Brottsoffer vad har gjorts? : vad bör göras? : betänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

BROTTSOFFER

Vad har

gjorts

Vad bör

göras

§UU§

Bgtänkande av Brottsofferutredningen

min

w Statens offentliga utredningar

WW 1998:40

PL Justitiedepartementet

BROTTSOFFER

Vad har orts

Vad bör

göras

Betänkande Brottsofferutredningen

av

Stockholm 1998

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svara Fritzes Offentliga Publikationer uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Orderfax: 08-690 91 91

Ordertel: 08-690 91 90

E-post: fritzes.0rder@liber.se

Internet: www.fritzes.se

Svara remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 1993.

En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss. - Broschyren kan beställas hos:

Regeringskansliets förvaltningsavdelning Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08-405 10 10 Telefon: 08-405 10 25

ISBN 91-38-20887-3

Elanders Graphic Systems AB, Göteborg 1998 ISSN 0375250X

Till statsrådet och chefen

för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 15 juni 1995 att tillkalla en särskild utredare med uppgift att utvärdera de åtgärder som den senaste tioárspersioden har vidtagits på brottsofferområdet.

Dâvarande lagmannen Karin Bishop förordnades som särskild utredare fr.o.m. den 1 januari 1996.

Som experter i utredningen har följande förordnats; fr.o.m. den 19 januari 1996 karnrnarâklagaren Leif Appelgren, generaldirektören Britta Bjelle, hovrättsassessorn Jan Lindgren, advokaten Marjukka Luotero-Salzmann, rådmannen Per Pettersson, hovrättsassessorn Cecilia Renfors och polismästaren Lars Svärd, fr.o.m. den 20 februari 1996 med. dr. Börje Lassenius och socionomen Annika Mansnérus, fr.o.m. den 26 september 1996 förbundsjuristen Staffan Moberg samt fr.o.m. den 1 januari 1997 rådmannen Mats Sjösten.

Att ingå i en refererensgrupp till utredningen har följande personer förordnats fr.o.m. den 1 maj 1996 Sonja Engdahl t.o.m. den 25 september 1996, Gun Heimer, Hans Klette, Ebon Kram t.o.m. den 31 maj 1996, Björn Lagerbäck och Gunnar Miller samt fr.o.m. den l juni 1996 Angela Beausang.

Sekreterare i utredningen har varit nuvarande rådmannen Mats Sjösten fr.o.m. den 6 november 1995 t.o.m. den 31 december 1996 och hovrättsassessorn Karin Jungerfelt fr.o.m. den 16 oktober 1996.

Utredningen har antagit narrmet Brottsofferutredningen Ju 1995:07.

Utredningen får härmed överlärrma betänkandet BROTTSOFFER Vad har gjorts Vad bör göras SOU 1998:40.

Utredningens uppdrag är härmed slutfört.

Norrköping i mars 1998

Karin Bishop

/Karin Jungerfelt

Innehåll

Sammanfattning 13

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .i

English summary 25

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Författningsförslag 39

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1 Förslag till lag om ändring i lagen 1988:609 om

mâlsägandebiträde 39

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken 44

. . . . . 3 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken 49

. . . . . 4 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken 50

. . . . . . . 5 Förslag till lag om ändring i lagen 1991:483 om

ñngerade personuppgifter 52

. . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Förslag till förordning om ändring i förordningen

1988:691 om tilllärnpningen av lagen om besöks-

förbud 53

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Förslag till lag om ändring i lagen 1987:713 om

homosexuella sambor 54

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 Förslag till lag om ändring i lagen 1994:419 om

brottsofferfond 56

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen

1980:620 57

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen

1978:413 58

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11 Förslag till förordning om ändring i förundersök-

ningskungörelsen 1947:948 59

. . . . . . . . . . . . . . . . 12 Förslag till förordning om ändring i förordningen

1982:805 om ersättning av allmänna medel till

vittnen, m.m. 62

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 Förslag till förordning om ändring i förordningen

1994:426 om brottsofferfond 63

. . . . . . . . . . . . 14 Förslag till förordning om ändring i förordningen

1997:408 om målsägandebiträde 64

. . . . . . . . . . . . .

1 Utredningens uppdrag och arbete 67

. . . . . . . . . . . . . 1.1 Utredningsuppdraget 67

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Utredningens arbete 68

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Generella direktiv 71

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Innehåll

Allmän bakgrund 73

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.1 Inledning 73

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Brottsofferbegreppet 73

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Statistiska centralbyråns offerundersökningar 76

. . . . . 2.4 Risken att utsättas för brott 77

. . . . . . . . . . . . . . . . 2.5 Förenta Nationernas deklaration om brottsoffers

rättigheter 78

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.6 Europarådets rekommendationer m.m. 79

. . . . . . . . . 2.7 Brottsoffers reaktioner 80

. . . . . . . . . . . . . . . . . . .

De senaste tio årens lagstiftning och andra åtgärder

på brottsojferomrädet 83

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Rättsväsendet och brottsojfren 87

. . . . . . . . . . . . . . Gällande rätt 87

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1.1 Mâlsägandebegreppet 87

. . . . . . . . . . . . . . 4.1.2 Polisens och åklagarens informations-

skyldighet 88

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1.3 Besöksförbud 89

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1.4 Åklagarens skyldighet att föra talan om

enskilt anspråk 91

. . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.1.5 Mâlsägandebiträde och Stödperson 92

. . . . . 4.2 Polisens och åklagarens informationsskyldighet 94

. 4.2.1 Bakgrund 94

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.2 Utredningens överväganden och förslag 95

. . . 4.3 Besöksförbud 98

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1 Tidigare gjorda utvärderingar 98

. . . . . . . . 4.3.2 Enkätsvar till utredningen m.m. 102

. . . . . . . . 4.3.3 Forskningsrapporten Besöksförbud och

målsägandebiträde: Brottsoffers erfaren-

heter 103

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.4 Regeringens förslag om elektronisk

övervakning 103

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.5 Utredningens övervägande och förslag 104

. . . . 4.4 Åklagarens skyldighet att föra talan om enskilt

anspråk 109

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.4.1 Bakgrund 109

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.2 Utredningens enkätundersökning 110

. . . . . . 4.4.3 Utredningens överväganden och förslag 111

. . .

4.5 Målsägandebiträde och Stödperson 113

. . . . . . . . . . . . . 4.5.1 Bakgrund 113

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.5.2 Dornstolsverkets utvärdering av lagen om

målsägandebiträde m.m. 115

. . . . . . . . . . . . .

Innehåll 7

4.5.3 Enkätsvar till utredningen 119 . . . . . . . . . . . . 4.5.4 Utredningens överväganden och förslag 121 . . . 4.6 Rättsväsendets information till och bemötande av

brottsoffer 134 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.1 Inledning 134 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.2 Polisen 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.6.3 Åklagarna 135

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.4 Domstolarna 136 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.5 Utredningens enkätundersökningar 138 . . . . . . 4.6.6 Vittnesstöd 144 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.6.7 Utredningens övervägande och förslag 148 . . . . 4.7 Utbildningsfrâgor 157 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.7.1 Allmänt om utbildningar inom rätts-

väsendet 157 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.7.2 Utredningens överväganden och förslag 160 . . . 4.8 Rättegångskostnader i mål om skadestånd 162 . . . . . . . .

5 Hâlso- och sjukvården samt socialtjänsten 167 . . . . . . . . 5.1 Hälso- och sjukvården 167 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.1 Inledning 167 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.2 Läkarförbundets rapport Läkare om våld

Medicinska aspekter på våldet och dess

konsekvenser 1997 168 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.3 Rilmkvinnocentrum 171 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.4 Fogdaröds Vård- och Diakonicentrums

behandlingsprogram för brottsoffer 173 . . . . . . 5.1.5 Rättsintyg 174 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.6 Utredningens överväganden och förslag 176 . . . 5.2 Socialtjänsten 179 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.1 Inledning 179 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.2 Kvinnovâldskommissionens enkätunder-

sökning beträffande socialtjänstens

insatser för kvinnor som har utsatts för

våld 180 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.3 Propositionen Kvinnofrid 180 . . . . . . . . . . . . 5.2.4 Utredningens överväganden och förslag 181 . . . 5.3 Medling i brottsoffrens intresse 183 . . . . . . . . . . . . . . 5.3.1 Inledning 183 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.2 Medlingsverksamheten i Uppsala 185 . . . . . . . 5.3.3 Utvärdering projektet i Uppsala 186 av . . . . . . 5.3.4 Utredningens överväganden 188 . . . . . . . . . . .

8 Innehåll

Brottsoffermyndigheten och brottsojferfonden 189 . . . . . . Brottsoffermyndigheten 189 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1.1 Gällande bestämmelser 189 . . . . . . . . . . . . . . 6.1.2 Brottsoffennyndighetens verksamhet 190 . . . . . 6.1.3 Utredningens överväganden 196 . . . . . . . . . . . 6.2 Brottsofferfonden 199 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2.1 Gällande bestämmelser 199 . . . . . . . . . . . . . . 6.2.2 Brottsofferfondens verksamhet 203 . . . . . . . . . 6.2.3 Utredningens överväganden och förslag 205 . . .

Brottsskadeersättning och andra ersättningsfrágor 215 . . . 7.1 Inledning 215 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Allmänt skadestånd 215 om . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Försäkringar 218 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4 Brottsskadeersättning 218 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4.1 Historik 218 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4.2 Gällande bestämmelser 219 . . . . . . . . . . . . . . 7.5 Ersättning för kränkning brott, delbetänkande genom Kommittén ideell skada, SOU 1992:84 223 av om . . . . 7.6 Ersättning för ideell skada vid personskada, slut-

betänkandet av Kommittén om ideell skada,

SOU 1995:33 224 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.7 Departementspromemorian Några frågor om brotts-

skadeersättning Ds 1997:45 227 . . . . . . . . . . . . . . . . 7.8 Utredningens överväganden och förslag 230 . . . . . . . . .

Ideella organisationer 233 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1 Inledning 233 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Brottsofferjourerna 234 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3 Kvinnojourerna 237 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.4 Svenska kyrkan 242 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8.5 Vissa övriga frivilligorganisationer 244

. . . . . . . . . . . . 8.6 Utredningens överväganden och förslag 249 . . . . . . . . .

Andra åtgärder för att stärka brottsojfens ställning 257 . . Kronofogdemyndighetens underrättelseskyldighet

till málsägande 257 m.m. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.1 Gällande rätt 257 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.1.2 Brottsofferutredningens enkätundersökning 258 . 9.1.3 Utredningens överväganden och förslag 262 . . . 9.2 Bistånd till brottsoffer utomlands 265 . . . . . . . . . . . . . 9.2.1 Inledning 265 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.2.2 Gällande rätt 265 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll 9

9.2.3 Genomförda utvärderingar 268 . . . . . . . . . . . 9.2.4 EU-projekt om stöd till brottsoffer 270 . . . . . . 9.2.5 Utredningens överväganden 271 . . . . . . . . . . . 9.3 Lagstiftningen om rättspsykiatrisk vård 273 . . . . . . . . . 9.3.1 Inledning 273 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.3.2 Underrättelseskyldigheten till målsägan-

den 274 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.3 Åklagarens skyldighet att inkomma med

yttrande 275 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.4 Ett JO-ärende 276 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.3.5 Utredningens överväganden 277 . . . . . . . . . . . 9.4 Kriminalvårdens underrättelseskyldighet till måls-

äganden m.m. 277 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

9.4.1 Inledning 277

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.2 Gällande rätt 278 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.3 Ett JO-ärende 278 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.4 Propositionen Ändringar i Kriminalvårds-

lagstiftningen m.m. 279 . . . . . . . . . . . . . . . . 9.4.5 Utredningens överväganden 280 . . . . . . . . . . .

10 Åtgärder i anledning av hot mot målsägande och

vittnen 281 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.1 Inledning 281 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.2 Straffbestämmelser m.m. till skydd för mâlsägande

och vittnen 281 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.3 Begränsning av utlänmande av personuppgifter 282 . . . . . 10.4 Personligt stöd för mâlsägande och vittnen 283 . . . . . . . 10.5 Åtgärder under rättegången m.m. 284 . . . . . . . . . . . . . 10.6 Fysiskt skydd för förföljda personer 286 . . . . . . . . . . . 10.7 Skyddet inom folkbokföringen för förföljda

personer 288 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . lO.7.1 Allmänt 288 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l0.7.2 S.k. sekretessmarkering 289 . . . . . . . . . . . . . 10.7.3 Kvarskrivning 291 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.7.4 Fingerade personuppgifter 293 . . . . . . . . . . . . 10.8 Rapporter från Riksåklagaren m.m. 297 . . . . . . . . . . . . 10.9 Vittnesskyddsverksamhet i England 298 . . . . . . . . . . . . 10.10 Omfattningen av hot och andra övergrepp mot

målsägande och vittnen 300 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.10.1 Inledning 300 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.10.2 Statistik över brotten mened och övergrepp

irättssak 300 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.10.3 Tidigare gjorda undersökningar 303 . . . . . . . .

10 Innehåll

1010.4 Brottsofferutredningens enkätundersökning

angående hot mot målsägande och vittnen 305 . . 10.11 Anonymitet för målsägande och vittnen 309 . . . . . . . . . 10.11.1 Europakonventionen 309 . . . . . . . . . . . . . . . 10.1l.2 Avgöranden i Europadomstolen 309 . . . . . . . . 10.11.3 Europarådets rekommendation om hot mot

vitten och den tilltalades rätt till försvar 312 . . . 10.11.4 Tidigare överväganden om anonyma måls-

ägande och vittnen 316 . . . . . . . . . . . . . . . . 10.11.5 Lagstiftning om hotade vittnen i

Nederländerna 318 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10.12 Utredningens överväganden och förslag 320 . . . . . . . . .

ll Brottsförebyggande verksamhet ur ett brottsojfer-

perspektiv 335 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.1 Inledning 335 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 11.2 Det nationella brottsförebyggande programmet 335 . . . . . 11..3 Utredningens överväganden 337 . . . . . . . . . . . . . . . . .

12 Ekonomiska konsekvenser utredningens förslag 339 av . . .

13 Författningskommentar 341 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.1 Förslag till lag ändring i lagen 1988:609 om om målsägandebiträde 341 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.2 Förslag till lag ändring i rättegångsbalken 345 om . . . . . 13.3 Förslag till lag ändring i äktenskapsbalken 350 om . . . . . 13.4 Förslag till lag ändring i föräldrabalken 350 om . . . . . . . 13.5 Förslag till lag ändring i lagen 1991:483 om

ñngerade personuppgifter 351

om . . . . . . . . . . . . . . . . 13.6 Förslag till förordning ändring i förordningen om 1988:691 tillämpningen lagen om besöksom av förbud 351 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.7 Förslag till lag ändring i lagen 1987:713 om om homosexuella sarnbor 352 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.8 Förslag till lag om ändring i lagen 1994:419 om

brottsofferfond 353 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.9 Förslag till lag ändring i socialtjänstlagen om 1980:620 353 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.10 Förslag till lag ändring i brottsskadelagen om 1978:413 354 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.11 Förslag till förordning ändring i förundersökningsom kungörelsen 1947:948 354 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Innehåll 11

13.12 Förslag till förordning om ändring i förordningen

1982:805 om ersättning av allmänna medel till

vittnen, m.m. 355

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13.13 Förslag till förordning ändring i förordningen

om

1994:426 om brottsofferfond 356

. . . . . . . . . . . . . . 13.14 Förslag till förordning ändring i förordningen

om

1997:408 om målsägandebiträde 356

. . . . . . . . . . . . . 13.15 Författningsändringarnas ikraftträdande 356

. . . . . . . . . Särskilt yttrande 357

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilagor: 1 Kommittédirektiv 1995:94 363

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Sammanställning av svaren på Brottsofferutredningens enkät till polisen 389

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Sammanställning av svaren på Brottsofferutredningens enkät till äklagarna 397

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Sammanställning av svaren på Brottsofferutredningens enkät till tingsrätterna 407

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 Sammanställning av svaren Brottsofferutredningens

enkät till advokaterna 413

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Sammanställning av svaren på Brottsofferutredningens enkät till brottsoffer- och kvinnojourer 417

. . . . . . . . . . . . . . . . 7 Nordiska förhållanden avseende mälsägande och vittnen 425

. . . 8 Forskningsrapporten Besöksförbud och målsägandebiträde: Brottsoffers erfarenheter av fil. dr. Ingrid Sahlin 431

. . . . . . . . .

9 Remissyttrande över departementspromemorian Några frågor om brottsskadeersättning Ds 1997:45 597

. . . . . . . . . . .

10 Promemorian Försäkringar för brottsoffer vid personskada upprättad av Staffan Moberg 601

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

11 Europarådets rekommendation No. R 97 13 om hot mot vittnen och den tilltalades rätt till försvar engelsk

version 613

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning

Utredningen redovisar i betänkandet en genomgång och analys av de åtgärder den senaste tioårsperioden har vidtagits på brottsoffer-

som omrâdet. Vidare utredningen förslag till författningsändringar och

ger andra åtgärder behövs för att förbättra brottsoffrens situation.

som

Begreppet brottsoffer

Begreppet brottsoffer kan definieras på olika sätt. Utredningen avser i betänkandet med benämningen brottsoffer främst fysiska personer

direkt har drabbats ett brott. l vissa avsnitt behandlar som av utredningen dock vidare krets än de direkt drabbade t.ex. anhöriga

en till någon som har dödats genom brott.

Rättsväsendet och brottsoffren

Polisens och åklagarens informationsskyldighet

I förundersökningskungörelsen 1947:948 finns bestämmelser om polisens och åklagarens skyldighet att lämna information till målsäganden pä olika stadier förundersökningen. Bestämmelserna fick i

av huvudsak sin nuvarande lydelse genom författningsändringar år 1994 som syftade till att stärka målsägandens ställning. Utredningen anser det viktigt att den har drabbats brott får information om vilka

som av möjligheter det finns att få juridisk, ekonomisk och annan hjälp samt att informationen vid rätt tillfälle och på lämpligt sätt. De

ges nuvarande reglerna framstår i stort sett som tillräckliga. Rikspolisstyrelsen bör vid sina inspektioner av polismyndigheternas handläggning av brottsofferfrågor uppmärksamma hur infonnationsskyldigheten sköts. Beträffande åklagarnas informationsskyldighet föreslår utredningen att denna skall utvidgas till att avse även beslut om att åtal skall väckas. Underrättelsen bör ske genom att en kopia av stärnningsansökan skickas till málsäganden.

14 Sammanfattning sou 1998:40

Besöksförbud

Lagen 1988:688 besöksförbud, trädde i kraft den 1 juli

om som 1988, ett led i strävandena att skydda främst kvinnor som utsätts

var för förföljelse och trakasserier män de tidigare har sammanlevt

av som med. Ett besöksförbud innebär ett förbud för en person att besöka eller på kontakt med eller att följa efter

annat sätt ta en annan person denna Lagen har vid två tidigare tillfällen, år 1989 och år

person. 1995, utvärderats Brottsförebyggande rådet.

av

Utredningen har i enkät till samtliga brottsoffer- och kvinnojou-

en

frågat hur besöksförbudet fungerar och om det tillgodoser det rer behov skydd finns. På uppdrag utredningen har til. dr.

av som av Ingrid Sahlin undersökt erfarenheterna lagen hos såväl den som

av förbudet skydda den har meddelats beslutet.

avser att som som Undersökningarna visar att lagen fungerar relativt väl och i enlighet med dess syften. Beslut besöksförbud bör dock i fråga om

om begränsningar och undantag i större utsträckning avpassas efter

förhållanden. Detta gäller särskilt när parterna har gemenparternas

barn. I dessa fall föreslår utredningen att socialnämnden skall samma underrättas förbudet. För att förbättra informationen om vad ett

om besöksförbud innebär föreslås att Riksåklagaren får i uppdrag att ta fram särskilda informationsblad.

Äklagarens skyldighet att föra talan om enskilt anspråk

Åklagaren har enligt 22 kap. 2 § rättegångsbalken en skyldighet att föra målsägandens talan enskilt anspråk om det kan ske utan

om

väsentlig olägenhet och anspråket inte är uppenbart ogrundat. Riks-

åklagaren har utfärdat allmänna råd Målsägande i brottmål som ger åklagarna god handledning. Utredningen finner att lagstiftningen är tillräckligt långtgående påtalar vissa brister i tillämpningen.

men Utredningen föreslår att Riksåklagaren får i uppdrag att i de allmänna råden klargöra i vilken utsträckning åklagaren skall hjälpa

som målsäganden att formulera sina skadestândsanspråk. Riksåklagaren bör vidare regelbundet kontrollera att de allmänna råden följs.

Målsägandebiträde och stödperson

Ett målsägandebiträde förordnas rätten och har enligt lagen

av 1988:609 målsägandebiträde till uppgift att bistå mâlsäganden i

om det rättsliga förfarandet. Som biträde förordnas i allmänhet en advokat

Sammanfattning 15

eller biträdande jurist på en advokatbyrå. Biträdet får ersättning

en

enligt principer gäller för ett biträde enligt rättshjälpsla-

samma som

En Stödperson är avsedd att vara ett personligt stöd målsägangen. den vid förhör under förundersökningen och rättegången. Stöd-

rätt att närvara vid sådana förhör regleras i rättegångspersonens balken. För stödpersonens medverkan fordras inget förordnande och denne får ingen ersättning för sin inställelse.

Utredningen har tagit del en utvärdering av lagen om målsägan-

av debiträde och användningen stödperson som har genomförts av

av Domstolsverket år 1996. Utredningen har vidare genom egna enkäter och undersökning fil. dr. Ingrid Sahlin sökt utröna

genom en av brottsoffrens erfarenheter av målsägandebiträde och stödperson. Det kan konstateras att målsägandebiträdesreformen har haft en kvalitetshöjande effekt det rättsliga förfarandet och bidragit till att stärka brottsoffrens ställning.

Villkoren för förordnande av målsägandebiträde

Utredningen har övervägt omfattande ändring av de villkor

en mera för förordnande av målsägandebiträde som anges i 1 § lagen om målsägandebiträde men stannat för en justering av 1 § punkten 3. Utredningen föreslår att begränsningen till brott enligt brottsbalken tas bort. Lagändringen innebär att det blir möjligt att ett målsägandebiträde vid alla brott på vilka fängelse kan följa, t.ex. överträdelse av besöksförbud. Övriga förutsättningar för prövningen av målsägandens behov biträde enligt punkten 3 kvarstår oförändrade.

av

Målsägandebiträdets uppgifter

Domstolsverkets rapport tillämpningen av lagen om målsägande-

om biträde visar att biträdet ofta förordnas först sedan åtal har väckts. Utredningen förordar att målsägandebiträdet förordnas tidigare i processen än som nu sker. Utredningen har övervägt om ett målsägandebiträde borde förordnas åklagaren men har avvisat en sådan lösning.

av

En målsägande för talan är part i målet och har enligt

som rättegångsbalkens regler rätt att ställa frågor till tilltalade, vittnen och sakkunniga. Utredningen föreslår att frågerätten utvidgas till att gälla även målsägande som inte för talan. På sä sätt utökas även målsägandebiträdets frågerått. Utredningen föreslår vidare att målsägandebiträdets uppgifter utvidgas till att omfatta även sådant avslutande arbete

att hjälpa målsäganden att få ut ett tilldömt skadestånd. som

16 Sammanfattning sou 1998:40

Stödpersonens uppgifter och användning i rättsprocessen

Utredningen föreslår ökad användning stödpersoner i det en av rättsliga förfarandet. En Stödperson kan ett komplement till vara målsägandebiträdet eller utgöra ett tillräckligt stöd i de fall de rättsliga frågorna är den arten att åklagaren kan ta tillvara målsägandens av rättsliga intressen. Enligt förslaget skall särskild Stödperson kunna en förordnas i mål brott på vilket fängelse kan följa. Undersökningsom ledaren, dvs. polisen eller åklagaren, skall kunna ge ett sådant förordnande under förundersökningen. I övrigt skall rätten förordna stödpersonen. Rätten till personligt stöd enligt 20 kap. 15 § ett rättegångsbalken behålls begreppet Stödperson föreslås fortsättmen ningsvis endast dem förordnas stödperson. Utredningen avse som som föreslår vidare den särskilt förordnade stödpersonen får rätt till att ersättning för sin inställelse enligt i huvudsak samma principer som

målsäganden.

Efterlevandes rätt till målsägandebiträde och Stödperson

Utredningen föreslår att efterlevande till den har dödats genom som brott under vissa förutsättningar får rätt till målsägandebiträde och

stödperson.

Rättsväsendets information till och bemötande av brottsojjfer

utredningens enkäter till bl.a. olika aktörer inom rättsvä- I svaren sendet brottsoffer- och kvinnojourer är det vanligaste förslaget samt till förbättringar för målsägande och vittnen att informationen bör förbättras. För åstadkomma sådan förbättring föreslår utatt en redningen utökat samarbete mellan polisen och de lokala brottsofett organisationerna. Den lokala polisledningen bör verka för

ferstödjande

samverkansgrupp med representanter för dessa organisationer, att en

åklagarmyndigheten, socialtjänsten, hälso- och sjukvården och polisen,

kriminalvården kommer till stånd. Inom varje polismyndighet bör vidare någon eller några med ett särskilt ansvar för utses personer brottsofferfrågor. Vad gäller åklagarna hänvisar utredningen i första hand till Riksåklagarens allmänna råd. Vidare bör åklagarnas arbete organiseras så det i möjligaste mån är åklagare handlägger målet att samma som från förundersökningen till huvudförhandlingen. För domstolarnas del understryker utredningen vikten av att den

Sammanfattning 17

skriftliga information som finns bl.a. om hur rättegången går till alltid bifogas kallelserna.Vidare föreslås att det vid domstolarna utses någon eller några personer som ansvariga för att besvara frågor från målsägande och vittnen. Utredningen föreslår också att dornstolslokalerna utformas så att målsäganden och vittnen inte behöver konfronteras med den tilltalade. Domstolarna bör se till att det finns expeditionsvakter eller annan personal i eller i anslutning till allmänhetens utrymmen. Expeditionsvakterna bör i större utsträckning ges arbetsuppgifter som rör bemötande av målsägande och vittnen. Domstolscheferna och de lokala jourerna bör verka för att ideellt anordnad vittnesstödsverksamhet kommer i gång.

Utbildningsfrágor

Utredningen konstaterar att det finns behov av utbildning i olika brottsofferfrâgor inom rättsväsendets samtliga yrkesgrupper. God kunskap brottsoffers reaktioner och behov underlättar inte bara för

om brottsoffret utan kan bl.a. bidra till en säkrare bevisvärdering. Utredningen föreslår att Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Domstolsverket får i uppdrag att inom respektive område anordna utbildning i brottsofferfrâgor.

Rättegångskostnaderi mål om skadestånd

Utredningen har uppmärksammat frågan om målsägandens ansvar för motpartens rättegångskostnader i mål skadestånd grund av brott

om som handläggs som tvistemål. Att ändra rättegångsbalken regler om rättegångskostnadernas fördelning i tvistemål kräver noggranna överväganden. Utredningen anser att frågan bör utredas i ett annat sammanhang.

Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten

Hälso- och sjukvården

Personalen inom hälso- och sjukvården fyller en viktig funktion i samhällets omhändertagande av brottsoffer. Det är därför angeläget att denna personal ges utbildning om brottsoffers behov och reaktioner. Regeringen har i propositionen Kvinnofrid prop. 1997/98:55 föreslagit ökade utbildningsinsatser för hälso- och sjukvårdens

18 Sammanfattning

personal i fråga våld mot kvinnor. Utredningen föreslår att dessa

om utbildningsinsatser även skall innehålla mer allmänna moment om brottsoffer det bör skapas rutiner för omhändertagandet också

och att beträffande andra brottsoffer än kvinnor som har utsatts för

grupper av våld i hemmet. Utredningen föreslår också att Socialstyrelsens uppdrag

leda utvecklingsarbete i frågor våld mot kvinnor skall att ett om innehålla den problematik allmänt gäller för brottsoffer.

som mer Utredningen finner även att rättsintygens kvalitet bör förbättras och föreslår därför att Socialstyrelsen skärper tillsynen över tillämpningen

de allmänna råd utfärdats på detta område. Frågan om rättsav som intyg bör också behandlas i läkarnas utbildning.

Socialtjänsten

Socialtjänsten har betydelsefull roll när det gäller stöd till brottsof-

en fer. Dess personal kommer ofta i kontakt med människor som har varit utsatta för brott. Utredningen föreslår att det i socialtjänstlagen införs särskild bestämmelse socialtjänstens ansvar för brottsof-

en om fer. Vidare föreslås att de utbildningsinsatser för personal inom socialtjänsten regeringen har föreslagit i propositionen Kvinnofrid

som även skall innehålla allmänna frågor om brottsoffer. Detta gäller

mer också regeringsuppdraget till Socialstyrelsen att leda ett utvecklingsarbete i frågor våld mot kvinnor. Handlingsprogram och rutiner

om bör utarbetas inom socialtjänsten för omhändertagandet av brottsoffer. Utredningen föreslår vidare att frågan ett erhållet skadestånd på

om grund brott skall inverka ett brottsoffers rätt till försörjningsstöd

av enligt socialtjänstlagen bör behandlas den utredning som för

av närvarande över vissa frågor rörande socialtjänstlagen och

ser socialtjänstens uppgifter dir. 1997: 109.

Medling i brottsojfrens intresse

Försöksverksamhet med medling mellan gärningsman och offer pågår på flera platser i Sverige. Socialtjänsten är engagerad antingen som initiativtagare eller på annat sätt. Utredningen konstaterar att medling kan till fördel för brottsoffer under förutsättning att det tas

vara tillbörlig hänsyn till dem i medlingssituationen. En utvidgad försöksverksamhet med medling liksom ytterligare utredning bedömer utredningen som positivt.

Sammanfattning 19

Brottsoffermyndigheten och brottsofferfonden

Brottsojfermyndigheten

Utredningen att Brottsoffermyndigheten, som inrättades år 1994,

anser får uppfylla de intentioner lagstiftaren hade när myndig-

anses som heten inrättades, nämligen att verksamhetens övergripande uppgift skulle att främja brottsoffers rättigheter, behov och intressen.

vara Utredningen inte att det finns skäl att tillskapa en brottsofferom-

anser budsman sig särskild tjänst eller i förening med chefsska-

vare som en pet för Brottsoffermyndigheten.

Brottsojjfenfonden

Brottsofferfonden, inrättades samtidigt som Brottsoffermyndig-

som heten, lämnar ett betydelsefullt stöd till forskning, utbildning, information och utvecklingsverksamhet gäller brottsoffer-

annan som frågor. Fonden tillförs i huvudsak medel genom brottsofferavgiften. En sådan avgift på 300 kr åläggs den döms för ett eller flera

som brott, fängelse ingår i straffskalan för något av brotten. Ut-

om redningen föreslår att begränsningen att bidrag ur fonden bara får lämnas till löpande verksamhet, om det finns särskilda skäl, tas bort så att de ideella organisationerna i större omfattning kan få bidrag till sin verksamhet från fonden. Utredningen har också prövat frågan om uppbörd eller indrivning brottsofferavgifterna behöver effektiviseras

av men funnit att så inte är fallet.

tillföra fonden medel föreslår utredningen att brottsoffer-

För att avgiften höjs från 300 kr till 500 kr. Genom denna höjning beräknas fonden tillskott på cirka 7 miljoner kr år. Utredningen

få ett per föreslår att tillskottet för bidrag till de ideella organisa-

reserveras tionerna, främst den löpande verksamheten.

Brottsskadeersättning och andra ersättningsfrågor

Handläggningen brottsskadeärenden överfördes till Brottsoffermyn-

av digheten från den tidigare Brottsskadenärnnden i samband med att myndigheten inrättades år 1994. Utredningen konstaterar att Brottsoffennyndighetens hantering brottsskadeärendena fungerar väl.

av Utredningen föreslår att det införs möjlighet för den skadelidande

en att få brottsskadeersättning i förskott i särskilt ömmande fall. Det försäkringsskydd för skador på grund av brott som erbjuds genom

20 Sammanfattning

kollektiva och privata försäkringar och som omfattar skador på grund av brott är i huvudsak tillfredsställande.

Ideella organisationer

De ideella organisationerna, brottsoffer- och kvinnojourer mfl., utgör ett viktigt komplement till samhällets stöd brottsoffer. Utredningen

det angeläget att tillgängligheten till dessa organisationer ökar. anser Det tillskott cirka 7 miljoner kr per år som brottsofferfonden

om kommer att få höjningen av brottsofferavgiften bör därför

genom tillföras de ideella organisationer som arbetar med brottsofferinriktad verksamhet att användas för t.ex. anställning av brottsofferassistenter. Utredningen avvisar ordning med statligt anställda brottsofferassis-

en tenter liksom assistenter anställda Brottsofferjourernas riksförbund.

av I stället föreslås att de jourer och andra ideella organisationer som vill samverka går och ansöker om medel hos brottsofferfonden

samman för att anställa assistent eller annat sätt ordna sin verksamhet så

en att tillgängligheten ökar. På så sätt kan assistenterna placeras där behovet finns. Samarbete mellan olika lokala ideella organisationer bör prioriteras vid medelstilldelning ur fonden.

Andra åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning

Kronofogdemyndighetens underrättelseskyldighettill målsägande m. m.

Utredningen har bl.a. genom en enkätundersökning till landets kronofogdemyndigheter försökt utvärdera reform från år 1994 som syfta-

en de till att underlätta för målsäganden att få ut ett tilldömt skadestånd. Reforrnen innebär att målsägande, som är fysisk person, inte själv

en behöver ta initiativ till att frågan verkställighet tas upp. Domen

om eller strafföreläggandet skickas direkt till kronofogdemyndigheten som sedan underrättar målsäganden. Någon tillförlitlig uppföljning har dock inte gått att genomföra eftersom det saknas statistik som särskilt visar de mål där underrättelse sker. Utredningen föreslår att Riksskatteverket i uppdrag att till att statistiken förbättras i detta

ges se avseende. Vidare föreslås att Riksskatteverket får i uppdrag att ta fram bättre och mer lättförståeliga blanketter för kronofogdemyndigheternas underrättelser till målsäganden och för ansökan om verkställighet. Domstolsverket och Riksskatteverket bör få i uppdrag att utarbeta informationsmaterial verkställlighetsförfarandet som kan ges till

om både målsäganden och den dömde i samband med domen.

Sammanfattning 21

Bistånd till brottsojfer utomlands

Utredningen har behandlat de regler rättshjälp i utlandsangelägen-

om heter och ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet som ändrades år 1994. Reglernas tillämpning har år 1996 undersökts av Domstolsverket vad gäller rättshjälp och av Utrikesdepartementet avseende annat ekonomiskt bistånd. Utredningen konstaterar att det endast finns ett fåtal ärenden båda kategorierna och anser det därför

av inte meningsfullt att för närvarande göra någon ytterligare undersökning.

Lagstiftningen om rättspsykiatrisk vård

Utredningen har behandlat de bestämmelser som gäller vårdinrättningarnas skyldighet att i vissa fall underrätta målsäganden om att den

har dömts till rättspsykiatrisk vård vistas utanför vårdinrättningen. som Med hänsyn till att Tvångspsykiatrikommittén dir. 1995: 140 ser över denna fråga timer utredningen inte skäl att lämna förslag i den delen.

Kriminalvårdens underrättelseskyldighet till målsäganden m.m.

Ipropositionen Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen, m.m. prop.

1997/98:95 har regeringen lämnat förslag underrättelse till

om målsäganden intagens utevistelser i vissa fall. Förslaget innebär

om en bl.a. att vissa restriktiva undantag från underrättelseskyldigheten medges när underrättelse planerad vistelse utanför anstalten

en om en på grund bevakning eller andra förhållanden framstår som

av uppenbart obehövlig eller underrättelse kan tänkas medföra fara

när en för den intagnes liv eller hälsa. Regeringen har vidare i propositionen Vissa reformer pâföljdssystemet prop. 1997/98:96 föreslagit en

av

lag verkställighet sluten ungdomsvård. I lagförslaget ñmis ny om av

bestämmelse underrättelse till målsägande med i huvudsak en om

innehåll den närrmda. Utredningen anser inte att församma som ovan slagen åsidosätter målsägandenas befogade intressen att få information.

Åtgärder i anledning hot mot målsägande och vittnen

av

Utredningen har gått igenom de olika åtgärder som kan vidtas när en mâlsägande eller ett vittne är utsatt för hot. Vidare har utredningen

rättsstatistiken och enkäter till polis, åklagare, domstolar och genom

advokater försökt utröna omfattningen och utvecklingen av hot och andra övergrepp mot målsägande och vittnen. Genom enkäterna har utredningen även sökt svar om övergreppens karaktär har förändrats. Resultatet av utredningens undersökning tyder på att det relativt sällan förekommer att bevispersoner utsätts för övergrepp. Vare sig rättsstatistiken eller enkätsvaren tyder på att det skett någon egentlig ökning av antalet övergrepp eller att övergreppen skulle ha ändrat karaktär de senaste åren. I de flesta fall av hot mot bevisperso-

är de åtgärder rättsväsendet för närvarande kan använda ner som tillräckliga för att skydda dessa. Det är emellertid väsentligt att det finns beredskap och rutiner inom rättsväsendet för att ge bevispersoner det skydd som behövs.

För att skapa ett bättre skydd i de mer allvarliga fallen föreslår utredningen att Rikspolisstyrelsen får i uppdrag att i samråd med Riksåklagaren och Kriminalvårdsstyrelsen utarbeta ett nationellt handlingsprogram för skydd av bevispersoner i enlighet med vad som sägs i Europarådets rekommendation R 97 13 om hot mot vittnen m.m. Vidare bör Domstolsverket få i uppdrag att starta en försöksverksamhet med videoteknik vid förhör med hotade bevispersoner i domstol.

Utredningen har även övervägt en ordning med möjlighet för bevis-

att under vissa förutsättningar få vara anonyma i förhållande personer till den tilltalade. Det förhållandet att hot och andra övergrepp mot målsägande och vittnen enligt utredningens undersökningar förekommer relativt sällan och inte har ökat i någon större omfattning talar mot att införa en sådan ordning liksom vad som i övrigt framgår av undersökningarna, nämligen att de övergrepp som förekommer främst riktas mot som den tilltalade har en relation till. En

personer möjlighet till anonymitet skulle alltså inte ge något skydd i sådana fall. Ett tungt vägande skäl mot anonymitetsregler är att försvararen, som vid utfrågningen målsäganden eller vittnet ofta kommer att få

av kännedom bevispersonens identitet, måste förtiga detta för sin

om klient och på så sätt hamnar i konfliktsituation gentemot klienten.

en Mot bakgrund av nämnda omständigheter och det förhållandet att principen offentlighet och parts rätt till fullständig insyn i

om processmaterialet inte bör åsidosättas utan mycket starka skäl finner utredningen det för närvarande inte motiverat föreslå en sådan ordning.

Det skydd som finns för förföljda personer inom folkbokföringen, t.ex. kvarskrivning den tidigare adressen, har förbättrats genom författningsändringar i huvudsak trädde i kraft den l januari

som 1998. Utredningen föreslår att skyddet kompletteras med särskilda forumregler i tvistemål för förföljda personer. Vidare föreslås att det

sou 1998:40 Sammanfattning 23

införs en möjlighet för personer som har fått fingerade personuppgifter att få ersättning för kostnader i samband med identitetsbytet.

Brottsförebyggande verksamhet ur ett brottsofferperspektiv

Sedan utredningens direktiv beslutades i juni 1995 har det skett mycket på det brottsförebyggande området. Regeringen har presenterat ett nationellt brottsförebyggande program, som tar upp bl.a. kopplingen mellan brottsförebyggande arbete och brottsofferarbete. Vidare har kommitté för genomförande av programmet tillsatts. Ut-

en redningen utgår från att den kommittén i sitt arbete beaktar de konsekvenser de brottsförebyggande åtgärderna har från brottsof-

som fersynpunkt. Det är viktigt att brottsoffrens situation uppmärksammas i den brottsförebyggande verksamheten. Med hänsyn till den koppling som finns mellan brottsförebyggande arbete och brottsofferarbete kan utredningens förslag sägas ha även en brottsförebyggande effekt.

Ekonomiska konsekvenser av utredningens förslag

De flesta av utredningens förslag kan genomföras utan nämnvärda kostnadsökningar. Tillskottet till de ideella organisationerna är finansierat höjning brottsofferavgiften. Den samlade

genom en av effekten utredningens förslag, nämligen en förbättring av brottsof-

av frens situation, bör få en positiv inverkan på samhällsekonomin i stort t.ex. ett minskat antal sjukskrivningar. Minskat lidande och en

genom högre livskvalitet för har varit utsatta för brott går dock

personer som inte att mäta i pengar.

English Summary

Introduction

A number of important measures to better satisfy the interests of victims of crime began to be seriously undertaken in Sweden in the middle of the 19805. Since then a number of reforms wide

on a variety of matters have been carried through.

In June 1995, the Swedish government decided to initiate special

a inquiry for the purpose of giving broad account of the

a measures taken over the last ten behalf of victims of crime, analysing

years on the effect of such measures and exarnining the need for legislative and other changes concerning further behalf of victims of

measures on crime. A judge assisted by a panel of experts appointed to

was conduct the inquiry.

The following a summary of the report of the Governmental Commission on Victims of Crime entitled, in translation from the original Swedish, Victims of Crime: What has been done What should be done. The report identified as SOU 1998:40.

The criminal justice system and victims of crime

The obligation of the police and prosecutors to provide victims with

information

The Ordinance on Preliminary Crime Investigations 1974:948 contains provisions on the obligation of the police and prosecutors to provide information to an injured party at various stages of the preliminary investigation. The provisions exist in their present form largely owing to changes made in 1994 which sought to strengthen the position of an injured party. The Commission considers important that any person who has been victim of crime should receive

a information on the possibility of securing legal, financial and other forms of help. Such information should be given at the right moment and in the right way. The present provisions would seem in the main to be adequate. The National Police Board, when carrying out inspections of the way police administrations deal with matters concerning victims of crime, should, however, give attention to the

26 English Summary

the duty provide information fulfilled. So far as the way to obligation of provide information concerned, the prosecutors to Commission recommends that this be widened to include the decision

that a prosecution will be initiated.

Prohibition on visiting

the Prohibition of Visiting 1988:688, which entered into The Act on force l July 1988, element in the effort to protect chiefly on was one exposed persecution and harassment by men with whom women to they had been living. The working of the Act has been evaluated by the National Council for Crime Prevention in both 1989 and 1995. The Commission has enquired into how well the prohibition on works, and whether provides the intended visiting necessary through questionnaire sent to all victim support bureaux

protection, a

and womens shelters. In addition, Dr Ingrid Sahlin of the Sociological Institute the University of Lund, has, at the request of the at Commission, studied the working of the Act perceived both by as those intended and those who made the subject of to protect were prohibition order. The results of these studies show that the Act a works quite reasonably well and in accordance with its purpose. decisions ordering prohibition visiting should, in However, a on of limitation and exception, be adjusted in accordance with the matters relationship between the two parties. This applies particularly where the parties have children together. In such the Commission cases that the local social welfare board should be informed about proposes the prohibition. In order to improve understanding on what a of visiting implies, the Commission proposes that the

prohibition

Office of the Chief Public Prosecutor be requested to draw up a special information pamphlet the subject. on

The s obligation to present the victim s claim for damages prosecutor

of Chapter 22, Section 2 of the Code of Judicial

Under the provisions

Procedure, the has obligation to present the victims prosecutor an claim for damages this be done without marked inconvenience can claim manifestly unfounded. The Office of the Chief and the not has given general instructions this question in Public Prosecutor on in criminal cases", publication which gives good guidance Victims a The Commission considers that the legislation on this to prosecutors. sufñciently far-reaching but points out that there are matter

English Summary 27

deficiencies in its implementation. The Commission proposes that the Office of the Chief Public Prosecutor be requested to clarify in the general instructions issued the extent to which prosecutors shall help victims to formulate their claim for damages. In addition, the Office of the Chief Public Prosecutor should regularly check that these general instructions are being followed.

Legal advisers and supportive persons

A legal adviser can be appointed by the court and has, under the provisions of the Act on Legal Advisers 1988:609 the task of providing assistance to the victim in matters of legal procedure. Customarily an advocate or legally trained assistant from an advocates office appointed as a legal adviser. The legal adviser receives a fee in accordance with the principles laid down in the Act on Legal Assistance. A supportive person intended to provide personal support to the victim during questioning during the preliminary investigation and the court hearing. The right of the supportive person to be present at such times regulated in the Code of Judicial Procedure. Supportive persons do not have to be forrnally appointed and they receive no fee for their appearances.

The Commission has studied the evaluation of the working of the Act on Legal Advisers and on the use of supportive persons conducted in 1996 by the National Courts Administration. The Commission has also sought through its own questionnaires and a study made by Dr Ingrid Sahlin, to ascertain how victims perceive legal advisers and supportive persons. The results of these studies show that the legal adviser reform has had the effect of improving the quality of the various legal procedures and contributed to strengthening the position of victims.

The conditions under which a legal adviser may be appointed

The Commission gave consideration to the desirability of a more comprehensive change in the conditions necessary for the appointment of a legal adviser as they are stated in the Act on Legal Advisers, Section but decided finally only to recommend a modification of Section point The Commission proposes that the condition which limits the appointment of legal advisers to criminal prosecutions under the Penal Code be removed. Such a change in the legislation would make possible to appoint a legal adviser in the case of any offence

28 English Summary

punishable by imprisonment, for example, breach of a prohibition on visiting. The general requirements for deterrnining the victims need

of legal adviser described in point 3 should remain unchanged. a as

The tasks a legal adviser

The study of the implementation of the Act Legal Advisers made on by the National Courts Administration shows that the adviser often only when prosecution has been initiated. The Commission

appointed

recommends that legal adviser should be appointed earlier in the a procedure than the The Commission gave consideration now case. that should be for prosecutor to designate a legal

to suggesting a

adviser but rejected such a solution. victim claim for damages party in the case and

A presenting a a

has, in accordance with the provisions of the Code on Judicial

Procedure, the right to question the accused, witnesses and experts. Commission that the right to question should be widened The proposes include victim who not presenting claim for damages. to even a a A change of this kind would also allow victims legal adviser to put a The Commission also that the tasks of the legal

questions. utges

adviser should be expanded include such completive work as to even assisting the victim to obtain adjudged damages.

The tasks and use supportive persons

The Commission recommends increased use of supportive persons an A supportive be complement to the legal

in proceedings. person can a

adviser provide additional support in where the legal aspects or cases such that represent the victims legal interests. are a prosecutor can

What proposed that should be possible to appoint a supportive

in those where the offence punishable by imprisonperson cases Whoever conducting the preliminary investigation that is, ment. should be empowered to make such an the police or a prosecutor during the of the investigation. Otherwise, and in

appointment course

general, should be for the court to make the appointment. The right personal support provided for under Chapter 20, to as Section 15 of the Code of Judicial Procedure retained but the Commission considers that the notion of supportive person should a refer only those who appointed such. The Commission to are as that those appointed supportive persons should further proposes as

m

English Summary 29

have the right to reimbursement for their broadly in appearance, accordance with the principles that obtain for the victim.

The right relatives surviving killed victim to legal adviser and a a supportive person

The Commission recommends that the relatives surviving victim a killed as a result of a crime should, under certain circumstances, have the right to a legal adviser and supportive person.

Criminal justice system information to, and treatment of, the victim

In the answers to the questionnaires sent by the Commission to various actors in the criminal justice system, victim support bureaux and womens shelters, the most frequent suggestion for improving the position of the victim and witnesses that information to them should be improved. To this end, the Commission intensiñed urges an collaboration between the police and the various local organisations providing support to victims. The management of local police forces should work for the setting up of Collaborative with representagroups tives from victim assistance organisations, the police, the prosecution service, the social welfare services, the health services and the prison and probation service. A person or persons with special responsibility for matters concerning victims of crime should be designated within each local police force. S0 far as the prosecution service concerned, the Commission emphasises firstly the general advice given by the Office of the Chief Public Prosecutor. In addition, however, the work of the prosecutors should be so organised that the prosecutor who deals with same a case from the preliminary investigation up to the trial. So far as the courts are concerned the Commission emphasises the importance of always appending the currently available written information on inter alia the conduct of trials, to the to summons appear. The Commission also recommends that one or more persons should be designated at every court to questions from victims and answer witnesses. Court premises should also be so constructed that victims and witnesses need not come face to face with the accused. Court management should arrange for an attendant or other member of the staff to be present or in the neighbourhood of the general waiting room. The duties of court attendants should be enlarged to include the

English Summary

helpful reception of victims and witnesses. Chief judges and local organisations should strive to bring about voluntary supportive support activities for witnesses.

Training aspects

The Commission draws attention to the fact that there a need for training concerning victims of crime within all of the on matters systems professional A good knowledge of victim justice groups. reactions and needs only solace for victims but can, inter alia, not a the giving and of evidence. The Commission contribute to assessment recommends that the National Police Board, the Office of the Office Chief Public Prosecutor and the National Courts Administration of the required training dealing with victims within their be to arrange on respective administrations.

Litigation in connection with claims for damages expenses

Commission has given attention to the question of the victims The for the counterparfs litigation in cases where

responsibility expenses

claim for damages arising from crime dealt with as a civil action. a change the provisions of the Code Judicial Procedure on the To on apportionment of litigation in civil cases demands the most expenses examination. The Commission considers, therefore, that this careful question should be studied in depth in another context.

Health and medical services and the social welfare services

Health and medical services

health and medical services play important part in The staff of the an community responsibility for victims of crime. the way the assumes is, therefore, important that such staff receive suitable training on of victims. In the Bill the Protection of the needs and reactions on Womens Integrity l997l98z55, the government has proposed an training for the staff of the health and medical increased investment in concerning violence directed against women. The services in matters recommends that such training should contain modules Commission and that routines should be established victims of crime in general on for the in which victims of crime, other than women exposed to way

English Summary 31

violence, are received and dealt with. The Commission also that urges the responsibility given to the National Board of Health and Social Welfare to lead and evolve development work in matters concerning women exposed to violence should also include the problems that apply to victims of crime in general. Furthermore, the Commission considers that the quality of medical Certification of victims of crime needs improvement and therefore that the National Board proposes of Health and Social Welfare strengthens its supervision of the implementation of its general instructions on this matter. The question of medical Certification should also be taken part of doctors up as a

training.

The social welfare services

The social welfare services have an important part to play in the provision of support to victims of crime since its staffs frequently come in contact with them. The Commission recommends that a special provision be introduced into the Act Social Welfare on Services afñrming the responsibility born by the social welfare services for victims of crime. In addition, proposed that the improved training for the staffs of the social welfare services that suggested in the Bill on the Protection of Womens Integrity should also include the question of dealing with victims of crime in general. A similar recommendation applies to the governmenfs requirement that the National Board of Health and Social Welfare should lead and evolve development work in the matter of violence against women. Action programmes and routines should be established for dealing with victims of crime. The Commission also recommends that the question of whether damages awarded by reason of crime should influence the right to of support under the Act Social means on Welfare Services, should be studied by the committee which currently examining certain aspects of the operation of the Act and the tasks of the social welfare services Directive 1997: 109.

Mediation

Experiments are being conducted in various parts of Sweden with mediation between perpetrators of crime and their victims with the social welfare services initiating these activities being involved in or other ways. The Commission notes that mediation have advantages can for victims of crime always providing that due regard paid to them

32 English Summary sou 1998:40

mediation situations. The Commission considers that widened trials in mediation with continued assessment of their value

with together

would be beneficial.

Victim Compensation and Support Authority and the The Crime Fund for Victims of Crime

The Crime Victim Compensation and Support Authority

Commission of the opinion that the Crime Victim The and Support Authority has, through the activities which Compensation fulfilled the intentions of the legislator at the time of has developed, 1994. The overriding of these activities to its inception in purpose the rights, needs and interests of Victims of crime. The promote considers that there need to create crime victim Commission no a institution in combination with ombudsman whether as a separate or directorship of the Crime Victims Compensation and Support the Authority.

The Fund for Victims Crime

Fund for Victims of Crime, which set up at the same time as The was the Crime Victim Compensation and Support Authority, provides research, training, information and

significant support to

activities concerning victims of crime. The Fund

developmental

victim fee. This fee, of 300 Swedish largely financed by the crime offenders sentenced for more offences crowns, payable by one or imprisonment included in the scale of punishment for any for which offences. The Commission recommends that the present one of the allows financial contributions from the Fund to be limitation which activities only there special reasons for doing spent on ongoing are removed that voluntary organisations can receive so, should be so contributions from the Fund to support their work to a greater extent. Commission has also studied whether the voluntary or The of these fees needs be made effective but compulsory payment to more has not found this to be the case. income for the Fund, the Commis- In order, however, to provide victim fee should be increased to 500 sion suggests that the crime Such increase would provide the Fund with an Swedish crowns. an 7 million Swedish The Commission proposes extra crowns per year.

English Summary 33

that the extra income should be reserved for contributions to voluntary organisations, and primarily for ongoing activities.

Criminal injuries compensation and other questions of compensation

The responsibility for dealing with criminal injuries compensation was transferred from the Criminal Injuries Compensation Board to the Crime Victim Compensation and Support Authority when the latter

in 1994. The Commission considers that payment of crime was set up injury compensation under the Authority works well. However, the Commission wishes to recommend that possibility be introduced for

a the injured in especially necessitous cases, to receive an

person, advance compensation payable. The protection offered through

on any collective and private insurance against injuries arising from crime on the whole satisfactory.

Voluntary organisations

Voluntary organisations, which include the victim support bureaux and womens shelter organisations, constitute an important complement to the support given by the community to victims of crime. The Commission holds that vital to enlarge access to these organisations. The extra income of 7 million Swedish crowns per year derived from increase in the fee payable to the Fund for Victims

an of Crime should therefore be made available to voluntary organisations focusing work with victims of crime. These

on contributions could be used, for example, to employ crime victim assistants. The Commission rejects the idea that such assistants should be employed by the state by the National Victims Support

or Association. Instead what proposed that the victim support bureaux and other national organisations with an interest in collaboration should join together and apply for funding from the Fund for Victims of Crime. ln this crime victim assistants can be

way placed where the need exists. Such collaboration between the various local voluntary organisations should be accorded priority when allocating financial support from the Fund.

34 English Summary

Other measures to strengthen the position of victims of crime

The debt collection agencies obligation to give information to victims, etc.

The Commission has attempted, by means of inter alia a questionnaire to the countrys debt collection agencies, to evaluate a reform dating from 1994 which intended to make easier for a victim to obtain damages ordered by judicial decision. The victim, as physical person,

longer needs to initiate the implementation of the decision. The no judicial decision sent direct to the local debt collection agency which thereafter notiñes the victim. However, no valid follow-up has proved possible since no routine statistics exist to show the cases where notiñcation should The Commission recommends that

ensue. the National Tax Board to which the debt collection agencies are subordinated be required to see to that the statistics are improved in this respect. The National Tax Board should, moreover, devise better, easily understandable forms for the debt collection

more agencies to when notifying victim and for the making of

use a application for implementation. The National Courts Administration and the National Tax Board should also be required to prepare an information package the implementation procedure which can be

on given to both the victim and the sentenced person when the judicial decision taken.

Assistance to victims of crime abroad

The Commission has examined the provisions on legal assistance in foreign and financial assistance to Swedish citizens abroad which

cases

altered in 1994. The implementation of the provisions on legal were assistance studied in 1996 by the National Courts Administration

was while those financial assistance studied by the Ministry for

on were Foreign Affairs. The Commission noted that these studies concerned only handful of and considers therefore that no point would be

a cases served by making a fresh study.

Legislation on forensic psychiatric care

The Commission has examined the provisions which deal with the obligation of psychiatric unit in certain cases to inform the victim

a that sentenced to psychiatric care will be allowed to be away

a person

English Summary 35

from the unit. Since, however, the Committee on Coercive Psychiatric Care has taken up this question, the Commission sees no reason to present recommendations.

The responsibility the Prison and Probation Service to provide

victims with information

In a Bill submitted to Parliament entitled Changes in the legislation

the treatment of prisoners Bill 1997/98:95, the government has on presented a proposal on the question of providing information under certain circumstances to victims. What proposed inter alia that certain limited exceptions should be allowed from the obligation to inform victims about the planned sojourn of prisoner away from the

a prison when, by of the Surveillance provided or other

reason circumstances, such information manifestly unnecessary, or when the provision of such information can be thought to occasion a danger for the prisoners life or health. The government has also presented a Bill Certain changes in the system of sanctions" Bill 1997/98: 96 which contains proposal for law on the implementation of

a a new closed treatment for young offenders. In this proposed law there a provision information to victim which in all essentials similar

on a to what recommended above. The Commission considers that these proposals do not interfere with the rightful interest of victims to receive information about sojourns by perpetrators away from conditions of confinement.

Measures occasioned by against victims and witnesses

threats

The Commission has studied the various measures that can be taken when victim witness exposed to threats. The Commission has

a or also sought to investigate the scope of, and trends in, threats or other forms of aggression against victims and witnesses, through a study of the criminal statistics and by questionnaires to the police, prosecutors, courts, and advocates. Through the questionnaires, the Commission has also tried to find out the character of the threats has changed

time. The results of these enquiries suggest that relatively over

for victims and witnesses to be subjected to threats or other forms rare of aggression. And the statistics and replies to the questionnaires do not suggest that threats and other forms of aggression have increased in frequency have changed their character over recent years. In the

or majority of cases of threats against victims and witnesses the measures

36 English Summary

which can be taken by the criminal justice system under present provisions are sufñcient for their protection. Nevertheless, important that there should be preparedness and routines within the justice system to give such persons any necessary protection.

In order for better forms of protection in the more

to arrange serious the Commission recommends that the National Police

cases, Board be required, in collaboration with the Office of the Chief Public Prosecutor and the National Prison and Probation Service to devise a national action for the protection of victims and witnesses

programme in accordance with the principles laid down in Recommendation R 97 13 Threats against Witnesses, etc. of the Council of Europe.

on In addition, the National Courts Administration should be required to start experiments using video technology for the hearing of threatened witnesses in the courts.

The Commission has also given consideration to the question of whether should be possible under certain circumstances for victims and witnesses who fear threats to be for the accused. From

anonymous the enquiries made by the Commission appears that threats and other aggressive behaviour directed against victims and witnesses occur relatively infrequently and have not increased to great extent. This

any

against introducing such measure as does another finding argues a from the studies undertaken, namely that the threats and aggressive behaviour which does are primarily directed against persons

occur with whom the accused has, has had, a relationship. Making

or anonymity possible would not therefore provide protection in such

A strong objection to provision anonymity that under cases. a on questioning the identity of victims and witnesses would often become known to defence advocates, who would have to conceal that knowledge from their clients and thereby come into a conflict situation vis-â-vis the latter. ln the light of the foregoing, and the fact that the principle of public accessibility and the parties right to full access to the procedural material that should not be set aside unless there

one

exceptionally strong for doing so, the Commission does are reasons

consider that would be justified at present in recommending the not possibility of anonymity for witnesses and victims.

Protection for threatened persons in matters of national registration, for example, retention of registration of an original address despite removal to address which to be kept secret, has been

a new improved by provisions which, for the most part, entered into force

1 January 1998. Nevertheless, difñculties can still arise where on threatened involved in civil cases. In particular, the

persons are deterrnination of the competent court only be possible the

may threatened address revealed. The Commission

persons new

English Summary 37

recommends, therefore, that the protection of threatened persons be further improved by the addition of special provisions on the determination of the competent court in civil cases. further proposed that a possibility should be introduced for threatened persons who have obtained ñctitious personal identity registrations to be reimbursed for the expenses incurred in connection with a change of identity.

Crime prevention from the victims standpoint

Since the Commission began its work in June 1995 much has happened concerning crime prevention. The government has presented a national crime prevention programme which takes up the question inter alia of the connection between crime prevention work and work on behalf of victims of crime. A special committee has been set up to implement the crime prevention programme. The Commission wishes to emphasise the importance of considering the situation of victims of crime when developing crime prevention activities and assumes that this committee in the course of its work will bear in mind the consequences that crime prevention measures can have for victims of crime. Since there a connection between crime prevention and work to improve the situation of victims, the Commission notes that its proposals can be said to have a crime preventive effect.

Financial consequences of the Commissions recommendations

The majority of the recommendations made by the Commission can be carried through without entailing any noteworthy expense. The proposed increase in grants to voluntary organisations would be ñnanced by an increase in the fee payable by offenders to the Fund for Victims of Crime. The total effect of the Commissions recommendations, namely an improvement in the situation of victims of crime, can be expected to have positive consequences for societys economy in general through, for instance, a decrease in the number and duration of periods on sick leave. A reduction of the suffering endured by those who have been exposed to crime and an enhanced quality of life for them are advantages that cannot be measured in tenns of money.

Författningsförslag

l Förslag till lag om ändring i lagen 1988:609 om

målsägandebiträde

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen 1988:609 om målsägandebiträde

dels att lagens rubrik skall ha följande lydelse, dels att 1-4, 7 och 8 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas fyra nya paragrafer, 1 a-1 c och 5a§§.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag 1988:609 målsägan- Lag 1988:609 om målsägan-

om debiträde debiträde och Stödperson

När förundersökning har inletts skall ett särskilt biträde för målsäganden målsägandebiträde förordnas i mål om

brott enligt 6 kap. brottsbalken, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde,

2. brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, eller enligt 8 kap. 5 eller 6 § brottsbalken eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde,

annat brott enligt brottsbal- annat brott på vilket fängken, vilket fängelse kan else kan följa, om det med följa, det med hänsyn till hänsyn till målsägandens per-

om mâlsägandens personliga för- sonliga förhållanden och övriga hållanden och övriga omständig- omständigheter kan antas att heter kan antas att målsäganden målsäganden har ett särskilt har ett särskilt starkt behov av starkt behov av sådant biträde. sådant biträde.

Senaste lydelse 1994:59.

40 Författningsförslag

1 a §

När förundersökning har

inletts kan en lämplig person förordnas som stöd och hjälp stödperson åt målsågande som skall höras i mål om brott på vilket fängelse kan följa, om målsäganden har behov av ett sådant stöd.

I b §

Har efterlevande make, sam-

bo, bröstarvinge, fader, moder eller syskon till någon som dödats genom brott med hänsyn till sina personliga förhållanden eller andra omständigheter

behov av ett målsägandebiträde

skall ett sådant biträde förord-

när förundersökning har nas inletts.

Första stycket gäller också för förordnande av stödperson för

efterlevande.

För ett förordnande enligt denna paragraf gäller i övrigt samma bestämmelser som för ett

målsägandebiträde eller stöd-

person åt en målsägande.

1 c § Mâlsägandebiträde får förord- Målsägandebiträde och stödi högre rätt, åklagaren får förordnas i högre nas om person eller den tilltalade har över- rätt, åklagaren eller den

om klagat domen i ansvarsdelen. tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen.

Mâlsägandebiträde får inte Målsägandebiträde eller stöd-

förordnas sedan åklagaren har person får inte förordnas sedan beslutat att allmänt åtal inte åklagaren har beslutat att allskall väckas eller att sådant åtal mänt åtal inte skall väckas eller skall läggas ned. att sådant åtal skall läggas ned.

Målsågandebiträdet skall ta Målsågandebiträdet skall till vara målsågandens intressen bistå målsäganden med att föra i målet samt lämna stöd och talan om enskilt anspråk i anhjälp till målsäganden. ledning av brottet, om detta inte

Målsågandebitrådet skall görs av åklagaren. Målsägande-

bistå målsäganden med att föra biträder skall även i övrigt ta till talan om enskilt anspråk i an- vara målsågandens intressen i ledning av brottet, om detta inte målet och bistå målsäganden görs av åklagaren. med att få ut tilldömt skadestånd

samt lämna stöd och hjälp i

den mån målsågandens behov i

det avseendet inte tillgodoses av

en stödperson.

Målsägandebiträdets uppgift Målsägandebiträdets och kvarstår även om talan avskilts stödpersonens uppgift kvarstår enligt 22 kap. 5 § rättegångs- även om talan avskilts enligt 22

balken för att handläggas som kap. 5 § rättegångsbalken för att

särskilt mål enligt reglerna för handläggas som särskilt mål tvistemål, såvida inte målet enligt reglerna för tvistemål, handläggs enligt 1 kap. 3 d§ såvida målet inte handläggs rättegångsbalken. Målsägande- enligt l kap. 3 d § rättegångsbiträdets uppgift kvarstår också balken. Målsägandebiträdets och om tingsrättens dom överklagas stödpersonens uppgift kvarstår endast i fråga om enskilt an- också om tingsrättens dom

språk. överklagas endast i fråga om

enskilt anspråk.

Senaste lydelse 1994:59.

42 Författningsförslag

4§3

Målsägandebiträde förordnas Målsägandebiträde eller stödpå begäran målsäganden eller person förordnas på begäran av

av när det finns anledning målsäganden eller när det an-

annars till det. Vid förordnandet till- finns anledning till det. Vid

nars lämpas 26 § första stycket rätts- förordnande av målsägandebihjälpslagen 1996: 1619. träde tillämpas 26 § första styc-

ket rättshjälpslagen 1996:1619.

I fråga byte målsägandebiträde och rätt för sådant biträde att

om av sätta någon i sitt ställe tillämpas 26 § andra och tredje styckena

annan rättshj älpslagen.

Byte av stödperson får ske,

det finns skäl för det.

om

Målsägandebiträdet skall Målsägandebiträdet eller stöd-

entledigas, om det är påkallat personen skall entledigas, om med hänsyn till förhållandena i det är påkallat med hänsyn till målet eller det finns förhållandena i målet eller det

om annars skäl för det. annars finns skäl för det.

I övrigt tillämpas i fråga mâlsägandebiträde rättegångsbalkens

om

regler om rättegångsbiträde.

5 a §

Stödpersonen har rätt till

ersättning allmänna medel

av

för inställelse vid förhör under

förundersökningen och rätte-

gången enligt bestämmelser som

regeringen meddelar.

3 1996:1644.

Senaste lydelse

Författningsförslag 43

7§4

Beslut som avser stödperson

fattas under förundersökningen

av undersökningsledaren. Be-

slutet skall prövas av rätten om

ntâlsäganden begär det.

Beslut i frågor som avses i Beslut i övriga frågor som avdenna lag fattas av rätten. I de i denna lag fattas rätten.

ses av fall som avses i 6§ får dock I de fall i 6§ får

som avses målsägandebiträdet själv besluta dock målsägandebiträdet själv om utredning i samma utsträck- besluta utredning i

om samma ning som enligt 17 § rätts- utsträckning enligt 17 §

som hjälpslagen 1996:1619 gäller rättshjälpslagen 1996:1619 för biträde vid rättshjälp. gäller för biträde vid rättshjälp.

8§

Bestämmelserna i 31 kap. Bestämmelserna i 31 kap. rättegångsbalken om skyldighet rättegångsbalken om skyldighet för den tilltalade eller annan att för den tilltalade eller arman att till staten återbetala kostnader till staten återbetala kostnader för försvarare som enligt rättens för försvarare som enligt rättens beslut har betalats av allmänna beslut har betalats av allmänna medel gäller även i fråga om medel gäller även i fråga om kostnader för målsägandebiträ- kostnader för målsägandebiträde de. I mål där målsägandebiträ- och Stödperson. I mål där måldets uppgifter kvarstår enligt sägandebiträdets och stödperso- 3 § andra stycket gäller beträf- uppgifter kvarstår enligt

nens fande dessa kostnader bestäm- 3 § andra stycket gäller beträfmelserna i 18 kap. rättegångs- fande dessa kostnader bestämbalken om ansvar för motparts melserna i 18 kap. rättegångsrättegångskostnader. balken om ansvar för motparts

rättegångskostnader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

4 Senaste lydelse 1996:1644.

44 Författningsförslag

2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 10 kap. l 20 kap.l5 23 kap. 10 36 kap. 17 40 kap. 10 § och 49 kap. 5 § rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 kap.

1 § Laga domstol i tvistemål i allmänhet är rätten i den ort, där svaranden har sitt hemvist. Är svaranden folkbokförd i Sverige anses som hans hemvist den ort dår han folkbokförd den 1 november föregående år. var För bolag, förening eller annat samfund, stiftelse eller annan sådan inrättning gälle hemvist den ort, där styrelsen har sitt säte eller, som säte för styrelsen är bestämt eller styrelse finnes, där förvaltom ningen föres. Lag i fråga kommun eller annan sådan samma vare om menighet. Dödsbo sökes vid den rätt, där den döde skolat svara. Den icke äger känt hemvist sig inom eller utom riket som vare han uppehåller sig. Är han svensk medborgare och sökes där han sig riket eller är hans uppehållsort okänd, sökes

uppehåller utom

han där han inom riket senast haft hemvist eller uppehållit sig. Om en person har medgetts att använda fingerade personuppgifter enligt lagen 1991:483

om fingerade personuppgifter

eller om sekretess enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen 1980:100

gäller för personens folkbokföringsuppgijcter, får talan väck-

mot denne vid rätten i den as ort, där käranden har sitt hemvist. Saknar käranden hemvist i Sverige får talan väckas vid Stockholms tingsrätt.

1 1991:485. Senastelydelse

Författningsförslag

20 kap.

Målsägande, som hörs med Målsägande, som hörs med anledning av åklagarens talan, anledning av åklagarens talan, får åtföljas av lämplig person får åtföljas av en lämplig person som personligt stöd stödperson som personligt stöd under rätunder rättegången. Sådan stöd- tegången. En sådan person som person som rätten har kännedom rätten har kännedom om skall om skall om möjligt underrättas om möjligt underrättas om rätteom rättegången. gången.

I vissa fall kan mâlsägande- I vissa fall kan målsägandebiträde förordnas enligt lagen biträde och Stödperson förord- 1988 609 mälsägandebiträ- nas enligt lagen 1988:609 om

: om de. målsägandebiträde och stöd-

Målsägandebiträde skall person. kallas till huvudförhandling eller Målsägandebiträde och stödannat sammanträde i rätten där person skall kallas till huvudförmålsäganden eller målsägandens handling eller annat sammanställföreträdare skall höras. träde i rätten där målsäganden

eller målsägandens ställföreträ-

dare skall höras.

23 kap.

Vid förhör skall såvitt möjligt ett av undersökningsledaren anmodat trovärdigt vittne närvara.

Undersökningsledaren skall bestämma om någon annan än ett vittne får närvara vid förhör. Vid förhör, enligt 18 § andra stycket hålls

som på den misstänktes begäran, har han och hans försvarare rätt att närvara. Även vid förhör får försvarare närvara, det kan ske

annat om utan men för utredningen.

Målsägandebiträde har rätt att Målsägandebiträde har rätt att närvara vid förhör med målsä- närvara vid förhör med målsäganden. Detsamma gäller en ganden. Detsamma gäller en Stödperson, om hans närvaro Stödperson, om hans närvaro inte är till men för utredningen. inte är till men för utredningen,

liksom ett personligt stöd enligt

20 kap. 15 § rättegångsbalken.

Senaste lydelse 1994:420.

46 Författningsförslag sou 1998:40

Är den hörs under 15 år, bör den har vårdnaden

som som om honom närvarande vid förhöret, om det kan ske utan men för

vara utredningen.

Undersökningsledaren får förordna att vad som förekommit vid förhör inte får uppenbaras.

36 kap.

Ett vittnesförhör skall inledas den part som åberopat förhöret,

av

inte rätten bestämmer armat. Vid förhöret skall vittnet först om beredas tillfälle att på egen hand eller, om det behövs, med stöd av frågor avge sin berättelse i ett sammanhang.

Motparten skall sedan få tillfälle att höra vittnet. Om motparten inte är närvarande eller det anledning behövs, bör rätten leda

om av annan denna del av förhöret.

Därefter får rätten och parter- Därefter får rätten och parter-

ställa ytterligare frågor till ställa ytterligare frågor till na na vittnet. Den part åberopat vittnet. Den part som åberopat

som förhöret bör först få tillfälle till förhöret bör först få tillfälle till detta. detta. Även målsägande

en som

inte för talan har rätt att ställa

frågor till vittnet.

Har ingen parterna eller båda åberopat förhöret, skall detta

av inledas rätten, om det inte är lämpligare att någon av parterna

av inleder förhöret.

Frågor, sitt innehåll, sin form eller sättet för deras

som genom framställande inbjuder till visst får inte ställas annat än om det

svar, vid förhör enligt andra stycket behövs för att undersöka i vad mån vittnets berättelse stämmer med det verkliga händelseförloppet. Rätten skall avvisa frågor, uppenbart inte hör till saken eller som är

som förvirrande eller annat sätt otillbörliga.

40 kap.

10 §

Då sakkunnig höres munt- Då sakkunnig höres muntligen, företages förhöret ligen, företages förhöret av

av rätten. Med rättens tillstånd må rätten. Med rättens tillstånd må dock sakkunnig höras parter- dock sakkunnig höras av parter-

av

Rätten och parterna äge Rätten och parterna äge na. na. ställa frågor till den sakkunnige. ställa frågor till den sakkunnige.

Även målsägande inte

en som

3 lydelse 1987:747.

Senaste

sou 1998:40 Författningsförslag 47

för talan i målet får ställa frå-

gor till denne.

Rätten skall avvisa frågor, som uppenbart höra till saken eller som äro förvirrande eller eljest otillbörliga.

Har den sakkunnige avgivit skriftligt utlåtande, må, om rätten finner det lämpligt, utlåtandet helt eller delvis uppläsas.

49 kap.

En tingsrätts beslut får överklagas särskilt, om tingsrätten i beslutet

avvisat ett ombud, ett biträde eller en försvarare eller ogillat ett yrkande om detta,

2. ogillat ett yrkande av tredje man att få delta i rättegången som intervenient eller målsägande eller prövat fråga enligt 13 kap. 7 § om Övertagande av ett käromål,

förelagt en part eller någon annan att lägga fram skriftligt bevis eller att tillhandahålla föremål för eller besiktning eller vid

syn prövning enligt 3 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § andra stycket 4 eller 5 yttrandefrihetsgrundlagen funnit det vara av synnerlig vikt att en uppgift som avses där lärrmas vid vittnesförhör eller förhör med en part under sanningsförsäkran,

4. prövat en fråga om utdömande av förelagt vite eller häkte eller om för förseelse i rättegången eller om skyldighet för någon att

ansvar ersätta rättegångskostnad,

prövat fråga ersättning eller förskott av allmänna medel

en om till målsägande eller enskild part eller ersättning eller förskott till

om biträde, försvarare, vittne, sakkunnig eller någon annan,

6. prövat fråga i tvistemål kvarstad eller annan åtgärd enligt

en om 15 kap. eller i brottmål om häktning, restriktioner enligt 24 kap. 5 a en åtgärd som avses i 25-28 kap. eller omhändertagande enligt 28 kap. brottsbalken,

7. avslagit en begäran om avslagit en begäran om biträde eller försvarare eller till Stödperson, biträde eller försådant uppdrag utsett någon svarare eller till sådant uppdrag annan än parten föreslagit, utsett någon annan än parten

föreslagit,

8. prövat fråga gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen

en som 1996:1619 i annat fall än som avses i 5 eller

4 Senaste lydelse 1996:1624.

48 Födattningsförslag

9. avslagit begäran att ersättning till vittne som åberopats av

en om

enskild part skall utgå allmänna medel enligt 36 kap. 24 § andra en av stycket eller

10. prövat fråga enligt 33 kap. brottsbalken om avräkning av

en tiden för vissa frihetsberövanden.

Denna lag träder i kraft den l juli 1999.

sou 1998:40 Författningsförslag 49

3 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken

Härigenom föreskrivs att 14 kap. 3 § äktenskapsbalken skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 kap.

3 §

Äktenskapsmâl tas upp av Äktenskapsmâl tas upp av

tingsrätten i den ort där kvinnan tingsrätten i den ort där kvinnan eller mannen har sitt hemvist. eller mannen har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i Har ingen av dem hemvist här i landet, tas målet upp av Stock- landet eller har den make som holms tingsrätt. har hemvist här medgetts att

använda fingerade personupp-

gifter enligt lagen 1991:483

om fingerade personuppgifter

eller gäller sekretess enligt

7kap. 15 § sekretesslagen

1980:100 för den makens

folkbokföringsuppgzfter, tas

målet upp av Stockholms tings-

rätt.

Denna lag träder i kraft den l juli 1999.

50 Författningsförslag

4 Förslag till lag ändring i föräldrabalken om

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 17§ föräldrabalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

Frågor vårdnad eller Frågor om vårdnad eller om umgänge rätten i den umgänge tas upp av rätten i den tas upp av där barnet har sitt hemvist. ort där barnet har sitt hemvist. ort Sådana frågor kan även Har barnet medgetts att antas upp i samband med äktenskapsmål. vända fingerade personuppgifter Om det inte finns någon behörig enligt lagen 1991:483 om domstol, frågorna fingerade personuppgifter eller tas upp av Stockholms tingsrätt. gäller sekretess enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen 1980:100

för barnets folkbokföringsupp-

gifter tas sådana frågor upp av rätten i den ort där käranden har sitt hemvist eller, om denne saknar hemvist i Sverige, av Stockholms tingsrätt. Frågor om vårdnad och umgänge kan tas även i samband med äktenupp skapsmål. Om det inte finns någon behörig domstol, tas frågorna av Stockholms upp tingsrätt. Frågor vårdnad i 4-8 och 10 §§ samt 10 b § andra om som avses stycket frågor umgänge i 15 § handläggs i den samt om som avses ordning föreskriven för tvistemål. Står barnet under vårdnad som är båda föräldrarna eller dem och är föräldrarna överens i av en av saken, får de väcka talan genom gemensam ansökan. Övriga frågor vårdnad handläggs i den ordning som gäller för om domstolsärenden. I mål vårdnad kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan om stärrming.

1 lydelse 1994:1433. Senaste

Färfattningsförslag 51

Dom i mål om vårdnad eller umgänge får meddelas utan huvudförhandling, om parterna är överens i saken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

52 Författningsförslag

5 Förslag till lag om ändring i lagen 1991:483 om

fingerade personuppgifter

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen 1991:483 om fingerade personuppgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Rikspolisstyrelsen skall bistå den som har fått medgivande att använda fingerade personuppgifter vid kontakter med andra myndigheter och i övrigt lämna den hjälp som krävs, om den enskildes hjälpbehov inte kan tillgodoses annat sätt.

Rikspolisstyrelsen får i skälig

omfattning tillerkänna den person som har medgetts att använda fingerade personuppgifter ersättning för de kostnader som kan ha uppkommit till följd av medgivandet, i den mån ersättning inte kan utgå på annat sätt.

Rikspolisstyrelsens beslut i ersättningsfrågan skall på begäran av den enskilde prövas av Stockholms tingsrätt. Begäran om en sådan prövning skall göras hos Rikspolisstyrelsen, som i så fall skall överlämna ärendet till rätten.

Denna lag träder i kraft den l juli 1999.

1 Senaste lydelse 1997:988.

Författningsförslag 53

6 Förslag till förordning om ändring i förordningen

besöksförbud

1988:691 om tillämpningen av lagen om

Härigenom föreskrivs att 4 § förordningen 1988:691 om tillämpningen lagen besöksförbud skall ha följande lydelse.

av om

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om domstol eller åklagare meddelar beslut om besöksförbud

en en eller häver eller ändrar ett sådant beslut, skall kopia av beslutet genast sändas till polismyndigheten på den ort där förbudet helt eller huvudsakligen avses gälla.

Om parterna i ett ärende om

besöksförbud har gemensamma

barn eller om förbudet avser ett

barn, skall kopia av beslutet

en

genast sändas även till social-

nämnden på den ort där barnet

huvudsakligen vistas.

Bestämmelser rapportering till Rikspolisstyrelsen i fråga om

om besöksförbud finns i förordningen 1970:517 rättsväsendets

om informationssystem. Bestämmelser om registrering av beslut om besöksförbud finns i polisregisterkungörelsen 1969:38 och efterlysningskungörelsen 1969:293.

i

L i förordning träder i kraft den 1 juli 1999.

Denna

Senaste lydelse 1996:86.

54 Fözfattningsförslag

7 Förslag till lag om ändring i lagen 1987:713 om

homosexuella sambor

Härigenom föreskrivs att lagen 1987:713 om homosexuella sambor skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Om två personer bor tillsammans i ett homosexuellt förhållande, skall vad som gäller i fråga om sambor enligt följande lagar och bestämmelser tillämpas även på de homosexuella samborna:

lagen 1987:232 om sambors gemensamma hem,

2. ärvdabalken,

jordabalken,

4. 10 kap. 9 § rättegångsbalken,

5. 4 kap. 19 § första stycket utsökningsbalken,

19 § första stycket, punkt 1 nionde stycket och punkt 3 sjunde stycket anvisningarna till 31 § samt punkterna 3 a, 3 b och 4 av

av anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen 1928:370,

7. lagen 1941:416 om arvsskatt och gåvoskatt,

bostadsrättslagen 1991:614,

lagen 1981:131 om kallelse okända borgenärer,

10. 5 kap. 18 § tredje stycket fastighetsbildningslagen 1970:988,

11. 10 § insiderlagen 1990:1342,

12. 14 kap. 3 4 § tredje stycket och 8 § tredje stycket vallagen 1997:157,

13. 36 § första stycket lagen 1972:704 om kyrkofullmäktigeval, m.m.,

14. 4 § lagen 1997:159 om brevröstning i vissa fall, 15. lagen 1993: 1469 om uppskovsavdrag vid byte av bostad,

16. 10 kap. 18 11 kap. 15 och 16 §§, 12 kap. 7 och 8 §§ samt 16 kap. 7 och 9 §§ föräldrabalken,

17. säkerhetsskyddslagen 17. säkerhetsskyddslagen 1996:627, samt 1996:627,

18. lagen 1996:1231 om 18. lagen 1996:1231 om skattereduktion för fastighets- skattereduktion för fastighetsskatt i vissa fall vid 1997-2001 skatt i vissa fall vid 1997-2001 års taxeringar. års taxeringar, samt

1 Senaste lydelse 1997:775.

Författningsfärslag 55

19. lagen 1988:609 om

målsägandebitrâde och stöd-

person. Förutsätter dessa lagar eller bestämmelser att samborna skall vara ogifta, gäller det också de homosexuella samborna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

8 Förslag till lag om ändring i lagen 1994:419

om

brottsofferfond

Härigenom föreskrivs att l § lagen 1994:419 om brottsofferfond skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Den som döms för ett eller Den som döms för ett eller flera brott skall, om fängelse flera brott skall, om fängelse ingår i straffskalan för något av ingår i straffskalan för något av brotten, i domen åläggas att brotten, i domen åläggas att betala en avgift 300 kr. betala en avgift på 500 kr. Detsamma gäller när fråga om Detsamma gäller när fråga om ansvar för brott tas upp av ansvar för brott tas upp av åklagare genom strafföreläggan- åklagare genom strafföreläggande. de.

Avgift skall inte tas ut om pâföljdseftergift meddelas.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den l juli 1999.

För brott som har begåtts före ändringens ikraftträdande gäller inte den högre avgiften.

Författningsförslag 57

9 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen

1980:620

Härigenom föreskrivs att det i socialtjänstlagen 1980:620 skall tas in en ny paragraf, 8 a av följande lydelse.

Föreslagen lydelse

8 a §

Socialnämnden bör verka för

att den som har drabbats av

brott får det städ och den hjälp

som den brottsdrabbade perso-

nen liksom dennes anhöriga be-

häver.

Denna lag träder i kraft den l juli 1999.

58 Författningsförslag

10 Förslag till lag om ändring i brottsskadelagen

1978:413

Härigenom föreskrivs att det i brottsskadelagen 1978:413 skall tas in en ny paragraf, 18 av följande lydelse.

Föreslagen lydelse

18 § Om det med hänsyn till den skadelidandes behov av omedelbar hjälp finns synnerliga skäl, får brottsskadeersättningen helt eller delvis betalas ut i förskott.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.

Författningsförslag

ll Förslag till förordning ändring i förtmder-

om

sökningskungörelsen 1947:948

Härigenom föreskrivs att 13 a 13 b § och 14§ förundersökningskungörelsen skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l3a§

Målsäganden skall om möjligt Målsäganden skall om möjligt underrättas om att åklagaren underrättas om att åklagaren under vissa förutsättningar kan under vissa förutsättningar kan föra talan om enskilt anspråk i föra talan om enskilt anspråk i anledning av brott och om möj- anledning av brott och om möjligheterna att få ersättning enligt ligheterna att ersättning enligt brottsskadelagen 1978:413. I brottsskadelagen 1978:413. I samband därmed bör också på samband därmed bör också på lämpligt sätt upplysning lämnas lämpligt sätt upplysning länmas om de regler som gäller för om de regler som gäller för handläggningen av sådana an- handläggningen av sådana anspråk. Är brottet sådant att det språk. Är brottet sådant att det kan komma i fråga att förordna kan komma i fråga att förordna målsägandebiträde enligt lagen målsägandebiträde eller stöd- 1988:609 om målsägandebiträ- person enligt lagen 1988:609 de eller att meddela besöksför- om målsägandebiträde och bud enligt lagen 1988:688 om Stödperson eller att meddela besöksförbud, skall målsägan- besöksförbud enligt lagen den så snart som möjligt under- 1988:688 om besöksförbud, rättas om de regler som gäller skall målsäganden så snart som för förordnande av målsägande- möjligt underrättas de regler

om biträde eller meddelande av gäller för förordnande av

som besöksförbud. målsägandebiträde och stöd-

person eller meddelande av be-

söksförbud.

Målsäganden skall i lämplig Målsäganden skall i lämplig utsträckning ges information om utsträckning ges information om reglerna om stödperson i 20 reglerna om personligt stöd kap. 15§ och 23 kap. 10§ enligt 20 kap. 15 § och 23 kap. rättegångsbalken, om möjlig- 10 § rättegångsbalken, om

1 Senaste lydelse 1997:411.

heterna att få rättshjälp och möjligheterna att få rättshjälp rådgivning enligt rättshjälpsla- och rådgivning enligt rätts-

1996:1619 vilka hjälpslagen 1996:1619 samt gen samt om myndigheter, organisationer och om vilka myndigheter, organisaandra kan lämna stöd och tioner och andra som kan lämna

som hjälp. stöd och hjälp.

13b§2

Målsäganden skall tillfrågas Mälsäganden skall tillfrågas

han eller hon vill bli under- han eller hon vill bli underom om rättad beslut att förun- rättad beslut om att förun-

om om om dersökning inte skall inledas dersökning inte skall inledas eller att inledd förunder- eller att en inledd förunder-

en sökning skall läggas ned, beslut sökning skall läggas ned, beslut

att åtal inte skall väckas, att åtal skall väckas eller att om om tidpunkt för huvudförhandling i åtal inte skall väckas, tidpunkt målet samt dom i målet. för huvudförhandling i målet

samt dom i målet.

Läggs förundersökning ned eller beslutas att åtal inte skall

en väckas, skall den hörts skäligen misstänkt för brottet

som som underrättas

.

Beslutas att förundersökning Beslut att åtal har väckts eller inte skall inledas eller att att förundersökning inte skall

en inledd förundersökning skall inledas eller att en inledd förläggas ned eller att åtal inte undersökning skall läggas ned skall väckas, skall underrättelse eller att åtal inte skall väckas, ske till målsägande angett skall underrättelse ske till mål-

som brottet eller anmält enskilt sägande angett brottet eller

som anspråk i anledning brottet anmält enskilt anspråk i anled-

av eller begärt att bli underrättad. ning brottet eller begärt att

av Har den övertagit målsä- bli underrättad. Har den som

som gandens anspråk gjort anmälan övertagit målsägandens anspråk

enskilt anspråk, skall även gjort anmälan om enskilt anom han underrättas. språk, skall även han under-

rättas.

Underrättelse enligt andra stycket behövs inte vid beslut av polismyndighet att inte inleda eller att lägga ned en förunder-

om

2 1994:429.

Senastelydelse 3 1996:469.

Senastelydelse

Författningsförslag 61

sökning, om utredningen inte lett så långt att någon varit skäligen misstänkt för brottet. Underrättelse till målsäganden skall dock alltid ske om mâlsäganden har begärt det.

Om en myndighet, en kommun, ett landsting eller en kyrklig kommun som har att handlägga disciplinärenden enligt lagen 1994: 181 l om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. har gjort en åtalsanmälan, skall den som gjort âtalsanmälan genast underrättas om en åtgärd som avses i andra stycket eller om att ett väckt åtal har lagts ned.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1999.

12 Förslag till förordning om ändring i förordningen

ersättning allmänna medel till vittnen,

1982:805 om av

m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 § i förordningen 1982:805 om ersättning allmänna medel till vittnen, m.m. skall ha följande

av lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ersättning för tidsspillan får Ersättning för tidsspillan får betalas till den på grund av betalas till den som på grund av

som inställelsen mister inkomst eller inställelsen mister inkomst eller gör ekonomisk förlust. gör ekonomisk förlust.

annan annan Ersättningen får bestämmas till Ersättningen får bestämmas till det belopp den det belopp svarar mot den

som svarar mot som faktiska förlusten, dock högst faktiska förlusten, dock högst 300 kronor dag. 300 kronor per dag eller, om

per

den ersättningsberättigade är

förordnad som Stödperson,

högst 600 kr per dag.

Om särskilda skäl föreligger får ersättning för tidsspillan betalas med högre belopp till den som är bosatt på utrikes ort.

Denna förordning träder i kraft den l juli 1999.

1 lydelse 1988:323.

Senaste

Författningsförslag 63

13 Förslag till förordning ändring i förordningen

om

1994:426 om brottsofferfond

Härigenom föreskrivs att 1 § förordningen 1994:426 om brottsofferfond skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Bidrag från brottsofferfonden får lämnas för att stödja forskning, utbildning, information och annan utvecklingsverksamhet som gäller brottsofferfrågor och som bedrivs av ideella organisationer eller i privat eller offentlig regi.

Bidrag får lämnas till löpande verksamhet bara om det finns särskilda skäl.

Denna förordning träder i kraft den l juli 1999.

1 Senaste lydelse 1995:348.

14 till förordning ändring i förordningen

Förslag om

1997:408 om målsägandebiträde

Härigenom föreskrivs att 2 och 5 §§ förordningen 1997:408 om

målsägandebiträde skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

förordning innehåller Denna förordning innehåller Denna bestämmelser tillämpning bestämmelser tillämpning av om av om lagen 1988:609 målsägan- lagen 1988:609 om målsäganom debiträde. debiträde och stödperson.

Vid tillämpning lagen Vid tillämpning av lagen av 1988 609 målsägandebiträ- 1988:609 om målsägandebiträ- : om de och denna förordning de och stödperson och denna anses biträdande jurist på förordning anses som biträdande som en advokatbyrå den har avlagt jurist på advokatbyrå den som en de kunskapsprov har före- har avlagt de kunskapsprov som som skrivits för behörighet till do- har föreskrivits för behörsom marämbetet och har antecknats ighet till domarämbetet och har

register hos Sveriges advo- antecknats i ett register hos i ett katsamfund anställd Sveriges advokatsamfund som som som på byrån. anställd biträde på byrån. biträde som

till den har Ersättning till den som har Ersättning som medverkat vid utredning enligt medverkat vid utredning enligt

lagen 1988:609 målsägan- lagen 1988:609 om målsäganom till skäligt debiträde och Stödperson bedebiträde bestäms ett Den kostnad stäms till ett skäligt belopp. Den belopp. som anges i 17 § rättshjälpslagen kostnad som anges i 17 § rätts- 1996:1619 skall beräknas hjälpslagen 1996:1619 skall exmervärdesskatt. beräknas exklusive mervärdesklusive skatt. ersättning för inställelse för den har medverkat vid I fråga om som utredningen tillämpas bestämmelserna beräkning av ersättning av om allmänna medel till vittnen.

Författningsförslag 65

Den som begär ersättning för en utredning är skyldig att lämna de uppgifter som behövs för att ersättningen skall kunna bestämmas. Den tid som har lagts ned uppdraget skall alltid anges.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1999.

1 och arbete

Utredningens uppdrag

1 l Utredningsuppdraget

.

Utredningen skall enligt direktiven, bilaga utvärdera de åtgärder som den senaste tioårsperioden har vidtagits på brottsofferområdet.

Enligt direktiven föreligger det betydande svårigheter att få en samlad överblick över samtliga åtgärder som har vidtagits på brottsofferomrâdet och hur de har utfallit. Det anges att det är av stor betydelse, inte minst ekonomiska skäl, att åtgärderna sätts in där

av de verkligen behövs och att olika åtgärder i möjligaste mån samord-

Utvärderingen skall därför innehålla bred redogörelse för de nas. en åtgärder har vidtagits på brottsofferområdet och den skall inriktas

som på frågan hur den samlade effekten de genomförda lagändringarna

av samt de övriga åtgärderna påverkat situationen för brottsoffren. Enligt direktiven är det viktigt att belysa hur regelsystemet tillämpas på myndighetsnivå, dvs. hur lagändringar m.m. har fallit ut i praktiken.

Utredningen skall vidare belysa behovet av ytterligare utveckling

sådana stödfunktioner som brottsofferjourer och kvinnojourer, t.ex. av i form ett system med lekmän som stöd till brottsoffer på liknande

av

de s.k. lekmannaövervakarna inom krimininalvården. Det bör sätt som enligt direktiven övervägas Brottsoffermyndigheten skulle kunna

om ha en roll i det sammanhanget.

Vidare ingår i utredningsuppdraget att undersöka och göra en bedömning användningen brottsofferfondens medel. Den

av av brottsförebyggande verksamheten skall också belysas och vidtagna åtgärder bör redovisas och effekterna analyseras från brottsoffersynpunkt.

Utredningen skall även undersöka om omfattningen av hot mot vittnen m.fl. har ökat och någon förändring har skett när det gäller

om arten de hot förekommer. Vidare skall utredningen undersöka

av som i vilken omfattning de problem fimis skulle kunna lösas med

som möjligheter till anonymitet och i vilken omfattning andra åtgärder krävs.

Det ingår också i uppdraget att utvärdera lagen om målsägandebiträde. Det i direktiven att eventuella förändringsförslag på

anges området bör föregås undersökning om hur lagen har

av en noggrann

fungerat i praktiken.

I utredningens uppdrag ingår även att utvärdera de förändringar

68 Utredningens uppdrag och arbete

har gjorts i fråga möjligheten till rättsligt bistånd till som om

brottsoffer i utlandsangelägenheter.

Utredningen skall också undersöka erfarenheterna av lagen om besöksförbud från brottsoffersynpunkt.

I uppdraget ingår vidare att lämna de förslag till lagändringar och förändringar i andra avseenden utvärderingen kan ge anledning

som till. Förslagens kostnadskonsekvenser skall redovisas och i den mån förslagen innebär ökade kostnader skall finansiering av förslagen

en anvisas. Enligt direktiven skall arbetet i första hand ta sikte på att finna lösningar innebär omfördelning så att de

som en av resurserna används bäst främjar brottsoffrens situation.

på det sätt som

1.2 Utredningens arbete

Utredningens arbete inleddes den 1 januari 1996.

Utredningen har haft sammanträden med experterna vid tio tillfällen. Ett sammanträdena har skett i form av en två dagars

av konferens.

Utredningen har sammanträtt med referensgruppen vid tre tillfällen. I referensgruppen har ingått företrädare för Brottsofferjourernas riksförbund, Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige, Psykologförbundet, Rikskvinnocentrum i Uppsala för kvinnor som misshandlats och våldtagits, Länsförsäkringsbolagens AB i Stockholm samt Riksorganisationen brott Våga Värna Varandra. Vid dessa

mot sammanträden har förutom de förordnats även deltagit

personer som Eva Hassel-Calais och Per Svensson från Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige respektive Brottsofferjourernas riksförbund.

För skaffa underlag för bedömning om bl.a. omfattningen av

att en antalet hot och andra övergrepp mot målsäganden och vittnen har utredningen skickat enkäter till polis- och åklagarmyndigheter, tingsrätter samt till Sveriges Advokatsamfund. En sammanställning av enkätsvaren finns i bilagorna 2-5.

Utredningen har vidare skickat enkäter till samtliga brottsoffer- och kvinnojourer för att in synpunkter flera av de frågor som utredningen arbetat med. Svaren finns sammanställda i bilaga

Vidare enkätundersökning genomförts bland samtliga krono-

har en fogdemyndigheter för att undersöka hur 1994 års lagändring i syfte att underlätta för målsägande att få ut ett tilldömt skadestånd har fungerat. Denna enkätundersökning redovisas i avsnitt 9.1.2.

Utredningen har vidare tillskrivit samtliga stift inom Svenska kyrkan, Frälsningsarmén, Svenska Mansjourers riksorganisation, Rädda Barnens riksförbund, Barnens Rätt I Samhället BRIS, Sveriges

Utredningens uppdrag och arbete 69

Kvinnojourers riksförbund och Barnombudsmannen för upplysningar om brottsofferinriktat arbete som bedrivs i organisationerna samt för att få in synpunkter till utredningen.

I syfte att undersöka våra nordiska grannländers lagstiftning om behandlingen av målsägande och vittnen har utredningen inhämtat upplysningar från respektive lands Justitiedepartement. Upplysningarna finns sammanställda i bilaga

Vidare har utredningen uppdragit ñl. dr Ingrid Sahlin, Sociologiska institutionen, Lunds universitet, att undersöka bl.a. brottsoffers erfarenheterna av lagen om besöksförbud och lagen om mâlsägandebiträde. Rapporten Besöksförbud och mâlsägandebiträde: Brottsoffers erfarenheter finns som bilaga 8 och är närmare presenterad i avsnitt 4.3.3.

I enlighet med direktiven har utredningen den 12 juni 1996 lämnat en redovisning till regeringen om utredningens inledande arbete.

Utredningen har den 22 oktober 1997 avgett ett remissyttrande över departementspromemorian Några frågor om brottsskadeersättning Ds 1997:45. Yttrandet finns som bilaga

Utredaren har vid årsmötet för Nämndemannaföreningen vid Norrköpings tingsrätt den 29 februari 1996 åhört ett föredrag angående ett kvinnovåldsprojekt, projekt Frideborg, i Norrköping.

Utredningen har deltagit i Riksâklagarens seminarium om grova våldsbrott den 10-11 april 1996, Köpmannaförbundets konferens "Crimes against Retail Business" den 17 april 1996, Brottsofferjourernas riksförbunds nordiska konferens den 19-20 april 1996, konferensen "Brottsoffer i fokus anordnad av Brottsofferjourernas riksförbund i Södertälje den 15 augusti 1996, ett brottsofferseminarium anordnat Kriminalvetenskapligt Nätverk i Lund den 19

av september 1996, ett seminarium om brottsofferforskning arrangerat av Brottsoffermyndigheten i Stockholm den 16 oktober 1996, ett seminarium "Brottsoffret i rättsprocessen anordnat -av Brottsofferjourernas riksförbund, Riksâklagaren, Domstolsverket, Sveriges Advokatsamfund och Brottsoffermyndigheten den 12 november 1996 i Göteborg.

Utredningens tidigare sekreterare Mats Sjösten har som före-

dragshållare deltagit i Brottsofferjourernas riksförbunds seminarium

"Brottsoffret i fokus" i Lund den 23 april 1996 och i Brottsofferjouernas riksförbunds ordförandekonferens i Stockholm den 19 september 1996.

Vidare har utredningen har företagit en studieresa till England den 2-5 december 1996. Utredningen besökte därvid Croydon Combined Court Center, Victim Support Witness Service at Knightbridge Crown Court, Victim Support National Office, New Scotland Yard Criminal

70 Utredningens uppdrag och arbete

Justice Protection Unit och Home Office Procedure and Victims

Unit.

har deltagit i och utredaren har hållit föredrag vid

Utredningen Helsingborgs Brottsofferjoursförenings Brottsofferdag i Helsingborg den 28 januari 1997.

Sekreteraren har deltagit i ett seminarium "Vittnesstöd Utan vittnen

anordnat Brottsofferjourernas riksförbund den 20

ingen rättegång" av

februari 1997 i Göteborg.

Utredningen har varit närvarande vid sammanträden med Brottsof-

råd den 21 april och med myndighetens nämnd den

fennyndighetens

12 maj 1997. Båda sammanträdena ägde rum i Stockholm.

har vidare gjort studiebesök på Brottsoffennyndig-

Utredningen

1996, hos Brottsofferjourernas riksförbund den 12 heten den 9 maj

1996, hos den enhet vid polismyndigheten i Göteborg som

juni

handlägger frågor s.k. trygghetspaket den 27 november 1996, vid

om

Vård- och Diakonicentrum den 17 januari 1997, hos Växjö

Fodgaröds

Brottsofferjour och Växjö tingsrätt den 16 april 1997, hos Riks-

för kvinnor har misshandlats och våldtagits den kvinnocentrum som 10 juni 1997, hos Kvinnojouren ADA i Göteborg den 3 september 1997, hos Kvinnojouren i Mölndal den 4 september 1997, hos

Kvinnohuset i Norrköping den 9 september 1997 och hos Föreningen

för Kvinnojourer i Sverige den 16 september 1997.

Riksorganisationen

Vidare har utredningen deltagit i 9th International Symposium on

i Amsterdam, Nederländerna den 25-29 augusti 1997.

Victimology

Utredningen har också sarnmanträffat med representanter för ett antal de större försäkringsbolagen den 11 juni 1997.

av

Sekreteraren har hållit föredrag vid utbildning av poliser i brottsofferfrågor Polishögskolan den 25 september 1997.

Utredaren har deltagit i och hållit föredrag ett seminarium Brottsoffret i Rättsprocessen" den 14 november 1997 i Jönköping. Seminariet arrangerades Brottsofferjourernas riksförbund i

av samverkan med Brottsoffermyndigheten, Domstolsverket, Riksåklagaren och Sveriges Advokatsamfund.

Utredningen har under arbetets gång haft kontakter med bl.a.

Brottsoffermyndigheten, Domstolsverket, Kriminalvärdsstyrelsen, Riksskatteverket, Rättshjälpsmyndigheten och Rikspolisstyrelsen, Tvångspsykiatrikommittén dir. 1995: 140.

Regeringen har beslut den 22 augusti 1996 till utredningen

genom överlänmat Domstolsverkets rapport Mâlsägandebiträde en

utvärdering lagen målsägandebiträde DV-rapport 1996:2,

av om

såvitt frågor ersättning till målsägandebiträden, och en utom avser om promemoria, daterad den 7 februari 1996, upprättad av Utrikesdepartementet biståndet till offer för våldsbrott enligt 4 a § lagen

om

Utredningens uppdrag och arbete 71

1973: 137 ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet.

om Vidare har regeringen överlärrmat ett antal skrivelser till utredningen.

Till utredningen har muntliga och skriftliga synpunkter lämnats i olika brottsofferfrägor från olika organisationer, personer som i sitt yrke kommer i kontakt med brottsofferfrágor samt enskilda personer.

1.3 Generella direktiv

För samtliga kommittéer och särskilda utredare gäller vissa generella direktiv, nämligen direktiv att redovisa regionalpolitiska konsekvenser dir. 1992:50, att pröva offentliga åtaganden dir. 1994:23, att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser dir 1994:142 och att redovisa konsekvenser för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet dir. 1996:49. Utredningen kommer i kapitel 11 om Brottsförebyggande verksamhet ur ett brottsofferperspektiv redovisa överväganden som innefattar det sistnämnda generella direktivet. I övrigt har de generella direktiven beaktats men med hänsyn till uppdragets karaktär har utredningen inte funnit skäl att göra nâgra särskilda överväganden beträffande dessa.

2 Allmän

bakgrund

2. 1 Inledning

Brottsoffren länge eller mindre bortglömd grupp i

var en mer samhället. Varken inom forskning eller lagstiftning uppmärksammades deras situation förrän tämligen sent, i Sverige främst från 1980-talet och framåt.

I detta kapitel redovisas olika definitioner av begreppet brottsoffer och utredningens användning begreppet. Vidare redogörs för

av Statistiska centralbyråns offerundersökningar och Våldskommissionens redovisning av offerrisker. Därefter behandlas Förenta Nationernas deklaration brottsoffers rättigheter och Europarådets rekommenda-

om tion om brottsoffers ställning i den straffrättsliga processen. Avslutningsvis återfinns ett avsnitt om vanliga reaktioner hos personer som har utsatts för ett brott.

2.2 Brottsofferbegreppet

Begreppet brottsoffer kan definieras på olika sätt. Utredningen

i betänkandet med benämningen brottsoffer främst fysiska

avser

direkt har drabbats ett brott. I vissa avsnitt

personer som av

behandlar utredningen dock vidare krets än de direkt drabbade

en

t.ex. anhöriga till någon som har dödats genom brott.

Begreppet brottsoffer är relativt nytt i det svenska språket. Det saknas

officiell svensk definition begreppet. Enligt Svenska Akademiens en av ordlista anges att offer är en "person som drabbas av något och brott förklaras "förbrytelse Kombinationen av dessa båda ord,

som m.m. dvs. begreppet brottsoffer, saknas. De första beläggen för förekomsten

begreppet är enligt Svenska Akademiens ordboksredaktion från år av 1970.

Inte heller finns begreppet brottsoffer som legaldefintion. Det begrepp används i bl.a. rättegångsbalken och som får anses vara

som det "juridiska" brottsofferbegreppet är målsägande". Detta begrepp,

beskrivs ingående i avsnitt 4.1.1, definieras i 20 kap. 8 § som mer fjärde stycket rättegångsbalken som "den, mot vilken brott är begånget

Allmän bakgrund

eller som därav blivit förnärrnad eller lidit skada.

Christian Diesen Brottsoffrets rätt, 1995 konstaterar att begreppet målsägande har en mer funktionell definition än begreppet brottsoffer. Enligt Diesen torde man med uttrycket brottsoffer i första hand syfta på en enskild person, som har drabbats av skada personskada, psykiskt lidande eller sakskada till följd av ett brott. Att använda termen brottsoffer för bank som utsatts för ett rån eller en förening

en som har drabbats av en förskingring synes enligt Diesen främmande. Han påpekar att det är en skillnad mellan begreppen målsägande och brottsoffer just därför att juridiska personer kan vara målsägande men inte brottsoffer enligt den vardagliga användningen av ordet brottsoffer, som begränsar sig till fysiska personer.

I Förenta Nationernas deklaration om brottsoffrens rättigheter från år 1985 definieras brottsoffer "victims" som en person som har lidit fysisk eller psykisk skada, ekonomisk förlust eller påtaglig försämring av sina grundläggande rättigheter genom handling eller underlåtenhet

strider mot landets straffrättsliga lagstiftning. En person kan anses som

brottsoffer oavsett om gärningsmannen har identifierats, gripits, som åtalats eller dömts och oavsett vilken farniljerelation som finns mellan gärningsmannen och offret. Begreppet brottsoffer omfattar även i lämplig mån närstående till det direkta brottsoffret och personer som har lidit skada att ingripa för att undsätta offret eller för att

genom förhindra brott.

I den norska utredningen Sterkere ökt stötte för kriminali-

vern og tetsofre NOU 1992: 16 används begreppet "offer som en samlingsbeteckning för dem har blivit utsatt för ett kriminellt övergrepp.

som

Enligt Malin Åkerström Brottsoffren i forskningen litteratur-

- en studie, Lunds Universitet, 1995 handlar den mest grundläggande definitionen brottsoffer att dessa utsätts för traditionell

av om brottslighet, dvs. de är offer för vålds- och tillgreppsbrott. Brottsoffer associeras inte till dem är offer för t.ex. statens brottslighet eller

som ekonomisk kriminalitet. Vissa forskare har kritiserat inriktningen i den nuvarande brottsofferforskningen och påpekat att det är fler som är offer för ekonomisk brottslighet, miljöförstöring m.m. än de som faller offer för traditionell brottslighet.

Även lyckas definiera brottsofferbegreppet och således

om man avgöra är att betrakta brottsoffer uppkommer vissa

vem som som komplikationer på grund den uppfattning som människor i

av allmänhet har om vilka som är egentliga brottsoffer.

De amerikanska sociologerna Skogan och Maxfield Coping with crime: Individual and neighborhood reactions,1981 har skrivit om allmänhetens perception offret. Denna är ofta vinklad i riktning

om mot sårbara de mer "oskyldiga, de som är fysiskt

mer grupper,

Allmän bakgrund

mindre benägna att stå emot en attack, de som har mest att förlora i att bli offer och de som vidtar försiktighetsåtgärder mot brott.

Den norske kriminologen och sociologen Niels Christie har i sin artikel Ideal Victim 1986 skrivit om offret som en social typ som kan liknas vid andra sociala typer som t.ex. hjälten och förrädaren. Man kan se den gamla damen som på väg för att hjälpa sin sjuka syster blir rånad av en vuxen manlig narkotikamissbrukare som ett idealtypiskt sådant offer.

Ett idealoffer har enligt Christie åtminstone fem egenskaper,

Offret är svagt. 2. Offret är involverat i en respektabel aktivitet. 3. Offret är på väg till en plats som hon inte kan anklagas för. 4. Gärningsmannen var i förhållande till offret i överläge och kan beskrivas i negativa termer. 5. Gärningsmannen var okänd och hade ingen relation till offret.

Det är för det första viktigt att notera att det idealtypiska offret kräver sin motpol den idealtypiske gärningsmannen. För det andra

har det idealtypiska offret sin motsats. Ett exempel kan enligt Christie vara den berusade unge mannen som på en tvivelaktig bar blir rånad av några som han har slagit sig i slang med. Det finns i det fallet utrymme för moraliska ansvarskrav; han borde inte ha gått till en sådan bar, han borde inte ha blivit berusad, han borde inte tagit kontakt med icke-respektabla osv.

Av Åkerströms litteraturstudie framgår samtidigt människor

att som i allmänhet har dessa associationer visar det sig att i verkligheten överlappar i stor utsträckning kategorierna offer/gärningsman ofta varandra. Vid undersökningar av sådana som fallit offer för brott visar det sig ofta att dessa tidigare har varit involverade i kriminella aktiviteter. Undersökningar självrapporterade erfarenheter av

av kriminella visar också att de kriminella har varit utsatta för brott i stor utsträckning.

En finsk forskare har visat slående likheter mellan offer och gärningsmän, särskilt beträffande våldsbrott Anttila, Victimiology

-a new territory in criminology, 1974 Överlappningen mellan populationerna offer och gärningsmän har studerats och konstaterats också beträffande inbrott van Dijk och Steinmetz, Victimization Surveys: Beyond measuring the volume of crime, 1983.

Många forskare har förmedlat bilden av ett entydigt offer och en entydig gärningsman. De flesta våldsincidenter utvecklas emellertid från interaktion präglad av konflikt mellan båda parter. De finns

en också vissa forskare har gjort offrets delaktighet och ansvar till

som sitt centrala ämne. Sådan studier har kritiserats för att ha belagt offret med skuld "victim-blaming".

Allmän bakgrund

Av redogörelsen framgår att det finns olika definitioner av

ovan begreppet brottsoffer och att vem som är att anse brottsoffer

synen är skiftande. Utredningen har valt att i betänkandet med begreppet brottsoffer fysisk har utsatts för ett brott. Juridiska

avse en person som

omfattas inte. Definitionen också främst den som direkt personer avser har drabbats brottet. I vissa avsnitt behandlas dock även en vidare

av krets, anhöriga till någon har dödats brott. Brottsof-

t.ex. som genom fer benämns i några kapitel målsägande med rättegångsbalkens terminologi. De båda termerna är dock inte synomyma.

Utredningen är medveten att det finns grupper av brottsoffer,

om t.ex. barn och med vissa handikapp, som kan kräva särskilda

personer överväganden och åtgärder. Utredningen har emellertid valt att behandla brottsoffer generellt och gör således inte särskilda överväganden beträffande vissa grupper av brottsoffer.

2.3 Statistiska centralbyråns offerundersökningar

Statistiska centralbyrån har sedan år 1978 genomfört offerundersökningar i samband med deras undersökningar levnadsförhållandena

av i Sverige. I undersökningarnas har ställts frågor bl.a. om man har varit utsatt för vissa brott och vad detta i så fall har haft för konsekvenser. Enligt offerundersökningen avseende åren 1992-1993 utsattes under den ettårsperioden i Sverige omkring 480 000 personer för våld eller hot. För cirka 140 000 dessa var våldet så allvarligt

av att det ledde till kroppsskador eller synliga märken och 45 000 var tvungna att besöka läkare, tandläkare eller sjuksköterska. Cirka 310 000 utsattes för hot våld upplevdes så allvarliga

personer om som eller farliga att man blev rädd.

Enligt undersökningen uppskattas antalet vålds- och hothändelser under ettårsperiod till 1 040 000. Detta innebär en ökning sedan år

en 1978, när offerundersökningarna började genomföras, med cirka 50 procent. Undersökningen visar att det bara är vid cirka en fjärdedel av alla vålds- eller hothändelser som det tas kontakt med polisen.

Risken att utsättas för hot och våld varierar med bl.a. ålder, kön, familjeförhållanden, boendes och nationalitet. undersökningen preciseras följande tre riskgrupper där risken att utsättas för våld är betydligt högre än för den breda allmänheten.

Yngre män, 16-35 år, som deltar i nöjeslivet. 2. Kvinnor, ofta ensamboende, blir utsatta för våld i bostads-

som lägenheter.

Vissa yrkesgrupper, t.ex. poliser, väktare och personal inom kollektivtrafik.

Allmän bakgrund 77

Enligt undersökningen utsattes vidare omkring 1 020 000 hushåll, 25 procent, under en ettårsperiod för stöld eller skadegörelse och polisen kontaktades i drygt hälften av fallen. Hushållen i storstadsomrädena var värst drabbade och de som bodde i högre flerfamiljshus drabbades oftare än de som bodde i villa.

2.4 Risken att utsättas för brott

I Våldskommissionens betänkande Våld och brottsoffer SOU 1990:92 anges bl.a. följande s. 134 ff. om de s.k. situationsorienterade modeller som används inom kriminologin för att söka förklara variationerna i risken att utsättas för brott offerrisken.

Vissa individer har benägenhet att i högre grad än andra

en antingen själva hamna i brottskritiska situationer våldsbrott etc. eller sina ägodelar på ett kritiskt sätt stölder etc.. Som

exponera offer eller angreppsobjekt betraktas de som lättillgängliga av den potentielle gärningsmannen.

För att ett brott skall inträffa måste tre förutsättningar vara uppfyllda enligt dessa modeller: En motiverad gärningsman, ett lämpligt offer angreppsobjekt dessutom är tillgängligt för

som gärningsmannen, dvs. att situationen inte är föremål för någon form av kontroll eller yttre övervakning.

Vilka faktorer är det då som gör att vissa individer oftare än andra hamnar i situationer där risken att utsättas för brott är högre

Denna fråga kan besvaras ungefär följande sätt.

För det första att gärningsmannen anser att han erhåller ett tillräckligt stort utbyte eller värde av sitt angrepp. Att begå ett brott innebär ett risktagande från gärningsmannens sida och de flesta brott är rationella låt vara att vi långt ifrån alltid delar brottslingarnas syn vad som är rationellt. Detta värde kan vara materiellt som vid ett inbrott, materiellt och psykologiskt som när ungdomar "tävlingssnattar" i varuhus eller psykologiskt som när ett gäng ungdomar på stan "spöar upp" någon för dem misshaglig individ stan.

För det andra krävs att offret har svårt att skydda sig; offrets eller angreppsobj ektets sårbarhet. Konkret och beroende på brottets karaktär kan denna sårbarhet avgöras av såväl muskelstyrka och yttre utseende förekomsten av lås, larm, säkerhetsdörrar och

som skällande hundar i den egna bostaden.

För det tredje offrets grad av synlighet och tillgänglighet. Risken att falla offer för brott ökar givetvis om man vistas i s.k. farliga

78 Allmän bakgrund

miljöer. Med detta menas platser och vid tidpunkter där inslaget

potentiella gärningsmän är högre än normalt och den yttre av kontrollen är lägre. Speciellt kritiskt blir det självfallet om offret själv deltar i någon verksamhet som betraktas som omoralisk eller brottslig. Den kan mängd aktiviteter som besök på

senare avse en illegala klubbar, färder i svarttaxi eller kontakter med prostituerade.

Som ett sammanfattande begrepp för dessa tre komponenter

utbyte/värde, sårbarhet, synlighet/tillgänglighet brukar man tala

-

individens dvs. offrets livsstil. om

Till sin konkreta innebörd, och i det här sammanhanget, bestäms begreppet livsstil de olika aktiviteter eller frånvaron av sådana

av

präglar vårt dagliga liv; skolgång, arbete, fritidssysselsättsom ningar, nöjesliv etc. Aktiviteter i sin tur påverkas av bl.a olika

som demografiska individ-, grupp- eller folkbeskrivande egenskaper

kön, ålder, boende, utbildning, yrke, ekonomi, farniljeförsom hållanden etc.

När vi så lägger detta livsstilsmönster hos de potentiella offren mot det visar hur tillgången på potentiella gärningsmän

som varierar i olika områden och på olika tider kan vi ofta få en bra bild hur riskerna att utsättas för brott varierar.

av

En stor andel den anmälda våldsbrottsligheten har anknytning

av till nöjeslivet. Riskerna är således högre i större städer, på kvällstid, helger och sommartid och i omedelbar anslutning till restauranger och andra nöjeslokaler. Det typiska offret för sådant våld är påtagligt lik den typiske gärningsmannen vid sådana brott. En ensamstående är 20-25 år och bor i en större stad.

man som Han är ute för att roa sig, han är berusad och han är omgiven av likasinnade. När vi talar risken att utsättas för stölder och

om skadegörelser år självfallet mängden prylar som vi omger oss av

betydelse. I den moderna välfärdsstaten är det bilar, båtar, stor mopeder och cyklar är de ständiga angreppsobjekten. Vart

som tredje brott anmäls avser någon form av angrepp på dessa

som objekt.

2.5 Förenta Nationernas deklaration om brottsoffers

rättigheter

I deklarationen från år 1985 anges vissa grundläggande principer som skall gälla för brottsoffer, nämligen rätten till ersättning från gärnings-

rätten till ersättning från staten, rätten till erforderlig mannen, materiell, medicinsk, psykologisk och social hjälp samt rätten till den

Allmän bakgrund 79

egna processen.

I deklarationen anges bl.a. att ett brottsoffer skall behandlas med medkänsla och respekt samt skyddas av rättsordningen. Vidare bör system skapas så att ett brottsoffer snabbt och enkelt kan få gottgörelse. Brottsoffren skall ges information om sina rättigheter och få det stöd som behövs under rättsprocessen.

Om ett brottsoffer har fått betydande kroppsskada eller nedsatt hälsa till följd av ett allvarlig brott och inte kan få full ersättning från gärningsmannen eller från annat håll bör staten ersätta offret. Staten bör vidare i sådana fall ersätta anhöriga till en person som har avlidit eller blivit arbetsofönnögen genom brott.

Enligt deklarationen bör vidare ett brottsoffer få den materiella, medicinska, psykologiska och sociala hjälp av staten eller på annat sätt. Personal inom rättsväsendet, hälso- och sjukvården, socialtjänsten liksom personal kommer i kontakt med brottsoffer bör få

annan som utbildning om brottsoffers behov och instruktioner för att garantera ett snabbt och lämpligt omhändertagande.

2.6 Europarådets rekommendationer m.m.

Europarådets rekommendation No. R 85 ll om brottsoffers ställning i det straffrättsliga och straffprocessuella förfarandet antogs av ministerrådet den 28 juni 1985.

Inledningsvis anges att ministerrådet beaktar att tidigare har främst gärningsmannens rättigheter i rättsprocessen uppmärksammats och tillräcklig hänsyn inte tagits brottsoffren. Det är därför angeläget att på olika sätt tillvarata brottsoffrens intressen i det rättsliga förfarandet.

Ministerrådet rekommenderar medlemsstaterna att följa bl.a. följande anvisningar.

Polismän skall utbildas i att bemöta brottsoffer med medkänsla. Vidare skall polisen informera brottsoffret om möjligheterna att få praktisk, juridisk och ekonomisk hjälp. Polisen skall också hålla brottsoffret informerat resultatet av förundersökningen. För-

om undersökningen skall redovisa de skador och andra förluster som brottsoffret tillfogats genom brottet.

Vidare att åklagaren inte skall fatta beslut i åtalsfrågan utan

anges att överväga brottsoffrets rätt till ersättning. Det rekommenderas även att mälsäganden informeras om olika beslut under fömndersökningen.

Det även att förhören med brottsoffret skall ske med beak-

anges tande hans eller hennes personliga situation, rättigheter och värdig-

av het. Om det är möjligt och lämpligt bör vårdnadshavare eller liknande närvara vid förhör med barn, psykisk sjuka eller handikappade.

80 Allmän bakgrund sou 1998:40

Brottsoffret skall också informeras om tid och plats för förhandlingar rör det brott han eller hon har utsatts för. Vidare

som som skall brottsoffret informeras om möjligheterna till juridisk hjälp och till ersättning inom ramen för brottmålet samt upplysas om hur han eller hon kan få veta målets utgång. Det skall vara möjligt att i brottmålet utdöma skadestånd till brottsoffret och denne skall få hjälp med att få dom skadestånd verkställd.

en

Slutligen rekommenderas medlemsstaterna att undersöka möjliga fördelar med olika former medling samt att stödja och uppmuntra

av forskning ändamålsenliga åtgärder för brottsoffer.

om

Ytterligare rekommendation Europarådet från år 1987 bör

en av närrmas, No. R 87 21 om bistånd till brottsoffer och förhindrande av att människor blir brottsoffer. I denna rekommendation uppmanas medlemsländerna bl.a. att undersöka brottsoffers behov, att kartlägga förekomsten brott för att underlätta utvecklingen av olika brottsof-

av ferprogram, att stödja ideella organisationer samt att öka allmänhetens och myndigheternas medvetenhet om brottsoffers behov.

I detta sammanhang kan också nämnas Europakonventionen från år 1983 ersättning till offer för våldsbrott som Sverige ratificerade

om den 30 september 1988. Enligt konventionen har brottsoffer och närstående till har dödats brott rätt till ersättning

personer som genom från staten om ersättning inte kan utgå på annat sätt.

2.7 Brottsoffers reaktioner

Följande redogörelse är sammanfattning av Christian Diesens

en redogörelse i Brottsoffrets rätt, 1995 s. 37 ff., dit det hänvisas för närmare litteraturhänvisningar.

Att utsättas för ett våldsbrott och något annat integritetskränkande brott är för den drabbade traumatisk upplevelse och

en personen en kan delas in i fyra faser. Under det inledande skedet chockfasen

- kan den drabbade sakna förmåga att handla rationellt. Efter en tid som kan variera från timme till ett dygn övergår chockfasen i en

en reaktionsfas. Offrets förvirring minskar men i stället tränger smärtan fram. Denna fas kan till och halv månad och det är

vara upp en en vanligt att offret med hat, ångest och Det är också

reagerar sorg. vanligt att offret försöker förtränga eller bagatellisera det inträffade.

Efter detta skede följer bearbetningsfas. Under denna fas

en försöker brottsoffret bearbeta de känslor som upplevelsen av brottet har skapat. Under denna period är information bl.a. om vanliga krissymptom brottets utredning viktig för offrets rehabilite-

och om

ring.

1998:40 Allmän bakgrund 81 sou

Om utvecklingen går normalt övergår den ovan beskrivna kriscy-

keln i nyorienteringsfas där offret steg för steg återvänder till en

en normal vardag.

Hos person som utsatts för ett kriminellt övergrepp är det vanligt

en att följande emotionella tillstånd uppkommer

känsla av övergivenhet och otrygghet - en

förlorad självsäkerhet -

behov närhet och omtanke, men också av isolering - av

ökad misstänksamhet, allmän panikkänsla -

koncentrationssvårigheter, svårigheter att förstå och tolka in- formation

en känsla av overklighet -

Dessa känslor leder även ofta till psykosomatiska reaktioner såsom

fysisk svaghet, förlamningskänsla -

andningssvårigheter, hjärtklappning -

aptitlöshet -

sömnlöshet -

gråtattacker. -

De psykiska reaktioner ett brottsoffer uppvisar står vanligen i

som proportion till brottets grovhet och dess följder. Generellt kan man

också direkt proportion till i vilken omfattning offret drabbats

se en

fysisk skada. Det bör dock understrykas att också lindriga även av en brott inte lett till fysiska skador kan innebära svåra psykiska

som efterverkningar.

Det normala krisförloppet liknar i många avseenden sorgearbetet

efter närståendes naturliga död. Vid brott uppkommer emellertid

en särskilda komplikationer rädslan att det skall hända igen och den

som skuld för det inträffade brottsoffret ofta lägger på sig själv.

som Förutsättningarna för att ta sig krisen varierar individuellt och är

ur i hög grad beroende offrets allmänna livssituation, särskilt den

av gemenskap är delaktig i eller saknar. Många behöver pro-

man fessionell hjälp medan andra kan tillräckligt stöd från sin närmaste

omgivning. Det är sällan möjligt att ensam bearbeta traumat.

I detta sammanhang talar sekundär traumatisering eller

man om viktimisering. Med detta den psykiska stress som uppstår till

menas följd omgivningen ett för offret negativt sätt efter

av att reagerar brottet. Omgivningens brist förståelse kan förstärka eller förvärra

brottsoffrets krisreaktioner. Det kan vara lika illa att bagatellisera eller

nonchalera det inträffade att förstora upp händelsen. För offret är

som ofta rädslan bli utsatt på nytt det tar längst tid att bearbeta.

att som

82 Allmän bakgrund sou 1998:40

Det är därför viktigt att inte ytterliga skrämma upp den drabbade. Genom tröst och praktiska föranstaltningar bör man försöka se till att den drabbade känner sig trygg och snarast möjligt återgår till sina normala rutiner. Det är också väsentligt att inte rikta förebråelser mot den drabbade även om denne på något sätt har varit oförsiktig vid händelsen.

3 De senaste tio årens och

lagstiftning

andra brottsofferområdet

åtgärder på

I utredningens uppdrag ingår att lämna redogörelse för de åtgärder

en

tio åren har vidtagits brottsofferområdet. Redosom de senaste görelsen skall lämnas med utgångspunkt i den översikt som finns i

direktiven bilaga 1.

Utredningen har valt att i betänkandet redovisa och analysera de olika i anslutning till respektive avsnitt. För en mer samlad

åtgärderna

redogörelse för utvecklingen hänvisas till den utförliga beskrivningen i direktiven med de tillägg följer nedan beträffande lagstiftning

som

tillkommit sedan direktiven gavs. som

Skyddet inom folkbokföringen

Utredningen vissa folkbokföringsfrågor har i betänkandet Några

om folkbokföringsfrågor SOU 1996:68 lagt fram förslag till förbättringar

skyddet inom folkbokföringen för förföljda personer. Utredningen av

föreslagit vissa ändringar i förutsättningarna för kvarskrivning och har

fingerade personuppgifter. Dessutom har utredningen tagit upp några

sekretess och sekretessmarkering. När det gäller valet frågor som rör

skyddsåtgärd vid personförföljelse föreslår utredningen att det bör av

ske med utgångspunkt i den minst ingripande åtgärden först skall

att vidtas. Sekretessmarkering i folkbokföringsregistren är därför den första skyddsåtgärd bör tillgripas när kan befara att

som man

för Även skyddsåtfolkbokföringsuppgifter används personförföljelse.

utanför folkbokföringen t.ex. besöksförbud kan i många gärder som

skydd. Först sekretessmarkering eller besöksförfall ge tillräckligt om

inte tillräcklig åtgärd skall enligt betänkandet tillgripa bud är en man kvarskrivning och i sista hand fingerade personuppgifter.

Riksdagen har under hösten 1997 beslutat om författningsändringar

sig utredningens förslag. Ändringarna trädde i som grundar huvudsak i kraft den 1 januari 1998 prop. 1997/98:9, bet.

1997/98:SkU5.

84 De senaste tio årens lagstiftning och andra åtgärder

Propositionen Kvinnofrid

Propositionen prop. 1997/98:55 bygger bl.a. på Kvinnovâldskommissionens betänkande Kvinnofrid SOU 1995:60. I propositionen behandlas åtgärder för att motverka bl.a. våld mot kvinnor och bland

förslagen kan nämnas följande.

Det föreslås att ett nytt brott som tar sikte på upprepade straffbara kränkningar mot nära anhöriga kvinnor samt barn och andra närstående personer grov kvinnofridskränkning resp. grov fridskränkning skall införas i brottsbalken. Vidare föreslås en utvidgning av våldtäktsbrottet. I lagen 1982:316 om förbud mot omskärelse av kvinnor ersätts begreppet omskärelse med könsstympning och straffskalan

skärps.

Vidare föreslås en ny paragraf i socialtjänstlagen 1980:620 om att socialnämnden bör verka för att kvinnor som är eller har varit utsatta för våld eller andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin situation.

Kvinnojourerna får genom förslag i 1998 års budgetproposition ett ökat stöd om 6 miljoner kr. Medel skall även avsättas till vissa övriga

frivilligorganisationer för projekt och utvecklingsinsatser. Socialstyrel-

sen har nyligen fått i uppdrag att leda ett utvecklingsarbete i frågor som rör bl.a. våld mot kvinnor och att utarbeta allmänna råd som närmare utvecklar hur socialtjänsten bör arbeta med dessa frågor.

l propositionen anges vidare att det skall genomföras en större satsning på att öka kunskaperna hos olika yrkesgrupper som handlägger eller på annat sätt kommer i kontakt med ärenden som rör våld mot kvinnor.

Regeringen lämnade idecember 1997 s.k. myndighetsgemensarnma uppdrag till berörda myndigheter på central och regional nivå. Syftet med uppdraget är bl.a. att förtydliga de krav som regeringen ställer på myndigheterna i deras arbete med frågor om våld mot kvinnor. Vissa myndigheter får särskilda uppdrag bl.a. Brottsförebyggande rådet som skall göra en förstudie om de praktiska och tekniska förutsättningarna för en försöksverksamhet med elektronisk övervakning av män som brutit mot besöksförbud.

Propositionen Ändringar i kriminalvárdslagtzjiningen, m.m.

I propositionen Ändringar i kriminalvârdslagstiftningen, m.m.

1997/98:95 föreslås beträffande kriminalvårdens underrättelseskyldighet till målsäganden enligt 35 § lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt bl.a. följande.

De senaste tio årens lagstiftning och andra åtgärder 85

Underrättelseskyldigheten bör enligt förslaget liksom i dag avse den

har drabbats brott mot liv, hälsa, frihet eller frid. Undersom av rättelseskyldigheten bör vidare utvidgas till att avse alla fall där en intagen kan vistas utanför anstalten utan bevakning.

Enligt propositionen bör underrättelseskyldigheten förses med vissa restriktiva undantag. Undantag från underrättelseskyldigheten föreslås gälla när vistelse utanför anstalten på grund bevakning eller

en av andra förhållanden har sådan utformning att en underrättelse

en framstår uppenbart obehövlig. Det andra undantaget tar sikte på

om

underrättelse kan befaras medföra fara för den intagnes liv eller när en hälsa. Det kan t.ex. gälla i fall där målsäganden tillhör ett rivaliserande MC-gäng eller det finns konkret hotbild från

om annars en målsäganden eller någon i dennes omgivning.

Propositionen Vissa reformer av påföljdssystemet

I propositionen Vissa reformer påföljdssystemet prop. 1997/98:96

av föreslås bl.a. sluten ungdomsvård skall införas ny frihetsbe-

att som en rövande påföljd. I författningsförslaget till lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård föreslås bestämmelse om underrättelse till

en målsägande. Bestämrnelsens innehåll år i huvudsak detsamma som den föreslagna ändringen kriminalvårdens underrättelseskyldighet enligt

av 35 § lagen 1974:203 kriminalvård i anstalt.

om

4 Rättsväsendet och brottsoffren

I detta kapitel kommer utredningen att behandla frågor som i stort sett är gemensamma för rättsväsendets aktörer polis, åklagare, advokater och domare, nämligen information till brottsoffren och andra kontakter med dem har utsatts för brott samt utbildning i brottsofferfrågor.

som Frågor är direkt hänförliga till ett visst ansvarsområde

som mera behandlas särskilt under respektive avsnitt.

4.1 Gällande rätt

4. 1 Målsägandebegreppet

Utredningen använder i detta kapitel rättegångsbalkens brottsofferbe-

dvs. målsägande. Definitionen finns i 20 kap. 8 § fjärde stycket grepp och lyder "Målsägande är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada." Flera av de åtgärder som vidtagits för att stärka brottsoffrens ställning är knutna till begreppet målsägande, t.ex. rätten till målsägandebiträde och Stödperson samt rätten till information enligt förundersökningskungörelsen 1947:948.

Vem i ett visst fall är att målsägande har betydelse

som anse som i flera avseenden än vad har anmärkts ovan. Den enskilda

som åtalsrätten, rätten vissa brott till åtal, liksom möjligheten att

att ange föra talan enskilt anspråk i anledning av brottet gäller i allmänhet

om endast för den är att målsägande i förhållande till det

som anse som begångna brottet. Målsäganden är i formellt hänseende att anse som

i rättegången endast när han eller hon för talan, dvs. framställer part ett yrkande om ansvar eller skadestånd.

Målsäganderätten är rättighet personlig natur. Man kan inte

en av överlåta rätten till enskilt åtal. Målsäganderätten kan inte heller övergå

eller testamente. Det har dock ansetts nödvändigt att i vissa genom arv fall tillerkänna även andra rätt som mâlsäganden att

personer samma ange brott eller föra ansvarstalan.

I 20 kap. 13 § första stycket rättegångsbalken stadgas "Har någon

brott blivit dödad, äge hans efterlevande make, bröstarvinge, genom fader, moder eller syskon rätt att som målsägande att angiva

samma brottet eller tala därå.

I paragrafens andra stycke föreskrivs "Avlider eljest den, mot

88 Rättsväsendet och brottsoüfren

vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada, äge närstående, som nu sagts, samma rätt att angiva brottet eller tala därå, som tillkom den avlidne, om det icke av omständigheterna framgår, att denne velat angiva eller åtala brottet."

Vid tillämpningen av första stycket måste man hålla i minnet att vissa av de uppräknade närstående kan vara att anse som målsägande i egentlig mening enligt 20 kap. 8 § fjärde stycket rättegångsbalken. Detta gäller t.ex. underhållsberättigade barn till den avlidne. Genom första stycket vidgas kretsen till närstående som inte är underhållsberättigade. Dessa personer får en partiell målsäganderätt och de bör lämpligen inte betecknas som målsägande i ett mål, om de inte för ansvars- eller skadeståndstalan. Så länge de inte uppträder som part kan de höras som vittnen.

Andra stycket kan uppfattas som ett undantag från förbudet mot succession av målsäganderätten. Av bestämmelsen framgår att om en målsägande avlidit på något annat sätt än att han har blivit dödad genom brott, har de uppräknade närstående samma rätt att ange brottet och föra skadeståndstalan på grund av brottet som tillkom den avlidne. De jämställs således i vissa hänseenden med målsägande och får en i partiell målsägandeställning. Denna talerätt för närstående är dock inte ovillkorlig. Framgår det av omständigheterna att målsäganden inte ville ange eller åtala brottet får de efterlevande inte någon partiell målsäganderätt. Rätten skall självmant pröva den frågan.

Det är endast de efterlevande personligen som kan bli taleberättigade. Ett dödsbo kan således inte partiell målsäganderätt jfr NJA 1954 s. 319.

4.1.2 Polisens och åklagarens inforrnationsskyldighet

Polisens och åklagarens informationsskyldighet mot målsäganden regleras i 13 a-l3 c §§ och 14 § förundersökningskungörelsen.

Enligt 13 § första stycket skall målsäganden om möjligt underrät-

a tas om att åklagaren under vissa förutsättningar kan föra talan om enskilt anspråk på grund av brottet och om möjligheterna att få brottsskadeersättning. Målsäganden bör också ett lämpligt sätt upplysas

de regler gäller för handläggningen av sådana anspråk. om som

I paragrafens andra stycke föreskrivs att målsäganden så snart som möjligt skall underrättas om de regler som gäller för förordnande av målsägandebiträde och meddelande om besöksförbud, om brottet är sådant att dessa åtgärder kan komma i fråga.

Enligt tredje stycket i samma paragraf skall målsäganden i lämplig utsträckning informeras om reglerna om Stödperson, om möjligheterna

Rättsväsendet och brottsojfren

att få allmän rättshjälp och rådgivning enligt rättshjälpslagen samt om vilka myndigheter, organisationer och andra som kan lämna stöd och hjälp.

I 13 b § finns en bestämmelse om att målsäganden skall tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om beslut att förundersökning inte skall inledas eller läggas ned, beslut om att åtal inte skall väckas, tidpunkten för huvudförhandling i målet samt dom i målet.

I 13 c § föreskrivs att målsäganden skall underrättas om en gripen, anhållen eller häktad person avviker, om det är påkallat.

Enligt 14 § andra stycket skall en målsägande som har angett brottet, anmält ett enskilt anspråk i anledning av brottet eller begärt att bli underrättad upplysas om att förundersökning inte skall inledas eller läggas ned eller att åtal inte skall väckas. Om någon som har övertagit målsägandens anspråk har anmält ett enskilt anspråk, skall också han eller hon underrättas.

Underrättelse behöver dock enligt tredje stycket inte ske vid beslut att inte inleda eller lägga ned förundersökning, om utredningen inte har lett så långt att någon har varit skäligen misstänkt för brottet. Har målsäganden begärt att bli underrättad skall underrättelse dock alltid ske.

4. 1 Besöksförbud

Lagen 1988:688 om besöksförbud infördes som ett led i strävandena att skydda främst de kvinnor som utsätts för förföljelse och trakasserier av män som de tidigare har sammanlevt med. Genom lagen ges också andra utsatta personer motsvarande skydd.

Förbud får meddelas för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person besöksförbud, om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla, kommer att begå brott mot, förfölja eller annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda. Vid den bedömningen skall särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses gälla har begått brott mot den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid. I vissa situationer kan även andra typer av brott komma in vid riskbedömningen. Undantagsvis bör även brott riktade mot en tredje person kunna vara en sådan särskild omständighet som bör beaktas.

Besöksförbud får inte meddelas om syftet med förbudet tillgodoses genom någon mindre ingripande åtgärd. Kontakter som med hänsyn till särskilda omständigheter är uppenbart befogade omfattas inte av förbudet.

90 Rättsväsendet och brottsoffren

Besöksförbud kan utvidgas till att avse förbud att uppehålla sig i närheten persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe

av en amian där den personen brukar vistas, ett s.k. utvidgat besöksförbud.

Ett besöksförbud skall förses med de begränsningar och undantag

är påkallade med hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet. som

Ett besöksförbud skall vidare meddelas för viss tid, dock längst ett år. Om inte annat bestäms gäller besöksförbudet omedelbart. Det får förlängas med högst ett år i taget. Inget hindrar att beslutet förlängs flera gånger och det finns inte någon absolut längsta tid för besöksförbud.

Ett beslut besöksförbud skall delges den mot vilken förbudet

om avses gälla.

Åklagaren prövar frågor besöksförbud begäran av den som

om förbudet skydda eller när det armars finns anledning till det. Det

avses finns inget formkrav för sådan begäran utan det är tillräckligt med

en

muntlig framställning. Frågor besöksförbud skall handläggas en om skyndsamt.

Prövningen frågor besöksförbud ankommer på åklagaren i

av om den ort där förbudet helt eller huvudsakligen avses bli tillämpat eller där den mot vilken förbudet avses gälla har sitt hemvist eller mera varaktigt uppehåller sig. Är den vilken förbudet att gälla

mot avses misstänkt för brott har betydelse för frågan om besöksförbud, får

som frågan prövas även åklagare är behörig att väcka åtal för

av som brottet. Åklagaren får anlita biträde av polismyndighet för utredning av frågor om besöksförbud.

Ett beslut vilket åklagaren avgör ett ärende om besöksför-

genom bud skall skriftligt och den förbudet avses skydda och

vara ange som den förbudet gälla, förbudets innebörd och omfattning, de

som avses skäl har bestämt utgången, åberopade lagrum, påföljden vid

som överträdelse förbudet samt upplysning möjligheten att få

av om beslutet prövat rätten och att begära omprövning. Det är inte

av nödvändigt att adress, telefonnummer och liknande uppgifter om den person beslutet avser att skydda framgår av beslutet.

Om den som har ålagts besöksförbud eller den som förbudet avses skydda begär det, skall åklagarens beslut om besöksförbud prövas av

tingsrätten. Åklagaren är skyldig att begäran den som förbudet

av

skydda föra den talan vid rätten, om inte särskilda avses personens skäl talar mot det. Om det inte är obehövligt skall rätten begära yttrande av åklagaren.

Om någon har begärt rättens prövning ett beslut i fråga om

av besöksförbud och är den mot vilken förbudet gälla misstänkt för

avses brott har betydelse för prövning frågan om förbudet, får

som av beslutet prövas i mål om allmänt åtal rörande brottet.

Rättsväsendet och brottsojjfren 91

Om det grund av ändrade förhållanden finns skäl till det, får åklagaren häva eller ändra ett beslut i fråga om besöksförbud som har meddelats åklagaren eller rätten. Är beslutet föremål för rättens

av prövning får åklagaren inte ompröva det.

Den som bryter mot ett besöksförbud döms för överträdelse av besöksförbud till böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall skall inte dömas till ansvar. I lagens ursprungliga lydelse var straffskalan böter eller fängelse i högsta sex månader. Genom en lagändring år 1990 höjdes straffmaximum till fängelse i högst ett år. Justitieutskottet uttalade bet. 1989/90:JuU5 s. 16 f. att visserligen bör straffet för överträdelse av besöksförbudet i normalfallet bli böter men att det under bestämmelsen faller även mycket allvarliga överträdelser vars straffvärde ligger över fängelse i sex månader. Det kunde vara fråga om t.ex. ofta förekommande överträdelser med starka inslag av passivt hot som pågått under lång tid. Något annat som talade för en höjning av straffrnaximum var att en sådan höjning skulle göra det möjligt att avbryta en serie allvarliga överträdelser genom att häkta den som överträder förbudet. Samtidigt togs den särskilda åtalsbegränsningen bort och överträdelse av besöksförbud lades under allmänt åtal.

4.1.4 Åklagarens skyldighet att föra talan om enskilt

anspråk

Till stöd för målsäganden finns i 22 kap. 2 § rättegångsbalken en bestämmelse skyldighet för åklagaren att föra talan om enskilt

om anspråk på grund brottet, vilket nästan alltid innebär en skade-

av ståndstalan.

Om ett enskilt anspråk grundas ett brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren enligt bestämmelsens första stycke skyldig att på målsägandens begäran i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan. Skyldigheten gäller under förutsättning att det kan ske utan väsentlig olägenhet och att målsägandens anspråk inte är uppenbart obefogat. Om målsäganden vill att det enskilda anspråket skall tas upp i samband med åtalet, skall han eller hon anmäla anspråket till undersökningsledaren eller åklagaren och lämna uppgifter om de omständigheter som ligger till grund för anspråket.

Om undersökningsledaren eller åklagaren vid utredningen om ett brott finner att ett enskilt anspråk kan grundas på brottet skall denne enligt paragrafens andra stycke, det kan ske, i god tid före åtalet

om underrätta målsäganden om detta. Enligt tredje stycket skall samma bestämmelser tillämpas om det enskilda anspråket har övertagits av någon annan.

92 Rättsväsendet och brottsojfren

4.1.5 Mâlsägandebiträde och Stödperson

Mâlsägandebiträde

För att stärka målsägandens ställning under det rättsliga förfarandet tillkom år 1988 lagen 1988:609 om målsägandebiträde. Lagens tillämpningsområde har utvidgats vid tillfällen, senast år 1994.

ett par Det är domstolens uppgift att besluta i fråga om målsägandebiträde.

Målsägandebiträde skall förordnas i vissa mål enligt brottsbalken när förundersökning har inletts. Gäller målet brott enligt 6 kap. Om sexualbrott skall målsägandebiträde förordnas, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av sådant biträde.

Vidare skall målsägandebiträde förordnas vid brott enligt 3 kap. Om brott mot liv och hälsa eller 4 kap. Om brott mot frihet och frid, på vilket fängelse kan följa, eller vid brott enligt 8 kap. 5 eller 6 § rånbrott eller försök, förberedelse eller stämpling till sådana brott,

det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den om misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde.

Målsägandebiträde skall också förordnas vid annat brott enligt brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, det med hänsyn till

om målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde.

Målsägandebiträde får även förordnas i högre rätt, om åklagaren eller den tilltalade har överklagat domen i ansvarsdelen. Sedan åklagaren har beslutat att allmänt åtal inte skall väckas eller att sådant åtal skall läggas ned, får målsägandebiträde inte förordnas.

Målsägandebiträdet skall ta till mâlsägandens intressen i målet

vara

lämna stöd och hjälp till målsäganden. Om åklagaren inte hjälper samt målsäganden med att föra talan enskilt anspråk i anledning av

om brottet, skall målsägandebiträdet bistå målsäganden med detta.

Målsägandebiträdets uppgift kvarstår även om talan avskilts för att handläggas särskilt mål enligt reglerna för tvistemål, såvida inte

som målet handläggs ett förenklat tvistemål. Vidare kvarstår målsägan-

som debiträdets uppgift ett mål går vidare till högre rätt genom att

om åklagaren eller den tilltalade överklagar tingsrättens dom i skuld- eller påföljdsfrågan. Detta gäller även när tingsrättens dom i ett brottmål överklagas endast i skadeståndsdelen liksom när domen i ett avskilt tvistemål överklagas prop. 1993/94:26 s. 52.

Målsägandebiträde förordnas begäran målsäganden eller när

av det finns anledning till det. De kan förordnas är advokat,

annars som biträdande jurist på advokatbyrå eller någon annan som är lämplig för uppdraget. I fråga byte målsägandebiträde och rätt för sådant

om av

sou 1998:40 Rättsväsendet och brottsojfren 93

biträde att sätta någon i sitt ställe gäller regler för

annan samma som rättshjälpsbiträde. Målsägandebiträdet skall entledigas, om det är påkallat med hänsyn till förhållandena i målet eller om det annars finns skäl för det.

Målsägandebiträdet har rätt till ersättning enligt samma principer som gäller för ett biträde enligt rättshjälpslagen. Om ett målsägandebiträde förordnas, ersätts målsägandens därefter uppkommande kostnader för bevisning och utredning med anledning talan

av om enskilt anspråk i samma utsträckning som om målsäganden beviljats rättshjälp med anledning av en sådan talan.

Bestämmelserna i 31 kap. rättegångsbalken om skyldighet för den tilltalade eller annan att till staten återbetala kostnader för försvarare som enligt rättens beslut har betalats av allmänna medel gäller även i fråga om kostnader för målsägandebiträde. När ett enskilt anspråk avskilts och handläggs som ett tvistemål eller enbart det enskilda anspråket förts upp i högre instans gäller beträffande kostnader för målsägandebiträde i dessa mål bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken om ansvar för motparts rättegångskostnader.

Om målsäganden under förundersökningen begär att få ett målsägandebiträde skall undersökningsledaren anmäla detta till rätten. En sådan anmälan skall också göras om det annars finns anledning att förordna ett sådant biträde, 23 kap. 5 § rättegångsbalken.

Enligt 23 kap. 10 § tredje stycket rättegångsbalken har ett målsägandebiträde rätt att närvara vid förhör med målsäganden under förundersökningen. Av 11 § i samma kapitel framgår att målsägandebiträdet vid förhör med målsäganden har rätt att i den ordning undersökningsledaren bestämmer ställa frågor till målsäganden.

I 20 kap. 15 § tredje stycket rättegångsbalken anges att ett målsägandebiträde skall kallas till huvudförhandling eller annat sammanträde i rätten när målsäganden eller målsägandens ställföreträdare skall höras.

Stödperson

120 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken stadgas att målsägande, som hörs med anledning av åklagarens talan, får åtföljas av lämplig person som personligt stöd Stödperson under rättegången. Det anges vidare att sådan stödperson rätten har kännedom skall

som om om möjligt underrättas om rättegången.

I 23 kap. 10 § tredje stycket rättegångsbalken anges att en stödperson har rätt att närvara vid förhör med målsäganden om hans närvaro inte är till men för utredningen.

94 Rättsväsendet och brortsojfren sou 1998:40

4.2 Polisens och åklagarens infonnationsskyldighet

4.2.1 Bakgrund

Målsägandens rätt till information förbättrades år 1988 genom vissa ändringar i förundersökningskungörelsen. Bestämmelserna om polisens och åklagarens infonnationsskyldighet fick i huvudsak sin nuvarande lydelse författningsändringar år 1994 syftade till att stärka genom som målsägandens ställning. Som reglerna är utformade finns det inte något absolut krav på att information skall lämnas. I den departementspromemoria, Brottsoffren i blickpunkten åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning Ds - 1993:29, låg till grund för ändringarna anges bl.a. följande. När som det gäller information brottsskadeersättning 13 a § första stycket om förundersökningskungörelsen bör huvudregeln vara att information i princip alltid skall lärrmas. Det måste dock kunna göras undantag om kretsen målsägande är mycket stor. Information om möjligt.ex. av heter till målsägandebiträde och besöksförbud 13 a§ andra om stycket förundersökningskungörelsen skall lämnas bara i de fall då någon åtgärderna kan bli aktuell. Når det gäller information om av Stödperson, rättshjälp och stödjande 13 a§ tredje stycket organ förundersökningskungörelsen skall den lärrmas i lämplig utsträckning. Har brottet integritetskränkande inslag bör som regel information

lämnas. Det ansågs inte heller i promemorian finnas skäl att införa en generell bestämmelse att målsägande fortlöpande skall få underom rättelser viktigare händelser i brottsutredningen. Det framhölls om dock rimligt alla målsägande så önskar skall få besked om som att som olika beslut fattas i ärendet och innebär förändringar i som som handläggningen. Målsäganden bör därför möjligt tillfrågas om han om eller hon vill få besked sådana beslut 13 b § förunderom sökningskungörelsen. När det gäller sättet att lämna information bör detta enligt departementspromemorian kunna ske såväl skriftligen som muntligen. Det påpekas det många gånger är bäst att uppgifterna lämnas både att muntligt och skriftligt samt att det är angeläget att det skriftliga materialet kontinuerligt över och uppdateras. ses På varje polisstation skall broschyrerna "Till dig som har utsatts för brott" och Information till Brottsoffer", som är framtagna av Brottsoffermyndigheten respektive Rikspolisstyrelsen, finnas tillgängliga. Det förekommer också att de olika polismyndigheterna tar informationsbroschyrer. Även annat informafram lokalt anpassade tionsmaterial ideella organisationer som ger hjälp till om t.ex.

Rättsväsendet och brottsojjfren 95

brottsoffer kan finnas tillgängligt. Åklagarens skyldighet att informera målsäganden och underrätta denne om olika beslut kommer in på ett stadium i rättsprocessenare sen. Denna skyldighet har behandlats i Riksåklagarens allmänna råd Målsägande i brottmål RÅC 1:122 år 1994. I detta som utgavs cirkulär anges till en början att, i den mån polisen inte har lämnat föreskriven information, får det åvila åklagaren att lämna anses upplysningar. Enligt Riksåklagaren bör åklagaren förundersom sökningsledare eftersträva att målsäganden så tidigt som möjligt får

i

kännedom om de regler som gäller för talan enskilt anspråk. När l om j det är fråga om grova brott mot person, uttalas i de allmärma råden att l det i enstaka fall kan krävas att åklagaren personligen talar med målsäganden och kort redogör för förutsättningarna att driva ersättj l ningskrav i brottmålet. Liknande svåra situationer för målsäganden kan förekomma t.ex. i samband med våldsbrott eller olyckor då målsäganden närstående personer har omkommit eller skadats svårt. I de allmänna råden berörs också åklagarens skyldighet enligt

13 c §förundersökningskungörelsen att underrätta målsäganden

om en anhållen eller häktad avviker. I det sammanhanget påpekas att det inte finns några regler om underrättelse till målsäganden ett frihetsbeom rövande upphör. Det anges att det i undantagsfall dock kan vara angeläget att underrätta den som har utsatts för ett brott den om misstänkte har frigetts, t.ex. vid kvinnomisshandel eller andra långvariga eller allvarliga frids- eller våldsbrott. Slutligen behandlas åklagarens skyldighet enligt 14 § förundersökningskungörelsen att underrätta målsäganden olika beslut att om inte föra talan vid domstol. I det sammanhanget råd lämplig ges om form för sådana underrättelser.

4.2.2 Utredningens överväganden och förslag

Det är viktigt att den som har drabbats brott får information av om vilka möjligheter det finns att få juridisk, ekonomisk och annan hjälp samt att informationen ges vid rätt tillfälle och på lämpligt sätt. Rikspolisstyrelsen bör vid sina inspektioner uppmärksamma hur infonnationsskyldigheten sköts. Åklagarnas skyldighet att underrätta målsäganden om vissa beslut utökas till Z att avse även beslut om att åtal skall väckas.

I detta avsnitt överväger utredningen de frågor direkt hänger som samman med polisens och åklagarens författningsreglerade informationsskyldighet. Mer allmänna frågor om information och bemötande

96 Rättsväsendet och brottsojfren

behandlas nedan i avsnitt 4.6. Enligt utredningens mening är det angeläget att den som har

drabbats brott får information vilka möjligheter det finns att av ett om få juridisk, ekonomisk och hjälp. Det är också av stor betydelse annan att informationen vid rätt tillfälle och på ett sätt som gör att ges målsäganden kan tillägna sig den. I Brottsoffermyndighetens rapport Brottsofferarbetet i Sverige kunskapsöversikt rapport 1997:1 40 ff. redovisas flera underen s. sökningar har gjorts beträffande brottsoffers erfarenheter av som huvudsak brottsoffren enligt undersökningarna nöjda med polisen. I är polisens agerande. Den främsta orsaken till missnöje är emellertid på information. Den information efterfrågas är framför bristen som allt uppgifter utvecklingen i det egna ärendet samt upplysningar om möjligheter till kompensation och ersättning för kostnader som har om uppkommit till följd av brottet. Som framgått redogörelsen är polisens informationsskylav ovan dighet i de flesta fall inte absolut utan det får göras bedömning från en till fall vilken information skall lämnas. Brottsoffer som har fall som varit för mindre allvarliga brott kan inte anses ha samma behov utsatta information målsäganden utsatts för ett allvarligt, av som en som övergrepp. Att i författning försöka skilja

integritetskränkande en

olika målsägande framstår mindre lämpligt. Den typer av som behöver kan även i fortsättningen överlämnas till avvägning som göras polisen. De nuvarande bestämmelserna, tillämpade på ett omdömesgillt framstår tillräckliga för att målsäganden skall få den sätt, som information han eller hon behöver. Till detta kommer att polisen som under hösten 1997 har börjat installera version av sitt datoriseraen ny de anrnälningssystem, Rationell amnälningsrutin RAR, vilket bör

medföra informationen till brottsoffer förbättras och kommer att att lämnas i större utsträckning. De undersökningar presenteras i den ovan nämnda rapporten som Brottsoffermyndigheten s. 43 visar att endast mellan 6 och 21 från brottsoffren i undersökningarna fick någon skriftlig procent av information från polisen. Undersökningarna visar också att de brottsoffer har fått någon de nämnda broschyrerna inte som av ovan har behov ytterligare information, vilket tyder på att samma av tillfredställer det behov information brottsoffren broschyrerna av som har. de flesta fall är det naturligt att muntlig information lärrmas vid I Målsäganden kan emellertid många gånger när

anmälningstillfället.

i upprört tillstånd efter den traumatiska händelse anmälan görs vara ett ha inneburit. Även händelsen inte har upplevts som brottet kan om särskilt traumatisk torde målsäganden ändå ofta ha svårt att ta till som

Rättsväsendet och brottsojjfren 97

sig den information som lämnas. Det är därför enligt utredningens mening särskilt angeläget att det skriftliga informationsmaterial som finns också lämnas till målsäganden. På så sätt kan målsäganden också vid ett senare och mer lämpligt tillfälle ta del av informationen.

Givetvis är det väsentligt att den information som lämnas är aktuell och korrekt. Det ankommer på Brottsoffermyndigheten och Rikspolisstyrelsen att se till att de broschyrer som tillhandahålls vid behov uppdateras. När det gäller lokalt anpassat informationsmaterial är det den lokala polisledningen som svarar för att innehållet är korrekt.

Rikspolisstyrelsen har under år 1997 påbörjat inspektion av handläggningen av brottsofferfrågor hos de olika polismyndigheterna. Som ett led i inspektionen ingår studier av hur infonnationsskyldigheten uppfylls. Det har framkommit brister i den delen som polismyndigheterna åläggs att rätta till. Utredningen anser det angeläget att Rikspolisstyrelsen fortsätter inspektionen och följer upp denna.

Åklagarens skyldighet enligt gällande rätt att informera målsäganden är utförligt och väl kommenterad i Riksåklagarens allmänna råd. Här får åklagarna god handledning hur kontakterna med målsägandena bör skötas.

Bestämmelserna i 14 § förundersökningskungörelsen om skyldigheten att underrätta målsägande om olika beslut har emellertid den begränsningen att underrättelseskyldigheten inte gäller beslut att väcka åtal. Enligt den ordning som gäller har målsäganden kontakt med polisen vid anmälan och ett eventuellt senare förhör men får veta att åtal har väckts först när han eller hon får en underrättelse om att huvudförhandling skall hållas eller en kallelse till förhandlingen. Om gärningsmannen är häktad hålls huvudförhandling kort tid efter det att åtal har väckts men i andra fall kan det dröja. Det är naturligtvis angeläget att målsäganden så snart som möjligt får veta att åtal har väckts och även får kännedom innehållet i stämningsansökan. Om

om åklagaren ålades att underrätta målsägande om åtals väckande genom en kopia av stämningsansökan, skulle målsäganden omgående få en sådan underrättelse. En lösning vore att ålägga domstolen att

annan underrätta målsäganden. Om målet sätts ut till förhandling och kallas utan dröjsmål kunde en underrättelse till målsäganden ut i det sammanhanget. Vid en fördröjning kunde det åligga domstolen att så snart stämningsansökan har kommit in underrätta målsäganden att åtal har väckts.

En utgångspunkt bör att underrättelsen till målsäganden skall

vara ha formen av en kopia av stämningsansökan. Enbart en upplysning om att åtal har väckts är inte tillräcklig. I valet mellan åklagare och domstol finner utredningen att den smidigaste ordningen bör vara att åklagaren underrättar om åtals väckande. För underrättelseskyldigheten

98 Rättsväsendet och brottsojfren

bör förutsättningar gälla i 14 § andra stycket

samma som nu anges

förundersökningskungörelsen för bl.a. upplysning att åtal inte skall

om väckas. Den föreslagna underrättelsen bör införas i ett tillägg till nämnda bestämmelse.

4.3 Besöksförbud

4.3.1 Tidigare gjorda utvärderingar

Inledning

rådet BRÅ har på regeringens uppdrag gjort två

Brottsförebyggande

utvärderingar lagen. Den första redovisades den 5 juni 1989 i

av

besöksförbud uppföljning BRÅ-PM 1989:2. Lagen Lagen om en

hade då uppföljningen gjordes endast varit i kraft i sex månader. Den andra utvärderingen redovisades den 2 maj 1995 i Uppföljning av lagen besöksförbud. Nedan kommer kortfattat att redogöras för

om dessa båda utvärderingar.

Det har vidare vid Polishögskolan under vårterminen 1997 gjorts

examensarbete Lagen besöksförbud och nâgra av dess tillett - om lärnpningsproblem karnmaråklagaren Maria Sterup-Prejde vid

- av åklagarkammaren i Borås. En kortfattad sammanfattning av detta

redovisas nedan.

besöksförbud uppföljning BRÅ-PM 1989:2 Lagen om en

--

Uppföljningen har begränsats till ärenden inkomna under perioden den 1 juli-31 december 1988. Under den tiden har 121 beslut i ärenden

besöksförbud meddelats. I 84 69 procent dessa ärenden har om av l besöksförbud meddelats. Av dessa åtta 10 procent s.k. utvidgade

var besöksförbud. I 37 ärenden 31 procent avslogs begäran om besöks-

förbud.

I fyra ärenden har besöksförbudet hävts och fram till den 16 januari 1989 har dömts för överträdelse av besöksförbud.

sex personer

I att den bild tillämpningen av lagen om

rapporten anges av besöksförbud är långt ifrån komplett. Utvärdering gjordes

som ges

nämnts när lagen hade varit i kraft endast sex månader. som ovan

I slutsatser att lagen besöksförbud hittills har

rapportens anges om tillämpats i förhållandevis få fall och då oftast i mycket svåra fall. De

har belagts med besöksförbud har i flera fall varit starkt personer som brottsbelastade förmodligen haft allvarliga missbruksproblem och

samt

Rättsväsendet och brottsojjfren 99

andra sociala problem. Många av dessa personer var registerade i person- och belastningsregistret för våldsbrott. Många av männen var också tidigare dömda för våldsbrott mot den person som besöksförbudet avsåg att skydda. De brott som dessa män begick före och i

åtskilliga fall efter besöksförbudet var i de flesta fall betydligt

allvarligare än en överträdelse av besöksförbud. Lagen om besöksförbud har tillämpats i samband med endast en liten del av de fall av våldsbrott mot kvinnor som har varit aktuella hos polisen under uppföljningsperioden.

Vidare anförs att forskning om män som har lagförts för kvinnomisshandel bekräftar uppföljningsresultaten vad beträffar kriminell och social belastning hos dem som meddelats besöksförbud. Socialt välanpassade män är sällsynta i undersökningsmaterialet. Enligt rapporten kan detta bero på att misshandel och andra brott mot kvinnor som begås av socialt etablerade män är sällsynta och/eller att de sällan anmäls till polisen.

Uppföljning lagen besöksförbud 1995 BRÅ

av om

Syftet med studien, som utfördes av Ove Sterfeldt, var att följa upp tillämpningen av lagen och undersöka eventuella effekter av 1990 års lagändring, som innebar att straffmaximum för överträdelse av besöksförbud höjdes till ett år och att brottet föll under allmänt åtal.

Studien har omfattat totalt 984 personer som har varit föremål för ansökan besöksförbud fr.o.m. den 1 juli 1988 t.o.m. den 30

om september 1991.

Resultaten visade att var tredje ansökan om besöksförbud avslogs vid åklagarens prövning. Av dem som meddelades besöksförbud 654 p alla och flertalet mellan 30 och 50 år. l personer var nästan män var I 30 procent invandrare, vilket innebär att de hade en tre gånger

var högre representation i materialet än vad motsvarar deras andel av

som befolkningen.

6 procent 36 personer fick ett s.k. utvidgat besöksförbud vid den första prövningen. Något vanligare var det med ett sådant förbud vid upprepade besöksförbud.

6 procent 36 personer fick sina besöksförbud hävda. Det var något vanligare att det första besöksförbudet hävdes än upprepade förbud. i I 62 procent fallen 388 personer bestämdes tiden för besöks-

av förbudet till ett år. Mer än en tredjedel fick således en kortare förbudstid. Det fanns en tendens till att upprepade besöksförbud var något kortare än det första förbudet.

100 Rättsväsendet och brottsojfren

20 procent 124 personer överträdde förbudet vid ett eller flera tillfällen. Det innebär att 80 procent inte överträdde sitt första förbud. Lagändringen år 1990 medförde inte att antalet överträdelser blev färre.

Enligt rapporten begick 80 procent av dem som överträdde sitt första besöksförbud även andra brott i samband med överträdelsen. Det var endast 15 personer som dömdes enbart för överträdelse av besöksförbud. Att de så få skulle kunna bero på att de personer

var

skyddas förbudet inte anmäler överträdelser om de inte sker som av i samband med andra brott. Det kan även bero på att de som fått besöksförbud inte överträder lagen utan att också begå andra brott. Detta är enligt rapporten intressant med beaktande av den funktion

lagen avsågs att få. I förarbetena att många av de som angavs beteenden innebär att någon utsätter en annan person för

som allvarliga trakasserier är straffbelagda. Förutom bestämmelserna om straff för kroppsliga övergrepp av olika slag, ger bestämmelserna om hemfridsbrott och ofredande ett ganska omfattande skydd. Det ansågs dock enligt förarbetena klart att skyddet inte är heltäckande bl.a.

att vissa fall personförföljelse inte kan hänföras till det genom av straffbara området. Ett straffsanktionerat besöksförbud skulle därför

motiverat ett komplement till de nämnda bestämmelserna. vara som Enligt rapporten pekar resultatet studien att lagen om besöksför-

av bud inte fungerar som ett sådant komplement.

I fråga överträdelse besöksförbudet visar rapporten att av de

om av

överträdde det första besöksförbudet begick 18 124 personer som procent 22 personer i samband med överträdelsen våldsbrott mot den

förbudet avsåg att skydda. I ett fall det fråga om försök till som var dråp och i övrigt gällde det misshandel. I flertalet av dessa fall omfattade domen också andra brott, främst olaga hot, ofredande och hemfridsbrott. Av de 80 fall överträdelse skedde efter

av som lagändringen häktades 47 personer 59 procent. Av de sju fall där överträdelsen inte kombinerad med andra brott skedde häktning i

var

fall. Av 17 fall där våldsbrott hade begåtts mot den som förbudet sex avsåg att skydda skedde häktning i tolv fall. De domar som gäller överträdelse besöksförbud avser ofta ett flertal överträdelser. Avser

av domen enbart överträdelse besöksförbud var en icke frihetsbe-

av rövande påföljd vanligast. I de fall domen även avsåg annan brottslighet dominerade fängelse som påföljd.

Uppföljningen visade att 18 procent de personer som ingick i

av studien 179 personer blev föremål för en andra prövning av besöksförbud. För dem hade fått besöksförbud vid den första

som prövningen gällde den prövningen i de flesta fall förlängning av

nya förbudstiden. Det dock mindre än hälften dem överträtt det

var av som

Rättsväsendet och brottsojjfren 101

första besöksförbudet som fick förbudet förlängt. Av dem som inte blev meddelade besöksförbud vid första tillfället 330 personer blev 32 föremål för en ny ansökan. Sammantaget var 14 procent 133 personer föremål för två prövningar och fem procent 46 personer för fler än två prövningar. Som mest meddelades en person under uppföljningstiden tio besöksförbud.

I rapporten konstateras att det är svårt att utifrån den gjorda studien dra några vittgående slutsatser om lagens effektivitet. För detta

mer behövs mer ingående studier av de olika besluten samt intervjuer med såväl dem som skyddas av ett besöksförbud som dem som meddelats förbud.

Vad gäller lagens eventuella förebyggande effekt anges i rapporten att lagen i huvudsak avser fortsatt brottslighet och fortsatta trakasserier. För att ett besöksförbud skall meddelas krävs i princip att den som prövas är tidigare dömd för brott mot sökandens liv, hälsa, frihet eller frid. Lagen används mycket restriktivt i fall där sådana brott eller liknande inte har förekommit. Även åklagarna lägger vikt vid

om sökandenas redogörelse för behovet av besöksförbud innebär det att det finns små möjligheter att ingripa på ett tidigare stadium. Med andra ord måste som regel sökanden vara ett brottsoffer innan lagen tillämpas.

Lagen om besöksförbud och några av dess tillämpningsproblem

specialarbete vid Polishögskolan

Studien har skett vid Åklagarkanunaren i Borås under tiden den 1 juli-31 december 1996. Under perioden berördes 46 personer av ansökan om besöksförbud och varje ärende har studerats. Ansökan om besöksförbud bifölls i 24 fall, avslogs i 21 fall och förklarades vilande i ett fall.

Syftet med uppsatsen var att belysa hur åklagaren arbetar med lagen främst utifrån följande fyra områden,

skyndsamhetskravet tiden från ansökan till beslut, -

åklagarens bedömning av ansökningar om besöksförbud, -

tillvägagångssättet vid utredning av frågan om besöksförbud och -

delgivningen av beslutet.

-

Studien visar bl.a. att tidsfristen till övervägande del hölls hos åklagaren. Kravet att polisen omedelbart skall underrätta åklagaren om att en begäran om besöksförbud har gjorts uppfylldes dock endast i två fall. Delgivningsförfarandet bedrevs effektivt.

I uppsatsen föreslås att handläggningsförfarandet hos främst polisen

102 Rättsväsendet och brottsojjfren

även hos åklagarna skall göras snabbare och effektivare genom men att Riksåklagaren tillhandahåller ett formulär för ansökan om besöksförbud. Detta skulle innebära att den sökande i ett tidigt skede får klart för sig vad ett besöksförbud verkligen innehåller. Det skulle vidare tidsbesparande eftersom polisen genom att noggrant fylla

vara i formuläret slipper komplettera ansökan med uppgifter som åklagaren anser sig behöva för sitt beslut. Slutligen får åklagaren genom formuläret på väsentliga frågor och kan undvika förhör med den

svar sökande.

4.3.2 Enkätsvar till utredningen m.m.

Brottsoffer- och kvinnojourernas på frågan hur besöksför-

svar om budet fungerar och det tillgodoser det behov av skydd som finns

om är varierande.

De flesta brottsofferjourer har svarat att besöksförbuden fungerar bra och är ett gott skydd. En del jourer anser att besöksförbudet fungerar delvis eller inte alls tillgodoser skyddsbehovet. Några jourer har påpekat att det ofta blir praktiska problem när parterna har

barn. Från jourer har det framförts att det är gemensamma ett par vanligt med överträdelser förbudet och att reaktionen då är för

av

Någon jour har ansett att besöksförbud borde meddelas i större svag. utsträckning.

Kvinnojourerna har i huvudsak svarat att besöksförbudet fungerar bra, att reaktionen vid överträdelse är för lindrig. Flera jourer

men har framfört att förbudet fungerar endast delvis och vissa har angett

det fungerar dåligt. Att informationen vad ett besöksförbud att om innebär måste förbättras har påpekats från flera håll. Flera jourer har ansett att förbudet borde användas oftare och kompletteras med t.ex. skyddspaket. Ett jourer har framfört att förbuden borde vara mer

par detaljerade för att undvika missförstånd.

Bland de förslag till förbättringar för brottsoffer som har lämnats

polisen har nämnts att besöksförbud bör kunna användas i större av utsträckning när det gäller utsatta målsägande och vittnen. Utredningen återkommer till denna fråga i det kapitel som behandlar åtgärder i anledning hot mot målsägande och vittnen. Vidare har i enkätsva-

av

från polisen framförts att på överträdelse av besöksförbud ren synen bör skärpas liksom straffet.

Från åklagarhâll har inhämtats att de i stort sett är positivt inställda till lagen och att samarbetet med polisen fungerar väl. Man anser dock att det kan problem med avgränsningen av vad som i olika

vara situationer är uppenbart befogade kontakter och att det i vissa

Rättsväsendet och brottsoffer: 103

situationer kan vara svårt att få den som avses att skyddas av förbudet att inse allvaret i ett beslut om besöksförbud.

4.3.3 Forskningsrapporten Besöksförbud och

målsägandebiträde: Brottsoffers erfarenheter

Utredningen har uppdragit åt fil. dr. Ingrid Sahlin att undersöka bl.a. erfarenheterna av lagen om besöksförbud hos såväl den som förbudet avser att skydda som den som har meddelats förbudet. Hennes rapport Besöksförbud och målsägandebiträde: Brottsoffers erfarenheter, som fortsättningsvis benämns forskningsrapporten, finns som bilaga 8 till betänkandet.

Underlaget till rapporten består av sammantaget 18 intervjuer. Fyra av intervjuerna har gjorts med representanter för polisen, åklagarmyndigheten, brottsofferjouren och Stångbyanstalten. De övriga 14 intervjuerna har gjorts med enskilda personer som haft personliga erfarenheter av lagstiftningen om målsägandebiträde och/eller besöksförbud. Intervjuerna har ägt rum under tiden september 1996-juli 1997. Kontakten med de enskilda intervjupersonerna har skett olika sätt; de flesta har svarat på en förfrågan om att medverka som skickats ut till personer som har meddelats besöksförbud. Flera försök att få kontakt med intervjupersoner har misslyckats och det har över huvud taget varit svårt att få personer att medverka i undersökningen.

Vidare har underlaget till cirka 50 beslut om besöksförbud gåtts igenom och sammanställts. En statistisk bearbetning har även gjorts av 150 beslut i besöksförbudsärenden vid första âklagarkarnrnmaren i Malmö och vid åklagarmyndigheten i Lund. Dessa uppgifter har jämförts med statistik på riksnivå.

4.3.4 Regeringens förslag om elektronisk övervakning

Kvinnovåldskommissionen har i sitt betänkande Kvinnofrid SOU 1995:60 s. 197 f. föreslagit en försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll för de män som inte kan förmås respektera meddelade besöksförbud. I propositionen Kvinnofrid prop. 199/98:55, som regeringen den 5 februari 1998 överlämnade till riksdagen, att regeringen har gett Brottsförebyggande rådet i

anges uppdrag att göra förstudie de praktiska och tekniska förut-

en om sättningarna för en försöksverksamhet med elektronisk övervakning av män som brutit mot besöksförbud.

104 Rättsväsendet och brottsojjfren

4.3.5 Utredningens överväganden och förslag

Utredningens undersökningar hur lagen besöksförbud

om om

fungerar visar att den fungerar relativt väl. Beslut om besöksför-

bud bör dock i större utsträckning avpassas efter parternas

förhållanden. Detta gäller särskilt i de fall parterna har gemen-

barn. I dessa fall föreslås att socialnämnden underrättas

samma

beslutet. För att förbättra informationen om besöksförbudets

om

innebörd föreslås att Riksåklagaren i uppdrag att ta fram

ges

särskilda informationsblad.

Allmänt

I forskningsrapporten se bilaga 8 s. 15 och 81 redovisas antalet meddelade beslut besöksförbud och antalet anmälda överträdelser

om

besöksförbud. Antalet meddelade förbud har kontinuerligt ökat av kraftigt från 62 beslut år 1988 till l 718 beslut år 1996. Detta torde främst bero på allt fler känner till möjligheten att få besöksförbud.

att Även antalet anmälda överträdelser har ökat kraftigt fram till år 1995 för att därefter sjunka.

I forskningsrapporten bilaga 8 20 redovisas även könsför-

se s.

delningen för dem har meddelats besöksförbud. Andelen kvinnor

som utgör endast två fyra procent. Det är således till helt övervägande

-

meddelas besöksförbud. Någon statistik fördelad på kön del män som avseende dem förbudet att skydda finns inte, men man kan

som avser

utgå från här dominerar andelen kvinnor, vilket stämmer med nog att lagens intentioner.

Enligt den uppföljning lagen gjordes Brottsförebyggande

av som av rådet år 1995 överträdde 124 654 besöksförbudet, vilket

av personer innebär knappt 20 procent. Av dessa dömdes endast 15 personer 12

överträdelse besöksförbud. Över 80 procent procent för enbart av dömdes således för även andra brott samtidigt. Enligt uppföljningen kan detta bero på att den skyddade personen inte anmäler överträdelsen den inte har skett i samband med något annat brott, men

om det kan också bero att den har fått besöksförbud inte över-

som träder lagen utan att också begå andra brott.

De flesta brottsofferjourer liksom de flesta kvinnojourer som svarat på utredningens enkät har framfört att besöksförbuden fungerar väl. Vidare har Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige ROKS framfört till utredningen att besöksförbudet har visat sig vara ett effektivt sätta gränser för de män förföljer kvinnor. Från

sätt att som åklagarhåll har framförts att de i stort sett är positivt inställda till

Rättsväsendet och brottsojjfren 105

lagen.

Enligt forskningsrapporten känner sig de personer förbudet avser att skydda säkrare och tryggare när förbudet har meddelats. Flera av de personer som har intervjuats har uppgett att den person som meddelats förbudet slutat kontakta dem efter beslutet. Forskningsrapporten tyder också att själva ansökan kan medföra att kontakterna upphör trots att den har avslagits.

Lagens syfte är främst att hindra att någon, som redan har förgripit sig mot en annan person, gör sig skyldig till nya övergrepp eller allvarliga trakasserier och den utgör ett komplement till de straffrättsli-

och straffprocessuella reglerna. Enligt utredningen får lagen mot ga bakgrund vad angetts fungera relativt väl och i

av som ovan anses enlighet med dess syften. Det finns dock vissa frågor beträffande lagens tillämpning borde ändras för att förbättra förhållandena för

som dem som förbudet avser att skydda.

Frågan besöksförbuden skall vara individualiserade i större

om utsträckning

Reglerna besöksförbud utgår från förutsättningen att ett besöksför-

om bud i princip gäller generellt, dvs. omfattar alla typer av kontakter. Enligt förarbetena prop. 1987/882137 s. 42 är det viktigt att man redan i beslutet besöksförbud såvitt möjligt anger de begränsningar

om och undantag som redan då kan förutses vara pâkallade. Det kan t.ex. gälla att tillåta kontakter som rör frågor om gemensamma barn.

Att ett besöksförbud oavsett vilka undantag som är upptagna i

själva beslutet inte omfattar kontakter som med hänsyn till särskilda

omständigheter är uppenbart befogade framgår av l § fjärde stycket. För att denna undantagsregel skall vara tillämplig krävs att det är fråga objektivt sett klart befogad kontakt. Det har framkommit

om en bl.a. från åklagarna och forskningsrapporten, att detta undantag

genom kan leda till tolkningsvårigheter och tillämpningsproblem.

Enligt det nämnda specialarbetet vid Polishögskolan fanns det

ovan

barn i 10 de undersökta ärendena där det meddelades gemensamma av besöksförbud. Endast ett dessa individuellt avpassat med

av var hänsyn till barnen.

Enligt forskningsrapporten framgår vid en genomgång av 150 beslut i ärenden besöksförbud i ett åklagardistrikt att det endast i

om fem beslut besöksförbud gjordes undantag för umgänge med

om barnen. Vidare motiverades ett avslagsbeslut med bl.a. att de kontakter tagits verkade försök att få umgänge med

som mer vara barnen än ett led i förföljelse eller trakasserier. Flera intervjuade

106 Rättsväsendet och brottsojjfren

kvinnor som har skyddats av besöksförbud upplever att mannen utnyttjar barnen för att kunna ta kontakt. Rapporten visar också att ett besöksförbud ibland i praktiken också blir ett umgängesförbud trots att det meddelade besöksförbudet inte omfattar barnen.

Ett par av de kvinnojourer som har besvarat utredningens enkät har påpekat att förbuden borde vara mer detaljerade för att undvika missförstånd. Från brottsofferjourerna har framförts att det ofta blir praktiska problem när parterna har gemensamma barn.

Enligt utredningens mening bör besöksförbuden i större utsträckning än vad som nu synes förekomma vara avpassade efter parternas förhållanden och detta gäller särskilt då parterna har gemensamma barn. Kan man på förhand bedöma vad som kan vara uppenbart befogade kontakter minskar man de tillämpningsproblem beträffande dessa kontakter som har påpekats. Det borde underlätta för både den som förbudet avser att skydda och den som har meddelats förbudet eftersom de får lättare att bedöma vad beslutet innebär och vilka kontakter kan tillåtas. Går det inte inledningsvis att avgöra vilka

som kontakter som kan vara nödvändiga bör beslutet ändras och anpassas när detta står klart.

Det är ofrånkomligt oavsett på vilket sätt ett besöksförbud

utformas att det innebär problem av olika slag när parterna har

-

barn. Om parternas barn är berörda av ett besöksförbud, gemensamma är det därför angeläget att socialtjänsten får en underrättelse om beslut avseende förbudet så att man kan hjälpa föräldrarna när det gäller kontakten med barnen. Åklagare eller domstol som meddelat beslut

besöksförbud eller hävt eller ändrat ett sådant beslut bör genast om sända en kopia beslutet till socialnänmden. En bestämmelse med

av detta innehåll bör lämpligen införas i förordningen 1988:691 om tilllämpningen av lagen om besöksförbud.

Information om besöksförbud och dess innebörd

Enligt 13 a § andra stycket förundersökningskungörelsen skall polisen, när det gäller brott som innebär att besöksförbud kan bli aktuellt, så snart möjligt informera målsägande reglerna för besöksför-

som om bud. Av forskningsrapporten framgår att målsäganden inte alltid har fått sådan information eller i vart fall inte förstått den.Utredningen vill framhålla att det är angeläget att sådan information ges och att den ges på ett sådant sätt att målsäganden kan ta den till sig.

Av forskningsrapporten framgår vidare att parterna känner sig osäkra vad förbudet egentligen innebär. Det har framförts från bl.a. de kvinnojourer har svarat på utredningens enkät att informatio-

som

sou 1998:40 Rättsväsendet och brottsojfren 107

nen både till den som förbudet avser att skydda och till den som har meddelats beslutet bör förbättras. Det finns ett informationsblad som har tagits fram av åklagarväsendet. På detta blad informeras om såväl besöksförbud om s.k. utvidgat besöksförbud.

Enligt utredningen bör det tas fram särskilda informationsblad för "vanliga" besöksförbud och utvidgade besöksförbud. Vidare bör det framgå till vilken åklagare lämpligen bör vända sig för att få

man ytterligare information. Till den som förbudet avser att skydda bör det också ges information om vad hon eller han bör göra vid en överträdelse av förbudet. Det är också viktigt att information även ges muntligen t.ex. i samband med att beslutet meddelas. På så sätt kan

undvika att parterna känner sig osäkra på beslutets innebörd. man Riksåklagaren bör i uppdrag att ta fram informationsblad.

ges nya

Åtgärder i anledning av överträdelser av besöksförbud

ROKS har framfört att organisationen fått rapporter om att män som har överträtt förbudet inte har fått någon påföljd. Brottsoffer- och kvinnojourer har uppgett att samhällets reaktion vid överträdelser är för lindrig. Polisen har angett att synen på överträdelse av besöksförbud bör skärpas liksom straffet.

Straffskalan för överträdelse av besöksförbud skärptes år 1990. Straffmaximum höjdes då från fängelse i högst sex månader till fängelse i högst ett år. Utredningen menar att det inom denna skala finns utrymme för att döma till ett förhållandevis långt fängelsestraff för allvarliga överträdelser. Det finns därför ingen anledning att

mera skärpa straffet för överträdelse av besöksförbud. Det kan nämnas att Brottsförebyggande rådets uppföljning år 1995 visar att antalet överträdelser inte minskade efter den straffskärpning som skedde år 1990.

Utredningen vill betona att det viktigt att polisen ingriper snabbt vid anmälan överträdelse av besöksförbud. Forskningsrapporten

en om tyder på att så sker, vilket måste upplevas som en trygghet för dem som skyddas av besöksförbud.

Vid överträdelse av besöksförbudet bör ett beslut om vanligt besöksförbud ändras till ett s.k. utvidgat besöksförbud. Detta bör stärka tryggheten för den som beslutet avser att skydda samtidigt som det blir ytterligare skärpning för den som meddelats förbudet.

en

Det kan också finnas anledning att den som förbudet

ge person

att skydda ett s.k. skyddspaket om ett besöksförbud har avser överträtts. Även sådan åtgärd borde få den utsatta att

en personen känna större trygghet och den som har meddelats förbudet att inse

en beslutets allvar.

108 Rättsväsendet och brottsojfren

Är det fråga upprepade överträdelser bör det övervägas den

om om person som gör sig skyldig till överträdelserna bör häktas. Detta gäller oavsett om denne har gjort sig skyldig även till andra brott. Enligt utredningen bör man se allvarligt på denna form av brottslighet.

Vilka åtgärder som kan vara aktuella får avgöras allt efter omständigheterna i det enskilda fallet. Det bör dock framhållas att lagen besöksförbud är avsedd att utgöra ett komplement till de

om straffrättsliga och straffprocessuella reglerna och alltså inte ensam kan täcka det skyddsbehov som en förföljd person kan ha.

I vad mån ett besöksförbud bör kompletteras med s.k. skyddspaket behandlas även i avsnitt 10.12.

Övriga frågor

Utredningen föreslår att Rikspolisstyrelsen i samråd med Riksåklagaren tar fram en blankett för ansökningar om besöksförbud. Detta kommer att främja enhetlig rättstillämpning och medverka till

en att utredningen som skall ligga till grund för beslutet blir mer fullständig så att kompletteringar kan undvikas. En sådan ordning kan också göra det lättare för den sökande att förstå vad besöksförbudet kommer att innebära.

Vid lagens tillkomst ifrågasatte lagrådet inte domstolen borde

om kunna besluta besöksförbud utan att åklagaren dessförinnan hade

om prövat frågan prop. l987/88:l37 88, bilaga 4. Eftersom till-

s. lämpningen lagen i detta avseende inte har vållat några problem

av utan synes fungera väl, finner utredningen inte anledning att föreslå en sådan ändring.

Frågan målsägande bör ha rätt att få målsägandebiträde

om förordnar i mål om överträdelse av besöksförbud behandlar utredningen i avsnittet om målsägandebiträde och stödperson.

Det kan nämnas att Riksåklagaren har fått i uppdrag av regeringen att sammanställa uppgifter om antalet utfärdade besöksförbud och i samarbete med Brottsförebyggande rådet överväga hur dessa kan samordnas med övrig statistik över besöksförbuden. Eftersom statstiken avseende besöksförbud i vissa hänseenden är ofullständig ser utredningen uppdraget som positivt.

Rättsväsendet och brottsojfren 109

4.4 Åklagarens skyldighet att föra talan om enskilt

anspråk

4.4.1 Bakgrund

Åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan om enskilt anspråk regleras tidigare har nämnts i 22 kap. 2 § rättegångsbalken. Där

som föreskrivs att åklagaren skall föra målsägandens talan om enskilt anspråk på grund brott det kan ske utan väsentlig olägenhet och

av om om anspråket inte är uppenbart ogrundat.

Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse lagändring år

genom en 1988. Genom den ändringen skärptes förutsättningarna för att åklagaren skall få avstå från att föra målsägandens talan. Bakgrunden till ändringen var att man ville stärka målsägandens ställning och göra det lättare för denne att få till stånd en domstolsprövning av sitt anspråk. I samma lagstiftningsärende skärptes även förutsättningarna för domstolen att avskilja ett enskilt anspråk för att handläggas som ett tvistemål. Vidare vidgades möjligheterna för domstolen att uppskatta mindre skador till skäligt belopp utan att bevisning om skadans exakta storlek behöver föras.

Enligt förarbetena prop. 1987/88:1 s. 7 f. ansågs det ha många fördelar kan handlägga enskilda anspråk som grundar sig på

om man brott i samma rättegång som åtalet. Det är ofta processekonomiskt fördelaktigt med handläggning. I stor utsträckning är det

en gemensam

bevisning krävs för prövningen av åtalet och det enskilda samma som anspråket. För målsäganden innebär en gemensam handläggning att han eller hon får sin talan utförd och prövad på ett enkelt och snabbt sätt. Den utredning behövs görs inom ramen för förunder-

som sökningen och det är avgiftsfritt att anhängiggöra talan vid domstol i dessa fall. En målsägande skall höras med anledning av åklaga-

som

talan har rätt till ersättning av allmänna medel för sin inställelse rens och behöver inte inställa sig till rättegång. Också för den

mer än en tilltalade innebär handläggning fördelar genom att han

en gemensam eller hon bara behöver inställa sig till en rättegång och att rättegångskostnaderna begränsas. Även för domstolen uppkommer fördelar

att separata rättegångar kan undvikas. genom

Vid bedömningen det skulle innebära väsentliga olägenheter

av om för åklagaren att föra målsägandens talan måste enligt förarbetena prop. 1987/88:1 15 f. i första hand behovet av utredning för att

s. klarlägga skadeståndsfrågan beaktas. Ett skäl mot att åklagaren för talan för målsägandens räkning kan således vara att det krävs en omfattande utredning för att avgöra skadeståndsfrågan och att denna utredning inte kan förebringas utan att brottmålet i sin helhet fördröjs

110 Rättsväsendet och brottsoffren

väsentligt. En annan omständighet som kan föranleda att åklagaren inte tar på sig uppgiften att föra målsägandens talan är om det enskilda anspråket kräver orimligt mycket resurser i förhållande till ansvarsdelen.

Med att ett enskilt anspråk anses uppenbart obefogat avses enligt förarbetena prop. 1987/88:1 s. 16 den situationen att det för åklagaren framstår som klart att anspråket inte kan vinna bifall vid en domstolsprövning.

Riksåklagaren har år 1994 gett ut Allmänna råd: Målsägande i brottmål RÄC 1:122 behandlar bl.a. åklagarens skyldighet att

som föra målsägandens talan om enskilt anspråk. I dessa allmänna råd redogörs för åklagarens uppgifter i detta avseende från anmälan till lagakraftvunnen dom. I de allmänna råden anges att åklagaren, mot bakgrund av de fördelar som det innebär att målsägandens talan om enskilt anspråk prövas i brottmålet, bör inta en generös inställning till bedömningen av om ett enskilt anspråk skall tas upp till prövning eller inte.

4.4.2 Utredningens enkätundersökning

I utredningens enkätundersökning till åklagarna ställdes några frågor om i vilken utsträckning åklagaren hjälper målsäganden att formulera sina skadeståndsanspråk bilaga 3. Svaren frågorna är varieran-

se

de och resultatet kan sammanfattas enligt följande.

Den övervägande delen åklagarna har svarat att de hjälper

av målsäganden att formulera sina skadeståndsanspråk i vart fall när de blir tillfrågade. Detta sker emellertid i mycket olika utsträckning. Många åklagare har svarat att de är restriktiva med att föreslå vilka belopp som målsäganden bör yrka. De beskriver i stället vilka poster

skadeståndet kan Andra har svarat att de hänvisar till som avse. Brottsoffermyndighetens praxis. Flera har också angett att de brukar hänvisa till försäkringsbolagen och deras tabeller liksom till domstolspraxis. Vissa åklagare har uppgett att de hjälper målsäganden att hamna på rimlig nivå och således även ger råd om beloppens

en storlek. Ett par åklagare har angett att de brukar säga till målsäganden

de yrkade beloppen är helt orimliga. Vidare har några åklagare om svarat att de ger praktiska råd, som att uppmana målsägande att ta med sig kvitton och liknande.

Ingen åklagare har svarat att de inte hjälper målsäganden med skadeståndsanspråket. En del har dock uppgett att detta sker sällan. Ett

åklagare har svarat att de undviker att hjälpa målsäganden med par skadeståndsanspråken grund att de som åklagare skall vara

av

Rättsväsendet och brottsojjfren 111

opartiska. I enkätsvaren har man efterlyst tydligare besked från Riksåklagaren hur åklagarna skall förhålla sig i skadeståndsfrågan och även framfört att den utredning de får från polisen i skadeståndsfrågan ofta är bristfällig.

Många åklagare har påpekat att de saknar tillräckliga kunskaper i skadeståndsrätt och efterlyst utbildning i dessa frågor. Några

mer åklagare har också påpekat att det finns risk för att de vilseleder målsågande vilka belopp är rimliga. På många håll har man

om som anmärkt att tidsbristen gör det svårt att hinna hjälpa målsägande i skadeståndsfrågor.

på enkäten till domstolarna har framförts att åklagarna i

I svaren större utsträckning borde föra målsägandens talan om enskilt anspråk.

4.4.3 Utredningens överväganden och förslag

Lagstiftningen åklagarens skyldighet att föra målsägandens

om talan är tillräckligt långtgående och kräver ingen ändring. I Riksåklagarens allmänna råd Målsägande i brottmål bör klargöras i vilken utsträckning åklagaren skall hjälpa målsäganden att

som formulera sina skadeståndsansprâk. Riksåklagaren bör vidare regelbundet kontrollera att de allmänna råden följs.

Det är uppenbart fördel för målsäganden om hans eller hennes

en enskilda anspråk kan behandlas och avgöras i samband med brottmålet. Den skyldighet åklagaren har enligt 22 kap. 2 § rätte-

som gångsbalken är långtgående och utredningen anser inte att det finns

lagstiftning ytterligare skärpa kraven på åklagaren. De skäl att genom brister har framkommit bör i stället kunna åtgärdas genom att den

som praktiska tillämpningen bestämmelsen förbättras.

av

I Riksåklagarens allmänna råd ges ingående föreskrifter om åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan om enskilt anspråk. I råden betonas bl.a. betydelsen att målsägandens enskilda anspråk

av blir ordentligt utredda under förundersökningen, många gånger en förutsättning för att åklagaren skall kunna fullgöra sin skyldighet att föra talan. Det framhålls angeläget att åklagaren i egenskap av

som förundersökningsledare ägnar uppmärksamhet denna del av förundersökningen och i de mål där förundersökningen leds av polismyndigheten kontrollerar att det enskilda anspråket är tillräckligt

utrett när han tillställs förundersökningsprotokollet.

Riksåklagaren har vidare framhållit de särskilda svårigheter som kan uppstå när den misstänkte är häktad och huvudförhandlingen skall hållas inom vissa tidsfrister. I de allmänna råden liksom i förarbetena

;i

112 Rättsväsendet och brottsoffren

prop. 1978/88:1 s. 16 anges att åklagaren i princip skall föra talan om enskilt anspråk även i de fall utredningen sker under tidspress, men att det inte kan accepteras att någon är frihetsberövad längre än vad som krävs för att utreda ansvarsfrågan.

Utredningen anser att Riksåklagarens utförliga allmänna råd bör vara en god handledning för åklagarna. I vilken utsträckning de följs bör dock uppmärksammas av Riksåklagaren och tillämpningen bör kontrolleras regelbundet.

Om skadeståndsfrågan är tillräckligt utredd och av inte alltför komplicerad art bör åklagaren i sådana fall kunna föra målsägandens talan om enskilt anspråk. Enligt utredningens mening finns det inte något som hindrar att åklagaren hjälper målsäganden att formulera sina anspråk genom att upplysa om vilka poster som kan grunda ersättning och om vilka belopp som enligt praxis brukar utgå. Det bör inte få förekomma att åklagaren bara för att målsäganden av okunnighet yrkar ett belopp som inte är rimligt vägrar föra talan på grund av att anspråket anses uppenbart obefogat. Åklagaren bör i sådana fall ge målsäganden information och råd om vad som kan vara rimligt att yrka. Åklagaren bör dock även upplysa målsäganden om att det står honom eller henne fritt att framställa sina yrkanden, men att åklagaren i så fall inte kan föra målsägandens talan. Utredningen anser inte att den nämnda rådgivningen skulle strida mot kravet att åklagaren skall iaktta objektivitet. Utredningen föreslår att ett klargörande i nämnda avseenden bör införas i Riksåklagarens allmänna råd.

I de fall där det enskilda anspråket kräver omfattande utredning eller i övrigt särskilt komplicerat slag bör åklagaren enligt

är av utredningen hjälpa målsäganden att få ett målsägandebiträde förordnat för sig. Vad gäller rollfördelningen mellan åklagaren och målsägandebiträdet föreskrivs i 3 § andra stycket lagen om målsägandebiträde att om åklagaren för målsägandens talan om enskilt anspråk utesluts målsägandebiträdet från denna uppgift. I de allmänna råden påpekas att det är målsäganden själv som bestämmer vem som skall föra hans talan och att åklagaren inte kan motsätta sig målsägandens beslut att biträdet skall föra denna talan. Utredningen anser att det i de fall det finns ett målsägandebiträde är naturligt att biträdet för målsägandens talan.

Sammanfattningsvis anser utredningen att de bestämmelser som finns angående åklagarens skyldighet att föra målsägandens talan om enskilt anspråk tillämpade på rätt sätt är tillräckliga för att hjälpa målsäganden att ett snabbt och enkelt sätt få sin talan prövad av domstol.

En förutsättning för att åklagaren ett bra sätt skall kunna fullgöra sin skyldighet att föra målsägandens talan är att han eller hon har tillräckliga kunskaper i skadeståndsrätt. Av enkätsvaren framgår

Rättsväsendet och brottsofren 113

att många åklagare att de har bristande kunskaper på detta

anser område. Frågan om utbildning kommer att behandlas nedan under avsnitt 4.7.

4.5 Målsägandebiträde och Stödperson

4. 5 1 Bakgrund

.

I samband med att de ändringar rörande sexualbrott som gjordes i brottsbalken år 1984 infördes möjligheten för målsägande som har behov personligt stöd att åtföljas av en stödperson. I förarbetena

av prop. 1983/84:105 62 f. anfördes bl.a. följande. Bakgrunden till

s. regleringen är att det erfarenhetsmässigt inte sällan är så att målsäganden upplever rättegången stark påfrestning. Detta gäller

som en särskilt brottet har inneburit allvarlig personlig kränkning som

om en t.ex. vid sexualbrott och kvinnomisshandel. Mälsäganden tvingas att konfronteras med den tilltalade regelmässigt har en försvarare vid

som sin sida. Åklagaren har till uppgift att med iakttagande av sin objektivitetsplikt styrka åtalet och det ingår inte direkt i åklagarens uppgift att länma stöd målsägande. Det är därför uppenbart att målsäganden i synnerhet när det gäller brott som har inneburit en allvarlig personlig kränkning och dessutom kan ge upphov till starka psykiska reaktioner skilda slag, såsom våldtäkt och andra sexual-

av brott, kan vara i behov av särskilt stöd under rättegången.

Bestämmelsen att målsägande, hörs med anledning av

som åklagarens talan och med hänsyn till brottets art eller annars kan

som

i behov personligt stöd under rättegången, får åtföljas av vara av lämplig person som stöd infördes i 20 kap. 15 a § rättegångsbalken. Det föreskrevs att domstolen skulle pröva målsäganden med

om hänsyn till brottets art eller annars kunde antas vara i behov av personligt stöd. För att ytterligare tillgodose målsägandens behov av hjälp i mål sexualbrott regeringen tilläggsdirektiv till Rätts-

om gav hjälpskommittén. Kommittén kom i sitt slutbetänkande Målsägandebiträde SOU 1986:49 fram till att det förelåg ett mycket starkt behov

hjälp till målsägande i mål om sexualbrott. av

Betänkandet lades till grund för lagstiftning om målsägandebiträde prop. 1987/88: 107. Genom lagen 1988:609 om målsägandebiträde infördes rätt för målsägande att på statens bekostnad få ett särskilt

en biträde ett målsägandebiträde under förundersökning och

- rättegång rörande vissa brott. Denna rätt tillkom även målsågande som formellt inte år parter i rättegången utan endast skall höras i anledning av brottet.

114 Rättsväsendet och brottsojfren

De brott där målsägandebiträde kunde komma i fråga var enligt förarbetena prop. 1987/881107 s. 19 ff. och 37 f. främst mål som rörde grövre sexualbrott. Idessa mål skulle ett mälsägandebiträde som regel förordnas. Målsägandebiträde kunde vidare komma i fråga vid vissa typer av andra grövre brott med inslag av våld eller annan integritetskränkning, om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden kunde antas att målsäganden hade ett särskilt starkt behov av biträde. Som exempel på sådana brott angavs sexualbrott som inte omfattades av den ovan nämnda presumtionsregeln samt misshandel och rån.

Lagen om målsägandebiträde trädde i kraft den 1 juli 1988. I det sammanhanget överfördes bestämmelsen om Stödperson till 20 kap. 15 § rättegångsbalken och begreppet Stödperson sattes ut i lagen. Samtidigt infördes regeln att en Stödperson som är känd av rätten skall underrättas om tidpunkten för rättegången.

År 1991 utvidgades till målsägandebiträde gälla samtliga

rätten att sexualbrott utan begränsning. För de övriga i lagen angivna brotten blev reglerna om målsägandebiträde mer generösa. Bl.a. togs kravet på att det skulle föreligga ett särskilt starkt behov av målsägandebiträde bort och det blev tillräckligt att det kunde konstateras att ett behov förelåg prop. 1989/902158 s. 11.

Genom lagändringar år 1994 ändrades bestämmelserna om såväl stödperson som målsägandebiträde. I fråga om Stödperson fick målsäganden rätt att själv avgöra om han eller hon skall åtföljas av en Stödperson under rättegång. Domstolen skall således inte längre pröva om målsäganden har behov av en stödperson.

I lagstiftningsärende prop. 1993/94: 143 s. 40 uttalades att

samma det självklart kan lika påfrestande för målsäganden att medverka

vara hos polisen vid domstol. Det infördes därför i 23 kap 10§

som rättegångsbalken en rätt för målsägande att, om det kan ske utan men för utredningen, åtföljas en stödperson vid förhör under förunder-

av sökningen.

Vad gäller mälsägandebiträde genomfördes den ändringen prop. 1993/94:26 att ett målsägandebiträde kunde förordnas i samtliga mål

brott enligt brottsbalken, om fängelse ingick i straffskalan. om Förutsättningen för ett förordnande i dessa fall är att det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och andra omständigheter finns ett särskilt starkt behov av biträde.

Rättsväsendet och brottsojfren 115

4.5.2 Domstolsverkets utvärdering av lagen om

målsägandebiträde

Domstolsverket DV fick den 15 juni 1995 i uppdrag av regeringen att undersöka hur bl.a. lagen målsägandebiträde tillämpas.

om Resultatet undersökningen har redovisats i rapport Målsägande-

av en biträde utvärdering av tillämpningen av lagen om målsägandebit-

- en räde DV rapport 1996:2. Under arbetet med rapporten skedde

m.m. samråd med utredningen. Nedan följer en sammanfattning av rapporten i de delar den behandlar målsägandebiträde och stödperson.

Vid undersökningen genomfördes målundersökningar vid tingsrätt och hovrätt under perioden den 1 november 1995-31 januari 1996. 759 registerades från tingsrätterna och 220 från hovrätterna.

svar Vidare utfördes enkätundersökning vid 30 tingsrätter och tre

en hovrätter. Enkäter skickades även till 100 åklagare och 100 advokater.

Under år 1995 uppgick antalet förordnanden av målsägandebiträde till cirka 3 000. Den helt övervägande delen av dessa meddelades vid tingsrätt; förordnanden först i hovrätten var mycket sällsynt.

Enligt målundersökningen skedde den största andelen förordnanden, cirka 70 procent, med stöd av 1 § första stycket 2 lagen om målsägandebiträde. I dessa fall var det helt dominerande brottet misshandel. Andelen förordnanden enligt lagens 1 § första stycket 1 uppgick enligt målundersökningen till cirka 22 procent. Cirka 2 procent förordnandena skedde med stöd av 1 § första stycket

av Resterande förordnanden, 6 procent, grundades på en kombination av de tre punkterna i 1 § första stycket.

Domstolarna tillfrågades i enkätundersökningen vad som krävs för att förordna ett målsägandebiträde. Av svaren framgår att ett förordnande enligt 1 § första stycket 1 meddelades utan någon ingående prövning. När det gäller förordnanden enligt 1 § första stycket 2 gjorde domstolarna helhetsbedömning målsägandens situation i

en av relation till brottet. För att förordnande enligt 1 § första stycket 3 skulle komma i fråga krävdes enligt domstolarna ett påtagligt kvalificerat brott innebar svår kränkning och att målsäganden

som en befann sig i dålig fysisk eller psykisk kondition.

en

De flesta åklagare och advokater ansåg att avgränsningen av lagens tillämpningsområde lämplig. Merparten av domstolarna ansåg att

var tillämpningsområdet för vidsträckt. Några domstolar menade dock

var att det borde utvidgas.

I 94 procent av de undersökta målen framställdes en begäran om målsägandebiträde. Som skäl för begäran anfördes oftast målsägandens relation till den misstänkte. Vid tingsrätten var bifallsfrekvensen på begäran målsägandebiträde 96 procent. Vid avslag var det

om

116 Rättsväsendet och brottsojfren

vanligaste skälet att brottet inte bedömdes tillräckligt allvarligt.

Vid tingsrätterna förordnades 53 procent av målsägandebiträdena innan åtal väckts. 47 procent förordnades alltså efter det att åtal hade väckts. Det förhöll sig dock annorlunda vid sexualbrott; i dessa fall förordnades 65 procent av mâlsägandebiträdena innan åtal hade väckts.

Både vid tingsrätt och hovrätt var en klar majoritet av målsägandena kvinnor. De flesta målsägandena återfanns i åldersgrupperna 10-39 år. Av målsägande vid tingsrätterna hade 88 procent av de kvinnliga målsägandena en relation till den misstänkte. Motsvarande andel för manliga målsägande var 43 procent.

Av dem som förordnades som målsägandebiträden vid tingsrätt och hovrätt var cirka 87 procent advokater, 11 procent biträdande jurister och 2 procent annan lämplig person. Flertalet åklagare, advokater och domstolar ansåg att den personkrets som kan komma i fråga för förordnande är lämpligt avgränsad. Byte och entledigande av målsägandebiträde är sällsynt. Vid tingsrätterna skedde byte i 17 fall och entledigande i 7 fall av totalt 727 meddelade förordnande.

Enkätsvaren från advokaterna och domstolarna tyder enligt rapporten på att en stor del av målsägandebiträdets uppgifter är knutna till förberedande och utförande av målsägandens skadeståndstalan. Tyngdpunkten av arbetsuppgifterna förefaller vara förlagd till förfarandet vid domstol.

Enligt DV:s uppgifter om utbetalningar till målsägandebiträden under budgetåret 1994/95 betalades i genomsnitt 7 042 kr per ärende i tingsrätt och 8 116 kr i hovrätt. Relativt många av åklagarna och domstolarna i enkätundersökningen framförde att målsägandebiträdet ofta överkompenserades i jämförelse med den offentliga försvararen. Enligt målundersökningen tillerkändes målsägandebiträdet högre ersättning än den offentliga försvararen i 35 procent av de undersökta målen i tingsrätt och i 27 procent i hovrätt. Omkring två tredjedelar av de tillfrågade advokaterna menade att en taxa för målsägandebiträden borde införas eller i vart fall övervägas.

Undersökningsresultatet tyder enligt rapporten att målsägandebiträdesreformen har medfört en viss kvalitetshöjning på förfarandet under förundersökningen och vid domstolen. Vid domstol synes denna kvalitetshöjning främst bestå i att de enskilda anspråken behandlas bättre.

Statens kostnader för målsägandebiträde uppgick budgetåret 1994/95 till knappt 27 miljoner kr. Motsvarande kostnader för budgetåret 1989/90 var drygt åtta miljoner kr.

l rapporten dras bl.a. följande slutsatser beträffande målsägandebiträde.

Vid tillkomsten av lagen om målsägandebiträde beräknades att

Rättsväsendet och brottsojjfren 117

antalet förordnanden skulle komma att uppgå till 1 500 per år. Undersökningsresultatet visar att antalet uppgick till det dubbla år 1995. Även rätten till målsägandebiträde har utvidgats vid

om ett par tillfällen förefaller enligt rapporten domstolarnas tillämpning av lagen relativt generös mot bakgrund av de beräkningar som har gjorts i de olika lagstiftningsärendena. Möjligen är tillämpningen av lagens 1 § första stycket som anges som grund för förordnande i 70 procent av fallen, för generös i förhållande till vad lagstiftaren har avsett. Det finns dock inte något stöd för det antagandet. Det är snarare lagens utformning och uttalanden i förarbetena på denna punkt som har lett till det stora antalet förordnanden.

Att nästan hälften av alla målsägandebiträden förordnas först sedan åtal har väckts förvånande. Resultaten vad gäller målsägandens

anses kön, ålder och relation till den misstänkte bedöms däremot som förväntat och utgör enligt rapporten med stor sannolikhet endast en återspegling de brott vid vilka målsägandebiträde kan komma i

av fråga och de olika rekvisit som lagstiftaren har ställt upp för behovsprövningen.

Vad gäller målsägandebiträdets arbetsuppgifter tyder undersökningsresultatet enligt rapporten på att förfarandet under förundersökningen har kommit i bakgrunden och är mindre framträdande än vad lagstiftaren har avsett.

I rapporten görs vidare den bedömningen vad gäller målsägandebiträdets ersättning jämfört med den offentliga försvararens att det, med tanke att den offentliga försvararens uppdrag är mer heltäckande och generellt krävande, kan sättas i fråga, om det finns anledning

mer att på något sätt förändra grunderna efter vilka ersättning till målsägandebiträde bestäms.

Sammantaget bedöms undersökningsresultaten tyda på att lagen om målsägandebiträde i stort sett tillämpas på det sätt som lagstiftaren har avsett. Problem eller tendenser till problem verkar snarare vara en följd lagstiftningens utformning än att dess tillämpning skulle

av avvika från vad lagstiftaren har avsett.

Målsägandebiträdesreformen har enligt rapporten inneburit betydande ekonomiska konsekvenser. Kostnader har stigit dramatiskt i förhållande till timkostnadsnonnen.

Slutligen konstateras beträffande biträdesreformen att det, även om lagen tillämpas som lagstiftaren har avsett och reformen

synes inneburit viss kvalitetshöjande effekt rättsprocessen, finns det ett

en antal områden där kritik kan riktas mot lagens utformning och där det kan finnas anledning till att överväga förändringar. Vad som enligt rapporten framstår mest angeläget att se över är om lagens

som tillämpningsområde, främst l § första stycket behöver justeras, om

118 Rättsväsendet och brottsoffren

förfarandet under förundersökningen bör ges en mer framskjuten position, om det finns behov att förändra och/eller förtydliga bestämmelserna om målsägandebiträdets uppgifter och om det finns anledning att förändra reglerna ersättning till målsägandebiträde,

om t.ex. genom att ersättningen regleras i någon fonn av taxa.

I rapporten behandlas även anlitande av stödperson.

I enkätundersökningen har man ställt frågan om en Stödperson kan utgöra ett realistiskt alternativ till målsågandebiträde förutsatt att åklagaren för skadeståndstalan. Av de tillfrågade åklagarna svarade cirka 65 procent att en stödperson kan utgöra ett realistiskt alternativ. Av dessa åklagare svarade dock många med vissa reservationer, t.ex. att det endast kan ske i okomplicerade ärenden och att stödpersonerna måste få viss grundläggande juridisk utbildning. Av de 35 procent av åklagarna besvarade frågan nekande ansåg de flesta att ett

som uppdrag mâlsägandebiträde är så krävande och fordrar sådana

som juridiska kunskaper att en Stödperson inte är ett realistiskt alternativ.

Bland advokaterna närmare 90 procent att en Stödperson

uppgav definitivt inte kan utgöra ett alternativ. Som skäl angav de bl.a. att uppdraget kräver djupgående juridiska kunskaper, att stödpersoner kan bli för känslomässigt engagerade och att målsäganden bör biträdas av

under både förundersökningen och domstolsförfarandet. samma person De få advokater besvarade frågan jakande att detta gäller

som uppgav huvudsakligen i mycket enkla ärenden.

Av domstolssvaren framgår att stödperson enligt 20 kap. 15 § rättegångsbalken förekommer i begränsad omfattning. Relativt vanligt är däremot att målsäganden åtföljs av en anhörig eller god vån som

intar rollen som åhörare. Flertalet domstolar har svarat att en mer stödperson i många fall kan vara ett realistiskt alternativ till målsägandebiträde under förutsättning att stödpersonen är utbildad och har rätt till ersättning. Det skall vidare fråga om inte alltför allvarlig

vara brottslighet och relativt okomplicerade skadeståndsanspråk. Vissa domstolar har svarat jakande. De domstolar som har besvarat frågan nekande stödperson knappast kan uppfylla de

menar att en kunskapskrav och kvalifikationer måste ställas på den som

som

biträder målsäganden.

Av enkätsvaren framgår vidare att det är mycket ovanligt att en målsägande under rättegången biträds både av ett målsägandebiträde och stödperson. I de få fall det förekommer rör det sig oftast om

en övergrepp mot kvinnor. Som stödperson uppträder då vanligen någon från en brottsoffer- eller kvinnojour.

Sammanfattningsvis konstateras i rapporten att om anlitande av stödperson skall bli vanligt förutsätter det en regeländring.

mer Dagens regler inte uppställer andra krav än allmän lämplighet för

som

sou 1998:40 Rättsväsendet och brottsofren 119

uppgiften och inte medger ersättning av allmänna medel är med stor sannolikhet den främsta orsaken till att Stödperson inte förekommer oftare. För att institutet Stödperson skall få mer än en marginell funktion krävs förmodligen att han eller hon uppfyller grundläggande kunskapskrav bl.a. rättegångsförfarandet och ges rätt till ersättning

om av allmänna medel.

Genom ett regeringsbeslut den 22 augusti 1996 överlämnades DV:s rapport, utom såvitt frågor om ersättning till målsägandebiträ-

avser den, till utredningen.

4.5.3 Enkätsvar till utredningen

Från polisen har framförts att möjligheterna att få målsägandebiträde och stödperson bör utökas.

Även från åklagarna har angetts att målsägandebiträde borde förordnas oftare.

Advokaterna har framfört att stödpersoner och kontaktpersoner bör användas i större utsträckning. Vidare har de angett att målsägandebiträdet bör förordnas tidigare i rättsprocessen. Det har också framförts att den anmäler våldtäkt eller liknande samt misshandel bör

som en redan vid första förhöret få ett målsägandebiträde och att en jour bör inrättas för detta.

ROKS har angett att lagen målsägandebiträde har inneburit en

om betydande förbättring för kvinnors trygghet vid rättegängar. I många fall har det fått kvinnan att orka genomföra hela rättsprocessen. Målsägandebiträdet har också betytt att kvinnor har fått biträde i skadeståndsdelen vilket är oerhört viktigt. Det är angeläget för kvinnor

varit utsatta för mäns våld att målsägandebiträdesstödet inte som försvinner. Vad gäller stödpersoner har ROKS anfört att kvinnor från kvinnojourerna finns med vid rättegångarna som stöd. En stödperson är dock inte något alternativ till målsägandebiträdet. Biträdets juridiska kompetens är nödvändig för att kvinnorna skall få ett stöd värt namnet.

De kvinnojourer har svarat på utredningens enkät har alla

som menat att ett målsägandebiträde är ett stort stöd och innebär en stor trygghet för målsäganden. Flera jourer har påpekat att det är viktigt att kvinnan har en rättsbildad person vid sin sida och att den rätten inte får begränsas. Några jourer har framfört att målsägandebiträdet ofta kommer in för sent i processen. Från flera håll har pekats på att information rätten till målsägandebiträde inte alltid ges.

om

Vad gäller Stödperson har de flesta kvinnojourer svarat att även en sådan innebär ett stort stöd för kvinnan i rättsprocessen men samtidigt

120 Rättsväsendet och brottsojjfren

förklarat att en Stödperson inte kan överta några uppgifter från målsägandebiträdet. De som motiverat svaret har angett att detta beror på att stödpersonen saknar juridisk utbildning. Några jourer har framfört att en Stödperson med viss juridisk kompetens skulle kunna överta en del uppgifter.

Av de brottsofferjourer som har besvarat enkäten anser de flesta att målsägandebiträdet innebär en stor trygghet och ett bra stöd för målsäganden. Flera har anmärkt att målsägandebiträdet behövs för att målsägandens skadeståndsanspråk skall bli ordentligt behandlade. Det har också anmärkts att målsägandebiträdet med sin juridiska kompetens kan se till att målsägandens rättigheter tas till vara och att biträdet skapar jämvikt i processen. Flera jourer har framfört att målsägandebiträde bör förordnas oftare, att de bör komma in tidigare i råttsprocessen och att de bör hjälpa målsäganden även efter rättegången. Den kritik som har lämnats gäller främst att målsägandebiträden inte har tillräckligt med tid, att de inte är tillräckligt engagerade och att de medför stora kostnader.

Beträffande stödpersoner har i princip samtliga brottsofferjourer svarat att målsägandena upplever stödpersonerna positivt. Många jourer nämner att brottsoffren uppskattar att ha med sig någon att tala med och få hjälp av när det gäller praktiska frågor. Flertalet jourer har angett att en stödperson inte kan överta några uppgifter från målsägandebiträdet. Några jourer har framfört att stödpersonen bör vara ett komplement till biträdet. En del jourer har förklarat att en stödperson i vissa fall och då främst om det är fråga om enklare skadeståndsfrågor skulle kunna överta målsägandebiträdets roll. Någon jour har svarat att en stödperson kan ersätta målsägandebiträdet om åklagaren för skadeståndstalan. Några jourer har uttalat att stöd-

kan ta över det moraliska och psykologiska stödet från personen målsägandebiträdet.

sou 1998:40 Rättsväsendet och brottsojfren 121

4.5.4 Utredningens överväganden och förslag

Målsägandebiträdesreformen har haft kvalitetshöjande effekt på

en det rättsliga förfarandet och bidragit till att stärka brottsoffrens ställning. I fråga villkoren för förordnande av målsägandebi-

om träde föreslås att begränsningen till brott enligt brottsbalken i l § punkten 3 lagen om målsägandebiträde tas bort.

Utredningen har övervägt ett målsägandebiträde borde för-

om ordnas åklagaren avvisat en sådan lösning. Målsägandens

av men rätt att under rättegången ställa frågor till bevispersoner utvidgas till att gälla även målsägande som inte för talan. På så sätt utökas även målsägandebiträdets frågerätt. Målsägandebiträdets uppgifter utökas till att även sådant avslutande arbete som att hjälpa

avse målsäganden att få ut ett tilldömt skadestånd.

För att tillgodose målsägandens behov av personligt och kurativt stöd skall särskild Stödperson kunna förordnas i mål

en

brott på vilket fängelse kan följa. Rätten till ett personligt stöd om enligt 20 kap. 15 § rättegångsbalken behålls men begreppet stödperson kommer fortsättningsvis avse dem som förordnas som sådana. En stödperson får rätt till ersättning för sin inställelse enligt i huvudsak principer målsäganden. Efterlevande

samma som till någon har blivit dödad genom brott får rätt till målsägan-

som debiträde under vissa förutsättningar.

Målsägandebiträde Stödperson

-

Målsågandebiträdets allmänna uppgifter enligt gällande rätt är att ta till

målsägandens intressen, dvs. att bistå målsäganden i det rättsliga vara förfarandet att informera förfarandet, delta i alla förhör

genom om under förundersökningen och bevaka att förhören går rätt till. Under rättegången skall målsägandebiträdet bevaka målsägandens intressen i olika handläggningsfrågor. Mera specificerat anges i lagen att biträdet skall föra talan enskilt anspråk, åklagaren inte gör det.

om om Målsägandebiträdet förutsätts dessutom ge målsäganden ett personligt och kurativt stöd.

Stödpersonen är avsedd ett personligt stöd målsäganden

att vara under de förhör hålls under förundersökningen och i rättegången.

som Den ursprungliga bestämmelsen Stödperson infördes före till-

om komsten lagen målsägandebiträde vilket fick betydelse för

av om utformningen målsägandebiträdets uppgifter. Vad gäller det

av kurativa stödet vid införandet av lagen om målsägandebiträ-

synes man de ha utgått från att målsägandebiträdet skulle lämna det stödet om ett

122 Rättsväsendet och brottsojfren sou 1998:40

sådant biträde hade förordnats. Man förutsatte vidare vid lagens tillkomst att behov av stödperson ofta inte skulle finnas om ett målsägandebiträde förordnades. En stödperson borde i de flesta fall inte förekomma vid sidan om biträdet enligt uttalande i förarbetena. Att en stödperson skulle kunna avlasta biträdet i den kurativa delen synes inte ha övervägts.

Av såväl DV:s rapport som utredningens enkätundersökningar framgår att målsägandebiträdesrefonnen i väsentlig mån har bidragit till att stärka brottsoffrens ställning och haft en kvalitetshöjande effekt på det rättsliga förfarandet. Denna uppfattning stöds också av brottsoffrens erfarenheter såsom de har redovisats i forskningsrapporten. Kvinnojourer och brottsofferjourer har understrukit att brottsoffren känner sig tryggare och får lättare att orka igenom rättsprocessen med ett målsägandebiträde vid sin sida. Det bör dock anmärkas att statens kostnader för målsägandebiträde stigit i snabb takt och uppgick till 27 miljoner kr under budgetåret 1994/95. För budgetåret 1995/96 uppgick kostnaderna till 47,3 miljoner kr, vilket innebär en årskostnad om cirka 31,5 miljoner kr. Både år 1996 och 1997 uppgick antalet förordnanden av målsägandenbiträden till uppskattningsvis 4 000 och år 1997 var kostnaderna för målsägandebiträden cirka 35,1 miljoner kr. Kostnaderna för målsägandebiträde har stigit i snabbare takt än timkostnadsnonnen, dvs. den årsvis fastställda timersättningen för rättshjälpsbiträden och offentliga försvarare.

När det gäller en stödpersons funktion framgår det av domstols-

på DV:s enkätundersökning att stödperson enligt 20 kap. 15 § svaren rättegångsbalken förekommer i relativt begränsad omfattning. Ganska vanligt är däremot att målsäganden åtföljs av en anhörig eller god vän

intar rollen åhörare. Det är enligt domstolarna mycket som mer av ovanligt att en målsägande under rättegången biträds både av ett målsägandebiträde och stödperson. I de få fall det förekommer rör

en det sig oftast om olika övergrepp mot kvinnor. Som stödperson i dessa fall uppträder vanligen någon från en brottsoffer- eller kvinnojour.

I DV:s enkätundersökning har flertalet åklagare svarat att en stödperson kan utgöra ett realistiskt alternativ till målsägandebiträde förutsatt att åklagaren för skadeståndstalan men med den reservationen att en sådan ordning kan gälla endast i okomplicerade ärenden och under förutsättning att stödpersonen får viss grundläggande juridisk utbildning. Nästan alla advokater har svarat att en stödperson inte kan

ett alternativ till ett målsägandebiträde. Flertalet domstolar har vara däremot ansett att en stödperson i många fall kan vara ett alternativ under förutsättning att stödpersonen är utbildad och har rätt till ersättning.

Rättsväsendet och brottsojfren 123

I utredningens enkätundersökning har kvinno- och brottsofferjourerna svarat att målsägandena upplever stödpersonen som ett gott stöd i rättsprocessen. Man emellertid att stödpersonen inte kan

anser ta över mâlsägandebiträdets uppgifter främst på grund av att stöd-

saknar juridisk utbildning. I nägra anges att en stödpersoner svar

bör ett komplement till målsägandebiträdet. person vara

Utredningen har fått klara belägg för att mälsägandebiträdesreformen har haft en positiv effekt på målsägandens ställning. Målsäganden känner sig tryggare i förhörssituationerna och kan därigenom bättre bidraga till utredningen i målet. Målsägandens skadeståndstalan hanteras självklart bättre av en advokat än av målsäganden själv och därmed underlättas handläggningen i domstolen.

Målsägandebiträdets bistånd i det rättsliga förfarandet är sålunda värdefullt. Det bör emellertid övervägas inte det personliga och

om kurativa stöd biträdet också förutsätts ge målsäganden bättre

som skulle kunna lämnas stödperson. En stödperson skulle kunna

av en avlasta juristen målsägandebiträdet denna del av stödet så att

biträdet kunde koncentrera sina insatser på den rättsliga delen. Om skadeståndstalan inte skall föras eller i de mindre komplicerade fall då åklagaren kan föra målsägandens skadeståndstalan skulle enbart en stödperson kunna vara en tillräcklig hjälp.

Utredningen således att möjligheten att få ett juridiskt

menar kvalificerat biträde skall behållas men vill införa en reglering som syftar till att utvidga användningen av stödpersoner. Om man minskar mâlsägandebiträdets utförande kurativt stöd och överför detta till

av stödpersoner, borde biträdet utöver att föra skadeståndstalan eller

på annat sätt tillvarata målsägandens rättsliga intressen under rättegången få möjlighet juridisk hjälp under förunder-

- att ge mera sökningen sker i dag och även kunna biträda målsäganden med

än som att få ut ett utdömt skadestånd, allt inom en rimlig kostnadsram.

Den skisserade utvidgningen beträffande användningen av stöd-

nu

förutsätter, DV anfört i sin rapport, en regeländring; personer som kompletterade bestämmelser bör införas i lagen om målsägandebiträde.

Utredningen kommer emellertid först att pröva i vad mån villkoren för förordnande målsägandebitråde kan behöva ändras.

av

Villkoren för förordnande av målsägandebiträde

I 1 § lagen målsägandebiträde tämligen preciserat de villkor

om anges

skall uppfyllda för att domstolen skall förordna ett målsägansom vara debiträde. Utredningen har övervägt att i lagen föreskriva en mer

124 Rättsväsendet och brottsojjfren

allmän förutsättning och låta domstolen i varje fall avgöra om ett målsägandebiträde skall förordnas. En sådan ordning skulle betyda att lagen inte behövde begränsas till vissa brott utan att omständigheterna i det enskilda fallet skulle vara avgörande. Det går emellertid inte att bortse från att en sådan ordning skulle kunna innebära en risk för olikheter i rättstillämpningen. Utredningen har därför stannat för att behålla den nuvarande uppdelningen och i stället föreslå justeringar i villkoren.

Enligt gällande rått, 1 § första stycket skall ett målsägandebiträde förordnas i mål om sexualbrott, om det inte är uppenbart att målsäganden saknar behov av ett sådant biträde. Enligt utredningens mening finns det inte anledning att ändra denna bestämmelse. Vid mindre allvarliga brott kan det dock vara tillräckligt med en stödperson.

Enligt punkten 2 i samma paragraf skall målsägandebiträde förordnas i mål brott enligt 3 eller 4 kap. brottsbalken, på vilket

om fängelse kan följa, eller enligt 8 kap. 5 och 6 § brottsbalken eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om det med hänsyn till målsägandens personliga relation till den misstänkte eller andra omständigheter kan antas att målsäganden har behov av sådant biträde.

I samband med att bestämmelsen ändrades år 1990 uttalades i förarbetena prop. 1989/90: 158 s. 7 och 11 att förutsättningarna för att förordna målsägandebiträde i mål om brott enligt 3 och 4 kap. brottsbalken med fängelse i straffskalan samt enligt 8 kap. 5 och 6 § brottsbalken borde mjukas upp för att markera att bedömningen inte skulle så restriktiv tidigare. Det uttalades vidare att det

vara som däremot inte kunde sakligt motiverat att mera regelmässigt

anses förordna målsägandebiträde i mål om t.ex. misshandel och olaga hot utan det skulle ske verklig prövning av målsägandens behov av

en biträde i det enskilda fallet.

Enligt förarbetena skall behovet i det enskilda fallet prövas utifrån

helhetsbedömning målsägandens situation satt i relation till det en av brott som målet gäller. Vidare bör ställas upp vissa förutsättningar med avseende målsägandens personliga situation i målet, t.ex. vad gäller brottets art, bevisläget Den mest typiska situation där

m.m. målsäganden har ett utsatt läge under förundersökningen och rättegången är när målsäganden och gärningsmannen har eller har haft en relation till varandra. Även andra omständigheter personlig art kan

av enligt förarbetena ha betydelse för om biträde skall förordnas. Som exempel på sådana omständigheter anges förståndshandikapp, sjuklighet, depressioner till följd brottet, beroende ställning i t.ex.

av arbetslivet eller som i förhållandet mellan elev och lärare eller att

Rättsväsendet och brottsojjfren 125

målsäganden är gammal eller ett barn.

Enligt DV:s rapport meddelas 70 procent av förordnandena med stöd av punkten Av detta förhållande dras i rapporten slutsatsen att lagens tillämpningsområde kan behöva justeras. DV:s enkätundersökning tyder emellertid att domstolarna vid behovsprövningen för förordnande av målsägandebiträde enligt denna punkt följer de uttalanden som görs i förarbetena. Om man beaktar att mål om de brott som avses i punkten t.ex. misshandel och rån, är betydligt mer frekventa än sexualbrottsmålen tyder knappast relationen mellan förordnanden enligt punkten l och 2 på någon anmärkningsvärd snedfördelning i domstolarnas tillämpning. Behovsprövningen blir av underordnad betydelse för frekvensen i ett sådant läge. En eventuell justering skulle behöva gälla brottskategorierna. En sådan ändring anser utredningen inte vara motiverad.

En Stödperson skulle dock vara ett lika bra stöd för målsäganden i vissa fall när förordnanden sker enligt punkten 2 under förutsättning att åklagaren för en eventuell skadeståndstalan. Denna fråga behandlas vidare nedan.

I punkten 3 föreskrivs att ett målsägandebiträde skall förordnas i mål om annat brott enligt brottsbalken, på vilket fängelse kan följa, om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde. Enligt DV:s rapport ges relativt få förordnanden, cirka två procent, med stöd av denna bestämmelse.

Vad gäller begränsningen till att avse enbart brottsbalksbrott, vilket fängelse kan följa, angavs i förarbetena prop. 1993/94:26 s. 18 att en sådan avgränsning ändamålsenlig och uteslöt mindre

var kvalificerade brott samt överensstämde med förutsättningarna för förordnande enligt punkten 2.

Det framstår enligt utredningen som svårförståeligt med den begränsning som har gjorts till enbart brottsbalksbrott. Det finns andra brott, t.ex. överträdelse besöksförbud, där det enligt utredningen

av kan finnas ett starkt behov av målsägandebiträde. Lagens tillämpningsområde bör därför utvidgas till att avse alla brott där fängelse kan följa brottet. De förutsättningar som gäller för prövningen av

målsägandens behov av målsägandebiträde enligt denna punkt bör

kvarstå oförändrade. Den föreslagna utvidgningen föranleder en ändring i punkten Även för förordnanden enligt denna punkt bör Stödperson under vissa förutsättning vara ett bra alternativ.

Våldskommissionen föreslog i sitt betänkande Våld och brottsoffer SOU 1990:92 176 f. att det borde övervägas att utvidga rätten till

s. målsägandebiträde när fråga besöksförbud skall prövas i samband

om med brottmål där åklagaren för talan. Enligt utredningen kan det

126 Rättsväsendet och brottsofren

förhållandet att fråga besöksförbud skall prövas i brottmålet utgöra

om

omständighet gör att mâlsäganden kan anses ha ett särskilt en som starkt behov målsägandebiträde, varför rätten till biträde inte

av behöver utvidgas.

Málsägandebiträdets uppgifter

Mâlsägandebiträdets uppgifter är utförligt behandlade i lagens

förarbeten. Enligt förarbetena är mâlsägandebiträdets främsta uppgift

mâlsäganden stöd och hjälp för att lindra påfrestningarna i

är att ge samband med utredningen rörande ett allvarligt och integritetskränkande brott. Biträdet bör därför komma in i bilden redan när förundersökningen rörande brottet börjar. Under förundersökningen skall biträdet ha rätt att närvara vid alla förhör som hålls med mâlsäganden och i första hand bevaka att förhören går rätt till och att inga ovidkommande eller kränkande frågor ställs. Mâlsägandebiträdet bör också ha rätt att ställa kompletterande frågor. Vidare bör biträdet enligt förarbetena informera mâlsäganden om hur förundersökningen går till. Biträdet bör också vid behov hjälpa mâlsäganden med kontakter med andra myndigheter och organ, t.ex. sjukvård, socialtjänst, kvinno- eller brottsofferjour.

Om åtal väcks är det framför allt i anslutning till huvudförhandlingen målsägandebiträdet har sin funktion. Enligt förarbetena

som torde det i allmänhet lämpligt att biträdet går igenom vad

vara förhandlingen syftar till, hur den går till och vad som kommer att krävas mâlsäganden i samband med förhandlingen. Vid själva

av förhandlingen är det givetvis viktigt att ge mâlsäganden ett personligt stöd. Målsägandebiträdet skall också bevaka målsägandens intressen i olika handläggningsfrågor och bör för målsägandens räkning kunna begära t.ex. att förhandlingen skall hållas inom stängda dörrar eller att förhöret med mâlsäganden skall ske i den tilltalades eller någon åhörares När det gäller förhöret med mâlsäganden skall

utevaro. biträdet bevaka att inga ovidkommande eller kränkande frågor ställs. Biträdet bör också ha rätt att ställa kompletterande frågor. Vid övriga förhör bör målsägandebiträdet formellt sett ha samma rätt som mâlsäganden att själv och ställa frågor Det betyder att en

agera uttrycklig rätt att fråga föreligger endast i det fallet att mâlsäganden

talan, dvs. biträder åtalet eller för skadeståndstalan. för egen

Enligt förarbetena bör mâlsägandebiträdets behörighet omfatta att företräda mâlsäganden i frågor skadestånd handläggs i

om som samband med åtal för brott, inte åklagaren har åtagit sig att

om förbereda och utföra målsägandens skadeståndstalan. I samband med

Rättsväsendet och brottsojffren 127

lagändringar är 1994 ändrades lagtextens språkliga utformning för att tydligare markera att målsägandebiträdet skall bistå målsäganden med att utföra talan om enskilt anspråk. Vidare utvidgades målsägandebiträdets uppgifter till att omfatta även bistånd till målsäganden i ett från brottmålet avskilt skadeståndsmål som handläggs enligt de vanliga tvistemålsreglerna.

Utredningen anser att målsägandebiträdet även i fortsättningen i princip bör ha de uppgifter som anges i förarbetena dock med de begränsningar som blir följden av utredningens förslag om en utvidgad användning av stödpersoner.

Det har framkommit genom DV:s rapport att den väsentligaste delen av biträdets uppgifter är knuten till förberedande och utförande av skadeståndstalan. Utredningen anser det riktigt att tyngdpunkten ligger pá dessa uppgifter. Det är det området som biträdet med sina juridiska kunskaper kan vara målsäganden till störst hjälp. Att målsägandebiträdets uppgifter på detta sätt koncentreras till skadeståndsfrågan kan möjligen förklaras av att biträdet förordnas först inför huvudförhandlingen och inte som lagstiftarens mening varit redan under förundersökningen. Även det enligt utredningens

om uppfattning är angeläget att biträdets insatser koncentreras till rättsliga uppgifter, får det brist att ett biträde inte förordnas

anses som en under förundersökningen i fall med komplicerade och omfattande skadeståndsanspråk.

Utredningen sålunda att, i de fall då det inte bedöms vara till-

anser räckligt med det stöd och den hjälp som en stödperson kan ge, ett målsägandebiträde bör förordnas tidigare i processen än som nu sker. En sådan ordning förutsätter förutom polisens information till

målsäganden att polis och åklagare aktivt uppmärksammar behovet

och framför detta till domstolen. Utredningen har övervägt om det skulle bidra till att målsägandebiträdet kom in tidigare i processen om åklagaren fick förordna målsägandebiträde, men funnit att en sådan ordning inte skulle leda till någon egentlig tidsvinst. En begäran om målsägandebiträde kommer praktiskt taget alltid via åklagaren och prövas omgående domstolen. Inte heller andra skäl finner

av av utredningen att en sådan ordning är lämplig. Ett beslut av åklagaren kan ifrågasättas med invändningen att denne inte har varit objektiv i sitt val av biträde målsäganden. Det bör således även i fortsättningen vara en domstolsuppgift att förordna målsägandebiträde.

För att undvika den fördröjning av ett förordnande som kan uppstå när förhör måste hållas med målsäganden i samband med ett veckoslut eller helg kan ett annat förfarande än vad gäller i dag behöva

en som införas. I departementspromemorian Domstolsförfarandet Förslag till förbättringar Ds 1997:7 föreslås bl.a. utvidgad behörighet för de s.k.

128 Rättsväsendet och brottsojjfren

jourdomstolarna. Med jourdomstol förstås domstol som med stöd av

särskild forumregel i 19 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken en kan ta fråga häktning i ort än den som följer av

upp en om annan bestämmelserna i 19 kap. rättegångsbalken om laga domstol i brottmål. Enligt dessa bestämmelser är i allmänhet domstolen på gärningsorten behörig att handlägga brottmålet och ta befattning med förundersökning och tvångsmedel. behörigheten för jourdomstolarna att pröva frågor angående häktning ingår enligt motiven behörighet att fatta beslut mindre ingripande tvångsmedel, t.ex. reseförbud, och

om beslut är nödvändiga för prövning av häktningsfrågan, t.ex.

som förordnande offentliga försvarare. Vidare har domstolen rätt att

av bestämma tid för åtals väckande och att meddela beslut om personutredning.

I promemorian det otillfredsställande om inte jourdom-

anges som stolen får ställning till andra frågor under förundersökningen än de

ta

rör själva häktningsförfarandet. Som exempel nämns bl.a. att en som misstänkt skall förhöras under ett veckoslut behöver en offentlig

som försvarare. Ett sådant förordnande som inte har samband med en häktningsförhandling kan komma att avvisas av domstolen. För att det inte skall råda någon ovisshet jourdomstolens behörighet föreslås

om i promemorian att behörigheten enligt 19 kap. 12 § andra stycket rättegångsbalken utvidgas att omfatta all befattning med förundersökning och användande tvångsmedel, dvs. inte bara frågan om

av häktning. Promemorian har remissbehandlats och bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

Enligt promemorieförslaget skall forumregel gälla för

samma jourdomstolen för den ordinarie domstolen vid dess befattning

som med förundersökning. Den regel i 19 kap. 12 § första stycket rättegångsbalken i dag tillämpas vid förordnande av målsägande-

som biträde torde därför enligt den föreslagna utvidgningen komma att omfatta även jourdomstolens förordnande av ett målsägandebiträde. Frågan bör uppmärksammas under beredningen av promemorieförslaget. Utredningen att förordnanden av målsägandebiträde bör

anser kunna ske under veckoslut och helger för att undvika fördröjning. Det kan emellertid ifrågasättas sådan ordning inte förutsätter ett

om en joursystem för målsägandebiträden. Ett sådant system har utredningen inte ansett det möjligt att föreslå med hänsyn till kostnaderna se

vara vidare under Övrigt.

När det gäller målsägandebiträdets uppgifter under rättegången har det framkommit att oklarhet råder beträffande biträdets rätt att ställa frågor. Praxis variera mellan domarna. Enligt gällande rätt har

synes biträdet alltid rätt att ställa kompletterade frågor till målsäganden. Detta gäller således oavsett målsäganden för talan eller inte. Vid

om

Rättsväsendet och brottsoffren 129

övriga förhör har målsägandebiträdet formellt samma frågerätt som målsäganden själv, dvs. uttrycklig frågerätt föreligger endast när målsäganden biträder åtalet eller för skadeståndstalan.

När ett målsägandebiträde är förordnat förs i de flesta fall skadestândstalan. Detta torde i framtiden bli fallet i än högre utsträckning om utredningens förslag om en ökad användning av stödpersoner genomförs. Behovet av att utöka frågerätten kommer således att minska. Det finns emellertid skäl som talar för att frågerätten ändock bör utvidgas. Det förekommer att målsäganden

att föra civilrättslig talan om skadestånd och därför avser senare en inte för denna talan i brottmålet. I sådana fall kan det vara angeläget att biträdet får ställa frågor även under brottmålsprocessen. Om rätten att ställa frågor och agera i rättegången skall utvidgas bör dock en sådan ordning i första hand gälla målsäganden själv; målsägandebiträdet bör inte ha större befogenheter än målsäganden. En sådan ordning gör också att målsäganden blir mer delaktig i rättegången. Utredningen anser därför att det finns fog för att utöka frågerätten, vilket föranleder en ändring i rättegångsbalken.

I enkätsvaren från brottsofferjourerna har framförts att målsägandebiträdet även borde hjälpa målsäganden efter det att rättegången har avslutats. Ofta upphör kontakten mellan biträdet och målsäganden i och med att rättegången är slut även om det inte är ovanligt att biträdet hjälper målsäganden efter rättegången med att få ut skadeståndet. Detta arbete sker då utan ersättning.

Det har framförts till utredningen att Brottsoffermyndighetens arbete med ersättningsärendena skulle underlättas om målsägandebiträdet utförde mer av det avslutande arbetet. Brottsoffermyndigheten skulle då inte behöva begära in kompletteringar i lika stor utsträckning som nu sker.

Utredningen att även sådant avslutande arbete som att hjälpa

anser målsäganden att få ut ett utdömt skadestånd bör ingå i målsägandebiträdets uppdrag. Detta är viktigt inte minst för att målsäganden skall få den ersättning som han eller hon har rätt till. Det arbete som bör komma i fråga är kontakter med den dömde, kronofogdemyndigheten, försäkringsbolag och Brottsoffermyndigheten. Målsägandebiträdet bör få ersättning för sådant arbete i skälig omfattning. Denna utvidgning

målsägandebiträdets uppgifter bör införas i lagen om målsägandeav biträde.

130 Rättsväsendet och brottsoffren sou 1998:40

Stödpersonens uppgifter och användning i rättsprocessen

Som tidigare nämnts under rubriken Målsägandebiträde Stödperson

föreslår utredningen att användningen stödpersoner i samband med

av det rättsliga förfarandet skall ökas.

När möjligheten att få anlita Stödperson infördes i rättegångsbalken

de uppgifter som en stödperson bör utföra under rättegången angavs utförligt i förarbetena prop. 1983/84: 105 s. 63. Där anges att stödpersonens uppgifter är begränsade till att vara ett personligt stöd

målsäganden. Som exempel på åtgärder som stödpersonen kan vidta nämns att begära målsäganden har behov av det och att fästa

paus om rättens uppmärksamhet på att en fråga till målsäganden är av särskilt påfrestande art. I förarbetena också att stödpersonen normalt bör

anges anvisas plats bredvid målsäganden i rättssalen och att ordföranden

en bör kunna tillåta ett lågmält samtal mellan stödpersonen och målsäganden under förutsättning att rättegången inte störs. Med begreppet rättegång i detta sammanhang varje tillfälle då målsäganden

avses hörs, dvs. förutom vid huvudförhandlingen t.ex. vid häktnings-

- förhandling, om målsäganden har kallats till denna.

Utredningen att stödpersonens insatser även i fortsättningen

anser bör ligga på det personliga planet. Förslaget en utvidgad an-

om vändning innebär inte att stödperson skall ges behörighet att hantera

en rent rättsliga frågor. Den utvidgning som föreslås tar sikte en användning som inte kräver någon ändrad lagstiftning om uppgifterna. I stället att flera stödpersoner skall utnyttjas för att ge kurativt

avses stöd i samband med förundersökning och rättegång.

I forskningsrapporten bilaga 8 135 att de intervjuade

s. anges brottsoffren inte trodde att de kunde få sitt behov av juridiskt samt psykologiskt och personligt stöd tillgodosett av en och samma person. Där vidare att behovet personligt och psykologiskt stöd var

anges av återkommande och svårt att förena med ett formellt förordnande. Det bästa personliga stödet verkade enligt rapporten förutom av familj

ges, och anhöriga, av brottsofferjouren och dess stödpersoner samt av eventuellt andra kontakter via socialförvaltning eller sjukvård.

Utredningen att det kurativa och personliga stödet ofta kan

anser tillgodoses bättre engagerad stödperson än av ett målsägandebi-

av en träde huvudsakligen bör koncentrera sig på den rättsliga delen av

som sitt uppdrag. En del målsägandebiträden överlåter för övrigt redan i dag det kurativa biståndet till stödperson av något slag genom att

en förmedla kontakt mellan målsäganden och kvinnojour eller brottsofferjour, socialtjänsten eller sjukvården. Denna ordning är ibland orsakad

att biträdet gjort den erfarenheten att domstolen inte ersätter det av kurativa arbetet fullt ut.

Rättsväsendet och brottsojfren 131

Bland de uppgifter som en kompetent Stödperson skulle kunna utföra förutom att närvara vid förhör under förundersökningen och

under rättegången kan nämnas att informera målsäganden om vad

-

kommer att hända i processen samt att hjälpa till vid kontakter som med myndigheter, försäkringsbolag m.m.

Som tidigare anförts utredningen Stödperson kan bli

menar att en ett bra komplement till målsägandebiträdet i de fall ett biträde förordnas eller tillräcklig när skadestândstalan inte skall

en resurs föras eller när åklagaren för skadestândstalan.

Enligt gällande rätt har målsäganden rätt att åtföljas av en lämplig

personligt stöd. Något förordnande krävs inte för den person som ledsagande stödpersonen och behovet prövas således inte. I förarbetena prop. 1983/84:105 74 uttalas att någon särskild prövning av

s. lämpligheten i normala fall inte torde behöva göras.

Om utredningen föreslår utvidgar användningen av

man som stödpersoner bör deras roll göras tydligare genom att särskilda bestämmelser införs i lagen om målsägandebiträde. En stödperson bör

ett särskilt förordnande. Det är vidare angeläget att en stödperson ges kan förordnas utan dröjsmål, t.ex. vid förhör under veckoslut och helger. Undersökningsledaren bör därför vara behörig att förordna stödperson under förundersökningen. I övrigt bör förordnandet ges av rätten. En förutsättning, förutom behovet, bör vara att målet gäller ett brott på vilket fängelse kan följa. Målsågandens önskemål om en viss stödperson bör beaktas i största möjliga utsträckning. För att den föreslagne skall kunna förordnas krävs emellertid att han

personen eller hon bedöms vara lämplig som stödperson.

Utredningen att den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 15 §

anser första stycket rättegångsbalken om att en målsägande har rätt att åtföljas lämplig personligt stöd bör kvarstå. I dessa

av en person som fall krävs inte något förordnande. Dessa personer bör dock inte benämnas stödpersoner personligt stöd. Även fortsättningsvis

utan skall rätten, den har kännedom sådan person, om möjligt

om om en underrätta denne rättegången. De regler som i övrigt föreslås gälla

om för stödpersoner skall inte omfatta de personer som utgör personligt stöd enligt 20 kap. 15 § första stycket rättegångsbalken.

Vilka kan då aktuella stödpersoner Brottsofferjourerna

vara som har enligt uppgift närmare l 600 stödpersoner som har gått igenom deras utbildning för stödpersoner. Hos kvinnojourerna finns ett stort antal utbildade jourkvinnor kan utgöra stöd för kvinnor som har

som utsatts för brott. Vittnesledsagare inom organisationen Våga Värna Varandra borde också kunna fungera stödperson för en målsägan-

som

skall höras vid domstol. Dessa organisationers verksamhet de som beskrivs i kapitel 8 Ideella organisationer En kontaktperson

om m.m.

132 Rättsväsendet och brottsopfren

enligt 10 § socialtjänstlagen kan också vara tänkbar som Stödperson se vidare avsnitt 5.2 om socialtjänsten. Om det är målsägandens önskan kan i vissa fall en anhörig, vän eller någon annan person som han eller hon känner förtroende för vara aktuell som Stödperson under förutsättning att denne har sådana kvalifikationer att han eller hon bedöms lämplig som Stödperson. Sammantaget anser utredningen att det finns tillräckligt med personella resurser för att institutet stödperson skall kunna få en ökad användning.

Enligt 13 a § förundersökningskungörelsen skall polisen i lämplig utsträckning informera målsäganden om reglerna om Stödperson i 20 kap. 15 § och 23 kap. 10 § rättegångsbalken. Vidare skall polisen informera om myndigheter, organisationer och andra som kan lämna stöd och hjälp. För att användningen av stödpersoner skall Öka det sätt som utredningen föreslår är det givetvis angeläget att polisen informerar mâlsägandena om denna möjlighet. Polisen bör också vid behov hjälpa målsäganden att kontakta exempelvis en brottsoffer- eller kvinnojour för att på så sätt ordna en lämplig Stödperson.

För att ökad användning stödpersoner skall vara realistisk

en av krävs enligt utredningens mening att de tillerkänns viss ersättning av allmänna medel. En Stödperson bör i princip få Samma rätt till ersättning målsägande som skall höras, dvs. enligt kungörelsen

som en 1969:590 om ersättning vid förundersökning i brottmål och 37 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken, vilka båda hänvisar till förordningen 1982:805 ersättning av allmänna medel till vittnen

om m.m. Det innebär att en förordnad Stödperson som följer med målsäganden till förhör under förundersökningen och rättegången får rätt till ersättning för bl.a. resor och mistad inkomst enligt de förutsättningar som gäller enligt förordningen. Utredningen menar dock att ersättningen för tidsspillan för stödpersoner bör sättas högre så att de i de flesta fall inte drabbas inkomstförluster på grund av

av att de ställer stödpersoner. För att man skall kunna använda

upp som samma rutiner för ersättningen till stödpersoner som den som gäller för målsägande utredningen att ersättningen bör vara skattefri

anser jfr 19§ kommunalskattelagen 1928:3701. Den övre gränsen för sådan ersättning stödpersoner kan lämpligen sättas till 600 kr, vilket innebär att inkomstförluster i stor utsträckning kan undvikas.

I utredningens direktiv att ett viktigt och värdefullt arbete för

anges att förbättra situationen för människor som drabbas av brott bedrivs

ideella organisationer, bl.a. brottsoffer- och kvinnojourer. Det av

vidare att utredningen skall belysa behovet av en ytterligare anges utveckling sådana stödfunktioner, t.ex. i form av ett system med

av lekmän stöd för brottsoffer liknande Sätt som de s.k. lek-

som mannaövervakare används inom kriminalvården. Stödpersoner

som

Rättsväsendet och brottsojfren 133

återfinns i dag i olika frivilligorganisationer, inom socialtjänsten och

ibland i sjukvården samt bland anhöriga. För frivilligorganisationerna

finns särskilda utbildningar i organisationernas regi. Utredningen kan inte finna att det skulle stödja funktionen Stödperson om man skapade

särskild organisation efter mönster av det system som finns inom en kriminalvården för s.k. lekmannaövervakare. En bättre lösning är att stödja frivilligorganisationerna ekonomiskt så att rekrytering och utbildning stödpersoner i deras regi kan utvidgas och förbättras,

av bl.a. på så sätt att utbildningen av stödpersoner sker gemensamt.

Efterlevandes rätt till målsägandebiträde och stödperson

I vilken utsträckning och vilket sätt ett målsägandebiträde förordnas för efterlevande till någon som har blivit dödad genom brott som omfattas lagens tillämpningsområde förefaller skifta mellan olika

av domstolar. I något fall har ett målsägandebiträde förordnats för dödsboet. I andra fall har de efterlevande personligen fått målsägandebiträde. Det händer också att begäran från de efterlevande om

en målsägandebiträde lämnas utan bifall. Sammanfattningsvis kan rättsläget anses vara oklart.

Enligt utredningen finns det ett behov att klargöra i vilka fall det

av kan aktuellt att förordna ett målsägandebiträde. Inledningsvis kan

vara konstateras att ett målsägandebiträde lagligen kan förordnas endast för fysiska och alltså inte för ett dödsbo. Skall målsägandebiträde

personer förordnas för att de efterlevande har behov av det stöd och den hjälp ett målsägandebiträde utgör skall det i så fall ske för dessa personli-

Det bör observeras att vissa närstående, t.ex. underhållsberättigagen. de barn, direkt målsägande. För dessa efterlevande

är att anse som kan redan enligt gällande regler ett målsägandebiträde förordnas.

nu

Utredningen finner att rätten till målsägandebiträde bör utvidgas till att även vissa efterlevande som inte direkt intar målsägandeställ-

avse ning. En lämplig avgränsning dessa efterlevande är enligt ut-

av redningen den i 20 kap. 13 § första stycket rättegångs-

som anges balken, dvs. make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon dock med tillägg sambo. Att vidga kretsen efterlevande som kan få

av av målsägandebiträde ligger i linje med den utvidgning i rättspraxis av rätten att få skadestånd i anledning närståendes död genom brott

av en som skett.

För att det skall bli aktuellt med ett förordnande av målsägandebiträde bör det enligt utredningen krävas att det föreligger behov av biträde med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter, dvs. behovsprövningen bör i princip vara

134 Rättsväsendet och brottsoffren

densamma som föreskrivs i 1 § första stycket 2. Vad utredningen uttalat om användningen av stödpersoner gäller också i fråga om efterlevande.

En särskild bestämmelse om efterlevandes rätt till målsägandebiträ-

de och Stödperson bör införas i lagen om målsägandebiträde.

Det kan anmärkas att för skadeståndstalan i brottmål kan rättshjälp utgå i fall där målsägandebiträde inte kan förordnas. Sådan rättshjälp kan även utgå till dödsbo jfr DV:s yttrande i RH 1995:33.

Övrigt

Som tidigare har angetts omfattar utredningens uppdrag inte frågor om ersättning till målsägandebiträdet. Utredningen vill dock påpeka att det skulle vara önskvärt att en taxa liknande den som finns för offentliga försvarare infördes. Om så sker är det angeläget att taxan omfattar sådant avslutande arbete som utredningen närrmt.

I Advokatsamfundets utredningens enkät har framförts att

svar den målsägande anmäler våldtäkt eller liknande samt miss-

som en handel redan vid första förhöret borde få ett målsägandebiträde förordnar för sig och att det borde inrättas en jour för detta. Utredningen anser att förslaget är intressant, särskilt om även stödpersoner skulle kunna ingå i jourverksamheten, och skulle kunna innebära förbättring för dessa brottsoffer. Emellertid skulle

en inrättandet av ett sådant joursystem innebära kostnader som utredningen inte sig kunna hitta någon finansiering till. Ut-

anser redningens förslag som innebär att målsägandebiträde och stödpersoner i större utsträckning kommer in redan i förundersökningens inledningsskede samt förslaget om ökad tillgänglighet till de ideella organisationerna se kapitel 8 om Ideella organisationer m.m. bör dock medföra sådana förbättringar för brottsoffren att behovet av ett joursystem inte framstår som akut.

4.6 Rättsväsendets information till och bemötande

av brottsoffer

4.6. 1 Inledning

I detta avsnitt kommer allmänna frågor om rättsväsendets information till och bemötande målsägande att behandlas. I avsnittet om

av domstolarnas bemötande målsägande kommer även behandlingen

av av vittnen att beröras.

Rättsväsendetoch brottsojfren 135

Frågor som rör åtgärder på grund av hot och våld mot mâlsäganden och vittnen behandlas i ett kommande avsnitt.

4.6.2 Polisen

Polisens författningsreglerade informationsskyldighet har utredningen behandlat i avsnitt 4.2.

När det gäller bemötande av målsägande har polisen en stor betydelse. I Brottsoffermyndighetens rapport Brottsofferarbetet i Sverige kunskapsöversikt Rapport 1997:1 redovisas flera

- en undersökningar s. 38 ff. visar hur betydelsefullt polisens

som agerande och bemötande målsäganden är för dennes situation. I

av

rapporten att polisen ett professionellt agerande och

anges genom bemötande kan, förutom att underlätta brottsoffrens återhämtningsarbete, effektivisera brottsutredningama. Även allmänhetens bild

av polisen kan i förlängningen påverkas av hur polisen bemöter brottsoffer. Enligt rapporten förekommer det på flera platser i landet projekt i syfte att effektivisera och förbättra polisens verksamhet i förhållande till brottsoffer.

Det kan nämnas att Rikspolisstyrelsen har gett ut två rapporter Stöd och hjälp brottsoffer RPS rapport 1986: 18 och Brottsofferjour: En handledning för polisens medverkan i brottsofferverksamhet RPS rapport 1989:1.

Som nämnts i avsnitt 4.2 har Rikspolisstyrelsen under år 1997 påbörjat inspektion handläggningen av brottsofferfrâgor hos de

av olika polismyndigheterna. Vid dessa inspektioner har man undersökt bl.a. myndigheten har handlingsplaner för hur man konkret skall

om arbeta för att Öka trygghet och säkerhet inom brottsofferomrâdet, hur mottagande och efterföljande kontakter med brottsoffer går till och

av

hur myndighetens samverkan med brottsofferstödjande organisationer

fungerar.

4.6. 3 Åklagarna

I de allmänna råd Målsägande i brottmål RÅC 1:122 har

som meddelats Riksåklagaren och har behandlats i avsnitt 4.2 om

av som informationsskyldighet tas även frågor om hur åklagarna bör

upp förhålla sig till målsäganden i samband med huvudförhandlingen.

I de allmänna råden att det i de flesta mål inte finns något

anges behov särskild kontakt mellan målsäganden och åklagaren inför

av en huvudförhandlingen. Om målsäganden kontaktar åklagaren och begär

136 Rättsväsendet och brottsojfren

ett Sammanträffande, bör åklagaren vanligen gå med på detta under förutsättning att tjänsten medger och ett Sammanträffande inte framstår som meningslöst.

Vidare uttalas att i mål om t.ex. sexualbrott eller grova våldsbrott det kan vara av värde för såväl målsäganden som för genomförandet av huvudförhandlingen att åklagaren före huvudförhandlingen har träffat målsäganden. Genom att informera målsäganden om vad som kan komma att hända under huvudförhandlingen kan det undvikas att målsäganden onödigtvis skräms eller skadas vid genomförandet av förhandlingen. I detta sammanhang understryks vikten av att åklagaren uppfyller kravet på objektivitet under såväl förundersökning som huvudförhandling.

Enligt de allmänna råden kan åklagaren ge målsäganden ett visst stöd om denne ensam vill överklaga domen. Med hänsyn till åklaga-

ställning i bör stödet i dessa fall begränsas till att i rens processen allmänna termer ge råd i frågor av formell natur.

Riksåklagaren framhåller vidare att åklagaren inte har någon skyldighet att biträda målsäganden vid verkställighet av domen. Om rätten har beslutat om kvarstad för säkerställandet av ett enskilt anspråk, bör åklagaren upplysa målsäganden om hur denne skall gå tillväga för att erhålla verkställighet. Kraven på opartiskhet och objektivitet utesluter att åklagarens uppgift innefattar mera än att framföra målsägandens krav.

4.6.4 Domstolarna

I departementspromemorian Vittnen och målsägande i domstol Ds 1995:1 behandlas bemötandet av målsägande och vittnen. Där föreslås att språket i kallelserna till målsäganden och vittnen mjukas

och att det i kallelsen bör finnas information vem man skall upp om vända sig till om man har några frågor. Det föreslås vidare att information om skyldigheten att vittna och hur det går till som huvudregel skall skickas med kallelsen.

I promemorian görs bedömningen att någon särskild tjänst som vittnesvärd vid domstolarna inte är nödvändig. I stället bör det ankomma på alla anställda vid domstolen att i största möjliga utsträckning ställa och hjälpa vittnen och målsägande till rätta.

upp Vidare bör expeditionsvakterna kunna utöva en viss värdfunktion. Det bör också eftersträvas att expeditionsvakterna efter särskild utbildning får ordningsvaktsförordnande för att upprätthålla ordning och säkerhet i de allmänna utrymmena.

När det gäller frågan om domstolslokalernas utfomming görs i

Rättsväsendet och brottsojfren 137

promemorian bedömningen att det inte bör vara obligatoriskt att inrätta särskilda väntrum för vittnen och målsägande i de nuvarande domstolsbyggnaderna. Vid planeringen nya byggnader liksom vid

av ombyggnad bör dock frågan ägnas uppmärksamhet. Om någon begär att få vänta i ett avskilt utrymme bör detta efterkommas. Domstolarna bör ha beredskap för att ordna särskilda väntrum när behovet uppstår. Vittnen skall inte behöva vänta i onödan på att bli hörda och de bör informeras förseningar. De utrymmen där vittnena väntar bör var

om trevligt och ändamålsenligt utformade.

I departementspromemorian Domstolsförfarandet Förslag till förbättringar Ds 1997:7 tas några frågor som har betydelse för

upp målsägande och vittnen i domstolen. Det föreslås vissa författningsändringar så att det blir möjligt att flytta ut besluten om ersättning av allmänna medel för inställelse till förhandlingen ur tingssalen. I promemorian föreslås vidare regler gör det möjligt för målsägan-

som de och vittnen att medverka vid huvudförhandlingen genom videoteknik bild- och ljudöverföring.

Riksrevisionsverket har i sin rapport Domstolsväsendet Resursfördelningssystem och hinder för ett effektivt resursutnyttjande RRV 1997:48 tagit frågor bemötandet vid domstolarna s. 77 ff..

upp om Enligt rapporten är domstolens bemötande av den rättssökande allmänheten, vittnen och tilltalade avgörande för dessa gruppers tilltro till domstolarna. I rapporten anges bl.a. att åklagare och advokater var missnöjda med vissa domares beteende vid huvudförhandlingen när det gällde behandlingen vittnen, att det sällan förekom att någon

av hjälper målsägande till rätta när denne kommer till domstolen och att målsägande ofta fick sitta ensamma och vänta utanför rättssalen. Bl.a. dessa omständigheter är enligt rapporten påfrestande för brottsoffer och vittnen och leder till att kvaliteten på förhandlingen och förhandlingens resultat blir sämre. Avslutningsvis konstateras att när ett dåligt bemötande medverkande i rättegången tillåts, riskerar

av domstolsväsendets trovärdighet att påverkas negativt.

I Brottsofferrnyndighetens rapport Brottsofferarbetet i Sverige

-

kunskapsöversikt Rapport 1997:1 behandlas även domstolens en kontakter med och bemötande brottsoffer s. 51 ff.. I rapporten

av redovisas enkätundersökning besvarats notarier vid landets

en som av samtliga 96 tingsrätter. Av enkätsvaren framgår bl.a. följande. De flesta tingsrätter, 74 stycken, har inte något särskilt väntrum för målsägande och vittnen. Samtliga tingsrätter uppger dock att de har möjlighet att ordna ett sådant det efterfrågas. Av de 22

rum om tingsrätter inrättat särskilda väntrum för målsägande och vittnen

som är det dock endast nio enligt notarierna regelmässigt informerar

som om möjligheten att få vänta avskilt.

138 Rättsväsendet och brottsojfren

Vid tre tingsrätter bedrivs ideell vittnesstödsverksarnhet i samband med brottmålsrättegångar. Den verksamhet som bedrivs vid två av dessa tingsrätter finns beskriven i avsnittet om ideella organisationer. På de flesta tingsrätterna, 93 stycken, finns det enligt rapporten inte någon som särskilt har till uppgift att hjälpa och stödja målsägande och vittnen. Vid flertalet tingsrätter finns det dock personer som inte direkt har till arbetsuppgift att ge sådant stöd, men som ändå kan vara en resurs att tillgå. Detta gäller t.ex. expeditionsvakter. Det finns enligt undersökningen expeditionsvakter vid 79 tingsrätter och drygt hälften av dessa har expeditionsvakten en funktion i förhållande till målsägande och vittnen. Det finns också vid tingsrätterna annan personal, t.ex. expeditions-, receptions- och kanslipersonal, som har en sådan funktion.

4.6.5 Utredningens enkätundersökningar

Polisen

Ett av de vanligaste förslagen åtgärder som kan förbättra förhållandena och/eller öka säkerheten för målsägande och vittnen som har framförts av polisen i enkätundersökningen var att informationen till målsägande och vittnen liksom till allmänheten bör förbättras. Detta gäller både information om det egna ärendet och om hur rättsprocessen går till i allmänhet. Man menar också att information bör att risken att bli utsatt för någon form av övergrepp på

ges om grund av att man medverkar i en rättegång är mycket liten. Många har vidare föreslagit att det skall inrättas särskilda väntrum för målsägande och vittnen i domstolarna. Över huvud taget har flera påpekat att miljön i domstolarna behöver förbättras.

Från polisen har också påpekats att bemötandet målsägande och

av vittnen vid främst domstolarna men även vid polis- och åklagarmyndigheterna måste förbättras. Ett förslag som framförts från flera håll är att det vid domstolarna skall finnas tingsrättsvärdar eller liknande

kan hjälpa folk till rätta och förklara vad som kommer att hända som i rättegången.

Andra synpunkter har lämnats från polisen är att domstolarna

som bör förbättra sin tidsplanering av rättegångarna, att rättens ordförande bör aktiv och ingripa så att målsägande och vittnen inte

vara mer trakasseras under förhören och att det inom polisen bör utses personer som har ett särskilt brottsofferansvar.

Rättsväsendet och brottsojjfren 139

Åklagarna

Även åklagarna har i sina enkäten föreslagit att skilda väntrum

svar och separata ingångar bör finnas för målsägande och vittnen. Från flera håll påpekas att säkerheten i domstolarna är dålig.

Liksom polisen har ett stort antal åklagare framfört att informatio-

till målsägande och vittnen måste förbättras. Detta gäller all nen information något som särskilt har påpekats är att domstolen

men borde skicka ut information om hur huvudförhandlingen går till m.m. i samband med kallelsen. Flera åklagare har också framfört att den information som ges från polisen måste förbättras.

Andra vanliga förslag har framförts är bl.a. att målsägande

som och vittnen skall ha möjlighet att träffa åklagaren före huvudförhandlingen, att möjligheterna till förhör i den tilltalades utevaro skall utökas, att kallelserna till domstolen skall förbättras både språkligt och innehållsmässigt, att målsägande och vittnen som kommer till domstol skall hand t.ex. expeditionsvakt eller domstolsvärdar, att

tas om av expeditionsvakt med ordningsvaktsförordnande skall finnas i allmänhetens utrymmen, samt att målsägande och vittnen allmänt sett skall

ett bättre bemötande. Det har påpekats att en sådan sak som att det ges finns möjligheter att få kopp kaffe och ha någon att vända sig till

en med frågor i väntrummet kan ha betydelse.

Flera åklagare har förordat att polisbevakning eller bevakning med väktare bör användas i större utsträckning, att ordföranden mer aktivt bör leda och ingripa vid olämpliga frågor, att målsägandes

processen och vittnens personuppgifter skall sekretesskyddas även vid domstol, att målsägandebiträden skall förordnas oftare, att ersättningen av allmänna medel till målsägande och vittnen skall höjas samt att domstolen skall planera huvudförhandlingen och kalla förhörspersonerna så att väntetiden minimeras.

Några åklagare har förslagit ökade möjligheter att höra målsägande och vittnen i vissa åhörares utevaro och till telefonförhör, en ökad användning stödpersoner, möjligheter till anonymitet för målsägan-

av de och vittnen, ökade möjligheter att hålla huvudförhandlingen inom stängda dörrar, ett ökat samarbete med brottsofferjourerna samt ökade möjligheter till personskydd för förhörspersoner.

Andra förslag har framförts är i huvudsak att nykterhet och

som drogförekomst hos tilltalade och åhörare kontrolleras inför huvudförhandlingen, att det inrättas vittnesstödsverksamhet vid domstolarna, att möjligheterna att meddela besöksförbud till förmån för förhörsperso-

utökas, att vissa tingssalar utrustas med konfrontationsspeglar för ner att undvika att målsägande och vittnen behöver träffa den tilltalade, att vittnesersättningens storlek bestäms administrativt och inte i tingssalen,

140 Rättsväsendet och brottsojjfren

att målsägande och vittnen som hörs under huvudförhandlingen inte är synliga för åhörarna samt att säkerhetssalar används i större utsträckning.

Domstolarna

Några domstolar har svarat att inga åtgärder vare sig har vidtagits eller planeras för att förbättra förhållandena och/eller öka säkerheten för målsägande och vittnen. I ett par fall har tingsrätten svarat att man vill vidta åtgärder men att domstolens befintliga lokaler omöjliggör detta.

Den vanligaste åtgärden som har vidtagits vid tingsrätterna är att anordna särskilda väntrum för målsägande och vittnen. Flera domstolar har också svarat att de vid behov iordningställer sådana rum. Vidare har flera domstolar angett att de har förbättrat möjligheterna till medhörning så att förhör med målsägande och vittnen kan ske i den tilltalades utevaro.

Andra åtgärder som har vidtagits eller planeras är enligt enkätsvaren i huvudsak följande.

Expeditionsvakten har uppgift att ta hand om samtliga som - som kommer till domstolen och att hjälpa dessa till rätta.

Expeditionsvakten har fått ordningsvaktsförordnande för att bättre kunna hålla ordning i främst väntrummen.

Rätten informerar vid huvudförhandlingen om att vittnet inte är där frivilligt för att berätta utan att det är en skyldighet.

Rätten upplyser vid huvudförhandlingen om straffet för övergrepp i rättssak.

Vid domstolen finns informationsmaterial i väntrummen. -

Vittnesstödsverksamhet i Brottsofferjourens regi finns vid domsto- len.

Man undviker att nämna mâlsägandens och vittnets adresser vid huvudförhandlingen.

Tillsammans med kallelsen skickas information om att det finns ett särskilt väntrum för målsägande och vittnen samt att det finns möjlighet att hålla förhöret i den tilltalades utevaro.

Personal vid domstolen visar lokalerna och informerar om huvudförhandlingens förlopp.

Man har ett nära samarbete med åklagarmyndigheten för att kännedom det finns målsägande och vittnen som känner rädsla

om inför huvudförhandlingen.

Man kallar målsägande och vittnen vid andra tider än den tilltalade för att undvika att de träffas i väntrummet.

Rättsväsendet och brottsojjfren 141

En ny säkerhetssal har inrättats. -

Personalen har gjorts medveten om säkerhetsproblem liksom - mer

den obehagskänsla många målsägande och vittnen känner om som inför att höras vid en huvudförhandling.

I kallelsen att målsägande och vittnen kan kontakta tings- - anges rätten om de känner sig oroliga.

Vid domstolen har ett särskilt ställts i ordning för brottsoffer- - rum jouren.

Personal vid tingsrätten har åtagit sig att ge oroliga målsägande och vittnen stöd i samband med huvudförhandlingen.

Vid eventuella förseningar underrättas målsägande och vittnen om dröjsmålet och vid längre väntetider erbjuds de kaffe eller liknande.

Med kallelsen skickas till målsägande och vittnen information som har tagits fram av Domstolsverket.

Skyltar i domstolslokalerna visar vart målsägande och vittnen kan vända sig.

Vid behov får domstolen hjälp polisen för olika säkerhetsar-

av rangemang.

övervakningskameror har installerats i väntrummen. -

De förslag på förbättringar som har framförts av flest domstolar är att målsägande och vittnen skall ha egna väntrum och ingångar för att slippa träffa den tilltalade. Vidare har ett antal domstolar angett att kallelserna måste förbättras. Ett vanligt förslag är också att inforrnatio-

till målsägande och vittnen skall förbättras. Det gäller både allmän nen information och information om det aktuella målet.

I övrigt har bl.a. framförts att målsägande och vittnen bör få högre ersättning allmänna medel för sin inställelse, att representanter för

av brottsofferjouren bör finnas på plats i domstolen, att samarbetet med brottsofferjouren bör öka, att det bör finnas personal i väntrummen

kan hålla ordning och hjälpa folk till rätta, att målsägande och som vittnen bör möjlighet att höras s.k. videolänk för att de

ges genom skall slippa den fysiska närvaron, att möjligheterna att hålla förhör med målsägande och vittnen i den tilltalades utevaro bör öka, att det bör lagregleras även vittnen skall ha rätt att âtföljas en stöd-

att av

att åklagarna bör åläggas att ta kontakt med målsägande person samt i de fall ett målsägandebiträde inte är förordnat.

142 Rättsväsendet och brottsojjfren

Advokaterna

På frågan vilka åtgärder som har vidtagits eller planeras vid tingsrätten för att förbättra förhållandena och/eller öka säkerheten för målsägande och vittnen har de flesta advokater svarat att inga åtgärder har vidtagits eller såvitt känt planeras. En advokat har svarat har att man installerat larm. Flera har pekat på att särskilda har iordningställts rum för målsägande och vittnen. Någon har påpekat att säkerhetssalen används i allt större utsträckning. Vidare har det framförts att polismedverkan har blivit vanligare, att visitation används i större utsträckning och att det har blivit lättare att få ett målsägandebiträde förordnat. Vad gäller förslag på åtgärder som kan förbättra förhållandena och/eller öka säkerheten för målsägande och vittnen har i huvudsak framförts att målsägande och vittnen bör få vara okända för den tilltalade, att inga namn anges in förundersökningsprotokollet och stänmingsansökningen, att förhör kan hållas i den tilltalades utevaro i större utsträckning, att särskilda för målsägande och vittnen rum inrättas, att större hänsyn tas till målsägande och vittnen beträffande tidsangivelser, att särskild personal avdelas för att ta hand om målsägande och vittnen eller att vittnesbiträden med särskild ersättning anlitas, att ersättningen till målsägande och vittnen höjs t.ex. ersättning för förlorad arbetsförtjänst, att polis, åklagare och målsägandebiträdet på ett tidigt stadium samarbetar, att domstolarnas omhändertagande av målsägande och vittnen förbättras, att det inrättas flera utgångar från tingssalarna, att det sker en ökad och förbättrad kontakt mellan den som säger sig ha betänkligheter mot att höras och åklagare samt försvarare för information och förklaringar när det gäller det aktuella målet samt att det inrättas separata väntrum.

Brottsojferjourerna

På frågan om hur myndigheternas inforrnationsskyldighet fungerar har de flesta jourer svarat att informationsskyldigheten fungerar tillfredsställande. Flera av dessa jourer har dock påpekat att informationen skulle kunna förbättras. Detta gäller särskilt information om vad som händer med ärendet. Det har också anmärkts att språket i den skriftliga informationen är onödigt krångligt. En hel del jourer har svarat att inforrnationsskyldigheten fungerar dåligt. Vad gäller frågan om myndigheters bemötande av brottsoffer har de flesta jourer svarat att myndigheternas bemötande i stort sett är bra. Flera jourer har angett att bemötandet varierar mycket. Vidare har

Rättsväsendet och brottsojfren 143

några jourer förklarat att bemötandet från myndigheternas sida är dåligt eller mycket dåligt.

Från några jourer har det framförts att målsägande och vittnen känner sig påhoppade i rätten. Det har också påpekats av några jourer att målsägande och vittnen många gånger känner sig misstrodda

myndigheterna. Enligt ett jourer bemöts kvinnor som har blivit av par misshandlade ofta dåligt. Ett jourer har angett att de långa

par väntetiderna ofta upplevs påfrestande för brottsoffren.

som

De jourer har besvarat frågan hur brottsoffrens inställning

som om till myndighet påverkas hur brottsoffret blivit bemött har angett

en av att de påverkas negativt ett dåligt bemötande. Någon jour har svarat

av att bemötandet är av avgörande betydelse.

Förslag har framförts från brottsofferjourerna för att förbättra

som förhållandena för målsägande och vittnen är bl.a. att informationen till brottsoffer bör förbättras och göras mer lättförståelig, att kallelserna till målsägande och vittnen från domstolen bör förbättras och att målsägande och vittnen bör få ett bättre mottagande vid domstolen.

Kvinnojourerna

De flesta kvinnojourer har svarat att det varierar hur myndigheternas informationsskyldighet fungerar. Några jourer har angett att det fungerar dåligt eller mycket dåligt. En jour har svarat att det fungerar bra. Från någon jour har framförts att informationen från myndigheterna borde förbättras och efter brottsoffrets behov. En

anpassas jour har påpekat att situationen har förbättrats de senaste åren.

De flesta kvinnojourerna har svarat att myndigheternas bemötande är mycket varierande eller att det är dåligt. Endast jour har uttryckt

en

bemötandet år generellt bra. Flera jourerna har angett att det att av behövs utbildning och kunskap inom samtliga myndigheter som möter brottsoffer. Från flera jourer har också framförts att kvinnan ofta möts

misstro i samband med anmäld misshandel. Det har vidare av en påpekats att bemötandet vid domstolen ofta är dåligt.

I huvudsak har följande förslag och synpunkter förbättringar för målsäganden och vittnen lämnats från kvinnojourerna. Den infonnation lämnas till målsägande och vittnen som skall höras vid

som domstol bör förbättras, t.ex. lättläst broschyr och en

genom en möjlighet att låna informationsvideo. Polisen bör i större ut-

en sträckning hänvisa misshandlade kvinnor till kvinnojourerna. Det bör införas ökade möjligheter få ersättning för t.ex. förlorad arbetsför-

att tjänst i samband med förhör.

144 Rättsväsendet och brottsojjfren

4.6.6 Vittnesstöd

Inledning

För att förbättra förhållandena för brottsoffer och vittnen pågår vid tingsrätterna i Växjö och Luleå försöksverksamhet med vittnesstöd. Det är de lokala brottsofferjourerna som har startat och driver verksamheten med hjälp av medel från Brottsofferfonden. Nedan kommer denna verksamhet att presenteras liksom liknande sådan verksamhet, Witness Service, som finns i England och Wales.

Det kan också nämnas att brottsofferjourerna i Kiruna och Gällivare driver ett projekt vars syfte är att ge osäkra personer stöd så att de vågar vittna.

Vittnesstödet vid Växjö tingsrätt

Det är mest äldre personer som är vittnesstöd och endast två är män. De tjänstgör cirka två gånger per månad. Det hålls ordinarie brottemålsting vid tingsrätten två gånger per vecka. Normalt tjänstgör ett vittnesstöd gången. Om det är stora mål och många som skall höras kan de vara flera.

Tingsrätten skickar uppropslistor till jouren och markerar i vilka mål det finns målsäganden och vittnen som skall höras. Med kallelsen till målsägande och vittnen bifogar tingsrätten ett särskilt informationsblad om brottsofferjouren och vittnesstödet.

Vittnesstöden och stödpersonerna har undertecknat ett tystnadslöfte. Vittnesstöden diskuterar inte målen med dem som skall höras utan upplyser dem om tillvågagångssättet och andra praktiska detaljer. De bär brickor med brottsofferjourens symbol. Vittnesstöden är anonyma bl.a. för att de inte skall bli förföljda av rättshaverister. Det år inte meningen att Vittnesstöden skall fungera som stödpersoner utan de skall hänvisa till jouren där resurserna finns.

Vittnesstöden anser att arbetet ger dem stort utbyte, "man har fått se en helt ny värld och man känner att man gör nytta. Vittnesstöden, som uppehåller sig i tingsrättens väntrum, söker aktivt upp dem som skall höras.

De flesta målsägande och vittnen har frågor om hur rättegången kommer att till. Många, särskilt invandrare, är oroliga för att de inte skall förstå vad som sägs och att de själva skall säga fel saker eller missuppfattas. Om vittnet vill och det är möjligt med hänsyn till arbetssituationen går de med in i tingssalen. Det förekommer att åklagare och domare tar kontakt med Vittnesstöden och ber om hjälp.

Rättsväsendet och brottsojjfren 145

Vid behov kan vittnesstöden få hjälp av tingsrättens vaktmästare.

Lagmannen vid tingsrätten sköter den administrativa kontakten med vittnesstödsverksamheten och har medverkat vid utbildningen av vittnesstöden.

Det finns inget särskilt för målsägande och vittnen i tingshu-

rum set. Vittnesstöden har emellertid tillgång till nyckel så att de kan låsa

för ett vittne behöver sitta avskilt. Tingsrätten skall byggas upp som

och Domstolsverket har planerat in ett rum där vittnen kan få sitta. om Ett bord för vittnesstödsverksamheten som kommer att finnas i anslutning till vittnesrummet.

Man har informerat vittnesstödsverksamheten bl.a. vid en

om juristträff med juristerna vid tingsrätten och âklagarna.

Vittnesstödens utbildning skiljer sig något från stödpersonernas och är inriktad råttsprocessen följer i kronologisk ordning

mer som man från anmälan till dom. De olika yrkesgrupperna polis, åklagare, advokat, yrkesdomare, närrmdeman, kronofogde och någon från ett försäkringsbolag föreläser. Vittnesstöden får även utbildning i krisbearbetning och samtalsteknik.

Stödpersonerna får särskild utbildning i krisbearbetning och även undervisning i telefonsamtalsteknik. Deras utbildning tar också mer sikte på frågor målsägandebiträde och besöksförbud. Man följer

om den centrala utbildningen BOJ erbjuder. Det har förekommit att

som Kvinnojouren och Mansjouren har deltagit i utbildningen.

Vittnesstödsverksamheten vid Växjö tingsrätt har utvärderats av Dan Porsfelt och Christina Klosterberg vid Högskolan i Växjö. Utvärderingen har presenterats i rapporten Vittnesstöd Bilder av en

försöksverksamhet vid tingsrätten i Växjö, 1996.

Tingsrättsprojektet i Luleå

Projektet har syfte att bidra till ökad rättssäkerhet genom att

som en stödja målsägande och vittnen och dem ökad trygghet i samband

ge med rättegångar samt att informera särskilda yrkesgrupper m.fl. om målsägandes och vittnens reaktioner, trygghetsproblem och frågor inför polisanmälan eller rättegång. Projektet startade i januari 1996.

en

En stödperson tjänstgör vid Luleå tingsrätt i samband med brottmålsrättegångar. Stödpersonen arbetar ensam vid tingsrätten, men vid behov kan även brottsofferassistenten eller någon annan från jouren tjänstgöra. Huvuduppgiften är att ge råd målsägande och vittnen, även anhöriga till dessa liksom den tilltalade kan behöva

men stöd och hjälp. Vidare medverkar stödpersonen när målsägande och vittnen vill träffa t.ex. polis, åklagare eller socialarbetare. Ett viktigt

146 Rättsväsendet och brottsofren

led i arbetet är att informera om rättegångsförfarandet, stilla oro och övervinna tvekan att vittna eller konfronteras med en gärningsman. I vissa fall sker uppföljningssamtal efter rättegången. Om ordinarie arbetsuppgifter tillåter kan även rena serviceuppgifter som att visa besökare till rätta och svara på frågor komma i fråga.

Vid tingsrätten har ett särskilt rum ställts i ordning för brottsofferjouren samt mâlsägande och vittnen. Stödpersonen som tjänstgör vid tingsrätten har en nanmbricka med brottsofferjourens symbol. Tillsammans med kallelsen till mâlsägande eller vittne skickas ett brev med information om bl.a. att det finns ett särskilt väntrum och att det finns en Stödperson från brottsofferjouren vid tingsrätten.

Stödpersonen får meddelande från tingsrätten om i vilka mål det förekommer mâlsägande och vittnen och söker upp mâlsägande och vittnen när de kommer till rätten. Man talar om praktiska detaljer som rättegångsförfarandet och skadestånd men undviker att tala om själva målet. De som skall höras uppmanas bara att berätta vad de minns. Stödpersonen talar även med oroliga tilltalade. En del vill ha fortsatt kontakt efter brottmälsrättegången. Ibland kan Stödpersonen följa med vid avskilda skadeståndsmål och till hovrättsförhandlingar.

Samarbetet med domstolen, åklagare och advokater fungerar mycket bra. Lagmannen har uttalat att den verksamhet som brottsofferjouren bedriver inte nog kan uppskattas. Han har vidare uppgett att det har förekommit att ängsliga mâlsägande har ringt och efterhört möjligheterna att få ett målsägandebiträde förordnat, varvid tingsrätten i stället har uppmanat dem att kontakta brottsofferjouren. Frågan om mâlsägandebiträde har därvid inte sällan förfallit; det stöd som jourens Stödperson har gett har varit helt tillräckligt och i vissa fall förmodligen större värde för målsäganden än det stöd som ett mâlsägande-

av biträde hade kunnat lämna.

Andra delen av projektet är att sprida brottsofferkunskap till yrkes-

kommer i kontakt med brottsdrabbade. Syftet är bl.a. att grupper som minska risken för sekundär traumatisering. Arbetssättet är att i små

förmedla brottsofferjourens kunskaper och erfarenheter. I mån grupper av tid ges även information till skolor, arbetsplatser m.m.

Witness Service i England och Wales

Följande redogörelse bygger vad som har framkommit vid utredningens besök i två Crown Courts brottmålsdomstolar som handlägger allvarliga brottmål med jury i England. Det bör observeras att med det engelska "witness" avses både mâlsägande och vittnen.

Intresset för brottsofferstöd i domstolarna har ökat i England under

Rättsväsendet och brottsojjfren 147

år. Verksamheten, Witness Service som drivs av Victim senare Support motsvarar närmast de svenska brottsofferjourerna, se avsnitt 8.2, växte fram grund av att ingen tog hand om vittnen i domstolen. Det startade ett pilotprojekt år 1989 i sju domstolar.

som Projektet pågick under två år varefter det utvärderades och permanentades. Sedan december 1995 finns Witness Service i samtliga Crown Courts. Beroende domstolens storlek finns två fast anställda

en -

avlönas Home Office. Emellertid krävs det också medverkan som av från frivilliga vilket gör verksamheten svår att organisera.

För att få frivilliga till organisationen annonserar man i tidningar,

anslag på bibliotek och universitet samt hos välgörenhetsorsätter upp ganisationer Det är vanligt att juridikstuderande ställer upp som

m.m. vittnesstöd. Det krävs att man kan arbeta dagtid cirka 1 dag/vecka. De frivilliga får ersättning för och lunch. Det ställs höga krav de

resa frivilliga. De skall genomgå fem dagars utbildning. Vidare skall

- sex de genomgå flera intervjuer för att man skall kunna utröna bl.a. om de själva har varit brottsoffer och deras motiv för att ställa upp som frivilliga. Kriminalregistret kontrolleras och de prövas i tre månader innan de godkänns.

Det har funnits farhågor att de arbetar med Witness Service

som skulle påverka vittnen och vissa domare är fortfarande skeptiska till

systemet.

Witness Service får uppropslistor domstolen och kontrollerar

av varje vilka skall inställa sig. De har särskild reception

morgon som en dit vittnena kan vända sig och särskilda väntrum för vittnen. De förklarar för vittnena vad kommer att hända i rättegången och

som hjälper dem till rätta i lokalerna. Om det behövs kan de följa med in i sessionssalen. De förbereder också brottsoffren på utgången i målet och hänvisar vid behov till deras lokala Victim Supportavdelning som kan hjälpa dem med att fylla i blanketter skadeståndsanspråk m.m.

om

Om Witness Service har blivit förvarnade kan de kontakta ett vittne/brottsoffer i förväg. De hjälper också vittnet med att få ersättning för sin inställelse. Ersättningens storlek beslutas utanför rättssalen.

Det finns skyldighet för polisen att informera om Witness

en Service. Om ett ärende överlämnas från en magistrates court domstol

handläggar enklare brottmål till Crown Court skickas vissa som en infonnationsbroschyrer Witness Service till vittnet/brottsoffret.

om Victim Support skall informera och hänvisa till Witness Service.

om Detta fungerar dock inte alltid arbetar på att förbättra den

men man informationen.

I magistrates courts finns Witness Service endast i begränsad utsträckning och bygger då helt på frivilliga insatser. Det finns

148 Rättsväsendet och brottsojfren

önskemål om att systemet skall införas även där.

4.6.7 Utredningens överväganden och förslag

För att förbättra informationen till och bemötandet av målsägande och vittnen föreslås att den lokala polisledningen verkar för att en samverkansgrupp med representanter för lokala brottsofferstödjande organisationer, polisen, åklagarmyndigheten, socialtjänsten, hälso- och sjukvården samt kriminalvården kommer till stånd. Inom varje polismyndighet bör vidare utses någon eller några

har särskilt för brottsofferfrågor. Åklapersoner som ett ansvar garnas arbete bör fördelas så att det i möjligaste mån är samma åklagare som handlägger målet från förundersökningen till huvudförhandlingen. Med domstolens kallelser bör fogas information om bl.a. hur rättegången går till. Vid domstolarna bör vidare utses någon eller några personer som är ansvariga för att besvara frågor från målsägande och vittnen. Domstolslokalerna bör utformas så att målsäganden och vittnen inte behöver konfronteras med den tilltalade. Domstolarna bör också se till att det finns personal i eller i anslutning till väntrummen och i större utsträckning ge expeditionsvakterna arbetsuppgifter som rör bemötande av målsägande och vittnen. Ideellt anordnad vittnesstödsverksamhet bör uppmuntras på olika sätt.

Allmänt

I på utredningens enkätundersökning är ett av de vanligaste

svaren förslagen till förbättringar för målsägande och vittnen att informationen till dessa grupper bör förbättras. Utredningen anser det angeläget att större insatser görs så att målsäganden och vittnen får en bättre information som ges vid rätt tillfälle och rätt sätt. Den skriftliga information som lämnas bör vara utformad så att den är lätt läsa och förstå. Namn på den tjänsteman som kan kontaktas om man inte förstår informationens innehåll eller har frågor bör anges liksom tjänstemannens telefonnummer.

Ett vanligt påpekande i svaren på utredningens enkäter har varit att det ofta saknas kunskaper om brottsofferfrågor bland rättsväsendets personal.

Det är givet att god kännedom om brottsoffers behov och reaktio-

bättre förutsättningar att bemöta målsägande och vittnen på ett ner ger lämpligt sätt. Utredningen kommer att behandla frågor om utbildning

Rättsväsendet och brottsojfren 149

i det följande avsnittet 4.7.

Polisen

Polisens författningsreglerade informationsskyldighet har utredningen behandlat under avsnitt 4.2. Det finns dock andra frågor som gäller polisens bemötande av brottsoffer som bör övervägas.

De protokoll från Rikspolisstyrelsens inspektioner som utredningen har tagit del visar att det vid de aktuella myndigheterna föreligger

av brister i polismyndigheternas bemötande brottsoffer. Bl.a.

av konstaterades vid inspektionerna att det saknades änsteföreskrifter om stöd brottsoffer eller att de föreskrifter som fanns var alltför begränsade samt att det saknades handlingsplaner för hur man konkret skall arbeta för att öka trygghet och säkerhet inom brottsofferområdet. Det konstaterades vidare att personalen i vissa avseenden saknade kunskaper i olika brottsofferfrågor. De inspekterade polismyndigheterna har förelagts att rätta till bristerna. Som tidigare nämnts i avsnitt 4.2.2 är det angeläget att Rikspolisstyrelsen fortsätter inspektionerna och följer upp dem.

Utredningen det stor betydelse för polisens brotts-

anser vara av förebyggande och brottsuppklarande arbete att de som har utsatts för brott får och kan behålla positiv inställning till polisen. Att en

en brottsutredning blir lyckad kan bero att polisen har bemött brottsoffren på ett bra sätt. Om den som har utsatts för brott känner sig och upplever att polisen sig i deras situation kan

trygg engagerar det inverka positivt viljan att lämna uppgifter som kan vara väsentliga för utredningen. Det finns således goda skäl för polisen att lägga ned tid pâ brottsoffer den information som de kan behöva

att ge och även i övrigt ge dem ett gott bemötande.

Utredningen har tidigare framhållit betydelsen av att brottsoffer får information vid rätt tillfälle och på lämpligt sätt. För att underlätta brottsoffrens situation kan ett samarbete mellan polisen och de lokala brottsofferstödjande organisationerna på orten vara värdefullt. Ett sätt

få till stånd ett sådant samarbete kan att bilda samverkansatt vara

med syfte att har utsatts för brott stöd och grupper ge personer som hjälp. I dessa samverkansgrupper kan det vara lämpligt att det förutom representanter för polis och de ideella organisationerna ingår represen-

även för t.ex. åklagarmyndigheten, socialtjänsten, hälso- och tanter sjukvården och kriminalvården. Genom väl fungerande samverkans-

kan polisen få ökad kännedom vilka möjligheter till hjälp grupper om och stöd för brottsoffer kan erbjudas. Sarnverkansgruppen bör

som även kunna medföra att får större förståelse för respektive

man

150 Rättsväsendet och brottsojjfren

myndighets eller organisations sätt att arbeta. Utredningen anser att det bör ankomma på den lokala polisledningen att verka för att samverkansgruppen bildas och aktivt verka för att förbättra förhållandena för brottsoffer.

Vidare menar utredningen att man inom respektive polismyndighet bör utse någon eller några personer som har ett särskilt ansvar för brottsofferfrågor.

Åklagarna

Enligt utredningen behandlar Riksåklagarens allmänna råd om hur åklagaren bör förhålla sig till målsäganden många för målsäganden angelägna frågor. Om råden tillämpas med omdöme av åklagarna torde de flesta målsägande få behövlig information och ett gott bemötande från åklagaren. Det finns dock en del frågor som bör övervägas närmare.

Enligt uppgift är det inte ovanligt att en åklagare handlägger målet under förundersökningen och väcker åtal och att sedan en annan åklagare har målet vid huvudförhandlingen. Detta gör att målsägande och vittnen som har frågor till åklagaren inte alltid har någon vid åklagarmyndigheten att fråga. Det är enligt utredningen väsentligt att det i möjligast mån är samma åklagare som handlägger målet från förundersökningen till huvudförhandlingen. Vid arbetsfördelningen på âklagarmyndigheterna bör detta eftersträvas.

Enligt Riksrevisonsverkets ovan nämnda rapport visar den kvalitetsstudie som har gjorts att åklagarnas agerande gentemot målsägande inför en huvudförhandling varierar. I rapporten anges att det vid åtskilliga tillfällen förekom att åklagaren satt nära målsäganden utan att ta kontakt med honom eller henne. Målsägandens olustkänslor och känslor av bortkommenhet bör enligt rapporten påverka dennes agerande under förhandlingen och även förhandlingens resultat. Det förhållandet att åklagaren underlåter att ta kontakt med en målsägande

finns på plats inför huvudförhandlingen har också uppmärksamsom mats av massmedia. Ett sådant agerande är givetvis mindre lämpligt. Utredningen vill därför betona vikten av att åklagaren kontaktar målsäganden i domstolen. Utredningen anser inte, med beaktande av vad föreskrivs i de allmänna råden i denna fråga, att det finns

som anledning att generellt ålägga åklagaren att sammanträffa med målsäganden.

sou 1998:40 Rättsväsendet och brottsofren 151

Domstolarna

Allmänt

De brister vad gäller informationen till och bemötandet av brottsoffer

har påtalats är i stor utsträckning hänförliga till domstolen. Det som är vanligt att målsäganden och vittnen känner rädsla och oro inför huvudförhandlingen. Det är därför viktigt att i möjligaste mån underlätta situationen för dem så att de inte upplever inställelsen vid domstolen alltför påfrestande. Detta gäller även om den upplevda

som rädslan och är ogrundad. I sådana fall kan saklig information och

oron ett gott bemötande förbättra situationen. Frågor om åtgärder när det gäller hot och våld mot målsägande och vittnen kommer utredningen att behandla i ett senare avsnitt.

Av domstolarnas enkätsvar framgår att det vid del tingsrätter har

en vidtagits eller planeras olika åtgärder för att förbättra förhållandena för målsägande och vittnen. Vissa tingsrätter har emellertid uppgett att de varken har vidtagit eller planerar att vidta några sådana åtgärder. Det är därför enligt utredningen angeläget att närmare behandla domstolarnas agerande gentemot målsägande och vittnen.

Kallelser m.m.

Den första kontakt målsägande och vittnen har med domstolen

som sker oftast kallelsen. I 36 kap. 7 § rättegångsbalken föreskrivs

genom

den skall höras vittne skall vid vite kallas att inställa sig att som som vid förhandling inför rätten. I kallelsen skall anges behövliga uppgifter

och målet samt, i korthet, vad målet gäller. Vidare skall om parterna vittnet erinras sina rättigheter enligt 36 kap. 20 och 23-25 §§

om rättegångsbalken. Detta innebär att kallelsen bl.a. skall innehålla uppgifter att det under vissa förutsättningar kan bli fråga om att

om hämta vittne inte kommer till förhandlingen och att förplikta

ett som vittnet att ersätta rättegångskostnader. Enligt 45 kap. 15 § rättegångsbalken skall målsägande, skall inställa sig personligen vid

en som förhandlingen, kallas vid vite.

Att kallelserna till målsägande och vittnen är mindre lämpligt utformade har påpekats från flera håll i enkätundersökningarna. Av redogörelsen följer att vissa upplysningar, som för målsäganden

ovan och vittnet kan framstå obehagliga, enligt bestämmelserna i

som rättegångsbalken måste finnas med. Utredningen finner inte anledning att föreslå några ändringar dessa bestårnrnelser. Detta utesluter

av dock inte att kallelsernas utfomming kan förbättras. I departements-

Rättsväsendet och brottsoffren

promemorian Vittnen och målsägande i domstol Ds 1995: 1 lämnades förslag på hur kallelserna skulle kunna förbättras. Regeringen har nyligen gett Domstolsverket i uppdrag att omarbeta kallelserna. Utredningen lämnar därför inte något förslag i denna del.

I enkätundersökningarna har det framförts att med kallelsen bör bifogas information om bl.a. hur rättegången går till. Domstolsverket att utarbetat dels en broschyr Att vittna vid domstol och dels ett

- informationsblad Målsägande vid domstol. Det förekommer också

att domstolar utarbetat eget informationsmaterial som bifogas kallelsen. I vilken utsträckning som information bifogas synes dock variera mellan domstolarna. Utredningen anser att det är angeläget att det med kallelsen bifogas information och att det bör ankomma på domstolarna att se till att så sker. Det är också viktigt att det av den bifogade informationen framgår vem man skall kontakta om man har frågor i anledning av kallelsen.

I detta sammanhang vill utredningen påpeka vikten av att domstolarna planerar huvudförhandlingarna så att onödiga väntetider för målsägande och vittnen undviks.

Utredningen har ovan under rubriken Åklagarna påtalat att det är väsentligt att samma åklagare handlägger målet från förundersökning till huvudförhandling. För att det skall vara möjligt är det angeläget att domstolarna försöker sätta ut målen så att en sådan ordning går att genomföra.

Telefonkontakter m.m.

Domstolarna får många telefonsamtal från målsägande och vittnen som har kallats till domstolen. Det är angeläget att domstolens personal tar sig tid att svara på deras frågor och förklara hur rättegången kommer att gå till. Inte sällan torde målsägandens eller vittnets ovilja att inställa sig bero allmän obehagskänsla över att behöva komma

en till domstolen och konfronteras med den tilltalade. I sådana fall kan saklig information och ett gott bemötande verka lugnande. I mån av tid kan man erbjuda målsäganden eller vittnet att komma och bekanta sig med domstolslokalerna. Det är naturligtvis av vikt att den person som talar med målsäganden eller vittnet har sådan kunskaper att den information ges är korrekt. Utredningen föreslår att domstolen

som skall utse någon eller några personer som ansvariga för att besvara frågor från målsägande och vittnen som är oroliga inför att inställa sig vid domstolen eller har andra frågor inför inställelsen.

Rättsväsendet och brottsojfren 153

Domstolens lokaler

Av enkätundersökningarna framgår att domstolslokalerna bör förbättras så att det kan undvikas att målsägande och vittnen konfronteras med den tilltalade och dennes sällskap.

Det är sällsynt att det finns brist på särskilda utrymmen där målsäganden och vittnen skulle kunna tillbringa väntetiden. Problemet är i stället ofta att det inte finns personal som kan upplysa dem om möjligheten att vänta avskilt och att visa dem till dessa utrymmen. Ett annat problem är att rummen inte alltid ligger tillräckligt avskilt. Enligt Domstolsverket arbetar man kontinuerligt med att förbättra domstolslokalerna. Vid om- och nybyggnationer beaktar man målsägandes och vittnens behov att kunna uppehålla sig avskilt

av under väntetiden. Enligt byggnadsplanerna skall det finnas fyra separata rum till varje tingssal. Antalet rum utökas sedan i viss mån efter antalet tingssalar vilket innebär att en tingsrätt med t.ex. tre tingssalar skall ha sex-åtta separata utrymmen. Man försöker också placera en bemannad expedition med utblick över allmänhetens väntrum, vilket medför att både tillsynen och servicen förbättras.

Av utredningens enkätundersökning till domstolarna liksom av Brottsofferrnyndighetens kartläggning framgår att en del tingsrätter redan har anordnat särskilda väntrum för målsägande och vittnen. I dessa fall bör det framgå av kallelsen att det finns möjlighet att vänta avskilt. Det har vidare framkommit att samtliga tingsrätter på begäran ordnar så att målsägande och vittnen kan vänta avskilt. Också detta förhållande bör upplysas i kallelsen. Domstolarna bör vidare sträva efter att ordna sina väntutrymmen på ett trevligt och ändamålsenligt sätt. I de fall lokaliteterna begränsar möjligheterna att anordna särskilda väntrum kan t.ex. lämpliga avskärmningar göra att målsägande och vittnen upplever situationen mindre obehaglig. Det är angeläget att domstolarna anstränger sig för att förbättra situationen för väntande målsägande och vittnen.

Personal i allmänhetens utrymmen

I många enkätsvar har framhållits att det finns behov av personal i de allmänna utrymmena. Utredningen delar denna uppfattning och vill betona vikten att det finns expeditionsvakter eller annan personal

av i eller i anslutning till allmänhetens utrymmen. Att det finns någon att fråga och vända sig till kan inte ersättas av ändamålsenliga lokaler och skriftlig information. Expeditionsvakter i väntrummen betyder bättre service till allmänheten och ökar säkerheten i domstolen.

154 Rättsväsendet och brottsojjfren

Enligt den kartläggning som Brottsoffermyndigheten har gjort finns det expeditionsvakter 79 landets 96 tingsrätter. Ungefär hälften

av har redan i dag funktion i förhållande till målsäganden och vittnen.

en Utredningen menar att domstolarna i större utsträckning bör ge expeditionsvakterna arbetsuppgifter som rör bemötande av målsägande och vittnen.

V ittnesstöd

Som beskrivits tidigare finns det på ställen, i Växjö och Luleå,

ett par verksamhet syftar till att stödja och hjälpa målsägande och vittnen

som

kommer till domstolen. Enligt uppgift skall sådan verksamhet som starta även på andra platser i landet.

Som framgår utvärderingen vittnesstödsverksamheten i Växjö

av av är det uppenbart att det finns ett behov bättre bemötande av vittnen

av vid tingsrätten vilket sannolikt gäller de flesta andra håll i landet.

Sådan verksamhet bör därför uppmuntras och tilldelas medel

typ av

brottsofferfonden. Domstolscheferna och de lokala jourerna bör ur gemensamt verka för att en vittnesstödsverksamhet kommer i gång. Detta gäller särskilt vid de domstolar där det saknas expeditionsvakter eller liknande personal vid domstolen kan hjälpa målsägande och

som vittnen till rätta.

Förhör i den tilltalades utevaro m.m.

Enligt 36 kap. 18 § rättegångsbalken får rätten förordna att en part eller åhörare inte får närvara under förhöret, om det finns anledning att anta att ett vittne av rädsla eller annan orsak inte fritt berättar sanningen grund partens eller åhörarens närvaro. Detsamma

av gäller part eller åhörare att falla vittnet i talet eller

om en genom annat sätt hindrar vittnets berättelse. Samma regler gäller vid förhör med mâlsäganden enligt 37 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken.

Det har i flera utredningens enkätsvar föreslagits att möjlig-

av heterna att hålla förhör med målsägande och vittnen i den tilltalades eller vissa åhörares utevaro skall utökas.

Utredningen att de gällande bestämmelserna är tillräckliga för

anser att målsägande och vittnen skall kunna avge sina berättelser under trygga former i tingssalen. Det finns därför inte skäl att föreslå någon författningsändring.

Rättsväsendet och brottsojfren 155

Telefonförhör m.m.

I 46 kap. 7 § andra stycket rättegångsbalken föreskrivs att bevisning under huvudförhandlingen får ske på telefon, om det är lämpligt med hänsyn till bevisningens art och övriga omständigheter eller om bevisningen enligt vanliga regler skulle medföra kostnader eller olägenheter som inte står i rimligt förhållande till betydelsen av att bevisningen tas upp på ett sådant sätt. Enligt de förutsättningar som anges i bestämmelsen kan således förhör med målsägande och vittnen ske på telefon.

Ökade möjligheter till hålla förhör på telefon eller med hjälp

att av andra tekniska lösningar för att undvika konfrontation har förslagits i flera enkätsvar. I departementspromemorian Domstolsförfarandet Förslag till förbättringar Ds 1997:7 föreslås att bevisning får tas upp genom bild- och ljudöverföring under samma förutsättningar som gäller för telefonförhör. Det anmärks särskilt i promemorian att enbart målsägandes eller vittnens känslor av obehag eller rädsla inte bör vara något skäl för att använda bild- eller ljudöverföring.

När det gäller telefonförhör gör tekniken att det i flera fall inte är lämpligt att hålla förhöret telefon. Detta gäller t.ex. om målsäganden eller vittnen skall identifiera den tilltalade. De gällande reglerna om sådana förhör bör enligt utredningen därför inte ändras.

Utredningen kommer i avsnitt 10.12 som behandlar åtgärder med anledning av hot mot målsägande och vittnen ta upp frågan om videoteknik bör kunna användas i fall där målsägande och vittnen fruktar för sin säkerhet.

Frågor om ersättning för inställelse

Enligt 36 kap. 24 § rättegångsbalken har ett vittne rätt till ersättning för sin inställelse vid domstol. Om vittnet har åberopats av enskild part är det parten som betalar. Om parten har rättshjälp eller om åklagaren har åberopat vittnet i ett brottmål utgår ersättningen av allmänna medel.

En målsägande som har kallats till förhör i anledning av åklagarens talan har samma rätt till ersättning som ett vittne enligt 37 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken.

Om ersättningen inte skall betalas allmänna medel finns det inte

av några föreskrivna begränsningar beträffande ersättningsbeloppens storlek.

Ersättning skall utgå allmänna medel regleras i förord-

som av ningen 1982:805 om ersättning av allmänna medel till vittnen m.m.

156 Rättsväsendet och brottsojfren sou 1998:40

Ersättningen kan avse nödvändiga kostnader för resa reseersättning och uppehälle traktamente samt ersättning för mistad inkomst eller

ekonomisk förlust ersättning för tidsspillan. Ersättningen är annan skattefri.

I departementspromemorian Vittnen och målsägande i domstol Ds 1995:1 föreslogs att den maximala ersättningen för tidsspillan skulle höjas från 300 kr till 600 kr dag. Vidare föreslogs att ersättningen

per avseende nattraktamente skulle höjas till mer realistisk nivå. I

en övrigt föreslogs inte några ändringar av ersättningsnivåerna.

Det har i enkätundersökningen framförts att ersättningsnivåerna för målsägande och vittnen bör höjas. Utredningen finner att en höjning i och för sig kan påkallad att de medel som står till

vara men anser förfogande hellre kan användas till den ersättning stödpersoner som har föreslagits i avsnitt 4.5.4.

I departementspromemorian Domstolsförfarandet Förslag till förbättringar Ds 1997:7 föreslås att handläggningen av frågor om ersättning allmänna medel till bl.a. målsägande och vittnen skall

av flyttas rättssalen. Förslaget innebär att målsägande och vittnen

ut ur inte längre behöver redogöra för sina ekonomiska förhållanden i tingssalen, vilket kan kännas obehagligt. En sådan ordning skulle underlätta mâlsägandes och vittnens situation vid domstolen. Förslaget bör enligt utredningens uppfattning genomföras.

Ovrigt

Många målsägande känner inte till hur de skall gå till väga för att få ut ett utdömt skadestånd. Domstolsverket har rekommenderat att ett informationsblad Brottsoffermyndigheten utarbetat skall bifogas

som domen till de målsägande har tilldömts skadestånd. Utredningen

som

att det kan målsägandena till hjälp om sådan information menar vara bifogas domen. Kronofogdemyndighetens skyldighet att underrätta målsäganden att myndigheten kan hjälpa till att driva in skadestån-

om det behandlar utredningen i ett senare avsnitt.

Det har till utredningen framförts att möjligheten att hälla känsliga förhör inom stängda dörrar med bl.a. målsägande bör utökas. Som exempel har nämnts att det vid kvinnomisshandel inte är möjligt att hålla förhöret med kvinnan inom stängda dörrar trots att de omständigheter förhöret gäller många gånger är av mycket känslig karaktär.

som Utredningen dock att dessa frågor, som innebär en inskränkning

anser i offentlighetsprincipen, bör övervägas i ett annat sammanhang.

En fråga har övervägts av utredningen är om det bör

annan som lagregleras att vittnen har rätt att ta med sig någon som personligt stöd

Rättsväsendet och brottsojjfren 157

vid rättegången. Frågan behandlades även i departementspromemorian Vittnen och målsägande i domstol Ds 1995:1 där man kom fram till att det knappast förelåg något behov av att lagfästa en sådan rätt. Där angavs även att den person som vittnet vill ha med sig så gott som undantagslöst utan särskilt lagstöd har rätt att närvara vid förhöret. Utredningen har i avsnitt 4.5.4 föreslagit författningsändringar för att öka antalet stödpersoner för målsägande. Att samtidigt föreslå en lagändring som ger även vittnen rätt till Stödperson framstår för utredningen som mindre lämpligt. Det är för närvarande mest angeläget att de personella resurser som finns används till att stödja målsägandena. Utredningen anser dock att det senare kan finnas anledning att överväga om rätten till stödperson även skall gälla vittnen.

4.7 Utbildningsfrågor

4.7.1 Allmänt om utbildningar inom rättsväsendet

Polisen

Polisens grundutbildning är för närvarande under omarbetning och det är inte fastställt vad utbildningen kommer att innehålla i framtiden. Tidigare har grundutbildningen omfattat tre moment. Det första utbildningsmomentet bestod av en ettårig utbildning grundkurs I vid Polishögskolan. Därefter följde 18 månaders tjänstgöring i ett polisdistrikt. Under denna tid genomfördes också sarnhällspraktik om två till fyra månader. Efter praktiken skedde en termins utbildning grundkurs II vid Polishögskolan. Några polisaspiranter har emellertid inte antagits under den senaste tiden.

Enligt preliminära uppgifter kommer den framtida grundutbildningen för poliser att omfatta tre terminers teoretisk utbildning och tio veckors praktik.

Under våren 1994 genomfördes på Polishögskolan en specialutbildning av instruktörer som i sin tur skulle utbilda polismän ute i landet. Utbildningen omfattade bl.a. frågor om hur polisen på bästa sätt skall förmedla hjälp och ge brottsoffer information om den hjälp och det stöd som olika myndigheter och organisationer kan erbjuda. Någon vidareutbildning genom instruktörernas försorg synes inte ha kommit till stånd i någon större omfattning.

I Polishögskolans utbildning har även ingått kurser som bl.a. syftat till att ge de deltagande kunskaper så att de skulle kunna ansvara för och medverka vid startandet av nya brottsofferjourer.

Rättsväsendet och brottsojfren

Under hösten 1997 anordnade Polishögskolan utbildning riktad till poliser i sitt arbete kommer i kontakt med brottsoffer. Ut-

som bildningen syftade till att utifrån gällande bestämmelser ge ökad kunskap och förståelse för brottsoffrens situation och behov.

om

Även det regionala planet har det genomförts utbildning för polispersonal i brottsofferfrågor.

Åklagarna

Hittills har åklagarnas teoretiska grundutbildning bestått av tvâ moment. I det första momentet åklagarkurs I har en dag ägnats åt olika målsägandefrågor. Därutöver har brottsofferfrågor behandlats av någon föreläsare och föreläsningen har följts debatt. Det andra

av en utbildningsmomentet åklagarkurs II har innehållit tre timmars utbildning i målsägandefrågor. Vid den senaste omgången av åklagarkurs medverkade personal från Brottsoffermyndigheten under två timmar.

Åklagarutbildningen håller på att läggas om och det har för närvarande inte fastställts vilket innehåll utbildningen skall få. Målsättningen är att utbildningen i vart fall inte skall innehålla färre

moment målsägandefrågor. Med målsägandefrågor avses bl.a.

om skadeståndsfrågor och bemötandet av målsäganden.

Det planeras fortbildningskurs för åklagare om cirka en vecka

en

kommer bl.a. målsägandefrågor. Det förekommer även som att ta upp viss utbildning om målsägandefrågor lokalt.

Domstolarna

Man arbetar inom Domstolsverket med över domarrutbild-

att se ningen. Avsikten är att skall lägga in någon typ av beteende-

man vetenskapliga moment liksom utbildning om brottsofferfrågor.

annan

Domstolsverket även över de ordinarie domarnas fortbildning

ser och kommer att tillsätta kommitté för att planera sådan utbildning.

en

Under år 1997 har Domstolsverket lagt in information om brottsofferfrågor utbildningsdag för domstolarnas kanslipersonal.

på en Man planerar från Domstolsverkets sida att lägga in utbildning om brottsofferfrågor i den ordinarie utbildning som finns för denna

personalkategori liksom för expeditionsvakter.

Rättsväsendet och brottsojjfren 159

Advokaterna

Sveriges advokatsamfunds yrkesrâd har sedan våren 1997 anordnat en endagsutbildning för mâlsägandebiträden. Utbildningen har rört bl.a. skadestånds- och försäkringsrättsliga frågor. Hittills har kursen anordnats vid två tillfällen.

Advokatsamfundet har vidare under år 1997, tillsammans med Uppsala universitet och Rikskvinnocentrum, anordnat ett seminarium avseende Kvinnofrid som behandlade juristens roll när en kvinna har utsatts för sexualiserat våld.

Gemensam utbildning

I september 1991 uppdrog regeringen Rikspolisstyrelsen att i samarbete med Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen genomföra fortbildning av berörda yrkesgrupper inom rättsväsendet, socialtjänsten samt hälso- och sjukvården i frågor om våld mot kvinnor. Av Rikspolisstyrelsens slutredovisning av uppdraget i juni 1993 framgår att ett stort antal yrkesverksamma inom de nämnda områdena deltog i utbildningen som skedde såväl på central som regional och lokal nivå. Utbildningen innehöll de senaste rönen om kvinnoforskning, kvinnojourernas erfarenheter och kunskaper, behandling av gärningsmän, barnens situation i de utsatta familjerna samt handläggningsrutiner, gemensamma och för varje myndighet.

Domstolsverket, Riksåklagaren, Sveriges Advokatsamfund, Brottsoffermyndigheten och Brottsofferj ourernas riksförbund har tillsammans anordnat regionala utbildningsdagar som har behandlat juristens bemötande av brottsoffer. Enligt uppgift från Domstolsverket kommer samarbetet troligen att fortsätta i någon form. Myndigheterna kommer dock även att gå vidare på egen hand och anordna utbildningar inom respektive myndighet.

I propositionen Kvinnofrid prop. 1997/98:55 anges att regeringen har uppdragit Rikspolisstyrelsen att i samråd med Domstolsverket, Riksâklagaren och Socialstyrelsen genomföra fortbildning av personal inom bl.a. rättsväsendet om våld mot kvinnor. Fortbildningen bör enligt propositionen läggas upp så att den kan ske på central, regional och lokal nivå. Regeringen kommer att tillföra Rikspolisstyrelsen sammantaget 6,5 miljoner kr för denna verksamhet. Av dessa medel skall 1,5 miljoner kr användas för fortbildning av domare och för information till nänmdemän.

160 Rättsväsendet och brottsoffren

4.7.2 Utredningens överväganden och förslag

Det finns behov utbildning i olika brottsofferfrågor inom rätts-

av väsendet. Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Domstolsverket föreslås få i uppdrag att inom respektive område anordna utbild-

ning i brottsofferfrågor.

Allmänt

Av redogörelsen framgår att det inom rättsväsendet har skett och

ovan sker utbildning behandlar olika brottsofferfrågor. Resultatet av

som utredningens enkätundersökningar tyder emellertid på att det finns ett behov ytterligare utbildning för rättsväsendets personal.

av

God kunskap brottsoffers reaktioner och behov underlättar

om brottsoffrets återhämtning och s.k. sekundär viktimisering kan undvikas. Sådana kunskaper är emellertid väsentliga också av andra skäl. En ökad insikt i brottsoffrens situation leder till en bättre förståelse deras utsagor och därmed till en säkrare bevisvärdering.

av Dessutom känner sig väl behandlade förhörspersoner trygga och bidrar till utredningen att bättre sätt. Utredningen menar således att det i rättsväsendets olika utbildningar bör ingå beteendevetenskapliga

Det är också viktigt att de olika utbildningarna innehåller moment. avsnitt de myndigheter och organisationer kan ge hjälp och

om som stöd brottsoffer.

När det gäller fortbildning i brottsofferfrågor år det vidare väsentligt att denna sker kontinuerligt med tanke på personalomsättningen och utvecklingen brottsofferområdet. Utredningen vill också peka på angelägenheten att chefspersonal inom de olika myndig-

av heterna genomgår utbildning i brottsofferfrågor så att de kan sprida kunskaperna inom sin organisation och verka för att personalen blir

medveten om vikten av dessa frågor.

Den brottsofferorienterade utbildning krävs inom rättsväsendet

som är i vissa delar för de olika myndigheterna. Emellertid

gemensam krävs olika utbildning beroende på vilken myndighet och

typer av vilken personalkategori skall utbildas. Det är därför av vikt att

som utbildningen till den myndighet och personalkategori som

anpassas skall utbildas.

Rättsväsendet och brottsojfren 161

Polisen

Polisen är ofta den första som kommer i kontakt med brottsoffret i samband med en anmälan. För många brottsoffer är polisen den enda myndighet inom rättsväsendet som brottsoffret kommer i kontakt med. Det är därför angeläget att de enskilda polismännen är utbildade i att bemöta människor som har utsatts för brott. Detta gäller i lika hög grad den administrativa personalen hos polismyndigheten. Om brottsoffret blir väl och kunnigt behandlat hos polisen, torde detta komma annan personal inom rättsväsendet till godo. Det första mötet är viktigt både för brottsoffrets upplevelse av rättsprocessen och för ärendets fortsatta behandling. Givetvis är det också angeläget att polisens utbildning innehåller den rättsliga reglering som gäller för brottsoffer i olika avseenden.

Utredningen föreslår att det i såväl grundutbildning som i olika slag av fortbildning skall ingå utbildning i brottsofferfrågor. Det bör uppdras Rikspolisstyrelsen och Polishögskolan att utarbeta lämpliga utbildningsprogram för polisens olika personalkategorier.

Åklagarna

Från åklagarhäll har efterlysts främst utbildning i skadeståndsrätt. Det är enligt utredningen angeläget att det ingår skadeståndsrätt i utbildningen i sådan omfattning att åklagarna kan uppfylla sin skyldighet att föra målsägandens talan om enskilt anspråk på ett bra sätt. Den tid som hittills har ägnats dessa frågor under åklagarnas grundutbildning framstår som för snålt tilltagen. Utredningen föreslår att det i den nya âklagarutbildning, som nu planeras, avsätts ytterligare tid till olika brottsofferfrågor. Det är även väsentligt att ersättningsrättsliga moment och annan utbildning i brottsofferfrågor ingår i åklagarnas fortbildning.

Utredningen menar att åklagarnas utbildning därutöver bör innehålla beteendevetenskapliga moment om bl.a. brottsoffers reaktioner. En sådan utbildning kan innebära, förutom ett förbättrat bemötande av brottsoffer, att åklagarnas möjligheter att värdera bevisningen förbättras. Även den administrativa personalen bör få utbildning i brottsofferfrågor.

Utredningen föreslår att Riksåklagaren får i uppdrag att i åklagarnas liksom i den administrativa personalens utbildning och fortbildning lägga in avsnitt om brottsofferfrågor.

162 Rättsväsendet och brottsojfren

Domstolarna

Som nämnts sker för närvarande översyn av såväl utbild-

ovan en ningen för blivande domare fortbildningen av de ordinarie

som domarna. Hittills har de blivande domarnas utbildning inte innehållit några avsnitt brottsofferfrågor. Utredningen föreslår att det i den

om framtida domarutbildningen, skall ingå utbildning i brottsofferfrågor. Sådan utbildning är, tidigare har nämnts, inte bara av värde för

som att förbättra bemötandet målsäganden och vittnen utan kan även

av vara till nytta vid t.ex. bevisvärderingen.

Utredningen också att det är av vikt att andra personalkate-

anser gorier vid domstolarna än domarna får utbildning i olika brottsof-

ferfrågor. Det är kanslipersonal och expeditionsvakter som i telefon

eller på plats har kontakt med brottsoffer. I utbildningen av dessa personalkategorier bör det därför ingå avsnitt om brottsofferfrågor.

Utredningen föreslår att Domstolsverket får i uppdrag att i utbildningen för de olika personalkategorierna lägga in utbildning i brottsofferfrågor.

4.8 i mål om skadestånd

Rättegångskostnader

Frågan rättegångskostnadernas fördelning i tvistemål om

om

skadestånd på grund av brott bör utredas.

Under hösten 1997 har fråga rättegångskostnadernas fördelning

en om i mål skadestånd på grund brott aktualiserats genom en dom

om av meddelad Högsta domstolen den 14 november 1997 i mål

av T 1701/96 och T 1702/96. Utgången i målet väckte uppmärksamhet i massmedia och kommenterades flitigt. Domen rör en fråga som har betydelse för brottsoffrens ställning i domstolsprocessen, varför det kan intresse att redovisa den och något behandla reglerna orn

vara av rättegångskostnader.

I tingsrätten rörde målet, i de delar är intresse här, åtal och

som av skadestånd grund grovt rån. Tre personer hade rånat en jourlivs-

av butik. Under rånet hade ett butiksbiträde utsatts för slag med en luftpistol i huvudet och för slag och sparkar mot huvudet, kroppen och

samt visst hot. Den kvinnliga butiksägaren befann sig i armarna lokalen och iakttog misshandeln av biträdet.

Butiksbiträdet och ägaren yrkade genom sitt målsägandebiträde skadestånd gärningsmännen för bl.a. kränkning enligt 1 kap. 3 §

av skadeståndslagen med 250 000 kr vardera. Denna del av målsägandenas skadeståndsyrkande prövades i brottmâlet i tingsrätten.

Rättsväsendet och brottsojjfren 163

Gärningsmännen dömdes för grovt rån och förpliktades solidariskt att utge skadestånd avseende kränkning med 90 000 kr till butiksbiträdet och med 25 000 kr till butiksägaren. Kostnaderna för försvaret och målsägandebiträdet, vilka ersattes av allmänna medel, fick stanna på staten.

En av gärningsmännen överklagade målet i både brottmâls- och skadeståndsdelen, varför det målet handlades som ett brottmål i hovrätten. De övriga två yrkade endast ändring beträffande skadeståndet. Det målet handlades följaktligen som ett tvistemål. Samtliga gärningsmän yrkade att skadeståndet för kränkning skulle nedsättas för butiksbiträdet till 25 000 kr och för ägaren till 10 000 kr. Hovrätten nedsatte kränkningsbeloppen till 60 000 kr respektiv 15 000 kr. I brottmålet fick kostnaderna för försvarare och målsägandebiträde stanna på staten medan vardera parten ñck bära sina kostnader i tvistemålet. Detta betydde att det i praktiken inte uppstod någon kostnad för mâlsägandena eftersom målsägandebiträdets uppgift kvarstår i hovrätten målet endast överklagas i tvistemålsdelen

även om och staten alltid svarar för kostnaden för målsägandebiträdet i förhållande till målsäganden.

De tre gärningsmännen överklagade målet såvitt avsåg kränkningsersättningen. De yrkade samma nedsättning som i hovrätten. Målsägandena bestred ändring. Högsta domstolen bestämde kränkningsersättningen till butiksbiträdet till 35 000 kr. För butiksägarens del fann Högsta domstolen att kränkningsersättningen inte kunde "sättas högre än 10 000 kr dvs. dömde helt i enlighet med motparternas yrkande.

I fråga om rättegångskostnaderna uttalade Högsta domstolen

följande. "Med hänsyn till målets utgång bör rättegångskostnaderna i

Högsta domstolen kvittas såvitt gäller butiksbiträdet, medan butiksägaren enligt reglerna i 31 § råttshjälpslagen samt 18 kap. 1 och 15 §§ rättegångsbalken skall ersätta kostnaden för klagandenas rättshjälp i den del av målet i Högsta domstolen som rör henne."

Butiksägaren, som således tillerkändes 10 000 kr i kränkningsersättning, förpliktades ersätta de klagande gärningsmännen med tillhopa 10 454 kr vilket var deras kostnad för rättshjälpen i Högsta domstolen.

Högsta domstolen har i målet tillämpat 18 kap. rättegångsbalken vilket kapitel behandlar rättegångskostnader i tvistemål. Enligt huvudregeln i 1 § skall part som tappar målet ersätta motparten hans rättegångskostnad annat är stadgat. Undantag från huvudregeln

om bl.a. finns i vissa familjerättsliga mål. Någon sådan regel finns emellertid inte i mål om skadestånd vare sig yrkandet grundas på brott eller någon annan grund och knappast i andra dispositiva tvistemål,

164 Rättsväsendet och brottsojfren

dvs. där parterna disponerar över tvisteföremålet och kan förlikas om saken. I det aktuella målet har klagandena fått helt bifall till sin talan mot butiksägaren och hon har således tappat målet. l den del av målet

rör butiksbiträdet har klagandenas yrkande bifallits endast till en som del och Högsta domstolen har kvittat parternas kostnader dvs. låtit vardera sidan bära sina kostnader enligt regeln i 18 kap. 4 §

egna rättegångsbalken.

När skadeståndstalan handläggs ibrottmålet behandlas målsäganden fördelaktigt att han eller hon i många fall får ett målsägande-

genom biträde på statens bekostnad. Det finns emellertid även i ett brottmål

reglering rättegångskostnadsfördelningen som kan medföra att

en av

målsägande förlorar skadeståndstalan kan få ersätta motparten en som dvs. gärningsmannen dennes kostnader i skadeståndsdelen. Enligt 31 kap. 11 § tredje stycket och 18 kap. 12 § rättegångsbalken kan målsägande skadeståndstalan ogillas bli skyldig att svara för den

om del rättegångskostnad hänför sig enbart till

av motpartens som skadeståndstalan. Detta skulle kunna vara sakkunnigutredning om skadan eller vittnesförhör som enbart gäller skadeståndet. Det är emellertid sällan sådana särskilda kostnader kan urskiljas varför målsäganden i praktiken inte blir ersättningsskyldig för rättegångskostnader när skadeståndstalan behandlas i ett brottmål.

Ett skadeståndsyrkande kan av olika anledningar komma att handläggas i tvistemålsordningen. Skadeståndstalan kan avskilj as från brottmålet och handläggas ett tvistemål. Detta sker i regel när det

som fordras ytterligare utredning för att styrka skadeståndstalan och då i allmänhet på målsägandens begäran. Om enbart domen i skadeståndsdelen överklagas målsäganden eller den tilltalade, övergår målet till

av

handläggas ett tvistemål. Målsäganden kan också föra att som skadeståndstalan att anhängiggöra stämning i tvistemål mot

genom en skadegöraren.

Det är förståeligt att det känns stötande för ett brottsoffer att behöva betala gärningsmannens rättegångskostnader. Frågan år om den situation uppstått i målet rånet i jourlivsbutiken är vanlig och

som om vidare utgången ett mål skadestånd på grund av brott bör

om av om

följa andra regler rättegångskostnader än övriga dispositiva

om tvistemål. I detta sammanhang bör uppmärksamma ett annat HD-

man avgörande meddelades dom den 27 oktober 1997 NJA

som genom 1997 723. I detta mål prövades också endast frågan om kränk-

s. ningsersättning. Klagande nio målsägande som varit utsatta för

var våld och hot vid ett bankrån som "genomfördes med synnerlig hänsynslöshet och råhet. De klagande yrkade högre ersättning än vad hovrätten hade tilldömt dem och motparterna, rånarna, bestred yrkandena. Några de klagande fick i HD höjd ersättning med yrkat

av

Rättsväsendet och brottsojfren 165

belopp. Övriga fick också höjd ersättning men med lägre belopp än vad som yrkats, vissa betydligt lägre. I fråga om rättegångskostnaderna uttalade HD endast: Med hänsyn till målets karaktär bör motparterna förpliktas att solidariskt utge hela kostnaden för målsägandebiträdena i Högsta domstolen till staten." Ett av justitieråden har i ett tillägg hänvisat till ett tiotal rättsfall om rättegångskostnader och gjort den kommentaren att det är oklart hur Högsta domstolen har resonerat i dessa rättsfall. Han menar vidare att omständigheterna vid bedömningen av storleken kränkningsersättning är sådana att målsäganden normalt bör erhålla ersättning för rättegångskostnader även om hans yrkande om skadestånd enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen mot den som dömts för det aktuella brottet sätts ned. Tillägget avslutas med följande uttalande. "Med en sådan rättstillämpning undviks också att målsägande, som utsatts för kränkning genom brott, åläggs att svara för rättegångskostnad, något som i de flesta fall skulle framstå som stötande."

Med hänsyn till det nu redovisade rättsfallet är det möjligt att frågan om målsägandens ansvar för motpartens rättegångskostnad i ett tvistemål kan lösas tillfredsställande i praxis eller är löst. Det bör dock påpekas att det nämnda rättsfallet kom ungefär tre veckor

nu innan Högsta domstolen dömde i det fall som fick en, som det synes, annan utgång i rättegångskostnadsdelen. I det här sammanhanget bör man också överväga vilken betydelse det bör ha att målsäganden kan skydda sig mot de ekonomiska konsekvenserna genom en försäkring, rättsskydd ingår i hem- och villahemförsäkringarna liksom i vissa företagsförsäkringar m.m.

Att ändra rättegångsbalkens regler om rättegångskostnadernas fördelning i tvistemål fordrar noggranna överväganden och framför allt ett ingående studium av praxis. Enligt utredningens uppfattning bör denna fråga studeras. Detta kan dock inte utföras inom ramen för utredningens uppdrag utan får ske i ett annat sammanhang.

5 Hälso- och samt

sjukvården socialtjänsten

5.1 Hälso- och sjukvården

1 Inledning

Enligt Statistiska centralbyråns offerundersökning avseende åren 1992-1993 utsattes under en ettårsperiod drygt 2 procent av de tillfrågade för våld som ledde till synliga märken eller kroppsskada. Detta motsvarar cirka 140 000 personer av befolkningen i åldrarna 16-84 år. Vidare visar undersökningen att av dessa uppsökte cirka 45 000 personer läkare, tandläkare eller sjuksköterska för behandling.

Personalen inom hälso- och sjukvården träffar således relativt ofta i sitt arbete personer som har utsatts för framför allt våldsbrott av olika slag. Det är därför viktigt att personalen har kunskap om brottsoffers behov och reaktioner. Utredningen kan inte inom ramen för uppdraget någon fullständig redogörelse eller analys av hälso-

ge och sjukvårdens betydelse för och olika funktioner i förhållande till brottsoffer. Det finns emellertid en del frågor som utredningen vill framhålla.

Detta avsnitt innehåller en redogörelse för Läkarförbundets nyligen publicerade rapport Läkare om våld Medicinska aspekter på våldet och dess konsekvenser. Redogörelsen begränsas till de delar av rapporten

gäller omhändertagandet av våldsoffer samt forskning och som utbildning. Vidare redovisas Rikskvinnocentrums verksamhet samt brottsofferrehabiliteringen vid Fogdaröd Vård- och Diakonicentrum. Avsnittet innehåller även en redogörelse för de författningar som reglerar utfärdandet rättsintyg liksom för de allmänna råd om

av rättsintyg Socialstyrelsen har utfärdat. Regeringen överlämnade

som den 5 februari 1998 propositionen Kvinnofrid prop. l997/98:55 till riksdagen. Vissa överväganden och förslag som görs i propositionen och som rör hälso- och sjukvården redovisas i avsnittet som avslutas med utredningens överväganden och förslag.

168 Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten

5.1.2 Läkarförbundets rapport Läkare om våld Medicinska

aspekter våldet och dess konsekvenser 1997

I april 1994 beslöt Läkarförbundets centralstyrelse att sammankalla en arbetsgrupp för att medicinsk synvinkel diskutera våldet i sam-

ur hället. Målsättningen har varit att lärrma den medicinska professionens bidrag till debatten dels att söka belysa våldet ur medicinsk

genom synvinkel, dels föreslå åtgärder som kan förhindra våldsbrott, rehabilitera våldsverkare och förhindra återfall samt ge offer för våldsbrott och deras anhöriga en god vård, såväl somatiskt som psykiskt. Efter att slutrapporten överlämnats och remissbehandlats beslöt centralstyrelsen i oktober 1997 att fastställa den som vägledande för Läkarförbundets fortsatta arbete i frågor rörande våldet i sam-

hället.

I rapporten behandlas bl.a. omhändertagandet av våldsoffer. Enligt rapporten måste stödinsatserna genomföras i tre steg. Inledningsvis måste tryggheten återskapas för offret att skydda personen från

genom fortsatt hot och att hjälpa att återta kontrollen över sina egna

personen reaktioner inre hot. Det andra steget består av att rekonstruera våldshändelsen och hjälpa offret att förstå sina reaktioner. Steg tre innebär återanpassning till ett normalt" socialt liv, dvs. en

en återgång från isolering till social gemenskap. Det är viktigt att de tre stegen genomförs i nämnd ordning.

Enligt rapporten de akuta stödinsatserna olika ut beroende

ser vad det är för händelse och vilka som har drabbats. Enligt en

personer

indelning kan de drabbade delas in i följande fyra kategorier. grov

Enskilda för vilka förövaren är okänd.

personer 2. Flera har utsatts för samma våldshändelse.

personer som

Personer utsatta för bekantskapsvåld. 4. En eller flera har utsatts för arbetsrelaterat våld.

personer som Det i rapporten att det stora flertalet våldsoffer som hälso- och

anges sjukvården kommer i kontakt med är som har utsatts för

personer

bekantskapsvåld.

I rapporten beträffande det medicinska omhändertagandet att

anges det inte sällan sker ett opsykologiskt sätt och att detta kan påverka offrets psykiska reaktioner i negativ riktning såväl kort som lång sikt. Återupprättandet tryggheten för offret börjar med det

av omedelbara omhändertagandet. Det är självklart att våldsoffer skall erbjudas kvalificerad somatisk vård. I akutsituation ökar känslighe-

en ten och sårbarheten hos offret därför har större behov än vanligt

som att få respekt för det hänt. Händelsen eller offrets oro får inte

som bagatelliseras. Offret kan befinna sig i ett chocktillstånd och personalen måste ta sig tid och möjligt informera om vilka undersökningar

om

Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten 169

skall göras och varför. En förutsättning för ett psykologiskt gott som medicinskt omhändertagande är att personalen förstår innebörden av den traumatiska händelsen.

Enligt rapporten är det vid många sjukhus rutin att alkoholpâverkade har utsatts för misshandel läggs in även om den

personer som fysiska skadan i sig inte motiverar inläggning. Detta sker för att man sedan alkoholpåverkan har upphört skall kunna analysera patientens problem och vidta lämpliga åtgärder. Som exempel närrms att det vid kvinnomisshandel ofta tas kontakt med kvinnojourerna så att kvinnan kan få akut socialhjälp och skydd mot fortsatt misshandel. Vidare

att vid storstadssjukhusen har särskilda grupper och handanges lingsprogram skapats för omhändertagande av misshandlade kvinnor.

l rapporten anförs att även för personer som är till synes oskadade är det stor vikt att de också undersöks medicinskt och att den

av kroppsliga undersökningen flera skäl är betydelsefull. Under-

av sökningen är ett led i omhändertagandet och utgör för offret ett bevis för att man ser allvarligt på det inträffade. Vidare kan kroppskontakt ha lugnande inverkan på en chockad och uppriven person.

en Undersökningen skall också kunna ligga till grund för ett rättsmedicinskt utlåtande behövs rättsliga och försäkringstekniska skäl.

som av

All personal möter vâldsoffer måste enligt rapporten ge dem

som ett medmänskligt gott bemötande krishjälp. Offret måste ges möjlighet att i takt få prata det inträffade. Vidare behöver

egen om offret få lugnande förklaringar till de reaktioner han eller hon

som känner liksom såväl de kroppsliga som psykiska reaktioner som

om kan förväntas inom den närmaste tiden. Skriftlig information om förväntade reaktioner kan till god hjälp för offret och dennes

vara anhöriga. Om möjligt bör det fortsatta stödet i så stor utsträckning

möjligt komma från offrets närmiljö. Det huvudsakliga stödet bör som komma från familjen eller vänkretsen, arbetskollegor, företagshälsovård och primärvård i nämnd ordning. I rapporten rekommenderas kontakt med brottsoffer- och/eller kvinnojour. Om dessa stödinsatser är tillräckliga eller professionell hjälp bör sättas in beror pä

om

svårhetsgrad, offrets samt tillgången till ett traumats egna resurser välfungerande socialt nätverk. Vid vissa typer våld, t.ex. sexuella

av övergrepp mot kvinnor och barn och familjevåld, bör alltid professionell bedömning och behandling erbjudas.

Det finns enligt rapporten flera riskfaktorer för posttraumatisk stresstörning. Utöver själva allvaret i händelsen anges i rapporten att mycket starka reaktioner eller inga reaktioner alls i anslutning till händelsen är observanda. Personrelaterade riskfaktorer är offrets ålder, stresstolerans och bemästringsförmåga, eventuella tidigare obearbetade traumatiska upplevelser samt psykisk skörhet andra skäl. Omgiv-

av

170 Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten

ningens reaktioner spelar också en stor roll. Ett okänsligt och oförstående bemötande eller utebliven krishjälp kan förvärra reaktionerna, försvåra läkningsprocessen och leda till att den drabbade personen inte förmår resa sig egen hand eller s.k. sekundär traumatisering. Det finns risk för att personer som i anslutning till händelsen förefaller samlade och inte anser sig i behov av fortsatt stöd inte själva söker hjälp. Enligt rapporten är det därför viktigt att den drabbade personen alltid får en återbesökstid för uppföljning. Detta kan också möjliggöra tidigare upptäckt av allvarligare psykiatrisk problematik.

Enligt rapporten räcker det vid hot- och våldsituationer i allmänhet inte med enbart krishjälp utan det krävs ytterligare insatser. Syftet är att den drabbade personen skall övergå från att vara offer och drabbad till att sig själv en överlevande. Kontakten behöver pågå

se som åtminstone två tre månader efter händelsen. Utbildningsbehoven år

enligt rapporten stora inom hälso- och sjukvården när det gäller omhändertagandet av människor som har varit utsatta för extrema händelser.

Föreligger risk för posttraumatisk stresstörning eller om ett sådant eller annat psykiatriskt tillstånd redan har utvecklats skall den drabbade enligt rapporten erbjudas psykoterapeutisk och/eller psykiatrisk hjälp. Det bör finnas kompetens psykiatriska öppenvårdsmottagningar att behandla människor med posttraumatisk stresstörning. Det behövs vidare enligt rapporten specialinriktade utbildningar för terapeuter skall arbeta med långsiktig psykotera-

som peutisk behandling av svårt traumatiserade människor.

Rapporten tar i avsnittet omhändertagande av våldsoffer även

om upp hälso- och sjukvårdens beredskap inför våld som drabbar flera personer samt arbetsrelaterat våld.

I avsnittet om utbildning och forskning anges i rapporten att forskningen rörande brottsoffer bör ske inom flera områden såsom kriminologi, sociologi, juridik och framför allt inom medicin och psykologi. Det anges vidare att forskning rörande såväl det somatiska

psykologiska omhändertagandet av brottsoffer och deras anhöriga som är mycket angelägen. Det är även viktigt att de kort- och långsiktiga konsekvenserna våldet för brottsoffren, särskilt beträffande barn,

av undersöks. Det föreligger vidare ett stort behov forskning rörande

av effekter olika preventiva insatser och olika behandlingsstrategier

av såväl för barn som vuxna.

För brottsoffer med medicinska skador är ofta hälso- och sjukvården den första instans de kommer i kontakt med. Enligt rapporten är ökad kunskap om traumatisk stress och därmed nödvändiga hjälpinsat-

förutsättning för ett förbättrat omhändertagande av våldsoffer. ser en Det konstateras att på mottagningar och avdelningar där människor

Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten 171

har utsatts för våld söker hjälp måste personalen ha särskild som utbildning i omhändertagandet av våldsoffer.

Rapporten avslutas med en rad förslag till åtgärder. Läkarförbundet

bl.a. att personal på större akutmottagningar bör få utbildning anser i stödjande åtgärder för våldsoffer och deras anhöriga. Enligt rapporten har i undersökningar från sjukhus visats att upp till en tredjedel av de patienter som läggs in för olycksfall har skadats genom våld. Det är viktigt att dessa patienter förutom god vård för sina skador också får ett psykologiskt stöd och lugnande förklaringar till sina reaktioner. Skriftlig information kan vara ett värdefullt komplement. På större akutmottagningar behöver personella resurser tillföras för att tillgodose kraven på adekvat omhändertagande och uppföljning. Samverkan mellan akutmottagningar och andra instanser såväl på sjukhuset utanför behöver etableras och intensifieras. Personal på

som akutmottagningar bör också utbildning i det s.k. farniljevåldets

ges mekanismer och vikten av att urskilja misshandel i hemmet vid

om skador hos kvinnor och barn.

Vidare Läkarförbundet bl.a. att de kort- och långsiktiga

anser effekterna för våldsoffren behöver kartläggas och att forskningen om olika behandlings- och stödåtgärder bör ges ökade resurser.

l 3 Rikskvinnocentrum

.

I maj 1994 beslutade regeringen att inrätta ett specialiserat centrum inom hälso- och sjukvården för kvinnor som har utsatts för våldtäkt och misshandel. Till grund för beslutet låg Kvinnovâldskommissionens delbetänkande Ett centrum för kvinnor har våldtagits och

som misshandlats SOU 1994:56. Detta Rikskvinnocentrum har inrättats vid Kvinnokliniken, Akademiska sjukhuset i Uppsala. Rikskvinnocen-

har huvuduppgifter; att skapa goda rutiner i vården för trum tre kvinnor har utsatts för sexualiserat våld, att bedriva medicinsk

som och samhällsvetenskaplig forskning samt att vara en rådgivande resurs för andra sjukvårdsenheter i samhället och som opinionsbildare öka allmänhetens kunskap sexualiserat våld och dess effekter. Syftet

om

verksamheten vid Rikskvinnocentrum skall stå modell för sådan är att verksamhet i andra delar av landet.

Verksamheten har pågått under snart fyra års tid. En erfarenhet

har gjorts vid Rikskvinnocentrum är att det krävs samverkan, som legitimitet och stöd från ledningen för att det skall bli ett bra resultat. Enligt uppgift har det blivit attitydförändring beträffande kvinno-

en misshandel sjukhuset och läkare olika kliniker kontaktar centrumet för att få hjälp. För ett gott resultat krävs vidare samverkan

172 Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten

även med andra samhällsinstitutioner och frivilligorganisationer.

Vad gäller patientverksamheten har man telefonrådgivning 24 timmar per dygn. Man har också akutmottagning dygnet runt. Som huvudregel försöker man hitta en lämplig placering för kvinnan inom 24 timmar. Vid centrumet finns fyra vårdplatser där även barn kan

Vidare har kvinnlig jourläkarlinje. Centrumet har också vara. man en tidsbeställd mottagning hos läkare, kurator och barnmorska.

Förutom det samarbete sker med olika enheter inom sjukvår-

som den samarbetar Rikskvinnocentrum också med bl.a. polisen, socialtjänsten och olika ideella organisationer. Man menar vid centrumet att ett välfungerande samarbete år nödvändigt för att nå ett bra resultat.

Enligt Rikskvinnocentrum fungerar samarbetet med polisen bra. Man samarbetar i huvudsak med polisens farniljevåldsenhet som har fått utbildning i frågor om kvinnomisshandel. Vid centrumet har man blivit positivt överraskad polisens hantering kvinnovåldsärenden.

av av

Rikskvinnocentrums samarbete med socialtjänsten gäller främst frågor om bostäder, barn och ekonomi. Enligt centrumet har det här varit något svårare att få samarbetet att fungera väl. Centrumet har hållit kurs om en termin för 21 kommunanställda om kvinnovâld.

en Enligt centrumet krävs det mer utbildning av och information till de anställda inom socialtjänsten. Centrumet skall ta hand om kvinnan främst under akuttiden. Det är därför viktigt att omhändertagande efter denna tid fungerar.

Centrumet bedriver utbildning för olika kategorier bl.a. har man anordnat ett seminarium för Advokatsamfundet och skall ha en kurs

skall ingå i Uppsala Universitets juristutbildning. Man har också som haft kurser för vårdpersonal. Vid Kvinnokliniken sker vidare en kontinuerlig utbildning.

Rikskvinnocentrum får många förfrågningar från bl.a. andra landsting och studiebesök förekommer i stor omfattning. Personal på centrumet är även ute och informerar om centrumets verksamhet och erfarenheter. Den rikstäckande delen av centrumets verksamhet består

utbildning, information och forskning. av

Forskning är stor betydelse för Rikskvinnocentrums verksamhet.

av Vid centrumet har samlat stor mängd data som skall

man en bearbetas. Det är enligt Rikskvinnocentrum viktigt att forskningen ligger riksnivå. Man det ett problem att många verksam-

anser vara heter och projekt gäller frågor kvinnovåld aldrig utvärderas.

som om Detta kan medföra att många bra verksamheter förblir okända eller att vissa typer verksamhet startar eller mindre i onödan. Många

av mer gånger kan det hos t.ex. myndigheter finnas handlingsprogram om kvinnovåld som inte är förankrade i verkligheten.

Rikskvinnocentrum har gett ut en skrift om hur rättsintyg bör vara

Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten 173

utformade. Ett rättsintyg bör enligt Rikskvinnocentrum skrivas av specialister på det område skadan eller skadorna avser. Ibland kan det

bra att samarbeta t.ex. med en rättsmedicinare. Att skriva vara rättsintyg bör enligt centrumet prioriteras i större omfattning. Personal på centrumet undervisar på läkarlinjen i att skriva rättsintyg.

I den tidigare nämnda propositionen Kvinnofrid s. 45 anges att regeringen avser att lämna ett ekonomiskt bidrag i form av ett engångsbelopp 3 miljoner kr under år 1998 för att ge Rikskvinno-

om centrum förutsättningar att befästa sin verksamhet och sprida erfarenheter från verksamheten samt för att finansiera vissa rikstäckande uppgifter.

5.1.4 Fogdaröd Vård- och Diakonicentrums

behandlingsprogram för brottsoffer

Det finns få behandlingar särskilt är inriktade människor som

som på olika sätt mår dåligt efter att ha utsatts för ett brott. Sedan våren 1994 har vid Fogdaröd Vård- och Diakonicentrum i Höör ett sådant behandlingsprogram utvecklats i samarbete med Brottsofferjourernas riksförbund.

Brottsofferrehabiliteringen i Fogdaröd är inriktad på brottsoffer

efter tre månader eller ännu längre tid efter brottet fortfarande som visar tecken på efterreaktioner. Den brottsofferrehabilite-

personen ges ring tillsammans med andra i internat, dvs. en icke-akut efterhjälp. Målgrupperna är har varit utsatta för rån av olika slag,

personer som

våld, dock kvinnomisshandel eller annat farnilje- eller oprovocerat relationsrelaterat våld, inbrott och mordbrand samt väskryckning. Brottet skall avgränsad händelse. De har deltagit i

vara en som behandlingsprogrammet har varit i arbetsför ålder, dvs. mellan 20-60

ar.

Behandlingen sker i tre steg. Det första steget är anmälningsförfarandet. Den drabbade skall fylla i en detaljerad anmäl-

personen ningsblankett där han eller hon bl.a. med egna ord skall beskriva upplevelsen brottet. Steg tvâ är behandling under tre dygn vid

av centrumet. Den behandlingen består intensiv krisbearbetning

av en enskilt och i med andra som har utsatts för liknande brott. Det

grupp tredje steget är ett dygns uppföljning fyra veckor efter steg två.

- sex

Behandlingen har fyra hörnstenar; empati, aktivt lyssnande, respektfullt bemötande och avslappning. Syftet är att den brottsdrabbade efter krisbearbetningen skall orka med arbete, familj, vänner och fritid i betydligt högre grad. Målsättningen är att personen skall lämna sin offerroll för att kunna vidare i livet med kraft och lust

174 Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten

att själv ta tag i sin situation.

I behandlingen deltar en beteendevetare, en dietist, en jurist och en präst. Vidare deltar en sjukgymnast som lär ut avslappningsövningar och ger träning i kroppskännedom m.m. Någon från brottsofferjouren medverkar också. Det läggs stor vikt vid kunskap om vad extrem stress, kriser och kristillstånd är.

Vanligen betalar den brottsdrabbades arbetsgivare kostnaderna för behandlingen. Posten, banker och butiker som har varit utsatta för rån är de arbetsgivare som är vanligast förekommande. Vissa försäkringar innehåller en möjlighet till ersättning för behandlingen. AMF-försäkringarna täcker dock inte. Det är ovanligt att försäkringskassan bekostar behandlingen men det förekommer.

Fogdaröd Vård- och Diakonicentrum har sedan år 1994 fått bidrag från brottsofferfonden med sammantaget 967 570 kr.

5. 1 Rättsintyg

Ett rättsintyg kan ha flera funktioner. Det kan utgöra en del av förundersökningen och ligga till grund för åtal. Intyget kan också åberopas av part som bevis i rättegång eller inhämtas av rätten för att belysa viss fråga.

Enligt 4 § förordningen 1994:1290 om åliggande för personal inom hälso- och sjukvården är läkare och tandläkare inom den offentliga vården skyldiga att utföra undersökningar och avge utlåtande över dessa på begäran av länsstyrelse, domstol, åklagarmyndighet eller polismyndighet.

Enligt gällande rätt måste en målsägande samtycka till undersökningen och de moment den innefattar. En målsägande kan alltså inte tvingas till att genomgå en undersökning som skall ligga till grund för ett rättsintyg. Det kan nämnas att Polisrättsutredningen i sitt slutbetänkande Tvångsmedel SOU 1995:47 har föreslagit att det skall införas en bestämmelse om kroppsbesiktning även av annan än den som är skäligen misstänkt vilket skulle innebära att målsäganden i vissa fall skulle kunna tvingas till en undersökning. Betänkandet bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

Socialstyrelsen har i juni 1997 utfärdat allmänna råd SOSFS 1997:5 M Rättsintyg vid utredning av vålds- och sexualbrott. Råden har utfärdats i samråd med Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Rättsmedicinalverket samt efter hörande Domstolsverket. De riktar

av sig till läkare och tandläkare som utfärdar rättsintyg vid utredning av vålds- och sexualbrott.

De allmänna råden beskriver bl.a. rättsintygets funktion, skyldig-

Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten 175

heten att rättsintyg, vilken kompetens som krävs för att avge ett avge intyg, sekretess- och tystnadsplikt, utformningen av intygen samt undersökningar i vissa speciella fall, t.ex. vid sexuella övergrepp. I det följande kommer sammanfattningsvis redovisas vad som anges i de allmänna råden i vissa frågor. I de allmänna råden att det av rättssäkerhetsskäl är viktigt att anges den utfärdar ett rättsintyg grundar sig en undersökning som som har erforderlig kompetens för uppgiften. Vid misstanke om särskilt allvarliga brott liksom vid svårbedömda ärenden kan det enligt råden lämpligt att undersökningen utförs och rättsintyget utfärdas av en vara rättsläkare eller rättsodontolog eller sådan läkare eller odontolog att en i vart fall konsulteras. När rättsintyg grundas på journaluppgifter avseende en tidigare ett utförd undersökning bör intyget i första hand enligt de allmänna råden utfärdas den läkare har utfört undersökningen. Om denne inte av som har legitimation läkare eller sådan reell kompetens som krävs för som att utfärda rättsintyg bör vid behov erfaren specialist konsulteras. en Det ställs stora krav dokumentationen i patientjournalen för att den skall kunna användas vid utfärdandet rättsintyg. Uppgifterna lämpar av sig sällan underlag för rättsintyg eftersom skadebeskrivningen som eller motsvarande beskrivning i regel inte är ett tillräckligt underlag. viktigt läkaren i rättsintyget eventuella brister i det Det är att anger underlag hämtas patientjournal. Det är möjligt att både som ur en utföra undersökning och lägga tidigare undersökningar till grund en ny för intyget. Socialstyrelsen understryker att ett rättsintyg är avsett att läsas av andra än läkare och då inte bara poliser, åklagare, advokater och av domare även den misstänks för eller har utsatts för brott. utan av som Det i de allmänna råden att eftersom uttalandena i ett rättsintyg anges bör göra det möjligt för dessa olika mottagare att själva bilda sig en förhållandena är det viktigt att intyget utformas på

uppfattning om

lättbegriplig svenska och att medicinska tenner undviks. När det gäller utformningen rättsintyget kan det nämnas att av Socialstyrelsen meddelat föreskrifter SOSFS 1981:25 för hälso- och sjukvårdspersonalen avfattande intyg samt föreskrifter om av m.m SOSFS 1982:2 för hälso- och sjukvårdspersonalen om de medicinska språket i bl.a. journaler, intyg och dödsbevis. Dessa båda författningar

skall iakttas när rättsintyg utfärdas. Rättsintyget skall enligt de allmänna råden avslutas med en sammanfattande bedömning i form ett utlåtande. Bedömningen skall av bakgrund de uppgifter har framkommit beträffande göras mot av som händelseförloppet vid det misstänkta brottet. Skadorna eller andra fynd bör bedömas med hänsyn till aktuella frågeställningar, främst

176 Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten

skadornas uppkomstsätt och ålder samt risken för bestående men och om det förelegat medicinskt livshotande skador eller tillstånd.

Intygsutredningen avlämnade sitt betänkande Om intyg och utlåtanden som utfärdas av hälso- och sjukvårdspersonal i yrkesutövningen SOU 1994:71 i juli 1994. Utredningen hade i uppdrag att se över bestämmelserna för hälso- och sjukvårdspersonal att i tjänsten utfärda intyg och utlåtanden och därvid särskilt granska formella och ekonomiska förutsättningar för och tillämpade rutiner vid utfärdande av intyg och utlåtanden. Utredningen skulle föreslå de förändringar som eventuellt kunde behövas för att utfärdandet av intyg och utlåtanden skulle kunna fullgöras ett rationellt sätt och med uppfyllande av krav en fullgod rättssäkerhet. Betänkandet har remissbehandlats och en proposition som bl.a. behandlar Intygsutredningens förslag är avsedd att kunna behandlas av riksdagen under våren 1998.

Frågor om rättsintyg har även behandlats av Kvinnovåldskommissionen som i betänkandet Kvinnofrid SOU 1995:60 har påtalat att kvaliteten på de rättsintyg som skrivs av läkare i allmänhet är dålig. Enligt kommissionen beror detta i regel på att läkaren har alltför bristfällig kunskap i att skriva rättsintyg och att frågan därför bör uppmärksammas i läkarnas utbildning. I propositionen Kvinnofrid prop. 1997/98:55 s. 46 f anges, mot bakgrund av Socialstyrelsens nyligen utfärdade allmänna råd och Rikskvinnocentrums skrift om hur rättsintyg bör vara utformade, att kommissionens förslag i denna del inte föranleder någon ytterligare åtgärd.

5.1.6 Utredningens överväganden och förslag

De utbildningsinsatser för hälso- och sjukvårdens personal som regeringen har föreslagit i propositionen Kvinnofrid prop. 1997/98:55 bör även innehålla mer allmänna moment om brottsoffer. Det bör skapas rutiner inom hälso- och sjukvården för omhändertagandet av också andra grupper av brottsoffer än kvinnor som har utsatts för våld i hemmet. Regeringens uppdrag till Socialstyrelsen att leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor bör innehålla den problematik som mer allmänt gäller för brottsoffer. Vidare föreslås att Socialstyrelsen skall skärpa tillsynen avseende rättsintygens kvalitet och tillförlitlighet. Frågan rättsintyg bör behandlas i erforderlig omfattning i

om läkarnas utbildning.

Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten 177

Personalen inom hälso- och sjukvården fyller en viktig funktion i samhällets omhändertagande av brottsoffren. Denna personal får liksom

polisen ofta den första kontakten med framför allt offer för vålds-

och sexualbrott. Deras bemötande har därför särskild betydelse.

I Läkarförbundets rapport Läkare om våld Medicinska aspekter på våldet och dess konsekvenser påpekas vikten av att brottsoffer förutom god vård för sina skador också får ett psykologiskt stöd och lugnande förklaringar till sina reaktioner. Det anges att skriftlig information här kan vara ett värdefullt komplement. Utredningen delar helt Läkarförbundets uppfattning.

Läkarförbundet har i sin rapport även föreslagit att personal på större akutmottagningar bör få utbildning i stödjande åtgärder för brottsoffer och deras anhöriga. Detta finner utredningen också angeläget men anser att utbildning om brottsoffers behov och reaktioner bör ges till personal vid samtliga akuttmottagningar.

I propositionen Kvinnofrid prop. 1997/98:55 s. 67 ff. betonar regeringen vikten ökade kunskaper hos personal på olika myndig-

av heter som handlägger ärenden om våld mot kvinnor eller som på annat sätt kommer i kontakt med förövare våldsbrott mot kvinnor och de

av utsatta kvinnorna och deras bam. Dessa frågor föreslås att på ett helt annat sätt än tidigare behandlas under grundutbildningen för bl.a. dem som skall arbeta inom hälso- och sjukvården. Regeringen avser att förtydliga examensordningen i högskoleförordningen 1977:263 för följande examina som rör personal inom hälso- och sjukvården: barnmorskeexamen, läkarexamen, psykologexamen, psykoterapeutexamen, sjuksköterskeexamen samt tandläkarexamen.

Vidare i propositionen att de ändrade examensordningarna

anges

behöver kompletteras med fortbildningsinsatser för de personalgrupper

är verksamma inom bl.a. hälso- och sjukvården. Regeringen som nu har uppdragit Rikspolisstyrelsen att i samråd med Domstolsverket, Riksåklagaren och Socialstyrelsen att genomföra fortbildning av personal inom rättsväsendet, socialtjänsten samt hälso- och sjukvården. Fortbildningen bör enligt propositionen läggas upp så att den kan genomföras såväl på central som regional och lokal nivå. Regeringen kommer att avsätta sammanlagt 6,5 miljoner kr för denna verksamhet.

Utredningen är positiv till de förslag som framförs i propositionen. Men eftersom Brottsofferutredningens uppdrag är könsneutralt vill utredningen att de föreslagna utbildningsinsatserna rörande brottsoffer genomförs så att hälso- och sjukvårdens bemötande och omhändertagande såväl kvinnliga som manliga brottsoffer kan förbättras.

av Problematiken vid den typ av kvinnomisshandel och sexuella övergrepp som behandlas i propositionen, dvs. angrepp kvinnor i nära relationer, skiljer sig förvisso från den som gäller andra brottsoffer.

178 Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten

Men det behövs ökad kunskap också beträffande bemötandet och omhändertagandet andra grupper av brottsoffer. Utredningen menar

av att de utbildningsinsatser föreslås även skall innehålla mer

som allmänna moment om brottsoffer.

I propositionen s. 43 ff. anges vidare att det är viktigt att sjukvårdshuvudmännen utvecklar bättre former för omhändertagande av våldsutsatta kvinnor söker sig till vården. I detta sammanhang

som

regeringen att bl.a. de erfarenheter har vunnits vid menar som Rikskvinnocentrum bör bilda underlag. Utredningen delar uppfattningen att det är angeläget att hälso- och sjukvårdens omhändertagande kvinnor har utsatts för våld utvecklas och för-

av som bättras. Emellertid är det också viktigt med ett bättre omhändertagande för andra brottsoffer. Utredningen anser att det bör skapas

grupper av rutiner inom hälso- och sjukvården även för dessa grupper.

I propositionen s. 39 f att regeringen har gett Socialstyrel-

anges

i uppdrag att leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot sen kvinnor. Syftet med uppdraget är att utveckla kompetensen, öka medvetandet hos personalen och stödja metodutveckling inom socialtjänsten samt hälso- och sjukvården i syfte att förbättra stödet till de utsatta kvinnorna. I uppdraget ingår även att initiera och stödja samverkan mellan myndigheter, följa den internationella utvecklingen samt att sprida information. Utredningen anser att det i Socialstyrelsen uppdrag bör ingå även den problematik allmänt gäller för

som mer brottsoffer.

En viktig fråga för rättssäkerheten är råttsintygens kvalitet och tillförlitlighet. Ett rättsintyg kan många gånger vara av avgörande betydelse för utgången i ett brottmål liksom för en skadeståndstalan. Enligt vad utredningen har erfarit är intygen inte sällan utfärdade av läkare utan full kompetens på området, täcker inte de skador som är

intresse i målet och är skrivna på ett språk som är svårförståeligt av för icke-medicinare. Det är därför viktigt att de undersökningar

en

görs har varit utsatt för ett brott genomförs som av en person som med största Det är också angeläget att de kameror som

omsorg. används för att dokumentera skadorna är sådan kvalitet att de ger

av rättvisande bilder. Socialstyrelsens allmänna råd ger läkarna en god handledning för att skriva rättsintyg. Om dessa råd följs bör rättsinty-

kvalitet kunna förbättras. Det bör åligga Socialstyrelsen att gens skärpa tillsynen på detta område så att innehållet i de allmänna råden förverkligas. Utredningen vidare att det är angeläget att frågan

anser

rättsintyg behandlas i erforderlig omfattning i läkarnas utbildning. om

Utredningen har i avsnitt 4.6.7 uttalat bl.a. att samverkansgrupper kan leda till ökad kännedom vilka möjligheter till hjälp och stöd

en om för brottsoffer kan erbjudas. Enligt utredningen är det väsentligt

som

Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten 179

attt representanter för hälso- och sjukvården ingår i dessa grupper. Det är också angeläget att, såsom Läkarförbundet har påtalat i sin rapport, samverkan mellan akutmottagningar och andra instanser inom vården etableras och intensiñeras.

5.2 Socialtjänsten

5.2. 1 Inledning

Enligt 3 § socialtjänstlagen 1980:620 har kommunen det yttersta ansvaret för att de vistas i kommunen får det stöd och den hjälp

som

de behöver. Det finns visserligen inte några bestämmelser i lagen som

särskilt behandlar hjälp till brottsoffer men socialtjänsten har en som betydelsefull roll när det gäller stöd till brottsoffer. Den som har drabbats brott kan alltid vända sig till de sociala myndigheterna för

av att få stöd och hjälp. Detta gäller såväl i materiellt som psykologiskt hänseende.

Det finns socialjourer i vissa distrikt som kan bistå brottsoffer med bl.a. nattlogi när så behövs. Vid behov förmedlar socialjourerna även kontakter med den ordinarie verksamheten eller med andra samhällsorgan.

Om enskild begär det eller samtycker till det kan social-

en person nämnden utse en särskild s.k. kontaktperson enligt 10 § tredje stycket socialtjänslagen. Kontaktpersonen har till uppgift att hjälpa den enskilde och hans närmaste i personliga angelägenheter. Vilka uppgifter kontaktpersonen skall ha bestäms av den enskildes behov. Som exempel kan nämnas att en kontaktperson kan fungera som Stödperson vid rättegång jfr avsnitt 4.5.4.

I detta avsnitt sammanfattning av en enkätundersökning som

ges en Kvinnováldkommissionen genomförde år 1994 och som avsåg socialtjänstens insatser för kvinnor som har utsatts för våld. Den tidigare nämnda propositionen Kvinnofrid redovisas i de delar som den berör socialtjänstens verksamhet. Avsnittet avslutas med överväganden och förslag.

180 Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten

5.2.2 Kvinnovåldskommissionens enkätundersökning

beträffande socialtjänstens insatser för kvinnor som har utsatts för våld

Kvinnovåldskommissionen genomförde under år 1994 en enkätundersökning för att få belyst vilka insatser som socialtjänsten vanligtvis använder för att bistå våldsutsatta kvinnor, vilka socialtjänsten samarbetar med i dessa ärenden och i vilken utsträckning socialtjänsten finns anträffbar under s.k. jourtid. Enkäten skickades till samtliga dåvarande 286 kommuner. 280 kommuner inkom med svar. Resultatet

enkätundersökningen redovisas i Kvinnovåldskommissionens av betänkande Kvinnofrid SOU 1995:60, del B, bilaga 5.

Sammanfattningsvis framgick av enkätsvaren att ekonomiskt bistånd och stödjande samtal var de insatser som oftast erbjöds kvinnor som varit utsatta för misshandel. Vidare erbjöds i stor utsträckning skyddat boende och allmän rådgivning. Cirka 20 procent av kommunerna brukade bistå med Stödperson under förundersökning och rättegång.

en

Den vanligaste samarbetspartnern enligt undersökningen

var kvinnojourerna. I knappt 10 procent av kommunerna förekommer samråds- eller arbetsgrupper för frågor som har anknytning till våld mot kvinnor.

Enkätundersökningen visade att cirka 20 procent av landets kommuner inte har någon form beredskap under jourtid. 45

av av kommuner hade socialjour, dvs. fristående verksamhet som utgår

en från arbetsplats, och ytterligare 75 kommuner hade social be-

en redskap, dvs. någon fonn av schemalagd beredskap som upprätthålls

socialarbetare i hemmet. I 91 kommuner hade polis, SOS av en alarmering eller motsvarande tillgång till telefonnummer till en politiker i socialnämnden eller till någon tjänsteman inom socialtjänsten. 17 kommuner att delade eller köpte jourtjänster från

uppgav man någon kommun. Sammanfattningsvis hade således 120 kommu-

annan

socialjour eller social beredskap. Av dessa hade cirka 75 procent ner något slag utåtriktad information om den verksamheten.

av

5.2.3 Propositionen Kvinnofrid

I propositionen prop. 1997/98:55 35 ff. förslås bl.a. att det i

s. socialtjänslagen skall införas bestämmelse om att socialnämnden

en bör verka för att kvinnor är eller har varit utsatta för våld eller

som andra övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin situation. Genom sådan bestämmelse klargörs enligt propositionen

en att socialtjänsten har ett eget för att stödja och hjälpa kvinnor

ansvar

Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten 181

utsätts för eller som det finns anledning att misstänka utsätts som för våld i hemmet. Socialtjänsten bör därmed ha såväl egen

kompetens handlingsberedskap för att kunna söka upp och hjälpa

som utsatta kvinnor. Vidare i propositionen att regeringen har

anges uppdragit Socialstyrelsen att utarbeta allmänna råd som utvecklar hur socialtjänsten bör arbeta med dessa frågor.

Som tidigare nämnts i avsnitt 5.1.6 anges i propositionen att regeringen har gett Socialstyrelsen i uppdrag att leda ett utvecklingsarbete i frågor om våld mot kvinnor. Syftet med uppdraget är att utveckla kompetensen, öka medvetandet hos personalen och stödja metodutveckling inom socialtjänsten samt hälso- och sjukvården för att förbättra stödet till de utsatta kvinnorna.

I propositionen också att socialtjänsten i sitt arbete med

anges utsatta barn bör ägna särskild uppmärksamhet åt de barn som växer

i miljöer där det förekommer våld och misshandel. Emellertid bör upp bl.a. beredningen Barnkommitténs betänkande Barnets bästa i

av främsta rummet SOU 1997:16 och resultatet av Barnspsykiatrikommitténs dir 1995:35 arbete avvaktas innan en samlad bedömning görs av behovet av ytterligare åtgärder.

Som beskrivits i avsnitt 5.1.6 betonar regeringen i propositionen vikten ökade kunskaper hos personal på olika myndigheter som

av handlägger ärenden om våld mot kvinnor eller som på annat sätt kommer i kontakt med förövare våldsbrott mot kvinnor och de

av utsatta kvinnorna och deras barn och samt lämnar förslag om grundutbildning och fortbildning för bl.a. dem skall arbeta eller

som arbetar inom socialtjänsten.

5.2.4 Utredningens överväganden och förslag

l socialtjänstlagen införs särskild bestämmelse om socialtjän-

en

för brottsoffer. De utbildningsinsatser för personal

stens ansvar

inom socialtjänsten regeringen har föreslagit i propositionen

som

Kvinnofrid bör även innehålla allmänna frågor om brottsof-

mer

fer. Detta gäller också regeringsuppdraget till Socialstyrelsen att

leda utvecklingsarbete i frågor våld mot kvinnor. Hand-

ett om

lingsprogram och rutiner bör utarbetas inom socialtjänsten för

omhändertagandet brottsoffer. Frågan ett erhållet skade-

av om

stånd på grund brott skall inverka ett brottsoffers rätt till

av

försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen bör utredas.

182 Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten

Personal inom socialtjänsten kommer ofta i kontakt med människor

har blivit utsatta för brott. Brottsoffren kan behöva akut hjälp i som ett krisläge, ekonomiskt bistånd eller personligt stöd och vänder sig därför till socialtjänsten. Ett gott bemötande av och god kunskap om brottsoffers behov och reaktioner bland socialtjänstens personal är en värdefull hjälp och kan bidraga till att s.k. sekundär viktimisering eller traumatisering undviks. Sådana kunskaper kan också göra det lättare för personalen att upptäcka att den hjälpsökande har varit utsatt för brott, något som den hjälpsökande själv inte alltid berättar.

Som nämnts i avsnitt 5.2.3 föreslås i propositionen Kvinnofrid att det skall införas bestämmelse i socialtjänstlagen om att socialnänm-

en den bör verka för att kvinnor är eller har varit utsatta för våld

som eller övergrepp i hemmet får stöd och hjälp för att förändra sin situation. I departementspromemorian Brottsoffer i blickpunkten

åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning Ds 1993:29 gjordes bedönmingen att socialtjänstens ansvar för den som har drabbats av brott bör göras tydligare. Enligt promemorian kunde detta ske genom att i socialtjänstlagen ta in regler om att socialnämnden skall verka för att den har drabbats brott skall få det stöd och den hjälp som

som av behövs. Utredningen anser att en sådan mer allmän bestämmelse om socialtjänstens för och skyldigheter gentemot brottsoffer bör

ansvar införas. Vidare menar utredningen att det bör uppdras Socialstyrel-

att även utarbeta allmänna råd för socialtjänstens omhändertagande sen av brottsoffer i allmänhet.

Vad utredningen har anfört i avsnitt 5.1.6 om utbildningsinsatser, omhändertagande brottsoffer och utvecklingsarbete för personal

av inom hälso- och sjukvården gäller även socialtjänstens personal. De insatser föreslås i propositonen bör således enligt utredningens

som mening omfatta allmänna brottsofferfrågor.

mer

Av Brottsoffermyndighetens länsvisa kartläggning som redovisas i rapporten Brottsofferarbetet i Sverige en kunskapsöversikt

- Rapport 1997:1 framgår att socialtjänsten i många kommuner har en beredskap, t.ex. i form handlingsprogram, för omhändertagande av

av kvinnor och barn har utsatts för sexuella övergrepp. Hand-

som lingsprogrammen syftar till att beskriva samarbetsformer och arbetsrutiner, att göra personalen medveten och öka kunskapen om

om problematiken samt att få till stånd ett fungerande samarbete mellan aktuella myndigheter och organisationer. Utredningen anser att det är angeläget att handlingsprogram eller rutiner utarbetas även för andra grupper av brottsoffer.

Utredningen har tidigare jfr avsnitt 4.6.7 påtalat vikten av samarbete mellan olika myndigheter och organisationer. Samverkans-

kan leda till ökad kännedom om vilka möjligheter till hjälp grupper en

Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten 183

och stöd för brottsoffer som kan erbjudas, vilket givetvis gagnar brottsoffren. Utredningen att det är viktigt att representanter för

anser socialtjänsten ingår i dessa grupper.

Utredningen anser vidare att det är angeläget att det på socialkontoren finns information om bl.a. de ideella organisationer som kan ge brottsoffer stöd och hjälp liksom om vilka ersättningsmöjligheter som finns för brottsoffer.

Utredningen har i avsnitt 4.5.4 gett föreslag som innebär att användningen av stödpersoner i rättsprocessen skall öka. Det bör därför framhållas att det är stor betydelse att det inom socialtjänsten

av finns beredskap för att anvisa stödpersoner, t.ex. genom att vid

en behov utse en kontaktperson för brottsoffret enligt 10 § tredje stycket

socialtjänstlagen.

I flera svar på utredningens enkätundersökning till kvinnojourerna har framförts kritik mot socialtjänstens sätt att bemöta kvinnor som har varit utsatta för misshandel. Från Rikskvinnocentrum har framförts att socialtjänsten måste inse att kvinnomisshandel är ett brott och inte bara ett farniljeproblem. Enligt utredningen torde den kritik som riktas mot socialtjänsten i dessa sammanhang främst avse de fall när den utsatta kvinnan har barn tillsammans med gärningsmannen. Dessa situationer innebär en ofta mycket komplex problematik som utredningen inte avser att behandla. Det kan dock påpekas att de förslag

lämnats i propositionen Kvinnofrid kan föranleda vissa försom bättringar nämnda avseenden.

i nu

Utredningen har uppmärksammats att ett erhållet skadestånd på grund av brott kan inverka negativt brottsoffrets rätt till försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen. Det kan sättas i fråga om i vart fall de ideella skadestånden skall påverka försörjningsstödet detta sätt. Frågan bör utredas närmare. Detta torde lämpligen kunna ske inom

för den utredning för närvarande över vissa frågor ramen som ser rörande socialtjänstlagen och socialtjänstens uppgifter dir. 1997: 109 eller att nämnda utredning tilläggsdirektiv att utreda

genom ges frågan.

5.3 Medling i brottsoffrens intresse

5.3.1 Inledning

Medling kan beskrivas tvistlösning utanför det etablerade

som en rättsväsendet, ett Sammanträffande mellan gärningsmannen och brottsoffret inför tredje person i syfte att få fram ett avtal eller

en förhandlingsresultat. Avtalet kan innebära att gärningsmannen erlägger

184 Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten

ersättning till brottsoffret i form av pengar skadestånd eller genom att utföra ett arbete. Ett förhandlingsreslutat kan vara att parterna uppnår enighet och anser att saken är utagerad utan att det blir fråga om att erlägga någon form av ersättning.

Vad är då medlingens syften I Åklagarväsendets rapport Medlingsverksamhet för unga lagöverträdare 1996:6, s. 8 f. konstateras att medling innebär hänsynstagande till olika intressen och att medlingen har flera syften som var för sig är viktiga och beaktansvärda. Det särskild betydelse att upprätthålla balansen

uppges vara av mellan brottsoffrens och gärningsmännens intressen.

Genom medling, sägs i rapporten, får gärningsmannen en möjlighet att under kontrollerade former ta ansvar för sina handlingar och ställa till rätta efter brott vilket har betydelse för att öka dennes insikt om konsekvenserna av sitt handlande. Eftersom det handlar om unga

finns förhoppningen att en pedagogisk medling har en sådan personer effekt. Vidare kan rent praktiska frågor lösas, vilka ofta kan ställa till problem för ungdomar, t.ex. hur man tar kontakt med en målsägande eller hur man betalar ett skadestånd.

För brottsoffrens del uttalas i rapporten att dessa med rätta har anspråk på att få stöd av samhället flera sätt. Genom en fungerande medling tar stor hänsyn till brottsoffrens situation kan de få stöd,

som den ekonomiska ersättningen reglerad och möjlighet att bearbeta

en följderna av brottet.

Vidare i rapporten att bakomliggande konflikter kan

menar man belysas medlingen. Ofta finns en förklaring till brott i form av

genom gammal osämja, gängbråk, rasistiska motsättningar eller något annat

behöver redas ut. I dessa fall ligger det i fleras intresse att få en som lösning innebär att risken för nya konfrontationer och därmed nya

som brott minskar. För utredningens del är givetvis medlingen intressant främst från brottsoffersynpunkt. Det finns få utvärderingar av medlingsverksamhet och hur brottsoffren uppfattar en sådan verksamhet. En stor amerikansk studie Mark S. Umbreit redovisades år

av 1994. Det undersökning medlingsprogram som pågått under

var en av två och ett halvt år i Kalifornien, Minnesota, New Mexico och Texas. Det genomfördes ett stort antal intervjuer med en experimentgrupp av gärningsmän och brottsoffer hade deltagit i medling och en

som kontrollgrupp bestående gärningsmän och offer som inte medverkat

av vid medling. Sammanlagt deltog 280 brottsoffer som genomgått medling i studien.

Resultaten utvärderingen visar att den viktigaste anledningen för

av ett brottsoffer att delta i ett medlingsprogram är att täcka sina förluster och att hjälpa gärningsmannen. Gärningsmännen deltog för att ställa till rätta. Studien visade även att medlingen hade signifikant effekt

en

Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten 185

för att minska brottsoffrets och känsla för utsatthet. De viktigaste

oro behållningen medlingen för brottsoffret att få tala om brottets

av var följder för gärningsmannen, få svar på frågor och att förhandla fram

överenskommelse kompensation. Att överenskommelsen sedan en om följdes var det minst viktiga för brottsoffret. Brottsoffer som deltagit i medlingsverksamhet kände sig mer delaktiga i rättsprocessen än de

inte deltagit. Vidare upplevde de att rättvisa skipats och att de som behandlats rättvist rättssystemet. Studien visade även på att

av medlingsprocessen minskade brottsoffrens rädsla att åter utsättas för brott. Sammanfattningsvis visar Umbreits studie mycket positiva resultat.

Av den kartläggning Brottsoffermyndigheten har gjort och som

som redovisas i rapporten Brottsofferarbetet i Sverige en kunskaps-

översikt Rapport 1997:1 framgår att det pågår försöksverksamhet med medling mellan gärningsman och offer på elva platser. Kartläggningen visar att socialtjänsten antingen är initiativtagare till eller inblandad i medlingsverksarnheten i de flesta fall. Nedan redovisas ett av dessa medlingsprojekt samt en utvärdering av det projektet.

5.3.2 Medlingsverksamheten i Uppsala

Medlingsverksamheten i Uppsala startade i mars 1995 som en försöksverksamhet och ett samverkansprojekt mellan polisen och Uppsala

var kommun. Projektet till hälften finansierat medel från brottsof-

var av ferfonden och tänkt att pågå i två år. Socialförvaltningen anställde en projektledare, men tanken var att medlingen skulle utföras av arvoderade lekmannamedlare.

De myndigheter berörda samarbetade i stor utsträckning.

som var Projektledaren besökte polisen minst en gång i vecka för att diskutera och initiera fall till medling. En gång i månaden träffades en referens-

intresserade socialarbetare för samtal om projektet och grupp av samarbetet. Man hade fortlöpande kontakt med åklagarmyndig-

en hetens två ungdomsåklagare samt möten om verksamhetens utformning.

Verksamheten hade två huvudsyften: dels ville man genom ett tidigt ingripande förhindra fortsatt brottslighet och dels ville man ge möjlighet för målsägande/brottsoffer att träffa den som åsamkat dem skada samt påverka utformningen påföljden. Lagöverträdaren skulle

av få möjlighet till reell förståelse för konsekvenserna av sina brott och brottsoffret skulle få möjlighet till upprättelse och samtidigt påverka gottgörelsen det brott han eller hon hade utsatts för.

av

Målgruppen beskrevs gärningsmän under 18 år och som var

som

186 Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten

i början av sin brottskarriär. Brottsoffret skulle vara betjänt av en förlikning. Mötet mellan gärningsman och brottsoffer skulle vara

frivilligt. Tillsammans med polisen utsåg projektledaren lämpliga

ärenden. Medlingen skulle resultera i ett avtal mellan gärningsmannen och målsäganden om gottgörelse.

Om det var möjligt arbetade gärningsmannen av skadeståndet direkt hos målsäganden. Var detta inte möjligt kunde ett annat arbete ordnas på något de företag har knutits till projektet, McDonalds och

av som BW. Fungerade inte heller detta fick gärningsmannen betala skadeståndet direkt ur egen ficka. I alla medlingssituationer var inte syftet att komma fram till ett avtal. Syftet kunde i stället vara ett samtal mellan gärningsmannen och brottsoffret samt att gärningsmannen bad om ursäkt.

Projektledaren ansvarig för att se till att avtalet följdes. Hade

var det inte fullföljts inom månader kunde åklagaren saken till

sex ta upp ny prövning.

Den medlingsverksamhet som beskrivits ovan är numera permanent och bekostas Uppsala kommun och kommundelar. Vid socialför-

av valtningen finns och halv tjänst för verksamheten. I september

en en 1997 fanns fyra lekmannamedlare medlar främst i enkla fall, t.ex.

som skadegörelse. För att bli medlare krävs att man är lekman, har fyllt 25 år och är lämplig för uppdraget.

5.3.3 Utvärdering projektet i Uppsala

av

Projektet i Uppsala har utvärderats i början av år 1996 av Karin Svanberg i uppsatsen Medling ur brottsofferperspektiv en ut-

värdering. Som framgår titeln är utvärderingen inriktad på

av brottsoffers erfarenheter projektet. Det primära syftet med

av utvärderingen är att utröna och beskriva vilka sätt de brottsoffer

har deltagit i medlingsprojektet har upplevt medlingen. som

Under försöksverksamheten har samtliga medlingar utförts av projektledaren. Av de brottsoffer deltagit i medlingen har ungefär

som hälften varit privatpersoner och hälften företag och liknande.

Vid utvärderingen hade medling förekommit i cirka 20 fall. De brott kommit i fråga bl.a. tillgrepp fortskaffningsmedel,

som var av skadegörelse, olaga hot, snatteri och våld mot tjänsteman.

Vid 13 medlingstillfällen slöts någon form av avtal. När utvärderingen gjordes hade tio avtal fullföljts och två påbörjats.

Vid utvärderingen gjordes intervjuer med brottsoffer som deltagit i medling. Det gjorde också intervjuer med brottsoffer som varit utsatta för liknande brott inte deltagit i medling. Följande

men som

Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten 187

frågeställningar var centrala.

Hur upplever brottsoffret det praktiska förfarandet vid medling 2. Upplever sig brottsoffret som delaktig i medlingsprocessen

Upplever brottsoffret som deltagit i medling att "konflikten är uppklarad

Vad gäller den första frågeställningen sägs att brottsoffrens motivation att delta främst hade sin grund i en vilja att hjälpa och korrigera gärningsmannen. Väldigt få angav skäl som tydde på att de själva trodde att de kunde få ut något av medlingen. Brottsoffren trodde inte innan de deltog i medlingen att själva medlingssituationen skulle ge något direkt resultat för deras del förutom det rent materiella. Erfarenheten av medlingen förändrade inte deras syn på närrmvärt sätt; de tyckte fortfarande att medlingen var till för gärningsmarmens bästa. Många uppgav dock att det bästa med medlingen var att möta gärningsmannen och se vem det var. De allra flesta av brottsoffren skulle på nytt delta i en medling om de blev tillfrågade.

På frågan om brottsoffret kände sig delaktig i medlingsprocessen

svaret jakande. Upplevelsen av delaktigheten ökade mer var informerad brottsoffret om vad medlingen skulle gå ut på. Vid en

var jämförelse med den vanliga rättsprocessen kunde konstateras att brottsoffret kände sig mer delaktig vid medlingsförfarandet.

Vad slutligen gäller frågan om ett brottsoffer upplevde "konflikten"

uppklarad efter medling görs den bedömningen att medlingen som möjligen kan ha bidragit till att lösa konflikten något men inte helt och hållet.

Författaren till rapporten anser att den viktigaste slutsatsen av utvärderingen är att brottsoffren uppfattade medlingen som något som främst är till för gärningsmännen. Avslutningsvis efterlystes ytterligare utvärderingar av medlingsverksamhet.

Sedan denna utvärding gjordes har ytterligare medlingar skett. I september 1997 hade sammantaget 99 medlingar genomförts. De flesta 30 avsåg skadegörelse. Andra vanliga brott har varit misshandel 17, biltillgrepp 13, rån 13, inbrott 9 och stöld 9. Vid de senaste 50 medlingstillfällena har 2/3 av brottsoffren varit privat-

I övriga fall har det varit fråga om juridiska personer som personer. vid medlingen företrätts av någon representant.

188 Hälso- och sjukvården samt socialtjänsten

5.3.4 Utredningens överväganden

Medling kan vara positivt för brottsoffer under förutsättning att det tas tillbörlig hänsyn till dem i medlingssituationen. En utvidgad försöksverksamhet med medling liksom ytterligare utredning bedöms vara positivt.

Av Umbreits tidigare redovisade studie framgår att medling kan vara mycket positivt för brottsoffren. Vad gäller den medlingsverksamhet

socialtjänsten driver eller annat sätt deltar i vill utredningen som därför framhålla att det är viktigt att tillräcklig hänsyn tas till brottsoffren. Ett huvudsyftena med medlingsprojektet i Uppsala var

av att brottsoffer möjlighet att träffa den åsamkat dem skada och

ge som att påverka utforrrmingen påföljden. Av den utvärdering som gjorts

av

medlingsprojektet i Uppsala framgår dock att brottsoffren uppav fattade medlingen som något som främst var till för gärningsmannen. Brottsoffren upplevde emellertid liksom deltagarna i Umbreits studie att de kände sig delaktiga vid medlingsförfarandet än vid den

mer vanliga rättsprocessen, vilket är positivt. Det bör påpekas att utvärderingen medlingsverksamheten i Uppsala omfattade relativt få

av fall, varför några långtgående slutsatser inte kan dras av den

mer studien. Utredningen sammanfattningsvis att medling kan vara

menar positiv för brottsoffer under förutsättning att det tas tillbörlig hänsyn till dem.

Enligt propositionen Vissa reformer påföljdssystemet prop.

av 1997/98:96 regeringen att ge Brottsförebyggande rådet och

avser Kommittén för brottsförebyggande arbete i uppdrag att inleda en försöksverksamhet med medling. Vidare avser regeringen att tillkalla

särskild utredare skall få i uppdrag rättslig synvinkel en som att ur närmare belysa och analysera medling och andra typer av verksamheter som är nära besläktade med medling.

Utredningen finner det positivt att en sådan försöksverksamhet kommer till stånd liksom att frågan om medling utreds närmare.

6 och

Brottsoffermyndigheten

brottsofferfonden

I detta kapitel kommer utredningen att behandla frågor om Brottsoffermyndigheten och brottsofferfonden. Inledningsvis i de båda avsnitten redogörs för gällande bestämmelser. Därefter beskrivs myndighetens respektive fondens verksamhet. Avsnitten avslutas med överväganden och, beträffande fonden, förslag.

l Brottsoffermyndigheten

6.1.1 Gällande bestämmelser

Brottsskadelagen I 978.4 3

Brottsskadelagen innehåller ett par bestämmelser om Brottsofferrnyndighetens verksamhet. Vad gäller lagen i övrigt hänvisas till kapitel 7 om Brottsskadeersättning och andra ersättningsfrågor.

Enligt 12 § första stycket skall Brottsoffermyndigheten pröva samtliga ärenden om brottsskadeersättning. Om regeringen föreskriver det kan dock vissa mindre sakskadeärenden prövas av en annan myndighet om ansökningen gäller ersättning om högst 500 kr. Ett sådant beslut får överklagas hos Brottsoffermyndigheten. Brottsoffermyndighetens beslut får däremot enligt andra stycket inte överklagas.

Av 13 § framgår att det hos myndigheten skall finnas en nämnd som skall avgöra ärenden om brottsskadeersättning som är av principiell betydelse eller annars av större vikt. Nämnden utses av regeringen. Vad gäller nämndens sammansättning anges att ordföranden och vice ordförandena skall vara lagfarna och erfarna i domarvarv.

Även i brottsskadeförordningen 1978:653 finns bestämmelser

som rör Brottsofferrnyndighetens verksamhet. Dessa är dock hänförliga till frågor om brottsskadeersättning varför de inte redovisas här.

190 Brottsojfennyndigheten och brottsojferfonden

Förordningen 1994:572 med instruktion för Brottsojjfermyndigheten.

Inledningsvis i förordningen att Brottsoffermyndigheten har till

anges uppgift att främja brottsoffers rättigheter, behov och intressen. Vidare stadgas att myndigheten skall särskilt pröva ärenden om brottsskadeersättning och frågor om bidrag från brottsofferfonden. Myndigheten skall också information verka för att berörda får kännedom om

genom möjligheterna att få brottsskadeersättning och bidrag från fonden samt företräda staten i och utanför domstol vid återkrav av brottsskadeersättning regressärenden. Myndighetens generaldirektör är chef för myndigheten.

I förordningen föreskrivs vidare att en nänmd skall finnas vid myndigheten för att pröva vissa ärenden om brottsskadeersättning. Nänmden, utses regeringen, skall bestå av en ordförande, två

som av vice ordförande och tre andra ledamöter, samt ersättare för alla utom ordföranden.

I förordningen finns även bestämmelser om sammansättningen av ett råd skall pröva frågor bidrag från brottsofferfonden.

som om

Vad gäller ärendenas handläggning avgör generaldirektören de ärenden inte skall avgöras nämnden eller rådet. Behöver ett

som av ärende inte prövas generaldirektören får det avgöras av en annan

av tjänsteman i enlighet med vad föreskrivs i en arbetsordning eller

som i ett särskilt beslut.

6.1.2 Brottsofferrnyndighetens verksamhet

Följande redogörelse bygger på uppgifter ur främst myndighetens verksamhetsberättelser för 1994/95 och 1995/96 samt från ett studiebesök vid myndigheten. Vidare har vissa upplysningar inhämtats direkt från myndigheten.

Allmänt

Brottsoffermyndigheten bildades den 1 juli 1994. Myndigheten har delat sin verksamhet i tre enheter: en som handlägger ärenden om

upp brottsskadeersättning, har ansvaret för brottsofferfonden samt

en som

har till huvuduppgift att samla kunnande om brottsofferfrågor en som i och sprida information.

Myndighetens första verksamhetsår präglades i stor utsträckning av

verksamheten med ansökningar brottsskadeersättning i sin att om helhet flyttade från Stockholm till Umeå. Eftersom personalen i

Brottsojfermyndigheten och brottsojferfønden 191

Stockholm inte flyttade med till Umeå den viktigaste frågan vid

var uppbyggnaden verksamheten att rekrytera personal och föra över

av kompetens. Målet att nyanställa med en generellt sett hög

var personer kompetens eftersom avsikten att de nyanställda skulle ha funktio-

var

med omfattande beslutanderätt i brottsskadeärenden. Arbetet med ner brottsskadeärendena följde i huvudsak redan upparbetade rutiner och

att myndigheten bestod helt personal uppstod inte några trots av ny anmärkningsvärda balanser.

Myndigheten har börjat aktivt bedriva regressverksamhet.

att mer Målet är att bedriva regressverksamhet i tio procent av brottsskadeärendena. För att hantera dessa frågor rationellt har myndighetens ansökt och fått tillstånd hos Datainspektionen att lägga upp ett personregister för den verksamheten.

Sedan ärenden skuldsanering aktualiserats har myndigheten

om tagit fram ett policydokument för att underlätta hanteringen av dessa frågor.

Myndigheten har genomfört en inventering av brottsofferarbete i Sverige. Man har velat få belyst olika behandlingsformer för brottsoffer, vilka engagerar sig i brottsofferarbete och i vilken ut-

som sträckning myndigheterna tar sitt ansvar för brottsoffer. Inventeringen har presenterats i rapporten Brottsofferarbetet i Sverige en

kunskapsöversikt Rapport 1997: l.

Det kan även nämnas att myndigheten har påbörjat ett arbete som syftar till att varje län skall ha någon typ av krisorganisation för anhöriga till våldsdödade.

Brottsoffermyndigheten har även internationella kontakter. Man har gjort studiebesök utomlands och tagit emot internationella studiebesök samt deltagit i olika internationella konferenser m.m.

Ärenden brottsskadeersättning

om

Myndighetens målsättning är att brottsskadeärendena skall handläggas säkert, snabbt och billigt.

En sökande som inte är nöjd med myndighetens beslut kan begära omprövning beslutet. Den första omprövningen brukar göras av

av generaldirektören efter föredragning byråchefen. Begärs ytterligare

av omprövning avgörs den normalt av nämnden. Inkommet det därefter

begäran omprövning brukar ärendet avvisas. en om

Brottsoffermyndigheten framhåller att det är viktigt att personalen tar sig tid att tala med sökandena på ett sådant sätt att de känner att deras sak tas på allvar och att de får den hjälp och vägledning som de behöver. Vidare försöker myndigheten ställa sin sakkunskap till

192 Brottsofermyndigheten och brottsojjferfonden

förfogande för domare, åklagare, advokater och andra i frågor som gäller skadeståndsrättsliga problem och myndigheten praxis. Myndigheten har som ambition att hålla en hög tillgänglighet.

Beträffande snabbheten i handläggningen har myndigheten satt som mål att minst 70 procent brottsskadeärendena skall avgöras inom

av tre månader från det att ärendet kom in till myndigheten. Ett annat mål är att ärendebalansen skall minska. Såvitt framgår av den ADBbaserade statistiken har 47 procent det totala antalet inkomna

av personskadeärenden under det senaste verksamhetsåret avgjorts inom

månader. När det gäller ärenden ersättning för sak- och tre om förmögenhetsskada är motsvarande värde 72 procent, vilket kan bero på att de inte lika ofta behöver kompletteras. Det bör dock nämnas att

det totala antalet brottsskadeärenden, dvs. såväl som sakav personoch förrnögenhetsskadeärenden, inkommit och avgjorts under år

som 1996, har 72 procent handläggningstid som understiger tre

en månader. Vidare har myndighetens ärendebalanser minskat. Vid ingången till år 1997 fanns 1 747 ärenden i balans och vid utgången

året 1 477 ärenden. Detta innebär att ärendebalansen minskat med av drygt 15 procent.

Ytterligare målsättning är att varje ärende skall handläggas så

en billigt möjligt utan att kvaliteten blir lidande. Myndigheten

som bedömer det möjligt att effektivisera verksamheten så att hanteringskostnaderna inte stiger trots att antalet inkomna ärenden ökar. Några ytterligare besparingar tror myndigheten däremot inte kan uppnås.

Brottsskadeärendena handläggs i ett rotelssystem med förebild från de allmänna förvaltningsdomstolarna. När ett ärende kommer in till myndigheten diarieförs det och lottas på en av brottsskadeenhetens sex rotlar. Fem rotlarna förestås av en jurist med erfarenhet av

av domstolsarbete. Den sjätte roteln, handlägger sak- och förmögen-

som hetsskador, förestås med erfarenhet från försäkrings-

av en person branschen. Till sin hjälp med utredningsarbetet har rotelinnehavaren

jurist. Denna utredningsassistent kontrollerar formalia och en yngre utreder ärendet. Myndigheten har möjlighet att inhämta yttranden från sakkunniga läkare och erfarna skadereglerare. När ärendet är färdigutrett överlämnas det till rotelinnehavaren.

Det är ärendets karaktär avgör i vilken sammansättning

som beslutet fattas. I de flesta ärenden beslutar rotelinnehavaren efter föredragning utredningsassistenten. Ärenden gäller större

av som belopp eller är svårare karaktär avgörs av generaldirektören.

av Principiellt viktiga ärenden avgörs myndighetens nämnd.

av

Till rotelinnehavarnas och utredningsassistenternas uppgifter hör

också att besvara frågor brottsskadeersättning från allmänheten,

om ideella organisationer, domare, åklagare och advokater. Når det gäller

Brottsojfermyndigheten och brottsojferfonden 193

frågor av mer allmän karaktär som inte hänför sig till ett visst ärende har myndigheten inrättat en öppen linje som under den tid växeln har öppet alltid är bemannad enligt ett jourschema. Detta har medfört en ökad tillgänglighet. Som ett mått på myndighetens tillgänglighet kan nämnas att myndigheten har cirka 50 000 telefonsamtal per år. Frekvensen inkommande samtal är så hög att den som tjänstgör vid linjen normalt inte har tid att utföra några andra arbetsuppgifter.

Myndigheten har arbetat med att utveckla och effektivisera sin ärendehantering. Under kalenderåret 1996 ökade antalet inkommande brottsskadeärenden med 6,3 procent jämfört med kalenderåret 1995 och uppgick sammantaget till 4 738 ärenden. Antalet inkommande ärenden har under âr 1997 ökat ytterligare till 5 002 ärenden, vilket motsvarar en ökning drygt 5 procent. Det kan nämnas att antalet avgjorda ärenden under året uppgick till 5 265.

Myndigheten betalade under år 1996 ut cirka 60 miljoner kr i brottsskadeersättning vilket motsvarar en ökning med 24 procent jämfört med år 1995. Utbetalningen av brottsskadeersättning ökade under år 1997 med ytterligare drygt 3 procent och uppgick till drygt 62 miljoner kr.

Rättstillämpning, ersättningsnivåer m.m. behandlas ikapitel 7 om Brottskadeersättning och andra ersättningsfrâgor.

Brottsojjfermyndighetens nämnd

Ärenden där huvudfrâgan är principiell karaktär avgörs myndig-

av av hetens nämnd. Det är myndigheten som väljer ut vilka ärenden som skall prövas nämnden. Nämnden omprövar även ärenden efter

av begäran eller då omprövning redan skett vid myndigheten.

Nämndens ledamöter är verksamma domstolsjurister, särskilt sakkunniga i försäkringsfrågor och riksdagsledamöter. För närvarande har nämnden följande sammansättning, hovrättspresidenten Anna- Karin Lundin ordförande, lagmannen Hans Heimer vice ordförande, kammarrättsrådet Margareta Bergman vice ordförande, professorn i försäkringsrätt Bill Dufwa samt riksdagsledamöterna Märta Johansson och Jerry Martinger. Ersättare är hovrättsrådet Karl Matz, försäkringsjuristen Helena Erfors samt riksdagsledamötena Margareta Sandgren och Karin Israelsson.

Under verksamhetsåret 1994/95 hölls åtta sammanträden för prövning ansökningar om brottsskadeersättning och ett praxismöte.

av Verksamhetsperioden 1995/96 innehöll fem sammanträden och även under verksamhetsåret 1997 har fem sammanträden ägt rum.

Vid varje sammanträde avgörs i genomsnitt 12 ärenden.Varje

194 Brottsofermyndigheten och brottsoferfonden

ärende föredras och behandlas ingående. Alla beslutande tjänstemän vid myndigheten deltar i nämndsarmnanträdena för att fâ ta del av den diskussion som förs. Detta anses värdefullt från utbildningssynpunkt.

Pâ tid har nänmdsammanträdena haft karaktären av

senare temadagar. Dessa har tillkommit för att skapa eller ändra praxis. Om en temadag leder till att det blir en praxisändring redovisar myndigheten nämndens beslut i ett nyhetsbrev.

Information

Brottsofferrnyndighetens informationspolicy är att de som har rätt till brottsskadeersättning skall nås av information om hur de skall göra för att få ut ersättning. Informationen ges direkt till den rättssökande allmänheten, till myndigheter, till ideella organisationer som verkar på brottsofferområdet och till andra som kommer i kontakt med brottsoffer. Myndigheten bedriver också ett omfattande informationsarbete om sina övriga verksamhetsområden, nämligen brottsofferfonden och myndighetens funktion som kunskapscentrum.

Myndigheten har medverkat vid bl.a. årsmötena för Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige ROKS och Brottsofferjourernas riksförbund BOJ, regionala och lokala sammankomster vid kvinnooch brottsofferjourer, nationell och regional utbildning av polisen angående främst dess informationsskyldighet till brottsoffer samt kurser, konferenser och möten har arrangerats för advokater,

som poliser, domare och närrmdemän m.fl.

Myndigheten har också ett visst informationssamarbete med Rikspolisstyrelsen, Riksâklagaren, Kriminalvârdsstyrelsen, Domstolsverket, Justitiedepartementet, Socialstyrelsen och Brottsförebyggande rådet m.fl.

Broschyren Till dig har utsatts för brott 121997 har tagits

som fram myndigheten. I broschyren beskrivs rättsprocessen från

av polisanmälan till dess dom har fallit. Myndigheten har vidare utarbetat

broschyr Brottsskadelagen brottsoffers möjligheter att få en - - om brottsskadeersättning. Båda broschyrerna har distribuerats så att de finns tillgängliga vid bl.a. polis- och âklagannyndigheter, domstolar, sociala myndigheter samt brottsoffer- och kvinnojourer.

Som ett led i myndighetens informationsverksamhet produceras också verksamhetsberättelsen som innehåller bl.a. ett avsnitt om rättstillämpningen och omfattande praxisbilaga. Denna distribueras

en kostnadsfritt till rättsväsendet och andra intresserade. Vidare har myndigheten börjat ut nyhetsbrev där ändringar i praxis och

ge nyheter pâ brottsofferområdet fortlöpande presenteras. Principiellt

Brottsojfermyndigheten och brottsojjferfonden 195

intressanta avgöranden från myndighetens nämnd publiceras även i skriften Rättsfall Försäkring och Skadestånd.

-

Myndigheten även sin uppgift att medverka i samhälls-

ser som debatten för att kunna verka för att brottsoffrens situation förbättras. Man arbetar därför för att få goda kontakter med politiker, journalister samt representanter för myndigheter, organisationer och universitet. Inte minst har massmedia stor betydelse för att sprida information om möjligheterna att få brottsskadeersättning. Myndigheten har t.ex. vid flera tillfällen förekommit med infonnationsinslag och på annat sätt deltagit i olika TV-sammanhang.

Myndigheten vidare ett antal remissyttranden; under

avger verksamhetsåren 1994/95 och 1995/96 har tre respektive tio remissyttranden lämnats.

Myndighetens kunskapsuppbyggnad

Under första delen år 1995 påbörjade Brottsoffermyndigheten en

av kartläggning alla brottsofferprojekt i Sverige. Kartläggningen har

av bedrivits länsvis och i varje kommun har kontakter tagits med de myndigheter, organisationer och ideella föreningar som kan tänkas komma i kontakt med brottsoffer. Det har vidare tagits kontakter med universitet och högskolor för att undersöka i vilken omfattning det bedrivs forskning brottsofferfrágor. Kartläggningen sker i syfte att

om få kunskap det brottsofferarbete som bedrivs i dag för att kunna

om bistå professionellt verksamma och andra intresserade. Kunskapen kommer också att användas för att initiera såväl forskning kring brottsoffer bra brottsofferarbete i Sverige. Kartläggningen som är

som avslutad, har sammanställts och analyserats av en forskare, Magnus Lindgren, och presenteras i den tidigare nämnda rapporten Brottsofferarbetet i Sverige kunskapsöversikt. Enligt myndigheten har

- en kartläggningsarbetet varit ett utmärkt sätt att samtidigt sprida information om myndighetens verksamhet.

Myndigheten har vidare ambition att relevant litteratur om

som brottsofferfrågor skall finnas tillgänglig i myndighetens bibliotek.

Regressverksamhet

Myndigheten har som nämnts bedrivit en viss regressverksamhet. Under verksamhetsåren 1994/95 och 1995/96 inflöt 436 000 kr respektive 758 579 kr resultat den verksamheten. Det bör

som av påpekas verksamhetsåret 1995/96 18 månader. Under är 1997

att var

196 Brottsojfermyndigheten och brottsojferfonden

inflöt cirka 730 000 kr genom regressverksamheten, vilket innebär en ökning med över 40 procent. Målet är att aktualisera regress i cirka tio procent av de ärenden som har avgjorts under ett verksamhetsår. Eftersom antalet avbetalningsplaner har ökat har myndigheten för att kunna hantera regressärendena rationellt installerat ett ADB-baserat inkassosystem. En utvärdering av myndighetens regressverksamhet visar att det finns goda möjligheter att återkräva utbetald brottsskadeersättning.

1.3 Utredningens överväganden

Brottsoffermyndigheten får anses uppfylla de intentioner som lagstiftaren hade när myndigheten inrättades, nämligen att verksamhetens övergripande syfte skulle vara att främja brottsoffers rättigheter, behov och intressen. Det finns inte skäl att tillskapa en brottsofferombudsman sig som en särskild tjänst eller i

vare förening med chefsskapet för Brottsoffermyndigheten.

Utredningen vill inledningsvis framhålla att utvärdering av en så

en nystartad verksamhet Brottsoffermyndigheten måste präglas av

som försiktighet. Utvärderingen kommer att vara inriktad främst på frågan

lagstiftarens intentioner har kunnat uppfyllas genom Brottsofferom myndighetens verksamhet.

I samband med att Brottsoffermyndigheten inrättades uttalades i förarbetena prop. 1993/94:l43 s. 33 f. bl.a. att det var naturligt att vidga Brottsskadenämndens verksamhet till att avse brottsofferfrägor i heltäckande perspektiv. Brottsskadenämndens huvuduppgift

ett mer hade varit att pröva ärenden brottsskadeersättning enligt brottsska-

om delagen. Vidare hade nämnden haft andra uppgifter, bl.a. informationsverksamhet rörande brottsofferfrågor. Enligt regeringens mening skulle tillskapandet myndighet med övergripande ansvar för

av en brottsofferfrågor väsentligt bättre förutsättningar för överblick,

ge samordning och utveckling ett för det allmänna alltmer betydelse-

av fullt verksamhetsområde. Bildandet av en sådan myndighet skulle därför ett viktigt steg när det gällde att lyfta fram de kriminalpo-

vara litiskt centrala brottsofferfrågorna. Därigenom skulle stödet till brottsoffren stadga och kontinuitet på såväl kort som lång sikt.

ges Brottsskadenärrmden skulle därför ombildas, få ytterligare uppgifter och byta namn till Brottsoffermyndigheten.

Regeringen anförde att till den nya myndighetens uppgifter hörde

förutom handläggning brottsskadeärenden att besluta om - av användningen medlen i brottsofferfonden. Vidare borde myndig-

av

Brottsofermyndigheten och brottsojferfonden 197

heten ha övergripande mål att främja brottsoffrens rättigheter,

som behov och intressen, vilket innebar att myndigheten skulle ha ett

för att brottsoffrens situation följdes upp i olika sammanhang. ansvar Myndigheten borde också kunna fungera som ett kunskapscentrum i frågor som rör brottsoffer och förmedla information i sådan frågor. Den informationsverksamhet praxis i ersättningsfrågor som hade

om skett vid Brottsskadenämnden borde fortsättningsvis vara en betydelsefull uppgift för myndigheten. Brottsoffermyndigheten borde vidare effektiva informationsinsatser medverka till att berörda

genom fick kännedom såväl möjligheterna till brottsskadeersättning som

om möjligheterna till bidrag ur brottsofferfonden.

Om man först ser till den del av myndighetens verksamhet som

hanteringen ärenden om brottsskadeerättning kan konstateras avser av att antalet inkommande ärenden har ökat konstant. Vidare har hela tiden skett ökning den utbetalda brottsskadeersättningen. De

en av balanser uppkom under den första tiden av myndighetens

som verksamhet håller att minska. Detta tyder en höjd effektivitet i handläggningen.

Från deltagande i ett sammanträde med nämnden vid Brottsoffermyndigheten där temat vid sammanträdet var skär- och stickvåld, dvs. misshandel där kniv, glas eller andra skärande föremål hade använts, kan nämnas att samtliga ärenden hade beretts väl och föredrogs ett sådant sätt att nämnden fick ett bra underlag för sin prövning. Detta är självfallet viktigt eftersom nämndens avgöranden blir vägledande.

Vad sedan gäller myndighetens informationsverksamhet framstår de nyhetsbrev myndigheten har börjat ge ut med information om

som ändrad praxis och andra nyheter på brottsofferområdet som en verkningsfull åtgärd. Likaså är verksamhetsberättelsen med sin referatsamling ett bra sätt att informera dem som verkar inom brottsofferområdet och då kanske främst dem som arbetar inom rättsväsendet. För att informera allmänheten har myndigheten bl.a. utarbetat broschyrer skall finnas tillgängliga för dem som har

som utsatts för brott. Detta är enligt utredningens mening en viktig åtgärd eftersom undersökningar har visat på betydelsen av att skriftlig information lämnas vid sidan den muntliga. Det bör också

av anmärkas att myndigheten ofta har uppmärksammats och omnärnnts i media vilket inte minst framgår av utredningens pressklipp. Sarnman-

utredningen att myndigheten på kort tid har lyckats sprida taget anser nyttig information om sig och sin verksamhet.

Beträffande myndighetens funktion som kunskapscentrum kan konstateras att den länsvisa kartläggningen olika brottsofferprojekt

av bör kunna få stor betydelse på brottsofferområdet. Den stora mängden inkommande samtal tyder också på att många utnyttjar myndighetens

198 Brottsojfermyndigheten och brottsofferfonden

kunskaper och kompetens i olika brottsofferfrågor och då kanske främst i fråga om brottsskadeersättning, vilket bör kunna främja en mer enhetlig rättstillämpning.

Utredningen vill slutligen påpeka att myndigheten håller en hög tillgänglighet vilket måste anses vara av stor betydelse för främst brottsoffer som vill komma i kontakt med myndigheten. Myndighetens Öppna linje" som alltid är bemannad under kontorstid är en utmärkt åtgärd. Enligt uppgift har myndighetens personal fått utbildning i bemötande av människor i telefon och av människor i kris. Detta är väsentligt eftersom många människor som kontaktar myndigheten har det svårt på olika sätt.

Sammanfattningsvis anser utredningen därför att den utvärdering

kan göras i nuläget resulterar i att Brottsoffermyndigheten får som

uppfylla det övergripande syftet att främja brottsoffers rättiganses heter, behov och intressen, dvs. de intentioner som lagstiftaren hade när myndigheten inrättades. Det finns därför inte skäl att lämna några ändringsförslag beträffande de delar av Brottsofferrnyndighetens verksamhet som nu har behandlats.

Slutligen vill utredningen pröva frågan om en eventuell brottsofferombudsman. Det har framförts ett förslag att chefen för Brottsoffermyndigheten även skall vara en sådan ombudsman.

Justitieutskottet har tidigare uttalat sig i fråga om en särskild tjänst

brottsofferombudsman. Utskottet anförde i sitt betänkande bet. som 1989/90:JuU28 5 f. att det åvilar såväl polis som åklagare och

s. domstol att på olika sätt hjälpa ett brottsoffer att ta tillvara sina intressen. Som exempel att det åligger polisen enligt 3 §

angavs polisförordningen 1984:730 att ge hjälp och stöd till den som har drabbats brott och att åklagaren har skyldighet att bl.a. hjälpa

av brottsoffret att föra skadeståndstalan i brottmålet. Utskottet uttalade vidare att även domstolen på olika sätt skall försöka underlätta för brottsoffret och att också socialtjänsten har ett ansvar t.ex. i akuta situationer. Vidare anförde utskottet att tillsynen över myndigheternas tilllämpning av lagar och andra författningar utövas av justitieombudsmannen 12 kap. 6 § regeringsformen. Mot bakgrund av det anförda ansåg utskottet att det var svårt att se att det skulle finnas ett behov särskild brottsofferombudsman. Utskottet har därefter i

av en flera betänkanden bet. l990/91:JuU2l s. bet. l991/92:JuU18 s. 5 och bet. 1992/93 uU27 8 upprepat sin ovan redovisade inställning.

s.

Justitieutskottets uttalanden har gjorts innan Brottsoffermyndigheten tillkom år 1994. Inrättandet av en central myndighet för brottsofferfrågor med övergripande uppgift att främja brottsoffers rättigheter, behov och intressen har inneburit klar förbättring av samhällets

en hantering brottsofferfrågor. Behovet av en särskild brottsofferom-

av

Brottsofermyndigheten och brottsojferfonden 199

budsman vid sidan av Justitieombudsmannen är därför än mindre än när justitieutskottet gjorde sina uttalanden. Kostnaderna för att inrätta en sådan särskild brottsofferombudsman skulle dessutom bli betydande. De medel som finns tillgängliga kan enligt utredningen användas ett för brottsoffren bättre sätt.

Att göra chefen för Brottsoffermyndigheten till brottsofferombudsman skulle medföra vissa komplikationer. Det är troligt att en del av de klagomål som inges till en sådan ombudsman kommer att utgöras av klagomål på Brottsoffennyndighetens bemötande av brottsoffer och dess hantering av brottsskadeärenden. I dessa fall uppstår således en jävssituation som måste anses olämplig. Kostnaderna för hanteringen skulle visserligen bli lägre än om en särskild ombudsman med eget kansli inrättades men högre administrativa kostnader kan inte undvikas.

Utredningen således att det inte finns skäl att tillskapa en

anser brottsofferombudsman sig särskild tjänst eller i förening

vare som en med chefsskapet för Brottsoffermyndigheten.

6.2 Brottsofferfonden

6.2.1 Gällande bestämmelser

Lagen 1994:419 om brottsoferfond

Lagen om brottsofferfond innehåller endast ett fåtal allmänna bestämmelser.

I 1 § stadgas att den som döms för ett eller flera brott skall, om fängelse ingår i straffskalan för något av brotten, i domen eller i strafföreläggandet åläggas att betala en avgift på 300 kr. Om påföljdseftergift meddelas skall någon avgift inte tas ut.

Om förutsättningarna för brottsofferavgift är uppfyllda skall domstolen fatta beslut härom utan särskilt yrkande i samband med brottmålsdomen. Avgiften är hänförlig till begreppet särskild rättsverkan av brott och domstolens beslut meddelas och överklagas i samma ordning domen. När det är fråga om lagföring genom strafföre-

som läggande är det åklagarens uppgift att besluta avgiften vid

om utfärdandet av föreläggandet.

Bestämmelserna om bortfallande av böter i 35 kap. 7 § brottsbalken gäller även brottsofferavgiften. Det innebär att en ådömd brottsofferavgift preskriberas efter fem år från det domen vann laga kraft och att avgiften huvudregel bortfaller om den dömde

som avlider.

200 Brottsojfermyndigheten och brottsofferfonden

Det föreskrivs att avgifterna skall föras till en brottsofferfond och att fondens medel skall användas för verksamhet som gagnar brottsoffer enligt de föreskrifter regeringen bestämmer. Regeringen får

som besluta att kostnaderna för förvaltningen av fonden skall ersättas av fondens medel.

Närmare föreskrifter förvaltningen av fonden meddelas av

om regeringen.

Slutligen kan nämnas att lagens Övergångsbestämmelser innebär att 1 § inte gäller i fråga om brott som har begåtts före ikraftträdandet, dvs. före den 1 juli 1994.

Förordningen 1994:426 om brottsofferfond

Den nämnare regleringen av fondens verksamhet sker i förordningen om brottsofferfond.

Enligt 1 § förordningen får bidrag från brottsofferfonden lämnas för att stödja forskning, utbildning, information och annan utvecklingsverksamhet som gäller brottsofferfrågor och som bedrivs av ideella organisationer eller i privat eller offentlig regi. Bidrag får lämnas till löpande verksamhet bara om det finns särskilda skäl.

Det bör nämnas att paragrafen fick sin nuvarande lydelse genom en ändring som trädde i kraft den 1 juni 1995 SFS 1995:348. I den ursprungliga lydelsen fanns ingen begränsning beträffande löpande verksamhet.

Det är kammarkollegiet förvaltar fondens medel och kost-

som naderna för förvaltning och administration får ersättas av fondens medel.

Frågor om bidrag från brottsofferfonden skall prövas av ett råd vid Brottsoffermyndigheten. Denna ordning infördes genom författningsändringen år 1995. Ett beslut bidrag får förenas med villkor att

om bidragstagaren skall redovisa användningen bidraget till myndig-

av heten. Brottsoffermyndighetens beslut i frågor om bidrag från fonden får inte överklagas.

Det föreskrivs vidare att Brottsoffermyndigheten skall följa användningen av de bidrag myndigheten har beslutat om. Myndigheten skall också till att resultaten av den forskning och utveckling som

se bedrivs med medel har lämnats från fonden offentliggörs på ett

som lämpligt sätt. Före den 15 oktober varje år skall myndigheten lämna

berättelse till regeringen användningen av brottsofferfondens en om medel det senaste budgetåret.

I samband med att beslut meddelas om brottsofferavgift skall domstolen eller åklagaren informera den avgiftsskyldige om brottsof-

Brottsofermyndigheten och brottsofferfonden 201

ferfonden och dess uppgifter. Sådan information behöver emellertid inte lämnas om den redan har lämnats av en lägre domstol eller av åklagaren. Inskränkningen av informationsskyldigheten infördes vid 1995 års författningsändring.

Förordningen innehåller även bestämmelser om indrivning och uppbörd. Det föreskrivs bl.a. att uppbörd och indrivning av brottsofferavgiften sker samma sätt som uppbörd och indrivning av böter. Även fordringar på brottsofferavgifter och böter i de flesta fall

om kommer att hanteras lika föreligger den olikheten att avgifterna inte omfattas av bestämmelserna om bötesförvandling, dvs. de regler enligt vilka obetalda böter kan förvandlas till fängelse. Rikspolisstyrelsen och Kronofogdemyndigheten skall redovisa inbetalda respektive indrivna fondavgifter till Kammarkollegiet.

Slutligen stadgas att endast en grundavgift får tas ut hos kronofogdemyndigheten om en fordran på fondavgift och en fordran på böter har tagits upp i samma exekutionstitel. Detta gäller oavsett om fordringarna registreras som ett eller flera mål.

För dem som avtjänar fängelsestraff gäller en särskild regel om utmätningsförbud. Enligt 45 § andra stycket lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt får arbetsersättning som för den intagnes räkning innestâr hos kriminalvårdsmyndighet inte utmätas.

Förordningen 1994:451 med instruktion för Brottsoffermyndigheten

Enligt 8 § i förordningen skall det råd som prövar frågor om bidrag från brottsofferfonden bestå av Brottsoffermyndighetens generaldirektör som ordförande och fem andra ledamöter. Dessa utses av regeringen för en bestämd tid.

Lagen 1994:451 om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll

Den som verkställer ett fängelsestraff utanför anstalt enligt lagen skall enligt 5 § första stycket betala en avgift, om det är motiverat med hänsyn till hans möjligheter att erhålla inkomst under verkställigheten. Av andra stycket framgår att avgiften är 50 kr per dag under den tid verkställigheten pågår. Avgiften skall dock högst uppgå till 3 000 kr. Avgiften skall betalas i förskott och skall tillföras brottsofferfonden.

Enligt förarbetena prop. 1993/942184 s. 19 ff. och 36 f. motiveras avgiften av att det framstår som orättvist att den som undergår verkställighet utanför anstalt skall kunna få stora ekonomiska

202 Brottsoffermyndigheten och brottsojjferfonden

fördelar jämfört med den som på vanligt sätt avtjänar straffet i anstalt och således inte kan behålla sin vanliga inkomst. Omständigheterna kan dock många gånger vara sådana att verkställigheten utanför anstalt inte medför några påtagligt förbättrade ekonomiska förhållanden för den dömde. I sådana fall bör någon avgift inte tas ut. Tillämpningen bör generös mot den dömde och föreligger det någon tveksamhet

vara

det fimis ekonomiska förutsättningar för att betala avgiften skall om den inte tas ut.

Utgångspunkten för bestämmandet av avgiftens storlek bör enligt förarbetena jämförelse mellan de inkomstmöjligheter de dömda

vara en har under verkställigheten utanför anstalt och de inkomstmöjligheter

föreligger vid verkställighet i anstalt. Det är en del av detta som ekonomiska utrymme bör kunna tas i anspråk genom en avgift.

som Mot denna bakgrund bestämdes avgiften till 50 kr per dag under den tid som verkställigheten pågår.

I förarbetena anförs vidare att det förhållandet att avgiften skall betalas i förskott har den påtagliga fördelen att indrivning av avgiften i princip kan underlåtas. Utebliven betalning skall nämligen medföra att verkställigheten utanför anstalt upphör. Normalt bör det inte heller bli fråga återbetalning avgiften om verkställigheten utanför

om av anstalt upphör i förtid. Sammanfattningsvis konstateras att administrationen avgiften blir tämligen okomplicerad.

av

Det kan nämnas att det i remissyttrandena framfördes kriktik mot avgiftsskyldigheten. Kritiken avsåg bl.a. att avgiften inte utjämnade skillnaderna mellan de olika kategorierna av fängelsedömda. Vidare påpekades att det fanns risk för att försöksverksarnheten skulle

en komma att uppfattas ett sätt att köpa sig en förmån. Det framhölls

som också att enligt regel 69 i Europarådets Recommendation No. R. 92

Community Sanctions and Measures skall kostnaderna för 16 on genomförandet i princip inte bäras av lagöverträdaren.

I samband med att försöksverksarnheten utvidgades infördes bestämmelsen att avgiften kan uppgå till högst 3 000 kr. Enligt

om förarbetena till regeln prop. l995/96:156 37 f. var ändringen

s. föranledd att fängelsestraff på tre månader kommer att omfattas av

av lagen. Eftersom deltagare i försöksverksamheten med längre straff än två månader också de avtjänade straffet i anstalt normalt skulle

om friges villkorligt efter två månader borde de inte vara skyldiga att betala ett högre sammanlagt belopp än det som motsvarar två månaders verkställighet, dvs. 3 000 kr.

Regeringen föreslår i propositionen Vissa reformer av påföljdssystemet prop. 1997/98:96 att intensivövervakning med elektronisk kontroll skall permanentas verkställighetsform för korta

som en frihetsstraff.

Brottsofennyndigheten och brottsojjferfonden 203

6.2.2 Brottsofferfondens verksamhet

Uppgifterna i följande redogörelse är i huvudsak hämtade från Brottsofferrnyndighetens verksamhetsberättelser 1994/95 och 1995/96. Vidare har vissa upplysningar inhämtats direkt från myndigheten.

Allmänt om fondens verksamhet

Vad gäller fondens stöd till forskning, utbildning och information sägs att ett syfte med fonden är att initiera forskning på brottsofferområdet och att medel därför kan utgå för finansiering av såväl forskningsprojekt som forskarseminarier. Medel kan vidare utgå för utbildning och

fortbildning av de yrkeskategorier som kommer i kontakt med

brottsoffer poliser, jurister, vårdpersonal, socialarbetare mfl. för att fördjupa deras kunskaper om bemötande och omhändertagande av brottsoffer. Medel kan även utgå för informationskampanjer med inriktning på brottsofferproblematik av olika slag.

De ideella organisationer som verkar på brottsofferområdet kan få medel från fonden bl.a. i form av bidrag till olika projekt. Som exempel på projekt nämns utveckling av bemötande av brottsoffer,

informationskampanjer och produktion av informationsmaterial. Det

bör också nänmas att Brottsofferjouremas riksförbund BOJ får sitt organisationsstöd från fonden.

Som exempel privat eller offentlig verksamhet som kan få stöd av fonden anges utveckling av metoder för bemötande, omhändertagande och behandling av olika typer av brottsoffer.

Utdelning ur fonden

Brottsoffermyndigheten beslutar om utdelning ur fonden vid två tillfällen varje år. Hittills har utdelningstillfällena varit den 2 maj och den 1 december. Vid rådets sammanträde den 21 april 1997 beslöts emellertid att ändra datum för utdelningstillfällena till den 15 maj och den 15 november.

Under verksamhetsåret 1994/95 beviljades 23 projekt medel på tillhopa 5 676 500 kr. Antalet ansökningar uppgick totalt till 69 stycken med en begäran bidrag på sammanlagt 26 136 000 kr.

om

Under verksamhetsperioden 1995/96 den l juli 1995-den 31

december 1996 har utdelning fonden skett vid tre tillfällen. Vid

ur dessa tillfällen har 79 projekt beviljats medel med sammanlagt 13 291 204 kr. Sammantaget inkom 242 ansökningar och många

204 Brottsoffermyndigheten och brottsojferfonden

angelägna projekt har inte kunnat anvisas medel på grund av rådande konkurrens och fondens begränsade behållning.

Under âr 1997 har utdelning ur fonden skett vid två tillfällen. Sammantaget kom 180 ansökningar in och 75 projekt beviljades medel med sammanlagt 10 828 059 kr.

Enligt uppgift delar fonden ut i stort sett de medel som fonden får in. Fondens ekonomi behandlas nedan.

Information om möjligheten att söka medel ur fonden sker genom att Brottsoffermyndigheten tillhandahåller en broschyr och en speciellt för ändamålet utformad ansökningsblankett. Myndighetens personal har vidare spritt kunskap fonden vid ett stort antal utbildningar och

om seminarier. Medlemmarna i rådet har också medverkat till att i sina respektive miljöer sprida kunskap om fonden i syfte att så många som möjligt vid landets universitet skall nås av information om fonden. Ideella organisationer verkar inom brottsofferområdet har fått

som riktad information fonden. Vidare sprids information om fonden

om

kontakter med politiker, representanter för myndigheter och genom organisationer, journalister, studenter och allmänhet.

I det råd prövar ansökningarna ingår för närvarande general-

som direktören Britta Bjelle ordförande, verkställande direktören Dan Brändström, docenten Gun Heimer, socialborgarrâdet Lena Nyberg, docenten Marie Torstensson och professorn Rune Åberg.

Ansökningarna bereds och rangordnas myndigheten. De

av presenteras därefter för rådet för slutlig bedömning och prioritering. När ansökningarna gäller forskning prövas dessa i stort efter samma principer och på inom de statliga forskningsråden.

samma sätt som

Fondens ekonomi

Under perioden den 1 juli 1994-den 30 juni 1995 fick brottsofferfonden in cirka 5 800 000 kr brottsofferavgifter. Av den

genom

endast cirka 1 000 000 kr hänförliga till år 1994. För summan var tiden därefter inflöt i genomsnitt 750 000 kr per månad. Fonden tillfördes under detta verksamhetsår genom ett regeringsbeslut även drygt 3 300 000 kr vilket belopp utgjorde del av de medel som

en frigjordes sänkning med 20 procent ersättningen till

genom en av intagna i kriminalvårdsanstalt.

Under perioden den 1juli 1995-den 31 december 1996 har fonden

brottsofferavgifter tillförts cirka 15 700 000 kr, vilket innebär genom att fonden tillfördes cirka 900 000 kr per månad.

Enligt uppgifter från Rikspolisstyrelsen har under år 1997 10 598 241 kr inkommit till styrelsen är uppbördsmyndighet för

som

Brottsoffermyndigheten och brottsofferfonden 205

brottsofferavgifterna, dvs. drygt 883 000 kr per månad.

Under år 1995 och 1996 har fonden tillförts 410 200 kr respektive 420 900 kr genom avgifter från dem som enligt lagen om försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll verkställer sitt fängelsestraff utanför anstalt. Dessa avgifter gav under verksamhetsåret 1994/95 fonden ett tillskott med 218 000 kr. Under år 1997 har intäkterna till fonden från dessa avgifter ökat till 3 181 000 kr.

Fonden är öppen för donationer från föreningar och privatpersoner. Under verksamhetsåret 1994/95 inflöt 112 000 kr från enskilda givare. Det har dock under den senaste verksamhetsperioden inte registrerats några sådana donationer.

6.2.3 Utredningens överväganden och förslag

Brottsofferfonden utgör ett betydelsefullt stöd till forskning, utbildning, information och annan utvecklingsverksamhet som gäller brottsofferfrågor. Begränsningen att bidrag bara får lämnas till löpande verksamhet om det finns särskilda skäl tas bort. Uppbörd eller indrivning av brottsofferavgiften behöver inte effektiviseras. Fonden tillförs ytterligare resurser genom att brottsofferavgiften höjs från 300 kr till 500 kr. Detta tillskott, som kan beräknas till cirka 7 miljoner kr per år, skall reserveras för bidrag till de ideella organisationerna, främst den löpande verksamheten.

Brottsojferfondens verksamhet

Brottsofferfondens verksamhet är relativt ny. Fonden inrättades den 1 juli 1994 och har således verkat under endast drygt tre och ett halvt år. En utvärdering av en så nystartad verksamhet bör ske med försiktighet.

Vad gäller utdelningen medel fonden anser utredningen att

av ur rådets sammansättning och kompetens borgar för att bra och lämpliga projekt anvisas medel ur fonden. Utredningen har bl.a. genom att närvara vid ett av rådets utdelningssammanträden fått en inblick i hur verksamheten sköts. Intrycket var mycket positivt.

Givetvis styrs utdelningen vilka ansökningar som kommer in till

av fonden. Det kan antas att ett större antal ansökningar kommer att lämnas in allteftersom fonden blir mer känd. I konsekvens härmed bör även antalet kvalificerade forskningsprojekt och andra projekt öka. Redan i nuläget inkommer emellertid kvalificerade ansökningar, vilket

206 Brottsojfemzyndigheten och brottsoferfonden

tyder på att informationen om fonden har nått fram.

Enligt utredningens mening ger således brottsofferfonden ett betydelsefullt stöd till de områden som lagstiftningen omfattar.

Bör brottsoferfonden förstärkas

Är då de verksamhetsområden brottsofferfonden delar ut medel

som till de mest ändamålsenliga, dvs. används pengarna där de behövs bäst

Enligt vad utredningen erfarit har Brottsofferjourernas riksförbund BOJ t.o.m. utdelningstillfället den 11 november 1997 har erhållit totalt 6 191 000 kr fonden, 4 750 000 kr utgör bidrag till

ur varav löpande verksamhet i form organisationsbidrag. Enskilda brottsof-

av ferjourer har sammantaget fått l 436 050 kr. Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige ROKS har anvisats 1 649 400 kr och enskilda kvinnojourer har sammanlagt erhållit 2 530 435 kr. Övriga föreningar och liknande organisationer har sammantaget anvisats 1 257 250 kr. Utdelning har vidare skett till privat och offentlig brottsofferinriktad verksamhet med 4 733 610 kr. Till information och utbildning har 1 096 700 kr respektive 227 799 kr utgått ur fonden. Dessa belopp är exklusive vissa bidrag har gått till BOJ, ROKS och enskilda

som brottsoffer- eller kvinnojourer för dessa ändamål. Slutligen har olika forskningsprojekt tilldelats 10 171 719 kr.

I samband med inrättandet brottsofferfonden anfördes i

av förarbetena prop. 1993/94:143 20 f. att man genom att inrätta en

s. brottsofferfond skulle skapa utrymme för ekonomiskt stöd till olika former brottsofferinriktad verksamhet som bedrivs runt om i

av landet. Inte minst, uttalades det, det angeläget att förbättra

var förutsättningarna för ekonomiska bidrag till olika ideella organisatio-

t.ex. brottsofferjourer och kvinnojourer, som utför ett värdefullt ner, socialt och stödjande arbete brottsofferområdet, eftersom det i det rådande statsñnansiella läget inte fanns utrymme för att ge sådan verksamhet det önskvärda stödet av allmänna medel.

Det framhölls vidare att brottsofferfondens medel inte skulle användas för att ersätta det nuvarande systemet med statliga brottsskadeersättningar. Inte heller skulle fondens medel tas i anspråk för att komplettera skadeståndsreglerna eller på annat sätt ge ekonomisk ersättning till brottsoffer i enskilda fall. Fondens medel skulle i stället användas för att stödja olika verksamheter och projekt som gagnar brottsoffer i allmänhet.

När justitieutskottet behandlade propositionen anfördes i betänkandet bet. l993/94:JuU25 ll att ett av huvudsyftena med den

s.

Brottsojfermyndigheten och brottsojferfonden 207

föreslagna brottsofferfonden var att skapa ökade möjligheter till ekonomiskt stöd till olika former att brottsofferinriktad verksamhet, bl.a. i form att bidrag till olika ideella organisationer som brottsofferjourer och kvinnojourer.

.

Ser man till den utdelning som skett ur fonden har relativt stora belopp anvisats till både brottsofferjourer, kvinnojourer och andra brottsofferinriktade ideella organisationer. Det måste emellertid framhållas att dessa organisationer på grund av det rådande ekonomiska läget i främst kommunerna får allt mindre bidrag. Utredningen har vidare upplysts om att flera jourer hotas av nedläggning på grund av de minskade kommunala bidragen. Vidare är det så att fonden får dela ut till löpande verksamhet endast om det finns särskilda skäl.

pengar Detta innebär att de ideella organisationerna för att få del av brottsofferfondens medel måste anordna särskilda projekt, vilket säkert i flera fall kan medföra problem. Det kan anmärkas att vid utdelningstillfállet i maj 1997 hade ansökningar inkommit från endast tre brottsofferjourer, vilket får ett uttryck för att det är svårt att finna flera

ses som projekt för närvarande.

De ideella organisationernas stora betydelse för brottsoffren kan inte betonas. Det är därför angeläget att än mer stödja deras

nog verksamhet med hjälp brottsofferfondens medel i enlighet med

av lagstiftarens ursprungliga intentioner. Det finns nu skäl att ompröva den inskränkning som gjordes år 1995 och som innebar att det krävs särskilda skäl för att länma bidrag till löpande verksamhet. Utredningen föreslår att inskränkningen tas bort. Det är emellertid viktigt att fondens utdelning till olika projekt och forskning inte eftersätts. Utredningen förordar därför att fonden tillförs ytterligare resurser som kan komma de ideella organisationernas verksamhet till godo.

Behöver uppbörd eller indrivning av brottsojjferavgiften effektiviseras

I förarbetena prop. 1993/941143 24 f. beräknade man att en

s. brottsofferavgift på 300 kr skulle medföra att fonden tillfördes 19 miljoner kr år. Vid beräkningarna konstaterade man att, om

per antalet som lagförs för fängelsebrott är någorlunda konstant,

personer 24 miljoner kr skulle flyta in till fonden om samtliga betalar.

Straffsystemkommittén redovisade i sitt betänkade Ett refonnerat straffsystem SOU 1995:91, del II, s. 198 ff. undersökningar som

betalningsfrekvens för böter cirka 95 Även tyder på en om procent.

tidigare gjorda undersökningar Förvandlingsstraffutredningens

1975:57 87 ff. och BRÅ betänkande Bötesverkställighet SOU s. Apropå 1985 5 27 har visat en mycket hög betalnings-

nr s.

208 Brottsoffermyndigheten och brottsojjferfonden

frekvens. Eftersom uppgifter som togs fram av kommittén tydde på en lägre betalningsfrekvens beträffande allvarligare brott, dvs. domstolsböter, fanns det emellertid enligt förarbetena anledning att vara försiktig när det gällde antaganden om hur stora belopp som skulle komma att flyta in till fonden.

Fonden har inte tillförts medel i den omfattning som man antog i förarbetena. Av Brottsofferrnyndighetens verksamhetsberättelser framgår att under verksamhetsåret 1994/95 inflöt 5 866 000 kr till fonden i brottsofferavgifter. Under kalenderåret 1995 hade fonden intäkter till ett belopp om sammantaget 10 984 497 kr, varav 9 339 180 kr utgjorde brottsofferavgifter. Detta motsvarar i genomsnitt knappt 780 000 kr månad. Kalenderåret 1996 uppgick

per fondens intäkter till 14 801 369 kr och av detta belopp utgjordes 11 455 468 kr av brottsofferavgifter. Under år 1996 inkom således drygt 950 000 kr per månad till fonden.

Enligt uppgifter från Rikspolisstyrelsen har det under år 1997 inkommit 10 598 241 kr i brottsofferavgifter. Det innebär att det i medeltal för närvarande inkommer drygt 883 000 kr per månad.

Uppgifter från Rikspolisstyrelsen visar vidare att det under år 1996 per den sista varje månad fanns utestående fordringar på brottsofferavgifter med i genomsnitt drygt 2 440 000 kr.

Man kan spekulera i varför utfallet inte har blivit det förväntade. Minskningen under år 1997 torde kunna hänföras till det minskade antal brottmål har avgjorts beroende bl.a. på balanser hos polis

som och åklagare.

Beträffande de fängelsedömdas betalning av brottsofferavgiften har justitieutskottet har i sitt betänkande bet. 1997/98:JuU1 s. 77 vad gäller indrivningen brottsofferavgiften anfört följande.

av

Vad gäller indrivning av utdömda avgifter sker den i dag i före-

kommande fall i samband med indrivning av böter. När det

däremot gäller dem döms till fängelse innebär nuvarande

som

regler att de intagnas ersättning inte får utmätas. Utskottet kan

instämma i att det är stötande att de som döms till fängelse i

-

realiteten de grövre brottslingarna i praktiken kan komma att

-

slippa betala avgiften till brottsofferfonden. Utskottet vill inte

utesluta att det kan finnas skäl motiverar att utmätningsför-

som budet behålls. En tänkbar lösning som utskottet ser skulle kunna

att ett undantag som enbart tar sikte avgifter till brottsofvara

ferfonden införs i lagen 1974:203 kriminalvård i anstalt. I

om

sammanhanget kan erinras att ersättning för uppsåtlig skadegö-

om

relse egendom tillhör anstalten enligt gällande ordning får

av som

räknas från den aktuella formen ersättning. Frågan om

av av

Brottsoffermyndigheten och brottsojferfonden 209

effektivare indrivning av avgifter till brottsofferfonden bör enligt

utskottets mening utredas. Detta bör lämpligen ske inom ramen för

den ovan nämnda Brottsofferutredningen.

En intagen skall enligt 44 § lagen om kriminalvård i anstalt KvaL under vissa förutsättningar erhålla ersättning för arbete i anstalten. Ersättning utgår också när den intagne under arbetstid deltar i studier och viss annan verksamhet. Om den intagne inte kan beredas arbete eller ersättningsberättigad verksamhet eller om denne helt eller

annan delvis är oförmögen till sådan verksamhet skall ersättning ändå utgå under förutsättning att den intagne inte erhåller ålders- eller förtidspension.

Om den intagne uppsåtligen har förstört egendom som tillhör anstalten får enligt 45 § första stycket KvaL ersättning för detta tas ut

tillkommer den intagne enligt 44 Enligt andra stycket av medel som får arbetsersättning som för intagens räkning innestår hos kriminalvårdsmyndighet inte utmätas. Båda dessa bestämmelser fanns redan innan KvaL trädde i kraft den l juli 1974.

Enligt dom från Högsta domstolen NJA 1993 s. 160 fanns det

en tidigare möjlighet att driva in vissa fordringar genom införsel i de

en intagnas ersättning. De intagnas ersättning jämställdes i rättsfallet med

ersättning för arbetsinsats av gäldenären, om dennes ställning annan är jämförlig med arbetstagares, jfr 7 kap. 1 § första stycket 2

en utsökningsbalken. I domen konstaterade domstolen att det inte stadgades något förbud mot införsel i sådan ersättning. I samband med att ett enhetligt löneexekutionsinstitut infördes och verkställighetsformen införsel avskaffades den l april 1996 upphörde denna möjlighet. Enligt Riksskatteverket kan verkställighet numera inte ske i ersättning för arbete som utförs av intagna i kriminalvârdsanstalt.

Enligt uppgift från Kriminalvårdsstyrelsen tjänade de intagna under år 1996 i genomsnitt 9,67 kr per timme eller cirka 387 kr per vecka. Detta genomsnitt inkluderar dock övertidsersättning och den ersättning

utges vid de två anstalter som har marknadsanpassad ersättning. som Kriminalvårdsstyrelsen har meddelat föreskrifter och allmänna råd om arbets- och studieersättning till intagna KVVFS 1994:5. De intagnas ersättning är enligt uppgift från Kriminalvårdsstyrelsen normalt 7 kr

timme. Den maximala ersättningen uppgår till 8 kr 50 öre. Det per finns också viss möjlighet till övertidsersättning. Enligt föreskrifterna skall 10 procent den intagnes ersättning per vecka innehållas för

av

pennissions- och frigivningsändamål.

Kriminalvårdsstyrelsen har vidare meddelat föreskrifter för verksamhet med marknadsanpassad ersättning till intagna KVVFS 1994:4. Vid två kriminalvårdsanstalter, Skogome och Tillberga, har

210 Brottsojfermyndigheten och brottsofferfonden

man marknadsanpassad ersättning. De intagna får ansöka om placering på dessa anstalter. Där tjänar den intagne cirka 20-25 kr per timme. Den intagne får dock inte ut mer än cirka 30 procent av ersättningen. Resterande belopp, 70 procent, används enligt en individuellt upprättad budgetplan. Syftet med den marknadsanpassade ersättningen är enligt Kriminalvårdsstyrelsens föreskrifter att ge de intagna en möjlighet att förbättra sin ekonomiska och sociala situation inför frigivningen. Den intagne skall uppmanas att kontakta myndigheter och andra berörda amorteringsplanering och liknande. År 1996

om hade Tillberga 115 tillgängliga platser och medelbeläggningen var 99. Motsvarande siffror för Skogome var 109 respektive 97.

Enligt 7 kap. 5 § första stycket utsökningsbalken undantas från utmätning av lön ett förbehållsbelopp som bestäms för varje år av Riksskatteverket. Förbehällsbeloppet bestäms med ledning av ett normalbelopp, som skall anses innefatta alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad. Bostadskostnaden beräknas särskilt och läggs till normalbeloppet. För år 1998 utgör normalbeloppet 892 kr per vecka för ensamstående enligt Riksskatteverkets rekommendationer m.m. om bestämmande av förbehållsbeloppet vid utmätning av lön m.m. under år 1998 RSV Ex 1997:3.

Utredningen anser att det skulle vara principiellt tveksamt att frångå de allmänna exekutionsrättsliga reglerna om löneutmätning i utsökningsbalken och utgår således från att de regler som gäller vid utmätning av lön också skall gälla för dem som är intagna i kriminalvårdsanstalt.

Som ovan redovisats kan en intagen i kriminalvårdsanstalt tjäna maximalt 8 kr 50 öre per timme, vilket utgör 340 kr per vecka. Normalt uppgår dock ersättningen till 7 kr per timme eller 280 kr per vecka. Dessa belopp understiger alltså vida det belopp som enligt reglerna i 7 kap. utsökningsbalken skall undantas från löneutmätning. Detta innebär att, i de fall den intagne inte har andra inkomster, utmätning inte kan bli aktuell det särskilda utmätningsför-

även om budet inte fanns.

Även den ersättning utgår på någon de två anstalter

som av som tillämpar marknadsanpassad ersättning, dvs. 20-25 kr per timme eller 800-1 000 kr per vecka, kan understiga det belopp som skall undantas vid utmätning av lön. I dessa fall måste dessutom beaktas det särskilda syfte som den marknadsanpassade ersättningen har. Om utmätning skulle få äga rum skulle detta syfte kunna motverkas. Emellertid bör i dessa fall betalning av brottsofferavgiften ingå i den individuella budgetplan som upprättas för den intagne. Enligt uppgift från Kriminalvårdsstyrelsen prioriteras en obetald brottsofferavgift vid upprättandet budgetplanen. Några särskilda föreskrifter om detta

av

1998:40 Brottsoffermyndigheten och brottsoferfonden 211

SOU

torde därför inte vara nödvändiga.

Enligt 7 kap. 14 § har fordringar på underhållsbidrag företräde framför alla andra fodringar vid löneutmätning. Utredningen anser det svårt att motivera varför brottsofferavgiften skulle ha företräde framför dessa fordringar. Om utmätningsförbudet helt upphävdes kan

vidare förvänta att i många fall de eventuella belopp som går att man utmäta skulle gå till fordningar avseende underhåll till barn.

I samband med att domstolen expedierar en dom som innehåller ett åläggande att betala brottsofferavgift skickar domstolen ett inbetalningskort avseende brottsofferavgiften till den dömde. Domen skickas även till Rikspolisstyrelsen, är uppbördsmyndighet för brottsoffer-

som avgiften. Efter att domen har vunnit laga kraft kontrollerar Rikspolisstyrelsen betalning har skett. Om så inte är fallet skickar styrelsen

om ett påminnelsekrav till den dömde uppmanas att betala avgiften

som inom cirka månad. Betalas inte avgiften skickas ärendet därefter till

en kronofogdemyndigheten för indrivning. Förfarandet hos Rikspolisstyrelsen innan ärendet går till indrivning tar minst två månader. I praktiken är tiden enligt Rikspolisstyrelsen och Riksskatteverket oftast längre. Detta innebär att flera dem döms till kortare fängelse-

av som straff redan har avtjänat sina straff innan eventuell utmätning hinner

en verkställas. Enligt utredningens bedömning skulle det i vart fall inte bli fråga några större belopp som skulle komma att tillföras

om brottsofferfonden utmätning brottsofferavgiften tilläts. Brottsof-

om av frens situation skulle således inte på något märkbart sätt förbättras.

Sammanfattningsvis utredningen att det från brottsoffersyn-

anser punkt inte finns tillräckliga skäl att upphäva utmätningsförbudet i 45 § andra stycket KvaL. Inte heller är det enligt utredningen på grund av de redovisade omständigheterna lämpligt att införa ett undantag

ovan

tillåter utmätning brottsofferavgiften i de intagnas ersättning. som av

Slutligen kan utredningen inte se några möjligheter att i andra avseenden effektivisera uppbörds- eller indrivningsförfarandet.

Avgift för flera brott eller högre avgift

När brottsofferfonden inrättades fördes i förarbetena en diskussion om vilka brott skulle omfattas regleringen. Det uttalades bl.a.

som av prop. 1993/94:143 23 f. att det föreföll vara en lämplig gräns att

s. utesluta brott innehöll enbart böter i straffskalan eftersom man

som därigenom uteslöt ett stort antal mindre allvarliga brott. Man uttalade vidare att det i ett skede kunde visa sig lämpligt att ta ut

senare brottsofferavgift även vid sådana brott. I förarbetena fördes även vissa andra hur lämplig avgränsning skulle ske.

resonemang om en

212 Brottsoffermyndigheten och brottsojjferfonden

Utredningen anser kretsen av brott väl avvägd och föreslår inte någon utvidgning.

Ett sätt att tillföra fonden ytterligare resurser skulle i stället kunna vara att höja den avgift som tas ut av dem som är underkastade intensivövervakning med elektronisk kontroll enligt lagen om sådan försöksverksamhet. Enligt förslag i lagrådsremissen Vissa reformer av påföljdssystemet perrnanentas intensivövervakning med elektronisk kontroll som en verkställighetsfonn vid korta fängelsestraff.

Som tidigare har nämnts inflöt det under verksamhetsåret 1994/95 218 000 kr till fonden från denna typ av avgifter. Vidare har under kalenderåren 1995 och 1996 intäkterna från dessa avgifter ökat till 410 200 kr resp. 420 900 kr. Under år 1997 har intäkterna stigit ytterligare till 3 181 000 Även kan förvänta sig att allt fler

om man kommer att verkställa fängelsestraffet på detta sätt skulle man behöva höja avgifterna avsevärt för att det skulle ge fonden ett meningsfullt tillskott. Dessutom gäller alltjämt de överväganden som gjordes när avgiftsbestämrnelsen infördes se ovan. Det finns därför enligt utredningens mening inte skäl att höja denna avgift.

Vad då återstår är att överväga en höjning av brottsofferav-

som giften som sedan lagens ikraftträdande uppgått till 300 kr.

När storleken på brottsofferavgiften bestämdes angavs i förarbetena prop. 1993/94: 143 24 f. bl.a. att ett antal faktorer måste beaktas.

s. Utgångspunkten var att se till att fonden blev så stor att den kunde fylla den avsedda uppgiften att stärka brottsoffrens ställning, vilket ansågs tala för att avgiften borde sättas relativt högt. Samtidigt ñck avgiften inte vara så hög att den inkräktade betalningen av eventuella skadestånd och böter. En låg avgift skulle också kunna stimulera till frivillig betalning och med en låg avgift skulle man kunna undvara regler jämkning. Sammanfattningsvis korn man i

om förarbetena fram till att en avgift på några hundra kronor föreföll rimlig och att om avgiften bestämdes till 300 kr kunde man anta att cirka 19 miljoner kr per år kom att tillföras fonden.

Det anförs vidare i förarbetena prop. 1993/94:143 s. 25 att det kunde finnas skäl att utöver fondavgifterna även tillföra fonden medel från annat håll och att detta gällde både i inledningsskedet och senare. Det borde då ske genom medel som kunde finnas disponibla inom Justitiedepartementets ansvarsområde.

Utredningen menar att det lämpligaste sättet att tillföra fonden medel är att höja brottsofferavgiften från 300 kr till 500 kr. Ett belopp om 500 kr är inte så högt att det kan anses inkräkta betalningen av eventuellt skadestånd eller böter. Vidare sådan avgift inte högre

är en än att den kan stimulera till frivillig betalning. Den får vidare anses vara så låg att man även fortsättningsvis kan undvara regler om

Brottsofermyndigheten och brottsojferfonden 213

jämkning. Samtidigt kommer den att medföra att brottsofferfonden kommer att ett betydande tillskott som kommer att stärka brottsoffrens ställning. Fondens intäkter bör genom detta förslag öka med 2/3 2/3 300 200. Med utgångspunkt i de belopp som inflöt i

x brottsofferavgifter år 1996 och 1997, 11,4 resp. 10,5 miljoner kr, kommer ökningen att uppgå till cirka 7 miljoner kr per år. Det tillskott sålunda skapas bör reserveras för bidrag till de ideella

som organisationerna, främst den löpande verksamheten.

sou 1998:40 215

7 Brottsskadeersättning och andra

ersättningsfrågor

7. 1 Inledning

Detta kapitel inleds med redogörelse om skadestånd i allmänhet.

en Därefter behandlas brottsskadeersättning. Sedan följer ett avsnitt om olika försäkringsfrågor. Kommittén för ideell skada har avgett tvâ betänkanden som för närvarande bereds inom Justitiedepartementet. Huvudinnehållet i dessa, Ersättning för kränkning genom brott SOU 1992:84 och Ersättning för ideell skada vid personskada SOU 1995:33, redovisas kortfattat liksom de förslag om har lämnats i departementspromemorian Några frågor om brottsskadeersättning Ds 1997:45. Därefter följer utredningens överväganden och förslag.

7.2 Allmänt om skadestånd

Den tillfogas skada till person eller egendom kan under vissa

som förutsättningar skadestånd. Utgångspunkten är att den skadelidande skall få full ersättning för sin förlust och alltså försättas i samma läge

ingen skada hade inträffat. I svensk rätt gäller för skadesom om ståndsansvar i allmänhet den s.k. culparegeln som innebär att skadan skall ersättas den har vållat skadan uppsåtligen eller av

av som vårdslöshet. Det innebär att skadeståndsansvar föreligger bl.a. vid skador som orsakats genom brott.

De allmänna reglerna skadestånd finns i skadeståndslagen

om 1972:207. Enligt skadeståndslagen ersätts personskada och sakskada

skadan har vållats uppsåtligen eller oaktsamhet 2 kap. 1 § om av skadeståndslagen. Ren fönnögenhetsskada, dvs. sådan ekonomisk skada uppkommer utan samband med att någon lider person- eller

som sakskada, ersätts bara skadan har vållats genom brott eller genom

om fel eller försummelse vid myndighetsutövning för vilken det allmänna

2 kap. 4 § och 3 kap. 2 § skadeståndslagen. svarar

För att skadeståndsskyldighet skall inträda krävs dock att det föreligger ett bestämt orsakssamband mellan handlingen och skadan, s.k. adekvat kausalitet. Med detta att den inträffade skadan skall för

avses

med kännedom alla föreliggande omständigheter ha en person om framstått beräknelig och i viss mån typisk följd av det

som en

216 Brottsskadeersättning och andra ersättningsfrågor

skadegörande beteendet.

Vid personskador kan den skadelidande få ersättning inte bara för ekonomiska skadeföljder som sjukvårdskostnader och andra utgifter samt inkomstförlust utan även för skador av ideell natur. Ersättning för ideell skada avser för det första det direkta lidande och obehag som skadan för med sig i form av smärtor, rörelsebesvär och andra besvär i den dagliga livsföringen. Till ideell skada kan vidare hänföras mera indirekta psykiska påfrestningar som t.ex. de som följer av ett vanställt utseende och minskade möjligheter att njuta av olika glädjeämnen i livet. Som ideell skada ersätts även vissa andra skadeföljder av blandad ekonomisk och ideell natur.

Ideell skada ersätts som sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande samt olägenheter i övrigt till följd av skadan 5 kap. 1 § 3

men skadeståndslagen. Skadestándsposten sveda och värk avser skadeföljder under den akuta sjukdomstiden. Lyte och men omfattar bestående lidande och obehag. Med olägenheter i övrigt avses bl.a. allmänna besvär av skadan i arbetet, den ökade anspänning som krävs av den skadelidande för att denne skall uppnå ett visst arbetsresultat samt den risk som kan finnas för att han eller hon i framtiden drabbas av förlust

extraordinära inkomster. Det år alltså i huvudsak fråga om av mer skadeföljder efter den akuta sjukdomstiden.

Om personskada har lett till döden utgår enligt 5 kap. 2 §

en ersättning till den avlidnes dödsbodelägare för begravningskostnader och, i skälig omfattning, andra kostnader till följd av dödsfallet. Vidare kan enligt samma lagrum ersättning utgå till efterlevande för förlust underhåll. Sådan ersättning kan utgå till den som enligt lag

av hade rätt till underhåll av den avlidne liksom till annan som var beroende av denne för sin försörjning.

Enligt 5 kap. 3 § skall det från skadestånd som avser inkomstförlust eller förlust av underhåll avräknas vissa förmåner som den skadelidande har rätt till med anledning av förlusten. Dessa förmåner är ersättning som betalas grund av obligatorisk försäkring enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring eller grund av lagen 1976:380 om arbetsskadeförsäkring eller någon annan likartad fönnån. Vidare skall pension eller annan periodisk ersättning eller sjuklön avräknas, förmånen betalas av en arbetsgivare eller

om grund av en försäkring som är en anställningsförmån.

Det kan också utgå ersättning för lidanden som inte har samband med personskada vid vissa brott mot den personliga integriteten,

en s.k. kränkningsersättning. I 1 kap. 3 § skadeståndslagen stadgas att som personskada ersätts lidande som någon har tillfogat annan genom brott mot den personliga friheten, genom annat ofredande som innefattar brott, genom brytande av post- och telehemlighet, intrång

Brottsskadeersáttning och andra ersättningsfrågor 217

i förvar, olovlig avlyssning eller olaga diskriminering eller genom ärekränkning eller dylik brottslig handling.

Skadestånd för sakskada omfattar ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning. När saken har gått förlorad är huvudregeln att skadeståndet bestäms till sakens återanskaffningsvärde. Ersättning för sakskada kan vidare omfatta annan kostnad till följd av skadan. Det kan t.ex. vara fråga om kostnad för besiktning och värdering samt utgifter som har varit nödvändiga för att begränsa skadeverkningarna. Slutligen kan ersättning utgå för inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet.

Enligt 6 kap. l § skadeståndslagen kan ett skadestånd i vissa fall jåmkas på grund av den skadelidandes medverkan till skadan. Vid personskada får dock jämkning ske endast om den skadelidande uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har medverkat till skadan. När det gäller sakskada och ren förmögenhetsskada kan skadeståndet jämkas även när den skadelidande har medverkat till skadan genom en vårdslöshet som inte är grov. Det finns vidare en jämkningsregel i 6 kap. 2 § skadeståndslagen som innebär att ett skadestånd kan jämkas om skyldigheten att utge skadeståndet är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndskyldiges ekonomiska förhållanden. När den skadegörande handlingen har varit ett uppsåtligt brott är huvudregeln att jämkning inte skall ske.

Det kan också närrmas att enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen kan den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller liknande brottslig gärning eller som annars år skadeståndsskyldig med anledning av ett sådant brott på yrkande av den kränkte i brottmålet efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning av domen i en eller flera tidningar.

Enligt 3 § preskriptionslagen 1981:130 preskriberas en fordan på skadestånd i anledning av brott inte före utgången av tiden för åtalspreskription. Om frågan om ansvar för brottet har avgjorts dessförinnan preskiberas dock fordringen ett år från den dag då dom eller slutligt beslut meddelades, om inte preskiptionstiden går ut senare enligt den allmänna preskriptionstiden, dvs. tio år efter fordringens tillkomst. Om någon har häktats eller fått del av åtal för brott före utgången av tiden för åtalspreskription men ansvarsfrågan inte har avgjorts dessförinnan, preskriberas fordringen tidigast ett år efter den dag dom eller slutligt beslut meddelades.

218 Brottsskadeersättning och andra ersättningsfrügor

7.3 Försäkringar

Den allmänna försäkringen enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring utgör ett ekonomiskt grundskydd vid skadefall. Ersättning utgår bl.a. för sjukvård och tandvård. Inkomstförlust ersätts i form av sjukpenning. Ideell skada ersätts inte. Sjukpenningen uppgår till 80 procent den sjukpenninggrundade inkomsten och utgår i regel

av fr.0.m. den tjugonioende fr.0.m. den 1 april 1998 fr.0.m. den femtonde dagen i sjukperioden. Dessförinnan, med undantag av en karensdag, utges sjuklön arbetsgivaren enligt lagen 1991 : 1047 om

av sjuklön. Även sjuklönen uppgår till 80 procent den sjukpenning-

av grundade inkomsten.

Alla förvärvsarbetande i Sverige är vidare försäkrade för arbetsskada enligt lagen 1976:380 om arbetsskadeförsäkring. Med arbetsskada skada till följd olycksfall eller annan skadlig

avses en av inverkan arbetet. Begreppet omfattar bl.a. skador som har

av föranletts brott som en arbetstagare har utsatts för i arbetet.

av Privatanställda anställning regleras av kollektivavtal mellan

vars Svenska Arbetsgivarföreningen SAF och Landsorganisationen LO har bl.a. vid arbetsskada rätt till ersättning enligt Avtalsgruppsjukförsäkringen, AGS. Motsvarande försäkringar finns för anställda inom kooperationen, AGS-K, och för kommun- och landstingsantällda, AGS-KL.

En redovisning de privata och kollektiva försäkringar som gäller

av

personskador på grund brott finns i promemorian Försäkringar för

av brottsoffer vid personskada som har fogats till betänkandet som bilaga 10. Promemorian har upprättats utredningens expert, förbundsjuris-

av ten Staffan Moberg.

7.4 Brottsskadeersättning

7.4.1 Historik

Sedan år 1948 har den har skadats till följd av brott haft en

som möjlighet få ersättning allmänna medel. Ersättning utgick ur det

att av det s.k. rymlingsanslaget vid skador hade orsakats av intagna vid

som bl.a. kriminalvårdsanstalter och ungdomsvårdsskolor. Ersättning bestämdes efter skälighetsbedömning. Ofta utgick dock full

en ersättning utan behovsprövning för skador som inte täcktes av någon försäkring.

Genom kungörelsen 1971:505 ersättning allmänna medel

om av för personskada på grund brott infördes möjlighet till ersättning

av en

Brottsskadeersättning och andra ersättningsfrågor 219

av allmänna medel för vissa personskador som hade uppkommit till följd av brott. Ersättning utgick efter en prövning den skadelidan-

av des behov.

År 1974 tillsattes utredning, Brottsskadeutredningen, med

en uppdrag att utreda frågan om vidgad ersättning till brottsoffer. I sitt betänkande Ersättning för brottsskador SOU 1977:36 föreslog utredningen att de dåvarande reglerna om ersättning av allmänna medel för skador genom brott skulle göras förmånligare och föras samman till en brottsskadelag. Utredningen föreslog vidare att ersättning som utgick enligt lagen skulle kallas brottsskadeersättning och att ansökningar om sådan ersättning skulle prövas av en ny myndighet, Brottsskadenärrmden.

Efter remissbehandlingen föreslog regeringen i en proposition prop. 1977/78: 126 nya regler om statlig ersättning för brottsskador. I propositionen föreslogs att personskador i fortsättningen skulle ersättas utan behovsprövning. Den skadelidande skulle i princip få full ersättning för skadan. Detta skulle gälla även vid egendomsskador som någon hade tillfogats genom brott av en rymling från en kriminalvårdsanstalt eller liknande. Brottsskadeersättning skulle också kunna utgå för egendomsskador i andra fall om den skadelidandes försörjningsmöjligheter allvarligt hade äventyrats genom skadan eller ersättningsbehovet i övrigt bedömdes vara särskilt angeläget.

Brottsskadelagen trädde ikraft den 1 oktober 1978. År 1988 ändrades lagen så att även kränkningsersättning kunde utgå Ds Ju 1987:1, prop. 1987/88:92. I samband med Brottsoffermyndighetens tillkomst skedde också vissa ändringar i brottsskadelagen år 1994 Ds 1993:29, prop. 1993/941143. I övrigt har endast smärre ändringar skett, vilka i viss utsträckning kommenteras nedan.

7.4.2 Gällande bestämmelser

Brottsskadelagen gäller ersättning av statsmedel för skada till följd av brott brottsskadeersättning. Lagen är tillämplig om brottet har begåtts i Sverige. Vid personskada är lagen dessutom tillämplig om brottet har begåtts utomlands mot någon som hade hemvist i Sverige. Lagen tillämpas dock inte om brottet och den skadelidande har så ringa anknytning till Sverige att det inte är rimligt att skadan ersätts av svenska statsmedel.

Brottsskadeersättning utgår i första hand för personskada men även i viss utsträckning för sakskada. Skada kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar på sig vid skadetillfället ersätts som personskada. Brottsskadelagens bestämmelser om ersättning för

220 Brottsskadeersättning och andra ersättningsfrågor

personskada tillämpas också i fråga om lidande som någon tillfogar

brott mot den personliga friheten eller genom annat annan genom ofredande som innefattar brott.

Brottsskadeersättning utgår för sakskada i fall då brottet har begåtts

intagen i kriminalvårdsanstalt, intagen för vård i ett av någon som var hem i 12 § lagen 1990:52 med särskilda bestämmelser om

som avses vård intagen för vård i ett hem som avses i 22 § lagen

av unga, 1988:870 vård missbrukare i vissa fall, häktad enligt beslut

om av

hade verkställts eller underkastad motsvarande frihetsberövande som i Danmark, Finland, Island eller Norge. Om det föreligger särskilda

förmögenhetsskada ersättas i dessa fall. skäl kan även ren

Sakskada och förmögenhetsskada kan även ersättas i andra fall.

ren I den mån den skadelidandes möjligheter att försörja sig allvarligt har äventyrats skadan eller ersättningen annars framstår som

genom särskilt angelägen kan brottsskadeersättning utgå för sådan skada.

Brottsskadeersättning med anledning personskada bestäms enligt

av 5 kap. 1--5 §§ skadeståndslagen. Livränta utgår endast när ersättningen väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård

är av eller försörjning. Livräntan skall värdesäkras enligt lagen 1973:213

ändring skadeståndslivräntor. Vad gäller brottsskadeersättning om av med anledning sakskada bestäms denna enligt 5 kap. 7 § skade-

av ståndslagen.

Vid bestämmande brottsskadeersättning avräknas skadestånd

av

har betalts eller bör kunna bli betalt till den skadelidande som grund skadan. Dessutom avräknas vid fastställande av brottsskade-

av ersättning med anledning personskada annan ersättning som den

av skadelidande har rätt till grund skadan och som inte har avräknats

av redan med stöd 5 kap. 3 § skadeståndslagen. Avräkning sker dock

av inte i den mån ersättningen motsvarar ett sparande på den skadelidandes sida. Vid bestämmande brottsskadeersättning med anledning av

av sakskada eller förmögenhetsskada avräknas, förutom skadestånd,

ren

ersättning den skadelidande har rätt till på grund av annan som skadan.

Från brottsskadeersättning för skada egendom, som inte var försäkrad skaderisken och den skadelidande måste antagas ha

mot som underlåtit försäkra grund omfattningen sina tillgångar och

att av av riskspridningen i sin verksamhet, avräknas försäkringsersättning som skulle ha utgått försäkring hade funnits. När det gäller brottsskade-

om ersättning för skada egendom, enligt vedertaget bruk borde ha

som hållits försäkrad skaderisken den skadelidande har

mot men som försummat att försäkra, avräknas i skälig omfattning den försäkringsersättning skulle ha utgått om försäkring hade funnits.

som

I fråga jämkning brottsskadeersättning är utgångspunkten att

om av

Brottsskadeersättning och andra ersättningsfrågor 221

6 kap. 1 § skadeståndslagen skall tillämpas när det gäller jämkning på grund av medverkan genom vållande den skadelidandes sida. Brottsskadeersättning kan emellertid även i andra fall sättas ned eller falla bort. Jämkning kan ske om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till att den skadelidande eller, om skadan har lett till döden, den avlidne genom sitt uppträdande i samband med brottet eller annat liknande sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken. När det gäller personskada är det fast praxis att det bara är den ideella delen av skadeståndet som järnkas. Vid sakskada eller ren fönnögenhetsskada kan ersättningen också sättas ned eller falla bort, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till att den skadelidande genom att underlåta att vidta normala försiktighetsåtgärder uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken.

Från brottsskadeersättningen skall ett självriskbelopp avräknas.

Beloppet fastställs av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer och beräknas med ledning av de lägsta självriskbelopp som tillämpas här i landet vid konsumentförsäkring som innefattar skydd mot skada till följd av brott. För år 1997 uppgår detta belopp till l 000 kr. Något självriskbelopp skall inte avräknas i fråga om skada till följd av brott i rymlingsfallen, om brottet har begåtts på eller i närheten av anstalt eller annan plats där gärningsmannen var omhändertagen eller fick vård. Sedan år 1985 gäller att avräkning inte skall ske om det i övrigt finns särskilda skäl att inte avräkna något självriskbelopp, t.ex. vid brott riktade mot barn och ungdom.

Brottsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs i form av engångsbelopp skall utgå med högst tjugo gånger det basbelopp enligt lagen om allmän försäkring som gäller då ersättningen bestäms 726 000 kr år 1997. När det gäller ersättning som fastställs i form av livränta utgår denna för varje år med högst tre gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms 108 900 kr är 1997. Beträffande brottsskadeersättning med anledning av sakskada och ren förmögenhetsskada kan den utgå med högst tio gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms 363 000 kr år 1997.

Om den sammanlagda brottsskadeersättningen efter avräkning av självriskbelopp understiger tio kronor, utbetalas ingen ersättning. Denna bestämmelse infördes år 1980 för att undvika att allt för små belopp skulle behöva betalas ut.

Ett ärende om brottsskadeersättning prövas av Brottsoffermyndigheten. Regeringen kan dock i vissa fall föreskriva att annan myndighet skall pröva ärenden om brottsskadeersättning om ansökan gäller ersättning med högst 500 kronor. Ett beslut av en sådan myndighet överklagas hos Brottsoffermyndigheten. Någon sådan föreskrift finns för närvarande inte. Brottsoffermyndighetens beslut får inte över-

222 Brottsskadeersättning och andra ersättningsfrâgor

klagas.

Ärenden brottsskadeersättning är principiell betydelse

om som av eller större vikt skall avgöras av Brottsoffermyndighetens

annars av nämnd. Ordföranden och vice ordförandena i nämnden skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv. Nämnden utses av regeringen.

En ansökan brottsskadeersättning skall göras inom två år från

om det att brottet begicks. Föreligger särskilda skäl kan ansökan prövas

den har kommit in för sent. En ansökan prövas endast om även om brottet har anmälts till åklagare eller polismyndighet eller om sökanden visar giltig anledning till att sådan anmälan inte har gjorts.

Det är Brottsoffermyndigheten har ansvaret för att utredningen

som i varje ärende blir fullständig. Normalt anses därför den skadelidande sakna behov biträde. Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn

av till sökandens ekonomiska förhållanden och övriga omständigheter kan emellertid kostnaden för biträde eller utredning i ärende om brottsskadeersättning ersättas av allmänna medel.

Anspråk på brottsskadeersättning kan inte överlåtas innan ersättningen är tillgänglig för lyftning. Vidare får anspråk på brottsskadeersättning med anledning personskada inte tagas i mät för den

av skadelidandes skuld. Utmätning livräntebelopp kan dock ske enligt

av vad föreskrivs i 7 kap. utsökningsbalken. I fråga om förbud mot

som utmätning sedan ersättning har betalats ut tillämpas 5 kap. 7 § andra

stycket utsökningsbalken.

När brottsskadeersättning har utgått inträder staten intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd till den del detta har avräknats vid bestämmande ersättningen. Eftersom gäringsmannens

av bristande förmåga att betala skadestånd är förutsättning för att

en brottsskadeersättning skall utgå blir denna regressrätt endast aktuell

gärningsmannens ekonomiska situation förbättras. Staten inträder om

beträffande förmån grund skadan som hade bort även annan av avräknas vid ersättningens bestämmande som då inte var känd.

men

I brottsskadeförordningen 1978:653 finns vidare ett par bestämmelser bör nämnas. Av 2 § framgår att en ansökan om

som brottsskadeersättning skall göras på särskild blankett och ges in till Brottsoffermyndigheten. Där stadgas också att det till ansökan bör fogas läkarutlåtande och andra handlingar som behövs

polisrapport,

för prövningen. I de fall skadevållaren har dömts för brott som avses med ansökan eller dömts till skadestånd, bör också domen bifogas. Om polisutredning inte ägt skall den skadelidande lämna in annan

rum utredning om skadans uppkomst.

§ brottsskadeersättning och kostnadsersättning enligt

I 4 anges att brottsskadelagen betalas ut Brottsoffermyndigheten. Det kan

av

på brottsskadeersättning lagligen inte kan utgå. nämnas att ränta

Brottsskadeersättning och andra ersättningsfrågor 223

7.5 Ersättning för kränkning brott,

genom

delbetänkandet Kommittén ideell skada,

av om

SOU 1992:84

Kommittén konstaterar att ersättning för kränkning genom brott skiljer sig från den ersättning för ideell skada i samband med personskada som regleras i 5 kap. l § skadeståndslagen. Förutom att kränkningsersättningen har till syfte att lindra verkningarna av kränkningen och ge den skadelidande en möjlighet att förändra sin livssituation har den inslag av upprättelse för den förnedrande och kränkande behandling eller den oförrätt som den skadelidande har utsatts för. Själva kränkningen bör enligt kommittén ersättas särskilt för sig, vid sidan av den ersättning för sveda och värk etc. som den skadelidande kan ha rätt till om han eller hon samtidigt har tillfogats en personskada.

En utgångspunkt för kommitténs överväganden har varit att brottsoffrens ställning bör stärkas, vilket inte minst gäller kvinnor och barn som utsätts för sexualbrott eller annat våld i hemmet. Kommitténs förslag är därför inriktade enbart på ersättning för kränkning genom brottsliga handlingar.

Kommittén konstaterar att den som har kränkt någon genom brott i regel saknar möjlighet att ersätta denna kränkning med egna medel och att ersättningen därför ofta utges från överfallsskyddet i den skadelidandes hemförsäkring eller, i de fall sådant skydd saknas, från Brottsskadenämnden. Enligt kommitténs mening bör ersättning komma i fråga endast vid allvarligare kränkningar, dvs. sådana som förorsakar ett "lidande, och bara när kränkningen har tillfogats genom vissa brott som typiskt sett framstår som särskilt integritetskränkande. I kommitténs lagförslag beskrivs dessa brott som brott mot annans person, frihet, frid eller ära, vilket innebär att bl.a. sexualbrott och andra våldsbrott liksom ärekränkningsbrott omfattas av förslaget.

Kommitténs förslag omfattar däremot inte t.ex. förmögenhetsbrott. Enligt kommittén bör den kränkning som ett brottsligt angrepp på någons egendom kan innebära lika litet som hittills grunda rätt till ersättning av ideell natur, såvida inte brottet samtidigt innebär en kränkning av den skadelidandes personliga integritet. Som exempel sådana integritetskränkande brott nämner kommittén rån, s.k. väskryckning och utpressning. Även inbrottsstölder allvarligare slag

av bör enligt kommittén ersättas. Kommittén menar att kränkningsersättning bör utgå inte bara när den skadelidande har varit hemma vid inbrottsstölden utan även när denne vid hemkomsten har funnit bostaden skövlad eller utsatt för omfattande förstörelse. Också när inbrottsstölden har haft andra särskilt skändliga inslag av liknande beskaffenhet bör kränkningsersättning kunna utgå.

224 Brottsskadeersättning och andra ersättningsfrágor

Kommittén föreslår att vissa omständigheter, som särskilt bör kränkningsersättningen bestäms, skall anges i lagen. Dessa beaktas när omständigheter kränkningen har haft förnedrande eller skändliga är att inslag, varit ägnad framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, att riktat sig någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga mot integritet, inneburit missbruk ett beroende- eller förtroendeförav hållande eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. Enligt kommittén kan markering dessa omständigheter ses som ett en av uttryck för kommitténs uppfattning att skadestånden i dessa fall bör

utgå med högre belopp än hittills. Delbetänkandet liksom kommitténs slutbetänkande Ersättning för ideell skada vid personskada SOU 1995:33 har remissbehandlats och bereds tillsammans inom Justitiedepartementet med sikte på en

proposition under år 1999.

7.6 Ersättning för ideell skada vid personskada,

slutbetänkandet Kommittén för ideell skada, av

SOU 1995:33

betänkande redovisas kommitténs överväganden beträffande I detta ideell skada i samband med personskada, dvs. sveda och värk, lyte eller stadigvarande samt olägenheter i övrigt. annat men Utvecklingen de senaste åren med minskning av den allmänna en försäkringens förmåner har enligt kommittén medfört att skadestånd fått ökad betydelse även för ekonomiska skadeföljder till följd har en personskada, varför även dessa i viss utsträckning behandlas i av en betänkandet. för kommittén har varit att den skadelidande skall

En utgångspunkt

få full ersättning för sin skada. Vidare är kommitténs grundinställning fråga skadestånd för ekonomiska skadeföljder att skadan inte i om med ledning schabloner utan att den verkliga skall bestämmas av förlusten skall ersättas även den kan vara svår att uppskatta. om det gäller skadeföljder ideell natur anför kommittén att När av

ersättningsnivån för viss ideell skada i grunden är en rättspolitisk

en det dock är viktigt att skadeståndsbeloppen i dessa fall fråga, men att efter så fasta kriterier möjligt. Enligt kommittén kan bestäms som sådana kriterier den tid skadan gett sig till känna, smärtans vara som och den nedsättning kroppens funktioner som skadan intensitet av medför. Kommittén ställer sig därför bakom den nuvarande ordningen innebär standardiserade detta slag används för att som att normer av värdera ideella skadeföljder vid personskada. Vad gäller ersättningskommittén främst bör inrikta sig på att höja nivåerna anser att man

Brottsskadeersättning och andra ersättningsfiágor 225

ersättningsnivåema vid de allvarligaste skadorna.

Beträffande skadeståndsposten kostnader i 5 kap. 1 § skadeståndsla-

kommittén att rätten till ersättning för anhörigas kostnader gen anser för besök och stimulans till samt omvårdnaden av den skadade

annan bör utvidgas.

Skadestånd för inkomstförlust bör enligt kommittén motsvara den verkliga förlust kan antas uppkomma och inte uppskattas efter

som t.ex. sådan schablon som den skadelidandes medicinska invaliditets-

en grad.

De tillämpas för att bestämma ersättning för sveda och

normer som värk bör enligt kommittén kompletteras så att de på samma sätt

-

beträffande fysiska skador ger anvisning om vad som är att som -

svår psykisk skada, liksom vilka olika former av psykiatrisk anse som behandling skall leda till höjd grundersättning. Vidare menar

som kommittén bör ändras så att ersättningsbeloppen till svårt

att normerna skadade inte sjunker lika snabbt som i dag.

Vad gäller skadestånd för stadigvarande men bör detta enligt kommittén även fortsättningsvis bestämmas huvudsakligen med hänsyn till den skadelidandes medicinska invaliditet och ålder vid tidpunkten för invaliditetens inträde. Kommittén dock att nya och mer

anser ändamålsenliga tabeller för beräkningen bör användas.

Beträffande skadestândsposten olägenheter i övrigt anser kommittén att det "standardbelopp" lämnas vid skaderegleringen skall ingå

som i ersättningen för lyte och vilken alltså höjs. Om den skadelidan-

men, de på grund av särskilda förhållanden anses ha tillfogats olägenheter

överstiger den höjda ersättningen för lyte och men, föreslår som kommittén att detta skall kompenseras med en ny skadeståndspost benämnd "särskilda olägenheter". Skadeståndsposten olägenheter i övrigt bör således enligt kommittén utgå.

När det gäller nivåerna på den ideella ersättningen föreslår kommittén att skadestånden för ideell skada skall höjas betydligt beträffande de allvarligaste skadorna. Vad gäller inte fullt så allvarliga skador anser kommittén att en viss höjning bör ske. Däremot menar kommittén att ersättningsnivån vid skador av mer lindrig natur bör vara i princip oförändrad.

Enligt kommittén är det främst beträffande ersättningsposten lyte och höjningen bör göras och föreslår en höjning med

men som man 50 procent vid de allvarligaste skadorna. Höjningen menar man skall ske etappvis över en treårsperiod.

När det gäller ersättning för anhörigas kostnader till följd av ett dödsfall räknar kommittén med att den för de skadelidande liberala rättspraxis har utvecklats kommer att fortsätta. Kommittén har

som vidare inget att erinra mot att skadestånd för förlust av underhåll

226 Brottsskadeersättning och andra ersâttningsfrågor

uppskattas efter vissa schabloner under förutsättning att den som styrker ett större underhållsbehov kan få högre skadestånd än enligt schablonen.

Kommittén föreslår att de principer som gäller för närvarande ändras så att rätten till skadestånd för ideell skada som regleras i skadeståndslagen går över den avlidnes arvingar, om krav på sådant skadestånd har framställts innan den skadelidande avled.

Enligt kommittén bör rätten till skadestånd för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande handling inte begränsas till fall då dödandet har skett uppsåtligen. Frågan i vad mån ersättning skall kunna utgå även då någon har åsamkats psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt skadeståndsgrundande handling överlämnar

genom en kommittén till rättstillämpningen. Det finns enligt kommittén inte någon anledning att vid sidan de förslag som lämnats om skade-

av stånd för psykiska besvär införa rätt till skadestånd för kränkning

en eller sorg och saknad med anledning av att någon har dödats genom en skadeståndsgrundande handling.

Kommittén förordar att det införs en möjlighet att ompröva även skadestånd för kostnader och ideell skada om de förhållanden på den skadelidandes legat till grund för ersättningens bestämmande

sida som har ändrats väsentligt.

Vad gäller jämkning på grund av medvållande vid skadestånd med anledning personskada kommittén att detta liksom för när-

av anser varande bör komma i fråga endast den skadelidande själv

om uppsåtligen eller vårdslöshet medverkat till skadan. Om

genom grov jämkning kommer i fråga bör skadestånd för kostnader och inkomstförlust inte jämkas enligt kommittén, om denna ersättning är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning. Den allmänna jämkningsregeln föreslås därför ändras så att det uttryckligen framgår att den skadelidandes behov av försörjning skall beaktas vid bedömningen vad kan anses utgöra en skälig

av som jämkning.

Enligt kommittén bör de standardiserade normer som används för att bestämma ersättningen för sveda och värk samt lyte och men inte styras detaljerade lagregler utan som hittills utbildas i den praktiska

av rättstillämpningen.

Kommittén påpekar att de rådgivande nämnderna, främst Trañkskadenämnden och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd, behandlar

överväldigande majoritet av anspråk skadestånd. Mot detta en system att lösa eller förebygga konflikter om personskadeersättning

kommittén att någon befogad kritik inte kan riktas. För att anser stimulera de skadelidande att i fall av principiell betydelse föra saken

Brottsskadeersättning och andra ersättningsfrågor 227

till domstol och på så sätt främja prejudikatbildningen menar kommittén att nämnderna bör avsluta sina yttranden till försäkringsbolagen i sådana fall med rekommendation till dem att oavsett utgången stå

en såväl sina egna som den skadelidandes rättegångskostnader.

Som tidigare nämnts bereds för närvarande betänkandet inom Justitiedepartementet.

7.7 Departementspromemorian Några frågor om brottsskadeersättning Ds 1997:45

Brottsofferutredningen har haft promemorian remiss och remisssvaret finns med bilaga Nedan ges en sammanfattning av de

som överväganden och förslag som promemorian innehåller. Promemorian bereds för närvarande inom Justitiedepartementet.

Ersättning för brottsskada som uppkommit i arbetet

I promemorian redovisas de allmänna försäkringar som ger rätt till ersättning vid arbetsskada i förevarande fall skador som har uppkommit genom brott liksom olika kollektiva försäkringar som ger sådan ersättning. Det konstateras att i de fall då den som skadats

brott i arbetet inte får lika stor ersättning som skulle ha utgått genom enligt skadestândsrättsliga regler kan den skadade få ersättning enligt brottsskadelagen. Under år 1996 uppgick den ersättning som Brottsoffermyndigheten lärrmade i sådan fall till cirka 5 miljoner kr. Beloppet har nästan uteslutande avsett ersättning för kränkning.

Vidare att brottsskador uppkommer i arbetslivet till stor

anges som del täcks den allmänna försäkringen och arbetsskadeförsäkringen.

av Vad gäller frågan skall täcka den resterande delen anses i

vem som promemorian att flera omständigheter talar för att arbetsgivaren bör ansvara för den delen.

Enligt promemorian är den lämpligaste lösningen att arbets-

marknadens till att trygghetsförsäkringarna och PSA Statens

parter ser personskadeavtal kompletteras så att ersättningen från dessa inte understiger utgår enligt brottsskadelagen. Det fordras vidare

vad som för ett tillfredsställande skydd att de arbetsgivare vars anställda inte omfattas någon trygghetsförsäkring eller TFA eller PSA skaffar

av av sig ett frivilligt försäkringsskydd täcker brottsskador som

som uppkommer i verksamheten. Brottsskadelagen skulle då inte behöva ändras och några olägenheter skulle inte uppkomma för de skadelidande.

228 Brottsskadeersättning och andra ersättningsfrågor

Mot denna bakgrund bör enligt promemorian frågan om arbetsskador skall undantas från brottsskadelagens tillämpningsområde inte slutligt avgöras förrän utvecklingen beträffande kollektiva och privata försäkringar har avvaktats en tid.

Jämkning av brottsskadeersättning

Promemorian innehåller redovisning av bakgrunden till skade-

en ståndslagens medvållanderegler, gällande rätt avseende skadeståndsla-

och brottsskadelagens järnkningsregler, Brottsoffermyndighetens gens praxis och Europakonventionen om ersättning till offer för våldsbrott.

Enligt promemorian är det naturligt att utgå från skadeståndslagens medvållanderegler när det gäller jämkning av brottsskadeersättning grund medvållande. Med hänsyn till bl.a. de kriminalpolitiska

av aspekter kan läggas brottsskadeersättningen bör det dock vara

som möjligt att reducera ersättningen än vad som följer av de

mer skadeståndsrättsliga reglerna.

Det föreslås att kravet på att det skall föreligga särskilda skäl för att brottsskadeersättning skall kunna jämkas i de fall då dentskadelidande uppsåtligen eller oaktsamhet har ökat skaderisken tas bort

av vid personskada och ersätts av ett allmänt skälighetsrekvisit. Avsikten är att jämkning vid personskada skall ske i något större utsträckning än enligt nuvarande praxis.

Vad gäller sakskador och förrnögenhetsskador föreslås i

rena promemorian att kravet på särskilda skäl för jämkning brottsskade-

av ersättning slopas i de fall där den skadelidande uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken och ersätts av ett allmänt skaderekvisit. På detta sätt skulle 9 § andra stycket brottsskadelagen komma att överensstämma med nuvarande rättstillämpning.

Prövning av ärenden om brottsskadeersättning

I promemorian diskuteras den prövning som sker av brottsskade-

om ärenden är i överensstämmelse med den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna Europakonventionen.

Det görs den bedömningen att artikel 6.1 i Europakonventionen är tilllämplig vid prövning av ärenden om brottsskadeersättning, dvs. att det är fråga prövning en persons civila rättigheter och

om en av skyldigheter. Att artikeln är tillämplig innebär att den som gör gällande rätt till brottsskadeersättning har rätt till domstolsprövning

en

Brottsskadeersättning och andra ersättningsfrågor 229

och till en rättvis och offentlig förhandling. Han har vidare rätt att få saken avgjord inom skälig tid.

Vad gäller rätten till domstolsprövning görs bedömningen att denna tillgodoses i de fall Brottsoffermyndighetens prövning av brottsskadeersättningsärenden sker av myndighetens nämnd. Däremot uppfylls den inte om prövningen utförs av generaldirektören eller en annan tjänsteman. För att rätten till domstolsprövning skall tillgodoses föreslås att ett beslut har fattats av en tjänsteman på begäran av

som sökanden skall omprövas av nämnden. Vidare skall nämnden ha möjlighet att direkt pröva ärenden.

För att uppfylla kraven en rättvis och offentlig förhandling föreslås att bestämmelse om muntlig förhandling skall införas i

en brottsskadelagen. Enligt den bestämmelsen skall Brottsofferrnyndigheten hålla muntlig förhandling sökanden begär det och det inte är

om uppenbart obehövligt. Det föreslås också att bestämmelser om förfarandet vid muntlig förhandling skall införas. Några särskilda bestämmelser för att ärendet skall avgöras inom skälig tid behövs inte enligt promemorian.

Ansökningstid

Promemorian innehåller en redogörelse för de preskriptionsregler som för närvarande gäller för brottsskadeersättning.

Det konstateras att det i stor del de ärenden där ansökningen

en av har kommit in efter ansökningstidens utgång föreligger omständigheter

enligt praxis innebär att förseningen anses ursäktlig. Med hänsyn som till både brottsoffrens behov rimlig tid och behovet av en mindre

av resurskrävande hantering vid Brottsoffermyndigheten föreslås att den nuvarande bestämmelsen om ansökningstid ändras.

Det föreslås att ansökan brottsskadeersättning, i de fall där

om förundersökning har inletts, skall ske inom två år från det att förfarandet hos polis, åklagare och domstol har avslutats. I övriga fall skall ansökan göras inom två år från det att brottet begicks. Som allmän begränsning skall enligt promemorian gälla att ansökan mäste göras inom den allmänna preskriptionstiden, dvs. inom tio år.

Det bedöms obehövligt att införa någon form av ventil som

som skulle göra det möjligt att pröva en ansökan som kommer in för sent. Brottsoffermyndighetens prövning av om en ansökan skall avvisas grund att den har inkommit för sent blir därmed mycket enkel och

av mindre resurskrävande.

230 Brottsskadeersättning och andra ersättningsfiågor

7.8 Utredningens överväganden och förslag

Brottsoffermyndighetens hantering av brottskadeärendena fungerar väl. Det införs möjlighet för den skadelidande att i särskilt

en ömmande fall få brottskadeersättning i förskott. Det försäkringsskydd erbjuds kollektiva och privata försäkringar och

som genom

omfattar skador på grund brott är i huvudsak tillfredsstälsom av lande.

Utredningen har i avsnitt 6. 1.3 bedömt Brottsoffermyndighetens hantering brottsskadeärendena och funnit att denna hantering fungerar

av väl både hos myndigheten och nämnden. Man arbetar effektivt och håller god standard trots att antalet ärenden stadigt ökar.

Utredningen ställer sig vidare positiv till den höjning av ersättningsnivåerna skett under myndighetens verksamhetstid. Myndig-

som heten bidrar också till enhetlig rättstillämpning genom att publicera

en sina avgöranden i brottsskadeärenden.

Sammantaget finner utredningen att Brottsoffermyndighetens hantering brottsskadeärenden fungerar väl och föreslår ingen

av ändring i det avseendet.

Inom Justitiedepartementet pågår beredning av dels de båda betänkandena från Kommittén för ideell skada och dels departementspromemorian Några frågor brottsskadeersättning. Utredningen

om finner därför inte anledning att göra några överväganden i de frågor

behandlas där utöver vad utredningen har anfört i sitt remissyttsom rande över promemorian.

I remissyttrandet föreslår utredningen en annan ansökningstid än den i promemorian. Utredningen föreslår att det bör

som anges övervägas inte preskriptionstiden för brottsskadeersättning i princip

om bör densamma vid skadestånd grund av brott enligt 3 §

vara som preskriptionslagen, dock med vissa undantag. Som ett alternativ föreslås att behåller den ventil finns i gällande rätt och som

man som gör det möjligt att pröva en ansökan som har kommit in för sent se vidare i bilaga 9.

Det finns ytterligare fråga brottsskadeersättning där en

en om ändring bör övervägas. Det gäller möjligheten för ett brottsoffer att få förskott på brottsskadeersättningen. Frågan om statlig förskottering av skadestånd har tidigare behandlats i riksdagen, se t.ex. bet. 1994/95:JuUl3 s. 20ff. I nämnda utskottsbetänkande anförde utskottet i anledning motioner att systemet med statlig ersättning för

av ett par skador grund brott i form brottsskadeersättning i vissa

av av avseenden kan sägas fonn förskottering skadestånd.

vara en av av Utskottet uttalade vidare att det såväl principiell som ekonomisk

ur

Brottsskadeersättning och andra ersättningsfrågor 231

synvinkel är tveksamt det allmänna skall äta sig att generellt

om förskottera utdömda skadestånd, vilket utskottet därefter har upprepat se bet. 1996/97:JuU1l s. 24 och 1997/98:JuU1 s. 80. Iförarbetena till de ändringar år 1994 som syftade till att underlätta för målsäganden att ut ett tilldömt skadestånd prop. 1993/94:143 s. 52 anges att det enligt regeringens mening är av flera skäl uteslutet att överväga en ordning som innebär att staten generellt skall förskottera utdömda skadestånd eller att skadestånd på grund av brott någon förrnåns-

ge rätt.

Utredningen anser emellertid att ett förskott på brottsskadeersättningen bör kunna utgå i särskilt ömmande fall. Enligt Brottsoffermyndigheten är ersättning för tandregleringskostnader ett typiskt sådant fall där förskott skulle kunna bli aktuellt. Andra fall där det skulle kunna

aktuellt med förskott är t.ex. vid kostnader för glasögon och vara linser. Enligt myndigheten skulle en sådan ordning inte medföra några ökade kostnader. Brottsskadeersättning skall ändå i princip utgå i sådana fall fast vid en senare tidpunkt. I de fall där gärningsmannen frikänns grund att det konstateras att det inte har begåtts något

av brott och det inte finns någon försäkring som täcker skadan får Brottsoffermyndigheten återkräva förskottet. Det torde dock bli fråga om ett mycket begränsat antal ärenden.

Det kan nämnas att det är vanligt förekommande att försäkringsbolagen betalar ut ersättning i förskott ur överfallskyddet. Tanken med behandlingskostnadsförsäkring, också kallad kris- eller brottsofferförsäkring, är att den skall kunna utnyttjas i det akuta skedet.

En ordning där Brottsoffermyndigheten ges en möjlighet att i särskilt ömmande fall förskottera brottsskadeersättning innebär enligt utredningen förbättring för brottsoffer som har ett särskilt stort

en behov ekonomisk hjälp. Det kan också förväntas att detta medför

av att deras rehabilitering underlättas och att de snabbare kan komma över brottet. Utredningen föreslår därför att det införs en möjlighet för Brottsoffermyndigheten att förskottera brottsskadeersättning om det med hänsyn till den skadelidandes behov av ersättning föreligger synnerliga skäl. Förslaget föranleder ett tillägg i brottsskadelagen.

Vad gäller försäkringar framgår promemorian Försäkringar för

av brottsoffer vid personskada bilaga 10 att samtliga hem- och villaförsäkringar säljs den svenska marknaden innehåller ett

som överfallsskydd täcker personskador till följd av brott i de flesta

som fall. Det innebär att cirka 95 procent befolkningen har ett sådant

av försäkringsskydd, vilket enligt utredningen mäste bedömas som tillfredsställande. I detta sammanhang kan påpekas att kostnaden för hemförsäkring enligt 6 och 6 b §§ socialtjänstlagen 1989:620 ingår i det s.k. försörjningsstöd som den har rätt till som inte kan tillgodose

232 Brottsskadeersättning och andra ersättningsfrågor

sina behov eller på annat sätt få dem tillgodosedda.

En stor grupp ärenden hos Brottsoffermyndigheten avser ersättningsanspråk grund våld i hemmet. Överfallsskyddet gäller

av nämligen inte mellan dem som omfattas av samma försäkring. Detta innebär bl.a. att många fall kvinnomisshandel inte omfattas av

av försäkringsskyddet. Att söka reglera denna typ av skador genom privata försäkringar anses av försäkringsbranschen vara i princip omöjligt. Det har anförts bl.a. att överfallsskyddet är avsett att gälla för utifrån kommande att premierna för sådana försäkringar

angrepp, skulle bli alltför höga och att den utbetalade ersättningen skulle komma även gärningsmannen tillgodo. Mot bakgrund av detta anser utredningen att det inte är lämpligt att genom försäkringslösningar söka reglera dessa skador. Ersättningen får i stället utgå i form av brottsskadeersättning när gärningsmannen inte själv kan betala skadeståndet.

Ytterligare stor ärendegrupp hanteras av Brottsoffermyndig-

en som heten är ärenden gäller ersättning för kränkning vid arbetsskada.

som Uppskattningsvis betalade myndigheten år 1996 ut cirka 5 miljoner kr i sådan ersättning. I departementspromemorian Några frågor om brottsskadeersättning Ds 1997:45 diskuteras om arbetsskador skall undantas från brottsskadelagens tillämpningsområde. Något slutligt avgörande i denna fråga bör dock enligt promemorian inte fattas förrän utvecklingen beträffande kollektiva och privata försäkringar har avvaktas tid. Som framgår av utredningens remissyttrande över

en promemorian se bilaga 9 delar utredningen bedömningen i promemorian, nämligen att arbetsskador tills vidare inte undantas från brottsskadelagens tillämpningsområde. Utredningen vill även här framhålla brottsskador i arbetet i framtiden inte kommer att

att, om omfattas av brottsskadelagen utan i stället skall regleras genom försäkringar tecknas arbetsgivaren, undantag måste göras så

som av att den skadelidande inte drabbas om arbetsgivaren försummar att teckna försäkring.

Av den bilagda promemorian bilaga 10 framgår att det inom försäkringsbranschen sker viss utbildning i frågor som har rör bl.a. bemötandet brottsoffer. Detta tyder att försäkringsbolagen är

av medvetna den speciella problematik som gäller personer som har

om utsatts för brott, vilket enligt utredningen är positivt. Ytterligare en omständighet talar för att försäkringsbranschen intresserar sig för

som brottsofferfrâgor är de s.k. behandlingskostnads- eller krisförsäkringar som tillkommit senare år.

Sammanfattningsvis anser utredningen att det försäkringsskydd som erbjuds och omfattar skador grund av brott i huvudsak är tillfredsställande.

8 Ideella m.m.

organisationer

1 Inledning

För att få in uppgifter och i så fall i vilken utsträckning olika

om - ideella organisationer har någon brottsofferinriktad verksamhet har utredningen skickat ut skriftliga förfrågningar till samtliga brottsofferoch kvinnojourer och deras riksorganisationer, till Frälsningsarmén, Svenska Mansjourers riksorganisation, Svenska Röda Korset, Rädda Barnens riksorganisation, Riksförbundet BRIS samt till samtliga stift inom Svenska kyrkan. Det kan nämnas även Stödcentrum mot incest har informerat utredningen om sin verksamhet.

En sammanställning av svaren förfrågningarna till brottsofferoch kvinnojourer finns med som bilaga 6.

Utredaren och sekreteraren har även gjort studiebesök hos Brottsofferjourernas riksförbund BOJ och en brottsofferjour samt hos Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige ROKS och tre kvinnojourer. Det kan även nämnas att utredaren och sekreteraren har deltagit i flera seminarier och liknande som har anordnats av BOJ.

Representaner för BOJ, ROKS och Föreningen Våga Värna Varandra Riksorganisationen mot brott ingår i den referensgrupp

som är knuten till utredningen.

Brottsoffermyndigheten har gjort en kartläggning av projekt och

forskning på brottsofferområdet i syfte att få kännedom om vilka insatser som görs för människor som har varit utsatta för brott. I denna kartläggning ingår många projekt som bedrivs av de ideella organisationerna. Kartläggningen finns redovisad i länsvisa rapporter. Det har också skett en sammanställning och utvärdering av kartläggningens resultat som finns presenterad i Brottsofferrnyndighetens rapport Brottsofferarbetet i Sverige en kunskapsöversikt Rapport

- 1997: 1

I det följande redogörs för olika ideella organisationers arbete på brottsofferområdet. Tyngdpunkten ligger brottsoffer- och kvinnojourernas verksamhet där även lokal verksamhet redovisas.

234 Ideella organisationer m.m.

8.2 Brottsofferjourema

Allmänt

Brottsofferjourernas riksförbund BOJ bildades år 1988 och består av drygt 100 lokala brottsofferjourer. Förbundet har haft som målsättning att det skall finns brottsofferjour i varje polisdistrikt och det målet

en uppfylldes i huvudsak under år 1995. Jourerna är uppdelade i elva regioner och inom varje region utses en regionsamordnare, som har

samordningsfunktion mellan brottsofferjourerna och förbundet. en Jourerna är organiserade ideella föreningar. Antalet medlemmar

som i riksförbundet uppgick år 1996 till närmare 7 000 personer. Vid utgången är 1997 hade antalet medlemmar ökat till cirka 7 400.

av

En brottsofferjour består av ett antal ideellt arbetande stödpersoner samt brottsofferassistent eller samordnare. Stödpersonerna är

en noggrant utvalda och får speciell utbildning. Enligt BOJ kan

en stödpersonernas uppgifter i huvudsak beskrivas enligt följande,

att ta personlig kontakt med brottsoffren och i första hand lyssna och hjälpa dem att formulera sina känslor, upplevelser och bekymmer,

att upprätthålla kontakter för fortsatt samverkan och rådgivning så länge detta bedöms erforderligt,

att lämna stöd och information inför rättegång och inför aktuella myndigheter och institutioner samt

att vid behov hänvisa till eller förmedla hjälp från expertis av social, juridisk, psykologisk eller medicinsk art eller annan sakkunnig hjälp som kan vara nödvändig.

I varje brottsofferjour finns mellan 10 och 15 stödpersoner, cirka l 600 totalt i landet. Grundutbildningen stödpersonerna sker i

av studiecirklar och i BOJ regi kan fortbildning ske genom studiecir-

:s klar, seminarier och studiebesök m.m. Stödpersonerna avger ett skriftligt tysthetslöfte.

Brottsofferassistenten har en samordnande funktion i jouren och har till uppgift att till att brottsoffret får kontakt med en stödperson.

se Målet kontakt bör etableras inom 24 timmar från det att

är att en hjälpbehovet har uppmärksammats eller önskemål om kontakt har framställts. Assistenten skall också svara för kontakten med allmänheten, polismyndigheten och andra samt vid behov slussa

resursorgan brottsoffer vidare till rätt professionell instans, t.ex. socialtjänsten, kuratorer, psykiatriska mottagningar, försäkringsbolag m.fl. De flesta brottsofferjourer har inte möjlighet att anställa någon brottsofferassistent. Vid dessa jourer utförs uppgifterna av en ideellt arbetande samordnare. Vid de brottsofferjourer där det för närvarande finns en brottsofferassistent sker finansieringen kommunala bidrag.

genom

Ideella organisationer m.m. 235

BOJ har även som uppgift att i samhällsdebatten verka för att brottsoffrens behov tillgodoses. Förbundet skall på det centrala planet också se till att utveckla samarbetet med myndigheter och organisationer samt medverka till en god utbildning av stödpersoner och funktionärer på olika nivåer. Även den brottsförebyggande verksamheten är en viktig uppgift för BOJ.

BOJ har en övergripande och samordnande roll och svarar bl.a. för utbildning av medlemmarna i allmän föreningsteknik samt vidareutbildning av stödpersonerna. En annan uppgift är också att stödja de lokala jourerna i deras utveckling. Bl.a. arbetar BOJ för att kunna erbjuda brottsofferjourerna möjlighet att utifrån lokala förutsättningar initiera en brottsförebyggande verksamhet.

Under år 1996 skedde nämnare 54 000 kontakter med brottsofferjourerna. Av dessa kontakter var det cirka 16 500 personer som själva tog kontakt med jourerna via telefon eller genom besök. Resterande kontakter har skett genom att jourerna har kontaktat brottsoffer genom telefon drygt 25 500 eller brev knappt 12 000. Drygt 22 000 ärenden har handlagts vid de olika brottsofferjourerna under år 1996. Ärendena omfattar olika brott de vanligast förekomman-

typer av men de är misshandel, stöld inbrott, och olaga hot. Hembesök hos brottsoffer har under år 1996 skett i närmare 2 000 fall. I knappt 5 000 ärenden har jourerna haft kontakt med eller följt med brottsoffret till myndigheter och liknande. I drygt 500 fall har stödpersoner följt med brottsoffer vid rättegången.

BOJ fick under år 1994 medel från brottsofferfonden med 500 000 kr. Under år 1995 erhöll BOJ bidrag från fonden med sammantaget l 526 000 kr, varav 1 200 000 kr var bidrag till den löpande verksamheten. Till enskilda brottsofferjourer lämnades samma år projektbidrag med sammanlagt 396 000 kr. Fonden lämnade år 1996 bidrag till BOJ med 2 365 000 kr, varav 2 000 000 kr utgjordes av organisationsbidrag till den löpande verksamheten. Under samma år fick de enskilda jourerna bidrag med 457 600 kr. Under år 1997 har BOJ fått bidrag från fonden med sammantaget 1 800 000, varav 1 550 000 till löpande verksamhet i form av organisationsbidrag. De enskilda jourerna fick under samma år bidrag med 582 450 kr. De enskilda brottsofferjourerna får i olika omfattning bidrag från kommunerna.

Inom brottsofferjourerna bedrivs vissa projekt med stöd av medel från brottsofferfonden. Som exempel kan nämnas vittnesstödet i Växjö och tingsrättsprojektet i Luleå, som presenterats i avsnitt 4.6.6. Beträffande brottsofferjouren i Växjö redovisas nedan deras verksamhet i övrigt.

236 Ideella organisationer m.m.

Brottsojjferjouren i Växjö

Brottsofferjouren i Växjö startade på initiativ av polisen. Jouren bildades år 1991 och verksamheten kom i gång under år 1992. Medlemsantalet uppgår till cirka 150. Medlemmarnas ålder varierar mellan 25-75 år; äldre och kvinnor dominerar dock. Vid jouren arbetar två assistenter på halvtid varannan vecka.

Jourens verksamhet kan sägas ha tre ben, nämligen stödpersoner, vittnesstöd och medling. Man har planer på att utvidga verksamheten till att avse även anhöriga till brottslingar.

I medlingsverksamheten arbetar fyra personer. Den avser främst kriminella ungdomar och brottsoffren är ofta juridiska personer.

J har ungefär 15 stödpersoner. Det är inte vanligt att de följer

ouren med vid rättegångar. Under år 1996 skedde detta vid ungefär 25 tillfällen. Ibland förekommer både stödperson och målsägandebiträde i samma mål.

Polisledningen är enligt brottsofferjouren mycket positiv till brottsofferverksamheten och kontakterna med polisen fungerar bra. Polisen skall enligt en tjänsteföreskrift skicka vissa typer av anmälningar till jouren. Det gäller misshandel, sexualbrott ej incest, hotbrott, tillgreppsbrott och ofredande. Även anmälningar gäller

som fall där äldre blivit utsatta för brott skickas till jouren. Jouren

personer får ett speciellt utdrag RAR Rationell Anmälnings Rutin som inte

ur innehåller särskilt mycket uppgifter. Det skulle enligt jourens mening

önskvärt fick ytterligare upplysningar. Detta kan dock

vara om man ofta lösas genom underhandskontakter.

När jouren fått underrättelsen från polisen skickar man en skrivelse och broschyr till den utsatts för brott i ett neutralt kuvert.

en som Några dagar efter utskicket ringer man upp. Saknar den drabbade telefon skickas särskild skrivelse. I princip alla uppskattar på-

en ringningen även de inte vill ha någon hjälp eller ytterligare

om kontakt. Ett "normalärende" brukar föranleda 3-4 kontakter. Det är emellertid mycket olika vilken hjälp och hur mycket hjälp de drabbade vill ha. Uppskattningsvis går ungefär hälften av tiden till samtalsterapi. l övrigt vill folk ha hjälp med praktiska frågor som kontakter med försäkringsbolag. Vid behov bidrar Invandrarbyrån med tolkar.

Brottsofferjourerna i området Älmhult, Ljungby och Markaryd samverkar att ha sina telefoner kopplade till jouren i Växjö.

genom Assistenten hänvisar dem sedan vidare till respektive jour.

Ideella organisationer m.m. 237

8.3 Kvinnojourerna

Riksorganisationen för Kvinnojourer i Sverige ROKS

De första kvinnojourerna i Sverige bildades år 1978 och ROKS tillkom år 1984. Vid utgången år 1996 ingick 111 kvinnojourer i

av ROKS och antalet medlemmar uppgick till 6 112.

ROKS partipolitiskt och religiöst obunden, ideell organisa-

är en tion, som verkar mot våld och förtryck av kvinnor samt för kvinnors frigörelse och jämställdhet på alla plan i samhället. ROKS anser att kvinnomisshandel, könshandel, våldtäkt, incest och andra sexuella övergrepp, tillsammans med pornografi, är de yttersta konsekvenserna av kvinnoförtrycket i samhället. Organisationen bedriver opinionsbildning mot våld och förtryck av kvinnor. Vidare bevakar ROKS olika utredningar, fungerar som remissorgan samt har till uppgift att initiera och verka för att forskning bedrivs inom kvinnojourernas intresseområden.

ROKS ägnar sig informationsverksamhet av olika slag. Man skriver eget informationsmaterial, tar emot studiebesök samt är ute och informerar och föreläser runt om i landet. ROKS bevakar även media och har ett eget pressarkiv. Organisationen deltar vidare i ett internationellt samarbete med andra organisationer som arbetar mot mäns misshandel av kvinnor.

ROKS fungerar som samordnare för de anslutna jourerna och ger dessa service i form av bl.a. utbildning. De lokala jourerna är självständiga med ekonomi samt egna stadgar och målsättningar.

egen

Det finns cirka 75 heltidstjänster inom kvinnojourrörelsen. De kvinnor anställs har ofta varit aktiva i jouren. Man arbetar med

som att balansera det professionella och det ideella det ideella inslaget

anses viktigt.

Enligt statistik från ROKS, dock enligt deras upppgift är något

som bristfällig, sökte 9 338 kvinnor hjälp hos jourerna under år 1996. Under år uppgick antalet nätter kvinnor och barn bott på

samma som kvinnojourerna till 45 484. Vad gäller antalet boende är det nästan lika många barn 1 079 kvinnor 1 269. Kvinnojourerna kan inte ta

som emot kvinnor med missbruksproblem eftersom kvinnorna måste kunna följa de regler som finns vid jouren.

ROKS har medverkat från början i Operation Kvinnofrid, som omfattar Stockholms län och leds av länsstyrelsen. Operationen har pågått sedan vårens 1997 ochrunder oktober har det anordnatsen- stor annonskampanj. Under våren utbildades l 000 poliser inför operatio-

Av den utbildningen svarade ROKS för en halv dagpROKS har nen. tidigare försökt att fä delta i Polishögskolans utbildning men nekats

238 Ideella organisationer m.m.

detta. På vissa ställen, t.ex. i Uppsala, förekommer det dock att man från kvinnojouren informerar polisen.

I februari 1998 har ROKS anordnat en upplysningskampanj med bl.a. annonser och affischer om våld mot kvinnor. För den kampanjen har man fått bidrag med 500 000 kr från Arbetsmarknadsdepartementet och Socialdepartementet. Man har även stöd från LO. I samband med kampanjen inrättades ett 020-nummer för hjälpsökande.

De lokala jourerna kräver att de kvinnor som vill vara aktiva i jouren genomgår en viss utbildning. Det är vanligt att utbildningen sker i form av en studiecirkel. Kvinnojourerna samverkar länsvis vilket ger möjlighet till att samordna utbildningar och att få bidrag från landstingen. ROKS lägger även ut viss utbildning regionalt. Innan en kvinna blir aktiv i kvinnojouren måste hon ha kommit ur sin egen krissituation om någon sådan har funnits. Jourerna sållar bland dem som går utbildningen. Alla kvinnor är inte lämpliga att sitta jour. Oftast slutar de som inte är lämpliga före utbildningens slut.

Sedan år 1993 har ROKS tilldelats 3 miljoner kr per år från Socialdepartementet vilket belopp organisationen skall fördela på de lokala jourerna till projekt och utvecklingsarbete det s.k. tremiljonerprojektet. Till den löpande verksamheten fick ROKS år 1996 1,2 miljoner kr från Socialstyrelsen och 300 000 kr från dåvarande civildepartementet.

Från brottsofferfonden fick ROKS år 1994 bidrag med 500 000 kr. År 1995 uppgick bidraget från fonden till 300 000 kr. De enskilda kvinnojourerna fick år bidrag med sammantaget 179 600 kr.

samma År 1996 fick ROKS bidrag med 300 000 kr medan de enskilda kvinnojourerna fick 900 585 kr i bidrag från fonden. Under år 1997 har ROKS fått bidrag från fonden med 549 400 kr och de enskilda jourerna med 1 450 250 kr.

Kommunerna står för den stora delen av bidragen till de lokala jourerna. Sammantaget bidrog kommunerna med närmare 22 miljoner kr under år 1996. Det har enligt ROKS blivit allt svårare för de lokala jourerna att få bidrag från kommunerna.

Sveriges Kvinnojourers Riksförbund

Riksförbundet bildades år 1996 av 16 kvinnojourer som hade begärt utträde ur ROKS. Anledningen till att det nya förbundet bildades var främst viljan att arbeta med frågan om våld som riktas mot kvinnor och barn ett bredare perspektiv än vad ROKS har erbjudit. I

ur oktober 1997 bestod förbundet av 18 kvinnojourer och hade sammantaget knappt l 000 medlemmar.

Ideella organisationer m.m. 239

Enligt förbundet är män i allmänhet minst lika upprörda över det våld och förtryck som kvinnor och barn utsätts för. Förbundet vill tillvarata den kraften att samverka med de krafter som

genom uttrycker en vilja att i likhet med förbundet uppmärksamma och minska mäns våld mot kvinnor och barn. Som fullvärdig medlem i förbundet kan kvinnojourerna i Sverige ansluta sig och som stödmedlem välkomnas också andra organisationer och enskilda personer, såväl män som kvinnor.

l stadgarna anges bl.a. följande. Förbundet är en ideell partipolitiskt och religiöst obunden sammanslutning av självständiga kvinnoj ourer i Sverige, som delar förbundets grundidéer och skall arbeta utifrån insikten om mäns våld, dominans och överordning mot kvinnor och barn samt kvinnors underordnade ställning i familj, arbetsliv och samhälle. Förbundet skall verka genom att synliggöra brister och föreslå förbättringar beträffande hanteringen av dessa frågor. Förbundet vill vidare främja kunskapsbildning och forskning såväl lokalt, nationellt och internationellt i sådana frågor och sprida information om kvinnojourernas kunskaper och arbete. Man avser att särskilt uppmärksamma och sprida kunskap om barns utsatthet.

För verksamhetsåret 1997 erhöll förbundet 100 000 kr från Socialstyrelsen.

De lokala kvinnojourerna

Nedan följer allmän beskrivning av de lokala kvinnojourernas

en verksamhet den har beskrivits i Socialstyrelsens rapport Våld mot

som kvinnor och män i kris kartläggning av verksamheten tio

- en kvinnojourer och mansjourer 1997. Kartläggningen är gjord av Carin Holmberg och Christine Bender vid Skönsdalsinstitutet och kommer att publiceras av Socialstyrelsen under våren 1998.

I kartläggningen ingår sju kvinnojourer med geografisk spridning över Sverige. Jourerna har många likheter men även en rad olikheter

gör att deras arbetsvillkor skiljer sig åt. Likheterna är främst av som arbets- och kunskapsmässig karaktär medan olikheterna till övervägande delen handlar ekonomiska problem, svårigheter att få nya

om aktiva till jourarbetet och till viss del ideologiska skillnader. Fyra av jourerna är medlemmar i ROKS och tre i Sveriges Kvinnojourers Riksförbund.

De flesta kvinnor kontaktar eller söker upp en kvinnojour har

som utsatts för fysiskt och psykiskt våld eller hot våld. Misshandeln

om eller hotet misshandel gör att många kvinnor inte vågar stanna

om kvar i hemmet utan flyr till ett skyddat boende. Trakasserier från en

240 Ideella organisationer m.m.

före detta eller sambo är en annan vanlig orsak till att kvinnorna

man söker hjälp och skydd hos kvinnojouren. Även kvinnor utsatts för

som överfallsvåldtäkter och kvinnor som blivit sexuellt utnyttjade i sin barndom söker upp kvinnojourerna för stöd och hjälp.

Kvinnor har blivit misshandlade söker även upp jouren för råd

som och stöd vid vårdnads- och umgängestvister och för att få hjälp att genomföra skilsmässa. Ekonomiska svårigheter är ett vanligt

en följdproblem för de kvinnor som söker kontakt med jourerna.

Jourerna arbetar med att ge personligt stöd och rådgivning till de kvinnor ringer, besöker eller bor jouren. Om jourerna tvingas

som avvisa hjälpsökande kvinna på grund av platsbrist hänvisar de

en henne oftast till kvinnojour, till socialtjänsten eller socialjou-

en annan

eller ett annat alternativt boende i t.ex. kyrkans regi. De flesta ren jourer kan inte ta emot kvinnor med missbruksproblem eller med psykiska problem men försöker att hänvisa dem vidare.

Grunden för jourverksamheten är att jourerna har övernattningsplatser och kan erbjuda ett skyddat boende. Antalet övenattningsplatser

jourerna varierar. En del jourer har sin Öppna jourverksamhet på en adress och det skyddade boendet på en annan.

Jourernas arbete bygger på att kvinnan själv vill ändra sitt liv. Det är alltid kvinnans vilja som är avgörande för hur stödet ska se ut.

egen Flera jourer arbetar med s.k. kontaktkvinnor.

Jourerna hjälper kvinnorna att ta kontakt med och besöka olika myndigheter. En del kvinnor vill ha hjälp med att polisanmäla och få psykologiskt stöd under kommande rättegång. Kvinnor med

en ekonomiska problem kan behöva stöd i kontakten med socialtjänsten. När behov finns psykolog- och advokathjälp kan jourerna vanligtvis

av ordna detta kontakter. Ingen jourerna i denna kartläggning

genom av

att de har någon speciell verksamhet för barnen. uppger

Kvinnojourernas arbete bygger på en hög tillgänglighet. Det finns

strävan att misshandlade kvinnor alltid ska komma i kontakt med en kvinnojouren när de har behov av den. Hur tillgängligheten är uppbyggd och vilka för den är beroende av jourernas

som ansvarar ekonomi och antalet frivilliga och anställda. Jourer med anställd

kan vanligtvis nås under dagtid vardagar. Även de

personal

frivilliga har ibland möjlighet att vara jouren dagtid. När det inte finns personal eller frivilliga på jouren kan den nås via telefonsvarare, mobiltelefon, fax eller på jour via e-mail. Samtliga jourer

som en lyssnar telefonsvararen en eller flera gånger dagligen.

av

Personal inom polis, sjukvård och socialtjänst har dessutom ofta tillgång till de aktivas hemnummer som de kan ringa vid akuta ärenden. På de jourer där det inte finns någon anställd och efter kontorstid de övriga jourerna, delar de aktiva jourkvinnorna upp

Ideella organisationer m.m. 241

telefonjoursarbetet mellan sig.

Kvinnoj informationsbroschyrer finns utlagda offentliga

ourernas institutioner, deras telefonnummer finns i telefonkatalogen och jourerna ibland sin verksamhet i lokaltidningarna.

annonserar om Vidare bidrar jourernas utåtriktade verksamhet till att sprida information och kunskap om deras existens.

De frivilligt arbetande kvinnorna är basen på kvinnojourerna. De

äldre jourerna har mellan 25 och 140 medlemmar och antalet sex aktiva dessa varierar mellan 3 och 24 kvinnor. Dessa jourer drivs

av

ideella föreningar. Den sjunde jouren är organiserad som ett som kooperativ och består fyra anställda varav tre är medlemmar i

av jouren. Fyra jourerna har vad kallas stödkvinnor i sin

av som verksamhet. Stödkvinnor är medlemmar som inte deltar aktivt i jourarbetet, ibland gör insatser i form av inforrnationsarbete,

men som styrelsearbete eller administrativt arbete. Antalet stödkvinnor i de aktuella jourerna varierar från en kvinna upp till fyrtio stycken.

De flesta jourerna kräver att de kvinnor som vill arbeta aktivt i jourverksarnheten går utbildning i kvinnojourskunskap. Denna

en utbildning jourerna själva och bygger pâ kunskap och

arrangeras av erfarenhet samlats jourerna sedan starten. En av ROKS

som av främsta uppgifter är att utveckla material till kvinnojourskunskapsutbildningar och att vidareutbilda medlemmarna i organisationen.

i undersökningen har anställd personal. Även de

Fem av jourerna anställda har kvinnojoursutbildning. Det är ett krav att samtliga som arbetar jouren såväl anställda ideella har jourernas samlade

som kunskap mekanismerna bakom kvinnomisshandel som en gemen-

om

grund i arbetet. Flera de anställda har tidigare varit ideella i sam av jouren och fortsätter även anställda att göra frivilliga insatser.

som

De anställda arbetar oftast dagtid. Detta medför att de har de flesta kontakterna med olika myndigheter, att de utför en stor del av det utåtriktade arbetet och att de finns tillgängliga för de boende kvinnor-

och barnen. Förutom detta arbete har de ofta ansvar för att na administrationen jouren fungerar.

Kvinnojourerna sprider kunskap våld mot kvinnor och barn i

om samband med utbildningar, skolor och arbetsplatser. De deltar i seminarier föreläsningar. Kvinnojourerna tar varje år

samt arrangerar emot studiebesök och enskilda studenter. Det bedrivs

av grupper av också opinionsbildande arbete i form debattartiklar, insändare och

av uppvaktning av politiker.

Av de sju jourer ingår i kartläggningen har fem fått sina

som kommunala anslag nedskurna de sista åren. I de kommunala anslagen ingår i de flesta fall hyran eller delar hyreskostnaden. Förutom

av bidrag från den kommunen får två jourer bidrag från kranskom-

egna

242 Ideella organisationer m.m.

muner. Landstinget är bidragsgivare i två fall. En jour uppbär företagssponsring. Andra inkomster är medlemsavgiften, privata donationer och bidrag från kyrkan.

De flesta jourerna avgift för boendet. Avgiften varierar

tar ut en dock beroende på vem som skall betala. I de fall det finns en avgift för den enskilda kvinnan är den lågt satt. Den egna kommunen betalar ett självkostnadspris medan andra kommuner vanligen debiteras det dubbla.

Övrigt

I propositionen Kvinnofrid prop. 1997/98:55 s. 60 ff. anges att 6 miljoner kr skall tillföras särskilda kvinnogrupper. Avsikten är att dessa medel skall fördelas till de lokala kvinnojourerna och deras två riksorganisationer. Enligt propositonen kommer regeringen att uppdra

Socialstyrelsen att fördela summan så att de lokala jourerna får 4,5 miljoner kr och de båda riksorganisationerna 1,5 miljoner kr. I propositionen anges vidare att det är viktigt att kommunerna ser över sina insatser för att ekonomiskt och annat sätt ge stöd till kvinnojourer.

8.4 Svenska kyrkan

Luleå stift

Stiftet bedriver ingen egen organiserad verksamhet bland brottsoffer. Det är vanligt att diakonen gör en ideell insats som Stödperson och ibland styrelseledamot i de brottsofferjourer som finns. I

som Vilhelmina församling avsätter diakonen 5 timmar per månad av sin tjänst för samordning av brottsofferverksamheten och stödpersonsträffar.

Göteborgs stift

Svenska kyrkan har ingen egen verksamhet för brottsoffer i stiftet. I Göteborg och Uddevalla ingår representanter från Stadsmissionen respektive Sjömanskyrkan i brottsofferjourernas styrelser. Brottsofferjourerna har i flera fall erhållit kollektmedel för verksamheten.

Ideella organisationer m.m. 243

Uppsala stift

Vid Samariterhemmet i Uppsala sker viss brottsofferinriktad verksamhet. I övrigt bedrivs såvitt känt ingen brottsofferverksamhet inom stiftet.

Strängnäs stift

I stiftet finns enskilda pastorat där främst diakoner i sitt arbete har kontakt med brottsoffer och brottsofferjourer. På stiftsnivå förekommer inte något arbete med brottsofferfrâgor större omfattning.

av

Växjö stift

Det finns brottsofferjourer på flera orter inom stiftet. Svenska kyrkan år på ett eller annat sätt och i olika omfattning engagerad i den verksamheten. I jourerna deltar ofta en präst eller diakon som representanter för kyrkan.

Karlstads stift

I Norra Värmlands brottsofferjour deltar två personer anställda i en av

församlingar i jourarbetet på arbetstid. Även i andra Svensk kyrkans delar stiftet är representanter för kyrkan aktiva inom brottsoffer-

av jourerna.

Stockholms stift

Församlingarna inom stiftet har ett nära samarbete med de brottsofferjourer finns. I vissa fall har initiativet till samarbetet kommit

som från församlingen.

Församlingarna på Norrmalm driver sedan tio år en brottsofferjour. Det är främst diakonerna är engagerade i verksamheten. Två av

som dessa träffar närpolisen gång vecka och går igenom anmäl-

en per ningar brott i området. Brottsoffer är boende på Norrmalm

om som erbjuds skriftligen kontakt med diakonen i den aktuella församlingen. I vissa fall tas personlig kontakt.

Genom sin närvaro i de olika stadsdelarna är kyrkan ofta informerad brott och kan möta de människor är berörda. På de

om som

244 Ideella organisationer m.m.

flesta skolor finns det en präst eller församlingsassistent som kontaktperson. På många större arbetsplatser finns det en kontaktpräst. Det är naturligt att kyrkan i samarbete med resurspersonerna plats går in i samtal, stöd och bearbetning av vad som har hänt.

På stiftsplanet tas frågor med anknytning till brottsoffer upp i fortbildningssammanhang.

Det förekommer att brottsoffer ringer någon av kyrkans telefonjourer, Jourhavande präst eller Jourhavande medmänniska. Det sker också ett samarbete med Jourhavande kurator.

Övrigt

Det kan nämnas att Fogdaröd Vård- och Diakonicentrum år 1997 har fått medel från brottsofferfonden för att genomföra en kartläggning av brottsofferarbete inom Svenska kyrkan.

8.5 Vissa övriga frivilligorganisationer

Föreningen Våga Värna Varandra Riksorganisationen mot brott

-

Organisationen är oberoende och har som mål att aktivera allmänheten för att därigenom skapa ett tryggare samhälle. Föreningen driver för närvarande i huvudsak två projekt, Grannsamverkan mot brott och Vittneshjälp.

I projektet Grannsamverkan mot brott har föreningen inom närmare 600 bostadsområden i olika delar av landet kontaktpersoner som verkar för att öka säkerheten och minska riskerna för inbrott och skadegörelse.

Föreningen har sedan år 1993 drivit ett vittnesprojekt, Vittneshjälp, i Stockholm och man arbetar för att förbättra villkoren för vittnen. Ett antal av föreningen utbildade vittnesledsagare skall i första hand följa med vittnet till rättegången. De skall också ge information om hur en rättegång går till och vilka roller åklagare, försvarare och domare har. Vittnesledsagaren har tystnadsplikt och hjälpen är kostnadsfri för vittnet. Föreningen försöker genom polisen och tingsrätten sprida information om möjligheten att få vittneshjälp.

1998:40 Ideella organisationer m.m. 245 SOU

Sveriges Riksförbund för brottsdrabbade resenärer

Riksförbundet har bildats för att uppmärksamma brottsdrabbade resenärers situation, att årligen belysa var i världen övergrepp har ägt

typ övergrepp och vilken form av hjälp som de brottsrum, av drabbade erbjudits samt att grundval av den årliga sammanställningen kunna förmå respektive lands myndigheter samt berörda intressenter att dels vidta brottsförebyggande åtgärder, dels vid behov förbättra hjälpen och stödet till brottsdrabbade resenärer.

Riksförbundet skall vidare verka för att utländska medborgare som besöker Sverige och drabbas kriminella övergrepp ges adekvat

som av hjälp.

Riksförbundet är medlem i den internationella organisationen European Forum för Victim Services.

Svenska Röda Korset

Röda Korset i Nyköping driver sedan ett par års tid tillsammans med polisen, kyrkan och Vuxenskolan verksamhet med brottsofferstöd.

en Det finns särskild handläggare hos polisen som tar emot an-

en mälningar och brottsoffer stöd. Vid behov hänvisas brottsoffret till

ger de ideella organisationerna. I verksamheten ingår 10-15 stödpersoner

har genomgått utbildning. Två gånger per år sker fortbildsom en ningsträffar hos polisen. Samarbetet fungerar bra. Det överlämnas dock inte särskilt många fall till stödpersonerna.

Det kan också nämnas att Röda Korset fram till den 15 juni 1997 drev brottsofferjourer i Jönköping och Höglandet. Dessa jourer drivs nu i BOJ:s regi.

Frälsningsarmén

Frälsningsarmén har angett att de inte har någon verksamhet som är direkt riktad mot brottsoffer, att kommer i kontakt med

men man dessa olika slag behandlingsarbete som bedrivs av

personer genom av Frälsningsarmén. Organisationens sociala arbete är bl.a. inriktat på missbrukare, problemfamiljer samt barn och ungdomar med emotionella störningar.

246 Ideella organisationer m.m.

Rädda Barnen

Rädda barnen bedriver sedan år 1990 terapeutisk verksamhet för att hjälpa barn och ungdomar under 18 år som har utsatts för sexuella kränkningar. Sedan verksamheten startade har över 150 barn behandlats på mottagningen. I november 1996 tog mottagningen emot cirka 10 barn för regelbunden behandling. Barnens vårdbehov bedöms av någon av de fyra terapeuter som är anställda vid mottagningen. Varje vecka genomförs mellan 15-20 vårdtimmar.

Barnens Rätt I Samhället BRIS

-

BRIS startade år 1971 och är en fristående, ideell organisation som är partipolitiskt och religiöst neutral. Organisationen utgör ett komplement till myndigheterna. BRIS strävar efter att dela med sig av sin kunskap och erfarenhet av utsatta barns och ungdomars situation och satsar på opinionsbildning. Förutom inom riksförbundet bedrivs verksamhet inom fem regioner. Inom regionenna sker det mesta av BRIS basverksamhet Barnens Hjälptelefon, BRIS Vuxentelefon

- om barn, information samt utbildning. Vid utgången av år 1996 hade föreningen 3 271 medlemmar.

Barnens Hjälptelefon är en telefonlinje dit barn kan ringa för att tala med någon om sina probem. Uppgiften är att stödja den som ringer och lotsa henne eller honom vidare till någon person som konkret kan hjälpa till med problemet.

BRIS har tillsammans med Brottsofferjourernas riksförbund drivit ett treårigt projekt, Barn som kriminalitetens offer. Syftet med projektet var att erbjuda barn som blivit indirekt drabbade av våld bearbetande stödsamtal och ta fram informationsmaterial för att uppmärksamma berörda parter på barnens behov. Målgruppen var barn som lever i familjer som har drabbats av kriminella övergrepp som t.ex. inbrott,

gatuvåld, mobbning på arbetsplats och våldtäkt. Även oprovocerat barn som vistas i familjer där det förekommer våld mellan familjemedlemmarna ingick i målgruppen. Tanken var att projektet skulle utmynna i en pedagogisk skrift utifrån de erfarenheter man fick av stödsamtal med barn/ungdomar som indirekta offer för kriminalitet.

Projektet inleddes i januari 1994 och utvärderades under våren 1997 Cecilia Gullberg, Rapport, Barn som kriminalitetens offer, samarbetsprojekt mellan BOJ och BRIS, 1997. Det var dock ett problem att rekrytera barn/ungdomar till stödsamtalen, trots stora informationsinsatser. Det saknades underlag för att utarbeta någon pedagogisk skrift.

Ideella organisationer m.m. 247

Stödcentrum mot incest

Föreningen bildades år 1981 och dess viktigaste uppgift är att ge stöd och hjälp kvinnor har utsatts för incest eller andra sexuella

som övergrepp i barndomen. Föreningen, som är ansluten till ROKS, finns i centrala Stockholm har medlemmar runt om i Sverige. Man har

men målsättningen att samla information vilka resurser som finns för

om incestutsatta i landet och kunna hänvisa vidare vid behov.

Föreningen erbjuder individuell rådgivning och möjligheter till bearbetning både i självhjälps- och ledarledda grupper. En annan viktig uppgift för föreningen är att samla kunskap om sexuella övergrepp och att sprida kunskapen vidare. Målgrupperna för informationen är i huvudsak kvinnor som har varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen och personer som i sitt arbete möter utsatta kvinnor. Man vill även informera myndigheter, sjukhus och andra vårdinrättningar, skolor samt organisationer som kan bidra till förbättra stödet till utsatta kvinnor. Föreningen tar emot studiebesök.

Föreningen har telefonjour några dagar per vecka. Övrig tid

en finns telefonsvarare där meddelande kan lämnas. Under år 1996

en hade föreningen sökts och/eller haft kontakt med människor per telefon vid 4 475 tillfällen. Det finns möjlighet att boka tid för ett personligt besök med någon de anställda. Under år 1996 kom 283

av kvinnor på ett sådant besök. Om föreningens verksamhet inte passar den söker hjälp information och råd om andra möjligheter till

som ges bearbetning.

Föreningen även bildgrupp för dem som vill uttrycka

arrangerar en sig på ett annat sätt än med ord. Vidare ordnas medlemsmöten, sommarläger och kurser. Fyra gånger år utkommer föreningens

per tidning Spegeln. Föreningen har framställt flera informationsbroschy-

med hjälp bidrag från brottsofferfonden. rer av

Föreningen Brottsojfer

Föreningen, har sitt säte i Älvdalen, grundades i augusti 1997 och

som är politiskt och religiöst obunden. I stadgarna anges att föreningens syfte är verka för att brottsoffer skall få ett bättre stöd från

att samhällets sida att stärka brottsoffrens rättigheter. Föreningens

genom mål är att verka för attitydförändring i samhället som gör att

en brottsoffer får ett bättre och effektivare stöd. Bl.a. skall föreningen verka för brottsoffers rätt till målsägandebiträde och skäliga skadestånd. Medlemmar i föreningen kan enligt stadgarna vara brottsoffer eller som vill stödja föreningen.

envar

248 Ideella organisationer m.m.

Forum för frivilligt socialt arbete

Forum för frivilligt socialt arbete är en ideell förening vars ändamål är att främja det frivilliga sociala arbetet i Sverige främst genom att stödja medlemmarnas arbete inom omrâdet. Föreningen, som startade sin verksamhet år 1993, är således en paraplyorganisation som skall ta tillvara kraften och engagemanget inom de sociala frivilligorganisationerna samt vara en arena för samverkan, utveckling och gemensam diskussion mellan alla som är engagerade i frivilligt socialt arbete.

Föreningens uppgifter är enligt stadgarna att genom forskning och praktisk lokal försöksverksamhet utveckla metoderna för frivilligt socialt arbete, att utveckla kunskapen om och förståelsen för det frivilliga sociala arbetet, att genom utbildning och kunskapsstöd främja ett gott ledarskap inom det frivilliga sociala arbetet samt att främja erfarenhetsutbyte mellan medlemmarna och mellan dem och centrala och lokala myndigheter respektive internationella organisationer.

Fullvärdig medlem kan den ideella förening, kyrkliga organisation eller stiftelse bli, som bedriver frivilligt socialt arbete samt ansluter sig till föreningens ändamål. Bland föreningens 20 medlemmar återfinns bl.a. BRIS, BOJ, Diakonistiftelsen Samariterhemmet, Frälsningsarmén, ROKS, Rädda Barnen, Svenska Kyrkans församlingsnärrmd, Svenska Röda Korset och Riksorganisationen mot brott Våga Värna

- Varandra.

Staten finansierade verksamheten de tre första åren. Nu får organisationen söka projektmedel. Man får även ett visst organisationsbidrag från Socialstyrelsen.

Victim Support brottsofferstödi England och Wales

-

Victim Support startade år 1974 i Bristol. Det finns nu cirka 400 Victim Support schemes, dvs. lokala brottsofferjourer. De fungerar självständigt men ingår i och betalar en medlemsavgift till den nationella organisationen. De får utbildning, material och annan hjälp därifrån. De lokala jourerna sköter själva sin rekrytering och organisationen som helhet består av cirka 14 000 personer varav de allra flesta är frivilliga. 500-600 är anställda och avlönas av Inrikesdepartementet, Home Office, som ansvarar för brottsofferfrågor. Home Office ger ett statligt bidrag till den nationella organisatio-

som i sin tur fördelar bidraget mellan de lokala enheterna. Dessa nen får i vissa fall även kommunala bidrag.

Polisen lämnar uppgifter om brottet och brottsoffret till Victim Support vid de flesta typer av brott om inte offret motsätter sig det.

Ideella organisationer m.m. 249

Våldtäkt och incest m.m. är undantagna. Det finns en överenskommelse om att polisen skall informera offret om Victim Support. Offret kontaktas sedan av Victim Support genom besök, telefonsamtal eller brev beroende på brottet och vilka resurser som finns.

Den nationella organisationen ställer krav på de lokala jourerna, framför allt vad gäller utbildningen av de frivilliga. Det behövs en viss kontroll för att organisationen, som är ekonomiskt beroende av Home Office, skall framstå som trovärdig.

Som framgår av redogörelsen ovan är brottsofferjoursrörelsen mer utvecklad i England och Wales och har betydligt högre statligt stöd än här. Detta beror troligen på att den har funnits längre i England men kanske framför allt på att de ideella organisationerna av tradition har en mycket stor betydelse när det gäller socialt arbete. Vidare har man i England inte samma brottsofferstöd genom lagstiftning som här. Bl.a. kan nänmas att det inte finns någon motsvarighet till målsägandebiträde och att möjligheten att få skadestånd inom ramen för brottmålsprocessen är begränsad." Behovet av frivilligorganisationer som hjälper brottsoffer framstår därför som större i England och Wales än här.

8.6 Utredningens överväganden och förslag

De ideella organisationerna utgör ett viktigt komplement till samhällets stöd brottsoffer. Det tillskott om cirka 7 miljoner kr som brottsofferfonden kommer att få genom höjningen av brottsofferavgiften bör tillföras de ideella organisationer som arbetar med brottsofferinriktad verksamhet för t.ex. anställning av brottsofferassistenter. Samarbete mellan olika organisationer bör premieras.

De ideella organisationerna har en viktig funktion när det gäller att komplettera samhällets stöd till brottsoffren. Detta har uttalats flera gånger av justitieutskottet, främst beträffande brottsoffer- och kvinnojourerna. I betänkandet om våldsbrott och kvinnojourer bet. 1989/90:JuU5 s. 28 angavs att jourernas verksamhet i många avseenden måste ses som rent brottsförebyggande. Utskottet underströk också att jourerna även i övrigt utförde ett värdefullt socialt och stödjande arbete förtjänar samhällets stöd. Utskottet har vidare i

som betänkandet angående anslaget till rättsväsendet för budgetåret 1997 bet. 1996/97:JuU1 80 ff. uttalat att ett brottsoffers behov av bl.a.

s. personligt stöd inte alltid kan tillgodoses genom åtgärder från polisen, åklagarna och domstolarna och att de frivilliga insatserna behövs i dag

250 Ideella organisationer m.m.

kanske än tidigare. Vidare att kvinno- och brottsofferjourer-

mer anges

har viktig funktion och utgör, när det handlar om stödet till na en enskilda ett värdefullt komplement till samhällets sociala

personer nätverk. Det uttalas också att brottsoffer- och kvinnojourerna utför ett värdefullt arbete som förtjänar stöd i olika former och att utskottet utgår från att jourerna även fortsättningsvis erhåller bidrag ur brottsofferfonden. Utskottet har gjort liknande uttalanden i betänkandet angående anslaget till rättsväsendet för budgetåret 1998 bet. 1997/98:JuU1 s.78.

Utredningen, helt delar utskottets uppfattning, har i avsnittet

som

brottsofferfonden föreslagit att fonden skall tillföras ytterligare om medel och att dessa medel skall tillföras de ideella organisationerna. Fondens skall enligt vad utredningen föreslagit ökas genom

resurser att brottsofferavgiften höjs från 300 kr till 500 kr och bidrag ur fonden skall i fortsättningen kunna lämnas till löpande verksamhet utan krav på att det föreligger särskilda skäl. Genom en sådan höjning kommer ytterligare cirka 7 miljoner kr per år att tillföras de ideella organisatio-

nema.

Utredningen tar härefter frågan hur det föreslagna tillskottet till

upp de ideella organisationerna skall användas.

Fler anställda brottsojferassistenter

Det framgår de lämnade redogörelserna för de ideella organisatio-

av

att har svårt att hålla jourerna bemannade så att den som nerna man vänder sig dit kan få direkt personlig kontakt. Det framstår således

angeläget att tillgängligheten ökar. Kvinnoj ourerna synes generellt som ha bättre tillgänglighet än brottsofferjourerna genom att det finns

en betydligt fler anställda hos kvinnojourerna, för närvarande 75 heltidsanställda att jämföras med 25 hos brottsofferjourerna. Både brottsofferjourer och kvinnojourer har emellertid behov av ytterligare anställda brottsofferassistenter.

BOJ har framfört till utredningen att det för att en brottsofferjour skall fungera på ett kvalitativt acceptabelt sätt är nödvändigt att det finns sarnordningsfunktion, dvs. anställd brottsofferassistent.

en en Brottsofferassistenten har ett praktiskt ansvar för den löpande verksamheten och anställningen innebär ökad tillgänglighet för brottsoffren. Idag är det oftast telefonsvarare som möter brottsof-

en fren när de ringer. Assistenten också för att de ideellt arbetande

svarar stödpersonerna får erforderligt stöd i sitt arbete med att hjälpa och stödja brottsoffer. De anställda även för rekrytering och

svarar utbildning av stödpersoner.

Ideella organisationer m.m. 251

Enligt BOJ bör sikt erforderliga medel avsättas för anställning av en brottsofferassistent hel- eller halvtid. Uppskattningsvis skulle det behövas cirka 75 brottsofferassistenter fördelade på 110 brottsofferjourer.

Om denna ambition inte anses vara realistisk med hänsyn till kostnaderna, menar BOJ att det som alternativ bör tillkomma en samordningsfunktion länsvis, en länsassistent. Denne skall i princip inneha samma uppgifter som de lokalt anställda brottsofferassistenterna. Utöver dessa uppgifter skulle länsassistenten kunna medverka vid utbildning och stödpersonsträffar vid de övriga jourerna i länet. Vid de brottsofferjourer i länet som inte har någon brottsofferassistent skulle respektive jours inkommande samtal vidarekopplas till den jour där länsassistenten har sin arbetsplats. Assistenten tar emot samtalen och meddelar att en stödperson kommer att ringa upp. Assistenten kontaktar därefter en stödperson vid den aktuella jouren och överlämnar ärendet. Med en länscentral kan öppethållandet öka till 30 timmar per vecka, dvs. sex timmar per dag. Med detta arbetssätt skulle en länsassistent kunna ge hjälp och service till alla jourer i länet.

BOJ menar att arbetsgivaransvaret för länsassistenten bör innehas av BOJ för att markera att den anställda tillhör jourerna i länet och inte den lokala jour där den anställde är placerad. De anställda skulle med en sådan ordning få samma instruktioner och service. Dessutom skulle man vinna administrativa fördelar genom att löneutbetalningar koncentrerades till enhet. Det praktiska handledarskapet skulle

en handhas av respektive regionråd.

Placeringen länsassistenten bör enligt BOJ avgöras med hänsyn

av till de brottsofferassistenter finns ute i organisationen. Det är inte

som lämpligt att placera länsassistenten på de orter där det i dag finns en anställd brottsofferassistent. En lämplig placeringsort kan vara den ort där länspolismyndigheten har sitt säte. Finns det en brottsofferassistent på den orten kan länsassistenten i stället lämpligen placeras på den ort i länet som har flest innevånare/flest brott mot brottsbalken.

BOJ har vidare anfört att det är viktigt att de brottsofferassistenter som finns i dag och där respektive jour erhåller bidrag från kommunerna kan vara kvar med kommunalt bidrag. Dessa assistenter arbetar enbart med den lokala jouren. De nya tjänsterna, länsassistenterna, skulle svara för service och stöd hela länets brottsofferjourer och ha sitt arbete förlagt till länscentralen. Det bör inte bli någon konkurrens mellan de båda arbetsformerna.

BOJ har beräknat att kostnaderna för att anställa 75 brottsofferassistenter kan uppskattas till sammantaget 25 200 000 kr per år om man utgår från 1998 års löneläge. Till detta kommer engångskostnader för

l 600 000 kr. Årskostnaden för viss utrustning om uppskattningsvis

252 Ideella organisationer m.m.

att anställa 24 länsassistenter kan enligt BOJ uppskattas till 7 770 000 och kostnaden för utrustning till 500 000 kr.

Ett annat förslag har framförts till utredningen är att hjälpen

som och stödet till kriminalitetens offer skall utformas inom ramen för en statlig modell eftersom de ideella organisationerna måste ses som ett komplement till samhällets övriga insatser. Enligt det förslaget bör en

statlig tjänstemannagrupp inrättas med yrkestiteln brottsofferassiny

Grundutbildningen bör utgöra psykolog- alternativt bestent. en teendevetar- eller socionomutbildning kompletterad med en 20poängsutbildning inom ämnesområdet viktimologi brottsofferkunskap. Inledningsvis bör cirka 25 brottsofferassistenter rekryteras med ansvarsområde för enskild kommun, del kommun eller ett antal

en av kommuner. Brottsoffermyndigheten föreslås som arbetsgivare och därmed ytterst ansvarig för verksamheten.

Utredningen delar tidigare nämnts uppfattningen att det är

som angeläget att tillgängligheten till de olika organisationerna ökas. Frågan är på vilket sätt detta bör ske. De förslag som har lämnats till utredningen är intressanta och bör övervägas noga.

Det förslag BOJ har lämnat påminner i sin konstruktion om

som hur Victim Support i England och Wales är organiserat, dvs. ett statligt stöd till den nationella organisationen vilket stöd fördelas de lokala jourerna.

Inledningsvis finner utredningen att BOJ förslag om 75 anställda

:s brottsofferassistenter är för kostsamt för att kunna realiseras för

närvarande.

BOJ alternativa förslag länsassistenter och det andra förslaget

:s om

brottsofferassistenter utredningen har redovisat ovan liknar om som varandra. De skiljer sig dock på en avgörande punkt; BOJ anser att assistenten skall anställd organisationen medan enligt det andra

vara av förslaget assistenten skall vara statligt anställd.

Det finns för- och nackdelar med båda anställningsformerna. En statligt anställd assistent kan antas innebära en garanti för att verksamheten samtliga brottsoffer och en slags kvalitetssäkring. Det är

gagnar emellertid betydelsefullt att de ideella organisationerna är just ideella och frivilliga och inte får karaktären myndigheter. Utredningen vill

av i detta sammanhang hänvisa till justitieutskottet uttalande bet. 1996/97:JuU1 83 brottsofferjourernas styrka ligger i att de

s. att bygger på att ideellt och frivilligt mänskligt engagemang och på att de inte har det författningsreglerade förhållningssätt som myndigheter mäste ha. Vidare uttalades att utskottet för närvarande inte har några tankar på staten eller kommunerna skall ta över ansvaret för den

att verksamhet brottsofferjourerna bedriver. Det kan också påpekas

som

justitieutskottet nyligen uttalat bet. 1997/98:JuU1 s. 78 att man att

Ideella organisationer m.m. 253

med kontinuerliga statliga driftsbidrag nännar sig en Organisationsform som i en alltför hög grad företer likheter med regelstyrda myndigheter. Utredningens uppfattning är att statligt anställda brottsofferassistenter inte är någon godtagbar lösning.

Är det då lämpligt med länsassistenter är anställda BOJ

som av En ordning med länsassistenter skulle på det sätt som BOJ framfört

öka tillgängligheten till brottsofferjourerna och troligen även förbättra deras verksamhet i övrigt. Emellertid skulle en sådan ordning ta i anspråk samtliga de resurser som tillskapas genom en höjning av brottsofferavgiften. Övriga ideella organisationer som arbetar med stöd till brottsoffer skulle således inte få del av det tillskottet, vilket vore olyckligt. Man skulle dock kunna tänka sig en länsassistent med en mer allmän samordningsfunktion som inte inskränkte sig till att ge brottsofferjourerna service. Assistenten skulle kunna slussa brottsoffer till den organisation som bäst kan tillgodose brottsoffrets behov av hjälp och stöd. Även sådant kan dock medföra nackdelar.

ett system Vid diskussioner med utredningens referensgrupp har det framkommit att de lokala jourerna är mycket självständiga och att det kan vara svårt att få ett fungerande samarbete på lokal nivå. Från ROKS har framförts att de lokala kvinnojourerna troligen skulle göra motstånd mot ett samarbete. Enligt uppgift har det prövats att ha en delad assistent för brottsoffer- och kvinnojour i Linköping. Detta fungerade emellertid inte, vilket troligen berodde jourernas skilda ideologiska uppfattningar. Både BOJ och ROKS har emellertid uttalat sig positivt för ett samarbete riksplanet.

Ett annat problem med länsassistenter är att behovet av assistenter är mycket varierande. I vissa län med liten befolkning och inte så hög brottslighet kan det enligt utredningen befaras att assistenten inte skulle få full sysselsättning. I andra län, främst storstadslänen, skulle en länsassistent troligen inte vara tillräcklig för att fylla behovet. Det finns också en risk för att de kommuner som i nuläget bidrar med kostnaden för anställda skulle dra in sitt bidrag om länsassistenter anställdes generellt. Vidare kan det befaras att anställda länsassistenter medför att de ideellt arbetande drar ned på sitt arbete på grund av de inte längre känner sig lika behövda som tidigare, trots att assistentens funktion inte konkurrerar med stödpersonernas. Denna risk skall dock inte överdrivas.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts utredningen att en

anser

generell ordning med länsassistenter inte bör införas. Utredningen anser i stället att de jourer som vill samverka bör samman och hos brottsofferfonden ansöka om medel för att anställa en brottsofferassistent eller annat sätt ordna sin verksamhet så att tillgängligheten ökar. Fonden kommer att kunna lämna ett bidrag till sådan löpande

254 Ideella organisationer m.m.

verksamhet, reglerna för bidrag ändras det sätt som utredningen om har föreslagit i avsnittet brottsofferfonden. Med en sådan ordning om kommer assistenterna att kunna placeras där behovet finns. Det blir

inte heller risk att de kommuner som nu ger bidrag till jourer samma anställd brottsofferassistent drar in dessa bidrag med hänvisning för en till assistenterna skall bekostas andra. Vidare innebär en sådan att av lösning även andra ideella organisationer än brottsofferjourer kan att få del de ytterligare utredningen föreslår skall tillföras av resurser som brottsofferfonden. Vid ansökningarna bör det beaktas och premieras lokala ideella organisationer arbetar med stöd brottsoffer, om som kvinnojourer och brottsofferjourer, att samarbeta så att de t.ex. avser kan utnyttja assistenten. Även brottsoffer- och gemensamt om kvinnojourer har delvis olika inriktning borde de ändock kunna

samarbeta i detta avseende. Det finns exempel på samverkansprojekt

bl.a. i Västerdalarna.

Samarbete mellan de ideella organisationerna

Det flera skäl angeläget att de ideella organisationer som arbetar är av med brottsofferstöd samarbetar. Den ekonomiska aspekten har nämnts tidigare det är naturligtvis inte minst värdefullt för brottsoffren men på så de får större möjlighet att komma i kontakt med den sätt att organisation bäst kan hjälpa dem samarbete förekommer. som om Utredningen föreslår i avsnitt 4.5.4 att användningen av stödskall öka och stödpersonerna skall få ersättning för utlägg personer att och inkomstförlust under rättsprocessen. Vidare görs den bedömningen det inte skulle stödja funktionen stödperson man skapade en att om särskild efter mönster det systern som finns inom

organisation av

kriminalvården för s.k. lekrnannaövervakare. Utredningen anser i

stället att det är bättre lösning att stödja frivilligorganisationerna en ekonomiskt så rekrytering och utbildning stödpersoner i deras att av regi kan utvecklas och förbättras, bl.a. så sätt att utbildningen av

stödpersoner sker gemensamt. Det självfallet viktigt stödpersonerna får en adekvat utär att så de kan målsägande det stöd och den hjälp som de bildning att ge behöver. Den utbildning för stödpersoner bedrivs brottsoffersom av och kvinnojourer framstår för utredningen ändamålsenlig. Det som skulle dock många gånger fördel, i vart fall vissa delar av vara en om utbildningen kunde ske Detta gäller särskilt på mindre gemensamt. där antalet stödpersoner rekryteras och som skall ha orter som fortbildning olika slag är begränsat. Utbildningsmoment som bl.a. av kunskaper polisens, åklagarmyndigheternas, domstolarnas, om

Ideella organisationer m.m. 255

försäkringsbolagens och Brottsoffermyndighetens verksamhet framstår

för utredningen som lämpliga att samordna oavsett om organisationerna har skild ideologisk eller annan inriktning. Som tidigare nämnts sker sådant utbildningssamarbete mellan brottsoffer- och kvinnojouren i Växjö.

9 Andra för att stärka

åtgärder

brottsoffrens ställning

9.1 Kronofogdemyndighetens underrättelseskyldighet till mâlsägande m.m.

1 Gällande rätt

Den 1 juli 1994 infördes nya bestämmelser i bl.a. utsökningsbalken för att underlätta för mâlsäganden att få ut ett tilldömt skadestånd. Den

ordningen innebär att målsägande, som är fysisk person, inte nya en själv behöver ta initiativ till att frågan verkställighet tas upp. Att

om ändringen begränsades till fysiska personer berodde enligt förarbetena prop. 1993/94:143 53 på att juridiska personer ansågs ha bättre

s. möjlighet att ta vara på sin rätt än enskilda människor som har utsatts för brott. I förarbetena anförs vidare att den föreslagna ordningen kanske kan bidra till att de dömda blir mer villiga att betala frivilligt eftersom de vet att saken sannolikt kommer att bli ett ärende hos kronofogdemyndigheten vid utebliven betalning vilket medför en extra kostnad för den dömde.

Enligt 2 kap. 2 § femte stycket utsökningsbalken behöver den som vill söka verkställighet hos kronofogdemyndigheten av en dom eller

exekutionstitel inte in exekutionstiteln, om denna är en dom annan ge eller ett strafföreläggande som på grund av föreskrift i lag eller annan författning har översänts från domstol eller en myndighet. Enligt

en 25 § förordningen 1990:893 underrättelse om dom i vissa

a om brottmål m.m. skall domstolen självmant när mâlsäganden är en fysisk

sända kopia av den lagakraftvunna domen till kronofogperson en demyndigheten i den region där den tilltalade har sitt hemvist. Motsvarande gäller beträffande ett godkänt strafföreläggande, 10 § strafföreläggandekungörelsen 1970:60. Om en dom översänts till kronofogdemyndigheten skall myndigheten enligt 2 kap. 3 § andra stycket utsökningsförordningen 1981:981 kontakta mâlsäganden för besked denne vill ansöka verkställighet och hjälpa mâlsäganden

om om med en sådan ansökan.

Enligt 2 kap. 1 § första stycket utsökningsbalken kan en ansökan

verkställighet göras muntligen eller skriftligen. En muntlig om ansökan skall enligt 2 kap. 3 § första stycket utsökningsförordningen upptecknas av kronofogdemyndigheten.

258 Andra åtgärder för att stärka brottsojjfrens ställning

Det bör också nämnas att enligt 15 § förordningen 1992: 1094 om avgifter vid kronofogdemyndigheterna är sökanden i mål om utmätning för vad tilldömts någon efter talan om enskilt anspråk

som grund brott befriad från skyldigheten att betala någon avgift.

av Grundavgiften, uppgår till 500 kr eller i de flesta fall 1 000

som - kr skall i stället betalas av den dömde gäldenären.

9.1.2 Brottsofferutredningens enkätundersökning

Utredningen har skickat ut en enkät till landets kronofogdemyndighe-

vilken besvarats praktiskt taget samtliga myndigheter. Nedan ter, av följer sammanställning myndigheternas svar på utredningens

en av frågor.

Fråg 1 Vilka rutiner finns för utsändandet brev till málsäganden med

av förfrågan denne vill ansöka om verkställighet Bifoga en kopia av

om det brev Ni använder jämte ansökningsformulär.

I samtliga myndigheter att de skickar ut Riksskatte-

stort sett uppgav verkets blanketter Skadestånd i brottmål, är själva underrättelsen,

som och Ansökan verkställighet så snart domen har diarieförts. En del

om myndigheter har lagt till vissa upplysningar på framför allt underrättelseblanketten. Någon myndighet har utformat en egen underrättelse.

Fråg 2 Hur många breven med förfrågan besvaras

mrocent av

Svaren från myndigheterna varierar mellan 20-99 procent. Vissa myndigheter har försökt räkna fram exakt siffra genom att studera

en

viss tidsperiod medan andra har gjort en uppskattning. De allra en flesta ligger dock i intervallet 40--60 procent oavsett be-

svaren räkningsmetod. Det bör nänmas att egentlig statistik saknas. En av de myndigheter har kommenterat frågan har anfört bl.a. att många

som målsäganden att de avstår från att söka verkställighet på grund

anger

rädsla för repressalier. En myndighet har angett att cirka tio av annan procent breven kommer i retur med adress okänd.

av

Andra åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning 259

Fråg 3 Hur många av svaren, i de fall verkställighet begärs, leder till någon verkställighetsåtgärd Vilket blir resultatet av dessa åtgärder

Svaren på denna fråga är mycket varierande. En del myndigheter har sagt sig inte kunna eftersom statistik saknas, vissa myndigheter

svara har gjort uppskattningar och andra har försökt att göra en mer exakt beräkning.

De myndigheter som har svarat i procentsatser har angett att målsäganden får full betalning genom verkställighet eller frivillig betalning i mellan 16-40 procent av fallen. Vissa myndigheter har anfört att verkställighetsåtgärder endast sker i begränsad omfattning. Flera myndigheter har påpekat att det är vanligt med delbetalningar liksom att återkallelse sker. De anger vidare att det är vanligast att verkställigheten sker genom utmätning i lön och i överskjutande skatt.

Några myndigheter har påpekat att det som regel är svårt att driva in pengar från personer som har dömts för brott. Dessa personer saknar inte sällan inkomst och ibland även bostad. De saknar således utmätningsbara tillgångar. Det är vidare ofta fråga om unga personer med en allmänt dålig social situation och stora skulder sedan tidigare.

Fråga 4 I vilken utsträckning sker muntliga ansökningar om verkställighet Hur går rent praktiskt en sådan ansökan till

- -

Också här har svaren varit mycket skiftande. Enligt vissa myndigheter förekommer inte muntliga ansökningar över huvud taget. De allra flesta har svarat att det förekommer i mycket begränsad omfattning. Några myndigheter har uppgett att omkring 50 procent av ansökning-

är muntliga. Slutligen har ett par myndigheter svarat att ansökarna ningarna till övervägande del är muntliga. Muntliga ansökningar görs oftast på telefon. Det framkommer svaren att myndigheterna har

av olika tolkningar av vad som avses med en muntlig ansökan.

Fråg 5 Har det skett någon förändring av antalet ansökningar om verkställig-

dom på skadestånd sedan nyordningen infördes den I juli 1994 het av

I stort sett samtliga myndigheter anför att det är en markant ökning eller i vart fall en ökning av antalet ansökningar. En myndighet har påpekat att antalet ansökningar om verkställighet av dom skade-

260 Andra åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning

stånd generellt har ökat men att ökningen främst avser fysiska personer.

Fräg 6 Vad har nyordningen kommit att innebära för a målsäganden, b kronofogdemyndigheten och c gäldenären Hur uppfattar målsäganden att kronofogdemyndigheten tar kontakt genom brevet med förfrågan om verkställighet

Vad gäller frågan om vad nyordningen har inneburit för målsäganden har myndigheterna svarat att det varit en positiv förändring. De har framhållit att fler söker verkställighet eftersom det har blivit lättare

att målsäganden själv inte behöver ta initiativet. Vidare anförs genom att många målsäganden hör sig till myndigheten för att få upp-

av lysningar och att detta troligen underlättas av att de vet vilken tjänsteman de skall fråga efter. Några myndigheter har framhållit att målsäganden har större möjlighet att få betalt eftersom indrivningen

nu sker snabbare.

Flera myndigheter har emellertid påpekat att vissa målsäganden blir

över att det framgår kuvertet att brevet är från kronofogarga av

demyndigheten.

För kronofogdemyndighetens del har i princip alla myndigheter svarat att nyordningen har inneburit merarbete i form av bl.a. diarieföring, telefonförfrågningar och besök. Vissa myndigheter har emellertid påpekat att positiv följd nyordningen är att ansökningarna nu i

en av större utsträckning än tidigare är kompletta.

För gäldenärens del har myndigheterna svarat att nyordningen medfört att det blir ett större tryck" på dem och att domen blir "uppföljd i skadeståndsdelen. Flera myndigheter påpekar att många gäldenärer blir upprörda eftersom de att de inte fått chans att betala frivilligt

anser en och på så sätt slippa grundavgiften. Detta skulle enligt myndigheterna tyda på dålig information till gäldenären.

Fråga 7 Synpunkter på de aktuella bestämmelserna, deras tillämpning och eventuella förslag till förändringar.

Flera myndigheter har kommit med förslag förbättringar av Riksskatteverkets blankett Skadestånd i brottmål. Myndigheterna anser att

Andra åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning 261

blanketten behöver innehålla fler upplysningar som bl.a.

att verkställigheten är kostnadsfri för målsäganden, --

att verkställigheten inte garanterar att målsäganden fâr betalt eftersom det beror på den dömdes betalningsförrnåga,

att det krävs att personbevis som visar vem som är målsman om målsäganden är under 18 âr och

att det finns möjligheter att få brottsskadeersättning. -

Rent allmänt har kronofogdemyndigheterna framfört att informationen om vad som gäller för verkställighet bör bli bättre och lämnas tidigare. Flera myndigheter har vidare framfört önskemål om att det vid rättegången i samband med domen informeras om vad som gäller för indrivning av skadestånd. Detta är av betydelse för både målsäganden och den dömde. Någon myndighet har framfört att information om verkställigheten skulle kunna lämnas Domstolsverkets blankett Hur man överklagar som alltid bifogas domen.

Det har också från flera myndigheter framhållits att den dömde bör få chans att betala frivilligt. Detta gäller särskilt vid låga skade-

en ståndsbelopp eftersom grundavgiften ofta blir högre än det utdömda skadeståndet.

Från någon myndighet har framförts att det skulle kunna övervägas

domen skulle kunna skickas till kronofogdemyndigheten innan den om har vunnit laga kraft. Enligt 3 kap. 6 § utsökningsbalken får en dom

huvudregel verkställas oberoende av om den vunnit laga kraft. Ett som sådant förfarande skulle förkorta verkställighetstiden.

För att förenkla handläggningen har någon myndighet föreslagit att domarna borde kunna överföras till kronofogdemyndigheten på ADBmedium.

Det har från någon myndighet anförts att alla juridiska personer inte borde vara undantagna. Myndigheten påpekar att vissa småföretagare är att jämställa med enskilda människor.

Någon myndighet har framfört att nyordningen har inneburit mycket merarbete som ger ett dåligt verkställighetsresultat.

262 Andra åtgärder för att stärka brottsojjfrens ställning

9.1.3 Utredningens överväganden och förslag

År 1994 genomfördes reform syftade till underlätta för

en som att målsäganden att få ut ett tilldömt skadestånd. Reformen innebär att en målsägande, som är fysisk person, inte själv behöver ta initiativ till att frågan om verkställighet tas upp. Domen eller strafföreläggandet skickas direkt till kronofogdemyndigheten som sedan underrättar målsäganden. Någon tillförlitlig uppföljning har dock inte gått att genomföra eftersom det saknas statistik som särskilt visar de mål där underrättelse sker. Riksskatteverket bör ges i uppdrag att se till att statistiken förbättras i detta avseende. Vidare bör Riksskatteverket få i uppdrag att ta fram bättre och mer lättförståeliga blanketter för kronofogdemyndigheternas underrättelser till målsäganden och för ansökan om verkställighet. Domstolsverket och Riksskatteverket bör få i uppdrag att utarbeta informationsmaterial om verkställlighetsförfarandet som skall ges till både målsäganden och den dömde i samband med domen.

Enkätsvaren från kronofogdemyndigheterna ger ett allmänt intryck av att myndigheterna är hjälpsamma och tillmötesgående mot målsägandena. I departementspromemorian Brottsoffren i blickpunkten åtgärder

för att stärka brottsoffrens ställning Ds 1993:29 s. 79 anges att det framgår 4 § förvaltningslagen 1986:223 att myndigheten skall

av lämna upplysningar, vägledning, råd och annan hjälp som målsäganden kan efterfråga och att detta därför inte behöver regleras särskilt i utsökningsförordningen. Utredningen delar den uppfattningen och anser således att någon särskild bestämmelse om serviceskyldighet inte krävs.

Har då syftet med 1994 års reform att underlätta för målsäganden att få ut sitt skadestånd kunnat nås

Som framgått av redovisningen av kronofogdemyndigheternas enkätsvar saknas statistik som särskilt visar de mål där underrättelse sker till målsäganden. En sådan statistik är nödvändig som underlag för en uppföljning av den tidigare reformen och de ändringar som kan komma att genomföras i framtiden. Riksskatteverket bör ges iuppdrag att se till att statistiken täcker de nämnda målen.

Myndigheterna har i princip samstämmigt angett att nyordningen har inneburit en positiv förändring för målsäganden eftersom han eller hon inte själv behöver ta initiativet till verkställigheten. Vidare har

nu i stort sett alla myndigheter framfört att antalet ansökningar har ökat. Detta bör tas till intäkt för att reformen i vart fall delvis har uppfyllt sitt syfte att underlätta för málsägande att ut sitt skadestånd.

Det förslag till utvidgning av underrättelseförfarandet till vissa

Andra åtgärder för att stärka brottsomens ställning 263

juridiska i princip småföretagare som någon myndighet

personer - har föreslagit kan ha visst fog för sig. Förfarandet skulle emellertid medföra svåra gränsdragningsproblem. Utredningen anser därför inte

sådan utvidgning är praktiskt genomförbar. att en

Av enkäten framgår att drygt hälften av målsägandena inte har besvarat kronofogdemyndighetens förfrågan om verkställighet. Det kan givetvis finnas olika förklaringar till de uteblivna svaren. Enligt en av de större myndigheterna kommer cirka tio procent av utskicken i retur med adress okänd. Vad kan ligga bakom uteblivna svar

som armars kan bara spekulera Troliga orsaker skulle kunna vara att

man målsägandena inte förstår meddelandet, att de på grund av rädsla eller liknande inte vill ha verkställighet, att de vill lägga hela saken bakom sig eller att de har gjort med den dömde. Det är inte uteslutet att

upp

hel del har svårt att ta till sig informationen eller tycker att en förfarandet verkar krångligt och därför eller av liknande anledning låter bli att begära verkställighet. Om det förhåller sig så att många målsägande inte vill söka verkställighet grund av rädsla för repressalier är detta beklagligt. Utredningen kommer i ett senare avsnitt att behandla frågor rör hot och våld mot målsägande och

som vittnen.

När det sedan gäller frågan i vilken utsträckning som målsägandena rent faktiskt får betalt genom verkställigheten eller genom en, mot bakgrund verkställighetshotet, "framtvingad frivillig betalning är

av det svårare att göra någon bedömning. Någon egentlig statistik finns

tidigare har nämnts inte och myndigheternas svar har varit som mycket varierande. Utredningen tror dock att man kan utgå från att det ökade antalet ansökningar också medfört att ett större antal målsägande än tidigare får ut sina skadestånd.

Även 1994 års ändringar i stort har varit till fördel för

om brottsoffren ñnns det emellertid vissa åtgärder av mer praktisk natur

skulle kunna medföra att reformen fick ännu större genomslagssom kraft.

Till början vill utredningen ta fasta vad kronofogdemyndig-

en heterna nästan samstämmigt framhållit i sina enkätsvar, nämligen att underrättelsen till målsäganden bör innehålla och därmed bättre

mer information. Den underrättelse som skickas från kronofogdemyndigheten bör kompletteras med uppgifter om

att verkställigheten är kostnadsfri, -

att verkställigheten inte garanterar betalning eftersom den är beroende den dömdes förmåga att betala och

av

personbevis visar är vårdnadshavare skall skickas

att som vem som med målsäganden är under 18 år.

om

Vidare bör kronofogdemyndigheten informera målsäganden om att

264 Andra åtgärder för att stärka brottsojfrens ställning

denne även kan vända sig till sitt försäkringsbolag och därefter till Brottsoffermyndigheten om ett verkställighetsförsök inte gett resultat.

Det är också angeläget att underrättelsen utformas ett sätt som gör den enkel att läsa. Det är även viktigt att underrättelsen innehåller den aktuelle tjänstemannens namn och telefonnummer. Det framgår av enkätsvaren att så oftast sker vilket säkert gör det lättare för målsäganden att kontakta myndigheten. Av enkäten framgår även att underrättelser lämpligen bör skickas i ett neutralt kuvert.

Den ansökningsblankett som har utarbetats av Riksskatteverket och som de flesta myndigheter skickar med underrättelsen bör förenklas. Den är onödigt komplicerad och torde avhålla en hel del från att ansöka om verkställighet. En förenklad ansökningshandling underlättar inte bara för målsäganden utan kan även avlasta myndigheterna eftersom antalet förfrågningar om hur blanketten skall fyllas i bör minska.

Det bör uppdras Riksskatteverket att utarbeta nya blanketter för underrättelse till målsäganden och för ansökan om verkställighet efter de riktlinjer som utredningen nu har angett.

Information om verkställighetsförfarandet bör emellertid ske redan i samband med rättegången och domen.

I departementspromemorian Brottsoffren i blickpunkten åtgärder

för att stärka brottsoffrens ställning Ds 1993:29 s. 79 anförs att det i samband med att domen i målet sänds till parterna är lämpligt att skriftlig information om verkställighetsförfarandet bifogas. Det anges vidare att Domstolsverket bör ges i uppdrag att ta fram sådant informationsmaterial. I propositionen som föregick lagändringarna prop. 1993/94:143 s. 52 anges som exempel att till den dom som skickas till målsäganden kan bifogas en broschyr som beskriver hur han eller hon kan förfara den dömde inte betalar frivilligt. Det har

om enligt uppgift från Domstolsverket inte framställts något sådant särskilt informationsmaterial om verkställighetsförfarandet som det talas om i förarbetena.

Vikten information kan inte nog betonas. Det är i första hand

av angeläget att Domstolsverket utför det uppdrag om information till målsägande som anges i förarbetena till 1994 års reform.

Det är emellertid även viktigt att information om förfarandet lämnas till den dömde så att han får klart för sig vad han riskerar om han inte betalar frivilligt. Som har framkommit vid enkätundersökningen är det inte ovanligt att den dömde är okunnig om hur han skall gå till väga för att betala frivilligt och därmed undvika ett verkställighetsförfarande med ökade kostnader till följd. Att sådan information ges till den dömde får även anses vara till förmån för brottsoffren eftersom dessa i flera fall kan komma att få en frivillig och därmed

Andra åtgärder för att stärka brottsojjfrens ställning 265

snabbare betalning. Det förefaller lämpligt att domstolen skickar information till den dömde frivillig betalning men det är även om tänkbart informationen kommer från kronofogdemyndigheten. I att varje fall bör undvika målsägandens adress för den man att uppge dömde. Informationen bör innehålla anvisning om att den frivilliga en betalningen kan ske till kronofogdemyndigheten för vidarebefordran

till mâlsäganden. Utredningen således att information om verkställighetsförmenar farandet bör till både mâlsäganden och den dömde i samband med ges domen. Det bör uppdras Domstolsverket eller Riksskatteverket att utarbeta lämpligt informationsmaterial. Det kan slutligen nämnas att Brottsoffermyndigheten under år 1997 utformat underrättelseblad till mâlsäganden där man har beaktat de ett synpunkter har framkommit under utredningens arbete. Detta blad som har via Domstolsverket spritts till domstolarna för att, om domstolen så finner lämpligt, bifogas den dom som sänds till mâlsäganden. Domstolsverket bör överväga bladet kan användas även i fortsättom ningen eller i varje fall använda det som förlaga.

9.2 Bistånd till brottsoffer utomlands

9.2. 1 Inledning

I detta avsnitt behandlas reglerna rättshjälp till brottsoffer om utomlands liksom de regler gäller ekonomiskt bistånd till svenska som medborgare har blivit utsatta för våldsbrott utomlands. som

9.2.2 Gällande rätt

Rättshjälp i utlandsangelägenheter

Möjligheten få rättshjälp i angelägenheter som skall behandlas att utomlands är huvudregel starkt begränsad. Endast om det finns som särskilda skäl får rättshjälp beviljas den är bosatt här, 11 § 5 p som rättshjälpslagen 1996:1619. Denna bestämmelse har överförts oförändrad i sak från den tidigare rättshjälpslagen. Praxis har varit mycket restriktiv. Enligt prop. 1993/94:26 s. 34 kan de fall där rättshjälp har beviljats delas i två grupper. Den ena gäller ärenden rör statusfrâgor, dvs. frågor om äktengruppen som

skapsskillnad, vårdnad barn, medborgarskap m.m. I sådana

om ärenden har särskilda skäl ansetts föreligga främst då det har varit

266 Andra åtgärder för att stärka brottsoffrens ställning

fråga om att tillvarata barns intressen. Den andra gruppen utgörs av ärenden med humanitärt inslag, ex. ärenden som gällt skadestånd grund av nazistisk förföljelse eller återförening av familjemedlemmar.

I den dåvarande rättshjälpslagen 1972:429 infördes den l april 1994 en bestämmelse om att en rättsökande som har utsatts för sexualbrott utomlands och som är bosatt i Sverige kan beviljas rättshjälp utan krav på särskilda skäl. En motsvarande regel finns nu i 21 § rättshjälpslagen 1996: 1619 där det föreskrivs att rättshjälp får beviljas i en angelägenhet som skall behandlas utomlands om saken gäller ett brott mot den rättssökande som motsvarar brott enligt 6 kap. brottsbalken och om den rättssökande har behov av de förmåner som rättshjälpen innebär.

Det regleras inte särskilt i Iagtexten vilka förmåner som skall utgå vid rättshjälp i allmänhet i angelägenheter som skall behandlas utomlands. Av tidigare förarbeten framgår att de förmåner som kan bli aktuella hänför sig till utomprocessuell utredningskostnad och biträdeshjälp. Det förutsätts att biträdet i princip sköter ärendet från Sverige och i samband med rättegång eller annan inställelse anlitar ett platsombud.

När det gäller rättshjälp i utlandsangelägenhet angående sexualbrott mot den rättssökande finns det en särreglering i den nya lagen. Den nya generella regeln om rättshjälpens förhållande till rättsskyddet gäller inte i dessa mål, vilket framgår av 21 § andra stycket. Av detta stadgande framgår även att rådgivning inte är en förutsättning för att rättshjälp skall beviljas i dessa fall. Vidare gäller enligt den nya rättshjälpslagen att behovet av biträdeshjälp skall vara avgörande för om rättshjälp skall beviljas. I nu aktuella angelägenheter skall dock rättshjälp även i fortsättningen kunna beviljas även om den rättssökande har behov av enbart ekonomisk hjälp.

De förmåner som hittills har följt med rättshjälp i denna typ av utlandsangelägenheter bör enligt förarbetena också fortsättningsvis gälla. De ändringar som gjordes år 1994 iden tidigare rättshjälpslagen innebar bl.a. att förmånerna i utlandsärenden för den som har utsatts för sexualbrott utökades så att målsägandens inställelsekostnader ersattes, förutsatt att målsäganden kallats till förhandling. 122 § första stycket i den nya lagen anges att staten i dessa fall betalar kostnaderna för biträde och sådan bevisning och utredning som har varit nödvändig för att ta tillvara den rättssökandes rätt samt kostnaderna för resa och uppehälle för den rättssökande eller hans eller hennes ställföreträdare och för vårdare eller annan som måste anlitas i samband med inställelse inför domstol eller annan myndighet i den främmande staten. Av detta följer att begränsningen till 100 timmar i fråga om biträden inte gäller för dessa slags utlandsärenden och inte heller är kostnader för

Andra åtgärder för att stärka brottsojfrens ställning 267

utredning begränsade till 10 000 kr. I 22 § första stycket också att staten ersätter ovan angivna anges kostnader endast i den mån dessa inte täcks genom någon försäkring eller ersätts domstol eller myndighet iden främmande staten. av annan

Ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet

Reglerna i lagen 1973: 137 ekonomiskt bistånd till svenska medom borgare i utlandet omfattar ändringar år 1994 numera också genom dem i utlandet har blivit utsatta för våldsbrott. Dessa har enligt som lagens 4 § första stycket rätt beskickning eller konsulat få a att av sådant ekonomiskt bistånd i anslutning till brottet som behövs för att de skall kunna till sin rätt. Tidigare omfattade lagen inte ta vara svenska medborgare utsatts för brott utomlands. Ett begränsat som ekonomiskt bistånd kunde dock lämnas med stöd av lagen till en svensk medborgare råkat i nöd eller annan svårighet utomlands. som Syftet med 1994 års ändringar enligt förarbetena prop. var 1993/94:26 43 ff. i princip att jämställa brottsoffer med den s. personkrets, framför allt frihetsberövade personer, som redan omfattades lagen så att brottsoffren fick rätt till ekonomiskt bistånd av iden utsträckning behövdes för att de skulle få ett tillfredsställansom de rättsskydd. Genom avgränsningen till offer för våldsbrott kom t.ex. offer för sexualbrott, misshandelsbrott och vissa rånbrott att få ett

förbättrat skydd. I förarbetena att bestämmelsen endast tar sikte på sådant anges biståndsbehov uppstår i anslutning till brottet, dvs. i ett inledande som skede. Biståndet bör vidare för att den har blivit utsatt för ges som våldsbrott skall kunna till sin rätt. Enligt lagens 4 a § andra ta vara stycket får biståndet omfatta kostnader för utredning och bevisning samt ersättning till ombud eller tolk. Genom bistånd skall lämnas det behövs föreligger det inte att om någon skyldighet för utlandsmyndigheterna att länma bistånd, om biståndet kan fås annat sätt. Ett skäl kan att personen i fråga vara har försäkring täcker de aktuella kostnaderna. Vidare framgår en som lagens 9 § att bistånd inte skall lämnas i den mån bistånd kan av erhållas från annan stat. Lagens 5 § innebär för den har blivit utsatt för våldsbrott a som utomlands och har fått bistånd enligt 4 § att biståndet i de allra som a flesta fall kommer att kostnadsfritt. Endast om det föreligger vara särskilda skäl skall biståndet återbetalas till staten. I förarbetena har särskilda skäl t.ex. att de uppkomna kostnaderna beror på som angetts den återbetalningsskyldiges vårdslöshet eller försummelse eller egen

268 Andra åtgärder för att stärka brottsojjfrens ställning

den bistándsberâttigade inte godtar ett kompetent och lämpligt ombud som utlandsmyndigheten erbjuder utan i stället kräver att få ett mycket dyrare ombud.

9.2.3 Genomförda utvärderingar

Som framgår av redogörelsen för gällande rätt gjordes år 1994 vissa ändringar i lagen om allmän rättshjälp och lagen om bistånd till svenska medborgare i utlandet. I samband med att utredningen tillsattes fick Domstolsverket i uppdrag att undersöka i vilken omfattning offer för brott utomlands har beviljats rättshjälp med tillämpning av de nya regler som infördes år 1994 och kostnaderna i dessa rättshjälpsärenden. Utrikesdepartementet skulle undersöka tillämpningen av de nya bestämmelserna i lagen om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet.

Rättshjälp i utlandsangelâgenheter

Domstolsverket har redovisat sitt uppdrag i rapporten Målsägandebiträde en utvärdering av tillämpningen av lagen om målsägandebiträ-

de m.m. DV rapport 1996:2.

Ansökningar om allmän rättshjälp i nu aktuellt hänseende handläggs av Rättshjälpsmyndigheten. Av rapporten framgår att myndigheterna har kunnat identifiera endast två ärenden där de nya reglerna tilllämpats. Ärendena inkom under år 1994.

Det ena ärendet gällde en våldtäkt begången i Barbados. Målsäganden var en i Sverige bosatt kvinna, född är 1957. Allmän rättshjälp beviljades och ärendet är numera avslutat. Kostnaderna för rättshjälpen uppgick till 13 043 kr inklusive mervärdesskatt, varav 5 610 kr avsäg arvode till rättshjälpsbiträde i Sverige, 3 582 kr arvode till platsombud och 3 851 kr inställelsekostnad för mâlsäganden.

Det andra ärendet avsåg en våldtäkt i Nya Zeeland. Målsäganden är en i Sverige bosatt kvinna, född år 1966. Allmän rättshjälp har beviljats men enligt rapporten har några kostnader ännu inte debiterats i ärendet.

Vad gäller reformens ekonomiska konsekvenser uppskattades dessa i förarbetena till lagändringen till en kostnadsökning om O,5-1 miljon kr.

Som framgår ovan har kostnaderna hittills varit mycket blygsamma. Enligt Domstolsverkets rapport bör man inte dra några längtgående slutsatser härav. Det konstateras att ansökningarna om allmän

1998:40 Andra åtgärder för att stärka brottsojjfrens ställning 269 SOU

rättshjälp i den aktuella typen angelägenhet är ovanliga och att

av

marginella belopp. Ä kostnaderna stannat vid i sammanhanget

- andra sidan förhåller det sig sannolikt så att denna typ av ärenden till sin karaktär är högst olikartade och att kostnaderna i ett enskilt ärende kan uppgå till avsevärda belopp. Kostnadsituationen torde därför, enbart på grund någon eller några få beviljade ansökningar, kunna

av förändras radikalt. Den uppskattning gjordes i samband med

som reglernas tillkomst har emellertid hittills inte visat sig vara tilltagen i

underkant.

I rapporten anförs på 58 följande slutsatser. "Vad slutligen avser

s. de utvidgade möjligheterna för brottsoffer utomlands att erhålla allmän rättshjälp, förutsatte lagstiftaren att reglerna skulle tillämpas restriktivt. Undersökningsmaterialet i denna del är ytterst begränsat

- som

i fall inte underlag för att påstå att reglerna kommit att

ger vart tillämpas lagstiftaren icke avsett sätt. Reglerna har enligt

ett av uppgift från Rättshjälpsmyndigheten tillämpats i två ärenden och

kostnader för denna form rättshjälp har hittills varit statens av marginella.

Regeringen har beslut den 22 augusti 1996 överlämnat

genom Domstolsverkets rapport i denna del till utredningen.

Ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet

Utrikesdepartementet har genomfört undersökning av bistånd till

en brottsoffer enligt lagen 1973: 137 ekonomiskt bistånd till svenska

om medborgare i utlandet Undersökningen har gått till på det sättet

m.m.

samtliga beskickningar och karriärkonsulat i ett cirkulär har att anmodats redovisa någon i Sverige bosatt person, som har

att om

för våldsbrott inom myndighetens verksamhetsområde, har utsatts beviljats bistånd för kunna tillvarata sin rätt. Vidare anmodades

att myndigheterna att även redovisa sådana fall där någon sökt men inte beviljats sådant bistånd, vilka skälen för detta varit och om utlandsmyndighetens personal fungerat stödperson. Myndigheterna

som instruerades också ålder, kön och personliga omständigheter

att ange i övrigt beträffande de rättssökande liksom de förmåner som utgått.

Undersökningen har redovisats i promemoria daterad den 7

en februari 1996. Av promemorian framgår framförallt att fallen har varit få. Nedan följer redogörelse för de fall som redovisats.

en

Ambassaden i Caracas har meddelat att svensk kvinna, som år

en

för våldtäkt på Barbados, vid andra rättegång i målet 1992 utsattes en

ägde den 11 april 1994 stödperson fick en svensk som rum som kvinna bosatt Barbados. Stödpersonen tjänstgjorde 29 timmar och

270 Andra åtgärder för att stärka brottsojfrens ställning

fick ett arvode på USD 20 per timme.

Ambassaden i London har rapporterat att en ambassadtjänsteman under år 1995 varit Stödperson för en ung flicka som utsattes för våldtäkt och inkallats till rättegång. Hon begärde att få en Stödperson då hon fann det svårt att nytt konfronteras med våldsverkaren. På grund av att den åtalade inte infann sig i tid uppsköts efter flera timmars väntan rättegången till en senare tidpunkt och ambassaden kommer åter att ställa upp som stöd för brottsoffret.

Ambassaden i Paris har redovisat ett fall. En ung kvinna född år 1975, som arbetade som au pair i Madrid, våldtogs i en park hösten 1994. Hon tog samma dag, som var en lördag, kontakt med ambassaden. Jourhavande tjänsteman, en kvinnlig utsänd assistent, tog hand om flickan i sin bostad och kontaktade modern i Sverige. Vidare kontaktade hon generalkonsuln som följde med till sjukhus, jourdomstol och polis för att göra anmälan. Flickan hade en försäkring varför ambassaden kontaktade SOS och inga kostnader för läkarundersökning och samtal med psykolog uppstod för staten.

Generalkonsulatet i New York har meddelat att man har handlagt ett fall där två unga kvinnor som delade bostad hösten 1995 våldtogs av en man som bröt sig in hos kvinnorna. Kvinnorna var försäkrade och ansökte inte om ekonomiskt bistånd men de fick personligt stöd dygnet runt under en veckas tid av en kvinnlig tjänsteman. Generalkonsulatet bevakar skadeståndsprocessen.

Ambassaden i Santa Fe de Bogota har redovisat att man i sex månader från den 14 december 1994-12 maj 1995 handlagt ett ärende med två kidnappade anställda vid företaget Skanska.

Övriga 85 utlandsmyndigheter har inte haft några fall att redovisa.

9.2.4 EU-projekt om stöd till brottsoffer

En ansökan från Justitiedepartementet till EU om medel för att finansiera ett projekt om stöd till brottsoffer har bifallits.

Enligt ansökningen är syftet med projektet att

kartlägga vilka möjligheter till hjälp och stöd som finns för dem som utsätts för brott under tillfällig vistelse i ett annat medlemsland än hemlandet,

sammanställa en allmän beskrivning av stödet till brottsoffer i de olika medlemsländerna med särskild inriktning på stödet till dem som tillfälligt uppehåller sig i landet,

skapa underlag för att samordna medlemsländernas insatser för dem som har utsatts för brott utanför hemlandet,

skapa underlag för ett samarbete mellan medlemsstaterna som kan -

Andra åtgärder för att stärka brottsojjfrens ställning 271

förbättra och utveckla stödet till brottsoffer, särskilt för dem utanför

hemlandet, skapa underlag för information om stöd och hjälp. -

Projektet skall enligt ansökningen resultera i rapport med en beskrivning det stöd och hjälp ges till brottsoffer i de en av som femton medlemsstaterna, analys behovet vidare åtgärder i form samarbete mellan en av av av medlemsländerna och /eller insatser från EU, förslag på tänkbara åtgärder kan förbättra stödet till brottsoffer som och utveckla samarbetet mellan medlemsländerna. Projektet administreras Brottsoffermyndigheten. av

9.2.5 Utredningens överväganden

Utredningen har behandlat de regler rättshjälp i utlandsangeläom genheter och ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet ändrades år 1994. Reglernas tillämpning har år 1996 som undersökts Domstolsverket vad gäller rättshjälp och av Utrikesav departementet avseende annat ekonomiskt bistånd. Utredningen

konstaterar att det endast finns ett fåtal ärenden av båda kategorioch det därför inte meningsfullt att för närvarande göra erna anser någon ytterligare undersökning.

Vad gäller rättshjälp i utlandsangelägenheter framgår av Domstolsverkets fallen är mycket få. Rättshjälpsmyndigheten har rapport att upplyst under år 1997 har ytterligare endast fyra ansökningar om att inkommit. Ett fall avsåg skadeståndstalan grund av mord på en en anhörig i Grekland och ansökningen avslogs. Två de andra fallen av gällde två kvinnor skulle föra skadeståndstalan i Indien och i som dessa fall beviljades rättshjälp. I det sista fallet, gällde en kvinna som för sexualbrott i Australien, beviljades rättshjälp. som hade utsatts Anm. Det fall där ansökningen avslogs är inte hänförligt till de

särskilda bestämmelser gäller den utomlands har blivit utsatt som som för sexualbrott. Med beaktande endast två ärenden har tillkommit sedan av att Domstolsverket gjorde sin utvärdering får de slutsatser redovisas som i verkets fortfarande giltiga. Att göra någon ytterligare rapport anses utvärdering med hänsyn till det mycket begränsade underlag som finns

utredningen inte nödvändigt. Den nya rättshjälpslagen anser vara 1996:1619 innebär inte någon ändring i sak. Det finns därför inte heller på grund denna lagstiftning skäl att göra några ytterligare av

272 Andra åtgärder för att stärka brottsojfrens ställning

överväganden.

Beträffande ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet gör sig delvis samma synpunkter gällande som för rättshjälp i utlandsangelägenheter. De fall som redovisas är så få att det inte kan hållas för troligt att det den senaste tiden tillkommit ytterligare fall i någon större utsträckning. Enligt utredningens mening framstår det därför i nuläget inte som meningsfullt att göra en ytterligare undersökning med en därpå följande utvärdering.

I förarbetena till 1994 års ändringar i lagen 1973:137 om ekonomiskt bistånd till svenska medborgare i utlandet m.m. prop. 1993/94:26 anges att det inte enbart är ekonomiskt bistånd som behövs för att förstärka brottsoffrens situation i utlandsärenden. Detta framkom bl.a. vid en hearing som hölls i Justitiedepartementet den 6 december 1990. Där efterlystes ett större engagemang från utlandsmyndigheternas sida och ökade möjligheter att få hjälp i form av såväl personligt som juridiskt stöd. Det anförs vidare i förarbetena att man skulle kunna tänka sig att ålägga ambassader och konsulat en större beredskap för att hjälpa människor som har utsatts för våldsbrott men att dessa och andra näraliggande frågor av praktisk natur inte lämpar sig för reglering i lag. Närmare föreskrifter i dessa delar och om tillämpningen av bestämmelserna kan i stället meddelas av regeringen eller, efter regeringens bestämmande, av Utrikesdepartementet.

I Utrikesdepartementets rättshandbok anges i avsnittet om bistånd till brottsoffer att brottsoffret ofta behöver inte bara juridiskt utan även personligt stöd. Vid de utlandsmyndigheter som ofta kommer i kontakt med offer för våldsbrott kan det därför vara lämpligt att någon tjänsteman vid behov åtar sig rollen som s.k. stödperson.

Vidare ges som allmänt råd till stödpersoner och övriga berörda att de skall behandla brottsoffret med respekt och visa hänsyn till den situation som vederbörande har råkat Där sägs också att brottsoffrens aggressivitet oftast beror på den traumatiska händelse som de har drabbats av och att det därför är viktigt att inte bemöta aggressivitet med aggressivitet.

I rättshandboken uttalas vidare att ett brottsoffer givetvis har behov av att få förståelse för sitt lidande och sina problem och att det därför vore olyckligt om vederbörande stödpersoner och andra berörda saknade tid och intresse för offrets berättelser och upplyste den drabbade om att det saknas resurser för att beivra brottet. Det betonas också att det är angeläget att brottsoffret får en kontinuerlig information om hur hans eller hennes ärende handläggs. Det sägs vidare att den som fungerar som stödperson vid en utlandsmyndighet åtminstone i initialskedet bör följa brottsoffret till läkare, polis, åklagare, advokat och andra berörda. I handboken föreskrivs även att

Andra åtgärder för att stärka brottsojfrens ställning 273

brottsoffret bör erbjudas hjälp med hotellbeställning, hemresa och andra praktiska göromål.

Beträffande handläggningsrutiner sägs i handboken att sökanden skall fylla i särskild blankett för ansökan ekonomiskt/juridiskt

en om bistånd och att utlandsmyndigheten vid behov skall bistå med detta.

Av den redovisning lämnats Utrikesdepartementet framgår

som av att personligt stöd olika sätt många gånger lämnas, vilket enligt utredningens mening kan väl så viktigt som ekonomisk hjälp. De

vara råd lämnas i departementets rättshandbok framhåller också

som betydelsen personligt stöd vilket är i enlighet med lagstiftarens

av intentioner. Någon ytterligare reglering av detta område finner utredningen därför inte nödvändig.

Till det anförts kommer även den kartläggning m.m. som

som ovan

EU:s medlemsländer. Även det skall genomföras beträffande om projektet är begränsat till EU-länderna och inte direkt tar sikte på den lagstiftning behandlats i detta avsnitt, bör det kunna ge ett bättre

som underlag för att utvärdera lagändringarna om bistånd till offer för brott utomlands än vad finns för närvarande. De effekter som

som reformerna inneburit bör då kunna bedömas och utvärderas i ett bredare perspektiv vad gäller EU:s medlemsländer.

Sammanfattningsvis utredningen mot bakgrund av som

anser anförts att ytterligare utredningsåtgärder eller överväganden av

ovan Brottsofferutredningen inte behöver göras beträffande bistånd till brottsoffer utomlands.

9.3 Lagstiftningen rättspsykiatrisk vård

om

1 Inledning

Det finns vissa bestämmelser i lagen 1991:1129 om rättspsykiatrisk vård LRV berör brottsoffer. Tvängspsykiatrikommittén dir.

som 1995:140 har i uppdrag att bl.a. analysera och utvärdera nuvarande regler i LRV med avseende på sarnhällsskyddet, däribland reglerna vid utskrivning, permission och s.k. frigång samt deras tillämpning. Utredningen kommer därför endast ta frågor vårdinrättningens

upp om underrättelseskyldighet till målsäganden och åklagarens skyldighet att komma in med yttrande i vissa mål.

274 Andra åtgärder för att stärka brottsojfrens ställning

3.2 Underrättelseskyldigheten till målsäganden

Om en patient genomgår rättspsykiatrisk vård som är förenad med särskild utskrivningsprövning skall chefsöverläkaren enligt 28 § LRV ge målsäganden möjlighet att begära att bli underrättad om patienten har avvikit, skrivits ut samt vid utevistelser. Förutsättningen för att målsäganden skall ges denna möjlighet är att brottet och övriga omständigheter gör det påkallat. Om målsäganden vill bli underrättad skall underrättelsen ske så möjligt. Är det fråga

snart som om en underrättelse i anledning av ett beslut skall underrättelsen ske innan patienten länmar vårdinrättningen. Enligt paragrafens andra stycke få en underrättelse lämnas utan att målsäganden har begärt det om det finns särskilda skäl.

Bestämmelsen i första stycket motiveras i förarbetena prop. 1990/91 :58 s. 205 med att det är angeläget att den som har utsatts för t.ex. ett allvarligt våldsbrott inte skall hamna i en sämre situation när det gäller samhällets stöd och skydd för att förhindra ny brottslighet av samme gärningsman, om denne överlämnas till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning som brottspåföljd i stället för att dömas till fängelse. Det kan anmärkas att för de fängelsedömda reglerades vid den tiden kriminalvårdens underrättelseskyldighet till målsäganden i Kriminalvårdsstyrelsens allmänna råd ARK 1988:5 om information från Kriminalvårdsverket till den som utsatts för våldsbrott eller hot om våld.

Som nämnts skall det för att chefsöverläkaren skall ta kontakt

ovan med målsäganden och efterhöra om denne vill ha information vara påkallat med hänsyn till det begångna brottet och övriga omständigheter. Enligt förarbetena prop. 1990/91:58 s. 327 f. avses i första hand att patienten har gjort sig skyldig till ett grovt våldsbrott mot målsäganden och att omständigheterna är sådana att det med hänsyn till målsägandens säkerhet ter sig befogat att denne får information. Det anges vidare att även i de fall där det inte kan sägas föreligga någon beaktansvärd risk för något sådant brott kan det av omsorg om målsägandens person vara motiverat att denne får information. Rätten att få information är inte beroende av den prövning som chefsöverläkaren skall göra en målsägande som själv tar kontakt med

vårdinrättningen har också rätt till den information som anges i paragrafen.

Inforrnationsskyldigheten utvidgades genom en lagändring år 1992 till att omfatta även fall då patienten lämnat sjukvårdsinrättningen utan tillstånd eller inte återvänt sedan tiden för tillståndet gått ut eller om tillståndet har återkallats, dvs. rymt eller uteblivit. förarbetena prop. 1991/92:59 s. 31 underströks vikten av att underrättelsen sker så

Andra åtgärder för att stärka brottsojfrens ställning 275

möjligt. Tidigare låg ansvaret för att underrätta målsäganden snart som i dessa situationer på polisen inom för den normala som ramen polisverksamheten skall lämna målsäganden den information och det skydd som kan behövas med hänsyn till omständigheterna.

lagstiftningsärende infördes bestämmelsen i paragrafens

I samma andra stycke nämligen att målsägande inte har begärt det får en som underrättas det föreligger särskilda skäl. I förarbetena prop. om 1991/92:59 31 f. att skälen för att underrätta en målsägans. angavs den patient har rymt eller uteblivit från vårdinrättningen kan om att en lika starka beträffande målsägande inte uttryckt önskemål vara en som eller förklarat sig inte vilja ha sådan information. Med särskilda om skäl situationer när det är överhängande risk för att patienten menas kommer att utöva våld mot målsäganden eller annat sätt utsätta målsäganden för betydande fara. Det påpekas i förarbetena prop. 1991/92:59 33 att bestämmelsen inte innebär någon inskränkning s. i polisens skyldigheter och möjligheter att lämna målsäganden den information och det skydd kan behövas med hänsyn till omsom ständigheterna.

9.3.3 Åklagarens skyldighet att inkomma med yttrande

Enligt 22 § andra stycket LRV skall rätten i vissa mål rör särskild som

utskrivningsprövning, det inte är uppenbart obehövligt, ge

om åklagaren i det mål där beslutet rättspsykiatrisk vård har meddelats om tillfälle sig innan vissa beslut meddelas. Om det finns att yttra särskilda skäl kan åklagare tillfälle att yttra sig. De en annan ges beslut är frågor tillstånd att vistas utanför vårdinom avses om rättningens område, överlämnande till chefsöverläkaren att besluta om sådant tillstånd, medgivande för chefsöverläkaren att ge om om tillstånd till vistelse utanför vårdavdelningen inom vårdinmen rättningens område eller upphörande av vården. om Riksåklagaren har meddelat föreskrifter och allmänna råd om handärenden enligt 20 och 22 §§ LRV RÄC 1:119 I föreläggningen av skrifterna och allmänna råden behandlas åklagarens skyldigheter om den tilltalade har dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild

utskrivningsprövning. Det att syftet med yttrandet från åklaga-

anges risken för den dömde skall återfalla i brott blir tillräckligt ren är att att belyst. Åklagaren förutsätts i dessa fall framföra även målsägandens synpunkter. I föreskrifterna anges att det är viktigt att åklagaren tar kontakt med målsäganden och redovisar dennes synpunkter i frågor direkt berör denne. Där också att det självfallet bör som anges respekteras målsäganden inte vill ha någon kontakt i frågor som om

276 Andra åtgärder för att stärka brottsojjfrens ställning

rör patienten. Åklagaren bör, om möjligt i samband med huvudförhandlingen i målet, upplysa målsäganden om de regler som gäller beträffande särskild utskrivningsprövning och fråga målsägande om denne vill beredas tillfälle att lämna synpunkter.

Normalt skall ett mål av nu aktuellt slag avgöras inom åtta dagar från anhängiggörandet. Tiden som åklagaren har på sig för att avge ett yttrande är därför mycket kort. I de allmänna råden anges att olika omständigheter, t.ex. att målsäganden inte kan nås, kan medföra att åklagaren inte kan avge ett fullständigt yttrande inom den förelagda tiden. Åklagaren bör i ett sådant fall om möjligt avge yttrande i de delar som kan redovisas. Om det inte är möjligt att dela upp yttrandet bör åklagaren begära förlängd tid för att avge yttrande.

9.3.4 Ett J O-ärende

Justitieombudsmannen JO har i ett beslut den 23 april 1997 Dnr 3387-96 tagit upp tillämpningen av 28 § LRV. Anmälaren var en kvinna vars före detta make dömts till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning för hot mot bl.a. henne. I anmälan angavs att mannen i vissa fall hade beviljats permissioner som hon inte underrättats om alternativt underrättats om med alltför kort varsel. Av ärendet framgår bl.a. att kvinnan i många fall underrättats om permissioner först samma dag som permissionen påbörjats, att det av journalen inte alltid framgår om underrättelser har lämnats, att underrättelse om en dom om vårdens omedelbara upphörande inte skett inom föreskriven tid och att det vid ett permissionstillfälle inte lämnats någon underrättelse.

I JO:s bedömning anges att syftet med skyldigheten att underrätta målsäganden i den aktuella situationen är att denne skall ges möjlighet att vidta de åtgärder som han eller hon önskar för att t.ex. undgå att bli uppsökt av den dömde. JO uttalade att det mot bakgrund av vad som förekommit i ärendet fanns skäl att överväga om inte i t.ex. förordningen 1991:1472 om psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård bör tas in en föreskrift som innefattar skyldighet att i patientjournalen dokumentera dels målsägandens önskemål om att erhålla underrättelse, dels fullgörandet av denna skyldighet.

Anmälaren har även riktat kritik mot åklagarmyndighetens handläggning av ärendet. Kritiken går i huvudsak ut att åklagaren inte har kontaktat målsäganden i samband med att denne yttrat sig över bl.a. den dömdes permissioner. Denna del av anmälan handläggs som ett särskilt ärende Dnr 4237-1996. I åklagarmyndighetens remissyttrande har bl.a. anförts att den tid som åklagaren har på sig

Andra åtgärder för att stärka brottsojjfrens ställning 277

för att yttra sig är oftast är alldeles för kort. Beslut i ärendet har ännu inte meddelats.

9.3.5 Utredningens överväganden

Med hänsyn till att Tvångspsykiatrikommittén dir 1995:140 ser

över frågor gäller underrättelseskyldigheten till målsäganden

som

lämnar utredningen inte något förslag i dessa frågor.

Utredningen att det är väsentligt att målsäganden i rimlig tid får

anser de underrättelser lagen föreskriver och får tillfälle att framföra sin

som synpunkter. Tvångspsykiatrikommittén som inom kort kommer att lägga fram sitt slutbetänkande enligt uppgift över frågor om gäller

ser underrättelseskyldigheten till målsäganden. Utredningen finner därför inte anledning att ytterligare behandla lagstiftningen om rättspsykiatrisk vård.

9.4 Kriminalvårdens underrättelseskyldighet till

målsäganden m.m.

9.4. 1 Inledning

Den 1 juli 1994 infördes bestämmelse i 35 § lagen 1974:203 om

en kriminalvård i anstalt KvaL som ger målsäganden rätt att, om han eller hon har begärt det, bli underrättad bl.a. den intagne avviker

om eller vistas utanför anstalten. Bestämmelsen tillkom i syfte att stärka brottsoffrens ställning.

Tidigare fanns, nämnts i avsnitt 9.3.2, föreskrifter om infor-

som mation till målsägande hade utsatts för våldsbrott eller hot om

som våld i Kriminalvârdsstyrelsens allmänna råd ARK 1988:5. Enligt dessa föreskrifter skulle behovet sådan information undersökas så

av snart den dömde påbörjat sin straffverkställighet. Kontakt skulle tas med målsäganden samt i förekommande fall med polisen, åklagaren och sociala myndigheter. Information till målsäganden fick ske även

den intagne motsatte sig det, och informationen skulle omfatta om bl.a. permissioner, rymning och tidpunkt för frigivning. Kontakten med målsäganden skulle ett skriftligt meddelande. Därefter

tas genom fick målsäganden skriftligen bekräfta om han eller hon ville ha information beträffande den intagnes vistelser utanför anstalt.

278 Andra åtgärder för att stärka brottsojfrens ställning

9.4.2 Gällande rätt

I 35 § första stycket KvaL föreskrivs att om en intagen avtjänar straff för ett brott som har riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid, skall målsäganden tillfrågas om han eller hon vill bli underrättad om i vilken kriminalvårdsanstalt den intagne befinner sig, den intagnes förflyttning till öppen anstalt, permissioner och vistelser utanför anstalten enligt 32-34 §§, frigivning, rymning eller uteblivande efter permission. Enligt andra stycket skall underrättelsen beträffande frigivning länmas i lämplig tid före frigivningen och i andra fall så tidigt som möjligt.

I förarbetena till bestämmelsen prop. 1993/94: 143 s. 49 anges att det bl.a. mot bakgrund av underrättelseskyldigheten om utevistelser m.m. i fråga om rättspsykiatrisk vård fanns skäl att lagreglera underrättelser angående intagen i kriminalvårdsanstalt. Bestämmelsen borde tydligare än vad som gäller i fråga om underrättelser vid rättspsykiatrisk vård precisera i vilka fall underrättelseskyldigheten skulle gälla. Den borde således begränsas till att gälla i de fall den intagne avtjänar straff för ett brott som har riktat sig mot någons liv, hälsa, frihet eller frid. I övrigt hänvisades till den reglering som gäller inom den rättspsykiatriska vården och till de utfärdade allmänna råden.

9.4.3 Ett JO-ärende

Justitieombudsmannen J O har relativt nyligen prövat innebörden och omfattningen av kriminalvårdens underrättelseskyldighet till målsägande. Ärendet avsåg underlåtenhet från kriminalvårdsanstalten

en Norrköping att underrätta målsägandena när en för mord livstidsdömd

hade s.k. lufthålspermission. JO konstaterar i sitt beslut den 28 person maj 1997 Dnr 2581-1996 att 35 § KvaL enligt sin ordalydelse inte ger utrymme för att underlåta tillfråga målsäganden om denne vill bli underrättad bl.a. den intagnes vistelse utanför anstalt. Anstalten

om kunde därför inte ungå kritik för att den inte i ett tidigare skede än som skett hade tillfrågat målsägandena om de önskade information i de avseenden anges i paragrafen. JO menade dock att bestämmel-

som sens innehåll inte utgjorde något hinder för att de underrättelser som lämnas utformas på ett med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall lämpligt sätt. Enligt JO var det emellertid uppenbart att det kan uppstå ett flertal olika problem vid tillämpningen av bestämmelsen och att dessa inte synes ha uppmärksammats i samband med att bestämmelsen infördes.

I anledning av tillämpningsproblemen och JO:s beslut har Krimi-

Andra åtgärder för att stärka brottsojjiens ställning 279

nalvårdsstyrelsen inkommit med framställning till Justitiedeparte-

en mentet ändring reglerna rörande kriminalvårdens under-

om av rättelseskyldighet till målsägande.

9.4.4 Propositionen Ändringar i kriminalvårds-

lagstiftningen, m.m.

I propositionen Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen, m.m. 1997/ 98:95 görs beträffande kriminalvårdens underrättelseskyldighet till målsäganden följande överväganden.

Underrättelseskyldigheten bör liksom i dag avse den som har drabbats brott mot liv, hälsa, frihet eller frid. Härmed avses

av förutom brott enligt 4 och 6 kap. brottsbalken andra brott där

våld, hot våld eller frihetsberövande ingår eller kan ingå som ett

om moment i gärningen, främst t.ex. rån, grovt rån, egenmäktighet med barn, utpressning och skadegörelse samt allmänfarliga brott enligt

grov 13 kap. brottsbalken, vissa brott mot allmän ordning enligt 16 kap. brottsbalken och våld eller hot mot tjänsteman.

Underrättelseskyldigheten bör vidare utvidgas till att avse alla fall där intagen kan vistas utanför anstalten utan bevakning. Den bör

en därför gälla också vid vistelser utanför anstalt enligt ll, 14 § andra stycket, 37 och 43 §§ KvaL.

Underrättelseskyldigheten bör också förses med vissa restriktiva undantag. Det första undantaget bör gälla när en planerad vistelse utanför anstalten på grund bevakning eller andra förhållanden har

av

sådan utformning att underrättelse framstår om uppenbart en en obehövlig. Här i första hand lufthålspermissioner som säker-

avses hetsmässigt kan jämställas med vistelse i anstalt eller en transport mellan olika anstalter och där permissionen sker på en plats där det framstår ytterst osannolikt att målsäganden kommer att befinna

som sig, i Även andra noggrant bevakade utevistelser bör

t.ex. ute naturen. kunna omfattas undantaget från underrättelseskyldigheten. En

av förutsättning bör dock vara att utevistelsen inte kommer att äga rum på den ort eller i närheten den ort där mâlsäganden bor. Skulle den

av intagne avvika under den bevakade permissionen gäller naturligtvis underrättelseskyldigheten fullt ut.

Det andra undantaget tar sikte på när en underrättelse kan befaras medföra fara för den intagnes liv eller hälsa. Det kan t.ex. gälla i fall där mâlsäganden tillhör ett rivaliserande MC-gäng eller om det annars finns konkret hotbild från målsäganden eller någon i dennes

en omgivning.

280 Andra åtgärder för att stärka brottsojjfrens ställning

I vissa fall kan det finnas skäl att modifiera informationen till målsäganden efter omständigheterna i det enskilda fallet och t.ex. underlåta att lämna upplysningar om tid och plats för en utevistelse. Ett sådant fall kan vara om målsäganden tidigare har utsatt den intagne för trakasserier utan att det kan befaras föreligga någon fara för dennes liv eller hälsa. Även i andra fall kan det finns skäl att modifiera informationen med hänsyn till den intagnes personliga förhållanden. Som JO har uttalat i det tidigare berörda beslutet medger visserligen redan den nuvarande regleringen att det i olika hänseenden görs modifieringar i informationen till målsäganden. För tydlighets skull och för att undvika onödiga tillämpningsproblem bör detta emellertid framgå av bestämmelsen.

I en annan proposition Vissa reformer av påföljdssystemet prop. 1997/98:96 föreslås bl.a. att sluten ungdomsvård skall införas som en ny frihetsberövande påföljd. I författningsförslaget till lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård föreslås en bestämmelse om underrättelse till målsägande. Bestärnrnelsens innehåll är i huvudsak detsamma som den föreslagna ändringen av kriminalvårdens underrättelseskyldighet i 35 § KvaL.

9.4.5 Utredningens överväganden

De förslag underrättelse till målsäganden om en intagens

om utevistelser som har lämnats i propositionerna Ändringar i kriminalvårdslagstiftningen, m.m. och Vissa reformer av pâföljdssystemet åsidosätter inte målsägandenas befogade intressen av att få information.

Utredningens överväganden i fråga om kriminalvårdens underrättelseskyldighet utgår naturligt från vilka regler som kan krävas från brottsoffersynpunkt. Även med den utgångspunkten får det dock

anses motiverat att modifiera den uppenbarligen svårtillämpade bestämmelsen i KvaL på det sätt som föreslås i propositionen. Utredningen anser att förslagen kan lösa tillämpningsproblem utan att man åsidosätter brottsoffrens befogade intresse av att bli underrättade om en intagens utevistelser. Detsamma gäller beträffande förslaget om underrättelseskyldighet vid verkställighet av sluten ungdomsvård.

10 Åtgärder i anledning av hot mot

målsägande och vittnen

10.1 Inledning

I detta kapitel behandlas olika frågor som rör åtgärder i anledning av våld och hot mot målsägande och vittnen. Inledningsvis redogörs för de regler och åtgärder finns för att på olika sätt skydda målsägan-

som de och vittnen. Bl.a. redovisas de straffbestämmelser m.m. som skyddar målsägande och vittnen, begränsningar av utlämnande av målsägande och vittnens personuppgifter, olika former av fysiskt skydd samt möjligheterna till skydd för förföljda personer inom folkbokföringen. Vidare redogörs för ett par rapporter från Riksåklagaren som behandlar säkerhet och skydd för bevispersoner. Kapitlet innehåller också beskrivning av ett vittnesskyddsprogram

en i England. Därefter behandlas frågan omfattningen av hot och

om andra övergrepp mot målsägande och vittnen. Vidare behandlas frågan

anonymitet för målsägande och vittnen. Kapitlet avslutas med om överväganden och förslag.

Utredningen har genomfört en enkätundersökning för att utröna bl.a. i vilken utsträckning hot och våld mot målsägande och vittnen förekommer, antalet övergrepp har ökat de senaste åren och om

om övergreppen har ändrat karaktär. Enkäter har skickats till polis, åklagare, domstolar och Sveriges Advokatsamfund. Utredningens undersökning har varit avsedd uppföljning av tidigare gjorda

som en undersökningar. En sammanställning av enkätsvaren återfinns i bilagorna 2-5.

Utredningen har även inhämtat upplysningar om vilka regler som gäller för målsägande och vittnen i Danmark, Finland och Norge. En sammanfattning av dessa uppgifter finns i bilaga 7.

10.2 Straffbestämmelser m.m. till skydd för

målsägande och vittnen

I 17 kap. 10 § brottsbalken finns en straffbestämmelse som ger målsägande och vittnen ett särskilt skydd mot våld eller hot om våld. Den med våld eller hot våld angriper någon för att denne hos

som om domstol eller myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt

annan

282 Åtgärder anledning av hot mot målsägande och vittnen

vittnesmål eller eljest vid förhör avgett utsaga eller för att hindra honom från sådan åtgärd döms för övergrepp i rättssak. Detsamma gäller den som med annan gärning som medför lidande, skada eller olägenhet eller med hot om sådan gärning angriper någon för det han avlagt vittnesmål eller eljest avgett utsaga vid förhör hos myndighet eller för att hindra honom från att avge sådan utsaga.

Straffet för övergrepp i rättssak, som skärptes den 1 juli 1997, är för normalgraden böter eller fängelse i högst två år. För grovt brott är straffet fängelse lägst ett år och högst sex år.

Även andra straffbestämmelser i brottsbalken ett skydd för

ger målsägande och vittnen. Det gäller främst bestämmelserna i 3 och 4 kap. brottsbalken om brott mot liv och hälsa samt frihet och frid. Vissa personförföljelser, t.ex. återkommande brev, telefonuppringningar och liknande, kan inte alltid hänföras till det straffbara området. För att åstadkomma ett skydd för personer som förföljs eller trakasseras tillkom år 1988 lagen om besöksförbud 1988:688 som gör det möjligt att meddela förbud för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person. Gällande bestämmelser om besöksförbud finns redovisade i avsnitt 4.1.3.

Det kan nämnas att bestämmelsen i 30 § lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt gör det möjligt att begränsa en intagens möjligheter att använda telefon bl.a. om det kan vara till skada för annan.

10.3 Begränsning av utlämnande av personuppgifter

Enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen 1980:100 är förundersökningar i princip hemliga bl.a. på grund av att förundersökningen skall kunna bedrivas effektivt. I 9 kap. 17 § första stycket samma lag föreskrivs att sekretess gäller under förundersökning i brottmål bl.a. för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden om det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller

uppgiften röjs. Vidare föreskrivs i andra stycket att sekretess men om också gäller för en anmälan eller utsaga från enskild om det kan antas att fara uppkommer för att någon utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs. Den misstänkte och dennes försvarare har dock enligt 23 kap. 18 § rättegångsbalken rätt att fortlöpande ta del av vad som förekommit vid förundersökningen, om det inte är till men för utredningen. Om åtal väcks har den misstänkte och försvararen rätt att pâ begäran få avskrift av förundersökningsprotokollet.

en

När förundersökningsprotokollet lämnas in till domstolen i samband

Åtgärden anledning av hot mot målsägande och vittnen 283

med att åtal väcks hävs i de flesta fall sekretessen enligt 9 kap. 17 § första stycket sekretesslagen. Sekretessen enligt bestämmelsens andra stycke kvarstår dock enligt 12 kap. l § sekretesslagen. Om det kan antas att det vid en domstolsförhandling kommer att förebringas en sekretessbelagd uppgift får rätten enligt 5 kap. 1 § rättegångsbalken förordna att förhandlingen skall hålla inom stängda dörrar, om det är

synnerlig vikt att uppgiften inte röjs. Domstolen kan också under av vissa förutsättningar förordna om att sekretess skall gälla för vissa uppgifter i domen, jfr 12 kap. 3 och 4 §§ sekretesslagen. Sekretessen innebär enligt 14 kap. 5 § andra stycket sekretesslagen inte någon begränsning i parts rätt enligt rättegångsbalkens regler att få del av

en alla omständigheter som domstolen grundar sitt avgörande på.

För att förbättra skyddet för målsägande och vittnen infördes den 1 juli 1994 bestämmelser i rättegångsbalken som innebär att uppgifter om målsägandes och vittnens ålder, yrke och bostadsadress inte i onödan skall framgå av handlingar som delges den tilltalade samt att målsägande och vittnen endast i de fall det behövs skall tillfrågas om sådana personuppgifter innan de hörs i domstolen. Dessa bestämmelser innebär en begränsning av möjligheterna att på ett enkelt sätt få del av målsägandes och vittnens personuppgifter. För att den misstänkte skall få del av uppgifterna krävs att han särskilt begär det.

10.4 Personligt stöd för målsägande och vittnen

Den 1juli 1988 infördes lagen 1988:609 om målsägandebiträde som ger målsägande möjlighet att under vissa förutsättningar få ett juridiskt biträde vid förundersökningen och rättegången. Lagens gällande bestämmelser redovisas i avsnitt 4.1.5. I det avsnittet redogörs även för målsägandes rätt att åtföljas av en stödperson. Utredningens överväganden och förslag vad gäller frågor om målsägandebiträde och stödperson återfinns i avsnitt 4.5.4.

I departementspromemorian Vittnen och målsägande i domstol Ds 1995:1 35 ff. föreslogs att för vissa särskilt utsatta vittnen borde

s. införas möjlighet för domstolen att förordna en särskild Stödperson,

en ett vittnesbiträde. Det anfördes vidare att uppgiften att hjälpa vittnen i brottmål i första hand skall ligga polis och åklagare. En viktig uppgift för vittnesbiträdet borde enligt promemorian vara att närvara i domstolen under vittnesförhöret. Vidare borde biträdet bistå vittnet med praktiska såsom kontakt med myndigheter med

arrangemang anledning att vittnet behöver ansöka om personligt skydd inför eller

av efter rättegången eller begära identitetsbyte sedan vittnesmålet har lämnats. Biträdet borde även hos domstolen begära de skyddsåtgärder

284 Åtgärden anledning av hot mot målsägande och vittnen

som behöver vidtas för att vittnet skall kunna lämna sin berättelse. Avsikten var enligt promemorian inte att biträdet skall ta någon aktiv del i själva rättegången. Inte heller ansågs något behov av att låta biträdet närvara vid förhör under förundersökningen föreligga. Enligt promemorian var det ofrånkomligt att ett vittnesbiträdes uppgifter också fick en viss kurativ prägel; denna roll fick dock inte bli dominerande.

De som enligt promemorian borde komma i fråga för att förordnas som vittnesbiträden var de som kunde komma i fråga för förordnande

rättshjälpsbiträde, dvs. i första hand advokater och biträdande som jurister vid advokatbyráer. Ansökan om förordnande av vittnesbiträde borde göras av åklagaren i målet. Domstolen borde dock ha en möjlighet att ex officio förordna ett sådant biträde. Ersättningen till biträdet borde enligt promemorian utgå av allmänna medel och vara begränsad enligt särskild taxa. Vittnesbiträdet föreslogs vara

en kostnadsfritt för vittnet. Vad gäller antalet förordnanden bedömdes detta i promemorian komma att bli mycket litet.

10.5 Åtgärder under rättegången m.m.

I avsnitt 4.6.7 finns en redogörelse för möjligheterna att hålla förhör med målsägande och vittnen i den tilltalades eller någon åhörares utevaro. Syftet med regleringen är primärt att möjliggöra att den som skall höras fritt berättar sanningen. Regeln har emellertid även en skyddsfunktion. Detsamma kan sägas gälla bestämmelserna om möjligheten att hålla telefonförhör, vilka också dessa beskrivits i avsnitt 4.6.7.

I situationer där det föreligger en mera uttalad hotbild mot en målsägande eller ett vittne finns möjlighet till mer ingripande skyddsåtgärder. Enligt lagen 1981:1064 om säkerhetskontroll vid domstolsförhandling kan rätten besluta säkerhetskontroll av

om åhörare och dem har kallats till rätten, om det till följd av

som särskilda omständigheter finns risk för att det i samband med domstolsförhandling kan komma att förövas brott som innebär allvarlig fara för någons liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom.

Efter kontakter med Justitiedepartementet har Domstolsverket utrett lämpliga åtgärder för att förstärka tillträdesskyddet till domstolslokaler och redovisat sitt uppdrag i rapporten Förbättrat tillträdesskydd till domstolslokaler DV rapport 1997:3.

I rapporten bl.a. att kontrollåtgärder som vidtas i syfte att

anges förebygga brottsliga eller på annat sätt störande angrepp på domstolen,

Åtgärder i anledning hot mot málsägande och vittnen 285

av

eller på personer som är närvarande vid domstolsförhandlingar, innebär alltid en viss integritetskränkning. Säkerhetsrutiner får således inte generellt utformas så att medborgarnas krav på upprätthållandet av grundläggande fri- och rättigheter träds för när. En begränsning av dessa fri- och rättigheter får enligt 2 kap. 12 § regeringsformen aldrig gå utöver vad som är nödvändigt för det ändamål som har föranlett den. Mot detta skall ställas att det i ett fritt och demokratiskt samhälle är av grundläggande betydelse att domstolarna kan verka fritt. Domstolsförhandlingar intar en särställning på grund av intresset att skydda förhandlingarnas behöriga gång. Det är också ett särskilt rättssäkerhetsintresse att enskilda parter och vittnen m.fl. skall kunna yttra sig fritt utan fruktan och oro för våld under pågående för-

handling.

l rapporten diskuteras vidare om det finns behov av en förbättring av domstolarnas kontrollmöjligheter, som innebär att samtliga besökande till domstolen skall tvingas genomgå någon form av säkerhetskontroll. Det konstateras att den "allmärma risknivân" har höjts, att förekomsten av hot mot domstolar tenderar att öka alltmer och att det förekommer hot som inte kan kopplas till ett visst mål utan är av generellt slag. Antalet säkerhetskontroller vid domstolsförhandlingar har vidare ökat.

Det konstateras vidare i rapporten att domstolarna i dag saknar möjligheter att ordna ett säkerhetsskydd av mer generellt slag och att behovet av ett förbättrat skydd är tydligt. En förbättrad säkerhetskontroll som tar sikte på att domstolarna ges möjlighet att besluta om generella säkerhetskontroller, dvs. utan koppling till visst mål, innebär

att avvägningen mellan integritetsskyddet för den enskilde och

säkerhetsskyddet måste förändras. Enligt rapporten bör en ny avvägning till förmån för säkerhetsskyddet kunna tillåtas.

Enligt rapporten inverkar valet av vilka kontrollåtgärder som skall få användas på hur stor kränkningen kan antas upplevas. Eftersom de flesta människor är vana vid att passera genom olika typer av larmanordningar kan det inte förväntas att det upplevs som särskilt kränkande att t.ex. passera genom en larrnbåge vid inpassering till en domstol. Sammanfattningsvis anser Domstolsverket i rapporten att en sådan generell kontroll inte kan anses utgöra en så allvarlig integritetskränkning den enskildes fri- och rättigheter att behovet av

av en höjd säkerhet vid domstolarna skall vika och föreslår att lagen om säkerhetskontroll vid domstol ändras så att den möjliggör generella kontroller av besökande till domstolen med möjlighet för domstolen att i särskilda fall besluta om utökad säkerhetskontroll.

Domstolsverkets förslag innebär att domstolarna i administrativ ordning skall ha möjlighet att besluta om inpasseringskontroller att äga

286 Åtgärder anledning hot mot målsägande och vittnen

av

under viss tid. Syftet med kontrollen skall vara att förebygga rum väldsattentat mot domstolsbyggnaden eller mot personer som vistas där. Bedöms risken för vâldshandlingar som större bör domstolen enligt förslaget ha möjlighet att besluta om utvidgad säkerhetskontroll. Personkretsen bör underkastas kontroll är de som besöker

som domstolen, det inte sker som ett led i utövningen av allmän tjänst.

om Även advokater bör undantagna från kontroll. Det bör också

vara finnas möjlighet att i det enskilda fallet göra undantag från kontroll. De kontrollåtgärder enligt förslaget kan komma i fråga vid

som generella kontroller bör vara desamma som enligt nuvarande reglering, dvs. kroppsvisitation och undersökning av väskor och paket

Kroppsvisitation vid generella kontroller bör dock fä ske endast m.m. med hjälp teknisk apparatur så att direkt kroppskontakt kan

av undvikas. Kontrollerna bör ledas av polisman.

Beslut generell säkerhetskontroll bör enligt förslaget fattas av

om domstolschefen och gälla under viss längsta tid, högst en månad. Beslut utvidgad säkerhetskontroll bör däremot meddelas av

om domstolen i den sammansättning som respektive domstols regler om domförhet föreskriver i varje enskilt fall.

Domstolsverkets rapport har remissbehandlats. Enligt uppgift från Justitedepartementet remissutfallet i huvudsak positivt och

var rapporten bereds för närvarande inom departementet.

10.6 Fysiskt skydd för förföljda personer

Det är polisens uppgift fysiskt skydd hotade och förföljda

att ge

Sådana kan utrustas med särskilda trygghetspaket personer. personer

polisen tillhandahåller. Det finns cirka 400 trygghetspaket i som landet.

Ett trygghetspaket består av en väska som innehåller

skyddstelefon mobiltelefon med vilken man kan dels larma - en en direkt till polisens larmdator, dels ringa 112 till SOS-centralen för att

kopplas vidare till polisen,

trygghetstelefon en fast larmanordning för bostaden, - en

larmarmband kan aktivera trygghetslarmet på upp till 100

ett som meter,

ett ljudlarm och -

en telefonsvarare. -

Det finns också möjlighet för den hotade att få tillgång till

en tårgasspray och antimedel till detta. Denna möjlighet har funnits inom

försöksverksamhet ännu inte har utvärderats. Det bör anmären som kas att det krävs vapenlicens för att inneha tårgasspray. I försöks-

Åtgärderi anledning av hot mot málsägande och vittnen 287

verksamheten har dock kostnaden för vapenlicensen efterskänkts. Är det fråga mycket allvarliga hot år det möjligt för den om att hotade personen att få livvaktsskydd. På grund de höga kostnaderna av och det stora intrånget i den hotade personens privatliv är detta emellertid sällsynt. Det förekommer också att den hotade personen kan få tillgång till en särskilt utbildad skyddshund. Våren 1992 uppdrog regeringen Rikspolisstyrelsen att i samråd med Brottsförebyggande rådet utvärdera den försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade kvinnor skulle pågå i fyra län under ett som års tid. Syftet med försöksverksamheten att försök med var genom olika lösningar för utförande livvaktsskydd klarlägga ett av om effektivt skydd kan beredas hotade kvinnor med hjälp livvakter. av Efterhand kom emellertid försöksverksamheten att omfatta också alternativa metoder för skydd Överfallslarrn, skyddshundar och som ökat skalskydd för bostäder. Rikspolisstyrelsen har redovisat sitt uppdrag i rapporten Försöksverksamhet med livvaktsskydd för hotade kvinnor ett m.m. regeringsuppdrag RPS Rapport 1993:96. I rapporten anges att inom ramen för försöksverksamheten har livvaktsskydd ordnats vid endast två tillfällen. Samtliga polismyndigheter har sedan den 1 juli 1992 trygghetspaket för utlåning till hotade kvinnor och män. I de län som omfattades av försöken med livvaktsskydd har utlåning av trygghetspaket skett vid drygt 200 tillfällen och huvudsakligen till hotade kvinnor. Vidare har två skyddshundar lämnats som gåva till hotade kvinnor. Enligt rapporten har ingen av de kvinnor som har haft livvakt eller har skyddshund utsatts för Sju kvinnor haft angrepp. angrepp som eller har trygghetspaket har skett i försökslänen. Samtliga angrepp har avvärjts av polis eller lösts annat sätt utan att någon har kommit till fysisk skada. Verksamheten med livvaktsskydd och skyddshundar har enligt rapporten fungerat väl och det finns inte någon särskild anledning att anta att dessa metoder för skydd inte skulle fungera också vid ett angrepp. Enligt de berörda kvinnorna har trygghetspaketen i stor utsträckning avhållit männen från angrepp. Kvinnorna har också uppgett att de känt sig lugnare och tryggare. I rapporten konstateras att livvaktsskydd är kostnads- och en resurskrävande skyddsmetod som dessutom ofta är påfrestande för den bevakade kvinnan. Metoden har därför använts endast i mycket allvarliga fall då skydd inte har kunnat erbjudas annat sätt. Vid några tillfällen har kvinnor valt trygghetspaket framför livvaktsskydd. Enligt rapporten synes trygghetspaketen täcka i vart fall en del av det skyddsbehov som man trott sig kunna lösa endast med livvakter.

288 Åtgärderi anledning av hot mot målsägande och vittnen

Sammanfattningsvis uttalas i rapporten att de uppnådda effekterna av prövade metoder för skydd av hotade kvinnor väl motsvarar de krav som har uppställts. Att ett gott skydd har kunnat erbjudas har betytt mycket för kvinnorna. Enligt rapporten är det möjligt att ytterligare förstärka dessa effekter med en ökad användning och fortsatt utveckling av metoderna.

10.7 Skyddet inom folkbokföringen för förföljda

personer

10.7.1 Allmänt

Uppgifter om enskilda personers nanm, personnummer, adress, civilstånd och andra familjeförhållanden används hos ett stort antal myndigheter som ett led i myndigheternas verksamhet. Den grundläggande insamlingen och registreringen av de personuppgifter som används i samhället sker till stor del inom folkbokföringen hos skattemyndigheterna. Därifrån förs sedan uppgifterna vidare på olika sätt.

Uppgifter som registreras i folkbokföringen är som huvudregel offentliga. I vissa fall kan det dock vålla olägenhet för en person att uppgifter om henne eller honom sprids. Med hjälp av t.ex. en adressuppgift från ett folkbokföringsregister kan en förföljare spåra upp en viss person för att hota eller utöva våld mot henne eller honom. Även andra uppgifter registreras inom folkbokföringen

som kan användas som ett led i förföljelse. För att uppgifterna i folkbokföringen inte skall kunna missbrukas för att söka rätt på en person i syfte att förfölja denne har under senare år vissa åtgärder genomförts till skydd för förföljda personer.

Utredningen om vissa folkbokföringsfrågor har i betänkandet Några folkbokföringsfrågor SOU 1996:68, fortsättningsvis benämnt folkbokföringsbetänkandet, lagt fram förslag till förbättringar av skyddet inom folkbokföringen för förföljda personer. Utredningen har föreslagit vissa ändringar i förutsättningarna för kvarskrivning och fingerade personuppgifter. Dessutom har utredningen tagit upp några frågor rör sekretess och sekretessmarkering. När det gäller valet

som av skyddsåtgärd vid personförföljelse föreslår utredningen att det bör ske med utgångspunkt i att den minst ingripande åtgärden först skall vidtas. Sekretessmarkering i folkbokföringsregistren är därför den första skyddsâtgärd som bör tillgripas när man kan befara att folkbokföringsupp gifter används för personförfölj else. Även skyddsåtgärder utanför folkbokföringen som t.ex. besöksförbud kan i många

Ätgärderi anledning hot mot målsägande och vittnen 289

av

fall tillräckligt skydd. Först sekretessmarkering eller besöksförge om bud inte är tillräcklig åtgärd skall enligt betänkandet tillgripa

en man kvarskrivning och i sista hand ñngerade personuppgifter. Riksdagen har relativt nyligen beslutat om författningsändringar

grundar sig utredningens förslag. Ändringarna trädde i som huvudsak i kraft den 1 januari 1998.

10.7.2 S .k. sekretessmarkering

I 1997/98:9 34 ff. har regeringen uttalat följande om s.k. prop. s. sekretessmarkering.

Enligt 7 kap. 15 § sekretesslagen 1980:100 gäller sekretess bl.a. i verksamhet avser folkbokföring eller annan liknande

som registrering befolkningen. Sekretessen gäller för uppgift om

av enskilds personliga förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Sekretess kan gälla för en särskilt känslig uppgift

exempelvis adoption men också för en normalt harmlös uppgift om

adress som kan behöva skyddas vid personförföljelse. om

I vissa fall kan på förhand misstänka att en uppgift

man kommer att efterfrågas för att användas på ett sätt som kan vara till

för den enskilde, t.ex. att en adressuppgift används som ett men led i förföljelse. Skattemyndigheten, för folkbok-

som ansvarar föringsregistret, har då möjlighet att föra in en s.k. sekretessmarkering i registret. Markeringen att särskild försiktighet bör

anger iakttas vid bedömningen uppgifter om personen i fråga bör

av om lämnas ut, eftersom uppgifterna kan omfattas av sekretess. Sekretessmarkering är alltså avsedd att ge myndigheten en varningssignal vid utlänmande uppgifter som normalt sker utan

av särskild sekretessprövning. Markeringen anger att personen i fråga t.ex. löper risk för förföljelse. Den omständigheten har naturligtvis stor betydelse vid en prövning av om en uppgift kan lämnas ut. För att markeringen skall få avsedd effekt får den regelmässigt omfatta samtliga medlemmar i den förföljdes hushåll.

Sekretessmarkering har använts inom folkbokföringen under många år. Skatteförvaltningen har också utarbetat särskilda rutiner för systemet med sekretessmarkeringar.

Förfarandet med sekretessmarkering är inte närmare lagreglerat

motsvarar det gäller för den hemligstärnpel som enligt 15 men som kap. 3 § sekretesslagen kan åsättas allmän handling. Förfarandet

en med sekretessmarkering har accepterats i Justitieombudsmannens praxis, JO 1984/85 282 och JO 1987/88 s. 195.

se s.

290 Åtgärden anledning av hot mot málsägande och vittnen

Oftast är det en enskild person som begär sekretessmarkering. Önskemålet har sin bakgrund i att sig utsatt för

personen anser förföljelse av något slag. En begäran om sekretessmarkering bör

åtföljd någon form av utredning som styrker påståendet om vara av förföljelse. Normalt skall de skäl som ligger till grund för införandet av sekretessmarkering vara tillräckliga för att vägra ett utlämnande med stöd av folkbokföringssekretessen när någon begär att få ut uppgifterna. Av detta följer att det bör vara fråga om ett konkret hot. Det räcker alltså inte att en person känner fruktan och

sig förföljd. Det måste också objektivt sett föreligga en risk anser för förföljelse. Ett blankt påstående om förföljelse från den som begär markeringen torde knappast godtas i något fall. Om det inte finns någon dom stöder ett påstående om förföljelse får annan

som utredning förebringas, t.ex. en utredning eller utlåtande från poliseller socialmyndighet styrker den enskildes uppgifter. Ett

som annat exempel är handlingar eller upplysningar från sjukvården. Uppgifter från myndigheter som bekräftar påståenden om förföljelse torde allmänt tillmätas stor betydelse. Detsamma kan gälla intyg m.m. från olika slag av ideell verksamhet som syftar till att

hjälp personer som utsatts för brott eller andra särskilt ge utsatta.

I första hand bör det vara den som begär en sekretessmarkering

skall visa behovet av markeringen. Med hänsyn till frågans som betydelse för den begär skyddet bör emellertid skattemyndig-

som heten hjälpa denne med att ta fram den utredning som kan behövas. Även den enskilde inte hänvisar till polis eller socialtjänst

om förefaller det naturligt att Skattemyndigheten undersöker med dessa vilken bakgrund påståendet om förföljelse kan ha.

Inom Skattemyndigheten är det endast chefen på det aktuella skattekontoret har behörighet att ta del av uppgifter om en

som person som fått markering. För annan personal ger ADB-systemets bildskärmsterminaler inte någon information om en sekretessmarkerad utan personalen hänvisas till kontorschefen. Om

person

flyttar och folkbokförs inom ett nytt skattekontors personen verksamhetsområde överförs markeringen till ett nytt lokalt folkbokföringsregister tillsammans med övriga uppgifter om per-

Ett beslut sekretessmarkering är oftast tidsbegränsat och sonen. om gäller inte för längre tid än två år. En sekretessmarkering överförs till andra myndigheter får del folkbokföringsuppgifter.

som av

År 1988 hade 1 600 sekretessmarkering inom folk-

personer bokföringen. Sedan dess har antalet markeringar ökat. I slutet av år 1993 hade cirka 4 700 personer sekretessmarkering. I slutet av år 1994 rörde det sig 5 500 personer och ett år senare var det

om

Åtgärder anledning hot mot målsägande och vittnen 291 av

6 000 hade tilldelats sekretessmarkering av skattepersoner som myndigheterna. Folkbokföringssekretessen kan sägas vara det första steget på den trappa av skyddsåtgärder med anknytning till folkbokföringen fortsätter med kvarskrivning och slutar med fingerade som personuppgifter. I nästan alla fall av befarad förföljelse torde Sekretessmarkering medföra ett fullgott skydd. Det innebär också att ingripande åtgärder kvarskrivning och fingerade mer som personuppgifter inte behöver tillgripas. Sekretessmarkering bör därför den första skyddsåtgärd som tillgrips när man kan vara befara att folkbokföringsuppgifter kan komma till användning för personförföljelse.

Frågan behovet lagreglering formerna för registrering av om av en av sekretessmarkeringen har Riksskatteverket tagit upp i sitt remissyttrande över folkbokföringsbetänkandet. Riksskatteverket ansåg att en enskild inte har beviljats sekretessmarkering bör ha en möjlighet som att få frågan överprövad. Om sådan möjlighet infördes skulle det en vidare kunna bidra till enhetlig tillämpning. Regeringen ansåg i en förarbetena prop. 1997/98:9 s. 36 att det finns skäl som talar för att lagreglera möjlighet att i folkbokföringsregistren markera att en en är förföljd. Regeringen menade emellertid att frågan var person komplicerad och behövde övervägas ytterligare samt att detta låg inom för Brottsofferutredningens arbete. ramen

10.7.3 Kvarskrivning

Enligt 16 § folkbokföringslagen 1991:481 får en person som av särskilda skäl kan antas bli utsatt för brott, förföljelser eller allvarliga trakasserier på annat sätt medges att vid flyttning vara folkbokförd på den gamla folkbokföringsorten, s.k. kvarskrivning. Kvarskrivning kan ske endast efter ansökan den enskilde och får medges endast om av den enskildes behov skydd inte kan tillgodoses genom besöksförbud av eller på annat sätt. Kvarskrivningen får avse även den utsatta personens medflyttande familj. I 17 § lag föreskrivs att kvarskrivning får medges för högst samma tre år i taget och att kvarskrivningen skall upphöra när det inte längre finns skäl för den. Vidare stadgas att Skattemyndigheten får anlita biträde polismyndighet för utredning av frågor om kvarskrivning. av Cirka har för närvarande medgetts kvarskrivning. 150 personer Skattemyndigheterna har inte fått kännedom om att någon person som har kvarskrivits har utsatts för förföljelse efter kvarskrivningen.

292 Åtgärder anledning av hot mot målsägande och vittnen

Kvarskrivning förutsätter enligt prop. 1997/89:9 s. 45 att det föreligger en konkret risk för förföljelse. Detta har i lagen uttryckts så att en person av särskilda skäl kan antas bli utsatt för brott eller trakasserier av annat slag. När det gäller fingerade personuppgifter har Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1994 s. 497 I slagit fast att hotbilden skall bedömas objektivt. Med hänsyn till det nära sambandet mellan kvarskrivning och fingerade personuppgifter är det enligt propositionen naturligt att se saken på motsvarande sätt beträffande kvarskrivning. Kvarskrivning bör således förutsätta att det föreligger ett objektivt konstaterbart hot mot den för vilken åtgärden aktualiserats eller en familjemedlem till denne. Det räcker således inte att personen anser sig hotad eller förföljd.

Enligt propositionen s. 46 torde kvarskrivning ofta aktualiseras sedan en person har dömts för någon form av brott. Har vederbörande gjort sig skyldig till brott mot den som begär kvarskrivning och fortsätter att besvära målsäganden, talar starka skäl för kvarskrivning. Om det är en mycket allvarlig eller omfattande brottslighet som har riktats den begär kvarskrivning bör begäran bifallas. Även

mot som brott som riktats mot annan person bör kunna beaktas när det gäller att konstatera om förutsättningar för kvarskrivning föreligger. En sådan situation kräver dock enligt propositionen en mer nyanserad bedömning än om brottet har riktats mot den som begär kvarskrivning.

När det inte har förekommit några tidigare brott kan riskbedömningen enligt propositionen vara svårare. Om det emellertid har klarlagts att förföljelse eller trakasserier som inte utgör brott har ägt rum får risken för ytterligare angrepp prövas på motsvarande sätt som om det gällt risk för fortsatt brottslighet.

I propositionen anges att det kan förekomma att en person anser sig berättigad till kvarskrivning trots att personen inte har utsatts för någon form av trakasserier. Något krav att trakasserier skall ha ägt rum har heller inte uppställts. Det måste emellertid ha förekommit något som gör att en person "av särskilda skäl kan antas bli utsatt för brott eller allvarliga trakasserier av något slag. Som exempel anges att det kan vara så att en person planerat eller förberett brottsliga gärningar eller trakasserier som inte kommit till utförande. Förutsättningarna för kvarskrivning kan också enligt propositionen vara uppfyllda det visar sig att till tredje man har uttalat

om en person allvarligt menade hotelser mot exempelvis en tidigare maka.

I propositionen nämns vidare att kvarskrivning också kan komma i fråga för en person som har vittnat i en rättegång eller medverkat i en polisutredning. Det kan inte heller uteslutas att kvarskrivning blir aktuell för här i landet av särskilda skäl riskerar

en person som

Åtgärden anledning hot mot målsägande och vittnen 293

av

förföljelse av etniska eller religiösa orsaker.

För den enskilde innebär kvarskrivning enligt propositionen s. 47 f. en rad olägenheter som kan vara svåra att överblicka för henne eller honom, vilket talar för att kvarskrivning inte bör medges om

i fråga kan tillräckligt skydd på annat sätt. De åtgärder personen

närmast kan komma i fråga är besöksförbud och sekretessmarkesom ring. Också andra former skydd polisen kan tillhandahålla,

av som såsom t.ex. trygghetspaket och skyddshundar bör beaktas.

Bedöms besöksförbud otillräcklig åtgärd innebär det enligt

vara en propositionen inte automatiskt att kvarskrivning skall medges. Innan kvarskrivning medges bör Skattemyndigheten alltid utreda om skyddsbehovet i stället kan tillgodoses genom sekretess.

lO.7.4 Fingerade personuppgifter

Bestämmelser fingerade personuppgifter infördes den 1 juli 1991

om och regleras i lagen 1991:483 fingerade personuppgifter. Enligt

om lagen kan folkbokförd person som riskerar att bli utsatt för särskilt

en allvarlig brottslighet som riktar sig mot dennes liv, hälsa eller frihet medges att använda andra personuppgifter sig själv än de verkliga

om fingerade personuppgifter. Det krävs också att personen inte kan ges tillräckligt skydd på annat sätt. Huvudregeln är att medgivandet gäller för obegränsad tid, men det får begränsas till viss tid.

Ett medgivande att använda fingerade personuppgifter får även ges

familjemedlem varaktigt bor tillsammans med den person

en som som riskerar att bli utsatt för allvarlig brottslighet.

Det är Stockholms tingsrätt som är första instans i alla ärenden om fingerade personuppgifter. Ansökan medgivande görs av Rikspolis-

om styrelsen på begäran av den utsatta personen. Rikspolisstyrelsen kan emellertid avslå sådan begäran, om styrelsen inte anser det

en sannolikt att rätten kommer att medge att fingerade personuppgifter får användas. Har styrelsen avslagit begäran får den enskilde själv

en ansöka hos rätten att få använda fingerade personuppgifter.

om

I folkbokföringsbetänkandet anges att fram till den 1 juli 1994 hade cirka 20 medgetts att använda fingerade personuppgifter och

personer att efter detta datum ytterligare ett litet antal personer har fått

fingerade personuppgifter.

I förarbetena till de ändrade reglerna om fingerade personuppgifter prop. 1997/98:9 52 har regeringen uppgett bl.a. följande:

s.

När ett medgivande att använda fingerade personuppgifter har

givits registreras den fått medgivandet med bl.a. fingerat

som

294 Åtgärden anledning av hot mot målsägande och vittnen

personnummer och nanm i folkbokföringen. Därifrån förs de

fingerade uppgifterna vidare till bl.a. olika myndigheter samma

sätt som andra folkbokföringsuppgifter. Personen i fråga använder så gott som undantagslöst de fingerade uppgifterna. Den gamla

identiteten år avregistrerad inom folkbokföringen. Det framgår att

avregistreringen har sin grund i att den enskilde använder fingerade

personuppgifter. Den som fått fingerade personuppgifter är

folkbokförd under de nya uppgifterna på den ort där hon eller han

är bosatt. Genom att personen använder fingerade personuppgifter

om sig själv kan vederbörande sägas ge sken av att vara en annan

person än den hon eller han verkligen är.

Rikspolisstyrelsen skall bistå den som har fått medgivande att använda fingerade personuppgifter vid kontakter med andra myndigheter och i övrigt lämna den hjälp som krävs, om den enskildes hjälpbehov inte kan tillgodoses på annat sätt.

Fingerade personuppgifter har samma syfte som kvarskrivning. Åtgärden skall skydda mot att en viss person utsätts för förföljelse av en eller flera andra personer. Förföljaren är ofta känd när fråga om byte aktualiseras men åtgärden kan användas även när denne inte går att närmare identifiera. Mera avgränsat kan syftet med fingerade personuppgifter sägas vara att hindra att en förföljare, med hjälp av allmänna handlingar hos myndighet, får kännedom om var den

en person som behöver skyddas bor eller vistas.

Ett medgivande att använda fingerade personuppgifter har ingripande verkningar för den som berörs. Utgångspunkten är därför att denna form av skydd bör användas restriktivt och endast när andra åtgärder inte är tillräckliga.

Ur förarbetena prop 1997/98:9 s. 56 ff. kan vidare följande anföras:

Den gällande lagstiftningen bygger att fingerade personuppgifter skall beviljas endast den som är utsatt för ett allvarligt hot. Enligt regeringens mening måste det också vara fråga om risk för svårare brott för att fingerade personuppgifter skall komma i fråga. Kravet

på att brottsligheten skall särskilt allvarlig kan emellertid som

vara

utredningen framhållit leda till onödigt sträng tillämpning.

en

Uttrycket kan uppfattas exempelvis som att en misshandel måste

vara grov för att fingerade personuppgifter skall komma i fråga,

dvs. att det allmänt sett krävs brott med straffvärden som inte

understiger ett år. Ett sådant synsätt framstår inte som motiverat.

Restriktiviteten i fråga medgivande att använda fingerade

om

personuppgifter bör behållas inte vara alltför koncentrerad till

men

Åtgärder i anledning hot mot málsägande och vittnen 295

av

frågan brottets straffvärde. Även gärningar har ett

om som straffvärde om 6-8 månader bör kunna godtas. Vid brottslighet

upprepats flera gånger kan kanske ett ytterligare något lägre som straffvärde accepteras, t.ex. brottsligheten har varit särskilt

om besvärande för målsäganden. Sammantaget bedömer regeringen att det finns skäl att något sänka nivån den befarande brottsligheten. I lagtexten bör det komma till uttryck genom att kravet i 1 § lagen fingerade personuppgifter på att brottsligheten skall vara

om "särskilt allvarlig tas bort.

Risken för brott skall föreligga objektivt sett. Självfallet är det svårt att exakt fastställa vilken brottslighet som kan befaras. På motsvarande sätt förordas i fråga om besöksförbud och

som kvarskrivning är det naturligt att till att börja med göra bedömningen utifrån tidigare brottslighet som en förföljare har gjort

en sig skyldig till. Det är också utifrån denna brottslighet som bedömningarna den befarade brottslighetens art och straffvärde

om måste göras. Om tidigare har dömts för ett allvarligt

en person brott, exempelvis svår misshandel, mot den som begär fingerade personuppgifter är det omständighet som måste tillmätas stor

en betydelse vid riskbedömning. Den tidigare brottsligheten

en behöver inte nödvändigtvis riktad mot personens liv, hälsa

vara eller frihet. Även förrnögenhetsbrott och brottslighet

annan typ av

har riktats mot den förföljs kan beaktas. Vidare är det som som inte uteslutet att också brottslighet som har riktats mot någon annan än den begär fingerade personuppgifter kan tillmätas betydelse

som när det gäller att bedöma vilken risk som föreligger.

Det är inte tillräckligt för fingerade personuppgifter att den som begär skyddsåtgärden tidigare har utsatts för brott. Det krävs att det föreligger risk för ytterligare förföljelser i form av sådana brott

i lagen fingerade personuppgifter. När frågan om som anges om fingerade personuppgifter aktualiseras har den som ansöker om att få ett medgivande oftast utsatts för sådant brott som lagen stadgar. Det bör då inte så svårt att bedöma det föreligger risk för

vara om ytterligare brott mot Visar det sig att gärnings-

samma person.

fortsätter att trakassera eller söka kontakt med denne bör mannen det oftast tillräckligt för att konstatera att erforderlig risk

vara föreligger.

Ett medgivande att använda fingerade personuppgifter kräver inte att den vill använda uppgifterna har utsatts för brott, även

som

det torde vara den vanligaste situationen. Om en polisutredning om pågår kan det ofta lämpligt att invänta beslut om åtal och dom

vara i saken. Kan frågan fingerade personuppgifter inte invänta ett

om avgörande får riskbedönmingen göras utifrån en självständig

296 Åtgärden anledning av hot mot målsägande och vittnen

prövning av den utredning som finns.

En särskild risk för att bli utsatt för brott kan den anses löpa

som har anmält eller på annat sätt avslöjat en brottsling. Riskens

storlek kan bl.a. antas hänga samman med hur allvarligt det

avslöjade brottet är. Den utpekade gärningsmannens person har

särskild betydelse när det gäller att bedöma risken för repressalier.

Även det kan visas att förföljelse och trakasserier har ägt

om

eller pågår kan det vara svårt att få utrett att det föreligger

mm

risk för sådant allvarligt brott som lagen kräver. Avgörande är

naturligtvis vad som förekommer om förföljaren när denne är

känd. Är han dömd för allvarlig brottslighet mot den begär

som

fingerade personuppgifter och fortsätter att söka kontakt med

vederbörande utan att förhållandena mellan de båda i grunden

förändrats, bör det inte vara några svårigheter att konstatera att

erforderlig brottsrisk föreligger. Har den utpekade förföljaren planerat eller förberett ett allvarligt brott mot den som har begärt

fingerade personuppgifter bör också kravet på brottsrisk vara

uppfyllt.

I andra fall kan det vara så att förföljaren inte exakt identifieras

med hänsyn till omständigheterna står det klart att han tillhör

men

viss bestämd krets Så kan vara fallet om den som

en av personer.

begär fingerade personuppgifter har vittnat eller medverkat i en

polisutredning mot kriminell gruppering av något slag och

en

därefter utsätts för hot. Situationen kan vara likartad om en person

själv tidigare har tillhört en sådan gruppering eller någon annan

sammanslutning sedermera tagit avstånd från denna och därför

men riskerar repressalier. I dessa fall finns det inte alltid någon tidigare dömd förföljare som utgör hotet.

Ett medgivande att använda fingerade personuppgifter skall lämnas endast om behovet av skydd inte kan tillgodoses på annat sätt, 1 § andra stycket lagen fingerade personuppgifter, i första hand är det

om kvarskrivning bör komma i fråga. Rikspolisstyrelsen, som skall

som ansöka om fingerade personuppgifter, har ett särskilt ansvar att i varje ärende utreda inte kvarskrivning räcker för att skydda den

om förföljda personen. I sin ansökan skall styrelsen motivera varför man anser att kvarskrivning inte räcker som skyddsätgärd.

Ett medgivande att använda fingerade personuppgifter skall som

nämnts huvudregel lämnas för obestämd tid. Den enskilde ovan som har dock möjlighet att begäran få medgivandet upphävt genom

egen att skriftligen anmäla hos Rikspolisstyrelsen att medgivandet inte längre behövs. För det fall de fingerade personuppgifterna används i något otillbörligt syfte har även Rikspolisstyrelsen en sådan möjlighet.

Ãtgärderi anledning av hot mot målsägande och vittnen 297

Styrelsen kan om det finns synnerliga skäl ansöka hos Stockholm tingsrätt att ett medgivande om att använda ñngerade personuppgifter skall upphöra att gälla.

10.8 Rapporter från Riksâklagaren m.m.

Riksâklagaren beslutade i slutet av år 1994 att utreda vissa aktuella frågor kring säkerhet och skydd för målsägande och vittnen. Utredningen finns redovisad i Riksåklagarens rapport Säkerhet och skydd för bevispersoner Metodfrågor 1995:2. Där anges att det vad gäller etablerad och organiserad brottslighet finns anledning att tro att det i stor utsträckning förekommer påverkan av bevispersoner, dvs. målsägande och vittnen, t.ex. när det gäller narkotikabrott och ekonomisk brottslighet. Enligt rapporten finns det mycket som talar för att det finns avsevärda mörkertal när det gäller påtryckningar och hot mot bevispersoner. Problemet med skydd för bevispersoner är inte begränsat till mål som avser s.k. mc-gäng, utan framstår som väl så allvarligt vid annan organiserad brottslighet.

Enligt rapporten krävs ökade insatser av polis, åklagare och domstolar för att möta de otillbörliga förfarandena mot bevispersoner, inte minst när det gäller att identifiera de mål där sådana förfaranden förekommer. I rapporten vidare att rättsväsendets möjligheter

anges att skydda bevispersoner är begränsat genom att dessa myndigheter skiljer sig från ett mål, vanligen sedan det har avgjorts genom domstols dom. Även myndigheternas ekonomiska förutsättningar ställer vissa begränsningar. Enligt rapporten kan ett ökat

upp medvetande hos de rättsvårdande myndigheterna och mera kännbara påföljder vid fällande dom för övergrepp olika slag leda till en

av ökad benägenhet att anmäla sådana brott och därmed en ökad möjlighet att beivra dem ett adekvat sätt. Detta bör enligt rapporten kunna bidra till att hålla tillbaka den utveckling som kan förväntas, nämligen att det i Sverige som i andra länder sannolikt i ökande omfattning kommer att förekomma skrämsel, hot och andra övergrepp mot bevispersoner i både tvistemål och brottmål.

I anslutning till den ovan nämnda rapporten upprättades en åtgärdskatalog ñnns redovisad i Riksåklagarens rapport Säkerhet

som och skydd för bevispersoner Åtgärdskatalog Metodfrägor 1997:1. Åtgärdskatalogen är avsedd ett förslag till arbetsmetod för polis

som och åklagare i de ärenden där man kan förvänta sig att målsägande och vittnen kan bli utsatta för påtryckningar och den tar upp åtgärder som aktualiseras olika stadier i utredningen.

Det kan nämnas att även polisen inom ramen för kriminalpolisens

298 Åtgärderi anledning av hot mot målsägande och vittnen

utvecklingsprojekt, det s.k. KRUT-96-projektet, håller på att utarbeta en åtgärdskatalog om vittnesskydd.

10.9 Vittnesskyddsverksamhet i England

Uppgifterna om vittnesskyddsverksamheten i England har inhämtats vid ett studiebesök utredningen gjorde i december 1996 på

som Criminal Justice Protection Unit, New Scotland Yard, i London.

Programmet för vittnesskydd i England inleddes under 1970-talet för att komma till rätta med omfattande rånbrottslighet mot främst

en värdetransporter. En modell som användes i USA utgjorde till vissa delar förebilden för hur programmet kom att utformas i England.

På vittnesskyddsenhetens huvudkontor i London tjänstgör 12 polismän. Vidare finns det ute i polisdistriktet ytterligare 24 polismän

sysslar med dessa uppgifter. Det finns även vittnesskyddsenheter som i andra polisdistrikt. Utvecklingen går mot en enda nationell vittnesskyddsenhet för att förenkla hanteringen. Det förekommer ett visst internationellt samarbete med bl.a. Tyskland.

Det finns tre huvudgrupper vittnen som får skydd inom

av programmet.

Resident Informer Denna kategori består av personer som själva har begått brott och som anger medhjälpare och/eller andra brottslingar. När programmet inleddes var denna kategori den största. Dessa personer får avtjäna sina straff i något två särskilda fängelser där de hålls helt avskilda

av från de övriga fångarna. Det finns tre polisstationer i London som har särskilda säkerhetsanordningar så att dessa kan förhöras och

personer även under förhörstiden bo under säkra former. För att få status som Resident Informer krävs godkännande av CPS Special Case Section, befälhavaren för enheten för organiserad brottslighet och från Home Office ung. Inrikesdepartementet.

Polisen köper inte dessa vittnen eller information utan garanterar endast vittnenas säkerhet. Den enda verkliga förmånen är att de kan få till 60 procent lindrigare straff om de i domstol erkänner sig

upp skyldiga brottsligheten och samarbetar/vittnar. Anhöriga

till den egna till vittnet får också det skydd som kan behövas.

2. Protected Informant Denna består tjallare på gatan av något skäl behöver

grupp av som skydd för sig och/eller sin familj.

Ätgärderi anledning av hot mot málsägande och vittnen 299

3. Protected Witness Denna kategori består av personer som av annat skäl än egen inblandning har blivit vittne till ett brott och därför behöver skydd.

En vittne som får skydd av programmet kan få en ny identiet och ny bostadsort. Det är endast enheten i London som får genomföra identitetsbyten. All koppling till den gamla identieten klipps av och enheten skapar en ny identitet med en ny bakgrund. Uppgifter om gamla domar följer dock med. Man kan således inte bli av med ett kriminellt förflutet. Man ändrar emellertid namnet på domstolen som har dömt och datum för domen. Det föreligger sträng sekretess kring uppgifterna och den gamla identiteten upphör i princip att existera. Det går emellertid inte att utfärda nya födelsebevis, vigselbevis eller bevis om äktenskapsskillnad. Om en person vill återta sin gamla identitet blir han avrådd men det går inte att förhindra.

Det finns 12 s.k. safe houses i London, dvs. adresser där vittnena kan få en skyddad bostad. Det bedöms vara lättare att gömma någon i en storstad som London än på mindre orter. Det är dock svårt att hitta lämpliga bostäder. Enheten försöker också hjälpa till att ordna nya jobb. De flesta vittnen som ingår i programmen har vittnat i narkotikarnål eller mål om annan organiserad brottslighet. De får vara kvar i programmet sålänge som det behövs. De utesluts emellertid ur programmet om de begår nya brott vilket medför att deras gamla identitet avslöjas.

Det kan bli problem vid vårdnadstvister om t.ex. mor och barn har bytt identitet. Enheten försöker hjälpa till så att deras vistelseort inte skall avslöjas att till att post skickas genom advokater på

genom se annan ort. Ett annat problem kan vara att vittnena inte berättar om allt inför ett identitetsbyte, t.ex. medicinska och ekonomiska problem.

Den typ av brottslighet som betecknas som "Domestic Violence", dvs. våld i hemmet, tas om hand av andra enheter inom polisen och aktualiseras inte på avdelningen annat än i mycket allvarliga fall och då om kvinnan vittnar mot mannen även vad gäller andra brott.

För att skydda vittnen i rättssalen kan vittnesbåset skärmas av eller videolänk användas.

Enligt uppgift från Home Office förekommer i England anonyma vittnen i vissa undantagssituationer, t.ex. i samband med terroristrättegångar och när poliser har arbetat som inñltratörer. I dessa fall döljs namn och adress; i vissa fall lämnas uppgifterna om vittnet ut till endast försvararen. Under rättegången används skärmar och röstförvrängare för att inte avslöja vittnets identitet. Enligt uppgift från Home Office diskuteras för närvarande frågan om en utvidgning av möjligheterna till att låta vittnen vara anonyma.

300 Åtgärden anledning av hot mot målsägande och vittnen

10.10 Omfattningen av hot och andra övergrepp mot

målsägande och vittnen

10. 10. 1 Inledning

I utredningens uppdrag ingår enligt direktiven att undersöka om omfattningen av hot mot vittnen m.fl. har ökat och om någon förändring har skett när det gäller arten av de hot som förekommer. I detta avsnitt redovisas inledningsvis rättsstatstik som inhämtats från Brottsförebyggande rådet avseende brotten mened och övergrepp i rättssak. Vidare redovisas vissa tidigare gjorda undersökningar som gjorts för att bl.a. undersöka omfattningen av hot och andra övergrepp mot målsägande och vittnen. Avslutningsvis redogörs för de enkätundersökningar utredningen har genomfört.

som

10. 10.2 Statistik över brotten mened och övergrepp i rättssak

Anmälda brott

Menedsbrottet 15 kap. l § brottsbalken redovisas tillsammans med brotten partsutsaga respektive ovarsam utsaga 15 kap. 2 resp.

osann 3 §§ brottsbalken. Det går således inte att få fram hur många av de anmälda brotten utgör just mened. Eftersom brotten är så

som likartade kan statistiken ändå vara av visst intresse.

Under år 1994 anmäldes 352 brott om mened m.m. Detta var en ökning jämfört med år 1993 med 38 anmälda brott eller 12 procent. År 1995 anmäldes 376 sådana brott, vilket innebar ökning jämfört

en med år 1994 med 7 procent. Antalet anmälda brott sjönk år 1996 till 335 eller med ll procent jämfört med året innan.

För år 1997 finns preliminär statistik för de första tre kvartalen. Enligt de uppgifterna har 214 brott om mened m.m. anmälts, vilket innebär minskning med 16 procent jämfört med motsvarande

en kvartal föregående år.

Vad gäller övergrepp i rättssak 17 kap. 10 § brottsbalken finns det inte någon egentlig statistik grund av att det brottet har samma

flera andra brott och redovisas tillsammans med anmälningar kod som

brott enligt 17 kap. 7-13 och 15 brottsbalken. Dessa brott är om bl.a. bestickning, otillbörligt verkande vid röstning, skyddande av brottsling och föregivande allmän ställning, dvs. brott som skiljer

av sig stort från övergrepp i rättssak. Det framstår därför som meningslöst att redovisa den statistik finns för denna grupp av brott.

som

Åtgärden anledning hot mot mâlsägande och vittnen 301

av Páföüdsstatistik Uppgifter om vilka påföljder som brotten har föranlett finns tillgängliga t.o.m. år 1996. Nedan följer en redovisning av påföljdsstatistiken för åren 1991-1996. År Dömda till Mened Övergrepp

i rättssak 1%

Å

-

i

302 Åtgärder i anledning av hot mot målsägande och vittnen

År Dömda till Mened Övergrepp

i rättssak

å

12%

-

Det kan nämnas att i departementspromemorian Vittnen och målsägande i domstol Ds 1995:1 redovisas påföljdsstatistik avseende mened och övergrepp i rättssak för åren 1989-1993.

Åtgärder i anledning av hot mot málsägande och vittnen 303

10.l0.3 Tidigare gjorda undersökningar

Våldskommissionens enkät till polisen

Våldskommissionen dir. 1989:58 genomförde en enkätundersökning avseende hot mot parter och vittnen i samband med rättsprocesser. En enkät skickades till polisdistrikten i Stockholm, Göteborg och Malmö, samt med någorlunda jämn geografisk spridning till

- femton stora polisdistrikt, tio medelstora polisdistrikt och sju små polisdistrikt. Samtliga polisdistrikt utom två besvarade enkäten. Syftet med enkäten att utröna i vilken utsträckning man enligt polisens

var uppfattning ansåg att hot och våld mot parter och vittnen förekom samt vilka former dessa övergrepp i allmänhet tar sig.

Nedan följer en kortfattad sammanfattning av enkätsvaren. En mer fullständig redogörelse finns i kommissionens betänkande Våld och brottsoffer SOU 1990:92, s. 160 ff..

Pâ frågan i vilken utsträckning som övergrepp mot parter och vittnen förekom svarade de flesta polisdistrikt att det inte var särskilt vanligt att parter och vittnen i allmänhet utsätts för övergrepp i anledning rättsprocess. Samtidigt framhöll dock de flesta att

av en antalet anmälningar rörande övergrepp i rättssak inte speglade det verkliga antalet utan att det med stor sannolikhet förekom ett viss mörkertal.

Polisdistrikten hade uppfattningen att övergreppen huvudsakligen skedde mellan bekanta, familj eller grupp. Vid

personer ur samma narkotikabrottslighet framhöll flera distrikt att det var vanligt att våld, främst mellan medgärningsmän, förekom. Flera påpekade också att kvinnor utsätts för misshandel troligen ofta utsattes för otill-

som börliga påtryckningar från den som misshandlar dem. Det påpekades också från flera distrikt att övergrepp mot parter och vittnen var vanliga i kretsar där alkoholmissbruk och social utslagning förekom. Ett storstadsdistrikt framförde att det i relativt stor utsträckning förekom att butikskontrollanter, väktare och liknande utsattes för övergrepp till följd av tidigare ingripande.

Polisens uppfattning tycktes dock att rädslan att utsättas för

vara repressalier i anledning rättsprocess var större än vad det reella

av en hotet anledning till att befara. Polisen tillskrev detta den bild som

gav massmedia ofta förmedlade om de faror man utsatte sig för om man ställde upp och vittnade.

När det gäller frågan utförde övergreppen framgick

om vem som

enkätsvaren att det vanligast att övergreppen utfördes av den av var tilltalade eller andra inblandade i rättsprocess, ofta med någon

samma form relation bekant eller släkt med den som utsattes för

av

304 Åtgärden anledning av hot mot málsägande och vittnen

övergreppet. Övergreppen skedde oftast under förundersökningen men kunde även förekomma i rätt stor utsträckning efter förhandlingen i domstol. övergreppen bestod till övervägande del i hot om repressalier.

På frågan i vilken utsträckning parter och vittnen undandrog sig att medverka i brottsutredning svarade de flesta polisdistrikt att det hade blivit allt svårare att få målsägande och vittnen att medverka. Vad gäller anledningen till denna ovilja svarade nästan alla distrikt att den hade sin grund i en allmän olust för att bli inblandad och att många skyggade inför blotta möjligheten av att de kan utsättas för repressalier och trakasserier. Påfallande många distrikt framförde att de ofta mött reaktionen från målsägande och vittnen att de hade blivit illa behandlade under domstolsförhandlingen. Vanligt var enligt enkätsvaren att vittnen framfört uppfattningen att försvararen har behandlat dem illa och kanske även ifrågasatt deras trovärdighet. Detta i förening med att de upplevt att de inte fått det stöd och den hjälp de hade förväntat sig av åklagaren och rätten har gjort att många vittnen förklarat att den inte skulle ställa upp i en rättegång igen. Att vittnesersättningen var låg tillmätte inte något polisdistrikt någon större betydelse för viljan att medverka i brottsutredningar.

Enligt våldskommissionen tydde denna enkätundersökning att det rent generellt inte förekom våld eller hot mot parter och vittnen i någon större omfattning. Den ovilja som många människor visade mot att vittna och ställa upp i rättegångar tydde enligt kommissionen snarare på en allmän obehags- och olustkänsla än på att de var utsatta för ett reellt hot eller hade konkret anledning att befara att de skulle komma att utsättas för hot.

Kommissionen menade dock att det för vissa grupper av parter och vittnen fanns mycket påtaglig risk att utsättas för våld eller

en repressalier i anledning av medverkan i en rättsprocess. Detta gällde enligt kommissionen i de fall parten eller vittnet har en relation till den tilltalade, som t.ex. vid våld inom familjen. Vidare antog kommissionen att det i de sociala miljöer där det förekommer missbruk eller asocialitet fanns högre beredskap att ta till

annan en våld eller hot om repressalier för att sabotera en brottsutredning. Ytterligare enligt kommissionen var särskilt utsatt för

en grupp som övergrepp i rättssak var de personer som i sitt arbete har anledning att anmäla brott och delta i brottsutredningar, som t.ex. butikskontrollanter och väktare.

Åtgärden anledning hot mot mälsägande och vittnen 305

av

Deparementspromemorian Vittnen och ntålsägande i domstol Ds J995 enkäter till åklagare, domare och advokater

-

Vid utarbetandet departementspromemorian Vittnen och mälsägande

av i domstol Ds 1995:1 skickades enkäter till ett antal åklagarmyndigheter på olika håll i Sverige. Enkäten innehöll frågor bl.a. om i vilken utsträckning mälsägande och vittnen inte ville medverka vid rättegång-

och oviljan särskilt framträdande i någon typ av mål. 25 en om var

inkom och sammanställning dessa finns redovisad i svar en av promemorian s. 129 ff.. Sammanfattningsvis kan sägas att det enligt enkätsvaren från áklagarmyndigheterna mycket vanligt att

var mälsägande och vittnen tog kontakt med åklagaren inför huvudförhandling och uttryckte över att medverka. Tendensen till detta

oro hade vidare ökat under tid. Den vanligaste anledningen till oron

senare

enligt svaren rädsla för repressalier. var

I samband med utarbetandet av promemorian skickades även en förfrågan till lagmannen i 37 tingsrätter varierande storlek och i

av olika delar Sverige. I förfrågan efterlystes bl.a. synpunkter på

av åtgärder skulle kunna förbättra förhållandena för mälsägande och

som vittnen i domstolen. 24 tingsrätter inkom med svar. En sammanställning återfinns i promemorian s. 125 ff..

av svaren

Slutligen skickades också enkät till Sveriges Advokatsamfund.

en Samfundet sitt efter kontakter med några advokater med

avgav svar erfarenheter från området. Sammanfattningsvis gav Samfundets svar på enkäten intryck mâlsägandes och vittnens inför huvudför-

av att oro handlingen hade ökat.

10.10.4 Brottsofferutredningens enkätundersökning

angående hot mot mälsägande och vittnen

Inledning

Utredningen har genomfört enkät för att undersöka och, i så

en om fall, i vilken utsträckning antalet hot mot mälsägande och vittnen har ökat under de åren. Enkätundersökningen har vidare syftat till

senaste

utröna övergreppens karaktär förändrats. I enkäten har det att om funnits möjlighet lämna synpunkter och förslag till utredningen på

att åtgärder skulle kunna förbättra förhållandena och säkerheten för

som mälsägande och vittnen.

Enkäterna har skickats till olika polismyndigheter, åklagarmyndigheter och tingsrätter till Sveriges Advokatsamfund. De har varit

samt avsedda uppföljning de tidigare nämnda undersökningarna.

som en av

306 Ätgärderi anledning av hot mot målsägande och vittnen

Nedan följer en sammanfattning av enkätsvaren. En mer utförlig sammanställning av svaren återfinns i bilagorna 2-5.

Även de enkäter utredningen har skickat till brottsoffer- och

som kvinnojourer innehöll en fråga om hot mot målsägande och vittnen. En sammanställning av svaren från jourerna finns i bilaga 6.

Enkätsvarfrân polisen

Enkätundersökningen har gjorts i syfte att främst utröna i vilken utsträckning det enligt polisens uppfattning förekommer hot och våld mot målsägande och vittnen samt vilka former dessa övergrepp i allmänhet tar sig. Undersökningen är avsedd att vara en uppföljning av den undersökning som gjordes av Våldskommissionen.

Enkäterna har skickats till 35 polismyndigheter, polismästardistrikt och polisområden av olika storlek och på olika håll i landet. 28 enheter har inkommit med svar. Myndigheterna har redovisat sina svar på olika sätt. Vissa myndigheter har skickat in ett sammanfattande svar medan andra har valt att skicka in flera svar. Sammantaget har 65 enkätsvar inkommit. Det är därför svårt att ange procentsatser eller liknande vid den följande sammanfattande redogörelsen av enkätsvaren.

Av enkätsvaren framgår att övergrepp mot målsägande och vittnen sällan förekommer, men att antalet övergrepp möjligen har ökat något de senaste åren. I de flesta fall är det den ursprunglige gärningsmannen som begår övergreppen och de riktar sig mot någon denne har en relation till, vanligen en familjemedlem. Övergreppen tar sig vanligen uttryck som verbala hot om våld om inte målsägande eller vittnet tar tillbaka anmälan respektive låter bli att vittna. Övergreppen har inte ändrat karaktär de senaste åren; möjligen har övergreppen blivit något grövre.

Det förekommer ofta att personer är rädda eller känner obehag inför att medverka i en polisutredning. Oviljan att medverka är särskilt framträdande i mål om våldsbrott liksom i ungdoms- och narkotikamål. Finns det en relation, särskilt en familjerelation, mellan gärningsmannen och målsäganden eller vittnet är oviljan att medverka extra stor. Anledningen till oron hos målsägande och vittnen är att de, ofta ogrundat, är rädda för repressalier.

Som förbättringar för målsägande och vittnen har de flesta polismyndigheter föreslagit att synen på och straffet för övergreppet skärps, att information till målsägande och vittnen liksom till allmänheten förbättras samt att målsägande och vittnen får tillgång till särskilda väntrum i domstolarna.

1998:40 Åtgärden anledning hot mot målsägande och vittnen 307 SOU av

Enkätsvarfrân åklagarna

Enkäten har skickats till l5 âklagannyndigheter eller åklagarkamrar

olika storlek och på olika håll i landet. Alla utom en myndighet har av besvarat enkäten. Myndigheterna har redovisat sin svar på olika sätt. Vissa myndigheter har skickat in ett sammanfattande svar medan andra har delat ut enkäten till olika åklagare och skickat in samtliga svar till utredningen. Sammantaget har 91 enkätsvar inkommit.

Enligt undersökningen är det vanligt att målsägande och vittnen tar kontakt med åklagaren inför huvudförhandlingen. Anledningen till

en kontakten är oftast för repressalier och för att behöva möta den

oro tilltalade. Att det skulle föreligga någon skillnad mellan större och mindre orter tyder inte undersökningen på. Det är i mål om våldsbrott

oviljan att medverka är särskilt stor. Andra sådana mål är som ungdomsmål, mål narkotikabrott och mål där den tilltalade är en

om känd våldsverkare eller missbrukare. Det föreligger enligt undersökningen ingen skillnad i oviljan att medverka mellan målsägande och vittnen. Störst är den hos på något sätt har en relation

personer som till den tilltalade.

Åklagarna i undersökningen att det är lättare att höra en

menar

tidigare har hörts i domstol. När inte vill person som en person infinna sig vid förhandling försöker åklagaren prata med personen

en i fråga och övertala denne att komma. Samtalen går i de flesta fall ut på förklara hur rättegången kommer att till och vikten av att

att

medverkar. Som de vanligaste källorna till oro har åklagarna man

det är obehag inför vad vittnesmålet kan få för följder och angett att rädsla för utsättas för repressalier. Antalet personer som känner oro

att har enligt undersökningen ökat de senaste åren. Vidare tyder undersökningen på att antalet trakasserier mot målsägande och vittnen har ökat under de senaste åren. övergreppen har dock inte ändrat

karaktär.

Undersökningen visar vidare att det framförs klagomål över det sätt på vilket målsägande och vittnen har bemötts i domstolen. I de flesta fall är det fråga att de känt sig kränkta över att bli ifrågasätta och

om misstrodda främst den tilltalades försvarare. De vanligaste förslagen

av på åtgärder för att förbättra situationen för målsägande och vittnen är

domstolsbyggnaderna så konfrontation med den att anpassas att en tilltalade och dennes kamrater undvikes samt att informationen till

målsägande och vittnen förbättras.

308 Åtgärden anledning hot mot målsägande och vittnen av

Enkätsvarfrân tingsrätterna

Enkäten har skickats till 37 tingsrätter varierande storlek och på av olika håll i landet. 32 drygt 86 procent tingsrätter har besvarat enkäten. I det följande ges en sammanfattande redovisning de av svar som har inkommit. Enkätundersökningen tyder på att det har skett en ökning antalet av målsägande och vittnen som känner och är ovilliga att medverka oro vid huvudförhandlingen. Framför allt gäller detta vid mål om våldsbrott. De personer enligt undersökningen är särskilt ovilliga som att medverka är de som på något sätt har relation till den tilltalade. en Undersökningen ger inte något egentligt besked hur utveckom lingen beträffande antalet hot eller andra trakasserier mot målsägande och vittnen har varit de senaste åren; möjligen har det skett någon ökning. Övergreppens karaktär har enligt enkätsvaren inte förändrats den senaste tiden. Den vanligaste åtgärden för att förbättra förhållandena för målsägande och vittnen som har vidtagits eller planeras att vidtas vid domstolarna är att inrätta särskilda väntrum. Det är också den åtgärd som de flesta domstolarna har uppgett förslag på sådana åtgärder. som Andra vanliga förslag är också att kallelserna liksom informationen till målsägande och vittnen skall förbättras.

Enkätsvarfrån Sveriges Advokatsamfund

Enkäten har via samfundet distribuerats till ett antal advokater. Nedanstående redovisning grundar sig en sammanställning av 25 svar från advokater som är verksamma som målsägandebiträden och offentliga försvarare i storstad och glesbygd på olika håll i landet. Enligt enkätsvaren har oron och oviljan att medverka i rättsprocessen under de senaste åren ökat hos målsägande och vittnen. Detta gäller främst i mål om våldsbrott, sexuella övergrepp, övergrepp mot barn, olaga hot och narkotikabrott. Även ungdomsmål har pekats ut särskilt. Särskilt oroliga är de som har personlig relation till den en misstänkte. Ungefär lika många advokater att utvecklingen anser beträffande antalet hot eller trakasserier har varit oförändrad att som antalet har ökat. De som har svarat på frågan om övergreppen har ändrat karaktär har angett att dessa har blivit grövre. Den helt övervägande andelen har svarat att inga åtgärder har vidtagits eller planeras att vidtas vid tingsrätterna för att förbättra förhållandena och eller öka säkerheten för målsägande och vittnen.

1998:40 Åtgärder i anledning hot mot målsägande och vittnen 309 SOU av

10.11 Anonymitet för målsägande och vittnen

10. 1 1 1 Europakonventionen

.

Den europeiska konventionen för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna, Europakonventionen, innehåller bl.a. bestämmelser den enskildes rätt till domstolsprövning och vissa

om garantier i domstolsförfarandet. De bestämmelser som är aktuella vid frågor anonymitet för målsägande och vittnen är paragraferna l

om och 3 i konventionens artikel

I artikel 6.1 att den enskilde har rätt till opartisk och

anges en offentlig rättegång inför oavhängig och opartisk domstol som

en upprättats enligt lag. Domen skall avkunnas offentligt. Under vissa förutsättningar kan dock älva rättegången hållas inom stängda dörrar.

I artikel 6.3 föreskrivs vidare att den som har blivit anklagad för

brottslig gärning skall ha vissa minimirättigheter, bl.a. att förhöra en eller låta förhöra vittnen åberopas mot honom eller henne samt

som att för räkning få vittnen inkallade och förhörda. Denna rätt är

egen

del principen parternas likställdhet, s.k. equality of arms, en av om

rättvis rättegång. Ändamålet med som innefattas i begreppet en bestämmelsen är att den tilltalade rättigheter som åklagaren

ge samma när det gäller att höra vittnen. I begreppet vittne innefattas alla

är betydelse i målet, dvs. även målsägande personer vars utsagor av se t.ex. fallet Kostovski, Serie A, No 166.

Europadomstolen har uttalat att bevisningen som huvudregel skall läggas fram i den tilltalades närvaro vid offentlig rättegång där den

en tilltalade eller dennes försvarare har möjlighet att ställa frågor till vittnet. Förhör har under förundersökningen kan tillåtas

som ägt rum

bevisning under förutsättning att den tilltalades rättigheter har som respekterats. Som regel innebär detta att den tilltalade skall ha getts tillfredsställande möjligheter att ifrågasätta och fråga ut ett vittne som åberopas honom eller henne, antingen när vittnet avger sin utsaga

mot eller vid tillfälle fallet Ash, Serie A, No 203, jfr även

ett senare se fallet Kostovski.

10.112 Avgöranden i Europadomstolen

I det följande redovisas fyra avgöranden i Europadomstolen som har behandlat frågan anonyma vittnen.

om

310 Åtgärder anledning av hot mot målsägande och vittnen

Fallet Kostovski

Klaganden hade dömts till straff på grund av uttalanden av två anonyma personer, som inte hördes nytt under rättegången. Domstolen uttalade bl.a. följande. I princip måste all bevisning framläggas i den tilltalades närvaro vid en offentlig rättegång i syfte att göra det möjligt att framlägga motargument. Detta betyder dock inte att vittnesutsagor för att kunna användas som bevisning alltid måste göras vid en offentlig session i domstolen: att som bevisning använda sådana utsagor som gjorts under förfarandet före rättegången är inte i och för sig oförenligt med punkterna 3 d och 1 i artikel under förutsättning att försvarets rättigheter har respekterats.

Dessa rättigheter kräver som regel att en tilltalad skall ges tillräckligt och passande tillfälle att motsäga och utfråga den som vittnat mot honom, antingen vid den tidpunkt då vittnet gjorde sitt uttalande eller på ett senare stadium i förfarandet..."

Sammanfattningsvis fann domstolen att försvarets rättigheter inte hade respekterats, och att det förelåg ett brott mot punkt 3 d i förening med punkt l av artikel 6.

Fallet Windisch

Klaganden hade dömts för brott grundval av uppgifter som hade lämnats till polisen av tvâ oidentifierade personer. Under rättegången hördes de polismän, som hade tagit emot uppgifterna, som vittnen. Försvaret hade således möjlighet att ställa frågor till dessa. Enligt domstolen kunde detta förfarande inte anses likvärdigt med förhör med uppgiftslämnarna själva. Eftersom uppgiftslämnarna var anonyma saknade försvaret möjlighet att värdera deras tillförlitlighet eller ifrågasätta deras trovärdighet. Det förelåg därför sådana begränsningar i den tilltalades rätt till försvar att punkt 3 d i förening med punkt l av artikel 6 hade blivit kränkt.

Doorson mot Nederländerna dom den 26 mars 1996

Klaganden hade dömts för narkotikabrott pä grundval av bl.a. uppgifter från två anonyma vittnen. Europadomstolen framhöll att användning vittnesmål kan skapa problem i förhållande

av anonyma till artikel 6 men att sådan användning inte under alla förhållanden kan

otillåten enligt konventionen. Domstolen uttalade vidare att när anses vittnens eller målsägandes liv eller personliga frihet och säkerhet är i

Åtgärder i anledning hot mot målsägande och vittnen 311 av

fara kunde det nödvändigt att göra avvägning mellan förvara en svarets intresse, å ena sidan, och vittnenas eller målsägandenas intressen, å andra sidan. Europadomstolen ansåg att det i förevarande fall fick legitimt att låta tvâ vittnen vara anonyma. anses vara Försvararen hade också fått tillfälle att ställa frågor till dem. Vidare hade den nederländska domstolen inte grundat domen enbart på dessa två vittnen och i sin dom framhållit att de anonyma vittnenas uttalanden värderats med stor försiktighet. Sammanfattningsvis fann