagannyndigheterna skiftande Somliga

svar.

myndigheter angav att tolkningen inte hade förändrats alls, medan andra ansåg att begreppet hade kommit att tolkas snävare än tidigare. Rikspolisstyrelsen uppgav att det stora flertalet polismyndigheter inte

ansåg att begreppet fara i dröjsmål hade påverkats i någon nämnvärd omfattning. Ett antal myndigheter hade dock angett det fanns att en risk för att begreppet kunde komma att få utvidgad tolkning med en

hänsyn till kommunikationsproblemen. Andra polismyndigheter hade tvärtom anfört att tolkningen har blivit snävare. Rikspolisstyrelsen anförde som sin mening att fara i dröjsmål borde anses föreligga i de

fall då det uppkommer ett akut behov av husrannsakan och det inte går att omedelbar kontakt med den är behörig att fatta beslut. som JO har i ett par ärenden gällande husrannsakan och kroppsvisitation haft anledning att ta ställning till fara i dröjsmål kan ha om anses

förelegat. Det första 1974 s. 79 gällde en husrannsakan i ett antal

rum i ett hus som disponerades av utländska praktikanter anställda vid Volvo.

Allmänt om tvångsmedel

Husrannsakan hos praktikanter på Volvo

Säkerhetsvakter anställda vid Volvo hade i några av praktikanternas funnit gods kunde misstänkas stulet från Volvo och rum som vara tillkallade därför polis. En de polismän som kom till platsen av beslutade husrannsakan i nio Vid husrannsakningarna om av rummen. i samtliga föremål misstänktes tillgripna från beslagtogs rum som vara Den beslutande polismannen upplystes att ytterligare ett Volvo. om 60-tal praktikanter bodde inom området och att alla skulle lämna landet inom någon dag. Han tog då telefon kontakt med sitt per befäl i polishuset och fick ett beslut om husrannsakan i de närmaste

övriga Polismyndigheten anförde bl.a. s. 81 f.:

rummen.

vad uppgivits i fråga den avresan för

Oavsett som om snara i fall del de i boende synes det tveksamt vart en av rummen sådan fara i dröjsmål förelegat stadgandet i rätteom som Sett enbart denna synpunkt hade

gångsbalken avser. ur

åtgärderna sannolikt kunnat anstå intill dess S. fått tillfälle föredraga frågan för normal beslutsbehörig befattningsatt havare. och för sig hade husrannsakningarna kunnat anstå . tills berörda slutat dagens arbete och återkommit. personer

Det kan ifrågasättas icke det varit ur många synpunkter

om att föredra.

JO fann det tveksamt fara i dröjsmål förelåg när S.

att var om ställdes inför avgörandet han själv skulle kunna besluta om om husrannsakningar. JO ansåg dock att det fanns visst fog för uppfattningen att godset blivit å färsk gärning följt eller spårat varför S. enligt de då gällande reglerna behörig att besluta om husvar rannsakan.

Husrannsakan hos en kurdisk förening

fall gällde husrannsakan i samband med spaningarna efter Ett annat en Olof Palmes mördare JO 198990 53. En person var anhållen som s. misstänkt för mordet. Polisen hade hos påträffat en anteckning mannen adress till lokal. Lokalen låg i omedelbar anslutning till vad om en en antagits gärningsmannens flyktväg och man hade därför som vara intresse att ta reda hade uppehållit sig där i av om mannen anslutning till mordet. Två begav sig till platsen, där de fann spanare den lokal anteckningen avsåg disponerades av en kurdisk att som förening. Spanarna tog kontakt med polishuset och någon där

Allmänt om tvångsmedel

beslutade om husrannsakan polismyndigheten menade att det var kommissarien S. som hade fattat beslutet om husrannsakan, medan JO ansåg att det inte med säkerhet kunde fastställas vem som hade fattat beslutet. Därefter företogs husrannsakan i lokalen och ett tiotal personer togs med för förhör. Polismyndigheten anförde inledningsvis s. 55 att beslut om detta slag av tvångsåtgärder borde fattas av

åklagaren, att någon egentlig fara i dröjsmål inte borde ha förelegat

samt att saken kunde ha ordnats med ett telefonsamtal till åklagaren. Med hänsyn till att förundersökningsledningen var delad mellan åklagaren och polisen skulle det emellertid ha blivit tidsödande för S. att försöka ta reda på vem som var förundersökningsledare i denna del. Att utreda det och sedan finna rätt beslutsfattare torde enligt polismyndigheten med rätta kunna antas ha medfört sådan tidsspillan att fara i dröjsmål förelåg. JO delade dock inte den bedömningen och anförde s. 59 att det med hänsyn till uppslagets vikt rent av torde ha varit bättre, även från utredningssynpunkt, att tills vidare ställa lokalen under bevakning.

Husrannsakan i bostad och bil

I ett beslut den 8 november 1988, dnr 1047-1988, tog JO upp frågan om det hade förelegat förutsättningar för att göra husrannsakan i en persons bostad. F. hade fått låna en bostad av en bekant, Polisen hade vid fyra tillfällen gjort husrannsakan i lägenheten för att söka efter S. som var efterlyst. Vid husrannsakningarna hade polisen gått igenom även Fzs tillhörigheter och vid två tillfällen dessutom undersökt hans bil. Vid dessa tillfällen hade åklagaren beslutat om husrannsakan i Szs lägenhet för eftersökande av narkotika. Eftersom

de föremål som påträffades i lägenheten tillhörde F. beslöt polismän-

nen att göra husrannsakan i hans bil. Med hänsyn till risken för att F. skulle köra från platsen ansåg de att det förelåg fara i dröjsmål. De underlät därför att inhämta åklagarens beslut om husrannsakan i bilen. JO anförde:

I detta fall har det varit åklagaren som i egenskap av förundersökningsledare haft att fatta beslut om husrannsakan.

Husrannsakningen i Fzs bil har emellertid företagits utan

sådant förordnande, därför att man ansett att fara i dröjsmål förelegat. Jag delar inte den bedömningen. Det har således inte framkommit att något hinder förelegat mot att ex- empelvis per telefon inhämta åklagarens beslut i frågan. - Detta synes ha varit särskilt angeläget då husrannsakan fick

Allmänt om tvångsmedel

en annan inriktning ny misstänkt person än den som - åklagaren avsett.

Kroppsvisitation av misstänkt narkotikabrottsling

I ett senare J O-fall 199394 s. 101 var det fråga om kroppsvisitation med anledning av misstanke om narkotikabrott. Polisav en person männen hade sett hur K. hade sammanträffat med P. på gatan och överlämnat något till P. Både K. och P. var kända för att tidigare ha sysslat med narkotikaförsäljning. När polismännen fick kontakt med K. hade han skilts från P. K. nekade emellertid till att han hade haft

kontakt med någon och lämnade i övrigt felaktiga uppgifter om sina

förehavanden. Polismännen misstänkte att K. hade gjort sig skyldig till narkotikabrott. De ansåg också att det förelåg fara i dröjsmål. En av

polismännen beslöt därför att K. skulle kontrolleras. K. skyddsvisi-

terades i en port och fördes därefter till polisstationen där han kroppsvisiterades. JO anförde:

Enligt min mening var omständigheterna i det aktuella fallet sådana att bedömningen att det förelåg en skälig misstanke mot K. avseende narkotikabrott får godtas. Såvitt framgår av utredningen grundades det frihetsberövande som K. blev föremål för inte reglerna om gripande eller medtagande till förhör. Med hänsyn till den oklarhet som får anses råda i fråga om de rättsliga möjligheterna att beröva någon friheten enbart med stöd av reglerna om kroppsvisitation vill jag emellertid inte rikta någon kritik mot polismännen med anledning av deras åtgärd att föra K. till polisstationen. Jag anser mig också kunna godta att de vidtog denna åtgärd utan föregående beslut av förundersökningsledare. Sedan man anlänt till polisstationen fanns det emellertid uppenbarligen inte längre något hinder mot att frågan om kroppsvisitation hänsköts till behörig förundersökningsledare, i detta fall vederbörande åklagare. Som länsstyrelsen har anfört borde därför ett beslut i frågan ha inhämtats från denne.

Allmänt om tvångsmedel

överväganden

Utredningen har tidigare konstaterat att förarbetena till tvångsmedelsparagraferna inte ger något svar frågan om vad som vid rättegångsbalkens tillkomst fordrades för att fara i dröjsmål skulle föreligga. Oavsett vad begreppet ansågs omfatta då, finns det anses anledning att räkna med att innebörden har förändrats sedan dess. Inte minst de tidigare nämnda enkätsvaren visar att begreppet inte år oföränderligt. Svaren Justitiedepartementets enkät ger visserligen inte någon exakt bild hur begreppet har förändrats. Numera torde av man dock mera sällan anse att det föreligger fara i dröjsmål, eftersom den moderna kommunikationstekniken i princip gör det möjligt för en polisman alltid få kontakt med åklagare. Även JO:s bedömatt en ningar i de fall som utredningen har redovisat ovan tyder på att begreppets innebörd har förändrats. I 1974 års fall intog JO en

tämligen liberal hållning. Den polisman som beslutade om husrannsakan i de sex första rummen hade tydligen tillgång till telefon. Dessutom gjorde han uppenbarligen den bedömningen att det fanns tid

att inhämta beslut av en överordnad polisman då det gällde den senare delen av husrannsakan. Trots det anförde JO endast att det var tveksamt om det verkligen hade förelegat fara i dröjsmål. I beslutet som gällde husrannsakan hos en kurdisk förening var JO något mer restriktiv. Polismyndighetens inställning synes ha varit att någon egentlig fara i dröjsmål i och för sig inte borde ha förelegat och att saken borde ha kunnat ordnas genom ett telefonsamtal till åklaga-

ren, om det inte hade varit för de speciella förhållanden som rådde

under Palme-utredningen. JO konstaterade emellertid att det inte hade

förelegat fara i dröjsmål. Förundersökningsledarens beslut kunde

således ha inhämtats utan risk för att ändamålet med husrannsakan skulle förfalla. Det bör emellertid tilläggas att omständigheterna i just det här fallet var sådana att JO ansåg att det till och med från utredningssynpunkt torde ha varit bättre att vänta med ingripandet. Det fall som avsåg husrannsakan i bl.a. en bil visar enligt utredningens uppfattning tydligt att JO:s uppfattning har blivit mer restriktiv jämfört med 1974 års fall. Polismännen ansåg att det hade förelegat fara i dröjsmål med hänsyn till risken för att den misstänkte

skulle försöka köra från platsen. JO delade emellertid inte den uppfattningen och pekade särskilt att polismannen kunde ha

inhämtat åklagarens beslut telefon. Även det fall gällde per som kroppsvisitation av misstänkta narkotikabrottslingar ger enligt utredningens uppfattning uttryck för en skärpt syn på begreppet fara i dröjsmål. Framför allt är det de tekniska möjligheter polisen har att

Allmänt om tvångsmedel

komma i kontakt med åklagare och förundersökningsledare som tycks att fått betydelse för begreppets förändring. Skälet till att 28 kap. 5 § rättegångsbalken ändrades var att man ville stärka rättssäkerheten jfr lagrådet i prop. 198990:71 s. 162. Justitieutskottet ansåg att beslut om husrannsakan är så känsliga att det borde överlämnas rättsbildad personal att göra bedömningar i sådana frågor och att det därför också borde krävas starka skäl för att anförtro en enskild polisman att själv fatta beslut om husrannsakan bet. l98889zluU25 s. 29 f.. Visserligen torde det ha varit enklare för myndigheterna om polismannen i större utsträckning själva hade fått fatta beslut husrannsakan, det ansågs inte vara oundom men gängligen nödvändigt för att syftet med en husrannsakan skall uppnås att polisman har beslutanderätten i frågor om husrannsakan annat en än i fall då fara är i dröjsmål Justitiekanslerns yttrande i prop. 198889: 124 121. Det således en avvägning mellan intresset av s. var effektivitet i det brottsutredande arbetet och intresset av rättssäkerhet avgörande för bedömningen i vilken utsträckning polisman som var av skulle ha befogenhet att besluta om husrannsakan. Samma avvägning mellan effektivitet och rättssäkerhet bör enligt utredningens uppfattning också ligga till grund för tillämpningen av 28 kap. 5 § rättegångsbalken och därmed för tolkningen av begreppet fara i dröjsmål. Justitiekanslern ansåg i fråga om husrannsakan att de överväganden som måste göras oftast är av så grannlaga natur att det bör överlämnas rättsbildad personal att göra bedömningar i sådana frågor. Det kan emellertid konstateras att också polisens förundersökningsledare, som inte är rättsbildade, har befogenhet att fatta beslut om husrannsakan. Enligt utredningens uppfattning ligger det emellertid alltid ett stort värde i att en fråga om tvångsmedel bedöms av mer än Även det i och för sig önskvärt sådana beslut en person. om vore att alltid fattades av rättsbildad personal, bidrar det naturligtvis till ökad rättssäkerhet att frågan först bedöms av den föredragande polismannen och därefter av förundersökningsledaren. För att rättssäkerheten skall stärkas i praktiken och inte bara papperet måste emellertid den som skall fatta beslutet, åklagare eller annan förundersökningsledare, få ett tillfredsställande underlag för sitt beslut och dessutom få möjlighet att sätta sig in i ärendet tillräckligt mycket för att bilda sig en egen uppfattning. Om det är så bråttom att ändamålet med en åtgärd riskerar att förfalla i väntan på att åklagaren eller förundersökningsledaren har fått det underlag som är nödvändigt för ett beslut i tvångsmedelsfrågan, bör beslutet därför i stället få fattas enskild av en polisman. Avgörande för bedömningen av om det föreligger fara i dröjsmål bör därför inte vara om polismannen har tekniska möjligheter

Allmänt om tvångsmedel

att ta kontakt med åklagaren eller förundersökningsledaren, utan om det finns tid att ge den som skall fatta beslut ett tillräckligt underlag för beslutet. Av enkätsvaren framgår att åklagarna inte alltid får det underlag för sina beslut önskvärt. I viss mån tycks det bero på att polisen som vore inte anser sig kunna lämna all relevant information via radio eller mobiltelefon med hänsyn till risken för avlyssning. Om polisen inte alltid lämnar ett fullgott underlag för tvångsmedelsbeslut, behöver det emellertid inte med nödvändighet bero på att kommunikationsutrustningen inte är tillräckligt bra. Frågor om tvångsmedel uppkommer ofta i ett inledande skede av förundersökningen då materialet av naturliga skäl inte kan särskilt fylligt. Som regel torde polismannen inte ha vara något annat att meddela åklagaren än sina egna iakttagelser och den bedömning han själv har gjort. Trots att beslutsunderlaget kan vara

magert är naturligtvis intresset att polismannens bedömning prövas

av någon annan lika starkt som senare under utredningens gång. Finns av det emellertid inte tid för polismannen att redogöra för ärendet så grundligt att åklagaren eller förundersökningsledaren kan sätta sig in i det utan att ändamålet med åtgärden går förlorat, bör det anses föreligga fara i dröjsmål oavsett om det finns tekniska möjligheter att ta kontakt med den som är behörig att annars besluta i tvångsmedelsfrågan. Det är således inte kontaktmöjligheten som bör vara avgörande, utan möjligheten att förse en överordnad beslutsfattare med tillräckligt underlag. Om frågan om tvångsmedel uppkommer senare under utredningen

torde den polisman som överväger att företa husrannsakan eller

kroppsvisitation i första hand försöka få kontakt med den åklagare som har hand om ärendet. Om det lyckas torde det inte vara något problem att underställa frågan åklagarens prövning även i situationer då det är ganska bråttom. Av enkätsvaren framgår emellertid att polisen inte alltid kan nå en åklagare som är insatt i ärendet. Under dagtid är åklagarna ofta upptagna med förhandlingar och utanför ordinarie tjänstgöringstid är polisen hänvisad till jouråklagaren. Under sådana förhållanden måste polismannen ge den åklagare han får kontakt med tillräcklig tid att sätta sig i ärendet, vilket i vissa fall kan ta ganska mycket tid i anspråk. Polismannen har kanske fått i uppdrag att verkställa ett beslut om anhållande eller hämtning till förhör, i men övrigt inte fått så mycket, om ens någon, information om vad beslutet

grundar sig på. Om det uppkommer fråga om personell husrannsakan

kan polismannen därför sannolikt inte lämna så mycket uppgifter att åklagaren kan fatta beslut omedelbart efter föredragningen. För att få en bild av ärendet måste åklagaren kanske ta kontakt med någon annan som kan redogöra för grunden för beslutet att anhålla den eftersökte

Allmänt om tvångsmedel

eller att hämta honom till förhör. Om ändamålet med åtgärden riskerar att förfalla i väntan att en ny åklagare sätter sig i ärendet bör det enligt utredningens mening ofta anses föreligga fara i dröjsmål, trots att det rent faktiskt är möjligt för polisen att komma i kontakt med en åklagare. Man kan naturligtvis invända att en åklagare som inte tidigare är insatt i ett ärende och som blir tvungen att fatta beslut om husrannsakan efter en alltför kortfattad föredragning kan antas säga nej till begäran om husrannsakan. Om man utgår från att polismannen platsen, i samma situation och trots sin bristande kännedom om bakgrunden till beslutet om anhållande eller hämtning till förhör, skulle vara mer benägen än åklagaren att besluta om husrannsakan skulle det i och för sig tala för att åklagarens prövning behövs för att förhindra obefogade ingripanden. I sådana situationer bör man emellertid också ta hänsyn till att polismannen, genom de iakttagelser han har gjort platsen, kan ha ett bättre underlag för beslutet än en åklagare som aldrig tidigare har kommit i kontakt med ärendet. Som utredningen tidigare har framhållit är det visserligen värdefullt i sig att

frågan om tvångsmedelsanvändning bedöms av mer än en person.

Polismannen skall också som huvudregel ta kontakt med åklagaren eller förundersökningsledaren för att få dennes beslut. Rättssäkerheten gagnas emellertid inte av att åklagaren blir tvungen att fatta beslut uppgifter som han inte ges tid och möjlighet att kontrollera eller

komplettera. Återigen är det kommunikationstekniken som kommer i

centrum. Enbart den omständigheten att det finns tekniska möjligheter att komma i kontakt med en åklagare bör enligt utredningens mening inte vara avgörande för bedömningen av om det föreligger fara i dröjsmål. Det avgörande bör i stället vara om det finns tid att ge den som skall fatta beslut det underlag som behövs för ett välgrundat beslut.

När en polisman grund av fara i dröjsmål har beslutat om

husrannsakan eller kroppsvisitation underrättar han förundersökningsledaren om sitt beslut först efter det att åtgärden är genomförd. Man skulle emellertid kunna tänka sig att situationen, efter det att polismannen har fattat sitt beslut, ändras ett sådant sätt att det

uppkommer fråga om inte förundersökningsledaren borde ta ställning

till om åtgärden bör genomföras. Så skulle t.ex. kunna vara fallet om det visar sig att ingripandet blir mycket mer omfattande än vad polismannen först hade trott och att det därför inte kan genomföras omedelbart eller om det av andra skäl inte längre kan fara anses vara i dröjsmål. Detsamma borde kanske gälla om ingripandet visar sig vara mycket mer känsligt ur integritetssynpunkt än vad polismannen först hade föreställt sig. Även det skulle föreligga fara i dröjsmål om

Allmänt om tvångsmedel

i en sådan situation, borde frågan om tvångsmedelsanvändning av lämplighetsskäl kanske ändå underställas förundersökningsledarens prövning. En polisman som har beslutat att företa husrannsakan eller kroppsvisitation bör emellertid som regel kunna genomföra åtgärden även om situationen i någon mån skulle förändras efter beslutet. Det bör enligt utredningens uppfattning inte krävas att polismannen skall hänskjuta frågan till undersökningsledaren annat än i sådana speciella fall då det tillkommer omständigheter av avgörande betydelse. Det nu berörda problemet tas upp i det JO-fall som gällde kroppsvisitation av en misstänkt narkotikabrottsling. J Ozs beslut utvisar att en av polismännen beslöt att kontrollera K.. Såvitt framgår av omständigheterna tycks polismannen ha menat att K. skulle kroppsvisiteras. De båda polismännen tog först med sig K. in i en port där de

företog en ytlig kroppsvisitation, en s.k. skyddsvisitation. De fann

visserligen ingen narkotika, men ansåg ändå att det fanns skäl att visitera K. mer ingående. Eftersom kroppsvisitation av mera väsentlig omfattning skall verkställas inomhus och i avskilt rum 28 kap. 13 § rättegångsbalken tog polismännen med sig K. till polisstationen. JO har ansett sig kunna godta att de företog denna åtgärd utan föregående beslut av förundersökningsledare, men har anmärkt att det inte fanns något hinder mot att frågan prövades av behörig förundersökningsledare sedan de väl hade anlänt till polisstationen. Polismännens åtgärd att ta med K. till polisstationen borde enligt JO således ha föranlett att beslutet om kroppsvisitation underställdes

undersökningsledarens prövning. Den enda omständighet som tillkom

efter beslutet, och som enligt JOzs uppfattning förändrade situationen, var att polismännen vidtog en åtgärd som var nödvändig för att beslutet om kroppsvisitation skulle kunna genomföras. Att denna åtgärd skulle behövas kunde förutses redan då beslutet fattades. Man skulle i och för sig kunna ifrågasätta om det verkligen förelåg fara i dröjsmål med hänsyn till den tid det skulle ta att föra K. till polisstationen. Skulle man ha kommit fram till att det inte var fara i dröjsmål hade det naturligtvis ålegat polismännen att ta kontakt med åklagaren redan från början. I det här fallet riktade JO emellertid inte någon kritik mot polismännens beslut att ta med K. till polisstationen för

visitation, vilket torde innebära att JO godtog att det inledningsvis

förelåg fara i dröjsmål. Eftersom åtgärden att ta med K. till polisstationen endast ingick som ett led i verkställigheten av polismännens redan fattade beslut om kroppsvisitation, borde polismännen enligt utredningens uppfattning därför också ha kunnat fullfölja det beslutade ingripandet på polisstationen utan att beslutet först omprövades av undersökningsledaren. Det förtjänar att anmärkas att polismännen i det här fallet inte hade haft befogenhet att hålla kvar K. i avvaktan på

Allmänt om tvångsmedel

åklagarens beslut om kroppsvisitation K. var inte gripen och att de inte heller hade befogenhet att hålla honom kvar i avvaktan på åklagarens överprövning av beslutet om kroppsvisitation.

Ett nytt begrepp

Utredningen anser att begreppet fara i dröjsmål av språkliga skäl bör ersättas med ett modernare begrepp. I annan lagstiftning än rättegångsbalken har man på senare tid infört uttrycket i brådskande fall i stället för fara i dröjsmål. Exempel på detta finns bl.a. i 17 a §

kreditupplysningslagen ändrad genom SFS 1992:1616 och 6 kap.

8 b § lagen om värdepappersrörelse ändrad genom SFS 1994:2015. Uttrycket i brådskande fall förekommer också i tvângsmedelslagstiftningen. I lagen 1975:295 om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat infördes år 1990 regler om kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av utländska värdeförverkanden. Enligt 9§ andra stycket i nämnda lag får rätten i brådskande fall. .omedelbart bevilja kvarstad att gälla till dess annat bestäms Av . förarbetena till 9 § prop. 198990:82 s. 49 framgår att bestämmelsen är avsedd att ge rätten befogenhet att meddela interimistiska kvarstadsbeslut enligt samma regler som gäller i 26 kap. 2 § tredje stycket Enligt den sistnämnda paragrafen får rätten, om det är fara i dröjsmål, omedelbart bevilja kvarstad. Uttrycket i brådskande fall används i detta sammanhang följaktligen synonymt med fara i dröjsmål. Även i rättegångsbalken förekommer begreppet i brådskande fall . Av 24 kap. 7 § första stycket följer att en polisman i brådskande fall får gripa en person även utan anhållningsbeslut. Processlagberedningen anförde beträffande denna bestämmelse SOU 1938:44 s. 302 att en polisman borde ha befogenhet att gripa även en person utan anhållningsbeslut om det förekom skäl till anhållande men

anhållningsmyndighetens beslut därom icke utan fara kunde

avvaktas. Inte heller i detta sammanhang ha avsett att göra synes man någon skillnad mellan begreppen i brådskande fall och fara i dröjsmål. Såvitt utredningen har kunnat finna är uttrycket i brådskande fall det uttryck som oftast får ersätta fara i dröjsmål i lagstiftnyare ning. Eftersom uttrycket i brådskande fall dessutom förekommer som synonym till fara i dröjsmål då det gäller de personella tvångsmedlen, föreslår utredningen att begreppet fara i dröjsmål i 27 och 28 kap. rättegångsbalken byts ut mot i brådskande fall.

5 Inhämtande och användande av

information

I avsnitt 5.1 tar utredningen upp frågan om det bör införas allmänna regler polisens rätt att inhämta uppgifter under en brottsutredning, om eftersom det nuvarande regelsystemet bl.a. ger ett otillfredsställande skydd för integritetskänsliga uppgifter. Utredningen diskuterar också frågan hur bör reglera polisens befogenhet att söka efter om man information i datorer. I avsnitt 5.2 berör utredningen några frågor om polisens rätt att använda information som har inhämtats under en brottsutredning och i avsnitt 5.3 bl.a. frågan om polisens rätt att fotokopiera beslagtagna handlingar.

5.1 Inhämtande av information

Utredningen tar i det här avsnittet upp en del regler som har betydelse för polisens befogenhet att inhämta information. Det är framför allt beslagsförbuden och de övriga reglerna i beslagskapitlet till skydd för integritetskänsliga uppgifter som har intresse. Utredningen konstaterar att dessa bestämmelser ger ett otillfredsställande skydd för integri-

tetskänsliga uppgifter, eftersom reglerna bara gäller när polisen

inhämtar information genom att ta en handling eller liknande i beslag. Reglerna skyddar exempelvis inte datalagrad information eller

information som inhämtas genom att polisen tar en kopia av en

skriftlig handling. Problemen med de nuvarande reglerna skulle troligen kunna lösas införde särskilda regler om inhämtande om man information i allmänhet och om förbud mot att inhämta viss av integritetskänslig information, oavsett om det är fråga om information i skriftlig handling eller t.ex. datalagrad information. Utredningen en lämnar dock inte något förslag till sådana regler, eftersom det inte kan ingå i utredningens uppdrag att föreslå sä omfattande ändringar anses det straffprocessuella systemet. Utredningen utgår därför även av fortsättningsvis från den nuvarande ordningen.

Inhämtande och användande av information

l Utgångspunkter

Polisen företar i det brottsutredande arbetet en mängd olika åtgärder i syfte att samla in den information som behövs för en utredning. Vissa av dessa åtgärder kan betraktas som tvångsmedel. Enligt utredningens mening bör man, i enlighet med vad som har sagts i avsnitt 4.1.2, som tvångsmedel betrakta endast sådana direkta ingripanden mot person eller egendom som företas i myndighetsutövning och som utgör någon form av intrång i en persons rättssfär. Det bör dessutom vara fråga om åtgärder som syftar till att åstadkomma ett konkret, inte endast ett rättsligt resultat, och som dessutom medför synbara eller kännbara verkningar. Att samla in information bör därför inte i sig betraktas som någon form av tvångsmedel. Polisens åtgärd att hålla förhör med misstänkta och vittnen under

förundersökning i brottmål bör följaktligen inte anses vara en form av

tvångsmedelsanvändning. Däremot är det fråga om tvångsmedel när den misstänkte eller vittnet hämtas till förhöret eller tvingas att stanna kvar på polisstationen till dess att förhöret har avslutats. Att ta en handling i beslag är en form av tvångsmedel, men att ta del av handlingens innehåll genom att läsa den, kan knappast betraktas som ett tvångsmedel. Det gäller även om polisen först måste göra husrannsakan för att söka efter handlingen. En sådan husrannsakan bör i princip anses avslutad så snart den ingripande polismannen har funnit den sökta handlingen. Skulle polismannen stanna kvar och läsa handlingen platsen, bör det betraktas som en slags fortsättning av husrannsakan. Det är emellertid den omständigheten att polismannen alltjämt befinner sig i en persons bostad eller i ett företags lokaler som

gör att det bör betraktas som en form av tvångsmedelsanvändning inte

att polismannen tillgodogör sig information genom att läsa den påträffade handlingen. Pâ motsvarande sätt kan det inte heller betraktas som någon form

av tvångsmedel om polisen inhämtar information genom att söka i en

dator. Visserligen kan polisen behöva genomföra en husrannsakan för att finna datorn, men då den väl är funnen bör själva husrannsakan i sig anses slutförd. Att polisen sedan tillgodogör sig information från datorn är, lika litet som då det är fråga om inhämtande av information

från en skriftlig handling, att betrakta som ett tvångsmedel.

I båda de nu nämnda fallen kan polismannen förfara olika sätt för att tillgodogöra sig informationen. För det första kan han nöja sig med att läsa handlingen på platsen och sedan använda informationen i utredningsarbetet. Polismannen kan också ta en fotokopia av handlingen och lämna kvar originalet eller ta handlingen i beslag och vid behov fotokopiera den innan beslaget hävs. Den information han får

Inhämtande och användande av information

tillgång till i dessa fall är precis densamma som i det första fallet. Den enda skillnaden är att han dessutom har fått informationen fäst på papper, antingen i form av originalhandlingen eller i form av en

kopia. En handling som sådan kan naturligtvis vara av intresse som

bevis, om man vill styrka att den är förfalskad eller att den misstänkte har manipulerat bokföringen. Om handlingen bara är av intresse som bärare av information finns det egentligen inget skäl att beslagta eller kopiera handlingen, annat än om polismannen behöver det som stöd för minnet. När det gäller information som finns lagrad i en dator kan polismannen motsvarande sätt för det första ta del av informationen på platsen, för det andra låta skriva ut uppgifterna eller ta en diskett med uppgifterna med sig till polisstationen och för det tredje ta informationsbäraren, datorn, i beslag. Vilket sätt polismannen än väljer fär han tillgång till samma information som kan användas i utredningsarbetet. I vissa fall är det reglerat hur polisen skall till väga för att skaffa fram information som behövs för en brottsutredning. Det finns bl.a. regler som ger polisen befogenhet att ta skriftliga handlingar i beslag. Polisen har också befogenhet att tillgripa tvångsmedel för att söka efter sådana handlingar. Den som innehar en handling som har betydelse som bevis kan föreläggas att förete den editionsföreläggande. Det finns däremot inga allmänna bestämmelser om polisens rätt att få uppgifter som behövs för en brottsutredning. I många fall är polisen därför hänvisad till att tillämpa beslagsreglerna även i situationer då man egentligen inte borde behöva använda tvångsmedel.

Så kan t.ex. vara fallet om polisen vill få ut uppgifter från en

myndighet.

Om informationen finns i en allmän och offentlig handling har polisen, i samma utsträckning som envar, rätt att få del av inforrnatio-

nen. Uppgifter för vilka sekretess gäller får i princip inte lämnas ut. I 14 kap. sekretesslagen finns emellertid vissa bestämmelser om begränsningar i sekretess. Sekretess hindrar bl.a. inte att uppgift

lämnas till annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller

förordning 14 kap. 1 § sekretesslagen. Någon bestämmelse i lag om allmän skyldighet för myndigheterna att lämna uppgifter till polis och åklagare finns inte, men vittnesplikten är ett exempel sådan

uppgiftsskyldighet som avses i 14 kap. 1§. Denna bestämmelse

medför därför att sekretesslagens regler viker för reglerna rättegångsbalken angående vittnesplikt prop. 197980:2 del A, s. 399 f.. Bestämmelserna i 36 kap. 5 § rättegångsbalken är under vissa förutsättningar tillämpliga också i fråga om förhör under förundersökning 23 kap. 13 § rättegångsbalken. Sekretesslagens regler viker också för bestämmelserna i 38 och 39 kap. rättegångsbalken, om

Inhämtande och användande av information

tillhandhållande allmänna handlingar och Även dessa av om syn. bestämmelser gäller under en förundersökning. En förundersökningsledare kan således med stöd av rättegångsbalkens regler om vittnesplikt, editionsplikt och syn vända sig till domstolen och begära att få del av uppgifter som visserligen är hemliga enligt sekretesslagen, men som inte omfattas av föreskrifterna i 36 kap. 5 § om inskränkningar i vittnesplikten. I 14 kap. 2 § sekretesslagen finns ytterligare bestämmelser som gör det möjligt för en myndighet att under vissa förutsättningar lämna ut sekretessbelagda uppgifter som angår misstanke om brott till poliseller åklagarmyndighet 14 kap. 2 §. Dessutom får en sekretessbelagd uppgift, förutom i de fall som avses i 14 kap. 1 och 2 §§, lämnas ut också om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda 14 kap. 3 §. Denna bestämmelse är dock inte tillämplig i fråga om all sekretess och gäller t.ex. inte sekretessbelagda uppgifter inom hälsooch sjukvården om enskilds hälsotillstånd 14 kap. 3 § andra stycket

och 7 kap. 1 §. Om reglerna i 14 kap. sekretesslagen medför

att en sekretessbelagd uppgift kan lämnas ut till polisen, skall den också lämnas ut. Av 15 kap. 5§ följer nämligen att en myndighet på begäran av en annan myndighet skall lämna ut uppgifter som den förfogar över i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekretess. Polis och åklagare har i princip också möjlighet att inhämta uppgifter genom tvångsmedelsanvändning i form av husrannsakan och beslag BRÅ PM 1980:24 24 och PM 1982:6 73. Dessa institut s. s. anses dock sakna egentlig praktisk betydelse eftersom det hot som ligger i att husrannsakan och beslag kan tillgripas medför att de sällan behöver användas. Om polis eller åklagare vill få fram uppgifter från en myndighet

under en förundersökning kan de följaktligen välja mellan två olika

rättsliga förfaranden, dels det som anvisas i sekretesslagen, dels det som anvisas i rättegångsbalken. Uppgifter som visserligen är hemliga enligt sekretesslagen, men som inte omfattas av inskränkningarna i vittnesplikten i 36 kap. 5 § rättegångsbalken, kan under vissa förutsättningar tvingas fram genom reglerna om husrannsakan och beslag eller genom att man hos domstol begär att vittnesförhör hålls eller att en handling eller ett föremål tillhandahålls under förundersökningen. Reglerna om straffprocessuella tvångsmedel, t.ex. reglerna om beslag, ger således polisen rätt till mer information än vad sekretesslagens regler ger. Det kan ifrågasättas om inte polisen, utan att behöva tillämpa tvångsmedelsregler, under en förundersökning borde kunna inhämta

Inhämtande och användande av information

samma information som enligt gällande rätt kan säkras t.ex. genom editionsföreläggande eller beslag. Beslag är en åtgärd som är avsedd att ge polisen möjlighet att under kortare eller längre tid beröva en besittningen till föremål eller handlingar. Om polisen vill få ut person

sekretessbelagda uppgifter från en myndighet, är det inte handlingen

som sådan som är av intresse, utan den information som handlingen är bärare Beslagsreglerna kommer i en sådan situation således att av. tillämpas endast i syfte att bryta sekretesskyddet för uppgiften. Som utredningen har anfört ovan finns det inga allmänna bestämmelser polisens rätt att få uppgifter som behövs för en om brottsutredning, vilket bl.a. leder till att polisen i ett fall som det nyss beskrivna måste tillämpa tvångsmedelsregler trots att det egentligen inte borde behövas. Bristen allmänna regler om inhämtande av information leder också till att skyddet för särskilt integritetskänsliga

uppgifter är mycket ofullständigt i vissa avseenden. Den tekniska

utvecklingen har också lett till att reglerna om beslag samt om hemlig teleavlyssning och teleövervakning framstår som otillräckliga, då det gäller polisens möjligheter att inhämta information.

Datorer och andra tekniska hjälpmedel för lagring och överföring av information.

Som utredningen tidigare har nämnt är det i viss utsträckning reglerat vilken rätt polisen har att inhämta information på olika sätt. I 27 kap. rättegångsbalken regleras inte bara polisens befogenhet att ta föremål

i beslag, utan också befogenheten att bl.a. avlyssna telefonsamtal. Reglerna hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall

om ses mot bakgrund av regeringsformens bestämmelser om skydd mot sådana åtgärder. Av 2 kap. 6 och 12 §§ regeringsformen följer att hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande bara får ske med stöd av lag. Att olovligen t.ex. avlyssna telefonsamtal är dessutom straffbart som brytande av posteller telehemlighet 4 kap. 8 § brottsbalken. Den som i annat fall olovligen medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssnar eller upptager bl.a. tal i enrum eller samtal mellan andra kan enligt 4 kap. 9 a§ brottsbalken dömas för olovlig avlyssning. Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning är enligt 27 kap. 18 24 §§ rättegångsbalken under vissa förutsättningar tillåtet i brottsutredande syfte. Däremot är annan hemlig avlyssning än teleavlyssning inte tillåten. Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning är bara två av de metoder polisen kan använda för att inhämta information. Polisen som

Inhämtande och användande av information

kan t.ex. skaffa fram information genom att övervaka en person. Att övervaka personer med en automatisk TV-kamera eller liknande utrustning anses vara så integritetskränkande att särskilda bestämmelser om sådan övervakning har getts i lagen om övervakningskameror m.m. Annan form av teknisk övervakning är inte särskilt reglerad. Den tekniska utvecklingen har, i kombination med bristen lagregler, gjort att det ibland är svårt att avgöra om en viss metod är tillåten eller inte. Är det form sådan hemlig avlyssning t.ex. en av av telefonsamtal som avses i regeringsformen att höra ett samtal som förs på mobiltelefon Får polisen använda apparatur som, utan att fönnedla innehållet i ett samtal, ger information om var en person befinner sig Särskilt när det gäller datalagrad information har den tekniska utvecklingen inneburit att reglerna för polisens verksamhet framstår som otillräckliga. I regeringsformen föreskrivs att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot bl.a. undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse 2 kap. 6 §. Något motsvarande i grundlagen föreskrivet skydd finns inte för förtroliga uppgifter som lagras i en dator. Det är dock straffbart att olovligen bereda sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller olovligen ändra eller utplåna eller i register föra in sådan upptagning. Om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken eller i lagen 1990:409 om skydd för företagshemligheter kan den som gör sig skyldig till ett sådant förfarande dömas för dataintrång 21 § datalagen. Som framgår av bestämmelsen om dataintrång kan vissa av brottsbalkens bestämmelser också bli tillämpliga på sådant otillbörligt förfarande med datamaterial som anges i paragrafen. Till dessa bestämmelser hör bl.a. reglerna om

tillgrepps- och förfalskningsbrott i 8 kap. och 14 kap. brottsbalken.

Det kan också bli aktuellt att döma till ansvar för exempelvis

skadegörelse enligt 12 kap. 1 § brottsbalken eller trolöshet mot

huvudman enligt 10 kap. 5 § brottsbalken prop. 1973:33 s. 145. Straffbestämmelsen om dataintrång tillkom eftersom det ansågs att det, utöver straffbestämmelserna i brottsbalken, behövdes bestämmelser som helt allmänt skyddade datalagrat material mot obehöriga åtgärder, oavsett om åtgärderna medförde otillbörligt integritetsinträng eller Skyddet omfattar alla slag av dataregister, även sådana som inte innehåller personinformation. År 1986 ändrades 21 § datalagen i syfte att möjliggöra ett effektivare ingripande mot bl.a. wire-tapping, dvs. olovlig avtappning av

data som är under befordran. Ändringen innebar att det i första stycket

lades till en andra mening enligt vilken upptagning för automatisk databehandling avser även uppgifter som är under befordran via

elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för att användas för

Inhämtande och användande av information

automatisk databehandling. Avsikten med ändringen i datalagen var att bestämmelsen skulle omfatta alla former av informationsöverföring till eller från anläggningar för automatisk databehandling prop. 198586:65 s. 30. Att olovligen avlyssna information som överförs mellan två anläggningar för automatisk databehandling via televerkets linjer var redan tidigare straffbart som brytande av telehemlighet

4 kap. 8 § brottsbalken. Annorlunda förhöll det sig med information

som inte var kopplad till det allmänna telenätet. Meddelandet var då inte under befordran genom allmän befordringsanstalt på det sätt

som krävdes för straffansvar enligt 4 kap. 8 § numera är även 4 kap.

8 § ändrad och omfattar meddelande som ett post- eller telebefordringsföretag förmedlar som postförsändelse eller telemeddelande. Om uppgifterna är fixerade på någon form av datamedium och överförs från centralenheten till en terminal utgör de emellertid en upptagning för automatisk databehandling. Att olovligen bereda sig tillgång till sådan information var också före ändringen i 21§ datalagen straffbart som dataintrång. Genom ändringen i datalagen har det slagits fast att straffbestämmelsen är tillämplig även när kommunikationen sker i motsatt riktning, dvs. när information förs över från en terminal till en dator i vilken den bearbetas och lagras på ett datamedium. Det är således straffbart att olovligen ta del av information som överförs mellan två anläggningar för automatisk databehandling, oavsett om kommunikationen sker via det allmänna telenätet eller på annat sätt. Sådan datakommunikation som sker via ett allmänt

tillgängligt telenät till eller från viss teleanläggning får avlyssnas av

polisen med stöd av reglerna om hemlig teleavlyssning. Det finns däremot inte någon motsvarande befogenhet för polisen att ta del av information som överförs annat sätt mellan två anläggningar för

automatisk databehandling. I förarbetena till telelagen

tog man upp

frågan om reglerna om hemlig teleavlyssning borde utvidgas till att

omfatta telemeddelanden som utväxlas inom alla telenät, t.ex. ett företags interna datanät eller interna snabbtelefoner inom en bostad

prop. 199293:2OO s. 258 ff.. Departementschefen anförde att en

sådan utvidgning av reglerna om teleavlyssning skulle leda till att mängden överskottsinformation skulle öka och att konsekvenserna även i övrigt var svåra att överblicka med avseende det ökade integritetsintrång som ändringen skulle kunna resultera Departemenstchefen ansåg att frågan om huruvida en utvidgning av bestämmelserna om hemlig teleavlyssning ändå borde ges en vidare

tillämpning lämpligen kunde tas upp i annat sammanhang. Enligt utredningens mening är det angeläget att man försöker skapa

enhetliga regler för polisens arbete med att inhämta infonnation,

Inhämtande och användande av information

oavsett vilket tekniskt hjälpmedel som används för överföring av informationen. Det gäller särskilt de områden som är helt oreglerade. Som exempel kan nämnas avlyssning av samtal som förs mobiltelefon. Att avlyssna ett sådant samtal kan oftast inte betraktas som hemlig teleavlyssning, eftersom sådana samtal som regel inte befordras via telenät utan genom radiovågor. Det finns inte heller något annat lagligt hinder mot sådan avlyssning, trots att integritetsintresset gör sig lika starkt gällande beträffande sådana samtal som då det gäller samtal som avses med bestämmelsen om hemlig teleavlyssning eller sådan kommunikationsöverföring som omfattas av bestämmelsen om dataintrång jfr bl.a. JK -beslut 1989 A 15. Polisens befogenhet att söka efter information som finns lagrad i datorer är också oreglerad. Om polisen företar husrannsakan i syfte att söka efter information av visst slag, t.ex. ett företags bokföring, lär det inte vara ovanligt att polisen även bereder sig tillträde till företagets dator. Trots att det inte finns något uttryckligt lagstöd för en sådan åtgärd, anses polisen berättigad att under en husrannsakan söka efter information i en dator, lika väl som polisen kan läsa de handlingar som påträffas under husrannsakan. En sådan åtgärd torde därför inte omfattas av bestämmelsen om dataintrång i 21 § datalagen. Även det följaktligen inte finns någon bestämmelse i lag om som hindrar polisen att under husrannsakan bereda sig tillgång till en upptagning för automatisk databehandling, borde polisens befogenhet i detta hänseende bli föremål för en reglering. För en sådan talar framför allt den risk för integritetsintrång som kan uppstå när polisen söker information i stora datamängder eller bland särskilt känsliga data. Om polisen har obegränsade möjligheter att söka efter information i samband med husrannsakan uppkommer också en fara för att en polisman under sitt arbete på något sätt kan åstadkomma skador i en upptagning för automatisk databehandling. Det bör därför finnas bestämmelser, inte bara om förutsättningarna för att polisen skall bereda sig tillträde till en sådan upptagning, utan också om det sätt vilket åtgärden bör ske. Enhetliga regler om inhämtande av datalagrat material eller av information som förmedlas med tekniska hjälpmedel, skulle således. inte bara underlätta den praktiska tillämpningen, utan också förstärka integritetsskyddet. Det framgår också om man jämför reglerna om beslag med vad som gäller beträffande polisens möjligheter att t.ex. söka efter information i datorer. För närvarande finns det i 27 och 28 kap. rättegångsbalken särskilda bestämmelser om polisens befogenhet att öppna och läsa vissa typer av skriftliga handlingar. Bestämmelserna, som syftar till att förhindra att innehållet i beslagtagna enskilda handlingar obehörigen röjs, innebär att en handling

Inhämtande och användande av information

inte får undersökas närmare om den inte har tagits i beslag. Några motsvarande regler finns inte för databaserad information. I 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen jämställs visserligen handlingar med

upptagningar som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas

med tekniska hjälpmedel, men denna definition gäller inte i rättegångsbalken. Om en företagare som misstänks för ekonomisk brottslighet

har lagt upp sin bokföring data torde polisen inte vara förhindrad

att under en husrannsakan granska bokföringen. Skulle bokföringen finnas i traditionell form, dvs. vad som i 27 kap. 12 § rättegångsbalken kallas handelsböcker, skulle böckerna inte ha fått granskas närmare annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. av Databaserad information är således sämre skyddad ur integritetssynpunkt än motsvarande skriftlig information, även om innehållet kan detsamma i upptagningen för automatisk databehandling som i vara den skriftliga handlingen. Att det förhåller sig så beror inte att man har ansett databaserad information vara mindre skyddsvärd, utan återigen på att det nuvarande regelsystemet inte är avpassat för den

moderna infonnationsbehandlingen. Skillnaderna i polisens möjligheter att inhämta information i skriftlig form och information i databaserad

form visar emellertid att det finns ett behov av regler för polisens arbete med att söka efter information i upptagningar för automatisk databehandling. Det framgår också om man närmare granskar reglerna om beslag, i synnerhet beslagsförbuden och de särskilda bestämmelserna till skydd för brevhemligheten.

Beslagsreglerna

Med stöd av 27 kap. 1 § rättegångsbalken får polisen ta i beslag

skriftliga handlingar och andra föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om ett brott. Alla handlingar, av vilket slag de än är, kan således tas i beslag om det skäligen kan antas att de innehåller uppgifter som kan bidra till utredningen om ett brott och om inte någon av undantagsreglerna är tillämplig. Reglerna om undantag från beslag finns i 27 kap. 2 och 3 §§. Bestämmelsen i 27 kap. 2 § innebär att skriftliga handlingar inte får tas i beslag om de kan antas innehålla sådana uppgifter som ett vittne enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken inte får höras om. Det kan t.ex. vara fråga om uppgifter som har lämnats i förtroende till en advokat, en läkare eller

präst. Undantagsregeln i 27 kap. 2 § innebär vidare att skriftliga

en meddelanden mellan den misstänkte och hans närstående får tas i beslag bara vid misstanke ett mycket allvarligt brott. I 27 kap. 3 § om finns en bestämmelse till skydd för brevhemligheten, enligt vilken

Inhämtande och användande av information

brev, telegram eller annan försändelse, som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag, får tas i beslag endast om det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver och försändelsen hade kunnat tas i beslag hos mottagaren. I avsnitt 9.2.3 går utredningen in på de olika beslagsförbuden närmare och diskuterar också det finns om anledning att utvidga eller inskränka dem. Här tar utredningen bara upp frågan om vilka konsekvenser den omständigheten får att beslagsförbuden bara omfattar skriftliga handlingar. Tanken med beslagsförbud över huvud taget torde vara bl.a. att skydda medborgarna mot att myndigheterna får kännedom om deras mest privata förhållanden. Beslagsförbudet i 27 kap. 2 § fyller emellertid i praktiken inte den funktionen eftersom polisen i många fall är oförhindrad att inhämta information annat sätt än att genom ta handlingar i beslag. Det finns t.ex. inget som hindrar att den som utreder ett brott nöjer sig med att läsa en handling för att få del av informationen. Beslagsförbudet har ingen betydelse för ett sådant förfarande. Inte heller hindrar beslagsförbudet att handlingen fotokopieras. Den tekniska utvecklingen har dessutom medfört att beslagsförbudet i praktiken endast omfattar en del av den information som torde vara avsedd att skyddas. Då rättegångsbalken infördes var det visserligen naturligt att tänka sig att all känslig information meddelades per telefon eller i någon form av skriftliga handlingar. Numera kan känslig information också finnas lagrad i datorer. Även om beslagsförbudet hindrar polisen att i ett särskilt fall beslagta en diskett med skyddad information, finns det inget hinder mot att polisen under

samma förutsättningar överför informationen från datorn till en

diskett. Polismannen kan också låta skriva ut texten och ta med sig utskriften utan att formellt ta den i beslag. Beslagsförbudet utgör således ett otillräckligt skydd för särskilt känslig information så länge det inte finns några bestämmelser om polisens befogenheter att inhämta information pâ andra sätt. Bestämmelsen i 27 kap. 3 § rättegångsbalken ger visserligen ett förstärkt skydd för brevhemligheten, men skyddar inte andra former av förtrolig kommunikation. Det finns i och för sig skäl att föreskriva strängare villkor för beslag av brev och andra försändelser som är under befordran och som därför ännu inte har nått mottagaren. Som departementschefen framhöll i förarbetena till tvångsmedelslagen NJA 1933 s. 103 innebär beslag av post- och teleförsändelser dels ett ingrepp i det normala befordrandet av sådana försändelser, dels ett ingrepp i brevhemligheten. Att brevhemligheten allmänt anses vara särskilt skyddsvärd framgår bl.a. av att undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse i regeringsformen nämns de som en av åtgärder som varje medborgare är skyddad mot 2 kap. 6 § regerings-

Inhämtande och användande av information

formen. Brevhemligheten skyddas också av Europakonventionens bestämmelser, där det i artikel 8 föreskrivs att envar har rätt till skydd för bl.a. sin korrespondens. Den nuvarande lagstiftningen utgår emellertid från en numera föråldrad kommunikationsteknik. Telegram är t.ex. något som alltmer sällan förekommer, medan det å andra sidan finns andra former av förtrolig kommunikation som inte skyddas av den nuvarande bestämmelsen i 27 kap. 3 Eftersom det är fråga om en inskränkning i beslagsrätten kan bestämmelsen av naturliga skäl inte omfatta t.ex. telefaxmeddelanden som är under befordran. Beslagsreglerna är över huvud taget inte tillämpliga på sådana meddelanden förrän de har kommit fram och pâ något sätt har blivit fixerade vid t.ex. en skriftlig handling. Beslagsreglerna kan inte heller tillämpas s.k. elektronisk post som är under befordran. En bestämmelse om inskränkningar i polisens befogenhet att ta handlingar i beslag kan endast omfatta brev, telegram, bandinspelningar, videogram och andra liknande föremål. Detta talar också för att man borde försöka skapa enhetliga regler för polisens arbete med att söka efter information under en brottsutredning. Först därigenom skulle alla

olika former av förtroliga meddelanden kunna ges samma skydd

oavsett på vilket sätt de överförs.

1 .2 överväganden

Som utredningen har redogjort för ovan saknas det i stor utsträckning regler för polisens arbete med att skaffa fram den information som kan behövas för en brottsutredning. Det borde därför införas regler om polisens befogenhet att inhämta information också andra sätt än genom att ta handlingar och annat i beslag eller genom att avlyssna telefonsamtal. Utredningen har också konstaterat att de bestämmelser i gällande rätt, vilka är avsedda att skydda särskilt integritetskänsliga

uppgifter, inte är tillräckliga för att syftet med bestämmelserna skall

uppnås. För att beslagsförbuden skall fylla sin funktion borde det därför finnas motsvarande bestämmelser om inskränkningar i polisens befogenhet att ta del av sådana uppgifter som av hänsyn till den personliga integriteten inte bör komma till de brottsutredande myndigheternas kännedom, oavsett om det är fråga om skriftliga

handlingar, framställningar i bild eller upptagningar som kan läsas,

avlyssnas eller annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel jfr 2 kap. 3 § första stycket tryckfrihetsförordningen. Om man vill reglera polisens möjligheter att söka efter och inhämta t.ex. datalagrad information kan man tänka sig flera alternativa lösningar. För det första kan man anpassa reglerna om beslag så att

Inhämtande och användande av information

de omfattar även inhämtande av information och inte bara omhändertagande av föremål. Ett sådant förslag till lösning har Datastraffrättsutredningen presenterat i sitt betänkande Information och den nya InformationsTeknologin SOU 1992:110. Bl.a. har Datastraffrättsutredningen föreslagit att en regel motsvarande den i 3 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen införs i 38 kap. l § rättegångsbalken, varigenom reglerna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken skulle bli direkt tillämpliga även pá databaserad information anförda betänkande 347. Husrannsakan skall enligt Datastraffrättsutredningen således s. anses föreligga även vid intrång i datautrymmen, oberoende av om data skyddas genom något tekniskt förfarande s. 353, och själva representationen av information, dvs. ett visst mönster av ettor och nollor, skall ses som det egentliga objektet för beslag s. 371. Det framstår som tveksamt om detta är den bästa lösningen problemet, eftersom reglerna om husrannsakan och beslag genom Datastraffrättsutredningens förslag skulle överföras till ett område som de inte är avsedda för. Utredningen har tidigare uttryckt som sin uppfattning att inhämtande av information inte bör betraktas som något egentligt tvångsmedel. De traditionella tvångsmedlen husrannsakan och beslag är inriktade på och avpassade för polisens arbete med att söka efter och ta hand materiella föremål. Reglerna lämpar sig därför om inte för åtgärder som endast syftar till att söka efter infonnation av betydelse för en brottsutredning. Det framgår inte minst om man beaktar syftet med reglerna om beslag, vilket är att ge polisen rättslig befogenhet att för kortare eller längre tid beröva en person besitt-

ningen till ett föremål. När ett beslag upphör skall det beslagtagna

föremålet därför lämnas tillbaka till den från vilken det togs, om inte domstol förordnar annat. Vad Datastraffrättsutredningen kallar representation av information är inte något man kan ha besittning till

och kan följaktligen inte heller lämnas tillbaka. Bestämmelserna om

hävande av beslag skulle därför sakna mening beträffande ett beslag

av representation av information. Detsamma gäller reglerna om rättens prövning av beslag, eftersom en sådan prövning skall avse

frågan polisen bör få ha kvar ett beslagtaget föremål i sin om besittning eller om föremålet bör lämnas tillbaka till den från vilken det togs.

Man kan också jämföra med de bestämmelser i 27 kap. rättegångs-

balken handlar hemlig teleavlyssning och hemlig teleöversom om vakning. Sådana åtgärder företas av polisen i syfte att inhämta information. Eftersom informationen inte finns fäst på papper eller annars år fixerat något medium har man uppenbarligen inte ansett

det lämpligt att anpassa t.ex. beslagsreglerna till hemlig telefon-

vara avlyssning. På liknande sätt måste man enligt utredningens uppfattning

Inhämtande och användande av information

resonera när det gäller databaserad information. De problem är som förknippade med polisens sökande efter information i upptagningar för

automatisk databehandling är så speciella att det inte är lämpligt att

anpassa reglerna om husrannsakan och beslag till vad som bör gälla beträffande databaserad information. Dessutom kommer bestämmelser om sådan information att behöva ändras allteftersom datatekniken utvecklas. Enligt utredningens uppfattning är det heller inte lämpligt att låta reglerna om husrannsakan och beslag påverkas av de mycket speciella krav som sådana tekniska förändringar kan leda till. I stället bör polisens och åklagarnas möjligheter att få tillgång till databaserat material regleras särskilt, lämpligen i anslutning till reglerna om

hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Det torde

emellertid inte ligga inom ramen för utredningens uppdrag att föreslå så specialiserade bestämmelser av mer eller mindre teknisk natur som det skulle bli fråga om. Även anpassade reglerna beslag efter de speciella om man om förutsättningar som bör gälla för polisens inhämtande databaserad av information, skulle man därmed ändå inte ha löst problemet med att det saknas regler om polisens befogenhet att inhämta information på andra sätt. Dessa problem skulle man i stället kunna lösa att genom införa särskilda regler om inhämtande information i allmänhet. av Sådana bestämmelser finns exempelvis i den nya finska polislagen.

Kapitel 3 i den finska polislagen handlar inhämtande in-

om av

formation en mer utförlig redogörelse för kapitlets bestämmelser finns

i avsnitt 3.3.5. Kapitlet inleds med en paragraf där definierar man olika former av inhämtande av information. Med teknisk övervakning avses iakttagande eller avlyssning av allmänheten, fordonsförare eller fotgängare med hjälp av en teknisk apparat samt automatisk upptag-

ning av ljud eller bild. Teknisk övervakning har enligt förarbetena till

bestämmelsen karaktär av allmän övervakning och får därför bara avse en på förhand obestämd grupp av människor en viss plats eller visst område som allmänheten har tillträde till. Med observation att menas polisen fortlöpande eller återkommande inhämtar information om en viss person eller om hans verksamhet. Observation kan enligt förarbetena ske genom att polismannen gör egna iakttagelser med hjälp av syn eller hörsel och på detta sätt eller med hjälp privata eller av

1 Reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning borde enligt utredningens uppfattning egentligen lyftas ut ur 27 kap. rättegångsbalken eftersom de inte alls hör samman med beslagsreglerna. Bestämmelser om olika sätt att inhämta information kunde däremot föras samman.

Inhämtande och användande av information

offentliga källor inhämtar, samlar och systematiserar uppgifter om den är föremål för observation. Teknisk observation innebär person som att polisen fortlöpande eller återkommande avlyssnar en viss person med hjälp teknisk anordning och därvid gör ljudupptagningar av en

teknisk avlyssning, iakttar och avbildar honom optisk övervakning eller spårar hur ett fordon eller förflyttar sig teknisk spår-

en vara ning. Eftersom det skall vara fråga om fortlöpande eller återkommande iakttagelser, omfattar bestämmelsen enligt förarbetena inte sådana fall då polisen i underrättelsesyfte under en mycket kort tid följer en

närmast för att klarlägga om det finns skäl till systematisk

person, informationsinhämtning och skall bli föremål för sådan. I de vem som tre följande paragraferna ges bestämmelser om under vilka förutsättningar teknisk övervakning, observation och olika former av teknisk observation får förekomma. Kapitlet innehåller också två paragrafer om polisens rätt att få uppgifter myndighet, privat sammanslutning eller en privatav en en I 3 kap. 34 § första stycket stadgas att polisen utan hinder person.

myndighets tystnadsplikt har...rätt att för ett tjänsteuppdrag

av en

avgiftsfritt behövliga uppgifter och handlingar av myndigheten, om inte lämnande uppgiften eller handlingen till polisen eller använd-

av ningen uppgiften såsom bevis har förbjudits eller begränsats i lag. av Bestämmelsen innebär således att en i andra lagar stadgad tystnadsplikt regel skall vika för polisens rätt att få information, även om som beslagsreglerna inte tillämpas. Stadgandet ger dock inte polisen befogenhet att ta hand om originalexemplar av en myndighets handlingar. Om polisen har behov av en originalhandling får i stället reglerna beslag tillämpas. Bestämmelsen i 3 kap. 35 § ger polisen om rätt att privat sammanslutning eller privatperson få bl.a. av en en sådana uppgifter skyddas någon form av företagshemlighet, som av t.ex. banksekretess.

Om i rättegångsbalken införde regler om inhämtande av in-

man formation, liknande dem iden finska polislagen, kunde man exempelvis inleda med bestämmelse de olika metoder som polisen har en om till sitt förfogande för att inhämta information. Polisen kan exempelvis observera eller ett område, ta del av olika upptagningar som en person innehåller information, antingen det är fråga om skriftliga handlingar eller upptagningar är bundna till något tekniskt media, fotografera som eller filma, företa hemlig telefonavlyssning och hemlig teleövervakning eller använda övervakningskamera och i framtiden kanske också andra tekniska hjälpmedel. Därefter kunde man ange de rättsliga förutsättningarna för de olika metoderna, eventuellt genom hänvisning till andra författningar, t.ex. lagen om övervakningskameror. som Dessa bestämmelser skulle också kunna kombineras med förbud mot

Inhämtande och användande information

av

att inhämta uppgifter av visst integritetskänsligt slag, oavsett

om uppgifterna finns i skriftlig form eller t.ex. i upptagning för en automatisk databehandling. Ett sådant förbud borde i princip alla avse sådana uppgifter som för närvarande visserligen omfattas beslagsav förhuden, men som i övrigt inte är skyddade. Man skulle också kunna

införa särskilda begränsningar i polisens befogenhet att ta del

av

förtroliga meddelanden som är under befordran, t.ex. postförsändel-

ser, telefaxmeddelanden eller elektronisk post. Beslagsförbuden och de särskilda reglerna i beslagskapitlet till skydd för brevhemligheten skulle därmed kunna upphävas. Det bör dock framhållas att det skulle vara svårt att kontrollera efterlevnaden ett förbud mot att inhämta av viss information, eftersom den svenska rätten utgår från principen att all information som polisen har inhämtat får användas fritt. Skulle polisen komma över förbjuden information finns det enligt gällande

rätt följaktligen inga formella möjligheter att hindra att den används.

Liksom man har gjort i den finska polislagen skulle kunna man komplettera bestämmelser om inhämtande information med regler av

om polisens rätt att av myndigheter, företag, organisationer och enskilda få den information som behövs för brottsutredning. Sådana

en regler skulle behöva begränsas i viss mån för att stämma överens med vad som gäller beträffande t.ex. vittnesskyldigheten. De skulle också

behöva samordnas med reglerna editionsföreläggande i 38 kap.

om rättegångsbalken. Med stöd av en sådan uttrycklig befogenhet att inhämta information skulle polisen kunna begära att få ut handlingar,

i original eller kopia, från t.ex. banker, myndigheter och enskilda, utan att behöva ta handlingarna i beslag. Polisen skulle också kunna

få ta del av databaserad information eller information bunden till något annat tekniskt medium. Om t.ex. ett företag eller enskild en person inte skulle lämna ut uppgifter som polisen enligt sådana bestämmelser skulle ha rätt till, borde polisen kunna företa husrannsakan för att söka efter informationsbäraren, antingen det är fråga skriftlig om en handling eller en dataterminal. Beslagsreglerna skulle dock regel som inte behöva tillämpas i andra fall än då polisen har intresse att t.ex. av

tillgång till en originalhandling för att undersöka den är

om förfalskad eller om polisen att dator bör tas hand för att anser en om

man skall kunna säkra bevisningen i ett mål. Skulle polisen bara vilja tillgång till informationen som sådan, skulle det tillräckligt att

vara

åberopa bestämmelserna om polisens rätt att uppgifter.

En ändring av det slag som utredningen har antytt skulle ovan

innebära att man tydligare skilde mellan sådana åtgärder syftar till

som att polisen skall få fram information betydelse för brottsutredav en

ning och beslag i egentlig mening, dvs. omhändertagande föremål

av som har betydelse som bevis, som är förverkade eller har som

Inhämtande och användande av information

frånhänts någon brott. Utredningen lämnar emellertid inget genom förslag till sådana allmänna regler om information, eftersom det inte kan ingå i utredningens uppdrag att föreslå så omfattande anses

ändringar det straffprocessuella regelsystemet. Ett sådant förslag

av kräver dessutom grundliga överväganden i en mängd frågor som utredningen inte här har haft möjlighet att ta ställning till. Vad som framför allt fordrar överväganden är frågan om hur begränsningar i polisens befogenhet att inhämta information skulle kunna kontrolleras i ett rättssystem åtminstone i princip, inte tillåter några inskränksom, ningar i rätten att använda information. I Danmark har infört särskilda regler om indgreb i medman delelsehemmeligheden, vilka polisen befogenhet att bl.a. ger kvarhålla och öppna brev och att hindra postbefordran. Reglerna i den svenska rättegångsbalken närmast av de särskilda motsvaras bestämmelserna i beslagskapitlet till skydd för brevhemligheten 27 kap. 3 och 9 §§. Reglerna indgreb i meddelelsehemmeligheden finns i kapitel 71 om i retsplejeloven närmare redogörelse för reglerna finns i avsnitt

en

3.1.4. Polisen får enligt 780 § första stycket företa sådana ingrepp att avlyssna telefonsamtal eller motsvarande telekommugenom annan nikation telefonavlyssning, avlyssna andra samtal och uttalanden med hjälp avlyssning, inhämta upplysningar vilka

av en apparat annan om

telefoner och andra motsvarande kommunikationsapparater som har varit i förbindelse med viss telefon eller liknande teleupplysning, en tillbageholde, åbne och sig bekendt med inholdet av breve, gøre telegrammer andra forsendelser brevábning eller standse og den videre befordring af forsendelser brevstandsning. Av andra

stycket i paragraf följer att polisen får göra upptagningar och

samma kopior de samtal, uttalanden, försändelser och liknande som polisen av

enligt första stycket har rätt att ta del av. Indgreb i meddelelsehemme-

ligheden får förekomma under förutsättning att det finns bestemte

grunde til antage, at der den pågwldende måde gives meddelelser

at eller foretages forsendelser til eller fra en mistaenkt , att ingreppet kan avgörande betydelse för utredningen och att utredningen antas vara av

ett mycket allvarligt brott minimistraff sex års fängelse eller

avser

vissa särskilt uppräknade brott. Brevåbning och brevstandsning får

dessutom företas det finns szerlig bestyrket mistanke om att det om i försändelse finns föremål är förverkade eller som har en som frånhänts någon genom brott. Brevåbning och brevstandsning kan framför allt betraktas som olika former inhämtande information, vilket bl.a. framgår av att av av

åtgärderna i retsplejeloven jämställs med telefonavlyssning och

teleövervakning och inte med beslag. Det huvudsakliga syftet med

inhämtande och användande av information

bestämmelserna om brevåbning och brevstandsning torde också vara

att skydda den förtroliga information kan finnas i ett brev, vilket

som framgår av att brevåbning och brevstandsning tillåts på mycket lindrigare villkor i de fall polisens intresse inte riktar sig mot de uppgifter som ett brev innehåller, utan de föremål antar kan som man finnas där, t.ex. narkotika eller stöldgods. Om man jämför med de svenska reglerna finner att regler man om polisens befogenhet att ta befattning med brev är under besom fordran, bara meddelas i anslutning till beslagsreglerna. Bestämrnelserna torde få tolkas så att polisen inte har rätt att öppna och läsa ett brev som är under befordran, utan att först ta det i beslag. Om polisen bara har för avsikt att öppna ett brev och läsa det på postkontoret, borde man praktiskt sett inte behöva tillämpa beslagsreglerna, lika litet som beslagsreglerna borde behöva tillämpas i andra sammanhang då polisen bara har intresse av uppgifterna i en skriftlig handling. Enligt de danska reglerna är ett sådant förfarande inte heller att betrakta som beslag, utan som brevöppning. Detsamma gäller om polisen på ett postkontor öppnar ett brev enbart för att söka efter föremål antas som finnas i försändelsen. I svensk rätt torde sådan undersökning inte en få företas utan att brevet först har tagits i beslag. Enligt utredningens mening finns det anledning att ytterligare överväga inte regler om om brevöppning vore att föredra framför regler beslag försändelom av ser. Sådana regler bör dock inte införas annat än i samband med mera övergripande bestämmelser om inhämtande information. av Inhämtande av information är enligt utredningens uppfattning det grundläggande för polisens brottsutredande arbete. Om inte man reglerar vilken information polisen får hämta in och på vilket sätt det får ske, kan man inte heller på ett tillfredsställande sätt bygga upp regler om polisens befogenhet att använda tvång för att inhämta

information. Utredningen att det lämpligaste att införa

anser vore särskilda bestämmelser om inhämtande information. Som utredav ningen tidigare har anfört, kan det dock inte anses ingå i utredningens

uppdrag att lämna förslag till så omfattande förändringar i det

straffprocessuella systemet det då skulle bli fråga Utredsom om. ningen utgår därför även fortsättningsvis från den nuvarande ordningen, vilken bl.a. innebär att polisen i vissa fall är hänvisad till beslagsreglerna för att kunna inhämta uppgifter behövs för som en brottsutredning. Beslagsförbuden till skydd för särskilt integritetskänsliga uppgifter och de särskilda bestämmelserna i beslagskapitlet till skydd för brevhemligheten bör också behållas, även om de endast ger ett begränsat skydd. Det förtjänar även att framhållas att polisens befogenhet att söka efter information i datorer alltjämt kommer att vara oreglerad. Till dess att särskilda bestämmelser har införts i detta

7 15-0448 193

Inhämtande och användande av information

hänseende, fâr problemen kring polisens arbete med att söka efter

information i upptagningar för automatisk databehandling alltjämt lösas

i praxis.

5.2 Användande av information

Utredningen berör i det här avsnittet några frågor om användande av

information har inhämtats under en brottsutredning. Utgångs-

som

punkten all den information polisen har inhämtat får

är att som

användas fritt, vilken metod polisen har använt för att skaffa

oavsett

fram uppgifterna. Bestämmelser förbud för polisen att utnyttja viss

om

integritetskänslig information eller information som har inhämtats

visst sätt har tidigare inte ansetts stå i överensstämmelse med svensk rättstradition och utredningen föreslår inte heller några sådana regler. Framför allt följd härav utredningen att det inte finns som en anser

skäl införa något förbud för polisen att använda så kallad över-

att skottsinfonnation.

5.2. 1 Utgångspunkt

I svensk rätt finns inte, till skillnad från vissa utländska rättssystem,

några övergripande regler om myndigheternas möjligheter att

tillgodogöra sig och vidarebefordra eller på annat sätt använda sig av

information. Det finns t.ex. varken i rättegångsbalken eller andra författningar tvångsmedel, några generella bestämmelser om hur

om skall hantera information har inhämtats med hjälp av

polisen som

tvångsmedel. För att skydda anonymitets- och integritetsintressen

inskränks i stället polisens möjligheter att skaffa information genom att exempelvis företa husrannsakan eller kroppsvisitation eller genom föremål beslag. Det torde innebära att polisen fritt kan utnyttja

att ta all information har inhämtats. Vissa inskränkande regler finns som emellertid, framför allt i sekretesslagen. Ett innebär att all information får utnyttjas fritt kan system som tyckas tämligen enkelt att tillämpa, men föranleder ändå vissa vara Man kan fråga sig polisen bör kunna disponera all

problem. t.ex. om

information fritt, hur informationen har inhämtats. Det kanske oavsett

verkar mindre stötande att polisen kan utnyttja information som

vara

inhämtats olaglig husrannsakan. Om polisen i stället har

har genom en

i sig olaglig metod, t.ex. hemlig teknisk avlyssning,

använt en

Inhämtande och användande av information

framstår det som tveksamt det bör stå polisen fritt att använda mer om informationen. Det finns också skäl att överväga information bör få användas om i vilket syfte som helst. Om det under förundersökning har kommit en fram uppgifter som inte har samband med den aktuella brottsutredningen finns det för närvarande inget hindrar att uppgifterna ändå som utnyttjas, om de t.ex. har betydelse för utredningen något annat om brott. Frågan om huruvida sådan s.k. överskottsinformation skall få användas fritt har tidigare varit föremål för diskussion i olika sammanhang men har inte föranlett lagstiftning. I många fall kan det tyckas självklart att informationen bör få utnyttjas för att utreda ett brott. Är det emellertid fråga information

om som är känslig ur

integritets- eller anonymitetssynpunkt är det måhända tveksamt mer om informationen bör få användas. Det gäller särskilt det är fråga om om uppgifter som inte hade kunnat inhämtas genom vittnesförhör eller om en handling innehållande sådana uppgifter inte hade kunnat tas i beslag. I sådana fall kan det ifrågasättas det borde finnas någon om spärr för polisens möjlighet att använda informationen. Eftersom information som är känslig ur integritets- eller anonymitetssynpunkt kan användas fritt, har man för att skydda sådana uppgifter begränsat polisens möjligheter att genom husrannsakan och

beslag få tillgång till uppgifterna. Det har i sin tur lett till bl.a. att

polisen praktiskt taget aldrig kan göra husrannsakan hos t.ex. en

advokat med hänsyn till risken för att polisen därigenom får tillgång

till skyddade uppgifter. Det kan ifrågasättas inte polisen borde ha om större möjligheter att göra husrannsakan t.ex. advokatkontor. Frågan är vilket sätt reglerna i så fall borde förändras. Svensk rätt innebär alltså att den information polisen har som inhämtat får användas fritt, oavsett vilken metod polisen har använt

för att skaffa informationen. Denna princip sägs ha samband med den

fria bevisprövningens princip, vilken innebär att rätten vid avgörande av saken kan beakta alla upplysningar av betydelse. Trots de tveksam-

heter ett sådant system kan leda till, bl.a. med hänsyn till information

som inhämtas genom någon olaglig metod, utredningen inte att anser

det finns anledning att föreslå allmänt tillämpliga bestämmelser

om förbud för polisen att utnyttja viss integritetskänslig information eller information som har inhärntats visst sätt. Sådana förbud har inte tidigare ansetts stå i överensstämmelse med svensk rättstradition. Även

om utgångspunkten följaktligen bör vara densamma även fortsättnings-

vis, nämligen att all information får användas fritt, kan det ändå finnas anledning att åtminstone kort beröra frågan på något sätt bör om man reglera polisens rätt att använda så kallad överskottsinformation.

Inhämtande och användande av information

5 .2 2 Överskottsinfonnation

.

Användning tvångsmedel kan medföra att polisen får information av inte har samband med den brottsmisstanke som har föranlett som ingripandet, som har betydelse för utredningen om något annat men brott eller visar att någon planerar att begå ett brott. För som närvarande det tillåtet för polisen att utnyttja sådan så kallad anses överskottsinformation. Frågan när överskottsinformation bör få om användas har tagits upp i flera sammanhang, bl.a. vid riksdagsbehandlingen 197576:202 med förslag till nya regler om av prop. telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål m.m. bet. 197677:JuU20. Lagrådet uttalade i samband därmed att frågan om utnyttjande överskottsinfonnation borde regleras i lag. Under av remissbehandlingen framkom emellertid olika meningar om vilket innehåll sådan lagstiftning borde ha. Eftersom justitieutskottet ansåg en att frågan krävde ett bättre beslutsunderlag avslogs propositionen i denna del. Frågan användning överskottsinformation togs sedan om av

Tvångsmedelskommittén, som i betänkandet Tvångsmedel

upp av - Anonymitet Integritet SOU 1984:54 föreslog vissa begränsningar i möjligheten att använda överskottsinformation. Kommitténs förslag innebar att överskottsinformation i princip skulle användas fritt om det fråga uppgifter hade betydelse för den aktuella var om som brottsutredningen. I andra fall skulle överskottsinformation i princip bara användas det tvångsmedel, vid vars användning uppgiften om hade kommit fram, hade fått användas för att eftersöka uppgiften i

fråga. Kommittén var dock inte enig och departementschefen tog i propositionen inte heller något förslag om att lagreglera rätten att

upp utnyttja överskottsinformation, eftersom det enligt hans mening var en lämpade sig mindre väl för lagstiftning prop. 198889: 124 fråga som s. 32. Som utredningen tidigare har anfört anses polisen ha rätt utnyttja

alla tillgängliga uppgifter, oavsett vilket sätt de har inhämtats. Denna princip bör gälla även fortsättningsvis, också om det är fråga

information har kommit fram av en tillfällighet vid anom som vändningen tvångsmedel i något annat syfte. Ett förbud mot att av använda överskottsinformation skulle möjligen kunna försvaras som ett sätt att förebygga missbruk av tvångsmedelsreglerna. Det är dock tveksamt ett sådant förbud verkligen är en effektiv metod för att om

förhindra missbruk. Intresset skydd för den personliga integriteten

av bör inte heller föranleda någon allmän inskränkning i polisens rätt att använda överskottsinformation i syfte att förhindra eller utreda brott, eftersom det inte kan finnas skäl att skydda integritetsanses samma

Inhämtande och användande information

av

känsliga uppgifter mot oavsiktligt röjande mot direkt eftersom forskning. Rent faktiskt finns det inte heller några möjligheter att hindra en polisman från att i spaningsarbete utnyttja den information som en handling innehåller och som han redan har tagit del Det av. vore dessutom närmast orealistiskt att kräva att en polisman skall bortse från en uppgift som han har inhämtat och har betydelse för som en brottsutredning. Det torde också vara omöjligt att kontrollera om en sådan uppgift något sätt har kommit till användning under utredningsarbetet. Sammantaget anser utredningen därför att det inte finns skäl att reglera polisens rätt att använda överskottsinformation.

5.3 Kopiering av beslagtagna handlingar

Utredningen tar i detta avsnitt upp frågan om polisen bör ha rätt att fritt fotokopiera beslagtagna handlingar och sådana kopior måste om bevaras eller om de får förstöras.

5.3.1 Kopiering av beslagtagna handlingar

I utredningens direktiv pekas särskilt på problemet med att frågan om fotokopiering av beslagtagna handlingar är oreglerad. JK:s beslut 1978, dnr 1191-77-21 och JO 198283 s. 53. Metoden att fotokopiera beslagtagna handlingar har många fördelar. Av olika skäl kan det ligga i den enskildes intresse att polisen kopierar beslagtaget material, för att så snart som möjligt kunna lämna tillbaka originalen. Så kan t.ex. vara fallet om förundersökningen drar ut på tiden eller det är fråga om om bokföringsmaterial som omgående behövs på ett företag. Fotokopiering av beslagtagna handlingar har emellertid inte bara fördelar. Beslagsreglerna i 27 kap. rättegångsbalken är nämligen tillämpliga endast på den handling som har tagits i beslag, inte på kopiorna, vilket bl.a. leder till att kontrollsystemet i 27 kap. rättegångsbalken inte blir tillämpligt. Enligt 27 kap. 6 § rättegångsbalken kan den har som drabbats av ett beslag begära rättens prövning beslaget. Sedan av beslaget väl har hävts finns dock ingen möjlighet att få beslaget prövat, inte ens om polisen eller åklagaren har behållit fotokopior av

de beslagtagna handlingarna se NJA 1977 s. 574. Med anledning

härav har Högsta domstolen uttalat att polisens åtgärd att fotokopiera beslagtaget material för att sedan häva beslaget, inte kan väl anses förenligt med grunderna för bestämmelserna rätt att begära om domstolsprövning av beslag, om det inte grundas på önskemål eller

Inhämtande och användande av information

medgivande från den som drabbas av beslaget NJA 1988 s. 473. Utredningen dock att frågan huruvida ett sådant förfarande anser om kan accepteras bör i belysning syftet med beslagsinstitutet. ses av Om ett föremål tas i beslag innebär det att innehavaren åtminstone tillfälligt förlorar besittningen till föremålet och därmed möjligheten att disponera över det. Rättens prövning av beslaget syftar endast till att eventuellt återställa den besittningsrubbning som beslaget har medfört. Om föremålet har återställts till den från vilken det togs, saknar domstolsprövningen därför betydelse. Det gäller även om polisen skulle ha ett fotografi det tidigare beslagtagna föremålet av eller kopia tidigare beslagtagen handling. Polisen kan t.ex. en av en vilja förvissa sig utseendet på jacka som tillhör en misstänkt om en

och därför fotografera den, eller vilja ta del bokföringen i

person av misstänkt företag och därför kopiera bokföringen. Fotograen persons fiet och kopian syftar endast till att ge polisen tillgång till den föremålen bärare Även det skulle information som är av. om vara möjligt att i sådan situation få frågan om beslagets laglighet prövad en beslaget har hävts och det beslagtagna föremålet har lämefter det att tillbaka, skulle prövningen inte kunna resultera i något förbud för nats polisen att använda den information fotografiet eller fotokopian som Sådana förbud har, utredningen tidigare har anfört, inte ger. som stå i överensstämmelse med svensk rättstradition, som bygger ansetts

på principen att polisen får använda all information, oavsett på vilket

sätt den har inhämtats. Sammanfattningsvis kan utredningen därför inte dela Högsta

domstolens uppfattning att polisens åtgärd att säkra innehållet i

beslagtagna handlingar för att därefter häva beslaget, inte kan anses väl förenligt med grunderna för bestämmelserna om rätt att begära

domstolsprövning beslag Med hänsyn till behovsprincipen bör

av

handlingar dock inte kopieras i större omfattning än vad som är

nödvändigt för brottsutredningen. Utredningen har tidigare konstaterat att information i vissa fall inte kan inhämtas annat än med tillämpning beslagsreglerna, exempelvis av då polisen vill öppna ett brev är under befordran eller ta del av som

handlingar är sekretessbelagda även gentemot polisen. I vissa

som

andra fall, då det inte finns anledning att tillämpa tvångsmedelsregler, får polisen enligt utredningens mening oförhindrad att inhämta

anses

uppgifter formlöst låna handling från myndighet eller

genom att en en fotokopiera handling innehas av exempelvis ett genom att en som

2 avsnitt 9.6.1 utredningen frågan det bör införas någon möjlighet att I tar upp om pröva beslagsfrågor sedan beslaget väl har hävts.

Inhämtande och användande av information

företag eller en enskild person i avsnitt 9.2.1 går utredningen

närmare in på frågan om polisen kan anses ha befogenhet att låna bevis och utredningsmaterial. Utredningen vill dock framhålla vikten av att man dokumenterar vilken information har tillförts som en brottsutredning, oavsett på vilket sätt det har skett och oavsett om tvångsmedel har använts eller ej. Om polisen har fått tillgång till en handling i fotokopia utan att ta den i beslag, bör det därför framgå lika tydligt som om det var fråga om ett reellt beslag. Det kan t.ex. vara lämpligt att polisen gör en anteckning beslagsprotokollet eller

i protokollet över husrannsakan se JO 198283 42.

s.

5.3.2 Förfarandet med kopior

JO har överlämnat ett beslut till utredningen där bl.a. frågan hur om

man skall förfara med kopierade handlingar tas beslut 1993-06-

upp 22, dnr 1355-1992. Beslutet gäller visserligen kopior sådana av postförsändelser som har kvarhållits postanstalt med stöd en av 27 kap. 9 men har intresse även beträffande kopior andra av

beslagtagna handlingar. Av yttrandet i ärendet från Regionåklagarmyn-

digheten i Stockholm framgår att det förekommer att kopior visar som sig sakna betydelse för brottsutredningen i vissa fall förstörs efter beslut av åklagaren. När en försändelse grund av förordnande enligt 27 kap. 9 § rättegångsbalken har kvarhållits en befordringsanstalt, skall

förundersökningsledaren omedelbart fatta beslut i beslagsfrågan. Om

det beslutas att försändelsen skall tas i beslag, öppnas den och

förundersökningsledaren granskar innehållet. Enligt regionåklagarmyn-

digheten hävs beslaget omedelbart om förundersökningsledaren efter granskning finner att försändelsens innehåll saknar betydelse för utredningen, varefter försändelsen lämnas åter till befordringsföretaget. Om meddelandet är författat främmande språk tas enligt regionåklagarmyndigheten i stället regel kopia meddelandet, som en av vilket noteras på beslagsprotokollet eller i annan handling. Kopian lämnas därefter för översättning, försändelsen med originalet tillsluts, beslaget hävs och försändelsen återställs till befordringsanstalten. Om meddelandets innehåll efter översättning visar sig sakna betydelse för utredningen beslutar regionåklagarmyndigheten som regel att kopian

skall förstöras. Regionåklagarmyndigheten anförde vidare i yttrandet

att det visserligen inte finns några bestämmelser om hur man skall förfara med kopior av meddelanden, men att sådana kopior visar som sig sakna betydelse för brottsutredningen borde kunna få förstöras. Regionåklagarmyndigheten hänvisade avslutningsvis till bestämmelsen

Inhämtande och användande av information

i 27 kap. 24 enligt vilken upptagningar och uppteckningar som gjorts vid hemlig telefonavlyssning skall förstöras, och anförde att liknande regler borde införas beträffande kopior av handlingar. JO

delade regionåklagarmyndighetens uppfattning om behovet av

reglering bl.a. frågan kopiering av beslagtagna handlingar och av om förstoring sådana kopior och överlämnade därför ärendet till av Polisrättsutredningen. Utgångspunkten för hur skall förfara med handlingar som man

inkommer till eller upprättas hos en polismyndighet, är reglerna om

allmänna handlingar. En beslagtagen handling är en allmän handling

i tryckfrihetsförordningens bemärkelse då den anses inkommen till polismyndigheten 2 kap. 6 § första stycket TF. Frågan är om en

kopia sådan handling, vilken ersätter originalet sedan det har av en återlämnats, också är att betrakta som en allmän handling. En handling, dvs. framställning i skrift eller bild eller en en

upptagning kan läsas, avlyssnas eller annat sätt uppfattas med

som

tekniskt hjälpmedel, är enligt 2 kap. 3 § första stycket tryckfrihetsför-

ordningen allmän den förvaras hos myndighet och att anse som om enligt 6 eller 7 § inkommen till eller upprättad hos är att anse som myndighet. Det första måste ta ställning till är om en handling man kan förvarad hos myndighet, även om myndigheten har anses en

återlämnat originalhandlingen och bara har kvar en kopia. Av

förarbetena till 2 kap. 3 § framgår för det första att en handling, åtminstone under vissa förhållanden, kan anses förvarad hos en

myndighet även den inte fysiskt befinner sig hos myndigheten

om prop. 197576:16O s.l22. Det kan också noteras att en handling

kunna förvaras hos flera myndigheter Man kan t.ex. tänka sig

anses

myndighet förvarar handlingen i original medan en annan har

att en tillgång till den i avskrift och tredje har fått en kopia av handlingen Samtliga dessa myndigheter anses inta ställning som förvaringsen. myndigheter och följaktligen också vara skyldiga att pröva en anses

begäran om utlämnande av handlingen Bohlin s. 73. Detta synsätt

stämmer enligt utredningens mening väl med den omständigheten att

även ADB-upptagningar och liknande numera betraktas som handlingar i tryckfrihetsförordningens bemärkelse, eftersom man härige-

har klargjort att det är informationsinnehållet som sådant som är nom

intressant, inte informationsbäraren jfr Holmberg-Ryman, Offentlighetsprincipen och myndigheterna, 14 uppl. 10 samt JO 198889

s. 250. Sammantaget tyder detta enligt utredningens mening att en s.

3 Alf Bohlin, Allmänna handlingar cit. Bohlin, 280 jämte där anmärkta Se s. rättsfall.

Inhämtande och användande av information

beslagtagen handling skall anses förvarad hos polismyndigheten även sedan beslaget har hävts och originalhandlingen har lämnats åter till den från vilken den togs, om det finns kvar kopia handlingen en av hos myndigheten. För att en sådan kopia skall vara en allmän handling krävs vidare,

enligt 2 kap. 3 § första stycket tryckfrihetsförordningen, att den enligt

6 eller 7 § i samma kapitel är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. En handling anses enligt 6 § inkommen till en myndighet, när den har anlänt till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till handa. En handling som tas i beslag av en polisman torde därför anses inkommen så snart polismannen har fått den i sin besittning. Enligt 7 § anses en handling upprättad när den har expedierats eller när det ärende till vilket den hänför sig har slutbehandlats hos myndigheten eller, om handlingen inte hänför sig till visst ärende, när den har justerats av myndigheten eller annat sätt färdigställts. Frågan är om en kopia av en beslagtagen handling blir allmän handling först då den kan anses upprättad i tryckfrihetsförordningens mening, eller om den är att anse som allmän handling redan av det skälet att den bara utgör ytterligare ett exemplar av en handling som redan är allmän. För det senare synsättet talar framför

allt den omständigheten att tryckfrihetsförordningens bestämmelser

synes utgå från att det är informationsinnehållet i skriftlig framen ställning eller ADB-upptagning som är intressant, inte informationsbäraren som sådan jfr även Bohlin s. 79. Skulle en kopia av en beslagtagen handling inte bli allmän handling förrän den kunde anses

upprättad, t.ex. då förundersökningsprotokollet är färdigställt, skulle

man dessutom kunna kringgå reglerna om allmänna handlingar genom

att kopiera en beslagtagen handling, häva beslaget och âterlämna originalet. Det förtjänar också att påpekas att polisen inte alltid tar i

beslag sådana handlingar som har betydelse för en brottsutredning.

Det förekommer exempelvis att polisen formlöst tar emot kopior

av handlingar som kan antas innehålla information av betydelse för utredningen. Dessa kopior blir allmänna handlingar så snart de har inkommit till polismyndigheten. Det vore anmärkningsvärt om man i fråga om handlings offentlighet skulle göra skillnad mellan sådana kopior av handlingar och kopior har framställts på polismyndigsom heten. Sammantaget anser utredningen därför att en av polisen framställd kopia av en beslagtagen handling som regel torde böra betraktas som en allmän handling, även om beslaget sedermera hävs och originalet återställs till den ursprunglige innehavaren. En allmän handling skall i princip bevaras för framtiden. Enligt 12 § arkivlagen 1990:782 får en statlig myndighet dock under vissa

förutsättningar avhända sig allmänna handlingar, bl.a. genom att

Inhämtande och användande av information

överlämna dem till arkivmyndighet eller genom att gallra dem. en Allmänna handlingar hos statliga myndigheter får dock enligt 10 § arkivlagen och 14 § arkivförordningen 1991:446 gallras endast i enlighet med föreskrifter eller beslut av Riksarkivet samt på ett sådant sätt att man tillgodoser rätten att ta del av allmänna handlingar och rättskipningens behov av information 10 och 3 arkivlagen. Enligt

uppgift från Riksarkivet finns det inga sådana föreskrifter som skulle

göra det tillåtet för polisen att gallra ut kopior av beslagtagna handlingar, i den mån dessa är att betrakta som allmänna handlingar. Förutom gallring och överlämnande till arkivmyndighet får en genom statlig myndighet enligt 12 § arkivlagen inte avhända sig en allmän handling annat än med stöd av författning eller efter särskilt beslut av regeringen. Om en myndighet har fått handlingar som lån skall dock de lånade handlingarna givetvis återställas. En handling har inkommit till polismyndigheten och som som förvaras där, och därför allmän handling, får följaktligen som är en

inte förstöras utan stöd i lag, oavsett om handlingen har inkommit i

original eller i kopia. Detsamma torde få anses gälla om den hos polismyndigheten förvarade kopian har ersatt en tidigare beslagtagen originalhandling. En sådan kopia torde alltså inte få förstöras utan stöd i lag. Sådant lagstöd finns för närvarande inte. Om beslagtaget

bokföringsmaterial har ersatts av kopior av bokföringen bör ut-

gångspunkten därför att kopiorna inte får förstöras, även om de vara skulle visa sig sakna betydelse för utredningen. Detsamma bör senare gälla ett beslagtaget brev eller någon annan enskild handling har om ersatts av en kopia.

Tvångsmedelskommittén föreslog i betänkandet Tvångsmedel

-

Anonymitet Integritet SOU 1984:54 en generell regel om att kopior

beslagtagna handlingar under vissa förutsättningar skulle förstöras. av Förslaget, hade samband med kommitténs förslag att lagreglera som rätten att utnyttja överskottsinforrnation, godtogs emellertid inte prop. 1988892124 32 f.. Enligt utredningens uppfattning finns det inte s. heller skäl att införa generella regler om att kopior av beslagtagna handlingar får förstöras även i den utsträckning de utgör allmänna handlingar, eftersom det allmänna intresset av att kunna få tillgång till sådana handlingar väger tyngre än polisens eventuella intresse av att kunna göra sig med handlingar som saknar intresse för en av

brottsutredning. Den enskildes intresse av att integritetskänslig information inte sprids mer än vad som är nödvändigt, skulle möjligen

kunna tala för att borde införa regler om att kopior av vissa eller man alla beslagtagna handlingar skall förstöras. Sådana regler torde emellertid inte på ett effektivt sätt kunna hindra att information sprids. Rent faktiskt finns det inga möjligheter att hindra polisen från att i

Inhämtande och användande av information

spaningsarbetet utnyttja den information som en handling innehåller och som polisen redan har tagit del av. Det finns inte heller några rättsliga möjligheter att hindra åklagaren från att åberopa vad handlingarna innehåller. Trots det skulle det ur den enskildes synpunkt ändå kunna vara en fördel att polisen inte har kvar kopior inav tegritetskänsligt material. Frågan det med hänsyn härtill finns är om anledning att införa en bestämmelse om att kopior av t.ex. brev och liknande handlingar i vissa fall skall förstöras. Regionåklagarmyndigheten i Stockholm anförde i det tidigare nämnda yttrandet till JO att bestämmelser liknande dem i 27 kap. 24 § rättegångsbalken borde införas beträffande kopior handlingar. I den av nyssnämnda paragrafen föreskrivs att upptagningar och uppteckningar som har gjorts vid hemlig teleavlyssning skall bevaras i de delar de är

av betydelse från utredningssynpunkt. Då förundersökningen har

nedlagts eller avslutats eller, om åtal har väckts, då målet slutligt har avgjorts skall de enligt samma paragraf emellertid förstöras. Regeln är enligt förarbetena föranledd av intresset att material från av avlyssning inte skulle bevaras i större utsträckning och under längre tid än nödvändigt prop. 198889:124 s. 69. Departementschefen anförde dock i propositionen att det ofta kunde svårt att bedöma vara vilka uppgifter som verkligen var av betydelse för utredningen och att det därför var oundvikligt att upptagningar kunde komma att sparas i större utsträckning än som senare kunde visa sig påkallat. Då det gäller regeln i 27 kap. 24§ rättegångsbalken finns det inledningsvis anledning att framhålla att upptagningar och uppteckningar av telefonsamtal, vilka har framställts av polisen, inte skall

anses utgöra allmänna handlingar förrän förundersökningen har avslutats eller, om handlingarna ingår i förundersökningsprotokollet, då detta har färdigställts Corell m.fl., Sekretesslagen, 3 uppl. s. 117

samt Bohlin s. 150. Bestämmelsen i 27 kap. 24 § gäller enligt förarbetena inte till den del som upptagning eller uppteckning har

tagits in i förundersökningsprotokollet prop. 198889:124 s. 69 och

som genom dess färdigställande har blivit allmän handling. I för-

undersökningsprotokollet skall enligt 22§ första stycket förunder-

sökningskungörelsen tas in allt sådant som har förekommit under förundersökningen av betydelse för målet. Handlingar saknar som betydelse behöver således inte tas in i förundersökningsprotokollet och blir därmed inte heller allmänna handlingar. Det får gälla även anses uppteckningar och upptagningar av telefonsamtal, i den mån de inte

har betydelse från utredningssynpunkt. Sådana upptagningar och

uppteckningar som bedöms sakna betydelse från utredningssynpunkt skulle därför, även utan uttryckligt lagstöd, få förstöras. Bestämmelsen i 27 kap. 24 § innebär att de integritetsskäl skall förstöras. Även av

Inhämtande och användande av information

andra upptagningar och uppteckningar skall förstöras när förundersökningen har nedlagts eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt, dock inte till den del de har tagits in i förundersökningsprotokollet, dvs. till den del de anses ha haft betydelse för målet 22 § förundersökningskungörelsen. Bestämmelsen i 27 kap. 24 § rättegångsbalken skyldighet att förstöra a visst integriom tetskänsligt material alltså över huvud taget inte gälla uppsynes teckningar eller upptagningar till den del de utgör allmänna handlingar. Utredningen det tveksamt om det bör införas en bestämmelse anser

skyldighet för polisen integritetsskäl förstöra även vissa

om att av handlingar torde böra betraktas som allmänna handlingar. Vad som framför allt talar sådan bestämmelse är att den inte på ett som emot en effektivt sätt skulle kunna hindra polisen från att utnyttja den information ett brev innehåller. Den enskilde kan inte heller som kontrollera att polisen inte har ytterligare kopior eller t.ex. minnesanteckningar vad handlingen innehåller. Allmänt sett är det enligt om

utredningens uppfattning dessutom mycket tveksamt om man bör tillåta polisen att förstöra sådana kopior av beslagtaget material, vilka

har karaktär allmän handling. Om man ändå skulle tillåta att sådana av kopior förstördes borde det endast gälla handlingar av mycket

integritetskänslig karaktär, dock inte bara kopior av försändelser som

har tagits i beslag hos ett befordringsföretag jfr Regionåklagarmyndighetens yttrande till JO. Det finns även andra handlingar som kan

väl så integritetskänsliga ett privatbrev, t.ex. dagboksanteck-

vara som ningar. En bestämmelse som omfattade t.ex. kopior av handlingar av särskilt integritetskänslig art skulle emellertid bli ytterst svår att tillämpa. Det torde vara i det närmaste ogörligt att avgränsa en bestämmelse skyldighet för polisen att förstöra kopior av vissa om

handlingar så att den dels träffar de mest integritetskänsliga hand-

lingarna utan att onödigtvis inskränka det allmännas intresse av att allmänna handlingar skall bevaras, dels tillgodoser intresset av praktiska och tillämpbara regler. En sådan bestämmelse skulle dessutom bli inkonsekvent i så måtto att den bara skulle omfatta kopior beslagtagna handlingar. Handlingar som inkommer till av

polismyndigheten i kopia och kopior lånade handlingar skulle, i den

av utsträckning de utgör allmänna handlingar, således inte få förstöras. Även skulle vilja införa bestämmelser om hur man skall om man förfara med sådana kopior skulle sådana regler inte passa in i beslagskapitlet, utan bland allmänna bestämmelser om polisens snarare befogenhet att inhämta och utnyttja information. Sammanfattningsvis utredningen därför att det inte finns skäl att införa regler vare anser

Inhämtande och användande av information

sig om befogenhet eller skyldighet för polisen att förstöra kopior av beslagtagna handlingar.

6 Husrannsakan och liknande

undersökningar

Avsnitt 6 behandlar sådana tvångsmedel som kan sägas utgöra olika former av intrång i den i Europakonventionen föreskrivna rätten till skydd för hemmet, t.ex. undersökningar av bostäder och kontorslokaler, och liknande tvångsmedel, som visserligen kanske inte alltid kan betraktas som intrång i rätten till skydd för hemmet, men som i vart fall utgör intrång i den allmänna rätten till skydd för privatlivet, t.ex. undersökningar av bilar och andra fordon eller av väskor, lådor, skåp och andra förvaringsutrymmen. I avsnitt 6.1 tar utredningen upp frågan om hur dessa tvångsmedel bör indelas med hänsyn till det integritetsintrång de innebär. I avsnitt 6.2 diskuterar utredningen i vilka syften undersökningar bör företas och i avsnitt 6.3 förutsättningarna för olika former av undersökningar.

6.1 Indelningen av tvångsmedlen

I detta avsnitt tar utredningen upp frågan om hur tvångsmedel som kan sägas utgöra olika former av intrång i rätten till skydd för hemmet och liknande tvångsmedel, bör indelas med hänsyn till det integritetsintrång de innebär. Utredningen anser att sådana tvångsmedel kan delas upp i två grupper, av vilka den första omfattar de mest integritetskänsliga ingripandena och den andra gruppen de mindre känsliga. Till de mest integritetskänsliga undersökningarna, för vilka de strängaste villkoren bör gälla, bör räknas undersökningar i hus, rum och andra liknande utrymmen i exempelvis byggnader och transportmedel samt undersökningar av slutna förvaringsutrymmen. Till de mindre integritetskänsliga undersökningarna, vilka bör kunna få företas mindre stränga villkor, bör höra undersökningar allmänt av tillgängliga utrymmen, undersökningar av förvaringsutrymmen som inte är slutna och undersökningar av områden utomhus som inte är allmänt tillgängliga. Utredningen föreslår att begreppet husrannsakan

av språkliga skäl ersätts med begreppet undersökning som en samlande

beteckning för de här nämnda tvångsmedlen.

Husrannsakan och liknande undersökningar

6. l 1 Inledning

.

Bestämmelser om husrannsakan och liknande tvångsmedel finns i 28 kap. rättegångsbalken. I de tvâ inledande paragraferna, som är de centrala i kapitlet, ges regler om husrannsakan i hus, rum eller slutet förvaringsställe. Dessutom finns det i 28 kap. 2 a § en specialbestämmelse om husrannsakan i transportmedel vid misstanke om ett mycket allvarligt brott. Särskilda regler om husrannsakan i lokaler som är tillgängliga för allmänheten, t.ex. butiker, restauranger, kaféer, teater- och biograflokaler SOU 1938:44 s. 329, har tagits in i 28 kap. 3 § Samma bestämmelse omfattar även husrannsakan i . lokaler som plågar utgöra tillhåll för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods, som eftersökes, plågar uppköpas eller mottagas som pant. l sådana lokaler som avses i 3 § får husrannsakan ske även i annat fall än som avses i 1 och 2 §§. I 28 kap. 10 § finns slutligen regler undersökningar andra ställen än som sägs i 1 Bestämom melsen är avsedd att omfatta exempelvis gärdsplaner, fabriksomrâden, brädgårdar och liknande upplag samt byggnadsplatser SOU 1938:44 330. Undersökningar på sådana områden får företas i samma s. syfte som sägs i 1 och 2 §§, men är ändå inte avsedda att betraktas som husrannsakan. De straffprocessuella tvångsmedlen är i gällande rätt indelade med utgångspunkt från att de avser intrång i olika skyddade intressen. De tvångsmedel som regleras i 28 kap. rättegångsbalken kan i det avseendet sägas ha det gemensamt att de innefattar olika former av intrång i envars rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin

korrespondens artikel 8:1 i Europakonventionen. Det är framför allt

rätten till skydd för hemmet som inskränks genom bestämmelserna om husrannsakan och liknande undersökningar. Rätten till skydd för privatlivet, i den mening som avses i Europakonventionen, är inte en klart avgränsad rätt, utan en rätt av mycket

allmän art, vilken omfattar mängd olika delar Danelius s. 188.

en Rent allmänt kan man säga att det innefattar en rätt att lämnas i fred när det gäller privata angelägenheter a.a. s. 189. Ett viktigt element är rätten till skydd för hemmet. Rätten till skydd för hemmet avser inte bara det hus där faktiskt bor, utan också den plats där en person utövar sin huvudsakliga verksamhet a.a. s. 200. Dessutom en person omfattas enligt Europadomstolens praxis även affärs- och kontorsloka-

ler rätten till skydd för privatlivet, vilket enligt Europadomstolen

av är motiverat dels att gränsen mellan en persons privatliv och av yrkesliv kan vara flytande, dels av att behovet av skydd gör sig gällande lika starkt i dessa fall då det är fråga om hem i egentlig som

bemärkelse se Europadomstolens dom i fallet Niemitz mot Tyskland,

Husrannsakan och liknande undersökningar

1992-12-15, ser. A nr. 251-B.

Som utredningen tidigare har anfört se avsnitt 4.3. l bör man vid

indelningen tvångsmedel även fortsättningsvis utgå från det intresse av varje tvångsmedel kränker. Bestämmelser om sådana tvångsmedel som kan sägas utgöra olika former av intrång i rätten till skydd för som hemmet, t.ex. undersökningar bostäder och kontorslokaler, bör av därför om möjligt sammanföras. Tillsammans med dessa regler bör också försöka samordna regler om liknande tvångsmedel, som man visserligen kanske inte alltid kan betraktas som intrång i rätten till skydd för hemmet, i vart fall utgör intrång i den allmänna men som rätten till skydd för privatlivet, t.ex. undersökningar av bilar och andra fordon eller av väskor, lådor, skåp och andra förvaringsutrym- Tvångsmedel som närmast inkräktar den fysiska integriteten men. eller utgör intrång i äganderätten eller i rätten till skydd för som korrespondens bör emellertid regleras för sig. De tvångsmedel med utgångspunkt från detta resonemang bör som samordnas bör delas in i olika grupper med hänsyn till den grad av

integritetsintrång de kan sägas innebära se avsnitt 4.3.1. De mest

kränkande tvångsmedlen, vilka inte bör få företas annat än under

förhållandevis stränga förutsättningar, bör således samordnas. I de fallen bör effektivitetsintresset i högre grad få stå tillbaka för kravet

på integritetsskydd. I andra fall kan intresset av rättsligt skydd mot ett

ingripande betydligt mindre, vilket möjligen kan leda till att vara effektivitetsintresset tillgodoses i större utsträckning. Sådana mindre kränkande ingripanden bör kunna tillåtas i fler situationer, bör som därför samordnas och regleras för sig.

Som exempel ingripanden som kan betraktas som intrång i rätten

till skydd för hemmet har utredningen tidigare nämnt undersökningar bostäder och kontorslokaler och som exempel på liknande tvångsav medel, undersökningar bilar och andra fordon eller av väskor, av

lådor, skåp och andra förvaringsutrymmen. Vissa liknande, mindre ingripande åtgärder har emellertid sådan karaktär att det kan ifrågasät-

tas de över huvud taget kan betraktas som sådana tvångsmedel som om

kan utgöra intrång i rätten till skydd för hem- och privatliv. En

anses undersökning ett område utomhus, vilket inte är allmänt tillav gängligt, bör i allmänhet betraktas ett tvångsmedel, eftersom det som är fråga ett ingripande riktar sig mot annans rättssfär. En om som åtgärd bara innefattar att en polisman går eller kör över ett sådant som område, torde dock inte sådan art att det bör anses vara fråga vara av ett tvångsmedel i egentlig bemärkelse, inte ens om åtgärden kan om beräknas medföra skada. Avgörande för bedömningen av om en sådan

eller någon liknande åtgärd utgör en form av tvångsmedelsanvändning

eller ej, bör framför allt åtgärdens syfte. En åtgärd som företas vara

Husrannsakan och liknande undersökningar

i brottsutredande syfte, t.ex. en undersökning av en tomt för eftersökande av spår efter den misstänkte gärningsmannen, bör enligt utredningens mening betraktas som ett tvångsmedel. Om en polisman endast passerar över en tomt under fullgörande av någon annan tjänsteuppgift, får det närmast betraktas ett led i den tjänsteuppsom giften och inte ett tvångsmedel. Även det inte kan betraktas som om som ett egentligt tvångsmedel att ta väg över annans mark, bör en sådan åtgärd, med hänsyn till bestämmelsen i 12 kap. 4 § brottsbalken om olovligt tagande av väg, inte företas utan uttryckligt stöd i lag. I många fall torde dock en polisman med stöd av sin befogenhet att använda våld 10 § polislagen kunna beträda annans mark i de fall det

behövs för att han skall kunna fullgöra en tjänsteuppgift.

6.1.2 Undersökningar hus, och liknande utrymmen

av rum

De centrala bestämmelserna om husrannsakan finns i 28 kap. 1 och 2 §§ rättegångsbalken, där förutsättningarna för husrannsakan i hus, rum eller slutet förvaringsställe anges. Förutsättningarna för husrannsakan i sådana utrymmen är strängare än för andra former av undersökningar som regleras i samma kapitel. Uppräkningen av de utrymmen i vilka husrannsakan får företas med stöd av dessa bestämmelser, hus, rum eller slutet förvaringsställe, infördes i rättegångsbalken på förslag av Processlagberedningen. Tidigare hade

det, i 1933 års tvångsmedelslag, saknats bestämmelser om var

husrannsakan fick företas. För att husrannsakan skulle kunna avgränsas från andra liknande undersökningsåtgärder, beträffande vilka mindre stränga förutsättningar borde gälla, ansåg Processlagberedningen att det borde upptas bestämmelser om var husrannsakan kunde verkställas SOU 1938:44 s. 328. Med uttrycket hus avsågs enligt Processlagberedningen inte bara bostadshus, utan även andra byggnader, såsom ekonomi- och uthusbyggnader, fabriker och

magasin, och med uttrycket rum även kontors- och lagerlokaler, hytter

och rum på fartyg. Som slutet förvaringsställe borde enligt Processlagberedningen betraktas t.ex. stängd bil samt kassafack i bank. Man

synes ha uppfattat integritetsintrånget som störst vid undersökningar

i utrymmen somkunde anses utgöra hus, rum eller slutet förvaringsställe, varför förutsättningarna för sådana undersökningar borde vara strängare än för t.ex. undersökningar av områden utomhus. Utredningen anser i likhet med Processlagberedningen att en undersökning av ett utrymme inomhus i allmänhet måste betraktas som

betydligt mer integritetskränkande än en undersökning av ett omrâde

utomhus. Förutsättningarna för att polisen skall få genomsöka en

Husrannsakan och liknande undersökningar

byggnad bör därför regel strängare än förutsättningarna för som vara att området utanför byggnaden skall få undersökas. Det kan emellertid ifrågasättas alla utrymmen inomhus bör behandlas lika i integritetsom hänseende eller det finns anledning att göra skillnad mellan om undersökningar olika utrymmen. Man kan i och för sig anta att en av undersökning bostad i allmänhet uppfattas som mer av en persons integritetskränkande än t.ex. undersökning av en affärslokal. en Europadomstolen har dock konstaterat att det inte alltid går att skilja klart mellan privatliv och hans yrkesliv och att affärslokaen persons ler och kontor bl.a. med hänsyn härtill bör omfattas av den i artikel

8 i Europakonventionen stadgade rätten till skydd för hemmet fallet

Niemitz mot Tyskland, 1992-12-15, ser. A nr. 251-B, §§ 29 31. I fallet Niemitz, gällde husrannsakan ett advokatkontor, som en anförde Europadomstolen bl.a.:

The Court does not consider possible or necessary to attempt exhaustive definition of the notion of private an life. However, would be too restrictive to limit the notion to inner circle in which the individual may live an his personal life he chooses and to exclude therefrom own as entirely the outside world not encompassed within that circle. Respect for private life must also comprise to a certain degree the right to establish and develop relationships with other human beings. In this context also, may not always be possible to draw precise distinctions, since activities which are related to a profession business may well be conducted from a or

persons private residence and activities which are not so

related well be carried in office or commercial may on an premises. A interpretation of the words home and narrow domicile could therefore give rise to the same risk of

inequality of treatment as a narrow interpretation of the

notion of private life... More generally, to interpret the words private life and home as including certain professional business activities premises would be or or consonant with the essential object and purpose of Article namely to protect the individual against arbitrary interference by the public authorities.

Enligt Europadomstolen utgör således husrannsakan på t.ex. ett advokatkontor också ett intrång i rätten till skydd för hemmet. Med hänsyn härtill bör utgångspunkten för den svenska lagstiftningen vara att yrkeslivet förtjänar skydd hem och privatliv i mer samma som

Husrannsakan och liknande undersökningar

inskränkt bemärkelse. Visserligen kan det åtminstone i del fall en antas vara skillnad i integritetshänseende mellan en husrannsakan i en bostad och en husrannsakan i vad Europadomstolen kallar professional or business premises, t.ex. ett kontor eller affärslokal. en Allmänt sett torde skillnaden emellertid inte så stor att det är vara

motiverat att införa olika förutsättningar för sådana ingripanden.

Europadomstolen har också pekat att privatliv och yrkesliv ofta är starkt förknippade med varandra ett sådant sätt att det inte går att hänföra privatlivet uteslutande till ett visst utrymme, medan yrkeslivet kan hänföras till något annat utrymme. Det finns därför betydande en risk för att lika fall kommer att behandlas olika skiljer på om man förutsättningarna för husrannsakan i bostäder och husrannsakan på kontor eller i affärslokaler. Alla sorters lokaler där yrkesverksamhet utövas torde emellertid inte vara lika skyddsvärda. Sett ur integritetssynpunkt torde i större man utsträckning kunna acceptera husrannsakan i t.ex. lagerlokal eller en en fabriksbyggnad än i ett kontorsrum eller t.ex. ett omklädningsrum i en fabrik. Det är dock tveksamt om skillnaderna i integritetshänseende är så stora att det finns behov av skilda regler för husrannsakan i olika typer av sådana lokaler. Med hänsyn härtill och till de gräns-

dragningssvårigheter som kan uppstå, anser utredningen att husrannsakan i bostäder och i andra utrymmen i byggnader bör få ske på

samma villkor. Bestämmelserna i 28 kap. l och 2 omfattar inte bara husrannsakan i byggnader, utan också husrannsakan i t.ex. hytter och andra rum på fartyg SOU 1938:44 s. 329. I integritetshänseende finns det enligt utredningens uppfattning inte skäl att göra skillnad mellan rum i en byggnad och t.ex. rum ombord ett fartyg. Undersökningar av rum för bostadsändamål och andra liknande utrymmen bör därför företas på samma villkor oavsett det är om fråga om utrymmen i byggnad eller någon annanstans. Som en exempel på sådana utrymmen som bör jämställas med i rum en

byggnad kan, förutom de av Processlagberedningen angivna, också

nämnas bostadsutrymmen i husvagnar och husbilar, flygplanskabiner,

tågkupéer, passagerarutrymmen i bussar och t.ex. förarhytten i en

lastbil. Sådana utrymmen i transportmedel, vilka är avsedda för förare eller passagerare, bör följaktligen undersökas på samma villkor som liknande utrymmen i t.ex. bostad. Det kan dock ifrågasättas en om detsamma bör gälla även för andra utrymmen i transportmedel, t.ex. bagage- eller motorutrymmen. En undersökning motorrummet i av en bil innefattar visserligen ett avsevärt mindre integritetsintrång än en undersökning av en persons bostad, oavsett det är fråga om om en

Husrannsakan och liknande undersökningar

bostad i ett hus eller exempelvis ombord en båt. Skillnaden mellan undersökning bils bagageutrymme och själva kupén är en av en däremot ganska liten, om ens någon. Skillnaderna i integritetshänseende mellan undersökningar i olika utrymmen i transportmedel är visserligen inte så stora att endast mot bakgrund av integritetsinman, tresset, ett naturligt sätt skulle kunna skilja de olika undersökningarna åt. En bestämmelse undersökning av hus, rum och om liknande utrymmen bör dock av systematiska skäl endast omfatta sådana utrymmen i ett transportmedel som företer likheter med rum och andra utrymmen i byggnader, t.ex. hytter och kabiner. Utredningen återkommer i avsnitt 6.3 till frågan om huruvida detta bör ha någon betydelse för förutsättningarna för undersökning.

6.1.3 Undersökningar av allmänt tillgängliga utrymmen

Även undersökningar och andra liknande utrymmen i om av rum princip bör få företas på villkor, oavsett om det är fråga om samma utrymmen i byggnad eller någon annanstans, finns det anledning att en överväga inte i viss mån bör göra undantag för sådana om man utrymmen som är allmänt tillgängliga.

I 28 kap. 3 § rättegångsbalken finns en särskild regel om hus-

rannsakan i lokaler är tillgängliga för allmänheten, t.ex. butiker, som

restauranger, kaféer, teater- och biograflokaler SOU 1938:44

329. I sådana lokaler får för ändamål, som sägs i l eller 2 s. husrannsakan ske jämväl i annat fall än där avses. Det innebär att det, för att husrannsakan skall få företas, visserligen måste finnas anledning att anta att ett brott har begåtts, men det krävs inte att brottet är viss svårhetsgrad. Husrannsakan med stöd av 28 kap. 3 § av får således förekomma även vid misstanke om bötesbrott. Det krävs

inte heller att någon är skäligen misstänkt eller att det finns synnerlig

anledning att anta att ingripandet skall leda till det avsedda resultatet Rättegångsbalken 28:11. JO har hävdat att det dock måste s.

föreligga en eller flera omständigheter som på objektiv grund ger anledning till antagande att något av betydelse för en viss brottsutred-

ning skall anträffas i den aktuella lägenheten JO 199394 s. 96 f..

Vid personell husrannsakan fordras enligt JO på motsvarande sätt att

det föreligger någon omständighet som ger anledning till ett rimligt antagande att den eftersökte finns i lägenheten. Med hänsyn till att undersökningar av allmänt tillgängliga utrymmen

generellt sett får anses innefatta ett mindre integritetsinträng än

undersökningar andra rum och liknande utrymmen, bör underav sökningar allmänt tillgängliga utrymmen även fortsättningsvis få av

Husrannsakan och liknande undersökningar

företas på mindre stränga villkor. En bestämmelse undersökning

om

av allmänt tillgängliga utrymmen bör dock liksom för närvarande

endast omfatta de delar av en byggnad eller ett transportmedel till vilka allmänheten har tillträde. Var gränsen går mellan allmänt tillgängliga och mer privata utrymmen kan visserligen vara svårt att

bedöma, men det avgörande bör enligt utredningens mening hur

vara starkt integritetsintresset gör sig gällande i det enskilda fallet. Några generella kriterier för bedömningen kan dock inte ställas Ett upp. hotellrum som är upplåtet till gäst bör dock inte omfattas en av en

bestämmelse om undersökning av allmänt tillgängliga utrymmen SOU 1938:44 s. 329. En sovkupé ett tåg eller uthyrd hytt på ett

en

kryssningsfartyg bör inte heller falla under en sådan bestämmelse,

medan restaurangvagnen på tåget, fartygets matsal och andra utrymmen som är allmänt tillgängliga för passagerarna kan anses vara mindre skyddsvärda. Frågan vilka villkoren för undersökningar i om allmänt tillgängliga utrymmen bör vara tar utredningen närmare upp i avsnitt 6.2.

6.1.4 Undersökningar av s.k. tillhåll

I 28 kap. 3§ rättegångsbalken finns särskilda bestämmelser för

undersökning inte bara i lokaler som är allmänt tillgängliga utan också

för lägenheter som plågar utgöra tillhåll för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods, som eftersökes, plågar uppköpas eller mottagas som pant. I sådana lokaler får för ändamål, som sägs i 1 eller 2 husrannsakan ske järnväl i annat fall än där avses

angående tolkningen av bestämmelsen, se avsnitt 6.1.3.

Då bestämmelsen infördes ansågs de s.k. tillhållen ha mindre skyddsvärde än andra lokaler som inte är allmänt tillgängliga. Processlagberedningen anförde SOU 1938:44 s. 119:

Det föreligger otvivelaktigt ett behov för de med utredningar

av brott sysselsatta myndigheterna att under mindre stränga

förutsättningar kunna företaga husrannsakan i lägenheter av

ovan angivet slag. Erfarenheten visar, att undersökning en i dessa lokaler mycket ofta leder till uppklarande ett av förövat brott eller till återskaffande av egendom, som genom brott förlorats. På grund förhållandenas natur utgör av en husrannsakan i dessa lägenheter oftast heller något

synnerligen kännbart ingrepp i någons intresse. Ur denna

synpunkt möter därför betänklighet mot att medgiva en utsträckning i de angivna hänseendena av befogenheten att

Husrannsakan och liknande undersökningar

företaga husrannsakan. Husrannsakan bör få verkställas i dessa lägenheter för utredning av brott oberoende av brottets beskaffenhet.

Frågan är vad det är för slags lokaler som numera kan betraktas som tillhåll för lösdrivare eller förbrytare. Det räcker naturligtvis inte att lägenhet bebos tidigare straffade personer. Uttrycket en av lösdrivare, tidigare avsåg bl.a. luffare, kan i dag möjligen anses som omfatta saknar fast arbete och stadigvarande bostad och personer som för ett allmänt asocialt liv Rättegångsbalken I s. 28:11. I som praktiken har bestämmelsen tid använts som stöd för senare undersökning s.k. knarkarkvartar, dvs. vanliga bostadslägenheter av innehas kända narkotikamissbrukare och där även andra som av missbrukare brukar vistas. Dessa lägenheter är enligt utredningens mening inte mindre skyddsvärda än andra bostadslägenheter en -

uppfattning bl.a. underbyggs av att också narkotikamissbrukares

som bostäder omfattas bestämmelsen straff för hemfridsbrott. av om

Ytterligare ett skäl för att lägenheter där utslagna och kriminellavistas

inte bör ha ett sämre rättsskydd än andra bostäder, är att sådana ofta saknar bostad och därför tillfälligt bor hos andra personer egen varken tillhöra kategorin lösdrivare eller förbrytasom kan anses re. Om ändå skulle att s.k. tillhåll inte förtjänar samma skydd man anse andra lägenheter och liknande utrymmen, och därför skulle vilja som ha kvar särskild reglering motsvarande den nuvarande bestämmelen

i 28 kap. 3 uppkommer problemet med att bestämma vilka

sen omständigheter som bör kunna läggas till grund för bedömningen att lägenhet utgör ett tillhåll. Då bestämmelsen i 28 kap. 3§ en infördes det kanske inte så svårt att avgöra om en lägenhet var ett var tillhåll för luffare eller lösdrivare, term som för övrigt var bestämd en lösdriverilagstiftningen. I dag är det betydligt svårare att genom avgöra lägenhet brukar utgöra tillhåll för utslagna eller om en kriminella Förutom dessa nackdelar tillkommer den personer. omständigheten att den regel finns i 28 kap. 3 § har visat sig som nu lätt att misstolka eller rent missbruka. Bestämmelsen har vara av åtminstone tidigare använts stöd för mera rutinmässiga undersom

sökningar, utan att har upprätthållit kravet på att åtgärden bara

man

får företas i syfte att utreda misstanke ett konkret brott se JO

om 199394 92 ff.. Dessa skäl talar således mot en särskild reglering s.

husrannsakan i s.k. tillhåll se även Bylund i Ekelöf III, s. 73.

av Vad eventuellt skulle kunna tala för en sådan särreglering är som intresset ett så effektivt utredningsarbete som möjligt. Det kan av emellertid ifrågasättas husrannsakan i s.k. tillhåll verkligen är en om

Husrannsakan och liknande undersökningar

så mycket mer effektiv åtgärd än husrannsakan företagen med stöd

av huvudregeln i 28 kap. 1 Med hänsyn till det starka intresset av skydd för integriteten i dessa fall, utredningen dessutom att anser effektivitetsintresset inte ensamt är tillräckligt för att motivera lägre krav för husrannsakan i s.k. tillhåll än för motsvarande ingripande i andra utrymmen. Undersökning av sådana lägenheter som i dag betraktas som s.k. tillhåll bör enligt utredningens uppfattning därför följa de vanliga reglerna.

6.1.5 Undersökningar områden utomhus

av

I 28 kap. 10 § rättegångsbalken finns särskild bestämmelse en om undersökningar av vissa områden utomhus. Enligt denna paragraf får bl.a. en polisman för ändamål, som sägs i 1 eller 2 § företaga undersökning å annat ställe än i 1 § avses, även det icke är om tillgängligt för allmänheten. Undersökning får med stöd denna av bestämmelse företas t.ex. en gårdsplan, ett fabriksområde eller en byggnadsplats. Undersökningen är inte avsedd att utgöra husrannsakan i rättegångsbalkens bemärkelse SOU 1938:44 330. s. En undersökning av t.ex. gårdsplan, ett fabriksområde, en en

brädgård eller en byggnadsplats är enligt utredningens uppfattning

en typ av tvångsmedel och kräver därför stöd i lag. Integritetsintrånget är emellertid avsevärt mindre än vid undersökningar inomhus, även

om skillnaden inte i alla sammanhang är lika stor. En undersökning

av ett fabriksområde skiljer sig i integritetshänseende inte så mycket

från undersökning av själva fabriksbyggnaden som från undersökning

av ett bostadshus. Som regel är skillnaden i integritetshänseende dock så stor att kraven för att få företa sådana genomsökningar bör vara lägre än vad som gäller för de egentliga husrannsakningarna. Det är därför motiverat med en särskild bestämmelse undersökningar om av områden utomhus, vilka inte är allmänt tillgängliga. Utredningen har övervägt om lindrigare villkor bör gälla även undersökning av en tomt runt ett bostadshus. En sådan undersökning torde generellt få anses innefatta ett större integritetsintrång än en undersökning av något annat område utomhus. Detta synsätt ligger till grund för bl.a. bestämmelsen i 12 kap. 4 § brottsbalken, enligt vilken det är straffbart att olovligen eller på annat sätt ta väg över tomt eller plantering oavsett om någon skada kan ske, medan det är

Husrannsakan och liknande undersökningar

straffbart att beträda andra ägor endast de kan skadas därav. Kan om ett område runt ett bostadshus betraktas som en tomt i brottsbalkens mening borde därför måhända strängare regler om undersökning av området gälla. En sådan undersökning borde i integritetshänseende i så fall närmast jämställas med undersökning av bostadshuset. Det skulle dock svårt att i rättegångsbalken ett praktiskt tillämpbart vara sätt beskriva de områden, som på grund av närheten till en bostad, förtjänar ett starkare skydd än andra områden. Framför allt med hänsyn härtill avstår utredningen från att föreslå att strängare villkor bör gälla för undersökning av tomter runt bostadshus än för andra områden utomhus. Proportional itetsprincipen bör dock leda till att man är försiktigare med att besluta om undersökning av ett område i nära

anslutning till ett bostadshus, än om undersökning av exempelvis en

gårdsplan eller ett fabriksområde. En undersökning av ett allmänt tillgängligt område utomhus är som regel inte att betrakta som ett tvångsmedel, eftersom det inte innefattar ett ingrepp i någons rättssfär. Allmänt tillgängliga områden utomhus kan följaktligen genomsökas av polisen utan något särskilt lagstöd. I den mån en sådan åtgärd innefattar något som kan betraktas som ett intrång i någons rättssfär, bör åtgärden dock anses utgöra en form av Även polisman uttryckligt stöd

tvångsmedelsanvändning. om en utan

i lag får genomsöka ett allmänt tillgängligt område utomhus får han därför inte, utan lagstadgad befogenhet, i samband därmed utföra sådana undersökningar för en enskild medborgare skulle kunna som medföra ansvar för t.ex. egenmäktigt förfarande eller skadegörelse. En

polisman får visserligen utan särskilt lagstöd genomsöka exempelvis

stadspark för att söka efter stöldgods som han tror finns gömt där, en han får inte gräva upp en rabatt eller på annat sätt förstöra eller men skada egendom. Om polismannen skulle behöva företa någon sådan åtgärd, bör det ske med stöd av bestämmelserna om undersökningar sådana områden utomhus inte är allmänt tillgängliga. av som

6.1.6 Undersökningar av lösöre

Av 28 kap. 1 § rättegångsbalken följer att husrannsakan får företas, inte bara i hus och utan också i ett slutet förvaringsställe. Vad rum, som avses med uttrycket slutet förvaringsställe är något det råder delade meningar Det har framför allt diskuterats om ett förom.

1 Beckman m.fl., Brottsbalken jämte förklaringar, band 5 uppl. 695 cit. s. Brottsbalken

Husrannsakan och liknande undersökningar

varingsutrymme måste vara låst för att husrannsakansregeln skall vara

tillämplig, eller om det är tillräckligt att föremålet är stängt, fastän

olåst. Frågan togs inte upp närmare i förarbetena till rättegångsbalken,

men enligt Processlagberedningen borde dock en stängd bil betraktas

som ett slutet förvaringsställe, liksom ett kassafack i bank SOU en 1938:44 s. 328. Olivecrona att ett utrymme måste synes mena vara låst för att räknas som ett slutet förvaringsställe s. 256, medan andra författare anser att regeln i 28 kap. l § måste omfatta även anses undersökningar av olästa men stängda utrymmen Rättegángsbalken s. 28:6-7 och Bylund i Ekelöf III, s. 73 ff.. Föremål som inte kan undersökas med stöd av bestämmelserna om husrannsakan, kan i vissa fall i stället undersökas enligt reglerna om kroppsvisitation. Med kroppsvisitation avses nämligen enligt 28 kap. 11 § tredje stycket rättegångsbalken en undersökning kläder och av annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig. Uttrycket föremål är inte avsett att omfatta sådana lösa saker som bilar, båtar eller andra större transportfordon, men däremot paket, bagagelådor, barnvagnar m.m. prop. 199394:24 s. 41. Den nuvarande lagstiftningen innebär att somliga föremål kan undersökas antingen med stöd av reglerna om husrannsakan eller med stöd av reglerna om kroppsvisitation och att vissa av dessa kan bli föremål både för husrannsakan och kroppsvisitation. Vissa andra föremål omfattas varken av reglerna husrannsakan eller om av

reglerna om kroppsvisitation. Det gäller exempelvis en bil inte är

som stängd eller en väska som inte är stängd, om det inte kan anses att någon har den med sig. Eftersom undersökning av sådana föremål inte är att betrakta vare sig som husrannsakan eller som kroppsvisitation anses det att föremålen får undersökas fritt. Det är enligt utredningens mening en klar brist att det inte finns lagstöd för sådana undersökningar. En undersökning av ett föremål bör, likaväl som en undersökning av rum och liknande utrymmen, betraktas som en form av tvångsmedel och bör därför inte få företas av polisen utan uttryckligt lagstöd. Det gäller även om föremålet inte befinner sig i någons omedelbara besittning, eftersom undersökningen ändå får betraktas ett intrång i ägarens rättssfär. Är det fråga som om en undersökning av ett föremål i någons besittning tillkommer den omständigheten att åtgärden kan vara straffbar som egenmäktigt förfarande om den företas utan laga stöd. Det torde därför fordras ytterligare regler i rättegångsbalken om undersökning av föremål i straffprocessuellt syfte. I viss utsträckning torde dock undersökningar av föremål ha stöd i gällande rätt. Ett beslut om husrannsakan torde som regel få uppfattas

Husrannsakan och liknande undersökningar

på det sättet att egendom som påträffas vid undersökningen, t.ex. väskor, lådor eller skåp, också får undersökas utan särskilt beslut därom, åtminstone under förutsättning att egendomen inte tillhör någon annan än den som husrannsakan riktar sig mot. Detsamma gäller inte vid kroppsvisitation. Pâ motsvarande sätt bör dock ett beslut om kroppsvisitation ge polisen befogenhet att undersöka sådant som påträffas vid visitationen utredningen återkommer i avsnitt 7 närmare till frågan om vilka undersökningar som bör innefattas i begreppet kroppsvisitation. För att föremål som påträffas under andra omständigheter skall få undersökas fordras dock särskilt lagstöd. Frågan är om alla föremål bör få undersökas på samma villkor eller om det finns anledning att, som i gällande rätt, skilja mellan exempelvis slutna eller låsta utrymmen och öppna utrymmen. Innan utredningen går in på den frågan finns det anledning att överväga i vilken utsträckning undersökning av föremål över huvud taget bör regleras i 28 kap. rättegångsbalken. Husrannsakan får enligt 28 kap. 1 § företas för eftersökande av föremål som kan tas i beslag eller för utrönande av omständighet som har betydelse för en brottsutredning. Med hänsyn till det uppgivna syftet med husrannsakan är det rimligt att reglerna i 28 kap. en rättegångsbalken för närvarande endast omfattar undersökning av

sådana föremål som kan betraktas som någon form av förvaringsut-

rymmen, närmare bestämt som slutna förvaringsställen. Utredningen anser att 28 kap. alltjämt bör innehålla regler om undersökning av utrymmen. Föremål som inte kan betraktas som förvaringsutrymmen bör däremot inte omfattas av dessa regler. Om polisen har behov att undersöka andra föremål i samband med en brottsutredning, bör föremålen i stället tas i beslag för att därefter undersökas. Reglerna om beslag ger emellertid endast rättsligt stöd för polisens åtgärd att under kortare eller längre tid beröva en person besittningen till ett föremål. Den omständigheten att polisen har tagit ett föremål i beslag

ger således inte automatiskt rätt för polisen att också undersöka

föremålet. I vissa fall kan undersökning av ett beslagtaget föremål en ske med stöd reglerna om husrannsakan, t.ex. då en bil eller en av portfölj har tagits i beslag. I de fall då 28 kap. rättegångsbalken inte är tillämpligt saknas emellertid uttryckligt lagstöd för undersökning av beslagtagna föremål. Det kan därför finnas anledning att överväga om det inte i 27 kap. rättegångsbalken bör införas regler om sådan undersökning. I gällande rätt skiljer man mellan undersökning av slutna förvaringsställen och av andra utrymmen, men det finns olika uppfattningar om vad som avses med slutet förvaringsställe. Vissa hävdar att husrannsakansbestämrnelsen endast omfattar låsta förvaringsställen,

Husrannsakan och liknande undersökningar

medan andra menar att bestämmelsen omfattar även stängda, men olästa utrymmen. Utredningen anser för sin del att det i integritetshänseende inte är någon skillnad mellan att leta igenom en låst väska och

en som visserligen är olåst men stängd se även Bylund i Ekelöf III,

s. 73 ff.. Oavsett hur den nuvarande bestämmelsen om husrannsakan i slutna förvaringsutrymmen bör tolkas bör därför förutsättningarna vara desamma för undersökning av förvaringsutrymmen som är låsta och för sådana som är slutna utan att vara låsta. Att undersöka förvaringsutrymmen som inte är slutna innefattar ofta, men inte alltid, ett mindre intrång i privatsfären än en undersökning av ett slutet utrymme. Exempelvis är en undersökning av en öppen låda eller container mindre integritetskränkande än t.ex. en undersökning stängd väska. Å andra sidan är skillnaden i av en integritetsintrång mycket liten, om ens någon, mellan en undersökning av en stängd väska och en väska som är öppen. De mest skyddsvärda förvaringsutrymmena är enligt utredningens mening de som har personlig karaktär eller är avsedda för personligt bruk. Detta gäller oavsett om utrymmena är stängda eller öppna. Utredningen har därför övervägt om man skulle kunna frångâ indelningen mellan slutna och icke-slutna förvaringsställen och i stället föreskriva strängare förutsättningar för undersökningar av förvaringsutrymmen avsedda för

personligt bruk. Förvaringsutrymmen som inte är för personligt bruk

skulle då få undersökas mindre stränga villkor. En regel som byggde på att man gjorde skillnad mellan förvaringsutrymmen avsedda

för personligt bruk och andra typer av förvaringsutrymmen, skulle

emellertid leda till betydande tillämpningssvårigheter. Den nuvarande indelningen mellan slutna och icke-slutna utrymmen är enklare att tillämpa och ger, åtminstone i de flesta fall, ett tillfredsställande skydd för den personliga integriteten. Utredningen anser därför att denna uppdelning bör behållas och att strängare förutsättningar således bör gälla för undersökningar av slutna förvaringsutrymmen än för sådana som inte är slutna. Det finns dock anledning att i sammanhanget framhålla betydelsen av proportionalitetsprincipen, vilken bl.a. medför att en polisman som avser att undersöka ett förvaringsutrymme som inte är stängt, bör uppmärksamma om det finns andra omständigheter som gör att föremålet har ett särskilt skyddsvärde. Så kan t.ex. vara fallet om det är fråga om en för tillfället öppen handväska eller portfölj. Att öppna och undersöka stängda förvaringsutrymmen, . t.ex. en förvaringsbox, en brevlåda, en väska eller en bil, är som regel ett så allvarligt intrång i privatsfären att förutsättningarna för en sådan åtgärd bör vara desamma som för undersökning av hus, rum eller liknande utrymme. Samma förutsättningar som för sådana under-

Husrannsakan och liknande undersökningar

sökningar bör därför gälla för att polisen skall få undersöka slutna fö rvaringsutrymmen. Undersökningar av förvaringsutrymmen som inte år slutna kan i integritetshänseende i stället nännast jämställas med undersökningar av allmänt tillgängliga lokaler eller undersökningar av sådana områden utomhus som inte är allmänt tillgängliga.

6.1.7 Ett nytt begrepp

Sammanfattningsvis anser utredningen att de straffprocessuella tvångsmedel som kan anses utgöra intrång i rätten till skydd för hemoch privatliv och som bör regleras i 28 kap. rättegångsbalken kan delas upp i två grupper, av vilka den första omfattar de mest integritetskänsliga ingripandena och den andra gruppen de mindre känsliga. Till de mest integritetskänsliga undersökningarna, för vilka de strängaste villkoren bör gälla, bör räknas undersökningar av hus, rum och liknande utrymmen i exempelvis transportmedel samt undersökningar av slutna förvaringsutrymmen. Vid sådana undersökningar bör även de föremål som påträffas få undersökas om det behövs för utredningen. Till de mindre integritetskänsliga undersökningarna, vilka bör kunna få företas på mindre stränga villkor, bör höra undersökningar av allmänt tillgängliga utrymmen, undersökningar av förvaringsutrymmen som inte är slutna och undersökningar av områden utomhus som inte är allmänt tillgängliga. Frågan är vad dessa olika undersökningar bör kallas. I gällande rätt

används två begrepp, nämligen husrannsakan och undersökning. Begreppet husrannsakan omfattar dels undersökningar av hus, rum och

slutna förvaringsställen 28 kap. l §, dels undersökningar av allmänt tillgängliga utrymmen och s.k. tillhåll 28 kap. 3 § dels undersökningar av fordon 28 kap. 2 a §. Som husrannsakan räknas dock inte undersökningar av områden utomhus 28 kap. 10 §. Enligt utredningens mening vore det lämpligt att använda ett och samma begrepp för de olika former av undersökningar som har nämnts inledningsvis i detta avsnitt. Om undersökningar av hus och rum skall betraktas som husrannsakan bör detsamma, liksom för närvarande, gälla även sådana hus och rum som är allmänt tillgängliga. Emellertid

skulle begreppet komma att omfatta även undersökningar av ex-

empelvis utrymmen ombord en båt eller ett tåg, vilket av språkliga skäl är mindre lyckat. Av samma skäl är det också mindre lämpligt att låta begreppet husrannsakan omfatta undersökningar av t.ex. väskor och brevlådor. Trots att sådana undersökningar inte kan betraktas som husrannsakan i egentlig mening, har begreppet husrannsakan i gällande rätt kommit att omfatta bl.a. undersökningar av slutna förvaringsstäl-

Husrannsakan och liknande undersökningar

len. Husrannsakan som avses i 28 kap. 2 a§ får också omfatta undersökning av bl.a. lådor och andra förvaringsutrymmen som kan dölja en människa och som fraktas i ett transportmedel prop. 1990912129 s. 15. Husrannsakan är således en term som med tiden har fått en alltmer vidgad och vag innebörd. Det förekommer t.ex. att man talar om husrannsakan i brev, ett uttryck som visar att begreppet husrannsakan i stor utsträckning har förlorat sin ursprungliga betydelse. Det finns därför anledning att överväga om man inte nu skulle kunna ersätta husrannsakan med något annat lämpligare uttryck. I dansk rätt används uttrycket ransagning, dvs. undersökning, för sådana tvångsmedel som motsvarar husrannsakan. I norsk rätt förekommer ransaking också som samlande beteckning för husrannsakan och kroppsvisitation och i engelsk rätt används motsvarande begrepp,

search, för sådana straffprocessuella tvångsmedel som det här är fråga Enligt utredningens mening vore det av språkliga skäl

om.

lämpligt att också i svensk rätt införa begreppet undersökning eller

något motsvarande begrepp en samlande beteckning för sådana som tvångsmedel som regleras i 28 kap. rättegångsbalken. Begreppet husrannsakan är emellertid ett begrepp som förekommer bl.a. i regeringsformen, där husrannsakan i 2 kap. 6 § nämns som en de ingripanden varje medborgare är skyddad mot. Detta skulle av som möjligen kunna anföras som ett skäl mot att byta ut begreppet husrannsakan mot undersökning, men är enligt utredningens mening inte ett tillräckligt starkt skäl. Enbart den omständigheten att hus-

rannsakan är ett begrepp som förekommer i regeringsformen, innebär

inte att det med nödvändighet måste användas också i rättegångsbalken. Det gäller särskilt som betydelsen av begreppet med tiden har förändrats så mycket att det kan uppstå osäkerhet om vilka undersökningar egentligen omfattas av begreppet. Anknytningen till som regeringsformen kan dessutom behållas på annat sätt, exempelvis att uttrycket husrannsakan tills vidare används i rubriken till genom lagtexten. Utredningen anser således att begreppet husrannsakan bör bytas ut mot undersökning eller något liknande begrepp. Undersökning är visserligen ett mycket allmänt uttryck, som används i många samman-

hang och som därför inte direkt ger associationer till tvångsmedel. Det

förekommer emellertid i nyare författningar att man använder tämligen allmänna begrepp för vad egentligen är en husrannsakan i som traditionell bemärkelse. Ett exempel är lagen 1994:466 om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet, där det bl.a. finns bestämmelser om eftersökande och omhändertagande av handlingar 6 8 §§. Exempelvis får enligt 6 § en handling som omfattas av -

Husrannsakan och liknande undersökningar

revision eftersökas i den reviderades verksamhetslokaler för att handlingen skall kunna omhändertas. Beslut om åtgärd enligt 6 § får enligt 21 § verkställas av kronofogdemyndigheten, som enligt 23 § får genomsöka lokal, förvaringsplats eller annat utrymme samt låta öppna lås eller på annat sätt ta sig in i tillslutna utrymmen. Eftersökande och omhändertagande av handlingar motsvarar följaktligen närmast husrannsakan och beslag i det brottsutredande arbetet. I 7 kap. 14 § konkurslagen finns en bestämmelse som motsvarar 23 § lagen om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet. Bestämmelsen är tillämplig då en konkursförvaltare begär handräckning av kronofogdemyndigheten för att kunna omhänderta eller annars tillgång till bl.a. gåldenärens bo med de böcker och andra handlingar som rör boet. Kronofogdemyndigheten får då enligt bestämmelsen genomsöka hus, rum eller förvaringsställen och, om tillträde behövs till något utrymme som är tillslutet, låta öppna lås eller ta sig in på annat sätt. En liknande bestämmelse finns i 2 kap. 17 § utsökningsbalken, enligt vilken hus, rum eller förvaringsställe får genomsökas om det behövs för att verkställighet enligt utsökningsbalken skall kunna ske. Om förrättningsmannen behöver ha tillträde till utrymme som är tillslutet, får han enligt samma bestämmelse låta öppna lås eller bereda sig tillträde pá annat sätt. Bestämmelserna i konkurslagen och utsökningsbalken om kronofogdemyndighetens befogenhet att bereda sig tillträde till och genomsöka utrymmen ger följaktligen också stöd för åtgärder som enligt regeringsofrmen är att anse som husrannsakan men som i de underordnade lagarna fått andra beteckningar. I tullagen används i stället uttrycket undersökning för sådana ingripanden som närmast kan jämföras med husrannsakan. Enligt 57 §

tullagen får bl.a. tulltjänsteman och polisman, för kontroll av att anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt tullagen har fullgjorts,

undersöka transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan förvaras samt områden för tullupplag, tullager, frihamnar och exportbutiker, flygplatser och bangårdar, där varor som står under tullkontroll förvaras, och även lokaler inom sådana områden. Samma bestämmelse ger tulltjänsteman och polisman befogenhet att också undersöka handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och liknande som medförs av en resande.

Uttrycken eftersökning och genomsökning har i de ovan-

nämnda författningarna använts för sådana åtgärder som företas i syfte att söka efter föremål. Husrannsakan i straffprocessuellt syfte ger emellertid befogenhet för polisen att bereda sig tillträde till en plats, inte bara för att leta efter personer eller föremål, utan också för att mera allmänt samla in information, genom att t.ex. granska platsen för

Husrannsakan och liknande undersökningar

ett brott, fotografera vissa utrymmen eller föremål eller företa olika kriminaltekniska undersökningar. För sådana åtgärder passar uttrycket undersökning bättre. Sammantaget anser utredningen därför att uttrycket undersökning är att föredra, framför allt med hänsyn till att det redan förekommer i 28 kap. rättegångsbalken som beteckning undersökningar i straffprocessuellt syfte av områden utomhus vilka inte är allmänt tillgängliga. Utredningen föreslår därför att husrannsakan och liknande undersökningar fortsättningsvis betecknas endast undersökning.

6.2 Syftet med tvångsmedlen

I gällande rätt förekommer husrannsakan och liknande undersökningar

i två syften. Utredningen föreslår endast smärre ändringar i detta avseende. Undersökning bör således få företas för eftersökande av föremål kan tas i beslag eller utrönande av omständigheter som som kan ha betydelse för utredning om brottet, t.ex. spår efter ett brott eller andra liknande omständigheter som kan leda till att det blir klarlagt vem som har begått brottet. Dessutom bör undersökning företas polisman i syfte att gripa en person eller i syfte att söka av en efter som är anhållen eller häktad i sin utevaro, som enligt en person beslut skall hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten, som skall delges stämning eller som enligt beslut skall underkastas kroppsvisita-

tion eller kroppsbesiktning.

6.2. 1 Inledning

De undersökningar behandlas i detta avsnitt har det gemensamt som att de utgör straffprocessuella tvångsmedel. De får således företas endast i syfte att utreda och beivra brott. Syftet med de olika formerna undersökningar bör emellertid, liksom i gällande rätt, preciseras av ytterligare. 128 kap. 1 § regleras för närvarande vad som med hänsyn till syftet brukar kallas reell husrannsakan. Sådan husrannsakan får företas antingen för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga

betydelse för utredning om brottet. Med personell husrannsakan,

regleras i 28 kap. 2 undersökning i syfte att som menas en eftersöka den skall gripas, anhållas eller häktas, hämtas till som förhör eller till inställelse vid rätten, delges stämning i brottmål eller

underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. I 28 kap. 2 a §

Husrannsakan och liknande undersökningar

finns dessutom en särskild bestämmelse om personell husrannsakan i transportmedel. Sådan husrannsakan får företas i syfte att söka efter någon som skall gripas, anhållas eller häktas som misstänkt för ett

tämligen allvarligt brott. Övriga bestämmelser i 28 kap. rättegångs-

balken hänvisar såvitt gäller syftet med åtgärderna till reglerna i l och

2 §§ se 28 kap. 3 och 10 §§.

Enligt utredningens mening kan det vara lämpligt att även fortsättningsvis upprätthålla skillnaden mellan reella och personella undersökningar, dvs. mellan åtgärder som syftar till eftersökande av föremål av olika slag och sådana som syftar till eftersökande av personer. Det kan emellertid finnas anledning att närmare granska rättegångsbalkens bestämmelser i det här avseendet, för att man skall kunna ta ställning till om reglerna är tillräckligt preciserade och i övrigt lämpligt utformade.

6.2.2 Reella undersökningar

Reella undersökningar bör, i enlighet med vad som för närvarande gäller enligt 28 kap. l för det första företas för eftersökande av föremål, som kan tas i beslag. Polisens befogenhet att företa undersökning är i sådana fall följaktligen helt avhängig av reglerna om beslag. Kan ett föremål inte tas i beslag till följd av beslagsförbudet i 27 kap. 2 kan undersökning inte heller företas i syfte att söka efter föremålet. Husrannsakan får enligt gällande rätt företas även till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet. Vad som avses med sådana omständigheter framgår emellertid inte, vare sig av lagtexten eller av förarbetena till rättegångsbalken.

Eftersom bestämmelsen i 28 kap. l § rättegångsbalken väsentligen

överensstämmer med vad som tidigare gällde enligt 12 § i 1933 års lag om vissa tvångsmedel i brottmål tvångsmedelslagen, där det stadgades att husrannsakan kunde företas för eftersökande av föremål som är underkastat beslag och eljest till utrönande av omständighet som kan äga betydelse för utredning om brottet kan förarbetena till den tidigare gällande tvångsmedelslagen ge viss vägledning för tolkningen av begreppet. I 1920 års förslag till lag angående polisundersökning i brottmål, vilket senare korn att ligga till grund för tvångsmedelslagen, föreslogs att man borde få företa husrannsakan bl.a. för att upptäcka annat, som kan bidraga till utredningen angående den brottsliga gärningen

se SOU 1932:29 s. 56. I Processkommissionens betänkande

angående rättegångsväsendets ombildning SOU 1926:32 föreslogs i

8 15-0448 225

Husrannsakan och liknande undersökningar

stället att husrannsakan skulle få företas bl.a. för eftersökande av spår efter brottet, varmed avsägs t.ex. fall då det fanns behov att av iaktta förhållandena på brottsplatsen eller behov att konstatera av blodfläckar eller liknande anförda betänkande 116. På grundval s. av 1920 års förslag och Processkommissionens förslag utarbetades en promemoria angående lagstiftning om vissa straffprocessuella tvångsmedel SOU 1932:29, i vilken föreslogs en bestämmelse som i detta avseende i stort sett överensstämde med 1920 års förslag. Betydelsen av bestämmelsen kommenterades visserligen inte närmare på denna punkt i 1932 års förslag, torde ändå kunna utgå men man från att bestämmelsen i sak var avsedd att innebära i huvudsak detsamma som Processkommissionen hade föreslagit. Eftersom bestämmelsen i 28 kap. l §rättegångsbalken väsentligen överensstämmer med den tidigare regeln i tvångsmedelslagen, bör Processkommissionens uttalande kunna vara vägledande vid tolkningen även den av nuvarande bestämmelsen. Uttrycket omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet torde därför närmast vara avsett att gälla spår efter ett brott eller andra liknande omständigheter som kan leda till att det blir klarlagt vem som har begått brottet. Ett typiskt exempel på en undersökning i detta syfte är en kriminalteknisk undersökning. Denna tolkning av bestämmelsen i 28 kap. 1 § medför att det inte är tillåtet för polisen att företa undersökning för att ta reda omständigheter som skulle kunna ha betydelse för eftersökande av en viss är misstänkt. Även den misstänkte är känd, person som om men det inte är klarlagt var han befinner sig, ger 28 kap. 1 § följaktligen

inte befogenhet för polisen att företa husrannsakan hos olika personer

för att söka efter t.ex. adressuppgifter eller telefonnummer som kan ge upplysningar om var den misstänkte befinner sig. Bestämmelsen i 28 kap. 2 om personell husrannsakan, ger inte heller stöd för husrannsakan i sådant syfte. Utredningen har övervägt om det finns anledning att införa en bestämmelse om undersökning i det nu diskuterade syftet. En sådan bestämmelse skulle emellertid innebära en mycket långtgående utvidgning av polisens befogenheter vilket, med hänsyn till intresset av skydd för integriteten, inte är motiverat. Om polisen behöver fram uppgifter om var en misstänkt befinner sig torde det i stället vara lämpligaste att man håller förhör med dem som kan antas ha någon information att lämna. Reella undersökningar bör följaktligen även fortsättningsvis företas endast för eftersökande av föremål som kan tas i beslag eller för utrönande av omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet.

Husrannsakan och liknande undersökningar

6.2.3 Personella undersökningar

Personell husrannsakan kan enligt 28 kap. 2 § för det första företas för eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas. Av bestämmelsens ordalydelse framgår inte om ett beslut om frihetsberövande skall ha fattats redan då husrannsakan företas, eller om det är tillräckligt att de rättsliga förutsättningarna för gripande, anhållande eller häktning är uppfyllda, med påföljd att den eftersökte kan komma att berövas friheten när han väl påträffas. Rättegångsbalkens förarbeten ger inte någon närmare vägledning vid tolkningen av bestämmelsen i detta avseende. Man kan emellertid, vilket utredningen utvecklar närmare nedan, ta viss ledning av bestämmelsen i 28 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken, där uttrycket skall häktas återkommer.

Undersökning för eftersökande av den som skall häktas eller anhållas

I 28 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken regleras befogenheten att fatta beslut om husrannsakan för eftersökande av den som skall

häktas enligt beslut avses i 24 kap. 17 § tredje stycket, som i

som sin tur handlar om verkställande av beslut om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten. Det är således tydligt att uttrycket skall häktas i 28 kap. 4 § tredje stycket egentligen avser husrannsakan i syfte att verkställa ett redan fattat beslut om häktning. Det finns inget talar mot att uttrycket inte skulle ha samma betydelse i 28 kap. som 2 som reglerar förutsättningarna för sådan husrannsakan. Av

förarbetena till den tidigare nämnda tvångsmedelslagen från år 1933,

framgår också att detta måste ha varit tanken bakom den bestämmelse i tvångsmedelslagen som senare korn att överföras till 28 kap. 2 § rättegångsbalken. Processkommissionen föreslog nämligen SOU 1926:32 s. 123 att husrannsakan skulle få företas för eftersökande av en person om förordnande meddelats, att den som misstänkes för brott, skall anhållas eller häktas. Processkommissionen menade att polisens åtgärder i sådana fall endast var att anse som åtgärder för verkställighet av det utav vederbörande myndighet meddelade beslutet och att husrannsakan borde kunna få användas som ett medel

2 Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse den l juli 1990 SFS 1990:443. Tidigare hade polisman med stöd av 28 kap. 5 § befogenhet att utan förordnande företa husrannsakan i syfte att eftersöka bl.a. den som skall gripas, anhållas eller häktas. Frågan om innebörden av uttrycket skall häktas togs inte upp i samband med lagändringen.

Husrannsakan och liknande undersökningar

för verkställigheten utan särskilt beslut därom s. 120. I 1932 års förslag till tvångsmedelslag formulerades visserligen inte syftet med personell husrannsakan på samma sätt som Processkommissionen hade föreslagit. Den slutliga lydelsen av den paragraf i tvångsmedelslagen som motsvarar nuvarande 28 kap. 2 § rättegångsbalken innebar att husrannsakan fick företas för eftersökande av den som skall gripas eller häktas NJA 1933 s. 112. I tvångsmedelslagens bestämmelse om befogenhet att besluta om husrannsakan angavs dock att polisman även utan förordnande hade befogenhet att företa husrannsakan då åtgärden har till syfte att eftersöka den, som enligt myndighets beslut skall gripas eller häktas NJA 1933 s. 116. Av detta torde man kunna dra slutsatsen att tvångsmedelslagen i det nu diskuterade avseendet inte var avsedd att skilja sig från Processkommissionens förslag. Personell husrannsakan enligt 1933 års tvångsmedelslag torde därför inte ha fått förekomma annat än för verkställande av ett

föregående beslut om häktning till frågan om husrannsakan för

eftersökande av den som skall anhållas eller gripas återkommer utredningen nedan. Den nuvarande bestämmelsen i rättegångsbalken om husrannsakan för eftersökande av den som skall häktas kan följaktligen inte heller anses tillämplig om inte ett beslut om häktning

har meddelats se även JO:s beslut den 6 maj 1993, dnr 3533-1991.

Husrannsakan med stöd av 28 kap. 2 § får således, som Processkommissionen anförde, betraktas som ett medel för att verkställa häktningsbeslutet. Genom rättegångsbalkens införande reglerades bl.a. anhållningsinstitutet. Samtidigt utvidgades bestämmelsen om personell husrannsakan i förhållande till vad som hade gällt enligt tvångsmedelslagen, på så sätt att husrannsakan fick företas även i syfte att eftersöka den som skall anhållas. Uttrycket måste enligt utredningens uppfattning tolkas på motsvarande sätt som uttrycket skall häktas, vilket innebär att husrannsakan med stöd av 28 kap. 2 § inte får företas i syfte att söka efter en person som kan komma att anhållas, utan endast för att verkställa ett redan fattat anhållningsbeslut. Utredningen anser att det av integritetsskäl inte heller fortsättningsvis bör vara tillåtet att företa undersökning i syfte att eftersöka en person som senare eventuellt kan komma att bli anhållen eller häktad. Det bör således krävas att frihetsberövande har beslutats innan man beslutar om undersökning. I och för sig kan det tyckas att det borde vara tillräckligt att de rättsliga förutsättningarna för anhållande eller häktning är uppfyllda. Om det under sådana förhållanden inte finns tid att inhämta ett anhållningsbeslut kan en polisman emellertid ändå företa undersökning för att gripa den misstänkte. I det fallet prövas således frågan frihetsberövande polismannen. Är det däremot om av

Husrannsakan och liknande undersökningar

inte så brådskande polisman med stöd 24 kap. 7 § första att en av stycket rättegångsbalken kan gripa den misstänkte, anser utredningen att det måste krävas att åklagaren eller rätten tar ställning till om den misstänkte skall berövas friheten. Bestämmelsen om personella undersökningar bör därför utformas så att det tydligt framgår att undersökning får företas endast för eftersökande av en person som redan är anhållen eller häktad i sin utevaro.

Undersökning för eftersökande av den som skall gripas

Även undersökning för eftersökande den skall om av som anhållas eller häktas måste anses innefatta ett krav att beslut om frihetsberövande redan har fattats då undersökning företas, är det inte givet att detsamma gäller även vid eftersökande av den som skall gripas. Begreppet gripande förekommer nämligen i två olika betydelser. Ett gripande kan för det första innebära att en polisman verkställer ett beslut om anhållande eller häktning. I ett sådant fall tillämpas bestämmelsen om husrannsakan i syfte att eftersöka den som skall anhållas eller häktas. Det andra fallet av gripande är det som regleras i 24 kap. 7§ första stycket rättegångsbalken. Om förutsättningarna för anhållande visserligen är uppfyllda, men ett anhållningsbeslut inte kan avvaktas, får en polisman enligt denna bestämmelse gripa den som är misstänkt för brott. Gripande är i detta fall en interimistisk åtgärd som polismannen självständigt har att vidta i de fall då det inte finns tid att vänta åklagarens beslut i anhållningsfrågan. Den rättsliga bedömningen av om förutsättningarna för gripande är uppfyllda kan bara göras av en polisman som befinner sig på platsen och som där har möjlighet att bl.a. ta ställning till om

åklagarens beslut kan inväntas eller se JO 199192 s. 61 f.. De

rättsliga övervägandena görs därför som regel i anslutning till själva fasttagandet. Om det finns tid att låta frågan om frihetsberövande prövas av någon annan än den ingripande polismannen, skall frågan enligt rättegångsbalken hänskjutas till åklagaren. En polisman har

således inte befogenhet att i förväg fatta ett beslut om gripande som

sedan skall verkställas av någon annan. Uttrycket skall gripas kan därför bara syfta ett förestående gripande. För att det skall vara tillåtet att företa undersökning i dessa situationer krävs det således att undersökning sker i syfte att gripa den misstänkte. Detta förhållande bör tydligare framgå av lagtexten.

Husrannsakan och liknande undersökningar

Övriga fall av personella undersökningar av hus, rum och andra

utrymmen och områden

En polisman får enligt 28 kap. 2 § företa husrannsakan även i syfte att eftersöka den skall hämtas till förhör eller till inställelse vid som rätten, delges stämning i brottmål eller underkastas kroppsvisitation

eller kroppsbesiktning. Liksom då det gäller husrannsakan för

eftersökande av den som skall anhållas eller häktas, torde bestämmelsen även i denna del syfta på verkställigheten av ett redan fattat beslut t.ex. hämtning eller delgivning av stämning. Husrannsakan får om således inte företas enbart den grunden att det kan antas att den eftersökte kan komma att bli föremål för t.ex. kroppsvisitation. Om det i ett sådant fall inte finns tid att invänta åklagarens prövning måste polisman därför, innan han beslutar om husrannsakan, först ta en ställning till frågan den eftersökte skall kroppsvisiteras. Det finns om enligt utredningens uppfattning inte skäl att i detta avseende utvidga bestämmelsen. Utredningen att det inte heller i övrigt har framkommit något anser

behov ökade möjligheter att företa personella undersökningar.

av Sammanfattningsvis bör därför en polisman få företa personella undersökningar i syfte att gripa person eller i syfte att söka efter en en person som är anhållen eller häktad i sin utevaro, som enligt beslut skall hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten, som skall delges stämning enligt beslut skall underkastas kroppsvisitation eller eller som kroppsbesiktning.

6.3 Förutsättningarna för undersökningar

I detta avsnitt behandlar utredningen de materiella förutsättningarna för olika former undersökningar. Utredningen tar därvid upp frågan av det misstänkta brottet skall vara av viss svårhet för att ett om tvångsmedel skall få användas, det i det enskilda fallet måste om finnas omständigheter med viss styrka talar för att ingripandet som kommer att leda till det avsedda resultatet och om misstanken mot en viss skall ha viss styrka för att tvångsmedel skall få användas person under de övriga, i lagen angivna förutsättningarna. Utredningen anser att förutsättningarna för husrannsakan och liknande undersökningar är väl avvägda i gällande rätt och föreslår därför endast mindre ändring-

ar.

Husrannsakan och liknande undersökningar

6.3. 1 Inledning

Enligt artikel 8 i Europakonventionen fär husrannsakan och andra intrång i privatlivet förekomma endast i den utsträckning det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till vissa allmänna intressen, såsom exempelvis förebyggandet av oordning eller brott. Mot bakgrund härav bör utgångspunkten för den svenska lagstiftningen vara att husrannsakan och liknande undersökningar får företas endast i de fall då det är påkallat av något viktigt straffprocessuellt

intresse och då det integritetsintrång som ingripandet medför kan

accepteras med hänsyn till effektivitetsintresset. För att fastställa förutsättningarna för olika former av straffprocessuella undersökningar fordras således en avvägning mellan integritetsintresset och effektivitetsintresset. I gällande rätt används tre olika typer av förutsättningar, som varieras med hänsyn till den grad av integritetsintrång ett som ingripande innebär. Dessa olika förutsättningar har utredningen valt att kalla straffbarhetskravet, indikationskravet och misstankekravet. Med straffbarhetskrav menar utredningen att krav på att det misstänkta brottet skall vara av viss svårhet för att ett tvångsmedel skall få användas. En grundläggande förutsättning för alla straffprocessuella tvångsmedel bör vara att det finns anledning att anta att ett brott har begåtts. Avvägningen mellan integritet och effektivitet medför emellertid att vissa tvångsmedel inte bör användas inte om misstanken avser ett tämligen allvarligt brott. Ju större integritetsintrång ett tvångsmedel medför, desto allvarligare brott bör det vara fråga om för att tvångsmedlet skall komma till användning. I gällande rätt finns fyra olika typer av straffbarhetskrav såvitt gäller

husrannsakan och liknande undersökningar. För husrannsakan enligt

28 kap. 1 § krävs att det kan följa fängelse på brottet. Personell

husrannsakan i syfte att söka efter den skall delges stämning i som brottmål förutsätter enligt 28 kap. 2 § att det är stadgar fängelse för brottet. Husrannsakan i transportmedel som avses i 28 kap. 2 a § får företas endast om misstanken avser brott för vilket inte är föreskrivet

lindrigare straff än fängelse i fyra år. Övriga undersökningar som

avses i 28 kap. rättegångsbalken får företas utan något särskilt krav på brotters svårtet. Indikationskravet innebär ett krav att det i det enskilda fallet skall finnas omständigheter som med viss styrka talar för att ingripandet kommer att leda till det avsedda resultatet. Ett grundläggande krav i den här delen är att ingripandet behövs för att uppnå det i lagen avgivna syftet med tvângsmedlet. Detta följer närmast av behovsprincipen, som för polisens del har kommit till uttryck i 8 §

Husrannsakan och liknande undersökningar

polislagen och som säger att tvång får tillgripas endast i den form och den utsträckning det behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. Det bör därför krävas att det i varje enskilt fall finns åtminstone någon konkret omständighet som visar att ett ingripande behövs. Av proportionalitetsprincipen följer vidare att mer integritetskränkande åtgärd är, desto högre krav bör ställas på att det finns en omständigheter som pekar på att åtgärden skulle ge resultat. Enligt gällande rätt får husrannsakan enligt 28 kap. l och 2 §§ företas hos än den som är skäligen misstänkt för brottet endast under annan förutsättning att det finns synnerlig anledning att anta att åtgärden kommer att leda till det avsedda resultatet. Husrannsakan i transportmedel får med stöd av 28 kap. 2 a§ företas endast om det finns särskild anledning att anta att den sökte kommer att passera platsen. Misstankekravet innefattar slutligen ett krav att den misstanke riktas mot en viss person skall ha viss styrka för att tvångsmedel som skall få användas under de övriga, i lagen angivna förutsättningarna. Rättegångsbalken skiljer i flera fall mellan tvångsmedel som riktas mot den är skäligen misstänkt och tvångsmedel som riktas mot andra. som Huvudregeln är att det krävs mer för att ett ingripande skall kunna företas mot någon inte är skäligen misstänkt. I gällande rätt är som straftbarhetskravet detsamma oavsett mot vem ett ingripande företas, medan det däremot uppställs ett strängare indikationskrav i vissa fall. Förutsättningarna för ett ingripande kan således skärpas antingen ett krav på att det skall vara fråga om ett allvarligare brott än genom eller ett krav att omständigheterna i det enskilda annars genom fallet med större styrka skall tala för att ingripandet behövs.

6.3.2 Straffbarhetskravet

För husrannsakan enligt 28 kap. 1 § krävs att det kan följa fängelse

på brottet. Personell husrannsakan i syfte att söka efter den som skall delges stämning i brottmål förutsätter enligt 28 kap. 2 § att det är stadgar fängelse för brottet, medan husrannsakan i transportmedel med stöd 28 kap. 2 § får företas endast misstanken avser brott för av a om

vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra är. Övriga

undersökningar avses i 28 kap. får företas utan några särskilda som krav på brottets svårhet. Innan utredningen går in på frågan om vilka straffbarhetskrav som bör gälla för olika former undersökning, finns det anledning att av

uppmärksamma att det enligt 28 kap. l § krävs att det kan följa

visst straff brottet, medan det enligt 28 kap. 2 och 2 a § krävs att visst straff är stadgat respektive är föreskrivet för brottet. Att

1995:47 Husrannsakan och liknande undersökningar SOU

visst straff skall stadgat eller föreskrivet för ett brott innebär att vara åtminstone det maximistraff föreskrivs för brottet skall överskrida som den angivna nivån. Om i stället visst straff skall kunna följa brottet skall hänsyn tas även till andra regler som kan inverka på den tillämpliga straffskalans storlek, dvs. regler enligt vilka straffet kan

skärpas eller lindras se bl.a. 1964:10 s. 146. Vad man framför

prop. allt tycks ha tänkt på är regeln i 26 kap. 3 § brottsbalken om straffskärpning vid återfallsbrott. Kravet att visst straff skall vara föreskrivet för brottet återfinns också i bestämmelsen om häktning i 24 kap. 1 § rättegångsbalken. Före brottsbalkens införande gällde emellertid att visst straff måste kunna följa på brottet för att häktning skulle kunna komma i fråga. Pâ lagrådets inrädan ändrades uttrycket

eftersom tillämpningsområdet för häktningsbestämmelsen annars skulle

bli för vidsträckt anförda 327 och 347. Den särskilda prop. s. bestämmelsen husrannsakan i transportmedel, som infördes år om 1991 i 28 kap. 2 fordrar också att visst straff skall vara förea skrivet för brottet. För delgivning av stämning i brottmål får husrannsakan enligt 28 kap. 2 § företas om det för brottet är stadgat fängelse. Straffbarhetskravet bör enligt utredningens uppfattning formuleras på sätt beträffande samtliga tvångsmedel, vilket samma leder till att det även beträffande undersökningar bör krävas att visst straff skall föreskrivet för det misstänkta brottet. vara

Undersökning hus, rum och liknande utrymmen samt av slutna av

förvaringsställen

Som utredningen har anfört ovan krävs för närvarande att fängelse kan följa på brottet för att husrannsakan enligt 28 kap. 1 § rättegångsbalken skall få företas. Detta straffbarhetskrav bör enligt utredningens

uppfattning i princip upprätthâllas såvitt gäller de mest integritetskrän-

kande ingripandena, dvs. undersökningar hus, rum och liknande av utrymmen samt slutna förvaringsställen. På de skäl som utredav ningen har anfört bör det emellertid krävas att det skall vara ovan föreskrivet fängelse för brottet. Personell husrannsakan får med stöd 28 kap. 2 § i princip företas av oavsett brottets svårhet. Ett i föreskriven ordning meddelat beslut om anhållande, häktning, hämtning till förhör eller till inställelse vid

domstol eller ett beslut om kroppsvisitation eller kroppsbesiktning grundar därför allmän befogenhet för polisen att företa hus-

en rannsakan. Med hänsyn till intresset av att sådana beslut skall kunna verkställas bör polisens befogenhet att företa undersökning i hus, rum eller liknande utrymme inte begränsas till fall som avser brott av viss

Husrannsakan och liknande undersökningar

svårare beskaffenhet. För husrannsakan i syfte att delge stämning i brottmål gäller en dock för närvarande att det skall vara stadgat fängelse för brottet. Det kan ifrågasättas om det finns skäl att göra skillnad mellan undersökning i detta syfte och övriga fall av undersökningar för eftersökande av personer. När bestämmelsen infördes år 1985 anförde departementschefen prop. 198485:109 s. 57 f. att det inte kunde godtas att en person som var misstänkt för brott skulle kunna

undandra sig lagföring och straff genom att hålla sig undan delgivning,

varför det fanns starka skäl att tillåta husrannsakan i bostad för att genomföra delgivning i sådana fall, det ingripande även om var mer än vad som annars var accepterat. Med hänsyn till den integritetskränkning för den enskilde som en sådan åtgärd innebar, ansåg departementschefen emellertid att det borde krävas att det var fråga om brott av allvarligare slag. En lämplig avgränsning enligt var departementschefen att det för brottet skulle vara stadgat fängelse. Det har enligt utredningens uppfattning inte framkommit något som ger skäl att sänka Straffbarhetskravet för undersökning hus, eller av rum liknande utrymme i syfte att delge stämning i brottmål. Det bör därför alltjämt krävas att det är föreskrivet fängelse för brottet för att undersökning i sådant syfte skall kunna få företas. Bestämmelsen om personell husrannsakan för att gripa en person syftar, som utredningen har redogjort för i avsnitt 6.3.2, på ett förestående gripande. Straffbarhetskravet är dock detsamma för som de former av personell husrannsakan som förutsätter ett föregående beslut om t.ex. anhållande eller häktning. Varken i förarbetena till tvångsmedelslagen eller rättegångsbalken har det ifrågasätts ett om strängare straffbarhetskrav borde gälla. Processkommissionen ansåg dock att faran för missgrepp var så stor att polisman inte borde ha befogenhet att företa husrannsakan i syfte att gripa en misstänkt person utom i lägenhet, till vilken han under förföljandet tagit sin tillflykt. I sådana fall fanns det enligt Processkommissionen ett starkt behov av

skyndsamhet samtidigt som faran för misstag på person var jämförelsevis obetydlig SOU 1926:32 s. 119 och 123. I tvångsmedelslagen

upptogs emellertid ingen sådan begränsning. Däremot inskränktes polismans befogenhet att själv besluta om sådan husrannsakan till fall då det förelåg fara i dröjsmål eller då den misstänkte följts eller spårats till lägenheten NJA 1933, s. 112 ff.. Genom Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk utvidgades slutligen polismans befogenhet att besluta om husrannsakan till att omfatta bl.a. alla fall då polisman äger gripa en misstänkt. Utredningen anser emellertid inte att det finns skäl att höja straffbarhetskravet för sådana undersökningar som företas för gripande av en misstänkt. Det har inte heller visat sig

Husrannsakan och liknande undersökningar

finnas anledning att skärpa förutsättningarna på exempelvis det sätt som Processkommissionen föreslog. I 28 kap. 2 § infördes år 1991 en särskild bestämmelse om husa rannsakan i transportmedel. Husrannsakan enligt denna bestämmelse får företas för eftersökande av den som får gripas eller är anhållen eller häktad som misstänkt för ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år eller för försök till sådant brott. Om det finns särskild anledning att anta att den eftersökte kommer att passera en viss plats får varje fordon platsen undersökas. Utredningen har inte kunnat finna något fall då bestämmelsen har tillämpats. Det förefaller emellertid inte bero att förutsättningarna är så stränga att bestämmelsen inte skulle kunna tillämpas, utan på att det inte har uppkommit några situationer då den har snarare behövt tillämpas. Utredningen anser inte att det finns behov av att ändra förutsättningarna för sådan undersökning av transportmedel som avses i denna paragraf. För närvarande gäller samma straffbarhetskrav för husrannsakan hos icke misstänkta som hos misstänkta. I 1933 års tvångsmedelslag

uppställdes dock både ett strängare straffbarhetskrav och ett strängare

indikationskrav. Husrannsakan hos den med skäl misstänktes för som

ett brott kunde således företas om det kunde följa antingen

straffarbete eller fängelse brottet, medan husrannsakan hos annan än den misstänkte krävde att brottet var så grovt att det endast kunde följa straffarbete samt att det dessutom fanns särskilt skäl att anta att åtgärden skulle ge det avsedda resultat. I Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk anfördes dock att det inte fanns tillräcklig

anledning att behålla begränsningen till straffarbetsbrott vid hus-

rannsakan hos än den misstänkte. Skyddet för den som inte var annan misstänkt för brott enligt Processlagberedningen tillräckligt var tillgodosett de strängare förutsättningar, som i övrigt borde genom

gälla SOU 1938:44 328 f.. Processlagberedningen föreslog

s. därför att indikationskravet vid husrannsakan hos annan än den misstänkte skulle skärpas från särskilt skäl till synnerliga skäl.

Utredningen också att skyddet för integriteten kan upprätthållas

anser ett strängare indikationskrav för undersökningar hos den som genom inte är misstänkt. Det finns därför inte anledning att frångå principen att alla de brott kan föranleda undersökning hos den missom som tänkte också bör kunna föranleda undersökning hos annan, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.

Husrannsakan och liknande undersökningar

Andra undersökningar

Undersökningar av allmänt tillgängliga utrymmen, förvaringsutrymav men som inte är slutna samt av områden utomhus som inte är allmänt tillgängliga kan, som utredningen tidigare har anfört, generellt sett betraktas som mindre integritetskränkande. Beträffande sådana undersökningar bör ett lägre straffbarhetskrav gälla. För närvarande uppställs över huvud taget inte något krav brottets svårhet för att en lägenhet som är tillgänglig för allmänheten skall få undersökas 28 kap. 3 §. Områden utomhus som inte är allmänt tillgängliga får också undersökas oavsett brottets svårhet 28 kap. 10 §. Utredningen anser att de mindre integritetskränkande undersökningarna även fortsättningsvis bör kunna få företas redan vid misstanke om ett bötesbrott. Det bör därför inte ställas upp något särskilt straffbarhetskrav såvitt gäller dessa undersökningar.

6.3.3 Indikations- och misstankekravet

Med indikationskrav menar utredningen ett krav på att det i ett enskilt fall skall finnas omständigheter som med viss styrka talar för att ett ingripande kommer att leda till det avsedda resultatet. Misstankekravet innefattar ett krav på att den misstanke som riktas mot viss en person skall ha viss styrka för att tvångsmedel skall få användas under de

övriga, i lagen angivna förutsättningarna.

För att husrannsakan enligt 28 kap. l eller 2 § skall få företas hos annan än den som är skäligen misstänkt fordras att det finns synnerlig anledning att anta att åtgärden kommer att leda till det avsedda resultatet. Den särskilda bestämmelsen om husrannsakan i transportmedel på viss plats kräver att det finns särskild anledning att anta att

den eftersökte kommer att passera platsen. I övriga fall, dvs. såvitt

gäller husrannsakan enligt 28 kap. 3 § samt undersökningar enligt

28 kap. 10 finns inget uttryckligt indikationskrav.

Ett grundläggande krav för alla former av tvångsmedel är att ingripandet behövs för att det eftersträvade resultatet skall uppnås. Det bör därför alltid krävas att det i det enskilda fallet finns åtminstone någon eller några konkreta omständigheter som visar att ingripandet behövs. De lindrigaste formerna av undersökning bör enligt utredningens uppfattning kunna få företas utan något strängare indikationskrav. I sådana fall bör det således vara tillräckligt att omständigheterna i det enskilda fallet ger anledning att anta att ett föremål eller något annat av betydelse för utredningen skall påträffas där en undersökning skall företas. Enligt 28 kap. 2 § får husrannsakan

Husrannsakan och liknande undersökningar

företas i varje transportmedel passerar en viss plats om det finns som särskild anledning att anta att eftersökt person kommer att en passera platsen. Det anges inte i förarbetena prop. 1990912129 varför indikationskravet särskild anledning valdes. Ett starkare indikationskrav torde emellertid ha begränsat tillämpningsområdet alltför mycket. Det finns enligt utredningens uppfattning inte heller skäl att av integritetshänsyn upprätthålla ett strängare krav.

Förutsättningarna för de mest integritetskränkande undersökningarna

När det gäller de integritetskränkande formerna av undersökning,

mer nämligen undersökning av hus, rum och andra liknande utrymmen samt undersökning slutna förvaringsutrymmen, finns det anledning av att åtminstone för vissa fall ställa upp ett tämligen strängt indikationskrav. I gällande rätt görs det skillnad mellan misstänkta och icke misstänkta, på så sätt att ett strängare indikationskrav bara gäller vid husrannsakan hos den är skäligen misstänkt. Även i annan än som 1933 års tvångsmedelslag uppställdes strängare krav för att husrannsakan skulle företas hos den som inte var misstänkt. Processkommissionen anförde att den som inte var misstänkt för ett brott inte borde vara skyldig att underkasta sig husrannsakan om inte mycket betydande allmänna intressen krävde det och att strängare krav

därför borde gälla för ingripanden mot den som inte var på sannolika

skäl misstänkt SOU 1926:32 s. 116 och 123. Kravet på en på sannolika skäl grundad misstanke upptogs också i lagrådsremissen med förslag till tvångsmedelslag. Lagrådet, som anförde att den i remissen föreslagna skärpningen till sannolika skäl hade skett i syfte att förebygga alltför löst grundade husrannsakningar, menade emellertid att det syftet skulle kunna uppnås även det inte krävdes mer än att om

vederbörande med skäl misstänkt för brottet. Lagrådet ansåg

var dessutom att husrannsakan borde kunna få företas hos den misstänkte redan innan misstanken mot honom var så stark att det fanns skäl för häktning. Det fanns enligt lagrådet därför anledning att sänka misstankekravet för husrannsakan från sannolika skäl, vilket krävdes för häktning, till ett något lägre krav. På lagrådets inrådan sänktes misstankekravet och tvångsmedelslagen kom att innehålla bestämmelser husrannsakan där skilda förutsättningar gällde för om husrannsakan hos den som var med skäl misstänkt för brott av viss beskaffenhet och husrannsakan hos annan. Bestämmelsen om husrannsakan i 28 kap. 1 § rättegångsbalken överensstämmer i denna del med vad gällde i 1933 års tvångsmedelslag, så sätt att ett som strängare indikationskrav bara gäller vid husrannsakan hos annan än

Husrannsakan och liknande undersökningar

den som är skäligen misstänkt. Det har inte framkommit något som visar att kravet på skälig misstanke inte skulle vara tillräckligt för att upprätthålla ett tillfredsställande skydd för integriteten. Hos den som är skäligen misstänkt bör undersökning av hus, och liknande utrymmen samt rum undersökning av slutna förvaringsutrymmen därför även fortsättningsvis få företas om det behövs för att uppnå något av de i lagen angivna syftena. Om misstanken mot en viss person inte har uppnått sådan styrka att vederbörande kan anses vara skäligen misstänkt, bör den dock med hänsyn till integritetsskyddet inte kunna läggas till grund för

så ingripande undersökningar utan att strängare förutsättningar i övrigt

bör gälla. Av integritetsskäl bör liksom för närvarande uppställas ett strängare indikationskrav även för undersökningar av hus, rum eller andra liknande utrymmen, vilka företas hos annan än den eftersökte. Enligt gällande rätt får reell husrannsakan hos annan än den som är skäligen misstänkt företas allenast om brottet förövats hos honom eller den misstänkte gripits där eller eljest synnerlig anledning förekommer, att genom rannsakningen föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning om brottet vinnas. Personell husrannsakan får företas hos annan än den eftersökte om synnerlig anledning förekommer, att den sökte uppehåller sig där. I 1933 års tvångsmedelslag upprätthölls emellertid ett lägre indikationskrav. Processkommissionen hade visserligen i sitt förslag, vilket senare låg till grund för tvångsmedelslagen, anfört att en lämplig avvägning mellan integritets- och effektivitetsintressena vore att husrannsakan hos annan än den som var på sannolika skäl misstänkt inte fick företas om det inte fanns sannolika skäl för att

åtgärden skulle leda till det avsedda resultatet se SOU 1926:32 s.

118. Indikationskravet korn emellertid att ändras under lagstiftningsarbetet, som ett resultat av att misstankekravet på lagrådets inrådan sänktes. Som utredningen tidigare har redogjort för ansåg lagrådet vid tvångsmedelslagens tillkomst att husrannsakan utan särskilda förutsättningar i övrigt borde företas, inte bara hos den som var på sannolika skäl misstänkt, utan också hos den som var med skäl misstänkt NJA 1933 s. 115 f.. Departementschefen ansåg att man, samtidigt som man sänkte misstankekravet på det sätt som lagrådet hade föreslagit, borde ersätta uttrycket sannolika skäl med något annat uttryck även på andra ställen i paragrafen. Indikationskravet ändrades därvid från sannolika skäl till särskilt skäl. Det framgår inte av departementschefens uttalande om uttrycket särskilt skäl var avsett att ge uttryck för ett lägre indikationskrav eller om

Husrannsakan och liknande undersökningar

utbytet skedde enbart för att undvika missförstånd När straffbarhetskravet i samband med rättegångsbalkens tillkomst sänktes från straffarbete till frihetsstraff, höjdes samtidigt indikationskravet från särskilt skäl till synnerlig anledning SOU 1938:43 s. 328 f..

Indikationskravet synnerli g anledning

Vad förstås med uttrycket synnerlig anledning kommenteras som inte närmare i förarbetena. De situationer särskilt nämns i 28 kap. som 1 § andra stycket, nämligen att brottet har förövats där husrannsakan skall företas eller att den misstänkte har gripits där, måste dock betraktas exempel fall då det typiskt sett föreligger synnerlig som anledning att anta att åtgärden kommer att ge det avsedda resultatet. Det finns dessutom ett antal JO-beslut kan vara vägledande för som tolkningen begreppet synnerlig anledning. Ett sådant beslut JO av 1965 159 gällde misstanke tillgreppsbrott avseende postförs. om sändelser. Misstanken grundades på uppgifter från en person som hade ringt till polisstationen, uppgett namn och adress, och förklarat att han misstänkte en brevbärare och hans maka för tillgreppsbrott. Han

påstod att han vid flera tillfällen hade sett makarna bära in gods i bostaden från postens bilar. Dessutom gjorde han gällande att de levde ett ganska högt liv. JO ansåg att dessa påståenden inte kunde ge

anledning till annat än mycket löst grundad misstanke mot makarna en och att det utan vidare var uppenbart att kravet synnerlig anledning inte var uppfyllt. I ett annat fall JO 198586 s. 123 hade en anonym person per telefon lämnat uppgifter att två efterlysta personer befann sig i en om

viss lägenhet som tillhörde en tredje person. Den ena av de två

efterlysta häktad i sin utevaro. JO konstaterade att det hade krävts var synnerlig anledning för att företa husrannsakan i lägenheten. Uttrycket

synnerlig anledning torde enligt JO få tolkas som att det skall föreligga faktisk omständighet som påtagligt visar att man med fog

en kan förvänta sig att den eftersökte finns hos den där husrannsakan företas. Uppgiftslämnaren hade visserligen visat sig känna till de efterlystas personuppgifter och adressen till den lägenhet där de påstods befinna sig, men den för ärendets bedömning viktigaste

uppgiften, dvs. vilken synnerlig anledning som förekom att de

3 Enligt utredningens uppfattning syftar uttrycket sannolika skäl närmast på graden misstanke som riktas mot en viss person och bör därför inte jämföras med av uttrycket synnerlig anledning, närmast syftar att omständigheterna i det som enskilda fallet med viss styrka skall utvisa att ett visst förhållande föreligger.

Husrannsakan och liknande undersökningar

eftersökta skulle uppehålla sig just hos H., saknades helt. Uppgifterna kunde enligt JO därför inte anses ha utgjort grund för ett beslut om husrannsakan i lägenheten. I ytterligare ett fall hade ett beslut om husrannsakan grundats på ett anonymt tips JO 198889 s. 68. En person, som visserligen hade uppgett sin bostadsadress men inte sitt namn, hade ringt till polisen och påstått att en annan namngiven person i samma fastighet tillverkade sprit. Uppgifterna bedömdes trovärdiga. Dessutom hade som samma adress några månader tidigare förekommit i ett liknande sammanhang. De polismän som åkte till platsen konstaterade att det uppgivna namnet förekom på två lägenheter. I den lägenhet där husrannsakan sedan företogs strax före midnatt ljuset tänt. En var av polismannen tyckte sig också höra klirr som av flaskor från lägenheten. JO ansåg emellertid att det inte hade förelegat någon faktisk omständighet som påtagligt hade visat att man med fog kunde ha förväntat sig att påträffa föremål som var underkastade beslag eller vinna annan utredning om brottet. Det kunde enligt JO därför starkt ifrågasättas om uppgifterna verkligen sådana att de kunde ha var anses utgjort ett tillräckligt underlag för ett beslut om husrannsakan. Även förarbetena inte någon närmare vägledning vid om ger tolkningen av begreppet synnerlig anledning, torde tillämpningen av bestämmelserna om husrannsakan hos annan än den misstänkte respektive den eftersökte, ha fått viss stadga genom JO:s avgöranden. Det har inte framkommit några omständigheter som visar att kravet på synnerlig anledning skulle vara för lågt för att på ett tillfredsställande sätt värna om integriteten hos den som riskerar att bli utsatt för en mycket integritetskränkande undersökning. Utredningen anser därför att kravet på synnerlig anledning bör upprätthållas, vilket bör tolkas som att det skall föreligga en faktisk omständighet som påtagligt visar att man med fog kan förvänta sig att uppnå det avsedda resultatet med åtgärden, dvs. att man skall vara så gott som säker på att åtgärden skall ge avsett resultat.

Undersökning hos den misstänkte eller den eftersökte

Utredningen anser följaktligen att det bör ställas högre krav för undersökningar av hus, rum eller liknande utrymmen samt för undersökningar av slutna förvaringsutrymmen, om de företas hos annan än den som är skäligen misstänkt eller hos annan än den eftersökte. Frågan är vad som menas med att en undersökning företas hos en viss person. JO har i ett ärende JO 198586 s. 155 anfört att man generellt sett bör kunna säga att en undersökning företas hos

Husrannsakan och liknande undersökningar

en person om han i princip har oinskränkt tillgång till utrymmet i

fråga. Det skall enligt JO dessutom tämligen säkert att han vara disponerar utrymmet på detta sätt. Det är således inte ägarförhållandet som bör vara avgörande för bedörrmingen, utan snarare frågan om vem har râdigheten över det utrymme eller område som skall undersökas. Undersökning av ett hotellrum som är uthyrt till en gäst bör därför anses riktad mot gästen och inte hotellets ägare. Undersökning av ett skåp som en anställd disponerar på sin arbetsplats bör likaledes anses rikta sig mot den anställde och inte mot arbetsgivaren, liksom undersökning av en bil normalt bör anses rikta sig mot föraren oavsett vem som äger bilen. Om en person som är skäligen misstänkt för ett brott tillfälligt bor hos en bekant, torde han emellertid som regel inte disponera lägenheten det sätt som krävs för att en undersökning av lägenheten skall kunna anses företagen hos den misstänkte. Annorlunda torde det förhålla sig om misstanken riktar sig mot en av två samboende. Då torde undersökningen få anses företagen hos den misstänkte. Det bör dock uppmärksammas att föremål som påträffas i samband med en sådan undersökning, men som inte disponeras av den misstänkte, inte får undersökas om det inte finns synnerlig anledning att anta att en sådan undersökning skulle ge det avsedda resultatet.

7 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

I avsnitt 7.2 redogör utredningen för bakgrunden till de nuvarande

bestämmelserna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt för

innebörden av dessa begrepp enligt gällande rätt. Avsnitt 7.3 innehåller bl.a. överväganden i detta hänseende. Utredningen föreslår några mindre justeringar av begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Som kroppsvisitation bör sålunda avses dels en mindre omfattande undersökning av kroppens yttre, dels en undersökning av de kläder och liknande som en person bär på sig. Egendom som påträffas i samband med en kroppsvisitation bör också få undersökas utan särskilt beslut därom, men en sådan undersökning bör inte

betraktas som kroppsvisitation i egentlig mening. Begreppet kropps-

besiktning bör omfatta dels alla de allvarligare kroppsliga undersökningar som inte kan betraktas som kroppsvisitation, dels olika former provtagningar. Även har tagits från av om prover som människokroppen bör undersökas, bör detta inte innefattas i begreppet kroppsbesiktning. Utredningen föreslår sist i avsnitt 7.3 att det införs bestämmelser om att också annan än den som är misstänkt för brott får underkastas kroppsbesiktning samt om förutsättningarna för detta. I avsnitt 7.4 tar utredningen upp syftet med och förutsättningarna för kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Utredningen föreslår att förutsättningarna för de mest integritetskränkande formerna

av kroppsbesiktning skärps. Lindrigare villkor bör generellt kunna få

gälla för undersökningar av kroppens yttre, för hârprov, hudprov,

salivprov och blodprov samt för andra provtagningar som inte kräver

undersökning av kroppens inre. Strängare villkor bör gälla för en undersökningar av kroppens inre samt för andra provtagningar än de nyss nämnda. Utredningen föreslår därför att den allvarligare formen av kroppsbesiktning av den som är skäligen misstänkt bara skall få förekomma om det för brottet är föreskrivet fängelse i tvâ år eller mer. För kroppsbesiktning av annan än den som är skäligen misstänkt föreslår utredningen strängare villkor än annars. Den lindrigare formen av kroppsbesiktning bör få förekomma om det är föreskrivet

tvâ års fängelse eller mer för brottet, medan den allvarligare formen kroppsbesiktning bör kräva att det inte är föreskrivet lindrigare

av straff än fängelse i två år.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

1 Inledning

Bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning finns i 28 kap. 11 14 §§. l 28 kap. 11 § regleras kroppsvisitation, varmed avses en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt väskor, paket och andra föremål som någon har med sig. av Det bör uppmärksammas att vissa av dessa föremål för närvarande kan undersökas även med stöd av reglerna om husrannsakan, nämligen de som kan betraktas som slutna förvaringsställen, t.ex. låsta väskor. Med kroppsbesiktning avses enligt 28 kap. 12 § undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från människokroppen och undersökning av sådana prov.

Bestämmelserna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning ändrades

nyligen SFS 1993: 1408, trädde i kraft den l januari 1994 genom som prop. 199394:24, bet. 199394:JuU7, rskr. 199394267. Dessa ändringar innebar, såvitt är intresse, att begreppen kroppsvisitanu av tion och kroppsbesiktning deñnierades på det sätt som framgår ovan.

Ändringarna föranleddes av att det i flera avseenden var oklart vilka

ingripanden som kunde företas inom ramen för kroppsvisitation respektive kroppsbesiktning. Man ville bl.a. klarlägga vilka föremål borde kunna undersökas vid en kroppsvisitation och vilka som undersökningar och provtagningar som borde kunna företas vid eller inom ramen för en kroppsbesiktning. De tvångsmedel det här är fråga om kan sägas ha det gemensom samt att de utgör intrång i rätt till skydd för sitt privatliv envars

artikel 8:1 i Europakonventionen. I avsnitt 6 har utredningen

behandlat vissa andra tvångsmedel som inkräktar på rätten till skydd för privatlivet, nämligen undersökningar av bl.a. bostäder och andra lokaler. Kroppsvisitation och kroppsbesiktning skiljer sig från sådana undersökningar genom att de utgör intrång i den fysiska integriteten.

Tvångsmedel som kränker den fysiska integriteten uppfattas i de flesta

fall som mer integritetskränkande än andra intrång i privatlivet och

bör enligt utredningens uppfattning därför regleras för sig.

Det kan i vissa fall vara svårt att avgöra om ett ingripande utgör ett intrång i den fysiska integriteten eller om det mer allmänt är fråga om

ett intrång i rätten till skydd för privatlivet. Om en polisman letar efter

ett föremål i de kläder person bär sig, torde ingripandet få en uppfattas som ett intrång i den fysiska integriteten. Det är mer tveksamt om detsamma kan anses gälla även en undersökning av ett föremål person bär sig. En undersökning av föremål som som en någon har med sig bör avgjort inte räknas som ett intrång i den fysiska integriteten. Även undersökningar föremål inte kan om av innefatta intrång i den fysiska integriteten, bör de ändå i vissa anses

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

fall företas i samband med kroppsliga undersökningar olika slag. av Det kan vara praktiskt att förutsättningarna för sådana undersökningar av föremål som får företas i samband med t.ex. kroppsvisitation, regleras i samband med de kroppsliga undersökningarna. Det innebär

emellertid inte att sådana undersökningar föremål med nödvändig-

av

het måste betraktas som kroppsvisitation.

7.2 Nuvarande indelning av tvångsmedlen

I detta avsnitt redogör utredningen för bakgrunden till de nuvarande bestämmelserna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt för innebörden av dessa begrepp enligt gällande rätt.

7.2. l Kroppsbesiktning

Bestämmelserna i rättegångsbalken om kroppsvisitation och kroppsbe-

siktning gâr tillbaka på reglerna i 1933 års tvångsmedelslag. I

tvångsmedelslagen gjordes dock inte skillnad mellan kroppsvisitation

och kroppsbesiktning. Båda formerna av ingripande föll i stället under

begreppet kroppsrannsakan och fick företas på samma villkor. I 1920

års förslag, som senare låg till grund för tvångsmedelslagen, hade

visserligen tagits in en bestämmelse om att polisen under vissa förutsättningar fick företa kroppsrannsakan den misstänkte, så av

ock besiktning av hans kropp. Processkommissionen föreslog

emellertid i sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning

SOU 1926:32 en bestämmelse enbart om kroppsrannsakan av den

som på sannolika skäl misstänkes för brott, varå kan följa straffarbete eller fängelse. Processkommissionen anförde s. 123:

Såsom ett från kroppsrannsakan skilt rättsinstitut behandlas stundom kroppsbesiktning. Därmed avses då undersökning av levande persons kropp i syfte att vinna bevis brott,

om under det att kroppsvisitation bestämmes som en undersökning av vad någon bär på sig. Enligt Processkommissionens åsikt erfordras några särskilda bestämmelser om

kroppsbesiktning, utan synes det vara enklast att låta

begreppet kroppsrannsakan omfatta även vad som stundom

betecknas såsom kroppsbesiktning

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

I det slutliga förslaget till tvångsmedelslag SOU 1932:29 upptogs

inte heller någon särskild bestämmelse om kroppsbesiktning, utan endast bestämmelse kroppsrannsakan. Det ansågs vara onödigt en om att skilja mellan kroppsrannsakan och kroppsbesiktning eftersom regler ändå borde gälla för dessa ingripanden. I tvångsmesamma delslagen togs därför in enhetlig bestämmelse om kroppsrannsakan. en Det först med rättegångsbalkens införande som begreppen var

kroppsvisitation och kroppsbesiktning infördes i lagtexten. Processlag-

beredningen ansåg att det i vissa avseenden borde gälla olika regler för de olika slagen kroppsrannsakan och att dessa borde kallas av

kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Med kroppsvisitation menade Processlagberedningen en undersökning av någons kläder och med kroppsbesiktning undersökning av kroppen SOU 1938:44 s.

331. Enligt den då gällande lagen blodundersökning i brottmål om kunde blodprov tas på den med skäl misstänkt antingen för som var ett brott på vilket straffarbete kunde följa eller för ett trafiknykterhetsbrott. Processlagberedningen ansåg emellertid att det fanns behov att kunna ta blodprov misstänkta även i andra fall och föreslog därför att bestämmelsen kroppsbesiktning skulle innehålla en uttrycklig om

föreskrift att blodprov skulle kunna tas vid kroppsbesiktning

om

det erfordrades. Vid kroppsbesiktning borde även annan under-

om sökning kroppen kunna utföras, t.ex. en undersökning för att ta av reda på den misstänkte led av viss sjukdom eller en röntgenom undersökning, dock endast det kunde ske utan nämnvärt men för om den undersökte.

I propositionen med förslag till de nyligen genomförda ändringarna anförde departementschefen prop. 199394:24 s. 27 att kroppsbe-

siktningsbegreppet i viss mån kunde sägas vara oklart i rättegångsbalken, eftersom den enda vägledning som gavs i förarbetena var att

kroppsbesiktning avsåg undersökning av kroppen. Departementschefen pekade vidare att det inte hur sådan besiktning fick

angavs en utföras, vilka delar kroppen avsågs, eller hur omfattande eller av som

ingående undersökningen fick vara. Dessutom ansåg departements-

chefen att uttrycket annan undersökning inte innebar en klar

avgränsning vad fick göras vid kroppsbesiktning. Det

av som en begränsande rekvisitet nämnvärt men hade inte heller önskvärd precision.

Begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning i rättegångsbalken

kan i viss mån sägas eller åtminstone ha varit oklara. Viss vara

vägledning vid tolkningen begreppen kan man hämta bl.a. från

av

regeringsfonnen, där det i 2 kap. 6 § föreskrivs att varje medborgare

det allmänna är skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp gentemot

och dessutom bl.a. kroppsvisitation. Begreppet kroppsbesiktning

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

används inte i bestämmelsen, men beträffande uttrycket kroppsligt ingrepp sägs i förarbetena prop. 1975762209 147 att det s. avser

våld mot människokroppen samt läkarundersökningar, smärre

ingrepp som vaccinering och blodprovstagning samt liknande

företeelser som brukar betecknas med ordet kroppsbesiktning. Från kroppsligt ingrepp skiljer sig kroppsvisitation enligt motiven

som avser undersökning av en persons kläder eller något denne har med av som

sig, t.ex. en handväska. I Rättighetsskyddsutredningens betänkande

SOU 1978:34 s. 202 207 Förstärkt skydd för fri- och rättigheter, angavs att de lagenliga inskränkningarna det grundlagsenliga av skyddet kunde delas in i fyra olika nämligen påtvingat

grupper, a

kroppsligt ingrepp, som innebär våld mot människokroppen, b påtvingat kroppsligt ingrepp i annat fall, dvs. kroppsbesiktning, främst

läkarundersökning, samt smärre ingrepp typ vaccination, tagande av

av blodprov eller fingeravtryck, c kroppsvisitation eller således

undersökning av någons kläder eller av det någon bär med sig, som

samt d samhällets rätt att i andra fall utöva våld mot enskilda

personer, dvs. en mera generell rätt för det allmännas verkställande

organ till våldsutövning för genomförande av vissa förvaltningsupp-

gifter. Som exempel på ingrepp som hamnar i den första nämns gruppen kastrering och transplantation. Bland ingrepp som hamnar i den andra

gruppen, dvs. ingrepp som skall anses utgöra kroppsbesiktning, nämns

läkarundersökning, smärre ingrepp av typ vaccination samt tagande av blodprov och fingeravtryck. Däremot hänförs inte tagande fotografi av eller alkoholutandningsprov till denna grupp. Till den tredje gruppen, kroppsvisitation, hänförs undersökning någons kläder eller väska av som någon bär med sig. Till den fjärde gruppen hänförs bl.a.

polismans rätt att bruka våld. Rättighetsskyddsutredningen tillade att

gränsdragningen mellan de fyra inte entydig, utan grupperna var

t.o.m. i viss mån godtycklig, men att gränsdragningsfrågorna inte

var av intresse i sammanhanget, eftersom grundlagsskyddet detsamma var för alla fyra grupperna.

I den tidigare nämnda propositionen prop 199394:24 33 f.

s. anförde departementschefen sammanfattningsvis beträffande begreppet

kroppsbesiktning:

Med kroppsbesiktning avses en undersökning kroppen. av

Häri innefattas såväl en ytlig, okulär undersökning

som en

ingående undersökning kroppens inre. Även borttagande

av av bandage och avlägsnande av proteser omfattas beav

greppet kroppsbesiktning. Viss oklarhet kan sägas råda om

huruvida provtagningar olika slag, såsom exempelvis av

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

blodprovstagning, innefattas i begreppet. Även i övrigt kan viss oklarhet sägas råda beträffande vilka undersökningar inom begreppet, särskilt mot bakgrund av att det som ryms i exempelvis 28 kap. 12 § RB jämte kroppsbesiktning också talas annan undersökning. Begreppet kroppsbeom

siktning, liksom även ytlig kroppsbesiktning, faller inom

begreppet kroppsligt ingrepp, som detta är att fatta enligt

regeringsf0rmen...Med ytlig kroppsbesiktning avses en

okulär besiktning den nakna kroppen inklusive föreav kommande proteser. Den som undersöks får uppmanas att visa fotsulorna och lyfta armarna så att armhálorna upp upp kan kontrolleras. Kontrollanten får inte vidröra kroppen eller anmoda den undersökte att inta speciella ställningar. Kontroll kroppens hålrum genom att den undersökte anmodas att av eller att såra skinkorna får inte ske. Huvudhår och gapa eventuell peruk får dock vidröras vid undersökningen.

Departementschefen anförde vidare anförda prop. s. 44 48:

-

Undersökningar av själva kroppen

Av definitionen bör inledningsvis framgå att kroppsbesiktning innebär att kroppen får undersökas; såväl dess yttre

dess inre. Så långt är begreppet kroppsbesiktning väl

som inarbetat redan i dag och det täcker i terminologiskt hänseende väl olika åtgärder innebär en besiktning och en som undersökning kroppen. Begreppet omfattar alltså alla av

former kroppsliga undersökningar; utvärtes såväl som in-

av värtes. Detta bör klart och tydligt framgå lagtexten. Vad av

gäller undersökning kroppens yttre innefattas naturligtvis

av okulär besiktning den nakna kroppen. Vid underen av sökningen är det då också tillåtet att anmoda den undersökte att inta vissa ställningar, så att annars dolda delar av kroppen blir åtkomliga för besiktning. Det är också tillåtet att röra vid kroppen, exempelvis att med händerna undersöka hårbotten. Med undersökningar av kroppens inre avses undersökning av kroppens håligheter, såsom ändtarmen, vaginan och munnen.

Undersökning av kroppsprodukter m.m.

För närvarande gäller beträffande kroppsbesiktning att det

vid sådan får tas blodprov och genomföras annan underen

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

sökning. Rent definitionsmässigt är det alltså tveksamt om blodprovstagning och andra undersökningar innefattas i begreppet kroppsbesiktning. Regler om kroppsbesiktning har i allmänhet också tillämpats som om provtagningar och liknande har fallit utanför begreppet kroppsbesiktning. En sådan ordning är enligt min mening otillfredsställande. Ett sätt att komma till rätta med detta är att låta begreppet kroppsbesiktning omfatta alla undersökningar och provtagningar som kan komma i fråga. Provtagningar av kroppsutsöndringar och andra kroppsprodukter faller enligt min mening sakligt sett väl under begreppet kroppsbesiktning. I dessa fall är det inte själva människokroppen som granskas eller undersöks, utan innehållet i någon kroppsprodukt. För att få fram ett prov krävs endera att produkten tas från kroppen, t.ex. i form av ett blodprov, eller att kroppen själv levererar produkten, vilket är fallet när det gäller exempelvis avföringsprov. Exempel på andra typer av prov som kan bli aktuella är urin-, saliv-, hår-, sekret- och hudprov liksom utandningsprov. De åtgärder som nu har nämnts kan vara av mycket skiftande karaktär men det är i samtliga fall fråga om provtagningar av olika slag. En möjlighet skulle därför kunna vara att i rättegångsbalken införa begreppet provtagning och reglera det som ett självständigt tvångsmedel. Med hänsyn till de skiftande situationer som kan uppkomma i praktiken är det dock inte möjligt att i lag göra en uppdelning mellan lindriga och mer ingripande provtagningar. Det är rent allmänt inte heller önskvärt att införa en ny typ

av straffprocessuellt tvångsmedel vid sidan av de befintliga.

Jag föreslår därför den först nämnda lösningen, nämligen

att begreppet kroppsbesiktning skall omfatta även undersökningar och provtagningar.

I promemorian anges att det är angeläget att lagstiftningen inte låses till undersökningsformer som är kända i dag. Någon remissinstans har tvärtom hävdat att en sådan låsning bör göras. I likhet med vad som sägs i promemorian föreslår jag att bestämmelsen om kroppsbesiktning utformas så att den inte knyter an endast till vissa undersökningsformer. Enligt min mening bör alltså alla typer av undersökningar och provtagningar i brottsutredande syfte hänföras till

begreppet kroppsbesiktning. Som jag strax kommer till

innebär detta givetvis inte att fältet är fritt fram för vilka undersökningar och provtagningar som helst. Begränsningar

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

måste finnas, vilket jag strax skall redovisa, men dessa begränsningar bör inte utformas så att endast vissa typer av

undersökningar och provtagningar faller under begreppet

kroppsbesiktning. Av lagtexten bör alltså klart framgå att en undersökning kroppens produkter får göras och att av

provtagning då får genomföras. Det är som jag redan har

påpekat knappast möjligt att i lagtexten räkna upp alla de undersökningsmetoder och provtagningar som skulle kunna genomföras med stöd av stadgandet. Risken skulle vara överhängande att en sådan reglering inte blev tillräckligt följsam och effektiv. I det till Lagrådet remitterade förslaget föreslog jag att med kroppsbesiktning skall avses undersökning och provtagning av människokroppens yttre och inre samt av dess produkter. Lagrådet har beträffande detta uttalat följande. Definitioinnebära att begreppet blir alltför vittomfattande. nen synes Även provtagningar inte görs från människokroppen som torde sålunda komma att omfattas. Som exempel kan nämnas

provtagningar av kroppsprodukter som anträffas på en

brottsplats. Undersökningar av kroppsprodukter som görs utan samband med provtagning torde med den föreslagna definitionen också komma att utgöra kroppsbesiktning. En sådan vid omfattning av begreppet har såvitt framgår inte varit avsedd och kan inte heller anses lämplig. Bestämmelsen bör därför formuleras om. Lagrådet föreslår att begreppet följande definition. Med kroppsbesiktning avses ges undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande prov från människokroppen och undersökning av av sådana prov. Jag är ense med Lagrådet. Avsikten är att begreppet kroppsbesiktning skall omfatta såväl själva provtagningen som undersökningen av de kroppsprodukter som åtkoms eller vid provtagningen. Huruvida kroppsprodukterna genom har lämnat kroppen på ett naturligt sätt, exempelvis ett avföringsprov, eller genom ett ingrepp, exempelvis genom blodprovstagning skall däremot inte ha någon betydelse. I båda fallen skall undersökningen av kroppsprodukten omfattas det juridiska begreppet kroppsbesiktning. av Däremot skall inte undersökning av kroppsprodukter som påträffas utan samband med någon provtagning omfattas av begreppet kroppsbesiktning. Jag föreslår därför att definitionen utformas i enlighet med Lagrådets förslag.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Menrekvisitet m.m.

Jag vill till att börja med framhålla att den föreslagna lösningen, som innebär att alla former undersökningar av

och provtagningar faller under begreppet kroppsbesiktning, medför att de krav legalitetsprincipen ställer väl tillgodoses.

Skyddet för den enskilde är också väl tillgodosett den genom numera i 28 kap. 3 a § RB, vartill 28 kap. 13 § RB hän-

visar, lagfästa proportionalitetsprincipen. Även ändamåls-

och behovsprinciperna innebär jag tidigare har sagt

som

avsnitt 2.2 att den enskilde skyddas mot för långt gående ingrepp i hans kroppsliga integritet. I detta sammanhang vill

jag också betona att de nu nämnda principerna skall beaktas

vid all tvångsmedelsanvändning och att de gör sig påminda

med särskild styrka då olika former av ingående kroppsbesiktning aktualiseras. Enligt min uppfattning är emellertid inte detta skydd tillräckligt. Min uppfattning är att det är

nödvändigt med någon form av begränsning i rättegångsbalkens bestämmelse om kroppsbesiktning. I promemorian

föreslås att det begränsande rekvisitet nämnvärt men mönstras ut. Flera remissinstanser har ställt sig tveksamma till det. För närvarande gäller att annan undersökning inte får genomföras vid en kroppsbesiktning om den inte kan ske utan nämnvärt men för den undersökte. Som framgår av promemorian har denna begränsning vållat del problem en i den praktiska tillämpningen. Osäkerheten har därvid gällt hur begreppet nämnvärt men skall tolkas. I förarbetena till rättegångsbalken NJA 1943 374 har rekvisitet inte s. förklarats. Det är också oklart rekvisitet tar sikte om

undersökningsmetoden som sådan, eller om det är undersökningen i det enskilda fallet som avses. Rent språkligt är

ordet men inte heller helt entydigt. Det kan betyda, och betyder vanligtvis, framtida lidande i form fysisk eller av psykisk ohälsa eller skada. Men det kan också betyda lidande i form av övergående smärta eller obehag. För all

tvångsmedelsanvändning gäller att våld får användas, men

bara i den utsträckning det behövs. Den som utsätts för ett tvångsmedel skall alltså inte åsamkas större obehag än nöd-

vändigt. I förarbetena till smittskyddslagen se

prop. 198889:82 uttalades att det är självklart att den undersökningsmetod skall väljas innebär minst obehag för som den undersökte och att frågan om vilka undersökningar och

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

vilka skall göras respektive tas i en viss situation prov som får avgöras från fall till fall. Ingrepp som kan riskera den enskildes hälsa eller i övrigt förorsaka annat än obetydligt bör dock inte få förekomma. I ärendet nämndes blodmen och avföringsprov som exempel åtgärder som utgör prov endast obetydliga ingrepp. Vidare uttalades att provtagning saliv, urin, avföring och liknande kroppsutsöndringar, av liksom blodprov, utgör sådant patient rimligen måste som en tåla, medan undersökningar och provtagningar som innebär större operativa ingrepp, t.ex. ryggmärgsprov och vissa vävnadsprov, inte bör få utföras mot patientens vilja. Motsvarande synpunkter kan enligt min mening i stort

anläggas på kroppsbesiktning med stöd av bestämmelserna

i rättegångsbalken. Just de tidigare angivna ändamåls-,

behovs- och proportionalitetsprinciperna innebär att större operativa ingrepp överhuvudtaget inte kan komma ifråga i

samband med kroppsbesiktning. Också andra mindre en operativa ingrepp hindras i ett stort antal fall av nämnda

principer. Jag emellertid, som jag redan har sagt, att

anser dessa principer är otillräckliga skydd för den enskilde, som detta alldeles särskilt mot bakgrund av mitt förslag om att

undersökningar och provtagningar skall få genomföras utan

inskränkningar till vissa Även det i sista hand typer. om

alltid är den läkare som utför kroppsbesiktningen, som avgör

vilka ingrepp som skall få göras, bör den yttersta gränsen

för vilka undersökningar och provtagningar som får göras inom för kroppsbesiktningsinstitutet framgå av

ramen rättegångsbalken. En sådan begränsning bör enligt min mening knytas till vad tidigare sagts om men i an betydelsen framtida lidande i form av ohälsa eller skada.

Kroppsbesiktning i form undersökningar och provtag-

av ningar skall således enligt mitt förslag aldrig få utföras så att det finns risk för att den undersökte därigenom kan drabbas framtida ohälsa eller skada. Detta utesluter alla större av

operativa ingrepp från området för kroppsbesiktning. Att en undersökning eller provtagning kan medföra övergående

en obehag eller besvär och förorsaka kortvarig smärta är däremot något inte i och för sig skall få hindra genomsom förandet. Vad gäller den våldsanvändning som får före-

komma för att en beslutad kroppsbesiktning skall kunna

verkställas finns regler i polislagen.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

7.2.2 Kroppsvisitation

Vad som avses med begreppet kroppsvisitation, förutom det att

omfattar en undersökning kläder, har framgår

av en persons som ovan inte närmare utvecklats i förarbetena till rättegångsbalken. I förarbetena till regeringsformen nämns dock att kroppsvisitation även kan omfatta undersökning av något har med sig, som en person t.ex.

en handväska prop. 1975762209 147, eller undersökning

s. av sådant som en person bär med sig SOU 1978:34 97. Det har s.

i olika sammanhang diskuterats i vilken mån undersökning väskor

av och annat liknande bagage innefattas i begreppet kroppsvisitation. I

propositionen med förslag till de nyligen genomförda ändringarna i

rättegångsbalken anfördes prop. 199394:24 26 f.: s.

I doktrinen har hävdats att uttalandena i förarbetena innebär att portföljer, resväskor, påsar och liknande, någon har som med sig inte omfattas av bestämmelserna om kroppsvisitation. I stället skulle bestämmelserna husrannsakan om vara tillämpliga i dessa fall. I 28 kap. 1 § RB föreskrivs att

husrannsakan under vissa närmare angivna förutsättningar får ske i hus, rum eller slutet förvaringsställe. I förarbetena

till rättegångsbalken NJA 1943 369 att s. anges som

slutet förvaringsställe bör betraktas t.ex. stängd bil samt

kassafack i bank. Undersökning väska någon bär av en som på sig omfattas oavsett den är sluten eller inte alltså - om -

av bestämmelserna om kroppsvisitation. Undersökning

av en väska som någon bär med sig omfattas å andra sidan av bestämmelserna om husrannsakan; dock endast har det hävdats den är sluten Bylund

- om se i Ekelöf, Rättegång III

s. 67. En icke sluten väska någon har med sig skulle som således inte omfattas sig bestämmelserna av vare om

kroppsvisitation eller bestämmelserna om husrannsakan. I kommentaren till rättegångsbalken Fitger m.fl. 28:6 7

hävdas däremot att husrannsakan kan ske även beträffande

olåsta förvaringsställen. Däremot även där upprätthål-

synes

las ett krav att förvaringsstället väskan är sluten, eller

med ett annat uttryck stängd, för att husrannsakan skall kunna komma i fråga jfr också JO 1974 128 och 197778 s. s. 129 samt NJA 1974 s. 229.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Departementschefen anförde vidare anförda prop. s. 40 42:

-

När det gäller tvångsmedlet kroppsvisitation har det som

jag tidigare har redovisat länge rått oklarhet om i vilken omfattning tvångsmedlet kan användas. Klart är att kroppsvisitation innebär att den undersöktes kläder kan sökas igenom i närmare angivna syften. Detta innebär att man kan känna

såväl utanpå kläderna i fickor och liknande. Det råder

som

heller ingen tvekan att kroppsvisitation kan användas för

om söka igenom väskor och liknande, som den undersökte att bär på sig. Det är däremot oklart i vilken utsträckning egendom, den undersökte inte bär på sig, kan undersom

sökas, vilket jag tidigare har berört avsnitt 2.2.3. I viss

lagstiftning har det jag tidigare har redovisat annan som 2.2.4 särskilt angivits att det förutom kroppsvisita-

avsnitt

tion också är möjligt att undersöka medhavda väskor och

medhavd egendom. annan

I promemorian föreslås att begreppet kroppsvisitation skall

innebära undersökning kläder och annat som någon en av bär på sig väskor, paket och liknande som någon samt av har med sig. Remissinstanserna har inte haft något att erinra

det klargörs att kroppsvisitation får avse såväl

mot att egendom någon bär på sig egendom som någon har som som med sig. Enligt min mening är det också sakligt omotiverat i hithörande hänseenden skilja väskor, exempelvis att

ryggsäckar och axelremsväskor, man bär på sig och

som väskor bär med sig, exempelvis ordinär resväska. man en Det är också sakligt omotiverat att skilja på fall där man bär resväskan i handen och fall där tillfälligt ställt ned den man marken. De syften bär tvångsmedlet skulle som upp förfelas den inte den andra, skulle kunna om ena, men undersökas. Starka skäl talar enligt min mening för att skall få omfatta undersökning såväl

kroppsvisitation en av

egendom bär på sig, egendom man bär med som man som

sig. Skyddet för den personliga integriteten kan knappast urholkas förtydligandet att också medhavda

sägas genom

föremål får undersökas vid en kroppsvisitation.

En fråga är vilka objekt, eller föremål, som skall få annan

undersökas inom ramen för en kroppsvisitation. I pro-

memorian föreslås sagt att undersökning skall få göras som väskor, paket och liknande någon har med sig. av som

Vad med väskor respektive paket torde inte kräva

som avses någon närmare förklaring. Däremot kan en viss osäkerhet

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

inställa sig beträffande uttrycket och liknande som används i promemorian. Med uttrycket och liknande menas i detta sammanhang föremål avsedda att förvara andra föremål så länge de liknar väskor eller paket. Förutom väskor och paket i egentlig mening kan exempelvis plån-

böcker, skrin, kartonger, lådor, fodral och förvaringskärl

av skilda slag omfattas av uttryckssättet. Detta torde med tillräcklig tydlighet framgå den i promemorian föreslagna av lydelsen. Flera remissinstanser har emellertid efterlyst en ännu klarare avgränsning det område inom vilket kroppsav visitation kan förekomma. Med uttrycket och liknande blir enligt min mening möjligheten till kroppsvisitation ett inte önskvärt sätt knuten till enbart väskliknande föremål

eller paketliknande föremål. Behov av att kunna undersöka

även andra medhavda föremål än väskliknande sådana föreligger inte sällan. Ett alternativ kunde att i lagtexten vara knyta an till begreppet lösa saker förekommer inom som civilrättslig lagstiftning. Med lösa saker emellertid avses nära nog varje slag av rörligt fysiskt föremål, t.ex. kläder,

väskor, paket, ryggsäckar, påsar, bagagevagnar, barnvagnar,

bilar och båtar jfr prop. 198990:89 28 ff. och 59 ff.. s. s. Det är alltså en betydligt vidare krets föremål än vad av som i dag kan undersökas med stöd ett beslut kroppsvisitaav om tion. Enligt min mening skulle det föra för långt knyta att an till lösa saker. Exempelvis bör inte bilar och båtar kunna undersökas inom ramen för en kroppsvisitation. Inte bara

rent språkliga skäl utan även sakliga skäl talar emot ett så

vidsträckt tillämpningsområde. De flesta föremål som omfattas av begreppet lösa saker bör dock kunna bli föremål för en kroppsvisitation. Om i lagtexten i stället man

anger att det med kroppsvisitation undersökning

avses en av

kläder och annat någon bär sig väskor och andra

samt av föremål får man enligt min mening så tydlig avgränsning en som är möjlig att göra. Genom att använda ordet föremål utesluter man enligt min mening tillräckligt klart sådana lösa saker som t.ex. bilar, båtar och andra större transportfordon. Däremot omfattas sådana saker väskor, paket, bagagelåsom

dor, barnvagnar m.m. av begreppet föremål.

Det innebär alltså en viss begränsning att använda ordet

föremål i lagtexten. Den mest betydelsfulla begränsningen

kommer dock i första hand, i stället för att utgöras av objektets karaktär, att utgöras att det skall finnas viss av en

anknytning mellan föremålet och den som skall undersökas.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

De föremål kan undersökas inom ramen för en kroppssom

visitation bör i enlighet med vad föreslås i promemorian

som sådana föremål den skall undersökas har med vara som som sig. Det är enligt min mening här viktigt att konstatera att

den enskildes integritetsskydd egentligen inte är betj änt av en

snäv bestämning vilka föremål som får undersökas. Det av

avgörande från integritetsskyddssynpunkt är i stället hur förutsättningarna för tvångsmedelsanvändningen är utfor-

made. Trots detta är det ofrånkomligt att det är av värde att

juridiska begrepp så klar avgränsning som möjligt.

ges en Detta är också de huvudsakliga syftena med denna ett av

refonn. Detta utesluter från kroppsvisitationsområdet inte

bara fasta föremål även sådana lösa saker som skåp, utan containers och andra större transportlägenheter. Ett alternativ till föremål någon har med sig vore att bestämma som kretsen föremål till sådana någon bär med sig. En av som

sådan avgränsning riskerar dock att bli för snäv och orsaka oönskade gränsdragningsproblem. Exempelvis skulle det då

kunna råda tvekan t.ex. barnvagn eller en shoppingom en

skulle kunna bli föremål för kroppsvisitation. Jag

vagn föreslår därför alla föremål någon har med sig skall att som

kunna undersökas inom ramen för en kroppsvisitation.

För skall kunna säga att någon har med sig ett att man föremål krävs vederbörande har egendomen under sin att fysiska kontroll. Att han tillfälligt ställt ned exempelvis ett paket på marken utesluter inte tillämpning av bestämmelsen

kroppsvisitation. Herrelösa föremål kan dock inte bli

om

föremål för kroppsvisitation. Inte heller föremål där det är

osäkert flera tänkbara föremålet tillhör, kan vem av - som -

undersökas inom för kroppsvisitation. Det krävs

ramen en

alltid kan peka ut bestämd person som innehavare

att man en

av föremålet. Äganderätten till föremålet har dock ingen

betydelse i sammanhanget.

I promemorian föreslås vidare att begreppet kroppsvisita-

tion skall omfatta undersökning medhavda föremål, av föremålen är öppna, stängda, låsta eller på annat oavsett om tillslutna. Remissinstanserna har inte haft något att erinra sätt

mot detta, med det påpekandet i ett fall att legalitetsprincipen

kräver det klart framgår lagtext att även slutna föremål att av

undersökas inom för kroppsvisitation. Min

får ramen uppfattning är också att det saknas skäl att göra skillnad mellan medhavd egendom är öppen och sådan som är som sluten eller låst. I vissa fall kan det också vara svårt att

Kroppsvisimrioiz 001 kroppsbesikznmg

avgöra när exempelvis en väska är öppen eller stängd. Det kan också vara en ren tillfällighet om bäraren stängt sin väska eller inte. Att det rent praktiskt i vissa fall kan vara besvärligare att genomföra kroppsvisitation ett låst en om föremål skall undersökas är inte något som bör påverka utformningen av regleringen. Eftersom begreppet kroppsvisitation enligt mitt förslag uttryckligen omfattar undersökning av väskor, paket och andra föremål utan någon begränsning framgår det enligt min mening klart att kroppsvisitation fär ske inte bara av öppna utan även av låsta eller annat sätt slutna föremål. En bestämning av ifrågavarande begrepp i enlighet med vad jag nu har sagt medför att begreppet kommer att överlappa vad som för närvarande kan ske inom ramen för tvångsmedlet husrannsakan. Så länge förutsättningarna för att dessa båda tvångsmedel över huvud taget skall användas är desamma, bör dock en sådan överlappning inte förorsaka några tillämpningsproblem. Det kan i vissa fall tvärtom vara en fördel med en sådan överlappning. I praktiken kan det nämligen vara önskvärt att kunna undersöka en persons kläder och låsta väskor som han har ställt ifrån sig. Det är då en fördel om detta kan ske inom ramen för ett beslut, nämligen ett beslut om kroppsvisitation. På motsvarande sätt kan det vara en fördel att man inom ramen för ett beslut om husrannsakan i exempelvis en lägenhet kan undersöka även väskor som påträffas i lägenheten som genomsöks. Lagrådet har också påpekat att gränsdragningen mellan kroppsvisitation och husrannsakan inte spelar någon större roll eftersom förutsättningarna är desamma för de båda tvångsmedlen. Enligt Lagrådet får det ankomma rättstillämpningen att lösa gränsdragningsfrågorna eftersom det knappast är möjligt att mer i detalj lagreglera gränsdragningen. Lagrådet pekar dock på möjligheten att slå de två instituten till ett samman institut, som ett sätt att komma ifrån de nu diskuterade gränsdragningsprobleinen. Mitt förslag innebär alltså att alla föremål, oavsett art, som man har med sig skall kunna undersökas inom ramen för tvångsmedlet kroppsvisitation. Härigenom får så man långt som det är möjligt en klar, tydlig och uttömmande beskrivning av när kroppsvisitation får förekomma. Som jag redan har nämnt innebär en sådan utvidgning av kretsen av saker som kan bli föremål för kroppsvisitation, inte att den enskildes integritetsskydd påverkas. Den föreslagna ut-

i 15-044x 257

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

vidgningen innebär endast att sådana saker som i dag kan bli föremål för husrannsakan med mitt förslag också kan en

bli föremål för en kroppsvisitation.

7.3 Överväganden angående indelningen av

tvångsmedlen

Utredningen föreslår i detta avsnitt några mindre justeringar av

begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Som kroppsvisitation

bör dels mindre omfattande undersökning av kroppens yttre, avses en dels undersökning de kläder och liknande som en person bär på en av sig. Sådana föga ingripande åtgärder som att t.ex. vika upp den visiterades skjortärm eller att öppna hans knutna hand bör således

kunna företas med stöd av bestämmelserna om kroppsvisitation. Egendom påträffas i samband med kroppsvisitation bör också

som en få undersökas utan särskilt beslut därom, men sådan undersökning bör

inte betraktas kroppsvisitation i egentlig mening. Begreppet

som

kroppsbesiktning bör omfatta dels alla de allvarligare kroppsliga undersökningar som inte kan betraktas som kroppsvisitation, dels olika

former provtagningar. Även har tagits från av om prover som människokroppen bör få undersökas, bör sådan undersökning inte

innefattas i begreppet kroppsbesiktning.

Sist i detta avsnitt tar utredningen frågan om det bör införas upp

regler kroppsbesiktning annan än den som är misstänkt för

om av brott. Undersökningar i straffprocessuellt syfte av t.ex. en målsägande för närvarande bara företas med stöd av den undersöktes anses samtycke. Denna ordning har emellertid allvarliga nackdelar. Utredningen föreslår därför att det införs bestämmelser om när

kroppsbesiktning bl.a. målsägande får förekomma.

av

7.3.1 Allmänna överväganden

Bestämmelserna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning har nyligen

ändrats. Det finns därför inte anledning att överväga några nu omfattande ändringar begreppen i sig. Enligt utredningens av uppfattning bör emellertid bestämmelserna olika typer av tvångsom medel så långt det är möjligt likforrniga, både i språkligt och i vara

systematiskt hänseende. Mot bakgrund av de ändringar som ut-

redningen har föreslagit i bestämmelserna om husrannsakan och liknande undersökningar, kan det därför vara motiverat att se över

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

även bestämmelserna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Det kan också i övrigt finnas anledning att ytterligare precisera innebörden av de olika begreppen.

De olika typerna av ingripanden

Innan utredningen går in frågan om på vilket sätt de tvångsmedel som riktar sig mot den fysiska integriteten bör avgränsas från varandra, finns det anledning att något beröra vilka olika typer av ingripanden som ryms och bör rymmas inom de nuvarande begreppen

kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Uttrycket kroppsbesiktning

ger språkligt sett intryck av att redan den omständigheten att en polisman ser på en persons kropp skulle kunna vara en form av tvångsingripande. Att kroppsbesiktning också anses innefatta bl.a. en okulär besiktning av den nakna kroppen framgår bl.a. av förarbetena

till de senaste ändringarna i 28 kap. rättegångsbalken prop.

199394:24 s. 33 f.. Utredningen emellertid att det regel anser som inte kan betraktas som ett tvångsmedel att endast i se en person syfte att inhämta viss information. Att titta på en person med kikare betraktas för närvarande inte som ett tvångsmedel. Inte heller anses

det vara fråga om tvångsmedel om en polisman betraktar en påklädd

person på närmare häll. Självfallet kan det inte heller betraktas som ett tvångsmedel att titta på en avklädd person. Samtliga dessa åtgärder kan normalt företas av var och en, om inte granskningen blir så påträngande att den kan bestraffas ofredande. Även polisman som en bör därför kunna granska en person utan särskilt lagstöd. En polisman anses också som regel få se efter om en person har blåmärken eller sår i ansiktet eller händerna. Om en person som skall identifieras bär kortärmad skjorta kan polismannen utan särskilt lagstöd granska de synliga delarna av hans armar för att se om han har några tatueringar som kan ge information om vem han är. En person som är mer avklädd, t.ex. på en badstrand, bör i och för sig också kunna betraktas

utan särskilt lagstöd under förutsättning att det inte blir fråga

- om

ofredande. Resonemanget förutsätter i fråga inte behöver

att personen ta av sig några kläder på uppmaning av polisen för att en viss del av kroppen skall kunna granskas. Om granskning skulle kräva att en en person klär av sig bör det emellertid anses vara fråga om ett tvångsmedel, eftersom en sådan åtgärd antingen kräver att polisen ingriper med våld eller att den som berörs på polismannens uppmaning aktivt medverkar genom att själv klä av sig. Det torde knappast ha varit lagstiftarens mening att en polisman utan uttryckligt lagstöd skulle vara förhindrad att granska de synliga delarna av en persons kropp.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

När det i förarbetena sägs att okulär besiktning av den nakna en kroppen är form tvångsmedel avses därför sannolikt endast det en av fallet att den berörs ingripandet behöver klä av sig för att som av besiktningen skall kunna ske. Den nedre gränsen för vad bör betraktas som ingripanden som som kränker den fysiska integriteten torde således vara sådana besiktningar kräver att tar sig kläderna. Exempel på de som en person av lindrigaste formerna sådan besiktning är att en polisman tar av av hans handskar för att kunna se händerna, knäpper upp en en person skjortknapp för att se om han har märken på halsen eller viker upp en ärm för han är tatuerad. Besiktningar som kräver att den att se om undersökte tar alla kläder eller fordrar att polismannen vidrör av som regel kränkande. Även

personen i fråga torde som uppfattas som mer undersökningar människokroppen och provtagningar av olika slag

av är exempel på ingripanden som kränker den fysiska integriteten. Sådana ingripanden regel vara mer integritetskränkande än anses som besiktningar, även vissa former av undersökningar, t.ex. om

blodprovstagning, vanligtvis inte betraktas som särskilt ingripande.

Vilka former undersökningar och provtagningar som är tillåtna av

bestäms de gällande reglerna kroppsbesiktning, enligt vilka

av om polisen får undersöka människokroppens yttre och inre samt ta prover från människokroppen, dock endast på ett sådant sätt att den undersökte inte riskerar framtida ohälsa eller skada 28 kap. 12 § andra

stycket rättegångsbalken. I princip får således alla former av undersökningar och provtagningar genomföras inom ramen för en kroppsbesiktning. Departementschefen anförde dock i propositionen med förslag till de nyligen genomförda ändringarna i 28 kap. rättegångsbalken att ändamålsg behovs- och proportionalitetsprin-

ciperna innebär att större operativa ingrepp över huvud taget inte kan

komma ifråga i samband med kroppsbesiktning. Också andra

en mindre operativa ingrepp hindras i ett stort antal fall nämnda av

principer. Enligt utredningens uppfattning kan man inte säga att de nämnda principerna generellt utesluter varje form av operativt

tre ingrepp, även sådana ingrepp i flertalet fall torde vara uteslutna. om Man skulle kunna tänka sig fall då det både behövligt och t.ex. vore

proportionerligt i bevissyfte ut pistolkula från en

att operera en misstänkt har skadats i samband med ett skottdrama. Lagens krav som på att undersökningar skall utföras så att den undersökte inte riskerar framtida ohälsa eller skada är emellertid avsett att utesluta alla

större operativa undersökningar från området för kroppsbesiktning

prop. 199394: 24 48. Det kan enligt utredningens uppfattning s. emellertid ifrågasättas alla större operativa undersökningar om verkligen kan sägas innefatta risk för framtida ohälsa eller skada. en

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Vissa större ingrepp torde visserligen kunna innefatta sådan risk.

en I andra fall torde risken för framtida ohälsa eller skada bero inte bara på hur stort ingrepp det är fråga utan också t.ex. patientens om, fysiska tillstånd. Om man generellt vill utesluta större operativa

undersökningar från begreppet kroppsbesiktning bör det enligt

utredningens uppfattning framgå tydligare av lagtexten. Utredningen

anser i och för sig inte att det är nödvändigt att generellt utesluta alla större operativa ingrepp från begreppet kroppsbesiktning. I stället

skulle man kunna tänka sig att överlåta till den undersökande läkaren att avgöra vilka undersökningar som utan risk skulle kunna ge-

nomföras. Med hänsyn till att bestämmelsen kroppsbesiktning

om nyligen har ändrats i detta avseende, lägger utredningen dock inte

fram något sådant förslag.

Den nedre gränsen för intrång i den fysiska integriteten är alltså besiktningar som kräver avklädning, medan den övre gränsen enligt

gällande rätt går vid större operativa undersökningar. Däremellan

ryms en hel mängd olika former av undersökningar och provtagningar.

Som exempel på tillåtna undersökningar nämnde departementschefen

i den tidigare nämnda propositionen urin-, saliv, hår-, sekret- och hudprov liksom utandningsprov anförda prop. s. 45. Departementschefen anförde vidare att det för att få fram ett krävs endera att prov produkten tas från kroppen, vilket är fallet när det gäller exempelvis blodprov, eller att kroppen själv levererar produkten, vilket är fallet när det gäller exempelvis avföringsprov. Tydligen menade departementschefen att en provtagning skall betraktas som form en av

kroppsbesiktning oavsett om den förutsätter ett visst mått av tvång

eller våld, som t.ex. en blodprovstagning, eller om den kan ge-

nomföras utan att våld behöver användas. Urinprovstagning är ett typiskt exempel på en undersökning som normalt kan genomföras utan

våld eftersom den undersökte kan beräknas medverka att genom frivilligt lämna det begärda provet. Om den undersökte vägrar att medverka får undersökningen med stöd 10 § polislagen genomföras av

med tvång, under förutsättning att det kan behövligt och

anses proportionerligt. Redan det faktum att tvång kan användas torde vara tillräckligt för att den misstänkte skall kunna förmås att medverka till provtagningen.

Det kan i sammanhanget finnas anledning frågan

att ta upp om

utandningsprov fortsättningsvis bör vara inordnat under begreppet

kroppsbesiktning. Utandningsprov får enligt lagen alkoholutandom

ningsprov tas i syfte att fastställa alkoholkoncentrationen i utandnings-

luften hos en person som antingen är skäligen misstänkt för ett trafikbrott eller som i annat fall för ett motordrivet fordon eller liknande. Som utredningen tidigare har anfört bör utgångspunkten vara

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

endast sådana undersökningar kan genomföras tvångsvis bör att som

betraktas tvångsmedel. Utandningsprov kan emellertid aldrig tas

som än den enskilde vill medverka. Det kan således aldrig bli annat om fråga genomföra provtagningen med våld. Om person inte om att en vill medverka till utandningsprov får i stället blodprov tas av honom, antingen med stöd rättegångsbalkens bestämmelse om kroppsbeav siktning, det är fråga är skäligen misstänkt för om om en person som brott, eller med stöd 4 § lagen alkoholutandningsprov, om det av om mtinmässig kontroll. Även utandningsprov är fråga om en mera om

inte kan genomföras med våld, kan det förenas med tvång i den

meningen att den inte medverkar riskerar att utsättas för en mer som

ingripande provtagning. Utandningsprov bör därför betraktas som en

form av tvångsmedel. De nyligen genomförda ändringarna i 28 kap. 12 § rättegångsbalken

innebar bl.a. även undersökningar prov från människokroppen att av

innefattas i begreppet kroppsbesiktning. Det finns enligt

numera

utredningens uppfattning skäl att ifrågasätta det rimliga i en sådan ordning. Den undersökning eller provtagning som fordras för att

fram blodprov bör tvivel falla inom ramen för vad som t.ex. ett utan

tvångsmedel under förutsättning att undersökningen eller

är ett

provtagningen får genomföras tvångsvis. Enligt gällande rätt är ett kroppsbesiktning. Då provtagningen eller sådant ingripande en

undersökningen har avslutats och har fått fram ett prov som kan man

undersökas, bör själva kroppsbesiktningen emellertid anses avslutad. Undersökningen provet är åtgärd som inte på något sätt

av en kränker den fysiska integriteten hos den har kroppsbe-

ytterligare som

och kan dessutom över huvud taget inte tala om något siktigats man tvång i samband med analys t.ex. ett blodprov. Enligt utredningens av uppfattning finns det inte heller något behov av att innefatta under-

sökningen från människokroppen i begreppet kroppsbesikt-

av prov ning. Tvärtom kan det ställa till svårigheter eftersom reglerna om

förfarandet vid kroppsbesiktning blir tillämpliga även på den analys

sedermera sker ett laboratorium eller liknande. Utredningen som

föreslår därför 28 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken ändras

att undersökningar från människokroppen inte på så sätt att av prover

i begreppet kroppsbesiktning. För att inga oklarheter skall

innefattas uppstå föreslår utredningen dock att det uttryckligen föreskrivs att det tillåtet i brottsutredande syfte undersöka sådana prover som har är att

tagits med stöd bestämmelsen om kroppsbesiktning. Under-

av sökningen dock det sättet länkad till kroppsbesiktningen att den är

skall ställas in eller avbrytas förutsättningarna för kroppsbesiktning

om faller bort eller visar sig ha saknats.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Även

om undersökning av ett prov inte bör betraktas kroppsbe-

som

siktning, kan det naturligtvis ändå finnas behov regler för vissa

av typer av undersökningar. Det är t.ex., med hänsyn till Europarådets rekommendation angående användningen DNA-analys inom av ramen

för det straffrättsliga systemet, angeläget det införs regler

att om DNA-analys av blodprov. Det kan emellertid inte ligga inom anses ramen för utredningens uppdrag att lämna förslag till sådana regler.

7.3.2 Indelningen tvångsmedlen

av

Utgångspunkten för indelningen tvångsmedlen i olika bör

av grupper

som utredningen tidigare har anfört alltid den integritetskränlcning

vara som ett ingripande innebär. Om det med hänsyn till graden av

integritetsintrång finns anledning att uppställa skilda förutsättningar för olika typer av ingripanden, kan det också finnas anledning skilja

att

dem begreppsmässigt. Det skulle därför i och för sig kunna finnas anledning att dela upp de kroppsliga ingreppen i fler än två typer. I samband med de nyligen genomförda ändringarna i 28 kap. rätte-

gångsbalken beslöt man emellertid att behålla indelningen kroppsav

liga ingripanden i kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Med hänsyn

härtill anser utredningen att det inte finns skäl ifrågasätta några att nu ändringar i detta avseende. Om det finns behov det kan i av man stället tänka sig att skilja vissa ingripanden från varandra inom ramen

för dessa huvudgrupper, t.ex. förutsättningarna för mycket

om

allvarliga former av kroppsbesiktning skulle behöva skärpas i förhållande till lindrigare former kroppsbesiktning.

av Var gränsen skall gå mellan de båda typer tvångsmedel av som nu

finns, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, togs inte närmare i

upp samband med de nyssnämnda ändringarna i rättegångsbalken.

Utredningen anser dock att det finns anledning att beröra den frågan något. Vad som framför allt bör uppmärksammas är att det före rättegångsbalken införande bara fanns typ kroppsligt tvångsingrien av pande, nämligen kroppsrannsakan, och att sådan kroppsrannsakan ansågs innefatta även de åtgärder betraktas kroppsbesom nu som siktning SOU 1926:32 s. 123. Skälet till att delade man upp

kroppsrannsakan i två begrepp att det ansågs böra gälla olika

var

Council of Europe, Committee of Ministers recommendation No. R 92 1 of the Committee og Ministers to member the of analysis of deoxyribonucleic states on use acid DNA within the framework of the criminal justice system. Rekommendationen antogs av ministerkommittén den 10 februari 1992.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

regler för de särskilda slagen kroppsrannsakan SOU 1938:43 av 331. Det ansågs därför också lämpligt att använda olika bes.

nämningar dessa olika former kroppsrannsakan, nämligen

av

kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Kroppsrannsakan var alltså ett

vidare begrepp innefattade alla former intrång i den fysiska som av

integriteten. Det begreppet kroppsvisitation reserverades för de

nya lindrigare formerna ingripanden, undersökning någons kläder, av av

och kroppsbesiktning för de allvarligare formerna av ingripanden,

undersökning kroppen, vilka krävde särskild reglering SOU av 1938:43 331. Enligt utredningens uppfattning bör begreppet s.

kroppsbesiktning alltjämt de speciella former av intrång i den

avse fysiska integriteten innebär så allvarlig kränkning att särskilt som en

regler är motiverade. Kroppsvisitation bör däremot, i likhet

stränga

med begreppet kroppsrannsakan, anses innefatta alla de former av intrång i den fysiska integriteten inte är så allvarliga att de bör

som

betraktas kroppsbesiktning. Om ett ingripande bör anses falla

som

under begreppet kroppsvisitation eller begreppet kroppsbesiktning bör därför huvudsakligen beroende av vilket mått av integritetsintrång

vara

ingripandet innebär.

För närvarande det att polisen utan att åberopa bestämmelsen anses

kroppsbesiktning kan efter har t.ex. märken efter

om se om en person i ansiktet och på händerna. Som utredningen tidigare har anfört slag bör sådana åtgärder över huvud taget inte betraktas som någon form

tvångsmedel. Däremot är det fråga om tvångsmedel om en person

av måste handskarna för att polismannen skall kunna granska hans ta av

händer. Detsamma gäller personen i fråga måste knäppa upp en

om kragknapp eller vika skjortärmarna för att polismannen skall upp kunna han exempelvis har några skador på halsen eller se om Den rådande uppfattningen tycks att sådana åtgärder armarna. vara

inte får företas inte förutsättningarna för kroppsbesiktning är

om förefaller också det fråga

uppfyllda. Det som om anses vara om kroppsbesiktning polisen med våld öppnar en persons knutna hand

om för vad han gömmer i handen. Utredningen anser emellertid att att se det kan ifrågasättas inte dessa ingripanden, med hänsyn till det om

ringa integritetsintrång det är fråga borde betraktas som

om, snarare

olika former kroppsvisitation. Innan utredningen går vidare i

av kan det finnas anledning något på hur dessa resonemanget att se

problem har lösts i några andra länder.

I dansk rätt har liksom i svensk rätt två former av kroppsliga man En besiktning kräver viss medverkan, t.ex. att väga eller ingrepp. som eller att handflatorna betraktas som den mäta en person se

lindrigare form ingripande kallas legemsbesigtigelse. Till

av som kategori hör besiktning inte kräver någon egentlig samma som

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

avklädning men som fordrar att den som är föremål för ingripandet t.ex. knäpper upp en skjortknapp eller viker upp en ärm. Fingeravtryck och besiktning som kräver avklädning tillhör också samma kategori. Till den strängare kategorin legemsundersøgelse hör undersökningar som består i att man berör kroppens utsida. Provtagningar av olika slag och undersökningar av kroppens inre hör också till den strängare kategorin. Att visitera en persons kläder är enligt dansk uppfattning egentligen inte en form av kroppsligt ingripande. Av praktiska skäl har det emellertid ansetts att samma regler bör gälla för undersökning av en persons kropp som av hans kläder. Undersökning av kläder som en person har sig innefattas därför i begreppet legemsbesigtigelse. Däremot kan ett sådant ingripande inte omfatta undersökning av kläder som personen i fråga har tagit av sig och lagt ifrån sig eller väskor och annat liknande som han för med sig. Undersökning av sådana föremål får ske enligt reglerna om ransagning. Om man jämför de svenska reglerna med de danska finner man således bl.a. att besiktningar som kräver att en person måste ta av sig alla kläder, vilket i svensk rätt betraktas som den allvarligare formen av ingripande, i dansk rätt jämställs med undersökning av själva kläderna, vilket i svensk rätt betraktas som den lindrigare formen av ingripande. I England finns bestämmelser om flera olika typer av undersökningar. Den lindrigaste formen synes vara vad som kallas search. En sådan undersökning kan företas både i samband med ett straffprocessuellt frihetsberövande och i samband med att en polisman med laga stöd stannar en person på gatan för att söka efter stöldgods eller efter föremål som det är förbjudet att inneha. Av lagtexten framgår inte direkt vad som innefattas i begreppet search, men det påpekas att en polisman inte får be en person att på allmän plats ta av mer än outer coat, jacket or gloves. Detta torde innebära att en polisman med stöd av bestämmelserna om search kan göra mer än att bara kontrollera kläderna som personen bär sig. Hur långt en search sträcker sig är svårt att säga med utgångspunkt från vad som framgår av lagtexten. Det finns emellertid också bestämmelser om andra mer ingripande former undersökningar, bl.a. °intimate searches . Även av om det inte framgår av lagtexten vad sådana intima undersökningar kan innefatta torde man emellertid kunna dra slutsatsen att mer ingripande undersökningar bestämmelserinte kan företas med stöd av na om search. En jämförelse mellan svensk och engelsk rätt i det här avseendet visar att man också i England betraktar åtminstone de enklaste formerna av kroppsliga ingrepp som i integritetshänseende likställda med undersökning av de kläder en person bär sig.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Enligt utredningens uppfattning bör i svensk rätt, liksom i dansk och engelsk rätt, åtminstone de allra lindrigaste formerna av intrång i den fysiska integriteten kunna företas på mindre stränga villkor än vad gäller för undersökningar av människokroppen eller olika som former av provtagningar. Sådana föga ingripande åtgärder som att t.ex. vika upp en persons skjortärm i syfte att granska hans arm bör därför kunna få företas med stöd av bestämmelserna om kroppsvisitation. Att öppna en persons knutna hand för att se om han gömmer något föremål i handen, är också ett exempel en åtgärd som inte är så integritetskränkande att den bör betraktas som kroppsbesiktning. Det finns enligt utredningens uppfattning inte skäl att av hänsyn till integritetsskyddet tillåta sådana förhållandevis små ingrepp i den fysiska integriteten endast under de relativt stränga förutsättningar som

gäller för kroppsbesiktning. Sådana åtgärder borde i stället kunna företas med stöd av de nuvarande reglerna i rättegångsbalken om

kroppsvisitation.

Utredningen anser således att de minst omfattande undersökningarna av kroppens yttre bör kunna innefattas i det nuvarande begreppet kroppsvisitation. Vad som talar för det är bl.a den språkliga innebörden av uttrycket kroppsvisitation, vilket enligt utredningens mening visar att man inte kan ha avsett att begreppet bara skulle avse undersökning av någons kläder och vissa typer av föremål. Till stöd för utredningens uppfattning om innebörden av begreppet kroppsvisitation talar också den omständigheten att sådana åtgärder typiskt sett behöver kunna företas i de situationer då en polisman undersöker en persons kläder för att t.ex. söka efter vapen, narkotika eller upplysningar om identiteten. Det skulle vara förvånande om ett beslut om kroppsvisitation, som enligt gällande rätt inte bara ger en polisman befogenhet att genomsöka en persons kläder, utan dessutom hans plånbok, väska och annat bagage, inte skulle ge en polisman befogenhet att också undersöka om den visiterade gömmer något i handen. Sådana enklare ingripanden är enligt utredningens uppfattning inte heller kränkande än en undersökning av kläderna. Frågan är var mer gränsen går mellan sådana ingripanden som kan företas inom ramen för kroppsvisitation och sådana som är så allvarliga att de bör en

betraktas kroppsbesiktning. Närmare undersökningar av själva

som

kroppen liksom provtagningar av olika slag bör av integritetshänsyn alltid hänföras till den allvarligare formen av ingripande. Det är

således endast sådana ingripanden som syftar till att polismannen skall kunna granska persons kropp som bör kunna företas med stöd en bestämmelserna kroppsvisitation. Det kan också bara bli fråga av om sådana granskningar som inte kräver att en person tar av alla sina om kläder. Normalt bör ett beslut kroppsvisitation inte anses medföra om

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

skyldighet för en person att klä av sig annat än handskar, skor och strumpor och kanske att vika upp ärmarna eller knäppa upp ett par knappar i skjortan. Även polisman i samband med granskom en ningen berör den undersöktes händer, fötter eller armar bör det inte medföra att ingripandet anses så allvarligt att det måste betraktas som kroppsbesiktning. Kroppsvisitation bör dessutom anses innefatta befogenhet att t.ex. lyfta på den undersöktes hår. Att närmare genomsöka håret torde dock vara så integritetskränkande att det får betraktas som kroppsbesiktning. Exakt var gränsen går är omöjligt att avgöra generellt. Det är en fråga som får bedömas med utgångspunkt från de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet. Sammanfattningsvis anser utredningen följaktligen att begreppet kroppsvisitation bör omfatta dels mindre omfattande undersökningar av kroppens yttre, dels undersökningar av de kläder och liknande som en person bär på sig. Begreppet kroppsbesiktning bör omfatta dels alla de allvarligare undersökningar av kroppens yttre som inte kan betraktas som kroppsvisitation, dels undersökningar av kroppens inre, dels olika former av provtagningar. Begreppet kroppsvisitation bör enligt utredningens uppfattning tolkas på samma sätt även i annan lagstiftning än rättegångsbalken, om det inte tydligt framgår att avsikten med en viss bestämmelse om kroppsvisitation har varit att inte innefatta sådana undersökningar. Som exempel på en kroppsvisitationsbestämmelse utanför rättegångsbalken kan nämnas 19 § varusmugglingslagen. [förarbetena till denna bestämmelse diskuterades det vad som utgör kroppsvisitation respektive kroppsbesiktning i varusmugglingslagens mening. Departementschefen anförde därvid bl.a. att granskning och undersökning av en avklädd persons kropp torde hänföras till begreppet kroppsbe-

siktning prop. 198182:2 s. 20. Uttrycket ger språkligt sett närmast

intryck av att departementschefen endast avsåg granskning av en person som har klätt av sig helt och hållet. Att granska vissa delar av kroppen som kan göras synliga utan att den som berörs behöver ta av alla kläderna skulle därför inte heller i varusmugglingslagens mening med nödvändighet betraktas som kroppsbesiktning. Vad utredningen har anfört om begreppet kroppsvisitation bör därför kunna läggas till grund för tolkningen av begreppet kroppsvisitation även i varusmugglingslagen.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

7.3.3 Undersökning kläder och föremål

av

Utredningen har anfört att begreppet kroppsvisitation bör anses ovan innefatta sådana smärre intrång i den fysiska integriteten som inte omfattas begreppet kroppsbesiktning. Enligt 28 kap. 11 § tredje av stycket rättegångsbalken med kroppsvisitation dessutom en avses undersökning kläder och annat som den undersökte bär sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig. Denna av definition av begreppet kroppsvisitation tillkom vid den senaste ändringen paragrafen. Tidigare framgick det inte av lagtexten vilka av undersökningar som kunde innefattas i en kroppsvisitation. Förarbetena till rättegångsbalken utvisade dock att avsikten varit att kroppsvisitation skulle avse undersökning av någons kläder och vad han eljest bär på sig SOU 1938:44 s. 331. Som framgår av tidigare citerade uttalanden i förarbetena till de senaste ändringarna,

ansågs bestämmelsen kroppsvisitation förut ge stöd för under-

om sökning bl.a. väskor och liknande som någon bar på sig. Det rådde av däremot oklarhet sådan undersökning dessutom kunde omfatta om en egendom. Genom den definitionen av begreppet kroppsvisiannan nya tation klargjordes för det första att även undersökningar av egendom har med sig, men inte bär sig, numera skall som en person betraktas kroppsvisitation. Emellertid ansågs det inte att all som egendom kan ha med sig borde kunna bli föremål för som en person

kroppsvisitation. I departementspromemorian som låg till grund för

förslaget i propositionen hade man använt uttrycket väskor, paket och liknande någon har med sig. Enligt departementschefen som innebar ordet ° liknande emellertid att undersökningsrätten skulle bli alltför begränsad. Förutom väskor och paket borde även exempelvis plånböcker, skrin, kartonger, lådor, fodral och förvaringskärl av olika slag omfattas av bestämmelsen om kroppsvisitation. Departementschefen övervägde att i lagtexten i stället knyta an till begreppet lösa saker, fann att det inte skulle vara bra eftersom bestämmelsen i men så fall skulle bli tillämplig i allt för många fall. Uttrycket lösa saker skulle bl.a. komma att omfatta bilar och båtar, vilka enligt

departementschefens mening inte borde omfattas av bestämmelsen om kroppsvisitation. För att begränsa undersökningsrâtten till viss

egendom valdes slutligen uttrycket väskor, paket och andra föremål

som någon har med sig. Departementschefen anförde prop.

199394:24 s.41:

Om i lagtexten i stället att det med kroppsvisitaman anger

tion avses undersökning kläder och annat någon bär på

en av sig samt väskor och andra föremål får man enligt min av

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

mening en så tydlig avgränsning som är möjlig att göra. Genom att använda ordet föremål utesluter man enligt min mening tillräckligt klart sådana lösa saker som t.ex. bilar, båtar och andra större transportfordon. Däremot omfattas sådana saker som väskor, paket, bagagelådor, barnvagnar m.m. av begreppet föremål.

Enligt utredningens uppfattning finns det skäl att låta undersökning av kläder som en person bär sig få företas på samma villkor som de allra lindrigaste kroppsliga undersökningarna. Den främsta anledningen är att sådana mindre undersökningar av kroppen och undersökningar av kläderna som regel företas samtidigt och därför svårligen kan skiljas från varandra i systematiskt hänseende. Som utredningen tidigare har redovisat har man också i dansk rätt ansett att under-

sökning av kläder som en person har sig av praktiska skäl bör

innefattas i begreppet legemsbesigtigelse, eftersom samma regler bör gälla för undersökning av en persons kropp som av hans kläder. Även i norsk rätt kan personlig ransaking, vilket är lindrigaen en re form av undersökning än legemsundersøgelse, innefatta undersökning kläder. Även villkoren för underav en persons om sökning av kläderna och vissa mindre undersökningar av kroppen således bör vara desamma är det inte nödvändigt att innefatta undersökning av kläderna i begreppet kroppsvisitation. Eftersom en undersökning av de kläder en person bär på sig bör betraktas som ett intrång i den fysiska integriteten bör sådan undersökning dock betraktas som en form av kroppsvisitation. När det gäller undersökning av föremål gör utredningen följande överväganden. Även föremål påträffas vid kroppsvisitation bör som en

kunna undersökas på samma villkor som gäller för kroppsvisitationen.

Enligt utredningens uppfattning är det emellertid mer tveksamt om undersökning av föremål verkligen bör innefattas i begreppet kroppsvi-

sitation. I utländsk rätt har man löst problemet olika sätt. Den

norska rätten tillåter undersökning av väskor och liknande inom ramen för en personlig ransaking, medan reglerna i Danmark innebär att en legemsbesigtigelse inte kan omfatta undersökning av kläder som personen i fråga har tagit av sig och lagt ifrån sig eller väskor och annat liknande som han för med sig. Undersökning av sådana föremål får enligt den danska rätten ske endast om reglerna om ransagning är tillämpliga. Även enligt svensk rätt kan vissa de föremål i av som och för sig omfattas av den nuvarande kroppsvisitationsbestämmelsen undersökas med stöd av bestämmelserna om husrannsakan. Reglerna om husrannsakan och kroppsvisitation överlappar således varandra i viss mån. Departementschefen anförde emellertid i den nyssnämnda

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

propositionen att en sådan överlappning inte borde förorsaka några tillämpningsproblem eftersom förutsättningarna för husrannsakan och kroppsvisitation är desamma. I stället ansåg departementschefen att det i vissa fall kunde vara en fördel med en sådan överlappning prop. 199394:24 s. 42:

I praktiken kan det nämligen vara önskvärt att kunna undersöka en persons kläder och låsta väskor som han har ställt ifrån sig. Det är då en fördel om det kan ske inom

ramen för ett beslut, nämligen ett beslut om kroppsvisitation.

På motsvarande sätt kan det vara en fördel att man inom för ett beslut om husrannsakan i exempelvis en ramen lägenhet kan undersöka även väskor som påträffas i lägenheten som genomsöks.

Även undersökning föremål påträffas vid kroppsvisita-

om av som en tion inte skulle innefattas i begreppet kroppsvisitation skulle man i och för sig inte behöva fatta ytterligare ett formellt beslut för att sådan undersökning skulle få ske. Utredningen anser att det vore lämpligare

att i anslutning till bestämmelsen om kroppsvisitation föreskriva att egendom påträffas i samband med en kroppsvisitation också får

som undersökas. Undersökningen påträffad egendom skulle därmed av betraktas ett självständigt tvångsmedel, likställt med andra som undersökningar föremål. Något formellt beslut om sådan underav sökning skulle däremot inte behöva fattas, lika lite som utredningen har avsett att det skall behöva fattas ett formellt beslut om undersökning föremål påträffas vid husrannsakan. Däremot bör den av som

genomför kroppsvisitationen naturligtvis överväga om det är

som nödvändigt att också undersöka den egendom som påträffas. I det avseendet skiljer sig utredningens förslag emellertid inte från vad som får gälla. Om det vid sådan prövning anses att viss nu anses en egendom bör undersökas, bör undersökningen kunna stödjas direkt på beslutet om kroppsvisitation. En uttrycklig bestämmelse om att den som verkställer en kroppsvisitation också får undersöka sådant som påträffas i samband med visitationen skulle, till skillnad från vad som nu gäller, innebära att undersökningen inte skulle komma att omfattas av begreppet kroppsvisitation. De särskilda reglerna om förfarandet vid kroppsvisitation skulle således inte bli tillämpliga, t.ex. reglerna om hur förrättningar väsentlig omfattning skall företas eller som får verkställa av om vem

kroppsvisitation kvinna. På detta sätt skulle man också lösa

av en problemet med att försöka avgränsa den grupp av egendom som lämpligen bör kunna innefattas i begreppet kroppsvisitation. Av

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

propositionen framgår att det var svårt att finna ett lämpligt sätt att beskriva den egendom som enligt departementschefens mening borde omfattas av kroppsvisitationsbestämmelsen. Utredningen anser emellertid inte att den slutligen valda formuleringen på ett tillfredsställande sätt klargör vilka undersökningar som får företas med stöd av bestämmelsen. Till skillnad från vad departementschefen anförde anser utredningen t.ex. att ordet föremål inte kan anses utesluta sådana lösa saker som t.ex. bilar, båtar och andra större transportfordon. Att ordet föremål i andra sammanhang anses omfatta även bilar och båtar framgår bl.a. om man jämför med bestämmelsen om beslag i 27 kap. 1 § rättegångsbalken. Sammanfattningsvis anser utredningen att den nuvarande definitionen av begreppet kroppsvisitation bör justeras. Rent språkligt är det över huvud taget inte särskilt lämpligt att tala om en kroppsvisitation av en väska eller en barnvagn. Departementschefen anförde också att den föreslagna definitionen av begreppet kroppsvisitation kan sägas innebära att begreppet har kommit att fjärma sig från den rent språkliga innebörden av ordet kroppsvisitation prop. 199394:24 s.

43. Lagrådet påpekade att den föreslagna definitionen av begreppet kroppsvisitation skulle bli missvisande med hänsyn till att begreppet

skulle omfatta undersökning såväl av en person den egendom som av han har med sig och att undersökningen dessutom inte främst skulle ta sikte på den undersöktes kropp utan på föremål som han bär på sig anförda prop. s. 118. Lagrådet föreslog därför att institutet skulle betecknas personvisitation. Utredningen anser emellertid att det är en bättre lösning att bryta ut undersökning av egendom från begreppet kroppsvisitation. En bestämmelse som ger den som genomför kroppsvisitation en befogenhet att även undersöka egendom som påträffas i samband med kroppsvisitationen skulle således lösa vissa gränsdragningsproblem.

Den skulle kunna tillämpas sådant kan pátrájfat i

som anses

samband med en kroppsvisitation, t.ex. plånböcker, väskor, paket,

resväskor, barnvagnar och annat som den visiterade för med sig. I andra fall måste också ett särskilt beslut undersökning fattas. Även om

om de formella förutsättningarna för undersökningar av föremål skulle

vara uppfyllda, kan naturligtvis behovs- och proportionalitetsprinciperna leda till att man i vissa fall bör avstå från en undersökning.

Det är enligt utredningens uppfattning angeläget att en kroppsvisitation

inte mer eller mindre automatiskt medför undersökning av all egendom som den visiterade har med sig. Den som genomför kroppsen visitation bör även enligt gällande rätt anses ha skyldighet att

fortlöpande ta ställning till hur långt undersökningen bör sträcka sig.

Ju mer undersökningen avlägsnar sig från den innersta fysiska sfären,

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

desto starkare blir intresset av att man nytt tar ställning till om undersökningen bör genomföras. Allt eftersom anknytningen till beslutet kroppsvisitation blir svagare, blir det också mer angeläget om att på nytt pröva det finns anledning att inte bara undersöka om i fråga, också de föremål han har med sig. Även personen utan om den bedömningen bör göras också enligt gällande rätt, innebär den av utredningen förordade lösningen att man försäkrar sig om att det ett formellt beslut görs en förnyad prövning när sambandet genom med beslutet om kroppsvisitationen inte längre år lika starkt. Utredningen således att övervägande skäl talar för att anser undersökning egendom inte bör betraktas som kroppsvisitation, av att egendom som påträffas i samband med en kroppsvisitation bör men få undersökas utan särskilt formellt beslut därom. Andra förvaringsutrymmen bör kunna få undersökas med stöd av reglerna om undersökningar enligt 28 kap. rättegångsbalken.

Begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning används även i

andra författningar rättegångsbalken. Även det att än om anses definitionerna begreppen i rättegångsbalken har betydelse för av tolkningen samma begrepp i annan lagstiftning, kan man inte utan av vidare utgå från att begreppen är avsedda att även i andra författningar avgränsas sätt i rättegångsbalken. Eftersom det inte bör samma som råda någon tvekan vad avses med en bestämmelse om om som

tvångsmedel bör kroppsvisitation och kroppsbesiktning definieras i de

författningar där de förekommer, t.ex. genom en uttrycklig hänvisning till rättegängsbalkens regler. Sådana hänvisningar förekommer redan

i viss lagstiftning se 199394:24 s. 59. För att man skall

nu prop. kunna avgöra bestämmelserna kroppsvisitation och kroppsbeom om siktning i något fall bör ändras eller kompletteras måste man emellertid först försöka klarlägga det närmare syftet med de olika bestämmel- Det torde lämpligast att göra sådana överväganden i serna. vara samband med att de olika författningarna granskas i andra sammanhang.

7.3.4 Särskilt om kroppsbesiktning av målsägande

Enligt gällande rätt får kroppsbesiktning företas endast av den som är skäligen misstänkt för ett brott. Det innebär dock inte att det inte

skulle förekomma kroppsbesiktning även av andra personer än den

kan betraktas skäligen misstänkt för ett brott. Tvärtom lär som som målsägande tämligen ofta underkastas olika former av besiktning. Den vanligaste formen besiktning målsägande torde bestå i av av en undersökning kroppens yttre. Det kan t.ex. vara fråga om en av

1995:47 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

SOU

misshandlad får ta av sig kläderna för att polisen skall person som kunna fotografera hans skador i bevissyfte. En mälsägandes skador kan också dokumenteras en läkarundersökning, som kan vara genom eller mindre ingående. En sådan läkarundersökning resulterar ofta mer i läkaren utfärdar ett intyg vilka skador målsäganden företett att om och vilken den troliga orsaken till skadorna kan vara. Framför allt om i sexualbrottmål förekommer det även olika undersökningar av kroppens inre. Barn misstänks ha blivit utsatta för någon form av som sexualbrott underkastas också sådana undersökningar. I andra sammanhang kan det förekomma att målsäganden får lämna blodprov för t.ex. skall kunna klarlägga om blodfläckarna på den att man misstänktes kläder härrör från målsäganden. Det anses för närvarande att besiktning målsägande i brottsutredande syfte får företas, av en att uttryckligt lagstöd saknas, den undersökte eller hans trots om ställföreträdare samtycker till åtgärden. Detta är emellertid inte en

oproblematisk ordning. Innan utredningen går in frågan om vilka förutsättningarna för de olika formerna av kroppsliga ingrepp bör

finns det därför anledning att först ta ställning till om det nu bör vara,

införas lagregler kroppsbesiktning av annan än den som är

om skäligen misstänkt.

Samtycke grund för undersökningar i strafiprocessuellt syfte

som

Den rådande uppfattningen tycks således vara att en kroppsundersök-

ning i brottsutredande syfte person som inte är misstänkt får av en företas med stöd dennes samtycke. Detta resonemang torde utgå av

från tanken målsäganden har ett eget intresse att bli undersökt

att av i syfte att få det misstänkta brottet utrett. De undersökningar det här är fråga kan emellertid inte företagna enbart i målsägandens om anses intresse. Det är också det allmännas intresse av att utreda och beivra misstänkta brott tillgodoses undersökningen. Mälsägandens som genom intresse går ibland stick i stäv med det allmännas intresse, vilket bl.a. visar sig i fall misstänkt hustrumisshandel. Det förekommer inte av målsäganden i sådana fall inte vill medverka till utredningen sällan att och hon till och med förklarar att hon vill ta tillbaka sin anmälan att brott. Lagstiftaren har för sådana fall bestämt att det allmännas om intresse skall gå före målsägandens intresse, genom att misshandel

faller in under den absoluta åtalsplikten utan krav på angivelse

numera från målsäganden. De undersökningar mâlsägande får som en för hennes skador skall kunna dokumenteras i

genomgå, t.ex. att

bevissyfte, måste också företagna i det allmännas, inte målsägananses dens intresse.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

En undersökning av en målsägande har emellertid ofta flera syften. Även läkarundersökning kommer till stånd på polisens om en initiativ och polisen som en serviceåtgärd kanske till och med kör målsäganden till sjukhuset, har målsäganden ofta också ett eget intresse att av undersökningen utförs. Målsäganden kan behöva vård för akuta skador eller kan vilja få ett läkarintyg för att kunna styrka ett framtida skadeståndsanspråk. Att målsäganden egen hand eller med polisens hjälp uppsöker en läkare kan inte i sig betraktas någon form som av

tvångsmedelsanvändning, även om polisen också har ett intresse av att

undersökningen kommer till stånd. På grund sekretesslagens av bestämmelser har polisen dock inte möjlighet att i sådan situation en få ta del av läkarens utlåtande, om inte målsäganden själv efterger sekretessen. Inte heller kan det betraktas som någon form tvångsav medelsanvändning när polisen uppmanar målsäganden att uppsöka en läkare för att få ett intyg som kan användas som bevis. Målsäganden har enligt gällande rätt ingen skyldighet att efterkomma sådan en uppmaning och polisen kan inte heller lagligen framtvinga en undersökning. Inte ens om polisen övertalning förmår genom målsäganden att mer eller mindre motvilligt underkasta sig en undersökning, kan undersökningen betraktas som tvångsmedelsanvändning. Ett tvångsmedel blir det först polisen har möjlighet att om tillgripa någon form av tvång för att undersökningen skall kunna

genomföras även mot målsägandens vilja. De kroppsundersökningar

som en målsägande underkastas i brottsutredande syfte kan följaktligen inte betraktas som tvångsmedel, eftersom de inte kan genomföras med tvång, men har i övrigt stora likheter med sådana kroppsbesiktningar som enligt rättegångsbalken får utföras någon är skäligen som misstänkt för ett brott. Eftersom en förundersökning om t.ex. hustrumisshandel sällan kan drivas vidare om målsäganden inte bidrar till bevisningen att genom

underkasta sig kroppsbesiktning, finns det alltid en risk för att

en

målsägande utsätts för någon form av påtryckning från polisens sida

och därför känner sig tvungen att underkasta sig kroppsundersöken ning som behövs med hänsyn till brottsutredningen. Det också synes förekomma att polisen tar målsägandebiträdet till hjälp för att förmå målsäganden att gå med på att låta sig undersökas. Det kan emellertid ifrågasättas om det bör få förekomma att polisen, utan stöd i lag, utövar påtryckning i syfte att förmå en målsägande att underkasta sig

sådana tvångsmedelsliknande åtgärder. Utredningen har tidigare se

avsnitt 4.2 anfört att tvångsmedel över huvud taget inte bör få grundas på samtycke från den som berörs av ett ingripande. Det viktigaste skälet för utredningens ställningstagande är svårigheten att avgöra om ett samtycke verkligen lämnas fullt frivilligt. Skyddet för

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

de mänskliga fri- och rättigheterna kan på det sättet sättas sidan. Utredningen har i avsnitt 4.2.4 vidare tagit upp frågan om hur man skall ställa sig till samtycke till åtgärder som visserligen inte får genomföras tvångsvis men som i övrigt har karaktär av tvångsmedel, t.ex. sådana läkarundersökningar en målsägande som det här är av fråga Det kan principiella skäl ifrågasättas om det är lämpligt om. av

tillåta ingripanden för den enskilde företer stora likheter med

att som tvångsmedel, förutsätter frivillig medverkan från den som men som berörs ingripandet. För den enskilde är det svårt att avgöra om det av är fråga ett ingripande utgör ett tvångsmedel, och som därför om som kan genomföras mot hans vilja, eller ett ingripande som han kan slippa bli för han vägrar att medverka. En målsägande, som ofta utsatt om är mycket pressad redan på grund det brott han har utsatts för, av torde regel ha ännu svårare än andra att kunna ta ställning till som polisens begäran att han skall låta läkarundersöka sig för att få ett om rättsintyg. Det finns därför stor risk för att målsäganden känner sig tvingad att med undersökningen. Med hänsyn härtill bör en polisman inte utan stöd i lag försöka förmå en målsägande att underkasta sig läkarundersökning i brottsutredande syfte. En annan en sak är att polismannen självfallet både får och bör verka för att en t.ex. har blivit misshandlad får den läkarvård som han person som behöver medicinska skäl. Polismannen bör också vara oförhindrad av att t.ex. upplysa målsäganden om att brottsutredningen skulle underlättas målsäganden kunde presentera ett läkarintyg på sina om skador. Däremot bör det inte få förekomma att en polisman med övertalning försöker pressa målsäganden att med undersökning-

eftersom sådan åtgärd har alltför stora likheter med tvångsme-

en, en delsanvändning. Påtryckningar bör över huvud taget inte före-

komma polisen inte också har möjlighet att med direkt eller

om

indirekt tvång förmå målsäganden att genomgå undersökningen i fråga. Vill tillåta polisen att utöva påtryckningar, bör man

man följaktligen i lag reglera under vilka förutsättningar polisen bör kunna

tvinga en målsägande att genomgå en kroppsundersökning.

Det har emellertid tidigare inte ansetts lämpligt att införa bestämmelser kroppsbesiktning målsägande. Processlagberedom av ningen anförde i förarbetena till rättegångsbalken SOU 1938:44 s.

331:

Kroppsbesiktning bör däremot kunna företagas endast å den

skäligen misstänkes för brottet. Då fråga är om misssom handel eller liknande brott kan visserligen ofta vara av betydelse, att kroppsbesiktning verkställes även å målsäganden. Det har emellertid ansetts lämpligt att stadga skyldig-

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

het för honom att underkasta sig sådan åtgärd. Däremot möter hinder att kroppsbesiktning företages å mâlsäganden, om han medgiver det. Vägrar han sitt samtycke, torde detta i allmänhet kunna lända honom till men i bevishänseende.

I förarbetena till de senaste ändringarna i 28 kap. rättegångsbalken anförde departementschefen att det visserligen kunde finnas ett befogat intresse från brottsutredande utgångspunkter att tvångsmässigt kunna underkasta mâlsägande och kanske även andra kroppsundersökningar av skilda slag. Trots det fanns det enligt departementschefens mening

inte tillräckliga skäl att frångå vad som hade uttalats vid tillkomsten

av rättegångsbalken prop. 199394:24 54. Vad emellertid s. som avfärdades i förarbetena till rättegångsbalken var eni lag föreskriven skyldighet för målsäganden att underkasta sig kroppsbesiktning. Den nuvarande ordningen torde dock medföra att mâlsägande ofta uppfattar det som att det rent faktiskt föreligger en sådan skyldighet. Som utredningen har anfört tidigare bör man därför i stället i lag föreskriva under vilka förutsättningar en mâlsägande bör skyldig att vara underkasta sig en undersökning i brottsutredande syfte, dvs. en kroppsbesiktning. Om man väljer att inte införa regler om kroppsbesiktning, bör det starkt framhållas att polisen under inga förhållanden bör utöva någon form av påtryckning den mâlsägande som inte vill ställa upp på en sådan undersökning.

Undersökning av barn

Problemen med att acceptera samtycke som grund för kroppsundersökningar blir ännu tydligare då det år ett barn som skall undersökas. Frågan är om det är barnet eller förmyndarna skall lämna som

samtycke för att en kroppsundersökning skall kunna komma till stånd.

Om barnet har uppnått sådan ålder och mognad att det har förmåga att ta ställning till frågan om kroppsundersökning bör barnets samtycke nödvändigt för att kroppsundersökningen skall genomföras. Är vara det däremot fråga om ett litet barn kan föräldrarnas samtycke vara tillräckligt. Däremellan kan man tänka sig situationer då både barnets och föräldrarnas samtycke bör inhämtas. I de fall föräldrarna skulle vara misstänkta för brott mot barnet, och förmyndare och barn således har motstridiga intressen, kan rätten förordna en god man för barnet

efter ansökan av Överförmyndaren ll kap. 2 och 15 §§ föräldrabal-

ken. Den gode mannen får företräda barnet i föräldrarnas ställe i det avseende som förordnandet omfattar. Det är enligt utredningens

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

uppfattning emellertid tveksamt om en god man verkligen har befogenhet att besluta om läkarundersökning av barnet, särskilt om det skulle ske mot barnets vilja. Det tar under alla omständigheter så lång tid att en god man förordnad att polisen inte torde anse det vara ändamålsenligt att begära ett sådant förordnande. Dessutom torde en begäran om förordnande av god man inte kunna sekretessbeläggas, vilket innebär att man knappast kan förordna någon som kan företräda barnet utan att det kommer till föräldrarnas kännedom. Ett målsägandebiträde kan visserligen förordnas men kan inte överta förmyndarnas befogenhet att besluta om barnet. Den metod som används är att barnet omhändertas enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga LVU, varefter socialnämnden beslutar att barnet skall genomgå läkarundersökning. Vård enligt LVU kan komma i fråga bl.a. om det på grund av misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen, eller något annat förhållande i hemmet finns påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling en skadas. Med begreppet otillbörligt utnyttjande avses enligt

förarbetena bl.a. sexuellt och pornografiskt utnyttjande prop.

198990:28 s. 65. JO Gunnel Norell-Söderblom har i ett beslut den

13 oktober 1993 dnr 1690-1991 uttalat sig om socialnämndens

medverkan vid förundersökning med anledning av misstanke om sexualbrott mot barn. JO:s utredning behandlar framför allt frågan om ett omhändertagande ger socialnämnden behörighet att inställa barnet till förhör och besluta om läkarundersökning egentligen kroppsbesiktning barnet. Beträffande tillämpningen av 6 § LVU, om av förutsättningarna för socialnämndens beslut om omedelbart omhändertagande av ett barn, anförde JO:

Ett beslut om omhändertagande medför i princip att social-

nämnden vid sidan av vårdnadshavaren erhåller samma befogenheter och skyldigheter som denne vad gäller barnet

i den omfattning behövs för att genomföra vården.

som Som redovisats ovan har socialnämnden ett särskilt ansvar att värna barns säkerhet och trygghet. När det gäller om misstänkta övergrepp underårig och andra liknande mot en missförhållanden har socialnämnden därvid en skyldighet att tillse att den underårige bereds erforderligt skydd och nödvändig vård. I dessa sammanhang är en polisutredning

rörande övergreppen ofta betydelsefull. Vid sådant för-

hållande måste inställande av barnet till ett polisförhör som rör de misstänkta övergreppen ingå i de befogenheter anses tillkommer socialnämnden med stöd av 6 § LVU. som

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Någon annan grund för socialnämnden att utan vårdnadshavarens medgivande vidta en sådan åtgärd finns inte.

Trots vad JO har anfört om att socialnämnden med anledning av ett beslut om omhändertagande erhåller samma befogenheter och skyldigheter som barnets vårdnadshavare, anser utredningen det vara tveksamt om den omständigheten att ett barn har ornhändertagits enligt LVU verkligen kan anses ge socialnärrmden befogenhet att besluta om en läkarundersökning av barnet i syfte att utreda ett misstänkt brott. Det torde inte råda någon tvekan om att socialnämnden har befogenhet att besluta om sådana undersökningar av ett omhändertaget barn som kan behövas för att fastställa om barnet behöver vård eller som i övrigt är nödvändiga för vården av barnet. Sådana undersökningar med anledning av ett misstänkt sexuellt övergrepp kan åtminstone i vissa fall fylla dubbla funktioner. Undersökningen kan dels ske för att man skall kunna utreda om barnet har fått skador som motiverar någon form av behandling, dels för att man skall finna omständigheter som kan ha betydelse för utredningen om brottet. Frågan är om även undersökningar som företas enbart i brottsutredande syfte kan betraktas som inslag i den vård som LVU syftar till. Chefs-JO Claes

Eklundh har i ett beslut den 18 augusti 1994 dnr 1654-1993 uttalat

sig angående de rättsliga förutsättningarna för bl.a. läkarundersökning av ett barn under en brottsutredning utan vårdnadshavarens samtycke. JO anförde bl.a.:

Man måste, när man diskuterar de här aktuella frågorna, beakta att regleringen i LVU och bestämmelserna om förundersökning i brottmål har skilda syften och tillämpas av myndigheter som i hög grad skiljer sig från varandra såvitt gäller uppgifter och arbetssätt. Som redan nämnts syftar reglerna i LVU till att skydda barn och ungdomar för risker av visst angivet slag, medan däremot förundersökningsförfarandet ingår som ett led i samhällets verksamhet för att utreda och beivra begångna brott. Den för rättsstaten utmärkande ändamålsprincipen innebär att ett tvångsingripande mot en enskild får vidtas endast i det syfte som har föranlett den reglering som läggs till grund för ingripandet. Det får exempelvis inte förekomma att man beslutar att omhänderta ett barn med stöd av LVU enbart i syfte att underlätta en brottsutredning. En annan sak är att det som kommer fram vid en sådan utredning många gånger kan ha betydelse för socialnärrmdens ställningstaganden vid

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

tillämpningen av den lagstiftning som gäller för dess verksamhet. Man kan således sammanfattningsvis konstatera att det i dagens läge i vissa fall inte är möjligt att få till stånd en medverkan från ett barns sida i en utredning avseende ett brott riktat mot barnet självt annat än om det är omhändertaget enligt LVU, men att lagliga förutsättningar för ett omhändertagande i dessa situationer inte alltid är för handen. Det är enligt min mening inte tillfredsställande att möjligheterna att utreda ett kanske mycket allvarligt brott på detta sätt är beroende av tillämpningen av en lagstiftning som har ett helt annat syfte än att tillgodose det allmänna sarnhälleliga intresset av att brott beivras. Det kan vidare från principiella utgångspunkter ifrågasättas om ett medgivande till polisförhör och läkarundersökning lämnas en Socialnämnd som har anmält det brott som som av är föremål för utredning i rättssäkerhetshänseende kan jämställas med ett samtycke som avges av en företrädare för barnet som står fri i förhållande till såväl de berörda myndigheterna som barnets vårdnadshavare och som inte har något annat intresse i saken än att se till att tillbörlig hänsyn tas till barnets personliga integritet i de uppkomna situationen.

Utredningen liksom JO att det med hänsyn till ändamålsprinanser cipen är otillfredsställande att beslut om undersökningar i brottsutredande syfte fattas med stöd av en lagstiftning som inte har tillkommit i syfte att göra det möjligt för polis och åklagare att utreda brott, utan syftar till att skydda barn och ungdomar för vissa risker. De som överväganden behöver göras för att tillvarata barnets behov av som vård och skydd har medicinsk och social karaktär och skiljer sig därför från de rättsliga överväganden bör göras inför ett beslut som undersökning i brottsutredande syfte. Oavsett hur gällande rätt om en bör tolkas, borde det därför inte ankomma på socialnämnden att fatta beslut om läkamndersökningar som inte huvudsakligen är motiverade

av medicinska skäl, utan av processuella skäl.

Ytterligare ett skäl för att undersökningar i brottsutredande syfte inte bör få företas med stöd LVU är att dessa undersökningar i av praktiken ofta kommer till stånd någon form av tvång, antingen genom direkt eller indirekt tvång, medan LVU förutsätter att insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med den och hans vårdnadshavare 1 § LVU. Är det fråga barn unge om som har nått sådan ålder och mognad att deras egen vilja bör respekteras

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

anser Socialstyrelsen att barnets egen uppfattning i frågan om läkarundersökning skall beaktas. Från tolv års ålder anses barn i princip ha nått sådan mognad Allmänna råd från socialstyrelsen 1991:3 s. 114. I praktiken förefaller emellertid barnets egen uppfattning inte ha särskilt stor betydelse för socialnämndernas beslut om läkarundersökning med anledning av misstanke om brott mot barnet. I stället tycks företrädarna för de olika myndigheterna försöka motivera barnet att medverka till läkarundersökningen. Går inte det, förekommer det att socialnämnden, oavsett barnets egen inställning, beslutar att barnet skall genomgå läkarundersökning. Det är självklart önskvärt för alla inblandade att en undersökning sker med barnets medverkan. Om det inte är möjligt, t.ex. för att det är fråga om ett mycket litet barn eller ett barn med någon form av psykisk störning, kan undersökningen utföras under narkos. Undersökningar under narkos förekommer även i andra fall i varierande utsträckning Allmänna råd från socialstyrelsen 1991:3 s. 116. Av de uppgifter utredningen har fått framgår att det finns en risk för att undersökningen genomförs under narkos om det visar sig att barnet inte vill medverka. Det gäller även barn som har uppnått en sådan ålder och mognad att deras vilja egentligen borde respekteras. Ett sådant förfarande har enligt utredningens uppfattning en klar karaktär av tvångsmedel. Det torde t.o.m. kunna betraktas som tvångsmedicinering, vilket lagstiftaren hittills ansett vara ett så allvarligt ingrepp i den kroppsliga integriteten att inte ens misstänkta bör utsättas för det prop. 199394:24 48. Även narkos eller form tvång s. om annan av inte behöver användas av det skälet att barnet har övertalats att medverka kan undersökningen knappast anses företagen frivillighetens grund, vilket för närvarande är lagstiftarens utgångspunkt anförda prop. s. 54. För att man skall kunna avgöra om det är motiverat att utsätta ett barn för en läkarundersökning bör man till att börja med göra klart för sig i vilket syfte undersökningen skall företas, vilket i sin tur kan vara vägledande för bedömningen av om undersökningen bör genomföras även mot barnets vilja. En undersökning i straffprocessuellt syfte bör enligt utredningens uppfattning av rättssäkerhetsskäl och av hänsyn till den personliga integriteten inte få företas enbart med stöd av LVU. Om det anses att sådana undersökningar bör få kunna företas, bör förutsättningarna regleras i rättegångsbalken, vilket inte hindrar att bestämmelserna i LVU läggs till grund för beslut om undersökningar som behövs med hänsyn till barnets behov av vård.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Undersökning av medvetslösa

En ordning bygger att undersökningar i brottsutredande syfte som bara får företas med samtycke leder bl.a. till att medvetslösa personer över huvud taget inte kan undersökas. Det råder naturligtvis inget tvivel att medvetslös person kan undersökas av en läkare i den om en utsträckning den medvetslöses tillstånd kräver det. Det är emellertid undersökning har ett helt annat syfte än undersökningar i en som brottsutredande syfte. Läkarens undersökning av en medvetslös person kan inte heller sträcka sig längre än vad krävs medicinska som av skäl. Det kan t.ex. inte accepteras att det utan lagstöd tas prover som inte behövs för vården den medvetslöse. Något utlåtande över av undersökningen kan inte lämnas ut till polisen om inte den undersökte sedermera samtycker till det eller det är möjligt med hänsyn till annars sekretesslagen.

Läkares skyldighet att utföra undersökningar

Även för den läkare skall genomföra kroppsundersökning kan

som en det uppstå problem det förutsätts att den undersökte har samtyckt om till åtgärden. En läkare är verksam inom den offentligt bedrivna som

hälso- eller sjukvården är i princip skyldig att utföra undersökningar

och utlåtanden över dessa på begäran av bl.a. åklagare eller ge

polismyndighet 4§ förordningen [1994:1290] om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården. Om åklagaren eller polismyn-

digheten framställer formell begäran om undersökning av en en målsägande, är läkaren således skyldig att utföra undersökningen och torde dessutom hinder sekretesslagen regler kunna meddela utan av polisen resultatet undersökningen. Samtidigt förutsätter en sådan av begäran den skall undersökas har samtyckt till underatt som

sökningen. Det kan visserligen inte åligga läkaren att behöva

anses kontrollera att samtycke verkligen har getts, men om mâlsäganden rent faktiskt inte vill medverka till undersökningen torde läkaren vara oförhindrad att ta ställning till det är medicinskt försvarbart att om genomföra undersökningen och vilket sätt den i så fall bör genomföras. Om det inte finns någon formell begäran om undersökning torde det åligga läkaren att själv ta ställning till om han bör genomföra undersökningen och han med hänsyn till sekretesslaom regler bör lämna ut resultatet undersökningen till polisen. gens av

Som framgår vad har anförts om samtycke från bl.a.

av som ovan barn och medvetslösa kan det ibland vara svårt för en läkare att veta samtycke föreligger från målsägandens sida. I den departementsom

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

promemoria som låg till grund för de senaste ändringarna i rättegångsbalken anfördes emellertid att frågan i vilka fall läkare kan en presumera samtycke till en åtgärd av en patient inte är kontaktbar som lämpar sig inte för reglering inom RB och måste lösas utifrån mer

generella medicinska och etiska kriterier Ds 1991:56 54. Även

s. om man inte i rättegångsbalken kan ställa upp regler för när samtycke till undersökningar i brottsutredande syfte kan presumeras, anser utredningen att det kan vara lämpligt att i rättegångsbalken man annat sätt reglerar när sådana undersökningar får företas. Det bör inte överlämnas till läkare att endast efter generella medicinska och etiska bedömningar avgöra när en undersökning, som rent faktiskt måste betraktas som ett tvångsmedel, skall kunna företas. En sådan undersökning bör företas först efter rättsliga överväganden. En sak annan är att det i sista hand är den läkare utför kroppsundersökningen som som måste avgöra vilka ingrepp som kan godtas medicinska skäl av

se prop. 199394:24 s. 47.

T vângsntässiga undersökningar andra än misstänkta

av

Den nuvarande ordningen, som innebär att kroppsundersökning den

av som inte är skäligen misstänkt får företas med stöd samtycke, är av således ganska svår att tillämpa och kan i vissa situationer ge upphov till rättsliga problem. En annan brist är det dåliga rättsskyddet för barn och andra som inte har förmåga att ta ställning till frågan om

kroppsundersökning. Dessa är helt utlämnade andras bedömning

av om de bör underkastas läkarundersökning, utan att det finns några straffprocessuella regler som sätter gränser för under vilka förutsättningar sådana undersökningar bör förekomma. Enligt utredningens

uppfattning skulle uttryckliga regler kroppsbesiktning t.ex.

om av målsägande innebära ett förstärkt rättsskydd för dessa i vissa personer situationer. Sådana regler skulle dock samtidigt innebära ytterligare en

inskränkning i de mänskliga fri- och rättigheterna, eftersom det

därigenom ges möjlighet för polis och åklagare att låta genomföra en

kroppsundersökning med tvång. Motståndet mot att reglera kroppsundersökning den

även av som inte är misstänkt tycks framför allt bero på att har ansett det man vara

alltför ingripande att med tvång förmå målsägande att underkasta

en sig en läkarundersökning. Mälsäganden har redan det påstådda genom brottet blivit så kränkt att det inte anses vara rimligt att utsätta honom eller henne för ytterligare press. Det anses däremot att den misstänkte bör få finna sig i att bli föremål för kroppsbesiktning, eftersom han genom det påstådda brottet själv har försatt sig i den situation han som

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

befinner sig Den misstänkte kan emellertid vara oskyldig till det påstådda brottet, men får ändå med hänsyn till det allmännas intresse underkastas olika tvângsingripanden. Det allmännas intresse går således före den misstänktes intresse av skydd för integriteten. I andra sammanhang har lagstiftaren ansett att också personer som inte är misstänkta för brott bör kunna få utsättas för t.ex. tvängsundersökningar, om det är befogat med hänsyn till det allmännas intresse. I vissa fall tillåts således tvångsingripanden mot personer som själva inte anser sig behöva vård, men vilka enligt samhällets uppfattning bör

vårdas se lagen vård av missbrukare i vissa fall, lagen med

om särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen om psykiatrisk tvångsvård. Lagen blodundersökning m.m. vid utredning av om faderskap och smittskyddslagen innehåller också bestämmelser om tvångsmässiga undersökningar. Samhällets intresse att kroppsundersökningar genomförs är av

följaktligen i vissa fall så starkt att det har ansetts att det i sista hand

måste finnas möjlighet för myndigheterna att tillgripa tvång i någon en form. Med hänsyn till det samhälleliga intresset av att misstänkta brott blir utredda, borde måhända tvång också få tillgripas mot annan än den misstänks för brottet. Den primära avsikten med en besom

stämmelse kroppsbesiktning av målsägande skulle emellertid inte

om

vara att ge polisen befogenhet att tillgripa våld för att genomföra en

kroppsundersökning. Det är tvärtom viktigt att framhålla att proportionalitetsprincipen i de flesta fall torde komma att leda till att en

undersökning inte får genomföras med våld. Redan den omständig-

heten att polisen i sista hand har befogenhet att tillgripa våld torde tillräckligt för att den som avses bli föremål för kroppsbesiktning vara också accepterar beslutet och medverkar till att undersökningen genomförs. En lagregel skulle framför allt innefatta en lägsta nivå för

när kroppsbesiktning av målsägande kan förekomma. Målsäganden

skulle därmed inte behöva underkasta sig undersökningar i andra

situationer än då det kan att integritetsintresset bör få vika för

anses effektivitetsintresset. En bestämmelse om kroppsbesiktning av annan än den som är misstänkt för brott skulle därför kunna verka som ett påtryckningsmedel i de fall då målsäganden av något skäl är ovillig att underkasta sig läkarundersökning. Kvinnomisshandel är ett exempel på brott en där målsägandens medverkan vid förundersökning kan vara av avgörande betydelse. Kvinnomisshandel kan visserligen numera åtalas även kvinnan tar tillbaka sin anmälan, men i praktiken är det om emellertid knappast möjligt att uppnå tillräckliga skäl för åtal om inte kvinnan medverkar till kroppsundersökning i syfte att dokumentera en skadorna. Även det i de flesta fall inte skulle befogat att med om anses

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

våld företa en kroppsbesiktning av den misshandlade kvinnan, kan

en bestämmelse om kroppsbesiktning användas stöd för att förmå som henne att uppsöka en läkare. En bestämmelse om kroppsbesiktning skulle också kunna medföra att en målsägande som rädsla för av repressalier inte vill medverka i utredningen ändå skulle kunna förmás att underkasta sig kroppsbesiktning. En bestämmelse om kroppsbesiktning av målsägande skulle komma att omfatta även barn under femton år. Det har emellertid i annat sammanhang ansetts att kroppsbesiktning av barn över huvud taget irte bör få förekomma. Det gäller dock endast barn som misstänks för att före femton års ålder ha begått ett brott. I sådana fall får en utredning angående brottet inledas under vissa förutsättningar 13 § LUL. Om det finns särskilda skäl får också beslag, husrannsakan och kroppsvisitation företas mot barnet. Däremot är det inte tillåtet att kroppsbesiktiga barnet 17 § LUL. Departementschefen anförde i förarbetena till 17§ LUL att det kunde ifrågasättas om det var lämpligt att kroppsbesiktiga barn som befann sig i förpuberteten och i en känslig period av sin utveckling. Enligt departementschefens mening fanns det anledning att i stället ta särskild hänsyn till barnets personliga integritet, varför kroppsbesiktning av barn i den åldern inte borde tillåtas prop. 1983842187 s. 29. Av den tidigare redogörelsen framgår emellertid att sådana undersökningar som kan betraktas som kroppsbesiktning av barn trots allt förekommer, dock endast om barnet antas vara utsatt för ett brott, inte om det är misstänkt för brott. En bestämmelse om kroppsbesiktning av målsägande skulle därför endast innebära att man bestämde under vilka förutsättningar sådana ingripanden får förekomma. Det kan inte anses ingå i utredningens uppdrag att ta ställning till om kroppsbesiktning även av barn som misstänks ha begått brott före femton års ålder bör tillåtas.

Sammanfattning

Sammanfattningsvis anser utredningen att den inskränkning i de mänskliga fri- och rättigheterna som en bestämmelse om kroppsbesiktning av t.ex. målsägande skulle innebära skulle uppvägas dels av det ökade rättsskyddet för dessa personer, vilka redan enligt gällande rätt anses kunna utsättas för olika former av undersökningar, dels av det samhälleliga intresset utreda och beivra brott. Även av att hänsynen till den misstänkte talar i viss mån för att en bestämmelse om kroppsbesiktning av målsägande bör införas, eftersom en sådan bestämmelse sannolikt skulle kunna leda till att förundersökningen i vissa fall kunde bedrivas effektivare och att en misstänkt som är

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

oskyldig snabbare skulle kunna frias från misstankar. Utredningen anser därför att det bör införas en bestämmelse om kroppsbesiktning av annan än den som är skäligen misstänkt. Utredningen återkommer i de följande avsnitten till frågan om vilka former av kroppsbesiktning som bör tillåtas, vilka förutsättningarna bör vara och vem som bör ha befogenhet att besluta om sådan kroppsbesiktning.

7.4 Syftet med och förutsättningarna för

tvångsmedlen

I avsnitt 7.4.1 berörs syftet med kroppsvisitation och kroppsbesiktning. I avsnitt 7.4.2 föreslår utredningen att förutsättningarna för de mest integritetskränkande formerna av kroppsbesiktning bör skärpas. Lindrigare villkor bör generellt kunna få gälla för undersökningar av kroppens yttre, för hårprov, hudprov, salivprov och blodprov samt för andra provtagningar som inte kräver en undersökning av kroppens inre. Strängare villkor bör dock gälla för undersökningar av kroppens inre samt för andra provtagningar än de nyss nämnda. I avsnitt 7.4.3 preciserar utredningen förutsättningarna för kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Såvitt gäller kroppsvisitation föreslås ingen ändring. Den lindrigare formen av kroppsbesiktning bör få företas, av den som är skäligen misstänkt, om det är föreskrivet fängelse för brottet, och av annan, om det är föreskrivet fängelse två år eller mer. Den allvarligare formen av kroppsbesiktning bör få göras av den som är skäligen misstänkt, om det för brottet är föreskrivet fängelse i två år eller mer, och av annan, om det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

7.4. 1 Syftet med tvångsmedlen

Den omständigheten att kroppsvisitation och kroppsbesiktning enligt 28 kap. rättegångsbalken utgör straffprocessuella tvångsmedel, medför att ingripandena får företas endast i brottsutredande syfte. En närmare precisering av syftet med tvångsmedlen framgår av 28 kap ll § rättegångsbalken, till vilken 28 kap. 12 § hänvisar. Kroppsvisitation och kroppsbesiktning får enligt dessa bestämmelser företas endast i syfte att söka efter föremål som kan tas i beslag eller annars för att utröna omständigheter som kan vara av betydelse för utredning om brottet. Före den senaste ändringen av lagtexten angavs det att syftet med kroppsvisitation eller kroppsbesiktning skulle vara eftersökande

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

av föremål som är underkastat beslag, eller eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet.

Ändringen av 28 kap. 11 § rättegångsbalken är i detta hänseende inte

avsedd att innebära någon faktisk förändring prop. 199394: 24 80. Utredningen har inte heller funnit något behov av ändringar s. såvitt gäller syftet med kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Dessa tvångsmedel bör därför även fortsättningsvis få företas i syfte att söka efter föremål som får tas i beslag eller i syfte att ta reda på omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet.

7.4.2 Allmänt om förutsättningarna för tvângsmedlen

Förutsättningarna för kroppsvisitation och kroppsbesiktning bör enligt utredningens uppfattning bestämmas efter samma principer som gäller

för andra undersökningar se avsnitt 6.3.1. Dessa förutsättningar,

kan delas in i straffbarhetskravet, indikationskravet och misssom tankekravet, bör fastställas ett sådant sätt att en rimlig avvägning görs mellan integritetsintresset och effektivitetsintresset. Enligt gällande rätt får den som är skäligen misstänkt för ett brott enligt 28 kap. 11 och 12 §§ underkastas kroppsvisitation och kroppsbesiktning under förutsättning att det är föreskrivet fängelse för det misstänkta brottet. Under sådant förhållande får även den som inte är

skäligen misstänkt underkastas kroppsvisitation, dock endast om det

finns synnerlig anledning att anta att åtgärden kommer att leda till det avsedda resultatet. Innan utredningen går närmare in på de olika förutsättningar som bör gälla för kroppsvisitation och kroppsbesiktning, finns det anledning att göra vissa allmänna överväganden beträffande förutsättningarna för kroppsbesiktning. Utredningen tar framför allt upp frågan huruvida förutsättningarna bör skärpas i förhållande till om gällande rätt och om samma förutsättningar bör gälla för alla olika former av kroppsbesiktning. I förarbetena till de senaste ändringarna i bestämmelsen om

kroppsbesiktning påpekades att några remissinstanser hade ifrågasatt

det inte vore lämpligt att kräva strängare förutsättningar för vissa om

mer ingripande undersökningsåtgärder. Departementschefen hänvisade

emellertid till att Polisrättsutredningens uppdrag omfattade bl.a. frågan förutsättningarna för kroppsbesiktning och tog därför inte upp om frågan i det aktuella ärendet prop. 199394:24 s. 39. I den departe-

mentspromemoria Ds 1991:56 som låg till grund för propositionen

föreslogs inte heller några ändringar beträffande förutsättningarna för

kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Däremot diskuterades möjlig-

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

heten av att skärpa förutsättningarna för kroppsbesiktning i förhållande till kroppsvisitation. I samband därmed redogjordes också för motsvarande reglering i Danmark, där man har olika förutsättningar för legemsbesigtigelse och legemsundersøgelse. Den lindrigare formen av undersökning, legemsbesigtigelse, kan innefatta undersökningar av kroppens yttre, fotografering och liknande samt undersökning av de kläder som vederbörande har på sig. Den mer ingripande formen av undersökning, legemsundersøgelse, innefattar närmare undersökningar kroppen, även inre underav sökningar, samt olika former av provtagningar, röntgenundersökningar och liknande. Legemsbesigtigelse av den som med rimelig grund är misstänkt för ett brott får företas under förutsättning dels att brottet faller under allmänt åtal, dels att åtgärden är väsentlig betydelse för av förundersökningen. Legemsundersøgelse av en misstänkt förutsätter dels att det finns begrundet mistanke om att vederbörande har gjort sig skyldig till ett brott som kan medföra fängelse i ett och ett halvt år eller mer, dels att åtgärden är av avgörande betydelse för förunder-

sökningen dessutom får blodprov tas av den som är misstänkt för

trañknykterhetsbrott och liknande brott. Förutsättningarna för de olika åtgärderna skiljer sig alltså dels i

fråga om straffbarhetskravet brott som faller under allmänt åtal

respektive ett och ett halvt års fängelse i straffskalan, dels i fråga om misstankekravet med rimelig grund er mistankt respektive

begrundet mistanke. För att legemsbesigtigelse skall få företas

krävs dessutom att ingripandet är av väsentlig betydelse för för-

undersökningen, medan det för legemsundersøgelse krävs att in-

gripandet är av avgörande betydelse. Då det gäller undersökningar av den som inte är misstänkt, godtas samtycke som grund för ett ingripande. Utan samtycke får den som inte är misstänkt endast

underkastas sådan legemsbesigtigelse som inte kräver avklädning. Det

krävs dels att det är fråga om ett brott kan medföra ett och ett som halvt års fängelse eller mer, dels att åtgärden är av avgörande betydelse för förundersökningen. Den danska regleringen bygger en värdering av den kränkning

som olika tänkbara ingrepp kan innebära. De minst kränkande

ingreppen ryms inom begreppet legemsbesigtigelse och får företas på lindrigare villkor än de allvarligare ingrepp som betraktas som legemsundersøgelse. I departementspromemorian låg till grund som för de senaste ändringarna i reglerna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning påtalades det emellertid att det är svårt att på ett objektivt sätt värdera en kränkning ur integritetssynpunkt, eftersom olika undersökningsåtgärder kan uppfattas som mer eller mindre kränkande beroende på vem som utsätts för åtgärden och under vilka

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

förhållanden den genomförs. Då kroppsvisitation som regel uppfattas mindre kränkande än kroppsbesiktning och s.k. ytlig kroppsbesom siktning i sin tur inte uppfattas som lika kränkande som fullständig kroppsbesiktning, ansåg man emellertid i departementspromemorian att det fanns skäl att överväga om förutsättningarna för dessa ingrepp borde få förbli desamma. I promemorian anfördes vidare s. 45:

Det är dock svårt att hitta en ändamålsenlig avvägning av förutsättningarna för de olika tvångsmedel som utgår från integritetsaspekterna. Även vissa kroppsbesiktningar om typiskt sett framstår som mer ingripande än andra, gäller detta dock inte alltid i det enskilda fallet. Detsamma kan

sägas vara fallet även vid en jämförelse mellan kroppsvisita-

tion, ytlig kroppsbesiktning och fullständig å ena sidan, och

kroppsbesiktning, å andra sidan. Att objektivt avgöra vilka

åtgärder kan anses vara mer eller mindre ingripande än som andra låter sig därför knappast göras.

Med beaktande vad sagts kan konstateras att det av som nu är svårt att hitta ordning balanserar effektivitets- och en som integritetssynpunkterna bättre än den nuvarande, särskilt om

vill upprätthålla kravet tvångsmedelsregleringens

man enhetlighet och överskådlighet.

Några remissinstanser ifrågasatte emellertid resonemanget i promemorian och menade att det vore lämpligt att kräva strängare förutsättningar för vissa ingripande undersökningsåtgärder. En mer remissinstans hänvisade också till den danska och engelska regleringen exempel på att det går att utforma en mera strikt reglering av som

integritetskänsliga ingripanden ett sådant sätt att den enskilda

individens frihet och värdighet respekteras. Utredningen anser också bör överväga att skärpa förutsättningarna för de mer inatt man gripande tvångsmedlen. Som lagstiftningen för närvarande är utformad

utgör proportionalitetsprincipen egentligen det viktigaste skyddet mot

allt för långtgående ingripanden. Korrekt tillämpad medför pro-

portionalitetsprincipen i och för sig att sådana ingripanden som i det enskilda fallet inte skulle vara försvarliga, inte heller genomförs, även de formella förutsättningarna skulle uppfyllda. Det finns

om vara emellertid klar risk för att effektivitetsintresset får väga över vid en en bedömning åtgärd bör företas. Med hänsyn härtill anser av om en

utredningen att det skydd som proportionalitetsprincipen ger inte är

tillräckligt. I stället bör specifika regler försöka säkerställa man genom tillämpningen denna princip, och för övrigt även ändamåls- och av

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

behovsprinciperna. Kroppsbesiktning är dessutom allmänt sett ett så

integritetskränkande tvångsmedel att det inte bör få företas på samma villkor som man har ansett tillräckliga för kroppsvisitation, ett avsevärt mindre ingripande tvångsmedel. Förutsättningarna för kroppsbesiktning bör således skärpas i förhållande till vad som nu gäller. Frågan är för det första om förutsättningarna behöver skärpas för alla former av kroppsbesiktning eller endast för vissa och, för det andra, vilka förutsättningarna bör vara. Begreppet kroppsbesiktning rymmer en mängd olika former av undersökningar och provtagningar. Vissa dessa åtgärder är av synnerligen integritetskränkande, medan andra innebär ett avsevärt mindre mått av integritetsintrång. För de allvarligaste formerna av kroppsbesiktning bör det ställas upp tämligen kraftigt skärpta krav, eftersom det endast är i speciella fall som intresset att utreda och av beivra brott bör leda till att så allvarliga integritetsintrång accepteras. Lika stränga villkor är det ur integritetssynpunkt emellertid inte nödvändigt att föreskriva för de lindrigare formerna kroppsbeav siktning. De lindrigare, inte så kränkande undersökningarna bör således kunna få företas i fler situationer än de mycket ingripande och kränkande undersökningarna. Eftersom man av hänsyn till effektivitetsintresset inte bör ställa upp strängare villkor än vad som är nödvändigt för att tillgodose intresset av skydd för privatlivet, anser utredningen att man, efter andra länders förebild, bör föreskriva olika

förutsättningar för olika former av kroppsbesiktning.

Enligt utredningens uppfattning är det framför allt undersökningar av kroppens inre som är så kraftigt integritetskränkande att det finns skäl att skärpa kraven för kroppsbesiktning. Som exempel sådana

undersökningar kan nämnas röntgenundersökningar och ultraljudsundersökningar och undersökningar av kroppens håligheter. Sådana

undersökningar skiljer sig i integritetshänseende tydligt från under-

sökningar av kroppens yttre, dvs. ingripanden som innefattar att den

undersökte får klä av sig för att man skall kunna granska hans kropp, antingen i syfte att dokumentera eventuella skador eller för efter att se om han döljer något föremål i t.ex. armhålorna eller håret. För undersökningar av kroppens inre bör det därför ställas strängare upp villkor än för undersökningar av kroppens yttre. Kroppsbesiktning kan också innefatta provtagningar mängd av en olika slag, vilka kan uppfattas som mer eller mindre kränkande. Sådana prov som kan tas i samband med en granskning kroppens av yttre, t.ex. hår- och hudprov, kan som regel betraktas som mindre integritetskränkande än de som utförs vid en undersökning av kroppens inre. Inte heller salivprov eller sedvanliga blodprov torde betraktas som särskilt kränkande former av kroppsbesiktning. Dessa

10 15-0448 289

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

provtagningar kan i integritetshänseende jämställas med under-

sökningar kroppens yttre. Andra provtagningar som kräver en

av undersökning kroppens inre måste däremot betraktas som betydligt av kränkande. I likhet med vad bör gälla för de mer integrimer som tetskränkande undersökningarna bör förutsättningarna för de allvarligaste formerna av provtagning också skärpas i förhållande till vad som för närvarande gäller. För de mindre kränkande provtagningarna behöver däremot inte lika stränga villkor ställas upp. Frågan om en provtagning kan mer eller mindre allvarlig bör i princip anses vara avgöras med hänsyn till det mått integritetsintrång som provtagav ningen generellt sett kan medföra. För att underlätta den anses praktiska tillämpningen kan man i lagtexten dessutom räkna upp exempel på sådana provtagningar kan anses mindre kränkande som och således bör få företas lindrigare villkor, och sådana som som bör betraktas kränkande och för vilka strängare villkor bör som mer gälla. Uppräkningen bör inte uttömmande med hänsyn till risken vara sådan lagstiftning snabbt skulle kunna bli föråldrad. för att en Sammanfattningsvis utredningen således att förutsättningarna anser för vissa former kroppsbesiktning bör skärpas i förhållande till vad av gäller beträffande kroppsvisitation. Undersökningar av kroppens som yttre, tagande hårprov, hudprov, salivprov och blodprov samt av

andra provtagningar inte kräver undersökning av kroppens inre

som en bör få företas på lindrigare villkor. Strängare villkor bör gälla för undersökningar kroppens inre och tagande av andra prov från av människokroppen än som tidigare har nämnts.

Ytlig kroppsbesiktning

lagstiftning rättegångsbalken förekommer begreppen ytlig I annan än

och fullständig kroppsbesiktning beteckningar på olika former av

som undersökningar. Det kan naturligtvis ifrågasättas om inte dessa begrepp borde användas även i rättegångsbalken om man vill ställa olika förutsättningar för lindriga och allvarliga former av upp mer

kroppsbesiktning. Utredningen har emellertid valt att inte använda de i och för sig inarbetade begreppen ytlig och fullständig kroppsbe-

siktning, eftersom de inte framstår som ändamålsenliga begrepp i det

här sammanhanget. Detta framgår enligt utredningens uppfattning om

närmare granskar dels innebörden av begreppet ytlig kroppsbeman siktning, dels bakgrunden till bestämmelsen i 19 § varusmugglingslagen. Begreppet ytlig kroppsbesiktning infördes först i 19 § varusmugglingslagen och beskrivs i förarbetena som en lindrigare variant av

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

kroppsbesiktning. En tulltjånsteman får enligt denna bestämmelse före-

ta ytlig kroppsbesiktning av en person det förekommer

om anledning att han har sig gods kan tas i beslag med stöd som av varusmugglingslagens regler. Ytlig kroppsbesiktning definieras i förarbetena till bestämmelsen prop. l98ll82z2 12 och 24 ff. s. som en yttre granskning av någons nakna kropp samt en undersökning av någons skägg, hår, peruk eller arm- eller benprotes. I propositionen anges att definitionen är avsedd att vara uttömmande, vilket innebär att varje annan form av kroppsbesiktning faller utanför begreppet ytlig kroppsbesiktning. Enligt förarbetena kan den undersökte uppmanas att exponera vissa dolda delar av kroppen såsom fotsulor och amihålor, men inget ytterligare. Det bör enligt förarbetena inte komma i fråga att be den undersökte att inta några särskilda kroppsställningar för att underlätta besiktningen liksom inte heller att undersöka munhåla eller annan hålighet eller att beröra vederbörandes nakna kropp för att undersöka delar av denna. Den undersökte får inte heller uppmanas att ta av sig en protes. Innan bestämmelsen om ytlig kroppsbesiktning infördes i varusmugglingslagen kunde kroppsbesiktning i samband med tullkontroll bara företas i enlighet med rättegångsbalkens regler, dvs. vid skälig misstanke om brott på vilket kunde följa fängelse. Beslut kroppsom besiktning fick dock inte fattas av en tulltjänsteman ens vid fara i dröjsmål. Däremot hade tulltjänsteman befogenhet att med stöd av 19 § varusmugglingslagen besluta om kroppsvisitation om det förekom anledning att en person hade sig gods som var underkastat beslag. Lagstiftningsärendet som ledde till att begreppet ytlig kroppsbesiktning infördes, föranleddes av att det ansågs att tulltjänsteman borde ha befogenhet att besluta även om viss form av kroppsbesiktning. Ett förslag om att tulltjänsteman skulle få befogenhet att vid fara i dröjsmål besluta om kroppsvisitation enligt rättegångsbalkens regler avvisades emellertid eftersom det inte ansågs tillräckligt effektivt. Det

skulle bl.a. ha medfört att kroppsbesiktning inte kunde ha företagits

förrän det förelåg skälig misstanke om brott. I stället ansågs det att tulltjänsteman borde få befogenhet att besluta om vissa former av kroppsbesiktning under samma förutsättningar som enligt 19 § varusmugglingslagen gällde för kroppsvisitation. Vid avgränsningen av de former av kroppsbesiktning som befogenheten skulle omfatta lades framför allt vikt vid vilket behov tullen ansågs ha att kunna av utföra olika undersökningar anförda prop. s. 24 f.. Det hade bl.a. kommit fram att tullen behövde ha befogenhet att granska en persons nakna kropp för att se om han t.ex. hade narkotika fasttejpad på kroppen. De praktiska erfarenheterna hade också visat att tullen behövde kunna undersöka huvudhår och armhålor i sökandet efter

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

narkotika. Dessa undersökningar kom därför att omfattas av begreppet ytlig kroppsbesiktning. Gränsen mellan ytlig och fullständig kroppsbesiktning har således dragits framför allt med hänsyn till vilka befogenheter tulltjänsteman ansågs behöva för att ett effektivt en sätt kunna spåra narkotika, och inte så mycket med beaktande av den grad integritetsintrång de olika åtgärderna kan anses innefatta. av Eftersom syftet med utredningens förslag är att lindrigare villkor skall kunna ställas för lindrigare ingrepp, medan strängare villkor skall upp gälla för allvarligare ingrepp, måste de olika formerna av kroppsbesiktning i rättegångsbalken avgränsas uteslutande med beaktande av den grad integritetsintrång som de kan anses medföra. Av detta av följer att begreppen ytlig kroppsbesiktning och fullständig kroppsbesiktning inte bör användas i rättegångsbalken.

7.4.3 Straffbarhetskravet

För kroppsvisitation och kroppsbesiktning krävs enligt 28 kap. ll och

12 att det finns misstanke ett brott på vilket fängelse kan om följa. Som utredningen har anfört i avsnitt 6.3.2 bör straffbarhetskravet formuleras på sätt beträffande alla straffprocessuella samma

tvångsmedel. Det bör därför även beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning krävas att visst straff skall vara föreskrivet för

brottet.

Kroppsvisitation

För kroppsvisitation enligt 28 kap. 11 § rättegångsbalken krävs att det finns anledning att anta att ett brott har begåtts vilket kan följa fängelse. Det har inte riktats någon kritik mot straffbarhetskravet. Enligt utredningens mening är det ett tillräckligt högt ställt krav för att

upprätthålla skyddet för integriteten. Det nuvarande straffbarhetskravet

bör därför i princip upprätthållas.

För närvarande är straffbarhetskravet detsamma oavsett om det är

fråga kroppsvisitation den är skäligen misstänkt för ett

om av som brott eller någon person. Frågan är om det finns anledning av annan höja straffbarhetskravet för ingripanden som riktar sig mot att t.ex. andra än misstänkta. Om går tillbaka till tvångsmedelslagen man finner straffbarhetskravet för kroppsrannsakan var att det man att kunde följa någon form frihetsstraff brottet. Det var dock endast av den skäligen misstänkt för brottet som kunde underkastas som var kroppsrannsakan. I samband med rättegångsbalkens införande delades

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

emellertid begreppet kroppsrannsakan i två begrepp, kroppsvisitaupp tion och kroppsbesiktning, och kroppsvisitation tilläts även beträffande

annan än den misstänkte. Det ansågs att strängare förutsättningar

borde gälla för kroppsvisitation den inte misstänkt och det av som var föreskrevs därför att åtgärden inte fick företas det inte förekom om synnerlig anledning att åtgärden skulle det avsedda resultatet. ge Straffbarhetskravet skulle dock alltjämt detsamma, vara oavsett om åtgärden riktade sig mot misstänkt eller mot någon Enligt en annan. utredningens uppfattning finns det inte heller anledning att i detta nu avseende göra skillnad mellan misstänkta och andra eftersom personer, skyddet för integriteten i stället kan upprätthållas ett skärpt genom indikationskrav. På de skäl utredningen har anfört inledningsvis som i detta avsnitt bör det emellertid krävas att det skall föreskrivet vara

fängelse för brottet.

Kroppsbesiktning

För att kroppsbesiktning skall få företas krävs enligt 28 kap. 12 liksom beträffande kroppsvisitation, att det finns anledning att anta att det har begåtts ett brott på vilket kan följa fängelse. Av förarbetena till

rättegångsbalken framgår inte vad anledning till att valde

som var man

samma straffbarhetskrav för kroppsbesiktning för kroppsvisita-

som tion. Som utredningen har anfört i avsnitt 7.4.1 bör förutsättningarna

för kroppsbesiktning skärpas i förhållande till vad gäller för

som

närvarande. Utredningen har i samma avsnitt föreslagit att kroppsbesiktning delas in i två olika grader för vilka olika villkor bör gälla. Undersökningar av kroppens yttre, tagande av hårprov, hudprov, salivprov och blodprov samt andra provtagningar inte kräver

som en

undersökning av kroppens inre bör företas lindrigare villkor,

medan strängare villkor bör gälla för undersökningar kroppens inre av

och tagande av andra från människokroppen.

prov Enligt utredningens uppfattning finns det inte anledning att skärpa kravet för den lindrigare formen kroppsbesiktning såvitt gäller den av som är skäligen misstänkt. Skyddet för integriteten kan upprätthållas i tillräcklig utsträckning om man behåller kravet på att det skall vara föreskrivet fängelse för det misstänkta brottet. De mest integritetskränkande åtgärderna bör dock inte få företas annat än det finns om misstanke om ett tämligen allvarligt brott, eftersom det är först då som integritetsintresset bör få vika för intresset att utreda och beivra av

brottet. Undersökning kroppens inre och de kränkande

av mer formerna av provtagning bör därför företas endast det för om brottet är föreskrivet fängelse i två år eller Det skulle medföra mer.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

att de allvarligare formerna kroppsbesiktning inte blev tillåtna vid av lindrigare våldsbrott, brott t.ex. ringa misshandel och ringa våld som mot tjänsteman. Misstanke om ringa narkotikabrott, vårdslöshet med narkotika eller rattfylleri inte är grovt skulle i princip inte heller som kunna föranleda kroppsbesiktning det allvarligare slaget. När det av gäller narkotikabrott finns det emellertid anledning att göra vissa särskilda överväganden. Vid misstanke narkotikabrott är urinprovstagning ett ofta om utnyttjat tvångsmedel, misstanken bara gäller narkotikabrott även om i form eget bruk. Den misstänks för narkotikakonsumtion och av som

med anledning därav underkastas kroppsbesiktning blir i praktiken

ombedd att lämna ett urinprov. En sådan form av urinprovstagning bör enligt utredningens uppfattning hänföras till den lindrigare typen provtagning. Att tvângsvis ta urinprov av en person förutsätter av emellertid någon form undersökning av kroppens inre och är av

dessutom så integritetskränkande att det måste hänföras till den allvarligare formen kroppsbesiktning. Före den l juli 1993 var det

av över huvud taget inte möjligt att ta urinprov eller utföra annan

kroppsbesiktning bara kunde misstänkas för att vara

av en person som

narkotikapåverkad, eftersom straffet för sådan form ringa narkoti-

av kabrott endast kunde bli böter. Genom en ändring i 2 § narkotikastrafflagen höjdes emellertid straffet till böter eller fängelse i högst sex månader, med påföljd att det också blev möjligt att kroppsvisitera den

skäligen misstänkt för narkotikapåverkad. I för-

som var att vara arbetena till ändringen prop. 1992932142 anfördes att straffskalan med böter inte speglade brottets straffvärde och att det endast kunde

gradskillnad mellan innehav för eget bruk, som även

anses vara en tidigare kunde föranleda fängelse, och eget bruk av narkotika, som bara kunde föranleda böter. Den skillnad som fanns kunde dessutom bli mycket liten eftersom innehav för eget bruk kunde betraktas som förled till konsumtion. Även eget bruk narkotika även ett om av fortsättningsvis regel borde föranleda böter ansåg departementssom

chefen att vägande skäl talade för en mera differentierad påföljdsprax-

is, vilket i sin tur förutsatte att straffskalan för eget bruk av narkotika

innehöll fängelse. Departementschefen anförde att sådan ändring av

en straffskalan skulle få betydelse även för tillämpningen av bestämrnel-

bl.a. husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning

serna om anförda prop. s. 19 f.:

Med den föreslagna ordningen skulle dessa regler bli tillämpliga vid misstanke om eget narkotikabruk som utgör

ringa brott. När det gäller kroppsbesiktning kan det bli

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

aktuellt att söka efter färska stickmärken på kroppen eller att ta urinprov. Jag vill dock betona att användningen tvångsmedel av skall följa sedvanliga bestämmelser, proportionalitetssom regeln i 28 kap. 3 a § rättegångsbalken samt, vid kroppsvisi-

tation och kroppsbesiktning, de särskilda regler för-

om farandet som finns i 28 kap. 13 § rättegångsbalken.

Som framgår av propositionen inte den egentliga avsikten med var ändringen att skärpa straffet för ringa narkotikabrott i form av eget bruk. Tvärtom framhöll departementschefen att brottet regel även som fortsättningsvis borde föranleda böter. Trots att brottet således inte betraktades som särskilt allvarligt, ansågs det ändå att ett så pass

ingripande tvångsmedel som kroppsbesiktning borde användas för

att utreda misstanke om narkotikabruk. De nuvarande bestämmelserna

om kroppsbesiktning medför att den som misstänks för narkotikakonsumtion kan underkastas kroppsbesiktning både i dess lindrigare och

dess allvarligare form. Utredningens förslag skulle emellertid leda till att man inte kan ta urinprov med tvång från den vägrar att själv som lämna ett sådant prov. Det följer att den allvarligaste formen av av

kroppsbesiktning inte bör få förekomma vid misstanke om så

förhållandevis ringa brottslighet. Det torde inte heller ha varit departementschefens avsikt att misstänkt vägrar lärrma en som urinprov i stället skulle utsättas för en så ingripande åtgärd som

urinprovstagning med tvång. Ur effektivitetssynpunkt bör det fullt

vara

tillräckligt att man kan ta blodprov av en misstänkt som vägrar lämna

urinprov.

Då det gäller undersökningar av personer inte är misstänkta för

som brott anser utredningen att kraven generellt sett bör högre än vad vara som gäller beträffande misstänkta. Inte ens de lindrigaste formerna av

kroppsbesiktning bör få företas samma villkor som gäller för

kroppsbesiktning av misstänkta. Undersökningar kroppens yttre och av de lindrigare formerna av provtagningar är dock inte allvarligare än

att de bör kunna få företas om det för brottet är föreskrivet fängelse

i två år eller mer. En mälsägande skulle därmed, förutsättningarna om i övrigt är uppfyllda, vara skyldig att underkasta sig undersökning av kroppens yttre vid misstanke om de flesta våldsbrott och sexualbrott. I samband därmed skulle också blodprov kunna tas för t.ex. DNAanalys. Det skulle även kunna tas hår- eller hudprover från målsäganden för att man skulle kunna jämföra med fynd från den misstänkte.

Misstanke om vissa lindrigare brott som t.ex. ringa misshandel eller

vållande till kroppsskada skulle dock inte tillräckligt för att vara

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

målsäganden skulle skyldig att underkasta sig kroppsbesiktning vara över huvud taget. För att målsägande eller någon som inte är skäligen en annan

misstänkt för ett brott skall kunna utsättas för kroppsbesiktning av det mest ingripande slaget bör mycket stränga villkor ställas upp. Dessa former kroppsbesiktning är så integritetskränkande att de av hänsyn

av

till målsägandens integritet endast bör få förekomma i mycket speciella fall. Enligt utredningens uppfattning är det lämpligt att begränsa användningen den allvarligare formen av kroppsbesiktning till de

av fall då förundersökningen gäller brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än två års fängelse. Det skulle innebära att en målsägande inte skulle skyldig att underkasta sig en undersökning vara kroppens inre eller någon de mera kränkande formerna av av av

provtagningar annat än vid vissa allvarliga sexualbrott, nämligen

våldtäkt, våldtäkt, grovt sexuellt utnyttjande av underårig och grov

koppleri. Sådana undersökningar skulle däremot inte kunna

grovt företas vid misstanke exempelvis grov misshandel. om

Det finns anledning att framhålla att en polisman självfallet alltid

både får och bör verka för att som t.ex. har blivit misshanden person lad får den läkarvård han behöver medicinska skäl. Polismansom av bör också oförhindrad, även i de fall då kroppsbesiktning nen anses inte är tillåtet, att t.ex. upplysa målsägande om att brottsutreden ningen skulle underlättas målsäganden kunde presentera ett om läkarintyg på sina skador. Däremot bör det inte få förekomma att en polisman med övertalning försöker att gå med på en pressa en person undersökning, det inte också finns förutsättningar för att med om

tvång förmå denne att genomgå undersökningen i fråga.

7.4.4 Indikations- och misstankekravet

För kroppsvisitation skall få företas annan än den som är

att av skäligen misstänkt för brottet fordras enligt 28 kap. 11 § rättegångsbalken det finns synnerlig anledning att anta att det därigenom att kommer att anträffas föremål kan tas i beslag eller att det annars som betydelse för utredningen brottet. Något motsvarande villkor är av om

finns inte vid kroppsvisitation den är skäligen misstänkt. I

av som tvångsmedelslagen fanns emellertid ett sådant krav för att kroppsrannsakan den misstänkte skulle få företas. Processkommissionen av

hade ursprungligen föreslagit att den sannolika skäl

som var

misstänkt för brott, varâ kunde följa straffarbete eller fängelse, kunde underkastas kroppsrannsakan det fanns skälig anledning att

om

åtgärden skulle leda till att det upptäcktes föremål som var under-

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

kastade beslag eller något spår efter brottet. Kravet på skälig anledning var enligt Processkommissionen motiverat med hänsyn till kroppsrannsakans ingripande natur SOU 1926:32 s. 122. I propositionen sänktes emellertid misstankekravet i bestämmelsen om kroppsrannsakan som en följd av motsvarande ändring i bestämmelsen om husrannsakan. I stället för att det, som Processkommissionen hade föreslagit, skulle krävas sannolika skäl för misstanke om brott föreskrevs slutligen att kroppsrannsakan, liksom husrannsakan, skulle få företas någon var med skäl misstänkt för ett brott. Enligt om bestämmelsens slutliga lydelse kunde således den som med skäl var misstänkt för ett brott på vilket kunde följa straffarbete eller fängelse underkastas kroppsrannsakan om det fanns skälig anledning att åtgärden skulle leda till att det upptäcktes föremål som var underkastade beslag eller något annat som kunde bidra till utredningen. Processlagberedningen föreslog sedermera att begreppet kroppsrannsakan skulle delas upp i kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Kroppsvisitation borde enligt Processlagberedningen få företas även beträffande den som inte kunde anses misstänkt, dock endast under

den strängare förutsättningen att det förekom synnerlig anledning

att åtgärden skulle leda till att det påträffades föremål som var underkastade beslag eller något annan omständighet som kunde ha betydelse för utredningen. Det tidigare gällande kravet på att det för kroppsrannsakan den misstänkte skulle finnas skälig anledning av att tro att åtgärden skulle det avsedda resultatet togs inte med i ge Processlagberedningens förslag och inte heller i propositionen. Det framgår varken Processlagberedningens SOU 1938:43 s. 330 ff. av och NJA 1943 s. 373 f. betänkande eller av förarbetena i övrigt vad som var skälet till den ändringen. Ett grundläggande krav för alla former av tvångsmedel är att

ingripandet behövs för att det eftersträvade resultatet skall uppnås. Det

bör därför alltid krävas att det i det enskilda fallet finns åtminstone någon eller några konkreta omständigheter som visar att ingripandet behövs. Då det gäller kroppsvisitation och kroppsbesiktning av den är skäligen misstänkt anser utredningen inte att något särskilt som indikationskrav behöver föreskrivas utöver vad som följer av behovsprincipen. Skyddet för integriteten kan enligt utredningens mening

upprätthållas tillfredsställande dels genom kravet på att misstanken mot

den undersökte skall ha sådan styrka att han kan sägas vara skäligen misstänkt, dels genom att behovsprincipen iakttas. Liksom då det

gäller husrannsakan och liknande undersökningar se avsnitt 6.3.3 bör

den är skäligen misstänkt kunna underkastas kroppsvisitation och som kroppsbesiktning under förutsättning att omständigheterna i det enskilda fallet ger anledning att anta att ett föremål eller något annat

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

av betydelse för brottsutredningen skall påträffas. Kroppsvisitation och kroppsbesiktning av den som inte är skäligen misstänkt bör av hänsyn till integritetsintresset emellertid inte få företas utan att strängare förutsättningar i övrigt bör gälla. För närvarande får den som inte är skäligen misstänkt underkastas

kroppsvisitation endast om det finns synnerlig anledning att anta att

åtgärden kommer att ge det avsedda resultatet. Vad som menas med uttrycket synnerlig anledning kommenteras inte i förarbetena till rättegångsbalken. Det finns emellertid ett antal avgöranden från JO

som ger en ganska klar bild av hur begreppet tolkas i praktiken se

avsnitt 6.3.3. Sammanfattningsvis kan man säga att kravet pä synnerlig anledning bör tolkas som att det skall föreligga faktiska omständigheter som påtagligt visar att man med fog kan förvänta sig

att uppnå det avsedda resultatet med åtgärden. Detta krav är enligt

utredningens mening tillräckligt för att ett tillfredsställande sätt skydda integriteten hos den som riskerar att bli utsatt för en kroppsvisitation. Utredningen anser vidare att samma krav bör upprätthållas även såvitt gäller kroppsbesiktning av annan än den som är skäligen misstänkt. Ett krav att det skall finnas synnerlig anledning att anta att en kroppsbesiktning skall ge det förväntade resultatet, måste enligt utredningens mening betraktas som ett mycket högt ställt krav. Man kan knappast skärpa indikationskravet mer än så, om man inte vill föreskriva att det skall vara uppenbart att kroppsbesiktningen kommer att ge det tänkta resultatet. Ett så högt ställt krav skulle emellertid göra en bestämmelse om kroppsbesiktning tillämplig i ytterst få fall, i praktiken nästan oanvändbar. Kravet på synnerlig anledning utgör enligt utredningens mening därför en lämplig avvägning mellan integritets- och effektivitetsintressena.

8 Förfarandet vid undersökning, kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Avsnitt 8.1 behandlar bestämmelserna om behörig beslutsfattare i 28 kap. rättegångsbalken. För sådana fall då det finns risk för att det genom åtgärden kommer att röjas uppgifter som omfattas av tryckeller yttrandefrihetsråttslig tystnadsplikt eller av bestämmelserna om beslagsförbud, föreslår utredningen att en fråga om tvångsmedelsanvändning uteslutande skall prövas av rätten eller, i brådskande fall, av åklagaren. Beslut om de mest integritetskränkande formerna av kroppsbesiktning bör också fattas av rätten eller åklagaren. I andra fall bör såväl åklagare som annan förundersökningsledare ha befogenhet

att besluta om tvångsmedelsanvändning.

I avsnitt 8.2 tar utredningen upp reglerna om förfarandet vid

undersökning, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Utredningen

föreslår för det första att proportionalitetsregeln i 28 kap. 3 a § kompletteras så att det uttryckligen framgår att den skall tillämpas även vid genomförandet av ett tvångsmedelsbeslut och att, ide fall det kan vara tillräckligt att tillämpa proportionalitetsprincipen, vissa av de nuvarande bestämmelserna om förfarandet upphävs. Vidare föreslår utredningen vissa förändringar av bestämmelsen om vem som har rätt att vara närvarande vid en undersökning. Utredningen anser också att det absoluta förbudet för en manlig polisman att visitera en kvinna bör

kunna upphävas utom såvitt gäller de mest integritetskränkande formerna kroppsbesiktning. Förslaget innebär att kroppsvisitation

av

och kroppsbesiktning i andra fall som regel bör utföras och bevittnas

person samma kön som den som är utsatt för ingripandet. av en av Slutligen föreslår utredningen också en bestämmelse om medtagande av den som skall kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas och kvarhållande av den som skall kroppsbesiktigas. Avsnitt 8.3 innehåller ett förslag till en, i förhållande till gällande rätt, mer detaljerad bestämmelse om dokumentation av tvångsmedelsanvändning.

Förfarandet vid undersökning

8.1 Behörig beslutsfattare

I detta avsnitt tar utredningen upp frågan om vem som bör ha befogenhet att fatta beslut om undersökning, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. För sådana fall då det finns risk för att det genom åtgärden kommer att röjas uppgifter som omfattas av tryck- eller yttrandefrihetsrättslig tystnadsplikt eller av bestämmelserna om beslagsförbud, föreslår utredningen att en fråga om tvângsmedelsanvändning uteslutande skall prövas av rätten eller, i brådskande fall, av åklagaren. Beslut om de mest integritetskränkande formerna av kroppsbesiktning bör också fattas av rätten eller åklagaren. I andra fall bör såväl åklagare som annan förundersökningsledare ha befogenhet

att besluta tvångsmedelsanvändning. En polisman bör dock, liksom

om för närvarande, i princip inte få fatta beslut om tvångsmedel annat än

i brådskande fall. Såvitt gäller beslut om kroppsbesiktning bör

polismans befogenhet inskränkas till sådan mindre integritetskränkande kroppsbesiktning som avser någon som är skäligen misstänkt. Beslut undersökning för eftersökande av den som skall delges om stämning i brottmål eller hämtas till rätten skall enligt utredningens förslag fattas av rätten eller, i brådskande fall, av en polisman. Detsamma skall enligt förslaget gälla undersökning sedan åtal har väckts för eftersökande av den som är häktad i sin utevaro. Frågor om undersökning för verkställande av häktningsbeslut i andra fall skall prövas av rätten, åklagaren eller någon annan förundersökningsledare

eller, i brådskande fall, av en polisman.

1 Utgångspunkt

Beslut om husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning meddelas enligt 28 kap. 4 och 13 §§ rättegångsbalken av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Denna princip är emellertid inte undantagslös. Förordnande om husrannsakan för delgivning av stämning i brottmål får enligt 28 kap. 4 § första stycket bara meddelas rätten. Om en husrannsakan i annat fall kan antas bli av stor av omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas bör åtgärden enligt samma lagrum inte heller företas utan rättens förordnande, om det inte är fara i dröjsmål. Dessa bestämmelser gäller även beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning 28 kap. 13 § första stycket. Är det fråga husrannsakan om för att söka efter någon som är häktad i sin utevaro eller som skall hämtas till inställelse vid rätten är varken rätten eller åklagaren

Förfarandet vid undersökning

behörig att fatta beslut. Sådan husrannsakan beslutas i stället av polismyndigheten 28 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken och 20§ tredje stycket polislagen. Om det är fara i dröjsmål får en polisman själv fatta beslut om sådan husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning som avses i 28 kap. rättegångsbalken, med undantag för husrannsakan för delgivning av stämning i brottmål 28 kap. 5 §och 13 § första stycket rättegångsbalken samt 20 § tredje stycket polislagen Med vissa undantag är således rätten, åklagaren och polisens förundersökningsledare för närvarande i lika mån behöriga att besluta om tvångsmedel. Frågan är om det alltjämt bör vara utgångspunkten för reglerna om tvångsmedel. Bestämmelserna om vem som är behörig att besluta om tvångsmedel var annorlunda före rättegångsbalkens tillkomst och har i vissa delar ändrats efter hand. Det ifrågasattes dessutom vid tillkomsten av både 1933 års tvångsmedelslag och rättegångsbalken om inte en annan ordning vore lämpligare. Bl.a. ansåg Processkommissionen, vars förslag låg till grund för utarbetan-

det av tvångsmedelslagen, att beslut om tvångsmedel i större ut-

sträckning borde fattas av domstol. Processkommissionen anförde SOU 1926:32 s. 119 f.:

...det säkraste skyddet för den enskilde mot obehörig husrannsakan är att söka däri, att rätten att besluta om husrannsakan överlämnas insiktsfulla och omdömesgilla myndigheter. Med den anordning av den förberedande undersökningen och rättens ställning till denna, som år vanlig i främmande länder, är det givet, att rätten i allmänhet av lagarna angives såsom den myndighet vilken det tillkommer att besluta om husrannsakan. Då det ligger i sakens natur, att beslut om husrannsakan ofta måste fattas mycket snabbt, om icke åtgärden skall bliva förfelad, har man emellertid kunnat stanna härvid utan medgivit åklagar- och polismyndigheter att, då fara i dröjsmål föreligger, fatta beslut om husrannsakan.

Processkommissionen föreslog mot bakgrund av detta resonemang att man skulle göra skillnad mellan olika fall av husrannsakan. Hus-

rannsakan för eftersökande av föremål eller spår av brott borde, utom

vid fara i dröjsmål, beslutas av rätten. Husrannsakan i s.k. tillhåll och i allmänna lokaler borde dock kunna få företas utan rättens förordnade. Detsamma gällde husrannsakan för eftersökande av någon som skulle gripas, eftersom det enligt Processkommissionen i flertalet fall kunde betraktas som en åtgärd i syfte att verkställa ett av annan

Förfarandet vid undersökning

myndighet meddelat beslut. Processkommissionens förslag godtogs emellertid inte. Det tycks framför allt ha varit effektivitetsskäl som gjorde att man inte ansåg sig kunna acceptera att det i första hand skulle vara domstol som beslutade om tvångsmedel. l tvångsmedelslagen infördes i stället en bestämmelse som gav administrativ häktningsmyndighet generell behörighet att förordna om hus- och kroppsrannsakan. Dessutom kunde beslut om tvångsmedel fattas av domstol, men endast om det vara fråga om en åtgärd i ett mål som handlades av domstolen. Om det förelåg fara i dröjsmål kunde en polisman även utan förordnande företa hus- eller kroppsrannsakan. Detsamma gällde husrannsakan i syfte att eftersöka bl.a. den som skulle gripas eller häktas. Processkommissionens tanke att domstol i större utsträckning borde förordna om tvångsmedel togs upp av Processlagberedningen i förslaget till rättegângsbalk. Processlagberedningen anförde SOU 1938:43 s. 329 f.:

Liksom enligt gällande lag bör även rätten äga att meddela förordnade om husrannsakan. Det kunde ifrågasättas, huruvida för husrannsakan i andra fall än i 2 och 3 avses alltid borde fordras beslut av rätten, såvida saken vore brådskande. Till stöd därför kan framhållas, att då husrannsakan verkställts, någon efterföljande prövning av rätten, såsom vid beslag, kan äga rum. Emellertid ligger i tvångsmedlets natur, att ett skyndsamt ingripande är av nöden för att det därmed avsedda syftet skall vinnas. Det skulle därför medföra alltför stor omgång att kräva rättens medgivande till åtgärden, och en sådan anordning torde i regel heller kunna anses påkallad för skyddande av den enskildes intressen. Därest husrannsakan kan väntas bli av stor omfattning, t.ex. då den skall äga rum i större affärslokaler, kontor eller hotell, eller eljest kan antagas medföra väsentligt intrång för den som beröres därav, torde i regel rättens tillstånd böra inhämtas.

Som utredningen inledningsvis har redogjort för i detta avsnitt resulterade Processlagberedningens förslag i att såväl rätten som

åklagaren eller annan förundersökningsledare får fatta beslut om

användande tvångsmedel. Processkommissionens tanke att beslut av tvångsmedel i större omfattning borde fattas av domstol torde om framför allt ha byggt på att domstolen inte är inblandad i förundersökningen på polis och åklagare och därför kan samma sätt som förväntas vara mera objektiv. Som Processlagberedningen framhöll

Förfarandet vid undersökning

kan ett beslut om tvångsmedel som har verkställts inte omprövas, vilket också ger stöd tanken att beslutet i så stor utsträckning som möjligt bör fattas av domstol. Visserligen skulle man, såsom t.ex. i Danmark, kunna införa bestämmelser om omprövning av tvångsmedelsbeslut. Enligt den danska rätten kan resultatet av domstolens prövning emellertid inte bli annat än att den kränkte kan tillerkännas skadestånd av staten. En dansk domstol kan således inte förbjuda polisen att använda den information som t.ex. en olaglig husrannsakan har gett. En bestämmelse om förbud mot att utnyttja viss information skulle också främmande för svensk rätt. Även införde vara om man en möjlighet att få tvångsmedelsbeslut omprövade av rätten skulle det således inte medföra att felaktigt företagna åtgärder skulle kunna rättas till i efterhand. Man bör därför försöka tillgodose intresset av skydd för integriteten på andra sätt, bl.a. genom reglerna om behörighet att besluta om tvångsmedel. Den omständigheten att ett förordnande om tvångsmedel kräver rättsliga överväganden talar starkt för att rätten bör fatta beslut. Ytterligare ett skäl för det är domstolens opartiskhet. Effektivitetsskäl talar emellertid mot en ordning som medför att rätten alltid skall fatta beslut om tvångsmedel. Enligt utredningens uppfattning är det framför allt den omständigheten att förundersökningen

leds av en lagfaren åklagare, fristående från polismyndigheten och

med skyldighet att bedriva förundersökningen så objektivt som möjligt, som gör man att man kan frångå principen om att rätten bör besluta om tvångsmedel. Det torde därför i flertalet fall inte vara nödvändigt att av hänsyn till integritetsintressena kräva att frågor om tvångsmedel prövas av rätten. Liksom för närvarande bör åklagaren vara behörig att besluta i de

flesta situationer. Ju mer ingripande ett tvångsmedel är, desto starkare är emellertid skälen för att frågan om tvångsmedel bör prövas av rätten. Denna princip ligger också till grund för motsvarande

bestämmelser i Danmark där huvudregeln är att rätten beslutar om tvångsmedel. Regeln har dock många undantag som gör att en polisman också får fatta beslut tvångsmedel. Även i Norge gäller om

principen att rätten beslutar om tvångsmedel. I brådskande fall får

beslutet i de flesta fall emellertid fattas av påtalemyndigheten och i vissa särskilt angivna fall får beslut om husrannsakan och kroppsvisitation även fattas polisman. Utmärkande både för dansk och av en norsk rätt är att de mest ingripande formerna av tvångsmedel beslutas

av rätten, medan de mindre integritetskränkande tvångsmedlen får

företas efter beslut av påtalemyndigheten eller av polisen. En liknande ordning finns i svensk rätt då det gäller frihetsberövande i straffprocessuellt syfte. Den mest ingripande formen av frihetsberövande, häktning, beslutas av domstol, medan åklagare är behörig

Förfarandet vid undersökning

att besluta om en kortare tids anhållande. Ett mycket kortvarigt frihetsberövande i form gripande får beslutas polisman. Även av av en när det gäller husrannsakan, kroppsvisitation och andra liknande tvångsmedel bör principen vara att beslut om de mest integritetskränkande formerna av tvångsmedel skall fattas av rätten och att åklagaren, jämte rätten, bör ha behörighet att fatta beslut i övriga fall. Frågan är i vilka fall rätten bör ha ensam behörighet att pröva frågor om

tvångsmedel.

8.1.2 Beslut av rätten eller åklagaren

För närvarande anges i 28 kap. 4§ första stycket att beslut om husrannsakan för delgivning av stämning i brottmål alltid skall meddelas av rätten. Om husrarmsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning i annat fall kan antas bli av stor omfattning eller medföra

synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas, bör åtgärden

inte vidtas utan rättens förordnande om det inte är fara i dröjsmål. Processkommissionen ansåg att rättens tillstånd borde inhämtas om en husrannsakan kunde väntas bli av stor omfattning, t.ex. husrannsakan i större affärslokaler, kontor eller hotell, eller då en husrannsakan eljest kunde antas medföra väsentligt intrång för den som berördes av åtgärden. Både lagtexten och förarbetena pekar ut omfattningen av en husrannsakan som en viktig omständighet vid bedönmingen av om frågan om tvångsmedel bör underställas rättens prövning. Det faktum att en förrättning kan antas bli av stor omfattning anses emellertid i praktiken inte ha avgörande betydelse för om åklagaren själv kan besluta om husrannsakan eller om rättens tillstånd bör inhämtas. Det är snarast om en husrannsakan kan antas medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas som det blir fråga om att begära rättens prövning. Som Processkommissionen uttryckte det kan det t.ex. vara fråga om fall då en husrannsakan kan antas medföra väsentligt intrång för den som berörs. De situationer då det anses angeläget att frågan om tvångsmedel prövas av rätten är framför allt sådana där särskilt tunga integritetsintressen står mot de intressen som åtgärden skall tillgodose, t.ex. vid husrannsakan i lokaler tillhöriga tidningsredaktioner, kyrkor eller advokater. Det är alltså sådana fall som berör anonymitetsskyddet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets grundlagen eller reglerna

om beslagsförbud i 27 kap. 2 § rättegångsbalken. JO har anfört att

husrannsakan en tidningsredaktion inte utan angelägna tidsskäl bör företas utan rättens förordnande eftersom det måste anses vara fråga om en exceptionell åtgärd med hänsyn till att det bl.a. kan föreligga

Fözfarandet vid undersökning

risk för att den som företar åtgärden kan komma att ta befattning med material som är anonymitetsskyddat enligt tryckfrihetsförordningen JO 197576 s. 154. Det har även ansetts att husrannsakan hos en advokat i syfte att eftersöka eller lägga beslag handlingar tillhöriga klienter måste betraktas som en så allvarlig åtgärd att den endast om det är fara i dröjsmål, bör få företas utan rättens förordnande JK 1981 s. 47 samt JK i JO 197778 s. 44. JK har beträffande en husrannsakan i lokaler som tillhörde en kyrka, anfört att åtgärden var av sådan art att frågan därom borde ha underställts rättens prövning om det inte hade förelegat fara i dröjsmål JK 1981 s. 40. Även det något skäl är tveksamt åtgärden bör om av annat om företas anses det för närvarande att bedömningen av tvångsmedelsfrågan bör överlåtas till rätten. I JO 197576 s. 132 anförde JO att det självfallet hade funnits särskild anledning för åklagaren att gå via rätten om han hade haft anledning att vara tveksam beträffande brottsmisstankens styrka eller behovet av husrannsakan s. 153. I ett annat ärende anförde JK att den ornständigheten att den rättsliga bedömningen av den gärning misstanken avsåg inte var problemfri talade för en prövning genom rätten JK:s beslut den 9 mars 1977, återgivet i JO:s ämbetsberättelse 197778 s. 44. Det som bör vara avgörande för om beslut om tvångsmedel bör fattas av rätten eller åklagaren är enligt utredningens uppfattning i första hand det mått av integritetsintrång som en åtgärd innefattar. Ju mer integritetskränkande en åtgärd är, desto mer angeläget är det att frågan om tvångsmedel underställs rättens prövning. Omfattningen av den åtgärd som planeras är naturligtvis en omständighet som kan ha betydelse för bedömningen av vilket integritetsinträng en åtgärd kan komma att innebära, men torde inte ensamt vara avgörande för om

beslutet bör fattas av rätten eller åklagaren. Utredningen anser inte

heller att den omständigheten att en åtgärd kan antas bli särskilt

uppmärksammad bör diskvalificera åklagaren se JO 199293 s. 156

f., jfr Gullnäs m.fl. Rättegångsbalken s. 28:14. Utredningen tar nedan upp några speciella fall där det finns anledning att överväga om inte rätten ensam bör vara behörig att besluta om tvångsmedelsanvändning.

Kroppsbesiktning

Ett exempel mycket integritetskränkande åtgärder är den allvarligare formen av kroppsbesiktning, dvs. sådan kroppsbesiktning som omfattar en undersökning av kroppens inre eller provtagning i samband därmed. I dansk och norsk rätt är huvudregeln att rätten skall

Förfarandet vid undersökning

besluta om de mest integritetskränkande formerna av kroppsliga undersökningar, om det inte är fara i dröjsmål eller finns ett skriftligt samtycke till ingreppet. Enligt utredningens uppfattning bör kroppsvisitation och kroppsbesiktning som regel få företas efter beslut av åklagare. Även den allvarligare formen kroppsbesiktning bör av liksom för närvarande kunna beslutas av åklagaren, om åtgärden riktas mot någon som är skäligen misstänkt för brottet. Däremot kan det av integritetshänsyn ifrågasättas om inte rätten ensam bör vara behörig att besluta om sådan kroppsbesiktning av målsägande och andra som inte

är skäligen misstänkta se avsnitt 7.3.4.

Innan utredningen går närmare in på den frågan finns det anledning att framhålla att inte varje läkarundersökning av en målsägande skall betraktas som kroppsbesiktning i rättegångsbalkens mening. Det är t.ex. inte fråga om kroppsbesiktning om en polisman medverkar till att en person som t.ex. har blivit misshandlad får den läkarvård som han av medicinska skäl behöver eller om polismannen upplyser målsäganden om att brottsutredningen skulle underlättas om han kunde presentera ett läkarintyg sina skador. Sådana åtgärder bör följaktligen kunna få förekomma även om förutsättningarna för kroppsbe-

siktning inte är uppfyllda. Däremot bör polisen inte genom på-

tryckningar försöka förmå målsäganden att underkasta sig en undersökning i brottsutredande syfte, om polisen inte också har laglig möjlighet att med tvång förmå målsäganden att genomgå undersök-

ningen i fråga se avsnitt 7.3.4. Påtryckningar bör följaktligen inte få

förekomma om inte förutsättningar för kroppsbesiktning föreligger. Om det krävs övertalning för att en målsägande skall förmås att underkasta sig en läkarundersökning, bör det därför först beslutas om

kroppsbesiktning.

Med hänsyn till det allvarliga integritetsintrång som en kroppsbesiktning av kroppens inre utgör, anser utredningen att frågor om sådan kroppsbesiktning i princip bör underställas rättens prövning om det är en målsägande eller någon annan som inte är skäligen misstänkt för brottet, som avses bli utsatt för undersökningen. Utredningens slutsats kan dock i vissa fall medföra en viss risk för att ändamålet med åtgärden går förlorad i avvaktan rättens beslut. Även effektiviom tetsintresset som regel bör få vika för integritetsintresset, anser utredningen i detta fall att kroppsbesiktning i brådskande fall bör få företas efter beslut av åklagaren. Det kan ifrågasättas om inte systemet

med jourtjänstgöring i domstolarna kunde utökas så att även andra tvångsmedelsfrågor än häktning kunde prövas under helger. Häkt-

ningsdomaren skulle under sådana förhållandena kunna fatta beslut i frågor om t.ex. kroppsbesiktning av målsägande.

Förfarandet vid undersökning

Husrannsakan i bil på viss plats

I 28 kap. 2 a§ rättegångsbalken finns en specialbestämmelse om husrannsakan i syfte att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas som misstänkt för brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år, eller försök till sådant brott. Husrannsakan får i detta syfte företas i transportmedel viss plats, om det finns särskild anledning att anta att den eftersökte kommer att passera platsen. Bestämmelsen gör det möjligt för polisen att undersöka varje fordon som passerar en viss plats, om fordonet är sådant att det i och för sig är tänkbart att en misstänkt kan hålla sig dold där. Det krävs inte att det grund av omständigheterna finns anledning att anta att den misstänkte gömmer sig i ett visst fordon för att polisen skall få undersöka det. Däremot får bara de fordon undersökas som passerar en plats där det finns särskild anledning att anta att den

misstänkte kommer att passera. Åtgärden får således inte vidtas utan

en föregående prövning av sannolikheten för att platsen kan komma att passeras av den misstänkte prop. 199091:129 s. 15. Denna form av husrannsakan får företas när som helst under förundersökningen och är inte heller inskränkt till något visst område. I inledningsskedet förundersökningen kan enligt propositionen undersökning av fordon av bli aktuellt främst utmed tänkbara flyktvägar från själva brottsplatsen, medan det i ett senare skede kan bli aktuellt att undersöka fordon vid

gränsövergångar om det har framkommit något som gör att man kan

misstänka att den eftersökte kan komma att lämna landet. Det kan således bli fråga om ett mycket stort antal ingripanden under en mycket lång tid. Tanken bakom bestämmelsen torde vara att man inför en undersökning ett visst fordon skall pröva om villkoren är uppfyllda, dvs. av det finns skälig anledning att anta att den misstänkte kommer att om platsen, och därefter besluta om husrannsakan i fordonet. Det passera skulle följaktligen krävas ett nytt beslut husrannsakan för varje om fordon skall undersökas. Det är emellertid inte troligt att man som förfar så i praktiken. Om har funnit att det finns skälig anledning man att anta att den eftersökte kommer att passera platsen torde förutsättningarna inte prövas nytt, inte kontrollen skulle fortgå under om längre tid eller om det av annat skäl finns anledning att anta att en förutsättningarna skulle ha förändrats. Sedan ett fordon har stoppats

Förfarandet vid undersökning

med stöd ett beslut husrannsakan torde dock ta ställning av om man till i vilken utsträckning fordonet bör undersökas. Det kan tänkas att polismannen som har stoppat en bil anser att någon närmare undersökning inte är nödvändig eller att undersökningen i vart fall kan begränsas till vissa utrymmen i fordonet. Det kan också tänkas att man till följd av proportionalitetsprincipen anser sig böra avstå från undersökning av fordonet. Detta är emellertid närmast en fråga om på vilket sätt den beslutade åtgärden skall utföras. Det egentliga beslutet om husrannsakan utgör närmast ett slags generellt tillstånd till kontroll av samtliga de fordon som passerar platsen. Det kan närmast jämföras med det tillstånd som måste inhämtas för telefonavlyssning. Sedan tillstånd till telefonavlyssning väl har meddelats av rätten ansvarar en polisman för att avlyssningen genomförs ett lämpligt sätt. Utredningen anser att det vore lämpligt att införa en liknande beslutsordning då det gäller sådana fordonskontroller i som avses 28 kap. 2 a Ett skäl är att den inledande prövningen av om sådan kontroll bör tillåtas eller i första hand bör göras rättsbildad av personal. För detta talar bl.a. den omständigheten att ett beslut om husrannsakanmi transportmedel viss plats kan komma att omfatta ett stort antal fordon och pågå under förhållandevis lång tid. Om det emellertid som för närvarande krävs ett nytt beslut för varje fordon som skall stoppas medför det i praktiken att frågan inte kan prövas av någon annan än den polisman som befinner sig på platsen. Med hänsyn till vad som har anförts ovan föreslår utredningen därför att fordonskontroll inte får genomföras förrän tillstånd har inhämtats från åklagaren eller rätten. Även det kan det om antas att som regel går att komma i kontakt med en åklagare för att få sådant tillstånd, bör det för de verkligt brådskande fallen finnas viss möjlighet för polisen tillstånd till fordonskontroll. I brådskande att ge fall bör därför även annan förundersökningsledare än åklagaren ha befogenhet att pröva en fråga om sådant tillstånd. Av lagtexten bör vidare framgå att tillstånd till undersökning skall gälla för viss längsta tid och viss plats.

1 Ett beslut om husrannsakan innefattar egentligen inte befogenhet för polisen att stoppa det fordon som skall undersökas. Utredningen har i sitt delbetänkande Polisens rättsliga befogenheter SOU 1993:60 föreslagit att det i polislagen införs en bestämmelse om polismans befogenhet att stoppa fordon. Bestämmelsen skulle ge polisman uttrycklig befogenhet att stoppa ett fordon om det behövs för att genomföra husrannsakan eller annan liknande undersökning.

Förfarandet vid undersökning

Undersökning hos advokat och annan som har tystnadsplikt

Det anses i praxis att frågor om undersökning på advokatkontor bör underställas rättens prövning även om såväl åklagaren som annan förundersökningsledare i princip är behörig att fatta beslut om sådan undersökning. Detta hänger samman med bestämmelsen i 27 kap. 2 § rättegångsbalken, enligt vilken beslag inte får läggas på skriftlig handling om dess innehåll kan antas vara sådant att en advokat inte får höras som vittne därom och handlingen innehas av advokaten eller den till vars förmån tystnadsplikten gäller. Av 36 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken följer att en advokat får höras som vittne om något som har anförtrotts honom i hans yrkesutövning eller som han har erfarit i samband därmed, endast om det är medgivet i lag eller om den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det. En advokat är dock enligt 5 § fjärde stycket skyldig att vittna i mål om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Detta gäller dock inte en försvarare, som aldrig får höras som vittne om vad som har anförtrotts honom för uppdragets fullgörande annat än om parten medger det 5 § tredje och fjärde styckena. Möjligheten att beslagta handlingar hos en advokat är således mycket liten. Dessutom

medför proportionalitetsprincipen att man ofta måste avstå från att

företa undersökning hos en advokat, även om syftet med undersökningen år att efterforska något annat än sådana integritetskänsliga uppgifter som en advokat inte får höras som vittne om. Tvångsmedelskommittén föreslog i betänkandet Tvångsmedel - Anonymitet Integritet SOU 1984:54 vissa regler som syftade till att skydda den personliga integriteten genom obehörigt eller oavsiktligt röjande av skyddade uppgifter. De av kommittén föreslagna bestämmelserna innebar att det alltid skulle göras en intresseavvägning om det i ett enskilt fall kunde konstateras att tvångsmedelsanvändning

innefattade en risk för att skyddade uppgifter skulle komma att röjas.

Denna intresseavvägning borde enligt kommittén alltid göras av

domstol, även i de fall det förelåg fara i dröjsmål. Tvångsmedelskommitténs förslag till ändrad beslutsordning genomfördes emellertid inte.

Utredningen har inte för avsikt att här ta upp frågan om beslagsförbudet är lämpligt utformat såvitt gäller integritetskänsliga uppgifter. Oavsett om beslagsförbudet i någon mån bör ändras eller ej, borde dock en fråga om undersökning hos en advokat i princip prövas av rätten. Bestämmelsen i 27 kap. 2 § berör emellertid inte bara beslag av handlingar hos advokater utan även handlingar hos annan som enligt 36 kap. 5 § inte får höras som vittne. Det kan t.ex. vara fråga läkare, kuratorer eller präster. Även den handling om om som eftersöks inte antas innehålla någon skyddad uppgift eller om det är

Förfarandet vid undersökning

något helt annat än en handling som eftersöks kan det precis som i fallet med undersökning hos en advokat finnas en risk för att skyddade uppgifter ändå kan komma röjas. Även i dessa fall borde frågan att om undersökning prövas av rätten. Bestämmelsen i 27 kap. 2§ hindrar vidare beslag av skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes om det inte är fråga om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. För det fall att det finns en konkret risk för att man genom en undersökning kommer att röja innehållet i ett sådant skriftligt meddelande bör frågan om tvångsmedel underställas rättens prövning, t.ex. om man redan förhand kan säga att undersökningen kommer att omfatta privata brev. Det bör dock inte vara nödvändigt att begära rättens prövning i sådana fall då man visserligen av erfarenhet vet att det finns risk för att man vid undersökningen kommer att påträffa privata brev, men det inte finns någon konkret omständighet som stöder antagandet i det särskilda fallet. Inte heller bör det vara nödvändigt att begära rättens prövning om det inte finns något som tyder på att undersökningen behöver omfatta exempelvis privata brev som kan komma att påträffas. Vid undersökning av en bostad för eftersökande av en person eller av stöldgods eller brottsverktyg torde det som regel inte finnas någon konkret risk för att personliga meddelanden mellan närstående kommer att röjas. En sådan risk kan dock uppstå om undersökningen syftar till eftersökande av information. Utredningen anser således att rätten bör pröva frågan om tvångsmedelsanvändning om det finns risk för att det genom åtgärden kommer att röjas uppgifter i skriftliga handlingar och annat som inte får tas i beslag. I brådskande fall bör även åklagaren vara behörig att besluta tvångsmedelsanvändning i de nu nämnda integritetsfallen. Det om finns anledning att framhålla att tvångsmedelsfrågor kan behöva prövas av rätten även under helger.

Övriga särskilt integritetskänsliga tvångsátgärder

En undersökning eller någon annan form av tvångsmedel kan även i andra fall än de nyss har nämnts vara synnerligen integritetskränsom kande. Utredningen har emellertid funnit att det inte ett tillfredsställande sätt går att generellt beskriva de ytterligare fall då rätten ensam bör vara behörig att pröva en fråga om tvångsmedelsanvändning. En åtgärd bör dock inte företas utan rättens förordnande om den är av den arten eller omfattningen eller om omständigheterna i det enskilda fallet annars är sådana att åtgärden kan antas komma att

Förfarandet vid undersökning

innebära betydande intrång i integriteten. Även vid undersökning ett i kyrkolokaler kan frågan om tvångsmedelsanvändning underställas rättens prövning. Skulle rättens beslut inte kunna avvaktas utan att ändamålet med åtgärden skulle förlorat, är det en omständighet som bör kunna betydelse för åklagarens bedömning av om frågan om tvångsmedel bör underställas rättens prövning eller

Anonymitetsfallen

Som framgår av redogörelsen för praxis anses det att frågor om bl.a. undersökning på tidningsredaktioner bör underställas rättens prövning. I de fall det finns en risk för att en undersökning kan leda till att anonymitetsskyddet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen träds för när torde åklagarna i praktiken överlämna tvångsmedelsfrågan till rättens bedömning. Frågan är emellertid om inte rätten borde vara ensam behörig att besluta om tvångsmedelsanvändning i sådana situationer. I vart fall finns det anledning att överväga om det inte borde framgå tydligare av rättegångsbalken vem som skall eller bör fatta beslut i dessa fall. Anonymitetsskyddet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen medför att det i många fall är uteslutet att använda tvångsmedel för att efterforska uppgifter om personer som har medverkat vid framställningen av tryckta skrifter och liknande. Anonymitetsskyddet bygger på bestämmelserna i 3 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen, enligt vilken författare till tryckt skrift inte är skyldig att sätta ut sitt namn på skriften. Detsamma gäller den som har lämnat ett meddelande eller en underrättelse för offentliggörande i tryckt skrift till författare eller annan upphovsman, utgivare eller redaktion eller liknande. I mål om tryckfrihetsbrott mot den som enligt

de särskilda reglerna i 8 kap. tryckfrihetsförordningen är ansvarig för

en skrift, får fråga över huvud taget inte väckas om vem som är författare eller som har lämnat ett meddelande eller en underrättelse för offentliggörande i skriften 3 kap. 2 §. Anonymitetsintresset skyddas vidare av tystnadsplikt för den som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av tryckt skrift 3 kap. 3 §. I vissa fall gäller emellertid inte tystnadsplikten, bl.a. om den till vars förmån tystnadsplikten gäller har samtyckt till att hans identitet röjs 3 § andra

stycket l eller om det rör sig om vissa grova brott mot rikets säkerhet

3 § andra stycket 2. Det görs vidare undantag från tystnadsplikten för utredning om uppsåtligt oriktigt utlämnande av hemlig allmän handling och uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt. Tystnadsplikten viker i detta fall emellertid bara om rätten vid förhandling finner det

Förfarandet vid undersökning

erforderligt att uppgift lämnas, huruvida den som är tilltalad eller skäligen misstänkt för den brottsliga gärningen har lämnat meddelandet eller medverkat till framställningen 3 § andra stycket 4. Tystnadsplikten gäller inte heller i den mån domstol i annat fall av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift om identiteten lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran 3 § andra stycket 5. Anonymitetsskyddet förstärks ytterligare genom bestämmelsen i 3 kap. 4 vilken förbjuder myndighet och annat allmänt organ att efterforska författare, utgivare och meddelare, i vidare mån än vad som erfordras för åtal eller annat ingripande mot honom som står i strid med denna förordning Är det tillåtet enligt tryckfrihetsförordningen att ingripa mot en författare eller meddelare får han också efterforskas. Misstänks han t.ex. ha gjort sig skyldig till ett grovt brott mot rikets säkerhet får han efterforskas t.ex. genom frågor under ett polisförhör. Är det däremot fråga något de undantag från om av tystnadsplikten som nämns i 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 får efterforskande frågor inte ställas under polisförhör, eftersom tystnadsplikten i dessa fall kan brytas endast vid förhandling i domstol, under vittnesförhör eller förhör under sanningsförsäkran. I 3 kap. 4 § anges

därför också att den i 3 § angivna tystnadsplikten skall beaktas även

för det fall att efterforskning får förekomma. Tystnadsplikten motsvaras således av ett frågeförbud för polis, åklagare och andra myndigheter. Om det med hänsyn till reglerna om tystnadsplikt inte är tillåtet för en person att röja t.ex. en meddelare, är det följaktligen inte heller tillåtet för polisen att ställa frågor i syfte att ta reda på vem meddelaren är. Motsvarande bestämmelser som i tryckfrihetsförordningen finns beträffande radioprogram, filmer och ljudupptagningar i yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmelserna om anonymitetsskydd och tystnadsplikt i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen kompletteras av

bl.a. 36 kap. 5 § rättegångsbalken, som innehåller bestämmelser om

inskränkningar i den allmänna vittnesplikten. Enligt 36 kap. 5 § femte stycket får den som har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen höras som vittne om förhållanden som tystnadsplikten avser endast i den mån det föreskrivs i nämnda paragrafer. Bestämmelsen har emellertid betydelse inte bara för möjligheten att hålla vittnesförhör med en person som omfattas tystnadsplikten, utan också för möjligheten att tillgripa av tvångsmedel under förundersökning. Enligt 27 kap. 2 § rättegångsbalken får skriftlig handling inte tas i beslag om dess innehåll kan en antas sådant att handlingen innehas av en person som enligt vara 36 kap. 5 § inte får höras som vittne om dess innehåll eller av den till

Förfarandet vid undersökning

vars förmån tystnadsplikten gäller. Undersökning och kroppsvisitation får således inte heller företas i syfte att eftersöka en sådan handling. Om förundersökningen emellertid skulle avse ett grovt brott mot rikets säkerhet, vilket bryter den tryck- och yttrandefrihetsrättsliga tystnadsplikten, får undersökning företas för att eftersöka handlingar som kan avslöja författare, utgivare eller meddelare. Beslut om sådan undersökning får fattas inte bara av rätten utan i princip även av åklagaren eller annan förundersökningsledare. Beslagsförbudet i rättegångsbalken innebär endast att det är förbjudet att använda tvångsmedel i det direkta syftet att efterforska

sådana uppgifter som omfattas av det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga

anonymitetsskyddet. Bestämmelsen ger således inte något skydd mot undersökning eller kroppsvisitation som företas i något annat syfte, som medför en risk för att anonymitetsskyddade uppgifter röjs. men Även det i ett enskilt fall finns risk för att anonymitetsintresset om en träds för när, får frågan om tvångsmedel i princip prövas av en åklagare eller polisens förundersökningsledare. av Tidigare utredningar har lagt fram förslag som har syftat till att stärka skyddet för författares och meddelares anonymitet i situationer då det uppkommer behov av att använda tvångsmedel. Utredningen anonymitetsskydd vid beslag och undersökning föreslog i sitt om betänkande Anonymitet och tvångsmedel SOU 1976:36 att särskilda regler skulle gälla vid beslag och undersökning hos medieföretag eller i 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen. Dessa personer som avses regler, som skulle tillämpas redan om det fanns en risk för att man undersökning eller beslag skulle komma att röja anonymitetsgenom skyddade uppgifter, innebar att särskilda förutsättningar skulle gälla

för tvångsmedel i anonymitetsfallen, att åtgärden i dessa fall skulle

prövas av domstol, att anonymitetsintresset skulle bevakas av en särskild företrädare anonymitetsombud samt att särskilda regler skulle gälla för förfarandet. Kommitténs förslag remissbehandlades

men ledde inte till lagstiftning. I stället tillsattes tvångsmedelskommit-

tén, fick i uppdrag att bl.a. göra en fullständig översyn av som

tvångsmedelsregleringen i 27 och 28 kap. rättegångsbalken.

Även Tvångsmedelskommitténs förslag innefattade förslag till vissa regler syftade till att skydda anonymiteten mot obehörigt röjande som tvångsmedelsanvändning. Dessa regler skulle dessutom skydda genom

anonymiteten mot oavsiktligt röjande i samband med tvångsmedelsan-

vändning. Kommittén ansåg att det alltid borde göras en intresseavvägning, det i ett enskilt fall kunde konstateras att tvångsmedelsanom

vändning innefattade en risk för att anonymitetsskyddade uppgifter

skulle komma att röjas. Anonymitetsintresset borde därvid tillmätas synnerlig vikt och tvångsmedelsanvändning skulle således inte kunna

Förfarandet vid undersökning

komma i fråga om inte intresset därav vägde ännu tyngre. Prövningen av tvångsmedelsfrågan borde vidare ankomma på domstol. Förslaget genomfördes emellertid inte. Förutsättningarna för undersökning för eftersökande handlingar av är helt kopplade till möjligheten att ta handlingen i beslag. Utredningen avser inte att i det här avsnittet ta upp frågan om vilka förutsättningarna för beslag bör vara i de fall då det finns risk för en

att anonymitetsskyddade uppgifter kommer att röjas se avsnitt 9.2.3.

Det är här endast fråga om vem som skall pröva frågan om en

handling med hänsyn till reglerna i tryckfrihetsförordningen och

yttrandefrihetsgrundlagen över huvud taget får eftersökas. Den prövning som behöver göras är således om en handling, kan antas som innehålla skyddade uppgifter och innehas den har som av som tystnadsplikt eller av den till vars förmån tystnadsplikten gäller, omfattas av beslagsförbudet i 27 kap. 2 § rättegångsbalken eller om situationen är sådan att anonymitetsskyddet kan brytas. Prövningen av dessa frågor bör enligt utredningens uppfattning överlämnas till rätten. Svårigheten är emellertid att det inte alltid är klart att den eftersökta handlingen innehåller uppgifter som omfattas beslagsförbudet. Både av i ett sådant fall och i fall då det är något helt annat än en handling som eftersöks finns det emellertid en risk för att anonymitetsskyddade uppgifter av misstag råkar röjas. I vissa fall kan redan risken för att anonymitetsskyddade uppgifter kan komma att röjas leda till att man av hänsyn till proportionalitetsprincipen måste avstå från att företa en undersökning, även om de formella villkoren för undersökningen är uppfyllda. Enligt 1976 års förslag skulle domstolsprövning visserligen vara obligatorisk om det kunde antas att en husrannsakan kunde medföra att anonymitetsskyddade uppgifter kunde komma att röjas, men endast för det fall att åtgärden riktade sig mot ett medieföretag eller mot en sådan person som avses i 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen. Risken för att anonymitetsskyddade uppgifter röjs är

naturligtvis större vid en undersökning t.ex. en tidningsredaktion än något annat företag, men det kan ändå finnas en viss risk oavsett var undersökning företas. Det talar enligt utredningens uppfattning för

att bestämmelser som är avsedda att lösa konflikten mellan intresset av att utreda brott och av att skydda anonymiteten inte bör vara avhängiga av var eller mot vem en tvångsåtgärd företas. Utredningen anser i stället att rätten bör pröva frågan tvångsmedelsanvändning om så snart det finns konkreta omständigheter som ger särskild anledning att anta att åtgärden kan komma att medföra att anonymitetsskyddade uppgifter röjs. Utredningen anser dock att åklagaren i brådskande fall bör vara behörig att pröva frågan om tvångsmedelsanvändning. Under förutsättning att den häktningsdomare som har helgberedskap kan

Förfarandet vid undersökning

pröva även sådan tvångsmedelsfråga torde det mera sällan uppstå en situationer då inte rättens beslut kan avvaktas.

Delgivning stämning samt verkställande av häktnings- och av hämtningsbeslut

Husrannsakan för delgivning stämning i brottmål får enligt 28 kap. av 4 § första stycket rättegångsbalken bara meddelas av rätten. Bestämmelsen om förordnande om husrannsakan i syfte att delge stämning ibrottmål tillkom genom SFS 1985:267 prop. 198485: 109 i samband med andra lagändringar som tillsammans syftade till att effektivisera delgivningsverksamheten. Tidigare hade stämningsmän över huvud taget ingen rätt att bereda sig tillträde till privat område för att delge någon en handling. Genom ändringen år 1985 fick en stämningsman emellertid rätt att få tillträde till enskilt område som inte utgjorde bostad och rätt att begära biträde av polisen 29§ delgivningslagen. Departementschefen ansåg att en lagstadgad tillträdesrätt var av stor betydelse för ett effektivt delgivningsförfarande, att integritetsskäl borde göra undantag för den men man av mest privata sfären, dvs. någons bostad anförd prop. s. 55. Då det gällde delgivning av stämning i brottmål var förhållandena emellertid annorlunda. Eftersom vissa enklare former av delgivning inte är tillåtna det är stämning i brottmål som skall delges, kunde den om en misstänkte tidigare undandra sig delgivning genom att t.ex. vägra att öppna dörren till sin lägenhet. Han kunde därigenom också undandra sig lagföring och straff. Eftersom ett sådant förfarande enligt departementschefen inte kunde godtas fanns det starka skäl att skapa ett

verksamt medel för att genomföra delgivning i sådana fall, även om

delgivningsmetoden skulle bli mer ingripande än vad som annars

accepteras anförda prop. s. 57. Departementschefen ansåg att det, med hänsyn till reglerna i rättegångsbalken om undersökning för

eftersökande den som skall hämtas till förhör eller som skall av hämtas till inställelse vid rätten, knappast kunde anses alltför långt-

gående att införa möjlighet att använda husrannsakan i fall då det

en nödvändigt för att stämning i brottmål skall kunna delges, särskilt var tillräckliga garantier gavs för att möjligheten inte användes i om

onödan anförda prop. s. 58. Med hänsyn till den integritetskränkning

för den enskilde som en sådan åtgärd skulle innebära ansåg departementschefen dock att det borde vara fråga om misstanke om brott av allvarligare slag. En lämplig avgränsning var att det för brottet skulle stadgat fängelse. För att garantera att tvångsmedlet skulle komma vara

Föifarandet vid undersökning

att användas restriktivt borde enligt departementschefen endast domstol vara behörig att besluta om åtgärden. I en proposition om vissa effektiviseringar delgivningsområdet prop. 199495: 188 föreslås att husrannsakan skall kunna företas även för eftersökande av en tilltalad som skall delges kallelse till förhandling i brottmål. Det föreslås vidare att husrannsakan för delgivning skall få företas oavsett brottets svårighetsgrad. Däremot föreslås ingen ändring i fråga om vem som får fatta beslut om sådan husrannsakan. Husrannsakan för delgivning av stämning i brottmål har tidigare ansetts så integritetskränkande att åtgärden bara får företas efter beslut rätten. Är det fråga husrannsakan för eftersökande den av om av som är häktad i sin utevaro eller som skall hämtas till inställelse vid rätten är emellertid rätten över huvud taget inte behörig att fatta beslut. Förordnande om sådan husrannsakan meddelas i stället av polismyndigheten eller, om det är fara i dröjsmål, av en polisman. Denna ordning infördes i samband med att bestämmelsen i 28 kap. 5§ rättegångsbalken ändrades SFS 1990:443, prop. 198687:115, bet. 198687:JuU36, prop. 1988892124, bet. 198889:JuU25, prop. 198990:71 och bet. 198990:JuU32. Enligt den tidigare lydelsen av 28 kap. 5 § hade polisman befogenhet att utan förordnande företa husrannsakan om åtgärden hade till syfte att eftersöka den som skulle gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten eller i syfte att verkställa beslag av föremål som färsk gärning följts eller spårats eller då det kunde anses vara fara i dröjsmål. Justitieutskottet pekade på bet. 198889:JuU25 s. 30 att beslut om husrannsakan oftast var så känsliga att det som regel borde överlämnas till rättsbildad personal att göra bedömningar i sådana frågor och att det inte utan starka skäl borde anförtros enskild polisman att fatta beslut om husrannsakan. Bestämmelsen i 28 kap. 5 § borde enligt Justitieutskottet därför ändras så att polismans rätt att själv fatta beslut om husrannsakan uttryckligen inskränktes till fall då det var fara i dröjsmål. Ett förslag om ändring av 28 kap. 5 § det Justitieutskottet hade förordat lades också fram sätt som av

Justitiedepartementet i en lagrådsremiss. Lagrådet ansåg prop.

198990:71 s. 162 f. att ändringen utgjorde ett framsteg från rättssäkerhetssynpunkt eftersom frågan om husrannsakan förtjänade övervägande av juridiskt utbildad personal även i de fall det var fråga om att verkställa ett beslut om personella tvångsåtgärder som t.ex. häktning eller hämtning. Då det gällde husrannsakan i syfte att verkställa beslut om häktning eller hämtning anförde lagrådet emellertid:

Förfarandet vid undersökning

Det kan inte gärna ifrågakomma att rätten, när den i brottmål meddelar beslut om häktning av frånvarande eller om hämtning, skall samtidigt meddela beslut om husrannsakan. I så fall uppnås inte någon reell förstärkning av rättssäkerheten; rätten kan inte veta något närmare om de omständigheter under vilka omhändertagandet måste ske. Inte heller bör beslut om husrannsakan i den angivna situationen ankomma på undersökningsledaren eller åklagaren; förundersökningen är ofta avslutad, åklagaren är part i målet och omhändertagandet skall verkställas av polismyndigheten. Det är därför i det angivna fallet polismyndigheten som bör

besluta om husrannsakan. Detta bör i princip ske med stöd

av 20§ polislagen beträffande häktning och hämtning i tvistemål torde detta vara det enda tillgängliga alternativet.

Departementschefen ansåg anförda prop. s. 79 liksom lagrådet att åklagaren inte borde vara behörig att besluta om husrannsakan i de nu nämnda fallen eftersom åklagaren är part i målet. Att enbart lita till rätten som beslutsfattare i dessa situationer var enligt departementschefen inte särskilt praktiskt och inte heller nödvändigt. I stället ansåg departementschefen att det fanns goda skäl för att införa samma ordning som i tvistemål, nämligen att polismyndigheten får besluta om husrannsakan i alla situationer där det inte föreligger fara i dröjsmål. I 28 kap. 4 § rättegångsbalken infördes därför ett tredje stycke enligt vilket förordnande om husrannsakan för eftersökande av den som skall häktas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 § tredje stycket eller hämtas till inställelse vid rätten meddelas av polismyndighet eller polisman enligt bestämmelser i polislagen.

Vad lagrådet anförde tyder att lagrådet menade att husrannsakan

i de nu nämnda syftena inte alls borde regleras i rättegångsbalken, utan i polislagen. Det är emellertid tveksamt om departementschefen avsåg att förutsättningarna för sådan husrannsakan skulle fastställas i

polislagen se prop. 198990:71 s. 84. Om man tolkar lagtexten efter

dess ordalydelse ger den snarare intryck av att polislagen är tillämplig endast i fråga om vem som skall besluta om husrannsakan förord-

nande om husrannsakan. .meddelas av polismyndighet eller polisman . enligt bestämmelser i polislagen. Rättegångsbalken skulle således tillämpas beträffande t.ex. förutsättningarna för husrannsakan och förfarandet vid sådan förrättning. På samma sätt tolkas bestämmelsen i Råttegângsbalken I där det sägs s. 28:15 att polismyndighet eller polisman kan meddela förordnande om husrannsakan i vissa fall av s k personell husrannsakan enligt 2 §. Ytterligare stöd för denna tolkning ger den omständigheten att det i 20 § polislagen alltjämt

Förfarandet vid undersökning

föreskrivs att det i fråga om husrannsakan för eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbalken. I praktiken tycks det emellertid råda delade meningar om hur bestämmelsen skall tolkas och det har också framförts synpunkter till utredningen om att den borde förtydligas. Bestämmelsen i 28 kap. 4 § tredje stycket rättegångsbalken innefattar en sammanblandning av rättegångsbalkens och polislagens regler. Ett grundläggande krav för bestämmelser om tvångsmedel är att de formuleras på ett sådant sätt att de inte leder till tolknings- eller tillämpningssvårigheter. Den teknik som används i 28 kap. 4 § tredje stycket och som innebär att man i en viss fråga hänvisar till bestämmelser i lagstiftning har emellertid åtminstone tidigare visat annan sig leda till problem och är enligt utredningens mening dessutom principiellt olämplig. Det bör i stället framgå direkt av lagtexten i rättegångsbalken vem som är behörig att fatta beslut om undersökning. Frågan är då vem som bör vara behörig att förordna om undersökning för eftersökande av den som är häktad i sin utevaro eller som skall hämtas till förhandling. Enligt utredningens mening finns det inget som talar mot att rätten skulle fatta beslut i dessa frågor. Av integritetsskäl är det tvärtom att föredra att frågan undersökning prövas av rätten. Lagrådet ansåg om visserligen att det inte skulle uppkomma någon reell förstärkning av rättssäkerheten rätten skulle besluta om husrannsakan för efterom sökande av den som skulle hämtas eller som var häktad i sin utevaro. Resonemanget, har redovisats ovan, utgick emellertid från att som rätten skulle meddela beslut om husrannsakan i samband med beslutet hämtning eller häktning. Så skulle emellertid inte bli fallet. En om fråga om husrannsakan kan inte prövas förrän det i det enskilda fallet visar sig finnas behov för polisen att exempelvis bereda sig tillträde till eftersökt persons bostad för att kunna verkställa ett beslut om en hämtning eller häktning. Frågan skall bedömas mot bakgrund av de faktiska omständigheter föreligger då behovet av husrannsakan som uppkommer, varvid hänsyn skall tas dels till intresset av skydd för den personliga integriteten hos den berörs av husrannsakan, dels till som intresset att beslutet verkställs. Utredningen anser mot bakgrund av härav att det är lämpligare att frågor om tvångsmedel för verkställande av beslut om häktning eller hämtning prövas av domstolen än av

polismyndigheten, inte känner till bakgrunden till beslutet och

som därför inte kan göra samma bedömning som domstolen av hur angeläget det är att beslutet verkställs genom användning av tvångsmedel. Ett ytterligare skäl för att beslut i dessa frågor bör fattas av domstol är att undersökning för verkställande av beslut om häktning

Förfarandet vid undersökning

eller hämtning kan jämställas med undersökning för delgivning av stämning i brottmål. Det är i båda fallen fråga om verkställande av

beslut som uteslutande meddelas domstolen. Som framgår den

av av tidigare redogörelsen har det ansetts att domstolen också bör besluta om husrannsakan i stärnningsfallen. Samma beslutsordning bör gälla även vid undersökning för verkställande av beslut om hämtning eller häktning. Domstolen bör följaktligen pröva frågor om undersökning för eftersökande av den som är häktad i sin utevaro eller som skall hämtas till förhandling eller delges stämning. Frågan är om också någon annan bör vara behörig att fatta beslut i sådana frågor. Enligt nuvarande bestämmelser är rätten ensam behörig då det gäller husrannsakan för delgivning av stämning, medan husrannsakan i de båda andra fallen får beslutas av polismyndighet och, vid fara i dröjsmål, av polisman. Då det gäller verkställande av hämtningsbeslut eller delgivning av stämning kan det för det första framhållas att sådana åtgärder som regel endast förekommer sedan förundersökningen har avslutats. Det finns därför ingen förundersökningsledare som naturligt skulle kunna pröva frågan. Beslut om hämtning och delgivning fattas dessutom av rätten, utan att åklagaren i målet känner till något närmare om beslutet. Varken åklagaren eller förundersökningsledaren bör därför besluta om undersökning för hämtning eller delgivning av stämning. Såvitt gäller undersökning för eftersökande av den som är häktad i sin utevaro ställer sig saken något annorlunda. När bestämmelsen i 28 kap. 4§ tredje stycket infördes framhöll man att åklagaren i häktningsfallen inte borde fatta beslut om husrannsakan eftersom han är part i målet och omhändertagandet skall verkställas av polismyndigheten. Den omständigheten att det är polisen som skall verkställa undersökningen kan enligt utredningens mening inte tillmätas någon betydelse just i detta fall eftersom det ankommer polisen att verkställa alla beslut om straffprocessuella tvångsmedel, oavsett vem som har fattat beslutet. Att åklagaren är part i målet sedan åtal har väckts bör inte heller hindra att han får besluta i tvångsmedelsfrågor som t.ex. föranleds av en kompletterande förundersökning. Om

kompletterande förundersökning inte förekommer bör åklagaren

däremot inte vara behörig att besluta i frågor om tvångsmedel sedan åtal har väckts, eftersom åklagaren genom åtalet har lämnat över ansvaret för målet till rätten. Med hänsyn härtill och till att domstolen dessutom har ett särskilt ansvar för häktade i målet bör rätten, sedan åtal har väckts, ensam vara behörig att besluta om undersökning för eftersökande av den som är häktad i sin utevaro.

Förfarandet vid undersökning

Undersökning för verkställande av häktningsbeslut förekommer emellertid också under förundersökningen. I sådana fall har verkställande av häktningsbeslut närmarare likheter med verkställande av anhållningsbeslut. Utredningen inte att det i dessa fall finns skäl anser för att låta rätten ensam pröva frågor om undersökning. Både åklagare och andra förundersökningsledare bör därför få besluta om sådan undersökning. Liksom enligt gällande rätt bör en polisman i brådskande fall

besluta om undersökning i häktnings- och hämtningsfallen. För

närvarande får polisman dock inte besluta om husrannsakan för en delgivning av stämning. Utredningen anser inte att det finns skäl att i detta avseende göra skillnad mellan de olika fallen. Polisman bör därför i brådskande fall få besluta om undersökning också i delgivningsfallen. Även det inte är ett brådskande fall bör polisman om en vidare få fatta beslut om de minst integritetskränkande formerna av undersökning, bl.a. undersökning av allmänt tillgängliga utrymmen och andra områden utomhus.

8.1.3 Beslut av annan förundersökningsledare än åklagare

Enligt gällande rätt är polisens förundersökningsledare behörig att förordna om tvångsmedel i samma utsträckning som åklagare. Utredningen att polisens förundersökningsledare i stort sett bör anser ha samma befogenhet som åklagare att besluta om tvångsmedel. Undantag bör dock göras för de mest ingripande formerna av kroppsbesiktning, bl.a. undersökning av kroppens inre, vilka inte bör få företas annat än efter beslut av åklagaren eller av rätten. Det finns dessutom anledning att överväga om man bör göra undantag för vissa andra tvångsmedel eller för vissa typer av situationer. Har förundersökningen inte kommit så långt att någon är skäligen

misstänkt för brottet får polismyndigheten leda förundersökningen, och

således också besluta tvångsmedel, om det inte är påkallat av om särskilda skäl att åklagaren skall överta ledningen 23 kap. 3 §. Om någon är skäligen misstänkt får polisen leda förundersökningen endast saken är av enkel beskaffenhet. Vad som menas med enkel om

beskaffenhet framgår Riksåklagarens cirkulär. I en bilaga räknas de

av brott vilka regel kan anses vara av enkel beskaffenhet. Om upp som det skulle bli aktuellt att förordna tvångsmedel i något sådant fall om skall förundersökningen ändå övertas av åklagaren om det inte är fråga husrannsakan inte är större omfattning eller om kroppsvisiom som av tation och kroppsbesiktning. Konsekvensen av stadgandet i 23 kap. 3 § tillsammans med RÅ:s cirkulär polisens förundersökningsledare är att

Förfarandet vid undersökning

har oinskränkt behörighet att besluta om tvångsmedel så länge förundersökningen inte har fortskridit så långt att det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet och det inte heller är påkallat av särskilda skäl att åklagaren övertar förundersökningsledningen. Varken av förarbetena eller i annat sammanhang finns emellertid närmare utvecklat vad som avses med särskilda skäl, dvs. i vilka situationer undantagsregeln skall tillämpas. Såväl i förarbetena till rättegångsbalken NJA 1943 s. 300 som i senare lagstiftnings-

ärenden se t.ex. prop. 198788: 107 s. 8 har emellertid framhållits att

det endast undantagsvis bör anses föreligga sådana särskilda skäl att åklagaren bör ta över ledningen av förundersökningen redan innan

någon är skäligen misstänkt. Enligt Åklagarutredningen Ett reforme-

rat åklagarväsendet SOU 1992:61, s. 281 förekommer det i praktiken bara när det år fråga om juridiskt komplicerade brott som t.ex. ekonomisk brottslighet och undantagsvis vid andra mycket grova och

svårutredda brott. Detsamma gäller enligt Åklagarutredningen om det

i det enskilda fallet fordras beslut av åklagare, t.ex. ett beslut om tvångsmedel. I praktiken torde emellertid frågan om tvångsmedelsanvändning underställas åklagarens prövning i ganska många fall. Det har inte gått att få fram några exakta uppgifter om vad det är som är avgörande för om polisen tar kontakt med åklagaren eller inte då det uppkommer behov av att använda tvångsmedel. Om det av någon

anledning är tveksamt om de rättsliga förutsättningarna för åtgärden

föreligger torde frågan som regel överlämnas till åklagarens prövning.

Troligen torde även åtgärder som genom sin art eller omfattning

avviker från det vanliga beslutas av åklagaren. I ett fall från år 1974 ansåg JO att bl.a. omfattningen av åtgärden en husrannsakan i 66 rum med anledning av misstanke om stöld var sådan att frågan borde ha underställts åklagarens prövning även om den polisintendent som fattade beslutet i och för sig var behörig JO 1974 s. 86 f.. Det förefaller således som om åklagaren, trots att polisens förundersökningsledare formellt är behörig att fatta beslut, i de flesta mer komplicerade fall får tillfälle att ta ställning till om tvångsmedel bör användas eller ej. Utredningen anser därför inte att det fordras någon uttrycklig bestämmelse om att frågan om tvångsmedelsanvändning bör

underställas åklagarens prövning om det är tveksamt om tvångsmedel

bör tillgripas eller om det är fråga om en åtgärd som något sätt avviker från det vanliga.

11 15-0448 321

Förfarandet vid undersökning

8.1.4 Beslut av polisman

I vissa fall bör även polisman som inte är förundersökningsledare en

få fatta beslut om användande av tvångsmedel. Enligt gällande rätt har

polisman sådan befogenhet främst vid fara i dröjsmål. Dessutom får polisman besluta om sådan undersökning av områden utomhus som en i 28 kap. 10 § rättegångsbalken. Enligt utredningens mening avses finns det inte skäl att utvidga polismans befogenhet i detta hänseende. En polisman bör därför ha befogenhet att besluta om de minst

integritetskränkande formerna av undersökning, bl.a. undersökning av

allmänt tillgängliga utrymmen och av områden utomhus som inte är allmänt tillgängliga. I brådskande fall bör en polisman dessutom få fatta beslut de ingripande fonnerna av undersökning och om om mer

kroppsvisitation. En polisman bör också i brådskande fall i vissa fall få besluta sådan lindrigare kroppsbesiktning som inte innefattar en

om undersökning kroppens inre. Till skillnad mot vad som gäller för av närvarande utredningen dock att en polisman inte bör vara anser behörig att besluta om kroppsbesiktning av annan än den som är skäligen misstänkt. Kroppsbesiktning av t.ex. en målsägande bör inte få företas annat än efter beslut åklagare eller annan förunderav sökningsledare.

8.2 Förfarandet

Detta avsnitt behandlar olika regler förfarandet vid undersökning, om

kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Utredningen föreslår i avsnitt

8.2.1 att proportionalitetsregeln i 28 kap. 3 a § kompletteras så att det

uttryckligen framgår att den skall tillämpas även vid genomförandet

ett tvångsmedelsbeslut. Som en följd härav föreslår utredningen

av också att upphäver bl.a. regeln i 28 kap. 6 om när på dygnet man

husrannsakan får företas. Proportionalitetsprincipen bör i stället vara

vägledande för bedömningen i detta hänseende. Vidare föreslår utredningen i avsnitt 8.2.2 vissa förändringar av bestämmelsen om har rätt att närvarande vid en undersökning. Förslaget vem som vara innebär bla. att och berörs en undersökning har rätt att var en som av närvarande vid förrättningen och att tillkalla ett vittne. Undantag vara från huvudregeln skall i princip få göras endast om det skulle

uppehålla förundersökningen på ett sådant sätt att det skulle vara till

väsenligt för utredningen eller det skulle medföra synnerligt men om för förundersökning om ett allvarligt brott. men en

Förfarandet vid undersökning

I avsnitt 8.2.3 föreslår utredningen vidare en ändring av bestämmelsen om att endast en kvinnlig polisman får utföra och bevittna kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en kvinna. Med hänsyn till proportionalitetsprincipen kan det i princip vara tillräckligt att föreskriva att kroppsvisitation och kroppsbesiktning, om det inte finns särskilda skäl däremot, bör utföras och bevittnas av en person av samma kön som den som är utsatt för ingripandet, om denne skulle uppfatta det som särskilt integritetskränkande att personer av motsatt kön är närvarande. Vid de mest integritetskränkande formerna av kroppsbesiktning bör dock principen alltjämt vara att endast en person av samma kön som den undersökte får vara närvarande. Avsnitt 8.2.4 behandlar frågan om inskränkningar i rörelsefriheten i samband med kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Utredningen föreslår en bestämmelse av vilken det för det första framgår att den som skall kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas är skyldig att följa med till den plats där åtgärden skall företas och att en polisman får ta med den som vägrar följa med. Av bestämmelsen framgår för det andra att den som skall kroppsbesiktigas är skyldig att stanna kvar en viss tid om det behövs för att åtgärden skall kunna genomföras och att en polisman fär hålla kvar den som vägrar att stanna.

8.2.1 Allmänt om förfarandet

I 28 kap. rättegångsbalken finns mer eller mindre detaljerade bestämmelser om förfarandet vid husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. I 28 kap. 6 § föreskrivs:

Vid husrannsakan må olägenhet eller skada förorsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändigt. Rum eller förvaringsställe må, om det erfordras, öppnas med våld. Har så skett, skall det efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas. Husrannsakan må utan särskilt skäl verkställas mellan klockan nio eftermiddagen och klockan sex förmiddagen.

Denna bestämmelse ger uttryck för proportionalitetsprincipen, vilken

innebär att en tvångsåtgärd i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet skall stå i rimlig proportion till vad som står att vinna med åtgärden prop. 1988892124 s. 26. Proportionalitetsprincipen anses, liksom ändamåls- och behovsprinciperna, gälla för all tvångsmedelsanvändning även det inte har kommit till uttryck i lag. Är 1989 om infördes emellertid en uttrycklig proportionalitetsregel i 28 kap. 3 a §

Förfarandet vid undersökning

rättegångsbalken, enligt vilken husrannsakan får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. Bestämmelsen år tillämplig även beträffande kroppsvisitation

och kroppsbesiktning.

Proportionalitetsregeln i 3 a § gäller enligt sin ordalydelse endast beträffande beslut om tvångsmedel, inte vid själva genomförandet av en beslutad åtgärd. Som framgår av förarbetena till bestämmelsen skall den allmänna proportionalitetsprincipen emellertid tillämpas även vid genomförandet. Det är därför rimligt att anta att bestämmelsen i 28 kap. 3 a § har varit avsedd att ge uttryckligt stöd för proportionalitetsprincipens tillämpning även såvitt gäller själva förfarandet i detta hänseende. I vart fall följer det av 23 kap. 4 § rättegångsbalken att

proportionalitetsprincipen skall iakttas under hela förundersökningen

så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet. Av 8 § polislagen följer vidare att ett polisingripande alltid skall företas ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Med hänsyn härtill kan det enligt utredningens mening ifrågasättas om det är nödvändigt att i lag meddela detaljerade föreskrifter om förfarandet vid t.ex. husrannsakan eller kroppsvisitation.

28 kap. 6 § rättegångsbalken

Bestämmelsen i 28 kap. 6 § första stycket rättegångsbalken, om att olägenhet eller skada inte får förorsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändigt, kan i vart fall undvaras eftersom den inte torde tillföra något utöver vad som följer av proportionalitetsprincipen. Av 6 § andra stycket följer vidare våld får användas. Även denna att bestämmelse bör kunna utgå eftersom befogenheten att använda våld i de situationer som 6§ avser numera följer av de allmänna bestämmelserna om våldsanvändning i polislagen. Att den som har använt våld mot egendom för att genomföra en husrannsakan i möjlig mån skall ställa allt till rätta sedan förrättningen är avslutad torde

också följa av proportionalitetsprincipen. Föreskriften i 6 § första

stycket andra meningen, enligt vilken rum eller förvaringsställe har öppnats med våld, skall tillslutas på lämpligt sätt efter som förrättningen bör därför också kunna upphävas. I 6 § tredje stycket finns vidare en regel om att husrannsakan inte utan särskilt skäl får företas annat än på dagtid. En liknande bestämmelse fanns också i tvångsmedelslagen, även om tiden utsträcktes något vid rättegångsbalkens tillkomst. Avsikten är att en så

Förfarandet vid undersökning

ingripande åtgärd som en husrannsakan inte skall ske nattetid, då den som blir utsatt för åtgärden har ett befogat intresse av att inte störas prop. 199091:129 s. 16. I vissa fall kan det emellertid vara nödvändigt att företa husrannsakan kvälls- eller nattetid för att åtgärden skall kunna ge resultat. En undersökning på en restaurang eller någon annan lokal som är tillgänglig för allmänheten kan t.ex. behöva genomföras efter klockan nio på kvällen. Det torde som regel kunna anses föreligga särskilda skäl att företa husrannsakan nattetid i sådana lokaler, under förutsättning att det sker då lokalen är öppen för allmänheten prop. 1983842111 s. 130. Vid husrannsakan i transportmedel är förhållandena oftast sådana att åtgärden kan företas nattetid, eftersom den som färdas i ett transportmedel inte kan förväntas bli störd av en husrannsakan samma sätt som den som vistas i sin bostad, om det inte är fråga om husrannsakan i en sovvagn eller en fartygshytt prop. 199091:129 s. 16. Det är tydligt att 6 §

också i denna del är ett uttryck för att proportionalitetsprincipen skall

tillämpas även verkställighetsstadiet. Sedan rättegångsbalken infördes har emellertid samhället förändrats och det kan ifrågasättas om det numera allmänt sett uppfattas som mer störande att bli utsatt för husrannsakan t.ex. klockan tio på kvällen än klockan nio. Dessutom finns det, vilket framgår av redogörelsen ovan, en mängd olika situationer då det är motiverat att man gör undantag från bestämmelsen. Detta talar i sig för att bestämmelsen borde kunna upphävas. Dessutom har proportionalitetsprincipen visat sig vara tillräcklig då det gäller kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Även om det beträffande dessa tvångsmedel inte finns någon bestämmelse som motsvarar 28 kap. 6 § tredje stycket, torde man försöka undvika att företa kroppsbesiktning nattetid, om det inte skulle vara ett brådskande fall. Med hänsyn härtill anser utredningen att 28 kap. 6 §

i sin helhet kan upphävas. Den nuvarande proportionalitetsregeln bör

emellertid förtydligas så att det inte behöver råda någon tvekan om att den skall tillämpas även vid verkställigheten av ett beslut om tvångsmedel.

28 kap. 8 § rättegångsbalken

Post- eller telegrafförsändelse, handelsbok eller annan enskild handling, som anträffas vid husrannsakan får enligt 28 kap. 8 § icke närmare undersökas, heller brev eller annan sluten handling öppnas i annan ordning än i 27 kap. 12 § första stycket sägs. Regeln skall enligt 28 kap. 13 § i tillämpliga delar gälla även vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Förfarandet vid undersökning sou 1995:47

Bestämmelsen i 27 kap. 12 § rättegångsbalken behandlas i avsnitt 9.7.4. Utredningen föreslår att 28 kap. 8 § ändras på motsvarande sätt som föreslås beträffande beslag i det kapitlet.

8.2.2 Förfarandet vid undersökning

I 28 kap. 7 § föreskrivs:

Vid husrannsakan skall såvitt möjligt ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne närvara. Förrättningsmannen äge anlita erforderligt biträde av sakkunnig eller annan. Den, hos vilken husrannsakan företages, eller, om han är tillstädes, hans hemmavarande husfolk skall erhålla tillfälle att övervara förrättningen så ock att tillkalla vittne, dock utan att undersökningen därigenom uppehålles. Har varken han eller någon hans husfolk eller av dem tillkallat av vittne närvarit, skall han, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas om den vidtagna åtgärden. Vid förrättningen må målsägande och hans ombud tillåtas att närvara för att tillhandagå med nödiga upplysningar; dock skall tillses, att målsäganden eller ombudet icke i vidare mån än för ändamålet erfordras vinner kännedom om förhållande, som därvid yppas.

Paragrafen innehåller bl.a. regler om vem som har rätt har vara närvarande vid undersökning. Däremot sägs det inget uttryckligt en om vem som får utföra husrannsakan. I praktiken verkställs beslut om undersökningar polisen. Det bör enligt utredningens uppfattning av framgå lagtexten. Det bör också framgå att den som verkställer ett av sådant beslut får anlita ett biträde om det behövs för att genomföra åtgärden. Den ansvarar för utförandet av åtgärden bör själv få ta som ställning till vem som bör anlitas som biträde och vad vederbörande bör göra, inte den har fattat tvångsmedelsbeslutet har om som meddelat anvisningar i detta hänseende. JO har i ett beslut JO 197879 280 accepterat att en revisor medverkade som biträde vid s.

husrannsakan. Enligt utredningens uppfattning bör även t.ex.

en civilanställd personal vid polismyndigheten kunna biträda vid undersökningar som kräver omfattande genomgång av olika handlingar eller omfattande dokumentering. Om detaljerade föreskrifter anses erforderliga bör dessa meddelas i förordningsform.

Föifarandet vid undersökning

I 7 § andra stycket regleras vem som har rätt att vara närvarande vid en husrannsakan. Den hos vilken husrannsakan företages eller hans hemmavarande husfolk skall således erhålla tillfälle att övervara förrättningen. Utredningen anser att var och en som berörs av en undersökning i princip har rätt att vara närvarande, åtminstone då undersökningen avser en bostad eller därmed jämställt utrymme. Denna princip har i gällande rätt kommit till uttryck i 7 § andra stycket där det anges att den hos vilken husrannsakan företages eller hans hemmavarande husfolk skall erhålla tillfälle att övervara förrättningen. Närvarorätten medför att den som är hemma när polisen kommer för att undersöka hans bostad har rätt att stanna kvar under förrättningen. Under vissa förhållanden kan han dock, utan att detta är särskilt utsagt, avlägsnas, nämligen om han stör eller försöker hindra undersökningen jfr 16 kap. 4 § brottsbalken om störande av förrättning. Den som inte är hemma då polisen kommer för att göra en undersökning har ett berättigat intresse av att bli underrättad så att han kan vara närvarande. Bestämmelsen i 28 kap. 7 § ger honom i princip en sådan rätt, eftersom den som berörs av en undersökning skall erhålla tillfälle att övervara förrättningen. Om den drabbas som av en undersökning inte är hemma när förrättningen skall påbörjas, förutsätts det att polisen tillkallar honom. Enligt ifrågavarande bestämmelse är detta dock inte nödvändigt om undersökningen därigenom skulle uppehållas. JO har vid ett tillfälle godtagit att man avsiktligt företog husrannsakan en sådan tid att ingen skulle vara hemma JO 1974 s. 79. Enligt vad utredningen har erfarit anses det i praktiken ofta att en husrannsakan hos en misstänkt inte bör genomföras i dennes närvaro. Det kan anföras olika skäl för det. Ibland kan det naturligtvis vara så att man inte kan få tag på den misstänkte och att det inte är möjligt att avvakta hans ankomst. Detta är, som nämnts, det enda lagligen godtagna undantaget från skyldigheten att bereda honom tillfälle att vara närvarande. Ett annat skäl som anförts är av utredningsteknisk natur. Man företar husrannsakan hos den misstänkte sedan han hämtats till förhör eller anhållits. Därefter använder man sig av fynden vid husrannsakan, som genomförts i den misstänktes utevaro, för att ställa mot uppgifter som lämnats vid förhöret men som inte överensstämmer med fynden. Vidare kan det antas att det allmänt sett inte anses önskvärt att den misstänkte är närvarande, då han eventuellt kan vara störande vid undersökningen. Beträffande hemmavarande personers närvaro har det gjorts gällande att det föreligger en risk att de under eller i anslutning till en husrannsakan kommer att ta kontakt med den misstänkte och därigenom ge denne en varning så att han kan undanskaffa komprometterande handlingar eller annat, innan polisen hinner

Förfarandet vid undersökning

undersöka också det ställe där han befinner sig. Beträffande husrannsakan hos någon annan än den misstänkte har inte utredningen erfarit att det skulle föreligga några problem vid tillämpningen av ifrågavarande bestämmelse. Som utredningen återkommande haft anledning att framhålla år skyddet för den personliga integriteten av stor betydelse vid utformningen bestämmelser om tvångsmedel och vid tillämpningen av dem. Den ifrågavarande bestämmelsen om rätten för främst den av nu berörs husrannsakan att få närvarande vid förrättsom av en vara ningen är egentligen grundläggande natur. Att myndigheter kan av behöva göra intrång i medborgarnas hemfrid i olika syften har säkert de flesta förståelse för. Det torde dock vara svårare att godta att hemfriden bryts utan att själv får vara närvarande och utöva man någon form av kontroll av hur förrättningen genomförs. Det kan ifrågasättas det för den enskildes integritetskänsla är av någon om avgörande betydelse det är polisman eller någon annan som i om en

hemlighet söker igenom bostaden. Det är därför enligt utredningens

mening av mycket stor vikt att huvudregeln, att den av en undersökning drabbade har rätt att och skall beredas tillfälle att vara närvarande, upprätthålls. Det nämnda skälet av utredningsteknisk ovan natur till att den misstänkte inte skulle få vara närvarande vid en husrannsakan i hans bostad eller hans kontor etc. är föga övertygande. Det framstår också för utredningen som mer sannolikt att den misstänktes medverkan vid undersökning i många fall snarare en skulle ägnad att främja förundersökningen. Vad beträffar den vara kollusionsfara kan föreligga när någon hemmavarande får som övervara husrannsakan kan utredningen inte se detta som något en annat än fråga taktik. Det torde i de flesta fall finnas möjligen om heter att använda resurserna på ett sådant sätt att några problem i detta hänseende inte skall behöva uppstå. Utredningens ståndpunkt är att det bör tillhöra de grundläggande rättigheterna under förundersökning att den som drabbas av en en undersökning sin bostad, kontor eller liknande utrymmen får vara av närvarande vid förrättningen. Helt undantagslös kan dock denna regel undantag kunna i sådana situationer inte vara. För det första bör göras där det framstår mycket svårt att tag på den berörde och där som undersökningen skulle komma att uppehållas i avvaktan på att den berörde tillfälle att närvara vid förrättningen. Om ett dröjsmål gavs skulle till väsentligt för utredningen bör man i sådana vara men situationer kunna få avstå från skyldigheten att bereda en person tillfälle att närvara. I normalfallet bör dock ansträngningar göras för att bereda honom tillfälle att vara närvarande. För det fall att vederbörande redan är frihetsberövad bör det inte vara några problem

Förfarandet vid undersökning

att föranstalta om hans närvaro vid en undersökning av t.ex. hans kontor eller bostad. När det gäller undersökningar av utrymmen utanför den egentliga privatlivssfären anser utredningen att det inte behöver ställas upp lika stränga regler. Är det fråga undersökning enligt 28 kap. 1 § om en t.ex. en undersökning av något allmänt tillgängligt utrymme eller av ett område utomhus, bör man få göra undantag från skyldigheten att bereda en person tillfälle att närvara om man därigenom skulle uppehålla undersökningen. De ovan nämnda undantagen medför att polisen under vissa förutsättningar inte behöver tillkalla en person som inte är hemma då en förättning skall påbörjas. Det finns emellertid också situationer då det på förhand kan antas att det skulle vara till nackdel för utredningen om den som berörs är närvarande vid förrättningen. I samband med utredning av allvarligare brottslighet, t.ex. grova narkotikabrott måste det därför finnas en möjlighet att företa undersökning av någons bostad i hemlighet. Detta kan vara nödvändigt exempelvis i samband med s.k. kontrollerade leveranser, något som har godtagits i svensk

rätt. Om det skulle vara av synnerlig vikt för en förundersökning om

ett allvarligt brott bör därför åklagare eller annan förundersökningsledare få besluta att man skall göra undantag från skyldigheten att bereda en person tillfälle att närvara vid en förrättning. Vad som gäller för misstänkta personer, dvs. sådana personer som är skäligen misstänkta, bör också gälla för andra som berörs av en undersökning, t.ex. familjemedlemmar eller anställda på ett kontor. Självfallet kan det inte begäras att alla som eventuellt kan tänkas bli kränkta skall få närvara, men det bör ankomma på undersökningsledaren att se till att någon vuxen person, som berörs av en förrättning, bereds tillfälle att övervara den. Vad som redan nu får anses gälla om att den som stör eller försöker hindra en förrättning skall kunna avvisas finns det inte någon anledning att ändra på. Någon särskild bestämmelse i detta hänseende torde inte vara behövlig. Enligt 28 kap. 7 § första stycket rättegångsbalken skall vid husrannsakan, såvitt möjligt, ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne vara närvarande. Ett sådant vittne är särskilt betydelsefullt om en undersökning genomförs utan att den som drabbas av åtgärden är närvarande jfr JO 1974 s. 87. Av lagtexten följer emellertid att det inte ens i en sådan situation är nödvändigt att tillkalla ett vittne. I förarbetena till tvångsmedelslagen, vilken innehöll en motsvarande bestämmelse, anfördes att, om förrättningsmannen hade gjort vad som skäligen ankom på honom för att anskaffa vittnen, frånvaron av sådana inte fick hindra husrannsakan SOU 1932:29 s. 31 Enligt vad utredningen har erfarit förekommer det knappast att

Förfarandet vid undersökning

vittnen tillkallas. Det kan i och för sig vara lämpligt, att den polisman skall genomföra en undersökning i t.ex. en persons bostad som tillkallar ett vittne att vara närvarande vid förrättningen om det visar sig att det inte är någon hemma. Någon särskild bestämmelse om detta behövs enligt utredningens mening inte, i synnerhet som det ofta kan svårt att få tag på vittnen som inte av olika skäl är olämpliga. vara Bestämmelsen i 28 kap. 7 § första stycket kan därför upphävas. Om den som berörs av en tvångsåtgärd själv begär att någon skall vara närvarande vid förrättningen bör hans önskemål tillgodoses så långt det är möjligt. Bestämmelsen om att den som drabbas av en undersökning skall ha rätt att tillkalla vittne bör därför stå kvar. I vissa fall bör det dock vara tillåtet att avslå en begäran om vittne eller hindra en viss person att närvara som vittne. Förutsättningarna härför bör vara desamma som gäller för polisens befogenhet att hindra den som berörs från att vara närvarande vid en förrättning. Av 28 kap. 7 § tredje stycket följer att målsäganden får tillåtas vara

närvarande vid en förrättning för att tillhandagå med nödiga upplysningar. Bestämmelsen har inte tillkommit för att ge målsägan-

den rätt att närvara i eget intresse, utan endast för att ge polisen möjlighet att låta målsäganden vara med vid en undersökning om det behövs hänsyn till brottsutredningen. I förarbetena till den av motsvarande bestämmelsen i tvångsmedelslagen anfördes bl.a. SOU 1932:29 s. 31:

I regel bör målsägande eller dennes ombud tillåtas närvara vid husrannsakan. Stundom kan emellertid närvaro av målsäganden eller hans ombud vara av behovet påkallad, såsom för identifiering av eftersökt föremål, liksom det kan erforderligt, att sakkunnig biträder vid förrättningen. vara Detta bör dock endast tillåtas sedan häktningsmyndigheten

efter särskild prövning lämnat medgivande därtill. Särskilt då

det är fara för att genom målsägandens eller annans närvaro skada kan tillfogas den, vilken drabbas av åtgärden, såsom yppande av affärs- eller andra yrkeshemligheter eller genom dylikt, bör den största varsamhet iakttagas. Målsägande eller som sålunda får närvara, bör därför tillåtas att mer annan, eller mindre egen hand verkställa efterforskningar utan endast tillhandagå med upplysningar och råd.

Som framgår dessa förarbetsuttalanden är bestämmelsen tänkt att av tillämpas restriktivt, vilket är påkallat bl.a. med hänsyn till målsägandens motsatta intressen. För att detta skall framgå tydligare föreslår utredningen att det föreskrivs att målsäganden får närvara bara om det

Föqfarandet vid undersökning

är av väsentlig betydelse för förundersökningen. Det bör framhållas att bestämmelsen inte synes vara tänkt att begränsa målsägandens rätt att vara med vid en undersökning i t.ex. hans egen bostad. Om det misstänkta brottet har begåtts hemma hos målsäganden och undersökning företas på brottsplatsen, har målsäganden därför oavvislig rätt att vara närvarande vid förrättningen. Sist i 28 kap. 7 § tredje stycket föreskrivs att det skall tillses att målsäganden och hans ombud inte i vidare mån än för ändamålet erfordras får kännedom om förhållanden som yppas under förrättningen. Det följer redan av proportionalitetsprincipen att inforrnationen till målsäganden skall begränsas till vad som behövs för brottsutredningen. Utredningen föreslår därför att den särskilda bestämmelsen i detta hänseende skall utgå. I 28 kap. 7 § andra stycket föreskrivs vidare att den hos vilken husrannsakan företas under vissa förutsättningar skall underrättas om åtgärden. Bestämmelsen har samband med reglerna om dokumentation i 28 kap. 9 § rättegångsbalken. Enligt dessa regler skall den hos vilken husrannsakan företas på begäran erhålla bevis därom. En förutsättning för att han skall kunna framställa en sådan begäran är att han känner till att det har företagits husrannsakan hos honom. Om han inte är hemma då husrannsakan företas skall han därför underrättas om åtgärden. Underrättelse behöver emellertid inte lämnas om någon av hans husfolk eller av dem tillkallat vittne närvarit . Dessutom behöver man inte lämna den föreskrivna underrättelsen genast utan först så snart det kan ske utan men för utredningen. Att underrättelse skall lämnas till en person hos vilken man utan hans vetskap har företagit en så integritetskränkande åtgärd som en husrannsakan, är en ur integritetssynpunkt viktig princip. Denna

princip bör enligt utredningens uppfattning komma till uttryck i

lagtexten. Det är tillräckligt att skyldigheten att lämna underrättelse omfattar de mest integritetskränkande formerna av undersökning, dvs. undersökning av hus, rum och andra liknande utrymmen samt undersökning slutna förvaringsutrymmen. Även polisen bör av om lämna underrättelse om andra undersökningar som har företagits utan att rättsinnehavare eller andra berörda har varit närvarande, finns det enligt utredningens mening inte skäl att ha en tvingande regel därom. Polisens uppgift att lämna underrättelse om en tvångsåtgärd bör inte överlämnas till någon annan som har varit närvarande vid förrättningen, vare sig det är fråga om husfolk eller tillkallade vittnen. Den hos vilken en undersökning har företagits bör således alltid underrättas om han inte personligen har varit närvarande. Eftersom polisen i vissa situationer bör kunna företa en undersökning utan att den som berörs av det känner till det framför allt då -

Förfarandet vid undersökning

polisen söker efter en person bör man i sådana fall kunna få vänta med att lämna underrättelse. Enligt gällande rätt räcker det med att konstaterar att en underrättelse skulle vara till men för man utredningen för att den inte skall behöva lämnas genast. Av rättssäkerhetsskäl bör kravet emellertid skärpas. Om den hos vilken undersökning har företagits inte har varit närvarande bör han enligt utredningens uppfattning genast underrättas, om det inte av särskilda skäl kan antas motverka syftet med åtgärden. Det finns enligt

utredningens uppfattning inte anledning att i rättegångsbalken ställa

upp några närmare krav på innehållet i en sådan underrättelse som det här är fråga För det fall att underrättelsen inte lämnas genast, om. torde det emellertid lämpligt att överlämna protokollet över den vara företagna åtgärden. Underrättelsen behöver annars bara innehålla uppgift att undersökning har företagits vid viss tidpunkt. om en Namnet på den som har ansvarat för utförandet bör också anges. Däremot bör det inte nödvändigt att i underrättelse ange grunden vara för åtgärden. Om särskilda föreskrifter anses erforderliga kan de meddelas i förordningsform.

8.2. 3 Förfarandet vid kroppsvisitation och kroppsbesiktning

I 28 kap. 13§ andra och tredje styckena föreskrivs beträffande kroppsvisitation och kroppsbesiktning:

Förrättning, väsentlig omfattning, skall som är av mera verkställas inomhus och i avskilt rum. Verkställes den av än läkare, skall såvitt möjligt ett av förrättningsannan anmodat trovärdigt vittne närvara. Blodprov må mannen

tagas av annan än läkare eller legitimerad sjuksköterska.

Annan ingående undersökning må utföras endast av mera läkare.

Kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en kvinna får

inte verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare

eller legitimerad sjuksköterska. Kroppsvisitation som enbart

innebär att föremål som en kvinna har med sig undersöks

och kroppsbesiktning som enbart innebär blodprovstagning

får dock verkställas och bevittnas av en man.

Utredningen att bestämmelse om förfarandet vid kroppsvisitaanser en

tion och kroppsbesiktning bör inledas med en föreskrift om vem som får utföra de olika åtgärderna. Kroppsvisitation företas som regel

endast polismän medan kroppsbesiktningar utförs även av läkare av

Förfarandet vid undersökning

och sjuksköterskor. Denna praxis bör enligt utredningens uppfattning i princip lagfästas. Den nuvarande bestämmelsen innehåller ett krav att en sjuksköterska skall vara legitimerad för att få ta blodprov. För läkare krävs dock inte legitimation. Utredningen anser i och för sig att kroppsvisitation och kroppsbesiktning i första hand bör utföras av legitimerad sjukvårdspersonal. Det finns emellertid inte anledning att uttryckligen ange detta i rättegångsbalken. Utredningen föreslår därför att uttrycket legitimerad tas bort från bestämmelsen. Det bör av lagtexten vidare framgå att den som utför kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får anlita ett biträde om det behövs. Biträdet kan t.ex. vara en polisman som håller fast den som skall visiteras, en fotograf som fotograferar en persons skador eller sjukvårdspersonal som assisterar en läkare vid en undersökning. Det kan i och för sig diskuteras om en läkare som utför en undersökning bör ha självständig befogenhet att verkställa ett beslut om kroppsbesiktning eller om han endast bör anlitas som biträde polisen. Skulle läkaren bara betraktas som biträde polisen skulle ansvaret för åtgärden emellertid vila polismyndigheten. Det vore enligt

utredningens uppfattning orimligt, eftersom polismyndigheten inte har

något inflytande över hur en läkare verkställer en kroppsbesiktning. I stället bör läkare, och även legitimerade sjuksköterskor, ha befogenhet att utföra kroppsbesiktning eget ansvar. Vissa former av kroppsbesiktning bör dessutom inte få företas av annan än läkare. I 13 § andra stycket föreskrivs för närvarande att annan mera ingående undersökning bara får företas av läkare. Utredningen anser att bestämmelsen preciseras bättre om den i denna del begränsas till de mest allvarliga formerna av kroppsbesiktning, dvs. undersökning av kroppens inre och de mera integritetskränkande formerna av provtagning. Blodprov får enligt 13 § andra stycket inte företas annat än av läkare eller sjuksköterska. Denna bestämmelse finns det inte skäl att ändra. Det är naturligtvis en fördel om även andra mindre provtag-

ningar företas av sjukvårdspersonal, men det finns ingen anledning att

beträffande dessa införa tvingande regler i rättegångsbalken. Av hänsyn till den som blir utsatt för en kroppsvisitation eller kroppsbesiktning bör inte fler personer än nödvändigt vara närvarande då åtgärden genomförs. Av den av utredningen föreslagna kompletteringen till proportionalitetsregeln följer också att det inte bör närvara fler än vad som är försvarligt med hänsyn bl.a. till den berördes integritet och åtgärdens syfte. Dessutom bör naturligtvis den som berörs av åtgärden ha rätt att ha en person med som vittne eller bara som personligt stöd. Denna princip framgår enligt utredningens mening inte tillräckligt tydligt av lagtexten, där det föreskrivs att det vid förrättning som verkställs av annan än läkare, såvitt möjligt skall

Förfarandet vid undersökning

närvara ett av förrättningsmannen anmodat trovärdigt vittne. Vittnet skall emellertid inte närvara i polismannens intresse, utan i den undersöktes intresse. Utredningen föreslår därför att lagtexten ändras så att det framgår att den som utsätts för kroppsvisitation eller kroppsbesiktning har rätt att ha ett vittne med sig. Utredningen anser inte att det är nödvändigt att i rättegångsbalken föreskriva att förrättning som är av mera väsentlig omfattning, skall verkställas inomhus och i avskilt mm. Detta följer närmast av principen om att en åtgärd skall företas ett sätt som är försvarligt med hänsyn till den berördes integritet. 28 kap. 13 § andra stycket kan i denna del därför upphävas. Det senare ledet av 13 § reglerar i vilken utsträckning män får utföra och bevittna kroppsvisitation eller kroppsbesiktning på kvinnor. Bestämmelsen innebär bl.a. att det är förbjudet för en man att kroppsvisitera en kvinna, vilket kan vara motiverat av hänsyn till den undersöktas integritet. Av bestämmelsen framgår emellertid också att det är förbjudet för en man att bevittna en kroppsvisitation av en kvinna. Utredningen anser inte att ett sådant förbud är motiverat av

integritetshänsyn, eftersom den som blir utsatt för en kroppsvisitation

inte behöver klä sig inför den som genomför undersökningen. av

Regeln medför dessutom praktiska problem på grund av personalsituationen polisstationerna, eftersom man med hänsyn till en polismans

säkerhet inte vill lämna honom eller henne ensam med en berusad skall avvisiteras. Även kan få på kvinnlig person som om man tag en polis skall utföra visitationen, kan det åtminstone i mindre som polisdistrikt svårt att finna ytterligare en kvinna som kan hjälpa vara till om det skulle uppstå bråk. I praktiken tycks man ofta lösa problemet på det sättet att en kvinnlig polis utför Visitationen medan manlig polis väntar utanför rummet för att kunna ingripa om det en skulle behövas. Av säkerhetsskäl är detta emellertid inte en tillfredsställande ordning. Om det är nödvändigt att med våld hålla fast den skall visiteras för att åtgärden skall kunna genomföras måste som dessutom i alla fall försöka finna ytterligare en kvinna som kan man hjälpa till. Visitationen kan därigenom dra ut på tiden mer än vad som egentligen är motiverat integritetsskäl. Detta talar för att beav stämmelsen i denna del bör ändras.

Det finns dessutom anledning att fråga sig om en kroppsvisitation

är ett så kränkande ingripande att det är nödvändigt att i lagen upprätthålla ett strikt förbud för att visitera en kvinna i brottsutreen man dande syfte. Man kan jämföra med 19 § polislagen, enligt vilken en manlig polis får visitera kvinna det behövs av säkerhetsskäl en om eller för att identifiera henne. Enligt förarbetena till polislagen skulle kroppsvisitation med stöd 19 § regel kunna begränsas till en av som

Förfarandet vid undersökning

summarisk undersökning av den ornhändertagnes kläder. I förarbetena anförs vidare att det är självklart att en sådan visitation alltid skall göras med tillbörlig hänsyn till den omhändertagnes kön och ett sådant sätt att det inte väcker onödig uppmärksamhet. Någon bestämmelse härom ansågs inte behövlig prop. 198384:l11 s. 120. Även visitation med stöd 19 § polislagen regel kan om av som begränsas till en mera ytlig undersökning, har begreppet kroppsvisitation samma innebörd där som i 28 kap. 12 § rättegångsbalken prop. 199394:24 s. 60. Att någon särbestämmelse om undersökningsrätten inte ansetts nödvändig kan i viss mån förklaras med att bestämmelsen i polislagen ofta måste tillämpas i situationer då man inte kan vänta med ingripandet, t.ex. om det finns risk för att en person bär vapen. Den främsta förklaringen torde emellertid vara att värderingarna har ändrats sedan rättegångsbalken kom till och att det vid polislagens tillkomst inte ansågs lika kränkande för en kvinna att bli visiterad av en man. Om det är möjligt med hänsyn till situationen är det naturligtvis att föredra att ett kroppsligt ingripande utförs av en person av samma kön som den som blir utsatt för ingripandet. Utredningen anser emellertid inte att det i rättegångsbalken, lika lite som i polislagen,

behövs något absolut förbud för män att kroppsvisitera kvinnor.

Det finns ytterligare skäl att ändra regeln i 28 kap. 13 § om vilka undersökningar som får utföras av män. Lagtexten innehåller nämligen en särskild bestämmelse om undersökning av föremål som en kvinna har med sig. En sådan undersökning betraktas för närvarande som en kroppsvisitation och får enligt huvudregeln således bara företas av och bevittnas av kvinnor. Genom en undantagsbestärnmelse tillåts emellertid även män att undersöka föremål som en kvinna har med sig. Utredningen har emellertid föreslagit att undersökning av föremål inte skall innefattas i begreppet kroppsvisitation. Den särskilda undantagsbestämmelsen kan därför upphävas. En liknande undantagsbestärmnelse finns även beträffande blodprovstagning. Uppenbarligen har man ansett att sådana provtagningar är så föga känsliga att de kan få företas av personer av motsatt kön. Detsamma kan emellertid sägas även om andra provtagningar, t.ex. tagande av hårprov, hudprov eller salivprov. Bestämmelsen i rättegångsbalken bör enligt utredningens uppfattning inte innehålla något absolut förbud för män att ta sådan prover av kvinnor eller att bevittna sådan provtagningar. Om den som skall lämna provet måste klä sig eller utsätta sig för en undersökning av kroppens inre, bör av provtagningen dock inte företas annat än av en person av samma kön. Utredningen anser i och för sig att en bestämmelse om i vilken utsträckning en polisman får undersöka en person av det motsatta könet är ett sådant skyddsintresse att den bör meddelas i lag. Den av

Förfarandet vid undersökning

behöver emellertid inte vara så detaljerad som är fallet i gällande rätt. Man kan i stället anknyta till den föreslagna proportionalitetsregeln, enligt vilken ett beslut om tvångsmedel skall verkställas ett sätt som är försvarligt, och utforma bestämmelsen på ett sätt som tillgodoser intresset av skydd för integriteten men som samtidigt gör det möjligt att anpassa tillämpningen till olika situationer och till olika människor med skiftande värderingar. Bestämmelsen bör dessutom vara könsneutral. Detaljerade regler kan om det anses nödvändigt införas i förundersökningskungörelsen eller polisförordningen, varvid man kan föreskriva större restriktivitet beträffande mäns undersökning av kvinnor. Det väsentliga är att det av rättegångsbalken framgår att kroppsvisitationer och kroppsbesiktningar skall utföras och bevittnas av en person av samma kön som den undersökte om det annars av den undersökte skulle kunna uppfattas som särskilt integritetskränkande. Om en undersökning inte kan genomföras utan att den som skall undersökas klär sig, bör man så långt det är möjligt försöka se till av att den utförs och bevittnas av en person av samma kön. Om det finns särskilda skäl bör man emellertid kunna acceptera att undersökningen företas av en person av motsatt kön. Det avgörande bör vara omständigheterna i det enskilda fallet, bl.a. hur omfattande undersökning det är fråga om, hur den som berörs av undersökningen uppfattar situationen och vilka möjligheter polisen har att finna en person av rätt kön. De mest allvarliga formerna av kroppsbesiktning och de mest integritetskränkande provtagningarna, dvs. sådan kroppsbesiktning som avse i 10 § bör dock aldrig få utföras eller bevittnas av en person av motsatt kön. I samtliga fall bör man dock göra undantag för sjukvårdspersonal.

Medicinering

Principen att tvångsmedel skall verkställas så skonsamt som om möjligt har betydelse även för frågan om vilket sätt en kroppsvisitation eller en kroppsbesiktning bör genomföras och vilket mått av

våld bör få användas. Tvångsmedicinering har inte tidigare

som accepterats i svensk rätt. I departementspromemorian som låg till grund för de senaste ändringarna i bestämmelserna om kroppsbesiktning Ds. 1991:56 föreslogs att det skulle införas en uttrycklig regel i rättegångsbalken enligt vilken en misstänkt skulle kunna ges läkemedel och annat liknande enligt anvisning av läkare om det påtagligt kunde underlätta möjligheterna att utföra en kroppsbesiktning och medicinska skäl inte föranledde annat. Flera av remissinstanserna ansåg emellertid att möjligheten att ge läkemedel var ett påtvingat

Förfarandet vid undersökning

kroppsligt ingrepp som gick utöver vad som var nödvändigt med

hänsyn till ändamålet med regeln. Departementschefen ansåg inte

heller att tvångsmässig medicinering borde tillåtas i samband med kroppsbesiktning. Beträffande medicinering med den misstänktes samtycke ansåg departementschefen visserligen det vara naturligt att den skall kroppsbesiktigas erbjuds medicin om det är påkallat av som medicinska skäl. Hon på det föreliggande beredningsunderlaget var dock inte beredd att ge någon föreskrift i rättegångsbalken om medicinering grundad samtycke.

Utredningen har med hänsyn till vad departementschefen anförde

inte anledning att närmare beröra frågan om tvångsmedicinering i syfte

att genomföra kroppsbesiktning. Redan av hänsyn till proportionali-

en tetsprincipen är det uteslutet att använda alla tänkbara medel för att genomföra beslutad kroppsbesiktning. Skulle det visa sig att en en undersökning inte går att genomföra utan att den misstänkte ges

lugnande medel eller t.0.m. sövs eller genom att polisen använder

mycket kraftigt våld, får man således avstå från undersökningen. Utredningen vill i sammanhanget påpeka att det hittills har accepterats att barn är målsägande har sövts för att genomgå undersökningar som

i praktiken kan jämställas med kroppsbesiktningar. Detta

som förfarande kan enligt utredningens mening inte godtas, lika lite som det skulle godtas att misstänkt sövdes om han gjorde motstånd i en samband med en undersökning. Även frågan tvångsmedicinering inte bör tas upp av om om utredningen finns det dock anledning att diskutera i vilken utsträckning det är och bör tillåtet att med samtycke av den undersökte ge vara honom någon form medicin för att underlätta undersökningen. Att av erbjuda läkemedel kan enligt utredningens uppfattning inte en person

betraktas ett tvångsmedel. Exempelvis kan en polisman ge en

som smärtstillande tablett till omhändertagen har huvudvärk. Om en som polisman misstänker att har svalt narkotika torde en en person polismannen utan lagstöd i och för sig också kunna erbjuda den misstänkte kräkmedel. I likhet med vad utredningen har anfört beträffande frivilliga urinprov finns det emellertid en stor risk för att den erbjuds kräkmedel uppfattar det som att han är tvungen som att inta det och att han kommer att bli utsatt för någon annan form av undersökning han inte accepterar kräkmedlet. En polisman bör om därför inte utan stöd i lag erbjuda läkemedel till person i brottsutreen dande syfte. Frågan är då polisen bör ha uttrycklig befogenhet att om genomföra kroppsbesiktningar med hjälp av kräkmedel eller andra läkemedel. Som tidigare har framhållits kan tvångsmässig medicinering inte komma i fråga. Det enda tänkbara alternativet skulle vara att ge

Förfarandet vid undersökning

polisen befogenhet att, i syfte att underlätta en kroppsbesiktning, erbjuda medicin till den undersökte. Medicineringen skulle kanske kunna ersätta väldsanvändning och möjligen också förkorta den tid under vilken den misstänkte måste stanna kvar för kroppsbesiktning. Någon verklig valfrihet har den undersökte emellertid inte i sådan en situation. Tvärtom är det endast en mycket liten skillnad mellan att bli erbjuden kräkmedel under sådan förutsättningar och att bli tvingad att inta det. Utredningen anser därför att det inte bör införas några bestämmelser om medicinering med stöd av den berördes samtycke. Som departementschefen anförde är det emellertid naturligt för en läkare som har ansvaret för en kroppsbesiktning att den undersökte ge någon form av läkemedel om det behövs hänsyn till den underav sökte. Något särskilt lagstöd för läkarens befogenhet läkemedel att ge i sådana sammanhang torde inte behövas. Med hänsyn till läkaretiken torde medicinering inte kunna komma i fråga annat än om det behövs medicinska skäl. Även läkare skyldiga genomföra av om är att undersökningar begäran av polisen, torde en läkare av etiska skäl anse sig förhindrad att ge en person kräkmedel enbart i syfte att genomföra en kroppsbesiktning.

Annan váldsanvändning

Av lO § första stycket 4 och andra stycket polislagen följer att en polisman får använda våld mot person för att ett beslut om kroppsvisitation eller kroppsbesiktning skall kunna genomföras, om polismannen eller den som han biträder möts av motstånd. Bestämmelsen ger polisen befogenhet att t.ex. hälla fast en person som skall kroppsvisiteras, om det är nödvändigt och försvarligt för att åtgärden skall kunna utföras. Frågan är om polisen också får använda handfängsel i en sådan situation. Handfängsel är en form av hjälpmedel som polisen kan använda sig

av för att genomföra en tjänsteåtgärd med våld. Om våld får användas

enligt 20 § polislagen, får handfängsel således i princip också användas under förutsättning att det är förenligt med behovs- och proportionalitetsprinciperna. Utredningen har dessutom i delbetänkandet föreslagit att det införs en särskild bestämmelse om polisens befogenhet att använda handfängsel. Enligt denna skulle handfängsel få användas i samband med frihetsberövanden och andra inskränkningar i rörelsefriheten, dels under transport, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, dels i övrigt för att betvinga våldsamt uppträdande, om andra medel visar sig otillräckliga och det är oundgängligen nödvändigt med hänsyn till vederbörandes eller annans säkerhet till liv

Förfarandet vid undersökning

eller hälsa. Handfängsel skulle enligt den föreslagna bestämmelsen följaktligen kunna användas i förebyggande syfte. Handfängsel får enligt gällande rätt följaktligen användas endast med stöd 10 § polislagen, dvs. om det behövs för att åtgärden skall av kunna genomföras och polismannen möts av motstånd. Den om föreslagna bestämmelsen i polislagen skulle däremot ge en polisman utvidgad befogenhet att använda handfängsel för att förebygga ytterligare våldsanvändning. Det gäller dock endast i de fall en kroppsvisitation eller kroppsbesiktning kan anses innefatta en en

inskränkning i rörelsefriheten. Även kroppsvisitation ofta kan

om en

genomföras den plats där den skall visiteras råkar befinna sig,

som

bör han integritetshänsyn ibland föras till en lämpligare plats. En

av sådan åtgärd innefattar inskränkning i rörelsefriheten, liksom en polisens åtgärd att med stöd 28 kap. 12 § tredje stycket hålla kvar av för kroppsbesiktning utredningen föreslår i avsnitt 8.2.4 en person ytterligare bestämmelser polisens befogenhet att ta med och hålla om

kvar för kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. I sådana

en person fall skulle polisen, med stöd den av utredningen tidigare föreslagna av bestämmelsen, kunna använda handfängsel för att t.ex. betvinga våldsamt uppträdande hos narkotikapåverkad person som skall en

underkastas blodprovstagning vid misstanke om rattfylleri. I samtliga

fall gäller dock handfängsel aldrig får användas rutinmässigt, utan att endast det efter bedömning samtliga omständigheter i det om en av enskilda fallet kan nödvändigt och försvarligt. anses vara

8.2.4 Inskränkningar i rörelsefriheten för att genomföra

kroppsundersökningar

Av proportionalitetsprincipen följer att kroppsvisitation bör

en verkställas ett sådant sätt att den inte onödigt kränker den som

utsätts för åtgärden. Åtgärden bör därför om möjligt företas på en

undanskymd plats och dessutom i de flesta fall inomhus. En kroppsvi-

sitation verkställas omedelbart i anslutning till den plats kan som regel där den skall visiteras råkar befinna sig. Ibland måste emellertid som den skall visiteras föras till plats där det är lämpligt att utföra som en visitationen. En sådan åtgärd innefattar en inskränkning i rörelsefrihevilket konstitutionella skäl inte får förekomma utan stöd i lag. ten, av Inskränkningar i rörelsefriheten förekommer också i samband med

kroppsbesiktningar, eftersom kroppsbesiktning med hänsyn till

en

proportionalitetsprincipen regel bör verkställas inomhus och i ett

som

avskilt Den skall undersökas måste därför regelmässigt

rum. som förflyttas från den plats där han anträffas till plats där underen

Förfarandet vid undersökning

sökningen kan ske. Det gäller framför allt undersökningen skall om företas av läkare. Förutom att det kan bli fråga ganska långa om

transporter till den plats där kroppsbesiktningen kan genomföras, kan

den som skall kroppsbesiktigas dessutom komma att hållas kvar, först i avvaktan på att undersökningen kommer till stånd och därefter under den tid som det tar att genomföra undersökningen. Inte heller sådana inskränkningar i rörelsefriheten får förekomma utan stöd i lag. I vissa fall då polisen behöver föra den skall underkastas som kroppsvisitation eller kroppsbesiktning från plats till kan en en annan, själva transporten företas med stöd reglerna gripande eller av om medtagande till förhör. Det finns emellertid situationer då dessa regler inte är tillämpliga, t.ex. då ingripandet inte alls avser en person som är misstänkt för brott eller en person som är misstänkt för ett brott som inte är så allvarligt att reglerna häktning, anhållande och om gripande är tillämpliga. I det sistnämnda fallet kan dock tänka sig man att den misstänkte med stöd 23 kap. 8 § rättegångsbalken tas med av för förhör. Ett sådant förfarande är emellertid mindre väl förenligt med ändamålsprincipen, eftersom syftet med medtagandet egentligen inte är att hålla förhör med den misstänkte, utan att verkställa ett beslut om kroppsvisitation. Det har i praxis ansetts att reglerna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning i sig kan läggas till grund för

sådana inskränkningar i rörelsefriheten det här är fråga Ä

som om. andra sidan har det i olika sammanhang hävdats att dessa inskränkningar i rörelsefriheten inte borde få företas utan uttryckligt lagstöd. Frågan togs bl.a. vid riksdagsbehandlingen förslaget till upp av polislag, då det i en motion förespråkades att grunden för medtagande

för blodprovstagning borde skrivas in i 28 kap. 13 § rättegångsbalken.

Motionen avslogs emellertid. Justitieutskottet anförde bl.a. bet. l983l84tJuU27 s. 40 f.:

Utskottet vill vid ställningstagandet till spörsmålet mera allmänt framhålla att det lagstadgad rätt att bruka ett av en tvångsmedel i åtskilliga fall måste följa en befogenhet att också vidta visst ingrepp eller andra åtgärder är som

nödvändiga för att rätten att bruka tvångsmedlet inte skall bli

ändamålslös. Även befogenhet till andra åtgärder torde kunna härledas ur en lagbestämmelse rätt att bruka om

tvångsmedlet. Det sagda gäller även ingreppet eller

om åtgärden i sig har karaktär av ett tvångsmedel eller eljest utförs tvångsvis. Ett exempel på det som här sagts utgör polisens medtagande av en för trafiknykterhetsbrott misstänkt

person till blodprovstagning på polisstationen.

Fäifarandet vid undersökning

Denna inställning, att en befogenhet att företa kroppsbesiktning också skulle innefatta befogenhet att inskränka rörelsefriheten, är emellertid inte oomstridd. Med hänsyn till det konstitutionella kravet på lagstöd för intrång i de grundlagsskyddade fri- och rättigheterna bör man enligt utredningens uppfattning inte acceptera att en befogenhet för polisen att företa mer eller mindre ingripande inskränkningar i rörelsefriheten endast följer tolkningsvis av bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Varken frihetsberövanden eller mindre allvarliga former av inskränkningar i rörelsefriheten bör således få företas utan uttryckligt lagstöd. Det torde ha varit ett liknande ledde till att det i 28 kap. l2§ tredje resonemang som stycket rättegångsbalken infördes en bestämmelse enligt vilken polisen numera har uttrycklig befogenhet att en kortare tid hålla kvar den som

skall kroppsbesiktigas. Departementschefen anförde i propositionen

prop. 199394:24 s. 51:

I de flesta fall när kroppsvisitation eller kroppsbesiktning skall genomföras torde det inte vara nödvändigt med ett kvarhâllande under någon längre tid, utöver den tid själva undersökningen tar. I vissa fall kan dock förhållandena vara sådana att ytterligare tid krävs för att erforderliga åtgärder skall hinna att vidtas. I många fall torde andra regler, såsom de anhållande och häktning då vara tillämpliga. I ett om mindre antal fall kan det dock finnas ett behov av att en stannar kvar för att en kroppsvisitation eller en person kroppsbesiktning skall kunna genomföras, trots att vederbörande inte kan, eller bör, berövas friheten.

Bestämmelserna i 28 kap. 13 § RB och även i övrigt medicinska och etiska skäl gör att det ibland då en kroppsbesiktning skall genomföras kan krävas längre transporter, tillgång till särskild utrustning och särskilda läkare som gör förfarandet drar på tiden. Även själva undersökningen att ut kan ibland vara tidskrävande. Jag anser att det finns behov självständig regel om en skyldighet för den som skall av en undersökas att stanna kvar i bestämmelsen om kroppsbesiktning, den undersökte många gånger kan hållas även om kvar med stöd andra regler. Några skäl att begränsa av

skyldigheten till endast vissa former av kroppsbesiktningar

finns enligt min mening inte. Jag anser att möjligheten skall stå öppen i alla de fall det finns ett beslut om kroppsbesiktning.

Förfarandet vid undersökning

Departementschefen föreslog därför en regel om att den skall som

kroppsbesiktigas får hållas kvar för ändamålet upp till sex timmar

eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare timmar. Några sex remissinstanser hade påtalat att det också i samband med kroppsvien sitation kunde finnas behov självständig regel kvarhållande av en om av den som skall undersökas. Departementschefen ansåg emellertid inte att det fanns behov någon sådan bestämmelse anförda av prop. s. 53:

Visserligen kan tänkas fall där det finns behov att ha av en regel om att den som skall kroppsvisiteras kan hållas kvar en viss tid. Behovet av en sådan regel bedömer jag emellertid inte som särskilt stort. I dessa fall kan man i stället kräva att den avskildhet m.m. som krävs enligt 28 kap. 13 § RB, går att ordna i omedelbar anslutning till den plats där åtgärden aktualiseras. Jämfört med kroppsbesiktning kan kraven på avskildhet för att genomföra en kroppsvisitation inte heller sättas lika höga. Vid en kroppsvisitation krävs inte heller deltagande eller närvaro av läkare eller motsvarande eller normalt tillgång till särskild utrustning. Sammantaget kan behovet av en regel om kvarhållande av den som skall kroppsvisiteras enligt min mening inte sägas vara av det

slaget att det med hänsyn till motstående integritetshänsyn

motiverar en särskild regel därom.

Av de skäl som utredningen har redovisat tidigare bör inskränkningar i rörelsefriheten inte företas utan uttryckligt stöd i lag. Detta gäller både vid kroppsvisitationer och kroppsbesiktningar. Den bestämmelse som nyligen har införts innebär visserligen att polisen har fått stöd för

befogenheten att hålla kvar en person om det behövs för att genomföra

en kroppsbesiktning. Bestämmelsen enligt sin ordalydelse ger emellertid inte stöd för att ta med den som skall kroppsbesiktigas till en plats där undersökningen kan utföras. Eftersom den över huvud taget inte är tillämplig på kroppsvisitationer den inte heller stöd ger

för polisens åtgärd att ta med en person t.ex. till en polisstation eller

någon annan lokal där det är lämpligt att visitera honom. Utredningen anser emellertid att polisen bör ha uttryckligt stöd i lag för sådana inskränkningar i rörelsefriheten som är nödvändiga för att ett beslut

om kroppsvisitation eller kroppsbesiktning skall kunna verkställas. En

regel om medtagande för kroppsvisitation eller kroppsbesiktning skulle kunna utformas efter mönster av 23 kap. 8 § rättegångsbalken, enligt vilken polisman har befogenhet att ta med till ett förhör en person som hålls omedelbart därefter . En sådan bestämmelse bör inlednings-

Förfarandet vid undersökning

vis innehålla en uttrycklig skyldighet för den som skall kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas att följa med till den plats där åtgärden skall företas. Den som vägrar uppfylla sin skyldighet bör enligt bestämmelföljd härav få tas med av en polisman. Av proportionalisen som en tetsregeln följer att den som skall kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas inte bör föras längre sträcka än vad som är nödvändigt för en att åtgärden skall kunna genomföras på ett sätt som är tillfredsställande både från integritets- och effektivitetssynpunkt. En person som skall kroppsvisiteras bör därför föras till närmaste avskilda plats. En misstänkt Snattare kan ofta visiteras i en lokal i den affär där brottet påstås ha begåtts och andra mindre omfattande visitationer kan företas

i polisbil. Är det fråga kroppsbesiktning torde den skall

en om som undersökas som regel få föras till polisstationen eller till en läkarmottagning. Den nyligen införda bestämmelsen i 28 kap. 12 § tredje stycket rättegångsbalken polisman befogenhet att hålla kvar den som ger en skall kroppsbesiktigas, men inte den som skall kroppsvisiteras. Som departementschefen anförde i förarbetena torde reglerna om anhållande och gripande i de flesta fall vara tillämpliga om en misstänkt person skall kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas måste hållas kvar som någon längre stund i avvaktan på att åtgärden kan genomföras prop. 199394:24 51. I första hand bör således reglerna om straffpros. cessuella frihetsberövanden användas. Först om bestämmelserna i 24 kap. rättegångsbalken inte medger att den misstänkte grips eller anhålls, det ändå bedöms nödvändigt att hålla honom kvar i syfte men att verkställa kroppsvisitation eller en kroppsbesiktning, bör regeln en kvarhållande tillämpas. Så kan bli fallet om det brott som om förundersökningen inte är så allvarligt att det ingår åtminstone avser ett års fängelse i straffskalan eller om det finns anledning att anta att den misstänkte bara kommer att dömas till böter. Det kan också brista i fråga de särskilda häktningsgrunderna. Skulle det inte finnas fulla om skäl till häktning torde den misstänkte emellertid kunna gripas och anhållas med stöd regeln i 24 kap. 6 § andra stycket om s.k. av

utredningsanhâllande. Även de formella förutsättningarna för

om

anhållande och gripande i och för sig är uppfyllda, kan det dock

tänkas att det med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet oförsvarligt att beröva den misstänkte friheten i syfte att anses

kroppsvisitera eller kroppsbesiktiga honom. Under sådana förhållanden

kan det ifrågasättas den misstänkte bör hållas kvar med stöd av om den särskilda bestämmelsen i 28 kap. 12 Är det oförsvarligt att beröva honom friheten med stöd av reglerna i 24 kap. rättegångsbalken, torde det lika oförsvarligt att hålla honom kvar med stöd vara någon annan bestämmelse men i samma syfte. av

Förfarandet vid undersökning

Den som skall kroppsvisiteras kan inte hållas kvar med stöd av bestämmelsen i 28 kap. 12 § kvarhållande. Departementschefen om anförde i förarbetena till den nya regeln kvarhållande att det om visserligen kunde tänkas fall då den skall visiteras kan behöva som hållas kvar en viss tid prop. 199394:24 s. 53. Enligt departementschefens mening var behovet emellertid inte så stort att det med hänsyn till motstående integritetshänsyn var motiverat med särskild regel en om kvarhållande av den som skall kroppsvisiteras. Som departementschefen anförde kan kroppsvisitation oftast genomföras i omedelbar anslutning till den plats där den som skall visiteras befinner sig. I andra fall bör visitationen genomföras så snart har kommit till man den plats där åtgärden skall genomföras. Polisen bör således inte ha befogenhet att hålla kvar en person i avvaktan att beslutad en kroppsvisitation skall kunna genomföras. Den som skall kroppsbesiktigas får enligt gällande rätt hållas kvar för ändamålet upp till timmar eller, det finns synnerliga skäl, sex om ytterligare sex timmar. Utrsprungligen hade en tidsfrist på timmar sex föreslagits, men vissa remissinstanser ansåg att den tiden för kort var prop. 199394:24 s. 5 l. Utredningen anser emellertid att det inte bör förekomma kvarhållanden för kroppsbesiktning under så lång tid, eftersom det kan komma att betraktas som ett sådant frihetsberövande som enligt artikel 5.4 i Europakonventionen kräver domstolsprövning. Om kvarhållandet inte får bestå längre timmar torde det än sex emellertid inte vara nödvändigt att införa särskilda regler domom stolsprövning. Om den som skall underkastas kroppsbesiktning behöver hållas kvar under längre tid, bör i stället reglerna om anhållande och häktning tillämpas. Utredningen anser följaktligen att den som skall kroppsbesiktigas bör kunna få hållas kvar så länge det är oundgängligen nödvändigt för att åtgärden skall kunna genomföras, dock längst sex timmar. Utredningen har tidigare konstaterat att den som är misstänkt som regel kan hållas kvar för kroppsvisitation eller kroppsbesiktning med stöd av reglerna i 24 kap. rättegångsbalken. I andra hand bör den särskilda bestämmelsen i 28 kap. 12 § om kvarhållande kunna tillämpas, både i samband med kroppsvisitation och i samband med kroppsbesiktning. Frågan bestämmelsen bör tillämplig är om vara endast beträffande misstänkta eller också beträffande t.ex. en målsägande som skall kroppsvisiteras. Om en målsägande skall underkastas kroppsvisitation, finns det för närvarande över huvud taget inte något stöd för att hålla honom kvar. För att bestämmelsen om kroppsvisitation av målsägande inte skall bli ändamålslös behöver polisen emellertid ha möjlighet att hålla kvar även den som inte är misstänkt för brottet. Detsamma gäller vid kroppsbesiktning målsäganden. av

Förfarandet vid undersökning

Utredningen anser därför att samma regler om kvarhållande bör gälla beträffande såväl misstänkta som icke-misstänkta personer.

Departementschefen har i förarbetena till bestämmelsen i 28 kap.

12 § rättegångsbalken om kvarhållande, tagit upp frågan om ett sådant kvarhållande som avses med bestämmelsen utgör ett frihetsberövande i Europakonventionens mening eller endast en mindre ingripande form av inskränkning i rörelsefriheten prop. 199394:24 s. 52. Departementschefen anförde att regeln inte var avsedd att utgöra stöd för ett frihetsberövande i konventionens mening. Regeln skulle enligt departementschefen endast ge polisen befogenhet att under en kortare tid med användande av tvång hålla en misstänkt kvar för att åtgärden skall kunna genomföras. Avsikten synes således inte ha varit att den får hållas kvar för kroppsbesiktning också skall kunna sättas i som

arrest. Även bestämmelsen kvarhållande inte polisen

om om ger befogenhet att ta någon i förvar, kan den inskränkning i rörelsefriheten det blir fråga om bli så långvarig att den i vissa fall kan bli att betrakta ett frihetsberövande i Europakonventionens mening. som Frihetsberövanden får enligt Europakonventionen förekomma endast de står i överensstämmelse med vad som föreskrivs i artikel 5 i om konventionen, i vilken det räknas upp ett antal olika kategorier av tillåtna frihetsberövanden. Ett frihetsberövande av den art det är fråga här skulle närmast kunna omfattas av det fall som anges i artikel om 5: l :b, enligt vilken frihetsberövande får ske bl.a. för att tvinga någon att fullgöra en i lag föreskriven skyldighet. Europadomstolen har

emellertid framhållit att det måste vara fråga om en specifik och konkret skyldighet och inte en allmän skyldighet att följa lagen. Det

bör också finnas klara tecken på att den berövas friheten inte har som varit beredd att frivilligt fullgöra sin skyldighet. Den omständigheten att polisman får hålla kvar person kan i och för sig anses en en innefatta en skyldighet för den berörde att stanna kvar. Denna skyldighet bör emellertid med hänsyn till artikel 5:1:b komma till tydligt uttryck i lag. Dessutom bör polisens befogenheter att ingripa med tvång endast omfatta den som vägrar att fullgöra sin skyldighet att stanna kvar. Under sådana förhållanden torde bestämmelsen om

kvarhållande av den som skall kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas

inte komma i konflikt med Europakonventionen.

8.3 Dokumentation

Över husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning skall enligt 28 kap. 9 och 13 föras protokoll, vari skall anges ändamålet med förrättningen och vad därvid förekommit. Bestämmelsen om

Förfarandet vid undersökning

dokumentation har mycket stor betydelse ur rättssäkerhetssynpunkt, bl.a. av det skälet att den, rätt tillämpad, gör det möjligt att i

efterhand kontrollera polisens verksamhet se även utredningens

delbetänkande, SOU 1993:60, s. 255 ff.. JO har också vid flera

tillfällen framhållit vikten av att tvångsmedelsanvändning detta skäl

av

dokumenteras noggrant se bl.a. JO 198889 s. 55. Bestämmelsen i

28 kap. 9 § tillämpas emellertid inte alltid på ett tillfredsställande sätt, vilket möjligen kan bero på att den är mycket allmänt hållen. Utredningen anser därför att det vore en fördel om principerna för dokumentation av tvångsmedelsanvändning preciserades i lagtexten. I delbetänkandet har utredningen föreslagit en bestämmelse i polislagen om dokumentation av polisingripanden. Enligt den föreslagna bestämmelsen skall uppgift alltid lämnas om vem som har fattat beslut om ett ingripande, grunden för beslutet och tiden när det har fattats, vem eller vilka som har deltagit i ingripandet, vem ingripandet har riktat sig mot, tiden för ingripandet samt vad som i övrigt har förekommit vid ingripandet. Protokoll över undersökning, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning bör på motsvarande sätt innehålla uppgift om vem som har fattat beslut om åtgärden, grunden för beslutet och tiden när det har fattats, vem eller vilka som har verkställt beslutet, vem åtgärden har riktat sig mot, tiden för verkställigheten samt vad som i övrigt har förekommit därvid. Anteckning om tvångsmedelsanvändning bör således innehålla uppgift om vilken sorts tvångsmedel det är fråga om och namnet på den som har beslutat om åtgärden. De faktiska omständigheter som utgör grunden för beslutet bör också redovisas. Som utredningen har anfört i delbetänkandet s. 258 kan det inte krävas att ett protokoll sätts upp genast, men det bör ske så snart som möjligt. Protokoll behöver inte sättas upp särskilt och uppgifterna behöver inte heller antecknas någon särskild sorts blankett. Ett av en läkare utfärdat rättsintyg utgör t.ex. ett formlöst protokoll över kroppsbesiktning. Bestämmelsen om dokumentation bör också innehålla regler om vem som bär ansvaret för att dokumentationsskyldigheten fullgörs jfr delbetänkandet s. 258. Den som har fattat beslut om tvängsmedelsanvändning bör vara ansvarig för att beslutet dokumenteras och att grunden och tiden för beslutet framgår av protokollet. Ansvaret för att uppgifter lämnas om vem eller vilka som har verkställt beslutet, vem åtgärden har riktat sig mot, tiden för verkställigheten samt vad som i övrigt har förekommit, bör åvila den som har ansvaret för verkställigheten. Som regel är det en polisman som ansvarar för verkställigheten och som därför har att upprätta ett protokoll. En läkare som utför en kroppsbesiktning bör dock själv ansvara för att åtgärden dokumenteras, lämpligen liksom för närvarande i form av rättsintyg.

Förfarandet vid undersökning

Av 28 kap. 9 § följer vidare att den, hos vilken husrannsakan har företagits, på begäran har rätt att få bevis därom. Beviset skall innehålla uppgift även om det brott som misstanken avser. Varken av förarbetena till rättegångsbalken eller till den tidigare gällande tvångsmedelslagen, där en motsvarande bestämmelse fanns, framgår varför ett bevis bör innehålla uppgift om brottsmisstanken. Enligt utredningens mening behöver inte beviset förses med en sådan uppgift för att fylla funktion som bevis på polisens ingripande. Det kan också vara till nackdel för utredningsarbetet att polisen måste lämna en sådan uppgift innan utredningen har kommit så långt att den som är skäligen misstänkt för brottet, enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken skall underrättas om misstanken. Utredningen föreslår därför att beståmmelsen i 28 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken ändras på så sätt att det fortsättningsvis inte skall vara nödvändigt att förse ett bevis med uppgift om det brott som misstanken avser.

9 Beslag

I detta avsnitt tar utredningen upp bestämmelserna om beslag i 27 kap. rättegångsbalken. Beslag får enligt gällande rätt företas i tre olika syften. För det första får ett föremål tas i beslag i syfte att få fram bevis eller annan information om ett visst konkret brott. Utredningen kallar denna form av beslag för bevis- och informationsbeslag. Beslag får också företas i syfte att återställa egendom som har berövats någon genom brott. Denna form av beslag kallar utredningen återställandebeslag. Med förverkandebeslag menar utredningen slutligen ett beslag som företas i syfte att säkerställa förverkande av ett föremål på grund av brott. I avsnitt 9.2. behandlas bevis- och inforrnationsbeslag och i samband därmed även beslagsförbuden. Utredningen föreslår bl.a. att beslagsförbudet ändras såvitt gäller handlingar som kan antas innehålla uppgifter som t.ex. en advokat eller en läkare har anförtrotts i sin yrkesutövning. Beslagsförbudet bör i denna del omfatta egendom som kan antas innehålla meddelanden mellan en person och t.ex. en advokat eller en läkare samt dennes anteckningar och liknande, vilka har föranletts av kontakter med den som har anlitat honom. Avsnitt 9.3 tar upp återställandebeslag. Utredningen föreslår bl.a. att förutsättningarna för återställandebeslag skärps såvitt gäller beslag av egendom som innehas av annan än den misstänkte. Sådan egendom bör tas i beslag endast om det finns sannolika skäl för att målsäganden har bättre rätt till egendomen och det skäligen kan befaras att den som innehar egendomen skaffar undan, väsentligt försämrar eller på annat sätt förfogar över egendomen till skada för målsäganden. Avsnitt 9.4 behandlar förverkandebeslag. Utredningen tar upp vissa tillämpningsproblem, men föreslår inga ändringar såvitt gäller

förverkandebeslag.

I avsnitt 9.5 berör utredningen beslag enligt 27 kap. 14 a § rättegångsbalken av föremål som skäligen kan antas vara förverkade enligt 36 kap. 3 § brottsbalken. Inte heller beträffande denna form av beslag föreslår utredningen några ändringar. I avsnitt 9.6 behandlas reglerna om behörig beslutsfattare och om rättens handläggning av beslagsfrågor. Utredningen föreslår bl.a. att polismans befogenhet att besluta om beslag utvidgas i förhållande till

Beslag sou 1995:47

gäller för närvarande. Vidare föreslår utredningen särskilda vad som regler om förfarandet vid beslagsförhandling. Avsnitt 9.7. handlar om förfarandet vid beslag, vilket för närvarande regleras i 27 kap. 9 12 §§ rättegångsbalken. Utredningen föreslår att förundersökningsledare, om det är av synnerlig vikt för en utredningen, skall få besluta att en underrättelse om beslag inte skall lämnas omedelbart, utan först vid senare tidpunkt. I avsnitt 9.8 tar utredningen upp vissa frågor om havande av beslag, bl.a. hur länge ett beslag gäller om inget särskilt förordnas, om om beslag kan bestå i avvaktan på lagakraftägande dom och frågan om hur skall förfara med beslagtagen egendom sedan beslaget har hävts. man Utredningen föreslår bl.a. en särskild bestämmelse om att beslagtaget gods, sedan beslaget har hävts, skall återlämnas till den från vilken egendomen togs. Om den som enligt denna huvudregel har rätt till egendomen, har avstått från sin rätt till godset, eller om det inte kan utredas från egendomen togs, bör egendomen under vissa vem ytterligare förutsättningar få lämnas ut till annan. Utredningen föreslår vidare bestämmelse att beslagtaget gods skall få säljas för en om statens räkning, bl.a. för det fall att den till vilken egendomen skall utlämnas inte hämtar egendomen inom viss tid. Avsnitt 9.9 innehåller ett förslag till bestämmelse om dokumentaen tion av beslag.

l Utgångspunkter

Beslag är form tvångsmedel som innebär att polisen tillfälligt tar en av hand egendom. Även ett beslag således inte i sig om annans om medför att definitivt berövas sin egendom, måste beslag en person ändå betraktas ett intrång i den rätt till respekt för egendom som som tillkommer varje medborgare enligt första tilläggsprotokollet till

Europakonventionen artikel l itilläggsprotokoll den 20 mars 1952 till

konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Enligt den svenska översättningen av den aktuella artikeln i Europakonventionen skall envar fysisk ochjuridisk rätt till sin egendom...lärnnas okränkt. Samma artikel ger persons emellertid stat ganska stor frihet att införa bestämmelser om en inskränkningar i rätten att utnyttja egendom, s.k. användningskontroll. Sådana bestämmelser måste dock uppfylla vissa krav för att stå i överensstämmelse med Europakonventionen. Enligt artikel l i första tilläggsprotokollet kan bestämmelse om användningskontroll godtas en bl.a. staten finner den erforderlig för att reglera nyttjandet av om viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse. Vid

sou 1995:47 Beslag

bedömningen av om en inskränkning är erforderlig, krävs en avvägning mellan det allmännas intresse och den enskilde ägarens intresse. Om en åtgärd inte kan betraktas som försvarlig vid en sådan

proportionalitetsbedömning är den inte konventionsenlig. Det bör

tilläggas att Europadomstolen har tillåtit ganska omfattande inskränkningar i rätten att utnyttja egendom Danelius, 253. För att s. beslag och andra åtgärder som innefattar någon form av användningskontroll skall stå i överensstämmelse med Europakonventionens bestämmelser om skydd för äganderätten fordras således sammanfattningsvis att åtgärderna har stöd i lag, att de står i överensstämmelse med det allmännas intresse samt att konventionsstaten har ansett dem nödvändiga, utan att de ändå är orimligt betungande för den enskilde med hänsyn till det intresse skall tillgodoses. som I gällande rätt finns regler om beslag i bl.a. 27 kap. rättegångsbalken. Beslag får enligt 27 kap. 1 § företas i tre olika syften. För det första får ett föremål tas i beslag i syfte att få fram bevis eller annan information om ett visst konkret brott. Utredningen kallar denna form av beslag för bevis- och inforrnationsbeslag. Beslag får också företas i syfte att återställa egendom som har berövats någon genom brott.

Denna form av beslag kallar utredningen återställandebeslag. Med förverkandebeslag menar utredningen slutligen ett beslag som företas

i syfte att säkerställa förverkande av ett föremål grund brott. av Utredningen kommer att behandla de olika formerna av beslag var för sig.

Det bör redan här framhållas att ett beslut om beslag i sig inte ger

befogenhet för polisen att också undersöka den beslagtagna egendomen. Det följer av syftet med beslagsreglerna, vilket är att ge polisen rättslig befogenhet, att under kortare eller längre tid beröva en person besittningen till hans egendom. Det torde emellertid anses att beslagtagen egendom får undersökas. Eftersom polisen bör ha en sådan undersökningsrätt, föreslår utredningen att det i beslagskapitlet

införs en bestämmelse som i princip ger polisen befogenhet att

undersöka all beslagtagen egendom. Bestämmelsen bör dock inte gälla sådan egendom som kan undersökas med stöd reglerna i 28 kap. av rättegångsbalken om undersökning av bl.a. förvaringsutrymmen.

Ett föremål som kan betraktas som ett slutet förvaringsställe kan

enligt gällande rätt undersökas med stöd av husrannsakansreglerna. Dessa regler gäller föremålet har tagits i beslag. Om bil även om en tas i beslag, krävs det följaktligen också ett beslut om husrannsakan för att bilen skall kunna undersökas. Detta är en naturlig följd av att förutsättningarna för beslag är lägre än förutsättningarna för husrannsakan i t.ex. en bil. Om ett beslut beslag också medförde om befogenhet för polisen att utan vidare undersöka det beslagtagna,

Beslag

skulle husrannsakansreglerna kunna kringgås. För att denna princip skall komma till uttryck i lagtexten, föreslår utredningen att den nyss föreslagna regeln om undersökning av beslagtagen egendom kompletteras med ett påpekande om att bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken, undersökning av föremål, även gäller i fråga om egendom om som har tagits i beslag.

9.2 Bevis- och informationsbeslag

Utredningen tar i detta avsnitt bl.a. upp frågan om polisen, utan att tillämpa beslagsreglerna, bör kunna ta hand om handlingar och andra föremål kan antas ha betydelse för en brottsutredning. I brist som särskilda regler polisens rätt att inhämta information bör beslagsom reglerna praktiska skäl tillämpas. av I avsnitt 9.2.3 behandlas beslagsförbuden i 27 kap. 2 och 3 rättegångsbalken, vilka för närvarande huvudsakligen hänvisar till

frågeförbuden i 36 kap. 5 § rättegångsbalken. Utredningen föreslår att

hänvisningen till frågeförbuden tas bort och att man i stället direkt

vilka handlingar och liknande som inte får tas i beslag.

anger Utredningens förslag syftar inte till några ändringar i sak i fråga om beslagsförbuden, utom såvitt gäller handlingar som kan antas innehålla

uppgifter t.ex. advokat eller läkare har anförtrotts i sin

som en en yrkesutövning. Beslagsförbudet bör i denna del omfatta egendom som kan antas innehålla meddelanden mellan en person och t.ex. en advokat eller läkare samt dennes anteckningar och liknande, vilka en har föranletts kontakter med den som har anlitat honom. av

9.2.1 Allmänna överväganden

De olika formerna beslag enligt rättegångsbalken har det gemen-

av samt att de utgör straffprocessuella tvångsmedel, vilket innebär att sådana beslag får företas i det huvudsakliga syftet att utreda och beivra

brott. En grundläggande förutsättning för att ett straffprocessuellt tvångsmedel skall användas bör att förutsättningarna för att

vara inleda förundersökning är uppfyllda, dvs. att det finns anledning att att ett brott har begåtts. För att bevis- och informationsbeslag anta skall få företas fordras enligt nuvarande 27 kap. 1 § att föremålet kan betydelse för utredning brott . Även det inte antagas äga om om uttryckligen torde det krävas att det är fråga om utredning om anges visst konkret brott. Det fimis i sådant fall anledning att anta att ett

Beslag

detta brott har begåtts och om inte förundersökning redan har inletts

när ett föremål tas i beslag, får förundersökning därför inledd

anses genom beslutet att använda tvångsmedel. Som utredningen tidigare har

föreslagit avsnitt 4.3.2 bör detta tydligare framgå lagtexten.

av Den omständigheten att beslag är ett tvångsmedel innebär att tvång visserligen kan, men inte alltid behöver eller bör användas för att polis och åklagare skall kunna få ha kvar t.ex. utredningsmaterial eller bevis

under den tid erforderlig. Även på begäran

som anses om en person lämnar ut ett föremål eller en handling till polisen och förklarar att han inte har något emot att låna ut den under erforderlig tid, kan föremålet eller handlingen således tas i beslag. Frågan år emellertid om beslagsinstitutet måste utnyttjas även om den från vilken beslaget tas inte har något emot att lämna ifrån sig den beslagtagna egendomen. Bör samtycke kunna medföra att polisen kan ta hand om ett föremål

eller en handling även om förutsättningarna för beslag inte är

uppfyllda För närvarande förekommer det i praktiken att polis och åklagare i vissa sammanhang lånar material som behövs för en brottsutredning. Utredningen har tidigare anfört som sin mening att samtycke i vart fall inte bör tillmätas någon betydelse då det gäller frihetsinskränkningar, olika former av undersökning, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Dessa tvångsmedel skiljer sig emellertid från beslag på det sättet att en ogrundad undersökning eller kroppsvisitation inte kan repareras, annat än med skadestånd, medan ett ogrundat beslag alltid kan återställas. Det talar möjligen för att polisen borde kunna få ta

hand om ett föremål utan att ta det i beslag, under förutsättning att

ingen gör anspråk att få ut föremålet. Ett ytterligare skäl för att tillmäta samtycke större betydelse i samband med beslag än i samband med andra tvångsmedel är att ett intrång i rätten till respekt för äganderätten inte kan betraktas som lika allvarligt som ett intrång i rätten till frihet eller till skydd för hem och privatliv. Om en person frivilligt anförtror polisen ett föremål som kan ha betydelse för utredning om ett brott, borde det inte vara nödvändigt för polisen att formellt ta föremålet i beslag.

Av förarbetena till tvångsmedelslagen framgår att Processkommis-

sionen ansåg att beslagsinstitutet borde för de fall då ett reserveras föremål inte utlämnades frivilligt av innehavaren SOU 1926:32 s. 103. Om föremål däremot godvilligt ställdes till myndigheternas förfogande, behövdes enligt Processkommissionen endast föreskrift en om att föremålet, då så erfordrades, skulle tas i förvar. I 1932 års förslag till tvångsmedelslag anfördes med anledning Processkomav missionens förslag SOU 1932:29 s. 24:

12 15-0448 353

Beslag

Dä över huvud användande av makt icke nödvändigt sammanhänger med begreppet tvångsmedel och någon anledning att skilja mellan tagande i förvar utan och beslagtagande med tvång icke synes föreñnnas, har i föreliggande utkast skillnad gjorts mellan sådana fall, då föremålets innehavasamtycker till dess utlämnande, och de fall, då han re motsätter sig detta.

Frågan togs inte ytterligare i propositionen till tvångsmedelslag upp

och inte heller i förarbetena till rättegångsbalken. Sannolikt torde

emellertid tanke som förts fram i 1932 års betänkande ligga samma bakom också rättegångsbalkens bestämmelser. Ett föremål som behövs bevis eller handling som innehåller information av vikt för som en utredningen bör således tas i beslag, oavsett om innehavaren utlämnar föremålet eller handlingen frivilligt eller inte. Enligt utredningens uppfattning skall emellertid den omständigheten att ett föremål har överlämnats frivilligt till polisen inte tillmätas någon avgörande betydelse för frågan föremålet bör tas i beslag eller Ett frivilligt om utlämnande medför bara att polisen inte behöver använda någon form tvång för att föremålet skall bli tillgängligt för beslag. Det är också av

först sedan föremålet något sätt har blivit tillgängligt som det kan bli aktuellt att ta ställning till beslagsfrågan. Den omständigheten att

t.ex. företrädare för ett företag begäran lämnar över vissa en handlingar finns hos företaget innebär i praktiken endast att som polisen inte behöver göra husrannsakan hos företaget för att söka efter handlingarna. Sedan handlingarna har blivit tillgängliga för beslag måste polisen därför ta ställning till de kan och bör tas i beslag. om

I praktiken tycks det föremål kan tjäna som bevis som

som om som regel tas i beslag, oavsett innehavaren frivilligt avstår från dem om eller inte. Däremot förekommer det att handlingar som är intressanta informationskällor lånas formlöst, utan att beslagsreglerna endast som

tillämpas. Det tycks framför allt fallet med handlingar från olika

vara

myndigheter eller företag. I sådana fall är polisen inte intresserad av

handlingarna sådana, utan endast av den information de kan ge som betydelse för utredningen. Ofta torde det inte heller vara nödav

vändigt för polisen att behålla handlingarna under någon längre tid,

eftersom handlingarna kan kopieras och därefter återlämnas. Utredningen har i avsnitt 5 tagit frågan om inte polisen, utan att upp

tillämpa tvångsmedelsregler, borde kunna inhämta samma information enligt gällande rätt kan säkras genom beslag. Utredningen har

som

därvid diskuterat möjligheten av att införa särskilda regler om

inhämtande information i allmänhet. Sådana regler skulle bl.a. av

kunna polisen uttrycklig befogenhet att inhämta information genom

ge

Beslag

att ta del av handlingar, i original eller kopia, från företag, enskilda personer eller myndigheter. Polisen skulle också kunna ges rätt att få del av databaserad information eller information som är bunden till något annat tekniskt medium. Beslagsreglerna skulle under sådana förhållanden som regel inte behöva tillämpas i andra fall än då polisen har intresse av att t.ex. få tillgång till en originalhandling för att undersöka om den är förfalskad. Skulle polisen bara vilja få tillgång till informationen som sådan skulle det tillräckligt att åberopa vara bestämmelserna om polisens rätt att få uppgifter. Utredningen lämnar emellertid inget förslag till sådana regler, eftersom det inte kan anses ingå i utredningens uppdrag att föreslå så omfattande ändringar av det straffprocessuella systemet. Utredningen utgår därför i stället från det nuvarande systemet, vilket bl.a. innebär att polisen i vissa fall är hänvisad till beslagsreglerna för att kunna inhämta information som behövs för en brottsutredning. Utredningen anser således att det borde vara möjligt för polisen att få tillgång till information utan att tillämpa beslagsreglerna. Därmed har man emellertid inte tagit ställning till om polisen, inom ramen för det nuvarande systemet, bör kunna mera formlöst låna föremål som har betydelse som bevis eller som inforrnationskälla, eller om beslagsreglerna alltid bör tillämpas i sådana fall. JO har i ett beslut 1990-03-19, dnr 27931987 mfl. anfört att man skall tillämpa beslagsreglerna om man under en förundersökning anser att ett föremål bör tas om hand av det skälet att det kan antas ha betydelse för utredningen. JO har dock ansett sig kunna acceptera att t.ex. mindre provbitar av brandskadade föremål tas om hand mera formlöst. Om omhändertagandet däremot gäller något som kan betraktas ett som föremål, även om det är helt eller delvis förstört, är det däremot enligt JO fråga om en åtgärd på vilken beslagsreglerna skall tillämpas. JO har inte anfört några närmare skäl för sin uppfattning att beslagsreglerna skall tillämpas vid varje tillfälle då det är möjligt att tillämpa dem. Frågan är också vilken betydelse det bör anses ha att den som har föremålet i sin besittning inte har något emot att lämna ut det till polisen. Man kan mycket väl tänka sig att den som har överlämnat föremål eller handlingar till polisen, antingen det är fråga om en privatperson, ett företag eller en myndighet, inte har något emot att anförtro polisen föremålet eller handlingen en tid. Det kan emellertid finnas andra intressenter berörs föremålet lämnas Även innehavaren som om ut. om inte har något emot att polisen tar hand om egendomen kan det med hänsyn till dem som i övrigt berörs vara mindre lämpligt att polisen inte tillämpar beslagsreglerna. Det kan också finnas andra hinder, t.ex. Sekretessregler, som hindrar att en handling överlämnas till

Beslag

polisen. Det talar också för att beslagsreglerna bör tillämpas. Ytterligare ett skäl är att det kan vara tveksamt om föremålet verkligen utlämnats frivilligt. Att tillämpa beslagsreglerna har också den fördelen att frågorna om omhändertagande och utlämnande kommer under kvalificerad prövning. Utredningens slutsats blir därför att beslagsreglerna bör tillämpas om man under en brottsutredning anser sig behöva ta hand om ett föremål som kan antas ha betydelse för utredningen, oavsett innehavarens inställning till utlämnandet. Samma princip bör gälla även om det är en myndighet som överlämnar handlingar till polisen. Är det fråga sådan situation då polisen om en med stöd 15 kap. 5 § sekretesslagen har rätt att på begäran få ut av

uppgifter från en myndighet, bör polisen dock formlöst kunna ta hand

handlingar eller annat som utlämnas av myndigheten. Polisen bör om också formlöst kunna ta hand om t.ex. värdelösa föremål från en brottsplats om man inte därigenom kränker någons rätt. Utredningen har i avsnitt 5.3.1 vidare tagit upp frågan om polisen bör kunna få kopiera handlingar, och anfört att polisen bör vara oförhindrad att göra det utan att ta handlingen i beslag. Oavsett om beslagsreglerna tillämpas eller ej, skall polisen naturligtvis alltid något sätt dokumentera att ett föremål har tagits emot.

Vad utredningen har anfört polisens möjligheter att ta hand

ovan om föremål utan att tillämpa beslagsreglerna, har bara avseende på om sådana föremål kan antas ha betydelse för utredning om ett brott. som

Är det frågan förverkandebeslag bör beslagsreglerna tillämpas,

om eftersom situationen är sådan att knappast kan tala om någon man frivillighet i sammanhanget. Inte heller vid återställandebeslag bör förfarande tillämpas. I vissa fall förekommer det något mera formlöst dock att t.ex. stöldgods formlöst återlämnas till den som antas ha rätt till egendomen. Frågan om i vilken utsträckning sådana s.k. informella besittningsrestitutioner bör kunna tillåtas tar utredningen upp i avsnitt 9.3.4.

9.2.2 Förutsättningarna för beslag

Beslag kan enligt gällande rätt endast avse föremål som är tillgängligt

för beslag. I andra rättsordningar, t.ex. den danska, kan beslut om beslag meddelas föremålet i fråga inte är tillgängligt. Under även om sådana förhållanden är det nödvändigt att i det enskilda fallet också ta ställning till vilka åtgärder behöver vidtas för att man skall kunna som finna föremålet och särskilt till om undersökning eller kroppsvisitation bör få användas. Frågan om vilken ordning som kunde anses vara lämplig att införa i svensk rätt togs upp av Processkommissionen i det

.sou 1995:47 Beslag

förslag som sedermera låg till grund för tvångsmedelslagen. Processkommissionen anförde att den enskildes intresse skulle skyddas bättre om beslag endast kunde föremål tillgängliga för avse som var beslag, eftersom beslagsfrågan då kunde bedömas bättre SOU 1926:32 s. 105. Det finns inget som talar för att skulle frångå man den nuvarande ordningen. Principen att beslag endast kan avse föremål är tillgängligt för som beslag har kommit till visst uttryck i lag, nämligen såvitt galler rättens beslut om beslag. I 27 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken stadgas: Rätten må förordna om beslag, som företes vid rätten eller eljest är tillgängligt för beslag. För domstol skall kunna att en besluta om beslag måste egendomen i fråga följaktligen finnas tillgänglig, i vart fall hos polisen. Som utredningen har redogjort för ovan gäller emellertid samma princip också då åklagare eller polisman beslutar om beslag. Det har i dessa fall dock inte ansetts nödvändigt att införa en särskild bestämmelse om att egendom får tas i beslag endast under förutsättning att den är tillgänglig för beslag. Denna princip är visserligen av grundläggande betydelse, det torde inte men vara nödvändigt att i lagtexten framhålla att endast tillgänglig egendom får tas i beslag. Den särskilda bestämmelsen i 27 kap. 5 § första stycket rättegångsbalken bör därför kunna utgå. I gällande rätt görs inte skillnad mellan beslag föremål av som innehas av misstänkta och föremål innehas andra, t.ex. som av målsägandc, vittnen eller andra som inte har någon anknytning annan till ett begånget brott än att de innehar ett föremål polisen som anser vara av intresse för brottsutredningen. Utredningen anser inte att det, såvitt gäller bevis- och informationsbeslag, finns anledning att av integritetshänsyn skärpa kraven för beslag föremål innehas av som av annan än den misstänkte. Det finns inte heller någon anledning annan att göra skillnad mellan beslag hos misstänkta och andra personer. För att ett föremål skall få tas i beslag fordras enligt gällande rätt att det skäligen kan antagas att föremålet antingen har betydelse för utredningen, är berövat någon genom brott eller är på grund av brott förverkat. l förslaget till tvångsmedelslag upptog de allmänna förutsättningarna för beslag bl.a. att det kunde antas att någon de av särskilda beslagsgrunderna förelåg. På inrådan lagrådet skärptes av emellertid kravet och i tvångsmedelslagen stadgades slutligen att beslag fick företas endast om det kunde skäligen antas att ett föremål t.ex. hade betydelse för utredning ett brott. Utredningen att om anser kravet på skälig anledning utgör lämplig avvägning mellan en integritets- och effektivitetsintressena. Det bör därför stå kvar oförändrat. Frågan om det skäligen kan antas att någon de särskilda av beslagsgrunderna föreligger får bedömas mot bakgrund förhållandeav

Beslag

i det enskilda fallet. Med skälig anledning anta avses, enligt na förebild vad utredningen funnit i fråga om begreppet skälig av misstanke, att det skall finnas konkreta omständigheter av viss styrka pekar på att föremålet har betydelse för utredningen jfr avsnitt som 4.3.3.

9.2.3 Beslagsförbud

I 27 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken finns bestämmelser som inskränker polisens möjlighet att ta i beslag handlingar och bl.a.

postförsändelser av olika slag.

Enligt 2 § får handlingar inte tas i beslag om de kan antas innehålla

uppgifter ett vittne med stöd 36 kap. 5 § kan vägra uttala sig

som av

Beslagsförbudet gäller dock endast under förutsättning att hand-

om. lingen innehas den som omfattas av vittnesskyddsreglerna eller av av

den till förmån tystnadsplikten gäller. I 36 kap. 5 § hänvisas i

vars första stycket till vissa bestämmelser i sekretesslagen som stadgar tyst-

nadsplikt till skydd för bl.a. rikets säkerhet. Den som är bunden av sådan tystnadsplikt får inte höras som vittne utan tillstånd av den myndighet i verksamhet uppgiften har inhärntats. Andra stycket avser

vars tillhör vissa yrkeskategorier, bl.a. advokater, läkare och personer som

psykologer. Sådana får inte höras som vittnen om något som

personer

har anförtrotts dem i deras yrkesutövning eller som de har erfarit i

samband därmed, det inte är medgivet i lag, eller den, till vars om förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. Rättegångsombud, biträden och försvarare får enligt tredje stycket inte höras som vittnen

vad har anförtrotts dem för uppdragets fullgörande, om inte

om som parten medger det. Oavsett vad sägs i andra och tredje styckena som är dock enligt jjärde stycket andra än försvarare skyldiga att vittna i mål angående brott för vilket minimistraffet är lägst fängelse i tvâ år.

För präster finns i femte stycket ett absolut vittnesförbud såvitt avser

sådant präst har erfarit under bikt eller själavârdande samtal.

som en I sjätte stycket hänvisas slutligen till vissa bestämmelser om tystnads-

plikt i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och någon av hans närstående får enligt 27 kap. 2 § andra meningen inte tas i beslag om det inte är fråga ett så grovt brott att minimistraffet är lägst om fängelse två år. Detsamma gäller skriftliga meddelanden mellan den

misstänktes närstående. Beslagsförbudet gäller i dessa fall endast om

handlingen innehas den misstänkte eller någon av hans närstående. av Bestämmelser undantag från beslagsrätten fanns redan i om Processkommissionens förslag till lagstiftning. I förslaget till tvångs-

sou 1995-.47 Beslag

medelslag upptogs också en bestämmelse beslagsförbud, enligt om

vilken beslag inte fick läggas på skriftligt meddelande mellan

den som misstänktes för brottet och den vid tiden för meddelandet som var hans rättegångsbiträde i saken. Skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och någon av hans anhöriga fick inte heller tas i beslag om det inte kunde följa minst två års straffarbete på brottet. Detsamma gällde meddelanden mellan den misstänkte och ämbetsman eller tjänsteman, läkare eller annan meddelandets innehåll kunde antas om

vara skyddat av tystnadsplikt. Bestämmelsen i tvångsmedelslagen

överensstämde i princip med den bestämmelse som numera finns i rättegångsbalken. Vissa ändringar företogs dock på förslag av

Processlagberedningen. Bl.a. anknöts bestämmelsen till regeln

om frågeförbud i 36 kap. 5 I bestämmelsen om beslagsförbud finns således bara numera en hänvisning till regeln om frågeförbud, inte någon beskrivning vilka av skriftliga meddelanden är undantagna från beslag. Även det som om är praktiskt att utforma en bestämmelse på det viset, medför det att det blir svårare att få överblick över beslagsreglerna. För polisman att en skall kunna få klart för sig om en handling får tas i beslag eller ej, räcker det således inte att han läser bestämmelserna i 27 kap.

rättegångsbalken. Han måste dessutom veta vilka inskränkningar i

vittnesplikten som gäller enligt 36 kap. 5 § rättegångsbalken. För att han skall kunna få en överblick över frågeförbudet fordras dessutom att han har klart för sig vad som föreskrivs i de bestämmelser i

tryckfrihetsförordningen,yttrandefrihetsgrundlagen,sekretesslagenoch

kyrkolagen till vilka vittnesbestämmelsen hänvisar. Tillämpningen

av bestämmelsen om beslagsförbud skulle enligt utredningens mening

underlättas om man försökte undvika hänvisningar till lagstift-

annan ning och i stället räknade upp vilka handlingar inte får tas i som beslag. Även det inte är möjligt helt och hållet om att undvika hänvisningar kan man i vart fall återge innehållet i 36 kap. 5§ rättegångsbalken på ett överskådligt sätt. Det medför visserligen att bestämmelsen om beslagsförbud blir mycket omfattande, men utredningen anser ändå att det är nackdel uppvägs att en som av bestämmelsen blir mer lättfattlig. Eftersom bestämmelsen om frågeförbud i 36 kap. 5 § är mycket omfattande och förhållandevis invecklad, bör dock regeln beslagsförbud delas i flera om upp paragrafer för att den skall bli så överskådlig möjligt. I princip som bör man behålla samma uppdelning i 36 kap. 5 § och göra de som ändringar som föranleds av att det är fråga om beslagsförbud och inte förbud mot vittnesförhör. Dessutom bör man överväga det finns om anledning att utvidga eller inskränka beslagsförbudet i förhållande till frågeförbudet.

Beslag

Skydd för rikets säkerhet m.m.

I första stycket 36 kap. 5 § rättegångsbalken begränsas vittav nesplikten på det sättet att den, till följd av 2 kap. 1 eller 2 § som eller 3 kap. 1 § sekretesslagen eller någon bestämmelse till vilken hänvisas i något dessa lagrum inte får lämna uppgift, inte får av en höras vittne denna utan tillstånd från den myndighet i vars som om

verksamhet uppgiften har inhämtats. De lagrum som avses innehåller

bestämmelser sekretess till skydd för bl.a. Sveriges mellanfolkliga om förbindelser 2 kap. 1 §, rikets säkerhet 2 kap. 2 § och rikets centrala finanspolitik, penningpolitik och valutapolitik 3 kap. l §. Beslagsförbudet innebär att uppgifter omfattas sekretess enligt som av dessa bestämmelser och alltså inte får röjas vid vittnesförhör, inte som heller får komma till polisens kännedom genom beslag av handlingar

och kan antas innehålla sådana uppgifter. Beslagsförbudet

annat som omfattar för närvarande endast handlingar som innehas av den som inte får höras vittne eller den, till förmån för vilken tystnadssom plikten gäller. I de fall här torde man dock knappast kunna som avses

tala att tystnadsplikten gäller till förmån för en person.

om

Frågeförbudet bryts i dag den myndighet i vars verksamhet

om

uppgiften har inhämtats, har gett tillstånd till att uppgiften lärrmas ut.

Av lagregleringen följer också att myndighet kan ge tillstånd till att en sekretessbelagda handlingar tas i beslag. Om tillstånd ges torde det emellertid regel inte nödvändigt att ta den aktuella handsom vara lingen i beslag från myndigheten. När myndighet medger att vissa en

uppgifter lämnas borde polisen regel inte behöva tillämpa

ut som beslagsreglerna, eftersom det vanligtvis är uppgifterna och inte infonnationsbäraren är intresserad Utredningen vill också som man av. framhålla beslagsförbudet inte fyller någon självständig funktion så att länge det inte finns allmänna regler informationsinhämtande. om Bestämmelsen hindrar visserligen att handlingar innehåller vissa som

särskilt känsliga uppgifter tas i beslag, den hindrar inte att dessa

men uppgifter på något annat sätt kommer till polisens kännedom.

Förtroendeförhållanden

Andra stycket 36 kap. 5 § rättegångsbalken avser begränsningar i

av vissa skyldighet att vittna. Det gäller advokater, läkare, personers

tandläkare, barmnorskor, sjuksköterskor, psykologer, psykoterapeuter kuratorer vid familjerädgivningsbyråer som drivs av kommuner,

samt landsting, församlingar eller kyrkliga samfälligheter. Samma inskränkning i vittnesplikten gäller även den biträder någon av de som

Beslag

nyss nämnda personerna. Den som omfattas av bestämmelsen fär inte höras som vittne om något som i denna deras yrkesutövning har anförtrotts dem eller som de i samband därmed har erfarit om det inte är särskilt medgivet i lag eller om den till vars förmån sekretessen gäller har samtyckt till det. Enligt tredje stycket i 36 kap. 5 § får rättegångsombud, biträden och försvarare inte höras som vittnen om vad som har anförtrotts dem för uppdragets fullgörande. Detta gäller oavsett om de är advokater eller Frägeförbudet kan brytas om parten medger det. I fjärde stycket finns ytterligare en viktig inskränkning i vittnesplikten. Med undantag för försvarare är samtliga de personer som nämns i andra och tredje styckena skyldiga att vittna i mål angående brott, för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Bestämmelsen om beslagsförbud är i denna del inte helt lättillgänglig. Det kan bl.a. vara svårt att avgöra om något har anförtrotts en person i hans yrkesutövning eller i annan verksamhet. Det kan också ifrågasättas vad som krävs för att något skall anses anförtrott en annan person. Dessutom kan det vara svårt att avgöra vad uttrycket

i samband därmed erfarit egentligen syftar på se bl.a. Rättegångs-

balken I s. 36:20 22. Det har också i praxis hävdats att bestämmel- sen inskränker beslagsrätten mer än som torde ha varit avsikten. Det finns därför anledning att redogöra något närmare för bakgrunden till beslagsförbudet i detta hänseende. Den nuvarande bestämmelsen i rättegångsbalken hade en före-

gångare i tvångsmedelslagen. Processkommissionen, vars förslag låg

till grund för beslagsförbudet i tvângsmedelslagen, anförde som motiv till bestämmelsen SOU 1926:32 s. 105:

Möjligheten för försvararen i brottmålsförfarandet att rätt utföra sin uppgift är väsentligen beroende av att han bemötes med förtroende av den misstänkte. För att underlätta försvararens verksamhet har processkommissionen i annat sammanhang...förordat bestämmelser, i syfte att den misstänkte och försvararen skola kunna i trygghet förhandla

med varandra. Ur samma synpunkt påkallas ett undantag

från beslagsrätten av innebörd, att skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare må tagas i beslag. Även i några andra fall böra skriftliga meddelanden vara undantagna från beslag. Detta bör vara förhållandet under i huvudsak samma förutsättningar, som föranleda, att vittnesförhör stundom bör vara tillåtet eller att ett vittne må vägra att avlägga vittnesmål. Såsom vid behandlingen av

Beslag

vittnesbeviset skall utvecklas, ifrågasättes, att bestämmelser sådan innebörd upptagas beträffande sådant, som det av åligger tjänsteman såsom hans tjänsteplikt att uppenbara, samt i fråga om förtroliga meddelanden till vissa personer, exempelvis präster, läkare och advokater. Likaså skulle den tilltalades närmare anhöriga äga vägra vittnesmål.

Processkommissionens avsikt var således att från beslagsreglerna undanta skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare och förtroliga meddelanden från den misstänkte till vissa andra exempelvis präster, läkare och advokater. I tvångsmepersoner, delslagen begränsades beslagsförbudet till skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och hans rättegångsbiträde eller annan person som omfattades av lagstadgad tystnadsplikt. Vid råttegångsbalkens införande utmönstrades begreppet skriftligt meddelande ur bestämmelsen beslagsförbud. I stället infördes en hänvisning till om

frågeförbudet beträffande vittnen. Processlagberedningen anförde att

stadgandet borde avse inte bara skriftliga meddelanden utan även andra handlingar, t.ex. läkarjournaler SOU 1938:43 s. 324. Detta uttalande kommenterades inte i propositionen, men bestämmelsen om

beslagsförbud kom, Processlagberedningen hade föreslagit, att

som omfatta inte bara skriftliga meddelanden, utan skriftliga handlingar över huvud taget. Frågan är emellertid om inte beslagsförbudet härigenom har blivit vidsträckt än vad som är nödvändigt av mer hänsyn till integritetsintresset. I JO 197778 19 aktualiserades frågan om beslag av handlingar s. hos advokat. Under förundersökning angående bl.a. grovt skattebeen drägeri beslutade åklagaren om husrannsakan i den misstänktes bostad för eftersökande vissa bokföringshandlingar. Den misstänktes av hustru skulle vara närvarande vid förrättningen. Då polismannen, som skulle verkställa beslutet husramisakan, kom till bostaden var även om den misstänktes offentlige försvarare närvarande. Polismannen upplystes att den misstänktes hustru strax dessförinnan hade om överlämnat de eftersökta handlingarna till advokaten, som förvarade

dem i sin portfölj. Advokaten vägrade att begäran lämna ut

handlingarna. Åklagaren ansåg att det med hänsyn till bestämmelsen

i 27 kap. 2 § inte möjligt att företa husrannsakan i advokatens var

portfölj för att beslagta handlingarna. JO fann vid sin bedömning bl.a.

att handlingarna hade anförtrotts advokaten och därför omfattades av

beslagsförbudet. De hade enligt JOzs bedömning därför inte kunnat tas

i beslag. I rättsfallet NJA 1977 403 prövades begäran om husrannsakan s. en hos advokaten S. för eftersökande av en skriftlig handling som skulle

sou 1995:47 Beslag

tas i beslag. Åklagaren hade anfört att syftet med den begärda

husrannsakan var att polisen skulle söka efter originalet till en

handling som i fotostatkopia åberopats i klient till S.

en process av en , bankiren L. Handlingen utgjordes av ett kontrakt mellan L och en annan person. Det hade framkommit misstanke om att den senares namnteckning på handlingen var förfalskad. Originalhandlingen behövdes för att polisen skulle kunna undersöka om det fanns fog för misstanken om förfalskning. Kopieringen hade utförts på Szs kontor och synnerlig anledning förelåg, att originalhandlingen förvarades av S. Tingsrätten ansåg att den eftersökta handlingen omfattades av beslagsförbudet och lämnade därför begäran husrannsakan utan om bifall. Hovrätten lämnade besvären utan bifall. Högsta domstolen konstaterade inledningsvis att även underskrift handling är en en en del av innehållet i handlingen och att handlingen inte kunde anses undantagen från tillämpningen av beslagsförbudet av det skälet att det inte var fråga om handlingens innehåll. Högsta domstolen anförde vidare:

Fråga uppstår emellertid härefter, om handlingen bör anses vara av sådant slag att undantagsbestämmelsen i 2 § första punkten nämnda kapitel bör tillämpas på den. I viss anslutning till ett i målet åberopat, av professor Per Olof Ekelöf författat utlåtande kunde hävdas att bestämmelsen, trots att där talas om skriftlig handling utan begränsning,

borde få gälla annan skriftlig handling än sådan

som vore att betrakta som ett meddelande från klienten till advokaten

eller i allt fall vore upprättad i samband med och föranledd

av klientens kontakt med advokaten. Handling vilken tillkommit före klientens kontakt med advokaten eller i varje fall oberoende därav, skulle falla in under tillämpningsområdet. Bestämmelsens ändamål måste nämligen att anses vara skydda förhållandet mellan klient och advokat. Detta ändamål främjades av att beslag förhindrades beträffande handling av sistnämnda slag. Att beakta vore vidare följande. Innan handlingen av klienten överlämnades till advokaten,

vore den åtkomlig för beslag hos klienten själv. Om den,

sedan advokaten fått den i sin besittning, återlämnades till klienten, skulle tillämpning av stadgandet medföra, att beslag dåmera kunde ske ens hos klienten. Ett sådant resultat måste, enligt Ekelöf, betraktas som orimligt. Starkt sakligt fog måste anses föreligga för den uppfattning som här återges. Antagas måste att undantagsregeln i 27 kap. 2 § enligt sin lydelse kommit att bli betydligt vid-

Beslag

sträcktare än som föranledes av ändamålet att tillgodose behovet av sekretess i förhållandet mellan advokat och klient. Hinder får dock särskilt som fråga är om ett stadgande givet till skydd för enskild person mot tvångsingripande från det allmännas sida anses möta mot en rätts- tillämpning i strid med stadgandets ordalydelse. På grund av vad sålunda anförts bör, som domstolarna funnit, beslaget tillåtas och husrannsakan därmed heller kunna ske.

I ett annat rättsfall, NJA 1990 537, hade vissa handlingar rörande s. ett aktiebolag tagits i beslag i en advokatbyrås lokaler. Innehavaren av advokatbyrån styrelseledamot i bolaget. Högsta domstolen ansåg var att handlingarna trots det kunde anses ha anförtrotts advokaten i hans egenskap advokat, vilket medförde att de omfattades av beslagsförav budet. Beslaget därför inte lagligen grundat. Högsta domstolen var påpekade att det kunde betydelse i sammanhanget om bolaget vara av advokatens klient eller inte. Även handlingarnas karaktär kunde var behöva beaktas. Slutligen anförde Högsta domstolen att det borde vara tillräckligt med ett blygsamt mått av bevisning från advokatens sida för att skulle kunna godta ett påstående om att en handling man omfattas av beslagsförbudet.

Tvångsmedelskommittén föreslog i sitt betänkande Tvångsmedel

- Anonymitet Integritet SOU 1984:54 att bestämmelsen i 27 kap. 2 § skulle upphävas och att beslagsfrågan i stället skulle avgöras efter en intresseavvägning i det enskilda fallet. I prop. 1988892124 om vissa

tvångsmedelsfrågor s. 36 uttalade departementschefen med anledning

förslaget att den nuvarande regleringen i 27 kap. 2§ i vissa av speciella situationer kunde medföra begränsningar som från saklig

synpunkt kunde förefalla alltför långtgående. Departementschefen

ansåg emellertid att det i praktiken bara var i extrema undantagsfall

som den nuvarande ordningen gav upphov till problem, samtidigt som

det var svårt att konstruera en vidgad möjlighet till beslag utan att samtidigt riskera att komma i konflikt med viktiga rättssäkerhetsintres- Departementschefen lade därför inte fram något förslag till sen. ändrade regler i det här avseendet. Det kan anmärkas att en av de

sakkunniga i Tvångsmedelskommittén i ett särskilt yttrande hade anfört s. 291 att beslagsförbudet i 27 kap. 2 § visserligen borde

behållas, att det borde ändras med beaktande av vad Högsta men domstolen hade anfört i rättsfallet NJA 1977 s. 403 och på ett sådant sätt att bestämmelserna inte kunde missbrukas, t.ex. genom att en överlämnar material till sin advokat enbart i syfte att undanperson

hålla materialet från myndigheternas granskning.

Beslag

Även det inte finns fler refererade rättsfall berör frågan om som om beslag av handlingar hos advokat, kan det inte tolkas som att det inte skulle finnas ett behov av att företa husrannsakan hos advokater och beslagta handlingar som har anförtrotts advokater av klienter. Tvärtom torde det enligt vad utredningen erfarit finnas behov av sådana åtgärder i betydligt större omfattning än vad departementschefen antog i den ovan nämnda propositionen. Som ett exempel det kan nämnas ett fall som återges i ett beslut av Riksåklagaren med anledning av

klagomål åklagare beslut 1993-05-07, dnr ÅD 112-93.

mot en

Fallet gällde ett åtal mot S. för bl.a. grovt bedrägeri. Åklagaren

hade åberopat ett vittne för att styrka att S. hade upprättat vissa handlingar först ett år senare än vad han hade påstått. Däremot hade åklagaren inte tillgång till originalhandlingarna, vilka man förgäves hade sökt efter. Dessutom hade man utan framgång sökt efter aktieboken i ett företag, uppenbarligen för att utreda om S. hade överlåtit aktier på det sätt han hade påstått. Under huvudförhandlingen upplyste försvararen att han hade originalet till åtminstone en av handlingarna. Försvararen visade också upp originalet för åklagaren.

Åklagaren beslutade att ta handlingen i beslag, trots försvararens

protester. Försvararen upplyste senare under förhandlingen att han

också hade tillgång till aktieboken. Åklagaren beslutade att ta även den

i beslag och hämtade den från försvararens bord. Tingsrätten fastställde samma dag de båda beslagen. Det visade sig vid teknisk undersökning av den beslagtagna originalhandlingen att den inte kunde ha upprättats vid den tidpunkt hade påstått och S. dömdes av tingsrätten för bl.a. grovt bedrägeri. Kort efter tingsrättens dom hävde

hovrätten beslaget på originalhandlingen, eftersom den enligt hovrät-

tens mening omfattades av beslagsförbudet. Beslaget på aktieboken hade tidigare hävts av åklagaren och prövades därför inte av hovrätten. Detta exempel visar enligt utredningens mening på ett övertygande sätt att beslagsförbudet, som Högsta domstolen anförde i rättsfallet NJA 1977 s. 403, har kommit att bli betydligt vidsträcktare än som krävs för att behovet av sekretess i förhållandet mellan advokat och klient skall kunna tillgodoses. Enligt utredningens uppfattning bör beslagsförbudet inte vara utformat på ett sådant sätt att en person kan

undanhålla bokföringshandlingar och annat material från myndig-

heternas granskning genom att överlämna materialet till sin advokat. Beslagsförbudet bör därför ändras i denna del och ett sådant sätt att det inte går längre än vad som krävs för att skydda förtroendeförhållandet mellan advokaten och hans klient. Frågan är om beslagsförbudet bör ändras även såvitt avser handlingar och annat som innehåller

Beslag sou 1995:47

uppgifter som har anförtrotts någon annan person i en sådan yrkeska-

tegori som nämns i andra stycket av 36 kap. 5 De fall som utredningen har redogjort för tidigare i detta avsnitt handlar uteslutande beslag handlingar hos advokater. Även om av om en misstänkt skulle kunna överlämna material av betydelse för en brottsutredning till en präst eller en psykolog som han har kontakt med, är det tveksamt om materialet därmed skulle kunna anses anförtrott på det sätt som krävs för att det skall omfattas av beslagsförbudet. Frågan torde få avgöras med hänsyn till handlingarnas karaktär. Bokföringsmaterial torde i vart fall inte kunna anses anförtrott en präst eller en psykolog med hänsyn till den uppgift som vederbörande har i förhållande till den misstänkte. Annorlunda kan det kanske förhålla sig med ett komprometterande brev. I vart fall bör samma regler gälla för samtliga befattningshavare som har tystnadsplikt enligt andra stycket i 36 kap. 5 Även det inte har visat sig finnas behov om av att ändra beslagsförbudet i förhållande till andra än advokater, bör ändringarna därför även omfatta läkare, präster, psykologer m.fl. Det bör påpekas att avsikten med ändringarna inte är att göra det möjligt för polisen att beslagta handlingar som innehåller skyddsvärda uppgifter, utan endast att begränsa beslagsförbudet så att det inte omfattar något annat än sådana uppgifter. Det kan förefalla lämpligt att utforma ett beslagsförbud med utgångspunkt från att det endast är anförtrodda uppgifter som skall undantas från myndigheternas granskning. Som framgår av redogörelför praxis har det emellertid visat sig att handlingar som misstänks sen vara förfalskade och som har betydelse som bevis kan anförtros en advokat och därmed undantas från beslag. Även bokföringshandlingar anses kunna anförtros en advokat med resultat att de fredas från beslag. Det är just sådana handlingar som det inte finns någon anledning att skydda genom ett beslagsförbud. Med hänsyn till den tolkning begreppet anförtro har fått i praxis, bör beslagsförbudet inte formuleras med utgångspunkt från att det är anförtrodda uppgifter som skall skyddas. De skyddsvärda uppgifterna bör i stället beskrivas på något annat sätt. Som ett av skälen för att inte ändra bestämmelsen i 27 kap. 2 §

anförde departementschefen i 1988892124 att det var svårt att

prop. konstruera en vidgad möjlighet till beslag utan att samtidigt riskera att komma i konflikt med viktiga rättssäkerhetsintressen. I andra rättsordningar än den svenska har man emellertid ett mindre långtgående beslagsförbud. I Danmark är beslagsförbudet begränsat till skriftliga meddelanden, vars innehåll är sådant att ett vittne kan vägra att uttala sig om det. Beslagsförbudet gäller dessutom endast om det är fråga om ett meddelande mellan den misstänkte och en person som

Beslag

enligt dessa regler inte är skyldig att vittna samt om handlingen innehas av den sistnämnde. Det kan vara fråga om en präst, en läkare, en advokat eller någon som har tystnadsplikt i offentlig tjänst. Om denne är misstänkt för delaktighet i brottet faller beslagsförbudet emellertid bort. Finns handlingen hos den misstänkte kan den också tas i beslag. De danska reglerna föreslås emellertid ändrade. 1 Strafferetsplejeudvalgets betänkande om beslaglaâggelse og edition under efterforskning betzenkning nr. 1223, 1991 föreslås således bl.a. att det hos en person som inte är skyldig att vittna inte skall få tas i beslag vare sig skriftliga meddelanden mellan honom och den misstänkte eller dennes notater og lignende vedrørende den mistzenkte. Som en nyhet föreslås också att man inte heller hos den misstänkte skall få ta i beslag skriftliga meddelanden och liknande som härrör från en person som inte är skyldig att vittna. De finska reglerna överensstämmer i detta avseende i allt väsentligt med svenska. De norska bestämmelserna om beslagsförbud innebär att beslag inte får läggas dokumenter eller annet hvis inhold ett vittne med stöd av andra regler i straffeprosessloven kan vägra att uttala sig om. Beslagsförbudet gäller endast dokument eller liknande som innehas av den som kan vägra yttra sig eller av den till vars förmån tystnadsplikt gäller. Vad som är av särskilt intresse i det här sammanhanget är den tystnadsplikt som gäller för präster, advokater, försvarare, läkare, äktenskapsmedlare, psykologer, apotekare,

barnmorskor och sjuksköterskof. Dessa personers tystnadsplikt kan

brytas med samtycke av den till vars förmån sekretessen gäller. Detsamma gäller om vittnesmålet krävs för att förhindra att en oskyldig döms för brottet. Beslagsförbudet gäller inte heller för dokumenter eller annet som inneholder betroelser mellom personer

som er mistenkt for å vare medskyldige i det straffbare forhold.

Man har i praxis också godtagit beslag av handlingar hos en advokat som var konkursförvaltare för ett bolag, vars företrädare var misstänkt för skattebrott, vilket i svensk rätt torde motsvaras av åklagares och polismyndigheters rätt att enligt 17 kap. 7 § konkurslagen få tillgång till alla handlingar som rör ett konkursbo och som kan ge upplysning om huruvida gäldenären kan ha gjort sig skyldig till brottsligt förfarande. För att beslagsförbudet inte skall bli mer omfattande än vad som krävs för att skydda förtroendeförhållandet mellan den misstänkte och

1 Andra som har mottagit förtroenden under själavârd, socialt hjälparbete eller liknande verksamhet kan av rätten befrias från vittnesplikt. Ett beslut om vittnesbefrielse gör även reglerna om beslagsförbud tillämpliga.

Beslag

hans advokat skulle man kunna tillbaka till vad som gällde enligt tvângsmedelslagen. Man skulle således kunna inskränka beslagsförbudet till skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och t.ex. hans advokat eller andra förtroliga meddelanden. Det är emellertid uppenbart att det kan finnas vissa känsliga och skyddsvärda uppgifter som inte tas upp i meddelanden mellan parterna. Det kan t.ex. vara fråga om advokatens anteckningar om vad klienten har sagt vid ett sammanträde eller advokatens egna iakttagelser i samband med ett sådant sammanträde. Sådana anteckningar kan närmast jämföras med läkarjournaler, vilka Processlagberedningen framhöll som exempel en handling som inte hade omfattats av beslagsförbudet i tvångsmedelslagen, men som borde omfattas av det i rättegångsbalken föreslagna beslagsförbudet. För att beslagsförbudet skall fylla den avsedda funktionen måste det därför omfatta mer än meddelanden mellan den misstänkte och t.ex. en advokat eller en läkare. I det danska förslaget till reformerade beslagsregler omfattas både skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och t.ex. hans advokat samt dennes notater og lignende vedrørende den mistaznkte . Detta uttryck vidgar visserligen beslagsförbudet något, men medför ändå att det bara träffar anteckningar och liknande i skriftlig fonn. Samma uppgifter måste emellertid anses lika skyddsvärda, oavsett om de upptas i skriftlig form eller i sådan form att de bara kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas med hjälp av något tekniskt hjälpmedel. Om en läkare har talat in journalanteckningar band för senare utskrift, bör bandet således inte få tas i beslag. Likaså bör beslagsförbudet omfatta t.ex. en diskett med en advokats anteckningar från ett samtal med klienten. Beslagsförbudet bör därför i vart fall omfatta dels sådant som kan antas innehålla meddelanden mellan den misstänkte och t.ex. en advokat, dels anteckningar och liknande som har föranletts av advokatens kontakter med den misstänkte. En sådan inskränkning i beslagsrätten hindrar inte att meddelanden mellan en advokat och någon annan än den misstänkte tas i beslag. En läkarjournal beträffande någon annan patient än den misstänkte skulle därmed också kunna tas i beslag. En sådan ordning kan naturligtvis inte accepteras. Då Högsta domstolen i NJA 1977 s. 403 uttalade sig hur beslagsförbudet borde vara utformat gjorde domstolen inte om heller någon skillnad mellan meddelanden mellan den misstänkte och hans advokat och meddelanden mellan advokaten och hans andra klienter. Högsta domstolen anförde i stället att beslagsförbudet inte borde få gälla skriftlig handling än sådan som var att betrakta annan ett meddelande från klienten till advokaten eller i allt fall vore som upprättad i samband med eller föranledd av klientens kontakt med advokaten. Ett meddelande mellan person och hans advokat torde en

sou 1995:47 Beslag

emellertid endast i undantagsfall ha betydelse för utredning om ett brott någon än klienten misstänks ha begått. Man kan som annan emellertid tänka sig fall då en advokat eller en läkare misstänks för att ha begått någon form ekonomisk brottslighet, vilket gör att det av finns anledning att gå igenom klienthandlingar eller journaler för att utreda vilka inkomster den misstänkte har haft. Man bör därför utforma beslagsförbudet på ett sådant sätt att det inte finns någon risk för att uppgifter har lämnats i förtroende röjs vid en brottsutredsom ning mot någon annan än den som har lämnat uppgiften. En lämplig avgränsning skulle kunna att låta beslagsförbudet omfatta sådant vara kan antas innehålla meddelanden mellan en person och en besom fattningshavare i 36 kap. 5 § andra stycket eller dennes ansom avses teckningar och liknande som har föranletts av befattningshavarens kontakt med den har anlitat honom. I likhet med vad som gäller som för närvarande, bör beslagsförbudet endast omfatta sådant som innehas befattningshavare som avses i 36 kap. 5 § andra stycket eller av en den till förmån beslagsförbudet gäller. Beslagsförbudet bör falla vars

bort det är medgivet i lag att befattningshavaren får röja uppgiften

om under vittnesförhör, om den till vars förmån beslagsförbudet gäller har samtyckt till beslaget eller om det är fråga om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. I det sistnämnda fallet bör liksom för närvarande göras undantag för advokat som också är försvarare. Utredningen återkommer till det nedan. I norsk rätt omfattar inte beslagsförbudet dokumenter eller annet inneholder betroelser mellom personer som er mistenkt for å som medskyldige i det straffbare forhold . De svenska bestämmelservare hindrar emellertid beslag även för det fall att t.ex. en advokat na misstänks för delaktighet i klientens brott. Beslagsförbudet är i detta avseende motiverat hänsyn till den misstänktes intresse av skydd av

för vissa integritetskänsliga uppgifter. Det har således ansetts att

effektivitetsintresset i viss män bör stå tillbaka av hänsyn till integritetsintresset och att vissa meddelanden och liknande därför bör undantagna från beslagsrätten. Intresset av skydd för integriteten vara är lika stort, oavsett om den person som den misstänkte har anförtrott sig till kan misstänkas för delaktighet i brottet eller ej. Det talar för att beslagsförbudet bör omfatta även meddelanden mellan två personer för delaktighet i gärning. Å andra sidan kan som är misstänkta samma hävda att de misstänkta under sådana omständigheter har missman

brukat det skydd för förtroendeförhållandet som beslagsförbudet ger och att meddelanden mellan dem därför inte är skyddsvärda. Utred-

ningen att det inte finns underlag för att införa bestämmelser anser nu liknande de norska.

Beslag sou 1995:47

Det bör avslutningsvis påpekas att beslagsförbudet kommer att utgöra ett ofullständigt skydd för integritetskänsliga uppgifter så länge det inte finns några allmänna regler polisens befogenhet att om inhämta information under brottsutredning. Även polisen en om således skulle vara förhindrad att ta i beslag diskett med känslig en

information finns det inget lagligt förbud för polisen att i samband

med en husrannsakan ta del av informationen att läsa genom

dataskärmen eller genom att ta en utskrift. Om skriftlig handling

en faller under beslagsförbudet torde polisen dessutom oförhindrad vara

att kopiera handlingen och det sättet få kännedom om handlingens

innehåll, utan att det kommer i konflikt med beslagsförbudet.

Rättegångsombud, biträden och försvarare

Enligt tredje stycket i 36 kap. 5 § gäller särskilda bestämmelser beträffande sådant som har anförtrotts ett rättegångsombud, ett biträde eller en försvarare för uppdragets fullgörande . Sådana uppgifter får inte lämnas ut vid vittnesförhör annat än parten medger det. om Annan än försvarare är dock enligt 36 kap. 5 § fjärde stycket skyldig att vittna i mål om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Bestämmelsen medför att vissa uppgifter är skyddade även om de har anförtrotts ombud, biträde eller försvarare som inte är advokat eller annars omfattas andra stycket i 36 kap. av 5 För att i viss mån skydda uppgifter som i förtroende har lämnats till ombud, biträde eller försvarare som inte är advokat bör meddelanden från klienten till en sådan person med anledning av uppdraget inte heller fortsättningsvis få tas i beslag annat än klienten om medger det. Det torde i stort sett motsvara vad gäller för som närvarande, bortsett från att det inte gör det möjligt för klienten att anförtro biträdet handlingar av olika slag. Beslagsförbudet bör i dessa fall inte vara lika vidsträckt som då det gäller advokater och bör därför inte omfatta biträdets anteckningar och liknande.

Undantag från beslagsförbud vid allvarliga brott

Bestämmelsen i 36 kap. 5 § tredje stycket är tillämplig också om en advokat är ombud eller försvarare. I sådana fall kan bestämmelsen emellertid medföra tolkningssvårigheter om brottsutredningen gäller ett så allvarligt brott att minimistraffet är fängelse i två år. Welamson har hävdat att en försvarare vid så grova brott bara kan åberopa den begränsade sekretess som gäller enligt tredje stycket. Försvararen

sou 1995:47 Beslag

skulle således skyldig att vittna annat än det som har vara om

anförtrotts honom för uppdragets fullgörande. Det gäller enligt

Welamson även försvararen är advokat TSA 1962 s. 295. I om Ekelöf-Boman hävdas däremot att en försvarare som också är advokat

kan åberopa tystnadsplikt både enligt andra och tredje styckenaf,

vilket medför att han över huvud taget inte är skyldig att vittna om

sådant har anförtrotts honom i hans yrkesutövning eller som han

som i samband därmed har erfarit, inte ens om det gäller ett brott för vilket minimistraffet är två års fängelse. Det råder således delade meningar hur 36 kap. 5 § tredje och fjärde styckena skall tolkas. om Utan att ta ställning till hur frågeförbudet i 36 kap. 5 § bör tolkas, vill utredningen ändå framhålla att det kan bli synnerligen besvärligt att avgöra handling får tas i beslag hos en försvarare som också om en är advokat. Ingen tolkningsmodellerna tillåter att man vid misstanke av ett mycket allvarligt brott beslagtar en handling som kan antas ens om innehålla uppgifter för uppdragets fullgörande har anförtrotts den som misstänktes offentlige försvarare 36 kap. 5 § tredje stycket. Om det

är fråga handling som inte kan antas innehålla sådana uppgifter

om en skulle handlingen, med Welamsons synsätt, kunna tas i beslag vid misstanke ett brott för vilket det är föreskrivet minst två års om fängelse. Ekelöfs tolkning skulle däremot medföra att handlingen ändå inte fick tas i beslag den kunde antas innehålla uppgift om vad om försvararen i samband med utförande sitt uppdrag hade erfarit av 36 kap. 5 § andra stycket. Utredningen att t.ex. en advokats anteckningar från ett anser Sammanträffande med klient bör omfattas av samma skydd, oavsett en advokaten har uppträtt försvarare för klienten eller biträtt om som klienten på annat sätt. Integritetshänsyn talar för att man inte gör

någon skillnad i detta hänseende. Beslagsförbudet bör därför omfatta

sådant kan antas innehålla meddelanden mellan en person och som hans advokat, advokaten också skulle ha varit försvarare för även om klienten. Detsamma bör gälla advokatens anteckningar och liknande har föranletts advokatens kontakt med klienten. Vid misstanke som av brott för vilket är föreskrivet minst två års fängelse bör beslagsförom budet falla bort, utom såvitt gäller försvarare. I sådana fall bör

beslagsförbudet följaktligen endast omfatta meddelanden mellan

klienten och försvararen samt försvararens anteckningar och liknande har föranletts av försvararens kontakt med klienten. som

2 Per Olof Ekelöf och Robert Boman, Rättegång, fjärde häftet, 6 uppl. s. 175, not 36 cit. Rättegång IV.

Beslag

Då det gäller försvarare som inte är advokat bör beslagsförbudet, enligt vad utredningen har anfört ovan, endast omfatta meddelanden från klienten till försvararen med anledning av uppdraget. Detsamma bör enligt utredningens förslag gälla även rättegångsbiträden samt ombud som inte är advokat. Vid misstanke om ett så allvarligt brott att minimistraffet är fängelse i två år eller bör beslagsförbudet mer falla bort, utom såvitt gäller meddelanden från en klient till en försvarare med anledning av uppdraget. Det kan i och för sig finnas anledning att överväga om det är lämpligt att låta beslagsförbudet falla bort i mål om brott med straffminimum över två år eller om gränsen bör dras någon annanstans. Utredningen anser emellertid inte att det finns skäl att frångå

vad som gäller för närvarande se lagrådets och departementschefens

uttalanden i prop. 1942:5 s. 223 och 518 f..

Statistikuppgijier

I andra stycket av 36 kap. 5 § finns sedan år 1985 en bestämmelse om att vittnesförhör inte får hållas med den till följd 9 kap. 4 § som av sekretesslagen inte får lämna uppgifter som avses där, annat än om det är medgivet i lag eller den till vars förmån sekretessen gäller samtycker till det prop. 198485:133. 9 kap. 4§ sekretesslagen gäller sekretess i sådan särskild verksamhet hos myndighet som avser framställning av statistik samt, i den utsträckning regeringen föreskriver det, i annan därmed jämförbar undersökning, som utförs av myndighet, för uppgift som avser enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden och som kan hänföras till den enskilde. Uppgift i företagsregister, uppgift som avser avliden, uppgift behövs för som

forskningsändamål, uppgift som avser personal och lönestatistik och

uppgift, som inte genom namn, annan identitetsbeteckning eller därmed jämförbart förhållande är direkt hänförlig till den enskilde, får enligt bestämmelsen i sekretesslagen dock lämnas ut, om det står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider skada. Det kan i och för sig ifrågasättas om det av hänsyn till integritetsintresset är nödvändigt att förbjuda beslag av handlingar kan antas som innehålla sekretessbelagda statistikuppgifter. I de flesta fall torde det ändå inte vara möjligt att beslagta en handling innehållande sekretessbelagda statistiska uppgifter, eftersom skälen för en sådan åtgärd sannolikt inte skulle kunna anses uppväga det intrång eller i men övrigt som åtgärden skulle innebära för de enskilda. Proportionalitetsprincipen torde således utgöra ett tillräckligt skydd för integriteten

Beslag

i de fall som avses med beslagsförbudet i denna del. Då bestämmelsen i 36 kap. 5 § infördes antogs det dessutom att den skulle bli tillämplig

endast i yttersta undantagsfall. Departementschefen ansåg emellertid

att bestämmelsen trots det var befogad av hänsyn till allmänhetens

förtroende för dem som tar emot uppgifter för statistik. Med hänsyn

härtill föreslår utredningen ingen ändring av förbudet att beslagta statistiskt material, annat än på så sätt att förbudet bör avse även andra informationsbärare än skriftliga handlingar.

Bikt och själavård

I 36 kap. 5 § femte stycket finns bestämmelse om tystnadsplikt för en präster. För det första finns det hänvisning till 36 kap. kyrkolagen, en enligt vilken den i Svenska kyrkans ordning har vigts till det som kyrkliga ämbetet präst har tystnadsplikt i fråga om uppgifter som som han eller hon har erfarit under bikt eller själavårdande samtal. I 36 kap. 5 § föreskrivs vidare att den som inom något annat trossamfund än svenska kyrkan är präst eller den som i sådant samfund intar motsvarande ställning får inte höras som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller själavårdande samtal. Tystnadsplikten är absolut, vilket innebär att den har anförtrott sig till en som präst inte kan lösa denne från tystnadsplikten. Det har i olika sammanhang diskuterats om inte den som har anförtrott sig till en

präst också borde kunna medge undantag från tystnadsplikten och om

tystnadsplikten eventuellt borde falla bort vid grova brott. Frågan om vittnesreglerna i något avseende borde ändras är emellertid inte något utredningen har i uppdrag att överväga. Så länge frågeförbudet som är absolut utredningen att beslagsförbudet i denna del också bör anser absolut. Utredningen har därför inte tagit ställning till om det vara

finns skäl att ändra beslagsförbudet.

Meddelarskyddet

Näst sista stycket i 36 kap. 5 § lades till år 1977. Bestämmelsen

innebär att den har tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsför-

som ordningen eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsförordningen inte får höras vittne förhållanden tystnadsplikten avser annat än i den som om som utsträckning framgår av de nyssnämnda paragraferna. som

3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen innehåller bestämmelser om

tystnadsplikt till skydd för meddelarfriheten motsvarande bestämmel-

finns beträffande radioprogram, filmer och ljudupptagningar i

ser

Beslag sou 1995:47

yttrandefrihetsgrundlagen. Tystnadsplikten är emellertid inte

oinskränkt. Den gäller t.ex. inte om den till förmån tystnadsvars plikten gäller har samtyckt till att hans identitet röjs 3 § andra stycket 1 eller om det rör sig om vissa grova brott mot rikets säkerhet 3 § andra stycket 2. Det görs vidare undantag från tystnadsplikten för utredning om uppsåtligt oriktigt utlämnande hemlig allmän handling av och uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt. Tystnadsplikten viker i detta fall emellertid bara om rätten vid förhandling finner det erforderligt att uppgift lämnas, huruvida den är tilltalad eller som skäligen misstänkt för den brottsliga gärningen har lämnat med-

delandet eller medverkat till framställningen 3 § andra stycket 4.

Tystnadsplikten gäller inte heller i den mån domstol i annat fall av hänsyn till ett allmänt eller enskilt intresse finner det vara av synnerlig vikt att uppgift om identiteten lämnas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran 3 § andra stycket 5. Tystnadsplikten motsvaras i 3 kap. 4 § av ett allmänt frågeförbud för polis, åklagare och andra myndigheter. Bestämmelsen innebär att det är tillåtet att efterforska en författare eller meddelare endast det om behövs för att man skall kunna ingripa mot honom enligt tryckfrihets-

förordningen. Om efterforskning får förekomma skall den i 3 §

angivna tystnadsplikten beaktas. En person som misstänks för att t.ex. ha gjort sig skyldig till ett grovt brott mot rikets säkerhet får därför efterforskas, frågor under polisförhör. Är det däremot t.ex. genom ett fråga om något av de undantag från tystnadsplikten som nämns i 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 får efterforskande frågor inte ställas under polisförhör, eftersom tystnadsplikten i dessa fall kan brytas

endast vid förhandling i domstol, under vittnesförhör eller förhör

under sanningsförsäkran. Frågeförbudet innebär också att polis och åklagare inte kan använda tvångsmedel för att komma uppgifter hos dem för vilka tystnadsplikt gäller enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 och

5 tryckfrihetsförordningen. Innehåller skriftlig handling

en en anonymitetsskyddad uppgift som är av direkt betydelse för utredningen om brottet, får åklagaren i stället för att ta handlingen i beslag försöka få rättens tillstånd till att få fram uppgiften vid vittnesförhör prop. 1988892124 s. 35. Beslagsförbudet är således i viss mån följd en av frågeförbudet i tryckfrihetsförordningen. För att man inte skall riskera att anonymitetsskyddade uppgifter röjs omfattar beslagsförbudet dock inte bara handlingar som bevisligen innehåller skyddade uppgifter, utan också sådana som kan antas innehålla anonymitetsskyddade uppgifter. Utredningen anser inte att det finns skäl att ändra beslagsförbudet i denna del annat sätt än att det bör omfatta även annat än skriftliga handlingar.

sou 1995:47 Beslag

Tolkhjälp

Om någon, enligt vad sägs i 36 kap. 5 inte får höras som som vittne ett visst förhållande, får enligt sista stycket i samma om paragraf inte heller vittnesförhör äga rum med den som under

tystnadsplikt har biträtt med tolkning eller översättning. Beslagsför-

budet medför i den här delen att förbudet enligt de tidigare styckena inte kan kringgås genom att man tar i beslag anteckningar och annat från en tolk. De handlingar och annat bör omfattas de olika beslagsförsom av buden är de kan antas innehålla viss skyddsvärd information. Om som informationen har sådan karaktär att den i och för sig anses skyddsvärd, har den naturligtvis skyddsintresse, oavsett om den samma framgår handling har upprättats av en översättare eller av av en som anteckningar en tolk har fört vid ett samtal. Utredningen anser att som de tidigare nämnda beslagsförbuden bör utformas på ett sådant sätt att de omfattar sådant som kan antas innehålla vissa angivna meddelanden eller uppgifter. En sådan formulering omfattar även t.ex. handlingar har upprättats översättare. Det behövs därför inte någon som av särskild bestämmelse motsvarar sista stycket i 36 kap. 5 som

Däremot bör det beträffande de olika beslagsförbuden föreskrivas att

de omfattar även sådana handlingar och annat som innehas av den som

under tystnadsplikt har biträtt med tolkning eller översättning.

Närstående

Enligt 36 kap. 3 § är den är eller har varit gift med en part inte som skyldig att vittna. Detsamma gäller den som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svågerlag att den är eller har varit gift med den andres syskon, ene

eller på liknande sätt är parten närstående. Frågeförbudet

som ett beslagsförbud i 27 kap. 2 § andra meningen. motsvaras av Beslagsförbudet omfattar skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och någon hans närstående eller mellan sådana närstående inbördes. av Beslagsförbudet gäller dock inte brottet är så allvarligt att det om lägsta straff är föreskrivet är fängelse i två år. Beslagsförbudet som omfattar dessutom bara sådana handlingar som finns hos den misstänkte eller någon hans närstående. Det krävs dock inte att av handlingen finns hos avsändaren eller mottagaren. Huvudsaken är att den inte har lämnat kretsen närstående. Det finns inte anledning att av ändra beslagsförbudet i denna del, utom på så sätt att det bör omfatta även andra informationsbärare än skriftliga meddelanden.

Beslag sou 1995:47

Post- och teleförsändelser

I 27 kap. 3 § finns ytterligare en regel om beslagsförbud. Bestämmelsen innebär att brev, telegram eller annan försändelse, som finns hos ett post eller telebefordringsföretag, får tas i beslag endast om det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver och försändelsen hade kunnat tas i beslag hos mottagaren. Av bestämmelsens ordalydelse framgår att det är fråga ett om undantag från beslagsrätten. När paragrafen infördes i tvångsmedelslagen var det emellertid i syfte att göra det möjligt att beslagta brev och liknande, eftersom det då ansågs tveksamt om sådana försändelser över huvud taget kunde tas i beslag SOU 1926:32 s. 110, SOU 1932:29 s. 13. Det ansågs emellertid att strängare regler än annars borde gälla för beslag av försändelser i post- och telegrafverkets vård, eftersom beslagen skulle innebära ett ingrepp i det normala befordrandet av sådana försändelser och i den hemlighet är som tillförsäkrad brev och telegram SOU 1926:32 108. I yttranden s. över utkastet till tvångsmedelslag hade ifrågasätts om det fanns tillräckliga skäl att ge dessa försändelser en särställning i förhållande till andra enskilda handlingar NJA 1933 s. 103 f.. Det hade bl.a. anförts att lika starka skäl kunde åberopas för att åtskilliga andra handlingar, exempelvis sådana som hade anförtrotts en bank, skulle få samma ställning. Departementschefen ansåg emellertid att det inte

var tillrådligt att tillåta beslag av post- eller telegrafförsändelser annat

än under de stränga villkor hade föreslagits. Å andra sidan som var det inte heller erforderligt att utsträcka dessa särbestämmelser till att avse t.ex. handlingar som hade anförtrotts en bank. I något yttrande hade frarnhållits att beslag borde kunna ske även av försändelser som hade överlämnats till något för allmänheten upplâtet transportmedel, såsom järnväg eller fartyg. Departementschefen invände mot detta att sådana försändelser omfattades av de allmänna reglerna om beslag. Tydligen ansågs det inte att sådana försändelser borde omfattas av de

strängare regler som ansågs böra gälla post- och telegrafförsändelser.

I tvångsmedelslagen föreskrevs slutligen att försändelser som fanns i post- eller telegrafverkets vård och som med skäl kunde antas härleda från den misstänkte eller vara avsedd för honom, kunde tas i beslag om det kunde följa straffarbete på brottet. I Processkommissionens förslag till rättegångsbalk intogs en bestämmelse som motsvarade den tidigare regeln i tvångsmedelslagen. Processkommissionen anmärkte att bestämmelsen borde ges en avfattning utmärkte att det som vara fråga om ett undantag från huvudregeln i 1 Undantaget borde enligt Processkommissionen dessutom gälla alla försändelser, inte bara dem som kunde härledas från eller var avsedda för den misstänkte.

Beslag

Utredningen anser att det i och för sig finns skäl att föreskriva strängare villkor för beslag av brev och andra försändelser som är under befordran och som därför ännu inte har nått mottagaren. Som departementschefen framhöll i förarbetena till tvångsmedelslagen NJA 1933 s. 103 innebär beslag av post- och teleförsändelser dels ett ingrepp i det normala befordrandet av sådana försändelser, dels ett ingrepp i brevhemligheten. Brevhemligheten anses allmänt vara särskilt skyddsvärd. Det framgår bl.a. av att regeringsformen särskilt nämner undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse som en de åtgärder varje medborgare är skyddad mot 2 kap. 6 § av som regeringsformen. Brevhemligheten skyddas också av Europakonventionens bestämmelser, där det i artikel 8 föreskrivs att envar har rätt till skydd för bl.a. sin korrespondens. Den nuvarande lagstiftningen utgår emellertid från en numera föråldrad kommunikationsteknik. Telegram är t.ex. något som alltmer sällan förekommer, medan det å andra sidan finns andra former av förtrolig kommunikation som inte skyddas av den nuvarande bestämmelsen i 27 kap. 3 Utredningen har i avsnitt 5.1 pekat att bestämmelsen ett ofullständigt skydd för information som ger befordras på annat sätt än brev. Utredningen har också genom diskuterat möjligheten att tillåta polisen att öppna och läsa brev, av utan att behöva tillämpa tvångsmedelsregler. Enligt utredningens mening borde införa särskilda regler om polisens befogenhet att man inhämta information under en brottsutredning. Det kan dock inte anses ingå i utredningens uppdrag att lägga fram förslag till regler om inhämtande information. Utredningen föreslår därför i stället att av behåller bestämmelsen som inskränker polisens befogenhet att man beslagta brev, telegram och andra försändelser. Det kan emellertid ifrågasättas bestämmelsen inte borde omfatta om även andra former för överförande meddelanden mellan individer av

brev. Visserligen ansåg departementschefen i förarbetena till

än genom tvångsmedelslagen att det inte fanns skäl att jämställa beslag av försändelser befordras med t.ex. järnväg eller fartyg med beslag som

och telegrafförsändelser NJA 1933 104. Det kan å

av post- s. andra sidan påpekas att regeringsformens bestämmelse om skydd för förtroliga meddelanden omfattar alla former av meddelanden som sänds med posten eller på annat sätt som brev, telegram, bandinspelningar, videogram eller över huvud taget i en sådan form att de kan bli föremål för beslag Holmberg Stjernquist, Grundlagarna med tillhörande författningar, Lund 1980, 91. Med hänsyn härtill och s. till att intresset skydd för förtroliga meddelanden är lika starkt, av oavsett på vilket sätt meddelandet befordras, anser utredningen att regler i princip bör gälla, oavsett vilken kommunikationsteknik samma

Beslag sou 1995:47

som används. Eftersom det är fråga inskränkning i beslags-

om en rätten kan bestämmelsen av naturliga skäl inte omfatta t.ex. telefaxmeddelanden som är under befordran. Beslagsreglerna är över huvud taget inte tillämpliga på sådana meddelanden förrän de har kommit fram och på något sätt har blivit fixerade vid t.ex. skriftlig en handling. Beslagsreglerna kan inte heller tillämpas på s.k. elektronisk post som är under befordran. En bestämmelse om inskränkningar i befogenheten att ta handlingar i beslag kan endast omfatta brev, telegram, bandinspelningar, videogram och annat kan tas i beslag. som Å andra sidan bör alla dessa olika former av försändelser omfattas av

inskränkningen i beslagsrätten. Det kan jämföras med bestämmelsen

i nuvarande 27 kap. 9 om kvarhållande försändelser, vilken av också omfattar försändelser som kommer in till andra befordringsföre-

tag än post- eller telebefordringsföretag. På liknande sätt

anser utredningen att inskränkningarna i beslagsrätten bör omfatta för-

sändelser som finns hos ett befordringsföretag, dvs. ett företag på

som affärsmässiga grunder huvudsakligen förmedlar meddelanden i form av t.ex. postförsändelser som andra lämnar för distribution prop. 199293:200 s. 161 f..

9.3 Återstållandebeslag

I detta avsnitt behandlas återställandebeslag, dvs. beslag företas

som för att egendom som misstänks ha frånhänts brott skall annan genom kunna återställas till ägaren eller den har rätt till som annars egendomen. I avsnitt 9.3.2 redogör utredningen för några vanliga

tillämpningsproblem, framför allt svårigheten att skilja mellan

återställandebeslag och kvarstad i brottmål och de problem som

uppstår i samband med att återställandebeslag hävs och det beslagtagna

godset skall lämnas ut.

Avsnitt 9.3.3 handlar om förutsättningarna för återställandebeslag. För att syftet med återställandebeslag och behovsprincipen skall

komma till uttryck föreslår utredningen att lagtexten ändras så att det

framgår att ett föremål, som skäligen kan antas vara avhänt någon

genom brott, får tas i beslag endast det behövs för att säkerställa om målsägandens rätt till egendomen. Utredningen föreslår också att förutsättningarna för återställandebeslag skärps såvitt gäller beslag av egendom som innehas av annan än den misstänkte. Sådan egendom bör tas i beslag endast om det finns sannolika skäl för att målsäganden har bättre rätt till egendomen och det skäligen kan befaras att den

Beslag

som innehar egendomen skaffar undan, väsentligt försämrar eller annat sätt förfogar över egendomen till skada för målsäganden. I avsnitt 9.3.4 berörs informella besittningsrestitutioner, dvs. förfaranden innebär att polisen återlämnar t.ex. ett föremål som som misstänks vara stulet till den som antas vara ägare, utan att först ta föremålet i beslag. För att ett sådant informellt förfarande skall kunna accepteras bör det enligt utredningens mening krävas att det är uppenbart som har rätt till godset och att det dessutom är möjligt vem att omedelbart återställa egendomen till rättsägaren. Detta torde i sin tur förutsätta att egendomen innehas av gärningsmannen och att han tas på bar gärning eller flyende fot. Om egendom tas om hand av polisen för ett sådant ändamål som avses med beslagsreglerna bör åtgärden alltid betraktas som ett beslag.

9. 3 1 Inledning

. Enligt 27 kap. l § rättegångsbalken kan ett föremål tas i beslag om det skäligen brott någon avhänt. Utredningen har kan antas vara genom valt att kalla denna fonn av beslag för återställandebeslag, eftersom det egentliga syftet med ett sådant beslag är att egendom som har frånhänts annan genom brott skall kunna återställas till ägaren eller

den som annars har rätt till egendomen. Återställandebeslag är således

inte åtgärd som företas i syfte att utreda misstanke om ett brott en eller för att bidra till att rättegång med anledning av brottet kan en

genomföras. Till skillnad från bevis- och informationsbeslag kan

återställandebeslag därför inte betraktas som något egentligt straffprocessuellt tvångsmedel. Trots det har det ansetts att reglerna om återställandebeslag bör ha sin plats bland bestämmelser om omhän-

dertagande av föremål i straffprocessuellt syfte. Skälet för det torde

framför allt att föremål som har avhänts någon genom brott ofta vara också behövs som bevis i målet. Brottmålsprocessen innehåller ofta ett visst inslag av tvistemålsproi form enskilda anspråk. Målsägandens intresse av att återfå cess av sin egendom har så nära samband med det allmännas intresse av att beivra brottet att det har ansetts att målsäganden i förenklad form bör få kunna föra talan mot den misstänkte under brottmålsprocessen.

Återställandebeslagen har närmast till syfte att säkra mälsägandens

anspråk med anledning sådan talan och kan därför i viss mån av en liknas vid det civilprocessuella tvångsmedlet kvarstad, vars syfte är att säkerställa verkställighet av en tvistemålsdom t.ex. utfående av viss egendom. Om talan utfående av egendomen förs i samband med om åtal för brottet är de civilprocessuella reglerna om kvarstad emellertid

Beslag

inte tillämpliga. Reglerna om kvarstad i brottmål syftar visserligen också till att säkra målsägandens rätt, men endast såvitt gäller skadestånd eller annan ersättning som den misstänkte kan komma att förpliktas utge på grund av brottet. Om en målsägande i en brottmålsprocess gör anspråk på viss egendom kan anspråket således inte säkerställas på annat sätt än genom beslag. Reglerna om återställandebeslag har också viss likhet med bestämmelserna i lagen 1974:1065 om visst stöldgods m.m. stöldgodslagen, vilka dock till skillnad från beslagsreglerna bara kan tillämpas då egendomens ägare är okänd. Detsamma gäller bestämmelserna i hittegodslagen. Särskilda bestämmelser om beslag i syfte att säkerställa civilrättsliga anspråk finns också i bl.a. varumärkeslagen och finnalagen.

9.3.2 Redogörelse för tillämpningen av reglerna

Om någon med anledning av ett brott gör gällande en fordran eller

något annat anspråk av civilrättslig karaktär, kan det som en följd

härav förekomma olika former av tvångsmedel som syftar till att säkra verkställigheten av den kommande domen. De är alla avsedda att tillämpas i mycket likartade situationer, vilket har visat sig ge upphov till vissa tillämpningssvårigheter. Det uppstår också tillämpningsproblem då återställandebeslag hävs och det beslagtagna godset skall lämnas ut. Utredningen kommer nedan att redogöra något för de olika

problem som kan uppstå och samtidigt ge några exempel på fall då

sådana problem har uppkommit. För det första finns det anledning att peka på svårigheterna med att skilja mellan återställandebeslag och kvarstad i brottmål. Om polisen vid husrannsakan eller kroppsvisitation finner kontanter hos en person som misstänks för stöld, är det inte säkert att det är just dessa kontanter som har frånstulits mâlsäganden. Det är endast under förutsättning att det skäligen kan antas att dessa kontanter har frånhänts annan genom brott som de kan tas i beslag enligt reglerna i 27 kap. rättegångsbalken. I annat fall får kvarstadsreglerna tillämpas, vilket innebär att polisen kan ta dem i förvar enligt reglerna i 26 kap.

rättegångsbalken se bl.a. Olivecrona, s. 250. Exempel på till-

lämpningssvårigheter av det här slaget finns bl.a. i följande två JOfall.

s0U 1995:47 Beslag

Beslag eller kvarstad vid omhändertagande av pengar från person som gripits för brott JO 197778 s. 90

S., som hade rymt från en kriminalvårdsanstalt, misstänktes för tillgrepp ur personbilar. Vid husrannsakan greps S., samtidigt som kontanter och checkblanketter tillhörande annans konto togs i beslag. Misstanken övergick till att gälla grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning. JO godtog att pengarna i inledningsskedet av förundersökningen togs i beslag. Med hänsyn till de nya omständigheter som hade framkommit ansåg JO emellertid att åklagaren hade bort ompröva beslaget. Det beslagtagna beloppet var emellertid inte exakt det som S. misstänktes ha kommit genom checkbedrägerierna och var inte heller identiñerbart genom sedelvalörer eller annat sätt. Det hade kommit fram att S. hade köpt en bil dagen innan han greps. Det var enligt JO inte osannolikt att S. hade använt de pengar han hade fått genom bedrägerierna och därvid fått växelpengar tillbaka, vilka således inte var avhända någon genom brott. S. hade dessutom uppgett han hade fått i andra sammanhang. Även det inte kunde att pengar om uteslutas att det beslagtagna beloppet hade åtkommits genom brott, var det enligt JO inte i högre grad sannolikt att så var fallet. JO ansåg därför att åklagaren borde ha hävt beslaget, ansökt om kvarstad och tagit pengarna i förvar enligt 26 kap. rättegångsbalken.

Beslag eller förvarstagande av kontanter JO J 994-01 -1 dnr 1207- 1 993.

N. var misstänkt för att ha begått en inbrottsstöld, varvid bl.a. checkar hade stulits, och för att därefter ha tagit ut pengar med hjälp av dessa checkar. N. greps samma dag som inbrottet begicks och en 500kronorssedel i beslag från honom. Ändamålet med åtgärden togs angavs vara att säkerställa målsägandens rätt enligt 26 kap. 3 § rättegångsbalken. Beslaget fastställdes samma dag, men hävdes sedermera. Den polisman som tog sedeln i beslag hade för JO uppgett att han hade vidtagit åtgärden för att säkerställa målsägandens rätt. JO anförde emellertid att det saknades författningsstöd för att använda beslagsinstitutet för att säkerställa målsägandens anspråk på skadestånd eller annan ersättning. Detta intresse skulle enligt JO tillgodoses genom reglerna om kvarstad och förvarstagande. Polismyndigheten tycktes, till skillnad från polismannen, ha utgått från att det hade varit fråga om beslag av egendom som skäligen

Beslag

kunde antas vara någon frånhänd genom brott. Med anledning härav hänvisade JO till det refererade beslutet och påpekade att det kan ovan

vara svårt att avgöra om påträffade kontanter verkligen härrör från det

brott som misstanken avser.

Ytterligare ett beslut från JO visar att reglerna om âterställandebeslag och kvarstad kan leda till problem, inte bara för åklagare och polis, utan också för rätten.

Beslag av kontanter och kvarstad. JO 1992-08-27, dnr 271 7-1991

L. greps som misstänkt för två inbrottsstölder, då bl.a. kontanter hade

tillgripits. L. hade vid gripandet en 500-kronorssedel på sig. Sedeln

togs i beslag och L. åtalades för stöld. I samband med åtalet yrkade åklagaren för målsägandenas räkning att L. tillsammans med en annan

tilltalad skulle förpliktas utge ersättning med drygt 20 000 kr.

Åklagaren yrkade vidare att L. skulle förpliktas utge 500-kronorsse-

deln till målsägandena och i andra hand att 500 kr skulle en av beläggas med kvarstad. Tingsrätten dömde L. för stöld och angav i domskälen att åklagarens särskilda yrkanden skulle bifallas samt att kvarstad skulle läggas på i beslag tagna 500 kronor. Domslutet innehöll beträffande skadestånd dels att yrkat belopp skulle utges, dels ett förordnande om kvarstad på 500 kr. Frågan om beslag berördes inte. Hovrätten gjorde samma bedömning som tingsrätten i ansvars-

frågan och beträffande skadeståndsyrkandena. I domskälen anförde

hovrätten att det inte kunde anses tillförlitligen styrkt att den påträffade sedeln härrörde från inbrottet, att yrkandet om utlämnande till målsäganden därför inte kunde bifallas samt att tingsrättens kvarstadsbeslut således skulle hävas. I domslutet hävdes kvarstadsbeslutet. L. återfick sedermera de beslagtagna pengarna. Enligt JO föreföll det tingsrätten inte hade prövat åklagasom om rens yrkande om att L. skulle förpliktas utlämna 500 kr till målsäganden. Om detta yrkande hade bifallits hade kvarstadsyrkandet inte behövt prövas. Ett förordnande om att beslaget skulle bestå skulle då i stället ha säkrat verkställigheten. Tingsrätten hade i stället bifallit

yrkandet kvarstad. Det hade enligt JO ålegat tingsrätten att också

om häva beslaget, eftersom det inte fanns förutsättningar för att låta beslaget bestå då det samtidigt förordnades om kvarstad. JO ansåg i vart fall att polismyndigheten borde ha återställt pengarna till L. i och med att tingsrätten meddelade dom, utan att uttala sig om beslaget. JO ifrågasatte även hovrättens motivering för att häva kvarstadsbeslutet.

Beslag

Likheten mellan återställandebeslag och kvarstad i tvistemål kan också ge upphov till problem i samband med att enskilda anspråk i brottmål avskiljs för att handläggas som tvistemål. Det förekommer t.ex. att tingsrätten inte uttalar sig i beslagsfrågan i samband med beslutet om att avskilja det enskilda anspråket. Så var fallet då en tingsrätt dömde en person, L., för stöld och förklarade att målsäganden ägde bättre rätt än L. till fem beslagtagna föremål. Målsäganden hade i anslutning till åtalet yrkat att han skulle förklaras äga bättre rätt än L till ytterligare tre beslagtagna föremål. Tingsrätten hade emellertid under huvudförhandlingen beslutat att avskilja det enskilda anspråket såvitt avsåg dessa föremål, men underlåtit att i samband därmed uttala sig om beslagen. Yrkandet om bättre rätt till de tre föremålen handlades därefter som tvistemål, varvid tingsrätten förordnade om kvarstad på den omtvistade egendomen. I en senare meddelad tredskodom förklarades målsäganden äga bättre rätt till egendomen än L., samtidigt som tingsrätten hävde beslagen och förklarade att kvarstaden skulle bestå. Som ytterligare ett exempel kan nämnas följande fall, vilket också berör beslag enligt speciallagstiftning: H. misstänktes för brott mot varumärkeslagen, varvid bl.a. ett antal s.k. piratkopior av klockor med kända varumärken i beslag hos honom. Ändamålet med togs åtgärden angavs vara att säkerställa mâlsägandens rätt enligt 26 kap. 3 § rättegångsbalken. Några dagar senare fastställdes hälften av beslagen, medan resten hävdes. Kort därefter yrkade företaget C. i en ansökan om stämning, att H. skulle förpliktas utge skadestånd på grund av varumärkesintrång samt att de beslagtagna föremålen skulle utges till C. utan lösen eller, i andra hand, att de skulle förstöras. C yrkade dessutom att tingsrätten omedelbart skulle förordna att de beslagtagna föremålen inte fick lämnas ut till H. om beslaget skulle hävas eller, för den händelse att beslagen redan hade hävts, att föremålen skulle omhändertas av kronofogdemyndigheten. C. ingav en borgensförbindelse i enlighet med 15 kap. 6 § rättegångsbalken. Tingsrätten tog upp frågan om säkerhetsåtgärd till prövning och förordnade att de två beslagtagna klockor som var märkta med företagets nanm inte fick utlämnas till H. om beslaget skulle hävas. Dessa föremål skulle enligt tingsrättens förordnande kvarligga hos vederbörande godsförvaltare. Av beslagsprotokollet framgår att beslagen hävdes påföljande dag. Knappt en månad senare förordnade tingsrätten i tredskodom bl.a. att de två beslagtagna klockorna utan lösen skulle utlämnas till C. samt att det tidigare förordnandet om säkerhetsåtgärd skulle bestå till dess att domslutet i denna del hade verkställts eller längst till dess att sex månader hade förflutit från det att domen hade vunnit laga kraft.

Beslag

Även det i beslagsprotokollet att ändamålet med beslaget om angavs att säkerställa målsägandens rätt enligt reglerna om kvarstad i var brottmål, torde det enligt utredningens uppfattning ha varit fråga om ett beslag enligt 41 § andra stycket varumärkeslagen. Syftet med ett sådant beslag är att säkerställa en framtida verkställighet av en sådan säkerhets- eller skyddsåtgärd som enligt varumärkeslagen kan företas yrkande av den som lidit varumärkesintrång prop. 199394: 122 s. 41. Tingsrättens senare förordnande om säkerhetsåtgärd torde ha grundats på 15 kap. 3 § rättegångsbalken. Av de handlingar som utredningen har haft tillgång till framgår inte varför beslaget hävdes. Det kan ha varit så att åklagaren inte ansåg att åtal för varumärkesintrång av särskilda skäl var påkallat ur allmän synpunkt 37 § andra stycket varumärkeslagen och att beslaget som en följd härav hävdes. Oavsett hur det förhöll sig härmed, kom polismyndigheten sedan beslaget hade hävts att förvara egendom som endast var föremål för civilprocessuell säkerhetsåtgärd. en Det senast redovisade exemplet är naturligtvis ett ganska ovanligt fall. Betydligt vanligare är de problem som uppstår i samband med att återställandebeslag hävs och det beslagtagna godset skall lämnas ut. Utgångspunkten för ett beslag är att det endast utgör en tillfällig

besittningsrubbning och att egendomen som huvudregel därför skall

återlämnas till den person från vilken den togs Rättegångsbalken 27:19 och bl.a. JO 198788 s. 51 och 62. Undantag från denna s. princip skall naturligtvis göras om domstol har förordnat att någon skall få ut egendomen eller har förklarat egendomen förverkad. annan Om domstolen inte bifaller målsägandens yrkande om utfående av

egendomen, om något sådant yrkande inte framställs eller om beslaget

hävs innan målet avgörs rätten, skall det beslagtagna godset i av princip återgå till den från vilket det togs. I praktiken förekommer det dock att man även utan domstols förordnande lämnar ut beslagtaget gods till målsäganden eller annan rättsinnehavare. Tanken bakom denna praxis torde vara att man, genom att häva beslaget och lämna ut godset till rättsinnehavaren, skulle kunna tillgodose syftet med beslaget även rätten inte skulle ha prövat äganderättsfrågan. JO har om emellertid kritiserat denna praxis i flera fall. Om ett beslag hävs av det skälet att förutsättningarna för beslag inte längre föreligger skall det ursprungliga besittningsförhållandet enligt JO alltid återställas utan att det görs någon prövning av annans eventuella rätt till godset. Skulle den misstänkte i en sådan situation förklara att han vill att godset skall lämnas till någon annan torde det

regel att hans önskemål bör tillgodoses se bl.a. JO 1974

som anses s. 123. Exempel på de svårigheter som kan uppstå när återställandebeslag hävs finns bl.a. i följande två fall från JO.

Beslag

Underlátenhet att återställa beslagtaget gods sedan beslaget hävts JO 198788 s. 50

En TV hade tagits i beslag från M. Tingsrätten förordnande i dom att beslaget skulle bestå till dess att tingsrättens dom vunnit laga kraft. Hovrätten ogillade sedermera mâlsägandens yrkande om att återfå TVapparaten och hävde därför beslaget. Sedan utredningsmannen hade tagit kontakt med kronofogdemyndigheten och fått besked om att TVapparaten skulle utmätas, vägrade han att lämna ut den till M. JO anförde:

Beslaget innebär besittningsrubbning för visst av en rättsordningen godtaget ändamål. Om förutsättningar för beslagets bestånd inte längre är för handen skall det ur-

sprungliga besittningsförhâllandet återställas. Att någon

till äventyrs kan göra gällande bättre rätt till godset är annan

i princip utan betydelse. Inte heller förändras situationen av att kronofogdemyndigheten kan ha intresse av att mäta ut egendomen. Allmänt sett kan sägas att polismyndigheten helt

saknar befogenhet att göra något slags överprövning av åklagares eller domstols beslut att häva beslag.

J0:s slutsats att utredningsmannen, så snart han hade fått besked var att beslaget var hävt, omedelbart skulle ha lämnat ut TV-apparaten om till M.

beslagtagen egendom sedan beslaget hävts

Underlåtenhet att återställa

RA 1994-04-08, dnr AD 1150-93

W., försatt i konkurs, var misstänkt för att ha förtigit tillgång som var i form bil då han beedigade konkursbouppteckningen. Bilen togs av en

i förvar hos E. för att säkerställa målsägandens rätt. Åklagaren väckte

åtal mot W. för oredlighet mot borgenärer och yrkade i grov anslutning till åtalet att beslaget bilen skulle bestå. W. förnekade av brottet och uppgav att han före konkursen hade gett bort bilen till L., att bilen praktiska skäl därefter hade registrerats på E. men av Tingsrätten fann att W. fortfarande hade varit ägare till bilen när han beedigade konkursbouppteckningen och dömde honom för brottet. Tingsrätten förordnade också att beslaget skulle bestå till dess domen vunnit laga kraft. När domen hade vunnit laga kraft begärde L. att

bilen skulle lämnas ut till henne. Åklagaren ansåg sig emellertid

13 15-0448 335

Beslag sou 1995:47

förhindrad att lämna ut bilen till L., eftersom rätten hade funnit att W.

ägde bilen vid konkursutbrottet. Åklagaren förordnade i stället att

bilen skulle lämnas ut till konkursförvaltaren. RÅ anförde bl.a. det kunde ifrågasättas det över huvud att om taget hade funnits grund för att ta bilen i beslag. Beträffande frågan om åklagaren kunde utlämna bilen till L. anförde RÅ föremål vägra att att som har tagits i beslag som princip skall återställas till den från vilken det beslaget hävs. Bilen borde därför enligt RÅ ha utlämnats togs när till E. Om åklagaren hade vägrat utlämna bilen till L. under hänvisning till att den i stället skulle lämnas till E., skulle enligt RÅ några anmärkningar inte ha kunnat riktas åklagaren. Däremot ansåg RÅ mot att åklagaren inte hade haft rätt att vägra utlämna bilen till någon konkursförvaltaren. RÅ anförde: Den omständigheten annan än att en återvinningstalan förd av konkursboet hade kunnat leda till att L. tvingats överlämna bilen till konkursboet var inte något som åklagaren bort ta med i bedömningen av till vem beslaget skulle lämnas, eftersom det var en fråga av rent civilrättslig natur.

Även förutsättningarna för beslag är uppfyllda förekommer det att om beslag hävs för att egendomen skall kunna lämnas ut till målsäganden. Ett sådant förfarande torde förutsätta dels att den från vilken egendomen togs har förklarat att han inte gör gällande någon rätt till denna, dels att det är utrett att inte någon annan som kan ha rätt till godset gör anspråk på det jfr Rättegångsbalken s. 27:20. JO har vid olika tillfällen kritiserat polisen för att ha lämnat ut beslagtagen

egendom till annan än den från vilken beslaget togs, utan att den som

hade drabbats av beslaget dessförinnan hade hörts angående sin rätt till egendomen JO 1974 88 och JO 197778 s. 129. Frågan om s. utlämnande till annan än den från vilken egendomen togs har också JK och RÅ i bl.a. följande två fall3. tagits upp av

Skadestånd för åklagares åtgärd att vid hävande av beslag i brottmål återställa egendomen till målsäganden JK 1988 s. 200

Målsäganden, ett grossistföretag, hade till polisen anmält att N. hade

stulit 888 kg kaffe. Kaffet togs i beslag från N. och beslaget fastställ-

3 utlämnande beslagtagen egendom tagits RÅ i beslut

Frågor om av har även upp av

1994-03-81, dnr ÅD 766-91, beslut 1994-04-06, dnr AD 790-93 samt beslut 1994-04- 15, dnr AD 1034-92.

sou 1995.47 Beslag

des. Drygt två månader senare hävde åklagaren beslaget och förordnade att kaffet skulle utlämnas till målsäganden. Vid senare förhör förnekade N. brott och uppgav att han hade tagit emot kaffet från

målsäganden som betalning för en skuld. Åklagaren beslutade

sedermera att avsluta förundersökningen utan att väcka åtal, eftersom brott inte kunde styrkas. Dessförinnan hade målsäganden försatts i konkurs. JK anförde:

Beslag innebär en besittningsrubbiring för visst godtaget ändamål. Om förutsättningar för beslagets bestånd inte längre är för handen skall det rubbade besittningsförhållandet återställas. Egendomen skall utlämnas till den från vilken den tagits, utan att någon prövning görs om annans eventuelrätt till godset. Att någon annan gör gällande bättre rätt till egendomen eller att ifrågasättande av äganderätten förekommer är i princip utan betydelse. Domstol kan däremot om det i brottinålet förs talan om återställande av egendomen förordna att den skall utlämnas till annan än den hos vilken beslaget skett. Förundersökningsledare kan också under vissa omständigheter förordna att egendomen skall lämnas ut till annan än den berättigade. En sådan förutsättning kan föreligga om den hos vilken beslaget skett medger att egendomen utlämnas till annan eller om den som begär att utfå egendomen kan visa att han fått uppdrag från den hos vilken beslaget skett att hämta egendomen. Dessa torde vara de undantag som finns från huvudregeln.

JK konstaterade att det hade varit fel av åklagaren att lämna ut egendomen till målsäganden och N. tillerkändes ersättning av staten för förlusten av kaffet.

Klagomål m0 åklagare för Irans åtgärd att under förundersökningen hava ett beslag och utlämna egendomen till målsäganden RA 1994- 03-31, dnr ÄD 338-92

J hade hyrt en bil av ett finansbolag. Eftersom han inte betalade hyran beslutade finansbolaget att återta bilen. Det visade sig då att bilen var omregistrerad en ny ägare, N., därefter V. och sedan på W. Finansbolaget anmälde J som misstänkt för olovligt förfogande. Bilen . togs därefter i beslag från en person som uppgav sig ha lånat den av

registrerade ägaren W. Åklagaren fastställde beslaget. Drygt två

veckor senare begärde företrädare för finansbolaget att beslaget skulle

hävas för att bilen skulle kunna lämnas ut till bolaget. Åklagaren

Beslag sou 1995:47

hävde samma dag beslaget och antecknade på beslagsprotokollet att bilen skulle utlämnas till finansbolaget. W. och V. hade tidigare hörts som misstänkta för olovligt förfogande, varvid de båda hade förnekat brott. Först sedan beslaget hade hävts fick åklagaren klart för sig att W. hade lämnat sådana uppgifter att det var rimligt att tro att han inte hade gjort något brottsligt förvärv bilen. RÅ anförde av att:

beslagsinstitutet inte ger åklagaren någon rätt eller skyldighet att ta ställning till äganderätten eller annan rätt till ett beslagtaget föremål...Om åklagaren häver beslaget innan åtalsfrågan avgörs kan han, om den från vilken godset har tagits i beslag uttrycker önskemål om eller samtycker till att det beslagtagna utlämnas till annan, förordna att så skall ske...En förutsättning är emellertid att detta inte innebär att annans rätt till godset träds för när. Det sagda innebär att det för att beslagtaget gods i praktiken skall kunna utlämnas till någon annan än den från vilken det har tagits i beslag krävs dels att det har klarlagts att ingen person som, enligt vad som är känt, kan ha en annan rätt till godset framställer anspråk på det, dels att den som förklarar sig beredd att avstå från godset inte framvara ställer anspråk som hindrar ett utlämnande.

RÅ ansåg sammanfattningsvis åklagaren inte borde ha lämnat ut att bilen till finansbolaget. Innan åklagaren fattade sitt beslut borde han enligt RÅ ha tagit del utredningen och dessutom hört hur ställde av sig till finansbolagets krav på att återfå bilen och om hade några krav företaget.

9.3.3 överväganden

De tillämpningsproblem som har redovisats ovan torde ha två huvudsakliga orsaker. För det första är likheterna mellan återställandebeslag och kvarstad i brottmål så stora att det i vissa fall är svårt att avgöra vilken åtgärd som bör företas. För det andra förefaller det som polis och åklagare inte i tillräcklig utsträckning beaktar att om eventuella tvister rätten till den beslagtagna egendomen i princip om är angelägenhet mellan den som hade egendomen i sin besittning en vid beslagstillfället och den person som gör anspråk den. Frågan är skulle kunna minska svårigheterna och underlätta tillom man lämpningen genom någon ändring av reglerna.

Beslag

Utgångspunkten för utredningens fortsatta resonemang är att det bör finnas någon form av tvångsmedel för att säkra verkställighet av en brottmålsdom såvitt angår målsägandens rått till beslagtagen egendom, dvs. ett tvångsmedel som motsvarar kvarstad i tvistemål enligt 15 kap.

2 Med hänsyn till likheterna mellan återställandebeslag och kvarstad

i brottmål och till svårigheterna med att avgöra vilken åtgärd som bör företas, skulle man kunna överväga att avskaffa institutet återställande-

beslag och i stället göra kvarstadsreglerna tillämpliga. Kvarstad skulle

således under vissa förhållanden kunna läggas på egendom kunde som antas vara frånhänd annan genom brott och målsägande därför som en kunde förklaras äga bättre rätt till. Det är emellertid tveksamt om det verkligen skulle lösa tillämpningsproblemen. Dessutom måste man beakta att reglerna om kvarstad och beslag är mycket olika. En omständighet som talar mot en tillämpning av kvarstadsreglerna är att ett beslut om kvarstad endast får fattas av rätten. Visserligen får kvarstad föregås av ett interimistiskt omhändertagande, förvarstagande, men om detta inte leder till ett beslut om kvarstad inom viss kortare tid, skall egendomen omedelbart återställas till den person från vilken den togs. Ett beslag kräver däremot inte rättens prövning för att bli bestående. Sådan prövning kan visserligen komma till stånd på begäran av den som berörs av beslaget, men är inte obligatorisk. Skulle man tillämpa kvarstadsreglerna i stället för beslagsreglerna

skulle det medföra att varje omhändertagande av t.ex. stöldgods måste

underställas rättens bedömning. En sådan ordning skulle enligt

utredningens uppfattning vara mycket opraktisk. Det är inte heller

nödvändigt med hänsyn till integritetsskyddet att alltid kräva rättens

prövning av sådana ingripanden. De nuvarande beslagsreglerna ger enligt utredningens uppfattning i detta avseende ett tillräckligt skydd

för äganderätten. Den viktigaste frågan, nämligen frågan om vem som har bättre rätt till egendomen, är dessutom underkastad domstolens prövning. Ytterligare en nackdel med kvarstadsreglerna är att beslut om

kvarstad skall verkställas av kronofogdemyndigheten ansökan av

den som har begärt kvarstad. Det skulle emellertid både onödigt vara och opraktiskt att tillämpa utsökningsbalkens regler då det gäller omhändertagande av stöldgods och annan egendom som misstänks ha frånhänts någon genom brott.

Även återställandebeslag i viss mån har syfte

om samma som kvarstad i brottmål skulle man sannolikt inte vinna att tillämpa kvarstadsreglerna i dess nuvarande form i stället för beslagsreglerna. Praktiska skäl talar också för att omhändertagande av t.ex. stöldgods bör jämställas med bevis- och informationsbeslag, eftersom föremål som har avhänts någon genom brott ofta också behövs som bevis i

Beslag

målet. Man skulle emellertid kunna överväga att låta áiterstáillatndcbeslag omfatta inte bara föremål som har frånhänts någon genom

brott, utan också vad som har trätt i stället för sådana föremål se

Gustaf Petrén i SvJT 1953 s. 175 ff. En sådan lösning skulle bl.a. medföra att polisen inte skulle behöva ta ställning till om t.ex. de kontanter påträffas hos en misstänkt inbrottstjuv är de som stals som vid inbrottet, eller det är motsvarande summa pengar som har om en satts i stället för det stals. En sådan utvidgning av beslagsinstitutet som torde dock sannolikt medföra andra problem. Det skulle t.ex. kunna bli svårt att avgöra kontanter som påträffas hos den misstänkte om verkligen utgör substitut för stulna pengar eller annan stulen egendom, eller det är fråga kontanter den misstänkte har fått om om som något annat sätt och som således inte alls har någon anknytning till brottet. Dessutom skulle sådan ordning medföra att reglerna om en kvarstad och beslag blev samtidigt tillämpliga i fler fall än för närvarande, vilket sannolikt också skulle försvåra tillämpningen. Utredningen därför inte att man bör försöka lösa tillämpningssvåanser righeterna utvidgning av beslagsinstitutet i detta avseende. genom en I stället skulle man kunna överväga att i viss mån begränsa beslagsinstitutet genom att över huvud taget inte tillåta beslag av i syfte att säkerställa målsägandens rätt. I sådana fall skulle pengar kvarstad den enda tillåtna säkerhetsåtgärden, vilket skulle vara medföra slapp välja mellan beslags- och kvarstadsreglerna. att man Kvarstadsinstitutet skulle som en följd härav komma att utnyttjas i större utsträckning, vilket i sin tur torde ställa krav smidigare kvarstadsregler. Bl.a. borde i så fall ta ställning till om inte man skyldigheten att hålla förhandling i kvarstadsfrågor kunde tas bort.

Ändringar av beslags- och kvarstadsreglerna av det nu antydda slaget

förutsätter emellertid överväganden som inte lämpligen bör göras annat än i samband med allmän översyn av kvarstadsreglerna. en Eftersom det inte ingår i utredningens uppdrag att göra en sådan översyn, lämnar utredningen i det här avseendet inte något förslag till ändringar utöver de synpunkter som har framförts ovan. Det finns i och för sig skäl att också överväga man skulle kunna om förenkla något sätt genom att samordna beslagsreglerna med bestämmelserna i lagen 1974: 1065 visst stöldgods m.m. Sådana om överväganden torde emellertid kräva en mer omfattande genomgång stöldgodslagens bestämmelser, än vad som lämpligen kan göras i av detta sammanhang. Utgångspunkten bör således alltjämt att återställandebeslag kan vara användas för att säkerställa målsägandens rätt till föremål som har frånhänts honom brott. För att underlätta den praktiska genom tillämpningen bör lagtexten utformas så att syftet med åtgärden tydligt

Beslag

framgår. Härigenom har dock inte löst de problem uppstår man som då återställandebeslag håvs och den beslagtagna egendomen skall återlämnas. Som utredningen tidigare har anfört torde de problemen åtminstone i viss mån bero att polis och åklagare försöker lösa äganderättsliga tvister, trots att det inte är en uppgift för de brottsutredande myndigheterna. Detta torde i sin tur bero på att det för närvarande inte finns några regler om hur myndigheterna skall förfara med beslagtaget gods sedan beslaget har hävts. Tillämpningen skulle i det här avseendet sannolikt underlättas om sådana regler infördes. Utredningen kommer att närmare in den frågan i avsnitt 9.8.

Förutsättningarna för återställandebeslag

Syftet med återställandebeslag är att säkerställa verkställigheten av en kommande dom, såvitt angår målsägandens rått till viss egendom. Ett

yrkande om utfâende av egendomen, grundat på ett påstående om

bättre rätt, kan riktas både mot den som är misstänkt för brottet och mot annan än den misstänkte, t.ex. den som påstår sig ha förvärvat

den omtvistade egendomen i god tro. Verkställigheten av domen kan

i båda fallen säkerställas genom att egendomen tas i beslag. Förutsättningarna för beslag är, oavsett om egendomen innehas av den misstänkte eller av annan, att föremålet skäligen kan antagas...vara brott någon avhänt. Enligt 27 kap. 1 § tredje stycket skall genom

dessutom proportionalitetsprincipen iakttas, vilket innebär att ett föremål får tas i beslag endast om skälen för åtgärden uppväger det

intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Proportionalitetsprincipen finns således uttryckt i 27 kapitlet, vilket däremot inte är fallet med behovsprincipen. Ett grundläggande krav

för alla former av tvångsmedel är emellertid att åtgärden behövs för att det eftersträvade resultatet skall uppnås. Behovsprincipen leder till att det i det enskilda fallet bör finnas åtminstone någon eller några konkreta omständigheter som visar att egendomen behöver tas i beslag för att syftet med åtgärden skall uppnås. Det förekommer emellertid att egendom tas i beslag i situationer då det kan ifrågasättas om åtgärden verkligen behövs. Det gäller framför allt beslag från annan än den misstänkte. Som exempel kan nämnas följande fall

4 ustitiekanslerns i skadeståndsärende 1994-05-26, dnr 2675-91-40. Se även J beslut

Beslag

Beslag egendom den misstänkte Riksåklagarens

av från annan än

beslut 1994-03-31, AD 766-91

B. kom in polisstation för att b1.a. kontrollera om den cykel

en han hade köpt några dagar tidigare var stulen. B. uppgav för som polisen att han hade köpt cykeln för 550 kr av en namngiven person och fått kvitto på köpet. I samband med köpet hade B. upptäckt att cykeln ommålad och att ramnumret övermålat. B. hade därför var var förklarat för säljaren att han tänkte till polisen för att kontrollera

cykeln inte stulen. B. lämnade närmare uppgifter till polisen

att var säljaren och yrkade ersättning med 550 kr, motsvarande vad han om hade betalat för cykeln. Cykeln och kvittot togs i beslag från B.

Det visade sig att cykeln stulen från Två personer, T. och

var Z., hördes misstänkta för stölden. Båda förnekade brott och som

förundersökningen lades ned. I protokollet från förhöret med B. hade

antecknats att B. medgav att cykeln lämnades till ägaren. Åklagaren

hävde därför beslaget och förordnade att den skulle lämnas ut till Riksåklagaren anförde att det hade varit fel av åklagaren att lämna ut

cykeln till S. Däremot tog Riksåklagaren inte upp frågan om det hade

funnits grund för att ta cykeln i beslag.

I det fall redovisas ovan fanns t.ex. inga omständigheter som som

tydde att målsägandens rätt till cykeln behövde säkerställas.

Innehavaren cykeln inte misstänkt för brott och han var av var

dessutom uppenbarligen villig att avstå cykeln mot lösen. Behovsprin-

cipen borde i det fallet därför ha lett till att cykeln inte hade tagits i beslag. För att understryka vikten att föremål inte tas i beslag annat av än då det verkligen behövs, utredningen att behovsprincipen, i anser

likhet med proportionalitetsprincipen, bör komma till tydligt uttryck i beslagskapitlet. För att behovsprincipen skall kunna tillämpas är det emellertid nödvändigt att också syftet med tvångsmedlet framgår

tydligt lagtexten. Utredningen föreslår därför att lagtexten ändras av så det framgår att ett föremål, skäligen kan antas vara avhänt att som någon brott, får tas i beslag endast det behövs för att genom om säkerställa målsägandens rätt till egendomen. Därigenom skulle både

syftet med åtgärden och behovsprincipen komma till uttryck. Behovsprincipen medför att det i det enskilda fallet måste finnas

åtminstone någon konkret omständighet som visar att egendomen behöver i beslag för att syftet med åtgärden skall uppnås. Det kan tas finnas omständigheter visar att det finns risk för att den som t.ex. som

innehar egendomen skaffar undan den eller förfogar över den något sätt så att målsägandens rätt äventyras. Redan vid en mycket

annat liten risk kan det i och för sig finnas behov av säkerhetsåtgärder.

Beslag

Frågan är om det bör vara möjligt att ta föremål i beslag, även om det bara finns en mycket liten risk för att den som innehar föremålet kommer att t.ex. undanskaffa det. Enligt gällande rätt får föremål tas i beslag, oavsett hur liten risken är, under förutsättning att det inte

strider mot proportionalitetsprincipen. Detta är emellertid ett för-

hållandevis lågt ställt krav, jämfört med vad som gäller beträffande kvarstad. För att kvarstad i brottmål skall beviljas krävs enligt 26 kap. 1 § bl.a. att det på grund av några särskilda omständigheter skäligen

kan befaras att den misstänkte genom att avvika eller genom att

undanskaffa egendom eller på annat sätt kommer att undandra sig att betala den ersättning som det kan antas att målsäganden kommer att tilldömas. För kvarstad i tvistemål fordras enligt 15 kap. 2 § också att

det skäligen kan befaras att motparten skaffar undan, väsentligt

försämrar eller annat sätt förfogar över egendomen till skada för sökanden. Utredningen anser inte att det finns anledning att skärpa kravet då det gäller egendom som skäligen kan antas vara någon avhänd genom brott och som innehas av den för brottet misstänkte. Sådana föremål bör kunna tas i beslag redan vid en mindre risk för att den

misstänkte kommer att förfoga över dem till men för målsäganden.

Saken ställer sig annorlunda om ett föremål innehas av en person som över huvud taget inte är misstänkt för brott, t.ex. om det är fråga om egendom som har anmälts stulen och som påträffas hos en pantbank eller den cykel som omnämns i ovan angivna JO-beslut. Om målsäganden i en sådan situation skulle föra talan i tvistemål, skulle kvarstad inte beviljas om det inte fanns skälig anledning att befara att motparten skulle förfoga över egendomen till skada för målsäganden. Den som, utan att vara misstänkt för brott, har förvärvat egendom som visar sig vara stulen, har således ett sämre skydd för sin rätt till egendomen målsäganden för talan i samband med åtal för brottet, om

än om talan förs enligt tvistemålsreglerna. Enligt utredningens

uppfattning finns det egentligen ingen anledning att ha olika regler i dessa situationer. Tvärtom borde den som inte är misstänkt för något brott ha samma skydd, oavsett om brottmålsreglerna eller tvistemålsreglerna tillämpas. Att man ändå har låtit samma förutsättningar gälla för beslag hos icke-misstänkta som hos misstänkta, torde vara föranlett av praktiska överväganden. Praktiska skäl är emellertid inte tillräckligt för att man skall upprätthålla en skillnad mellan reglerna om säkerhetsåtgärder i brottmål och i tvistemål då det gäller egendom som

innehas av annan än den misstänkte. Äterställandebeslag utgör i

grund och botten inte något annat än ett interimistiskt civilrättsligt tvångsmedel i ett mål som redan ett tidigt stadium kan sägas vara kumulerat med brottmålet. Ett föremål som innehas av någon som inte

Beslag

är misstänkt, bör därför få tas i beslag endast om det skäligen kan

befaras att han skaffar undan, väsentligt försämrar eller på annat sätt

förfogar över egendomen till skada för målsäganden. I det ovan refererade fallet fanns det ingenting som tydde att målsäganden skulle äga bättre rätt till cykeln än innehavaren. För att ett föremål skall få tas i beslag fordras inte någon föregående bedömning det kan antas att målsäganden kommer att förklaras av om äga bättre rätt till föremålet. Det behöver inte ens vara klarlagt vem det är som har blivit frånhänd sin egendom, dvs. vem som skulle kunna ha bättre rätt än den från vilken egendomen har tagits i beslag. Om det inte finns något tyder att målsäganden skulle ha bättre som rätt till egendomen än innehavaren, skulle det emellertid strida mot behovsprincipen att ta egendomen i beslag. För att ett föremål, som skäligen kan antas vara någon frånhänt genom brott, skall få tas i beslag, bör det således finnas åtminstone någon konkret omständighet till stöd för antagandet att målsäganden äger bättre rätt till egendomen än innehavaren. Kraven för att kvarstad skall beviljas är även i det här avseendet betydligt strängare. Om talan om bättre rått förs enligt tvistemålsreglerna kan kvarstad enligt 15 kap. 2 § rättegångsbalken beviljas först om käranden visar sannolika skäl för att han har bättre rätt till den omtvistade egendomen. För kvarstad i brottmål är kravet lägre. Enligt 26 kap. 1 § får sådan kvarstad beviljas redan om det kan antas att målsäganden kan komma att tilldömas skadestånd, eller annan ersättning, och därigenom få en fordran mot den misstänkte. Att kravet är så mycket lägre vid kvarstad i brottmål än i tvistemål kan förklaras med att kvarstad i brottmål bara kan avse målsägandens fordran mot den är skäligen misstänkt. Frågan är om inte som beslagsreglerna borde skärpas också i detta avseende. Då det gäller beslag föremål som innehas av den som kan misstänkas för brottet av finns det enligt utredningens uppfattning emellertid inte skäl att skärpa reglerna. Redan den omständigheten att en person är misstänkt för att t.ex. ha stulit viss egendom, talar i tillräcklig utsträckning för att målsäganden äger bättre rätt till egendomen. Om egendomen däremot innehas någon än den misstänkte finns det inte anledning att av annan sätta upp lindrigare förutsättningar, än vad som gäller för kvarstad i tvistemål. För att ett föremål skall få tas i beslag från någon som inte är misstänkt för brott bör det därför krävas att det finns sannolika skäl för att målsäganden har bättre rätt till egendomen. De utredningen föreslagna ändringarna, såvitt gäller beslag av av egendom innehas än den misstänkte, torde leda till att som av annan sådana beslag inte kan företas annat än i undantagsfall. Man kan naturligtvis invända att detta är en försämring sett ur målsägandens synvinkel. Å andra sidan kan fråga sig det över huvud man om taget

sou 1995:47 Beslag

finns någon anledning att tillåta återställandebeslag hos annan än den misstänkte, eftersom talan som riktas mot tredje person ofta torde en

handläggas som tvistemål. Visserligen får en talan som grundar sig på

bättre rätt till viss egendom upptas i samband med åtalet, även om den riktas mot annan än den misstänkte. Det torde dock regel medföra som väsentlig olägenhet att handlägga en sådan talan gemensamt med brottmålet, om motparten t.ex. påstår sig ha förvärvat egendomen i god tro. Under sådana förhållanden får talan avskiljas från brottrnålet för att i stället handläggas som tvistemål 22 kap. 5 §, varvid reglerna om kvarstad i tvistemål blir tillämpliga. Så länge det är möjligt att väcka talan om enskilt anspråk, även mot annan än den misstänkte, behöver det emellertid finnas möjlighet att med tvångsmedel säkerstälmålsägandens rätt. Som utredningen tidigare har anfört finns det emellertid inte anledning att ställa upp lägre krav för ett sådant tvångsmedel, än vad som skulle gälla om talan fördes i tvistemål.

9.3.4 Inforrnella besittningsrestitutioner

Det huvudsakliga syftet med återställandebeslag är att säkra målsägandens rätt. Huvudregeln är att det ankommer rätten att avgöra vem

som har rätt till det beslagtagna godset. Som framgår av redogörelsen

i det förra avsnittet förekommer det emellertid att man, för att målsäganden inte skall behöva vänta rättens avgörande, återställer beslagtaget gods redan under förundersökningen. Frågan i vilken om utsträckning sådana förfaranden bör godtas kommer utredningen att ta upp i avsnitt 9.8. En närbesläktad fråga är om det kan anses tillåtet för polisen att återlänma t.ex. ett stulet föremål till målsäganden, utan att

först ta det i beslag. Om polisen tar en tjuv bar gärning ter det sig

ganska naturligt att stöldgodset omedelbart återlämnas till målsäganden. Detsamma kan tyckas vara fallet polisen tar en tjuv på flykten om efter t.ex. en inbrottsstöld. Mer tveksamt blir det om polisen påträffar egendom i en situation som inte har någon direkt anknytning till ett nyligen förövat brott. Även det skulle uppenbart om vara att egendomen är frånhänd annan genom brott, kan den i en sådan situation vanligtvis inte återlämnas omedelbart till målsäganden. I stället torde

det fordras att polisen tar med sig godset till polisstationen för att reda

den rätte ägaren är och för kontakt med honom. Även vem att ta om det i vissa fall kan förekomma att egendomens innehavare avstår från sin rätt till godset, finns det också fall då innehavaren hävdar att han har gjort ett godtrosförvärv eller att han på någon annan grund har rätt till godset. Frågan är det även under sådana förhållanden om

Beslag

bör tillåtas att polisen formlöst tar hand om egendomen, utan att det betraktas som ett beslag. Enbart den omständigheten att en person godvilligt lämnar ut egendomen till polisen är i vart fall inte nog för att ett informellt förfarande skall få tillämpas. Det framgår redan av förarbetena till 1933 års tvångsmedelslag att bestämmelserna om beslag var avsedda att tillämpas även för det fall att en person samtyckte till åtgärden, eftersom det inte ansågs finnas någon anledning att skilja mellan sådana fall, då föremålets innehavare samtyckte till dess utlämnande och fall, då han motsatte sig det SOU 1926:32 s. 103, SOU 1932:29 24. Denna inställning delade JO i ett fall från 1950. s.

Informellt omhändertagande och återställande av stöldgods JO 1950

s. 58

Ett elverk hade bestulits 940 kg koppartråd, vilken återfanns hos skrothandlare. Skrothandlaren hördes av polisen, men bestred att en han hade haft misstanke om att godset var åtkommet genom brott. Han kom överens med polisman om att överlämna koppartråden till en polisen och att den inte skulle utlämnas till elverket utan att elverket

deponerade 940 kr, vilket L. hade betalat för koppartråden, som

lösensumma hos polisen. Det framgick av utredningen att sådana överenskommelser var vanliga då misstänkt stöldgods togs om hand från pantlånekontor eller affärer som sålde begagnade varor. I ett yttrande till JO hänvisade Riksåklagaren till förarbetena till 1933 års tvångsmedelslag och hävdade att vad som hade anförts där torde gälla även reglerna om beslag i rättegångsbalken. Riksåklagaren ansåg att det förfaringssätt som i vissa fall tillämpades vid omhändertagande och utlämnande av gods som âtkommits genom brott, inte

syntes stå i överensstämmelse med lagstiftningens rätta innebörd och

därför inte borde komma till vidare användning. JO anslöt sig helt till vad Riksåklagaren hade anfört.

Även innehavaren ett föremål inte har något emot att lämna ut om av det till polisen innebär inte det att han också avstår från all rätt till egendomen. I det redovisade fallet var det fråga om en person ovan hävdade att han har gjort ett godtrosförvärv och som visserligen som inte hade något emot att polisen tillfälligt tog hand om egendomen, som ändå inte ville avstå helt från egendomen utan ersättning. men Det förekommer emellertid att innehavaren av misstänkt stöldgods förklarar att han inte gör några som helst anspråk på egendomen. I Gärdes kommentar till rättegångsbalken hävdas s. 369 att beslag i

Beslag

egentlig mening bör ifrågakomma endast om det kan antas att innehavaren gör gällande någon rätt till föremålet och beslaget alltså kan sägas utgöra ett intrång i hans eventuella rätt. Det hävdas vidare att föremål, som uppenbarligen har frånhänts ägaren, torde kunna av polisen omedelbart omhändertas och återställas till ägaren samt att detta inte är ett beslag i egentlig mening, utan kan anses mera som en

ordningsfråga. l detta uttalande instämde JO i ett fall från 1955 se

även JO 1958 s. 78 och Olivecrona s. 253.

Informellt omhändertagande och återställande av stöldgods JO 1955

s. 192

G-N. i stulen båt efter att ha rymt från en kriminalvårdsangreps en stalt. Båten omhändertogs och överlämnades till ägaren. I båten fanns dessutom flera föremål som inte tillhörde båtens ägare. Samtliga dessa föremål, jämte de civila kläder som G-N. bar vid gripandet, omhändertogs av polisen. En del av föremålen visade sig vara stulna och återlämnades till ägarna. Vid förhör en månad senare uppgav G-N att kläderna samt en radioapparat tillhörde honom. Han begärde att de

skulle lämnas ut till honom. Polisen vägrade emellertid att utlämna

föremålen till honom, med hänvisning till att man först skulle göra ytterligare undersökning föremålen tillhörde någon annan. JO av om anförde:

Anträffas hos för brott misstänkt person föremål, som uppenbarligen genom brottet avhänts ägaren, torde föremålet kunna omhändertagas av polisen och återställas till ägaren. Detta är...icke beslag i egentlig mening utan kan anses som en ordningsfråga. Gör emellertid den misstänkte gällande någon rätt till föremålet och finnes det nödvändigt att föremålet omhändertages, bör detsamma tagas i beslag i

enlighet med vad i 27 kap. rättegångsbalken stadgas.

Eftersom G-N. inledningsvis inte hade hävdat någon rätt till egendomen kunde det enligt JO inte riktas någon kritik mot polisen med anledning av att de formlöst hade tagit hand om egendomen. Då G-N. gjorde anspråk på egendomen hade den enligt JO emellertid senare bort tas i beslag.

JO framhöll således att informella förfaranden bara får tillämpas om det är uppenbart att egendomen har frånhänts annan genom brott och

Beslag sou 1995:47

om den misstänkte inte gär gällande någon rätt till egendomen. Denna ståndpunkt återkommer i ett fall från 1974.

Informellt omhändertagande och återställande av en hyrbil som inte

hade återställts inom avtalad tid JO 1974 s. 76

Ett biluthyrningsföretag hade anmält att C.R. hade hyrt en bil, men inte återlämnat den i tid. Bilen hämtades av polisen och överlämnades till företaget. JO konstaterade, med hänvisning till bl.a. uttalandena i Gärdes kommentar, att det ansågs att föremål som uppenbarligen avhänts någon genom brott kunde omedelbart omhändertas och återställas till ägaren och att detta inte utgjorde beslag i egentlig mening. Ett sådant förfarande kunde enligt JO emellertid ifrågakomma endast om det kunde antas att innehavaren inte gjorde gällande någon rätt till egendomen. I det aktuella fallet kunde det visserligen antas att brott förelåg, men det var enligt JO:s uppfattning inte uppenbart att så var fallet. Förutsättningar för ett omedelbart omhändertagande och återställande av bilen till målsägandena hade därför inte förelegat. Bilen borde därför ha tagits i beslag, varefter beslagets eventuella hävande och bilens återställande till målsäganden hade fått bli beroende av den vidare utredningen i saken.

För att ett informellt förfarande skulle kunna accepteras fordrades enligt JO således att det åtminstone kunde antas att innehavaren av egendomen inte gjorde gällande någon rätt till den. JO har emellertid i andra fall ställt högre krav i detta avseende. Ett fall gällde gods som hade tagits i beslag vid husrannsakan med anledning av misstanke om stöld från en arbetsplats JO 1974 s. 88, se även JO 197778 s. 128.

Det beslagtagna godset ansågs uppenbarligen tillgripet från företaget

och återlämnades därför omedelbart efter husrannsakningarna. JO ansåg att polismannen som lämnade ut godset först borde ha förhört de personer som berördes av beslagen, eftersom det inte helt kunde uteslutas att någon eller några av dessa kunde göra anspråk på godset. Om polisen överväger att formlöst omhänderta egendom är det därför, med hänsyn till JO:s inställning, nödvändigt att polisen först kontrollerar om de som kan komma att drabbas av omhändertagandet gör gällande någon rätt till egendomen i fråga. Ett exempel på

diskutabla förfaranden finns i följande fall.

Beslag

Informellt omhändertagande och återställande av en hyrbil JO

198283 s. 71

S. stoppades i en bil i samband med en rutinkontroll. Han uppgav att

han hade hyrt bilen. Det framgick av hyreskontraktet att hyrestiden

hade gått ut samma dag. S. uppgav emellertid att han muntligen hade fått hyrestiden förlängd med ett par dagar. Polisen tog kontakt med en representant för uthyrningsfirrnan, men kunde inte få fram några uppgifter om den aktuella bilen. Eftersom Szs uppgifter inte kunde veriñeras beslutade en polisman att omhänderta bilen för uthyrnings-

firmans räkning och föra den till kriminalavdelningen. En anmälan

mot S. för olovligt förfogande upprättades. Dagen därpå framkom det att S. hade fått hyrestiden förlängd och förundersökningen lades därför ned.

JO anförde att det inte hade förelegat någon misstanke om brott då

bilen omhändertogs. Det hade därför inte funnits någon grund för att ifrån S. fordonet. Även det hade uppstått misstanke brott ta om om hade bilen inte kunnat tas om hand av polisen annat än med stöd av beslagsreglerna, eftersom S. hävdade att han hade rätt att disponera bilen. JO anförde: I och för sig kan visserligen föremål som avhänts någon genom brott återlämnas till ägaren utan att först tas i beslag,

under den absoluta förutsättningen att det anträffas hos gärnings-

mannen och denne inte gör gällande att han har någon rätt till föremålet.

Det har ifrågasätts om det, för att ett informellt förfarande skall kunna tillämpas, är en absolut förutsättning att föremålet anträffas just hos gärningsmannen. Om t.ex. misstänkt stöldgods påträffas hos någon som inte är misstänkt för brott är det emellertid knappast sannolikt att innehavaren av godset frivilligt skulle avstå från all rätt till det, även om han skulle kunna tänkas med på att tillfälligt lämna det ifrån sig

eller avstå från det mot ersättning. I ett sådant fall kan det inte bli

fråga om någon informell besittningsrestitution. Om egendomen påträffas hos en person som inte vill kännas vid godset, eller om innehavaren annars är okänd, kan egendomen inte heller överlämnas till målsäganden förrän man har försäkrat sig om att inte någon annan gör gällande någon rätt till den. Om polisen anser att egendomen dessförinnan behöver tas om hand för att målsägandens rätt skall säkras, får beslagsreglerna tillämpas. Sammanfattningsvis kan man konstatera att polisens utrymme för att tillämpa ett informellt förfarande då egendom innehas av annan än den misstänkte är ganska litet. Det bör i vart fall vara en absolut förut-

sättning att egendomen anträffas hos någon som kan göra gällande

Beslag sou 1995:47

någon rätt till den, eftersom det endast är under sådana förhållanden som polisen omedelbart kan ta reda om innehavaren avstår från sin rätt till godset. Om äganderätten till ett föremål som kan antas vara stulet inte kan klarläggas i samband med att det påträffas av polisen, torde föremålet många gånger tas med till polisstationen för fortsatt utredning. En sådan åtgärd är att betrakta som ett beslag, eftersom egendomen omhändertas av polisen, för kortare eller längre tid. Denna uppfattning har också redovisats av JO, som gör skillnad på sådana fall och de fall då egendomen omedelbart lämnas ut till

målsäganden, vilket enligt JO i vissa fall bör kunna formlöst. JO:s uppfattning framgår tydligt av följande beslut.

Informellt omhändertagande och återställande av en stulen cykel JO

198687 s. 98

H. drev en cykelaffår och hade nyligen köpt en begagnad cykel för att sälja den i rörelsen. Cykeln, som stod låst utanför Hzs bostad, hade emellertid stulits från och därefter sålts till H. Sedan hade återfunnit cykeln utanför fastigheten, pekade hon ut den för två polismån. Efter beslut av vakthavande befäl tog polismännen med cykeln till polisstationen för att utreda ägarförhållandena. H. hörde av sig till polisen samma dag och underrättades om beslaget. Han gjorde gällande att han hade förvärvat cykeln i god tro, men förklarade att han inte hade något emot att cykeln återställdes till Cykeln utlämnades därefter till Vakthavande befäl förklarade att hans order till polismännen hade varit att förstå som ett beslut om beslag. Något beslagsprotokoll hade dock inte upprättats. JO anförde inledningsvis att det hade varit befogat att ta cykeln i beslag. Den polisman som beslutade att lämna ut cykeln hade emellertid inte varit behörig att häva beslaget. Handläggningen gav enligt JO närmast intryck av att de polismän som hade befattat sig med saken hade betraktat omhändertagandet av cykeln mindre som ett beslag i rättegångsbalkens mening, än som första ledet i ett slags formlöst handräckningsförfarande. JO anförde vidare:

Sådan informell besittningsrubbning förekommer också i praktiken, främst när stöldgods återtas på bar gärning. Det har också stundom ansetts godtagbart i vissa andra uppenbara fall, t.ex. när beslaget görs hos en för tillgrepp misstänkt och denne genast samtycker till att godset utlämnas till ägaren. Sistnämnda förfaringssätt är jag för egen del

sou 1995:47 Besla g

kritisk till; har godset tagits om hand för ett sådant ändamål som avses med beslagsreglerna är åtgärden att anse som ett beslag, oberoende av om den hos vilken åtgärden ägt rum frivilligt ställt godset till förfogande och förklarat sig inte längre göra anspråk det.

JO konstaterade att det i detta fall hade saknats förutsättningar för att tillämpa det förenklade förfarandet, eftersom H. inte var närvarande när cykeln omhändertogs och han mycket väl hade kunnat hävda ett godtrosförvärv.

JO har således accepterat att polisen formlöst återställer egendom till målsäganden i vissa uppenbara fall. Ett sådant fall är då den misstänkte påträffas bar gärning eller flyende fot. I det ovan refererade fallet anförde JO vidare att informella besittningsrestitutioner stundom har ansetts godtagbara, även i vissa andra uppenbara fall. Frågan är i vilka situationer det kan anses vara uppenbart att egendom som påträffas polisen har frånhänts någon genom brott. Om det inte är av fråga om något av de ovannämnda fallen, dvs. fall då den misstänkte tas på bar gärning eller flyende fot, kan det alltid finnas olika omständigheter gör det tveksamt om egendomen verkligen har som avhänts ägaren ett brott. Om en bil som har anmälts stulen genom påträffas polisen kan det visserligen på goda grunder antas att den av har frånhänts ägaren genom brott, men det är inte uppenbart. Den som vid tillfället innehar bilen kan t.ex. göra gällande att han har fått ägarens tillstånd att bruka bilen och att det därför inte är fråga om något brott. Detta talar enligt utredningens uppfattning för att informella besittningsrestitutioner inte bör förekomma annat än då egendom kan återtas i omedelbar anslutning till en brottslig gärning. För att informellt förfarande skall kunna accepteras bör det således krävas att det år klarlagt att innehavaren inte kan göra gällande någon rätt till godset. Det bör inte heller få råda någon tvekan om vem det

är som har rätt till godset I de flesta fall det emellertid nöd-

vändigt att polisen tar hand om egendomen för att utreda dessa frågor.

5 vilket framgår bl.a. följande fall. Ett Denna fråga kan vara svår att avgöra, av linansbolag hade anmält G. för grovt bedrägeri alternativt grov förskingring av en bil. G. hade leasat bilen företaget och fraktat den först till och sedan från U.S.A. med av båt. Bilen togs i beslag i hamnen när den återkom till Sverige och utlämnades till finansbolaget. Rederiet gjorde emellertid gällande sjöpantrâitt i bilen. Eftersom panträtten upphörde då bilen lämnades ut till finansbolztget, tillerkändes rederiet skadestånd av staten på grund av åklagarens felaktiga handläggning av beslaget Justitiekanslerns beslut i skadeståndsärende 1994-05-26, dnr 990-93-40.

Beslag

Om egendom tas om hand för ett sådant ändamål som avses med beslagsreglerna bör åtgärden, liksom JO har anfört, alltid betraktas som ett beslag. Det medför bl.a. att den som drabbas av åtgärden kan begära att rätten häver beslaget och förordnar att egendomen skall återställas till honom. Om man skulle acceptera att polisen informellt kunde omhänderta egendom under kortare eller längre tid, skulle det bl.a. innebära att den som berördes av omhändertagandet inte kunde få åtgärden prövad av domstol. Med hänsyn till vad som har anförts ovan torde informella förfaranden i praktiken bli aktuella endast i de fall då det är uppenbart vem som har rätt till godset och då det dessutom är möjligt att omedelbart återställa egendomen till rättsågaren. Detta torde i sin tur förutsätta att egendomen innehas av gärningsmannen och att han tas på bar gärning eller flyende fot. Om egendom i en sådan situation informellt återställs till målsäganden, bör det självfallet krävas att den polisman som ansvarar för åtgärden dokumenterar ingripandet på ett sådant sätt att det i efterhand är möjligt att kontrollera att förutsättningarna förelåg.

9.4 Förverkandebeslag

Avsnitt 9.4 behandlar förverkandebeslag, dvs. beslag som företas för att säkerställa vissa förverkanden grund av brott. Det är endast sakförverkande som kan säkerställas genom beslag, medan värdeförverkande kan säkerställas genom kvarstad enligt 26 kap. rättegångsbalken. I avsnitt 9.4.1 tar utredningen upp några tillämpningsproblem som har samband med svårigheter att avgöra under vilka förutsättningar kontanter kan bli föremål för sakförverkande eller för värdeförverkande. Avsnitt 9.4.2 handlar om förutsättningarna för förverkandebeslag.

9.4.1 Skillnaden mellan beslag och kvarstad

Den tredje formen av beslag har utredningen valt att kalla förverkandebeslag, dvs. beslag som företas för att säkerställa vissa förverkanden på grund av brott. Förverkande av egendom är en särskild rättsverkan av brott, vilken enligt 36 kap. brottsbalken kan drabba antingen ett föremål sakförverkande eller värdet av viss egendom värdeförverkande. Det är endast sakförverkande som kan säkerställas genom beslag, medan värdeförverkande kan säkerställas genom kvarstad

Beslag

enligt 26 kap. rättegångsbalken Den polisman som står i begrepp att

omhänderta viss egendom för att säkerställa ett förverkande måste därför göra en bedömning av om det är egendomen som sådan som är förverkad eller endast värdet viss egendom. Vanligtvis torde denna av bedömning inte vålla några särskilda problem, eftersom sakför-

verkande oftast specifika föremål, t.ex. inbrottsverktyg eller

avser mordvapen. svårigheterna uppstår då det är pengar som är förverkade. Med stöd av 36 kap. 1 § brottsbalken kan utbytet av ett brott förklaras förverkat, liksom ersättning för kostnader i samband med brottet. Är utbytet brottet ett föremål blir det naturligtvis fråga av om sakförverkande, även pengar som utgör utbyte av brott kan under men vissa förhållanden bli föremål för sakförverkande. Så var t.ex. fallet i NJA 1977 735, då som mottagits i betalning för försåld s. pengar ,narkotika förklarades förverkade. Sakförverkande har också ansetts kunna komma i fråga beträffande sedlar som kunde antas vara förverkade enligt valutaförordningen NJA 1965 s. 97 II. I det senare rättsfallet anförde Högsta domstolen att det var tveksamt i vad mån sakförverkande kunde egendom, vilken trätt i stället för den avse egendom skulle förverkad7. Avgörande för om kontanter som vara kan bli föremål för sakförverkande torde därför vara om de utgör det ursprungliga utbytet ett brott. Har kontanterna trätt i stället för det av ursprungliga utbytet brottet, får förverkandet i stället säkras genom av kvarstad i brottmål.

Man skulle i och för sig kunna tänka sig att utvidga beslagsinstitutet

så att det blev möjligt att ta i beslag även egendom som har trätt i stället för utbyte brott, oavsett om egendomen är föremål för av sakförverkande eller värdeförverkande. En sådan ändring skulle dock sannolikt inte underlätta tillämpningen, eftersom kvarstadsreglerna och beslagsreglerna skulle komma att överlappa varandra ett sätt som skulle göra dem mindre överskådliga. Dessutom skulle det bli nödvändigt för polisen att försöka avgöra om de kontanter som en misstänkt innehar verkligen kan antas vara substitut för det ursprungliutbytet brott, eller om det är fråga om pengar som inte alls har ga av med brottet att skaffa. Utredningen anser därför inte att tillämp-

ningssvårigheterna bör lösas genom en utvidgning av beslagsinstitutet

i detta avseende. Däremot skulle kunna överväga om man inte i man

6 m.fl., Kommentar till brottsbalken, del III, 4 uppl., 457 cit Ulf Berg s. Brottsbalken HI. 7 inte i målet. Högsta domstolen konstaterade det Frågan behövde dock besvaras att i det aktuella fallet inte fanns något hinder mot Sakförverkande, eftersom förvandlingen hade skett på beslagsstadiet och utgjort ett led vården i av den beslagtagna egendomen.

Beslag sou 1995:47

viss mån skulle kunna begränsa beslagsinstitutet genom att inte tillåta beslag av kontanter över huvud taget. Kvarstad skulle under sådana förhållanden vara den enda tillåtna säkerhetsåtgärden i fråga om pengar. Som utredningen har anfört i avsnitt 9.3.3, om återställandebeslag, skulle ett sådant förslag emellertid förutsätta en genomgång även av kvarstadsreglerna. Eftersom det inte ingår i utredningens uppdrag att göra en översyn av dessa regler, går utredningen inte närmare in på den här frågan. Förverkande av pengar kan också förekomma med stöd av 36 kap. 2 § brottsbalken. Det kan vara fråga om pengar som har frambragts genom brott, exempelvis falska mynt eller sedlar, eller vars användande utgör brott, exempelvis straffbar befattning med vederlag för narkotikahandel prop. 198283:141 s. 31. Förverkande kan enligt 36 kap. 2§ även drabba sådan egendom som har använts som hjälpmedel vid brott. Bestämmelsen tar närmast sikte på föremål som har sådana egenskaper att de direkt kan utnyttjas för brottslig verksamhet, t.ex. förfalskade handlingar eller dyrkar. Frågan är om även betalningsmedel kan anses utgöra sådant hjälpmedel för brott som kan förverkas. I rättsfallet NJA 1985 s. 316 ansågs det inte vara möjligt att som hjälpmedel förverka pengar som hade använts som insatser vid dobbleribrott. Högsta domstolen anförde som skäl att pengar kan anses som hjälpmedel endast i fall då de använts som föremål t.ex. som förlagor vid falskmynteri eller när mynt använts , verktyg. Å andra sidan har det hävdats har varit som att pengar som avsedda för förvärv av narkotika borde kunna förverkas under förutsättning att det är fråga om viss individualiserad egendom prop. 198283:141 s. 30 I den utsträckning pengar kan förverkas den grund att de har utgjort hjälpmedel vid brott, torde det som regel bli fråga om sakförverkande. Det gäller även förverkande av pengar som har frambragts genom brott eller vars användande utgör brott. I samtliga fall kan värdeförverkande emellertid också förekomma med stöd av

36 kap. 2 § andra stycket brottsbalken. Då betalningsmedel förverkas med stöd av denna paragraf måste man således också ta ställning till

om det rör sig om sakförverkande eller värdeförverkande och om verkställigheten av en senare förverkandeförklaring kan säkras genom beslag eller kvarstad. Liksom vid förverkande enligt 36 kap. 1 § torde det avgörande för bedömningen vara om de påträffade kontanterna är de som exempelvis ursprungligen användes som hjälpmedel för brottet, eller om de har ersatts av andra av samma värde. Svårigheterna att skilja mellan sakförverkande och värdeförverkande torde inte heller i dessa fall kunna avhjälpas genom någon förenkling av beslagsreglerna. Som utredningen tidigare har anfört skulle man dock

Beslag

kunna överväga om man inte genom en förenkling av kvarstadsreglerna kunde åstadkomma ett mer praktiskt sätt för omhändertagande pengar som kan antas förverkade. Sådana överväganden kan av emellertid inte göras i det här sammanhanget. Sammanfattningsvis konstaterar utredningen därför att förverkandebeslag även fortsättningsvis bör komma i fråga för att säkerställa sådana förverkanden som kan betraktas som sakförverkanden och att även kontanter, i den mån de kan bli föremål för sakförverkande, kan omhändertas genom beslag.

9.4.2 Förutsättningarna för förverkandebeslag

Förutsättningen för att ett föremål skall få tas i beslag är för närvarande att det skäligen kan antagas vara grund av brott förverkat. Enligt 27 kap. 1 § tredje stycket skall dessutom proportionalitetsprincipen iakttas, vilket innebär att ett föremål får tas i beslag endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse. För alla former tvångsmedel gäller dessutom att behovsprincipen av skall iakttas, den inte finns direkt uttryckt i lagtexten. Då det även om

gäller beslag av förverkad egendom anser utredningen emellertid att behovsprincipen inte gör sig lika starkt gällande som i fråga om andra tvångsmedel, vilket har att göra med den omständigheten att för-

verkandereglerna utgår från att den egendom som avses är förverkad redan när brottet begås. Förverkande kan således betraktas som en egenskap hos egendomen, vilken följer omedelbart med brottet och bör leda till ett lika omedelbart omhändertagande av egendomen. Beslag förverkad egendom kan därför ses som en form av av interimistisk verkställighet av en senare förverkandeförklaring. Det finns enligt utredningens uppfattning inte anledning att för beslag dessutom kräva att det skall finnas en konkret risk för att den som innehar egendomen senare kommer att undandra sig att utge den eller att förverkandeförklaring annars inte kan verkställas. Däremot bör en beslag inte tillåtas annat än om det finns en ganska kvalificerad misstanke om att egendomen är förverkad. Enligt gällande rätt krävs således att det skäligen kan antagas att egendomen är förverkad, vilket enligt utredningens uppfattning ett tillräckligt högt ställt krav. Utredningen föreslår därför ingen ändring såvitt gäller förutsättningarna för förverkandebeslag.

Beslag sou 1995:47

9.5 Beslag i syfte att förhindra brott

Med stöd av 27 kap. 14 a § rättegångsbalken får ett föremål tas i beslag om det skäligen kan antas vara förverkat enligt 36 kap. 3 § brottsbalken. Enligt 36 kap. 3 § l får föremål förverkas för det första om de på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. Vidare får med stöd av 3 § 2 sådana föremål förverkas som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv och hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma till sådan användning. Slutligen kan med stöd av 3 § 3 också sådana föremål förverkas som är ägnade att användas som hjälpmedel vid

brott som innefattar skada egendom och som har påträffats under

omständigheter som gav uppenbar anledning att befara att de skulle komma till sådan användning. Förverkande enligt 36 kap. 3 § brottsbalken förutsätter således inte att ett brott har ägt rum och kan därför inte heller betraktas som en

rättsverkan av brott Brottsbalken III, s. 454. Trots det har be-

stämmelser om sådant förverkande fått sin plats bland brottsbalkens regler om rättsverkan av brott. En liknande bestämmelse fanns tidigare i 2 kap. 17 § andra stycket strafflagen NJA 1948 s. 177. Denna regel, som motsvarade nuvarande 36 kap. 3 § överfördes till brottsbalken och reviderades år 1968 prop. 1968:79. Därefter har bestämmelsen ändrats år 1983, då punkt 2 lades till prop. 198283:89 och år 1989, då punkt 3 tillkom prop. 198788:l43. Till grund för 1968 års revision av den gamla bestämmelsen i strafflagen låg betänkandet Förverkande grund av brott, SOU 1960:28. I betänkandet anfördes bl.a. att bestämmelsen i 2 kap. 17 § andra stycket strafflagen föll utanför den egentliga förverkandelagstiftningen, eftersom förverkande som avsågs i denna paragraf inte utgjorde någon brottspåföljd; det skulle därför kunna övervägas om inte regeln snarare hörde hemma i rättegångsbalkens beslagskapitel, i strafflagens eller rättegångsbalkens promulgationslagar eller eventuellt i en särskild lag. I betänkandet lämnades emellertid inte något förslag till hur en sådan lösning skulle kunna se ut och frågan togs inte heller upp i propositionen. Bestämmelsen har därefter blivit kvar i brottsbalken. Bestämmelser om omhändertagande av egendom som är förverkad enligt 36 kap. 1 eller 2 § brottsbalken finns i 27 kap. rättegångsbalken. Dessa regler om beslag omfattade från början inte sådan egendom med bestämmelsen i 36 kap. 3 § brottsbalken. År som avses 1975 infördes emellertid den särskilda regeln i 27 kap. 14 a § rättegångsbalken, varigenom det blev möjligt att omhänderta även

Beslag

sådan egendom prop. 1975: 106. Frågan om var bestämmelsen skulle placeras togs inte upp i propositionen. Det förtjänar att påpekas att polislagen inte fanns då bestämmelsen i 27 kap. 14 a § rättegångsbalken tillkom. Sådana föremål som kan tas i beslag enligt 27 kap. 14 a § rättegångsbalken kan inte eftersökas med stöd av rättegångsbalkens regler om husrannsakan och kroppsvisitation, eftersom dessa förutsätter att det åtminstone finns anledning att anta att ett brott har begåtts jfr JO 1974 s. 27. Istället får polislagens regler om motsvarande tvångsmedel tillämpas. I det lagstiftningsärende som ledde till att andra punkten i 36 kap. 3 § brottsbalken lades till, diskuterades visserligen frågan om polisens möjlighet att visitera någon för att söka efter föremål som är förverkade enligt denna paragraf. Något förslag till bestämmelse om visitation presenterades emellertid inte, eftersom frågan om polisens möjlighet att företa visitation utan samband med brottsutredning då var föremål för polisberedningens arbete med att lägga fram en ny polislag. I polislagen intogs ursprungligen två bestämmelser som gav

polisman befogenhet att företa kroppsvisitation för att ta hand om

farliga föremål i brottsförebyggande syfte. Antingen kunde 19 § första stycket åberopas i samband med ett frihetsberövande eller ett avlägsnande eller 22§ andra stycket vid kvalificerad risk för viss allvarlig brottslighet. År 1987 infördes dessutom andra stycke i ett

19 varigenom polisen gavs ytterligare befogenhet att företa kroppsvisitation. Enligt 19 § polislagen får en polisman således kroppsvisitera i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen

eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheterna kan antas att

ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 § brotts-

balken.

överväganden

Som anfördes i det tidigare nämnda betänkandet om förverkande, borde bestämmelsen i 36 kap. 3 § brottsbalken av systematiska skäl flyttas till någon författning, exempelvis en särskild lag om annan förverkande farliga föremål. I enlighet härmed borde även av bestämmelsen omhändertagande sådan förverkad egendom om av flyttas från rättegångsbalken. Även någon ändring själva om av förverkanderegeln inte kommer till stånd, anser utredningen att man skulle kunna överväga att flytta bestämmelsen i 27 kap. 14 a§ rättegångsbalken, i syfte att renodla bestämmelserna i rättegångsbalken

Beslag sou 1995:47

och reservera 27 kap. för regler om straffprocessuella tvångsmedel. Frågan är var en motsvarande bestämmelse i så fall lämpligen borde placeras. Utredningens utgångspunkt är att man bör försöka samla alla regler om polisens rättsliga befogenheter i polislagen, om det inte är fråga om sådana bestämmelser som har samband med det straffprocessuella förfarandet. Bestämmelsen i 27 kap. 14 a §hör därför närmast hemma i polislagen, i synnerhet som syftet med ett sådant omhändertagande som avses i paragrafen närmast är att upprätthålla allmän ordning och att förebygga brott. Det finns emellertid också skäl som talar för att man, åtminstone tills vidare, bör behålla bestämmelsen i rättegångsbalken. Beslag enligt 27 kap. 14 a§ företas i syfte att säkerställa verkställigheten av en senare förverkandeförklaring. En sådan förklaring meddelas av rätten

på yrkande av åklagaren, på motsvarande sätt som vid förverkande på

grund av brott. Liksom är fallet vid vanliga förverkandebeslag enligt nuvarande 27 kap. 1 § bör det därför vara åklagaren, och inte polismyndigheten, som ansvarar för beslaget och som uppträder som part i förhållande till den som har drabbats av beslaget. Detta talar för att bestämmelsen i 27 kap. 14 a § bör behållas i rättegångsbalken. Skulle bestämmelsen överföras till polislagen, skulle man bli tvungen att också överföra en mängd regler om förfarandet vid beslag och om

domstolsprövning av beslag. Utredningen anser därför att det är mest praktiskt att låta bestämmelsen stâ kvar i rättegångsbalken, även om den principiellt inte hör hemma där.

9.6 Beslut i beslagsfrägor

I avsnitt 9.6.1 tar utredningen upp bestämmelserna om behörig beslutsfattare. Utredningen föreslår bl.a. att polismans befogenhet att besluta om beslag utvidgas i förhållande till vad som gäller enligt 27 kap. 4 En polisman skall enligt förslaget ha befogenhet att ta föremål och annat i beslag, oavsett vilket sätt och i vilket samman-

hang det har påträffats och utan föregående beslut av någon annan

tjänsteman. Beslut om beslag bör liksom enligt gällande rätt kunna fattas även av rätten, åklagaren eller av polisens förundersökningsledare. Avsnitt 9.6.2 handlar om rättens handläggning av beslagsfrâgor. Om en fråga om beslag väcks vid rätten eller om någon begär rättens prövning av ett beslag, är utgångspunkten att rätten är skyldig att hålla förhandling i beslagsfrågan. I överrätt gäller skyldigheten att hålla förhandling bara då någon begår prövning av ett beslag. Utredningen

Beslag

föreslår att samma skyldighet skall gälla då en fråga om beslag väcks i högre rätt. Utredningen föreslår också särskilda regler om förfarandet vid beslagsförhandling.

9.6.1 Förordnande om beslag

Av 27 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken följer att den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får lägga beslag på föremål som därvid påträffas. I andra stycket av samma paragraf föreskrivs att föremål, som i annat fall påträffas, får tas i beslag efter beslut undersökningsledaren eller åklagaren. Är det fara i av dröjsmål får även utan sådant beslut åtgärden vidtas av polisman, om det inte är fråga om en sådan försändelse soim avses i nuvarande 27 kap. 3 Om ett beslag verkställs av annan än undersökningsledaren eller åklagaren och denne inte har beslutat beslaget, skall anmälan enligt sista stycket i 27 kap. 4 § skyndsamt göras hos honom, har att omedelbart pröva, om beslaget skall bestå. som Paragrafen ändrades ijanuari 1994, då ordet kroppsbesiktning lades till i första stycket. I propositionen anförde departtementschefen prop. 199394:24 s. 61:

I 27 kap. 4 § RB stadgas att den som verkställer häktning, husrannsakan eller kroppsvisitation får lägga beslag de föremål då påträffas. Av regeln framgår alltså inte att som föremål påträffade genom kroppsbesiktning får tas i beslag. Som jag tidigare har sagt förekommer tdet att man påträffar narkotika vid kroppsbesiktningar l ptromemorian har inte föreslagits att några ändringar i 27 kap. 4 § RB görs. En remissinstans har dock anmärkt att ett sårdant tillägg bör göras, så att det där framgår att även fövremål åtkomna genom kroppsbesiktning skall kunna tas i beslag. Narkotika som påträffas vid en kroppsbesiktning kam givetvis tas i beslag med stöd andra regler. Även så kan ske, bör av om det enligt min mening av 27 kap. 4 § RB tför tydlighetens skull framgå att beslag kan ske av föremål som påträffas vid en kroppsbesiktning.

Av departementschefens uttalande att döma ttycks avsikten med ändringen ha varit att göra det möjligt att beeslagta föremål som påträffas vid en kroppsbesiktning. Förutsättningarna för beslag av sådana föremål regleras emellertid i 27 kap. l liksom beslag av

Beslag

föremål som påträffas i samband med någon annan tvångsåtgärd. Bestämmelsen i 27 kap. 4 § första stycket handlar enbart om vem som

får besluta om beslag. Ändringen har således endast fått till följd att

en polisman numera får ta i beslag även föremål som påträffas vid en kroppsbesiktning, det inte föreligger fara i dröjsmål. Tidigare även om krävdes att polismannen i en sådan situation först inhämtade undersökningsledarens eller åklagarens beslut om beslag. Då man vid tillkomsten av tvângsmedelslagen diskuterade vem som borde vara behörig att besluta om beslag, var det framför allt två omständigheter som var av betydelse för hur reglerna kom att se ut. För det första tog man hänsyn till att reglerna om beslag endast avsågs

kunna gälla föremål som hade påträffats och som således var till-

gängliga för myndigheterna. Denna utformning av beslagsreglerna skulle enligt Processkommissionen SOU 1926:32 s. 106 leda till att beslut om beslag ofta måste fattas med stor skyndsamhet för att inte den misstänkte eller skulle ges tillfälle att undanskaffa pâannan träffade föremål. Detta ledde i sin tur till att man ansåg det nödvändigt att i ganska stor utsträckning tillåta polismän att ta föremål i beslag. Den andra omständigheten som var av betydelse för utformningen av behörighetsreglerna var hur polisväsendet var organiserat. Man ansåg att beslutanderätten i största möjliga utsträckning borde förbehållas Konungens befallningshavande, landsfogde, landsfiskal och stadsfiskal ävensom polismästare och polisintendent som är chef för

kriminalavdelning i stad 3 § tvângsmedelslagen. Det ansågs

tydligen inte tillrådligt att överlåta större befogenheter än nödvändigt polisman, vilket bl.a. framgår av att det i förarbetena till den en

nyssnärrmda paragrafen i tvângsmedelslagen anfördes följande:

Naturligen möter hinder för beslagsmyndighet att för särskilt fall uppdraga beslags verkställande polisman. Tydligen bör därvid noga tillses, att denne är lämplig för uppdraget SOU 1932:29 s. 25. Avvägningen mellan intresset av en effektiv reglering och intresset

av att inte överlåta för mycket av beslutanderätten till polismän ledde

till de bestämmelser som nu finns i 27 kap. 4 § rättegångsbalken. En

polisman får enligt paragrafens första stycke således ta i beslag föremål påträffas i samband med att han griper eller anhåller en

som

misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation

eller kroppsbesiktning . Som Processkommissionen anförde är i dessa

fall ett utomordentligt snabbt handlande av nöden; skulle överordnad myndighetsbeslut inhämtas, bleve beslaget ofta förfelat SOU 1926:32 s. 107. I de flesta andra fall ansåg man i förarbetena till tvângsmedelslagen att det borde vara möjligt att avvakta beslut av kvalificerad myndighet. Skulle det föreligga fara i dröjsmål mera

Beslag

skulle dock även polisman få besluta om beslag. Detta resonemang ledde till bestämmelsen i andra stycket av 27 kap. 4 Frågan är emellertid vad det är för situationer som avses i andra stycket och om det finns anledning att göra skillnad mellan sådana situationer och de som nämns i första stycket. Varken i förarbetena till tvângsmedelslagen eller i förarbetena till rättegångsbalken ges några exempel på situationer då det av något skäl inte är lämpligt att låta en polisman besluta om beslag annat än om det föreligger fara i dröjsmål. Man kan emellertid tänka sig att polisen t.ex. påträffar en stulen cykel

i ett cykelställ se t.ex. JO 198687 s. 98. För att cykeln skall kunna

tas i beslag av polismannen som finner den, fordras att han kan åberopa fara i dröjsmål. Om en polisman griper en misstänkt tjuv på flykt får han utan vidare ta i beslag det stöldgods han finner. Om den misstänkte emellertid undkommer, men under flykten tappar eller

slänger i från sig stöldgods, får polismannen inte ta godset i beslag

annat än om det föreligger fara i dröjsmål. I dessa fall är det visserligen inte fråga om bevisbeslag, utan om återställandebeslag. Det kan antas att de flesta bevisbeslag förekommer i sådana situationer som nämns i 27 kap. 4 § första stycket, eftersom föremålen vanligtvis påträffas i samband med ett frihetsberövande eller under en husrannsakan eller en kroppsvisitation. Man kan emellertid tänka sig att bevis överlämnas till polisen utan någon föregående efterforskningsåtgård, t.ex. i samband med ett förhör. l en sådan situation får den polisman som tar emot föremålet inte ta det i beslag annat än om det är fara i dröjsmål. Enligt utredningens uppfattning skiljer sig de nu nämnda situationerna inte nämnvärt från de som nämns i första stycket av 27 kap. 4 Det finns med hänsyn härtill inte heller anledning att upprätthålla skilda regler om behörigheten att besluta om beslag av föremål som påträffas i de olika situationerna. Man skulle emellertid kunna hävda att det av andra skäl vore olämpligt att ge polisman behörighet att besluta om beslag i alla situationer. Om det t.ex. är fråga om mycket omfattande skriftligt material eller föremål av betydande värde kan det vara lämpligt att frågan om beslag prövas av åklagaren eller förundersökningsledaren. Enligt gällande rätt får en polisman dock beslagta även mycket omfattande bevismaterial, under förutsättning att det påträffas i samband med en husrannsakan. Det finns därför inte anledning att i det hänseendet göra skillnad mellan föremål som påträffas vid exempelvis

en husrannsakan och sådana som påträffas utan efterforskning. Ett

beslag som har beslutats av en polisman skall dessutom omedelbart omprövas av åklagaren eller av polisens förundersökningsledare. Ett felaktigt beslut kan således repareras genom att det beslagtagna återställs till den från vilket det togs. I det avseendet skiljer sig beslag

4ll

Beslag

på ett avgörande sätt från t.ex. husrannsakan och kroppsvisitation. vilket medför att beslut om beslag bör kunna fattas av polisman i större utsträckning än vad som är fallet då det gäller bl.a. husrannsakan. Sammantaget anser utredningen att det inte finns något avgörande hinder mot att utöka polismans befogenhet att besluta om beslag. Frågan är om en utökad befogenhet för polisman att besluta om beslag bör omfatta även beslag av brev, telegram och andra försändelser som finns hos ett befordringsföretag. Enligt andra stycket i 27 kap. 4 § får en polisman inte ens vid fara i dröjsmål besluta om beslag av sådana försändelser. Man skulle möjligen kunna tolka första stycket i samma paragraf det sättet att en polisman får ta sådana försändelser i beslag i samband med t.ex. husrannsakan hos ett posteller telebefordringsföretag. Av förarbetena till tvångsmedelslagen framgår emellertid att avsikten med bestämmelserna har varit att

polisman inte under några förhållanden skall besluta om beslag av

försändelser under befordran SOU 1932:29 s. 15. Denna begränsning av polismans befogenhet att besluta om beslag var enligt förarbetena motiverad hänsyn till den enskildes intressen. Tanken av torde ha varit att man skulle förstärka skyddet för brevhemligheten att begränsa kretsen av dem som får ta del av innehållet i t.ex. genom ett brev under befordran. Brevhemligheten skyddas också genom inskränkningarna i beslagsrätten såvitt gäller meddelanden under

befordran nuvarande 27 kap. 3 § och genom bestämmelsen i

nuvarande 27 kap. 12 vilken begränsar kretsen av dem som är

behöriga att öppna brev och andra slutna handlingar. Utredningen

att dessa regler utgör ett tillräckligt skydd för brevhemligheten anser och att polisman därför bör kunna få ta i beslag även brev, telegram och andra försändelser som finns hos ett befordringsföretag. Enligt utredningens uppfattning bör en polisman således ha befogenhet att ta föremål och annat i beslag, oavsett på vilket sätt och i vilket sammanhang det har påträffats och utan föregående beslut av någon tjänsteman. Beslut om beslag bör dock liksom enligt gällande annan rätt kunna fattas även åklagaren eller av polisens förunderav sökningsledare. Beslutet får då som regel verkställas av en polisman. Även polisman i och för sig är behörig att själv fatta beslut i om en beslagsfrågan, kan han naturligtvis också överlämna frågan till åklagarens prövning. Om det t.ex. är fråga om särskilt omfattande eller särskilt känsligt skriftligt material kan det vara lämpligt att polismannen avstår från att själv besluta i beslagsfrågan, om det är möjligt med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Om en polisman efter eget beslut har tagit föremål i beslag bör han liksom enligt gällande rätt vara skyldig att skyndsamt anmäla det till åklaga-

Beslag

ren eller annan förundersökningsledare, som därefter omedelbart skall

pröva om beslaget skall bestå. Gällande rått innebär att det inte bara är åklagare, förannan undersökningsledare och polisman som får lägga beslag på föremål. Även med annan som laga stöd griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får lägga beslag föremål därvid påträffas. som Enligt 24 kap. 7 § andra stycket får envar gripa den som har begått brott på vilket fängelse kan följa, och som påträffas på bar gärning eller på flyende fot. Envar får enligt samma paragraf gripa även den som är efterlyst för brott. Den som med stöd av denna bestämmelse griper en misstänkt kan således också med stöd 27 kap. 4 § ta i av beslag sådant som påträffas vid gripandet, antingen det är föremål som har betydelse som bevis eller det är något som har frånhänts annan genom brott. Bestämmelsen i 27 kap. 4 § ger emellertid intryck att av annan än polisman skulle ha befogenhet att ta föremål i beslag även i andra situationer, t.ex. i samband med husrannsakan eller annan undersökning. Det torde dock inte ha varit avsikten med bestämmelsen. Tvärtom anförde Processkommissionen att en enskild person inte borde tillåtas ta föremål i beslag annat än i samband med ett gripande SOU 1926:32 s. 107. Även frågan inte berördes i samband med den ändringen om senaste av bestämmelsen, torde det inte ha varit meningen att ändringgenom

en ge t.ex. läkare befogenhet att beslagta föremål som påträffas i

samband med kroppsbesiktning. Utredningen anser i vart fall att

beslagsfrågan i en sådan situation bör prövas av en åklagare eller en

polisman. Som en följd härav anser utredningen att lagtexten bör

förtydligas. Det bör således framgå att en enskild person får ta

föremål i beslag endast för det fall att föremålet påträffas i samband med ett gripande enligt 24 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken. Den som har gripit en misstänkt med stöd denna bestämmelse skall av skyndsamt överlämna honom till närmaste polisman. Det bör av

beslagsbestämmelsen framgå att även det beslagtagna skall överlämnas

till närmaste polisman, som därefter bör ha ansvaret för att beslaget anmäls till åklagaren eller annan förundersökningsledare. I 27 kap. 5 § föreskrivs att även rätten får förordna om beslag å föremål, som företes vid rätten eller eljest är tillgängliga för beslag. Frågan om beslag får enligt andra stycket i samma paragraf upptas av rätten på yrkande av åklagaren eller annan förundersökningsledare. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsägande samt eget initiativ ta upp en fråga om beslag. Enligt utredningens uppfattning bör rätten även kunna pröva frågor beslag uppkommer under om som handläggningen av ett mål. Det kan t.ex. vara fråga om föremål som

Beslag sou 1995:47

företes vid rätten efter föreläggande enligt 38 kap. 4 § eller 39 kap. 5 Då beslaget föremål som företes vid rätten, anses beslutet avser omedelbart ha gått i verkställighet, medan det i andra fall ankommer på polisen att verkställa beslutet SOU 1938:43 s. 325. Det bör också

möjligt för åklagare att redan innan åtal har väckts hänskjuta

vara en

beslagsfrågor till rättens prövning. Enligt gällande rätt är även polisens

förundersökningsledare behörig att yrka beslag vid rätten. Utredningen dock att det är uppgift uteslutande bör ankomma på den anser en som uppträder som part i målet, dvs. åklagaren. Utredningen föreslår som därför ingen ändring i sak såvitt gäller rättens behörighet att besluta beslag, men anser att annan förundersökningsledare än åklagare om inte bör behörig att väcka en fråga om beslag. vara Som utredningen har anfört skall frågan om beslagets bestånd ovan prövas åklagare eller annan förundersökningsledare om det är en av polisman har beslutat beslaget. Frågan om beslagets bestånd som om kan också komma under rättens prövning på begäran av den som har drabbats beslaget 27 kap. 6 § första meningen. En sådan begäran av kan framställas både den drabbade menar att det aldrig har funnits om skäl för beslaget och han att skälen har upphört sedan om menar beslutet fattades Rättegångsbalken s. 25:12. Om rätten anser att det inte finns skäl för beslaget skall det hävas. Om beslaget emellertid redan har hävts åklagaren, skulle rättens förordnande om hävande av sakna betydelse. Rättens prövning kan inte heller utmynna i ett förbud mot att använda den information som kan ha inhämtats från de beslagtagna föremålen eller handlingarna. Rätten kan således över huvud taget inte ta upp frågan om åklagarens eller undersökningsledarens fortsatta förfarande med det beslagtagna godset, sedan beslaget väl har hävts. Bestämmelsen i 27 kap. 6 § anses därför inte ge stöd för en

prövning i rätten beslagsfrågan efter det att beslaget har hävts av

av åklagaren NJA 1977 573. Inte heller beslagtagna handlingar s. om har kopierats kan frågan om beslagets bestånd prövas sedan beslaget väl har hävts. Att säkra innehållet i beslagtagna handlingar genom att kopiera dem och sedan häva beslaget är emellertid en metod som ofta används. Eftersom frågan om beslagets bestånd därmed inte kan komma under rättens prövning har det ansetts att ett sådant förfarande, det inte grundas önskemål eller medgivande från den som om drabbas beslaget, inte kan väl förenligt med grunderna för av anses bestämmelserna rätt att begära domstolsprövning av beslag NJA om

473. Enligt utredningens uppfattning se avsnitt 5.3.1 bör ett

1988 s. sådant förfarande dock godtas, eftersom rättens prövning ändå inte kan resultera i något förbud för polisen att använda den information som redan har fått tillgång till. man

Beslag

Frågan är emellertid om det bör införas möjlighet att få nu een beslagsfrågor prövade även efter det att beslaget hzar hävts. För att en sådan prövning skall fylla någon funktion måste den i så fall kunna förenas med ett förbud mot att använda den information beslaget som har gett. Av praktiska skäl skulle det inte någgon mening med att vara

förbjuda polisen att använda informationen i spaniingssyfte, eftersom

det som regel inte går att kontrollera vilken informzation har legat som till grund för det fortsatta utredningsarbetet. Dåäremot skulle man kunna tänka sig att information inte fick anvrändas bevis. som

Åklagaren skulle t.ex. kunna förbjudas att åberropa ett beslagtaget

föremål som bevis om det visade sig att beslagezt inte lagligen var grundat. Detsamma borde i så fall gälla även bevis åtkommits som genom en olaga husrannsakan eller genom någon helt otillåten efterforskningsmetod. Sådana regler finns visserligen i den anglosaxiska rätten, men har hittills inte ansetts stå i överensstämmelse med det svenska rättssystemet. Som en konsekvens därav föreslår utredningen inte heller att frågan om giltigheten av ett beslag sskall kunna komma

under domstolsprövning efter det att beslaget har lhävts.

Sammanfattningsvis anser utredningen således attt beslut beslag om bör. fattas av åklagare eller polisman eller rättten på yrkande av av åklagaren. Sedan åtal har väckts bör rätten även självmant eller på

yrkande av mâlsäganden få ta en fråga om besliag. Vidare bör den

upp

som med stöd av 24 kap. 7 § andra stycket rättegâmgsbalken griper

en misstänkt få lägga beslag på föremål som därvidl påträffas. Sådana föremål bör skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Om en

polisman har beslutat om beslag bör han vara skyldig att skyndsamt amnäla det till åklagare eller annan förundersölkningsledare,

som omedelbart bör ha att pröva om beslaget skall besstá. Detsamma bör gälla om en polisman har mottagit föremål som harr tagits i beslag vid ett s.k. envarsgripande. Om åklagare eller polismzan har beslutat Om beslag bör den som har drabbats av åtgärden desstutom kunna begära att rätten prövar om beslaget skall bestå. Bestämmaelser om vem som får besluta om beslag, vilket för närvarande finns 4 § och 5 § första och andra styckena, bör kunna meddelas

i en paraggraf.

9.6.2 Rättens handläggning beslagsfrågor

av

Bestämmelserna om beslut om beslag kompletteras i gällande rätt med regler om rättens handläggning av beslagsfrågcnr. Dessa finns i nuvarande 27 kap. 5 § tredje stycket, 6 § andra oczh tredje meningen samt 7 och 14 §§ rättegångsbalken. Reglerna om rätttens handläggning av beslagsfrågor överensstämmer med vad som gäller beträffande

Beslag

reseförbud. 27 kap. 5 § tredje stycket motsvaras således av 25 kap. 3 §tredje stycket, 27 kap. 6 § 25 kap. 5 27 kap. 7 § av 25 kap. av 6 § och 27 kap. 14 § av 25 kap. 8 I 27 kap. 5 § tredje stycket föreskrivs att rätten skall hålla förhandling när det har väckts fråga beslag. Förhandlingen skall en om äga så snart det kan ske. I övrigt gäller om sådan förhandling i rum kap. 17 § är stadgat. Är det fara i tillämpliga delar vad i 24 dröjsmål, får rätten omedelbart förordna om beslag att gälla, till dess annorlunda förordnas. Om fråga om beslag väcks först i högre rätt en får domstolen enligt 27 kap. 14 vilken hänvisar till 25 kap. 8 förhandling besluta i beslagsfrågan. Finnes förhandling även utan erforderlig skall den dock hållas så snart det kan ske. Beträffande sådan förhandling gäller vad sägs i 24 kap. 17 som I 27 kap. 6 § finns bestämmelser om förhandling då någon har begärt rättens prövning ett beslag som har beslutats av åklagare av eller förundersökningsledare. Då en begäran om prövning har annan kommit in skall förhandling hållas så snart det kan ske och om

synnerligt hinder möter, sist å fjärde dagen därefter. Bestämmel-

i 24 kap. 17 § gäller även vid sådan förhandling. Om huvudförserna handling sätts ut att hållas inom vecka sedan begäran framställdes, en

får beslagsförhandlingen anstå till huvudförhandling om inte rätten

finner att särskild beslagsförhandling bör äga rum.

nämnda reglerna medför att egendom i princip inte kan tas

De nu i beslag utan att den berörs det kan få sitt anspråk skydd som av för äganderätten prövat vid muntlig förhandling vid domstol, antingen i samband med det uppkommer fråga att ta viss egendom i att om beslag eller när helst efter det att egendom har tagits i beslag. som Bestämmelserna utgör därigenom ytterligare ett skydd för den enskildes rätt till sin egendom. Principen att den som berörs av ett om

beslag kan få frågan prövad vid domstol bör inte ändras. Däremot

finns det anledning överväga de gällande tidsfristerna bör att om nu behållas oförändrade och det finns skäl att ha en specialbeom stämmelse för överrätternas prövning av beslagsfrågor.

inom vilka förhandling skall hållas

Tidsfristen

Både för det fall fråga beslag väcks vid rätten eller om den att en om har drabbats ett beslag begär att rätten prövar om beslaget som av

skall bestå, skall förhandling enligt gällande rätt hållas så snart som

möjligt. Om rätten skall pröva ett redan beslutat beslag finns det dessutom viss längsta tid föreskriven, inom vilken förhandling en måste hållas. Huvudregeln är att förhandlingen skall hållas senast på

Beslag

fjärde dagen efter det att begäran prövning framställdes till rätten. om Om huvudförhandling skall hållas inom en vecka kan dock vänta man

med beslagsförhandlingen till dess. Eftersom förhandling alltid

en skall hållas så snart som möjligt kan man fråga sig det är om nödvändigt att dessutom föreskriva att den skall hållas inom viss längsta tid. Någon sådan bestämmelse finns inte för det fall att en fråga om beslag väcks vid rätten. Hänsynen till den har begärt som prövning av ett beslag talar emellertid för att rättegångsbalken bör innehålla bestämmelser den längsta tid inom vilken frågan om om beslagets bestånd måste tas upp till prövning. Risken med bestämd en tidsfrist är att man utnyttjar tidsfristen maximalt utan att pröva det om

faktiskt år möjligt att hålla förhandling tidigare. Om tingsrätt

en en har fått en begäran om prövning ett beslag är det t.ex. inte särskilt av sannolikt att tingsrätten håller någon särskild beslagsförhandling om

det ändå går att sätta ut huvudförhandlingen inom vecka. Även

en om detta är en nackdel som följer med en bestämmelse om viss längsta tid inom vilken prövning skall ske, är nackdelen inte så stor att det är

motiverat att avstå från en sådan bestämmelse. För tillämpningen

av bestämmelsen finns det emellertid anledning att framhålla att för-

handlingen enligt huvudregeln alltid skall hållas så snart som möjligt.

Frågan är om det finns anledning att ändra de två tidsgränser som för närvarande finns i 6 dvs. fyra respektive sju dagar. Då det gäller andra straffprocessuella tvångsmedel föreskrivs regel som en frist på fyra dagar. Häktningsförhandling skall t.ex. hållas inom fyra dagar från frihetsberövandet 24 kap. 13 och 17 §. Förhandling med anledning av en begäran om prövning av ett beslut reseförbud om

skall hållas inom fyra dagar från att begäran framställdes 25 kap. 5 § och förhandling med anledning av en begäran kvarstad

om egendom som har tagits i förvar, inom fyra dagar från det att

framställningen inkom till rätten 26 kap. 4 §. I de två senare fallen

finns dock möjlighet att vänta ytterligare några dagar. Om huvudförhandling utsätts att hållas inom vecka får tvångsmedelsförhanden lingen nämligen anstå till dess. Eftersom bestämmelserna när om

beslagsförhandling skall hållas således överensstämmer

med vad som gäller beträffande andra tvångsmedel, bör beslagsreglerna av praktiska skäl inte ändras om inte särskilda skäl talar för det. Några sådana skäl har inte framkommit.

Prövning av beslagsjfrågori överrätt

Om en fråga om beslag väcks vid rätten är utgångspunkten att föremålet i fråga inte får tas i beslag förrän efter förhandling. För att

14 15-0448 417

Beslag

inte syftet med åtgärden skall om intet får rätten dock enligt nuvarande regler interimistiskt förordna om beslag utan föregående förhandling. Skyldigheten att hålla förhandling gäller inte heller då en först i högre rätta 27 kap. 14 § och 25 kap.

fråga om beslag väcks se

8 §. Motsvarande bestämmelse finns såvitt gäller reseförbud och kvarstad och fanns tidigare även beträffande häktning. 1988 togs bestämmelsen emellertid bort såvitt gäller häktning. Om en fråga om

häktning väcks i överrätt, måste överrätten följaktligen hålla för-

handling i häktningsfrågan. Syftet med denna ändring var att häkt-

ningsreglerna skulle anpassas till Europakonventionens bestämmelser,

vilka kräver att den har berövats friheten ofördröjligen ställs inför som domstol. Även ändringen häktningsreglerna således föranleddes om av de speciella regler som enligt Europakonventionen gäller beav träffande frihetsberövanden, finns det anledning att överväga om man inte bör upphäva också motsvarande bestämmelse såvitt gäller beslag. Det ursprungliga motivet för att bestämmelserna infördes framgår förarbetena till den dåvarande bestämmelsen om handläggning av av

häktningsfrågor i överrätt. Processlagberedningen anförde i förslaget till rättegångsbalk SOU 1938:44 s. 310: För den högre rättens prövning häktningsfrågan synes förhandling icke alltid vara

av erforderlig; handlingarna i målet torde i allmänhet utgöra tillräckligt material för frågans bedömande. Även det torde mycket om vara sällsynt att fråga beslag väcks först i högre rätt, anser uten om redningen att det är lika angeläget att frågan prövas vid förhandling i t.ex. hovrätt vid tingsrätt. Principen om att frågan alltid bör som prövas vid förhandling bör därför upprätthållas oavsett i vilken instans

frågan väcks. Det kan dessutom påpekas att beslagsförhandling enligt

gällande rätt skall hållas om någon begär rättens prövning av ett beslag i ett mål handläggs i överrätten 27 kap. 6 §. l det fallet som

tillämpas således handläggningsregler både i underrätt och i

samma överrätt. Utredningen föreslår därför att den särskilda regel som gäller

för överrätternas prövning beslagsfrågor upphävs. Den nuvarande

av bestämmelsen att förordnande beslag får meddelas interimisom om tiskt även utan förhandling bör naturligen gälla även vid handläggning i överrätt.

8 fullföljs lägre rätt meddelat beslut i beslagsfråga gäller Om talan mot ett av en beträffande handläggning målet reglerna i 52 och 56 kap. rättegångsbalken. av

Beslag

Beslagsförhandling

Då rätten håller förhandling med anledning att fråga beslag av en om har väckts vid rätten gäller enligt 27 kap. 5 § tredje stycket i

tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 § är stadgat. Samma bestämmelser skall enligt 27 kap. 6 § tillämpas då rätten håller förhandling med

anledning av att någon har begärt rättens prövning ett beslag. av

Bestämmelsen i 24 kap. 17 § handlar om häktning den inte

av som är anhållen. I första stycket sägs att rätten kan fråga ta upp en om häktning på eget initiativ eller på yrkande av åklagaren. Motsvarande bestämmelse finns beträffande beslag i 27 kap. 5 § andra stycket. I

andra stycket sägs att häktningsförhandling skall hållas så

snart som

möjligt. Beträffande sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad

som sägs i 14 16 §§. Det är framför allt dessa paragrafer - som

innehåller bestämmelser betydelse för beslagsförhandlingar. I

av 24 kap. 14 § finns bl.a. bestämmelser om vem som skall vara

närvarande vid häktningsförhandling. I detta hänseende gäller dock även de särskilda reglerna enligt 24 kap. 17 I princip skall både den

misstänkte och den som yrkar häktning närvarande vid häktningsvara

förhandlingen. Om det finns synnerligt hinder mot att den

misstänkte är närvarande får förhandlingen dock hållas i hans utevaro 24 kap. 14 §. Om den misstänkte har kallats till förhandlingen eller om det finns anledning att anta att han har avvikit eller på annat sätt

håller sig undan, får förhandlingen också hållas i hans utevaro

24 kap. 17 §. Om målsäganden uteblir trots att han har kallats till förhandlingen får frågan också avgöras i hans utevaro 24 kap. 17 §. Det synes i praktiken råda delade meningar hur dessa beom

stämmelser skall tillämpas då det gäller beslagsförhandlingar.

Tillämpningen skulle enligt utredningens mening underlättas väsentligt

om det framgick direkt lagtexten i 27 kap. rättegångsbalken vad

av

som gäller vid beslagsförhandling. Utredningen föreslår därför för det första att hänvisningen från beslagsreglerna till reglerna för-

om

farandet vid häktningsförhandling ersätts med uttryckliga bestämmelser om förfarandet vid beslagsförhandling. Utredningen föreslår vidare att

sådana bestämmelser begränsas till att innehålla regler om vem som

skall kallas till beslagsförhandling samt om vad skall gälla då

som

någon uteblir från förhandling. Det behövs enligt utredningens mening

inte några regler motsvarande de övriga bestämmelserna i 24 kap. 14 -

17 §§ rättegångsbalken, t.ex. bestämmelsen vilken utredning

om som

får läggas fram under en häktningsförhandling.

Av lagtexten bör för det första framgå att den har väckt som en

fråga beslag vid rätten bör kallas till förhandlingen. Är det

om målsäganden som har begärt att ett föremål tas i beslag, skall

Beslag

målsäganden har begärt att ett föremål tas i beslag, skall som målsäganden således kallas. Däremot bör det inte vara nödvändigt att

situation kalla åklagaren i målet. Åklagaren kan under alla

i en sådan förhållanden ändå kallas, rätten skulle anse att det behövs. Den om kan komma att drabbas beslaget bör naturligtvis också kallas som av till förhandlingen. Av praktiska skäl bör beslagsfrågan kunna avgöras även någon dem har kallats till förhandlingen uteblir. Om om av som exempelvis målsägande har yrkat beslag inte inställer sig till en som

förhandling, bör beslagsfrågan ändå kunna avgöras.

För det fall någon har begärt rättens prövning ett beslag, skall att av naturligtvis kallas till förhandlingen. Även åklagaren i målet, denne bör kallas till förhandlingen, liksom den annars kan antas ha som intresse i saken. Om föremålet i fråga har tagits i beslag för att säkra målsägandens rätt, bör målsäganden följaktligen kallas till förhandlingen. Frågan bör också i detta fall kunna få avgöras även om någon har kallats uteblir från förhandlingen. som Då rätten förordnar beslag eller fastställer verkställt beslag, om skall rätten enligt 27 kap. 7 § samtidigt sätta ut den tid inom vilken åtal skall väckas. Tiden får inte sättas längre än vad som är nödvändigt. Om det visar sig att tiden är otillräcklig får rätten, begäran åklagaren, medge förlängning tiden. I likhet med vad som gäller av av beträffande häktning 24 kap. 18 § andra stycket bör den som berörs beslaget beredas tillfälle att yttra sig åklagaren begär förlängav om ning den tiden. Detta bör uttryckligen framgå av beav utsatta stämmelsen i nuvarande 27 kap. 7

9.7 Vissa särskilda frågor rörande beslag

detta avsnitt utredningen bestämmelserna i 27 kap. 9 12 §§, I tar upp förfarandet vid beslag. Avsnitt 9.7.1 handlar om kvarhållande av om vissa försändelser kommer in till befordringsanstalter 27 kap. som 9 § och avsnitt 9.7.2 bl.a. förvaring och vård av beslagtagna om föremål 27 kap. 10 §. I avsnitt 9.7.3 behandlas bestämmelsen underrättelser om beslag om 27 kap. 11 §. Utgångspunkten är att den inte har varit närvasom rande vid beslag omedelbart skall underrättas om beslaget. ett Uppskov med underrättelsen får enligt gällande rätt medges endast om försändelse hos ett befordringsföretag som har tagits i det är en beslag. Utredningen föreslår emellertid att förundersökningsledaren,

synnerlig vikt för utredningen, även i andra fall skall få

om det är av besluta underrättelse inte skall lärrmas förrän vid en viss senare att en

tidpunkt.

Beslag

Avsnitt 9.7.4 tar upp regeln i 27 kap. 12 om vem som får undersöka brev och vissa andra handlingar.

9.7.1 Kvarhållande av försändelse hos befordringsföretag

I 27 kap. 9 § finns regler om kvarhållande av vissa försändelser som

kommer in till ett befordringsföretag. Syftet med bestämmelsen är att göra befogenheten att ta sådana försändelser i beslag effektiv.

mera Bestämmelsen är inte begränsad till försändelser som kommer in till post- eller telebefordringsföretag, utan gäller också försändelser som har avlämnats för befordran med t.ex. järnväg, buss, fartyg eller annat transportmedel prop. 1942:5 s. 209 och 508 samt, angående

uttrycket befordringsföretag, prop. 199293: 200 s. 161 f..

Beslut om kvarhållande får enligt 9 § första stycket meddelas endast av rätten och endast på begäran av undersökningsledaren eller

åklagaren. Även polisens förundersökningsledare är således behörig

att yrka beslag vid rätten. Enligt utredningens uppfattning är det en uppgift som uteslutande bör ankomma den som uppträder som part i målet, dvs. åklagaren. Utredningen föreslår därför att begäran om kvarhållande av försändelse får tas upp endast på yrkande åklagare. av Förutsättningarna för att ett förordnande om kvarhållande skall få meddelas är att en försändelse som får tas i beslag väntas komma in till ett befordringsföretag. Det kan således vara fråga om vilken försändelse som helst, men den får inte omfattas av beslagsförbudet i nuvarande 27 kap. 2 Är det fråga försändelse om en genom ett post- eller telebefordringsföretag, gäller dessutom för närvarande enligt 27 kap. 3 § att det för brottet skall vara stadgat fängelse i ett år eller mer. Utredningen har tidigare föreslagit att denna begränsning skall gälla försändelser hos alla befordringsföretag. Ett förordnande skall enligt 9 § andra stycket meddelas att gälla viss tid, högst en månad, från den dag då förordnandet delgavs befordringsföretaget. Bestämmelsen är motiverad av att sådana förordnanden inte bör få större omfattning än vad som är nödvändigt. Av samma skäl bör det i förordnandet dessutom anges adress eller annat kännetecken på den eller de avsedda försändelserna SOU 1938:43 s. 325. Förordnandet skall enligt andra stycket också innehålla en underrättelse om att meddelande om åtgärden inte utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren får lämnas till avsändaren, mottagaren eller någon annan. Den som åsidosätter denna tystnadsplikt kan dömas för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. När en försändelse grund av ett förordnande hållits kvar, skall

befordringsföretaget enligt 9 § tredje stycket utan dröjsmål göra

Beslag

anmälan hos den som har begärt förordnandet. Denne skall omedelbart pröva om beslag skall ske. JO har till utredningen överlämnat ett beslut angående beslag i s.k.

postkontrollärenden JO:s beslut den 22 juni 1993, dnr 1355-1992.

I beslutet redovisas ett yttrande från Regionåklagarmyndigheten i Stockholm, av vilket framgår hur man förfar då en försändelse har kommit in till ett befordringsföretag. Så snart förundersökningsledaren har underrättats tar han omedelbart ställning till om försändelsen skall skickas vidare eller den skall öppnas och granskas och därmed om tagas i beslag. Om förundersökningsledaren efter granskningen timer att försändelsens innehåll saknar betydelse, hävs beslaget omedelbart och försändelsen lämnas tillbaka till befordringsföretaget. Skulle försändelsen innehålla ett meddelande något annat språk än svenska, tar regel kopia för att kunna översätta medman som en delandet och häver därefter beslaget. Skulle meddelandet efter översättning visar sig sakna betydelse för brottsutredningen beslutar

regionåklagarmyndigheten att kopian skall förstöras. Regionåklagar-

myndigheten pekade i yttrandet att det inte finns några bestämmelhur man skall förfara med kopior av meddelanden. ser om Utredningen vill inledningsvis framhålla att bestämmelsen om kvarhållande försändelser enbart är avsedd att göra det möjligt för av polis och åklagare att ta försändelser i beslag, dvs. att behålla dem under kortare eller längre tid. Bestämmelsen torde emellertid ofta tillämpas i situationer då polisen egentligen inte har intresse av t.ex. handling sådan, utan bara av den information som handlingen en som innehåller. I sådana fall har polisen i och för sig inte anledning att ta handlingen i beslag. I stället är det tillräckligt att polisen öppnar försändelsen och läser meddelandet, för att sedan skicka försändelsen vidare. Eftersom regler om kvarhållande av försändelser som är under befordran endast meddelas i anslutning till beslagsreglerna, torde avsikten dock ha varit att sådana försändelser måste tas i beslag innan de får öppnas av polisen. Som utredningen tidigare har framhållit borde man inte behöva åberopa beslagsreglerna för att enbart öppna och läsa ett brev under befordran eller för att söka efter föremål som antas finnas i försändelsen. Ett alternativ skulle kunna vara att införa regler liknande de danska bestämmelserna brevåbning och brevstandsning, om vilket innebär att polisen får hålla kvar en försändelse, öppna den och

ta del innehållet samt förhindra att brevet skickas vidare en

av närmare redogörelse för de danska reglerna finns i avsnitt 3.1.4. Sådana bestämmelser emellertid inte in bland beslagsreglerna, passar utan skulle närmast höra hemma bland allmänna bestämmelser om inhämtande information. På de skäl utredningen har anfört i av som

Beslag

avsnitt 5.1.2 lämnar utredningen emellertid inte något förslag till sådana bestämmelser. Av det tidigare nämnda yttrandet från Regionåtklagarmyndigheten i Stockholm framgår ibland kopierar innehållet att man i en försändelse och därefter häver beslaget. Detta förfaramde visar tydligt att

det är informationen man är intresserad intte handlingen

av, som sådan. I avsnitt 5.3.1 har utredningen tagit frågan det bör upp om vara

tillåtet att fotokopiera beslagtagna handlingar. MCEOÖCH har kritiserats

framför allt av det skälet att den medför att dem drabbas som av beslaget inte kan begära rättens prövning. Räittens prövning av

beslaget syftar emellertid endast till att återställla den besittningsrubbning som beslaget har medfört, i det här fallet att till

se att försändelsen kommer fram till adressaten. Om försändelsen redan har

återlämnats till befordringsföretaget, saknar domstollsprövningen därför

betydelse. Det gäller även om polisen skulle har kopia fören av

sändelsen, eftersom kopian endast syftar till att ge polisen tillgång till

den infonnation som försändelsen är bärare Enligt utredningens av. uppfattning finns det således inget hindrar att kopierar som man innehållet i en försändelse som är under befordran Utredningen vill dock framhålla vikten av att man dokumenterar vilken information

som har tillförts en brottsutredning, oavsett vilket sätt det har skett och om tvångsmedel har använts eller Om polislen har fotokopierat beslagtaget material bör det därför framgå tydligt, t.ex. genom

en anteckning på beslagsprotokollet. Av regionåklagarmyndighetens yttrande framgår vidare att kopior

som visar sig sakna betydelse för brottsutredningen förstörs efter beslut av åklagaren. Som regionåklagarmyudigheten anförde i

yttrandet finns det emellertid inte några bestämmelser hur om man skall förfara med kopior av meddelanden. I avsnitt 5.3.2 har ut-

redningen anfört att kopior som har ersatt beslagtagna handlingar torde vara att betrakta som allmänna handlingar och att de därför i princip inte får förstöras utan uttryckligt författningsstöd. Utredningen

anser emellertid inte att det bör införas bestämmelser sig befogenvaire om het eller om skyldighet för polisen att förstöra kopior försändelser av

se avsnitt 5.3.2.

9 I Danmark har man infört en särskild bestämmelse om poliisens rätt att i samband med brevöppning kopiera innehållet. Utredningen anser eemcellertidinte att sådana regler bör införas annat än i samband med mera övergrizpazndebestämmelser om inhämtande av information.

Beslag sou 1995:47

9.7.2 Förvaring och vård av beslagtagna föremål

I 27 kap. 10 § finns bestämmelser om förvaring och vård av beslagföremål. Paragrafen ändrades år 1981, med anledning av att tagna utsökningsbalken infördes.

I paragrafens första stycke att beslagtaget föremål skall tas i

anges förvar den verkställt beslaget. Om det kan ske utan fara och av som eljest är lämpligt, får föremålet dock lämnas kvar i innehavarens besittning. Ett föremål lämnas kvar i innehavarens besittning skall som vidare förseglas eller märkas beslagtaget, om det inte framstår som som obehövligt. Beträffande rättsverkan beslag sägs i andra stycket att den från av vilken beslag har skett inte får överlåta föremålet eller i strid mot ändamålet med beslaget förfoga över föremålet på något annat sätt. Vidare föreskrivs att ett föremål som inte tas i förvar eller förseglas

får nyttjas innehavaren, om inte annat beslutas.

av Enligt tredje stycket skall föremål, som har tagits i beslag, väl vårdas och tillsyn skall hållas över att det inte förbytes eller noggrann förändras eller att annat missbruk sker därmed. Utredningen föreslår i huvudsak endast språkliga ändringar av

paragrafen se vidare avsnitt 11.

9.7.3 Underrättelse om beslag

Enligt 27 kap. 11 § skall den från vilken beslag sker, utan dröjsmål underrättas beslaget, han inte har varit närvarande vid detta. om om Han skall också underrättas vad har skett med det beslagom som Vidare föreskrivs att avsändaren av en försändelse som har tagna. tagits i beslag hos ett befordringsföretag skall underrättas så snart det kan ske för utredningen. Om avsändaren är känd skall även utan men denne underrättas. Regeln att den berörs av ett beslag skall underrättas om om som

åtgärden, syftar framför allt till den berörde möjlighet att i olika

att ge

avseenden bevaka sin rätt, t.ex. genom att begära rättens prövning av

beslaget. Det är därför viktigt att underrättelsen lämnas så snart som

möjligt. Ä andra sidan kan underrättelse vara till men för utred-

en

ningen. Avvägningen mellan effektivitets- och integritetsintressena har

lett till att underrättelse beslag huvudregel skall lämnas utan om som dröjsmål. Då det gäller beslag försändelser har det emellertid av i vissa fall bör kunna avvakta med underrättelsen, för ansetts att man att inte syftet med åtgärden skall omintetgöras.

Beslag

I princip kan frågan om beslagets bestånd numera komma under rättens prövning endast begäran av den som har drabbats av beslaget, i vart fall innan åtal har väckts. Den tidigare regeln i 27 kap. 7 § andra stycket om förlängning av tid för åtals väckande, innebar att vissa beslag oavsett begäran alltid skulle prövas av domstol om åtal inte hade väckts inom en månad från det att beslaget verkställdes. Sedan denna bestämmelse numera har upphävts, har skyldigheten att underrätta den som berörs av ett beslag fått ännu större betydelse. I ett tidigare lagstiftningsärende hade man avstått från att avskaffa emnånadsregeln, eftersom den ansågs vara ett uttryck för den grundläggande rättssäkerhetsprincipen att brottmål där tvångsmedel har till gripits mot en person eller dennes egendom skall prövas av domstol

så snart som möjligt prop. 198889:124 s. 63. Då Åklagarutred-

ningen några år senare föreslog att bestämmelsen trots allt borde avskaffas, underströk man att den som berörs av ett beslag alltid har en ovillkorlig rätt att påkalla rättens prövning av beslaget. Denna möjlighet att få rättens prövning av beslaget ansågs vara tillräcklig från rättssäkerhetssynpunkt prop. 199495:23 s. 115. För att den som berörs av ett beslag skall kunna utnyttja möjligheten att begära rättens prövning, måste han naturligtvis underrättas om beslaget. Det är därför av synnerlig vikt att underrättelsen lämnas så möjligt. Även underrättelsen kan utformas på snart som om ett sådant sätt att man inte lämnar ut mer information än vad som behövs för att den som har drabbats av beslaget skall kunna tillvarata sin rätt, kan en omedelbar underrättelse ibland ändå vara till skada för utredningen. Det bör påpekas att det före rättegångsbalkens införande i större utsträckning var tillåtet att vänta med underrättelse om beslag. I 1933 års tvångsmedelslag föreskrevs i 5 § andra stycket:

Är den från vilken beslaget skett närvarande, skall han utan dröjsmål underrättas om åtgärden och huru med det

beslagtagna förfarits. Har försändelse i post- eller telegraf-

verkets vård tagits i beslag, skall försändelsens adressat underrättas och, avsändaren år känd, även denne. Med om underrättelse som nu sagts må dock anstå så länge det finnes kunna medföra synnerligt men för utredningens behöriga gång.

I den promemoria som låg till grund för tvångsmedelslagen anfördes att underrättelse om beslag skulle lämnas så snart förhållandena det medgav, att det naturligen borde anstå med underrättelsen så men

länge den skulle medföra fara för utredningens behöriga gång SOU

Beslag sou 1995:47

1932:29 26. Lagrådet ansåg att det för rätt till uppskov med

s. underrättelse beslag borde fordras att synnerligt men för utom redningens behöriga gång kunde uppstå NJA 1933 s. 107 annars och bestämmelsen formulerades i enlighet härmed. Bestämmelsen om underrättelse beslag överfördes sedermera till 27 kap. 11 § om rättegångsbalken, varvid det att den nya bestämmelsen i angavs huvudsak överensstämde med det tidigare stadgandet i 5 § tvångsmedelslagen SOU 1938:43 326. Varken av Processlagberedningens s. förslag eller propositionen med förslag till rättegångsbalk framgår av

varför upphävde den tidigare allmänna rätten till uppskov med

man underrättelse om beslag.

Enligt gällande rätt får polisen således inte dröja med underrättelsen

än det är försändelse hos ett befordringsföretag som har annat om en tagits i beslag. Det förekommer emellertid att polisen också i andra fall väntar med underrättelsen hänsyn till förundersökningen. av Eftersom dokumentationen av sådana underrättelser är ganska bristfällig går det inte att få fram några säkra uppgifter om hur ofta det förekommer att polisen dröjer med underrättelsen, i vilka fall det förekommer och hur länge väntar till dess att underrättelsen man slutligen lämnas. De upplysningar utredningen har fått tyder som emellertid på att det är mycket vanligt att man väntar med att lämna underrättelse till dess att det inte längre kan vara skada för utredningen. Det framför allt förekomma i samband med planerade synes tillslag. Ett vanligt fall är att förundersökningsledare beslutar att en en misstänkt skall hämtas till förhör och att hans bostad samtidigt skall undersökas. Undersökningen genomförs som regel utan den misstänktes vetskap och underrättelse eventuella beslag lämnas inte om förrän han har förhörts. Uppgifter som utredningen har inhämtat tyder underrättelsen i sådana fall regel lämnas mycket snart, på att som oftast timmar efter beslaget. Det kan dock i vissa fall dröja ett ett par dagar och i särskilda fall till vecka. Ett annat exempel är par upp en s.k. kontrollerade leveranser, då polisen byter ut narkotika mot något preparat. I sådana fall väntar polisen också med underrättelsen, annat eftersom omedelbar underrättelse beslaget av narkotika skulle en om göra åtgärden meningslös. Också i andra, mer vardagliga fall, dröjer

man av taktiska skäl med underrättelsen för att kunna få fram

ytterligare bevis eller information av betydelse för utredningen. Om polisen träffar misstänkt stöldgods och tar det i beslag, kan det förekomma att väntar med att underrätta den som kan anses vara man innehavare, i avvaktan på att det kommer någon för att hämta egendomen.

sou 1995:47 Beslag

överväganden

Eftersom praxis i angivna hänseende inte alls tycks överensstämma med gällande rätt, finns det anledning att överväga bestämmelsen om kan ändras på ett sådant sätt att den tydligare ger eftertryck vikten av att underrättelse lämnas så snart möjligt. Det har emellertid som också visat sig finnas fall då det ur utredningssynpunkt verkligen är angeläget att polisen kan dröja något med underrättelse beslag. en om Utredningen anser därför också att den strikta skyldigheten att omedelbart underrätta om beslag bör lättas något. Med hänsyn till upp att den som drabbas av ett beslag inte kan tillvarata sin rätt förrän han har blivit underrättad om beslaget, bör dock mycket man vara restriktiv med att medge undantag från skyldigheten att omedelbart lämna underrättelse. Uppskov bör därför endast förekomma i de fall en omedelbar underrättelse skulle till synnerligt för vara men utredningen, vilket motsvarar vad som gällde före rättegångsbalkens tillkomst. För att man ytterligare skall inskärpa betydelsen att underrättelse av alltid skall lämnas bör det, till skillnad från gällande rätt, framgå av lagtexten vem som bär ansvaret för att underrättelseskyldigheten fullgörs. Underrättelse om beslag behöver bara lämnas den från om vilken beslaget sker inte är närvarande vid beslaget och i sådana fall torde det som regel polisman eget initiativ förordnar vara en som om beslag. Det kan emellertid inte begäras att underrättelsen skall

lämnas förrän förundersökningsledaren har fått tillfälle att ompröva beslaget. Om förundersökningsledaren, antingen det åklagare

är en eller en polisman, finner att beslaget skall bestå bör det också ankomma på honom att underrätta den från vilken egendomen togs. För att uppskov med underrättelse om beslag skall få förekomma bör också krävas beslut av förundersökningsledaren. För att skall få man en ytterligare garanti för att underrättelse verkligen lämnas bör

förundersökningsledaren samtidigt ange vid vilken tidpunkt under-

rättelse senast skall lärrmas. Enligt paragrafens ordalydelse är det den från vilken beslaget sker som skall underrättas. JO har emellertid ansett att bestämmelsen bör tolkas så att underrättelse bör lämnas även till den är ägare som eller som har någon annan rätt till egendomen, dock endast under

förutsättning att det framgår att denne är annan än besittningshavaren

JO 198889 s. 43 ff.. JO har således inte menat att den företar som ett beslag har någon undersökningsplikt i detta avseende. Skulle det först senare under en brottsutredning visa sig att än besittningsannan havaren har någon rätt till beslagtagen egendom, bör denne enligt JO

Beslag

dock underrättas för att därigenom möjlighet att utnyttja sin rätt ges att få beslaget prövat av domstol. Av 27 kap. 6 § följer att och drabbats ett beslag har var en som av

rätt begära rättens prövning beslaget. Den som har drabbats av

att av ett beslag har enligt 27 kap. 14 § andra stycket också rätt att begäran få ett bevis beslaget. Som JO har anfört bör därför inte om bara innehavaren den beslagtagna egendomen, utan också annan av drabbas beslaget, underrättas det för att därigenom få som av om möjlighet tillvarata sin rätt i olika hänseenden. Det får närmast att ingå i polisens serviceskyldighet att lämna en sådan underanses rättelse, det är känt än innehavaren har drabbats om att annan av beslaget. Det bör dock inte krävas att den som beslagtar viss egen-

dom, också undersöker än innehavaren kan göra gällande

om annan någon rätt till egendomen.

9.7.4 Undersökning av brev m.m.

I 27 kap. 12 § finns regler undersökning av vissa beslagtagna om handlingar. Syftet med bestämmelserna är enligt förarbetena till 1933

års tvångsmedelslag att förhindra att innehållet i enskilda handlingar

1932:29 15. Brev och andra slutna

obehörigen yppas SOU s.

handlingar får därför enligt huvudregeln i första stycket inte öppnas

rätten, undersökningsledaren eller åklagare. Enskilda av annan än handlingar får inte heller närmare undersökas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagare. Det är däremot tillåtet även för polisman göra viss undersökning en enskild t.ex. en att en av handling, det behövs för att han skall kunna ta ställning till om om handlingen bör i beslag eller inte SOU 1932:29 s. 27, NJA tas 1933 108. Om enskild handling tas i beslag någon som inte s. en av eller undersöka den närmare, skall den enligt första stycket får öppna

förseglas. I första stycket paragrafen föreskrivs vidare att den som

av får undersöka enskild handling också får uppdra sakkunnig en eller anlitas för utredningen angående brottet eller eljest annan, som

därvid höres att granska denna.

Reglerna får öppna och läsa brev och andra enskilda om vem som handlingar är avsedda att stärka skyddet för den enskildes integritet, i synnerhet brevhemligheten. Brevhemligheten skyddas visserligen också bestämmelserna inskränkningar i beslagsrätten såvitt genom om

gäller brev under befordran 27 kap. 3 § samt såvitt gäller med-

delanden mellan den misstänkte och vissa andra personer 27 kap. 2 §, bestämmelsen i 27 kap. 12 § ett förstärkt skydd i de men ger situationer då beslagsfrågan inte kan avgöras utan att brevet öppnas.

Beslag

Bestämmelsen har också betydelse i de fall då en polisman har tagit i beslag ett brev eller någon annan sluten handling som skäligen kan innehålla information betydelse för brottsutredning. Även antas av en om polismannen har funnit att förutsättningarna för beslag är uppfyllda får brevet inte öppnas och läsas förrän rätten, åklagaren eller förundersökningsledaren har tagit ställning i frågan. Visserligen är förutsättningarna för att öppna brevet desamma som för att ta brevet i beslag, men redan den omständigheten att man särskilt prövar frågan om huruvida brevet skall öppnas eller inte, gör att risken minskar för att integritetskänslig information sprids mer än vad som nödvändigt. Det bör enligt utredningens mening därför finnas en bestämmelse som begränsar kretsen av dem som får öppna brev och andra slutna handlingar. Liksom enligt gällande rätt bör det ankomma på rätten, åklagaren eller annan förundersökningsledare att förordna om att sådana handlingar skall öppnas. Om en polisman finner ett brev vid en husrannsakan kan han ta det i beslag om han, redan innan brevet har öppnats, finner att förutsättningarna för beslag är uppfyllda. Därefter kan han överlämna brevet till åklagaren eller undersökningsledaren, som har att ta ställning till om beslaget bör bestå och om brevet bör öppnas. Om beslagsfrågan inte kan avgöras utan att brevet öppnas, bör polismannen i stället inhämta förordnande från åklagaren eller undersökningsledaren om att brevet får öppnas plats. Enligt de nuvarande

reglerna i 27 kap. 12 § får polismannen därefter granska brevet i den

utsträckning som behövs för att han skall kunna ta ställning till beslagsfrâgan. Däremot får han inte göra någon närmare granskning. Detsamma gäller om det är fråga om en enskild handling som inte är sluten. Skulle en polisman finna en sådan handling vid t.ex. en husrannsakan får han undersöka handlingen i den omfattning som behövs för att han skall kunna avgöra om handlingen bör tas i beslag eller ej. Någon närmare granskning är däremot inte tillåten utan särskilt förordnande. Frågan är emellertid om det finns någon anledning att uttryckligen förbjuda polisman att närmare granska vissa handlingar.

Enligt utredningens uppfattning följer det redan av proportionali-

tetsprincipen att en polisman som skall granska en handling för att ta ställning till om den bör tas i beslag, inte får undersöka handlingen mer än vad som är proportionerligt med hänsyn till syftet med åtgärden. Proportionalitetsregeln i 27 kap. 1 § tredje stycket gäller enligt sin ordalydelse visserligen endast beträffande beslut om beslag och inte vid själva genomförandet av en beslutad åtgärd. Som utredningen har anfört i avsnitt 8.2.1 torde avsikten emellertid ha varit att proportionalitetsprincipen skall tillämpas även vid genomförandet

Beslag

av en beslutad åtgärd. Proportionalitetsregeln i 27 kap. 1 § bör emellertid förtydligas så att det framgår att ett beslut om beslag skall verkställas ett sätt som är försvarligt med hänsyn till den berördes integritet, åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Utöver vad som följer av proportionalitetsregeln torde det inte behövas något uttryckligt förbud mot alltför ingående granskningar av enskilda handlingar. Dessutom är det i det närmaste omöjligt att kontrollera om ett sådant förbud efterlevs. Bestämmelsen om förbud för annan än rätten, undersökningsledare eller åklagare att närmare undersöka enskilda handlingar bör därför upphävas. Enligt 27 kap. 12 § andra stycket skall en enskild handling snarast möjligt undersökas. Tanken bakom bestämmelsen torde vara att handlingen skall granskas så snart som möjligt, för att också kunna återlämnas så snart som möjligt. Att man inte skall behålla beslagtagna föremål längre än vad som är absolut nödvändigt följer emellertid redan av behovsprincipen och är dessutom inte unikt för beslagtagna handlingar. Någon särskild bestämmelse i detta avseende är därför inte nödvändig. Däremot finns det enligt utredningens uppfattning skäl att behålla den regel i 27 kap. 12 § andra stycket enligt vilken avskrift eller utdrag av en beslagtagen post- eller telegrafförsändelse ofördröjligen skall tillställas mottagaren, om handlingens innehåll i sin helhet eller till någon del utan men för utredningen kan meddelas honom. I detta avseende torde proportionalitetsprincipen nämligen inte vara tillräcklig.

9.8 Hävande av beslag

I avsnitt 9.8.1 diskuterar utredningen när ett beslag senast kan anses upphöra. För det fall att åtal har väckts, synes den rådande uppfattningen vara att ett beslag gäller längst till dess att rätten meddelar dom i målet, om inte annat beslutas. Beslaget skall dock hävas så snart det inte längre finns skäl för det. Den som har drabbats av beslaget kan också begära att rätten prövar om beslaget skall bestå. Mot bakgrund av detta anser utredningen att det inte behövs någon bestämmelse rättens skyldighet att i samband med målets avom görande pröva beslagen i målet skall bestå. Utredningen föreslår om därför att bestämmelsen i 27 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken upphävs. Avsnitt 9.8.2 handlar om möjligheten att låta beslag bestå i avvaktan på lagakraftägande dom. Enligt gällande rätt skall ett beslag omedelbart hävas i samband med frikännande dom, då förverkandeyrkande har ogillats, då målsägandens yrkande om utgivande av den

Beslag

beslagtagna egendomen har ogillats eller då det annars inte finns skäl för beslaget. Utredningen föreslår ingen ändring i det här avseendet. I avsnitt 9.8.3 tar utredningen upp en fråga om förnyade beslag och

i avsnitt 9.8.4 frågan om vem som har behörighet att häva beslag. Till

skillnad från vad som gäller för närvarande föreslår utredningen att ett beslag, som har beslutats av en polisman eller enskild person, bör en få hävas av polismyndigheten om åklagare eller annan förundersökningsledare ännu inte har underrättats om beslaget och om det är

uppenbart att det inte finns skäl för beslaget. I nära anslutning till be-

slutet bör beslaget under samma förutsättningar få hävas även av den polisman som har fattat beslutet. I avsnitt 9.8.5 föreslår utredningen att det införs en särskild bestämmelse om skyldighet för polismyndigheten att lämna underrättelse om att ett beslag har hävts. I avsnitt 9.8.6 tar utredningen upp frågor om utlämnande av beslagtaget gods och i avsnitt 9.8.7 frågor om försäljning av beslagtaget gods. Utredningen föreslår en särskild bestämmelse om att beslagtaget gods, sedan beslaget har hävts, skall återlämnas till den från vilken egendomen togs. Om den som enligt denna huvudregel har rätt till egendomen, har avstått från sin rätt till godset, eller om det inte kan utredas från vem egendomen togs, bör egendomen få lämnas

ut till annan som gör anspråk den, om omständigheterna är sådana

att det framstår som sannolikt att han är ägare eller annars har rätt till egendomen. Utredningen föreslår vidare en bestämmelse om att

beslagtaget gods skall säljas för statens räkning, om den till vilken

egendomen skall utlämnas inte hämtar egendomen inom viss tid. Enligt förslaget skall polismyndigheten låta sälja egendomen för statens räkning även för det fall att den som har rätt till egendomen inte är känd.

9.8.1 Upphörande av beslag

Enligt 27 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken skall rätten, då målet avgörs, pröva om beslag skall bestå. Beslagsfrågorna måste naturligtvis också uppmärksammas fortlöpande under målets hand-

läggning, eftersom det enligt första stycket i samma paragraf dessutom

ankommer på rätten att omedelbart häva ett beslag om åtal inte har väckts inom föreskriven tid, om förlängning tid för åtals väckande av inte har begärts eller om det inte längre finns skäl för beslaget. Skulle rätten försumma att uttala sig i en beslagsfråga då målet avgörs, anses beslaget ändå ha upphört, eftersom ett beslag i princip inte anses gälla längre än till dess att rätten meddelar dom i målet, om inte något annat beslutas. Denna princip framgår visserligen inte av lagtexten,

Beslag

väl av förarbetena till bestämmelsen i 27 kap. 8 där Promen cesslagberedningen hänvisning till motsvarande stadganden genom en bl.a. reseförbud i 25 kap. 7 § och kvarstad i 26 kap. 6 § anförde, om att en beslutad tvångsåtgärd inte gäller längre än till dess rätten meddelar dom i målet SOU 1938:43 325, 317 och 322. s. Detsamma hade för övrigt anförts även såvitt gäller motsvarande bestämmelse om häktning i 24 kap. 20 och 21 s. 310. Även JO har anslutit sig till uppfattningen att ett beslag gäller längst till dess att rätten meddelar dom i målet, om inte annat förordnas. Om rätten försummar att uttala sig i beslagsfrågan skall beslaget enligt JO således hävt, vilket innebär att den berörda polismyndigheten i anses

ett sådant fall är skyldig att återställa den beslagtagna egendomen se

JO 199394 38. Samma uppfattning har redovisats av Rikss.

åklagaren RÅ:s beslut 1994-04-06, dnr ÅD 790-93. Denna

upp-

fattning leder enligt utredningens mening till att ett beslag bör anses

upphöra att gälla även om rätten skiljer målet från sig annat sätt än dom. Om rätten avskriver ett mål sedan åklagaren enligt genom 20 kap. 9 § har lagt åtalet bör eventuella beslag hävas, eftersom ner det inte längre finns skäl för dem. Detsamma gäller återställandebeslag, rätten genom beslut förordnar att ett enskilt anspråk skall om handläggas som tvistemål. Skulle rätten i dessa situationer försumma att uttala sig i beslagsfrågan torde beslagen också få anses ha upphört att gälla. Då rätten meddelar dom i ett mål skall således alla tvångsmedel i

målet upphöra inte rätten beslutar något annat. Det gäller inte bara

om beslag föremål som omfattas av något särskilt yrkande i målet, utan av också beslag av bevis som har åberopats i målet och andra beslag som kanske inte alls har framkommit under handläggningen av målet. De upphör dock att gälla endast i det mål som har varit föremål för prövning. Det innebär således inte med nödvändighet att de beslagtagna föremålen skall lämnas ut, eftersom de t.ex. kan vara tagna i beslag även för utredning något annat brott. Ett föremål kan också om ha tagits i beslag för utredning om ett brott som misstänks ha begåtts än Om åtal väcks mot av de misstänkta och av mer en person. en domstolen vid målets avgörande häver alla tvångsmedel i målet, bör inte detta hindra att beslagen alltjämt består i den del av utredningen någon misstänkt. Domstolen kan i domen endast som avser annan uttala sig beslagen i det mål som domstolen har avslutat handom läggningen dvs. de beslag som berör den i domen avgjorda saken. av, I övrigt förfogar åklagaren över beslaget och får således ta ställning till om de beslagtagna föremålen skall lämnas ut. Rätten har enligt nuvarande regler skyldighet att, då målet avgörs, pröva om beslag fortfarande skall bestå. Av bestämmelsen i

Beslag sou 1995:47

27 kap. 8 § rättegångsbalken framgår emellertid inte om denna skyldighet gäller alla beslag i målet eller endast dem som omfattas av något yrkande från åklagarens sida eller annat sätt har som förekommit under målets handläggning. Inte heller förarbetena ger

någon ledning i det här avseendet. Då rättegångsbalken infördes medförde regeln rättens prövningsskyldighet sannolikt inga

om svårigheter, eftersom beslag inte lika vanligt förekommande som var i dag. Som exempel kan nämnas att det år 1952 förekom 58 beslag i Göteborg och 20 beslag i Malmö Olivecrona, 253. I den män det s. förekom beslag i ett mål, förekom det sannolikt också något yrkande beträffande den beslagtagna egendomen. Antalet beslag har emellertid ökat kraftigt. Skulle rättens prövningsskyldighet omfatta alla beslag förekommer i ett mål, skulle det medföra att domstolen bl.a. blev som igenom alla de beslagsprotokoll som finns intagna i tvungen att

rättens exemplar förundersökningsprotokollet. Dessa beslagsproto-

av koll emellertid inte fullständiga upplysningar om vad som har skett ger med de olika beslagen under utredningens gång. Rätten skulle därför också tvungen att punkt för punkt kontrollera med åklagaren vara vilka beslag har hävts och vilka alltjämt består då målet som som avgörs. Eftersom brottmålsprocessen bygger tanken att rätten inte skall del annat material än det åklagaren presenterar vid ta av som huvudförhandlingen, torde det inte heller ha varit meningen att rätten skulle ha så omfattande undersökningsskyldighet såvitt gäller en

beslag. I praktiken torde domstolarna bara pröva beslag av egendom

vilken yrkas förverkad eller återställd till ägaren samt beslag av föremål har åberopats som bevis av åklaga.ren. som De flesta beslag inte tas upp i stämningsansökan torde som som

regel ha hävts redan tidigare under förundersökningen eller i vart fall i samband med att förundersökningen avslutas och åklagaren har tagit

ställning i åtalsfrågan. Vissa beslag kan emellertid ha betydelse även för utredning något brott än det åtalet avser eller för om annat utredning avseende någon misstänkt. I bl,a. sådana fall kan det annan finnas anledning att låta beslaget bestå. Eftersom beslag, liksom andra straffprocessuella tvångsmedel, med visst undantag bara kan förekomma inom för förundersökning eller en rättegång som inte ramen en

har avgjorts lagakraftvunnet avgörande, måste huvudregeln

genom ett att ett beslag skall hävas senast då förunderannars anses vara sökningen eller då åklagaren efter avslutad förundersökning läggs ner

beslutar att inte väcka åtal se JO:s beslut 1994-09-26, dnr 4145-

1992. Skulle åklagaren i dessa situationer försumma att uttala sig i beslagsfrågorna bör beslagen, i likhet med vad som gäller då rätten avgör mål, inte längre gälla. Ett beslag måste också anses ett anses upphöra gälla då strafföreläggande eller ordningsbot godkänns eller att

Beslag

då fristen för missnöjesanmälan med anledning ett förverkandeav beslut har gått ut.

överväganden

Utredningen har tidigare konstaterat att ett beslag, utan särskilt förordnande, upphör att gälla i målet i samband med att rätten meddelar dom eller på annat sätt skiljer målet från sig. Rätten är trots det, enligt 27 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken, skyldig att i samband med målets avgörande pröva beslagen fortfarande skall om bestå. Frågan är i vilken utsträckning rätten fortsättningsvis bör vara skyldig att ompröva beslag, vilka beslag i så fall bör kunna bli som föremål för prövning och om prövningen bör kunna komma till stånd utan särskilt yrkande därom. Ett beslag bör naturligtvis, liksom alla andra tvångsmedel, hävas så snart det inte längre finns skäl för beslaget. Bestämmelsen i 27 kap. 8 § första stycket, om rättens skyldighet att under sådana förhållanden omedelbart häva beslaget, bör av rättssåkerhetsskäl därför inte ändras. Det bör inte heller krävas att det framställs yrkande att beslaget om skall hävas. Av rättssäkerhetsskäl är det också viktigt att den som har drabbats av ett beslag kan få frågan om beslagets bestånd prövad av rätten. Om ett beslag har beslutats av en åklagare eller en polisman kan den som berörs av beslaget med stöd av 27 kap. 6 § begära rättens prövning därav. Rätten torde dessutom skyldig att under målets handvara

läggning efter yrkande ompröva ett beslag, om det t.ex. påstås att det

inte längre finns skäl för beslaget. Rättens prövningsskyldighet i det här avseendet framgår visserligen inte av lagtexten, följer enligt men utredningens uppfattning av den allmänna principen om rättens

skyldighet att fortlöpande pröva tvångsmedelsfrågor.

Rätten bör följaktligen alltjämt vara skyldig att begäran ompröva en fråga om beslag och att dessutom häva beslaget så snart det inte längre finns skäl för det. Detta ger enligt utredningens mening ett tillräckligt skydd för den som har drabbats av beslaget. Eftersom alla

tvångsmedel i ett mål upphör att gälla då målet avgörs,om inte annat

beslutas, är det inte nödvändigt att rätten i samband med domen uttalar sig i beslagsfrågorna annat än om det har framställts yrkande att om något beslag skall bestå även därefter. Bestämmelsen i 27 kap. 8 § tredje stycket rättegångsbalken om rättens skyldighet att i samband med målets avgörande pröva om beslag skall bestå, bör därför kunna upphävas. Genom att upphäva denna bestämmelse klargör man

Beslag

dessutom att rätten inte är förpliktad att försöka ta :reda vilka beslag som eventuellt består då domen meddelas. Rätten bör således fortsättningsvis inte vara skçyldig att, då målet avgörs, uttala sig i alla beslagsfrågor. Om dett då målet avgörs framgår att det inte finns skäl för ett beslag, bör rrätten emellertid för att undvika missförstånd uttryckligen häva beslagett, även om det under alla omständigheter skulle ha förfallit i samband imed domen. Rätten skall också på begäran pröva beslag skall besstå. Domstolen bör om också i vissa andra situationer uttala sig om beslaag som förekommer i ett mål. Har åklagaren t.ex. upplyst att ett förennål är taget i beslag för utredning om annat brott än det som det aktuellla målet avser, kan det finnas anledning att påpeka det i anslutning till ett förordnande om hävande av beslaget. Det kan i samband härmed finnas anledning att också ta upp bestämmelsen i 27 kap. 8 § tredje stycket andra, meningen, där det föreskrivs att rätten i samband med domen får förordna om beslag. Av förarbetena till bestämmelsen framgår att den är :avsedd att tillämpas då beslut tvångsmedel inte tidigare har meddeelats SOU 1938:44 om 325 och 322. Även uttryckligt stadgancde därom torde det s. utan emellertid möjligt för rätten att besluta om beaslag i samband med vara domen, förutsättningarna för beslag är uppfyllda. Den särskilda om bestämmelsen i 27 kap. 8 § tredje stycket andra nneningen bör därför kunna upphävas.

9.8.2 Beslag i avvaktan lagakraftägamde dom eller

liknande

Ett beslag skall enligt huvudregeln hävas snart det inte längre finns skäl för det. Om förundersökning avslutas utarn att åtal väcks eller en att någon åtgärd vidtas bör förekommande lbeslag därför hävas. annan Detsamma gäller rätten avskriver ett mål från vidare handläggning. om Om domstolen bifaller ett åtal mot den misstänkttes nekande kan det emellertid ofta finnas anledning att låta bevisbesllag bestå i avvaktan på högre rätts prövning. På sätt finns dett som regel skäl att samma

förordna fortsatt beslag, ett förverkandepyrkande eller måls-

om om ägandens enskilda anspråk har bifallits. Rättens föyrordnande om att ett beslag skall bestå även efter domen kan emellertid gälla längst till dess att domen har vunnit laga kraft, eftersom det därrefter inte finns skäl för fortsatt beslag. Då domen har vunnit laga ldcraft kan saken inte längre till prövning, varför det inte finnss skäl att alltjämt ha tas upp bevis i beslag. Eftersom domen dessutom är verrkställbar, finns det

Beslag sou 1995:47

inte heller anledning att låta förverkandebeslag eller återställandebeslag bestå. Det torde som regel inte medföra några särskilda svårigheter att avgöra om ett beslag skall bestå eller inte då ett mål avgörs. Frågan om i vilken utsträckning det kan tillåtas att rätten förordnar fortsatt om beslag efter ogillande dom har emellertid varit omdiskuterad. Även om det inte finns några särskilda regler härom, den rådande synes rättsuppfattningen vara att ett beslag alltid skall hävas då ogillande dom meddelas. JO har vid ett flertal tillfällen intagit denna ståndpunkt, men också ifrågasatt om inte de synpunkter som ligger till grund för denna uppfattning borde kunna reserveras för förverkandebeslagen 197879 s. 28. Från åklagarhåll har det också framhållits att åklagarens utsikter att nå framgång med ett överklagande i ansvarsdelen kan försämras om bevismaterialet måste återlämnas efter frikännande dom. Det har vidare påpekats att det i vissa fall kan vara meningslöst att överklaga ett ogillat förverkandeyrkande föremålet om i fråga har lämnats tillbaka. Med hänsyn härtill kan det finnas anledning att överväga om det bör införas regler om vad som bör gälla i det här avseendet. Utredningen redogör först något för bakgrunden till den nuvarande rättsuppfattningen. Några uttryckliga bestämmelser om vad som skall ske med ett beslag vid ogillande dom finns inte. I 24 kap. 21 § och 25 kap. 7 § rättegångsbalken stadgas dock att beslut om häktning och reseförbud alltid skall hävas om frikännande dom meddelas. Processlagberedningen hade ursprungligen föreslagit ett andra stycke i 24 kap. 2l § enligt vilken det undantagsvis skulle kunna vara möjligt att hålla någon häktad trots frikännande dom. Detsamma skulle enligt en hänvisning i 25 kap. 7§ gälla beträffande reseförbud. Som regel borde den häktade enligt Processlagberedningens uppfattning emellertid friges omedelbart för det fall att han frikändes SOU 1938:44 s. 310. Förslaget skall ses mot bakgrund av att det tidigare hade funnits en liknande bestämmelse i 19 §promulgationslagen till strafflagen, enligt vilken bestämmelse underrätt kunde förordna att den häktade skulle kvarbli i häkte även efter frikännande dom, om synnerligen besvärande omständigheter förekom mot honom. På utskottets förslag utgick emellertid det av Processlagberedningen föreslagna andra

stycket i 24 kap. 21 och därigenom också motsvarande stadgande

beträffande reseförbud. Utskottet framhöll bl.a. NJA 1943 342 s. att det för den allmänna uppfattningen uppenbarligen mäste förefalla stötande att en person, som hade frikänts för det brott som han hade varit åtalad för, ändå skulle kunna hållas i häkte av den frikännande domstolen. I de fall det fanns anledning att hålla kvar den som hade frikänts, t.ex. om det hade tillkommit nya skäl som stärkte misstanken

Beslag soU 1995:47

honom, fanns det enligt utskottets mening som regel skäl för ett mot

nytt anhållande. Stadgandet i promulgationslagen hade enligt utskottet

dessutom tillämpats ytterst sällan, och i de fall det hade skett torde det

enligt utskottet ha berott obeslutsamhet hos domstolen än på

mera

ett verkligt behov att hålla den frikände häktad.

av

Såvitt gällde kvarstad och beslag föreslog Processlagberedningen

inte någon bestämmelse motsvarande den i 24 kap. 21 § andra stycket. De nuvarande bestämmelserna i 26 kap. 6 § och 27 kap. 8 § överensstämmer således i det här avseendet med Processlagberedningens förslag. Beredningen anförde i motiven till 27 kap. 8 § inte annat än den överensstämde med motsvarande stadganden beträffande att reseförbud samt kvarstad och skingringsförbud SOU 1938:44 s. 325. Detta uttalande är emellertid inte helt entydigt. Såvitt gällde reseförbud hade beredningen hänvisning i 25 kap. 7 § föreslagit att genom en bestämmelsen häktning efter frikännande dom skulle tillämpas. om Någon sådan hänvisning fanns emellertid inte i 26 kap. 6 Trots det

anförde beredningen att kvarstad och skingringsförbud i allmänhet

torde...böra hävas, därest den mot den misstänkte väckta talan bifalles anförda bet. s. 322. Utskottet uttalade sig inte hur bestämmelserna i 26 kap. 6 § och om 27 kap. 8 § skulle tolkas, inte heller mot bakgrund av den förändring utskottet hade förordat såvitt gällde häktning och reseförbud. I som

1949 års kommentar till rättegångsbalken s. 361 och 369 hävdas

emellertid, med hänvisning till bestämmelserna i 24 kap. 21 § och 25 kap. 7 kvarstad och beslag alltid skall hävas om åtalet att ogillas. JO anförde i ett beslut 1962 JO 1962 s. 46 att vad som förekommit under förarbetena knappast kunde stöd för anses ge antagandet det skulle ha varit lagstiftarens mening att en annan och att för den misstänkte strängare regel i detta hänseende skulle gälla vid

kvarstad, skingringsförbud och beslag, än vid häktning och reseför-

bud. I stället ansåg JO att det med hänsyn till det nära sambandet

mellan samtliga dessa tvångsmedel från principiell synpunkt torde

ligga närmast till hands att tillämpa och samma regel oavsett en

tvångsmedlets art. övervägande skäl talade därför enligt JO för den

i frågan hade kommit till uttryck i kommentaren till

uppfattning som rättegångsbalken och som innebar att kvarstad, skingringsförbud och

beslag alltid skulle hävas den mot den tilltalade väckta talan skulle om

ogillas s. 53. Samma ståndpunkt intog JO i det beslut som är

refererat i ämbetsberättelsen 1973 111. JO tillade i det fallet att s. sak borde gälla även åtalet skulle bifallas, men församma om verkandeyrkandet ogillas, eftersom det under sådana förhållanden inte kunde den beslagtagna egendomen skäligen kan antas vara på anses att grund av brott förverkad.

Beslag

I avgörandet 197879 28 redogjorde JO för de ovannämnda, s. tidigare JO-besluten och anförde därefter:

Den rådande uppfattningen i fråga beslagets fortbestånd om efter ogillad talan i huvudsaken eller ogillat förverkandeyrkande synes av dessa uttalanden att döma och med stöd av förarbetena kunna sägas vila främst den tanken att domstolen i konsekvens med sin mening i skuld- eller förverkandefrágan inte genom ett förordnande fortsatt om beslag alltjämt skall hålla dessa frågor öppna; brottsmisstanke kan inte av domstolen föreligga samtidigt talan anses som ogillas. För egen del vill jag i linje med de nämnda nyss tidigare JO-uttalandena ifrågasätta inte de till grund för om den rådande rättsuppfattningen anförda Synpunkterna borde kunna reserveras för de beslag sker till säkerställande som av förverkande grund av brott. För Övriga beslag, nämligen de som avser föremål kan äga betydelse för som utredning om brott, som kan vara avhänt någon brott genom eller som kan förverkas grund sin farlighet, ligger av saken enligt min mening något annorlunda till. Att den frikände eller den som eljest svarat angående förverkandet i dessa fall får avvakta att avgörandet vinner laga kraft, innan

beslagtagen egendom återfås, kan inte anses så stötande att

intresset av omedelbart hävande är större än de fördelar som onekligen kan vara förknippade med ett fortsatt beslag.

Den rådande rättsuppfattningen att beslag alltid skall hävas

vid ogillat yrkande torde emellertid få ligga så anses pass fast att tillräckligt utrymme inte finns för de distinktioner mellan olika sorters beslag det enligt min mening kan som finnas anledning att göra. Inte heller kan det gärna finnas utrymme för olika bedömningar beroende på exempelvis den

frikändes intresse av att återfå den beslagtagna egendomen.

JO anförde vidare att olikheterna mellan lagtexterna de olika om tvångsmedlen kunde leda till felaktiga tolkningar. Till svårigheterna bidrog enligt JO också att det fanns ett mycket litet för utrymme

åklagaren att förordna om förnyat beslag sedan domstolen hade ogillat förverkandeyrkande och hävt beslaget. Enligt JO fanns det med hänsyn bl.a. härtill anledning att överväga inte reglerna beslag borde

om om ses över med sikte på en klar lagreglering grundad avvägning en mellan enskilda intressen och intresset effektiv rättegångsav en ordning.

Beslag SOU 1995-.47

Frågan huruvida ett beslag i vissa fall bör kunna bestå efter om

ogillande dom togs därefter upp av Tvångsmedelskommittén i

betänkandet Tvångsmedel Anonymitet Integritet SOU 1984:54 - - 244 ft. Kommittén ansåg att det normala borde vara att ett beslag s. hävs i samband med domen det inte finns skäl för fortsatt beslag om enligt de grunder i 27 kap. rättegångsbalken, även om det som anges i vissa fall skulle kunna leda till svårigheter i samband med högre rätts

prövning. Beträffande bevisbeslag anförde kommittén att högre rätt vid eventuell prövning ogillande dom kunde behöva ha tillgång

en av en till beslagtagna föremål i utredningssyfte. Om underrätten ansåg att det fanns sådant behov och det inte heller fanns några särskilda ett omständigheter talade till förmån för den enskildes intresse av att som omedelbart få tillgång till föremålet, ansåg kommittén att övervägande skäl talade för beslaget borde bestå. Ett förordnande om fortsatt att beslag i sådana fall skulle enligt kommitténs uppfattning vara möjligt någon ändring lagtexten. Beträffande andra former av beslag utan av kunde det enligt kommittén också finnas intresse fortsatt beslag för av tillgodose intresset att högre rätts förordnande om att t.ex. av förverkande eller återställande till målsäganden skulle kunna verkställas. Kommittén övervägde därför att föreslå reglering om fortsatt en

beslag i framför allt dessa fall, men fann att det skulle vara stötande. Domstolen skulle enligt kommitténs uppfattning i så fall få förordna

fortsatt beslag enbart efter bedömning av risken för att ett om en eventuellt ändrat avgörande i högre instans inte skulle kunna verkställas och sådan lösning enligt kommitténs mening utesluten av en var rättssäkerhetsskäl.

I propositionen med anledning av Tvångsmedelskommitténs

betänkande frågorna hävande beslag i samband med togs om av frikännande dom emellertid inte eftersom det förväntades att upp,

frågorna kort därefter skulle komma att behandlas i en promemoria

från Riksåklagaren prop. 198889:124 24, se även bet. s. 198889:JuU25 5.427. Enligt uppgift har dock någon sådan promemoria inte överlämnats från Riksåklagaren.

Överväganden

Utgångspunkten i gällande rätt är således att det inte är tillåtet att

förordna fortsatt beslag efter frikännande dom eller sedan ett om en yrkande förverkande eller återställande beslagtaget gods har om om av ogillats. Ett förordnande fortsatt beslag bevisföremål efter frikännande om av dom skulle förutsätta att domstolen ansåg att föremålet alltjämt

Beslag

skäligen kunde antas ha betydelse bevis mot den frikände. Det som skulle i praktiken innebära att domstolen, samtidigt den ogillade som åtalet, skulle förklara att den frikände alltjämt misstänkt för var brottet. Enligt utredningens mening bör alla bevisbeslag hävas som en konsekvens av en ogillande dom, eftersom beslagen inte längre kan anses behövas som bevis i målet. I annat fall kommer domstolen i princip att hålla skuldfrågan öppen trots att åtalet har ogillats. Som det framhölls i förarbetena till rättegångsbalken såvitt gällde häktning, måste en sådan ordning förefalla stötande NJA 1943 342. Om s. man ändå skulle vilja tillåta fortsatt beslag efter frikännande dom

borde man ändra förutsättningarna för beslag och t.ex. föreskriva att

bevisbeslag i ett mål, oavsett om det har betydelse bevis mot som någon eller ej, alltid skall bestå till dess att dom i målet har vunnit laga kraft. Under sådana förhållanden skulle ett förordnande om fortsatt beslag efter frikännande dom inte kunna sägas innefatta en förklaring från den frikännande domstolen att den frikände alltjämt om är misstänkt för brottet. Med hänsyn till hur det straffprocessuella

systemet i övrigt är uppbyggt, skulle en sådan bestämmelse beslag

om innebära en principiellt sett mycket långtgående ändring. Utredningen anser inte att det finns skäl för så ingripande förändringar.

Även återställandebeslag bör konsekvens utgången

som en av i ansvarsdelen alltid hävas i samband med att åtalet ogillas, eftersom man då inte längre kan göra gällande att föremålet skäligen kan antas vara avhänt målsäganden genom det brott åtalet avsåg. Har åtalet som bifallits, men målsägandens yrkande om utgivande av ett beslagtaget föremål ändå ogillats, bör beslaget som en följd härav också hävas. Beslaget kan under sådana förhållanden inte längre behövas för anses att säkerställa målsägandens anspråk på egendomen. Samma resonemang kan också föras beträffande förverkandebeslag. Om domstol en ogillar ett yrkande om förverkande av ett föremål, bör det inte komma i fråga att domstolen samtidigt förordnar om fortsatt beslag, eftersom det förutsätter att föremålet alltjämt skäligen kan förverkat. antas vara I ämbetsberättelsen 197879 s. 28 förde JO fram tanken att i man det nu diskuterade hänseendet skulle kunna göra skillnad mellan olika former av beslag och i vissa fall tillåta förordnande fortsatt beslag om vid ogillande dom. Var det fråga om bevisbeslag och återställandebeslag borde man enligt JO kunna få vänta till dess att avgörandet hade vunnit laga kraft, innan den beslagtagna egendomen återläm-

nades. JO grundade sin uppfattning på att ett förordnande om fortsatt

beslag i dessa fall inte kunde anses lika stötande som i andra fall, och att effektivitetsintresset därför borde få företräde. Enligt utredningens mening måste integritetsintrånget emellertid lika stort anses vara oavsett vilken form av beslag det är fråga Det kan således inte om.

Beslag

mindre stötande att efter ogillande dom förordna om fortsatt anses en beslag föremål målsäganden har begärt attt få tillbaka, än av av som egendom som åklagaren har yrkat förverkadl. Dessutom anser

utredningen att det inte är graden av integriztetsintrång som är

avgörande för man bör tillåta fortsatt beslag efter en ogillande om dom. Som utredningen har anfört ovan är det väsentligaste skälet mot ett förordnande fortsatt beslag i sådan situattion, att det inte kan om en finnas något skäl för att låta beslaget bestå.. En ändrad praxis i anses detta avseende skulle dessutom ha den nackdelem att beslagsreglerna skulle komma att avvika väsentligt från vad sonn gäller beträffande häktning, reseförbud och kvarstad. Enligt utrednimgens mening är det viktigt att hålla fast vid principen att alla. tvångsmedel skall om

behandlas på sätt då talan mot den misstänkte ogillas se JO

samma 1962 46. Om det således finns skäl att tilläimpa samma regler s. oavsett vilket tvångsmedel det är fråga om, finins det enligt utredningens uppfattning ännu starkare skäl att inte ggöra skillnad mellan

olika former av ett och samma tvångsmedel. Man bör därför i detta

hänseende möjligt tillämpa regler, oavrsett om det är fråga om samma bevisbeslag, återställandebeslag eller förverkamdebeslag. Det gäller om i synnerhet föremål ofta tas i beslag på mer än en grund. som samma Sammanfattningsvis utredningen således att det inte finns anser anledning att ändra nuvarande praxis i det här avzseendet.

Enligt vad JO har anfört JO 197879 s. 28 iinnebär gällande rätt

att beslag alltid skall hävas i samband med ogijllande dom. Utredningen, instämmer i JO:s uppfattning, anser :att detta följer redan som

bestämmelsen i 27 kap. 8 § rättegångsbalken, enligt vilken ett

av beslag skall hävas så snart det inte längre finns skäl för det. Sådana

skäl, enligt lagtexten krävs för att det straffgprocessuella tvångs-

som

medlet skall kunna upprätthållas, kan i princip inte anses föreligga i

samband med frikännande dom. Eftersom utrediningen inte föreslår någon ändring i sak i detta hänseende, finns det därför i och för sig inte skäl att ändra lagtexten. Det har emelleçrtid visat sig råda osäkerhet i fråga innebörden gällande rätt. Tvångsmedelskomom av mittén ansåg exempelvis att det enligt de nuvarande reglerna var möjligt att förordna fortsatt beslag beivisföremål efter en om av frikännande dom SOU 1984:54 244 fi. Med hänsyn till dessa olika s. uppfattningar finns det ändå anledning att förtydliiga lagtexten på den

här punkten. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen i 27 kap.

8 § rättegångsbalken ändras så att det uttryckligen framgår att ett beslag omedelbart skall hävas i samband med frikännande dom, då förverkandeyrkande har ogillats, då målsågandens yrkande om

utgivande den beslagtagna egendomen har ogillats eller då det

av annars inte finns skäl för beslaget.

Beslag s0U 1995:47

Det kan möjligen invändas att man med den rådande ordningen försvårar för åklagaren att nå framgång med ett överklagande i

ansvarsdelen. Oftast torde det vara tillräckligt att åklagaren har tillgång till t.ex. kopior eller fotografier bevismaterialet. Man kan av dock tänka sig vissa fall då åklagaren kan behöva förordna om förnyad

undersökning av bevismaterial i samband med ett överklagande. Så

kan t.ex. vara fallet i förfalskningsmål. Liksom åklagaren kan överklaga en ogillande dom som han felaktig eller ett beslut anser om att försätta en häktad fri fot, kan han emellertid också begära att överrätten ändrar ett enligt hans mening felaktigt beslut hävande om

av beslag. Att överrätten gör en annan bedömning i beslagsfrågan än

underrätten finns det enligt utredningens uppfattning inget att invända mot. Liksom hovrätten är oförhindrad att häkta en person som har frigivits av tingsrätten, kan hovrätten också i samband med att åklagaren överklagar domen i ansvarsdelen, förordna om förnyat beslag. Då det gäller häktning krävs det som regel att det har tillkommit några nya omständigheter för att överrätten skall göra en annan bedömning än underrätten, som har haft möjlighet att vid

huvudförhandling värdera den samlade bevisningen. Det framgår bl.a.

av rättsfallet NJA 1973 s. 157 som gällde först hade en person som frigivits av tingsrätten med anledning av att åtalet hade ogillats och därefter häktats av hovrätten. Högsta domstolen uttalade, efter besvär

mot hovrättens häktningsbeslut, att tingsrätten hade ogillat åtalet enär

det mot den misstänktes bestridande inte hade blivit tillförlitligen styrkt att han hade begått den påstådda gärningen och att det i målet inte hade förekommit omständighet på grund varav han det oaktat skulle anses på sannolika skäl misstänkt för brottet. Högsta domstolen har emellertid sett annorlunda saken då åklagaren har yrkat beslag efter ogillande dom. I rättsfallet NJA 1987 s. 876 var det fråga om åtal mot en person, R., för grovt bedrägeri med urkundsförfalskning m.m. Tingsrätten dömde R. för brottet, meddelade honom reseförbud, förordnade om kvarstad och beslutade att vissa beslag skulle bestå. Efter överklagande hävde hovrätten reseförbudet, ogillade sedermera åtalet och hävde följd därav som en även kvarstaden och beslagen. Riksåklagaren sökte revision och yrkade bl.a. att Högsta domstolen omedelbart skulle meddela R. reseförbud samt förordna om kvarstad och beslag. Högsta domstolen framhöll i sitt beslut att åtalet mot R. hade ogillats och att det inte hade förekommit några omständigheter på grund varav R. ändå skulle anses skäligen misstänkt för brott. Som en följd härav lämnade Högsta domstolen yrkandet om reseförbud och kvarstad utan bifall. Däremot biföll Högsta domstolen yrkandet om beslag, eftersom de handlingar

Beslag

som omfattades av yrkandet om beslag, skäligen kunde antas ha betydelse för utredning om det brott som avsågs med åtalet.

9.8.3 Något om förnyade beslag

I utredningens tilläggsdirektiv framhålls att problemet med beslagsreglerna framför allt består i att många frågor är oreglerade. Som ett exempel nämns regleringen kring vilka möjligheter en åklagare har att på nytt ta ett föremål i beslag om beslaget har hävts av domstol eller om åtalsfristen har gått ut.

Även rätten har hävt ett beslag, t.ex. konsekvens att

om som en av åtalet har ogillats, torde åklagaren i och för sig inte vara helt förhindrad att på nytt ta egendomen i beslag i samband med att domen överklagas NJA 1943 s. 342, JO 1959 s. 165. Man kan här jämföra med möjligheterna för en åklagare att nytt anhålla en person efter det att rätten har avslagit ett häktningsyrkande. Enligt

J Ozs uppfattning får åklagaren under sådana förhållanden inte nytt

anhålla den frigivne om det inte har tillkommit några nya skäl eller omständigheter som inte har varit under domstolens prövning JO 1954 139. Om domstolen i samband med ogillande dom har försatt s. en häktad på fri fot bör det enligt JO inte heller förekomma nytt beslut om anhållande annat än under särskilda förhållanden JO 1963 s. 97. Ett sådant förfarande som avses med dessa beslut har ansetts strida mot grundtanken i rättegångsbalkens regler om anhållande, nämligen att anhållandet inte skall vara längre än till dess domstolen blivit i tillfälle att pröva frågan om frihetsberövande. Inte heller högre rätt torde förordna om häktning efter frikännande dom utan att nya omständigheter har tillkommit NJA 1973 s. 157. Mot bakgrund av detta det klart att åklagaren inte utan att nya omständigheter har synes tillkommit bör besluta om anhållande i samband med att talan fullföljs rörande saken Fitger m.f1., avsnitt 24:62. JO har gett uttryck för samma restriktiva syn i fråga om åklagarens möjligheter att på nytt förordna om beslag, som då det gäller

åklagarens befogenhet att ånyo anhålla en person se bl.a. JO 197879

s. 33. Det beslut som finns intaget i JO:s ämbetsberättelse 1959 s. 157 gällde ett fall då underrätten hade ogillat ett yrkande om förverkande och i samband därmed hävt ett beslag, varefter åklagaren på nytt hade förordnat om beslag. I en sådan situation hade, enligt JO,

särskild försiktighet varit påkallad vid övervägande av frågan om nytt

beslag. Nytt beslag borde enligt JO inte ha meddelats med mindre åklagaren hade kunnat anse att övervägande skäl talade för hans tolkning i förverkandefrågan s. 167. Med hänsyn till vad som gäller

Beslag

beträffande andra former av tvångsmedel, anser utredningen i likhet med JO att nya omständigheter eller nya skäl måste ha tillkommit för att åklagaren, sedan rätten har hävt ett beslag, nytt skall kunna ta

ett föremål i beslag i samma mål. Åklagaren är dock oförhindrad att

ta föremålet i beslag i annat mål, dvs. för utredning av annat brott eller brott begånget någon annan misstänkt. I andra fall, dvs. om av

åklagaren anser att underrättens beslut i beslagsfrågan är felaktigt, bör

han vända sig till högre instans och begära förordnande om beslag. Enligt 27 kap. 8 § första stycket skall ett beslag omedelbart hävas åtal inte har väckts inom den tid som rätten har satt ut och det inte om heller har begärts förlängning av tiden för åtals väckande. Om ett beslag har hävts denna grund torde åklagaren inte på nytt kunna förordna om beslag, om inte nya omständigheter har tillkommit. I annat fall skulle syftet med bestämmelserna om tid för åtals väckande motverkas. Vill åklagaren att ett föremål skall tas i beslag nytt efter det att tidsfristen har gått ut, bör han i stället underställa denna fråga rättens prövning. Vid bedömningen om förutsättningarna för beslag av

är uppfyllda kan rätten bl.a. ta hänsyn till vad åklagaren kan anföra

skäl för att tidsfristen har försuttits. som Gällande rätt kan sammanfattningsvis anses innebära att åklagaren, sedan domstolen har hävt ett beslag eller beslaget annars skall anses ha upphört att gälla, inte nytt kan förordna om beslag utan att nya omständigheter har tillkommit. I direktiven framhålls att problemet i dessa fall framför allt består i inte har reglerat vilka möjligatt man heter åklagaren har att ånyo ta föremålet i beslag. Enligt utredningens mening är emellertid praxis i detta hänseende så fast och välgrundad att det inte finns anledning att införa särskilda bestämmelser om förutsättningarna för förnyat beslag.

9.8.4 Befogenhet att häva beslag

Allmänna regler om vem som har befogenhet att häva beslag finns i 27 kap. 8 Ett beslag får enligt denna bestämmelse hävas av rätten, åklagaren eller förundersökningsledare. Om rätten har beslutat annan om beslaget eller har fastställt beslut om beslag är rätten dock ensam behörig att häva beslaget. Rätten har således exklusiv befogenhet att häva sådana beslag som har beslutats av rätten med stöd av 27 kap. 5 § och sådana som har fastställts rätten enligt 27 kap. 6 Om åtal har väckts får rätten av dessutom häva beslag som har beslutats eller fastställts av åklagare eller förundersökningsledare Rättegångsbalken s. 27:19. I annan dessa fall har också åklagare och annan förundersökningsledare

sou 1995:47 Beslag

befogenhet att häva beslag. Däremot får en polisman enligt gällande rätt aldrig häva ett beslag. Enligt utredningens uppfattning finns det emellertid anledning att överväga om inte polisman borde ha rätt att häva beslag åtminstone under vissa förutsättningar. En polisman får enligt 27 kap. 4 § lägga beslag på föremål som påträffas då han med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Om det är fara i dröjsmål får en polisman enligt 27 kap. 4 § andra stycket dessutom beslagta föremål som i annat fall påträffas dock med undantag för försändelser som finns hos ett post- , eller telebefordringsföretag 27 kap. 3 §. Utredningen har emellertid föreslagit att polismans befogenhet att besluta om beslag utökas

avsnitt 9.6. l. En polisman bör således få lägga beslag handlingar

och andra föremål, oavsett vilket sätt och i vilket sammanhang de påträffas och utan föregående beslut av någon annan tjänsteman. Liksom enligt gällande rätt bör en polisman alltjämt vara skyldig att skyndsamt anmäla beslut beslag till åklagare eller annan förom undersökningsledare, som därefter omedelbart skall ha att pröva om beslaget skall bestå. Om en polisman, innan han har hunnit amnäla beslaget till en överordnad, upptäcker att han har begått ett misstag, bör det emellertid inte krävas att polismannen tar kontakt med förundersökningsledaren i det enda syftet att beslaget skall hävas och föremålet återlämnas till den från vilken det togs. Rent principiellt kan det inte godtas att ett beslag grund av administrativa åtgärder får bestå längre än vad som behövs för att tillgodose syftet med beslaget. Av 27 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken framgår också att ett beslag omedelbart skall hävas, så snart det inte längre finns skäl för det. En polisman bör därför ha åtminstone viss begränsad befogenhet att häva beslag. Det finns i sammanhanget skäl att framhålla de nyligen beslutade ändringarna i lagen 1986:1099 om förfarandet i vissa fall vid förverkande m.m. Av 3 § fjärde stycket nämnda lag framgår numera att polisman får besluta om förverkande av egendom som är värd mindre än tiondel basbeloppet eller som saknar saluvärde, om en av det är uppenbart att förutsättningarna för ett förverkande är uppfyllda. Om polisman således i vissa fall får besluta om en så allvarlig en rättsverkan som förverkande av beslagtagen egendom, bör han också kunna få häva beslaget om han vid prövningen av förverkandefrågan finner det uppenbart att egendomen inte är förverkad. Enligt utredningens mening bör det vara tillräckligt att polisman får befogenhet att häva beslag i sådana fall då det är uppenbart att det inte längre finns skäl för beslaget. Det innefattar både situationer då beslaget var oriktigt från början och situationer då det grund av

Beslag sou 1995:47

ändrade förhållanden inte längre finns skäl för beslaget. Uppenbarhetsrekvisitet medför att polismannen måste anmäla beslaget till förundersökningsledaren så snart det finns något som talar för att beslaget skall bestå. Sedan beslaget väl har anmälts till förundersökningsledaren bör en polisman rimligen inte heller kunna förfoga över beslaget. Om det redan i nära anslutning till beslutet framstår som uppenbart att det inte längre finns skäl för beslaget, bör den polisman som beslutat om beslaget kunna häva det. I andra situationer bör det enligt utredningens mening ankomma på polismyndigheten att häva beslaget, en uppgift som bör kunna delegeras till en befattningshavare i befälsställning. Sammanfattningsvis anser utredningen således att ett beslag, som har beslutats av en polisman eller en enskild person, bör få hävas av polismyndigheten om åklagare eller annan förundersökningsledare ännu inte har underrättats om beslaget och om det är uppenbart att det inte finns skäl för beslaget. I omedelbar anslutning till beslutet bör beslaget under samma förutsättningar få hävas även av den polisman som har fattat beslutet.

9.8.5 Underrättelse om att beslag har hävts

När ett beslag hävs bör naturligtvis den som har rätt till egendomen underrättas om att han kan hämta ut den. Som regel tar polisen kontakt med den som berörs och uppmanar honom att hämta godset. Det finns emellertid inte någon formell skyldighet för polisen att underrätta om att ett beslag har hävts. Frågan om sådan underrättelse

ändå bör lämnas har bl.a. berörts av JK beslut i skadeståndsärende

1994-05-26, dnr 2675-91-40. Ärendet gällde B. hade en person, som , gjort anspråk på skadestånd i anledning av att polis- och åklagarmyn-

dighet enligt hans uppfattning felaktigt hade tagit hans bil i förvar och

beslag. JK konstaterade bl.a. att det från den 11 maj 1991 inte hade funnits skäl för beslaget och att beslaget därför borde ha hävts då och fordonet återlämnats till B. Beslaget hävdes dock inte förrän den 28 juni och det var först den 6 augusti som B. fick besked om att han kunde hämta bilen. Ansvarig för detta dröjsmål var enligt JK i första hand den polismyndighet där ärendet handlades. JK konstaterade vidare att B. var berättigad till ersättning för sakskada och att ersättningen skulle beräknas från den dag då beslaget borde ha hävts, dvs. den 11 maj.

Frågan om åklagarens skyldighet att lämna underrättelse om att ett

beslag har hävts har berörts i ett beslut av Riksåklagaren RÅ:s beslut

1994-04-15, dnr ÅD 1034-92. Fyra guldringar hade tillhört som en äldre kvinna hade tagits i beslag från en pantlånefirma med anledning

Beslag

av misstanke om häleri. Kvinnans barn, P. och W., som misstänkte att ringarna hade blivit stulna, anmälde till åklagaren att de önskade lösa godset med lånebelopp eftersom ringarna hade affektionsvärde

för dem. Åklagaren beslutade senare att inte väcka åtal, varför

beslaget hävdes och ringarna återlämnades till pantlånefirman. P. och W. underrättades inte och ringarna såldes sedermera på auktion. Riksåklagaren konstaterade att det inte hade funnits någon formell skyldighet för åklagaren att underrätta P. och W. om att beslaget hade hävts och att någon erinran därför inte kunde riktas mot åklagaren, även om en underrättelse skulle kunnat ha haft ett värde med hänsyn till de speciella omständigheterna i fallet. Dessa båda fall visar enligt utredningens mening att man nu bör kodiñera principen om att den som drabbas av ett beslag skall underrättas så snart beslaget har upphört. Oavsett vem som har hävt beslaget är det enligt utredningens mening naturligt att underrättelsen lämnas av polismyndigheten, som också har ansvar för beslagsliggaren och för förvaring av beslagtagna föremål. Det bör inte vara nödvändigt att lämna en skriftlig underrättelse, om det inte är påkallat med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. I första hand bör underrättelse lämnas till den från vilken egendomen togs. Om det emellertid är känt att också annan har drabbats av beslaget bör även denne underrättas jfr avsnitt 9.7.3 om underrättelse om beslag.

9.8.6 Utlämnande av beslagtaget gods

Huvudregeln

Av rättegångsbalken framgår inte vad som skall ske med beslagtagen egendom när beslaget hävs. Utgångspunkten är emellertid att ett beslag

endast utgör en form av tillfällig besittningsrubbning i avvaktan på ett

slutligt beslut om egendomens omhändertagande. Om egendomen inte t.ex. förklaras förverkad eller tas i förvar enligt stöldgodslagen eller om rätten inte förordnar att egendomen skall utlämnas till målsäganden, skall egendomen därför som huvudregel återlämnas till den person från vilken den togs, utan att någon prövning görs av annans

eventuella rätt till den se bl.a. JO 198788 51 och 62 och JK 1988

s. s. 200, även Fitger m.fl., Rättegångsbalken, avsnitt 29:19. Om ett beslag hävs av domstolen i samband med att åtal eller särskilt yrkande

beträffande egendomen ogillas skall den beslagtagna egendomen dock

återlämnas till den från vilken den togs. Om beslaget hävs innan åtal väcks, skall egendomen enligt huvudregeln också återställas till den person från vilken den togs. Det förekommer emellertid i praxis att

Beslag sou 1995:47

man gör undantag från huvudregeln, framför allt då det är fråga om återställandebeslag. Egendom som har tagits i beslag för att säkerställa målsägandens anspråk lämnas ofta ut till målsäganden eller den som annars anses ha någon rätt till egendomen, även om det inte finns något domstolsförordnande därom. Det har också förekommit att beslagtaget gods har lämnats ut till kronofogdemyndigheten JO

198788 50 och till konkursförvaltare RÅ:s beslut 1994-04-08, dnr

s. 1150-93. Tanken bakom denna praxis torde framför allt vara att man, genom att lämna ut egendomen till den som av polisen uppfattas som rättsinnehavare, skall kunna tillgodose syftet med beslaget. Förfarandet förekommer främst innan förundersökningen har kommit så långt att frågan om vem som har rätt till godset kan överlämnas till rättens prövning och medan det alltjämt finns skäl för fortsatt beslag. Samma förfarande används emellertid också efter det att t.ex. rätten har hävt ett beslag som det inte längre finns skäl för. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 9.3.2 har JO och JK i flera fall kritiserat denna praxis och därvid upprepade gånger funnit anledning att framhålla vikten av att beslagtaget gods återställs till den person från vilken egendomen togs. Med hänsyn bl.a. härtill finns det enligt utredningens uppfattning skäl att nu lagfästa principen om att beslagtaget gods skall återlämnas till den från vilken egendomen togs.

Utlâmnande av beslagtaget gods till annan än den från vilken egendomen togs

Principen att beslagtagen egendom efter hävande av beslag skall återlämnas till den person från vilken den togs är naturligtvis inte undantagslös. I vissa fall har det accepterats att man frångår huvudregeln. Om den till vilken egendomen skall återställas uppdrar någon annan att hämta egendomen eller om han medger att egendomen

lämnas ut till någon som gör anspråk den, torde det normalt finnas

skäl att respektera hans inställning JO 1974 s. 124 samt Rättegångsbalken 27: 19. Detta är enligt utredningens uppfattning närmast s. ett uttryck för polisens serviceskyldighet och behöver inte regleras särskilt. JO har i det nyssnämnda fallet emellertid understrukit att det i ett sådant fall måste stå helt klart för den som beslutar att lämna ut egendomen till än den berättigade, att utlämnandet sker med annan dennes samtycke. Som regel torde det enligt JO få krävas att fullmakt eller medgivande lämnas skriftligen. Polisen bör också kunna underlåta att lämna ut beslagtaget gods till den från vilken egendomen togs om han kan anses ha avstått från sin rätt till godset. Så kan t.ex. vara fallet då det finns anledning att anta

sou 1995:47 Beslag

att det rör sig om stöldgods men där egendomen inte kan hänföras till något anmält brott och där det inte heller på någon annan grund är uppenbart att egendomen har frånhänts annan genom brott. Under sådana förhållanden inträffar det inte så sällan att den person från vilken beslaget gjorts, inte vill kännas vid egendomen och därför vägrar att ta emot den sedan beslaget hävts. Han kan t.ex. förneka all kännedom om hur godset kommit i hans besittning eller påstå att detta har lämnats hos honom av någon för honom okänd person. Det måste också i detta fall stå helt klart att den som är berättigad att utfå egendomen inte vill ha den tillbaka. Om den som egentligen är berättigad att utfå beslagtagen egendom uttryckligen avstår från sin rätt till godset bör polisen följaktligen kunna lämna ut det till någon annan som gör anspråk det, antingen denne är ägare till godset eller annars har rätt till det. Det kan t.ex. vara fråga om en nyttjanderättshavare eller panträttshavare. För det fall att det inte kan utredas från vem egendomen togs, bör polisen också kunna lämna ut det beslagtagna godset till den som gör anspråk det. l andra fall bör varken åklagare eller polisman ha befogenhet att göra avsteg från huvudregeln, om inte annat följer av domstols dom eller beslut eller av beslut om förverkande. Det kan visserligen antas att den som t.ex. har blivit bestulen egendom kan uppfatta det som stötande att han, innan domstolen har tagit ställning i saken, inte kan återfå sin egendom annat än om den från vilken egendomen togs i beslag förklarar att han avstår från sin rätt. Det gäller i synnerhet i sådana fall då den misstänkte håller sig undan så att förundersökningen inte kan drivas vidare och målsäganden inte heller kan få sitt anspråk på egendomen prövat av domstolen. Enligt kommentaren till rättegångsbalken skulle det visserligen i vissa uppenbara fall vara tillåtet att lämna ut egendom till målsäganden, även om den från vilken egendom togs inte skulle ha avstått från sin rätt s. 27:20. JO och JK har emellertid hävdat att beslagtaget gods inte bör lämnas ut till annan än den från vilken egendomen togs, förrän det har klargjorts att han inte gör anspråk på den JO 1974 s. 88, 197778 s. 128 och JK 1988 s. 200. Enligt utredningens mening bör man hålla fast vid denna princip och inte tillåta vare sig polis eller åklagare att efter eget bedömande lämna ut egendom till den som kan anses ha bäst rätt till den. Sådana bedömningar bör uteslutande ankomma på domstol. Inte ens i de fall då det enligt polisens uppfattning är uppenbart att målsäganden har bättre rätt till det beslagtagna godset än vad den misstänkte har, bör det tillåtas att polisen föregriper domstolens bedömning av äganderättsfrågan. Beslagtaget gods bör därför inte lämnas ut till annan än den från vilken godset togs, om inte den som berörs har avstått från sin rätt till

15 l5ll448 449

Beslag sou 1995:47

godset eller annat sätt har samtyckt till att godset lämnas ut. Detta är i och för sig ett så viktigt avsteg från principen att beslagtagen egendom skall återlämnas till den från vilken den togs, att det enligt utredningens uppfattning bör framgå av rättegängsbalkens bestämmelser. Frågan är i vilken utsträckning polisen är och bör vara skyldig att försöka utreda om den till vilken egendomen utlämnas verkligen har en rätt till denna. Om någon gör anspråk beslagtaget gods och det är känt att det också finns någon annan som kan ha rätt till godset, torde det för närvarande anses att polisen inte bör lämna ut egendomen förrän det har klarlagts att denne inte gör anspråk på det Riksåklagarens beslut 1994-03-31, dnr ÅD 338-92. Även i övrigt kan det enligt utredningens uppfattning vara nödvändigt att polisen gör åtminstone en viss prövning av äganderättsfrågan. Det kan i sammanhanget vara intressant att jämföra med andra författningar som reglerar myndigheters omhändertagande av egendom, t.ex. lagen 1938:121 om hittegods och lagen 1982:129 om flyttning av fordon i vissa fall.

Båda dessa författningar utgår från att det är ägaren till godset som

skall underrättas och som också, mot ersättning för eventuella kostnader, har rätt att hämta ut godset. Egendom som har tagits i förvar enligt lagen 1974: 1065 om visst stöldgods m.m. skall, enligt 7 § lagen 1974:1066 om förfarandet med förverkad egendom och hittegods m.m. efter beslut av polismyndigheten lämnas ut till ägaren eller annan rättsinnehavare som gör anspråk på egendomen. Ingen av författningarna innehåller dock några bestämmelser om vilken undersökningsplikt myndigheterna har i äganderättsfrågan. Förarbetena ger inte heller någon ledning i det här avseendet. Det förefaller emellertid som om man i praxis åtminstone i någon utsträckning kontrollerar om den som gör anspråk på viss egendom verkligen kan anses ha rätt till den. Polisen synes t.ex. inte lämna ut en upphittad cykel till en person som visserligen påstår sig ha förlorat cykeln, men

som inte har några nycklar till den och som kanske till och med påstår

att han blev av med den efter det att den lämnades in hittegodsexpeditionen. På motsvarande sätt bör man enligt utredningens uppfattning kunna göra då någon gör anspråk beslagtaget gods. Är det t.ex. en bil som har tagits i beslag kan det krävas att polisen kontrollerar vem som är registrerad som ägare innan bilen lämnas ut. Det kan däremot inte begäras att polisen företar några mer ingående undersökningar, om det inte är påkallat av några särskilda förhållanden. Vanligtvis torde det vara tillräckligt att polisen prövar frågan mot bakgrund av de fakta som har framkommit i det enskilda fallet. Om det därvid framstår som sannolikt att den som gör anspråk på egendomen är ägare eller annars har rätt till egendomen, bör egen-

Beslag

domen få lämnas ut. Om det enligt polisens bedömning inte är sannolikt att den som gör anspråk egendomen verkligen har en rätt till den, bör polisen således vägra att lämna ut den. Det kan ibland inträffa att flera personer gör anspråk på samma föremål. Om en av dessa är den som egendomen togs ifrån och som enligt huvudregeln därför är berättigad att utfå den, uppstår givetvis inget problem. Även i vissa sådana fall torde polisen större utan svårigheter kunna avgöra vem egendomen bör lämnas till. Det kan t.ex. framgå av kvitton eller andra köpehandlingar att en av dem har köpt egendomen av den andre. Om det skulle ha uppstått tvist om egendomen eller om förhållandena annars är svårbedömda, t.ex. om den påstådde säljaren i det nyssnämnda fallet gör gällande att kvittot är förfalskat och att han aldrig har sålt föremålet, bör polisen emellertid inte lämna ut egendomen, eftersom det inte ankommer polisen att avgöra frågor om äganderätt eller slita andra civilrättsliga tvister. Under sådana omständigheter kan polisen i stället avvakta med att lämna ut egendomen till dess att en av de som gör anspråk egendomen på något sätt kan styrka sin rätt. Sammanfattningsvis anser utredningen således att det av rättegångsbalken bör framgå att beslagtaget gods, sedan beslaget har hävts, skall återlämnas till den från vilken egendomen togs, om inte annat följer av domstols dom eller beslut eller av beslut om förverkande. Om den som enligt denna huvudregel har rätt till egendomen, har avstått från sin rätt till godset, eller om det inte kan utredas från vem egendomen togs, bör egendomen lämnas ut till annan som gör anspråk på den, om omständigheterna är sådana att det framstår som sannolikt att han är ägare eller annars har rätt till egendomen. Det bör ankomma på den som häver ett beslag att samtidigt ange vem egendomen enligt dessa principer skall lämnas ut till. Ett sådant besked har inte någon

betydelse för äganderätten till egendomen, utan utgör endast en anvisning till polisen om hur man skall förfara med egendomen. Om

något besked inte har lämnats bör polismyndigheten ha befogenhet att pröva frågan om utlämnande av egendomen.

9.8.7 Försäljning av beslagtaget gods

När ett beslag hävs skall, som utredningen har anfört ovan, den beslagtagna egendomen som huvudregel återställas till den ursprunglige besittningshavaren. I vissa fall kan det emellertid dröja mycket länge innan egendomen hämtas av den som har rätt till den. Det

framgår bl.a. av ett JO-beslut angående i Västervik Omhändertagna

fordon JO 199394 s. 128. Två av de beslagtagna fordon som det

Beslag

där var fråga om hämtades inte ut förrän tre år efter det att beslaget hade hävts. Som JO anförde i beslutet är det inte tillfredsställande att en polismyndighet kan bli tvungen att förvara och ansvara för tidigare beslagtagen egendom under så lång tid efter det att beslaget väl har hävts. Situationen ger bl.a. upphov till betydande praktiska problem. Ett annat JO-beslut som visar på de problem som kan uppkomma i samband med att beslag hävs finns intaget i JO:s ämbetsberättelse 199394 s. 124. Det var där fråga om några fall då beslagtagen egendom, som den misstänkte inte hade velat vidkännas och som inte heller kunnat härledas till någon ägare, hade behandlats som hittegods när brott beträffande egendomen inte hade ansetts kunna styrkas. Efter en redogörelse för stöldgodslagens och hittegodslagens bestämmelser anförde J O:

När egendom tagits i beslag av det skälet att den misstänks vara frånhänd någon genom brott men det inte kan styrkas att den person hos vilken beslaget ägt rum har gjort sig skyldig till brott avseende egendomen, uppkommer frågan hur man skall förfara med denna. I de fall där det är uppenbart att egendomen har frånhänts någon genom brott och att innehavaren inte har gjort ett godtrosförvärv är stöldgodslagen tillämplig prop. 198687:6 s. 23 ff.. Det förekommer emellertid också situationer där det t.ex. visserligen finns anledning att anta att det rör sig om stöldgods där egendomen inte har kunnat hänföras till men något anmält brott och där det inte heller någon annan grund är uppenbart att egendomen har frånhänts någon genom brott. Reglerna i l § första stycket stöldgodslagen är då inte tillämpliga egendomen. Denna skall därför återställas till den person hos vilken beslaget gjorts. Som jag nämnt inledningsvis inträffar det inte så sällan i situationer av detta slag att innehavaren inte vill kännas vid egendomen och därför vägrar att ta emot den sedan beslaget hävts. Han kan t.ex. förneka all kännedom om hur godset har kommit i hans besittning eller påstå att detta har lämnats hos honom av någon för honom okänd person.

Inte heller hittegodslagen tar sikte sådana fall. Som redan närrmts krävs för att denna skall vara tillämplig att egendomen, när den anträffas, överhuvudtaget inte är i någons besittning. Det enda undantag som gjorts härifrån avser saker som glömts kvar hos någon 6 § hittegodslagen.

sou 1995:47 Beslag

JO ansåg att det, med hänsyn till de betydande prakctiska problem som

uppkommer också i situationer av nu angivet slag, fanns behov av att i lag reglera frågan om hur man skall förfara med beslagtaget gods i sådana fall. JO hemställde därför hos regeringen onn en översyn av det aktuella regelsystemet. Enligt utredningens mening skulle man kunna ltösa de flesta av de problem som JO har pekat om man tillät poliisen att sälja sådan egendom som har varit beslagtagen, men som inte har avhämtats och som ingen gör anspråk på. Frågan om försäljning av beslagtaget gods berörs i Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmämna råd beträffande förfarandet med egendom som har tagits i beslaag, förverkats eller tagits i förvar FAP 102-2. Om den som har draibbats av ett beslag inte kan anträffas när beslaget har hävts och egendomen skall återställas, får denna enligt vad som föreskrivs i avsnitt 11.7 säljas på samma sätt som egendom som har tagits i förvar. Också om den som har drabbats av ett beslag trots uppmaning inte låtexr höra av sig för att återfå egendom beträffande vilket beslag hävtss, får egendomen försäljas om vissa ytterligare förutsättningar är upjpfyllda. Detsamma sägs gälla om han förklarar sig avstå från den. lDet kan emellertid

ifrågasättas om föreskrifterna i FAP 102-2 verkligen innefattar någon

lösning på de av JO påtalade problemen, särskilt om man ser föreskrifterna i belysning av de konstitutionella reglerna om normgivningsmakten. JO har påpekat JO:s beslut 1994-01-28, dnr 4035- 1992 att ett förfarande i enlighet med de ovan angçivna föreskrifterna i FAP 102-2 inte sällan innebär att polisen gtenom ett ensidigt handlande överför äganderätten till beslagtaget godls till staten från en enskild person. Av reglerna i 8 kap. 3 § regeringstformen om formen för sådana föreskrifter om förhållandet mellan enskilda och det allmänna innebär ingrepp i enskildas ekonomiska förhållanden som följer enligt JO att föreskrifter som medger ett iförfarande från en

myndighets sida av nyss angiven innebörd skall meddelas genom lag.

I den mån föreskrifterna i avsnitt 11.7 i FAP 1102-2 ligger inom lagområdet är de enligt JO grund bestämmellsen i 11 kap. 14 § av regeringsformen inte bindande för polismyndighetcerna. Om man vill tillåta polisen att sälja tidigare besllagtagen egendom, bör bestämmelser härom således meddelas i lag. I Finland finns regler om sådan försäljning i 4 kap. 17 § tvångsmedelslmgen, där det under rubriken återlämnande av beslagtaget föremål stadggas:

Om ett beslagtaget föremål sedan beslagett hävts skall återlämnas till ägaren eller den som har rätt till föremålet och denne inte avhämtar föremålet inom tre månader från det att polisen meddelade att föremålet kzan avhämtas,

Beslag

övergår äganderätten till staten eller, då föremålet är hittegods, till upphittaren i enlighet med hittegodslagen 77888. Har flera gjort anspråk på föremålet, skall detta trots att beslaget hävts kvarhållas av polisen tills tvisten om bättre rätt har avgjorts. Är ägaren eller den har rätt till det föremål skall som som återlämnas inte känd, skall polisen genom offentlig kungörelse uppmana honom att anmäla sig. Gör ingen anspråk på föremålet inom sex månader efter kungörelsen, tillfaller det staten eller, om det är hittegods, upphittaren i enlighet med hittegodslagen. Närmare föreskrifter om kungörelsen meddelas av inrikesministeriet.

De finska reglerna utgår således från att tidigare beslagtagen egendom under vissa förhållanden tillfaller staten. Det kan jämföras med de svenska bestämmelserna om hittegods, enligt vilka hittegods tillfaller staten om godset inte inom viss tid har hämtats av ägaren eller av upphittaren 4 § hittegodslagen. I stöldgodslagen finns emellertid en konstruktion. Egendom som har tagits i förvar enligt den lagen annan tillfaller inte staten, men får enligt 8 § förfarandelagen ändå säljas för statsverkets räkning. Det medför bl.a. att den som visar sig vara ägare till egendom som har tagits i förvar, har rätt att få egendomen åter eller, egendomen har sålts, att få ersättning för den. Denna om ordning motiverades enligt departementschefen av att bestämmelsen möjlighet att ta egendom i förvar inte riktade sig mot den okände om

ägaren, utan att den hade till syfte att beröva den brottslige den genom

brottet åtkomna egendomen. Syftet med en bestämmelse om möjlighet för polisen att sälja tidigare beslagtagen egendom skulle enligt utredningens mening närmast vara att lösa de praktiska problem som

uppstår polisen måste förvara egendomen under obegränsad

annars om

tid. För att detta syfte skall kunna uppnås är det tillräckligt att

egendomen får sälj as för statens räkning, samma sätt som egendom som har tagits i förvar enligt stöldgodslagen. Om någon sedan egendomen har försålts visar sig ha ett rättmätigt anspråk på den, bör han följaktligen också vara berättigad till ersättning. Frågan är då i vilka situationer det bör tillåtas att beslagtagen egendom säljs för statens räkning, sedan beslaget har hävts. Enligt utredningens uppfattning bör en bestämmelse om försäljning för det första omfatta de fall då den från vilken egendomen togs inte hämtar ut den jfr JO 199394 s. 124. För att egendomen under sådana förhållanden skall få säljas måste det emellertid krävas att polisen först underrättar den som har rätt till egendomen om att beslaget har hävts och att egendomen finns att hämta. Underrättelsen bör också innehålla

Beslag

uppgift om att egendomen kan komma att säljas för statens räkning om den inte avhämtas inom viss tid. Närmare bestämmelser hur om

underrättelse skall lämnas bör kunna meddelas i förordningsform.

Tidsfristen efter underrättelsen bör enligt utredningens mening inte vara kortare än tre månader. Det överensstämmer med bestämmelsen i den finska tvångsmedelslagen, enligt vilken den har rätt till som föremålet skall hämta ut det inom tre månader från underrättelsen. Beslut om att egendomen får säljas bör fattas polismyndigheten. av Sedan ett sådant beslut har fattats bör man förfara med egendomen det sätt som sägs i lagen förfarande med förverkad egendom och om hittegods m.m. Bestämmelserna i denna lag rätt för ägare eller om annan som har rätt till egendomen att egendomen utlämnad till sig eller att få ersättning för försåld egendom, bör också tillämpliga. vara Om beslagtagen egendom sedan beslaget har hävts skall utlämnas till den från vilken egendomen togs och denne inte hämtar egendomen bör polismyndigheten således under vissa förutsättningar få besluta att egendomen skall säljas för statens räkning. En bestämmelse härom skulle komma att omfatta dels det fallet att den har rätt till som egendomen över huvud taget inte hör sig inom tremånadersfristen, av dels det fallet att han förklarar sig avstå från sin rätt. I det senare fallet bör egendomen enligt vad utredningen tidigare har anfört i stället kunna lämnas ut till annan som har rätt till egendomen. Om denne inte hämtar ut egendomen bör den också kunna säljas under de förutsättningar som anges ovan. Detsamma bör gälla domstol i om lagakraftvunnen dom har förordnat att egendomen skall utlämnas till

målsäganden, och målsäganden trots uppmaning inte hämtar egen-

domen. Enligt den finska tvångsmedelslagen får beslagtagen egendom säljas även i de fall då den som har rätt till egendomen inte är känd. En

motsvarande bestämmelse behövs enligt utredningens uppfattning

också i svensk rätt. Beslagtagen egendom bör således få säljas för

statens räkning om det inte går att utreda från vem egendomen togs

eller om den från vilken egendomen togs inte vill kännas vid godset och varken ägaren eller annan som har rätt till godset har gjort anspråk på det. I den finska bestämmelsen föreskrivs att polisen genom offentlig kungörelse skall uppmana den som har rätt till godset att anmäla sitt anspråk inom viss tid. Frågan är om det bör uppställas krav på kungörelse även i en motsvarande svensk bestämmelse. I

hittegodslagen finns inte något sådant krav. Om ägaren till upphittat

gods inte blir känd inom tre månader från det att fyndet anmäldes hos

polismyndigheten tillfaller godset upphittaren 4 § hittegodslagen. Om ett fordon har flyttats med stöd av lagen om flyttning fordon i vissa

av fall och ägaren till fordonet inte är känd, skall emellertid den

Beslag sou 1995:47

myndighet har verkställt flyttningen kungöra den i ortstidning

som eller på annat lämpligt sätt 5 § andra stycket. Egendom som har tagits i förvar med stöd av stöldgodslagen får inte heller säljas förrän

polismyndigheten lämpligt sätt har låtit kungöra förhållandet med uppgift egendomen och om de omständigheter under vilka den

om anträffades 2 §tredje stycket lagen om förfarandet med förverkad

egendom och hittegods m.m.. Av de uppgifter utredningen har inhämtat från polismyndigheterna synes det emellertid som om kungörelser enligt stöldgodslagen mycket sällan leder till att någon anmäler anspråk förvarstagen egendom. Även kungörelseförfarandet i vissa avseenden inte har visat sig

om särskilt verkningsfullt, torde det ändå vara det mest effektiva vara sättet för polisen att nå så många som möjligt med en upplysning om viss egendom har tagits hand. Är det fråga värdefull att om om mer

egendom utredningen därför att polismyndigheten genom kun-

anser görelse bör rättsinnehavaren att anmäla sig inom viss tid. uppmana Om egendomen inte har något större värde bör man dock kunna avstå

från kungörelseförfarandet. Egendom vars värde understiger en

fjärdedel basbeloppet bör enligt utredningens mening få säljas även av kungörelse inte har utfärdats. Oavsett kungörelse utfärdas eller om om ej, bör polisen naturligtvis försöka utreda vem som kan ha rätt till egendomen. Några särskilda föreskrifter härom behövs inte. Däremot kan det behövas närmare bestämmelser om sättet för kungörande.

Sådana bör kunna meddelas Rikspolisstyrelsen jfr 11 § lagen om

av förfarandet med förverkad egendom och hittegods m.m.. Tidsfristen inom vilken ägaren eller annan som har rätt till egendomen skall anmäla sig, är i finsk rätt sex månader efter föreskriven kungörelse. Det kan jämföras med att fristen enligt lagen flyttning fordon är tre månader efter kungörelse och enligt om av

stöldgodslagen minst månad från kungörelsen. Det bör dock noteras

en

att egendom har tagits i förvar enligt stöldgodslagen skall

som

förvaras polismyndigheten innan kungörelse får

minst sex månader hos utfärdas. Enligt utredningens mening bör ägaren eller den som annars har rätt till tidigare beslagtagen egendom ha minst tre månader på sig från det att beslaget hävdes, för att anmäla sitt anspråk till polismyndigheten. I de fall då kungörelse skall utfärdas bör fristen vara tre månader från kungörelsen. Fristen bör i överensstämmelse med vad gäller enligt stöldgodslagen förlängas om det t.ex. är fråga om som särskilt värdefull egendom eller om omständigheterna i övrigt är

sådana att det är påkallat. Om någon anmäler att han har anspråk egendomen bör polismyndigheten, utredningen tidigare har anfört, göra en viss prövning

som anspråket innan egendomen lämnas ut. Om det av omständigheterna av

Beslag

framstår som sannolikt att den som gör anspråk på egendomen är ägare eller annars har rätt till egendomen får polismyndigheten lämna ut egendomen. I andra fall bör polismyndigheten i stället få besluta om försäljning av egendomen. Om flera gör anspråk samma egendom och det inte går att avgöra vem av dem som är berättigad att erhålla egendomen bör polismyndigheten som regel vänta med att sälja egendomen till dess att någon av dem som gör anspråk på den kan styrka sin rätt. Några särskilda regler härom behövs inte. Det bör dock framhållas att en bestämmelse om försäljning bör tillämpas med försiktighet i de fall det är tveksamt vem som har rätt till egendomen. Skulle egendomen ändå komma att säljas innan frågan om vem som har rätt till den har blivit avgjord bör, som utredningen tidigare har föreslagit, den som senare visar sig ha rätt till egendomen vara berättigad till ersättning.

9.9 Dokumentation

Över beslag skall enligt 27 kap. 13 § föras protokoll, vari ändamålet med beslaget och vad därvid förekommit angives samt beslagtaget föremål noga beskrives angående tillämpningen av bestämmelsen, se Rättegångsbalken s. 27:27 28. Utredningen föreslår att bestämmelsen ändras i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen har föreslagit beträffande dokumentation av ingripanden

med stöd av 28 kap. rättegångsbalken se avsnitt 8.3.

Protokoll över beslag bör för det första innehålla uppgift om vilken egendom som har tagits i beslag och vem den beslagtagna egendomen har tagits från. Namnet på den som har beslutat om åtgärden bör också liksom de faktiska omständigheter som utgör grunden för anges beslutet och tiden när det har fattats. En bestämmelse i rättegångsbalken om protokoll över beslag bör främst ta sikte på den åtgärd som utgör ett ingrepp i den enskildes integritet, dvs. själva omhändertagandet av egendomen. Sedan egendomen väl har tagits i beslag kan det förekomma en rad andra åtgärder och beslut som har mer förvaltningsrättslig karaktär, t.ex. underrättelse om beslag eller om att beslag har hävts, beslut om vem beslagtagen egendom skall lämnas till eller beslut om att sådan egendom skall säljas. Dessa åtgärder och beslut bör självfallet också dokumenteras. Om det behövs särskilda bestämmelser härom, bör dessa kunna meddelas exempelvis i en förordning. Av 27 kap. 13 § andra stycket rättegångsbalken framgår att den som har drabbats av ett beslag har rätt att begäran erhålla bevis om beslaget, innehållande även uppgift å det brott som misstanken

Beslag sou 1995:47

avser. Beviset är avsett att tjäna som kvitto på föremål som har omhändertagits av polisen SOU 1932:29 s. 28. JO har menat att beviset skall utgöras av en omedelbart på förrättningsplatsen utfärdad, skriftlig bekräftelse rörande den åtgärd som vidtagits, i förekommande fall med uppgift beslagtagna föremål JO 197576 s. 156. En kopia av det i efterhand uppsatta protokollet över åtgärden kan enligt JO:s uppfattning inte anses utgöra sådant bevis som avses i 27 kap. 13 JO har dock godtagit att beviset ges en mera summarisk utformning vid omfattande beslag, då det kan vara svårt att utfärda bevis, vari de beslagtagna föremålen noga identifieras. Beviset bör enligt JO åtminstone översiktligt kunna utvisa vad som har beslagtagits. Ett bevis om beslag skall innehålla även uppgift å det brott som misstanken avser. Varken av förarbetena till rättegångsbalken eller till den tidigare gällande tvångsmedelslagen, där en motsvarande bestämmelse fanns, framgår varför ett bevis bör innehålla sådan uppgift. För att beviset skall fylla den avsedda funktionen, att tjäna som kvitto föremål som har omhändertagits av polisen, behöver det inte förses med uppgift om det brott som misstanken avser. Det kan

också vara till nackdel för utredningsarbetet att polisen måste lämna en sådan uppgift innan utredningen har kommit så långt att den som