Ersättning för kränkning genom brott : delbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2014

Kb Oc

Statens offentliga utredningar

Justitiedepartementet

för

Ersättning kränkning

brott genom

Delbetänkande av kommittén om ideell skada

Stockholm 1992

SOU och Ds kan köpas från Allmänna Förlaget, som också på uppdrag av regeringskansliets förvaltningskontor ombesörjer remissutsändningar av dessa publikationer.

Adress Allmänna Förlaget Kundtjänst 106 47 Stockholm Tel 087 39 96 30 Telefax 087 39 95 48

Publikationcma kan också köpas i Informationsbokhandeln, Malmtorgsgatan Stockholm.

Omslag Lisa

ISBN 91-38-13149-8 Graphic Systems AB, Göteborg 1992 ISSN O375-250X

SOU 199284

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Genom beslut den l december 1988 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet, dåvarande statsrådet Laila Freivalds, att tillkalla en kommitté för att se över reglerna om ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m. Med stöd av bemyndigandet förordnades den l oktober 1989 dåvarande riksdagsledamoten f.d. statsrådet Gertrud Sigurdsen som ledamot och ordförande. Hon entledigades den 19 november 1991 från detta uppdrag och efterträddes samma dag som ledamot och ordförande av justitierådet Edvard Nilsson, som tidigare tjänstgjort som sakkunnig i kommittén. Som övriga ledamöter förordnades den 13 november 1989 dåvarande riksdagsledamöterna chefsjuristen Stig Gustafsson, fru Evy Möller, barnläkaren Ingrid Ronne-Björkqvist och f.d. arbetsförmedlaren Martin Segerstedt samt dåvarande kanslichefen hovrättsrådet Per Olding. Evy Möller avled den 23 januari 1991 och efterträddes den 12 mars 1991 som ledamot av dåvarande riksdagsledamoten f.d. hovrättsrådet Allan Ekström. Den 9 januari 1992 förordnades som ytterligare ledamöter riksdagsledamöterna Kjell Eldensjö och Gunnar Thollander. Som sakkunniga förordnades den 13 november 1989 nuvarande departementsrådet Helena Starup samt förut nämnde Edvard Nilsson, som den 26 november 1991 efterträddes som sakkunnig av nuvarande kanslirådet Göran Karlstedt. Att som experter biträda kommittén förordnades den 13 november 1989 direktören Alf Eckerhall, ombudsmannen Börje Grahn, förbundsjuristen

SOU 1992 84

Lennart Gustafson, byråchefen Maria Renmyr, direktören Ola Schönning, byrådirektören Marie Svendenius och försäkringsjuristen Eva Tidefelt samt den 24 januari 1990 advokaten Ove Lind. Den sistnämnde entledigades på egen begäran den 3 juni 1991 från sitt uppdrag och efterträddes den 29 november 1991 som expert av advokaten Bo Victor. Till sekreterare förordnades den 13 november 1989 hovrättsassessom Agneta Carlquist. Till biträdande sekreterare förordnades den 4 april 1990 nuvarande hovrättsassessom Krister Maxedius. Kommittén har antagit benämningen Kommittén om ideell skada. Sedan kommittén i mars 1991 överlämnat delbetänkandet SOU 199134 HIV-smittade ersättning för ideell skada, överlämnar kommittén nu ytterli- gare ett delbetänkande, som har rubriken Ersättning för kränkning genom brott. Reservation har lämnats av ledamoten Allan Ekström. Särskilda yttranden har avgetts av ordföranden Edvard Nilsson och experten Marie Svendenius.

Stockholm i augusti 1992

Edvard Nilsson

Allan Ekström Kjell Eldensjö

Stig Gustafsson Per Olding

Ingrid Ronne-Björkqvist Martin Segerstedt

Gunnar Thollander

Agneta Carlquist

Krister Maxedius

SOU 199284

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

Förkortningar 9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Litteraturförteckning 11 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning 15 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Summary 19 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Lagförslag 23 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Inledning 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 Utredningsarbetet 37 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Utredningsuppdraget 37 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.1 Bakgrund 37 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.2 Huvuddirektiven 38 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1.3 Tilläggsdirektiven 40 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Utredningsarbetets bedrivande 42 . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Det fortsatta utredningsarbetet 45 . . . . . . . . . . . . . . . . . 3 Skadeståndets utveckling 49 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Från hämnd till bot 49 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Från bot till skadestånd 52 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Från skadestånd till försäkring 56 . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4 Från försäkring till bot 61 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4 Ersättning för ideell skada inom olika rättsområden 65 . . . . . 4.1 Ideell skada vid personskada enligt 5 kap. 1 § skadestånds-

lagen 1972207 65 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Ideell skada vid vissa integritetskränlmingar 67 . . . . . . . . 4.2.1 l kap. 3 § skadeståndslagen 1972207 67 . . . . . . . 4.2.2 5 § lagen 1974515 om ersättning vid frihetsin-

skränkning 67 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 199284

4.2.3 23 § datalagen 1973289 71 . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.4 21 § kreditupplysningslagen 19731173 72 . . . . . . 4.2.5 18 § inkassolagen 1974182 73 . . . . . . . . . . . . . 4.3 Ideell skada vid intrång i immateriella rättigheter e.d. 74 . . 4.3.1 54 § lagen 1960729 om upphovsrätt till litterära

och konstnärliga verk 74 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.2 17 § lagen 1960730 om rätt till fotografisk bild 75 . 4.3.3 3 § lagen 1978800 om namn och bild i reklam 75 . 4.3.4 23 § namnlagen 1982670 77 . . . . . . . . . . . . . . 4.3.5 58 § patentlagen 1967837 77 . . . . . . . . . . . . . . 4.3.6 7 § lagen 19861425 om skydd för kretsmönster i

halvledarprodukter 79 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.7 9 § lagen 1990409 om skydd för företagshemlig-

heter 80 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4 Ideell skada vid kränkning av arbetsrättsliga intressen 82 . . 4.4.1 Allmänt skadestånd 82 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.2 55 § lagen 1976580 om medbestämmande i arbets-

livet 84 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.3 38 § lagen 198280 om anställningsskydd 84 . . . . . 4.4.4 Bestämmelser i andra arbetsrättsliga lagar 85 . . . . . . 5 Ersättning för kränkning genom brott 87 . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Bakgrunden till 1 kap. 3 § skadeståndslagen 87 . . . . . . . . 5.2 Förhållandet till ersättning för personskada 91 . . . . . . . . . 5.3 Ersättningsgrundande brott 100 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.1 Allmänt 100 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.2 Brott mot person 104 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.3 Förmögenhetsbrott 122 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.4 Brott mot allmänheten 127 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.5 Brott mot staten 128 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Ersättningsprinciper 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.1 Allmänt 133 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 199284

5.4.2 sexualbrott 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4.3 Våldsbrott 137 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.4.4 Ärekränkningsbrott 141

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5 Ersättningens storlek 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.1 Allmänt 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.2 sexualbrott 142 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.3 Vå1dsbr0ttm.m. 145 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.5.4 Ärekränkningsbrott 146

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6 Ersättningens bestämmande 148 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6.1 Ersättningsprövande organ 148 . . . . . . . . . . . . . . . 5.6.2 Domstol 148 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 6.3 JK 154 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6.4 Försäkringsbolagen 154 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6.5 Ansvarsförsäkringens personskadenämnd 156 . . . . . . 5.6.6 Brottsskadenämnden 158 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7 Utländska förhållanden 162 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7.1 Norden 162 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.7.2 Övriga Europa 170

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7.3 USA 180 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6 Skyddet för den personliga integriteten 187 . . . . . . . . . . . . . 6.1 Begreppet personlig integritet 187 . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Integritetsskyddet i svensk rätt 189 . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Integritetsskyddet i utländsk rätt 196 . . . . . . . . . . . . . . . .

7 överväganden .201

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.1 Allmänna utgångspunkter 201 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Ersättningens syfte och funktion 212 . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Gränsdragningen i förhållande till ersättning för person-

skada .214 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4 Brott som förutsättning för rätt till ersättning 220 . . . . . . . . 7.5 Ersättningsgrundande brott 227 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6 Ersättningsprinciper .233 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 199284

7.6.1 Allmänt .233 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6.2 sexualbrott 237 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6.3 Våldsbrott 241 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7.6.4 Ãrekränkningsbrott 246

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.6.5 Lagtekniska frågor 250 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.7 Ersättningens storlek 251 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.8 Ersättningens bestämmande 256 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.9 Förlust av egendom med särskilt affektionsvärde 257 . . . . . 7.10 Kostnadskonsekvenser 261 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8 Specialmotivering .263 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.1 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen 1972

207 .263 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Förslaget till lag om ändring i brottsskadelagen 1978

413 .282 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Reservation .287 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Särskilda yttranden 291 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilagor Rättsfall om ersättning för kränkning genom brott

Sverige 297 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Danmark 375 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Norge 383 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4. Tyskland 389 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 199284 9

FÖRKORTNINGAR

AD Arbetsdomstolens dom AP-nämnden Ansvarsförsäkringens personskadenämnd bet. betänkande BrB Brottsbalken BrN Brottsskadenämnden Dir. Kommittédirektiv Ds Ju Justitiedepartementets departementsserie JK Justitiekanslern JT Juridisk tidskrift JuU Justitieutskottets betänkande LU Lagutskottets betänkande lLU Första lagutskottets betänkande mot. riksdagsmotion NFT Nordisk Försäkringstidskrift NIR Nordiskt immateriellt rättsskydd NJA Nytt juridiskt arkiv, avd. I NJA Nytt juridiskt arkiv, avd. NJM Förhandlingarna vid Nordiska juristmötet prop. proposition prot. riksdagens protokoll rf. rättsfall i bilagorna till detta betänkande RFS rättsfallssamlingen Rättsfall Försäkring och Skadestånd, utgiven av Försäkringsbranschens Service AB RH Rättsfall från hovrätterna rskr. riksdagsskrivelse Rt. Norsk Retstidende SOU Statens offentliga utredningar SvJT Svensk juristtidning TfR Tidsskrift for rettsvitenskap UfR Ugeskrift for retsvaesen

10 SOU 199284

SOU 199284 11

LITTERATURFÖRTECKNING

Anders Agell, Erstatning for ideell skade, i NJM 1969 367-370 s. Anders Agell, Skadeståndsansvaret för operativt ingrepp utan patientens samtycke, i JT 1990-91 s. 439-451 Anders Agell, Patientens samtycke än gång, i JT 1991-92 382-383 en s. Nils Beckman Carl Holmberg Bengt Hult Madeleine Löfmarck Ivar - - - - Strahl, Brottsbalken Brotten mot person och förmögenhetsbrotten m.m., 5 uppl., 1987 Nils Beckman Carl Holmberg Bengt Hult Ivar Strahl, Brottsbalken II. - - - Brotten mot allmänheten och staten m.m., 5 uppl., 1982 Bertil Bengtsson, Skadestånd vid myndighetsutövning II, 1978 Bertil Bengtsson, Svensk rättspraxis. Skadestånd utom kontraktsförhållanden 1985-1988, i SvJT 1990 s. 54-72 Bertil Bengtsson Ulf Nordenson Erland Strömbäck, Skadestånd, 3 uppl., - - 1985 Trygve Bergsäker Bo von Eyben Carl Martin Roos Thomas - - - Wilhelmsson, Udviklingen af reglerne erstatning for personskade. om Rapport afgivet til den nordiske embedsmandskomité for lovgivningsspørgsmål, 1989 stencil Ulf Bemitz, Otillbörlig konkurrens mellan näringsidkare det glömda —— rättsområdet, i Festskrift till Jan Hellner, 1984, 115-145 s. Robert Boman, Kumulation av ansvarstalan och talan om enskilt anspråk, iSvJT 1967, s. 81-109 Thorsten Cars Peter Danowsky, Pressen inför rätta, 1982 - Erland Conradi, Ersättning av lidande på grund incest HD-dom, i av - en SvJT 1986 s. 453-456 Erland Conradi, Inlägg i SvJT 1987 s. 415-417 Erland Conradi, Ur brottsskadenämndens praxis, i Festskrift till Lars Welamson, 1988 Erland Conradi, Brottsskadelagen, 1989 Erland Conradi, Några rättsfall om intressekollision, i SvJT 1989 s. 225-234 Bill W. Dufwa, Vår komplicerade trañkskaderätt och framtiden, i SvJT 1979 s. 401-490 Bill W. Dufwa, Frivilliga försäkringar farligt alternativ, i Konsumenträtt 19794 s. 23-26 Bill W. Dufwa, Skyddat intresse, ren förmögenhetsskada och andra skadeståndsrättsliga spörsmål i ett internationellt perspektiv, i Festskrift till Sveriges advokatsamfund, 1987, s. 173-215 Per Olof Ekelöf, Straffet, skadeståndet och vitet, 1942 Olle Ekstedt, Ideellt skadestånd för personskada, 1977 Bo von Eyben, Erstatningsudmåling, 1984 E.G. Flensburg, Kommentar öfver straftlagen, 1907

12 SOU 199284

Kurt Grönfors, Om rättsskydd för affektionsvärden, iTfR 1963 s. 597-605 Kurt Grönfors, Personlighetsskyddet och massmedia, i NJM 1966 bil. 10 E. Hagerup Bull, Den økonomiske skade, i TfR 1920 s. 155-205 Johan Hagströmer, Svensk Straffrätt, 1906 Jan Hellner, Värderingar i skadeståndsrätten, i Festskrift till Per Olof Ekelöf, 1972, s. 299-335 Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 3 uppl., 1976 Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl., 1985 Lars Heuman, Mâlsägande, 1973 Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt, 4 uppl., 1968 Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt, 5 uppl., 1972 Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada. Särskilt vid vilseledande av annan än kontraktspart, 1987 Jan Kleineman, Ren förmögenhetsskada vid brott det klara ansvarsom- rådet, iJT 1989-90 s. 650-659 Claes Kring Sten Wahlqvist, Datalagen med kommentar, 1989 - Marianne Levin, Rätt till bild om oauktoriserad personbildsanegen vändning i massmedier, 1986 Michael Lerche, Erstatning godtgørelse for personskade i sager om og overtrzedelse af straffeloven, 1990 A. Vilhelm Lundstedt, Grundlinjer i skadeståndsrätten. Förra delen Culparegeln, 1935 Peter Lødrup, Lazrebok i erstatningsrett, 2 uppl., 1987 Åke Lögdberg, Personlighetsrätt, 1972 Robert Malmgren, Lärobok i rättskunskap för blivande landsñskaler, 1925 David Nehrman, Inledning til then swenska jurisprudentiam criminalem, 1756 Edvard Nilsson, Missuppfattningar KFL, i Försäkringstidningen 6-781 om s. 10-12 Edvard Nilsson, Ideell skada ersättningsrätt och ersättningsnivå, i NJM - 1990 s. 105-150 Ulf K. Nordenson, Trañkskadeersättning, 1977 Ulf K. Nordenson, Ersättning för ideell skada vid misshandel- orsaksfrågor m.m., i JT 11990-91 s. 89-97 Nils Nygaard, Skade ansvar, 3 uppl., 1985 og Carl Oldertz, Nye synspunkter utviklingstrekke i erstatningsutmålingen og ved personskader, vid Nordiska skadeförsäkringskongressen i Oslo 1987, avhandlingstema nr s. 53-78 Carl Oldertz Eva Tidefelt, Compensation for Personal Injury in Sweden and other Countries, 1988 Ulf Persson, Skada och värde, 1953 Carl Martin Roos, Ersättning för ideell skada ett internationellt perspektiv, i SvJT 1989 s. 356-364 Carl Martin Roos, Ersättningsrätt och ersättningssystem, 1990

SOU 199284 13

Elisabeth Rynning, Patientens samtycke rättsligt relevant eller bara medi- cinskt etiskt, iJT 1990-91 s. 630-643 Elisabeth Rynning, Oklart om samtycket också efter HD-dom, i Läkartidningen 1992 s. 363-365 Hans Saxén, Skadeståndsrätt, 1975 med tillägg 1983 Fredrik Schrevelius, Lärobok i Sveriges allmänna nu gällande civilrätt, 2 uppl., 1857 Fredrik Stang, Erstatningsansvar, 1927 Ivar Strahl, Utvecklingen av den svenska skadeståndsrätten det utomobligatoriska området, i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, 1934, s. 874-912 Ivar Strahl, Om rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten, 1948 Stig Strömholm, Integritetsskyddet ett försök till internationell lägesbe- stämning, i SvJT 1971 s. 695-736 Stig Strömholm, Integritetsskydd i massmedia, i NJM 1978 bil. 7 Stig Strömholm, Individens skyddade personlighetssfär, i Om våra rättigheter. Antologi utgiven av Rättsfonden, 1980, s. 23-39 Marie Svendenius, Ersättning till offer för sexualbrott en översikt av brottsskadenämndens praxis, i SvJT 1988 s. 64-70 Marie Svendenius, Ersättning till offer för sexualbrott en översikt av brottsskadenämndens praxis efter den 1 juli 1988, i SvJT 1990 s. 386-392 Marie Svendenius, Ersättning till offer för sexualbrott en översikt av brottsskadenämndens praxis, i SvJT 1991 s. 807-810 Henry Ussing, Bod og Godtgørelse for Lidelse og Tort, i UfR 1939 s. 93-100 Henry Ussing, Hvilka arter af skade skal erstattes efter aldmindelige regler om Erstatning udenfor Kontraktsforhold, i SvJT 1941 s. 741-754 Anders Vinding Kruse, Erstatningsretten, 3 uppl., 1976 Anders Vinding Kruse, Preventionen i ersättningsrätten finns den, i SvJT - 1987 s. 397-411 Anders Vinding Kruse, Erstatningsretten, 5 uppl., 1989 Anders Vinding Kruse Jens Møller, Erstatningsansvarsloven med kommentarer, 2 uppl., 1989 A.O. Winroth, Föreläsningar i straffrätt, 1889 A.O. Winroth, Strödda uppsatser IV. Om skadestånd, 2 uppl., 1907

14 SOU 199284

SOU 199284 15

SAMMANFATTNING

Enligt våra direktiv skall vi överväga och i så fall i vilken utsträckning om ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det gäller i första hand ideell skada i samband med personskada, dvs. sveda och värk, lyte eller annat sta-

digvarande men samt olägenheter i övrigt se 5 kap. l § skadeståndslagen.

Vi skall emellertid också ta ställning till om de ersättningsbelopp besom

talas ut för den kränkning som vissa slags brott innebär se l kap. 3 § ska-

deståndslagen kan anses tillräckligt fylla syftet med ersättningen i dessa fall. I samband därmed skall vi behandla en del andra frågor rör ersättsom ningen för sådana kränkningar. I tilläggsdirektiv vi fick i november som 1990 har vidare framhållits att vi skall överväga förändring ersätten av ningsnivån och regelverket vid skadestånd till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott. I detta betänkande behandlar vi frågan om ersättning för kränkning genom brott. Denna ersättning skiljer sig från den ersättning för ideell skada i samband med personskada som regleras i 5 kap. l § skadeståndslagen. Förutom att ersättningen för kränkning genom brott har till syfte att lindra verkningarna av kränkningen och ge den skadelidande möjlighet att förändra sin livssituation har den inslag upprättelse för den förnedrande och av kränkande behandling eller den oförrätt den skadelidande har utsatts som för. Själva kränkningen bör enligt vår mening ersättas särskilt för sig, vid sidan av den ersättning för sveda och värk den skadelidande kan etc. som ha rätt till om han eller hon samtidigt har tillfogats personskada. en En utgångspunkt för våra överväganden har varit att brottsoffrens ställning bör stärkas. Det gäller inte minst kvinnor och barn som utsätts för sexualbrott eller annat våld i hemmet. Våra förslag är inriktade enbart på ersättning för kränkning genom brottsliga handlingar. Förslagen alltså avser inte sådana kränkningar av den personliga integriteten är straffbara. som

16 soU 199284

Frågan integritetsskyddet för enskilda bör förstärkas i dessa fall om personer övervägs för närvarande i särskild ordning. Den har kränkt någon genom brott saknar i regel möjlighet att ersätta som denna kränkning medel. Ersättningen utges i stället i praktiken från av egna det överfallsskyddsmoment i hem- eller villahemförsäkringen som de flesta skadelidande håller sig med eller, de inte har ett sådant skydd, av om Brottsskadenämnden. Av samhällsekonomiska skäl kan sådan ersättning inte vid alla slags kränkningar brott. Enligt vår mening bör ersättning ges genom komma i fråga endast vid allvarligare kränkningar, dvs. sådana som förorsakar ett lidande, och bara när kränkningen har tillfogats genom vissa brott typiskt sett framstår som särskilt integritetskränkande. Dessa brott som beskrivs i vårt lagförslag brott mot annans person, frihet, frid eller ära. som Sådana brott är bl.a. sexualbrott och andra våldsbrott samt ärekränkningsbrott. Våra förslag däremot inte t.ex. förmögenhetsbrott. Den kränkning avser brottsligt någons egendom kan innebära bör lika litet som ett angrepp hittills grunda rätt till ersättning ideell natur, såvida inte brottet som av samtidigt innebär kränkning den skadelidandes personliga integritet. en av Exempel på förmögenhetsbrott kan integritetskränkande och besom anses rättiga till ersättning för denna kränkning är rån, s.k. väskryckning och utpressning. Även inbrottsstölder kan enligt vår mening utgöra en integritetskränkning bör ersättas när den är av allvarligare slag. Så är fallet som inte bara när den bestulne hemma då inbrottsstölden begicks utan också var när han eller hon vid hemkomsten fann bostaden skövlad eller utsatt för en omfattande förstörelse. Ersättning för den kränkning som en inbrottsstöld utgör bör vidare kunna när inbrottsstölden har haft andra särskilt skändges liga inslag av liknande beskaffenhet. På den senaste tiden har ersättningarna för kränkning genom brott höjts väsentligt, särskilt när det gäller sexualbrott och grövre våldsbrott. En vanlig uppfattning torde dock att ersättningsnivån i Sverige alltjämt är vara låg i dessa fall. En jämförelse med ersättningarna i andra länder och inom

SOU 199284 17

andra rättsområden visar också enligt vår mening att ersättningsnivån -även om den för det stora flertalet kränkningar får anses väl avvägd är för låg vid sexualbrott och grova våldsbrott. Den svåra kränkning som dessa typer av brott regelmässigt innebär för de skadelidande bör bättre än i dag återspeglas i den ersättning som utges till dem. Mer än en fördubbling av ersättningen jämfört med nuvarande nivå 40 000 kr vid våldtäktsbrott samt 70 O00 kr vid incestbrott och grova våldsbrott är dock enligt vår — mening inte motiverad. Vi anser också att den nuvarande ersättningsnivån vid ärekränkningsbrott 5 000 25 000 kr bör höjas något. De skade- - - ståndsbelopp som förekommer inom arbetsrätten vid obefogade uppsägningar och avskedanden minst 30 000 respektive 40 000 kr kan därvid ut- —- göra ett riktmärke. Vi föreslår att vissa omständigheter, som bör särskilt beaktas när ersättning för kränkning genom brott bestäms, anges i lagen. Dessa omständigheter är att kränkningen har haft förnedrande eller skändliga inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. En markering av dessa omständigheter kan ses som ett uttryck för vår uppfattning att skadestånden i dessa fall bör utgå med högre belopp än hittills. Förslagen avses träda i kraft den 1 juli 1993.

18 SOU 199284

SOU 1992184 19

SUMMARY

Our terms of reference require us to consider whether, and so to what extent, the level of consideration for non-financial damages should be raised. This applies primarily to non-financial damages connected with personal injury, i.e. pain and suffering, disfigurement or other permanent

disadvantages, as well as general inconvenience see Chap. Section l of

the Damages Act. We are also required, however, to consider whether the amounts of compensation paid for the violation implied by certain kinds of

crime see Chap. Section 3 of the Damages Act be deemed to

can serve adequately the purpose of compensation in these cases. In this connection we have been instructed to consider a number of other questions relating to compensation for such violations. In supplementary terms of reference issued to us in November 1990, furthermore, we have been instructed to consider a change in the level of compensation and the rules concerning damages for rape victims and victims of other crimes of violence. In the present report we deal with the question of compensation for violation through crime. This compensation differs from compensation, under Chap. Section l of the Damages Act, for non-financial damages connection with personal injury. In addition to the compensation for criminal violation being intended to alleviate the effects of the violation and to give the victim a chance of altering his situation life, includes element an of reinstatement for the degrading and outrageous treatment injustice to or which the victim has been subjected. The actual violation ought our opinion to qualify for separate compensation, and above the over compensation for pain and suffering etc. to which the injured party may be entitled at the same time, he or she has sustained a personal injury. One point of departure for our deliberations has been that the position of victims of crime should be strengthened. This applies, not least, to women and children who have been subjected to sexual offences or other violence in the home. Our proposals are concerned solely with compensation for vio-

20 sou 199284

lation through criminal acts. Thus they are not concerned with non-punishable encroachments personal privacy. The question of stronger safeon guards for the privacy of individual these cases currently a persons topic of separate deliberations. As general rule, who has harmed another through a criminal a a person act in position to provide compensation for this violation out of his no Instead, in practice, the compensation paid out of the own resources. included in the household insurance which most injured assault coverage parties have taken out failing such coverage, provided by the Criminal or, Injuries Compensation Board. For economic reasons, compensation of this kind cannot be provided for all kinds of criminal violations. In our opinion, compensation should only be considered for serious violations, i.e. those causing suffering and only when the violation has been committed through certain crimes which typically regarded as outstanding encroachments are personal privacy. These crimes described our statutory draft as on are crimes against the liberty, peace or reputation of another. They person, include, for example, sexual offences and other violent crimes, as well as crimes of defamation. On the other hand, proposals do not refer, for example, to crimes our against property. The violation which a criminal assault on somebody’s property imply should not, than at present, establish a right to can any more non-financial compensation, unless at the same time the crime amounts to violation of the injured party’s personal integrity. Crimes of property a which be deemed violations of privacy and can qualify for compensation can for such violation include, for example, robbery, bag-snatching and extortion. Burglary thefts also, opinion, constitute a violation of can our privacy for which, particularly serious cases, compensation should be payable. This the case not only when the victim of the theft was at home at the time of the burglary theft being committed, but also when he or she, returning home, found the place devastated or subjected to extensive deon struction. Compensation for the violation constituted by a burglary theft

SOU 199284 21

should also be payable when the theft has included other particularly offensive elements of a similar kind. Compensation rates for criminal violation have recently been substantially increased, especially where sexual offences and more serious crimes of violence are concerned. would seem to be a commonly held view, however, that the level of compensation Sweden for these cases remains low. Comparisons with rates of compensation applying other countries and in other sectors of the law show, in our opinion, that the level of compensation — even though, for the great majority of violations, can be termed appropriate too low for sexual offences and aggravated crimes of violence. — The severe violation which crimes of these kinds regularly imply for the injured party should be more adequately reflected than at present by the compensation which that party awarded. We see no justification, however, for more than doubling the rate of compensation compared with the present level, viz SEK 40 000 for rape offences and SEK 70 000 for incest offences and aggravated crimes of violence. We also feel that the present level of compensation for crimes of defamation SEK 5 000-25 O00 should be —— — increased somewhat. The amounts of damages occurring labour law for unfair notice and dismissal at least SEK 30 000 and 40 000 respectively — can provide a benchmark for this purpose. —— We recommend that the law speciñes certain circumstances which should be specially taken into account when determining the level of compensation for criminal violation. These circumstances are for the violation to have had elements of humiliation or atrocity, to have been calculated to cause serious fear for life or health, to have been directed at a person having special difficulty in safeguarding their personal privacy, to have implied abuse of a relationship of dependence or trust, or to have been calculated to arouse widespread attention. Highlighting of these circumstances can be taken as an expression of our view that damages for these cases should be paid at higher rates than hitherto. The intention for the proposals to enter into force on lst July 1993.

22 SOU 199284

SOU 199284 23

LAGFÖRSLAG

Förslag till Lag om ändring i skadeståndslagen 1972207

Härmed föreskrivs att l kap. 3 2 kap. 1-5 §§, 3 kap. 1 och 2 §§ samt 5 kap. 6 § skadeståndslagen 1972207‘ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l kap.

3§’

Bestämmelserna i denna lag om Se 2 kap. 3 § skyldighet att ersätta personskada tillämpas också ifråga om lidande som någon tillfogar annan genom brott mot den personliga friheten,

genom annat ofredande som innefattar brott, genom brytande av

post- eller telehemlighet, intrång i förvar, olovlig avlyssning eller olaga diskriminering eller genom ärekränkning eller dylik brottslig gärning.

Se 2 kap. 5 § För skada som vållats genom

underlåtenhet att avslöja brott utgår ersättning enligt denna lag enbart på den grund att strafl för underlåtenheten kan följa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

Lagen omtryckt 1975z404.

Lydelse enligt 1986445.

24 SOU 199284

2 kap.

1§

Var och uppsåtligen eller Den som uppsåtligen eller av en som vårdslöshet vållar eller vårdslöshet vållar person- eller av personsakskada skall ersätta skadan, så- sakskada skall ersätta skadan. vida icke annat följer av denna lag.

2§

Se 2 kap. 4 § Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan.

3§

Se l kap. 3 § Den som kränker annan genom brott mot dennes person, frihet,

frid eller ära skall ersätta det

lidande som kränkningen medför.

2§ 4§

Vållar någon fyllt aderton Den som fall som avses i 1-3 §§

som sakskada, skall vållar skada innan han har fyllt år person- eller han ersätta skadan i den mån det arton år skall ersätta skadan i den är skäligt med hänsyn till hans mån det är skäligt med hänsyn till ålder och utveckling, handlingens hans ålder och utveckling, handbeskaffenhet, föreliggande lingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekono- ansvarsförsäkring och andra ekomiska förhållanden samt övriga nomiska förhållanden samt övriga omständigheter. omständigheter.

3§3 5§

Den vållar eller Den som ifall som avses i 1-3 §§

som personsakskada under påverkan en vållar skada under påverkan av en av allvarlig psykisk störning skall allvarlig psykisk störning eller av ersätta skadan i den mån det är en annan psykisk störning som

3Lydelse enligt 1991 1555.

SOU 199284 25

skäligt med hänsyn till hans sin- inte är själiförvållad och tillfällig nestillständ, handlingens beskaf- skall ersätta skadan i den mån det fenhet, föreliggande ansvarsför- är skäligt med hänsyn till hans säkring och andra ekonomiska sinnestillstând, handlingens beförhållanden samt övriga omstän- skaffenhet, föreliggande ansvarsdigheter. Detsamma gäller om försäkring och andra ekonomiska någon vållar sådan skada under förhållanden samt övriga omstänpåverkan av en annan psykisk digheter. störning och störningen inte är själiförvållad och tillfällig.

4§

Den som vållar ren förmögenhets- Se 2 kap. 2 § skada genom brott skall ersätta skadan enligt vad i 1-3 §§ är föreskrivet i fråga om person- och sakskada.

5§

För skada som vållats genom un- Se 1 kap. 3 § derlåtenhet att avslöja brott utgår ersättning enligt denna lag enbart på den grund att strafl för underlåtenheten kan följa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

3 kap.

1§

Den som har arbetstagare i sin Den som har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta person- eller tjänst skall ersätta sakskada som arbetstagaren vållar person- eller sakskada som genom fel eller försummelse i arbetstagaren i tjänsten vållar

tjänsten. Motsvarande gäller ifall genom fel eller försummelse,

då arbetstagare i tjänsten vållar ren förmögenhetsskada som ren förmögenhetsskada genom arbetstagaren i tjänsten vållar brott. genom brott, eller

Lydelse enligt 1975404.

26 SOU 199284

lidande som arbetstagaren i tjänsten tillfogar annan genom kränkning som avses i 2 kap. 3

I fråga skadeståndsansvar för I fråga om skadeståndsansvar för om staten eller kommun vid myndig- staten eller kommun vid myndighetsutövning gäller vad nedan i hetsutövning gäller vad som föredetta kapitel sägs. skrivs i följande paragrafer.

2§

Staten eller kommun skall ersätta Staten eller kommun skall ersätta personskada, sakskada eller ren personskada, sakskada eller förmögenhetsskada, som vållas ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller för vars fullgörande staten eller kommunen svarar. kommunen svarar, eller lidande som vid sådan myndighetsutövning tillfogas annan genom kränkning som avses i 2 kap. 3

Vad sägs i första stycket om kommun gäller också landstingskommun, som kommunalförbund, församling och kyrklig samfallighet.

5 kap.

6§’

Skadestånd med anledning av kränkning som avses i 2 kap. 3 §

bestäms efter vad som är skäligt

med hänsyn till kränkningens an och varaktighet. Därvid skall särskilt beaktas om kränkningen har

haft förnedrande eller skändliga inslag, varit ägnad att framkalla

allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliintegritet, inneburit missbruk ga

Lydelse enligt 1975404.

SOU 199284 27

av ett beroende- eller förtroendeförhållande eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.

Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller som eljest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan på yrkande av den kränkte i mål om gärningen efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1993. De nya bestämmelserna tillämpas på skadefall beträffande vilka skadestånd för lidande som avses i 1 kap. 3 § i dess äldre lydelse inte har slutligt bestämts före ikraftträdandet.

28 sou 199284

Förslag till ändring i brottsskadelagen 1978413 Lag om

Härmed föreskrivs att 7 och 11 §§ brottsskadelagen 1978413 skall

ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§‘

Brottsskadeersättning utgår för personskada. Som personskada ersätts även skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar på sig vid skadetillfállet.

Bestämmelserna i denna lag om Ifall då någon har kränkt annan

ersättning för personskada till- genom brott mot dennes person,

lämpas också i fråga lidande frihet eller frid utgår brottsskade-

om någon tillfogar annan genom ersättning för det lidande som som

brott mot den personliga friheten kränkningen har medfört. eller genom annat ofredande som innefattar brott.

5 §

Brottsskadeersättning med anled- Brottsskadeersättning med anledning personskada bestäms en- ning av personskada bestäms enav ligt 5 kap. 1-5 §§ skadestånds- ligt 5 kap. l-5 §§ skadeståndslagen 1972207. lagen 1972207. Livränta utgår dock endast när ersättningen är av Livränta utgår endast när ersätt- väsentlig betydelse för den skadeningen väsentlig betydelse lidandes framtida vård eller förär av för den skadelidandes framtida sörjning. Livränta värdesäkras vård eller försörjning. Livränta enligt lagen 1973213 om ändvärdesäkras enligt lagen 1973 ring av skadeståndslivräntor. 213 om ändring av skadeståndslivräntor.

Lydelse enligt 1988255.

SOU 199284 29

Brottsskadeersättning med anledning av kränkning som avses i 2 § andra stycket bestäms enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen 1972 207.

Brottsskadeersättning med anledning av sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 § skadeståndslagen 1972 207 .

7§

Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av personskada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan och som inte har avräknats redan med stöd av 5 kap. 3 § skadeståndslagen 1972207. Avräkning sker dock i den mån ersättningen motsvarar ett sparande på den skadelidandes sida.

Vid bestämmande av brottsskade- Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av sak- ersättning med anledning av skada eller ren förmögenhetsskada kränkning som avses i 2 § andra avräknas, förutom skadestånd, stycket eller med anledning av annan ersättning som den skadeli- sakskada eller ren förmögenhetsdande har rätt till på grund av skada avräknas, förutom skadeskadan. stånd, annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan.

ll

Brottsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs i form

av engångsbelopp utgår med högst tjugo gånger det basbelopp enligt lagen

1962381 om allmän försäkring som gäller då ersättningen bestäms. Ersättning som fastställs i form av livränta utgår för varje år med högst tre gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.

Brottsskadeersättning med anled- Brottsskadeersättning med anledning av sakskada och förmö- ning kränkning i 2 § ren av som avses genhetsskada utgår med högst tio andra stycket eller med anledning gånger det basbelopp som gäller av sakskada och ren förmögendå ersättningen bestäms. hetsskada utgår med högst tio gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms.

Lydelse enligt 19791103.

30 SOU 199284

Om den sammanlagda brottsskadeersättningen efter avräkning av självriskbelopp enligt 10 § första stycket understiger tio kronor, utbetalas ingen ersättning.

Denna lag träder i kraft den l juli 1993. tillämpas skadefall beträffande vilka brottsska- De nya bestämmelserna deersättning för lidande avses i 2 § andra stycket i dess äldre lydelse som inte har slutligt bestämts före ikraftträdandet.

SOU 199284 31

l INLEDNING

Inom skadeståndsrätten skiljer man mellan ekonomisk och ideell skada. Vad som är att hänföra till ekonomisk skada är i viss män omtvistat, och gränsen

till ideell skada är delvis flytande se bl.a. Stang, 1927, 366, Strahl,

s. 1948, s. 22 not Persson, 1953, s. 327, Ekstedt, 1977, 42 Vinding s. Kruse, 1989, s. 346 Roos i SvJT 1989 s. 357 foch Nilsson i NJM 1990 s. 145. Så långt råder det emellertid enighet att uttrycket syftar på som ekonomiska förluster av olika slag t.ex. kostnader, inkomstförlust, intrång i näringsverksamhet, medan ideell skada är beteckning för skadeföljder en av annan än ekonomisk natur icke-ekonomisk skada. Huvudregeln i svensk skadeständsrätt är att ersättning lämnas endast för ekonomisk skada. För att ideell skada skall ersättas krävs i princip stöd i lag. En förklaring till obenägenheten att erkänna ett allmänt skadeståndsansvar för en skada av detta slag kan att den inte låter sig mätas i vara pengar samma sätt som en ekonomisk skada. Ersättning för ideell skada som uppkommit i samband med personskada förekom redan under medeltiden. Numera gottgörs den ideella skadan i ett sådant fall i form av ersättning för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Även ersättning för lidande tillfogas någon brott som genom mot den personliga integriteten har gamla Sådan ersättning utges anor. numera vid brott mot den personliga friheten, vid annat ofredande innesom fattar brott, vid brytande av post- eller telehemlighet, intrång i förvar,

32 SOU 199284

olovlig avlyssning eller olaga diskriminering eller vid ärekränkning eller dylik brottslig gärning l kap. 3 § skadeståndslagen. Ersättning för ideell skada förekommer även andra områden. Bestämmelser ersättning för lidande vilket uttryck syftar det obehag som om drabbar enskild genom ett angrepp dennes personliga integritet en person

eller något annat ideellt intresse se 19868749 s. 29 har sedan

prop. — första hälften 1900-talet funnits inom upphovsrätten och i särskild lagav stiftning ersättning staten till oskyldigt anhållna, häktade och dömda. om av Också inom arbetsrätten har motsvarande ersättningsform, som där kallas en allmänt skadestånd, använts sedan länge. En utvecldingslinje inom svensk skadeständsrätt under senare tid är att utrymmet för ersättning för ideell skada utanför personskadeomrâdet sakta utvidgas. Sålunda infördes bestämmelser om sådan ersättning under 1970talet i datalagen 1973289, kreditupplysningslagen 19731173, inkassolagen 1974182 och lagen 1978800 om namn och bild i reklam, under 1980-talet i patentlagen 1967837 och lagen 19861425 om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter samt under 1990-talet i lagen 1990409 skydd för företagshemligheter. För närvarande övervägs om en motsvaom rande ersättningsmöjlighet bör tillskapas när det gäller det allmännas skadeståndsansvar 198952 1 och 7 f och skadeståndsansvaret vid

se Dir. s.

intrång i rätten till varumärken och mönster se Dir. 198962 s. 2 och jfr

199192 100 bil. 3 34. Denna ersättningsform kan i framtiden bli prop. s.

aktuell inom ytterligare områden se Nilsson i NJM 1990 s. 145.

Ersättning för ideell skada inom olika områden bärs delvis upp av skilda syften. Ett gemensamt syfte för denna ersättningsform, liksom för skadestånd i övrigt, är i svensk rätt att gottgöra den skadelidande för den skada han har lidit. Visserligen kan skada inte alltid kompenseras på ett fullgott en sätt ersättning i pengar. Det gäller framför allt när skadan är av genom ideell natur. Men ersättningen kan i dessa fall bidra till att lindra verkningarna skadan. Man talar då skadeståndets reparativa funktion. av om

SOU 199284 33

skadeståndet skiljer sig alltså från straffet bl.a. att det i regel genom bestäms efter den lidna skadan och inte efter skadevållarens större eller mindre skuld. skadeståndet påverkas i det enskilda fallet i princip inte heller av skadevållarens ekonomiska förmåga. skadeståndet blir alltså lika stort vare sig skadan har tillfogats genom brott eller och oavsett om det skall utges av en eller flera skadevållare. Den skadelidande skall med andra ord ha full ersättning för sin skada, men inte Det system med s.k. punitive mer. damages som förekommer i bl.a. USA och som innebär att skadeståndet av preventiva skäl förhöjs utöver den verkliga skadans belopp är främmande för svensk skadeståndsrätt. Det hindrar inte att skadeståndet vid sidan sin reparativa funktion kan av ha en preventiv effekt, dvs. förhindra att skador uppkommer att genom avhålla människor från att handla så att de döms att betala skadestånd. Denna preventiva verkan kan göra sig olika starkt gällande inom olika områden. Framför allt kan den få betydelse på områden där olika handlingssätt styrs av rent ekonomiska motiv. Risken för att drabbas höga skadestånd kan av då medföra att man väljer det från denna synpunkt minst kostsamma handlingssättet, dvs. det som bättre än andra alternativ kan förebygga skador. Detta brukar kallas ekonomisk prevention, till skillnad från prevention en som enbart har mera avskräckande eller moralbildande verkan. Utmärkande för den ekonomiska preventionen är att den ofta riktar sig mot andra än den som direkt orsakar en skada t.ex. när ett företag för skador svarar som vållas av dess anställda. När det gäller ideell skada är det något fiktion att tala att av en om skadeståndet utgör full ersättning för den lidna skadan. Vad är det egentligen för slags förluster som ersätts i dessa fall Svaret varierar beroende på vilken form av ideell skada det är fråga Vid ideell skada i samband om. med personskada är syftet att kompensera de fysiska och psykiska påfrestningar i form av bl.a. smärta, oförmåga att leva ett normalt liv eller förlust av andra livskvaliteter som skadan för med sig. Vid andra integritetskränkningar har ersättningen för ideell skada ett annat sätt inslag av upprättelse

34 SOU 199284

för den förnedrande och kränkande behandling eller den oförrätt som skadehandlingen utgör. Ersättning för ideell skada syftar ibland också till att täcka ekonomiska förluster inte eller endast med svårighet går att bevisa. Ett ofta använt som

uttryck är att ersättningen då får tjäna plåster på såren se vidare

som Nilsson i NJM 1990 s. 145. Ersättning för ideell skada har på senare tid tilldragit sig ett allt större intresse i den allmänna debatten. Det gäller bl.a. vid personskada och inte minst vid sådant lidande som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen, särskilt i samband med sexualbrott. Ett uttryck för det ökade intresset för den ideella ersättningen i dessa fall är de riksdagsmotioner som ledde till att kommittén tillsattes. Frågan denna ersättning har även därefter diskuteom rats i riksdagen vid upprepade tillfällen. En huvuduppgift för kommittén är att överväga om och i så fall i vilken utsträckning ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Sedan kommittén tillsatts har ersättningama för lidande vid sexualbrott höjts kraftigt. Det hänger delvis med att Brottsskadenämnden som ger statlig ersättsamman ning för skador till följd brott i fall då den skadelidande inte kan få av ersättning skadevållaren eller från någon försäkring den 1 juli 1988 av fick möjlighet ersättning för lidande vid sådana brott. Nämnden har att ge sedan dess vid återkommande tillfällen höjt ersättningsbeloppen. Samtidigt har domstolarna sannolikt under inflytande av Brottsskadenämndens prax- -— fortlöpande dömt ut allt högre belopp utan att något auktoritativt av- görande av Högsta domstolen har funnits. I dagarna har dock ett sådant av-

görande kommit när det gäller lidande vid sexuellt övergrepp mot barn se

Högsta domstolens dom den 2 juli 1992, DB 337. Även beträffande linr dande tillfogats vid mordförsök och grov misshandel har ersättningssom

nivån nyligen höjts väsentligt genom avgöranden av Högsta domstolen se

NJA 1991 766 och Högsta domstolens dom den 15 april 1992, nr DT s. 218.

SOU 199284 35

Att på olika sätt förbättra brottsoffrens ställning har blivit allt en mera angelägen uppgift i dagens samhälle. Bl.a. detta skäl har önskemål vid av skilda tillfällen framförts i riksdagen och regeringen utredningsav om att arbetet i fråga om ersättning till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott

bedrivs skyndsamt se l98990LU25 16, Dir. 199066 199192

s. s. LU8 s. 7 och prot. 19919218 27 På grund härav och även med häns. syn till den snabba utvecklingen på detta område har vi ansett det lämpligt att med förtur behandla frågan om ersättning för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Frågan har bara i mindre utsträckning samband med våra övriga utredningsuppgifter och kan därför utan nämnvärd olägenhet redovi-

sas i ett delbetänkande se vidare avsnitt l.

I det följande redogör vi i avsnitt 2 för utredningsuppdraget i de delar som behandlas i detta betänkande och för utredningsarbetets bedrivande i dessa delar. Enligt våra direktiv skall vi klargöra syftet med ersättningen för lidande i samband med sexualbrott e.d. För att belysa denna fråga beskriver vi i avsnitt 3 översiktligt skadeståndets utveckling från äldsta tid fram till våra dagar. Vidare går vi i avsnitt 4 igenom den nuvarande regleringen ideell av skada inom olika rättsområden. Dessa avsnitt har betydelse även för våra överväganden i fortsatta delar vårt utredningsarbete. av Av central betydelse för våra överväganden är givetvis nuvarande regler om ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Hit hör frågan förom hållandet till ersättning för personskada och frågan vilka brott om som grundar rätt till ersättning. Vidare är det stort intresse vilka ersättningsav principer som tillämpas i praktiken, vilka ersättningsnivåer gäller för som närvarande och hur ersättningen bestäms. Ett ställningstagande till framen tida lösning av dessa frågor påverkas även behandlingen motsvarande av av frågor i andra länder. En redogörelse för nuvarande förhållanden beträffande alla dessa frågor lämnar vi i avsnitt 5. Gemensamt för de brott grundar skadeståndsrätt enligt l kap. 3 § som skadeståndslagen är att de innebär en kränkning av den skadelidandes per-

36 SOU 199284

sonliga integritet. Det väcker frågan om även integritetskränkningar som inte utgör brott bör kunna ersättas. Som underlag för våra överväganden beträffande denna fråga behandlar vi i avsnitt 6 det skydd som gäller i dag för den personliga integriteten såväl i svensk som i utländsk rätt. I avsnitt 7 följer så våra överväganden. Slutligen lämnar vi i avsnitt 8 våra kommentarer till de ändringar i nuvarande lagregler våra överväganden som mynnar ut sammanställningar domstolsavgöranden i Sverige och några andra länav der rörande ersättning för kränkning brott återfinns i bilagorna 1-4. genom

SOU 1992 84 37

2 UTREDNINGSARBETET

2.1 Utredningsuppdraget

2.1.1 Bakgrund

Riksdagen behandlade i november 1986 olika frågor ideell skada med om anledning av motioner angående en höjning skadeständsbeloppens storlek av

vid sådan skada se LU 1986 873. Riksdagen framhöll att det kunde finnas

skäl att överväga i vad mån den nuvarande ersättningsnivån stod i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen. Inte bara de ökade möjligheterna till en meningsfull fritid utan också andra livskvaliteter kunde för många människor i dag te sig mera betydelsefulla än förr. Enligt riksdagen var det därför tänkbart att ersättningsnivån allmänt ansågs för låg och inte gav tillräcklig kompensation för förluster av olika livskvaliteter. Bedömningen av en lämplig ersättningsnivå här i landet borde främst ske med utgångspunkt i svenska förhållanden, varvid hänsyn måste tas inte bara till den skadelidandes intresse av att få en fullgod kompensation utan också till skadegörarens intresse av att skadeståndsbördan inte blev oskäligt betungande. Riksdagen betonade även att de ekonomiska konsekvenserna för försäkringskollektivet i form av kostnader för försäkringspremier och för samhället i övrigt måste beaktas.

38 SOU 199284

Sammanfattningsvis uttalade riksdagen att de skadelidandes ställning när

det gällde ersättning för ideell skada borde förbättras i vissa avseenden och

att frågan borde bli föremål för översyn. Liknande synpunkter framfördes vid en hearing som Justitiedepartementet

anordnade i april 1987 med företrädare för berörda myndigheter och organi-

sationer m.fl. Riksdagen återkom till frågan om ersättning för ideell skada i november

1987 se LU 1987884 och i november 1988 se l98889zLU4. Med an-

ledning motion, där utvecklingen av amerikansk skadeständspraxis av en kritiserades, framhöll riksdagen vid det sistnämnda tillfället att man inte

behövde hysa några farhågor för att skadeståndsbeloppen i värt land skulle

utvecklas i motsvarande riktning se 198889LU4 s. 22.

en

2.1.2 Huvuddirektiven

I december 1988 beslöt regeringen direktiv för kommittén Dir. 198876.

I de delar är intresse innehåller direktiven i sammandrag fölsom nu av jande.

Vid sin översyn reglerna ersättning för ideell skada är kommitténs av om huvuduppgifter att överväga dels den nuvarande ersättningsnivån bör om höjas, dels vilka ersättningsprinciper som bör tillämpas, dels hur normer för att bestämma ersättningen bör fastställas. Av betydelse för bedömningen av vad som kan anses utgöra en skälig ersättningsnivá är vilka syften som skall tillgodoses genom ersättningen för ideell skada. Bl.a. bör kommittén överväga det finns skäl att beakta förom luster andra livskvaliteter än ersätts i dag, t.ex. skadans inverkan på av som den egna självkänslan. Särskild uppmärksamhet bör i sammanhanget ägnas ersättningen för lidande i samband med sexualbrott e.d. Denna ersättning har inslag av upprättelse för den kränkande och nesliga behandling som skadehandlingen har utgjort. Kommittén bör klargöra syftet med ersättningen i detta fall och ta ställning till de ersättningsbelopp som betalas ut för lidande vid sexuella om övergrepp kan tillräckligt fylla detta syfte. anses Bedömningen lämplig ersättningsnivä i fråga om ideell skada bör naav en turligtvis också göras mot bakgrund standardutvecklingen i samhället. En av väsentlig fråga för kommittén är de allmänna höjningar av ersättningsom

SOU 199284 39

nivån vid ideell skada som har genomförts på tid är tillräckliga eller senare om en ytterligare anpassning till den ökade levnadsstandarden är befogad. Kommittén bör även undersöka det finns fog för det påstående om som ofta förs fram i den allmänna debatten att skadestånden i Sverige för ideell skada vid en internationell jämförelse ligger på påfallande låg nivå. Dären vid bör kommittén dock kunna bortse från sådan särpräglad skadeståndsen praxis som har utbildats i bl.a. USA. Vid sina överväganden i frågan om en lämplig ersättningsnivå bör kommittén slutligen beakta de ekonomiska konsekvenser höjning den som en av nuvarande ersättningsnivån kan få för försäkringstagarkollektivet i form av högre försäkringspremier och för samhället i övrigt. Att premierna hålls på en rimlig nivå ligger både i försäkringstagamas och i samhällets intresse. Detta intresse får awägas mot de skadelidandes intresse att få så god av en kompensation som möjligt. Till de spörsmål rörande ersättningsprinciperna som kommittén skall överväga hör frågan hur den ersättning för lidande, den har våldsom som t.ex. tagits eller misshandlats har rätt till enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen, förhåller sig till den ersättning som betalas ut den skadelidande i om samband därmed har tillfogats en personskada. Skall med andra 0rd den skadelidande i ett sådant fall ha rätt till särskild ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen vid sidan av den vanliga ersättningen för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt Kommittén bör ställning till ta denna fråga, som det råder olika uppfattningar bl.a.

om se Conradi i SvJT

1986 s. 453 ff. I detta sammanhang bör kommittén även överväga ersättning enligt 1 om kap. 3 § skadeståndslagen skall kunna ges för den chock och bestörtning som kan upplevas av den som finner sin bostad skövlad efter inbrott eller ett en omfattande skadegörelse. Möjligen går det redan i dag få sådan att ersättning. Bland de brott som enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen berättigar till ersättning för lidande ingår nämligen hemfridsbrott

se prop. 19725 s.

570. Frågan är dock hittills obesvarad i rättspraxis. Några tabeller, motsvarande dem som tillämpas i fråga ersättning för om sveda och värk samt lyte och har inte utbildats när det gäller men, ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Det ligger också i sakens natur att denna ersättning inte kan bestämmas lika schablonmässigt utan i hög grad är beroende av omständigheterna i det särskilda fallet. Kommittén bör dock försöka närmare riktlinjer för bedömningen. En ge omständighet som ofta bör kunna påverka ersättningens storlek är beskaffenheten av skadevållarens handlande; tydligt är den kränkning skall att som gottgöras kan framstå som allvarligare grövre det brottsliga handlandet är jfr NJA 1962 s. 458. Kommittén bör diskutera vilka andra omständigheter som särskilt bör beaktas när ersättningen bestäms. Det har ibland ifrågasätts om inte den oklarhet i vissa avseenden som råder om innebörden 1 kap. 3 § skadeståndslagen till del har sin av en grund i att paragrafen talar ersättning för lidande, föreom en term som kommer också i andra skadeståndsrättsliga sammanhang jfr bl.a. prop. l9868749 s. 29. Kommittén bör överväga detta uttryck stämmer med om

40 SOU 199284

de syften denna ersättning bör fylla eller om en annan terminologi bör som väljas. När det gäller frågan fastställande av ersättningsnonner i de fall om sådana bör användas har riksdagen uttalat att lagstiftning är ett trubbigt instrument för bestämma storleken skadeståndsbelopp; sådana frågor att av bäst i praxis l986873 16. Kommittén bör

avgörs smidigast och se LU s.

emellertid överväga det är möjligt att domstolarna en mera framträom ge dande roll beträffande dessa frågor än de har för närvarande.

direktiven sägs slutligen att kommittén, utöver de frågor som särskilt I nämnts där, bör behandla sådana frågor om ersättning för ideell skada som har väckt debatt eller i övrigt kan intresse från praktisk eller som vara av principiell synpunkt. i direktiven nämnda frågan huruvida ersättning skall kunna ges för Den lidande i samband med bostadsinbrott e.d. återkom i motioner till 198889, 198990 och 199091 års riksmöten. I motionerna hävdades att många som drabbas bostadsinbrott upplever brottet som en grov kränkning, varför av

lidande denna borde ersättas ideell skada se mot. 1988 89L624,

av art som l98990L606, l98990L617 och l9909lL6l7; jfr mot. 198889Ju8l7, l98990Ju826 och 199091Ju825. Riksdagen hänvisade till att frågan kommittén l98889LU25 8 l98990LU25

redan övervägdes av se s. s.

16 och 199192LU8 s. 7. riksdagsmotioner anfördes vidare att skadestånd borde kunna utgå I samma för förlust egendom med särskilt affektionsvärde. Vid behandlingen av av motionerna förutsatte riksdagen att även denna fråga kom att aktualiseras

under kommitténs utredningsarbete se l98889LU25 l98990LU25

s. s. 16 f och 199192LU8 s. 7.

2.1.3 Tilläggsdirektiven

Med anledning motion till 198990 års riksmöte, där det framhölls att av en skadestånd borde utdömas till kvinnor utsatts för våldtäkt eller högre som

SOU 199284 41

misshandel se mot. 198990L619, anförde Lagutskottet följande se

l98990LU25 s. 15 f

Utskottet vill för sin del framhålla att olika former av sexuellt tvång är djupt integritetskränkande handlingar och i regel orsakar starkt psykiskt lidande och obehag hos dem mot vilka brottet förövas. Detsamma torde många gånger gälla vid misshandelsbrott och särskilt i de fall kvinnor utsätts för misshandel. De ersättningar som för närvarande utgår vid sexuella överoch misshandel kan enligt utskottets mening inte anses utgöra en fullgrepp god kompensation för det lidande och obehag som brottet medför. I likhet med motionärerna anser utskottet därför att det är angeläget att de drabbade rätt till högre ersättning för lidandet och detta oavsett om de tillfogas en ges personskada vid brottet eller ej. Utskottet kan också dela uppfattningen att i ersättningen bör inrymmas ekonomiskt stöd för de skadelidande att på olika sätt komma ur den livssituation de hamnat i på grund av brotten. Som redovisas skall olika frågor om ersättningsnivån vid bl.a. sexuella ovan övergrepp övervägas i samband med den pågående översynen av reglerna ersättning för ideell skada. Enligt utskottets mening bör emellertid om direktiven på denna punkt förtydligas så att det klart framgår att utredningsarbetet skall syfta till en höjning av ersättningsnivån som ger utrymme för inte bara kompensation för lidandet utan också hjälp till en förändring livssituationen. Med hänsyn till vikten av att ersättningsmöjlighetema vid av sexuella övergrepp och misshandel snarast förbättras vill utskottet understryka vikten av att utredningsarbetet bedrivs skyndsamt och att regeringen så snart ske kan framlägger förslag till erforderliga lagändringar.

Riksdagen gav i april 1990 som sin mening till känna för regeringen vad Lagutskottet sålunda hade anfört rskr. l98990853. Med anledning av riksdagens uttalande beslöt regeringen i november 1990 tilläggsdirektiv för kommittén Dir. 199066. Enligt tilläggsdirektiven bör kommittén överväga förändring ersättningsnivån och regelverket vid en av skadestånd till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott som ger utför inte bara kompensation för lidandet utan också hjälp till en rymme en förändring av livssituationen.

42 SOU 1992 84

2.2 Utredningsarbetets bedrivande

Kommitténs utredningsuppdrag är vidsträckt och flera olika frågor. avser Det egentliga arbetet på dessa frågor kom igång i början av år 1990. På ett tidigt stadium anordnade vi en särskild utbildningsdag, varvid våra sakkunniga och experter redogjorde för nuvarande regler ideell skada och om deras tillämpning i praktiken. Sedan vi delat upp oss i fyra arbetsgrupper en om tillämpningen av invaliditetstabeller, en om ersättning för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen, en om ersättningsposten olägenheter i övrigt och en om den framtida ordningen för att bestämma personskadeersättning påbörjade de tre förstnämnda arbetsgruppema sitt arbete under ——våren 1990. Detta arbete bedrevs i samråd med praktiskt verksamma försäkringspersoner samt företrädare för berörda nämnder och andra organ. Utredningsarbetet inriktades alltså till en början på alla de frågor som omfattas av utredningsuppdraget. Efter en tid utkristalliserades emellertid vissa frågor som ansågs böra behandlas med förtur. I början av hösten 1990 kom frågan om ersättning för ideell skada till HIV-smittade att aktualiseras inom kommittén. Bakgrunden till detta att var man i riksdagen och i den allmänna debatten hade ifrågasatt om den ersättning som lämnats till dem som smittats av HIV inom sjukvården låg på en rimlig nivå. För kommittén framstod det som angeläget att för sina överväganden beträffande ersättningsnivån vid ideell skada bilda sig en uppfattning om hur sådana särpräglade skador som är följd HIV bör vären av deras i jämförelse med andra skador. Vi diskuterade därför vilken ersättning för ideell skada som de som har smittats av HIV genom en skadeståndsgrundande handling kan anses berättigade till enligt nuvarande skadeståndsrättsliga principer. Denna diskussion redovisades i ett delbetänkande, som kommittén lade fram i mars 1991 SOU 199134. Sedan kommittén i november 1990 genom tilläggsdirektiv fått i uppgift att skyndsamt överväga en förändring av ersättningsnivån och regelverket vid skadestånd till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott, prioriterade vi

SOU 1992 84 43

frågan om ersättning för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Efter önskemål från Justitiedepartementets sida beslöt vi under våren år 1992 att redovisa våra överväganden i denna del i ett särskilt delbetänkande. Den arbetsgrupp som diskuterat frågan om denna ersättning har sammanträtt 13 gånger. Frågan har vidare behandlats av kommittén i dess helhet vid 12 sammanträdesdagar. Till kommittén har knutits en referensgrupp, bestående av direktören Per Boêthius, ordföranden i Ansvarsförsäkringens personskadenämnd f.d. justitierådet Ulf Nordenson, ordföranden i Brottsskadenämnden f.d. rikspolischefen Holger Romander och kanslichefen vid samma nämnd hovrättsassessom Karl Matz samt dåvarande ordföranden i Trañkskadenämnden f.d. lagmannen Gunnar Sterner och kanslichefen vid samma nämnd hovrättsassessom Solveig Almblad. Vår nuvarande ordförande och våra sekreterare har vid 5 sammanträden med denna referensgrupp diskuterat frågan om ersättning för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Kostnadskonsekvenser av olika förslag har diskuterats med chefsaktuarien vid Skandia Björn Ajne, förbundsjuristen vid Sveriges Försäkringsförbund Anders Beskow och förut nämnde Karl Matz, vilka tillsammans med kanslichefen vid Ansvarsförsäkringens personskadenämnd Christina Sedlmayer tillhandahållit det underlag som behövts för dessa beräkningar. De frågor som omfattas av vårt utredningsuppdrag har på senare tid fått allt större aktualitet också i andra nordiska länder. I Norge tillkallades i januari 1989 en särskild utredare för att överväga olika frågor om ersättning för ideell skada, bl.a. vid andra personliga kränkningar än vid egentlig personskada. Detta utredningsarbete är ännu inte slutfört. Nya regler om ersättning till barn som utsatts för sexuella övergrepp har dock införts i den norska skadeståndslagen i maj 1992. Vidare kan nämnas att man från finsk sida uttryckt intresse för att följa utredningsarbetet i Sverige och Norge genom en särskild observatör; någon motsvarande utredning är dock inte för närvarande aktuell i Finland. Inte heller i Danmark har man några planer på att tillsätta en sådan utredning.

44 SOU 199284

I kommitténs direktiv sägs att det är naturligt att vårt utredningsarbete bedrivs i nordiskt samråd. Vi har för detta ändamål genom vår nuvarande ordförande och våra sekreterare överlagt om alla hithörande frågor dels i Oslo den 4 mars 1991 med företrädare för det norska justisdepartementet samt professorn Peter Lødrup och den särskilde utredaren universitetslektom Trygve Bergsäker, dels i Köpenhamn den 8 mars 1991 med företrädare för det danska justitsministeriet samt professorn Anders Vinding Kruse och kanslichefen vid den danska brottsskadenämnden dommeren Michael Lerche, dels i Helsingfors den 31 maj 1991 med företrädare för det finska justitieministeriet samt professorn Thomas Wilhelmsson, verkställande direktören vid Finska Försäkringsbolagens Centralförbund Matti L. Aho och gruppdirektören vid Pohjola-bolagen vicehäradshövdingen Antti Palmunen dels i Stockholm den 19 augusti 1992 med förut nämnde Trygve Bergsäker. Våra sekreterare har vidare deltagit i en internationell konferens om ersättning för personskada, som arrangerades i London den 17 mars 1992 av Lloyds of London Press. I samband därmed överlade sekreterama med praktiskt verksamma jurister i England, liksom med kanslichefen för den engelska brottsskadenämnden Mr D.J. White. Under utredningsarbetets gång har samråd skett med kommittén Ju 198903 för översyn av det allmännas skadeståndsansvar beträffande sådana frågor som berör båda kommittéemas utredningsuppdrag. Samråd har även skett med grupptalanutredningen Ju 199104. Föreliggande betänkande har författats av våra sekreterare och vår nuvarande ordförande. Av redogörelsen för utländska förhållanden grundar sig avsnitten om Tyskland och USA material som har tagits fram av Dr. Jur. Verner Pfennigstorf respektive forskardocenten vid Lunds universitet J .D.Char1es Phillips och avsnittet om Italien på uppgifter som tillhandahållits redaktören Åke Malm. av För att underlag för kommitténs ställningstaganden till frågorna om ersättningsprinciper och ersättningsnivån när det gäller lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen har våra sekreterare gått igenom ett antal underrätts-

SOU 199284 45

domar för åren 1990-1992. Dessa domar redovisas, tillsammans med några avgöranden som har publicerats i NJA, RH och RFS, i bilaga l till betänkandet. Bilagoma 2-4 innehåller referat av vissa domstolsavgöranden beträffande ersättning för kränkning genom brott som har meddelats i Danmark, Norge och Tyskland. Byräassistenten Gerd Andersson samt assistenterna Maud Magnusson och

May-Louise Wounder har biträtt kommittén med utskriftsarbete och admini-

strativa göromål. Omslaget till detta betänkande, liksom till vårt förra betänkande, har

utformats av May-Louise Wounder.

2.3 Det fortsatta utredningsarbetet

Vårt utredningsuppdrag rör ett område som genomgår snabb förändring. Det har visat sig inte minst när det gäller de frågor som behandlas i detta betänkande. Även i övrigt har mycket hänt olika sätt påverkar värt som utredningsarbete. Enligt kommitténs direktiv skall vi överväga om de medicinska invaliditetstabeller används i dag för att bestämma ersättning för lyte och men som utgör en lämplig utgångspunkt för bedömningen av en skadas framtida verkningar. De nuvarande tabellerna, som är gemensamma för försäkringsbranschen, fastställdes Försäkringsbranschens Personskadekommitté år av 1981. Tabellema har därefter setts över av en av Personskadekommittén bildad projektgrupp, arbete resulterade i en reviderad utgåva år 1988 vars och ett förslag till ett helt nytt tabellverk är 1991. Förslaget, som kallas Medicinsk invaliditet 1991, har remissbehandlats och därvid utsatts för kritik i vissa grundläggande delar. För oss är det av stort intresse att följa den vidare behandlingen av detta förslag, och vi avser att ge frågan om dessa tabeller förtur i det fortsatta utredningsarbetet.

46 sou 199284

Kommitténs direktiv innebär även att vi bör ta ställning till det är om en lämplig ordning att de särskilda tabeller som försäkringsbolagen med ut- —— gångspunkt i de medicinska invaliditetstabellerna tillämpar för att be- stämma ersättningen för sveda och värk samt lyte och men fastställs endast av Trafikskadenämnden, utan att de andra nämnder som verkar på området har något inflytande i denna fråga. Denna utredningsuppgift, vi ännu som inte har tagit itu med, kan komma i ett delvis nytt läge till följd av de planer som finns i försäkringsbranschen på att slå Trañkskadenämnden samman och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd. Trafikförsäkringsföreningens styrelse har i juni 1991 beslutat att verka för en sådan sammanslagning och uppdragit en särskild arbetsgrupp att utreda bl.a. vilka eventuella samordningsvinster som därvid skulle uppkomma. Vi avser att avvakta resultatet av planerna denna sammanslagning innan vi börjar diskutera den framtida ordningen för att bestämma ersättning på personskadeområdet. Det kan i detta sammanhang nämnas att dåvarande Försäkringsinspektionen under år 1989 gjorde en undersökning skadehanteringen hos Konav sortiet för patientförsäkring och i en skrivelse till konsortiet den 16 mars 1990 uttalade att det för att Öka förtroendet för patientskadenämnden kunde vara motiverat att ytterligare stärka patienternas inflytande i nämnden. Inspektionen ansåg att det kunde vara lämpligt att kommittén behandlade frågan om sammansättningen av patientskadenämnden och överlämnade därför

en kopia av skrivelsen till oss för eventuell åtgärd se också l99192LU27

s. 9. På samma sätt som när det gäller de frågor vilka behandlas i detta betänkande pågår en utveckling i domstolspraxis beträffande flera av de frågor som vi i övrigt skall överväga enligt direktiven. Det gäller bl.a. frågan om ersättning till dem som drabbas av en chock med anledning av att en nära

anhörig t.ex. har utsatts för ett allvarligt våldsbrott se avsnitt 5.3.2. Enligt

direktiven skall vi ta ställning till om nuvarande rättspraxis, som har intagit en restriktiv hållning i fråga om ersättning för sådan skada, är tillfredsställande. I en dom den 7 maj 1991, nr DT 2132, har Hovrätten över Skåne

SOU 1992 84 47

och Blekinge uttalat att denna praxis innefattar en alltför snäv avgränsning av de fall där rätt till ersättning bör kunna komma i fråga. Domen har överklagats till Högsta domstolen, som den 14 maj 1992 hänskjutit frågan till avgörande i plenum. En annan fråga som vi enligt direktiven bör diskutera är om det går att dra en klarare gräns än för närvarande mellan å ena sidan ersättningen för olägenheter i övrigt och å andra sidan de övriga ersättningsposter är aktusom ella när någon har tillfogats personskada framför allt ersättningen för kostnader och för lyte och men. Även beträffande denna fråga, i den som praktiska tillämpningen har blivit ett allt större problem, föreligger några domstolsavgöranden, dock ännu inget av Högsta domstolen. I och med detta betänkande slutför vi en betydelsefull del av vårt utredningsarbete. Många viktiga frågor återstår emellertid, både de som vi nu har pekat på och andra som har omnämnts i våra direktiv. Med hänsyn till den snabba utvecklingen på detta område är det angeläget att våra förslag i dessa delar kan läggas fram så möjligt. Även frågorna är svåra och snart som om kräver noggranna överväganden räknar vi med att kunna slutföra vårt utredningsarbete före utgången av år 1993.

48 SOU 199284

SOU 199284 49

3 SKADESTÅNDETS UTVECKLING

3.1 Från hämnd till bot

I de äldsta nordiska ättesamhällena var hämnden den normala reaktionen mot oförrätter av olika slag. Om någon ur en ätt tillfogades en oförrätt av någon ur en annan ätt, uppfattades detta som nedsättande för hela hans ätt. Detta krävde i avskräckande syfte vedergällning i form av att en oftast större skada tillfogades angriparen eller någon annan inom dennes ätt. Hämnden var en plikt för i första hand den kränkte själv men åvilade även övriga medlemmar av hans ätt. Sedan denna hämnd utkrävts, framkallade det en ny hämnd från motsidan. På detta sätt kunde en ständig fejd underhållas mellan ätterna. Så småningom fick självhämnden delvis en annan innebörd. Den sida som hade blivit kränkt kunde låta sig försonas genom att godta en gottgörelse i form av ett förmögenhetstillskott som erbjöds av motsidan. Detta gällde framför allt vid kränkningar av mindre allvarlig beskaffenhet; det dröjde länge innan dråp kunde sonas på detta sätt. Den erbjudna gottgörelsen ansågs utjämna följderna av kränkningen och därigenom medföra upprättelse för den förfördelade sidan. På så sätt uppnåddes en förlikning mellan parterna. I de fall båda sidor hade tillfogats skada grundade sig förlikningen på

Detta avsnitt bygger huvudsakligen på Ivar Strahls redogörelse för utvecklingen av den svenskaskadeståndsrätten det på utomobligatoriska området i Minnesskrift ägnad 1734 års lag, 1934, s. 874-912.

50 sou 199284

en jämförelse mellan dessa skador; den sida som hade lidit minst skada fick ersätta motsidan mellanskillnaden. Denna gottgörelse kom att benämnas bot i pluralis böter, vars ursprungliga innebörd är förbättring jfr ordet bota. Allt eftersom samhällsmakten fick ökat inflytande gynnades förlikningen självhämndens bekostnad. Utvecklingen mot bot i stället för hämnd fullföljdes i de medeltida landskapslagama, där böter var den vanligaste påföljden för en skadegörande handling. Syftet med denna påföljd var alltså inte i första hand att avhålla medborgarna från att begå sådana handlingar utan att inskränka självhämnden. Bötema tjänstgjorde delvis som straff men uppfattades, åtminstone från början, framför allt som en gottgörelse för den kränkning som målsäganden hade utsatts för. Ett uttryck för detta är att boten ursprungligen helt tillföll denne. Landskapslagarna innehöll detaljerade taxor över bötesbeloppen, vilka taxor troligen byggde på de belopp som hade brukat förekomma tidigare i liknande situationer. Bötema varierade för skilda skadetyper, men någon uppskattning av skadans storlek i det enskilda fallet var det i regel inte fråga om. Det förekom att särskilda, till beloppet fixerade böter utgick för olika moment av skadan. Man skilde mellan sårabot, lytesbot och läkarbot. Det finns också exempel på en bot som utgick för den fömärmelse och fridsstörning som en skadegörande handling kunde medföra. Lytesboten och läkarboten tillföll målsäganden i sin helhet, medan övriga böter i allmänhet delades lika mellan konungen, häradet och målsäganden. Bötema skulle betalas av den som hade orsakat skadan oavsett vilken skuld han hade till den. Vådaverk, dvs. skada genom olyckshändelse, bedömdes dock ofta mildare än viljaverk, dvs. uppsåtligen tillfogad skada. Utmärkande för den tidens rättsuppfattning är också att det alltid måste finnas en ansvarig som betalade böterna, även om den verkligt skyldige inte kunde päträffas. Bakgrunden till detta rättsläge, som innebar att ansvaret i dessa fall

var rent strikt, har beskrivits på följande sätt se Strahl, 1934, s. 879

SOU 1992 84 51

I den psykologiska bakgrunden till det ensidiga uppmärksammandet skaav dan ingick våra förfäders starka ärekänsla, gärna tillät dem undersom att låta att beivra en kränkning. Egenartat träder detta fram i våra landskapslagars omsorg om att dräpt man icke skulle behöva ligga ogill; blev en man dräpt ute på marken och banemannen framskaffades, s.k. dulgadråp, fick jordägaren eller häradet erlägga böter för dråpet. Ett uttryck för tidens uppfattning ger den lärde ärkebiskopen Andreas Suneson, vilken dock var påverkad av romerskträttsliga och kyrkliga föreställningssätt, i sin parafras över Skånelagen, när han säger, att någon icke uppsåtligen utan om av olyckshändelse, causaliter, tillfogar någon sår, skall den sårade icke desto mindre erhålla full bot, då hans smärta icke blivit mindre därigenom att det förelåg olyckshändelse i stället för uppsåtlig gärning och då det icke för honom kan ligga mycken vikt uppå huruvida han blivit förorättad våda av eller av uppsåt.

Landskapslagamas botsystem med vissa fixerade bötesbelopp för skilda ska-

detyper och olika skadeföljder behölls inte bara i 1300- och 1400-talens stads- och landslagar utan också i 1734 års lag. Liksom tidigare tillföll flertalet böter till lika delar konungen, häradet eller staden och målsäganden. I 1734 års lag infördes emellertid även bestämmelser innebar att som vissa kostnader och förluster ersattes efter individuell uppskattning; för en misshandelsfall föreskrevs vidare rätt till ersättning för sveda och värk. en Denna individuellt bestämda ersättning, utgjorde renodlad form som en mer av skadestånd än det gamla botsystemet, tillföll målsäganden vid sidan av de böter som han kunde ha del Någon rätt till särskild ersättning utöver målsägarandelen i böterna fanns dock inte vid brott mot frihet eller ära. Om den som begått ett sådant brott ådömdes strängare påföljd än böter uren

bota straff något som var vanligare än under medeltiden blev alltså

— målsäganden helt utan ersättning. Även om det medeltida botsystemet i sina huvuddrag levde kvar i 1734 års lag hade man redan dessförinnan börjat skilja mellan straff och skadestånd. I samband med att en särskild Straffrätt växte fram kom tanken att ett ansvar borde förutsätta skuld, dvs. uppsåt eller oaktsamhet, att göra sig gällande alltmer tydligt. Ansvaret för vådaverk avskaffades så helt i 1734 gott som års lag. Samtidigt påverkades bötemas storlek av skuldgraden. Sålunda med-

52 SOU 199284

förde uppsåtliga brott högre böter än oaktsamhetsbrott, och skillnad gjordes även mellan olika grader av vårdslöshet.

3.2 Från bot till skadestånd

Under 1800-talet inleddes ett omfattande arbete för att reformera 1734 års lag. Skadeståndsrätten framträdde som ett skilt rättssystem vid sidan av nu straffrätten. Sålunda innehöll det förslag till en allmän civillag som 1811 års lagkommitté lade fram år 1826 särskilda bestämmelser om skadestånd som in i handelsbalk. Dessa bestämmelser byggde på var avsedda att tas en ny skuldprincipen eller efter ett latinskt ord culpaprincipen, som innebär att skadeståndsskyldighet föreligger endast beträffande skador som har vållats uppsåtligen eller vårdslöshet. Bland bestämmelserna fanns en allmän reav gel skadeståndsskyldighet innehåll att skada som någon lidit genom om av vållande skulle ersättas även i de fall då det inte särskilt angavs i annans lagen. I det reviderade förslag till handelsbalk som 1841 års lagberedning lade fram år 1850 tillades i förtydligande syfte att skada som skett av våda inte skulle ersättas i andra fall än då detta uttryckligen föreskrevs i lag eller avtal. I det förslag till straffbalk lagkommittén avgav år 1832 och en ny som i reviderat skick lades fram lagberedningen år 1844 övergavs det som av gamla botsystemet helt, och i dess ställe föreskrevs bötesstraff såsom ett rent offentligrättsligt straff. Förslaget innehöll även vissa bestämmelser om ersättning för skada på grund brott, vilka kom att ligga till grund för de av skadeståndsregler togs in i 1864 års strafflag när det visade sig att försom slaget till allmän civillag inte kunde genomföras. en I 1864 års strafflag föreskrevs i 6 kap. l § att skada någon tillfogat som brott skulle ersättas den brottslige, vare sig brottet hade annan genom av skett uppsåtligen eller vållande. Vidare angavs i 6 kap. 2 § att skadestånd av för kroppsskada skulle omfatta inte bara läkarlön och annan kostnad utan

SOU 199284 53

också ersättning för hinder eller brist i den skadades näring dvs. förlust av inkomst samt ersättning för sveda och värk liksom lyte eller annat stadigvarande men. Dessa regler som redan dessförinnan hade tagits in i en förordning år 1861 angående mord, dråp och annan misshandel komplet- terades av en bestämmelse i 6 kap. 3 § om att också vedergällning skulle ges för lidande som kunde anses ha tillfogats någon genom brott mot personliga friheten eller genom falsk angivelse eller annan ärekränkande gärning. Genom införandet av dessa regler hade culpaprincipen definitivt slagit igenom i svensk skadeståndsrätt. Denna princip som sedan länge gällt i de länder vilka byggde på den romerska rätten, där den hade utbildats kom enligt den dåtida liberalismens uppfattning att betraktas som en lämplig rättsgrundsats med generell giltighet vid och sakskador. Även person- om det inte framgick av lagen ansågs dess skadeståndsbestämmelser alltså vara tillämpliga också i fall då en sådan skada hade vållats utan samband med en brottslig gäming. Någon motsvarande, från brott frikopplad skadeståndsrätt antogs däremot inte gälla i fråga om ren förmögenhetsskada dvs. sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med person- eller sakskada eller beträffande sådant lidande som avsågs i 6 kap. 3 § strafflagen; för skyldighet att ersätta skador av detta slag har ända in i våra dagar gällt ett principiellt krav på att skadan vållats genom brott. Mot slutet av 1800-talet började den moderna teknikens framväxt inom framför allt den industriella stordriften och kommunikationsväsendet medföra sådana risker för omfattande skador att culpaprincipen inte ansågs motsvara de krav som kunde ställas på den som bedrev en sådan verksamhet. Vid sidan av culparegeln utbildades därför genom lagstiftning och rättspraxis vissa regler och grundsatser om ett skadeståndsansvar för annans vållande s.k. principalansvar. För särskilt riskfyllda verksamheter utvecklades vidare regler om ett vållandeansvar med omvänd bevisbörda s.k. pre-

sumtionsansvar eller ett ansvar helt oberoende av vållande s.k. strikt

54 SOU 199284

ansvar. För sådana verksamheter återinfördes alltså det ansvar för vådaverk som hade gällt enligt landskapslagama. Sålunda uppställdes i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet bestämmelser om ett skärpt skadeståndsansvar i lagen 18867 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift, sjölagen l89135 s. 1, lagen 190271 s. 1 om elektriska anläggningar, lagen 1916312 angående ansvarighet för skada till följd av automobiltrañk och lagen 1922382 angående ansvarighet för skada i följd av luftfart. Regler om ett strikt skadeståndsansvar togs därefter också in i en del andra lagar, t.ex. lagen 1933269 om ägofred och lagen 1943459 om tillsyn av hundar. Under 1940-talet påbörjades ett samnordiskt lagstiftningsarbete i syfte att successivt reformera skadeståndsrätten i de nordiska länderna. År 1946 utsågs särskilda utredningsmän i Danmark, Norge och Sverige för att förbereda det fortsatta samarbetet. Utredningsmännen fullgjorde sin uppgift år 1950 genom att i var sitt betänkande lägga fram gemensamma riktlinjer för detta arbete. Det principbetänkande SOU 1950 16 som den svenske utredningsmannen, professorn Ivar Strahl, avgav var på flera sätt banbrytande och kom att öva stort inflytande på arbetet på en framtida reformering av skadeståndsrätten i vårt land. Bl.a. framfördes här för första gången tanken att skadestånd i vidsträckt omfattning borde avlösas av försäkringsersättning

se avsnitt 3.3..

På grundval av olika betänkanden som särskilt tillsatta kommittéer därefter avlämnade i Sverige SOU 195843, 196333 och 196431 utarbetades prop. 19725 med förslag till skadeståndslag m.m. Lagförslaget antogs av riksdagen år 1972 LU 197210, rskr. 192. Motsvarande skadeståndslagar antogs i Norge år 1969, i Finland år 1974 och i Danmark år 1984. Genom skadeståndslagen 1972207 fick Sverige äntligen skrivna regler med giltighet för hela skadeståndsrätten. Lagen är utom när det gäller ren förmögenhetsskada och lidande genom vissa brott tillämplig oavsett om brott föreligger eller Den bygger culpaprincipen men innehåller även regler om ett principalansvar för arbetsgivare, däribland staten och kommu-

SOU 199284 55

ner, beträffande skador som anställda vållar i tjänsten. Lagens bestämmelser om skadestånd tillämpas dock inte annat är särskilt föreskrivet eller fölom jer av regler om skadestånd i avtalsförhållanden. År 1975 kompletterades skadeståndslagen med nya regler bestämmanom

de av skadestånd vid personskada m.m. se SOU 197183 och 197351,

prop. 1975 12, LU 197516 och 23, rskr. 133 och 209 samt SFS 1975404. Dessa regler, som också de hade tillkommit i nordiskt samarbete, ersatte de bestämmelser i 1864 års strafflag vilka hade förts över till 5 kap. skadeståndslagen i huvudsakligen oförändrat skick i avvaktan på de reglerna. nya En bestämmelse om skadestånd med anledning av personskada, motsvarande 6 kap. 2 § i 1864 års strafflag, togs nu in i 5 kap. 1 En nyhet att var ersättning för ideell skada, som redan tidigare avsett sveda och värk samt lyte eller annat bestående men, utökades med posten olägenheter i övrigt till följd av skadan. Samtidigt fördes en bestämmelse ersättning för lidande om genom vissa brott, som hade motsvarighet i 6 kap. 3 § i 1864 års strafflag, över till 1 kap. 3 Reformarbetet på skadeståndsrättens område emellertid inte avslutat var i och med tillkomsten av 1972 års skadeståndslag och 1975 års ändringar i denna lag. Det fortsatta arbetet har resulterat i bl.a. trañkskadelagen 19751410, jämvägstrañklagen 1985192, miljöskadelagen 1986225 och produktansvarslagen 1992l8, vilka alla liksom den tidigare till- komna atomansvarighetslagen 196845 bygger ett strikt skadestånds- —— ansvar. Närmast förestår nu en reformering av det allmännas skadeståndsansvar och av reglerna om ideell skada i samband med personskada m.m. Följande uttalande kan åskådliggöra skadeståndsrättens utveckling under

1900-talet se Strahl, 1934, s. 912

De i den nutida skadeståndsrätten rådande principerna eller reglerna hava tillkommit och reformerats för att tillgodose skilda önskemål, till vilka de olika livsförhållandena giva anledning. Det är med detta för ögonen naturligt att tänka sig, att skadeståndsrätten ständigt kommer underkastad att vara en utveckling för att anpassas efter de krav förhållandena vid varje tid som ställa. I jämförelse med de under 1800-talet gängse högt spända förhopp-

56 SOU 199284

ningarna att ha nått fram till en skadeståndsrätt, byggd på en enda, rättfärdig och bestående princip, betecknar vår tids skadeståndsrätt och uppfattningen denna återgång till äldre tiders mångfald av skadeståndsav en regler, och avpassad efter de förhållandens krav vilka den skall var en reglera.

Detta omdöme står sig alltjämt. Bilden kompliceras ytterligare, om man även beaktar samspelet mellan skadestånd och försäkring.

3.3 Från skadestånd till försäkring

Den kraftiga utbyggnad under senare hälften av 1900-talet skett både som den offentliga och den privata försäkringen har särskilt på personskaav av deområdet medfört att andra ersättningsformer än skadestånd kommit att få allt större betydelse. Flertalet personskador ersätts numera, oberoende av skadeorsaken, till stor del socialförsäkringen dvs. den allmänna förav säkringen och arbetsskadeförsäkringen samt olika former av enskilda för- säkringar på den skadelidandes sida. Dessa försäkringar ger emellertid i regel inte ersättning för ideell skada bestämd enligt skadeståndsrättsliga Skadeståndets främsta uppgift personskadeområdet har därför normer. blivit kompensera ideell skada. Pâ sakskadeområdet finns inte någon att motsvarighet till socialförsäkringssystemet, och skadeståndsrätten spelar därför här framträdande roll. Särskilda försäkringar på den skadeen mer lidandes sida vilka skydd mot olika skaderisker, såsom brand, stöld, ger vattenskada o.d. är emellertid vanliga och medför att skadeståndsrätten inte , heller på detta område har samma betydelse som tidigare. Har skada orsakats någon svarar för den enligt skadeståndsen av som rättsliga regler, kommer försäkringsväsendet ofta in i bilden även beträffande skadeföljder inte täcks försäkring den skadelidandes sida. som av Om den skadeståndsskyldige skyddas ansvarsförsäkring, betalas skadeav en ståndet försäkringsbolaget inom försäkringssummans ram. De flesta föreav

SOU 199284 57

tag håller sig med olika ansvarsförsäkringar av detta slag. Vidare har den övervägande delen av Sveriges befolkning man brukar räkna med 85- - 90 % hem- eller villahemförsäkringar i vilka ingår ett ansvarsmoment som skyddar de försäkrade mot risken att behöva betala skadestånd personligen. På grund av den stora utbredning som ansvarsförsäkringen sålunda har både inom näringslivet och i rent privata förhållanden torde det vara betydligt vanligare att skadestånd utges från en sådan försäkring än att det betalas av den skadeståndsskyldige själv med egna medel.

Om skadan har vållats genom en uppsåtlig oftast brottslig handling, är

det av försäkringstekniska skäl inte möjligt att ersätta den ur en ansvarsförsäkring, även om skadevållaren till äventyrs skulle hålla sig med en sådan. Sedan början av 1970-talet innehåller emellertid hem- och villahemförsäkringarna i regel ett skydd för personskador vid överfall s.k. överfallsskydd. Detta försäkringsmoment, som brukar betecknas som ett slags omvänd ansvarsförsäkring, ger ersättning enligt skadeståndsrättsliga normer under förutsättning att den skadelidande har rätt till skadestånd av någon som är okänd eller inte kan betala skadeståndet. Och skadelidande som saknar hem- eller villahemförsäkring kan få ersättning enligt skadeståndsrättsliga normer av den statliga brottsskadenämnden i fall då skadan har tillfogats genom brott av någon som är okänd eller inte har förmåga att betala skadestånd. En utvecklingslinje inom den svenska personskaderätten under de senaste drygt 15 åren är framväxten av kollektiva försäkringssystem, som ger de skadelidande rätt till ersättning direkt från försäkringarna enligt huvudsakligen skadeståndsrättsliga normer utan att behöva visa att skadan har vållats uppsåtligen eller av vårdslöshet. Dessa försäkringar kan sägas inta en mellanställning till ansvarsförsäkring och socialförsäkring. Kollektiva försäkringar av detta slag är trygghetsförsäkringen för arbetsskador som infördes för större delen av arbetsmarknaden år 1974, patientförsäkringen som tillkom år 1975 och läkemedelsförsäkringen som trädde ikraft år 1978. Dessa försäkringar, som grundar sig på kollektiva åtaganden

58 SOU 199284

av arbetsgivare, sjukvårdshuvudmän respektive läkemedelsföretag, är frivilliga i den meningen att de inte har påbjudits i lag. Lagstiftaren bevakade emellertid under arbetet på försäkringama att de fick ett tillfredsställande innehåll och var i annat fall beredd att ingripa med lagstiftning. Det finns även exempel lagreglerade försäkringar av liknande Sålunda föreskrivs i 65 § miljöskyddslagen 1969387 att de som bedriver miljöfarlig verksamhet skall bekosta en kollektivt administrerad miljöskadeförsäkring. Denna försäkring, som trädde i kraft år 1989, täcker det strikta skadeståndsansvar som gäller enligt miljöskadelagen 1986225 men ger ersättning bara i fall då den skadelidande inte kan få ut detta skadestånd från skadevållaren därför att denne är okänd eller insolvent eller därför att skadeståndsanspråket är preskriberat. Av stor betydelse är vidare den i trafikskadelagen 19751410 föreskrivna obligatoriska trafikförsäkringen, som bekostas av alla motorfordonsägare och som ger dem som skadas i trafiken rätt till s.k. trañkskadeersättning direkt från försäkringen. Denna ersättning, som bestäms enligt skadeständsrättsliga normer, utgår i dessa fall på objektiv grund; ersättningsansvaret är med andra ord rent strikt. De kollektiva försäkringssystem som nu har berörts innebär alltså att de skadelidande på väsentliga områden arbetslivet, trafiken, hälso- och sjuk- vården garanteras en rätt till ersättning för personskada, oavsett om det finns någon som är ansvarig för skadan enligt den allmänna culparegeln eller ej. Till skillnad från socialförsäkringen ger dessa försäkringar rätt till ersättning och framför allt för ideell 70 och 80 % även skada; mellan av de ersättningar som betalas från de frivilliga försäkringarna avser

sådan skada se Oldertz, 1987, s. 57; det kan nämnas att Oldertz är den

egentlige upphovsmannen till dessa försäkringar. En fråga som ofta ställs är varför just de som skadas på dessa områden skall ha rätt till ersättning enligt förmånligare regler än som gäller för dem som skadas i andra fall. Med en formulering som är snarlik den som redan

ärkebiskopen Andreas Suneson använde under 1200-talet se avsnitt 3.1

brukar framhållas att behovet av ersättning är lika stort vare sig skadan har

SOU 199284 59

vållats uppsåtligen respektive av vårdslöshet eller år resultatet av en ren olyckshändelse och oavsett om skadan har uppkommit i en verksamhet som är förenad med särskilda olycksrisker eller jfr t.ex. SOU 195016 79 s. och 97, prop. 19725 s. 86 och 88, Hellner, 1972, 309 ff och 1985, s. s. 43 f samt Roos, 1990, s. 28. Det finns egentligen inget annat svar på denna fråga än att det, när allt kommer omkring, är de ekonomiska realitetema avgör vilken ersättning som som kan utges i olika fall. Vid tillkomsten av 1972 års skadeståndslag diskuterades om inte socialförsäkringen kunde ersättning för ideell skada, ge vilket i så fall skulle medföra att skadeståndsrätten blev överflödig när det

gäller personskada. Men samhällsresurserna ansågs inte räcka till för det se

prop. 19725 s. 83. Och kollektiva försäkringssystem ersättning som ger enligt särskilt förmånliga regler förutsätter att det finns ett klart urskiljbart kollektiv som kan bekosta ett sådant system; det är alltså inte möjligt att införa försäkringssystem av detta slag annat än på vissa avgränsade noga områden. Den utveckling av personskaderätten som nu beskrivits och i inter- — som nationella skadeståndssammanhang har brukat betecknas den svenska model-

len se t.ex. diskussionen vid det internationella kollokviet i Uppsala år

1986, som redovisats i Oldertz-Tidefelt, 1988 kännetecknas - av en pragmatisk inställning hos lagstiftaren som visar sig på två sätt. Dels har arbetet på särskilt förmånliga ersättningssystem inriktats på områden där det varit möjligt att införa sådana system, trots att skadelidande på andra områden inte har kunnat åtnjuta samma generösa regler. Dels har man avstått från lagstiftning om sådana regler införts på frivillig väg; huvudsaken har varit att dessa regler kommit till stånd, medan det ansetts vara av underordnad betydelse om det skett genom lagstiftning eller ej. Denna inställning har inom rättsvetenskapen ibland mött kritik från rättspolitisk synpunkt. Kritiken går ut på inte bör införa särskilt föratt man månliga ersättningssystem för vissa skadelidande, så länge inte också andra

skadelidande kan få samma generösa behandling se Dufwa i SvJT 1979

s.

60 SOU 199284

476 f och Bergsäker m.fl., 1989, 21, och att det innebär flera olägens.

heter att lita till frivilliga försäkringslösningar i stället för lagstiftning se

Dufwa i Konsumenträtt 19794 24 ff. Det har också framhållits att uts. vecklingen under år innebär att personskaderätten förvandlats till ett senare lappverk jfr Dufwa i SvJT 1979 s. 473. En invändning långt tidigare riktades mot en utveckling, där skadesom ståndsrättens ersättande funktion togs över av olika försäkringsanordningar, är att skadeståndets preventiva betydelse därmed försvagas. Redan under 1930-talet uttryckte Lundstedt 1935, s. 125 f skepsis mot ansvarsförsäkringen, eftersom den medför att den som vållat en skada inte behöver ersätta skadan med egna medel. Så sent som 1970-talet framförde Karlgren 1972, 13 f liknande synpunkter. s. Skadeståndets preventiva funktion är omstridd. Att skadestånd i vissa fall kan ha preventiv verkan torde dock allmänt medges jfr avsnitt l. Det en är inte säkert att denna verkan upphör om skadeståndsskyldigheten täcks av försäkring. Ett sådant resultat kan, åtminstone delvis, motverkas genom en differentierade försäkringspremier, genom regler om självrisk och genom lämpligt utformade regler från försäkringen mot särskilt förom regress sumliga skadevållare. Klart är emellertid att utvecklingen personskadeområdet under de senaste årtiondena innebär att de skadelidandes behov av ersättning har satts i förgrunden och att intresset att utnyttja skadeståndets preventiva verkan inte har tillmätts vikt. En följd denna utveckling är att skadestånsamma av det har förlorat sin avgörande betydelse för den enskildes skydd mot följduppkomna skador och i stället blivit en del i ett större system, som erna av även socialförsäkringen och andra försäkringsanordningar och som rymmer har till syfte att ge den skadelidande full gottgörelse för alla uppkommande skadeföljder jfr 197512 s. 100 och 207. Skadeståndets främsta prop. funktion på personskadeområdet är numera att utgöra en måttstock för beräkningen dessa skadeföljder och att fylla ut den del som inte täcks pi av annat sätt. Det gäller, tidigare påpekats, framför allt ideell skada. som

SOU 199284 61

3.4 Från försäkring till bot

Som nämnts i avsnitt l skiljer sig skadestånd från straff och även från det -

äldre botsystemet sådant det efter hand kom att utveckla sig se avsnitt 3.1

genom att ersättningens storlek i princip bestäms efter den lidna skadan och inte efter graden av skadevållarens skuld. I fråga om ideell skada finns emellertid inga säkra hållpunkter för bedömningen av hur stor skadan skall anses vara. Det har därför ibland hävdats att det i detta fall finns större utrymme för att, främst av preventiva skäl, låta också det sätt på vilket skadan har tillfogats inverka på skadeståndets storlek. Man har inte heller varit främmande för tanken att komplettera eller rentav ersätta skadestånd för ideell skada med ett särskilt botsystem av i stort sett samma modell som tillämpades redan under medeltiden. Avsikten har då uppenbarligen varit att en sådan bot skulle drabba skadevållaren personligen och alltså inte kunna försäkras bort. Ett lagförslag av denna innebörd lades fram i Danmark under l930-talet. Enligt detta förslag skulle en bot kunna utdömas vid sidan av ersättning för sveda och värk, lyte och men samt tort när en rättskränkning hade skett genom otillbörliga handlingar som var uttryck för skadelystnad skadelyst eller grov hänsynslöshet hos skadevållaren. Syftet med denna bot var att ge den skadelidande en effektiv upprättelse, särskilt i fall då dennes ekonomis-

ka skada var svår att bevisa se Ussing i UfR 1939 s. 93 jfr SOU

195016 s. 152. Detta förslag genomfördes emellertid inte. Tanken på ett botsystem med denna straffrättsliga karaktär, som kunde utnyttjas vid illasinnade och hänsynslösa rättskränkningar, togs nytt upp i de riktlinjer för det framtida nordiska lagstiftningssamarbetet på skade-

ståndsrättens område som föreslogs år 1950 se avsnitt 3.2. Riktlinjerna

innehöll en rekommendation om att man i detta arbete skulle överväga en bot som i likhet med det danska förslaget var ett mellanting mellan - ——

straff och skadestånd och som kunde användas vid grova kränkningar se

62 sou 199284

SOU 195016 s. 166. Några sådana överväganden gjordes dock inte i det fortsatta arbetet samnordiska skadeståndslagar. Liknande tankegångar framfördes vid 1969 års nordiska juristmöte. Bl.a. förespråkade professor Anders Agell ett allmänt hållet stadgande i skadeståndslagen vid sidan av bestämmelsen om ersättning för lidande till följd av vissa brott av innehåll att ersättning för icke-ekonomisk skada kunde dömas ut även i icke särskilt angivna fall när personligt lidande hade vållats

genom en brottslig handling av hänsynslös art se NJM 1969 s. 370.

Svensk rättspraxis torde länge ha stått helt främmande för att bestämma

skadestånd för ideell skada efter preventiva synpunkter av detta slag se

Ekelöf, 1942, s. 121. I rättsfallet NJA 1962 s. 458 uttalade emellertid Högsta domstolen att man vid fastställande av ersättning för sveda och värk, liksom gottgörelse för framtida men, borde fästa avseende vid att den skadelidande hade tillfogats lidande genom brottslig gärning av synnerligen svår beskaffenhet. Innebörden av detta uttalande är inte helt klar, men en tolkning är att gärningens råhet är en omständighet i sig som bör verka höjande

på ersättningen se Ekstedt, 1977, s. 64 113 f och 152 Rättsfallet år

omdiskuterat se Conradi i SvJT 1987 s. 416 f och Nilsson i NJM 1990 s.

125. Det har dock efterföljare även i senare tids praxis se t.ex. RH

l98537 och RFS A 19862. På vissa områden är det helt klart att graden av skadevållarens skuld kan påverka inte bara skyldigheten att betala skadestånd för ideell skada utan också omfattningen av denna skadeståndsskyldighet. Inom arbetsrätten tog lagstiftaren visserligen år 1928 avstånd från tanken att skadeståndet skulle på grund av skadevållarens skuld kunna höjas utöver skadans verkliga belopp, men numera tillmäts skuldgraden viss betydelse vid bestämmandet av

skadeståndets storlek på detta område se avsnitt 4.4.1. Detsamma gäller

på senare tid även inom immaterialrätten se avsnitt 4.3.5 och 4.3.7, trots

att lagstiftaren också där år 1960 uttalade att ett skadestånd som med karaktär av privatbot vid sidan av ett straff var tämligen främmande för svensk

rättsuppfattning se avsnitt 4.3.1.

SOU 199284 63

Det finns vidare de som har förespråkat ett renodlat botsystem mera av

medeltida modell för arbetsrättens del se de litteraturhänvisningar har

som gjorts av Nilsson i NJM 1990 143 och när det gäller brott mot god pubs.

licistisk sed inom massmediaområdet se Grönfors i NJ M 1966 bil. 10 14

s. ff och SOU 19808 s. 110. I andra länder är det inte ovanligt att skadestånd för ideell skada bestäms bl.a. med hänsyn till graden av skadevållarens skuld. Så är numera fallet i

övriga nordiska länder se avsnitt 5.7.1, liksom i bl.a. England och

Tyskland se avsnitt 5.7.2 samt USA se avsnitt 5.7.3. Särskilt i USA har

skadeståndet i dessa fall inte bara ett preventivt utan också ett repressivt syfte.

SOU 1992 84

SOU 199284 65

4 ERSÄTTNING FÖR IDEELL SKADA

RÄTTsOMRÃDENl

INOM OLIKA

4.1 Ideell skada vid personskada enligt 5 kap. 1 §

skadeståndslagen 1972207

Ideell skada vid personskada avser för det första det direkta lidande och obehag som skadan för med sig i form av smärtor, rörelsebesvär och andra besvär i den dagliga livsföringen. Som ideell skada anses vidare i detta sammanhang mera indirekta psykiska påfrestningar, t.ex. de som följer av ett vanställt utseende eller minskade möjligheter att njuta av olika glädjeämnen i livet såsom sällskapsliv, resor, sexualliv etc., liksom psykiska besvär av annat slag. Till ideell skada i samband med personskada hänförs slutligen vissa andra skadeföljder av blandad ekonomisk och ideell natur. Ideell skada som uppkommer i samband med personskada ersätts enligt 5 kap. l § skadeståndslagen, som tidigare nämnts, i form av sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan.

Ersättningsposten sveda och värk avser fysiskt och psykiskt lidande under

den akuta sjukdomstiden efter skadan. Den ideella karaktären är inte alltid

Detta avsnitt bygger i vissa delar på Edvard Nilssons referat vid 1990 års nordiska juristmöte Ideell skada ersättningsrätt och ersättningsnivå, i NJM 1990 - s. 105-150.

66 sou 199284

renodlad. Olika utlägg för att underlätta den skadelidandes tillvaro under sjukdomstiden ersätts ofta som en del av beloppet för sveda och värk. Ersättningsposten lyte eller annat stadigvarande men omfattar lidande eller obehag som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes invaliditet kan bedömas varaktig. Gränsen mellan å ena sidan sveda och värk och å som andra sidan lyte eller annat men dras alltså i huvudsak vid den tidpunkt då ett bestående invaliditetstillstånd har inträtt. Med lyte vanställande kroppsfel, t.ex. ärr, hälta eller förlust av avses någon kroppsdel. Annat stadigvarande men tar sikte på andra framtida följder skadan, inte bara sådana som medför direkt smärta eller obehag utan av också sådana gör det svårt eller omöjligt för den skadelidande att leva som ett normalt liv. I denna form ersätts sålunda förlust av sinnesfunktioner, impotens samt kroppsfel som inte är vanställande, t.ex. rörelsehinder, talfel eller besvär av protes. Även ersättningsposten olägenheter i övrigt i huvudsak skadeföljder avser efter den akuta sjukdomstiden. Under denna beteckning ersätts skadeföljder i tidigare skadeståndsrättslig praxis gottgjordes än som ideell och än som ekonomisk skada. Hit hör sådana ofta svårbedömbara faktorer som allsom männa besvär skadan i arbetet, den ökade anspänning som krävs av den av skadelidande för att uppnå ett visst arbetsresultat samt risken för att i framtiden förlora mera extraordinära inkomster, t.ex. genom övertidsarbete. Ytterligare grupp av skadeföljder som i viss utsträckning kan ersättas en olägenheter i övrigt är förhöjda levnadsomkostnader som kan uppkomsom ma i framtiden på grund av skadan, t.ex. extra utgifter för transporter, större utgifter än normalt för kläder och skor m.m. samt särskilda kostnader för rekreation och förströelse. Ersättningen för sveda och värk samt lyte och men bestäms i regel schablonmässigt. Försäkringsbolagen har genom särskilda skadeprövningsnämnder utbildat vissa tabellvärden för olika vanligen förekommande skador. Ersättningen enligt tabellerna, som har fastställts av Trañkskadenämnden och regelbundet justeras med hänsyn till penningvärdets förändringar, har

SOU 199284 67

höjts mera allmänt vid ett par tillfällen. Några motsvarande tabeller används inte för att bestämma ersättning för olägenheter i övrigt, också även om denna ersättning numera grundas på vissa schabloner. Det belopp som maximalt utgår för sveda och värk enligt dessa tabeller torde uppgå till ca 75 000 kr jfr SOU 199134 s. 49, medan den högsta ersättningen för lyte och men enligt tabellerna utgör 275 000 kr. Vid vissa skador, såsom total blindhet och svårare förlamningsfall, utges ersättning för sveda och värk och lyte och men som ett gemensamt belopp, som ligger över de högsta tabellersättningama. I de svåraste fallen lämnas ersättning med 600 000 kr, vilket belopp kan överskridas i extrema fall.

4.2 Ideell skada vid vissa

integritetskränkningar

4.2.1 1 kap. 3 § skadeståndslagen 1972207

En närmare redogörelse för ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen lämnas i avsnitt vartill här hänvisas.

4.2.2 5 § lagen 1974515 ersättning vid frihetsinskränkning om

Bestämmelser om ersättning av staten till oskyldigt anhållna, häktade och dömda har funnits i svensk rätt sedan år 1886. En möjlighet till ersättning för det lidande som en frihetsinskränkning medfört infördes lag genom en år 1945. En förutsättning för denna ersättning därvid det fanns var att synnerliga skäl. Denna begränsning för rätten till ersättning slopades år 1974 när den nuvarande lagen kom till. Lagtexten ger inte några anvisningar hur ersättningen för detta lidande om skall bestämmas. I det utredningsbetänkande låg till grund för lagen som föreslogs en ersättningsregel schablonkaraktär, innebar ersättav som att ningen utgick efter en taxa baserad på frihetsberövandets längd och knuten

68 SOU 199284

till basbeloppet SOU 197273 145 och 185 Detta förslag ansågs

se s.

emellertid inte lämpligt med hänsyn till att förhållandena i samband med en frihetsinskränkning varierar kraftigt från fall till fall och genomfördes därför

se prop. 197497 s. 75.

Ersättningen för lidande bestäms i stället enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer och skall alltså motsvara den skada har uppstått i varje som enskilt fall. Vid ersättningens bestämmande skall hänsyn tas till förhållanden rör den skadelidandes frihetsberövandets längd, formerna för som person, frihetsinskränkningen grunden för ingripandet är ett påstått brott - t.ex. om eller ett påstått vårdbehov liksom till graden av publicitet kring beslutet prop. 197497 75 och Bengtsson, 1978, 191 ff. I förarbetena har förs. s. utsätts att den ersättningsprövande myndigheten inte ställer för stora krav på den enskilde beträffande bevisningen skadans storlek; det sätt på vilom ket skadan tillfogats har ansetts tala för att visar generositet mot den man drabbade prop. 197497 s. 76 och 91.

Anspråk på ersättning enligt lagen framställs hos JK. Den som inte är nöjd

med den ersättning JK erbjuder kan väcka talan mot staten vid domstol. Sådana mål är emellertid förhållandevis sällsynta. I syfte att söka behandla likartade fall lika har JK i sin skaderegleringspraxis ställt vissa riktlinjer för handläggningen av dessa ärenden. Utupp gångspunkten vid prövningen skall enligt dessa riktlinjer vara frihetsberövandets längd, varefter vägs in det föreligger omständigheter som medom för att ersättningen bör högre eller lägre än de schablonbelopp som vara i riktlinjerna. Om det lidande tillfogats genom frihetsberövandet anges som med hänsyn till omständigheterna har varit särskilt kännbart, beaktas detta att ersättningen höjs med vanligtvis tredjedel i förhållande till vad genom en som annars skulle ha utgått. I rättsfallet NJA 1979 297, gällde ersättning för lidande på grund s. som frihetsberövande under 35 dagar, framhöll Högsta domstolen att det i och av och väl också nödvändigt den tillämpande för sig var naturligt - - att myndigheten sökte sig fram till vissa generella bedömningsgrunder för sådan

SOU 199284 69

ersättning. Att tillämpa en taxa i detta ords vanliga mening borde emellertid enligt Högsta domstolen knappast komma i fråga annat än för vissa typer av fall. Vid bedömningen av det lidande som frihetsberövandet hade medfört beaktade Högsta domstolen att den skadelidande såsom häktad hade utsatts för publicitet i dagspressen och att denna publicitet gällde att han var misstänkt för förberedelse till mord. Ersättningen för lidande uppskattades till 3 000 kr, vilket enligt JK motsvarade ungefär en fördubbling den av taxa som han då tillämpade. I rättsfallet NJA 1990 s. 808, som gällde ersättning för lidande grund av frihetsberövande under 70 dagar, fann Högsta domstolen att en normalersättning för ett frihetsberövande av denna längd borde i maj 1988 vara 25 000 kr; detta belopp översteg med 10 000 kr den ersättning som utgick enligt JKs riktlinjer i normala fall. Enligt Högsta domstolen borde ersättningen dock på grund av omständigheterna höjas till 35 O00 kr. I rättsfallet gjorde Högsta domstolen följande uttalande

Utvecklingen under senare år inom skadeståndsrättens område kännetecknas bl.a. av att ersättningama för personligt lidande höjts jämfört med tidigare tillämpade ersättningsnivåer utöver vad som föranletts förändav ringar i penningvärdet. En motsvarande utveckling har skett i justitiekanslems praxis rörande den nu aktuella lagen. Ersättningsbeloppen enligt denna lag framstår visserligen som låga vid en jämförelse med vissa typer av ideellt skadestånd som har ett klart preventivt syfte, framför allt inom arbetsrätten; något sådant syfte finns dock knappast på det nu aktuella området. Å andra sidan sig beloppen generösa i stället jämför ter som om man med ersättningspraxis angående sveda och värk grund personskada, av exempelvis vid en sjukhusvistelse under motsvarande tid. De ojämnheter som förekommer vid beräkningen olika typer ideellt skadestånd kan av av väntas minska som följd av pågående lagstiftningsarbete området.

Efter detta avgörande höjde JK år 1991 beloppet enligt sina riktlinjer till 12 000 kr för varje månad som ett frihetsberövande har pågått, dvs. 144 000 kr för ett års frihetsberövande. För den som har ålagts reseförbud är ersättningen dock betydligt lägre.

70 SOU 199284

I undantagsfall händer det att JK frångår riktlinjerna helt och tillerkänner den skadelidande avsevärt högre ersättning än som följer av riktlinjerna. Det gäller framför allt fall där omständigheterna kring brottsmisstanken varit mycket motbjudande eller på annat sätt avskyvärda eller vanhedrande, samtidigt fallet har väckt exceptionellt stort uppseende och den skadelidansom de blivit utsatt för särskilt stor närgången massmedial uppmärksamhet. Ett sådant fall rörde de båda läkarna i det s.k. styckmordsmålet vilken en av hade varit berövad friheten i omkring fem månader. JK bestämde ersättningen i detta fall till 150 000 kr beslut 1989-09-22, Dnr 1957-89-41. Ett annat fall gällde Christer Pettersson, som efter nära tio månaders frihetsberövande frikändes från för mordet på Olof Palme. JK ansåg att friansvar hetsberövandet i detta fall hade medfört ett avsevärt lidande och bestämde ersättningen för detta lidande till 300 000 kr beslut 1990-05-02, Dnr 351 89-41. Det högsta belopp som hittills har betalats ut för lidande på grund av frihetsinskränkning är 400 000 kr, vilket belopp tillerkändes Keith Cederholm efter att ha beviljats resning frikändes efter tre års frihetsbesom

rövande se RH 19889. Beloppet dömdes ut av hovrätten, sedan JK hade

erbjudit 250 000 kr. Hovrätten betonade att lidandet på grund av särpräglade omständigheter synnerligen svårt. Ordföranden var skiljaktig och bevar stämde skadeståndet till 600 000 kr med motiveringen att vad rättsstaten brutit mot enskild man städse bör gottgöras med stor generositet. När det gäller frihetsinskränkning genom reseförbud kan nämnas ett fall från år 1985 där JK tillerkände en person ersättning för lidande med 10 000 kr sedan denne på grund misstanke om bedrägeri varit underkastad reseav förbud under cirka 14 månader; JK framhöll att det lidande som denne åsamkats genom reseförbudet visserligen varit av måttlig styrka men att frihetsinskränkningen varat under en förhållandevis lång tid beslut 1985-12- 03, Dnr 3201-85-41.

SOU l99284 71

4.2.3 23 § datalagen 1973289

Datalagen innehåller olika regler till skydd för den personliga integriteten,

b1.a. om rätt till skadestånd. Sådan rätt föreligger enligt 23 § dels när skada

uppstår till följd av att personregister innehåller oriktig eller missvisande

uppgift, dels när någon tillfogas skada vissa databrott. Vid bedömangenom de om och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn även tas till lidande

och andra omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Också ide-

ell skada ersätts alltså se prop. 197333 149 och l98687ll6 17 ff.

s. s. För att skadestånd skall utgå i ett konkret fall krävs att den skadelidande har blivit utsatt för en integritetskränkning inte är obetydlig

som se prop.

198687 l 16 s. 19. Det har överlämnats till rättstillämpningen bedöma att uppkommande skadeståndsfall mot bakgrund allmänna skadeståndsrättsav liga principer och de intressen som datalagen skall skydda.

Ursprungligen gav 23 § datalagen rätt till ersättning för ideell skada i fall när sådan skada hade uppkommit till följd att ett personregister innehöll av en felaktig uppgift. I förarbetena till bestämmelsen uttalade departementschefen att han inte beredd att utsträcka rätten till ersättning för ideell var skada även till fall då en brottslig handling hade begåtts med avseende på datalagrat material utan att en personuppgift hade fått oriktigt innehåll prop. 1973233 s. 149. Skadeståndsregeln i 23 §datalagen kom att tillämpas ganska sällan. Kritik riktades i olika sammanhang mot regeln och dess tillämpning. En del kriav tiken gick ut på att de skadeståndsbelopp dömts varit alltför låga. som ut Det förelåg också oklarhet i frågan om skadeståndslagens regler ersättom ning för lidande i l kap. 3 § gav rätt till ersättning för ideell skada även vid brott som avsågs i datalagen jfr SOU 198624 46 s. Bestämmelsen i 23 § datalagen ändrades år 1987. I anslutning till denna lagändring uttalade departementschefen att borde bringa klarhet i rättsman läget genom att i datalagen uttryckligen föreskriva att ersättning för ideell skada kan utgå vid brott som avses i datalagen. Möjligheten att få ersättning för ideell skada var enligt departementschefen naturlig på ett område som detta, där skada ofta kan drabba i form av intrång i den personliga integriteten. Att ge rätt till ersättning för ideell skada vid brott i som avses datalagen ansågs också ligga i linje med den allmänna utvecklingen på skadeståndsrättens område. Enligt departementschefen borde bestämmelsen införas i datalagen och inte i skadeståndslagen. skadeståndslagen borde i första hand för reserveras reg-

72 SOU 199284

allmän räckvidd, medan regler endast berör ett speciellt ler av mera som område borde in i den särskilda lagstiftning som gäller på det området tas prop. 198687116 s. 20

praxis finns när det gäller datalagens skadeståndsregel är ganska Den som övervägande antalet skadeständsärenden har gällt anspråk begränsad. Det riktade I nästan samtliga fall har anspråken reglerats av JK, som mot staten. därvid i regel bestämt ersättningen för lidande till belopp varierande mellan 500 och 5 000 kr; ersättningen bestämdes dock i ett fall till 7 500 kr och i fall till 10 000 kr Kring-Wahlqvist, 1989, 243 ff och SOU

ett annat se s.

199162 s. 97 ft. domstolspraxis har ersättning för lidande till följd av dataintrång i tre fall I

bestämts till 10 000 kr Stockholms tingsrätts domar 1987-05-19, DT 435,

och 1990-06-27, DT 35, samt Svea hovrätts dom 1990-01-31, DT 2. I det sistnämnda fallet ordföranden skiljaktig och ville tillerkänna den skadevar lidande yrkat belopp, 50 000 kr, med hänsyn bl.a. till att lidandet på grund psykiska instabilitet hade blivit extremt och att skadeståndsav dennes egen för att kunna fylla sitt reparativa syfte, inte fick tillåtas göra halt ansvaret, inför sådana fall. betänkandet SOU 199162 Vissa särskilda frågor beträffande integritets- I skyddet ADB-området framhålls s. 11lattskadest2mdsbe1oppen vid det slag integritetskränkning, kommer i fråga vid brott mot datalagen, av som i vissa fall bör kunna jämställas med de belopp som utdöms för annan kränkning personlig integritet, exempelvis i fall av fysiskt övervåld, och av ersättningsbeloppen i jämförelse med J Ks praxis i dessa fall bör höjas att väsentligt.

4.2.4 21 § kreditupplysningslagen 19731173

Enligt 21 § kreditupplysningslagen ersätts skada till följd av kreditsom upplysningsverksamhet tillfogas någon otillbörligt intrång i hans pergenom sonliga integritet eller att oriktig uppgift lämnas honom, om inte genom om

SOU 199284 73

den bedriver verksamheten kan visa att tillbörlig omsorg och varsamhet som har iakttagits. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn tas även till lidande och andra omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. I rättsfallet NJA 1962 s. 31 utdömde Högsta domstolen 5 000 kr i skadestånd för lidande och ekonomisk förlust till följd av att vissa kreditupplysningar hade innehållit oriktiga uppgifter som inneburit ärekränkning. Av skadeståndsbeloppet, som i dagens penningvärde motsvarar nästan 40 000 kr, torde i enlighet med kärandens yrkande hälften ha utgjort ersätt- - ning för lidande.

4.2.5 18 § inkassolagen 1974182

Enligt 18 § inkassolagen ersätts skada som till följd av inkassoverksamhet tillfogas någon genom otillbörlig påtryckning eller annan otillbörlig inkassoåtgärd. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn tas även till lidande och andra omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Skadeståndsansvaret är strikt men är enligt vad Högsta domstolen har framhållit i rättsfallet NJA 1985 s. 143 begränsat till gan- ska kvalificerade fall, främst allvarliga integritetskränkningar. I rättsfallet NJA 1990 s. 585 utdömde underdomstolarna 10 000 kr i skadestånd för psykiskt lidande på grund av en otillbörlig inkassoåtgärd; yrkandet om detta skadestånd grundades på 18 § inkassolagen men torde i själva verket till stor del ha utgjort ersättning för sveda och verk enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd i denna del.

74 sou 199284

4.3 Ideell skada vid intrång i immateriella rättig-

heter e.d.

4.3.1 54§ lagen 1960729 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

Lagen 1919381 om rätt till litterära och musikaliska verk innehöll ursprungligen i 24 § en bestämmelse om att den som hade gjort sig skyldig till en straffbar överträdelse av lagen skulle ersätta all skada. En motsvarande skadeståndsbestämmelse fanns i 15 § lagen 1919382 om rätt till verk av bildande konst. Eftersom det ansågs tveksamt om detta skadestånd inbegrep ersättning för personliga obehag och olägenheter samt det var önskvärt att även skada av annan än ekonomisk art kunde beaktas, tillfördes lagarna år 1931 nya paragrafer, 27 a § respektive 20 a av innehåll att den brottslige skulle ersätta förlust, lidande eller annat förfång som hade tillskyndats måls-

äganden genom den brottsliga gärningen se NJA 1931 s. 137 och 158.

Dessa lagar ersattes år 1960 av den nu gällande upphovsrättslagen, som i 54 § innehåller bestämmelser om skadestånd. Till skillnad från skadeståndsreglerna i de tidigare lagarna förutsätter inte dessa bestämmelser att det föreligger en straffbar kränkning av någons upphovsrätt. De innebär att den som utnyttjar ett verk i strid mot lagen skall utge skäligt vederlag för utnyttjandet och, om utnyttjandet har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, även utge ersättning för annan förlust än uteblivet vederlag liksom för lidande eller annat förfång. Också andra uppsåtliga eller oaktsamma upphovsrättsintrång medför skyldighet att ersätta förlust, lidande eller annat förfån g av intrån get.

Vid upphovsrättslagens tillkomst diskuterades om inte det vederlag som utgår vid ett obehörigt utnyttjande av ett verk borde kunna höjas till det dubbla när utnyttjandet har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. I ett särskilt yttrande till det kommittébetänkande som låg till grund för lagen anfördes att ett sådant utnyttjande kunde medföra ett stort personligt obehag,

SOU 199284 75

som dock knappast kunde sägas vara av den art att särskilt skadestånd för ideell skada borde utgå härför. Enligt yttrandet kunde det te sig stötande, om skadeståndet i ett sådant fall endast motsvarade vad den som obehörigt hade utnyttjat verket under alla förhållanden skulle ha betalt vid en lojal uppgörelse; att denne riskerade straff för sitt obehöriga utnyttjande ansågs inte tillräckligt som påföljd, eftersom erfarenheten inom olika områden av immaterialrätten torde visa att det är skadeståndssanktionen som är den vik-

tigaste i detta sammanhang se SOU 195625 s. 503 f. Under remissbe-

handlingen av betänkandet kritiserade en remissinstans tanken på ett tilläggsskadestånd av detta slag som skulle utgå utöver gängse vederlag och ersättning för ideell och indirekt skada, eftersom ett sådant skadestånd mer fick

karaktär av privatbot vid sidan av straffet se prop. 1960 17 s. 293. Depar-

tementschefen instämde i detta uttalande och tillade att en sådan påföljd var tämligen främmande för svensk rättsuppfattning; samtidigt underströk han dock vikten av att man vid skadeståndets beräkning till fullo beaktade vad

intrånget hade betytt i bl.a. ideellt avseende se prop. 196017 s. 294.

I rättspraxis har ersättning för lidande till följd av upphovsrättsintrång dömts ut med 10 000 kri ett fall NJA 1987 s. 266 och, tillsammans med ersättning för ekonomisk skada, med 15 000 kri ett annat fall NJA 1984 s. 34.

4.3.2 17 § lagen 1960730 om rätt till fotografisk bild

Lagen 1919383 om rätt till fotografiska bilder innehöll i 8 § en bestämmelse om att den som hade gjort sig skyldig till en straffbar kränkning enligt lagen skulle ersätta all skada. Denna bestämmelse levde kvar i oförändrat skick tills lagen år 1960 ersattes av den nu gällande lagen om rätt till fotografisk bild. Denna lag innehålleri 17 § bestämmelser om skadestånd, bl.a. för lidande eller annat förfång, vilka motsvarar skadeståndsbestämmelsema i 54 § upphovsrättslagen.

4.3.3 3 § lagen 1978800 om namn och bild i reklam

Lagen om namn och bild i reklam skyddar enskilda mot att obehörigen utnyttjas i reklamsammanhang. Enligt 3 § första stycket skall den som bryter

76 SOU 199284

mot lagen utge skäligt vederlag till den vars namn eller bild har utnyttjats

och, utnyttjandet har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, ersätta också om

skada. Vid bedömande och i vad mån sådan skada har uppstått annan om

skall skälig hänsyn tas även till lidande och andra omständigheter av annan

än rent ekonomisk betydelse.

Den uppsåtligen eller grov vårdslöshet bryter mot lagen kan också som av ådömas böter. Sakligt sett ligger tyngdpunkten emellertid klart på de civilrättsliga påföljdema. I det kommittébetänkande som låg till grund för lagen anfördes att erfarenheterna från utländsk rätt gav vid handen att lidande var den mest typiska och frekventa skadan i detta sammanhang och att det också sådan ideell skada som medfört att höga skadeståndsbelopp hade utvar

dömts utomlands se SOU 197648 s. 44. I betänkandet framhölls vidare

att frågan om möjlighet att få skadestånd till följd av missbruk av annans identitet i reklam sådan vikt att den inte borde lämnas öppen och bli var av

beroende framtida domstolspraxis se SOU 197648 s. 53.

av Vid lagens tillkomst diskuterades det fanns skäl att ha en straffsanktion om vid sidan de civilrättsliga påföljderna. I kommittébetänkandet åberopades av främsta skäl för kriminalisering att ersättning enligt allmänna skadesom en ståndsrättsliga regler annars inte skulle kunna utgå för ideell skada och ren förmögenhetsskada samt att det främmande för svensk rättstradition att var upphäva kravet på brottslig gärning som grund för ersättning av icke-eko-

nomisk skada se SOU 197648 s. 44. I enlighet härmed föreslogs i betänk-

andet att särskild bestämmelse förbud mot att uppsåtligen använda en om bild eller i reklam togs i 4 kap. brottsbalken och att skadeannans namn ståndsbestämmelsen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen kompletterades med en hänvisning till denna straffbestämmelse. Under remissbehandlingen ifrågasatte några remissinstanser denna anknyt-

ning skadeståndsrätten till vållande genom brott se prop. 1978792 s.

av 26 och 28 Departementschefen ansåg emellertid i likhet med kommittén att inte i ett så begränsat sammanhang det då var fråga om borde man som upphäva kravet på brottslig gärning som grund för ersättning för ideell skada; frågan det motiverade i att som princip ha en sådan koppling om

borde i stället prövas i ett annat och vidare sammanhang se prop.

1978792 49 Denna argumentering är som lagrådet framhöll se

s. - 1978792 70 svårbegriplig, eftersom departementsförslaget just prop. s. — innebar att särskild lag tillskapades med regler om straff och skadestånd en vilka inte var kopplade till varandra jfr avsnitt 7.4.

SOU 1992184 77

I rättspraxis har läkare, namn använts i en tidningsannons för ett en vars s.k. naturmedel, tillerkänts 10 000 kri skadestånd för ekonomisk skada och lidande enligt lagen RH 1988107.

4.3.4 23 § namnlagen 1982670

Den som gör intrång i någon annans rätt till ett egenartat efternamn är enligt 23 §namnlagen skyldig att ersätta den andres skada, om han har insett eller borde ha insett att förfarandet var till nackdel för denne. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppstått skall hänsyn tas även till lidande och övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Lika litet som den tidigare gällande namnlagen 1963521 som i den motsvarande skadeståndsbestämmelsen talade om förfång i stället för nackdel innehåller den nuvarande namnlagen någon straffsanktion för intrång i annans namnrâtt. En så långtgående sanktionsform har inte ansetts

påkallad inom namnrättens område se SOU 19605 s. 83 f och 215 samt

prop. 196337 s. 122

4.3.5 58 § patentlagen 1967837

Enligt 58 § första stycket patentlagen skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång utge skälig ersättning för utnyttjandet av uppfinningen samt ersättning för den ytterligare skada som intrånget medfört. Genom en lagändring, som trädde i kraft den l juli 1986, tillades att vid bedömande ersättningens storlek hänsyn skall tas även till patenthavaav intresse av att patentintrång inte begås och till övriga omständigheter rens av annan än rent ekonomisk betydelse. Bakgrunden till lagändringen var att de skadestånd som domstolarna hade dömt ut vid patentintrång sällan gav patenthavama full ersättning för den skada som intrånget hade medfört. Detta hängde samman med svårigheterna för en patenthavare att styrka skadans omfattning och den osäkerhet som allmänt är förenad med att göra säkra antaganden om den förlust som in-

78 SOU 199284

trånget medfört. Avsikten med tillägget om att ersättningen skall bestämmas med hänsyn inte bara till omständigheter som har rent ekonomisk betydelse för patenthavaren var att förbättra dennes möjlighet att få full ersättning för

den skada han lider vid patentintrång se prop. 19858686 s. 30.

En omständighet som enligt förarbetena bör särskilt beaktas är om patenthavaren allmänt befinner sig i ett underläge mot intrångsgöraren. Det kan t.ex. röra sig om en situation där ett stort företag har använt ett patent som innehas av en uppfinnare med små ekonomiska resurser. I sådana fall kan det vara svårt att bedöma omfattningen av patenthavarens eventuella uteblivna vinst. skadeståndet kan då bestämmas under hänsynstagande till intrångsgörarens vinst av att ha missbrukat patentet. I många fall torde det nämligen vara lättare att utreda omfattningen av denna vinst än att beräkna patenthavarens uteblivna vinst. Över huvud taget bör skadeståndet kunna sättas högre i de fall en ekonomiskt överlägsen part har utnyttjat sitt överläge på ett otillbörligt sätt än när intrånget har skett mellan mera jämbördiga parter. En liknande omständighet som kan tillmätas betydelse vid beräkningen av skadeståndet är om patenthavaren och uppfinnaren är samma person. Patentintrånget kan då sägas utgöra ett slags personlig kränkning liknande den som träffar en författare eller konstnär som t.ex. får sitt verk plagierat eller missbrukat på annat sätt. I många fall är dock patenthavaren en juridisk person, varför intrånget inte har någon karaktär av personlig kränkning. skadeståndet bör därför kunna sättas högre när uppñnnaren själv är patenthavare. Också andra omständigheter kan påverka

skadeståndets storlek, t.ex. intrångets varaktighet se prop. l9858686 s.

30 f och 44. I förarbetena sägs att en förstärkning av skadeståndets reparativa funktion kan få betydelse även i preventivt hänseende, dvs. när det gäller att avhålla någon från att begå patentintrång. Skadestånden bör ligga på en sådan nivå att det aldrig är ekonomiskt fördelaktigt att kalkylera med patentintrång, särskilt inte för företag med betydande resurser. Vidare bör uppsåtliga eller

SOU 199284 79

grovt oaktsamma intrång kunna föranleda högre skadestånd än när intrånget

framstår som mindre allvarligt se prop. 19858686 s. 31 och 45.

Utgångspunkten är emellertid enligt förarbetena alltjämt att patenthavaren skall ha full ersättning för sin skada, men inte mer. Lagändringen innebär endast att skadan kan bestämmas även med beaktande av sådana omständig-

heter av annat än ekonomiskt slag som nu har beskrivits se prop. 198586

86 s. 44.

4.3.6 7 § lagen 19861425 skydd för kretsmönster i om halvledarprodukter

Enligt 7 § lagen om skydd för kretsmönster i halvledarprodukter är den som i strid mot lagen utnyttjar ett kretsmönster s.k. datachips skyldig att till den som innehar rätten till mönstret utge ersättning som utgör skäligt vederlag för utnyttjandet. Sker det uppsåtligen eller oaktsamhet skall ersättning av utges också för den ytterligare skada som intrånget har medfört. Vid bestämmande av ersättningens storlek skall hänsyn tas även till innehavarens intresse av att intrång inte begås och till övriga omständigheter än av annan rent ekonomisk betydelse.

I det förslag som remitterades till lagrådet föreskrevs efter mönster - av 54 § upphovsrättslagen att skadestånd kunde utges bl.a. för lidande eller — annat förfång. Lagrådet framhöll att uttrycket lidande förekom också i l kap. 3 § skadeståndslagen och i skadeståndsbestämmelser på vissa speciella rättsområden samt då syftade det obehag drabbar enskild som en person genom ett angrepp på dennes personliga integritet eller något annat ideellt intresse. Lagrådet ifrågasatte om en skada av detta slag fick någon aktualitet vid intrång i rätten till kretsmönster. I de allra flesta fall torde denna rätt innehas av ett företag, som genom anställningsavtal eller på annat sätt förvärvat den från mönsterskaparen, och då kom ersättning för lidande inte i fråga. Även mönsterskaparen själv innehade rätten till mönstret kunde om ett plagiat inte anses ägnat att leda till personligt obehag för honom på samma sätt som för upphovsmannen till ett litterärt eller konstnärligt verk. Lagrådet ställde sig alltså tveksamt till behovet av en regel om ersättning för icke ekonomisk skada vid intrång i rätten till ett kretsmönster och framhöll att det enda exempel som nämndes i motiven var förlust av goodwill. Lagrådet påpekade sådan förlust i princip utgjorde ekonomisk skada, att en en

80 sou 199284

låt att det kunde vara svårt att uppskatta skadans storlek prop. vara 19868749 s. 29. Departementschefen vidhöll möjlighet till ersättning för ideell skada att en borde finnas vid intrång i rätten till kretsmönster. På lagrådets förslag utformades dock bestämmelsen om denna ersättning i närmare anslutning till skadeståndsbestämmelsen i 58 § första stycket patentlagen prop. 198687 49 s. 31

4.3.7 9 § lagen 1990409 skydd för företagshemligheter om

skydd för företagshemligheter innehåller i 5-8 §§ bestämmelser Lagen om skyldighet att utge skadestånd för ett obehörigt angrepp på en näringsidom kares företagshemlighet. Vid bestämmande skadeståndet skall enligt 9 § av hänsyn tas även till dennes intresse av att hemligheten inte obehörigen utnyttjas eller röjs och till övriga omständigheter annan än rent ekonomisk av betydelse. Bakgrunden till denna skadeståndsbestämmelse är liksom till dess före- -

bild i 58 § första stycket patentlagen se avsnitt 4.3.5 att det ofta är

mycket svårt att visa den ekonomiska skada som ett intrång i någon annans rätt medför för denne. I sådan situation kan domstolen visserligen göra en skälighetsuppskattning enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Erfarenen hetsmässigt leder detta emellertid till ersättningsbelopp som inte täcker den verkliga skadan. Det behövdes därför regel gjorde skadeståndet till en som

verkligt effektiv sanktion se prop. 198788155 s. 26 och 198990LU

en 37 s. 52.

I det utredningsbetänkande som låg till grund för lagen utformades skadeståndsbestämmelsen så att skadan vid ett obehörigt angrepp på en företagshemlighet skulle, om inte annat kunde visas, anses uppgå till gängse vederlag för att nyttja den angripna hemligheten eller till kostnaden för att förvärva eller utveckla hemligheten. Ett uppslag som övervägdes var att i stället införa ett ideellt skadestånd. Detta uppslag övergavs emellertid, eftersom det ansågs knappast lämpligt att introducera denna påföljd i utomobligatoriska förhållanden på ett område inte angick personlig integritet som

se SOU 198352 s. 276 och 339.

SOU 199284 81

Utredningsförslaget mötte kritik från en del remissinstanser, som ansåg att det i vissa fall kunde vara stötande om den som hade gjort sig skyldig till ett obehörigt angrepp en företagshemlighet inte behövde betala högre skadestånd än vad det skulle ha kostat honom att förvärva hemligheten på lagligt sätt. Departementschefen delade denna uppfattning och ansåg att ett lämpligare sätt att undgå eller i varje fall minska de svårigheter som föreligger för den skadelidande att styrka skadans omfattning var att ersättningen sattes i relation även till andra omständigheter än sådana som hade rent

ekonomisk betydelse för näringsidkaren se prop. 198788155 s. 26.

En riktpunkt för bestämmandet av detta skadestånd är enligt förarbetena att skadeståndet inte får bli så lågt att det blir ekonomiskt lönsammare att göra ett obehörigt intrång i någon annans rätt än att förvärva rättigheten på ett legitimt sätt, exempelvis genom licens. Skadestånden bör ligga på en sådan nivå att det aldrig ter sig fördelaktigt att kalkylera med möjligheten att

angripa någon annans företagshemlighet se prop. 198788155 s. 49.

De omständigheter som är av betydelse vid bestämmandet av skadeståndet hänför sig dels till parterna, dels till arten och graden av angreppet på företagshemligheten. Om den skadelidande näringsidkaren allmänt sett befinner sig i underläge gentemot den som obehörigen utnyttjar företagshemligheten, är detta en omständighet som bör beaktas vid bestämmandet av skadeståndet. Det kan t.ex. vara fråga om ett större företag som har utnyttjat en företagshemlighet hos ett litet företag med små ekonomiska resurser för vilket företagshemligheten är av avgörande betydelse för konkurrenssituationen. Det kan i sådana fall vara vanskligt att bedöma den skadelidandes uteblivna vinst. skadeståndet kan då påverkas av andra faktorer såsom skadevållarens vinst. Oftast torde det vara lättare att utreda skadevållarens vinst än att beräkna det skadelidande företagets uteblivna vinst. Andra omständigheter som kan påverka skadeståndets storlek är intrångets varaktighet och graden av skadevållarens skuld. Uppsåtliga eller grovt oaktsamma angrepp bör föranleda högre skadeståndsbelopp än gärningar vilka framstår som mindre allvarliga. Utgångspunkten för skadeståndet är dock enligt förarbetena att det är den uppkomna skadan som skall

ersättas se prop. 198788155 s. 49

82 sou 199284

Om det är skäligt kan skadeståndet sättas ned eller helt falla bort. Denna jämkningsmöjlighet tar sikte främst på arbetstagare som är skadeståndsskyldiga enligt lagen; i övrigt bör jämkning av skadestånd komma i fråga bara

i rena undantagsfall se 198990LU37 s. 52

4.4 Ideell skada vid kränkning arbetsrättsliga

av intressen

4.4.1 Allmänt skadestånd

Ersättning för ideell skada är en dominerande sanktionsform inom arbetsrätten. Bestämmelser om denna ersättning, som brukar kallas allmänt skadestånd, infördes första gången i svensk rätt genom lagen 1928453 om kollektivavtal och har därefter kommit att tas in i en rad andra arbetsrättsliga lagar. Rättsbildningen i fråga om det allmänna skadeståndets storlek styrs av arbetsdomstolen, som utgör sista instans för tvister om tillämpningen av dessa lagar. En uppsägning eller ett avskedande i föreningsrättskränkande eller könsdiskriminerande syfte eller annars i strid mot lag eller avtal kan medföra obehag eller lidande av samma art som vid ärekränkning eller liknande brott mot den personliga integriteten. skadeståndet för sådana lag- eller avtalsbrott bestäms i första hand efter en uppskattning av den kränkning som den enskilde arbetstagaren har utsatts för. I arbetsdomstolens praxis har utbildats vissa normer eller taxor om man så vill för denna uppskattning. - - Allmänt skadestånd kan också utgå för att ett kollektivavtal eller en arbetsrättslig lag inte har hållits i helgd, alltså för avtalsbrottet eller lagbrottet som sådant. Ibland förekommer försök att ge förklaring denna form av skadestånd som inordnar den under ideellt skadestånd i vedertagen mening. Man talar om att den förfördelade parten har lidit moralisk skada, förlorat i prestige inför sina medlemmar e.d. Det har också sagts att det

SOU 199284 33

allmänna skadeståndet bör betraktas som ett plåster på såret, jämförbart med ersättning för sveda och värk vid personskada. Å andra sidan finns det de som hävdar att det här över huvud taget inte rör sig om något slags skadestånd för liden skada utan om ett rent privaträttsligt straff, en bot eller en plikt.

När en rätt till allmänt skadestånd infördes i 1928 års kollektivavtalslag tog föredragande statsrådet avstånd från en under lagstiftningsarbetet framförd tanke att skadeståndet skulle på grund av skadevållarens skuld kunna höjas utöver skadans verkliga belopp. En sådan regel kunde enligt hans mening uppfattas som om man införde ett straffrättsligt moment, något som borde

undvikas detta område se prop. 192839 s. 124.

Det allmänna skadeståndet har otvivelaktigt det väsentliga draget gemensamt med en straffrättslig sanktion att det vid sidan av sin uppgift att ersätta —— ideell skada i vissa fall har en utpräglat preventiv funktion. En viktig —— princip vid bestämmandet av skadeståndets storlek är att det inte i något fall skall te sig lönsamt för en arbetsgivare att sätta arbetstagarnas rätt sidan

till förmån för andra intressen se prop. 197576 105 Bil. 1 s. 302 samt AD

1982 nr 114 och 1988 nr 17. Särskilt påfallande är det preventiva inslaget hos det allmänna skadeståndet när det utdöms som påföljd för brott mot lageller kollektivavtalsbestämmelser med karaktär av säkerhets- eller ordningsföreskrifter. Skadeståndets främsta syfte är här att inskärpa vikten att av också dessa formella föreskrifter iakttas. En annan funktion hos det allmänna skadeståndet är att utgöra ett slags surrogat för ekonomisk skada. Det allmänna skadeståndet infördes ursprungligen bl.a. på grund av svårigheten att bevisa vilken ekonomisk skada som ett avtalsbrott framför allt en olovlig stridsåtgärd hade medfört. - skadeståndet har alltså i denna del likhet med den särskilda form av skadestånd för ideell skada som har börjat införas på immaterialrättens område

se avsnitt 4.3.5 4.3.7.

-

84 sou 199284

4.4.2 55 § lagen 1976580 om medbestämmande i arbetslivet

Enligt 54 § medbestämmandelagen skall arbetsgivare, arbetstagare och organisationer som bryter mot den lagen eller mot kollektivavtal ersätta uppkommen skada. Vid bedömande om och i vad mån skada har uppkommit för någon skall enligt 55 § medbestämmandelagen hänsyn tas även till dennes intresse av att lagens eller kollektivavtalets bestämmelser iakttas och till övriga omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse. Vid bestämmelsens tillkomst underströks att en avsevärd skärpning av arbetsdomstolens tidigare praxis borde komma i fråga när det gällde lag- och avtalsbrott av betydelse prop. 197576105 Bil. 1 s. 303. Vid kollektivavtalsbrott varierar det allmänna skadeståndet numera vanligen mellan 5 000 och 25 000 kr. Vid grova avtalsbrott förekommer dock högre belopp, t.ex. 100 000 kr i ett fall AD 1988 nr 17, 130 000 kr i ett annat fall AD 1990 nr 48 och 150 000 kr i ett tredje fall AD 1982 nr 114. Vid brott mot förhandlingsreglema i medbestämmandelagen utdöms ofta mellan 15 000 och 30 000 kr i allmänt skadestånd. Det är dock inte ovanligt med högre belopp, t.ex. 100 000 i ett fall AD 1990 nr 67 samt 125 000 och 140 000 kr i ett annat fall AD 1987 nr 93. Det högsta beloppet uppgår till 300 000 kr, som tillföll tre fackförbund var; företaget förpliktades alltså att utge sammanlagt 900 000 kr AD 1984 nr 75.

4.4.3 38 § lagen 198280 om anställningsskydd

Enligt 38 § anställningsskyddslagen skall arbetsgivare som bryter mot denna lag, liksom arbetstagare som inte iakttar föreskriven uppsägningstid, betala ersättning för den skada uppkommer. skadeståndet kan avse ersättning som även för den kränkning som lagbrottet innebär, vilket uttryck syftar på det

allmänna ideella skadeståndet prop. 19818271 s. 152.

Motsvarande bestämmelser fanns i anställningsskyddslagens föregångare från år 1974. Vid tillkomsten av bestämmelserna i den lagen uttalades att

SOU 199284 85

det synsätt som bar upp lagen borde återspeglas i den ersättning för ideell skada som dömdes ut och medföra att särskilt skadestånden för obefogade uppsägningar och ogrundade avskedanden sattes väsentligt högre än i tidigare praxis prop. 1973 129 s. 186 och 283. Ersättningsnivån i dessa fall höjdes också tämligen omgående till det dubbla i arbetsdomstolens praxis från 5 000 till 10 00 kr för ett ogrundat avskedande. Det allmänna skadeståndet torde numera normalt uppgå till minst 30 000

kr för en obefogad uppsägning se AD 1989 nr 102, 1990 nr 115 och 1991

nr 93; jfr AD 1988 nr 71, 1989 nr 26, 1990 nr 95 och 112 samt 1991 nr 27, 65 och 136 och 40 000 kr för ett ogrundat avskedande jfr AD 1990 nr 24 och 1991 nr 111. Innefattar uppsägningen eller avskedandet samtidigt föreningsrättskränkning, blir det allmänna skadeståndet högre; det hittills högsta beloppet är 100 000 kr AD 1988 nr 162.

4.4.4 Bestämmelser i andra arbetsrättsliga lagar

Utöver bestämmelserna i 55 § medbestämmandelagen och 38 § anställningsskyddslagen finns bestämmelser om allmänt skadestånd i 8 § andra stycket lagen 1970215 om arbetsgivares kvittningsrätt, 20 § tredje stycket lagen 1970943 om arbetstid m.m. i husligt arbete, 10 § första stycket lagen 1974358 om facklig förtroendemans ställning arbetsplatsen, 13 § första stycket lagen 1974981 om arbetstagares rätt till ledighet för utbildning, 32 § andra stycket semesterlagen 1977480, 13 § första stycket lagen 1978410 om rätt till ledighet för vård av barn, m.m., 9 § första stycket lagen 19791184 om rätt till ledighet för vissa föreningsuppdrag inom skolan, m.m., 8 § lagen 1986163 om rätt till ledighet för grundläggande svenskundervisning för invandrare, 15 § första stycket 19871245 om styrelserepresentation för de privatanställda, 26 § lagen 19881465 om ersättning och ledighet för närstäendevård och 25-27 §§ jämställdhetslagen 1991433. En hänvisning till skadeståndsbestämmelsen i 38 § anställningsskyddslagen förekommer dessutom i 6 § lagen 1939727 om förbud mot

86 SOU 199284

arbetstagares avskedande med anledning av vämpliktstjänstgöring m.m. och i 16 kap. 7 § första stycket lagen 1976600 om offentlig anställning. Sistnämnda lag hänvisar vidare i 3 kap. 6 § första stycket till skadeståndsbestämmelsen i 55 § medbestämmandelagen. Dessa skadeståndsbestämmelser som på senare tid, i likhet med 38 § anställningsskyddslagen, vanligen har formulerats så att skadeståndet kan avse ersättning även för den kränkning som ett lagbrott innebär har tillämpats av arbetsdomstolen endast i ett fåtal fall. Skadestånden har för brott mot semesterlagen och brott mot lagen om arbetsgivares kvittningsrätt varierat mellan 1 000 och 3 000 kr AD 1989 nr 39 och 135 samt 1990 nr 18. Högre skadestånd har dömts ut för brott mot den tidigare gällande lagen 19791118 om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet; skadeståndet för könsdiskriminering vid anställning torde normalt uppgå till 40 000 kr AD 1989 nr 122.

SOU 1992 84 87

5 ERSÄTTNING FÖR KRÄNKNING

GENOM BROTT

5.1 Bakgrunden till 1 kap. 3 § skadeståndslagen

Av redogörelsen för skadeståndets utveckling i avsnitt 3 framgår att både ersättning för personskada enligt 5 kap. l § skadeståndslagen och ersättning för kränkning genom brott enligt l kap. 3 § skadeståndslagen har sina rötter ide medeltida landskapslagarnas botsystem. Dessa former ersättning har av emellertid därefter utvecklats efter delvis skilda linjer. Medan en särskild skadeståndsrätt så småningom tillskapades för personskadefallen, hade den som blivit kränkt genom brott mot sin frihet eller ära ännu i 1734 års lag bara en rätt till andel i de böter som dömdes ut vid sådana brott. Och eftersom andra straff än böter hade blivit vanliga vid denna tid, gick målsäganden ofta helt miste om ersättning för denna kränkning. Målsäganden ansågs i stället tillräckligt gottgjord genom att brottslingen straffades.

Följande uttalande torde återspegla den tidens uppfattning se Nehrman,

1756, s. 324

Ty genom domarens rättwisa utslag, som straffar then brottslige, winner then, som skymfad är och orätt lidit, ersättning och förswar till sin heder, och om målet thet förtienar, warder then brottslige dömd, at, thessutom, giöra offentelig afbön när then missfirmade är en sådan, som then . . . andre lyda, wörda och hedra borde, eller eljest, när smädandet är groft. Bättre ersättning kan åstundas.

88 SOU 199284

Ännu 100 år uttalades i doktrinen att skada någon hade lidit till senare som sin sundhet, frihet, ära eller annat av en högre och ädlare natur inte kunde i sträng mening ersättas, varför i många fall ersättning för sådan skada en-

ligt svensk lag inte ägde rum se Schrevelius, 1857, s. 391

Först 1864 års strafflag tillkom en självständig rätt till skadestånd genom för lidande genom brott mot personliga friheten eller genom falsk angivelse eller annan ärekränkande gärning. En bestämmelse om denna ersättning togs in i 6 kap. 3 Som nämnts i avsnitt 3.2 grundade sig denna bestämmelse på ett förslag 1811 ärs lagkommitté, som motiverade bestämmelsen på av

följande sätt se Lag-Committéns förslag till allmän kriminallag, 1832,

s. 33

Olaga häktning eller annat brott emot personlig frihet, och i synnerhet falsk angifwelse ärekränkande gerning, kunna i större eller mindre eller annan mån ofördelaktigt inwerka på den fömärmade personens wäl, utom det att, i wissa fall, omedelbar materiel förlust deraf kan orsakas. Ersättningar, lämpade efter det större eller mindre lidande, som ärekränkning, med afseende å personliga förhållanden och öfriga omständigheter, kan medföra, skola otwifwelaktigt i flera fall, mer än sjelfwa straffen, afhålla från dylika brott; och främmande lagstiftningar, i synnerhet den Engelska, hafwa i sådana mål, med fördel låtit bestraffningen till stor del bestå i skadeståndet.

Den möjlighet till ersättning för lidande genom vissa brott som infördes i 1864 ärs strafflag tog sikte endast brottsliga angrepp på någons frihet

eller ära se Winroth, 1907, 145, Ekelöf, 1942, s. 110, Karlgren, 1968,

s. 112 och Bengtsson, 1978, s. 143 Brott mot annans frihet reglerades s. i 15 kap., avsåg angrepp på dels rörelsefriheten i inskränkt mening, som dels rätten att fritt bestämma över sina äktenskapliga och andra sexuella

förbindelser, dels handlingsfriheten över huvud taget se Malmgren, 1925,

s. 165. Falsk angivelse och annan ärekränkning reglerades i 16 kap. Vid 1948 års revision av strafflagen togs falsk angivelse inte längre med bland ärekränkningsbrotten i 16 kap., vilket medförde att brottstypen togs bort också i 6 kap. 3 Någon saklig ändring avsågs emellertid inte, utan falsk

SOU 199284 89

angivelse kom i den bestämmelsen i stället att innefattas i uttrycket äre-

kränkande gärning se NJA 1948 s. 237

Ersättningsbestämmelsen i 6 kap. 3 § torde inte ha varit tillämplig på sådana brott som innebär angrepp på den fysiska integriteten och leder till kroppsskada utan att kränkning av den personliga friheten i egentlig mening föreligger, såsom misshandel eller rån jfr Flensburg, 1907, s. 48 och prop. 19725 s. 570. Visserligen finns i äldre rättspraxis exempel på att ersätt-

ning utdömts för kränkning genom misshandel se NJA 1901 s. 380, men

brottet torde i detta fall ha bedömts mera från ärekränkningssynpunkt se

Karlgren, 1968, s. 112 not 5 och prop. 19725 s. 121. Inte heller kränkning genom fridsbrott eller sedlighetsbrott synes ha grundat rätt till er-

sättning enligt 6 kap. 3 § se NJA 1968 s. 211 och Karlgren, 1968, s. 112,

såvida inte brottet undantagsvis var att anse som en ärekränkande gärning jfr prop. 19725 s. 121. Våldtäktsbrott intog en mellanställning så till vida att de i 1864 års strafflag hänfördes till frihetsbrotten i 15 kap. och alltså på denna grund kunde föranleda ersättning enligt 6 kap. 3 Det straffbara var emellertid framför allt frihetsberövandet som sådant dvs. angreppet på en kvinnas rätt att bestämma över sin person, jämförbart med att binda eller spärra in

henne inte kränkningen av hennes kropp eller av hennes frid se Winroth,

- 1889, s. 161 samt Hagströmer, 1906, s. 244 och 362. Ersättningen avsåg inte den förnedrande eller skändliga behandling som en våldtäkt enligt nutida synsätt innebär såsom ett sexualbrott och ett angrepp på den våldtagnas kroppsliga integritet. Genom 1972 års skadeståndslag utvidgades möjligheterna till ersättning för kränkning genom brott. Den ersättningsbestämmelse som ursprungligen togs in i 5 kap. 1 § men år 1975 flyttades över till l kap. 3 § gjordes tillämplig också på lidande genom ofredande av annat slag än brott mot personlig frihet. Uttrycket brott mot den personliga friheten förklarades innefatta även sedlighetsbrott som innebär angrepp mot person, t.ex. våldtäkt, medan uttrycket annat ofredande syftade på hemfridsbrott och annat brottsligt hand-

90 SOU 199284

lande bereder liknande obehag, alltså inte enbart vad brottsbalken besom

nämner ofredande i 4 kap. 7 § se SOU 196333 s. 41 samt prop. 19725

178 och 569. Genom denna utvidgning kom bestämmelsen att medge rätt s. till ersättning för lidande vid de flesta brott mot någons person, frihet, frid eller ära jfr dock Lögdberg, 1972, s. 32 År 1975 lades brotten brytande post- eller telehemlighet, intrång i förav och olovlig avlyssning till i uppräkningen av ersättningsgrundande brott var i 1 kap. 3 Detta tillägg, som gjordes samtidigt med att en straffbestämmelse om olovlig avlyssning togs i 4 kap. 9 a § brottsbalken, sades innefick enhetlig skadeståndsrättslig lösning för alla hemfridsbära att man en brott och därigenom närmade sig t.ex. dansk rätt, där ideellt skadestånd

medges för bl.a. kränkning av en persons fred eller ära se prop. 197519

89. Ändringen grundade sig delvis på ett utredningsförslag som hade

s. lagts fram innan 1972 års skadeståndslag antogs. I och med att uttrycket annat ofredande vid lagens tillkomst fördes in i den bestämmelse som numera utgör l kap. 3 § torde denna bestämmelse även utan någon uttrycklig föreskrift ha varit tillämplig på lidande genom de angivna brotten jfr

SOU 197047 s. 98 och 197485 s. 83. Ändringen var alltså strängt taget

inte nödvändig. År 1986 kompletterades uppräkningen ersättningsgrundande brott i 1 av kap. 3 § skadeståndslagen med brottet olaga diskriminering. Denna utvidgning, förklarades ligga väl i linje med de principer som dittills hade som i rättsfallet 1979 657 tillämpats, föranleddes av att Högsta domstolen NJA s. bil. 1 rf. 90 hade funnit att bestämmelsen i dess tidigare lydelse inte gav rätt till ersättning för lidande genom olaga diskriminering annat än i den

mån brottet utgjorde ärekränkning se prop. 19858698 s. 120; jfr prop.

19725 s. 571.

SOU 199284 91

5.2 Förhållandet till ersättning för personskada

Som framgår av avsnitt 5.1 torde bestämmelsen i 6 kap. 3 § strafflagen ha gett rätt till ersättning för lidande endast vid sådana brott inte försom utsätter att någon personskada uppstått. Den som tillfogats personskada genom brott och alltså hade rätt till ersättning för denna skada enligt 6 kap. 2 § strafflagen kunde sannolikt inte dessutom få ersättning enligt 6 kap. 3 § strafflagen för den kränkning av den skadelidandes integritet själva tillsom fogandet av personskadan kunde innebära. Möjligen kunde den skadelidande i ett sådant fall få en förhöjd ersättning för sveda och värk eller lyte och

men, om denna integritetskränkning var av särskilt allvarligt slag se

Ekstedt, 1977, s. 65 f och Hellner, 1985, 295. De rättsfall skulle s. som kunna tyda på det framför allt rättsfallet NJA 1962 s. 458 kan emellertid även förklaras på annat sätt jfr avsnitt 3.4 och 5.4.1. Till skillnad från bestämmelsen i 6 kap. 3 § strafflagen den motavser svarande bestämmelsen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen även lidande genom sådana brott som förutsätter eller ofta, inte alltid, medför personskada. men Sedan skadeståndslagen trätt i kraft uppkom frågan hur ersättning för lidande enligt den bestämmelsen förhåller sig till den ersättning betalas som ut om den skadelidande samtidigt har tillfogats personskada. Kan ersättning för lidande genom brott utgå vid sidan ersättningen för personskada av Eller skall ersättningen för lidande brott så att säga bakas in i genom ersättningen för sveda och värk eller lyte och eventuellt i form men, av en förhöjning i det särskilda fallet av dessa ersättningsposter Har ersättningsbestämmelsen i l kap. 3 § med andra ord självständig betydelse bara när någon personskada inte har uppstått Förarbetena till skadeståndslagen ingen säker ledning för bedömningen ger av dessa frågor. Visserligen anförde departementschefen i 19725 s. prop. 566 att ersättning för lidande brott avsåg ett annat lidande än sveda genom och värk eller lyte och annat framtida men, vilket skulle kunna tyda på att denna ersättning enligt hans uppfattning borde utges vid sidan ersättav

92 SOU 199284

ningen för personskada. Även departementschefens genomgång av de brott

rätt till ersättning enligt den diskuterade bestämmelsen se prop.

som ger 19725 570 utgör visst stöd för en sådan slutsats. Vidare förklarade s. departementschefen att denna bestämmelse hade karaktär av helt självständig ansvarsregel, vilket enligt hans mening motiverade att den placerades före övriga bestämmelser i lagens avslutande kapitel och inte, som lagrådet hade

föreslagit, efter de regler personskada som då fanns i det kapitlet se

om 19725 654. I samband med 1975 års ändringar i skadeståndslagen prop. s. uttalade emellertid lagrådet att denna ersättningsbestämmelse hade en begränsad omfattning och därför inte borde tas med bland de gemensamma

bestämmelserna i lagens avslutande kapitel se prop. 197512 s. 218.

Bakom detta uttalande föredragande statsrådet instämde i se prop.

- som 197512 226 skulle möjligen kunna ligga uppfattningen att bes. — stämmelsens tillämpning är begränsad till de fall då någon personskada inte uppkommit. I andra lagstiftningsärenden från samma tid har vissa uttalanden gjorts om förhållandet mellan ersättning för personskada och ersättning för det lidande är följd en integritetskränkning. Vid tillkomsten av lagen som en av 1974515 ersättning vid frihetsinskränkning vilken lag ger rätt till om ersättning för lidande till följd av en frihetsinskränkning men inte till ersättning för personskada som ett frihetsberövande har medfört påpekade -—~ föredragande statsrådet att den som i ett sådant fall drabbats av en personskada avseende den fysiska eller psykiska hälsan fick framställa anspråk på

skadestånd för denna skada enligt skadeståndslagen se prop. 197497 s.

71. Detta visar att lagstiftaren då inte var främmande för tanken att ersättningar detta slag kan utgå vid sidan av varandra. av De förarbetsuttalanden har redovisats berättigar knappast till några som nu säkra slutsatser i frågan hur ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen förhåller sig till ersättning för personskada enligt 5 kap. 1 § lag. Denna fråga behandlades emellertid på nytt vid tillkomsten samma brottsskadelagen 1978413, och lagstiftaren tog då mera bestämd ställav

SOU 199284 93

ning. I det utredningsbetänkande som låg till grund för lagen anfördes i

denna del följande se SOU 197736 s. 123 f

Ersättning för lidande kan utgå även i samband med sådana angrepp på den fysiska integriteten som leder till kroppsskada. Sådana handlingar, t.ex. misshandel, kan utgöra sådant ofredande som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Ersättning för det personliga lidandet beaktas emellertid i dessa fall regelmässigt vid fastställandet av ersättning för sveda och värk eller för lyte och men till följd av kroppsskadan. Bestämmelsen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen har därför självständig betydelse endast i fall när det inte år fråga om personskada i egentlig bemärkelse.

Enligt utredningen fanns det inte någon anledning att låta ett statligt ersättningsåtagande för brottsskador förutom egentliga personskador avse också lidande som avsågs i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Det angrepp på den personliga integriteten som ett brott kan medföra ansågs nämligen normalt vara av den art att det utgjorde personskada och därmed kunna medföra ersättning enligt de regler gäller för ideell skada i samband med som personskada. Denna uppfattning delades av departementschefen, som förklarade att den omständigheten att brottsskadelagen inte innehöll någon motsvarighet till 1 kap. 3 § skadeståndslagen innebar att brottsskadeersättning för lidande kunde utgå bara om brottet hade föranlett personskada i egentlig bemärkelse, varvid lidandet ersattes som sveda och värk, lyte eller

annat stadigvarande men eller olägenheter i övrigt till följd av skadan se

prop. 197778126 s. 40. Detta uttalande mötte inte någon erinran under lagstiftningsärendets fortsatta behandling. Före brottsskadelagens tillkomst hävdade Hellner 1976, s. 271 att avsikten med ersättningen enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen var även om det knappast framgick av lydelsen att täcka ideell förlust som inte ersattes —— enligt 5 kap. 1 § samma lag, nämligen det psykiska lidande som kränkningen innebar. I en senare upplaga 1985, s. 300 uttrycker Hellner sig mera försiktigt, sannolikt under intryck av uttalandena i förarbetena till brottsskadelagen, och säger endast att det kan ifrågasättas om ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen kan utgå även vid kroppsskada. Också enligt

94 SOU 199284

Bengtsson m.fl. 1985, s. 66, 90 och 173 handlar l kap. 3 § skadeståndslagen om ersättning för ideell skada utan samband med personskada. Brottsskadenämnden följdei sin praxis uttalandena i förarbetena till brottsskadelagen och gav ersättning för lidande genom brott i form av ersättning för sveda och värk när den skadelidande hade tillfogats personskada genom

brottet se t.ex. RFS B7 198220, 19847, 19852, 6 och 9 samt 19862,

5 och 7, samtidigt som nämnden i några fall inte lämnade sådan ersättning

när någon personskada inte hade uppkommit se t.ex. RFS B7 19829. I

besluten RFS B27 19865 gjorde nämnden följande principuttalande ett av

Själsligt lidande kan skadeståndsvägen ersättas såväl enligt 5 kap. l § skadeståndslagen som med stöd av l kap. 3 § samma lag. 5 kap. 1 § avser personskada. Enligt vedertagen uppfattning skall som personskada behandlas skada utgör medicinskt påvisbar effekt, under förutsättning åtsom en minstone i regel att skadan uppstått genom fysiskt angrepp på personen i fråga. Medicinskt påvisbar är skadan t.ex. när den kan föranleda sjukskrivning eller läkar- alt. psykolog- behandling. Hit hör, vid själsligt lidande, depression, ångest, sömnbesvär, sexuella svårigheter o.dyl. Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen utgår ersättning för själsligt lidande vid vissa uppräknade typer av brott; dit anses incest höra. Av paragrafens avfattning framgår emellertid, att den är tillämplig endast i den mån personskada inte föreligger jfr prop. 197778 126 s. 39 f; vad som vid företagen undersökning visar sig vara att hänföra till personskada kan alltså inte ersättas med stöd av l kap. 3 Tillämplighetsområdet för paragrafen i fall sådana som det förevarande blir därigenom ganska inskränkt. I stort sett kan det bara bli fråga om sådana företeelser som allmän sorg över det inträffade, förbittring eller grämelse, som inte givit upphov till skada medicinskt sett. Man kan goda grunder ifrågasätta, om det överhuvudtaget varit meningen, att l kap. 3 § skulle komma till användning, när alla påtagliga yttre symtom redan ersätts enligt 5 kap. Men även om detta teoretiskt skulle låta sig göra, måste man säga sig, att också den kränkning som i och för sig kunde inrymmas under l kap. 3 § i incestfallen framstår som en inte urskiljbar del av en orsakskedja som lett fram till den flora av medicinska symtom som konstituerar personskadan enligt 5 kap. 1 Man kan inte tänka bort kränkningen, sorgen, förnedringen när man betraktar det medicinska resultatet. Med hänsyn härtill har brottsskadenämnden kommit till den uppfattningen, att utrymme i regel saknas för tillämpning av l kap. 3 § i fall sådana som det förevarande. Tankegången är f.ö. inte begränsad till incestfallen. Den gäller också för t.ex. våldtäkt, där frågan har väsentligt större allmänt intresse, eftersom hemförsäkringens överfallsskydd i princip inrymmer dessa

SOU 199284 95

fall och reglerna följaktligen skall tillämpas vid försäkringsbolagens skadereglering.

I rättsfallet NJA 1986 319 bil. l rf. 74 tillerkändes två flickor ersättning s.

enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen för lidande till följd otukt med barn av

respektive otukt med ungdom. Huruvida flickorna också tillfogats person-

skada prövades inte av Högsta domstolen, alltså inte kom in på frågan som

om sambandet mellan l kap. 3 § och 5 kap. l § skadeståndslagen.

Rättsfallet föranledde emellertid Conradi, vid denna tid tjänstgjorde som

som ordförande i Brottsskadenämnden, att diskutera denna fråga i SvJT

1986 s. 453 ff. Conradi underströk därvid nämndens uttalande det vid att

sidan av ersättning som lämnas för personskada enligt 5 kap. l § inte finns

något utrymme för att ge ersättning för lidande enligt l kap. 3 Som stöd

för denna ståndpunkt anförde han bl.a. följande

När man diskuterade våldtäktsfall under förarbetena till skadeståndslagen i samband med de regler som nu återfinns i l kap. 3 tänkte inte man nog på att våldtäkt i regel upphov till personskada i form själsligt lidande ger av ’genom fysiska medel direkt tillfogat psykiskt lidande utgör medisom en cinskt påvisbar effekt. Såvitt jag kan förstå avsikten att reglerna i l var kap. 3 § skulle bl.a. just för väldtäktsfall öppna möjlighet önskvärd att ge ersättning, som inte kunde beredas på annat sätt. Att ersättningen i dessa fall i regel skulle kunna ges i form gottgörelse för sveda och värk tänkte av man nog inte på. För min del utgår jag från att det själsliga lidandet i följd skadehänav en delse är en enhetlig företeelse. Att föreställa sig, att det skulle finnas ett abstrakt, i det blå svävande lidande, inte besudlat de olikartade mediav cinska symtom, som ingår i sveda och värk ett lidandets das Ding - an sich så att säga ter sig för mig ganska verklighetsfrämmande. Brottsska- denämndens resonemang att lidandet enligt l kap. 3 § utgör medom en verkande faktor i den orsakskedja leder fram till det påvisbara medisom cinska resultatet juridisk möjlighet i hithörande fall undgå ger en att tillämpning av denna paragraf. All erforderlig ersättning kan med stöd ges av 5 kap. 1 §.

I juni 1986 tillsattes särskild utredare för över brottsskadelagen i en att se

syfte att förbättra möjligheterna för brottsoffer att få brottsskadeersättning.

En av de frågor som utredaren skulle överväga motsvarighet till var om en

96 SOU 199284

1 kap. 3 § skadeståndslagen borde införas i brottsskadelagen. Utredaren -

Brottsskadenämndens nuvarande ordförande Holger Romander fann det -

väl motiverat det ersättningsbara området enligt denna lag vidgades till att

vissa de ersättningsmöjligheter omfattas av 1 kap. 3 § att avse av som

skadeståndslagen Ds Ju 19871 27. Departementschefen delade denna

se s.

uppfattning undvek ställning till sådan lagändring behövdes men att ta om en

ersättning för lidande i nämnda bestämmelse skulle kunna för att som avses

vid sidan ersättning för personskada. Enligt departementschefen var utges av

lagändringen påkallad redan det skälet att det i Brottsskadenämndens av

praxis hade förekommit fall våldtäkt där det inte hade förelegat någon av

personskada, varför brottsskadeersättning för lidande på grund av brottet

inte hade kunnat lämnas se prop. 19878892 s. 6.

I samband med lagändringen, trädde i kraft den l juli 1988, gjorde som

departementschefen emellertid ett uttalande som har intresse för frågan om

förhållandet mellan ersättning enligt 1 kap. 3 § och 5 kap. 1 § skadestånds-

lagen. Detta uttalande löd på följande sätt se 19878892 s. 13

prop.

Stadgandet i 1 kap. 3 § skadeståndslagen tar sikte på en särskild form av ideell skada, nämligen psykiskt lidande orsakas vissa brottsliga som av handlingar. Vilka dessa brott är i paragrafen dels genom uppräkning anges särskilda brott, dels allmän beskrivning. Gemensamt för av genom en mer skadeständsrätt enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen är de brott som grundar de innebär kränkning målsägandens personliga integritet. Den att en av skall ersättas är det lidande kränkningen upphov till. skada som som ger Skadetypen skall skiljas från sådan ideell skada är följdskada till som en personskada och ersätts enligt reglerna i 5 kap. l § skadeståndslagen som och värk, lyte eller stadigvarande samt olägenheter i om sveda annat men övrigt till följd av skadan.

Efter lagändringen började Brottsskadenämnden ersättning för lidande ge

enligt den bestämmelsen vid sidan ersättning för personskada. Ersättnya av

ning för sådant lidande regelmässigt vid våldtäktsbrott och sexualutgavs

lämnades också vid rån och vissa misshandelsbrott. En brott mot barn men

praxis hade redan dessförinnan utbildat sig inom Ansvarsförsäkliknande

SOU 199284 97

ringens personskadenämnd. Däremot var det förhållandevis sällsynt att domstolarna utdömde särskild ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen vid sidan av ersättning för sveda och värk eller lyte och men enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Över huvud taget framställdes sällan något yrkande om ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen, och när det sedan Brottsskadenämndens nya praxis börjat bli mera känd blev van- - ligare brukade ersättning för sveda och värk samt psykiskt lidande oftast yrkas som ett gemensamt belopp. I regel dömde domstolarna också ut sådan ersättning utan att särskilt ange om någon del avsåg lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Frågan om förhållandet mellan 1 kap. 3 § och 5 kap. l § skadeståndslagen prövades första gången av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1990 s. 186 bil. 1 rf. 91. Domstolen slog i detta rättsfall fast att det inte möter något hinder mot att lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen ersätts vid sidan av sveda och värk enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Denna ståndpunkt har därefter bekräftats i rättsfallen NJA 1991 s. 83 bil. 1 rf. 53, 1991 s. 228 bil. 1 rf. 77, 1991 s. 766 bil. 1 rf. 2 samt Högsta domstolens domar den 15 april 1992, nr DT 218 bil. 1 rf. 15 och den 2 juli 1992, nr DB 337 bil. 1 rf. 62. Rättsläget får alltså på denna punkt numera anses klart. Rättsfallen väcker emellertid i sin tur frågan hur gränsen skall dras mellan de olika ersättningama. Vad som kan ge upphov till tvekan är att också ersättningspostema sveda och värk samt lyte och men enligt vedertagen uppfattning omfattar lidande av psykiskt slag, under förutsättning att de psy-

kiska besvären utgör en medicinskt påvisbar effekt se SOU 197736 s. 120

och Conradi, 1989, s. 23 och 27. För att förebygga oklarhet beträffande termen psykiskt lidande har Brottsskadenämnden använt benämningen ersättning för kränkning när det gäller sådant lidande som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Det nämnda gränsdragningsproblemet har berörts i det principuttalande av Brottsskadenämnden och det uttalande av Conradi som har återgetts i det föregående. Också Nordenson som sedan år 1980 har tjänstgjort som ord- ——

98 SOU 199284

förande i Ansvarsförsäkringens personskadenämnd AP-nämnden har kommit in på detta problem i en artikel med anledning av rättsfallet NJA

1990 s. 186. Han anförde där bl.a. följande se JT 1990-91 s. 93

Frågan om gränsdragningen mellan psykisk sveda och värk samt sådant lidande som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen aktualiseras ofta i brottsskadenämndens och AP-nämndens verksamhet. Båda nämnderna torde till personskada hänföra sådana psykiska besvär eller störningar som står åtminstone på gränsen till psykiska sjukdomstillstånd, under det att allmänna obehags- eller oroskänslor, förorsakade av en genom brottslig handling förövad kränkning av den personliga integriteten, normalt hänförs till sådant lidande för vilket ersättning utgår endast enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Själva termen sveda och värk kan möjligen anses vara mindre väl ägnad som beteckning på psykiska störningstillstånd av det här slaget; AP-nämnden har därför sökt undvika detta uttryckssätt och har i sina yttranden i stället talat om psykiskt men eller psykiska stömingstillstånd av övergående natur. Detta är enbart en terminologisk fråga någon saklig olikhet i förhållande till brottsskadenämndens praxis, där man i dessa fall ger ersättning för sveda och värk, är det inte fråga om.

I det angivna rättsfallet hade en kvinnlig polisaspirant i samband med ett omhändertagande blivit biten av den som omhändertagits, vilken i syfte att skrämmas sanningslöst påstått sig vara HIV-smittad. Högsta domstolen fann att polisaspiranten hade tillfogats sveda och värk dels genom fysiskt lidande och obehag på grund av bettet, dels genom hennes rädsla och oro för att ha blivit smittad med HIV-virus, vilken oro varit av så allvarlig natur att hon fått undergå särskild psykoterapeutisk behandling. Polisaspiranten ansågs vidare berättigad till ersättning för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen till följd av den kränkande behandling hon hade utsatts för vid kontakter med andra människor, vilka betraktat henne som HIV-smittad eller i vissa fall som drabbad av aids. I rättsfallet NJA 1991 s. 766 gjorde Högsta domstolen följande principiella uttalande om förhållandet mellan 1 kap. 3 § och 5 kap. 1 § skadeståndslagen

SOU 199284 99

Syftet med regeln l kap. 3 § skadeståndslagen] om ersättning för personligt lidande är att gottgöra den integritetskränkning som följer med de brott som avses med regeln. Ersättningen kan också utgöra kompensation för den oro och det obehag som kan bli följden ett brottsligt av angrepp den personliga integriteten. Däremot är det inte avsett att ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen skall lämnas för sådant psykiskt lidande som kan sägas utgöra ett led i ett akut sjukdomstillstånd och som därmed är hänförligt till personskada. Sådant lidande ersätts nämligen såsom sveda och värk enligt bestämmelsen därom i 5 kap. 1 § skadeståndslagen jfr NJA 1990 s. 186.

I rättsfallet tillerkände Högsta domstolen de skadelidande vilka hade ut- satts för ett brutalt mordförsök, varvid de blivit mycket svårt knivskuma ersättning dels enligt l kap. 3 § skadeståndslagen för stort personligt lidande i form av stark dödsångest och betydande obehag, dels enligt 5 kap. l § skadeståndslagen för sveda och värk, bestående huvudsakligen i fysiskt och psykiskt lidande under akut sjukdomstid; i sistnämnda hänseende beaktades att de skadelidande till följd av brotten hade fått allvarliga psykiska besvär bestående i ångest, sömnsvårigheter, depressiva reaktioner m.m. I Högsta domstolens dom den 15 april 1992, nr DT 218, gjorde domstolen ett uttalande av liknande innebörd som det ätergetts. Den skadesom nyss lidande som utsatts för grov misshandel och genom hovrättens i denna del lagakraftvunna dom fått ersättning för sveda och värk tillerkändes -- av Högsta domstolen ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen för den högst avsevärda kränkning av den skadelidandes integritet brottet hade som V inneburit. En fråga som har nära samband med det nu behandlade gränsdragningsproblemet är i vad mån ersättningen för lidande i ett personskadefall bör ges som gemensamt belopp avseende både 1 kap. 3 § och 5 kap. 1 § skadeståndslagen eller redovisas i skilda poster, en för sveda och värk eller lyte och men enligt 5 kap. l § och en annan för lidande enligt l kap. 3 Enligt Conradi 1989, s. 28 bör man principiellt, i överensstämmelse med allmänna grundsatser i skadeståndsrätten, fastställa dessa ersättningar i skilda poster. Också Nordenson framhåller i JT 1990-91 s. 93 f och 96 f att man

100 SOU 199284

bör tydligt redovisa vad har bedömts vara psykisk sveda och värk som respektive lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen, bl.a. för att man skall kunna få en enhetlig tillämpning av den sistnämnda ersättningsbestämmelsen. Såväl Brottsskadenämnden som Ansvarsförsäkringens personskadenämnd brukar också regelmässigt redovisa ersättningen enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen särskild post vid sidan ersättningen enligt 5 kap. 1 § som en av skadeståndslagen. Däremot förekommer detta inte lika ofta i domstolspraxis, även om en uppdelning i dessa olika poster synes ha blivit vanligare på senare tid. Inte i något rättsfallen NJA 1990 186, 1991 s. 83 eller 1991 s. 228 av s. fann Högsta domstolen anledning att i just de fallen göra en sådan uppdelning. Domstolen uttalade dock i rättsfallet NJA 1991 s. 83 att det många gånger år av värde att det skadeståndsbelopp som tillerkänns den skadelidande fördelas på de olika ersättningspostema. Och i rättsfallet NJA 1991 766, liksom i Högsta domstolens dom den 2 juli 1992, nr DB 337, s. redovisades detta belopp utan närmare motivering i sådana skilda - poster.

5.3 Ersättningsgrundande brott

5.3.1 Allmänt

Som nämnts i avsnitt 3.2 skiljer sig bestämmelsen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen från bestämmelsen i 5 kap. l § skadeståndslagen genom att den för sin tillämpning förutsätter att skadan har vållats genom en brottslig handling. Det krävs dock inte att den vållat skadan har fällts till ansvar för som

brottet se bl.a. NJA 1936 s. 207. Den skadelidande kan vidare ha rätt till

skadestånd enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen även om gärningsmannen inte

SOU 199284 101

kan straffas därför att det föreligger någon straffrihetsgrund eller därför att

brottet är preskriberat se prop. 19725 s. 574.

Bestämmelsen räknar upp vissa typer av brott som grundar rätt till ersättning för lidande som tillfogats genom den brottsliga handlingen. Som nämnts i avsnitt 5.1 omfattade denna uppräkning från början brott mot den personliga friheten, annat ofredande som innefattar brott, ärekränkning och annan dylik gärning. Dessa uttryck hänvisar inte till bestämda brottsbeskrivningar utan anger endast den allmänna arten av den brottslighet som åsyftas. Vid tillkomsten av bestämmelsen gjorde departementschefen föl-

jande genomgång av de brott som den var avsedd att omfatta se prop.

19725 s. 570 f

Till brott mot den personliga friheten hör i första hand de i 4 kap. l-4 §§ BrB angivna brotten, nämligen människorov, olaga frihetsberövande, försättande i nödläge samt olaga tvång. Olaga hot 4 kap. 5 § BrB och de brottstyper vid vilka sådant hot ingår samt hemfridsbrott 4 kap. 6 § första stycket BrB innefattar regelmässigt ofredande. Även olaga intrång 4 kap.

6 § andra stycket BrB bör under vissa förhållanden kunna anses som ofre-

dande i förslagets mening, däremot knappast tagande av olovlig väg 12 kap. 4 § BrB. Självfallet hör själva brottet ofredande enligt 4 kap. 7 § BrB hit. I likhet med kommittén vill jag till brott mot den personliga friheten hänföra också sådana sedlighetsbrott som innebär angrepp på person. Hit hör våldtäkt och våldförande 6 kap. 1 § BrB samt frihetskränkande otukt 6 kap. 2 § BrB. Däremot synes otukt med barn, ungdom, avkomling eller syskon 6 kap. 3-5 §§ BrB inte böra räknas hit. Dessa brott kan däremot

undantagsvis innebära ofredande. Fastän otuktligt beteende 6 kap. 6 § BrB

inte innefattar angrepp person, bör detta brott i princip betraktas som ofredande av den person mot vilken brottet är riktat, medan koppleri och främjande av otukt torde falla utanför denna kategori 6 kap. 7 § BrB. Förförelse av ungdom 6 kap. 8 § BrB bör undantagsvis kunna betraktas som ofredande men kan i flertalet fall inte räknas hit. Brott som innebär angrepp på den fysiska integriteten och leder till kroppsskada utan att kränkning av den personliga friheten i egentlig mening föreligger misshandel, rån etc. utgör uppenbarligen sådant ofredande - — som avses i förevarande lagrum. Att sådana brott dessutom kan innefatta ärekränkning får därigenom sällan självständig betydelse, men det är tydligt att en sådan omständighet kan beaktas vid bestämmande av ersättning för lidande. Bland förmögenhetsbrott som samtidigt kan innebära ofredande bör också nämnas utpressning 9 kap. 4 § BrB och försök till detta brott. Även

102 SOU 199284

mordbrand 13 kap. 1 § BrB och andra allmänfarliga brott enligt 13 kap. BrB kan i vissa fall bedömas som ofredande. Förledande av ungdom 16 kap. 12 § BrB kan ta sig uttryck, som innebär ofredande. Förgripelse mot tjänsteman 17 kap. 2 § BrB kan undantagsvis ske i sådana former, att brott mot tjänstemannens personliga frihet föreligger. I många fall torde detta brott i varje fall innefatta ofredande. Liksom i kommitténs förslag används i departementsförslaget ordet ‘firekränkning i samma betydelse som i 5 kap. BrB. Hit hör alltså samtliga de brott som omfattas av nämnda kapitel. Med de avslutande orden dylik brottslig gärning åsyftar jag i likhet med kommittén i första hand falskt åtal, falsk angivelse och falsk tillvitelse, resp. obefogat åtal, obefogad angivelse och vårdslös tillvitelse 15 kap. 5-7 §§ BrB. Jag anser att även mened med uppsåt att skada oskyldig 15 kap. l § BrB bör kunna räknas hit, liksom någon gång osann partsutsaga 15 kap. 2 § BrB. Det är tydligt att förgripelse mot tjänsteman 17 kap. 2 § BrB kan innefatta ärekränkning, om brottet inte är att anse som ofredande. Missfirmelse mot tjänsteman 17 kap. 5 § BrB torde undantagslöst innefatta ärekränkning och kan någon

gång dessutom anses som ofredande. Åtskilliga våldsbrott kan som jag nyss

nämnde innefatta ärekränkning. Övriga i 16 kap. BrB angivna brott torde

däremot falla utanför, varvid dock är att märka, att hets mot folkgrupp 16 kap. 8 § BrB, liksom även olaga diskriminering 16 kap. 9 § BrB, givetvis samtidigt kan innefatta ärekränkning av enskild person. Självständigt ämbetsbrott torde endast i vissa undantagsfall kunna anses utgöra sådant brott som avses i förevarande paragraf. Tänkbart är i och för sig att vissa former av tjänstemissbruk 20 kap. l § BrB och brott mot tystnadsplikt 2O kap. 3 § kan vara att anse som ofredande eller som gärning vilken är att jämställa med ärekränkning. Avgörande för den frågan synes böra vara om den handlingsnorm vars åsidosättande konstituerar sådant ämbetsbrott kan sägas ha den enskildes personliga integritet som skyddsobjekt. Så synes ibland kunna vara fallet när en tjänsteman missbrukar sin ställning till förfång för enskild eller när brott mot tystnadsplikt utgör överträdelse av en sekretessregel som uppställts till skydd för enskilds intresse. Däremot torde t.ex. den omständigheten att ett tjänstefel medför att någon berövas den personliga friheten inte i och för sig föranleda att paragrafen blir tillämplig. En annan sak är att en sådan gärning samtidigt kan utgöra annat brott som enligt det föregående omfattas av bestämmelsen.

Departementschefen avslutade denna genomgång av ersättningsgrundande brott med uttalandet att uppräkningen inte gjorde anspråk på fullständighet och att det inte kunde uteslutas att ersättning för lidande borde utgå även vid andra brott än de här nämnda. Enligt departementschefen fick det ankomma på domstolarna att med beaktande av grunderna för bestämmelsen och dennas lydelse avgöra hur långt man borde när det gällde att genom skade-

SOU 199284 103

ståndsansvar ingripa mot straffbara förfaranden innefattar på som angrepp den personliga integriteten och därigenom bereder annan personligt lidande prop. 19725 s. 571.

I anslutning härtill kan nämnas att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1979 s. 657 bil. 1 rf. 90 inte ansett olaga diskriminering utgöra sådan lcränken ning av den diskriminerade personligen att grund för skadestånd förelegat enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Detta avgörande står i överensstämmelse med departementschefens förut återgivna uttalande att olaga diskriminering torde falla utanför bestämmelsens tillämpningsområde, brottet inte om samtidigt innefattar ärekränkning av enskild person. Som nämnts i avsnitt 5.1 ledde rättsfallet till en lagändring år 1986 innebar att brottet olaga dissom kriminering lades till i uppräkningen av ersättningsgrundande brott i bestämmelsen. Å andra sidan fann Högsta domstolen i rättsfallet 1986 NJA s. 319 bil. l rf. 74 att brotten otukt med barn och otukt med ungdom numera motsvarande brottet sexuellt utnyttjande av underårig i allmänhet måste anses innefatta sådant ofredande som avses i bestämmelsen, trots att departementschefen uttalat att så endast undantagsvis kunde fallet. Här vara kan också hänvisas till rättsfallet NJA 1990 s. 186 bil. 1 rf. 91, där den åtgärd som medfört en kränkning bestod i vissa i och för sig icke straffbara påståenden vilka dock gjorts i så nära anslutning till en misshandel och hade sådant samband med denna att kränkningen ansågs tillfogad misshangenom delsbrottet.

De fall där bestämmelsen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen torde ha störst betydelse är vid våldtäkt och andra sexualbrott samt vid ärekränkning. På senare tid har bestämmelsen i ökad utsträckning tillämpats också vid misshandel och andra våldsbrott samt vid rån och liknande förmögenhetsbrott som innefattar ofredande. Bedömningen av om en skadevâllande handling innefattar ett sådant brott som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen får göras med hänsyn till gällande straffrättsliga regler. Om dessa ändras kan det påverka bestämmelsens tilllämpningsområde. Strafflagstiftningen har också på tid ändrats några senare gånger i syfte att förstärka den enskildes skydd integrimot angrepp av tetskränkande De överväganden som har gjorts i samband med den straffrättsliga regleringen av olika integritetskränkande brott har betydelse också för den skade-

104 SOU l99284

ståndsrättsliga bedömningen i vad mån ersättning bör utges för denna kränkning. I den följande redogörelsen för de brott som kan anses ersättningsgrundande återges därför uttalanden i förarbetena till lagstiftningen om vissa har särskilt intresse i detta sammanhang. Det gäller framför allt brott som de ändringar på senare tid har gjorts i brottsbalken beträffande grov som misshandel 3 kap. 6 § och sexualbrotten 6 kap.. I det följande behandlas även några brott som inte, eller bara möjligen, omfattas l kap. 3 § skadeståndslagen men som kan ge upphov till en av kränkning liknande slag den som avses i bestämmelsen. Exempel av som sådana brott är egenmäktighet med barn 7 kap. 4 § BrB, grov stöld genom bostadsinbrott 8 kap. 4 § BrB, vissa slags bedrägeribrott 9 kap. 1 § BrB och hets mot folkgrupp 16 kap. 8 § BrB. För att kunna bilda sig en uppfattning om vilka kostnadskonsekvenser en rätt till ersättning för kränkning genom olika slags brott kan få är det givetvis väsentligt att veta vilken omfattning dessa brott har. Beträffande de i praktiken viktigaste brotten redovisas därför några statistiska uppgifter om

antalet polisanmälda brott. Uppgifterna har hämtats BRÅ-rapporten

ur 1991 6 Brottsutvecklingen 1990 och Statistiska Centralbyråns luiminalstatistik över anmälda och lagförda brott under år 1991.

5.3.2 Brott mot person

Till kategorin brott mot person brukar räknas brott mot liv och hälsa 3 kap. BrB, brott mot frihet och frid 4 kap. BrB, ärekränkningsbrott 5 kap. BrB, sexualbrott 6 kap. BrB och brott mot familj 7 kap. BrB. Till denna brottskategori kan också hänföras överträdelse av besöksförbud.

Brott mot liv och hälsa 3 kap. BrB

Utmärkande för brotten i 3 kap. BrB är att de tar sikte på angrepp mot enskilda fysiska integritet eller utgör en fara för sådana angrepp. personers

SOU 199284 105

Brott som har medfört den skadelidandes död, dvs. mord 3 kap. 1 §, dråp 3 kap. 2 §, barnadråp 3 kap. 3 § och vållande till annans död 3 kap. 7 §, år i detta sammanhang av mindre intresse. För den avlidne blir det inte aktuellt med någon ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Och något anspråk på denna ersättning kan enligt gällande rätt inte föras över på den avlidnes arvingar innan ersättningen har fastställts.

Däremot kan anhöriga till den avlidne under vissa förutsättningar ha ett eget anspråk på ersättning förutom för förlust av underhåll, se 5 kap. 2 § — skadeståndslagen för personskada som tillfogats dem i form av chock eller psykisk depression på grund av dödsfallet. Om de bevittnat dödsfallet eller i vart fall varit närvarande vid tillfället, torde de kunna få ersättning

för personskadan enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen se NJA 1971 s. 78 och

Svea hovrätts dom den 13 september 1976 nr 12DT 25. Frågan om de kan få ersättning även i fall då de drabbas av en personskada vid underrättelsen

om dödsfallet har hittills besvarats nekande i rättspraxis se NJA 1979 s.

620. Som nämnts i avsnitt 2.3 har Högsta domstolen nyligen hänskjutit denna fråga till avgörande i plenum. Det är oklart om i liknande situationer också ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen kan utgå till nära anhöriga för den kränkning som kan ha tillfogats dem genom det brott som har lett till dödsfallet. Sådan ersättning har av Hovrätten över Skåne och Blekinge i en dom den 5 juli 1991, DB 3166, tillerkänts modern till en liten flicka som mördats av moderns sambo. Domen överklagades inte till Högsta domstolen.

Till ofredande som kan grunda rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen räknas bl.a. sådana brott som innebär angrepp på den fysiska integriteten och leder till kroppsskada utan att kränkning av den personliga

friheten i egentlig mening föreligger se avsnitt 5.3. l. Till den brottskate-

gorien hör försök till mord eller dråp se NJA 1991 s. 766 och övriga rätts-

fall i bil. 1 avsnitt 2.1. Dessa brott är förhållandevis ovanliga. Under år 1991 polisanmäldes inte fullt 500 sådana brott. Andra exempel på brott som utgör sådant ofredande som avses i 1 kap.

3 § skadeståndslagen är enligt förarbetena till bestämmelsen se avsnitt

5.3.1 och enligt fast rättspraxis se NJA 1990 s. 186 och Högsta domsto-

lens dom den 15 april 1992, nr DT 218, samt övriga rättsfall i bil. 1 avsnitt 2.2 misshandel och grov misshandel 3 kap. 5 och 6 §§ BrB. Under år

106 SOU 199284

1991 polisanmäldes drygt 40 000 sådana brott. Detta utgör en markant ök-

ning, nära 70 procent, sedan år 1980. Ökningen torde delvis kunna förklaras

av en ökad anmälningsbenägenhet, särskilt när det gäller kvinnomisshandel. Antalet personer som dömts för misshandel eller grov misshandel är dock betydligt lägre, år 1991 drygt 5 000. Misshandel föreligger, om någon tillfogar annan kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gämingen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller i övrigt visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

I 3 kap. 6 § BrB föreskrevs ursprungligen att brottet skulle anses grovt bl.a. om gärningsmannen visat synnerlig hänsynslöshet eller råhet. Detta rekvisit tolkades i praxis restriktivt, med följd att även mycket allvarliga fall av misshandel behandlades som misshandel som inte var att anse som grov. För att uppnå en gränsdragning mellan grov misshandel och annan misshandel som bättre svarade mot det allmänna rättsmedvetandet ändrades bestämmelsen år 1988 så att uttrycket synnerlig hänsynslöshet eller råhet byttes ut mot särskild hänsynslöshet eller råhet Ds Ju 1986 l prop. 198788 14, JuU 16, rskr. 84.

I förarbetena till ändringen anförde departementschefen följande se prop.

19878814 s. 5 Vid sidan av de fall då det har varit fråga om livshotande gärningar synes man kunna urskilja vissa typsituationer i vilka misshandel framstår som utslag av en råhet eller hänsynslöshet, som går vida utöver vad som är kännetecknande för våldshandlingar i allmänhet. Så är t.ex. inte sällan fallet, när flera tillsammans misshandlar en annan person, en situation som enligt vad som förut angetts uppmärksammats redan i förarbetena till BrB. Det är främst offrets utsatta läge, när han angrips av flera på en gång, som utgör det försvårande momentet och som medför att brottet ofta ter sig särskilt allvarligt, oberoende av vilken skada som har uppkommit av misshandeln. Situationer av detta slag förekommer inte sällan inom det s.k. gatuvåldet. Ibland tillkommer då det ytterligare försvårande momentet att misshandeln är oprovocerad. En annan typ av misshandel som framstår som ett utslag av särskild råhet, och som torde förekomma främst inom det s.k. ungdomsvåldet, är att sparka på den som redan ligger, dvs. att fortsätta misshandeln trots att offret saknar förmåga att värja sig. Gämingar av detta slag torde ibland begås i rädsla eller efter provokation utan att gärningsmannen haft en klar uppfattning av situationen. Det är inte i första hand i sådana fall, utan i de fall då gärningsmannen rimligtvis måste ha insett att den drabbade är försvarslös

SOU l99284 107

men ändå fortsätter misshandeln, som denna framstår som särskilt hänsynslös eller rå.

Vidare råder det inte någon tvekan om att våldshandlingar mot den som är fysiskt väsentligt svagare t.ex. ett litet barn eller en äldre person —— ofta framstår som verkligt kvalificerad misshandel, även våldet inte varit om livsfarligt eller skadorna så svåra att misshandeln på enbart dessa grunder kan anses som grov. Vid kvinnomisshandel som i regel också avser en fysiskt svagare person består våldet ofta örfilar, knytnävsslag och - av sparkar och är inte sällan förenat med hot. De synliga skadorna kan vara begränsade till blåmärken, svullnader, frakturer eller mindre tandskador. Pågår misshandeln under en längre tid eller utgör den ett led i upprepade och allvarliga övergrepp, framstår den ändå utslag särskild brutasom av litet. Det försvårande momentet vid denna typ av misshandel ligger främst i den påtagliga integritetskränkningen liksom i det förhållandet att våldet ofta är psykiskt nedbrytande till sin karaktär.

I förarbetena till l kap. 3 § skadeståndslagen nämns inte vållande till

kroppsskada eller sjukdom 3 kap. 8 § BrB eller framkallande fara för

av annan 3 kap. 9 § BrB som exempel på brott som kan grunda rätt till ersättning enligt bestämmelsen. Enligt Nordenson 1977, s. 129 det synes dock inte uteslutet att dessa brott i vissa fall bör räknas hit. Och i två

hovrättsavgöranden har de ansetts tillhöra denna kategori se bil. l rf. 84

och 85. År 1991 polisanmäldes 1 400 sådana brott. ca

Brott mot frihet och frid 4 kap. BrB

De fyra första paragrafema i 4 kap. BrB behandlar brott innebär kränksom ning av handlings- och rörelsefriheten. Redan enligt 6 kap. 3 § i 1864 års strafflag ansågs motsvarigheten till människorov 4 kap. l §, olaga frihetsberövande 4 kap. 2 §, försättande i nödläge 4 kap. 3 § och olaga tvång 4 kap. 4 § vara ersättningsgrundande. I förarbetena till 1 kap. 3 § skadeståndslagen anges dessa brott exempel på brott mot den personliga som

friheten som grundar rätt till ersättning enligt bestämmelsen se avsnitt

5.3.1; jfr beträffande olaga tvång rättsfallen i bil. l avsnitt 3.1. Olaga tvång innebär att någon genom misshandel eller annars med våld eller ge-

108 sou 199284

hot brottslig gärning tvingar annan att göra, tåla eller underlåta nom om något.

Övriga brott i 4 kap. BrB tar sikte på fridskränkningar. Olaga hot 4 kap.

5 §, liksom de brottstyper vid vilka sådant hot ingår, anses regelmässigt

innefatta ofredande i den mening som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen

avsnitt 5.3.1 och rättsfallen i bil. l avsnitt 3.2. Olaga hot består i att

se

någon lyfter eller i övrigt hotar med brottslig gärning på vapen mot annan ett sätt är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen som eller för säkerhet till eller egendom. År 1991 polisanmäldes annans person drygt 20 000 fall av olaga hot.

För straffbarhet krävs inte att den hotade blir rädd. Från ansvar utesluts dock sådana fall där det uppenbart för den hotade att hotet inte kunde var vara allvarligt menat, liksom fall då hotet annars inte var ägnat att störa hans frid t.ex. därför att det var likgiltigt för honom om hotet verkställdes eller därför att han visste att han utan särskild olägenhet kunde avstyra hotet Beckman m.fl., 1987, s. 199.

Även hemfiidsbrott 4 kap. 6 § första stycket anges i förarbetena till 1 kap.

3 § skadeståndslagen regelmässigt innefatta ofredande i den bestämmelsens

mening se avsnitt 5.3.1; jfr RH 1987120. Hemfridsbrott föreligger om

någon olovligen intränger eller kvarstannar där annan har sin bostad, vare sig det är hus, gård eller fartyg. År 1991 polisanmäldes 5 000 hemrum, ca fridsbrott.

Med bostad inte endast lokal eller annan plats där en person bor beavses ständigt eller för längre tid. Även tillfällig bostad, t.ex. ett hotellrum, en en hytt på båt eller ett tält, kan utgöra en persons bostad. Hemfridsbrott kan en föreligga vid den tidpunkt då det olovliga inäven om ingen bor i lokalen trängandet eller kvarstannandet äger rum. Det krävs dock att lokalen inte övergiven. Straffskyddet avser förutom den egentliga bostaden även anses gård eller trädgård som hör till bostaden. Det är inte nödvändigt att gården eller trädgården är inhägnad, det framgår att området hör till bostaden. om Även uthus och andra ekonomibyggnader finns inom gården eller trädsom gården liksom gårdsplanen omkring byggnaderna omfattas av straffskyddet,

däremot inte avsides belägna byggnader se SOU 195314 s. 167

mer

SOU 199284 109

Om någon i annat fall än som nu nämnts obehörigen intränger eller kvarstannar i kontor, fabrik, annan byggnad eller fartyg, på upplagsplats eller på annat sådant ställe, föreligger olaga intrång 4 kap. 6 § andra stycket. Detta brott kan enligt förarbetena till 1 kap. 3 § skadeståndslagen under

vissa förhållanden anses som ofredande i bestämmelsens mening se avsnitt

5.3.1.

Av rättsfallet NJA 1990 s. 315 framgår att inbrott i annans bostadslägenhet bedöms som hemfridsbrott, om gärningsmannen saknar stölduppsåt och det väsentliga momentet i gärningen utgörs av kränkningen av hemfriden. I detta rättsfall uttalade Högsta domstolen vidare att den som genom inbrott tränger sig in i en annans bostadslägenhet typiskt sett får anses göra sig skyldig till en sådan kränkning av hemfriden och den personliga integriteten att hemfridsbrottet i regel bör bedömas som grovt. Även ett bostadsinbrott i syfte stjäla utgör i och för sig hemfridsatt ett brott. Enligt allmänna regler om Sammanträffande av brott bedöms gärning-

en emellertid i detta fall enbart som grov stöld enligt 8 kap. 4 § BrB se

närmare om detta brott i avsnitt 5.3.3. I vad mån ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen kan ges för den chock och bestörtning som kan upplevas av den som finner sin bostad skövlad efter ett inbrott är osäkert. I Brottsskadenämndens praxis finns exempel på att ersättning har lämnats för kränkning i samband med bostadsinbrott i fall då den skadelidande varit hemma och konfronterats med tjuven eller av fruktan för denne hållit sig gömd. Nämnden har dock inte ansett sig ha stöd i rättspraxis för att ersätta det obehag som den skadelidande kan uppleva om han kommer hem och finner att det varit inbrott i bostaden. Något avgörande av Högsta domstolen beträffande denna fråga finns inte. Däremot har några tingsrätter ansett att inbrottsstöld som skett vid en tidpunkt då någon inte varit hemma innefattade ett sådant ofredande som medför ersättning enligt l kap. 3 § skade-

ståndslagen se bil. l rf. 21 och 23.

Brottet ofredande 4 kap. 7 § utgör givetvis sådant ofredande som avses

i l kap. 3 § skadeståndslagen se avsnitt 5.3.1 samt NJA 1987 s. 746 och

rättsfallen i bil. 1 avsnitt 3.4. I straffrättslig mening innebär ofredande att

110 s0U 199284

någon handgripligen antastar eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende i övrigt ofredar annan. En i praktiken vanlig form av ofredande är att någon genom telefonpåringningar stör annans nattro eller annat sätt trakasserar denne. För att beteendet skall anses hänsynslöst krävs att det enligt vanlig värdering kan sägas utgöra en kännbar fridskränkning Beckman m.fl., 1987, s. 207. Under år 1991 polisanmäldes ca 13 000 fall av ofredande.

Det är möjligt att uttrycket ofredande i 1 kap. 3 § skadeståndslagen har en något vidsträcktare innebörd än enligt 4 kap. 7 § BrB. Enligt förarbetena till skadeståndslagen syftar uttrycket nämligen på hemfridsbrott och annat brottsligt handlande som bereder liknande obehag, alltså inte enbart vad brottsbalken benämner ofredande i 4 kap. 7 § SOU 196333 s. 41; jfr prop. 19725 s. 178 och 569.

Brotten brytande av post- eller telehemlighet 4 kap. 8 §, intrång i förvar 4 kap. 9 § och olovlig avlyssning 4 kap. 9 a § nämns efter en lagänd- ring år 1975 uttryckligen i l kap. 3 § skadeståndslagen. Dessa brott torde emellertid regelmässigt innefatta ofredande och redan på denna grund om-

fattas av den bestämmelsen se avsnitt l.

överträdelse besöksförbud av

Enligt 14 kap. 7 § andra stycket äktenskapsbalken får domstolen i ett mål om äktenskapssldllnad förbjuda makarna att besöka varandra till dess att skillnadsfrågan har avgjorts. Enligt lagen 1988688 besöksförbud som syftar till att förbättra om situationen för främst kvinnor som utsätts för förföljelse och trakasserier av män de tidigare sammanlevt med kan besöksförbud meddelas för en som person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna Ett sådant förbud får meddelas, om det på person. grund särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet av gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller annat sätt allvarligt avses

SOU l99284 111

trakassera den som förbudet avser att skydda. Vid bedömningen såav om dan risk föreligger skall särskilt beaktas den för vilken besöksförbudet om avses gälla tidigare har begått brott mot den andra liv, hälsa, personens frihet eller frid. Kan det antas att ett besöksförbud inte är tillräckligt, får förbudet utvidgas till förbud att uppehålla sig i närheten den andra av personens bostad eller arbetsplats eller annat ställe där den brukar personen vistas. överträdelse besöksförbud enligt av ett äktenskapsbalken eller lagen om

besöksförbud är belagd med straff se 24 § i den lagen. En sådan över-

trädelse kan också grunda rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen i de fall då brottet innefattar ofredande

se rättsfallen i bil. l

avsnitt 3.5.

Ärekränkning 5 kap. BrB

Uttrycket ärekränkning i 1 kap. 3 § skadeståndslagen har betydelse samma som i 5 kap. BrB. Samtliga ärekränkningsbrott är alltså ersättningsgrun-

dande se avsnitt 5.3. l.

Förtal 5 kap. 1 § består i att någon pekar brottslig eller ut annan som klandervärd i sitt levnadssätt eller på annat sätt lämnar uppgift är ägnad som att utsätta denne för andras missaktning. Vid bedömande huruvida brottet utgör grovt förtal 5 kap. 2 § skall särskilt beaktas, uppgiften om genom sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd eller på sätt annat var ägnad att medföra allvarlig skada.

För att förtal eller grovt förtal skall föreligga krävs att handlingen riktar sig mot viss person. I och för sig kan även yttranden formellt t.ex. som avser en juridisk person, en kår, invånarna i ett hus eller utgöra en annan grupp ett sådant brott men bara om yttrandena kan förstås så att eller flera been stämda personer därigenom utpekas Beckman m.fl., 1987, 231. s.

Förolämpning 5 kap. 3 §, vilket brott är subsidiärt till förtal, består i att någon smädar annan genom kränkande tillmälen eller beskyllningar eller ge-

112 SOU 199284

annat skymfligt beteende mot honom. Med förolämpning avses sådana nom handlingar riktar sig direkt mot den angripne och som är ägnade att som

såra dennes känsla aktad och ansedd. Exempel är skällsord se

egen att vara NJA 1989 s. 374, i bil. l rf. 39. Förtal avliden 5 kap. 4 § föreligger, gärningen är sårande för de av om efterlevande eller den i annat fall, med beaktande av den tid som förom flutit sedan den avlidne i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses var kränka den frid bör tillkomma den avlidne. I rättsfallet NJA 1966 s. som 565 slog Högsta domstolen fast att de efterlevande i ett sådant fall hade rätt till ersättning enligt 6 kap. 3 § strafflagen, numera motsvarar 1 kap. som 3 § skadeståndslagen.

I betänkandet SOU 197288 Ärekränkning föreslogs bl.a. att den rätt till

ersättning sålunda tillkommer efterlevande till den avlidne skulle bortsom falla, eftersom de efterlevandes befogade intressen fick anses vara tillräcldigt tillgodosedda rätten att erhålla en straffdom på grund av genom

förtalet se bet. 82. Förslaget genomfördes dock inte.

s.

sexualbrott 6 kap. BrB

Utmärkande för sexualbrotten är att de utgör allvarlig kränkning av offen kroppsliga sexuella och personliga integritet. Flertalet sexualbrott rets

grundar också rätt till ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen se

avsnitt 5.3.1 och rättsfallen i bil. l avsnitt 5. Att det kan råda viss osäkerhet beträffande några brott berörs i det följande. Sexualbrotten är förhållandevis liten brottskategori men med ett högt en s.k. mörktal. År 1991 polisanmäldes 5 500 sådana brott, dvs. ca 0,5 procent det totala antalet anmälda brottsbalksbrott. Av anmälningarna avsåg inte av fullt 2 800 sexuellt ofredande, l 400 våldtäkt och grov våldtäkt samt ca 1 200 sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande. Anmälningama har ökat stadigt sedan mitten l970-talet. Under slutet det årtiondet var det främst av av

anmälningar sexuellt ofredande inklusive blottning som stod för ök-

av

SOU 199284 113

ningen, medan det från och med år 1984 har varit de grövre sexualbrotten som ökat mest. Framför allt har antalet polisanmälningar av sexualbrott mot barn ökat markant; av alla anmälda sexualbrott gäller mer än 30 procent brott mot barn under 15 är. Antalet personer som har dömts för sexualbrott är betydligt lägre än antalet polisanmälningar. Under år 1991 dömdes 400 personer för sådana brott, varav i det närmaste 150 för våldtäkt och grov våldtäkt. År 1984 genomfördes omfattande ändringar av straffbestämmelsema om sexualbrott SOU 198261, prop. 198384l05, JuU 25, rskr. 332. Skälen till ändringarna var bl.a. att de tidigare bestämmelserna ansågs präglade av en äldre tids moralföreställning i sexuella frågor och att bestämmelsemas utformning till en del grundades på diskriminerande kvinnosyn. Ytteren ligare ett skäl för ändringarna var intresset att ta till vara den moderna sociologiska och kriminologiska forskningen på området bl.a. har besom lyst omfattningen och skadeverkningarna av vissa sexualbrott, främst våld-

täkt och koppleri samt sexuella övergrepp mot barn se 198384 105

prop. s. 15. År 1992 gjordes några andra ändringar beträffande sexualbrotten vissa av Ds Ju 19896, prop. 19919235, JuU7, rskr. 159, SFS 1992147. Det huvudsakliga syftet med ändringarna trädde i kraft helt nyligen, den - som 1 juli 1992 var att stärka skyddet för barn och ungdomar mot att bli utnyttjade i sexuella sammanhang samt att ytterligare markera det allvarliga i sexuella övergrepp mot barn. Våldtäkt 6 kap. 1 § består i att någon tvingar annan till samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge genom våld eller genom hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara. Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd. Enligt paragrafens andra stycke skall en lindrigare straffskala tillämpas, brottet med hänsyn om till våldets eller hotets art och omständigheterna i övrigt är att anse som mindre allvarligt angående gränsdragningen mellan brotten i första och andra styckena se NJA 1986 s. 122 och s. 414 samt 1988 s. 40.

114 SOU 199284

Är brottet grovt, rubriceras det enligt paragrafens tredje stycke som grov

våldtäkt. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om av våldet livsfarligt eller den har begått gämingen tillfogat allvar om som varlig skada eller allvarlig sjukdom eller, med hänsyn till tillvägagångssättet

eller offrets låga ålder eller visat särskild hänsynslöshet eller råhet. annars,

En nyhet vid 1984 års reformering var att en tidigare bestämmelse om våldförande upphävdes. Som våldförande rubricerades en gärning som i och för sig uppfyllde lagens rekvisit för våldtäkt som med hänsyn till kvinnans men förhållande till eller i övrigt ansågs vara mindre grov än våldtäkt. mannen Andra omständigheter kunde vara av betydelse var att kvinnan undersom låtit att tillkalla hjälp när detta varit möjligt eller att hon föranlett eller tillåtit närmanden från sida. I rättspraxis bedömdes ett sexuellt mannens övergrepp i allmänhet våldförande, om parterna vid gämingstillfállet som hade eller tidigare hade haft stadigvarande sexuell relation till varandra. en Men också andra omständigheter såsom att kvinnan följt med en man, som hon endast varit ytligt bekant med, till hans bostad eller att hon liftat eller följt med raggarbil medförde inte sällan att brottet bedömdes mildare en

även våldet och hotet varit mycket allvarligt slag se prop. 198384

om av 105 s. 20. Som motivering till att slopa brottet våldförande anförde departements-

chefen följande se prop. 198384105 s. 21

Lagstiftningen får inte ha sådan inriktning att man som nu riskerar att en uppmärksamheten i stället för att fokuseras själva övergreppet kommer att till betydande del inriktas på hur kvinnan har uppträtt. Utgångspunkten måste att kvinnan i varje situation har rätt att bestämma över sin egen vara sexualitet, och att hennes önskan att inte ha samlag eller annat sexuellt umgänge ovillkorligen skall respekteras. Att uppsåtligen tilltvinga sig samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge med våld eller genom hot som innebär eller framstår trängande fara utgör därför en synnerligen som en kränkning den personliga integriteten och måste som jag ser det grov av bedömas våldtäkt helt oberoende av parternas relationer och de omsom ständigheter som har föregått övergreppet.

Vid straffmätningen skall i första hand hänsyn tas till arten och graden av

det våld eller hot gärningsmannen har använt samt arten och graden av som den sexuella kränkningen. Härutöver gäller givetvis liksom i andra samman-

hang att straffmätningen måste ske med utgångspunkt i en helhetsbild av den

situation föreligger till bedömning i det enskilda fallet prop. 198384 som

105 s. 23 och 51.

SOU 199284 115

Vid denna helhetsbedömning kunde enligt departementschefen inte man bortse från de omständigheter som hade föregått angreppet eller anknöt som

till parternas personliga relationer se 1983842105 23.

prop. s. Den omständigheten att en helhetsbedömning måste göras innebar enligt hans

mening dock inte att man i förundersökningen och fick dra in processen förhållanden saknar rättslig relevans. Han fortsatte

som se prop. 198384

105 s. 24

Hit hör uppgifter om hur kvinnans levnadssätt har varit. Viktigt är vidare

att den omständigheten att kvinna exempelvis har följt med i hans en en man bil eller till hans bostad eller medgett vissa närmanden från hans sida inte

ses som om hon därmed skulle vara i någon mening medvållande till ett in-

träffat övergrepp. Sådana omständigheter får således inte påverka hennes

rättsskydd. Skulle man se saken på det sättet, riskerar förundersökningen

och brottmålsprocessen såväl den rättsliga bedömningen snedvridas. som att Över huvud taget bör den omständigheten att ett övergrepp har föregåtts av samvaro mellan kontrahenterna inte leda till mildare bedömning. en Angående frågan i vad mån kvinnans förhållande till och liknande mannen omständigheter bör tillmätas betydelse vid straffrubriceringen och straff-

mätningen i ett våldtäktsmål uttalade riksdagen emellertid i viss mån en

annan mening än departementschefen se JuU 19838425 17 f

s. Vad som här skall stå i centrum för den rättsliga bedömningen är, som departementschefen framhåller, gämingsmannens handling och vad försom anlett honom att utföra den. Avsikten med förslaget i propositionen är att

en bedömning av våldets och hotets art alltid skall det grundläggande. vara Och naturligtvis måste gärning där våldet eller hotet varit allvarlig en av karaktär regelmässigt falla under den strängare straffskalan oavsett omständigheterna i övrigt. Helhetsbedömningen innebär emellertid sådana att faktorer som förhållandet mellan offret och gärningsmannen liksom vad som föregått övergreppet vid sidan av andra omständigheter inte kan frånkännas

betydelse. Mot denna bakgrund utskottet att departementschefens anser uttalande att den omständigheten att ett övergrepp har föregåtts av samvaro mellan kontrahenterna över huvud inte bör leda till mildare betaget en dömning, ett uttalande torde ha avseende på frågan huruvida brottet som skall hänföras till den lindrigare straffskalan, är något onyanserat. Utskottet vill här samtidigt peka på att omständigheter det nämnda av nyss slaget beroende på förhållandena också kan göra bedömningen strängare. Exempelvis kan i ett fall där parterna varit bekanta med varandra gärnings-

mannen ha svikit ett förtroende, något bör påverka brottets svårhetssom grad i höjande riktning. Det förhållandet här såsom eljest att man - måste göra en helhetsbedömning innebär naturligtvis inte i det att man rättsliga förfarandet får dra omständigheter saknar rättslig relevans. som Som departementschefen säger gäller generellt att allmänna uppgifter om t.ex. kvinnans vandel och levnadssätt saknar betydelse för den rättsliga be-

dömningen.

116 SOU 199284

Uttrycken med hänsyn till tillvägagångssättet och särskild hänsynslöshet

i paragrafens tredje stycke infördes 1992 års ändringar för att tydgenom

ligare än tidigare markera att sådana omständigheter skall beaktas vid be-

dömningen brottet är grovt. Detta medför närmare anknytning till av om en

bestämmelsen misshandel. Vid tillämpningen går det alltså att om grov

vinna viss ledning förarbetena till detta brott se om dessa förarbetsut-

av

talanden avsnitt 5.3.2. I anslutning härtill uttalade departementschefen

följande 19919235 14; jfr också 198384105 s. 52

se prop. s. prop.

Sålunda torde det exempelvis ofta finnas anledning att uppfatta upprepade eller långdragna övergrepp, oberoende av det våld eller hot som använts, så brutala att de måste utslag av en sådan hänsynslössom anses vara het och råhet går klart utöver vad kännetecknar våldtäktsbrotten som som i allmänhet. Detsamma gäller vissa andra situationer då den som har begått gärningen gått till väga på ett särskilt hänsynslöst sätt, t.ex. när offret är invalid eller i fall befinner sig i ett särskilt utsatt läge. Hit hör annat naturligtvis också den s.k. gruppvåldtäkter, där offret måste uppfatta typ av situationen utomordentligt skrämmande och förenad med total hjälplössom het. Ett sådant övergrepp är ytterst allvarlig integritetskränkning, även en det inte förekommit någon allvarligare misshandel eller inslag av direkt om förnedrande behandling utöver det övergreppet i sig innebär. som

Genom 1992 års ändringar lades också uttrycket offrets låga ålder till i

paragrafens tredje stycke för uttryck för det särskilda skydd som att ge

mindre barn bör ha mot sexuella övergrepp.

Sexuellt tvång 6 kap. 2 § situationer där någon, i andra fall än avser

våldtäkt, förmås till sexuellt umgänge angående gränsdragningen genom

mellan våldtäkt och sexuellt tvång RH 1991120. Brottet skall enligt se

paragrafens andra stycke bedömas grovt sexuellt tvång, om den som som

har begått gärningen visat särskild hänsynslöshet eller brottet annars är att

anse som gIOVt.

Exempel på sexuellt tvång är enligt förarbetena att det har varit fråga grovt flera gärningsmän, att offret utsatts för förnedrande eller annan hänom synslös behandling i samband med övergreppet eller att övergreppet förövats någon grund allvarligare sjukdom eller kroppsskada är förmot som av

SOU 199284 117

svarslös. Av betydelse kan också vara om offret tillfogats skador vid övergreppet. Har övergreppet riktats mot ett barn bör det leda till att brottet bedöms som grovt, liksom om gärningsmannen har utnyttjat tvångssituaen

tion under lång tid eller annars vid upprepade tillfällen se 19919235

prop. s. 23.

Sexuellt utnyttjande 6 kap. 3 § innebär att någon förmår till sexuellt annan

umgänge genom att allvarligt missbruka hans eller hennes beroende ställning

eller att någon har sexuellt umgänge med att otillbörligt utannan genom

nyttja att denne befinner sig i vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd eller

lider av en psykisk störning. Brottet skall enligt paragrafens andra stycke

bedömas som grovt sexuellt utnyttjande, den har begått gärningen om som

visat särskild hänsynslöshet eller brottet annars är att anse som grovt.

Bestämmelsen om sexuellt utnyttjande har en funktion att fylla framför allt när det gäller missbruk av ungdomars beroendeställning. Arten beroendeav förhållandet och i förekommande fall åldersskillnaden mellan den och unge gärningsmannen är omständigheter enligt förarbetena skall särskilt besom aktas vid avgörandet av om brottet skall grovt. Bestämmelsen kan anses som emellertid få betydelse även i fall då båda parter är t.ex. då någon vuxna, som står i vårdnadsförhållande eller liknande till en vuxen uppnått myndig ålder fortfarande befinner sig i stark beroendeställning

men en se prop.

1983842105 s. 26. Andra situationer som omfattas av bestämmelsen om sexuellt utnyttjande är utnyttjande av en person som befinner sig i hjälplöst tillstånd. Sin största praktiska betydelse i sådana situationer har bestämmelsen då någon på grund av kraftig berusning eller narkotikapåverkan inte har förmåga att uppfatta att han eller hon utsätts för sexuella närmanden. Bestämmelsen är också tillämplig vid sexuella övergrepp mot sovande eller personer en person som på grund av sjukdom eller kroppsskada inte kan bjuda motstånd eller inte förmår uppfatta gämingens innebörd. Slutligen avses sexuellt umgänge med

psykiskt sjuka och psykiskt utvecklingsstörda se 198384 105 26.

prop. s. För straffansvar krävs inte i dessa situationer att den begått gärningen som har övervunnit ett motstånd från den andres sida eller att det är gärens ningsmannen har tagit initiativ till det sexuella umgänget

som se prop.

19919235 s. 20.

Sexuellt utnyttjande av underårig 6 kap. 4 § motsvarade före 1984 års

ändringar brotten otukt med barn och otukt med ungdom. Enligt förarbetena

till 1 kap. 3 § skadeståndslagen kan dessa brott inte räknas till brott mot den

118 SOU 199284

personliga friheten och endast undantagsvis innebära ofredande se avsnitt

5.3.1. I rättsfallet NJA 1986 319 bil. l rf. 74 uttalade emellertid s. Högsta domstolen att brotten i allmänhet måste anses innefatta sådant ofredande i l kap. 3 § skadeståndslagen. I rättspraxis finns också som avses flera exempel på att ersättning enligt den bestämmelsen har dömts ut vid

brottet sexuellt utnyttjande av underårig se bil. l avsnitt 5.4.

Bestämmelsen sexuellt utnyttjande av underårig innefattar ett ovillom korligt förbud för någon att ha sexuellt umgänge med barn eller ungdom

under 18 år är hans avkomling eller står under hans fostran eller för som vård eller tillsyn han har att svara på grund av myndighets beslut. vars Straffansvar inträder även den underårige samtyckt till den sexuella om förbindelsen. Brottet skall enligt paragrafens andra stycke bedömas som

sexuellt utnyttjande underårig, om den som begått gärningen handgrovt av lat särskilt hänsynslöst mot den underårige eller brottet på grund av dennes

låga ålder eller annars är att anse som grovt.

De allmänna bestämmelserna sexuella övergrepp i 6 kap. l-3 §§ avser om också övergrepp mot underåriga. Genom bestämmelsen om sexuellt utnyttunderårig har barn och ungdomar fått väsentligt utökat skydd jande av ett att utsättas för sexualhandlingar de inte är mogna för. I förarbetena mot som till 1984 års lagändringar framhålls särskilt att en underårig kan bli indragen i sexuellt förhållande utan att det är fråga ett direkt fysiskt eller ett om psykiskt tvång. I stället kan det röra sig om övertalning eller annat utnyttjande det faktiska överläge en vuxen person intar i förhållande av som

till den underårige se prop. 198384l05 s. 27

Genom 1992 års ändringar fördes den underåriges låga ålder in i lagtexten

omständighet att beakta vid bedömningen av om brottet är att anse som en grovt. Avsikten att samma sätt som vid grov våldtäkt markera som var att låg ålder bör de omständigheter som är av betydelse vid vara en av denna bedömning. Enligt förarbetena finns det normalt anledning att se be-

tydligt allvarligare på brottet offret är ett litet barn än om det år en om befinner sig nära l8-årsgränsen, bl.a. med hänsyn till att ett litet person som

SOU 199284 119

barn befinner sig i särskilt utsatt position och i allmänhet en på ett helt

annat sätt är ur stånd att värja sig se 19919235 15.

prop. s. Sexuellt umgänge med barn 6 kap. 5 § består i någon, i fall att annat än som avses i de tidigare paragrafema, har sexuellt umgänge med bam under

15 år. Straffansvar inträder även förbindelsen är helt frivillig från om barnets sida och oavsett om något beroendeförhållande föreligger eller inte.

Brotten sexuellt umgänge med avkomling 6 kap. 6 § första stycket och sexuellt umgänge med syskon 6 kap. 6 § andra stycket sikte på tar att någon, i annat fall än i de tidigare paragrafema, har samlag som avses med eget barn eller dess avkomling respektive med sitt helsyskon. Dessa brott

motsvarade före 1984 års ändringar brotten otukt med avkomling respektive

otukt med syskon. I förarbetena till l kap. 3 § skadeståndslagen uttalas att brotten, lika litet brotten otukt med barn eller otukt med som ungdom, kunde räknas till brott mot den personliga friheten och endast undantagsvis

innebära ofredande se avsnitt 5.3. l. Något domstolsavgörande

där ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen har dömts i ut ett sådant fall finns

veterligen inte. Däremot har Brottsskadenämnden i några fall lämnat ersätt-

ning vid brotten otukt med avkomling respektive sexuellt umgänge med avkomling och otukt med syskon

se bl.a. beslut 1989-04-19, Dnr 76488,

beslut 1991-06-26, Dnr 79391, och beslut 1991-09-18, Dnr 110791.

I betänkandet SOU 198261 Våldtäkt och andra sexuella övergrepp föreslog sexualbrottskommittén att de beteenden i de nuvarande besom avses stämmelserna i 6 kap. 6 § skulle avkriminaliseras. Kommitténs motivering var att de övriga bestämmelserna i BrB ger tillräckligt skydd för straffvärda sexuella förbindelser inom familjen. Frivilliga sexuella förbindelser mellan vuxna personer borde därför enligt kommittén inte bestraffas även om parterna är nära släkt. Förslaget mötte ett i huvudsak mycket negativt mottagande av remissinstansema. De argument framfördes kommitténs som mot förslag var, förutom sociala och etiska värderingar, att ett barn även sedan det har fyllt 18 år ofta står i starkt beroendeförhållande till sina föräldrar. Bl.a. med hänsyn härtill ansåg departementschefen att den nuvarande krirni-

naliseringen skulle behållas se 198384105 33

prop. s.

120 SOU 199284

6 kap. 7 § består enligt paragrafens första stycke i att

Sexuellt ofredande

sexuellt berör barn under femton år utan att det är fråga om sexuellt någon

eller förmår barnet att företa eller medverka i någon handling med umgänge

sexuell innebörd.

bl.a. det fallet att ett barn utnyttjas som modell för Bestämmelsen avser framställning pomograñsk bild utan att avsikten är att bilden sprids; har av sådant uppsåt föreligger i stället bampomograñbrott engärningsmannen ett

ligt 16 kap. 10 § BrB se avsnitt 5.3.5.

a

andra stycket straffbeläggs blottande och andra sedlighets- I paragrafens

sårande handlingar.

ändringar väckte sexualbrottskommittén frågan om sedlighets- Vid 1984 års handlingar riktades mot personer behövde vara straffbesårande som vuxna sexuellt ofredande. Som skäl för att upphäva kriminaliseringen lagda som del anfördes handlingar aktuellt slag som regel kan bestraffas i denna att av förargelseväckande beteende 16 kap. 16 § BrB eller ofredande 4 kap. som Många remissinstanser, främst olika kvinnoorganisationer, fram- 7 § BrB. blottande ofta upplevs synnerligen obehagligt och är ägnat höll dock att som inte bara barn också kvinnor blir utsatta för det. Med att skrämma utan som härtill ansåg departementschefen att tillräckliga skäl saknades hänsyn bl.a.

nuvarande kriminaliseringen i denna del se 198384 105

att ändra den prop. s. 35

8 § består i någon främjar eller på ett otillbörligt sätt Koppleri 6 kap. att

ekonomiskt utnyttjar har tillfälliga sexuella förbindelser mot eratt annan

bedömande brottet utgör grovt koppleri 6 kap. 9 § sättning. Vid av om

beaktas bl.a. utnyttjandet har skett hänsynslöst. Enligt skall särskilt om

till 1 kap. 3 § skadeståndslagen torde koppleri falla utanför den förarbetena

bestämmelsens tillämpningsområde se avsnitt 5.3.1. Vad som gäller om

koppleri öppen fråga; bestämmelsen kom till först genom 1984 grovt är en

6 kap. BrB. Något fall där ersättning lämnats vid dessa års ändringar av

i domstolspraxis eller i Brottsskadenämndens praxis. slags brott finns varken

SOU 199284 121

Förförelse av ungdom 6 kap. 10 § består i att någon genom att utlova eller ersättning skaffar eller försöker skaffa sig tillfälligt sexuellt ge umgänge med annan som är under arton år. I förarbetena till l kap. 3 § skadeståndslagen sägs att detta brott endast undantagsvis bör kunna betraktas

ofredande i den bestämmelsens mening se avsnitt 5.3.1. Exempel sak-

som nas också på att ersättning enligt bestämmelsen getts i ett sådant fall.

Brott mot familj 7 kap. BrB

Av de brott regleras i 7 kap. BrB är det bara egenmäktighet med barn som 7 kap. 4 § som har intresse i detta sammanhang. Detta brott avser obehöriga ingrepp i eller missbruk av vårdnaden om eller vården av barn. Däremot omfattar brottet inte sådana handlingar mot barnet självt som innebär att barnet berövas friheten eller i övrigt försätts i tvångstillstånd eller nödläge. För sådana gärningar blir i stället bestämmelserna om frihetsbrott tillämpliga SOU 195314 s. 262.

I 1864 års strafflag behandlades motsvarigheten till brottet egenmäktighet med barn som ett frihetsbrott. Också i det förslag till brottsbalk som remitterades till lagrådet betraktades brottet som ett frihetsbrott och togs upp bland dessa brott, trots att det karakteristiska för gärningen förklarades vara att barnets rättmätige vårdnadshavare mot sin vilja skildes från vårdnaden

se prop. 196210 B s. 105. På lagrådets inrådan flyttades dock bestäm-

melsen egenmäktighet med barn till 7 kap. om brott mot familj. om

Vid gränsdragningen mellan egenmäktighet med barn och frihetsbrotten skall enligt förarbetena till bestämmelsen gämingsmannens motiv tillmätas betydelse. Till frihetsberövande av barn hänförs sålunda inte bara fall då barnet har nått viss mognad och självt motsätter sig att det bortförs eller kvarhålls utan också fall då barnet tas ur sin miljö för att på ett för dess vård onaturligt sätt kvarhållas en avlägsen ort eller undangömt i hus eller

liknande se prop. 196210 B s. 419

122 SOU 199284

År 1983 infördes en särskild bestämmelse om grova fall av egenmäktighet med barn 7 kap. 4 § tredje stycket. Denna bestämmelse tar framför allt sikte på det slag av egenmäktighet med barn som består i att en förälder obehörigen tar med sig sitt barn till ett annat land i avsikt att stanna där och hålla barnet undan från dess vårdnadshavare. Även barnet i det lanom nya det inte hålls undangömt ett för dess vård onaturligt sätt är det givet att barnet kan ta allvarlig skada av att hastigt ryckas från sin invanda miljö upp och tvingas att leva i det främmande landet det någonsin utan att veta om får träffa sin andra förälder. I de fall barnet inte hålls kvar i sådana former att gämingen bedöms som olaga frihetsberövande kan den enligt förarbetena

utgöra ett grovt fall av egenmäktighet med barn se prop. 1982832165 s.

22 och 39. Även i andra fall än då barnet obehörigen förs ut ur landet kan brottet egenmäktighet med barn vara att anse som grovt. Förarbetena innehåller i

denna del följande uttalande se prop. 198283l65 39

s.

Stor hänsyn bör tas till vilken inverkan bortförandet eller kvarhållandet haft och har på barnet. Av särskild betydelse är vilka relationer barnet har till sin vårdnadshavare eller vårdare och den har begått egenmäktigheten. som Även gämingsmannens lämplighet att ta hand om barnet får vägas in i bedömningen. Beaktas bör också hur gärningsmannen har gått till väga när egenmäktigheten tog sin början. Även andra omständigheter kan ha betydelse i det enskilda fallet när det gäller att avgöra om brottet är att anse som grovt.

5.3.3 Förmögenhetsbrott

Till förmögenhetsbrotten räknas tillgreppsbrott 8 kap. BrB, bedrägeribrott 9 kap. BrB, förskingringsbrott 10 kap. BrB, borgenärsbrott 11 kap.

BrB och skadegörelsebrott 12 kap. BrB.

Förmögenhetsbrott anses inte i sig grunda rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Sådan ersättning kan dock lämnas, om brottet samtidigt innefattar ett brott som anges i den bestämmelsen. Så kan ibland vara

SOU 199284 123

fallet. Även i andra fall kan förmögenhetsbrott ibland upphov till ge en kränkning av liknande slag som den som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen. Borgenärsbrotten torde dock sakna intresse i detta sammanhang.

Tillgreppsbrott 8 kap. BrB

Stöld 8 kap. l § innebär att någon olovligen tar vad som tillhör annan med uppsåt att tillägna sig det, om tillgreppet innebär skada. Vid bedömande huruvida brottet utgör grov stöld 8 kap. 4 § skall särskilt beaktas bl.a. om tillgreppet skett efter intrång i bostad eller om gärningen på annat sätt varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.

Fram till år 1975 angavs inbrott i lagtexten vara en omständighet som kunde medföra att ett stöldbrott bedömdes som grovt. Genom en lagändring nämnda år mönstrades detta rekvisit ut som kvalifikationsgrund för grov stöld och ersattes med en föreskrift om att hänsyn skulle tas till om gärningen varit av särskilt hänsynslös art. Avsikten var att man vid bedömningen av om en stöld utgör grovt brott skulle fasta stor vikt vid den grad av integritetskränkning som brottet inneburit. Inbrottsstölder bedömdes nämligen dessförinnan inte sällan slentrianmässigt som grova, även om de begåtts i mindre integritetskänsliga utrymmen. Den personliga integriteten och tryggheten mot störningar av vad som räknas till hemfriden hade kommit alltmer i förgrunden. Det ansågs naturligt att tonvikten därför i mindre mån lades på tillvägagångsättet som sådant än på det obehag och lidande ett hänsynslöst till-

vägagångsätt vid stölden medförde se prop. 19757642 s. 54

Under riksdagsbehandlingen avvisades ett förslag om att inbrott i någons hem regelmässigt skulle bedömas som grov stöld. Avsikten med lagändringen var enligt riksdagen att åstadkomma en påtagligt mera differentierad bedömning. Det var därför nödvändigt att noga skilja mellan fall då människors integritet och känsla av trygghet och säkerhet verkligen kränktes eller hotades på ett allvarligt sätt som t.ex. vid inbrott i ett hem där det inte kunde uteslutas att någon uppehöll sig eller kunde komma tillstädes och fall där gärningsmannen i samband med tillgreppet gjorde sig skyldig till olovligt intrång i ett utrymme som visserligen används för bostadsändamål men där han ändå utgått från att de skadliga effekterna av hans handlingssätt endast kunde bli av ekonomisk och jämförelsevis begränsad natur. I situationer av det förstnämnda slaget kunde det ofta bli aktuellt att rubricera brottet som grovt, medan detta sällan kunde bli fallet i situationer av det sistnämnda slaget. I varje enskilt fall borde avgörandet grundas på en all-

sidig bedömning av samtliga föreliggande omständigheter se reservationen

iJuU 19757616 s. ll samt rskr. l97576l1l.

124 SOU 199284

År 1988 kompletterades lagtexten med rekvisitet intrång i bostad. I förarbetena till ändringen framhålls att bostadsinbrott ofta är djupt kränkande för de personer som drabbas av dem samt att ett sådant brott, bortsett från de rent ekonomiska förlusterna, innebär ett angrepp mot den bestulnes personliga sfär och ofta uppfattas som en allvarlig kränkning av dennes inte-

gritet se prop. 198788l4 s. 7. Vidare uttalas att den som återkommer

t.ex. efter arbetstidens slut eller efter semester och finner sitt hem skövlat säkerligen inte anser att den omständigheten att inbrottet förövats under hans

bortavaro bör peka i mildrande riktning se prop. 198788 14 s. 9. En hel-

hetsbedömning måste dock göras. Vid sidan av andra omständigheter bör stor vikt fästas vid den grad av integritetskränkning, t.ex. i form av ett

bostadsinbrott, som brottet inneburit se JuU l9878816 s. 7.

Begreppet bostad har i 8 kap. 4 § BrB en snävare betydelse än vid hemfridsbrott. Härmed avses i första hand permanentbostäder och fritidshus. I förarbetena sägs att kränkningen för den som exempelvis finner sitt fritidshus plundrat inför en helg eller semestervistelse ofta torde kännas lika svår som vid tillgrepp i permanentbostaden. Tillgrepp i tillfälliga bostäder, såsom hotellrum, tält, båtar eller husvagnar, faller däremot normalt utanför be-

stämmelsens tillämpningsområde se prop. 19878814 s. 9.

År 1991 polisanmäldes drygt 22 000 inbrott i villa eller lägenhet och ca 12 000 inbrott i fritidshus. Omkring l 500 personer dömdes under år 1991 för grov stöld. Som nämnts i avsnitt 5.3.2 råder det för närvarande osäkerhet om i vad mån ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen kan lämnas för den kränkning av hemfriden som ett bostadsinbrott ofta innebär. Däremot kan sådan ersättning enligt fast praxis i Brottsskadenämnden och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd lämnas till den som utsatts för s.k. väskryckning, ett brott som ofta torde bedömas som grov stöld och som förekommer med viss frekvens; år 1991 polisanmäldes ca 2 000 sådana brott. Detta brott har av dessa nämnder ansetts innefatta ett ersättningsberättigat ofredande. Något exempel detta i domstolspraxis finns dock veterligen inte. Däremot har i ett fall stöld av en cykel med hänsyn till omständigheterna vid tillgreppet bedömts innefatta ett ofredande av detta

slag se RH 198952, i bil. l rf. 24.

Även rån 8 kap. 5 § och rån 8 kap. 6 § innefattar enligt förargrovt betena till l kap. 3 § skadeståndslagen regelmässigt ofredande och grundar

SOU 199284 125

därmed rätt till ersättning enligt den bestämmelsen se avsnitt 5.3.1 och

rättsfallen i bil. 1 avsnitt 6.4; också rättsfallet RFS A 198641. Rån är se en form av stöld som sker medelst våld på person eller medelst hot som innebär eller för den hotade framstår som trängande fara. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om våldet var livsfarligt eller gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han i övrigt visat synnerlig råhet eller ett hänsynslöst sätt utnyttjat om den rånades skyddslösa eller utsatta ställning. Rånbrotten har på senare tid ökat mycket kraftigt. År 1991 polisanmäldes omkring 6 000 rånbrott, en ökning med 43 procent sedan år 1988. Den största ökningen kan hänföras till bank-, butiks- och taxirånen. År 1991 dömdes drygt 500 för rån personer eller grovt rån.

Bedrägeribrott 9 kap. BrB

Bedrägeri 9 kap. 1 § anses inte grunda rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 §

skadeståndslagen se RFS 198559. För bedrägeri straffas den som medelst

vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde. Det straffbara består alltså i förmögenhetsöverföringen, i själva vilseledandet som utgör endast medlet för denna förmögenhetsöverföring. Vilseledande som sådant är inte straffbart, den vilseleddes anseende därigenom skadas; i undantagsäven om

fall kan förfarandet möjligen betraktas som ärekränkning jfr Heuman,

1973, s. 430 ff och 466.

Att bedrägeri i vissa fall kan vara integritetskränkande har framhållits i samband med överväganden om ändring i lagen 1988609 om målsägandebiträde. Som nämnts i avsnitt 5.6.2 har målsägande enligt denna lag en

möjlighet att på statens bekostnad få ett målsägandebiträde vid förunder-

sökning och rättegång rörande vissa typer av brott. Rätten till sådant biträde gäller i första hand i mål om grova sexuella övergrepp men även, under vissa förutsättningar, i mål del andra typer brott med inslag av om en av våld och integritetskränkning. Vid 199091 års riksmöte uttalade riksdagen

se 199091JuU2l 17 att det finns några brottstyper där inslag av

s.

126 SOU 199284

sexuellt eller annat våld saknas men där integritetskränkningen likväl kan vara mycket betydande, t.ex. vissa fall av bedrägeri sol-och-vår. Ett förslag till utvidgad rätt till målsägandebiträde i sådana fall har också

nyligen lagts fram se Ds 199224.

Utpressning 9 kap. 5 § är däremot ett brott som enligt förarbetena till 1 kap. 3 § skadeståndslagen kan innefatta ofredande och därmed grunda rätt

till ersättning enligt den bestämmelsen se avsnitt 5.3. l. Också detta brott

nämndes av riksdagen vid 199091 års riksmöte som exempel på ett brott

som kan vara mycket integritetskränkande se 199091JuU2l s. 17. För

utpressning straffas den som medelst olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne.

Förskingringsbrott 10 kap. BrB

Utmärkande för förskingringsbrotten är att gämingen begås i en situation som ställer särskilda krav på lojalitet. En förutsättning för ansvar är i

princip att gärningsmannen missbrukar en förtroendeställning se Beckman

m.fl., 1987, s. 544. Den vilkens förtroende har missbrukats kan naturligtvis uppleva detta som kränkande. Brotten faller dock utanför de brott som är ersättningsgrundande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen jfr avsnitt 5.3.1.

Skadegörelsebrørt 12 kap. BrB

Inte heller skadegörelsebrotten hör till de brott som grundar rätt till ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Sådan ersättning kan dock utges, om brottet begås under sådana omständigheter att det även innefattar

ofredande se bil. l avsnitt 6.5.

SOU 199284 127

5.3.4 Brott mot allmänheten

Till brott mot allmänheten räknas allmänfarliga brott 13 kap. BrB, förfalskningsbrott 14 kap. BrB samt mened och liknande brott 15 kap. BrB.

Allmänfarliga brott 13 kap. BrB

Gemensamt för de allmänfarliga brotten mordbrand, sabotage, kapning, allmänfarlig vårdslöshet är att de i regel framkallar fara för enstaka m.m. -personer samtidigt som de hotar en mer vidsträckt krets av personer. Dessa brott kan enligt förarbetena till 1 kap. 3 § skadeståndslagen i vissa fall

bedömas som ofredande i den bestämmelsens mening se avsnitt 5.3. l. Det

torde framför allt gälla beträffande dem som har utsatts för konkret fara en jfr Heuman, 1973, s. 457.

Förfalskningsbrott 14 kap. BrB

Förfalskning av t.ex. en skriftlig handling är inte i första hand straffbelagd för att skydda de enskilda personer som har utfärdat respektive mottagit handlingen, utan bestämmelserna i 14 kap. har vidare syftning. Vissa en föremål, bl.a. skriftliga handlingar, har sådan funktion i rättslivet att en var och en måste kunna lita att de är äkta. Att falskeligen ändra en skriftlig handling är därför straffbart såsom förfalskning oavsett om någon i det en-

skilda fallet lider skada genom detta eller se Beckman m.fl., 1982, s.

58. I vissa fall kan ett sådant brott säkerligen upplevas kränkande av den enskilde, särskilt när en falsk handling framställs genom att dennes namn används. Förfalskningsbrotten utgör dock inte ett sådant brott som anses grunda rätt till ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen jfr avsnitt 5.3.1.

128 SOU 199284

Mened och liknande brott 15 kap. BrB

Mened 15 kap. l §, dvs. att någon under laga ed lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, kan enligt förarbetena till l kap. 3 § skadeståndslagen grunda rätt till ersättning enligt den bestämmelsen, om det sker i avsikt

att skada oskyldig se avsnitt 5.3.1. Detsamma kan enligt dessa förar-

en beten någon gång gälla osann partsutsaga 15 kap. 2 §, som innebär att någon vid förhör under sanningsförsäkran i rättegång lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen. Uttrycket dylik brottslig gärning i l kap. 3 § skadeståndslagen syftar på

falskt eller obefogat åtal 15 kap. 5 §, falsk eller obefogad angivelse 15

kap. 6 § och falsk eller vårdslös tillvitelse 15 kap. 7 §, vilka brott alltså

är ersättningsgrundande se avsnitt 5.3.1.

5.3.5 Brott mot staten

Till brott mot staten räknas brott mot allmän ordning 16 kap. BrB, brott mot allmän verksamhet 17 kap. BrB, högmålsbrott 18 kap. BrB, brott mot rikets säkerhet 19 kap. BrB, tjänstefel m.m. 20 kap. BrB, brott av krigsmän 21 kap. BrB och landsförräderi m.m. 22 kap. BrB. Endast 16, 17 och 20 kap. är av intresse i detta sammanhang.

Brott mot allmän ordning 16 kap. BrB

De brott som regleras i 16 kap. 1-7 saknar intresse i detta sammanhang. Hets mot folkgrupp 16 kap. 8 § innebär att någon i uttalande eller i annat meddelande sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller som annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Detta brott kan enligt förarbetena till 1 kap. 3 § skadeståndslagen grunda rätt till ersättning enligt den be-

SOU 199284 129

stämmelsen endast om det samtidigt innefattar ärekränkning se avsnitt

5.3.1.

Det har ibland gjorts gällande att det kan bli nödvändigt att införa en vidsträcktare möjlighet till ersättning vid detta brott, om Sverige skall uppfylla sina förpliktelser enligt 1965 års FN-konvention om avskaffande

av alla former av rasdiskriminering se SOU 1989 14 s. 97 En komplika-

tion är dock att skyddskretsen vid detta brott utgörs av en hel grupp och inte av enskilda individer; någon målsägande som kan väcka skadeståndstalan

finns alltså inte se NJA 1978 s. jfr JuU 1979807 och 1980817, SOU

198138 s. 66 prop. 19858698 s. 120 och Heuman, 1973, s. 474. Frågan om en möjlighet till grupptalan och en rätt till skadestånd vid brottet hets mot folkgrupp har därför ansetts behöva övervägas ytterligare, och då

i ett vidare sammanhang se prop. 19899086 s. 32.

Denna fråga behandlas nu av grupptalanutredningen Ju 199104. Enligt sina direktiv är utredningen oförhindrad att ange de ändringar i rättsregler av materiell karaktär som kan behövas för att göra det möjligt att införa t.ex. regler om grupptalan ett visst rättsområde. I direktiven framhålls att det kan finnas skäl att överväga behovet av att ändra gällande skadeständsrättsliga principer särskilt beträffande frågor om bestämmande och

fördelning av skadestånd se Dir. 199159 s. 9.

Olaga diskriminering 16 kap. 9 § föreligger om en näringsidkare i sin verksamhet diskriminerar någon pä grund av hans ras, hudfárg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse eller homosexuella läggning genom att inte gå honom till handa på de villkor som näringsidkaren i sin verksamhet tillämpar i förhållande till andra. Bestämmelsen riktar sig även mot den som handlar på en näringsidkares vägnar samt mot den som är anställd i allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag, liksom mot anordnare av allmän sammankomst eller offentlig tillställning. Som nämnts i avsnitt 5.1 lades brottet olaga diskriminering år 1986 till i uppräkningen av ersättningsgrundande brott i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Lagändringen föranleddes av att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1979 s. 657 bil. 1 rf. 90 ansett att olaga diskriminering inte kunde innefatta en personlig kränkning när brottet, som i detta fall, bestod i att styrelseledamöter i en privat bostadsförening i förhandsbesked avstyrkt att en medlems bostadsrätt överläts till en turkisk medborgare.

130 sou 199284

Tilläggeti 1 kap. 3 § skadeståndslagen motiverades av departementschefen

på följande sätt se prop. 19858698 s. 120

Att diskriminera någon på grund av hans eller hennes etniska tillhörighet är uppenbarligen ett handlingssätt som ligger mycket nära de brottsliga handlingar som enligt gällande rätt grundar rätt till ersättning för psykiskt lidande. Sådan ersättning kan f.ö. redan i dag utgå vid olaga diskriminering, om gämingen innefattar t.ex. ett sådant kränkande eller annat skymfligt beteende mot brottsoffret som avses i brottsbalkens bestämmelser om ärekränkningsbrott 5 kap.. Den utvidgning utredningen har förordat ligger således väl i linje med de principer som hittills tillämpats och med den nuvarande regleringen. En regel som den föreslagna framstår som jag ser det som en befogad markering av samhällets syn på den aktuella brottsligheten. En sådan regel skulle också tillsammans med andra åtgärder kunna bidra till att motverka brottet olaga diskriminering. För den som ändå drabbas av brottet skulle ersättningen bidra till att ge viss upprättelse för det lidande som han har fått utstå.

Brott mot griftefrid 16 kap. 10 §, dvs. gravskändning e.d., kan ofta såra de anhörigas pietetskänsla jfr Heuman, 1973, s. 474 men torde knappast grunda rätt till ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen jfr avsnitt 5.3.1. Bampomografibrott 16 kap. 10 a § består i att någon skildrar barn i pomograñsk bild med uppsåt att bilden sprids eller att någon sprider sådan bild av bam. Detta brott kom till år 1979. Som skäl för kriminaliseringen hänvisades till den integritetsskada som kan uppkomma när barn medverkar vid tillkomsten av pornografiska alster samt till att avbildandet, oavsett om det skett med barnets samtycke eller ej, innefattar en allvarlig kränkning av

barnets integritet se Ds Ju 19788 s. 22, prop. 197879179 s. 8 och KU

19787933 s. 3 Det är dock en öppen fråga om brottet utgör ett sådant brott som kan grunda rätt till ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Förledande av ungdom 16 kap. 12 § avser spridande bland barn eller ungdom av skrift eller bild som genom sitt innehåll kan verka förråande eller i övrigt medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Brottet har i förarbetena till 1 kap. 3 § skadeståndslagen ansetts kunna ta sig uttryck

SOU 1992284 131

som innebär ofredande och därmed grunda rätt till ersättning enligt den be-

stämmelsen se avsnitt 5.3.1.

Förargelseväckarzde beteende 16 kap. 16 § är ett brott riktar sig som mot allmänheten och torde med hänsyn härtill inte i sig kunna grunda rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen för enskilda personer som kan ha känt sig illa berörda av detta beteende jfr Heuman, 1973, 469. s. Undantagsvis skulle brottet emellertid kunna innefatta ett ofredande är som ersättningsgrundande.

Brott mot allmän verksamhet 17 kap. BrB

Av intresse i detta sammanhang är de brott som regleras i 17 kap. 4 och 10 §§. Våld eller hot mot tjänsteman 17 kap. l § innebär att någon med våld eller hot om våld förgriper sig på en person i hans tjänsteutövning eller för att tvinga honom till eller hindra honom från åtgärd i denna utövning eller hämnas för sådan åtgärd. Våldet eller hotet innefattar ett sådant ofredande som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen och kan alltså medföra ersättning

enligt den bestämmelsen se NJA 1990 186 och övriga rättsfall i bil. 1

s. avsnitt 6.7. Förgripelse mot tjänsteman 17 kap. 2 § tar sikte på andra otillbörliga gärningar mot någon i hans myndighetsutövning vilka för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet. Brottet sägs i förarbetena till 1 kap. 3 § skadeståndslagen undantagsvis kunna ske i sådana former att brott mot tjänstemannens personliga frihet föreligger; i många fall torde det i alla

händelser innefatta ofredande eller ärekränkning se avsnitt 5.3.1; jfr bil. 1

rf. 92 och 94. Våldsamt motstånd 17 kap. 4 § är också ett brott som innebär att någon brukar våld mot en person i hans tjänsteutövning och torde därför i och för sig kunna grunda rätt till ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. En annan sak är att våldet i många fall ligger inom ramen för vad tjänsteman-

132 SOU 199284

får tåla i sin tjänsteutövning och därmed inte kan anses ha mednen anses

fört ett ersättningsberättigat lidande se vidare avsnitt 5.4.

Övergrepp i rättssak 17 kap. 10 § innebär att någon utsätts för våld eller

hot våld hämnd för att han har uppträtt i en rättssak eller för att om som hindras från att uppträda i sådan sak. I Brottsskadenämndens praxis har en ersättning för lidande lämnats vid denna typ av brott.

Tjänstefel m.m. 20 kap. BrB

Enligt förarbetena till l kap. 3 § skadeståndslagen kan ämbetsbrott endast

i vissa undantagsfall grunda rätt till ersättning enligt den bestämmelsen se

också NJA 1977 43 och andra rättsfall i bil. l avsnitt 6.8. Exempel på s. sådana undantagsfall är att vissa former av tjänstefel 20 kap. l § BrB motsvarighet vid tiden för skadeståndslagens tillkomst var tjänstemissvars bruk och brott mot tystnadsplikt 20 kap. 3 § kan tänkas vara att anse ofredande eller gärning vilken kan jämställas med ärekränksom som en ning. Avgörande för den frågan är enligt förarbetena om den handlingsnorm åsidosättande konstituerar sådant ämbetsbrott kan sägas ha den envars

skildes personliga integritet skyddsobjekt se avsnitt 5.3. l.

som

I sammanhanget kan nämnas att reglerna om det allmännas skadeståndsanför närvarande över den kommitté Ju 198903 som tillkallades svar ses av för detta ändamål i november 1989. I direktiven för kommittén påpekas att sådana skadelidande har rätt till ersättning enligt dessa regler sällan som torde få full ersättning för den skada har tillfogats dem genom fel eller som försummelse vid myndighetsutövning, eftersom det vid förmögenhetsskador ofta är svårt för den enskilde att visa storleken av denna skada. En av kommitténs uppgifter är därför att överväga om den ersättning som det allmänna skall betala till den enskilde grund skador som uppkommit i av samband med myndighetsutövning bör bestämmas under hänsynstagande till även andra omständigheter än sådana som har rent ekonomisk betydelse; en sådan ändring grunderna för beräkning av skadeståndet skulle bättre än av vad nuvarande bestämmelser medger markera intresset av att kompensera den skadelidande fullt ut för skadan Dir. 198952 s. 1 och 7 se också 198889LU3l s. 20.

SOU 199284 133

Skulle reglerna om det allmännas skadeståndsansvar komma att ändras i denna riktning, innebär det att ersättning för ideella olägenheter kan lämnas b1.a. vid tjänstefel och brott mot tystnadsplikt även i fall då rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen inte föreligger.

5.4 Ersättningsprinciper

5.4. 1 Allmänt

Vid skadeståndslagens tillkomst berördes frågan vilka normer som skall ligga till grund för prövningen av ersättning för sådant lidande som avses iden nuvarande bestämmelsen i l kap. 3 § skadeståndslagen. Departements-

chefen uttalade beträffande denna fråga följande se prop. 19725 s. 572

I första hand blir det fråga om en skönsmässig uppskattning av graden av det lidande som har tillfogats den kränkte. Hänsyn bör visserligen tas till intensiteten i dennes subjektiva upplevelse av kränkningen, men man måste i första hand lägga förhärskande etiska och sociala värderingar till grund. Det spelar en väsentlig roll under vilka omständigheter kränkningen har skett, exempelvis om den ägt rum offentligen eller vid enskild samvaro. Det finns vidare skäl att beakta om ett kränkande uttalande har vunnit stor spridning genom massmedia. Man kan räkna med att domstolarna redan nu tar hänsyn till omständigheter av detta slag, om också ersättningama hos oss i allmänhet bestäms till jämförelsevis måttliga belopp. Utvecklingen bland annat masskommunikationernas område bör otvivelaktigt medföra, att större ersättningsbelopp än hittills döms ut när allvarliga kränkningar har spritts genom massmedia. Förhållandena kan dock vara mycket varierande, och det torde inte vara möjligt att lagfasta generella normer eller göra mera preciserade uttalanden om skadeståndens beräkning. Det bör i första hand ankomma på domstolarna att sörja för att rättstillämpningen anpassas till tidens krav.

I domstolspraxis från senare tid har utvecklats en ganska rik flora av omständigheter som har beaktats vid bedömningen av ersättningens storlek. Sålunda kan man urskilja omständigheter är hänförliga till själva gärsom ningen som sådan, till gärningsmannens eller offrets person, till förhållandet

134 SOU 199284

mellan gärningsmannen och hans offer, till de yttre förhållandena etc. Av särskilt intresse är att Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1991 s. 766 och i en dom den 15 april 1992, nr DT 218 bil. l rf. 2 och 15 har uttalat att ersättningen enligt l kap. 3 § skadeståndslagen skall motsvara ett belopp åtminstone i någon mån kan bidra till att ge brottsoffret upprättelse för som det lidande som han eller hon drabbats av, särskilt när det är fråga om brott med högt straffvärde som vittnar om betydande hänsynslöshet eller rentav grymhet och som till följd därav måste ha medfört ett mycket stort lidande for brottsoffret. I sammanhanget kan nämnas att det i äldre rätt finns ett rättsfall NJA 1962 s. 458 som antyder att gärningens råhet brottslig gärning av syn-

nerligen svår beskaffenhet är en omständighet i sig som bör verka höjande

på ersättningen för lidande vid våldtäkt, rättsfallet i och för sig även om

avsåg ersättning för sveda och värk se avsnitt 3.4 och 5.2. Denna tanke

har någon gång förts fram även i andra rättsfall jfr t.ex. RH 198537 och RFS A 19862. Närmast följer en redogörelse för sådana omständigheter som domstolarna särskilt har pekat på när de bestämt ersättning för lidande som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Redovisningen har begränsats till de praktiskt mest betydelsefulla brotten, nämligen sexualbrott, våldsbrott och ärekränkningsbrott. Flertalet av dessa omständigheter brukar domstolarna emellertid beakta även vid andra slags brott. Samma omständigheter som brukar beaktas vid den straffrättsliga bedömningen av brott som har medfört en kränkning av den skadelidandes integritet tillmäts ofta betydelse vid den skadeståndsrättsliga bedömningen av denna kränkning. De uttalanden som har gjorts i samband med den straff-

rättsliga regleringen av sådana integritetskränkande brott se avsnitt 5.3 har

alltså intresse även i detta sammanhang.

SOU 199284 135

5.4.2 sexualbrott

När domstolarna bestämmer ersättningen för lidande vid sexualbrott fäster de vanligtvis betydande vikt vid själva gämingen i sig. Något särskilt som brukar framhållas är det har förekommit inslag sadism

om av se bil. 1 rf.

58 eller om gärningen på annat sätt varit särskilt kränkande. Det har senare ofta ansetts vara fallet, övergreppet innefattat analsex eller oralsex. I om t.ex. rättsfallet RH 1989156 bil. 1 rf. 44 beaktades våldtäkt hade att en innefattat oralsex som hos den skadelidande framkallat intensiva känslor av

äckel se även bil. 1 rf. 47.

Hänsyn har ibland också tagits till sådana omständigheter som att gämingen haft överfallsliknande karaktär eller utdraget

förlopp se bil. 1 rf. 51, liksom att det varit fråga flera gärningsmän

om

se bil. 1 rf. 59. I något fall har den omständigheten att ett övergrepp do-

kumenterats med ett fotografi ansetts särskilt kränkande

som se bil. 1

rf. 17. En omständighet av väsentlig betydelse är om det varit fråga om upprepade övergrepp, i synnerhet om övergreppen pågått regelbundet under en lång tidsperiod. Det senare utmärker t.ex. ofta sexuella övergrepp barn mot

se t.ex. bil. l rf. 71 och 74.

Även de yttre omständigheterna kring övergreppet brukar beaktas i stor utsträckning. Sålunda tar domstolarna regelmässigt hänsyn till den om skadelidande befunnit sig i utsatt situation och inte kunnat tillkalla hjälp. en Det kan ha gällt att den skadelidande överfallits efter mörkrets inträde på

en ensligt belägen plats se bil. 1 rf. 41 eller hållits inlåst i ett rum se bil.

1 rf. 52. En omständighet som tillmäts väsentlig betydelse är övergreppet riktat om sig mot någon som haft svårigheter eller saknat möjlighet att freda sig, så-

som ett litet barn eller en person med förståndshandikapp se t.ex. bil. 1 rf.

65, 66, 68 och 82. Särskilt graverande är det om gärningsmannen är en förälder eller nära anhörig till den skadelidande bil. rf.

annan se 1 70 och

71. Det har då vanligtvis varit fråga att gärningsmannen utnyttjat det om

136 SOU 199284

beroende- eller känsloförhållande förelegat. I t.ex. rättsfallet NJA 1986 som 319 bil. l rf. 74 beaktade Högsta domstolen att gärningsmannen varit s. sambo med offrens moder och därigenom intagit en sådan position i familjen att offren saknat varje möjlighet att freda sig. När det gäller barn betonas ofta att övergreppet eller övergreppen skett vid

tidpunkt varit särskilt känslig för barnets fortsatta utveckling se bil.

en som 1 rf. 68 och 71. Hänsyn har också tagits till att ett barn i yngre tonåren

tidigare inte haft någon sexuell erfarenhet se bil. l rf. 46.

Att gärningsmannen utnyttjat ett beroende- eller annat liknande förhållande har beaktats även i fall då gärningsmannen inte har varit nära anhörig till den skadelidande. I detta sammanhang kan nämnas Högsta domstolens uttalande i rättsfallet NJA 1991 s. 228 bil. 1 rf. 77 att situationen för en åttaårig pojke blivit sexuellt utnyttjad sin tränare varit särskilt som av besvärlig på grund den auktoritet som gärningsmannen haft i denna egenav skap. Det har även förekommit att utnyttjande av ekonomiskt beroende åbeomständigheter ägnad att påverka lidandets och därmed erropats som en

sättningens storlek se bil. l rf. 45.

Något domstolarna ofta tar stor hänsyn till är om ett övergrepp har som framkallat olika slags psykiska besvär hos den skadelidande. Den skadeli-

dande kan t.ex. ha blivit mörkrädd eller fått sömnsvårigheter se bil. l rf.

44, drabbats mardrömmar se bil. l rf. 65 eller fått svårt att umgås

av

naturligt med män se bil. l rf. 44. Exempel finns också att domstolen

har beaktat att övergreppet lett till ett självdestruktivt beteende hos den

skadelidande, som försökt ta livet av sig se bil. l rf. 57.

De omständigheter nämnts är sådana som domstolarna pekat på för som nu att understryka att lidandet i det enskilda fallet varit särskilt påtagligt. Det förekommer emellertid också, än i betydligt mindre utsträckning, att om domstolarna framhåller omständigheter som ansetts ägnade att minska gralidande. I uppmärksammat rättsfall RH 199135, i bil. 1 rf. 49,

den av ett

gällde sexualbrott riktat mot en prostituerad kvinna, bestämde hovrätten som ersättningen till ett förhållandevis lågt belopp med beaktade bl.a. av att

SOU 199284 137

kvinnan varit villig att mot betalning ha samlag med mannen och att hon fortsatt att prostituera sig även efter våldtäkten; hovrätten var dock inte enig i denna fråga. Det har även förekommit att hänsyn tagits till att den skadelidande varit bekant med gärningsmannen och självmant följt med honom

till hans bostad se bil. 1 rf. 48. I rättsfallet RH 199192 bil. 1 rf. 73

beaktades vidare vid ett incestbrott att dottern hade tagit initiativet till den sexuella samvaron. Slutligen kan nämnas att Hovrätten över Skåne och Blekinge i ett fall ansett sig inte kunna bortse från att gärningsmannen och offret hade haft ett förhållande med varandra under flera års tid och såväl

före efter övergreppen haft ett normalt sexualliv med varandra se bil.

som 1 rf. 56; jfr å andra sidan Högsta domstolens uttalande i rättsfallet NJA 1991 83 bil. l rf. 53 att den omständigheten att gärningsmannen och s. offret under den aktuella tidsperioden sammanlevt i en sexuell relation saknade betydelse vid den straffrättsliga bedömningen av brottets svårhet.

5.4.3 Våldsbrott

Flera av de omständigheter som domstolarna tagit hänsyn till vid bestämmande av ersättning för lidande vid sexualbrott förekommer även vid våldsbrott och torde tillmätas betydelse i samma utsträckning. Sålunda är det vanligt att domstolarna även när det gäller våldsbrotten särskilt framhåller själva gärningen i sig och det sätt vilket våldet utövats. Exempel är att gärningsmannen har använt sig av tillhyggen, att det har varit fråga om åter-

kommande våldshandlingar under lång tid se bil. l rf. 4 och 12 eller att

våldet på annat sätt vittnat om betydande hänsynslöshet eller grymhet se

bil. l rf. 15. I detta sammanhang bör också nämnas Högsta domstolens uttalanden i rättsfallet NJA l991 s. 766 bil. 1 rf. 2 att brott som utgör angrepp på en medmänniskas liv tillhör de mest allvarliga som över huvud taget kan tänkas mh innefattar en synnerligen allvarlig kränkning av den angripnes människovärde, måste medföra ett stort personligt lidande för som den som utsätts för brottet i form av stark ångest och betydande obehag.

138 SOU 199284

Likaså beaktar domstolarna vid våldsbrott om övergreppet riktat sig mot någon person i utsatt situation, såsom barn, åldringar eller andra försvarslösa bil. l rf. 13. Även misshandel

se när det gäller av kvinnor

framhålls ofta kvinnans försvarslösa ställning se bil. 1 rf. ll. I ett sådant

fall har domstolen särskilt beaktat att kvinnan, som var av utländsk härkomst, kommit till Sverige som mycket ung samt att hon här saknat egna släktingar som kunnat stöda och hjälpa henne och i stället varit helt ut-

lämnad makens gämingsmannens släktingar se bil. l rf. 8. Når

- det gäller barn har domstolen i några fall bedömt våld som likvärdigt med

sexuella övergrepp se bil. l rf. 1 och 13. Det finns emellertid också

exempel på att domstolen har hänvisat till att den skadelidande var ett så litet barn att det inte kunde ha upplevt den form av kränkning som det var

fråga om i det aktuella fallet, som gällde försök till mord se bil. l rf. 3.

En annan omständigheter som återkommer och som är av betydelse även vid våldsbrott är att gärningsmannen har stått den skadelidande nära och

varit t.ex. make, förälder eller nära vän se bil. l rf. 9 och 13.

Även platsen för övergreppet har ibland tillagts särskild betydelse. Det har

gällt såväl när våldet utövats i den skadelidandes hem se bil. 1 rf. 9 och

15 som när det skett på allmän plats se bil. l rf. 1. I något fall har

domstolen särskilt beaktat att våldet ägt rum inför ögonen på den skadeli-

dandes grannar se bil. l rf. 14.

Av rättsfallet NJA 1990 s. 186 bil. l rf. 91 framgår att också andra kränkningar än de som den skadelidande upplevt vid själva brottstillfället kan beaktas. I det fallet var det fråga om en polisaspirant som blivit misshandlad av en person som påstod sig vara HIV-smittad. Polisaspiranten utsattes efteråt för kränkande behandling av kollegor och andra personer, vilka betraktade henne som HIV-smittad eller i vissa fall som drabbad av aids. Högsta domstolen ansåg att omgivningens kränkande behandling var en förutsebar skadeföljd som grundade rätt till ersättning för lidande enligt

l kap. 3 § slgdeståridsTgen. I anslutning till detta rättsfall kan nämnas ett

avgörangav Svea hovrätt, där domstolen särskilt beaktade det obehag som

SOU 199284 139

den skadelidande på grund av händelsen efteråt utsatts för i form av för-

frågningar från kamrater, kurator m.fl. se bil. l rf. 1.

När det gäller våldsbrott har det väsentlig betydelse hur den skadelidande själv uppträtt, dvs. om han eller hon har varit provocerande eller ej. Sålunda anförde Högsta domstolen i en dom den 15 april 1992, DT 218 nr bil. l rf. 15 som en av flera omständigheter av betydelse för skadeståndets storlek att den skadelidande själv varit utan skuld till övergreppet. Även i fråga om våldsbrott förekommer omständigheter som ansetts ägna-

de att minska graden av lidande; en sådan har redan nämnts, nämligen att den skadelidande uppträtt provocerande. Brottsskadenämnden och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd har i flera fall ansett provokation t.o.m.

utesluta rätt till ersättning se beträffande Brottsskadenämndens praxis

avsnitt 5.6.6. På liknande sätt har nämnderna resonerat när den skadelidande frivilligt ingripit i ett pågående slagsmål.

I detta sammanhang kan nämnas ett fall som avgjorts Ansvarsförsäkringav ens personskadenämnd den 6 september 1990 Dnr 104 1990. Omständigheterna i det fallet var i korthet följande. En person, O, som uppmärksammat att hans kamrat blivit inbegripen i slagsmål med okänd ingrep en man, för att söka skilja de stridande åt. Han lyfte upp och bar bort den okände mannen, och när denne försökte undkomma fällde O honom till marken. När O därefter skulle resa upp mannen tilldelade denne honom ett knivstick i ena sidan, vilket försatte O i ett livsfarligt tillstånd på grund av den ymniga blödning som uppstod. Nämnden ansåg att någon ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen inte borde utgå och anförde som skäl härför O har frivilligt ingripit i det pågående slagsmålet låt att han - vara därvid handlat i det i och för sig vällovliga syftet att skilja de stridande åt. Han har sålunda medvetet utsatt sig för den risk att själv bli misshandlad som uppenbarligen förelåg, i första hand naturligtvis av den för 0 okände mannen. Med hänsyn till att det numera hur beklagligt detta än må vara inte är ovanligt att ungdomar i den ålder det här gäller är utrustade med kniv, särskilt när de besöker festplatser och i liknande sammanhang, och även är beredda att använda kniv när de råkar i delo med andra personer, har 0 haft att räkna med möjligheten av att han skulle bli indragen i ett knivslagsmål. Under dessa förhållanden kan det knivangrepp han utsatts för inte anses ha innefattat en sådan kränkning av hans personliga integritet som det aktuella lagstadgandet tar sikte på. Enligt nämndens mening bör därför någon ersättning i nu förevarande hänseende inte utgå.

140 SOU 199284

Två nämndens ledamöter var skiljaktiga och menade att det inte funnits av någon speciell anledning för O att misstänka att han skulle bli utsatt för ett knivangrepp utan att detta var en upptrappning av våldet som han rimligen inte behövt räkna med. Enligt dessa ledamöter måste knivmisshandeln därför anses ha innefattat en sådan kränkning av den personliga integriteten att ersättning för lidande borde utgå.

En omständighet som har påverkat ersättningen i sänkande riktning är att våldet riktat sig mot någon eller mindre regelbundet konfronteras som mer med våld, t.ex. en polisman eller väktare. I sådana fall har ersättning ibland inte utgått alls och ibland bestämts till betydligt lägre belopp än som annars

skulle ha utgått se bil. l rf. 93 och 94. I fallet med den bitna polisaspiran-

ten NJA 1990 s. 186, i bil. l rf. 91 utdömde Högsta domstolen, i likhet med underrättema, ersättning för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen utan att beröra frågan i vad mån det fordras mer för en polis än för andra för att ersättningsgill kränkning skall anses ha uppkommit. Enligt den en praxis som kommit till uttryck hos Brottsskadenämnden fordras emellertid särskilda skäl för att skadestånd skall utgå i sådana fall.

Som exempel kan nämnas ett beslut den 10 oktober 1990 Dnr 59390. Det gällde en civilklädd polisinspektör som uppmärksammat en kvinna i färd med att tillgripa en personbil och som, när han ingrep, tilldelades ett knivhugg i ena armen och ett slag mot huvudet med en större rörtång. Kvinnan dömdes med anledning härav av Svea hovrätt för grov misshandel. Brottsskadenämnden lämnade i sitt beslut polisinpektörens ansökan om ersättning utan bifall med motiveringen att det ligger i polisyrkets natur att i viss utsträckning utsättas för faror och psykiska påfrestningar och att misshandeln inte skett under sådana förhållanden att särskild ersättning för kränkning skulle utgå. Samma bedömning gjorde Brottsskadenämnden i ett beslut den 28 november 1990 Dnr 1429909, som gällde ett fall där en sjuksköterska på en psykiatrisk akutmottagning hade blivit utsatt för försök till grov misshandel patient som vägrat att lägga in sig för vård. Nämnden framhöll att av en brott av detta slag inte kunde anses helt oväntade på en sådan sjukhusavdelning och att det med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt inte kunde utgå någon ersättning för kränkning av den personliga integriteten.

SOU 199284 141

5.4.4 Ärekränkningsbrott

När det gäller förtal är det uppgifternas art och spridning som i första hand brukar beaktas vid bestämmandet av skadeståndets storlek. Detta står i överensstämmelse med de uttalanden som gjordes vid skadeståndslagens till-

komst se avsnitt 5.4.1; jfr också SOU 197288 s. 55. Ju allvarligare

uppgifterna har varit till sitt innehåll och fler som har kunnat ta del av

dem, desto större har lidandet ansetts vara se NJA 1966 s. 565 och bil. l

rf. 35 och 36. När det gällt förtal i television har t.ex. beaktats att det varit fråga om ett medium med synnerligen stor genomslagskraft och att programmet varit av sådan art och sänts på sådan tid att det kunnat antas ha

nått en mycket stor personkrets se bil. 1 rf. 34. En annan omständighet

som framhållits är att den skadelidande intagit en ansvarsfull ställning eller bedrivit en verksamhet som gjort honom särskilt känslig för nedsättande tal. I rättsfallet NJA 1989 s. 374 bil. l rf. 39, som gällde ansvar för förolämpning sedan en man kallat en kvinna av främmande etniskt ursprung för jävla svartskalle, beaktade Högsta domstolen dels att den skadelidande på grund av tidigare upplevelser kunde ha påverkats särskilt starkt av det inträffade och att detta var något som hade gått att förutse, dels att yttrandet stred mot en grundläggande samhällsvärdering, nämligen den att alla människors värde är lika oavsett ras, hudfärg och etniskt ursprung.

5.5 Ersättningens storlek

5.5.1 Allmänt

Det finns bara ett fåtal vägledande avgöranden av Högsta domstolen i frågan om vad som kan anses vara en skälig ersättning vid olika slags kränkningar. De mål som Högsta domstolen tidigare hade uppe till prövning var sällan av det slag att de kunde ge någon ledning i nu berört avseende, eftersom

142 sou 199284

yrkandena var så utformade att frågan inte ställdes på sin spets. På senaste tiden har dock kommit några principiellt viktiga avgöranden av Högsta dom-

stolen beträffande ersättningsnivån vid sexualbrott mot barn se avsnitt

5 .2 och vid grövre våldsbrott se avsnitt 5.5.3. I övrigt råder alltjämt en

brist på vägledande avgöranden. Denna avsaknad av prej udikat från Högsta domstolen har medfört att framför allt Brottsskadenämndens praxis i stor utsträckning kommit att tjäna till ledning för underdomstolarnas bedömning. Det är inte ovanligt att domstolarna som skäl för en viss ersättning uttryckligen åberopar Brottsska-

denämndens praxis se t.ex. RH 1991102, i bil. 1 rf. 13 och 61. Nämn-

den, som årligen handlägger ett betydande antal ärenden angående ersättning för kränkning genom brott, redovisar sina viktigaste beslut i en bilaga till sin årliga verksamhetsberättelse. Även Ansvarsförsäkringens personskadonämnd, som har en praxis liknande Brottsskadenämndens, gör en motsvarande sammanställning. I det följande redogörs för den praxis som utvecklats vid domstolarna och dessa nämnder när det gäller ersättningsnivån vid olika slags kränkningar. Beträffande en närmare redogörelse för utvecklingen av Brottsskadenämndens ersättningspraxis vid våldtäkt och andra sexualbrott kan hänvisas till Marie Svendenius i SvJT 1988 s. 64, 1990 s. 386 och 1991 s. 807; jfr Conradi, 1989, s. 28. Beträffande tidigare domstolspraxis rörande ersättning som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen se Bengtsson i SvJT 1990 s. 69 f och Nilsson i NJM 1990 s. 121

5.5.2 Sexualbrott

Beträffande våldtäkt av barn som samtidigt utsatts för incest har i dagarna

kommit ett avgörande av Högsta domstolen se nedan. När det gäller våld-

täkt av vuxna finns emellertid ännu inget prejudikat. I rättsfallet NJA 1991 s. 83 bil. 1 rf. 53 fick Högsta domstolen visserligen ta ställning till ett skadeståndsyrkande med anledning av misshandel och sexuella övergrepp

SOU 199284 143

under en längre tid i ett samboförhållande, avgörandet har inte i men referatrubriken angetts som prejudicerande i den delen; det yrkade beloppet för sveda och värk och för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen, 70 000 kr, ansågs av domstolen inte för högt, vilket möjligen antyder vara att ett högre belopp hade kunnat dömas ut i detta fall. I underrättspraxis har man under senare år kunnat skönja en utveckling mot allt högre ersättningsbelopp, en utveckling uppenbarligen följt som Brottsskadenämndens praxis. Under 1980-talets första hälft uppgick den ersättning som Brottsskadenämnden lämnade till våldtäktsoffer vanligtvis till 5 000 kr. Ersättningen avsåg sveda och värk också innefattade ersättsom ning för lidande av det slag som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Sedan Brottsskadenämnden år 1988 fått möjlighet att utge särskild ersättning för sådant lidande har ersättningen successivt stigit och uppgår för närvarande till 40 000 kr, till vilket belopp vanligtvis kommer 10 000 kr för sveda och värk. Denna praxis, som också iakttas av Ansvarsförsäkringens personska-

denämnd, torde i stor utsträckning ha anammats underrättema se t.ex.

av bil. l rf. 51, 55 och 61. I allvarligare fall av våldtäkt förekommer högre ersättningsbelopp. Det hittills högsta belopp som dömts ut är 130 000 kr utöver 75 000 kr för sveda och värk och 75 000 kr för lyte och men, vilket Svea hovrätt tillerkände en kvinna som blivit utsatt för sexualbrott också för grova men olaga frihetsberövande, misshandel, misshandel och olaga hot bil.

grov se

l rf. 45. Brottsskadenämnden tillerkände kvinnan brottsskadeersättning med samma belopp Dnr 54491. Det finns samtidigt exempel på att domstolen bestämt ersättningen vid våldtäkt till lägre och i något fall betydligt lägre belopp än normalbe- - loppet 40 000 kr. Ett sådant fall RH 199135, i bil. l rf. 49 har gällt våldtäkt riktad mot en prostituerad kvinna, där ersättningen för lidande bestämdes till l0 000 kr. Även när det gäller sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande saknas det vägledande avgöranden från högsta instans. Inte heller underrättema har

144 SOU 199284

annat än undantagsvis fått anledning att ta ställning till frågan om ersättning vid dessa typer brott. I ett sådant fall, som gällde sexuellt tvång, beav

stämdes ersättningen för lidande till 10 000 kr se bil. l rf. 64 och i ett

annat, som gällde sexuellt utnyttjande, fastställdes ersättningen till 50 000

kr se bil. 1 rf. 65. I båda fallen tillkom ersättning för sveda och värk, med

15 000 kr respektive 10 000 kr. Avgörandena ger dock knappast någon ledning när det gäller att bedöma vad domstolarna mera allmänt anser vara en skälig skadeståndsnivå vid dessa typer av brott. Brottsskadenämndens praxis innebär att ersättning i regel lämnas med samma belopp som vid våldtäkt. Vid grövre sexualbrott mot barn inom familjen bestäms ersättningen för

lidande till betydligt högre belopp, vanligtvis 70 000 kr se bil. l rf. 68.

Till det kommer normalt också 30 000 kr för sveda och värk. Detta mot- Brottsskadenämndens praxis. Liksom beträffande andra brott föresvarar kommer variationer beroende omständigheter i det enskilda fallet. Som förut nämnts har Högsta domstolen i dagarna avgjort ett mål om grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande underårig; skadeståndet bestämdes till av

100 000 kr för lidande och 30 000 kr för sveda och värk se Högsta dom-

stolens dom den 2 juli 1992, DB 337, i bil. l rf. 62. Bland de högsta nr belopp dömts ut för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen vid som övergrepp mot barn inom familjen är 200 000 kr, vartill kom 50 000 kr i sveda och värk, vilket Hovrätten över Skåne och Blekinge tillerkände en flicka från åtta års ålder och under flera års tid tvingats till upprepade som

samlag med pappan se bil. 1 rf. 57; jfr även bil. l rf. 72.

När det gäller sexuellt ofredande finns underrättsavgöranden där ersätt-

ningen blivit så hög 25 000 kr se bil. l rf. 82. Vanligtvis bestäms

som ersättningen dock till betydligt lägre belopp. Någon normalersättning kan knappast tala om, inte heller i Brottsskadenämndens praxis. man I de fall brottet stannat vid försök bestäms ersättningen vanligtvis till lägre belopp än när brottet kommit till fullbordan. Brottsskadenämnden bestämi dessa fall vanligtvis ersättningen för lidande till hälften eller drygt mer

SOU 199284 145

hälften av ersättningen för fullbordat brott. Vid försök till våldtäkt uppgår ersättningen för lidande således i regel till 20 000 kr.

5.5.3 Våldsbrott m.m.

Som nämnts i avsnitt 5.5.1 har Högsta domstolen i två avgöranden tagit ställning till frågan om skälig ersättningsnivå vid grövre våldsbrott. I det ena fallet NJA 1991 s. 776, i bil. l rf. 2 bestämde Högsta domstolen ersättningen för lidande tvâ brottsoffer som utsatts för försök till mord och därvid blivit mycket svårt knivskurna till 70 000 kr för var och en. I det andra fallet Högsta domstolens dom den 15 april 1992, nr DT 218, i bil. 1 rf. 15 tillerkändes en man ersättning med ett motsvarande belopp, eller 75 000 kr, sedan han blivit utsatt för en synnerligen grov misshandel som satt hans liv i fara. Dessa båda avgöranden måste ses som en markering från Högsta domstolens sida att ersättningsnivån vid de allvarligaste våldsbrotten, som i Brottsskadenämndens praxis uppgick till omkring 15 000 kr för bara något är sedan, var för låg. Beträffande misshandel som inte är grov samt rån saknas vägledande avgöranden av Högsta domstolen. Någon enhetlig underrättspraxis kan man heller knappast tala om. Klart är emellertid att ersättningsnivån generellt sett är betydligt lägre än vid sexualbrotten. Detta framgår också om man ser till Brottsskadenämndens praxis, som enligt vad tidigare nämnts i betydande utsträckning kommit att tjäna som riktmärke för underrättema. Brottsskadenämnden lämnar vid dessa typer av brott ersättning för lidande med vanligtvis standardiserade belopp 3 000 kr eller 5 000 kr. Att nämnden inte —— lämnar ersättning med lägre belopp än 3 000 kr är en följd av de uttalanden

i motiven till 1988 års ändringar i brottsskadelagen se prop. 19878892 s.

7 som innebär att brottsskadeersättning skall lämnas endast vid allvarligare kränkningar. De fall när ersättning lämnas med 5 000 kr är företrädesvis vid grövre rån och när den skadelidande vid flera tillfällen har utsatts för misshandel eller annat kränkande brott av samma gämingsman. Beloppen har

146 SOU 199284

varit oförändrade sedan den 1 juli 1988. Man kan emellertid på senare tid iaktta en tydlig tendens hos nämnden att i ökad omfattning fastställa ersättningen för lidande till högre belopp än 5 000 kr i särskilt allvarliga fall. När det gäller andra typer av ersättningsgrundande brott såsom olaga frihetsberövande, olaga tvång, olaga hot, övergrepp i rättssak, hemfrids-

brøtt, ofredande och våld mot tjänsteman kan man inte tala om någon stad-

gad praxis i fråga ersättningsnivån. Från underrättspraxis finns dock om flera exempel på att ersättningen vid olaga hot, ofredande och våld mot

tjänsteman bestämts till 3 000 kr eller lägre belopp se t.ex. bil. l

rent av rf. 20, 25, 26, 29 och 93. I fall när det varit fråga om upprepade kränk-

ningar under lång tid har emellertid högre ersättningsbelopp förekommit se

t.ex. bil. l rf. 30 och 32, där ersättningen bestämdes till 10 000 kr respektive 30 000 kr; det sistnämnda fallet gällde ansvar även för överträdelse av besöksförbud. Brottsskadenämnden lämnar vid dessa typer av brott i regel ersättning med standardbeloppen 3 000 eller 5 000 kr.

5.5.4 Ärekränkningsbrott

Även beträffande ärekränkning saknas vägledande rättsfall Högsta domav stolen från tid. Någon ledning i Brottsskadenämndens praxis går inte senare heller att få eftersom brottsskadeersättning inte kan utgå vid denna typ av brott. I rättsfallet NJA 1966 565 tillerkändes en efterlevande till Dag s. Hammarskjöld ersättning för lidande på grund av förtal av avliden med 10 000 kr. I dagens penningvärde torde det motsvara mer än 50 000 kr.

I början 1980-talet gjorde Stockholms tingsrätt i två domar följande av

likalydande uttalande se Cars Danowsky, 1982, s. 41 och 85

- Den praxis som föreligger i fråga om skadeståndets storlek vid tryckfrihetsbrott innebär att skadeståndet är mycket begränsat. Detta kan möjligen ha sin förklaring i att skadeståndet utgör s.k. ideellt skadestånd, i vars natur ligger att det endast sällan finns direkt konkretiserade omständigheter som kan ligga till grund för beräkning av skadeståndets storlek. Svårigheten att

SOU 199284 147

bestämma skadeståndets storlek skulle sålunda ha medfört att domstolarna varit benägna att bestämma skadeståndet till förhållandevis låga belopp. Den enskilde individens integritet skyddas att obefogade på genom angrepp denne är straffbara. Det är ett allmänt intresse därigenom tillgodoses. som För den förfördelade individen kan emellertid uttalanden såsom i detta fall innebära ett psykiskt lidande. Med hänsyn härtill och med hänsyn till vikten av att den personliga integriteten skyddas samt även med beaktande hur av liknande skadeståndsfrågor bedöms i andra länder med i stort samma uppfattning angående det personliga integritetsskyddet tingsrätten skäl anser att föreligger för en höjning skadeståndets storlek när det gäller förtalsbrott av i förhållande till vad hittills praktiserats. I rättsfallet NJA 1987 s. 285 I bil. l rf. 34, rörde förtal i ett TVsom program, uttalade Stockholms tingsrätt emellertid att det på tid senare märkts en tendens att något höja skadestånden utöver vad svarade som mot penningvärdets fall, något som tingsrätten ansåg riktigt.

I tryckfrihetsmål brukar i allmänhet mellan 5 000 kr och 25 000 kr numera

dömas ut för lidande på grund förtal. Högre belopp förekommer dock av

ibland. I rättsfallet NJA 1987 285 I bil. l rf. 34 tillerkändes två s.

polismän, som i ett antal artiklar i tidning utpekats delaktiga i en som

mordet på Olof Palme, ersättning för lidande med vardera 25 000 kr. I ett

liknande mål vid Svea hovrätt år 1990 tillerkändes fyra polismän ersättning

med mellan 5 000 och 15 000 kr se bil. I rf. 36. I det fallet hade upp-

gifterna också spritts i ett flygblad distribuerats i 400 000 500 000 som -

exemplar på olika platser i landet. Det högsta belopp hittills dömts ut som

är 100 000 kr, som en tingsrätt tillerkände den s.k. 33-åringen år 1986 som

under en tid var misstänkt för mordet på Olof Palme och vilkens och namn

bild vid flera tillfällen publicerats i en tidning se bil. l rf. 35.

Beträffande ersättning för lidande på grund förolämpning kan nämnas av

ett avgörande av Högsta domstolen, där en kvinna utländsk härkomst av

som kallats jävla svartskalle tillerkändes 2 OOOkr 1989 374,

se NJA s.

i bil. 1 rf. 39, och ett tingsrättsavgörande år 1990, där polisman en som

blivit förolämpad i samband med ett omhändertagande tillerkändes 1 000 kr

se bil. 1 rf. 40.

148 sou 199284

5.6 Ersättningens bestämmande

5.6.1 Ersättningsprövande organ

I princip är det allmän domstol fastställer ersättning för kränkning som

brott se avsnitt 5.6.2. Ersättningsanspråk som riktar sig mot staten

genom

kan dock prövas JK på statens vägnar innan talan väcks vid domstol se

av avsnitt 5.6.3. Vidare kan skadelidande har hem- eller villahemförsom en säkring med s.k. överfallsskydd vända sig till försäkringsbolaget med sitt ersättningsanspråk i fall då skadevållaren är okänd eller saknar förmåga att

betala skadestånd se avsnitt 5.6.4. Innan försäkringsbolaget beslutar i

ersättningsfrågan inhämtar bolaget i vissa fall yttrande från Ansvarsför-

säkringens personskadenämnd se avsnitt 5.6.5. Skadelidande som saknar

hem- eller villahemförsäkring kan i stället under vissa förutsättningar få ersättning Brottsskadenämnden, som beslutar om ersättning av statsmedel av

till dem har tillfogats skada brott se avsnitt 5.6.6.

som genom

5.6.2 Domstol

Allmänt

Om ett skadestånd inte fastställs genom frivillig uppgörelse mellan den skadeståndsskyldige och den skadelidande, kan denne vidta rättsliga åtgärder för att utkräva sin rätt. Efter ansökan stämning på den skadeståndsskylom dige kan skadeståndsfrågan handläggas vid allmän domstol som tvistemål. Har åtal väckts för brottet, kan skadeståndsanspråket i stället handläggas

tillsammans med åtalet. Åklagaren är då skyldig att under vissa förutsätt-

ningar, och utan särskild kostnad för den skadelidande, förbereda och utföra dennes talan. Brister dessa förutsättningar kan den skadelidande själv föra sin skadeståndstalan i samband med åklagarens talan och därigenom dra fördel det utredningsmaterial som läggs fram i brottmålet. av

SOU 199284 149

Frågor om skadestånd på grund av brott prövas av tingsrätt som första instans. Hovrätt är överrätt i mål som fullföljs från tingsrätt. Mål som fullföljs från hovrätt prövas av Högsta domstolen som sista instans. Möjligheterna att genom överklagande få ett hovrättsavgörande överprövat i Högsta domstolen är emellertid starkt begränsade. Beroende på om skadeståndsanspråket handläggs inom ramen för brottmål eller separat som tvistemål gäller för handläggningen delvis olika regler.

Tvistemål

Skadeståndsanspråk på grund av brott kan enligt rättegångsbalken prövas som ett vanligt tvistemål efter ansökan om stämning. Målet handläggs enligt reglerna om dispositiva tvistemål. Detta innebär bl.a. att domstolen inte får tilldöma part mera eller annat än denne yrkat och inte heller får grunda domen på andra rättsfakta än parterna har åberopat. Skadevållarens medgivande medför att den skadelidandes talan bifalles utan vidare prövning, liksom parts utevaro leder till tredskodom. Om skadeståndsbeloppet utgör högst ett halvt basbelopp, dvs. för närvarande 16 850 kr, kan tvisten handläggas enligt särskilda regler tvisteom mål om mindre värden. Syftet med dessa bestämmelser är att förbättra den enskildes rättsskydd främst genom att nedbringa parternas rättegångskostnader. Förfarandet har utformats så att parterna skall kunna föra sin talan utan hjälp av juridiskt biträde, och kostnad för sådant biträde kan inte ersättas som rättegångskostnad. Möjligheterna till fullföljd till högre instans är också begränsade, vilket ytterligare är ägnat att minska rättegångskostnadema. Är den skadelidande i behov av biträde, kan han få rättshjälp under förutsättning att hans beräknade årsinkomst inte överstiger ett belopp som motsvarar sju gånger det basbelopp som gällde året innan rättshjälp begärs. För närvarande ligger således gränsen vid 225 400 kr. Behov av biträde

150 SOU 199284

föreligger den enskilde inte kan ta till vara sin rätt egen hand eller om med hjälp någon som på grund av tjänsteställning har att biträda honom. av

Brottmål

Vanligast är att ett skadeståndsanspråk på grund av brott behandlas i samband med åtal för brottet. Det är åklagaren som beslutar om åtal för brott hör under allmänt åtal, dvs. alla brott som inte uttryckligen är undansom tagna därifrån. Den som har blivit utsatt för ett brott har emellertid vissa möjligheter att själv medverka vid brottets beivrande, antingen vid sidan av

eller i stället för åklagaren.

Bestämmelser om målsägandens rättigheter i dessa hänseenden finns i 20 kap. rättegångsbalken. Om åklagaren beslutar att inte åtala ett brott som hör under allmänt åtal, kan målsäganden själv väcka åtal för brottet 20 kap. 8 § första stycket. Denna rätt för målsäganden att föra talan om ansvar för brott har gamla traditioner i vårt land och motiveras väsentligen utifrån två synpunkter den som har blivit kränkt genom ett brott bör ha möjlighet att dels skaffa sig upprättelse process i vilken den brottslige fälls till genom en upprättelsefunktionen, dels kontrollera att åldagama fullgör sina ansvar skyldigheter i fråga om att beivra brott och inte utan tillräcklig grund avstår från att åtala kontrollfunktionen. Om åklagaren väcker åtal, har målsäganden också möjlighet att biträda åtalet liksom att överklaga domstolens avgörande till högre rätt 20 kap. 8 § andra stycket. Om allmänt åtal läggs ned, får målsäganden under vissa förutsättningar överta åtalet 20 kap. 9 §.

Genom att handlägga ansvarsfrågan och frågan om det enskilda anspråket gemensamt når ofta processekonomiska vinster. Den utredning som avman att styrka att den misstänkte har begått den brottsliga handlingen är ser nästan alltid gemensam. Genom den gemensamma handläggningen minskar också riskerna för att det meddelas motstridiga domar beträffande de man olika frågorna. När talan om enskilt anspråk i anledning av brott behandlas i samband med ett åtal för brottet gäller i allmänhet reglerna om rättegången i brottmål. En konsekvens av att tvistemålsreglema inte är tillämpliga är exem-

SOU 199284 151

pelvis att tredskodom inte kan meddelas vid parts utevaro. I fråga själva om processmaterialet gäller dock samma regler när skadeståndsanspråket som handläggs självständigt i ett tvistemål. Om den tilltalade exempelvis medger skadeståndsyrkandet skall detta bifallas på grundval medgivandet av oavsett utgången i ansvarsdelen. Vad angår bevisningen rörande det enskilda anspråket gäller bevissamma krav som i tvistemål jfr Boman i SvJT 1967 83 och NJA 1962 469, s. s. i synnerhet justitierådet Karlgrens särskilda yttrande. En erkännande parts gör i enlighet härmed bevisning Överflödig i tvistemålsdelen inte i men brottmålsdelen. I fråga sådan bevisning har betydelse endast för det om som enskilda anspråket har domstolen inte större befogenheter än i ett dispositivt tvistemål. Om domstolen i ett mål där åtal och skadeståndstalan handläggs gemensamt finner att åtalet skall ogillas, kan domstolen ändå pröva det föreom ligger skadeståndsskyldighet på civilrättslig grund. Ett ogillande åtalet av medför således inte med nödvändighet att även skadeståndstalan skall ogillas. Detta gäller såväl när gärningen icke är brottslig när straff är t.ex. som förfallet. Som exempel på situation i vilken ett skadeståndsyrkande får en bifallas trots att ansvarstalan ogillas kan nämnas att den tilltalade är åtalad för ett brott som kräver uppsåt medan skadeståndsskyldigheten grundas på

culpa. Det kan också vara så att rätten i ansvarsdelen inte går in skuld-

frågan eftersom åtalet skall ogillas på grund preskription. Särskilda av bevisbörderegler kan också föranleda att förutsättningarna för skadeståndsskyldighet är uppfyllda trots att något brottsligt förfarande inte kan läggas

den tilltalade till last se t.ex. 30 § andra stycket avtalslagen 1915218.

En talan om enskilt anspråk kan avskiljas från brottmålet, domstolen om finner att en fortsatt handläggning tillsammans med åtalet skulle medföra väsentliga olägenheter. I ett sådant fall gäller tvistemålsreglema för den fortsatta handläggningen av det enskilda anspråket. Detsamma gäller när ett avgörande i lägre rätt överklagas endast beträffande skadeståndsdelen.

152 sou 1992284

Oftast framför målsäganden sitt krav i brottmålet genom åklagaren. Denne har också i flesta fall skyldighet att i samband med åtalet förbereda och en utföra målsägandens talan, det kan ske utan väsentlig olägenhet och anom språket inte är uppenbart obefogat. När åklagaren utför talan enskilt anspråk är han inte i formellt en om hänseende ombud för målsäganden eller den som trätt i dennes att anse som befogenheter i är desamma ett ombuds. ställe, även om hans stort sett som Någon fullmakt utfärdas inte, utan åklagaren grundar sin behörighet på den tjänsteplikt åläggs honom när målsäganden eller annan anmäler det ensom skilda anspråket. Målsäganden kan när helst själv inträda i en rättegång som där åklagaren dessförinnan utfört hans talan. Behörigheten för åklagaren att föra talan angående det enskilda anspråket gäller endast så länge åtalet och det enskilda anspråket handläggs i samma rättegång. Om rätten avskiljer det enskilda anspråket till behandling i den för tvistemål föreskrivna ordningen, bortfaller åklagarens behörighet. Behörigheten i högre rätt föra målsägandens talan är beroende av huruvida att

talan i ansvarsfrågan fullföljs dit. Åklagaren kan sålunda inte fullfölja talan

endast beträffande det enskilda anspråket. Fullföljer han talan i ansvarsfrågan har han emellertid rätt att fullfölja talan även i fråga om det enskilda anspråket. Har den misstänkte själv fullföljt talan både i ansvarsfrågan och beträffande det enskilda anspråket, är åklagaren behörig att föra målsägandens talan i den högre rätten. Sådan rätt tillkommer emellertid inte åkladen misstänkte fullföljer talan endast beträffande det enskilda angaren om språket. 1988609 målsägandebiträde, trädde i kraft den 1 juli Lagen om som 1988, målsäganden möjlighet att i brottmål på statens bekostnad få ett ger juridiskt biträde målsägandebiträde. Ett sådant biträde kan föreget ett helst under målets handläggning, både under förundersökordnas när som ningen och sedan åtal väckts. Biträde kan också förordnas först i högre rätt. Målsäganden behöver inte formellt part i rättegången, utan det är tillvara räckligt han skall höras i anledning åklagarens talan. Det är dock inte att av

SOU 199284 153

målsägandebiträde kan förordnas. Rätten till biträde vid alla slags brott som gäller i första hand i mål om brott enligt 6 kap. brottsbalken men även, under vissa förutsättningar, i mål om en del andra typer av brott med inslag av våld och integritetskränkning. Målsägandebiträdets uppgift är att ta till vara målsägandens intressen i målet och stöd och hjälp under förundersökningen och rättegången. Bige trädet kan även hjälpa målsäganden med att biträda åtalet och med att föra talan enskilt anspråk. Det senare gäller dock inte om åklagaren för om skadeståndstalan för målsägandens räkning. Målsägandebiträdet är inte heller behörigt att bistå målsäganden med en skadeståndstalan som förs i särskild ordning enligt reglerna för tvistemål. Om ansvars- och skadeståndsfrågor från början har handlagts gemensamt i ett mål där målsäganden har haft ett målsägandebiträde och skadeståndstalan sedan avskiljs, blir alltså målsägandebiträdet obehörigt att bistå målsäganden i den delen. Målsägandebiträdet kan emellertid, under förutsättningar som anges i rättshjälpslagen, förordnas till rättshjälpsbiträde i den fortsatta skadeståndsprocessen. Förs målet i sin helhet vidare till högre rätt, är målsägandebiträdet genom sitt förordnande behörigt att bistå målsäganden även där. Om emellertid åklagaren avstår från att föra målet vidare i ansvarsdelen och alltså endast skadeståndsdelen överklagas, upphör målsägandebiträdets behörighet. Den som har varit biträde kan emellertid fortsätta att ta till vara målsägandens intressen i egenskap av ombud eller eventuellt som biträde enligt rättshjälpslagen.

Förslag till utvidgad rätt till målsägandebiträde har lagts fram i en depar-

tementspromemoria Ds 199224, som efter remissbehandling nu övervägs

i justitiedepartementet. Förslagen innebär att målsäganden skall ha rätt till målsägandebiträde även vid vissa brottstyper där inslaget av sexuellt eller annat våld saknas men där integritetskränkningen likväl kan vara mycket betydande, såsom i vissa utpressnings- och bedrägerimål. Vidare föreslås att målsägandebiträdets uppgifter att ta till vara målsägandens intressen i mål om skadestånd vidgas. Sålunda skall ett målsägandebiträde som förordnats i ett brottmål kunna fortsätta att bistå målsäganden med dennes skadeståndstalan även om denna talan avskiljs för att handläggas som ett särskilt tvistemål, utom när skadeståndsanspråket rör mindre värden och därför skall

154 SOU l99284

handläggas som s.k. förenklat tvistemål. Dessutom skall målsägandebiträdet i större utsträckning än för närvarande kunna bistå målsäganden om denne fullföljer sin skadeståndstalan till högre rätt.

5.6.3 JK

Det förekommer, om än i begränsad utsträckning, att JK prövar frågor om ersättning för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Genom kungörelsen 1972416 om statsmyndighetemas skadereglering i vissa fall har JK tillerkänts befogenhet att reglera vissa skadeståndsanspråk mot staten, bl.a. sådana som grundar sig på 2 kap. l § eller 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen. Den befogenhet som genom skaderegleringskungörelsen tillerkänts JK utgör inte hinder för den enskilde att väcka talan mot staten direkt vid domstol. Staten företräds då i målet av JK.

5.6.4 Försäkringsbolagen

Man brukar räkna med att mellan 85 och 90 procent av de svenska hushållen skyddas av hem- eller villahemförsäkringar som består av olika moment i fast kombination. Sedan år 1973 ingår i de flesta sådana försäkringar ett moment som vanligen kallas överfallsskydd. Detta försäkringsmoment innebär att den som har tillfogats personskada genom misshandel eller annat uppsåtligt våld av någon som är okänd eller inte kan betala skadestånd kan få ut skadeståndet från sin egen försäkring. Hos Länsförsäkringar omfattar överfallsskyddet också skada till följd av oaktsamhetsbrott. En utförlig och till stora delar alltjämt aktuell redogörelse för överfallsskyddet återfinns i SOU 197736 s. 57-62.

Överfallsskyddet kan sägas vara konstruerat som ett slags omvänd ansvars-

försäkring, dvs. försäkringsbolaget svarar för skadan som om skadevållaren hade tecknat ansvarsförsäkring. Ersättningen beräknas alltså enligt skadeståndsrättsliga grunder. När den ersättningsbestämmelse som nu återfinns

SOU 199284 155

i l kap. 3 § skadeståndslagen år 1975 flyttades över dit från det dåvarande 5 kap. uppkom emellertid tvekan om huruvida denna bestämmelse var tilllämplig beträffande ersättning från överfallsskyddet; villkoren för detta försäkringsmoment hänvisade nämligen bara till 5 kap. skadeståndslagen. Sedan en tid tillbaka är det dock klart att överfallsskyddet ger rätt till ersättning även enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. .

Överfallsskyddet gäller endast i fall då en person skadas i sin egenskap av

privatperson. Skador som exempelvis har samband med yrkes- eller tjänsteutövning eller annan förvärvsverksamhet omfattas således inte av överfallsskyddet.

Överfallsskyddet gäller inte heller om skadevållaren vid skadetillfället

omfattas av samma försäkring som den skadelidande. Detta villkor har tillkommit för att undanta skadehändelser som inträffat mellan sammanboende personer, dvs. i de flesta fall familjemedlemmar. Skador som uppkommit vid bl.a. hustrumisshandel och nästan alla fall av sexuella övergrepp mot barn inom familjen faller därför utanför försäkringen. Ersättning lämnas inte om en person utan skälig anledning utsatt sig för risken att skadas, dvs. framför allt då någon av vårdslöshet eller oaktsamhet eller oförsiktighet försätter sig i en situation där skaderisken är särskilt stor. Det ankommer på bolaget att visa att försäkringstagaren utan skälig anledning utsatt sig för risken att skadas. Enligt villkoren gäller ett ytterligare undantag, om den skadelidande var påverkad av alkohol, narkotika m.m. och inte kan visa att skadan saknade samband med denna påverkan. I den juridiska litteraturen har dock hävdats att villkoret om en sådan omvänd bevisbörda för den skadelidande torde strida mot 32 § andra stycket kon-

sumentförsäkringslagen 198038 och därmed sakna rättslig verkan se

Nilsson i Försäkringstidningen 6-781 s. 12. Slutligen lämnas vanligtvis inte någon ersättning om den försäkrade har skadats i samband med att han utfört eller medverkat till ett uppsåtligt brott. Försäkringsbolaget bedömer självständigt ersättningens storlek utifrån skadeståndsrättslig praxis i de fall domstol inte har sakprövat skadeståndet.

156 SOU 199284

Detta innebär att ett av domstol utdömt, icke sakprövat skadestånd kan såväl höjas som sänkas av bolaget. I detta sammanhang är att notera att i de fall bolagen betalar ut högre ersättning än som utdömts i domstol någon regressrätt inte finns gentemot gärningsmannen beträffande den del av ersättningen som överstiger det av domstolen utdömda beloppet. När det sedan gäller sakprövade skadestånd råder det bland försäkringsbolagen delade meningar i frågan om bundenheten av domen. Något bolag anser sig helt obundet av sakprövade skadeståndsdomar och kan ge såväl högre som lägre ersättning. Vissa bolag anser sig kunna höja ett av domstol sakprövat belopp men inte sänka det.

Ersättningens storlek bestäms enligt reglerna i skadeståndslagen. Åtagandet

gäller dock regelmässigt intill ett högsta belopp vilket hos de flesta försäkringsbolagen uppgår till 500 000 kr vid varje skada. Ersättning lämnas efter avdrag för självrisk.

Under år 1990 anmäldes till försäkringsbolagen Skandia, Trygg-Hansa, Folksam, Wasa, Länsförsäkringar, Holmia och Ansvar sammanlagt 4 087 skador som omfattades av överfallsmomentet i hem- eller villahemförsäkring. Tillsammans betalade bolagen ut mer än 36 milj. kr i skadeersättning avseende ekonomisk och ideell skada. Uppgift om hur ersättningen fördelade sig på ekonomisk och ideell skada har inte gått att få. År 1989 uppgick antalet skadefall till 3 985 och den sammanlagda utbetalda ersättningen till ca 32 milj. kr. För överfallsmomentet i hemförsäkringen utgjorde skadekostnaden båda åren ca 2,5 procent av den sammanlagt inbetalda försäkringspremien medan motsvarande siffra för villahemförsäkringen var 0,32 procent.

5.6.5 Ansvarsförsäkringens personskadenämnd

Ansvarsförsäkringens personskadenämnd AP-nämnden inrättades år 1947 av ett flertal försäkringsbolag som meddelar ansvarsförsäkring. Nämnden har till uppgift att verka för en rättvis ersättning och en enhetlig personskadereglering inom försäkringsbranschen och avger yttranden i bl.a. ärenden om ersättning ur överfallsskyddet i hem- eller villahemförsäkringar. Nämnden yttrar sig till bolagen i fråga om ersättningens storlek men däremot inte

SOU 199284 157

i vållandefrågor. Om bolaget inte vill följa ett yttrande, skall bolaget underrätta nämnden och den skadelidande om detta och om skälet till denna ståndpunkt. En skadelidande som inte är nöjd med nämndens yttrande eller bolagets ställningstagande kan alltid få saken prövad av domstol. Nämnden avger även yttranden på begäran av domstol eller annan myndighet i frågor som gäller ersättning för personskada. I vissa situationer, t.ex. när den skadelidandes medicinska invaliditetsgrad uppgår till minst 10 %, föreligger det en skyldighet för försäkringsbolagen att inhämta nämndens yttrande. Men även i andra fall skall bolagen inhämta nämndens yttrande om den skadelidande begär det eller det är påkallat av särskilda skäl. Så har ofta varit fallet när fråga uppkommit om ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Nämnden består av ordförande och vice ordförande samt lägst sex och högst elva ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden, vilka utses bland personer som inte är anställda i försäkringsbranschen, skall vara lagkunniga

och ha särskilda insikter i frågor angående personskadeersättning. Övriga

ledamöter skall ha ingående erfarenhet av personskadereglering inom aktuella försäkringsgrenar. Samtliga ledamöter utses av Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag. Nämnden har ett eget kansli som förestås av en kanslichef. I nämndens beslut deltar ordföranden och vice ordföranden eller en av dem samt minst tre i enklare ärenden minst två och högst sex bolags- - ——— ledamöter. Bolagsledamötema får inte delta i behandlingen av det egna bolagets ärenden.

Under de senaste fem åren har nämnden avgjort ca 450 ärenden per år. Antalet ärenden om ersättning för det slags lidande som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen uppgick under perioden den 1 november 1990 den 30 oktober 1991 till 65, varav 14 avsåg sexualbrott, 29 avsåg misshandelsbrott och resterande 22 avsåg andra ersättningsgrundande brott såsom rån och liknande. Den totala ersättningen för kränkning uppgick till 890 000 kr, varav 490 000 kr belöpte på sexualbrotten, 236 000 på misshandelsbrotten och 164 000 kr på övriga brott.

158 SOU 199284

5.6.6 Brottsskadenämnden

Brottsskadenämnden inrättades i samband med att brottsskadelagen 1978 413 trädde i kraft den l oktober 1978. Nämnden prövar ärenden enligt brottsskadelagen om ersättning av statliga medel, s.k. brottsskadeersättning. Nämnden består av en ordförande, två vice ordförande och tre andra ledamöter. Ordföranden och vice ordförandena skall vara lagfarna och ha erfarenhet som domare. En av de andra ledamöterna skall väl förtrogen vara med frågor som rör skadereglering, medan de två Övriga ledamöterna skall ha erfarenhet från olika sidor av samhällslivet. Nämnden har eget kansli som förestås av en kanslichef. Till kansliet är knutet ett antal handläggare med juristutbildning. För att brottsskadeersättning skall lämnas krävs det att skadan har uppkommit till följd av brott. Gärningsmannen behöver inte vara känd, men det måste framgå av utredningen att skadan har uppkommit till följd av brott och inte genom exempelvis en olyckshändelse. Brottsskadeersättning lämnas för personskada och, i vissa fall, för sakskada och ren förmögenhetsskada. Sedan den l juli 1988 kan brottsskadeersättning också lämnas för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Brottsskadeersättning bestäms enligt skadeståndsrättsliga principer med följande undantag. Ersättning med anledning av personskada som fastställs i form av engångsbelopp utgår med högst tjugo gånger basbeloppet, dvs. för närvarande 674 000 kr, medan brottsskadeersättning med anledning av sakskada och ren förmögenhetsskada utgår med högst tio gånger basbeloppet, dvs. för närvarande 337 000 kr. När brottsskadeersättning bestäms skall avräkning göras för skadestånd som har betalats eller bör kunna bli betalt liksom för annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan. Dessutom avräknas ett självriskbelopp, som bestäms med ledning av basbeloppet för det år under vilken skadan inträffade. För år 1992 uppgår självrisken till 800 kr. Före-

SOU 199284 159

ligger särskilda skäl kan nämnden dock avstå från självriskavdrag. Så sker ofta vid exempelvis sexuella övergrepp mot barn eller ungdom. Brottsskadelagen hänvisar beträffande jämkning av skadestånd till bestämmelserna härom i 6 kap. 1 § skadeståndslagen men innehåller dessutom regler som går längre än dessa bestämmelser. Jämkning kan sålunda ske om särskilda skäl föreligger med hänsyn till att den skadelidande sitt genom uppträdande i samband med brottet eller på annat liknande sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken. Vid sakskada eller förmögenren hetsskada kan ersättningen också jämkas, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till att den skadelidande genom underlåtenhet att vidta sedvanliga försiktighetsåtgärder uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken.

Under verksamhetsåret 199091 jämkades ersättningen i 14 fall vid personskada. Anledningen till jämkningen var i flertalet fall att den skadelidande uppträtt provocerande. Det var oftast fråga om ömsesidig misshandel av inte alltför allvarligt slag. Enligt nämndens praxis kan jämkning också ske vid fall av uppgörelser i brottskretsar i samband med narkotikahandel och liknande. Något sådant fall förekom dock inte till prövning under verksamhetsåret 199091. Däremot jämkades ersättningen i en situation som inte tidigare bedömts av nämnden. Det gällde en man som nattetid besökt ilen legal klubb och där deltagit i hasardspel om pengar. I samband med att mannen, efter att ha vunnit en del pengar, lämnade lokalen blev han misshandlad. Nämnden ansåg att mannen genom besöket på klubben hade utsatt sig för särskild risk för våldshandlingar Dnr 120090. Om den som uppträtt provocerande har tillfogats särskilt allvarliga skador, t.ex. blivit illa knivskuren eller skottskadad, brukar nämnden av sociala skäl avstå från jämkning. När jämkning sker är det enligt fast praxis bara den ideella ersättningen

som jämkas, inte ersättning för kostnader eller inkomstförlust se Brottsska-

denämndens verksamhetsberättelse för år 199091, s. 22; jfr SOU 197736 s. 183 och Conradi, 1988, s. 115

Ansökan om brottsskadeersättning skall ha kommit in till nämndens kansli inom två år från det att brottet begicks. Om det föreligger särskilda skäl kan en ansökan emellertid prövas även om den har kommit in senare. Som särskilda skäl brukar godtas att skadans fulla omfattning har stått klar först lång tid efter det att brottet begicks, att domstolsförfarandet i ansvars- och

160 SOU 199284

skadeståndsdelen har tagit lång tid, att den skadelidande grund av sjukdom varit förhindrad att ansöka om ersättning eller att den skadelidande inte har känt till systemet med brottsskadeersättning. Som en allmän förutsättning gäller dock i dessa fall att det inte får vara fråga om låga ersättningsbelopp. För att en ansökan skall prövas krävs vidare att brottet har polisanmälts eller att sökanden visar giltig anledning till att så inte skett. När ansökan görs brottsskadeersättning, har frågan om skadestånd en om på grund av brott ofta prövats av domstol. Eftersom brottsskadeersättning inte i alla avseenden följer regler som gäller för skadestånd, kan samma domstolens avgörande i skadeståndsfrågan inte utan vidare läggas till grund för bedömningen i brottsskadeärendet. Brottsskadenämnden är således inte bunden vad domstol kan ha förordnat i fråga ett skadestånds storlek av en utan måste göra en självständig prövning i ärendet. I förarbetena prop. 197778 126 44 framhålls dock att det ligger i sakens natur att domstos. lens avgörande i allmänhet kommer att bli vägledande vid denna prövning, under förutsättning att domstolen har gått in i saklig prövning av skadeståndsfrågan och inte dömt ut skadeståndet enbart på grund av medgivande skadevållaren. Vidare sägs att det kan finnas skäl att underlåta att följa av domstolens avgörande även i fall då omständigheter har tillkommit som inte kända vid domstolsprövningen. I praktiken har Brottsskadenämnden ockvar så kommit att godta sakprövade domar i mycket stor utsträckning och endast undantagsvis bestämt ersättningen till lägre belopp än domstolen utdömt. Däremot är det inte ovanligt att Brottsskadenämnden lämnar högre ersättning än domstol bestämt. Brottsskadenämnden är första och sista instans i brottsskadeärenden. Nämndens beslut får alltså inte överklagas. Däremot är det ingenting som hindrar att ett ärende tas upp till omprövning. Detta kan ske på begäran av sökanden eller på nämndens eget initiativ. Utgår brottsskadeersättning, inträder staten i den skadelidandes rått till skadestånd. Staten har således en möjlighet att regressvis återkräva utgiven

SOU 199284 161

brottsskadeersättning från den som har vållat skadan. I förarbetena prop. 197778 126 s. 31 f och 55 t framhålls att olika synpunkter därvid gör sig gällande; samtidigt som det är angeläget att en brottslig skadevållare gör rätt för sig och inte kommer i bättre läge än andra skadevållare därför att brottsskadeersättning utgår, är det viktigt att den som efter ett frihetsstraff eller annan vård skall anpassas i samhället inte förföljs av skulder som han inte kan klara av eller som hindrar honom att leva under normala förhållanden. Det måste därför i varje särskilt fall göras en awägning mellan dessa intressen, varvid de vårdpolitiska synpunkterna bör tillmätas särskild betydelse. Rätten till regress skall således tillämpas med stor försiktighet så att skadevållarens anpassning till samhället inte försvåras. Brottsskadenämnden har hittills också visat återhållsamhet med att regressa mot skadevållaren. Under de senaste verksamhetsåren har det skett endast i något enstaka fall. Av betydelse i sammanhanget är att Brottsskadenämnden är skyldig att i varje ärende med känd gärningsman göra en bedömning av dennes betalningsförmåga; detta leder i en del fall till att ansökningen om brottsskadeersättning ogillas under hänvisning till att det bör gå att få ut skadeståndet av gärningsmannen. Regress aktualiseras därför bara i fall där det senare blir känt att gärningsmannens ekonomiska situation avsevärt har

förbättrats se Brottsskadenämndens verksamhetsberättelse 199091 s. 23.

Under verksamhetsåret 199091 kom det l 751 ansökningar om brottsskadeersättning till Brottsskadenämnden jämfört med 1 606 ansökningar under verksamhetsåret 198990, varav 998 respektive 827 avsåg personskador och 753 respektive 779 avsåg sak- och förmögenhetsskador. Under samma tid betalades ut ca 2l milj. kr i brottsskadeersättning varav ca 19,8 milj. kr för personskador och ca 1,2 milj. kr för sakskador. En jämförelse med verksamhetsåret 198990 visar att ersättningama för personskador ökade med ca 8 milj. kr, medan ersättningama för sakskador minskade med ca l milj. kr. Förklaringen till den ökade medelsåtgången på personskadesidan är framför allt att det under verksamhetsåret avgjordes betydligt fler sexualbrottsärenden än under verksamhetsåret innan 173 respektive 120. Ytterligare en förklaring är att ersättningsnivån vid dessa typer av skadefall höjdes fr.o.m. den l juli 1990. Den sammanlagda ersättningen för ideell skada vid sexualbrott under verksamhetsåret 199091 uppgick till ca 11,7 milj. kr mot ca 5 milj. kr verksamhetsåret innan. Av beloppet 11,7 milj. kr

162 SOU 199284

utgjorde 8 milj. kr ersättning för kränkning, att jämföra med 3,2 milj. kr verksamhetsåret innan. Ersättningarna vid sexualbrott utgör således en allt större andel av medelsåtgången på personskadesidan och består till övervägande del av ersättning för kränkning. Vid andra typer av brott, såsom misshandel, rån, hemfridsbrott, olaga hot m.fl. liknande brott mot den personliga friheten, utgick verksamhetsåret 199091 ersättning för kränkning

med ca 1,4 milj. kr jämfört med ca 450 000 kr verksamhetsåret innan se

Brottsskadenämndens verksamhetsberättelse för 199091 s. 9

5.7 Utländska förhållanden

5.7.1 Norden

Danmark

Enligt l § i den danska skadeståndslagen från år 1984 skall den som är skadeståndsskyldig utge ersättning bl.a. för svie og smerte och, om skadan har fått varaktiga följder, för varigt mén. Grunderna för dessa ersättningar, som tidigare utvecklades i domstolspraxis, anges direkt i lagen

se 3 och 4 §§ i form av schabloner vilka är underkastade en årlig index-

reglering i administrativ väg.

Ersättning för svie og smerte utgår med vissa belopp för varje dag som den skadelidande har varit sjuk. Ersättning för varigt mén bestäms med hänsyn till skadans medicinska art och omfattning och till uppkomna olägenheter i den skadelidandes dagliga livsföring. Vid mengrader under fem procent utgår emellertid inte någon ersättning. Mentabellen omfattar en rad vanliga skador. Om det föreligger en skada som inte finns upptagen i tabellen, fastställs mengraden utifrån ett fritt skön på grundval av tabellen. Tabellen är en normaltabell, och avvikelse kan ske när det föreligger speciella förhållanden. Hur stor ersättningen sedan blir vid de olika mengradema anges uttryckligen i lagen.

Enligt 26 § gäller vidare att den som är ansvarig för en rättsstridig kränkning av någon annans frihet, fred, ära eller person skall betala den

sou 199284 163

förorättade gottgörelse för tort dvs. oförrätt, förödmjukelse, skam e.d.. Härmed avses i första hand kränkningar av äran och självkänslan, dvs. en persons uppfattning av sitt eget värde och omdömet om honom. En kränkning kan ofta ta sig uttryck i beskyllningar och förolämpningar sigtelser og ringeagtsytringer men också i sexualförbrytelser, våldsförbrytelser och i frids- och frihetskränkningar Vinding Kruse, 1989, s. 444.

Något krav på att den rättsstridiga kränkningen är straffbar gäller inte. Ett sådant krav fanns tidigare men togs bort är 1972 framför allt för att öka skyddet för privatlivets fred. Detta krav ansågs nämligen olämpligt av följande skäl. För det första medförde kravet rent processuellt att den skadelidande för att få en privaträttslig upprättelse tvingades styrka att skadevållaren hade gjort sig skyldig till en straffbar gärning. För det andra kunde det ñnnas kränkningar som inte var straffbara men som likväl förtjänade en privaträttslig reaktion. För det tredje skulle en möjlighet till ersättning för ideell skada kunna tjäna som ett surrogat för sådan ekonomisk skada som den skadelidande vid en oaktsam freds- eller ärekränkning ofta drabbades av men som inte kunde bevisas. För det fjärde låg en privaträttslig sanktion i form av ersättning för ideell skada vid kränkningar av privatlivets fred i linje med tendensema i andra länder, särskilt Frankrike, Tyskland och USA,

att öka personlighetsskyddet för de enskilda medborgarna se Vinding

Kruse, 1976, s. 405 foch i SvJT 1987 s. 404

I begreppet rättsstridighet anses ligga att det skall vara fråga om en culpös kränkning av viss grovhet. Det senare innebär att kränkningen måste vara av viss betydenhet för att kunna anses rättsstridig. Småchikanerier och liknande faller således utanför det rättsstridiga området. Även när det är fråga om en brottslig handling utgår ersättning bara i grövre fall Vinding Kruse, 1989, s. 444. Vad som i övrigt ligger i kravet rättsstridighet har inte preciserats i någon generell formel. Det har överlämnats domstolarna att avgöra frågan efter en avvägning i det enskilda fallet mellan å ena sidan kränkningens grovhet, privatlivets fred och hänsynen till den skadelidande i övrigt osv. och å andra sidan de samhälleliga hänsyn som eventuellt talar för att handlingen får passera som rättsenlig, såsom offentlighetens intresse av en fri nyhetsförmedling.

164 s0LI1992s4

Det är inte avsikten att ersättning för tort skall utgå vid personskador i allmänhet Vinding Kruse, 1989, 445 och Vinding Kruse Møller, 1989, s. - 339. Endast om personskadan har vållats under sådana omständigheter s. att den dessutom innefattar en särskild kränkning av den personliga integriteten finns möjlighet till ersättning för tort. Det gäller framför allt vid sedlighetsbrott. I praxis kan visserligen spåras en tendens att ge ersättning för tort också vid vissa andra former av uppsåtligt tillfogad personskada

se Eyben, 1984, 107. Förutsättningarna för ersättning för tort i

von s. sådana fall är dock mycket begränsade. Det krävs nämligen att våldet har utövats under sådana särskilt kränkande, förödmjukande och hånande omständigheter är ägnade att kränka den skadelidandes själv- och äresom

känsla se Lerche, 1990, 165 och där i not 158 åberopad litteratur samt

s. s. 191. De rättsfall som finns ger också uttryck för en anmärkningsvärd

restriktivitet på denna punkt se t.ex. bil. 2 rf. 14, 19 och 20.

Tidigare kunde en grov kränkning medföra att motsvarigheten till ersättning för svie og smerte höjdes utöver den normala taxan för detta slags ersättning. Detta är emellertid inte möjligt enligt 1984 års skadeståndslag. Behovet av att kunna ge ersättning för tort i dessa fall är därför numera större än förut. Det har emellertid framhållits att en ökad användning av ersättningen för tort för att uppnå en viss individualisering skulle stämma dåligt med strävandena bakom lagen att få till stånd en standardiserad, enkel uppgörelse av ersättningskrav. Samtidigt har medgetts att en ersättning för tort måhända kan få större självständig betydelse vid allvarliga våldsbrott, eftersom ersättningen för varigt mén avser endast fysiska funktionsin-

skränkningar och inte ett psykiskt trauma till följd av brottet se von Eyben,

1984, s. 108.

Frågan om ersättning för tort har i några fall uppkommit vid oriktig myndighetsutövning. Även ersättning i ett sådant fall har getts för själva om personskadan, har i brist skadevållarens uppsåt att tillfoga skadan man

inte ansett sig ha grund för att utdöma ersättning för tort se von Eyben,

1984, s. 110. Vid sådana ingrepp i den personliga integriteten som är rättsenliga bara när samtycke föreligger till ingreppet kan ersättning för tort utdömas i fall

sou 199284 155

då samtycke inte har inhämtats. Ett exempel är operation och liknande medicinska ingrepp. Om ingreppet bidrar till att bota den skadelidande, kan

ersättning än för tort knappast krävas se von Eyben, 1984, s.

annan 110. Ersättningens storlek bestäms med hänsyn till kränkningens allvarlighet, handlingens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt. Skadevållarens ekonomiska förhållanden tillmäts i detta sammanhang inte någon betydelse. Ersättningen torde för närvarande ligga omkring 30 000 DKR vid fullbordad våldtäkt och omkring 15 O00 20 000 DKR vid försök till sådant —

brott. Nivån är ungefär densamma vid incestbrott se rättsfallen i bil.2

avsnitt l. Vid sådana allvarliga våldsbrott där ersättning för tort undantagvis dömts ut har ersättningen som mest uppgått till 20 000 25 000 -

DKR se bil. 2 avsnitt 2. När det gäller ärekränkning och liknande gär-

ningar varierar ersättningen för tort mycket starkt beroende på förhållandena i det enskilda fallet.

I ett fall från senare tid UfR 1986.405 Q tillerkändes en kvinnlig sångerska ersättning för tort med 50 000 DKR, sedan bilder som tagits med teleobjektiv när hon gått topless på en badstrand publicerats i en tidning som appellerade till läsarnas sexuella intressen och under former som gav intryck av att hon hade accepterat att vara med i tidningen.

Finland

Liksom i många andra länder har inställningen till ersättning för ideell skada varit restriktiv i Finland. Sådan ersättning anses inte kunna dömas ut utan direkt stöd i skriven lag. Enligt 5 kap. 2 § i den finska skadeståndslagen från år 1974 är den som tillfogas personskada berättigad till ersättning för sveda och värk och för lyte eller annat bestående men 5 kap. 2 §.

Med sveda och värk avses smärta och andra fysiska obehag men också sådant psykiskt lidande som hänger samman med de fysiska obehagen. Ersätt-

166 sou 199284

ningen för lyte och men avser närmast bestående obehag, psykiskt lidande, mindervärdeskänslor, hinder att utföra dagliga sysslor, besvär att lägga om livsföringen etc. I motsats till vad som är fallet i fråga om ersättning för sveda och värk kan ersättningen för lyte och bestående men avse psykiskt lidande utan samband med fysiska obehag, t.ex. vid förlust av förmåga att musicera eller sporta.

Före skadeständslagens tillkomst var det möjligt att döma ut ersättning för lidande utan samband med personskada endast när lidandet tillfogats genom våldtäkt, frihetsinskränkning eller annat dylikt. Däremot gav ärekränkning

i allmänhet inte rätt till ersättning för ideell skada se Saxén, 1975, s. 84.

Numera gäller emellertid enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen att bestämmelserna om personskada skall tillämpas även i fråga om ersättning för lidande som har tillfogats genom brott mot frihet, ära eller hemfrid eller annat dylikt brott. I likhet med vad som gäller i Sverige har således rätten till ersättning för lidande utan samband med personskada knutits till vissa brottsliga gärningar; till skillnad från den motsvarande svenska bestämmelsen anger dock den finska inte uttryckligen ofredande som ett ersättningsgrundande brott. Det har överlåtits rättstillämpningen att bestämma vad som är att anse som annat dylikt brott. Som sådant brott anses i rättspraxis t.ex. falsk angivelse, liksom kriminaliserad olovlig avlyssning eller

observation se Saxén, 1975, s. 86. Däremot saknas exempel i rättspraxis

på att ersättning för lidande dömts ut vid misshandel. Förmögenhetsbrott,

t.ex. skadegörelse, utgör inte annat dylikt brott se HD 197843 och

Saxén, 1983, s. 400. Ersättningens storlek bestäms med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter, varvid även gärningsmannens skuld är av betydelse. Det senare har ansetts naturligt eftersom man betraktar ersättningen som ett slags upprättelse, även om dess tyngdpunkt ligger i reparation. När domstolarna utdömer ersättning för ideell skada skiljer de sällan mellan ersättning enligt 5 kap. 2 § och 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Ersättningsnivån vid lidande som avses i 5 kap. 6 § skadeståndslagen ligger generellt sett lägre än i Sverige. Enligt uppgift finns det inte några

SOU 199284 167

vägledande avgöranden i fråga om storleken av denna ersättning vid olika typer av brott. Det förefaller finnas en tendens hos domstolarna att döma ut

något högre ersättningsbelopp än tidigare se Saxén 1983, s. 399. Vid våld-

täkt brukar ersättningen ligga kring 30 000 FMK, dvs. ca 40 000 kr. Samma belopp har i ett fall dömts ut av en hovrätt år 1980 för lidande till följd av att osakliga och partiska uppgifter lämnats i TV om en persons affärsföretag och dess verksamhet. I allmänhet torde dock lägre ersättningar

dömas ut för brott mot ära eller kränkning av privatlivet se Saxén, 1983,

s. 399

Norge

Enligt den norska skadeståndslagen från år 1969 kan den som lider personskada kräva ersättning, förutom för ekonomisk skada i form av inkomstbortfall och extrautgifter, för ideell skada. Ersättning för ideell skada lämnas i form av ménerstatning eller oppreisning. Till skillnad från vad som gäller i övriga nordiska länder ersätts inte sveda och värk som en särskild post; sådan ersättning ingår emellertid, åtminstone delvis, i ersättningen för oppreisning .

För att ménerstatning skall utgå fordras enligt skadeståndslagen § 3-2 att skadan är av medicinsk art, varaktig och betydande. Det senare kravet har uppställts för att man skall undvika tvister om småskador och därför att mindre betydande skador inte ansetts i någon större utsträckning reducera den personliga livskvaliteten. Menersättnin gen bestäms av domstolarna efter fritt skön. Hänsyn skall därvid tas till menets medicinska art och storlek och dess betydelse för den personliga livsföringen. Däremot skall den skadelidandes ekonomiska förhållanden inte beaktas.

Vid sidan av bestämmelsen om ménerstatning gäller en regel i § 3-5 om oppreisning, som utgör en engångsersättning för tort och smärta eller annan skada av icke-ekonomisk art. Enligt denna bestämmelse kan skyldighet att utge oppreisning åläggas den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har tillfogat någon en personskada eller en kränkning genom falsk

168 SOU 199284

anklagelse, våldtäkt och vissa andra sedlighetsbrott, vissa brott i familjeförhållanden, brott mot den personliga friheten eller ofredande. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har vållat någons död kan enligt § 3-5 också åläggas att utge oppreisning till den dödes make, barn eller föräldrar.

En av justisdepartementet år 1988 tillsatt kommitté har i betänkandet NOU 199216 Sterkere vem og økt støtte for kriminalitetsofre föreslagit att uppräkningen av ersättningsgrundande brott i § 3-5 skall kompletteras med brotten legemsfomaermel se, inbrott, utpressning och rån; dessa brott anses nämligen kunna medföra sådan tort og smerte att det är rimligt att den

skadelidande tillerkänns oppreisning se bet. s. 62. Kommittéföreslaget

innebär även att den som har levt i äktenskapsliknande förhållande med någon som dödats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet skall kunna få oppreisning av skadevållaren.

Skyldighet att utge ersättning i form av oppreisning för skada av icke ekonomisk art kan vidare enligt § 3-6 åläggas den som har kränkt någon annans ära eller privatlivets fred genom ett oaktsamt eller straffbart handlande. Vid ärekränkning kan oppreisning också tillerkännas juridiska personer. oppreisning skall bestämmas efter vad rätten finner skäligt. Bedömningen skall göras utifrån såväl objektiva som subjektiva kriterier, dvs. både utifrån vad kränkningen typiskt sett kan anses föra med sig av tort og smerte och hur den skadelidande har upplevt kränkningen i det enskilda fallet. Andra moment som kan vara av betydelse för bedömningen är parternas, särskilt skadevållarens, ekonomiska förhållanden och graden av skuld

se Lødrup, 1987, s. 365; jfr Nygaard, 1985, s. 139. I detta sammanhang

kan nämnas att oppreisning inte täcks av en ansvarsförsäkring som skadevållaren kan tänkas ha och att inte heller arbetsgivaransvaret omfattar denna

typ av ersättning se Lødrup, 1987, s. 365.

Rättspraxis under de senaste 50 åren visar att det inte är ofta som frågor om oppreisning är uppe till prövning i domstol. I äldre praxis var det

framför allt vid trafikbrott som sådan ersättning dömdes ut se Nygaard,

SOU 1992284 169

1985, s. 140 f och Lødrup, 1987, s. 365 Under de tio senaste åren har det dock blivit vanligare att oppreisning döms uti mål om sedlighetsbrott. Vid sådana brott förefaller ersättningsnivån också ha stigit i viss mån. Sålunda låg nivån vid våldtäkt i början av 1980-talet omkring 15 000 - 20 O0 NKR, medan det år 1987 inte var ovanligt att ersättningen uppgick till 50 O00 NKR. Normalt torde ersättningen dock för närvarande ligga vid 30 000 NKR. Beträffande sexuella övergrepp mot barn visar en genomgång av rättspraxis vid lagmansrettene i Norge under åren 1988 och 1989 på en normalersåttning också den runt 30 000 NKR, även om beloppen från fall till fall varierar alltifrån 5 000 150 000 NKR. På grundval av ett förslag av en arbetsgrupp, som haft till uppgift att utreda bl.a. skadeståndsråttsliga frågor i samband med sexuella övergrepp mot barn, har nyligen genomförts

en lagändring med syfte att höja nivån på ersättningen se NOU 199113

och 0t.prp. 1991-9220. Enligt den nya lagtexten skall domstolarna vid bestämmande av ersättningens storlek lägga särskild vikt vid handlingens art, hur lång tid förhållandet pågått, om handlingen innefattat ett missbruk av släktskapsförhållande, vårdnadsförhållande, beroende- eller förtroendeförhållande och om handlingen har förövats på ett särskilt smärtfullt eller kränkande sätt. Vid tillkomsten av lagändringen förutsatte justisdepartementet att den skulle medföra en väsentlig höjning av nivån för oppreisning vid allvarliga sexuella övergrepp mot barn och framhöll att ersättningen borde bestämmas utan hänsyn till det maximibelopp om för närvarande 150 000 NKR som gäller när den norska brottsskadenämnden utger ersättning för personskada vållad genom straffbar handling; belopp över denna nivå borde emellertid bli aktuella bara i mycket allvarliga fall.

Arbetsgruppen jämförde bl.a. den ersättning som tidigare utgått med nivån på ersättningen för oberättigat frihetsberövande i fall där misstanken gått ut på sexuella övergrepp mot bam. Man pekade på ett fall där en man som varit oberättigat fängslad misstänkt för incest med en dotter tillerkänts - oppreisning med 100 000 NKR för kränkning och annan skada av icke-

170 sou 199284

ekonomisk art Rt. 1988 1169, och ett annat fall i vilket en man tillers. känts motsvarande belopp efter att ha blivit felaktigt åtalad och häktad misstänkt för sexuella övergrepp mot en dotter Rt. 1990 s. 348. I det fallet hade forhørsretten bestämt ersättningen till 30 000 NKR med senare hänvisning till normalerstatningen till våldtäktsoffer. Høyesterett fann dock, utan att lämna några närmare skäl för detta, att en sådan jämförelse inte träffande och bestämde som sagt ersättningen till 100 000 NKR. var Arbetsgruppen framhöll att skadeverkningama vid sexuella övergrepp mot barn allvarligare än vid oriktigt åtal och oberättigat frihetsberövande och var menade bl.a. därför att det var svårt att finna berättigade skäl till att ersättningsnivån skulle vara lägre vid sexuella övergrepp mot bam än vid oberättigade frihetsberövanden.

5.7.2 Övriga Europa

England

I England bygger skadeståndsrätten oskrivna handlingsregler grundade

på domstolsavgöranden common law. Skadeståndets främsta syfte anses

att kompensera den skadade för det lidande denne fått utstå. Utgångsvara punkten är att skadan skall kompenseras fullt ut. När det gäller ersättning för personskada skiljer man mellan allmänt skadestånd general damages och särskilt skadestånd special damages. Det särskilda skadeståndet avser inkomstförlust och kostnader av olika skadelidande haft i tiden mellan skadetillfället och dagen slag som den då skadeståndsfrågan avgörs. Det allmänna skadeståndet avser ekonomisk skada för tiden därefter samt ideell skada personal loss eller noneconomic loss. Som ideell skada ersätts invaliditet disablement, sveda

och värk pain and suffering och förlust av glädjeämnen loss of

amenities.

Ersättning för disablement själva skadan som sådan, dvs. förlusten avser eller funktionsnedsättningen kroppsdel eller funktionsnedsättningen av av en kroppen i dess helhet. Denna ersättningspost motsvarar närmast den svenska posten lyte och annat stadigvarande men.

SOU 199284 171

Pain syftar på fysisk smärta som skadan för med sig. Ersättningen härför bestäms vanligtvis med hänsyn till hur lång tid smärtan Man varar. beaktar emellertid även graden av medvetande hos den skadade personen. Suflering syftar mera psykiska besvär av påtagligt slag. För ersättning i sistnämnda hänseende fordras i princip att det är fråga konstaterad om en psykisk sjukdom eller skada. Känslomässiga reaktioner och fömedav sorg ring berättigar däremot inte i sig till skadestånd. Om den skadelidande avlider till följd av skadan och efterlämnar nära anhöriga är dessa däremot berättigade till skadestånd för sorg och saknad, s.k. bereavment damages. Sådant skadestånd utgår i England till den avlidnes make eller, om den avlidne var under 18 år, till dennes föräldrar. Skadeståndets storlek är angiven i lag och uppgår för närvarande till ett standardiserat belopp motsvarande ca 75 000 kr.

Loss of amenities syftar på olika följder av skadan som alla utmärks

av att de innebär en begränsning, tillfällig eller permanent, den skadelidanav des möjligheter att njuta av livet eller att livsglädjen eller mindre går mer förlorad. Under denna post ersätts det lidande följer att den skadesom av lidande på grund av skadan t.ex. inte längre kan ha ett fungerande sexualliv men också skadans inverkan på yrkesliv och fritidsaktiviteter. När det gäller skadans betydelse för arbetslivet beaktas alltifrån ökad anspänning i arbetet till förlust av en lovande yrkeskarriär. Under denna post tas också hänsyn till sådana omständigheter minskade utsikter för den skadelidande att som bli gift eller att skadan leder till skilsmässa. Om och i vad mån ersättning utgår är i hög grad beroende av den skadelidandes personliga förhållanden. Skadeposten har alltså stora likheter med den svenska posten olägenheter i övrigt. Ersättningen för ideell skada bestäms i varje enskilt fall med ledning av tidigare avgöranden av jämförbara fall. Detta underlättas att av nya avgöranden av betydelse varje månad refereras i särskild publikation. en Ofta bestämmer domstolarna ersättningen för ideell skada till ett samlat belopp och skiljer således inte mellan olika slags ideell skada. Skiljelinjen går i stället mellan allmänt och särskilt skadestånd. Detta torde till stor del kunna förklaras med att räntesatserna inte är desamma.

Vid sidan av den typ av skadestånd nämnts och har till enda som nu som syfte att kompensera den skadelidande har i England vissa andra slags man skadestånd. Således kan nominellt eller symboliskt skadestånd nominal

damages utgå när någon lidit intrång i sina lagliga rättigheter inte kan men visa att han lidit någon förlust eller skada.

En annan typ av skadestånd är exemplary damages, som kan utgå vid

skadeståndsgrundande handlingar särskilt skymflig eller kränkande art. av Syftet med detta skadestånd är första hand att straffa gärningsmannen men

172 SOU 199284

i viss mån också att gottgöra det lidande kränkningen inneburit för den som skadelidande. Detta slags skadestånd är avsett främst för sådana fall då någon gjort sig skyldig till maktmissbruk eller när det är fråga om olagliga handlingar företagna i proñtsyfte. På grund av det straffande inslaget bestäms skadeståndsbeloppet till väsentligt högre belopp än vad som skulle fordras för enbart gottgöra den skadelidande. Tanken är att skadeståndet att skall användas mycket restriktivt och endast i sådana fall då det finns ett klart straffvärt beteende. När det förekommer är det mestadels vid förtal i massmedia. Till belysning att det förekommer även i andra sammanhang av kan emellertid nämnas att domstol nyligen tillerkände en 73-årig kvinna en skadestånd det här slaget med ett belopp motsvarande cirka 500 000 kr, av sedan kvinnan blivit utsatt för brutalt polisvåld. Vidare förekommer s.k. aggravated damages, vilket närmast är ett slags förhöjt skadestånd på grund försvårande omständigheter i det enav

fallet. skadestånd förekommer i princip endast vid sexuella

skilda Detta övergrepp och är att kompensera den skadelidande för dennes sårade avsett känslor. Till skillnad från exemplary damages denna typ av skadeanses stånd inte ha till syfte att straffa gärningsmannen. Möjligheten till ersättning för lidande av det slag som vi i Sverige avser med 1 kap. 3 § skadeståndslagen är således i England i princip begränsad till sexualbrott, ärekränkningsbrott och olika slag av myndighetsmissbruk. Vid sexualbrotten ersätts lidandet i form ett förhöjt allmänt skadestånd, av aggravated damages, medan det vid ärekränkningsbrott och myndighetsmissbruk ersätts inom ramen för exemplary damages. Frågan skadestånd på grund brott blir sällan föremål för prövning om av i domstol. Till del torde detta kunna förklaras med att skadeståndstalan en i regel inte handläggs gemensamt med åtalet. Den skadelidande är i de flesta fall hänvisad att väcka talan i tvistemål. Sådan talan väcks dock endast i de undantagsfall då det visar sig gärningsmannen har förmåga att betala nåatt got skadestånd.

SOU 199284 173

Någon motsvarighet till det överfallsskydd ingår i den svenska hemsom och villahemförsäkringen finns inte. Däremot kan de skadelidande vända sig till en statlig brottsskadenämnd, Criminal Injuries Compensation Board CICB. Denna nämnd tillämpar i allt väsentligt samma skadeständsrättsliga principer som domstolarna. För att ersättning skall utgå fordras dock att det är fråga om personskada som uppkommit till följd våldsbrott och att av skadan är av sådant slag att den kan värderas till minst l 000 pund, dvs. ca 10 000 kr. Nämnden prövar varje år ett mycket stort antal ärenden, och dess praxis har kommit att få stor betydelse när det gäller skadeståndsnivån i England. Ersättningen vid våldtäkt har nyligen höjts ganska kraftigt nämnden och av uppgår numera vanligtvis till ett belopp motsvarande ca 80 000 kr, vilket belopp inkluderar ersättning för sveda och värk. Det förekommer dock variationer såväl uppåt som nedåt. Den främsta anledningen till höjningen av ersättningen har varit den oro för HIV-smitta våldtäkter regelmässigt som är förknippade med. I väldtäktsfallen finns ofta utredning om att det uppkommit medicinskt påvisbar skada i form psykiska besvär eller liknande. av Men även om sådan utredning saknas utgår nämnden från att övergrepp av detta slag regelmässigt medför medicinskt påvisbar skada. När det gäller sexuella övergrepp mot barn delar nämnden dessa i fyra olika kategorier, beroende på hur allvarliga övergreppen I de minst allvarliga fallen, dit man hänför enstaka tillfällen beröring eller av av blottande inför bam, utges inte någon ersättning, beroende på att domstolarna vid denna typ av övergrepp bestämmer skadeståndet till mindre belopp än 10 000 kr. För den andra kategorin benämner mindre allvar- —— som man liga övergrepp och till vilken hänförs sådana upprepade handlingar av typen masturbation, blottande och beröring av könsorgan inte alls eller endast som i mindre utsträckning har upprört den skadelidande uppgår ersättningen till mellan 10 000 kr och 50 000 kr. I allvarliga fall ligger ersättningen mellan 50 000 kr och 120 000 kr. Hit hänförs bl.a. vissa våldtäkter samt sexuella övergrepp som pågått under längre tid utan att för den skull ha

174 SOU 199284

medfört psykiska störningar hos den skadelidande. Till de mycket allvarliga

fallen, slutligen, hänförs upprepade sexuella övergrepp, såsom fullbordade

samlag, oralsex, analsex och andra oanständiga handlingar med inslag av

våld, allt under längre tid och under förutsättning att övergreppet har lett en till psykiska störningar hos den skadelidande. I dessa fall ligger ersättningen

mellan 125 000 kr 200 000 kr. I alldeles exceptionella fall kan högre er- sättning komma i fråga. När det gäller denna typ av brott tas således stor hänsyn till hur själva gärningen har förövats och inte bara till de fysiska och

psykiska skador som uppkommit. Till ytterligare belysning nämndens praxis kan nämnas två nyligen pubav licerade avgöranden.

I ett beslut den 15 november 1991 tillerkände nämnden en flicka allmänt skadestånd general damages med ett belopp motsvarande ca 200 000 kr. Flickan hade under flera års tid utsatts för allvarliga sexuella övergrepp av sin fader och farfar. Farfadem hade börjat tafsa på flickans könsorgan redan när flickan fem år gammal, och när flickan kommit upp något i åren var hade han övergått till att frekvent ha samlag med flickan och även tvingat henne till oralsex och exhibitionism. Fadern hade tvingat flickan bl.a. till oralsex när hon i 11- och l2-årsåldem. Han hade också hotat att ta livet var sig ifall hon avslöjade vad utspelat sig. Flickan tog psykiskt mycket av som illa vid sig övergreppen och försökte vid tre tillfällen att begå självmord. av Enligt läkarintyg uppvisade hon en svår och kronisk känslomässig störning, sannolikt skulle göra det svårt för henne i framtiden i förhållanden till som andra människor. Ett beslut den 7 november 1991 gällde flicka som från det hon var sex en år gammal till 12-årsåldem tvingats till oralsex med sin fader två upp gånger i veckan. Fadern hade också upprepade gånger haft sina fingrar inne i flickans slida och vid ett tillfälle försökt ha samlag med dottern. Därutöver hade fadern tvingat dottern att skriva pomografiska brev som han hotade att visa ifall dottern avslöjade honom. När det hela uppdagades tog modern upp och den övriga familjen faderns parti, och dottern omhändertogs av de sociala myndigheterna. Flickan hade svåra känslor av skuld och hyste stark misstro mot män. Hon hade över huvud taget fått svårt att umgås med andra människor. Nämnden tillerkände flickan allmänt skadestånd general dama-

ges med ett belopp motsvarande ca 165 000 kr.

När det gäller övergrepp mot småbarn har nämnden praxis som innebär en att ersättning betalas ut endast i de fall då det finns skäl att anta att barnet

SOU 199284 175

varit medvetet om övergreppet och kommer att minnas detta under sin upp-

växt. I annat fall betalas någon ersättning inte ut. Anledningen härtill är att

man från nämndens sida ser en risk i att utge ersättning till ett barn inte som

förefaller få några övergreppet. Enligt nämnden skulle ersättning i men av

ett sådant fall kunna göra mer skada än nytta genom att väcka barnets nyfi-

kenhet på pengamas ursprung.

Nämnden särbehandlar inte sexuella övergrepp mot prostituerade.

När det gäller misshandel bestäms ersättningen i princip endast med hän-

syn till den personskada som uppkommit och således utan beaktande det av

sätt på vilket skadorna uppkommit. Den kränkning misshandeln i sig som

innefattar berättigar således inte till ersättning.

Till belysning kan nämnas ett fall nyligen till prövning. Det som var uppe gällde en polisman blivit biten vilken påstod sig som av en person, vara smittad av HIV. Det stod tidigt klart att polismannen inte kunde ha smittats till följd av bettet. Polismannen likväl själv mycket orolig ha var över att blivit smittad och likaså hans hustru. Detta resulterade i skilsmässa mellan makarna. Polismannen behandlades med avståndstagande olika av personer i sin omgivning. Nämnden tillerkände polismannen allmänt skadestånd general damages med 1 000 pund, motsvarande 10 000 kr, för det lica dande i form av smärta bettet i sig förorsakat. I övrigt ansåg nämnden som inte att det förelåg någon ersättningsgill skada jfr NJA 1990 186, i bil. s. l rf. 91.

Vid ärekränkning kan ersättning inte lämnas av nämnden. Den skadelidande

har i stället att vända sig till domstol. Skadeståndsfrågan prövas då av en

jury bestående av 12 personer. I den här typen mål, och framför allt när av

det gäller förtal i tryckt skrift eller andra media, ligger skadeståndsbeloppen

betydligt högre än de belopp de allmänna domstolarna dömer vid ut person-

skada. Ersättningsnivån är också avsevärt högre än den gäller vid motsom

svarande brott i Sverige.

Det högsta belopp som dömts ut i England gällde välkänd adelsman, en som i massmedia blev beskylld för att i slutskedet andra världskriget ha av skickat tillbaka ett stort antal ryska desertörer till Ryssland till vad som

176 sou 199284

utpekade tillerkändes i det fallet exemplary sades vara en säker död. Den damages med 1,5 milj pund, dvs. cirka 15 miljoner kronor.

Ersättning för ideell skada är liksom i Sverige skattefri.

Italien

I Italien har den tillfogas personskada genom brott rätt till skadestånd som gärningsmannen. Man skiljer i sammanhanget mellan tre slags skadeav stånd, nämligen ekonomiskt skadestånd dann0 ec0nomic0, moraliskt skadestånd dann0 morale och biologiskt skadestånd dann0 biol0gic0. Ekonomiskt skadestånd inkomstförlust och ekonomisk skada. avser annan Moraliskt skadestånd tar sikte sveda och värk. Biologiskt skadestånd kan fysiska eller psykiska integriteten och bestäms utan utgå vid angrepp på den hänsyn till eventuell ekonomisk skada. Frågan skadestånd skall utgå tas normalt upp av domstolen i samband om med brottmålsprocessen. Hur stort skadeståndet skall vara bestäms därefter i civilprocess. I vissa fall finns dock laglig möjlighet att i brottmålsproen få även frågan skadeståndets storlek avgjord. Detta gäller t.ex. cessen om det skulle förorsaka brottsoffret betydande ytterligare lidande att avvakta om en civilprocess. Storleken det ideella skadeståndet bestäms efter vad som är skäligt i av varje enskilt fall. Några bestämda kriterier efter vilka skadeståndet bestäms finns inte, lagen stort utrymme den enskilda domstolen att grunutan ger da sitt avgörande på vad framkommit under processen. Detta har lett som till det förekommer stora regionala skillnader i ersättningens storlek. att Under det senaste årtiondet har det skett markant utveckling beträffande en skadeståndens storlek, särskilt vid våldtäktsbrott. Numera ligger ersättningen i till våldtåktsoffer normalt i storleksordningen 50 000 100 000 kr. Högre belopp förekommer även i vissa fall.

SOU 199284 177

I en dom nyligen tillerkändes t.ex. l9-årig svensk flicka, tillen som sammans med två väninnor blivit våldtagen två italienska ungdomar, av skadestånd med ett belopp motsvarande ca 600 000 kr. När det gällde beloppets storlek beaktades bl.a. att flickan sedan tidigare led sjukdom av en som satte ned hennes immunförsvar och att hon på grund därav hade blivit rådd av sin läkare att vara mycket försiktig vid sexuella relationer. Den ångest och det speciella lidande hon utstått efter övergreppen ansågs av domstolen kräva en alldeles särskild ersättning.

Tyskland

Möjligheterna till ersättning för ideell skada i Tyskland är begränsade. Huvudprincipen är, som i flesta andra länder, att endast ekonomisk skada grundar rätt till skadestånd. Enligt 847 § i Bürgerliches Gesetzbuch BGB har den tillfogats skada som till kropp eller hälsa eller lidit intrång i sin frihet rätt att få skälig ersättning även för annat än ekonomisk skada. Motsvarande gäller fall kvinna när en utsatts för sexuellt övergrepp eller vilseledande, hotelser genom eller utnyttjande av beroendeförhållande har förmåtts till utomäktenskapligt sexuellt umgänge. För att ersättning skall utgå i sistnämnda fall fordras att det föreligger en sexuell handling är att betrakta brott enligt den som som ett tyska strafflagen, Strafgesetzbuch StGB. Att brottsoffren är berättigade till ersättning för ekonomisk skada följer 823 och 825 §§ BGB. av I praxis har rätten till ersättning för ideell skada vidgats till att omfatta även sådana fall när någons personliga rätt eller grundläggande värdighet har blivit allvarligt kränkt jfr avsnitt 6.3. Hittills har det framför allt varit fråga om fall när någon utan tillstånd publicerat porträtt i kränkande annans sammanhang, som t.ex. i pornograñska eller andra liknande tidskrifter. Det finns emellertid också andra exempel på att ersättning för ideell skada utgått denna grund.

Sålunda ansågs en gift man, som vilselett en kvinna att inleda sexuell en relation med honom att få henne att tro att han skulle skilja sig från genom sin hustru och gifta sig med henne, ha kränkt kvinnans personlighetsrätt, och förpliktades därför att ersätta henne för ideell skada med 5 000 DM

178 sou 199284

dvs. drygt 17 000 kr. Oberlandesgericht Hamm, dom 1981-09-30; jfr också bilaga 4 rf. 7. I ett annat fall fann underdomstol att motsvarande handen lande inte innefattade någon kränkning Landgericht Saarbrücken, dom 1986-01-15.

I fall när någon skadat brott är det enligt den tyska straffproannan genom cesslagen Strafprozessordnung, StPO möjligt för den skadelidande att välja mellan att framställa sitt anspråk i samband med brottmålet och att väcka talan i civilmål. Den domstol handlägger brottmålet har dock möjlighet som att vägra att pröva skadeståndsyrkandet i fall då det skulle möta betydande svårigheter. Sedan år 1987 finns också en möjlighet för domstolen att pröva själva ansvarsfrågan och hänskjuta frågan skadeståndets storlek till om avgörande i tvistemål. I BGB anges inte vad det är för slags lidande som ersättningen avser att kompensera. I Tyskland emellertid syftet med ersättningen för ideell anses skada bl.a. att tjäna ett slags tröst för den skadelidande eller att vara som kompensera det lidande i form sveda och värk, lyte och men, förnedring av och förlust glädjeämnen den skadelidande får utstå. Samtidigt av m.m. som skall ersättningen tjäna ett slags upprättelse för den skadelidande för som den kränkande behandling han eller hon har blivit utsatt för. Dessutom anses skyldigheten att utge skadestånd sanktion för ett felaktigt handlande, vara en vilket innebär att skadestånd kan utgå även den skadelidande på grund om medvetslöshet eller annan orsak är ur stånd att känna smärta, inse sin av situation eller uppleva tillfredsställelse av ersättningen. Lagen heller inte någon ledning i fråga ersättningens storlek eller ger om i fråga vilka omständigheter skall särskilt beaktas när ersättningen om som bestäms. Av allmänna principer följer emellertid att ersättningen skall bestämmas efter skälighet och att det står domstolen fritt att beakta samtliga omständigheter i det enskilda fallet.

Som följd härav överrätterna förhindrade att ompröva frågan om en anses ersättningens storlek utom då det ifrågasätts att underrätten på ett logiskt riktigt sätt har beaktat samtliga relevanta omständigheter.

SOU 199284 179

I praxis har domstolarna vid bestämmandet av ersättningens storlek beaktat sådana omständigheter som skadans art och svårhetsgrad, dess konsekvenser i form av sjukhusvistelse eller behandling, den skadelidandes förmåga annan att känna smärta och hans medvetenhet sin situation. Domstolarna har om också beaktat graden av skuld hos gärningsmannen, liksom hur gämingsmannen och den skadelidande uppträtt såväl före som efter skadetillfället. Att gärningsmannen efteråt visat ånger och försökt göra rått för sig har således kunnat påverka ersättningens storlek i sänkande riktning. Motsvarande gäller i fall då gärningsmannen har blivit straffad för sitt handlande eller själv lidit någon skada. Hänsyn har också tagits till gämingsmannens och brottsoffrets ålder, deras ekonomiska förhållanden och eventuellt försäkringsskydd. När det gäller sexuella övergrepp tas särskild hänsyn till allvaret i kränkningen, dvs. vad för slags övergrepp det är fråga och den förom nedring som detta innebär. Likaså beaktas övergreppet resulterat i chock om eller långvariga känslomässiga störningar hos brottsoffret. I dessa fall har även beaktats att brottsoffrets utsikter till äktenskap kan ha gått förlorade eller minskat. Ersättningen för ideell skada döms vanligtvis ut i för allt. en summa ett I regel framgår inte av avgörandena i vilken utsträckning ersättningen avser själva kränkningen den personliga integriteten eller ideell skada i övrigt av i form av sveda och värk etc. Ersättningen för ideell skada vid våldtäkt varierar mellan 6 000 och 30 00 DM, dvs. mellan 21 000 kr och drygt 100 000 kr. Det vanligaste ca beloppet är 6 000 DM. Högsta domstolen i Tyskland har i dom nyligen en uttalat att ersättningsnivån framstår låg med hänsyn till de allvarliga som skadeverkningar våldtäkt regelmässigt innebär som en för den drabbade Bundesgerichtshof, dom 1991-01-22. Den ersättning som utgår vid andra skador liknande slag inte av men som förorsakats av något sexualbrott är något lägre. Någon betydande skillnad är det emellertid inte fråga om. Ersättningen har också ansetts låg i jämförelse med de skadeståndsbelopp som utgår för chock och bestörtning när

180 SOU 199284

någon bevittnat olyckshändelse eller fått mottaga ett meddelande om att en anhörig avlidit till följd olyckshändelse. I dessa fall uppgår en nära av en ersättningen vanligtvis till 10 000 DM, dvs. ca 33 000 kr. Ersättningen för ideell skada är i Tyskland skattefri. Avslutningsvis kan nämnas att den tyska brottsskadelagen inte berättigar till ersättning för ideell skada och att det inte finns någon motsvarighet till överfallsskydd ingår i den svenska hem- och villahemförsäkringen. det som

5.7.3 USA

I USA skadeståndsrätten tort law ha till syfte inte bara att kompenseanses den skadelidande för den lidna skadan utan även att avskräcka eller motra verka vissa oönskade handlingar eller konsekvenser. grundläggande principerna för skadeståndsrätten är desamma i samtliga De 50 delstater. Tillämpningen skadeståndsrätten varierar dock i betydande av grad från stat till stat. Skadestånd kan utgå vid övergrepp olika slag och kan avse såväl ekoav icke-ekonomisk skada. Till icke-ekonomisk skada hänförs sveda nomisk som och värk pain and sufi’ering, psykiska påfrestningar och förnedring and humiliation, olägenheter inconvenience, invaliditet

mental stress

physical impairment och lyte eller missprydande ärr disfigurement. I vissa delstater kan den skadelidande även tillerkännas ett straffskadestånd punitive damages. I vissa andra delstater, som inte tillåter straffskadestånd, kan den skadelidande i stället berättigas till särskild ersättning för den förödmjukelse, förnedring, harm och förtrytelse gämingen inneburit som exemplary damages. Detta skadestånd kan åläggas endast gärningsmanpersonligen har inte till syfte att straffa gärningsmannen utan att nen men kompensera ett lidande. Vissa har lagstiftat rätt till särskilt skadestånd vid sådana stater om på den personliga integriteten riktar sig mot annan på grund angrepp som dennes kön, hudfarg, religion, sexuella läggning m.m. Vid detta av ras,

SOU 199284 181

slags angrepp, som benämns hate crimes kan gärningsmannen åläggas att , utge dels ersättning för förödmjukelse och förnedring exemplary damages med ett belopp som bestäms av domstol, dels straffskadestånd punitive damages med ett i lagen angivet belopp, såsom i Califomien 25 000 USD eller ca 150 000 kr. I USA, liksom i många andra länder, finns det i praktiken ofta små utsikter att få ut skadestånd gärningsmannen. Denne är i regel okänd eller av saknar förmåga att utge något skadestånd. Och skulle han undantagsvis hålla sig med en ansvarsförsäkring, har den skadelidande ingen glädje det; av liksom i de flesta andra länder innehåller försäkringsavtalen, i den mån de omfattar personskada, normalt undantagsklausul för uppsåtligt tillfogade en skador. En väsentlig skillnad mot svenska förhållanden är att motsvarigheten till vår hem- och villahemförsäkring vanligtvis inte innehåller något överfallsskydd. Däremot har nästan samtliga delstater brottsskadenämnd, en Crime Victim Compensation Board. Ersättning för ideell skada lämnas dock endast i fyra delstater och då med begränsade belopp. I delstaten West Virginia t.ex. lämnas ersättning för ideell skada vid bestående fysisk eller psykisk skada med som mest 15 000 USD, dvs. 90 000 kr. I flesta fall ca ligger ersättningen emellertid kring 5 000 USD, dvs. 30 O00 kr. ca Nämndema finansieras genom avgifter som tas ut varje döms av person som för brott. Utsiktema till skadestånd är däremot större i fall då någon tredje man, oftast en juridisk också kan hållas ansvarig för övergreppet thirdperson, party liability. I flera av USAs delstater gäller nämligen tredje att en man, som kan sägas ha visst ansvar för annans säkerhet och brustit i som detta ansvar, är solidariskt med gärningsmannen skadeståndsskyldig gentemot brottsoffret. Till skillnad från anspråk som riktar sig mot gärningsmannen grundar sig rätten till skadestånd mot tredje man inte på påstående om uppsåt utan om oaktsamhet. Brottsoffret måste visa att tredje mannen brustit i sin skyldighet att värna hans säkerhet och att skadan annars sannolikt inte skulle ha uppkommit. En hyresvärd t.ex. i de flesta anses

182 SOU 199284

delstatema ha skyldighet att tillse att hyresgästerna erbjuds en rimlig en säkerhet mot övergrepp från utomstående. Har ett övergrepp underlättats

hyresgästens dörr inte försetts med tillfredsställande lås eller t.ex. genom att att belysningen på platsen för övergreppet varit dålig, riskerar hyresgenom värden således att själv bli skadeståndsskyldig.

I ett fall nyligen hade kvinnlig hyresgäst begärt tillstånd för att installera en ett säkerhetslås på sin dörr men blivit nekad detta av fastighetsbolaget; hyreskontraktet stadgade att hyresgästerna inte fick installera egna lås. Senare bröt sig in i fastighetsbolagets lokaler och fann i ett olåst en man samtliga hyresgäster tillsammans med lägenhetsskåp en förteckning över nycklar. Med hjälp av förteckningen kunde han se att det bodde en ensam kvinna i lägenheterna. Med hjälp av nyckel tog han sig därefter in i en av kvinnans lägenhet och förgrep sig sexuellt henne. Kvinnan gjorde gällande att övergreppet inte skulle ha inträffat, om inte fastighetsbolaget varit grovt oaktsamt, och ñck bifall till sin talan. Hon tillerkändes skadestånd med ett belopp motsvarande flera miljoner svenska kronor.

Liknande har ansetts åvila t.ex. hotellägare, arbetsgivare och sjukansvar hus. Från tid finns också exempel på att ett universitet ålagts skadesenare ståndsskyldighet på grund en student blivit utsatt för ett sexuellt överav i anslutning till universitetsbyggnaden. grepp I fall dessa finns det således kapitalstark motpart att stämma, vilket som en kan göra den skadelidande motiverad att underkasta sig en långdragen pro-

ibland i flera instanser. I de allra flesta fall finns emellertid inte någon cess, sådan tredje och den skadelidandes möjligheter till skadestånd är då man, i praktiken mycket liten. Vanligtvis bryr sig den skadelidande inte om att

stämma gärningsmannen.

Det har hävdats att det tidigare var sällsynt att en våldtäktsman över huvud straffades Cooley Law Review, Vol 7193, 1990, 194. Synen

taget se s.

på sexualbrotten präglades nämligen ända fram till början av 1970-talet av uppfattningen att kvinnan hade sig själv att skylla. Våldtäkt ansågs inte vara något särskilt allvarligt brott. I de fall åtal väcktes utsattes kvinnorna för en mycket misstänksam attityd från polis, åklagare och domare samt fick ofta utstå mycket ingående och förnedrande frågor om sin tidigare sexuella erfarenhet. Detta gjorde att det var svårt att gärningsmannen dömd, sam-

SOU 199284

tidigt som det avhöll kvinnor från att över huvud anmäla taget att de blivit utsatta för övergrepp. Sedan början 1970-talet har emellertid på av synen sexualbrotten sakta förändrats. I flera delstater började då reformera man lagstiftningen i syfte att brottsoffren större skydd framför allt ge under processen. Delstaten Michigan, kom att tjäna förebild i detta som som avseende, lagstiftade bl.a. om förbud mot frågor kring brottsoffers sexuella förflutna. Detta försökte den åtalades försvarare dock kringgå på olika sätt. En möjlighet som ibland utnyttjades att, samtidigt brottmålsprocesvar som sen pågick, stämma kvinnan i civilprocess för förtal en och sedan dra nytta av de uppgifter som kom fram i denna också i brottmålsprocessen. process På så sätt kunde man även öva påtryckning på kvinnan dra tillbaka beatt skyllningen om våldtäkt. Numera har därför flera delstater i lag förbjudit den som står åtalad för sexuella övergrepp att väcka civil talan kvinnan mot innan brottmålet är avslutat. Antalet våldtäkter som anmälts i USA har sedan dess stadigt ökat för varje år. År 1967 uppgick antalet till 27 620, eller 14 våldtäkter på 100 000 personer, medan dessa siffror år 1987 hade stigit till 91 110 respektive 37,4.

Sedan början av 1980-talet har det blivit ökad tendens brottsoffer en att

söker få ut skadestånd genom att väcka talan vid domstol. En bidragande

orsak till denna tendens var ett domstolsavgörande i delstaten Michigan.

En man som våldtagit och svårt misshandlat ett butiksbiträde på hennes arbetsplats bl.a. skar han henne i halsen med krossad flaska så hon - en att var nära att förblöda förpliktades jury, dom den 30 —— av en genom november 1982, att utge skadestånd till kvinnan med två miljoner USD

ca 12

milj. kr, varav hälften avsåg exemplary damages dvs. den förnedring och kränkning som kvinnan utsatts för. Mannen saknade tillgångar att betala skadeståndet med, vilket både kvinnan och hennes advokat väl var medvetna om innan inleddes. Kvinnans syfte med processen processen var främst att höja ett vamingens finger till andra kunde som tänkas begå liknande brott; hon ville andra tänka sig för än gång att mer en Cooly Law Review, Vol 7193, 1990, 202. s.

I de fall skadeståndstalan väcks, vilket efter svenska förhållanden fort-

farande är en mycket liten andel fallen, är det jury i första av en som

instans avgör om skadestånd skall utgå och i förekommande fall med hur

stort belopp.

184 sou 199284

inleds vanligtvis först sedan brottmålet är avgjort och Skadeståndsprocessen väckas inom viss lagstadgad tid. I t.ex.delstaten Michigan är denna måste tid bestämd till tre år. brottmålsprocessen och civilprocessen gäller i flera avseenden olika För civilprocessuella reglerna den skadelidande i vissa avregler. De gynnar betydande fördel med civilprocessen är att beviskravet år lägre. seenden. En måste juryn finna saken ställt utom allt rimligt tvivel, I brottmålsprocessen i civilprocess är tillräckligt att den skadelidande visar att övermedan det en skäl talar för hans eller hennes sak. Sålunda kan den skadelidande vägande skadeståndstalan även brottmålet har resulterat i en frikännande väcka om grund det lägre beviskravet har den skadelidande bättre möjligdom. På av brottmål övertyga juryn att motparten är ansvarig för heter än i ett att om fördel juryn i civilprocessen, till skillnad från vad skadan. En annan är att i brottmålsprocess, inte behöver enig. Civilprocessen som gäller en vara emellertid också nackdelar för den skadelidande. En betydande såinnebär det är den skadelidande i egenskap kärande som svarar för dan är att av för förfarandet. Detta hindrar många från att väcka talan, efterkostnaderna inte har ekonomiska möjligheter att göra det. En annan nackdel är som de civilprocessen i regel flera år. Slutligen är den skadelidande i en att tar civilprocess inte skyddad mot att hans eller hennes tidigare sexuella vanor

och liknande blir föremål för ingående utredning.

Skadeståndets storlek beror rad olika omständigheter. Några tabeller av en

eller andra riktlinjer finns inte. Domstolama ser bl.a. till omständigheterna

själva vilka följder det fått för den skadelidande, dennes kring övergreppet,

förhållanden och hur många det är skall betala skadestånd. ekonomiska som

betydelse i sammanhanget är också med vilken skicklighet den Av väsentlig

skadelidandes ombud uppträtt och kanske framför allt vilken inställning

juryn får till den skadelidandes person.

nivån det ideella skadeståndet i USA är det inte möjligt När det gäller

någon generalisering för landet i dess helhet eller ens för enstaka att göra

Ibland förekommer mycket höga skadeståndsbelopp, i synnerhet delstater.

omständigheterna från samhällelig synpunkt framstår som särskilt anstötnär

fall har nyhetsvärde och blir därför ofta omnämnda i massliga. Dessa stort

media. De är emellertid inte representativa för det stora flertalet fall, även

från alla de fall där ersättning över huvud taget inte utgår. om man bortser

SOU 199284 185

Av betydelse är vidare att den skadelidandes ombudskostnader vanligtvis står i direkt relation till det erhållna skadeståndets storlek och inte sällan uppgår till 25 50 procent därav. - Inte bara ersättning för ideell skada utan även ersättning för ekonomisk skada med undantag för inkomstförlust är befriad från skatt. - -

186 sou 199284

SOU 199284 187

6 SKYDDET FÖR DEN PERSONLIGA

INTEGRITETEN

6.1 Begreppet personlig integritet

Termen integritet härrör från det latinska ordet integer ren och kan

sägas innebära okränkbarhet, oberoende och frihet från inblandning eller obehörig påverkan. I rättsliga sammanhang har denna term från början främst förekommit med avseende på sådana bestämmelser som slår vakt om den kroppsliga eller fysiska integriteten, t.ex. straffstadganden om misshandel. Med tiden har den emellertid alltmera kommit också att avse skydd för rent immateriella ideella värden. Till belysning av begreppets numera vidsträckta betydelse i rättsliga sammanhang kan nämnas att

Tvángsmedelskommittén se Ds JU 198122 s. 45 och SOU 198454 s. 42

skilde mellan följande slags integritet, nämligen den rumsliga integriteten hemfriden, den materiella integriteten egendomsskyddet, den kroppsliga integriteten skydd för liv och hälsa, mot ingrepp i eller mot kroppen, den personliga integriteten i fysisk mening skyddet för den personliga friheten och rörelsefriheten och den personliga integriteten i ideell mening skyddet för privatlivet och för personligheten inkl. den privata ekonomin. Ett sätt att i stället negativt bestämma begreppet personlig integritet är att ange vilka handlingar som kan anses utgöra en integritetskränkning. Enligt Strömholm 1980, s. 30; jfr i SvJT 1971 s. 698 kan integritetskränkning-

188 SOU 199284

arna delas in i följande tre huvudgrupper l intrång i fysisk eller annan mening i en persons privata sfär; 2 insamlande av uppgifter om en persons privata förhållanden; 3 offentliggörande eller annan användning t.ex. som bevisning i rättegång av material om en persons privata förhållanden. Strömholm redovisar även följande mer detaljerade uppräkning av olika kränkningar

Tillträde till och genomsökande av privata lokaler eller annan egendom; kroppsundersökning; medicinska undersökningar, psykologiska tests osv.; 4 intrång i en persons privata sfär genom skuggning, spionerande, telefonterror o.d.;

som ett speciellt kvalificerat eller, genom sina möjliga konsekvenser,

speciellt farligt särfall till grupperna l och 4 ofredande genom företrädare för massmedierna, t.ex. i form av snokreportage men

även påträngande och brutala intervjuer av olycksoffer, dessas

anhöriga eller eljest personer, som har svårt att värja sig; olovlig ljudupptagning, fotografering eller filmupptagning; brytande av brevhemligheten; 8 telefonavlyssning; utnyttjande av elektronisk avlyssningsapparatur; 10. spridande av förtroliga uppgifter t.ex. genom advokater, läkare, själasörjare o.d.; ll. avslöjande inför offentligheten av annans privata förhållanden; 12. olika former av nyttjande av annans namn, bild eller liknande identiñeringsmedel; 13. missbruk av annans ord eller meddelanden exempelvis genom förvrängda eller helt uppdiktade intervjuer; 14. angrepp på annans heder och ära.

Av dessa kränkningar är det framför allt tre grupper som under de senaste årtiondena har tilldragit sig särskilt intresse både i Sverige och i andra länder. Det gäller intrång i form av avlyssning, övervakning, fotografe- ring eller ljudupptagning med hjälp av modern teknik, intrång genom — datateknik och intrång av massmedia i form av skandalreportage eller på

annat sätt.

SOU 199284 189

integriteten kan kränkas på många olika sätt. Kränkningar kan komma från annan person eller från det allmänna. Gemensamt för alla kränkningar är att de innebär intrång i en skyddad zon som den enskilde är tillförsäkrad. Det anses vara en av grundpelama i vårt rättssystem att integritetsskydd i denna vida bemärkelse skall upprätthållas. Detta rättsskydd kan principiellt uppnås två skilda sätt. Ett är att positivt ange vilka intressen av personlighetsrättslig natur som rättsordningen skyddar; ett åsidosättande av dessa intressen kan sedan medföra olika slags sanktioner, bl.a. skadestånd för ideell skada. Så har man förfarit i

t.ex. tysk rätt där en allmän personlighetsrätt av detta slag utbildats se

avsnitt 6.3, och även i Sverige har denna metod använts inom immaterialrätten. Ett annat sätt är att endast föreskriva sådana sanktioner vid vissa slags handlingar; rättsskyddet framgår då indirekt av sanktionen, som kan vara av civilrättslig eller offentligrättslig art. Denna metod har i Sverige,

liksom i flera andra länder se avsnitt 6.3, varit den vanliga utanför

immaterialrättens område.

6.2 Integritetsskyddet i svensk rätt

Svensk rätt innehåller inte någon allmän regel om skydd för den personliga integriteten. De bestämmelser som i olika avseenden ger integritetsskydd återfinns i skilda lagar inom olika rättsområden. Som kommer att framgår av det följande har dock i olika sammanhang diskuterats om man inte i Sverige borde införa en regel av mera allmän karaktär. Det grundläggande rättsliga skyddet för personlig integritet finns i 2 kap. regeringsformen RF, reglerar skyddet för de medborgerliga fri-

som och

rättigheter vilka ansetts särskilt betydelsefulla för vårt demokratiska styresskick. Genom RFs rättighetskatalog har den enskilde garanterats ett integritetsskydd gentemot myndigheter. Det gäller bl.a. skyddet för rätt till liv

190 sou 199284

och kroppslig integritet, personlig frihet, domstolsprövning och rättssäkerhet, privat- och familjeliv, tanke-, yttrande- och föreningsfrihet.

Utformningen av grundlagsskyddet för de i 2 kap. RF angivna fri- och rättigheterna har i stort påverkats dels inhemskt lagstiftningsarbete med av början i betänkandet SOU 194120 med förslag till ändrad lydelse 16 § av i 1809 års regeringsform, dels av två internationella dokument sådana som Förenta nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna av år 1948 och Europakonventionen den 4 november 1950 om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande frihetema. Enligt konventionen har Sverige förbundit sig att ge såväl de egna medborgarna som de utlänningar som uppehåller sig här ett långtgående skydd för deras individuella rättigheter. Sverige har också förbundit sig att underkasta sig den europeiska domstolen för de mänskliga rättighetemas jurisdiktion. Nämnas

bör vidare att Nordiska rådet antagit en rekommendation nr 21 1971 enligt

vilken regeringarna i de nordiska länderna uppmanats att vidta åtgärder för effektivt skydd av privatlivets fred.

Bestämmelserna är rättsligt bindande för offentliga organ. Vissa av bestämmelserna är så utformade att de har betydelse främst för de normgivande organen. Andra är genom sin avfattning riktade i första hand till de tillämpande organen och endast indirekt till de normgivande. I syfte att bestämmelserna skall vara rättsligt bindande har man valt att dem ge en preciserad innebörd. I RF har emellertid även tagits in de principer efter vilka den offentliga verksamheten skall utövas i samhället. En sådan princip har kommit till uttryck bland de s.k. målsättningsstadgandena i l kap. RF. Enligt 1 kap. 2 § tredje stycket skall det allmänna värna den enskildes privatliv och familjeliv. Stadgandet tillkom förslag 1973 års fri- och av rättighetsutredning. Enligt denna utredning vissa värden så grundvar läggande för medborgarna att de borde komma till allmänt uttryck i RF, däribland grundtanken om att den enskilde skulle ha rätt till fredad en sektor. Det ansågs dock inte möjligt att utforma en regel av sådan innebörd på ett så klart avgränsat sätt att den kunde göras rättsligt bindande. Man valde i stället att skapa just ett målsättningsstadgat skydd för den enskildes

privatliv se SOU 197575 s. 168 f och prop. 1975761209 s. 28 och s.

SOU 199284 191

131. Trots att stadgandet inte är rättsligt bindande har det grundläggande betydelse vid den offentliga maktutövningen. I detta ligger att det allmänna bör avstå från att obehörigen ingripa i den enskildes privatliv. Exempelvis bör enskilda inte utsättas för tvängsåtgärder utan positivt lagstöd. Grundlagsskyddet för personlig integritet är inte orubbligt utan kan, i likhet med flertalet andra fn- och rättigheter i 2 kap. RF, begränsas genom lag. Begränsning får dock göras endast för att tillgodose ändamål är som godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Den får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den eller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen som är en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsning får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning RF 2 kap. 12 §. Skyddet för personlig integritet i 2 kap. RF gäller endast gentemot det allmänna och alltså inte gentemot enskilda. För att tillförsäkra enskilda rättsligt skydd mot integritetsangrepp från andra enskilda har den vanliga lagstiftningen ansetts tillräcklig. Bestämmelserna i 4 och 5 kap. brottsbalken i kombination med l kap. 3 § skadeståndslagen kan sägas vara gällande rätts

huvudregler onE19dd för den personliga integriteten,l 4 kap. brottsbalken

behandlas brott riktar mot frihet i skilda hänseenden eller

som annans kränker andra rent personliga intressen är ekonomiskt slag och som av som kan sammanfattas under beteckningen frid. Här stadgas således om straff för bl.a. människorov och olaga frihetsberövande, hemfridsbrott och ofredande liksom för brott mot post- eller telehemlighet. Bestämmelserna om ärekränkning i 5 kap. brottsbalken avser att förhindra spridning av uppgifter som är ägnade att utsätta individen för andras missaktning, smädande eller annat skymfligt beteende. Offentliggörande av uppgifter om någons privata förhållanden uppfattas helt naturligt som kränkande just när uppgifterna avslöjar något som är nedsättande för hans anseende. Det är att märka att straff för förtal kan inträda även om den nedsättande uppgiften är sann. Någon allmän rätt att sprida sanningar andra finns inte. Av särom

192 sou 199284

skild betydelse när det gäller skyddet för integriteten är att brottsbalkens förtalsbestämmelse 5 kap. 1 § har sin motsvarighet i tryckfrihetsförordningens brottskatalog 7 kap. 4 § punkt 14, liksom i yttrandefrihetsgrundlagen 5 kap. 1 § tar sikte bl.a. på yttranden i radioprogram och filmer som m.m. Intresset att värna den personliga integriteten, och kanske främst priav vatlivets fred, har som tidigare framhållits lett till att regler av motsvarande innebörd kommit att införas även inom en rad andra rättsområden. Genom datalagen 1973289 öppnades möjlighet att förebygga integritetsintrång vid insamlande och spridande av personuppgifter genom automatisk databehandling. Skydd för enskilda personers integritet i förhållande till den kommersiella kreditupplysnings- och inkassoverksamheten har skapats genom kreditupplysningslagen l973l173 och inkassolagen 1974182. Genom lagen 1990484 om övervakningskameror, som trätt i kraft den 1 juli 1990 och ersatt 1977 års lag TV-övervakning, har man sökt skapa ett tillfredsom ställande skydd mot integritetskränkningar i samband med användningen av optisk-elektronisk övervakningsutrustning. Regler till skydd för integriteten finns också inom immaterialrätten. I detta sammanhang avser skyddet närmast upphovsmannens ideella rätt. Ett intrång anses kränka upphovsmannens skapande personlighet sådan den kommit till uttryck i verket. De lagar som tar sikte på att ge upphovsmannen ett sådant skydd är främst lagen 1960729 om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt lagen 1960730 rätt till fotografisk bild. Andra lagar inom immaterialrätten om avser i första hand att tillförsäkra ensamrätt i kommersiellt hänseende. Bakom de prestationer som tillerkänns sådant skydd ligger ofta betydande investeringar. Det har därför ansetts angeläget att rättighetshavarna tillförsäkras ett fullgott skydd mot att andra tillägnar sig resultaten av investeringarna i de fall dessa visar sig lyckosamma. Här kan nämnas exempelvis patentlagen 1967837, mönsterskyddslagen 1970485, varumärkeslagen 1960644 och firmalagen 1974156. Ett något mera vidsträckt skydd namnlagen 1982670, möjlighet att ingripa mot ger som ger

SOU 199284 193

intrång i ensamrätten till ett egenartat efternamn även utanför näringsverksamhet. Regler till skydd mot liknande intrång finns i lagen 1978800 om namn och bild i reklam. Flertalet av dessa lagar erbjuder möjlighet till ersättning för ren förmögenhetsskada men också för ideell skada utan

samband med brott se avsnitt 4.3.

I Sverige har från tid till diskuterats inte borde sammanföra annan om man de bestämmelser som finns på personligheten till särskild lag om angrepp en av personlighetsrättslig natur. Vid nordiska juristmötet år 1966 tog professor Kurt Grönfors, i samband med att integritetsskyddet inom massmedia behandlades, avstånd från tanken på att införa allmän personlighetsrätt en av

detta slag se NJM 1966 bil. 10 13 ff. Han hänvisade till personlig-

s. att hetsskyddet tar sig så skiftande uttryck, att det inte lämpligen låter sig sammanfattas på ett enhetligt sätt i personlighetsrätt. Innehållet i sådan en en allmän personlighetsrätt skulle också bli alltför obestämt för kränkatt en ning skulle få utgöra tillräckligt rekvisit för skadestånd. Dessutom, framhöll han, förfogar de skandinaviska länderna över lagstiftningsapparater funsom gerar ganska raskt, och i dessa länder har man inte heller svårt att erkänna domstolarnas rättsskapande verksamhet. Det fanns därför enligt Grönfors inte samma behov i Sverige som i vissa andra länder personlighetsrätt. av en När det gällde frågan hur skyddet för den personliga integriteten borde vara

sanktionerat framhöll Grönfors att skadestånd inte i alla delar var lämpat

som sanktion området, bl.a. grund av att skadeståndet i svensk rätt av

historiska skäl sammankopplat med straffsanktionen. Grönfors uttryckte

också farhågor för att en öppning möjligheten att använda skadestånds-

av sanktionen vid kränkning av personlighetsskyddet skulle kunna medföra ett skadeståndsansvar utan begränsning, eftersom personlighetsskyddet är en

etikett för så många och så olikartade företeelser, delvis av svårgripbart

slag. Samtidigt pekade han emellertid på bristen i den svenska rättens principiella inställning att immateriell skada skall kunna ersättas endast det om finns ett uttryckligt lagstöd, vilket enligt honom innebar att domstolarna

194 SOU 199284

kunde ställas inför, från samhällets synpunkt, ytterst klandervärda kränk-

ningar av uppenbart skyddsvärda intressen utan att kunna reagera.

Vid nordiska juristmötet år 1978 hänvisade professor Stig Strömholm till

i Danmark lagändring år 1972 tagit ett mycket stort steg i att man genom riktning den kontinentala rätten området genom att man övergivit mot

den tidigare gällande principen att skadestånd för icke-ekonomisk skada

förutsätter brottslig gärning och skapat möjlighet till skadeståndsansvar för

kränkningar privatlivets fred vid sidan av och utöver de straffrättsliga av reglerna. Enligt Strömholm det önskvärt att Sverige tog efter Danmark var och införde motsvarande möjlighet till skadestånd för integritetskränkningar

utan sammankoppling med brottslig gärning. Det skulle enligt Strömholm

innebära välbehövlig förstärkning av skyddet för den personliga inteen

griteten se NJM 1978 bil. 7 s. 22.

Förhoppningar utveckling av personlighetsrätten i civilrättslig riktom en ning har framförts även Lögdberg 1972, 30 f och 150 Denne har av s.

emellertid ställt sig tveksam till om en allmän regel om personlighetsrätt ens

i civilrättslig utformning skulle ha någon uppgift att fylla i svensk rätt

eftersom rättspraxis här inte är lika omfattande som i exempelvis USA.

Bristen på ledande rättsfall från högsta instans skulle enligt Lögdberg 1972,

17 f på kort tid kunna leda till en betydande rättsosäkerhet. s.

Anknytningen reglerna ideell skada till att skadan vållats genom brott av om har vid återkommande tillfällen diskuterats även i lagstiftningssammanhang. Integritetsskyddskommittén frågan i delbetänkandet SOU 197047 tog upp Skydd mot avlyssning menade att en allmän regel om skyldighet att utmen ersättning för ideell skada skulle, även den begränsades till att gälla ge om

integritetskränkningar, föra mycket långt se bet. s. 97. Kommittén före-

slog därför straffrättslig reglering vilket också ledde till att en ny en paragraf 9 infördes i 4 kap. brottsbalken. Kommittén återkom till frågan

a

i betänkandet SOU 197485 Fotografering och integritet men förordade även då straffrättslig lösning eftersom en skadeståndssanktion vid missen bruk optisk aparatur inte skulle förmå att den enskilde tillav ensam ge räckligt rättsskydd. Kommittén framhöll att det inte sällan skulle vara svårt för den utsatts för missbruk optisk apparatur att påvisa att misssom av bruket orsakat skada betydelse och att skadeståndsanktionen därigenom av skulle för presumtiva angripare komma att framstå ett så rimligt pris som

SOU 199284 195

för intrång i andras integritet att det inte i nämnvärd utsträckning skulle avhålla dem från angreppshandlingar. Därtill kom, enligt kommittén, att missbruk av optisk apparatur till sin karaktär utgör kränkning den en av angripnes sinnesfrid som är att jämställa med sådana fridskränkningar som

i vårt land sedan länge kunnat beivras på straffrättslig väg se SOU 197485

s. 61 Kommittén förordade en straffrättslig lösning även i sitt därpå följande betänkande SOU 197648 Reklam och integritet. De då argument som framfördes och vilket mottagande dessa fick har berörts i avsnitt 4.3.3.

I kommitténs sista betänkande SOU 19808 Privatlivets fred, avsåg som skydd mot publicering och spridning integritetskränkande material, kunde av kommitténs ledamöter inte sig i frågan vilka åtgärder påkallaena om som des för att förstärka skyddet privatlivets område. Några ledamöter ansåg att den enskilde skyddades tillräckligt självsanering, genom pressens egen medan andra menade att det var påkallat med ett lagstadgat skydd för den enskildes privatliv. När det gällde hur skyddet skulle utformas — dvs. om det skulle tillskapas straffrättslig lagstiftning eller regleras helt genom civilrättsligt hänvisade några ledamöter till att kommittén i tidigare betänkanden föreslagit en straffrättslig reglering i fråga olika slags om anskaffning av integritetskänsligt material och att det därför naturligt var att också användningen av materialet kriminaliserades, eftersom spridning och publicering allmänt sett måste allvarligare karaktär än anskafanses vara av fandet. Dessa ledamöter framhöll vidare att tyngdpunkten i ett sanktionssystem som skall skydda privatlivet borde ligga på den preventiva effekten och att en kriminalisering skulle få större preventiv effekt än enbart ett civilrättsligt skadestånd åtminstone så länge skadeståndsbeloppen höll sig kvar på en internationellt sett låg nivå. Med hänvisning bl.a. härtill föreslog ledamöterna att särskild straffbestämmelse kränkning privatlivets en om av fred skulle införas i brottsbalken, vilken i sin tur kunde grunda rätt till ersättning för ideell skada. En ledamot i kommittén förordade enbart annan en sådan ersättningsmöjlighet. Inget dessa förslag ledde dock till lagav stiftning, utan betänkandet överlämnades till yttrandefrihetsutredningen för vidare överväganden.

I betänkandet SOU 198370 Värna yttrandefriheten lade yttrandefrihetsut-

redningen fram förslag till en yttrandefrihetsgrundlag. Utredningen avrådde

från att man lagstiftningsvägen förstärkte integritetsskyddet på något de av

sätt som diskuterats inom integritetsskyddskommittén bet. 251.

se s. På

grundval av detta betänkande utarbetades l9868715l ändringar prop. om

i tryckfrihetsförordningen Där berördes också frågan skydd för m.m. om

privatlivets fred. Enligt departementschefen borde lita till de regler man som

gäller inom pressens självsanerande verksamhet och motsvarande regler på

196 SOU 199284

radio- och TV-området än till lagstiftning. Att inskränka den grundmer lagsskyddade tryckfriheten och yttrandefriheten i övrigt utan att det fanns

allmän uppslutning bakom detta för departementschefens del

någon mera var

otänkbart se prop. 1986872151 s. 44.

Under riksdagsbehandlingen propositionen avslog riksdagen ett moav tionsyrkande översyn gällande regler bl.a. skadestånd vid kränkom av om ning den enskildes integritet. Enligt riksdagen var det inte då påkallat av med några åtgärder från statsmaktemas sida i syfte att undvika publicitets-

skador för enskilda. Riksdagen framhöll emellertid att det var angeläget att

regeringen följde utvecklingen och återkom med förslag om det noggrant

skulle visa sig erforderligt se 198788KU36 s. 15.

Frågor integritetsskydd har även därefter behandlats av riksdagen, som om

vid 198990 och 199091 års riksmöten avslagit några motioner om lagstift-

ning till skydd utnyttjande personbilder utan den avbildades tillstånd mot av l98990LU24 och 19909lLU25. Vid det senaste riksmötet konstate-

se

rade riksdagen flera remissinstanser uttalat sig i frågan inte hade att som haft något erinra förnyad Översyn att oenighet alltjämt föreatt mot en men låg. Riksdagen underströk vikten att regeringen noga följde den fortsatta av utvecklingen och tog de initiativ kunde visa sig bli erforderliga för att som

motverka publicitetsskador för enskilda se l99091LU25 s. 19.

6.3 Integritetsskyddet i utländsk rätt

Rättsskyddet för den personliga integriteten har i utländsk rätt följt två utvecklingslinjer. I några har rättsskyddet vuxit fram genom vägstater ledande domstolsavgöranden grundade på konstitutionella rättsprinciper och allmänna skadeståndsrättsliga regler. Så är förhållandet i Frankrike, USA och Tyskland, där erkänner förhållandevis vidsträckt personlighetsman en Bland dem har USA utvecklat ett ganska omfattande skydd mot privaträtt. livskränkningar främst skadeståndsrättsliga lösningar, medan tysk rätt genom

SOU 199284 197

utgår från föreställningen om en allmän personlighetsrätt i vilken integritetsskyddet ingår som en del. I andra stater, som t.ex. i våra nordiska grannländer, har man i syfte att omgärda privatlivet med rättsskydd mera litat till legislativa åtgärder. Internationella deklarationer och överenskommelser har haft stor betydelse för olika länders lagstiftning om skydd för privatlivets fred. Förenta Nationemas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från år 1948 har spelat stor roll liksom Europarådets konvention från år 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna. Europakonventionens art. 8 utger tryck för envars rätt till respekt för privat- och familjeliv, hem och korrespondens. Artikeln reglerar de fall i vilka inskränkningar i denna rätt för den enskilde får göras. Bl.a. godtas inskränkningar i syfte att underlätta brottsbekämpning och att tillgodose andra individers fri- och rättigheter. Frågan om skydd för den enskildes privatliv väcktes tidigt i USA. I en artikel i Harvard Law Review 1890 pläderade två jurister, Samuel Warren och Louis Brandies, för erkännande av en right of privacy. Bakgrunden till artikeln var utvecklingen inom den amerikanska Den s.k. gula pressen. pressen the yellow press hade börjat använda en keyhole journalism som riktade sig mot framgångsrika och gärna avslöjade skandaler personer som dessa kunde vara inblandade Författarna vände sig mot att tidningarna gjorde skvaller till en ekonomisk lönsam affär. Amerikansk rättspraxis och lagstiftning anses ha påverkats av Warren och Brandeis artikel. Domstolarna har med tiden, i huvudsak utan lagstöd, erkänt allmän right of privacy en av mycket omfattande innehåll. Utvecklingen har främst skett rättsgenom praxis inom skadeståndsrättens ram. I vissa fall har funnit stöd i konman stitutionella regler, vilka getts vittgående tolkningar. I England har den enskilde inte något egentligt författningsenligt skydd mot integritetskränkningar. Vissa har dock utbildats skydd normer som ger för privatlivet. Till dessa hör regler besittning, kränkningar och hemom frid, missbruk av förtroendeställning samt ärekränkning.

198 SOU 199284

I Tyskland föreligga allmän personlighetsrätt med utgångspunkt anses en i den år 1949 antagna grundlagen. Med stöd därav och en allmän skadeståndsrättslig grundregel, § 823 i Bürgerliches Gesetzbuch, kan ideellt skadestånd utdömas för integritetskränkningar.

I Frankrike verklig personlighetsrätt droit de personnalité

anses en utbildad. Denna har, tidigare framhållits, utvecklats i rättspraxis. vara som Grundvalen i domstolarnas avgörande har i främsta rummet varit den vidsträckta allmänna skadeståndsregeln i Code civil, artikel 1382. Denna bestämmelse såväl materiell ideell skada. Dessutom torde några allavser som mänt hållna uttalanden i 1789 års deklaration om de mänskliga rättigheterna ha inverkat. I Schweiz föreskrivs i artikel 28 i civillagboken från år 1907 att den som obefogat kränks i sina personliga förhållanden kan föra talan om att kränkningen skall upphöra. I vissa fall kan skadestånd utgå. Även ideell skada ersätts. Stadgandets räckvidd är betydande. Det skyddar såväl en persons ära, hans rätt till och bild hans hemlighetssfar. Denna sfar namn egen som består alla faktiska förhållanden privat, yrkesmässig och ekonomisk av av inte är kända och inte heller kan iakttas av utomstående. Det natur som fordrar därvid den enskilde vill att förhållandena skall vara hemliga. att Denna viljeriktning kan framgå den enskildes uppträdande eller genom av bedömning vad är ett rimligt intresse för den enskilde. en av som I Danmark har domstolarna laglig möjlighet att rent privaträttslig grund utvidga skyddet för privatlivet vid sidan det straffrättsliga området. av Förutsättningen är att den skadegörande handlingen kan karakteriseras som rättsstridig frids- eller ärekränkning och att den företagits uppsåtligen en eller oaktsamhet. I sådana fall medför handlingen, även om den inte omav någon strafibestämmelse, rätt till ersättning för icke-ekonomisk fattas av

skada se avsnitt 5.7.1.

I Finland har ett särskilt straffstadgande om kränkning av privatman livet, varmed att någon utan laga rätt med användande av massmeavses dium eller liknande sätt privatliv offentligen sprider annat om annans

SOU 199284 199

uppgift, antydan eller bild är ägnad att orsaka denne skada eller lisom dande. Under förarbetena till stadgandet erinrade Lagutskottet det om att var svårt att definiera begreppet privatliv och att det ñck ankomma på domstolarna att närmare avgränsa begreppet. Möjlighet döma skadestånd att ut för ideell skada finns bara vid vissa straffbara kränkningar

se avsnitt

5.7.1. I Norge finns såväl ett flertal straffbestämmelser oskrivna regler till som

skydd för den personliga integriteten. Åtgärder innebär på den

som angrepp personliga integriteten och som företas offentliga också av organ men av enskilda kräver i allmänhet lagstöd. I strafflagen finns bestämmelser om kränkningar av privatlivets fred. Bestämmelserna kan bli tillämpliga i olika situationer, där någon genom att offentliggöra uppgifter om annans personliga eller husliga förhållanden kränker privatlivets fred eller genom hänsynslöst beteende kränker annans frid ofredande. Har kränkningen skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet kan gärningsmannen också förpliktas att utge ersättning bl.a. för ideell skada. Även den kränker som annans ära eller privatlivets fred kan, det skett oaktsamhet eller straffbar om av genom handling, förpliktas utge skadestånd även för ideell skada

—— se avsnitt

5.7.1.

200 SOU 199284

SOU 199284 201

7 ÖVERVÄGANDEN

7.1 Allmänna utgångspunkter

Ersättning för ideell skada har gamla anor i svensk rätt se avsnitt 3.1.

Denna ersättningsform har dock först på senare tid börjat spela en mer framträdande roll. Sådan ersättning gavs länge bara i samband med personskada och vid brott mot frihet och ära. Beloppen var också förhållandevis blygsamma. Under de senaste årtiondena har emellertid en rätt till er-

sättning för ideell skada börjat sprida sig till allt flera områden se avsnitt

4, och beloppen har successivt höjts. Det är naturligt om man i ett resursknappt samhälle inriktar sig på att täcka de grundläggande behoven och låter ersättning för ideell skada komma i andra hand. Med ett ökat välstånd växer kraven denna ersättning. I dagens samhälle värderas förluster av olika s.k. livskvaliteter på ett annat sätt än förr. Exempelvis har fritiden fått en allt större betydelse för de flesta människor, och en skada som nedsätter möjligheterna att utnyttja fritiden på ett meningsfullt sätt blir av denna anledning mer kännbar än tidigare. Den standardhöjning och de ändrade levnadsomständigheter i övrigt som har skett på senare tid skapar alltså ett tryck på högre ersättningar för ideell skada. När det gäller personskada är förutsättningarna för att utge skadestånd för ideell skada också numera helt andra än tidigare. De mest framträdande behoven tillgodoses på annat sätt än genom skadestånd, nämligen genom

202 SOU 199284

socialförsäkringen och olika former av enskilda försäkringar på den skadelidandes sida. Skadestånd för personskada har därigenom utvecklats till att

bli en restpost för huvudsakligen ideell skada se avsnitt 3.3.

Önskemål har även vid olika tillfällen framförts högre ersättningar för om ideell skada i samband med personskada. Redan i en motion till riksdagen år 1949 mot. II285 hävdades att ersättningsbeloppen för sveda och värk samt lyte och men var för låga. Motionen föranledde ingen åtgärd med hän-

syn till den allmänna revision av skadeståndsrätten som då var att vänta se

lLU 19499. Vid den revision som senare sattes igång i nordiskt samarbete

se avsnitt 3.2 behandlades emellertid frågan om ersättning för ideell skada

bara i begränsad omfattning. Visserligen uttalade de nordiska utredningsmän som utsetts för att förbereda det fortsatta samarbetet att det borde vara en givande uppgift att diskutera erfarenheterna och önskemålen i fråga om er-

sättning för icke ekonomisk skada se SOU 195016 s. 166. Någon sådan

diskussion kom dock inte till stånd i det nordiska lagstiftningssamarbete som därefter påbörjades och som i Sverige avslutades år 1975. Utvecklingen beträffande reglerna om ersättning för ideell skada har i stället tagit sin egen väg i de olika nordiska länderna. I Sverige intog domstolarna länge en försiktig hållning till önskemålen om en höjning av ersättningsbeloppen vid ideell skada i samband med personskada. Högsta domstolen gav bl.a. i rättsfallet NJA 1969 s. 469 uttryck för ståndpunkten att ersättningen för ideell skada borde hållas nere. I ett särskilt yttrande till Högsta domstolens dom anförde justitierådet Conradi att det var av stor betydelse att utvecklingen på skadeståndsområdet inte tilläts skena i väg och att man borde iaktta återhållsamhet när det gällde höjning av ersättningsbeloppen vid ideell skada; annars riskerade man att klyftan mellan socialförsäkring och skadeståndsrätt ytterligare vidgades med åtföljande ökade samordningssvårigheter. Enligt Conradi skulle en höjning av ersättningsnivån vid ideell skada innebära en felaktig disposition av tillgängliga medel och dessutom direkt motverka strävandena att nå nordisk rättsenhet i detta hänseende.

SOU 199284 203

I betänkandet SOU 197351 Skadestånd V framhöll skadeståndskommittén, där Conradi var ordförande, att man även i fortsättningen borde sträva efter att ersättningarna för lyte och inte nådde alltför höga nivåer

men se

bet. s. 186. Detta betänkande låg till grund för 1975 års ändringar av per-

sonskadereglema i skadeståndslagen se avsnitt 3.2. I samband med dessa

ändringar uttalade emellertid föredragande statsrådet att det i fråga om ersättning för ideell skada fanns skäl att ha en något generösare inställning gentemot den skadelidande än som dittills hade kommit till uttryck i praxis

se prop. 197512 s. lll Detta uttalande, som godtogs av riksdagen,

ledde till att ersättningen för sveda och värk samt lyte och men enligt de

tabeller som fastställs av Trafikskadenämnden se avsnitt 4.1 höjdes

mera allmänt år 1976 respektive år 1977. I motioner till 198586 års riksmöte hävdades att ersättningarna för ideell skada alltjämt var låga i vårt land mot. 198586L206 och L257. Med anledning härav uttalade riksdagen i november 1986 att det kunde ñnnas skäl att överväga i vad mån den nuvarande ersättningsnivån stod i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen. Enligt riksdagen var det tänkbart att ersättningsnivån allmänt ansågs för låg och inte tillräcklig gav kompensation för förluster av olika livskvaliteter LU l986873 15 s. se avsnitt 2.1.1. Efter dessa uttalanden beslöt Trafikskadenämnden att göra ytterligare en allmän höjning av ersättningen enligt tabellerna för sveda och värk samt lyte och men. Denna höjning trädde i kraft den 1 januari 1987. Riksdagen har därefter vid olika tillfällen återkommit till frågan om ersättning för ideell skada, även sedan kommittén med anledning bl.a. av riksdagens uttalanden tillkallats i oktober och november 1989. Kommitténs huvuduppgift är att överväga om och i så fall i vilken ut-~ sträckning ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det gäller framför allt ideell skada i samband med personskada. Enligt direktiven skall vi emellertid också ta ställning till om de ersättningsbelopp som betalas ut för lidande vid sexuella övergrepp e.d. kan tillräckligt fylla syftet med anses ersättningen i dessa fall. I samband därmed skall vi behandla del andra en

204 SOU 199234

frågor rör ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen se

som avsnitt 2.1.2. Som framgår det förut anförda har det största intresset när det gäller av ersättning för ideell skada knutits till sådan skada som uppkommer vid personskada och regleras i 5 kap. l § skadeståndslagen. På senare tid har som emellertid även ersättning för den form av ideell skada som regleras i l kap. 3 § skadeståndslagen tilldragit sig allt större uppmärksamhet. Ett uttryck för detta är de tilläggsdirektiv vi fick i november 1990 och som innebär att som vi skall överväga förändring ersättningsnivån och regelverket vid en av

skadestånd till våldtäktsoffer och offer för andra våldsbrott se avsnitt

2.1.3. Det finns flera förklaringar till att frågan om sådan ersättning som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen inte uppmärksammats tidigare på samma sätt trots att bestämmelsen har sina rötter i de medeltida landskapslagarsom nu; har domstolarna förut bara i begränsad omfattning fått ta ställning till na anspråk på ersättning detta slag. En orsak till detta kan vara att beav stämmelsen först den utformning den fick i skadeståndslagen år 1972 genom möjlighet till ersättning för den kränkning av den skadelidandes frid gav ett sexualbrott eller våldsbrott kan innebära. Det dröjde också länge som innan det klarlades att bestämmelsen har självständig betydelse även i det vanliga fallet att den skadelidande samtidigt har tillfogats en personskada; den osäkerhet tidigare rådde beträffande denna fråga skingrades inte som

definitivt förrän rättsfallet NJA 1990 s. 186 se avsnitt 5.2.

genom Det är vidare att märka att det först ganska nyligen har blivit möjligt att få sådan ersättning i l kap. 3 § skadeståndslagen från en förut som avses säkring eller från Brottsskadenämnden. En dom på denna ersättning har inte något större värde för den skadelidande så länge han eller hon enbart kan lita till att skadevållaren utger den utdömda ersättningen. Denne saknar nämligen i regel förmåga att betala skadestånd. Och eftersom det rör sig om ersättning för ett brottsligt, och därmed ofta uppsåtligt, handlande kan ersättning bara i undantagsfall utgå ur skadevållarens ansvarsförsäkring, om

SOU 1992 84 205

denne till äventyrs skulle hålla sig med en sådan. Det rådde länge tvekan om det s.k. överfallsskydd som infördes i hem- och villahemförsäkringama i början av 1970-talet och som ger ersättning till försäkringstagaren för personskador vid överfall berättigar till ersättning även enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Sedan en tid tillbaka står det dock klart att försäkringsta-

garen kan få sådan ersättning från försäkringens överfallsskyddsmoment se

avsnitt 5.6.4. Vidare fick Brottsskadenämnden, som kom till år 1978, inte

möjlighet att ge en motsvarande ersättning förrän år 1988 se avsnitt 5.2.

Framför allt i och med att Brottsskadenämnden fick denna möjlighet synes allmänheten ha blivit mera medveten om rätten till ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Samtidigt har antalet polisanmälningar av sexuella övergrepp och annat våld i hemmet ökat markant. Det gäller särskilt sexu-

ella övergrepp mot barn se avsnitt 5.3.2. Det medför också ett växande

antal krav på ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen vid domstolarna, liksom vid Brottsskadenämnden i fall då den utdömda ersättningen inte betalas eller gärningsmannen är okänd; däremot täcker inte överfallsskyddet i hem- och villahemförsäkringama sexuella eller andra övergrepp inom familjen. Under de senaste åren har Brottsskadenämnden höjt ersättningarna för lidande vid sexualbrott ganska kraftigt. Också domstolarna har börjat döma

ut allt högre ersättningar i dessa fall se avsnitt 5.5. Denna utveckling har

i dagarna godtagits av Högsta domstolen när det gäller lidande vid sexuella

övergrepp mot barn se Högsta domstolens dom den 2 juli 1992, nr DB

337. Även beträffande lidande vid andra våldsbrott har ersättningsgrova nivån nyligen höjts betydligt genom några avgöranden av Högsta domstolen

se NJA 1991 s. 766 och Högsta domstolens dom den 15 april 1992, nr DT

218. I rättsfallet NJA 1991 s. 766 uttalade Högsta domstolen att det ligger i linje med den utveckling som skett alltsedan skadeståndslagens tillkomst att ge regeln i 1 kap. 3 § skadeståndslagen om ersättning för lidande ett större spelrum i den meningen att ersättningen tillåts uppgå till belopp som

206 SOU 199284

åtminstone i någon mån kan bidra till att ge ett brottsoffer upprättelse för det lidande som han eller hon har drabbats av. Vår avsikt var ursprungligen att redovisa våra överväganden beträffande ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen tillsammans med våra slutsatser rörande ersättning enligt 5 kap. l § skadeståndslagen. Som nämnts i avsnitt 1 har vi emellertid, bl.a. med hänsyn till den nu beskrivna utvecklingen, ansett det lämpligt att behandla frågorna om ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen med förtur och lägga fram våra förslag i den delen i ett särskilt betänkande. Vi anser inte att vi därmed föregriper våra ställningstaganden till frågorna om ersättning enligt 5 kap. l § skadeståndslagen på ett sätt som kan visa sig olyckligt i vårt fortsatta arbete. Det rör sig nämligen i huvudsak om skilda frågor. Sålunda har ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen på ett annat sätt än ersättning enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen inslag av upprättelse för den kränkande och nesliga behandling som skadehandlingen har utgjort. Ersättningens syfte och funktion beskrivs närmare i avsnitt 7.2. Så till vida föreligger visserligen ett samband mellan ersättning enligt 1 kap. 3 § och ersättning enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen att gränsen mellan dessa ersättningar ibland kan vara svår att dra. Detta gränsdragningsproblem kan emellertid lika gärna behandlas i samband med övervägandena ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen som i anslutning till disom kussionen om ersättning enligt 5 kap. l § skadeståndslagen. Något avgörande hinder mot att tar ställning till frågan redan nu finns därför enligt man vår mening inte. Den berörs närmare i avsnitt 7.3. Ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen förutsätter, till skillnad från ersättning enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen, att skadan har vållats genom brottslig handling. Denna skillnad, närmast har en historisk fören som klaring, är från rättssystematisk synpunkt grundläggande men i praktiken kanske inte så stor. Frågan bör slopa kravet på brott som förutsättom man ning för rätt till sådan ersättning i l kap. 3 § skadeståndslagen som avses diskuteras närmare i avsnitt 7.4. Om man bör behålla ett sådant krav, upp-

SOU 1992 84 207

kommer frågan vilka brott som bör grunda rätt till denna ersättning. Våra överväganden beträffande denna fråga redovisas i avsnitt 7.5. I den praktiska tillämpningen gäller skilda principer för att fastställa ersättning enligt l kap. 3 § och ersättning enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen. I det senare fallet bestäms ersättningen i stor utsträckning med ledning av tabeller och andra schabloner som har fastställts av Trafikskadenämnden. Det ligger i sakens natur att ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen inte kan bestämmas lika schablonmässigt utan i större utsträckning är beroende av omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt våra direktiv bör vi emellertid försöka ge närmare riktlinjer för bedömningen och diskutera vilka omständigheter särskilt bör beaktas när ersättningen bestäms avsnitt

som se

2.1.2. Denna fråga återkommer vi till i avsnitt 7.6. Inte heller när det gäller ersättningsnivån finns några närmare beröringspunkter mellan ersättning enligt 1 kap. 3 § och ersättning enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Så till vida kan det visserligen finnas koppling mellan en dessa ersättningar, att en eventuell höjning nivån för ersättningen enligt av 1 kap. 3 § skulle av sig själv kunna leda till att nivån drivs också för upp ersättningen enligt 5 kap. l I och för sig vi inte detta någon ser som egentlig nackdel. Visserligen saknar man då vid övervägandena nivån för av ersättningen enligt l kap. 3 § möjlighet att bedöma hur stor ersättningen sammanlagt kan komma att bli. En sådan överblick den totala ersättav ningsnivån är dock enligt vår mening inte nödvändig för redan att man nu skall kunna bilda sig en uppfattning om vilken ersättning enligt l kap. 3 § som betraktad för sig framstår som skälig. Den frågan behandlas i avsnitt

Ersättning enligt 1 kap. 3 § och enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen bestäms delvis av skilda organ. I princip är det visserligen allmän domstol som fastställer båda slagen av ersättning. Ett utmärkande drag för ersättningen enligt 5 kap. l § är emellertid det stora inflytande olika skadesom prövningsnämnder inom det enskilda försäkringsväsendet, framför allt Trañkskadenämnden, har rättsbildningen i fråga bl.a. ersättningens om

208 SOU 199284

storlek. Antalet vägledande domstolsavgöranden är begränsat. När det därgäller ersättning enligt 1 kap. 3 § kan märka en allt större ökning emot man antalet fall avgörs domstol, och flera prejudikat har tillkommit av som av under de allra åren. Samtidigt har Brottsskadenämnden en central senaste roll på detta område; det finns ingen enskild domstol som avgör tillnärmelsevis lika många ärenden ersättning för kränkning genom brott som om Brottsskadenämnden. Förhållandet mellan nämnden och domstolarna berörs i avsnitt 7.8. En särskild fråga, inte alls rör ersättning enligt 5 kap. l § skadesom ståndslagen och egentligen inte heller har någon anknytning till ersom sättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen, är om ersättning skall kunna ges för förlust egendom med särskilt affektionsvärde. Frågan har uppmärkav riksdagen i samband med att ersättning för kränkning genom insammats av brottsstöld debatterats, och riksdagen har förutsatt att den kommer att

behandlas se avsnitt 2.1.2. Det gör vi i avsnitt 7.9.

av oss Slutligen redovisar vi i avsnitt 7.10 vilka kostnadskonsekvenser som våra förslag kan få. Det finns fråga inte lämpar sig att behandla enbart i samband med en som övervägandena ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Det gäller om frågan huruvida anhöriga till någon dödats brottslig handling som genom en skall kunna få ersättning för den kränkning som kan ha tillfogats dem detta brott. En liknande fråga uppkommer beträffande ersättning engenom ligt 5 kap. l § skadeståndslagen i fall då anhöriga grund ett dödsfall av drabbas chock eller psykisk depression som är att hänföra till perav en sonskada. I rättspraxis har de anhöriga ansetts ha rätt till ersättning i ett sådant fall de har bevittnat dödsfallet eller i vart fall varit närvarande om vid tillfället, medan de hittills vägrats ersättning om denna personskada upp-

kommit enbart vid underrättelsen dödsfallet se avsnitt 5.3.2. Enligt

om direktiven skall vi ta ställning till denna praxis är tillfredsställande. Den om frågan vi behandla i vårt slutbetänkande ersättning för ideell avser att om skada enligt 5 kap. l Frågan huruvida ersättning skall kunna utges till

SOU 199284 209

anhöriga också enligt 1 kap. 3 § har sådant samband med den nämnda frågan att de bör övervägas samtidigt, och vi sparar därför även den till vårt slutbetänkande. Ett särskilt skäl för detta är att gällande rätt beträffande ersättning enligt 5 kap. l § kan komma att ändras inom en nära framtid; som nämnts i avsnitt 2.3 har Högsta domstolen nyligen hänskjutit en fråga av detta slag till avgörande i plenum. Värt utredningsuppdrag beträffande ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen tangerar en del andra frågor som vi inte heller har funnit anledning att överväga närmare i detta betänkande. En sådan fråga är om en allmän förstärkning av integritetsskyddet för enskilda bör införas personer i svensk rätt. Visserligen skulle ett slopande av kravet på brott som förutsättning för rätt till ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen delvis kunna få en sådan effekt. När vi i avsnitt 7.4 tar ställning till frågan ett om sådant krav skall behållas eller bör man emellertid enligt vår mening inte se den i ett så vidsträckt perspektiv. Det skulle nämligen spräcka ramen för vårt utredningsarbete i denna del och även föregripa de ställningstaganden som för närvarande görs inom regeringskansliet när det gäller frågan om en

förstärkning av integritetsskyddet i svensk rätt se 199192 LU25 19.

s. En annan fråga som ligger utanför vårt utredningsuppdrag är om man bör införa en allmän möjlighet till ersättning för ideell skada i samband med oriktig myndighetsutövning. En ersättningsmöjlighet detta slag kan av visserligen förefalla befogad även i en del fall då någon enskild tjänsteman inte har gjort sig skyldig till ett sådant straffbart beteende som för närvarande kan grunda rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Det ankommer emellertid på kommittén Ju 198903 för översyn av det allmännas skadeståndsansvar att ta ställning till frågan om denna ersättnings-

möjlighet se Dir. 198952 s. 1 och 7 jfr 198889LU3l s. 20.

En utgångspunkt för våra överväganden om ersättning för kränkning genom brott är att brottsoffrens ställning bör stärkas på olika sätt. Vi har sett vårt arbete i denna del som ett led i strävandena att förbättra villkoren för dem som utsätts för brott. Det gäller inte minst kvinnor och barn som blir

210 SOU 199284

offer för sexuella övergrepp eller våld av annat slag i hemmet. Generösa ersättningar kan bidra till att dessa brottsoffer ges en sådan möjlighet att förändra sin livssituation som kan vara nödvändig för att förhindra att de genom brottet får sin framtid helt förstörd. Här kan inskjutas att det inte bara handlar om ersättning för själva den kränkning som har tillfogats ett sådant brottsoffer. Minst lika viktigt är att de utsätts för brott får den terapeutiska hjälp som kan behövas för att som lindra de psykiska verkningarna av denna upplevelse. För kostnaden för sådan hjälp kan skadestånd utgå särskilt. Det återkommer vi till i specialmo-

tiveringen avsnitt 8.1. Det ligger emellertid utanför vårt uppdrag att gå

närmare in på vilka åtgärder av detta slag som kan vara motiverade för att stärka brottsoffrens ställning. En helt annan utgångspunkt för vårt arbete är att man inte bör sträva efter att ersätta alla slag kränkningar som kan uppkomma i samvaron mellan av människor. Det är oundvikligt att människorna i det dagliga umgänget råkar ut för olika förtretligheter och irritationsmoment; dessa måste man kunna tåla utan att få särskild ersättning för dem. Vi vill inte lägga fram förslag som skulle kunna uppmuntra till skadeståndsprocesser om bagateller. En rättsordning som ger ersättning även för bagatellartade fall skapar lätt en penningñxering, som kan leda till att ersättning begärs för i stort sett allt. Man närmar sig då även ett system där domstolarna i en accelererande utsträckning dömer ut allt högre skadestånd, så att de till slut när helt orealistiska nivåer. Våra samhällsresurser är begränsade och bör användas där de bäst behövs. Det är alltså nödvändigt att göra prioriteringar. Det innebär att ersättning som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen bör ges bara vid vissa slags brott som typiskt sett framstår som särskilt integritetskränkande och att endast allvarligare kränkningar bör ersättas i dessa fall. Det motsvarar vad som gäller i dag. För att ett brott skall anses ge upphov till ett sådant lidande som avses 1 kap. 3 § skadeståndslagen torde just krävas att brottsoffret har utsatts för en allvarligare kränkning jfr prop. 19878892 s. 7.

SOU 199284 211

Slutligen har vi haft som utgångspunkt att bör sträva efter att så långt man möjligt uppnå nordisk rättslikhet på förevarande område. Som förut nämnts har reglerna om ersättning för kränkning brott utvecklats delvis olika genom i de nordiska länderna. Likhetema år dock betydligt större än skillnaderna, vilket förklaras bl.a. att reglerna i alla länderna har historiska av samma bakgrund. Också när det gäller ersättningsnivån är överensstämmelsen mellan länderna överraskande stor, även om utvecklingen i Norge och Sverige på senare tid synes gå mot något högre nivåer än i Danmark och Finland; några uppgifter om förhållandena i Island har vi dessvärre inte haft tillgängliga. Självfallet bör man också beakta förhållandena i länder utanför Norden. Det är visserligen svårare att få något utvecklingen där. Vi har grepp om dock försökt kartlägga rättsläget i England, Italien, Tyskland och USA. Därvid har framkommit att de uppgifter ibland förekommer i som massmedia om skyhöga skadestånd i några dessa länder, framför allt USA, måste av bedömas med stor försiktighet; i den mån sådana skadeståndsbelopp har dömts ut rör det sig om undantagsfall inte berättigar till slutsatsen som att ersättningsnivån i allmänhet ligger på sådana höjder. I sammanhanget bör påpekas att något harmoniseringsarbete i fråga beom stämmande av skadestånd inte har påbörjats i EG. Det är i och för sig förvånande, eftersom man där har genomfört reformer på skadeståndsrättens område beträffande del andra frågor. Vi tänker särskilt på det EGen direktiv om samordning medlemsstaternas bestämmelser angående av produktansvar som antogs år 1985 och medfört att de flesta medlemsländer som numera har genomfört nationell lagstiftning i enlighet med direktivet; lagstiftning som bygger på direktivets bestämmelser har för övrigt införts också i flera andra länder, däribland Sverige. Värdet av gemensamma regler om produktansvar i de olika länderna minskar givetvis när de skadeståndsbelopp som döms ut enligt dessa regler kan variera kraftigt mellan länderna. Det gäller framför allt skadestånden vid personskada.

212 SOU 199284

torde ofrånkomligt inom EG förr eller senare sätter igång Det vara att man arbete för få till stånd regler också när det gäller ett att gemensamma bestämmande skadestånd. Men det kan förutsättas dröja så länge att vi av inte har möjlighet avvakta resultatet ett sådant arbete, om vi skall att av kunna fullgöra vårt utredningsuppdrag inom den tid som står oss till buds. har vi inte kunnat hämta någon ledning i EGs rättsskapande Hur som helst verksamhet när det gäller de förslag vi lägger fram i detta betänkande. som

7.2 Ersättningens syfte och funktion

Skadeståndets funktion har länge varit omdiskuterad i Sverige, liksom i många andra länder. Främst har diskussionen rört frågan i vilken utsträck-

ning skadeståndet har preventiv eller reparativ verkan se avsnitt 1.

För inte så länge sedan det utbredd uppfattning i vårt land att risken var en att drabbas skadestånd är ett effektivt medel att förmå medborgarna att av handla så att de inte tillfogar andra medborgare skador. Vid tillkomsten av skadeståndslagen ställde departementschefen sig emellertid skeptisk till tanken att skadestånd skulle ha någon särskild preventiv effekt, i varje fall

när det gäller personskador se 19725 80 jfr lagrådets uttalande

prop. s. 261. Också i den juridiska litteraturen från senare tid har en liknande s.

inställning kommit till uttryck se t.ex. Hellner, 1985, s. 35 och Roos,

1990, s. 45 ff. Vi avstår emellertid från att här gå denna fråga och nöjer oss med konstatera förhållandena när det gäller sådan ersättning som avses i att att 1 kap. 3 § skadeståndslagen är delvis annorlunda än vid andra typer av skadestånd. En betydelsefull skillnad är att denna ersättning förutsätter straffbart förfarande. Den avhållande effekt som straffhotet kan medföra torde i regel ha större betydelse än risken att drabbas av skadeståndsskyldighet. Dessutom har den kategori skadevållare som det här är fråga om sällan

SOU 199284 213

möjlighet att betala ett utdömt skadestånd. skadeståndet kan då inte gärna bli någon effektiv sanktion. Vid vissa brottstyper, där straffhotet inte är särskilt framträdande, kan skadestånd enligt l kap. 3 § skadeståndslagen emellertid tänkas ha en större betydelse som avhållande faktor. Exempel på sådana brott är ärekränkningsbrotten. Dessa skiljer sig i många hänseenden från andra brott som avses i den bestämmelsen. Ofta finns här en gärningsman med ekonomiska möjligheter att betala skadestånd. Detta gäller särskilt i de fall handlingen utgör ett tryckfrihetsbrott. En princip inom skadeståndsrätten är att den skadelidande skall ha full kompensation för sin skada. I förarbetena till 1975 års ändringar av skadeståndslagen framhålls att denna princip gäller även beträffande ideell skada

som uppkommer i samband med personskada se prop. 197512 s. lll.

Tanken är att den skadelidande genom ersättningen skall få tillfälle till rekreation eller annan förströelse som annars inte skulle vara möjlig och att de besvär skadan fört med sig därmed skall kunna neutraliseras. Det lidande som ersätts enligt l kap. 3 § skadeståndslagen avser känslor som den kränkande handlingen framkallat hos den skadelidande, såsom chock, rädsla, förnedring, skam eller liknande psykisk påfrestning som inte tar sig sådana medicinska uttryck att den är att anse som personskada. Att utsättas för en kränkande och respektlös handling kan också medföra en känsla av att brista i personligt värde och ha till följd att den skadelidande utestänger sig själv från den sociala gemenskapen. Redan ovissheten hos den skadelidande om hur personer i den närmaste omgivningen kommer att reagera när kränkningen blir känd kan innebära ett lidande. Ersättningen för en kränkning av det slag som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen bör enligt vår mening i första hand syfta till att lindra verkningarna av kränkningen och ge den skadelidande möjlighet att förändra sin livssituation. Det ligger visserligen i sakens natur att själva kränkningen inte kan suddas ut genom ersättning i pengar. Ersättningen kan emellertid göra det möjligt för den skadelidande att unna sig något som han eller hon annars

214 SOU 199284

inte skulle ha haft råd med, exempelvis en längre resa eller liknande, och därmed skingra tankarna kränkningen. Ersättningen för den kränkning som en respektlös handling i de flesta fall innebär för den skadelidande bör emellertid inte ses enbart från reparativ synpunkt. skadeståndet utgör otvivelaktigt också en kompensation för den oförrätt som den skadelidande har blivit utsatt för. Redan det förhållandet att den skadelidande tilldöms skadestånd utgör ett bevis inte bara för honom eller henne själv utan också för personer i omgivningen på att han eller hon har blivit förfördelad. ligger en form av upprättelse som kan bidra till att återställa den skadelidandes självrespekt och självkänsla. skadeståndet uppfattas säkert av många som det enda rättsliga medlet som i praktiken står den skadelidande till buds. Andra rättsliga möjligheter, såsom den åtalsrätt som kan tillkomma en målsägande, torde för flertalet vara av underordnad betydelse. För den skadelidande är det i allmänhet viktigare att få ett generöst skadestånd som kan ge honom eller henne upprättelse och bidra till att förändra vederbörandes livssituation. skadeståndet bör enligt vår mening ligga på en sådan nivå att detta önskemål kan tillgodoses.

7.3 Gränsdragningen i förhållande till ersättning

för personskada

Som nämnts i avsnitt 5.2 rådde det länge osäkerhet om förhållandet mellan de olika bestämmelserna om ersättning för ideell skada i 1 kap. 3 § och 5 kap. l § skadeståndslagen. Frågan gällde om ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 § skulle, i ett fall då personskada uppkommit, ingå i ersättningen för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter övrigt enligt 5 kap. 1 § eller om detta lidande skulle ersättas vid sidan av dessa ideella ersättningsposter. Osäkerheten beträffande denna frågan torde till viss del kunna till-

skrivas bestämmelsemas historiska bakgrund se avsnitt 5.1 och 5.2. Ge-

nom sin formulering har bestämmelsen i l kap. 3 § vidare kunnat ge in-

SOU 199284 215

trycket att det lidande som avses i bestämmelsen skall ersättas med tilllämpning av personskadebestämmelsen i 5 kap. 1 trots att detta knappast har varit avsikten jfr prop. 19725 s. 569 och Hellner, 1976, 271. s. Av skäl som redovisats i avsnitt 7.1 har bestämmelsen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen inte fått någon större praktisk betydelse förrän under tid. senare Det är därför knappast förvånande att osäkerheten om förhållandet mellan denna bestämmelse och 5 kap. l § skadeståndslagen skingrades först år 1990, då Högsta domstolen slog fast att det inte finns något hinder mot att

tillämpa bestämmelserna vid sidan av varandra i ett personskadefall se NJA

1990 s. 186. Rättsläget är alltså genom detta och även rättsfall se

senare NJA 1991 s. 83, 1991 s. 228, 1991 s. 766 och Högsta domstolens domar den 15 april 1992, nr DT 218, och den 2 juli 1992, DB 337 nr numera klarlagt. Den fråga som vi har att ta ställning till år emellertid om detta rättsläge kan anses tillfredsställande. Av avsnitt 7.2 framgår att bestämmelsen lidande i 1 kap. 3 § skadeom ståndslagen delvis har ett annat syfte än bestämmelsen ideell skada i om samband med personskada i 5 kap. 1 § skadeståndslagen, nämligen att ge den skadelidande upprättelse för den kränkning som tillfogats honom eller henne genom en brottslig handling. Med hänsyn till dessa skilda syften är det naturligt att ersättning kan ges enligt båda dessa bestämmelser i fall då en personskada har uppstått. För övrigt skulle de vara svårt att sedan nu ersättning för lidande som avses i 1 kap. 3 § har blivit en etablerad ersättningspost vid sidan av ersättning enligt 5 kap. 1 § ta bort denna särskilda —ersättningsmöjlighet i ett sådant fall. Vi därför ingen anledning att på ser denna punkt föreslå någon ändring i gällande rätt, sådan den har kommit till uttryck i Högsta domstolens praxis. Lagtexten bör dock förtydligas, så att det klart framgår att de båda ersättningama kan utgå vid sidan av varandra. Det lidande som ersätts enligt l kap. 3 § skadeståndslagen kallas ibland psykiskt lidande. Detta är inte någon lyckad terminologi, eftersom psykiskt lidande också kan utgöra personskada. Med personskada förstås nämligen enligt hävdvunnen uppfattning en skada som är av medicinskt påvis-

216 SOU 199284

bart slag, vare sig den är av fysisk eller av psykisk natur. Det är framför allt detta förhållande som gör att det ibland kan vara svårt att dra en gräns mellan sådan ersättning som avses i 1 kap. 3 § och ersättning enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Man kan fråga sig om det finns någon egentlig anledning att till varje pris skilja mellan dessa båda slag av ersättning för ideell skada. Det avgörande för den skadelidande är det totala belopp som tilldöms honom eller henne, medan det från denna synpunkt är mindre intressant vilken etikett sätts på varje delpost. Det finns emellertid flera skäl som talar för att som dessa ersättningar så långt möjligt redovisas särskilt, på samma sätt som är

brukligt inom skadeståndsrätten beträffande andra ersättningsposter se prop.

197512 s. 109 145 och 211. Ett skäl är att ersättningarna fastställs efter olika kriterier. Ersättning för sveda och värk samt lyte och relateras i skaderegleringen i regel till men den sjukskrivningstid respektive den medicinska invaliditetsgrad som en personskada har medfört. Också ersättning för olägenheter i övrigt brukar objektiviseras på visst sätt. En sådan objektivisering är emellertid inte på sätt möjlig när det gäller ersättning för lidande som avses i 1 kap. samma 3 § skadeståndslagen. Beträffande denna ersättning finns inga yttre omständigheter som kan tjäna till ledning för ersättningens bestämmande bortsett från beskaffenheten av den skadegörande handlingen, som emellertid bara delvis kan tjänstgöra mätare den kränkning vilken tillfogats den som av skadelidande. Här finns det inte heller anledning att göra den skillnad mellan akut sjukskrivningstid och bestående invaliditetstillstånd som skall iakttas vid bestämmandet av ersättning för sveda och värk respektive lyte och 197512 149. Ersättning i 1 kap. 3 § får

men se prop. s. som avses

därför fastställas mera skönsmässigt, låt vara att det i den praktiska tilllämpningen kan tillskapas vissa schabloner för detta slags ersättning. En tillämpning av dessa olika principer för att bestämma ersättning enligt 1 kap. 3 § och enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen medför uppenbarligen att ersättningama måste fastställas var för sig. En redovisning av beloppen i

SOU 199284 217

skilda poster underlättar också kontrollen av att de har fastställts på det sätt som förutsätts enligt gällande rätt. När det särskilt gäller sådan ersättning som avses i l kap. 3 § tillkommer att en separat redovisning av detta belopp givetvis är nödvändig för att en enhetlig praxis skall kunna utvecklas beträffande de schablonbelopp tillämpas i detta fall. Även processuella som skäl talar för att olika ersättningsposter redovisas särskilt, t.ex. för det fall att domen överklagas endast beträffande någon posterna. av I praktiken brukar Brottsskadenämnden och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd också regelmässigt redovisa ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen som en särskild post vid sidan av ersättning enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen. Detta förekommer däremot inte lika ofta i domstolarnas praxis, även om en uppdelning i dessa olika poster synes ha blivit vanligare på senare tid. I rättsfallet NJA 1991 s. 83 uttalade emellertid Högsta domstolen att det många gånger är av värde att det skadeståndsbelopp tillsom erkänns den skadelidande fördelas på de olika ersättningspostema, och domstolen har själv nyligen gjort detta i några avgöranden NJA 1991

se s.

766 och Högsta domstolens dom den 2 juli 1992, DB 337. nr I sammanhanget vill vi framhålla vikten av att den skadelidande preciserar sitt yrkande i dessa delar. Annars kan domstolen få bekymmer med denna fördelning. Ett exempel på detta erbjuder rättsfallet NJA 1991 228, där s. det belopp som yrkats i ett för allt enligt såväl l kap. 3 § 5 kap. l § som skadeståndslagen synes ha varit skäligt redan som ersättning enligt 1 kap. 3 Hur skall domstolen i ett sådant fall fördela det yrkade beloppet på sistnämnda ersättning och ersättning enligt 5 kap. l § I det nämnda rättsfallet uttalade Högsta domstolen att anledning saknades att göra en uppdelning av ersättningen på de olika posterna och bestämde skadeståndet till ett samlat belopp, som uppgick till vad som hade yrkats. Som tidigare nämnts är det särskilt svårt att dra gräns mellan å en ena sidan sådant psykiskt lidande som är medicinskt påvisbart och alltså utgör personskada och å andra sidan lidande det slag i 1 kap. 3 § av som avses skadeståndslagen. En medicinskt påvisbar effekt kan visa sig i att den

218 sou 199284

skadelidande blir sjukskriven för längre eller kortare tid med anledning av olika psykiska besvär till följd skadan. Detta är dock ingen ovillkorlig av förutsättning, utan de medicinska besvären kan styrkas också på annat sätt 1990 186 och 1991 766. Den har utsatts för våld-

se bl.a. NJA s. s. som

täkt brukar erfarenhetsmässigt sjukskriven endast en kortare tid eller vara inte alls Svendenius i SvJT 1988 65, och beträffande barn har

se s. som

utsatts för incest blir det över huvud taget sällan aktuellt med någon läkarbehandling i anslutning till detta övergrepp som i regel upptäcks först efter lång tid. Likväl står det i de flesta fall klart att den skadelidande det sexuella övergreppet måste ha tillfogats vissa medicinska besvär genom i form t.ex. depression, oro, ångest, sömnbesvär, sexuella störningar av I Brottsskadenämndens praxis lämnas i dessa fall regelmässigt ett m.m. schablonbelopp för sveda och värk vid sidan av ersättning för den kränkning den skadelidande utsatts för brottet. En liknande praxis tillsom genom Ansvarsförsäkringens personskadenämnd. Även många domstolar lämpas av synes ha anslutit sig till denna praxis. Vi delar uppfattningen att den utsätts för ett sexuellt övergrepp i regel som måste få allvarliga psykiska besvär genom denna händelse. Det är därför enligt vår mening befogat att ett sådant brottsoffer tillerkänns ersättning för

sveda och värk i förekommande fall också för lyte och men med anledning

dessa psykiska besvär, även om de av olika skäl inte leder till sjukskrivav ning eller behandling läkare eller motsvarande. Det torde vara ofrånkomav ligt att denna ersättning i brist närmare hållpunkter fastställs —- tämligen schablonartat. Vi vill dock framhålla att man även i dessa fall bör så långt det går differentiera ersättningen med hänsyn till vad som framkommit dessa besvär i det enskilda fallet. En utgångspunkt för ersättom ningens storlek är de tabeller för närvarande används som mätare av som ersättningen för sveda och värk respektive lyte och men; vi återkommer i nästa etapp vårt utredningsarbete till frågan om dessa tabeller kan anses av tillfredsställande kompensation för ideella skadeföljder av detta slag. ge en

SOU 199284 219

För att psykiska besvär till följd andra handlingar än sexuella övergrepp av skall kunna ersättas som personskada bör däremot i princip krävas att de har lett till sjukskrivning eller läkarbehandling. Här finns inte anledning samma som vid sexuella övergrepp att anta att handlingen regelmässigt medför psykiska besvär av medicinsk natur. Det lidande som ersätts enligt l kap. 3 § skadeståndslagen är annat slag av än det som nu har beskrivits. Av avsnitt 7.2 framgår att denna ersättning tar sikte på själva kränkningen av den skadelidandes människovärde och bl.a. tjänar som ett medel att honom eller henne upprättelse. Ersättningen kan ge vidare ses som kompensation för allmänna känslor rädsla, och obeav oro hag som inte är av det slaget att de föranleder sjukskrivning eller liknande och på den grunden kan gottgöras som personskada. Vi återkommer i avsnitt 7.6 till de närmare principer bör tillämpas som när sådan ersättning som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen bestäms. Redan här bör dock framhållas att man därvid i regel inte behöver undersöka hur de aktuella besvären har yttrat sig i det enskilda fallet. I stället bör man utgå från de besvär av detta slag som den skadevållande handlingen i allmänhet kan antas medföra. Ersättningen bör alltså schabloniseras i betydande utsträckning, så som också har gjorts i den praktiska tillämpningen. Sammanfattningsvis kan vi i allt väsentligt ansluta till den praxis oss som har utbildats beträffande gränsdragningen mellan sådan ersättning som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen och ersättning för ideell skada i samband med personskada enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen. För markera att att det rör sig om lidande av olika slag bör emellertid i lagen att ersättning man ange för sådant lidande i 1 kap. 3 § skadeståndslagen i enlighet med som avses vad som föreskrivs i dansk och norsk rätt tar sikte på den kränkning som den skadelidande har utsatts för skadevållarens handlande. genom

220 SOU 199284

7.4 Brott förutsättning för rätt till ersättning

som

Rätten till ersättning för lidande i l kap. 3 § skadeståndslagen som avses förutsätter liksom när det gäller ersättning för förmögenhetsskada ren enligt 2 kap. 4 § skadeståndslagen att skadan har vållats genom en brotts- lig handling. Ersättningsrätten är alltså i dessa fall beroende av att det kan konstateras att skadevållaren har begått ett brott. Det krävs dock inte att denne också har blivit fälld till för brottet. Det saknar vidare beansvar tydelse i sammanhanget att skadevållaren till äventyrs inte kan dömas till straffrättslig påföljd grund sin ungdom eller sinnesbeskaffenhet eller av

därför brottet är preskriberat se 19725 567, 574 och 631 t.

att prop. s. Att rätten till ersättning för lidande och ren förmögenhetsskada har begränsats till fall då skadevållaren begått en brottslig handling torde närmast förklaras historiska skäl. Genom denna begränsning skiljer sig emellertid av den svenska skadeståndsrätten från vad gäller i många andra länder. som Det är därför naturligt att denna anknytning till brott har diskuterats vid olika tillfällen. Beträffande ersättning för förmögenhetsskada i utomobligatoriska förren hållanden är det visserligen inte uteslutet att, närmast med en analogisk tillämpning 2 kap. 4 § skadeståndslagen, ålägga skadeståndsansvar även av

i vissa fall när det inte föreligger något brott se 19725 s. 568, 628

prop. och 632. I domstolspraxis har dock varit återhållsam med att utsträcka man till sådana fall bl.a. Bengtsson m.fl., 1985, 109.

skadeståndsansvaret se s.

Det rådande rättsläget har kritiserats från några håll se Bemitz, 1984, s.

119 ff, Dufwa, 1987, 203 samt Kleineman, 1987, särskilt s. 571 s. och i JT 1989-90 650 ff. Kritiken går ut på att kravet brott ett s. godtyckligt sätt begränsar möjligheterna till ersättning i del ersättningsen värda fall. Vidare framhålls att detta krav leder till subtila gränsdragningar mellan dels sakskada och förmögenhetsskada, dels kontraktsförhållanden ren och utomobligatoriska förhållanden; vid sakskada och i kontraktsförhållanden kan skadestånd utgå oberoende av om skadan har vållats genom

SOU 199284 221

brott eller ej. Det har därför förordats att bestämmelsen i 2 kap. 4 § skadeståndslagen ändras, så att möjligheterna till ersättning för ren förmögenhetsskada vidgas, eller i vart fall att domstolarna överger sin försiktighet att döma ut sådan ersättning i fall då brott inte föreligger. När det gäller ersättning för lidande som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen anses domstolarna över huvud taget inte ha någon möjlighet att tillämpa bestämmelsen analogt i fall då skadan inte har vållats ett sådant brott genom som anges i bestämmelsen jfr prop. 19725 s. 571. Också här har detta

krav på brott utsatts för viss kritik se bl.a. Agell vid Nordiska juristmötet

1990. Särskilt gäller detta vid intrång i olika personlighetsrättsliga intressen

se t.ex. Strömholm i NJM 1978 bil. 7 s. 22 och Levin, 1986, 68 och

s. 104. Vid tillkomsten av lagen 1978800 om namn och bild i reklam ifrågasattes också anknytningen till vållande brott del genom av en re-

missinstanser se avsnitt 4.3.3. Att upphäva kravet på brottslig

gärning som grund för ersättning för ideell skada ansågs dock inte böra ske i ett så begränsat sammanhang som det då rörde sig om; frågan om det motiverade i att som princip ha en sådan anknytning till brott borde i stället prövas i ett

annat och vidare sammanhang se prop. 1978792 s. 26, 28 f och 49 jfr

SOU 197047 s. 59, 197485 s. 62, 197648 44 och 19808 89 f. s. s. Som argument för att ta bort kopplingen till brott beträffande ersättning för lidande som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen har ibland åberopats att den skadelidande då skulle få en friare ställning i processen jfr Vinding Kruse, 1976, s. 405 och i SvJT 1987 s. 404. Vad ligger i detta är inte som helt klart. Möjligen bygger argumentet på uppfattningen att den skadelidande har ett strängare beviskrav, om han eller hon tvingas visa att skadevållaren har gjort sig skyldig till en brottslig handling än om det är tillräckligt att denne överbevisas om en skadeståndsgrundande handling oavsett huruvida denna handling också utgör ett brott eller jfr Kleineman, 1987, s. 203. Oavsett huruvida denna uppfattning har fog för sig eller torde saken emellertid i praktiken sällan ställas på sin spets. Någon anledning att med

222 sou 199284

hänsyn till gällande beviskrav upphäva anknytningen till brott föreligger därför inte. Till förmån för att slopa anknytningen till brott skulle emellertid kunna tala att den skadelidande för att få skadestånd då inte behövde styrka alla brottsrekvisit. Framför allt skulle det räcka att han eller hon visade att skadevållaren förfarit oaktsamt, även om själva brottet förutsätter en uppsåtlig handling. När det gäller skador som tillfogats någon med fysiska medel vad i dansk och norsk rätt med en för oss något säregen termisom nologi kallas integritetskränkning, se t.ex. Vinding Kruse, 1989, s. 85 f torde denna fördel för den skadelidande dock vara skenbar. I dessa fall är nämligen alla oaktsamma beteenden straffbara, i varje fall såsom vållande

till kroppsskada eller sjukdom se 3 kap. 8 § brottsbalken. Ett undantag

gäller visserligen när skadan är ringa, men då kan någon kränkning knappast ha uppkommit genom handlingen.

Här kan inskjutas att det i dessa fall knappast innebär någon nackdel för den skadelidande att han eller hon för att få rätt till skadestånd måste styrka att skadevållaren har förfarit oaktsamt i straffrättslig och inte bara i skadeståndsrättslig mening. Visserligen torde den s.k. culpatröskeln vara högre i straffrätten än i skadeståndsrätten, dvs. gärningsmannen måste ha varit något mer oaktsam för att kunna straffas än för att kunna åläggas skade-

ståndsskyldighet se NJA 1991 s. 163 samt justitierådet Conradis skiljaktiga

mening i rättsfallet NJA 1966 s. 70 och justitierådet Vängbys skiljaktiga mening till Högsta domstolens dom den 2 juni 1992, nr DB 280; jfr Hellner, 1985, 54 och Conradi i SvJT 1989 s. 230 samt av dem åberos. pad litteratur. I praktiken torde det dock höra till sällsyntheten att den straffrättsliga och den skadeståndsrättsliga bedömningen på detta sätt skiljer sig jfr Hellner, 1985 s. 55. Och eftersom det i ett sådant undantagsfall , rör sig mycket liten grad av oaktsamhet, torde handlingen knappast om en kunna ge upphov till någon ersättningsbar kränkning.

Skador tillfogas någon på annat sätt än genom fysiska medel vad som

som i dansk och norsk rätt kallas icke-integritetskränkning, t.ex. kränkning av

någons ära eller privatlivets fred kan emellertid vållas genom ett upp-

av såtligt eller oaktsamt beteende som inte är straffbart. Här skulle en ersättningsmöjlighet som inte förutsätter brottslig handling kunna större

SOU 199284 223

betydelse. Då man i Danmark år 1972 tog bort den koppling mellan skadestånd och brott som dessförinnan funnits även där när det gäller frids- och privatlivskränkningar och i stället införde ett krav på kränkningen skall att

ha varit rättsstridig se avsnitt 5.7. 1 det just för att öka möjligheterna

var

till ersättning i sådana fall se Vinding Kruse, 1976, 404 ft. Och i Norge

s. gäller sedan år 1958 möjlighet till ersättning för ideell skada oppreisen ning vid ärekränkning och kränkning privatlivets fred det beav utan att höver föreligga ett brott; det är tillräckligt att kränkningen har orsakats

genom ett oaktsamt beteende se avsnitt 5.7.1.

Vad frågan egentligen rör är alltså att upphäva kravet på om man genom att den ersättningsgrundande handlingen skall straffbar bör öka skyddet vara för vad som i vårt land kallas den personliga integriteten. Om man anser det, uppkommer i sin tur frågan vilket allmänt kriterium då i stället bör som gälla som grund för rätten till ersättning. Det kriterium används i dansk som rätt, nämligen att handlingen är rättsstridig, är inte invändningsfritt. Att en handling är rättsstridig framgår att den är förenad med sanktion, i av en regel straff eller skadestånd. Men om skadestånd utgår först om handlingen kan anses rättsstridig utan att straffbar, uppkommer cirkel det vara en som inte är lätt att ta sig jfr Karlgren, 1972, 70, Kleineman, 1987, 110 ur s. s. ff och Nilsson i NJM 1990 127. s. I själva verket torde kravet i dansk rätt på kränkningen skall att vara rättsstridig inte innebära annat än att den skall ha tillfogats oaktgenom en

samhet av viss grovhet se Vinding Kruse, 1989, 444. Det är alltså i

s. princip samma krav gäller i norsk rätt. Det löser emellertid inte som problemet vilka kränkningar som skall anses otillåtna när de tillfogas ett genom uppsåtligt eller oaktsamt beteende. En hänvisning till straffrättens bestämmelser medför att man kan falla tillbaka på konkret formulerad en handlingsnorm. Saknas en sådan i lagen, får i stället domstolarna fornorm mulera den. Lagstiftaren har då fört över sin rättsskapande uppgift till domstolarna. Det skulle för all del inte någon nyhet för svensk skadevara ståndsrätt. Man bör emellertid enligt vår mening undvika göra det beatt

224 SOU 199284

träffande så känslig och politiskt uppmärksammad fråga som skyddet för en

den personliga integriteten, särskilt när det gäller förhållandet till tryck-

friheten jfr avsnitt 6.2.

Ett belysande exempel är de förslag i betänkandet SOU 19808 Privatlivets fred integritetskommittén på sin tid lade fram för att ge skydd mot som publicering och spridning integritetskränkande material. Kommittén av kunde inte i frågan vilka åtgärder påkallades för att förstärka enas om som skyddet på privatlivets område, utan ledamöterna föreslog olika åtgärder. Enligt ett dessa förslag skulle särskild straffbestämmelse ställas upp, av en vilken i sin kunde grunda rätt till ersättning för ideell skada. Enligt ett tur förslagen skulle enbart möjlighet till sådan ersättning införas. annat av en

förslagen genomfördes dock se avsnitt 6.2. Om det krav som

Inget av gäller för närvarande på kränkning har tillfogats genom brott tas bort, att en skulle domstolarna utan att lagstiftaren själv kunnat bestämma sig få - ställning till sådan handling skall anses rättsstridig och utlösa ta om en skadestånd eller ej.

Det har någon gång framhållits att det skulle vara främmande för svensk

rättstradition upphäva kravet på brottslig gärning som grund för eratt

sättning för ideell skada SOU 197047 59 och 197648 44; jfr

se s. s. prop.

1978792 49 t. Den uppfattningen kan vi i och för sig inte dela. Det s.

finns, förutom hela personskadeområdet, många exempel på att sådan ersätt-

ning har föreskrivits något krav därvid uppställts på att den utan att

skadeståndsgrundande handlingen skall utgöra ett brott se avsnitt 4.2.2,

4.3.1-4.3.4, 4.3.7 och 4.4. I dessa fall har man emellertid övervägt denna

ersättning särskilt för varje område för sig. Det är alltså inte så vilket ibland har påståtts Saxén, 1975, 86 Vinding Kruse, 1976, 405

se s. samt s.

och i SvJT 1987 405 att man för att tillgodose ett önskemål om att ge s. —-

ersättning för ideell skada för visst kränkande beteende samtidigt måste ett

kriminalisera detta beteende, när den allmänna skadeståndsrätten innehåller

krav på handlingen är brottslig för att sådan ersättning skall utgå jfr ett att

prop. 1978792 s. 28.

Om vill olika kränkningar den personliga integriteten skall man att av

för ideell skada även i fall då denna kränkning inte ankunna ge ersättning

SOU 199284 225

setts böra straffbeläggas, bör man alltså ta ställning till vilka dessa kränk-

ningar Som nämnts i avsnitt 7.1 är vi inte beredda att göra ett sådant

ställningstagande. Den frågan har tidigare övervägts vid ett flertal tillfällen

se avsnitt 6.2, och riksdagen har nyligen förutsatt att regeringen tar de

initiativ kan behövas integritetsskyddsområdet l99l92LU25

som se

s. 19. Som vi har sagt i avsnitt 7.1 har vi i stället ambitionen att lägga

fram förslag som kan stärka brottsoffrens ställning.

Det är för övrigt svårt att i dansk och norsk rätt finna exempel på fall där ersättning för kränkning den personliga integriteten har getts när sådan av ersättning inte hade varit möjlig också i Sverige enligt den nuvarande be-

stämmelsen i 1 kap. 3 § skadeståndslagen.

Det enda exempel som vi har kunnat hitta gäller fall då medicinsk en opera-

tion utförts utan patientens samtycke se Eyben, 1984, 110. I

von s. Sverige avgjorde Högsta domstolen ett sådant fall år 1990, varvid patientens yrkande om ersättning för personskada lämnades utan bifall eftersom det medicinska ingreppet med hänsyn till omständigheterna i det fallet inte varit

oförsvarligt se NJA 1990 s. 442. Detta rättsfall har utsatts för viss kritik

se Agell i JT 1990-91 s. 443 ff och 1991-92 s. 382 f samt Rynning i JT

1990-91 s. 643 och Läkartidningen 1992 363 med hänvisningar till övs. rig litteratur. I grunden kritiken skjuta sig på det förhållandet synes att en möjlighet saknas till ersättning för kränkningen patientens självbeav stämmanderätt i fall då operationen har utförts utan dennes samtycke. Vi kan i och för sig hålla med om att detta kan förefalla vara en brist i vår lagstiftning. Hellre än att detta skäl slopa det allmänna kravet att av en handling skall vara straffbar för att grunda rätt till ersättning för denna kränkning bör man emellertid enligt vår mening införa särskild rätt till en ersättning för en sådan kränkning, ersättningsmöjlighet önskom en anses värd i det speciella fall avgjordes Högsta domstolen. Det kan som av tilläggas att en operation utan samtycke i princip torde straffbar vara som misshandel om den inte är försvarlig grund, och ersättning kan då annan utgå enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen för den kränkning patienten har som utsatts för genom operationen. Från vårdsektom finns andra exempel på att olika behandlingsåtgärder t.ex. bältesläggning, depåmedicinering, placering på låst avdelning i vissa fall har genomförts utan behövligt samtycke av den enskilde. Också sådana åtgärder torde emellertid i regel kunna grunda rätt till ersättning enligt l

kap. 3 § skadeståndslagen såsom brott mot den personliga friheten eller

straffbara angrepp på den enskildes frid.

226 sou 199284

Ett fall där ett upphävande av anknytningen till brott i l kap. 3 § skadeståndslagen skulle kunna fä betydelse är då enskilda medborgare utsätts för myndighetsåtgärder åtminstone i efterhand visar sig vara felaktiga i som någon mening. Det finns många fall där sådan åtgärd inte utgör något en brott, enskild tjänsteman därvid har gjort sig skyldig till och även om en straffbart tjänstefel är det bara undantagsvis som det grundar rätt till

ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen se avsnitt 5.3.5. Den med-

borgare utsätts för en felaktig myndighetsutövning kan givetvis bli som kränkt även förhållandena inte är sådana att ersättning kan utgå enligt om

den bestämmelsen se beträffande ett sådant fall RH 1992 13. Kommittén

Ju 198903 översyn det allmännas skadeståndsansvar har emellertid om av till uppgift att överväga bör införa en allmän möjlighet till erom man

sättning för ideell skada i samband med myndighetsutövning se avsnitt

5.3.5. Som nämnts i avsnitt 7.1 behandlar vi därför inte denna fråga. Sammanfattningsvis anser vi att skälen för att överge den nuvarande kopplingen mellan brott och sådan ersättning avses i l kap. 3 § skadeståndssom lagen inte är särskilt starka. Mot att göra det i detta sammanhang talar också ett skäl av mera rättsteknisk natur. På samma sätt som ett visst beteende kan medföra kränkning för den som utsatts för detta beteende kan det ge uppen hov till förmögenhetsskada för denne; det gäller särskilt vid angrepp en ren på någons anseende och ära. Skulle ta bort kravet brott när det man gäller ersättning för kränkningen, borde man rimligtvis göra det också beträffande ersättning för förmögenhetsskada; annars uppkommer ett halren tande rättsläge kan vara svärt att förstå särskilt för den tillfogas

som som

båda dessa former av skada samtidigt. En reform av detta slag kan kanske befogad när det gäller förmögenhetsskada. Det ligger emellertid vara ren utanför vårt uppdrag att behandla andra frågor än sådana som rör ersättning för ideell skada. Vi har därför kommit till slutsatsen att man i varje fall inte i detta sammanhang bör upphäva det krav brott som för närvarande gäller för rätten till sådan ersättning som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen.

SOU 1992 84 227

Erséittningsgrundande brott

De flesta brott som riktar sig mot enskilda upprör sinnena hos dem som drabbas. Brotten ger upphov till känslor av skilda slag, såsom ilska, harm, förtrytelse, indignation, förbittring, grämelse, ledsnad, Som vi har sorg etc. varit inne på i avsnitt 7.1 är det emellertid inte lämpligt med skadeett ståndsrättsligt system ersättning för alla känsloyttringar detta som ger av slag. I stället får man begränsa ersättningsmöjlighetema till de mest angelägna fallen. Utmärkande för de brott som grundar rätt till sådan ersättning som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen är att de kränker den skadelidandes personliga integritet, alltså dennes privatliv och människovärde. Som nämnts i avsnitt 7.2 föreligger här ett särskilt behov ersättning kan den skadeliav som ge dande upprättelse för kränkningen och möjlighet att förändra sin livsen situation. Enligt vår mening bör ersättningen även i fortsättningen inriktas på dessa fall. Det motsvarar också vad gäller i de andra nordiska länsom derna. För att nå större nordisk rättslikhet bör emellertid de ersättningsgrundande brotten i stället för den uppräkning för närvarande finns - som i l kap. 3 § skadeståndslagen beskrivas brott mot fri- - som annans person, het, frid eller ära. Någon saklig skillnad innebär inte sådan ändring, en som enbart är av lagteknisk natur. Vi vill alltså inte förorda att en möjlighet införs till ersättning för t.ex. den kränkning som ett brottsligt angrepp på den skadelidandes egendom kan innebära. Förmögenhetsbrott bör lika litet hittills grunda rätt till som ersättning av ideell natur, såvida inte brottet samtidigt innefattar sådant ett brott som utgör en kränkning den personliga integriteten. Exempel på av förmögenhetsbrott som detta sätt kan integritetskränkande och på anses den grunden berättiga till ersättning för lidande som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen är rån, s.k. väskryckning och utpressning avsnitt

se

5.3.3.

228 SOU 199284

I fråga bostadsinbrott är rättsläget för närvarande osäkert. Ett sådant om brott utgör kvalificerad form av hemfridsbrott, vilket brott grundar rätt en till ersättning för lidande avses i l kap. 3 § skadeståndslagen. Brottssom skadenämnden har för sin del inte ansett sig ha stöd i rättspraxis för att ge sådan ersättning vid inbrottsstöld i andra fall än när den skadelidande har varit hemma och konfronterats med tjuven eller fruktan för denne hållit av sig gömd avsnitt 5.3.2. I tingsrättspraxis har ersättning för lidande dock

se

även när ingen hemma då inbrottsstölden förövades se bil. l rf.

getts var 21 och 23. Något prejudikat från Högsta domstolen i frågan finns inte. Att den befinner sig i sin bostad medan inbrottsstöld begås kan som en uppleva obehagligt och skrämmande är helt klart. Den detta som mycket kränkning hemfriden och den personliga integriteten som sker i ett sådant av fall bör, Brottsskadenämnden funnit, otvivelaktigt kunna berättiga till som ersättning för lidande som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen. varit närvarande vid själva inbrottstillfállet kan tillfogas Den som inte har kränkning delvis annat slag när han eller hon kommer hem och uppen av täcker att inbrottsstöld har ägt i bostaden. Den skadelidande kan en rum känna starkt obehag och stor olust över att främmande personer har sökt igenom bostaden och rotat bland personliga tillhörigheter. Det är vidare väl känt att den finner sin bostad skövlad efter ett inbrott kan drabbas av som chock och bestörtning med anledning det inträffade. Enligt vär mening av måste den skadelidande även i ett sådant fall anses ha utsatts för en kränkning den personliga integriteten. Att inbrottsstöld ofta uppfattas som av en allvarlig kränkning den bestulnes integritet har också framhållits när en av rekvisitet intrång i bostad år 1988 fördes in i 8 kap. 4 § brottsbalken som

kvalifikationsgrund för grov stöld se avsnitt 5.3.3.

en En obegränsad möjlighet till ersättning för den integritetskränkning som inbrottsstöld alltså utgör kan emellertid få samhällsekonomiska konseen kvenser inte är rimliga. Varje är polisanmäls ca 20 000 inbrott i villor som och lägenheter samt ca 10 000 inbrott i fritidshus. Antalet personer som drabbas är ändå större, eftersom flera ofta bor i varje bostad. Kostnaden för

SOU 199284 229

att ersätta kränkningar genom dessa brott kommer i praktiken att i sin helhet belasta Brottsskadenämndens anslag. Skadevållaren saknar nämligen i regel förmåga att betala skadestånd, och det överfallsskydd ingår i hem- och som villahemförsäkringarna ger inte ersättning för andra kränkningar än sådana som uppkommer vid rena överfall.

Vi har visserligen diskuterat med försäkringsbolagen om inte det moment i hem- och villahemförsäkringen ersättning för sakskador till följd som ger av stöld skulle kunna byggas ut med en möjlighet till ersättning ex gratia för den integritetskränkning som en inbrottsstöld medför. Vid dessa överläggningar har emellertid framkommit att försäkringsbolagen inte har några planer på en sådan utvidgning försäkringens stöldmoment, eftersom det av skulle leda till inte bara högre skadekostnader utan också avsevärt höjda administrationskostnader. Enligt försäkringsbolagen skulle de premiehöjningar som därmed blev oundvikliga inte uppvägas den fördel av som en ex gratia-ersättning av detta slag kunde innebära för försäkringstagama.

Om den integritetskränkning som varje bostadsinbrott medför skulle värderas till 3 000 kr vilket är det lägsta belopp Brottsskadenämnden - som

betalar ut för en kränkning som anses ersättningsvärd se avsnitt 5.5.3

betyder det att ersättningarna för dessa integritetskränkningar skulle

sammanlagt uppgå till minst 90 milj. kr om året. I jämförelse med det belopp som Brottsskadenämnden för närvarande betalar ut i ersättning för kränkningar genom sexualbrott något mindre än l0 milj. kr varje år - kan det inte sägas utgöra en rimlig fördelning samhällets av resurser. Frågan är därför om någon begränsning i rätten att få ersättning för kränkning genom inbrottsstöld bör införas samhällsekonomiska skäl. av En sådan jämförelse är emellertid inte helt rättvisande. Man kan nämligen inte utgå från att varje polisanmälan inbrottsstöld också skulle förav en anleda en begäran om ersättning för den integritetskränkning brottet har som medfört. Som exempel kan nämnas att Brottsskadenämnden sällan får anspråk på ersättning för kränkning ofredande, trots att ett betydande genom antal brott av detta slag brukar anmälas till polisen; under år 1991 rörde det sig om ca 13 000 fall. Detta beror sannolikt att de utsatts för detta som

230 SOU 199284

brott inte därigenom har blivit kränkta i sådan grad att de ens själva ansett att de bör ha någon ersättning för sin kränkning. Det finns anledning att tro att förhållandet åtminstone delvis är detsamma när det gäller bostadsinbrott. Av skadestatistik som försäkringsbolaget en Skandia har tillhandahållit framgår det att det alldeles övervägande antalet inbrottsstölder nästan 80 procent har avsett belopp under 10 000 kr och att högre belopp än 50 000 kr har betalats ut i endast 1 procent av samtliga fall. Visserligen står den kränkning inbrottsstöld medför inte i någon som en given relation till den utbetalda ersättningen. Men det är sannolikt att en skövling eller omfattande förstörelse av bostaden föreligger bara i de fall då höga belopp utbetalas med anledning inbrottsstölden. Erfarenhetsmässigt av är det också bara ett fåtal inbrottsstölder medför att bostaden vandasom liseras eller totalförstörs. Som vi har nämnt avsnitt 7.1 bör sådan ersättning som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen utges endast vid allvarligare kränkningar; andra kränkningar bör tåla utan att kunna få särskild ersättning för dem. Enligt vår man mening kan ett bostadsinbrott upphov till en sådan allvarligare anses ge kränkning bara när bostaden i samband därmed har skövlats eller utsatts för omfattande förstörelse eller när inbrottet haft andra särskilt skändliga en inslag liknande beskaffenhet. Dessa fall torde vara så få att en möjlighet av till ersättning för den kränkning brottet innebär inte behöver få några som samhällsekonomiskt olyckliga konsekvenser; å andra sidan är denna kränkning sådant slag att den bör medföra en generös ersättning. Någon utav trycklig begränsning i möjligheterna till ersättning för kränkning genom inbrottsstöld är därför inte nödvändig. En typ förmögenhetsbrott ibland har ansetts utgöra en inteannan av som gritetskränkning, t.o.m. mycket allvarligt slag, är sådana former av av

bedrägeri populärt kallas sol-och-vår se avsnitt 5.3.3. Denna inte-

som gritetskränkning är emellertid inte följd bedrägeribrottet som sådant en av att gärningsmannen har utnyttjat den skadelidandes känslor som meutan av del för att nå sitt syfte, nämligen att vilseleda denne i ekonomiskt hän-

SOU 199284 231

seende. Att lura någon är inte i sig straffbart, inte detta sker under ens om kränkande former. Det brottsliga består i stället i att den skadelidande har förletts att göra en förmögenhetsrättslig disposition är till skada för som honom eller henne själv. Häri skiljer sig inte brottet sol-och-vår från andra bedrägeribrott. Enligt vår mening finns det inte anledning införa att en möjlighet till ersättning för den kränkning sådant vilseledande som ett innebär. Detsamma gäller brott som innebär missbruk av någons förtroende såsom förskingringsbrott, även om också detta kan upplevas kränkande som av den vilkens förtroende har missbrukats. Inte heller förfalskningsbrott - som inte i första hand är straffbelagda för att skydda enskilda kan personer anses ge upphov till en sådan integritetskränkning att ersättning bör för ges lidande som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen, även den vilkens om t.ex. namn har förfalskats säkerligen många gånger kan uppleva detta obesom hagligt. Ett brott som kan förefalla innebära en integritetskränkning är egenmäktighet med barn. Detta brott avser emellertid obehöriga ingrepp i eller missbruk av vårdnaden om eller vården barn. Den kränkning vårdnadsav av rätten som vårdnadshavaren utsätts för ett sådant brott har i domgenom stolspraxis inte ansetts berättiga till ersättning för lidande i l kap. som avses

3 § skadeståndslagen se bil. 1 rf. 86. Vi delar uppfattningen denna

att kränkning inte kan anses utgöra sådan kränkning vårdnadshavarens en av personliga integritet att ersättning bör för lidande detta slag. ges av Brottet egenmäktighet med barn omfattar inte sådana handlingar mot barnet självt som innebär att barnet berövas friheten eller i övrigt försätts i tvångstillstånd eller nödläge. För sådana gärningar blir stället bestämmelserna om frihetsbrott tillämpliga, och barnet kan i detta fall ha rätt till ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen för den kränkning frihetssom brottet innebär. Däremot kan barnet inte få sådan ersättning gärningen om bedöms enbart som egenmäktighet med barn. Detta brott inte beanses

232 sou 199284

gånget mot barnet och kan därför inte utgöra någon kränkning av dess per-

sonliga integritet.

När straffskalan år 1983 skärptes för grova fall av egenmäktighet med barn gjordes vissa uttalanden under lagstiftningsarbetet som innebär att risken för barnet lida skada det obehöriga ingreppet i vårdnadsrätten skulle att av beaktas även vid tillämpningen bestämmelserna om egenmäktighet med av barn avsnitt 5.3.2. Härigenom har spänning uppstått mellan dessa

se en

bestämmelser och bestämmelserna om frihetsbrott. Vi förutsätter att detta förhållande uppmärksammas vid den förnyade översyn av straffskalan för fall egenmäktighet med barn som för närvarande pågår inom regegrova av ringskansliet. Vi vill för egen del framhålla att det allmänt sett torde vara lämpligast de fall där ett ingrepp i någons vårdnadsrätt framstår som att med hänsyn till risken för barnet att lida skada betraktas inte som ett grovt fall egenmäktighet med barn utan ett frihetsbrott. Med en sågrovt av som dan lösning kan barnet få ersättning för den kränkning av dess personliga integritet ett sådant brott kan medföra. som

Ersättning för lidande i l kap. 3 § skadeståndslagen kan inte avse som avses Det betyder att brottet hets mot folkgrupp inte kan en grupp personer. grunda rätt till ersättning enligt den bestämmelsen. Det har ibland gjorts

gällande det kan visa sig nödvändigt att införa sådan ersättningsatt en möjlighet även vid detta brott, Sverige skall uppfylla sina förpliktelser om enligt 1965 års FN-konvention avskaffande av alla former av rasdisom kriminering avsnitt 5.3.5. Det rör sig emellertid då helt annan

se om en

typ ersättning än den som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen. Den erav kan komma i fråga vid brottet hets mot folkgrupp måste nämsättning som

ligen bli kollektiv natur. Det medför utöver frågan om rätten att föra av sådan ersättning särskilda problem beträffande sättet att betalan om -

stämma och fördela ersättningen. Enligt vår uppfattning är det lämpligast att

dessa problem behandlas grupptalanutredningen Ju 199104, som enligt av sina direktiv är oförhindrad att ta upp sådana frågor. Vi går därför inte

närmare in på dem i detta sammanhang.

Sammanfattningsvis finner vi inte anledning att föreslå andra ändringar när

det gäller de brott för närvarande grundar rätt till ersättning enligt l som

SOU 199284 233

kap. 3 § skadeståndslagen än att dessa beskrivs som brott mot annans person, frihet, frid eller

7.6 Ersättningsprinciper

7.6. 1 Allmänt

En överordnad princip för bestämmandet av sådan ersättning som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen är att ersättningen skall utgöra kompensation för det lidande som en kränkning har medfört för den enskilde. Att objektivt mäta detta lidande är dock givetvis inte möjligt. Man är i mångt och mycket hänvisad till den skadelidandes egna uppgifter. I vad mån dessa ger en korrekt beskrivning av lidandet är, som i många andra sammanhang, svårt att avgöra. Vissa personer har större förmåga än andra att argumentera och i ord beskriva sitt lidande. Ibland kan den skadelidande inte alls eller endast i begränsad utsträckning ge uttryck för sitt lidande. Detta gäller inte minst när den skadelidande är ett litet bam eller en person med svårt förståndshandikapp. Man kan heller inte bortse från att det alltid finns risk för att den en skadelidande medvetet eller omedvetet överdriver sina upplevelser. Därtill kommer att olika personer ofta upplever händelser på olika sätt. När man skall bestämma ersättningen för lidande måste därför utgångspunkten i praktiken liksom hittills vara en skönsmässig bedömning, baserad på förhärskande etiska och sociala värderingar Man bör således även fram-

gent i första hand se till vilket lidande som typiskt sett kan anses ha upp-

kommit till följd av kränkningen. Detta innebär att ersättningen i stor utsträckning får bestämmas med ledning av objektiva faktorer. I särskilda fall måste man emellertid som hittills kunna ta hänsyn också till intensiteten i den skadelidandes subjektiva upplevelser av kränkningen. Om det i det enskilda fallet framkommer att lidandet varit särskilt allvarligt eller kanske lindrigare än normalt, bör detta således kunna medföra avvikelse från den

234 SOU l99284

mera schablonartade bedömning som annars skall göras. Det kan t.ex. vara fråga om att den skadelidande på grund av tidigare upplevelser påverkats särskilt starkt av ett angrepp på den personliga integriteten. I den mån detta varit förutsebart måste det också kunna beaktas vid bedömningen av graden

av lidande ifr NJA 1989 s. 374.

En fråga av intresse i detta sammanhang är i vad mån ersättningens storlek bör påverkas av graden av skuld hos gärningsmannen. I direktiven till kommittén sägs att det är tydligt att den kränkning som skall gottgöras kan framstå som allvarligare grövre det brottsliga handlandet Som tidigare

nämnts se avsnitt 3.4 och 5.4.1 finns också rättsfall som antyder att gär-

ningens råhet är en omständighet i sig som bör verka höjande på ersättningen för lidande vid våldtäkt. Vi delar i och för sig uppfattningen att en kränkning kan framstå som allvarligare grövre det brottsliga handlandet Detta innebär emellertid inte att graden av skuld i sig bör påverka ersättningen storlek. Ett system där skadeståndet bestäms utifrån straffrättsliga eller liknande synpunkter är numera främmande för svensk rätt. Straffvärdet av en viss gärning beror även av omständigheter som inte är ägnade att påverka storleken av det lidande som ett brottsoffer har utsatts för och är därför ingen bra mätare av detta lidande. Skulle man när ersättningen bestäms beakta sådana omständigheter, i själva verket tillbaka i det är man

botsystem som tilllämpades hos oss redan under medeltiden se avsnitt 3.1

och 3.4. I stället bör ersättningens storlek avgöras med hänsyn till graden av det lidande som brottsoffret har tillfogats. Graden av skuld hos gärningsmannen bör därför beaktas endast i de fall lidandet kan anses ha påverkats därav jfr Conradi i SvJT 1987 s. 416 f och Nilsson i NJM 1990 s. 125. En fråga av principiell betydelse är ifall bedömningen av skadan i det enskilda fallet bör påverkas av den skadelidandes eget uppträdande vid skadetillfället och i vad mån det typiskt sett kan anses påverka graden av lidande i fall då den skadelidande insett risken för skada och likväl valt att utsätta sig för denna risk. De flesta människor utsätter sig dagligen medvetet -

SOU 199284 235

eller omedvetet- för mer eller mindre påtagliga risker av olika slag, stundom också för risker att drabbas av intrång i den personliga integriteten. För att en kränkning av någons personliga integritet skall uppkomma fordras enligt vår mening att den som angreppet riktar sig mot värnar sin inteom gritet. Detta kan knappast den sägas göra som exempelvis inleder ett handgemäng och därigenom själv riskerar att mötas av våld. I sådana fall får den skadelidande anses genom sitt handlande i viss utsträckning ha gett upp kravet på respekt för den personliga integriteten och kan följaktligen heller inte ha något berättigat krav på ersättning för lidande. Även i sådana fall när det inte är fråga om provokation eller annat medvållande den skadeav lidande utan endast ett medvetet risktagande kan omständigheterna klart ge uttryck för att personen i fråga inte värnar sin integritet i mån om samma människor i allmänhet. Även sådant medvetet risktagande kan enligt som ett vår mening vara en omständighet som typiskt sett bidrar till att minska lidandet. Som alltid kan dock omständigheterna i det enskilda fallet vara speciella och motivera en annan bedömning. Vi kommer närmare in på dessa frågor när vi behandlar sexual- och våldsbrotten. Graden av det lidande som uppkommer vid en integritetskränkning kan även vara beroende av att den skadelidande har ett yrke i vilket han eller hon mer eller mindre regelbundet utsätts för kränkande behandling. Det gäller i första hand polismän i vilkas arbetsuppgifter det ingår att konfronteras med våldsamma personer. Klart är att polisman i sitt yrke en måste finna sig i att bli utsatt för viss kränkande behandling utan att för den skull kunna rikta krav på ersättning för lidande. Att han eller hon för den skull inte behöver tåla vilka slags kränkningar som helst återkommer vi till i samband med våldsbrotten. Också de yttre omständigheter under vilka har förövats kan ett angrepp ibland få betydelse. Vid exempelvis misshandel som äger på ensligt rum en plats, utom insyn för andra kan offret många gånger uppleva personer, situationen som särskilt farofylld; risken för att gärningsmannen skall till ytterligare och allvarligare handgripligheter kan upplevas större. Kränksom

236 SOU 199284

ningen offrets personliga integritet framstår därmed också som allvarligaav re. Att de yttre omständigheterna på detta sätt kan sägas ha varit ägnade att därför enligt vår mening kunna beaktas när det öka graden av lidande måste gäller att bestämma ersättningens storlek. En sådan omständighet som att handlingen riktar sig mot särskilt utsatta exempelvis barn eller äldre människor, får anses ägnad att typiskt grupper, sett påverka allvaret i kränkningen och därmed graden av lidande. Det förekommer att även mycket små barn utsätts för övergrepp av olika

slag. spädbarn är förskonade härifrån se bil. l rf. 13. Ibland kan

Inte ens det fråga övergrepp som barnet självt inte upplever som ett övervara om och givetvis än mindre förstår innebörden av. Att en person t.ex. förgrepp siktigt berör ett spädbarn i avsikt att väcka eller tillfredsställa sina egna sexuella lustar torde, det straffbart, inte förorsaka barnet något även om är lidande i den mening i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. I sådana fall som avses kan följaktligen heller inte någon ersättning för lidande utgå. Exemplet torde dock vara mera av principiell än praktisk betydelse, eftersom övergrepp av detta slag sällan kommer till polisens kännedom. Annorlunda förhåller det sig det är fråga om övergrepp av allvarligare slag. I sådana fall måste om enligt vår mening utgångspunkten vara att även de minsta barnen tillfogas lidande. Det gäller särskilt om övergreppet har varit förenat med smärta eller obehag för barnet och i all synnerhet när det kan sägas ha kränkt barnet i dess instinkt att värna det egna livet och den egna hälsan. Brott som innefattar våld eller betvingande bör därför i dessa sammanhang alltid be.rättiga till ersättning. Vid bestämmande ersättningens storlek måste också av beaktas att barnet saknat varje möjlighet att värna sin personliga integritet. Utöver de omständigheter som nu har beskrivits finns det andra omständigheter särskilt bör beaktas när ersättningen fastställs. Vilka är då som dessa andra omständigheter Svaret på denna fråga är naturligtvis till en del beroende vilket slags kränkning det gäller. I det följande behandlas därför olika integritetskränkningar för sig. Generellt kan emellertid slag av sägas att sådana omständigheter parternas ekonomiska förhållanden inte som

SOU 199284 237

bör påverka bedömningen av skadeståndets storlek. En annan sak är att detta är omständigheter som kan få betydelse vid jämkning av skadeståndet enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen.

7.6.2 sexualbrott

Sexualbrotten har ett mycket brett register. Till sin art är de sådana att de i regel innefattar en allvarlig kränkning av offrets personliga integritet. Likväl kan det förekomma situationer i vilka kränkningen inte framträder särskilt starkt. Framför allt kan omständigheterna kring brottet sexuellt ofredande enligt 6 kap. 7 § andra stycket brottsbalken stundtals vara sådana att man inte kan tala om något ersättningsberättigat lidande. Det kan exempelvis gälla fall då någon blottar sig inför andra, vilket många människor i dag uppfattar som en tämligen harmlös företeelse. Det kan å andra sidan tänkas fall då inslaget av ofredande är mera påtagligt, exempelvis om blottaren förföljer eller spärrar vägen för offret eller i övrigt på ett sätt agerar som är ägnat att skrämma offret. Under sådana förhållanden kan det vara skäligt att ersättning för lidande utgår även för denna sexuellt ofretyp av dande. När det gäller sexualbrott överlag bör speciellt kränkande inslag verka höjande på ersättningens storlek. Sålunda bör hänsyn tas till kränkningens art och om den pågått under lång tid, om det rört sig om ett flertal sexuella övergrepp vid samma tillfälle, om den skadelidande varit inlåst eller om kränkningen skett under hot eller föranlett särskilt svåra fysiska skador. Har övergreppet varit förenat med sadistiska eller andra perversa inslag bör givetvis även detta kunna påverka bedömningen, liksom att offret befunnit sig i en utsatt och försvarslös situation och t.ex. inte haft möjlighet att påkalla hjälp. Gruppvåldtäkter, dvs. övergrepp där det varit flera gämingsmän, måste av offret uppfattas som utomordentligt skrämmande och fömedrande. Ett sådant övergrepp utgör en ytterst allvarlig integritetskränkning, även om det inte förekommer någon allvarligare misshandel eller inslag av

238 sou 199284

direkt förnedrande behandling utöver det som övergreppet i sig innebär. Kränkningen måste över huvud taget typiskt sett anses allvarligare i sådana fall när någon utnyttjar att annan befinner sig i ett hjälplöst tillstånd för ett sexuellt umgänge denne motsätter sig. Även den har varit medsom som vetslös under ett övergrepp kan känna sig i hög grad kränkt när han eller hon efteråt får kännedom om övergreppet. En sådan omständighet som att en kvinna haft anledning befara att hon blivit gravid till följd av övergreppet och kanske tvingas genomgå en abort är i hög grad ägnad att förstärka känslan av kränkning och bör därför kunna inverka ersättningens storlek. Detsamma bör gälla om offret känt till eller haft välgrundade skäl misstänka att gärningsmannen var smittad av exempelvis HIV eller venerisk sjukdom. I sådana fall måste också kunna beaktas offrets befogade ängslan och oro inför negativa reaktioner från omgivningens sida. Sexuella övergrepp mot barn innefattar alltid en allvarlig integritetskränkning. Allvaret i kränkningen behöver inte vara direkt relaterat till ålder utan sammanhänger också med den sociala och personliga mognaden. För barn som befinner sig i ett tidigt skede av sin pubertet kan ett övergrepp upplevas särskilt kränkande. När det gäller övergrepp mot barn och ungdom är det ofta fråga om att gärningsmannen utnyttjar ett beroende- eller förtroendeförhållande vilket i hög grad är ägnat att påverka graden av lidande. Särskilt vad gäller bam kan situationen ofta vara den att den unge förmås till sexuellt umgänge utan att det rör sig om direkt fysiskt eller psykiskt tvång. Det kan i stället vara fråga om övertalning eller annat utnyttjande av det överläge en vuxen person har i förhållande till barn och ungdomar. Enligt vår uppfattning bör man vid bedömningen av allvaret i kränkningen i sådana fall normalt inte fästa avseende vid om barnet samtyckt till det sexuella umgänget. Undantagsvis kan detta dock betydelse om t.ex. ett barn i de övre tonåren har tagit initiativet och rent av varit pådrivande i sammanhanget jfr rättsfallet RH 199192, i bil. 1 rf. 73.

SOU 199284 239

Att övergreppet inneburit missbruk av beroende- eller förtroendeförhållande bör kunna beaktas även i andra sammanhang. Att arbetsgivare en sexuellt antastar en arbetstagare med mer eller mindre uttalade hot att om arbetstagaren t.ex. riskerar sin anställning han eller hon motsätter sig om närmandena bör sålunda typiskt sett anses ägnat att påverka graden liav dande. Motsvarande bör gälla om t.ex. lärare eller idrottsledare utnyttjar en sin ställning i förhållande till sina elever. Kränkningen bör också typiskt sett allvarligare ifall övergreppet anses riktar sig mot personer som på grund sina fysiska förutsättningar inte har av möjlighet att göra motstånd.

övergrepp mot svårt utvecklingsstörda eller psykiskt störda ha högt

anses straffvärde på grund av att övergreppet riktar sig mot har personer som svårt att värja sin integritet. Den skadeståndsrättsliga bedömningen bör emellertid som tidigare framhållits inte i första hand grunda sig på det - straffvärda i handlingen utan på hur stort lidande gärningen tillfogat den

skadelidande. Övergrepp riktade mot utvecklingsstörda eller psykiskt störda

måste visserligen i de flesta fall minst lika kränkande övergrepp anses som riktade mot andra personer med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet. Någon gång kan det emellertid hända att den utvecklingsstörde eller psykiskt störde inte upplever ett övergrepp lika kränkande frisk som en person skulle göra. I så fall bör hänsyn tas till detta när ersättningen bestäms. En fråga som har uppmärksammats i den allmänna debatten är hur man bör se på sexuella övergrepp prostituerade

mot se t.ex. 19909lJuU2l

s. 9. Som nämnts i avsnitt 5.4 har frågan aktualiserats rättsfallet RH genom

199135 se bil. l rf. 49 där Svea hovrätt bestämde ersättningen till

en prostituerad kvinna till ett lägre belopp än normalt bl.a. med hänsyn till att kvinnan från början varit villig att mot betalning ha samlag med gärningsmannen. Ett sexuellt övergrepp kan inte straffrättsligt ursäktas att offret varit av prostituerad. Inte heller skadeståndsrättsligt torde det i allmänhet finnas

240 SOU 199284

anledning att särbehandla övergrepp mot denna kategori personer. Vid bestämmande ersättning för personskada blir frågan över huvud taget inte av aktuell, eftersom ersättningen i detta fall bestäms efter objektivt konstaterbara faktorer såsom sjukskrivningstid eller motsvarande respektive invaliditetsgrad. Men även när det gäller ersättning för lidande måste utgångspunkten för bedömningen vara att prostituerade kränks i samma utsträckning blir offer för motsvarande övergrepp. Den omständigheten som andra som att brottsoffret varit prostituerad bör således inte i sig påverka bedömningen. Däremot bör kunna beaktas att en del prostituerade bedriver sin verksamhet under former som uppfordrar till skamliga förslag eller innebär att de utsätter sig för andra sexuella trakasserier. Detta gäller kanske i synnerhet vid gatuprostitution, vid vilken ofredanden och kränkande uttalanden från kunder och andra förbipasserande torde vara ett normalt inslag i bilden. I sådana sammanhang måste fordras mera för att denna typ av kränkande beteende skall anses ha gett upphov till ett ersättningsvärt lidande. En prostituerad kan givetvis känna sig kränkt även i sådana fall när hon inte får den betalning utlovats. Så länge den prostituerade frivilligt gått som med på att ha sexuellt umgänge med sin kund för att uppbära betalning efteråt är det, i de fall hon inte får utlovad betalning, fråga om ett avtalsbrott inte grundar rätt till ersättning för lidande. Annorlunda som förhåller det sig kunden nonchalerar den prostituerades krav på förskott om och tilltvingar sig ett samlag. I så fall föreligger ett brott som berättigar den prostituerade till ersättning för lidande. Om det framkommer att den prostituerade känner sig kränkt mest på grund av den uteblivna betalningen, kan det emellertid påverka graden av det ersättningsbara lidandet. Att det förekommer att prostituerade utsätter sig för påtagliga risker att drabbas även av allvarliga sexuella övergrepp torde vara allmänt känt. Många prostituerade har svåra missbruksproblem, och för att finansiera detta de i sin jakt på pengar ofta inte något alternativ. I princip bör detta ser risktagande inte medföra att kränkningen anses mindre allvarlig än i andra sammanhang. Bedömningen kan dock bli annorlunda, om det framkommer

SOU 199284 241

att den prostituerade har följt med en kund som tidigare förgripit sig på henne eller att hon av andra skäl t.ex. därför att kunden är känd för att —— tillgripa våld mot prostituerade har haft grundad anledning befara att kunden skulle skada henne. En särskild fråga är hur man skall se på övergrepp som inte kommit att fullbordas men väl nått försöksstadiet. Enligt rådande praxis tordeförsöksbrott i ersättningshänseende inte anses innebära lika stort lidande som ett fullbordat brott och medför därför regelmässigt lägre ersättning, enligt

Brottsskadenämndens praxis hälften av den normala ersättningen se av-

snitt 5.4. Vi delar den uppfattning som kommit till uttryck i Brottsskadenämndens praxis, nämligen att ett fullbordat brott typiskt sett förorsakar större lidande än ett försöksbrott. Detta hindrar emellertid inte att försöksbrott någon gång kan inrymma kränkande inslag i sådan grad att lidandet är jämförbart med det som tillfogas vid ett fullbordat övergrepp. Så kan vara

fallet vid gärningar med perversa eller sadistiska inslag.

7.6.3 Våldsbrott

De misshandelsbrott som regleras i 3 kap. 5 § och 6 § brottsbalken har en mycket stor spännvidd. Det kan röra sig om allt ifrån en örfil som orsakar smärta till de allra grövsta våldsgärningar såsom livsfarligt våld med knivar eller skjutvapen. Misshandel och andra våldsbrott innefattar regelmässigt kränkning en av den skadelidande. Vid bedömningen av allvaret i denna kränkning bör naturligtvis som hittills våldets art och svårhetsgrad tillmätas väsentlig betydelse. I flesta fall torde ringa våld inte utgöra en så allvarlig kränkning av den personliga integriteten att ersättning för lidande över huvud taget bör komma i fråga. Annorlunda kan det förhålla sig i fall då en person utsätts för återkommande våld så att man kan tala om trakasserier. I sådana fall bör ersättning för lidande kunna utgå, även om våldet i sig vid varje tillfälle inte varit av allvarligare slag. Den omständigheten att våldets art och svårhets-

242 SOU 199284

grad beaktas behöver emellertid å andra sidan inte i och för sig innebära att en grov misshandel alltid skall anses vara mera kränkande än annan misshandel. Den straffrättsliga rubriceringen av brottet som grovt kan bero av omständigheter som inte är relevanta vid bedömningen av skadeståndets storlek. Naturligtvis måste som hittills också beaktas hur den skadelidande upplevt angreppet. Har detta exempelvis framkallat allvarlig rädsla, kanske rent av svår dödsångest, eller andra betydande obehag hos den skadelidande, måste misshandeln också anses ha varit i hög grad kränkande. Att misshandeln ägt rum iden skadelidandes bostad får typiskt sett anses mera kränkande än om den skett på annan plats. Detta gäller i all synnerhet när någon trängt sig in i annans bostad och där misshandlat lägenhetsinnehavaren. Gärningsmannen har i sådant fall gjort sig skyldig även till hemfridsbrott, vilket från integritetssynpunkt måste anses kvalificera kränkningen. Ofta framstår kränkningen som allvarligare när våldet riktar sig mot en fysiskt svagare person eller en person som av annat skäl har särskilt svårt att värja sig. Detta gäller i all synnerhet när våldet riktar sig mot små barn. Hänsyn bör också kunna tas till sådana omständigheter som att misshandeln förövats av en närstående person som den skadelidande varit känslomässigt bunden till. Detta kan upplevas mera kränkande än om gärningsmannen varit en okänd person eller flyktig bekant. Det gäller kanske i synnerhet vid kvinnomisshandel, dvs. misshandel som förövas mot en kvinna av hennes make, sambo eller annan man som står henne nära eller som hon tidigare haft en nära relation till. Våldet, som kan vara av både fysisk och psykisk karaktär, syftar i regel till att nedvärdera den skadelidande. Utmärkande är också att när missförhållandena kommer till polisens kännedom har övergreppen vanligtvis pågått under lång tid. Sociala förhållanden, parternas känslomässiga bindningar och andra personliga förhållanden gör nämligen att de skadelidande i det längsta försöker undvika att röja för någon vad de utsätts för. Kvinnan skäms över sitt ovärdiga liv och kan dessutom ofta känna sig medskyldig till det inträffade. I stället för att aktivt försöka

SOU 1992 84 243

förändra sin situation genom att t.ex. bryta från isolerar sig upp mannen kvinnan från sin övriga omgivning. Kvinnomisshandel kan således inrymma många kränkande inslag som måste beaktas när det gäller att bestämma ersättningen för lidande. Det omvända förhållandet, dvs. att mannen utsätts för övergrepp av kvinnan, förekommer också om än i betydligt mindre utsträckning. I den mån motsvarande inslag förekommer i sådan relation, en bör de givetvis beaktas när ersättningen bestäms. För att ett ersättningsgillt lidande skall ha uppkommit missanses genom handel torde normalt få förutsättas att misshandeln varit oprovocerad. Har den skadelidande t.ex. själv tagit initiativ till ett slagsmål eller på annat sätt uppmuntrat till våld, kan han eller hon knappast sägas ha utsatts för inteen gritetskränkning. Den skadelidande har i sådant fall haft anledning i att ta beräkning att han eller hon kunde komma att utsättas för våld och tillfogas lidande. Detta hindrar inte att det även i fall då föregåtts angreppet av provokation kan finnas utrymme för sådan ersättning i l kap. 3 § som avses skadeståndslagen. Sålunda bör ersättning kunna utgå när det utövade våldet på intet sätt står i rimlig proportion till provokationen. Om någon exempelvis efter att ha fått mottaga knuff tillgriper kniv och allvarligt skadar en den andre, kan situationen oftast inte anses ha varit sådan att den drabbade haft anledning att räkna med detta. Den skadelidande bör följaktligen därför också kunna vara berättigad till ersättning för det lidande uppkommer. som En liknande fråga är hur man skall på situationen när den skadelidande se frivilligt ingripit i ett pågående slagsmål och därvid själv blir utsatt för våld. Problemet belyses bl.a. i det avgörande Ansvarsförsäkringens personskaav denämnd som har refererats i avsnitt 5.4.3. Nämnden tycks ha varit enig om att någon kränkning av den personliga integriteten vanligtvis inte kan anses ha uppkommit när den skadelidande haft anledning räkna med att han eller hon riskerade att utsättas för våld. Att inom nämnden likväl kom till man olika slutsatser i ersättningsfrågan berodde på att uppfattningen mera om vad den skadelidande haft anledning att räkna med gick isär.

244 sou 199284

Den uppfattning nämnden sålunda gett uttryck för, nämligen att det som måste betydelse för bedömningen ersättningsfrågan i vad mån det vara av av utövade våldet kan sägas ha varit förväntat eller ej, står i överensstämmelse 7.6.1 anfört i fråga medvetet risktagande. Även med vad vi i avsnitt har om våldet måhända varit allvarligt slag kan den skadelidande inte anses om av ha lidit intrång i sin personliga integritet när han eller hon trots misstanken med våld sig in i riskfylld situation. Är det våld om att mötas ger en som kommit till användning betydligt allvarligare slag än det som den skadeav lidande haft anledning att räkna med, bör det emellertid finnas utrymme för att tillerkänna honom eller henne ersättning. Varje risktagande i samband med ingrepp i pågående slagsmål kan inte heller som ett uttryck för att ses den skadelidande gjort avkall kravet på respekt för den personliga integriteten. I de fall syftet med ingripandet varit vällovligt kan ingripandet knappast tas till intäkt för att den skadelidande skulle ha gett upp eller sänkt kravet på respekt för den personliga integriteten. I sådana fall bör ersättningsfrågan bedömas utan hänsyn till den risk som den skadelidande utsatt sig för. Sådana faktorer att den skadelidande haft möjlighet att förhindra eller som på annat sätt undgå angreppet bör kunna beaktas i viss mån när det gäller att bestämma och i vad mån ersättning för lidande skall utgå. Detta om innebär emellertid inte att exempelvis person som står i en korvkioskkö en med nödvändighet skall behöva springa därifrån så snart någon kommer fram och antastar honom eller vill tränga sig förbi i kön. Att uppställa ett sådant krav på undfallenhet för rätt till ersättning skulle inte vara rimligt. En särskild fråga är hur skall bedöma det våld som drabbar vissa utman satta yrkesgrupper. Till dessa kan räknas exempelvis poliser, ordgrupper ningsvakter, skötare i psykiatrisk vård och kriminalvårdare vilka alltid löper viss risk att utsättas för våld i sin yrkesutövning. I avsnitt 5.4 har en redogjorts för den praxis kommit till uttryck hos underrättema liksom som vid Brottsskadenämnden och kan sägas innebära att ersättning utgår ensom dast i särskilda fall och då i regel med mindre belopp.

SOU 1992 84 245

Enligt vår mening måste även personer i utsatta yrken kunna berätvara tigade till ersättning för sådant lidande de tillfogas kränkning som genom en i tjänsten. Å andra sidan skulle det föra alldeles för långt varje om angrepp med kränkande inslag skulle medge rått till ersättning. Som Brottsskade-

nämnden resonerat i ett fall som rörde polisinspektör se avsnitt 5.4 bör

en ersättning kunna utgå när det föreligger särskilda omständigheter. Enbart den omständigheten att en person i sitt arbete bör ha varit i viss mån anses beredd på att utsättas för våld eller hot motiverar inte i fråga att personen skall vara sämre ställd i ersättningshänseende. I så fall skulle exempelvis bank- och butikspersonal oftast inte vara berättigade till ersättning vid rån eller liknande övergrepp. Av väsentlig betydelse för frågan ersättom en ningsgill kränkning föreligger eller bör i vad mån den skadelidande, vara som ett led i sitt arbete, haft att ta om hand våldsmannen på grund denav nes agerande. Detta åligger exempelvis poliser, ordningsvakter och vårdare på kriminalvårdsanstalter och del sjukvårdsinrättningar. Dessa har en vanligtvis anledning att räkna med att de kan mötas våld i arbetet och torde av också ha viss psykologisk beredskap för detta. Om angreppet emellertid går utöver vad som normalt hör till tjänsten, riktar det sig i själva verket mot deras privata sfär och kan därmed grunda rätt till ersättning. Också sådana befattningshavare som i tjänsteutövningen kan förvänta ett visst motstånd bör i allmänhet finna sig i mer än privatpersoner innan en kränkning kan anses föreligga. Det kan gälla t.ex. socialsekreterare, biljettkontrollanter, parkeringsvakter, delgivningsmän och utmätningsmän. Vad däremot beträffar hemvårdare, sjuksköterskor på hembesök och andra liknande befattningshavare, vilkas arbetsuppgifter inte är sådan karaktär att av de skall behöva räkna med att bli angripna, bör ersättning för kränkning kunna utgå på samma sätt till privatpersoner. som

246 SOU 199284

7.6.4 Ärekränkningsbrott

Ärekränkande uttalanden och liknande handlingar är till sin natur sådana att de ofta upphov till lidande för den enskilde genom att de utgör ett anger dels på den skadelidandes ställning i samhället, dels på dennes självgrepp känsla. De brott här främst aktualiseras är förtal och förolämpning, liksom falskt åtal, falsk angivelse och falsk tillvitelse samt deras mindre som allvarliga motsvarigheter obefogat åtal, obefogad angivelse och vårdslös tillvitelse. Förtal innefattar sådana beskyllningar eller uppgifter om en person som lämnas till någon än denne och är ägnade att utsätta denne för annan som andras missaktning. För att en uppgift skall anses nedsättande krävs vanligtvis att det är fråga brottslighet eller ett klandervärt levnadssätt av om allvarlig beskaffenhet. Allmänna beskyllningar om exempelvis trafrkförseelser eller liknande grundar således inte ansvar för förtal och berättigar följaktligen inte heller till ersättning för sådant lidande som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. I de fall förutsättningar för ansvar för förtal föreligger torde kränkningen i allmänhet vara av sådan allvarligare beskaffenhet att den utgör ett ersättningsbart lidande. I 5 kap. 2 § andra stycket brottsbalken anges två omständigheter som är ägnade att påverka graden lidande. Vid bedömande av om ett förtalsbrott av är att anse som grovt skall enligt bestämmelsen särskilt beaktas om uppgiften sitt innehåll eller den omfattning i vilken den blivit spridd genom varit ägnad att medföra allvarlig skada. Ersättningen för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen har i praxis ofta också kommit att bestämmas just

med hänsyn till den ärekränkande uppgiftens innehåll och dess spridning se

t.ex. bil. l rf. 34 och 38. Det ligger i sakens natur att de ärekränkande uppgiftemas innehåll har central betydelse även när det gäller att bedöma kränkningens allvar från skadeståndsrättslig synpunkt. En beskyllning avseende exempelvis ett grovt sexualbrott bör normalt inte bara leda till mera kännbart straff utan också

SOU 199284 247

till högre skadestånd än om beskyllningen avser ett mindre allvarligt brott. Lidandet får i förra fallet typiskt sett större. Det är emellertid anses knappast möjligt att dra upp några generella riktlinjer för hur domstolarna skall bedöma innehållet i kränkande uppgifter. När det gäller påståenden om brott kan allvaret i de kränkande uppgifterna visserligen i allmänhet influeras av den syn på brottets svårhet lagstiftaren låtit komma till som uttryck i de olika straffstadgandena. Detta torde dock inte gälla undantagslöst. Vissa brott kan för de flesta människor framstå som särskilt graverande medan andra brott, som kanske ger lika långt straff, inte lika klanderanses värda. Bedömningen av skadeståndets storlek måste i andra som sammanhang göras utifrån förhärskande etiska och sociala värderingar. Motsvarande gäller i fall då de ärekränkande uppgifterna inte avser brottslig gärning utan annat som är ägnat att utsätta den utpekade för andras missaktning. Förtal kan förekomma såväl i tal i skrift. Det kan även ske på som annat sätt, t.ex. genom förevisning av en komprometterande bild teckning, foto-

grafi, film eller rent omisskännlig symbolisk åtbörd. Frågan

av genom en om ersättning över huvud taget skall utgå eller bör enligt vår mening inte påverkas av i vilken form förtalet har skett. En sak är det på annan att sätt vilket förtalet tagit sig uttryck bör kunna tillmätas betydelse vid bestämmande av ersättningens storlek. Vid bedömningen det allvarliga i kränkningav en bör man nämligen som hittills se inte bara till uppgifternas innehåll utan också till deras spridning och till hur stor den krets varit kunnat idensom tifiera den utpekade. Det måste exempelvis i högre grad kränkande anses om en person blir utpekad som brottsling i tidning eller i en ett tv-program än om motsvarande uppgift lämnas muntligen till av en person en annan, trots att det är fråga om förtal i båda fallen. Vi ställer därför bakom de oss uttalanden som departementschefen gjorde i förarbetena till l kap. 3 § skadeståndslagen om att särskild vikt bör fästas vid kränkande yttranden om

har vunnit stor spridning genom massmedia se avsnitt 5.3.1; jfr också SOU

197288 s. 55 Det kan gälla spridning radio, television, tryckt genom skrift eller liknande.

248 sou 199284

detta sammanhang är det också betydelse i vad mån den utpekade är I av allmänheten, så han kan identifieras inte bara av en mindre känd bland att människor i den närmaste omgivningen. En offentlig person får visserkrets tåla innan det blir fråga straffbart förtal. Om gränsen för ligen mer om straffbarhet emellertid har överskridits, blir lidandet för den offentlige oftast allvarligare än för den mer anonyme personen. Offentliga personen har vanligtvis inte heller möjlighet att begränsa skadan personer samma exempelvis flytta till ort. Motsvarande gäller beträffande genom att annan framskjuten ställning vilka grund därav är särskilt känsliga för personer i på den personliga integriteten. Detta torde emellertid i likhet angrepp vad gäller mycket det i övrigt har anförts inte vara nåmed som av som principiell nyhet. Sålunda finns det från praxis exempel på att domgon vid bestämmande ersättning för lidande beaktat sådana omständigstolen av den utpekade fått lämna styrelseuppdrag och andra förtroheter som att endeposter i olika slags föreningar. Det bör också hittills spela väsentlig roll under vilka omständigheter som kränkningen har skett, exempelvis den ägt rum offentligen eller vid enom

skild ifr prop. 19725 s.572.

samvaro Många gånger kan syftet med gämingen vara mera långtgående än att utsätta den utpekade för andras missaktning. Det kan t.ex. vara fråga om att gärningsmannen vill förhindra att den utpekade skall komma i fråga för en tjänst eller förtroendeuppdrag. En sådan omständighet kan ofta förstärka ett gärningens nesliga karaktär och bör därför, typiskt sett, anses ge upphov till en ökad grad av lidande. det gäller bedöma graden lidande bör hänsyn vidare tas till om När att av gärningsmannen i efterhand försökt begränsa skadan. Detta torde främst bli aktuellt vid förtal i massmedia. Att tidning låter införa en rättelse anen gående tidigare artikels innehåll får även skadan redan är skedd en - om mildra lidandet, åtminstone när det sker i nära anslutning anses ägnat att till den ursprungliga artikelns publicering.

SOU 1992 84 249

Förtal är en typ av brott som ofta förorsakar lidande inte bara hos den direkt utpekade utan även hos dennes närmast anhöriga. Det lidande som de anhöriga kan tillfogas berättigar dem visserligen inte till ersättning så länge den direkt utpekade vid liv när brottet begicks. Vid bedömningen av i var vad mån den utpekade lidit skada bör emellertid hänsyn kunna tas även till det lidande som kan ha tillfogats hans eller hennes närmaste i den mån dessas lidande har medfört ett ökat lidande för den utpekade. När det gäller förtal av avliden framgår av straffstadgandet att den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet är en omständighet som skall beaktas när det gäller att se till om brott föreligger eller inte. Enligt vår mening bör tidsaspekten komma in även när det gäller att bedöma graden av lidande. Ju längre tid som förflutit sedan den avlidne var i livet, desto mindre får lidandet typiskt sett vara. Allmänt kan här också sägas att förtal av avliden inte torde ge upphov till samma lidande för de efterlevande som för den utpekade själv om han eller hon varit i livet. De omständigheter som enligt vad nu framhållits bör vara av betydelse vid bestämmande av ersättning för lidande gäller naturligtvis inte enbart vid förtal utan även måhända med undantag för förolämpning vid sådana - andra former brott någons ära regleras i 15 kap. brottsbalken.

av mot som

Här kan allmänt sägas att brotten falskt åtal, falsk angivelse och falsk tillvitelse typiskt sett får anses i högre grad kränkande än deras respektive motsvarighet obefogat åtal, obefogad angivelse och vårdslös tillvitelse i det att de förstnämnda brotten inrymmer en ond vilja hos gärningsmannen riktad mot den skadelidande. Vad gäller brottet förolämpning skiljer sig detta från andra ärekränkningsbrott främst därigenom att det utgör ett angrepp på annans självkänsla och inte, som vid förtal, på vederbörandes anseende, goda namn eller rykte. Förolämpning består i att man smädar annan genom kränkande tillmäle, eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot den andra personen. Angreppet måste riktas direkt mot den det gäller.

250 sou 199284

Enligt vår mening torde utrymmet för ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen i fall av förolämpning vara mera begränsat än vid exempelvis förtal. Vid förolämpning torde omständigheterna ofta vara sådana att man knappast kan tala om någon allvarligare kränkning. Detta hindrar emellertid inte att det kan förekomma fall när det framstår som väl motiverat med ersättning för lidande. I sådana fall då förolämpningen tagit sig uttryck i beskyllningar av olika slag torde bedömningen om och i vad mån ersättning bör utgå få göras utifrån beskyllningens innehåll och under vilka omständigheter beskyllningen framförts. Särskilt när det gäller innehållet i beskyllningen torde vad som anförts om förtal gälla även vid förolämpning. I övrigt är det, när det gäller förolämpning, knappast möjligt att ge några generella anvisningar om vad som kan anses vara mer eller mindre kränkande. Frågan får avgöras i varje enskilt fall utifrån smädelsen art och karaktär och det sätt på vilket den tagit sig uttryck.

7.6.5 Lagtekniska frågor

När det gäller att bestämma ersättningens storlek finns det således en rad olika omständigheter som bör beaktas. Vissa av dem är mera grundläggande än andra och bör efter mönster av den regel som nyligen har förts in i den norska skadeståndslagen om bestämmande av oppreisning till barn

som utsatts för sexuella övergrepp se avsnitt 5.7. l komma till uttryck

i en särskild bestämmelse i skadeståndslagen. Detta kan samtidigt ses som en markering att skadeståndet i dessa fall bör bestämmas till högre belopp

än hittills se avsnitt 7.7.

Utgångspunkten vid bestämmandet av ersättningen måste vara att vissa slags kränkningar typiskt sett är förenade med större lidande än andra. Detta bör komma till uttryck i bestämmelsen genom att det slås fast att skadeståndet skall bestämmas med hänsyn till kränkningens art och varaktighet. Härefter bör anges de omständigheter som särskilt skall beaktas när ersättningen

SOU 199284 251

bestäms. Med tanke främst på sexualbrotten bör föreskrivas att hänsyn skall tas till om kränkningen har haft förnedrande eller skändliga inslag. En annan omständighet som bör nämnas är om kränkningen varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, vilket i första hand syftar på allvarligare våldsbrott. Vidare bör beaktas om kränkningen riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet eller om gärningen inneburit ett missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande. Det senare tar framför allt sikte på incestfallen. Slutligen bör, med sikte främst på ärekränkningsbrotten, anges att hänsyn bör tas till om kränkningen varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet.

7.7 Ersättningens storlek

Under de senaste åren har ersättning för lidande som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen höjts påtagligt, betydligt mer än föranleds enbart som av förändringarna i penningvärdet. Framför allt när det gäller ersättning för lidande vid sexualbrott är utvecklingen till stor del en följd att Brottsskaav denämnden successivt höjt sin ersättning för sådana kränkningar. Sålunda uppgick den ersättning som Brottsskadenämnden betalade ut till våldtäktsoffer år 1980 till 5 000 kr, medan ersättningen numera normalt uppgår till 50 000 kr, varav 40 000 kr avser själva kränkningen; i särskilt allvarliga fall kan ersättningen dock bli betydligt högre. På motsvarande sätt har den ersättning som nämnden normalt betalar ut till barn utsatts för incest som eller liknande sexuella övergrepp höjts från ca 30 O00 kr i mitten 1980av talet till 100 000 kr, varav 70 000 avser den kränkning som brottet har medfört. Denna utveckling av ersättningsnivån vid sexualbrott har godtagits av Högsta domstolen i en dom den 2 juli 1992, nr DB 337. På den senaste tiden har även ersättning för lidande vid allvarliga våldsbrott höjts kraftigt. Beträffande denna typ av brott låg ersättningen drygt ett år tillbaka kring

15 000 kr. Genom två avgöranden av Högsta domstolen se NJA 1991 s.

252 sou 199284

766 och Högsta domstolens dom den 15 april 1992, nr DT 218 har ersätt-

ningsnivän höjts till ca 70 000 kr se avsnitt 5.5.

Trots de höjningar av ersättningsnivän vid sexualbrott och grövre våldsbrott som skett under senare är torde många anse att den alltjämt är för låg. Vad som kan sägas vara en skälig ersättningsnivå vid olika slags kränkningar beror emellertid på vad man jämför med. Ser man exempelvis till de uppmärksammade fall i USA där ersättning utgått med miljonbelopp, kan den svenska ersättningsniván tyckas vara rent av mycket låg. En sådan jämförelse är dock knappast träffande, eftersom det stora flertalet brottsoffer i USA får betydligt lägre ersättning eller ingen ersättning alls. Synen på skadestånd är i USA också en helt annan än i Sverige. I USA, och även vissa andra länder, ser man ersättningen för ideell skada inte bara som en reparation eller som en upprättelse för den skadelidande utan också som ett slags privatböter för den skadeståndsskyldige punitive damages. Skadeståndet har där således även ett uttalat preventivt eller rentav repressivt syfte, vilket i sig är ägnat att påverka ersättningens storlek. Detta visar att det kan vara vanskligt att göra internationella jämförelser eftersom det ofta finns stora, principiellt viktiga skillnader mellan de olika rättssystemen. bortser från USA och andra länder där skadeståndet Men även om man har ett utpräglat preventivt syfte, är det tydligt att ersättningsnivän i Sverige i vissa avseenden ligger under vad som gäller i en del andra länder. I t.ex. England uppgår ersättningen för sveda och värk och kränkning vid våld-

täktsbrott vanligtvis till 80 000 kr se avsnitt 5.7.2, medan motsvarande

ersättning i Sverige som nyss nämnts utgör 50 000 kr. Ersättningsnivån vid grövre sexualbrott barn är också högre i England än i Sverige. Även mot i Norge torde ersättningen i dessa fall numera vara något högre än i Sverige, sedan man i Norge genom lagstiftning markerat att en höjning av

ersättningen är påkallad se avsnitt 5.7. l. Däremot är ersättningarna lägre

i Danmark se avsnitt 5.7.1 och i viss mån även i Tyskland se avsnitt

5.7.2.

SOU 199284 253

När man skall bilda sig en uppfattning om vad som kan vara en skälig ersättningsnivå vid olika kränkningar genom brott kan det vidare ha sitt intresse att se till de ersättningar för ideell skada som förekommer inom

andra rättsområden i vårt land se avsnitt 4. Värt att notera är exempelvis

att vid oriktiga frihetsberövanden utgår enligt de riktlinjer JK tillämpar ersättning för lidande med för närvarande 12 000 kr för varje månad fri- hetsberövandet pågått, dvs. 144 000 kr för ett års frihetsberövande. Det förekommer att JK i vissa fall frångår dessa riktlinjer och bestämmer er-

sättningen till avsevärt högre belopp se avsnitt 4.2.2. När det gäller brott

mot datalagen har på senare år kunnat skönjas en utveckling mot en något högre skadeståndsnivå än den tidigare ganska låga nivån. Från domstol finns

flera fall i vilka ersättningen för ideell skada bestämts till 10 000 kr se

avsnitt 4.2.3. Ersättningsnivån är ungefär densamma vid kränkningar av

immateriella rättigheter se t.ex. avsnitt 4.3.1. Inom det arbetsrättsliga

området förekommer betydligt högre ersättningar. skadeståndet för ideell skada allmänt skadestånd uppgår sålunda vid en obefogad uppsägning till minst 30 000 kr och vid ett ogrundat avskedande till minst 40 000 kr. Innefattar uppsägningen eller avskedandet samtidigt en föreningsrättskränkning blir det allmänna skadeståndet ännu högre; i praxis har förekommit er-

sättningsbelopp på upp till 100 000 kr se avsnitt 4.4.4. Att ersättnings-

nivån på arbetsrättens område är förhållandevis hög hänger samman med att

skadeståndet här delvis har ett annat syfte än skadestånd i allmänhet se

avsnitt 4.4.1, liksom att den skadeståndsskyldige oftast är någon som har ekonomisk förmåga att bära även betydande skadestånd. En jämförelse av detta slag mellan ersättningama i andra länder och inom andra rättsområden ger enligt vår uppfattning inte anledning till en generell höjning av ersättningen för lidande av det slag som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen. För det stora flertalet kränkningar får den nuvarande ersättningsnivån anses någorlunda väl avvägd. För vissa slags övergrepp beträffande vilka lidandet är särskilt allvarligt anser vi dock att ersättningsnivån alltjämt är för låg och att det är påkallat med en ytterligare höjning

254 SOU 199284

av ersättningen. Det gäller framför allt vid sexualbrott och andra grova våldsbrott. Bedömningen av vad som kan anses utgöra en skälig ersättningsnivå måste även göras med beaktande av de samhällsekonomiska konsekvenser som en höjning av den nuvarande ersättningsnivån skulle få. Ersättningen vid sexualbrott och andra våldsbrott betalas i praktiken antingen av försäkringsbolagen, inom ramen för överfallsskyddet, eller av Brottsskadenämnden. Den ersättning för lidande som dessa organ varje år betalar ut till brottsoffer

uppgår till betydande belopp se avsnitt 5.6.4 5.6.6. En fördubbling av

den nuvarande nivån för denna ersättning kan enligt uppgift från försäkringsbolagen beräknas medföra en höjning av försäkringspremiema för hemoch villahemförsäkringama med högst l procent, medan Brottsskadenämndens utbetalningar av ersättning för kränkning genom brott skulle öka med ca 10 milj. kr. En höjning av ersättningen i dessa fall skulle därför, även om den blev väsentlig, få endast marginella effekter för överfallsskyddet och, om man ser det i ett allmänt samhällsekonomiskt perspektiv, måttliga konsekvenser när det gäller statens kostnader för brottsskadeersättning, låt vara att det ur Brottsskadenämndens synvinkel skulle röra sig om en betydande kostnadsstegring. Med hänsyn härtill anser vi att ersättningen för lidande bör höjas ytterligare när det gäller i första hand sexualbrotten och andra grova våldsbrott. Den svåra kränkning som dessa typer av brott regelmässigt innebär för den skadelidande bör bättre än i dag återspeglas i den ersättning som utges till denne. En höjning av ersättningen i sådana fall är också ett naturligt led i strävandena att förbättra villkoren för dem som utsätts för sexualbrott och andra allvarliga övergrepp. Det är knappast lämpligt att närmare ange hur stor höjningen bör vara, utan den frågan får avgöras av de rättstillämpande myndigheterna. Mer än en fördubbling av ersättningen jämfört med den nivå som tillämpas för närvarande är dock enligt vår mening inte motiverad.

SOU 199284 255

Som tidigare nämnts finns det inte samma anledning att höja ersättningen för kränkningar som inte är det allvarliga slag har behandlats. Ett av som nu särskilt skäl mot att höja ersättningen för kränkning misshandel genom som inte är grov eller genom andra brott av mindre allvarlig beskaffenhet är att man i de flesta andra länder över huvud taget inte utger någon sådan ersättning i dessa fall. När det gäller ärekränkningsbrott torde den nuvarande ersättningsnivån mellan 5 000 och 25 000 kr internationellt sett vara ganska låg. Enligt vår mening kan det lidande som kränkningen av någons ära eller anseende innebär-inte i allmänhet jämföras med det lidande tillfogas den som som utsätts för sexuella övergrepp eller andra grova våldsbrott. Det hindrar inte att också en viss höjning av ersättningarna vid årekränkningsbrott kan vara motiverad. Ett särskilt skäl för detta är, påpekats i avsnitt 7.2, att dessa som ersättningar ofta utges av skadevållare som har förmåga att betala den och att ersättningarna därför kan ha en viss preventiv verkan i dessa fall, särskilt som de straff som åläggs den ansvarige ofta har endast symbolisk kamer Vidare bör beaktas att denna brott inte sällan medför typ av en ekonomisk förlust för den skadelidande denne kan ha svårt att styrka som och att skadeståndet för ideell skada därför kan tjäna även surrogat för som denna ekonomiska förlust. Vid bedömningen vad kan utgöra skälig normalersättav som anses en ning vid ärekränkningsbrott bör enligt vår mening de skadeståndsbelopp som förekommer inom arbetsrätten vid obefogade uppsägningar och avskedanden kunna utgöra ett riktmärke. Kränkningarna i dessa fall påminner nämligen om varandra, och skadestånden har även i preventiva stort sett samma verkan. En sådan jämförelse skulle för ärekränkningsbrottens del innebära en viss höjning av den nuvarande ersättningsnivån.

256 SOU 199284

7.8 Ersättningens bestämmande

Som vi har nämnt i avsnitt 7.3 och 7.6.1 bör ersättningen för kränkning gebrott schabloniseras i betydande grad, även om det alltid måste finnas nom utrymme för att ta hänsyn till individuella variationer i det enskilda fallet. Av olika skäl är det emellertid inte lämpligt att dessa schabloner anges direkt i lagen, utan de får utbildas i den praktiska tillämpningen. I första hand ligger det på domstolarna att svara för rättsbildningen när det gäller ersättning för kränkning brott. Tidigare fick dessa bara i begenom gränsad omfattning ta ställning till sådana ersättningsanspråk, och det dröjde länge innan några vägledande avgöranden meddelades av Högsta domstolen. På tid har emellertid ett allt större antal fall avgjorts av domstolarna, senare och flera viktiga prejudikat har kommit under de allra senaste åren. Eftersom gärningsmannen han över huvud taget anträffas i regel - om saknar förmåga att betala ett utdömt skadestånd, utges ersättningen i realiteten från överfallsskyddet i hem- och villahemförsäkringarna eller, om den skadelidande saknar sådan försäkring, av Brottsskadenämnden. De flesta anspråk på sådan ersättning från överfallsskyddet hänskjuts av försäkringsbolagen för yttrande Ansvarsförsäkringens personskadenämnd. Denna av nämnd och Brottsskadenämnden har en samordnad praxis, som tidigare i brist vägledande avgöranden Högsta domstolen i praktiken har av styrt domstolarnas rättstillämpning. Högsta domstolens prejudikat har å andra sidan fått stort genomslag i nämndernas praxis. Sålunda medförde rättsfallet NJA 1986 s. 319 att Brotts-

skadenämnden. tämligen omgående höjde ersättningama för sexuella över-

barn. Det finns även anledning räkna med att nämndernas praxis grepp mot beträffande våldsbrott kommer att ändras som följd av rättsfallen NJA grova 1991 766 och Högsta domstolens dom den 15 april 1992, nr DT 218. s. Det är naturligt att nämndernas praxis har blivit vägledande för domstolarnär prejudikat saknats från Högsta domstolen. Genom det stora antal erna sättningsanspråk dessa nämnder tar ställning till får de en betydligt som

SOU 199284 257

större överblick över dessa ersättningar än någon enskild domstol. Det är dock tillfredsställande att rättsutvecklingen på den senaste tiden i allt högre grad kommit att styras av Högsta domstolen. Det samspel mellan domstolar och nämnder har beskrivits när det som nu gäller ersättning för kränkning brott har enligt vår mening fungerat genom bra. Någon ändring i den nuvarande ordningen för att bestämma denna ersättning är därför inte påkallad.

7.9 Förlust egendom med särskilt affektions-

av värde

Möjlighet saknas för närvarande att få ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen för den kränkning som ett brottsligt angrepp på den skadelidandes egendom kan innebära eller för det intrång i övrigt i den skadelidandes äganderätt som en skada dennes egendom utgör. Som vi har nämnt i avsnitt 7.5 är vi inte beredda att föreslå någon ändring i gällande rätt på denna punkt. I strävandena att stärka brottsoffrens ställning har emellertid på tid senare diskuterats om inte möjlighet bör finnas till ersättning ideell natur för en av förlust av egendom med särskilt affektionsvärde. En sådan förlust kan vara minst lika kännbar för den skadelidande som den ekonomiska skada som förlusten av egendomen innebär. Tanken på sådan ersättningsmöjlighet en väcktes i samband med de ändringar som gjordes i brottsskadelagen år 1988

se Ds Ju 19871 s. 25. I årligen återkommande motioner till riksdagen har

därefter hävdats att de som utsätts för bostadsinbrott bör kunna få skadestånd för exempelvis förlust egendom med särskilt affektionsvärde. av Riksdagen har vid behandlingen motionerna varje gång hänvisat till vårt av arbete och förutsatt att även denna fråga kommer att aktualiseras under

utredningsarbetet se avsnitt 2.1.2.

258 sou 199284

Ordet affektionsvärde definieras i svenska akademins ordlista som känslo-

värde eller personligt värde. I juridiska sammanhang används begreppet

närmast med avseende på det särskilda värde som egendomen på grund av

speciella och personliga omständigheter har för dess ägare se Stang, 1927,

304. Affektionsvärden kan förekomma isolerade från ekonomiska värs.

den, det vanliga är att affektionsvärden och ekonomiska värden föremen

kommer inflätade i varandra. Affektionsintressen kan vara knutna till varje

föremål, med eller utan ekonomiskt värde se Grönfors i TfR 1963 s.

Gällande rätt innebär att förlust affektionsvärden ersätts bara om förav

lusten på något sätt kan hänföras till skada ekonomiskt slag. Så anses av

fallet egendomen har ett affektionsvärde också för andra än ägaren vara om

typfallet är släktklenods värde för flera medlemmar inom samma släkt - en

Strahl, 1948, 13, Persson, 1953, 337 f och Grönfors iTfR

se t.ex. s. s.

1963 s. 604.

Det kan nämnas att det tidigare har funnits möjlighet att få ersättning för en förlust fastighets affektionsvärde till följd av ett vattenföretag eller av en åtgärd enligt 1919 års vattenlag. I 9 kap. 8 § i den lagen föreskrevs annan att vid avgörande och i vad mån skada uppstått hänsyn skulle tas även om till skada eller lidande beskaffenhet än rent ekonomisk. Enligt förav annan arbetena åsyftades affektionsvärden som hade stor betydelse för en viss rena familj eller kanske släkt som inte ägde allmängiltighet och därperson, men

för inte inverkade fastighetens marknadsvärde se NJA 1919 s. 252

Denna bestämmelse upphävdes emellertid år 1974, eftersom det inte ansågs möjligt att med rimliga anspråk rättvisa och stadga i beräkningen utmäta

någon särskild ersättning utöver ersättningen för ekonomisk skada se prop.

197483 145; jfr SOU 197214 s. 76. s.

Inom rättsvetenskapen har sökt finna en förklaring till att skadeståndsman

skyldigheten enligt svensk enligt de flesta utländska rättsrätt och även

ordningar inte omfattar affektionsvärden som inte kan hänföras till en ——— skada ekonomiskt slag. Därvid har ibland sagts att affektionsvärden inte av

har den vikt att det är motiverat med ett rättsskydd och att det skulle vålla

oövervinnliga svårigheter att finna enkel och rimlig norm för beräkning en

SOU 199284 259

av skadeståndets storlek se Ekelöf, 1942, s. 108. Liknande uttalanden har

gjorts om att rättssäkerheten inte tillåter att ersättning utgår när det inte finns någon annan måttstock för förlusten än den skadelidandes väregna

dering se Ussing i SvJT 1941 750. Det har också pekats på sådan

s. en omständighet som att det skulle svårt för den skadelidande att visa vara att ett affektionsintresse verkligen finns Grönfors i TfR 1963 605. Från s. något håll har vidare ifrågasätts utvidgning skadeståndsskylom en av digheten till att omfatta affektionsvärden över huvud taget skulle få någon praktisk betydelse; i de flesta fall torde det inte ha varit beräkneligt för skadevållaren att det skadade föremålet hade affektionsvärde för dess ägare, och frågan ersättning skulle den anledningen inte bli aktuell

om av se

Ekelöf, 1942, s. 108 och Stang, 1927, 304. s. Å andra sidan har hävdats att det knappast är möjligt att dra någon skarp gräns mellan sådana skador som kan värderas i och sådana inte pengar som kan det samt att affektionsvärden inte är inbillade och inte har mindre mera krav på att bli respekterade än andra värden

se Hagerup Bull i TfR 1920

s. 193. Det har vidare framhållits att affektionsvärden knappast är mera svårberäknade i pengar än många andra vården faktiskt brukar ersättas som och att den omständigheten att värderingen kan välla svårigheter inte, mer än i andra sammanhang, får medföra nekar all ersättning

att man se

Hagerup Bull i TfR 1920 s. 193 och Grönfors i TfR 1963 s. 603. Grönfors har hänvisat till att det utgår ersättning för mistade skönhetsvärden i ganska betydande omfattning men också för sveda och värk, vilken ersättning enligt honom är i hög grad inkommensurabel med ett penningbelopp. Det har också gjorts gällande att det är inadekvat att utesluta affektionsvärden som ersättningsgill skada, särskilt föremålet ett ekonomiskt värde så snart som ges

affektionsintresset delas av annan se Hagerup Bull i TfR 1920 193 f och

s. Grönfors i TfR 1963 604. s. När frågan om ersättning för förlust affektionsvärde på detta sätt har av diskuterats i den juridiska litteraturen har diskussionen tagit sikte på alla situationer då egendom med sådant värde skadas skadeståndsgenom en

260 sou 199284

grundande handling. Detta är enligt vår mening också en naturlig utgångspunkt. Det är svårt att inse varför sådan ersättningsmöjlighet skulle en förutsatts i de tidigare nämnda riksdagsmotionema begränsas till fall som —— när egendomen har skadats eller förlorats just vid en inbrottsstöld. Förlusten är lika kännbar för den enskilde vare sig egendomen har skadats genom ett sådant brott, ett annat brott t.ex. skadegörelse eller någon annan handling medför skyldighet att ersätta skada på själva egendomen. Fråsom huruvida skadestånd skall kunna utgå för förlust av en egendoms affekgan tionsvärde bör alltså i ett vidare perspektiv än det har anlagts i ses som riksdagsmotionema. Därvid måste beaktas bl.a. de samhällsekonomiska konvidsträckt ersättningsmöjlighet uppenbarligen skulle få. sekvenser som en så Vi har dock inte försökt göra några närmare kostnadsberäkningar i denna del. Redan andra skäl talar nämligen enligt vår mening mot att införa en möjlighet till ersättning för förlust av affektionsvärden. Sådana förluster torde visserligen kunna ersättas efter fastställda schablolätt insedda skäl måste bli svåra att uppställa. Ännu ner, även om dessa av större svårigheter möter emellertid när man skall avgöra om förlust av affektionsvärde över huvud taget har uppkommit. Det rör sig i ovanligt hög grad personliga känslor skiftande slag. Skall man beakta bara de om av känslor den skadelidande har hyst för egendomen som sådan eller skall som också ta hänsyn till att egendomen har varit särskilt värdefull för den man skadelidande därför att den förenad med minnen av någon som stått hovar nära Det är exempel de vanskliga frågor som uppkommer när man nom skall uppställa objektiva kriterier för förlust affektionsvärden. Att fånga av alla beaktansvärda känslor i sådana objektiva kriterier torde i själva verket vara en omöjlig uppgift. För den skadelidande måste det givetvis också vara förenat med stora svårigheter bevisa att han eller hon har tillfogats förlust av affektionsatt en värde. Måhända är detta är ett skäl i sig inte väger särskilt tungt. Liksom väl det grundad anledning anta att den praktiska betydelsen av en lagger ändring skulle bli ganska begränsad. Det går inte heller att bortse från att

sou 199284 251

redan en möjlighet till ersättning skulle komplicera och fördyra skaderegleringen. I varje enskilt fall måste utredas egendom skadats om som genom ett skadeståndsgrundande beteende har haft ett affektionsvärde för ägaren när denne påstår detta. Det skulle således möta betydande praktiska svårigheter och föra med sig flera olägenheter om man införde en möjlighet till ersättning för förlust av affektionsvärden. Därtill kommer, vilket vi väsentligt i anser vara sammanhanget, att man i de flesta andra europeiska länder har intagit mycket en restriktiv hållning i frågan och att ersättning inte utgår i något de övriga av nordiska länderna. Sammanfattningsvis kan vi inte förorda möjlighet till ersättning att en för förlust av affektionsvärde införs i svensk rätt i vidare mån än redan som nu gäller.

7.10 Kostnadskonsekvenser

Som ett led i strävandena att förbättra villkoren för dem utsätts för som sexualbrott och andra allvarliga övergrepp har vi förordat höjning den en av ersättning för lidande utgår till de drabbade avsnitt 7.7.

som se Vi har inte

funnit det lämpligt att närmare hur stor höjningen bör denna ange vara fråga får avgöras de rättstillämpande myndigheterna uttalat det av - men att inte bör bli fråga om mer än en fördubbling av ersättningen jämfört med den nuvarande nivån. På grund av att ersättningen vid sexualbrott och andra våldsbrott i praktiken betalas antingen av försäkringsbolagen, inom för överfallsskydramen det, eller av Brottsskadenämnden kommer höjning ersättningsnivån en av att få samhällsekonomiska konsekvenser i form av dels premiehöjningar, dels ökade kostnader för staten när det gäller brottsskadeersättning. Storleken på kostnadsökningama är givetvis beroende hur stor höjningen på ersättav ningen kommer att bli. Men även vid fördubbling ersättningsnivän en av

262 SOU 199284

kommer höjningen försäkringspremiema att stanna vid mindre än en proav medan ökningen statens kostnader för brottsskadeersättning blir i cent, av runda tal 10 milj. kr. När det gäller eventuella kostnadsökningar för de rättstillämpande myndigheterna är beakta att värt betänkande sannolikt kommer att bidra till att uppmärksamheten kring de här frågorna ökar och att detta i sin tur kan att leda till ökning antalet anspråk på ersättning. Någon nämnvärd inen av verkan på de rättstillämpande myndigheternas arbetsbörda torde detta dock knappast föra med sig, eftersom såväl åklagare som domstolar redan har att handlägga ärendena i form av brottmål. Genom våra uttalanden klargörs att det är möjligt att få ersättning för kränkning vissa kvalificerade inbrottsstölder. När det gäller själva genom ersättningen sådan torde denna, även den blir generös, inte uppgå som om till några betydande belopp totalt sett; antalet fall som kommer i fråga för ersättning är mycket begränsat. Medvetenheten hos allmänheten om att det över huvud taget finns möjlighet till ersättning kan emellertid leda till ett en ökat antal anmälningar även i sådana fall då kränkningen inte är av så allvarlig beskaffenhet att ersättning kan utgå. För domstolar och åklagare torde inte heller detta komma att påverka arbetsbördan nämnvärt. Däremot finns anledning anta att det i vart fall under övergångsperiod kommer att meden administrationskostnader för Brottsskadenämnden. Även kostföra höjda om nadsökningen i viss mån kan begränsas genom information till allmänheten torde den inte helt kunna undvikas. Hur stor kostnadsökningen kommer att bli är dock knappast möjligt att förutsäga.

SOU 199284 263

8 SPECIALMOTIVERIN G

8.1 Förslaget till lag ändring i skadeståndsla-

om

gen 1972207

I skadeståndslagen har vissa ändringar gjorts för att markera att sådant lidande som avses i nuvarande 1 kap. 3 § utgör skadetyp annat en egen av slag än den ideella skada som regleras i 5 kap. l Beträffande gränsdragningen mellan dessa slags skador kan hänvisas till avsnitt 7.3 i den allmänna motiveringen. Den nuvarande bestämmelsen i l kap. 3 § har utformats som en ansvarsregel och förts över till 2 kap. tillsammans med övriga ansvarsregler. Samtidigt har i 5 kap. 6 § såsom ett nytt första stycke tagits been stämmelse som ger vissa riktlinjer för hur skadestånd för lidande med anledning av kränkning brott skall bestämmas. genom Någon ändring har inte gjorts i 6 kap. l handlar jämkning som om av skadestånd på grund av medvållande från den skadelidandes sida. Något utrymme för att tillämpa den bestämmelsen på lidande med anledning av kränkning genom brott finns inte; ett sådant medvållande påverkar nämligen den kränkning som tillfogas den skadelidande och beaktas därför redan vid

fastställandet av ersättningen för denna kränkning se specialmotiveringen

till 2 kap. 3 §.

264 s0U 199284

1kap.3§ För skada vallats underlåtenhet att avslöja brott utgår ersom genom

sättning enligt denna lag enbart på den grund att straff för underldtenheten

kan följa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken.

Bestämmelsen i denna paragraf har i oförändrat skick förts över från nuvarande 2 kap. 5 Bestämmelsen är tillämplig också i andra fall än de som regleras i 2 kap. Från systematisk synpunkt hör bestämmelsen därför inte hemma i 2 kap.

2kap.1§ Den uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall som ersätta skadan.

Paragrafen är i sak oförändrad.

2kap.2§ Den vållar förmögenhetsskada brott skall ersätta skadan. som ren genom

Denna paragraf har förts över från nuvarande 2 kap. 4 Samtidigt har de bestämmelserna i 2 kap. 4 och 5 §§ utformats så att de tar direkt sikte nya på bl.a. ren förmögenhetsskada. Kvinnor har utsatts för kriminella övergrepp av män som de har levt som med tvingas ibland att byta bostad för att få vara i fred. De kostsamman nader är förenade med ett sådant bostadsbyte kan ersättas enligt 5 kap. som l § första stycket l följdskada till personskada. Har kvinnan inte som en tillfogats någon personskada genom övergreppet, kan kostnaden i stället ersättas förmögenhetsskada till följd brott. En förutsättning är som ren av dock i båda fallen att kostnaden kan anses nödvändig och står i ett adekvat orsakssamband med den brottsliga gärningen.

SOU 199284 265

Också kostnader för sådan terapeutisk hjälp som kan vara nödvändig för den som har utsatts för kriminella övergrepp kan ersättas som ren förmögenhetsskada till följd av brott, om inte den skadelidande har tillfogats en personskada och har rätt till skadestånd redan den grunden.

2kap.3§

Den som kränker annan genom brott mot dennes person, frihet, frid eller

ära skall ersätta det lidande som kränkningen medför.

Denna paragraf, som ersätter den nuvarande bestämmelsen i l kap. 3 § skadeståndslagen, anger vilka brott som grundar rätt till ersättning för en sådan allvarligare kränkning av den personliga integriteten som kan betecknas som ett lidande. Någon utvidgning av eller inskränkning i det nuvarande tillämpningsområdet är inte avsedd, utan bestämmelsen omfattar i stort sett samma brott som de som räknas upp i den nuvarande bestämmelsen. De brott som enligt förevarande bestämmelse grundar rätt till ersättning är de som utgör ett angrepp på annans person, frihet, frid eller ära. Det saknar i och för sig betydelse till vilken brottstyp en viss gärning rent straffrättsligt är att hänföra. Avgörande är om brottet angriper ett sådant intresse som bestämmelsen avser att skydda. Med brott mot annans person avses kränkningar av den kroppsliga integriteten. Hit hör misshandel och grov misshandel 3 kap. 5 och 6 BrB samt försök till mord och dråp 3 kap. 2 och 12 §§ samt 23 kap. l § BrB. Ytterligare exempel brott av detta slag är våld mot tjänsteman 17 kap. l § BrB, liksom förgripelse av tjänsteman 17 kap. 2 § BrB och övergrepp i rättssak 17 kap. 10 § BrB i de fall brottet innebär att den angripne utsätts för våld; att en tjänsteman dock i vissa fall kan få finna sig i kränkningar som en privatperson inte behöver tåla berörs längre fram i specialmotiveringen till förevarande paragraf.

266 SOU 199284

Även vållande till kroppsskada eller sjukdom 3 kap. 8 § BrB utgör brott mot annans person och kan i och för sig grunda rätt till ersättning för enligt förevarande bestämmelse. I praktiken torde det dock vara ovanligt att ett

brott av detta slag ger upphov till ett ersättningsbart lidande se beträffande

ett sådant undantagsfall bil. l rf. 84.

Brott mot annans frihet avser angrepp på den enskildes rörelse- och hand-

lingsfrihet och tar sikte på bl.a. människorov 4 kap. l § BrB, olaga frihetsberövande 4 kap. 2 § BrB, försättande i nödläge 4 kap. 3 § BrB och olaga tvång 4 kap. 4 § BrB. Hit hör också rån och grovt rån 8 kap. 5 och 6 §§ BrB samt utpressning 9 kap. 4 § BrB.

Brott mot annans frid avser angrepp på t.ex. rätten att få vara i fred och

att hålla sitt privatliv okänt för andra. Hit hör olaga hot 4 kap. 5 § BrB, hemfridsbrott 4 kap. 6 § första stycket BrB, ofredande 4 kap. 7 § BrB, brytande av post- eller telehemlighet 4 kap. 8 § BrB, intrång i förvar 4 kap. 9 § BrB och olovlig avlyssning 4 kap. 9 a § BrB. Däremot kan olaga intrång 4 kap. 6 § andra stycket BrB i regel inte anses medföra en sådan allvarligare kränkning att brottet kan ge ersättning för lidande enligt förevarande bestämmelse. Andra exempel på brott mot annans frid är hot mot tjänsteman 17 kap. 1 § BrB, liksom förgripelse av tjänsteman 17 kap. 2 § BrB och övergrepp i rättssak 17 kap. lO § BrB i fall då gärningen innefattar ett hot. Att en tjänsteman inte alltid kan anses ha utsatts för en allvarligare kränkning av den personliga integriteten genom ett sådant brott berörs dock i det följande.

Våldsamt motstånd 17 kap. 4 § BrB torde endast undantagsvis innebära en

sådan allvarligare kränkning. Överträdelse besöksförbud innebär ofta att den förbudet att av som avser skydda utsätts för ett brott mot sin frid. Varje överträdelse av ett sådant förbud kan dock inte grunda rätt till ersättning enligt förevarande bestämmelse. Om den som förbudet gäller mot endast har uppehållit sig inom det förbjudna området utan att söka kontakt med den som förbudet avser att skydda, kan någon kränkning av dennes frid i de flesta fall inte sägas ha

SOU 199284 267

uppkommit. Undantag gäller dock om den som förbudet gäller mot uppför sig på ett sådant sätt att åtgärden är ägnad att hos den som förbudet avser att skydda framkalla oro och ängslan för fortsatta trakasserier eller övergrepp.

Framkallande av fara för annan 3 kap. 9 § BrB kan innebära ett brott

mot annans frid, om en eller flera bestämda personer utsätts för en konkret fara; det måste alltså vara sannolikt att dessa kommer i farozonen och faktiskt kan drabbas av en sådan skada som avses med straffbestämmelsen. Som exempel kan nämnas ett fall där domstolen lämnade ersättning för lidande till den som knuffats framför ett tåg och på så sätt utsatts för livsfara

eller fara för svår kroppsskada se bil. l rf. 85. Däremot kan ersättning för

lidande inte komma i fråga, om en obestämd krets personer har löpt risk att tillfogas skada, t.ex. vid skottlossning mot en folksamling. Det sagda gäller också andra brott som innefattar framkallande av fara för annan, t.ex. mord-

brand 13 kap. 1 § BrB och andra allmänfarliga brott i 13 kap. BrB.

Som nämnts i den allmänna motiveringen avsnitt 7.5 utgör grov stöld 8

kap. 4 § BrB som skett genom intrång i annans bostad i regel ett brott mot annans frid som kan grunda rätt till ersättning enligt förevarande bestämmelse med bostad avses i detta sammanhang en sådan lokal där den skadelidande vistas mera regelbundet, dvs. permanentbostaden och ofta också fritidsbostaden. En förutsättning är dock att brottet utgör en allvarligare kränkning av den personliga integriteten, dvs. att bostaden har skövlats eller utsatts för omfattande förstörelse eller att brottet haft andra särskilt skändliga inslag av liknande beskaffenhet. Detsamma gäller skadegörelse 12 kap. l § BrB som förövas under motsvarande förhållanden. En skadegörelse kan också i andra fall innefatta brott mot någons frid, om gämingen har förövats på sådant sätt att den kan anses innebära ett ofredande. Ett annat exempel på förmögenhetsbrott som innefattar brott mot någons frid är s.k. Väskryckning. I övrigt faller emellertid förmögenhetsbrott såsom bedrägeribrott - 9 kap. BrB, förskingringsbrott 10 kap. BrB och borgenärsbrott 11 kap.

BrB utanför ersättningsbestämmelsens tillämpningsområde.

-

268 sou 199284

sexualbrott 6 kap. BrB kan utgöra såväl brott mot annans person som brott mot annans frihet eller frid. Detta gäller särskilt våldtäkt 6 kap. l § BrB och i vissa fall sexuellt tvång 6 kap. 2 § BrB. sexualbrott som inte innebär något tvång i straffrättslig mening utgör brott mot annans frid och i många fall även mot dennes person. Ett undantag gäller dock för sådana frivilliga sexuella förbindelser mellan vuxna personer som i och för sig utgör en straffbar handling. Detta betyder att sexuellt umgänge med avkomling 6 kap. 6 § första stycket BrB i princip inte kan grunda rätt till ersättning enligt förevarande bestämmelse. Så kan dock någon gång vara fallet, t.ex. om avkomlingen vid brottstillfállet nyligen har fyllt 18 år och fortfarande står i visst beroendeförhållande till den begått brottet. Även som sexuellt umgänge med helsyskon 6 kap. 6 § andra stycket BrB kan grunda rätt till ersättning i vissa fall då något av syskonen är betydligt yngre än det andra. Koppleri 6 kap. 8 § BrB och grovt koppleri 6 kap. 9 § BrB bör i vissa fall kunna grunda rätt till ersättning enligt förevarande bestämmelse, om brottet består i att gärningsmannen ett kränkande och skändligt sätt har utnyttjat den skadelidandes otuktiga levnadssätt. Motsatsen ligger närmare till hands då gärningen utgör ett främjande av detta levnadssätt, eftersom

brottet då närmast utgör brott mot allmän ordning och säkerhet se SOU

195314 s. 228; jfr Heuman, 1973, s. 464 Också förförelse av ungdom 6 kap. 10 § BrB kan berättiga till ersättning i fall då ett erbjudande om sexuellt umgänge framförs till någon på sådant sätt att ett brott mot dennes frid kan anses vara för handen. Bampomografibrott 16 kap. 10 a § BrB har stora likheter med sådant sexuellt ofredande 6 kap. 7 § BrB som tar sikte att barn under 15 år förmås att medverka vid posering. Den straffbara handlingen vid bampornografibrott består i skildring av bam i pomografisk skrift med uppsåt att sprida bilden eller i spridning sådan bild. Att avbilda ett barn under av sådana förhållanden måste anses innefatta en allvarlig kränkning av barnets integritet och regelmässigt innebära ett brott mot barnets frid.

sou 199284 259

Förledande av ungdom 16 kap. 12 § BrB tar sikte på att förhindra spridning av skrifter eller bilder som genom sitt innehåll kan verka förråande eller eljest medföra en allvarlig fara för den ungas fostran. Ett sådant brott kan med dagens synsätt och massmediala utbud i allmänhet inte anses kränkande. Följaktligen bör brottet som sådant inte heller berättiga till ersättning för lidande. Det utesluter inte att brottet av annan orsak kan berättiga till ersättning. Så kan vara fallet om den som begått brottet har utbjudit skriften på ett sådant hänsynslöst sätt att handlingen därigenom kan anses innefatta ett fridsbrott. Brott mot annans ära tar sikte på kränkningar av annans anseende eller självkänsla. I första hand avses de brott som regleras i 5 kap. BrB. Hit hör också mened 15 kap. 1 § BrB, om den som begått brottet haft uppsåt att skada oskyldig, samt falskt och obefogat åtal, falsk och obefogad angivelse samt falsk och vårdslös tillvitelse 15 kap. 5-7 §§ BrB. Ett annat brott som får anses utgöra brott mot annans ära är olaga diskriminering 16 kap. 9 § BrB, även om brottet inte rent straffrättsligt år att rubricera som ett årekränkningsbrott. Sålunda har detta brott i förarbetena till straffbestämmelsen

ansetts vara i viss mån av ärekränkande slag se prop. 197087 s. 71; jfr

Heuman, 1973, 475. Även förfalskningsbrott 14 kap. BrB kan i undans. tagsfall innefatta brott mot annans ära, såsom då den förfalskade skriftens innehåll innebär en ärekränkning. Ytterligare ett brott som kan innefatta brott mot annans ära är brott mot tystnadsplikt 20 kap. 4 § BrB, om brottet innebär en överträdelse av en sekretessregel som uppställts till skydd för enskilds intresse. Så kan vara fallet om överträdelsen avser en bestämmelse i sekretesslagen 1980100 som tar sikte på att skydda den enskildes personliga förhållanden. Dessa regler finns framför allt i lagens 7 och 9 kap. I dessa kapitel uttrycks skyddet för den enskildes personliga förhållanden i de flesta fall med begreppet skada och men. Med uttrycket men avses här i första hand sådana effekter att någon blir utsatt för missaktning. överträdelser som annans av bestämmelser av detta slag bör således innefatta brott mot annans ära.

270 SOU 199284

När det gäller andra ämbetsbrott som regleras i 20 kap. brottsbalken, såsom tjänstefel, bör i överensstämmelse med gällande rätt avgörande för rätten till ersättning för lidande vara om den handlingsnorm vars åsidosättande konstituerar ett brott kan sägas ha den enskildes personliga integritet som skyddsobjekt. Ersättning kan alltså komma i fråga, om ämbetsbrottet innefattar en allvarligare kränkning av den skadelidandes person, frihet, frid eller ära. En förutsättning för rätt till ersättning enligt förevarande bestämmelse är, som tidigare nämnts, att den som har kränkts genom ett brott mot sin person, frihet, frid eller ära därigenom har tillfogats ett lidande. För att ett lidande skall anses ha uppkommit fordras att det är fråga om en allvarligare kränkning av den personliga integriteten jfr prop. 19878892 s. 7. Brottsskadenämnden har i sin praxis ansett att ett sådant lidande inte kan upp-

skattas till lägre belopp än 3 000 kr se avsnitt 5.5.3. Detta synes vara en

lämplig utgångspunkt för bedömningen om en kränkning skall anses vara av sådant allvarligare slag att den berättigar till ersättning. Lägre belopp bör alltså inte komma i fråga; då kan man inte tala om en allvarligare kränkning. Vad som är att anse som en allvarligare kränkning får bedömas utifrån samtliga omständigheter i varje enskilt fall. Det är knappast möjligt att generellt slå fast var gränsen går mellan en allvarligare och mindre allvarlig kränkning. Vissa riktlinjer kan dock ges. När det gäller t.ex. sexualbrotten är dessa till sin art sådana att de regelmässigt får anses innefatta en allvarligare kränkning. Dock kan, som nämnts i den allmänna motiveringen

se avsnitt 7.6.2, omständigheterna även vid denna typ av brott ibland vara

sådana att man knappast kan tala om en allvarligare kränkning. Så kan vara fallet vid sexuellt ofredande som tagit sig uttryck i att någon blottat sig inför andra. Detta brott kan knappast ge upphov till ett ersättningsvärt lidande annat än i undantagsfall, såsom när brottet riktat sig mot ett litet barn eller när blottaren har förföljt eller spärrat vägen för offret eller agerat på annat sätt som varit ägnat att skrämma offret.

SOU 199284 271

Även de flesta våldsbrotten, med undantag för ringa fall av misshandel, måste anses innefatta en allvarligare kränkning. Denna typ av brott bör således regelmässigt berättiga till ersättning för lidande, om det inte varit fråga om provokation från den skadelidandes sida eller andra omständigheter som gör att brottet inte kan anses medföra en allvarligare kränkning. Också ringa misshandel kan innebära en allvarligare kränkning, om misshandeln skett under uppseendeväckande former eller på annat sätt haft klart ärekränkande inslag. I den allmänna motiveringen avsnitt 7.6.1 och 7.6.3 har diskuterats relativt ingående i vad mån frågan om ersättning och dess storlek skall påverkas av hur brottsoffret själv uppträtt vid skadetillfallet. B1.a. har framhållits att det för att en allvarligare kränkning skall anses föreligga i princip bör fordras att kränkningen riktat sig mot någon efter bästa som förmåga värnat om sin personliga integritet. Som exempel har nämnts att en person, som själv inleder ett handgemäng och därigenom utsätter sig för en påtaglig risk att mötas med våld, får i viss mån ha gett kravet på anses upp respekt för den personliga integriteten och följaktligen, om risken realiseras, inte heller kan anses ha tillfogats lidande i den mening i bestämsom avses melsen. Ersättning vid misshandel och andra våldsbrott förutsätter således i princip att den inte föregåtts av provokation. Detta gäller i vart fall så länge det våld som utlöses av provokationen kan sägas stå i rimlig proportion till provokationen. Skulle våldet däremot vara allvarligare får det medvetna risktagandet i stället beaktas vid bestämmandet av ersättningens storlek.

Som framhållits i den allmänna motiveringen avsnitt 7.6.1 kan ett med-

vetet risktagande även i andra sammanhang ses som ett uttryck för att personen i fråga inte värnar om sin integritet i samma mån som människor i allmänhet. Det kan gälla exempelvis prostituerade, som i de flesta fall inte kan anses ha tillfogats ett lidande om de i sin verksamhet utsätts för den typ av trakasserier med sexuell anspelning som är mer eller mindre vanligt förekommande i sådana sammanhang. Som också framhållits i den allmänna

272 SOU 199284

motiveringen avsnitt 7.6.2 kan det hända att en prostituerad i ett särskilt

fall medvetet utsätter sig för risk drabbas sexuella övergrepp. Även en att av övergrepp detta slag är i och för sig alltid att anse som en allvarligare av kränkning. Det medvetna risktagandet kan emellertid beaktas när ersättningens storlek bestäms. Att det även förekommer situationer när ett medvetet risktagande inte kan ett uttryck för att vederbörande gett upp eller sänkt kravet på ses som respekt för sin personliga integritet har berörts i den allmänna motiveringen

se avsnitt 7.6.3.

Frågan ett visst våld innefattar en allvarligare kränkning är delvis om beroende utsätts för våldet. Riktar det sig exempelvis mot vissa av vem som yrkesutövare fordras det mer för att det skall anses föreligga en allvarligare kränkning än våldet riktar sig mot andra. Till denna kategori yrkesmän om hör i första hand polismän, i vilkas arbete det ingår att mer eller mindre dagligen konfronteras med våldsamma Även ordningsvakter och personer. vårdare på kriminalvårdsanstalter och vissa sjukvårdsinrättningar får anses tillhöra denna utsatta yrkesgrupp, liksom andra som i sitt dagliga arbete har till uppgift att ingripa i farofyllda situationer och därigenom löper en risk att utsättas för våld. Vissa yrkesgrupper drabbas måhända inte så ofta av våld utan kanske mera av hot av olika slag. Det gäller befattningshavare socialtjänstemän, biljettkontrollanter, parkeringsvakter, delgivningsmän som och utmätningsmän. Personer med sådana yrken torde ha befogad anledning att i sin tjänsteutövning förvänta sig aversion och ibland även fysiskt motstånd från de deras tjänsteâtgärd riktar sig mot. Det gäller personer som

t.ex. när busskontrollant avvisar någon som inte löst biljett se bil. 1 rf.

en 5. Det får anses naturligt att personer i denna typ av yrken har en större beredskap än människor i allmänhet att utstå kanske framför allt hot av olika slag även visst mått våld. Också beträffande dessa måste därför formen av dras än för människor i allmänhet innan en kränkning kan anses vara mer allvarligare slag. Enbart den omständigheten att en person i sitt arbete av löper viss risk att utsättas för våld är emellertid inte tillräckligt för att han

SOU 1992 84 273

eller hon skall anses tillhöra vad här kallats utsatt yrkesgrupp. Banksom en anställda och buktikspersonal, som i viss mån löper sådan risk, får således inte särbehandlas. I deras arbete ligger inte heller att ingripa i en farofylld situation. Som framhållits i den allmänna motiveringen finns det en gräns även för vad personer i utsatta yrken skall behöva tåla i tjänsten. Ersättning skall således utgå, om våldet eller hotet på intet sätt står i rimlig proportion till vad som kunnat förväntas med hänsyn till den tjänsteåtgärd skulle utsom föras och situationen i övrigt. Ersättning bör också utgå om våldet eller hotet av olika skäl varit särskilt förnedrande. Var gränsen närmare bör gå mellan vad sådana yrkesutövare får anses tåla och inte tåla går inte att ange generellt utan får avgöras i rättstillämpningen. Står det väl klart att det föreligger en allvarligare kränkning och att ett ersättningsberättigat lidande således har uppkommit återstår att bestämma ersättningens storlek. Hithörande frågor behandlas i specialmotiveringen till 5 kap. 6

2kap.4§

Den som ifall som avses i 1-3 §§ vållar skada innan han har fyllt arton år

skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

Paragrafen har i sak oförändrad förts över från nuvarande 2 kap. 2

2kap.5§

Den som ifall som avses i I -3 §§ vållar skada under påverkan allvar-

av en lig psykisk störning eller av en annan psykisk störning inte är självsom förvállad och tillfällig skall ersätta skadan i den mån det är skäligt med hänsyn till hans sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.

274 SOU 1992 84

Denna paragraf motsvarar nuvarande 2 kap. 3 § och är i sak oförändrad.

3kap.l§

har arbetstagare i sin tjänst skall ersätta Den som eller sakskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom fel personeller försummelse, ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott, eller lidande arbetstagaren i tjänsten tillfogar annan genom kränkning som som avses i 2 kap. 3 I fråga skadeståndsansvar för staten eller kommun vid myndighetsutom övning gäller vad som föreskrivs i följande paragrafer.

I förevarande paragraf har lagts till att principalansvaret omfattar lidande

arbetstagaren i tjänsten tillfogar annan genom kränkning som avses i som 2 kap. 3 I sak innebär tillägget inte något nytt; detsamma gäller för

närvarande till följd av hänvisningen i 1 kap. 3 § till bestämmelserna om

skyldighet att ersätta personskada.

Också paragrafens andra stycke, som erinrar om att frågan om skade-

ståndsansvar för staten eller kommunen vid myndighetsutövning är särskilt

reglerad, är i sak oförändrat.

3kap.2§

Staten eller kommun skall ersätta personskada. sakskada eller förmögenhetsskada som vållas genom ren fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller kommunen svarar, eller lidande som vid sådan myndighetsutövning tillfogas annan genom kränkning som avses i 2 kap. 3 Vad sägs i första stycket kommun gäller också landstingskomsom om mun, kommunalförbund, församling och kyrklig samfállighet.

I denna paragraf har gjorts ett tillägg innebörd att ansvaret omfattar av lidande vid myndighetsutövning tillfogas annan genom kränkning som som

SOU 1992 84 275

avses i 2 kap. 3 Tillägget innebär lika litet som motsvarande tillägg i 3 kap. 1 § första stycket någon ändring i sak.

5kap.6§ Skadestånd med anledning av kränkning som avses i 2 kap. 3 § bestäms

efter vad som är skäligt med hänsyn till kränkningens art och varaktighet. Därvid skall särskilt beaktas om kränkningen har haft förnedrande eller skändliga inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller

hälsa, riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller dylik brottslig gärning eller som eljest är skadeståndsskyldig med anledning av sådant brott kan yrkande av den kränkte i mål om gämingen efter omständigheterna åläggas att bekosta tryckning i en eller flera tidningar av dom i målet.

Första stycket Bestämmelsen i första stycket är ny och anger riktlinjer för bestämmande av ersättning för lidande som avses i 2 kap. 3 Ersättningens storlek skall bestämmas huvudsakligen efter en objektiv bedömning; de främsta skälen härför har redovisats i den allmänna motivering-

en se avsnitt 7.6. l. Detta hindrar inte att hänsyn tas också till intensiteten

iden skadelidandes subjektiva upplevelser av kränkningen. Omständigheter i det enskilda fallet som talar för att lidandet varit särskilt påtagligt eller kanske lindrigare än normalt skall således kunna medföra avvikelse från den bedömning som annars skulle ha gjorts. Det kan t.ex. vara fråga om att den skadelidande på grund av tidigare upplevelser påverkats särskilt starkt av ett angrepp på den personliga integriteten. Har detta varit förutsebart för skadevållaren måste det också kunna beaktas vid bedömningen av hur stort lidandet varit. Det är en lång rad av omständigheter som är av betydelse när det gäller att bestämma skadeståndets storlek. Någon enkel formel för hur skadeståndet skall beräknas går inte att ställa upp. Avsikten med paragrafen är att peka på vissa omständigheter som i hög grad är ägnade att typiskt sett på-

276 SOU 199284

verka graden av lidande och därmed också ersättningens storlek. Naturligtvis kan även andra omständigheter vara betydelsefulla i det enskilda fallet. En förutsättning är dock att de knyter an till brottsoffrets lidande och kan sägas bidra till att åskådliggöra detta. Detta kan inte sägas vara fallet med sådana omständigheter som parternas ekonomiska förhållanden. Att gärningsmannen har bättre eller sämre förmåga att betala skadestånd eller att brottsoffret har större eller mindre behov av skadestånd skall således lika litet som hittills påverka bedömningen i vidare omfattning än som framgår av 6 kap. 2 Utgångspunkten är att vissa slags kränkningar typiskt sett är förenade med större lidande än andra. Detta har kommit till uttryck i första meningen som innebär att skadeståndet skall bestämmas med hänsyn till kränkningens art och varaktighet. Att kränkningens art skall beaktas innebär att ersättningarna kan variera beroende på vilket slags övergrepp det är fråga om. Vid sexualbrott och allvarliga våldsbrott är lidandet typiskt sett större än vid andra brott, vilket bör återspeglas i ersättningsbeloppen. Som nämnts i den allmänna motiveringen avsnitt 7.7 bör ersättningsnivån höjas i dessa fall i förhållande till vad gäller i dag. Även vid ärekränkningsbrott som kan en viss höjning av de nuvarande ganska låga ersättningsbeloppen vara motiverad. Vidare kan kränkningens varaktighet medföra en förhöjd ersättning, t.ex. vid upprepade övergrepp som sträckt sig under lång tidsrymd. Enligt andra meningen skall vid ersättningens bestämmande särskilt beaktas vissa omständigheter som innebär att den skadelidande typiskt sett tillfogas ett större lidande än när dessa omständigheter inte föreligger. Föreligger en eller flera sådana omständigheter bör det alltså medföra högre ersättning än i andra fall. En omständighet som skall särskilt beaktas är om kränkningen har haft förnedrande eller skändliga inslag. Sådana inslag förekommer framför allt vid sexualbrotten vilka i sig, om än i varierande grad, är förenade med särskilda skamkänslor hos offret och upplevs i hög grad vanhedrande. De förnedrande eller skändliga inslagen kan naturligtvis variera i styrka från

SOU 1992 84 277

fall till fall. När inslagen är särskilt påtagliga måste det finnas utrymme att

tillerkänna den skadelidande förhöjd ersättning. Övergreppet kan t.ex. ha

varit förknippat med perversiteter olika slag, såsom sadism eller likav nande, men också när det innefattat oral- eller analsex. Även s.k gruppvåldtäkter måste anses i hög grad förnedrande för brottsoffret, liksom om

övergreppet skett inför ögonen på andra. övergrepp med utdraget förlopp

kan vara att bedöma på liknande sätt. Det gäller inte bara när övergreppet har varit förenat med ett långvarigt frihetsberövande utan också våldom en täktsman t.ex. förgripit sig på sitt offer flera gånger i följd under och en samma natt och hela tiden med hot eller våld hållit offret i sin makt. Vid denna typ av övergrepp, liksom när det gäller övergrepp varit förenade som med betydande våld eller hot, får kränkningen också regelmässigt anses ägnad att hos den skadelidande framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, vilket är omständighet särskilt skall beaktas

en annan som se nedan.

Fömedrande eller skändliga inslag kan förekomma även vid andra typer av brott, inte minst vid våldsbrott. Så är t.ex. fallet när våldet tar sig uttryck i tortyr eller tortyrliknande behandling, liksom när någon stympar annan, utan att det för den skull är fråga om utdragen misshandel. Att någon betvingar annan och t.ex. tatuerar denne mot hans vilja måste också anses i hög grad förnedrande och skändligt. Likaså bör våld och hot tar som sig uttryck i pennalism eller trakasserier av allvarligt slag kunna hänföras hit. Detta gäller inte minst när syftet med våldet varit eller mindre att mer bryta ner brottsoffrets självförtroende, vilket utmärker många fall av kvinnomisshandel inom familjen. Med förnedrande och skändliga inslag åsyftas däremot inte i och för sig det allmänna obehag och den allmänna förnedring som det kan innebära för ett brottsoffer att behöva utstå polisutredning och rättegång och där en kanske lämna ut sina mest personliga förhållanden. Den kränkning den som skadelidande i detta avseende kan utsättas för och kanske är särskilt som påtagligt vid allvarligare sexualbrott, framför allt när åtalet prövas i flera instanser, får anses kompenserat inom för den ersättning utgår ramen som

278 sou 199284

i övrigt. Så har saken också bedömts i rättspraxis se Hovrättens över Skåne

och Blekinge dom den 19 december 1991, nr DB 3310. Om en polisutredning och rättegång på grund av särskilda omständigheter är mer än vanligt pressande för den skadelidande, bör hänsyn emellertid kunna tas till detta när ersättningen bestäms jfr bil. 1 rf. 65. Särskild hänsyn skall vidare tas till kränkningen har varit ägnad att om

framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa. Detta rekvisit syftar framför

allt på sådana våldsbrott vittnar om betydande hänsynslöshet eller som grymhet hos gärningsmannen och till följd därav regelmässigt rentav som är förenade med ett mycket stort lidande för brottsoffret. Hit kan hänföras de flesta fall försök till mord och dråp liksom andra våldsbrott av särskilt av farligt slag. Det är således fråga om brott med betydande straffvärde. Detta innebär emellertid inte att alla former av grov misshandel kan anses ägnade framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa. Som framhållits i den att allmänna motiveringen kan rubriceringen i ett enskilt fall bero på omständigheter inte är relevanta vid bedömningen av skadeståndsfrågan. Nåsom kan t.ex. eller mindre tillfälliga omständigheter ådra sig en gon av mer allvarlig skada i samband med en misshandel. I sådant fall bör ersättningen för lidande vanligtvis inte påverkas av att brottet bedöms som grovt. Även vid allvarligare sexualbrott kan omständigheterna ibland vara sådan att kränkningen får anses ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa. En våldtäkt kan t.ex. vara förenad med grovt våld eller på annat sätt förövad under sådana omständigheter att brottsoffret får anses ha haft befogad anledning att allvarligt frukta för sitt liv eller sin hälsa. Att en HIVpositiv våldtar någon och därigenom utsätter denne för risk att person annan smittas får ägnat att i hög grad framkalla sådan fruktan. Det kan anses vara gälla även andra fall smittosamma sjukdomar. I dessa fall måste överav i än högre grad kränkande, och ersättningen för lidande får greppen anses således anpassas därefter. Även ett brott människorov får många gånger anses ägnat att framsom kalla allvarlig rädsla för liv och hälsa. Detta gäller i all synnerhet när

SOU 1992 84 279

gämingsmannens avsikt har varit att skada brottsoffret till liv eller hälsa men också när brottsoffret bortförs och hålls inspärrad en längre tid. I sådana fall måste ersättningen kunna bestämmas tämligen generöst. En annan omständighet som skall särskilt beaktas är om kränkningen riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet. Bestämmelsen tar sikte på sådana fall då gärningsmannen utnyttjar brottsoffrets oförmåga att göra motstånd och denna oförmåga inte har sin grund i att det råder ett särskilt förhållande mellan gärningsman och brottsoffer. I det senare fallet, såsom när en förälder förgriper sig på sitt barn, torde det mer vara fråga om att gärningsmannen missbrukar det beroende- eller förtroendeförhållande som råder, vilket är ytterligare en omständighet som

skall särskilt beaktas se nedan.

Att kränkningen riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet är ofta utmärkande för sexualbrott och våldsbrott när brottsoffret är ett litet barn, en åldring eller en person med sådant fysiskt eller psykiskt handikapp att han eller hon är eller mindre hjälpmer lös. Särskilda hänsyn skall emellertid kunna tas även i fall då brottsoffrets svårighet att värja sig endast är tillfällig. Vederbörande kan t.ex. ha varit medvetslös eller till följd av berusning eller narkotikaintag haft sänkt medvetenhet och på grund därav saknat möjligheter att göra motstånd. Det gäller i all synnerhet om det varit gärningsmannen som drogat sitt offer och denne således inte varit införstådd med vad han eller hon utsatt sig för. Vidare skall särskilt beaktas om kränkningen inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande. Detta rekvisit tar i första hand sikte på s.k. incest, dvs. allvarligare sexualbrott mot barn inom familjen 6 kap. 4 § BrB, se avsnitt 5.3.5. Att en förälder förgriper sig på sitt barn och därigenom utnyttjar det beroende- och förtroendeförhållande råder melsom lan dem måste typiskt sett anses förenat med betydligt större lidande för barnet än om gärningsmannen är en främmande person. Detsamma gäller

280 SOU 199284

när eller farförälder förgriper sig på sitt barnbarn men också i de en morflesta fall när en lärare förgriper sig på en elev. Den skadeståndsrättsliga bedömningen bör inte, annat än i undantagsfall, påverkas den underårige har samtyckt till den sexuella förbindelsen. av om Ett sådant undantagsfall kan att den underårige befunnit sig nära 18vara årsgränsen och själv tagit initiativ till det sexuella umgänget och att graden lidande därför inte framstår som lika påtaglig. av Även i andra fall kan den omständigheten att gärningsman och brottsoffer står i ett beroende- eller förtroendeförhållande till varandra vara ägnat att i betydande mån påverka graden av lidande. Det gäller exempelvis om en arbetsgivare utnyttjar arbetstagares beroende ställning och förgriper sig en på denne i förvissningen att han eller hon av rädsla för repressalier inte om törs motsätta sig övergreppet. I denna typ av situationer, liksom i andra situationer liknande slag, bör således lidandet anses typiskt sett större än av i fall när motsvarande inslag inte förekommer. Detta innebär inte att lidandet för den skull kan anses lika påtagligt som vid incestbrott. Slutligen skall särskilt beaktas kränkningen varit ägnad att väcka allom män uppmärksamhet. Detta rekvisit syftar i första hand på ärekränkningsbrotten och då i synnerhet på brottet förtal. Hur ersättningsfrågan skall bedömas i dessa fall har behandlats ingående i den allmänna motiveringen

avsnitt 7.6.4. Även andra situationer t.ex. att någon har misshand-

avses, lats i andras åsyn jfr bil. 1 rf. 14. Ibland kan det gå lång tid från det att kränkningen upphörde till dess att frågan skadestånd prövas av domstol. När det gäller att bestämma om skadeståndets storlek i sådana fall bör utgångspunkten vara att tiden inte skall tillmätas betydelse i vidare mån än vad som följer av de allmänna preskriptionsreglema. Även skadeståndstalan således anhängiggörs om en först flera år efter det att kränkningen upphörde men innan preskription inträtt, bör den omständigheten att kränkningen ligger långt tillbaka i tiden inte i sig leda till lägre skadestånd än talan hade väckts i direkt anom

SOU 199284 281

slutning till kränkningen. En annan sak är att det i sådana fall kan vara svårt att styrka skadans omfattning.

Andra stycket Till följd av det nya första stycket kommer den nuvarande bestämmelsen i paragrafen att bilda ett andra stycke. Det motsvarar delvis vad som gällde enligt 5 kap. 1 § före 1975 års ändringar av skadeståndslagen.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den I juli 1993. De nya bestämmelserna tillämpas på skadefall beträffande vilka skadestånd

för lidande som avses i 1 kap. 3 § i dess äldre lydelse inte har slutligt bestämts före ikraftträdandet.

Med hänsyn till den tid som kan väntas förflyta innan våra förslag har lett till en proposition som antagits av riksdagen kan de nya reglerna träda i kraft tidigast den l juli 1993. De föreslagna bestämmelserna innehåller inga egentliga sakliga nyheter. Ett syfte med bestämmelserna är emellertid att bidra till en höjning av ersättningsnivån vid sexualbrott och andra grövre våldsbrott, liksom vid ärekränkningsbrott. Enligt allmänna principer tillämpas nya skadeståndsråttsliga regler endast

på skadefall som inträffar efter ikraftträdandet se bl.a. prop. 19725 s. 593,

prop. 197512 s. 143 och 179, prop. 197576 15 s. 101 och prop. 198586 83 s. 34. Det är dock angeläget att den höjning av ersättningsnivån som åsyftas med de nya reglerna kan komma till stånd även beträffande sådana äldre skadefall som regleras slutligt först efter ikraftträdandet. En särskild övergångsbestämmelse av detta innhåll har därför ställts upp.

282 SOU 1992 84

8.2 Förslaget till lag om ändring i brottsskadela-

gen 1978413

2§ Brottsskadeersättning utgår för personskada. Som personskada ersätts även skada på kläder, glasögon och liknande föremål som den skadade bar på sig vid skadetillfállet.

Ifall då någon har kränkt annan genom brott mot dennes person, frihet eller frid utgår brottsskadeersättning för det lidande som kränkningen har

medfört.

Paragrafens andra stycke har formulerats om så att det överensstämmer med den nya lydelsen av 2 kap. 3 § skadeståndslagen.

Ändringen innebär att bestämmelserna i brottsskadelagen ersättning för

om personskada inte längre skall tillämpas på brottsskadeersättning för lidande som avses i andra stycket. Beträffande bestämmande av sådan ersättning gäller stället särskilda bestämmelser i 7 och 11 §§. Någon särskild regel om jämkning av ersättning för lidande vid medvållande från den skadelidandes sida har dock inte ställts upp i 9 Lika litet som när det gäller skadestånd för kränkning genom brott finns det utrymme för en tillämpning av någon medvållanderegel vid brottsskadeersättning för en sådan kränkning

se ingressen till avsnitt 8.1. Någon bestämmelse har inte heller förts in i

10 § om avräkning av självriskbelopp vid lidande som avses i andra stycket av förevarande paragraf. Vid en skada av detta slag torde det alltid finnas sådana särskilda skäl mot en avräkning av självriskbelopp som anges i lO § andra stycket andra meningen. I uppräkningen av ersättningsgrundande brott nämns brott mot annans frid i stället för, som nu, ofredande som innefattar brott. Någon saklig skillnad är inte avsedd. Klart är dock att den nya bestämmelsen kan grunda rätt till ersättning vid brotten brytande post och telehemlighet, intrång i förvar av och olovlig avlyssning. Så torde ha gällt också enligt den tidigare bestäm-

SOU 199284 233

melsen, även om motsatsen uttalats i förarbetena se prop. 19878892 s.

13 som nämnts i avsnitt 5.3.2 innefatta dessa brott regelmässigt ett ofredande.

5§ Brottsskadeersättning med anledning av personskada bestäms enligt 5 kap. 1-5 §§ skadeståndslagen 1972207. Livränta utgår dock endast när ersättningen väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård är av eller försörjning. Livränta värdesäkras enligt lagen 1973213 om ändring av skadeståndslivräntor. Brottsskadeersättning med anledning av kränkning som avses i 2 § andra stycket bestäms enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen 1972207. Brottsskadeersättning med anledning av sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 § skadeståndslagen 1972207.

I ett nytt andra stycke har införts en hänvisning till 5 kap. 6 § skadeståndslagen. Hänvisningen innebär att bestämmelserna i den paragrafen skall tilllämpas också vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av kränkning som avses i 2

7§ Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av personskada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan och som inte har avräknats redan med stöd av 5 kap. 3 § skadeståndslagen 1972207. Avräkning sker dock i den mån ersättningen motsvarar ett sparande den skadelidandes sida. Vid bestämmande av brottsskadeersättning med anledning av kränkning som avses i 2 § andra stycket eller med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada avräknas, förutom skadestånd, annan ersättning som den skadelidande har rätt till på grund av skadan.

I andra stycket har kränkning som avses i 2 § andra stycket förts in som en särskild skadetyp vid sidan av sakskada och ren förmögenhetsskada. Någon saklig ändring innebär detta inte.

284 SOU 199284

ll§ Brottsskadeersättning med anledning av personskada som fastställs i form av engångsbelopp utgår med högst tjugo gånger det basbelopp enligt lagen 1962381 om allmän försäkring som gäller då ersättningen bestäms. Ersättning som fastställs i form av livränta utgår för varje år med högst tre gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms. Brottsskadeersättning med anledning av kränkning som avses i 2 § andra stycket eller med anledning av sakskada och ren förmögenhetsskada utgår med högst tio gånger det basbelopp som gäller då ersättningen bestäms. Om den sammanlagda brottsskadeersättningen efter avräkning av självriskbelopp enligt 10 § första stycket understiger tio kronor, utbetalas ingen ersättning.

Det tak som gäller för brottsskadeersättning med anledning av personskada, tjugo basbelopp, avser för närvarande också brottsskadeersättning med anledning av kränkning som avses i 2 § andra stycket. Genom att sistnämnda ersättning nu förs över till andra stycket kommer ett särskilt tak, tio basbelopp, att gälla för den ersättningen vid sidan av taket för personskadeersättningen. Det sammanlagda taket blir därmed högre än tidigare.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1993.

De nya bestämmelserna tillämpas på skadefall beträffande vilka brottsska-

deersättning för lidande som avses i 2 § andra stycket i dess äldre lydelse inte har slutligt bestämts före ikraftträdandet.

Liksom när det gäller de nya reglerna i skadeståndslagen skall de nya bestämmelserna i brottsskadelagen tillämpas även på skadefall som inte har slutligt avgjorts före ikraftträdandet, även om de har inträffat dessförinnan. Det innebär att Brottsskadenämnden, sedan de nya bestämmelserna har trätt i kraft, kan få anledning att lämna högre brottsskadeersättning än det skadestånd som domstol före denna tidpunkt kan ha dömt ut till den skadelidande med tillämpning av äldre regler. Av övergångsbestämmelsens ordalydelse framgår att Brottsskadenämnden inte med anledning av de nya reglerna måste ompröva fall som nämnden har

SOU 199284 285

avgjort slutligt före ikraftträdandet med tillämpning av äldre regler jfr JuU 19878837 s. 5 och Conradi, 1989, 28. s.

286 sou 199284

SOU 1992 84 287

RESERVATION

Av ledamoten Allan Ekström

Ersättning för lidande enligt 13 skadeståndslagen förutsätter enligt gällande rätt till skillnad från skadestånd enligt 51 att skadan vållats - genom brott riktat bl.a. mot den personliga friheten eller äran i enlighet med vad som framgår av 4 och 5 kap. brottsbalken. Kommitténs majoritet önskar bibehålla gällande ordning oförändrad.

Som framgår av betänkandet avsnitt 5-7 är det skydd som den enskilde

åtnjuter till förmån för sin person och sitt privatliv right of privacy väsentligt bättre i samtliga de västerländska demokratier vilkas rättsordningar kommittén särskilt undersökt än vad som är fallet i Sverige. För mig är det ytterst angeläget att den enskildes rättstrygghet bringas åtminstone på samma nivå som sålunda gäller hos våra broderfolk. Det känns onekligen otillfredsställande att den enskilde i Sverige är värnlös gentemot otillbörliga och stötande förfaranden riktade mot hans integritet i större omfattning än vad som gäller hos våra grannländer. Den påpekade kopplingen till de nuvarande stadgandena i 4 och 5 kap. brottsbalken har genom den inneboende tröghet som är en följd därav motverkat ett mera dynamiskt synsätt till förmån för den enskilde. Vad saken i själva verket gäller är vilket framgått av betänkandet att värna indi- - viden mot otillbörligt intrång i hans personliga sfär sker framför allt som med utnyttjande av den moderna tekniken genom någon form av avlyssning, övervakning, fotografering eller ljudupptagning. Varje gång som frågan om förbättrat rättsskydd för den enskilde i vad angår privatlivets fred hittills bragts på tal har däremot rests invändningar som tagit främst yttrandefriheten till utgångspunkt; invändningar som för tanken till de obotfärdigas förhinder. Jag beklagar att kommitténs majoritet icke velat ta tillfället i akt att framlägga förslag till Ökat personlighetsskydd. I brist sådan utredning

288 SOU 199284

kan jag självfallet för min del inte framlägga något slutligt förslag; jag har emellertid särskilt beaktat de lagtekniska modeller som förekommer hos våra grannländer. Under nuvarande omständigheter förordar jag, att skadestånd för kränkning skall kunna utgå förutom för handlingar som ryms under brottsbalken för beteenden som enligt det allmänna rättsmedvetandet är hänsynslös art. Den menige bästa är den yppersta lagen för att av mans återge inledningen till Olaus Petris domarregel nr 13. Med denna lösning skulle ett fall kunna berättiga till skadestånd för lidande särskilt uppmärksammats i riksdagen, nämligen sådant slag av som bedrägeri brukar kallas för sol-och-vår. Det beteende som fallet som Raskenstam blivit symbol för är just så hänsynslöst och kallhamrat som krävs för under rekvisitet hänsynslös art. Det kan liknas vid att rymmas ett slags själslig våldtäkt. Med nuvarande ordning torde skadestånd däremot icke kunna utgå. Det förtjänar att framhållas att medlemskap i EG kommer att innebära ett visst mått ökat skydd för den enskildes integritet därigenom att EG-rätten av till skillnad från vad är fallet enligt svensk rätt respekterar grundsom läggande fri- och rättigheter, sådana dessa rättigheter garanteras i 1950 års Europakonvention i ämnet och sådana de framgår av medlemsstaternas ge-

konstitutionella traditioner se numera art. F i Treaty on Euro-

mensamma pean Union, Maastrichtfördraget. Avslutningsvis vill jag citera några rader ur professorn m.m. Stig Strömholms anförande integritetsskydd i massmedia vid Nordiska Juristom

mötet år 1978 NJM 1978 s. 21 f

Varje samhälle har sina heliga kor, det för det mesta är både klokt och som dygdigt att respektera. Den svenska tryckfrihetsrätten är en sådan helig ko. Det är oftast både kortsynt och övermodigt av en enskild att häckla dessa kultföremål; yttrandefriheten, i Sverige är mycket gammal, är en dyrt som tillkämpad frihet, och det finns anledning att tåla åtskilligt för att den skall bevaras i helgd. Att förändringar i syfte att reducera massmedias möjligheter att i huvudsak ostraffat tillfoga människor svåra lidanden och kanske rentav ödelägga deras existens mycket väl låter sig förenas med orubbad respekt för yttrandefrihetens principer är kanske en bedömning, som ter sig

SOU 199284 289

alltför subtil för att den heliga kons överstepräster inte skall vädra kätteri och onda anslag. Kulten av heliga djur är svår att förena med nyanserad kritik. Det blir gärna för eller mot.

II. En prostituerad kvinna ställer i princip sin kropp och sin sexuella funktion till förfogande för envar mot betalning. Hon utsätter sig därigenom och även i övrigt medvetet för olika slag av risker kan så allsom vara nog varliga för hennes integritet. Det är obestridligen så att hon själv måste inse förekomsten av dessa risker utan att detta avhåller henne från att utöva sitt näringsfång. Helt allmänt brukar man i den juridiska doktrinen i sådant fall tala om medvetet risktagande eller accept risken; Hellner, Skadeom av ståndsrätt s. 87. Frågan är nu, huruvida en våldshandling eller annat övergrepp mot en prostituerad kvinna typiskt sett innebär samma slag av personlig kränkning för henne som fallet är hos vanliga kvinnor. Det är alltså icke fråga skadeom stånd för personskada och vad som innefattas häri; för sådan skada utgår full ersättning för alla. Kommittén har slutligt stannat för den ståndpunkten avsnitt 7.6.2 att kränkningsgraden i princip är densamma för alla kvinnor och att följaktligen det förhållandet, att brottsoffret varit prostituerad, i sig får påverka bedömningen. Omvänt skall således det förekomna övergreppet inte anses allvarligare, nesligare och skändligare, det i stället begås om helt oförmedlat av en främmande man gentemot en helt okänd kvinna. Det förtjänar att nämnas att kommittén i andra sammanhang uttryckligen fäst vikt vid sådana omständigheter som huruvida brottsoffret efter bästa förmåga värnat om sin personliga integritet eller den utsatts för om som våldet haft ett yrke t.ex. polis innefattar större beredskap än - - som en människor i allmänhet för att utstå hot av olika slag även visst mått men av

våld avsnitt 7.6.1 och 8.1.

Jag delar inte kommitténs ståndpunkt i fråga prostituerade; enligt min om mening är denna bedömning uttryck för det allmänna rättsmedvetandet. I stället instämmer jag helt i vad en av kommitténs experter byrådirektören Marie Svendenius vid Brottsskadenämnden framfört i särskilt yttrande.

290 sou 199284

SOU 1992 84 291

SÄRSKILDA YTTRANDEN

l Av ordföranden Edvard Nilsson

I avsnitt 7.4 har kommittén berört frågan vilket beviskrav gäller när som en talan om skadestånd grundas på en brottslig handling. Jag delar kommitténs uppfattning att, även om beviskravet i detta fall skulle strängare än när vara skadeståndsanspråket grundas på annat än brott, frågan inte har sådan praktisk betydelse att det med hänsyn härtill finns anledning att upphäva anknytningen till brott när det gäller ersättning som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen. Enligt min mening torde emellertid en sådan skillnad i beviskravet inte föreligga. Denna ståndpunkt kan behöva utvecklas något. I brottmål gäller ett strängare beviskrav än det som tillämpas i tvistemål. Orsaken till detta är fällande dom i brottmål är förenad med straffatt en en rättslig påföljd; av rättssäkerhetsskäl måste beviskravet då ställas särskilt högt. I mål om skadestånd på grund av brott har frågan huruvida detta brott föreligger emellertid endast prejudiciell betydelse. Trots att den i ett som sådant fall åläggs skadeståndsansvar därmed utpekas som en brottsling torde det i princip inte gälla ett strängare beviskrav här än i andra skadeståndsmål. De skilda beviskrav som gäller inom civilrätten och inom straffrätten måste med andra ord beaktas även i de fall när den civilrättsliga grunden för ett skadeståndsanspråk sammanfaller med den straffrättsliga grunden för ett åtal. Vad gäller emellertid om målsäganden enligt 22 kap. 1 § rättegångsbalken för sin skadeståndstalan i samband med åtal för brottet Kan domstolen då meddela en frikännande dom i brottmålet därför att åtalet inte kan anses styrkt men samtidigt tillerkänna målsäganden skadestånd därför att det lägre beviskravet för dennes påstående om brott anses uppfyllt Eller är skadeståndsfrågan i detta fall beroende av utgången i brottmålet, så att ett ogillande av åtalet på grund av bristande bevisning automatiskt medför ett ogillande även av skadeståndskravet I så fall skulle det gälla ett strängare

292 SOU 199234

beviskrav för målsäganden, han eller hon för sin skadeståndstalan i samom band med åtal för brottet än om målsägandens talan om skadestånd på grund av detta brott förs i ett särskilt tvistemål. Bestämmelsen i29 kap. 6 § tredje meningen rättegångsbalken skulle kunna tyda på att det förhåller sig på det viset. Den innebär nämligen att rättens avgörande i ansvarsfrågan blir bindande vid prövningen av målsägandens anspråk. Bestämmelsen utgör visserligen endast en omröstningsregel som får betydelse bara när domstolen är oenig i skuldfrågan; då skall man tillämpa omröstningsreglema i brottmål även beträffande skadeståndsanspråket. Bestämmelsen säger inget vilken betydelse utgången i ansvarsfrågan har om för prövningen av fall då domstolen är enig. Det skulle dock vara egendomligt om utgången i ansvarsfrågan skulle få olika betydelse för denna prövning beroende om domstolen är enig eller inte i ansvarsfrågan. Bestämmelsen gäller emellertid endast i den mån utgången i ansvarsfrågan

har betydelse för prövningen av målsägandens skadeståndsanspråk se NJA

1943 s. 390; jfr justitierådet Karlgrens särskilda yttrande i rättsfallet NJA 1962 s. 469 och justitierådet Conradis skiljaktiga mening i rättsfallet NJA 1966 s. 70. Om det finns majoritet för en fällande dom i brottmålet, kan denna utgång ofta läggas till grund för bedömningen av skadeståndsfrågan. Men just eftersom det gäller olika beviskrav i ansvarsfrågan och beträffande skadeståndsanspråket kan inte en frikännande dom avgöra utgången i skadeståndsdelen jfr Boman i SvJT 1967 s. 83 och Fitger, Rättegångsbalken suppl. s. 2927, där det visserligen talas om bevisbörda men där också beviskrav torde åsyftas. Bestämmelsen kan alltså inte tillämpas i detta fall

som inte förutsågs av lagstiftaren, eftersom man när rättegångsbalken in-

fördes torde ha utgått från att det gällde samma beviskrav i brottmål och i tvistemål. Det inte heller rimligt, det skulle gälla ett strängare bevisvore om - krav när målsägandens talan om skadestånd på grund av brott förs i samband med åtal för brottet och ett annat lindrigare beviskrav i fall då - -

dennes talan eventuellt efter att ha avskilts i brottmålet enligt 22 kap. 5 §

SOU 1992 84 293

rättegångsbalken förs i ett särskilt tvistemål. Än orimligare skulle det vara om beviskravet för målsäganden blir olika när han eller hon i allmän ett av åklagare instämt brottmål för skadeståndstalan i första instans och när målsäganden för denna talan i högre rätt efter att ensam ha klagat dit jfr Fitger a.a. s. 2928. Den nämnda omröstningsregeln kan inte gärna inneges en börd som får sådana konsekvenser. Det finns visserligen flera exempel på att domstolarna, när åklagaren inte har lyckats styrka sin talan, enbart med hänvisning till utgången i brottmålet har ogillat en skadeståndstalan förts i samband med åtalet

som se t.ex. NJA

1985 s. 747. Det kan dock antas att åklagaren i dessa fall inte har lyckats uppfylla ens det beviskrav som gäller för civil talan. Och i rättspraxis har en skillnaden i beviskrav i åtminstone ett fall lett till olika utgång i brottmålet

och det i samband därmed kumulerade skadeståndsanspråket se NJA 1962

s. 469, i synnerhet justitierådet Karlgrens särskilda yttrande.

2 Av experten Marie Svendenius

Ersättningen enligt l kap. 3 § skadeståndslagen skall utgöra kompensation för det lidande som en kränkning har medfört för den enskilde. För att ett brott skall anses ge upphov till ett sådant lidande krävs att brottsoffret har utsatts för en allvarligare kränkning sitt människovärde. Ersättningen har av på ett annat sätt än ersättningen enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen inslag av upprättelse för den kränkande och nesliga behandling övergreppet har som utgjort. I mitt arbete på Brottsskadenämnden har kvinnor ofta berättat för mig om de starka känslor av skam och förnedring som de upplevt efter våldtäkt. en De har känt sig orena, kränkta och rädda samt fyllda förtvivlan och förav nedran. Det har tagit lång tid för dem att återfå självrespekt och självkänsla. Uppenbart har deras personliga integritet blivit mycket djupt kränkt. När det gäller prostituerade kvinnor är situationen oftast annorlunda. De är vana vid att ha samlag med olika män och att befinna sig i situationer

294 SOU 199284

för icke prostituerade kvinnor skulle kännas mycket främmande och som förnedrande. De värnar inte sin personliga integritet i samma mån som om kvinnor i allmänhet. Efter våldtäkt har de prostituerade kvinnor som jag en haft kontakt med fortsatt att prostituera sig snart efter övergreppet. De har inte gett uttryck för starka känslor av skam och förnedring. Däremot har de ibland varit kränkta över utebliven eller för låg betalning. Min uppfattning är att våldtäkt alltid innebär kränkning av offrets en en personliga integritet att ett sådant övergrepp för en prostituerad kvinna men vanligtvis inte innebär så allvarlig kränkning av människovärdet som för en kvinnor i allmänhet. De prostituerades lidande som är avgörande för ersättningens storlek är med andra ord inte lika stort. Ersättningen enligt - 1 kap. 3 § skadeståndslagen bör därför oftast i dessa fall bestämmas till lägre belopp än i det s.k. normalfallet.

SOU 199284 297

BILAGA 1

RÄTTSFALL OM ERSÄTTNING FÖR KRÄNKNING GENOM BROTT

Sveñge

298 sou 199284

SOU 1992 84 299

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

1 Inledning 301 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2 Våldsbrott .302 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Försök till mord och försök till dråp 302 . . . . . . . . . . . 2.2 Misshandel och grov misshandel 308 . . . . . . . . . . . . . 3 Brott mot frihet och frid 317 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Olaga tvång 317 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Olaga hot 318 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3 Hemfridsbrott 320 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.4 Ofredande 321 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5 överträdelse besöksförbud 325 av . . . . . . . . . . . . . . .

4 Ärekränkningsbrott 326

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Förtal .326 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Förolämpning 330 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5 sexualbrott .332 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1 Våldtäkt .332 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 Sexuellt tvång 350 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3 Sexuellt utnyttjande 351 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Sexuellt utnyttjande av underârig 353 . . . . . . . . . . . . . 5.5 Sexuellt umgänge med bam 357 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6 Sexuellt ofredande 362 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Övriga brott 364

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1 Vållande till kroppsskada 364 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.2 Framkallande av fara för annan 364 . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Egenmäktighet med barn 365 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4 Rån .365 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5 Skadegörelse 367 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

300 SOU 199284

6.6 Olaga diskriminering 368 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.7 Våld, hot och förgripelse mot tjänsteman 368 . . . . . . . . 6.8 Tjänstefel .372 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SOU 199284 301

l INLEDNING

I kommitténs uppdrag har ingått att överväga vilka principer skall tillsom lämpas när ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen bestäms liksom att ta ställning till om och i så fall i vilken utsträckning ersättningsnivån bör höjas. För våra ställningstaganden i dessa frågor har det givetvis varit nödvändigt att få en uppfattning dagens praxis, inte bara när det om gäller storleken på ersättningen utan även hur domstolarna när resonerar ersättningen bestäms. För den skull har vi tagit del av ett antal domstolsavgöranden från i första hand Svea hovrätt, Göta hovrätt och Hovrätten över Skåne och Blekinge, vilka tillsammans med intressanta avgöranden NJA ur

och RH i ett fall också RFS redovisas i denna bilaga. Avgörandena redo-

visas inom varje kategori brott i kronologisk ordning allteftersom målen slutligt har avgjorts. I den mån frågan ersättning för lidande inte varit om föremål för överrättens prövning tar referatet sikte endast på underrättsdomen.

De rättsfall som har refererats i NJA, RH eller RFS har i denna bilaga följande referatnummer Rättsfall rf. Rättsfall rf. NJA 1977 s. 43 96 RH 198952 24 NJA 1979 s. 657 90 RH 1989116 43 NJA 1986 s. 319 74 RH 1989144 41 NJA 1987 s. 285 I 34 RH 1989145 42 NJA 1989 s. 374 39 RH 1989156 44

302 sou 199284

2 VÅLDSBROTT

2.1 Försök till mord och försök till dråp

Svea hovrätt, dom 1991-02-25, DB 22

En A blev mitt i natten antastad fyra ungdomar, däribland B, som man av uppmanade A att ta fram plånboken. A kände sig trängd tog då fram som ett gevär han hade innanför byxlinningen och avlossade ett skott mot som flyende B. Denne träffades skottet i bröstkorgen. A åtalades för fören av sök till dråp, varvid B yrkade skadestånd med bl.a. 35 000 kr för sveda och

värk och 35 000 kr avseende psykiskt lidande enligt l kap. 3 § skadestånds-

lagen. B vid tingsrätten i fråga om kränkningen att han efter händuppgav elsen fått svårt att vara sig själv, att hans lärare och kompisar hela tiden

ställde frågor till honom, att han kände sig orolig och rastlös i umgänget

med andra. Huddinge tingsrätt dom 1990-12-19 biföll åtalet och tillerkände

B skadestånd med dels skäliga 5 000 kr för sveda och värk, dels 15 000 kr

för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. I senare delen framhöll tings-

rätten att B på grund allvarlig integritetskränkning fått utstå mycket av en stort psykiskt lidande och att han vistats på allmän plats och blivit beskjuten

med livsfarligt B yrkade i hovrätten fullt bifall till sin talan. Hovvapen. rätten bestämde skadeståndet för sveda och värk samt för kränkning till ett

samlat belopp SO 000 kr och anförde därvid bl.a. följande om

B har yrkat ersättning för sveda och värk enligt 5 kap. 1 § skadeståndslamed 35 OOOkr och ersättning för psykiskt lidande i form av kränkning gen enligt 1 kap. 3 § lag med 35 000 kr. Den kränkning som B har utsamma satts för och han bör få ersättning för är allvarlig. Han var när händelsom ägde endast 15 år. Ersättningen för kränkningen bör avse bl.a. sen rum upprättelse för den kränkande och nesliga behandling som skadehandlingen har utgjort och det obehag som han på grund av händelsen därefter har utför i form förfrågningar från kamrater, kurator m.fl. Även den dagsatts av liga åsynen det kvarstående ärret utgör ett lidande som bör beaktas inom av för ersättningen för kränkningen. Att en endast femtonårig pojke ramen

SOU 1992 84 303

drabbas av en allvarlig skottskada på allmän plats i samband med vilen ket han upplever dödsångest bör vad gäller nivån på ersättningsbeloppet kunna jämföras med sådana fall där ungdomar i ålder utsätts för samma sexualbrott av sådant slag att brottsskadenämnden enligt sin nuvarande praxis finner ersättning böra utgå med 30 000 40 000 kr. Det är emellertid svårt att dra gränsen mellan vad bör kränkning och vad som anses som som bör anses som ersättningsgillt psykiskt lidande enligt bestämmelserna om ersättning för sveda och värk. Hovrätten finner det därför riktigast vara att inte särskilt ange vilka belopp bör utgöra ersättning för sveda och värk som enligt 5 kap. l § respektive ersättning för kränkning enligt l kap. 3 §.

Högsta domstolen, dom 1991-12-19, NJA 1991 766 s.

En man, Y, hade under drygt ett års tid haft ett förhållande med kvinna, en

L, som han blivit mycket fast vid. När förhållandet på Ls initiativ tog slut

började Y på olika sätt förfölja henne. Efter tid blev L bekant med en en

annan man, och inledde ett förhållande med denne. Sedan detta kommit

till Yzs kännedom sammanträffade dessa med varandra kväll en öppen

gata. Y gick då med kniv till angrepp först mot tilldelades som upprepa-

de knivhugg mot magen och övriga kroppen, och därefter springansom de försökt fly från platsen. Även L tillfogades flertal knivhugg, ett som

träffade bl.a. hals och axlar. Såväl F L åsamkades livshotande skador. som

Y åtalades för försök till mord, varvid F och L yrkade skadestånd med bl.a.

100 000 kr vardera avseende sveda och värk samt lidande och kränkning.

Y vitsordade 10 000 kr för sveda och värk samt 10 000 kr för lidande och

kränkning. Bollnäs tingsrätt dom 1991-08-02 biföll åtalet och rubricerade

gärningarna som försök till dråp. De skadelidande tillerkändes ersättning,

F med bl.a. 20 000 kr för sveda och värk samt l0 000 kr för lidande enligt

l kap. 3 § skadeståndslagen och L med 20 000 kr för sveda och värk samt

15 000 kr för lidande. Hovrätten för Nedre Norrland dom 1991-10-14

ändrade tingsrättens dom bl.a. på så sätt att gärningama bedömdes försom sök till mord men fann i fråga om skadeståndet inte skäl till bedömannan ning än den tingsrätten gjort.

Sedan F och L beviljats prövningstillstånd bl.a. i frågan om skadestånd för

sveda och värk samt lidande ändrade Högsta domstolen hovrättens dom i

304 SOU 199284

detta avseende och berättigade dem till skadestånd med vardera 100 000 kr,

därav 30 000 kr för sveda och värk samt 70 000 kr för lidande. Högsta

domstolen uttalade därvid

Ersättning för lidande. Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen tillämpas bestämmelsema i lagen skyldighet att ersätta personskada även i fråga om om lidande någon tillfogar bl ofredande som innebär brott. som annan genom a Till den brottskategorin hör mordförsök. Syftet med regeln ersättning för personligt lidande är att gottgöra den om integritetskränkning följer med de brott som avses med regeln. Ersättsom ningen kan också utgöra kompensation för den oro och det obehag som kan bli följden ett brottsligt den personliga integriteten. Däremot av angrepp är det inte avsett att ersättningen enligt l kap. 3 § skadeståndslagen skall lämnas för sådant psykiskt lidande som kan sägas utgöra ett led i ett akut sjukdomstillstånd hänförligt till personskada. Sådant lioch som därmed är dande ersätts nämligen såsom sveda och värk enligt bestämmelsen därom i

5 kap. 1 § skadeståndslagen jfr NJA 1990 s. 186. I förarbetena till l kap. 3 § skadeståndslagen finns vissa uttalanden om riktlinjerna för den skönsmässiga bedömning som förutsätts äga rum när

lidandet uppskattas och skadeståndsbeloppet därmed bestäms se

graden av 19725 572. Uttalandena innebär att den kränktes personliga uppprop. s. levelse visserligen skall beaktas men att man i första hand skall lägga förhärskande etiska och sociala värderingar till grund för bedömningen. Under åren efter skadeståndslagens ikraftträdande har det framförts en allt starkare kritik vad ansetts alltför restriktiv tillämpning av mot som vara en lagens regler ersättning för ideell skada, särskilt då personligt lidande om 197512 111, LU 1986873 15 LU 1987884 s. ll,

se prop. s. s.

l98889LU4 21 ff och l98990LU25 14 ff. Under intryck härav har s. s.

brottsskadenämnden successivt höjt ersättningsnivån för lidande se SvJT

386 Advokaten 1991 339 ff. Även 1988 s. 64 ff, SvJT 1990 s. samt s. vissa avgöranden Högsta domstolen kan ses som belägg för att ersättav

ningsnivån för sådan ideell skada under år kommit att höjas se t ex

senare NJA 1986 319 och 1991 s. 83. s. Det ligger i linje med den utveckling skett alltsedan skadeståndslagens som tillkomst regeln i l kap. 3 § skadeståndslagen om ersättning för peratt ge sonligt lidande ett större spelrum i den meningen att ersättningen tillåts uppgå till belopp, åtminstone i någon mån kan bidra till att ge ett som brottsoffer upprättelse för det lidande han har drabbats av. Ett sådant som synsätt framstår särskilt befogat när det är fråga om brott med högt som straffvärde, vittnar betydande hänsynslöshet eller rentav grymhet som om hos gärningsmannen och till följd därav måste ha medfört ett mycket som stort lidande för brottsoffret. Både L och F måste ha upplevt stark dödsångest när de utsattes för mordförsöken. Den brott det här är fråga tillhör de mest allvartyp av som om

SOU 199284 305

liga som överhuvudtaget kan tänkas på medmänniskas liv. - angrepp en Brott av det slaget innefattar en synnerligen allvarlig kränkning den av angripnes människovärde och måste även medföra ett stort personligt lidande för den som utsätts för brottet i form av stark ångest och betydande obehag; i särskild grad synes detta gälla L och F. Med utgångspunkt i de i vårt samhälle allmänt rådande etiska och sociala värderingar ter det sig därför naturligt att i detta fall döma ut ett förhållandevis högt skadestånd för personligt lidande. Högsta domstolen bestämmer ersättningen till 70 000 kr för var och en av L och F. Ersättning för sveda och värk. Skadestånd till den har tillfogats som personskada omfattar ersättning för bl sveda och värk 5 kap. l § skadea ståndslagen. Härmed avses i huvudsak fysiskt och psykiskt lidande under akut sjukdomstid. Av utredningen framgår att både L och F vårdats på sjukhus för livshotande skador, L en vecka och F två veckor. De sjukskrivna under hela den var tid yrkandena om ersättning för sveda och värk drygt fyra månaavser der. Till följd av brotten har de fått allvarliga psykiska besvär bestående i ångest, sömnsvårigheter, depressiva reaktioner m.m. I praxis har ersättningen för sveda och värk bestämts tämligen schablonmässigt även om individuella faktorer ansetts kunna påkalla avvikelser från resultatet enligt en schablonmässig bedömning NJA 1969 469, 1972 s. s. 81, 1979 s. 129, 1982 s. 793 samt 1989 389, jfr 197512 lll. s. prop. s. Värderingen kan göras med utgångspunkt i den trafikskadenämnden fastav ställda tabellen beträffande ersättning för sveda och värk. En sådan värdering synes i de aktuella fallen leda till skadeståndsbelopp i storleksordningen 30 000 kr. Högsta domstolen bestämmer skadestånden för sveda och värk till 30 000 kr för var och en av L och F.

Två ledamöter var skiljaktiga såvitt avsåg frågan ersättning för lidande om och anförde följande

Beträffande ersättningen för sveda och värk har vi inte någon annan mening än majoriteten. Vi vill blott i förevarande sammanhang understryka vad majoriteten säger om en schablonmässig bedömning ersättningens storlek. av Det är önskvärt att också ersättning för lidande schabloniseras så långt det är möjligt. Ersättningen framstår härigenom mindre godtycklig än vad som som blir fallet om ersättningspraxis är alltför varierande. En schablonisering leder också till en snabbare skadereglering vilket är till fördel för den skadelidande. I den mån lidandet såsom i förevarande fall har gett upphov till psykiska besvär skall det beaktas vid bestämmandet av ersättningen för sveda och värk. Att lidandet medfört sådana besvär skall således inte leda till någon höjning av ersättningen för lidande.

306 sou 199284

Brottsskadenämnden höjde förra året högst väsentligt ersättningen vid sexualbrott. Det saknas i allmänhet anledning att bestämma ersättning för lidande vid våldsbrott till lägre nivåer än vid sexualbrott. grova På grund det anförda bestämmer vi ersättningen för lidande till L och av F till 40 000 kr för envar av dem.

En ledamöterna tillade för egen del av

Att bestämma ersättning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen för lidande är ännu svårare uppgift än att fastställa ersättning för annan ideell skada. en Det är omöjligt att värdera mänskligt lidande i pengar. Lika omöjlig är tanken att kränkningen någons människovärde skulle låta sig uppskatta av till något visst belopp. Vare sig man sätter beloppet till 10 000 kr, 100 000 kr eller l 000 000 kr blir resultatet lika godtyckligt. Dessutom är det en alltför enkel tanke att det lidande som drabbat någon till följd av en allvarlig kränkning hans eller hennes människovärde skulle kunna botas med en av penningersättning. Det är i sådan situation helt andra insatser som been hövs, från enskilda i form stöd och hjälp och från samhället i form av av kvalificerad vård. I det fallet kan kostnader för sådan vård ersättas senare genom skadestånd. Inte heller finns det preventiva skäl anledning att bestämma ersättning av för lidande till särskilt höga belopp. Det saknas givetvis all anledning att göra jämförelser med amerikanska skadestånd; förhållandena är där helt annorlunda. Men även diskuterar mera realistiska nivåer mäste om man konstateras, att vid verkligt allvarliga integritetskränkningar är gärningens straffvärde så högt att behovet prevention tillgodoses redan genom strafav fet. Dessutom leder det långvariga straffet i allmänhet till att förövarens ekonomi blir förstörd, i den mån den inte det redan förut till följd av var missbruk, utslagning från arbetslivet eller andra handikapp, så att han ändå inte kan betala honom ålagda skadestånd. Ersättningen kommer i stället att brottsskadenämndens anslag eller från hem- eller villahemförsäkutgå ur ringens överfallsskydd.

Göta hovrätt, dom 1992-02-19, DB 2025

En dömdes Linköpings tingsrätt dom 1991-12-23 för försök till man av

mord sedan han kastat ut sin C, 17 månader gammal, genom ett fönster son,

från tredje våningen. Vid fallet mot marken erhöll C skrapsår, blåmärken

och lindrig gångrubbning. C yrkade skadestånd av fadern med 30 000 kr av-

seende sveda och värk samt psykiskt lidande. Tingsrätten uttalade i skade-

ståndsdelen att C utsatts för synnerligen svår kränkning men att det en

SOU 1992 84 307

givetvis mötte betydande svårigheter för honom att visa skada över om huvud taget uppkommit och i så fall vilken ideell skada. Enligt typ av tingsrätten borde därför kravet på bevisning sättas lågt. Mot den bakgrunden fann tingsrätten att skada ideell art hade uppkommit och att det möjav var ligt att bestämma en skälig ersättning utan närmare utredning de ospeciav ñcerade skadorna. Tingsrätten bestämde skadeståndet i ett för allt till 20 000 kr. Fadern överklagade domen och yrkade bl.a. att skadeståndsanspråket skulogillas. I hovrätten preciserades Cs talan så att l 000 kr angavs avse

sveda och värk medan återstoden, 19 000 kr, avsåg lidande enligt l kap. 3 §

skadeståndslagen. Hovrätten biföll yrkandet ersättning för sveda och om värk men ogillade yrkandet om ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Hovrätten anförde därvid

Den skada som kan ersättas enligt nämnda lagrum år det lidande som kränkningen av brottsoffrets personliga integritet eller människovärde ger upphov till. I förevarande fall var offret för brottet ett litet barn; C vid var tillfället ännu ett och ett halvt år gammal. Eftersom ett så litet barn inte kan uppleva den form av kränkning varom här är fråga, kan ersättning utgå endast under förutsättning att barnet när det blivit större och får veta vad det utsatts för måste antas bli kränkt. Barnets reaktion i den situationen är dock svår att förutsäga. Den är beroende av ett antal osäkra faktorer såsom på vilket sätt barnet får vetskap om det inträffade, hur händelsen framställs, vilken ålder och utvecklingsnivå barnet då uppnått och omgivningens reaktioner. Hovrätten anser det tveksamt kränkning Cs människovärom en av de kan betraktas som en förutsebar skadeföljd. C kan ha styrkt anses ersättningsgill skada i denna del. Hans yrkande om ersättning för kränkning skall därför lämnas utan bifall.

Domen har överklagats till Högsta domstolen, den 27 1992 bevilsom mars jat prövningstillstånd i skadeståndsdelen.

308 sou 199284

2.2 Misshandel och grov misshandel

Hovrätten för Övre Norrland, dom 1990-08-17, RH 199070 En L, åtalades för att han under två månaders tid utsatt sin sambo, F, man, för bl.a. misshandel vid nio tillfällen; misshandeln vid ett av tillfällena rubricerades Denna misshandel bestod i att L tilldelat F flera slag som grov. i ansiktet, flera sparkar när hon legat på golvet, slag med två tyngre flaskor på kroppen, ljusstake bl.a. i huvudet och med slag med krossdelen med en på köttyxa höger höft. Även vid flera de andra misshandelsen mot av brotten hade L använt tillhyggen, bl.a. kofot och en tung lampfot. F hade en vid upprepade tillfällen uppfattat situationen så att hon svävade i livsfara. Hon kände sig utlämnad och visste inte vad hon skulle göra. Hon vågade inte lämna L grund rädsla för hämnd. Lycksele tingsrätt dom 1990av 06-19 dömde L för de åtalade gärningama och förpliktade honom att utge skadestånd till F med yrkade 25 000 kr avseende sveda och värk och psykiskt lidande. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och anförde i fråga om skadestånd följande

Det är till början utrett att L åsamkat F personskada i form av fysiskt en lidande och ett omfattande psykiskt lidande i form av bl.a. rädsla och sömnsvårigheter. På grund härav finner hovrätten att F är berättigad till ersättning för sveda och värk enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen med 5 000 kr. L har emellertid sina återkommande våldshandlingar mot F också genom allvarligt kränkt Fzs personliga integritet och människovärde. Med hänsyn till förhållandet mellan L och den tid som F varit utsatt för de brottsliga gärningama och det sätt vilket våldet utövats finner hovrätten att utöver ersättningen för sveda och värk, bör tillerkännas skadestånd med 20 000 kr för sådant lidande i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. som avses

Göta hovrätt, dom 1990-11-27, DB 710 En K, åtalades för misshandel sedan han tilldelat en busschaufför, M, man, ett så kraftig knytnävsslag i ansiktet att denne förlorade medvetandet. M yrkade skadestånd, bl.a. 3 000 kr för kränkning grund av oprovocerat

SOU 199284 309

våld. I målet framkom att M med på bussen instruktör var som en ovan

chaufför och att han hade ingripit när K alkoholpåverkad hade smitit på upp

bussen utan att betala för sig. Han hade fått mottaga slaget när han försökte

tala K till rätta. Växjö tingsrätt dom 1990-04-23 ogillade åtalet liksom

yrkandet om ersättning för lidande, eftersom det inte klarlagts det varit att

fråga om ett avsiktligt slag. Hovrätten däremot biföll åtalet och uttalade

följande i skadeståndsfrågan

Den kränkning M beskrivit, och han yrkat ersättning för, bör hänföras som till sådan ideell skada i l kap. 3 § skadeståndslagen. Såsom som avses högsta domstolen uttalat i rättsfallet NJA 1990 186 föreligger i och för s. sig inte något hinder att vid misshandelsbrott och vid sidan den - av ersättning som må utgå för sveda och värk även döma ut ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Så skedde också i det angivna rättsfallet, där emellertid omständigheterna helt olikartade dem i var nu förevarande fall. I övrigt har praxis varit mycket restriktiv med utdömande av s.k. ideellt skadestånd för andra än mycket kränkningar

grova se bl a

Bengtsson i SvJT 1990 s 69. Härtill kommer departementschefens uttalande om att ersättning av allmänna medel enligt brottsskadelagen 1978 - ——— 413 endast bör lämnas vid allvarligare kränkningar den personliga av

integriteten prop 19878892 7.

s. Med hänvisning till det nu anförda finner hovrätten den kränkning M att uppgivit att han blivit utsatt för inte är den arten att den, utöver vad han av yrkat och medgivit belopp erhållit för sveda och värk, bör ersättas särskilt. Mrs talan i hovrätten kan således inte vinna bifall.

Malmö tingsrätt, dom 1991-01-23, DB 124

En man dömdes för att han hotat och misshandlat sin f.d. sambo i hennes

bostad. Hotet hade bestått i att riktat luftpistol kvinnans mannen en mot

huvud samtidigt han uttalat att han skulle skjuta henne. Mannen hade som

vid tillfället även avlossat ett skott mot innervägg. Sedan kvinnan sökt en

skydd i en grannfastighet hade mannen följt efter och där tagit kraftigt ett

struptag på kvinnan, varvid det svartnat för hennes ögon och hon fått and-

nöd. Mannen hade också tilldelat kvinnan ett hårt knytnävsslag i pannan,

varigenom hon förutom smärta tillfogats svullnad och blånad. Kvinnan upp-

gav i tingsrätten att hon till följd händelsen blivit psykiskt nedgången och av

yrkade skadestånd med 30 000 kr avseende sveda och värk i av mannen

310 SOU 199284

psykiskt lidande. När det gällde frågan skadestånd beaktade form av om kvinnan blivit psykiskt nedgången till följd av en skräckintingsrätten att jagande och kränkande händelse också att mannen och kvinnans två men barn deltagit i skeendet och blivit påverkade av det ett sätt gemensamma skulle komma kräva stora ansträngningar från kvinnans sida. Tingssom att rätten fann skäligt att bestämma skadeståndet till 7 000 kr.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 1991-02-07, DT 2030 sig in på ett butikskontor och stal kontanter som förvarades i En man tog kassaskåp. Omedelbart därefter påträffades han ett butiksbiträde inne ett av på kontoret. När kvinnan vid åsynen mannen började skrika, tilldelade av henne karatespark i varvid kvinnan föll omkull. Sparken mannen en magen förorsakade häftig smärta och kraftiga blånader. Kvinnan yrkade skadestånd med bl.a. 10 000 kr för sveda och värk samt psykiskt lidande. av mannen I målet framkom att kvinnan vid överfallet upplevt en våldsam skräckreaktion och att hon tid efteråt haft uttalade sömnsvårigheter och senare en oroliga mardrömmar. Hon hade också utvecklat en rädsla för att vistas ute, i bostaden med sina barn. Hon upplevde ökad irritabilitet och att vara ensam och viss nedstämdhet samt hade genom händelsen påmints om vissa trauen matiska problem hon på grund yttre påfrestningar haft några år tidigare. av Malmö tingsrätt dom 1990-08-30 dömde för bl.a. misshandel och mannen förpliktade skadestånd till kvinnan för sveda och värk och honom att utge psykiskt lidande med skäliga 5 000 kr. Sedan överklagat domen i mannen skadeståndsdelen, fastställdes denna av hovrätten.

Svea hovrätt, dom 1991-02-22, DB 27 En kvinna blivit utsatt för misshandel och olaga hot av sin man som grov yrkade skadestånd maken med bl.a. 20 000 kr för lidande enligt 1 kap. av skadeståndslagen. Maken hade tilldelat henne flera knytnävsslag i an- 3 § siktet, fattat ett kraftigt strypgrepp om hennes hals, kastat en dammsugare hennes huvud och skurit henne över halsen och handlederna med en mot

SOU 199284 311

glasbit. Under misshandeln hade maken flera gånger uttalat han skulle att döda henne. Hallsbergs tingsrätt dom 1990-12-28 dömde för bl.a. mannen grov misshandel och olaga hot samt bestämde ersättningen för lidande till 15 000 kr. Hovrätten tillerkände henne yrkade 20 00 kr och beaktade därvid bl.a. att kvinnan kommit till Sverige mycket hon här som ung samt att saknat egna släktingar, kunnat stödja och hjälpa henne, och i stället som varit helt utlämnad makens släktingar.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 1991-03-22, DT 4071

En man dömdes av Helsingborgs tingsrätt dom 1990-10-25 för misshandel

sedan han tilldelat en kvinna två slag i ansiktet. Till följd slagen hade av kvinnan fallit omkull och ådragit sig två frakturer på underkäken samt en utslagen tand. Mannen och kvinnan hade tidigare varit sammanboende och fortsatt att träffas som goda vänner sedan förhållandet avslutats. Misshandeln förövades i kvinnans bostad efter att båda hade druckit alkohol. Kvinnan yrkade skadestånd av mannen med bl.a. 25 000 kl för sveda och värk och 5 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Tingsrätten tillerkände henne i detta avseende ersättning med samlat belopp ett om 8 000 kr. Hovrätten, som särskilt beaktade att det varit fråga om en Oprovocerad misshandel i kvinnans hem och att övergreppet utförts av en nära vän, fann när det gällde kränkningen inte skäl att bestämma skadeståndet till lägre belopp än vad kvinnan yrkat, eller 5 000 kr.

10. Svea hovrätt, dom 1991-05-08, DB 57 En man och en kvinna åtalades för att under tre års tid regelbundet ha misshandlat sin dotter; fadern påstods ha slagit dottern i ansiktet och på kroppen flera gånger i månaden, och modern påstods ha slagit henne på ryggen med en livrem. Fadern åtalades dessutom för olaga hot bestående i att han vid ett tillfälle hotat dottern att jaga henne med kniv och genom en säga att han skulle döda henne. Dottern yrkade skadestånd dels modern av med 35 000 kr, varav 25 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndsla-

312 SOU 199284

och 10 000 kr för sveda och värk, dels av fadern med 50 000 kr, varav gen 35 00 kr för lidande 25 000 kr avsåg misshandeln och 10 000 kr olaga hotet och 15 000 kr för sveda och värk. Stockholms tingsrätt dom 1990-

10-29 biföll åtalet i allt väsentligt och förpliktade fadern att utge. skadestånd

med 15 000 kr, därav 10 000 kr för lidande, och modern med 8 000 kr, därav 5 000 kr för lidande. Vad gällde ersättningen för lidande beaktade tingsrätten särskilt att det fråga föräldrar som utövat våld och hot var om vämlöst och utsatt barn. Hovrätten ändrade tingsrättens dom på så mot ett fadern förutom olaga hot dömdes för att ha misshandlat dottern vid sätt att endast två tillfällen. Likaså dömdes modern för misshandel vid två tillfällen. I skadeståndsdelen fastställde hovrätten tingsrättens dom mot fadern medan modern förpliktades att utge ersättning för lidande med ytterligare 5 O00 kr. Som skäl härför anförde hovrätten att modern utfört gämingarna på ett sätt för dottern måste ha inneburit svår förnedring. som

11 Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 1991-07-18, DB 3185 . åtalades för att han misshandlat sin fästmö dels vid ett tillfälle En man att dra henne i håret och slå ett slag med handen mot ena örat, vilket genom förorsakat smärta och blödning örat, dels vid ett annat tillfälle genom att ur utdela sparkar mot hennes kropp, ta tag i hennes hår och släpa henne från till ett annat, utdela slag mot hennes huvud och ta struptag på ett rum henne. Struptaget hade enligt åklagaren medfört att kvinnan förlorat medvetandet och försatts i livshotande situation. Kvinnan hade dessutom en ådragit sig vissa kroppsskador såsom blåmärken, hudblödningar och svullnaden. Mannen åtalades för misshandel och för olaga hot bestående i att grov han vid den misshandeln även hotat att döda kvinnan. Kvinnan yrsenare kade skadestånd med 20 000 kr, varav 5 000 kr för sveda och av mannen värk och 15 000 kr för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Kristian-

stads tingsrätt dom 1991-05-24 fann inte styrkt att mannen tagit struptag

kvinnan eller situationen varit sådan att kvinnan försatts i en att livshotande situation dömde i övrigt för de åtalade gämingarna men mannen

SOU 199284 313

och rubricerade dessa som olaga hot och misshandel. Tingsrätten förpliktade samtidigt honom att utge skadestånd till kvinnan med 15 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning och 5 000 kr för sveda och värk. Beträffande ersättningen för lidande framhöll tingsrätten särskilt att mannens handlande med hänsyn till parternas nära relation och kvinnans försvarslösa ställning varit starkt kränkande för henne. I hovrätten yrkade kvinnan helt bifall till sin talan och uppgav att hon till följd av händelsen fått psykiska besvär, att hon hade mardrömmar och kände ångest när någon gick bakom henne liksom att allt kom tillbaka när hon hade det mörkt och tyst omkring sig. Hovrätten, som fann styrkt att mannen även tagit strupgrepp på kvinnan och att hon därigenom förlorat medvetandet och försatts i en livshotande situation, ändrade tingsrättens dom på så sätt att den senare misshandeln bedömdes som grov. Beträffande skadeståndet för kränkning framhöll hovrätten att det varit fråga om upprepad misshandel av allvarligt slag; förutom struptaget hade kvinnan utsatts för både knytnävsslag och sparkar och även dragits i håret. Därtill kom att parterna hade haft en nära relation till varandra och kvinnan varit helt försvarslös. Hovrätten ansåg därför att det varit fråga om en allvarlig kränkning och att kvinnan, förutom 5 000 kr för sveda och värk, borde tillerkännas ersättning med yrkade 15 000 kr för kränkning.

12. Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 1991-08-22, DB 1203 En man hade under ett halvt års tid vid upprepade tillfällen utsatt sin fästmö för våld och vid ett tillfälle med våld berövat henne friheten genom att dels tvinga in henne i en personbil och utsätta henne för en vansinnesfärd, dels tvinga henne att besöka en lägenhet, dels förhindra henne att lämna sin egen bostad. Misshandeln hade mestadels bestått i slag mot huvud och kropp, men vid tre tillfällen hade mannen också tagit strupgrepp på kvinnan eller tryckt en kudde över hennes ansikte så att det uppkommit andningssvårigheter och vid ett tillfälle svimningskänslor. Kvinnan yrkade skadestånd av mannen med 10 000 kr för sveda och värk och 10 000 kr för lidande enligt

314 SOU 199284

l kap. 3 § skadeståndslagen. Helsingborgs tingsrätt dom 1991-04-22 dömde mannen i enlighet med åtalet för bl.a. misshandel och olaga frihetsberövande samt förpliktade honom att utge skadestånd till kvinnan med 5 000 kr för sveda och värk samt 5 00 kr för lidande. Hovrätten ansåg till skillnad från tingsrätten att det olaga frihetsberövandet var att bedöma som mindre grovt enligt 4 kap. 2 § 2 st brottsbalken. När det gällde skadeståndet för sveda och värk delade hovrätten tingsrättens uppfattning. Hovrätten höjde emellertid ersättningen för lidande till yrkade 10 000 kr och motiverade detta med att kvinnan utsatts för misshandel vid upprepade tillfällen och att det olaga frihetsberövandet framstått som en särskilt svår kränkning.

13. Göta hovrätt, dom 1991-10-11, RH 1991102 En man, A, åtalades för grov misshandel av sina två döttrar, den ena, M, i det närmaste nyfödd och den andra, C, knappt två år gammal. Enligt åtalet misshandlat flickorna med bl.a. slag och vridvåld, vilket medhade pappan fört för M omfattande skador, bl.a. två skallfrakturer, och för C bl.a. en fraktur på ena armen. Flickorna yrkade skadestånd av pappan för sveda och värk, psykiskt lidande och lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen, M

med 100 000 kr och C med 40 000 kr. Falköpings tingsrätt dom 1991-07-

02 biföll åtalet i allt väsentligt och tillerkände flickorna skadestånd med 35 000 kr respektive 5 000 kr. Hovrätten, som biföll åtalet fullt ut, bestämde skadestånden till 60 000 kr respektive 12 000 kr. Som skäl härför anförde hovrätten

Vid bestämmande av det skadestånd A med denna utgång har att utge till M och C, beaktar hovrätten följande. M har, enligt de sakkunniga, varit utsatt för ett mycket kraftigt våld, som varit mycket smärtsamt och inneburit fara för bestående Även våldet mot C har varit kraftigt och smärtsamt. men. De har vidare, i späd ålder och helt vämlösa, tillfogats detta våld av sin far. Lika med tingsrätten finner hovrätten således att de är berättigade egen till skadestånd för såväl sveda och värk och psykiskt lidande som för kränkningen av den personliga friheten enligt l kap. 3 § skadeståndslagen.

SOU 199284 315

Ersättning för sveda och värk utgår enligt fast praxis efter vissa schabloner med hänsyn till sjukdomstid och av skadan föranledd sjukvård. När det gäller ersättning för lidande och kränkning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen saknas motsvarande fasta praxis. I fråga om skadestånd vid sexualbrott har brottsskadenämnden fastställt vissa normalbelopp i sådant hänseende. För sexuella övergrepp mot barn uppgår normalbeloppet till 100 000 kr, varav 30 000 kr för sveda och värk samt 70 000 kr för integritetskränkning. Domstolamas praxis torde i huvudsak ansluta till denna ersättningsnivå. - - - När det gäller ersättningen till M och C för sveda och värk noterar hovrätten att Mzs och Czs skador föranlett förutom viss sjukhusvård ett avsevärt psykiskt lidande. Härtill kommer integritetskränkning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen som enligt hovrättens mening väl kan jämföras med förhållandena vid sexuella övergrepp mot bam. Hovrätten finner vid en samlad bedömning skäligt bestämma det skadestånd A skall utge till 60 000 kr för M och till 12 000 kr för C.

Anmärkning Enligt rubriken till rättsfallsreferatet i RH har ersättningen bestämts med beaktande av den praxis som vuxit fram i anslutning till Brottsskadenämndens normalbelopp i fråga om skadestånd för sexuella övergrepp mot bam.

14. Svea hovrätt, avd. dom 1991-12-17, DB 196 Två kvinnor, A och B, dömdes av Tierps tingsrätt dom 1991-10-07 för grov misshandel av en annan kvinna, C. C hade i sin bostad, och sedan hon försökt fly även utanför denna, fått ta emot slag och sparkar men också knivhugg mot olika delar av kroppen. Hon hade vidare med bar överkropp blivit släpad på en asfaltsväg. som tvingades till sjukhusvård och en tid efter misshandeln var rullstolsbunden grund av en ryggskada som hon ådragit sig, yrkade i målet skadestånd av A och B solidariskt med bl.a. 30 000 kr för sveda och värk samt psykiskt lidande. Tingsrätten bestämde skadeståndet i den delen till 20 000 kr medan hovrätten biföll yrkandet fullt ut. Som skäl härför anförde hovrätten

C har utsatts för en synnerligen rå, hänsynslös och utdragen misshandel. Att knivhuggen mot Cs huvud och kropp inte orsakade större skador torde endast kunna tillgodoräknas slumpen. C har under misshandeln på goda skäl känt dödsångest och inte minst genom de många sparkama mot hen- nes redan sargade kropp upplevt en mycket stor smärta. Misshandeln har förorsakat henne sjukhusvistelse och hon har även en tid därefter varit

316 sou 199284

rullstolsbunden på grund av ryggskada. Hon känner sig fortfarande mycket rädd och otrygg. Hon upplever panikkänslor och har svårt att sova. Helst håller hon sig inomhus och är rädd för att ut. Hennes krissituation kan enligt läkare på sikt kräva en psykoterapeutisk behandling för att hon skall återfinna tryggheten i tillvaron. På grund härav och då det för C måste upplevas som en väsentlig kränkning att utsättas för misshandel i sitt hem och senare, under förnedrande förhållanden, utomhus inför sina grannar finner hovrätten att hennes yrkande om skadestånd för sveda och värk samt psykiskt lidande i sin helhet skall bifallas.

15. Högsta domstolen, dom 1992-04-15, DT 218 En man, H, åtalades för att ha försökt beröva en annan person, livet genom att i dennes bostad och medan Is son befann sig i närheten först skära I i magen med en kökskniv, sedan med en s.k. machetekniv tilldela I ett 30-tal hugg eller slag över hela kroppen med livshotande skador som följd. Den skadelidande yrkade på grund av gärningen skadestånd av H med bl.a. 75 000 kr för kränkning enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Sedan Linköpings tingsrätt dom 1990-01-23 dömt H för försök till mord och bestämt ersättningen för lidande till 10 000 kr, överklagades målet till Göta hovrätt. Hovrätten dom 1990-04-11 fann inte styrkt att H haft uppsåt att döda I och dömde i stället H för grov misshandel. Samtidigt höjde hovrätten skadeståndet avseende lidande till 15 000 kr. Högsta domstolen, endast som hade frågan om skadeståndets storlek uppe till prövning, bestämde ersättningen till yrkade 75 000 kr och uttalade därvid bl.a. följande

I har utsatts för en synnerligen grov misshandel, vilken medfört fara för

hans liv. Övergreppet har ägt rum i hans bostad och haft ett utdraget

förlopp. Det har innefattat en avsevärd hänsynslöshet och råhet mot honom. I har själv varit utan skuld till Övergreppet. Misshandelsbrottet måste sålunda anses ha inneburit en högst avsevärd kränkning av hans integritet. Att H inte övertygats om att ha haft uppsåt att beröva I livet bör inte tillmätas betydelse vid bestämmande av ersättningens storlek. Härtill kommer att I under händelsen känt stark dödsångest och att han även i efterhand haft stort obehag av Övergreppet. Beaktas bör också den starka oro som han känt för sin fyraårige son. Mot bakgrund av det sagda framstår det yrkade beloppet, 75 000 kr, som i och för sig skäligt.

SOU 199284 317

3 BROTT MOT FRIHET OCH FRID

3.1 Olaga tvång

16. Svea hovrätt, dom 1990-12-03, DB 162 En man åtalades för försök till grov våldtäkt bestående i att han nattetid, under färd med en kvinnlig taxichaufför, med våld och med hot våld om försökt tilltvinga sig samlag eller därmed jämförligt sexuellt umgänge med kvinnan. Kvinnan yrkade skadestånd med b1.a. 20 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen och 5 OO kr för sveda och värk. Eskilstuna tingsrätt dom 1990-10-05 dömde mannen för försök till våldtäkt. I fråga om skadeståndet uttalade tingsrätten att det uppenbart att händelsen var inneburit en obehaglig och kränkande upplevelse för kvinnan att men ersättningen för lidande med hänsyn till att det stannat vid ett försöksbrott inte borde bestämmas till högre belopp än 10 000 kr. Därtill tillerkändes kvinnan ersättning för sveda och värk med medgivna 1 000 kr. Hovrätten fann styrkt att mannen utsatt kvinnan för våld och hot och att kvinnan på goda grunder uppfattat övergreppet som ett våldtäktsförsök. Enligt hovrätten fanns det emellertid visst utrymme för tvivel rörande de avsikter haft. som mannen Hovrätten ändrade därför tingsrättens dom på så sätt att mannen, i stället för försök till våldtäkt, dömdes för olaga tvång och misshandel. Vid straffmätningen beaktade hovrätten att mannen utnyttjat kvinnans svårighet att värja sig och utsatt henne för en svår kränkning som dessutom skrämt henne allvarligt. I fråga om skadeståndet uttalade hovrätten att även om mannens handlande inte kunde bedömas som ett våldtäktsförsök hade kvinnan åsamkats ett sådant lidande att det skadestånd som tingsrätten dömt ut skäligt. var

17. Svea hovrätt, dom 1991-02-20, DB 11 En kvinna som blivit våldtagen tvingades efteråt med våld att tåla att gärningsmannen fotograferade hennes blottade underliv. Våldet bestod i att

318 SOU 199284

hindrade henne att klä på sig, slängde omkull henne på en soffa, mannen höll fast henne i axlarna och särade hennes ben. Stockholm tingsrätt dom 1990-12-12 dömde mannen, förutom för våldtäkt, för olaga tvång. För det lidande det olaga tvånget inneburit tillerkändes kvinnan ersättning med som yrkade 20 000 kr. Tingsrätten beaktade därvid att brottet innefattat en synnerligen kränkande och nedsättande behandling av kvinnan och att Övergreppet dessutom dokumenterats med ett fotografi. Hovrätten fann inte skäl att sätta ned skadeståndet.

3.2 Olaga hot

18. Svea hovrätt, dom 1990-06-12, DB 77 Huddinge tingsrätt dom 1990-04-25 för bl.a. olaga hot En man dömdes av och misshandel sedan han dels riktat en pistol mot en annan man och avlossat tre skott, dels tilldelat denne tre slag i ansiktet. Målsäganden yrkade skadestånd med bl.a. 50 000 kr för sveda och värk samt psykiskt lidande. Tingsrätten ansåg mâlsäganden skäligen gottgjord med 500 kr för sveda och värk och 2 000 kr för psykiskt lidande. Målsäganden yrkade i hovrätten fullt bifall till sin talan och uppgav bl.a. att händelsen varit chockartad för honom och att han ännu inte kommit över verkningarna av den. Han hade drabbats sömnsvärigheter och återupplevde ibland i tankarna vad som inav träffat. Han kände också sådan olust att han inte kunnat bo i sin lägenhet, låg nära platsen där händelsen utspelat sig. Hovrätten, som inte fann som anledning att ifrågasätta målsägandens uppgifter, ansåg att skadeståndet borde bestämmas till högre belopp än tingsrätten bestämt och fastställde ersättningen för sveda och värk samt för psykiskt lidande till 10 000 kr.

19. Hovrätten för Västra Sverige, dom 1990-10-15, RFS A 19903 En åtalades för två fall av olaga hot bestående i att han dels vid ett man, tillfälle hotat H, att yttra jag skall sprätta upp dig, en annan man, genom

SOU 199284 319

din djävul varvid han samtidigt visat en morakniv, dels dagen därpå hotat att bryta sig in hos H. Denne yrkade på grund härav skadestånd av E med 3 500 kr avseende psykiskt lidande och kostnader för resor i anledning av dessa lidanden. H uppgav vid tingsrätten att han i anledning Es av uppträdande mot honom tvingats flytta till annan fastighet, att han på grund av sin fruktan för E börjat missbruka tabletter och härigenom och missgenom bruk av alkohol kommit att förlora fyra år av sitt liv samt att han under denna tid orsakats betydande utgifter för resor m.m. i samband med sjukhusbesök. Alingsås tingsrätt dom 1989-09-15 biföll åtalet fann inte men styrkt att H, som bott kvar i lägenheten flera månader efter händelsen, genom de båda gämingama tillfogats lidande berättigade honom till som högre ersättning än skäliga 500 kr. H yrkade i hovrätten fullt bifall till sin talan. Hovrätten fastställde emellertid tingsrättens dom.

20. Svea hovrätt, dom 1990-11-05, DB 122 En man åtalades för olaga hot bestående i att han på ett badhus uppträtt hotfullt mot en kvinnlig badvakt att fälla yttranden innebörd att genom av han skulle misshandla eller döda badvakten. Badvakten blev rädd och fruktade att mannen skulle utsätta henne för våld. Av den anledningen vågade hon under flera månaders tid efteråt inte gå hem själv från badet när hon slutade sitt arbete om kvällarna utan var tvungen att hämtas av någon närstående eller åka taxi. Hon yrkade i målet ersättning för psykiskt lidande med 5 000 kr. Södertälje tingsrätt dom 1990-05-16 biföll åtalet och bestämde skadeståndet till 2 000 kr. Mannen yrkade i hovrätten bl.a. att skadeståndet skulle sättas ned till 500 kr. Hovrätten fann emellertid inte skäl till annan bedömning än den tingsrätten gjort.

320 sou 199284

3.3 Hemfridsbrott

21. Varbergs tingsrätt, dom 1989-12-21, DB 610 En dömdes för stöld sedan han nattetid brutit sig in i en grannman grov lägenhet och där tagit och tillägnat sig egendom till ett värde av omkring 27 000 kr. Lägenheten beboddes av ett pensionärspar, som vid tidpunkten för inbrottet dock vistades tillfälligt på annan ort. När paret återvände hem dagen därpå fann de bostaden skövlad; möbler var delvis förstörda, blomkrukor och annat hade krossats och värdefulla kapitalvaror var försvunna. De skadelidande yrkade i målet skadestånd med bl.a. 1 000 kr vardera för psykiskt lidande tillfogats dem genom den kränkning av den personliga som friheten alternativt det ofredande de utsatts för genom brottet. De uppgav att de båda blivit djupt bestörta och chockade då de konfronterats med ödeläggelsen och tillgreppen i sin bostad samt vetskapen om att en främmande utan lov berett sig tillträde till deras lägenhet. Tingsrätten person fann att brottet innefattade ett ofredande som berättigade till ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen och bestämde ersättningen till yrkade belopp.

22. Handens tingsrätt, dom 1989-12-22, DB 884 Två män dömdes tingsrätten för grovt hemfridsbrott och våld mot tjänsteav sedan de olovligen trängt i en prästgård och där överöst en kyrkoman herde med sparkar och slag. Gämingama företogs i syfte att hämnas på kyrkoherden för att denne tidigare skilt en kvinna moder till en av männen från hennes tjänst som konñrmationsfadder. Kyrkoherden och hans hustru samt deras dotter yrkade tillsammans skadestånd av männen med 1 750 kr för den integritetskränkning de utsatts för. Männen bestred yrkandet med åberopande att kränkningen inte grundade rätt till skadeav stånd. Tingsrätten fann med hänvisning till 1 kap. 3 § skadeståndslagen att integritetskränkningen utgjorde grund för skadestånd och att anspråken var alltigenom befogade.

SOU 199284 321

23. Sollefteå tingsrätt, dom 1991-12-09, DB 172

En man dömdes för grov stöld sedan han tillsammans med brutit sig annan in i en lägenhet, genomsökt hemmet och tillgripit guldringar, reklammössa

och träningsoverall. Lägenheten beboddes kvinna, W, vid tidav en som punkten för inbrottet inte var hemma. W yrkade i målet skadestånd med

3 000 kr för den chock och de sömnsvårigheter som hon upplevt till följd

av att hennes hem genomsökts. Tingsrätten biföll yrkandet och angav som skäl härför

Ett bostadsinbrott innefattar regelmässigt ett hemfridsbrott, vilket dock straffrättsligt konsumeras av tillgreppsbrottet. Tingsrätten vet erfarenhet, av att de som utsatts för inbrott i sina bostäder upplever kränkningen som synnerligen kännbar. Det är ologiskt rättsordningen bereder ersättningsom skydd vid det lindrigare hemfridsbrottet, vid det grövre stöldbrottet. men Enligt grunderna för stadgandet bör det inte uteslutet, att ersättning för vara personligt lidande skall utgå för integritetskränkningen även vid inbrottsstöld. Med hänsyn härtill bör W erhålla ersättning för sådant lidande som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen, även om hon inte direkt konfronterats med inbrottstjuvama. Det yrkade beloppet får skäligt. anses

3.4 Ofredande

24. Göta hovrätt, dom 1989-06-07, RH 198952

En man åtalades för stöld sedan han efter hotfullt uppträdande tagit cykel en från en 15-årig flicka. Flickan yrkade på grund gärningen skadestånd av av mannen med l 000 kr för psykiskt lidande. Norrköpings tingsrätt dom

1989-02-21 biföll åtalet ogillade skadeståndsyrkandet med hänvisning men till att cykelstölden inte kunde sådan brottslig gärning anses vara en som leder till skadeståndsskyldighet enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Hov-

rätten fann att omständigheterna vid cykeltillgreppet innefattade ett ofredande av flickan och att gärningen därför kunde grunda skadestånds-

skyldighet enligt nämnda lagrum. Med hänsyn till att flickan efter händelsen

322 SOU 199284

varit mycket uppskakad och blivit rädd för att gå ut ensam, fann hovrätten att hon berättigad till skadestånd. Det yrkade beloppet ansågs skäligt. var

25. Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 1991-01-10, DB 3004 En man, som vid upprepade tillfällen under nio månaders tid ofredat en kvinna genom att följa efter henne i bil, handgripligen antasta henne och skrika otidigheter som jävla hora och fnask efter henne samt vid ett tillfälle hotat att skära halsen av henne, dömdes av Karlskrona tingsrätt

dom 1990-09-04 för ofredande och olaga hot. Tingsrätten ansåg att

mannen med en outtröttlig intensitet sökt kontakt med kvinnan och däriutsatt henne för något som hon uppfattat som en form av psykisk genom terror vilken hindrat henne från att leva ett normalt liv. Kvinnan yrkade ersättning av mannen med bl.a. 5 000 kr för psykiskt lidande. Tingsrätten bestämde ersättningen till skäliga 3 000 kr. Hovrätten, där mannen yrkade att skadeståndet skulle nedsättas till l 000 kr, fastställde tingsrättens dom.

26. Svea hovrätt, dom 1991-02-07, DB 20 En man åtalades för ofredande bestående i att han under cirka fem månader utövat s.k. telefonterror mot en tidigare flickvän. Enligt åtalet hade mannen betett sig hänsynslöst mot kvinnan genom att upprepade gånger ringa till henne vid dygnets alla tider. Enligt åtalet hade han något dygn ringt upp till 150 gånger och därvid vissa gånger kallat kvinnan för djävla luder, idioten och liknande. Kvinnan yrkade skadestånd med 10 000 kr avseende

psykiskt lidande. Tierps tingsrätt dom 1990-03-13 fann inte styrkt att

ringt till kvinnan mer än i begränsad utsträckning, och de gånger mannen han ringt hade han enligt tingsrätten haft befogad anledning att ringa. Tingsrätten ogillade därför såväl åtalet som skadeståndsyrkandet. Hovrätten däremot biföll åtalet fullt ut och tillerkände kvinnan ersättning för lidande med skäliga 3 000 kr.

sou 199234 323

27. Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 1991-04-16, DB 2101 En man som under en veckas tid vid nio tillfällen nattetid ringt upp en kvinna i hennes bostad och väckt såväl kvinnan som hennes familj dömdes

av Helsingborgs tingsrätt dom 1990-09-13 för ofredande samt förpliktades

utge ersättning till kvinnan för psykiskt lidande med l 000 kr. Kvinnan hade yrkat 2 000 kr. Hovrätten, dit mannen klagade, fastställde tingsrättens dom.

28. Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 1991-05-23, DB 5117 En man dömdes av Malmö tingsrätt dom 1990-11-06 för bl.a. två fall av ofredande. Han hade vid ett tillfälle ofredat flicka bodde i en som samma fastighet som han själv genom att i den gemensamma trappuppgången tilltala henne med djävla hora och flera gånger ta tag med båda händerna runt hennes hals och skaka henne. Vid ett annat tillfälle hade han på en linjebuss uttalat till en flicka att hon tagit sig in i Sverige på falskt och med pass ett grepp om hennes arm påstått att hon nog var ett fnask från Singapore. - Båda flickorna var av asiatiskt Tingsrätten beaktade i skadeståndsursprung. delen att mannens beteende varit synnerligen hänsynslöst mot flickorna och innefattat mycket grova förolämpningar, präglade rasism, kvinnoförakt av och fördomar av grövsta natur, liksom att den flicka blivit ofredad i som trappuppgången kommit att känna sådan rädsla för mannen att hon inte vågade komma hem ensam till bostaden så länge mannen bodde kvar i fastigheten. Tingsrätten biföll flickornas yrkande ersättning för lidande om enligt l kap. 3 § skadeståndslagen med 4 000 kr respektive 1 000 kr. Hovrätten fann på de skäl tingsrätten anfört och då det vid huvudförhandlingen i hovrätten med tydlighet framkommit hur illa särskilt flickan i trappuppgången tagit vid sig av det inträffade, att tingsrättens dom i den delen skulle fastställas.

29. Svea hovrätt, dom 1991-09-05, DB 134

En man dömdes för ofredande sedan han dels med en bil blockerat dörren till en telefonkiosk i vilken en 15-årig flicka och en kamrat till henne

324 SOU 199284

uppehållit sig, dels fattat tag i flickan och uttalat Har du fått något knull nyligen. Flickan yrkade skadestånd mannen med bl.a. 10 000 kr för av psykiskt lidande. Nacka tingsrätt dom 1991-04-16 bestämde skadeståndet till 3 00 kr och anförde som skäl att det för flickan varit fråga om en chockartad upplevelse som tagit henne hårt och satt sådana spår att hon upplevde ångestkänslor när en bil saktade in bakom henne. Hovrätten fann inte skäl att frångå tingsrättens bedömning.

30. Svea hovrätt, dom 1990-09-28, DB 101 En man dömdes av Falu tingsrätt dom 1990-02-16 för ofredande sedan han under nio månaders tid vid ett stort antal tillfällen ofredat en kvinna, som han tidigare sammanbott med, genom att flera gånger om dagen ringa till hennes bostad. Kvinnan yrkade i målet skadestånd av mannen med 15 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Hon uppgav att mannen vissa dagar hade ringt uppemot 30 samtal till henne och att hon grund av den press om detta inneburit inte kunnat leva ett normalt liv; hon hade under flera perioder fått leva med utdraget telefonjack, och för att orka med pressen hade hon gått på samtal hos kurator. Tingsrätten ansåg att kvinnan utsatts för ett långvarigt psykiskt lidande och att skadeståndet skäligen borde bestämmas till 10 000 kr. Hovrätten fann inte skäl att sätta ned skadeståndet. Två ledamöter var dock skiljaktiga och ville bestämma ersättningen för lidande till 5 000 kr.

31. Göta hovrätt, dom 1992-02-20, DB 2027 En man, som under två månaders tid upprepade gånger ringt till en äldre ensamboende kvinna och även förmått tre andra personer att ringa till kvinnan och hota att ta livet av kvinnan eller förstöra hennes egendom,

dömdes av Linköpings tingsrätt dom 1991-08-30 för ofredande, anstiftan

till ofredande och anstiftan till olaga hot. Kvinnan yrkade skadestånd bl.a. med 18 O00 kr avseende den kränkning hon utsatts för. Tingsrätten bestämde ersättningen för lidande till 4 000 kr och beaktade därvid att brotten

SOU l99284 325

riktat sig mot en äldre ensamboende Hovrätten ansåg kvinnan person. att borde tillerkännas ett högre skadestånd för den kränkning och det psykiska lidande hon fått utstå och utdömde i detta avseende 8 000 kr.

3.5 Överträdelse besöksförbud av

32. Handens tingsrätt, dom 1990-06-26, DB 489 En man hade i sina försök att få kontakt med kvinna, vid ett stort antal en tillfällen under arton månaders tid, dels sparkat, bankat och ringt på kvinnans lägenhetsdörr samt skrikiti brevinkastet, dels skickat brev och kort till kvinnan. Sedan han därefter meddelats besöksförbud innebar att han som förbjöds att ta kontakt med kvinnan, hade han vid tre tillfällen brutit mot detta genom att ringa upp kvinnan. Vid ett tillfällena hade han även hotat av att döda kvinnan. Tingsrätten dömde för ofredande, överträdelse mannen av

besöksförbud och olaga hot samt förpliktade honom till kvinnan

att utge yrkade 30 000 kr i ersättning för lidande.

Anmärkning Brottsskadenämnden fann inte skäl att frångå tingsrättens

bedömning beslut 1990-11-14, dnr 106790.

33. Svea hovrätt, dom 1991-04-23, DB 72 En man, som meddelats förbud att besöka eller på annat sätt kontakt med ta en viss kvinna och att uppehålla sig i närheten av kvinnans bostad, åtalades för att ha överträtt förbudet dels att vid ett tillfälle uppehålla sig i genom närheten av bostaden, dels att ringa till kvinnan sammanlagt 18 genom gånger. Besöksförbudet var föranlett att tidigare vid olika av mannen tillfällen uttalat hotelser mot kvinnan och även på sätt ofredat och annat trakasserat henne, något flera gånger renderat honom fängelsestraff. som Kvinnan yrkade skadestånd av mannen för psykiskt lidande med 25 000 kr.

Stockholms tingsrätt dom 1990-06-13 dömde för överträdelse

mannen av besöksförbud och bestämde skadeståndet till 2 00 kr. I fråga skadestånom

326 sou 199284

dets storlek beaktade tingsrätten å ena sidan att kvinnan under lång tid varit för olika trakasserier från sida och att hon hade visst fog för utsatt mannens att hon hon själv uppgett upplevde varje kontakt med mannen —— som avskyvärd. Å andra sidan beaktade tingsrätten att kvinnan nyligen ensom i egenskap mälsägande överklagat en tingsrättsdom varigenom åklasam av talan ogillats, vilket lett till kontakt med vid garens mot mannen mannen hovrättsförhandlingen. I fråga telefonsamtalen var enligt tingsrätten om också att beakta att dessa inte varit spridda över längre tidsrymder utan i stort sett koncentrerade till vissa kortare perioder. Därtill kom att kvinnan uppgett det principsak för henne att hon för att söka undgå televara en fonpäringningar inte skulle behöva begära hemligt telefonnummer. Mot denna bakgrund och då det psykiska lidandet av att flyktigt och på avstånd iaktta inte kunde bedömas vara av annat än lindrig beskaffenhet mannen fann tingsrätten att skadeståndet för psykiskt lidande skäligen borde bestämmas till 2 000 kr. Kvinnan yrkade i hovrätten helt bifall till sin skadeständstalan. Hovrätten fann emellertid inte skäl till annan bedömning än den tingsrätten gjort.

4 ÄREKRÄNKNINGSBROTT

4. 1 Förtal

34. Högsta domstolen, dom 1987-04-15, NJA 1987 s. 285 I I ett direktsänt televisionsprogram med titeln Mitt i Strömmen förekom ett inslag är 1982 avled efter ett polisiärt frihetsberövande. om en man, som I programmet förekom intervju med syster, som därvid gjorde en mannens vissa uttalanden två polismän vilka hon i början också namngav. Utom talandena innebar att polismännen beskylldes för att ha misshandlat hennes bror eller visade i vart fall att hon hade starka misstankar om detta.

SOU 199284 327

Programchefen åtalades för yttrandefrihetsbrott innefattande grovt förtal alternativt förtal. Samtidigt yrkade var och de båda polismännen en av skadestånd av programchefen och Sveriges Television AB, solidariskt, av med 75 000 kr för psykiskt lidande som förorsakats honom uttalangenom dena. Stockholms tingsrätt dom 1985-04-19 dömde programchefen för otillåtet yttrande i televisionsprogram innefattande förtal och bestämde skadeståndet till 25 000 kr för var och en av polismännen. Enligt tingsrätten framstod det som klart att yttrandena medfört psykiskt lidande för dem med hänsyn till att yttrandena uttalats i ett medium har synnerligen stor som genomslagskraft. Programmet var enligt tingsrätten dessutom den art och av sändes på sådan tid att det måste antas ha nått mycket stor personkrets. en Tingsrätten framhöll vidare att det i rådande praxis hade iakttagits restriktivitet såvitt gällde storleken av skadestånd utdömts att det på som men senare tid hade förmärkts en tendens att något höja skadestånden utöver vad som svarade mot penningvärdets fall, vilken tendens tingsrätten ansåg vara riktig. Svea hovrätt dom 1986-04-09 anslöt sig till tingsrättens bedömning i skadeståndsdelen. Högsta domstolen, dit endast programchefen och Sveriges Television AB klagade, fann inte skäl att sänka beloppen.

35. Malmö tingsrätt, dom 1987-06-10, DB 83 Ansvarige utgivaren för morgontidningen Arbetet dömdes för tryckfrihetsbrott innefattande grovt förtal och förtal, sedan i tidningen för man - ca 300 000 läsare upprepade gånger med namn och bild utpekat - en man som misstänkt för mordet på Olof Palme. Den utpekade yrkade i målet skadestånd av den ansvarige utgivaren och tidningens ägare med 200 000 kr för ideell skada. Mannen, som en tid suttit anhållen misstänkt för mordet, uppgav att han fått en chock när han efter frisläppandet fick veta att hans namn och adress hade röjts i pressen. Han kom att mötas av hat från olika håll och utsattes för hot genom brev och telefonsamtal från anonyma personer. Han tvingades till en mer eller mindre ambulerande tillvaro under cirka ett års tid och levde under ständig rädsla att bli igenkänd. På grund

328 SOU 199284

rädslan att bli igenkänd hade han heller inte kunnat återgå till arbetslivet. av Tingsrätten fann inte anledning att betvivla de uppgifter mannen lämnat om sina ändrade levnadsförhållanden och sitt lidande och att detta hade sin om grund i att hans identitet genom tryckfrihetsbrottet röjts i vida kretsar. Rätten ansåg att han åsamkats betydande lidande och att ersättningen härför borde bestämmas till skäliga 100 000 kr. Rättens ordförande var skiljaktig och ville bestämma ersättningen till 60 00 kr.

36. Svea hovrätt, dom 1990-02-06, DB 27 Fyra polisman, med namn och bild i tidningen Internationalen utpekats som misstänkta för delaktighet i mordet Olof Palme och av vilka två som även utpekats skyldiga till vårdslös myndighetsutövning, yrkade i mål som

angående för tryckfrihetsbrott skadestånd tidningensansvarige

ansvar av utgivare och Socialistiska partiet, som utgivare av tidningen, med mellan 50 000 kr och 150 000 kr avseende psykiskt lidande. Stockholms tingsrätt dom 1989-07-06 dömde den ansvarige utgivaren för otillåtna yttranden i tryckt skrift innefattande förtal och bestämde skadeståndet till 5 000 kr för polismännen och 15 000 kr för de båda andra. Tingsrätten framhöll två av att förtalsbrotten med hänsyn till de svåra brott målsägandena utpekats som misstänkta för måste bedömas som allvarliga men beaktade också att publiceringen skett i en Veckotidning med relativt liten upplaga 2 300 exemplar

varje vecka. Hovrätten fann inte skäl till annan bedömning. En ledamot var

dock skiljaktig och ansåg att samtliga polismän borde tillerkännas skadestånd med 15 000 kr.

37. Högsta domstolen, dom 1991-02-28, NJA 1991 s. 155 En bedrev verksamhet i restaurangbranschen blev på en morgonman som tidnings löpsedel misstag omnämnd som knarkkung i stället för krogav kung. Löpsedeln i förening med tidningstexten utpekade mannen som brottslig, vilket saknade all grund. Mannen väckte talan mot tidningens ansvarige utgivare och dess ägare och yrkade att den ansvarige utgivaren skulle dömas

SOU 1992 84 329

för grovt förtal alternativt förtal samt att han på grund tryckfrihetsbrottet av skulle tillerkännas skadestånd för psykiskt lidande med 100 000 kr. I målet framkom att löpsedeln hade spridits till 175 olika försäljningsställen och satts upp vid dessa och att tidningen utkom i 20 000 exemplar. Vidare framkom att man från tidningens sida, så snart misstaget upptäckts, genast ringt runt till de olika försäljningsställena och uppmanat dem att ta ned löpsedeln. Dessutom hade några medarbetare fått i uppdrag att ge sig ut i staden och ta ned de löpsedlar som inte redan var nedplockade. Den ansvarige utgivaren hade också samma dag i lokalradion förklarat att löpsedeln ett var misstag, och dagen därpå hade dementi tagits in i tidningen. Örebro en

tingsrätt dom 1988-12-07 ogillade åtalet och skadeståndsyrkandet. Svea

hovrätt dom 1989-06-16 däremot dömde den ansvarige utgivaren för tryckfrihetsbrott innefattande förtal och förpliktade honom och tidningens ägare solidariskt att utge ersättning till den skadelidande med 5 000 kr. Hovrätten ansåg att skadan till följd av publiceringen blivit begränsad, bl.a. med hänsyn till de långtgående åtgärder som vidtagits för att begränsa skadeverkningarna. Högsta domstolen, dit endast den ansvarige utgivaren och tidningsägaren hade klagat, fastställde hovrättens dom.

38. Svea hovrätt, dom 1991-06-03, DB 101 En kvinna, som utpekats i en Veckotidning och på dess löpsedel för att vara mytoman och lögnerska, väckte enskilt åtal angående tryckfrihetsbrott innefattande grovt förtal och yrkade samtidigt skadestånd tidningen och dess av

ansvarige utgivare med 100 000 kr för lidande. Stockholms tingsrätt dom

1990-12-14 biföll åtalet på det sättet att den ansvarige utgivaren dömdes för tryckfrihetsbrott innefattande förtal. Ersättningen för lidande bestämdes till 10 000 kr, varvid tingsrätten beaktade uppgiftemas art och spridning. Hovrätten ansåg med hänsyn dels till den stora spridningen uppgifterna fått, dels till utvecklingen av praxis under år mot allmän höjning skadesenare en av ståndsbeloppen att skadeståndet skäligen borde bestämmas till 25 000 kr.

330 sou 199284

4.2 Förolämpning

39. Högsta domstolen, dom 1989-06-28, NJA 1989 s. 374 En man, K, åtalades för ofredande och misshandel bestående i att han antastat och ofredat en kvinna, H 4 som var av främmande etniskt ursprung genom att fatta tag i hennes arm och rycka och dra i den och genom att —— uttala kränkande tillmälen. Enligt åtalet hade mannen därefter, när kvinnan försökt värja sig mot angreppet, sparkat eller knuffat omkull henne på marken och tagit ett kraftigt stryptag om hennes hals. Under åberopande av att K fällt det rasistiska uttalandet jävla svartskalle yrkade kvinnan ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen med 25 000 kr. Mölndals tingsrätt dom 1987-04-03 fann inte styrkt att mannen uttalat några kränkande tillmälen och lämnade därför skadeståndsyrkandet utan bifall. Tingsrätten fann heller inte styrkt att mannen sparkat kvinnan. I övrigt dömde tingsrätten mannen i enlighet med åtalet för ofredande och misshandel. Hovrätten för Västra Sverige dom 1987-12-09 fann styrkt att mannen även uttalat kränkande tillmälen däribland orden jävla svart- skalle. Hovrätten ansåg emellertid att omständigheterna inte varit sådana att kvinnan genom uttalandet kunde anses ha tillfogats lidande i den mening i l kap. 3 § skadeståndslagen. Hovrätten fastställde därför som avses tingsrättens domslut. Högsta domstolen, som hade att ta ställning endast till skadeståndsfrågan, fann i likhet med hovrätten klarlagt att mannen kallat kvinnan jävla svartskalle. Enligt Högsta domstolen hade uttalandet syftat till och varit ägnat att kränka kvinnans självkänsla. Högsta domstolen ansåg att uttalandet var att bedöma som förolämpning och att det tillfogat kvinnan lidande berättigade till skadestånd. Det belopp hon yrkat var emellertid som uppenbart för högt. Med hänsyn till omständigheterna ansågs hon skäligen tillgodosedd med ett skadestånd om 2 000 kr. I domskälen framhöll Högsta domstolen bl.a. följande

SOU 199284 331

Vid tillämpning av l kap. 3 § skadeståndslagen skall ersättningens storlek grundas på en skönsmässig uppskattning av det lidande åsamkats. Härsom vid får den kränktes personliga upplevelse beaktas men i första hand bör förhärskande etiska och sociala värderingar läggas till grund NJA II 1972 s. 734. Att H på grund av tidigare upplevelser kan ha påverkats särskilt starkt av det inträffade har varit förutsebart. Många som kommer hit som flyktingar har liknande upplevelser bakom sig och att de kan bli djupt kränkta såav dana tillmälen som det K använde får man därför räkna med. Det kränkande uttalandet kan visserligen inte ha uppfattats annat än av en begränsad krets av personer men det har ändå fällts under sådana omständigheter att H upplevt det som en allvarlig diskriminering. Det skall vid skadeståndets bestämmande också beaktas att uttalandet strider grundläggande mot en samhällsvärdering, nämligen den att alla människors värde är lika oavsett ras, hudfärg och etniskt ursprung. Det strider således mot de ansträngningar från statsmaktemas sida att motverka diskriminering på etnisk grund som bl.a. tagit sig uttryck i införandet av lagen 1986442 mot etnisk diskriminering.

40. Malmö tingsrätt, dom 1990-01-31, DB 10 En man, som i samband med ett omhändertagande smädat polisman en genom att spotta denne i ansiktet, åtalades för förolämpning. Polismannen, som yrkade skadestånd enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen med 1 000 kr, berättade under förhandlingen att spottloskan hade träffat vänster kind och runnit ner över munnen. Den var rödbrun och full blod. Polismannen av hade upplevt det som vidrigt att få spottloskan i ansiktet och känna slemklumpen. Det var äckligt och förnedrande. Han kände det som han inte kunde tvätta sig ren efteråt och tankarna gick till AIDS och Hepatitsmitta. Tingsrätten biföll åtalet fann att gärningsmannen sitt handlande genom förorsakat polismannen ersättningsgillt lidande. Tingsrätten uppskattade lidandet till det av polismannen yrkade beloppet, dvs. 1 000 kr.

332 SOU 199284

5 SEXUALBROTT

5. 1 Våldtäkt

41. Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 1989-07-05, RH 1989144 En man hade förföljt en 15-årig skolflicka och utefter en väg knuffat ner henne i ett dike där han försökt att våldta henne. Mannen hade tryckt ner flickan mot marken för att hindra hennes skrik, vilket orsakat andningssvårigheter. Flickan yrkade skadestånd av mannen med 20 000 kr, därav 5 000 kr för sveda och värk samt 15 000 kr för lidande. Hovrätten dömde mannen för försök till våldtäkt. Vid bestämmandet av skadeståndets storlek beaktande hovrätten främst att flickan endast var 15 år gammal, att hon överfallits efter mörkrets inträde på en ensligt belägen plats samt att det mot henne riktade våldet varit mycket skrämmande och kränkande. På grund därav ansåg hovrätten att skadeståndet skäligen borde bestämmas till 5 000 kr för sveda och värk och till 15 000 kr för lidande.

42. Svea hovrätt, dom 1989-07-07, RH 1989145 En man hade under drygt ett års tid förgripit sig på sin hustru upprepade gånger genom att med våld och hot tilltvinga sig samlag med henne. Mannen hade också vid ett stort antal tillfällen misshandlat hustrun samt vid upprepade tillfällen, under kortare tid varje gång, låst in henne i bostaden för att hindra henne från att träffa andra män eller över huvud taget träffa andra för att berätta om sin situation. Mannen dömdes av hovrätten för våldtäkt, misshandel och olaga frihetsberövande. Samtidigt tillerkändes kvinnan ersättning för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen med yrkade 100 000 kr. Som skäl härför anfördes att kvinnans personliga integritet kränkts på ett mycket allvarligt sätt och under lång tid samt att hon åsamkats ett långvarigt lidande.

SOU 199284 333

43. Hovrätten för Västra Sverige, dom 1989-09-22, RH 1989116

En kvinna, M, hade i samband med ett restaurangbesök förtärt del alen kohol och drabbats av total minneslucka. När hon några timmar återsenare fick minnet befann hon sig hemma hos en man, liggande naken i dennes

säng. När M skulle lämna lägenheten tilltvingade sig S ett samlag att genom sätta sig grensle över henne, slå henne i ansiktet och ta ett strupgrepp på

henne. S var HIV-positiv och använde inte något skyddsmedel. Han åtalades

för grov våldtäkt. M, som under i vart fall månader kom att sväva i sex ovisshet om hon blivit smittad HIV, yrkade skadestånd S med av av 230 000 kr, varav 200 000 kr för sveda och värk innefattande för att i oro framtiden utveckla aids, samt 30 000 kr för kränkning. Göteborgs tingsrätt

dom 1989-06-14 biföll åtalet och uttalade följande i fråga skadeståndet om

I enlighet med tingsrättens bedömning skuldfrågan har S ådragit sig av skadeståndsskyldighet gentemot M. Mot bakgrunden den praxis på av som senare år utvecklats inom det här aktuella området får den yrkade ersättningen avseende kränkning, 30 OOOkr, anses skälig. Vid prövningen av Mzs skadeståndsyrkande i övrigt beaktar tingsrätten att S kan ha överfört smitta till M som innebär att M riskerar sjukdom kan som ha dödlig utgång och som för närvarande inte kan botas. Härtill kommer att M till följd av risken att själv föra eventuell smitta vidare måste under avsevärd tid framåt anpassa sig till helt livsföring. Smittorisken en ny medför sålunda största tänkbara ingrepp i hennes rätt till samliv. eget Hennes möjligheter att bilda familj och skaffa bam har starkt beskurits för avsevärd tid. Till dessa omständigheter måste vidare adderas det synnerligen omfattande psykiska lidande som det innebär för M också för avsevärd tid framöver att sväva i ovisshet hon blivit smittad HIV-virus eller - om av ej. Mot bakgrund av det nu sagda anser tingsrätten att den del skadeav ståndsyrkandet som avser sveda och värk samt psykiskt lidande skäligen bör bestämmas till 150 000 kr.

Hovrätten, som fastställde tingsrättens dom i ansvarsdelen, uttalade i fråga

om skadeståndet följande

I likhet med tingsrätten finner hovrätten den yrkade ersättningen enligt l kap. 3 § skadeståndslagen skälig. M är också, även med bortseende vara från HIV-smittorisken, berättigad till ett avsevärt skadestånd för sveda och värk, inkluderande psykiskt lidande till följd gärningen. av

334 SOU 199284

Möjligheten att hon blivit smittad av HIV-virus vid samlaget måste uppenbart medföra såväl ett stort psykiskt lidande för M under den tid som behövs för att utreda om hon blivit smittad eller som betydande andra olägenheter för henne under denna tid. Utredningen i hovrätten visar att, med hänsyn till de provtagningsrutiner tillämpas vid den infektionsklinik där M är patient, en tid om sex som månader tillräcklig för att utesluta att smittan överförts, om patienten anses efter nämnda tid inte har antikroppar mot viruset. Denna uppgift bör läggas till grund när det gäller att bedöma längden den osäkerhetsperiod för av vilken patienten är berättigad till ersättning. Dock skall beaktas att utredningen kan tyda på att i sällsynta undantagsfall smitta kan ha överförts utan att detta kan uppdagas förrän efter avsevärt längre tid än den ovannämnda. Mot bakgrunden det anförda kan M inte, trots det intensiva lidande av smittorisken måste medföra för henne, anses berättigad till ett så stort skadestånd det tingsrätten dömt ut. Ersättningen till henne för sveda som och värk samt för smittorisken bör tillsammans inte sättas högre än 70 000 kr och det sammanlagda skadeståndet skall följaktligen bestämmas till 100 000 kr.

Anmärkning M tillerkändes senare ersättning av Brottsskadenämnden med 80 000 kr därav 60 000 kr för kränkning och 20 000 kr för sveda och värk. Nämnden anförde när det gällde ersättningen för kränkning att i denna typ fall, där offret riskerar att drabbas dödlig sjukdom, får kränkav av en ningen allvarligare än i ett mera genomsnittligt fall av våldtäkt anses vara Dnr 67990.

44. Göta hovrätt, dom 1989-11-02, RH 1989156

En flicka, E, som var på väg hem från ett diskotek fick lift med en man

hon kände igen till utseendet. I stället för att köra henne hem körde som ut till ett friluftsområde där han i bilen tvingade E till oralt samlag. mannen Med våld tryckte han ner hennes huvud mot sitt könsorgan och tvingade

henne på hans penis till dess han fick utlösning i hennes mun. E att suga yrkade skadestånd med bl.a. 30 000 kr för psykiskt lidande och av mannen den kränkning hon utsatts för. Hovrätten dömde mannen för våldtäkt och ut-

talade därvid att våldet som utövats inte varit av allvarligare slag men att

brottet likväl inte kunde mindre allvarligt då det borde beaktas anses som att mot Es vilja fört henne till ensligt belägen plats där hon hade mannen en

SOU 199284 335

ringa möjlighet att undkomma och där hon inte kunde påkalla hjälp. I fråga om skadeståndet tillade hovrätten

Till följd av övergreppet har E enligt vad hon berättat blivit mörkrädd och har svårt att umgås naturligt med män. Hon har vidare hon med uppgett att hänsyn till att det var fråga oralsex drabbats intensiva känslor om av av äckel. Någon utredning om skadans och kränkningens art och omfattning har därutöver inte förebragts. Hovrätten finner att skadeståndet såvitt avser ersättning för ideell skada skäligen kan bestämmas till 12 000 kr.

45. Svea hovrätt, dom 1990-02-01, DB 9 En man, B, åtalades för en rad övergrepp mot två kvinnor han vid skilsom da tider haft anställda i sitt företag och sammanbott med. Beträffande den ena kvinnan, H, omfattade åtalet två fall våldtäkt. B hade båda av grov gångerna bundit Hs och ben och sedan tilltvingat sig samlag med armar henne. Dessutom hade han vid ena tillfället bränt Hs bröstvårtor med en tändare och vid andra tillfället, efter att ha satt munkavel och ögonbindel på henne, tatuerat hennes axel, blygdben och bröst. Även beträffande den ena andra kvinnan, O, hade mannen enligt åtalet gjort sig skyldig till två fall av grov våldtäkt, efter att båda gångerna ha bundit hennes händer och fötter. Vid ena tillfället hade urinerat i Os och därefter sig mannen mun onanerat till utlösning på hennes hals och ansikte. Vid andra tillfället hade han utsatt henne för våld och sedan onanerat sig till utlösning på hennes skinkor. Åtalet omfattade dessutom flera fall av grov misshandel, olaga frihetsberövande, misshandel och olaga hot, samtliga brott riktade mot O. Bl.a. hade mannen, efter att ha bundit henne, tatuerat sträckte sig från en orm som slidmynningen mot stjärten. Vid ett annat tillfälle hade han genom att stoppa fingrarna i hennes underliv fattat trådarna på hennes spiral och tag om dragit ut denna. H yrkade i målet skadestånd av mannen med bl.a. 100 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen, 80 000 kr för sveda och värk samt 185 000 kr för lyte och men. O yrkade för sin del 200 000 kr för lidande, 70 000 kr för sveda och värk samt 225 000 kr för lyte och men. I målet

336 sou 199284

framkom att H och O till följd övergreppen fått svåra psykiska problem av och att de led bl.a. av mardrömmar och ångestattacker. Stockholms tingsrätt dom 1989-05-02 biföll åtalet fullt ut. När det gällde skadeståndet konstaterade tingsrätten inledningsvis att domstolarna även i mål rörande våldtäkt dömer ut förhållandevis måttliga belopp och vida grov understigande de belopp brukar yrkas i målet. I detta fall var det som emellertid enligt tingsrätten fråga om extremt grova övergrepp närmast att likna vid tortyr. Såvitt tingsrätten kunnat utröna gav rättspraxis inte någon direkt ledning när det gällde att bestämma ersättningens storlek eftersom målet saknade motstycke. Ersättningen för lidande bestämdes beträffande H till 60 000 kr och beträffande O till 100 000 kr. Därtill kom ersättning för sveda och värk med 30 000 kr respektive 50 000 kr och ersättning för lyte och men med 50 000 kr respektive 100 000 kr. Hovrätten, hade att pröva målet fullt ut, ändrade tingsrättens dom på som så sätt att de påstådda våldtäktema mot O rubricerades som sexuellt tvång och olaga frihetsberövande. Likaså rubricerade hovrätten en påstådd grov misshandel O endast misshandel. I övrigt fastställde hovrätten tingsav som rättens dom i ansvarsdelen. I fråga skadestånd uttalade hovrätten bl.a. om följande

Kränkningen bör i förstone bedömas med utgångspunkt från de etiska och sociala värderingar är förhärskande i samhället. Den objektiva besom dömningen bör emellertid kompletteras med en bedömning av offrets subjektiva upplevelse. . Klarlagt är att B vid begåendet flertalet de brott varom han befunnits av av övertygad tillfogat H och O ett långvarigt och svårt lidande. Beaktas bör också att de mot bakgrund det speciella beroendeförhållande, känsloav mässigt och ekonomiskt, B åvägabringat och på förslaget sätt vidmaktsom hållit, haft särdeles svårt att värja sig. Mot bakgrund härav bestämmer hovrätten beloppet för Hzs del till tingsrätten fastställda 60 000 kr och av för Os vidkommande till 130 000 kr.

Därutöver tillerkände hovrätten H och O ersättning för sveda och värk med 30 00 kr respektive 75 000 kr varvid beaktades att det varit fråga om -

SOU 199284 337

synnerligen svårartad brottslighet samt för lyte och - men med 30 000 kr respektive 75 000 kr. Högsta domstolen fann i beslut den 26 1990 skäl mars att meddela prövningstillstånd.

46. Göta hovrätt, dom 1990-02-05, DB 48 En man åtalades för våldtäkt sedan han i park överfallit 12-årig flicka en en och med våld tilltvingat sig ett samlag. Mannen hade bl.a. knuffat omkull flickan i ett dike och med händerna gripit hennes om mun och hals, vilket medfört andningsvårigheter och hindrat flickan från skrika på hjälp. att Växjö tingsrätt dom 1989-12-22 biföll åtalet och tillerkände flickan ersättning för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen med yrkade 30 000 kr. Därvid beaktades särskilt att målsäganden flicka var en som var 12 år gammal och som tidigare inte hade sexualdebuterat. Hovrätten fann inte skäl till ändring av tingsrättens dom.

47. Svea hovrätt, dom 1990-10-04, DB 161 En man dömdes av Falu tingsrätt dom 1990-08-09 för våldtäkt sedan han med våld tvingat en kvinna till sexuellt umgänge bestående i att han fört in sin manslem i hennes ändtarm. Kvinnan yrkade i målet skadestånd av mannen med bl.a. 75 O00 kr för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen och 5 000 kr för sveda och värk. Det framkom att kvinnan efter händelsen haft sömnsvårigheter och mardrömmar, att hon haft kontinuerlig kontakt med psykolog och kurator att hon försökt arbeta vanligt för men att som att på så sätt lättare komma över historien. Tingsrätten bestämde ersättningen för lidande till 30 000 kr men ansåg inte att det visats föreligga någon skada som motiverade ersättning för sveda och värk. Mannen överklagade domen och yrkade bl.a. att skadeståndet skulle sättas ned. Hovrätten fann dock inte skäl till en sådan nedsättning utan fastställde tingsrättens dom. Hovrätten framhöll i ansvarsdelen att det varit fråga om ett s.k. analt samlag vilket måste anses vara särskilt förnedrande för kvinna. en

338 s0U 199284

48. Svea hovrätt, dom 1990-10-23, DB 143

En utländsk härkomst, dömdes av Sollentuna tingsrätt dom 1990-

man, av 08-29 för våldtäkt och olaga frihetsberövande sedan han i sin bostad genom hot och våld tilltvingat sig två samlag med 16-årig flicka samt därefter, en fyra timmars tid, våld hindrat henne från att lämna bostaden. under genom hade frivilligt följt med till dennes bostad sedan de träffats Flickan mannen på diskotek. Hon yrkade i målet skadestånd mannen med bl.a. 40 000 ett av för lidande 15 00 la för sveda och värk. Flickan uppgav att hon kr samt efter händelsen drabbats chock i samband med att hon läst en tidav en ningsartikel kvinna blivit våldtagen och hållits fången i flera om en som Hon hade själv fått sömnsvårigheter och plågats av mardrömmar och dygn. tyckte ibland hon kunde känna gärningsmannens lukt på sin kropp. Viatt dare tyckte hon att folk tittade konstigt på henne. Hon hade fått svårt att träffa utlänningar, då dessa väckte tankar hos henne om att hon skall bli våldtagen igen. Hon hade också slutat sitt arbete som servitris eftersom många gästerna brukade flirta med henne, vilket hon efter våldtäkten av kände sig alltför äcklad för att kunna återgå till arbetet. Hon hade tagit av kontakt med psykolog och läkare och träffade dem ungefär en gång per vecka. Vid övervägande skadeståndets storlek fann tingsrätten att hänsyn av borde till att flickan varit bekant med gärningsmannen och självmant tas följt med honom till hans bostad också till att hon endast var 16 år men gammal. Med hänsyn till dessa förhållanden och till vad som blivit upplyst gärningarna och de följder de fått för flickan ansåg tingsrätten skäligt om bestämma skadeståndet till 40 000 kr, därav 30 000 kr för lidande och att 10 000 kr för sveda och värk. Mannen överklagade domen och yrkade i hovrätten bl.a. skadeståndet skulle sättas ned. Hovrätten fann emellertid att inte skäl att frångå tingsrättens bedömning.

49. Svea hovrätt, dom 1990-12-12, RH 199135 M, vände sig till prostituerad kvinna, N, och erbjöd sig att En man, en betala 600 kr för ett samlag. N accepterade och följde med M hem i dennes

SOU 199284

bostad. Där visade det sig att M inte hade så mycket pengar som han utfåst

sig att betala. N ville då lämna bostaden hindrades M i men av som stället

med våld tilltvingade sig samlag med henne. Våldet bestod i M bröt att upp

Nzs arm på ryggen och tilldelade henne knytnävsslag i ansiktet. ett M

åtalades för våldtäkt, varvid N yrkade skadestånd honom med bl.a. av

35 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Hon vid uppgav

tingsrätten att hon blivit rädd för att hon fått vara ensam, att sömnproblem

och haft mardrömmar samt att hon efter händelsen valt sina kunder noga

och inte längre följt med dem hem, vilket inneburit att hon kommit att få

arbeta dubbelt upp jämfört med tidigare. Stockholms tingsrätt dom 1990-

10-08 biföll åtalet och bestämde ersättningen för lidande till 25 000 kr.

Tingsrätten framhöll därvid bl.a. att våldtäkt alltid innebär kränkning en en

av den personliga integriteten oavsett den skadelidandes yrke eller syssel-

sättning. Sedan M överklagat domen och yrkat bl.a. att ersättningen för

kränkning skulle sättas ned till 10 000 kr uttalade hovrätten i denna del

En våldtäkt innebär alltid kränkning offrets personliga integritet. en av Ett väsentligt inslag i denna kränkning utgör den skändning som den sexuella handlingen i sig innebär. N har varit villig betalning att mot ha samlag med M. Hon har fortsatt att prostituera sig även efter våldtäkten, inte verkar som ha lett till andra inskränkningar i hennes yrkesverksamhet än att hon inte längre går hem till sina kunder. Vid övervägande av det anförda finner hovrätten att den kränkning N blivit utsatt för våldtäkten inte som genom är svårare än att den får gottgjord med det ersättningsbelopp å 10 000 anses kr som M vitsordat.

En ledamot var skiljaktig i skadeståndsfrågan och anförde

M har hävdat att ersättningen till prostituerad, för våldtäkt, en som utsatts bör sättas lägre än i det s.k. normalfallet med hänsyn till den medvetna risk som prostituerade utsätter sig för. Jag vill för min del bestämt avvisa en sådan tanke. En grundläggande princip för rättstillämpningen måste alla vara människors lika värde. Det är väl känt att många prostituerade kvinnor liksom fallet är med N är narkotikamissbrukare. För finansiera —— att sitt missbruk har de prostituerat sig. All erfarenhet visar kvinnor inom denna att grupp är utsatta för ett hårt förtryck från män, antingen dessa är kunder, narkotikasäljare eller hallickari Det är därför vikt samhället inte av stor att

340 SOU 199284

signaler kan uppfattas att detta förtryck i något avseende skulle ger som som legitimt. I detta sammanhang är givetvis den straffrättsliga bedömvara avgörande betydelse. Enligt min mening måste emellertid också ningen av den skadeståndsrättsliga bedömningen ske på ett sätt som klart markerar, att prostituerade kvinnor inte får betraktas mindre skyddsvärda när det som gäller sexualbrott. Avslutningsvis vill jag också hänvisa till de av brottsskadenämnden nyligen beslutade höjningama av skadeståndsbeloppen vid våldtäkt.

Högsta domstolen fann i beslut den 23 januari 1991 skäl att meddela

prövningstillstånd.

50. Svea hovrätt, dom 1990-12-17, DB 212 tilltvingade sig samlag med kvinna, han tidigare haft för- En man en som hållande med, att dunka hennes huvud mot golvet och tilldela henne genom hårda knytnävsslag i ansiktet. Samtidigt förde han schampoflasflera upp en ka i kvinnans slida vilket fick till följd att det började blöda. Mannen satte sig därefter grensle över kvinnan och tvingade henne att hans penis, suga varefter han onanerade och fick utlösning på kvinnans huvud. Mannen åtalades för våldtäkt, varvid kvinnan yrkade skadestånd mannen med 75 000 av kr, därav 65 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen och 10 000 kr för sveda och värk. Handens tingsrätt dom 1990-10-30, som biföll åtalet, fann våldtäkten så allvarlig och kränkande art att de att var av belopp yrkats beträffande såväl kränkning som sveda och värk ñck ansom skäliga. Hovrätten fann inte skäl att göra annan bedömning. ses

51. Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 1991-01-25, DB 3015 En kvinna på väg hem från en fest promenerade under natten ensom var i centrala Malmö när hon mötte okänd i personbil som erbjöd sam en man henne skjuts hem. Kvinnan accepterade. Väl framme ville mannen följa med kvinnan i dennes lägenhet för kopp kaffe. När kvinnan nekade upp en honom detta hindrade henne från att gå ur bilen genom att låsa mannen bildörrama, varpå han våldtog kvinnan i bilens passagerarsäte. Till följd av

SOU 199284

övergreppet drabbades kvinnan av rädsla, ångest, nervositet och sömnsvårigheter. Hon yrkade skadestånd med 75 000 kr, av mannen varav 25 000 kr för sveda och värk och 50 000 kr för lidande på grund kränkning. av Malmö tingsrätt dom 1990-11-23 dömde för våldtäkt enligt 6 kap. mannen l § 2 st brottsbalken och förpliktade honom att utge skadestånd till kvinnan med 50 000 kr, varav 10 000 kr för sveda och värk och 40 000 kr för lidande. Hovrätten ansåg att gärningen haft överfallsliknande karaktär och att den bl.a. därför var att bedöma våldtäkt enligt 6 kap. l § l brottsbalken. som st I fråga om skadeståndets storlek fann hovrätten emellertid inte skäl ändra att vad tingsrätten bestämt.

52. Svea hovrätt, dom 1991-01-28, DB 18 En man som vid ett tillfälle tilltvingat sig samlag med sin sambos åttaåriga dotter dömdes av Stockholms tingsrätt dom 1990-11-21 för våldtäkt och förpliktades att utge skadestånd till flickan med, förutom 40 O00 kr för sveda och värk, 80 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Tingsrätten framhöll i bl.a. att flickan befunnit sig i mycket en utsatt situation. Hon hade blivit inlåst på ett och hennes rum rop på hjälp hade inte uppfattats av mamman. Modern låg och berusad i i sov ett annat rum lägenheten. Enligt tingsrätten innefattade brottet sådant mått ett av kränkning, att det skadestånd flickan yrkat skäligt. var Hovrätten fastställde tingsrättens dom.

53. Högsta domstolen, dom 1991-02-15, NJA 1991 83 s. En man dömdes för att han under tre års tid vid mycket antal tillett stort fällen misshandlat sin sambo och under tid vid upprepade tillfällen samma med våld tvingat sambon till samlag. Gämingama rubricerades misssom handel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken och våldtäkt enligt 6 kap. l § första stycket brottsbalken. Misshandeln hade bestått i slag med handen kvinmot nans huvud och armar samt vid ett tillfälle i struptag, så att kvinnan fått svårigheter att andas. I samband med våldtäktema hade mannen betvingat

342 SOU 199284

fysiska motstånd att med kraft såra hennes ben och, då hon kvinnans genom försökt komma loss, hålla ett kraftigt tag runt hennes armar och överkropp. anledning åtalet hade kvinnan yrkat skadestånd av mannen med 70 000 I av avseende såväl sveda och värk psykiskt lidande. Högsta domstolen kr, som med hovrätten, det yrkade beloppet inte kunde anses för ansåg, i likhet att för det lidande kvinnan tillfogats genom brotten. Högsta domhögt som framhöll det många gånger är värde att skadeståndsbeloppet stolen att av fördelas på de olika ersättningspostema ansåg att det i detta fall men saknades anledning göra en sådan uppdelning.

54. Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 1991-02-15, DB 4032 kvinna följde med två okända män till lokal där ena mannen med våld En en tvingade henne till ett analt samlag. Kvinnan upplevde samlaget som mycket och rädd för att bli dödad. Efteråt kom hon i psykisk obalans smärtsamt var och kände rädsla att ha blivit smittad HIV-virus. Hon drabbades av av av sömnsvårigheter och vågade inte gå ut om kvällarna. Hon hade dessensam fått problem i samlivet med sin pojkvän. Hon yrkade skadestånd med utom 50 000 kr, därav 10 000 kr för sveda och värk och 40 000 kr för kränkning den personliga integriteten. Malmö tingsrätt dom 1990-12-19, som av dömde för våldtäkt, bestämde skadeståndet till 40 000 kr, därav mannen 30 000 kr för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Hovrätten fann några närmare skäl att helt bifalla kvinnans skäligt utan att ange - -— skadeståndsyrkande.

Hovrätten Skåne och Blekinge, dom 1991-02-28, DT 5044 55. över

20-årig dömdes Landskrona tingsrätt dom 1989-07-03 för våld-

En man av täkt 14-årig flicka, väninna till flickvän. Mannen hade först av en mannens förmått flickan dricka alkohol och sedan utnyttjat hennes berusade tillatt stånd och hennes uttalade vilja, med visst våld, tilltvingat sig ett samlag mot Flickan blev vid övergreppet mycket uppriven och rädd. Efteråt med henne. kände hon sig deprimerad och kunde inte sova de första nätterna. Hennes

SOU 199284

menstruation uteblev en tid. Hon drabbades ibland gråtattacker. Även av inför rättegången hade hon blivit uppskärrad och fått sömnproblem. Hon hade fortfarande vissa nervösa besvär och hyste farhågor för hur hon i framtiden skulle klara av relationer med män. Hon kände det något som om ömtåligt blivit förstört för henne. Flickan yrkade skadestånd av mannen med ett samlat belopp om 50 000 kr för sveda och värk samt lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Tingsrätten beaktade att flickan tillfogats vissa lindriga fysiska skador och lidit psykiskt skada i form huvudvärk, av magont och sömnproblem av huvudsakligen övergående natur. Därtill beaktades att flickan råkat i kris till följd övergreppet samt sexuella övergrepp av att mot barn alltid påverkar deras fortsatta utveckling med risk för framtida svårigheter. Flickan tillerkändes därför i detta avseende skadestånd med 15 000 kr i ett för allt. Hon överklagade domen och yrkade helt bifall till sin talan. I hovrätten hon bl.a. att hon till följd händelsen uppgav av även drabbats av koncentrationssvårigheter i skolan och fått försämrade skolresultat, att hon hade mardrömmar gärningsmannen och hon inte om att längre hade några känslor för att ha samlag med sin pojkvän. Hovrätten ansåg att den inverkan händelsen haft på flickans personliga förhållanden berättigade henne till ett väsentligt högre skadeståndsbelopp än det tingsrätten kommit fram till och att det inte fanns skäl att tillerkänna henne lägre belopp än vad hon yrkat, dvs. 50 000 kr för sveda och värk och lidande.

56. Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 1991-03-27, 1093 DB En man, narkotikamissbrukare sedan lång tid tillbaka, misshandlade och våldtog vid tre tillfällen 21-årig kvinna. Mannen och kvinnan hade haft en sällskap med varandra i tre och ett halvt år och tidvis bott tillsammans. Under denna tid hade mannen utsatt kvinnan för upprepad misshandel, flera gånger i ilska över att kvinnan inte velat till narkotika. ge mannen pengar Misshandeln bestod i att tagit strupgrepp på kvinnan och tilldelat mannen henne en dansk skalle, som föranlett smärta och svullnad i Våldpannan. täktema bestod i att mannen tilltvingat sig samlag med kvinnan i genom

344 SOU 199284

narkotikapåverkat tillstånd uppträda ett hotfullt och aggressivt sätt. i tingsrätten att hon mått psykiskt dåligt under lång Kvinnan, som uppgav tid och känt sig behandlad närmast ett djur, yrkade skadestånd av som med 50 000 kr 40 000 kr för integritetskränkning och 10 000 mannen varav kr för sveda och värk. Landskrona tingsrätt dom 1991-03-27 dömde för misshandel samt våldtäkt enligt 6 kap. l § l st brottsbalken och mannen förpliktade skadestånd till kvinnan med yrkade belopp. När honom att utge det gällde integritetskränkningen framhöll tingsrätten att denna visserligen hade byggts under lång tid kulminerat i de tre våldtäktema och att upp men kränkningen vid dessa så allvarlig att yrkat skadeståndsbelopp skulle var utgå. Hovrätten däremot anförde å sin sida att våldet varit av tämligen lindrig och hotet utgjorts endast det förhållandet att mannen varit art av narkotikapåverkad, kränkningen visserligen fick anses förhållandevis att allvarlig inte kunde bortse från och kvinnans inbördes men att man mannen relation och således de såväl före efter övergreppen haft ett normalt att som sexuellt samliv med varandra. Hovrätten ansåg därför att de sexuella överborde rubriceras våldtäkt enligt 6 kap. l § 2 brottsbalken greppen som ersättningen för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen kunde och att stanna vid 30 000 kr.

57. Hovrätten Skåne och Blekinge, dom 1991-05-06, DB 4109 över hade under flera års tid förgripit sig sexuellt sin dotter. Dottern, En man åtta år när övergreppen började, hade upprepade gånger förmåtts som var till samlag med och att onanera honom men också tvingats att ta pappan hans penis i Vid två tillfällen, när dottern var 12 respektive 16 år mun. gammal, hade med våld tilltvingat sig samlag med henne. Flickan mannen yrkade skadestånd med 400 000 kr, varav 350 000 kr för lidande av pappan enligt l kap. 3 § skadeståndslagen och 50 000 kr för sveda och värk. I tingsrätten framkom flickan åsamkats, förutom fysisk smärta, allvarligt att psykiskt lidande. Hon hade fått koncentrationssvårigheter i skolan, sömnproblem och relationssvårigheter. Fylld ångest hade hon också gjort stora av

SOU 1992 84 345

ett självmordsförsök. Kristianstads tingsrätt dom 1991-02-26 dömde

mannen för grov våldtäkt, otukt med barn och grovt sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse sex år. Med beaktande av omfattningen av de skador flickan tillfogats och att de uppkommit under lång tid och under en för flickan särskilt känslig tid bestämde tingsrätten skadeståndet till 160 000 kr, därav 50 000 kr för sveda och värk samt 110 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Hovrätten ansåg att övergreppen varit av mycket allvarlig art och beaktade vid straffmätningen att de riktat sig mot dottern liksom att det sexuella utnyttjandet inte i ringa mån hade varit förenat med våld. Vidare beaktades som en försvarande omständighet att dottern vid brottslighetens början var endast åtta år gammal och att övergreppen skett under lång tid och för dottems utveckling betydelsefull tidsperiod. Mannen hade också svikit dottems förtroende, och hennes möjligheter att freda sig hade varit starkt begränsade. Hovrätten lade slutligen särskild vikt vid den stora risk för framtida skador som föreligger vid sexualbrott av denna art och fann vid en samlad bedömning att fängelsestraffets längd skulle bestämmas till åtta år. I fråga om skadeståndet beaktade hovrätten att övergreppen gett flickan skuldkänslor och ångest liksom koncentrationsproblem men också lett till ett självdestruktivt beteende vilket bl.a. tagit sig uttryck i självmordsförsök. Flickan levde alltjämt under psykisk press och visade tecken låg självkänsla, och hela hennes livssituation gav belägg för ett fortsatt självdestruktivt beteende. Det fanns enligt hovrätten anledning tro att följderna av övergreppen kom att följa flickan under resten av hennes liv och att de även fortsättningsvis kom att påverka hennes situation. Mot denna bakgrund fann hovrätten skäligt att bestämma ersättningen för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen till 200 000 kr samt ersättningen för sveda och värk till ett betydande belopp; av processuella skäl kunde emellertid den ersättningen inte bestämmas till mer än yrkade 50 000 kr.

346 SOU 199284

58. Svea hovrätt, dom 1991-07-09, DB 87 En man som under tre månaders tid på olika sätt förgripit sig på sin hustru åtalades för misshandel, olaga tvång, övergrepp i rättssak och våldtäkt. Mannen hade vid upprepade tillfällen tilldelat kvinnan slag och sparkar mot huvud och kropp samt vid ett tillfälle klippt av en stor del av kvinnans här. Vid ett annat tillfälle hade han lyft kniv mot kvinnan och tvingat henne följa med till en badplats och där ta av sig kappa och stövlar. Dagen därpå hade mannen hotat att döda kvinnan och skära ut ögonen på henne om hon gjorde polisanmälan mot honom. Mannen hade slutligen genom våld och hot tvingat hustrun till samlag och till att suga på hans manslem. Han hade därvid tilldelat henne slag i huvudet samt viftat med en kniv, en brinnande tidning och en brinnande cigarettändare framför henne. Kvinnan yrkade skadestånd av mannen bl.a. med 101 000 kr för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Därav avsåg 70 000 la våldtäkten, 5 000 kr övergreppet i rättssak, 5 000 kr olaga tvånget, 10 000 kr misshandelstillfället när hon fick håret avklippt samt resterande ll 000 kr övriga misshandelsbrott. I tingsrätten uppgav kvinnan att hon till följd av mannens beteende känt sig smutsig och psykiskt förnedrad. Särskilt mannens åtgärd att klippa av hennes hår hade hon upplevt som ytterligt förnedrande och hon hade haft svårt att sedan visa sig för andra människor. Hon mådde psykiskt dåligt och hade svårt för att sova och kunde inte längre vara ensam. Hon hade också sagt upp sitt hyreskontrakt eftersom hon inte kunde tänka sig att bo kvar i den lägenhet där hennes man misshandlat, hotat och våldtagit henne. Stockholms tingsrätt

dom 1991-05-07 biföll åtalet i dess helhet och bestämde ersättningen för

lidande utifrån den samlade brottsligheten till 50 000 kr. Mannen överklagade domen och yrkade i hovrätten bl.a. att skadeståndet skulle sättas ned. Hovrätten ansåg emellertid att det utdömda skadeståndet inte kunde anses för högt med tanke på det lidande som kvinnan tillfogats. Enligt hovrätten hade övergreppen haft inslag av utstuderad sadism; det gällde särskilt våldtäkten, som också i övrigt varit mycket kränkande för kvinnan. Beträffande misshandeln framhöll hovrätten att den pågått under en längre

SOU 199284 347

tid och medfört att kvinnan successivt brutits ned och därigenom kommit att helt sakna haft att själv lämna mannen eller för andra personer röja vad som försiggick mellan dem.

59. Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 1991-07-30, DB 1173 Tre män tvingade genom våld en sextonårig kvinna till att ha sexuellt umgänge med två av männen, beträffande en av dem vid två tillfällen, allt under en och samma natt. Våldet bestod i att gärningsmännen betvingade kvinnans motstånd genom att med kraft hålla fast kvinnans armar och ben.

Trelleborgs tingsrätt dom 1991-06-03 dömde två av männen för våldtäkt

och medhjälp till våldtäkt och den tredje för medhjälp till våldtäkt. Kvinnan, som yrkat skadestånd av männen solidariskt med 75 000 kr, varav 60 000 kr för lidande och 15 000 kr för sveda och värk, uppgav i tingsrätten att hon efter händelsen bl.a. haft skam- och ovärdighetskänslor och att hon blivit vuxen direkt. Tingsrätten fann att kvinnan fick anses skäligen gottgjord med en ersättning om 50 000 la, som skulle utges av männen solidariskt, och att det saknades anledning att dela upp beloppet på olika delposter. Hovrätten ändrade tingsrättens dom bl.a. på så sätt att den man som förgripit sig på kvinnan två gånger förpliktades utge yrkade 75 000 la, varav 50 000 kr solidariskt med de båda andra gärningsmännen. Hovrätten ansåg med hänsyn till kvinnans ålder och omständigheterna vid övergreppen, särskilt det förhållandet att de tre männen uppenbarligen handlat i samråd, att övergreppen varit allvarliga och i hög grad integritetskränkande.

60. Svea hovrätt, dom 1992-03-31 DB 97 ,

En man dömdes av Stockholms tingsrätt dom 1992-01-24 för grov våldtäkt

medelst grov misshandel sedan han, som bar på HIV-virus, genom våld och hot tvingat en kvinna till samlag och därmed jämförligt sexuellt umgänge

som fått till följd att även kvinnan smittats med HIV. Övergreppet hade ägt

rum i mannens bostad och pågått under en hel natt. Bl.a. hade mannen med sin penis upprepade gånger trängt i kvinnans slida, mun och analöppning

348 sou 199284

utan att använda kondom. Kvinnan yrkade skadestånd med 700 000 kr, därav 600 000 kr för sveda och värk samt livsfarligt men och 100 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Tingsrätten bestämde skadeståndet till yrkat belopp och beaktade därvid att det varit fråga om en mycket allvarlig kränkning som resulterat i en kraftig sänkning av kvinnans livskvalitet och sannolikt kom att leda till en förkortning av hennes liv. Hovrätten fann inte skäl till annan bedömning. Domen har överklagats till Högsta domstolen.

Anmärkning. Brottskadenämnden fann i beslut den 20 maj 1992 Dnr 65991 att kvinnan borde tillerkännas ersättning med dels 500 000 kr avseende personskada, dels 200 000 kr för den kränkning av den personliga integriteten som hon utsatts för och som enligt nämnden var en av de allvarligaste som kunde tänkas. På grund av att brottsskadeersättning med anledning av personskada får utgå med högst tjugo gånger basbeloppet, kunde nämnden inte lämna ersättning med mer än 674 000 kr.

61. Svea hovrätt, dom 1992-04-24, DB 80 En man dömdes för våldtäkt och olaga tvång. Han hade sökt upp en prostituerad kvinna på Malmskillnadsgatan i Stockholm och erbjudit 400 kr mot att hon betjänade honom franskt i bilen. Sedan kvinnan accepterat begav de sig i mannens bil till en ensligt belägen plats. Där överlämnade mannen pengarna. Kvinnan försökte sedan tillfredsställa mannen utan att lyckas. Mannen blev då irriterad och tilldelade henne ett knytnävsslag över munnen. Han förklarade att han ville ha samlag med henne och att han skulle klå upp henne, slita av henne kläderna och kasta ut henne naken om hon vägrade. Kvinnan vågade inte annat än att gå med på samlag. Därefter tog han henne med till en lägenhet och tvingade henne med våld att vara objekt för pornografifotografering. I anslutning härtill tilltvingade han sig ännu en gång samlag med kvinnan efter att ha knuffat omkull henne på golvet. Kvinnan yrkade i målet skadestånd med 50 000 kr, varav 40 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen och 10 000 kr för sveda och värk. Stockholms

tingsrätt dom 1992-02-19 tillerkände henne yrkat belopp och åberopade

SOU 1992 84 349

därvid att beloppet stod i överensstämmelse med Brottsskadenämndens praxis och att det inte fanns skäl att frångå denna praxis. Hovrätten anslöt sig till tingsrättens uppfattning i skadeståndsfrågan.

62. Högsta domstolen, dom 1992-07-02, DB 337 En man åtalades för grov våldtäkt bestående i att han under ett och ett halvt års tid vid ca tvåhundra tillfällen med våld och hot om våld tvingat sin dotter, C, före och strax efter det att hon fyllt 15 år, till samlag och med -samlag jämförliga sexuella umgängen vaginalt, analt och oralt. Mannen åtalades dessutom för grovt sexuellt utnyttjande av underårig, bestående i att han vid upprepade tillfällen under samma tid haft sexuellt umgänge med dottern genom att bl.a. stoppa in sina fingrar i hennes könsorgan, tvinga henne att onanera sig och vid ett tillfälle ha fullbordat samlag med henne. C yrkade i målet skadestånd av fadern med 275 000 kr, varav 200 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen och 75 000 kr för sveda och

värk samt lyte och men. Södertälje tingsrätt dom 1992-01-03 fann styrkt

att mannen sexuellt förgripit sig på C och att det skett i mycket stor omfattning, om än inte vid så många tillfällen åklagaren påstått. som Tingsrätten dömde mannen för grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande, och förpliktade honom att utge skadestånd till C med yrkade belopp. Rättens ordförande var dock skiljaktig i fråga om skadeståndets storlek och ansåg att detta skäligen borde bestämmas till 150 000 kr för kränkning och 50 000 kr för sveda och värk samt lyte och men. Svea hovrätt dom 1992-03-31 fann styrkt att mannen hade förgripit sig på C men endast vid tre tillfällen och dömde honom för grovt sexuellt utnyttjande av underårig, sexuellt utnyttjande av underårig och försök till sexuellt utnyttjande underårig. av skadeståndet bestämdes av hovrätten till 80 000 kr, varav 50 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen och 30 000 kr för sveda och värk. I Högsta domstolen uppgav C att hon efter avslöjandet av faderns övergrepp tvingats lämna sin familj och sina vänner och numera bodde hos en fosterfamilj en annan ort. Hon hade också bytt namn. Sedan hon

350 SOU 199284

flyttat hemifrån hade hon endast haft sporadiska kontakter med sin mor och sina syskon. Hon var rädd för att fadern och hans släktingar skulle få veta var hon befann sig. Hon kände motstånd mot att träffa pojkar, eftersom hon var rädd för att de skall likna hennes far. Hon var i behov av fortlöpande kontakt med psykolog. Högsta domstolen ändrade hovrättens dom i ansvarsdelen och fastställde i den delen tingsrättens domslut. skadeståndet bestämdes till 130 000 kr, varav 100 000 kr avsåg kränkning och 30 000 kr sveda och värk. I skadeståndsfrågan anförde Högsta domstolen bl.a. följande

Klart är att C har utsatts för en mycket allvarlig kränkning genom faderns

övergrepp mot henne. övergreppen har pågått under förhållandevis lång tid

och under en för Czs utveckling känslig period. Hon har genom övergreppen vållats allvarliga psykiska problem. Hennes yttre förhållanden har totalt förändrats genom att hon tvingats byta bostadsort och bryta med sin familj och sina vänner. Vid en bedömning av samtliga omständigheter finner Högsta domstolen att C skäligen bör tillerkännas ersättning för kränkning med 100 000 kr och för sveda och värk med 30 000 kr. Däremot ger utredningen inte stöd för att tillerkänna henne någon ersättning för lyte och men.

5.2 Sexuellt tvång

63. Göta hovrätt, dom 1990-10-23, DB 607

En man dömdes av Eksjö tingsrätt dom 1990-04-03 för försök till sexuellt

tvång, sedan han i sin bostad dragit omkull en fjortonårig flicka golvet, hållit fast henne, dragit ner hennes trosor, tagit fram sin penis och därefter lagt sig på flickan i avsikt att tilltvinga sig någon form av sexuellt umgänge. På grund av att mannen blivit avbruten av telefonsamtal hade brottet inte kommit till fullbordan. Flickan var vid tillfället på besök hos mannen och brukade vistas hos honom på grund av att han hade hästar. De var på långt håll släkt med varandra. På grund av övergreppet yrkade flickan skadestånd av mannen med 65 000 kr, varav 35 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 §

SOU 199284 351

skadeståndslagen och 30 000 kr för sveda och värk. Tingsrätten fann utrett att flickan drabbats av sådana psykiska effekter i form rädsla, sömnav svårigheter, koncentrationssvårigheter m.m. som år vanligt förekommande vid allvarliga sexuella övergrepp och att dessa besvär kunde antas bestå även viss tid framöver. Likaså ansåg tingsrätten att brottet innefattat en avsevärd kränkning och resulterat i allvarliga psykiska besvär. Mot den bakgrunden fann tingsrätten skäligt bestämma skadeståndet till 35 00 kr, varav 15 000 kr för lidande och 20 000 kr för sveda och värk. Hovrätten fann inte anledning till annan bedömning.

64. Sollentuna tingsrätt, dom 1990-12-14, DB 817 En man dömdes för sexuellt tvång sedan han genom hot tvingat en kvinna att hålla i hans erigerade penis. Tingsrätten fann skäligt att tillerkänna kvinnan skadestånd med yrkade 25 000 kr, varav 15 000 kr för sveda och värk samt 10 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen.

5.3 Sexuellt utnyttjande

65. Svea hovrätt, dom 1991-06-18, DB 129 En man, anställd som skötare på en psykiatrisk klinik, åtalades för sexuellt utnyttjande bestående i att han åtminstone vid två tillfällen förmått en kvinna, som var intagen för vård på kliniken, till sexuellt umgänge genom att otillbörligt utnyttja att hon var sjuk. Kvinnan yrkade skadestånd av mannen med 60 000, varav 50 000 kr för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen och 10 000 kr för sveda och värk. I målet framkom att kvinnan på grund av sitt sjukdomstillstånd hade begränsat omdöme och nedsatt viljekraft. Hon uppgav att hon inte gjort något motstånd. Hon trodde nämligen att hon inte hade rätt att göra motstånd utan att mannen fick göra som han ville eftersom han tillhörde personalen. Falu tingsrätt dom 1990-12-21 biföll åtalet och tillerkände kvinnan skadestånd med 15 000 kr i ett för allt.

352 SOU 199284

I hovrätten åberopades intyg från psykolog av vilket framgick att övergreppet fått vittgående konsekvenser och fortfarande ett år efter händel- hade avsevärd inverkan på kvinnans tillvaro. Hon genomgick indivisen dualterapeutisk behandling hos psykolog två gånger i veckan. Av intyget framgick vidare att kvinnan i samband med rättegångarna hade haft mardrömmar, sömn- och koncentrationssvårigheter samt varit rastlös. Hovrätten fann med hänsyn till de följder övergreppen fått för kvinnan att de yrkade skadeståndsbeloppen, såväl vad gällde sveda och värk som lidande, var skäliga.

66. Jönköpings tingsrätt, dom 1992-07-31, DB 419 En man, A, som var intagen på psykiatrisk avdelning, förgrep sig nattetid på en kvinnlig medpatient, B, som vid tillfället låg och sov på sitt rum efter att ha fått starkt sövande mediciner. A drog av B trosorna, lade sig bakom ryggen på henne och förde in sin penis i hennes slida. B vaknade då upp och ropade hjälp. A åtalades för sexuellt utnyttjande varvid åklagaren gjorde gällande att han haft samlag med B mot hennes vilja och med utnyttjande av hennes hjälplösa tillstånd. B yrkade skadestånd med 100 000 kr, varav 80 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen samt 20 000 kr för sveda och värk. I målet framkom att B vid tillfället var gravid i trettonde veckan och att hon efter händelsen känt stark oro för att hon och det foster hon bar skulle ha smittats av HIV eller annan sexuellt överförbar sjukdom. Prover som tagits hade visserligen varit negativa men säkert svar beträffande HIV gick inte att få förrän efter cirka sex månader. B framhöll att oron av att ha blivit smittad var särskilt befogad eftersom A kom från Somalia där smittan är mycket spridd. Tingsrätten biföll åtalet och bestämde skadeståndet till 55 000 kr, varav 40 000 kr för kränkningen och 15 000 kr för sveda och värk. Tingsrätten uttalade i denna del följande

Den kränkning som B utsatts för av A är av mycket allvarlig art särskilt med beaktande att hon medicinering befunnit sig i ett sådant tillav genom

stånd att hon inte kunnat freda sig och av att hon haft befogad anledning

SOU 199284 353

räkna med betryggande säkerhet till sin person under vårdtiden på sjukhuset. - Vad gäller ersättningen för sveda och värk beaktar tingsrätten att B knappast varit medveten om själva övergreppet, vilket också haft mycket kort varaktighet. Å andra sidan måste också beaktas risken för att att vårdtiden kommer att förlängas till följd brottet är påtaglig och vad B uppgivit av att i fråga om risken för att ha blivit smittad med HIV inte saknar fog.

5.4 Sexuellt utnyttjande underårig av

67. Stockholms tingsrätt, dom 1990-09-05, DB 548 En man åtalades för otukt med barn och sexuellt utnyttjande underårig av sedan han vid tre tillfällen under hösten 1983 och våren 1985 i sin bostad haft könsligt umgänge med sin född år 1974. Det sexuella umgänget son, hade bestått i att mannen förmått att honom, på hans sonen onanera suga penis samt vid ett tillfälle att han försökt genomföra analt samlag med sonen. Sonen yrkade skadestånd med 100 000 kr, varav 80 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen och 20 000 kr för sveda och värk. Tingsrätten biföll åtalet och tillerkände pojken skadestånd med 15 000 kr för lidande och 5 000 kr för sveda och värk. Tingsrätten tog därvid fasta på vad pojken hade uppgett, nämligen att han vid tiden för övergreppen troligen inte förstod vad som hände och då egentligen inte kände någonting men att han senare insett vad skett och då också fått obehagskänslor som och haft mardrömmar.

68. Göta hovrätt, dom 1991-02-08, DB 4020

En man dömdes av Linköpings tingsrätt dom 1990-12-11 för sexuellt

grovt utnyttjande av underårig sedan han under cirka två års tid vid 25 30 tillfällen haft sexuellt umgänge med flicka stod under hans fostran. en som Flickan var ll år när övergreppen inleddes. Vid några tillfällena hade av övergreppen bestått i fullbordade samlag. Flickan yrkade skadestånd av mannen med bl.a. 70 O00 kr för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Tingsrätten, bestämde ersättningen till yrkat belopp, beaktade bl.a. som

354 sou 199284

omfattningen övergreppen och att flickan, utöver de psykiska obehag som av samlagen inneburit, känt särskild utsatthet eftersom hon inte haft någon en i omgivningen vända sig till. Hovrätten, fastställde tingsrättens dom att som i skadeståndsdelen, framhöll b1.a. att flickan under den tid övergreppen pågått befunnit sig i den ålder då flicka är särskilt känslig för störningar i en sin naturliga utveckling och att det framkommit vissa tecken rubbningar i flickans normala beteende, b1.a. att hon fått sömnproblem och svårigheter att behålla maten.

69. Svea hovrätt, dom 1991-02-14, DB 26 En under års tid vid ett stort antal tillfällen haft sexuellt man som tre umgänge med pojke stod under hans fostran dömdes av Falu tingsen som 1989-12-06 for sexuellt utnyttjande underårig. Mannan hade, rätt grovt av från det pojken nio år gammal, förmått denne att onanera sig samt var vidrört pojkens könsorgan med och händer. Mannen hade också haft mun samlag med pojken. Pojken hade yrkat skadestånd såväl anala som orala av med 250 000 kr avseende sveda och värk, psykiskt lidande och mannen kränkning. Tingsrätten, beaktade att övergreppen pågått under lång tid som utnyttjat pojkens tillgivenhet och lojalitet, och att mannen hänsynslöst bestämde skadeståndet till 75 000 kr. Hovrätten fann av samma skäl att skadeståndet borde bestämmas till 100 000 kr, 50 000 kr för sveda varav och värk samt psykiskt lidande och 50 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen.

Anmärkning. Pojken tillerkändes ersättning Brottsskadenämnden senare av med 65 000 kr, 50 000 kr för kränkning och 15 000 kr för sveda och varav värk.

70. Göta hovrätt, dom 1991-03-13, DB 4043

En dömdes Linköpings tingsrätt dom 1991-02-04 för grovt sexuellt

man av utnyttjande underårig sedan han under drygt sju månaders tid vid åtav minstone 25 tillfällen haft samlag med flicka som stod under hans en

SOU 199284 355

fostran, vartill kom sexuella övergrepp även Flickan av annan natur. som var i l4-års åldern när de flesta övergreppen ägde hade vissa inav rum lämingssvårigheter och gick i specialklass tillsammans med utvecken lingsstörda bam. Flickan yrkade ersättning för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen med 70 000 kr. Tingsrätten framhöll i den delen bl.a. att barn som utsätts för övergrepp inom familjen är särskilt eftersom de utsatta vanligtvis inte har någon att vända sig till liksom flickan i det fallet på att grund av sin utvecklingsgrad kunde ha haft extra svårt att påkalla omgivningens uppmärksamhet. Tingsrätten bestämde ersättningen för lidande till 50 000 kr. Domen överklagades av bl.a. flickan men hovrätten fann inte anledning till ändring tingsrättens dom. av

71. Svea hovrätt, dom 1991-05-31, DB 96 En man dömdes för grovt sexuellt utnyttjande underårig och otukt med av barn sedan han under tio års tid vid upprepade tillfällen haft sexuellt umgänge i olika former med sin dotter, född år 1974, till följd som av övergreppen lidit allvarlig psykisk skada. Dottern yrkade skadestånd med 250 000 kr avseende sveda och värk samt kränkning. Örebro tingsrätt dom 1991-01-21 bestämde skadeståndet till 175 000 kr med beaktande bl.a. av att övergreppen pågått under ovanligt lång tid och under för flickans en utveckling från barn till kvinna mycket känslig tid samt att det varit fråga om grova sexuella övergrepp från en nära anhörig utövat vårdnaden som om henne och som förorsakat mycket svår psykisk skada. Hovrätten bestämde skadeståndet till yrkade 250 O00 kr med hänvisning till det varit fråga att om övergrepp under flera års tid från nära anhörig, flickan lidit en att mycket svår psykisk skada, att hon varit helt utlämnad till faderns handlande som inneburit en mycket allvarlig kränkning hennes integritet under i av stort sett hela hennes uppväxttid och att den psykiska skadan kunde få förödande konsekvenser för hennes framtida liv och innebära livslångt ett lidande.

356 SOU 199284

72. Hovrätten Skåne och Blekinge, dom 1991-07-08, DB 3168 över hade under flera års tid och vid ett stort antal tillfällen förgripit sig En man sexuellt på sin styvdotter. B1.a. hade han att utnyttja flickans berogenom endeställning förmått henne till samlag och honom liksom att att onanera penis i Mannen dömdes Kristianstads tingsrätt dom 1991ta hans mun. av 05-03 för grovt sexuellt utnyttjande underårig, otukt med barn och av sexuellt utnyttjande förpliktades att utge skadestånd till flickan med samt yrkade 200 000 kr, 60 000 kr för sveda och värk och 140 000 kr för varav lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Hovrätten fann bl.a. med hänsyn och omfattningen övergreppen och de skadeverkningar i form till arten av skuldkånslor, ångest, koncentrationssvårigheter, sömn- och relationsav problem flickan åsamkats, att de yrkade skadeståndsbeloppen inte var som oskäliga.

73. Hovrätten för Västra Sverige, dom 1991-10-24, RH 199192 En dömdes Göteborgs tingsrätt dom 1991-04-30 för sexuellt utman av nyttjande underårig bestående i att han vid ett tillfälle haft sexuellt av umgänge samlag med sin då 15-åriga dotter. Dottern yrkade i måform av let skadestånd med 100 000 kr, 70 000 kr för lidande enligt 1 kap. varav 3 § skadeståndslagen och 30 000 kr för sveda och värk. Fadern medgav att utge 40 000 kr, 30 000 kr för kränkning. I avsaknad av närmare utvarav redning skadomas omfattning bestämde tingsrätten skadeståndet till om 70 000 kr, 50 000 kr för kränkning. Sedan mannen överklagat domen varav bestämde hovrätten skadeståndet till det medgivna beloppet, dvs. av mannen 40 000 kr, 30 000 kr för lidande enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. varav I domskalen hänvisade hovrätten till videoupptagning med flickan, av en vilket framgick bl.a. att hon före händelsen haft förbindelse med en en jämnårig pojke och att de vid några tillfällen haft samlag med varandra samt det varit hon och inte tagit initiativet till den sexuella att pappan som Flickan hade också uppgivit att hon på olika sätt varit aktivt samvaron. verksam för den åtalade handlingen skulle bli genomförd. I fråga om att

sou 199284 357

skadeståndet hade enligt hovrättens mening inte anförts någon omständighet som gav anledning att bestämma detta till högre belopp än det medgivna.

5.5 Sexuellt umgänge med barn

74. Högsta domstolen, dom 1986-06-04, NJA 1986 319 s. En man dömdes för grov otukt med barn och otukt med ungdom sedan han under flera års tid bedrivit könsligt umgänge med sin sambos två döttrar. Flickorna, som var åtta respektive tio är när övergreppen började, hade regelbundet onanerat mannen och dessutom sugit pä hans manslem. Senare hade mannen även haft regelbundna samlag med den äldre flickorna. av Den yngre flickan yrkade skadestånd med 10 000 kr för psykiskt av mannen lidande och den äldre med 30 000 kr för såväl psykiskt lidande sveda som och värk. Norrköpings tingsrätt dom 1984-06-08 biföll åtalet och förpliktade mannen att utge skadestånd med yrkade belopp. Göta hovrätt dom 1984-10-25 fastställde tingsrättens dom i ansvarsdelen ogillade men skadeståndsyrkandena. Beträffande yrkandena ersättning för lidande åberopade om hovrätten att de gärningar gjort sig skyldig till inte kunde som mannen anses innefatta något ofredande i den mening i l kap. 3 § skadeståndssom avses lagen. Högsta domstolen uttalade att otukt med barn, liksom även otukt med ungdom, i allmänhet måste innefatta sådant ofredande i l anses som avses kap. 3 § skadeståndslagen. Flickorna kunde enligt Högsta domstolen inte anses ha av fri vilja deltagit i de sexuella handlingarna, vilka därför utgjort sådant ofredande som i den nämnda paragrafen. Vid skadeståndets beavses stämmande beaktade Högsta domstolen att det hade varit fråga ett längom varigt och regelbundet utnyttjande barn, till följd av som av mannens position i familjen saknat varje möjlighet att freda sig och hans som genom handlande tillfogats ett långvarigt och svårt lidande. Högsta domstolen fann därför inte anledning att bestämma skadestånden till lägre belopp än flickorna yrkat.

358 SOU 199284

75. Göta hovrätt, dom 1990-10-05, DB 553 20-årig åtalades för sexuellt umgänge med barn, sedan han En drygt man två års tid i stort sett varje vecka haft sexuellt umgänge med under nästan flicka. Det sexuella umgänget hade bestått i vaginala, orala en sju år yngre samlag, och förhållandet hade inletts när flickan var 13 år gamoch anala yrkade i målet skadestånd med 25 000 kr avseende mal. Flickan av mannen sveda och värk lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. I målet samt flickan tagit initiativ till ett förhållande med mannen och att de framkom att sexuell relation med tiden blivit alltmera avancerad. De hade inlett en som samlag. Bl.a. hade när de varit ute och åkt bil, vid haft flera orala mannen, antal tillfällen tryckt flickans huvud för att hon skulle suga på ett stort ner penis medan han körde. Flickan hade därvid fått spykänslor. Vid hans några samlag hade bundet henne med rep för att hon skulle se limannen och därvid även fotograferat henne. Han hade dessutom vid ett dande ut videofilmat när de hade samlag. Slutligen hade han vid ett tillfälle tillfälle trängt in i hennes analhål, vilket flickan upplevt som mycket smärtsamt. den tid förhållandet pågick gjorde flickan ett självmordsförsök, Under som förklarade berodde på den avancerade sexuella relation hon hade vilket hon Norrköpings tingsrätt dom 1990-04-18 biföll åtalet och tillmed mannen. erkände flickan ersättning för sveda och värk och psykiskt lidande med varvid tingsrätten särskilt beaktade att flickan endast varit 13 år 5 000 kr, sexualla relationen inleddes. Hovrätten höjde beloppet till 20 000 när den beaktade därvid det varit fråga integritetskränkningar kr och att om grova flickan för och att det kunde antas att de skulle få långvariga som utsatts psykiska skadeverkningar.

Skåne och Blekinge, dom 1991-03-25, DB 4073 76. Hovrätten över under några månaders tid vid ett flertal tillfällen haft sexuellt En man som med sin sexåriga att eller bita på dennes penis umgänge son, genom suga föra in finger i pojkens analöppning, dömdes av Malmö tingsrätt samt ett 1990-06-25 för sexuellt utnyttjande underårig. Mannen förplik-

dom av

SOU 199284 359

tades samtidigt att utge yrkat skadestånd till pojken med bl.a. 40 000 kr för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen och 10 000 kr för sveda och värk. Hovrätten ansåg att de yrkade beloppen inte kunde utgöra för anses hög ersättning för det lidande tillfogats pojken övergreppen. som genom

77. Högsta domstolen, dom 1991-03-27, NJA 1991 228 s. En man, åtalades för sexuellt umgänge med barn bestående i han vid att fyra eller fem tillfällen i bastulokal och på en annan plats haft sexuellt umgänge med en 8-årig pojke, M, genom att beröra dennes manslem och onanera honom. E var vid tillfället ungdomsledare och tränare i en brottningsldubb och hade där hand Mzs träning. M yrkade skadestånd om med 10 000 kr avseende sveda och värk och psykiskt lidande. Norrköpings tingsrätt dom 1989-09-20 dömde E för sexuellt ofredande och fall tre av sexuellt umgänge med barn samt förpliktade honom att utge skadestånd till M med yrkat belopp. Göta hovrätt dom 1990-05-08 fann det inte vid att något tillfälle varit fråga annat än kortvarig beröring och samtliga om att gärningar därför borde rubriceras sexuellt ofredande. Enligt hovrätten som var brotten av förhållandevis ringa karaktär. Mot bakgrund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt bestämde hovrätten ersättningen för lidande till 2 000 kr. Hovrätten fann inte visat M tillfogats sådan att skada att ersättning för sveda och värk kunde utgå. Högsta domstolen uttalade att Ezs fingrande på Mzs könsorgan i bastulokalen inte pågått under längre tid men att det likväl inte varit fråga flyktig beröring. Enligt Högsta om domstolen fick beröringen närmast ha haft masturbatorisk karaktär. anses Högsta domstolen beaktade också att situationen för M varit särskilt besvärlig genom att E såsom hans brottningstränare hade speciell en auktoritet. Därtill kom att det inte varit fråga ett enstaka handlande från om Ezs sida utan att samma beteende hade upprepats vid flera tillfällen. I likhet med tingsrätten ansåg därför Högsta domstolen att E gjort sig skyldig till sexuellt umgänge med barn vid vart och ett de tre tillfällen i bastun. I av skadeståndsdelen uttalade Högsta domstolen följande

360 SOU 199284

När det sedan gäller frågan skadestånd har H [pojkens moder] uppgett om bl.a. följande. M, normalt är glad och pigg, blev nervös och okonsom centrerad vid tiden för de aktuella händelserna. Han hade sömnsvårignu under än år, och det hände att han kissade i sängen. H sökte heter mer ett psykolog och läkare, någon behandling M kom aldrig kontakt med men av till stånd eftersom det ansågs ha gått alltför lång tid efter övergreppen. uppgifter, det inte finns anledning att ifrågasätta, ger vid Dessa som handen Mzs psykiska hälsa har påverkats av Ezs handlande så att M har att ersättning för sveda och värk enligt 5 kap. l § skadeståndslagen. M rätt till dessutom för sådan kränkning sin personliga integritet att har utsatts en av han är berättigad till ersättning enligt l kap. 3 § samma lag. sammanlagda ersättningen bör inte bestämmas till lägre belopp än M Den 000 kr. I förevarande fall saknas anledning att göra en uppdelning yrkat, 10 belopp för sådant psykiskt lidande utgör personskada, dels ett i dels ett som belopp för sådant lidande i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. som avses

78. Göta hovrätt, dom 1991-04-29, DB 4073

mål angående sexuellt umgänge med två barn i sexårsåldem, dömdes I ett

Linköpings tingsrätt dom 1991-01-21 för att han vid ett tillfälle en man av

smekt flickomas nakna sköten och fört ett finger i deras slidor samt för upp

legat över den flickan med blottad och erigerad penis, utfört att han ena

samlagsrörelser och därvid gnidit sin penis mot flickans underliv. I målet

framkom den flickan efteråt hade haft svårt för att sova och blev att ena

för minsta småsak. Flickan trodde att det inträffade var hennes fel, ledsen

och hon förmådde sig inte att hälsa på hos morföräldrama. På senare tid

hade hon dock börjat må bättre emellanåt kom det fortfarande över men

det varit hennes fel. Den andra flickan hade också tagit det henne att

inträffade mycket hårt. Hon tordes inte längre till sina kamrater utan

fick komma hem till henne. Hon hade svårt för att sova, var orolig dessa

och grät mycket. Flickorna yrkade ersättning för lidande enligt l kap. 3 §

skadeståndslagen, den med 10 000 kr och den andra med 5 000 kr. ena

Tingsrätten bestämde ersättningen till yrkade belopp. Hovrätten fann med

hänsyn till bl.a. flickomas ålder och vad framkommit om deras beteensom

den efter det att de utsatts för övergreppen att ersättningen borde bestämmas

till 5 000 kr för dem vardera.

sou 199284 361

79. Svea hovrätt, dom 1991-05-17, DB 41 En man dömdes för otukt med barn och sexuellt umgänge med barn sedan han under drygt fyra års tid vid par tillfällen haft sexuellt umgänge med en flicka från det att hon var fyra år gammal. Det sexuella umgänget hade bestått i att mannen med sina fingrar varaktigt berört flickans könsorgan och vid något tillfälle också försökt tränga in sin penis i hennes slida. Flickan yrkade skadestånd av mannen med 50 000 kr, varav 5 000 kr för sveda och

värk och 45 00 kr för kränkning. Stockholms tingsrätt dom 1990-11-06

tillerkände henne dels l 000 kr för sveda och värk, dels 25 000 kr för lidande. I fråga om kränkningen beaktade tingsrätten, förutom gärningens kränkande karaktär i sig, vad som framkommit om flickans reaktioner efter det att hon kommit till insikt om vad hon utsatts för och att hon, som kanske till en början förstått vad som skett, med tilltagande ålder tagit alltmer illa vid sig. Hovrätten fann inte skäl att sätta ner beloppet.

80. Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 1991-05-30, DB 4130 En man dömdes av Malmö tingsrätt dom 1991-01-24 för sexuellt umgänge med barn riktat mot en åttaårig flicka, dotter till mannens tidigare flickvän. Det sexuella umgänget bestod i att mannen förmått flickan att ligga på honom, varvid hans penis berört flickans kropp. Mannen hade därefter dels försökt ha samlag med flickan, dels förmått henne att onanera honom tills han fått utlösning. Det framkom att flickan lidit svårt till följd av övergreppet, och enligt tingsrätten fanns det skäl anta att lidandet skulle komma att fortgå och kanske förvärras i pubertetsåldem liksom när hon kommit upp i sådan ålder att hon själv skall uppleva den sexuella gemenskapen med en man. Tingsrätten ansåg därför att brottet till sina verkningar kunde väl jämföras med en våldtäkt. Tingsrätten biföll flickans yrkande om skadestånd med 70 000 kr, varav 55 000 kr avsåg kränkning och 15 000 kr sveda och värk samt psykiskt lidande. Hovrätten anslöt sig till tingsrättens bedömning i skadeståndsfrågan.

362 SOU 199284

81. Göta hovrätt, dom 1991-12-05, DB 4205 En man dömdes av Mariestads tingsrätt dom 1991-06-17 för sexuellt umgänge med bam sedan han i sin bostad förgripit sig på en 14-årig pojke genom att stoppa sin penis i munnen på denne, samt själv suga på dennes

penis och föra sin penis i pojkens analöppning. Övergreppet hade ägt rum

efter det att mannen hade bjudit pojken på alkohol och denne blivit påtagligt berusad. Pojken yrkade i målet skadestånd med 125 000 kr, varav 85 000 kr för lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen och 40 000 kr sveda och värk. I fråga om ersättning för lidande vitsordade mannen 25 000 kr. Pojken uppgav i tingsrätten att han på grund av det inträffade fått svåra psykiska problem som tagit sig uttryck bl.a. i intensiva ångestreaktioner och apati. Han led av sömnsvårigheter och mardrömmar och hade fått dålig aptit. Han kände sig oren och smutsig och var rädd för att ha drabbats av HIV. Till följd av sina psykiska problem måste han genomgå psykiatrisk behandling. Han hade därtill fått problem med sin skolgång och tvingades gå om årskurs åtta. Tingsrätten bestämde skadeståndet till 75 000 kr, varav 50 000 kr avsåg lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Enligt hovrätten framgick inte av utredningen i målet i vilken utsträckning pojkens psykiska problem var hänförliga till brottet. Med hänsyn till gämingens natur, de problem som torde ha drabbat pojken mot bakgrund av dennes ålder och övriga omständigheter fann hovrätten skäligt att bestämma skadeståndet till 35 000 kr, därav 15 000 kr för lidande.

5.6 Sexuellt ofredande

82. Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom 1991-01-31, DB 4018

En man dömdes av Malmö tingsrätt dom 1990-09-06 för sexuellt ofredan-

de sedan han uppträtt anstötligt inför två minderåriga flickor, sex och sju år gamla, genom att blotta sig inför dem, urinera i deras närvaro och beröra dem dels på stjärten, dels flera gånger och i närheten av deras yttre

SOU 199284 363 ,

könsorgan. Mannen var bekant med den ena flickans föräldrar, och gärningen förövades när han var på besök hos dessa. Den sexåriga flickan blev upprörd efter händelsen och kunde inte längre sova om inte modern var hos henne. Hon undvek kontakt med män och var inte ens intresserad av att prata med sin pappa. Efter att ha mött gärningsmannen på stan vid ett tillfälle kunde hon inte sova under tre nätter. Flickan yrkade och tillerkändes i tingsrätten skadestånd av mannen med 40 000 kr, varav 25 000 kr för lidande till följd av kränkning och 15 000 kr sveda och värk. Tingsrätten beaktade särskilt flickans låga ålder och att det sexuella ofredandet tagit sig uttryck i beröring av det yttre könsorganet. Hovrätten, som fastställde tingsrättens dom, framhöll att brott av aktuellt slag, som riktar sig mot barn, kan få svåröverskådliga konsekvenser för barnens framtida utveckling och att utredningen i målet visat att följderna för den sexåriga flickan blivit allvarliga.

83. Svea hovrätt, dom 1991-04-26, DB 67 En man åtalades för sexuellt ofredande sedan han på en buss ofredat en kvinna genom att ta på hennes ben och händer och därefter ta fram sin penis och onanera till dess han fick utlösning. Kvinnan yrkade skadestånd av mannen med 10 000 kr avseende psykiskt lidande. Inför tingsrätten uppgav hon att hon fem år tidigare utsatts för en våldtäkt för vilken hon undergått psykiatrisk behandling och blivit allt bättre till den aktuella händelsen inträffade, att hon därefter fått svårt för att sova, haft mardrömmar och svårt att åka buss och tåg eftersom hon blev rädd när någon satte sig bred-

vid henne. Tierps tingsrätt dom 1990-03-13 biföll åtalet och bestämde

skadeståndet till 7 000 kr, varvid tingsrätten bl.a. beaktade att kvinnan på grund av tidigare upplevelse reagerat mycket starkt på kränkningen. Hovrätten fann inte skäl att sätta ner skadeståndet.

364 SOU 199284

6 ÖVRIGA BROTT

6.1 Vållande till kroppsskada

84. Göta hovrätt, dom 199006-26, DB 412 En man, som tilldelat en annan ett knivhugg i bröstet med livshotande skador som följd, dömdes av Norrköpings tingsrätt dom 1990-04-20 för bl.a. försök till dråp samt förpliktades att till den skadelidande utge yrkade 15 000 kr i ersättning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen enär skadan medfört mycket konkreta och allvarliga livshot. Hovrätten, som inte ansåg styrkt att det varit fråga om ett avsiktligt knivhugg, dömde i stället mannen för vållande till kroppsskada, grovt brott. Beträffande skadeståndet uttalade hovrätten att mannen genom sitt av oaktsamhet begångna brott tillfogat den andre sådant lidande för vilket ersättning borde utgå enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen och att det inte fanns skäl att bestämma ersättningen härför till ett lägre belopp än vad tingsrätten gjort.

6.2 Framkallande av fara för annan

85. Svea hovrätt, dom 1990-12-11, DB 168 En man utsatte genom grov oaktsamhet en annan man för livsfara genom att bakifrån knuffa till denne, som föll ned på ett tunnelbanespår samtidigt som tåget nalkades. Den skadelidande lyckades kasta sig sidan och undgå att bli påkörd av tåget. Att den skadelidande överlevde eller klarade sig från allvarliga skador kunde enligt hovrättens mening enbart tillskrivas tur och otrolig sinnesnärvaro, dvs. omständigheter som gärningsmannen inte rådde över. Den skadelidande blev av händelsen chockad och fick psykiska problem. Han hade svårt att sova och kände dödsångest. Hovrätten tillerkände

SOU 199284 365

honom ersättning för lidande samt sveda och värk med ett sammanlagt belopp om 8 000 kr.

6.3 Egenmäktighet med barn

86. Hovrätten för Övre Norrland, dom 1987-03-06, DB 2023 En man åtalades för egenmäktighet med bam, grovt brott, sedan han bortfört två bam om vilka han tillsammans med barnens moder hade gemensam vårdnad. Mannen hade själv fört barnen från Luleå till Arlanda, varifrån han låtit andra föra dem vidare till släktingar i Tunisien, där barnen vid tidpunkten för åtalet alltjämt vistades utan kontakt med modem och sin uppväxtmiljö. Modern, M, yrkade i målet ersättning bl.a. för det lidande, som mannen uppsåtligen tillfogat henne genom att bortföra barnen, med 25 000 kr per månad från dagen för bortförandet till dess att hon och barnen återförenades. Luleå tingsrätt dom 1986-12-03 biföll åtalet men ogillade skadeståndsyrkandet med hänvisning till att modern inte hade utsatts för något brott mot sin personliga frihet. Hovrätten fastställde tingsrättens dom och uttalade i fråga om skadeståndet bl.a. följande

Det som har kriminaliserats genom 7 kap. 4 § brottsbalken är obehörigt ingrepp i den vårdnad om ett barn som enligt föråldrabalkens regler tillkommer en förälder som vårdnadshavare. Ett sådant intrång i vårdnaden torde emellertid inte innefatta ett sådant angrepp på den personliga integriteten som det talas om i förarbetena till 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Med hänsyn härtill finner hovrätten att Mzs skadeståndstalan inte kan bifallas.

6.4 Rån

87. Lidköpings tingsrätt, dom 1991-01-25, DB 37 Två personer dömdes för grovt rån sedan de tagit sig in i äldre kvinnas en bostad och efter hot tilltvingat sig egendom för sammanlagt 11 000 kr.

366 sou 199284

Hotet bestod i att den ene gärningsmannen riktat ett avsågat hagelgevär mot henne. Det kunde inte styrkas ifall geväret var laddat. Innan gärningsmännen lämnade bostaden föste de in kvinnan i en mindre skrubb som de sedan låste med en skruvmejsel. Kvinnan tvingades vistas i skrubben 20 - 30 min innan hon med hjälp av en hammare lyckades slå ett hål i dörren och på så sätt ta sig ut. Kvinnan yrkade skadestånd av männen med bl.a. 25 000 kr för det lidande hon åsamkats genom det hot och frihetsberövande som hon utsatts för. Tingsrätten fann att männen genom att tränga in i kvinnans bostad och där utsätta henne för något som hon upplevde som livsfara och genom att genomsöka hennes hem och bestjäla henne på egendom med stort personligt värde för henne samt genom att beröva henne friheten på ett skräckinjagande sätt utsatt kvinnan för en allvarlig kränkning som påverkat hennes livskvalitet negativt. Tingsrätten ansåg att kvinnan därför var berättigad till ett mycket högt skadestånd och bestämde ersättningen enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen till 20 000 kr.

88. Göta hovrätt, dom 1991-08-07, DB 705 Två män tog sig in till en 80-årig kvinna i hennes bostad samt hotade och misshandlade kvinnan bl.a. genom att tilldela henne slag med ett järnrör för att komma över hennes pengar. Kvinnan blev chockad och tillfogades svullnader, skrubbsår och skärsår. Hon yrkade i tingsrätten skadestånd av männen solidariskt med 50 O00 kr avseende fysiskt och psykiskt lidande. Norrköpings tingsrätt dom 1991-08-07 dömde männen för rån och rubricerade det grovt, eftersom det förövats mot en ensamstående som på som grund av sin höga ålder haft särskilt svårt att värja sig. Tingsrätten biföll kvinnans skadeståndsyrkande fullt ut enär yrkandet, med hänsyn till brottets karaktär och till det fysiska och framför allt psykiska obehag som kvinnan fått utstå, var synnerligen skäligt. Sedan en av männen klagat till hovrätten, preciserade kvinnan sitt skadeståndsyrkande på så sätt att 5 O00 kr sveda och värk och återstoden ersättning för lidande enligt l uppgavs avse kap. 3 § skadeståndslagen. Hovrätten fann att utredningen inte gav stöd för

SOU 199284 367

att bestämma skadeståndet till högre belopp än vad den tilltalade vitsordat, nämligen 5 000 kr för sveda och värk och 20 000 kr för lidande.

6.5 Skadegörelse

89. Svea hovrätt, dom 1992-04-09, DT 1 7

Två män dömdes av Enköpings tingsrätt dom 1991-06-25 för grov skade-

görelse sedan de med permanent färgmarkeringsspray skadat dels byggnader på en fastighet, dels två personbilar, att i stor omfattning genom spraya

bl.a. bokstavskombinationema BSS Bevara Sverige Svenskt och NRP

Nordiska Rikspartiet samt orden död och snutjävul. Två andra dömdes för

medhjälp till brottet. Den som ägde fastigheten och den ena bilen, en kvinnlig kommunalpolitiker som engagerat sig i invandarfrågor, yrkade i målet skadestånd med 40 000 kr, medan hennes sambo, som ägde den andra bilen, yrkade skadestånd med 20 000 kr, att utges solidariskt de tillav talade. Av de yrkade beloppet avsåg hälften sveda och värk inklusive psykiskt lidande enligt 5 kap. l § skadeståndslagen och hälften lidande enligt l kap. 3 § skadeståndslagen. Båda målsägandena gjorde gällande att gärningarna inneburit ett ofredande och även hemfridsbrott och ett moment av att de utsatts för betydande lidande. I målet framkom bl.a. att målsägandena efter händelsen under flera månaders tid levt under stor rädsla för nya angrepp och att de av polis ålagts restriktioner i sin livsföring för att gå säkra för ytterligare angrepp eller attentat. Den publicitet som angreppet fick medförde att de utsattes för ytterligare angrepp i form av hotelsebrev från invandrarñentliga grupper och telefonterror nattetid. Tingsrätten som i ansvarsdelen uttalade att gärningsmännens handlande varit starkt integritetskränkande ansåg att de stora psykiska påfrestningar som kvinnan drabbats av utgjorde sådant lidande att det skulle ersättas sveda och som värk. Samtidigt framhölls att skadegörelse av sådant slag det fråga var om innefattade ett ofredande i den mening som avses i l kap. 3 § skadeståndsla-

368 SOU 199284

gen och att skadestånd därför borde utgå även enligt detta stadgande. Tings rätten fann inte anledning att göra någon uppdelning av skadeståndet utan bestämde detta, med beaktande vad som framkommit om kvinnans skador, till ett samlat belopp om 15 000 kr. På motsvarande sätt tillerkändes mannen skadestånd med 2 OOOkr. Målsägandena överklagade domen och yrkade fullt bifall till sin talan. Hovrätten fann emellertid inte skål till ändring av tingsrätten dom.

6.6 Olaga diskriminering

90. Högsta domstolen, dom 1979-10-31, NJA 1979 s. 657 En medlem i en bostadsrättsförening hade begärt besked av föreningens styrelse om en utlänning, till vilken han avsåg att överlåta sin lägenhet, kunde godtas som medlem. Styrelsen avstyrkte överlåtelse. Detta antogs av Högsta domstolen bero på den tilltänkte köparens nationella ursprung. Styrelsens ledamöter dömdes till straff för olaga diskriminering men beslutet ansågs inte kunna innefatta sådan kränkning av den tilltänkte köparens personligen att denne hade rätt till skadestånd.

Anmärkning Avgörandet är numera av mindre principiellt intresse sedan olaga diskriminering genom lagändring år 1986 lagts till de brott i l kap. 3 § skadeståndslagen berättigar till ersättning för lidande enligt den som bestämmelsen prop. 19858698.

6.7 Våld, hot och förgripelse mot tjänsteman

91. Högsta domstolen, dom 1990-04-04, NJA 1990 s. 186 En kvinna, M, skulle omhändertas polis, förgrep sig med våld på som av polisaspirant, att bl.a. bita henne i handen, så det började en genom blöda. En stund härefter uttalade M att hon var HIV-smittad, att hennes

SOU 199284 369

pojkvän och hennes far också var smittade och att alla tre använde narkotika och därvid utnyttjade samma sprutor. S blev efter händelsen starkt oroad och rädd för att hon kunde ha blivit smittad. Först månader efter ca sex händelsen fick hon genom ett antal tester klarhet om att hon inte blivit HIVsmittad. I samband med att åtal väcktes för våld mot tjänsteman yrkade S skadestånd med 3 000 kr för sveda och värk och med 7 000 kr för psykiskt lidande som åsamkats henne den och rädsla hon känt för att ha genom oro blivit HIV-smittad också till följd att i hennes omgivning men av personer betett sig annorlunda mot henne efter händelsen och betraktat henne som HIV-smittad, varav en del utgått ifrån att hon drabbats aids, och att av av folk dragit sig undan från henne. M bestred skadeståndsyrkandet under påstående att det inte förelåg adekvat kausalitet mellan den brottsliga gärningen och den påstådda skadan men vitsordade i och för sig skälig som ersättning för sveda och värk 500 kr.

Solna tingsrätt dom 1987-08-27 biföll åtalet och skadeståndsyrkandet,

dock att ersättningen för sveda och värk bestämdes till vitsordade 500 kr och ersättningen för psykiskt lidande till 2 000 kr. När det gällde det senare beloppet beaktade tingsrätten att S en tid efter den aktuella händelsen underrättats om att M genomgått ett HIV-test och att resultatet negativt. var Svea hovrätt dom 1989-03-23 godtog de yrkade beloppen och bestämde således ersättningen för sveda och värk till 3 000 kr och ersättning för psykiskt lidande till 7 000 kr. Det sistnämnda beloppet omfattade den oro, den rädsla och de obehagliga upplevelser som S haft under en längre tid efter händelsen. Högsta domstolen fastställde hovrättens dom och uttalade därvid bl.a. följ ande

Enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen skall skadestånd till den tillfogats som personskada omfatta ersättning för bl.a. sveda och värk. Till sveda och värk hänförs såväl fysiskt som psykiskt lidande under den akuta sjukdomstiden. De bett som S utsattes för har orsakat fysiskt lidande i form smärta och av obehag under någon vecka efter händelsen. Till följd av Mzs uttalanden om HIV-smitta kom S även att känna rädsla och för att hon blivit smittad oro

370 sou 199284

med HIV-virus. Även hon inte varit sjukskriven har hennes oro varit av om så allvarlig natur att hon läkare remitterades till särskild psykoterapeutisk av behandling. Den starka psykiska hon sålunda drabbats av måste press som bedömas ett sådant psykiskt lidande som kan ersättas som sveda och vara värk. Med hänsyn till att hon inte kunde få några mer bestämda besked, om hon blivit smittad med HIV-virus eller inte, förrän tidigast sex månader efter den aktuella händelsen måste det psykiska lidandet anses ha varat

åtminstone så länge. Ss yrkande ersättning för psykiskt lidande innefattar även ersättning om för lidande till följd den kränkande behandling hon utsatts för vid av kontakter med andra människor, betraktat henne som HIV-smittad eller som i vissa fall drabbad aids. Denna kränkning, som får anses som en som av förutsebar skadeföljd, bör i förevarande fall hänföras till sådan ideell skada

som avses i l kap. 3 § skadeståndslagen. Enligt HDs mening möter det inte i och för sig något hinder att vid sidan ersättning för sveda och värk utdöma ersättning för lidande enligt l kap. av 3 § skadeståndslagen. För skadeståndsskyldighet enligt detta lagrum fordras att någon tillfogat lidande genom brott mot den personliga friheten annan eller annat ofredande innefattar brott. Misshandel utgör ett ofregenom som med bestämmelsen. Det är visserligen först Mzs påståendande som avses den HIV-smitta medfört kränkningen. Dessa uttalanden har dock om som gjorts i så nära anslutning till misshandeln och har sådant samband med denna att kränkningen får tillfogad genom misshandelsbrottet. anses I förevarande fall saknas anledning att göra en uppdelning av skadeståndet dels i ett belopp för sådant psykiskt lidande som utgör personskada, dels ett belopp för sådant lidande i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. S bör som avses därför tillerkännas ersättningsbelopp innefattar gottgörelse för bägge som slagen ideell skada. Det yrkade beloppet 10 000 kr får anses skäligt. av

92. Svea hovrätt, dom 1990-08-13, DB I I 1

En åtalades för förgripelse mot tjänsteman sedan han i avsikt att hämman

på polisman för att denne gripit honom spottat polismannen i annas en

siktet. Polismannen yrkade skadestånd av mannen med 1 000 kr avseende

lidande. Sala tingsrätt dom 1990-06-28 biföll åtalet och uttalade att

handlande innefattade sådan kränkning som berättigade till ermannens en

sättning. Polismannen tillerkändes yrkat belopp. Hovrätten fann att mannens

beteende varit i hög grad kränkande men att ersättningen likväl inte kunde

bestämmas till högre belopp än skäliga 500 kr.

SOU 199284 371

93. Svea hovrätt, dom 1991-01-21, DB 5 När två polismän skulle stoppa en man som färdades i stulen bil tog en föraren av bilen fram ett avsågat hagelgevär, riktade det mot polisbilen och avlossade ett skott. Mannen åtalades för försök till misshandel altergrov nativt hot mot tjänsteman. Polismännen yrkade skadestånd med av mannen vardera 10 000 kr avseende psykiskt lidande. De berättade både att de hade blivit mycket rädda och att de trodde att de skulle dö. De ansåg att händelsen hade påverkat deras uppfattning sina yrkesroller. Tierps tingsrätt om dom 1990-07-11 dömde mannen för våld mot tjänsteman och tillerkände polismannen ersättning för psykiskt lidande med vardera 2 000 kr. I hovrätten yrkade polismannen fullt bifall till sin talan. Hovrätten fann emellertid inte anledning till annan bedömning än den tingsrätten gjort.

94. Malmö tingsrätt, dom 1991-03-06, DB 31 En man dömdes för våld mot tjänsteman, försök till våld mot tjänsteman och förgripelse mot tjänsteman. Omständighetema i korthet följande. var Mannen hade varit kraftigt berusad och omhändertagits polis. Sedan han av placerats i en piketbil försökte han förgripa sig på polisman att en genom sparka mot dennes huvud. Han hade dock inte träffat. I stället hade han spottat polismannen i ansiktet. Något senare hade han sparkat en annan polisman i magen och knäat denne i höger sida. Därefter hade han spottat även denne polisman i ansiktet. De båda polismännen yrkade i målet skadestånd av mannen med vardera 2 700 kr, den polismannen för det obehag ene och lidande som denne utsatts för då spottat på honom och den mannen andre polismannen för sveda och värk samt för obehag och lidande till följd av att mannen spottat på honom. Gärningsmannen medgav att utge skadestånd till polismännen med l 000 kr respektive 2 000 kr. Tingsrätten fann att polismännen fick anses skäligen tillgodosedda med vad gärningsmannen medgett.

372 sou 199284

95. Malmö tingsrätt, dom 1991-03-22, DB 61 En dömdes för bl.a. hot mot tjänsteman. Mannen hade i samband med man att han omhändertogs av polis och transporterades till polishusets arrestavdelning hotat att hämnas på polismannen genom övergrepp mot denne och dennes familj. B1.a. hade uttalat att han skulle döda polismannen mannen samt förgripa sig sexuellt på hans fru och bam. Polismannen, som var medveten att andra poliser utsatts för hämndaktioner, upplevde hoten som om obehagliga. Tingsrätten ansåg att hoten varit sådana att det var skäligt att polismannen tillerkändes skadestånd mannen med yrkade 1.500 kr för av psykiskt lidande.

6.8 Tjänstefel

96. Högsta domstolen, dom 1977-02-24, NJA 1977 s. 43 En domare hade sökt förlika parterna i ett mål och bryskt tillsagt en av dem

och hans ombud en advokat att lämna rättssalen och tänka över saken.

Högsta domstolen fann att handlandet visserligen var olämpligt och ägnat att kränka parten och hans ombud i deras personliga integritet. Oavsett om handlingen hade kunnat bedömas tjänstefel eller ansågs den emellersom tid inte innefatta ärekränkning eller dylik brottslig gärning. Staten ansågs därför inte skyldig att ersätta det lidande som domarens handling kunde ha medfört för parten och hans ombud. Ett justitieråd var skiljaktig och fann att kränkning den personliga integriteten förelåg och att ersättning för av lidande därför skulle utgå.

97. Göta hovrätt, dom 1991-04-09, DB 4062

En polisman, tillsammans med kollega tagit omhand en 15-årig

som en pojke, G, stört ordningen danstillställning och sedan med polisbil som en fört pojken till plats utanför samhället, dömdes av Linköpings tingsrätt en

dom 1990-11-13 för dels misshandel ringa brott bestående i att han utan

SOU 1992 84 373

laga skäl tilldelat G slag med batong, dels tjänstefel bestående i han att

därefter lämnat kvar G på platsen. G yrkade skadestånd bl.a. 4 000 kr för

sveda och värk och 1 000 kr för psykiskt lidande. Tingsrätten tillerkände

honom 1 000 kr i ett för allt. Hovrätten anslöt sig till tingsrättens be-

dömning vad gällde åtalet för tjänstefel ansåg misshandeln inte men att

kunde bedömas som ringa. I fråga skadeståndet uttalade hovrätten om

G har, som hovrätten uppfattat honom, framställt yrkandet ersättning om med 1 000 kr avseende psykiskt lidande i anslutning till åtalet rörande tjänstefel. Yrkandet får gälla sådan kränkning anses av den personliga integriteten, för vilken ersättning endast kan utgå enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Denna bestämmelse förutsätter, för att skadeståndsskyldighet skall inträda, att någon tillfogar annan lidande brott den genom mot personliga friheten eller andra i lagrummet nämnda brottsliga gärningar. Enligt hovrättens mening kan ett sådant tjänstefel, i målet är i fråga, inte varom anses falla inom ramen för det angivna stadgandet. Gzs yrkande ersättom ning för psykiskt lidande skall därför lämnas utan bifall. G är berättigad till ersättning för sveda och värk i anledning den misshandel han för. av utsatts Hovrätten finner att han i detta avseende kan skäligen tillgodosedd anses med 1 000 kr.

374 Sw m 2m

sou 19

BILAGA 2

RÄTTSFALL OM ERSÄTTNING FÖR KRÄNKNING GENOM BROTT

Danmark

376 sou 199284

SOU 199284 377

I denna bilaga redovisas en del danska domstolsavgöranden om ersättning för tort i mäl om sexualbrott och våldsbrott. Avgörandena har hämtats från Lerche, 1990, s. 168 ff och den danska brottsskadenämndens årsberättelse för är 1991.

1 SEXUALBROTT

Højesteret, dom 1984-12-03, UfR I985.94H

En kvinna blev i sin sommarstuga utsatt för en våldtäkt under särskilt förödmjukande omständigheter. Hon tvingades till fullbordat samlag, fick en kniv och ett stearinljus uppstuckna i slidan, blev bränd med cigaretter och slagen samt tvingades att slicka gämingsmannens penis och kring hans ändtarmsöppning. Kvinnan blev till följd av övergreppet arbetsoförmögen under lång tid. Hon yrkade skadestånd av mannen med 100 000 DKR. Domstolen tillerkände henne 50 000 DKR för tort och förlorad arbetsinkomst.

Højesteret, dom 1987-03-12, UfR 1987.305H

En man, som försökt våldta en kvinna men avbrutit försöket sedan han konstaterat att kvinnan hade menstruation, förpliktades att utge skadestånd till kvinnan med 25 000 DKR för tort.

Middelfart ret, dom 1988-04-11

En sjukvårdsanställd hade haft samlag med en person som var fysiskt och psykiskt handikappad och som till följd därav saknade förmåga att motsätta sig handlingen. Domstolen bestämde ersättning för tort till yrkade 40 000 DKR.

Naskovs ret, dom 1989-08-24 En lärare på en privatskola hade förgripit sig sexuellt på en elvaårig flicka som han hade i sin undervisning, efter att ha gett henne en vätska att dricka

378 SOU 199284

som gjorde henne ur stånd att förhindra samlag. Flickan tillerkändes ersättning för tort med 25 000 DKR.

Højesteret, dom 1988-08-06, UfR 1988.895H

En kvinna hade utsatts för bl.a. våldtäkt och frihetsberövande. Hon befann sig som gäst hos gärningsmannen, när denne plötsligt bakband henne naken och sedan tvingade henne att genomgå vaginalt och analt samlag. Han brände henne sedan på brösten och tvingade henne att suga på hans penis. Kvinnan var berövad friheten cirka 10 timmar. Hon yrkade ersättning för tort med 40 000 DKR. Domstolen tillerkände henne 35 000 DKR.

Vestre Landsret, dom 1988-12-08, UfR 1988.397V

En man, som hållit fast en 15-årig flicka, känt henne på brösten och i skrevet samt därefter tvingat henne till att suga på mannens penis till dess att han fick utlösning, förpliktades att till flickan utge ersättning för tort med 25 000 DKR, varvid beaktades bl.a. de psykiska följder som drabbat flickan. Flickan hade yrkat 50 000 DKR.

Vestre Landsret, dom 1989-11-01 En man hade nattetid brutit sig hos en 79-årig man och dennes 78-åriga sambo. Genom att hota 79-åringen med en skyffel kom gärningsmannen över 200 DKR. Gärningsmannen hade därefter fattat tag i kvinnans ena arm tvingat henne till en säng, där han hotat att strypa kvinnan om hon inte gick med på att ha samlag med honom. Kvinnan hade dock lyckats vrida sig loss och komma därifrån. Landsretten tillerkände den 79-årige mannen ersättning för tort med 15 000 DKR han hade yrkat 35 000 DKR. När det gällde kvinnan ansåg landsreten att hon visserligen hade utsatts för en allvarlig fridskränkning men att denna inte var utövad under sådana särskilt kränkande omständigheter att det fanns grund för att tillerkänna henne ersättning för tort

SOU 199284 379

Grenaas ret, dom 1989-11-28 En man hade på en fest haft samlag med en kvinna, som på grund av sömn och spritförtäring varit ur stånd att motsätta sig handlingen. Kvinnan yrkade ersättning för tort med 35 000 DKR. Domstolen tillerkände henne 8 000 DKR.

Vestre Landsret, dom 1989-12-13 En man hade under flera års tid gjort sig skyldig till grova sexuella över-

grepp mot sin styvdotter. övergreppen, pågått medan flickan var 11

som - 16 år, hade bestått i fullbordade samlag men också i att flickan blivit bunden, piskad, stucken i brösten med en nål, fått föremål uppstuckna i slidan och tvingats suga på gärningsmannens penis. Därtill hade gärningsmannen urinerat på henne. Flickan yrkade ersättning för tort med 75 000 DKR. Landsreten tillerkände henne 60 000 DKR.

10. Højesteret, dom 1990-03-15, UjR I990.378H En man, som utsatt en 84-årig kvinna för bl.a. försök till våldtäkt och annat sexuellt umgänge, förpliktades att utge ersättning för tort till kvinnan med 35 000 DKR.

11 Køge ret, dom 1990-05-09 . En hade utsatt sin styvdotter för upprepade sexuella övergrepp. Överman greppen hade börjat när flickan var 9 år och fortgått till hon var 17 år. Mannen hade tvingat henne till samlag, ibland två gånger i veckan. Han förpliktades att till flickan utge ersättning för tort med 50 000 DKR.

12. Højesteret, dom 1991-05-07 En man dömdes för sexuella övergrepp bl.a. mot två prostituerade kvinnor med vilka han dessförinnan hade träffat överenskommelse om sexuella tjänster. Kvinnorna yrkade ersättning för tort med 30 000 DKR vardera. Underráttema ogillade deras yrkande med hänvisning till att de före

380 SOU 199284

övergreppet hade ingått avtal med gärningsmannen om utugtsforhold..., och att det der icke overfor de pågatldende findes at vaere utøvet en sådan vold, att denne kan begrunde erstatning. Højesteret tillerkände, utan att ange några närmare skäl, den ena kvinnan ersättning med 20 000 DKR och den andra med 30 000 DKR.

2 VÅLDSBROTT

13. Højesteret, dom 1985-05-22, UfR 1985.597H

En polisassistent blev i samband med delgivning av en dom tilldelad ett knytnävsslag i ansiktet som medförde att han blev sjukskriven fem dagar och fick svårigheter att äta under 14 dagar. Højesteret anförde att polismän under sin tjänstgöring bör vara skyddade av ersättningsreglema under samma förutsättningar som andra offer för våldsförbrytelser. Just i det fallet borde någon ersättning likväl inte utgå eftersom väldet vid det föreliggande tillfället inte hade utövats under sådana särskilt kränkande omständigheter att det fanns grund för att tillerkänna gottgörelse för tort.

14. Højesteret, dom 1986-08-21, UfR 1986. 755H

En man, som grund av äktenskapliga problem var starkt sinnesförvirrad, utsatte den skadelidande för mordförsök genom att på en parkeringsplats skjuta 4-5 skott med en pistol mot den skadelidandes huvud, nacke, arm och bröst. Højesteret ansåg att handlingen trots sin allvarliga karaktär inte hade utövats under sådana särskilt kränkande omständigheter att det fanns grund för att fastslå att mannen tillfogats tort.

15. Københavns byret, dom 1990-01-08 En taxichaufför blev tagen som gisslan av en man som hotade med ett avsågat jaktgevär. Taxichauffören tvingades under sju timmar köra runt med

SOU 199284 381

mannen i Köpenhamn. Domstolen tillerkände taxichauffören ersättning för tort med yrkade 25 000 DKR.

16. København. byret, dom 1990-05-17 En busschaufför tilldelades ett knytnävsslag i ansiktet av en berusad passagerare. Ett yrkande om ersättning för tort med 5 000 DKR lämnades utan bifall.

17. Odense ret, dom 1990-05-22 En man dömdes för att ha utövat våld mot sin tidigare sambo. Mannen hade tilldelat kvinnan knytnävsslag, tagit strupgrepp på henne och bränt henne på mage och armar med en cigarett. Kvinnan tillerkändes av domstolen ersättning för tort av mannen med 5 000 DKR. Hon hade yrkat 12 500 DKR. När det gällde ersättningen anmärkte rättens ordförande att cigarettbränningen innefattat en särskilt förödmjukande behandling och att mannen efteråt slängt ut kvinnan trots att hon varit iförd endast trosor.

18. Højesteret, dom 1990-06-08, UfR 1990.594H

En man hade i samband med att han utövade umgängesrätt strypt sin knappt fyra år gamla dotter. När barnets moder och mannens frånskilda hustru dagen efter kom för att hämta dottern, förde mannen henne i rummet där den döda dottern låg och försökte döda även kvinnan. Händelsen utspelade sig under flera timmar, och kvinnan ådrog sig sticksår arm och i bröstet varvid ena lungan perforerades och levern skadades. Kvinnan lyckades klara sig undan med livet i behåll genom att ge sken av att hon ville fortsätta samlivet med gärningsmannen. Kvinnan tillerkändes, med hänsyn till omständigheterna vid mordförsöket, ersättning för tort med 20 000 DKR.

19. østre Landsret, dom 1990-10-19 En man hade misshandlat sin hustru genom att lägga telefonledning en om sin hustrus hals och efter hot med kniv tvingat henne till att dricka klorin

382 SOU 199284

och terpentin. Dagen efter hade han försökt mörda henne genom att sticka kniv i henne sju gånger. Bukhålan och lungan perforerades. Kvinnan en ena tillerkändes ersättning för förstörda kläder och sveda och värk med 6 400 DKR. När det gällde ett yrkande 50 000 DKR avseende tort uttalade om domstolen att gärningsmannens handlande trots dess allvarliga karaktär inte utövats under sådana särskilt kränkande omständigheter att det fanns grund att utdöma sådan ersättning.

20. østre Landsret, dom 1991-06-18 En kvinna hade sin man utsatts för våld av särskilt farlig, rå och brutal av karaktär och till följd därav svävat i betydande livsfara. Landsretten fann att det hade förelegat särskilt kränkande och förnedrande omständigheter och förpliktade att utge ersättning för tort till hustrun med 25 000 mannen DKR.

21. Højesteret, dom 1991-11-13, UfR 1991.101H

I samband med ett gräl mellan ett som sällskapat med varandra under par, ett halvårs tid, stack kniv i på kvinnan. Efter att kvinnan mannen en ryggen fallit omkull på golvet struptag på henne och uttalade att han tog mannen

skulle slå ihjäl henne. Ögonblicket därpå kom kvinnans 12-åriga dotter hem

och in. Mannen dömdes för försök till dråp manddrab och för-

grep pliktades Vestre Landsret, utan närmare motivering, att utge ersättning av för tort till kvinnan med 30 000 DKR. Kvinnan hade yrkat 50 O00 DKR. Kvinnan ansökte ersättning från den danska brottsskadenämnden. senare om Nämnden ansåg att landsrettens avgörande stod i strid mot Højesterets praxis jfr UfR l986.755H och förde saken till Højesteret, som fann att brottet trots dess allvarliga karaktär inte utövats under sådana särskilt - kränkande omständigheter att det fanns grund för att tillerkänna kvinnan gottgörelse för tort.

SOU 199284 383

BILAGA 3

RÄTTSFALL OM ERSÄTTNING FÖR KRÄNKNING GENOM BROTT

Norge

384 S0 U w Z 84 1

SOU 199284 385

I denna bilaga redovisas en del norska domstolsavgöranden ersättning om för oppreisning till bam som utsatts för sexuella övergrepp. Avgörandena har hämtats från NOU 199113 s. 75

I Hdlogaland lagmannsrett, dom 1988-02-03 . En man, som var fotbollstränare för ett flicklag och fick flicksom en av orna att onanera åt sig vid 15 20 tillfällen medan hon mellan 12 och - var 16 år, förpliktades att utge skadestånd till flickan med 50 000 NKR.

Eidsivating lagmannsrett, dom 1988-02-26 En man, som haft otuktigt umgänge med sin dotter medan hon mellan var 12 och 16 år, genom att tafsa på henne, föra finger in i hennes slida och slicka henne i skrevet, förpliktades utge skadestånd till dottern med 15 000 NKR.

Gulating lagmannsrett, dom 1988-03-22 En man, som vid ett tillfälle haft samlag med sin 15-åriga dotter, förpliktades att utge skadestånd till dottern med 10 000 NKR.

Hålogaland lagmannsrett, dom 1988-04-25 En man, som vid flera tillfällen haft samlag med flicka medan hon varit en mellan 6 och 15 år, förpliktades att utge skadestånd till flickan med 50 000 NKR.

5. Høyesterett, dom 1988-05-10, Rt 1988 532 s. En drygt 16-årig flicka fick nattetid lift med lovade köra henne en man som hem. I strid med vad han lovat körde emellertid till öde plats, mannen en där han förgrep sig på flickan. Han slet flickan kläderna, förde av upp fingrarna eller sin penis i hennes slida och tvingade henne att onanera honom, varpå han tog tag om flickans huvud, pressade sin penis i hennes

386 sou 199284

där han sedan ñck utlösning. Under tiden uttalade mannen olika mun hotelser. Mannen åtalades för våldtäkt och flickan yrkade ersättning för

icke-ekonomisk skada med 50 000 NKR. Agder lagmannsrett dom 1987-04-

03 biföll åtalet och bestämde med hänsyn till mannens ekonomiska för- hållanden och omständigheterna i övrigt ersättning för oppreisning till - 10 000 NKR. Sedan flickan överklagat domen och yrkat bifall fullt ut till

sin talan, tillerkände Høyesterett henne ytterligare ersättning med 20 000

NKR; sammanlagt erhöll flickan således i ersättning för oppreisning

30 000 NKR.

Høyesterett framhöll bl.a. det såsom skadeståndsbestämmelsen är utforatt mad nödvändigt att bestämma ersättningen utifrån en bred skönsmässig var värdering, varvid hänsyn måste tas både till objektiva och subjektiva omständigheter. De viktigaste omständigheterna gärningens objektiva svårvar het, graden skadevållarens skuld, den skadelidandes upplevelse av kränkav ningen samt arten och omfattningen de skadeverkningar som drabbat den av skadelidande. Däremot borde enligt vad som också uttalades medver- - kans- och risksynpunkter i vanlig skadeståndsrättslig mening tilläggas en begränsad betydelse och beaktas bara i särskilda fall. Sålunda ansåg mera domstolen att den omständigheten att flickan, när hon följt med mannen i bilen, uppträtt oförsiktigt inte anledning till reducering av ersättningen. gav Høyesterett underströk att det fanns ett praktiskt behov av en schablonisering ersättningen för oppreisning, även om både högre och lägre beav lopp än ett normalbelopp kunde komma i fråga när särskilda förhållanden

motiverade det.

Agder lagmannsrett, dom 1988-08-29

En under flera års tid haft otuktigt umgänge med sin dotter från man, som

det att hon 12 år gammal och tvingat dottern till samlag när hon var som

i 16-årsåldem och hotat att döda henne i fall hon avslöjade våldtäkten, var

förpliktades utge skadestånd till dottern med 50 000 NKR.

Eidsivating lagmannsrett, dom 1988-09-08

En hade upprepade gånger förgripit sig sexuellt på sin son medan man

mellan l och 6 år. Mannen hade bl.a. fört ett finger i pojkens denne var

ändtarmsöppning och gnidit sin penis mot pojkens stjärt till dess han fått

SOU 199284 387

utlösning. När pojken kommit i 4-årsåldem hade han tvingat denne till upp anala samlag. Mannen förpliktades att utge skadestånd till pojken med 60 000 NKR.

Agder lagmannsrett, dom 1988-10-10 En man, som under två års tid missbrukat pojke då denne mellan 14 en var och 16 år genom att dels förmå denne till ömsesidig masturbering, dels med våld tvinga honom till ett analt och ett oralt samlag, förpliktades utge skadestånd till pojken med 30 O00 NKR.

Eidsivating lagmannsrett, dom 1989-01-18 En man, som försökt våldta sin 13-åriga styvdotter, förpliktades skadeutge stånd till styvdottem med 10 000 NKR.

10. Eidsivating lagmannsrett, dom 1989-01-19 En man, som vid ett tillfälle tvingat sin dotter till oralt samlag och annat otuktigt umgänge, förpliktades att utge skadestånd till dottern med 60 000 NKR.

11. Gulating lagmannsrett, dom 1989-02-01 En man, som haft regelbundna samlag med sin sambos dotter under flera års tid då flickan mellan 9 och 16 år ibland flera gånger i veckan, - var —— förpliktades att utge skadestånd till flickan med 50 000 NKR.

12. Eidsivating lagmannsrett, dom 1989-02-08 En man, som tvingat en 13-årig pojke han tidigare inte bekant med som var till analt samlag, förpliktades att utge skadestånd till pojken med 20 000 NKR.

388 sou 199284

13. Eidsivating lagmannsrett, dom 1989-02-16 ofta våldtagit sin dotter medan hon vari 14-23-årså1dem, för- En man, som pliktades utge skadestånd till dottern med 50 000 NKR.

14. Eidsivating lagmannsrett, dom 1989-04-18 hade upprepade gånger otuktigt umgänge med sin sambos dotter En man

när hon på besök hos sin moder. övergreppen, som inträffade medan

var i 4-6-årsåldem, bestod i att förde sin penis mellan flickan var mannen flickans ben och hennes slidöppning samtidigt som han gjorde samupp mot lagsliknande rörelser. Mannen förpliktades att utge skadestånd till flickan med 15 00 NKR.

15. Eidsivating lagmannsrett, dom 1989-06-01 En upprepade gånger hade samlag med sin dotter medan hon var man, som 14 och 16 år, förpliktades skadestånd till dottern med 50 000 mellan utge NKR.

16. Eidsivating lagmanmrett, dom 1989-09-29 under halvt års tid haft återkommande samlag med en 13- En man, som ett årig flicka, dotter till kvinnlig bekant till mannen, och som dessutom en fotograferat samlagen, förpliktades att utge skadestånd till flickan med 50 000 NKR.

SOU 1992 84 389

BILAGA 4

RÄTTSFALL OM ERSÄTTNING FÖR KRÄNKNING

GENOM BROTT

Tyskland

390 SOU 199284

SOU 199284 391

I denna bilaga redovisas en del tyska domstolsavgöranden ersättning om för ideell skada i mål om sexualbrott och våldsbrott. Avgörandena har hämtats från en av Dr Jur. Werner Pfennigstorf i juni 1992 utarbetad promemoria Compensation for criminal injuries in Germany.

1 SEXUALBROTT

Landgericht Saarbrücken, dom 1981-09-20 En man hade våldtagit kvinna och i samband därmed en utsatt henne för brutalt våld. Kvinnan ådrog sig vissa fysiska skador och tvingades vistas en vecka på sjukhus. Mannen förpliktades att ersättning till kvinnan utge med 8 000 DM avseende ideell skada.

Landgericht Heilbronn, dom 1983-04-15 En man våldtog en kvinna upprepade gånger under fyra timmars tid, tvingade henne bl.a. till analsex och utsatte henne i övrigt för brutalt våld. Mannen förpliktades att utge ersättning till kvinnan med 10 000 DM avseende ideell skada.

Landgericht Braunschweig, dom 1986-02-26 En man våldtog en 64-årig kvinna och utsatte henne för brutalt våld och hotade att döda henne, allt under mycket förnedrande förhållanden. Mannen förpliktades att utge ersättning för ideell skada till kvinnan med 12 000 DM.

Landgericht Darmstadt, dom 1986-02-19 En 15-årig pojke dömdes för försök till mord och försök till våldtäkt på en 27 årig kvinna. Pojken hade överfallit kvinnan och tilldelat henne flera knivstick, bl.a. i Kvinnan till följd därav magen. var nära att avlida. Ersättning för ideell skada bestämdes till 30 000 DM.

392 SOU 199284

Landgericht Flensburg, dom 1986-09-16 kvinna för försök till våldtäkt och därvid tillfogat En man, som utsatt en huvudet, förpliktades ersätta kvinnan för ideell skada henne frakturer i bl.a. med 6 000 DM.

Landgericht Duisburg, dom 1988-02-25 15-årig pojke, under alkoholpåverkan våldtagit och på annat sätt En som utnyttjat 10-årig flicka, förpliktades ersätta flickan för ideell sexuellt en skada med 10 000 DM.

Oberlandesgericht Düsseldorf, dom 1989-10-12 behörighet praktiserade psykoterapeut inledde en En man som utan som relation med kvinnlig patient konsulterat honom i anledning sexuell en som När intresse för kvinnan senare avtog drabav sexuella problem. mannens kvinnan depression, och hon började missbruka alkohol och drobades av risk för självmord och det nödvändigt med behandling ger. Det fanns var förpliktades att ersätta kvinnan för ideell skada med på sjukhus. Mannen 10 000 DM.

Bundesgerichtshof, dom 1991-09-24 hade 4-årig flicka för sexuella handlingar medan flickan En man utsatt en Samtidigt hade han videoñlmat och fotograferat flickan. Flickan tillsov. inte några fysiska skador hade återkommande mardrömmar. fogades man gärningsmannen dömdes till fängelse fastslog domstolen att Samtidigt som skadestånd till flickan, även för ideell skada, med han var skyldig att utge skulle bestämmas i civilprocess. belopp som

SOU 199284 393

2 VÃLDSBROTT

Landgericht Memmingen, dom 1984-11-14 En person, som tilldelat en annan ett knytnävsslag i ansiktet och förorsakat skada på ögonbryn och blånader runt ögat, förpliktades ersätta den skadelidande för ideell skada med 1 000 DM utöver 500 DM som gärningsmannen redan själv hade betalt.

10. Landgericht Duisburg, dom 1982-12-01 En person, som oprovocerat tilldelat en annan flera knytnävsslag i ansiktet med spricka i skallbenet och hjärnskakning som följd, förpliktades utge ersättning till brottsoffret för ideell skada med 3 000 DM.

11. Landgericht Tübingen, dom 1983-11-11 En person, som utsatt en kvinna för upprepat brutalt våld och bl.a. slitit bort det mesta av kvinnans hår på ena sidan av bakhuvudet och chockat kvinnan svårt, förpliktades ersätta kvinnan för ideell skada med 4 500 DM. Gärningsmannen befanns inte fullt ansvarig för sitt handlande.

12. Landgericht Saarbrücken, dom 1984-11-09 En person, som utsatte en 26-årig man för ett brutalt och planerat övergrepp vilket resulterade i flera käkbensfrakturer och skador på Ögat och nödena vändiggjorde operativa ingrepp, förpliktades ersätta den skadelidande med 10 000 DM avseende ideell skada.

Statens offentliga 1992 utredningar

Kronologisk förteckning

Frihet ansvar kompetens.Grundutbildningens 37.Psykiatrinochdesspatienter levnadsförhållanden. - - villkor i högskolan.U. värdensinnehållochutveckling.S. Reglerför risker.Ett seminarium om varförvi 38.Friståendeskolor.Bidrag och elevavgifter. U. tillåter mer föroreningarinneän ute. M. 39.Begreppetarbetsskada. Psykisktstördassituationi kommunerna 40.Risk-ochskadehantering i statligverksamhetFi. -en probleminventering socialtjänstens ur 41.Angåendevattenskotrar.M. perspektiv. 42.Kretslopp Basen för hållbarStadsutveckling. M. - 4.Psykiatrini Norden -ett jämförandeperspektiv.S. 43.Ecocycles The Basis of Sustainable Urban - Koncessionför försäkringssammanslutningar. Fi. Development. M. Ny mervärdesskattelag. 44.Resurserför högskolansgrundutbildning.U. Motiv. Del 45.Miljöfarligt avfall ansvar ochriktlinjer. M. - - - Författningstextochbilagor.Del Fi. 46.Livskvalitetför psykisktlångtidssjuka forskning - Kompetensutveckling nationenstrategi.A. - en kring service.stödochvärd.S. Fastighetstaxering Bostadsrätter.Fi. 47. Avregleradbostadsmarknad, Del II. Fi. m.m.- Ekonomi och rätt i kyrkan.C. 48.Effektivare statistikstyming Denstatliga - 10. Ett nytt bolag för rundradiosändningar. Ku. statistikensfinansieringochsamordning.Fi. 11 Fastighetsskatt. Fi. 49.EES-anpassning marknadsföringslagstifmingen. av . 12.Konstnärlighögskoleutbildning. U. C 13.Bundnaaktier.Ju. 50.Avgifter ochhögkostnadsskydd inomäldre-och 14.Mindrekadmiumi handelsgödsel. Jo. handikappomsorgen. S 15.Ledningochledarskapihögskolan några 51.Översyn av sjöpolisen.Ju. perspektivochmöjligheter.U. 52. Ett samhälle för alla. 16.Kroppenefterdöden. 53.Skattpâdieselolja.Fi. 17.Densistaundersökningenobduktioneni ett 54.Mer för mindre nya styr-formerför bam-och - psykologisktperspektiv. ungdomspolitiken. C. 18.Tvángsvârdi socialtjänsten ansvar ochinnehåll. 55.Rådfor forskning om transporter och l9.Lángtidsutredningen 1992.Fi. kommunikation.K. 20.Statenshundskola.Ombildningfrån myndighettill Rådför forskning om transporter och aktiebolag. kommunikation.Bilagor.K. 21.Bostadsstöd till pensionärer. S. 56.Färjorochfarleder.K. 22.EES-anpassning kreditupplysningslagen. av Ju. 57.Beskattning vissanaturafönnáner av m.m. Fi. 23.Kontrollfrágori tulldatoriseringen m.m. Fi. 58.Miljöskulden.En rapportom hur miljöskulden 24.Avregleradbostadsmarknad. Fi. utvecklas om ingenting gör. M. 25.Utvärdering försöksverksamheten av med3-arig 59.Läraruppdraget.U. yrkesinriktadutbildningi gymnasieskolan. U. 60.Enklarereglerför statsanställdaFi. 26.Rättentill folkpension kvalifikationsregleri - 61. Ett reformerat aklagarväsende. Del. A ochB. Ju. internationellaförhållanden. 62.Forskningochutvecklingför totalförsvaret-förslag 27. Årsarbetstid. A. till atgärder.Fö. 28.Kartläggning kasinospel enligtinternationella av 63.Regionalaroller en perspektivstudie. C. - regler.Fi. 64.Utsikt mot framtidensregioner sju debattinlägg. C. - 29. Smittskyddsinstitutet ny organisationför Sveriges 65.Kartboken.C. nationellasmittskyddsfunktioner. 66.Västsverige regioni utveckling.C. - 30.Kreditförsälcring Någraaktuellaproblem.Fi. - 67.F0rtsattreformering företagsbeskatmingen. av Del 3l.Lagstiftning om satellitsändningar av Fi. TV-prograrn.Ku. 68.Långsiktigmiljöforslcning.M. 32.NyaInlandsbanan. K. 69.Meningsfullvistelsepåasylförläggning.Ku. 33.Kasinospelsverksamhet i folkrörelsemastjänst C. 70. Telelag.K. 34 Fastighetsdatasystemets datorstruktur.M. 71. Bostadsförmedling i nya former.Fi. . 35.Kart-ochmätningsutbildningar i nya skolformer.M. 72.Detkommunala medlemskapet. C. 36.Radio ochTV i ett. Ku.

Statens 1992

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

73. Välfärdoch valfrihet service. stödochvärd för psykisktstörda. 74.Prova privat- Provning ochmätteknikinomSPoch SMP i europaperspektiv. N. 75. Ekonomiskpolitik under kriser ochi krig. Fi. 76. Skogspolitiken inför 2000-talet. Huvudbetänkande. Skogspolitiken inför 2000-talet.Bilagor Skogspolitikeninför 2000-talet.BilagorII. Jo. 77. Psykisktstörda i socialförsäkringen ett kunskaps- underlag. 78. Utredningen om vissainternationellainsolvensfrágor.Ju. 79.Statens fastigheterochlokaler ny organisation.Fi. - 80. Kriminologiskochkriminalpolitisk forskning.Ju. 8LTraf1kpolisen mer än dubbeltbättre.Ju. 82. Genteknik en utmaning. Ju. - 83. Aktiebolagslagen och EG. Ju. 84. Ersättningför kränkning genom brott. Ju.

Statens 1992

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet Färjorochfarleder.[56]

Telelag.[70] Bundnaaktier. [13]

EES-anpassning kreditupplysningslagen. av [22] Finansdepartementet Översyn av sjöpolisen.[51] Koncessionför försäkringssammanslumingar. [5] Ett reformerat åklagarväsende. Del A ochB. [61] Ny mervärdesskattelag. Utredningen om vissainternationellainsolvens- Motiv. Del fragor.[78] - Författningstextochbilagor.Del [6] Kriminologisk ochkriminalpolitiskforskning.[80] - Fastighetstaxering m.m. Bostadsrätter. [8] Trafikpolisen mer än dubbeltbättre.[81] - Fastighetsskatt. [Il] Genteknik en utmaning.[82] - Lángtidsutredningen 1992.[19] Aktiebolagslagen ochEG.[83] Kontrollfrägori tulldatoriseringen m.m. [23] Ersättningför kränkning genom brott [84] Avregleradbostadsmarknad. [24]

Försvarsdepartementet Kartläggning kasinospel enligtinternationella av regler.[28] Forskningochutvecklingför totalförsvaret förslag —- Kreditförsäkring Någraaktuellaproblem. [30] till atgärder.[62] - Risk-ochskadehantering i statligverksamhet.[40]

Socialdepartementet Avregleradbostadsmarknad, Del II. [47]

Effektivarestatistikstyrning Den statligastatistikens Psykisktstördassituationi kommunerna finansieringochsamordning.[48] -en probleminventering socialtjänstens ur perspektiv.[3] Skatt på dieselolja. [53] Psykiatrini Norden ett jämförandeperspektiv.[4] - Beskattning vissanaturaförmaner av m.m. [57] Kroppenefterdöden.[16] Enklarereglerför statsanställda. [60] Densistaundersökningenobduktioneniett - Fortsattreformering av företagsbeskattningen. Del psykologisktperspektiv.[17] [67] Tvângsvârdi socialtjänsten ansvar ochinnehåll.[18] - Bostadsförmedling i nya former.[71] Statenshundskola.Ombildningfrånmyndighettill Ekonomiskpolitik under kriser och i krig. [75] aktiebolag.[20] i Statensfastigheter ochlokaler ny organisation. [79] Bostadsstöd till pensionärer.[21] -

Rättentill folkpension kvaliftkationsregleri - Utbildningsdepartementet

internationellaförhållanden.[26] Frihet ansvar kompetens.Grundutbildningens villkor Smittskyddsinstitutet ny organisation för Sveriges - - - i högskolan.[1] nationellasmittskyddsfunktioner, [29] Konstnärlighögskoleutbildning. [12] Psykiatrinochdess patienterlevnadsförhållanden, Ledning och ledarskap i högskolan någraperspektiv vårdensinnehållochutveckling.[37] ochmöjligheter.[15] Begreppet arbetsskada. [39] Utvärdering försöksverksamheten 3-arig av med Livskvalitetför psykisktlångtidssjuka yrkesinriktadutbildningi gymnasieskolan. [25] -forskning kring service.stödochvård.[46] Friståendeskolor.Bidrag och elevavgifter. [38] Avgifter och högkostnadsskydd inomäldre-och Resurserför högskolansgrundutbildning.[44] handikappomsorgen. [50] Läraruppdraget.[59] Ett samhälleför alla. [52]

Välfärdochvalfrihet- service,stödochvårdför Jordbruksdepartementet

psykisktstörda.[73] Mindrekadmiumi handelsgödsel. [14] Psykisktstördai socialförsäkringen ett kunskaps- - Skogspolitikeninför 2000-talet.Huvudbetänkande. [76] underlag.[77] Skogspolitikeninför 2000-talet. Bilagor [76]

Kommunikationsdepartementet Skogspolitikeninför 2000-talet. BilagorII. [76]

Nya Inlandsbanan. [32]

Rådför forskning om transponer och kommunikation.

Radför forskning om transporter ochkommunikation.

Bilagor.[55]

Statens 1992

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Arbetsmarknadsdepartementet Kompetensutveckling nationellstrategi.[7] en - Årsarbetstid.[27]

Kulturdepartementet Ett nytt bolagför rundradiosändningar. [10] Lagstiftning om satellitsändningar TV-program. av [31] Radio och TV ett. i [36] Meningsfullvistelsepâasylförläggning.[69]

Näringsdepartementet Prova privat- ProvningochmätteknikinomSP och SMP i europaperspektiv. [74]

Civildepartementet Ekonomiochrätti kyrkan.[9] Kasinospclsverksamhet i folkrörelsernastjänst [33] EES-anpassning marknadsföringslagstiftningen.[49] av Mer för mindre nya styrformerför bam-och ungdomspolitiken. [54] Regionalaroller en perspektivstudie. [63] - Utsikt mot framtidensregioner sjudebattinlägg.[64] - Kartboken. [65] Västsverige regioni utveckling.[66] - Det kommunalamedlemskapet. [72]

Miljö- och naturresursdepartementet Reglerför risker. Ett seminarium om varför tillåter mer föroreningarinne änute. [2] Pastighetsdatasystemets datorstruktur.[34] Kan- och mätningsutbildningar i nya skolformer.[35] Angåendevattenskotrar.[41] Kretslopp Basenför hållbar Stadsutveckling. [42] - Ecocycles The Basisof Sustainable Urban Develop- ment. [43] Miljöfarligt avfall ansvar ochriktlinjer. [45] - Miljöskulden. Enrapportom hurmiljöskuldenutvecklas om vi ingenting gör. [58] Långsiktig miljöforskning.[68]

MF{i}{éc3T£.m B

1992 O 4

- - STOCKHOLM