Ersättning för ideell skada vid personskada : slutbetänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

ümgüöümü

wüø]

D-l o o u u

Slutbetänkande av Kommittén ideell skada

om

a ,, a , ,%_.__;

Mim

Statens offentliga utredningar 1995 : 3 3 Justitiedepartementet

för

Ersättning ideell

skada vid

personskada

Slutbetänkande Kommittén ideell skada av om Stockholm 1995

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes, Offentliga Publikationer, uppdrag av Regeringskansliets forvaltningskontor.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Fax: 08-20 50 21 Telefon: 08-690 90 90

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrádsberedningen, 1993. En liten boschyr som underlättar arbetet för den som skall svara remiss. - Broschyren kan beställas hos: Regeringskansliets förvaltningskontor Arkiv- och informationsenheten 103 33 Stockholm Fax: 08-790 09 86 Telefon: 08-763 24 81

ISBN 91-38-13911-1 Graphic Systems AB, Göteborg 1995 ISSN 0375-25OX

1 sou 1995:33

i i

Till

statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Genom beslut den 1 december 1988 bemyndigade regeringen chefen för Justitiedepartementet, dåvarande statsrådet Laila Freivalds. att tillkalla en kommitté för att se över reglerna om ersättning för ideell skada i samband med personskada m.m. Med stöd av bemyndigandet förordnades under hösten 1989 ordförande, övriga ledamöter, sakkunniga och experter. Kommittén har antagit benämningen Kommittén om ideell skada. Sedan kommittén överlämnat delbetänkandena SOU 1991:34 HIVsmittade ersättning för ideell skada och SOU 1992:84 Ersättning för kränkning genom brott, överlämnar kommittén nu sitt slutbetänkande, som har rubriken Ersättning för ideell skada vid personskada. l arbetet på detta betänkande har deltagit följande ledamöter, sakkunniga och experter:

Ordförande

justitierådet Edvard Nilsson fr.o.m. den 19 november 1991 dessförinnan sakkunnig fr.o.m. den 13 november 1989

Övriga ledamöter

chefsjuristen Stig Gustafsson fr.o.m. den 13 november 1989, barnläkaren Ingrid Ronne-Björkqvist fr.o.m. den 13 november 1989, f.d. arbetsförmedlaren Martin Segerstedt fr.o.m. den 13 november 1989, hovrättsrådet Per Olding fr.o.m. den 13 november 1989, f.d. hovrättsrådet Allan Ekström fr.o.m. den 12 mars 1991, ingenjören Kjell Eldensjö fr.o.m. den 9 januari 1992, instruktören Gunnar Thollander fr.o.m. den 9 januari 1992.

Sakkunniga

departementsrâdet Helena Starup fr.o.m. den 13 november 1989, departementsrådet Göran Karlstedt fr.o.m. den 26 november 1991.

Experter

direktören Alf Eckerhall fr.o.m. den 13 november 1989, konsulten Lennart Gustafson fr.o.m. den 13 november 1989, byrâchefen Maria Renmyr fr.o.m. den 13 november 1989, skadechefen Ola Schönning fr.o.m. den 13 november 1989, jur. kand. Marie Svendenius fr.o.m. den 13 november 1989, t.f. chefsjuristen Eva Tidefelt fr.o.m. den 13 november 1989, advokaten Bo Victor fr.o.m. den 29 november 1991, ombudsmannen Kalle Danielsson from. den 26 november 1993.

Som sekreterare har tjänstgjort hovrättsassessorerna Agneta Carlquist fr.o.m. den 13 november 1989 och Krister Maxedius fr.o.m. den 4 april 1990. Som närmare redovisas i avsnitt 2.2 har kommittén vidare biträtts av ett flertal företrädare för olika verksamhetsområden av betydelse för kommitténs arbete. Till betänkandet har reservation lämnats av ledamoten Allan Ekström. Särskilda yttranden har avgetts av experten Alf Eckerhall samt av experterna Ola Schönning och Eva Tidefelt gemensamt. I och med överlämnandet av detta betänkande har kommittén slutfört sitt uppdrag.

Stockholm i mars 1995

Edvard Nilsson

Allan Ekström Kjell Eldensjö

Stig Gustafsson Per Olding

Ingrid Ronne-Björkqvist Martin Segerstedt

Gunnar Thollander

Agneta Carlquist

Krister Maxedius

Innehållsförteckning

Sid.

Sammanfattning 15 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Summary 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Lagförslag 41 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1 Inledning 49 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Utredningsarbetet 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.1 Utredningsuppdraget 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Utredningsarbetets bedrivande 57 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3 Nuvarande förhållanden 61 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.1 Begreppet personskada 61 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada 62 . . . . . . . . . . . . 3.2.1 Bakgrunden till 5 kap. l §skadeståndslagen 62 . . . . . . . . 3.2.2 Kostnader 64 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.2.2.1 Allmänt 64 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.2.2 Sjukvårdskostnader m.m. 66 . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.2.3 Andra utgifter 68 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.2.4 Anhörigas kostnader 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.2.5 Gränsen till andra skadestándsposter 72 . . . . . . . 3.2.3 Inkomstförlust 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.2.3.1 Allmänt 73 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.3.2 Barns och ungdomars framtida inkomstförlust 76 . 3.2.3.3 Framtida vård och tillsyn 78 . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.3.4 Hushållsarbete i hemmet 79 . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.3.5 Gränsen till andra skadeståndsposter 80 . . . . . . . 3.2.4 Sveda och värk 80 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.4.1 Allmänt 80 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.4.2 Ersättningstabeller 82 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.4.3 Gränsen till andra skadeståndsposter 85 . . . . . . .

3.2.5 Lyte och men 3.2.5.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.5.2 Medicinska invaliditetstabeller 3.2.5.3 Ersättningstabeller 3.2.5.4 Ersättning för total synförlust 3.2.5.5 Ersättning för särskilda skadetyper 3.2.5.6 Ersättning för ärr och andra utseendemässiga skador 3.2.5.7 Gränsen till andra skadeståndsposter 3.2.6 olägenheter i övrigt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.6.1 Allmänt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2.6.2 Ersättningsnormer 3.2.6.3 Gränsen till andra skadeståndsposter 3.2.7 Förlust av fritid 3.2.8 Skadestånd för ideell skada till skadelidande som är medvetslösa eller har sänkt medvetandegrad 3.3 Skadestånd vid dödsfall 3.3.1 Bakgrunden till 5 kap. 2 § skadeståndslagen 3.3.2 Begravningskostnader och andra kostnader 118 . . . . . . . . . 3.3.2.1 Begravningskostnader 3.3.2.2 Andra kostnader 3.3.3 Förlust av underhåll 3.3.3.1 Skadeståndsberättigade 3.3.3.2 Skadeståndets omfattning . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.3.3 Uppskattningen av efterlevandes underhållsbehov 3.4 Verkan av den skadelidandes död 3.5 Skadestånd för psykisk chock e.d. 3.5.1 Personskada 3.5.1.1 Allmänt 3.5.1.2 Hot eller annan skräckfylld upplevelse 3.5.1.3 Bevittnande av att någon dödats eller skadats allvarligt

3.5.1.4 Åsynen någon dödats eller skadats allvar-

.-0 av som ligt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ø3.5.1.5 Underrättelse om att någon dödats eller skadats allvarligt 134 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.1.6 Närstående 143 3.5.1.7 Ersättningsbelopp 148 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.5.2 Kränkning 149 3.5.3 Sorg och saknad

3.6 Ändrade förhållanden 149 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.6.1 Allmänt 149 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

3.6.2 skadeståndet fastställs genom dom 150 . . . . . . . . . . . . . . 3.6.2.1 Rättskraft 150 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.6.2.2 Olika skadcståndsposter 150 . . . . . . . . . . . . . . . . 3.6.2.3 Olika tidsperioder 151 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.6.2.4 Framtiden 152 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.6.3 skadeståndet fastställs genom avtal 155 . . . . . . . . . . . . . . 3.6.4 Omprövning av skadestånd för inkomstförlust och förlust

av underhåll 157 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.6.5 Omprövning av skadestånd för kostnader och ideell ska-

da 161 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.6.6 Ändrade förhållanden den skadestándsskyldiges sida 162 . 3.7 Jämkrting grund av medvållande 163 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.7.1 Allmänt 163 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.7.2 Förutsättningar för jämkning 165 . . . . . . . . . . . . . . . . ..

3.7.3 Identifikation 169 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.7.4 Jämkrtingsprinciper 171 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.7.4.1 Jämkningsgrad 172 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.7.4.2 Skälighetsbedömning 174 . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.8 Skadeståndets bestämmande 177 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.8.1 Allmänt 177 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.8.2 Allmän domstol 179 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.8.3 Försäkringsbolagens skadereglering 179 . . . . . . . . . . . . . 3.8.4 Traflkskadenämnden 180 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

3.8.5 Ansvarsförsäkringens personskadenämnd 182 . . . . . . . . . . 3.8.6 Statens skaderegleringsnämnd 183 . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.8.7 TFA-nämnden 184 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.8.8 Patientskadenämnden 185 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

3.8.9 Läkemedelsskadenåmnden 187 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 3.8.10 Statens trygghetsnämnd 188 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.8.l1 Brottsoffermyndigheten 189 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Utländska förhållanden 191 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.1 Inledande anmärkningar 191 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Norden 192 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.2.1 Danmark 192 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4.2.1.1 Allmänt 192 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

a

4.2.1.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada 193 . 4.2.1.3 Skadestånd vid dödsfall 201 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.1.4 Verkan av den skadelidandes död 202 . . . . . . . . . 4.2.1.5 Skadestånd för psykisk chock e.d. 203 . . . . . . . . . 4.2.1.6 Omprövning av skadestånd 204 . . . . . . . . . . . . . . 4.2.1.7 Jämkning på grund av medvållande 205 . . . . . . . . 4.2.1.8 Skadeståndets bestämmande 206 . . . . . . . . . . . . .

4.2.2 Finland 207 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.2.2.1 Allmänt 207 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4.2.2.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada 207 . 4.2.2.3 Skadestånd vid dödsfall 213 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.2.4 Verkan av den skadelidandes död 215 . . . . . . . . . 4.2.2.5 Skadestånd för psykisk chock e.d. 216 . . . . . . . . . 4.2.2.6 Omprövning av skadestånd 217 . . . . . . . . . . . . . . 4.2.2.7 Jämkning grund av medvållande 218 . . . . . . . . 4.2.2.8 Skadeståndets bestämmande 218 . . . . . . . . . . . . . 4.2.3 Island 219 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.3.1 Allmänt 219 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4.2.3.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada 220 . 4.2.3.3 Skadestånd vid dödsfall 225 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.3.4 Verkan av den skadelidandes död 226 . . . . . . . . . 4.2.3.5 Skadestånd för psykisk chock e.d. 227 . . . . . . . . . 4.2.3.6 Omprövning av skadestånd 227 . . . . . . . . . . . . . . 4.2.3.7 Jämkning grund av medvållande 227 . . . . . . . . 4.2.3.8 Skadeståndets bestämmande 228 . . . . . . . . . . . . .

4.2.4 Norge 228 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.4.1 Allmänt 228 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4.2.4.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada 229 . 4.2.4.3 Skadestånd vid dödsfall 236 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2.4.4 Verkan av den skadelidandes död 238 . . . . . . . . . 4.2.4.5 Skadestånd för psykisk chock e.d. 239 . . . . . . . . . 4.2.4.6 Omprövning av skadestånd 240 . . . . . . . . . . . . . . 4.2.4.7 Jämkning på grund av medvållande 240 . . . . . . . . 4.2.4.8 Skadeståndets bestämmande 241 . . . . . . . . . . . . .

4.3 Övriga Europa 242

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1 Belgien 242 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1.1 Allmänt 242 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4.3.1.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada 242 . 4.3.1.3 Skadestånd vid dödsfall 246 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1.4 Verkan av den skadelidandes död 247 . . . . . . . . . 4.3.1.5 Skadestånd för psykisk chock e.d. 248 . . . . . . . . . 4.3.1.6 Omprövning av skadestånd 248 . . . . . . . . . . . . . . 4.3.1.7 Jämkning på grund av medvållande 248 . . . . . . . . 4.3.1.8 Skadeståndets bestämmande 249 . . . . . . . . . . . . .

4.3.2 England 249 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.2.1 Allmänt 249 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4.3.2.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada 250 . 4.3.2.3 Skadestånd vid dödsfall 256 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.2.4 Verkan av den skadelidandes död 258 . . . . . . . . . 4.3.2.5 Skadestånd för psykisk chock e.d. 259 . . . . . . . . . 4.3.2.6 Omprövning av skadestånd m.m. 260 . . . . . . . . . . 4.3.2.7 Jämkning grund av medvållande 261 . . . . . . . . 4.3.2.8 Skadeståndets bestämmande 261 . . . . . . . . . . . . . 4.3.3 Frankrike 262 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.3.1 Allmänt 262 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4.3.3.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada 263 . 4.3.3.3 Skadestånd vid dödsfall 268 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.3.4 Verkan av den skadelidandes död 270 . . . . . . . . . 4.3.3.5 Skadestånd för psykisk chock e.d. 270 . . . . . . . . . 4.3.3.6 Omprövning av skadestånd 270 . . . . . . . . . . . . . . 4.3.3.7 Jämkning grund av medvållande 271 . . . . . . . . 4.3.3.8 Skadeståndets bestämmande 271 . . . . . . . . . . . . . 4.3.4 Italien 271 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.3.4.1 Allmänt 271 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4.3.4.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada 272 . 4.3.4.3 Skadestånd vid dödsfall 276 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.4.4 Verkan av den skadelidandes död 277 . . . . . . . . . 4.3.4.5 Skadestånd för psykisk chock e.d. 277 . . . . . . . . . 4.3.4.6 Omprövning av skadestånd 277 . . . . . . . . . . . . . . 4.3.4.7 Jämkning på grund av medvållande 278 . . . . . . . . 4.3.4.8 Skadeståndets bestämmande 278 . . . . . . . . . . . . . 4.3.5 Nederländerna 278 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.3.5.1 Allmänt 278 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4.3.5.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada 278 . 4.3.5.3 Skadestånd vid dödsfall 282 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.5.4 Verkan av den skadelidandes död 283 . . . . . . . . . 4.3.5.5 Skadestånd för psykisk chock e.d. 283 . . . . . . . . . 4.3.5.6 Omprövning av skadestånd 283 . . . . . . . . . . . . . . 4.3.5.7 Jämkning grund av medvållande 284 . . . . . . . . 4.3.5.8 Skadeståndets bestämmande 284 . . . . . . . . . . . . . 4.3.6 Schweiz 285 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.6.1 Allmänt 285 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4.3.6.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada 285

4.3.6.3 Skadestånd vid dödsfall 291 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.6.4 Verkan av den skadelidandes död 294 . . . . . . . . . 4.3.6.5 Skadestånd för psykisk chock e.d. 294 . . . . . . . . . 4.3.6.6 Omprövning av skadestånd 295 . . . . . . . . . . . . . . 4.3.6.7 Jämkning grund av medvållande 295 . . . . . . . . 4.3.6.8 Skadeståndets bestämmande 296 . . . . . . . . . . . . .

i

4.3.7 Tyskland 296 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.7.1 Allmänt 296 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4.3.7.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada 297 . 4.3.7.3 Skadestånd vid dödsfall 302 . . . . . . . . . . . . . . . . 4.3.7.4 Verkan av den skadelidandes död 304 . . . . . . . . . 4.3.7.5 Skadestånd för psykisk chock e.d. 305 . . . . . . . . . 4.3.7.6 Omprövning av skadestånd 305 . . . . . . . . . . . . . . 4.3.7.7 Jämkning på grund av medvållande 306 . . . . . . . . 4.3.7.8 Skadeståndets bestämmande 306 . . . . . . . . . . . . .

4.4 USA 307 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.1 Allmänt 307 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.4.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada 308 . . . . . . .

4.4.2.1 Kostnader 308 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 4.4.2.2 Inkomstförlust 309 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.2.3 Ideell skada 309 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.2.4 Ersättningsnivån vid ideell skada 310 . . . . . . . . . . 4.4.2.5 Punitive damages 311 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.3 Skadestånd vid dödsfall 312 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.4 den skadelidandes död 313 Verkan av . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.5 Skadestånd för psykisk chock e.d. 313 . . . . . . . . . . . . . . .

4.4.6 Omprövning av skadestånd 314 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.4.7 Jämkning på grund av medvâllande 314 . . . . . . . . . . . . . . 4.4.8 Skadeståndets bestämmande 314 . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

5 överväganden 317

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.1 Allmänna utgångspunkter 317 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada 327 . . . . . . . . . . . . 5.2.1 Kostnader 327 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.1.1 Allmänt 327 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.2.1.2 Sjukvårdskostnader m.m. 327 . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.1.3 Andra utgifter 329 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.1.4 Anhörigas kostnader 330 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.2 Inkomstförlust 332 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.2.1 Allmänt 332 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.2.2.2 Barns och ungdomars framtida inkomstförlust 334 . 5.2.2.3 Framtida vård och tillsyn 336 . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.2.4 Hushållsarbeteihemmet 337 . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.3 Sveda och värk 338 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.4 Lyte och 345 men . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.2.4.1 Allmänt 345 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.2.4.2 Medicinska invaliditetstabeller 346 . . . . . . . . . . . 5.2.4.3 Ersättningstabeller 350 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.2.5 Särskilda olägenheter 355 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.2.6 Skadestånd för ideell skada till skadelidande är medsom

vetslösa eller har sänkt medvetandegrad 359 . . . . . . . . . . . 5.2.7 Ersättningsnivân vid ideell skada 362 . . . . . . . . . . . . . .. 5.3 Skadestånd vid dödsfall 369 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.3.1 Begravningskostnader och andra kostnader 369 . . . . . . . . . 5.3.2 Förlust av underhåll 370 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.4 Verkan av den skadelidandes död 371 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5 Skadestånd för psykisk chock e.d. 377 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.1 Personskada 377 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.1.1 Allmänt 377 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. , 5.5.1.2 Tredjemansskada 380 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.1.3 Oväntade och atypiska skadeverkningar 381 . . . . . 5.5.1.4 Avlägsna skadeverkningar 382 . . . . . . . . . . . . . . 5.5.1.5 Skyddat intresse m.m. 383 . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.1.6 Den skadegörande handlingens beskaffenhet 384 . 5.5.1.7 Andra begränsningar 386 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.1.8 Rättspolitisk bedömning 387 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.1.9 Närstående 391 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.5.2 Kränkning 392 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.5.3 Sorg och saknad 394 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6 Omprövning av skadestånd 395 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.6.1 Inkomstförlust och förlust av underhåll 395 . . . . . . . . . . . 5.6.2 Kostnader och ideell skada 396 . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.6.3 Ändrade förhållanden pä den skadeståndsskyldiges sida 400 . 5.7 Jämkning på grund av medvâllande 403 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7.1 Förutsättningar för jämkning 403 . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.7.2 Identifikation 406 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.7.3 Järnkrtingsprinciper 408 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.8 Skadeståndets bestämmande 410 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.8.1 Rättsbildning genom lagstiftning eller praxis 410 . . . . . . . 5.8.2 Rättsbildning genom domstolar eller nämnder 413 . . . . . . 5.8.2.1 Allmänt 413 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 5.8.2.2 Skadeprövningsnämndernas kontliktlösande verk-

samhet 418 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.8.2.3 Skadeprövrtingsnämndernas rättsskapande verk-

samhet 420 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.8.3 Skadeprövningsnämndernas organisation och verksam-

hetsformer 425 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kostnadskonsekvenser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.10 Jämställdhetspolitiska konsekvenser 435 . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5.11 Ikraftträdande m.m. 436 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Författningskommentar 437 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.1 Förslaget till lag om ändring i skadeståndslagen 1972:207 437 . . . 6.2 Förslaget till lag ändring i trañkskadelagen 1975:1410 448 om . .

6.3 Förslaget till lag ändring i brottsskadelagen 1978:413 449 om .

Reservation 451 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Särskilda yttranden 453 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bilagor

I Invaliditetstabeller 459 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.1 1981 års tabellverk 461 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Förslag till invaliditetstabell 478 ny . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Medicinsk ordlista 497 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2 Ersättningstabeller 501 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

2.1 Ersättning för sveda och värk 503 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2 Ersättning för lyte och 505 men . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.1 Ortopediska skador 509 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.2 Amputation 511 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.2.3 Skallskador 513 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

2.2.4 Ögonskador 515

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.3 Ersättning för utseendemässiga skadeföljder 516 . . . . . . . . . . . . .

3 Kapitaliseringstabell 519 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Ersättning för ideell skada i några europeiska länder 523 . . . . . . .

4.1 Synförlust på ett öga, amputation av underben, amputation av

underarm och total hörselförlust 526 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

I i

4.2 Svår hjärnskada, paraplegi, tetraplegi och total synförlust 527 . . . . 4.3 Valutakurser 528 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 PM om psykiska skadefäljder 529 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Förkomzingar 539 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Litteraturföneckning 541 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. Rättsfallsföneckning 551 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning

Utredningsuppdraget

Vår uppgift har huvudsakligen varit att överväga olika frågor som rör ideell skada, dvs. skada av icke-ekonomiskt slag. I vårt förra betänkande SOU 1992:84 behandlade vi den form av ideell skada som utgörs av kränkning genom brott mot den personliga integriteten se l kap. 3 § skadeståndslagen. I föreliggande slutbetänkande redovisas våra överväganden beträffande ideell skada i samband med personskada. Det gäller sveda och värk, lyte eller annat

stadigvarande men och olägenheter i övrigt se 5 kap. 1 § skadeståndslagen.

För bara några år sedan var skadestândets främsta uppgift personskadeområdet att täcka ideell skada. Utvecklingen senare tid med en fortlöpande minskning av förmåner från socialförsäkringen har emellertid medfört att skadestånd fått ökad betydelse även som ersättning för ekonomiska skadeföljder till följd av en personskada. I detta betänkande behandlas vissa frågor som rör sådana skadeföljder i den mån de har särskilt nämnts i våra direktiv eller tilldragit sig uppmärksamhet i andra sammanhang.

Allmänna utgångspunkter

En utgångspunkt for oss har varit att den skadelidande genom skadestånd skall ha full ersättning för sin skada. I fråga om skadestånd för ekonomiska skadeföljder är vår grundinställning att skadan inte skall bestämmas med ledning av schabloner utan att den verkliga förlusten skall ersättas även om den kan vara svår att uppskatta. När det däremot gäller skadeföljder av ideell natur finns ingen absolut sanning; det är i grunden en rättspolitisk fråga om en viss ideell skada skall uppskattas till 10 000, 100 000 eller l 000 000 kr. Det är emellertid viktigt att skadeståndsbeloppen i dessa fall bestäms efter så fasta kriterier som möjligt, så att man inte hamnar i rena godtycket. Sådana kriterier kan vara den tid som

16 Sammanfattning

skadan sig till känna, smärtans intensitet och den nedsättning av kroppsger funktionerna skadan medför. Vi ställer oss därför bakom nuvarande som ordning innebär att standardiserade normer av detta slag används för att som värdera ideella skadeföljder vid personskada. En utgångspunkt har vidare varit att man bör sträva efter att så långt möjligt uppnå nordisk rättslikhet skadeståndsornrådet. Hänsyn bör också till utvecklingen i länder utanför Norden. En viss försiktighet bör dock tas iakttas till sådana kraftiga höjningar av ersättningsnivån vid ideell skada som skett i vissa dessa länder tid. Vad man framför allt bör inrikta sig av senare på är att höja ersättningsnivån vid de allvarligaste skadorna.

Skadestånd till den som tillfogats personskada

Skadestånd till tillfogats personskada omfattar enligt 5 kap. l § första den som stycket skadeståndslagen ersättning för kostnader, inkomstförlust och ideell skada.

Kostnader

En fråga rör skadeståndsposten kostnader är om anhörigas kostnader för som besök och stimulans till den skadade kan ersättas i något större annan utsträckning än för närvarande. Enligt vår mening bör man vara generös när det gäller ersättning för sådana kostnader, liksom kostnader för anhörigas insatser för omvårdnaden den skadade. För att markera att en utvidgning av de nuvarande ersättningsmöjlighetema i detta avseende är önskvärd föreslår av bestämmelsen i 5 kap. l § första stycket 1 skadeståndslagen om att skadestånd för kostnader ändras så, att den skadelidandes rätt till skadestånd i skälig omfattning också kostnader för dem som står honom särskilt avser nära. I övrigt inrymmer skadeståndsposten kostnader olika problem som enligt vår mening bör utredas i särskild ordning. Det gäller bl.a. frågan i vad mån kostnader för vård utöver den som samhället erbjuder skall kunna ersättas skadeståndsvägen.

Sammanfattning 17

Inkomstförlust

Av de utgångspunkter som har haft för vårt arbete följer att skadestånd för framtida inkomstförlust bör liksom hittills motsvara den verkliga förlust som kan antas uppkomma och inte uppskattas efter t.ex. en sådan schablon som den skadelidandes medicinska invaliditetsgrad. Det sagda gäller i princip även skadestånd för framtida inkomstförlust till barn och ungdomar, trots att svårigheterna att bestämma denna förlust kan vara särskilt stora i sådana fall. Framför allt blir bedömningen vansklig i de fall då barn och ungdomar skadas så allvarligt att de aldrig kan komma ut i förvärvslivet eller i vart fall kan göra det bara med mycket begränsad förvärvsförmåga. Skulle utredningen i skadeärendet om den skadelidandes anlag och förutsättningar i övrigt för en viss förvärvsverksamhet inte ge någon som helst ledning för bedömningen, kan det vara befogat att använda sig av schabloner. En sådan kan enligt vår mening vara den genomsnittsinkomst för heltidsarbete som gäller i vårt land. Däremot bör sådana omständigheter som kan hänföras till den skadelidandes s.k. sociala närmiljö i princip inte påverka bedömningen. Skadelidande som har skadats så allvarligt att de mäste vårdas resten av livet bör ha rätt till skadestånd inte bara för vårdkostnaderna utan också för den beräknade inkomstförlusten till följd av skadan. Det överensstämmer med vad som uttalats vid tillkomsten av 1975 års ändring av personskadereglerna i 5 kap. skadeståndslagen och med försäkringspraxis senare tid. Skadelidande som fore skadan arbetade i hemmet men grund av skadan inte längre kan gör det bör tillerkännas skadestånd för förlust av inkomst, värderad efter vad det kostar att anlita hjälp av utomstående.

Sveda och värk

De normer som tillämpas för närvarande for att bestämma ersättning för sveda och värk utgår från sådana objektivt konstaterbara kriterier som vårdtidens längd, vårdforrn och skadans art. Dessa faktorer bör också enligt vår mening användas som mätare av skadans omfattning. Bl.a. historiska skäl är de nuvarande normerna mera inriktade fysisk av än psykisk skada. För att skall kunna göra en nyanserad bedömning man också av psykiska skador bör normerna enligt vår mening revideras något. Sålunda bör de kompletteras så att de samma sätt som beträffande fysiska skador anvisning om vad som är att anse som svår psykisk skada, liksom - ger

18 Sammanfattning

vilka olika former av psykiatrisk behandling som skall leda till höjd grundersättning. Likaså bör komma till klart uttryck att svårt psykiskt lidande är att jämställa med svår smärta. Normema bör vidare inte bara av hänsyn till de psykiska skadorna utan i viss mån även med tanke på de fysiska skadorna ändras så att ersättnings- beloppen till svårt skadade inte sjunker lika snabbt som i dag.

Lyte och men

Skadestånd för stadigvarande men tar sikte bestående skadeföljder i form av fysiska och psykiska besvär. Dessa besvär låter sig enligt vår mening ganska väl mätas genom en invaliditetsgradering grundad begreppet invaliditet i betydelsen fysisk och psykisk funktionsnedsättning. Besvären kan antas drabba de skadelidande i stort sett lika oberoende av deras sociala situation och livsbetingelser i övrigt. Skadestånd för stadigvarande men bör därför även i fortsättningen bestämmas huvudsakligen med hänsyn till den skadelidandes medicinska invaliditet och ålder vid tidpunkten för invaliditetens inträde. Den medicinska bedömningen görs i dag med ledning av invaliditetstabeller som har tillkommit i slutet av 1800-talet och därefter inte genomgått någon genomgripande förändring, även om de har justerats vid flera tillfällen. Ett förslag till nya invaliditetstabeller som utarbetats inom försäkringsbranschen med hjälp av medicinsk expertis och som flera väsentliga punkter skiljer sig från de nuvarande lades fram år 1991. Enligt vår mening uppfyller detta forslag bättre de krav som kan ställas på sådana tabeller som underlag för den medicinska bedömningen. Bl.a. har förslaget en mera logisk och ändamålsenlig uppbyggnad, innefattar betydligt fler skador än de nuvarande tabellerna och anvisar efter utländsk förebild en princip för bedömningen av - sammansatta invaliditeter. Vi anser därför att den medicinska bedömningen i fortsättningen bör göras med utgångspunkt i de föreslagna tabellerna. Det innebär bl.a. att dagens ordning med särskild ersättning för s.k. maximal- och nivåfall överges och att utgångspunkten i stället blir att samtliga skadetyper ersätts strikt efter invaliditetsgrad. Samtidigt undviker man med detta förslag att olika skadetyper såsom för närvarande ersätts efter skilda ersättnings- - tabeller. En övergång till de föreslagna invaliditetstabellerna fordrar särskilda överväganden när det gäller total synförlust. Denna skadetyp har under lång tid intagit en särställning i svensk skadestándsrätt och i ersättningshänseende

Sammanfattning 19

jämställts med de allra svåraste skadorna, såsom tetraplegi dvs. förlamning av såväl armar som ben. Sålunda ersätts total synförlust i dag som ett stort maximalfall, vilket motsvarar 650 000 kr inberäknat ersättning för sveda och värk. I 1991 års förslag till ny invaliditetstabell är total synförlust åsatt en invaliditetsgrad om 68 procent vilket motsvarar 100 procent enligt 1981 års tabellverk; någon omvärdering av skadetypen från medicinsk synpunkt är det således inte fråga om medan exempelvis tetraplegi har åsatts en invaliditets- grad av 99 procent. Om ersättningen beräknas strikt efter invaliditetsgrad, medför detta med nödvändighet att ersättningen för total synförlust i framtiden blir betydligt lägre än för tetraplegi. Mot detta finns enligt vår mening i och for sig inget att erinra. Däremot ställer oss tveksamma till att ersättningen for stadigvarande men skulle vid total synförlust sänkas även i absoluta tal. Vi förordar därför beträffande denna typ av skada en tillfällig särlösning, som innebär att ersättningen så att säga fryses dagens nivå och förblir oförändrad till dess att den tabellariska ersättningen vid en invaliditet av 68 procent har nått upp till motsvarande belopp. Intill dess skulle ersättningen för total synförlust efter avdrag for vad som kan anses belöpa på sveda och värk uppgå till inte fullt 570 000 kr. -

Särskilda olägenheter

Den nuvarande skadeståndsposten olägenheter i övrigt har gett upphov till tillämpningsproblem av olika slag, t.ex. hur gränsen skall dras till andra skadeståndsposter, hur ingående olägenheterna skall utredas i det särskilda fallet och med vilket belopp de skall ersättas. l den praktiska skaderegleringen lämnas skadestånd för olägenheter i övrigt ofta med samma belopp till skadelidande med samma invaliditetsgrad upp t.o.m. 15 procent; vid nämnda invaliditetsgrad uppgår ersättningen till en 25-årig person i de flesta fall till ca 90 000 kr. Dessa standardbelopp bör enligt vår mening i fortsättningen ingå i ersättningen för lyte och men, som alltså höjs med motsvarande belopp. Om det av utredningen i skadeärendet framgår att den skadelidande på grund av särskilda förhållanden måste anses ha tillfogats olägenheter som klart överstiger vad som kompenseras genom den tabellariskt bestämda ersättningen for lyte och men, bör ersättning emellertid ges under en ny skadeståndspost, särskilda olägenheter. Ersättning för särskilda olägenheter bör även, efter en individuell bedömning, ges till skadelidande med en invaliditetsgrad över 15 procent när det gäller framför allt sådana olägenheter i arbetet som består

20 Sammanfatming

i allmänna besvär och ökad anspänning för att uppnå ett visst arbetsresultat. Också förlust av fritid bör kunna ersättas som särskilda olägenheter, om denna förlust innebär ett avsevärt ingrepp i den skadelidandes livsföring. Under skadeståndsposten särskilda olägenheter bör däremot inte ersättas förhöjda levnadskostnader eller smärre inkomstförluster. Sådana ekonomiska förluster, som för närvarande i stor utsträckning ersätts som olägenheter i övrigt, bör i fortsättningen ersättas under de poster där de hör hemma, alltså som kostnader respektive inkomstförlust. Den nuvarande skadeståndsposten olägenheter i övrigt bör alltså upphöra. Detta är ett steg i riktning mot nordisk rättslikhet beträffande skadestånd för ideell skada och medför att jämförelser mellan ersättningsnivån i Sverige och övriga länder i fortsättningen underlättas.

Skadestånd för ideell skada till skadelidande som är medvetslösa eller har sänkt medvetandegrad

Skadestånd för ideell skada bör enligt vår mening bestämmas utan hänsyn till om den skadelidande är varaktigt medvetslös eller har sänkt medvetandegrad. l de undantagsfall där det finns anledning att anta att den skadelidande till följd av skadan har fått sin livslängd avsevärt förkortad bör skadeståndet dock kunna fastställas att utgå som livränta, såsom för närvarande görs i försäkringspraxis.

Ersättningsnivån vid ideell skada

En av våra huvuduppgifter har varit att överväga om den nuvarande ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det har inte sällan hävdats att skadestånden i Sverige för ideell skada vid en internationell jämförelse ligger på en påfallande låg nivå. Att jämföra skadeståndsnivån i olika länder möter emellertid av olika skäl betydande svårigheter. Sålunda fordras för att man skall en någorlunda rättvisande bild att man beaktar också den ersättning lämnas för ekonomisk skada. Även rad andra faktorer har betydelse som en vid en sådan jämförelse. En så omfattande undersökning av ersättningen i olika länder har emellertid inte varit möjlig att genomföra inom ramen för vårt uppdrag. Vi har i stället fått begränsa jämförelsen till enbart ideell skada. Bl.a. med hänsyn till resultatet av den jämförande undersökning som vi har företagit föreslår att skadestånden för ideell skada höjs betydligt när det gäller de allvarligaste skadorna. En viss höjning bör göras också i fråga om

Sammanfattning 21

skador som inte är fullt så allvarliga. Däremot bör ersättningsniván vid skador av mera lindrig natur vara i princip oförändrad. Den höjning som är önskvärd bör göras huvudsakligen på ersättningsposten lyte och men. Denna ersättningspost bör för de allvarligaste skadorna höjas med 50 procent, vilket tillsammans med skadestånden för sveda och värk samt särskilda olägenheter medför en maximal ersättning pâ över l milj. kr. För att dämpa kostnadseffekterna av en sådan höjning synes det lämpligt att den slår igenom etappvis. Sålunda är det enligt vår mening tillräckligt att höjningen är fullt genomförd inom tre år från det att statsmakterna har tagit ställning till våra förslag.

Skadestånd vid dödsfall

Har personskada lett till döden, utgår enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen ersättning för begravningskostnad och, i skälig omfattning, andra kostnader till följd av dödsfallet. Dessutom ersätts förlust av underhåll. När det gäller anhörigas kostnader till följd av ett dödsfall har svensk rättspraxis utvecklats i en för de skadelidande liberal riktning. Vi räknar med att denna utveckling kommer att fortsätta utan att någon lagändring är påkanad. Skadestånd för förlust av underhåll uppskattas i den utomrättsliga skaderegleringen utifrån vissa schabloner rörande de efterlevandes behov av underhåll. Vi har ingen erinran mot detta förfarande, under förutsättning att den som styrker ett större underhållsbehov får högre skadestånd än som följer av schablonen. l praktiken tillämpas schablonerna också detta sätt.

Verkan av den skadelidandes död

Enligt allmänna grundsatser som har gällt i vårt land sedan länge faller rätten till skadestånd för ideell skada bort, om den som skadats dör innan skadeståndet har fastställts genom dom eller avtal. Dessa grundsatser, som inte gäller i något annat land vars skadeståndssystem vi har studerat, kan enligt vår mening leda till märkliga resultat. De innebär nämligen att en skyldighet att betala skadestånd för ideell skada som inträtt medan den skadelidande var i livet kan liksom sanktionen för denna ——

22 Sammanfattning

skyldighet i form av dröjsmålsränta falla bort om skyldigheten inte infrias innan den skadelidande hinner avlider. Vi föreslår därför att de principer som gäller för närvarande ändras så att rätten till skadestånd for ideell skada som regleras i skadeståndslagen går över den skadelidandes arvingar om krav sådant skadestånd har framställts innan den skadelidande avled. En särskild bestämmelse av detta innehåll bör tas in i 6 kap. skadeståndslagen.

Skadestånd för psykisk chock e.d.

Den som har tillfogats personskada i form av chock eller andra psykiska besvär genom underrättelsen om att en nära anhörig dödats genom en skadestândsgrundande handling har i tidigare praxis vägrats skadestånd. Denna praxis ändrades av Högsta domstolen år 1993, då närstående till den som blivit uppsåtligen dödad tillerkändes skadestånd för psykiska besvär med anledning av dödsfallet. Enligt vår mening bör rätten till skadestånd för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande handling inte begränsas till fall då dödandet har skett uppsåtligen. Skadestånd bör kunna utgå även när dödsfallet har vållats genom vårdslöshet eller när skadeståndsansvaret vilar på strikt gnmd. Endast den som genom släktskap, samboende eller liknande stod den avlidne särskilt nära bör dock vara berättigad till skadestånd för sin personskada. En bestämmelse av detta innehåll bör tas in i 5 kap. 2 § skadeståndslagen. Bestämmelsen reglerar inte det fallet att någon har åsamkats psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt genom en skadeståndsgrundande handling. Bestämmelsen får dock inte läsas så att den utesluter en rätt till skadestånd i fall som liknar dem som har lagreglerats. Frågan i vad mån skadestånd skall kunna utgå i sådana fall får avgöras i rättstillämpningen. Enligt vår mening finns det inte anledning att vid sidan av den rätt till skadestånd för personskada i form av psykiska besvär som vårt förslag innebär införa en rätt till skadestånd för kränkning eller sorg och saknad med anledning av att någon har dödats genom en skadeståndsgrundande handling.

Sammanfattning 23

Omprövning av skadestånd

Skadestånd för personskada fastställs ofta vid en tidpunkt när det ännu inte står klart hur skadeläget i dess helhet kommer att gestalta sig. Bedömningen av framtida skadeföljder får därför i stor utsträckning grunda sig på antaganden av olika slag. Om det senare visar sig att dessa antaganden inte håller streck, finns enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen möjlighet att ompröva skadeståndet på grund av ändrade förhållanden när det gäller inkomstförlust och förlust av underhåll. I fråga om skadestånd för kostnader och ideell skada saknas däremot en sådan omprövningsmöjlighet. Detta har visat sig vara en brist inte minst i den praktiska skaderegleringen. Vi förordar därför att det införs en möjlighet till omprövning även av skadestånd för kostnader och ideell skada. I likhet med vad gäller i fråga om inkomstförlust och förlust av underhåll bör en som förutsättning för omprövning dock vara att de förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt. Omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen av skadestånd för personskada bör som för närvarande kunna ske bara vid ändrade förhållanden den skadelidandes sida.

Jämkning grund av medvållande

Skadestånd med anledning av personskada bör liksom för närvarande kunna jämkas grund av medvållande endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. l de undantagsfall när jämkning kommer i fråga bör skadestånd för kostnader och inkomstförlust enligt vår mening inte jämkas, om denna ersättning är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning. Sådan ersättning bör alltså alltid utgå oavkortad. Den jämkning som i och för sig kan vara motiverad med hänsyn till graden av vållande ömse sidor och andra omständigheter bör i dessa fall göras uteslutande på den ersättning för ideell den skadelidande kan ha rätt till; denna skada som väsentliga behov för den skadelidandes vård eller ersättning fyller inte samma försörjning. Vårt förslag innebär att bestämmelsen i 6 kap. l § tredje stycket skadeståndslagen ändras så att det- samma sätt som av den allmänna jämknings-

24 Sammanfattning

regeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen uttryckligen framgår att den skade- lidandes behov av skadeståndet skall beaktas vid bedömningen av vad som kan anses utgöra en skälig jämkning.

Skadeståndets bestämmande

De standardiserade normer som bör användas för att bestämma ersättning för sveda och värk samt lyte och men bör enligt vår mening inte styras av detaljerade lagregler utan som hittills utbildas i den praktiska tillämpningen. En överväldigande majoritet av anspråk skadestånd för personskada behandlas for närvarande av olika rådgivande nämnder som är verksamma försäkringsområdet, framför allt Trafikskädenämnden och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd. Genom detta närnndförfarande erbjuds parterna i skadeärendet möjlighet att på ett förhållandevis enkelt sätt få ledning för bedömningen av deras fall. Mot detta systern för att lösa eller förebygga konflikter om personskadeersättning kan enligt vår mening någon befogad kritik inte riktas. Nämndernas konfliktlösande verksamhet innebär att deras ställningstaganden i olika frågor om personskadeersättning, i avsaknad av vägledande domstolsavgöranden, har kommit att styra rättsutvecklingen detta område. På grund av de kostnadsrisker som är förenade med en rättegång drar sig de skadelidande för att anlita domstolarna även i sådana fall där ersättningsfrågan är principiell betydelse och det därför skulle vara önskvärt att den i sista av hand prövades av Högsta domstolen. För att stimulera de skadelidande att i sådana fall föra saken vidare till domstol bör nämnderna när rättsfrågorna är ägnade för prejudikatbildning avsluta sina yttranden till försäkringsbola- gen med en rekommendation till dem att oavsett utgången i en domstolsrättegång stå för såväl sina egna som den skadelidandes rättegångskostnader. Nämndernas organisation och verksamhet bör enligt vår mening utvärderas i särskild ordning. Vi pekar en del frågor om förfarandet vid nämnderna och deras sammansättning som det kan finnas anledning att överväga vid en sådan översyn av nämndverksarnheten. Vi förordar vidare att de tabeller och andra schabloner som används i den utomrättsliga skaderegleringen för att bestämma ersättning för ideell skada fastställs i samverkan mellan alla berörda skadeprövrtingsnämnder efter det att synpunkter inhämtats från olika intressenter.

Sammanfattning 25

Kostnadskonsekvenser

Våra förslag innebär att de skadelidandes möjligheter att få skadestånd för personskada förbättras i en del avseenden. Eftersom sådant skadestånd i praktiken i de flesta fall utges från en ansvarsförsäkring eller från motsvarande försäkring för skador i trafiken och i arbetslivet, dvs. trafikförsäkringen respektive Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, kan våra förslag få kostnadskonsekvenser för dessa försäkringar. Det gäller särskilt förslaget om en höjning av ersättningsnivån vid ideell skada och förslaget om en utvidgning av de nuvarande möjligheterna till ersättning för psykiska besvär till följd att av en nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande handling. En höjning av den nuvarande ersättningsnivån vid skadeståndsposten lyte och men med 50 procent i de allvarligaste fallen och en viss höjning av ersättningen i fråga om skador som inte är fullt så allvarliga skulle enligt våra beräkningar, om höjningen genomfördes en gång, medföra ökade kostnader för trañkförsäkringen med 2 procent och för Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada med i stort sett samma procenttal. För att dämpa dessa effekter kan det vara lämpligt att höjningen genomförs etappvis, t.ex. under tre år från det att statsmakterna har tagit ställning till våra förslag. Kostnadsökningen för dessa försäkringar kan då begränsas till ca 0,7 procent för vart och ett av dessa år. För den reguljära ansvarsförsäkringen som i regel ingår i olika slags paketförsäkringar, t.ex. i hem- och villahemförsäkringen blir kost- naderna i det närmaste försumbara. Vårt förslag om rätt till skadestånd för psykiska besvär till följd att av en nära anhörig har dödats även genom en annan skadeståndsgrundande handling än uppsåtligt brott skulle enligt våra beräkningar medföra kostnadsökning en för trañlcförsälcringen l-l,5 procent. För övriga försäkringar torde förslaget endast marginella kostnadseffekter. Våra övriga förslag kan vart och ett för sig inte ha någon nämnvärd betydelse från kostnadssynpunkt. Och inte ens sammantagna torde de medföra någon större kostnadsökning mindre än en tiondels procent för de för- - säkringar som det nu är fråga om. Våra förslag kan även få vissa kostnadseffekter för Brottsoffermyndighetens, och därmed statens, del. Denna kostnadsökning torde dock bli mycket begränsad.

i

26 Sammanfattning

Jämställdhetspolitiska konsekvenser

En grundläggande princip inom skadestándsrätten är att den som har tillfogats skada skall försättas i ekonomiska läge som om skadan inte hade en samma inträffat. Förekommande löneskillnader mellan könen kommer därmed till uttryck också i skadeståndsbeloppen. De skadestándsráttsliga reglerna är inte ägnade att användas som instrument för att utjämna sådana skillnader.

Ikraftträdande

Våra förslag kan träda i kraft tidigast den l januari 1997. Enligt allmänna principer bör de nya skadeståndsregler som vi föreslår tillämpas endast skadefall som inträffar efter ikraftträdandet.

Summary

The task of the Commission

The primary task of the Commission has been to consider various issues relating to non—financial damage. Our previous report SOU 1992:84 was concerned with the type of non-financial damage represented by violation of personal integrity conjunction with crime see Chapter Section 3 of the Ton Liability Act. ln the following final report, we provide an account of our consideration of non-financial losses suffered conjunction with personal injury. The types of damage considered include pain and suffering, disfigurement or other permanent disadvantage, and other inconveniences see Chapter Section l of the Tort Liability Act. Just a few short years ago, the primary of damages within the purpose sphere of personal injury was to provide compensation for non—financial losses. However, recent trends, including the continual reduction of social welfare insurance benefits, have rendered damages much important a more source of compensation for economic losses resulting from personal injury. This report concerned with a number of issues relating to such losses that have been expressly mentioned our terms of reference or attracted attention other contexts.

General principles

A guiding principle for our work has been that injured party should an receive, through damages, full compensation for his or her losses. As regards damages for economic losses, our basic understanding that the amount of damages should not be based on some standardized scheme, but, rather, that the actual loss incurred should be compensated, even may be difficult to assess that loss.

28 Summary SOU 1995 ;33

As regards non-financial losses, however, there no absolute truth; particular non-financial loss should be assessed at 10,000, 100,000 whether a 1,000,000 kronor essentially legal policy question. On the other hand, or a important determine damages in such cases on the basis of criteria that to consistent possible prevent decisions becoming entirely arbitrary. are as as to Such criteria might include the length of time during which the effects of the felt, the intensity of the pain and the degree of physical dysfuncdamage are tion caused by the loss. We therefore feel that the current system, which entails the application of standardized criteria of this type to assess nonfinancial losses incurred result of personal injury, acceptable. as a a Another of the principles that has guided has been the desirability of us establishing uniform legal policy in the Nordic countries as regards damages. Trends in non-Nordic countries must also be taken into consideration. We adopt careful, critical approach to the recent dramatic rises in must a compensation levels applied of non-financial loss in certain of these cases countries, however. The important goal must be to raise compensation most levels for the most profound losses.

who have suffered personal Damages payable to persons a

injury

Chapter Section [l] of the Tort Liability Act, the damages Pursuant to payable who have suffered personal injury include compensation to persons a for costs, loss of income and non-financial losses.

Costs

One issue relating whether relatives‘ costs for visits and other to costs supportive stimulation of the injured party may be compensated more generously than they currently. the Commissions view that more are compensation should be provided for such costs and for the costs of generous provided the injured by relatives. To emphasize the other care to party desirability of expanding compensation options in this manner, we propose that Chapter Section [1, of the Tort Liability Act, concerning damages amended such that the injured partys right to damages would for costs, be

Summary 29

extend to encompass reasonable costs incurred by those especially close to the injured party. There are a number of other problems associated with the of component damages that based on costs which, in view, should also be considered our in an orderly fashion. Among these problems the issue of the extent to which compensatory damages should be available to the costs of cover care over and above that payable out of public funds.

Loss income

On the basis of the principles that have guided our work, can be concluded that damages awarded for loss of future income should, as they have to date, correspond to the actual losses that can be expected and not, for example, be based on some standardized norm such as the injured partys degree of medical disability. That having been said, damages for future loss of income are, in principle, also applicable cases involving children and people, in spite of the young great difficulties that are sometimes involved in assessing these losses. Such assessmentsare particularly difficult cases in which a child or young person so seriously injured that he or she will never be capable of gainful employment or will be employable only in limited capacity. the a very inquiry into the injured partys talents and other qualifications for a particular form of gainful employment that carried out conjunction with the damages case fails to yield the basis for be necessary an assessment, may appropriate to use a standardized scheme. One useful the view of the norm, Commission, might be the average income of a person employed ful1—timein this country. Circumstances relating to the injured partys social milieu, on the other hand, should not, principle, enter into the assessment. Injured parties who have sustained injuries so severe that they will require care for the rest of their lives should be entitled to damages not only for the costs of care but for the future income they are estimated to have lost as a result of the injury. This principle accordance with the preparatory materials produced in conjunction with the adoption of the l975 amendment of the personal injury regulations in Chapter 5 of the Tort Liability Act, and with recent insurance practice. Injured parties who worked the home prior to the injury but, as a result of the injury, are no longer able to do so, should be awarded damages for loss of income based on the costs of retaining the services of third party. a

sou 1995:33 i

30 Summary l -

Pain and suflering

employed in determining compensation for pain and The norms currently suffering based objectively quantifiable criteria such as the length of the are on period of the of required and the nature of the injury. also care, type care the view of the Commission that these factors should be used as measures of

the extent of injury. For historical and other the current norms are concerned more reasons, with physical than psychological injury. T0 make possible a more accurate evaluation in involving psychological damage, the norms should be cases revised. They should be expanded to include in the same manner as for — physical injury guidance in determining what can be regarded as profound — psychological damage, and what forms of psychiatric treatment should

constitute grounds for increase of basic compensation. should be clearly an emphasized that profound psychological suffering equal footing with on profound physical suffering. In addition, changes should be made in the not merely with norms — psychological injury but, in respects, as regards physical respect to some injury that the compensation amounts awarded to seriously injured — to ensure parties do not drop quickly as they do currently. as

Disfigurement or other permanent disadvantage

Damages for disadvantage intended to compensate for perpermanent are damage in the form of physical psychological impairment. Such manent or impairment is, in view, reasonably quantifiable in terms of a degree of our disability based of disability defined reduction of physical on a concept as a psychological function. Such impairment be expected to have a negative or can impact injured parties that essentially independent of their social on life situation. Damages for permanent disadvantage should circumstances or therefore continue be assessed primarily the basis of the injured partys to on of medical disability and the time the disability was incurred. degree age at Medical opinions currently couched in terms of disability tables that are from the late nineteenth century and have not undergone major modificadate tion since, though they have been modified slightly on many occasions. In 1991, the insurance industry presented proposed disability tables, new in consultation with medical experts, that differ from the old ones developed position that the proposed tables would many significant respects. our

Summary 31

serve as a better basis for the documentation of medical opinions than the current tables. Among other advantages, the proposed tables structured are more logically and a consistent with their function; manner more they include more types of injury than the tables; and they implement current a principle based on models employed abroad for the evaluation of multiple — — injuries. therefore the opinion of the Commission that medical opinions should be expressed in terms of the proposed tables in the future. Among the effects of switching tables would be that the of current system separate contpensation for maximal cases and levelled cases would be abandoned in favour of a new system which compensation for all types of injury strictly based on degree of disability. Moreover, the proposal adopted, the compensation awarded for different types of injury would not today — as be based on separate compensation tables. — the proposed disability tables are to be adopted, special consideration will have to be given to the question of total loss of vision. This of injury type has long been accorded a special status in Swedish damages law, and, for compensation purposes, in the same class the most serious injuries, such as as tetraplegia paralysis of arms as well as legs. Total loss of vision thus currently treated as a major maximal case for compensatory purposes, corresponding to damages in the amount of 650,000 kronor compensation for pain and suffering included. the disability table proposed 1991, total loss of vision assigned a degree of disability of 68 which corresponds percent — to 100 percent according to the 1981 tables; this type of injury has then, not, been re-evaluated from a medical standpoint while tetraplegia, for example, — has been assigned a degree of disability of 99 percent. compensation related directly to degree of invalidity, total loss of vision will necessarily be compensated at a significantly lower level than tetraplegia in the future. The Commission has no objection to this change in and of itself. However, we question whether the compensation for permanent disadvantage awarded in the event of total loss of vision should be reduced in absolute terms. We therefore advocate a temporary exception the of this type of injury, entailing that case compensation be frozen at the current level and remain unchanged until the compensation payable according to the tables for 68 percent disability has reached a corresponding amount. Until then, the compensation awarded cases of total loss of vision after deduction of monies that be regarded - can as compensation for pain and suffering would be just under 570,000 kronor. —

SOU 1995233 32 Summary

Special inconveniences

A number of problems of practical application have arisen in conjunction with the of other inconveniences. For example, questions have current category regarding the distinction between this category and the others, the arisen exact of detail in which inquiries into inconveniences must be carried out in degree individual and the amount of compensation that should be awarded for cases inconveniences. practical claims settlement, damages for other inconveniences are often In awarded in the would be awarded to an injured party with the same amount as degree of disability, and including 15 percent. Damages in the same up to of approximately 90,000 kronor would generally be awarded to a amount twenty—f1ve with this latter degree of disability. the position of person of the Commission that, the future, these standard amounts should be included in the compensation awarded for disfigurement or other permanent disadvantage, which would thus be increased correspondingly. inquiry into damage reveals that the injured party, as a result the a case special conditions, be regarded having sustained inconveniences of must as exceeding those which be redressed with the compensation clearly can specified in the table for disfigurement other permanent disadvantage, or additional compensation should be provided under the rubric of a new of damages, special inconveniences. Compensation for special category inconveniences should also be provided, following an individual inquiry, to parties with degree of disability above 15 percent who have suffered injured a in their work, consisting especially in general difficulties and inconveniences associated with achieving particular work results. should increased stress possible provide compensation for loss of leisure time under the also be to of special inconveniences the loss in question entails a significant heading impact on the injured partys lifestyle. Compensation for increased living minor losses of income should costs or other hand, be provided under the rubric of special inconveniennot, on the Compensation for such economic losses, which now often provided ces. the of other inconveniences, should be provided under the under category appropriate categories in the future that is, costs and loss of income, — respectively. damages of other inconveniences should, then, be The current category would be towards uniform Nordic legal policy in the eliminated. This a step

z

Summary 33

i

area of damages for non—financial loss, and would facilitate comparison of compensation levels in Sweden and other countries in the future.

Damages for non-financial losses injured parties who are unconscious or sufler from diminished mental acuity

Damages for non-financial losses should, the Commissions view, be determined without regard to whether the injured party permanently unconscious or suffers from reduced mental acuity. In exceptional cases, however, in which there reason to believe that the injured partys life will be significantly shorter as a result of the injury, should be possible to rule that damages shall be payable in the form of an annuity, as currently done in the insurance business.

Compensation levels for non-financial damage

One of our primary tasks has been considering whether the current compensation levels for non—financial damage should be raised. has not infrequently been asserted that the damages awarded for non-financial damage Sweden are conspicuously low by international standards. For a variety of reasons, however, comparing the level of damages different countries entails significant difficulties. In order to ensure a reasonably fair and accurate comparison, the levels of compensation provided for economic damage must also be considered. A number of other factors also have a bearing on such a comparison. has not been possible to make such a detailed inquiry into compensation in other countries within the framework of our assigned task, however. Rather, we have been forced to limit our comparison to the field of non-financial damage. Based on the results of this comparative inquiry, and on other grounds as well, we recommend that damages for non—financial losses be raised significantly cases involving the most serious injuries. Levels should also be raised, though more moderately, for injuries that are not quite so serious. Compensation levels for more minor injuries should remain essentially unchanged, however. The desired increases should be made primarily compensation levels for disfigurement or other permanent disadvantage. Compensation for the most serious injuries should be increased 50 percent, which, combined with damages for pain and suffering and special inconveniences, would make for

34 Summary SOU 1995233

a maximum compensation of over one million kronor. In order to reduce the effects of such an increase on costs, would appear to be appropriate to implement the change in stages. therefore the position of the Commission that would be acceptable the increase were fully implemented within three following consideration of our proposal by the government and years parliament.

Damages in cases involving death

personal injury results in death, compensation may be awarded, pursuant a to Chapter Section 2 of the Tort Liability Act, for funeral costs and, within other costs incurred result of the death. Compensation also reason, as a awarded for loss of maintenance payments. As regards costs incurred by relatives as a result of a death, Swedish legal praxis has shown a trend towards more liberal interpretation from the standpoint of injured parties. We expect this trend to continue without the need for legislative amendment. In the out-of-court claims settlement system, damages for loss of maintenance assessed on the basis of a standardized scheme relating are damages the survivors’ need of maintenance. We have no objection to this to procedure, provided that survivor who prove greater maintenance needs a can be awarded greater damages than would follow from the standardized can scheme. In fact, the scheme is, in practice, applied this manner.

Effect of death of injured party

According to long—standingfundamental principles our country, the right to damages for non-financial losses lapses the injured party dies before damages can be established by judgment or agreement. the position of the Commission that these principles, which are not applicable of the other countries whose damages systems we studied, any sometimes give rise to rather strange consequences. They entail that an obligation damages for non-financial losses incurred by injured party to pay an while he alive well sanctions associated with such an obligation, was — as as

Summary 35

such as penalty interest lapse the obligation not met prior to the death — of the injured party. The Commission therefore proposes that the principles currently in effect be amended so that the right to damages for non-financial losses pursuant to the terms of the Tort Liability Act transferred to the injured partys heirs a request for such damages has been submitted prior to the death of the injured party. A special provision to this effect should be added to Chapter 6 of the Tort Liability Act.

Damages for psychological trauma and the like

Persons who have suffered personal injury the form of trauma or other psychological distress as a result of being informed that a close relative has been killed through an act constituting grounds for damages have, according to previous praxis, been denied damages. This praxis was modified by a decision of the Supreme Court in 1993, when the close relatives of a person who had been intentionally killed were awarded damages for psychological distress resulting from the death. the view of this Commission that the right to damages for psychological distress resulting from the death of a close relative through an act constituting grounds for damages should not be limited to cases in which the death was wilfully caused. should also be possible to award damages in cases in which the death was caused by negligence, or when responsibility for damages a question of strict liability. Only persons closely related to the deceased by blood, cohabitation or the like should be entitled to damages for personal injury in such cases, however. A provision to this effect should be added to Chapter Section 2 of the Tort Liability Act. The provision would not be applicable to cases in which someone has suffered psychological distress as a result of a serious injury to a close relative resulting from an act constituting grounds for damages. However, the provision must not be interpreted as precluding a right to damages in cases similar to those that regulates. The extent to which damages may be awarded in such cases can be decided judicial application. our view that there not sufficient reason to establish over and — above the right to damages for personal injury in the form of psychological distress that envisaged in our proposal a right to damages for aggrieve- —

36 Summary

ment bereavement caused by someone being killed as a result of an act or constituting grounds for damages.

Reconsideration of damages

In personal injury damages often deterrrtined at a point in time when cases, are still unclear what the overall effect of the damage will be. The appraisal of the future consequences of the damage therefore necessarily largely assumptions of various kinds. later shown that these based on assumptions have not been reasonably correct, the possibility exists, pursuant Chapter Section 5 of the Tort Liability Act, to reconsider the damages to grounds of changed conditions regards loss of income and loss of on as maintenance support. Darmges for costs and non-financial damage, however. cannot be reconsidered. This has turned out to be failing, not least in practical claims a settlement. The Commission therefore recommends that the option of reconsidering damages for costs and non~f1nancial damage be made available. As questions of loss of income and loss of maintenance support, a prerequisite for reconsideration should be significant change in the conditions constitua ting the basis for assessment of damages. Reconsideration of damages for personal injuries, pursuant to Chapter Section 5 of the Tort Liability Act, should, currently the case, be as possible only the event of changed conditions that affect the injured party.

Apportionment on grounds of contributory negligence

should remain possible, currently, on grounds of contributory as negligence, apportion the damages awarded result of a personal injury to as a only the injured wilfully result of gross negligence contributed party or as a to the injury. In those exceptional which apportionment of damages cases appropriate, the opinion of the Commission that damages for costs and loss of income should be apportioned this compensation critical to the not future financial support of the injured party. Such compensation should care or always be provided in full. In such the apportionment that may in itself cases,

Summary 37

be appropriate, considering the degree of responsibility of each the parties and other circumstanccs, should be applicable only to the compensation for nonfinancial losses to which the injured party may be entitled; this compensation does not have the same critical significance for the injured partys and care financial support. Our proposal entails modifying Chapter Section [3] of the Tort Liability Act to state expressly the same manner as the general rule — on apportionment in Chapter Section 2 of the Tort Liability Act that the — injured partys need of damages shall be taken into consideration in assessing what can be deemed a reasonable and appropriate apportionment.

Assessing damages

the position of the Commission that the standardized norms that should be used to determine compensation for pain and suffering and for disfigurement or other permanent disadvantage should not be guided by detailed legislation but, rather, that they should, as they have been to date, be established in practical application. The overwhelming majority of claims for damages for personal injury are currently handled by various consultative committees in the insurance field, most importantly the Traffic Accident Board Trafikskadenamnden and the Liability Insurance Personal Injury Board Ansvarsforsakringens personskadenämnd. Turning to boards for help provides the parties in a damages case with a relatively uncomplicated means of receiving guiuance in evaluating their case. the Commissions opinion that no justified objections can be raised to this system of resolving and preventing conflicts. In the absence of court decisions that might serve to provide guidance, the positions on various issues that the boards have arrived at conjunction with their conflict-resolving activities have guided the development of the law in this area. Because of the cost risks associated with litigation, injured parties are reluctant to go to court even in cases in which the compensation issue involves a significant principle and would therefore be desirable the case were ultimately tried in the Supreme Court. To encourage the injured parties in such cases to initiate legal action, the boards should when issues of law — are intended to establish precedent conclude their statements to the insurance — companies with a recommendation that the companies pay their own and the injured partys legal costs regardless of the outcome of the action.

38 Summary

The organizational structure and activities of the boards should, in the opinion of the Commission, be systematically evaluated. We have identified number of issues relating to the activities and composition of the boards that a might be worth considering such a review were carried out. We also recommend that the tables and other standardized schemes used by the out-of-court claims settlement systern to determine compensation for non-financial losses be reviewed and approved in cooperation with all the boards that hear damage cases, following a survey of the views of interested parties.

Cost-related consequences

Our proposals will enhance injured parties‘ prospects of receiving damages in number of respects. Since such damages in most cases, provided a are, through liability insurance corresponding insurance covering traffic and or Occupational injuries that is, motor third—party liability insurance and labour — market no-fault insurance, respectively our proposals may affect the costs — associated with these types of insurance. Particularly significant in this respect the proposals to increase the compensation level for non-financial losses are and to expand the currently available opportunities to provide compensation for psychological distress resulting from the killing of a close relative as a result of an act constituting grounds for damages. According to calculations, a 50 percent increase of the current our compensation level for the damages category of disñgurement or other permanent disadvantage in the most serious cases, and a certain increase of the compensation level for damage that not quite as serious would, implemented all at entail 2 percent increase in the costs of motor thirdonce, a liability insurance and essentially the same percentage increase in the party of labour market no-fault insurance. ln order to modulate these effects, costs would to be appropriate the increase will be implemented in appear perhaps three-year period from the time when the government stages, over, a and parliament have make decision our proposals. The increase in the a on associated with these forms of insurance could thus be limited to costs approximately 0.7 percent annually for each of the three years. For ordinary Iiabilitv insurance which. rule included various insurance — a packages, such householders comprehensive insurance and homeowners as insurance the costs would be very nearly negligible. —

Summary 39

Our proposal concerning the right to damages for psychological distress resulting from the killing of a close relative as a result of act that constian tutes grounds for damages but not a wilful criminal act would, according to our calculations, entail a l-1.5 percent increase in the costs of motor thirdparty liability insurance. The proposal should have only marginal effects on the costs of other types of insurance. Individually, our other proposals should not have appreciable any significance from the standpoint of costs. Even collectively, they should not entail a particularly large increase less than 0.1 percent in the costs of the — — types of insurance affected. Our proposals may have a certain effect on the costs of the Crime Victims’ Authority Brottsoffermyndigheten, and thereby of the state. This cost increase should be very slight, however.

Consequences with respect to equal opportunity policy

One of the fundamental principles of damages law that the person who has suffered a loss shall be placed in the same financial situation as he or she would have been in the damage had not occurred. Extented differences between the salaries earned by men and women will be reflected by the amounts of damages. The provisions of damages law are not intended to be used as an instrument for the elimination of such differences.

Effective date

Our proposals may take effect no earlier than l January 1997. Pursuant to fundamental principles, the new damages provisions which we propose should be applied only damage cases occurring subsequent to the date on which the proposals become effective.

Lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen 1972:207

Härmed föreskrivs i fråga om skadeståndslagen 1972:207 dels att 5 kap. 2 och 5 §§ samt 6 kap. 3 och 4 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen införs en ny bestämmelse, 6 kap. 5 av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för sjukvárdskostnad och andra sjukvårdskostnad samt andutgifter, ra kostnader för den skadelidande och, i skälig omfattning, dem som står denne särskilt nära, 2. inkomstförlust, inkomstförlust, sveda och värk, lyte eller fysiskt och psykiskt lidande annat stadigvarande men samt övergående natur sveda och av olägenheter i övrigt till följd av värk eller av bestående art lyte

skadan. eller annat stadigvarande men

samt särskilda olägenheter till följd av skadan.

Lagenomtryckt 1975:404. i Senastelydelse 1975:404,

42 Lagförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade skadats, och den inkomst han skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan som trots beräknas komma uppnå sådant arbete som motsvarar hans krafter att genom och färdigheter och rimligen kan begäras honom med hänsyn till som av tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. samt Med inkomstförlust likställes Med inkomstförlust likställs ag intrång i näringsverksamhet. Med intrång i näringsverksamhet. Med inkomst likställes värdet hus- inkomst likställs värdet av husligt av hâllsarbete i hemmet. arbete i hemmet.

Har personskada lett till döden, utgår ersättning för begravningskosmad och, i skälig omfattning, kostnad till följd av annan dödsfallet, förlust underhåll. förlust av underhåll, av personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. Ersättning för förlust Ersättning för förlust av av underhåll tillkommer efterlevande underhåll tillkommer efterlevande enligt lag hade rätt till under- enligt lag hade rätt till undersom som håll den avlidne eller eljest håll av den avlidne eller som eljest av som beroende honom för sin beroende av honom för sin var av var underhåll utgick försörjning, underhåll utgick försörjning, om om vid tiden för dödsfallet eller vid tiden för dödsfallet eller om om kan underhåll det kan antagas att underhåll det antagas att skulle ha kommit utgå inom skulle ha kommit att utgå inom en att en framtid därefter. Förlusten nära framtid därefter. Förlusten nära i den omfattning är ersätts i den omfattning som är ersättes som skälig med hänsyn till den efterle- skälig med hänsyn till den efterleförmåga och möjligheter vandes förmåga och möjligheter vandes arbete eller eljest, eget arbete eller eljest, att genom eget att genom på sätt än förmån annat sätt än genom förmån annat genom i 3 själv bidraga till i 3 själv bidraga till som avses som avses sin försörjning. Med underhåll sin försörjning. Med underhåll likställes värdet den avlidnes likställs värdet av den avlidnes av hushâllsarbete i hemmet. husliga arbete i hemmet.

° Senaste lydelse 1975:404.

Lagförslag 43

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§

Ersättning för inkomstförlust Sedan frågan ersättning om och förlust av underhåll utgår enligt 1 eller 2 § har som avgarts i form av livrånta kan höjas eller slutligt genom avtal eller dom, kan sänkas, om i detta kapitel avsedda ersättningsfrågan omprövas i förhållanden som har legat till sådana fall då de i detta kapitel grund för ersättningens bestäm- avsedda förhållanden har som mande väsentligt har ändrats. Har legat till grund för ersättningens ersättningen fastställts i form bestämmande väsentligt har av engångsbelopp, kan den skadeli- ändrats. Ersättning har som dande under samma förutsättning fastställts i form engångsbelopp av tillerkännas ytterligare ersättning. kan dock inte sänkas. Om ändring i skadeståndslivränta med anledning förändringar i av pemiingvärdet finns särskilda bestämmelser.

6 kap. l

Skadestånd med anledning av Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den personskada kan jämkas, den om skadelidande själv uppsåtligen skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har eller vårdslöshet har genom grov medverkat till skadan. Skadestånd medverkat till skadan. Skadestånd till förare av motordrivet fordon till förare motordrivet fordon av som har gjort sig skyldig till brott som har gjort sig skyldig till som avses i 4 § eller 4 a § lagen rattfylleri eller rattfylleri grovt 1951:649 om strafi‘ för vissa kan även jämkas, föraren om trafikbrott kan även jämkas, om därvid vårdslöshet har genom föraren därvid genom vårdslöshet medverkat till skadan. Har perhar medverkat till skadan. Har sonskada lett till döden, kan skapersonskada lett till döden, kan destånd som avses i 5 kap. 2 § skadestånd till efterlevande också också jämkas, om den avlidne jämkas, om den avlidne uppsåt- uppsåtligen har medverkat till ligen har medverkat till dödsfallet. dödsfallet. Skadestånd med anledning av sakskada eller förmögenhetsskada kan ren jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Järnkning av skadestånd enligt Jämkning skadestånd enligt av första eller andra stycket sker första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hän- efter vad som är skäligt med hän-

‘ Senastelydelse 1975:404.

’ Senastelydelse1990:153.

Lagförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

till graden vållande på till den medverkan som har syn av syn sidor och omständigheterna förekommit på ömse sidor, varvid ömse övrigt. även den skadelidandes behov av i skadeståndet och övriga omständigheter skall beaktas.

3§

Rätten till ersättning enligt 5 kap. 1 § första stycket 3 och 6 faller bort, om den skadelidande avlider innan krav på sådan ersättning har framställts

3§7 4§

Skall två eller flera ersätta skada, svarar de solidariskt för samma mån följer att begränsning gäller i den skadeståndet, i den annat av skadeståndsskyldighet som ávilar någon av dem.

4§8 5§

Vid tillämpning denna lag likställes med arbetstagare av Värnpliktig och fullgör i lag föreskriven tjänstgöring samt annan som genomgår utbildning för att anställning som officer vid kvinna som försvarsmakten, under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som 2. den som till sin liknar sådant vanligen utföres av arbetstagare, art som räkning eljest utför arbete under omständigheter 3. den som för annans liknande dem förekommer i anställningsförhâllande. som

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

Avser paragrafens lydelse enligt SOU 1992:84.

7 Senaste lydelse 1975:404. Senaste lydelse 1980:1023.

Lagförslag 45

Förslag till

Lag om ändring i trañkskadelagen 1975:1410

Härmed föreskrivs att 9 och 12 §§ trañkskadelagen 1975: 1410 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§

l fråga om trañkskadeersätt- I fråga trafikskadeersättom ning äger 5 kap. skadeståndslagen ning tillämpas 5 kap. och 6 kap. 1972:207 samt lagen 1973:213 3 § skadeståndslagen 1972:207 om ändring av skadeståndslivrän- samt lagen 1973:213 ändring om tor motsvarande tillämpning. av skadeståndslivräntor.

Trafrkskadeersättning med an- Trafrkskadeersättning med anledning av personskada kan jäm- ledning personskada kan jamav kas, om den skadelidande själv kas, den skadelidande själv om uppsåtligen eller genom grov uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till vårdslöshet har medverkat till skadan. Ersättning till förare som skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till brott som har gjort sig skyldig till rattfylleri avses i 4 § eller 4 a § lagen eller grovt rattfylleri kan även 1951:649 om strafi‘ för vissa jämkas, föraren därvid om genom trafikbrott, kan även jämkas, om vårdslöshet har medverkat till föraren därvid genom vårdslöshet skadan. Har personskada lett till har medverkat till skadan. l-lar döden, kan ersättning i som avses personskada lett till döden, kan 5 kap. 2 § skadeståndslagen ersättning till efterlevande också 1972:207 också jämkas, den om jämkas, om den avlidne uppsåt- avlidne uppsåtligen har medverkat ligen har medverkat till dödsfallet. till dödsfallet. Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. l fall som avses i 10 § andra stycket skall sådan medverkan till sakskada anses föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet eller det fordon varmed den

‘ Lagenomtryckt 1977:949.

3Senastelydelse 1990:152.

46 Lagförslag

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skadade egendomen befordrades eller bristfállighet fordonet har medverkat till skadan. Vidare skall i fall i ll § tredje stycket sådan medverkan som avses till sakskada föreligga, vållande i samband med spårdriften eller anses om bristfallighet i någon anordning för denna har medverkat till skadan. Jämkning enligt första eller Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad andra stycket sker efter vad som som skäligt med hänsyn till den är skäligt med hänsyn till den är medverkan har förekommit medverkan som har förekommit som på ömse sidor och omständig- ömse sidor, varvid även den övrigt. skadelidandes behov av trafikskaheterna i deersättningen och övriga omständigheter skall beaktas.

Denna lag träder i kraft den l januari 1997.

Lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i brottsskadelagen 1978:413

Härmed föreskrivs att 5 § brottsskadelagen 1978:413 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Brottsskadeersätming med anledning av personskada bestäms enligt 5 kap. 1-5 §§ skadeståndslagen 1972:207. Livränta utgår dock endast när ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning. Livränta värdesäkras enligt lagen 1973:213 ändring om av skadeståndslivräntor. Brottsskadeersättning med anledning av kränkning i 2 § andra som avses stycket bestäms enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen 1972:207. Brottsskadeersätming med anledning av sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 § skadeståndslagen 1972:207. I fråga om brottsskadeersättning tillämpas också 6 kap. 3 § skadeståndslagen 1972:207.

Denna lag träder i kraft den l januari 1997.

Lydelseenligt SOU 1992:84.

1 Inledning

Skadeståndsrätten är ett rättsornråde som befinner sig i stark omvandling. Viktig lagstiftning har tillkommit på senare tid, t.ex. 1986 års miljöskadelag och 1992 års produktansvarslag. Och ytterligare lagstiftning är på gång, bl.a.

när det gäller det allmännas skadeståndsansvar se SOU 1993:55; jfr prop.

199495: 100 Bil. 3.1 s. 94 och de regler om ideell skada i samband med personskada m.m. som kan bli följden av vårt utredningsarbete. Så sent som i vårt förra betänkande konstaterade vi vad som i vart fall under de senaste 30 åren betraktats närmast som ett axiom, nämligen att skadestånd för personskada kommit att bli en restpost för huvudsakligen ideell skada; de mest framträdande behoven hade i stället tillgodosetts genom socialförsäkringen och olika former av enskilda försäkringar på den skadeli-

dandes sida se SOU 1992:84 s. 60 och 201 f.. De nedskärningar i det sociala

välfardssystemet som det ekonomiska läget därefter tvingat fram, och som torde komma att fortsätta, har emellertid förändrat bilden. Möjligheten att genom skadestånd täcka förluster även av ekonomisk natur får därmed större betydelse än tidigare. Vår uppgift är huvudsakligen att överväga regler om ideell skada i samband med personskada. Den utveckling som beskrivits medför att utrymmet för sådan ersättning minskar. Samtidigt kan vi i det ökade internationella samarbete som Sverige genom anslutningen till EU står inför inte vara helt opåverkade av den utveckling mot allt högre skadestånd för ideell skada

som under de allra senaste åren kunnat märkas i många europeiska länder se

avsnitt 4.3. Det gäller dock att även i fortsättningen inta en försiktig hållning till krav drastiska höjningar av ersättningsniván vid sådan skada. Hur denna balansgång bör utföras återkommer närmare till i avsnitt 5.2.7. Även i vårt land har rätten till skadestånd för ideell skada kommit i blickpunkten senare tid, vilket visar sig bl.a. i ett ökat antal prejudikat från Högsta domstolen beträffande sådan ersättning. Den snabba utvecklingen när det gäller ersättning för kränkning genom brott föranledde oss att med förtur

behandla frågan om denna ersättning i vårt förra betänkande se SOU 1992:84

s. 35 och 206. Vi beklagar att våra forslag i det betänkandet ännu inte har lett

50 Inledning

till några slutliga ställningstaganden av statsmakterna jfr prop. 199495: 100 Bilaga 3.1 s. 95 f.; i den praktiska tillämpningen råder för närvarande stor osäkerhet om vilka ersättningsprinciper som bör iakttas på detta område. Också beträffande de frågor som vi har att ta ställning till i förevarande slutbetänkande har under utredningsarbetets gång flera rättsfall tillkommit som påverkat våra överväganden. Det är inte utan att vi ibland har känt oss som ishockeyspelaren Rolle Stoltz, när han under en pågående landskamp på 1960talet skrinnade fram till radiobåset och ropade Lennart Hyland: Lennart, referera inte så fort, vi hinner inte med Även vårt uppdrag gäller skadestånd för ideell skada i samband med om personskada pekas i våra direktiv på vissa frågor som rör skadestånd för ekonomiska förluster till följd av personskada. Vi är enligt direktiven även oförhindrade att ta andra frågor om sådan ersättning som har uppupp

märksammats tid se avsnitt 2.1. Av detta skäl redogör vi i avsnittet

senare nuvarande förhållanden avsnitt 3 för reglerna om ersättning inte bara för om ideell skada utan också for ekonomisk skada i samband med personskada. Det gör vi även i avsnittet om utländska förhållanden avsnitt 4. Våra överväganden redovisas i avsnitt Slutligen lämnar vi i avsnitt 6 våra kommentarer till de ändringar i nuvarande regler som våra överväganden mynnar ut Skadeståndsrätten är ett område där rättsbildningen i hög grad styrs av rättspraxis och doktrinen. Av detta skäl har vi både i redogörelsen för nuvarande förhållanden och i redovisningen av våra överväganden hänvisat ganska rikligt till rättsfall och till uttalanden i den juridiska litteraturen. För att kunna fullgöra vårt utredningsuppdrag inom rimlig tid har vi i stort sett till svenska förhållanden. Även rättspraxis och doktrinuttalanden begränsat oss i andra nordiska länder har dock i görligaste mån beaktats i den mån det har haft ett väsentligt intresse för våra ställningstaganden; i huvudsak har grundsyn i hela Norden på de flesta skadeståndsrättsliga frågor. samma Däremot har vi hänvisat till rättskällor i andra länder bara i den utsträckning behövts for beskrivningen av utländska förhållanden i avsnitt 4.3 och 4.4. som För förståelsen de nuvarande reglerna om skadestånd vid personskada av är den historiska bakgrunden till dem betydelse. En redogörelse för av skadeståndets utveckling från äldsta tid fram till våra dagar har lämnats i

avsnitt 3 i vårt förra betänkande se SOU 1992:84 s. 49-63. Även redovis-

ningen i avsnitt 4 i det betänkandet den nuvarande regleringen av ideell av

skada inom olika rättsområden se SOU 1992:84 s. 65-86 har intresse för

våra ställningstaganden, särskilt beträffande frågan vilken ersättningsnivå som

Inledning 51 bör gälla i fortsättningen vid ideell skada i samband med personskada. Vi hänvisar till dessa avsnitt i nämnda betänkande.

2 Utredningsarbetet

1 Utredningsuppdraget

Bakgrunden till vårt uppdrag har beskrivits i vårt förra betänkande se SOU

1992:84 s. 37 f.. Det betänkandet innehöll också en redogörelse i sammandrag för våra direktiv Dir. 1988:76 i de delar som var av intresse för den fråga som då behandlades, liksom för de tilläggsdirektiv Dir. 1990:66 som beslutats beträffande den frågan se SOU 1992:84 s. 38 ff.. När det gäller det utredningsuppdrag som redovisas i föreliggande betänkande har våra direktiv följande innehåll för fullständighetens skull återges även de delar av direktiven som är gemensamma för hela utredningsuppdraget och som därför omnämnts redan i vårt förra betänkande.

E rsättningsnivån

En huvuduppgift för kommittén blir att överväga om och i så fall i vilken utsträckning ersättningsnivân vid ideell skada bör höjas. En vanlig uppfattning är att den nuvarande ersättningen vid allvarliga skador är låg i förhållande till den ersättning som betalas vid små skador. Kommittén bör undersöka om det finns fog för denna uppfattning. Av betydelse för bedömningen av vad som kan anses utgöra en skälig ersättningsnivå är vilka syften som skall tillgodoses genom ersättningen för ideell skada. Givetvis kan en sådan skada aldrig kompenseras ett fullgott sätt genom ersättning i pengar. Men denna ersättning kan bidra till att lindra verkningarna av de ideella förlusterna. Kommittén bör överväga om det finns skäl att beakta också förluster av andra livskvaliteter än som ersätts i dag, t.ex. skadans inverkan den egna självkänslan. Bedömningen av en lämplig ersättningsnivå i fråga om ideell skada bör naturligtvis också göras mot bakgrund av standardutvecklingen i samhället, som medfört bl.a. att fritiden har fått en allt större betydelse för de flesta människor här i landet. En väsentlig fråga för kommittén är om de allmänna höjningar av ersättningsnivån vid ideell skada som har genomförts senare tid är tillräckliga eller om en ytterligare anpassning till den ökade levnadsstandarden är befogad. Kommittén bör även undersöka om det finns fog för det påstående som ofta förs fram i den allmänna debatten att skadestånden i Sverige för ideell skada

54 Utredningsarbetet

vid en internationell jämförelse ligger en påfallande låg nivå. För att en sådan jämförelse skall bli rättvisande bör den dock göras med utgångspunkt i den totala ersättningsbilden, alltså med beaktande även av den ersättning som lämnas för ekonomisk skada. Och vid denna jämförelse bör kommittén kunna bortse från sådan särpräglad skadeståndspraxis som har utbildats i bl.a. en USA. Vid sina överväganden i frågan om en lämplig ersättningsnivå bör kommittén slutligen beakta de ekonomiska konsekvenser som en höjning av den nuvarande ersättningsnivån kan för försäkringstagarkollektivet i form högre forsäkiingspremier och for samhället i övrigt. Att premierna hålls av rimlig nivå ligger både i försäkringstagarnas och i samhällets intresse. en Detta intresse får avvägas mot de skadelidandes intresse av att fâ en så god kompensation som möjligt.

Ersättningsprinciper

En huvudfråga kommittén bör ta ställning till är vilka principer annan som skall tillämpas när ersättning för ideell skada bestäms. som Visserligen gäller också här grundsatsen om full ersättning för den lidna skadan. Några objektiva grunder, enligt vilka man skulle kunna mäta den ideella skadan har medfört för den skadade, går emellertid förlust som den inte ställa Det är därför naturligt att denna ersättning måste beatt upp. schablonmässigt än när skadan har medfört skadeföljder som stämmas mera är av klart ekonomisk natur. Som tidigare nämnts har försäkringsbolagen denna anledning i sin av skaderegleringspraxis utbildat vissa tabellvärden för ersättningen för sveda och värk lyte och När det gäller ersättningen för lyte och men bygger samt men. ersätmingstabellema på tabeller över de s.k. medicinska invaliditetsgraderna. Dessa medicinska invaliditetstabeller har tillkommit i slutet av 1800-talet och har därefter inte genomgått någon genomgripande förändring, även om de har justerats vid flera tillfällen. Tabellerna är ofullständiga bl.a. på det sättet att åtskilliga de nutida besvär och symptom som en skada kan ge upphov till av inte påverkar invaliditetsgraden. Kommittén bör överväga om invaliditetstabellerna i dagens samhälle utgör lämplig utgångspunkt för been dömningen av en skadas framtida verkningar. Beträffande ersättning för olägenheter i övrigt finns inte någon lika klar skaderegleringspraxis. Det råder i stället en påfallande osäkerhet om hur denna ersättning skall bestämmas. Kommittén bör om möjligt skingra denna osäkerhet att ge närmare anvisningar för bedömningen. Bl.a. bör genom ställning till frågan i vilken utsträckning ersättningen bör vara kommittén ta schabloniserad eller individualiserad se denna fråga Ola Pettersson i om Svensk Juristtidning 1983 81 ff. och Ulf Nordenson i Festskrift för Jan s. Hellner, 1984, 391 ff.. Om kommittén kommer fram till att standardiserade s. det slag används vid fastställandet ersättning för sveda och normer av som av värk lyte och bör tillämpas i detta sammanhang, synes det naturligt samt men också dessa fortlöpande till penningvärdets förändringar. att nomier anpassas

Utredningsarbetet 55

Kommittén bör vidare diskutera om det går att dra en klarare gräns än för närvarande mellan å ena sidan ersättningen för olägenheter i övrigt och å andra sidan de övriga ersätmingsposter som är aktuella när någon har tillfogats en personskada framför allt ersättningen för kostnader och för lyre och men.

Fastställande av ersiittnirzgmormer

I d: fall ersättning för ideell skada bör bestämmas enligt särskilda normer uppkommer frågan hur dessa normer skall fastställas. Som riksdagen har uttalat är lagstiftning ett trubbigt instrument för att bestämma storleken av skadeståndsbelopp; sådana frågor avgörs smidigast och

bäst i praxis se LU 198687:3 s. 16. Kommittén bör emellertid överväga

om det är möjligt att ge domstolarna en mera framträdande roll beträffande dessa frågor än de har för närvarande. Hittills är det mycket fall som har prövats av högsta domstolen. Och domstolens prövning har då i överensstämmelse med vad som uttalades förarbetena till 1975 års ändringar i skadeståndslagen i inskränkt sig till ett konstaterande att ersättningen för sveda och värk samt lyte och men bör bestämmas med utgångspunkt i vad som enligt försäkringspraxis normalt betalas i dessa fall, dvs. med ledning av de tabeller som försäkringsbolagen använder i sin skadereglering. Kommittén bör vidare ta ställning till om det är en lämplig ordning att dessa tabeller fastställs endast av trañkskadenämnden, utan att de andra nämnder som verkar på området har något inflytande i denna fråga. En möjlighet är att också dessa nämnder i någon form får medverka vid utformningen av tabellerna och andra schabloner. En annan tänkbar möjlighet är med bred förankring hos olika intressenter tillskapas att ett nytt organ - för detta arbete.

Övriga frågor

Utöver de frågor som nu har berörts bör kommittén behandla sådana frågor om ersättning för ideell skada som har väckt debatt eller som i övrigt kan vara intresse från praktisk eller principiell synpunkt. Även andra frågor av om ersättning för personskador som har uppmärksammats på senare tid bör kunna tas upp i detta sammanhang. En aktuell fråga är om ersättning för ideell skada skall kunna ges för den oro för framtida skador som kan upplevas av dem som genom en skadeståndsgrundande handling har utsatts för t.ex. en viss strålning, som erfarenhetsmässigt ger upphov till cancer hos en viss andel av befolkningen, eller har blivit smittade av HIV-virus utan att ännu ha visat några symptom på sjukdomen AIDS. Om det obehag som en sådan känsla av risk innebär anses böra ersättas som ideell skada, bör kommittén ta ställning till hur denna ersättning skall avvägas mot den personskadeersättning som lämnas till dem som sedan verkligen blir sjuka. En annan fråga som har debatterats livligt gäller ersättningen för ideell skada till skadelidande som är medvetslösa eller har sänkt medvetandegrad. l tidigare försäkringspraxis har ersättningen i dessa fall fastställts till ett lägre

56 Utredningsarbetet

belopp än när den skadelidande har varit vid fullt medvetande och kunnat använda skadestándsbeloppet för att förbättra sin livssituation. Sedan riksdagen uttalat att allmänheten upplever denna praxis som stötande och att starka skäl därför talar för att den inte längre upprätthålls se LU 198687:3 s. 16, har praxis ändrats. Kommittén bör ta ställning till om denna ändrade praxis

kan anses tillfredsställande. En närliggande fråga är om rätten till ersättning för ideell skada bör falla bort, den som har skadats dör innan ersättningen har fastställts. Så gäller om enligt domstolspraxis i dag. Det har nämligen inte ansetts förenligt med ersättningens personliga karaktär att ett anspråk på ersättning för ideell skada går över den skadades arvingar innan skadevållaren har utfäst sig att betala ersättningen eller denna har bestämts av en domstol. Frågan är emellertid om denna tidpunkt, som innebär att ersättningsrätten kan falla bort vid en långdragen skadereglering, är den lämpligaste. Denna fråga diskuterades vid skadeståndslagens tillkomst, varvid lagstiftaren med viss tvekan stannade för att inte införa någon lagregel av annat innehåll se prop. 1972:5 s. 178 jfr SOU 1963:33 42 ff.. Kommittén bör nytt undersöka om det går att finna s. tillfredsställande lösning problemet. en Enligt gällande rätt ersätts inte s.k. tredjemansskada. Det innebär bl.a. att anhöriga till har skadats i princip inte kan få ersättning för kostnader den som eller andra förluster uppstår för dem i samband med skadefallet. som Ersättning utges dock för kostnader eller förluster som på något sätt kan hänföras till den skadade. När exempelvis en förälder stannar hemma från arbetet för att vårda ett skadat barn, brukar sålunda förälderns inkomstförlust vårdkostnad för barnet. Riksdagen har uttalat att det bör ersättas som en övervägas inte att i princip vidga kretsen ersättningsberättiom man - utan av gade kan åstadkomma ordning där anhörigas kostnader för besök och —- en stimulans till den skadade kan ersättas i något större utsträckning än för annan närvarande se LU 198687:3 16. Kommittén bör behandla även denna s. fråga. Ett fall ligger nära tredjemansskada är då en person drabbas av en som chock med anledning att nära anhörig t.ex. har utsatts för ett allvarligt av en våldsbrott. Rättspraxis intar en restriktiv hållning i fråga om ersättning för

sådan skada se NJA 1979 620. Kommittén bör ta ställning till om denna

s. praxis är tillfredsställande. Kommittén bör vidare överväga inte jämkning av skadestånd enligt om 6 kap. 1 § skadeståndslagen på grund av den skadelidandes medvållande i första hand bör sikte ersättning for ideell skada. Det skulle kunna hävdas ta den skadelidandes medvållande till en personskada över huvud taget att, om skall kunna reducera skadeståndet till honom, detta medvållande inte bör gå över den fundamentala ersättningen for ekonomisk skada utan i regel drabba ut enbart ersättningen för ideell skada; den ersättningen skulle så viss i de flesta fall i praktiken komma att utgöra ett tak för jämkningen. Så torde man ofta i brottsskadenämnden jfr SOU 1977:36 s. 183. Också de resonera riktlinjer försäkringsbolagen enades år 1977 beträffande jämkning av som om skadeståndet när den skadelidande har medverkat till skadan i samband med rattfylleri eller rattonykterhet bygger ett sådant synsätt.

Utredningsarbetet

En fråga som också bör diskuteras kommittén gäller omprövning av av ett fastställt skadestånd för personskada. Enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen kan ersättning för inkomstförlust och förlust underhåll omprövas, de av om förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt. Någon motsvarande omprövningsmöjlighet har däremot inte föreskrivits i fråga om ersättning for kostnader eller ideell skada. Vid 1975 års ändringar i skadeståndslagen ansåg lagstiftaren att det inte fanns något behov av en sådan möjlighet i dessa fall se prop. 1975: 12 s. 170. Erfarenheten visar emellertid att detta ställningstagande kan ifrågasättas. Kommittén bör vidare överväga om omprövning av ett fastställt skadestånd skall, för närsom varande, kunna ske bara vid en ändring av förhållandena den skadelidandes sida. I några sammanhang har diskuterats om inte skadeståndet skall kunna omprövas också grund av väsentligt ändrade förhållanden den skade-

ståndsskyldiges sida se 1975:12 216 och BRÅ-Rapport 1977:4

prop. s. s. 254 f.. En fråga som inte rör ersättningen för ideell skada bör men som tas upp nu gäller skadestånd till barn för framtida inkomstförlust. Frågan har debatterats särskilt med utgångspunkt i trafikskadenämndens praxis. Denna praxis har nyligen granskats av försäkringsinspektionen, därvid inte som funnit anledning till kritik mot nämnden förordat principerna för men att ersättning till skadade barn utreds närmare. Denna utredning bör lämpligen utföras av kommittén. Också trafikskadenämndens tillämpning av skadeståndslagen när det gäller skadestånd till efterlevande för förlust underhåll har ibland för av utsatts kritik. Inom nämnden pågår översyn de schabloner och andra nu en av hjälpregler som ligger till grund för nämndens nuvarande praxis. Kommittén bör överväga om en användning av sådana schabloner är förenlig med skadestândslagens principiella inställning att de efterlevande skall garanteras en bibehållen standard.

I direktiven sägs slutligen att frågan ersättning för ideell skada i samband om med personskada på senare tid har fått allt större aktualitet inte bara i Sverige utan också i andra nordiska länder samt att det därför är naturligt att utredningsarbetet bedrivs i nordiskt samråd.

2.2 Utredningsarbetets bedrivande

Sedan med förtur behandlat och i särskilda delbetänkanden redovisat dels frågan om ersättning för ideell skada till HIV-smittade SOU 1991 :34, dels frågan om ersättning för kränkning brott SOU 1992:84, har genom utredningsarbetet inriktats de övriga frågor om skadestånd för ideell skada i samband med personskada m.m. som omfattas vårt utredningsuppdrag. av

58 Utredningsarbetet

beskrivits i vårt förra betänkande har detta arbete till en början Som bedrivits i arbetsgrupper, tillämpningen om invaliditetstabeller, en tre en om ersättningsposten olägenheter i övrigt och om den framtida ordningen om en bestämma personskadeersättning se SOU 1992:84 s. 42. Dessa för att har sammanträtt 12, 7 respektive 2 gånger. De förslag som arbetsgrupper i detta huvudbetänkande har behandlats kommittén i dess helhet läggs fram av vid 27 sammanträdesdagar. har vidare diskuterats vid 20 sammanträden med den refe- Dessa frågor tidigt skede knutits till kommittén och som sedan vårt rensgrupp som i ett lämnades har bestått direktören Per Boêthius, ordföranden förra betänkande av Trafikskadenämnden f.d. generaldirektören Edmund Gabrielsson, förre ordi nämnd f.d. lagmannen Gunnar Sterner och kanslichefen vid föranden i denna Solveig Almblad, ordföranden i Ansvarsförsamma nämnd hovrättsassessorn personskadenämnd f.d. justitierådet Ulf K. Nordenson samt ordsäkringens förutvarande Brottsskadenämnden f.d. rikspolischefen Holger föranden i Romander kanslichefen vid nämnd hovrättsrâdet Karl och samma numera Matz. Kostnadskonsekvenser olika förslag har liksom under vårt tidigare av utredningsarbete diskuterats med chefsaktuarien vid Skandia Björn Ajne, vid Sveriges Försäkringsförbund Anders Beskow och förut förbundsjuristen Karl Matz, vilka tillhandahållit det underlag som behövts för dessa nämnde beräkningar. kartläggningen internationella förhållanden har chefen för utlands- I av vid Skandia Industriförsäkring Anita Holmberg och direktören skador, motor, försäkringsbolag Harald Ullman varit behjälpliga med att samla vid samma oss material. För detta ändamål har bl.a. ett frågeformulär om in relevant olika europeiska länder och i USA sänts ut till ett antal där förhållandena i försäkringsbolag, vilka samtliga besvarat de frågor som ställts. verksamma information dessa förhållanden har också fått från Dr. iur. Värdefull om vid Sammanträffande med honom i Stockholm den 21 Paul Szöllösy, bl.a. ett vidare fått vissa upplysningar förhållandena i USA av april 1994. Vi har om School George L. Priest vid ett möte i Stockholm professorn vid Yale Law den 9 maj 1994. i vårt förra betänkande har utredningsarbetet bedrivits i Som nämnts vid överläggningar i Oslo den 4 mars 1991, i Köpennordiskt samråd, bl.a.

i den särskilda nämnd den l juli 1994 knutits till den Dennaär numera ordförande som Brottsoffermyndighetense denna myndighet avsnitt 3.8. l l. samtidigt tillskapade om

Utredningsarbetet 59

hamn den 8 mars 1991, i Helsingfors den 31 maj 1991 och i Stockholm den

19 augusti 1992 se SOU 1992:84 s. 44. Därefter har vâr ord-

genom förande och våra sekreterare överlagt i Oslo den 9 augusti 1994 med universitetslektorn Trygve Bergsäker, i Norge tillkallats som som särskild utredare för att överväga frågor liknande slag de av som som behandlas i föreliggande betänkande, och med professorn Peter Lødrup, som varit ordförande i en norsk kommitté bestämmande skadestånd för om av person-

skada se avsnitt 4.2.4.

Beträffande den del av vårt utredningsuppdrag gäller användningen som av medicinska invaliditetstabeller för att bestämma ersättning för lyte och men har haft flera överläggningar med den arbetsgrupp inom Försäkringsbranschens Personskadekommitté som år 1991 lade fram förslag till ett nya

invaliditetstabeller se avsnitt 3.2.5.2 och bilaga 1.2

samt med företrädare för Sveriges Försäkringsförbund. För att uppfattning hur detta förslag ge en om förhåller sig till de invaliditetstabeller används för närvarande har på vår som begäran överläkaren vid neurologiska kliniken vid Mölndals sjukhus Lorenz Bergman och överläkaren vid ortopedkliniken vid Östra sjukhuset i Göteborg Erland Lysell bedömt ett stort antal skadefall, tidigare avgjorts som av Trafrkskadenämnden, och fastställt tillämplig invaliditetsgrad enligt såväl de nuvarande som de föreslagna tabellerna. Vår sekreterare Krister Maxedius har deltagit i flera sammanträden med en arbetsgrupp inom Trañkskadenämnden har haft till uppgift pâ som att, grundval av det framlagda förslaget till invaliditetstabeller, utarbeta nya

förslag till nya ersättningstabeller se avsnitt 3.2.5.3.

Från överläkaren Tom Lundin vid PTSD-enheten på Karolinska sjukhuset i Stockholm har kommittén inhämtat synpunkter pâ frågan hur man från medicinsk och psykologisk synpunkt kan bedöma psykisk skada som uppkommit till följd av hot eller annan traumatisk händelse och på frågan hur de schabloner som används för att ersätta sveda och värk lyte och bestående samt men bör utformas med tanke på psykiska besvär. Torn Lundin har redovisat sin inställning i dessa frågor i en promemoria den 21 juli 1994, tagits in som i bilaga Utöver de kontakter som nu beskrivits har under utredningsarbetets bedrivande sammanträffat med olika praktiskt verksamma försäkringspersoner. Beträffande den del av vårt utredningsuppdrag gäller den lämpligaste som ordningen för att bestämma skadestånd för personskada har vi samrått med Grupptalanutredningen Ju 1991:04, Skiljedomsutredningen Ju 1992:22 och Patientförsäkringsutredningen S 1992:11.

60 Utredningsarbetet

Föreliggande betänkande har författats vår ordförande och våra av Vissa uppgifter olika skadeprövningsnämnder i avsnitt 3.8 har sekreterare. om enkät till nämnderna avgjorda ärenden och arbetsforinhämtats genom en om Redogörelsen i avsnitt 4.3 och 4.4 förhållanden i en del utommer m.m. om grundar sig delvis på de uppgifter inhämtats från där nordiska länder som försäkringsbolag. Avsnitt 4.2.3 om Island har författats av Anna verksamma Gunnarsdöttir. Vissa uppgifter i avsnitt 4.3.4 om Italien och avsnitt Tlieodöra hämtats från examensarbeten i skadeståndsrätt vid juridiska 4.4 om USA har Stockholms universitet Rossanna Gonzio, Skadestånd vid fakulteten vid av personskada jämförelse mellan det svenska och det italienska ersätt- - en 1993, och Sten Hedberg, Ideellt skadestånd i USA, 1989. ningssystemet, av det gäller de frågor vilka behandlades i vårt förra På samma sätt som när betänkande har under utredningsarbetets gång flera av de frågor som nu är rättspraxis. Det gäller framför allt frågan om skadestånd till aktuella prövats i tillfogats psykiska besvär till följd att en nära anhörig har dödats dem som av allvarligt våldsbrott. Sedan Högsta domstolen i eller skadats genom ett 1993 41 I och slagit fast att skadestånd i ett sådant fall rättsfallen NJA s. vid uppsåtligt dödande, har ett flertal avgöranden kan utgå åtminstone denna och liknande frågor meddelats i lägre instans liksom av beträffande respektive Brottsoffermyndigheten och Ansvarsförsäk- Brottsskadenämnden av ringens personskadenärrmd. har samlat in dessa och andra avgöranden av intresse för Våra sekreterare utredningsarbete. Avgörandena redovisas i redogörelsen för nuvarande vårt förhållanden i avsnitt May-Louise Wounder samt assistenterna Eva Lindh, Byråsekreteraren Manglaris och Anette Reinholdsson har biträtt kommittén med ut- Anneli skriftsarbete och administrativa göromål. redigeringen vårt betänkande har ombesörjts av May- Den slutliga av också har utformat omslaget till betänkandet liksom till Louise Wounder, som våra tidigare betänkanden.

3 Nuvarande förhållanden

1 Begreppet personskada

Begreppet personskada har inte definierats i skadeståndslagen; i 5 kap. 1 och 2 §§ omtalas enbart vad ersättning för sådan skada omfattar och hur ersättningen skall bestämmas. Förarbetena till lagen innehåller dock vissa uttalanden som belyser vad som år att hänföra till personskada se SOU 1963:33 s. 31, 1964:31 s. 80 och 1973:51 36 1972:5 576 s. samt prop. s. och 1975:12 s. 20. I övrigt har det överlämnats åt rättstillämpningen att utforma detta begrepp. Till personskada räknas såväl kroppsliga som psykiska defekttillstând, vare sig de har frarnkallats med fysiska medel eller på något annat sätt. Det kan alltså vara fråga om en mekaniskt framkallad skada på människokroppen

en

krossad fot, köttsâr, inre blödningar etc. eller skada framkallats en som genom förgiftning, strålning e.d. förstörda vävnader, inre sjukdomstillstånd etc.. Även fysisk smärta utgör personskada. Detsamma gäller skada den psykiska hälsan chock, depression, posttraumatiska neuroser etc.. Slutligen föreligger personskada när den skadelidande avlider till följd skadehandav lingen; ersättningsberättigade är då vissa efterlevande tillfogas ekonomisk som skada till följd av dödsfallet. För att psykiska besvär skall anses personskada krävs de utgör som att en medicinskt påvisbar effekt se SOU 1992:84 97 och där åberopad litteratur s. samt NJA 1993 s. 41 I och 11; det är alltså inte tillräckligt de sig i att yttrar sådana allmänna känslor av rädsla och obehag som vem som helst kan uppleva i samband med en skadegörande handling. En sådan medicinskt påvisbar effekt kan visa sig i att den skadelidande blir sjukskriven till följd de av psykiska besvären. Detta är dock ingen ovillkorlig förutsättning, de utan medicinska besvären kan styrkas också på annat sätt se SOU 1992:84 s. 218 och där angivna rättsfall. Den som har tillfogats personskada kan enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen ersättning för såväl ekonomiska som ideella skadeföljder. Ekonomisk skada består i kostnader och inkomstförlust. Lidande, obehag och andra ideella

62 Nuvarande förhållanden

sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt besvär ersätts som följd skadan. Denna form ideell skada får inte olägenheter i övrigt till av av

särskilda slag ideell skada ersätts enligt l kap. 3 § förväxlas med det av som

kränkning den personliga integriteten genom vissa skadeståndslagen vid av

integritetskränkning är inte att personskada angivna brott. En sådan anse som

se SOU 1992:84 s. 219.

anledning någon har dödats omfattar enligt 5 kap. Skadestånd med av att

ersättning för begravningskostnader m.m. och efter- 2 § skadeståndslagen

levandes förlust underhåll till följd av dödsfallet. av

3.2 Skadestånd till den som har tillfogats person-

skada

Bakgrunden till 5 kap. l § skadeståndslagen 3.2.l

landskapslagarna ersattes sjukvårdskostnader genom en särl de medeltida i sin helhet tillföll målsäganden. Denna bot utgick skild bot, läkeboten, som angivet belopp och motsvarade alltså inte de i allmänhet med ett i lagen

uppkommit i det enskilda fallet se Björling, 1893,

faktiska kostnader som 884 förekom det dock ibland att den verkliga 35; enligt Strahl 1934, s. s. särskild ersättning lämnades inte för inkomstkostnaden skulle ersättas. Någon

kompenserades den andel i såraboten som målsförlust, men denna genom denna bot avpassad efter den individuella äganden hade rätt till. Inte heller var

tillföll målsäganden översteg hans ekonomisförlusten. I den mån den bot som

sällan fallet, kom den i praktiken att utgöra ka skada, något som inte var

Sådan skada gottgjordes inte genom någon kompensation för ideell skada.

Ett undantag är dock lytesboten, som vid särskild ersättning utöver böterna.

till mâlsäganden vid sidan av de egentliga misshandelsbrott lämnades ensam

böterna vid sådana brott. för lyte eller stadigvarande men och Lytesboten utgjorde gottgörelse annat

relation till skadans storlek. Lagarna innehöll formliga taxor över var satt i och ersättningen skulle beräknas särskilt om ett skador olika kroppsorgan, blivit obrukbart Björling, 1893, 35. Demia bot

endast delvis hade se s.

organ svensk på självständig skadeutgör alltså det första exemplet i rätt en mera

visar sig också i hoten i regel bestämdes utan ståndsersättrting. Detta att

just lytesboten hade denna

hänsyn till graden av skadevâllarens skuld. Att

Nuvarande förhållanden 63

skadeståndsrättsliga karaktär hänger förmodligen samman med det starka betonandet under denna tid av äran föremål för ersättning. Lytesbotens som funktion var att den skadelidande ge gottgörelse för att hans anseende minskat genom ett vanställande lyte eller annat stadigvarande men. Landskapslagarnas botsystem med vissa fixerade bötesbelopp för skilda skadetyper och olika skadeföljder behölls inte bara i 1300- och 1400-talens

stads- och landslagar utan också i 1734 års lag. I den lagen infördes emellertid även bestämmelser som innebar att den för som utsatts uppsåtlig misshandel hade, utöver sin andel i böterna, till rätt ersättning för läkarlön och andra kostnader och för hinder i näring dvs. inkomstförlust efter en individuell uppskattning; sådan särskild ersättning torde i praxis ha lämnats redan dessförinnan se Strahl, 1934, 889 s. not l. Dessutom innehöll lagen för misshandelsfallen en föreskrift ersättning för om sveda och värk. Det var första gången som rätten till sådan ersättning lagfåstes i Sverige. Ett förslag härom hade dock lagts fram redan år 1665, och ersättning för sveda och värk

synes - troligen efter förebild av tysk praxis ha dömts domstolarna — ut av åtminstone sedan början av 1700-talet se Hemmer, 1934, 768. s. Däremot hade den skadelidande enligt 1734 års lag ingen annan rätt till ersättning för lyte och än den lytesbot men som alltjämt tillföll honom vid misshandelsbrott. Denna bot hade nu mera karaktär privaträttsligt av ett straff än av skadestånd. Den bestämdes nämligen efter graden av skadevållarens skuld. Den utgick även vid ouppsâtlig misshandel, men då bara med hälften eller tre fjärdedelar av boten vid uppsåtlig misshandel. Stadigvarande lyte skulle enligt en särskild bestämmelse ha uppkommit, anses om det efter en prövotid av natt och år efter misshandeln visade sig att en lem till följd av misshandeln blivit ofärdig och lam. I 1864 års strafllag utmönstrades det gamla botsystemet helt. I 6 kap. togs bestämmelser om skadestånd för skada som någon hade tillfogat annan genom brott. Dessa bestämmelser tillämpades i praxis även då en skada hade vållats utan samband med en brottslig gärning. I 6 kap. 2 § föreskrevs att i skadestånd för kroppsskada grund brott skulle räknas inte bara läkarlön av och annan kostnad utan också ersättning för hinder eller brist i den skadades näring dvs. inkomstförlust samt ersättning för sveda och värk liksom för lyte eller annat stadigvarande Dessa regler fördes dit från men. över en förordning år 1861 angående mord, dråp och annan misshandel. Bestämmelsen i 6 kap. 2 § i 1864 års strafflag togs i huvudsakligen oförändrat skick in i 1972 års skadeståndslag. Samtidigt gjordes den uttryckligen tillämplig i samtliga fall då någon är skadeståndsskyldig, alltså

64 Nuvarande förhållanden

vållats brott. Bestämmelsen ersattes i inte bara när en personskada genom

ändringar i skadeståndslagen den nuvarande samband med 1975 ärs av

bestämmelsen i 5 kap. l

års ändrade personskaderegler, vilka trädde i Ett huvudsyfte med 1975

den skadelidande skall ha full ersättning för kraft den 1 januari 1976, var att

därför skulle bestämmas så exakt som möjligt. sin förlust och att ersättningen

inkomstförlust bättre än förut motsvara den verkliga Bl.a. skulle ersättning för

särskild föreskrift detta togs in i 5 kap. l § andra stycket. förlusten. En om

tillskapades ersättningspost av ideell karaktär Delvis som en följd härav en ny

i uppräkningen i paragrafens första stycke olägenheter i övrigt som togs - -

bortsett från denna nyhet, ersättningsgilla poster. Dessa poster var, av

till dessa ändringar uttalades samtidigt att desamma som förut. I förarbetena

ideell skada vid personskada fanns anledning att det i fråga om ersättning för

den skadelidande än som tidigare något generösare inställning gentemot ha en

1975: 12 lll f.. I övrigt berördes hade kommit till uttryck i praxis se prop. s.

ideell skada endast flyktigt i samband med reglerna om ersättning för mera

gäller reglerna ersättning för kostnader till 1975 års ändringar. Detsamma om

följd av skadan.

3 Kostnader

3.2.2.1 Allmänt

kostnader såväl i förfluten tid som i Rätt till skadestånd föreligger för

kostnader är till början sådana som syftar till framtiden. Ersättningsgilla en

neutralisera verkningarna av skadan i den i största möjliga utsträckning att

livsföring. Som exempel kan nämnas kostnader för skadelidandes dagliga

sjukgymnastik. eftervård, läkemedel sjukvård, såsom sjukhusvârd, läkare,

anhörigas i samband med sjukvården samt kostnader för egna och resor m.m.,

för särskild hjälp och särskilda anordningar i hemmet, protes, liksom utgifter

Andra ersättningsgilla kostnader är sådana rullstol, specialsydda kläder etc.

neutralisera skadans inverkan den skadelidandes kan sägas syfta till att som

såsom kostnader för fördyrade resor till och förmåga att utföra förvärvsarbete,

matkostnader i arbetet utgifter för särskilda anfrån arbetet, ökade samt

för rehabiliteringsätgärder av olika slag se ordningar på arbetsplatsen och

1975:12 s. 146. prop.

skadelidande skall ha full ersättning En grundläggande princip är att den

anledning skadan se SOU 1973:51 för de kostnader uppkommer med av som

Nuvarande förhållanden 65

s. 38. Skadestånd utges dock endast för merkostnader; kostnader den som skadelidande ändå skulle ha drabbats av i sin normala livsföring ersätts alltså

inte genom skadestånd se t.ex. NJA 1976 103. Vidare

s. minskas skadeståndet, om den skadelidande under sjukdomstiden har lägre levnadskostnader än

annars se prop. 1975:12 s. 151 liksom NJA 1959 s. 181 och 1976 103 samt

s. RFS 1985:29; jfr NJA 1953 s. 234 och 1956 s. 301. Det följer principen av

compensatio lucri cum darnno se om denna princip Hellner, 1985, 275.

s. Endast nödvändiga kostnader ersätts se SOU 1973:51 39 och 146. Det s. följer av en skadeständsrättslig princip den skadelidande skall så långt om att det är möjligt begränsa skadans verkningar se denna princip Andersson, om 1993, s. 478 ff.. Vad som ligger i kravet kostnaden skall nödatt vara vändig får avgöras från fall till fall. Kravet torde tillämpas mera strängt mot den skadelidande när det gäller sjukvårdskostnader än i fråga andra om utgifter. Alltför stränga krav bevisningen att kostnaden är nödvändig om kan dock inte ställas jfr SOU 1973:51 s. 261. Kostnader som avser förfluten tid kan i allmänhet styrkas med kvitto eller annan veriñkation. Sådana kostnader skall ersättas särskilt för sig se prop. 1975:12 s. 146. Framtida kostnader fär med hänsyn till osäkerheten den om fortsatta utvecklingen i regel uppskattas mera skönsmässigt. Enligt rättsfallet NJA 1992 s. 642 bör dock utredningen de kostnader redan uppkomom som mit stor betydelse även vid bestämmandet de framtida kostnaderna. l av brist sådana hållpunkter för bedömningen får ersättningen med stöd av

35 kap. 5 § rättegångsbalken uppskattas till skäligt belopp se Nordenson,

1984, s. 409 och Bengtsson m.fl., 1985, 176 f.; det är dock inte dets. samma som att bara skäliga kostnader ersätts se Bengtsson, 1984, s. 82 och Lindblom, 1993, 346. Även s. preciserade framtida kostnader bör enligt förarbetena till 1975 års personskaderegler om möjligt beräknas särskilt; ibland kan det dock framstå som naturligt att ersättningen för kostnader såväl i förfluten tid som i framtiden utgår enda post, framför allt när den skall som en bestämmas som ett engångsbelopp se 1975:12 146. prop. s. Gränsen mellan kostnader i förfluten tid och kostnader i framtiden skall dras så nära tidpunkten för den slutliga prövningen möjligt. Härigenom som får man i regel det säkraste underlaget för bedömningen skadans storlek. av Vid tvist om ersättningen i rättegång bestämmer emellertid hur parterna gränsen skall dras. Om det hinner förflyta läng tid innan målet slutligt skall avgöras, kan parterna med stöd av 13 kap. 3 § rättegångsbalken justera sina yrkanden med hänsyn till de omständigheter inträffar under nya som processens gång se prop. 1975:12 s. 146.

66 Nuvarande förhållanden

Bestämmelsen i 5 kap. 3 § skadeståndslagen om samordning mellan skadestånd och andra förmåner med anledning av skadan tar inte sikte på skadestånd för kostnader. Av andra bestämmelser eller principer följer dock att vissa förmåner skall avräknas även när sådant skadestånd bestäms. Sålunda kan den skadelidande inte kräva skadestånd för sjukvárdskostnader som täcks av den allmänna försäkringen se 20 kap. 7 § i 1962 års lag om allmän försäkring. Vidare skall sådana förmåner som är förenade med regressrätt av-

räknas se prop. 1975:12 s. 129 och 160. Det gäller bl.a. ersättning för

kostnader som utges direkt av arbetsgivaren, liksom ersättning från olycksfalls- eller sjukförsäkring som avser den faktiska kostnad som uppkommit.

Också stöd av allmämia medel kan påverka skadeståndet det sättet att stödet anses minska den kostnad som skall ersättas genom skadeståndet. En förutsättning är dock att stödformen inte är inkomstprövad och därmed subsidiär till bl.a. skadestånd jfr NJA 1966 s. 286 och 1967 s. 497, SOU 1973:51 s. 300, prop. 1975:12 s. 129, 165 och 214, Ekstedt, 1977, s. 274 och Bengtsson m.fl., 1985, s. 202.

Någon särskild bestämmelse finns inte heller i skadeståndslagen om ersättningsformen för kostnader. Normalt bör de ersättas med ett engångsbelopp. När det gäller mera omfattande framtida kostnader vid större skador kan det dock ofta vara lämpligt att ersättningen utgår som livränta, eventuellt vid sidan av förekommande livränta för inkomstförlust se SOU 1973:51 s. 262 och prop. 1975:12 s. 146 f.. Skadestånd för kostnader beskattas inte se Bengtsson mfl., 1985, s. 195.

3. 2 sjukvárdskostnader m.m.

Kostnader för sjukhusvård och annan sjukvård ersätts till största delen från socialförsäkringen och olika sjuk- och olycksfallsförsäkringar. Att skadestånd i många fall utges endast för vad som inte täcks av sådana ersättningsanordningar har nyss framhållits. Som förut nämnts ersätts bara kostnader som kan bedömas vara nödvändiga. Den skadelidande kan inte skadestånd för att skaffa sig en bekvämlighet genom sjukhusvård eller läkarvård utöver den standard som normalt erbjuds inom den allmänna sjukvården se SOU 1973:51 s. 261 och prop. 1975:12 s. 146 samt Bengtsson mfl., 1985, s. 176, Hellner, 1985, s. 279 och Andersson, 1993, s. 486. Att skadelidande med högre levnadsstandard än flertalet skulle med hjälp av skadestånd kunna skaffa sig en dyrare

Nuvarande förhállanden 67

vårdform har inte ansetts förenligt med det reparationsändamål som vården tjänar, dvs. att bota eller lindra skadan se Andersson s. 486 not 164; jfr dock Lejman i SvJT 1976 s. 182 f.. Särskilda omständigheter kan emellertid föranleda att den skadelidande tillerkänns skadestånd för sådana sjukvårdskostnader m.m. som ligger över normal standard, såsom då annan vård än den dyrare inte har stått den skadelidande till buds eller då den dyrare vården har varit påkallad av medicinska eller andra liknande skäl se SOU 1973:51 s. 261 och prop. 1975:l2 s. 146. Att kostnaderna i sådana fall kan bli förhållandevis höga har

ansetts inte kunna begränsa rätten till skadestånd för dem se Andersson

s. 486.

I rättsfallet NJA 1961 s. 425 utdömdes skadestånd för kostnader för konvaleoch sjukhusvård utomlands med motiveringen att utlandsvistelserna varit scens skäligen påkallade av den skadelidandes hälsotillstånd. Kostnaden för vård privat sjukhem ersattes i rättsfallet NJA 1968 s. 23 inom ramen för en skälig livränta; till stöd för denna utgång åberopades b1.a. att möjligheten till förbättring i hälsotillståndet genom ökad trivsel borde beaktas, även om det inte var fråga om en rent medicinsk bedömning. Kostnader för vård i hemmet av en svårt skallskadad ung man ersattes i rättsfallet NJA 1976 s. 103, eftersom omständigheterna tydde att den valda vårdformen hade haft stor betydelse for den skadelidandes rehabilitering och vid den aktuella skadetypen även små förbättringar av den skadelidandes fysiska eller psykiska tillstånd ofta spelade en viktig roll för dennes möjligheter att klara tillvaron på ett någorlunda drägligt sätt; vården i hemmet ansågs därför ha varit i sådan mån påkallad av medicinska skäl att den borde ersättas. Skadestånd för kostnader för vård i hemmet utdömdes också i en uppmärksammad dom av Uppsala tingsrätt den 5 juni 1987, DT 334, som inte överklagades till hovrätten. Det fallet det s.k. Mpandafallet handlade om en yngling i operation erhöll mycket svåra hjärnskador och som samband med en blev i det närmaste totalförlamad. Tingsrätten motiverade sin ståndpunkt med att den vård som erbjöds inom den allmänna sjukvården institution skulle få negativa konsekvenser för den skadelidande och att det b1.a. mot denna bakgrund fick anses medicinskt påkallat att vård och rehabilitering i stället skedde i hemmet. l dom Mariestads tingsrätt den 8 oktober 1991, DT 234, blev en av utgången den motsatta. I det fallet ansågs det utrett att den skadelidande i sedvanlig utsträckning hade fått vård och rehabiliteringsinsatser, och det hade inte visats någon omständighet som motiverade ersättning för kostnader utöver normal standard. I en dom av Svea hovrätt den 15 april 1994, DT 14, tillerkändes ett barn, som vid förlossningen fått en svår hjärnskada och till följd därav blivit 100procentigt invalidiserad, skadestånd för kostnader för vård i hemmet. Hovrätten uttalade att det uppenbart att denna vård inrymde den livskvalivar

68 Nuvarande förhållanden

tet som för den skadelidande var möjlig att uppnå med åtgärder várdområdet samt att vården också framstod som medicinskt välgrundad med hänsyn till hans fysiska och psykiska hälsa; vårdformen ansågs som ett bättre alternativ för den skadelidande än varje annan tänkbar vårdform. Hovrättens dom har överklagats till Högsta domstolen, som ännu inte tagit ställning till om prövningstillstånd skall meddelas eller ej.

Skadestånd för behandling av kiropraktor, naprapat, akupunktör e.d. lämnas i den utornrättsliga skaderegleringen, om en läkare har remitterat den skadelidande till behandlingen eller uttalat att den har gett god effekt. I övrigt har man en restriktiv inställning till yrkanden om skadestånd för sådan behandling, liksom när det gäller kostnader för naturmedicin. I fråga om merkostnader till följd av skadan för resor och hernhjälp gäller att den skadelidande i allmänhet har rätt till skadestånd för den avgift som han erlagt för att utnyttja färdtjänst eller hemtjänst som kommunen tillhandahåller. Anlitas annan hjälp, utges skadestånd upp till ett belopp som motsvarar kost-

naderna för den service som kommunen erbjuder se NJA 1970 s. 202 och

Trañkförsäkringsanstalternas nämnds cirkulärreferat nr 51974. Högre kostnad kan godtas, om den kommunala hemhjälpen inte fungerar tillfredsställande och annan hjälp måste anlitas till högre kostnad. Motsvarande gäller kostnader för barnpassning e.d.

3.2.2.3 Andra utgifter

Av rättsfallet NJA 1992 s. 642 framgår att andra utgifter än sjukvårdskostnader t.ex. fördyrade levnadskostnader och kostnader för underhåll av m.m. egendom av olika slag som den skadelidande till följd av skadan inte själv kan ombesörja skall ersättas fullt ut se också Nordenson, 1984, s. 408. Alla kostnader av detta slag som är nödvändiga för att den skadelidande skall kunna behålla sin tidigare standard är alltså ersättningsgilla enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer. De skall alltså ersättas särskilt, i den mån de inte täcks av skadestånd för lyte och men. I försäkringsbolagens interna skaderegleringspraxis har dock, i vart fall före det nämnda rättsfallet, tillämpats en ordning som innebär att skadestånd utges endast för sådana merkostnader som faller inom ramen för en normal standard, oavsett vilket slags kostnader det är fråga om. Enligt denna praxis ersätts följande kostnader helt eller delvis.

Nuvarande förhållanden 69

Under den första tiden efter skadan ersätts kostnader för inackordering av husdjur. Ersättning lämnas också för skäliga kostnader som föranleds av skadan for klippning av gräsmatta, hämtning av post, bankärenden, tillsyn av blommor etc. Merkostnad för reparation av villa, fritidshus, båt m.m. som den skadelidande skulle ha utfört han inte hade skadats ersätts regelmässigt helt eller om delvis. Det krävs att sådana kostnader faktiskt har uppstått eller med övervägande sannolikhet kommer att uppstå. Dock anses att underhåll av villa, fritidshus, båt och husvagn i ett och samma fall går utöver gränsen för normal standard. I allmänhet godtas endast underhåll av t.ex. villa och ytterligare ett objekt som normal standard. skadeståndet brukar bestämmas efter vad som nödvändigt och skäligt i det enskilda fallet. I vissa fall har omständiganses heterna varit sådana att skadestånd lämnats för hela kostnaden, medan ersättningen i andra fall har begränsats till ett bidrag för kostnaden. Om den skadelidande till följd sin skada inte längre kan t.ex. fiska, jaga av eller plocka och bär, lämnas ersättning för merkostnader som svamp uppkommer till följd att den skadelidande nu måste köpa produkterna jfr av Svea hovrätts dom den 1 december 1989, DT 32, där ökade levnadskostnader detta slag gottgjordes inom ramen för ersättning för olägenheter i övrigt. av Har den skadelidande före skadan haft inkomst av t.ex. jakt lämnas dessutom särskild ersättning för inkomstförlust. Vid bestämmandet av skadestånd för merkostnader och inkomstförlust beaktas å andra sidan om de olika aktiviteterhar varit förenade med kostnader som samtidigt inbesparats. na Även merkostnader för rekreation kan beaktas. Så sker t.ex. om den skadelidande före skadan ofta har rest utomlands ett mycket billigt och okonventionellt sätt till följd skadan har fått en högre hotellkostnad men av FFR 1967 211. Ersättning kan också lämnas om skadan har medfört m.m. s. en högre kostnad för idrottsutövning. Däremot torde skadestånd inte utges för indirekta kostnader, såsom utgifter för semesterresa som grund av skadan inte blivit av eller för inköp av en Sportutrustning den skadelidande blivit förhindrad att utnyttja på grund av som skadan se dock Trafikskadenämndens yttrande Dnr 4921993; jfr även NJA 1992 s. 213.

2.2.4 Anhöriga: kostnader

Enligt svensk skadeståndsrätt har endast den som omedelbart drabbas av en skada rätt till skadestånd. Sådan ekonomisk förlust någon lider till följd som någon eller sakskada brukar hänföras till s.k. tredjeav annans personmansskada. En skada detta slag är enligt skadeståndslagen ersättningsgill av bara i fall då efterlevande har gått miste underhåll efter någon som har om

dödats se avsnitt 3.3.3.2 och 5.5.1.2. Denna grundsats har visserligen

luckrats något i rättspraxis se NJA 1966 s. 210, 1972 s. 598, 1988 s. 62 upp och 1993 41 Ioch II; jfr Bengtsson i SvJT 1978 516 och 1993 s. 787 f., s. s.

70 Nuvarande förhållanden

Kleineman i JT 1992-93 s. 516 och 1993-94 s. 722 ff. samt Andersson, 1993, s. 566 ff. men torde i det väsentliga alltjämt ha giltighet jfr Nordenson, 1993, s. 392. Till följd av grundsatsen att tredjemansskada inte ersätts kan anhöriga till någon som har skadats i princip inte skadestånd för kostnader och andra utlägg som uppstår för dem i samband med skadefallet. I rättspraxis har skadestånd dock utgetts för sådana ekonomiska förluster för anhöriga som något sätt kan hänföras till den skadade. Kostnaderna och utläggen har då

betraktats som ett medel att neutralisera verkningarna av skadan se Lech,

1973, s. 106 och Ekstedt, 1977, s. 50.

Om kostnaderna och utläggen i enlighet härmed behandlas följdskada som en till den skadades personskada föreligger över huvud taget ingen tredjemansskada jfr dock RFS A 1991:47. Skadeståndet bör då tillerkännas den som tillfogats personskadan, för vidare utbetalning till de anhöriga som har svarat

för utgiften. Så har också ibland gjorts i rättspraxis se t.ex. FFR 1941 275

s. och 1970 s. 202. Iden juridiska litteraturen har någon gång rekommenderats att skadeståndet i dessa fall beaktas inom ramen för den skadelidandes

ersättning för ideell skada se Ekstedt, 1977, s. 51. Vanligen har skadeståndet

emellertid utdömts direkt till den anhörige se t.ex. NJA 1976 s. 103 och 1982 s. 668. Möjligen har man i dessa fall ñngerat att den skadade överlåtit sitt skadeståndsanspråk till den anhörige, men det antyds inte i rättsfallen. Att det skulle röra sig om något slags tillämpning av principen om obehörig vinst jfr Lech, 1973, s. 108 och 110 är knappast troligt. Det är i så fall mera sannolikt att principen om tredjemansskada ansetts inte böra tillämpas i fall av detta slag jfr Jørgensen, 1972, s. 196 samt Andersson, 1993, s. 487 not 166 och 563 f..

Resekostnader för anhörigas sjukbesök ersätts i första hand under den akuta sjukdomstiden. För tiden därefter kan kostnaderna ersättas, om besöken är till

gagn för den skadade se NJA 1933 B 292 och 1936 B 908 samt FFR 1941

275; jfr dock NJA 1932 A 190. Är den skadade ersättning i fall s. vuxen ges

då skadan är livshotande, men då även för ganska långa resor se NJA 1982

s. 668. I fråga om skadade barn ersätts anhörigas resekostnader även när

skadan inte är livshotande se Bengtsson mfl., 1985, s. 176. Dessutom torde

skadestånd kunna utgå för inkomstförlust och, när skadan är livshotande eller annars av särskilt svår beskaffenhet, hotellkostnad som föräldrar, make eller annan nära anhörig till den skadade har ådragit sig grund av sjukbesöken jfr Lech, 1973, s. 106. Också kostnader för anhörigas insatser för omvårdnaden om den skadade kan i viss utsträckning ersättas genom skadestånd. När exempelvis en förälder

Nuvarande förhållanden 71

stannar hemma från arbetet för att vårda ett skadat barn, brukar sålunda förälderns inkomstförlust ersättas som en vårdkostnad för barnet se t.ex. RFS B:5 1988:6. En förutsättning är dock givetvis att barnet enligt vad som nämnts i avsnitt 3.2.2.2 har rätt till skadestånd för kostnader för vård i hemmet. Vid bestämmandet av denna kostnad beaktas utgående Vårdbidrag enligt 9 kap. 4 § i 1962 års lag om allmän försäkring; å andra sidan torde vårdbidraget påverkas av att skadestånd kan utgå jfr vad som sagts i avsnitt 3.2.2.1 om stödformer som är subsidiära till skadestånd. l den utornrättsliga skaderegleringen bestäms skadeståndet i princip till vad som skulle motsvara kostnaden för hyrd hjälp; om föräldrar med höga inkomster har svarat för vården, motsvarar ersättningen då inte hela deras inkomstförlust. Frågan huruvida föräldrar har skyldighet att vårda skadade barn utöver vad följer den allmänna omvårdnadsplikten i 6 kap. l § föräldrabalken och som av därmed skulle sakna rätt till skadestånd för sådan vård har besvarats nekande i den dom av Svea hovrätt den 15 april 1994 som redovisats i avsnitt 3.2.2.2. Även när make har skadats och vårdas den andra maken torde en av skadestånd kunna utgå för den makens inkomstförlust under vårdtiden. Tidigare bestämmelsen i 5 kap. l § giftermålsbalken om makars skylsynes dighet att ge varandra bistånd ibland ha åberopats till stöd för att rätt till skadestånd inte förelåg i ett sådant fall jfr Lech, 1973, s. 107 vid not l. Den uppfattningen vidhålls knappast längre, även om en liknande bestämmelse har behållits i l kap. 2 § äktenskapsbalken; i vart fall torde ett skäligt bidrag till presumtiva vårdkostnader utges i den utomrättsliga skaderegleringen jfr SOU 1973:51 s. 39 vid not 6. Om skadan har medfört avbrott i ett barns skolgång, brukar barnet i den praktiska tillämpningen tillerkännas skadestånd för de merkostnader som

föräldrarna har haft eller kommer att under den tid studierna förlängts se

NJA l94l B 318 och 1993 s. 68 samt Lech, 1973, s. 143 och Andersson, 1993, s. 513 vid noterna 291 och 292;jfr FFR 1948 s. 288, 1960 s. 276 och 1967 161. I Trañkskadenämndens praxis se från senare tid RFS B:5 s. 1986:5 och 1989:2 har ersättning för förlust av skolår rekommenderats med ett standardiserat belopp som för närvarande uppgår till 36 000 kr per år. Om endast förhållandevis kort tid ett eller två år återstår av en yrkesinriktad en - utbildning, lämnas i stället skadestånd till den skadelidande för försenat utträde i förvärvslivet se avsnitt 3.2.3.2. Denna ersättning är, till skillnad från ersättning för förlust av skolår, skattepliktig.

72 Nuvarande förhållanden

3.2.2.5 Gränsen till andra skadeståndsposter

Före 1975 års personskadereform förekom det att skadestånd för kostnader ingick i skadestånd för inkomstförlust; framför allt gällde det vid lägre invaliditetsgrader, varvid skadeståndet huvudsakligen avsåg kostnader. Även om kostnader och inkomstförlust numera ersätts under skilda poster, föreligger i några speciella situationer en viss osäkerhet om vilken post ersättningen skall hänföras till. Det rör sig om fall då skadan medför avbrott i ett barns skolgång se avsnitt 3.2.3.2, regelbundna utgifter för den skadelidandes framtida vård och tillsyn se avsnitt 3.2.3.3 eller minskade möjligheter för den skadelidande

att utföra hushållsarbete i hemmet se avsnitt 3.2.3.4.

Också gränsen mellan kostnader och ideell skada kan ibland vara svår att dra. Allmänt sett hänförs till posten kostnader sådana utgifter som kan sägas syfta till att neutralisera verkningarna av skadan i den skadelidandes dagliga livsföring eller på förmågan att utföra förvärvsarbete se prop. 1975:12 s. 146, medan utgifter för att neutralisera en skadeföljd av ideell natur hän-

förs till ideell skada se SOU 1973:51 s. 259.

Ersättningen för sveda och värk inrymmer ofta olika kostnader för att underlätta den skadelidandes tillvaro under sjukdomstiden, såsom utgifter för blommor och frukt och anordningar som kan bidra till dennes förströelse t.ex. TV-apparat på sjukrummet. Detta berörs i avsnitt 3.2.4.3. Särskilda svårigheter föreligger att avgöra vilka fördyrade levnadskostnader som skall ersättas särskilt under posten kostnader och vilka som kan anses kompenserade genom ersättningen för lyte och men. Det gäller framför allt

stadigvarande kostnader för rekreation och förströelse se avsnitt 3.2.5.7.

Vissa kostnader ersätts under posten olägenheter i övrigt. Det gäller bl.a. utgifter för kosmetiska proteser peruker, löständer etc. eller mindre, på förhand beräkningsbara kostnader såsom taxiresor m.m. se avsnitt 3.2.6.1. l förarbetena till 1975 års personskadereform betonas att ekonomiska och ideella skadeföljder skall hållas åtskilda och så långt som möjligt ersättas

under skilda poster se SOU 1973:51 s. 260 och prop. 1975:12 s. 109 och

145. Även kostnader, såväl i förfluten tid i framtiden, skall alltså ersättas som skilt från ersättning för ideell skada. Att vissa mindre, svårpreciserade kostnadsrisker ersätts som olägenheter i övrigt se avsnitt 3.2.6 är en annan sak. Enligt ett av FSAB:s personskadekomrnitté år 1985 utfärdat cirkulär skall emellertid både kostnader och olägenheter i övrigt för förfluten tid beräknas efter ett visst årsbelopp och ersättas med ett gemensamt belopp. Det är vidare mycket vanligt att även ersättning för preciserade framtida kostnader slås

Nuvarande förhållanden 73

samman med ersättning för olägenheter i övrigt se beträffande ett sådant fall

tingsrättens dom i rättsfallet NJA 1992 s. 642. Denna praxis har kritiserats av Pettersson SvJT 1983 i s. 103 f., Nordenson, 1984, s. 408 och Nilsson, 1993, s. 373 Ett gemensamt drag för denna kritik är att skadestånd för kostnader och för olägenheter i övrigt skall bestämmas efter skilda principer som bör redovisas särskilt. Också risken för att en skadeföljd blir dubbelkompenserad genom det kritiserade förfarandet har framhållits.

3.2.3 Inkomstförlust

3.2.3.1 Allmänt

Skadestånd för inkomstförlust avser förutom bortfall av lön förlust av - tillägg av olika slag som ingår i arbetsgivarens ersättning för arbetsprestationer övertidstillägg, risktillägg e.d. samt traktamenten eller liknande förmåner till den del de kan betraktas som lönetillskott. En allmän risk för att i framtiden drabbas av förlust av mera extraordinära inkomster ersätts dock som

ideell skada under posten olägenheter i övrigt se avsnitt 3.2.6.1.

Skadestånd kan i vissa fall utgå även för förluster som inte är att anse som inkomstbortfall i egentlig mening. Exempelvis kan förlust av semester eller av kvaliñkationstid för semester beaktas genom att skadeståndet för själva inkomstforlusten ökas. I övrigt skall emellertid förlust av fritid gottgöras inom

ramen för ersättningen för ideell skada se avsnitt 3.2.7.

Det finns vissa grupper av skadelidande som inte har uppburit särskild lön utan vilkas inkomstförlust måste uppskattas skönsmässigt. En sådan grupp utgörs av egna företagare. Med avseende denna kategori föreskrivs i 5 kap. l § tredje stycket skadeståndslagen att intrång i näringsverksamhet skall likställas med inkomstförlust. Ett annat exempel är personer som till väsentlig del har skött hushållet i familjen. Enligt en uttrycklig föreskrift i samma stycke

skall värdet av hushållsarbete i hemmet likställas med inkomst se avsnitt

3.2.3.4. Ytterligare en kategori skadelidande vilkas inkomstförhållanden kan

vara svåra att uppskatta är barn och ungdomar se avsnitt 3.2.3.2.

Det inkomstbortfall som ersätts utgörs enligt 5 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen av skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han inte hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har uppnått eller kan antas komma att uppnå. Ersättningen bör i normala fall delas i två poster, avser förfluten tid i förhållande till upp en som

skadeståndsprövningen och en som avser framtiden se SOU 1973:51 s. 260

74 Nuvarande förhållanden

och prop. 1975: 12 s. 148. Så förfar man också regelmässigt i den praktiska skaderegleringen. Skadestånd för inkomstförlust i förfluten tid kan i regel fastställas på grundval av den faktiska förlust som har visat sig vid tidpunkten för skadeståndets bestämmande. I undantagsfall kan denna förlust behöva justeras, om den skadelidande trots skadan borde ha kunnat tjäna mer än han gjort. Man bör dock vara försiktig med att göra sådana reduktioner se SOU 1973:51 s. 265 samt prop. 1975:12 s. 104 och 151; den faktiska förlusten bör inte

frångås utan att det finns starka skäl för det se NJA 1991 s. 662. Vidare kan

det ibland vara befogat med en mindre justering nedåt med hänsyn till att den skadelidande kan ha haft lägre levnadsomkostnader än normalt i samband med sjukhusvistelse e.d. jfr avsnitt 3.2.2.1. Sådana förhållanden kan ofta beaktas schablonmässigt Å

se SOU 1973:51 s. 265 och prop. 1975:12 s. 151. andra

sidan kan det tänkas att den skadelidande genom egna ansträngningar har minskat den förlust som i och for sig hade varit naturligt med tanke skadan. Detta påverkar dock inte skadeståndet för inkomstförlust utan kan kompense-

ras genom en förhöjning av ersättningen för ideell skada se SOU 1973:51

5.265 samt prop. 1975:12 s. 211 och 224; jfr dock s. 151. Skadestånd för framtida tnkomsm‘2‘rlustmåste däremot grundas på mer eller mindre säkra antaganden om den skadelidandes möjligheter att utnyttja sin kvarvarande arbetsförmåga. Bedömningen blir alltså i detta fall regelmässigt mer komplicerad än vid fastställande av inkomstförlust i förfluten tid. Detta bidrog till att man i tidigare skadeståndspraxis ofta använde sig av olika schabloner för att uppskatta framtida inkomstförlust. Det främsta hjälpmedlet vid denna uppskattning var skadans s.k. medicinska invaliditetsgrad, dvs. den gradering av skadan som medicinsk sakkunskap har fastställt med ledning av medicinska erfarenheter av den inverkan en viss fysisk defekt har på den mänskliga prestationsförmågan. Genom 1975 års personskadereform infördes i stället ett s.k. ekonomiskt invaliditetsbegrepp. När skadestånd för framtida inkomstförlust bestäms är man inte längre lika bunden vid den medicinska bedömningen av skadan som man dessförinnan hade varit i rättspraxis, utan den framtida inkomstförlusten beräknas i närmare anslutning till skadans ekonomiska verkningar i det enskilda fallet. Vid en sådan individuell bedömning beaktas alla omständigheter som kan inverka den skadelidandes möjligheter att arbeta. Man skall alltså inte bara se till skadans medicinska utveckling utan också ta hänsyn till den skadelidandes personliga förhållanden av olika slag, t.ex. ålder, bosättning, utbildning och tidigare yrke samt möjligheterna att den skadelidande i större

Nuvarande förhållanden 75

eller mindre utsträckning övervinner skadeföljderna genom tillvänjning och rehabilitering. Man försöker vidare beakta vissa allmänna faktorer, t.ex. arbetsmarknadssituationen.

Ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp av detta slag innebär att man måste lägga stor vikt vid den bestående faktiska inkomstförlust som har visat sig vid tidpunkten för skadeståndsprövningen. Denna förlust kan många gånger antas ge den säkraste grunden för den framtida inkomstförlusten, i varje fall vid svårare skador som har föranlett rehabilitering. I vissa fall kan det emellertid tänkas att tillfälligheter har spelat in och gjort att den aktuella förlusten är större eller mindre än vad som i och för sig förefaller rimligt med hänsyn till skadan. Förhållanden av detta slag är t.ex. att den skadelidande genom tillmötesgående från sin arbetsgivare inte behöver vidkännas den reduktion av lönen som i och för sig skulle vara motiverad med hänsyn till att den skadelidande inte längre gör full arbetsinsats. I sådana fall kan det vid skadeståndsprövningen finnas anledning att räkna med en risk för framtida inkomstförlust, särskilt om det är fråga om en person i yngre ålder och

bedömningen alltså gäller en längre period se SOU 1973:51 s. 274 och prop.

1975:12 s. 153.

Skadestånd för inkomstförlust skall enligt 5 kap. 3 § skadeståndslagen samordnas med vissa andra förmåner som den skadelidande har rätt till med anledning av demia förlust. När skadeståndet bestäms skall sålunda avräknas ersättning från socialförsäkringen, sjuklön eller pension som utges av arbetsgivare grund av anställningsavtal samt periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls- eller sjukförsäkring som har meddelats på grund av kollektivavtal. Förmåner som utgår från individuellt tecknade liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkringar påverkar däremot inte skadeståndet utan får uppbäras vid sidan av detta. Ett förslag föreligger dock för närvarande om

vissa ändringar i dessa avräkningsregler se Ds 1994:73.

Enligt 5 kap. 4 § skadeståndslagen fastställs skadestånd för framtida inkomstförlust i form av livränta eller engångsbelopp eller som livränta jämte engångsbelopp. Några bindande regler om valet av ersätmingsform har inte meddelats, utan det har i första hand överlämnats parterna i skadeståndsärendet att bestämma ersättningens form. Kan parterna inte komma överens, får valet träffas efter en avvägning av de olika skäl som parterna anför till stöd för sina ståndpunkter. I stor utsträckning bör man därvid ta hänsyn till den skadelidandes önskemål. Engångsbelopp bör dock vara regel när följderna av

skadan kan förmodas for framtiden inskränka sig till mindre förluster se prop.

1975: 12 114 och 167. Är ersättningen väsentlig betydelse för den s. av skadelidandes försörjning skall den å andra sidan enligt en uttrycklig föreskrift

76 Nuvarande förhållanden

fastställas livränta, inte särskilda skäl talar mot detta. Även i övrigt som om är livränta i praktiken den vanligaste ersättningsformen. Skadestånd för inkomstförlust beskattas som inkomst av tjänst, oavsett om det utgår i form av livränta eller betalas som ett engångsbelopp; det gäller dock endast i den mån skadeståndet avser förlorad inkomst av skattepliktig

natur och alltså inte t.ex. hushållsarbete i hemmet se 32 § l mom. d och g

i 1928 års kommunalskattelag. För att det inte med hänsyn till marginalskatteeffekterna skall bli fördelaktigare för den skadelidande att utfå skadeståndet periodiskt i form av livränta än som ett engångsbelopp tas endast 60 procent av ett engångsbelopp upp som skattepliktig intäkt se punkt l fjärde stycket i anvisningarna till 19 § i 1928 års kommunalskattelag; jfr SOU 1973:51 s. 198 ff. och prop. 197677:50.

3.2.3.2 Barns och ungdomars framtida inkomstförlust

Skadestånd för barns och ungdomars inkomstförlust i framtiden kan i allmänhet inte grundas uppgifter om någon faktisk inkomstförlust i förfluten tid. Oftast finns inte heller några uppgifter om vilket yrke de skulle ha ägnat sig ât, om de inte hade skadats. Det kan också dröja ganska länge innan man vet vilket yrke de faktiskt kommer att utöva. Man är därför hänvisad till antaganden utifrån deras intresseinriktning, anlag eller personliga förutsättningar i övrigt, liksom pågående eller planerad utbildning. I regel slutregleras skadan i praktiken först när studier och arbetsrehabilitering har genomförts. Skadeståndet bestäms alltså i allmänhet inte förrän den skadelidande i det enskilda fallet har nått vuxen ålder. Detta förfarande har stöd i förarbetena till

1975 års personskaderegler se SOU 1973:51 s. 263 och 278, prop. 1975:12

s. 108 och 156 samt LU 1975:16 s. 29. När bestämmelsen om en ekonomisk invaliditetsbedömning kom till uttalade Skadeståndskommittén att det i dagens samhälle kunde vara mindre lämpligt att göra bedömningen av barns och ungdomars framtida inkomstförlust med hänsynstagande till föräldrarnas ekonomiska och sociala standard

se SOU 1973:51 s. 263. Under senare delen av 1980-talet uppkom en

diskussion i massmedia om inte Trafikskadenämnden i sin praxis ändå tog sådana hänsyn. Med anledning därav granskade dåvarande Försäkringsinspektionen denna praxis. Sedan denna granskning avslutats anförde inspektionen följande i en promemoria i oktober 1988 som överlämnades till Justitieoch Finansdepartementen:

Nuvarande förhållanden 77

Det ligger i sakens natur att det i ett ersättningssystem som utgår från en bedömning av den skadade personens sannolika inkomstutveckling ofta inryms antaganden som är mer eller mindre osäkra. Det är självklart så att svårigheterna i en bedömning accentueras när den skadade är ett barn och skadan sålunda inträffar innan den skadade inträtt i yrkeslivet eller genomgått en yrkesutbildning. svårigheterna är betydande även om man, som Trafikskadenämnden regelmässigt gör, väntar med den slutliga bedömningen tills barnet nått vuxen ålder. Särskilt svår blir bedömningen när barnet skadas vid låg ålder och skadan är av sådan art att det blir närmast omöjligt att få en uppfattning barnets individuella förutsättningar. I ärendena måste i sådana om fall som också framgår av uttalanden i förarbetena till skadeståndslagen —— ingå en varierande grad av skönsmässig bedömning. Den fråga som ställts under debatt gäller om vid bedömningen också skall kunna beaktas omständigheter som inte direkt hänför sig till den skadades intresseinriktning, anlag eller personliga förutsättningar i övrigt. Till en början bör framhållas att inspektionen inte kunnat finna att nämnden åberopat omständigheter som avser förhållanden i närmiljön, t ex syskons eller föräldrars förhållanden, till nackdel för den skadelidande. Nämnden har däremot i några de undersökta fallen i sin totalbedömning i positiv riktning av vägt in föräldrars ocheller syskons förhållanden när det gällt att bedöma den skadades sannolika yrkesinriktning för det fall att skadan inte hade inträffat. Enligt inspektionens mening bör omständigheter av angivet slag inte generellt tillmätas betydelse vid ersättningsbedömningen. I ett ersättningssystem som det gällande förutsätts emellertid att alla omständigheter i det särskilda nu fallet stöd för ett visst antagande också skall beaktas. Nämnden har som ger beaktat syskons och i två av fallen även föräldrars yrken till stöd för antagandet ett visst inkomstunderlag när det inte gått att göra en bedömning av enbart på grundval utredningen om den skadades intresseinriktning och av individuella förutsättningar. Inspektionen att det inte kan hävdas att det anser i de åsyftande fallen varit oberättigat av nämnden att i den skönsmässiga totalbedömningen nämnden haft att göra även väga in omständigheter av som det angivna slaget. Undersökningen ger sålunda inte grund för ett påstående att nämndens utlåtande står i strid med de bestämmelser och ersättningsprinciper som nämnden har att iakttaga. Sammanfattningsvis kan alltså sägas att nämnden i första hand synes göra bedömning ett barns förlust av framtida inkomst med utgångspunkt i den en av skadades personliga förutsättningar och intresseinriktning, oavsett från vilken socialgrupp eller miljö den skadade kommer, samt an, när dessa förutsättninginte fullt ut kan klarläggas, även andra faktorer av nämnden vägs in i en ar skönsmässig bedömning. Av det sagda följer att det inte går att som skett i massmediadebatten hävda att Trafikskadenänmden baserar sina utlåtanden på ett socialgruppstänkande. Det kan tilläggas yttrandet från Ansvarsförsäkringens Personskadeatt av nämnd framgår att denna nämnds syn faktorer som inte är direkt hänförliga till ett skadat barns personliga förutsättningar i princip överensstämmer med hur Trañkskadenämnden ser på frågan.

78 Nuvarande förhållanden

Det av inspektionen genomgångna materialet belyser emellertid det vanskliga i att i ett ersättningssystem som bygger på en bedömning i det särskilda fallet göra en beräkning av ersättning till barn för förlust av framtida inkomst. Det är enligt inspektionens mening dock inte givet att en ändrad lagstiftning på sätt är fallet i Danmark och Norge bygger på som - schablonmässigt utformade regler för bestämmande av ersättningen innebär en förbättring av de skadade barnens ställning ekonomiskt sett. Mot bakgrund av de osäkerhetsmoment som är förknippade med bedömningar av nu avsett slag kan det dock finnas skäl att pröva om det går att finna ett annat system för bestämmande av ersättning till skadat barn för framtida inkomstförlust. Detta kräver att for sådana skadefall görs en ändring av de ersättningsprinciper som nu är fastlagda i skadeståndslagen. Det kan vara lämpligt att det utredningsuppdrag som regeringen enligt uppgift inom kort avser att besluta om för att behandla vissa frågor skadeståndsrättens område också får omfatta frågan om principerna för ersättning till skadade barn.

Uppgiften att utreda den fråga som inspektionen sålunda väckt har därefter

lagts på vår kommitté se avsnitt 2.1.

Om skadan medför avbrott i den skadelidandes utbildning och det återstår endast något eller några år av en yrkesinriktad utbildning, lämnas ersättning

till denne for försenat utträde i förvärvslivet se NJA 1939 s. 319 och 1964

s. 431 samt Lech, 1973, s. 143 och Andersson, 1993, s. 513. Detta skadestånd motsvarar den inkomstförlust som kan uppskattas i det särskilda fallet. I övrigt ersätts barnet med ett standardiserat belopp för föräldrarnas

merkostnader med anledning av förlust av skolår se avsnitt 3.2.2.4.

3.2.3.3 Framtida värd och tillsyn

Vid allvarliga skadeföljder som orsakar regelbundna utgifter för exempelvis vård fastställdes skadeståndet tidigare antingen som s.k. vårdlivränta eller som en förhöjning av livränta för inkomstförlust. I fråga om vissa grupper skadelidande exempelvis husmödrar, pensionärer och barn avsåg livränteersättningen också att täcka de faktiska eller potentiella kostnader för hyrd hjälp eller vård och tillsyn som rimligen kunde hänföras till de aktuella

skadeföljdertta se SOU 1973:51 s. 44.

I rättsfallet NJA 1961 s. S72 blev sålunda livränta till en tvåårig pojke, som fått svåra skallskador och till följd därav var intellektuellt efterbliven, beräknad inte på grundval av utebliven inkomst utan väsentligen med utgångspunkt i vad det kostade att bereda honom erforderlig vård och tillsyn liksom möjlighet till sysselsättningar avpassade efter hans intressen och färdigheter. Som motivering till detta ställningstagande angavs att den

Nuvarande förhållanden 79

skadelidande på grund av sin intellektuella efterblivenhet och sitt behov av ständig tillsyn och passning uppenbarligen endast i mycket begränsad utsträckning var i stånd att för egen del tillgodogöra sig en livränta vars syfte var att åtminstone i huvudsak upprätthålla den levnadsstandard som den skadelidande med bibehållen arbetsförmåga skäligen kunnat páräkna i framtiden.

Vid tillkomsten av 1975 års personskaderegler uttalade Skadeståndskommittén att det i en del fall, när den framtida arbetsförmågan blivit helt eller nästan helt nedsatt, fanns det alternativet att skadeståndet inte bedömdes med hänsyn till den beräknade inkomstförlusten utan liksom tidigare med beaktande främst

av kostnader för vård och tillsyn se SOU 1973:51 s. 264 och 278; jfr också

Hellner, 1985, s. 288 och Roos, 1990, s. 151. Detta uttalande mötte viss kritik under remissbehandlingen. Föredragande statsrådet hade förståelse för denna kritik; enligt hans mening borde inkomstförlust så långt möjligt beaktas

fullt ut, även när det gällde svårt invalidiserade personer se prop. 1975:12

s. 147. Därefter har Trañkskadenämnden i två avgöranden år 1989 RFS B:5 1989:5 +6 funnit en 21-årig flicka, som skadades mycket allvarligt när hon var endast fyra månader gammal, och en 27-årig man, som skadades mycket svårt som 17-åring, berättigade till skadestånd för inkomstförlust. I det första fallet hänvisade nämnden till det nyss återgivna uttalandet av föredragande statsrådet samt anförde därefter följande:

Nämndens uppfattning är att E bör ersättning för det inkornstbortfall som den svåra trafikskadan har medfört för henne, inte minst därför att hon genom sådan ersättning skulle kunna kompensera föräldrarna för de omfattande en omvârdnadsinsatser de nu gör; insatser som med åren måhända kan behöva utföras av andra personer. Vidare torde livräntan kunna utnyttjas till bl.a. fritidssysselsättningar och annat som kan höja livskvalitén för E. Domslutet i 1961 års rättsfall torde i huvudsak återspegla tanken att en förståndshandikappad person inte kan tillgodogöra sig en inkomstförlustberäknad livränta eftersom vård- och omsorgsbehovet är det dominerande. Detta synes vara en som blivit något förlegad, i vart fall när det gäller förståndshandikappade personer som trots allt är medvetna om sin omvärld och som i Ezs fall- kan delta i vissa för dem särskilt anpassade aktiviteter.

4 Hushållsarbete i hemmet

Vid uppskattningen av värdet av hushållsarbete som den skadelidande utfört i hemmet före skadetillfållet får man beakta omfattningen av detta arbete antalet personer i hushållet, den hjälp av andra som har stått till buds etc..

80 Nuvarande förhållanden

Enligt förarbetena till 1975 års personskaderegler kan ett mått på värdet av hushållsarbetet vara kostnader för den hjälp av utomstående som behöver

anlitas grund av skadan se prop. 1975: 12 s. 156. I Trafikskadenämndens

praxis brukar ersättningen också bestämmas på detta sätt, varvid skadeståndet fastställs som kostnadsersättning se Bengtsson mfl., 1985, s. 178. Även beträffande hushållsarbetande personer kan skadeståndet i förekommande fall avse ersättning för att den skadelidandes möjligheter att ta förvärvsarbete begränsats. Den som vid skadetillfället uteslutande har skött hushållssysslor men som haft anledning att räkna med att gå ut i förvärvsarbete vid en senare tidpunkt, t.ex. när barnen har nått viss ålder, kan få ersättningen bestämd med beaktande av den inkomstförlust som skadan

grund härav kan medföra i framtiden se SOU 1973:51 s. 278 och prop.

1975:12 s. 156.

3.2.3.5 Gränsen till andra skadeståndspøszer

Att inkomstförlust i några fall kan komma att ersättas som kostnader avseende förlust av skolår, framtida vård och tillsyn samt värdet av hushållsarbete hemmet har i nyss berörts. I övrigt torde gränsen till kostnader knappast föranleda någon tvekan, lika litet som gränsen till sveda och värk samt lyte och men. Däremot är skiljelinjen mellan inkomstförlust och olägenheter i övrigt inte alltid så enkel att dra. Vad som framför allt kan ge upphov till problem är att även sistnämnda skadeståndspost avser olika slags skadefoljder i den skadelidandes förvärvsliv, liksom sporadiskt återkommande smärre ekonomiska förluster i mera hobbybetonade verksamheter. Dessa problem berörs närmare i avsnitt 3.2.6.3.

3.2.4 Sveda och värk

3.2.4.1 Allmänt

Sveda och värk syftar på fysiskt och psykiskt lidande under den akuta sjukdomstiden efter skadan. Skadeståndet för denna skadeföljd kan ses när-

mast som ett slags plåster på såret se Hellner, 1985, s. 294. Den ideella

karaktären är inte alltid renodlad. Olika utlägg för att underlätta den skadelidandes tillvaro under sjukdomstiden ersätts ofta som en del av beloppet för

sveda och värk se avsnitt 3.2.4.3.

Nuvarande förhållanden 81

Under posten sveda och värk ersätts smärta och andra fysiska obehag, liksom ångest, sömn- och koncentrationssvårigheter, depressiva reaktioner, sexuella störningar mm., som visar sig under den akuta perioden. Ersättningen tar sikte inte bara sådant lidande som själva skadan i sig innebär utan också lidande följer med olika slags vård och behandling. Även som oro och ängslan inför framtiden som kan följa med skadan under sjukdomstiden skadeståndet för sveda och värk jfr Benrtich, 1935, kompenseras genom s. 35.

Oro och ängslan till följd av skadan kan också i sig betraktas som personskada, om detta slags psykiska lidande är medicinskt påvisbart se avsnitt l, och därmed ge rätt till skadestånd för sveda och värk tills lidandet har klingat

se NJA 1990 s. 186; jfr FFR 1953 s. 299, RH 1989:116 och NJA 1991

av 766 samt Ekstedt, 1977, s. 246 eller i särskilt svåra fall har blivit s. - bestående. Detsamma gäller psykiska besvär som över huvud taget inte har framkallats av någon personskada i övrigt utan har tillfogats med annat än fysiska medel. Om ersättningsgilla psykiska besvär är en följd av en fysisk skada, bestäms skadeståndet för sveda och värk med hänsyn till både dessa besvär och den fysiska skadan. Kvarstår de psykiska besvären efter det att den fysiska skadan har läkt, utges särskild ersättning för dessa besvär.

Skadestånd för sveda och värk brukar bestämmas i ett sammanhang sedan den akuta sjuktiden har övervunnits och förhållandena kan överblickas. Det förekommer emellertid, särskilt vid längre akuttider, att skadeståndsfrâgan prövas redan på tidigare stadium. Detta har inte ansetts hindra under för- utsättning att läkningsförloppet tillfredsställande har kunnat överblickas att -

skadestånd dömts ut för hela akuttiden se NJA 1932 s. 568 11;jfr Ekstedt,

1977, 252. Detta är ett problem som aktualiseras särskilt när det gäller s.

psykisk skada se avsnitt 5.6.2. Enligt Lech 1973, s. 173 har det ibland

även hänt att ett förskott den slutliga ersättningen betalas till den skadelidande i fall då denne därigenom kan beredas avsevärd lättnad eller då läkningsförloppet har blivit mycket utdraget. Under alla förhållanden synes det slutliga skadeståndsbeloppet för sveda och värk regelmässigt ett engångsbelopp. Undantag gäller dock, om utges som

den skadelidande är varaktigt medvetslös se avsnitt 3.2.8.

Skadestånd för sveda och värk samordnas inte med nâgra andra förmåner

som den skadelidande har rätt till med anledning av sin skada se prop.

1975:12 s. 160; jfr RFS B:6 1992:2.

82 Nuvarande förhållanden

Skadestånd för sveda och värk är, liksom annat skadestånd för ideell skada, skattefritt.

2 E rsättningstabeller

Sladeståndsbeloppen för sveda och värk har efter hand standardiserats i stor omfattning. l praktiken bestäms de efter en särskild s.k. hjälptabell som fastställs av Trafikskadenämnden.

Den första hjälptabellen för bestämmande av ersättning för sveda och värk utarbetades av ett enskilt försäkringsbolag under 1950-talet och kom sedan, med början år 1957, att allmänt tillämpas i försäkringsbolagens skadereglering. Den fastställdes till en början av Trañkförsäkringsanstalternas nämnd

numera Trañkskadenämnden och Ansvarsnämnden gemensamt. Det har

hävdats att tabellen till sin utformning och ersättningsnivä grundade sig då

rådande rättspraxis se Lech, 1973, s. 170; jfr dock Ekstedt, 1977, s. 180.

Tabellen reviderades första gången år 1966, varvid ersättningsbeloppen justerades med hänsyn till den försämring av penningvärdet som inträffat sedan tabellen tillkom. Sedan dess har Trañkförsäkringsföreningens styrelse numera Trafikskadenämndens råd kontinuerligt utfärdat rekommendationer - om procentuella påslag eller nya uppräknade tabellbelopp i anslutning till den fortsatta penningvärdeförsämringen. Vid några tillfällen, senast på 1980-talet, har tabellen ändrat utseende och även sakligt innehåll. Ersättningsbeloppen enligt tabellen har också höjts mera allmänt vid några tillfällen. Med anledning av den rekommendation om en generösare inställning gentemot den skadelidande i detta avseende som gjordes i samband med

tillkomsten av 1975 års personskaderegler se avsnitt l beslöt Trafikskade-

nämnden år 1976 om en standardhöjning av dessa belopp, framför allt för fall av längre sjukdomstid. Och sedan riksdagen år 1986 uttalat att det fanns anledning att närmare överväga om inte en viss höjning av ersättningsnivån

vid ideell skada kunde vara befogad se LU 198687:3 s. 15 och SOU 1992:84

s. 37, beslöt Trañkskadenämnden om en ny standardhöjning av beloppen med 10 procent utöver en motsvarande höjning på grund av penningvärdets förändringar. Denna höjning trädde i kraft den l januari 1987.

Det rådde länge osäkerhet om vilken inställning domstolarna hade till tabellema. I rättsfallet NJA 1972 s. 81 utdömde Högsta domstolen emellertid ersättning för sveda och värk enligt de normer som gällde då och uttalade därvid bl.a. följande.

Den uppenbara svårigheten att uppskatta graden av sveda och värk i enskilda fall av personskada och önskemålet att underlätta frivilliga uppgörelser om ersättning för sådan skada päkallar att ersättning för sveda och värk normalt

Nuvarande förhållanden 83

bestäms tämligen schablonmässigt. Den av trafikförsäkringsföreningen rekommenderade norm som i målet åberopats av bolaget synes kunna, med den justering som vid aktuell tidpunkt må föranledas av penningvärdeförsämring, godtagas såsom utgångspunkt vid bestämmande av ersättningsbelopp. I särskilda fall måste visserligen individuella faktorer kunna påkalla till och med betydande avvikelser från resultatet enligt en schablonmässig bedömning. I målet har emellertid icke förekommit förhållande av beskaffenhet att föranleda att ersättning för sveda och värk bör utgå med högre belopp än det av hovrätten i detta hänseende bestämda.

Genom detta avgörande sanktionerade Högsta domstolen alltså att man inom skadeståndsrätten som utgångspunkt vid beräkningen av ersättning för sveda och värk använde Trañkskadenämndens hjälptabell för sådan skada. Denna

ståndpunkt har Högsta domstolen senare bekräftat vid upprepade tillfällen se

NJA 1979 s. 129, 1982 s. 793, 1989 s. 389, 1991 s. 766, 1992 s. 740 l och Il, 1993 41 I och 1993 68. Även riksdagen har sitt stöd för s. samt s. gett en sådan ordning se prop. 1975:12 s. lll, LU 1975:16 och rskr. 1975:133. Den nuvarande ersättningstabellen som återfinns i bilaga 2.1 är fast- - ställd år 1991. Enligt beslut av Trafikskadenämndens råd i december 1994 skall den tillämpas även för år 1995 efter en uppräkning av ersättningsbelop-

pen med 17 procent se Trafikskadenämndens cirkulär nr 21995.

Enligt tabellen utges ersättning med ett grundbelopp per månad. Grundbeloppet varierar beroende vårdtyp, skadetyp och vårdtidens längd. Däremot tilläggs enligt schablonen inte någon betydelse vid sådana omständigheter som den skadelidandes ålder, kön, yrke eller grad av känslighet.

Under den tid som den skadelidande är föremål för sjukhusvård utges efter uppräkning med 17 procent av 1991 års belopp vid svår skada ersättning med 4 329 kr per månad under tre månader räknat från skadedagen, med 3 159 kr per månad för var och en av de tre följande månaderna samt med 2 223 kr för var och en av de följande sex månaderna. Ersättningen utgör alltså sammanlagt 22 464 kr för ett halvt år och 35 802 kr för ett år. Till svår skada hänförs svår kross-, slit-, bränn-, skall- eller ansiktsskada, betydande skador skilda kroppsdelar, frakturer med omfattande mjukdelsskador och liknande. I fall då skadan inte är av sådan art men den skadelidande likväl undergår sjukhusvård är grundbeloppet för var och en av de sex första månaderna 3 159 kr och för var och en av de sex följande månaderna 2 223 kr. Ersättningen utgör alltså sammanlagt 18 954 kr för ett halvt år och 32 292 kr för ett år. Skulle sjukhusvården pågå längre tid än 12 månader görs en särskild bedömning. I fall då det inte förekommer sjukhusvård men väl annan vård under sjuktiden utgår ersättning med l 872 kr per månad under det första halvåret och därefter med 936 kr per månad. Ersättningen utgör alltså ll 232 kr för ett

84 Nuvarande förhållanden

halvt år och 16 848 kr för ett år. Dessa belopp reduceras i den mån hel sjukskrivning inte föreligger. Om sjukskrivningsperioden förlängs uteslutande i avvaktan arbetsvårdande åtgärder eller pensionering, anses förlängningstiden inte som akut sjuktid. Akut sjuktid över tre år bedöms särskilt. Grundbeloppet kan höjas om det föreligger särskilda omständigheter. Det kan vara att den skadelidande t.ex. genomgått vård intensivvårdsavdelning, legat i skallsträck eller i gipsvagga. Vid svår smärta under behandlingstiden i hemmet kan grundbeloppet under högst sex månader höjas med 20 - procent, i undantagsfall 40 procent. Totalt får tilläggen dock inte uppgå till mer än 50 procent av grundbeloppet. För smärtsam tandbehandling, smärtsam sjukgymnastik eller annan smärtsam behandling, som sker under tid då sjuk skrivning inte föreligger och således omfattas av schablonens normer i övrigt, beräknas ersättning enligt tabellen med 176 kr per behandlingstillfälle.

För att ersättningens storlek skall kunna bestämmas med ledning av tabellen fordras normalt medicinsk utredning i form av läkarintyg. Det är dock ingen ovillkorlig förutsättning för tabellens tillämpning att den skadelidande har blivit sjukskriven. För barn och pensionärer, som i regel inte blir formellt sjukskrivna, görs vanligtvis en uppskattning av akut sjuktid. Detsamma gäller

i regel vid psykiska besvär till följd av sexuella övergrepp se SOU 1992:84

s. 218. Tabellen tillämpas över huvud taget inte på enbart smärta till följd av ett angrepp den skadelidandes person utan att denne i övrigt tillfogats någon personskada; sådant lidande ersätts efter en fri uppskattning. Några formella begränsningar i fråga om ersättningsnivån vid sveda och värk finns inte. I ett tillägg till Högsta domstolens dom i rättsfallet NJA 1972 s. 81 uttalade emellertid justitierådet Conradi att maximal ersättning för sveda och värk motsvarande en sjukskrivningstid av tre år eller mera och mycket stort lidande torde i dåvarande penningvärde böra anses vara 15 000 kr, vilket i dagens penningvärde motsvarar ca 80 000 kr. Trafikskadenämndens tabell tillämpas dock i praktiken inte i de allvarligaste skadefallen. Skadestånd för sveda och värk ingår i de maximibelopp, omfattande också skadestånd för lyte och men, som lämnas i Trafikskade-

nämndens praxis se avsnitt 3.2.5.3. En motivering till detta förfarande har

angetts vara att besvären, obehagen och lidandet sedan det akuta sjukdorns- tillståndet upphört fortsätter med ungefär samma eller kanske t.0.m. större -

intensitet se Lech, 1973, s. 277; jfr Ekstedt, 1977, s. 247 ff..

Trafikskadenämndens hjälptabell har i första hand utformats med avseende på fysiska skadeföljder. I rättspraxis har den dock använts som utgångspunkt

for bedömningen också vid psykiska skadeföljder av olika slag se t.ex. NJA

1991 s. 766, 1992 s. 740 I och och 1993 s. 68; jfr SOU 1992:84 s. 218.

Nuvarande förhållanden 85

Bl.a. har schablonen tillämpats när det gällt att bestämma ersättning för

psykisk chock till följd av att en nära anhörig blivit mördad se NJA 1993

41 l och och avsnitt 3.5.1.7. lett tillägg till Högsta domstolens dom i det s. sistnämnda rättsfallet, i vilket två justitieråd instämde, ställde sig justitierådet Bengtsson tveksam till om gällande normer lämpar sig för att bestämma ersättning för psykiska besvär. Enligt honom blir de belopp som kan dömas ut ganska låga i sådana fall, och han ifrågasatte om dessa normer som till- kommit väsentligen med sikte fysiska skador allmänt sett leder till rimliga resultat vid sådana psykiska sjukdomstillstånd som målet rörde. Det har också ifrågasatts om själva termen sveda och värk är väl ägnad som beteckning psykiska störningstillstånd jfr Ekstedt, 1977, s. 43. Ansvarsnämnden har i sådana sammanhang försökt undvika begreppet och i stället talat om psykiskt men eller psykiska störningstillstånd av övergående natur se Nordenson i JT 1990-91 s. 93. Trafikskadenämndens ersättningstabell har ibland mött kritik även i andra avseenden. Sålunda har Ekstedt 1977, s. 180 f. kritiserat att tabellen inte är direkt tillämplig varken vård eller sjukskrivning har förekommit. Ekstedt om har också ställt sig tveksam till det rimliga i att normbeloppen sjunker efter hand som ett skadefall blir mer och mer varaktigt; enligt honom kan det vara svårare intagen sjukhus under t.ex. den tionde månaden än under att vara den första.

3.2.4.3 Gränsen till andra skadestândspøster

Som tidigare nämnts har skadestånd för sveda och värk ofta täckt sådana kostnader under den akuta sjukdomstiden som är avsedda att underlätta den

skadelidandes tillvaro under sjukdomstiden och som inte ersätts särskilt se

1975:12 24 och Bengtsson m.fl., 1985, s. 176; jfr FFR 1971 s. 212. prop. s. Avsikten med ersättning för sveda och värk har ibland sagts vara att den skadelidande skall sättas i tillfälle att under sjukdomstiden erhålla förströelse att möjlighet att köpa böcker, tidningar och godsaker samt t.ex. genom ges skaffa TV-apparat på sjukrummet se Hörstadius i SvJT 1935 s. 20, Ekstedt, 1977, 104 och 157 samt Pettersson i SvJT 1983 s. 83 f. Också utlägg för s. presenter e.d. till sjukhuspersonal har förklarats ingå i skadeståndet för sveda

och värk se Lech, 1973, 105 f.. Enligt Bennich 1935, s. 36 har det även

s. hänt detta skadestånd förhöjts något då sådana utgifter av någon omfattning att kan antas ha uppkommit. Det finns vidare uttalanden i äldre rättsfall om att

86 Nuvarande förhållanden

skadeståndet i dessa fall har till syfte att bl.a. bereda tillfälle till rekreation se NJA 1952 s. 547; jfr Hellner, 1985, s. 294. Denna ordning har ibland kritiserats. Sålunda har Bennich 1935, s. 36 framhållit att skadeståndet för sveda och värk bör hållas skilt från de ekonomiska följderna av skadan, så att skadeståndets bestämmande inte alltför mycket kompliceras. Också Hörstadius i SvJT 1935 s. 20 f. har hävdat att ersättning for sveda och värk därigenom kommit att delvis stå ersättningen för ekonomisk skada nära och att det kan bero på tillfälligheter under vilken post ersättningen ges, tillfälligheter som kan betydelse om den skadelidande avlider innan ersättningsfrågan avgjorts. Gränsen mellan skadestånd för sveda och värk samt andra skadeståndsposter kompliceras ytterligare av att det i förarbetena till 1975 års personskaderegler har uttalats att anordningar som kan bidra till den skadelidandes förströelse, t.ex. TV-apparat på sjukrummet, kan ersättas som olägenheter i

övrigt se prop. 1975:12 s. 149; jfr Pettersson i SvJT 1983 s. 89 vid not 28.

Huruvida så sker i praktiken när det gäller kostnader av detta slag under den akuta sjukdomstiden är dock osäkert. Gränsen mellan sveda och värk, å ena sidan, och lyte eller annat stadigvarande men, á andra sidan, dras i regel vid den tidpunkt då ett bestående invaliditetstillstånd har inträtt, dvs. då det medicinska tillståndet kan anses statiskt och behandling i egentlig mening har upphört. Sveda och värk som fortgår efter denna tidpunkt ersätts således under posten annat stadigvarande men. Några egentliga svårigheter med gränsdragningen mellan dessa båda ersätmingsposter torde därför sällan uppkomma. En annan sak är att man, som tidigare nämnts, i den utomrättsliga skaderegleringen bestämmer skadestånd i de svåraste skadefallen till ett gemensamt belopp för sveda och värk samt

lyte och men se vidare avsnitt 3.2.5.3. Enligt Lech 1973, s. 177 görs detta

ibland också i lindrigare fall när den skadelidandes tillstånd efter den akuta sjukdornstiden förblir i huvudsak oförändrat; så förfar man dock knappast längre. Slutligen kan det vara svårt att dra en gräns mellan å sidan sådant ena psykiskt lidande som är medicinskt påvisbart och således omfattas av ersätt-

ningen för sveda och värk eller lyte och annat stadigvarande men och å

andra sidan lidande till följd av kränkning enligt I kap. 3 § skadeståndslagen. Denna fråga har behandlats i vårt förra betänkande, vartill här kan hänvisas

se SOU 1992:84 s. 97 ff. och 217 ff..

Nuvarande förhållanden 87

3.2.5 Lyte och men

3.2.5.1 Allmänt

Skadestándsposten lyte eller annat stadigvarande men avser bestående skadeföljder, dvs. sådana som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes tillstånd har blivit stationärt. Utmärkande för dessa skadeföljder år att de kan antas komma att påverka den skadades liv permanent. Ersättningen för lyte tar sikte på bl.a. den förödmjukelse som kan upplevas på grund av vanställande kroppsfel, ärr, hälta, förlust av arm eller ben och liknande. Ersättningen för annat stadigvarande men avser andra framtida följder av skadan, alltså inte bara sådana som medför direkt smärta eller obehag utan också sådana som framkallar svårigheter för den skadelidande att klara sig i ett normalt liv. Bland de skadeföljder som gottgörs genom skadestånd för stadigvarande men kan nämnas bestående lidande och obehag som är förknippat med t.ex. rörelseinskränkning, dövhet, mistad eller nedsatt syn, lukt eller smak, liksom talfel, upphörd eller nedsatt potens, förlust av möjlighet att barn Även för att längre fram drabbas sviter skadan eller m.m. oron av av råka ut för skadefall som förvärrar följderna av det inträffade ersätts som

stadigvarande men, ofta i form av en förhöjd ersättning se NJA 1975 s. 642

och Bengtsson mfl., 1985, s. 187. Hit hör också omgivningens reaktion, dvs. medvetandet eller misstanken om att av andra uppfattas som vanställd eller som mindre dugande. Slutligen anses ersättningen för stadigvarande men i allmänhet omfatta förlust av möjligheten att ägna sig olika fritidssysselsätt-

ningar i den mån denna förlust saknar ekonomisk betydelse se SOU 1973:51

s. 264, prop. 1975:12 s. 147, Pettersson i SvJT 1983 s. 89, Nordenson, 1984, s. 405 och Höglund i NFT 1984 s. 71. Liv-, sjuk- och olycksfallsförsäkringar ger ofta sådana förmåner som i praktiken innebär kompensation också för lyte och men. Sådana förmåner beaktas dock inte när skadestånd för lyte och men bestäms; detta skadestånd samordnas inte med andra förmåner som den skadelidande har rätt till med

anledning av skadan se prop. 1975:12 s. 160; jfr Ekstedt, 1977, s. 270 ff..

Skadestånd for lyte och men fastställs normalt i form av ett engångsbelopp

se SOU 1973:51 s. 48 samt prop. 1975:12 s. 115 och 149. lvissa fall när

den skadelidande är varaktigt medvetslös utges skadeståndet dock som

periodisk ersättning se avsnitt 3.2.8; jfr Ekstedt, 1977, s. 208 och 261 f..

Skadestånd för lyte och men beskattas inte.

88 Nuvarande förhållanden

Lika litet som beträffande annan ideell skada ges i skadeståndslagen några närmare riktlinjer för hur skadestånd för lyte eller annat stadigvarande men skall bestämmas. I den praktiska tillämpningen har man emellertid sedan lång tid tillbaka använt sig av schabloner som utvecklats av de för försäkringsbranschen gemensamma rådgivande nämnderna. Sålunda bestäms skadestånd för lyte och men med ledning av särskilda ersättningstabeller, vanligen kallade hjälptabeller, där beloppen har differentierats efter de skadelidandes ålder, skadans an och tillämplig invaliditetsgrad. Invaliditetsgraden fastställs i sin tur utifrån särskilda medicinska invaliditetstabeller.

2 Medicinska invaliditetstabeller

Medicinska invaliditetstabeller har under lång tid använts som ett hjälpmedel for att bestämma ersättning dels för ekonomisk skada i form av inkomstförlust, dels för ideell skada i form av stadigvarande men. Som nämnts i avsnitt 3.2.3.1 förlorade tabellerna sin dominerande roll för att bestämma skadestånd för ekonomisk skada i och med den reformering av skadeståndslagens personskaderegler som genomfördes är 1975. När det däremot gäller skadestånd för bestående skadeföljder av ideell natur har den medicinska invaliditetsgraden i enlighet med vad som förut- -

sattes vid tillkomsten av 1975 års personskaderegler se prop. 1975: 12 s. lll

alltjämt betydelse. Även inom individuell och kollektiv olycksfallsför- - stor säkring har invaliditetsgraden en avgörande roll för ersättningens storlek. Som regel beräknas ersättningen här efter invaliditetsgrad och ett på förhand avtalat försäkringsbelopp.

Medicinska invaliditetstabeller började användas i slutet av 1800-talet för att bedöma arbetsskador. Att man vid denna tidpunkt lade stark tonvikt på den rent medicinska defekten inom yrkesskadeförsäkringen hade flera orsaker. När de första yrkesskadeforsäkringarna tillkom i olika länder under senare hälften av 1800-talet tedde det sig naturligt att knyta an till regler och praxis inom den privata olycksfallsförsäkringen. Inom denna hade utbildats ett system med fasta ersättningssatser vid olika skador. Ett sådant system torde ha uppfattats som i stort sett ändamålsenligt också för yrkesskadeförsäkringen, trots att denna hade till ändamål att kompensera själva inkomstbortfallet. De första lagarna om ekonomiskt skydd vid olycksfall i arbete omfattade nämligen en förhållandevis homogen kategori av kroppsarbetare. Möjligheterna till medicinsk rehabilitering och omskolning av invalidiserad arbetskraft var obetydliga, och näringslivet var föga differentierat. De arbetstagare som till följd av en skada inte kunde arbeta i ett visst yrke hade därför små möjligheter att sysselsättning i ett annat. Dessutom rådde ofta brist arbetstillfällen, vilket

Nuvarande förhållanden 89

i regel särskilt hårt drabbade den handikappade arbetskraften. Mot denna bakgrund torde en och samma medicinska defekt ha medfört i stort sett lika stor relativ nedsättning av förvärvsförmågan för alla försäkrade. Härtill kom att man helt saknade de administrativa förutsättningarna för att fortlöpande bevaka de förvärvsmässiga konsekvenser som invaliditeten kom att medföra i det enskilda fallet och därför ansåg sig nödsakad att redan i ett relativt tidigt skede fastställa graden av nedsättning av arbetsförmågan för hela den skadades återstående livstid. Anledningen till att man 1970-talet övergav invaliditetstabellerna för att bestämma ersättning for framtida inkomstförlust var att de kommit att framstå som otidsenliga. Framstegen medicinens område innebar att man allt bättre kunde återställa mycket av arbetsförmågan även när en skada medfört svåra fysiska defekter, liksom att näringslivet blev alltmera differentierat och fick starka inslag av mekanisering och automation, vilket ställde mindre krav på arbetskraftens rent fysiska prestationsförmåga. Detta medförde att även en fysiskt handikappad person kunde göra en fullvärdig arbetsinsats. Metoden att bestämma ersättningen efter invaliditetsgrad korn i många fall att innebära en överkompensation till de skadade, därför att den faktiska förvärvsmässiga invaliditetsgraden i regel var långt mindre än den åsatta invaliditetsgraden. Detta gällde i synnerhet vid de lägre invaliditetsgraderna, där det i allmänhet inte uppstod någon faktisk nedsättning av förvärvsförmågan. Ersättningen kom i dessa fall många gånger att helt eller delvis fungera såsom ersättning för det lyte eller men som den skadade tillfogats.

Dagens tabellverk Grunder för gradering av kvarstående men efter skador medicinsk invaliditet ofta kallat Trasdockan efter den bild av en sådan som återges på publikationens omslag är gemensamt för försäkrings- branschen och fastställdes av Försäkringsbolagens Personskadekommitté år 1981. Tabellverket har senare setts över av en projektgrupp inom FSAB, vilket resulterade i vissa revideringar år 1988. Tabellen har tagits in i bilaga 1.1. Redan i förordet till 1981 års tabellverk framhålls att arbetet varken är heltäckande eller slutgiltigt, liksom att nya rön inom den medicinska forskningen och den fortsatta utvecklingen inom protesområdet kommer att medföra krav ytterligare översyn. I förordet anförs vidare.

Ett ledmotiv för arbetet har varit att söka åstadkomma så stor rättvisa som möjligt för de skadelidande som skall ha ersättning genom olika försäkringsformer. Att åstadkomma en total rättvisa är naturligtvis ogörligt eftersom konsekvenserna av en genornliden skada och ett bestående men i hög grad måste bli beroende den enskilde individens egen reaktion och uppfattningen av sin situation grundval av hans eller hennes särskilda personlighet. En skada måste bedömas lika vem den än drabbar och sedan får det ankomma på de organ som har att fastställa ersättningens storlek att ta särskilda hänsyn i det enskilda fallet.

90 Nu varande förhållanden

Syftet med invaliditetsgraderingen är att ge information från sakkunniga läkare till domstolar, personskadereglerare och skadenåmnder om storleken på den funktionsnedsättning som olika slags skadeföljder rimligen bör anses medföra i allmänhet. Därför tillmäts inte den skadades yrke, fritidsintressen och andra speciella förhållanden betydelse när det gäller att bestämma den medicinska invaliditeten. Hänsyn tas inte heller till sådana skadeföljder som avses med posterna lyte och olägenheter i övrigt. Tabellverket har flera likheter med det som tidigare användes inom yrkesskadeförsälçringen. Graderingarna har skett efter en procentuell skala, där en utgångspunkt har varit att hel invaliditet skall anses föreligga vid förlust av synförmågan båda ögonen. Andra skadeföljder är relaterade till detta ställningstagande. Större funktionsförluster såsom totala förlamnings- och för- virringstillstånd har inte graderats med hänsyn till att det för sådana fall tillkommer också andra ersättningsförmåner. Nivån funktionsnedsättningen skall oberoende av handikappets art och placering på kroppen anges i procent enligt tabellverket. Tabellverket ar nämligen så konstruerat att det inte gör någon skillnad om invaliditeten avser t.ex. rörelseinskränkning i en fot, en skuldra eller om funktionsbortfallet en arm, gäller sviter efter skallskada. Vid exakt samma procentgradering för två en helt olika funktionsnedsåttnjngar skall båda ändå anses likvärdiga, som ett allmänt mått på funktionsnedsättningen. En projektgrupp inom FSAB har numera lagt fram ett förslag till ett nytt tabellverk, Medicinsk invaliditet 1991. Om bakgrunden härtill kan nämnas följande.

Med anledning att 1981 års tabellverk varken var heltäckande eller av slutgiltigt låt Personskadekommittén år 1984 infordra synpunkter på tabellverket från försäkringsbolagens förtroendeläkare. Den kritik som då framfördes gick ut bl.a. att graderingssystemet var logiskt orimligt med hänsyn till att 100 procents invaliditet inte innebär förlust all kroppslig och psykisk av funktion. Kritikerna menade att systemet inte tar hänsyn till att förlust av all synfömuåga medger icke ringa bevarad övrig funktionskapacitet och att det en därmed blir omöjligt att i graderingssystemet ange att talrika fall av hjårn eller ryggmargsskador har sammanvägd funktionsförlust vida överskridanen de funktionsforlusten vid blindhet. Vidare framhölls att det i tabellverket fanns luckor att detta beträffande lång rad av funktionsbortfall, inte stora genom en minst sådana från centrala nervsystemet, inte ger någon ledning för bedömningen. Likaså framfördes önskemål justeringar av relationer mellan olika om invaliditeter. Kritik riktades också mot att gradering av värk och smärta samt psykiska komplikationer var otillräckligt beaktad. Slutligen framhölls som en

Nuvarande förhållanden 91

nackdel att tabellen inte innehåller några sammanvägningsanvisningar för mera komplexa invaliditeter. Med anledning av de synpunkter framkom tillsatte Personskadekomsom mittén inom FSAB år 1986 en projektgrupp som fick i uppdrag att dels föreslå justeringar i 1981 års tabellverk, dels ge förslag till en radikal omarbetning. Projektgruppen redovisade den första delen av uppdraget år 1988 vilket som tidigare nämnts samma år resulterade i en reviderad upplaga av tabellen och den senare delen av uppdraget år 1991.

I 1991 års förslag till nytt tabellverk definieras medicinsk invaliditet som fysisk ocheller psykisk funktionsnedsättning oberoende orsak och utan av hänsyn till den skadades yrke, fritidsintressen eller andra speciella förhållanden. Vidare betonas att gradering av medicinsk invaliditet är ett sätt att inbördes värdera olika funktionsnedsättningar oberoende av orsak, varför eventuellt lyte inte skall vägas in i den medicinska invaliditetsgraden. Likaså anges att typ av försäkring saknar betydelse för bedömningen. Det föreslagna tabellverket skiljer sig från 1981 års tabellverk framför allt i följande avseenden. Det är utarbetat utan hänsyn till olika ersättningssystem och ersättningsfonner. Invaliditetsgraderingen har gjorts med hänsyn inte bara till funktionsförlust utan även till bevarad funktionsförmâga. Total medicinsk invaliditet, 100 procent, föreligger när ingen funktion finns kvar. Förslaget omfattar betydligt fler skador än 1981 års tabellverk. Beträffande en del av de skador som finns upptagna i 1981 års tabellverk föreslås förändringar i invaliditetsgraden i förhållande till andra skador. Förslaget är uppbyggt på s.k. ramvärden. Det innebär att de värden som anges i tabellen avser total förlust eller funktionsdefekt inom angiven anatomisk struktur eller kroppsregion och att invaliditetsgraden i de fall funktionsbortfallet inte är totalt skall bestämmas till en andel av ramvärdet, särskilt angivet sätt. Vidare bygger förslaget principen att den medicinska invaliditetsgraden skall vara densamma vid förlust av en viss kroppsdel som vid förlust av all neurologisk funktion i samma kroppsdel. Slutligen innebär förslaget att invaliditeten vid multipla skador normalt skall bestämmas genom s.k. kumulativ procentuell sammanvägning. Det innebär att man vid två eller flera samtidiga invaliditetstillstånd utgår från invaliditetstalet för den allvarligaste skadan och beräknar tillkommande funktionsförluster på den resterande funktionsförmágan enligt en särskild forrnel. Det föreslagna tabellverket innehåller en tabell som anger vilken den sammansatta invaliditeten enligt denna formel blir vid olika invaliditetskombinationer.

92 Nuvarande förhållanden

Ett förslag till nya invaliditetstabeller sändes ut remiss till ett flertal organisationer, bl.a. Trafikskadenämnden, Ansvarsnämnden, Sveriges advokatsamfund och Finansinspektionen.

Trafikskadenämnden, Ansvarsnämnden och Sveriges advokatsamfund ansåg att förslaget inte borde genomföras. Trafikskadenämnden och Ansvarsnämnden ställde sig tveksamma till det fanns skäl till så omfattande förändringar om förslaget innebär. De framhöll bl.a. att det nuvarande systemet för invasom liditetsgradering bygger en långvarig tradition och har fungerat väl. Nämnderna framhöll också att det vid utformningen av nya invaliditetstabeller inte går att helt bortse från rådande ersättningssystem och ersättningsformer och självklar utgångspunkt måste vara att de nuvarande ersättningsatt en nivåerna för olika skador i allt väsentligt bibehålls. Sveriges advokatsamfund framförde farhågor övergång till det föreslagna tabellverket skulle om att en kunna leda till sänkt ersättningsnivå när det gäller ideell skada. Kritik riktades också mot den föreslagna metoden för kumulativ procentuell sammanvägning vid sammansatta invaliditeter. Ansvarsnämnden befarade att metoden skulle bli svår att tillämpa och att den i flertalet fall skulle resultera i en sammantainvaliditet inte motsvarar verkligheten och därför från skadeståndsgen som rättslig synpunkt blir felaktig. Trafikskadenämnden ställde sig tveksam till att metoden generell räckvidd och efterlyste en närmare analys i vilka ge en mera situationer metoden inte skall användas. Nämnden pekade att i förslaget endast redovisats två sådana förhållanden: det ena när en existerande invaliditet förstärks tillkommande och det andra när en tillkommande av en funktionsförlust drunknar i redan existerande. Trafikskadenämnden framen höll vidare att med sådan förñnad gradering som förslaget innebär man en riskerar att till nackdel för helhetsbedömingen ge ett falskt sken av exakthet.

Med anledning vissa påpekanden av remissinstanserna har det remitterade av förslaget justerats i några detaljer. Det sålunda reviderade förslaget till ny invaliditetstabell har tagits i bilaga 1.2. Remissförfarandet har följts överläggningar mellan representanter för av den projektgrupp arbetat fram förslaget och företrädare för Sveriges som Försäkringsförbund, Trafrkskadenämnden och Ansvarsnämnden samt vår

kommitté se avsnitt 2.2. Efter dessa överläggningar har från Försäkrings-

förbundet upplysts att samtliga försäkringsbolag numera är positiva till det föreslagna tabellverket att beslut att anta förslaget kan ske först sedan men om det klarlagts hur de ersättningstabeller som utgår från ett sådant tabellverk kan

komma att se ut.

Nuvarande förhållanden 93

3. 3 E rsätmingstabeller

Den första mera fullständiga hjälptabellen avseende ersättning för lyte och men antogs gemensamt av Ansvarsnämnden och Trañkskadenämndens tidigare motsvarighet Trafikfjrsiikringsanstalternas nämnd under senare delen av 1950talet. Tabellen omfattade bl.a. ensidig blindhet samt Ortopediska skador, såsom vissa amputationsfall och rörelseinskränkningsfall. Därjämte antogs en särskild tabell för fingerskador. Tabellerna grundade sig i huvudsak domstolsavgöranden, och ersättningsnivåerna fastställdes med utgångspunkt i invaliditetsgrad och ålder. I samband med en revision av tabellerna år 1968 antog Tralikförsälcringsanstalternas nämnd också en hjälptabell för skallskador och fastställde samtidigt särskilda ersättningsnormer för förlust av lukt respektive smak, ensidig hörselförlust samt förlust av njure respektive mjälte. Vid några tillfällen har det förekommit att beloppen i viss utsträckning höjts med hänsyn till den allmänna standardhöjningen i samhället. Det har också förekommit att de inbördes relationerna mellan olika skadetyper förskjutits på grund av ändrad uppfattning om skadornas svårhetsgrad.

Ungefär samtidigt med de standardhöjningar under 1970- och 1980-talen av ersättningsbeloppen enligt tabellen för sveda och värk som beskrivits i avsnitt 3.2.4.2 genomfördes motsvarande standardhöjningar av ersättningsbeloppen enligt tabellerna för lyte och men. Sålunda beslöt Trañkskadenämnden år 1977 om en höjning, som utöver en anpassning till förändringar i penningvärdet utgjorde i genomsnitt l procent för lättare skador lO-l9 procent invaliditet, ~— 8,5 procent för medelsvâra skador 20-49 procent invaliditet och 11,5 procent för svåra skador 50 procent invaliditet eller däröver. Ursprungligen hade nämnden övervägt att genomföra en dubbelt sá hög höjning. Pâ grund av det ekonomiska läget i samhället, bl.a. devalvering av kronan, prisstopp m.m., avstod man dock till sist från denna tanke. Först 10 år senare, den l januari 1987, genomfördes denna höjning.

Tabellerna revideras också fortlöpande med hänsyn till utvecklingen av penningvärdet. Senast beslöt Trafikskadenämndens råd den 6 december 1994 att nämndens hjälptabeller från år 1991 skulle anpassas till förändringarna i

penningvärdet genom att beloppen räknades upp med 17 procent se

Trafikskadenämndens cirkulär nr 21995. Högsta domstolen har i flera avgöranden godtagit att de standardiserade normer som utbildats inom försäkringsbranschen används som en utgångs-

punkt för uppskattningen av framtida skadefoljder av ideell natur se bl.a. NJA

1969 s. 469, 1972 s. 81, 1979 s. 129, 1982 s. 793 och 1992 s. 642. Tabeller

94 Nuvarande förhållanden

liknande Trañkskadenänmdens har senare fastställts för de kollektiva försäkringssystem på arbetslivets samt sjuk- och hälsovårdens områden som bygger skadeståndsrättslig grund, dvs. Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, Patientförsäkringen och Låkemedelsförsäkringen. Trañkskadenämndens nuvarande ersättningstabeller ger ledning vid bestämmande ersättning för lyte och men vid ögonskador, amputationer, av Ortopediska skador, skallskador samt vissa andra skadetyper av speciell art. För i 25-årsåldern åsamkats en skada motsvarande 15 en person som procents invaliditet uppgår ersättningen vare sig det är fråga om en skallskada eller ortopedisk skada till 26 900 kr. Är det i stället fråga om en skada motsvarande 50 procents invaliditet utgör ersättningen 100 600 kr vid ortopedskada och 132 200 kr vid skallskada. Vid en invaliditetsgrad om 65 är motsvarande belopp 139 200 kr respektive 186 000 kr. procent För skadelidande över 25 år reduceras ersättningen enligt hjälptabellema i takt med stigande ålder. Skälet härtill är att man kan räkna med en kortare återstående livslängd och därmed ett mindre långvarigt lidande för äldre än för När det gäller barn som är 15 år eller yngre höjs beloppen yngre personer. med tio procent. För de Ortopediska skadorna och skallskadorna sträcker sig tabellersättinvaliditetsgrader 100 Ännu svårare fall, s.k. ningarna upp till procent. maximalfall, reglerades inte i tabellerna före år 1991 utan ersattes då särskilt med högre belopp, vilket också inkluderade skadestånd för sveda och värk ett se Lech, 1973, 177 samt Ekstedt, 1977 93 och 169 ff. Numera avser s. s. hjälptabellerna också sådana fall. Tabellerna skiljer mellan större och mindre maximalfall. Till större maximalfall hänförs typiskt skadade med förlamningstillstånd i samt- - sett liga extrerniteter, liksom skador har medfört fullständig blindhet. Som som mindre maximalfall räknas med förlamningstillstånd från midjan och personer med liknande skador. Även hjärnskador med särskilt nedåt samt personer allvarliga följder, såsom avsevärd intelligenssänkning och svåra beteendeen mässiga störningar, hör till de mindre maximalfallen. Mellan invaliditet 100 procent och mindre maximalfall, å ena sidan, och mindre och större maximalfall, å andra sidan, finns två mellannivåer. I ersättningen for maximal- och nivåfallen ingår gottgörelse för såväl sveda och värk lyte och Det speciella med dessa fall är att skadeeffekterna som men. ofta uppkommer redan vid själva skadetillfállet. Vidare hör ofta till skadebilden skadelidande vårdas sjukhus lång tid efter olyckstillfallet eller den att han eller hon för all framtid kommer att i behov av vård. att vara

Nuvarande förhållanden 95

Fr.0.m. den l januari 1995 utgör ersättningen till en 25-årig person vid större maximalfall 650 000 kr. I extrema fall kan ersättningen bli ännu högre. Vid mindre maximalfall uppgår motsvarande ersättning till 490 000 kr. För en skallskadad 25-åring med en invaliditetsgrad om 100 procent utgör ersättningen enligt hjälptabellen 300 000 kr, medan ersättningen vid motsvarande ålder och invaliditet enligt hjälptabellen för Ortopediska skador är 255 000 kr. sistnämnda belopp avser, till skillnad från de andra beloppen, inte sveda och värk utan enbart lyte och men. Angående tabellernas närmare utformning se bilaga 2.2.

Det kan konstateras att hjälptabellerna för skallskador och för ortopediska skador är konstruerade delvis olika sätt, bl.a. när det gäller ersättningsnivån. Således är ersättningen när det gäller skador från 30 procent invaliditet upp till litet maximalfall högre enligt skallskadetabellen än enligt ortopedtabellen. Olikheterna mellan tabellerna har gett upphov till vissa problem vid sammansatta invaliditeter. Sedan det visat sig att det inte förelåg någon klar och enhetlig tillämpning av hur ersättningen skulle bestämmas i dessa fall, lät Trañkskadenämnden en arbetsgrupp undersöka hur trañkförsäkringsbolagen såg pä ersättningen i fall när det förelåg såväl ortopedisk som neurologisk skada, uppkomna vid samma skadehändelse och sålunda ersättningsgilla i sin helhet genom trafikförsäkringen. Utredningen, som presenterade sitt arbete vid ett sammanträde med Trañkskadenänmdens råd den 15 december 1988, gav vid handen att det fanns olika synsätt bland bolagen. På en av frågorna, som gällde ersättning till en 25 årig man med dels en 20-procentig ortopedisk invaliditet, dels en 30-procentig neurologisk skada, angav cirka hälften av de tillfrågade trañlcförsäkringsbolagen att de ville sammanlägga enligt traditionell metod, dvs. beräkna ersättningen till summan av ersättningen för 20 procentig ortopedisk invaliditet enligt tabell och 30 procentig neurologisk invaliditet. Den andra hälften förordade att ersättningen bestämdes med utgångspunkt i den högre sammanlagda invaliditeten med hänsyn till progressiviteten i hjälptabellerna, dvs. till summan av 25 av ersättningen vid 50 procentig ortopedisk invaliditet och 35 av ersättningen vid 50 procentig neurologisk invaliditet. l det senare fallet skulle ersättningen bli 15 000 kr högre. Ett bolag föreslog ett tredje alternativ. Trañkskadenämndens råd konstaterade att nuvarande tabellverk för gradering av medicinsk invaliditet var föremål för översyn samt att man i avvaktan resultatet av det arbetet skulle tillämpa normerna lämpligt sätt efter förhållandena i det enskilda fallet.

Som tidigare framhållits anger tabellerna endast riktpunkter för bedömningen. Även ersättningen för lyte och i praktiken regelmässigt bestäms efter om men schablon utesluter detta inte att avvikelser från resultatet enligt en schablon-

96 Nuvarande förhållanden

mässig bedömning kan förhållandena i det enskilda fallet påkallar göras, om

det se NJA 1972 s. 81 och prop. 1975:12 s. 111.

Trañkskadenämndens råd bemyndigade vid ett sammanträde den 3 december 1993 nämndens ordförande att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att undersöka det lämpligt och möjligt att på grundval av förslaget till nya om var invaliditetstabeller införa ersättningstabeller utan att avvakta de förslag nya kunde komma att läggas fram vår kommitté och behandlingen därav som av i sådant fall utarbeta förslag till ett nytt ersättningssystem grundval av samt det föreslagna tabellverket. Rådet framhöll särskilt att som utgångspunkt för nytt ersättningssystem borde gälla att viss höjning av den maximala ersättett ningsnivån bör ske, att väsentliga sänkningar av ersättningen i förhållande till nuvarande ersättningsbelopp för olika skadetyper bör göras endast om det är motiverat särskilda skäl, att nuvarande hjälptabeller ersätts av en enda av behovet särskild ersättning för speciella skadetyper tabell, att frågan om av smak och lukt m.fl. skadetyper särskilt prövas samt att eventuella förlust av övergångsproblem uppmärksammas med förslag till lösningar av sådana problem. Arbetsgruppen, tillsattes den 16 februari 1994 och i vilken ingår som även från Ansvarsnämnden, presenterade vid ett rådssammanrepresentanter trade den 14 juni 1994 olika alternativ till ny hjälptabell, avsedd att ersätta nuvarande tabeller. Arbetsgruppen har härefter beslutat att avvakta förslagen från vår kommitté innan den lägger fram sin slutrapport.

3.2.5.4 Ersättning för total synförlust

Det finns del skadetyper inte ersätts strikt efter invaliditetsgrad. Hit en som hör i första hand total synförlust, enligt 1981 års tabellverk har en insom validitetsgrad på 100 procent i ersättningshänseende sedan lång tid men som tillbaka jämställs med maximalfall. Denna ordning är emellertid ett stort omdiskuterad. Sålunda har Ansvarsnämnden i yttrande till en domstol år 1986

uttalat bl.a. följande se RFS B15 1986:2:

Ansvarsnämnden för sin del att det kan starkt ifrågasättas om det är anser sakligt motiverat det sätt hittills har skett, i ersättningshänseende att, som generellt jämställa fullständig blindhet med totalförlamning eller sådan svår hjärnskada har lett till flertalet kroppsfunktioner och de flesta andliga som att funktioner helt spel. Det är visserligen vanskligt att över huvud taget satts ur jämföra livssituationerna för människor som till följd av sjukdoms- eller olycksfall har âsamkats sådana allvarliga handikapp av vitt skilda slag som det fråga Enligt nämndens mening kan det dock inte råda tvekan om här är om. situationen allmänt sett ter sig betydligt gynnsammare för en blind person att för den totalförlamade. Det är alltför välkänt för att behöva konkret än exemplifieras drabbats blindhet har kunnat på ett att personer som av framgångsrikt sig, mänskligt och socialt, till sin nya livssituation sätt anpassa

SOU l995z33 Nuvarande förhållanden 97

och till och med har kunnat göra mycket betydelsefulla insatser i samhällslivet. Under dessa förhållanden ligger det enligt nämndens mening närmare till hands att göra en jämförelse mellan fullständig blindhet och total dövhet än att jämföra blindhet med den typ av skador som ursprungligen avsågs när begreppet maximalfall infördes och de schabloniserade ersättningsbeloppen för sådana fall fastställdes. Från vissa specialistläkare har också den åsikten framförts att total dövhet och total blindhet bör ses som i stort sett likvärdiga handikapp.

2.5.5 Ersättning för särskilda skadetyper

I fråga om vissa andra skadetyper, de s.k. särskilda skadetyperna, har Trañkskadenämndens råd fastställt bestämda belopp, avsedda att tjäna till ledning for Trafikskadenämnden när ersättningen bestäms i enskilda skadefall. Även dessabelopp justeras årligen i takt med förändringarna i pemiingvärdet. Till de särskilda skadetyperna räknas numera dels dövhet på ett öra, dels dövhet båda öronen, dels förlust av luktsinnet, dels förlust av lukt- och smaksinnet, dels förlust av mjälten, dels förlust av ena njuren, dels sterilitet och impotens, dels totalt sexuellt bortfall.

Dävhet på ett öra har i 1981 års tabellverk en invaliditetsgrad om 15 procent, vilket enligt dagens skallskadetabell motsvarar en ersättning om 26 900 kr om den skadelidande är 25 är gammal. Enligt den praxis som utvecklats i Trañkskadenämnden uppgår ersättningen emellertid till 53 000 kr. Dövhet på båda öronen har i 1981 års tabellverk en invaliditetsgrad om 75 procent, vilket enligt dagens skallskadetabell motsvarar en ersättning om 218 000 kr i menersättning. I realiteten uppgår ersättningen emellertid till 226 000 kr. Förlust av luktsinnet enbart har inte åsatts någon invaliditetsgrad i 1981 års tabellverk. Däremot har förlust av luktsinnet i kombination med förlust av smaksinnet invaliditetsgraderats till 10 procent. Detta motsvarar en tabellarisk ersättning om 18 700 kr. För enbart förlust av luktsinnet uppgår ersättningen i dag emellertid till 48 000 kr och, om förlusten omfattar även smaksinnet, till 61 000 kr. Förlust av mjälte har i 1981 års tabellverk en invaliditetsgrad om 5 procent, vilket motsvarar en tabellarisk menersättning om drygt 9 400 kr. l realiteten uppgår emellertid ersättningen för denna skadetyp för närvarande till 32 000 kr, vilket inkluderar normalt operationsärr. Förlust av njure är invaliditetsgraderad till 10 procent, vilket i fråga om menersättning motsvarar 18 700 kr. Inklusive normalt operationsärr uppgår ersättningen emellertid för närvarande till 61 000 kr. I 1981 års tabellverk anges inte någon invaliditetsgrad för skador som drabbar den sexuella funktionen. Denna typ av skador har ansetts erbjuda speciella problem inom skaderegleringen. En skada kan medföra att sexual-

98 Nuvarande förhållanden

funktionen blir helt eller delvis nedsatt. Nedsättningen kan avse delar av den sexuella funktionen såsom lusten, förmågan att reagera sexuellt och själva upplevelsen. Funktionen av en eller flera sådana delar kan vara nedsatt i högre eller mindre grad. Vid totalt bortfall av förmågan för mannen, dvs. vid total impotens, har vidare förmågan att få barn bortfallit. Mot denna bakgrund har man inom Trañkskadenämnden, i stället för att bestämma exakta belopp för olika ñmktionsnedsättningar, angett en ersättningsnivå som avser det totala bortfallet av sexualfunktionen. Denna totalskada innefattar således även sterilitet. Utifrån denna ersättningsnivå har man sedan åsatt belopp även för de partiella nedsättningarna. När ersättningsnivån för totalt sexuellt bortfall fastställts har man jämfört med förlust av andra sinnen, t.ex. syn och hörsel, och därvid funnit vissa likheter såsom att även sexuell oförmåga påverkar individens möjlighet till kommunikation och relation till andra människor. Den föreslagna ersättningsnivån när det gäller totalt bortfall av sexualfunktionen uppgår för närvarande till 188 000 kr för en yngre person. Vid högre åldrar nedsätts ersättningen på motsvarande sätt som vid övriga skador, dvs. i relation till återstående livslängd. Däremot sker inte någon ytterligare reducering grund av att den sexuella funktionen eller dess betydelse för individen generellt sett skulle variera med ålder. När det gällt att bedöma partiella nedsättningar av sexualfunktionen har man inom Trañkskadenämnden sett något mindre allvarligt sterilitet än förlusten av förmågan att reagera sexuellt impotens. I jämförelse med ett totalt funktionsbortfall har envar av dessa skadetyper ansetts i sig utgöra en sådan betydande förlust att ersättningen för endera ansetts böra klart överstiga hälften av totalskadan. För närvarande uppgår ersättningen till en 25-årig person för impotens till 123 000 kr, medan den for sterilitet uppgår till 104 000 kr. Vid bedömningen av sterilitet tas normalt hänsyn till individuella faktorer, såsom farniljesituationen. Menet anses som regel inte lika allvarligt för den som har ett eller ett par barn tidigare, och till kvinnor i högre ålder än 50 år utgår normalt inte någon ersättning alls. Vid bestående funktionsnedsättning som innebär en försämrad förmåga i något avseende men inte ett helt bortfall utgår ersättning till endast mindre belopp efter en glidande skala beroende skadans svårhetsgrad. Detsamma gäller vid andra skador än sådana som direkt drabbat organ eller nerver men som har med sexualfunktionen att göra. Ersättning kan i sådana fall utgå om den sexuella funktionen har försämrats ett mera påtagligt sätt till följd av skadan. Det kan gälla vid t.ex. svårare rörelseinskränkningar, deforrniteter eller värktillstånd.

Även beträffande de särskilda i skadetyperna gäller att ersättningen det enskilda fallet differentieras med hänsyn till den skadades ålder. Undantag gäller vid organförlust som i det enskilda fallet bedöms påverka den skadelidandes livslängd. I sådant fall kan ersättningen bestämmas utan hänsyn till den skadades ålder.

Nuvarande förhållanden 99

3.2.5.6 Ersättning för ärr och andra utseendemässiga skador

Medan ersättningen för stadigvarande men således sedan ganska lång tid tillbaka varit i stort sett Standardiserad genom de hjälptabeller som nämnts, bedömdes länge rena ärr och kosmetiska skador utan tillgång till tabeller. Normalt torde ha beaktats hur vanprydande ärrbildningen var, dess placering synligheten är en höjande faktor samt den skadelidandes kön och ålder. - -

Ordföranden för Trañkskadenämnden gav i januari 1991 en arbetsgrupp i uppgift att undersöka förutsättningarna för att åstadkomma hjälpregler normer, tabeller för bestämmande av ersättning för ärr och andra utseendemässiga följder av en personskada. Arbetsgruppen redovisade sitt uppdrag vid ett sammanträde med Trafikskadenämndens råd den 13 december 1991. Arbetsgruppen uteslöt inte att frågan om en hjälptabell för ärr kunde komma att aktualiseras även av vår kommitté men ansåg att detta inte hindrade nämnden från att gå vidare i frågan om en hjälptabell. Arbetsgruppen förordade också att en hjälptabell utarbetades för att användas i Trañkskadenämnden. Härefter tillsattes en ny arbetsgrupp med uppgift att utarbeta en hjälptabell och att finna former för upprättande av ett kortregister. Förslag till sådan hjälptabell presenterades vid ett sammanträde med Trañkskadenämndens råd den 4 december 1992, varvid rådet beslutade att tabellen försöksvis skulle tillämpas av nämnden med början den 1 januari 1993 och att tabellen skulle utvärderas i december 1993. Vid ett sammanträde med Trañkskadenämndens råd den 3 december 1993 bestämdes att försöksperioden skulle förlängas med ett år, dvs. till och med utgången av år 1994. Tabellen fastställdes vid rådssamrnanträdet den 6 december 1994 att tillämpas från den 1 januari 1995.

Enligt denna hjälptabell, som har tagits in i bilaga 2.3, beror ersättningen i första hand var på kroppen skadan är belägen, hur vanprydande skadan är och den skadelidandes ålder vid den akuta sjuktidens slut. Avsteg från tabellen kan göras i mycket extrema fall, dvs. när skadorna inte bara är synnerligen vanprydande utan dessutom påtagligt frånstötande, exempelvis vid allvarliga och utbredda brännskador. Det kan även nämnas att Trañkskadenänmden har sammanställt en pärm med fotografier skador av olika svårhetsgrad. Fotografierna ger ledning för bedömningen av vad som är att anse som en framträdande eller vanprydande skada.

100 Nuvarande förhållanden

3.2.5. 7 Gränsen till andra skadeståndsposter

Före 1975 års ändringar av skadeståndslagens personskaderegler kunde skadestånd för lyte och men avse även vissa skadeföljder av delvis ekonomiskt slag. Sålunda ersattes under denna post kostnader av mindre omfattning som uppkommit för den skadelidande och som inte kompenserades genom annan ersättning se t.ex. Lech, 1973, s. 174 och SOU 1973:51 s. 48. Dessa slag olägenheter i övrigt. Detsamma gäller risk av kostnader ersätts numera som för förlust av extrainkomster, som tidigare kunde medföra en förhöjning av

ersättningen för lyte och men se Lech s. 175. Ersättningsposten lyte och men

har därmed renodlats till att avse skadeföljder av uteslutande ideell natur. Det hindrar inte att det i vissa fall kan uppkomma svårigheter att dra en gräns till ersättningsposten kostnader. Det gäller kostnader för att neutralisera skadeföljder av ideell natur, t.ex. minskade möjligheter att utöva viss

fritidssysselsättning se avsnitt 3.2.2.3.

Att dra en gräns mellan ersättningsposten lyte och men, å ena sidan, samt ersättning för inkorrutförlust, ä andra sidan, erbjuder däremot knappast längre några svårigheter. Som nämnts i avsnitt 3.2.4.3 föranleder inte heller gränsen mellan ersättning för lyte och men och för sveda och värk några egentliga problem. Att dessa ersättningsposter i de svåraste fallen ersätts med ett gemensamt belopp, s.k. maximalersättning, har förut beskrivits. Det förekommer ibland att skadestånd for sveda och värk samt lyte och men också i mindre allvarliga fall utges med ett belopp för allt. Vad som däremot kan ge upphov till gränsdragningsproblem är att skadestånd för lyte och men, som förut har nämnts, anses utgöra kompensation för sådan förlust fritid som inte har ekonomisk betydelse. Frågan är i vad mån av dessa skadeföljder täcks också av skadestånd för olägenheter i övrigt. Den frågan behandlas närmare i avsnitt 3.2.7.

3.2.6 Olägenheter i övrigt

3.2.6.1 Allmänt

Som nämnts i avsnitt 3.2.1 tillkom skadestândsposten olägenheter i övrigt vid 1975 års personskadereform. Under denna post som under lagstift- ningsärendets behandling länge kallades allmänna olägenheter och först i slutskedet fick sin nuvarande beteckning se prop. 1975:12 s. 212 och 224 -

Nuvarande förhållanden 101

ersätts vissa skadeföljder som i tidigare skadeståndspraxis gottgjordes än som

ideell och än som ekonomisk skada. Dessa skadeföljder har i förarbetena se

SOU 1973:51 s. 185 samt prop. 1975:12 s. 110 och 149 beskrivits följande sätt jfr Pettersson i SvJT 1983 s. 88 ff., Nordenson, 1984, s. 410 ff., Bengtsson mfl., 1985, s. 190 Hellner, 1985, s. 297 och Roos, 1993, s. 431 ff.. Med olägenheter i övrigt avses till en början allmänna besvär av skadan i arbetet och den ökade anspänning som krävs av den skadelidande för att han skall uppnå ett visst arbetsresultat. Dessa olägenheter är en följd av en konstaterad eller förmodad strävan hos den skadelidande att trots sin skada göra ett så fullgott arbete som möjligt. Den skadelidandes inkomstförlust blir därmed inte så stor som den skulle ha blivit, om han inte hade ansträngt sig på detta sätt. Skadeståndet för olägenheter i övrigt är tänkt att utgöra en kompensation av ideell natur för dessa ansträngningar. Skadestånd för olägenheter i övrigt täcker också risken för inkomstförluster genom tillfällig frånvaro från arbetet på grund av obehag och andra besvär eller uttröttning grund av skadan. Endast inkomstförluster av mindre omfattning avses dock. Och inkomstförluster som med viss säkerhet kan antas uppkomma ersätts inte som olägenheter i övrigt utan under posten inkomstförlust. Till olägenheter i övrigt hänförs vidare i viss utsträckning den risk för förlust av mera extraordinära inkomster som skadan helt allmänt kan innebära. Exempelvis kan det vara osäkert om den skadelidande grund av ökad uttröttning kan ta övertidsarbete i samma utsträckning som tidigare. Skadan kan också tänkas försämra hans möjligheter att på sikt bli befordrad i arbetet. Riskerna för sådana skadeföljder kan i regel inte preciseras ekonomiskt. De har därför hänförts till den typ av ideell skada som olägenheter i övrigt utgör. Ytterligare en grupp av skadeföljder som i viss utsträckning kan ersättas som olägenheter i övrigt är fördyrade levnadskostnader som kan uppkomma i framtiden grund av skadan. Hit hör t.ex. extra utgifter för transporter, större utgifter än normalt för kläder och skor m.m. Andra exempel är utgifter för peruk och löständer etc. samt särskilda kostnader för rekreation och förströelse. En förutsättning är att kostnaderna är av mindre omfattning. Annars bör de ersättas särskilt som kostnader. Även förlust fritidssysselsättning kan ha ekonomisk betydelse för av som den skadelidande, t.ex. arbete på ett fritidshus, skall enligt förarbetena beaktas när ersättning för olägenheter i övrigt bestäms. I den praktiska tillämpningen

102 Nuvarande förhållanden

har även andra konsekvenser av skadan på fritiden ersatts som olägenheter i övrigt. Exempel är anspänning i hushållsarbete eller liknande arbete, såsom

skötsel av bil, villa eller trädgård se Försäkringstidningen 578 s. 20 och

Nordenson, 1984, s. 410.

Anspänningsmomentet vid utförande av dagliga sysslor har i den praktiska skaderegleringen ansetts, typiskt sett, inte skilja sig från anspänning i arbetet. Man har då beaktat att sådana sysslor såsom matlagning, städning, tvätt, personlig hygien, trädgårdsskötsel, vård och underhåll av bostad, bil och andra personliga dllhörigheter tar längre tid i anspråk, föranleder ökad m.m. uttröttning och kan medföra vissa merkostnader. På samma sätt som skadestånd för olägenheter i övrigt är avsett att premiera den som trots anspänning fullgör sitt arbete och därigenom undviker inkomstförlust har man med sådant skadestånd velat ersätta den som trots anspänning vid utförandet av sysslor i vardagslivet undviker att åsamka sig kostnader. Sådana merkostnader kan vara högre kostnad for mat eller for städhjälp, hantverkare m.m. eller för hjälp med hårvård, för taxi i stället för buss eller tunnelbana, för byte till vinterhjul på bilen osv.

Skadeföljder i det dagliga livet av rent ideell karaktär såsom försämrade möjligheter att njuta av friheten och ägna sig sällskapsliv, resor eller hobbyverksamhet har däremot i allmänhet, liksom tidigare, ansetts gott- -

gjorda genom skadestånd för lyte och men se vidare avsnitt 3.2.7.

Skadeståndsposten olägenheter i övrigt tar i huvudsak sikte på bestående skadeföljder. Enligt förarbetena till 1975 års personskaderegler avses även olägenheter under tiden innan ersättningen bestäms, i vart fall när det gäller kompensation för den skadelidandes ansträngningar att nedbringa sin

inkomstförlust under denna tid se SOU 1973:51 s. 265 och prop. 1975:12

s. 224 jämfört med s. 151 och 211. Det är dock oklart om detta gäller också under den akuta sjuktiden jfr å ena sidan Pettersson i SVJT 1983 s. 89 och Bengtsson m.fl., 1985, s. 190 och å andra sidan Ekstedt, 1977, s. 56 och 82 samt Roos, 1993, s. 432. I försäkringsbolagens skaderegleringspraxis torde skadestånd för olägenheter i övrigt utges bara för skadeföljder som

uppkommer sedan den akuta sjuktiden har upphört se IFU, 1994, avsnitt 5.4.

Skadestånd för olägenheter i övrigt täcker alltså delvis skadeföljder av även ekonomisk natur. Det finns dock ingen bestämmelse om att detta skadestånd skall samordnas med andra förmåner som också avser sådana skadeföljder. Några allmänna grundsatser av detta innehåll torde inte heller gälla jfr NJA 1993 s. 192.

Nuvarande förhållanden 103

Skadestånd för olägenheter i övrigt utges i regel i form av ett engångsbelopp, ofta tillsammans med kostnader i förfluten tid och i framtiden. Det förekommer dock, särskilt när kostnaderna är betydande, att ersättningen utges periodiskt se Pettersson i SvJT 1983 s. 109. Trots att skadestånd för olägenheter i övrigt ger kompensation även för risk för mindre inkomstförluster och för förlust av extrainkomster är ersätt-

ningen skattefri se prop. 197677:50; jfr Pettersson i SvJT 1983 s. 85.

2 E rsättningsnormer

Förarbetena till 1975 års personskaderegler innehåller inga bestämda anvisningar om hur skadestånd för olägenheter i övrigt skall bestämmas.

Skadeståndskommittén tänkte sig att skadeståndet normalt skulle utgöra en förhöjning med en eller flera multiplar av den tabellariskt bestämda ersättningen för lyte och men se SOU 1973:51 s. 268. l vissa fall kunde man emellertid enligt kommittén uppskatta ett årligt belopp, som efter att ha kapitaliserats med hänsyn till den skadelidandes ålder och den kapitaliserade livräntans varaktighet lades samman med ersättningen för lyte och men se SOU 1973:51 s. 193 och 307 ff.; jfr Pettersson i SvJT 1983 s. 91 f.. Föredragande statsrådet gjorde emellertid inte några närmare uttalanden om hur ersättningen skulle bestämmas. Han förklarade endast att det vid fastställande av skadestånd för framtida skadeföljder kunde vara lämpligt att använda schablonmässiga ersättningsgrundcr av den typ som de medicinska invaliditetsgraderna representerar och att ersättningen för ideell skada därvid ofta syntes böra höjas så att den innefattade även gottgörelse för olägenheter i övrigt. Samtidigt hänvisade han till att trygghetsförsäkringens ersättningssystem var uppbyggt efter sådana principer se prop. 1975: 12 s. 149; det kan tilläggas att ersättningen för allmänna olägenheter enligt den försäkringen utgjorde ett procentuellt påslag på ersättningen för lyte och men. Dessa förarbetsuttalanden tyder att tanken från början varit att skadestånd för olägenheter i övrigt skulle bestämmas schablomnässigt i form av en förhöjning av ersättningen för lyte och men. Under lagstiftningsärendets fortsatta behandling uttalade emellertid Lagrådet att, när det gällde skadestånd for framtida skadeföljder, särskild ersättning skulle beräknas för olägenhe-

terna se prop. 1975:12 s. 211. Möjligen ligger i detta att ersättningen också

skulle bestämmas mera individuellt jfr Pettersson i SvJT 1983 s. 92 och 105. Uttalandet kommenterades inte av föredragande statsrådet. Inte heller riksdagen berörde denna fråga närmare.

I den utomrättsliga skaderegleringen rådde till en början stor osäkerhet om hur skadestånd för olägenheter i övrigt skulle bestämmas. Efter en tid kom vissa standardbelopp att tillämpas vid olika invaliditetsgrader se Pettersson i SvJT

104 Nuvarande förhållanden

1983 s. 106 och Bengtsson m.fl., 1985, s. 192. Bedömningen i Trañkskadenärnndens praxis var ofta mer schablonartad än i Ansvarsnämndens praxis jfr Nordenson, 1984, s. 403 f.. Båda nämnderna använde sig dock av metoden att uppskatta ett årligt belopp för olägenheter i övrigt, vilket belopp sedan kapitaliserades och utgavs som ett engångsbelopp.

Även i den juridiska litteraturen gick meningarna isär. Pettersson i SvJT 1983 112 f. framhöll att skadestånd för olägenheter i övrigt borde utgå s. schablonartat utan individuell prövning; därigenom borde man kunna uppnå bättre överensstämmelse med övriga poster avseende ersättning för ideell en skada, samtidigt som den praktiska hanteringen av posten olägenheter i övrigt forenklades. Nordenson 1984, 410 som sedan år 1980 tjänstgjort som s. ordförande i Ansvarsnämnden avvisade däremot tanken en schablonise- ring av ersättning för sådana olägenheter som består i anspänning i arbetet, i all synnerhet schablonisering som byggde samma differentiering av en ersättningsbeloppen lyte- och mentabellerna eller som grundades utesom slutande på invaliditetsgraden; enligt honom borde skadestånd för sådana olägenheter som nu nämnts bestämmas efter en fri skälighetsprövning med stöd vissa riktmärken men utan den bundenhet som tabellariskt utformade av schabloner medför. Också Bengtsson m.fl. 1985, s. 191 ansåg att utrymmet

for individuella variationer borde vara tämligen stort se även diskussionen i

Försäkringstidrtingen nr 101980 s. 22.

Numera tillämpas en gemensam branschpraxis, som bygger riktlinjer vilka fastställts Trañkskadenämnden år 1988 för att bestämma ersättning för av olägenheter i övrigt den s.k. ABC-modellen. Skadestånd såväl kostnader som för olägenheter i övrigt bestäms enligt denna modell efter en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Modellen används regelmässigt i fall då den skadelidandes medicinska invaliditetsgrad är minst lO procent. Vid lägre invaliditetsgrader är ersättningen ofta mer schabloniserad och bestäms i allmänhet med hänsyn till den invaliditetsgrad som är tillämplig. ABC-modellen innebär delar ersättningsposterna kostnader att man upp och olägenheter i övrigt i tre moment. Av dessa står moment A för varaktiga och styrkta återkommande kostnader, moment B för anspänning i yrkesarbetet och moment C för övriga skadefoljder ekonomisk eller ideell natur som inte av har beaktats ersättning i form. Ersättningarna bestäms i regel till genom annan ett årligt belopp, vilket härefter kapitaliseras.

Vid kapitaliseringen används tabell som bygger på de försäkringstekniska en grunder l973-års grunder som från och med år 1974 tillämpas för - beräkning premiereserv för skadelivräntor i skadeförsäkringsbolagen. av Tabellerna utgår från avkastning om 6,5 procent under tio år och 4 procent en

Nuvarande förhållanden 105

for tiden därefter. Beroende om olägenheterna är knutna till arbetslivet eller till nödvändigt hushållsarbete tillämpas olika kapitaliseringsfaktorer. Sålunda tillämpas för momenten A och C en livsvarighetsfaktor och för momentet C en faktor som normalt upphör vid 65 års ålder. Angående tabellernas närmare utformning se bilaga Vid Trafikskadenänmdens rädsmöte den l4 juni 1994 väcktes frågan om det inte famis anledning att se över de av nämnden nu tillämpade kapitaliseringstabellerna med hänsyn till inträffade ändringar i fråga om livslängden och till att kapitalavkastningen har reducerats. Vid sitt sammanträde den 6 december 1994 beslöt Trafikskadenämndens råd att uppdra den arbetsgrupp

som skall utforma nya hjälptabeller se avsnitt 3.2.5.3 att också överväga

behovet av ändringar i kapitaliseringstabellerna.

Skadestånd för återkommande kostnader moment A slås i regel med samman ersättning enligt moment C, även om kostnaderna är betydande. Också kostnader efter den akuta sjuktiden som har uppkommit vid prövningstillfället uppskattas skönsmässigt till ett årligt belopp, som kapitaliseras tillsammans med ersättning enligt moment C till ett gemensamt belopp. Till skillnad från Trañkskadenämnden brukar dock Ansvarsnämnden redovisa hur stor del av beloppet som avser kostnader. Skadestånd för anspänning i yrkesarbetet moment B utgör en väsentlig del av ersättningen för olägenheter i övrigt. Mättet på anspänning har ansetts variera med hänsyn till den skadelidandes arbetsinsats, arbetets art och typ av skada. Den som arbetar med stor anspänning på grund av sitt handikapp har därför bedömts vara berättigad till högre ersättning än den som med ett i övrigt identiskt handikapp arbetar med mindre grad av anspämiing. För att kunna täcka in flera grader av arbetsrelaterad anspänning och uppnå en enhetlig terminologi har Trañkskadenämnden utarbetat en modell med följande fyra olika ersättningsnivåer.

Nivå Skadan medför vissa besvär vid mindre frekvent förekommande sysslor. Skadan medför små problem i arbetet. Arbetet synes vara väl anpassat till skadan.

Nivå II: Skadan medför en klar förändring av den skadades arbetssituation. Besvären är mer uttalade ocheller de besvärliga sysslorna är mer frekvent förekommande jämfört med nivå Skadan föranleder dock inte att fritiden behöver tas i anspråk for vila i någon större omfattning. Den skadade behöver kanske ibland ta hjälp av arbetskamrater. Det är närmast självklart att den skadade stannar kvar i sitt arbete.

Nivå III: Påtagliga besvär vid frekvent förekommande arbetsuppgifter. Den skadade behöver göra täta avbrott för att orka med. Möjligheten att utnyttja

106 Nuvarande förhållanden

fritiden är inskränkt på grund av att denna till en del måste användas för vila. Det är tveksamt om det kan begäras av den skadade att han eller hon arbetar i faktisk omfattning.

Nivå IV: Handikappet medför uppenbara svårigheter för den skadade att fungera i arbetet. Den skadade utför en prestation som objektivt sett är utöver vad som kan begäras av honom eller henne. Det kan antas att fritiden till stor del används för vila.

Skadestånd enligt moment B bestäms enligt särskilda normer, som år 1995 ger ett årligt belopp av 1 600 kr för nivå 3 200 kr för nivå II, 4 700 kr för nivå Ill och 7 500 kr för nivå IV. Dessa ersättningar utgör minimibelopp för att möjliggöra glidning mellan nivåerna. En kapitalisering av årsbeloppen utgör 25-åring 25 60 kr i nivå 51 200 kr i nivå Il, 75 200 kr i nivå lll och for en 123 200 kr i nivå IV. För skadelidande med en invaliditetsgrad mellan 10 och 15 procent bestäms ersättningen i praktiken oftast enligt nivå II; i de fall då en bedömning gjorts är det vanligare att ersättningen har bestämts enligt annan nivå I än enligt nivå III. Skadestånd enligt moment C avser anspänning i hushållsarbete, risk för framtida kostnader för sådant arbete, smärre inkomstförluster och risk för sådana förluster. Som tidigare nämnts bestäms ersättningen enligt detta moment i allmänhet gemensamt med ersättning för kostnader enligt moment A. En förklaring till detta förfarande har angetts vara att dessa skadeståndsposter fungerar som kommunicerande kärl: större kostnader har antagits innebära att behovet av ersättning för olägenheter i övrigt är mindre, medan små kostnader särskilt för hjälp har ansetts motivera en större ersättning för olägenheter i övrigt i den bemärkelsen att större kostnadsrisker föreligger. Ersättningen enligt moment C uppgår i den praktiska skaderegleringen i allmänhet till ett årsbelopp om 1 500 kr vid invaliditetsgrader under lO procent och 2 000 kr vid invaliditetsgrader mellan 10 och 15 procent. För en 25-åring innebär det ett kapitaliserat belopp 27 000 respektive 36 000 kr. Det är inte av vanligt att högre belopp utges vid invaliditetsgrader över 15 procent. Det högsta belopp som i Trafikskadenämndens praxis har rekommenderats i ersättning med tillämpning av ABC-modellen uppgår till 585 O00 kr. Det

gällde ett s.k. litet maximalfall se avsnitt 3.2.5.3, där den skadelidande trots

skadan kunde fortsätta att arbeta på heltid. Den ersättning för sveda och värk samt lyte och nämnden samtidigt rekommenderade uppgick till men som 480 000 kr.

Nuvarande förhållanden 107

I Trafikskadenänmdens praxis finns flera exempel på ersättning enligt att ABC-modellen har lämnats också i s.k. stora maximalfall, ibland med ganska betydande belopp. Ersättningen i dessa fall torde dock utom når det gäller —skadestånd till synskadade i regel avse kostnader enligt moment A. Några olägenheter enligt momenten B och C torde endast undantagsvis uppkomma i sådana fall jfr Bengtsson mfl., 1985, 191. s.

3.2. 6.3 Gränsen till andra skadestándspøster

Skadeståndsposten olägenheter i övrigt skadeföljder blandad ekoavser av nomisk och ideell natur och därmed upphov till gränsdragningsproblem i ger förhållande till alla andra skadeståndsposter vid personskada. Även kostnader i princip skall om ersättas som en särskild post, innefattar posten olägenheter i övrigt framtida, opreciserbara levnadskostnader. I den praktiska skaderegleringen har skadestånd för olägenheter i övrigt kommit att täcka kostnader och kostnadsrisker i en utsträckning som nog knappast avsetts vid 1975 års personskadereform. Under denna post ersätts sålunda också tänkta merkostnader av engångsnatur, t.ex. för inköp av hushållsmaskiner,

även om den faktiska kostnaden inte kan redovisas se Försäkringstidningen

578 s. 21. I den juridiska litteraturen har hävdats att kostnader inte som styrkts vara nödvändiga och alltså över huvud taget inte skall kompenseras

genom skadestånd ändå i vissa fall ersätts fullt ut som olägenheter i övrigt se

Pettersson i SvJT 1983 s. 103. Som nämnts i avsnitt 3.2.2.5 har kritik också framförts mot att kostnader och olägenheter i övrigt i den praktiska skaderegleringen brukar bestämmas som ett gemensamt belopp. Att risken för smärre inkomstförluster av tillfällig eller extraordinär karaktär ersätts som olägenheter i övrigt kan skapa problem i den praktiska tillämpningen. Det kan nämligen vara svårt att avgöra sannolikheten för om att den skadelidande kommer att drabbas sådan inkomstförlust är så av en stor, att ersättning skall ges under posten inkomstförlust, eller det enbart finns om en risk för detta som skall kompenseras genom ersättning för olägenheter i övrigt. Vidare innehåller förarbetena till 1975 års personskaderegler en rekommendation om att man i osäkra fall skall bestämma skadestånd för

inkomstförlust med en viss marginal för den kommande utvecklingen se SOU

1973:51 s. 274 och prop. 1975:12 s. 154; det gäller bl.a. risken för sådana framtida förändringar som inte kan väsentliga och alltså inte kan anses

medföra en omprövning av skadeståndet enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen se

prop. 1975:12 s. 119 och LU 1975:16 29. Hur denna rekommendation s.

108 Nuvarande förhållanden

förhåller sig till det samtidigt uttalade önskemålet att risk för mindre inkomstförluster ersätts som olägenheter i övrigt är något osäkert jfr Pettersson i SvJT 1983 s. 102. Möjligen är avsikten att en riskrnarginal vid bestämmande av skadestånd för inkomstförlust får täcka den förlust som kan komma att inträffa i framtiden, medan skadestånd för olägenheter i övrigt utgör gottgörelse för den olägenhet som det innebär att under kanske lång tid leva i ett ekonomiskt osäkerhetstillstånd jfr Nordenson, 1984, s. 412. Som olägenheter i övrigt ersätts också sporadiskt återkommande smärre förluster i hobbybetonade verksamheter, såsom älgjakt och bärplockning; mera i ett fall utgick sådan ersättning också för förlust som drabbat en skadelidande att han på grund sin skada inte längre kunde samla in burkar och genom av

flaskor för pantning se Trañkskadenämndens yttrande den 28 oktober 1992,

Dnr 22101992. I den praktiska skaderegleringen dras gränsen till posten inkomstförlust vid fall när den årliga förlusten uppgår till ca 1 000 kr. Om den skadelidande har kombinerat anställning med verksamheter som har haft en direkt betydelse för hans försörjning, t.ex. lantbruk eller skogsbruk i mindre omfattning, har det dock ansetts naturligt att låta de ekonomiska förmåner som rörelsen har gett naturaförmåner, inkomster av försålda produkter e.d. ersättas inkomstförlust se SOU 1973:51 s. 264 och prop. 1975:12 som s. 147 f.. Som tidigare har nämnts är det osäkert om skadestånd för olägenheter i övrigt omfattar vissa kostnader under den akuta sjuktiden som normalt brukar ingå i skadeståndet för sveda och värk se avsnitt 3.2.4.3 och 3.2.6.1. Olägenheter och besvär på fritiden som har ekonomisk betydelse ersätts i utsträckning olägenheter övrigt. Som nämnts i avsnitt 3.2.5.7 och stor som 3.2.6.1 har däremot rent ideella skadeföljder på fritiden traditionellt ansetts kompenserade skadestånd för lyte och men. Det finns dock de som genom förespråkat även sådana skadeföljder skall ersättas som olägenheter i övrigt att Lind i Advokaten 1988 367. På tid har diskussionen, i

se s. senare

anslutning till rättsfallet NJA 1992 s. 642, särskilt kommit att gälla förlust av möjligheten att utöva viss fritidssysselsättning. Den frågan behandlas en närmare i avsnitt 3.2.7.

3.2.7 Förlust av fritid

En skada kan påverka den skadelidandes möjligheter att utnyttja sin fritid såväl i ekonomiskt i ideellt avseende. Beräkneliga merkostnader för rekreation som kompenseras under kostnader, t.ex. då den skadelidande på grund av posten

Nuvarande förhållanden 109

skadan får högre utgifter för fritidsresor eller idrottsutövning än tidigare. Vidare ersätts förlust av semester eller av kvalifikationstid för semester under posten inkomstförlust med ett förhöjt belopp. Andra skadeföljder som har ekonomisk betydelse för den skadelidande men som är svåra att beräkna i förväg ersätts under posten olägenheter i övrigt, såsom då den skadelidande inte längre kan arbeta på sitt fritidshus eller delta i älgjakt. Sådan ersättning lämnas också då den skadelidande på grund av skadan måste anspänna sig särskilt för att fullgöra vissa uppgifter fritiden, t.ex. hushållsarbete i hemmet, eller behöver använda en större del av fritiden än tidigare för vila. Merkostnader och besvär grund av skadan som drabbar alla i stort sett lika på fritiden anses i regel kompenserade genom den schablonmässigt bestämda ersättningen för sveda och värk under den akuta sjuktiden och för lyte och men sedan skadan blivit bestående. Före 1975 års personskadereform förekom det att s.k. förhöjd menersättning lämnades i vissa fall då den skadelidande drabbats särskilt svårt. Efter denna reform torde detta vara mindre vanligt; i stället kompenseras den skadelidande ofta genom en högre ersättning för olägenheter i övrigt. En särskild fråga är i vad mån mistad förmåga att utöva en viss fritidssysselsättning bör ersättas efter en individuell bedömning. Olika uppfattningar

har här gjort sig gällande se t.ex. diskussionen i Försäkringstidningen 1080

s. 22 samt å ena sidan Hellner, 1976, s. 274 och å andra sidan Nordenson, 1984, s. 404 ff.. Denna fråga kom upp i rättsfallet NJA 1992 s. 642, där en skadelidande hade begärt skadestånd för olägenheter i övrigt därför att han på grund av sin skada inte längre kunde ägna sig åt Sportdykning på fritiden. Enligt hovrätten borde den skadelidande genom den ersättning för lyte och men som han också begärt och erhållit anses kompenserad för själva den minskade möjligheten att utnyttja fritiden. Högsta domstolen tillerkände emellertid den skadelidande särskild ersättning för minskade möjligheter att syssla med sportdykning. Denna ersättning bestämdes till ett årligt belopp av 500 kr, vilket kapitaliserades till ett engångsbelopp. Utgången i Högsta domstolen motiverades på följande sätt:

Ersättning för ideell skada avser bl.a. att kompensera för minskade möjligheter att njuta av olika glädjeämnen i livet prop. 1975:12 s. 148. Den fortgående välståndsutvecklingen har medfört att fritiden fått en allt större betydelse för de flesta människor. En skada som sätter ner möjligheterna att utnyttja fritiden på ett meningsfullt sätt blir av den anledningen mer kännbar än tidigare. Högsta domstolen har ansett att ersättning skall kunna ges såväl vid personskada som vid sakskada grund av att den skadelidande gått miste

110 Nuvarande förhållanden

om rekreation i samband med semester NJA 1948 s. 646 och 1992 s. 213. Det får anses stå god överensstämmelse i med den rättstillämpningen att ideell ersättning ges till den som på grund av personskada berövas möjligheter att utöva viss typ av fritids- eller hobbyverksamhet som före skadefallet hade stor betydelse för honom. l detta sammanhang kan tilläggas följande. Av förarbetena till 1975 års reform framgår a. prop. s. lll att man förutsatt att standardiserade normer skall kunna användas som en utgångspunkt för uppskattningen av skadeföljder av ideell natur. Samtidigt uttalades emellertid att avvikelser från resultatet enligt schablonmässig bedömning borde kunna ske om förhållandena i det en enskilda fallet påkallade det. En förlust av möjlighet att utöva fritids- eller hobbyverksamhet kan i vissa fall utgöra en sådan särskild omständighet.

Av processuella skäl dömdes skadeståndet ut som ersättning för olägenheter i övrigt. Rättsfallet har i den juridiska litteraturen uppfattats som om Högsta domstolen därmed gett den anvisningen att skadestånd i sådana fall skall bestämmas inom ramen för denna ersättningspost se Gabrielsson i Försäkringstidningen 593 s. 29; jfr Andersson, 1993, s. 520 och Olsen, 1993, 326 f.. Något stöd för denna uppfattning finns emellertid knappast. Det s. finns inget utesluter att skadeståndet skulle ha dömts ut som förhöjd som ersättning för lyte och om yrkandena hade framställts så att detta varit men, möjligt. Vid ett sammanträde den 4 december 1992 konstaterade Trafrkskadenämndens råd att det svårt att, med anledning av detta rättsfall, lägga fast några var riktlinjer för hur nämnden fortsättningsvis skall se frågan i vilka fall särskild ersättning skall utgå för olika slag av hobbyverksamhet som en skadelidande inte längre kan utöva. Trafikskadenämndens ordförande Edmund Gabrielsson har därefter för sin

personliga del framfört bl.a. följande synpunkter på rättsfallet se För-

säkringstidningen 593 s. 28 f.:

Om HD-domen skall den tolkningen att det är i endast mycket speciella ges särskild ersättning skall kunna ifrågakomma är det måhända inte fall som alltför svårt att skilja ut dessa fall. Domen ger emellertid intryck av att omständigheterna i det aktuella fallet inte skiljer sig från vad som gäller i många andra fall, även det är svårt att jämföra engagemang i skiftande om fritidsverksamhet. Att då på ett rättvist sätt dra gränsen mellan fall typer av där särskild ersättning skall utgå och andra fall ställer sig i den praktiska tillämpningen betydligt svårare.

Ett alternativ att hålla fast vid den nuvarande ordningen synes vara innebärande schablonmässig ersättning för ideell skada men att sätta en

Nuvarande förhållanden lll

nivåerna så att det görs klart att skadeföljder av nu diskuterat slag, också av stor betydelse för den skadade, inryms i lyte- och menersättningen. Kvar för en särskild ersättning skulle då vara endast mycket speciella undantagsfall där ersättning kan ges antingen genom en förhöjd menersättning eller inom ramen för ersättningsposten olägenheter i övrigt. En sådan modell, som alltså förutsätter en generös lyte- och menersättning, har den fördelen att den är förhållandevis lätt att tillämpa i det utomrättsliga ersättningssystem som används i Sverige. En schablonersättning synes också vara särskilt väl lämpad att täcka skadeföljder som är svåra att värdera och jämföra olika skadelidande emellan och som inbegriper ett antal svårbedömda frågor som t.ex. den beräknade tidslängden för utövandet av en viss fritidsaktivitet, möjligheten att skaffa en annan fritidssysselsättning, intensiteten i engagemanget osv..

Rättsfallet har även i övrigt kritiserats i den juridiska litteraturen se Hellner i JT 1992-93 s. 692 ff. och Andersson, 1993, s. 520 f.. Till grund för denna kritik ligger uppfattningen att ersättning för ideell skada bör hållas fri från individualiserade överväganden och att skadeståndsrätten bör utnyttjas för att i forsta hand tillgodose behovet av ersättning för svåra skador, inte för förlust av glädjeämnen jfr också Hellner, 1976, s. 274.

3.2.8 Skadestånd för ideell skada till skadelidande som är medvetslösa eller har sänkt medvetandegrad

Skadestånd för ideell skada fonn i av sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt har till syfte bl.a. att gottgöra den skadelidande för fysiskt och psykiskt lidande och annat obehag i den personliga livsföringen. Tanken sägs ofta vara att den skadelidande genom ersättningen skall tillfälle till rekreation eller annan förströelse som annars inte skulle vara möjlig och att de besvär skadan fört med sig därmed skall kunna neutraliseras. V Det förekommer ibland att personer skadas så allvarligt att de får sin medvetandegrad sänkt eller rent av blir varaktigt medvetslösa. Utmärkande för dessa fall är att de mer eller mindre saknar insikt om sin situation och därmed inte har möjlighet att tillgodogöra sig ett eventuellt skadestånd. Frågan hur ersättning för ideell skada skall bestämmas i sådana fall berörs inte i förarbetena till 1975 års personskaderegler och har inte heller prövats av Högsta domstolen. I tidigare försäkringspraxis fastställdes skadestånd för sveda och värk samt lyte och men till ett lägre belopp i dessa fall än när den skadelidande var vid

112 Nuvarande förhållanden

fullt medvetande och kunde använda skadeståndsbeloppet för att förbättra sin

livssituation se Ekstedt, 1977, s. 214 f.. Denna praxis grundade sig upp-

fattningen att ersättningen för ideell skada har en starkt personlig karaktär och därför bör minskas när den skadelidande inte har möjlighet att tillgodogöra sig den. Frågan om skadestånd för ideell skada till skadelidande som är medvetslösa eller har sänkt medvetandegrad uppmärksammades i den allmänna debatten under mitten av 1980-talet och behandlades då även i riksdagen. Riksdagen uttalade därvid förståelse för den tanke som låg bakom dåvarande praxis men framhöll samtidigt att allmänheten upplevde denna praxis som stötande och att starka skäl därför talade för att den inte längre upprätthölls se LU 198687:3 s. 16. Frågan kom vid tid att utredas av en arbetsgrupp inom Trafikskadesamma nämnden. Arbetsgruppen redovisade sitt arbete i en promemoria till Trafikskadenämndens råd den 4 december 1986. I promemorian hänvisades till ett utlåtande av docenterna Jan Hannerz vid neurologiska kliniken vid Karolinska sjukhuset och Hans Persson vid kliniskt neurologiska institutionen vid samma sjukhus. I detta utlåtande anfördes bl.a. följande:

Enligt en inom neurologin etablerad modell kan personer med hjärnskador medfört någon form medvetandesänkning indelas i somnolenta som av väckbara, somnar när de lämnas i fred, soporösa medvetslösa men men reagerar stimuli och comatösa medvetslösa som reagerar på stimuli fall. Denna indelning efter varierande vakenhetsgrad lärs ut i den typ av grundläggade läkarutbildningen och kan därför sägas utgöra en vedertagen metod för grovt bedömande medvetandegraden i enskilda fall. av Inom den kliniska neurofysiologin kan man med olika metoder hjälpa till vid diagnostiken. Oftast används EEG-undersökning som ger en bild av hjärnans elektriska aktivitet. Hos en oskadad person varierar EEG på ett strikt och lagbundet sätt i relation till vakenhetsgrad. Motsvarande lagbundna samband finns däremot inte mellan objektiva undersökningsmetoder av typen EEG-undersökning samt patientens medvetandegrad då det gäller hjärnskadade. Beträffande hjärnskadan hos sådana personer kan man med kliniskt neurofysiologiska metoder diagnostisera bl.a. vilken del av hjärnan som är skadad, hur omfattande skadan är, någon funktion fallit bort samt vilket om eller vilka sinnessystem påverkats. Viss prognosbedömning kan också som göras. Dessa medicinska undersökningar utgör dock grova typer av funktionsprövningar och ger inte på ett adekvat sätt besked om en den skadades tankeliv och intellektuella kognitiva funktioner.

Nuvarande förhållanden 113

l sina överväganden framhöll arbetsgruppen bl.a. följande:

Med läkarvetenskapens hjälp synes man i dagens läge kunna urskilja endast en grupp av skadade hänförliga till kategorien patienter med bestående comatillständ, dvs. enligt Hannerz och Persson coma i över två år. Personer i denna situation reagerar inte kraftiga yttre stimuli och företer inga tecken på inre liv. Hannerz och Persson bedömer antalet sådana fall som mycket litet. Det torde dessutom vara klart att dessa personers livslängd som regel förkortas avsevärt på grund av det medicinska tillståndet. Vad angår de fall som inte kan hänföras till gruppen patienter i bestående coma låter det sig tydligen inte göra att med läkarvetenskapens hjälp dra säkra slutsatser angående kvarstående hjärnfunktioner i varje enskilt fall. Det rör sig om ett brett spektrum av medvetandenivåer. För dessa fall måste också sägas, särskilt beträffande personer med fluktuerande medvetandegrad, att olika former av stimulans från omvärlden kan ha betydelse för den nivå på vilken patienten kan komma att befinna sig. Man torde heller ha anledning att för dessa skadefall generellt räkna med någon på grund av det medicinska tillståndet förkortad livslängd. Även skadelidande med någon grad sänkt om av medvetande inte besitter initiativfömiåga eller kan klart uttrycka önskemål om hur ett ersättningsbelopp bör användas ligger det enligt arbetsgruppens mening närmast till hands att utgå från att ersättningen så gott som undantagslöst är viktig för den skadade personligen eller, annorlunda uttryckt, alltid är i och för sig ägnad att höja den skadelidandes livskvalitet. Ersättningen kan exempelvis möjliggöra en vårdform som eljest inte skulle ligga inom räckhåll; det kan gälla Specialistvård eller behandlingsformer som kanske endast är att finna utomlands eller i hemmet eller på annat sätt. Det står visserligen klart att man vetenskapens nuvarande ståndpunkt inte kan i det enskilda fallet få full vetskap om huruvida och i vilken utsträckning en skadelidande upplever något av sin omvärld. Men å andra sidan föreligger här tydligtvis en betydande risk for felslut i detta hänseende. Det bör undvikas att nämnden på

grund ett sådant felslut förordar reducerad ersättning. Övervägande skäl

av talar därför enligt arbetsgruppens mening för att ersättning i nu berörda skadefall utgår utan reduktion. Arbetsgruppen har också kommit fram till att ersättningen bör utgå i form av engångsbelopp. För arbetsgruppen återstår att ta ställning till frågan om ersättning för den uppenbarligen mycket lilla gruppen av bestående comatösa fall. Ersättning har hittills tillerkänts skadelidande även i dessa fall, låt vara med reducerade belopp. Frågan är om denna grupp måste bedömas annorlunda i ersättningshänseende än övriga skadefall. Med hänsyn till att det måste anses röra sig om ytterligt skadelidande, vilkas livslängd dessutom torde vara starkt förkortad, finner arbetsgruppen övervägande skäl tala för att inte behandla dessa skadelidande mer restriktivt än övriga hjärnskadade. Reduktion av ersättningen skulle med detta synsätt inte vidare komma i fråga. En fördel med att ge oreducerad ersättning synes också vara att man innan den skadade avlider har tagit slutlig ställning till hans rätt till ideell ersättning och inte till viss del skjutit denna fråga framtiden. I valet mellan att i dessa fall ge periodiserad ersättning eller ersättning i form av engångsbelopp har arbetsgruppen stannat

114 Nuvarande förhållanden

for att förorda periodisering, vilken dock i avsaknad av annan livslängdsstatistik får ske med användande av sedvanliga åldersfaktorer. För att så långt möjligt säkerställa urskiljandet av fallen med bestående coma från övriga hjärnskadefall och undvika feldiagnostisering bör man enligt arbetsgruppens mening, såsom Hannerz och Persson föreslagit, låta det slutliga ställningstagandet föregås av undersökning på neurologisk klinik.

Trañkskadenämndens råd fann att de rekommendationer som arbetsgruppen gjort kunde tjäna till ledning vid bedömandet av ersättning i de enskilda skadeärendena. Sålunda tillämpas numera i försäkringspraxis en princip som innebär att skadade som är medvetslösa eller har nedsatt medvetandegrad får samma skadeståndsbelopp för sveda och värk samt lyte och men som de skulle ha fått om de varit vid fullt medvetande. Ersättningen utges i form av engångsbelopp. I cornatösa fall lämnas skadeståndet dock i form av periodisk ersättning jfr Ekstedt, 1977, s. 261. Skadestånd för olägenheter i övrigt utges däremot över huvud taget inte; några sådana olägenheter anses inte uppkomma för den skadelidande jfr Bengtsson m.fl., 1985, s. 191. Att skadeståndet utgår i form av livränta i vissa fall då den skadelidande är medvetslös har kritiserats i olika sammanhang. Sålunda har det hävdats att sådan praxis kan uppfattas som att försäkringsbolagen vill spekulera i den en

skadades svåra situation och ibland begränsade utsikter till överlevnad se LU

l98687:3 s. 41. En liknande uppfattning har kommit till uttryck i rättsfallet RFS A 1994:27.

Målet gällde en 2-årig flicka, W, som år 1988 drabbats av en allvarlig hjärnskada på grund av syrebrist i samband med förlossningen. Skadan resulterade i att W blev bl.a. utvecklingsstörd i mentalt hänseende och gravt rörelsehindrad. Av utredningen i målet framgick att Wzs medvetande var nedsatt men inte i sådan grad att hon var att anse som comatös. Av ett läkarintyg, utfärdats när W var två år gammal, framgick att hennes som psykiska utveckling befann sig spädbarnsnivå, att hon kunde ge tecken från sig allmänt välbefinnande när någon t.ex. höll henne i famnen och att hon kände skillnad olika smaker men att hennes vakenhetsgrad var nedsatt; hon somnade som regel om man inte sysselsatte sig med henne. W yrkade i målet skadestånd av landstinget för ideell skada och begärde att skadeståndet i första hand skulle utgå i form av ett engångsbelopp. Landstinget medgav att utge skadestånd men hävdade att det skulle utgå i form av livränta eftersom i W:s fall kunde räkna med en kortare livslängd än en man normalt. Tingsrätten ansåg inte att det fanns skäl anta att Wzs livslängd blivit förkortad och fastställde, bl.a. mot bakgrund härav, skadeståndet till ett

Nuvarande förhållanden 115

engångsbelopp. Svea hovrätt fastställde den 17 maj 1991, DT 22, tingsrättens dom och uttalade därvid bl.a. följande: Landstinget har som skäl för att ersättningen i detta fall skall periodiseras åberopat att det finns anledning anta att W kommer att ha en förkortad livslängd och därför inte kommer att kunna tillgodogöra sig ersättningsbeloppet, om det utgår som ett engångsbelopp, utan att ersättningen i stället kommer att tillfalla hennes arvingar. Enligt vad som framgår av utredningen i målet reagerar W på stimulans från omvärlden. Den medicinska utredningen i målet ger inte anledning anta att W kommer att ha en så kort livslängd att hon på grund härav inte skulle kunna tillgodogöra sig ersättningen under sin livstid. Även med beaktande av Wzs svårt invalidiserande tillstånd finns enligt hovrättens mening anledning anta att den ideella ersättningen kan komma henne tillgodo under hennes livstid så sätt att hennes livskvalitet höjs genom att hon ges möjlighet till rekreation eller vård och behandling som ligger utöver nomial standard. Den skada som W erhållit är av så allvarligt slag att det i och för sig är naturligt att i hennes fall räkna med en förkortad livslängd. Detta skall emellertid ställas mot det oerhörda lidandet och de stora kostnader som krävs för att lindra detta. Genom att ersättningen utgår som ett engångsbelopp ges Wzs föräldrar möjlighet att själva efter överförmyndarens godkännande välja den - vårdform eller rekreation som de finner att W har störst behov av. De skäl som landstinget anfört skulle innebära att domstolar och nämnder vid bestämmande av ideellt skadestånd tvingades göra en prognos angående den skadelidandes livslängd. Detta kan inte anses värdigt ett rättssamhälle. Enligt hovrättens mening är de skäl som talar för att ersättningen skall utgå som ett engångsbelopp betydligt starkare än de skäl som talar för att ersättningen skall periodiseras .

3.3 Skadestånd vid dödsfall

3.3.1 Bakgrunden till 5 kap. 2 § skadeståndslagen

När någon genom en skadestândsgrundande handling tillfogas personskada som leder till döden, kan det ge upphov till skadeståndsanspråk av olika slag. Den avlidne kan ha haft kostnader och inkomstförlust för tiden före dödsfallet som inte dessförinnan ersatts. Hans anspråk sådan ersättning av ekonomiskt slag går i och med dödsfallet över arvingarna. Detsamma gäller den avlidnes anspråk på ersättning för ideell skada för tiden före dödsfallet, om rätten till denna ersättning då har fastställts genom dom eller avtal. Det är här fråga om succession i den avlidnes skadeståndsrätt enligt allmänna rättsgrundsatser. Några lagregler finns inte om verkan av den skadelidandes död i detta hänseende se närmare avsnitt 3.4.

116 Nuvarande förhållanden

Vidare har den avlidnes dödsbo regelmässigt anspråk på skadestånd för begravningskosmader inklusive kostnad för gravplats och gravsten. Före âr 1924 ansågs sådana kostnader inte vara ersättningsgilla, eftersom de ändå skulle ha uppkommit förr eller senare se bl.a. NJA 1914 s. 102, 1914 s. 156 och 1914 B 736; jfr SOU 1973:51 s. 56 samt Winroth, 1907, s. 300 och 326 f., Stäng, 1927, s. 73, Schmidti SvJT 1954 s. 214, Lech i SvJT 1955 s. 5 f., Hellner i NFT 1957 s. 257 f., Persson, 1962, s. 120 f., Jørgensen, 1972, s. 423 f., Hellner 1985, s. 175 och Andersson 1993, s. 518. I plenimålet NJA 1924 s. 538 utdömde Högsta domstolen emellertid utan närmare motivering skadestånd för erforderliga begravningskostnader. - Det rör sig här om en särskild ersättningsrått för dödsboet som står på gränsen mellan succession i den avlidnes skadeståndsrätt och en självständig skadeståndsrätt för dödsbodelägarna jfr SOU 1973:51 s. 56 samt Hörstadius i SvJT 1935 s. 261 och Karlgren, 1972, s. 232. Nära anhörigas anspråk på skadestånd för andra kostnader som de själva haft med anledning dödsfallet behandlades i rättspraxis efter 1924 års av pleniavgörande samma sätt som skadestånd för egentliga begravningskost-

nader se SOU 1973:51 s. 57; jfr Hörstadius i SvJT 1935 s. 262 f.. Endast

skäliga sådana kostnader ersattes dock jfr Karlgren, 1972, s. 232. En bestämmelse rätten till skadestånd för begravningskostnader och om andra skäliga kostnader till följd av dödsfallet togs för första gången in i svensk lagstiftning genom 1975 års ändringar av personskadereglerna i skadeständslagen. Bestämmelsen, som återfinns i 5 kap. 2 § första stycket innebar ingen ändring i förhållande till vad hade gällt dessförinnan enligt som

rättspraxis se SOU 1973:51 s. 280 och prop. 1975:12 s. 157.

Som nämnts i avsnitt 3.2.2.4 ersätts inte s.k. tredjemansskada enligt

svensk rätt se också avsnitt 5.5.1.2. Som ett undantag från denna princip

betraktas ofta efterlevandes rätt till skadestånd för förlust av försörjare; denna klassificering är dock enligt Hellner 1985, s. 301 inte särskilt träffande. En bestämmelse denna ersättningsrätt togs ursprungligen in i 1861 års förom ordning angående mord, dråp och annan rnisshandel. Bestämmelsen innebar att dödad persons make i ett genom dödsfallet upplöst äktenskap eller barn en inom eller utom äktenskap kunde skadestånd av den brottslige för förlust av nödigt underhåll. skadeståndet skulle bestämmas till hvad för maken eller barnen tarfvas till de sig eljest försörja kunna. Skadeståndets utdömande och storlek berodde på vad som med hänsyn till såväl den brottsliges tillgångar andra omständigheter prövades skäligt. Bestämmelsen, som överfördes som i oförändrat skick till 6 kap. 4 § i 1864 års strafflag, utvidgades år 1917 till att

Nuvarande förhållanden 117

gälla även adoptivbarn se NJA 1917 s. 561 och år 1926 till att omfatta alla

som hade en legal rätt till underhåll av den avlidne se NJA 1927 s. 163.

Innan bestämmelsen kom till hade den avlidnes anförvanter bara rätt till andel i de böter som eventuellt ådömdes den brottslige; dömdes denne till urbota straff gick de helt miste om ersättning. Den rätt till skadestånd som sålunda infördes år 1861 hade en närmast social motivering. Vid den tiden fanns inte några allmänt verkande sociala förmåner för den som ställdes utan försörjning. Att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet hade dödat en person fick sörja för underhållet av dennes efterlevande ansågs krävas av rättvisa och billighet se SOU 1973:51 s. 35 och 167 samt Strahl, 1934, s. 891. Karaktären av undantag från vanliga skadeståndsregler om tredjemansskada ledde emellertid till att skadestånd, som närrmts, utgick endast för nödigt underhåll se SOU 1950:16 s. 145 och 1973:51 s. 167; jfr Hellner, 1985, s. 301. Genom en lagändring år 1926 liberaliserades denna skadeståndsrätt

något och knöts i stället till avsaknad av erforderligt underhåll se NJA

1927 s. 167. I rättstillämpningen torde man emellertid efter hand ha gett vad man närmast kan kalla full ersättning för mistat underhåll, även om sådana förmåner som hade karaktären av överflöd eller lyx i enlighet med vad -

som förutsattes vid 1926 års lagändring inte ersattes se SOU 1973:51 s. 167

och 174 samt Lech, 1973, s. 192 ff. Den angivna bestämmelsen 6 kap. i 4 § strafflagen överfördes år 1972 med endast språkliga förändringar till skadeståndslagen, samtidigt som den dock gjordes tillämplig i samtliga fall dä någon är skadestândsskyldig oberoende av om brott föreligger eller Efter 1975 års ändringar av skadeståndslagens personskaderegler återfinns bestämmelsen i 5 kap. 2 § första stycket 2 och andra stycket. I samband med dessa ändringar utvidgades den skadeståndsberättigade personkretsen något. Dessutom togs begränsningen till er-

forderligt underhåll formellt bort i lagtexten. Ändringarna i denna del, som

hade begärts av riksdagen redan år 1946 se 1LU 1946:33 s. 11 och SOU

1973:51 s. 23 f., ger uttryck den skadestândsrättsliga principen att den skadelidande skall ha full ersättning för sin skada. Den inskränkningen gäller

dock att förlusten ersätts endast skälig omfattning i se vidare avsnitt 3.3.3.2.

118 Nuvarande förhållanden

3.3.2 Begravningskostnader och andra kostnader

3.3.2.1 Begravningskøstnader

Begravningskostnaderna åvilar den avlidnes dödsbo och tas upp som en skuldpost i bouppteckningen. Rätten att föra talan om skadestånd för sådan

kostnad tillkommer i praktiken den som har svarat för kostnaden se SOU

1973:51 s. 280 och Hörstadius i SvJT 1935 s. 261. Det krävs inte att denne har sådan ställning av efterlevande som förutsätts för rätten till skadestånd för förlust av underhåll. Ersättningsgilla begravningskostnader är sådana som är skäliga med hänsyn till den avlidnes ålder, ekonomiska villkor och sociala förhållanden se SOU 1973:51 s. 280, liksom trosbekännelse och sedvänja på orten etc. se Bengtsson m.fl., 1985, s. 196. Inom denna ram kan skadestånd utgå för nästan alla utgifter brukar förekomma i samband med en begravning, som såsom dödsannons, transport av den avlidne, svepning, kista med dekoratiobegravningsbil, bärare, kyrka, präst och övriga medverkande, bilner, transporter till och från kyrkogården, kremering, gravplats, gravöppning, gravsten och begravningsmåltid. Vanligen beaktas kostnadernas totala nivå, inte varje detaljpost for sig jfr NJA 1935 B 1024, 1944 B 584 och 1971 s. 78 samt FFR 1944 s. 40, 1946 s. 133 och 1947 s. 367. Skadestånd utges dock inte för kostnader for framtida vård av gravplats eller för boupptecknings- och

boutredningskostnader se SOU 1973:51 s. 280; jfr NJA 1930 s. 86, 1943

s. 139 och 1964 s. 209 samt FFR 1942 s. 279 och RH 1993:1.

I försäkringspraxis lämnas i princip ersättning för kostnader avseende en

normal svensk begravning se IFU, 1994, avsnitt 6.1. Ersättning brukar

därför inte lämnas för kostnader avseende hemtransport och begravning i hemlandet, om den avlidne är invandrare men permanent boende i Sverige. Undantag görs i den mån religiösa skäl påkallar det, såsom att en begravningsplats den avlidnes trosbekännelse påbjuder inte står till buds i som Sverige. Också familjeskäl anses kunna motivera ersättning för kostnader för transport och begravning i hemlandet, såsom då en familjegrav har anskaffats i hemlandet före dödsfallet och vårdas där av kvarvarande släktingar eller då den avlidne uttryckt en sista vilja i testamente e.d. att bli begravd i sitt hemland.

Nuvarande förhållanden 119

3.3. 2 Andra kostnader

Andra kostnader till följd av dödsfallet ersätts i skälig omfattning. De utdöms ofta i en klumpsumma tillsammans med begravningskostnaderna. En individuell prövning med hänsyn till de enskilda dödsbodelägarnas behov och förhållanden görs dock ibland. Ersättningsgilla kostnader är framför allt sådana som avser sorgkläder och resor i samband med begravningen. Det krävs emellertid att den som gör anspråk skadestånd står i nära relation till den avlidne. Efterlevande make, barn och föräldrar samt- om den avlidne var ett barn i föräldrahemmet bosatta syskon har i rättspraxis från äldre tid tillerkänts skadestånd för inköp av sorgkläder se NJA 1932 B 714, 1938 s. 595 och 1971 s. 78 samt FFR 1946 s. 17; jfr dock NJA 1931 B 154. Avdrag har dock brukat göras för viss del, ofta hälften, av sådana sorgkläder som kan användas även efteråt se NJA 1935 s. 303 och 1936 s. 106 samt FFR 1950 s. 218. Ersättningsberättigade är numera säkerligen också registrerade partner och sambor; frågan har dock inte prövats i något tryckt rättsfall. Sådana närstående som nu nämnts har vidare rätt till skadestånd för resa till begravningen, även till eller från ett annat land se NJA 1982 s. 668; jfr från tidigare rättspraxis NJA 1930 s. 86, 1931 B 154, 1936 s. 106, 1945 B 1320 och 1949 s. 693 samt FFR 1957 s. 264. I vissa fall har skadestånd utgått också för resa, förlust av arbetsinkornst och tidsspillan i samband med omhändertagande av dödsboet och ombe-

sörjande av begravningen se FFR1950 s. 218, 1951 s. 183 och 1954 s. 341;

i försäkringspraxis lämnas i sådana fall ersättning för inkomstförlust under

högst tio dagar se IFU, 1994, avsnitt 6.1; Lech, 1973, 235. Däremot

s. ersätts inte inkomstförlust eller traktamente för deltagande vid begravningsgudstjänsten jfr NJA 1982 s. 668.

3.3.3 Förlust av underhåll

J Skadeståndsberättigade

Skadestånd för förlust av underhåll utgår i första hand till efterlevande som enligt lag, dvs. enligt familjerättens regler, hade rätt till underhåll av den avlidne. Det innebär att skadestånd kan utgå till efterlevande make i äktenskapet eller tidigare äktenskap och till den avlidnes barn eller styvbam eller motsvarande.

120 Nuvarande förhållanden

Underhållsskyldigheten mellan makar regleras i äktenskapsbalken. Makarna skall, var och en efter sin förmåga, bidra till det underhåll som behövs för att deras gemensamma och personliga behov skall tillgodoses 6 kap. l §. Efter äktenskapsskillnad svarar varje make enligt huvudregeln för sin försörjning 6 kap. 7 § första stycket. Under en övergångstid och, om det finns synnerliga skäl, även under en längre tid efter skilsmässan har dock en make som behöver bidrag till sitt underhåll rätt till underhållsbidrag av den andra maken efter vad som är skäligt med hänsyn till dennes förmåga och övriga omständigheter 6 kap. 7 § andra och tredje styckena. Föräldrars underhällsskyldighet gentemot barn regleras i föräldrabalken. Med bam avses även adoptivbarn 4 kap. 8 §. Underhållsskyldigheten gäller också gentemot styvbarn, dvs. endast den andra makens barn som den underhållsskyldige varaktigt bor tillsammans med. Även sambo är underen hållsskyldig gentemot den andra sambons barn som den underhållsskyldige varaktigt bor tillsammans med, om samboma också har egna barn tillsammans 7 kap. 4 §. Föräldrarna skall svara för underhåll barnet efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. När underhâllsskyldigheten bestäms skall hänsyn tas barnets egna inkomster och tillgångar samt till barnets sociala förmåner 7 kap. l § första stycket. Underhållsskyldigheten upphör i princip när barnet fyller 18 år. Gâr barnet i skolan vid denna tidpunkt eller återupptas skolgången innan barnet fyllt 19 år är föräldrarna underhållsskyldiga så länge skolgången pågår, dock längst till dess att barnet fyllt 21 år 7 kap. l § andra stycket. En förälder som inte har vårdnaden om ett underhållsberättigat barn och inte heller varaktigt bor tillsammans med barnet skall fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet. Detsamma gäller för en förälder som har gemensam vårdnad om ett barn som varaktigt bor tillsammans med endast den andra föräldern 7 kap. 2 §. Sådana underhållsbidrag bestäms enligt särskilda regler 7 kap. 3 §. Dessa kompletteras av riktlinjer för beräkningen som utfärdas av Socialstyrelsen.

Skadestånd till barn för förlust underhåll lämnas i skaderegleringspraxis av regelmässigt till dess att barnet har fyllt 18 år. Det hänger sannolikt samman med att de flesta ungdomar ägnar sig utbildning efter grundskolan. I fall då barnets faktiska förhållanden är sådana att grundutbildning pågår eller kan antas pågå även efter l8-ârsåldern utsträcks rätten till skadestånd dock längst till dess att barnet har fyllt 21 år jfr 7 kap. 1 § andra stycket föräldrabalken. Skadestånd för förlust av underhåll kan också utgå till andra som visserligen inte enligt lag hade rätt till underhåll av den avlidne men som var beroende denneför sin försörjning. I första hand avses sambor. Skadestånd av kan emellertid komma i fråga också i andra fall, t.ex. då ett vuxet barn bor kvar i foräldrahemmet och eller annan anledning alltjämt är beroende av av en föräldrarnas försörjning. Andra fall är då underhåll utgår till släktingar utan

Nuvarande förhållanden 121

att någon familjerättslig underhållsplikt föreligger, såsom när far- och morföräldrar underhåller barnbarn har förlorat sina föräldrar, när syskon som underhåller ett annat syskon som grund sjukdom eller invaliditet är av ur stånd att försörja sig själv eller när barn underhåller sina föräldrar. Även fosterbarnsförhållanden samt försörjning grund långvarigt tjänsteav ett förhållande hör till denna kategori se SOU 1973:51 s. 283 och prop. 1975:12 s. 157 f.. En förutsättning för rätt till skadestånd för förlust underhåll är att den av efterlevande har gått miste om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet som eller skulle ha utgått inom en nära framtid. Om familjerättslig underen hållsskyldighet visserligen förelåg den underhållsskyldige olika skäl men av inte fullgjorde sin skyldighet och inte heller kan antas ha gjort det i framtiden, kan skadestånd inte utgå för mistat underhåll. Rätt till underhåll föreligger dock, om den underhållsskyldiges underlåtenhet hade sin grund i ekonomisk oförmåga av övergående natur eller om dödsfallet inträffat innan åtgärder hunnit vidtas för att utkråva underhåll se SOU 1973:51 283 och s. prop. 1975:12 s. 157. Detsamma gäller om den avlidne före dödsfallet förklarat att han skulle underhålla t.ex. sina föräldrar och det med hänsyn till omständigheterna är antagligt att han också skulle ha gjort det han inte avlidit jfr NJA om 1961 s. 584. Ytterligare exempel år att en man och kvinna utan någon en ömsesidig försörjning sammanbor och väntar barn tillsammans vid den tidpunkt då mannen dödas och parternas avsikt tydligen har varit att mannen skulle försörja familjen medan barnet var litet se prop. 1975:12 s. 158. Det måste alltså klarläggas hur situationen antagligen skulle ha utvecklats om inte dödsfallet hade inträffat. Det krävs att underhåll skulle ha kommit att utgå tämligen snart efter dödsfallet jfr NJA 1961 584. Det får inte heller s. vara fråga om en försörjningssituation av mera tillfällig karaktär, utan försörjningen måste ha varit varaktig se SOU 1973:51 s. 284 och prop. 1975: 12 s. 158. l praxis anses så vara fallet, den avlidne och den efterlevande om hade barn tillsarmnans, om samboendethar varat två-tre år eller frånskilda om

makar har flyttat ihop igen se Bengtsson m.fl., 1985, s. 197.

Det underhåll som har gått förlorat dödsfallet behöver inte ha genom bestått i en fullständig försörjning av den efterlevande. Det räcker med att den avlidne har bidragit till den efterlevandes underhåll. Helt obetydliga bidrag skall dock inte beaktas. Bidraget behöver inte ha utgjort direkt ekonomiskt bistånd i form av kontanter e.d. utan kan ha bestått i att den efterlevande har tillhört det hushåll som den avlidne eller tillsammans med - ensam annans

försörjning -har stått för se SOU 1973:51 s. 285 och prop. 1975:12 s. 158.

122 Nuvarande förhållanden

i 5 kap. 2 § andra stycket skadeståndslagen Enligt en uttrycklig bestämmelse är värdet den avlidnes hushållsarbete i hemmet likställt med underhåll se av SOU 1973:51 s. 285 f..

3.3.3.2 Skadeståndets omfattning

Principen är att skadestånd för förlust av underhåll skall bestämmas så att den bibehållen standard. skadeståndet skall alltså så efterlevande garanteras en långt möjligt återspegla förhållandena sådana de antagligen skulle ha gestaltat sig, dödsfallet inte hade inträffat. Det innebär emellertid också att man om måste hänsyn till sådan minskning eller sådant bortfall av den underhållsta skyldiges försörjningsförmåga skulle ha inträtt även om han inte hade som

dödats se SOU 1973:51 286 och prop. 1975:12 s. 157; jfr FFR 1947

s. s. 298. Förlusten underhåll ersätts dock bara i den omfattning som är skälig av med hänsyn till den efterlevandes förmåga och möjligheter att själv bidra till sin försörjning. Denna inskränkning i ersåttningsrätten följer delvis av den skadeståndsrättsliga grundsatsen att den skadelidande är skyldig att så långt det är möjligt begränsa skadeföljdema se avsnitt 3.2.2. l. Den bygger i övrigt på tanken att den skadelidande inte skall bli överkompenserad vid ett skadefall. Att skadeståndets omfattning gjorts beroende av en skälighetsprövning har också satts i samband med att ersättningen utgår till tredje man jfr avsnitt 3.3.1. Ytterligare förklaring lämnats är att en jämförelse med en som situationen sådan den skulle ha varit, dödsfallet inte hade inträffat, under om alla förhållanden måste bli vansklig och stundom rätt godtycklig se Hellner, 1985, s. 301. I första hand skall hänsyn tas till den efterlevandes egen förvärvsförnzåga. skadeståndet fyller bara ut den delen av mistat underhåll som den egna försörjningen inte täcker. Om den efterlevande utan standardsänkning kan få försörjning arbetsinkomst, finns med andra ord inget antas genom egen för skadestånd se SOU 1973:51 s. 175 och prop. 1975:12 s. 121. utrymme Vilka krav kan ställas den efterlevandes försörjning genom eget arbete som beror hans ålder, hälsotillstånd, utbildning e.d., liksom det rådande av arbetsmarknadslåget och liknande omständigheter. En efterlevande make kan få ändra sin situation med anledning dödsfallet genom att gå ut i förvärvsliav maken kanske inte skulle ha gjort det om dödsfallet inte hade vet, trots att inträffat. Däremot kan det inte krävas att personer som befinner sig unga

Nuvarande förhållanden 123

under utbildning skall skaffa sig förvärvsarbete tidigare den än om avlidne

forsörjaren hade levat se SOU 1973:51 286 och 1975:12 158 f..

s. prop. s. Även försörjning från den avlidne skall annan person än beaktas vid skadeståndets bestämmande. Normalt räknar man dock inte med eventuella möjligheter till ökning av sådant underhåll. När skadestånd bestäms till efterlevande barn skall alltså inte beakta den överlevande föräldern man att eventuellt kan öka sin underhållsprestation. Däremot medför försörjning som efterlevande make får genom omgifte i regel att rätten till skadestånd upphör

se SOU 1973:51 s. 175 och prop. 1975: 12 159. Vidare beaktas underhåll

s.

som barn till den avlidnes sambo kan antas från sin biologiske förälder se

RFS B:5 1988:5. I skälig omfattning tas hänsyn vidare till efierlevandes förmögenhet. en Nonnalt beaktas dock endast avkastningen av mera betydande förmögenhetstillgångar jfr SOU 1973:51 287 och 1975:12 s. prop. s. 159. Vid beräkningen av avkastning från kapital drar i försäkringspraxis två man av gånger basbeloppet for skadeåret dvs. i dagsläget 70 400 kr från kapitalet jfr FFR 1958 s. 314 och 1960 s. 327. Vid skadeståndets bestämmande tas slutligen hänsyn till försäkringsförmåner m.m. som utgår med anledning dödsfallet. I första hand skall sådana av förmåner som avses i 5 kap. 3 § skadeståndslagen avräknas. Men föräven måner som inte avräknas enligt den bestämmelsen skall beaktas i skälig omfattning. Det gäller bl.a. kapitalersättning från olycksfallsförsäkring och ersättning från annan livförsäkring än kollektiv tjänstepensionsförsäkring. Mera betydande sådana belopp skall beaktas skönsmässigt. Enligt förarbetena

se SOU 1973:51 s. 288 och 1975:12 159; jfr FFR 1959 236 bör

prop. s. s. man normalt kunna bortse från måttliga belopp upp till några 10 000-tals kronor i 1974 års penningvärde, vilket i dagens penningvärde motsvarar ca 80 000 kr.

Att man i förarbetena talar endast kapitalersättrting, dvs. engångsom ersättning, och inte om periodisk ersättning från privata olycksfallsförsäkringar hänger samman med att periodisk ersättning detta slag skulle av redan med stöd av 5 kap. 3 § skadeståndslagen avräknas fullt ut enligt Skadeståndskommitténs förslag se SOU 1973:51 213 och i skälig s. omfattning enligt propositionsförslaget se 1975:12 126 f.. Vid prop. s. riksdagsbehandlingen togs emellertid denna avräkningsmöjlighet bort

se LU

1975:16 s. 33. Något uttalande gjordes därvid inte hur sådan ersättning om skall beaktas vid tillämpningen av 5 kap. 2 § skadeståndslagen.

124 Nuvarande förhållanden

Skadestånd för förlust underhåll fastställs enligt 5 kap. 4 § skadeståndslaav i form livränta eller som engångsbelopp eller som livränta jämte gen av engångsbelopp. Beträffande valet ersättningsform kan hänvisas till vad som av i avsnitt 3.2.3.1 den motsvarande bestämmelsen när det gäller sagts om skadestånd för framtida inkomstförlust.

Skadestånd för förlust underhåll beskattas som inkomst av tjänst se av d och g i 1928 års kommunalskattelag. 32 § 1 mom.

3.3.3.3 Uppskattningen av efterlevandes underhållsbehov

De efterlevandes underhållsbehov bestäms i Trañkskadenämndens praxis till

viss procent familjeinkomsten efter en samlad bedömning av de fören av enligt vad förut nämnts skall beaktas. Eftersom det i praktiken hållanden som visat sig svårt att utreda familjs ekonomiska förhållanden har nämnden en sedan länge tillämpat vissa schablonregler. Dessa har stöd i förarbetena till

1975 års personskaderegler se SOU 1973:51 s. 286.

För efterlevande makar underhållsbehovet motsvara 50-60 procent av anses familjeinkomsten. Om det samtidigt finns flera barn som uppbär barnpension väl täcker deras förlust underhåll, uppskattas den efterlevande som mer än av makens underhållsbehov ofta till 40-50 procent av familjeinkomsten. Från dessa utgångspunkter görs förhållandena i det enskilda fallet avsteg, om påkallar det. Sålunda medför mycket låg familjeinkomst att den efteren levande makens s.k. konsumtionsandel bestäms högre än normalt, medan vid mycket höga familjeinkomster lägre konsumtionsandel bestäms i den mån en detta inte strider mot principen att den efterlevande skall garanteras en bibehållen standard. Har dödsfallet medfört behov av hjälp för skötsel av fastighet, barnpassning e.d., bestäms underhållsbehovet till mer än 60 procent familjeinkomsten. skadeståndet utgör alltid minst 65 procent av den lägsta av pensionsnivån inklusive pensionstillskott för makar. För år 1994 motsvarade

detta ca 57 000 kr per år. För efterlevande barn det årliga underhållsbehovet i normalfallet anses uppgå till 18 000 kr då förälder har avlidit och till dubbla beloppet, en 36 000 kr, då båda föräldrarna har avlidit. Dessa belopp har bestämts efter en utredning Trafikskadenämnden gjort hur mycket ett barn kostar. som om Därvid har beaktats dels levnadskostnader mat, kläder, skor, lek, fritid som och hygien, dels barnets del i hushållskostnaderna för t.ex. förbrukningsvaror, husgeråd, TV, radio, tidning, TV-licens, och hemförsäkring, dels möbler, på barnet belöpande bostadskostnad, dels barntillsynskostnader, dels ficksemester och kostsammare fritidssysselsättning. pengar, transporter, det under skaderegleringen påstås att ett barn med hänsyn till Om föräldrarnas goda ekonomi har särskilt stort behov av underhåll och ett påståendet vinner stöd utredningen i skadeärendet, kan de angivna av

Nuvarande förhållanden

nonnalbeloppen höjas. Det sker dock ytterst sällan, möjligen beroende på att barn vilkas föräldrar har mycket höga inkomster generellt sett tillerkänns en hög barnpension vid en förälders dödsfall. Normalbeloppen kan vidare höjas, om ett barn av andra skäl lever under förhållanden avviker från det som normala, t.ex. då barnet är handikappat och därför har särskilt ett stort underhållsbehov eller då barnet har en specialbegåvning som främjats genom stora ekonomiska eller personliga insatser föräldrarna. Normalbeloppen av kan å andra sidan också sänkas, om den avlidne före dödsfallet utgett underhållsbidrag med lägre belopp; endast förlusten av detta bidrag ersätts då. Har den avlidne över huvud taget inte fullgjort någon underhållsskyldighet gentemot barnet, utgår inget skadestånd alls för förlust underhåll. av

3.4 Verkan den skadelidandes död

av

Sedan en fordran skadestånd har betalts, ingår det utbetalda beloppet i den skadelidandes förmögenhet och kan vid dennes död ärvas på samma sätt som andra tillgångar i dödsboet. Det gäller vare sig skadeståndet ekonomisk avser eller ideell skada. Även innan en fordran skadestånd för ekonomisk skada har betalts är utgångspunkten att fordringen vid den skadelidandes död i och för sig utgör en förmögenhetstillgång i dennes dödsbo Är fordringen då inte slutligt fastställd, faller den dock bort till den del den tiden efter dödsfallet; avser någon ekonomisk förlust uppkommer inte för denna tid. I denna situation är det alltså bara skadestånd för tiden fram till dödsfallet går över på som

arvingarna se SOU 1973:51 s. 279 och prop. 1975:12 156. I gengäld kan

s. den skadelidandes efterlevande en egen rätt till skadestånd enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen för förlust av underhåll se avsnitt 3.3.3. Beträffande en obetald fordran skadestånd för ideell skada gäller den motsatta utgångspunkten. En sådan fordran faller i princip bort vid den skadelidandes död även såvitt den avser tiden dessförinnan. Endast fordran om en avseende denna tid har fastställts före dödsfallet genom en dom som dock inte behöver ha vunnit laga kraft vid denna tidpunkt eller genom en överenskommelse mellan skadevållaren och den skadelidande, går fordringen över på dennes arvingar.

Det finns ett flertal äldre rättsfall beträffande denna fråga se bl.a. NJA 1900

s. 218, 1909 s. 369, 1910 s.619, 1915 s.90, 1916 s.571, 1917 s.339, 1927 s. 360, 1933 s. 416, 1935 B 242, 1941 507 och 593, 1946 529 och 1948 s. s. s. 16; jfr AD 1964 nr 28 och 1976 nr 87. Dessa rättsfall är svårtolkade och

126 Nuvarande förhållanden

delar motsägelsefulla. Det gäller särskilt rättsfallen före år 1916. i vissa Möjligen kan diskrepansen mellan några av dessa rättsfall förklaras av att man

olika på ersättning för ideell skada i samband med personskada och sett ersättning för lidande kränkning i andra fall. Förståelsen av rättsfallen

försvåras vidare i del fall kan ha betraktat verkan av den av att man en skadelidandes död när det gäller rätten till ersättning för ideell skada som en

fråga talerätt för dödsboet och inte materiell fråga jfr också från om som en Hassler, 1956, 128; å andra sidan Gullnäs m.fl. s. 13:62. I senare tid s. se den juridiska litteraturen råder emellertid enighet om att rättsläget numera är

det har beskrivits i föregående stycke se Hörstadius

att uppfatta sätt som 54, Wiberg i TlR 1943 171, Hakulinen, 1951, s. 144, i SvJT 1935 s. s. 1952, 59, Lech i SvJT 1962 50, Karlgren, 1972, s. 232, Lech, Grönfors, s. s. 1973, 183, Ekstedt, 1977, 286 ff., Ekelöf, 1985, s. 146 och Hellner, s. s. jfr SOU 1950:16 44, 1963:33 42, 1972:73 5.42, 1972:88 1985, s. 295; s. s. 1973:51 56 1972:5 122, 1974:97 s. 92 och 1975:12 s. 52 och s. samt prop. s.

s. 156.

skadelidandes fordran skadestånd för ideell skada skall ha fastställts Att den instans medan den skadelidande i livet innebär, i fall då i varje fall i första var

ogillas i lägre instans och han därefter avlider, att högre rätt är hans talan

döma något skadestånd även denna talan i och för sig var förhindrad att ut om talan delvis bifallits i lägre instans, kan högre rätt inte befogad. Och har hans

på skadevållarens talan sänka det utdömda i detta läge höja men däremot - gäller, förut att ersättning som tillerkänts den beloppet. Vidare som antytts,

instans för tiden efter domen t.ex. skadestånd för lyte skadelidande i lägre

återstående levnadstid kan, han sedan avlider, sättas ned och men för hans om

till hans levnadstid förkortats se NJA 1933 s. 416, i högre rätt med hänsyn att

1935 B 242 och 1941 s. 507.

överenskommelse mellan skadevållaren och den skadelidande likställs Med särskilt åtagande skadevållaren att utge ersättning för bindande utfästelse av

1941 593. Det torde dock inte vara tillräckligt med

ideell skada se NJA s.

slutgiltigt bindande bara den accepteras inom en viss utfästelse som blir om en 287. Om den skadelidande i ett sådant fall avlider tid jfr Ekstedt, 1977, s.

detta anbud eller sedan han har lämnat en oren innan han har accepterat ersättning falla bort. Det måste med andra ord accept, torde hans rätt till

omedelbart bindande åtagande skadevållaren. föreligga ett av

RFS B:8 1993:3 ansåg Läkemedelsskadenämnden att en en- I rättsfallet belopp Konsortiet för läkemedelsförsäkring gångsersättning visst som skadelidande hade efter dennes död gått över på erbjudit en HIV-smittad den skadelidande, godtagit ersättning i form av ett arvingarna trots att som skedde under förutsättning att ersättningen engångsbelopp, tillagt att detta

Nuvarande förhållanden 127

uppgick till ett högre belopp än det erbjudna, varefter han avlidit innan Konsortiet hunnit ta ställning till hans svar. Nämnden motiverade sitt ställningstagande med att det förelåg bindande utfästelse från Konsortiets sida en och att den skadelidande inte kunde anses ha avstått från det erbjudna beloppet for den händelse Konsortiet inte skulle godkänna hans tillägg, i synnerhet som detta tillägg med all sannolikhet grundade sig ett missförstånd vilken om ersättning han hade rätt till. Det får antas nämnden Konsortiet att ansett att också borde ha förstått detta.

Frågan vilken verkan den skadelidandes död bör ha på rätten till skadestånd

för ideell skada har tidigare diskuterats av lagstiftaren vid några tillfällen.

Redan år 1946 uttalade riksdagen att den svårutredda frågan i vad mån

målsägandens rätt kunde gå över på efterlevande borde till prövning tas upp se 1LU 1946:33 s. 8. En sådan prövning gjordes sedermera Skadeav ståndskommittén, somi betänkandet SOU 1963:33 Skadestånd I framhöll att

den regel om ersättning för annat än ekonomisk skada utbildats i svensk som rättspraxis inte var tillfredsställande i de vanliga fall då det fråga är om ersättning i anledning av kroppsskada. Denna ståndpunkt motiverades på

följande sätt se bet. 42 f.: s.

l alla fall, då den skadade utgått från att saken skulle regleras frivillighetens väg men förhandlingarna framskridit till uppgörelse, går de en efterlevande förlustiga rätten att lyfta ersättning för sveda och värk. t.ex. Målsägandens motpart kan avsiktligt draga tiden för vinna ut att en fördel, om den skadade hinner avlida av skadorna. Har saken gått till rättegång, är det tillfyllest, att dom varigenom talan bifalles, meddelas i första instans. Skulle domen i första instans gå målsäganden emot, och dödsfallet inträffa innan andra instans dömt i saken, kan ersättning för icke ekonomisk skada därefter utdömas, även om talan finnes ha varit grundad. Principen kan sägas vara, att sedan det fallit en dom ersättning för icke ekonomisk skada, som ger den skall ändras enbart därför målsäganden avlidit innan domen vunnit att laga kraft. Konsekvensen får väl anses vara, att om en instans uppskattat ersättningen i fråga till visst belopp, högre instans kan höja men väl nedsätta det. Rätten till ersättning blir i dessa fall beroende av processuella tillfalligheter. Att finna en ur alla synpunkter tilltalande lösning hithörande spörsmål av är knappast möjligt. Kommittén emellertid, den nuvarande ordningen anser att passar illa till nutida förhållanden, särskilt med hänsyn till att så många ersättningar för personskador regleras under hand av försäkringsbolagen, framför allt trañkskador. Det kan, utan att någon dålig avsikt föreligger från bolagens sida, draga ut långt på tiden innan uppgörelse träffas, framför allt innan ersättning för sveda och värk och för kvarstående lidande bestäms. Under tiden ersätts löpande kostnader, förlust inkomst o.d., saken av när anses klar. så sällan avlider den skadelidande innan slutreglering ännu skett. Ibland

128 Nuvarande förhållanden

försäkringsbolagen då frivilligt till de närmaste något slags ideellt utger

skadestånd, det pákallat av ömmande skäl. om anses

Skadeständskommittén ansåg bättre ordning uppnåddes, om man anknöt att en

krav hade framställts hos den skadeståndsskyldige eller någon som till att

I enlighet härmed kommittén i sitt förslag till lag med företrädde denne. tog

bestämmelser skadestånd in bestämmelse av innehåll att rätten allmänna om en

ersättning för än ekonomisk skada förfaller, om den skadeståndsbetill annat

avlider innan krav framställts se bet. 8. Denna bestämmelse rättigade s.

kommittén tillämpas också ersättning för personligt lidande i skulle enligt

någon tillfogats kroppsskada, såsom vid ofredande, andra fall än när

och dylikt; dessa ersättningar förklarades dock spela en ärekränkning

roll, varför det mindre betydelse när rätten till ersättning underordnad var av

bevarad. Bestämmelsen avsåg däremot inte ersättning i dessa fall skulle anses

utgår enligt särskild lagstiftning; frågan i vad män den för ideell skada som

dessa områden fick enligt kommittén prövas i skulle tillämpas analogt

rättstillämpningen se bet. s. 44.

remissbehandlingen se 1972:5 s. 153 f. tillstyrktes detta Under prop.

erinran bl.a. JK, tre hovrätter, Försäkringsinforslag eller lämnades utan av

advokatsamfund och TCO. Ytterligare en hovrätt Göta spektionen, Sveriges

underströk det rådande rättsläget inte var tillfredsställande hovrätt som att -

borde fordras den skadelidande före sin död väckt ansåg att det i stället att yrkande i rättegång utfå skadestånd. Tre remisstalan eller framställt om att .

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och instanser Stockholms tingsrätt,

föreningen avstyrkte rätten till skadestånd för ideell Försäkringsjuridiska att

efterlevande utvidgades. Ett väsentligt skäl för denna ståndpunkt var skada till

ersättningen främst att gottgöra den skadelidande för att ändamålet med -

inte kunde tillgodoses sedan denne avlidit. Ett annat lidande och obehag -

åberopades gick det med hänsyn till rättighetens argument som ut att

endast den skadelidande själv som borde bestämma om personliga natur var

belopp ersättning skulle begäras för den ideella skadan. och med vilket

Kommittéförslaget genomfördes inte i denna del. Som skäl för denna

departementschefen följande se 1972:5 s. 178 f.;

ståndpunkt anförde prop.

inte under den efterföljande riksdagsbehandlingen: frågan berördes

i likhet med kommittén, att den nuvarande ordningen För egen del anser jag

tillfredsställande lösning problemet. Det torde dock vara svårt inte utgör en av

alla synpunkter godtagbar ordning. Den reglering av frågan att ñmia en från

föreslagit går inte fri från invändningar. Man kan i likhet som kommittén har

Nuvarande förhållanden 129

med flera remissinstanser starkt ifrågasätta det berättigade i att de efterlevandes rätt utvidgas i den omfattning förslaget förutsätter. Det i varje fall som år tveksamt, om man bör sträcka sig längre än i Danmark och Norge, där de efterlevandes rätt i detta hänseende i princip är beroende den avlidne av om själv hade väckt talan vid domstol. Men även med en sådan ordning liksom med den lösning som kommittén har föreslagit kan avgörandet bli beroende av rena tillfälligheter. Med kommitténs förslag riskerar vidare tvister, man huruvida krav har framställts eller huruvida väckta anspråk verkligen skall anses avse ersättning for ideell skada. I det avseendet kan befaras, att förslaget leder till ett osäkerhetstillstånd undgår med den nuvarande som man ordningen. Det råder således uppenbara svårigheter finna att en oantastligt lösning och vitt skilda meningar om vad som bör gälla i förevarande avseende. Det kan under dessa förhållanden ifrågasättas, om tiden är mogen för en legislativ reglering av frågan. Det föreligger knappast heller något trängande behov av en ändring. Jag har därför stannat för att frågan verkan den om av skadeståndsberättigadcs död i fråga om rätten till ersättning för ideell skada inte bör lagregleras i detta sammanhang.

Skadeståndskomrnittén återkom inte till denna fråga i sitt fortsatta utredningsarbete. Under remissbehandlingen av kommitténs betänkande SOU 1973:51 Skadestånd V kritiserade Sveriges advokatsamfund gällande rättspraxis och ansåg att rätten till ersättning för ideell skada borde övergå den skadelidandes dödsbo även i fall då denne avlidit innan ersättningsfrågan

hunnit regleras se prop. 1975:12 83. Föredragande statsrådet förklarade

s. sig emellertid inte beredd att i det sammanhanget överväga några förändringar av gällande rätt i detta hänseende se prop. 1975:12 156; frågan berördes s. inte heller denna gång under den fortsatta riksdagsbehandlingen.

Därefter har frågan aktualiserats först genom våra direktiv se avsnitt 2.1.

3.5 Skadestånd för

psykisk chock e.d.

3.5. 1 Personskada

3.5.1.1 Allmänt

Som nämnts i avsnitt 3.1 psykiska besvär personskada de anses som om är medicinskt påvisbara. Allmänna kånsloyttringar som är en normal följd av en skadeståndsgrundande handling, såsom naturlig vrede, rädsla, oro och sorg, hör däremot inte hit. Att besvären skall utgöra en medicinskt påvisbar effekt är en skillnad mot vad som gäller beträffande rent fysiska besvär; som

130 Nuvarande förhållanden

kroppsskada räknas också sådan subjektiv upplevelse som smärta till följd en fysisk påverkan någons person, även om smärtan inte kan konstateras av en expertis. Det finns dock inte i och för sig belägg för att objektivt av medicinsk det skulle gälla strängare beviskrav vid psykiska besvär än vid skador av ett fysiskt slag jfr däremot för norsk rätts del Nygaard, 1992, s. 74. Psykiska besvär kan bestå i chockverkan viss händelse men också av en i efterföljande traumatiska De posttraumatiska neuroserna kan i sin neuroser. följd själva händelsen sådan eller av en fysisk skada som tur vara en av som därvid tillfogats den skadelidande. De psykiska besvären kan i det senare fallet sjuklig för att skadan skall förvärras eller av en sjuklig utgöras t.ex. av oro fixering vid möjligheten till ersättning för skadan s.k. ersättningsneuroser, se

avsnitt 3.6.2.4. I svensk skadeståndsrätt har sedan länge erkänts att psykiska besvär till följd fysisk skada är personskada se t.ex. NJA 1937 av en att anse som 277, 1938 223 och 1939 620. Det gäller även om den fysiska skadan s. s. s. lindrig. En förutsättning för rätt till skadestånd är dock att de psykiska är till sin sådana de utgör påräknelig följd av den fysiska besvären natur är att en skadan. Också psykiska besvär tillfogats någon utan samband med en som kroppsskada, såsom vid obehaglig upplevelse, betraktas numera som en personskada se 1972:5 576 och 1975:12 s. 20; jfr SOU 1973:51 prop. s. 1977:36 35 och 120. Det klarlades först genom rättsfallet NJA s. 31 samt s. 78 jfr SOU 1963:33 31, Karlgren, 1972, 201 not 8 och Hellner, 1971 s. s. s. 50. Olika begränsningar i skyldigheten att betala skadestånd gör sig 1976, s. emellertid här gällande med varierande styrka. Framför allt finns det flera exempel i rättspraxis på skadestånd har vägrats med hänvisning till att det att kausalitet gäller inom svensk skadeståndsrätt inte varit krav på adekvat som uppfyllt jfr Hellner, 1985, 68; detta krav innebär i stora drag att skadan s. för med kännedom alla föreliggande omständigheter ha skall en person om beräknelig och i viss mån typisk följd det skadegörande framstått som en av beteendet se vidare avsnitt 5.5.1.3-5.5.1.4.

3.5.1.2 H0 eller skräckfylld upplevelse annan

psykiska besvär till följd ett hot eller annan skade- Den som tillfogas av ståndsgrundande handling riktar sig direkt mot honom själv torde ha rätt som skadestånd för dessa besvär. l vart fall gäller detta när den skadelidande till

Nuvarande förhållanden 131

därvid har utsatts för risk att drabbas allvarlig personskada eller i övrigt av har försatts i en skräckfylld situation se NJA 1937 B 1014 och 1971 78. s.

NJA 1971 s. 78. En bilförare utvecklade i anslutning till trafikolycka en en psykogen depression, Högsta domstolen framhöll att bilföraren befunnit sig i en uppenbar fara vid olyckan och att händelseförloppet måste ha inneburit en chockartad och skräckfylld upplevelse för honom. Depressionen ansågs ha stått i så direkt och nära samband med olyckan att den som vållat den inte kunde undgå skyldighet att utge ersättning för inkomstförlust till m.m. bilföraren.

3.5.1.3 Bevittnande av att någon dödats eller skadats allvarligt

l 1971 års rättsfall hade bilförarens föräldrar, som följt med som passagerare, skadats så svårt vid trafikolyckan att de avlidit dag. För skadeståndssamma skyldigheten ansågs det sakna betydelse i vilken grad föräldrarnas död hade medverkat till bilförarens depression. Det är emellertid osäkert om skadestånd skulle ha utgått för det fall att denna depression hade utlösts enbart av föräldrarnas död jfr Högsta domstolens uttalande med hänvisningar i rättsfallen NJA 1993 s. 41 loch och Hellner i SvJT 1993 s. 451 vid not l. I försäkringsbolagens skaderegleringspraxis 1971 års rättsfall ha synes varit vägledande på så sätt att skadestånd utgetts för psykisk chock som tillfogats någon vilken bevittnat att en nära anhörig dödats genom en

skadestândsgrundande handling se Svenska Försäkringsbolags Riksförbunds

yttrande i rättsfallet NJA 1979 s. 620. Av de avgöranden redovisas i som avsnitt 3.5.1.4 kan den slutsatsen dras att även underdomstolarna och Brottsskadenämnden har tagit rättsfallet till intäkt för motsvarande praxis en åtminstone i fall då någon bevittnat att en nära anhörig dödats eller skadats allvarligt genom ett våldsbrott. V Belägg saknas däremot för att ersättning skulle kunna utgå till någon som chockats av att se andra än nära anhöriga dödas eller skadas allvarligt även om det skett genom ett våldsbrott.

3.5.1.4 Åsynen någon dödats eller skadats allvarligt

av som

l underdomstolarnas och Brottsskadenämndens praxis finns exempel att ersättning har lämnats till den som, sedan en nära anhörig dödats eller skadats allvarligt genom ett våldsbrott, tillfogats en chock när han strax efteråt kommit till skadeplatsen och sett den döde eller skadade.

förhållanden 132 Nuvarande

Svea hovrätt, dom den 13 september 1976, 12:DT 25. Sedan en butiksnr föreståndare tillfogats livshotande skottskada i samband med ett butiksrån, en drabbades hans hustru psykisk chock när hon kom till skadeplatsen och såg av sin bäras ut bår till en tillkallad ambulans. man Tingsrätten, dom i denna del fastställdes av hovrätten, ansåg att vars hustruns psykiska skador hade stått i så nära och direkt samband med brottet gärningsmannen inte kunde undgå skadeståndsskyldighet mot henne. att tillerkändes skadestånd, förutom för kostnader och inkomstförlust, för Hustrun sveda och värk med yrkade l 000 kr.

Skåne och Blekinge, dom den 5 juli I 991, DB 3166. En kvinna Hovrätten över tillfogades psykiska besvär sedan hennes dotter misshandlats till döds av moderns sambo. Kvinnan inte hemma vid brottstillfallet. När hon korn var hem trodde hon dottern låg och Sent kvällen upptäckte hon att att sov. låg i sin sång, iskall, blå och livlös. När ambulans och läkare flickan, som var konstaterades flickan död. Det visade sig att sambon under den tid kom att var varit borta från hemmet hade utsatt flickan för en mycket hänsynslös kvinnan rå misshandel. Däremot kunde inte styrkas att han hade haft uppsåt att och döda flickan. Det hade tidigare riktats misstankar mot sambon för att ha flickan, de hade avfärdats efter ett läkarutlåtande. Kvinnan misshandlat men samband med brottet i chocktillstând. Långt efter brottstillfallet led kom i ett för hon hade litat uppgiften friade sambon från hon av skuldkänslor att som misshandel och hade flera gånger självmordstankar. Kvinnan misstanke om skadestånd för psykiska besvär och kränkning med 70 000 kr. tillerkändes

beslut den 11 november 1987, BP 1891987. En kvinna Bronsskadendnznden, psykisk chock hon såg sin tvååriga dotter som hade dödats drabbades av när Fadern hade kvinnans vilja tillerkänts umgängesrätt med av sin far. mot dottern. Umgänget skulle dock utövas i närvaro av annan person. Vid ett skedde i moderns och dotterns gemensamma hem och tillfälle, då umgänget hemterapeut, lcnivstack fadern dottern till döds. Hemterapeuten i närvaro av en tillkallade ambulans och polis samt ringde efter modern. Modern kom hem. Hon följde med i ambulansen till sjukhuset, där man omedelbart konstaterade att barnet hade avlidit. Brottsskadenärnnden ansåg gärningen grund av den konflikt som att och fadern rörande umgängesrätten med dottern och den rått mellan modern modern känt för dottern skulle kunna skadas i samband med rädsla som att utövande i någon mån var riktad även mot modern samt umgängets tillerkände henne ersättning för sveda och värk med 20 O00 kr.

1990:4. En kvinna drabbades chock och därefter av allvarliga RFS B57 av en problem när hon fann hennes två barn hade dödats av deras far. psykiska att kvällen dag hade kvinnan och hennes make blivit osams. Tidigare samma i kvinnan slängde sin vigselring golvet och sade att Grälet resulterade att slut mellan dem. Därefter lämnade hon hemmet. När hon senare det var maken inte hemma. l-lon hittade deras barn liggande livlösa och återkom var

Nuvarande förhållanden 133

kalla i en säng. Det visade sig att hennes make hade dem under den tid strypt hon hade varit borta från hemmet. Enligt Brottsskadenämnden fick det anses föreligga ett så direkt och nära samband mellan den chock kvinnan hade fått och mordet pá hennes barn att ersättning kunde utgå för hennes psykiska skador, att hänföra till som var personskada i skadeståndsrättslig mening. Akuttiden uppgick till två år, och den medicinska invaliditeten uppskattades till fem procent. Brottsskadenämnden bestämde ersättning för sveda och värk till 25 000 kr och ersättning för bestående men till 10 000 kr.

RFS B:7 1991 :4. En man drabbades av psykisk chock då han kom hem och fann att hans sjuttonåriga dotter blivit våldtagen och därefter bakbunden sådant sätt att hon skulle strypas hon hade rört sig. Gärningen hade om förövats av en man som tidigare under dagen tagit sig i familjens villa för att stjäla. Hovrätten utdömde skadeståndtill fadern för psykiska men och olägenheter med 20 000 kr. Brottsskadenämnden, som fann att en ersättningsbar personskada förelåg, tillerkände fadern ersättning för sveda och värk med samma belopp.

Såvitt känt finns inte något avgörande som innebär att ersättning har lämnats till någon som chockats av att se en nära anhörig dödats eller skadats som allvarligt genom en annan skadestândsgrundande handling än våldsbrott. ett

Stockholm tingsrätt, dom den 16 oktober 1992, DT 1000. En man, H, yrkade skadestånd av en grannes son, N, för psykiskt lidande, sedan denne vådaskju- H:s hustru så allvarligt att hon åsamkats en hundraprocentig invaliditet. H gjorde gällande att han till följd därav tillfogats psykisk invaliditet en uppgående till 20 procent och yrkade ersättning med 130 000 kr, 40 000 kr varav for bestående men och 90 000 kr for olägenheter i övrigt. Tingsrätten lämnade H:s skadeståndsyrkande utan bifall med följande motivering:

Det är ostridigt i målet att H påträffade sin skadade hustru först flera timmar efter olyckan och att han då inte visste vad som hade inträffat men att han antog att hon hade ramlat och slagit sig. Redan mot bakgfund härav finner tingsrätten att det inte föreligger ett sådant direkt och nära samband mellan olyckan och H:s skada att N kan förpliktas utge skadestånd till H.

l yttrande den 30 september 1987, Dnr 230 1987, gjorde Ansvarsnämnden samma bedömning.

Det finns inte heller belägg for att skadeståndskulle kunna utgå i fall då någon sett andra än nära anhöriga som dödats eller skadats allvarligt sig vare genom ett våldsbrott eller genom någon annan skadeståndsgrundande handling.

134 Nuvarande förhållanden

FFR 1960 318. En kvinnlig busspassagerare väckte skadeståndstalan mot s. busschaufför, sedan hon drabbats psykisk chock vid åsynen av två en av en svårt skadade kvinnor blivit påkörda av bussen. Underrätten ogillade som kvinnans skadeståndstalan med motiveringen att hon reagerat onormalt kraftigt infor upplevelsen och att samband mellan hennes nervchock och upplevelsen

därför saknades. Svea hovrätt fastställde underrättens dom samt angav som skäl att, oavsett den chock som drabbat henne låg inom ramen för vad som om kunde normalt vid dylik upplevelse, det i vart fall inte förelåg sådant anses en samband mellan hennes skada och den vårdslöshet vid förande av bussen som kunde ligga busschauffören till last. En ledamot var skiljaktig och ville bifalla

kvinnans skadeståndstalan.

3.5.1.5 Underrättelse att någon dödats eller skadats allvarligt om

Det ansågs länge i svensk rätt att den som tillfogats psykiska besvär av

underrättelsen nära anhörig dödats eller skadats allvarligt genom en om att en skadeståndsgrundande handling inte hade rätt till ersättning för dessa besvär,

sig denna handling utgjort ett våldsbrott eller se NJA 1979 s. 620 vare beträffande dråp NJA 1933 B 292 och FFR 1951 s. 183 beträffande samt

trafikolycksfall.

1979 620. En kvinna drabbades psykiska besvär och en reaktiv NJA s. av när hon underrättades att hennes mor hade dräpts. Högsta neuros om domstolen hänvisade till kvinnan när dråpet förövats hade vistats på annan att och alltså inte i något avseende kommit att direkt beröras av gärningsmanort handling. Hennes depression hade i stället uppstått först sedan hon fått nens moderns bortgång. Vid angivna förhållanden kunde enligt underrättelse om Högsta domstolen kvinnans psykiska besvär och reaktiva neuros inte anses ha haft sådant samband med gärningsmannens handling att denne kunde åläggas skadeståndsskyldighet gentemot kvinnan med anledning av hennes sjukdom.

Genom pleniavgörandena NJA 1993 41 l och ändrade Högsta domstolen s. praxis när det gäller psykiska besvär tillfogats någon till följd av denna som

nära anhörig blivit uppsåtligen dödad. att en

1993 41 En dömdes för bl.a. mord och grov våldtäkt, sedan han NJA s. man först hade våldtagit och därefter dödat sjuttonårig flicka. Flickan hade en försvunnit under ridtur nära hemmet. Föräldrarna och en l3-årig syster, en bodde tillsammans med flickan, deltog i sökandet efter henne. Det skedde som veckas tid och i närheten de platser där brottet hade begåtts. De under en av anhöriga levde i ovisshet innan de fick reda vad som hade hänt flickan. De upplevde stark psykisk och nödgades uppsöka läkare. Det visade sig, en press flickan återfanns, hon hade mördats på ett bestialiskt sätt. På grund av när att

Nuvarande förhållanden 135

flickans vanställda utseende hindrades de anhöriga från att se henne. Det hade rått ett mycket gott och nära förhållande mellan föräldrarna, och systern den mördade flickan. Gärningsmannen hade känt till familjeförhållandena och umgåtts i familjen. Tingsrätten och hovrätten tillerkände var och en av föräldrarna och systern till den dödade flickan skadestånd för psykiska besvär med yrkade 25 000 kr. Som skäl för denna bedömning anförde hovrätten:

En tänkbar tolkning av 1979 års fall är, att skadeståndsansvar gentemot tredje man i fall av nu avsett slag förutsätter att den skadelidande varit närvarande vid den händelse som föranlett de psykiska besvären En begränsning av skadeståndsskyldigheten till fall där den avlidnes anhöriga befunnit sig på brottsplatsen vid tiden för brottet innefattar enligt hovrättens mening en alltför snäv avgränsning de fall där rätt till ersättning av bör kunna komma i fråga. Inte minst när det gäller grova våldsbrott blir annars de efterlevandes möjligheter att vända sig mot gärningsmannen beroende av rena tillfälligheter. Vad särskilt gäller sexualbrott torde det grova inte höra till vanligheten att någon hörande till nämnda personkategori befinner sig just brottsplatsen i anslutning till brottet. Från rättspolitisk synpunkt synes det också otillfredsställande att en ersättningsrätt lättare skall kunna anses vara för handen vid t.ex. en trafikolycka, där möjlighet till kompensation försäkringsvägen står öppen, än vid ett grovt våldsbrott, där motsvarande möjlighet ofta saknas och där de efterlevande drabbas särskilt hårt. Frågan inställer sig då om det är möjligt att på ett rimligt sätt avgränsa de situationer där en ersättningsrätt bör godtas beträffande depression till följd av underrättelse om ett grovt våldsbrott begånget mot en nära anhörig. En första förutsättning bör gälla brottets svårhet: grövre och upprörande mer brottsligheten ter sig, desto större bör utrymmet för att medge vara en ersättningsrätt. För det andra bör uppenbarligen finnas ett nära tidssamband mellan brottet och den tidpunkt då tredje mannen fick kännedom detta. Att om detta samband måste innebära närvaro brottsplatsen kan dock av nyss berörda orsak inte krävas. För det tredje bör fordras någon form anknytav ning till brottsplatsen. En sådan anknytning torde dock inte böra innefatta ett krav att tredje mannen sett målsäganden i skadat tillstånd efter brottet. Ett sådant krav skulle nämligen innebära att man från ersättningsrätt uteslöt följder av de allra mest bestialiska brotten där offret förintats eller gjorts omöjligt att längre identifiera. För det fjärde bör det tillmätas betydelse om gärningsmannen haft särskild anknytning till den avlidnes anhöriga, t.ex. familje- eller vänskapssamband.

Högsta domstolen fastställde hovrättens domslut med följande motivering:

Ett argument mot att döma ut skadeståndtill den har fått psykiska besvär som till följd av att en närstående har dödats skulle kunna den vedertagna vara principen i svensk rätt att skada som endast indirekt träffar en skadelidande s.k. tredjemarisskada inte ersätts. Denna princip har emellertid sitt väsentliga tillämpningsområde i sådana fall när tredje man drabbas av allmän förmögen-

136 Nuvarande förhållanden

hetsskäda till följd att någon annan lidit en fysisk skada jfr NJA 1988 s. 62 av samt Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt 5 uppl. s. 226, Halvar Lech, Skadeersättning för personskada 166, Jan Hellner i SvJT 1969 s. 340 och s. Erland Conradi i SvJT 1984 188 f.. Ivart fall kan inte principen i sig anses s. hindra skadestånd till den som har tillfogats personskada. En grundsats inom skadeståndsrätten är att det skall föreligga adekvat kausalitet mellan handling och inträffad skada för att skadestånd skall en en kunna utgå. Genom kravet adekvat kausalitet förhindras att alltför oväntade och avlägsna skadeverkningar ersätts. Domskälen i 1979 års rättsfall ger uttryck för adekvanskravet i princip inte är uppfyllt när någon drabbas av att chock och andra psykiska besvär vid underrättelse om en anhörigs död. Till resultat kunde möjligen komma att åberopa att det låg samma man genom utanför skadeståndsregelns skyddsändamål att ersätta skador av detta slag jfr

Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl. s. 56 och 172. Frågan är emellertid det finns skäl att upprätthålla ett sådant synsätt om har kommit till uttryck i 1979 års rättsfall. När en person, såsom i som förevarande mål, har dödats uppsåtlig handling, är psykiska besvär genom en hos de närstående typisk och närliggande skadeföljd. Starka billighetsskäl en talar för skadestånd skall kunna utgå om det visas att sådana besvär har att uppstått. Detta gäller de närstående inte har bevittnat dödsfallet eller även om i övrigt vistats eller i närheten brottsplatsen och även om det har förflutit av viss tid innan de har fått underrättelse om det inträffade. en Med hänsyn till det anförda finns det anledning att i rättspraxis inta en mindre restriktiv hållning än hittills beträffande möjligheterna för närstående få ersättning för sina psykiska besvär. Det kan emellertid diskuteras hur att långt bör gå när det gäller att vidga skadeståndsmöjligheterna. Fråga man skadestånd till närstående bör kunna dömas ut inte bara vid uppstår bl.a. om uppsåtligt dödande också när dödsfallet har orsakats av vårdslöshet eller utan handlande kan grunda skadeståndsskyldighet. En annan fråga gäller annat som huruvida närstående bör kunna få skadestånd även när någon har tillfogats

personskada som inte har lett till döden. En långtgående utvidgning de diskuterade skadeståndsmöjligheterna av nu förutsätter så ingående överväganden både principiell och praktisk natur att av de lämpligen bör ankomma lagstiftaren. Hithörande frågor utreds också för närvarande 1988:76. Även lagstiftning bör dock skadestånd

se Dir. utan ny

utgå åtminstone i fall då drabbats psykiska besvär till följd kunna en person av närstående blivit uppsåtligen dödad. av att en Högsta domstolen ansåg alltså att skadestånd skulle utgå för sveda och värk med anledning de psykiska besvär som tillfogats de anhöriga och fann av utredningen dessa besvär stöd för uppskatta skadeståndet för var och om ge att dem till det belopp hovrätten dömt ut, 25 000 kr. en av som

NJA 1993 41 II. En dömdes för mord, sedan han berövat en liten flicka s. man livet. Flickan, stod under moderns vårdnad och som vid tillfället var på som sin far, hade gått för leka med kamrat i grannskapet där fadern besök hos en Fadern anade när hon inte hörde sig under eftermiddagen. Han bodde. oro av ringde till olika i grannskapet och sökte henne hemma hos den personer

Nuvarande förhållanden

granne dit han trodde flickan hade gått för att leka. Men ingen hade sett flickan. Senare kvällen dag anmälde han till polisen flickan samma att var försvunnen. Först morgonen dagen därpå hittades hon död. Senare under eftermiddagen identifierade fadern henne på rättsläkarstationen. Pâ grund av chocktillstånd fick han under två veckor omedelbart efter brottstillfället ca vårdas psykiatrisk klinik. Gämingsmannen visade sig den med vara granne, vars dotter flickan brukade leka. Tingsrätten, vars dom fastställdes hovrätten, uttalade sistnämnda av att omständighet fick anses innebära att det fanns tillräcklig anknytning mellan en gärningsmannen och flickans föräldrar tillerkände och dem samt var en av skadestånd för psykiska besvär med yrkade 50 000 kr. Högsta domstolen ansåg, liksom i det förra fallet, att skadestånd skulle utgå för sveda och värk med anledning av de psykiska besvär tillfogats som föräldrarna men fann inte utredningen dessa besvär stöd för om ge att uppskatta skadeståndet för var och en av dem till högre belopp än 25 000 kr.

Efter 1993 års rättsfall har ersättning för psykiska besvär vid underrättelsen

om att en närstående blivit uppsåtligen dödad lämnats i ett flertal avgöranden

av underdomstolarna samt av Brottsskadenämnden och Ansvarsnämnden. Ett

exempel är följande dom se vidare de avgöranden redovisas i avsnitt som 3.5.1.6.

Hovrätten för Västra Sverige, dom den 1 juni 1993, DT 32. En T, man, drabbades av bestående psykisk skada och total oförmåga arbeta när han att underrättades om att hans mor, R, hade blivit dödad sin make, A. Denne av hade en kväll när R befunnit sig i en bastu blockerat dörren till bastun, så att hon inte kunnat ta sig ut, och därefter höjt temperaturen i bastun till maximala 110 grader Celsius. Det medförde att R samma natt avlidit de brännskador av hon erhållit. Utredningen i målet utvisade b1.a. följande: Kontakten mellan R och T hade vant mycket bra. Under de sista månaderna före sin död hade R ringt till T och beklagat sig över den terror hon utsattes för av A. Detta föranledde T att förmedla en kontakt mellan R och kvinnojouren. Det meningen T var att skulle besöka R den dag hon mördades för att diskutera äktenskapsskillnad mellan henne och A, men mötet flyttades fram dag på initiativ R. T blev en av orolig for hennes säkerhet, men hon lugnade honom. När han sedan fick veta att R hade dödats av A samma dag mötet skulle äga drabbades han som rum, av en psykisk chock och fick till följd härav läggas in på psykiatrisk klinik. Han hade aldrig tidigare haft psykiska besvär. Tingsrätten lämnade ett yrkande av T om ersättning för psykisk skada utan bifall samt anförde bl.a.:

När R berövades livet vistades T annan ort. Han har således inte i något avseende kommit att direkt beröras av Azs handling. Hans psykiska besvär har i stället uppstått först sedan han fått underrättelse om Rzs bortgång. Av

138 Nuvarande förhållanden

rättspraxis framgår domstolarna varit återhållsamma vid bedömningen av att målet aktuell skador jfr NJA 1971 78 och NJA 1979 s. 620 och i typ av s. kravet på adekvat kausalitet mellan gärningen och den psykiska chocken att har ställts högt. Det har således ansetts att psykiska besvär, som uppstått först anhörige erhållit underrättelse den närståendes bortgång, inte haft när den om sådant samband med gärningen att gärningsmannen kan åläggas skadeståndsskyldighet den anhörige. Mot bakgrund härav kan A inte gentemot åläggas skadeståndsskyldighet gentemot T med anledning av hans besvär.

ändrade tingsrättens dom och tillerkände T skadestånd för psykiska Hovrätten besvär med följande motivering:

Efter tingsrättens dom har Högsta domstolen 1993 års rättsfall] slagit fast skadestånd kan utgå i fall då drabbats psykiska besvär till att en person av följd närstående blivit uppsåtligen dödad. av en skall därmed tillerkännas ersättning för såväl sveda och värk samt för T och Den utredning T har förebringat om sina besvär ger inte lyte men. som skadeståndet till högre belopp än det A vitsordade, stöd för att uppskatta av 100 000 kr.

1993 års rättsfall framgår att det är de psykiska besvär som orsakats av Av underrättelsen nära anhörig har dödats genom ett våldsbrott som om att en överensstämmelse härmed har Ansvarsnämnden i ett fall vägrat ersätts. I ersättning för psykiska besvär hänförde sig till tiden före en sådan som

underrättelse .

Ansvarsnämnden, yttrande den 19 maj 1994, Dnr 771994. En 24-årig yngling under i Colombia kidnappad och därefter mördad. Hans kropp blev en resa sedan han varit saknad i sju månader. Föräldrarna yrkade återfamis ca för sveda och värk till följd psykiska besvär. Nämnden fann att ersättning av visserligen tillfogats sådana psykiska besvär som var att hänföra föräldrarna dessa besvär kunde hänföras till tidpunkten innan de till personskada men att död och föräldrarna således inte visat att de fick beskedet om sonens att besvär i anledning underrättelsen om sonens död. drabbats av psykiska av Någon ersättning kunde under dessa förhållanden inte utgå.

i 1993 års rättsfall hållit öppet vad som bör gälla då Högsta domstolen har psykiska besvär vid underrättelsen om att en nära anhörig någon tillfogats skadestándsgmndande handling inte innefattat uppsåtligt dödats genom en som underdornstolarnas praxis har skadestånd utdömts i fall då denna dödande. I vårdslös den varit att likställa med ett uppsåtligt handling har varit så grovt att Brottsskadenämnden har lämnat ersättning i sådana fall. handlande. Också Ansvarsnämnden i fall uttalat att sådan utvidgning av Däremot har ett en

Nuvarande förhållanden 139

skadeståndsansvaret i förhållande till 1993 års rättsfall bör lösas genom

lagstiftning och inte genom enskilda ställningstaganden i det praktiska

skaderegleringsarbetet.

Svea hovrätt, dom den 14 maj 1993, DB 78. En man, C, dömdes för grov misshandel och vållande till annans död, sedan han berövat en annan man, livet genom att med kniv tilldela denne ett hugg i buken. Var och fören av äldrarna och två syskon till L yrkade skadestånd C med 25 000 kr för av psykiska besvär som tillfogats dem till följd dödsfallet. Tingsrätten ogillade av de anhörigas skadeståndstalan med följande motivering:

Såsom tingsrätten ovan funnit har L avlidit på grund vållande och inte av grund av uppsåtligt dödande. Vid denna prövning kan mot bakgrund Högsta av domstolens bedömning 1993 års rättsfall] skadestånd för sveda och värk till de anhöriga inte utgå, och yrkandena skall därför i denna del lämnas utan bifall.

Hovrätten ändrade tingsrättens dom i denna del och angav som skäl:

L har avlidit till följd av den grova misshandel som C har utövat mot honom. Ett fall med ett sådant vållande till död måste för den en annan persons enskilde i skadeståndsfrâgan anses skilja sig föga från uppsåtligt dödande. ett

Åklagaren har också framställt alternativa yrkanden

om ansvar för dråp respektive grov misshandel och vållande till död. Målet har alltså i annans domstolarna avsett båda dessa alternativa brott. Med hänsyn härtill finner hovrätten att den utvidgning av skadeståndsskyldigheten till nära anhöriga till den avlidne, som ett bifall till yrkanden skulle kunna innebära, inte är av sådan art att skadestånd inte skulle kunna utgå. Tvist råder inte beloppens om storlek. Skadestånd skall följaktligen utgå med yrkade belopp.

RFS B:7 1993:11. En man, dömdes for grov misshandel och grovt vållande till annans död, sedan han berövat kvinna, livet. Två L:s barn yrkade en av skadestånd av E för bl.a. lidande med 50 OOO kr till dem samt för envar av läkarkostnader. Tingsrätten ogillade de anhörigas skadeståndstalan med motiveringen att omständigheterna inte sådana att någon ersättning för var psykiskt lidande hos de efterlevande eller för läkare och medicin till någon av dem kunde utgå i målet. Brottsskadenärrmden tillerkände de båda barnen brottsskadeersättning för bl.a. sveda och värk med vardera 25 OOOkr. Nämnden anförde följande skäl för sitt ställningstagande:

L har avlidit till följd av det uppsâtliga och mycket allvarliga våld som riktats mot henne. Brottet har rubricerats som grov misshandel och grovt vållande till annans död. Tingsrätten har därvid uttalat att misshandeln varit livsfarlig och skett med stor hänsynslöshet samt att L:s död orsakats synnerligen genom grov oaktsamhet. Ehuru tingsrätten inte funnit att Ezs uppsåt omfattat L:s död,

140 förhållanden Nuvarande

likställer Brottsskadenämnden skadeståndsrâttsligt fallet med uppsåtligt

dödande och finner att ersättning för påvisbar personskada kan utgå.

Ansvarsnämnden, yttrande den 25 november 1994, Dnr 1861994. Enligt

nämnden borde skadestånd inte utgå till närstående till en person som blivit

dödad misshandel och grovt vållande till dödsfallet. Nämnden genom grov motiverade detta ställningstagande på följande sätt:

Det kan enligt Ansvarsnämndens mening i och för sig anföras sakliga skäl för

skadestånd till närstående till avliden person skall kunna utgå när, såsom att en i förevarande fall, uppsåtligen förövad grov misshandel har lett till den en misshandlades död gärningsmannen endast på grund av brister i det men subjektiva rekvisitet inte kan fällas till för mord eller dråp utan endast ansvar for vållande till död. Frågan sådan utvidgning av skadeståndsanannans om en emellertid endast del ett större problemkomplex, avseende svaret utgör en av spörsmålet eller i vad mån skadestånd till närstående till en avliden person om skall kunna utgå när dödsfallet framkallats genom vårdslöst handlande av

Hithörande problem bör emellertid, i enlighet med den prinannan person. cipiella uppfattning Högsta domstolen har uttalat, lösas lagstiftningsvägen som och i sammanhang. Den pågående utredningen om ideell skada torde ett nu behandla dessa problem. Ett eventuellt framtida lagstiftningsarbete komma att på grundval vad utredningen kan komma att föreslå i detta avseende bör av inte föregripas enskilda ställningstaganden i det praktiska skadereglegenom ringsarbetet.

Det finns få exempel på att ersättning lämnats för psykiska besvär som

tillfogats någon vid underrättelsen att nära anhörig dödats genom en om en

skadeståndsgrundande handling inte på detta sätt legat gränsen till som

uppsåtligt dödande.

Gävle tingsrätt, dom den 18 september 1991, DB 424. En man, B, dömdes för

bl.a. vållande till död, sedan han tillåtit sin tolvårige son att köra en annans crossmotorcykel och därigenom orsakat liten flickas död. Bzs son hade s.k. en motorcykeln i 40-50 km, då han närmade sig flicka och hennes syskon kön en stod vid vägrenen. Flickan plötsligt ut i vägbanan och blev påkörd som sprang motorcykeln. B ansågs ha förfarit oaktsamt genom att han uppenbarligen av måste ha insett barnen kunde ha varit där han tillåtit pojken att köra att motorcykeln. Oaktsamheten bedömdes stå i sådant orsakssamband med sam-

manstötningen B inte kunde undgå för flickans död. B ansågs att ansvar därigenom också skadeståndsskyldig gentemot flickans föräldrar för det

lidande de åsamkats dottems bortgång. Var och en av föräldrarna, som genom skadestånd för psykiskt lidande med 40 000 kr, tillerkändes skadestånd yrkat

med 20 000 kr.

En dömdes för rattfylleri och vållande till annans död, RH 1993:1. man grovt vid trafikolycka i alkoholpåverkat tillstånd genom oaktsamhet sedan han en

Nuvarande förhållanden l4l

vållat bl.a. två flickors död. Båda föräldrarna till den flickan yrkade ena ersättning för lidande. Också fadern till den andra flickan yrkade sådan ersättning, liksom ersättning for läkarkostnader. Tingsrätten, vars dom i denna del fastställdes av hovrätten den 5 mars 1992, ogillade skadeståndsyrkandena med följande motivering:

Frågan om efterlevandes rätt till ersättning för psykiskt lidande och utgifter for läkarbesök m.m. i anslutning härtill är reglerad i lag. I förekommande rättsfall har en restriktiv hållning intagits. Sålunda har ersättning utgivits vid vissa mycket grova brott men också vid trafikbrott där efterlevande varit närvarande vid själva olyckan. Någon generell rätt för efterlevande till ersättning av nu ifrågavarande slag föreligger alltså Omständigheterna i detta fall är sådana att ersättning ändock skall utgå.

Trafikskadenämnden, yttrande den 17 maj 1994, Dnr 6431994. En flicka avled sedan hon som fotgängare påkörts av en bil. Föraren av bilen dömdes för bl.a. vållande till annans död. Föräldrarna och ett syskon till flickan begärde ersättning från trañkförsäkringen med 25 000 kr till var och en av dem för det lidande som tillfogats dem till följd av flickans bortgång. Trafikskadenämnden ansåg att de anhöriga inte hade rätt till ersättning och motiverade denna ståndpunkt följande sätt:

Nämnden har förståelse för att krav ersättning för psykiska besvär i fall som det förevarande kan framstå som befogade. Samtidigt kan det emellertid konstateras att en skadeståndsmöjlighet grundval av de omständigheter som

föreligger i ärendet skulle innebära en principiellt sett väsentlig utvidgning

av skadeståndspraxis så som den förhåller sig efter HDzs dom 1993 års rättsfalll. En sådan utvidgning förutsätter som framhålls i domen så ingående överväganden i olika avseenden att de bör ankomma på lagstiftaren. Nämnden finner sålunda att nuvarande lagstiftning och praxis inte ger grund för nämnden att föreslå ersättning från trafikförsäkringen enligt de i ärendet framställda kraven.

Bronsojfermyndigheten, beslut den 28 september 1994, BPA 2766-276 71 994. Sedan en kvinna avlidit vid brand anlagts i ett källarförråd, begärde en som hennes make och dotter brottsskadeersättning för sveda och värk samt maken dessutom för inkomstförlust. Deras begäran lämnades utan bifall med följande motivering:

Högsta domstolen har i [1993 års rättsfall] funnit att skadestånd kan utgå i fall då en person drabbats av psykiska besvär till följd att närstående av en dödats genom uppsåtligt brott. Brottet mordbrand kräver dock inte att gärningsmannen haft uppsåt att döda annan varför detta kan ha skett av oaktsamhet. Någon brottsskadeersättning kan därför inte utgå för sveda och värk och inkomstförlust.

142 Nuvarande förhållanden

Det finns inte heller något avgörande som innebär att ersättning har lämnats

i fall då någon tillfogats psykiska besvär av vetskapen om att en nära anhörig

skadats allvarligt en uppsåtlig eller annan skadestândsgrundande genom handling. Enligt Bengtsson i SvJT 1993 s. 788 gäller troligen även efter - 1993 års rättsfall- huvudregeln att tredje man här inte har rätt till skadestånd.

RFS A 1991:47. Två 6-åriga flickor, som utsatts för sexuellt ofredande, yrkade skadestånd, den flickan för att familjen i övrigt drabbats av psykiskt ena lidande och inställt tilltänkt semesterresa och den andra flickan för att en hennes avstått från beräknade arbetstillfällen för att vara tillsammans med mor henne och därför gått miste arbetsinkomst. Tingsrätten ansåg att dessa om anspråk hade direkt samband med det brott flickorna utsatts för och ett som biföll därför anspråken. Hovrätten ogillade emellertid ersättningsanspräken

med följande motivering:

Anhörig till målsägande eller tredje som drabbas av psykiska annan man besvär eller gör ekonomisk förlust till följd av brottet har rätt till skadestånd endast i vissa fall där sambandet mellan brottet och tredje mans skada är av

särskilt kvalificerad art se bl.a. Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl. s. l70 och

271 ff., NJA 1979 620 och Conradi i Festskrift till Lars Welamson s. s. 110. Hovrätten finner att anspråken pá skadestånd i de nu ifrågavarande s. hänseendena kan ha sådant samband med brotten att de kan anses bifallas.

Lakemedelsskadenämnden, yttrande den 21 1994, dnr 394. En mor till mars blödarsjuk pojke X, smittats med HIV-virus, begärde ersättning för en som inkomstbortfall samt eventuell ATP-förlust i framtiden. Hon åberopade eget svära situation hade drabbat hela familjen, att hon med åren kommit att sonens må allt sämre och periodvis varit sjukskriven, att risk fanns att hon inte att kom orka kvar i heltidsarbete och att hon sålunda drabbats direkt av att vara sjukdom. Läkemedelsskadenämnden uttalade följande: sonens

En utvidgning skadeståndsmöjligheten utan stöd i lagstiftning har genom av HD:s dom 1993 års rättsfall] kommit att omfatta fall av uppsåtligt dödande. Nämnden har full förståelse för den svåra situation i vilken X och hans familj befinner sig. Omständigheterna i ärendet är emellertid inte sådana att avgörandet i HD kan åberopas till stöd för att ersättning skall lämnas. På grund detta och då inte heller grund för ersättningsskyldighet visats av annan fmner nämnden att ersättning inte kan utges.

Om någon skulle tillfogas psykiska besvär vid underrättelsen om eller

vetskapen andra än nära anhöriga dödats eller skadats allvarligt torde av att rätt till skadestånd inte föreligga.

Nuvarande förhållanden 143

5 1 6 Närstående . .

I 1993 års rättsfall, liksom i de andra fall där ersättning lämnats för psykiska besvär till följd av att någon dödats eller skadats allvarligt, har det varit fråga om närstående till denne. Av 1993 års rättsfall framgår att föräldrar, liksom underåriga samboende syskon, hör till denna kategori. Vilka i övrigt som räknas dit är dock osäkert.

Termen närstående eller liknande uttryck förekommer på flera ställen i lagstiftningen. Någon generell definition av detta begrepp finns inte. Följande lagar innehåller dock en uppräkning av vilka där: som avses 4 kan. 13 §2 och 36 kap. 3 § rättegångsbalken: den som med part är gift eller varit gift eller är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller liknande sätt är part närstående, 8 kap. 13 § första stycket brottsbalken: den som inte endast tillfälligt sammanbodde med gärningsmannen, liksom make, den som är i rätt eller uppnedstigande släktskap eller svågerlag, syskon, svåger eller svägerska eller någon annan som på liknande sätt är närstående till gärningsmannen, punkt 14 trettonde stycket i anvisningarna till 32 § kommunalskattelagen: föräldrar, far- och morföräldrar, make, avkomling eller avkornlings make, syskon eller syskons make eller avkomling varmed avses också styvbarn och fosterbarn samt dödsbo vari den skattskyldige eller någon av nämnda personer är delägare, 4 kap. 3 § konkurslagen: den som är gift med gäldenären eller är syskon eller släkting i rätt upp- eller nedstigande led till gäldenären eller är besvågrad med honom i rätt upp- eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon samt den som annat sätt står gäldenären personligt särskilt nära.

Frågan vilka som i egenskap av närstående kan anses vara berättigade till skadestånd för psykiska besvär har efter 1993 års rättsfall prövats i bl.a. följande avgöranden.

Stockholms tingsrätt, dom den 25 maj 1993, DB 865. En man, dömdes för mord, sedan han berövat en annan man, livet. L:s far och syster samt hans sambo och hennes tioårige son yrkade skadestånd för sveda och värk med 25 000 kr till och Tingsrätten förpliktade Ö skadestånd med var en. att utge yrkade belopp samt anförde:

Såsom Högsta domstolen funnit i [1993 års rättsfall] är psykiska besvär hos anhöriga till en person som dödats genom en uppsåtlig handling en typisk och närliggande skadeföljd. I detta mål har skadestånd yrkats av L:s sambo, far och syster, rnen också för sambons nu tioåriga son, med vilken L sarnmanlevt

144 Nuvarande förhållanden

under fem år och för vilken han varit en fadersgestalt. Tingsrätten anser att samtliga är berättigade till ersättning för sveda och värk i form av psykiskt lidande med yrkande och vitsordade belopp.

Stockholms tingsrätt, dom den 20 december 1993, DB 2044. En man, U, dömdes for mord, sedan han berövat en kvinna, G, livet. Vart och ett av Gzs bam, bl.a. dotter samt L:s barn R, Z och M yrkade skadestånd för bl.a. en sveda och värk med 40 000 kr. Tingsrätten förpliktade U att utge skadestånd för bl.a. sveda och värk till vart och ett av Gzs barn med 25 000 kr och barnbarn med 10 000 kr. Som skäl anförde tingsrätten:

R, Z och M är barn till U och L. De är födda 1983, 1985 respektive 1988. L har berättat barnens psykiska besvär till följd av förlusten av mormodern om och deras insikt hon bragts livet deras egen far. Som bevisning om att om av i denna del har även åberopats ett läkarintyg från barn- och ungdomspsykiatriska mottagning. Av utredningen framgår att barnbarnen stått sin mycket nära och att de tagit mycket illa vid sig av vad som hänt och mormor drabbats svåra krisreaktioner. I målet har sålunda klarlagts att de tre av barnbarnen tillfogats medicinskt påvisbara psykiska besvär som är att hänföra till personskada. De bör enligt tingsrättens mening därför anses ingå i den krets närstående är berättigade till ersättning i anledning av brottet. av som

RFS B:71993:4. En berövades livet i sin bostad. Mannens dotterdotman, M, hade haft ett mycket nära förhållande till honom. M hade betraktat sin ter, sin far eftersom hon inte hade någon kontakt med sin biologiske morfar som far. Hon hade bott hemma hos sin morfar tills hon i ZO-ársåldern gift sig, och hon hade nästan dagligen talat med honom telefon samt besökt honom i per allmänhet gång i veckan. Hon drabbades av en psykisk chock på grund av en händelsen, varvid vissa psykiska besvär som hon tidigare haft kom tillbaka. Brottsskadenänmden fann att M drabbats sådana påvisbara psykiska av besvär grund hennes morfar uppsåtligen dödats att de var att hänföra av att till personskada tillerkände henne ersättning för sveda och värk med samt 25 000 kr. Däremot ansåg Brottsskadenämnden att M:s make och barn inte stått den avlidne så nära att det kunde grunda rätt till skadestånd och följaktligen inte heller till brottsskadeersättning.

Brottsskadenämnden, beslut den 29 november 1993, BPB 31051993. En kvinna, L, under tid sammanboende med en man, H. Hzs hustru tog var en och sig själv. L begärde brottsskadeerättning för livet av makarnas dotter kränkning för sveda och värk, lyte och och olägenheter i övrigt. samt men Brottsskadenämnden lämnade Lrs begäran utan bifall med följande motivering:

L stod inte i sådant förhållande till den dödade flickan att hon är berättigad till ersättning for den eventuella psykiska chock som brottet kunnat ge upphov till. Eftersom brottet inte har varit riktat mot L kan hon inte heller få

ersättning för lidande genom kränkning.

Nuvarande förhållanden 145

Brottsskadenâmnden, beslut den 9 februari 1994, BPA 4311994. Två män dömdes för mord respektive medhjälp till mord av en kvinna. Kvinnan och hennes syster hade haft en nära och tät kontakt med varandra. System yrkade brottsskadeerättning för psykiska problem hon drabbats till följd som av av mordet. Brottsskadenämnden lämnade systems begäran ersättning utan bifall om med motiveringen att systern inte kunde ha stått den avlidna så nära anses att det kunde grunda rätt till skadestånd och följaktligen inte heller till brottsskadeersättning.

Brottsskadenâmnden, beslut den 13 april I 994, BPA 13141994. Sedan en man berövats livet genom dråp begärde hans syster, A, brottsskadeersättning för psykiska besvär som tillfogats henne till följd av broderns död. Brottsskadenämnden fann att A hade stått brodern så nära att hon var berättigad till skadestånd samt lämnade brottsskadeersättning för sveda och värk med 25 000 kr.

Bronsskadenámnden, beslut den 18 maj 1994, BPA 17071994. En kvinna, berövades livet i den lägenhet som hon delade med sin son, E, dennes hustru och tre barn. E och hans hustru hittade B död i lägenhetens tvättrum när de kom hem efter en resa. Det visade sig att B strypts till döds av en okänd person. hans hustru och deras tre barn begärde brottsskadeersättning för sveda och värk. Brottsskadenämnden tillerkände E ersättning för sveda och värk med 25 000 kr. Däremot fann Brottsskadenämnden att Ezs hustru och barn inte kunde anses ha stått B så nära att det kunde grunda rätt till skadestånd och följaktligen inte heller till brottsskadeersättning.

Brottsskadenamnden, beslut den Iöjuni 1994, BPA 2083-20851994. En man dömdes för mord sedan han berövar en annan man, livet. Någon skadeståndstalan fördes inte i brottmålet. Två barn till liksom dennes fästmö, och en bror, T, begärde brottsskadeersättning för sveda och värk med 25 000 kr. Beträffande barnens begäran konstaterade Brottsskadenämnden att någon utredning om medicinskt påvisbara besvär i anledning morden deras far av inte fanns. Enligt nämnden fick det emellertid i detta fall anses uppenbart att händelsen måste ha inneburit en chockartad och skräckfylld upplevelse för dem; de fick på grund därav antas ha tillfogats en personskada i form av psykiska besvär. Nämnden bestämde ersättningen för sveda och värk beträffande varje barn till skäliga 25 O00 kr. Fästmön B drabbades av en chock till följd mordet S och blev inlagd av sjukhus. Efter sjukhusvistelse var hon sjukskriven och behandlades regelbundet for depression, ångest, sömnsvårigheter och aptitförlust. Brottsskadenämnden fann, med hänsyn till att B och S hade planerat att gifta sig samma år som S mördades, att B fick anses ha stått S så nära att hon berättigad var till skadestånd. Nämnden bestämde brottsskadeersättningen för sveda och värk till 25 000 kr.

förhållanden 146 Nuvarande

Brodern T närvarande vid brottstillfället. Han utsattes för hot, och ett var skott avlossades mot honom utan att träffa. Efter händelsen kontaktade T psykiatriska öppenvården. När hans far avled ett halvt år senare hamnade han depression med självmordstankar. Han hade regelbunden kontakt i en djup med läkare och fick antidepressiv behandling. Enligt ett läkarintyg hade mordet S betydelse för Tzs sjukdomsbild. Brottsskadenämnden fann att stor hade drabbats sådana psykiska besvär till följd av att brodern blivit T av berättigad till skadestånd. Nämnden bestämde brottsmördad att han var skadeersättningen för sveda och värk till 25 000 kr.

Brottsoflermyndigheten, beslut den 28 september 1994, BPA 27651994. En dömdes för dråp sedan han berövat annan man, livet. Någon man en skadeståndstalan fördes inte i brottmålet. Vid tidpunkten för brottet bodde J tillsammans med sin och bror. Modern och brodern begärde, tillmor en med hade flyttat hemifrån bara en månad före hänsammans en syster som delsen, brottsskadeersättning med skäligt belopp för de psykiska besvär som

tillfogats dem till följd av Jzs död. Brottsoffermyndigheten fann att såväl modern och brodern som systern drabbats sådana psykiska besvär till följd av J :s död att de var behade av rättigade till ersättning för sveda och värk, bestämdes till 25 000 kr för som var och en.

Ansvarsnämnden, yttrande den 20 oktober 1994, Dnr 851994. En 24-årig yngling, blev under i Colombia kidnappad och därefter mördad. en resa återfanns sedan han varit saknad i sju månader. J var vid Hans kropp ca 24 år gammal. Hans tvillingsyster, A, begärde ersättning från hemförtillfället överfallsskydd för psykiska besvär tillfogats henne med säkringens s.k. som anledning av broderns död. Ansvarsnämnden ansåg att hon berättigad till ersättning och angav som var skäl härför följande:

utredningen i ärendet framgår tvillingssyskonen A och J bott Av att tillsammans i föräldrahemmet till 20 års ålder, att de gått i skola i samma ca efter ha flyttat från föräldrahemmet bott i skilda bostäder men klass, att de att stadsdel i Stockholm att de ofta semestrat tillsammans. A har i samma samt i ärendet vidare uppgivit syskonen haft samma karnratkrets. att

har begreppet närstående använts utan närmare bestämning l några lagar innebörd. I viss äldre lagstiftning har enligt uttrycklig av begreppets till närstående hänförts, förutom släktingar i rätt upp- och bestämmelse led, bland andra även syskon. Denna begreppsbestämning kan nedstigande analogiskt tillämplig i skadeståndsrättsliga dock inte utan vidare anses sammanhang. Personskadenämnden har framförts olika meningar i frågan under Inom syskon bör närstående vid tillämpning av den vilka betingelser anses som kommit till uttryck i Högsta domstolen avgörande 1993 rättsgmndsats som rättsfall]. I avvaktan frågan får sin lösning genom lagstiftning års att -

Nuvarande förhållanden l47

möjligen grundval av det utredningsförslag Kommittén ideell skada som om väntas lägga fram inom nära framtid eller utveckling i en - genom en rättspraxis anser emellertid nämnden, att även det skulle att om anses vuxna, icke sammanboende syskon enligt vad som skall anses vara nu gällande rätt inte generellt sett är att anse som närstående, det i vart fall finns situationer där en dödad persons bror eller syster i ålder, inte haft eller sedan vuxen som en kortare eller längre tid fore dödsfallet upphört att ha gemensamt boende med den avlidne, grund särskilda omständigheter bör i ersättningshänseav ende behandlas som närstående och sålunda i princip berättigad till vara skadestånd för sådan personskada i form av allvarliga psykiska besvär som han eller hon drabbats av till följd av dödsfallet. I förevarande ärende föreligger enligt nämndens mening sådana särskilda omständigheter. Nämnden fäster därvid avseende vid bl.a. den särskilt starka känsla av samhörighet och släktskap hos syskonen tvillingskapet kan som antagas ha alstrat, den omständigheten att syskonen under en lång följd av år från deras födelse också synes ha haft en mycket nära relation, att de även efter flyttningen från föräldrahemmet synbarligen upprätthållit en nära kontakt samt att de vid tiden för J :s bortgång ännu var förhållandevis unga. Nämnden anser sålunda att A med hänsyn till dessa förhållanden och omständigheterna i övrigt i ersättningshänseende är att anse som närstående till

Den psykiska insuffiens som A lidit av och fär ha orsakats som anses av vunnen insikt om att brodern mördats är enligt nämndens mening så av allvarlig art att den är att hänföra till personskada. A är under nu angivna förhållanden berättigad till att erhålla ersättning för sveda och värk med anledning av sina psykiska besvär. Ersättningen bör skäligen bestämmas till ett belopp av 25 000 kr.

Brottsoffermyndigheten, beslut den 14 december 1994, BPA 36101994. En man dömdes för mord sedan han berövat en annan man, E, livet. Ers brorson begärde brottsskadeersättning för sveda och värk under åberopande av att E varit som en pappa för honom och att de stått varandra oerhört nära. Brottsoffermyndigheten lämnade denna begäran utan bifall med den motiveringen att brorsonen inte kunde anses ha stått den avlidne så nära att det kunde grunda rätt till skadestånd och följaktligen inte heller till brottsskadeersättning.

Brottsojfermyndigheten, beslut den 14 december 1994, BPA 36161994. En 24-årig yngling blev under till Colombia kidnappad och därefter en resa mördad. En begäran av hans bror om brottsskadeersättning för psykiska besvär lämnades utan bifall med motiveringen att denne inte kunde ha anses stått den avlidne så nära att det kunde grunda rätt till skadestånd och följaktligen inte heller till brottsskadeersättning.

148 Nuvarande förhållanden

1 7 Ersätzningsbelopp .

tillfogats ersättningsgilla psykiska besvär har, liksom vid Den som annan personskada, rätt till skadestånd för kostnader och inkomstförlust med belopp den verkliga förlusten och för ideell skada med belopp som som svarar mot framgår de normer vilka tillämpas vid sådan skada. av I de flesta fall då någon tillerkänts ersättning för psykiska besvär till följd nära anhörig dödats eller skadats allvarligt har ersättningen gällt av att en sveda och värk under den akuta tid besvären pågått. I 1993 års rättsfall som uttalade Högsta domstolen att denna ersättning skulle uppskattas med utgångspunkt i allmänt tillämpade för ersättning detta slag. Härmed normer av torde sätt i andra fall av ersättningsgilla psykiska besvär se - samma som NJA 1992 740 och 1993 68; jfr SOU 1992:84 s. 218- ha avsetts t.ex. s. s. den Trafikskadenämnden senast fastställda tabellen beträffande ersättning av för sveda och värk jfr dock Hellner i SvJT 1993 s. 458. l 1993 års rättsfall bestämdes ersättningen för sveda och värk till ett och belopp, 25 000 kr, för och de skadelidande. Högsta domsamma var en av stolen ansåg tydligen de psykiska besvär tillfogats dem var i stort sett att som likvärdiga; det bör dock påpekas att domstolen processuella skäl var av förhindrad döma högre belopp till de skadelidande i det första av de båda att ut rättsfallen. Rättsfallen utgör knappast stöd för att skadestånd för sveda och värk skall just i sådana fall det fråga i dessa rättsfall utgå med ett som var om visst schablonbelopp. De dock i den praktiska tillämpningen ha synes uppfattats det sättet; beloppen förefaller där standardmässigt ha fastställts till 25 000 kr oavsett vilken utredning som funnits om de psykiska besvären.

tillägg till det andra 1993 års rättsfall där skadestånden för sveda och I ett av värk uppskattades till lägre belopp än hade yrkats ifrågasatte justitieråsom det Bengtsson, med instämmande tvâ andra justitieråd, om gällande normer av för ideellt skadestånd allmänt sett ledde till rimliga resultat vid sådana psykiska sjukdomstillstånd målet rörde; han utgick från att man i det som pågående lagstiftningsarbetet övervägde vilka möjligheter som fanns att förbättra närståendes rätt i dessa situationer.

tidigare återgivna fallen RFS B:7 1990:4 hade de psykiska l ett av de blivit bestående och därmed grundat rätt till ersättning för varaktigt besvären Ersättningen bestämdes i det fallet med utgångspunkt i den medicinska men. invaliditetsgrad hade åsatts dessa besvär. som

Nuvarande förhållanden 149

3.5.2 Kränkning

Det var tidigare oklart om ersättning för kränkning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen kunde utgå när en nära anhörig hade dödats genom brott. Frågan besvaradesjakande av Hovrätten över Skåne och Blekinge år 1991 se SOU 1992:84 s. 105, medan Brottsskadenämnden samma år kom till motsatt resultat se RFS B:7 1991:4. Genom 1993 års rättsfall klarlades emellertid att bestämmelsen i l kap. 3 § skadeståndslagen tar sikte den integritetskränkning någon har utsatts som för genom ett brott mot dennes personliga frihet, frid eller ära och inte kan anses ge rätt till ersättning för det lidande som därigenom tillfogas någon annan.

3.5.3 gorg och saknad

I svensk rätt finns ingen motsvarighet till den ersättning för och saknad sorg som i vissa utländska rättssystem se beträffande Belgien avsnitt 4.3.1.3, England avsnitt 4.3.2.3, Frankrike avsnitt 4.3.3.3, Italien avsnitt 4.3.4.3 och Schweiz avsnitt 4.3.6.3 kan tillerkännas närstående till den som dödats genom en skadeståndsgrundande handling jfr SOU 1973:51 s. 55 och prop. 1975:12 s. 21.

3.6 Ändrade förhållanden

3.6.1 Allmänt

Skadestånd för personskada fastställs ofta vid en tidpunkt när det ännu inte står klart hur skadeläget i dess helhet kommer att gestalta sig. Bedömningen av framtida skadeföljder får därför i stor utsträckning grunda sig på antaganden olika slag. Även framtida skadeföljder sällan inträder helt av om oförutsett, är naturligtvis risken stor för att verkligheten blir en annan än den man antar när ersättningen bestäms. Frågan är i vad mån den skadelidande kan kräva ytterligare ersättning, om det visar sig att följderna av skadan har blivit mera omfattande än man räknade med när ersättningen fastställdes, eller omvänt i vad mån den skadeståndsskyldige eller den som i hans ställe svarar -

l50 Nuvarande förhållanden

för ersättningen kan kräva att ersättningen sätts ned, om följderna har blivit mindre omfattande än man antog. Skadestånd för personskada fastställs genom dom eller överenskommelse mellan den skadelidande och den skadeståndsskyldige eller dennes försäkringsbolag. Sedan ersättning en gång fastställts, är möjligheterna att en ny prövning ersättningsfrågan i viss män beroende av hur ersättningen har av fastställts.

3.6.2 skadeståndet fastställs genom dom

3.6.2.1 Rättskraft

Ett domstolsavgörande kan i princip inte ändras annat sätt än genom överklagande till högre instans. Enligt l7 kap. ll § rättegångsbalken vinner en avgörande rättskraft, det inte överklagas inom föreskriven tid eller om ett om det meddelas i högsta instans. Därefter kan det angripas endast på extraordinär

våg, dvs. resning eller besvär över domvilla se 58 kap. l § och

genom 59 kap. 1 § rättegångsbalken.

Ansökan resning skall göras inom ett år sedan sökanden fick kännedom om omständigheterna. Sådan ansökan görs hos hovrätten, om om de nya avgörandet har meddelats tingsrätt, och i annat fall hos Högsta domstolen. av Om resningsansökan bifalles, utgör domen inte längre något hinder mot att målet till förnyad prövning. Huvudregeln är att målet prövas av den tas upp domstol sist dömde i målet. I tvistemål får dock redan domstolen i som resningsärendet ändra domen, det är uppenbart vilken utgång målet skall om

se 58 kap. 7 § rättegångsbalken.

Utöver den begränsning rättskraftens betydelse som möjligheten till resning av innebär förekommer begränsningar i andra avseenden. Sålunda är rättskraften begränsad till den sak med den väckta talan, vilket i viss mån som avses möjliggör för den skadelidande att dela sina skadeståndsanspråk olika upp Rättskraften är vidare begränsad med avseende tiden så sätt processer. den i princip inte omfattar omständigheter som inträffar efter avgörandet. att

3.6.2.2 Olika skadestândsposter

Från processuell synpunkt finns inget hinder mot att den skadelidande delar sina anspråk olika i den mån de avser olika ersättningsposter upp processer

Nuvarande förhållanden 151

se Kallenberg, 1935, s. 1397 och 1401, Sundström, 1969, 83 och Ekstedt, s. 1977, s. 256. Att han i en första yrkar ersättning för sjukvárdskostprocess nader under viss redan förfluten tid hindrar honom alltså inte från att i en senare process yrka ersättning i annat avseende t.ex. för sveda och värk även om yrkandena avser samma tid och stöder sig samma grund. Processerna anses i sådant fall inte gälla samma sak, och den första domens rättskraft omfattar endast den eller de delar som innefattas av den skadelidandes yrkande iden processen se Hörstadius i SvJT 1935 52, Kallenberg, 1935, 1383 s. s. och 1388 f., Olivecrona, 1960, s. 292, Sundström, 1969, 82, Lech, 1973, s. s. 240, Boman, 1975, s. 36 och Ekstedt, 1977, s. 256. Den skadelidande behöver i detta fall inte förbehållas rätt att i rättegång föra talan been senare träffande andra ersättningsposter, även om det ibland kan lämpligt och vara

som preskriptionsavbrytande åtgärd i vissa fall nödvändigt se Gullnäs m.fl.

s. 13:10, Ekstedt, 1977, s. 258 och von Eyben i NJM 1987 s. 34 samt NJA 1985 s. 561. Huruvida ett sådant förbehåll bör tas in i själva domslutet kan dock vara tveksamt jfr FFR 1972 s. 235 och Sundström, 1969, s. 82 f.. Den skadelidande kan däremot inte i en senare rättegång yrka ytterligare ersättning för samma ersättningspost och för samma tidsperiod som i den första rättegången. Frågan om ersättning för denna ersättningspost har för den tidsperioden blivit rättskraftigt avgjord, och den skadelidandes yrkande om ytterligare ersättning skall därför avvisas se Olivecrona, 1960, s. 293 f.; jfr NJA 1965 s. 235. Det är inte möjligt att i den första rättegången, mot motpartens bestridande, förbehålla den skadelidande rätt att återkomma med ett sådant yrkande i en senare rättegång; det skulle vara att kringgå reglerna om

domens rättskraft se Sundström, 1969, s. 82 och Gullnäs m.fl. s. 13:9.

6.2.3 Olika tidsperioder

Om den skadelidande i en första rättegång har begränsat sin talan till att avse en viss tid, är han ofdrhindrad att senare föra talan ersättning avseende om en

annan tidsperiod se t.ex. NJA 1932 s. 568 Det finns alltså inga processuel-

hinder mot att den skadelidande i olika processer yrkar ersättning för olika tidsperioder. Lika litet som när det gäller olika skadeposter krävs att den skadelidande förbehålls rätt att återkomma senare med yrkanden om andra tidsperioder än de som prövats i den första rättegången.

I de fall den skadelidande framställer ersättningsansprâk i visst hänseende utan begränsning till viss tid men det är uppenbart att det avser även framtiden har

152 Nuvarande förhållanden

det ansetts ligga närmast till hands att utgå från att yrkandet uttömmande anger den skadelidandes anspråk. Beträffande vissa yrkanden t.ex. om ersättning för sjukvårdskostnader eller sveda och värk kan det emellertid, om yrkandet inte uttryckligen angetts avse även framtiden, ibland vara mera naturligt att det begränsat till tiden fram till dess målet anhängiggjordes eller till anse dagen för dom se Sundström, 1969, s. 84.

Har den skadelidande däremot i den första rättegången fört talan om ersättning för viss förfluten tid, är han som förut antytts avskuren från rätt att i en senare rättegång yrka ytterligare ersättning i samma hänseende för samma tid se NJA 1936 241 och Sundström, 1969, s. 83 f.. Ett sådant yrkande omfattas s. den tidigare domens rättskraft och skall alltså avvisas. Någon möjlighet att av i den första rättegången, mot motpartens bestridande, förbehålla den skadelidande rätt att återkomma senare med detta yrkande finns inte. Rättskraften omfattar inte bara sådana omständigheter som åberopats i målet utan också sådana inte åberopats men varit möjliga att åberopa. Har som någon försummat sig när det gäller att åberopa omständigheten kan han således inte rätta till detta i andra process. Detsamma gäller det fallet att en han försummat sig när det gäller bevisning etc. Om omständigheten har förelegat före avgörandet men upptäcks först efteråt torde den sålunda

omfattas rättskraften och endast kunna tas upp resningsvägen se Ekelöf,

av 1988, 105 not 91; jfr dock Lindell, 1993, s. 76 ff.. s. Omständigheter inträffar efter avgörandet, facta supervenientia, som träffas däremot inte rättskraften. Om den skadelidande efter en första av målet överlämnats till dom se Gullnäs m.fl. process - eller mera precist sedan 17:55 och där anförd litteratur skulle åsamkas ytterligare skada i något s. avseende, är han oförhindrad att väcka talan härom i en ny process. Omständigheten måste emellertid som sagt ha inträffat efter avgörandet; det räcker inte det är omständighet tidigare bara inte åberopats jfr Lindell, att en som 1993, 79 ff.. Och har domen grundats antaganden om den framtida s. händelseutvecklingen, utgör det förhållandet att utvecklingen blir en annan än domstolen antagit inte efterföljande omständighet. Förändringen omfattas en domens rättskraft se avsnitt 3.6.2.4. således av

4 Framtiden

Den osäkerhet ofta präglar bedömningen av en personskadas framtida som verkningar i olika hänseenden innebär naturligtvis stora svårigheter för domstolarna när ersättningen skall fastställas. En säkrare skadeståndsbedöm-

Nuvarande förhållanden

ning har ansetts kunna uppnås den slutliga prövningen får anstå tid. Så om en är möjligt genom att domstolarna kunna avböja göra framtidsbeanses att en dömning, om det är förenat med uppenbara svårigheter att ta ställning till den

skadelidandes anspråk i sådan del se Gullnäs m.fl. 13:10. Pâ så sätt kan

s. man många gånger skaffa sig ett bättre underlag för prövningen den av skadelidandes framtida situation, såväl medicinskt som förvärvsmässigt. Från rättspraxis finns flera exempel på att domstol avstått från att ta ställning till yrkanden om ersättning för framtida skadeföljder och i stället förbehållit den

skadelidande rätt att senare föra talan om ersättning se t.ex. NJA 1932 150,

s. 1946 s. 130, 1946 A 120, 1957 s. 118, 1958 550 och FFR 1967 189 s. s. samt Sundström, 1969, s. 84 Karlgren, 1972, s. 221 och Lech, 1973, 243; jfr s. beträffande skadestånd för framtida inkomstförlust på grund obehörig av uppsägning av anställningsavtal 1973: 129 182 AD 1975 28, prop. s. samt nr 1976 nr 13 och 1979 nr 152. Exempel finns emellertid också

motsatsen se

t.ex. NJA 1939 s. 620.

Möjligheten för domstol att skjuta det slutliga avgörandet vilken i domslutet brukar ta sig uttrycket att käranden i den delen förbehålls rätt att återkomma i en senare rättegång torde föreligga något yrkande - oavsett om

därom framställts eller se l-Iörstadius i SvJT 1935 52, Sundström, 1969,

s. s. 85 och Ekstedt, 1977, s. 252 vid not 27 anmärkta rättsfall samt i föregående stycke anmärkta rättsfall av Arbetsdomstolen. Vad Lagrådet anförde av

motsatt innehåll i samband med 1975 års ändringar i skadeståndslagen se

prop. 1975:12 s. 212 är därför knappast korrekt.

Ett alternativ till möjligheten att underlåta att göra en bedömning skadans av framtida verkningar är att bestämma en tidsbegränsad livränta får gälla som

under några år, varefter ersättningsfrågan prövas på nytt se SOU 1973:51

s. 165 och prop. 1975:12 107. En möjlighet, hittills inte s. annan som nog använts av domstolarna, har någon gång förklarats vara att den skadelidande tillerkänns en beloppsmässigt bestämd del sitt skadestånd skall gå i av som avräkning en senare bestämd slutlig ersättning, s.k. Canta-betalning; a en sådan lösning har ansetts ligga nära till hands, om det vid tidpunkten för avgörandet står klart att det kommer att inträda ytterligare skada det råder men stor osäkerhet om vilken omfattning och varaktighet den kommer att se von Eyben i NJM 1987 s. 35 jfr Ekstedt, 1977, s. 256. Det antogs i samband med 1975 års ändringar i skadeståndslagen att metoden att på detta sätt skjuta den slutliga prövningen skulle komma att

ökad betydelse efter övergången till en ekonomisk invaliditetsbedömning se

154 Nuvarande förhållanden

SOU 1973:51 165 och 1975:12 107. Denna lösning kan emellertid s. prop. s. å andra sidan innebära olika nackdelar. Framför allt medför den en risk för uppkomsten s.k. ersättningsneuroser, dvs. en olämplig fixering hos den av

skadelidande vid ersättningsfrågan kan leda till att skadan förvärras se

som SOU 1973:51 270, 1975:12 107 och 113 samt Jørgensen, 1972, s. prop. s. 127 f., Lech, 1973, 151, Saxén, 1975, 64 f., von Eyben i NJM 1987 s. s. s. 27 och Andersson, 1993, s. 505 ff.. s. Med hänsyn härtill är det ibland nödvändigt att domstolen gör en framtidsbedömning skadeverkningarna för att ersättningsfrågan slutligt avgjord. av grundar sig då på eller mindre säkra antaganden om den framtida Domen mer utvecklingen. Tar utvecklingen riktning än den som försenare en annan vid tidpunkten för domen anses det inte utgöra en sådan efterföljande utsattes omständighet factum superveniens kan prövas ordinär väg i en ny som rättegång. Om någon laglig möjlighet till omprövning inte finns kan domstolen visserligen efter yrkande därom jfr 1975: 12 s. 212 förbehålla den prop. - skadelidande rätt till sådan prövning. Men annars står endast resningsen ny till buds för det fall den ändrade händelseutvecklingen, om den varit vägen att känd, sannolikt skulle ha lett till utgång i den tidigare rättegången se en annan NJA 1991 700 Kallenberg, 1937, 1433, Lech i SvJT 1968 s. 433, s. samt s. Sundström, 1969, 84, Lech, 1973, 241 ff., Svenaeus i SvJT 1973 s. s. 476 f., Ekelöf i SvJT 1974 686 f., Bengtsson i SvJT 1976 s. 597, s. s. Ekstedt, 1977, 260, Ekelöf, 1988, 107, Eyben i NJM 1987 s. 24 och s. s. von 39 Lindell, 1993, 76 samt Gullnäs m.f1. s. 17:55; jfr dock Agge, 1932, s. s. 286 f.. Ytterligare möjlighet ersättningen redan från början fastställs med en är att marginal för oförutsedd utveckling jfr SOU 1973:51 s. 165 och von Eyben en 1987 30 och 37 f.. Det gäller särskilt då det finns en, om än liten, i NJM s. risk för skadan skall förvärras avsevärt i framtiden. Frågan har i tidigare att rättspraxis aktualiserats vid ersättning för förlust av synen på ena ögat, där risken for den skadelidande blir med också det andra ögat den att av synen katastrofrisken kompenserats med förhöjd ersättning se NJA 1966 s.k. en 254; jfr SOU 1973:51 42, 188 och 275, Lech i SvJT 1961 s. l ff. ochi s. s. SvJT 1968 443 ff., dens., 1973, 135 ff. och 176 samt Selmer, 1977, s. s. risk täcks dock sedan år 1974 av en särskild s. 326 ff.; denna numera ögonskadeförsäkring se SOU 1973:51 75 och prop 1975:12 s. 34 samt s. NJA 1975 642. Även ensidig hörselförlust, liksom förlust av mjälten eller s. njure, ersätts enligt dagens med förhöjd ersättning med hänsyn en normer en till risken för framtida komplikationer se avsnitt 5.2.4.3.

Nuvarande förhållanden

Dessa möjligheter att bemästra de svårigheter är förknippade med som en bedömning av skadans framtida verkningar har inte tillräckliga det ansetts när gäller ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll. Som ett yttersta medel för att kunna rätta till en felaktig framtidsbedömning infördes år 1975 en bestämmelse i 5 kap. 5 § skadeståndslagen som medger att sådan ersättning omprövas i fall då de förhållanden legat till grund för ersättningens som bestämmande väsentligt har ändrats.

Motsvarande bestämmelser har sedan länge funnits i lagstiftning på familjerättens område beträffande underhållsbidrag till maka och barn och i fråga om vårdnad om barn. Ursprungligen gällde på detta område, liksom enligt bestämmelsen i skadeståndslagen, att endast förändringar som var väsentliga kunde medföra en ny prövning. Detta väsentlighetskrav emellertid bort togs år 1976. Oavsett om underhållsskyldighet bestäms dom eller avtal kan genom

jämkning ske när ändring av förhållandena föranleder det se 6 kap. ll §

äktenskapsbalken och 7 kap. 10 § föräldrabalken. Jåmkning kan begäras såväl av den underhållsberättigade som av den underhållsskyldige. Möjligheten till jämkning för förfluten tid är dock begränsad. För tid innan talan har väckts får jämkning göras endast så sätt att obetalda bidrag sätts ned eller bort. tas Det är alltså inte möjligt att i dessa fall helt eller delvis sätta ned underhållsbidrag som redan har betalts. Har underhållsskyldigheten fastställts genom avtal kan jämkning dessutom ske, om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt. Till skillnad från jämkning på grund av ändrade förhållanden är jämkning avtal på den av grunden att avtalet är oskäligt inte underkastad någon begränsning såvitt avser förfluten tid. Beslut om att erhållna bidrag skall betalas tillbaka får emellertid meddelas endast om det finns särskilda skäl. Inte heller en lagakraftvtmnen dom har meddelats angående vårdnaden som om ett barn hindrar att vårdnadsfrågan prövas på nytt. Om barnet enligt meddelad dom står under vårdnad av endast en av föräldrarna och den andre av dem anser att han eller hon bör erhålla vårdnaden, skall domstol nämligen på talan av den föräldern pröva efter vad är bäst för barnet som vem av föräldrarna som bör anförtros vårdnaden se 6 kap. 6 § föräldrabalken. Rätten till omprövning är här så långtgående att det har ifrågasätts domen kan om sågas ha någon rättskraft som rättegångshinder se Gullnäs m.fl. 17:57. s.

3.6.3 Skadeståndet fastställs avtal genom

Om ersättning för personskada har bestäms genom en överenskommelse mellan den skadelidande och den skadeståndsskyldige eller dennes försäkringsbolag, vilket är det normala, är möjligheten för den skadelidande att efteråt komma med krav på ytterligare ersättning i första hand beroende av

156 Nuvarande förhållanden

vad har avtalats mellan parterna. Parterna har nämligen i princip full som avtalsfrihet, dvs. frihet avtalet det innehåll de önskar. Sålunda finns att ge

inget hindrar de begränsar uppgörelsen till att avse viss skadee som att

ståndspost eller viss bestämd tidsperiod, lika litet det finns något hinder som

de gör skadehändelsen gång för alla. Det kan emellertid mot att upp om en

ibland osäkert uppgörelse beträffande viss skadeståndspost eller vara om en en

viss bestämd tidsperiod är avsedd att uttömmande reglera parternas en mellanhavande eller avsikten är att den skadelidande skall kunna om med anspråk på ytterligare ersättning för andra poster eller återkomma senare

för andra tider. Oklarhet uppgörelsens innebörd i sådana och andra hänom

seenden får avgöras efter sedvanliga principer om avtalstolkning jfr von

Eybeni NJM 1987 25. Är det meningen att den skadelidande skall kunna s. ytterligare ersättning, det i tydlighetens intresse vara lämpligt att begära synes

gör uttryckligt förbehåll om detta i avtalet. parterna ett Utgångspunkten avtalet bindande för parterna utan att detta är att är

kommit till särskilt uttryck i avtalet. Detta innebär att part på laglig behöver ha

följa avtalet. Parts bundenhet avtalet påverkas väg kan tvinga motparten att av

normalt inte händelserna utvecklar sig annorlunda än han tänkt sig. av att står således i princip fast även det inträder ändrade förhållanden. Avtalet om

Avtal kan emellertid ibland innehålla förbehåll om befogenhet för part att

påkalla ändring avtalet med hänsyn till ändrade förhållanden. av Även sådant förbehåll finns viss möjlighet för part att till stånd utan omprövning avtal det visar sig att avtalet på grund av ändrade av om får helt andra verkningar än vad förutsattes när avtalet förhållanden som

Enligt 36 § avtalslagen får nämligen avtalsvillkor jämkas eller lämnas ingicks.

villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, utan avseende, om

omständigheterna vid avtalets tillkomst, inträffade förhållanden och senare

i övrigt. Genom denna bestämmelse, som trädde i kraft år omständigheterna

rad tidigare speciella generalklausuler i förmögenhetsrät- 1976 och ersatte en

generellt syftande 8 § skuldebrevslagen, gavs domstolarten liksom den mera

vidgade möjligheter ingripa i avtalsförhållanden; bestämmelsen innebär na att inte bara förhindra tillämpning i ett särskilt fall av ett visst att domstolarna kan

ändra avtalets innehåll så att resultatet totalt sett avtalsvillkor utan även

framstår skäligt se 197576281 107. Möjligheten att detta sätt

som prop. s. stöd andra avtalsrättsliga principer verkan av bristande eller med av om —— angripa uppgörelse skadestånd utom rätta med hänsyn förutsättningar en om ändrats efter uppgörelsen är dock begränsade till rena till att förhållandena har

Nuvarande förhållanden 157

undantagsfall jfr Bengtsson i SvJT 1976 597 och Eyben i NJ M 1987 s. von s. 43 och har hittills inte utnyttjats i något publicerat rättsfall.

Skaderegleringen avslutas ibland att försäkringsbolaget betalar det genom ut belopp till den skadelidande som denne anses berättigad till utan att något uttryckligt avtal träffas. Om den skadelidande uppbär ersättningen utan att göra någon invändning mot beloppet, torde han emellertid så småningom bli bunden genom allmänna regler passivitet. Beträffande den uppgörelse om som därigenom anses ingången gäller vad förut har möjligheterna som sagts om att till stånd en ändring av denna.

Om parterna är överens är de naturligtvis alltid oförhindrade ändra eller att rent av upphäva vad de tidigare överenskommit. l försäkringsbolagens skadereglering hade fore år 1976 utbildat sig en praxis som innebar att omprövning medgavs vid en väsentlig förändring av de medicinska förhållandena. Denna praxis har emellertid övergetts när det gäller skadefall har inträffat efter som den l januari 1976, då bestämmelsen omprövning i 5 kap. 5 § skadeom ståndslagen trädde i kraft se avsnitt 3.6.5. Den bestämmelsen är tillämplig också på uppgörelser utom rätta. Enligt punkt 14 i de riktlinjer för försäkringsbolagens skadereglering som bolagen utarbetat år 1980 se Nilsson Strömbäck, 1984, s. 170 skall bolagen snarast ändra sådana ärenden som efteråt visar sig ha blivit felbedömda. Bolagen har alltså en skyldighet att rätta en felaktig bedömning av ersättningsfrågan som beror av förbiseende, misstag e.d. När skadestånd för framtida inkomstförlust regleras utom rätta är det ännu vanligare än när det fastställs av domstol att det definitiva ställningstagandet skjuts upp i avvaktan att förhållandena stabiliseras. Särskilt gäller detta när den skadelidande är ett barn eller under utbildning. skadeståndet en person utgår ofta i form av en tidsbegränsad livränta får gälla ett visst antal år, i som Trañkskadenämndens praxis i allmänhet till två eller tre år, varefter upp livräntefrågan tas upp till slutlig prövning. Ett vanligt förfarande är också att ersättning utges a conto i avvaktan slutlig reglering. en

3.6.4 Omprövning av skadestånd för inkomstförlust och förlust av underhåll

Bestämmelsen om omprövning i 5 kap. 5 § skadeståndslagen är tillämplig vare sig skadeståndet har fastställts av domstol eller genom avtal. Regeln skall ses mot bakgrund av att man i samband med 1975 års ändringar personskaav

158 Nuvarande förhållanden

dereglerna i skadeståndslagen ersatte den medicinska invaliditetsbedömningen ekonomisk invaliditetsbedömning för att bestämma ersättning för med en framtida inkomstförlust. Syftet härmed att så noga som möjligt slå fast den var ekonomiska verkan skadefallet har för den skadelidandes del. Detta innebär inte, tidigare, skall enbart till skadans medicinska utveckling att man som se också hänsyn till den skadades personliga förhållanden av olika slag. utan ta Hit hör den skadelidandes ålder, bosättning, utbildning och tidigare yrke samt möjligheterna han i större eller mindre grad övervinner skadeföljderna att tillvänjning eller rehabilitering. Vidare skall beaktas vissa allmänna genom arbetsrnarknadssituationen se 1972:12 s. 105 och LU faktorer, t.ex. prop. 1975:16 28. De svårigheter är förenade med sådan prövning ansågs s. som en motivera möjlighet ompröva gång fastställt skadestånd för den en att ett en framtida utvecklingen blev än förutsattes vid händelse den en annan som skadeståndets bestämmande. Omprövningsrätten gäller endast ersättning för förlust inkomst eller förav lust underhåll. Vad i det fallet kan föranleda omprövning är att av som senare den försörjning den skadelidande kan på annat sätt än genom skadesom ändrats se 1975:12 171. Omprövning kan däremot inte ståndet har prop. s. särskild överenskommelse eller förbehåll ske av andra delar av skadeutan ståndet, såsom ersättning för utgifter eller för ideell skada se avsnitt 3.6.5. Omprövning kan begäras såväl den skadeståndsskyldige som av den av skadelidande. På begäran den skadeståndsskyldige kan skadestånd som av livränta sänkas eller eventuellt helt upphöra. Nedsättning av utgår i form av livränta torde dock komma i fråga endast i sällsynta undantagsfall. Sålunda framhålls i förarbetena sänkning i princip bör ske bara i sådana fall där det att skulle framstå stötande att livräntan utgå med oförändrat belopp. Som ett som skadelidande, tillerkänts hög livränta därför att typfall nämns att en som en bedömts helt arbetsoförmögen grund av skadan, sedermera visar han som utföra förvärvsarbete i betydande omfattning se prop. 1975:12 sig kunna ff. och 170 ff.; jfr Hellner, 1985, 289. På begäran av den skadelis. 116 s. skadestånd utgår i form livränta eller som fastställts i form dande kan som av höjas eller engångsbelopp bytas ut mot livränta eller vice av engångsbelopp ett Däremot löper skadelidande gång har erhållit ett engångsbeversa. en som en risk bli fråntagen detta, även förhållandena utvecklar lopp inte någon att om för honom än när ersättningen bestämdes jfr sig gynnsammare som antogs 1975:12 119 och Eybeni NJM 1987 s. 27. prop. s. von ändring skall kunna ske fastställt skadestånd krävs att de För att av ett har legat till grund för skadeståndets bestämmande har förhållanden som

Nuvarande förhållanden 159

ändrats väsentligt. Ändringen måste dessutom förhållanden den

avse skadelidandes sida se avsnitt 3.6.6. Det skall således vara fråga fall där om det framstår som klart att utvecklingen den skadelidandes inkomstav förhållanden i väsentlig grad avviker frän vad föreställde sig vid den man tidpunkt när livräntan fastställdes sig detta beror på skadan i vare att medicinskt hänseende har förvärrats eller orsaken är hänföra till arbetsatt marknadsförhållanden och liknande. Såväl personliga förhållanden som sådana allmänna faktorer som ligger till grund för invaliditetsbedömningen skall således beaktas i omprövningssituationen se LU 1975:16 28 f.. s. Att förändringen skall vara väsentlig innebär att sådana mindre förändringar som man alltid har att räkna med inte grundar rätt till omprövning. Om den framtida utvecklingen ter sig osäker vid tidpunkten för skadeståndets bestämmande, bör ersättningen i stället fastställas med viss säkerhetsmarginal för sådana framtida förändringar som inte kan anses vara väsentliga se prop. 1975:12 s. 119 och 170 samt LU 1975:16 29; jfr Bengtsson i SvJT 1976 s. s. 599. Sådana förhållanden som förutsetts eller kunnat förutses vid den första prövningen kan inte föranleda omprövning. Omprövningen måste således grunda sig på nytillkommande omständigheterÅSådana ändringar i exempelvis den skadelidandes arbetsförhållanden som kan förutses redan vid den första prövningen skall sålunda påverka det ursprungliga skadeståndet och grundar inte rätt till omprövning. Att utvecklingen i största allmänhet har varit osäker hindrar dock inte omprövning, om förhållandena vid tiden för prövningen därefter ändras väsentligt se prop. 1975:12 s. 170; jfr Bengtsson m.fl., 1985, s. 213. Att omprövning en gång har skett hindrar inte omprövning, en ny om förhållandena nytt undergår väsentlig förändring. en Regeln om omprövning år i likhet med övriga bestämmelser i skadeståndslagen dispositiv, varför det står parterna fritt att överenskomma att ersättningen vare sig den fastställts livränta eller engångsbelopp - som som -

skall vara definitiv och således inte kunna bli föremål för omprövning se

prop. 1975: 12 s. 216 och 225. Parterna kan givetvis också komma överens

om en mera vidsträckt rätt till omprövning än vad bestämmelsen anger se

Bengtsson mfl., 1985, s. 213. Den skadelidande kan exempelvis medges rätt till omprövning även vid sådana ändringar inte är väsentliga. som Regeln om omprövning är inte tillämplig i sådana fall när en livränta har bestämts att utgå under viss tid för att därefter omprövas se avsnitt 3.6.2.4. I sådana fall gäller inte något krav att väsentligt ändrade förhållanden har

160 Nuvarande förhållanden

inträffat. Avsikten med tidsbegränsad livränta är nämligen att möjliggöra en betydligt friare förnyad prövning av ersättningens storlek med hänsyn till vad

som har framkommit under livräntans första löptid. Att ett fastställt skadestånd minskar i värde grund av inflation e.d. utgör

inte skäl till omprövning av skadeståndet. Har skadeståndet fastställts som engångsbelopp, är det den skadelidandes sak att se till att detta belopp värdesäkras se 1975:12 s. 150. Skadestånd som utgår i form av prop. livränta skall däremot värdesäkras av den skadeståndsskyldige enligt 1973 års

lag om ändring av skadeståndslivräntor.

Enligt beståmmelsens ordalydelse kan omprövning av ersättning för inkomstförlust eller förlust underhåll inte bli aktuell, om det en gång slagits fast att av någon sådan förlust inte föreligger. I bestämmelsen talas nämligen endast om ersättning i dessa hänseenden utgår i form av livränta kan höjas vid att som väsentligt ändrade förhållanden, liksom att den skadelidande, om ersättning engångsbelopp, kan tillerkännas ytterligare ersättning. Något fastställts som vägledande domstolsavgörande hur bestämmelsen skall tolkas denna om punkt finns ännu inte. Trañkskadenämrtden tillämpar emellertid sedan lång tid tillbaka bestämmelsen analogt i de fall där ersättning för inkomstförlust eller bestäms till 0 kr. Dessa fall jämställs således med de fall förlust av underhåll där ersättning för sådan förlust utgår jfr Eyben i NJM 1987 s. 38. I von sådana fall där inkomstförlust eller förlust underhåll föreligger men kan av befaras i framtiden brukar nämnden därför rekommendera att de skadelidande

förbehålls rätt till omprövning dessa ersättningsfrågor se Trafikskade-

av nämndens cirkulärreferat 241979.

Anspråk på ersättning för personskada är underkastade den vanliga tioårspreskriptionen inte annat är stadgat i lag. När det gäller rätten till omprövning om finns i utländsk rätt exempel att yrkande härom måste framställas inom viss

kortare tid, två år se avsnitt 4.3.6.6. Någon motsvarande bestämmelse

t.ex. finns inte i skadeståndslagen. Den allmänna preskriptionsregeln torde därför tillämplig även i dessa fall. Det har i förarbetena till omprövningsregeln vara i 5 kap. 5 § skadeståndslagen antagits att yrkande omprövning skall framom ställas inom tio år från det skadeståndet bestämts slutligt genom dom eller att avtal 1975:12 217 och 225; jfr 197778: 126 53 och

se prop s. prop. s.

m.fl., 1985, 215. Har omprövning skett, börjar ny preskrip- Bengtsson s. tionstid att löpa.

Nuvarande förhållanden l6l

3.6.5 Omprövning skadestånd för kostnader och ideell skada av

Som tidigare framhâllits tar regeln omprövning i 5 kap. 5 § skadeståndsom lagen sikte endast ersättning för inkomstförlust och förlust underhåll. av När regeln kom till ansågs behov av särskilda omprövningsregler beträffande ersättning för kostnader och ideell skada inte finnas. Sålunda framhölls att det inte annat än i undantagsfall kan inträffa några omständigheter skulle nya som ha påverkat skadeståndets bestämmande i dessa delar om omständigheterna

varit kända från början se prop. 1975:12 s. 170.

Skadeståndslagen ger således inte något utrymme för omprövning av ersättning för kostnader eller för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men eller olägenheter i övrigt. För att omprövning skall möjlig vara beträffande denna typ av ersättning fordras således att det i domen eller avtalet har gjorts förbehåll om ändrade förhållanden. Härutöver finns de möjligheter till resning respektive jämkning enligt 36 § avtalslagen som förut redovisats. Som tidigare nämnts var det före år 1976 praxis inom försäkringsbranschen att ompröva skadefall vid väsentligt ändrade medicinska förhållanden. Denna praxis omfattade samtliga kategorier av ersättningar, således inte bara ersättning för inkomstförlust och förlust underhåll också av utan ersättning för kostnader och ideell skada. Branschens praxis var så allmänt vedertagen att den av Trafikskadenärrtnden har betraktats sedvanerätt. som en Enligt nämnden innebär det att de skadelidande vid sådana förändrade förhållanden har en rättighet till omprövning ersättning för kostnader och av

ideell skada när skadefallet har inträffat före år 1976 se RFS B25 1992:1; jfr

cirkulärreferat nr 241979 och 41983. Sedan bestämmelsen om omprövning i 5 kap. 5 § skadeståndslagen trätt i kraft den 1 januari 1976 har försäkringsbolagen intagit den ståndpunkten att frånvaron av en lagreglerad omprövningsrätt beträffande ersättning för kostnader och ideell skada medför att också den tidigare sedvanerättsligt grundade omprövningsrätten har upphört. Detta synsätt synes ha godtagits Trafikskaav denämnden och Ansvarsnämnden, vilka nämnder dock ibland föreslagit att den skadelidande förbehålls rätt till omprövning av sådan ersättning. I ett fall har Trafikskadenämnden gjort följande principiella uttalanden denna om om-

prövningsrätt se RFS B25 1986:3:

Den grundläggande förutsättningen för att ett sådant förslag lämnas av nämnden är att syftet med förbehållet att eliminera risken för att den skadelidande kommer att bli tillräckligt kompenserad inte lämpligen bör -

162 Nuvarande förhållanden

tillgodoses tidsbegränsad reglering av skadan i stället för en genom en slutreglering. Härutöver krävs att det i hög grad är tveksamt hur de medicinska eller kostnadsmässiga förhållandena kommer att gestalta sig i framtiden. Det skall således i det enskilda fallet föreligga en klar risk för att förhållandekommer ändras väsentligt för att förbehåll skall föreslås av nänmden. na att

Om det visar sig ersättningen har blivit felaktig på grund av ett förbiseende att eller misstag vid bestämmandet ersättningen, gäller vidare som annat av nämnts i avsnitt 3.6.3 att försäkringsbolagen enligt de riktlinjer som utar- betats för deras skadereglering har en skyldighet att rätta till detta fel.

Slutligen kan nämnas att speciella regler omprövning gäller beträffande om brottsskadeersättning. Ett beslut sådan ersättning vinner nämligen inte om rättskraft i den mån ansökan har avslagits utan kan enligt allmänna fören valtningsregler när helst prövas se 197778:126 s. 52; jfr som om prop. Conradi, 1989, s. 87.

3.6.6 Ändrade förhållanden den skadeståndsskyldiges sida

När ersättning för personskada bestäms är det inte bara förhållanden på den skadelidandes sida är betydelse, utan även förhållanden på den som av skadeståndsskyldiges sida kan inverka bedömningen. Hit hör Lex. sådana skälighetshänsyn i 2 kap. 2 och 3 §§ eller 4 kap. l § skadesom avses ståndslagen. Vidare kan jämkningsgrund enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen påverka skadeståndets storlek. fastställt skadestånd skall kunna omprövas enligt 5 kap. 5 § För att ett skadeståndslagen fordras emellertid, som tidigare framhållits, att det inträtt en väsentlig förändring förhållandena den skadelidandes sida. Det har av kommit till uttryck i lagtexten så sätt att ändringen skall gälla sådana i 5 kap. avsedda förhållanden har legat till grund för ersättningens som 1975:12 216 och 225. Ändrade förhållanden den bestämmande se prop. s. skadeståndsskyldiges sida grundar däremot inte rätt till omprövning. Om anledning till omprövning väl föreligger grund av ändring i den skadelidandes förhållanden, skall dock vid prövningen hänsyn tas också till den skadeståndsskyldiges förhållanden se 1975:12 s. 216 och LU 1975:16 prop. 28; jfr Bengtsson i SvJT 1976 s. 599. s. Vid bestämmelsens tillkomst fanns det förespråkare för uppfattningen att omprövning borde kunna ske också vid väsentligt ändrade förhållanden på den skadeståndsskyldiges sida. Under remissbehandlingen framhölls sålunda från

Nuvarande förhållanden 163

några håll att det borde vara möjligt att höja ersättningen i fall då den föreslagna allmänna järnkningsregeln- nuvarande 6 kap. 2 § skadeståndslagen

hade tillämpats se prop. 1975:12 95. Och enligt Lagrådet ledde

- s. en konsekvent tillämpning av de sociala skäl utmärkte 1975 års personskadesom reform till att omprövning borde kunna föranledas även ändrade förav hållanden på den skadeståndsskyldiges sida; Lagrådet ansåg dock att verkningarna av en så vidsträckt omprövningsmöjlighet svåra överblicka, var att varför frågan borde anstå och i stället uppmärksammas under det fortsatta

reformarbetet se prop. 1975: 12 216 f..

s.

Även i annat sammanhang har framförts önskemål vidgad möjlighet till om en omprövning av ett fastställt skadestånd se Brottsförebyggande rådets Rapport 1977:4 s. 254 f.. I detta sammanhang har frarnhållits möjlighet till att en framtida omprövning av oskäligt betungande skadestånd skulle kunna vara av stort värde for den skadestândsskyldige. Till stöd härför har åberopats att det kan fönnodas att, när den ursprungliga skadeståndstalan förs i samband med brottmålet, den tilltalade och kanske ibland även hans försvarare ägnar - utgången i skadeståndsdelenmindre intresse och inte särskilt beaktar t.ex. den allmänna jämkningsregeln. Insikten om den belastning ett ekonomiskt som betungande skadestånd utgör har förklarats kanske komma först när senare, vederbörande frigivits från anstalt och skall söka sig ut i förvärvslivet; med nuvarande regler är det emellertid då för sent att göra gällande att skadeståndet är oskäligt betungande.

Vad som ovan sagts om möjligheterna ompröva skadestånd på grund av ändrade förhållanden den skadeståndsskyldiges sida gäller naturligtvis inte för det fall att förbehåll om rätt till omprövning har gjorts till förmån för den skadeståndsskyldigc i sådana fall.

3.7 Jämkning grund medvållande

av

3.7.1 Allmänt

En grundläggande princip i svensk skadeståndsrätt är att den som tillfogas en skada skall ha full ersättning för skadan. Denna princip är dock inte undantagslös. I samma mån som olika schabloner används för att värdera skadan avlägsnar man sig från grundsatsen om full ersättning; ersättningen kan då bli lägre för en del skadelidande och högre för en del andra skadelidande. Det finns också regler som innebär att frågan i vad mån skadestånd skall

förhållanden 164 Nuvarande

den ansvarige beror skälighetsprövning; skadeståndet kan i åläggas av en dessa fall fastställas till ett belopp inte svarar mot den fulla skadan, om som så omfattande skadeståndsskyldighet skulle leda till ett oskäligt resultat för en skadevållaren. Exempel på regler med denna innebörd är 2 kap. 2 och 3 §§

skadeståndslagen, handlar barns och psykiskt stördas skadeståndsansom om och 6 kap. 2 § skadeståndslagen, som innehåller en bestämmelse om svar, jämkning oskäligt betungande skadestånd. av svensk har vidare sedan gammalt gällt den begränsningen i den l rätt skadelidandes rätt till full ersättning för sin skada att skadeståndet kan jämkas på grund medvållande på den skadelidandes sida. I 6 kap. l § i 1864 års av strafflag föreskrevs den skadelidande genom eget vållande hade att, om till sin skada, skadeståndet skulle jämkas efter vad som var skäligt; medverkat jämkning spelade i praktiken graden skuld den skadeståndsvid denna av skyldiges och den skadelidandes sida den avgörande rollen. Denna betillämplig såväl vid personskada vid egendomsskada, stämrnelse, som var som fördes med endast mindre språkliga justeringar över till skadeståndslagen när

den kom till år 1972. Vid 1975 års ändringar i skadeståndslagens personskaderegler fick bestämmelsen innehåll. Den nya bestämmelsen, som nytt i 6 kap. l § skadeståndslagen, innebär att möjligheterna att jämka återfinns på grund medvållande har begränsats avsevärt när det gäller skadestånd av personskada och också andra faktorer än skuldgraden kan tillmätas att betydelse i de fall då jämkning kommer i fråga. Även kan den skadelidandes beteende enligt oskrivna på annat sätt —— medföra den skadelidande helt eller delvis går miste om grundsatser att skadestånd för sin skada. Nära samband med medvållanderegeln har kravet orsakssammanhang mellan den skadegörande handlingen och ett adekvat avsnitt 3.5.1 .l; det är tydligt att oaktsam medverkan till skadan skadan se en den skadelidandes sida i vissa fall kan anses avbryta kausalsammanhanget från handlingen och del den skadliga effekten, eller åtminstone mellan en av denna framstå så svårförutsebar att den enligt gängse komma att som får inadekvat. Den skadelidandes medverkan kan betraktelsesätt anses som formen sådant samtycke till skadan eller till risken för skadan vidare ha av ett skadeståndsansvar. Också grundsatsen om den skadelidandes som utesluter sin skada avsnitt 3.2.2. l har släktskap med regeln

skyldighet att begränsa se

jämkning grund av medvållande. om Samspelet mellan medvållanderegeln och de oskrivna grundsatser som nu

kan oklart och bereda bekymmer i en del fall se Bengtsson, har berörts vara 168 ff. och 193 ff. Denna fråga förbigås emellertid i 1982, s. 36 f., 57 f.,

Nuvarande förhållanden 165

det följande, där enbart frågan om jämkning på grund medvâllande till av personskada behandlas.

3.7.2 Förutsättningar för jämkning

Enligt huvudregeln i 6 kap. 1 § första stycket första meningen skadeståndslagen kan skadestånd med anledning av personskada jämkas endast den om skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Denna jämkningsmöjlighet har mycket begränsad praktisk betydelse. Att den skadelidande uppsåtligen medverkar till skada på sig själv torde höra till ovanligheterna; i ett sådant fall lär för övrigt skadeståndsskyldigheten ofta

falla bort genom att samtycke till skadan har förelegat se 1975:12

prop. s. 173. Och för att en vårdslöshet skadeståndsrättens område skall anses som grov måste den enligt vedertagen uppfattning vara av mycket allvarligt slag; endast när den skadelidandes handlande vittnar betydande om en hänsynslöshet eller nonchalans som har medfört avsevärd risk även för andra än honom själv eller när han har visat uppenbar likgiltighet för sitt eget liv eller sin egen hälsa torde det bli aktuellt att jämka skadeståndet på denna

grund se prop. 1975:12 s. 173 och Bengtsson, 1982, 81; jfr NJA 1992

s. s. 130. Inte ens i ett sådant fall måste jämkning ovillkorligen ske, utan det får

prövas i varje särskild situation om det är skäligt att skadeståndet jämkas se

prop. 1975:12 s. 133 och 197576:15 s. 69. Denna jämkningsregel, som antogs av en enhällig riksdag, motiverades framför allt med att det inte kan anses rimligt att den drabbas som av en personskada skall genom en jämkning av skadeståndet bli lidande för all framtid av en tillfällig oaktsamhet e.d., särskilt skadevållarens i som ansvar

regel täcks eller i vart fall kan täckas försäkring se 1975:12

av en prop. s. 131 och 197576:15 s. 69; jfr SOU 1973:51 s. 237 f.. Rättssysterrxatiska och rättstekniska synpunkter, framför allt sambandet mellan medvållandereglerna och den allmänna culparegeln, ansågs då väga lätt. Inte heller preventionssynpunkter tillmättes någon större betydelse; bortsett från rena undantagsfall är det föga antagligt att människor skulle oftare utsätta sig för risk att tillfogas personskada, om de vet att de alltid får full ersättning än om

de riskerar att få ersättningen reducerad vid vårdslöshet se SOU 1971:83

s. 61 och 1973:51 s. 239 samt prop. 197576:15 69; jfr dock SOU 1974:87 s. s. 175 och LU 197576:3 s. 29. Huvudregeln i 6 kap. l § första stycket första meningen skadeståndslagen att skadestånd vid personskada jämkas endast i undantagsfall på grund av

166 Nuvarande förhållanden

medvållande gäller liksom skadeståndslagens bestämmelser i övrigt inom - hela skadeståndsrätten, inte annat har särskilt föreskrivits se 1 kap. 1 § om skadeståndslagen. När regeln kom till var avsikten att den skulle slå igenom även i fall då skadestånd utgick enligt speciallagstiftning, om inte starka skål såsom hänsyn till internationella konventioner talade mot det se prop. - - 135. Avvikande medvállanderegler har också meddelats bara i ett 1975:12 s. fåtal situationer. En sådan avvikande regel gäller vid trafikskador i fall då föraren av ett motordrivet fordon skadas när han har gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattfylleri. Enligt 6 kap. l § första stycket andra meningen skadeståndsgrovt lagen och 12 § första stycket andra meningen i 1975 års trafikskadelag kan skadestånd respektive trafikskadeersättning till föraren i ett sådant fall jämkas, vårdslöshet har medverkat till sin personskada; för jämkning om denne genom krävs alltså inte att förarens medverkan har skett uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Denna strängare bedömning mot den skadelidande ansågs vid

riksdagsbehandlingen motiverad trañknykterhetsskäl se LU 197576:3

vara av 28 f.; jfr SOU 1974:87 177 och prop. 197576:l5 s. 70. s. s. avvikande medvållanderegel har föreskrivits beträffande järn- En annan vägstrajikskador i fall då resande skadas vid internationell befordran. Enligt 2 kap. 6 § i 1985 års järnvägstrañklag gäller sålunda, i stället för 6 kap. 1 § skadeståndslagen, att skadestånd i ett sådant fall jämkas i den mån den skadelidande vållande har medverkat till sin personskada. Denna genom särregel, hämtats från 1976 års lag järnvägs ansvarighet vid befordran som om resande, har sin grund i motsvarande konventionsbestämmelse om av en medvållande. Om resande skadas vid inrikes befordran, gäller verkan av emellertid enligt 2 kap. 4 § första stycket järnvägstrañklagen huvudregeln i

6 kap. 1 § skadeståndslagen se 197576:7 s. 44, 84 och 95 samt

prop. 1983842117 124. Så är även fallet enligt 5 kap. 3 § första stycket s. jämvägstrañklagen, än resande skadas till följd av järnvägsdriften. om annan Också i fråga lufifartstrafikskador har en avvikande medvållanderegel om böra godtas för möjliggöra Sveriges anslutning till en internationell ansetts att konvention området. Enligt 9 kap. 21 § första stycket i 1957 års luftfartslag skall skadestånd med anledning transport av passagerare jämkas, om den av en skadelidande själv har medverkat till sin personskada genom vållande. När denna bestämmelse infördes år 1986 förklarades den skärpning av medvållanden innebar ha begränsad praktisk betydelse. 1 syfte att deansvaret som ytterligare begränsa verkningarna för svenska passagerare av skärpningen i paragrafens fjärde stycke att huvudregeln i 6 kap. 1 § skadeföreskrevs

Nuvarande förhållanden 167

ståndslagen gäller för inrikes flygtransporter vid vilka mellanlandning inte

skall ske utom landet; en sådan föreskrift nämligen inte oförenlig med var konventionen se prop. 198586:1 19 s. 20 och LU 198586:33 3. Också när s. någon som inte befordras med luftfartyget skadas gäller denna huvudregel

enligt l § andra stycket i 1922 års lag ansvarighet för skada i följd ang. av luftfart.

Ytterligare en särregel som har internationell bakgrund gäller vid produktskador enligt 10 § i 1992 års produktansvarslag. Av bestämmelsen

framgår att skadestånd enligt den lagen jämkas efter vad skäligt, som är om den skadelidande genom vållande har medverkat till sin personskada. Denna

bestämmelse motsvarar en artikel i det EG-direktiv samordning om av medlemsstaternas bestämmelser angående produktansvar som antogs år 1985

och som Sverige genom 1992 års EES-avtal åtagit sig införliva med sin att nationella rättsordning.

Bestämmelsen fanns ursprungligen inte med i lagen. l propositionen denna om lag ansågs att den för den skadelidande huvudregeln i 6 kap. l § gynnsamma skadeståndslagen om jämkning av skadestånd på grund medvållande på den av skadelidandes sida skulle tillämpas även när skadeståndsansvaret följde av den nya lagen; denna borde alltså inte innehålla någon avvikande jämkningsregel. EG-direktivet ansågs inte utgöra något hinder mot denna lösning; direktivet påverkar inte de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt den skadeståndslagstiftrting som gällde när direktivet blev bindande för medlemsländer-

na se prop. l9909l:l97 s. 62 f.. Vid behandlingen propositionen

av framhöll riksdagen som sin principiella inställning att lagen inte heller i fråga om jämkning av skadestånd på grund medvållande borde avvika från EGav direktivet. Också andra skäl talade enligt riksdagen för att skadestånd med anledning av en produktskada jämkades den skadelidande vårdsom genom löshet hade medverkat till skadan, vare sig det var fråga om personskada eller om sakskada. Riksdagen antog visserligen produktansvarslagen trots att den inte innehöll någon särskild jämkningsregel men gav samtidigt till känna att regeringen borde återkomma till riksdagen med förslag till särregel för en produktskadornas del, om inte starka skäl talade sådan reglering; mot en regeringens förslag borde läggas fram i sådan tid att bestämmelsen kunde träda i kraft samtidigt med produktansvarslagen i övrigt

se bet.

199192:LUl4. Frågan behandlades därefter i en proposition om ändring i produktansvarslagen, m.m. Föredragande statsrådet uttalade sammanfattningsvis det att visserligen skulle medföra en del nackdelar för de skadelidande, om man utförde en jämlmingsregel i produktansvarslagen med EG-direktivets innebörd, men att dessa nackdelar inte utgjorde så starka skäl mot en sådan reglering att den inte borde komma till stånd se prop. 199293:38 s. 14 f.. Riksdagen instämde i denna bedömning och pekade därvid särskilt på att förhållandena är något speciella produktansvarets område, eftersom det här är fråga om

168 Nuvarande förhållanden

strikt och inte, enligt skadeståndslagen, ansvar på grund av ansvar som vållande culpa. Orsaken till produktskada uppkommer förklarades att en vanligtvis att den skadelidande tog aktiv befattning med produkten på ett vara klart oaktsamt sätt även inte oaktsamheten kunde bedömas som grov; i ett om sådant fall, när det enda vållande förekommer är hänförligt till den som skadelidande, ansågs det snarast kunna te sig stötande om skadeståndet inte kunde jämkas. Riksdagen erinrade i sammanhanget också om att skadeståndslagens bestämmelse jämkning vid personskada var i ett interom nationellt perspektiv närmast unik; inte ens i övriga nordiska länder var jämkningsmöjligheterna så begränsade här i landet. Slutligen pekade som riksdagen på särskild jämkningsbestärnmelse i produktansvarslagen att en kunde tillämpas endast på skadeståndskrav enligt den lagen; den skadelidande hade full frihet i stället grunda sin talan skadeståndslagen, och i ett att sådant fall blev skadeståndslagens bestämmelser om jämkning vid medvållan-

de tillämpliga se bet. l99293:LU9 s. 4.

Av dessa skäl tillfördes produktansvarslagen, innan den ännu hade trätt i kraft, den särskilda jämkningsregeln i 10 En motsvarande bestämmelse infördes samtidigt i 7 § tredje stycket i 1902 års lag, innefattande vissa bestämmelser elektriska anläggningar, som komplement till de regler om om produktansvar hade tagits in i 4 och 4 b i den lagen. som a Detta ställningstagande har utsatts för stark kritik i doktrinen; enligt denna kritik den särskilda jämkningsregeln i produktansvarslagen dåligt motiveär rad, och den befaras dessutom i särskilt hög grad komplicera utredningen av inträffade skadefall Agell, 1993, 19 f.. Vid hearing Justitiede-

se s. en som

höll i oktober 1993 rörande bl.a. jämkning av skadestånd grund panementet medvållande vid personskada ansåg också många deltagare att det var av särskild, från regeln i 6 kap. l § skadeståndslagen avvikande olyckligt att en jämkningsregel hade införts i produktansvarslagen, och de förordade att denna regel omprövades. Med anledning härav uttalade regeringen att EES-avtalet och EG-direktivet produktansvar inte medgav någon ändring av den nu om

gällande särregeln i produktansvarslagen, sedan den väl hade införts se prop.

199394:88 18. Riksdagen instämde i denna bedömning se bet. s. 199394:LU27 s. 4 f..

Slutligen gäller vid brottsskador särskild jämkningsregel enligt 9 § andra en stycket i 1978 års brottsskadelag, vilken regel enligt första stycket i den

paragrafen kompletterar 6 kap. l § skadeståndslagen. Denna särregel som inte skadestånd ersättning statsmedel för skada till följd av brott avser utan av

brottsskadeersättning, vilken ersättning beslutas i administrativ ordning se

avsnitt 3.8.1l innebär brottsskadeersättning även kan sättas ned eller att falla bort, särskilda skäl föreligger med hänsyn till att den skadelidande om sitt uppträdande i samband med brottet eller annat liknande sätt genom oaktsamhet har ökat skaderisken. Bestämmelsen torde ha uppsåtligen eller av sin grund i brottsskadeersättningens offentligrättsliga natur och har även setts

Nuvarande förhållanden 169

i ett krirninalpolitiskt sammanhang; det har med hänsyn härtill ansetts rimligt

att den som har deltagit i brottslig eller sätt klandervärd annat verksamhet får finna sig i en viss reduktion ersättningen även hans beteende av om inte skulle föranleda jämkning enligt skadeståndsrättsliga

regler se prop.

l97778:l26 25 och 100. s. Sammanfattningsvis kan konstateras huvudregeln i 6 kap. 1 § att första stycket första meningen skadeståndslagen om jämkning skadestånd vid av personskada grund av medvållande är med endast - ett fåtal undantag som huvudsakligen motiverats internationella hänsyn tillämplig av inom hela skadeståndsrâtten. Bestämmelsen har senare tid vid något tillfälle satts i

fråga, men någon ändring år för närvarande inte aktuell.

Vid riksdagsbehandlingen propositionen produktansvar begärdes av om i en motion mot. 199192:L2 att bestämmelsen i 6 kap. l § skadeståndslagen ändrades så att den fick innebörd samma som den sedermera införda jämkningsregeln i 10 § produktansvarslagen. Riksdagen ansåg emellertid att detta spörsmål måste ses i ett större sammanhang än det då aktuella lagstiftningsärendet se bet. 199192:LUl4 s. 14. Vid den tidigare nämnda hearing som Justitiedepartementet höll i oktober 1993 rörande bl.a. denna fråga framhölls från flera håll att införandet âr 1975 bestämmelsen i 6 kap. l § skadeav ståndslagen innebar ett stort framsteg i utvecklingen ersättningsrätten, och av flertalet deltagare i hearingen motsatte sig bestämt bestämmelsen att avskaffades; inte någon deltagare uttalade sig i riktning. Regeringen annan ansåg med hänvisning till vad som sålunda förekommit vid hearingen det att saknades skäl att göra någon ändring i 6 kap. l § första stycket skade-

ståndslagen se prop. 199394:88 18. Denna ståndpunkt

s. godtogs av en

enhällig riksdag se bet. l99394:LU27 5.

s.

3.7.3 Identifikation

När inte den skadelidande själv utan vissa personer står i ett särskilt som förhållande till honom t.ex. hans anställda har medverkat till skadan, - —- uppkommer frågan om denna medverkan skall medföra skadeståndet jämkas. att I den mån det kan ske talar man om passiv identifikation mellan den

skadelidande och den medverkande personen till skillnad från aktiv identifika-

tion, som innebär att den skadestándsskyldiges grundas ansvar någon annans vårdslösa beteende.

Vid personskada är huvudregeln i svensk rätt att passiv identifikation inte

kommer i fråga; endast om den skadelidande själv har medverkat till sin skada

kan hans skadestånd jämkas. Detta framgår sedan år 1976 uttryckligen av

6 kap. l § första stycket första meningen skadeståndslagen. Ett undantag

170 Nuvarande förhållanden

gäller dock vid skadeståndskrav efterlevande till en omkommen person. av stycket tredje meningen skadeståndslagen kan de efter- Enligt 6 § första levandes dvs. de skadelidandes skadestånd jämkas, om den avlidne upp-

medverkat till dödsfallet; till skillnad från vad som gällde före år såtligen har oaktsam medverkan den avlidne inte medföra att de 1976 kan däremot en av skadestånd jämkas, inte oaktsamheten är grov. Syftet efterlevandes ens om bestämmelsen är förhindra stötande resultat från social synpunkt se med att

prop. 1975:12 s. 134.

enligt orden i första hand sikte ersättning för förlust av Bestämmelsen tar 2 § första stycket 2 skadeståndslagen. Av rättsfallet underhåll enligt 5 kap. 920 framgår den också ersättning till dödsboet för NJA 1981 s. att avser begravningskosmad och kostnad till följd dödsfallet enligt 5 kap. 2 § annan av skadeståndslagen jfr Nordenson, 1977, s. 175 och första stycket 1 Bengtsson, 1982, s. 138.

personskadefall kan alltså enligt 6 kap. 1 § skadeståndslagen Skadestånd ett i medverkan någon än den skadelidande endast jämkas på grund av av annan tagit livet sig under sådana speciella förhållanden att när denne andre har av skadeståndsrättsligt ansvarig för skadan. Vid ytterligare någon kan göras grundas på Culpa torde situation av detta slag vara skadeståndsansvar som en 1975:12 134 och Bengtsson, 1982, s. 134. Vid ytterst ovanlig jfr prop. s.

strikt är denna situation dock tänkbar. ansvar trañkskadeområdet. Flera dödsfall i trafiken Framför allt gäller detta självmord, även det inte alltid går att bevisa jfr Bengtsson, torde vara om Enligt 12 § första stycket tredje meningen i 1975 års 1982, s. 135 not 14. ersättning till de efterlevande jämkas när den avlidne trafikskadelag kan medverkat till dödsfallet inte i några andra fall. uppsåtligen har men alltså innehåll den motsvarande bestämmelsen Bestämmelsen har samma som

i 6 kap. 1 § skadeståndslagen. identifikation gäller när resande dödas vid Särskilda regler om passiv en med järnväg eller när passagerare dödas vid utrikes internationell befordran en vid sådan inrikes flygtransport vid vilken mellanlandning flygtransport eller fall jämkas skadestånd till efterlevande, om den skall ske utom 1andet; idessa vållande har medverkat till dödsfallet. Dessa särregler, som avlidne genom 6 § i 1985 års järnvägstrañklag och 9 kap. 21 § första återfinns i 2 kap. års luftfartslag, grundar sig på särskilda stycket andra meningen i 1957

konventionsbestämmelser.

Nuvarande förhållanden 171

Ytterligare en särregel passiv identifikation om följer av 10 § i 1992 års produktansvarslag. Även den regeln innebär att skadestånd till efterlevande jämkas, om den avlidne vållande genom har medverkat till dödsfallet. I förarbetena sägs att bestämmelsen i denna del torde ha begränsad praktisk

betydelse se prop. 199293:38 13.

s.

I och för sig torde det vara särskilt vanligt att självmord begås genom användning av giftiga produkter läkemedel. Detta av typen torde vara en förklaring till att lagstiftaren vid tillkomsten jämkningsregeln av i 6 kap. 1 § skadeståndslagen inte tog ställning till den borde gälla vid produktskador om utan lät den frågan anstå till dess att det förelåg ett förslag till lagstiftning om

sådana skador se prop. 1975:12 132. Och i villkoren för läkemedelsför-

s. säkringen 7 § har av samma anledning ett uttryckligt undantag från till rätten ersättning gjorts för det fall att läkemedelsskada lett till döden en som har vållats av den avlidne uppsåtligen eller genom uppenbart missbruk av läkemedel. Produktansvarslagen torde emellertid sällan bli tillämplig i ett sådant fall, eftersom skadan då i allmänhet inte kan sägas ha sin orsak i en säkerhetsbrist hos läkemedlet.

De nämnda särreglerna om passiv identifikation enligt avser ordalagen också fall då den skadelidande har tillfogats personskada som någon annan på hans

sida t.ex. barn eller anställda - - har medverkat till. I praktiken torde det dock

inte komma i fråga att jämka skadestånd för personskada i sådana situationer

se prop. 1975:12 s. 133 och 199293:38 26. s.

3.7.4 Jämkningsprinciper

I de undantagsfall när jämkning kommer i fråga vid personskada sker

jämkningen enligt 6 kap. 1 § tredje stycket skadeståndslagen efter vad är som skäligt med hänsyn till graden vållande på ömse sidor; av i fall då den skadeståndsskyldiges ansvar vilar på grund än bevisat annan vållande får prövningen enligt förarbetena i stället inriktas graden av vållande på den

skadelidandes sida och i vilken mån parterna kan antas ha påverkat skadans

omfattning se prop. 1975:12 174. Också andra omständigheter,

s. framför allt parternas ekonomiska förhållanden, skall beaktas så att resultat som framstår som obilliga mot den skadelidande kan undvikas

se prop. 1975: 12

s. 134 och 173. En motsvarande bestämmelse finns i 12 § tredje stycket i

1975 års trañkskadelag.

172 Nuvarande förhållanden

1 Jämkningsgrad

till början ställa frågan hur långt skuldgraden Enligt förarbetena bör man en kring skadefallet motiverar att skadeståndet jämkas. och andra omständigheter jämkning blir aktuell bör det normalt ske till viss kvotdel av det I fall då

skulle ha utgått se 1975:12 s. 174; jfr dock även

belopp som annars prop.

s. 221 f.. skadelidande har medverkat till sin personskada uppsåtligen får Om den tämligen självklart att skadeståndet sätts ned eller det enligt förarbetena anses bort, i den mån inte den skadelidandes medverkan har eventuellt helt faller

samtycke till skadan utesluter skadeståndsansvar se prop.

formen av ett som Vid uppsåtlig medverkan barn eller psykiskt abnorma 1975:12 s. 132 f.. av jämkning förhindras med stöd av 6 kap. personer kan obilliga resultat av en skadeståndslagen 1975:12 173; detsamma gäller

l § tredje stycket se prop. s.

tillämpningen 12 § tredje stycket i 1975 års trafikskadelag. vid av försäkringsbranschen år 1978 utarbetad promemoria om l en inom personskada vid trafikolycka FSAB:s PM 78-O3; jämkning av ersättning för 20 ff. huvudregeln vid uppsåtlig Försäkringstidningen 1278 s. sägs att se någon ersättning inte skall utgå men att viss ersättning medverkan bör vara att starkt motiverat sociala skäl, varvid jämkning bör komma i fråga om det är av beroende omständigheterna. En annan grund för att sker till 13 eller 12 uppsåtlig medverkan är enligt promemorian att skadan ersättning bör utgå trots psykisk abnormitet, varvid ojämkad ersättning är har framkallats genom rättsfall har trañkskadeersättning för personskada, som tillfogats tänkbar. I ett inflytande psykisk sjukdom försökt ta livet av bilförare när han under av en till 23 NJA 1983 522 Il. Trañkskadenämnden har sig i trafiken, jämkats s. efter alkoholförtäring försökt ta livet av sig i i annat fall, där en bilförare trañkskadeersättning till honom för personskada trafiken, rekommenderat att

jämkades till l2 RFS B25 1991:1.

den skadelidande har medverkat till sin personskada genom grov Om skadeståndet skall jämkas. Som tidigare vårdslöshet är det inte lika säkert att i varje särskilt fall måste pröva huruvida nämnts uttalas i förarbetena att man avsnitt 3.7.2. Vid medverkan av barn eller

det är skäligt att jämkning sker se

så aldrig bli fråga om att jämka psykiskt abnorma personer torde det gott som

vårdslöshet se 1975:12 s. 173.

ersättningen grund av grov prop.

obligatorisk enligt 6 kap. l § första stycket skade- Att jämkning inte är har ibland förklarats följa av att lagtexten säger endast att ståndslagen

Nuvarande förhållanden 173

skadeståndet kan jämkas se l-lellner, 1985, 185. Detta uttryckssätt, s. som förekommer även i paragrafens andra stycke beträffande jämkning av skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada, torde emellertid ha använts för att markera jämkning enligt dessa bestämmelser att

kan underlåtas vid tillämpningen av paragrafens tredje stycke se avsnitt

3.7.4.2. Det kan knappast göra någon skillnad 2 kap. 6 § i 1985 års järnatt vägstrañklag och 10 § i 1992 års produktansvarslag talar om att skadeståndet jämkas och inte bara att det kan jämkas vid medverkan vållande genom den skadelidandes sida; inte heller vid tillämpningen av dessa bestämmelser måste jämkning ovillkorligen ske, särskilt inte när denna medverkan har formen av enkel vårdslöshet. Däremot formuleringen i 9 kap. 21 § i synes 1957 års luftfartslag skall jämkas innebära att jämkning grund av medvållande den skadelidandes sida är obligatorisk vid tillämpningen av den bestämmelsen.

I FSAB:s PM 78-03 rekommenderas att ersättning till den skadelidande vid medverkan genom grov vårdslöshet jämkas till 13 eller 12 beroende svårhetsgraden av den vårdslösheten. Även totalt bortfall grova av ersättningen kan enligt promemorian tänkas, om det skulle uppenbart stötande vara för rättskänslan att ersättning utgår. Frågan torde sällan aktualiseras i den praktiska tillämpningen. Betydligt vanligare är att en bilförare, som tillfogats personskada när han gjort sig skyldig till rattfylleri respektive grovt rattfylleri, därvid har medverkat till skadan genom vårdslöshet. I ett sådant fall torde jämkning vara regel. Enligt FSAB:s PM 78-03 bör hänsyn tas till såväl brottets art som vårdslöshetens svårhetsgrad samt ersättningen jämkas till 23 respektive 12 vid normal vårdslöshet och till 12 respektive l3 vid svår vårdslöshet som inte är grov. l litteraturen har hävdats att brottets art inte bör beaktas vid jämkningen och att det inte heller bör komma i fråga att jämka ersättningen

lika kraftigt som vid medverkan vårdslöshet se Nordenson, 1977,

genom grov s. 168 ff.; jfr Bengtsson, 1982, s. 128 ff.. Något vägledande avgörande om hur jämkningen bör göras i dessa fall finns ännu inte i domstolspraxis. Trafikskadenämnden synes dock i sin praxis ha följt den rekommendation som getts i den nämnda promemorian. Om någon som avlidit till följd av en skadestândsgrundande handling har uppsåtligen medverkar till dödsfallet, torde i regel ojämkad ersättning utgå till de efterlevande. Ersättningen jämkas sannolikt endast i sådana undantagssituationer då det skulle te sig stötande att utge full ersättning, syftet t.ex. om med självmordet har varit att bereda de efterlevande ett ekonomiskt skydd för framtiden.

förhållanden 174 Nu varande

bestämmelsen i 12 § första stycket tredje meningen i 1975 års trafikska- Att delag har denna innebörd framgår rättsfallet NJA 1981 s. 920. Också av Trañkskadenämnden har i flera avgöranden tillämpat bestämmelsen på detta Även trafikforsäkringens socialrättsliga karaktär har åberopats i dessa sätt. om det svårt den motsvarande bestämmelsen i 6 kap. sammanhang är att tro att första stycket tredje meningen skadeståndslagen skulle i den praktiska l § tillämpningen innebörd jfr Hellner, 1985, s. 186. Något rättsges en annan belyser denna fråga finns dock ännu inte. Förarbetena ger inte heller fall som någon ledning.

2 Skälighetsbedömning

tillämplig jämkningsgrad fastställts, blir frågan en sådan jämkning Sedan om oskäligt hård den skadelidande. I förarbetena sägs att så kan anses vara mot uppenbarligen inte fallet i den utsträckning den skadelidande skyddas är som försäkring se 1975:12 174; jfr SOU 1971:83 s. 67. När det gäller av prop. s. personskada kan uttalandet inte gärna avse sådana försäkringsförmåner som

3 § skadeståndslagen skall avräknas när skadestånd för inenligt 5 kap. eller förlust underhåll bestäms; endast det skadestånd som komstförlust av dessa försåkringsförmåner har avräknats kan bli föremål för återstår sedan jämkning 1975:12 174; jfr SOU 1973:51 321. Enligt Bengtsson

se prop. s. s.

124 syftar uttalandet sannolikt bl.a. sådana förmåner från 1982, s. summaförsäkring inte avräknas när skadeståndet bestäms. som skadelidandes ekonomi i andra fall skall kunna påverka För att den skälighetsbedömningen torde det fordras att skadan har sådan omfattning att

nedsättningen skulle få allvarliga konsekvenser för hans den ifrågasätta forsörjningsmöjligheter eller levnadsförhållanden se prop. 1975:12 s. 174; jfr

67, där det talas fall då nedsättning skulle få mycket SOU 1971:83 s. om en

ingripande konsekvenser av detta slag.

till den skadelidande får dock inte drivas så långt att resultatet Hänsynen ansvarige. Parternas ekonomiska förhållanden skall ter sig obilligt mot den vid tillämpningen den allmänna jämkningsregeln alltså, samma sätt som av skadeståndslagen, vägas varandra. En underlåtenhet att jämka i 6 kap. 2 § mot till den skadelidande kan inte anses obillig mot den skadeståndet av hänsyn ansvarsförsäkring täcker skadeståndet eller när skadeståndsskyldige när en eller offentligt rättssubjekt med sådana tillgångar att denne är ett företag sakna nämnvärd betydelse se prop. 1975:12 jämkningsfrågan kan antas jämkningsfrågan i vissa fall kan utfalla annorlunda vid 174. Det innebär att s. i första hand åvilar själva trafikförsäk trafikskador, där ersättningsansvaret skador inte täcks någon ansvarsförsäkring. ringen, än vid som av

Nuvarande förhållanden 175

En särskild fråga är om jämkning vid personskada bör göras olika sätt beträffande olika slags ersättningsposter. I det utredningsbetänkande som innehöll forslag till den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen uttalades att det vid tillämpningen den jämkningsregeln inte borde av göras någon skillnad mellan olika typer skadestånd och att någon avvikande av bedömning i princip inte borde förekomma vid ideellt skadestånd; undantagsvis torde dock kunna beaktas att skilda skadestånd behandlades typer av olika i skattehänseende, varför det bl.a. kunde i den skadelidandes vara intresse att jämkning i varje fall inte skedde beträffande ersättning för ideell

skada, som inte beskattas som inkomst se SOU 1971:83 43. Dessa

s. uttalanden återkom dock i lagstiftningsärendet och torde knappast kunna anses vägledande, i vart fall inte när det gäller jämkning på grund av medvâllande enligt 6 kap. l § tredje stycket skadeståndslagen jfr dock Bengtsson, 1982, s. 124 vid not 35. I det utredningsbetänlcande som låg till grund för 1978 års brottsskadelag anfördes att jämkning särskilt vid personskada måste göras på ett sätt som leder till ett från samhällets synpunkt rimligt resultat och att det därför i vissa fall kunde vara motiverat att ersättningen för ideell skada jämkas medan den

ekonomiska förlusten ersätts fullt ut se SOU 1977:36 183. Uttalandet,

s. som inte kommenterades under det fortsatta lagstiftningsarbetet, har Brottsskaav denämnden tagits till intäkt for en praxis där endast ersättning för ideell skada,

och alltså inte ersättning för kostnader och inkomstförlust, jämkas se

Conradi, 1989, s. 76 och Brottsskadenämndens verksamhetsberättelse för år 199293 s. 29 f.. Beträffande denna praxis har följande uttalats Conradi av 1988, s. 116:

Detta må sägas vara en ganska rimlig tillämpning jfr Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982 120 ff.. Den ekonomiska skadan är många s. gånger av den arten, att den skadade får svårt att överhuvudtaget klara sig, om han inte får ersättning i den delen. Tag som exempel en situation då den skadade för sitt tillfrisknande eller sin förbättring är helt beroende av omfattande rehabilitering, t.ex. i form psykisk terapi. Både för honom själv av och for samhället kan det vara förödande, om inte pengar ställs till förfogande for denna rehabilitering. Och observera, att det ofta ligger även i skadevållarens intresse, att rehabilitering kommer till stånd. Rehabiliteringen kan betraktas som en form av räddningsåtgärd, nedbringar skadans omfattning som och därmed skadeståndsskyldigheten. Det nu sagda borde kunna beaktas även vid tillämpning den allmänna av medverkansregeln i 6 kap. 1 § 3 st. skadeståndslagen. Orden omständigheterna i övrigt i bestämmelsen, tillkom 1975 års lagstiftning, som genom möjliggör i och för sig detta jfr prop. 1975:12 173 nederst. Jag har under s.

förhållanden 176 Nuvarande

mitt arbete i BrN funnit, de allmänna domstolarna i enstaka fall har fört att här skisserats. Det borde enligt min mening ske resonemang av den typ som regelmässigt i de undantagsfall då jämkning övervägs.

Inom försäkringsbranschen har utbildats en praxis som bygger på samma

grundtanke, nämligen jämkning inte bör äventyra den sociala tryggheten att en den skadelidande och hans familj. Denna praxis, som ursprungligen för rekommenderats i FSAB:s PM 78-03 kompletterat av FSAB:s PM 79-01,

cirkulärreferat 21980 dåvarande Trafikförsäkringsanbygger ett nr av nämnd numera Trafikskadenämnden. Detta referat innehåller stalternas

följande principiella uttalanden:

lagstiftningsarbetet har framförts att vid jämkning av skadeersättning Under bör bl.a. till den skadelidandes ekonomiska situation. Av sociala hänsyn tas och humanitära skäl bör därför den skadelidandes försörjning inte äventyras jämkning skadeersättningen för inkomstförlust. Det må här angenom av i många fall förmånerna från det allmänna är av sådan storlek att märkas att skadades inkomstförlust till ganska stor del är täckt härigenom. Enligt den nämndens mening bör den skadade i regel oavsett jämkningsgraden vara - tillforsäkrad sådan inkomstnivå att den verkliga inkomsten inkomsten av eget förmånerna från det allmänna m.m. tillsammans med ersättningen arbete och trafikförsäkringen inte kommer understiga 90 % av inkomstunderlaget från att oskadad. Om den verkliga inkomsten och den kvotdelsjämkade såsom skadeersättningen tillhopa inte skulle uppgå till 90 % av inkomstunderlaget bör skadeersättningen från trañkförsäkringen för inkomstförlust höjas upp således så att nämnda nivå nås.

nämnda huvudregeln bör emellertid modifieras vid sådana skadefall Den skadelidande har förhållandevis hög inkomst som oskadad. Man bör där den för den tillförsäkrade inkomstnivån. Om inkomstunderlaget för sätta ett tak vederbörande såsom oskadad överstiger 7,5 gånger basbeloppet vilket sjukpenninggnmdande inkomst bör likväl den tillförsäkrabl.a. utgör högsta inkomstnivån begränsas till 90 % ett inkomstunderlag motsvarande 7,5 de av gånger basbeloppet Ersättning för ideell skada sveda och värk, lyte och men samt olägenheter övrigt och för smärre kostnader bör kvotdelsjämkas fullt ut. Någon i jämkningen bör alltså inte göras där. begränsning av Ersättning för vårdkostnader och liknande till skadade, som är i klart eller vård, handikappade, bör överhuvudtaget inte behov av hjälp t.ex. gravt jämkas.

s.k. 90-procentregeln innebär i korthet att skadestånd för Den beskrivna jämkas efter tillämplig jämkningsgrad men att jämkningen inte inkomstförlust belopp l0 procent av den skadelidanfår göras med högre än som svarar mot

Nuvarande förhållanden 177

des inkomstunderlag dvs. den inkomst han skulle ha haft oskadad, till som den del det inte överstiger 7,5 basbelopp dvs. för närvarande 267 750 kr. Det sagda kan illustreras med följande exempel.

Den skadelidandes inkomstunderlag utgör 250 000 kr. Hans inkomst efter skadehändelsen uppgår till 50 000 kr, och han uppbär 155 000 kr i avräkningsförmåner som avses i 5 kap. 3 § skadeståndslagen. Hans inkomstförlust är alltså 250 000-50 000-155 OOO 45 000 kr. skadeståndet för denna inkomstförlust uppgår till 30 000 kr vid en jämkning med 13, till 22 500 kr vid en jämkning med l2 och till 15 000 kr vid jämkning med 23. Taket för en jämkningen är enligt 90-procentregeln lO 250 OOO 25 000 kr, procent av dvs. skadeståndet får inte understiga 45 000-25 OOO 20 000 kr. Det innebär att denna regel slår till vid en jämkningsgrad 23, varvid den av skadelidande har rätt till 20 000 kr i stället för 15 000 kr skadeståndet som annars skulle ha jämkats till. Jämkningen enligt de andra jämkningsgraderna påverkas däremot inte.

Denna regel synes allmänt tillämpas av försäkringsbolagen jfr Bengtsson, 1982, s. 121 och Bengtsson m.fl., 1985, s. 225; se också NJA 1983 522 s. i vilket rättsfall upplystes att den skadelidande enligt de av försäkringsbolagen tillämpade principerna var berättigad till ojämkad ersättning för sjukvárdskostnader och till ersättning för inkomstförlust med 90 procent av inkomstunderlaget. Regeln har kommenterats på följande sätt av Bengtsson 1982, s. 125:

Såvitt känt har inte 90 %-regeln tillämpats i domstolarnas praxis. Det vore också överraskande om en sådan speciell, tekniskt komplicerad princip skulle vedertas utan annat stöd än vissa riktlinjer för försäkringsbolagens skadereglering. Att regeln används i sådan utsträckning hos bolagen utgör emellertid ett gott argument för en jämkningsbedömning som tar stor hänsyn till den skadades försörjningssituation.

3.8 Skadeståndets bestämmande

3.8.1 Allmänt

I princip är det allmän domstol som prövar anspråk på skadestånd för

personskada se avsnitt 3.8.2. I den mån skadeståndsanspråket, vilket oftast

är fallet, täcks av en försäkring regleras det dock i första hand av försäkringsbolaget se avsnitt 3.8.3. Innan bolaget fattar beslut i ersättnings-

178 Nuvarande förhållanden

frågan skall yttrande i vissa fall inhämtas från en för den aktuella försäkringen skadeprövningsnämnd. Sådana nämnder är Trañkskadenämnden se gemensam

avsnitt 3.8.4 och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd se avsnitt 3.8.5.

Dessa nämnder har till uppgift att, och en inom sitt omrâde, verka för en var enhetlig och skälig personskadereglering. En motsvarande skadeprövningsnämnd det statliga området är Statens skaderegleringsnäntnd se avsnitt 3.8.6. Gemensamt för dessa nämnder är att de är av rådgivande karaktär. Den skadelidande är oförhindrad att vända sig till domstol med sitt ersättningsanspråk såväl före efter det att nämnden har avgett yttrande. som Andra rådgivande skadeprövningsnämnder är de som verkar inom området för kollektiva försäkringssystem bygger på skadestândsrättslig grund. som

Dessa nämnder är TFA-nämnden se avsnitt 3.8.7, Patientskadenärrmden se

avsnitt 3.8.8 och Läkemedelsskadenämnden se avsnitt 3.8.9. En motsvarig-

het till TFA-nänmden på det statliga området är Statens trygghetsnämnd se avsnitt 3.8.10. Den är missnöjd med ett avgörande av dessa nämnder får som enligt försäkringsvillkoren vända sig till en särskild skiljenänmd för att tvisten rättsligt avgjord. En tvist forsäkringsvillkoren kan alltså inte prövas om av domstol. Det kan även nämnas nämnd inom den nybildade Brottsoffermynatt en i principiellt betydelsefulla fall beslutar ersättning av statsmedel digheten om

till bl.a. dem tillfogats personskada genom brott se avsnitt 3.8.11.

som Denna nämnd skiljer sig från de andra skadeprövningsnämnderna genom att den, liksom Brottsoffermyndigheten själv, inte har någon rådgivande karaktär. Besluten är bindande och kan alltså inte överprövas i rättslig ordning av domstol eller skiljenämnd.

På försäkringsomrâdet finns vidare ett flertal olika branschgemensamma nämnder prövar andra frågor än skadestånd. Exempel på sådana nämnder som Skadeförsäkringens villkorsnämnd och Livförsäkringens villkorsnämnd som är frågor försäkringars omfattning och tolkning försäkringsvillprövar om om av Olycksfalls- och sjukförsäkringsnämnden avger yttranden i olika kor, som tvister rörande privat olycksfalls- och sjukförsäkring, Försäkringsbotyper av skallskadenämnd uttalar sig angående skallskador samt Naturskalagens som denämnden sig ersättning från sakförsäkring vid skador som som yttrar om naturhändelser. Dessa nämnder saknar intresse i detta sammanorsakats av hang och berörs därför inte i det följande. Inte heller behandlas de särskilda finns inom de större försäkringsbolagen och som en skadelidannämnder som de kan vända sig till han inte är nöjd med ett skaderegleringsbeslut. om

Nuvarande förhållanden 179

3.8.2 Allmän domstol

De allmänna domstolarna består av 97 tingsrätter, sex hovrätter och Högsta domstolen. Rättegången vid dessa domstolar regleras i rättegångsbalken. Tvister om skadestånd handläggs i princip enligt de regler som gäller för dispositiva tvistemål. Har skadan tillfogats den skadelidande i samband med

brott, kan skadeståndsanspråket dock behandlas i brottmålet. Åklagaren är då

i allmänhet skyldig att förbereda och utföra den skadelidandes talan. I regel sker det utan kostnad för den skadelidande. Detsamma gäller om ett målsägandebiträde har förordnats för den skadelidande enligt 1988 års lag om målsägandebiträde. Den skadelidande kan beviljas allmän rättshjälp, om han behöver sådant bistånd och hans årsinkornst inte överstiger ett belopp som enligt huvudregeln uppgår till sju basbelopp, dvs. för närvarande ca 250 000 kr. Rättshjâlpen omfattar den skadelidandes egna rättegångskostnader. Förlorar han målet kan han alltså bli skyldig att ersätta motpartens rättegångskostnader. De ersätts dock i förekommande fall från det rättsskydd som ingår i många försäkringar. Detta rättsskydd täcker också den skadelidandes egna rättegångskostnader i den mån de inte ersätts genom allmän rättshjälp e.d. Ersättning från rättsskyddet är dock begränsad till visst belopp.

3.8.3 Försäkringsbolagens skadereglering

När den skadelidande har anmält sin skada till det försäkringsbolag som svarar för den, får han i allmänhet en informationsbroschyr och ett frågeformulär. Därefter utreds hur skadan har påverkat honom i ekonomiskt, medicinskt och socialt avseende. Denna utredning bygger uppgifter som den skadelidande har lämnat i frågeformuläret eller till den skadereglerare som handlägger hans skadeärende. Om den skadelidande har blivit invalidiserad av sin skada, fastställer forsälcringsbolagets medicinske rådgivare tillämplig invaliditetsgrad på grundval av ett invaliditetsintyg som utfärdats av den läkare vilken har undersökt den skadelidande. I fall då försäkringsbolaget är skyldigt att hänskjuta ersättningsfrågan till en skaderegleringsnärnnd för yttrande brukar utredningsmaterialet sammanfattas på en särskild blankett, som sänds över till den skadelidande för synpunkter. Utgångspunkten är att försäkringsbolaget och den skadelidande skall vara överens om det material som ligger till grund för nämndprövningen. Ersättning till den skadelidande kan lämnas först sedan nämnden har yttrat sig.

180 Nuvarande förhållanden

Den skadelidande kan få ersättning från försäkringsbolaget för ombudskostnader under skaderegleringen fram till dess att en domstolsprövning blir aktuell. Så skedde nästan i 40 procent av de ärenden i vilka Trafikskadenämnden avgav yttrande under år 1992.

3.8.4 Trafikskadenämnden

Enligt 6 § första stycket i 1976 års trafikförsäkringsförordning skall samtliga trafikförsäkringsbolag tillsammans med Trafikförsäkringsföreningen upprätthålla och bekosta skaderegleringsnämnd, vars reglemente godkänns av en regeringen. Denna nämnd, sedan år 1980 kallas Trafikskadenämnden, som inrättades år 1936 sedan det vid en granskning av Försäkringsinspektionen framkommit vissa brister i försäkringsbolagens regleringen av trañkskador. Trafikskadenämndens uppgift är att verka för en enhetlig och skälig skadereglering. rådgivande yttranden till försäkringsbolag i Nämnden avger ersättning för personskada från trafikförsäkring. Domstol eller ärenden om myndighet kan också begära yttrande av nänmden. annan Enligt 6 § andra stycket trafikförsäkringsförordningen skall, innan skadelidande erbjuds uppgörelse i en sådan viktigare ersättningsfråga som i reglementet för Trañkskadenämnden, frågan hänskjutas till nämnden anges för yttrande. Enligt reglementet skall detta ske bl.a. när frågan angår ersättning under invaliditetstid, den medicinska invaliditeten uppgår till minst om lO procent eller, beträffande inkomstförlust, om förlusten per år uppgår till minst ett halvt basbelopp dvs. för närvarande inte fullt 18 000 kr. Oavsett vad frågan angår skall försäkringsbolagen alltid hänskjuta ärenden om personskadeersåttning till nämnden för yttrande, om den skadelidande begär det eller särskilda skål föranleder det. Den skadelidande kan alltså inte själv begära att nämnden yttrar sig, utan det måste ske genom försäkringsbolagen. En skadelidande inte är nöjd med den uppgörelse som försäkringssom bolaget erbjuder efter Trañkskadenämndens yttrande är oförhindrad att vända sig till domstol för att ersättningsfrågan prövad i rättslig ordning. Skulle bolaget ingå uppgörelse med den skadelidande som avviker från nämndens en yttrande, skall detta anmälas till nämnden. Trañkskadenämnden består en ordförande, fem vice ordförande, tolv av lekmannaledamöter och tolv bolagsledamöter. För andra än ordföranden skall finnas lika många ersättare. Ordföranden och vice ordförandena skall vara lagfarna och ha domarerfarenhet. De får lika litet som lekmannaledamöterna anställda i ett försäkringsbolag. Bolagsledamöterna skall ha ingående vara

Nuvarande förhållanden 181

kunskap om och erfarenhet av reglering av personskador. De får inte delta i behandlingen av ärenden från ett försäkringsbolag där de är anställda.

Ordföranden utses av regeringen. Övriga ledamöter och ersättarna för dem

utses av Finansinspektionen på förslag av Trafikförsäkringsföreningen beträffande bolagsledamötema och av arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer när det gäller lekmannaledamöterna. I Trañkskadenämndens avgöranden deltar ordföranden och en vice ordförande samt två lekmamialedamöter och tvâ bolagsledamöter. Enklare ärenden kan avgöras antingen av ordföranden eller en vice ordförande ensam eller av ordföranden eller en vice ordförande samt en lekmannaledamot och en bolagsledamot. Vissa frågor av principiell betydelse handläggs av ett inom nämnden utsett råd, Trañkskadenämndens råd. I detta råd ingår ordföranden, fyra vice ordförande samt fem lekmannaledamöter och fem bolagsledamöter. Vid Trañkskadenämnden finns ett kansli, som förestås av en kanslichef. Uppgiften att föredra nämndens ärenden ligger på bolagsledamöterna och på kanslipersonalen. Till nämnden är vidare tvâ sakkunnigläkare knutna, till vilka ett ärende remitteras om den medicinska utredningen behöver kompletteras. Under år 1994 skedde det i 218 fall. Iungefär en fjärdedel av dessa fall gjorde denne läkare en annan bedömning än den som försäkringsbolaget hade gjort.

Sedan Trafikskadenämnden träffat en överenskommelse med trafikförsäkringsbolagen om deras handläggning av nämndärenden, har nämnden i

januari 1995 utfärdat följande riktlinjer för ärendehanteringen se cirkulär nr

31995. Allt utredningsmaterial som försäkringsbolaget har inhämtat som underlag för prövning av ersättningsfrågan, t.ex. läkarintyg, journalutdrag, inkomstutredning och besökspromemoria, skall före nämndprövningen tillställas den skadelidande eller dennes ombud. Om det av medicinska skäl eller av annan orsak bedöms som olämpligt att en handling, t.ex. ett läkarintyg, eller en uppgift delges den skadelidande personligen och denne saknar ombud, skall bolaget verka for att ett lämpligt ombud ställs till den skadelidandes förfogande. Handlingen eller uppgiften skall därefter delges ombudet. När nämndpromemorian har färdigställts av försäkringsbolaget, skall ett exemplar lämnas till den skadelidande eller dennes ombud. Gör den skadelidande eller dennes ombud invändningar mot innehållet i promemorian, skall detta redovisas för nämnden. Eventuella kommentarer från bolaget skall också redovisas till nämnden och, om de innehåller uppgifter, ställningstaganden eller annat av betydelse för prövningen, delges den skadelidande eller dennes ombud. Försäkringsbolagets missivskrivelse till nämnden med förslag till reglering av skadan behöver inte delges den skadelidande eller dennes ombud. I

182 Nuvarande förhållanden

ersättningsförslaget får inte tas upp andra faktiska uppgifter än sådana som redovisas i promemorian eller i bilagan till denna. Ersättningsförslaget får inte heller innehålla någon rättslig eller saklig argumentation som inte tidigare har delgetts den skadelidande eller dennes ombud. Nämndens yttrande skall delges den skadelidande eller dennes ombud. Skiljaktig mening skall också delges.

År 1994 avgjorde Trañkskadenäntnden 4 000 ärenden försäkringsca som bolagen hänskjutit för yttrande. l något mindre än 200 fall understeg den skadelidandes medicinska invaliditet 10 procent. Handläggningstiden per ärende var i genomsnitt tre-fyra månader. Trafikskadenäntnden gjorde en annan bedömning än vederbörande försäkringsbolag i drygt hälften av ärendena; i regel föreslog nämnden att ersättningen skulle höjas. Nämndens avvikande bedömning avsåg i de flesta fall skadeståndsposterna kostnader och olägenheter i övrigt, vilka poster är mer beroende av skönsmässiga uppskattningar än andra skadeståndsposter. Det är ovanligt att ett ärende förs till domstol efter Trañkskadenämndens yttrande. Av de ca 15 000 ärenden som behandlades av nämnden under åren 1986-1990 skedde det bara 26 fall. i Möjligen tenderar dessa fall dock att öka något; de ca 3 500 ärenden som behandlades av nämnden år 1992 har av hittills 12 fall förts till domstol. Administrationskostnaderna för Traftkskadenämnden uppgick år 1994 till inte fullt 11 Inilj. kr. Härtill kommer försäkringsbolagens kostnader för nämndens bolagsledamöter, vilka kan uppskattas till totalt ca 4 milj. kr om âret. Det gör årskostnad per ärende av något mindre än 4 000 kr. en

3.8.5 Ansvarsförsäkringens personskadenämnd

Ansvarsförsäkringens personskadenärrmd Ansvarsnämnden inrättades år 1947 ett flertal försäkringsbolag som meddelar ansvarsförsäkring. Nämnav den har till uppgift att verka för enhetlig och skälig personskadereglering en såvitt försäkring innebär att den försäkrade är berättigad till avser som ersättning med anledning personskada enligt skadeståndsrättsliga grunder, av undantaget trañkförsäkringen. Försäkringsbolagen är skyldiga att inhämta Ansvarsnämndens yttrande bl.a. innan beslut fattas ersättning under invaliditetstid i fall då den om medicinska invaliditetsgraden uppgår till minst 10 procent eller, beträffande inkomstförlust, då förlusten per är uppgår till minst ett halvt basbelopp dvs. för närvarande inte fullt 18 000 kr. Bolagen är vidare alltid skyldiga att

Nuvarande förhållanden 183

inhämta yttrande, om den skadelidande begär det. Den skadelidande kan alltså inte själv begära att nämnden yttrar sig utan det måste ske genom försäkringsbolaget. Nämndens yttrande skall avse ersättningens storlek; däremot får nämnden inte uttala sig i ansvarsfrågan. Även domstol eller amian myndighet kan begära nämndens yttrande i frågor som gäller skadestånd för personskada. Ansvarsnämnden består av en ordförande, en vice ordförande samt lägst sex och högst elva andra ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden, vilka utses bland personer som inte är anställda i försäkringsbranschen, skall vara lagkunniga och ha särskilda insikter i frågor angående personskadeersättning.

Övriga ledamöter skall ha ingående erfarenheter personskadereglering inom

av aktuella försäkringsgrenar. Samtliga ledamöter utses av Sveriges Försäkringsförbund. l nämndens beslut deltar ordföranden och vice ordföranden eller en av dem samt minst tre i enklare ärenden minst tvâ och högst sex andra ledamöter. - - Ledamöterna får inte delta i behandlingen av ärenden från ett försäkringsbolag där de är anställda. År 1994 avgjorde Ansvarsnämnden 430 ärenden. I drygt 50 fall underca steg den skadelidandes medicinska invaliditet 10 procent. Handläggningstiden per ärende var i genomsnitt 3,5 månader. Administrationskostnaderna för Ansvarsnämnden uppgick år 1994 till 970 000 kr. Härtill kommer försäkringsbolagens kostnader för nämndens bolagsledamöter, vilka kan uppskattas till totalt ca 1,6 milj. kr om året. Det gör en årskostnad per ärende om ca 6 000 kr.

3.8.6 Statens skaderegleringsnämnd

Den l juli 1994 övertog Kammarkollegiet de uppgifter och den verksamhet som Försvarets Civilforvaltning dessförinnan haft i fråga om främst trañkskadereglering det statliga området. Vid Kammarkollegiet har inrättats en rådgivande nämnd, Statens skaderegleringsnämnd, med uppgift att avge yttrande i sådana ersättningsärenden som kollegiet hänskjuter dit. Nämnden avger också yttranden begäran av statliga myndigheter i vissa ersättningsärenden. Kammarkollegiet skall inhämta yttrande av nämnden bl.a. i ärenden om personskadeersättning under invaliditetstid i fall då den skadelidandes medicinska invaliditet understiger 10 procent eller, beträffande inkomstförlust, då förlusten per år överstiger ett halvt basbelopp dvs. för närvarande inte fullt 18 000 kr. Kollegiet skall också inhämta yttrande av nämnden då ersättningsfrågan är av principiell art eller det finns särskilda skäl, liksom då den

184 Nuvarande förhållanden

skadelidande begär det och kollegiet inte finner det uppenbart obehövligt. Statens skaderegleringsnämnd består av en ordförande, en vice ordförande och högst tre andra ledamöter. Ledamöterna, som alla skall vara jurister med erfarenhet som domare, utses av regeringen för viss tid. Hos nämnden finns också sakkunniga med erfarenhet av skaderegleringsarbete inom försäkringsverksamhet. Statens skaderegleringsnämnd trädde den l juli 1994 i stället för Försvarets skaderegleringsnämnd, som varit verksam sedan år 1965. Den nämnden yttrade sig i ett 50-tal ärenden om âret.

3.8.7 TFA-nämnden

Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada TFA infördes för större delen av arbetsmarknaden år 1974. Försäkringen grundas en överenskommelse mellan SAF, LO och PTK. Försäkringsgivare är AMF-trygghetsförsäkring, är ett konsortium bestående av flera större försäkringsbolag. Försäksom ringstagare är arbetsgivare som har tecknat försäkringen. Försäkringsskyldigheten regleras i kollektivavtal. Motsvarande försäkringsskydd finns på det kommunala och landstingskommunala området. På statens område gäller en försäkring av liknande innehåll se avsnitt 3.8.10. TFA är ett slags ansvarsförsäkring som ger ersättning enligt huvudsakligen skadeståndsrättsliga normer för personskada som tillfogas arbetstagare i deras anställning. Rätten till ersättning gällde tidigare oavsett skadeorsaken. Beträffande ersättning för inkomstförlust krävs dock numera i princip att den skadelidande kan visa att skadan har vållats av arbetsgivaren genom vårdslöshet eller av en arbetstagare hos arbetsgivaren genom fel eller försummelse i tjänsten. Ansvarsfrågan prövas i dessa fall av en särskild nämnd, vars ledamöter skall vara lagfarna och ha erfarenhet av dömande verksamhet. Om den skadelidande är missnöjd med nämndens beslut, kan han väcka talan mot AMF-trygghetsförsäkring vid domstol. Ersättning för ideell skada utges däremot som tidigare oavsett hur skadan har orsakats. Ersättningen bestäms enligt skadeståndsrättsliga principer. Ersättning för lyte eller annat stadigvarande men beräknas dock enligt en särskild tabell, som fastställs varje âr av de avtalsslutande parterna; utöver tabellbeloppen kan ersättning lämnas enligt skadeständsrättsliga regler för Lex. vanprydande ärr, amputationsdefekt, värk som inte beaktats vid bestämmande den medicinska invaliditetsgraden, förlust av sinnesfunktion eller tänder av eller inre Vidare lämnas ersättning för olägenheter i övrigt med ett organ.

Nuvarande förhållanden 185

belopp som motsvarar 70 ersättningen för lyte och procent av men, om detta belopp överstiger den ersättning som den skadelidande kan enligt skadeståndsráttsliga regler. Tvister om ersättning från försäkringen kan av arbetsgivaren eller den skadelidande hänskjutas till TFA-náimnden, som svarar för tolkningen av lörsäkringsvillkoren och i övrigt är rådgivande ett organ till AMF-trygghets försäkring. SAF, LO och PTK utser vardera ledamot och suppleant, en en medan Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet tillsammans utser en ledamot och en suppleant. För beslut nämnden krävs enhällighet. av Nämn den handlägger årligen ca 700 ärenden. Sedan TFAaiänmden har behandlat ersättningstvist, kan en parterna hänskjuta tvisten för avgörande av en särskild skiljenämnd, Skiljenämnden för AMF-försåikringar. Denna nämnd består ledamöter, av sex varav tre har utsetts av SAF, två har utsetts av LO och en har utsetts PTK. För ledamöterav na finns suppleanter som har utsetts motsvarande sätt. Enligt villkoren för TFA får en arbetstagare inte föra skadeståndstalait mot arbetsgivaren vid domstol med anledning av personskada utgör arbetsskasom da se AD 1988 nr 137; jfr Hellner, 1985, 246 och Roos, 1990, 81. s. s.

3.8.8 Patientskadenämnden

Genom avtal mellan de offentliga sjukvärdshuvudmännen landstingen och de kommuner som står utanför landstingen och konsortium försäkett av ringsbolag Konsortiet för patientförsáikring tillkom den l januari 1975 en patientforsäkring. Från försäkringen lämnas ersättning för behandlingsskzidor som har direkt samband med hälso- och sjukvård. Till försäkringen har också andra offentliga samt privata vårdgivare anslutit sig. Ersättning från patientförsâikringen bestäms huvudsakligen enligt skadeståndsrältsliga principer. Ersättning för sveda och värk lyte och samt men beräknas dock enligt normer som fastställs Landstingsförbundet och av en av försäkringsgivaren utsedd santrådsgrujvp. Beträffande ersättning för sveda och värk överensstämmer dessa normer med den hjälptabell för sådan ersättning som fastställs av Trafikskadenämnden. Däremot är beloppen när det gäller ersättning för lyte och men högre enligt patientförsäkringens än enligt normer Trafikskadenämndens hjälptabeller för sådan ersättning; skillnad är en annan att olika ersättningsnormer inte tillämpas för Ortopediska skador och skallskador. Vidare ersätts olägenheter i övrigt bara den skadelidande återgår om

186 Nuvarande förhållanden

i arbetet och då endast viss schablonmässig förhöjning av ersättningen som en för lyte och men. Principiella eller tvistiga ersättningsfall skall begäran av den skadelidande, sjukvårdshuvudmannen eller försäkringsgivaren underställas en särskild nämnd Patientskadenämnden för prövning. Denna nämnd har till - uppgift utlåtande över tolkningen och tillämpningen av bestämmelatt avge ersättning vid behandlingsskada. Nämnden skall verka för en enserna om hetlig och rättvis tillämpning av dessa bestämmelser. Patientskadenämnden består av en ordförande och sex andra ledamöter. Ordföranden och ersättare för denne utses av regeringen. Också fyra av de en andra ledamöterna, vilka tre företräder patientintressen och en företräder av medicinsk sakkunskap, jämte ersättare för dem utses av regeringen. Sjukvârdshuvudmärtnen utser två ledamöter jämte ersättare. Försäkringsgivaren för att fullständig utredning föreligger i de svarar ärenden Patientskadenämnden. Försäkringsgivaren skall uppsom prövas av promemoria med redogörelse för omständigheterna i skadefallet och rätta en ståndpunkter. Promemorian och andra viktigare handlingar i skadeparternas ärendet sänds till samtliga ledamöter före nämndens sammanträden. ut Ärendena nämndens sekreterare. Den skadelidande kan efter föredras av nämndens medgivande närvara och yttra sig när hans ärende föredras i nämnden. Nämnden yttrar sig i ca 450 ärenden per år. Sedan Patientskadenämnden har avgett utlåtande i ersättningsärendet, kan kvarstående tvister mellan försäkringsgivaren och den skadelidande om skiljeförfarande enligt 1929 års lag ersättningsbestänunelsema avgöras genom skiljemän. Om någon de parterna utsedda skiljemännen begär det om av av den tredje skiljemannen regeringen. Skiljemännen kan tillkalla en i utses av medicinska frågor sakkunnig och bereda denne tillfälle att yttra sig. Om den skadelidande har haft skälig anledning att tvisten prövad, svarar försäkringsgivaren för ersättningen till skiljemännen och till sådan sakkunnig som nämnts, även den skadelidande inte får bifall till sin talan. nyss om Den skadelidande är oförhindrad att väcka talan vid domstol om ersättning för behandlingsskada enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Tvisten emellertid då inte innehållet i bestämmelserna ersättning från gäller om patientförsäkringen. Talan sådan ersättning kan inte prövas av domstol. om

Patientskadeutredningen har i betänkandet SOU 1994:75 Patientskadelag föreslagit den nuvarande frivilliga patientförsäkringen görs obligatorisk och att lagregleras. Reglerna skall enligt förslaget tas in i en patientskadelag, som ger ersättning för patientskador dvs. personskador i samband med hälso- och

Nuvarande förhållanden

sjukvård i Sverige enligt huvudsakligen skadeståndsrättsliga normer. Tvister om ersättning enligt lagen skall enligt en uttrycklig bestämmelse kunna föras vid allmän domstol, sedan de prövats av en patientskadenämnd i stort sett av samma utformning som den nuvarande.

3.8.9 Läkemedelsskadenämnden

Samtliga på den svenska marknaden verksamma läkemedelsföretag till- verkare såväl som importörer har med verkan från den l juli 1978 åtagit sig att genom en särskild läkemedelsforsäkring lämna ersättning för sjukdom eller annan skada av kroppslig art som orsakats läkemedel läkemedelsskada. av Försäkringsgivare är försäkringsbolaget Trygg-Hansa, den l januari 1994 som övertog denna uppgift från ett särskilt konsortium för läkemedelsförsäkring. Ersättningsvillkoren, som i sin nuvarande lydelse trädde i kraft den l januari 1993, innebär att ersättning från läkemedelsförsälcringen - på samma sätt som ersättning från patientförsäkringen bestäms huvudsakligen enligt skadeståndsrättsliga principer. Ersättning för sveda och värk lyte och samt men lämnas dock enligt normer som för varje kalenderår fastställs den av av läkemedelsföretagen inrättade Läkemedelsförsäkringsföreningen. Principiella eller tvistiga ersättningsfall skall begäran den skadeliav dande, försäkringsgivaren eller Läkemedelsförsäkringsföreningen underställas en särskilt tillsatt nämnd Läkemedelsskadenärnnden för utlåtande. - - Läkemedelsskadenämnden består av åtta ledamöter. Regeringen utser ordförande samt tre andra ledamöter, av vilka företräder medicinsk sakkunen skap och en representerar patientintressen. Sjukvårdshuvudmännen och försäkringsgivaren utser vardera ledamot, medan Läkemedelsförsäkringsen föreningen utser tvâ ledamöter. Vice ordförande och suppleanter i utses samma ordning som de ordinarie ledamöterna. De får delta i nämndens beslut endast när de har trätt i en ledamots ställe. Ordföranden har utslagsröst. Beträffande ärendenas förberedande och avgörande gäller samma ordning som i Patientskadenämnden. På sätt i den nämnden kan den samma som skadelidande efter Läkemedelsskadenärrmdens medgivande närvara och yttra sig när hans ärende föredras i nämnden. Nämnden yttrar sig i 40 ärenden ca per år. Sedan Läkemedelsskadenämnden har avgett utlåtande i ersättningsärendet, kan kvarstående tvister mellan försäkringsgivaren och den skadelidande om ersättningsbestämmelsema avgöras genom skiljeförfarande enligt 1929 års lag om skiljemän. Om någon av de av parterna utsedda skiljemännen begär det,

Nuvarande förhållanden

den tredje skiljemannen regeringen. Skiljemännen kan kalla en i utses av tvistefrågan sakkunnig och bereda denne tillfälle att yttra sig. Förlorar den skadelidande målet betalar försäkringsgivaren ändå ersättningen till skiljemänoch till sådan sakkunnig nämnts, den skadelidande hade nen som nyss om skälig anledning att tvisten prövad. Den skadelidande kan, i stället för att begära ersättning från läkemedelsförsäkringen, väcka talan vid domstol ersättning för läkemedelsskada om enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.

3.8. 10 Statens trygghetsnämnd

Statens personskadeförsäkring vid arbetsskada har statligt anställda Genom tillförsäkrats försäkringsskydd i stort sett samma slag som Trygghetsett av försäkringen vid arbetsskada. Ansökan ersättning från försäkringen prövas om trygghetsnämnd, också prövar frågor bl.a. ersättning enligt av Statens som om 1977 års lag statlig ersättning vid ideell skada. om Statens trygghetsnämnd består ordförande och högst fem andra av en för dem, vilka alla utses regeringen. Tre ledaledamöter jämte ersättare av förslag Statsanställdas förbund, TCO-OF respektive möter förordnas efter av SACO-S.

Vid nämnden tjänstgör personal som är anställd antingen hos Folksam eller

knuten till Konsortiet för AMF-trygghetsförsäkring. hos Skandia och är tjänstgör vid nämnden personal som är anställd hos Trygghets- Dessutom stiftelsen. Ärendena i nämnden avgörs efter föredragning. Så sker i ca lO fall om Nämnden får den kan lämna upplysningar i ett ärende tillfälle att året. ge som vid sammanträde, dock inte när nämnden fattar beslut. Ersättning för närvara kostnader till den inställt sig betalas allmänna medel. som av i arbetsordning eller i särskilda beslut lämna över till 0rd- Nämnden får eller till någon tjänstgör hos nämnden att nämndens vägnar föranden som ärenden är det slaget att de inte behöver prövas av nämnden. avgöra som av Så sker i ca 9 000 fall om âret. beslut i frågor rör personskadeersättning kan överklagas Nämndens som särskild skiljenämnd, Skiljenämnden i vissa trygghetsfrâgor. hos en

Nuvarande förhållanden 189

3.8. 1 1 Brottsoffermyndigheten

Brottsoffermyndigheten, inrättades den l juli 1994 omorganisation som genom

av den dåvarande Brottsskadenämnden se om den nämnden SOU 1992:84

s. 158 ff., prövar enligt 12 § i 1978 års brottsskadelag ärenden brottsskaom deersättning. Myndighetens beslut får inte överklagas. Enligt 13 § brottsskadelagen finns nämnd avgör ärenden en som om brottsskadeersättning vilka är av principiell betydelse eller större annars av vikt. Nämnden utses av regeringen. Den består ordförande, två vice av en ordförande och tre andra ledamöter. För varje ledamot ordföranden skall utom finnas en ersättare. Ordföranden och vice ordförandena skall lagfarna och vara erfarna i domarvärv. Under budgetåret 199394 avgjorde den dåvarande Brottsskadenämnden inte fullt 3 200 ärenden om brottsskadeersättning för personskada. Samtidigt inkom nästan 3 400 sådana ärenden, vilket är ökning med bortåt 40 en procent jämfört med budgetåret 199293. Något mindre än hälften ärendena av avgjordes inom en månad. Förvaltningskosuiaderna för budgetåret 199394 uppgick till 6 605 000 kr.

4 Utländska förhållanden

4.1 Inledande

anmärkningar

De frågor som behandlas i förevarande betänkande är inte unika för Sverige utan förekommer i de flesta andra länder. Det är därför naturligtvis intresse av att undersöka hur motsvarande problem har lösts utomlands. En internationell utblick är inte minst viktig för att man skall kunna bilda sig uppfattning en om vad som kan anses vara en rimlig nivå ersättningen för ideell skada i samband med personskada. Följande redogörelse för utländska förhållanden de nordiska avser länderna, Belgien, England, Frankrike, Italien, Nederländerna, Schweiz,

Tyskland och USA. Valet av länder har inte föregåtts av några grundligare

överväganden utan snarare styrts av tillgängligheten på källmaterial. Vissa källor har därvid varit av särskild betydelse. Framför allt bör nämnas Paul Szöllösys Schadenersatz bei Personenschaden in Westeur0pa och Werner Pfennigstorfs Personal injury compensation. Som nämnts i avsnitt 2.2 har värdefull information också erhållits genom att försäkringsbolag i de olika länderna besvarat ett frågeformulär som tillställts dem. Det har likväl inte varit möjligt att för varje enskilt land finna på svar samtliga frågeställningar. Redogörelsen gör därför inte anspråk på att vara fullständig eller uttömmande. En brist är t.ex. att det endast i begränsad utsträckning gått att uppgift om vad som gäller i fråga beskattning om av skadestånd vid personskada i de olika länderna. Beskattningsreglerna är av intresse inte minst då man jämför ersättningsnivän i de olika länderna. I de flesta länderna torde principen dock vara att skadestånd för ideell skada inte beskattas. l anslutning till varje land redovisas ersättningsbelopp för olika skadetyper. Dessa belopp är, med undantag för USA, hämtade från rapport Personal en Injury Awards in EU and EFTA Countries Lloyds of London Press som LTD i samarbete med Tokio Marine and Fire Insurance Company publicerade år 1994. Rapporten syftar till att ge en bild av den ersättningsnivâ som gällde i de olika europeiska länderna under våren 1993. Rapporten grundar sig inte

192 Utländska förhållanden

på jämförelse domstolsavgöranden i de olika länderna utan bygger en av uteslutande bedömningar advokater i de olika länderna gjort i ett antal som hypotetiska skadefall. För och ett fallen hur stor ersättning vart av anges såväl för ekonomisk för ideell skada skulle ha utgått vid de olika som - som skadorna den skadelidande antingen en man i 40-årsåldern eller en om var kvinna i ZO-årsåldem. De ersättningsbelopp som anges i det följande tar sikte det sistnämnda fallet. Beloppen i respektive lands valuta. l bilaga 3 anges återfinns sammanställningar över ersättningsbeloppen avseende ideell skada omräknade till svenska kronor efter de valutakurser som gällde den 2 januari 1995. Sammanställningarna upptar ersättningsbelopp även för vissa länder inte behandlas i det följande. som

4.2 Norden

4.2. 1 Danmark

I Allmänt

Danmark, liksom i de övriga nordiska länderna, har de viktigaste reglerna l vid personskada utvecklats i rättstillämpom bestämmande av skadestånd Fram till år 1984 gällde i praxis att skadestånd vid personskada beningen. stämdes med utgångspunkt i fast krontal invaliditetsgrad, huvudsakligen ett per individuella hänsyn till den skadelidandes ålder och inkomstförhållanden. utan i Danmark än i de flesta andra västeuro- Ersätmingsnivån var väsentligt lägre Före år 1984 det högsta belopp dömts ut i praxis peiska länder. var som DKK för inkomstförlust och 250 000 DKK för förlust av underhåll. 450 000 Genom 1984 års erstatningsansvarslov fick Danmark för första gången samlad lagstiftning rad skadeståndsrättsliga spörsmål. Syftet med en om en bl.a. åstadkomma väsentlig höjning av ersättningsnivån vid lagen var att en personskada. Beträffande framtida inkomstförlust innebar lagen samtidigt en övergång till individuell ersättningsbestämning, baserad på den skadelien faktiska förlust, såsom redan tidigare gällt i fråga om inkomstförlust dandes tid. Lagen inte bara i vilka poster skadestånd kan utgå vid för förfluten anger för flertalet dem också hur skadeståndet skall beräknas. personskada utan av vissa fall finns ersättningsbeloppen direkt angivna i lagen. Dessa belopp För den l april varje år i takt med den allmänna löneutvecklingen. justeras per

Utländska förhållanden

Ersättningens storlek i det enskilda fallet bestäms utifrån den ersättningsnivâ

som gällde vid tidpunkten för skadans uppkomst se 15 §.

Skilda regler gäller för ekonomisk och ideell icke-ekonomisk skada. Ersättning för ekonomisk skada kallas erstatning medan ersättning för ideell skada benämns g0dtgørelse.

4.2.1.2 Skadestånd till den tillfogats personskada som

Enligt l § första stycket skall den som är ansvarig för en personskada betala erstatning for tabt arbejdsfortjeneste, helbredelsesudgifter andet tab og som følge af skaden samt en godtgørelse for svie smerte Har skadan fått beog stående följder, skall den ansvarige enligt andra stycket dessutom betala godtgørelse for varigt men samt erstatning for tab eller forringelse av erhvervsevne. Enligt tredje stycket likställs värdet hushållsarbete i hemmet av med inkomstförlust.

Kostnader

Ersättningsposten helbredelsesudgifier tar i första hand sikte på nödvändiga och rimliga kostnader för insatser har till syfte att bota den skadelidande som eller annat sätt har samband med den skadelidandes tillfrisknande. Hit hör kostnader för sjukhusvistelse, medicin, hjälpmedel, proteser, rekreation, kostnader i samband med nära anhörigas sjukbesök etc. Utgifter för hjälp som är nödvändig för att den skadelidande skall kunna klara sig i hemmet ersätts också under dema post. Kostnader för hjälp med egentliga hushållsfunktioner som matlagning, städning, inköp och passning bam ersätts däremot i form av av tabt arbejdsfortjeneste enligt 2 Även nära anhörigas kostnader för resor i samband med sjukbesök ersätts i viss omfattning som helbredelsesudgifter. Sålunda brukar ersättning för

sjukbesök lämnas till föräldrar som besökt sina barn på sjukhus se bl.a. UfR

1989.605 ø. I rättsfallet UfR 1953.945 ø tillerkändes ersättning för en man de utgifter han hade haft i samband med en resa till Tyskland, där hans unga dotter hade blivit inlagd sjukhus efter en bussolycka. Ersättning har också

utgått for besök hos en skadad äkta make se Vinding Kruse Møller, 1993,

s. 45 och där angivna rättsfall. Den skadelidandes utgifter för vistelse pá vårdhem har i den juridiska litteraturen inte ansetts ersättningsgilla enligt 1 § utan i stället kompenserade

Utländska förhållanden

méngodtgørelsen och erhvervsevnetabserstatningen se Vinding

genom Kruse Møller 46. Frågan har dock inte prövats i rättspraxis. - s. Ersättning utgår med belopp motsvarande den faktiska kostnaden. Ersättningsposten omfattar emellertid även förväntade framtida kostnader. Dessa beräknas vanligtvis till belopp motsvarande den ärliga kostnaden multipliceett med skönsmässigt vald kapitaliseringsfaktor. Som en utgångspunkt rad en används därvid inte sällan faktorn 6 se Vinding Kruse Møller s. 47; jfr dock Eyben m.fl., 1993, s. 204. von förutsättning för ersättning enligt vad sagts är att kostnaden inte En nu täcks av allmänna medel. Ander tab omfattar kostnader den skadelidande har i tiden omedelsom efter skadan vilkas storlek och samband med skadan det kan vara bart men Som exempel nämns ibland kostnader för flyttning eller svårt att dokumentera. handikappanpassning bostad och för hjälp med hushållsarbete m.m. se von av m.fl. 204. Även återkommande framtida utgifter för t.ex. utbyte av Eyben s. och andra hjälpmedel liksom återkommande utgifter för medicin proteser denna Kostnader avseende hjälp för att den skadelim.m. ersätts under post. dande skall kunna klara sig själv, t.ex. vårdutgifter, omfattas däremot som helbredelsesudgifter. Även förlängd utbildning eller förnämnts av posten

skolår ersätts i regel andet tab se von Eyben m.fl. s. 204.

lust av som gäller dock i fall då utbildningen, när skadan inträffade, var i det Undantag avslutad; den skadelidande tillerkänns då i stället ersättning för tabt närmaste arbejdsfortjeneste . underrättspraxis finns exempel på att ersättning för andet tab utgått l också för inkomstförlust kvinna åsamkats när hon under två månaders som en tid stannade hemma från sitt arbete för att sköta om sin skadade son. Modems omvårdnad ansågs ha haft betydelse för sonens tillfrisknande se von stor Eyben m.fl. s. 204. Även beträffande andet tab gäller att avdrag skall göras för sociala och andra förmåner den skadelidande uppbär till följd av skadan och som är som avsedda att täcka de kostnader som nu nämnts. Ersättning för helbredelseudgifter och för andet tab är skattefri.

Inkontstförlust

arbejdsfortjeneste dvs. inkomstförlust under akut sjuk- Ersättning för tabt enligt 2 § forsta stycket förlorad arbetsförtjänst räknat från skadetilltid avser den skadelidande kan återgå i arbete eller hans tillstånd har fallet till dess att

Utländska förhållanden

blivit stationärt, dvs. då det kan antas att den skadelidandes tillstånd inte kommer att ytterligare förbättras.

Att tillståndet skall ha blivit stationärt har betydelse inte bara vid bestämmande av den period under vilken den skadelidande kan ersättning för tabt arbejdsfortjeneste utan också för bestämmandet ersättning för svie av og smerte, men och erhvervsevnetab. l lagen används begreppet stationär i en rent medicinsk mening. Tidigare användes blandat juridisktmedicinskt ett stationärbegrepp, vilket medförde en tendens att tillerkänna den skadelidande ersättning under viss period efter skadan, även om den skadelidandes hälsotillstånd i medicinskt hänseende stationärt redan vid skadetillfället. var Numera torde principen dock vara att ersättning för tabt arbejdsfortjeneste inte lämnas om den skadelidandes tillstånd är stationärt redan vid att anse som

skadetillfället se UfR 1988.432 ø; jfr Eyben m.fl., 1993, 206.

von s.

Ersättningen bestäms med utgångspunkt i vad den skadelidande kunde ha förväntas ha uppburit i inkomst om skadan inte hade inträffat. Med inkomst avses i sammanhanget även intäkter från extraarbete och övertidsarbete. Om den skadelidande är löntagare uppkommer normalt inte några svårigheter vid bestämmande av ersättningens storlek. Bedömningen kan då i allmänhet grundas på ett intyg från arbetsgivaren om vad den skadelidande skulle ha tjänat om skadan inte hade inträffat. Problemen är större den skadelidande om

är egen företagare se von Eyben m.fl. s. 207.

När det gäller barn och ungdomar som genomgår utbildning gäller i korthet följande. Om skadan inte medför bestående följder, kan ersättning utgå för förlust av skolår och för förlängd utbildning som andet tab enligt l Därutöver kan den skadelidande kräva ersättning för tabt arbejdsfortjeneste enligt 2 såvida det kan dokumenteras han skulle ha haft inkomstatt bringande arbete innan skadan blev stationär. Härför fordras att utbildningen skulle ha varit avslutad under denna period och att den skadelidande sannolikt skulle ha erhållit arbete. I sådant fall kan ersättning utgå enligt 2 Detta utesluter ersättning för andet tab enligt l § i vart fall för samma period. -

Från ersättningen skall enligt 2 § andra stycket avdrag göras för bl.a. lön under sjukdomstiden och försäkringsersättning har karaktär skadesom av ståndsersättning samt liknande förmåner den skadelidande uppbär. Denna som regel syftar till att förhindra att den skadelidande blir överkompenserad till följd av skadan. Skadestånd bestäms i övrigt till belopp motsvarande bruttoinkomsten utan avdrag för skatt, eftersom skadeståndet beskattas skattepliksom tig inkomst.

förhållanden 196 Utländska

Ersättning för erhvervsevnetab dvs. bestående inkomstförlust utgår enligt 5 § personskadan har lett till bestående nedsättning av den skadeliom en dandes förmåga att skaffa sig inkomster genom arbete. Ersättningen bestäms enligt den s.k. differensmetoden se avsnitt 3.2.3. l. Vid bedömningen skall enligt 5 § andra stycket hänsyn tas dels till den skadelidandes möjligheter att skaffa sig inkomster från sådant arbete rimligtvis kan krävas av honom, som till den årslön den skadelidande kunde ha förväntas ha uppburit om dels som inte hade inträffat. Den skadelidandes förvärvsförmåga efter skadan skadan beräknas enligt 5 § tredje stycket i viss procent, erhvervsevnetabsprocenen ekonomisk kriterium. Är inkomstförlusten mindre än l5 ten. Detta är ett rent procent, utges ingen ersättning. Enligt 6 § fastställs ersättningen till ett kapitalbelopp, motsvarande den skadelidandes årslön multiplicerad med kapitaliseringsfaktorn 6 och erhvervsevnetabsprocenten. Som ärslön räknas enligt 7 § första stycket den samlade förvärvsinkomst året före skadan. Årslönen fastställs skadelidandes enligt 7 § andra stycket skönsrnässigt, om särskilda förhållanden dock Enligt 7 § tredje stycket kan årslönen utgöra högst 350 000 DKK, föreligger. vilket efter uppräkning grund den allmänna löneutvecklingen motsvarar av DKK år 1994. Denna begränsning har motiverats med att skadelidan- 5ll 000 särskilt hög inkomst bör själva, att teckna nödvändiga de som har en genom risken för viss del inkomstförlusten se von Eyben m.fl. försäkringar, bära av 213. Ersättning enligt 6 § kan därför mest uppgå till 5ll 000 x 6 s. som 3 066 000 DKK . den skadelidande vid skadetillfället hade fyllt 56 år, reduceras er- Om med 8,5 för varje år den skadelidande var äldre än 55 sättningen procent som år se 9 § första stycket. Undantag från denna regel kan dock göras om det den skadelidande skulle ha förvärvsarbetat även efter 67 års kan antas att ålder. skillnad från vad gäller beträffande tabt arbejdsfortjeneste skall Till som enligt 6 § inte göras avdrag för förmåner som utbetalas till den från ersättning anledning skadan, försäkringsersättning och sociala skadelidande i av t.ex. Undantag gäller endast beträffande ersättning enligt lagen om förmåner. arbetsskadeförsäkringen. barn och skadelidande huvudsakligen utnyttjar sin förvärvsför- För som inte eller bara i begränsad omfattning medför förmåga ett sätt som fastställs ersättningen för tab i erhvervsevne mera standardisevärvsinkomst regler i 8 Förutom barn under 18 år tar reglerna sikte rat enligt särskilda ungdomar under utbildning. Även hemarbetande make eller sambo samt

Utländska förhållanden 197

personer som arbetar mindre än halvtid omfattas av reglerna. För personer utan arbete beräknas ersättningen dock enligt regeln i 7 Enligt 8 § bestäms ersättningen i dessa fall som en procentdel av méngodtgørelsen. Är mengraden under 15 procent utgår inte någon ersättning alls. Vid en mengrad om 15 procent utgör ersättningen för tab i erhvervsevne 130 procent av méngodtgørelsen. Ersättningen stiger sedan progressivt upp till en mengrad om 100 procent Vid mengrad t.ex. 90-100 uppgår en om ersättningen till 400 procent av méngodtgørelsen, vilket år 1994 mot svarar en ersättning om 1 168 000 DKK. Om den skadelidande vid skadetillfallet var äldre än 55 år reduceras ersättningen enligt reglerna härom i 9

Sveda och värk

Ersättningen för svie og smerte tar sikte det fysiska lidandet skadan som

för med sig se von Eyben m.fl., 1993, s. 208. Enligt 3 § första meningen

utgår ersättningen med vissa belopp för varje dag som den skadelidande är sjuk, räknat från tiden för skadetillfallet till dess att hälsotillståndet har blivit stationärt. Om tillståndet är att anse som stationärt redan vid tiden för skadetillfället, är den skadelidande enligt lagens ordalydelse inte berättigad till någon ersättning för svie og smerte. l praxis har dock förekommit att ersättning dömts ut även i sådana fall; därvid hänvisades till tidigare praxis och till att det inte gär att finna stöd i förarbetena för att det medicinska stationärkriteriet automatiskt skall läggas till grund för bedömningen när det

gäller att fastställa ersättning för svie og smerte se UfR 1988.432 ø.

Ersättning enligt 3 § första meningen förutsätter att den skadelidande är sjukanmäld. Om han trots sin skada fortsätter att arbeta, eventuellt i strid med läkares rekommendation, kan ersättning för smerte inte utgå enligt svie og 3 § första meningen. I särskilda fall kan dock enligt 3 § andra meningen ersättning för svie og smerte utgå även den skadelidande inte är sjuk. om Detta stadgande tar sikte sådanasituationer att skadan tillfälligt medför som fysiska störningar eller inskränkningar i de normala kroppsfunktionerna, utan

att den skadelidande för den skull kan sägas vara sjuk se von Eyben m.fl.

s. 208. Ersättningen bestäms efter taxebelopp utan hänsyn till om den skadelidande i det enskilda fallet haft större eller mindre smärta under sjukperioden. Ersättningen per dag varierar beroende den skadelidande har varit sängligom gande eller Från den 1 april 1994 är beloppen 150 DKK respektive 70

l98 Utländska förhållanden

DKK. Avgörande för bedömningen i det enskilda fallet är som tidigare nämnts de belopp som gällde vid tidpunkten för skadetillfället.

Bedömningen vilken ersättning skall utgå grundar sig i regel på av som upplysningar från läkaren. Vanligtvis anses den skadelidande dock ha varit sängliggande varje dag under den tid han varit intagen på sjukhus, även om han gått del tiden. För längre sjukperioder fordras normalt uppe en av läkarintyg vid kortare sjukperioder i regel nöjer sig med den medan man uppgifter eftersom den skadelidande då i allmänhet inte har skadelidandes egna kontakt med läkare.

överstiger den beräknade ersättningen i det enskilda fallet ett belopp som för

âr 1994 uppgår till 22 000 DKK, kan enligt 3 § tredje meningen taxebeloppen frängâs och ersättningen bestämmas mera skönsmässigt. Detta stadgande kan

emellertid tillämpas endast för sänka ersättningen, inte för att höja den se

att Vinding Kruse Möller, 1993, 78. Det innebär likväl inte att 22 000 DKK - s. något högsta tak för ersättningen för svie smerte I praxis torde taket är og det dubbla det enligt 3 § tredje meningen vid varje tid gällande ligga runt av

beloppet, dvs. för närvarande omkring 44 000 DKK se von Eyben m.fl.

s. 208.

Lyte och men

Ersättning för varigt mén enligt 4 § tar sikte på bestående skadeföljder av icke-ekonomisk karaktär. Under denna post ersätts bl.a. sådana skadeföljder den skadelidande grund skadan inte längre kan utföra olika slags som att av dagliga göromál, klä på sig eller äta själv, eller att den skadelidandes Lex. möjligheter till med andra människor, liksom att delta i olika sporter, samvaro samhälleliga och andra fritidsaktiviteter, har begränsats. Även det kulturella, lidande det kan innebära ha ett synligt handikapp vansir personliga som att och det psykiska ofta är förknippat med allvarligare skador innetrauma som fattas i ersättningen för varigt mén. Enligt 4 § skall efter mönster från motsvarande bestämmelse i den en arbetsskadeforsäkringen ersättningen för varigt mén bestämmas till danska med hänsyn till skadans medicinska art och omfång samt till ett kapitalbelopp skadan för med sig i den skadelidandes personliga livsde olägenheter som Det således de medicinska följderna av skadan som skall läggas foring. är rent till grund för bedömningen.

Utländska förhållanden 199

Menets storlek fastställs i praxis med stöd av en mentabell som utarbetats av Arbejdsskadestyrelsen tidigare Sikringsstyrelsen för att användas i arbetsskadefall. Tabellen anger mengrad i för rad olika, vanligen föreprocent en kommande skadetyper. Om det föreligger en skada som inte finns upptagen i tabellen, fastställs mengraden utifrån ett fritt skön på grundval av tabellen. Mengraden omfattar även lyte är direkt följd skadan. Lyten i övrigt som en av t.ex. ärrbildning och liknande värderas däremot för sig. Tabellen är - avsedd främst for normalfall, och man har vid dess utformning utgått från att en viss skada i allmänhet drabbar varje person lika svårt. Avvikelser från tabellen kan emellertid göras om det föreligger speciella förhållanden. I praxis fimis exempel att man höjt mengraden från 5 till 10 procent för en person, som spelade i en amatörorkester men grund ñngerskada blev av en förhindrad att fortsätta med detta. Mengraden kan också bli högre än vad som anges i tabellen, om den skadelidande redan tidigare har skada en som förvärras genom den nya skadan. Det kan tidigare t.ex. vara en person som har mist några fingrar och sedan mister resten eller en döv som mister del en av synen. Problemställningen aktualiseras särskilt vid skador s.k. parade organ, dvs. ögon, öron, lungor och njurar.

Förlust av ett öga medför en mengrad 20 procent, medan förlust båda av ögonen är åsatt en mengrad om 100 procent. För förlust hörseln ett öra av är mengraden 10 procent, medan den för total hörselförlust är 75 procent. Om den skadelidande redan tidigare mist ena ögat eller hörseln på örat och ena därefter blir totalt blind respektive totalt döv, uppkommer frågan om mengraden skall bestämmas i det forsta fallet till 100 procent eller till 100-20 80 procent och i det andra fallet till 75 procent eller till 75-10 65 procent. Arbejdsskadestyrelsen har i dessa fall som fast praxis att fastställa mengraden som en mengradsskillnad, dvs. till 80 respektive 65 procent.

Omvänt kan mengraden bli lägre i fall då skadan drabbar en kroppsdel som redan tidigare är skadad. Det gäller t.ex. i fall när med starkt neden person satt syn mister resten av synen eller när böjförmäga i knäet en person, vars redan tidigare var nedsatt, helt mister böjförmågan. Anspänning i arbetet kan i kvalificerade fall medföra höjning av mengraden, förutsatt att besvären inte medför nedsättning arbetsförmågan se en av von Eyben, 1984, s. 124. Menets storlek bedöms med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då den skadelidandes tillstånd blev stationärt se von Eyben m.fl., 1993, s. 209. Vid en mengrad om 100 procent uppgår ersättningen enligt 4 § första stycket till 200 000 DKK, vilket efter sedvanlig uppräkning motsvarar 292 000

200 Utländska förhållanden

DKK år 1994. Ersättningen mengrad är således för närvarande 2 920 per DKK. Ersättningens storlek fastställs efter de tabellbelopp som gällde vid skadetillfället och således inte när skadan blev stationär. I särskilda fall kan ersättningen bestämmas till ett belopp, motsvarande en mengrad om 120 procent. Detta uttrycks i 4 § första stycket på så sätt att méngodtgörelsen kan fastställas till 240 000 DKK mot normalt högst 200 000 DKK. För år 350 500 DKK. Denna förhöjda ersättning är tänkt 1994 motsvarar detta framför allt för sådana fall när den skadelidande inte kan anses tillräckligt kompenserad den sedvanliga maximiersättningen, exempelvis då fullständig av förlust på båda ögonen är kombinerad med extremitetsförlamning av synen eller amputation. Bestämmelsen kan dock tillämpas även vid andra omfattande

skador se UfR 1991.774 ø.

Vid kombinerade skador i övrigt är regeln den att de värderas enskilt efter tabellen, varefter de läggs samman. De kan dock inte adderas till en högre mengrad än 100 procent. Hade den skadelidande vid skadetillfället fyllt 60 år, minskas ersättningen for varje år han över 59 år. Efter 69 års ålder upphör med 5 procent som var dock reduceringen.

Ersänningsnivån vid ideell skada

Enligt Lloyds ersättningsnivån år 1993 inom EU- och EFTArapport om

länderna se avsnitt 4.1 skulle 20-årig kvinna som drabbats av tetraplegi,

en dvs. förlamning i samtliga extremiteter, uppbära ersättning för varigt mén med 278 500 DKK och för svie smerte med maximala 38 000 DKR, og dvs. sammanlagd ersättning för ideell skada om 316 500 DKK. Samma en belopp skulle ha utgått vid total synförlust, svår hjärnskada motsvarande 120 invaliditet i Danmark och vid paraplegi, dvs. förlamning från midjan procents och nedåt. För amputation höger arm nedanför armbågen anges i samma av källa ersättningen till 193 000 DKK, därav 155 000 DKK för varigt mén. Bland övriga skadetyper som jämförts finns total hörselförlust samt amputaunderben för vilka skadetyper ersättningen enligt undersökningen tion av till 188 000 DKK, därav 150 000 DKK för varigt men. Vid förlust angetts på öga skulle enligt källa ersättningen ha uppgått till av synen ett samma 83 000 DKK, 45 000 DKK för varigt mén och 38 000 DKK för svie varav smerte. Se Mclntosh Holmes, 1994, s. 127 ff. og -

Utländska förhållanden 201

4.2.1.3 Skadestånd vid dödsfall

Enligt 12 § är den som är ansvarig för död skyldig en annans att utge ersättning för skäliga begravelseudgifter och ersättning till den vid som dödsfallet har mist en försörjare. Regeln utgör ett undantag från den annars vedertagna principen att det endast är den omedelbart skadelidande som är berättigad till ersättning för sin skada.

Begravningskostnader m. m.

Rätt till ersättning för begravelseudgifter tillkommer den har bekostat som begravningen. Kravet är oberoende vederbörande är berättigad till av om ersättning också för förlust av underhåll. Ersättning för begravningskostnader omfattar alla sedvanliga utgifter i samband med begravningen, såsom kista, svepning och liknande samt för och tackkort. Även skälig kostnad annonser för begravningsmâltid samt kostnader för sorgkläder de närmast anhöriga, liksom för deras resor i samband med begravningen, ersätts i viss omfattning se Vinding Kruse, 1989, s. 430. Detsamma gäller kostnader för att iordningställa en gravplats. Vanligtvis antas dock de samlade utgifterna för begravningen inte överstiga ett visst samlat rimligt belopp, vilket år 1994 torde ligga kring 20 000 DKK jfr Eyben m.fl., 1993, 217 vid 39. von s. not

Förlust av underhåll

Ersättning för tab av forsørger utgår i första hand till efterlevande make, sambo och bam. Ersättning enligt 12 § förutsätter dock inte att den efterlevande hade rätt enligt lag till underhåll den avlidne, ersättning kan utgå av utan också i fall när den efterlevande rent faktiskt försörjdzes den avlidne. Med av underhåll likställs hushållsarbete i hemmet. I rättspraxis finns exempel att ersättning tillerkänts styvbarn, fosterbarn,

föräldrar samt make i tidigare äktenskap se Eyben m.fl., 1993, 220.

von s. Med undantag för de fall som särskilt anges i 13 § makar och sambor och 14 § barn bestäms ersättningen skönsmässigt, varvid hänsyn tas dels till den faktiska försörjningens omfattning, dels till den tid som försörjningen sannolikt skulle ha fortgått om dödsfallet inte hade inträffat. Ersättningen till efterlevande makar och sambor utgör enligt 13 § ett belopp motsvarande 30 procent av den ersättning den avlidne skulle ha som uppburit vid total förlust av förvärvsförmågan enligt reglerna härom i 5-8 §§.

förhållanden 202 Utländska

Från den 1 april 1994 utgör ersättningen dock minst 328 500 DKK, för såvitt det inte föreligger särskilda omständigheter. Sådana omständigheter kan vara det inte har förkommit någon försörjning eller att försörjningen varit av att mindre betydelse. I sådana fall fastställs ersättningen i stället skönsmässigt. Om den avlidne hade fyllt 56 år reduceras ersättningen enligt reglerna i 9 dvs. med 8,5 för varje år den avlidne var äldre än 55 år vid procent skadetillfället. Regeln härom medför att det normalt inte utgår någon underhållsersättning när den avlidne äldre än 67 år. Den försörjdes ålder saknar var betydelse för ersättningens storlek.

För efterlevande barn bestäms ersättningen enligt 14 § till ett belopp som

de bidrag till barnets underhåll som den avlidne vid svarar mot summan av skadetillfället skulle kunna åläggas han varit bidragspliktig. Från att utge om med den l januari 1995 uppgår detta belopp till 8 472 DKR per år. Var och avlidne ensamförsörjare, höjs beloppet med 100 procent. Med efterden barn enligt lag berättigade till underhåll av den levande barn avses som var avlidne. Normalt upphör denna bidragsskyldighet när barnet fyller 18 år, men barnet genomgår utbildning kan bidragsskyldighet utsträckas fram till 24 om års ålder. Barn över 24 år kan tillerkännas ersättning endast enligt 12

fyllt 18 år det betydelse den avlidne saknade förmåga Innan barnet är utan om vilja uppfylla sin underhållsskyldighet. För att ersättning skall utgå eller att enligt 14 § efter det att barnet fyllt 18 år fordras emellertid att barnet rent faktiskt blev försörjt under utbildningen eller det fanns grund att räkna med försörjning efter det barnet uppnått sådan ålder se UfR 1987.868, en sådan att gällde 21-årig inte berättigad till ersättning enligt 14 § på som en son som var grund hans utbildning hade avbrutits till följd av sjukdom; sonen av att tillerkändes i stället ersättning med belopp enligt 12 § eftersom han samma hemmaboende faktiskt hade blivit försörjd den avlidne fadern. som av

Från ersättningen görs inte avdrag för andra förmåner än från arbetsskadeförsäkringen utbetalas till följd dödsfallet, såsom livförsäkringar, barnsom av pension etc. ersättningsberärtigade, såsom fosterbarn, styvbarn och för- För andra

ersättningen skönsmässigt se Eyben m.fl. s. 220.

äldrar, bestäms mera von

4.2.1.4 Verkan av den skadelidande.: död

gällde enligt rättspraxis arvingarna till en skadelidande som Före år 1930 att avlidit kunde överta dennes krav på ersättning för ideell skada endast om dödsfallet hade medgetts eller fastställts slutligt genom dom se kravet före

Utländska förhållanden 203

Jørgensen, 1972, 460. Nämnda år infördes emellertid särskild s. en lagbestämmelse som numera återfinns i 18 § andra stycket i 1984 års erstat- ningsansvarslov av innehåll att krav godtgørelse for personskade, dvs. ersättning för svie og smerte, varigt men samt tort se tort SOU om 1992:84 s. 162 ff., går i när kravet har medgetts eller gjorts gällande i arv rättegång. Kravet skall således ha medgetts av skadevållaren före dödsfallet

eller ha gjorts gällande i rättegång av den skadelidande själv. Något visst

belopp behöver dock inte ha angetts, och det fordras inte kravet har ens att gjorts gällande uttryckligen utom när det år fråga ersättning för tort se om von Eyben mfl., 1993, s. 330 och Vinding Kruse Møller, 1993, 276 f.. — s.

4.2.1.5 Skadestånd för psykisk chock ad.

Skadestånd för psykisk chock utgår endast i begränsad utsträckning i

Danmark. En rätt till ersättning torde förutsätta att den skadelidande har

utsatts eller varit i fara att utsättas för en direkt fysisk skada se Vinding

Kruse, 1989, s. 293.

I rättsfallet UfR 1973.451 tillerkände Højesteret drabbats en man som av psykisk chock ersättning för ekonomisk skada med hänvisning till att mannen utan egen skuld varit inblandad i en allvarlig olycka där en annan person avlidit men inneburit fara även för den chockade. Chockskadan hade uppkommit först en tid efter olyckan och tagit sig uttryck i ångestneuros med en skuldföreställningar. Skadan ansågs motsvara invaliditetsgrad 15 en om procent.

l praxis har ersättning regelmässigt vägrats i de fall når den psykiska chocken

endast varit en följd av att den skadelidande bevittnat eller blivit underrättad

om en allvarlig olycka se Vinding Kruse 292 och Trolle i UfR 1973 B s. s. 306.

Inom doktrinen har uttryckts förståelse för domstolarnas restriktiva inställning i de fall när chockskadan tillfogats helt utomstående tredje en man som bevittnat eller fått höra om en allvarlig olycka. En långtgående rätt till ersättning för chockskador har ansetts förenad med risk för skadeen att ståndsrätten missbrukas. Detsamma gäller för det fall att någon drabbas av chock till följd av en annans grovt sårande eller hänsynslösa persons uppträdande se Vinding Kruse s. 293. Vinding Kruse kan däremot inte se något hinder mot att ratten till skadestånd för psykisk chock utvidgas till att omfatta också fall då chocken uppkommit vid bevittnande av eller underrättelse om att en nära anhörig dödats eller blivit svårt skadad. En sådan

förhållanden 204 Utländska

utvidgning skadeståndsrätten skulle enligt Vinding Kruse knappast vara av förenad med risk för missbruk och inte heller vara orimlig, i vart fall inte om ersättningsberättigade begränsas till föräldrar, barn, äkta make, kretsen av

sambo och eventuellt syskon se Vinding Kruse s. 295.

4.2.1.6 Omprövning av skadestånd

§ har den skadelidande rätt till omprövning genoptagelse av Enligt 11 för varigt mén eller erhvervsevnetab, om det sedan skadestånskadestånd inträder oförutsedda ändringar i den skadelidandes hälsotilldet blivit bestämt stånd med följd mengraden eller förvärvsförmågan kan antas vara väsentatt ligt högre än vad som tidigare antagits. Det krävs enligt bestämmelsen att ersättningsfrågan är avsluttet, dvs. av-

lagakraftvunnen dom eller avtal mellan parterna. Begjord genom genom omfattar ersättningsposterna men och erhvervsevnetab; de stämmelsen alltså inte, somi Sverige, bara ersättning för framtida ekonomisk skada avser också ersättning för framtida ideell skada. l vad mån en förnyad prövning utan andra ersättningsposter, helbredelseudgifter, andet kan ske även av som tabt arbejdsfortjeneste eller svie smcrte, får bedömas enligt tab, og regler domars materiella rättskraft och avtals bindande verkan allmänna om

se Vinding Kruse Møller, 1993, s. 193 och 201 f..

omprövning enligt ll § fordras att det har skett förändringar i den För skadelidandes hälsotillstånd, fysiskt eller psykiskt. I det avseendet är den

bestämmelsen begränsad än den svenska, som möjliggör omdanska mera prövning vid ändring de förhållanden har legat till grund för beav som avsnitt 3.6.4. Försämrade ekonomiska förhållanden som inte

dömningen se

försämrat hälsotillstånd grundar således inte rätt till omprövning är följd av ett jfr Eyben i NJM 1978 40. För omprövning enligt de enligt 11 § von s. danska reglerna fordras vidare att mengraden eller erhvervsevnetabspro-

ha blivit väsentligt högre än tidigare antagits. Det krävs ccnten kan antas som själva skadeståndet kan bli väsentligt högre. Väsentligdäremot inte att antas sannolikt uppfyllt mengraden eller erhvervsevnetabshetskravet är om

procenten stigit till gradtal eller procenttal är jämnt delbart med 5 se

ett som Vinding Kruse Møller s. 197. - Omprövning kan begäras endast den skadelidande. Skadevållaren kan av till stånd omprövning för det fall den skadelidandes således inte få en skulle visa sig bli bättre än vad antogs när skadeståndet hälsotillstånd som

bestämdes.

Utländska förhållanden 205

Det finns inget som hindrar parterna från att avtala omfattande om en mera rätt till omprövning än vad som följer Däremot torde det i allmänhet av inte vara möjligt att avtala bort rätten till omprövning enligt ll § förom

utsättningar härför i övrigt är uppfyllda se Vinding Kruse Møller 203 f..

- s. Om en omprövning leder till att den skadelidande skall tillerkännas ytterligare ersättning, bestäms denna i den ersättningsnivâ rådde vid som tidpunkten för skadan. Förändringar ersättningsnivån kan ha skett av som under mellantiden skall således inte inverka bedömningen. På till-

läggsersättningen utgår i stället ränta från skadetillfället se Vinding Kruse

- Møller s. 198. En fordran skadestånd preskriberas i princip 5 år efter det att kravet har förfallit till betalning, vilket beträffande varigt men och erhvervsevnetab anses vara den tidpunkt när den skadelidandes hälsotillstånd blivit stationärt. Undantag gäller dock för det fall att den skadelidande inte var medveten om att han hade ett krav skadestånd. I sådant fall löper fristen från den tidpunkt när den skadelidande kunde kräva skadestånd. På grund av kravet i ll § om att det skall föreligga oförutsedda ändringar i den skadelidandes hälsotillstånd är reglerna om preskription av underordnad betydelse för omprövningsfallen. Det är endast undantagsvis som ett krav ytterligare ersättning kan vara

preskriberat se Vinding Kruse Møller s. 198.

-

4.2.1. 7 Jämkning på grund av medvållande

Om den skadelidande genom egen skuld har bidragit till skadan personskada eller annan typ av skada kan skadeståndet jämkas efter vad är skäligt - som med hänsyn till graden av skuld ömse sidor. Detta följa allmän anses av en skadeståndsrättslig princip. Motsvarande gäller vid krav på skadestånd för förlust av underhåll tab af forsørger den avlidne medverkat till dödsom fallet. För jämkning fordras dock att medvållandet har varit av viss betydenhet. Om den skadelidandes medvållande bedöms vara mindre allvarligt än som fordras for jämkning med 13 avstår domstolarna nämligen i regel helt från att jämka.

Enligt 1985 års danska trafikskadelag gäller enligt uttrycklig en regel att ersättning för personskada eller förlust av underhåll kan sättas ned eller helt falla bort, om den skadelidande eller den avlidne uppsåtligen har medverkat till skadan. I särskilda fall kan ersättningen sättas ned också vid grov oaktsam-

het se Vinding Kruse, 1989, s. 211 och 323. Någon möjlighet att jämka

ersättning vid ordinär vårdslöshet från den skadelidandes sida finns däremot

206 Utländska förhållanden

inte enligt denna lag. En motsvarande jämkningsregel gäller enligt 6 § i 1992 års lag om patientförsäkring.

[praxis sker jämkning normalt med någon av kvotdelarna l3, 12 eller 23. I vissa fall finns enligt 24 § andra stycket i den danska skadeståndslagen en möjlighet att vid skadeståndets bestämmande helt eller delvis bortse från den skadelidandes medvâllande. Det gäller när det skulle vara orimligt betungande for den skadelidande ersättningen jämkades eller det i övrigt av särskilda om skäl framstår rimligt den skadelidande högre ersättning än som som att ge skulle ha blivit fallet hans medvållande beaktades fullt ut. I sådana fall kan om den skadelidande således, trots sin medverkan, antingen full ersättning eller åtminstone högre ersättning än han skulle ha fått. Vid bedömningen annars beaktas skadans omfattning, skadeståndsansvarets beskaffenhet, skadevållarens förhållanden, den skadelidandes intressen, föreliggande försäkringar samt om-

ständigheterna i övrigt. Regeln är tänkt att tillämpas bara i undantagsfall se

Vinding Kruse m.fl., 1993, 351 ff.. I de fall jämkning sker görs inte någon s. skillnad mellan ersättning för ekonomisk och ideell skada.

4.2.1.8 Skadeståndets bestämmande

Tvister angående ersättning för personskada avgörs i Danmark av domstol eller skiljenämnd. Enligt lO § den i danska skadeståndslagen kan såväl den skadelidande som skadevållaren inhämta utlåtande från Arbejdsskadestyrelsen angående méngradens och erhvervsevnetabprocentens storlek. Om ena parten önskar få sådan fråga prövad Arbejdsskadestyrelsen kan den andra en av inte förhindra detta. Styrelsens utlåtande är dock endast av rådgivande parten karaktär och således inte bindande för parterna. I de fall parterna inte kan får frågan domstol. l praxis torde endast undantagsvis enas, avgöras av förekomma att domstolarna avviker från Arbejdsskadestyrelsens utlåtande. Som tidigare nämnts är det också Arbejdsskadestyrelsen som utarbetat den invaliditetstabell tillämpas i Danmark vid bestämmande av ersättning för som nmen r u .

Utländska förhållanden 207

4.2.2 Finland

4.2.2.1 Allmänt

Den finska skadeståndslagen från år 1974 bygger i huvudsak på culpaprincipen. Enligt 2 kap l § är den som uppsåtligen eller vårdslöshet förorsakar av annan skada skyldig att ersätta skadan. Lagen innehåller inte några bestämmelser om hur skadestånd i samband med personskada skall beräknas. Utgångspunkten torde emellertid vara att den skadelidande skall ha full ersättning för sin skada. Liksom i de flesta andra länder skiljer man mellan ekonomisk och ideell skada. Gränsen mellan de olika slags skadorna år dock inte skarp. Att ansvar åvilar någon på objektiv grund hindrar inte i sig att skadestånd utgår också för ideell skada. Enligt den finska trañkförsäkringslagen gäller emellertid så till vida en begränsning som att ersättning för sveda och värk förutsätter att skadan inte är obetydlig.

4.2.2.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada

Den som har tillfogats kroppsskada eller annan personskada har enligt 5 kap. 2 § skadeståndslagen rätt till ersättning for sjukvårdskostnad och andra utgifter till följd av skadan, för minskning i inkomst eller uppehälle, för sveda och värk samt lyte eller annat bestående men.

Begreppet personskada

Med personskada avses fysisk eller psykisk skada någon tillfogats som genom fysiska medel genom t.ex. misshandel, förgiftning eller frihetsberövande. Även fysisk skada någon tillfogats en som annat sätt än genom fysiska medel, exempelvis genom ärekränkning, är att som personskada. En anse psykisk skada som inte tillfogats fysiska medel utan t.ex. hot genom - genom torde däremot betraktas som personskada endast i de fall det är fråga - om en påtaglig psykisk sjukdom. Ett lidande som har karaktären enbart av sorg, obehag, olust etc. anses normalt inte vara en personskada se Saxén, 1975, s. 60 f.. Sådant lidande kan dock i vissa fall ersättas enligt 5 kap. 6 Enligt denna bestämmelse utgår nämligen ersättning för psykiskt lidande, oberoende av personskada, till den som har blivit utsatt för ett brott mot frihet, ära eller

hemfrid eller annat dylikt brott se härom SOU 1992: 84 165 ff..

s.

208 Utländska förhållanden

Kostnader

Till ersättningsposten sjukvårdskostnad och andra utgifter till följd av skadan hänföra kostnader för sjukhusvistelse, medicin och förbandsär att artiklar, läkarkostnader resekostnader etc. Kostnaderna ersätts i den mån de är skäliga. Merkostnad med anledning av att den skadelidande har legat på privat i stället för allmänt sjukhus ersätts endast om det varit fråga om nöd-

vändig första hjälp eller det varit medicinskt motiverat se Saxén, 1975,

annars 285. Har den skadelidande vårdats i hemmet kan den skadeståndsskyldige s. åläggas utge skälig ersättning för vården. Detta gäller även för det fall att att den skadelidande inte anlitar avlönad hjälp utan i stället vårdas av t.ex. sin

make. Nära anhörigas kostnader for sjukbesök ersätts om besöken varit påkallade

för vården den skadelidande eller de påskyndat dennes tillfrisknande se

av Saxén, 1975, 286 och HD 1994:48. Besök anses i regel vara påkallade om s. den skadelidande är litet barn. Undantagsvis torde ersättning dock kunna ett utgå också i fall när den skadelidande är vuxen person. Ersättning utgår en inte bara för kostnaden för själva besöken utan också för den inkomstförlust kan ha uppkommit i samband med besöken se Saxén, 1983, s. 440. som för denna ersättningspost ersätts även framtida utgifter för Inom ramen sjukvård e.d. de är något så när säkra. Det kan gälla utgifter för anom skaffning och underhåll nödvändiga sjukvårdstillbehör, ökade hushållsutav gifter, resekostnader och kostnader för hemhjälp. Ersättningen härför bestäms i regel till ett engångsbelopp. Ersättning utgår däremot inte för kostnader på grund av skadan har som blivit onödiga, t.ex. inköpta biljetter gällande ett evenemang eller en semes-

Sådana kostnader nämligen inte vara en följd av skadan se

terresa. anses Saxén, 1983, s. 441. Skadestånd för kostnader engångsbelopp. Sådan ersättning är utges som skattefri.

Inkomstförlust

minskning i inkomst eller uppehålle ersätts såväl förlorad Under posten arbetsförtjänst för den akuta sjukdomsperioden varaktig arbetsoförmåga. som Ersättningen bestäms efter i principer som gäller i Sverige. stort sett samma Sålunda fastställs ersättning för förlorad arbetsförtjänst i regel i efterhand och utifrån den inkomstförlust skadan rent faktiskt föranlett, medan ersättning som

Utländska förhållanden 209

för varaktig arbetsoförmåga bestäms med utgångspunkt i skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, han inte hade om

skadats, och den inkomst som han trots skadan kan antas komma att uppnå se

Saxén, 1975, s. 268. I Finland finns inte några allmänna skadestândsrättsliga regler hur om ersättningen skall beräknas i fall då den skadelidande är ett barn. I praxis har ersättningen bestämts skönsrnässigt.

Inom trañkskadeomrâdet har Trafikskadenämnden utarbetat för normer beräkning av försenad inkomst. Ersättning härför utgår enligt trafikförsäkringslagen i fall då den skadelidandes utträde i förvärvslivet pä grund av skadan bevisligen blivit fördröjt. Ersättning utgår tidigast från den tidpunkt då den skadelidande skulle ha börjat arbeta om skadan inte inträffat, dock tidigast från 16 års ålder. Ersättningen beräknas utifrån medelinkomsten för dem som börjat arbeta i samma yrke och vid samma tidpunkt den skadelidande för som det fall att skadan inte hade försenat dennes utträde i förvärvslivet.

Särskilda regler finns inte heller för det fall att den skadelidande var hemarbetande. l praxis har ersättning för förlorad arbetsförtjänst i sådant fall be-

stämts till ett belopp motsvarande förhöjda levnadskostnader se HD 1965

73. I doktrinen har också förordats att ersättningen motsvarar värdet av

hushållsarbetet, även om hjälp inte anlitas i hemmet efter skadetillfället se

Saxén, 1975, s. 289 och HD 1987 24. Den finska skadeståndslagen innehåller inga regler om samordning av skadestånd med andra förmåner som den skadelidande har rätt till med anledning av sin skada. Utgångspunkten är emellertid densamma som i Sverige: den skadelidande skall ha full ersättning för sin skada men inte bli överkompenserad. När skadeståndetbestäms avräknas därför normalt sådana förmåner som den skadelidande grund av skadan erhåller från annat håll, t.ex. från det allmänna eller från olika försäkringar. Undantag gäller dock för ersättning från s.k. summaförsäkringar se Saxén, 1975, s. 267 och 312 f.. Skadeståndetsform är vid framtida inkomstförlust i regel livränta, om inte den skadelidande har begärt att ett engângsbelopp se Saxen, 1975, s. 295 f.. Ersättningen beskattas som inkomst om den har fastställts i form av livränta, medan den är skattefri om den utgår som ett engångsbelopp.

210 Utländska förhållanden

Sveda och värk

Ersättning för sveda och värk att kompensera den skadelidande för avser smärta och andra fysiska obehag men också för sådant lidande som hänger samman med de fysiska obehagen. En rent psykisk skada, föranledd av t.ex. falsk angivelse eller ärekränkning, kompenseras däremot inte inom ramen för sveda och värk; den ersätts i stället enligt 5 kap. 6 som motsvarar 1 kap. 3 § i den svenska skadeståndslagen se SOU 1992:84 s. 166. Den finska skadeståndslagen anger inte några riktlinjer för hur ersättning för sveda och värk skall bestämmas. I praxis bestäms ersättningen dock vanligtvis enligt de normer som utarbetats av Trafikskadenärnnden för trafikskahar skadorna graderats med hänsyn svårhetsgrad, hur defall. I dessa normer lång sjukhusvård den krävt och hur lång tids arbetsoförmåga den medfört samt huruvida den lett till invaliditet som medför ringa eller ansenlig olägenhet. För att ersättning över huvud taget skall utgå förutsätts vanligen mera intensiva smärtor, eller också ett inte alltför kortvarigt lidande se Saxén, 1975, s. 82. Efter att sjukdomstillståndet stabiliserats övergår sveda och vårkersättningen i ersättning för lyte och bestående men. I rättsfallet HD 1994:62 konstaterades domstolarna i allmänhet följer normbeloppen men att särskilda omständigatt heter, såsom vid rnisshandelsbrott gärningens särskilda grymhet och råhet, kan påverka ersättningens storlek.

Trafikskadenärrmden har i sina normer delat in skadorna i tre olika grupper alltefter deras art och omfattning, de åtgärder som krävs i form av behandling, tiden för arbetsoförmåga och invaliditetsgrad. Sålunda skiljer man mellan obetydliga skador, skador som är mindre svåra och svåra skador. Till obetydliga skador hänförs sådana skador som dels läks på en eller två veckor utan att efterlämna något kvarstående men, dels inte kräver sjukhusvård, dels föranleder högst två veckors arbetsoförmåga. Vid dessa skador utgår inte någon ersättning för sveda och värk enligt trafikförsäkringslagen. Inom gruppen mindre svåra skador skiljer man mellan lindriga skador och skador är svårare än lindriga. Till den förra kategorin hänförs bl.a. som skador inte kräver operativa ingrepp eller medför mer än en veckas som sjukhusvård två månaders arbetsoförmåga och som föranleder högst samt efterlämnar obetydlig invaliditet som inte förorsakar något kvarstående men. För dessa skador utgår från och med den 1 januari 1994 ersättning med mellan 600 och 4 500 FIM. Till skador svårare än lindriga hänförs bl.a. skador som kräver olika former medicinsk behandling, dock inte intensivvård, och som av efter behandlingen inte några komplikationer. Skadan kan vara förenad ger med sjukhusvård till tre veckor och föranleda arbetsoförmåga under treupp sju månader. Skadan kan förenad med invaliditet, under förutäven vara sättning den endast medför lindrig olägenhet. För denna kategori skador att

Utländska förhållanden 211

uppgår ersättningen enligt Trafikskadenämndens schablon till 4 500-11 000 FIM. De svåra skadorna är indelade i tre grupper, nämligen i svåra skador, mycket svåra skador och exceptionellt svåra skador. För de svåra skadorna uppgår ersättningen för sveda och värk till ll 000-31 000 FIM och för de mycket svåra skadorna till 31 000-52 000 FIM. För de exceptionellt svåra skadorna, slutligen, uppgår motsvarande ersättning till minst 55 000 FIM. Till den senare kategorin räknas sådana skador som är förenade med omfattande och mångfaldiga operativa ingrepp, som kräver långvarig sjukhusvistelse eller medför behov av bestående anstaltsvård och som efterlämnar svår, oftast total invaliditet eller som annars förorsakar bestående hjälplöshet hos den skadade. Något formellt tak när det gäller ersättningen för sveda och värk finns inte. I praxis torde ersättning för sveda och värk som mest ha uppgått till 130 000

FIM se HD 1994:62.

Skadestånd för sveda och värk fastställs som engångsbelopp. Ersättningen är skattefri.

Lyte och men

Med lyte eller annat bestående men avses närmast bestående obehag, psykiskt lidande, ntindervärdeskänslor, hinder att utföra dagliga sysslor, besvär att lägga om livsforingen etc. I motsats till vad som är fallet i fråga om ersättning för sveda och värk kan ersättningen för lyte eller annat bestående men avse psykiskt lidande utan samband med fysiska obehag, t.ex. vid förlust av förmåga att musicera eller sporta. Även sådana skadeföljder som ökad uttröttning eller anspänning i arbetet och ökade framtida resekostnader torde ersättas under denna post. Också beträffande lyte och men har Trafikskadenämnden fastställt vissa schabloner för trañkskador.

Trafikskadenämndens schabloner innebär att skadorna har grupperats efter svårhetsgrad i 20 olika invaliditetsklasser. Klasserna har numrerats från 1 till 20, varav nr 1 omfattar de lindrigaste skadorna och nr 20 de allvarligaste. Genom att multiplicera invaliditetsklassens koefñcient med ett basbelopp vars storlek uppgår till 6 350 FIM eller 12 700 FIM beroende på om den skadelidande vid skadetillfallet var under eller över 18 år får man fram ett gnmdbelopp. För skadelidande i invaliditetsklass 20 är grundbeloppet 127 O00 FIM, om den skadelidande är under 18 år, och i annat fall 254 000 FIM. Motsvarande belopp för skadelidande i invaliditetsklass 1 är 6 700 FIM respektive 12 700 FIM. Normema gör inte någon skillnad mellan ortoped- och skallskador.

212 Utländska förhållanden

Utifrån detta grundbelopp bestäms sedan ersättningen i det enskilda fallet med hänsyn till den skadades ålder, yrke och fritidssysselsättningar. För skadelidande som vid skadetillfállet var under 18 år bestäms ersättning dels for tiden fram till 18 års ålder, dels for tiden därefter. För tiden innan den skadelidande har fyllt 18 år står ersättningen i omvänd proportion till åldern, dvs. en 10-åring erhåller 818 och en 17-åring 118 av grundbeloppet. För tiden efter det att den skadelidande har fyllt 18 år bestäms särskild ersättning gäller då, dvs. för närvarande 12 700 FIM. enligt det grundbelopp som Åldern är betydelse även på så sätt från grundbeloppet av att man beträffande skadelidande i åldern 18-65 år gör ett avdrag med en procent för varje år som den skadelidandes ålder överstiger 18 år vid skadetidpunkten och beträffande skadelidande som fyllt 65 år gör ett avdrag dels med 47 procent, dels med ytterligare två procent för varje år den skadelidandes ålder vid tidpunkten för skadan översteg 65 år. I fall då den skadelidande är yrkesarbetande och efter skadan återgår i arbetet kan ersättningen för lyte och bestående men höjas genom att det med hänsyn till åldern framräknade beloppet multipliceras med en faktor mellan 1,1 och 2,0. Beroende på den olägenhet som skadan har medfört för den skadelidande i dennes fritidssysselsättning kan ytterligare höjning komma i fråga genom att det med hänsyn till ålder och yrke framräknade beloppet multipliceras med en faktor om 1,1-1,5. Det gäller om den skadelidande till följd av skadan har tvingats helt och hållet avstå från en fritidssysselsättning som han tidigare ägnat sig regelbundet. Vid bestämmande av den faktor som skall tillämpas beaktas bl.a. fritidssysselsätmingens art, den sannolika tid under vilken sysselsättningen kunnat bedrivas, dess regelbundenhet och möjligheten att byta till en annan fritidssysselsättning.

När det gäller enbart kosmetiskt men, såsom vanställande ärr, missbildning, stympning, hállningsfel och liknande, bestäms ersättningen härför vanligtvis med hänsyn till defektens art, omfattning, form, färg, läge och synlighet.

Beroende dessa omständigheter har Trafikskadenämnden i sina schabloner delat in de kosmetiska skadorna i olika grupper och för dessa angett vissa inom vilka det s.k. grundbeloppet skall ligga. För lindriga kosmetiska ramar skador uppgår ersättningen till 3 200-8 400 FIM, medan den vid mycket svåra skador är minst 60 000 FIM. Dessa belopp är dock endast grundbelopp som justeras med hänsyn till den skadelidandes ålder, yrke och fritidssysselsättningar. Var den skadelidande vid tidpunkten för skadan under 18 år, inverkar åldern inte ersättningens storlek. Var den skadelidande däremot äldre, görs avdrag från grundbeloppet med 1,5 procent för varje år han var över 18 år upp till 75 års ålder. Medför skadan olägenhet för den skadelidande i hans yrkesutövning eller inverkar den på möjligheten att ägna sig åt fritidssysselsätmingar, kan ersättningen höjas genom att det belopp som räknats fram med hänsyn till åldern multipliceras med en faktor om 1,1-1,5. Den skadelidandes kön har däremot i sig inte någon betydelse för ersättningens storlek.

Utländska förhållanden 213

Skadestånd för lyte och fastställs engångsbelopp. Är den skadelimen som dande varaktigt medvetslös, torde ersättningen dock utgå i form av livränta. Ersättningen är skattefri.

Ersättningsnivân vid ideell skada

Lloyds undersökning av ersättningsnivån år 1993 inom EU- och EFTA-

länderna se avsnitt 4.1 ger vid handen att en kvinna i ZO-årsáldern som

drabbats av tetraplegi, dvs. förlamning av samtliga extremiteter, skulle vara berättigad till skadestånd med 303 900 FIM avseende ideell skada, därav 248 900 FIM för lyte och men och 55 000 FIM for sveda och värk. Ersättningen skulle ha blivit densamma vid total synförlust liksom vid paraplegi samt vid svår hjärnskada. Vid total hörselförlust skulle enligt samma källa ersättningen för ideell skada ha uppgått till 204 400 FIM, därav 149 400 FIM för lyte och men samt 55 000 FIM för sveda och värk. Vid amputation av ett underben eller amputation av en arm nedanför armbågen skulle ersättningen enligt rapporten ha blivit 129 700 FIM respektive 179 500 FIM, varav 74 700 FIM respektive 124 500 FIM för lyte och men. Slutligen skulle vid förlust av synen på ett öga ersättningen för ideell skada ha uppgått till 93 200 FIM, varav 62 200 FIM för lyte och men och 31 000 FIM för sveda och värk. Se Mclntosh Holmes, 1994, s. 357 ff. -

4.2.2.3 Skadestånd vid dödsfall

Efterlevandes rätt till skadestånd är liksom i Sverige begränsad till ekonomisk skada. Något stöd i lag för att tillcrkänna efterlevande ersättning för ideell skada form i av t.ex. det psykiska lidande som ett dödsfall medfört finns inte.

Begravningskostnader m. m.

Enligt 5 kap. 3 § skall begravningskostnader och övriga kostnader i samband med begravningen ersättas med skäligt belopp. Bestämmelsen torde i huvudsak tillämpas på samma sätt som motsvarande bestämmelse i den svenska skade-

ståndslagen se Saxén, 1975, s. 287 och 1983, s. 441 ; jfr HD 1988:5.

214 Utländska förhållanden

Förlust av underhåll

Enligt 5 kap. 4 § år den som genom ett dödsfall blir utan nödvändig försörjning berättigad till skadestånd härför till dess att han kan försörja sig själv. Regeln, som är ett undantag från principen att tredjemansskada inte är ersättningsgill, förutsätter att det har förelegat en underhållsskyldighet för den avlidne gentemot den efterlevande. Underhållsskyldigheten får emellertid inte vara grundad enbart avtal. Den omständigheten att den avlidne rent faktiskt bidrog till annans underhåll grundar heller inte rätt till skadestånd se Saxén, 1975, s. 300 och 1983, s. 444; jfr HD 1988:5. Ersättningsberättigade är efterlevande makar eller frånskilda makar som tillerkänts underhåll minderåriga barn och adoptivbarn. För barn varar underhållsskyldigheten normalt fram till 18 års ålder, men om barnet härefter fortsätter sin utbildning kan underhållsskyldigheten och därmed skade- ståndsskyldigheten komma att utsträckas några år. Fosterbarn är inte be- rättigade till underhåll av fosterföräldrarna och följaktligen inte heller till skadestånd om någon av fosterföräldrarna skulle dödas. Likaså föreligger inte någon underhållsskyldighet för barn gentemot barnets föräldrar. Föräldrar till ett barn som blivit dödat är således inte berättigade till skadestånd enligt

5 kap. 4 § se Saxén, 1975, s. 301 f..

Rätten till skadestånd enligt 5 kap. 4 § förutsätter vidare att den efterlevande helt eller delvis har uppburit underhåll av den avlidne. Om den avlidne under en längre tid försummat sin försörjningsplikt utgår således i regel inte något skadestånd. Men även om något underhåll inte betalades vid skadetillfället, kan skadestånd utgå i fall då underhållsplikten skulle ha inträtt i en nära framtid se Saxén, 1975, s. 303. Skadeståndets storlek skall enligt 5 kap. 4 § motsvara vad den efterlevande behöver till dess han själv kan försörja sig. Ersättningen bestäms således utifrån den efterlevandes behov och inte utifrån den ekonomiska förlust som dödsfallet inneburit för denne. Ersättningen måste dock hålla sig inom ramen för vad den efterlevande tidigare uppburit i underhåll av den avlidne. Den efterlevande anses ha en skyldighet att minska behovet av ersättning genom att i mån av möjlighet försörja sig själv genom eget arbete. l praxis torde skadeståndet bestämmas med hänsyn till den skadelidandes levnadsstandard, dödsboets förmögenhetsforhållanden, kostnaderna för den avlidnes barns skolgång etc. och med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Graden av skadevållarens skuld torde däremot inte tillmätas betydelse se Saxén, 1975, s. 304 f..

Utländska förhållanden 215

Den finska trafikförsäkringslagen hänvisar i fråga om bestämmande av ersättning för trafikskada till reglerna i 5 kap. 2-5 §§ skadeståndslagen. Enligt trañkförsäkringslagen utgår emellertid vid dödsfall ersättning för minskning i inkomst eller uppehälle och inte bara nödigt underhåll som det talas om i 5 kap. 4 Trafikförsäkringslagen har därför ansetts vara mer förmånlig än skadeståndslagen för de efterlevande. Den praxis som utvecklats inom trafikförsäkringsorrtrâdet torde emellertid i viss mån ha inverkat höjande även

på den ersättning som döms ut med stöd av skadeståndslagen se Saxén, 1975,

s. 306. Enligt Trañkskadenämndens normer bestäms ersättningen vid skada som inträffat efter den 1 januari 1982 enligt följande. Om den avlidne efterlämnar endast make utgår ersättning med belopp motsvarande 60 procent av den avlidnes inkomst. Finns även efterlevande barn, stiger ersättning med 5 procentenheter per barn upp till 75 procent. Ersättningen fördelas mellan maken och barnen så, att maken erhåller två andelar och varje barn en andel. Om de efterlevande utgörs av barn som genom dödsfallet har blivit föräldralösa uppgår ersättningen till 50 procent av den avlidnes inkomst om det finns endast ett barn, 60 procent av den inkomsten om det finns två barn, 65 procent av inkomsten om det finns tre barn och 70 procent av inkomsten om det finns fyra eller fler barn. I dessa fall delas ersättningen lika mellan alla barnen. Från den tidpunkt då den avlidne skulle ha uppnått pensionsáldern sänks det inkomstbelopp som ersättningen beräknas med 40 procent.

skadeståndet kan enligt 5 kap. 4 § andra meningen bestämmas att utgå antingen som kapitalbelopp eller i form av livränta. l praxis torde ersättningen regelmässigt bestämmas i form av livränta, såvida det inte är fråga om endast mindre belopp. Skadeståndsskyldighet enligt 5 kap. 4 § kan åläggas även i fall då någon efter en skada begått självmord och det finns ett orsakssamband mellan den

skadegörande handlingen och självmordct se Saxén, 1975, 66; jfr NJA

s. 1966 s. 331.

4.2.2.4 Verkan av den skadelidandes död

Före år 1950 synes ha gällt att den skadelidandes rätt till ersättning för ideell skada gick över arvingarna endast om ersättningsrätten före hans död hade

fastställts genom förlikning eller lagakraftvunnen dom se Hakulinen, 1951,

s. 144. I ett rättsfall nämnda år tilläts dock arvingarna att ta över ett av den skadelidande i rättegång framställt yrkande om ersättning för sveda och värk. Denna grundsats framgår numera motsättningsvis av 7 kap. 3 som föreskriver att om den skadelidande avlidit så har delägarna i dödsboet inte rätt att väcka talan om ersättning för lidande, sveda och värk eller för lyte eller

216 Utländska förhållanden

bestående Även bestämmelsen alltså har utformats annat men. om som en regel om talerätt är innebörden i praktiken att rätten till ersättning för nämnda slag av ideell skada går över på arvingarna, om den skadelidande själv har väckt talan om ersättning. Detsamma torde gälla när ersättningskravet har medgetts av skadevållaren före dödsfallet. Beträffande ersättning för ideell skada av annat slag än som regleras i 7 kap. 3 § år rättsläget mera osäkert. I doktrinen har antagits att ett anspråk på ideell skada som anknyter till en överlåtbar rättighet, t.ex. en upphovsrätt, kan ärvas utan några begränsningar, alltså även om den skadelidande inte före

sin död framställt något krav denna ersättning se Hakulinen s. 147.

2.2.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Som tidigare framhållits avses med personskada inte bara fysisk skada utan också psykisk sådan, såsom chock eller neuros. Psykisk skada är regelmässigt ersättningsgill i fall då den tillfogats den skadelidande genom fysiska medel. Har det däremot skett genom psykiska medel har saken tidigare ansetts inte lika klar se Saxén, 1975, s. 66. Av t.ex. rättsfallet HD 1980 98 torde emellertid framgå att skadan numera anses ersättningsgill även i ett sådant fall jfr Sisula-Tulokas i TJFF 1994 s. 395 vid not 26. Om en person själv är i fara att lida fysisk skada, t.ex. är nära att bli misshandlad eller nära att bli överkörd eller utan egen skuld är delaktig i en olycka och därvid får en chock, torde åtminstone den av chocken föranledda ekonomiska skadan vara ersättningsgill, såvida övriga förutsättningar för skadeståndsskyldigt är uppfyllda. Enligt Saxén 1975, s. 67 fordras det dock att det förelegat en verklig fara och att den chockskadade alltså inte helt har felbedömt situationen. Fall då någon tillfogas en psykisk chock till följd av att en nära anhörig har dödats eller skadats torde i princip betraktas som en tredjemansskada som inte är ersättningsgill. l praxis har skadestånd dömts ut när den anhörige har dödats genom ett uppsåtligt brott och avsikten med brottet var att tillfoga

tredje man själsligt lidande se HD 1983 8. Möjligen kan skadestånd utgå

också vid psykisk chock som uppkommit vid åsynen av att en nära anhörig blivit dödad eller svårt skadad se Saxén, 1962, s. 185 och 1975, s. 68 Däremot har skadestånd vägrats vid psykisk chock till följd av underrättelsen om att en nära anhörig blivit svårt skadad eller dödad genom en skadestånds-

grundande handling se HD 1977 104, 1984 22, 1984 122, 1984 142

och 1991:146. Dessa fall, framför allt 1991 års fall där två åttaåriga flickor

Utländska förhållanden 217

brutalt dödats varefter kropparna bränts, har dock utsatts för stark kritik inte

bara i doktrinen utan också i den allmänna debatten se Sisula-Tulokas i TJ FF

1994 s. 387 ff. där en jämförelse görs med de motsvarande svenska rättsfallen

NJA 1993 s. 41 l och II. Justitiedepartementet har i januari 1995 tillsatt

en arbetsgrupp för att utreda frågan om en lagändring på denna punkt.

6 Omprövning av skadestånd

Den finska skadeståndslagen innehåller inte någon bestämmelse om omprövning av skadestånd för personskada. Har skadestånd för framtida inkomstförlust fastställts genom dom i form av engångsbeløpp, torde domen vara

definitiv se Saxén, 1975, s. 297. Rättsläget är mera osäkert i fall då

domstolen har fastställt skadeståndet i form livränta se Saxén 299.

av s.

Troligt är emellertid att omprövning då kan ske se HD 1986 96.

Eftersom en dom skadestånd är definitiv bör domstolen ta hänsyn till alla omständigheter som är kända då domen ges. En högre instans har också att beakta de förändringar i t.ex. den skadelidandes förvärvsförmåga som inträffat efter den lägre instansens dom. När det finns anledning anta att en ändring i förhållandena kommer att ske, exempelvis att skadan kommer att förvärras i framtiden, innehåller domen ibland en förklaring att livräntan kan omprövas vid ändrade förhållanden. I sådana fall finns det inget hindrar som

att ersättningsfrågan senare tas upp till ny bedömning se Saxén 298.

s. l litteraturen har framhållits att en utdömd skadeståndslivränta bör kunna omprövas också i andra fall; den möjlighet till ändring av underhållsskyldighet vid väsentligt ändrade förhållanden som föreskrivs i familjerättslig lagstiftning har antagits kunna ses som uttryck för en allmän princip om att den rättskraft som en dom om fortlöpande prestationer har inte sträcker sig till väsentliga ändringar i de förhållanden som har legat till grund för domen. En utdömd livränta skulle därför kunna jämkas framför allt vid väsentligt förvärrat tillstånd

men också vid väsentligt förbättrat tillstånd se Saxén, 1975, s. 299 och 1983,

s. 443.

En lagreglerad möjlighet till omprövning finns trañkförsäkringsomrádet. Enligt 1 kap. 6 § andra stycket trafikförsäkringslagen gäller att fortlöpande ersättning för minskning i inkomst eller uppehälle, liksom försenad inkomst av arbete eller näring, som bestämts genom dom eller avtal kan höjas eller sänkas, om det efteråt inträffat väsentliga förändringar i de personliga förhållanden varpå storleken av ersättningen berott. Som ändring av de

218 Utländska förhållanden

personliga förhållandena torde räknas att skadan visar sig vara svårare eller lindrigare än vad tidigare räknat med se Saxén, 1975, s. 298. man

4.2.2. 7 Jämkning på grund av medvållande

Enligt 6 kap. 1 § kan skadestånd jämkas efter vad som finnes skäligt om den skadelidande medverkat till skadan. Reglerna år tillämpliga såväl på personskada på slags skada. Jämkning förutsätter vållande hos den som annan skadelidande. I undantagsfall kan jämkning dock ske även när den skadelidande inte varit culpös, t.ex. om den skadelidande skulle ha varit strikt ansvarig för skadan för det fall att det varit han som hade orsakat den se Saxén, 1975, s. 110.

Enligt den finska trafikförsäkringslagen fordras däremot i princip för att jämkning skall komma i fråga att den skadelidande handlat uppsåtligt eller oaktsamt. lett sådant fall ersättning för personskadan endast i den grovt utges mån övriga omständigheter medverkat till skadan uppkomst. Har skada skett medan den skadelidande befann sig i ett fordon som han visste eller borde ha åtkommet olovligen eller användes för brott, utgår ersättning från vetat var fordonets trafikförsäkring endast det föreligger synnerliga skål. Motsvaom rande gäller bl.a. den skadelidande framförde fordonet i berusat tillstånd om eller i fordon fördes berusad person se Saxén, var passagerare ett som av en 1983, s. 426 ff..

Om grund för jämkning föreligger sker denna med beaktande av graden av oaktsamhet ömse sidor, varvid tyngdpunkten dock ligger den skadelidandes beteende Saxén, 1975, 124. I praxis sker jämkning vanligtvis till

se s.

12, 13, 14 ellcr, i enstaka fall, 15. Det görs inte någon skillnad mellan ersättning för ekonomisk skada och ersättning för ideell skada.

4.2.2.8 Skadeståndets bestämmande

Som framgått det tidigare sagda finns i Finland en Trafikskadenämnd. av Nämnden tillkom i början 1960-talet och har till uppgift att verka för enav hetlighet i skaderegleringen på trafikskadeornrådet.

Nämnden består ordförande och fyra ledamöter som förordnas av det av en ansvariga statsrådet för högst tre år i sänder. Av de fyra ledamöterna förordnas två på förslag trañkförsäkringsföreningen och två förslag av av organisationer på trafikområdet. Ledamöterna skall vara väl förtrogna med trafikskadefrågor. Ordföranden och ledamot skall vara jurist. en

Utländska förhållanden 219

Nämnden avger rådgivande yttranden till försäkringsbolag i frågor om ersättning enligt trañkförsäkringslagen. Dess verksamhet är reglerad i en särskild förordning. Enligt denna skall försäkringsbolag tillhandahåller som trafikförsäkring inhämta utlåtanden i ärenden berör vissa i förordningen som angivna frågor. Hit hör bl.a. frågor om ersättning för sveda och värk samt lyte och men, liksom fall då skadan är svårartad eller då den skadelidande inte har accepterat erbjuden ersättning. Försäkringsbolagen lkan begära nämndens utlåtande även i andra frågor. Om ett försäkringsbolag avviker från nämndens rekommendation och avvikelsen är till den skadelidandes nackdel, skall nämndens utlåtande antecknas i beslutet. Både den skadelidande och försäkringsbolaget är oförhindrade att väcka talan om saken vid domstol. För bolaget gäller att talan måste väckas inom 30 dagar från delgivningen av Trañkskadenåmndens utlåtande. I fall blir annat utlåtandet bindande för bolaget. Nämnden utger årligen publikationen Trafikskadenämndens och normer instruktioner .

4.2.3 Island

4.2.3.1 Allmänt

Island fick sin första skrivna skadeståndslag så sent som den l juli 1993. Dessförinnan gällde de i huvudsak oskrivna regler utvecklats i rättssom tillämpningen. Även Island inte aktivt har deltagit om i de övriga nordiska ländernas lagstiftningssamarbete på området har följt utvecklingen i dessa man noga länder. Isländsk skadeståndsrätt har sålunda i praxis utvecklats parallellt med skadeståndsrätten i Norden i övrigt, främst i samma riktning som den danska skadeståndsrätten. Bl.a. av historiska skäl har det tett sig naturligt i Island söka förebild att i den danska lagstiftningen. Den danska erstatningsansvarsloven har sålunda tjänat som mönster for 1993 års skaöabotalög. Det är därför oundvikligt att i en redogörelse för isländsk rätt i viss mån sådant också framgår upprepa som

‘ Dennaredogörelse för isländskaförhållandengrundarsig den isländska skadeståndspropositionenAllbingistidinöi, 116. löggjafarbing1992-1993, bingskjal 596. Frumvarp til skaöabötalaga och en artikel av GuönyBjömsdottir om ersättningför personskadaMiskabeeturfyrir likamstjön i Juristernastidskrift Timarit lögfrzeöinga1982 109-166. s.

Utländska förhållanden SOU l995:33

redogörelsen för dansk rätt i avsnitt 4.2.1. Skillnaderna mellan lagarna av framhålls dock särskilt där sådana förekommer. Så är t.ex. ersättning för enligt de isländska bestämmelserna. Reglerna varaktigt men betydligt högre inverkan den skadelidandes ålder på bestämmande av ersättningen för om av invaliditetsgraden skiljer sig också från de danska reglerna. Bakgrunden till att Island år 1993 fick sin skrivna skadeståndslag är att åtskilliga förbättringar inom isländsk skadestándsrätt ansågs nödvändiga. Detta gällde främst regler bestämmande skadestånd vid personskada. Här om av betydande ovisshet och bristande överensstämmelse med reglerna om rådde en menersättning. Andra oklarheter gällde hur skattefrihet bestämmande av påverkade utgående ersättningsbelopp, hur invaliditetsersättning till hemarbetande skulle bestämmas och hur ersättning för förlust av försörjare skulle beräknas. Det ansågs dessutom nödvändigt att införa regler som tar större till den skadeståndsskyldiges situation och betalningsförmåga m.m. hänsyn innebär bl. ändringar reglerna beräkning av inva- Lagen a. stora av om Regler bestämmande ersättningsbelopp har i många fall liditetsgrad. om av standardiserats. Maximi- och minimigränser för skadestånd har införts. Sammanfattningsvis har sökt göra reglerna bekan sägas att man om skadestånd klarare och enklare i förhållande till vad som kan stämmande av antas ha gällt tidigare enligt praxis.

4.2.3.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada

ansvarig för personskada kan krävas ersättning för följande Den som är förlorad arbetsförtjänst, sjukvårdskostnader, annan ekonomisk skada, poster: och invaliditet, l De två sistnämnda posterna blir lidande, varaktigt men se skadan har medfört bestående följder. Bestämmelsen i l § tredje aktuella om värdet hushållsarbete i hemmet likställs med inkomstförlust stycket om att av i förhållande till 2 § förlorad arbetsförtjänst och reglerna i har betydelse om 5-9 §§ om invaliditet. Före år 1993 bestämdes skadestånd för två eller flera poster i en klump- Därför det ofta svårt klar bild hur olika poster tidigare summa. är att en av med den lagen är varje ersättningspost skall redovisas ersattes. Syftet nya att för sig.

Utländska förhållanden 221

Kostnader

Sjukvårdskostnader sjükrakostnaöur naturliga och nödvändiga avser kostnader för att bota den skadelidande. Hit hör kostnader för läkarhjälp, sjukhusvistelse, rehabilitering, sjuktransport, rullstol etc. Behandling och vistelse sjukhus är normalt kostnadsfri. I rättsfallet H l989.l3l tillerkändes föräldrar ersättning för besök och vård av sin unge son på en statlig institution för handikappade där han vistades. Isländska domstolar har också dömt ut ersättning för kostnader och olägenheter av att vårda den skadelidande i hemmet. Det framgår inte klart av praxis om föräldrars inkomstförlust ersätts i detta sammanhang. Annan ekonomisk skada annaö fjártjön avser kostnader som drabbar den skadelidande omedelbart eller kort tid efter att skadan har inträffat men som det kan vara svårt att dokumentera. Tidigare kunde under utpersoner bildning, enligt den numera upphävda 264 § i strafflagen, tillerkännas ersättning under posten störning av situation och omständigheter för förlängning av utbildningen. Enligt den nya skadeståndslagen kan en studerande som blir försenad i sina studier i stället få ersättning under posten annan ekonomisk skada. Från sjukvårdskostnader och annan ekonomisk skada skall avdrag göras för förmåner från socialförsäkringen och andra förmåner den skadelidansom de uppbär till följd av skadan.

inkomstförlust

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst atvinnutjön räknas från den tid skadan inträffade till dess att den skadelidande kan återgå i arbetet eller hans hälsotillstånd har blivit stationärt, dvs. då ytterligare förbättring inte kan väntas, se 2 Bestämmelsen överensstämmer med vad som tidigare gällde enligt isländsk skadeståndsrätt. Då talade man emellertid om tidsbegränsad invaliditet, dvs. minskad arbetsförmåga under en viss period efter skadan varvid särskild ersättning utdömdes för tillfällig och för varaktig invaliditet. En nyhet enligt skadeståndslagen är att värdet av hushâllsarbete i hemmet likställs med lönearbete, se l § tredje stycket. Om en hemarbetande skadas, skall kostnader för att skaffa hjälp i hemmet ersättas i form av förlorad arbetsförtjänst. Med uttrycket kan återgå i arbetet avses att den skadelidande kan börja arbeta i

222 Utländska förhållanden

ungefär omfattning tidigare. Den skadelidandes hälsotillstånd samma som ha blivit stationärt när läkare inte väntar någon förbättring. anses Från utgående ersättning skall enligt 2 § andra stycket avdrag göras bl.a. för lön under sjukdomstiden och andra förmåner. Om personskadan har lett till bestående nedsättning av den skadelidandes skaffa sig inkomster arbete, har han rätt till ersättning för förmåga att genom varaktig invaliditet varanleg örorka, se 5 Före skadeståndslagens ikraftträdande fastställdes ersättning för bestående följder personskada på grundval medicinsk invaliditetsgrad. Vid vissa av av tillfällen avvek dock från de medicinska invaliditetstabellerna och tog man större hänsyn till den verkliga ekonomiska skada som inträffade. Vid fastställande ersättningen skall enligt skadeståndslagen beakta av man personskadan i verkligheten påverkar den skadelidandes förmåga att skaffa hur inkomster. Det avgörande är den skadelidande som följd av skadan lider om inkomstförlust. Hänsyn skall tas till den skadelidandes möjligheter att skaffa sig inkomster från sådant arbete rimligtvis kan krävas av honom, se 5 § som andra stycket. Här får jämföra med vilka möjligheter den skadelidande man skulle ha haft skadan inte hade inträffat och den skadelidandes förhållanom den efter personskadan. Utredning inkomster före och efter skadan måste om förebringas. Vid bedömningen vilka inkomster den skadelidande skulle ha av skadan inte hade inträffat ingår flera osäkra moment. För att bedöma haft om vad är rimligt kan ta hänsyn till andlig och fysisk talang, som man utbildning och ålder. Avdrag görs inte för förmåner från socialförsäkringen eller andra förminer, se 5 § fjärde stycket. Den skadelidandes invaliditet räknas i procent invaliditctsgrad, se 5 § tredje stycket. Ersättningen fastställs till ett kapitalbelopp, motsvarande den skadelidandes årslön multiplicerad med 7,5 och invaliditetsgraden, se 6 Det har debatterats i Island kapitaliseringsfaktorn är tillräckligt hög för att ge om ersättning. Förslag har framlagts höjning denna faktor till l0. full om en av Ersättningsbeloppet skall bestämmas till ett engångsbelopp. årslön räknas den skadelidandes samlade förvärvsinkomst året före Som skadan. Under särskilda omständigheter, t.ex. vid löneändringar eller då den skadelidande har bytt arbete, fastställs lönen skönsmässigt. Den årslön som maximalt kan beaktas vid beräkningen uppgår till 4 500 000 ISK, se 7 Beloppet ändras varje månad i förhållande till det indextal som gällde då inträffade till dess ersättningen fastställs, 15 I januari 1995 skadan att se maximibeloppet 4 641 000 ISK. Det bör observeras att den motsvarar

Utländska förhållanden 223

isländska skadeståndslageninte innehåller någon minimigräns som den danska erstatningsansvarsloven jfr avsnitt 4.2.1.2. Även inkornstförluster under 15 procent ersätts alltså i Island. För en viss grupp skadelidande kan det svårt att bedöma inkomstförvara lusten, t.ex. när det gäller skadelidande använder sin förvärvsförmâga på som så sätt att de har mycket låg eller ingen inkomst, 8 se Förutom barn tar denna bestämmelse sikte på hemarbetande make eller sambo, barn och ungdomar under utbildning. Ersättningen i dessa fall fastställs efter mengraden. Om mengraden är 15 procent blir invaliditets graden 130 Om procent. mengraden är 100 procent blir invaliditetsgraden 400 procent och beloppet 16 000 000 ISK. Om mengraden är under 15 procent, utgår ingen ersättning. Här har föreslagits en ändring minimigränsen till 10 Det av procent. anses att personer som arbetar mindre än halvtid omfattas av bestämmelsen i 8 § och de som arbetar halvtid eller mer omfattas 7 § andra stycket. av Om den skadelidande vid skadetillfället hade fyllt 26 år reduceras ersättningen med l procent för varje år från 26 till 45 år. med 2 procent för varje år från 46 år till 55 år och med 4 procent för varje år från 56 till 70 âr, 9 § se första stycket. Undantag från denna regel kan dock göras om det kan antas att den skadelidande skulle ha förvärvsarbetat även efter 70 års ålder, 9 § se andra stycket. Denna regel är annorlunda än motsvarande danska bestämmelse.

Sveda och värk

Enligt 264 § strafllagen kunde den som var ansvarig för personskada åläggas att utge ersättning för lidande. Också den isländska skadeståndslagen använder begreppet lidande pjáningar. Lidande eller sveda och värk är en tidsbegränsad icke-ekonomisk skada. Ersättningen för lidande tar sikte det fysiska lidandet skadan för med som sig. Enligt 3 § är ersättningen för tidsbegränsad icke-ekonomisk skada standardiserad. För varje dag som den skadelidande är sängliggande utgår ett visst belopp l 300 ISK och hälften så mycket om han är sjuk utan att behöva vara sängliggande 700 ISK. Ersättning betalas endast under en viss period, dvs. till dess att den skadelidande inte kan väntas bli bättre. Den skadelidande är endast berättigad till ersättning för lidande om han har varit sjuk. Efter denna period kan den skadelidande ha rätt till ersättning för lyte och men, se 4

224 Utländska förhållanden

Den skadelidande kan ersättning för lidande oavsett om han har lidit någon ekonomisk skada.

överstiger den beräknade ersättningen 200 000 ISK kan de standardiserade

beloppen frångås. Ersättningen kan bestämmas mera skönsmässigt om sjukperioden är lång. Beloppen i 3 § ändras varje månad i förhållande till ändindextal från lagens ikraftträdande till dess att ersättningen fastställs, ringar av se 15 Avdrag görs inte för förmåner från annat håll som den skadelidande kan ha rätt till grund av skadan.

Lyte och men

Enligt 264 § andra stycket strafflagen kunde de skadelidande ersättning för varaktiga olägenheter, lyte och vanförhet. Genom skadeståndslagens ikraftträdande har helt regler införts hur ersättning för varaktigt men skall nya om fastställas. Ersättning för varaktigt varanlegur miski tar sikte bestående men skadeföljder ideell karaktär. Ersättning kan lämnas oberoende av om den av skadelidande har rått till ersättning för ekonomisk skada eller ej. När ersättningen for varaktigt fastställs skall hänsyn tas till skadans medicinska art men och omfång till de olägenheter skadan för med sig i den skadelidansamt som des personliga livsföring. Ersättningen är standardiserad. Ersättningen fastställs enligt viss mengrad med stöd av tabeller som en utarbetats Invaliditetsnämnden, ett nybildat organ som inrättats i samband av med den skadeståndslagens ikraftträdande, se 10 § tredje stycket. nya Eftersom Invaliditetsnämnden har arbetat så kort tid och mentabellerna blev klara först slutet ár 1994 har någon praxis ännu inte utbildats inom mot av nämndens område. Vid utarbetandet tabellerna har nämnden beaktat likav nande tabeller tillämpas i andra länder, bl.a. i de nordiska länderna. som Vid mengrad på 100 procent uppgår ersättningen till 4 000 000 ISK, en vilket efter indexuppräkning motsvarar 4 125 500 ISK i januari 1995. Enligt 15 § ändras ersättningen varje månad i förhållande till ändringar av indextalet från lagens ikraftträdande till dess att ersättningen fastställs. Under särskilda förhållanden kan ersättningen bli högre, dock högst 6 000 000 ISK vilket efter 6 188 500 ISK. Om mengraden är mindre än 5 procent, uppräkning motsvarar utgår ingen ersättning för men.

i Utländska förhållanden 225

i

Om den skadelidande vid skadetillfället fyllt 60 år, minskas ersättningen med 5 procent för varje år över 59 år. Efter 69 árs ålder upphör dock reduceringen. Avdrag görs inte för förmåner från annat håll som den skadelidande kan ha rätt till grund av skadan.

Ersattningsnivân vid ideell skada

Av Lloyds rapport om ersättningsnivån år 1993 i EU—och EFTA-länderna se avsnitt 4.1 framgår att en kvinna i ZO-ârsåldern som drabbats av tetraplegi skulle ha tillerkänts ersättning for ideell skada med 2 000 000 lSK. Ersättningen skulle ha blivit densamma om skadan i stället bestått i paraplegi, svår hjärnskada eller total synförlust. Vid total hörselförlust skulle ersättning för ideell skada ha blivit l 200 000 ISK. Vid amputation av arm nedanför armbågen anges ersättningen till l 000 000 ISK och vid amputation av underben till 700 000 ISK. Vad slutligen beträffar förlust av synen pá ett öga skulle ersättning för ideell enligt samma källa ha utgått med 200 000 ISK. Se Mclntosh Holmes, 1994, s. 369 ff. - Dessa uppgifter bygger på rättspraxis före tillkomsten av 1993 års skaöabötalög. Som framgått av det nyss nämnda är beloppen väsentligt högre enligt den nya lagen.

4.2.3.3 Skadestånd vid dödsfall

Före skadeståndslagensikraftträdande rådde stor ovisshet om hur ersättningen for förlust av försörjare skulle beräknas. De domsliolsavgöranden som finns ger ingen klar bild av hur man tidigare fastställde ersättningsbeloppet, dvs. vilka kriterier domstolarna tog hänsyn till. De nya regler om detta som skadeståndslagen innehåller har därför bedömts innebära en stor förbättring. Den som är ansvarig for någon annans död skall utge ersättning för skäliga begravningskostnader och ersättning till den som vid dödsfallet har mist en försörjare, se 12

Begravningskostnader m. m.

Isländska domstolar har länge utdömt ersättning för skäliga begravningskostnader utan uttryckligt lagstöd. skadeståndslagen innebär en kodiñering av denna praxis. Ersättning utgår oavsett om någon har förlorat en försörjare. I

226 Utländska förhållanden

rättsfallet H l982.l084 utgick ersättning för inköp av gravsten samt andra utgifter förknippade med begravningen.

Förlust av underhåll

Ett villkor for ersättning enligt bestämmelsen i 12 § är att den avlidne faktiskt bidrog till försörjningen oavsett han var förpliktigad därtill eller inte. om främst sikte make, sambo och barn. Det utesluter inte att Bestämmelsen tar föräldrar kan begära och ersättrting. l rättsfallet H 1982. 1084 tilldömdes en till 23-årig sjöman, bodde hos henne och delvis försörjde henne, mor en som ersättning för förlust av underhåll. Ersättningen för förlust försörjare är för det mesta standardiserad. av Ersättning till efterlevande make eller sambo skall uppgå till 30 procent av den ersättning den avlidne skulle ha uppburit vid total förlust av förvärvssom förmågan, 13 Ersättningen får endast när det föreligger särskilda omse ständigheter lägre än 3 00 000 ISK numera 3 094 000 ISK enligt 15 §. vara Om den avlidne hade fyllt 26 år reduceras ersättningen enligt reglerna i 9 Ersättning till barn är än 18 år och som den avlidne var som yngre bidragspliktig skall de bidrag som barnet har rätt till mot motsvara summan av enligt gällande sociala forsäkringsfönnåner lög um almannatryggingar från den tidpunkt skadan inträffade till dess att barnet fyller 18 år, se 14 Var den avlidne ensamförsörjare höjs beloppet med 100 procent. Bestämmelsen omfattar endast barn den avlidne var förpliktad att försörja. Ersättningen som skall räknas från den tidpunkt skadan inträffade, dvs. dödsdagen. Avdrag görs inte för förmåner frän socialförsäkringen eller andra förmåner.

4.2.3.4 Verkan av den skadelidandes död

Kravet på ersättning för sveda och värk samt lyte och men går över arvingarna när kravet har medgetts eller gjorts gällande i rättegång. Bestämden tidigare regeln i 264 § strafflagen från år 1940. Av melsen motsvarar förarbetena till skadeståndslagen framgår att det inte var meningen att ändra innebörden den regeln. l rättsfallen H 1961.432 och H 1989.131 hade av ersättning gjorts gällande inför domstol innan den skadelidande kravet om avled, och det gick därför över arvingarna.

sou 1995:33 Utländska förhållanden 227

4.2.3.5 Skadestånd för psykisk chock carl

Lagen innehåller ingen uttrycklig regel om hur psykiska chockskador skall ersättas. Principen torde dock vara att endast den skadelidande eller den som varit i fara att själv utsättas for skada har rätt till ersättning för psykisk chock. Chocken måste stå i direkt samband med eller vara en följd av faran eller skadan. Praxis är mycket osäker området och därför är det svårt att dra några bestämda slutsatser. Isländska domstolar torde liksom dansk rättspraxis inta en restriktiv hållning till krav av denna typ.

4.2.3.6 Omprövning av skadestånd

Den skadelidande har rätt att begära omprövning av skadestånd för varaktigt men eller invaliditet. Ersättningsfrágan skall vara fastställd genom dom eller genom avtal mellan parterna för att omprövningen skall kunna äga rum. Villkoret för att ersättningsfrågan skall tas upp på nytt är att den skadelidandes hälsa har ändrats oförutsett så att mengraden eller invaliditetsgraden kan bedömas vara betydligt högre än vad som tidigare antagits, se 11 Vid omprövningen kan parterna begära Invaliditetsnämndens uttalande enligt 10 Omprövning kan begäras endast av den skadelidande. Skadevållaren är inte berättigad att kräva omprövning om det skulle visa sig att den skadelidandes hälsa har blivit bättre än förväntat. Reglerna överensstämmer också i övrigt med den danska regleringen.

4.2.3. 7 Jämkning på grund av medvälltmde

Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer som har rötter i en lång domstolspraxis, kan en skadelidandes skadestånd sättas ned eller helt falla bort om han genom egen skuld har bidragit till skadan. För jämkning fordras att medvållandet har varit väsentligt. Vanligast är att jämkning sker med kvotdelarna 12, 13 eller 14, men det finns också många exempel 25 och 15. I enstaka domar anges att den skadelidande har visat egen skuld och att jämkning har skett utan att någon kvotdel uttryckligen angetts. I de fall jämkning sker görs inte någon skillnad mellan ersättning för ekonomisk och ideell skada. I vissa undantagsfall är det möjligt att helt eller delvis bortse från den skadelidandes medvållande, se 24 § andra stycket. Regeln kan också tillämpas

228 Utländska förhållanden

vid krav skadestånd för förlust av underhåll i fall då den avlidne har varit medvållande till skadan. Det betyder att den skadelidande kan full ersättning eller högre ersättning än vad som skulle följa av en strikt tillämpning av medvållandereglerna. Enligt 24 § första stycket förutsätter detta att det skulle orimligt betungande for den skadelidande att tillämpa regler om jämkning vara eller att det av särskilda skäl anses rimligt att ge den skadelidande högre ersättning trots den avlidnes medverkan.

4.2.3.8 Skadeståndets bestämmande

Den skadelidande eller den skadeståndsskyldige kan inhämta lnvaliditetsnämndens yttrande vid fastställande av mengrad och invaliditetsgrad, se 10 Ledamöterna i nämnden justitieministern. Nämnden består av tre utses av är förordnade på år. Två av ledamöterna skall vara läkare. personer som sex En ledamot skall jurist och är ordförande i nämnden. Denne skall vara uppfylla lagens krav för att kunna bli utnämnd till justitieråd. Nämndens verksamhet är reglerad i särskild förordning. Nämnden har befogenheter en läkare eller andra sakkunniga att biträda nämnden i dess arbete. att utse Nämndens utlåtanden är inte bindande. Om parterna inte är nöjda med nämndens utlåtande, kan de väcka talan vid domstol. Tvister om personskada avgörs slutgiltigt av domstol.

4.2.4 Norge

4.2.4.1 Allmänt

Den norska loven skadeerstatning från år 1969 innehåller efter en om januari 1974 vissa grundläggande regler lagändring som trädde i kraft den l skadestånd vid personskada. Bestämmelserna vilar grundtanken att den om skadelidande skall ha full ersättning för sin skada, såväl ekonomisk som ideell. När det gäller ekonomisk skada skiljer lagen mellan sådan som uppkommit vid tidpunkten då skadeståndet fastställs lidt tap och sådan som är att hänföra till framtiden framtidig tap. Ersättning utgår i form av tapt arbeidsfortjenste, tap i framtidig erverv, päførte utgifter och utgifter personskaden antas å påføre skadelidte i framtiden. Gränsen mellan som redan inträffad skada och framtida skada dras vid tidpunkten då dom meddelas eller frivillig uppgörelse träffas.

i

l sou 1995:33 Utländska förhållanden 229

Reglerna om ersättning för ekonomisk skada vid personskada har nyligen setts över av en kommitté, som i betänkandet NOU 1994:20 diskuterat olika möjligheter att standardisera denna ersättning. Det råder dock olika meningar inom kommittén om hur långt man bör i en sådan standardisering. I fråga om ideell skada skiljer lagen mellan méinerstatning § 3-2 och oppreisning § 3-5 första stycket. Till skillnad från vad som gäller i övriga nordiska länder ersätts sveda och värk inte som en särskild post. I ersättningen för oppreisning som i Sverige närmast ersättning enligt - motsvaras av 1 kap. 3 § skadeståndslagen kan dock, åtminstone delvis, ingå ersättning -

också för sveda och värk se Lødrup, 1987, s. 364 och SOU 1992:84

s. 167 f.. Reglerna om ersättning för ideell skada ses för närvarande över av en särskild utredningsman. Denne, som tillkallades år 198:9, har fått i uppdrag att överväga om möjligheten till ersättning för ideell skada är alltför begränsad och for sådant fall lämna förslag hur de skadelidandles och de efterlevandes ställning kan stärkas.

Enligt direktiven skall utredningsmannen klarlägga i vilka fall skadelidande och efterlevande inte skyddas av gällande skadeständsregler eller endast får en blygsam ersättning. Han skall vidare överväga hur det skadestándsrättsliga skyddet kan förstärkas i dessa fall och ta ställning tiill om det bör ske inom ramen för de nuvarande reglerna eller om det bör införas nya former av ersättning för ideell skada i stället för eller som tillägg till de nu gällande. Utredningsmarmen skall dessutom ta ställning tilll efter vilka principer ersättningens storlek skall fastställas.

4.2.4.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada

Kostnader

l begreppet lidt tap i § 3—1 ingår påførte utgifter, dvs. kostnader som uppkommit fram till dess att det skadeståndet bestäms. Flertalet av de utgifter som här kan komma i fråga täcks dock av socialförsäkringen, varför det i regel inte blir aktuellt med anspråk mot skadevållarem. Typiska utgifter som den skadelidande kan kräva ersättning för av skadevállarcn är kostnader för

extra transporter, ökade levnadsomkostnader, förstörda kläder etc. se

Lødrup, 1987, s. 290. Denna typ av kostnader kan i regel styrkas med kvitto eller annan verifikation och vållar därför sällan några svårigheter vid bestämmande av skadeståndets storlek.

230 Utländska förhållanden

Enligt § 3-1 första stycket utgår vidare skadestånd för utgifter som personskaden antas å pâføre skadelidte i framtiden Denna ersåttningspost tar sikte olika kostnader med anknytning till den skadelidandcs individuella behov. Det kan gälla t.ex. kostnader för läkarbehandling, transporter, inköp olika slags hjälpmedel, anpassning av bostaden men i viss mån också för av vård och skötsel i hemmet m.m. Skadeståndets storlek i denna del bestäms skönsmässigt. Ersättningarna har senare tid ökat väsentligt och mera ersättningsposten har sagts vara den som i dag skapar de största problemen vid

personskada se Lødrup, 1993, s. 364.

För att kostnaden skall vara ersättningsgill fordras vare sig den avser förfluten tid eller framtiden att den är nödvändig och rimlig följd av - en skadan. Kostnaden skall i princip direkt följd av skadan. Så år inte vara en alltid fallet vad gäller kostnader för t.ex. underhåll av bostad, hjälp med snöskottning eller trädgårdsskötsel se NOU 1994:20 s. 43. Om den skadelidande före skadan själv svarade för göromålen och skadan således innebar ett bortfall möjligheten att hålla utgifterna nere, torde kostnader av nämnts ersättningsgilla se Lødrup, 1987, s. 294. Däremot torde som nu vara särskild ersättning inte utgå för kostnader för underhåll fritidsbostad, båt o.d. eller kostnader för att upprätthålla typiska fritidsaktiviteter. Sådana kostnader har ansetts i stället inrymmas i ersättningen för mén se NOU 1994:20 43. Detsamma gäller andra kostnader vars syfte endast är att ge s. den skadelidande ökad livskvalitet. Den skadelidande anses också vara skyldig att inrätta sitt liv sådant sätt att han i rimlig grad begränsar kostnadernas storlek. Kostnaderna måste ligga inom en rimlig och försvarlig ram. Enligt § 3-1 ersätts inte bara utgifter som den skadelidande själv har haft eller kommer att fâ utan även kostnader för anhöriga, om förutsättningarna för rätt till skadestånd i övrigt är uppfyllda. Sålunda har ersättning utdömts för familjemedlemmars utgifter för blommor, resor o.d. till den skadade sjukhus se Nygaard, 1992, 100. l rättsfallet Rt. 1975 s. 670 utgick s. skadestånd för och uppehälle till den skadelidandes föräldrar och fästmö resa i samband med ett sjukbesok, varvid Høyesterett preciserade att en förutsättning för skadestånd skall utgå är att kostnaden varit medicinskt nödvändig att

se NOU 1994:20 s. 44; jfr Lødrup, 1987, s. 323.

Skadestånd kan i viss mån utgå också för inkomstförlust som en anhörig lider att t.ex. vårda den skadelidande i hemmet eller för utgifter som genom den anhörige har haft för t.ex. hjälpmedel se NOU 1994:20 s. 44 och Lødrup, 1987, 324. Även här gäller kravet att kostnaderna har varit s. nödvändiga.

Utländska förhållanden 231

I litteraturen har diskuterats om kravet skadestånd för anhörigas insatser skall framställas direkt av den som har för eller kommer att för svarat svara insatsen eller i stället av den skadelidande själv. I rättsfallet Rt. l95l s. 687 fann Høyesterett att skadeståndet skulle tillerkännas den skadelidande, som sedan i sin tur hade att ersätta den som utfört omsorgsarbete. Från år senare finns emellertid exempel att skadestånd dömts ut direkt till den skulle som svara för vården se RG 1985 s. 986. l annat sammanhang har hävdats att det är endast beträffande redan uppkomna kostnader ersättning kan som tillerkännas tredje man direkt; kostnadsersättning för framtiden bör tillerkännas den skadelidande personligen, som därigenom själv kan välja från vem han vill köpa eventuella tjänster se NOU 1994:20 s. 44 jfr Jerstad i LoR 1993 s. 321 ff..

inkomstförlust

Skadestånd för tapt arbeidsfortjenste och tap i framtidig erverv skall bestämmas var för sig och motsvara skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han inte skadats. och den inkomst som han trots skadan har uppnått eller kan antas komma att uppnå. Den skadelidandes möjligheter att i framtiden skaffa sig arbetsinkomster skall bedömas mot bakgrund bl.a. av hans ålder, utbildning och praktiska erfarenhet samt hans möjligheter till omskolning. Andra omständigheter som kan inverka bedömningen är bostadsort, familjeförhållanden och andra personliga förhållanden se Ot. prp. 1986-87:81 s. 9 f.. Arbetade den skadelidande vid skadetillfället i hemmet måste bedömas om denne, for det fall att skadan inte hade inträffat. i framtiden skulle ha inlett en yrkeskarriär och i så fall från vilken tidpunkt. Men även om det kan antas att den skadelidande skulle ha fortsatt att arbeta i hemmet, föreligger rätt till skadestånd för inkomstförlust i fall då den skadelidandes förmåga att utföra arbete i hemmet har reducerats. Enligt § 3-1 andra stycket är nämligen värdet av arbete i hemmet att likställa med inkomst. l praxis bestäms ersättningen i sådana fall till ett belopp motsvarande kostnaden för att anlita någon utomstående att utföra arbetet. Därvid beaktas sådana förhållanden som familjens storlek och bostadsförhållanden se Lødrup, 1987, s. 342 och Nygaard, 1992, s. 109. När skadeståndet för inkomstförlust bestäms skall enligt § 3-1 tredje stycket avdrag göras för lön under sjukdomstiden, andra liknande förmåner, ersättning från socialförsäkringen och vissa pensionsförmåner, liksom för ersättning från försäkring som bekostats av den skadestándsskyldige. Hänsyn

232 Utländska förhållanden

kan också tas till försäkringsersättning eller annat väsentligt ekonomiskt annan stöd som den skadelidande har fått eller kommer att till följd av skadan.

I tidigare praxis beaktades försäkringsersättning även när den var relativt blygsam, t.ex. 100 000 NOK. Pâ senare tid har domstolarna dock visat återhållsamhet när det gällt att beakta utgående försäkringsersättning. I rättsfallet RG 1990 s. 1034 tog rätten inte någon hänsyn till försäkringsersättning 800 000 NOK med hänvisning till att det var en normal ca ersättning i dagens samhälle, och i rättsfallet RG 1992 s. 1282 beaktades inte

ett sammanlagt försäkringsbelopp om l 035 000 NOK se NOU 1994:20

s. 39. l praxis finns exempel att ersättningen för ervervstap har reducerats

med hänvisning till att den skadelidande fått en hög ménerstatning se Rt.

1981 138. Att detta sätt tillägga ménerstatningen betydelse inom s. för § 3-1 tredje stycket har visst stöd av uttalanden i förarbetena till den ramen norska skadeståndslagen se Ot. nr 4 1972-73 s. 21. I en dom den 22 prp. december 1993 lnr 1641993 har Høyesterett dock uttalat att det normalt inte finns skäl att låta ménerstatningen inverka ervervserstatningens storlek.

Skadeståndsbeloppen utbetalas regelmässigt i form av engångsbeløpp. Om det föreligger särskilda skäl finns dock möjlighet enligt § 3-9 att bestämma att ersättningen skall utges periodvis. I praktiken förekommer detta dock mycket sällan. Ett skäl härtill är att engångsbelopp inte är skattepliktiga bortsett från förmögenhetsskatt i framtiden och inkomstskatt avkastningen medan —— periodiskt utfallande belopp inkomstbeskattas pâ vanligt sätt. Om den skadelidande är ett barn under 16 år beräknas ersättning för tap i framtidig erverv gemensamt med ménerstatning enligt särskilda regler i § 3-2a. Syftet med dessa regler har varit att undvika osäkra som anges

spekulationer när det gäller bedöma barns framtida inkomstutveckling se

NOU 1987:4 och Ot. 1986-87:81. Reglerna innebär att ersättningen prp. stället bestäms standardiserat med hänsyn till den medicinska invaliditeten. Vid 100 invaliditet utgör ersättningen ett belopp motsvarande 40 x procent folketrygdens grundbelopp G, vilket för år 1994 innebär en maximal ersättning 1 492 00 NOK. Vid skador med lägre invaliditetsgrad minskas om ersättningen i proportion till den aktuella invaliditetsgraden. För skador med lägre invaliditet än 15 procent utgår enligt normerna dock ingen ersättning alls; sådana skador i regel inte påverka förvärvsförmágan och berättigar anses normalt inte heller till ménerstatning. Från det framräknade engångsbeskall avräknas fonnáner utgår enligt folketrygden. Om barnet före loppet som 16 års ålder haft ársinkomst minst 5 G, dvs. ca 187 000 NOK, kan en om

Utländska förhållanden 233

ersättning for tap i framtidig erverv fastställas efter samma regler som gäller för andra skadade.

Regeln om standardiserad ersättning till barn har mött kritik i olika avseenden

se särskilt Holgersen i LOR 1991 s. 515 ff. och Robertsen i LoR 1993

s. 350 ff.. Bl.a. har hävdats att normerna ibland leder till för låg ersättning jämfört med om vanliga principer tillämpats, eftersom den medicinska invaliditeten ibland kan vara betydligt lägre än den förvärvsmässiga. Normerna har också kritiserats för att de inte gör det möjligt ersättningens att anpassa storlek efter barnets ålder vid tidpunkten för skadetillfället; som reglerna är utformade får således en 2-åring och en 15-åring lika mycket i ersättning. Detta följer av att ersättningen erläggs i ett engångsbelopp så snart en uppgörelse träffats eller dom meddelats, trots att skadan såvitt gäller tap i framtidig erverv uppkommer först när den skadelidande skulle ha gått ut i

förvärvslivet. Det innebär att de yngre barnen blir överkompenserade se

Lødrup, 1993, s. 366. En kommitté, som haft i uppdrag av Justisdepartementet att utvärdera den praktiska tillämpningen av § 3-2a, har i ett nyligen avlämnat betänkande NOU 1994:20 Personskadeerstatning förordat att ersättning till barn också i fortsättningen bestäms efter standardiserade normer men att reglerna i några avseenden ändras. Bl.a. föreslås att det införs möjlighet till en individuell bedömning när det är en väsentlig skillnad mellan den medicinska och den förvärvsmässiga invaliditeten, att ersättningen skall utgå i form av livränta fram till dess barnet blir 18 år och att det även i annat fall införs möjlighet att

anpassa ersättningen efter barnets ålder se bet. s. 133.

Lyte och men

En rätt till ménerstatning infördes i norsk rätt först år 1974. För att sådan ersättning skall utgå fordras enligt § 32 att skadan först och främst är av medicinsk art. Det innebär att skadan skall ha drabbat kropp eller hälsa. Hit räknas somatiska skador, t.ex. amputation av en kroppsdel, förlamning, förlust av olika sinnen som hörsel, syn och lukt, förlust av förmåga till sexuellt umgänge Även skador psykisk hör hit, såsom eller m.m. av natur neuros depression. Till skador av medicinsk art räknas också vanställande ärr och andra liknande skador, liksom kroniska smärttillstånd samt sömnlöshet. Skadan skall ha drabbat den egna kroppen. Ménerstatning utgår således inte vid förlust av forsörjare. Skadan måste vidare varaktig. Det innebär dock vara inte att skadan måste bestå livet ut. Även långvarig skada torde berättiga en till ersättning. Vad som är att anse som långvarig skada är dock ännu oklart

se NOU 1994:20 s. 52; jfr Lødrup, 1987, s. 353 och Nygaard, 1992,

s. 139. För att ménerstatning skall utgå fordras slutligen också att skadan

234 Utländska förhållanden

är betydande. l förarbetena till § 3-2 ges inte någon förklaring till vad som innefattas i detta villkor. l praxis har det emellertid tolkats så att den medicinska invaliditeten efter mönster från vad som gäller enligt reglerna om yrkesskadeersättning måste uppgå till minst 15 procent. Detta är dock inte någon absolut gräns; undantagsvis kan ersättning utgå även vid lägre

invaliditet. Även när det gäller ménerstatningens bestämmande påminner skadeståndslagen mycket reglerna yrkesskadeersättning i Folketrygdsom om loven. Sålunda skall ersättningen i båda fallen bestämmas med hänsyn till

skadans medicinska art och omfång. Enligt skadeståndslagen § 3-2 skall hänsyn dessutom till skadans betydelse för den personliga livsföringen. tas Härigenom finns möjlighet att ta individuella hänsyn till om skadan har medfört den skadelidande t.ex. inte längre kan utöva sin hobby eller ägna att sig andra förnöjelser. I förarbetena till den norska skadeståndslagen framhålls att ménerstatningen skall bestämmas efter fritt skön men att utgångspunkten är att ersättningen skall ligga minst på yrkesskadeersättningens nivå. I praxis har ersättningen kommit att i beräknas helt efter yrkesskadeersättrtingens regler med tillägg tredjedel. Någon individuell bedömning görs sällan se av en mera NOU 1994:20 s. 54.

På yrkesskadeområdet fastställs invaliditetsgraden med utgångspunkt i en invaliditetstabell Sosialdepartementet antagit. Tabellen anger invasom liditetsgraden i procent för cirka 200 olika skadetyper. Om en skada eller sjukdom inte faller in under någon av de skadetyper som anges i tabellen, bestäms invaliditetsgraden efter skönsmässig jämförelse med skador som en förekommer i tabellen. Bedömningen görs utan hänsyn till om skadan i det enskilda fallet framstår allvarligare eller lindrigare än normalt. När det som gäller bestämma invaliditetsgraden tas således inte några individuella att hänsyn, utgångspunkten är och skada drabbar alla lika. utan att en samma Yrkesskadeersättningens storlek har reglerats i en kunglig förordning från år 1972. Ersättning utgår varje år efter viss procentsats av folketrygdens en grundbelopp, dvs. motsvarigheten till basbeloppet i Sverige. Procentsatsens storlek varierar beroende graden invaliditet. Sålunda berättigar skador av med invaliditetsgrad mellan 15 och 24 procent grupp 1 till ersättning med grundbeloppet varje år, skador med invaliditetsgrad mellan 25 7 procent av och 34 grupp 2 till 12 grundbeloppet etc. För skador med en procent av invaliditetsgrad från 85 till 100 procent grupp 8 utgör den årliga ersättningen grundbeloppet. Hit räknas dock inte de allra svåraste skadorna. 63 procent av För dessa grupp 9 kan ersättningen uppgå till 75 procent av grundbeloppet. Vad beträffar skador med invaliditetsgrad under 15 procent utgår, som en tidigare nämnts, inte någon ersättning alls.

Utländska förhållanden

Till skillnad från invaliditetstabellen är ersättningstabellen så konstruerad att hänsyn kan tas till individuella förhållanden. När den skadelidande på t.ex. grund av ålder, kön eller andra individuella förhållanden drabbas särskilt svårt av skadan, kan ersättningen bestämmas till högre belopp än vad invaliditetsgraden i sig ger vid handen. Man talar i dessa fall grupphöjning. om Som mest kan skadan flyttas upp två För skada i 1 kan grupper. en grupp ersättning således utgå med belopp motsvarande det som gäller för grupp l de fall en yrkesskada drabbar någon redan tidigare är skadad, som bestäms yrkesskadeersättning på grundval av skillnaden mellan samlad och tidigare invaliditetsgrad.

När det gäller den jämförelse som, enligt förarbetena till den norska skadeståndslagen, skall göras med yrkesskadeersättningen skall man se till det fulla grundbeloppet och således inte, som i yrkesskadeersättningen, maximera ersättningen till 75 procent av detta. Det innebär att det är storleken på yrkesskadeersättningen med tillägg av en tredjedel som är relevant för skadeståndsrätten. Ett detta sätt framräknat belopp har också i praxis ansetts ge en grov antydning om vilken nivå ersättningen i det enskilda fallet bör ligga. Är den skadelidande under 16 år bestäms, som tidigare nämnts, ersättningen enligt de särskilda reglerna i § 3-2a. Något vägledande avgörande i frågan hur skadeståndet skall bestämmas i fall då den skadelidande har sänkt medvetandegrad eller är varaktigt medvetslös finns inte. I ett underrättsavgörande från år 1986 sattes skadeståndet till en svårt hjärnskadad ned väsentligt, under åberopande den av att skadelidandes möjligheter att uppnå ökad livskvalitet starkt begränsad. var Gällande rätt torde vara att ménerstatning endast utgår den skadelidande om

kan tillgodogöra sig ersättningen se Ot. l986-87:8l 12.

prp. s.

Enligt Lødrup skulle det strida med ersättningens syfte, om ménerstatning utgick i de fall när skadan är så allvarlig att den skadelidande intet sätt kan tillgodogöra sig ersättningen; följden skulle bara bli en vinst för dödsboet när den skadelidande en gång avlider. Lødrup framhåller att det därför finns anledning att vara återhållsam vid utdömande ménerstatning i dessa fall av

se lødrup, 1987, s. 362. Nygaard förordar att ersättning utgår också i dessa

fall men i form av periodiskt förfallande belopp. Ersättningen bör enligt Nygaard kunna användas till att gottgöra anhöriga och andra närstående för den omsorg och omvårdnad som de visar den skadelidande. På så sätt kommer ersättningen också den skadelidande till godo. Även den skadelidande om saknar möjlighet att meddela sig med omvärlden, kan han ha förmåga att

känna närståendes omsorg, närvaro, värme och kroppskontakt se Nygaard,

1985, s. 154 och 1992, s. 147.

236 Utländska förhållanden

Oppreisning

Som tidigare nämnts finns inte någon särskild ersättningspost för sveda och värk i norsk rätt. Den tillfogats personskada kan emellertid också vara som en berättigad till oppreisning enligt § 3-5. Härmed avses en engångsersättning för tort och smärta eller annan skada av icke-ekonomisk art. Reglerna om oppreisning har dock förhållandevis liten praktiskt betydelse. Förklaringen härtill är det fordras att skadevållaren handlat uppsåtligen eller grovt en att oaktsamt, liksom att det bara är skadevållaren personligen som kan åläggas skyldighet sådan ersättning Ersättningen omfattas således inte av att utge arbetsgivarens principalansvar och inte heller av en eventuell ansvarsförskadevållaren kan ha. Oppreisning är också undantagen enligt säkring som den norska trafikskadelagen. Till skillnad från vad gäller beträffande ménerstatning kan oppreissom

ning tillerkännas också nära anhöriga i fall då den skadelidande avlider se

avsnitt 4.2.4.3. Ersättningen fastställs skönsmässigt efter vad rätten finner skäligt i det

enskilda fallet se vidare SOU 1992:84 s. 168.

Ersättningsnivån vid ideell skada

ersättningsnivån år 1993 i EU- och EFTA-länderna Enligt Lloyds rapport om skulle 20-årig kvinna drabbats tetraplegi, dvs. förlamning i samtliga en som av extremiteter, ha tillerkänts ménerstatning med 597 000 NOK. Detsamma gällt kvinnan i stället drabbats total synförlust eller svår skulle ha om av hjärnskada. Vid total hårselförlust eller paraplegi, dvs. förlamning från midjan och nedåt, skulle ersättningen ha blivit 414 100 NOK. Vid amputation underben eller nedanför armbågen skulle ersättning ha utgått av ett av en arm med 143 400 NOK. Detsamma gäller vid förlust av synen på ett öga. Se Mclntosh Holmes, 1994, s. 387 ff. -

4.2.4.3 Skadestånd vid dödsfall

Begravningskostnader m.m.

Skadestånd i anledning dödsfall skall enligt § 3-4 tredje stycket täcka av begravelseutgifierne andre utgifter i anledning dødsfallet. Härmed og av sedvanliga kostnader for själva begravningen men också avses först och främst

Utländska förhållanden 237

kostnader for resor i samband med begravningen, för flyttning från tjänstebostad eller juridiskt bistånd i samband med arvskifte En förutsättning är m.m. dock att kostnaden kan anses rimlig. Ersättning utgår också normalt endast till nära anhöriga eller andra som haft rimliga skäl att ta på sig utgiften.

Förlust av underhåll

Om en personskada leder till döden, har de blev försörjda eller i nära som en framtid skulle ha blivit försörjda av den avlidne rätt till ersättning för tap av forsørger enligt § 3-4. Även här gäller principen den skadelidande är att berättigad till full ersättning för sin skada. Vad som ersätts är dock inte den ekonomiska förlust som den efterlevande kan göra till följd dödsfallet utan av dennes förlust av underhåll. Skiljelinjen häremellan kan ibland svår att vara dra se Lødrup, 1987, s. 325 och Nygaard, 1992, s. 150. Ersättning förutsätter att den avlidne vid tidpunkten för dödsfallet helt eller delvis bidrog till den efterlevandes försörjning eller kunde förväntas komma att göra det inom en snar framtid. Det saknar betydelse den om avlidne hade en rättslig skyldighet att svara för försörjningen. Avgörande är i stället om den avlidne rent faktiskt bidrog till försörjningen. Ersättning utgår således inte om den avlidne underlät att fullgöra en underhâllsskyldighet som ålagts honom. Den avlidne kan ha bidragit till den andres försörjning genom

tillskott av pengar men också genom arbete i hemmet se NOU 1994:20

s. 55. De som kommer i fråga för ersättning är i första hand efterlevande make, sambo och bam. Från rättspraxis finns dock exempel att ersättning utgått

också till föräldrar som blivit försörjda av sina barn se Lødrup, 1987, 326.

s. Ersättningens storlek skall enligt § 3-4 bestämmas med hänsyn till försörjningens omfattning och till den efterlevandes möjligheter att själv bidra till sin försörjning. När det gäller försörjningens omfattningen utgår man i regel från förhållandena vid den tidpunkt försörjningen föll bort. Det gäller att bedöma vilket värde försörjningen hade vid denna tidpunkt och vilken försörjning som den efterlevande hade kunnat påräkna i framtiden. Den avlidnes inkomstförhållanden är här av central betydelse, också den avlidnes arbete i men hemmet vägs in i bedömningen. Sålunda beaktas hushållsarbete och andra insatser i hemmet, t.ex. vård av barn eller underhâllsarbete på det egna huset, som en förmån från den avlidne som kommit den efterlevande till godo. Vidare beaktas hur stor del av den avlidnes inkomster som skulle ha gått till

238 Utländska förhållanden

täcka den avlidnes egna behov. I det sammanhanget beaktas sådana att omständigheter familjens samlade inkomster och gemensamma utgifter, som familjens storlek m.m. se Lødrup, 1987, s. 329. När det gäller efterlevande makes möjligheter att själv bidra till sin försörjning beaktas sådana förhållanden som ålder, hälsa, utbildning och tidigare yrkeserfarenhet. l praxis har på samma sätt som när det gäller rätten till underhållsbidrag i samband med äktenskapsskillnad en utveckling skett inneburit allt större krav den enskilde att försörja sig själv se Lødrup, som 1987, 330. Barn i regel kunna försörja sig själv först vid 19 års s. anses ålder. I vissa fall utdöms ersättning även för längre tid, t.ex. om barnet studerar se Nygaard, 1992, s. 154.

Ideell skada

tidigare nämnts kan vid dödsfall även utgå ersättning för oppreisning Som i fall då någon uppsåtligen eller grov oaktsamhet har vållat annans död av § 3-5 andra stycket. Ersättningen syftar till att kompensera den sorg, saknad och förtvivlan typiskt sett drabbar nära anhöriga till den som blivit dödad. som Ersättningsberättigade är efterlevande make, barn och föräldrar, däremot inte

syskon. I kommittébetänkande se NOU 1992:16 har föreslagits att

t.ex. ett ersättning skall kunna utgå också till den med vilken den avlidne sammanbodde under äktenskapsliknande förhållanden se SOU 1992:84 s. 168. Den högsta ersättning dömts ut för oppreisning vid dödsfall är, som omräknat till 1992 års penningvärde, 132 000 NOK Rt. 1933 s. 110; se Nygaard, 1992, s. 178.

4.2.4.4 Verkan av den skadelidandes död

Sedan år 1902 har i norsk lagstiftning gällt en bestämmelse om att krav ersättning för oppreisning inte kan ärvas så länge det inte är medgivet eller talan har väckts i rättegång. Innebörden härav är att kravet skall ha medgetts medan den skadelidande i livet eller ha väckts i rättegång av honom själv. var Bestämmelsen infördes efter tyskt mönster se Lødrup, 1984, s. 579 - som i § 3-10 och är sedan år 1974 då ménerstatning, som - återfinns numera förut nänmts, infördes i norsk rätt tillämplig också sådan ersättning. -

Utländska förhållanden 239

4.2.4.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Sedan lång tid tillbaka gäller i Norge att en skadelidande som har tillfogats både fysisk och psykisk skada är berättigad till ersättning för skadan i dess helhet. Det gäller även om kroppsskadan i sig själv är obetydlig och det är den psykiska skadan, i form t.ex. dominerar skadebilden se av en neuros, som Lødrup, 1987, s. 253. Från äldre rättspraxis finns exempel att ersättning dömts ut även i fall när den skadelidande drabbats av psykisk chock i samband med att vederbörande befunnit sig i farozonen för att bli fysiskt skadad se Lødrup, 1987, s. 253 f.. När det gällt chockskador uppkommit i andra situationer som t.ex. då någon bevittnat eller underrättats om att en nära anhörig blivit dödad -

eller svårt skadad har inställningen i rättspraxis varit återhållsam se

- mera Rt. 1938 s. 626, och 1966 s. l63;jfr Lødrup, 1987, 254 f.. I rättsfallet Rt. s.

1960 s. 357 utdömdes dock ersättning med hänvisning till att det fråga

var om ett grovt vårdslöst beteende.

I det fallet hade en starkt berusad bilist förorsakat bil körts över att en en kajkant med följden att en pojke som satt i bilen drunknade. Den omkornnes moder chockades svårt när hon anlände till platsen och blev klar över vad som hade hänt. Modern tillerkändes ersättning för chockskadan, varvid i domen betonades bilistens skuld och att händelseförloppet särskilt ägnat att var medföra en chock.

Av rättsfallet Rt. 1985 s. 1011 torde dock framgå att i norsk rättspraxis man numera betraktar chockskador i princip på samma sätt som andra personskador och alltså ger ersättning for sådana skador oavsett grunden för skadevålla-

rens ansvar se Lødrup, 1987, s. 254 och Andersson, 1993, s. 554. l det

fallet fick en kvinna, som sett sin make dödas signallykta tåg, av en ett ersättning för chockskada till följd denna händelse, järnvägen av trots att ansågs ansvarig endast objektiv grund. Än så länge saknas emellertid exempel fall där någon har fått ersättning för chockskada till följd av en underrättelse om att en nära anhörig blivit dödad eller svårt skadad. Den rätt till ersättning för oppreisning anhöriga till dödad kan som en vara berättigade till enligt § 3-5 avser som tidigare nämnts att kompensera dem for deras sorg, saknad och förtvivlan. Ersättning torde utgå även om de

anhöriga i det enskilda fallet inte upplevt några känslor av sorg och saknad se

Nygaard, 1992, s. 178.

240 Utländska förhållanden

4.2.4.6 Omprövning av skadestånd

I Norge finns inte några lagfästa regler om omprövning av ett en gång fastställt skadestånd. Utgångspunkten torde därför vara att en dom eller ett avtal reglerar skadeståndet skall stå fast oavsett om det senare inträder som ändrade förhållanden.

Inom försäkringsbranschen godtar man dock i viss utsträckning och efter en individuell bedömning att ersättningsfrågan tas upp till förnyad prövning, om den skadelidandes hälsotillstånd har försämrats. En förutsättning härför torde dock det framkommit omständigheter som inte var kända då vara att uppgörelsen träffades. Inom yrkesskadeförsäkringen finns också en lagreglerad möjlighet till omprövning, nämligen då invaliditeten har ändrats väsentligt sedan ersättningbestämdes. En förutsättning är dock att krav framställs inom fem år. en

I det nyligen framlagda betänkandet NOU 1994:20 efterlyses regler om en möjlighet till omprövning som är densamma vare sig skadeståndet har fastställts dom eller genom avtal mellan den skadelidande och en genom

försäkringsgivare se bet. s. 151.

4.2.4. 7 Jämkning på grund av medvållande

Enligt § 5-1 kan skadestånd sättas ned eller helt falla bort om den skadelidande har medverkat till skadan ved skyld. Lagen gör inte någon skillnad egen mellan olika grader skuld, utan all skuld från den skadelidandes sida från av liten grad oaktsamhet till uppsåtligt medverkan kan tas i beaktande. en av jämkning skall komma i fråga fordras dessutom att det framstår som För att rimligt med hänsyn till dels den skadelidandes beteende och dess betydelse för skadans uppkomst, dels skadans omfattning och omständigheterna i övrigt. Som medverkan räknas enligt § 5-1 andra stycket även att den skadelidande har underlåtit i rimlig utsträckning undanröja eller begränsa risken för att skadan eller underlåtit att efter förmåga begränsa skadans omfattning.

Pâ trafikomrâdet gällde tidigare enligt § 30 i 1926 års motorvognlov att - ersättning kunde jämkas endast den skadelidande medverkat till skadan om uppsåtligen eller oaktsamhet. Denna regel togs emellertid inte in i av grov 1961 års bilansvarslov. Numera gäller enligt § 7 i den lagen att ersättning vid trafikskada kan jämkas när den skadelidande har medverkat till skadan av oaktsamhet. Undantag görs dock for det fallet att den skadelidande kan läggas berre lite til last. I sådant fall är han trots oaktsamheten berättigad till full

Utländska förhållanden 241

ersättning. Undantaget innebär knappast någon skillnad i förhållande till medvállanderegeln i skadeståndslagen; även vid tillämpningen denna av ser

man normalt bort från obetydlig oaktsamhet från den skadelidandes sida se

Lødrup, 1987, s. 271. Under 1970-talet forordades i ett utredningsbetänkainde NOU 1977:33 en återgång till den tidigare regeln i motorvognloven. Förslaget vann gehör bland flertalet av remissinstanserna. Justisdepartementet emellertid inte berett var att föreslå någon ändring. Departementet hänvisade bl.a. till att det inte framkommit någon kritik mot det sätt vilket domstolarna tillämpat den gällande regeln, som enligt departementet också erbjöd möjlighet komma att fram till ett rimligt resultat i varje enskilt fall se Lødrup, 1987, 271 och s. Nygaard, 1992, s. 386. Enligt § 7 tredje stycket gäller särskilda regler vid skada på passagerare som av fri vilja åkt med i ett fordon som enligt vad de visste eller måste veta var stulet, hade använts i samband med brott eller framförts berusad av en person. I sådana fall är den skadelidande inte berättigad till ersättning med mindre det föreligger särskilda skål srlege grunner.

I praxis sker jämkning vanligtvis med 14, 13, l2 eller 23. Är den skadelidandes skuld endast obetydlig, sker som nämnts i regel inte någon jämkning alls. I de fall när jämkning sker görs inte någon skillnad mellan ersättning för ekonomisk och ideell skada.

4.2.4.8 Skadeståndets bestämmande

I Norge avgörs tvister om personskador av domstol eller skiljenämnd. Några särskilda för försäkringsbranschen gemensamma nämnder motsvarande dem som förekommer i Sverige finns inte detta område. Som tidigare nämnts var avsikten all méntzrstatningen, när denna infördes år 1974, skulle bestämmas efter ett fritt skön men med hänsyn till menets medicinska art och storlek och dess betydelse för den personliga

livsföringen se Nygaard, 1992, 134. De regler och den praxis

s. som utvecklats inom yrkesskadeområdet förutsattes dock i viss mån kunna vara vägledande för bedömningen. I praktiken har domstolarna kommit att ganska strikt följa de normer för bestämmande av ersättningens storlek som tillämpas på yrkesskadeområdet om än med tillägg tredjedel ersättningsbeav en av loppen. Dessa normer återfinns i en kunglig resolution från år 1972 och har utformats av regeringen med stöd av bemyndigande härom i Folketrygdloven. Det är också med stöd härav som Sosialdepartementet har fastställt den invaliditetstabell som tillämpas vid ersättningens bestämmande. Invaliditetstabellen ses för närvarande över.

242 Utländska förhållanden

4.3 Övriga Europa

4. 1 Belgien

4.3.1.1 Allmänt

I Belgien återfinns de grundläggande reglerna skadestånd i Code Civil. om Reglerna bär tydlig influens från fransk rätt. I likhet med vad som gäller i ansvarssynpunkt inte någon skillnad mellan ekonomisk Frankrike gör man från och ideell skada domrnages moraux; ideell skada grundar rätt till ersättning i utsträckning som ekonomisk skada. samma Code Civil inte några riktlinjer för hur skadeståndet skall beanger stämmas. En grundläggande princip anses dock vara att skadeståndet skall beräknas utifrån konkret bedömning, dvs. efter omständigheterna i det en enskilda fallet se Szöllösy, 1992, 38 och 40. Sådana omständigheter som s. graden skuld hos skadevållaren eller parternas ekonomiska förhållanden av tillmäts i regel inte någon betydelse se Szöllösy s. 37.

4.3.1.2 Skadestånd till den som tillfogats persorzskada

Enligt belgisk rätt är den skadeståndsgrundande handling som genom en tillfogas personskada berättigad till skadestånd dels för ekonomisk skada i kostnader och inkomstförlust, dels för ideell skada i form pretium form av av doloris, prejudice dagrément och prejudice esthétique.

Kostnader

Under kostnader ersätts bl.a. medicinsk behandling, läkemedel, posten sjukhusvistelse, hjälpmedel olika slag, proteser, hushållshjälp och ständig av vårdare. Även anhörigas utgifter för i samband med besök hos den resor skadelidande då denne vistas på sjukhus ersätts under denna post. Ersättning

utgår med belopp motsvarande de faktiska kostnaderna se Szöllösy s. 38.

Om förälder är att stanna hemma från sitt arbete för att vårda en tvungen sitt skadade barn, ersätts den inkomstförlust som föräldern därigenom kan åsamkas som en kostnad.

Vårdkostnader liksom inkomstförlust, täcks i Belgien till stor del av m.m., socialförsäkringen. Detta minskar dock i regel inte den ansvariges betalnings-

Utländska förhållanden 243

börda. Till skillnad från vad gäller i de ntordiska länderna har det som allmänna nämligen en regressrätt gentemot skadevállaren eller dennes

försäkringsbolag for den ersättning som utbetalas enligt socialförsäkringen se

Pfennigstorf, 1993, s. 17.

Inkomstförlust

Man skiljer mellan incapacité temporaire dvs. inkomstförlust under akut sjuktid, och incapacité perrnanente, dvs. inkomstfölust till följd av bestående arbetsoförmåga. Utgångspunkten for bedömningen av skadeståndets storlek är även här att ersättningen skall motsvara den faktiska förlusten. Ersättning för inkomstförlust under akut sjuktid bestäms den genom att verkliga inkomsten jämförs med den hypotetiskt beräknade inkomst som den skadelidande hade kunnat räkna med om skadan inte hade inträffat. Bedömningen av denframtida förvärvsfärmågan grundar sig i regel på ett läkarutlåtande, som anger uttryckt i ett procenttal hur stor inverkan skadan - har på den fysiska och intellektuella kapaciteten. När domstolen bestämmer vilka ekonomiska följder skadan kommer att för den skadelidande beaktas emellertid också andra omständigheter. Sålunda tar domstolen hänsyn till den skadelidandes utbildning, begåvning och yrkeskarriär, liksom arbetsrnarknadsförhållanden och möjligheterna till omskolning. Ersättningen bestäms med beaktande av den årsittkomst som den skadelidande uppbar vid tidpunkten för skadan. Vanligtvis beaktas emellertid också sådana löneförhöjningar som den skadelidande med all sannolikhet skulle ha kommit i åtnjutande skadan av om inte hade inträffat. Ersättning för inkomstförlust utgår för tiden fram till dess att den skadelidande uppnått pensionsåldern, vilken är 60 år för kvinnor och 65 år för män. Är det sannolikt den skadelidande skulle ha fortsatt arbeta att efter uppnådd pensionsålder förekommer dock att den skadelidande tillerkänns särskild ersättning härför prejudice postprofessional i form av ett schablon-

mässigt bestämt belopp se Szöllösy, 1992, s. 39.

Ersättning för inkomstförlust utgår även i fall då den skadelidande genom ökad anspänning i realiteten lyckas undvika inkomstförlust; det gäller vare sig skadan är av övergående eller bestående natur. Anspänning i arbetet betraktas således i Belgien som en ekonomisk skada se Szöllösy s. 38. Med förvärvsinkomst jämställs av tradition värdet arbete i hushåll. I av praxis har hemarbete inkomst från 150 O00 BEF, då det ansetts motsvara en inte funnits några hemmavarande barn, till 300 000 BEF då det funnits tre

eller flera barn se Szöllösy s. 39 vid not 87.

244 Utländska förhållanden

Ersättning till barn för bestående arbetsoförmåga fastställs i regel till ett skäligt belopp, varvid beaktas bl.a. skadans art och omfattning liksom barnets framtidsutsikter. För förlust av skolår utgår ersättning med belopp motsvarande 100 000 BEF eller, då det är fråga gymnasieutbildning, med 150 000om

200 000 BEF se Szöllösy s. 39 vid not 88.

Domstolen äger fritt bestämma om skadeståndet skall utgå som engångsbelopp eller i form av livränta.

Ideell skada

Ersättningsposten pretium doloris avser fysiskt och psykiskt lidande under den tid då den skadelidande på grund skadan tvingats avhålla sig från att av arbeta och utgör alltså motsvarighet till den svenska posten sveda närmast en och värk. I Belgien utgår ersättning härför endast vid svårare skador. Ersättningen beräknas enligt standardiserade vilka tar hänsyn till dels den normer, tid den skadelidande genomgår vård på sjukhus, dels den tid i övrigt som under vilken han helt eller delvis saknar förmåga att arbeta. Enligt normerna uppgår ersättningen till 1 500-1 800 BEF för varje dag som den skadelidande vårdas sjukhus och till 1 200 BEF för varje dag som han i övrigt är helt arbetsofor. Om arbetsförmågan är endast delvis nedsatt, t.ex. till 30 procent, utgår ersättning dag med motsvarande andel av l 200 BEF. en per

Vid skador medfört att arbetsförmågan satts ned med 1-10 procent föresom kommer det, framför allt i de flamländska delarna av Belgien, att ersättning för ekonomisk och ideell skada bestäms till ett gemensamt belopp. Varje procents nedsättning arbetsförmågan anses då motsvara ett belopp om av

30 000-50 000 BEF se Szöllösy i NFT 1994 s. 229 f..

Till posten préjudice d agrément är att hänföra bestående skadeföljder av slag, såsom förlust livsglädje och minskade möjligheter att njuta av annat av

livets bekvämligheter se Szöllösy, 1992, s. 38. Inom ramen för denna post

ersätts också vad ibland brukar benämnas som préjudice sexuel, pretium som iuventutis eller pretium voluptatis, dvs. minskade utsikter för den skadelidande bli gift eller ha fungerande scxualliv. Ersättningen härför bestäms i att att ett regel domstolarna efter ett fritt skön. Vid lindrigare skador tillämpas av emellertid, redan nämnts, standardiserade normer som tar sikte på såväl som ekonomisk som ideell skada.

Utländska förhållanden 245

Standardiserade normer torde också förekomma i den praktiska skaderegleringen. Sålunda framgår den ersättningsnivån i EU och av rapport om EFTA-ländema som Lloyds låtit publicera att ersättning för bestående framtida skadeföljder fastställs till ett belopp motsvarande invaliditetsgraden multiplicerad med ett belopp om 30 000-45 000 BEF; det högre beloppet förekommer då den skadelidande till följd av skadan drabbats anspänning i sitt arbete av eller då ersättningen omfattar även lyte préjudice esthétique eller ekono-

misk skada av något slag se Mclntosh Holmes, 1994, 108 ff..

- s.

Posten préjudice esthétique avser bestående utseendemässiga skadeföljder och är således en motsvarighet till ersättningsposten lyte enligt den svenska skadeståndslagen. Ersättningen härför bestäms enligt standardiserade normer, varvid man skiljer mellan sju olika svårhetsgrader beroende på skadans och art omfattning. För de lindrigaste skadorna varierar ersättningen mellan 5 000 till 25 000 BEF, medan ersättningen för de allvarligaste skadorna kan uppgå till mellan 800 000 och l 000 000 BEF. Utöver skadans art och omfattning beaktas regelmässigt den skadelidandes kön kvinnor tillerkänns i regel högre ersättning än män ålder och civilstånd. En ogift på grund sin - person, som av skada har fått minskade utsikter att ingå äktenskap, tillerkänns i regel högre

ersättning än den som är gift då skadan inträffade se Mclntosh Holmes

s. 107 vid not 4. I praxis bestäms ersättning för ideell skada regelmässigt som kapitalbelopp

se Szöllösy i NFT 1994 s. 230.

Ersättning för ideell skada utgår endast i de fall då den skadelidande verkligen utstått sådant lidande som ersättningen är avsedd kompensera. I att fall då den skadelidande är varaktigt medvetslös utgår således ingen ersättning alls för ideell skada.

Ersättningsnivân vid ideell skada

Enligt Lloyds rapport angående ersättningsnivån âr 1993 i EU- och EFTA-

länderna se avsnitt 4.1 skulle en 20-årig kvinna drabbats tetraplegi

som av ha tillerkänts ersättning för ideell skada med ett belopp om 6 666 000 BEF, varav 6 000 000 BEF för bestående skadeföljder inklusive préjudice esthétique och pretium voluptatis och 666 000 BEF för sveda och värk pretium dol0ris. Vid total synförlust skulle ersättningen i stället ha uppgått till 7 666 000 BEF, varav 7 000 000 BEF för bestående skadeföljder och 666 00 BEF for sveda och värk. Enligt samma källa skulle en svår hjärnskada ha resulterat i en ersättning om 5 856 000 BEF, 5 200 000 BEF för varav

246 Utländska förhållanden

bestående skadeföljder. Vid total hörselförlust anges ersättningen för sveda och värk till 648 000 BEF medan ersättningen för bestående skadeföljder inklusive préjudice esthetique och pretium voluptatis anges till 4 700 000 BEF; den sammanlagda ersättningen för ideell skada blir således 5 348 000 BEF. Vid paraplegi sammanlagd ersättning för ideell skada om anges en 5 157 000 BEF, 4 500 000 BEF för bestående skadeföljder. Vid varav amputation underben eller amputation av arm nedanför armbågen har den av totala ersättningen för ideell skada angetts till 3 228 000 BEF respektive 2 677 000 BEF. Därav 2 750 000 BEF respektive 2 200 000 BEF avser bestående ideell skada också vissa framtida kostnader. Slutligen anges men beträffande förlust på ett öga en sammanlagd ersättning för ideell av synen skada 2 230 000 BEF, l 850 000 BEF för bestående framtida om varav skadeföljder och vissa framtida kostnader. Se Mclntosh Holmes, 1994, s. 105 ff.

4.3.1.3 Skadestånd vid dödsfall

Begravningskostnader m. m.

dödsfall ersätts dels kostnader för vård och behandling som kan ha Vid föregått dödsfallet, dels begravningskostnader. Begravningskostnader ersätts inom för vad är rimligt med hänsyn till den avlidnes levnadsramen som standard. Utgångspunkten är, tidigare framhållits, att ersättningen skall som bestämmas så exakt som möjligt.

Det förekommer särskilt den avlidne en äldre person att man vid - om var ersättning för begravningskostnader beaktar att den som haft bestämmande av for kostnaden skulle ha överlevt den avlidne skadefallet inte hade att svara om inträffat. Den skadegörande handlingen i sådant fall endast ha inneburit anses

begravningskosmaden tidigarelagts, varför kostnaden inte ersätts fullt ut se

att Pfennigstorf, 1993, s. 17.

Förlust av underhåll

Vid dödsfall kan också utgå ersättning for förlust underhåll. Skadeståndsbeav rättigade är efterlevande make, barn samt i viss mån föräldrar till den avlidne. gäller sambors rätt till skadestånd är rättsläget mera osäkert. Skadestånd Vad underhåll förutsätter den avlidne vid sin bortgång regelmäsfor förlust av att bidrog till den efterlevandes underhåll eller kunde förväntas ha gjort det sigt

Utländska förhållanden 247

inom kort. Ersättning till efterlevande make utgår inte, om den äktenskapliga gemenskapen redan hade upphört vid dödsfallet genom att makarna flyttat isär och den avlidne inte bidrog till makens underhåll. Ersättning till barn för förlust underhåll bestäms regelmässigt till av ett engângsbelopp efter vad som är skäligt med hänsyn till den avlidnes förvårvsinkomster, minskat med ett belopp motsvarande vad den avlidne skulle ha behövt för egen del. Förbehållsbeloppet bestäms till viss en procent av forvärvsinkomsten. Procentsatsen varierar beroende på antalet underhållsberättigade barn som finns och barnens ålder. Barn är normalt underhållsberättigade tills de fyllt 18 år eller, de genomgår högre utbildning, 25 år. om

Ideell skada

Vid sidan av ersättning för ekonomisk skada nämnts kan vid dödsfall som nu enligt belgisk rätt ersättning utgå också för ideell skada. Ersättningsberättigade är anhöriga som stod i ett särskilt förhållande till dlen avlidne. Detta i anses regel vara fallet beträffande de närmast anhöriga, för såvitt inte visas. annat Ersättning utgår således vanligtvis till make, barn, föräldrar och syskon. Beroende omständigheterna i det enskilda fallet kan ersättning utgå också till den avlidnes sambo eller till den som den avlidne var förlovad med. I undantagsfall kan även andra, som stod den avlidne särskilt nära, komma i fråga for ersättning. Ersättningens storlek är beroende av vilken relation den efterlevande hade till den avlidne, om de hade gemensamt hushåll och i viss

mån den avlidnes ålder se McIntosh Holmes, 1994, 107 vid not 2. I

- s. praxis har ersättning utdömts med i genomsnitt 300 000 BEF i de fall då någon genom en skadeståndsgrundande handling förlorat båda sina föräldrar. Ersättningen har uppgått vid förlust av make till 250 000 BEF, vid förlust av någon av föräldrarna till 80 000-150 000 BEF, vid förlust barn levde av som i samma hushåll som den efterlevande till 150 000 BEF, vid förlust barn av i annat fall till 75 000 BEF, vid förlust syskon till mellan 35 000 och av 50 000 BEF beroende på om de delade hushåll och vid förlust den av person

som den efterlevande var förlovad med till 100 000 BEF se Szöllösy i NFT

1994 s. 230.

4.3.1.4 Verkan av den skadelidandes död

Om den skadelidande avlider en tid efter skadehändelsen övergår rätten till ersättning för ideell skada som den skadelidande fått utstå från skadefallet

248 Utländska förhållanden

fram till dödsfallet arvingarna préjudice ex haerede. Det saknar därvid betydelse om den skadelidande före sin död gjort några ansträngningar för att utkräva skadestånd. En förutsättning för att rätten till ersättning skall övergå arvingarna är dock att den skadade verkligen utstått ett lidande. Har han hela tiden varit medvetslös anses det inte ha uppkommit något ersättningsgillt

lidande se Szöllösy i NFT 1994 s. 230.

4.3.1.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Någon möjlighet att få ersättning för personskada i form av psykiska besvär till följd nära anhörig dödats eller skadats allvarligt genom en av att en skadeståndsgrundande handling torde inte finnas.

4.3.1.6 Omprövning av skadestånd

Skadestånd vidipersonskada bestäms gång för alla. Den skadelidande har en således inte någon möjlighet att återkomma med krav ytterligare skadestånd, det skulle visa sig sedan skadeståndet en gång blivit bestämt genom om dom eller avtal skadan allvarligt förvärrats. Undantag gäller för det fallet att det i domen eller avtalet gjorts förbehåll om omprövning. Sådana förbehåll att förekommer framför allt vid allvarligare skador.

4.3.1. 7 Jämkning på grund av medvållande

Om den skadelidande eget vållande har medverkat till skadans genom uppkomst- för den skull inte är att som ensam ansvarig till skadan men anse jämkas skadeståndet efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av -

vållande ömse sidor se Szöllösy, 1992, s. 38. J ämkning kan ske redan vid

enkel vårdslöshet. När jämkning sker görs inte någon skillnad mellan ersättning för ekonomisk skada och ersättning för ideell skada.

Beträffande trañkskador övervägs för närvarande särskild jämkningsregel en

nyligen har införts i Frankrike se avsnitt 4.3.3.7 och

av samma slag som i huvudsak motsvarar den svenska regeln om jämkning av skadestånd vid som personskada.

Utländska förhållanden 249

4.3.1.8 Skadeståndets bestämmande

I de fall det råder tvist om skadeståndets storlek avgörs frågan härom av domstol.

För arbetsskadade som är medlemmar i fackförening och träffat en som en överenskommelse om skadeståndetsstorlek gäller att överenskommelsen måste underställas en nämnd, Fond des accidents de travail, för prövning och godkännande se Pfennigstorf, 1993, 22. s.

De standardiserade normer som ibland tillämpas vid bestämmande av skadeståndets storlek har utbildats i praxis och har inte officiell status. Domstolarnas praxis varierar också i viss mån beroende på domstolen är var belägen. Sålunda tillämpar domstolarna i norra delarna av Belgien särskilda principer när det gäller att bestämma skadestånd vid mindre allvarliga skador.

4.3.2 England

4.3.2.1 Allmänt

I England vilar skadeståndsrätten huvudsakligen på oskrivna regler som har utvecklats i rättspraxis under flera århundraden. Frågor i vad mån skadeståndsansvar föreligger, vad som är att räkna personskada och hur som skadeståndets storlek skall bestämmas får således bedömas med ledning av tidigare domstolsavgöranden, s.k. leading cases. Domstolarna har skylen dighet att följa äldre avgöranden i jämförbara fall. Från ansvarssynpunkt görs inte någon skillnad mellan ekonomisk och ideell skada pecuniary loss respektive personal loss; ersättning för ideell skada utgår i samma mån som ersättning för ekonomisk skada. En generell utgångspunkt när det gäller skadestånd vid personskada är att den skadelidande skall kompenseras fullt ut. Domstolarna är oförhindrade att fastställa skadeståndet till ett samlat belopp utan att redovisa vilka överväganden som gjorts beträffande enskilda skadeståndsposter.

skadeståndet anses i första hand ha ett reparativt syfte. Det förekommer emellertid, om än i begränsad utsträckning, även skadestånd med straffande karaktär, s.k. exemplary damages Sådant skadestånd utdöms främst i de fall då någon gjort sig skyldig till maktmissbruk eller när det är fråga om olagliga handlingar företagna i profitsyfte se härom i SOU 1982:84 s. l7l;

250 Utländska förhållanden

jfr Dufwa, 1993, 456. En typ skadestånd, som förekommer vid s. annan av for personskada, det s.k. nominal damages, ett slags sidan av skadestånd är symboliskt skadestånd ibland döms ut när någon lidit intrång i sina lagliga som rättigheter inte kan visa att han lidit någon förlust eller skada. Detta men skadestånd fastställs tradition alltid till två pund. Vid framför allt sexuella av övergrepp förekommer det också att domstolarna, om omständigheterna i det enskilda fallet varit försvarande, dömer ut ett förhöjt skadestånd som är avsett kompensera den skadelidande för dennes sårade känslor, s.k. aggravated att damages. Till skillnad från exemplary damages anses denna typ av skadestånd inte ha till syfte att straffa gärningsmannen.

4.3.2.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada

När det gäller ersättning för personskada skiljer man mellan allmänt

skadestånd general damages och särskilt skadestånd special damages.

Det särskilda skadeståndet inkomstförlust och kostnader av olika slag avser den skadelidande haft i tiden mellan skadetillfållet och dagen då skadesom ståndsfrågan slutligt avgörs. Det allmänna skadeståndet avser ekonomisk

skada för tiden därefter samt ideell skada. Som ideell skada ersätts sveda och

värk pain and suffering, invaliditet disablement och förlust av

glädjeänmen loss of amenities. Skadestånd för såväl ekonomisk ideell skada fastställs regelmässigt i som form av ett kapitalbclopp.

Kostnader

tillfogas personskada är berättigad till skadestånd för kostnader Den som en i samband med behandlingen skadan. Sålunda utgår skadestånd för kostav nader för läkarbesök och sjukhusvård, i samband med läkarbesök, resor mediciner och Även kostnader för konvalescensresa torde proteser m.m. en den år medicinskt motiverad och ingår som ett led i behandlingen ersättas, om den skadelidande. Skulle den skadelidande sakna förmåga att företa en av sådan hand, torde skadestånd kunna utgå också för kostnaden för resa egen ledsagare. En förutsättning för rätt till skadestånd är att kostnaden varit skälig.

När det gäller bedöma i vad mån viss behandlingskostnad är skälig fäster att vanligtvis inte någon vikt vid behandlingen finns att tillgå i den man om sjukvården eller Om den skadelidande t.ex. föredrar att med egna allmänna medel bekosta vård privat sjukhus, är han oförhindrad att kräva ersättning härför skadevållaren även vården funnits att tillgå inom den allmänna av om

Utländska förhållanden 251

sjukvården. Den skadelidande har här alltså en frihet att välja den typ av vård som han anser vara lämpligast. Det gäller dock endast kostnader som redan uppkommit när skadeståndet bestäms se Munkman, 1989, 81 f.. s.

Särskilt vid allvarliga skador kan den skadelidande också tillerkännas skadestånd för kostnader för bil eller att anpassa en en lägenhet efter de särskilda behov som skadan har gett upphov till. Om den skadelidande är gift och skadan medför sådana påfrestningar på äktenskapet att detta upplöses, torde skadestånd kunna utgå även för vissa extrakostnader av personligt slag den skadelidande drabbas till följd som av

av skilsmässan se Munkman 89. Det kan gälla

s. t.ex. kostnader för barnpassning under begränsad tid. Något avdrag för minskade levnadskostnader görs vanligtvis inte för tid som den skadelidande tillfälligt vistas sjukhem. Sådant avdrag görs däremot om den skadelidande är allvarligt skadad och vårdas på institution under lång tid samt begär skadestånd för såväl inkomstförlust várdkostnader som se Munkman s. 81. Skadestånd för framtida kostnader beräknas utifrån ett uppskattat årligt belopp, som sedan multipliceras med varaktighetsfaktor. en Anhörigas kostnader i samband med vård eller annan omsorg om den skadelidande är ersättningsgilla i den mån de kan sägas motsvaras av en nytta för den skadelidande. Sålunda ersätts anhörigas utgifter i samband med besök sjukhus, om besöket kan antas bidra till den skadelidandes tillfrisknande

se

Munkman s. 88. För kostnader uppkommer för anhöriga i som samband med att de aktivt tar del i vården den skadelidande då denne vistas i av sitt hem utgick skadestånd tidigare endast den skadelidande hade om en rättslig skyldighet att ersätta den anhörige för dennes insatser. Numera gäller att skadestånd utgår även de fall då den skadelidande formellt i inte har något sett betalningsansvar gentemot den anhörige. I rättspraxis från 1970-talet finns exempel att ett barn tillerkänts skadestånd med belopp motsvarande den inkomstförlust som modern till barnet hade lidit hemma från genom att vara sitt arbete och vårda barnet. Ersättning har också utgått när den skadelidande varit en vuxen person vårdats sin make. l fall har skadestånd som av ett annat utgått i form av livränta när moder till handikappat barn en ett gett upp sin karriär som lärare för att i stället ägna sig vårda sitt handikappade barn. att Skadeståndet bestäms i dessa fall i regel till belopp motsvarande vad som fordras för att den skadelidande skall kunna betala skälig ersättning till den anhörige för dennes insatser. Ersättningen måste hålla sig inom rimliga ramar.

förhållanden 252 Utländska

fall den anhörige ledigt från sitt arbete för att ägna sig åt vård av den I de tar skälig ersättning i regel vad den anhörige går skadelidande anses motsvara

miste i inkomst se Munkman 87 f.. Vanligtvis får ersättningen dock

om s. överstiga vad det skulle ha kostat anlita utomstående person med för inte att en ändamålet adekvat utbildning. Anhörigas kostnader betraktas skadeståndsrättsligt som en del av den

skadelidandes kostnader se Munkman s. 82.

egna

inkomstförlust

det gäller skadestånd för kostnader är utgångspunkten att skade- Liksom när för inkomstförlust skall försätta den skadelidande i samma ekonomiska stånd ställning skadan inte hade inträffat, dvs. bedömningen skall grunda som om sig omständigheterna in det enskilda fallet. inkomstförlust i tiden från skadefallet fram till dess att ersättningen bestäms med hänsyn till den faktiska förlust som har uppkommit. fastställs

Beträffande framtida inkomstförlust tvingas domstolarna däremot att göra en

förhållandena i det enskilda fallet. Inkomstförhållandena uppskattning utifrån tillmäts därvid betydelse. En detta sätt beräknad före och efter skadan stor nettoförlust multipliceras med det antal år under vilka förlusten beräknas vara 66. sistnämnda faktor reduceras dock först med hänsyn till

se Munkman s.

händelser kan komma att förbättra eller försämra den dels oförutsedda som ekonomiska situation, dels fördelen att fâ skadeståndet i form skadelidandes av av ett engångsbelopp. Om den skadelidande vid skadetillfallet uppbar viss inkomst, presumeras vanligtvis han skulle ha kommit att ha samma lön även i framtiden. Det tas att till inkomstökningar till följd av inflationen. Gör den inte någon hänsyn skadelidande gällande han egentligen skulle ha tjänat mera, måste han att visa han hade särskilda kvalifikationer som styrka detta genom att t.ex. att till befordran och högre lön. På samma sätt har skadevållasikt skulle ha lett gällande den skadelidande i framtiden skulle ha tjänat ren, om han gör att vid skadetillfállet, styrka detta. Den skadelidande kan t.ex. redan mindre än att varit sjuk och därför sannolikt skulle varit tvungen att förr eller tidigare ha arbetstid eller ha varit verksam inom en bransch tillsenare minska sin bakagång med åtföljande risk för arbetslöshet.

till år 1983 uppskattades den skadelidandes framtida inkomstförlust utan

Fram medfört dennes livslängd blivit förkortad. A andra hänsyn till att skadan att

Utländska förhållanden 253

sidan gjordes avdrag för vad den skadelidande under de förlorade åren sannolikt skulle ha använt för sin del se Munkman 55 och 163. egen s. Rätten till detta skadestånd ingick del i den avlidnes kvarlâtenskap och som en kom således de efterlevande till del se avsnitt 4.3.2.4.

Den skadelidande anses skyldig begränsa sin skada och vara att ta det arbete som kan begäras av honom. När domstolarna har bedöma vad den skadade att kan tjäna i sitt skadade skick är det därför inte den faktiska inkomsten efter skadan som är relevant. Har den skadelidande förmåga och möjlighet att ha ett arbete med högre inkomst är det i stället den inkomsten läggs till som grund för bedömningen. Om den skadelidande efter skadan däremot lyckas undvika inkomstförlust genom en ökad arbetsinsats, utgår skadestånd härför i form förlust fritid av av eller s.k. loss of leisure vilket räknas som ett slags ideell skada se nedan. Att bestämma skadestånd för framtida inkomstförlust har ansetts möta särskilda svårigheter när det gäller barn blivit svårt skadade. I praxis har som man i sådana fall sett till vad barnets fader har haft för yrke eller till den genomsnittliga inkomsten i samhället. Det har också förekommit att ersätt-

ningen bestämts helt skönsmässigt se Munkman 72.

s. I de fall när den skadelidande till följd av skadan inte längre kan sköta det egna hushållsarbetet har i praxis ansetts skäligt den skadelidande tillatt erkänns ersättning med belopp motsvarande kostnaden för hemhjälp, även om den skadelidande inte har för avsikt att anlita någon hjälp. För tiden från skadetillfället fram till dess att skadeståndet bestäms har skadestånd dock ansetts kunna utgå endast om det uppkommit en faktisk kostnad. I fall när sådan kostnad inte uppkommit har emellertid i praxis förekommit att skadeståndet för ideell skada höjts något med hänsyn till den ökade anspänning som det måste ha inneburit för den skadelidande sköta hushållet hjälp att utan

utifrån se Munkman 74 f..

s. Det har pá senare tid förekommit att skadestånd för framtida inkomstförlust fastställts att utgå i form livränta. Detta förutsätter av emellertid att parterna är överens härom. Frågan om en utvidgad möjlighet för domstolarna att fastställa skadestånd i form av livränta övervägs dock för närvarande av en

statlig kommitté se Pfennigstorf, 1993, 163.

s. Från skadestånd uppgår till än 2 500 GBP avräknas vad som mer den skadelidande uppburit i ersättning från den allmänna försäkringen under tiden från skadetillfället fram till dess att skadeståndet bestäms, dock längst som under fem år. Däremot görs inte något avdrag för vad den skadelidande kan komma att uppbära i ersättning från det allmänna efter det skadeståndet att

254 Utländska förhållanden

fastställts. För det belopp avräknas har det allmänna en regressrätt som

skadevållaren eller ansvarigt försäkringsbolag se Szöllösy, 1992,

gentemot skadeståndet inte till 2 500 GBP avräknas endast hälften av vad s. 22. Uppgår den allmänna försäkringen under längst fem år. I sådant som utgått från som inte någon regressrätt se Mclntosh Holmes, 1994, s. 4 och 139. fall finns -

Ideell skada

bestäms skadestånd för ideell skada i varje enskilt fall Som tidigare nämnts ledning tidigare domstolsavgöranden i jämförbara fall. Några stanmed av det slag finns i bl.a. Sverige förekommer inte. Det dardiserade normer av som domstolarna uttryckligen hur ett skadestånd för ideell är sällan som anger skadeföljder olika slag. I regel fastställs skadestånd skada fördelar sig på av samlat belopp under benämningen pain and suffering for ideell skada till ett of amenities. Även i England talar man emellertid om olika erand loss

sättningsposter. Skadestånd för pain and suflering tar sikte fysisk smärta samt

påtagligt slag. Lidandet kan vara livsvarigt eller av psykiska besvär av Skadeståndsposten är således inte samma sätt begränsad övergående natur. under akut sjuktid ersättningsposten sveda och värk i till skadeföljder som ersättning för pain and suffering skall utgå vid psykiska Sverige. För att princip det fråga konstaterad psykisk sjukdom besvär fordras i att är om en utgår ersättning vid psykisk chock och andra psykiska eller skada. Sålunda

liknande slag se avsnitt 4.3.2.5. Känslomässiga reaktioner av

störningar av förnedring berättigar däremot inte till skadestånd för pain and sorg och

suffering . pain and suffering bestäms framför allt med hänsyn till Skadestånd för eller besvären varat. Men även andra omständigden tid under vilken smärtan den skadelidande tvingats genomgå operativa ingrepp. heter beaktas, t.ex. att

skadestånd under särskild post, loss of expectation I äldre praxis utgick en fått till följd den skadelidandes sannolika livslängd of life ide fall skadan att domstolarna det förenat med betydande svårigheter blivit förkortad. För var storlek, och det kom därför att utbildas en praxis att fastställa skadeståndets skadestånd alltid utgick med belopp. Numera utdöms som innebar att samma under särskild Enligt Administration of Justice inte längre ersättning en post. domstolarna i stället vid bestämmande av skadestånd Act från år 1982 skall den skadelidande är medveten om att hans för pain and suffering beakta om livslängd blivit förkortad. Se Munkrnan s. 128 f.

Utländska förhållanden 255

Ersättning för disablement själva skadan sådan, dvs. förlusten avser som eller funktionsnedsättningen kroppsdel eller funktionsnedsättningen av en av kroppen i dess helhet. Ersättningen härför är således närmast en motsvarighet till ersättning för men enligt svensk skadeståndsrätt. Vid bestämmande skadestånd för disablement beaktar av domstolarna framför allt skadans art, omfattning och varaktighet. Om den skadelidande tillfogats flera skador anses skadeståndet inte kunna beräknas efter en ren addition av skadeståndet för varje enskild skada, utan man ser till hur skadorna tillsammans påverkar den skadelidandes välbefinnande. I vissa fall, t.ex. när skadan drabbar parade skadan i regel motivera organ, anses ett betydligt större skadestånd än vad skulle följa

som av en ren addition se

Munkman s. 120. Loss amenities syftar på olika följder skadan av som alla utmärks av att de innebär en begränsning, tillfällig eller den skadelidandes permanent, av möjligheter att njuta av livet eller att livsglädjen eller mindre går förlorad. mer Under denna post ersätts det lidande följer den skadelidande som av att grund av skadan t.ex. inte längre kan ha ett fungerande sexualliv. Ersättningsposten avser också skadans inverkan yrkesliv och fritidsaktiviteter. När det gäller skadans betydelse för arbetslivet beaktas alltifrån ökad anspänning i arbetet till förlust av en lovande yrkeskarriär.

Som tidigare nämnts talar man ibland i stället loss leisure. I äldre om rättspraxis finns exempel att skadat och till följd en person, som en arm därav tvingades arbeta övertid l5 timmar varje vecka för att få samma lön som tidigare, fick det allmänna skadeståndet höjt från l 000 GBP till 2 750 GBP jfr Munkman s. 74.

Vid bestämmande av ersättningens storlek är rad faktorer betydelse, en av däribland den skadelidandes ålder och yrke samt hans allmänna hälsotillstånd. En annan omständighet beaktas är det psykiska lidande det kan som som innebära for en svårt skadad person att t.ex. för all framtid beroende vara av andra personers omvårdnad. Se Munkman 120 s. Under posten loss of amenities ersätts också lyte i form ärr och andra av kosmetiska defekter disfigurement. Denna skadeföljder har alltid typ av betraktats som en viktig faktor vid skadeståndets bestämmande, särskilt då den skadelidande är en yngre kvinna som genom den utseendemässiga förändringen fått minskade utsikter att bli gift eller utsatts för risk att skadan leder till skilsmässa. l rättspraxis finns exempel 30-årig kvinna, på att en som sjukhus fått båda sina ben svårt brännskadade med åtföljande ärr och

256 Utländska förhållanden

sig, tillerkänts skadestånd på grund av disfigurement svårigheter att röra

motsvarande över 30 000 GBP i dagens penningvärde se

med belopp 129. Vid bedömningen lytets betydelse brukar också fästas Munkman s. av den skadelidande till följd skadan riskerar en särskild vikt vid om av får till följd den skadelidande undandrar sig olika yrkeskarriär eller om den att former av sociala kontakter. vid bestämmande ersättning för ideell skada i I England beaktar man av skadelidande år medveten sin situation. Har den skadelidande vad mån den om medvetandegrad eller är han varaktigt medvetslös, bestäms ersättnedsatt belopp än vad skulle ha utgått se ningen i regel till lägre som annars Munkman s. 15.

Ersättningsnivân vid ideell skada

angående ersättningsnivån år 1993 i EU- och EFTA- Enligt Lloyds rapport skulle 20-årig kvinna drabbats av tetraplegi

länderna se avsnitt 4.1 en som

ideell skada med belopp 115 000 GBP. Vid ha tillerkänts ersättning för ett om ersättningen i stället ha blivit 85 000 GBP. Vid total svår hjärnskada skulle paraplegi motsvarande ersättning till 85 000 BGP medan synförlust samt anges hörselförlust vid amputation underben eller av arm den vid total samt av till 35 000 GBP. Vad slutligen beträffar förlust av nedanför armbågen anges kosmetisk defekt skulle ersättningen för ideell skada synen på ett öga utan förhållanden ha uppgått till 17 500 GBP. Se Mclntosh under motsvarande - Holmes, 1994, s. 137 ff.

3 Skadestånd vid dödsfall

skadeståndsgrundande handlingen leder till döden, kan skade- I fall när den ekonomisk skada i form begravningskostnader och stånd utgå dels för av of support, dels för ideell skada i form av s.k. förlust av underhåll loss bereavment damages.

Begravningskøstnader

anhörigs begravning har laglig rätt till åsamkats utgifter för Den som en inom för special damages. skadestånd för begravningskostnader ramen kan skälig kostnad. Till be- Skadestånd utgår för vad som anses vara vanligtvis kostnader för balsamering och sedvanlig gravningskostnader hänförs

Utländska förhållanden 257

gravsten. Kostnader för religiösa sorgkläder ersätts däremot i regel inte se

Munkman s. 154.

Förlust av underhåll

Enligt Fatal Accidens Act från år 1976 kan vid skadefall med dödlig utgång vissa anhöriga fordra skadestånd för förlust av underhåll. Sådan rätt tillkommer bl.a. efterlevande make eller förutvarande make, annan person som den avlidne vid dödsfallet sedan minst två år levt tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, föräldrar, morföräldrar och farföräldrar, bar och barnbarn samt syskon och föräldrars syskon. Med barn jämställs

såväl adoptivbarn som styvbarn se Munkman 135 f..

s. En förutsättning för rätt till skadestånd är att den anhörige helt eller var delvis ekonomiskt beroende av den avlidne så sätt att han uppbar eller stod begrepp i att inom en snar framtid uppbära underhåll från den avlidne om denne inte hade skadats. Det fordras däremot inte att den avlidne hade en rättslig skyldighet att bidra till den anhöriges underhåll. Utgångspunkten för bedömningen av skadeståndetsstorlek är att det är den konkreta skadan som varje underhâllsberättigad anhörig lider skall som ersättas. skadeståndet bestäms i princip efter samma mönster vid förlust som av framtida inkomstförlust; skillnaden är framför allt utgår från olika att man grundbelopp. I båda fallen skall man, sedan grundbeloppet har bestämts, uppskatta under hur lång tid inkomsten eller underhållet skulle ha fortsatt att utgå. Därefter gäller det att finna en lämplig kapitaliseringsfaktor som tar hänsyn härtill men också till det faktum att den anhörige kommer att ersättningen i förtid i fonn av ett kapitalbelopp. Vidare skall beakta sådana omständigman heter som att den avlidne, han inte dödats, kanske skulle ha drabbats om av sjukdom eller arbetslöshet och därför inte hade kunnat fortsätta att bidra till den anhöriges underhåll i samma utsträckning som tidigare, eller omvänt att han sannolikt skulle ha blivit befordrad och därför hade utgett högre underhåll

i framtiden se Munkman s. 144. Däremot bortser till skillnad

man numera från tidigare från sannolikheten för att efterlevande make kan komma - en att gifta om sig och därmed inte längre i behov underhåll se Munkman vara av s. 151. En förenklad och av domstolarna ofta tillämpad metod för att bestämma grundbeloppets storlek är i fall den avlidne efterlämnar hustru att - när och barn utgå från den inkomst som den skadelidande uppbär vid dödsfallet och därifrån göra avdrag med belopp motsvarande vad som skulle ha gått till

258 Utländska förhållanden

den avlidnes eget underhåll och andra personliga utgifter se Munkman

s. 148.

Med underhåll likställs värdet det arbete som en hemarbetande utför för av familjens räkning. Sådant arbete värderas normalt högre än vad det skulle ha kostat att anlita någon utomstående att utföra hemarbetet. Bakgrunden härtill är att ansett att den som sköter sitt eget hem alltid finns till hands för man övriga familjemedlemmar och vanligtvis utför en större arbetsinsats än inhyrd

arbetskraft se Munkman s. 139 och 147.

Sedan år 1982 bestäms skadeståndets storlek utan hänsyn till förmåner som

den anhörige grund av dödsfallet kan komma att uppbära från annat håll.

Talan skadestånd för förlust av underhåll måste väckas inom tre år från om dödsfallet eller den dag då den anhöriga först fick kännedom om det för-

berättigar till skadestånd. hållande som

Ideell skada

Vid dödsfall kan ersättning utgå också i form av s.k. bereavment damages

Ersättning utgår med ett fast belopp om 7 500 GBP. Ersättningsberättigade är

efterlevande make föräldrar till ett ogift barn under 18 år se Pfennigs-

samt torf, 1993, 163. Är barnet fött äktenskapet är dock endast modern till s. utom barnet ersätmingsberättigad. Till skillnad från vad som gäller i Skottland, där

motsvarande ersättning benämns loss of society, utgår i England inte någon

ersättning till den avlidnes barn. Se Szöllösy, 1992, s. 19.

4.3.2.4 Verkan av den skadelidandes död

Fram till år 1934 gällde principen att rätten till skadestånd föll bort om den skadelidande avled; skadelidandes krav skadestånd kunde inte göras en gällande dödsboet. Det året infördes emellertid en särskild lag, Law av Reform Act, innebar att den skadelidandes rätt till skadestånd såväl för som ekonomisk for ideell skada gick över de anhöriga när den skadelidande som avled. Undantag gällde för exemplary damages och aggravated damages, dvs. skadestånd i Sverige till viss del regleras i l kap. 3 § skadeståndssom

lagen se SOU 1992:84 172. En förutsättning för att den skadelidandes rätt

s. till skadestånd skulle över de anhöriga att skadeståndskravet hade var framställts inom månader från skadehändelsen antingen av den skadelidansex de själv medan denne var i livet eller av dödsboet. Vad sagts innebar att, i fall då skadan resulterade i att den som nu skadelidandes liv blev förkortat, rätten till skadestånd i form av loss of expectation of life kom att ingå i den avlidnes kvarlåtenskap. Detsamma

Utländska förhållanden 259

gällde rätten till skadestånd för pain and suffering för det fall att den skadelidande fram till dödsfallet hade fått utstå fysiskt eller psykiskt lidande. Också skadestånd för framtida inkomstförlust som ju, enligt vad tidigare nämnts, beräknades även for de förlorade åren gick över på arvingarna. Det skadestånd som de anhöriga detta sätt kom i åtnjutande beaktades dock av vid bestämmande av skadestånd för förlust underhåll; 1934 års lag kom av därför inte att någon större betydelse i praktiken.

För dödsfall som inträffat efter år 1982 regleras verkan den skadelidandes av död genom Administration of Justice Act. Det innebär bl.a. att skadestånd inte längre utgår för loss of expectation of life vare sig den skadelidande avlider omedelbart vid skadetillfållet eller först senare samt att skadestånd för framtida inkomstförlust bestäms utan hänsyn till de s.k. förlorade åren. Det finns således i dessa avseenden inte längre någon rätt till skadestånd som de efterlevande kan ärva. I stället har som tidigare nämnts vissa anhöriga berättigats till skadestånd för bereavment damages. Skadestånd för pain and suffering och för inkomstförlust den som skadelidande har åsamkats fram till dödsfallet går däremot alltjämt över på arvingarna. Vad de uppbär till följd härav avräknas inte från det skadestånd

som de kan vara berättigade till enligt Fatal Accidens Act se Munkman

s. 163 f..

4.3.2.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Skadestånd för pain and suffering kan utgå inte bara för fysisk skada utan också för sådan psykisk skada i form av chock eller liknande följer med som den fysiska skadan. Redan i äldre rättspraxis finns exempel på att skadestånd dömts ut också for psykisk chock i sig, dvs. chock som inte har samband med fysisk skada. Ett sådant rättsfall från år 1897 avsåg en practical joker som skämt talat om för en kvinna att hennes man hade varit med om en olycka och därvid brutit båda benen. Domstolen fann att kvinnan berättigad till var skadestånd för den chock hon åsamkats eftersom den som lämnat uppgifterna avsiktligen velat skada henne. I ett senare fall från år 1919 ålades en man att utge skadestånd till en kvinna som drabbats en chock i samband med att av mannen, för att komma i tillfälle att granska några brev, hotat kvinnan och falskeligen uppgett att hennes fästman tysk spion. Även i detta fall var tog domstolen fasta att det varit fråga om en psykisk chock som någon

uppsåtligen tillfogat annan se Munkman s. 122.

260 Utländska förhållanden

Från äldre tid finns exempel på att skadestånd för psykisk chock utdömts också i fall när chocken uppkommit som en följd av en annans vårdslösa beteende. I sådana fall torde till en början dock ha fordrats att chocken var förknippad med rädsla hos den skadelidande för den egna säkerheten. en En princip tillämpades länge var att endast den omedelbart skadelisom berättigad till skadestånd för personskada. I avgörande år 1982 dande var ett slog emellertid den engelska högsta domstolen House of Lords fast att även nära anhörig till skadad eller avliden var berättigad till skadestånd i fall en en när han visserligen inte själv blivit skadad men varit med vid skadetillfället och därvid tillfogats chockskada nervsammanbrott, depression. förändring en i personligheten inte att och bekymmer av sedvanligt som var anse som sorg slag. I avgöranden har förutsättningarna för ersättning förtydligats på senare så sätt att skadestånd utgår i fall då den nära anhörige var starkt känslomässigt bunden till den skadelidande och att antingen bevittnat själva skadehändelsen eller omedelbart därefter blivit underrättad händelsen se Szöllösy, 1992, om s. 20. Det finns tendens bland domstolarna att utvidga de situationer i vilka en skadestånd for psykisk chock skall kunna utgå se Pfennigstorf, 1993, s. 200. Från delen 1980-talet finns således exempel att skadestånd utgått senare av också för psykisk chock någon drabbats genom att se sitt hem stå i som av

lågor se Munkman 123. Skadestånd för psykisk chock har vidare utgått i

s. fall då någon inte befunnit sig på olycksplatsen men blivit chockad när han efter olyckan anlänt till sjukhuset se Dufwa i SvJT 1986 s. 45. strax Däremot har ersättning vägrats i fall då person chockskadats av att under en direktsändning i televisionen ha nära anhörig skadas se Hellner i en sett en SvJT 1993 453 5 och Szöllösy i NFT 1994 s. 224 vid not 2. s. not

4.3.2.6 Omprövning av skadestånd m.m.

skadeståndet fastställs i princip gång för alla. Den skadelidande kan en således, sedan domstolen gång tagit slutlig ställning till hans anspråk, inte en återkomma med krav ytterligare skadestånd. Detta gäller även om den skadelidande kan peka att det uppkommit skadeföljder som tidigare inte varit kända. Domstolarna måste därför vid skadeståndets bestämmande beakta framtida risker olika slag, såsom att skadan kan medföra komplikationer i av olika avseenden. Sedan år 1985 har domstol dock möjlighet att första gången fastställa ett provisoriskt skadestånd, det finns risk för en allvarlig försämring av den om

Utländska förhållanden 261

skadelidandes fysiska eller psykiska tillstånd. skadeståndet fastställs då utan hänsyn till den speciella risken. Samtidigt skall domstolen den tid inom ange vilken krav ytterligare skadestånd måste ha framställts. Skulle allvarlig en försämring inträffa innan denna tid gått till ända kan domstolen, den skadelidandes begäran, ta upp frågan nytt och tillerkänna den skadelidande ytterligare skadestånd. Vad som nu sagts gäller emellertid endast i de fall

skadeständsskyldigheten täcks av någon försäkring se Munkman s. 177 och

Szöllösy, 1992, s. 23. Utmärkande för engelsk rätt är vidare att ett överklagande inte får begränsas till en enskild ersättningspost. Skadeståndsfrågan skall nämligen av överrätten kunna bedömas i dess helhet. Skulle ersättningen i visst avseende ha fastställts till för lågt belopp skall överrâtten kunna beakta om ersättningen i annat avseende blivit för hög se Munkman 181. s.

4.3.2. 7 Jämkning pá grund av medvållande

Fram till år 1945 gällde i England principen om compensatio culpa, vilken innebär att den skadelidande helt går miste om skadestånd han själv varit om medvållande till skadan. Det året infördes emellertid en lagbestämmelse som innebär att skadestånd vid medvållande skall jämkas efter förhållandet mellan

den skadelidandes och den skadevållandes skuld se Vinding Kruse, 1989,

s. 318 och Szöllösy, 1992, s. 20. Reglerna tillämpas även på trafikskadeområdet. När jämkning sker görs inte någon skillnad mellan skadestånd för ekonomisk och ideell skada.

4.3. 2.8 Skadeståndets bestämmande

Tvister om skadestånd i anledning personskada avgörs England av av domstol. Tidigare bestod underrätten i denna typ av mål alltid av en jury. Sedan mitten av 1940-talet avgörs emellertid skadeståndsmål i första instans vanligtvis av ensamdomare se Dufwa, 1993, 440 vid not 9. s. Allmänna domstolar är i första instans the High Court of Justice, som har sitt säte i London, eller the County Courts, vilka det finns 274 stycken. De av senare handlägger tvistemål om mindre värden. För skadeståndsmål går gränsen vid 5 000 GBP. Som andra instans fungerar enda domstol, en nämligen the Court of Appeal. Tredje och sista instans är the House of Lords. Hit kan mål överklagas inte bara från England utan även från Skottland och

262 Utländska förhållanden

Nordirland. För att House of Lords skall ta upp ett mål krävs tillstånd leave domstolen själv eller av the Court of Appeal. I rättsfrågor av av allmän betydelse kan the Court of Appeal under särskilda förutsättningar mera bli överhoppad och talan föras direkt i the House of Lords, s.k. leapfrogging. Se Dufwa s. 441. Som tidigare framhållits förekommer i England inte några standardiserade det slag finns i Sverige beträffande t.ex. sveda och värk eller normer av som lyte och skadeståndet fastställs i stället i varje enskilt fall med ledning men. tidigare avgöranden av jämförbara fall. Detta underlättas i viss mån av att av varje månad refereras i olika publikationer, bl.a. nya avgöranden av betydelse i den s.k. Kemp Kemp. För att främja enhetlighet i bedömningen mellan olika domstolar presenterades år 1992 publikation utarbetats på initiativ av Judicial Studies en - som Board med riktlinjer för domstolarna, Guidelines for the Assessment of - General Damages in Personal Injury Cases. Publikationen, som bygger på genomgång ett stort antal domstolsavgöranden, anger aktuella skadeen av ståndsbelopp for rad olika skadetyper. De uppgifter som redovisas i Lloyds en angående skadestândsnivån i England grundar sig, när det gäller ideell rapport

skada, uppgifter i demia publikation se McIntosh Holmes, 1994, s. 138.

-

4.3.3 Frankrike

4.3.3.1 Allmänt

Grundläggande regler skadeståndsansvar vid personskada finns i artiklarna om 1382-1386 i Code Civil. Artiklarna 1382 och 1383 föreskriver att den som uppsåtligen eller oaktsamhet tillfogar någon annan en personskada skall av denna skada. Den allmänna skadeståndsrätten bygger således på ersätta culpaprincipen. Strikt har på flera områden genomförts i rättspraxis ansvar vissa områden också lagstiftning. Genom en uppmärksammad men genom lag år 1985 la loi Badinter infördes sålunda objektivt ansvar på trañkska-

derättens område se Dufwa, 1993, s. 141 f..

Några bestämmelser skadeståndets beräkning finns inte i Code Civil. om Olika metoder för hur skadeståndets storlek skall bestämmas har i stället utvecklats i praxis Pfennigstorf Gifford, 1991, 165. Utgångspunkten

se - s.

den skadelidande skall ha full ersättning för sin skada oavsett om den är är att

ekonomiskt eller ideellt slag se Durry, 1988, 320 och Dufwa

av av s.

Utländska förhållanden 263

s. 143 f.. Vid bestämmandet skadeståndets storlek tas ingen hänsyn till av graden av skuld hos skadevâllaren. Utmärkande för ersättningspraxis i Frankrike är att man inte gör någon klar distinktion mellan ekonomisk och ideell skada. De ekonomiska och ideella skadefoljderna bedöms i regel gemensamt. Tanken är att full fysisk hälsa i sig representerar ett ekonomiskt värde och att varje fysisk skada medför en risk för ekonomisk förlust även i fall då någon sådan förlust inte uppstått eller ens kan komma att uppstå. Följden blir ett mer eller mindre abstrakt sätt att värdera skadan se Szöllösy i Försäkringstidrtingen 8-981 s. 13. Skadeståndet fördelas dock i regel olika ersättningsposter. Domstolen avgör fritt om skadeståndetskall utges i form av ett engângsbelopp eller livränta eller som en kombination av engângsbelopp och livränta. I allmänhet utges skadeståndet med ett engângsbelopp se Szöllösy i NFT 1994 s. 229. Livränta kan dock i vissa fall förekomma vid ersättning för framtida inkomstförlust och bestående men se avsnitt 4.3.3.2.

3.3.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada

Kostnader

Ersättning för kostnader för förfluten tid lämnas särskilt. Motsvarande gäller i regel kostnader i framtiden. Ersättning för framtida vårdkostnader kan emellertid även ingå i ersättningen för framtida inkomstförlust och bestående men jfr Szöllösy, 1992, s. 30. Ersättning lämnas för läkar- och medicinkostnader samt för andra utgifter för sjukhusvård. Sjukvårdskosmader kompenseras efter avdrag med ett belopp motsvarande kostnader för mat och andra dagliga förnödenheter som den

skadelidande ändå hade haft. Ersättning för lyxvård utges inte se Pfennigs-

torf, 1993, s. 39. Anhörigas kostnader för besök eller annan stimulans under den tid då den skadelidande vistas på sjukhus ersätts vid mycket allvarliga skador eller om besöken kan anses vara till gagn för den skadelidandes rehabilitering se Szöllösy, 1992, s. 29. Härutöver lämnas ersättning för samtliga kostnader för omsorg och vård av den skadelidande i dennes hem. Utgångspunkten för denna bedömning är att den skadelidande har rått till vård i sin naturliga miljö. Det betyder att en svårt skadad person kan ersättning för kostnader för vård och hjälp dygnet runt i sitt hem av utomstående personal se Szöllösy i NFT 1991 s. 195.

264 Utländska förhållanden

Ersättningen bestäms efter normal timkostnad för en hemhjälp multiplicerad med antal vårdtimmar är. Detta belopp multipliceras därefter med en per livsvarighetsfaktor, som är olika beroende på om den skadelidande är man eller kvinna se Pfennigstorf, 1993, s. 40. Vidare kompenseras rese- och andra transportkostnader, liksom kostnader för hjälpmedel såsom proteser, Ortopediska skor e.d. samt för ombyggnad

bostad pä grund handikapp etc. se Szöllösy, 1992, s. 29.

av av

Inkomstförlust i förfluten tid

Skadestånd för den skadelidandes förlust av försörjningsförmåga från utges skadetillfället till dess ersättningen bestäms incapacité temp0raire. att Sådan ersättning lämnas sig den skadelidande har uppburit någon förvare värvsinkomst eller inte. Har den skadelidande åsamkats inkomstförlust beräknas ersättningen efter den faktiska förlusten av inkomst, olika lönetillägg och andra ekonomiska förmåner. Saknade den skadelidande förvärvsinkomst bestäms ersättningen efter vad kan skäligt. Denna ersättning är i som anses allmänhet mycket låg. För hushållsarbete motsvarar ersättningen lönen till en hemhjälp. Om den skadelidande är t.ex. barn, studerande, arbetslös eller pensionär bestäms ersättningen efter den lagstadgade minirnilönen se Szöllösy, 1992, s. 29.

Framtida inkomstförlust och bestående men

Ersättning för reduktion den fysiska, psykosensoriska eller intellektuella av kapaciteten incapacité partielle permanente lämnas utan hänsyn till om skadan har inverkat den skadelidandes förvärvsförmåga eller inte. Bedömningen grundas på ett läkarutlåtande som anger en viss invaliditetsgrad. Ledning för bestämmandet denna grad officiella och privata invaav ger liditetstabeller. Läkarna skall också ta hänsyn till den skadelidandes individuelförhållanden, såsom ålder, yrke, rehabilitering och utbildning. Domstolen emellertid inte bunden utlåtandet. l vissa frågor följs det dock regelär av mässigt, såsom beträffande det bestående hinder som skadan fört med sig i det dagliga arbetet, den anspämiing krävs för att klara en arbetsuppgift extra som och skadans inverkan på den skadelidandes sociala ställning. Domstolen gör bedömning bl.a. arbetsmarknadsförhållanden, den skadedäremot en egen av lidandes minskade befordringsmöjligheter, inskränkningar i möjligheten att välja yrke samt omskolning.

Utländska förhållanden 265

Ersättningen kan bestämmas efter tre olika metoder. Den är den ena matematiska metoden, som grundar sig principen att minskningen den av skadades förtjänster är exakt proportionell mot den angivna inav en expert validitetsgraden. Skadan värderas att den årliga inkomsten multigenom pliceras med invaliditetsgraden och upprakningsfaktor beräknad efter den en skadades ålder. Den andra metoden är en konkret beräkning som tar stor hänsyn till situationen i det enskilda fallet. En expert anlitas för att så exakt möjligt som uppskatta den skadades faktiska förlust. Den tredje metoden är punktvärdemetoden valeur du point, som bygger tidigare domstolsavgöranden i liknande fall. Ersättning bestäms med hjälp av en tabell som i allmänhet anger ett enhetsvärde för varje invaliditetsgrad från l till 100; beloppet räknas fram genom att invaliditetsgraden multipliceras med enhetsvärdet som är olika beroende på den skadelidandes ålder. Denna metod är den mest abstrakta och omfattar ersättning för såväl framtida inkomstförlust som bestående men. Som tidigare berörts kan den även inrymma ersättning för framtida vårdkostnader. Enligt en undersökning av 80 domstolsavgöranden under åren 1988-1990 uppgår ersättning enligt punktvärdemetoden i allmänhet till mellan 15 x 6 OO0 90 000 FRF vid 15 procents invaliditet och 100 30 OO0 3 n1i1j. x FRF vid 100 procents invaliditet. I undantagsfall kan ersättningen vid 100 procents invaliditet uppgå till 6 milj. FRF se Szöllösy, 1992, 30 not 60. s. Frankrikes högsta domstol Cour de cassation har i dom år 1979 och en i en annan dom år 1983 uttalat att skadestånd för framtida inkomstförlust bör bestämmas objektivt efter de faktiska förhållandena i det enskilda fallet préjudice corporel de caractere objectif och åtskilt från ersättning för bestående men. Emellertid har underrätterna sedan lång tid tillbaka en företrädesvis valt den mera abstrakta punktvärdemetoden. Först senare år har man kunnat märka en tendens att domstolarna i allt fler fall bestämmer ersättning för framtida inkomstförlust efter den faktiska förlusten och för

bestående fysiska och psykiska men efter punktvärdemetoden se Szöllösy,

1992, s. 29 f.. Detta har i sin tur lett till en kraftig ökning ersättningens av

storlek se Szöllösy i NFT 1991 194.

s. Som regel ersätts framtida inkomstförlust och bestående men med ett engångsbelopp. Vid mycket svåra skador kan ersättningen bestämmas som livränta, om det anses nödvändigt för att säkerställa den skadelidandes ekonomiska framtid se Pfennigstorf, 1993, s. 40. Livränta kan också utgå, om det krävs med hänsyn till den skadelidandes faktiska förvärvsförmåga och

266 Utländska förhållanden

hålls i så fall inne så snart förvärvsformågan under livräntans löptid överstiger en viss nivå.

Sveda och värk

Under ersättningsposten pretium doloris lämnas ersättning för fysiskt, psykiskt och känslomässigt lidande under den första läkningstiden. Vid ersättningens storlek beaktas särskilt smärtans intensitet och bestämmandet av varaktighet, antal kirurgiska ingrepp och undersökningstillfállen samt rehabiliteringens art och varaktighet. Ersättning bestäms regelmässigt efter tabell. I denna graderas skadans en svårhet efter skala från 1 till där l står för mycket lindrigt lidande och en 7 för mycket svårt lidande. Ersättning för pretium doloris dömts ut under åren 1989-1993 har som i genomsnitt uppgått till 3 000 FRF för mycket lindrigt lidande och till

250 000-500 000 FRF för mycket svårt lidande se Szöllösy i NFT 1994

s. 227 not 4.

Lyte

skadan blivit bestående lämnas ersättning för fysiskt lyte eller reducerad Har fysisk attraktion prejudice esthetique. Vid bestämmandet av skadeståndets storlek beaktas den skadelidandes ålder, civilstând, yrke och kön; kvinnor ges iallmänhet högre ersättning än Vid bestämmande av skadeståndets storföljer vanligtvis tabell liknande den används vid ersättning för lek man en som pretium doloris.

Förlust av glädjeämnen

Ersättning för préjudice dagrément avser försämring eller förlust av glädjeämnen i livet. Ersättningsposten motsvarar i stort sett den engelska ersättningsposten loss of amenities. Ersättningen avsåg från början enbart försämring eller förlust av förmågan sig ât fritidsaktivitet såsom sport, artisteri eller annan social att ägna en ersättning krävdes den skadelidande utövade aktiviteten regelaktivitet. För att

med särskilt intresse se Durry, 1988, s. 341. Numera

bundet och ett stort i fall då skada i största allmänhet har inkräklämnas sådan ersättning även en skadelidande livskvaliteter i det dagliga livet eller i familjelivet se tat den

Utländska förhållanden

Durry s. 341. Dessutom har förlust smak, lukt och av känsel hänförts till denna ersättningspost se Szöllösy i NFT 1994 s. 227. Ersättning för préjudice dagrément kan i mycket svåra fall uppgå till 400 000-500 000 FRF. Det är en omstridd fråga om ersättning för ideell skada kan lämnas till en

skadelidande som är medvetslös se Szöllösy, 1992, 30. La Cour de

s. cassation har i ett fall dömt ut ersättning för préjudice dagrément till en person som efter skadetillfället varit helt medvetslös se Durry, 1988, s. 342.

Andra ideella skadeföljder

Förlust eller försämring av sexualförmågan prejudice sexuel , minskade utsikter att gifta sig eller bilda familj préjudice d’établissemenI samt minskade möjligheter för unga personer att utvecklas socialt eller i förvärvslivet préjudice juvénile kan ersättas antingen separat eller under andra ersättningsposter se Szöllösy i NFT 1994 s. 228. l det fallet ersätts senare dessa skadefoljder i första hand som préjudice dagrément också inom men ramen för ersättningen för framtida inkomstförluster och bestående men.

Ersätzningsniván vid ideell skada

Enligt Lloyds rapport angående ersättningsnivân år 1993 i EU- och EFTA-

länderna se avsnitt 4.1 skulle en 20-árig kvinna drabbats tetraplegi

som av utöver den ersättning för bestående men som ingår i ersättningen för framtida inkomstförlust då denna bestäms enligt punktvärdemetoden ha tillerkänts ersättning för sveda och värk pretium doloris med 200 000 FRF, för lyte préjudice esthetique med 220 O00 FRF och för förlust av glädjeämnen préjudice dagrément med 300 000 FRF. Om samma kvinna drabbats av paraplegi skulle hon ha tillerkänts ersättning för sveda och värk med 150 000 FRF, for lyte med 180 000 FRF och for förlust av glädjeämnen med 200 000 FRF. Vid svår hjärnskada skulle ersättning för sveda och värk ha utgått med 100 000 FRF och for förlust av glädjeämnen med 200 000 FRF. Vid total synförlust skulle ersättning ha lämnats för sveda och värk med 100 000 FRF, för lyte med 100 000 FRF samt för förlust av glädjeämnen och skadans inverkan arbetslivet med 350 000 FRF. Vid förlust-av synen på ett öga skulle ersättning ha lämnats för sveda och värk med 50 000 FRF och för lyte med samma belopp. Vid total hörselförlust skulle ersättning ha lämnats för sveda och värk med mellan 16 000 och 20 000 FRF beroende på antalet

268 Utländska förhållanden

operationer den skadelidande tvingats genomgå om operation inte varit som nödvändig skulle ingen ersättning alls utgå for sveda och värk och för förlust glädjeämnen med 200 000 FRF. Vid amputation av underben skulle av ersättning ha lämnats för sveda och värk med 150 000 FRF, för lyte med 180 000 FRF och för förlust glädjeämnen med 50 000 FRF. Slutligen av skulle vid amputation nedanför armbågen ersättning ha lämnats för av arm sveda och värk med 100 000 FRF, för lyte med 150 000 FRF och för förlust glädjeärrmen med 50 000 FRF. Se Mclntosh Holmes, 1994, s. 169 ff. av - Det högsta belopp hittills har dömts ut för ideell skada är 2 300 000 som FRF. Detta skadestånd fastställdes år 1989 till som smittats av HIV. en person Emellertid beloppet inte representativt för skadeståndsnivån för ideell anses

skada i allmänhet. Det högsta beloppet dessförinnan var l 500 000 FRF se

Szöllösy i NFT 1994 s. 228.

4.3.3.3 Skadestånd vid dödsfall

Begravningskøstnader m. m.

Begravningskostnader ersätts efter vad anses skäligt med hänsyn till som familjens sociala position. Kostnad för gravplats ersätts dock inte med högre belopp kan nödvändigt for att den avlidne skall kunna ett sista än som anses

vilorum se Pfennigstorf, 1993, s. 42 f..

Förlust av underhåll

Skadestånd för förlust underhåll lämnas i första hand till efterlevande make av och barn. Utgångspunkten för ersättningen är den genomsnittliga skattepliktiga bruttoårsinkomst den avlidne hade åren före dödsfallet. Därvid beaktas som den löneökning är sannolik och möjlig att förutse, inkomstskatt samt den som

dödes levnadskostnader för del se Szöllösy, 1992, s. 31. Ersättningen

egen till efterlevande make bestäms med ett årligt belopp multiplicerat med en den döde skulle ha fyllt 60 eller 65 år och som är olika faktor som upphör när

beroende den dödes ålder och kön se Pfemiigstorf, 1993, s. 43.

Ersättningen till barn utgår till dess barnet fyllt 19-21 år, beroende på att vilken utbildning barnet genomgår se Szöllösy, 1992, s. 31. Ersättningen till efterlevande make bestäms i förhållande till antalet barn och kan uppgå till 35-55 procent den avlidnes nettoinefterlevande av

Utländska förhållanden 269

komst, medan andelen för varje barn uppgår till 10-20 nettoinprocent av komsten; de efterlevande kan tillsammans inte erhålla mer än 85 procent av den dödes nettointäkt. Den efterlevande makens del kan tillfalla barnen, om den avlidne föräldern haft vårdnaden om barnen och svarat för deras underhåll

se Szöllösy, 1992, s. 31.

Ersättning till efterlevande make och barn till en kvinna som saknat förvärvsarbete beräknas efter värdet av hushålls- och barntillsynsarbetet. Vid bestämmandet av en efterlevande hustrus andel beaktas hennes chanser att

gifta sig nytt liksom hennes arv från den avlidne maken se Szöllösy 31.

s. l tidigare praxis ansågs också andra som drabbades av förlust av underhåll grund av dödsfallet berättigade till ersättning. I syfte att förhindra missbruk fastställde emellertid Cour de cassation i början av 1950-talet att endast de som hade ett rättsligt legitimt intresse av underhåll efter den avlidne var ersättningsberättigade. Det innebar att s.k. konkubiner förvägrades ersättning. I början av 1970-talet påbörjades en stegvis utvidgning rätten till ersättning, av och numera anses även den som levt tillsammans med den avlidne under äktenskapslikrtande förhållanden ersättningsberåttigad, liksom utomäktenskapliga barn och barnbarn se Szöllösy s. 31. l undantagsfall kan skadestånd för förlust av underhåll lämnas till föräldrar till den avlidne. Det gäller särskilt om föräldrarna är sjuka, arbetsoförmögna eller fattiga. I så fall kan ersättning utgå också till den avlidnes minderåriga syskon. Även den avlidnes syskon kan, de sjuka, arbetsoförvuxna om är

mögna eller fattiga, få ersättning för förlust av underhåll se Szöllösy s. 31.

Ideell skada

Vid dödsfall har den avlidnes närstående la perte dun être cher rätt till ersättning för sorg och saknad préjudice d ajjfection . Till kretsen av ersättningsberättigade hänförs i första hand efterlevande make, föräldrar och barn. l undantagsfall kan också mor- och farföräldrar samt syskon till den avlidne räknas dit. I allmänhet erhåller efterlevande make och föräldrar ungefär

200 000 FRF och andra närstående mellan 10 000 och 100 000 FRF se

Szöllösy i NFT 1994 s. 228 not 6. Ersättning för besvär och lidande som drabbat närstående lämnas inte bara vid dödsfall utan också samband i med vård av eller annan daglig kontakt med en svårt skadad anhörig préjudice moral de caractêre exeptionnel; se Szöllösy i NFT 1994 s. 228. Sådan ersättning bestäms som regel skönsmäs-

270 Utländska förhållanden

sigt och lämnas framför allt till föräldrar eller make till den skadelidande se Szöllösy, 1992, s. 32.

4.3.3.4 Verkan av den skadelidandes död

l äldre rätt kunde skadelidandes krav ersättning för ideell skada inte, om en han avled innan rätten till ersättning fastställts, övertas av arvingarna. I stället tillerkändes efterlevande till den avlidne en möjlighet till ersättning för egen och saknad préjudice daffection; se avsnitt 4.3.3.3. Se Jörgensen, sorg 1972, s. 459. Numera dock gälla att den skadelidandes rätt till skadestånd för anses ideell skada i händelse av dennes död går över arvingarna utan annan begränsning den skadelidande skall ha överlevt skadehändelsen än att

åtminstone någon tid se Ekstedt, 1977, 291 vid not 38 med hänvisningar

s. och Szöllösy, 1992, 228. Det gäller även den skadelidande inte före sin s. om död framställt något anspråk på ersättningen. Det är emellertid ovisst om arvingarna har rätt till detta skadestånd även i fall då den skadelidande blivit medvetslös vid skadetillfállet och därefter avlidit utan att återfå medvetandet

se Szöllösy s. 228.

4.3.3.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Någon möjlighet ersättning för personskada i form av psykiska besvär att till följd underrättelsen nära anhörig dödats skadeav om att en genom en ständsgrundande handling torde inte finnas.

4.3.3.6 Omprövning av skadestånd

Beträffande ersättning har fastställts i form av livränta något som hör som -

till undantagen se avsnitt 4.3.3.1 och 4.3.3.2 kan domstolen tillåta att

ersättningen omprövas vid förändring den skadelidandes hälsotillstånd. I så av fall är det vanligt att domstolen i det första beslutet anger en tidsfrist inom vilken måste påkalla omprövning; maximal tidsfrist är inom parterna trañkskaderättens område 10 år och inom den allmänna skadeståndsrätten 30

år se Pfennigstorf, 1993, s. 46.

Beträffande ersättning har lämnats som engångsbelopp tillåts omsom prövning i princip inte.

Utländska förhållanden 271

4.3.3. 7 Jämkning på grund av medvållande

Huvudprincipen i fransk skadeståndsrätt är att oaktsamhet från den skadelidandes sida kan medföra jämkning av skadeståndet. Denna princip gäller emellertid inte alla områden. Sålunda har medvållandereglerna på trañkskadeområdet utvecklats i en generösare riktning för den skadelidandes del. Enligt dessa regler som gäller när en personskada har tillfogats än - annan en

bilförare kan skadeståndet jämkas endast vid uppsåtlig eller grovt oaktsam

medverkan till skadan se Dufwa, 1993, s. 135 l4l och 1673. Och även vid sådan medverkan kan skadestånd utgå med ojämkat belopp i fall då den skadelidande var under 16 eller över 70 år eller har drabbats invaliditet av en

på minst 80 procent se Szöllösy i NFT 1991 s. 193.

4.3.3.8 Skadeståndets bestämmande

Tvister om skadestånd avgörs av domstol. Något annat tvistlösningsalternativ förekommer inte. En skadeståndstalan vid domstol handläggs i regel som tvistemål. Tvisten avgörs av tre domare tribunal de grande instance, om beloppet uppgår till minst 10 000 FRF, och i annat fall av en domare tribunal d’instance. Ett skadeståndsanspråk kan till skillnad från många andra länders rättssystem -

men i likhet med vad som gäller i Sverige se SOU 1992:84 s. 148 hand-

läggas gemensamt med ett brottmål se Pfem1igstorf— Gifford, 1991, s. 165. Någon enhetlig tabell till ledning for bestämmandet av skadestånd tillämpas inte av domstolarna. De ersättningstabeller som ñmis är ofta av mera privat karaktär och har i allmänhet utarbetats med ledning av praxis inom den egna domstolen. Ersättningens storlek kan så sätt skilja sig väsentligt mellan domstolarna.

4.3.4 Italien

I Allmänt

Grundläggande regler om skadestånd finns i Codice Civile från år 1942. Skadeståndsansvaret bygger i huvudsak culpaprincipen, dvs. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar någon annan en skada skall ersätta denna skada. I vissa fall gäller dock ett ansvar för annans vållande. Ett sådant ansvar har ålagts exempelvis lärare och föräldrar för sina elevers respektive

272 Utländska förhållanden

barns skadehandlingar samt arbetsgivare för skada som arbetstagare åsamkat. Vidare har förare och ägare motorfordon ålagts ett presumtionsansvar samt av

under vissa förhållanden strikt se Mclntosh Holmes, 1994, s. 234

ansvar och Szöllösy i NFT 1994 s. 232.

4.3.4.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada

Utgångspunkten vid uppskattningen skadeståndets storlek är att varje förlust av till följd skada som åsamkats den skadelidande genom en brottslig eller av en annan oriktig handling skall kompenseras. Någon klar skiljelinje mellan skadeföljder av ekonomisk och ideell natur inte i lagen. I Codice Civile talas visserligen om ersättning för ekoanges nomisk och ideell skada, men lagen ger inte närmare besked om vilka skadeföljder skall hänföras till dessa båda kategorier. Sådana riktlinjer som har i stället utvecklats i praxis.

Ursprungligen kompenserades endast fysisk nedsättning i arbetsförmågan. I allmänhet betraktades enbart den skadelidandes inkomst och i vissa fall graden

invaliditet se Mclntosh Holmes, 1994, s. 231. Ersättning för kostnader

av for t.ex. medicin eller sjukvård eller för ideell skada lämnades inte. Med tiden kom skadeståndsansvaret emellertid att omfatta även skadeföljder av ideell Skadestånd lämnades för förmögenhetsskador danno patrimoniale, natur. for icke-formögenhetsskador danno patrimoniale samt för nedsättning non eller förlorade möjligheter till olika slags aktiviteter fritiden danno alla vita relazi0ne. Vidare ersattes mera estetiska skadeföljder danno estetico.

Numera har den italienska konstitutionsdomstolen, Corte Costituzionale, i tvâ domar år 1978 och 1986 slagit fast att ersättning för personskada bör delas in huvudkategorier, ekonomisk skada danno patrimoniale, sveda och i tre värk danno morale och olägenheter i övrigt danno biologico. Se Mclntosh Holmes, 1994, s. 231. -

Kostnader

Under ersättningsposten danno emergente ersätts samtliga kostnader och utlägg den skadelidande har tillfogats till följd av skadan, såsom läkarsom och medicinkostnader, utgifter för sjukhusvård och rehabilitering, lön till vårdpersonal, och transportkostnader samt kostnader för olika slags hjälpresemedel.

Utländska förhållanden 273

Också anhörigas kostnader för besök eller annan stimulans när den skadelidande vistas på sjukhus ersätts. Vidare har föräldrar vårdar sitt skadade som barn i hemmet rätt till ersättning för den inkomstförlust de därigenom har ásamkats. Ersättningen skall motsvara de faktiska kostnaderna. Dock kompenseras endast sådana kostnader som anses nödvändiga och rimliga. Det betyder att ersättning inte utges for merkostnader till följd vård privata sjukhus eller av konvalescenthem, om adekvat vård kan lämnas inom den allmänna sjukvårdens ram se Szöllösy, 1992, s. 53.

Inkomstförlusl

Till ersättningsposten lucro cessante hänförs den skadelidandes förlust av förvärvsinkomst och annan förtjänst samt framtida vârdkostnader. Beräkningen av inkomstförlust är olika beroende på förlusten om avser förfluten tid eller framtiden. Ersättning för förfluten tid bestäms efter den faktiska förlusten. Denna ersättning beräknas efter den skadelidandes årsinkomst dividerad med det normala antalet arbetsdagar år, 270. Detta belopp per multipliceras därefter med det antal dagar som den skadelidande varit

frånvarande på grund av skadan se McIntosh Holmes, 1994, s. 233.

- Ersättning för den framtida inkomstförlusten beräknas i allmänhet efter den skadelidandes årsinkomst vid skadetillfallet multiplicerad med invaliditetsgraden och en livsvarighetsfaktor. Med hänsyn till att normalt inte arbetar man hela livet reduceras det frarnräknade beloppet med 15-20 procent beroende på den skadelidandes ålder se Szöllösy i NFT 1991 207 och McIntosh s. - Holmes s. 232. Saknade den skadelidande inkomst eller är det ovisst vilken inkomst som den skadelidande skulle ha fått i framtiden för det fall skadan inte inträffat, bestäms inkomstförlusten efter andra kriterier än den faktiska årsinkomsten vid skadetillfállet. När det gäller unga personer som står under utbildning eller är i början av sin yrkesbana beaktas även bl.a. familje- och andra sociala förhållanden samt, om det går att förutse, löneutveckling och framtida

karriärmöjligheter inom den bransch som den skadelidande valt att arbeta i se

Szöllösy, 1992, s. 54. Var den skadelidande hushållsarbetande bestäms ersättningen efter genomsnittslönen till en hemhjälp. I annat fall, liksom när den skadelidande är barn, utgår man från ett basbelopp som beräknas efter den sociala pensionen multiplicerad med tre; år 1992 uppgick detta basbelopp till

ca 12 milj. ITL se Szöllösy i NFT 1994 232. Detta belopp multipliceras

s.

274 Utländska förhållanden

därefter med livsvarighetsfaktor se Szöllösy i NFT 1991 s. 208.

en Ersättning till arbetslösa bestäms efter den senast kända årsinkomsten. Ersättning för inkomstförlust bestäms regelmässigt som ett engängsbelopp se Szöllösy i NFT 1991 s. 207.

Sveda och värk

Som sveda och värk danno morale ersätts fysiskt och psykiskt lidande till följd skadan. Ersättningsposten närmast motsvara den engelska av synes ersättningsposten pain and suffering. Enligt artikel 2059 i Codice Civile får ersättning för danno morale lämnas endast det föreskrivs i lag. Föreskrifter om sådan ersättning finns om i den italienska strafflagen, Codice penale. De innebär att den som tillfogats personskada uppsåtligt eller oaktsamt brott har rätt till ersättning en genom ett för danno morale. Det krävs inte att gärningsmannen fällts till ansvar för brottet. Ersättning kan lämnas också för det fall att gärningsmannen inte kan straffas. Ganska nyligen infördes bestämmelse möjlighet till ersättning för en om danno morale i den italienska trafikskadelagen. Därmed förutsätts inte

längre brott förutsättning för ersättning se Szöllösy i NFT 1994 s. 233.

som Dock krävs även i detta hänseende att det skadegörande beteendet varit uppsåtligt eller oaktsamhet. Ersättning för danno morale utges inte om

skadeståndsskyldigheten i det enskilda fallet grundar sig på strikt ansvar se

Mclntosh Holmes, 1994, s. 232. - Ersättning för danno morale bestäms skönsmässigt. Som regel beaktas omständigheterna vid skadetillfället, skada och invaliditetsgraden se typen av Mclntosh Holmes s. 233. - Ersättningsnivån har under tid tenderat att öka. l tvâ domstolsavsenare göranden från år 1991 har ersättning för danno morale bestämts till 500 milj. ITL; dessförinnan uppgick ersättningen i allmänhet till 150 milj. ITL i mycket svåra skadefall se Szöllösy i NFT 1994 s. 233. Ersättning för danno morale bestäms som regel i form av engángsbelopp.

Olägenheter i övrigt

Sedan år 1985 har domstolarna tillämpat en ny och mycket viktig ersättningspost danno bio1ogico vid bestämmandet skadestånd för personskaav

Utländska förhållanden 275

da. Hit hänförs skadeföljder av såväl ekonomisk som ideell karaktär. Denna ersättningspost synes närmast motsvara den svenska ersättningsposten olägenheter i övrigt. Danno biologico omfattar sådana skadeföljder som tidigare ersattes inom ramen för danno alla vita relazione och danno estetico. Under denna post ersätts den skadelidandes försämrade förmåga att utveckla sina möjligheter inom de fysiska, intellektuella, kulturella eller sociala områdena, liksom den skadelidandes minskade försörjningsförmâga på grund skadan. Även av sådana ekonomiska skadeföljder som inte ersätts särskilt kompenseras inom

ramen för denna ersättningspost se Szöllösy i NFT 1994 s. 232.

Någon enhetlig praxis till stöd för bedömningen av ersättningens storlek finns inte. I de fall skadan inte blivit bestående utgår i allmänhet ersättning för varje sjukdag med 25 000-40 000 ITL. Beträffande ersättning for bestående invaliditet skiljer sig ersättningspraxis väsentligt mellan domstolarna. Flera domstolar tillämpar en metod som utvecklats vid domstolen i Genua. Enligt den metoden utgår man från ett basbelopp som räknas fram efter gällande årsbelopp för den sociala pensionen

multiplicerat med tre se Szöllösy i NFT 1994 s. 232. Basbeloppet enligt

denna beräkningsmetod uppgick i januari 1992 till 12 milj. ITL. Detta belopp multipliceras därefter med en livsvarighetsfaktor se Szöllösy i NFT 1991 s. 208. Andra domstolar tillämpar en mera abstrakt punktvärdemetod. Därvid beaktas den skadelidandes ålder, typ av skada och invaliditetsgrad; ett uppskattat värde av den skadelidande liv som oskadad multipliceras med

invaliditetsgraden se McIntosh Holmes, 1994, s. 231. Avgörande för er-

sättningens storlek är också i vilken del av Italien som domstolen är belägen; i t.ex. norra Italien utgår i allmänhet skadestånd med betydligt högre belopp

än i andra delar av landet se McIntosh Holmes s. 232. Sålunda har

domstolen i Milano i ett fall år 1991 lämnat ersättning danno biologico enligt punktvärdemetoden till en 25-årig man som drabbats av en invaliditet

på 75 procent med rekordsumrnan 1 125 milj. ITL se Szöllösy i NFT 1994

s. 232 not 10. Ersättning för danno biologico bestäms i allmänhet i form av engångsbelopp.

Ersättningsniván vid ideell skada

Enligt Lloyds rapport angående ersättningsnivån år 1993 i EU- och EFTA-

länderna se avsnitt 4. l skulle en 20-årig kvinna som drabbats av tetraplegi

276 Utländska förhållanden

ha erhållit ersättning för sveda och värk danno morale med 150 milj. ITL och för olägenheter i övrigt dann0 biologico med 950 milj. ITL. Om paraplegi skulle ersättningen ha uppgått till kvinnan i stället hade drabbats av 80 milj. ITL för sveda och värk och till 600 milj. ITL för olägenheter i övrigt. Vid mycket svår hjärnskada skulle ersättning ha utgått för sveda och värk med 120 milj. ITL och för olägenheter i övrigt med 680 milj. ITL. Vid total synförlust skulle ersättningen för sveda och värk ha uppgått till 150 milj. ITL och for olägenheter i övrigt till 500 milj. ITL. Vid synförlust på ett öga skulle ersättningen ha uppgått till 35 milj. ITL för sveda och värk och till 90 milj. ITL för olägenheter i övrigt. Vid total hörselskada skulle ersättning ha lämnats med 50 milj. ITL för sveda och värk och 100 milj. ITL för olägenheter i övrigt. En skada amputation av arm nedanför armbågen hade medfört som ersättning med 60 milj. ITL för sveda och värk och 90 milj. ITL för olägenheter i övrigt. Detsamma skulle ha gällt vid amputation av underben. Se McIntosh Holmes, 1994, s. 231 ff. -—

3 Skadestånd vid dödsfall

Begravningskostnader

Ersättning for begravningskostnader lämnas med skäligt belopp se Szöllösy, 1992, s. 53.

Förlust av underhåll

Ersättning för förlust underhåll lämnas till efterlevande som vid tidpunkten av för dödsfallet beroende underhåll från den avlidne. Bedömningen av var av ersättningens storlek grundar sig i allmänhet på den avlidnes senaste årsin-

komst efter avdrag för den dödes privata konsumtion se Szöllösy i NFT 1991

207. Ersättning till efterlevande make och barn kan uppgå till sammanlagt s. 75 procent av den avlidnes inkomst.

Ideell skada

Utöver ersättning för kostnader och förlust av underhåll till följd av dödsfallet kan de efterlevande erhålla ersättning för danno morale Sådant skadestånd lämnas till efterlevande make, sambo, minderåriga barn och föräldrar. l praxis har ersättningen till make, sambo och barn i allmänhet uppgått till 50 milj.

Utländska förhållanden 277

ITL, medan ersättningen till föräldrar som regel bestämts till vardera 40 rnilj.—50 milj. ITL om barnet var minderårigt och i annat fall till vardera

25 milj.-30 milj. ITL se Szöllösy i NFT 1994 233.

s.

3.4.4 Verkan av den skadelidandes död

Avlider den skadelidande senare än vid själva skadehändelsen, övergår rätten till ersättning för sveda och värk danno morale på arvingarna avseende tiden från skadetillfállet fram till dödsfallet även om den skadelidande inte framställt något krav ersättning. Det är dock ovisst om rätten till ersättning for danno morale kan övergå på arvingarna även i fall då den skadelidande avlidit vid skadetillfället eller blivit medvetslös och därefter dött utan att återfå medvetandet. Om den skadelidande överlever skadehändelsen och dör först efter en tid anses rätten till olägenheter i övrigt danno biologico för tiden från skadetillfället fram till dödsfallet kunna övergå arvingarna se Mclntosh - Holmes, 1994, s. 232. Frågan är emellertid omstridd. Domstolarna i Rom och Genua har intagit den ståndpunkten att den skadelidandes rätt till ersättning forfaller i och med dödsfallet, medan en domstol i Milano har ansett att ersättning kan tillfalla de efterlevande även i de fall den skadelidande har avlidit omedelbart vid skadetillfället.

4.3.4.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Ersättning kan lämnas for personskada som uppkommit då den som vid underrättelse om att en nära anhörig dödats eller skadats allvarligt drabbats av psykisk chock. Det är emellertid oklart hur långt rätten till ersättning i detta hänseende sträcker sig jfr Dufwa i SvJT 1986 s. 45.

4.3.4.6 Omprövning av skadestånd

Den skadelidande har, sedan skadestånd fastställts, möjlighet att återkomma med krav på ytterligare ersättning, om hälsotillståndet förvärrats och denna försämring inte kunde förutses när skadeståndet bestämdes första gången.

278 Utländska förhållanden

4.3.4. 7 Jämkning på grund av medvållande

Skadestånd for personskada kan jämkas, om den skadelidande har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom vårdslöshet. Vid jämkningen görs inte skillnad mellan ersättning för ekonomisk skada och ideell skada.

4.3.4.8 Skadeståndets bestämmande

Tvister om skadestånd och skadeståndets storlek vid domstol. Något annat tvistlösningsalternativ förekommer inte. De tabeller och standardiserade normer som ibland tillämpas vid bestämmandet av ersättningens storlek har utvecklats i praxis och saknar således officiell status. Det betyder att ersättningens storlek kan variera mellan domstolarna. Avgörande för ersättningens storlek kan också vara om domstolen är belägen i eller södra delen Italien eller i en stad eller norra av

landsbygden se McIntosh Holmes, 1994, s. 232.

-

4.3.5 Nederländerna

4.3.5.1 Allmänt

De grundläggande reglerna skadestånd vid personskada återfinns i sjätte om bokeni Nieuw Burgerlijk Wetboek NBW. Enligt dessa bestämmelser är ekonomisk skada vermogenschade alltid ersättningsgill, medan ideell skada imrnatcriéle schade ersätts endast i de fall som uttryckligen anges i lag se Szöllösy i NFT 1994 231. Enligt art. 6:106 i NBW utgår skadestånd för s. ideell skada i tre olika situationer, nämligen då någon tillfogats fysiskt lidande, blivit ärekränkt eller i övrigt lidit intrång i sin personliga integritet. Att skadeståndsansvar åvilar någon strikt grund utesluter inte skyldighet att ersätta också ideell skada.

4.3.5.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada

Kostnader

Skadestånd för kostnader utgår i första hand för vård och medicinsk behandling den skadelidande tvingas genomgå, t.ex. kostnader för som

Utländska förhållanden 279

läkarvård, sjukhusvistelse, läkemedel etc. En förutsättning är att kostnaden är

nödvändig från medicinsk synpunkt se Szöllösy, 1992, s. 47.

Kostnader av detta slag täcks dock regelmässigt av privata försäkringar eller av den allmänna försäkringen. Det är därför endast i undantagsfall som den skadelidande själv har anspråk skadestånd för sådana kostnader. Detta hindrar inte att skadevållaren i sista hand kan svara för kostnaderna. Om de ersätts via en privat försäkring, har försäkringsgivaren nämligen regressrätt mot skadevållaren. Motsvarande gäller däremot inte om kostnaderna i stället ersätts ur den allmänna försäkringen se Mclntosh Holmes, 1994, s. 271; jfr - Pfennigstorf- Gifford, 1991, s.l67.

Skadestånd utgår även för kostnader för hemhjälp under tid som den skadelidande grund av skadan inte själv kan sköta hemmet. Vidare ersätts anhörigas kostnader för resor, blommor, böcker e.d. i samband med sjukhusbesök m.m. se Mclntosh Holmes, 1994, s. 271. An- hörigas kostnader för vård och tillsyn av den skadelidande anses ersättningsgilla i den mån den skadelidande skulle ha varit berättigad till skadestånd härför om föräldrarna inte hade handhaft vården om honom.

inkomstförlust

Om en personskada medför ekonomisk skada i form av inkomstförlust för den skadelidande är han berättigad till skadestånd härför, vare sig skadan är bestående eller av övergående natur. Skadeståndsskyldigheten omfattar även sidoinkomster som den skadelidande skulle ha haft från extraarbete e.d., om han inte hade skadats. Skadestånd för inkomstförlust bestäms enligt differensmetoden, dvs. till ett belopp motsvarande skillnaden mellan den inkomst som skadelidande sannolikt skulle ha uppburit, om han inte blivit skadad, och den inkomst som han trots skadan har uppnått eller kan antas komma att uppnå. Vid bestämmande av skadeståndets storlek har domstolarna i regel tillgång till sakkunnigutlåtanden i fråga om dels i vilken grad skadan har reducerat den skadelidandes förvärvsförmåga, dels den skadelidandes utsikter att faktiskt beredas plats på arbetsmarknaden. När det gäller att bestämma den skadelidandes framtida inkomst som oskadad utgår domstolarna vanligtvis från den inkomst som han hade vid skadetillfállet eller, om den skadelidande var egen företagare, från den genomsnittliga inkomsten under de tre eller fem senaste åren för skadetillfal-

280 Utländska förhållanden

let. Framtida förändringar av inkomsten, t.ex. grund av att den skadelidande hade goda utsikter till befordran, beaktas endast i den mån det var högst sannolikt att en sådan förändring skulle ha skett om skadan inte hade inträffat. Om den skadelidande var hemarbetande fastställs skadeståndet i princip till ett belopp motsvarar den faktiska kostnaden för att anlita hushállshjälp som och, i förekommande fall, hjälp med tillsyn av barnen. Också här gäller således regeln konkret skadestândsberäkning se Szöllösy, 1992, s. 47. om en Även när den skadelidande är ett barn är utgångspunkten att det är den faktiska förlusten som skall ersättas. På grund av svårigheterna att i förväg beräkna denna förlust avvaktar man ofta med att fastställa skadeståndet till dess att barnet kommit i sådan ålder att det går att bilda sig en uppfattning upp dess framtida utsikter. Vid bedömningen av vad barnet skulle ha kunnat om tjäna oskadad beaktas sådana omständigheter som barnets begåvning, som färdigheter, utbildning och studieresultat. Dessutom tas hänsyn till barnets sociala miljö, såsom fostran och familjeförhållanden. I de fall skadan är så allvarlig att barnet är i behov av ständig vård och tillsyn under återstoden av sitt liv fastställs skadeståndet för den förlorade förvärvsförmåga inte utifrån hypotetisk bedömning av den framtida en inkomstförlusten utan med hänsyn till vad det kostar att bereda barnet erforderlig vård och tillsyn på institution se Szöllösy s. 47 vid not 100. Domstolen äger fritt bestämma om skadeståndet skall utgå i form av livränta. I praktiken fastställs dock skadestånd för engångsbelopp eller som inkomstförlust så gott undantagslöst i form av ett engångsbelopp. Detta som gäller sig skadeståndet förfluten tid eller framtiden. Engångsbelopp vare avser är inte föremål för beskattning se Szöllösy s. 50.

Ideell skada

Smartegeld är i likhet med Schmerzensgeld i Tyskland en sarnlingsbeteckning for ideella skadeföljder av olika slag. I lagen anges inte närmare vilka skadefoljder och inte heller vilka omständigheter som skall beaktas som avses när skadeståndet bestäms. I praxis har skadeståndet brukat fastställas i första hand med hänsyn till skadans art och omfattning samt den medicinska behandling i form av sjukhusvistelser, operationer den skadelidande tvingats genomgå. m.m. som Likaså har brukat beaktas bestående eller övergående konsekvenser av olika inneburit eller i framtiden kan komma innebära för den slag som skadan att

skadelidande se Pfennigstorf- Gifford, 1991, s. 72, Szöllösy, 1992, s. 48

Utländska förhållanden

och Mclntosh Holmes, 1994, s. 271. Det förhållandet den skadelidande - att på grund av skadan förlorat förmågan att ägna sig viss fritidssysselsätten ning tillmäts dock vanligtvis inte särskild betydelse vid bestämmande av skadeståndets storlek. Andra faktorer som beaktas är den skadelidandes ålder och när skadan är förenad med en kosmetisk defekt den skadelidandes kön. Den skadelidan- des ålder tillmäts betydelse framför allt vid allvarligare skador. Äldre skadelidande får i sådana fall i regel lägre skadestånd än yngre skadelidande

se Hacks mfl., 1994, s. 33.

Graden av skuld hos skadevållaren är däremot faktor omedelbar en utan betydelse för skadeståndets storlek. I likhet med vad som gäller beträffande ekonomisk skada fastställs skadestånd för ideell skada i princip alltid som engångsbelopp. Skadestånd för ideell skada utgår endast i de fall då den skadelidande verkligen upplever ett lidande. Den som är varaktigt medvetslös således anses inte berättigad till skadestånd i det avseendet.

E rsättningsnivån vid ideell skada

I Nederländerna låg ersättningen för ideell skada länge på en relativt låg nivå. Under senare âr har det emellertid skett markant höjning ersättningen en av vid framför allt allvarligare skador. Alltjämt gäller emellertid ersättningsniatt vån är lägre i Nederländerna än i många andra europeiska länder. Det högsta belopp som hittills har dömts ut är 300 000 NLG, vilket belopp tillerkändes en person som grund av annans vållande blivit smittad HIV-virus under av

en sjukhusvistelse se Pfennigstorf, 1993, 102 och Mclntosh Holmes,

s. - 1994, s. 272. Av Lloyds rapport angående ersättningsnivån för 1993 i EU- och EFTA-

länderna se avsnitt 4.1 framgår 20-årig kvinna drabbats

att en som av tetrqalegi, paraplegi eller svår hjärnskada skulle ha tillerkänts smartegeld med 200 000-300 000 NLG. Motsvarande ersättning har angetts för total synförlust till 150 000-200 000 NLG och för total härselförlust till 75 000- 100 000 NLG. Enligt samma källa skulle ersättningen ha uppgått till 80 000- 125 000 NLG vid amputation av en arm, till 90 000-125 000 NLG vid amputation av ett ben och till 40 000-70 000 vid förlust på ett öga. av synen Se Mclntosh Holmes s. 271 ff. -

282 Utländska förhållanden SOU l995z33

4.3.5.3 Skadestånd vid dödsfall

Då någon dödats skadeståndsgrundande handling kan skadestånd genom en utgå dels för begravningskostnader, dels för förlust av underhåll. Däremot utgår i sådana fall inte något skadestånd för ideell skada som de efterlevande kan ha åsamkats till följd dödsfallet. Någon rätt till ersättning motsvarande av bereavment damages i England finns inte heller. En annan sak är att de efterlevande kan ha rätt att överta den skadelidandes anspråk smartegeld se avsnitt 4.3.5.4.

Begravningskosmader

Skadestånd för begravningskostnader omfattar sedvanliga kostnader inklusive kremering den avlidne. Till skillnad från vad som gäller i flesta andra av europeiska länder avräknas belopp de efterlevande erhållit i arv efter den som skadelidande eller från livförsälqing fallit ut grund av dödsfallet se en som Pfennigstorf, 1993, 198 och Mclntosh Holmes, 1994, s. 272. s. -

underhåll Förlust av

till skadestånd för förlust underhåll tillkommer i första hand efterle- Rätt av make och barn; för barns vidkommande saknar det betydelse om det är vande inom eller äktenskapet. Härutöver kan skadestånd utgå till andra fött utom anhöriga, den avlidnes föräldrar och sedan år 1992 Konkubinära t.ex. - natspartnerin och andra tillhörde den avlidnes hushåll, under förutsättsom fråga varaktigt förhållande se Szöllösy, 1992, s. 47 ning att det var om ett och Mclntosh Holmes, 1994, s. 272. skadestånd skall utgå krävs inte att den efterlevande hade en laglig För att till underhåll den avlidne. Avgörande är i stället om han rent faktiskt rätt av underhåll från den avlidne och sannolikt skulle ha gjort det också i uppbar inte hade inträffat. Med underhåll jämställs sedan år framtiden om dödsfallet avlidne svarade för skötseln det gemensamma hushållet se 1992 att den av Szöllösy s. 47. Skadeståndets storlek fastställs med hänsyn dels till den inkomst som den sannolikt skulle ha haft han fått fortsätta att leva, dels till den avlidne om efterlevandes behov underhåll inom ramen för vad denne äger rätt att av fordra Pfennigstorf, 1993, 107. Har den efterlevande inget behov av

se s.

underhåll, utgår enligt praxis inte heller något skadestånd se Szöllösy s. 48

Utländska förhållanden 283

och Mclntosh Holmes s. 271. I det sammanhanget beaktas bl.a. vad den anhörige själv kan förväntas tjäna genom eget arbete också till skillnad men från vad som gäller i flesta andra länder ersättning den efterlevande på - som grund av dödsfallet uppbär från försäkringar olika slag. av l vissa domstolar bedöms de efterlevandes behov underhåll med ledning av av standardiserade normer ang. den s.k. Amsterdamer Skale Szöllösy se s. 48 och Pfennigstorf s. 123.

4.3.5.4 Verkan av den skadelidandes död

Enligt NBW gäller principen att det är endast den skadelidande själv kan som fordra skadestånd för ideell skada. Undantag gäller dock för det fallet att den avlidne före sin död har gett uttryck för en avsikt att framställa anspråk på

sådant skadestånd se Szöllösy, 1992, s. 48. l sådant fall går anspråket i och

med den skadelidandes död över arvingarna. Beträffande ekonomisk skada gäller att döden inte påverkar rätten till skadestånd. Här finns således inte någon begränsningar i efterlevandes rätt att inträda i den avlidnes ställe.

4.3.5.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Skadestånd utgår inte för psykisk chock som någon ådragit sig i samband med

att anhörig dödats eller blivit svårt skadad se Szöllösy, 1992, 48.

s.

4.3.5. 6 Omprövning av skadestånd

Utgångspunkten är att skadeståndet bestäms gång för alla. Har skadeståndet en fastställts genom en dom som vunnit laga kraft eller överenskomgenom en melse mellan parterna som omfattar all skada känd vid tillfället, kan som var den skadelidande inte återkomma och fordra ytterligare skadestånd för sådan skada. Skulle det däremot efter domen eller överenskommelsen uppkomma ytterligare skada som är att hänföra till den skadevållande handlingen, anses den skadelidande vara oförhindrad att framställa anspråk skadestånd även för denna skada under förutsättning att den inte har varit möjlig att förutse. Detta gäller emellertid endast skador som inte alls beaktats i samband med överenskommelsen eller domstolens avgörande.

284 Utländska förhållanden

4.3.5. 7 Jämkning på grund av medvållande

Av 6:101 i NBW följer att, om den skadelidande medverkat till sin skada, art. skadeståndet jämkas efter vad är skäligt med hänsyn till graden av som vållande vardera sidan och omständigheterna i övrigt. J ämkning sker redan

vanlig oaktsamhet. Det fordras således inte att den skadelidande har varit vid

grovt oaktsam se Pfemiigstorf, 1993, s. 105.

nederländska trañkskadelagen är ägare motorfordon ansvarig för Enligt den av bl.a. personskada orsakats då fordonet brukats allmän väg. Ansvaret som dock endast i förhållande till inte själv befann sig i gäller personer som fordonet eller i annat motordrivet fordon. Ansvaret bortfaller om ägaren gör sannolikt skadan berodde på force majeure, vilket anses fallet om skadan att för vilken ägaren inte bar något Om ägaren inte kan orsakats av någon ansvar. sannolikt skadan uppkommit till följd av force majeure, kan göra att skadeståndet enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler jämkas om den

skadelidande varit medvållande. Denna möjlighet till jämkning har dock begränsats i praxis. Sålunda har domstolen slagit fast medvållande inte kan åberopas i förhållande till högsta att l4 år. Också i förhållande till andra trafikanter som inte färdas i barn under motorfordon gäller i praxis begränsning; den skadelidandes medvållande en till skadeståndet sätts ned med än 50 procent se Pfennigsfår inte leda att mer torf s. 101. Beträffande trañkskador övervägs för närvarande särskild jämkningsreen

slag nyligen införts i Frankrike se avsnitt 4.3.3.7 och som

gel av samma som den svenska regeln jämkning skadestånd vid i huvudsak motsvarar om av personskada.

inte någon åtskillnad mellan ekonomisk och ideell När jämkning sker görs skada. Allt skadestånd jämkas i samma utsträckning.

4.3.5.8 Skadeståndets bestämmande

skadeståndsfrågor avgörs alltid domstol. För att ett skadestånds- Tvistiga av yrkande skall kunna prövas inom för brottmâlsrättegång fordras att ramen en beloppet inte överstiger viss nivå se Pfennigstorf Gifford, det yrkade en -

1991, s. 86. Inom försäkringsbranschen introducerades år 1984 standardiserade normer

ersättning vid personskador. Normerna tar sikte på skador för att bestämma sänkning den kroppsliga funktionsförmågan med mellan 3 som medfört en av har kommit tillämpas även av en del domstolar. och 30 procent. Normerna att

Utländska förhållanden 285

Vid dessa domstolar har ersättningsnivån tenderat att bli något lägre än vid andra domstolar se Pfennigstorf, 1993, 102 f.. s.

4.2.6 Schweiz

4.3.6.1 Allmänt

Den schweiziska skadeståndsrätten bygger på tjugo artiklar finns som upptagna i en särskild del av Schweizerisches Zivilgesetzbuch, nämligen den femte delen som bär namnet Obligationenrecht OR. Enligt dessa bestämmelser är den rättsstridigt tillfogar någon skada, sig som annan en vare det sker uppsåtligen eller av oaktsamhet, skyldig att ersätta skadan. Principen, som kommit till uttryck i art. 41 i OR, tar dock sikte endast på ekonomisk skada. Ideell skada, immaterielle Unbill, ersätts bara i särskilt angivna fall. Av art. 47 och 49 framgår att skadestånd för ideell skada utgår dels då någon dödats eller i övrigt tillfogats personskada, dels då någon lidit allvarligt intrång i sina personliga rättigheter såsom frihet, ära etc. under förutsättning att det samtidigt föreligger särskilda omständigheter. Skadestånd för ideell skada utgår i regel också vid strikt ansvar. De flesta speciallagar som stadgar ansvar på strikt grund hänvisar nämligen beträffande

ersättningsgill skada till bestämmelserna härom i OR se Szöllösy, 1992,

s. 89. Domstolen bestämmer efter fritt skön om skadestånd skall utgå i form av livränta eller som ett engångsbelopp. l praktiken fastställs skadestånd så gott som alltid som engångsbelopp.

4.3. 6.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada

Begreppet personskada

Med personskada Körperverletzung avses skada på den fysiska eller psykiska integriteten som inverkar på den skadelidandes hälsa. Hit räknas inte bara skador av anatomisk natur, såsom benbrott och krosskador, också utan minnesförlust, ångesttillstånd, personlighetsförändring och psykisk chock etc. Även neuroser som uppkommit i samband med bearbetning av abnorma upplevelser av olika slag betraktas som personskada, såsom olycksfallsneuros och skräckneuros vilka ofta utmärks att de yttrar sig först tid efter själva av en skadehändelsen. Som personskada betraktas vidare neuros som efter skade-

286 Utländska förhållanden

tillfället framkallats felaktig medicinsk eller rättslig behandling, s.k. av Behandlungsneurose respektive Begehrensneurose, och som den

skadelidande själv inte är skuld till. Se Schaffhauser Zellweger, 1988, - 119 och Szöllösy, 1992, s. 90. s. Vid personskada utgår skadestånd dels för ekonomisk skada i form av

inkomstförlust, inberäknat besvär och nackdelar som skadan för kostnader och med sig i fråga den skadelidandes försörjningsmöjligheter Erschwerung om des winschaftlichen Fortkommens, dels för ideell skada i form av Genug-

tuung.

Kostnader

Skadestånd för kostnader i första hand kostnader för behandling av avser syftar till återställa den skadelidandes fysiska eller psykiska skadan som att lindra det lidande i övrigt den skadelidande utsätts för. Hit hör hälsa och som kostnader för läkarvård, mediciner, sjukhusvistelse, kurortsbehandling t.ex. vård eller tillsyn. Skadestånd utgår i den mån kostnaden från och annan medicinsk synpunkt är nödvändig och håller sig inom rimlighetens ram.

skadelidande skyldig efter förmåga söka begränsa verk- Den anses att sin skada. Inom vissa gränser har han dock rätt att i princip välja ningarna av behandlingsmetod eller det sjukhus han finner lämpligast. den läkare, den som skadelidande föredrar vårdas på privatsjukhus utgår skade- Om den t.ex. att stånd för de kostnader detta innebär, under förutsättning att det kan antas som på sådant sjukhus även för det fall att det inte funnits att han skulle ha vårdats

skadeståndsskyldig eller någon försäkring som täckt skadan se

någon Schaffhauser Zellweger, 1988, s. 121. den skadelidande vistas sjukhus görs avdrag med För den tid som

belopp motsvarande besparade levnadskostnader.

år 1982 har högsta domstolen i Schweiz, Bundesgerichtsl ett avgörande från det förhållandet, blivit så allvarligt skadad att hof, slagit fast att att en person återstoden sitt liv tvingas vårdas institution, inte utesluter att det han for av vårdkostnader utgår skadestånd för framtida inkomstförlust. vid sidan av framhöll samtidigt det i sådana fall naturligtvis ofta blir fråga Domstolen att avdrag skadeståndet på grund minskade levnadskostnader om betydande av

se Szöllösy, 1992, s. 90.

Skadestånd utgår än med viss begränsning, för anhörigas resekostnaäven, om sjukbesök. Är den skadelidande i behov av ledsagare i der i samband med

Utländska förhållanden 287

samband med läkarbesök, omfattar skadeståndsskyldigheten också inkomstförlust som kan uppkomma för ledsagaren. Är skadan bestående, utgår skadestånd i regel också för kostnader som är nödvändiga för att underlätta den skadelidande dagliga tillvaro, dvs. för att han skall kunna bo kvar i sin bostad, sköta sin personliga hygien, vistas ute etc. Sålunda omfattar skadeståndsskyldigheten kostnader för den att anpassa skadelidandes bostad efter de särskilda behov som skadan har gett upphov till. Dessa kostnader är vanligtvis av engångskaraktär. Andra kostnader kan återkomma mer eller mindre regelbundet. Det gäller t.ex. kostnader för proteser och hjälpmedel av olika slag slits med tiden och som därför måste bytas ut. Skadestånd utgår även i de fall då den skadelidande vistas i hemmet och det är någon familjemedlem eller anhörig annan som svarar för vården och tillsynen av honom. I praxis har detta skadestånd emellertid bestämts till lägre belopp än vad som motsvarar kostnaden för anställa utbildad att personal för att svara för arbetet. Domstolarna har därvid åberopat den skadelidandes

skyldighet att begränsa sin skada se Szöllösy, 1992, 90.

s. Skadestånd kan slutligen utgå för kostnader för insatser av olika slag som är nödvändiga och ändamålsenliga för att återställa eller bevara den skadelidandes förvärvsförmåga. Hit hör merkostnader för inskolning i tidigare ett arbete och omskolning till ett nytt yrke, liksom kostnader för handikappanpassning av en bil som den skadelidande använder i sitt arbete

se Schaff-

hauser Zellweger s. 123. - Skadestånd för kostnader fastställs regelmässigt i form av ett engångsbelopp.

Framtida kostnader för vård eller utbyte av proteser e.d. beräknas genom att ett årligt belopp multipliceras med en livsvarighetsfaktor. Inom doktrinen har rått delade meningar om man därvid bör hänsyn till den skadelidande till ta att följd av skadan har fått sin sannolika livslängd förkortad. I praxis beaktas den förkortade livslängden endast den har bestyrkts utlåtande från om av en medicinskt sakkunnig se Schaffhauser Zellweger 122. - s.

Inkomstförlust

Enligt art. 46 i OR omfattar skadeståndsskyldigheten inkomstförlust till följd av förlorad eller nedsatt förvärvsförmåga die Nachteil gänzlichen oder teilweiser Arbeitsunfzihigkeit. Till följd av att skadeståndet i regel fastställs först sedan den skadelidandes tillstånd stabiliserats och det är möjligt att överblicka om skadan får några framtida förvärvsmässiga följder, skiljer man

förhållanden 288 Utländska

i praxis mellan inkomstförlust för förfluten tid Vorübergehender Er-

werbsausfall och framtida inkomstförlust Dauernder Erwerbsausfall se

Schaffhauser Zellweger, 1988, s. 124 ff.. - Vare sig det gäller inkomstförlust för förfluten tid eller framtida inkomst-

principen skadeståndet skall bestämmas enligt den s.k. differensförlust är att metoden, dvs. skadeståndet skall motsvara skillnaden mellan den inkomst som

den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han inte hade skadats, och den

han skadan har uppnått eller kan komma att uppnå. inkomst som trots gäller bestämma vad den skadelidande sannolikt skulle ha tjänat När det att under förfluten tid, han inte hade blivit skadad, utgår domstolen normalt om inkomstförhållanden den skadelidande hade vid skadetillfället. från de som Svårigheter uppkommer i princip endast då den skadelidande är egen före-

se Schaffhauser Zellweger s. 125.

tagare ~ vid skadetillfället ännu inte gått ut i arbetslivet tillerkänns Ungdomar som skadestånd för förfluten tid med belopp motsvarande den ekonomiska i regel

innebär för dem de får sitt inträde i yrkeslivet fördröjt se

skada som det att

Schaffhauser Zellweger s. 125. - Principen konkret skadestândsbestämning gäller även vid beom en skadestånd for framtida inkomstförlust. Bedömningen görs med stämmande av förhållandena vid den tidpunkt då skadeståndet bestäms, vare sig hänsyn till

det sker genom dom eller genom avtal. kunna bedöma den skadelidandes framtida förvärvsförmåga För att domstolarna i regel utlåtande från medicinskt sakkunnig. Av infordrar ett en framgår uttryckt i procenttal i vilken grad skadan i fysiskt utlåtandet ett - psykiskt hänseende ned den kroppsliga funktionsförmågan. Den eller satt bedömningen görs hänsyn till den skadelidandes yrke eller medicinska utan

liknande förhållanden se Schaffhauser Zellweger s. 132.

andra dock inte bunden utlåtandet utan har att själv bilda sig en Domstolen är av i framtiden kommer få några förvärvsmässiga uppfattning i vad mån skadan att Domstolen har därvid att beakta bl.a. sådana omständigheter konsekvenser. till omskolning e.d., liksom möjligheten att begränsa de som möjligheten ekonomiska skadeverkningarna med hjälp t.ex. protes eller operation se av

Szöllösy, 1992, s. 91.

den skadelidande skyldig ett led i sin plikt att efter Sålunda anses - som begränsa skadeverkningarna att underkasta sig en förmåga försöka det kan sådan i betydande grad skulle förbättra operation, om antas att en förvärvsförmågan. Denna skyldighet gäller dock endast i den mån som förknippad med särskilda risker eller kostnader för den operationen inte är

Utländska förhållanden 289

skadelidande. Om den skadelidande i andra fall vägrar att bli opererad, utgår skadestånd endast med belopp motsvarande den inkomstförlust som skulle ha

uppkommit efter en operation se Szöllösy s. 91 vid not 164.

Om skadan medför svårigheter för den skadelidande i arbetslivet kan skadestånd utgå också for Erschwerung des wirtschaftlichen Fortkommens Denna post har viss motsvarighet till posten olägenheter i övrigt i Sverige men är alltså till skillnad från den posten inte ideell natur. av För barn i skolåldern som ännu inte gjort något yrkesval eller inlett en särskild yrkesutbildning fastställs skadestånd för framtida inkomstförlust i regel utifrån en bedömning av å ena sidan de olika yrken före skadan som skulle ha stått till buds med hänsyn till den skadelidandes begåvning, färdigheter, motivation, sociala och ekonomiska förhållanden och å andra m.m. sidan den skadelidandes förmåga att efter skadan fullgöra motsvarande

arbetsuppgifter se Schaffhauser Zellweger s. 138. Det gäller här också att

ta ställning till när barnet som oskadat sannolikt skulle ha börjat att arbeta; det är först härefter som inkomstförlusten uppkommer se Szöllösy s. 92. För personer som före skadan uteslutande ägnade sig hushállsarbete fastställs skadeståndet efter i stort sett samma principer som vid förlust av

underhåll se avsnitt 4.3.6.3, nämligen utifrån vad det skulle kosta på arbets-

marknaden att anlita någon for att utföra samma göromål. Man beaktar därvid

inte den del av hushållsarbetet som avsåg den skadelidandes eget behov se

Szöllösy s. 92 och Schaffhauser Zellweger s. 140 och 160. -

Ideell skada

Som tidigare nämnts fordras för att ersättning för ideell skada skall utgå vid personskada att det föreligger särskilda omständigheter. Det har ansetts innebära bl.a. att personskadan måste viss svårhetsgrad. I princip vara av torde fordras att skadan är förknippad med bestående skadeföljder eller ett utdraget och smärtsamt läkningsförlopp se Szöllösy, 1992, s. 94 och Hacks m.fl., 1994, s. 41. I OR ges inte några närmare riktlinjer för bedömningen hur skadeståndet för ideell skada skall bestämmas. Skadeståndet ansågs tidigare ha ett uttalat straffrättsligt inslag. Av det skälet kunde skadeståndsbeloppen i äldre praxis variera betydligt beroende på graden av skuld hos skadevållaren; skuldgraden var den viktigaste faktorn for bedömningen. Med tiden kom intresset dock allt mera att inriktas den skadelidande och de konsekvenser som skadan fått för

290 Utländska förhållanden

denne. Numera råder det enighet om att skadeståndets främsta syfte är att kompensera den skadelidande för fysiskt och psykiskt lidande, för minskade möjligheter att njuta livets glädjeåmnen och för de negativa följder i övrigt av

som skadan har på hans livsföring se Szöllösy s. 94.

I praxis bestäms skadeståndet framför allt med hänsyn till skadans art och omfattning samt den skadelidandes ålder. Vidare beaktas om den skadelidande har tvingats genomgå långvarig sjukhusvistelse, operationer eller särskilt en smärtsam behandling. Även skadans inverkan familjelivet och på möjligheterna för den skadelidande att ägna sig olika fritidsintressen inverkar på bedömningen. Andra omständigheter som kan vara av betydelse är om skadan fått några utseendemässiga följder eller påverkat den skadelidande i

dennes arbete se Hacks m.fl., 1994, 42 och Mclntosh Holmes, 1994,

s. s. 410. Däremot torde graden av skuld hos skadevållaren numera vara en underordnad betydelse utom vid medvållande från den skadelidanfaktor av des sida, se avsnitt 4.3.6.7. I avgörande från år 1990 har Bundesgerichtshof slagit fast att man i det ett enskilda fallet också skall beakta möjligheterna för den skadelidande att tillgodogöra sig ersättning avseende ideell skada. Detta har medfört att skadelidande grund av hjärnskada är varaktigt medvetslösa har som tillerkänts ersättning med reducerat belopp se Szöllösy s. 94 vid not 178.

Ersättningsnivån vid ideell skada

I början 1970-talet uppgick ersättningen för ideell skada i de allvarligaste av fallen i regel till mellan 40 000 CHF och 60 000 CHF. Genom avgöranden av Bundesgerichtshof höjdes den maximala ersättningen år 1982 till 100 000 CHF och år 1986 till llO 000 CHF. Dessa höjningar innebar i princip endast en anpassning ersättningsnivån till den allmänna prisutvecklingen under av tid. Numera torde den maximala ersättningen för ideell skada överstiga samma 150 000 CHF. Av Lloyds rapport angående ersättningsnivån år 1993 i EU- och EFTA-

länderna se avsnitt 4.1 framgår att 20-årig kvinna som drabbats av endera

en tetraplegi, total synförlust eller en svår hjärnskada skulle ha tillerkänts Genugtuung med åtminstone 100 000 CHF. Om kvinnan i stället drabbats paraplegi skulle ersättningen för ideell skada ha uppgått som högst till av 100 000 CHF. För total hcirselfcJ'rlust har ersättningen angetts till 50 000-80 000 CHF. Vid amputation skulle ersättningen ha uppgått av en arm till 30 000-50 000 CHF och vid amputation en ben till åtminstone 50 000 av

Utländska förhållanden 291

CHF. Slutligen skulle, enligt källa, ersättningen vid förlust samma av synen på ett äga ha uppgått ca 100 000 CHF. Detta belopp innefattar ersättning även för risk för framtida ekonomisk skada. Se Mclntosh Holmes, 1994, s. 407 ff.

4.3.6.3 Skadestånd vid dödsfall

Begravningskostnader m.m.

Skadestånd utgår för begravningskostnaderna i dess helhet, trots att den skadevâllande handlingen i princip bara innebär en tidigareläggning av kostnaderna. Detta innebär å andra sidan inte att skadeståndsskyldigheten omfattar alla slags kostnader; enligt praxis måste kostnaderna ha ett direkt samband med dödsfallet. Hit räknas i första hand kostnader för dödsannons, kista, gravsten och begravningsmâltid. Sådana kostnader ersätts i regel fullt ut, om de håller sig inom ramen för vad som är brukligt pá orten och inom den samhällsklass som den avlidne tillhörde. Skadestånd kan dessutom utgå for sorgkläder. Är kläderna användbara även i sammanhang ersätts dock annat inte den fulla kostnaden se Schaffhauser Zellweger, 1988, s. 145. - Skadestándsskyldigheten omfattar också kostnader för läkarundersökning och obduktion liksom kostnader för transport av liket. Transportkostnader ersätts även i det fall att den avlidne var hemmahörande i annat land, under förutsättning att kostnaderna håller sig inom rimlighetens ram. Kostnader för underhåll av gravvård faller däremot utanför skadeståndsskyldigheten. Skadestândsanspråket tillkommer i regel den avlidnes arvingar eftersom det är dessa som via dödsboet i första hand har att svara för begravningskost-

naderna se Schaffhauser Zellweger s. 145.

-

Förlust av underhåll

Enligt art. 45 tredje stycket i OR utgår skadestånd för förlust av underhåll till den som försörjdes eller i framtiden sannolikt skulle ha blivit försörjd av den avlidne. Avgörande är således om den efterlevande rent faktiskt uppbar underhállsbidrag eller kunde förväntas komma att göra det, inte om han hade laglig rätt till underhåll. Underhållet behöver inte nödvändigtvis ha utgått i pengar; regelbundna bidrag i form av naturafonnâner eller arbetsinsatser av ekonomisk karaktär är

292 Utländska förhållanden

att jämställa med underhåll. Sålunda betraktas en husmoders eller annans familjemedlems hushållsarbete som underhåll i relation till andra farnilje-

medlemmar se Schaffnauser Zellweger s. 146 och Szöllösy, 1992, s. 92.

- Enligt praxis fordras dessutom för rätt till skadestånd att den efterlevande

är i behov underhåll för sitt uppehälle se Schaffhauser Zellweger

av - 146. Sådant behov anses föreligga så snart den efterlevande, underhållet s. forutan, skulle tvingas att ändra sin livsföring. Det behöver inte vara fråga om ett väsentligt eller kännbart intrång i livsföringen. Ett sådant krav har ansetts inte stå i överensstämmelse med den grundläggande skadeståndsrättsliga

principen att varje skada är ersättningsgill se Schaffhauser Zellweger

s. 148. Utgångspunkten för bedömningen skadeståndets storlek är i regel den av genomsnittliga inkomst den avlidne sannolikt skulle ha haft i framtiden som han inte hade blivit dödad. Denna inkomst skall bedömas utifrån de om förhållanden kända vid tidpunkten för dödsfallet. Domstolen får som var således inte hänsyn t.ex. till den löneutveckling som kan ha ägt rum från ta tiden för dödsfallet fram till dess att skadeståndet fastställs. omständigheter

inträffat efter dödsfallet får beaktas endast i undantagsfall se Schafthau-

som Zellweger 149. Det hindrar inte att domstolarna måste ta hänsyn till ser - s. sådana framtida inkomstförändringar vid tidpunkten för dödsfallet som framstår sannolika. Det kan i hög grad sannolikt att den avlidne som t.ex. vara förr eller skulle ha blivit befordrad och därmed ha fått en högre lön. senare För det fallet den avlidne uteslutande ägnade sig oavlönat hushållsatt i stället utgångspunkt för beräkningen ett belopp motsvarande arbete tas som kostnaden för anlita någon att utföra sysslor, dvs. hushållsarbete att samma och eventuellt skötsel bam. Skadeståndets storlek påverkas härvid av av familjens och bostadens storlek se Schaffhauser Zellsådana faktorer som - 160 och Pfennigstorf Gifford, 1991, s. 67. weger s. - De efterlevandes behov underhåll fastställs härefter som regel till olika av den avlidnes genomsnittliga inkomst. Kvotdelarnas storlek påkvotdelar av verkas i första hand hur många underhållsberättigade som den avlidne av lämnar efter sig i viss mån också den hypotetiska genomsnittsinmen av komstens storlek.

l litteraturen förekommer flera varianter på schabloner som anger lämpliga kvottal för de efterlevande, beroende på dels antalet efterlevande, dels de efterlevandes förhållande till den avlidne. Enligt en sådan schablon StaufferSchaetzle har efterlevande make är ensam skadeståndsbeen som rättigad behov motsvarande 50-60 procent av den avlidnes genomett

Utländska förhållanden 293

snittsinkomst. Finns det även underhållsberättigade barn blir den efterlevandes andel mindre; sålunda utgör den t.ex. 30-34 procent om det finns fyra barn. För barn varierar kvoterna storlek vanligtvis mellan ll och 17 procent se Szöllösy s. 93.

Vid bestämmande av skadeståndet storlek tas hänsyn också till arv som tillfaller den efterlevande grund av dödsfallet. Vidare beaktas, när det gäller efterlevande make, sannolikheten för att maken gifter om sig i framtiden.

Även här gäller principen bedömningen skall att göras med hänsyn till förhållandena vid tidpunkten för dödsfallet. Skulle den efterlevande maken ha gift om sig innan skadeståndet fastställs, brukar domstolarna dock särskilt överväga om och i vad mån det föreligger rätt till skadestånd för tiden efter äktenskapet. När det gäller att bedöma sannolikheten för att den efterlevande maken gifter om sig beaktar domstolen sådana förhållanden som den efterlevandes ålder, hälsotillstånd, sociala ställning, förmögenhetsförhällanden och vilja att gifta om sig. Dessutom tas hänsyn till antalet barn. Om domstolen skulle finna att sannolikheten är stor för att den efterlevande gifter om sig, reduceras skadeståndet i regel med 30-35 procent om den efterlevande är under 30 år

och med 10-30 procent om maken är mellan 30 och 40 år se Schaffhauser

- Zellweger s. 153; jfr Szöllösy s. 93.

Domstolen får även uppskatta under hur lång tid underhållsbidrag skulle ha utgått om dödsfallet inte hade inträffat. Det gäller här att bedöma varaktigheten av underhâllsförmågan och underhållsbehovet, liksom risken för att någon av parterna drabbas av en för tidig död. Barns underhâllsbehov anses normalt upphöra vid 20-årsåldern. Kan det förutses att barnet vid den åldern ännu inte avslutat sin utbildning, underhållsbidrag i regel anses behov av föreligga även efter det att barnet fyllt 20 år se Schaffhauser Zellweger —— s. 153 och Szöllösy s. 93. Skadestånd för förlust av underhåll fastställs regelmässigt som engångsbelopp.

Ideell skada

Vid dödsfall omfattar skadeståndsskyldigheten enligt art. 47 i OR också sådan ideell skada i form av sorg och saknad som drabbar nära anhöriga. För att skadestånd skall utgå fordras inte att den anhörige till följd av underrättelsen om dödsfallet själv utvecklat en personskada. I de fall så har skett, t.ex. när

294 Utländska förhållanden

den anhörige har drabbats t.ex. en chockskada eller depression m.m., av

inverkar detta i höjande riktning på skadeståndets storlek se Hacks mfl.,

1994, s. 41 f.. Med nära anhöriga avses i detta sammanhang efterlevande make, föräldrar, bam samt syskon bodde i samma hushåll som den avlidne, liksom som i vissa fall den avlidnes fästmö eller fästman se Szöllösy i NFT 1994 s. 236. När det gäller skadeståndets storlek är principen här densamma som i andra situationer: skadeståndet skall fastställas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. I praxis har skadeståndet i första hand kommit att i vilket förhållande den efterlevande stod till den avlidne. Den styras av avlidnes ålder och förväntade återstående livslängd torde emellertid också vara

faktor väsentlig betydelse se Hacks m.fl. s. 42.

en av År 1970 uppgick skadeståndet till en efterlevande make till cirka 18 000 CHF. Numera utgör skadestånden i sådana fall vanligtvis mellan 40 000 och 50 000 CHF. För den fått ett barn dödat uppgår skadeståndet till mellan som 30 000 och 40 000 CHF. Motsvarande belopp vid förlust av en förälder torde mellan 10 000 och 20 000 CHF. När det gäller förlust av pojkvän finns vara i praxis exempel att skadeståndet till den efterlevande har bestämts till

25 000 CHF se Szöllösy i NFT 1994 s. 236 f..

4.3.6.4 Verkan av den skadelidandes död

Om den skadelidande dör först någon tid efter skadehändelsen, övergår hans rätt till skadestånd för inkomstförlust och kostnader för tiden fram till

dödsfallet på arvingarna se Schaffhauser Zellweger, 1988, s. 145.

- Också rätten till skadestånd for ideell skada går vid den skadelidandes död över dennes arvingar, den skadelidande före sin död har gett uttryck för om avsikt att hävda sitt anspråk. Det fordras inte att den skadelidande har väckt en

talan vid domstol se Szöllösy, 1992, s. 95.

4.3.6.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

dom år 1986 slog Bundesgerichtshof för första gången fast att Genom en skadestånd kan utgå också till den som drabbas av psykisk chock i samband med nära anhörig dödas. Fallet gällde som chockskadats i att en en man samband med att hans två söner omkom i en olycka. Samma år utdömdes skadestånd också i ett fall där drabbats av psykisk chock i samband en man med att hans hustru blivit allvarligt skadad. Mannen tillerkändes för sin

Utländska förhållanden 295

chockskada ideell ersättning Genugtuung med 40 000 CHF hustrun tillerkändes för sin skada ett belopp om 60 000 CHF. Domarna innebar en

ändring av tidigare praxis se Szöllösy, 1992, 95. Numera gäller således

s. att chockskador ersätts inte bara då anhöriga dödats utan också då de blivit svårt skadade.

4.3. 6 Omprövning av skadestånd

Enligt art. 46 andra stycket i OR kan domstolen i samband med dom pá en skadestånd meddela förbehåll om rätt till omprövning vid väsentligt ändrade förhållanden. Förbehåll får emellertid meddelas endast i undantagsfall; förutsättningen är att det vid tidpunkten för domen råder betydande osäkerhet om vilka framtida följder som skadan kommer att se Schaffhauser Zellwcger, —- 1988, s. 142 f.. Förbehållet, som gäller till förmån för båda parterna, får längst som avse en tid om tvâ år räknat från dagen för domen. Inom denna frist måste den av parterna som önskar till stånd en ändring av domen ha väckt talan vid domstol. En förutsättning för omprövning är att det inträtt en väsentlig förändring i de förhållanden som låg till grund för bedömningen då skadeståndet fastställdes. Det kan vara t.ex. att den skadelidandes hälsotillstånd blivit betydligt sämre än vad domstolen kunde förutse. I sådana fall är den skadelidande således oförhindrad att fordra ytterligare skadestånd. Som absolut gräns en

gäller dock en allmän preskriptionstid om tio år från skadetillfället se

Szöllösy, 1992, s. 97. En dom som innebär att en tidigare dom skadestånd omprövats grund

av ändrade förhållanden kan inte förenas med förbehåll se Schaffhauser

- Zellweger s. 143. Möjligheten till omprövning utnyttjas i praktiken ytterst sällan. Ett skäl

torde vara att förbehåll inte kan meddelas för längre tid än två år se

Schaffhauser Zellweger 142 och Szöllösy 97. - s. s.

4.3.6. 7 Jämkning på grund av medvållande

Som tidigare nämnts är utgångspunkten enligt schweizisk rätt att den skadelidande skall ha full ersättning för sin skada. För det fall att den skadelidande har medverkat till sin skada finns enligt art. 44 första stycket i OR möjlighet för domstolen att jämka skadeståndet, i vissa fall ända ner till

296 Utländska förhållanden

noll se Dufwa, 1993, s. 720 f.. Enligt detta stadgande skall domstolen vid

bestämmande av skadeståndets storlek beakta graden av skuld hos de inblandade die Grösse des Verschuldens. Principen anses innebära att

skadeståndet kan sättas ned vid vanlig vårdslöshet se Dufwa s. 720.

Skadestånd med anledning av en anhörigs död kan jämkas i det fall att den avlidne har medverkat till dödsfallet se McIntosh Holmes, 1994, s. 408. -

4.3.6.8 Skadeståndets bestämmande

avidomstol. Tvister om skadestånd med anledning av personskada avgörs Några särskilda för försäkringsbranschen gemensamma nämnder av det slag som förekommer i Sverige finns inte. Som framgått av den tidigare redogörelsen tillämpas inte heller några standardiserade för skadeståndets bestämmande. Domstolarna har av normer tradition stor frihet och självständighet när det gäller att bestämma

skadeståndets storlek se Dufwa, 1993, s. 719.

4.3.7 Tyskland

4.3. 7.1 Allmänt

De grundläggande reglerna om skadestånd återfinns i Bürgerliches Gesetzbuch BGB. När det gäller personskada skiljer man mellan ekonomisk skada och ideell skada nicht Vermögensschaden. Huvudprincipen är att endast ekonomisk skada grundar rätt till skadestånd; ideell skada ersätts bara i de särskilda fall anges i lag. Till skillnad från vad som gäller i flesta andra som europeiska länder ersätts inte ideell skada vid strikt skadeståndsansvar se Pfennigstorf, 1993, s. 66. Tysk rätt bygger uppfattningen att man vid bestämmande av skadestånd för personskada skall beakta skadans alla konsekvenser. Den sammanlagda förlusten i form kostnader och inkomstförlust skall sättas i relation till de av sociala förmåner aktualiseras på grund av skadan, liksom till de besom sparingar olika slag den skadelidande samtidigt gör. Utgångspunkten av som för skadeståndsberälmingen är att den skadelidande skall ha full ersättning för

sin skada se Dufwa, 1993, 312 ff.. Den skadelidande skall dock inte ha

s. skadeståndet är inte avsett att berika honom. Den skadelidande anses mer; skyldig att efter förmåga söka begränsa sin skada.

i

F

Utländska förhållanden 297

4.3. 7.2 Skadestånd till den tillfogats personskada som

Begreppet personskada

Med personskada Körperverletzung avses varje störning i den kroppsliga mekanismen, dvs. skada kropp eller hälsa. Skadan kan ha uppkommit genom en fysisk eller psykisk påverkan. Under senare år har diskuterats om en skada som drabbat foster eller som varit följd misslyckad en av en sterilisering skall räknas som personskada; domstolarna har slutligen funnit att så bör vara fallet se Dufwa, 1993, s. 297. Som personskada räknas även psykisk chock som någon drabbas av att bevittna att nära anhörig genom en dödas eller genom underrättelsen om att nära anhörig har dödats se avsnitt en 4.3.7.5. Vid personskada kan skadestånd utgå dels för ekonomisk skada i form av kostnader, inkomstförlust, försvarade utkomstmöjligheter och förlorad service, dels for ideell skada i form av Schmerzensgeld. När det gäller ideell skada skiljer man således inte mellan olika skadeståndsposter.

Kostnader

Skadestånd utgår i forsta hand för sjukvårdskosmader och andra kostnader för rehabilitering av den skadelidande Kosten der Heilung und Pflege. Härmed avses kostnader för vård och behandling under akut sjukdomstid, såsom för läkarvård, sjukhus- och kurortsvistelse samt mediciner, också för men resekostnader som uppkommit för anhöriga i samband med sjukbesök. Under denna post ersätts vidare kostnader för rehabilitering i form omskolning av

eller liknande se Szöllösy, 1992, 12.

s. En förutsättning för rätt till skadestånd är att kostnaden är skälig och bedöms som nödvändig utifrån medicinsk synpunkt. Vid vissa mycket allvarliga skador kan det ibland vara nödvändigt med vård och behandling utomlands. I sådana fall omfattar skadeståndsskyldigheten även sådana kostnader. Skadestånd utgår med belopp motsvarande de faktiska kostnaderna. Besparingar som den skadelidandc gör medan han vistas på sjukhus t.ex. i form av minskade hushållskostnader räknas vanligtvis från skadeståndet. - av Vid sidan av de kostnader som nu nämnts utgår skadestånd för ökade levnadskostnader till följd av skadan Vermehrung der Bedürfnisse. Dessa kostnader utmärks av att de i regel är återkommande och olika sätt syftar

298 Utländska förhållanden

till lindra verkningarna bestående skada. Hit räknas kostnader för att av en återkommande kurortsbehandling, handikappanpassning av bostaden, framtida Ortopediska, mekaniska eller elektroniska hjälpmedel, kostnader behov av nya för förbättrad kosthållning, hushållshjälp liksom ständig vård och tillsyn i hemmet. Kostnaderna för vård och tillsyn i hemmet ersätts även när det är någon i familjen eller anhörig svarar för arbetet. l sådana fall bestäms annan som skadeståndet dock i regel till ett reducerat belopp, t.ex. 50 procent av vad det skulle ha kostat i stället hade anlitat utbildad vårdpersonal. om man Skadeståndet fastställs således inte med hänsyn till vad den anhörige rent

faktiskt går miste om i inkomst se Szöllösy s. 12.

Skadestånd för ökade framtida levnadsomkostnader skall, om inte särskilda skäl föreligger, i form livränta. l övrigt ersätts kostnader regelmässigt utges av med ett engångsbelopp.

Inkorrtstförlust

Skadestånd utgår for inkomstförlust till följd förlorad eller nedsatt förvärvsav förmåga Aufhebung oder Minderung der Erwerbsfähigkeit. Detta gäller såväl för förfluten tid dvs. för tiden innan skadeståndet fastställs som för - framtiden. Skadeståndets storlek bestäms efter förhållandena i varje enskilt fall enligt den s.k. differensmetoden. Sålunda görs en jämförelse mellan den inkomst den skadelidande skulle ha haft som oskadad och den som han som som skadad faktiskt har fått eller för framtiden kan förväntas få. Domstolen prövar självständigt skadans förvärvsmässiga följder. Vanligtvis infordras emellertid ett medicinskt sakkunnigutlåtande, i vilket den skadelidandes tillstånd efter skadan beskrivs. Den sakkunnige uttalar sig också i vad mån skadan kan hindra den skadelidande att ägna sig åt arbeten om anses olika slag. Vid sidan härav har domstolen i regel tillgång till ett utlåtande av i vilken utsträckning den skadelidande har möjlighet att rent faktiskt om och beredas plats på arbetsmarknaden. Vid bedömningen den skadelidandes framtida inkomst som oskadad av utgår domstolarna vanligtvis från dennes genomsnittliga inkomst under åren före skadan. Avgörande för bedömningen är dock hur inkomstförnärmast hållandena skulle ha utvecklats skadan inte hade inträffat. Domstolarna om därför i regel också i vad mån den skadelidande t.ex. hade några beaktar

Utländska förhållanden

konkreta utsikter till befordran med åtföljande löneökning se Szöllösy, 1992,

s. 13. Som tidigare nämnts ankommer det den skadelidande att efter förmåga försöka begränsa sin skada. Han därför i princip skyldig anses vara att genomgå omskolning, om det befrämjar hans möjligheter till arbete. Likaså måste han, för att vara berättigad till skadestånd fullt ut, underkasta sig erforderlig medicinsk behandling i fall då det finns utsikter att hans hälsotillstånd förbättras väsentligt och behandlingen inte är förenad med särskilda risker. Om den skadelidande kan återgå till sitt arbete med oförändrad inkomst, är han inte berättigad till skadestånd för framtida inkomstförlust. Detta gäller även for det fall att arbetsgivaren behåller honom bara för att dra försorg om hans fortsatta utkornst.

Skadestånd kan emellertid utgå också för försvarade utkomstmöjligheter Erschwerung des Fortkommens. Härmed torde risk för närmast avses en framtida ekonomisk skada som hänger samman med att den skadelidande grund av skadan kan vara särskilt utsatt för svängningar i konjunkturen med åtföljande svårigheter till nytt arbete.

Hushållsarbete likställs i princip med ordinärt förvärvsarbete. l sådana fall utdöms emellertid skadestånd under en särskild post, entgehende Dienste. Skadeståndets storlek bestäms huvudsakligen med hänsyn till hur omfattande hushållsarbetet varit och till de kostnader som det skulle ha inneburit att anlita

någon för att utföra motsvarande arbetsuppgifter se Szöllösy 13; jfr

s. Pfennigstorf Gifford, 1991, s. 66 f.. - Skadestånd avseende framtida inkomstförlust skall enligt vad som uttryckligen anges i BGB fastställas att utgå i form livränta. Om det av föreligger särskilda skäl wichtiger Grund kan den skadelidande dock i

stället för livränta kräva att skadeståndet utbetalt ett engångsbelopp se

som Szöllösy s. 16 och Mclntosh Holmes, 1994, 188. - s.

Ideell skada

Syftet med Schmerzensgeld i första hand att kompensera den anses vara skadelidande för de lidanden och besvär av olika slag som skadan för med sig. Skadeståndet tar sikte på alla slags skadeföljder ideell art, dvs. sveda och av värk, lyte och men, förlust av livets glädjeämnen m.m. Dessutom anses skadeståndet utgöra ett slags upprättelse för den skadelidande för den

300 Utländska förhållanden

kränkande behandling den skadegörande handlingen kan ha utgjort för som

honom.

Schmerzensgeld utgår, förutom vid personskada, också i fall när en kvinna för sexuellt övergrepp eller vilseledande, hotelser eller har utsatts genom beroendeförhållande har förmåtts till utomäktenskapligt sexuellt utnyttjande av I sistnämnda fall fordras dock att det föreligger en sexuell handling umgänge. betrakta brott enligt den tyska strafflagen. l praxis har som är att som ett Schmerzensgeld dömts ut också sådana i fall när någons personliga rätt eller grundläggande värdighet har blivit allvarligt kränkt se SOU 1992:84

s. 177 f..

allmänt erkänt ersättningen också har ett visst straffande inslag se Det är att Pfennigstorf, 1993, 70 f.. En följd härav är att Schmerzensgeld endast s. skadeståndsansvaret grundas på vållande, således inte vid strikt utgår när

ansvar.

från vad gäller i Sverige utgår inte ersättning för ideell Till skillnad som t.ex. enligt den tyska trafikförsäkringen, eftersom skadeståndsansvaret i detta skada strikt En skadas i trafiken måste därför för fall är ett rent ansvar. person som sådan ersättning grunda sin talan allmänna skadeståndsrättsliga regler. att skadelidande måste kunna styrka att motparten har varit Det innebär att den vållande till skadan.

den skadelidande berättigad till skäligt skadestånd eine billige Enligt BGB är Entschädigung. Vid obetydliga skador utgår dock i regel inte något

Hacks mfl., 1994, 13. Någon närmare ledning i fråga om skadestånd se s. skadeståndets storlek eller vilka omständigheter som skall beaktas när

skadeståndet fastställs anges inte i lagen. domstol, Bundesgerichtshof, har i ett avgörande år 1978 Tysklands högsta slagit fast domstolarna vid bestämmande skadeståndets storlek har att att av skadeståndet i det enskilda beakta vad tidigare utdömts i liknande fall. som stå i överensstämmelse med tidigare praxis jfr dock fallet måste således

Dufwa, 1993, s. 313 och 394. allmänna skadeståndsrättsliga principer anses vidare följa att dornsto- Av skall fastställa skadeståndet med beaktande samtliga omständigheter lama av

i det enskilda fallet. lpraxis beaktar domstolarna i första hand graden fysiskt och psykiskt av skadans och svårhetsgrad. Här inbegripes sådana omständiglidande, dvs. art heter skadans konsekvenser i form av sjukhusvistelse eller annan som

Utländska förhållanden 301

behandling, den skadelidandes förmåga att känna smärta och hans medvetenhet om sin situation. Av betydelse är också i vilken utsträckning skadan inverkar på den som skadelidandes sociala situation, t.ex. medföra störningar i den genom att skadelidandes utbildning eller arbete. Sålunda kan skadeståndet påverkas i höjande riktning, om den skadelidande måste sluta sitt arbete eller tvingas till stora inskränkningar i sin yrkesutövning. Likaså tar domstolarna hänsyn till om den skadelidande på grund av skadan måste sluta med en fritidssysselsättning som utgjort ett väsentligt inslag i hans livsföring. Från praxis finns t.o.m. exempel att domstolen särskilt har beaktat förlorad förmåga att ägna sig åt populära sporter trots att den skadelidande vid skadetillfället inte utövat någon dessa. Även skadans betydelse för familjelivet av tillmäts betydelse. Om skadan t.ex. leder till skilsmässa verkar detta normalt höjande på skadeståndet. Motsvarande gäller om den skadelidandes utsikter till äktenskap har minskat till följd av skadan. Andra faktorer av betydelse är den skadelidandes ålder och kön. Vid bestående skador tillerkänns sålunda en äldre person i regel ett lägre skadestånd än en yngre person, beroende helt enkelt att det kan förväntas att den yngre kommer att lida av skadan under längre tid. Likaså får flickor och unga kvinnor i regel högre skadestånd än pojkar och unga män i samma ålder.

Synen på ålderns betydelse varierar dock mellan olika domstolar. Vissa domstolar beaktar tvärtom att läkningsförloppet i regel är mera utdraget för äldre skadelidande och att de inte har lika lätt sig till som yngre att anpassa skadan. Domstolarna har också gett uttryck för olika uppfattningar i frågan om

vem som är att anse ung eller gammal se Hacks m.fl., 1994, 11.

s.

Om skadan har medfört att den förväntade livslängden blivit förkortad har i praxis beaktats den psykiska belastning som det innebär för den skadelidande att veta att hans liv blivit förkortat. Samtidigt har hänsyn emellertid då tagits till att lidandet i sig inte blir lika långvarigt. I de fall när skadeståndet har en funktion att fylla också som ett slags upprättelse för den skadelidande brukar domstolarna, vid sidan av de omständigheter som nu nämnts, beakta graden skuld hos såväl skadevållaav ren som den skadelidande samt parternas ekonomiska förhållanden. Även det sätt vilket skadevållarens försäkringsbolag handhaft skadeärendet kan

inverka bedömningen. Sålunda kan det verka höjande skadeståndet om

försäkringsbolaget felaktigt nekat den skadelidande ersättning eller dragit ut

302 Utländska förhållanden

på skadeärendet se Pfennigstorf Gifford, 1991, 67 och 70 och Hacks

- s. m.fl. s. 12. Som tidigare ersättningen för ideell skada även ha ett nämnts anses straffrättsligt syfte, dvs. slags sanktion mot den skadegörande att utgöra ett handlingen. Av detta skäl har Bundesgerichtshof ansett att Schmerzensgeld skall utgå också i fall när den skadelidande grund av medvetslöshet eller sänkt medvetandegrad inte upplever något lidande och heller inte kan känna tillfredsställelse över ett skadestånd. Enligt tidigare praxis fastställdes skadetill symboliskt belopp. År 1992 slog emellertid ståndet i dessa fall ett Bundesgerichtshof fast sådan praxis stod i strid med grundlagens beatt en alla människors lika värde. Numera gäller därför, även i de stämmelser om fall då den skadelidandes helt saknar insikt sin situation och inte kan om tillgodogöra sig skadeståndet, detta bestäms med hänsyn till vad som utgår att vid andra allvarliga skador där den skadelidande fullt ut är medveten om sin situation Pfennigstorf, 1993, 68 och Hacks m.fl. s. 12 f..

se s.

Skadestånd för ideell skada fastställs i regel ett engångsbelopp. Vid som mycket allvarliga skador är det dock inte ovanligt att en del av skadeståndet

engångsbelopp och del fastställs i form livränta se McIntosh

utgår som en av Holmes, 1994, s. 188. -

Ersättningsnivån vid ideell skada

Av Lloyds angående ersättningsnivån år 1993 i EU- och EFTArapport länderna avsnitt 4.1 framgår 20-årig kvinna som drabbats av

se att en

terraplegi skulle ha tillerkänts Schrnerzensgeld med 300 000-450 000 DEM. ersättning har för paraplegi till 200 000-300 000 DEM, Motsvarande angetts hjärnskada till 125 000-300 000 DEM och för total synförlust till för svår 100 000-120 000 DEM. Enligt skälla skulle ersättningen ha uppgått till samma OOO DEM vid total härselförlust, till 60 000-80 000 DEM vid amputation 75 benet och till 40 000-50 000 DEM vid förlust av synen av ena armen eller ena

I före detta Östtyskland är ersättningsnivän 25-35 procent lägre.

på ett öga. Se McIntosh Holmes 6 och 187 ff. - s.

4.3. 7.3 Skadestånd vid dödsfall

gäller i flesta andra länder att skadeståndsskyldigheten inte l Tyskland som drabbar tredje Från denna princip görs dock omfattar skada som man. i 844 § BGB när det gäller skada någon drabbas av till följd av undantag som

Utländska förhållanden 303

att annan dödats. I sådana fall kan skadestånd utgå dels för begravningskostnader, dels för förlust av underhåll.

Begravningskostnader

Skadestånd för begravningskostnader utgår med belopp motsvarande kostnaden för en ståndsmässig begravning och för sedvanliga kostnader för

sorgkläder de nännast anhöriga, sorgmåltid och se Szöllösy,

gravsten m.m. 1992, s. 14.

Förlust av underhåll

Skadestånd för förlust av underhåll entgangenen Unterhalts utgår till anhöriga som hade laglig rätt till underhåll den avlidne och uppbar av som eller kunde väntas komma att uppbära underhåll av den avlidne. Att någon rent faktiskt blev försörjd av den avlidne grundar däremot i sig inte rätt till skadestånd. Laglig rått till underhåll tillkommer makar inbördes samt, under vissa förutsättningar, frånskilda makar liksom barn i förhållande till sina biologiska föräldrar och omvänt föräldrar i förhållande till sina biologiska barn. Däremot grundar ett styvbarnsförhållande eller en utomiiktenskaplig förbindelse inte

någon laglig rätt till underhåll se Szöllösy, 1992, 14.

s. Skadestånd for förlust av underhåll fastställs i form livrånta. Livräntans av storlek bestäms efter förhållandena i det enskilda fallet och skall i princip motsvara vad den efterlevande skulle ha uppburit i underhåll om dödsfallet inte hade inträffat. I praxis fastställs livräntans storlek ofta efter standardiserade normer, nämligen som en kvot uttryckt i procent den avlidnes sannolika av nettoinkomst eller om den avlidne var gift och båda makarna för- värvsarbetade av makarnas sammanlagda nettoinkomst. Efterlämnar den avlidne endast make, utgör kvoten 50-60 procent av beråkningsunderlaget. Om det även finns efterlevande barn, ökar kvoten så sätt att den uppgår vid ett bam till 60-70 procent 40-50 procent för maken och 20 procent för barnet, vid två barn till 65-70 procent 35-40 procent för maken och 15 procent för varje barn och vid tre barn till 71-75 procent 35 procent för maken och 12- 14 procent för varje barn av beråkningsunderlaget. I praxis förekommer

emellertid även andra beräkningsmetoder se Szöllösy s. 15.

304 Utländska förhållanden

Hushållsarbete i hemmet och omvårdnad av barn jämställs med yrkesmässig verksamhet också när det gäller att bestämma skadestånd för förlust av underhåll. I de fall när den avlidne hemarbetande bestäms skadeståndet var således utifrån värdet hushållsarbetet, vilket antingen beräknas med hänsyn av till kostnaden för att anlita ersättare eller uppskattas mera skönsrnässigt. en När livräntans varaktighet bestäms beaktar man under hur lång tid den avlidne sannolikt skulle ha kunnat bidra till den anhöriges underhåll om dödsfallet inte hade inträffat. Vanligtvis här till den avlidnes sannolika ser man livslängd eller hur länge den avlidne, skadan inte hade inträffat, sannolikt om skulle ha fortsatt att förvärvsarbeta. Livräntan upphör i och med den underhållsberättigades död och i regel också om en efterlevande make gifter om sig. I förhållande till den avlidnes barn sträcker sig skadeståndsskyldigheten så långt det finns familjerättslig skyldighet för föräldrarna att svara för som en barnets utbildning. Det innebär att skadestånd för förlust av underhåll kan utgå till barnet har fyllt 16, 18 eller 21 år. Vid högskolestudier kan dess att

skadestånd dock utgå även för tid efter det att barnet har fyllt 21 år se

Szöllösy s. 15.

Ideell skada

I Tyskland utgår inte skadestånd för ideell skada grund av dödsfall.

År 1988 lades lagförslag fram innehåll att sådant skadestånd skulle utgå ett av till efterlevande make och sådana föräldrar och barn som vid tidpunkten för dödsfallet levde ihushållsgemenskap med den avlidne. Förslaget antogs dock härtill de anhörigas ställning ansågs ha stärkts tillräckligt inte. Skälet var att de slopade begränsningarna i anhörigas rätt att överta den avlidnes genom

anspråk på Schmerzensgeld se Hacks mfl., 1994, s. 11.

4.3. 7.4 Verkan den skadelidandes död av

fall då den skadelidande avlidit gällde tidigare skillnad mellan skadestånd l en för ekonomisk och för ideell skada. Anspråk ekonomisk skada i form av kostnader och inkomstförlust för tiden fram till dödsfallet övergick i och med dödsfallet omedelbart på arvingarna. Anspråk på skadestånd för ideell skada gick däremot över på arvingarna endast uppgörelse i skadestándsfrågan om en hade träffats före dödsfallet eller den skadelidande själv hade väckt talan om skadestånd.

Utländska förhållanden 305

Efter en lagändring som trädde i kraft den l juli 1990 gäller numera beträffande såväl ekonomisk som ideell skada att den skadelidandes rätt till skadestånd går över på arvingarna i och med dödsfallet se Szöllösy, 1992, s. 14, Hacks m.fl., 1994, s. 16 och Mclntosh Holmes, 1994, s. 187. -

4.3. 7.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Skadestånd utgår vanligtvis inte för sorg, depression, håglöshet och andra liknande psykiska tillstånd som inte är en omedelbar följd skadegörande av en handling som skadevâllaren riktat mot den drabbade. Rör det sig däremot om en medicinskt påvisbar skada, såsom psykisk chock, kan skadestånd utgå i vissa situationer. Sålunda har skadeståndutdömts i fall när någon drabbats av psykisk chock genom att bevittna att en nära anhörig blivit dödad. Det har därvid inte fordrats att den chockade själv varit utsatt för någon fara. Skadestånd har även tillerkänts den som chockats genom underrättelse om en nära anhörigs dödsfall. Sålunda har skadestånd utgått för det själsligt lidande som en person åsamkats i samband med underrättelse om att hans barn omkommit i en olycka vid vilken föräldern inte varit närvarande. Man talar i sådana fall om Fehrn-

wirkungsschaden se Andersson, 1993, s. 553 och Hacks mfl., 1994,

s. lO f.. När det däremot gäller personer som chockats av att se andra än nära anhöriga dödas eller skadas finns flera exempel på att talan om skadestånd ogillats. I doktrinen har dock senare tid uttalats att utomstående vittnen till olyckor inte principiellt bör vara uteslutna från rätt till skadestånd utan att avgörandet bör bero arten av händelseförloppet. Den som upplever en särskilt allvarlig olyckshändelse skulle enligt denna åsikt kunna bli berättigad till ersättning, medan däremot åskådare som senare har kommit till olycksplatsen

inte skulle få skadestånd se Andersson s. 557 vid noterna 512-516 med

hänvisningar till tysk litteratur.

4.3. 7.6 Omprövning av skadestånd

En dom på skadestånd kan omprövas i de fall skadeståndet har fastställts att utgå form i av en livränta. En förutsättning för omprövning av livränta är dock att det har inträtt en väsentlig förändring i de förhållanden som har legat till grund för bedömningen av livräntans storlek och varaktighet. Omprövning kan

306 Utländska förhållanden

ske såväl på skadevållarens som på den skadelidandes begäran se Szöllösy,

1992, s. 16. Skadestånd för ideell skada, som enligt vad förut har nämnts i regel fastställs att utgå som engångsbelopp, torde kunna omprövas endast i undantagsfall. Det är emellertid vid allvarliga skador vanligt att en uppgörelse om skadestånd innehåller en klausul som möjliggör omprövning av skadeståndet i fall när det inträffat en allvarlig försämring i den skadelidandes hälsotillstånd

till följd skadan se Mclntosh Holmes, 1994, s. 188; jfr Pfennigstorf,

av - 1993, s. 71.

4.3. 7 Jämkning på grund av medvållande

Om den skadelidande varit medvållande till sin skada kan detta enligt en uttrycklig bestämmelse i BGB inverka skadestândets storlek. Härför fordras inte att medvållandet varit grovt. Tidigare gällde i dessa fall att skadeståndet skulle jämkas efter vad som var skäligt med hänsyn till graden av vållande vardera sidan. Efter ett av- Bundesgerichtshof âr 1970 skall den skadelidandes medvållande, görande av såvitt gäller ideell skada, emellertid vara endast en faktor bland de andra som skall beaktas när skadeståndet bestäms; någon jämkning med viss kvotdel skall därför inte ske. Skälet härtill torde vara att Schmerzengeld fastställs skönsmässigt och inte kan sägasutgöra full ersättning i matematisk mening för skadan. I underrättspraxis förekommer dock alltjämt att skadestånd även för ideell

skada jämkas med viss kvotdel beroende på graden av vållande se Hacks

m.fl., 1994, s. 16.

4.3.7.8 Skadestándets bestämmande

Tvister skadestånd prövas uteslutande av domstolar. Normalt avgörs om tvister i första instans Landgericht. Överstiger det yrkade skadeståndsbeav en loppet inte 10 000 DEM, är det emellertid i stället en Amtsgericht som är första instans. En dom Amtsgericht kan under vissa förutsättningar av överklagas till Landgericht. Härför fordras dock att det yrkade skadeståndet uppgår till visst lägsta belopp. Detta belopp höjdes den 1 april 1991 från 500 till 1 200 DEM. En dom Landgericht kan överklagas till Oberlandesgericht, av dom i sin tur under förutsättning bl.a. att det yrkade skadeståndet vars -

i sou 1995:33 Utländska förhållanden 307

uppgår till minst 60 000 DEM kan överklagas till Bundesgerichtshof. Se - Pfennigstorf, 1993, s. 67 och Dufwa, 1993, s. 293.

4.4 USA

4.4.1 Allmänt

Den amerikanska skadeståndsrätten bygger, i likhet med den engelska, rättsregler som utbildats i domstolspraxis; traditionellt har det funnits en obe-

nägenhet att tillgripa lagstifining inom detta omrâde se Dufwa, 1993, s. 487.

Emellertid har refomiarbeten inom trafik-, patient- och produktskadeområdena resulterat i att lagstiftning genomförts i många delstater. Även inom den allmänna skadestândsrätten har lagstiftning blivit allt vanligare; många delstater har infört ett tak för ersättningen for ideell skada, reducerat eller eliminerat möjligheten till punitive damages samt infört möjligheter att avräkna

försäkringsersättning e.d. se Dufwa s. 503.

Någon federal lagstiftning inom det skadestândsrättsliga området finns ännu inte. Bristen ett fast och övergripande officiellt lagverk uppvägs emellertid i viss mån av att experter på det skadestândsrättsliga området har utarbetat regler och principer som publicerats i sarnlingsverk. Det främsta är

Restatement of the Law and Torts som har en halvofficiell ställning se

Dufwa s. 477. Den allmänna skadestândsrätten bygger på culpaprincipen, dvs. skadeståndsskyldighet förutsätter uppsåtligt eller oaktsamt handlande från skadevållarens sida. Strikt förekommer inom bl.a. trafik-, patient- och proansvar duktskadeomrâdena. Oavsett graden skuld kan helst flera skadevållare tvingas av vem som av att betala hela skadeståndsbeloppet, joint and several liability Det har fört med sig att kapitalstarka bolag eller institutioner ofta har ålagts hela skadeståndsbördan i ett enskilt fall så snart ett ansvar kunnat spåras från deras sida. Det har ansetts vara en orsak till att den amerikanska försäkringsmarlcnaden

kommit i obalans se Försäkringstidningen 386 s. 21. I flera delstaters

lagstiftning har därför principen joint and several liability modifierats eller

avskaffats helt se Försäkringstidningen 986 s. 32 och 387 s. 42.

En utgångspunkt vid skadeståndets bestämmande är att den skadelidande har rätt till fullt skadestånd för den lidna skadan. Därvid beaktas i regel inte att den skadelidande kan få ersättning för sina förluster från annat håll, t.ex.

308 Utländska förhållanden

genom egen försäkring eller socialförsäkring. Detta tillvägagångssätt har mött kritik från olika håll, och flera delstater har infört regler som innebär att försäkringsersättning skall avräknas helt eller delvis från skadeståndet se Försäkringstidningen 986 s. 32.

4.4.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada

Skadestånd vid personskada ges som compensatory damages, som omfattar ersättning for ekonomisk skada special damages och ideell skada general damages. Som ideell skada ersätts sveda och värk pain and suffering och psykiskt lidande mental anguish. Vid personskada kan också punitive damages dömas ut. En skadestånd är nominal damages. Sådan ersättning kan annan typ av lämnas i de fall då den skadelidande inte lidit någon ekonomisk eller ideell skada eller då skadans ideella verkningar inte är kända eller svåra att bestämma. Ersättningen är av ideell natur och bestäms i regel till ett obetydlig belopp. Skadestånd vid personskada bestäms vanligtvis i form av ett kapitalbelopp. I de fall då den skadelidande är ett litet barn förekommer att skadeståndet utgår som livränta. Det är domstolen som i det enskilda fallet avgör ersättningsforrn. Vissa delstater har dock lagstiftningsvägen försökt åstadkomma att

stora skadestånd ersätts i form periodisk livränta se Försäkringstidningen

av 986 s. 32. Med personskada förstås fysisk skada, varmed avses varje skada eller försämring av kroppens tillstånd, sjukdom eller fysiskt betingad smärta. Ersättning för psykiska besvär lämnas i huvudsak vid misshandel, andra överfall och ofredande. I andra fall krävs i regel att den skadelidande tillfogats även en fysisk skada.

1 Kostnader

Under denna post ersätts faktiska vårdkostnader för tiden från skadetillfället fram till dess skadeståndet bestäms samt kostnader för tiden därefter. Hit hänförs bl.a. läkar- och sjukhuskostnader, kostnader för mediciner, särskilda hjälpmedel och olika behandlingar, liksom kostnader för vård i hemmet och nödvändiga hjälpmedel i livsföringen. i samband med besök hos den skadelidande Anhörigas kostnader for resor då denne vistas sjukhus ersätts under posten kostnader. De anhöriga måste

i sou 1995:33 Utländska förhållanden 309

dock visa att den skadelidande från medicinsk eller psykologisk synpunkt var i behov av besök. Ersättning lämnas i sä fall med ett belopp motsvarande de faktiska kostnaderna. Om en förälder måste stanna hemma från sitt arbete och värda sitt skadade barn, ersätts förälderns faktiska inkomstförlust som kostnader.

2 inkomstförlust

Skadestånd lämnas för förlorad eller minskad försörjningsförmâga från skadetillfället och framåt. Ersättningen skall motsvara den faktiska förlusten. Den skadelidande får ofta presentera en omfattande bevisning för att kunna visa sin inkomstförlust. Är den skadelidande litet barn, beaktas föräldrarnas ett yrke och sociala bakgrund. Saknas fasta hållpunkter för denna bedömning lämnas ingen ersättning alls.

4.4. 2.3 Ideell skada

Skadestånd för ideell skada lämnas i form av ersättning för sveda och värk pain and suffering samt för fysiska och psykiska besvär till följd av skadan, medan renodlat psykiska besvär mental anguish ersätts som humiliation eller fear and anger. Andra skadestándsposter är loss of companionship, loss of freedom och distress caused by mistreatment of third person or of corpse. Under ersättningsposten pain and suflerirzg lämnas ersättning för fysisk skada bodily harm och psykiska besvär i allmänhet emotionell distress. Den skadelidande behöver inte presentera någon omfattande bevisning angående sitt lidande eller dess omfattning. Den ideella skadan anses i allmänhet förknippad med själva grunden för talan, the cause of action. Graden av lidande bedöms efter vad som erfarenhetsmässigt är känt beträffande den aktuella typen av skada. Skadestånd för humiliation avser att kompensera den skadelidande för känslan av vanmakt, underlägsenhet eller förödmjukelse. Detta slags lidande kan vara en följd av en kroppsskada eller ett smädligt yttrande men också av att ett äktenskap har splittrats disruption of the marital relation eller av att den skadelidandes fasta egendom har avsiktligt kränkts trespass. Skadestånd för fear and anger tar i första hand sikte pá den oro och ängslan som den skadelidande kan känna för egen del, såsom fruktan för eget liv vid svår kroppsskada. Även att längre fram drabbas sviter en oro av av

310 Utländska förhållanden

skadan ersätts under denna post. I ett fall erhöll en kvinna ersättning sedan hon drabbats svår cancerfobi efter en röntgenbehandling. Men också i de av fall då den skadelidandes oro och ängsla avsett en annan person kan ersättning lämnas, reaktionen anses rimlig i förhållande till skadevällarens handlande om eller den avsiktligen framkallats av skadevállaren. Denna ersättning kan om bli aktuell också vid andra än fysiska angrepp, t.ex. en olaglig vräkning. Ersättning för loss cømpanionship lämnas till maken till den som fysisk eller psykisk skada. Denna ersättning lämnas däremot tillfogats en svår den skadade avlidit jfr avsnitt 4.4.3. inte om Andra skadeståndsposter är loss of freedom och distress caused by mistreatment of third of corpse. Dessa tar sikte lidande till följd person or frihetsberövande eller när en anhörig blir misshandlad e.d. av Ersättning för ideell skada bestäms efter omständigheterna i det enskilda fallet. Förutom skadans art och omfattning kan den skadelidandes kön, ålder civilstånd och yrke skadans inverkan den skadelidandes karriärmöjsamt ligheter och fritidsaktiviteter betydelse för ersättningens storlek. Vidare beaktas i vad mån den skadelidande är medveten om sin situation. Har den skadelidande nedsatt medvetandegrad eller är medvetslös, bestäms ersättningen i allmänhet till ett lägre belopp. Av betydelse för ersättningen storlek kan också det sätt på vilket den skadelidande åsamkats skadan; vara exempelvis kan ångest och den skadelidande upplevt strax före en oro som flygplansolycka påverka ersättning i höjande riktning även om den skadelidan-

de avlidit vid kraschen se Huber, 1988, s. 121.

Några standardiserade för ersättningens bestämmande finns inte. normer Vissa principer har emellertid utvecklats. En sådan går ut på att domstolens jurymedlemmar värderar skadan till det belopp de själva skulle ha begärt om de drabbats lidande the golden rule. En annan princip innebär av samma lidandet delas i tidsenhet, timma eller minut the per diem; ett att upp en

lågt belopp enhet multipliceras med antalet tidsenheter se Huber s. 121.

per

4.4.2.4 Ersättningsnivån vid ideell skada

Ersättningsnivån vid ideell skada i USA är i jämförelse med andra länder mycket hög. Sedan 1960-talet början har denna ersättning stigit betydligt mer än skadestånden for vårdkostnader och inkomstförlust. Först i slutet av 1980talet kunde märka denna utveckling dämpades. De höga skadestånds- Imn att beloppen har ansetts sammanhänga bl.a. med det amerikanska jurysystemet

Utländska förhållanden 311

och systemet med the contingent fee, dvs. att del av skadeståndet tillfaller en den skadelidandes ombud som arvode. Av inhämtade uppgifter från försäkringsbolag är verksamma i USA som

se avsnitt 2.2 framgår att ersättningen för ideell skada till 25-åring

en som drabbas av tetraplegi uppgår till minst 2 500 000 USD. För paraplegi lämnas ersättning med minst l 500 000 USD. Vid total synfärlust utgår ersättning med mellan 1 0O 000 och 3 000 0 USD och vid förlust av synen på en öga med mellan 300 000 och 700 000 USD. Vid total härselförlust uppgår ersättningen till mellan 350 000 och 1 O00 000 USD. Slutligen lämnas vid amputation av underben ersättning med 750 000 USD, om den skadelidande är en man, och med 1 300 000 USD, om den skadelidande är en kvinna. Som tidigare sagts har man lagstifmingsvägen försökt införa begränsningar beträffande ersättningsnivån för ideell skada. I flera delstater har ersättningen for pain and suffering vid medicinsk felbehandling medical malpractice begränsats till vanligen 250 000 USD. År 1992 uppgick skadeståndet vid medical malpractice till i genomsnitt 350 000 USD. Vidare finns på områden där no-fault-försäkringar gäller en tendens att avskaffa ersättningen for pain and suffering Det gäller särskilt trañkskadeområdet också men på andra områden.

4.4.2.5 Punitive damages

Ersättning för punitive damages är ingen ny företeelse i den angle-amerikanska skadeståndsrätten. Sådan ersättning har förekommit sedan 1700-talet. Ersättningsposten har dock fått ett starkare fotfäste i USA än i England. Ersättning för punitive damages förekommer i samtliga stater i USA utom

i Louisiana, Massachusetts, Nebraska och Washington se Försäkringstid-

ningen 385 s. 13. Syftet med punitive damages är rent preventivt, dvs. att verka avskräckande. Ersättning lämnas vid sidan av compensatory damages. För ersättning krävs att skadevållaren varit medveten om eller vårdslöst likgiltig inför en onödig skaderisk. Ersättningsposten tar sikte på framför allt integritetskränkningar till följd av felaktig myndighetsutövning, misshandel och andra liknande övergrepp samt ärekränkning och förtal. Under senare år har punitive damages kommit i fokus vid produktskador och för ansvar

annans vållande se Försäkringstidningen 385 s. 12 f..

Vid bestämmande av ersättning för punitive damages beaktas skadevållarens skuldgrad, skadehandlingens art och dess skadeverkningar. Av betydelse

312 Utländska förhållanden

för ersättningens storlek är också skadevållarens ekonomiska situation, t.ex. ett företags nettovinst eller dess verkställande direktörs lön, bonus och andra förmåner se Huber, 1988, s. 128. Ersättning för punitive damages yrkades sällan före l960-talet. Sådana yrkanden framställs alltjämt inte så ofta inom den allmänna skadeståndsrätten. Däremot har detta blivit allt vanligare inom bl.a. produktskadeområdet. Mellan åren 1970 till 1980 ökade antalet yrkanden om ersättning för punitive damages mot Ford Motor Company med 20 procent; sådana yrkanden framställdes år 1970 i 0,5 procent och år 1980 i 25 procent av alla skade ståndsärenden. Också ersättningsnivån har ökat kraftigt. Fram till år 1976 lämnades ingen ersättning 250 000 USD. År 1982 lämnades ersättning över för punitive damages med över l milj. USD i nio fall och år 1986 i hälften de fall där sådan ersättning begärts se Huber s. 127 f.. av De högsta ersättningsbeloppen för punitive damages förekommer i samband med skador vid medical malpractice. I många delstater har dock senare tid antingen lagstiftningsvägen eller genom vägledande domstolsavgöranden införts ett tak för sådan ersättning hälso- och sjukvårdsområdet; i Florida lämnas ersättning för punitive damages i regel högst med ett belopp som motsvarar 3 gånger ersättningen för compensatory damages och i Texas med högst 4 gånger den ersättningen eller 200 000 USD.

4.4.3 Skadestånd vid dödsfall

Vid dödsfall har anhöriga till den avlidne en självständig och oberoende rätt wrongful death action till skadestånd för ekonomisk förlust till följd av orsakats skadegörande handling. dödsfall som av en Vidare kan de anhöriga få skadestånd för egen del för det lidande som åsamkats dem dödsfallet loss of consortium. Denna ersättningspost genom avser förlust av en nära anhörigs kärlek, tillgivenhet, sällskap, umgänge samt råd och rättesnöre. Ersättning lämnas till efterlevande make, barn och föräldrar. Även den hade utomäktenskaplig relation med den avlidne som en domstolarna i New Jersey och Californien berättigats till ersättning för har av loss of Consortium i de fall relationen kännetecknats av fasthet och stabilitet. Se Huber, 1988, s. 126.

Utländska förhållanden 3 l l

4.4.4 Verkan av den skadelidandes död

Tidigare föll rätten till skadestånd bort i och med dödsfallet. Den skadelidandes rätt till skadestånd för kostnader och inkomstförlust samt i de flesta fall även för ideell skada avseende tiden från skadetillfallet fram till dödsfallet går emellertid numera över arvingarna även den skadade före sin död inte om framställt något anspråk på ersättning.

4.4.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Skadestånd kan lämnas inte bara för fysisk skada utan även för psykisk skada såsom chock och liknande till följd skadehandlingen. De amerikanska av domstolarna var till en början mycket restriktiva till sådan ersättning; att ge endast den som tillfogats en fysisk skada kunde få skadestånd för psykisk chock som samtidigt tillfogats honom att bevittna att någon genom annan därvid skadats allvarligt. Möjligheterna till ersättning utvidgades därefter till den som befunnit sig i olyckszonen the zone-of-danger rule och på så sätt själv varit utsatt for risk skadas fysiskt. År 1968 utvidgades möjligheten en att ytterligare, då Högsta domstolen i Californien tillerkände en mor och syster en till en liten flicka som omkommit vid en trafikolycka ersättning för psykisk chock. Modern och systern hade säkert avstånd bevittnat olyckan. Domstolen uttalade att the zone-of-danger rule hopplöst konstlad och var menade att man inte kunde skilja mellan dem som riskerat att skadas fysiskt och andra som riskerat att skadas bara psykiskt. Det är dock oklart om skadestånd kan lämnas även till den som drabbats psykisk chock vid av en underrättelsen om en nära anhörigs död. l ett fall har ersättning lämnats till en make som drabbades av en psykisk chock när han underrättades att hans om maka led av syfilis; diagnosen visade sig felaktig. Se Huber, senare vara 1988, s. 124 Det finns en tendens att utvidga kretsen de situationer där skadestånd av för psykisk chock bör kunna utgå. I ett fall år 1967 tillerkändes en man skadestånd för psykisk chock sedan han fått sitt nybyggda hem vattendrånkt. I ett annat fall från år 1981 tillerkändes makar och deras tre barn ersättning for psykisk chock sedan deras nioåriga hund avlidit i en kommunal djurkarantän se Huber s. 123 ff..

314 Utländska förhållanden

4.4.6 Omprövning av skadestånd

gång för alla. Den skadelidande kan alltså inte sedan Skadestånd bestäms en domstolen slutligen avgjort hans skadeståndsyrkande återkomma med ytter-

ligare anspråk se Pfennigstorf Gifford, 1991, s. 75.

-

4.4.7 Jämkning grund av medvållande

Den skadelidande gick tidigare helt miste om skadestånd, om han själv hade den minsta skuld till skadan. Under 1960-talet började man emellertid överge demia princip. År 1991 hade i det närmaste alla stater genomfört lagstiftning skadestånd jämkas efter förhållandet mellan den skadelidandes som innebär att

skadevållarens skuld se Dufwa, 1993, 471 ff.. I princip sker jämkning

och s. vid vanlig oaktsamhet från den skadelidandes sida. Vid jämkningen görs redan inte någon skillnad mellan ersättning för ekonomisk och för ideell skada.

4.4.8 Skadeståndets bestämmande

Tvister skadestånd avgörs domstol. Vid sidan av domstolarna finns ett om av antal olika tvistlösningsalternativ. Den amerikanska domstolsorganisationen ligger två plan, dels det delstatliga, dels det federala domstolsväsendet. Hos de allmänna delstatliga domstolarna finns i allmänhet tvâ instanser, trial court och appeals court. I vissa delstater finns också tredje instans som ofta benämns supreme en high court. Det allmänna federala domstolsväsendet är indelat court eller Första instans är Federal district court och andra instans är i tre instanser. Federal of appeal. Högsta instans är United states supreme court. court Skadeståndsanspråk behandlas de delstatliga domstolarna men kan i takt av lagstiftning genomförs området komma att underställas även med att federal de federala domstolarna. Se Dufwa, 1993, s. 467 f. Ett skadeståndsanspråk vid delstatlig domstol bedöms av en jury. Juryn en såväl ansvarsfrågan skadeståndets storlek. De lagfama domarna avgör som och ned skadeståndsbeloppet, det anses omåttligt kan emot juryn sätta om och stötande den allmänna rättskänslan. Sådana ingripanden högt mot

dock sällan se Pfennigstorf Gifford, 1991, s. 28.

förekommer ytterst - Processbenägenheten mycket stor, även om antalet skadeanses vara

ståndsmål vid domstol tenderar att minska se Läkartidningen nr

numera 2503. En väsentlig förklaring till denna processbenägenhet kan 28-2989 s.

Utländska förhållanden

vara att den enskilde inte behöver betala några rättegångskostnader han om förlorar målet. Parterna står alltid sina kostnader. Systemet med the egna contingency fee innebär vidare att parternas ombud får ersättning på basis av vad ombudet åstadkommer i målet. Vinner den skadelidande sin skadestándstalan får ombudet ett arvode motsvarande 30-50 skadestånprocent av det; förlorar den skadelidande utgår inget ombudsarvode alls. Denna princip, the American Rule, gäller i alla delstater i Alaska se Dufwa, 1993, utom s. 469 vid not 235. Vid sidan av domstolarna har olika tvistlösningsalternativ Alternate Dispute Resolution, ADR vuxit fram. Dessa alternativ förekommer i allt större utsträckning och anses spara både tid och kostnader.

i

överväganden

5.1 Allmänna

utgångspunkter

Den som skadas till sin person kan i regel ersättning från socialförsäkringen, dvs. den allmänna försäkringen och arbetsskadeförsälcringen. Detta skydd gäller oavsett orsaken till skadan. Det täcker dock inte alla skadeföljder. Rätt till ersättning för inkomstbortfall föreligger först nedsättningen i om arbetsfömiâgan överstiger en viss minsta gräns. Vidare kan den skadelidande inte räkna med att få ersättning för mer än en viss del av inkomstförlusten. socialförsäkringen ger inte heller gottgörelse för skadeföljder än av annan ekonomisk natur. Ideell skada, dvs. sveda och värk, lyte eller stadigvaannat rande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan, faller alltså utanför. Ett kompletterande skydd kan ges genom privata liv-, olycksfalls- och sjukförsäkringar. Sådana försäkringar tecknas individuellt eller s.k. som gruppförsälcringar. De ersätter i första hand inkomstförlust. I varje fall kapitalbeloppen ur liv- och olycksfallsförsäkringar är också inriktade på att täcka omställningskostnader av olika slag samt någon form ideell skada. av Inte heller dessa försäkringar lämnar emellertid alltid ett fullständigt skydd för förlusterna av en personskada. Den som har tillfogats personskada någon är ansvarig för en av som skadan enligt skadeståndsrättsliga regler kan ytterligare ersättning genom skadestånd. Skadeståndsrätten vilar nämligen pâ grundsatsen om full gottgörelse vid varje inträffat skadefall. Av särskild betydelse är att ideell skada ersätts enligt de normer för sådan skada har utbildat sig inom skadesom ståndsrätten. För bara några år sedan var skadeståndets främsta funktion på personskadeområdet att täcka ideell skada. Som nämnts i avsnitt l har emellertid utvecklingen senare tid med fortlöpande minskning en av formánema från socialförsäkringen medfört att skadestånd fått ökad betydelse även som ersättning för ekonomiska skadeföljder till följd personskada. av en Skadeståndsrätten är ett rättsomräde där lagregler med generell räckvidd länge saknades och där regelsystemet i stället fick utbildas i rättstillämpningen. Knappast på något annat område inom civilrätten har de rättstillämpande

318 överväganden

haft så betydelse för rättsutvecklingen. Vissa av de organens verksamhet stor sålunda lagts fast i rättspraxis kodifierades när 1972 års principer som kom till; lagen innebar även några punkter en vidareutveckskadeståndslag praxis. Lagen är dock inte uttömmande. Många frågor av grundling av denna betydelse för hela den utomobligatoriska skadeståndsrätten är läggande oreglerade, de gäller tredjemansskada och adekvat fortfarande t.ex. som

kausalitet. utanför vårt uppdrag att överväga frågor av sådan I stort sett ligger det skadeståndsrättslig karaktär. Vi kommer dock in på problemen mera allmän tredjemansskada och adekvat kausalitet när det gäller spörsmålet om om både har drabbats psykisk chock e.d. vid skadestånd i fall då någon av en nära anhörig har dödats eller skadats allvarligt. Det underrättelsen om att en i avsnitt 5.5. Vi vill dock redan förutskicka att vi har spörsmålet behandlas nu denna fråga är så utpräglat rättspolitisk natur att den den inställningen att av lagstiftaren och inte överlämnas till rättstillämpningen utan bör övervägas av

helst riktlinjer för bedömningen. några som från denna fråga, vi genom direktiven är ålagda att ta Bortsett som uppdrag specifikt de regler om skadestånd för ställning till, avser vårt mera ideell skada, gäller för närvarande enligt 5 kap. personskada, framför allt som regler kom till år 1975 och ersatte då de mycket skadeståndslagen. Dessa i huvudsakligen oförändrat skick förts över från 1864 kortfattade regler som

års strafflag till 1972 års skadeståndslag.

personskadereglerna utgår från den nämnda skadestånds- De nuvarande skadelidande skall ha full ersättning för sin skada. rättsliga grundsatsen att den har varit utveckla sådana principer för att bestämma Ett syfte med reglerna att

inte leder till sig över- eller underkompensation se prop.

skadestånd som vare skadestånd för inkomstförlust skall 1975:12 s. 100. En sådan princip är att den verkliga förlusten och inte, som tidigare, så långt det är möjligt motsvara slag den medicinska invaliditetsgraden uppskattas efter schabloner av det som 5 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen. En annan princip är att

utgör se

från försörjare avlidit skall i skälig skadestånd för förlust av underhåll en som fulla förlusten och inte, förut, bara förlust av omfattning motsvara den som 5 kap. 2 § andra stycket skadeståndslagen. erforderligt underhåll se princip skadestånd för inkomstförlust och förlust av Ytterligare en är att samordnas med andra förmåner den skadelidande har rätt underhåll skall som 3 § skadeståndslagen. En princip

till med anledning av förlusten se 5 kap.

nämnts är att skadestånd för inhänger samman med dem som nu som underhåll skall kunna omprövas, de förhållankomstförlust och förlust av om

Överväganden

den som legat till grund för ersättningens bestämmande därefter har ändrats

väsentligt se 5 kap. 5 § skadeståndslagen.

När dessa regler korn till awisades en tanke, som diskuterats i förarbetena till skadeståndslagen se prop. 1972:5 s. 95 f, att begränsa ersättningen för personer med mycket höga inkomster. En sådan begränsning som debatterats även Danmark och Norge se bl.a. Eyben, 1984, von s. 165 och Lødrup, 1993, 368 ansågs inte påkallad i enskilda s. - fall just när en inkomsttagare hade drabbats allvarlig personskada

av en se prop. 1975:12

s. 101 f.;jfr SOU 1973:51 218 ff. och Dufwa, 1993, 1791 f.. s. s. Inte heller tanken ett undantag från rätten till skadestånd för obetydliga skador har vunnit gehör i svensk lagstiftning. När 1986 års miljöskadelag kom till uttalade depanementschefen att skadeståndsrätten allmänt utgår från den att skadelidande, i fall då skadeståndsskyldighet föreligger, skall ha ersättning för varje person- och sakskada har drabbat honom; sådan skada som att en inte skulle ersättas därför att den är liten ansågs ett synsätt är främmande vara som för både skadeståndslagenoch sådan särskild lagstiftning som bygger strikt ansvar se prop. 198586:83 s. 19; jfr Nilsson NJM 1990 118 och Roos, s. 1993, s. 428 not 21. Ett avsteg från denna princip har visserligen gjorts i 1992 års produktansvarslag när det gäller sakskada. Vid tillkomsten den av lagen framhöll emellertid departementschefen med eftertryck att den självrisk för det strikta produktansvaret som då uppställdes bör uppfattas som ett undantag, betingat av harmoniseringen med EG, från principen i svensk skadeståndsrätt att den skadelidande skall ha rätt till full ersättning för skadan; sålunda borde det inte komma i fråga att utifrån detta undantag överväga självrisker i andra sammanhang se prop. l9909l:197 s. 42; jfr Ds 1989:79 s. 113 f.. Också i vån arbete har en utgångspunkt varit att den skadelidande skall ha full ersättning för sin skada. Denna utgångspunkt har dock olika innebörd vid skadestånd för ekonomisk skada och vid skadestånd för ideell skada. En ekonomisk skada kan i varje fall i teorin alltid uppskattas till sitt - verkliga belopp, även om denna uppskattning ibland kan vila ett ganska bräckligt underlag. Om man tillgriper schabloner olika slag för denna av uppskattning, medför det med nödvändighet att en del skadelidande blir överkompenserade och att en del andra skadelidande blir underkompenserade; för att varje skadelidande skall kunna få full ersättning krävs en individuell prövning av hans skadefall jfr Nordenson, 1984, s. 404 och Lindblom, 1993, 345. s. Vår grundinställning är att svårigheterna uppskatta den att rätt verkliga ekonomiska skadan i vissa fall inte bör till följd att man då använder sådana

320 Överväganden

därför i princip skeptiska till ordning som innebär schabloner. Vi ställer oss en

ekonomiska förluster med standardiserade belopp. att skadestånd för utges

svårigheterna bevisa storleken av skadan kan En annan sak är att att

skadan enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken får uppskattas skönsföranleda att

fortfarande den fulla skadan skall ersättas; någon mässigt. Men det är som

skadestândsbeloppet efter skälighet är det inte fråga om se nedsättning av

1984, 82 och Lindblom, 1993, s. 346. Sålunda skall en Bengtsson, s.

full ersättning för återställa den levnadsstandard som han skadelidande ha att

den är högre än tlertalets; att han skadats är inte hade före skadan, även om

någon är skadeståndsrättsligt ansvarig för skadan, skall ett skäl för att han, när

behöva leva på en lägre standard än tidigare.

har bevisbördan för storleken av sin I princip är det den skadelidande som

skadereglering kan emellertid inte slå sig till skada. I försäkringsbolagens man

inte sig själv har förebringat sådan utredning med att den skadelidande av ro skall ha fullgjort denna bevisbörda. Även förbehövs för att han anses som för utredningen i detta hänseende blir så säkringsbolagen har ett ansvar att

möjligt. Ju svårare det är att fram sådan utredning, desto fullständig som

denna utredningsskyldighet för dem. Det är därför större kostnader medför

försäkringsbolagen i sin skadereglering i vissa särskilt svårförståeligt, om

tillämpar schablomnässigt bestämt belopp som utges även bedömbara fall ett

inte kan styrka hans förlust uppgår till detta belopp; om den skadelidande att

för den förenklade skadereglering som därigenom det kan ses som ett pris

erinran sådant förfarande, under förutsättning att uppnås. Vi har ingen mot ett

visa deras förlust är större också får högre de skadelidande som kan att

ersättning för denna förlust.

handläggs vid domstol gäller emellertid vanliga När ersättningsfrågan

då inte kan styrka att hans förlust uppgår bevisregler. Om den skadelidande

försäkringsbolagen tillämpar i sin praxis och hans till det schablonbelopp som

detta belopp, bör den skadelidande inte med motpart inte medger att ändå utge

skadeståndsrättsliga regler kunna få skadestånd med tillämpning av allmänna

berättigad till. Är motparten ett försäkringsbolag högre belopp än han visat sig

erbjudit sig nämnda schablonbelopp, torde det som tidigare villkorslöst att utge

försäkringssed bolaget inte står fast vid detta dock strida mot god om

erbjudande. skada situationen annorlunda. Här är det När det däremot gäller ideell är

det belopp den fulla skadan uppgår inte möjligt att ens teoretiskt uppskatta som

rättspolitisk fråga viss ideell skada skall till. I grunden är det en om en

000 eller l 000 000 kr jfr justitierådet Vängbys uppskattas till 10 000, 100

å l

i sou 1995:33 Överväganden 321

E

särskilda yttrande i rättsfallet NJA 1991 s. 766. Och om den ersättningsnivå för ideell skada som tillämpas vid en viss tidpunkt skulle höjas allmänt mera exempelvis som ett resultat av de förslag som vi lägger fram i detta betänkande innebär det icke att skadeståndsrätten dessförinnan har vilat på grundsatsen om full ersättning för den lidna skadan. Men denna grundsats saknar för den skull inte betydelse som måttstock för skadestånd för ideell skada. Den innebär att det i princip är skadan i det enskilda fallet som skall ersättas, inte en för alla fall tänkt genomsnittsskada. Skadorna måste graderas i förhållande till varandra, så att allvarliga skador ersätts med högre belopp än mindre allvarliga skador. Vidare skall samma slags skada ersättas med samma belopp, oberoende av skadevållarens större eller mindre förmåga att betala skadeståndet och oavsett om detta skall utges av en eller flera skadevållare; att skadestånden skulle bestämmas till särskilt höga belopp i fall då skadevållaren eller skadevållarna har stor ekonomisk

bärkraft är främmande för svensk skadeståndsrätt se Nilsson i NJM 1990

s. 148 med hänvisningar. En amian sak är att ett skadestånd som skulle vara oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige med hänsyn till hans ekonomiska förhållanden kan jämkas enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen. En följd av att endast den fulla skadan ersätts är också att skadeståndet inte påverkas av skadevållarens större eller mindre skuld till skadan. Den blir knappast mindre därför att den skadeståndsskyldige inte har handlat vårdslöst utan svarar för skadan strikt grund se Nilsson i NJM 1990 s. 118 och 148. Skadan blir i princip inte heller större därför att skadevållaren har visat betydande hänsynslöshet eller råhet, även om detta naturligtvis ofta kan resultera i en allvarligare skada. Beträffande ett slags ideell skada, nämligen kränkning genom brott, föreligger dock speciella förhållanden. Kränkningens svårhet påverkas bl.a. av gärningsmannens illvilja, och det viset kan ett hänsynslöst beteende medföra att den särskilda skada som kränkningen utgör blir större. Men även detta förhållande är i grunden något annat än att skadeståndet, samma sätt som straff, bestäms efter graden av skadevålla-

rens skuld se Nilsson i NJM 1990 s. 125 och 148 f., dennes inlägg i NJM

1990 s. 84 och lll Agells inlägg i NJM 1990 s. 100 samt SOU 1992:84 s. 234.

I rättsfallet NJA 1962 s. 458 uttalade Högsta domstolen att man vid fastställande av ersättning för sveda och värk, liksom gottgörelse för framtida men, borde fästa avseende vid att den skadelidande hade tillfogats lidande genom

ett våldtäktsbrott av synnerligen svår beskaffenhet se SOU 1992:84 s. 62 med

hänvisningar. I rättsfallet NJA 1992 s. 740 I förklarade Högsta domstolen

322 Överväganden

emellertid att vid bestämmande av ersättning för sveda och värk inte bör man ta hänsyn till brottets beskaffenhet. Sannolikt ansåg domstolen att 1962 års avgörande byggde uppfattningen att det den tiden inte var möjligt att ge särskild gottgörelse för den kränkning av den skadelidandes frid som ett sexualbrott eller våldsbrott kan innebära utan att denna kränkning fick kompenseras en förhöjd ersättning för sveda och värk samt lyte och genom jfr SOU 1992:84 s. 91. Rättsläget har efter 1962 års avgörande ändrats, men motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i 1 kap. 3 § skadesedan en ståndslagen tagits in i skadeståndslagen år 1972. Den bestämmelsen ger möjlighet till ersättning även för kränkning av den skadelidandes frid. Enligt nyligen redogörelsen för denna utveckling i SOU

vad som klarlagts ganska se

1992:84 91 ff., framför allt 97 och 215 gäller detta även när kränkningen s. s. har skett i samband med personskada; samma utveckling kan för övrigt iakttas i Danmark se SOU 1992:84 164. Att rättsläget har förändrats på detta sätt s. torde förklaring till att 1992 års avgörande inte beslutats av Högsta vara en domstolen i plenum jfr Hellner i SvJT 1993 s. 457 vid not 13.

När deti förarbetena till 1975 års personskaderegler sägs att principen om full ersättning för liden skada gäller också i fråga om skadestånd för ideell skada

se 1975: 12 111, saknar detta uttalande alltså inte mening jfr dock

prop. s. Ekstedt, 1977, 96 och Dufwa, 1993, 1792 f.. Som vi redan har varit s. s. inne på, och också framhålls i de nämnda förarbetena, går det emellertid som inte ställa några objektiva grunder enligt vilka man skulle kunna mäta att upp den förlust skadan i detta avseende har medfört för den skadade. Denna som förlust måste därför uppskattas efter fri bedömning än när skadan har en mer medfört skadeföljder är av klart ekonomisk natur. som Enligt vår mening är det lika fullt viktigt att skadestånd för ideell skada bestäms efter så fasta kriterier möjligt, så att man inte hamnar i rena som godtycket. Sådana kriterier kan t.ex. den tid som skadan ger sig till vara känna, smärtans intensitet och den nedsättning av kroppsfunktionerna som skadan medför. Att det i den praktiska tillämpningen har utbildats schabloner bygger kriterier detta slag är helt naturligt. som av Behovet använda schabloner gör sig särskilt märkbart i den utomav att rättsliga skaderegleringen. I dessa fall kan utredningen inte alltid bli lika fullständig vid domstolsprövning, och utrymmet för en differentiering som en och individualisering skadestånden blir därmed mindre se prop. 1975:12 av 111. En användning schabloner medför vidare att det blir lättare att s. av avgöra vilket skadeståndsbelopp den skadelidande har rätt till. Förutom att skaderegleringen därigenom förenklas underlättar det frivilliga uppgörelser. Många ideella skadeföljder är också sådana att de drabbar alla skadelidande med i huvudsak fysiska eller psykiska skador ungefär samma sätt samma

Överväganden 323

jfr Nordenson, 1984, s. 404 f.. Om skadeståndet i dessa fall ges efter samma schablon kommer lika fall att behandlas lika. Intresset av forutsebarhet och likabehandling talar för att även domstolarna använder sig av sådana schabloner i de fall som förs vidare dit. En annan ordning skulle för övrigt kunna en processdrivande effekt på så sätt att de skadelidande då lockas att vända sig till domstol i förhoppning att den skall göra en mera fri och för dem generösare bedömning än en tillämpning av schablonerna innebär jfr Lindblom, 1993, s. 345. Som nyss antytts kan skadefallet visserligen ofta bli mer grundligt belyst i en rättegång än i den utomrättsliga skaderegleringen, och domstolen kan därmed säkrare underlag for att tillämpa rätt schablonvärde. Domstolens bedömning kan därför utfalla på ett annat sätt. Men det är en annan sak än om domstolens bedömning skulle avvika från det belopp som erbjudits under skaderegleringen därför att domstolen över huvud taget inte tillämpat schablonerna. I fråga om skadestånd for ideell skada har alltså den utgångspunkten att ersättningen bör vara Standardiserad på så vis att den bestäms med ledning av schabloner men individualiserad i den meningen att skadans omfattning i det enskilda fallet avgör vilket schablonbelopp som skall utges. Hur dessa schabloner bör utformas för nomtalfallen behandlas närmare i avsnitt 5.2.3 och 5.2.4.3. Det är emellertid viktigt att olika fall också behandlas olika. En möjlighet bör därför finnas att avvika från schablonerna, om förhållandena i det enskilda fallet är sådana att det av särskilda skäl kan anses påkallat ifr prop. 1975: 12 s. lll och Nordenson, 1984, s. 405. Enligt vår mening bör dock bara betydande skillnader från normalfallet beaktas. Vi har här samma inställning som redovisat i vårt förra betänkande, nämligen att man inte bör uppmuntra till skadeståndsprocesser om bagateller se SOU 1992:84 s. 210; någon ntillirneterrättvisa går det hur som helst inte att åstadkomma när det gäller skadestånd för ideell skada jfr avsnitt 3.2.7 och de uttalanden i den juridiska litteraturen som återges där. Vi återkommer till denna fråga i avsnitt 5.2.5. En särskild fråga är om de schabloner som nu har diskuterats bör tas in i lagen eller om de bör utbildas i rättstillämpningen med ledning av de uttalanden om deras utformning som görs i detta lagstiftningsärende. Den frågan behandlar i avsnitt 5.8. En grundtanke med 1975 års personskaderegler var att man skulle hålla en klar rågång mellan skadestånd för ekonomiska och för ideella skadeföljder. Skälen för denna ståndpunkt framgår av följande uttalande av föredragande

statsrådet se prop. 1975:12 s. 109 f.:

324 överväganden

För del vill jag till början framhålla att det innebär en fördel, om egen en ersättningen för de olika skadeföljder som kan föreligga till bedömande i ett personskadefall delas upp i skilda poster. Som jag har antytt i det föregående skall vid skadeståndets bestämmande i viss utsträckning tillämpas olika principer beroende skadeföljderna är av ekonomisk eller ideell natur. Med om hänsyn härtill är det givetvis angeläget att dessa skadeföljder noga skiljs åt. tydlig gränsdragning undviks också den risk för överkompensation Genom en föreligger, skadeföljder kan ersättas än som ekonomisk och som om samma än ideell skada. En uppdelning av ersättningen olika poster är vidare som motiverad skatternässiga skäl, eftersom endast ersättning för ekonomisk av till beskattning enligt gällande skatteregler. Även när skada skall tas upp skadestånd skall samordnas med andra förmåner som utgår vid personskada eller när fråga uppkommer om omprövning av ett fastställt skadestånd, underlättas bedömningen de olika skadeföljderna hållits i sär vid skadeom ståndets fastställande. Som påpekats under remissbehandlingen kan det också från processuell synpunkt ofta vara fördelaktigt att domstolen anger hur stor del utdömt belopp belöper den ena resp. den andra skadan. av ett som Armars skulle vill överklaga domen endast beträffande en del av en part som skadeståndsfrågorna bli tvungen att låta överklagandet avse skadeståndsbeloppet i dess helhet.

Vi instämmer i detta uttalande. Samtidigt har vi uppfattningen att man inom området för ideell skada bör som hittills skilja mellan å ena sidan akuta skadeföljder, dvs. sveda och värk, och å andra sidan bestående skadeföljder, dvs. lyte eller stadigvarande Liksom för närvarande bör ersättningannat men. för dessa skadeföljder bestämmas efter skilda kriterier. Enligt direktiven en är det vidare särskilt viktigt att vi försöker staka ut en tydlig gräns mot den den kom till år 1975 har betecknats olägenheter i ersättningspost som sedan övrigt. Innan vi gör det bör emellertid ta ställning till om denna man ersättningspost över huvud taget skall behållas och vilka skadeföljder som den

i så fall skall omfatta. En utgångspunkt för det utredningsarbete redovisades i vårt förra som betänkande bör sträva efter att så långt möjligt uppnå nordisk var att man

rättslikhet på skadeståndsområdet se SOU 1992:84 s. 211. Vi har samma

utgångspunkt for det utredningsarbete redovisas i föreliggande betänkansom de. Reglerna skadestånd för ideell skada i personskadefall är visserligen om i huvudsak överensstämmande i de nordiska länderna; de har också i det väsentliga historiska bakgrund. Trots att skadeståndslagarna i dessa samma länder tillkommit i nordiskt samarbete se SOU 1992:84 s. 54 har dessa

regler emellertid inte diskuterats särskilt i detta arbete se SOU 1992:84

202. Vissa besvärande skillnader föreligger även. s.

överväganden 325

En sådan skillnad är att man i Norge inte har någon särskild ersättningspost för sveda och värk; ersättning av detta slag ingår endast delvis i

skadestånd för oppreisning se avsnitt 4.2.4.2. Denna skillnad kan

emellertid väntas bli utjämnad; sålunda är det sannolikt utredning inom att en kort lägger fram förslag till en särskild lagregel om skadestånd för sveda och värk. En annan skillnad är att i Sverige är ensamma om ersättningsposten olägenheter i övrigt. Enligt vår mening finns det därför anledning att överväga om man för att en större nordisk rättslikhet kunde föra över åtminstone en del av ersättningen under denna post till de andra poster som täcker ideell skada med anledning av en personskada. Även i ett större internationellt perspektiv skulle det vara en fördel om ersättningsposten olägenheter i övrigt kunde i vart fall begränsas. Bl.a. försvårar den jämförelsen med skadeståndsnivån vid ideell skada i andra länder. Ganska betydande belopp utges för närvarande i skadestånd för

olägenheter i övrigt se avsnitt 3.2.6.2. Men eftersom denna post i den

praktiska tillämpningen brukar slås samman med skadestånd för framtida kostnader räknas den vid en internationell jämförelse ofta inte in i de skadeståndsbelopp som utges i Sverige för ideell skada. Dessa belopp framstår därför som lägre än de i verkligheten är. Utomlands har man över huvud taget svårt att förstå vad olägenheter i övrigt står för, även om man i många länder har en motsvarande ersättningspost fastän med annan benämning. Detta kan vara ett problem vid skaderegleringen över gränserna. Ersättningsposten olägenheter i övrigt har också i den praktiska tillämpningen i vårt land gett upphov till flera problem, framför allt när det gäller gränsen till andra ersättningsposter, även sådana ekonomisk skada som avser med anledning av en personskada. Vi återkommer i avsnitt 5.2.5 till frågan hur denna post bör behandlas i fortsättningen. Vår huvuduppgift är att överväga om och i så fall i vilken utsträckning ersättningsnivån vid ideell skada i samband med personskada bör höjas. I vårt förra betänkande har redogjort för de önskemål som tid efter annan har framförts om en sådan höjning och de resultat dessa önskemål hittills har som

lett till se SOU 1992:84 s. 202 jfr avsnitt 3.2.4.2 och 3.2.5.3 i föreliggan-

de betänkande. Av redogörelsen för utländska förhållanden i avsnitt 4 framgår att ersättningsnivån i en del andra länder är betydligt högre än i vårt land, särskilt i de allvarligaste skadefallen. Man kan också spåra en tydlig tendens till en kraftig höjning av ersättningsnivån i många länder under de allra senaste åren. Men det finns även flera länder som har en avsevärt lägre ersättningsnivå.

326 överväganden

vi har konstaterat redan i vårt förra betänkande se SOU 1992:84

Och som 211 är det inte så som man kan förledas att tro av de uppgifter som s. ibland förekommer i massmedia att skyhöga skadestånd är regel i vissa länder, framför allt i USA. Sådana skadestånd förekommer huvudsakligen bara vissa områden, framför allt produktskadeområdet, där det ofta finns kapitalstark skadevållare eller dit uppmärksamheten av olika skäl särskilt en

har riktats se avsnitt 4.4.

Frågan vilken ersätmingsnivå som bör gälla vid ideell skada i samband om med personskada behandlas närmare i avsnitt 5.2.7. Redan nu vill vi emellertid framhålla att vi inte det motiverat med en sådan höjning av anser den nuvarande ersättningsnivån som skulle kunna oförmånliga samhällskonsekvenser i form kraftigt höjda försäkringspremier eller på annat av sätt. Enligt vår mening bör framför allt inrikta sig på att höja ersättningsman nivån vid de allvarligaste skadefallen. Dessa är å andra sidan så få att en sådan höjning, totalt sett, inte skulle bli särskilt kostsam. Vårt uppdrag rör tidigare nämnts huvudsakligen de regler som gäller som skadestånd för ideell skada i samband med personskada. I våra direktiv om pekas dock även på vissa frågor skadestånd för ekonomisk skada som avser personskadefall. Vi behandlar därför i det följande alla de ersättningsi ett både ekonomisk och ideell natur, som är aktuella vid en poster, av av personskada. Sålunda diskuterar frågan skadestånd till den som tillfogats personom skada i avsnitt 5.2 och frågan skadestånd vid dödsfall i avsnitt 5.3. Vidare om behandlar vi frågan verkan av den skadelidandes död i avsnitt 5.4, frågan om skadestånd för psykisk chock e.d. i avsnitt 5.5, frågan om omprövning av om skadestånd i avsnitt 5.6 och frågan jämkning grund av medvållande i om avsnitt Frågan skadeståndets bestämmande avhandlas relativt utförligt om i avsnitt 5.8, varefter vi i avsnitt 5.9 redovisar vilka kostnadskonsekvenser våra förslag kan få och i avsnitt 5.10 pekar på jämställdhetspolitiska konsekvenser förslagen. Slutligen anger vi i avsnitt 5.11 vilka Övergångsbeav stämmelser och andra regler om ikraftträdande som kan behövas med anledning av de lagregler som våra överväganden mynnar ut

g

överväganden 327 1

5.2 Skadestånd till den tillfogats personskada

som

5.2. 1 Kostnader

Vårt förslag: Den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. l § första stycket 1 skadeståndslagen om skadestånd för kostnader ändras så, att den skadelidandes rätt till skadestånd avser i skälig omfattning också kostnader för dem som står honom särskilt nära.

5.2.1.1 Allmänt

Skadeståndsposten kostnader hade tidigare en förhållandevis begränsad omfattning jfr Roos, 1990, s. 143. Under de senaste åren har denna post emellertid ökat väsentligt. Det hänger delvis samman med att de skadelidande i det ansträngda ekonomiska läge som råder för närvarande inte kan lita till samma insatser från samhällets sida som tidigare och att skadeståndets

utfyllande funktion därmed vidgas se avsnitt l. Höga skadeståndsbelopp har

också blivit vanliga för merkostnader för att anpassa bostaden eller bilen till skadesituationen, liksom merkostnader för underhåll och skötsel av villa, fritidshus, trädgård etc.

En ingående redogörelse för de problem av både teoretisk och praktisk natur som kostnadsposten ger upphov till har lämnats i en uppsats vid Stockholms universitet av Jörgen Pettersson, Ersättning skadeståndsrättslig grund för kostnader vid personskada, 1994. I Norge har denna skadeståndspost skapat problem i kanske ännu högre grad än i vårt land, även om problemen till sin karaktär synes vara i stort sett

desamma se Lødrup, 1993, s. 364 och Jerstad i LoR 1993 s. 283 ff..

Dessa problem har nyligen analyserats av en norsk kommitté i betänkandet

NOU 1994:20 42 ff. Åtskilligt vad sägs där har intresse också för

s. av som svensk rätts del.

Enligt våra direktiv se avsnitt 2.1 bör diskutera om det går att dra en

klarare gräns än för närvarande mellan bl.a. skadeståndsposterna kostnader och olägenheter i övrigt. Den frågan återkommer vi till i avsnitt 5.2.5. Direktiven innebär vidare att bör behandla frågan om ersättning för anhörigas kostnader för besök och annan stimulans till den skadelidande. Det gör vi i avsnitt 5.2.1.4.

328 Överväganden

I övrigt ingår det inte i värt uppdrag att diskutera skadeståndsposten kostnader nämnare. Enligt vår mening är det emellertid hög tid att denna post blir föremål för närmare överväganden. I avsnitt 5.2.1.2 pekar vi en del frågor beträffande sjukvårdskostnader m.m. som det därvid kan finnas anledning att ta ställning till. Vidare ger vi i avsnitt 5.2.1.3 några synpunkter på hur andra utgifter bör behandlas.

2 Sjukvårdskostnader m.m.

Den allmänna skadeståndsrättsliga grundsatsen att den skadelidande efter en skada skall skadeståndet försättas i samma situation som om skadan genom inte hade inträffat går inte att tillämpa fullt ut under den tid som den skadelidande vårdas på sjukhus eller liknande institution. Förhållandena är under den tiden så särpräglade att de över huvud taget inte kan jämföras med dem gällde före skadetillfället. Den skadelidande får här finna sig i en som ganska avsevärd förändring i sin tidigare livsföring. Det obehag detta för med sig kompenseras skadestånd för sveda och värk under den akuta genom sjuktiden och i förekommande fall för bestående men under tiden därefter. Av principen att skadestånd ges endast för nödvändiga kostnader anses sålunda följa kostnader för sjukhusvård eller läkarvård utöver den standard att normalt tillhandahålls inom den allmänna sjukvården inte ersätts skadesom ståndsvägen. Särskilda omständigheter kan dock föranleda att den skadelidande tillerkänns skadestånd för kostnader för dyrare vård, såsom då annan vård inte har stått till buds eller då vården har varit påkallad av medicinska eller

andra liknande skäl se avsnitt 3.2.2.2.

Ifall då den skadelidande på grund av skadan måste vårdas en längre tid, kanske under livet, har den skadelidande i rättspraxis i vissa rentav resten av fall tillerkänts skadestånd för kostnader för vård i hemmet även när denna vårdforrn varit avsevärt dyrare än den som erbjudits av samhället. Avgörande har därvid varit vården i hemmet haft stor betydelse för den skadelidandes att

rehabilitering se NJA 1976 103; också möjligheten till förbättring i hälso-

s. tillståndet ökad trivsel har beaktats, även om det då inte rörde sig om genom

rent medicinsk bedömning se NJA 1961 s. 425.

en På tid har frågan börjat ställas det är rimligt att kostnader för senare om vård utöver den samhället skall kunna ersättas skadeståndsvägen. I som ger Norge har denna fråga nyligen prövats och besvarats nekande av Høyesterett fall där skadeståndskravet för kostnader för vård i hemmet uppgick till i ett 24 milj. NOK; domstolen pekade därvid ordning där ansvarsförca att en

överväganden

säkringen täcker kostnader för livsvarig vård och dygnet omsorg runt förutsätter att de många frågor då uppkommer övervägs närmare som av

lagstiftaren se Rt. 1993 s. 1547; jfr NOU 1994:20 50.

s. En annan omdiskuterad fråga är det bistånd till skadelidande om en som föreskrivs i socialrâttslig lagstiftning för det fall att dennes behov inte

tillgodoses eller kan tillgodoses annat sätt se t.ex. 6 § i 1980 árs social-

tjänstlag och 7 § i 1993 års lag stöd och service till vissa funktionshindraom de är subsidiärt till rätten till skadestånd. Frågan är alltså kostnaden för om det bistånd i form av olika vårdinsatser som den skadelidande i och för sig har rätt till enligt dessa författningar kan övervältras på den skadeståndsskyldige. Ytterligare en fråga, som ännu inte har ställts sin är den spets, om skadelidande har rätt till skadestånd för kostnader för sådan vård och omsorg som en kommun enligt gällande regler är skyldig att tillhandahålla men under åberopande av bristande vägrar att Erfarenheten visar denna resurser ge. att fråga inte är enbart teoretisk utan kan bli aktuell inom nära framtid jfr en Socialstyrelsens rapport Trots mot ornsorgslagen undersökning - en om verkställighet och handläggning, 1992. De frågor som nu har berörts gäller i grunden förhållandet mellan skadestånd och förmåner från det allmänna. Dessa frågor, som är av utpräglat rättspolitisk natur, bör som nämnts i avsnitt 5.2. l utredas i särskild ordning. En möjlighet kan vara att de övervägs i samband med den översyn av samordningsreglerna i 5 kap. 3 § skadeståndslagen som förordats vid remissbehandlingen av departementspromemorian Ds 1994:73.

5.2.1.3 Andra utgifter

Som framhållits i avsnitt 5.2.1.1 har också skadestånd för andra utgifter än sjukvårdskostnader m.m. ökat tid. Inte bara traditionella kostnader senare har stigit i omfattning utan nya sådana har kommit till. l den praktiska skaderegleringen har dessa kostnader skapat tillämpningsproblem. Det gäller särskilt fördyrade levnadsomkostnader. Kostnader detta slag görs regelav mässigt gällande även vid ganska låga invaliditetsgrader. För skall att man kunna avgöra om kostnaderna är nödvändiga och utgör ersättningsgilla merkostnader krävs ofta en ingående utredning omständigheterna i varje av enskilt skadefall. Försäkringsbolagen har i sin interna skaderegleringspraxis sedan länge tillämpat en ordning innebär att skadestånd endast för sådana som ges merkostnader som ligger inom ramen för en normal standard. Som uttalats av

330 Överväganden

Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1992 642 bör emellertid den skadelidans.

des kostnader till följd skadan ersättas fullt ut se avsnitt 3.2.2.3. Alla

av kostnader är nödvändiga för att den skadelidande skall kunna behålla sin som tidigare standard är alltså ersättningsgilla, i den mån de inte täcks av ersättning under andra skadestândsposter. I avsnitt 5.1 har framhållit att ekonomiska förluster i princip bör uppskattas till det verkliga belopp som de uppgår till, även om denna uppskattning kan bli svår att utföra. I detta ligger att skadestånd för kostnader inte bör bestämmas till ett skäligt belopp, om detta skulle vara lägre än den verkliga förlusten; sak är att skadan ibland får uppskattas skönsmäsen annan sigt enligt 35 kap. 5 § rättegångsbalken jfr avsnitt 3.2.2.1. Av detta skäl kan vi inte heller tillstyrka att skadestånd för kostnader bestäms med tillämpning av olika slags schabloner. Under denna skadeståndspostbör dock inte hänföras sådana kostnader som avsedda neutralisera skadeföljder ideell natur, t.ex. minskade är att av möjligheter viss fritidssysselsättning. Även ideella förluster av att utöva om detta slag kan begränsas olika kostnadskrävande åtgärder, kompenseras genom den skadelidande för förlusten skadestånd för sveda och värk samt lyte genom enligt vad förordar i avsnitt 5.2.5 kan särskilt ingripande verkoch men; ningar denna förlust också ersättas särskilda olägenheter. Om skadeav som stånd dessutom skulle utgå för kostnader för att begränsa förlusten, skulle den skadelidande bli dubbelkompenserad.

5.2.1.4 Anhörigas kostnader

Även anhöriga till den skadelidande kan ásamkas kostnader och andra ekonomiska förluster med anledning dennes skada. I rättspraxis har av skadestånd utgetts för sådana förluster i den mån dessa något sätt kan hänföras till den skadelidande. Det gäller bl.a. anhörigas kostnader och inkomstförluster för sjukbesök, liksom för vård av den skadade i hemmet i den mån sådan vård över huvud kunna ersättas skadeståndsvägen jfr taget anses avsnitt 5.2.1.2. Beträffande anhörigas sjukbesök under den akuta sjukdornstlden är skadeståndspraxis förhållandevis liberal. En mera restriktiv hållning intas till sjukbesök för tiden därefter. För att skadestånd skall kunna utgå däremot i dessa fall krävs besöken är till för den skadade. Så anses ofta vara att gagn fallet denne är bam. I övrigt ersätts emellertid sjukbesöken bara när när ett

skadan är livshotande se avsnitt 3.2.2.4.

överväganden

1 rättsfallet NJA 1982 668 uttalade Högsta domstolen svensk s. att rättspraxis hade visat restriktivitet när det gällt skadestånd för att som personskada ersätta anhörigas till den skadades sjukbädd och resor att en utvidgning av ersättningsmöjligheterna borde kunna ske nödvändig om försiktighet iakttogs jfr avsnitt 5.3.1. Också riksdagen har framhållit att det bör övervägas om man inte kan åstadkomma en ordning där anhörigas kostnader för besök och annan stimulans till den skadade kan ersättas i något

större utsträckning än för närvarande se LU l98687:3 16.

s. Vi delar uppfattningen att anhörigas kostnader och inkornstförluster vid sjukbesök hos den skadade bör kunna ersättas något mera generöst än som hittills har skett i rättspraxis. Sålunda bör skadestånd ges för sådana förluster även efter den akuta sjukdomstiden inte bara när den skadade är ett barn utan också när besöken kan antas vara till för inte lider gagn en vuxen person som av en livshotande skada. Att besöken kan främja dennes hälsa och rehabilitering bör dock dokumenteras genom intyg av läkare eller medicinsk annan expertis eller annat sätt; skadestånd bör inte ges slentrianmässigt i sådana fall. Även beträffande kostnader for anhörigas insatser för omvårdnaden av den skadade är det enligt vår mening befogat med generös inställning. I den en mån kostnader för vård i hemmet ersätts skadeståndsvägen bör de anhörigas ekonomiska förluster med anledning av denna vård ersättas fullt i fall då ut vården inte kan anordnas genom samhällets försorg; i sådana fall bör skadeståndet med andra ord inte uppskattas med utgångspunkt i kostnaderna för att anlita hjälp utifrån utan efter de anhörigas verkliga förlust. För att man inte skall komma i konflikt med principen att skadestånd inte ges till tredje man bör skadeståndet i de fall har berörts tillerkännas som nu den skadade såsom en kostnad för denne. skadeståndet får sedan användas av denne till att gottgöra de anhöriga för deras ekonomiska förluster. För att markera att en utvidgning av de nuvarande crsättningsmöjligheterna i detta avseende är önskvärd bör bestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket 1 skadeståndslagen om skadestånd for kostnader ändras så, att den skadelidandes rätt till skadestånd avser i skälig omfattning också kostnader för dem står som honom särskilt nära. Beträffande frågan vilka skall sådana som anses som närstående kan hänvisas till vad som sägs i avsnitt 5.5.1.9.

332 överväganden

5.2.2 Inkomstförlust

Vår bedömning: Skadestånd för framtida inkomstförlust bör liksom hittills motsvara den verkliga förlust som kan antas uppkomma och inte uppskattas efter standardiserade Det gäller i princip även skadestånd till barn normer. och ungdomar, trots att svårigheterna att bestämma den framtida inkomstförlusten kan särskilt i sådana fall. Skadelidande som har skadats så vara stora allvarligt de måste vårdas resten livet bör ha rätt till skadestånd inte att av bara för vårdkostnaderna också för den beräknade inkomstförlusten till utan följd skadan. Skadelidande före skadan arbetade i hemmet men på av som inte längre kan göra det bör tillerkännas skadestånd för grund av skadan förlust inkomst, värderad efter vad det kostar att anlita hjälp av av utomstående.

5.2.2.1 Allmänt

Av 5 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen framgår att skadestånd för

inkomstförlust skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande motsvarar skulle ha kunnat uppbära, han inte hade skadats, och den inkomst som han om skadan har uppnått eller kan beräknas komma att uppnå. Denna s.k. trots differensmetod har under lång tid använts i svensk rätt för att bestämma

skadestånd för inkomstförlust. Det första ledet i differensberäkrtingen den hypotetiska bedömningen av förhållandena skulle ha utvecklat sig skadan inte hade inträffat måste hur om i väsentlig utsträckning bygga eller mindre osäkra antaganden. I första mer hand kan få ledning i de förhållanden som förelåg vid skadetillfallet. man Exempelvis gånger räkna med den skadelidandes framtid kan man många att i det yrke han då hade skulle ha gestaltat sig det sätt som är normalt som i det yrket. Bedömningen blir givetvis vanskligare i fall då den skadelidande

inte yrkesverksarn när han skadades, särskilt om han över huvud taget inte var varit i arbetslivet. Något säkert på frågan hur utvecklingen skulle ha ute svar blivit skadan aldrig hade inträffat kan man emellertid inte få i några fall; om det rör sig, nämnts, hypotetiska antaganden. som om Beträffande det andra ledet i differensberäkningen bedömningen av hur förhållandena kommer att utveckla sig efter skadan kan man visserligen i efterhand konstatera utvecklingen blev den som antagits. Vid den tidpunkt om skadeståndetbestäms måste emellertid grunda även denna bedömning när man mindre säkra antaganden framtiden. Med hänsyn härtill mer eller om använde sig i äldre skadeståndspraxis olika schabloner, framför allt man av

överväganden 333

skadans medicinska invaliditetsgrad, for att uppskatta den framtida inkomstförlusten. Iden utomrättsliga skaderegleringen började man dock efter mönster av den allmänna försäkringen successivt tillämpa ett s.k. ekonomiskt inva- liditetsbegrepp, som innebär att skadestånd för framtida inkomstförlust beräknas efter den verkliga förlust som kan antas uppkomma. Denna tillämpning lagfástes genom 1975 års personskadereform. Samtidigt infördes en möjlighet till omprövning av ett fastställt skadestånd för den händelse den framtida utvecklingen tog en annan riktning än den hade förutsatts när som skadeståndet bestämdes. Också i de andra nordiska länderna bestäms skadestånd för framtida inkomstförlust i princip grundval av en ekonomisk invaliditetsvärdering. Principen tillämpas dock inte fullt ut i Danmark, Island och Norge. Sålunda är ersättningen till barn och unga kraftigt schabloniserad och styrs ytterst av den medicinska invaliditetsgraden. I Danmark och Island innehåller reglerna om ersättning for framtida inkomstförlust även i andra fall betydande moment av standardisering. Och i Norge har en kommitté nyligen lagt fram ett betänkande NOU 1994:20 där det diskuteras denna ersättning bör om standardiseras i större utsträckning än för närvarande; kommittén är dock oenig på denna punkt. Utanför Norden finns det länder där den skadelidandes medicinska invaliditetsgrad används som norm för att bestämma skadeståndets storlek vid framtida inkomstförlust eller där andra former av standardiserad ersättning för sådan förlust förekommer. Och i de nordiska länderna har man börjat diskutera mera allmänt om och i vad mån en individualiserad bedömning bör ersättas av standardiserade normer för att uppskatta ersättningen i dessa fall

se t.ex. Bergsäker m.fl., 1989, s. 68.

Förhållandena i vårt land skiljer sig emellertid från förhållandena i de flesta länder på så sätt att skadestånd för framtida inkomstförlust i regel fastställs i form av livränta och inte engángsbelopp. Därmed undgår som man många av de problem som annars är förenade med denna framtidsbedömning jfr NOU 1994:20 s. 80. Erfarenheterna schabloniserad bedömning av en efter t.ex. en sådan norm som den medicinska invaliditetsgraden utgör har i vårt land varit så negativa att det inte finns anledning gå tillbaka till att nu en sådan beräkningsmetod; de skäl som åberopades när år 1975 beslöt sig man for att i stället använda en ekonomisk invaliditetsbedömning se SOU 1973:51 s. 145 ff. och prop. 1975:12 s. 104 ff. är enligt vår mening alltjämt bärande. Några uttalade önskemål om en ändring av denna princip för att bestämma skadestånd för framtida inkomstförlust har inte heller framförts från dem som

334 överväganden

tillämpar principen; tvärtom detta system fungera bra i den praktiska anses tillämpningen. Frågan huruvida skadestånd för framtida inkomstförlust bör standardiseras generellt ligger även utanför vårt egentliga utredningsuppdrag. l våra mer direktiv endast att vi bör utreda principerna för ersättning till skadade anges barn. Vi därför den frågan till särskild behandling. I det följande tar upp kommer vi också in på några andra fall där reglerna om skadestånd för framtida inkomstförlust kan diskuteras.

5.2.2.2 Barns och ungdomars framtida inkomstförlust

Att bestämma skadestånd för barns och ungdomars framtida inkomstförlust inrymmer särskilda svårigheter. Problemet ligger här framför allt i det första differensberäkningen. Eftersom de skadelidande i dessa fall vanligen ledet av yrkesverksamma när de skadades, saknas säkra hållpunkter för att inte var förutsäga vilket yrke de skulle ha ägnat sig om de inte hade skadats. I den praktiska tillämpningen därför ofta med den slutliga prövningen väntar man till dess med säkerhet vet vilket yrke de kommer att välja. I många att man fall, kanske de flesta, är det yrke som de skulle ha utövat även i samma oskadat skick. Samtidigt kan då också viss ledning för bedömningen man det andra ledet i differensberäkningen, nämligen vad de skadelidande kan av tjäna i sitt skadade skick. Genom att förfara på detta sätt blir antas komma att den slutliga prövningen de skadelidandes inkomstförlust i princip denav när skadestånd bestäms till dem var yrkesverksamma när de samma som som skadades. Några särskilda schablonregler behövs alltså i allmänhet inte för att bestämma barns och ungdomars framtida inkomstförlust. Metoden detta sätt skjuta den slutliga prövningen ger dock ingen att i de fall då barn eller ungdomar skadas så allvarligt att de aldrig kan hjälp i förvärvslivet eller i fall kan göra det bara med mycket komma ut vart begränsad förvärvsfömiåga. Man är då hänvisad till ytterst osäkra antaganden, för inte säga gissningar, deras yrkesval för det fall att de inte hade att rena om skadats. Att bestämma ersättning för inkomstförlust i dessa fall har av detta

skäl i norsk litteratur någon gång kallats för kristallkuleprincipen se N OU

1987:4 21. Det är därför naturligt i den praktiska tillämpningen s. om man tillgriper schabloner för denna bedömning. i avsnitt 5.1 har vi visserligen den principiella inställningen Som nämnts i sådana fall bör så långt möjligt söka uppskatta den verkliga att man även Skulle utredningen den skadelidandes anlag och förutsättningar förlusten. om

överväganden 335

i övrigt för en viss förvärvsverksamhet inte någon helst ledning för bege som dömningen kan det emellertid vara befogat att använda sig av schabloner. Frågan är vilka dessa schabloner då bör vara. Enligt vår mening är det tydligt att schabloner i likhet med dansk, som isländsk och norsk rätt bygger den medicinska invaliditeten inte är ägnade att tjäna till ledning för antaganden om vilket yrke den skadelidande skulle ha utövat om han inte hade invalidiserats. För att använda en liknelse Nygaard av 1992, s. 99 är det som att mäta avstånd med litermátt. För övrigt har man inte heller någon nytta av sådana schabloner vid uppskattningen den av skadelidandes framtida inkomstförlust i sitt skadade skick. I de skadefall som det nu är fråga om är denna inkomstförlust total eller i det närmaste total. En standardiserad ersättning bör alltså bygga andra kriterier än den skadelidandes medicinska invaliditetsgrad. Ett antagande som bör kunna göras schablomnässigt i dessa fall är att den skadelidande, om han inte hade skadats, skulle vid vuxen ålder ha trätt ut i förvärvslivet. Detta är också en utgångspunkt för bedömningen i Trafikskadenämndens och Ansvarsnämndens praxis. Dessa nämnder utgår vidare i brist på andra hållpunkter från att den skadelidande då skulle ha kunnat uppnå en inkomst som svarar minst mot ett genomsnitt för den del av befolkningen som saknar mer kvalificerad utbildning. I nämndernas praxis har det medfört ett skadeståndsbelopp för inkomstförlust 150 000 kr år. om per Enligt vår mening kan det vara lämpligt att vid en standardiserad uppskattning av den skadelidandes inkomst i oskadat skick utgå från den genomsnittsinkomst för heltidsarbete som gäller i värt land. Vi vill emellertid understryka att ersättningen bör bestämmas med utgångspunkt i en sådan medelinkomst bara då det med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet inte finns grund för att anta att den skadelidandes inkomst i själva verket skulle ha blivit högre om han inte hade skadats. Därvid sådana omständigheter ger som kan hänföras till den skadelidandes s.k. sociala närmiljö sällan någon större ledning. Även den skadelidandes föräldrar och syskon har viss yrkesinom en riktning säger det nämligen inte så mycket hur utvecklingen skulle ha blivit om för just den skadelidande. Vi anser därför att faktorer detta slag i princip av inte bör påverka bedömningen. En fråga av annat slag är hur skadeståndet bör bestämmas i fall då den skadelidande visserligen inte har skadats så allvarligt att han aldrig kan träda ut i förvärvslivet men skadan har medfört att den skadelidandes utträde försenas på grund av skadan. I praxis brukar man i dessa fall tillerkänna den skadelidande skadestånd för den inkomstförlust som kan antas uppkomma till

336 Överväganden

följd skadan har medfört avbrott i utbildningen, om det återstår endast av att något eller några år yrkesinriktad utbildning försenat utträde i förav en värvslivet; avsnitt 3.2.3.2. Om skadan har medfört avbrott i ett barns se skolgång, skadestånd däremot för de merkostnader som föräldrarna har ges haft eller kommer få under den tid studierna förlängs förlust av skolår ; att avsnitt 3.2.2.4. En motsvarande praxis gäller också i några andra länder, se

i Danmark se avsnitt 4.2.1.2, Island se avsnitt 4.2.3.2 och Belgien se

tex. avsnitt 4.3.l.2; jfr dock Schweiz se avsnitt 4.3.6.2. Enligt vår mening år det konsekvent att skadeståndet i båda dessa fall mest bestäms till det belopp motsvarar den skadelidandes inkomstförlust under som den tid han skulle ha förvärvsarbetat om han inte hade skadats. Detta som belopp kan emellertid inte uppskattas med någon större säkerhet förrän man vilket yrke den skadelidande kommer att ägna sig åt. I fall då ett barn vet i allmänhet skjuta den slutliga prövningen till dess skadas bör man därför barnet har uppnått sådan ålder att bilden har börjat klarna. Om barnet att emellertid sina föräldrar begär att i stället få skadestånd genast, bör - genom uppskattningen barnets framtida inkomstförlust enligt vår mening kunna av göras med utgångspunkt i den medelinkomst som gäller för sådana ungdomar står i början sin yrkeskarriär. Det finns däremot inte anledning att som av skadeståndet utifrån föräldrarnas merkostnader för den förlängda bestämma srudiegången. Den praxis detta innehåll som för närvarande tillämpas bör av alltså inte upprätthållas i fortsättningen.

5.2.2.3 Framtida vård och tillsyn

har skadats så allvarligt han måste vårdas resten av livet har Den som att givetvis rått till skadestånd for kostnaderna för vården och tillsynen av honom. Samtidigt har den skadelidande gått miste om den inkomst som han skulle ha kunnat uppnå han inte hade skadats. Det kan tyckas närmast självklart att om skadelidande har rätt till skadestånd även för denna inkomstförlust. I det den där frågan hittills prövats Högsta domstolen har skadestånd för enda fall av sådan förlust emellertid inte dömts ut se NJA 1961 s. 572. Domstolens grundats på det förhållandet att den skadelidande i det ståndpunkt synes ha förståndshandikappad och därför oförmögen att tillgodogöra sig fallet var var skadestånd beräknats efter dennes uppskattade inkomstförlust. ett som För vår del vi avstånd från ett sådant synsätt. Vi förordar i stället att tar har tillfogats personskada skall ha ersättning för sin beräknade den som inkomstförlust även i fall då skadan är så allvarlig att han aldrig kommer att

överväganden 337

kunna träda ut i forvärvslivet. Vi delar alltså den inställning i denna fråga som har redovisats av föredragande statsrådet vid tillkomsten 1975 års av personskaderegler se prop. 1975:12 147 och har kommit till uttryck i s. som

Trañkskadenämndens praxis senare tid se RFS B:5 1989:5 +6. En amian

sak är att vid ersättningens bestämmande hänsyn skall tas till att den skadelidande inte har några kostnader för att förvärva inkomster och i allmänhet också har lägre levnadskostnader än om skadan inte hade inträffat. Vi utgår från att denna uppfattning slår igenom i rättspraxis utan att någon uttrycklig lagregel om detta behövs.

4 Hushállsarbete i hemmet

För vissa skadelidande som inte har uppburit särskild lön för sitt arbete måste deras inkomstförlust uppskattas skönsmässigt. Förutom egna företagare, som regleras i 5 kap. 1 § tredje stycket första meningen skadeståndslagen, gäller det personer som till väsentlig del har skött hushållet i familjen. Vid 1975 års personskadereform togs en bestämmelse in i 5 kap. l § tredje stycket andra meningen skadeståndslagen av innehåll att värdet av hushållsarbete i hemmet skall likställas med inkomst. Bestämmelsen tar endast sikte på fall då hushållsarbetet helt eller delvis har bedrivits i stället för ett avlönat förvärvsarbete

se SOU 1973:51 s. 263 och 277 samt prop. 1975:12 s. 148 och 156.

Enligt förarbetena till denna bestämmelse kan ett mått på värdet av hushållsarbetet vara kostnader för den hjälp av utomstående behöver som

anlitas grund av skadan se prop. 1975:12 s. 156. I den utomrättsliga

skaderegleringen brukar ersättningen också bestämmas på detta sätt, varvid skadeståndet fastställs som kostnadsersättning. Sådan ersättning utges även i den mån någon utomstående inte har anlitats utan andra familjemedlemmar helt eller delvis har tagit hand om hushållsarbetet. Vi delar uppfattningen att den som heltid eller deltid har arbetat i hemmet men grund av en skada inte längre kan göra det bör få ersättning motsvarande vad det kostar att anlita hjälp av utomstående. Det bör gälla även om någon kostnad for sådan hjälp i praktiken inte uppkommer därför att andra familjemedlemmar tar över detta arbete utan att kräva särskild ersättning för det av den skadelidande. Frågan är emellertid om ersättningen bör för ges inkomstförlust, såsom förutsetts i den förut nämnda bestämmelsen, eller för kostnader, såsom den tillämpats i praktiken. Om ersättningen ges för kostnader tvingas man tillgripa ñktionen att sådana har uppkommit även i fall då familjemedlemmar kostnadsfritt utför

338 överväganden

hushållsarbetet i den skadelidandes ställe. Det talar för att ersättningen ges för uppskattad inkomstförlust, motsvarande kostnaden för att anlita hjälp av en utomstående. Så också i praktiskt alla andra europeiska länder gör man taget

vilkas rättssystem vi har studerat se avsnitt 4. Vi förordar därför denna

ordning. Det kan tilläggas att skadeståndet inte torde vara skattepliktigt i detta fall även det förklaras inkomstförlust; skadestånd för inkomstförlust om avse

beskattas endast den i mån det förlorad inkomst av skattepliktig natur se

avser avsnitt 3.2.3.1. Beträffande hushållsarbete den skadelidande har utfört vid sidan av ett som avlönat förvärvsarbete är förhållandena delvis armorlunda. Som förut nämnts bestämmelsen värdet hushållsarbete inte detta fall. Farniljemedavser om av lemmar har viss skyldighet att bistå varandra utan att kunna kräva en ersättning för det. I den mån deras insatser i hushållsarbetet överstiger vad rimligen kan begäras dem bör den skadelidande dock kunna tillerkänsom av skadestånd for sådan kostnad, liksom givetvis för faktiska kostnader för nas en Skadeståndet bör då under posten kostnader. hjälp av utomstående. utges För markera den nämnda bestämmelsen inte är tillämplig i det att att fallet bör dess lydelse justeras något. senare

5.2.3 Sveda och värk

Vår bedömning: Skadestånd för sveda och värk bör liksom hittills efter standardiserade De normer som tillämpas för bestämmas normer. närvarande bör revideras så att de underlättar en nyanserad bedömning inte bara fysiska utan också av psykiska skadeföljder. av

Som nämnts i avsnitt 5.1 har vi uppfattningen att skadestånd för sveda och värk liksom hittills bör bestämmas efter standardiserade nonner. Frågan är emellertid de tillämpas för närvarande är i alla avseenden om normer som ändamålsenliga eller det finns anledning att revidera dem. om Principen den skadelidande är berättigad till full ersättning för sin skada att ställer naturligtvis krav på utformas så att de gör det möjligt att att normerna skadeståndet efter skadans storlek. Det går dock knappast att anpassa åstadkomma generella medför att hänsyn kan tas till alla, mer normer som mindre relevanta omständigheter. önskemålet att i det enskilda fallet eller kunna beakta omständigheter skilda slag måste nämligen vägas mot av intresset för att fylla sin funktion, är någorlunda enkla att att normerna, tillämpa. En viss förenkling bedömningsunderlaget är därför ofrånkornlig. av

Överväganden 339

I valet av faktorer som skall tillåtas inverka på ersättningens storlek blir det då särskilt viktigt att ta fasta sådana faktorer som vid objektiv bedömen ning kan antas bäst spegla skadans omfattning. Dagens normer bygger uppfattningen att det i första hand är várdtidens längd, várdform och i viss mån skadans art som avgör hur omfattande skadeföljderna blir. Detta har kommit till uttryck på så sätt att ersättningen storlek gjorts avhängig av om den skadelidande genomgår vård på sjukhus eller annan vård liksom vid sjukhusvård om det är fråga om svår skada - eller mindre svår skada. Beroende den omständigheten och vårdtidens längd varierar ersättningen enligt schablonen alltifrån 4 329 kr per månad till 936 kr per månad. Vad som nu sagts förutsätter att den skadelidande är helt sjukskriven. Som tidigare framhållits se avsnitt 3.2.4.1 avser ersättning för sveda och värk att kompensera den skadelidande för det lidande och det obehag som skadan fört med sig under den akuta sjukdomstiden. Hur omfattande dessa skadeverkningar blir i det enskilda fallet är naturligtvis i hög grad beroende av vad för slags skada det är fråga om och vad för slags vård och annan typ av behandling som den skadelidande tvingas genomgå. Att behöva vistas på sjukhus innebär för de flesta en betydande inskränkning i den personliga livsföringen, inte minst genom att det kan göra det omöjligt för den skadeli-. dande att ägna sig det han helst hade önskat. Liknande verkningar kan uppkomma också när den skadelidande inte blir inlagd på sjukhus. Sjukhusvistelsen torde emellertid i de flesta fall också kunna ses som uttryck för att skadan är av allvarligare slag och således förenad med ett större mått av påfrestning, även om skadan för den skull inte är att bedöma som svår skada. Skadans art och den vårdform som skadan medför är således faktorer av väsentlig betydelse i sammanhanget. Viktigast år måhända likväl tidsfaktorn, dvs. under hur lång tid som den skadelidande är utsatt för skadeverkningar. I litteraturen har diskuterats inte också andra faktorer skulle kunna om påverka bedömningen. En sådan faktor är gärningens beskaffenhet. I det avseendet har emellertid, som framhållits i avsnitt 5.1, Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1992 s. 740 l slagit fast att man vid bestämmande av ersättning för sveda och värk inte skall ta hänsyn till gärningens beskaffenhet. Det finns inte anledning för oss att ge uttryck någon annan uppfattning. Andra faktorer som har diskuterats är den skadelidandes ålder, kön, yrke,

samhällsställning och den skadelidandes större eller mindre känslighet se bl.a.

Hörstadius i SvJT 1935 s. 22, Ekstedt, 1977, s. 198 ff. och Carstensen, 1966, s. 129 f..

340 överväganden

Den skadelidandes kön, yrke eller samhällsställning är faktorer som knappast kan sägas bidra till att åskådliggöra skadans omfattning. Vilka skadeverkningarna blir i det enskilda fallet avgörs av andra faktorer. Kön, yrke eller samhällsställrting bör därför inte tilläggas någon betydelse inom ramen för generella normer vad avser ersättning för sveda och värk. Den skadelidandes eller mindre uttalade känslighet i olika avseenden mer kan däremot faktor i viss mån påverkar skadans omfattning. vara en som Sålunda torde t.ex. olika former plågsam behandling vara förenade med av större lidande för med låg smärttröskel än för människor i en person allmänhet. Den skadelidandes känslighet är likväl inte en faktor som lämpar sig för ligga till grund för generella normer. Sådana måste nämligen att att med nödvändighet bygga faktorer är någorlunda enkla att objektivt som konstatera. Detta är knappast fallet beträffande graden av känslighet. En lösning kunde i och för sig att låta den skadelidandes ålder helt vara allmänt uttryck för större eller mindre känslighet. Exempelvis ses som ett skulle det förhållandet att den skadelidande är ett litet barn kunna tas till intäkt för antagande skadan drabbar särskilt hårt. Historiskt sett torde ett att uppfattningen visserligen snarast ha varit den motsatta. Sålunda ifrågasattes ersättning för sveda och värk över huvud taget borde utgå då barn ibland om

i lägre åldrar skadades se Bennich, 1935, 36. En mera utbredd uppfattning

s. ha varit att ersättning visserligen borde utgå men att ersättningen kunde synes förhållandevis låg bl.a. med hänsyn till att ett barns upplevelser av vara skadehändelsen och skadeläget i övrigt torde mindre djupgående än den vara

vuxnes se Ekstedt, 1977, s. 204 f..

Uppfattningar detta slag emellertid spegla ett föråldrat synsätt och av synes torde sakna grund. Det finns å andra sidan inte något säkert belägg för att det personliga lidandet i ett skadefall generellt sett skulle vara mera uttalat för ett barn än för Inte heller finns det anledning att tro att mycket en vuxen person. gamla lider än andra skada. Med hänsyn till det anförda personer mer av en finns det inte skäl utforma så att de beaktar den skadelidandes att normerna ålder. En sak är att såväl den skadelidandes ålder som hans mer eller annan mindre utpräglade känslighet i olika avseenden naturligtvis kan komma att vårdtidens längd sålunda är läkningsförloppet i regel mera påverka t.ex. för äldre än för och därmed indirekt få viss utdraget yngre personer betydelse för bedömningen redan enligt nuvarande normer. l fråga valet faktorer bör inverka skadeståndets storlek får om av som dagens ha i allt väsentligt ändamålsenlig utfomming. normer anses en Motsvarande faktorer har också tillagts betydelse för skadeståndets storlek i

överväganden 341

andra länder se avsnitt 4. Normerna bör alltså även i fortsättningen utgå från

sådana objektivt konstaterbara kriterier som vårdtidens längd, vårdform och skadans art. De nuvarande normerna går dock inte i alla avseenden fria från invändningar. Sålunda har kritik riktats mot att normerna till sin utformning är

mera inriktade fysisk än psykisk skada se avsnitt 3.2.4.2. Utmärkande är

t.ex. att de exempel som nämns vad är att svår skada inte i som anse som något fall avser psykisk skada. Detsamma gäller de angivna exemplen på omständigheter som kan leda till en höjning av grundbeloppet. Också det sätt på vilket nonnbeloppen förändras i takt med att vårdtiden fortskrider tyder på en inriktning främst på fysisk skada. Schablonen grundar sig i det avseendet uppenbarligen på uppfattningen att besvär av olika slag i den mån de inte blir bestående och skall ersättas som lyte och i regel ganska men - avtar snart. Ett sådant synsätt torde det i flesta fall finnas fog för när det gäller fysisk skada. I fråga om psykisk skada är det inte lika självklart. Att schablonen på detta sätt kommit att ta sikte i första hand på fysisk skada torde till en del ha historiska orsaker. Först genom ett rättsfall år 1971 klarlades att psykiska skadeföljdcr utan samband med fysisk skada är

ersättningsgilla enligt svensk rätt se NJA 1971 78. I äldre tid ansåg

s. man troligen att den skadelidande borde kunna bemästra psykiska besvär själv och att besvären, enligt grundsatsen om att den skadelidande är skyldig att be-

gränsa sin skada, därför inte gav rätt till skadestånd se Andersson, 1993,

s. 499 not 223 med hänvisningar. En väsentlig förklaring till att psykiska skadeföljdcr inte nämns särskilt i dagens normer torde vidare att dessa vara har utbildats i Trafrkskadenämndens praxis; i trafiken dominerar de fysiska skadefoljderna. Psykiska besvär till följd av en skadeståndsgrundande handling har över huvud taget börjat uppmärksammas först tid. senare De fysiska och psykiska skadorna skiljer sig från varandra i olika avseenden. En skillnad är som redan antytts att de psykiska skadorna ofta blir mera utdragna i tiden jfr Conradi i JT 1992-93 s. 917 f.. En fråga som måste övervägas är därför om det bör finnas en ersättningstabell för fysiska skador och en annan för psykiska skador. Enligt vår uppfattning skulle en sådan ordning dock vara olycklig. Bland annat skulle det medföra svårigheter i fall av sammansatta skador, dvs. när den skadade ådragit sig såväl fysisk som psykisk skada. Sammansatta skador av detta slag förekommer inte sällan. Att i sådana fall närmare skilja mellan olika slags skadeföljdcr beroende på vilken typ av skada de är att hänföra till torde knappast vara praktiskt möjligt.

Följden skulle bli att ersättningen. likväl fick bestämmas efter och

en samma

342 Överväganden

tabell. l och för sig kunde principen vara att man endast konstaterade ifall besvären var av övervägande fysisk eller psykisk natur och därefter tillämpade den tabell som var aktuell för skadan i dess helhet. Risken med en sådan lösning är emellertid att intresset fixeras vid enskilda skadeföljder i stället för till skadebilden i stort. Detta är knappast någon lyckad ordning när det gäller ersättning som skall bestämmas efter standardiserade normer. Vår uppfattning är därför att det som för närvarande bör finnas endast en ersättningstabell avseende sveda och värk som är gemensam för fysiska och psykiska skador. Trots allt finns det mellan skadetyperna betydande likheter att ta fasta på när det gäller att utforma generella normer. Sålunda torde de lidanden och de obehag följer med en skada vara i stort likvärdiga vare sig det gäller som fysisk eller psykisk skada. Det finns således inte grund för att påstå att besvären generellt sett skulle uttalade vid den ena skadetypen än vid vara mera den andra. En annan likhet är att besvären även vid psykisk skada i regel avtar successivt. Även tidsperspektivet, nämnts, kan vara något annorlunda om som när det gäller psykisk skada än beträffande fysisk skada, är en reducering av ersättningen i takt med tiden således nödvändig också vid psykiska skador. Det är emellertid tydligt att dagens normer måste revideras, om en nyanserad bedömning skall kunna göras också beträffande psykiska skador. Normerna bör därför först och främst kompletteras så att de på samma sätt beträffande fysiska skador ger anvisning om vad som är att anse som som svår psykisk skada, liksom vilka olika former av psykiatrisk behandling som i den mån behandlingen är motiverad skall leda till förhöjd grundersätt- - ning. Likaså bör komma till klart uttryck att svårt psykiskt lidande är att jämställa med svår smärta. Vi avstår emellertid från att själva lägga fram forslag till anvisningar om vad som är att hänföra till svår psykisk skada eller vilka former psykiatrisk behandling som kan vara relevanta i sammanav hanget. Sådana anvisningar får i stället utbildas i den praktiska tillämpningen. I bilaga 5 finns ett exempel från medicinsk expertis hur sådana anvisningar skulle kunna utformas. Vi det också motiverat inte bara av hänsyn till de psykiska anser skadorna i viss mån även med tanke de fysiska skadorna att förlänga utan den tid under vilken ersättning till svårt skadade skall utges med oförändrat grundbelopp. Grundbeloppet per månad bör i vart fall inte sjunka förrän efter månader. Likaså bör detta lägre grundbelopp per månad vara oförändrat sex under förslagsvis följande månader. Det senare bör gälla också i fall när sex det inte är fråga svår skada. l bör slutligen anges det grundbeom normerna lopp månad efter denna ettårsperiod bör gälla för de närmaste två per som

överväganden 343

åren. På så sätt kan schablonen ge ledning för bedömningen även i fall av längre akuttider. Detta är angeläget inte minst med hänsyn till att systemet med maximal- och nivåfall när det gäller skadestånd för lyte och enligt men

vår mening bör utmönstras se avsnitt 5.2.4. Det leder i sin tur till att

skadestånd for sveda och värk i de allvarligaste fallen får beräknas på samma sätt som gäller för skador i övrigt och således inte, som för närvarande, fastställas till ett belopp gemensamt med skadestånd för lyte och men. När det gäller normernas utformning bör beaktas att psykisk skada inte sällan förekommer utan att den skadelidande för den skull blir sjukskriven. Det innebär att det krav sjukskrivning som dagens schablon bygger på knappast kan upprätthållas när det gäller denna typ av skador. Också detta bör på lämpligt sätt komma till uttryck i normerna. Det finns skäl att något ytterligare uppehålla sig kring det faktum att dagens normer bygger på förutsättningen att den skadelidande är sjukskriven, helt eller delvis. De belopp som anges i schablonen avser således fall när den skadelidande är helt sjukskriven; är han eller hon endast delvis sjukskriven skall beloppen reduceras. Normerna har mött viss kritik också i det avseendet. Bl.a. har hävdats att normerna faster för stor vikt vid sjukskrivningen, liksom att de inte ger någon ledning i fall när det varken har förekommit vård eller

sjukskrivning se avsnitt 3.2.4.2.

Att ersättning för sveda och värk varierar beroende på sjukskrivningens längd och omfattning torde det i de flesta fall inte finnas något att erinra mot. Således måste det anses rimligt om två personer, som drabbas av samma slags skada men tillfrisknar olika fort och i följd därav är sjukskrivna olika länge, får olika belopp i ersättning för sveda och värk. Det finns emellertid fall då sjukskrivningstiden inte är en lämplig värdemätare akuttidens varaktighet. Sålunda framgår redan dag i av normerna att, om sjukskrivningstiden förlängs uteslutande i avvaktan arbetsvårdande åtgärder eller pensionering, förlängningstiden inte anses som akut sjuktid under vilken skadestånd utgår för sveda och värk. Man kan emellertid tänka sig även den omvända situationen, dvs. att den akuta sjuktiden fortgår sedan sjukskrivningen upphört. Sålunda torde den skadelidandes vilja att återgå i arbete ibland vara av väsentlig betydelse för hur lång sjukskrivningstiden blir. Vad för slags arbete den skadelidande har kan också spela in; en person. med ett benbrott torde sannolikt kunna återgå i sitt arbete tidigare om han har ett stillasittande arbete än om han i stället har ett rörligt och mera ansträngande arbete. I sådana fall är risken stor för att skadeståndets storlek kommer att påverkas av omständigheter som inte direkt har med skadeföljdernas omfattning att göra.

344 Överväganden

Detta är naturligtvis inte lämplig ordning. Är det uppenbart att besvären en fortgår även efter det att den skadelidande har återgått i arbete, bör det förhållandet att sjukskrivningen upphört inte hindra den skadelidande från att få skadeståndfor hela den tid som besvären varar, om de i övrigt från medicinsk synpunkt hade motiverat sjukskrivning. Lika litet bör ett krav sjukskrivning till följd att omfattningen av den skadelidandes anställning inverkar skadeståndets storlek. Som normerna i dig är utformade finns åtminstone en teoretisk risk för det. En skadelidande som är anställd endast på halvtid torde normalt bli friskskriven så snart han kan återgå i arbete, dvs. när han bedöms vara frisk nog för att arbeta halvtid. Sett enbart till sjukskrivningen skulle det innebära att han inte längre är berättigad till skadestånd för sveda och värk, även om han fortfarande Om den skadelidande i stället hade varit anställd på besväras av skadan. heltid, skulle han blivit halvt sjukskriven och därmed enligt normerna berättigad till skadestånd för sveda och värk också fortsättningsvis, låt vara ned reducerat belopp. Här finns således en risk att skadeståndets storlek, på grund koppling till sjukskrivningen, kan variera beroende på av normernas anställningens omfattning trots att besvären av skadan i båda fallen är desamma. Att kravet sjukskrivningen inte i praktiken tillämpas på detta sätt för närvarande är en annan sak. Med hänsyn till vad nu framhållits anser vi det vara lämpligt att som kompletteras med uppgift om att skadan kan styrkas även på annat normerna sitt. I sådana fall får liksom i dag när det gäller bam och pensionärer, man, göra en uppskattning av den totala akuta sjuktiden. Dagens ingen ledning for bestämmande av ersättning för sveda normer ger och värk vid obetydliga skador. Det gäller i första hand fysisk skada i form kortvarig smärta och andra liknande besvär av tillfällig natur. Dessa fall av utmärks av att de till skillnad från de skadeföljder som normerna avser - inte föranleder sjukskrivning och många gånger inte ens läkarundersökning. Ersättningen för dessa skadeföljder måste rimligen bli lägre än den som I praxis bestäms ersättningen helt skönsmässigt. normerna anger. Att gällande avseende ersättning för sveda och värk inte ger någon normer närmare ledning för bedömningen i dessa fall kan tyckas vara en brist. En strävan bör vara att ersättningen i samtliga fall bestäms efter gemensamma principer. Från praktisk synpunkt torde behovet av normer i detta avseende dock inte särskilt stort. Utrymmet för en differentiering är också starkt vara begränsat eftersom det endast är blygsamma belopp som kan komma i fråga. Därtill kommer, med hänsyn till skadornas karaktär, att generella normer med

överväganden 345

nödvändighet skulle ta sikte närmast subtila omständigheter. Detta bör

om möjligt undvikas. Det sagda leder fram till att ersättning för sveda och värk vid obetydliga skador också i fortsättningen bör bestämmas utan tillämpning några differentierade schabloner. av Sammanfattningsvis vi revidering anser att en av normerna pá sätt som nu skisserats skulle ge ökat utrymme för nyanserad bedömning framför allt en av de psykiska skadorna, samtidigt som enhetlighet i bedömningen skulle befrämjas. Frågan om det är påkallat revidera att normerna också med avseende ersättningsnivån återkommer vi till i avsnitt 5.2.7.

Som nämnts i avsnitt 3.2.4 har det ibland ifrågasätts om begreppet sveda och värk är en lämplig beteckning på ersättningspost en som innefattar inte bara fysiska störningstillstând utan också psykiska sådana. Sett enbart utifrån

språklig synpunkt anser även att det finns skäl ställa sig tveksam till att begreppet; uppenbart är att det ger associationer främst till fysiska skador.

Över huvud taget är sveda och värk ett ålderdomligt uttryck. Å andra sidan är begreppet väl inarbetat. Motsvarande begrepp förekommer i flera andra

länder, också som beteckning psykiska besvär. övervägande

skäl talar därför for att man behåller begreppet. I lagtexten bör dock markeras att sveda och värk avser inte bara fysiskt utan även psykiskt lidande övergående av natur. Härigenom klargörs också att sådant psykiskt lidande som är att anse som personskada är av annat slag än den form av lidande kan uppkomma till som följd av en kränkning den personliga integriteten

av se SOU 1992:84 s. 219.

5.2.4 Lyte och men

Vår bedömning: Skadestånd för stadigvarande men bör liksom hittills bestämmas utifrån den skadelidandes medicinska invaliditet och ålder vid tiden för invaliditetens inträde. Den medicinska bedömningen bör göras med utgångspunkt i ett förslag till invaliditetstabell ny som lagts fram år 1991. Det innebär bl.a. att dagens ordning med särskild ersättning för s.k. maximal- och nivâfall överges och utgångspunkten i stället blir att att samtliga skadetyper ersätts strikt efter invaliditetsgrad enligt och en samma ersättningstabell för stadigvarande Härutöver bör särskild ersättning men. i förekommande fall lämnas för lyte.

5.2.4.1 Allmänt

Skadeståndsposten lyte eller annat stadigvarande tar sikte på bestående men skadeföljder, dvs. sådana som kvarstår efter det att den skadelidandes tillstånd

346 överväganden

blivit stationärt och behandling i egentlig mening upphört. Enligt fast praxis bestäms ersättningen i huvudsak med hänsyn till den skadelidandes medicinska invaliditet och ålder vid tiden för invaliditetens inträde. Det stadigvarande men som här avses låter sig enligt vår mening ganska invaliditetsgradering grundad begreppet medicinsk väl mätas genom en invaliditet i betydelsen fysisk och psykisk funktionsnedsättning. Det är i huvudsak fråga om fysiska och psykiska besvär av olika slag som kan antas i stort sett drabba de skadelidande lika, oberoende av deras sociala situation och livsbetingelser i övrigt. Mot den bakgrunden får det anses vara en lämplig ordning att hittills tillämpa schabloniserad ersättningsbestämning som som en leder till likabehandling av alla skadelidande inom samma åldersgrupp och med samma invaliditetsgrad. Skadestånd för stadigvarande men bör således enligt vår uppfattning också i fortsättningen bestämmas huvudsakligen med hänsyn till den skadelidandes medicinska invaliditet och ålder vid tidpunkten

för skadetillfället se avsnitt l.

2 Medicinska invaliditetstabeller

De invaliditetstabeller som i dag ligger till grund för den medicinska bedömningen har tillkommit i slutet av 1800-talet och har därefter inte genomgått någon genomgripande förändring, även om de har justerats vid flera tillfällen. Tabellerna har ansetts vara ofullständiga, bl.a. på det sättet att åtskilliga de nutida besvär och symtom som en skada kan ge upphov till av inte påverkar invaliditetsbedömningen. En fråga som enligt våra direktiv därför har att överväga är om dessa invaliditetstabeller i dagens samhälle utgör lämplig utgångspunkt för bedömningen av en skadas framtida verkningar en

se avsnitt 2.1.

Att skapa ett for all framtid ändamålsenligt tabellverk torde knappast vara möjligt. Inte minst den medicinska utvecklingen torde göra det nödvändigt med återkommande revideringar. Av lätt insedda skäl kan ett tabellverk inte heller göras fullständigt i den meningen att det omfattar alla slags skador och tänkta skadekombinationer. För att tabellverket skall kunna tjäna till den ledning det är avsett för är det dock angeläget att det omfattar ett brett som spektrum skadetyper. Likaså bör det, i den mån som funktionsnedsättav ningen i latituder, klart komma till uttryck hur den närmare beanges dömningen skall göras. Detta är viktigt inte minst för att befrämja enhetlighet i tillämpningen. Av skäl bör tabellverket även ge anvisningar om hur samma invaliditetsgraderingen skall göras i fall av sammansatta skador.

överväganden 347

Ett annat krav som man måste kunna ställa ett tabellverk är att relationerna mellan olika skadetyper, vad gäller åsatt invaliditetsgrad, är väl avvägda. Härigenom befrämjas också möjligheterna till en gemensam ersättningstabell för samtliga eller i vart fall det stora flertalet skadetyper. Självfallet är det dock inte möjligt att nå fram till någon absolut sanning när det gäller dessa relationer. Vilken inverkan olika skador har på funktionsförrnågan är en fråga som lätt ger upphov till meningsskiljaktigheter. Det gäller i synnerhet som frågan inte bara är av medicinsk art utan och kanske framför allt en fråga om hur människor i allmänhet uppfattar olika skadetyper i detta avseende. En strävan måste givetvis vara att tabellverket har en bred samhällelig förankring. Sedan det tabellverk som fastställts år 1981 mött kritik i olika avseenden

se avsnitt 3.2.5.2, lade en projektgrupp inom FSAB år 1991 fram ett förslag

till ny invaliditetstabell Medicinsk invaliditet 1991. Enligt vår mening uppfyller detta förslag bättre än 1981 års tabellverk de krav enligt vad som nyss sagts kan ställas på sådana tabeller som underlag för den medicinska bedömningen. En skillnad mellan 1991 års förslag och 1981 års tabellverk är att förslaget omfattar betydligt fler skador. Det gäller framför allt skador av neurologisk karaktär, vilka är underrepresenterade i dagens tabellverk. Denna skillnad skulle dock kunna utjämnas genom att detta tabellverk, utan att ändras i övrigt, kompletteras i det avseendet. Ett annat problem, som inte går att lösa lika lätt, är att 1981 års tabellverk i likhet med yrkesskadeförsäkringen utgår från grundtanken hel - - att invaliditet föreligger vid förlust av synförmågan på båda ögonen. Skador som år mera ödeläggande än så för funktionsförmågan är alltså inte möjliga att gradera inom ramen för dagens tabellverk utan får i stället regleras enligt

speciella ersättningsnonner se avsnitt 3.2.5.3. Förslaget till ny invaliditetsta-

bell har i detta avseende, som vi ser det, en mera logisk och ändamålsenlig uppbyggnad. Sålunda bygger detta tabellverk grundtanken att samtliga tillstånd kan graderas från 0-100 procent, varvid 0 procent innebär ett helt oskadat funktionsspektrum och 100 procent innebär förlust av all kroppslig och psykisk funktion. Detta har möjliggjorts genom att man i tabellverket beaktat inte bara förlorad funktionsförmåga utan också kvarvarande sådan. När det gäller att värdera olika skador eller skadetyper med hänsyn till deras svårhetsgrad är det som tidigare framhållits inte möjligt att nå fram till någon absolut sanning i den meningen att en viss rangordning och de inbördes relationer som en sådan innebär skulle vara den enda riktiga lösningen. Ytterst

348 överväganden

är det fråga subjektiva värderingar. Det hindrar likväl inte att dagens om tabellverk i detta avseende måste behäftat med vissa, som vi ser det, anses grundläggande brister. Sålunda bestäms ersättning för lyte och men i den praktiska skaderegleringen inte efter den relation som i 1981 års medicinska invaliditetstabell råder vid invaliditetsgrader över 30 procent mellan å ena sidan Ortopediska skador och å andra sidan neurologiska skador. I stället anses neurologisk skada med viss sådan högre invaliditetsgrad oftast mera en en funktionsnedsättande och därmed ersättningsvärd än en ortopedisk skada mera med invaliditetsgrad. Detta har lett till att det utvecklats skilda samma ersättningstabeller för dessa olika slags skador. Enligt vår mening är detta inte någon lyckad ordning, bl.a. därför att skilda ersättningstabeller lätt ger upphov till svårigheter när det gäller att bestämma ersättningen vid sammansatta skador olika slag. Naturligare är att den skillnad i synsätt som i dag finns av på dessa båda skadekategorier kommer till uttryck redan vid bestämmande av invaliditetsgrad. Detta blir också möjligt om man övergår till 1991 års förslag, eftersom de neurologiska skadorna där har värderats upp i förhållande till de Ortopediska. Förslaget till invaliditetstabell innebär en förändring även av de ny inbördes relationerna mellan vissa andra skadeföljder. I vad mån förändringari alla delar kan väl underbyggda är något som svårligen kan ta na anses ställning till. Förslaget mötte i det avseendet viss kritik från några av de instanser till vilka det sändes ut remiss. Den kritik som riktades mot förslaget på denna punkt dock inte särskilt uttalad. En del av de kritiska var Synpunkterna har för övrigt tillgodosetts i en reviderad version av förslaget den projektgrupp vilken lagt fram förslaget därefter har utarbetat. som I 1981 års tabellverk endast begränsade anvisningar för hur inges validitetsbedömningen bör göras i fall sammansatta invaliditeter. För mera av komplexa invaliditeter över huvud taget inga anvisningar alls. Förslaget ges skiljer sig från dagens tabellverk även i detta avseende till ny invaliditetstabell det efter utländsk förebild anvisar principen om kumulativ genom att - -

procentuell sammanvägning se avsnitt 3.2.5.2. Principen är avsedd att

tillämpas i de flesta fall när det gäller att bedöma sammansatta invaliditeter. Förslaget i denna del är visserligen inte oomstritt. Sålunda har det kritiserats bl.a. för att det skulle bli svårt att tillämpa i praktiken och i flertalet fall resultera i invaliditet inte motsvarar verkligheten. Likaså en sammantagen som har hävdats den föreslagna principen intryck av att det går att att ger åstadkomma någon form millimeterrättvisa medan den i själva verket kan av leda till orättvisa resultat för de skadelidande.

Överväganden 349

Den kritik som riktats mot kumulationsprincipen det, ger, som ser närmast uttryck för en oro att den skadelidandes ställning skulle komma att väsentligt försämras om principen gavs en mera generell räckvidd. Enligt vår mening finns det dock knappast någon grund för sådana farhågor. En övergång till en ny invaliditetstabell får naturligtvis inte innebära att ersättningen for vissa skador eller skadekombinationer sänks kraftigt i förhållande till vad som gäller i dag, såvida det inte är sakligt motiverat frän medicinsk synpunkt. Detta är emellertid ett problem som närmast rör ersättningstabellens utformning. Den frågan återkommer till i avsnitt 5.2.4.3. Den föreslagna kumulationsprincipen är inte tänkt att tillämpas i alla situationer av sammansatta invaliditeter. I förslaget har redovisats tvâ exempel på situationer då den inte skall tillämpas: dels när en existerande invaliditet förstärks av en tillkommande, dels när en tillkommande skada så att säga drunknar i en redan existerande. Förslaget har mött kritik även i denna del; sålunda har efterlysts en analys av de förhållanden som bör leda till att metoden inte används. Enligt vår mening hade det givetvis varit önskvärt om man uttömmande och mera precist kunnat ange i vilka fall principen leder till ett missvisande resultat och därför inte bör tillämpas. Att slå fast detta en gång för alla torde dock knappast vara praktiskt möjligt. Frågan får i stället lösas i den praktiska tillämpningen. Den kritik som sålunda riktats mot den föreslagna kumulationsprincipen hindrar inte att det enligt vår mening finns anledning anta att denna princip kan bli ett viktigt bidrag i strävandena att nå ökad enhetlighet vid bedömningen av sammansatta invaliditeter. Det finns också exempel att en kumulations-

princip av detta slag redan har tillämpats i rättspraxis se NJA 1992 642,

s. där Högsta domstolen godtog hovrättens uppfattning att en försäkringsmedicinsk bedömning innebär inte endast en enkel addering av delkomponenternas tabellmässiga procenttal utan en sammanvägning med hänsyn till extremitetens totala funktionsnedsättning. Man kan visserligen inte bortse från att 1981 års tabellverk har tillämpats under lång tid och enligt mångas mening har fungerat väl. Med hänsyn till vad som förut anförts är det dock vår uppfattning att 1991 års förslag, som tabellverk betraktat, är att föredra framför dagens när det gäller att gradera funktionsnedsättningens omfattning. Detta tabellverk är därmed också bättre ägnat att ligga till grund för bedömningen av ersättningen för stadigvarande men. Detta är en uppfattning som numera torde vara förhärskande inom försäkringsbranschen. Sålunda har Sveriges Försäkringsförbund vid överläggningar med vår kommitté gett uttryck för åsikten att en övergång till förslaget

350 Överväganden

till invaliditetstabell är önskvärd, under förutsättning att det går att utforma ny ersättningstabeller innebär att de skadelidandes ställning i ersättningshänsom seende inte allmänt försämras.

2.4.3 Ersärtningstabeller

Vid utarbetandet 1991 års förslag till invaliditetstabell har gjorts av ny ingående överväganden olika skadors inbördes relationer, vilket bl.a. har om tagit sig uttryck i att de neurologiska skadorna värderats upp i förhållande till ortopedskadorna. Genom det arbetet och det sätt på vilket förslaget i övrigt är uppbyggt har, bedömer det, skapats grundläggande förutsättningar för som samtliga skadetyper skall kunna ersättas efter en och samma ersättningsatt tabell. En sådan utveckling bör välkomnas framför allt därför att den underlättar skaderegleringen vid sammansatta skador och därmed bidrar till en ökad enhetlighet i bedömningen. Visserligen kan det inledningsvis möta vissa sådan förändring fullt En utgångspunkt bör svårigheter att genomföra en ut. likväl det i framtiden skall finnas endast en tabell avseende ersättning vara att för stadigvarande som är gemensam för samtliga skadetyper. men En strävan bör att samtliga skadetyper ersätts strikt efter invaliditetsvara grad. l första hand är det naturligtvis fråga för de sakkurmigläkare som en försäkringsbolagen anlitar i det enskilda fallet bestämma vilken grad av att invaliditet följer med viss skada. Frågan berör emellertid även som en domstolarna, eftersom det är dessa ytterst avgör hur stor ersättningen som skall bli. Domstolarna är därvid givetvis oförhindrade att grundval av den utredning föreligger där göra bedömning än den som sakkunnigsom en annan läkaren gjort. Skulle domstol i ett enskilt fall finna att skadan bör värderas en armorlunda, bör domstolen slå fast hur pass allvarlig den anser att skadan är och beräkna skadeståndet utifrån denna grad invaliditet jfr NJA 1992 av s. 642. Ibland förekommer det skada drabbar den skadelidande särskilt hårt att en och förorsakar lidande och besvär går utöver vad som kan bedömas vara som normalt. I de flesta fall torde detta omständighet som skall beaktas vara en redan vid den medicinska bedömningen och då kommer till uttryck genom som förhöjd grad invaliditet. I andra fall kan det vara påkallat med en mera en av fristående och renodlat individuell bedömning. I den mån en sådan bedömning leder till den skadelidande bör tillerkännas ersättning utöver vad som följer att tabellen för stadigvarande bör detta göras inom ramen för den erav men sättningspost avseende särskilda olägenheter vi föreslår i det följande se som

överväganden 351

avsnitt 5.2.5. Vad som nu sagts hindrar således inte att ersättningen för stadigvarande men bestäms strikt efter graden av invaliditet. Som tidigare framhållits bör en tabell avseende ersättning för stadigvarande men ges en sådan utformning att inte en del skadeföljder ersätts med lägre belopp än som gäller i dag. Detta kräver frånsett att ersättningsnivån natur- ligtvis anpassas efter det faktum att varje invaliditetsgrad i 1991 års förslag till ny invaliditetstabell motsvaras av en invaliditetsgrad 1,45 i 198l års om tabellverk att man tar hänsyn till den återhållande effekt kumula- - som tionsprincipen har vid invaliditetsbestämningen. Denna effekt tilltar i takt med skadomas svårhetsgrad och år således särskilt uttalad i de högre invaliditetsskikten. För att undvika att ersättningen i vissa fall blir lägre än i dag är det därför nödvändigt att en ny i ersättningstabell motverka denna effekt. Sålunda måste ersättningen per invaliditetsgrad stiga med ökad invaliditet, så att ersättningen per grad blir störst vid 99 procent invaliditet. Det innebär att ersättningstabellen måste göras kraftigt progressiv. En sådan utformning av ersättningstabellen stämmer också väl överens med vår uppfattning i övrigt, nämligen att en höjning av ersättningsnivån bör inriktas på de allvarligaste skadorna. En fråga som i sammanhanget fordrar särskilda överväganden är hur man skall behandla total synförlust. Som framgått i avsnitt 3.2.5.4 är detta en skadetyp som under lång tid intagit en särställning i svensk skadeståndsrätt. Förklaringen till detta går tillbaka till den tid då invaliditeten låg till grund vid bestämmande av ersättning även för ekonomisk skada i form inkomstförav lust. Enligt den tidigare yrkesskadeförsäkringen ansågs den som hade förlorat synen på båda ögonen vara helt arbetsoförmögen och därför berättigad till maximal ersättning för ekonomisk skada. Detta synsätt kom att prägla också 1981 års tabellverk, som bygger utgångspunkten att 100 procent invaliditet föreligger vid total synförlust trots att det finns skadetyper som för funktionsfonnågan är mera ödeläggande än så. Sedan några decennier tillbaka har total synförlust kommit att särbehandlas också i ersättningshänseende genom att en sådan förlust har jämställts med de allra svåraste skadorna, såsom tetraplegi dvs. förlamning av såväl armar som ben. Sålunda ersätts total synförlust i dag som ett stort maximalfall, vilket motsvarar 650 000 kr inberäknat ersättning för sveda och värk se avsnitt 3.2.5.3. I 1991 års förslag till ny invaliditetstabell är total synförlust åsatt en invaliditetsgrad om 68 procent vilket motsvarar 100 procent enligt 1981 års tabellverk; någon omvärdering av skadetypen från medicinsk synpunkt är det således inte fråga om medan exempelvis tetraplegi har åsatts en invaliditets- -

352 Överväganden

grad 99 procent. Om ersättningen beräknas strikt efter invaliditetsgrad, av medför detta med nödvändighet att ersättningen för total synförlust i framtiden blir betydligt lägre än för tetraplegi. Mot detta finns enligt vår mening i och för sig inget att erinra; vi delar den uppfattning som Ansvarsnämnden i det

avseendet redan år 1986 gett uttryck se avsnitt 3.2.5.4. Relativa sänk-

ningar detta slag kommer att bli följden även för andra skadetyper. Därav ställer vi tveksamma till tanken att ersättningen för stadigvarande emot oss skulle vid total synförlust sänkas även i absoluta tal. Det skulle strida mot men den uppfattning tidigare redovisat, nämligen att en övergång till 1991 års förslag inte bör innebära del skador ersätts med avsevärt lägre belopp att en än som utges för närvarande. Om å andra sidan utformar ersättningstabell så att ersättningen för man en total synförlust blir oförändrad, kommer automatiskt andra skador eller skadekombinationer med 68 procent invaliditet att ersättas med motsvarande belopp. Detta skulle i flesta fall innebära en avsevärd höjning av ersättningen jämfört med vad gäller för närvarande. Dessutom skulle detta inte minst som lindra tröskeleffekterna göra det nödvändigt att ersättningen höjs för att för skador i de närmast lägre invaliditetsskikten. Det skulle väsentligt även också ställa krav än högre ersättning för de allra svåraste skadorna. Som vi återkommer till i avsnitt 5.2.7 oss inte kunna tillstyrka ett förslag anser innebär så betydande förändringar. Alternativet är därför, som redan som antytts, någon form av särbehandling. Enligt vår mening bör det strävan att samtliga skadetyper åtvara en minstone sikt skall ersättas strikt efter invaliditetsgrad. Vi anser därför inte det tillfredsställande lösning att total synförlust permanent skiljs från att är en ersättningssystemet i övrigt. Lämpligare är att ersättningsnivån i dessa fall så säga fryses på dagens nivå och förblir oförändrad till dess att den att tabellanska ersättningen vid 68 procents invaliditet har nått upp till motsvarande belopp. Det belopp därvid är relevant är 650 000 kr med avdrag för som vad kan belöpa sveda och värk i det närmaste 80 000 kr dvs. som anses - inte fullt 570 000 kr. Förslaget innebär således en tillfällig särlösning. Hur lång tid det kommer att ta innan ersättningen för total synförlust kan beför övriga skador blir i sådant fall beroende olika faktorer, stämmas som av bl.a. och så i fall hur pemiingvärdeförsämring kan bli de närmaste om stor en åren. En fråga aktualiseras vid övergång till 1991 års förslag till annan som en invaliditetstabell det finns anledning fortsättningsvis särbehandla ny är om att särskilda skadetyperna avsnitt 3.2.5.5. För kunna ta ställning

de s.k. se att

överväganden 353

till denna fråga är det givetvis av värde att känna till vilka motiv som ligger bakom dagens ordning. Någon enkel och entydig förklaring i det avseendet går dock knappast att finna. Skälen till att vissa skador i dag särbehandlas torde vara flera och sannolikt variera beroende på skadetyp. I några fall synes en bidragande faktor ha varit att skadetypen inte funnits upptagen i invaliditetstabellen och att det alltså har saknats en uttrycklig invaliditetsgrad att beräkna ersättningen efter. Detta torde gälla bl.a. skador den sexuella funktionen, liksom tidigare också förlust av mjälte. En annan, och sannolikt mera allmångiltig förklaring, är att skadetyperna helt enkelt har bedömts vara förenade med allvarligare konsekvenser än som återspeglats av invaliditetsgraden och därför har ansetts motivera en högre ersättning än som följer av en strikt tillämpning av denna. När det gäller t.ex. ensidig syn- eller hörselförlust, liksom förlust av mjälten eller en njure, torde ha beaktats att dessa skador är förenade med framtida risker av olika slag, vilka risker om de är bestående skall kompenseras inom ramen för menersättningen trots att de inte beaktas vid invaliditetsbestämrtingen. Även andra skäl har ibland antytts, såsom att det är fråga om substans- eller sinnesförlust. Det senare gäller framför allt vid dövhet på båda öronen men även vid förlust av smakeller luktsinne. Också en sådan omständighet som att det för vissa skadetyper ansetts lämpligast att bestämma ersättningen i ett belopp för allt kan givetvis ha spelat in. Som tidigare framhållits omfattar nämligen beloppen inte bara ersättning för stadigvarande men utan i en del fall även ersättning for lyte samt olägenheter i övrigt. Förslaget till ny invaliditetstabell upptar samtliga de skador som i dag ersätts som s.k. särskilda skadetyper. Tabellverket är också så utformat att det skall kunna tjäna till ledning vid bedömningen även av skador som inte uttryckligen finns angivna där. Det kan mot den bakgrunden tyckas att förutsättningarna är goda för att man vid en övergång till de föreslagna invaliditetstabellema skall kunna ersätta samtliga skador strikt efter invaliditetsgrad och således undvika t.ex. de s.k. särskilda skadetyperna. Som tidigare nämnts är detta emellertid inte bara en fråga om hur den medicinska invaliditetstabellen är utformad, utan resultatet av en förändring måste ses också mot bakgrund av dagens ersättningssystem. Sett isolerat skulle en sådan ordning innebära sänkt ersättning för flera av de särskilda skadetyperna. Når det gäller att bedöma vilka konsekvenser en övergång från 1981 års tabellverk till 1991 års förslag får för de s.k. särskilda skadetyperna måste man dock se till våra forslag i dess helhet. Sålunda föreslår vi att skadeföljder, som i dag ersätts inom ramen för olägenheter i övrigt men som till sin natur

354 överväganden

är sådana att de kan antas drabba alla skadelidande mer eller mindre lika, i framtiden skall hänföras till posten stadigvarande men. Posten särskilda olägenheter skall vi återkommer till i avsnitt 5.2.5 ta sikte endast på som skadefoljder av särskild betydelse för den skadelidande. Praktiskt löses detta enklast att den tabellariska ersättningen för stadigvarande men höjs genom generellt med visst belopp, samtidigt som olägenhetsersättningen reduceras i motsvarande mån. För det stora flertalet skadelidande torde en sådan förändring i sig inte få några ersättningsmässiga konsekvenser; den totala ersättningen blir densamma. För vissa av de s.k. särskilda skadetyperna kan förändringen dock komma att verka höjande ersättningen, eftersom flertalet dem dag i inte berättigar till ersättning för olägenheter i övrigt. I den mån av så blir fallet får det enligt vår mening ses som en kompensation för att man vid övergång till 1991 års förslag till invaliditetstabell inte längre särskilt en ny beaktar de förhållanden hittills motiverat att de särbehandlats. Den som till detta förslag har på ersättningen skall reducerande verkan som en övergång således vägas mot den motsatta effekt som förändringarna i övrigt innebär. Vilket resultatet blir beror i sista hand hur ersättningstabellen utformas och då särskilt storleken det belopp överförs från ersättningsposten av som olägenheter till ersättningsposten stadigvarande men. Utifrån de ståndpunkter redovisat bedömer att det finns goda som nu förutsättningar att utforma ersättningstabell så att samtliga skadetyper kan en ersättas strikt efter invaliditetsgrad under övergångsperiod dock med - en undantag for total synforlust utan att de skadelidandes ställning något sätt riskeras. Som tidigare framhållits är frågan om ersättningsnivån dock av grundläggande betydelse för ersättningstabellens utformning. Den frågan återkommer vi till i avsnitt 5.2.7. Vad har tagit sikte på de som tillämpas vid som nu sagts normer bestämmande ersättning för bestående men. När det gäller ersättning för av lyte används nämnts i avnsitt 3.2.5.3 och 3.2.5.6 delvis andra normer. som Sålunda finns särskild ersättningstabell för amputationsskador, vilken uten över ersättning för bestående inrymmer ett påslag för utseendemässiga men

följder se bilaga 2.2. Härutöver finns en särskild ersättningstabell för ärr och

andra utseendemässiga skador se bilaga 2.3. Denna fastställdes av Trafikska-

denämnden så den l januari 1995 efter att ha tillämpats försöksvis sent som under tvâ år. Mot de principer för bestämmande lytesersättningens storlek som har av kommit till uttryck i dessa ersättningstabeller finns enligt vår mening inget att erinra. Någon anledning att revidera dem finns således

överväganden 355

5.2.5 Särskilda olägenheter

Vårt förslag: Sådana olägenheter i övrigt vid lägre invaliditetsgrader som i praktiken ersätts med samma belopp för de flesta skadelidande hänförs till skadeståndsposten lyte och men, vilken post till följd härav höjs med motsvarande belopp. Olägenheter av särskild betydelse för en skadelidande ersätts under den nya skadestándsposten särskilda olägenheter efter en individuell bedömning. Det gäller sådan olägenhet förlust även en som av fritiden, om denna olägenhet har särskilt ingripande verkningar för de skadelidande.

En grundtanke med 1975 års personskadereform var att ekonomiska och ideella skadeföljder skulle hållas isär. Kostnader och inkomstförlust skulle ersättas under skilda poster med belopp som svarade mot den verkliga förlusten, medan skadeföljder av rent ideell natur skulle ersättas mera schablonmässigt för den akuta sjuktiden under posten sveda och värk samt för tiden därefter under posten lyte och men. Vissa skadeföljder av blandad ekonomisk och ideell karaktär kvarstod emellertid. Det gällde bl.a. besvär och andra olägenheter i arbetslivet samt risk för smärre ekonomiska förluster, vilka skadeföljder i tidigare praxis hade ersatts inom ramen för den ekonomiska invaliditetsersättningen i form av s.k. besvärslivräntor, anpassningslivräntor och risklivräntor. Dessa skadeföljder, som i 5 kap. 1 § första stycket 3 skadeståndslagen betecknas olägenheter i övrigt, kom i den praktiska tillämpningen att bilda en egen skadeståndspost. Till posten olägenheter i övrigt hänförs enligt förarbetena till 1975 års per-

sonskaderegler se avsnitt 3.2.6.1 sådana ofta svårbedömbara faktorer som

allmänna besvär av skadan i arbetet, den ökade anspänning som krävs av den skadelidande för att uppnå ett visst arbetsresultat samt den risk som kan finnas för att i framtiden drabbas av smärre inkomstförluster av tillfällig eller extraordinär karaktär. En ytterligare grupp av skadeföljder som i viss utsträckning kan inkluderas i denna ersättningspost är förhöjda levnadskostnader som kan uppkomma i framtiden på grund av skadan. I den praktiska tillämpningen har även anspänning i hushållsarbete och andra olägenheter i

den dagliga livsföringen ersatts som olägenheter i övrigt se avsnitt 3.6.2.1

och 3.6.2.2. Även avsikten med 1975 års reform dra fast gräns mellan om var att en olika skadeståndsposter, framför allt mellan sådana av ekonomisk och sådana av ideell natur, har reformen skapat nya problem när det gäller gränsen mellan

356 Överväganden

posten olägenheter i övrigt och andra poster se avsnitt 3.6.2.3. Det råder för

närvarande stor osäkerhet om hur denna gräns skall dras närmare, och risken för att en och samma skadeföljd ersätts samtidigt under flera poster är uppenbar. Posten olägenheter i övrigt har även gett upphov till tillämpningsproblem av annat slag, t.ex. hur ingående olägenheterna skall utredas i det särskilda fallet och med vilket belopp de skall ersättas. Även den om ersåttningsmodell som Trañkskadenämnden har utarbetat för dessa skadeföljder den s.k. ABC-modellen; se avsnitt 3.6.2.2 har kunnat något skingra denna osäkerhet och därmed bidra till en enhetlig skadereglering, är tillämpningen av denna skadeståndspost långt ifrån problemfri. I den juridiska litteraturen har posten olägenheter i övrigt varit omdiskuterad alltsedan den kom till. En del kritiker har menat att den skulle kunna avskaffas utan några större olägenheter se Roos, 1993, s. 436; jfr Ekstedt, 1977, s. 78 ff.. Andra har föreslagit olika ändringar i syfte att göra posten mera användbar se Pettersson i SvJT 1983 s. 112 och Nordenson, 1984, s. 404 ff.. Ytterligare några har gett uttryck allmänt kritiska synpunkter på framför allt hur denna skadeståndspost tillämpats i praktiken se Höglund i NFT 1984 s. 71 och Hellner, 1985, s. 298 f.. Som nämnts i avsnitt 5.1 skulle det med hänsyn till intresset av nordisk rättslikhet vara en fördel om posten olägenheter i övrigt kunde begränsas till så få skadeföljder möjligt. Även andra internationella hänsyn talar för som detta. Bla. skulle jämförelse mellan ersättningsnivån i Sverige och övriga en länder underlättas, skadestånd för ideell skada vid personskada till om övervägande delen ges under de traditionella posterna sveda och värk samt lyte och men. I den praktiska skaderegleringen lämnas skadestånd för olägenheter i övrigt ofta med samma belopp till skadelidande med samma invaliditetsgrad upp t.o.m. 15 procent. I jämförelse med posterna sveda och värk samt lyte och är ersättningen påfallande hög. Vid invaliditetsgrader under 10 procent men bestäms ersättningen regelmässigt med hänsyn till tillämplig invaliditetsgrad från 3 000 till ca 55 000 kr, medan ersättningen till en 25-årig person i de flesta fall uppgår till ca 80 00 kr vid en invaliditetsgrad av 10 procent och till 90 000 kr vid invaliditetsgrad 15 procent se avsnitt 3.2.6.2. Vid ca en av högre invaliditetsgrader kan inte skönja samma anknytning till den man tillämpliga invaliditetsgraden, utan här varierar ersättningarna mera beroende omständigheterna i det särskilda fallet. Det är knappast förvånande att den och i för sig något diffusa skadeståndsposten olägenheter i övrigt i den praktiska tillämpningen har resulterat i en

överväganden 357

mera schablonmässig ersättning vid lägre invaliditetsgrader. I dessa fall är de skadefoljder som ersätts under denna post av det slaget att de drabbar alla med samma invaliditetsgrad i stort sett lika. Vi har visserligen i avsnitt 5.1 redovisat att ett generellt undantag från ersättning i form av något slags självrisk vid mindre allvarliga skador utgör ett principiellt viktigt avsteg från gällande skadeståndsrättsliga grundsatser. Men det finns inte anledning att till varje pris fingradera sådana skador och, efter en kanske ingående och därmed kostnadskrävande utredning, bestämma olika belopp i dessa fall. Av de skäl som nu angetts förordar att de standardbelopp som för närvarande brukar betalas ut för olägenheter i övrigt vid invaliditetsgrader upp t.o.m. 15 procent i fortsättningen fär ingå i ersättningen för lyte och men. Denna ersättning bör alltså höjas med motsvarande belopp, dvs. upp till 90 000 kr. Det hindrar inte att högre ersättning än den som följer av tabellen för ersättning för lyte och men med denna förhöjning kan ges, om det av - utredningen i skadeärendet framgår att den skadelidande på grund av särskilda förhållanden måste anses ha tillfogats olägenheter som klart överstiger vad som kompenseras genom den tabellariskt bestämda ersättningen. Sådan särskild ersättning bör lämnas under en ny ersättningspost, som lämpligen kan kallas särskilda olägenheter För skadelidande med en invaliditetsgrad över 15 procent kan förhållandena skifta betydligt mer än vid lägre invaliditetsgrader. Invaliditetsgraden kan därför inte i dessa fall läggas till grund för en schablonmässigt bestämd ersättning för de olägenheter som skadan kan medföra. l stället får man i varje enskilt fall bedöma i vad mån dessa olägenheter bör kompenseras genom en särskild ersättning utöver det belopp 90 000 kr för en 25-årig person som enligt det nyss anförda skall vid dessa invaliditetsgrader ingå i skadeståndsposten lyte och men. Också sådan särskild ersättning bör i fortsättningen ges under den nya posten särskilda olägenheter. Vad nu sagts gäller framför allt sådana olägenheter i arbetet som består i allmänna besvär och ökad anspänning för att uppnå ett visst arbetsresultat. Samma typ av skada kan nämligen medföra olika besvär och olika mått av anspänning beroende arbetsuppgifterna i varje särskilt fall. Vid differentieringen av ersättningen för särskilda olägenheter med hänsyn till denna omständighet synes en utgångspunkt kunna vara den gradering av olägenheterna i nivåerna III och IV som har gjorts i den av Trafikskadenämnden utarbetade ABC-modellen se avsnitt 3.6.2.2. Förhållandena torde inte variera lika mycket när det gäller skadans konsekvenser den skadelidandes fritid, t.ex. i form av anspänning i hus-

358 överväganden

hållsarbete och andra olägenheter den i dagliga livsföringen. Visserligen utgör den skadelidandes invaliditetsgrad inte heller här någon rättvisande mätare av dessa olägenheter. Tvärtom avtar förmågan att utföra olika sysslor på fritiden allvarligare skadan är; i stället uppkommer ett ökat behov av kostnader för anlita hjälp för dessa sysslor. Å andra sidan kan de sysslor den att som skadelidande trots sin svåra skada fortsätter att utföra kräva ett större mått av anspänning. Den sammanlagda anspänningen fritiden blir därmed ofta lika stor oavsett skadans invaliditetsgrad. I den praktiska skaderegleringen är det också ovanligt att ersättningen for denna anspänning överstiger det belopp som ges till skadelidande med en invaliditetsgrad av 15 procent. Någon gång kan förhållandena dock vara så speciella att en högre ersättning ter sig befogad. Den bör i så fall i fortsättningen ges under posten särskilda olägenheter. En särskild fråga, som har aktualiserats genom rättsfallet NJA 1992 s. 642, är hur förlust av eller minskade möjligheter att utöva olika fritidssysselsättningar bör ersättas. Traditionellt anses sådana skadeföljder kompenserade genom den schablonmässigt bestämda ersättningen för lyte och men. Det är också de flesta i fall svårt att individuellt värdera en så obestämd skadeföljd som det här är fråga om. Det bör inte heller komma i fråga att man graderar värdet av olika fritidsintressen sinsemellan. Det bör vidare beaktas att dessa intressen kan skifta under olika skeden i livet och att den skadelidandes förlust av möjligheten att utöva en viss fritids- eller hobbyverksamhet kan kompenseras genom ett annat fritidsintresse som han kanske kan odla trots sin skada. Som Högsta domstolen har uttalat i det nämnda rättsfallet kan förlusten emellertid i vissa fall utgöra en sådan särskild omständighet som medför att en avvikelse från schablonersättningen för lyte och men bör kunna göras. Vi tänker då på fall där förlusten innebär ett avsevärt ingrepp i den skadelidandes livsforing. En så betydande förlust av en livskvalitet bör i fortsättningen kunna ersättas under posten särskilda olägenheter. Under denna skadestándspost bör däremot inte ersättning ges för förhöjda levnadskostnader eller smärre inkomstförluster. Sådana ekonomiska förluster bör ersättas under de poster där de hör hemma, alltså som kostnader respektive inkomstförlust. Detsamma gäller risk för förluster av detta slag i den mån de kan uppskattas till ett bestämt belopp. Skulle det å andra sidan i efterhand visa sig att den skadelidande drabbats av kostnader eller inkomstförluster i en utsträckning som inte kunnat förutses när skadeståndet bestämdes, bör ersättningsfrågan kunna omprövas i enlighet med vad har förordat i avsnitt 5.6.2 beträffande kostnader, liksom med stöd av den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 5 § skadeståndslagen när det gäller inkomstförlust. l

överväganden 359

övrigt är det enligt vår mening inte möjligt att differentiera dessa förlustrisker på sådant sätt att en särskild ersättning för dem är befogad. Sammanfattningsvis förordar att av den ersättning som för närvarande utges för olägenheter i övrigt ett belopp på upp till 90 000 kr förs över till ersättningen för lyte och men. Det skulle samtidigt underlätta en övergång till de nya invaliditetstabeller som vi har förordat i avsnitt 5.2.4.2; som nämnts i avsnitt 5.2.4.3 är en höjning av den nuvarande ersättningsnivån vid lyte och men en förutsättning för att inte de nya tabellerna skall vid vissa särskilda skadetyper ge en lägre ersättning än den som utges för närvarande i motsvarande fall. Det bör anmärkas att också skadelidande som saknar arbete kommer att få del av denna höjning av ersättningen for lyte och men, trots att de inte drabbas av någon sådan anspänning i arbetet som denna höjda ersättning är avsedd att kompensera. I deras fall kan ersättningen emellertid ses som en kompensation för deras anspänning den motsvarande tid som inte utgör arbetstid för dem. De kan alltså inte sågas bli överkompenserade genom den förordade höjningen av ersättningen för lyte och men.

5.2.6 Skadestånd för ideell skada till skadelidande som är medvetslösa eller har sänkt medvetandegrad

Vår bedömning: Skadestånd för ideell skada bör fastställas utan hänsyn till om den skadelidande är varaktigt medvetslös eller har sänkt medvetandegrad. l de undantagsfall där det finns anledning att anta att den skadelidande till följd av skadan fått sin livslängd avsevärt förkortad bör skadeståndet dock -i överensstämmelse med den praxis som tillämpas inom försäkringsbranschen kunna fastställas att utgå som livränta. -

Som framgått i avsnitt 3.2.8 har frågan om och i vad mån skadestånd för ideell skada bör utgå i fall när den skadelidande är varaktigt eller temporärt medvetslös ansetts intimt förknippad med synen skadeståndets syfte. I Sverige och de flesta andra länder anses det huvudsakliga syftet vara att gottgöra den skadelidande för fysiskt och psykiskt lidande eller annat obehag i den personliga livsforingen. Den skadelidande skall genom skadeståndet få tillfälle till rekreation eller annan förströelse som annars inte skulle ha varit möjlig; avsikten är att de besvär som skadan fort tried sig därigenom skall i görlig mån neutraliseras eller lindras. Skadeståndet syftar således till att kompensera inte

360 överväganden

vilka verkningar som helst utan negativa upplevelser av olika slag som den skadelidande drabbas av till följd av skadan. Mot denna bakgrund kan det synas följdriktigt om skadestånd för ideell skada över huvud taget inte kom i fråga i fall när den skadelidande är varaktigt medvetslös, liksom att skadeståndet i övriga fall anpassades efter graden av medvetande hos den skadelidande. Ett sådant synsätt utmärker också skade-

ståndsrätten i en del andra länder se t.ex. beträffande England avsnitt 4.3.2.2,

Nederländerna avsnitt 4.3.5.2 och Schweiz avsnitt 4.3.6.2. Motsvarande synsätt präglade också tidigare svensk försäkringspraxis; skadelidande som var varaktigt medvetslösa eller hade sänkt medvetandegrad tillerkändes i regel ersättning med ett lägre belopp än andra skadelidande. Numera tillämpas emellertid inom försäkringsbranschen en praxis som kännetecknas av att graden av medvetande hos den skadelidande är av underordnad betydelse. Denna ändring av praxis har som framgått av redogörelsen i avsnitt 3.2.8 föranletts av att det i praktiken är omöjligt att med säkerhet fastställa vad den skadelidande upplever av sin situation. Den bör emellertid också ses mot bakgrund av riksdagens uttalande att den praxis som tillämpades upplevdes stötande allmänheten och att det därför fanns starka skäl som talade för som av

att den inte längre upprätthölls se LU 198687:3 s. 16.

Den typ av skador som det här är fråga om utmärks av att de har en förödande inverkan den skadelidandes levnadsförhållanden. Samtidigt ger de upphov till stor osäkerhet i bedörrmingen av vilket lidande som den enskilde tillfogas. Tidigare försäkringspraxis kan sägas ha inneburit att osäkerheten i bedömningen tilläts gå ut över den skadelidande. Numera drabbar osäkerheten i stället skadevâllaren. Från vår utgångspunkt finns inte något att erinra mot denna utveckling, som innebar att de skadelidandes ställning stärkts påtagligt. Principen bör därför även fortsättningsvis vara att det förhållandet att den skadelidande tillfogats så allvarlig skada att han blivit varaktigt en medvetslös eller fått sin medvetandegrad sänkt inte i sig skall föranleda att skadeståndet reduceras. Vi anser att det i dessa fall inte heller finns skäl att periodisera ersättningen. Vi delar således den kritik som riktats mot en periodisering i sådana situationer jfr avsnitt 3.2.8. När det däremot gäller skadelidande i bestående comatösa tillstånd kan en särbehandling synas mera berättigad med hänsyn till att livslängden hos sådana i regel är avsevärt förkortad. Enligt den praxis som i dag tillämpas personer inom försäkringsbranschen fastställs skadeståndet i dessa fall i form av periodiskt förfallande belopp livränta i stället för som ett engångsbelopp, vilket är det normala när det gäller skadestånd för ideell skada. Ett skäl annars

överväganden 361

som brukar åberopas till stöd för denna praxis är att skadestånd för ideell skada har en starkt personlig karaktär och därför inte bör tillfalla den skadelidandes arvingar om den skadelidande skulle avlida vid låg ålder. Det problem som vi nu diskuterar berör i princip uteslutande skadeföljder hänforliga till ersättningsposten lyte och annat stadigvarande men, dvs. skadeföljder som den skadelidande tvingas utstå under återstoden av sitt liv. Det ligger i sakens natur att skadestånd avseende sådana skadeföljder i möjligaste mån anpassas efter den tid som man kan förvänta att den skadelidande har kvar att leva. I praxis fastställs skadeståndet utifrån statistiskt beräknade uppgifter om medellivslängden i allmänhet. De fall där den skadelidande befinner sig i ett bestående comatöst tillstånd skiljer sig på en avgörande punkt från flesta andra fall genom att man av erfarenhet vet att livslängden för dessa i regel är avsevärt förkortad på grund av det medicinska tillståndet. Att i sådana fall fastställa skadeståndet utifrån den statistiska medellivslängden skulle innebära att de skadelidande överkompenserades. Samtidigt skulle det till följd att skadeståndet till stor del kom att tillfalla den skadelidandes arvingar och inte den skadelidande. Detta kan knappast anses rimligt. Vad som nu sagts hindrar inte att det kan finnas

skäl att stärka de anhörigas ställning. Detta bör emellertid ske på annat sätt se

avsnitt 5.4 och 5.5. När det gäller comatösa fall bör således skadeståndsberäkningen inte göras efter riktigt samma principer som gäller för andra skadelidande. Ett sätt att lösa problemet kunde vara att man i det enskilda fallet söker bedöma i vilken utsträckning den skadelidandes livslängd har förkortats och fastställer skadeståndet med hänsyn härtill. De svårigheter och den risk för missbedömning som därvid föreligger skulle i viss mån lösas genom den möjlighet till omprövning även av ersättning för ideell skada vid väsentligt ändrade förhållanden som förordar i se avsnitt 5.6. Samtidigt anser att detta sätt att fastställa skadeståndet kan framstå som stötande genom att det inbjuder till spekulation om den skadelidandes återstående livslängd. Alternativet är som ser det att bestämma skadeståndet det sätt som görs for närvarande, dvs. i form av en årlig livränta. Metoden innebär att man tillgodoser inte bara den skadelidandes intresse av att få full ersättning för sin skada utan också skadevållarens intresse av att inte ersätta andra skadeföljder än de som aktualiseras under den skadelidandes livstid.

362 Överväganden SOU 1995;33

5.2.7 Ersättningsnivån vid ideell skada

Vår bedömning: Skadestånden for ideell skada bör höjas betydligt när det gäller de allvarligaste skadorna. En viss höjning bör göras också i fråga skador som inte är fullt så allvarliga. Däremot bör ersättningsnivån vid om skador lindrig natur vara i princip oförändrad. Den höjning som av mera är önskvärd bör göras huvudsakligen på ersättningsposten lyte och men. Denna ersättningspost bör för de allvarligaste skadorna höjas med 50 procent, vilket tillsammans med skadestånden för sveda och värk samt särskilda olägenheter medför en maximal ersättning över l milj. kr. För att dämpa kostnadseffekterna av en sådan höjning kan det vara lämpligt att den genomförs etappvis under en treårsperiod.

I samband med 1975 års ändringar av personskadereglerna i skadeståndslagen uttalade föredragande statsrådet att det i fråga om ersättning för ideell skada fanns skäl att ha något generösare inställning gentemot den skadelidande en än som dittills hade kommit till uttryck i praxis. Sålunda borde man ta hänsyn till den standardhöjning och de ändrade levnadsomständigheter i övrigt som hade skett i landet. Bl.a. har fritiden fått en allt större betydelse för de flesta människor, och skada som sätter ned möjligheterna att utnyttja fritiden på en ett meningsfullt sätt blir av denna anledning avsevärt mer kännbar än tidigare. Enligt föredragande statsrådets mening var det naturligt att detta förhållande beaktades vid bestämmandet av skadestånd för ideell skada se prop. 1975: 12 s. 111 f.. Dessa uttalanden godtogs av riksdagen. Med anledning av motioner till 198586 års riksmöte framhöll riksdagen i november 1986 att det kunde finnas skäl att överväga i vad mån den nuvarande ersättningsnivån stod i överensstämmelse med den allmänna rättsuppfattningen. Inte bara de ökade möjligheterna till en meningsfull fritid utan också andra livskvaliteter kunde för många människor i dag te sig mera betydelsefulla än förr. Enligt riksdagen var det därför tänkbart att ersättningsnivån allmänt ansågs för låg och inte gav tillräcklig kompensation för

förluster av olika livskvaliteter se LU 198687:3 s. 15 f..

Sedan dessa uttalanden gjordes har ersättningen för sveda och värk samt lyte och enligt de tabeller som fastställts av Trañkskadenämnden höjts men allmänt vid några tillfällen, senast den 1 januari 1987. Även efter dessa mera höjningar har det emellertid inte sällan hävdats att skadestånden i Sverige för ideell skada vid internationell jämförelse ligger på en påfallande låg nivå. en

överväganden 363

Att jämföra skadeståndsnivån i olika länder är förenat med betydande svårigheter. Det har ibland också ifrågasätts om det över huvud taget är meningsfullt att göra sådana jämförelser; bedömningen av en lämplig ersättningsnivå här i landet borde i stället främst ske med utgångspunkt i svenska förhållanden se LU 198687:3 s. 15; jfr Försäkringstidningen 1286 s. 22. Roos har, bl.a. i SVJT 1989 s. 356 f., pekat på några av svårigheterna att ett rättvisande sätt jämföra ersättningen i olika länder. En sådan svårighet är att det krävs inte bara en kartläggning av skadeståndsreglerna i de olika länderna utan också systematiska undersökningar av praxis för att man skall kunna en riktig bild av tillämpningen av reglerna. Dessutom fordras i princip att man analyserar reglerna om skadestånd för ekonomisk skada. Det kan nämligen många gånger vara svårt att avgränsa ideell skada från ekonomisk skada. l t.ex. Frankrike görs inte som i de flesta andra länder någon klar åtskillnad mellan ekonomisk och ideell skada. Därtill kommer att skadeföljder, som i ett visst land ersätts som ekonomisk skada, i ett annat land kan ersättas som ideell skada. Ett exempel är anspänning i arbete, som i Sverige hänförs till ideell skada men i Belgien ersätts som ekonomisk skada se avsnitt 4.3.1.2. Ytterligare en komplikation kan vara att skadestånd för ideell skada ibland tas i anspråk för täcka sådan ekonomisk skada som inte ersätts fullt ut enligt andra regler. Vidare kan hänsyn behöva tas till att det finns skillnader i Skatteregler och sjukförsäkringsförmåner, liksom att ersättning från socialförsäkring i vissa länder kumuleras med skadeståndet medan den i andra länder bl.a. Sverige avräknas från skadeståndet. Olikheter i den ekonomiska standarden kan också ibland förklara att skadeståndsnivån i ett visst land är betydligt högre än i ett annat. En annan förklaring kan vara att skadeståndets syfte delvis varierar mellan de olika länderna. Därtill kommer att förutsättningarna för att skadestånd skall utgå kan skilja sig åt; i Tyskland t.ex. utgår skadestånd för ideell skada endast vid vållande och således inte vid strikt ansvar, och i Norge gäller

särskilda förutsättningar för att ersättning skall utgå för oppreisning se

avsnitt 4.2.4.2. Ytterligare en faktor av betydelse år naturligtvis den skadelidandes utsikter att i praktiken ut det skadeståndsbelopp tilldömts honom. Är dessa som möjligheter av olika skäl starkt begränsade, har nivån på de utdömda skadestånden knappast samma relevans. Det reella värdet av skadeståndet kan också påverkas av de kostnader för t.ex. ombud som den skadelidande måste lägga ned för att sin rått. Om dessa kostnader inte ersätts av motparten eller

364 överväganden

i annan ordning kan de sägas i motsvarande mån reducera värdet av det utdömda skadeståndet. Vad som nu sagts belyser något hur komplext problemet är; frågan är om det över huvud taget är praktiskt möjligt att åstadkomma en rättvisande jämförelse. Klart är i alla fall att en så omfattande undersökning inte har kunnat genomföras inom ramen för vårt uppdrag. Vi har i stället trots de betänkligheter det kan inge fått begränsa jämförelsen till enbart ideell som skada. Som Roos framhållit i SvJT 1989 359 är, när allt kommer omkring, s. den teoretiska förutsättningen densamma i samtliga länder, nämligen att inkomstförlust och kostnader vid en personskada skall kompenseras fullt ut, och det är bättre med jämförelse haltar något än ingen jämförelse alls. en som Sammanställningar över skadeståndsnivån i vissa europeiska länder har tagits in i bilaga 4 till betänkandet. Som nämnts i avsnitt 4.1 bygger uppgifterpå rapport Personal Injury Awards in EU and EFTA Countries som na en Lloyds of London Press LTD publicerade år 1994. På grund av att indelningskadeföljder i olika poster inte är densamma i samtliga länder har en av sammanställningarna i bilaga 4 fått ta sikte ersättning för ideell skada i dess helhet. För Sveriges vidkommande innefattar beloppen således ersättning för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt. Rapportens uppläggning har inte medgett att vi beaktat att ersättningen för olägenheter i övrigt delvis ibland i avsevärd mån inrymmer ersättning också för ekonomisk - skada; de belopp för Sverige borde därför rätteligen vara något som anges lägre än vad framgår sammanställningen. När det gäller Frankrike är som av förhållandet det motsatta; i fall då, såsom i den nämnda rapporten, ersättning för inkomstförlust bestäms enligt den s.k. punktvärdemetoden se avsnitt 4.3.3.2 omfattar den också ideell skada i form av bestående men, även om man inte kan säga med hur stor del. Sammanställningen visar att skadeståndsbeloppen för en och samma skada kan skilja sig högst påtagligt mellan olika länder. Vid t.ex. tetraplegi dvs. extremiteter varierar ersättningen mellan 83 000 kr förlamning av samtliga i Grekland och nära 3 milj. kr i Irland. Skillnaden i ersättningsnivå mellan just dessa båda länder är särskilt påtaglig oavsett vilken skada man jämför med. Skadeståndsnivån där skiljer sig emellertid också, och en på sitt sätt, från var övriga länder i sammanställningen; skadeståndsnivån är mycket låg i Grekland mycket hög i Irland. Den höga skadeståndsnivån i Irland har ansetts men hänga med det fram till år 1988 en jury som fastställde samman att var skadeståndets storlek. Trots att systemet med jury numera övergetts i den typ

överväganden 365

av mål som det här är fråga om tycks det åtminstone hittills inte finnas några tendenser till att skadeståndsbeloppen har blivit lägre se Mclntosh Holmes, - 1994, s. 211. Irland är dock inte ensamt om att ha en mycket hög skadeståndsnivå. Om man t.ex. beträffande Italien beaktar att vissa domstolar på senare tid dömt ut skadestånd för danno biologico en ersättningspost som närmast motsvarar -

den svenska posten olägenheter i övrigt se avsnitt 4.3.4.2 med avsevärda

belopp, ligger Italien rent av högst när det gäller skadeståndsnivân i Europa; ersättningen för ideell skada vid tetraplegi kan i sådana fall komma att uppgå till över 5 milj. kr. Med hänsyn till de stora skillnader som finns inte bara mellan olika länder utan också inom vissa enskilda länder förordas i Lloyds rapport att man inom EU tar initiativ till ett arbete för att harmonisera skadestândsnivån vid ideell skada i första hand inom varje land men på sikt också mellan de olika medlemsländerna se Mclntosh Holmes, 1994, s. 100. Det senare har ansetts viktigt inte minst för att förhindra s.k. forum-shopping, dvs. att den skadelidande i den mån det är möjligt väljer att väcka talan i det land där ersättningen är som högst. En harmonisering av skadeståndsnivån i Europa eller ens inom EU är visserligen knappast att räkna med inom en överskådlig framtid. I längden går det dock inte att undvika att nivån på skadestånden i vårt land anpassas till den utveckling som skett och som alltjämt pågår i de flesta andra europeiska länder. För svenskt vidkommande ger den internationella jämförelsen anledning att skilja mellan allvarligare skador, skador som inte är fullt så allvarliga och skador av mera lindrig natur. Beträffande de allvarligare skadorna är bilden ganska entydig; skadeståndsnivån i Sverige ligger i jämförelse med flesta andra länder en förhållandevis lâg nivå. När det gäller t.ex. svår hjärnskada vilken hos oss skulle svara mot en invaliditetsgrad om 100 procent är ersättningen i Sverige visserligen högre än t.ex. i Danmark, Island och Finland men väsentligt lägre än i de flesta andra länder. I många länder är ersättningsnivån dubbelt så hög som i vårt land. Förhållandet år ungefär detsamma om man ser till sådana skador som tetraplegi förlamning i samtliga fyra extremiteter eller paraplegi förlamning från midjan och nedåt. Total synförlust utgör däremot ett undantag; här ligger skadestånden i Sverige på samma nivå som i de andra länderna. Förklaringen härtill torde vara att denna typ av skada under lång tid

intagit en särställning i svensk skadeståndsrätt se avsnitt 3.2.5.4 och 5.2.4.3.

366 överväganden

När det gäller skador som inte är jidlt så allvarliga som de som nu nämnts hävdar sig Sverige ganska väl vid en internationell jämförelse. Visserligen finns det även här länder där ersättningsnivån är högre eller rentav betydligt högre än i vårt land. Skillnaderna är dock mindre. Vid synförlust på ett öga utgår i Sverige ersättning med högre belopp än i övriga nordiska länder. Ersättningen är emellertid något lägre än i Tyskland och England och betydligt lägre än i Belgien, Irland, Schweiz och Österrike. Förhållandet är ungefär detsamma vad beträffar amputation ett underben. Ser man till amputation av underarm är det i princip endast i Belgien, England, Frankrike och av en Irland ersättningen är klart högre än i Sverige. I övriga länder ligger som ersättningen på ungefär samma nivå som hos oss eller lägre. Förhållandet är i stort detsamma vad beträffar total hörselförlust; här är dock ersättningen även i Norge högre än i Sverige. Vad slutligen beträffar skador mera lindrig natur ger undersökningen av inte någon ledning för bedömningen, eftersom den inte omfattar sådana skador. Beträffande denna typ av skador har det dock brukat hävdas att ersättningen i Sverige är mer generös än i de flesta andra länder. Så till vida torde det finnas grund for ett sådant påstående som att det i en del länder över huvud taget utges ersättning för ideell skada endast om skadan är av viss svårhetsgrad. Hit hör t.ex. Norge, där det för att ersättning skall utgå i princip krävs att den medicinska invaliditeten uppgår till minst 15 procent, och i viss mån Finland, där det för ersättning för sveda och värk fordras att det är fråga

intensiva smärtor eller också ett inte alltför kortvarigt lidande se

om mera avsnitt 4.2.2.2 och 4.2.4.2. Också i Tyskland gäller begränsningar av

liknande slag se avsnitt 4.3.7.2. I de flesta andra länder torde skadestånd

dock utgå även vid denna typ av skador. Några närmare uppgifter om ersättningens storlek har inte gått att få. Såvitt vi har kunnat finna saknas i vart fall grund för att anta att ersättningen generellt sett skulle vara lägre i Sverige än i andra länder. Den internationella jämförelse som nu gjorts innebär att det kan finnas anledning att överväga en höjning av skadestånden särskilt beträffande de allvarligaste skadorna men i viss mån också beträffande skador som inte är fullt så allvarliga. I fråga skador mera lindrig natur bör skadeståndsom av nivån däremot i princip vara densamma som för närvarande. Frågan och i vad mån ersättningen vid vissa typer av skador bör höjas om kan emellertid inte avgöras enbart utifrån jämförelse av ersättningsnivån i en olika länder. Som nämnts i avsnitt 1 är det i mycket fråga om en balansgång mellan olika intressen.

Överväganden 367

Sålunda finns det en del omständigheter som talar för en viss försiktighet när det gäller att höja skadeståndens storlek, i vart fall i mera betydande mån. Framför allt måste man se till de ekonomiska konsekvenser som en höjning av skadeståndsnivån kan för försäkringstagarkollektiven i form av höjda premier och för samhället i övrigt. Viktigt är att en höjning av skadeståndsnivån inte leder till så höga försäkringspremier att benägenheten att teckna sådana försäkringar avtar. Ett sätt att helt undvika premiehöjningar skulle i och för sig kunna vara att ersättningen i stället ornfördelades, så att samtidigt som ersättningen för svåra skador höjdes ersättningen för de lindrigaste skadorna reducerades eller rent av slopades; det skulle innebära att det infördes ett slags självrisk för denna typ av skador. Att detta dock inte är en lämplig lösning på problemet framgår redan av vad anfört i avsnitt 5.1. Som nämnts där har uppfattningen att man i första hand bör sträva efter att höja skadeståndsnivån för de allvarligaste skadorna. En sådan höjning skulle inte få samma ekonomiska konsekvenser som en generell höjning av skadeståndsnivån; det rör sig om ett ganska litet antal skador av detta slag. För att inte alltför kraftiga tröskeleffekter skall uppkomma bör ersättningsnivån för skadorna i skiktet närmast under samtidigt höjas något. En höjning av ersättningen för bestående men för de svåraste skadorna med 100 procent, dvs. med ca 570 000 kr, och en måttlig höjning av denna ersättning för skador som inte är fullt så allvarliga utan att vara ringa skulle enligt de beräkningar som har gjort innebära en kostnadsökning för trafikförsäkringen med omkring 4 procent och för Trygghetsförsäkringen för arbetsskador med i stort sett samma procenttal. Inte ens en så kraftig höjning av ersättningsnivån skulle alltså få några avskräckande effekter från samhällsekonomisk synpunkt. Lämpligheten av en sådan höjning kan emellertid ifrågasättas från andra utgångspunkter. Sålunda har det ibland hävdats, framför allt med tanke på redan reglerade skador, att det bör vara en viss kontinuitet i utvecklingen av ersättningsnivån. En höjning av skadeståndsnivån innebär vidare att klyftan mellan socialförsäkringen och skadeståndsrätten ökar jfr justitierådet Conradis särskilda yttrande till Högsta domstolens dom i rättsfallet NJA 1969 469. Å andra sidan bör beaktas att s. ersättningsnivån sannolikt skulle ha varit högre redan i dag, om inte vår kommitté hade fått till uppgift att överväga frågan om en sådan höjning. Trafikskadenämndens råd har nämligen länge diskuterat att höja ersättningen for ideell skada i trafikskadefall och avstått från det endast i avvaktan på våra förslag. Vad som här sagts bör därför inte hindra att skadestånden i de mera

368 överväganden

svåra fallen höjs betydligt. De invändningar som nu redovisats kan dock tala för att höjningen genomförs i etapper; det återkommer vi strax till. Enligt vår mening bör en höjning av ersättningen för ideell skada i första hand ta sikte på skadeståndsposten lyte och men. Här krävs att ersättningen för de allra svåraste skadorna höjs väsentligt för att den nya invaliditetstabell

som har förordat skall kunna införas se avsnitt 5.2.4.2; det gäller även om

man för skadetypen total synförlust kan tänka sig någon form av tillfällig

särlösning för att inte höjningen skall bli allt för drastisk se avsnitt 5.2.4.3.

När det gäller skadeståndsposten sveda och värk är att märka att den revidering av den nuvarande ersättningstabellen som vi har förordat i avsnitt 5.2.3 med nödvändighet kommer att innebära en viss höjning av ersättningen i fall då det är fråga om längre akuttider. Sålunda innebär våra förslag på den punkten att ersättningen för sveda och värk vid exempelvis ett års sjukhusvård i framtiden kan komma att uppgå till ca 50 000 kr, i stället för som för närvarande ca 36 000 kr. I de svåraste fallen, där det är fråga om en akuttid uppemot två eller tre år, torde skillnaden jämfört med i dag bli ganska stor. Någon anledning att härutöver höja ersättningen för sveda och värk finns enligt vâr mening knappast. Vi har då också beaktat att en allmän höjning av denna ersättning, som utgår i de flesta skadefall, skulle kunna få avsevärda effekter från samhällsekonomisk synpunkt. När det slutligen gäller skadeståndsposten särskilda olägenheter framgår det vad har sagt i avsnitt 5.2.5 att denna post i framtiden bör en mer av begränsad betydelse än den nuvarande skadeståndsposten olägenheter i övrigt, framför allt i fråga om skador av mindre allvarligt slag. En stor del av den ersättning som i dag utgår för ideell skada är hänförlig till just denna ersättningspost. Enligt vad vi tidigare har förordat skall för en 25-årig person med invaliditet minst 15 procent ca 90 000 kr av denna ersättning föras en av över till skadeståndsposten lyte och I detta ligger att man inte bör höja men. den ersättning för olägenheter som även i fortsättningen skall utgå vid sidan av denna skadeståndspost. Sammanfattningsvis att höjning av ersättningen för ideell skada anser en huvudsakligen bör ske inom ramen för skadeståndsposten lyte och men. En avvägning de olika intressen förut har pekat på leder enligt vår av som mening fram till att den maximala ersättningen under denna post lämpligen kan höjas med 50 procent, dvs. från 570 000 till 855 000 kr. Det skulle motkostnadsökning för trafikförsäkringen med 2 procent och för Tryggsvara en hetsförsäkringen vid arbetsskada med ungefär samma procenttal. Tillsammans med det belopp 90 000 kr som för en 25-årig person med en ivaliditet om ca

Överväganden 369

av minst 15 procent bör föras över från den nuvarande skadeståndsposten olägenheter i övrigt till posten lyte och men gör det en ersättning ca 945 000 kr. En höjning i denna storleksordning innebär för de allvarligaste skadorna att ersättningen för ideell skada inberäknat skadestånd för sveda och värk samt särskilda olägenheter skulle bli något över 1 milj. kr. - För att dämpa effekterna av den höjning av skadeståndsnivån som sålunda anser befogad synes det lämpligt att den slår igenom etappvis. Enligt vår mening är det tillräckligt att höjningen är fullt genomförd inom tre år från det att statsmakterna har tagit ställning till våra förslag. Vi återkommer i avsnitt 5.8.1 till frågan om denna höjning bör komma till uttryck i lagtexten eller om det kan överlåtas de rättstillämpande organen att, med ledning av de uttalanden som nu gjorts, bestämma vad som skall utgöra en lämplig skadeståndsnivä vid ideell skada. anses

5.3 Skadestånd vid dödsfall

5.3.1 Begravningskostnader och andra kostnader

Vår bedömning: Den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 2 § första stycket l skadeståndslagen om nära anhörigas rätt till skälig ersättning för kostnader till följd den skadelidandes död har i senare rättspraxis tillämpats i en för av de skadelidande liberal riktning. Vi räknar med att denna utveckling kommer att fortsätta utan att bestämmelsen behöver ändras.

Den bestämmelse om begravningskostnader och andra kostnader till följd av den skadelidandes död som år 1975 togs in i 5 kap. 2 § 1 skadeståndslagen innebar kodiñering av tidigare rättspraxis. Vid bestämmelsens tillkomst en ifrågasatte dock Skadestándskommittén, vars förslag låg till grund för bestämmelsen, om inte den njugghet som hade kommit till uttryck i några

rättsfall kunde mjukas se SOU 1973:51 280. Kommittén hänvisade

upp s. särskilt till rättsfallet NJA 1949 s. 693, där en man vars son hade dödats i Chicago vägrades skadestånd för kostnader för resa till och från denna ort. Därefter har Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1982 s. 668 utdömt skadestånd för kostnader och inkomstförlust i samband med en sons resa från Australien till sin skadade faders sjukbädd i Sverige; fadern avled kort tid därefter. Högsta domstolen erinrade i domen om att, i fall när personskada lett till döden, tidigare rättspraxis innebar att de närmast anhörigas resor i

370 Överväganden sou 1995:33

samband med dödsfallet och begravningen hade ersatts i viss utsträckning men att ersättning för längre resor hade vägrats. Högsta domstolen ifrågasatte om inte den restriktivitet som praxis intagit var alltför snäv och uttalade att en utvidgning av ersättningsmöjligheterna borde kunna ske, om nödvändig försiktighet iakttogs. Enligt Högsta domstolen talade goda skäl för att sonen i det aktuella fallet- med en utveckling av tidigare rättspraxis skulle kunna tillerkännas ersättning med ett efter skälighet bestämt belopp, hans om resa

hade ägt rum i anledning av faderns begravning se vidare avsnitt 5.2. l.

Svensk rättspraxis har alltså utvecklats i en för de skadelidande liberal riktning när det gäller rätten till skadestånd för anhörigas kostnader till följd av ett dödsfall. Det finns särskilt med hänsyn till Högsta domstolens motivering i det nyss nämnda rättsfallet anledning att anta att denna utveckling kommer att fortsätta. Någon lagändring för att uppnå en sådan vidareutveckling synes därför, i vart fall för närvarande, inte påkallad.

5.3.2 Förlust av underhåll

Vår bedömning: Skadestånd till efterlevande för förlust av underhåll enligt 5 kap. 2 § första stycket 2 och andra stycket skadeståndslagen bör liksom hittills bestämmas så att de efterlevande i princip garanteras en bibehållen standard. Underhållsbehovet bör kunna uppskattas efter sådana schabloner som har utbildats i den praktiska tillämpningen, för så vitt det inte i det enskilda fallet visas att detta behov avviker från schablonen.

Om någon har dödats genom en skadeståndsgrundande handling, utgår skadestånd för förlust av underhåll till efterlevande som enligt lag hade rätt till underhåll av den avlidne eller som annars var beroende av denne för sin försörjning. En förutsättning är dock att underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller att det kan antas att underhåll skulle ha kommit att utgå i en nära framtid därefter. Principen är att skadeståndet skall bestämmas så att den efterlevande garanteras en bibehållen standard. Förlusten ersätts dock bara i den omfattning som är skälig med hänsyn till den efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller i övrigt själv bidra till sin försörjning

se 5 kap. 2 § andra stycket skadeståndslagen.

Det ingår inte i vårt uppdrag att överväga om de regler om skadestånd för förlust av underhåll som gäller för närvarande bör ändras i något avseende. Vi vill dock peka på en fråga som enligt vår mening kan diskuteras. Det gäller frågan om samordning av skadeståndet med ersättning till efterlevande från

överväganden 371

privata olycksfalls- eller livförsäkringar. I Trañkskadenämndens praxis avräknas utgående förmåner av detta slag med skäligt belopp när skadeståndet bestäms. Frågan denna samordning är tillfredsställande bör övervägas vid om en sådan allmän översyn av samordningsreglerna i skadeståndslagen som från flera håll förordats vid remissbehandlingen av departementspromemorian Ds 1994:73 jfr avsnitt 5.2.1.2. Vid uppskattningen av efterlevandes underhållsbehov tillämpas vissa

schabloner i den utornrättsliga skaderegleringen se avsnitt 3.3.3.3. Enligt

våra direktiv bör vi överväga om användningen av sådana schabloner är förenlig med skadeståndslagens principiella inställning att de efterlevande skall

garanteras en bibehållen standard se avsnitt 2.1. Att principen om en

bibehållen standard bör gälla även i fortsättningen framgår av vad vi anfört i avsnitt 5.1. De nämnda schablonerna utgör emellertid riktmärken för bedömningen och kan frångås i höjande riktning beträffande skadestånd till efterlevande make också i sänkande riktning om utredningen i det enskilda till Som också framhållits i avsnitt 5.1 har vi ingen fallet ger anledning det. erinran mot ett sådant förfarande. Några särskilda åtgärder med anledning av denna praxis är därför inte påkallade. I 5 kap. 2 § andra stycket tredje meningen föreskrivs att med underhåll likställs värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet. Denna föreskrift tar i likhet med bestämmelsen i 5 kap. l § tredje stycket andra meningen skade- då hushållsarbetet helt eller delvis har bedrivits i ståndslagen sikte fall stället för ett avlönat förvärvsarbete jfr SOU 1973:51 s. 51 och 285 samt prop. 1975:12 s. 159 f.. För att markera att föreskriften har denna innebörd bör redaktionella justering göras som antytts i avsnitt 5.2.2.4 samma beträffande nyssnämnda bestämmelse.

5.4 Verkan den skadelidandes död

av

Vårt förslag: Rätten till skadestånd för ideell skada vid personskada och för kränkning brott går vid den skadelidandes död över på arvingarna, genom krav sådan ersättning har framställts dessförinnan. En bestämmelse om av detta innehåll tas in i 6 kap. skadeståndslagen.

Som nämnts i avsnitt 3.4 är utgångspunkten i svensk rätt att en fordran på skadestånd för ideell skada faller bort vid den skadelidandes död. Samma

utgångspunkt gäller i de andra nordiska länderna se beträffande Danmark

372 överväganden

avsnitt 4.2.1.4, beträffande Finland avsnitt 4.2.2.4, beträffande Island avsnitt 4.2.3.4 och beträffande Norge avsnitt 4.2.4.4. Principen har dock den begränsningen att den skadelidandes rätt till ersättning går över arvingarna, om den skadelidande före sin död själv har varit aktiv för att ut ersättningen; i Sverige gäller som enda land att den skadelidandes rätt till ersättning

också skall ha fastställts före dödsfallet. I Belgien se avsnitt 4.3.1.4,

Frankrike se avsnitt 4.3.3.4, Italien se avsnitt 4.3.4.4 och Tyskland se

avsnitt 4.3.7.4, och i viss mån också England se avsnitt 4.3.2.4, är utgångs-

punkten däremot numera den motsatta: ersättningen tillfaller arvingarna även om den skadelidande inte före sin död har hunnit göra något för att ut

ersättningen. En mellanståndpunkt intas i Nederländerna se avsnitt 4.3.5.4

och Schweiz se avsnitt 4.3.6.4; där går ersättningen över arvingarna, om

den avlidne före sin död har gett uttryck för en avsikt att kräva skadestånd. 1 de länder där den skadelidandes rätt till ersättning för ideell skada inte utan vidare går över arvingarna vid den skadelidandes död har som ett skäl för denna ordning brukat hänvisas till ersättningens personliga karaktär. Frågan är emellertid vad som då åsyftas. I viss mening är även ersättning för ekonomisk skada av personlig natur. Det gäller särskilt vid personskada.

Sålunda är i vårt land all personskadeersättning, även ekonomisk sådan på samma sätt som skadestånd för kränkning av någons frihet eller ära med hänsyn till ersättningens personliga prägel i allmänhet skyddad mot utmätning enligt 5 kap. 7 § utsökningsbalken se Gregow, 1990, s. 104; härledda skadeståndsanspråk, t.ex. fordringar skadestånd som genom den skadelidandes död har gått över på dennes dödsbo, sägs däremot ha förlorat

denna personliga karaktär och är därför inte skyddade se Walin m.fl.,

1987, s. 202. Likaså anses livränta som utgår som skadestånd med anledning av personskada vara av så personlig art att den enligt 10 kap. 3 § första

stycket äktenskapsbalken inte skall ingå i bodelning mellan äkta makar se

prop. l98687:1 s. 165. Vidare gäller i vissa fall ett förbud mot överlåtelse av fordran personskadeersättning innan ersättningen är tillgänglig för

lyftning se 29 § tredje stycket i 1975 års trañkskadelag och 16 § första

stycket i 1978 års brottsskadelag; jfr 6 § i 1974 års lag om ersättning vid frihetsinskränlcning. Ett sådant ersättningsanspråk kan alltså göras gällande endast av den skadelidande själv; avsikten är att förhindra att han överlåter

anspråket till underpris se SOU 1974:87 s. 340 samt prop. 197576:15 s. 140

och 197778:126 s. 55; jfr SOU 1972:73 s. 188.

När personskadeersättning även för ekonomisk skada har särbehandlats på

detta sätt med hänsyn till ersättningens personliga natur torde den skadelidandes särskilda behov av ersättningen ha varit avgörande jfr Ekstedt, 1977,

överväganden 373

301 och NJA 1994 751. Beträffande skadestånd för ideell skada s. s. framträder inte detta behov samma sätt; ersättningen behövs t.ex. inte för

den skadelidandes vård och försörjning, så som kan vara fallet med ersättning

för kostnader och inkomstförlust jfr avsnitt 5.7.3. När det sägs att skade-

stånd for ideell skada är personlig natur avses alltså något annat jfr prop. av 198081:8 s. 1123 f.. Här är det anknytningen till den skadelidandes

Denna synpunkt sig emellertid personliga känslor som träder i förgrunden. gör

gällande med olika styrka beträffande olika slag av ideell skada.

Ibland talar högstpersonlig skada se Grönfors, 1952, s. 59 och

man om en Strömholm i NIR 1969 s. 217 ff.. Ett exempel på en högstpersonlig skada utgör den form själsligt lidande grund av vissa brottsliga integritetsav kränkningar ersätts enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen. skadeståndet har som

här till stor del funktionen att upprättelse för kränkningen se SOU 1992:84

ge 214 och är alltså i hög grad knutet till den skadelidande personligen. Trots s.

detta har skadestånd med anledning brottet förtal mot avliden se 5 kap. 4 §

av brottsbalken i rättspraxis tillerkänts efterlevande till den avlidne på den en

grunden att gårningen sårande för den efterlevande se NJA 1966 s. 565;

var huruvida efterlevande kan få skadestånd också på den grunden att gärningen kan kränka den frid som bör tillkomma den avlidne är däremot osäkert. anses En högstpersonlig skada kan vidare uppkomma vid intrång i den ideella rätt s.k. droit moral tillkommer upphovsman enligt 3 § i 1960 års som en upphovsrättslag, t.ex. då ett verk ändras så att upphovsmannens litterära eller konstnärliga anseende eller egenart kränks. Också skadeståndet för ett sådant intrång har alltså en stark personlig anknytning. Det hindrar emellertid inte att denna ideella rätt kan ärvas och att intrång i den ärvda rätten kan beivras av

arvingarna bl.a. talan om skadestånd se 41 och 54 §§ upphovs-

genom rättslagen; huruvida också upphovsmannens egen rätt till skadestånd för intrång under hans livstid i den ideella rätten kan efter hans död gå över på arvingarna är emellertid en öppen fråga. Som ideell skada gottgörs inte sällan även skadeföljder som har ekonomiska inslag. Skadeståndets högstpersonliga karaktär tunnas då ut. Så kan vara fallet med ersättning för ideell skada i samband med personskada, vilken ersättning framför allt när det gäller posten olägenheter i övrigt i viss mån ~ täcker utlägg och andra kostnader mindre omfattning samt vissa obestämda av

risker för framtida ekonomiska förluster se avsnitt 3.2.6.1. Ett annat

exempel är ersättning for lidande vid ärekränkning, där ersättningen kan täcka

även obevisad ekonomisk skada se SOU 1992:84 s. 255. Också inom andra

rättsområden, t.ex. immaterialrätten och arbetsrätten, har skadestånd för ideell skada ofta till syfte att tjäna surrogat för ekonomiska förluster som inte som

eller endast med svårighet går att bevisa se SOU 1992:84 s. 78, 80 och 83.

Särskilt dessa områden är ideella och ekonomiska intressen så sammanflätade, hänvisning till skadeståndets personliga karaktär inte ger någon att en större ledning för besvarandet frågan om denna ersättning vid den av

374 överväganden

skadelidandes död bör behandlas på annat sätt än skadestånd för ekonomisk skada. Det har någon gång gjorts gällande att det ligger nära till hands att skadestånd för ideell skada inte kan ärvas i de fall skadeståndet är av

straffrättslig natur se Jørgensen, 1972, s. 458. Detta påstående år svårför-

ståeligt. Sålunda gick det skadestånd som i begynnelsen verkligen hade denna

karaktär den medeltida boten se SOU 1992:84 s. 50 vid den skadelidan-

- —

des död över på dennes arvingar se Björling, 1893, 48. Det är också

s. naturligt att rätten till ett skadestånd med repressivt eller preventivt syfte inte släcks ut vid den skadelidandes död; det viktiga är här att skadeståndet betalas, inte till vem det betalas. I den mån skadestånd för ideell skada har en preventiv funktion, något som särskilt kan vara fallet inom immaterialrätten

och arbetsrätten se SOU 1992:84 s. 78 och 83, är det därför följdriktigt att

skadeståndet vid den skadelidandes död går över arvingarna jfr Lødrup, 1984, s. 580. Denna synpunkt torde ligga bakom den lösning i denna riktning som har valts i England, även om det med hänsyn härtill kan verka inkonsekvent att en motsatt ordning gäller beträffande just sådant skadestånd som har

ett särskilt inslag av straff, dvs. exemplary damages se Ekstedt, 1977,

s. 292 vid noterna 44 och 45.

Det anförda visar att det knappast är möjligt eller i varje fall inte lämpligt att lösa den nu aktuella frågan på samma sätt för alla typer av ideell skada jfr Hakulinen, 1951, s. 143. [enlighet med våra direktiv begränsar oss därför i det följande till att diskutera vad som bör gälla vid ideell skada i samband med personskada och vid sådan kränkning som för närvarande regleras i 1 kap. 3 § skadeståndslagen. Till en början bör anmärkas att ställer oss främmande till en argumentering som innebär att det skulle i någon mening vara ovärdigt att ta emot pengar för ett lidande av ideellt slag, särskilt när det är fråga om en annan

persons lidande se Jørgensen, 1972, s. 459. Ett sådant resonemang speglar

föråldrad ersättning for ideell skada. Även synpunkten det endast en syn att är den skadelidande själv som bör kunna bestämma om och hur en talan om

ersättning for ideell skada skall föras se avsnitt 3.4 synes utgöra en kvarleva

från äldre tid jfr TR 1936:32 och 1937:36, vilka rättsfall återgetts i Ekstedt, 1977, s. 297 och 298. I själva verket är det just detta som frågan gäller, nämligen i vad mån arvingar till en avliden skadelidande skall kunna kräva ut dennes rätt till sådan ersättning. Större bärkraft har argumentet att ändamålet med ersättningen inte kan förverkligas sedan den skadelidande har avlidit. Särskilt gäller det ersättning för sådan kränkning som regleras i l kap. 3 § skadeståndslagen. Denna ersättning har ju, som tidigare nämnts, delvis till syfte att ge den skadelidande personlig upprättelse för den kränkning som tillfogats honom. Detta syfte

överväganden 375

tillgodoses inte genom att den skadelidandes arvingar övertar rätten till ersättning i fall då den skadelidande avlider innan ersättningen har utbetalats. Om den skadelidandes död år en följd av den skadegörande handlingen, kan visserligen dennes arvingar känna sig i någon mening kränkta genom denna handling. Huruvida de bör ha en egen rätt till ersättning för denna kränkning är emellertid en fråga av annat slag. Den behandlas närmare i avsnitt 5.5.2. Situationen är delvis annorlunda när det gäller ersättning för ideell skada i samband med personskada. Visserligen är också denna ersättning personligt färgad på det sättet att den har till syfte att kompensera den skadelidande för det fysiska och psykiska lidande som skadan innebär för honom. Det syftet kan emellertid uppnås genom att ersättningen används för att underlätta den skadelidandes tillvaro olika sätt. Om den skadelidande dör innan ersättningen betalas, har sådana kostnader för att begränsa det lidande som han har utstått och det är bara ersättning för utstått lidande som över huvud taget kan över på arvingarna redan erlagts, ofta med den skadelidandes egna medel —eller genom utlägg av anhöriga. Eftersom ändamålet med ersättningen då har tillgodosetts innan den betalats ut, gör det från den synpunkt som det nu är fråga om ingen skillnad om ersättningen i efterhand betalas till den skadelidande själv eller, sedan han har avlidit, till hans arvingar. Naturligtvis kan ersättningen också ha varit tänkt att, om den skadelidande inte avlidit, senare användas för något ändamål som kunde skänka honom tillfredsställelse och därigenom uppväga det lidande som han redan utstått. Detta ändamål uppnås inte då genom att ersättningen i stället tillfaller arvingarna. Men man vet inte säkert vad ersättningen skulle ha använts till. Den skadelidande skulle kanske just ha velat skänka pengarna till sina närmaste jfr Hakulinen, 1951, s. 145. l vart fall är det uppenbart att den skadelidande, han hade vetat att han skulle avlida innan ersättningen om betalades ut, hellre skulle ha sett att ersättningen samma sätt som gäller beträffande ersättning för ekonomisk skada tillföll arvingarna än att skadevållaren eller dennes försäkringsbolag gynnades av dödsfallet. Med hänsyn till vad som nu anförts kan man ställa frågan om samma regel bör gälla i fråga om ersättning för sådan kränkning som avses i 1 kap. 3 § beträffande ersättning för ideell skada i samband med skadeståndslagen som personskada. I det förra fallet synes skälen för att rätten till ersättning vid den skadelidandes död inte automatiskt går över arvingarna vara starkare än i det senare fallet jfr Jørgensen, 1972, s. 462. En åtskillnad mellan dessa slags

ersättningar har också gjorts i engelsk rätt se avsnitt 4.3.2.4. En sådan

376 Överväganden

lösning är emellertid förenad med praktiska olägenheter. Ersättningarna har ofta sådant samband att det skulle kunna skapa stor förvirring om olika regler gällde för dem. Man bör alltså välja samma lösning för dessa ersättningar. Frågan är då om de skadeståndsrättsliga principer som gäller i vårt land bör ändras så att den skadelidandes rätt till skadestånd av detta slag vid hans död går över arvingarna redan innan denna rätt har fastställts genom avtal eller dom. När man tar ställning till denna fråga bör man hålla i minnet att det endast rör sig om skadestånd som hänför sig till tiden före dödsfallet; därefter uppkommer inte någon ideell skada. Till skillnad från kränkning genom brott som i princip tillfogas den skadelidande omedelbart vid skadehändelsen uppstår ideell skada vid per- sonskada successivt. I många fall regleras en personskada slutligt när akuttiden har upphört. Om den skadelidande avlider dessförinnan, föreligger då bara anspråk skadestånd för sveda och värk. Det är först vid en utdragen skadereglering eller då skadeståndsfrågan går till rättegång som även anspråk på höga skadestånd för bestående men har uppkommit. Det innebär att det- bortsett från ersättning för kränkning genom brott, som i vissa fall kan uppgå till betydande belopp i allmänhet är fråga om ganska måttliga belopp som skulle kunna tillfalla arvingarna om den skadelidande dör innan ersättningsfrågan har avgjorts. Ju längre det dröjer innan ersättningen har fastställts genom avtal eller dom desto större är risken för att den skadelidande hinner avlida. I vissa fall, t.ex. då skadevållaren avsiktligt förhalar skadeståndsärendet, ter det sig stötande att skadeståndsskyldigheten bortfaller om den skadelidande inte överlever tills skadan reglerats. Men även bortsett från sådana undantagsfall kan de nuvarande principerna leda till märkliga resultat. En fordran på skadestånd torde i allmänhet vara förfallen till betalning i den mening som avses i 1976 års räntelag i och med att krav har framställts och behövlig utredning lagts

fram se NJA 1991 s. 796 och prop. 1975:102 s. 126. skadeståndet skall

alltså betalas i sin helhet så snart som dessa förutsättningar är uppfyllda, och enligt 4 § andra stycket räntelagen börjar dröjsmålsränta löpa detta belopp en månad senare. Det förefaller inkonsekvent att denna skyldighet faller bort om den skadelidande dör innan skyldigheten har infriats; det gäller även sanktionen för denna underlåtenhet, dvs. upplupen men inte erlagd dröjsmålsränta. För att undvika denna egendomlighet borde de nuvarande principerna om verkan av den skadelidandes död i varje fall ändras så att rätten till skadestånd för sådan ideell skada som det nu är fråga om går över på arvingarna, om den

överväganden 377

skadelidande avlider efter det att hans fordran skadestånd har förfallit till betalning. En sådan tidsgräns är emellertid inte invändningsfri. För att förfallodagen skall inträda krävs nämligen som nyss antytts att den skadelidande kan anses ha lagt fram den utredning som skäligen kan begäras av honom.

Frågan om detta krav är uppfyllt låter sig inte alltid besvara så lätt se Nilsson,

1993, s. 380. Den kan därmed ge upphov till ett osäkerhetstillstánd som inte skulle vara lyckligt i detta sammanhang. En bättre lösning är därför att i stället dra gränsen vid den tidpunkt då krav på ersättningen har framställts. En sådan lösning, som föreslagits av Skadeståndskommittén redan år 1963 se avsnitt 3.4, har som tidigare sagts också valts i några europeiska länder. En annan möjlighet är naturligtvis att som i flera andra europeiska länder låta rätten till ersättning gå över på arvingarna även om den skadelidande inte ens har framställt något krav ersättning innan han avled. Denna lösning skulle emellertid enligt vår mening utgöra ett alltför stort avsteg från de principer som tillämpas för närvarande i vårt land. Sammanfattningsvis förordar vi att dessa principer ändras så att rätten till skadestånd för ideell skada vid personskada och för kränkning genom brott faller bort, om den skadelidande avlider innan krav på sådan ersättning har framställts. En särskild bestämmelse om detta bör tas in i skadeståndslagen. Eftersom bestämmelsen inte rör skadestândets bestämmande utan är av mer allmän natur hör den knappast hemma i 5 kap. utan bör enligt vår mening tas in i 6 kap. som en ny 3 varvid de nuvarande 3 och 4 §§ i det kapitlet får flyttas ett steg och betecknas 4 och 5 §§.

5.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

5.5.1 Personskada

Vårt förslag: Om någon dödats genom en skadeståndsgrundande handling, har de som stod den avlidne särskilt nära rätt till skadestånd för personskada i form av psykiska besvär som åsamkats dem till följd av dödsfallet. En särskild bestämmelse om detta tas in i 5 kap. 2 § skadeståndslagen.

5.5.1.1 Allmänt

Psykisk chock eller andra psykiska besvär anses som personskada, om dessa

besvär utgör en medicinskt påvisbar effekt se avsnitt 3.1 och 3.5.1.1. För

378 överväganden

rätt till skadestånd krävs dock att de psykiska besvären har orsakats av en skadeståndsgrundande handling. Att det föreligger ett orsakssamband mellan besvären och en sådan handling kan ofta vara svårt att bevisa. I princip torde gälla att den skadelidande skall förebringa full bevisning om detta samband. I vissa fall, där bevissvårigheterna typiskt sett är särskilt påtagliga, har dock ett lägre beviskrav tillämpats i rättspraxis se t.ex. NJA 1992 s. 740 II. För skadeståndsansvar krävs emellertid något mer än att en skada i logisk mening har orsakats av ett skadeståndsgrundande beteende. Ett så vidsträckt ansvar har nämligen ansetts föra för långt i vissa situationer. För att förhindra detta har olika ansvarsbegränsningar uppställts i doktrin och rättspraxis. En sådan begränsning ligger i grundsatsen att skadestånd utgår endast till den som omedelbart, eller direkt, drabbas av skada; s.k. tredjemansskada ersätts i princip inte se avsnitt 3.2.2.4. En annan begränsning, som delvis ger samma resultat, innebär att bara beräkneliga och i viss mån typiska följder av det skadegörande beteendet ersätts; man brukar tala om att det skall föreligga adekvat kausalitet mellan detta beteende och skadan se avsnitt 3.5.1.1. Ibland ställer man vid denna adekvansbedömning också upp ett krav att skadan är en inte alltför avlägsen följd av det skadegörande beteendet. En liknande begränsning är att det skall finnas ett samband mellan de moment som konstituerar ett vårdslöst beteende och själva skadan eller, när det är fråga strikt ansvar för farlig verksamhet, att skadan skall utgöra en följd om av den för verksamheten typiska faran. Ytterligare en begränsning, som ger uttryck för samma tanke, är att skadestånd inte utgår för skador som faller utanför skyddsändamålet för en viss skadeståndsregel. Vilken betydelse man i olika skadesituationer vill fästa vid dessa ansvarsbegränsningar är i grunden en rättspolitisk fråga. Om man anser att skadestånd i en viss situation inte bör utgå, gäller det att finna en godtagbar rättsgrundsats for detta ställningstagande. [rättspraxis har man därvid ofta nöjt

sig med intetsägande motiveringar se Hellner, 1985, s. 168 och Andersson,

1993, s. 97; i rättsfallet NJA 1983 s. 209 hänvisade Högsta domstolen kort och gott till att det skulle föra för långt att betrakta skadan som ersättningsgill, och i rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och åberopade domstolen starka billighetsskäl. Den drabbas psykiska besvär till följd av en skadeståndsgrundande som av handling riktar sig mot honom själv kan bli berättigad till skadestånd för som dessa besvär även när han inte i övrigt tillfogas någon personskada. I vart fall gäller detta när den skadelidande till följd av en sådan handling har utsatts för risk att skadas allvarligt eller annat sätt försatts i en skräckfylld situation

överväganden 379

se NJA 1971 s. 78. Om tredjemansskada är det inte tal, och de psykiska

besvären år i detta fall en beräknelig och typisk följd den skadeståndsav grundande handlingen. Även i övrigt finns det samband mellan skadan ett nära och denna handling. Ersättningsfrågan är mera tveksam när någon tillfogats psykiska besvär av att bevittna att en nära anhörig dödas eller skadas allvarligt till följd av någon

annans skadestândsgrundande beteende. 1 den juridiska litteraturen se

Hellner, 1976, s. 50 och 1985, s. 170 samt Andersson, 1993, 553 har s. rättsfallet NJA 1971 s. 78 ibland tagits till intäkt för att närstående som bevittnat en sådan skadehändelse har rätt till skadestånd i så fall oavsett om dödsfallet respektive den allvarliga personskadan har vallats uppsåtligen eller ej. Det har dock från andra håll ifrågasätts om rättsfallet stöd för denna ger

slutsats se Agell i SvJT 1973 s. 804 och Dufwa i SvJT 1986 s. 45; jfr Högsta

domstolens uttalande om detta rättsfall i NJA 1993 s. 41 1 och samt Hellner i SvJT 1993 s. 51 vid not 1. Iunderdomstolarnas och Brottsskadenämndens praxis finns flera exempel på att skadestånd har utgetts till den som tillfogats psykiska besvär vid åsynen av en nära anhörig som dödats eller skadats allvarligt genom en våldsbrott. Däremot finns det, såvitt känt, inte några fall där skadestånd i motsvarande situationer har utgått vid andra skadegörande handlingar än våldsbrott. I tidigare rättspraxis vägrades skadestånd för psykiska besvär som åsamkats någon genom underrättelsen om att en nära anhörig dödats genom en skadeståndsgrundande handling; besvären ansågs inte ha ett sådant samband med den dödande handlingen att skadestånd kunde utgå se NJA 1979 620. s. Denna praxis har emellertid nyligen ändrats med avseende fall där den nära

anhörige blivit uppsåtligen dödad se NJA 1993 s. 41 1 och 11. I underdomsto-

lamas praxis har skadestånd också utdömts i fall då den dödande handlingen varit så grovt vårdslös att den varit att likställa med uppsåtligt dödande. Det är en öppen fråga om skadestånd även kan utgå för psykiska besvär som åsamkats någon genom underrättelsen om att en nära anhörig har dödats genom en vårdslös handling eller genom en handling som någon svarar för oberoende av eget vållande. Detsamma gäller när den nära anhörige har tillfogats personskada som inte har lett till döden, vare sig det skett genom en uppsåtlig handling eller ej. Till dess att också dessa frågor har prövats av Högsta domstolen torde rättsläget emellertid vara att psykiska besvär som åsamkas närstående i sådana fall inte är ersättningsgilla jfr Bengtsson i SvJT 1993 s. 788. Här gör sig de förut nämnda ansvarsbegränsningarna gällande med olika styrka. Så är i än högre grad fallet när den som i dessa eller

380 överväganden

liknande situationer åsamkats psykiska besvär inte är närstående till den som dödats eller skadats. I det följande diskuteras i vad mån de ansvarsbegränsningar som förut nämnts kan anses hindra att andra lösningar väljs. Om dessa ansvarsbegränsningar har det skrivits åtskilligt i den juridiska litteraturen. Vi har inte ansett det ändamålsenligt att mera ingående redovisa debatten om skadeståndsansvarets gränser. Ytterst handlar det ändå om rättspolitiska överväganden. Vi har därför nöjt oss med att mycket kortfattat behandla de synpunkter som förts fram i demta debatt. Den som är intresserad av att närmare ta del av dessa synpunkter hänvisas till den litteratur som vi samtidigt åberopar.

5 5 1 2 Tredjemansskada . . .

Ren förmögenhetsskada är enligt 1 kap. 2 § skadeståndslagen sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Ekonomisk förlust som är en följd av att någon annan har tillfogats

person- eller sakskada räknas däremot inte som ren förmögenhetsskada se

1975:5 s. 452, 577 och 628. Denna ekonomiska förlust brukar i stället prop. betecknas tredjemansskada. Sådan skada är enligt skadeståndslagen som ersättningsgill i ett fall, nämligen när det gäller ersättning till efterlevande för begravningskostnader m.m. och för förlust av underhåll till följd av att någon

har dödats se 5 kap. 2 §. I övrigt är principen, som förut nämnts, att

tredjemansskada inte ersätts.

Det har länge varit oklart om också personskada som tillfogats någon till följd någon eller sakskada är att anse som en tredjemansskada. av annans person- Enligt Karlgren 1972, s. 226 förutsätter en tredjemansskada att den som begär ersättning inte själv har tillfogats person- eller sakskada; med denna definition föreligger alltså ingen tredjemansskada när någon drabbas av psykiska besvär till följd av en annan persons död eller allvarliga personskada. Hellner i SvJT 1969 s. 340 och Lech 1973, s. 166 har också ansett det riktigare att bedöma detta fall som en särskild typ av personskada än som en tredjemansskada. Samma uppfattning har redovisats av Bengtsson i SvJT 1978 s. 516, liksom av Conradi i SvJT 1984 s. 188 f. som dock samtidigt framhållit att chockskadorna har vissa likheter med tredje mans följdskada. Däremot har Roos 1990, s. 142 hävdat att orsaken till att ersättning i svensk rätt inte tidigare lämnats till den som drabbats av en chock vid meddelandet om en anförvants död är att det rört sig om en tredjemansskada. Denna

uppfattning har alltjämt i finsk rätt se HD 1991:146, återgivet av Sisula-

man Tulokas i TJFF 1994 s. 392.

överväganden 381

I rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och uttalade Högsta domstolen att den vedertagna principen i svensk rätt att tredjemansskada inte ersätts har sitt väsentliga tillämpningsområde i sådana fall når tredje drabbas allmän man av förmögenhetsskada till följd av att någon annan lidit en fysisk skada. Domstolen tog emellertid inte uttryckligen ställning till i vad mån även andra fall kan vara att klassificera som tredjemansskada utan tillade att principen i sig i vart fall inte kan anses hindra skadestånd till den som har tillfogats

personskada se avsnitt 3.5.1.5.

Huruvida psykiska besvär till följd av någon annans död eller allvarligare personskada bör betraktas som tredjemansskada eller är en ren definitionsfråga. Det skulle vara begreppjurisprudens om man låter svaret på denna fråga avgöra om skadestånd skall utgå eller jfr Kleineman i JT 1993-94 s. 718 ff.. Som Hellner framhållit i SvJT 1969 s. 343, och som understrukits av Högsta domstolen i 1993 års rättsfall, bör eventuella önskemål om en utvidgning av rätten till skadestånd i hithörande fall bedömas utan hänsyn till någon allmän princip om skadeståndsansvarets begränsning till att gälla den omedelbart skadelidandes förlust. Tredjemansskadebegreppet lämpar sig alltså enligt vår mening inte som gräns mellan ersättningsvärda och icke ersättningsvärda fall. Frågan är då om en sådan gräns kan dras med hjälp av någon annan princip om skadeståndsansvarets begränsning.

5.5.1.3 Oväntade och atypiska skadeverkningar

Vid bedömningen av om någon har orsakat en skada av vårdslöshet brukar man beakta om denne har insett eller borde ha insett risken för att en skada skulle uppkomma. Om skadevållaren har haft anledning att ta denna risk i beräkning och därför borde ha avhållit sig från att handla som han gjorde, anses förfarandet vårdslöst. Iden juridiska litteraturen har ibland hävdats att det för skadeståndsansvar gnind av vårdslöshet krävs att skadevållaren har insett eller borde ha insett risken for just den skadliga effekt som inträdde; hans handlande skall ha varit

vårdslöst i förhållande till denna effekt se Strahl, 1964, s. 337 ff. samt

Conradi i SvJT 1974 s. 34 och 1984 s. 181 f.. Enligt en annan uppfattning,

som synes vara den förhärskande, tar vårdslöshetsbedömrtingen emellertid

sikte bara på den först inträdda effekten; föreligger vårdslöshet i förhållande till denna effekt, får skadevållaren svara även för effekter som inträffar därefter utan avseende om han insett eller bort inse dem se Rodhe, 1956,

382 Överväganden

305, Lech, 1973 s. 32 ff. och Andersson, 1993, s. 269 med hänvisningar s. till ytterligare litteratur. Alltför oväntade eller atypiska effekter skärs då i stället bort med hjälp begreppet adekvat kausalitet; rent slumpmässiga av följder anses inadekvata se Hellner, 1985, s. 165 ff.. Adekvansbegreppet används också för att begränsa sådant skadeståndsansom inte grundas på oaktsamhet, även om detta begrepp då ges en något svar innebörd se Andersson, 1993, s. 105 och 263 f.. annan Att någon får psykiska besvär av att bevittna att en nära anhörig dödas eller skadas allvarligt torde vara en fullt beräknelig och typisk följd av denna händelse. Detsamma gäller när någon får psykiska besvär av att se en nära anhörig just dödats eller skadats allvarligt. Inte heller psykiska besvär till som följd underrättelsen att en nära anhörig har dödats eller skadats allav om varligt slumpmässig effekt. I den mån de psykiska besvären inte utgör en ersätts i dessa fall måste förklaringen alltså vara en annan än att de är oväntade eller atypiska. Om den har fått psykiska besvär till följd av någons död eller som allvarligare personskada inte är närstående till denne, kan det ligga närmare till hands att hävda att besvären inte har varit en beräknelig och typisk följd skadehändelsen. I vart fall gäller det om de psykiska besvären framkallats av underrättelse denna händelse. Det är svårare att påstå att sådana av en om besvär är oväntade och atypiska när de uppkommit som följd av att någon bevittnat att person dödats eller skadats allvarligt. en

5.5.1.4 Avlägsna skadeverkningar

Kravet på adekvat kausalitet avser även att förhindra att alltför avlägsna skadeverkningar ersätts. I rättspraxis finns många exempel på att ersättning har avböjts med hänvisning till att skadan var en alltför avlägsen följd av det skadegörande beteendet eller att skadan inte haft sådant samband med detta beteende att skadestånd borde utdömas se t.ex. NJA 1955 s. 148 och 1979 620. Det rör sig då bedömning av annat slag än den som behöver s. om en göras för att ta ställning till skadeverkningarna är beräkneliga och typiska om jfr Bengtsson i SvJT 1981 s. 533. Vad närmare ligger i kravet att skadan inte är alltför avlägsen som framgår inte klart rättspraxis. Inte heller doktrinen ger någon säker ledning, av bl.a. därför att olika författare tycks lägga in varierande innebörd i detta krav används i de mest skilda syften; med någon överdrift kan det sägas att som adekvansläran förekommer i lika många former som det finns uttydare av den

överväganden 383

jfr Andersson, 1993, s. 97. Denna lära har betecknats diffus och som

kameleontaktig se Andersen, 1970, s. 68, och den har förklarats så

vara obestämd att den alltid passar till att motivera det resultat vill komma som man till se Strahl, 1964, s. 335; jfr Grönfors, 1952, 54, Persson, 1962, 52 s. s. och Bengtsson i SvJT 1994 s. 194. Med en tillspetsad formulering har t.o.m. hävdats att den skada är adekvat domstolarna ersättningsgill som anser vara se Trolle, 1969, s. 408. Det rör sig alltså i betydande grad om en rättspolitisk bedömning. När någon får psykiska besvär av att bevittna att en person dödas eller skadas allvarligt, är dessa besvär en direkt följd av den skadegörande handlingen. Det är en annan sak än när de psykiska besvären uppkommer genom en underrättelse om dödsfallet eller den allvarliga personskadan; besvären är i det fallet en följd av resultatet av den skadegörande handlingen. En gränsdragning som innebär att skadestånd ges för den psykiska skadan i det förra men i det senare fallet är inte godtycklig och kan i och för sig försvaras med att det bör gälla ett direkt och nära samband mellan handlingen och den psykiska skadan. Det kan visserligen sägas att en sådan avgränsning innebär att rätten till ersättning blir beroende av en ren tillfällighet, nämligen att den ersättningsberättigade råkade befinna sig på skadeplatsen och bevittna skadehändelsen jfr hovrättens uttalande i rättsfallet NJA 1993 s. 41 Men det är just demia tillfällighet som gör att fallen skiljer sig åt. Högsta domstolen har emellertid i 1993 års rättsfall med ändring av det synsätt som kommit till uttryck i rättsfallet NJA 1979 s. 620 ansett att en sådan gräns blir för snäv åtminstone i fall då en person drabbats av psykiska besvär till följd av att en närstående blivit uppsåtligen dödad. Till stöd härför åberopade domstolen starka billighetsskäl, alltså ett rent rättspolitiskt argument. Vi delar denna uppfattning. Frågan är då om det går att dra någon annan naturlig gräns mellan ersättningsvärda och inte ersättningsvärda fall.

5.5.1.5 Skyddat intresse m.m.

Kravet adekvat kausalitet har ibland formulerats så, att det skall vara ett

samband mellan vårdslösheten i den handlandes beteende och skadan se Agell

i SvJT 1973 s. 801 ff.. I rättspraxis finns exempel på denna resonemang av typ se FFR 1960 s. 318, som redovisats i avsnitt 3.5.1.4. Ett annat sätt att uttrycka denna tanke är att vid adekvansbedömningen eller genom ett slags komplement till denna bedömning uppställa ett krav på att skadan har drabbat det intresse eller något av de intressen som en åsidosatt

384 Överväganden

handlingsnorm avser att skydda. Denna lära om s.k. skyddat intresse har utvecklats utförligt i ett särskilt yttrande av justitierådet Nordenson i rättsfallet NJA 1976 s. 458 och har även diskuterats i den juridiska litteraturen se om denna debatt Andersson, 1993, s. 136 ff.; jfr också SOU 1993:55 s. 234 ff.. I svensk rätt torde det knappast finnas någon lagregel av civilrättslig eller straffrättslig natur som har till syfte att förhindra att någon annan än den som primärt utsätts för skadegörande handling drabbas av psykiska besvär till en följd denna handling. Det hindrar emellertid inte att rättsreglernas av skyddsomfång kan utvidgas i denna riktning av lagstiftaren eller i rättstillämpningen, det anses rättspolitiskt önskvärt jfr Agell i SvJT 1973 s. 804; ett om exempel pâ detta är rättsfallen NJA 1993 41 I och II. Att enbart med häns. visning till läran skyddat intresse avstå från en sådan utvidgning blir något om ett cirkelresonemang jfr Hellner i SvJT 1969 s. 336. av tid diskussionen i den juridiska litteraturen kommit gälla På senare har att två besläktade läror, vanligen kallade nonnskyddsläran respektive skyddsändamålsläran. Dessa läror, är avsedda att tillämpas självständigt vid sidan av som adekvansläran, går starkt förenklat ut att frågan om skadestånds- - ansvarets gränser skall avgöras utifrån en rättspolitisk värdering av olika

omständigheter se Kleineman, 1987, samt Andersson, 1993, och dens. i JT

1994-95 392 ff.; enligt den läran skall sålunda skadevållarens och s. senare den skadelidandes intressen vägas mot varandra. Det ger emellertid inte ledning for bedömningen hur gränsen i praktiken bör dras mellan särskilt stor ersättningvärda och icke ersättningvärda fall av psykiska besvär som åsamkats någon följd att har dödats eller skadats allvarligt jfr som av en annan person Hellner i JT 1993-94 s. 847.

5.5.1.6 Den skadegörande handlingens beskaflenhet

I rättsfallet NJA 1993 41 I ställde hovrätten frågan om det var möjligt att s. på ett rimligt sätt avgränsa de situationer där en ersättningsrätt bör godtas beträffande depression till följd av underrättelsen om ett grovt våldsbrott begånget nära anhörig. Enligt hovrätten borde en första förutsättning mot en gälla brottets svårhet: grövre och upprörande brottsligheten ter sig, mer desto större borde för medge rätt till ersättning. Högsta utrymmet vara att domstolen tog i rättsfallet inte uttryckligen ställning till denna fråga utan förklarade, tidigare nämnts, endast att skadestånd borde kunna utgå som åtminstone i fall då person drabbats av psykiska besvär till följd av att en en närstående blivit uppsåtligen dödad. En fråga som uppställer sig är därför om

Överväganden 385

rätten till skadestånd med hänsyn till kravet på adekvat kausalitet e.d. bör begränsas till just dessa fall.

l finsk litteratur har uttalats att en chockskada som någon drabbas av då en nära anhörig skadas allvarligt ofta är adekvat men att det för att skadestånd skall utgå i ett sådant fall krävs att skadan även i övrigt är ersättningsgill, något som den i likhet med vad som gäller i fråga om ren förmögen- -

hetsskada lättare kan bli om skadevållaren har handlat uppsåtligen se Saxén,

- 1983, s. 394. Vidare har för norsk rätts del antagits att, om någon har vållat en skada uppsåtligen, hans ansvar omfattar också skadeföljder som annars skulle ha ansetts som opåräkneliga se Lødrup, 1987, s. 247; i den norska doktrinen har framhållits att rättskänslan normalt reagerar starkare mot en orsak som kan föras tillbaka till en etiskt klandervärd handling än mot en

orsak som är att hänföra till en olyckshändelse eller en naturkatastrof se

Nygaard, 1992, s. 367. Också i dansk litteratur finns förespråkare för att en skadeföljd skall anses adekvat grövre vårdslöst ev. uppsåtligt skadevålla-

ren har handlat se Jørgensen Nørgaard, 1976, s. 176 f..

- I norsk rättspraxis synes man tidigare ha ansett att ett grovt vårdslöst

beteende gör att vissa opåräkneliga skadeföljder blir ersättningsgilla se Rt.

1960 s. 357, i vilket rättsfall modern till en 15-årig pojke som drunknat när en starkt berusad bilist kört över en kajkant tillerkändes skadestånd för psykiska besvär som tillfogats henne när hon kom till olycksplatsen och såg den döde sonen dras upp ur vattnet. Av rättsfallet Rt. 1985 s. 1011 torde dock följa att vårdslöshet inte längre är en förutsättning i norsk rätt för att den som tillfogats psykiska besvär till följd av en nära anhörigs död skall kunna ersättning för

sin egen personskada se Hagstrøm i LoR 1987 s. 629 och Lødrup, 1987,

s. 254; i detta rättsfall fick en kvinna, som sett sin make dödas av en signallykta på ett tåg, ersättning för psykiska besvär till följd av denna händelse trots att järnvägen ansågs ansvarig endast på objektiv grund. Inte heller i rättspraxis i Danmark, Finland eller något europeiskt land utanför Norden ñnns stöd för uppfattningen att möjligheterna att ersättning för psykiska besvär till följd av att en annan person dödats eller skadats allvarligt blir större när den skadegörande handlingen varit uppsåtlig eller grovt vårdslös än när så inte har varit fallet.

För svensk rätts vidkommande kan det enligt Conradi i SvJT 1984 s. 184 lmappast anbefallas att man kräver mindre i fråga om påräknelighet sträcker adekvansen vidare när det skadegörande beteendet är grovt oaktsamt eller uppsåtligt. Också Andersson 1993, s. 104 framhåller att den principiella inställningen är att skuldgraden inte har med adekvanslärans klassiska påräknelighetsbedömning att göra. En liknande inställning har redovisats av Hellner i SvJT 1993 s. 457, vilken såsom en kommentar till rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och uttalat att det får betraktas som något förvånande att vid en

386 överväganden

adekvansbedömning så stort avseende har fästs vid att skadan orsakats genom uppsåtligt dödande, inte genom någon annan skadestândsgrundande handling. I och för sig är det säkert riktigt att psykiska besvär som åsamkas någon till följd att en annan person dödats eller skadats allvarligt typiskt sett blir av allvarligare när skadehändelsen har vâllats uppsåtligen än när skadevållaren har förfarit vårdslöst eller svarar för händelsen på annan grund än eget vållande. Men psykiska besvär torde vara en fullt beräknelig och typisk följd även i det senare fallet. De kan inte heller sägas vara en mer avlägsen följd i det fallet. Enligt vår mening finns det alltså inte anledning att med hänsyn till kraven forutsebarhet eller ett direkt och nära samband ge ersättning endast när någon annan dödats eller skadats allvarligt genom en uppsåtlig handling. Vi återkommer i avsnitt 5.5.1.8 till frågan om det av andra rättspolitiska skäl kan motiverat att begränsa rätten till skadestånd till sådana fall. vara

5.5.1. 7 Andra begränsningar

l rättsfallet NJA 1993 41 Iuppställde hovrätten några ytterligare kriterier s. för att- utan att komma i konflikt med grundläggande principer om adekvat kausalitet urskilja fall där ersättning till den som tillfogats psykiska besvär borde utgå i sådana situationer som var aktuella i det fallet. Utöver det kriterium som just behandlats, dvs. brottets grovhet, borde det enligt hovrätten finnas ett nära tidssamband mellan brottet och den tidpunkt då den skadelidande fick kännedom om detta. Vidare borde det fordras att den skadelidande hade någon fonn anknytning till brottsplatsen. Slutligen borde det tillmätas av särskild anknytning till den avlidnes betydelse om gärningsmannen hade haft anhöriga, Lex. familje- eller vänskapsband. Detta försök att uppställa vissa allmänna principer för adekvansbedömningen har Hellner i SvJT 1993 s. 458 betecknats som ambitiöst och av Kleineman i JT 1992-93 822 ansetts vara mycket intressant. Bortsett av s. från hänvisningen till brottets grovhet tog Högsta domstolen emellertid inte fasta på de kriterier hovrätten ställde upp. Dessa tycks också i själva som verket ha valts for att in på just det fall som det då var fråga om. Enligt passa vår mening lämpar de sig inte som en generell gräns mellan ersättningsvärda och inte ersättningsvärda fall.

överväganden 387

5.5.1.8 Rättspolitisk bedömning

I 1993 års rättsfall uttalade Högsta domstolen att en långtgående utvidgning av möjligheterna till skadestånd för psykiska besvär till följd av någons död eller allvarliga personskada förutsätter så ingående överväganden både prinav cipiell och praktisk natur att de lämpligen bör ankomma på lagstiftaren. Denna inställning har kritiserats av Kleineman i JT 1992-93 s. 824, som förklarat sig ha svårt att förstå att lagstiftaren antingen via detaljerade regler eller genom allmänna motivuttalanden skulle vara bättre skickad än vår prejudilcatsinstans att, när nya fall aktualiseras, dra upp gränsen för sådana fall då förutsättningarna för ansvar bör anses föreligga och sådana då det inte är rimligt att låta gärningsmannen betala skadestånd till närstående jfr ä ena sidan Kleineman, 1987, s. 425 not 139 och i JT 1993-94 s. 719, där samma gnmdsyn i frågan om rättsbildning genom lagstiftning eller rättspraxis kommer till uttryck, och å andra sidan Andersson, 1993, s. 204 ff. och Dufwa, 1993, s. 1735 ff., där en mindre dogmatisk ståndpunkt redovisas. Som framgått av det tidigare anförda rör det sig i detta fall om en utpräglat rättspolitisk bedömning. Enligt vår mening bör lagstiftaren inte undandra sig ansvaret att ett så känsligt område som det förevarande staka ut åtminstone en huvudsaklig gräns mellan ersättningsvärda och icke ersättningsvärda fall. Det hindrar inte att vissa gränsfall även i fortsättningen kan överlämnas till rättstillämpningen. En särskild fördel med lagstiftning är att lagstiftaren inte behöver känna sig lika bunden som rättstillämparen vid den begreppsapparat som i fråga om skadeståndsansvarets gränser har utbildats i doktrin och rättspraxis. I stället kan de rättspolitiska argumenten redovisas öppet utan att klädas i en täckmantel av sådana rättstekniska begrepp som adekvat kausalitet e.d. En utgångspunkt för de fortsatta övervägandena i denna del är att någon har åsamkats en personskada i form av psykiska besvär till följd av att en annan person har dödats eller skadats allvarligt genom en skadeståndsgrundande handling. I och för sig är det rimligt att alla som tillfogats en personskada kan skadestånd av den som i logisk mening har orsakat en sådan skada. Så långt kan man emellertid inte gå, utan någon gräns måste uppenbarligen finnas. Ett krav som bör ställas en lagreglering av denna gräns är enligt vår mening att lagstiftningen så tydligt som möjligt anger vilka fall som är ersättningsgilla; ingen är betjänt av en allmänt hållen lagregel som huvudsakligen hänvisar till rena rimlighetsöverväganden. Lagregeln bör vidare vara praktiskt

388 överväganden

användbar, så att den inte ger upphov till höga administrationskostnader i den praktiska skaderegleringen. Också i övrigt måste beaktas att inte en utvidgning av den gräns for skadeståndsansvaret som lagts fast i 1993 års rättsfall kan besvärande samhällsekonomiska konsekvenser. Med hänsyn till dessa krav är det uppenbart att lagstiftningen inte kan ge rätt till skadestånd för vem som helst som har fått psykiska besvär till följd av att någon har skadats genom en skadeståndsgrundande handling. Enligt annan vår mening bör en sådan rätt i princip tillkomma bara den som genom släktskap, samboende eller liknande stod den skadade särskilt nära. Hur denna krets av ersättningsberättigade bör närmare avgränsas återkommer vi till i avsnitt 5.5.1.9. En lagreglerad rätt till skadestånd bör vidare begränsas till fall då den nära anhörige har dödats. Givetvis kan psykiska besvär också framkallas av att en nära anhörig har skadats. Det är emellertid då inte lika säkert att besvären är förutsebar och typisk följd skadehändelsen. Klart är att så inte är fallet en av när nära anhörig har skadats lindrigt; som exempel på fall där skadestånd en detta skäl inte gärna bör komma i fråga kan nämnas ett från tysk rättspraxav is, där hjärtsjuk avled vid underrättelsen om att hans son hade brutit en man

genom en skadeståndsgrundande handling se Lech, 1972, s. 164.

armen Däremot torde besvären, tidigare nämnts, inte vara oväntade och atypiska som i sådana fall då den nära anhörige har tillfogats en allvarligare personskada. Men det går inte att dra lika fast gräns mellan allvarligare och lindrigare en fall personskador som mellan dödsfall och andra fall. Och en generell rätt av till skadestånd för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig skadats allvarligt skulle kunna få kostnadskonsekvenser som är svåra att överblicka. Vad sagt utesluter inte att skadestånd i särskilda fall bör kunna utgå nu även for psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt. Framför allt gäller det när någon tillfogats besvären av att bevittna själva skadehändelsen; åtminstone i vissa sådana fall torde rätt till skadestånd föreligga redan enligt gällande rätt jfr NJA 1971 78. Även andra fall, s. t.ex. när den nära anhörige har överlevt efter att ha svävat mellan liv och död, kan rätt till skadestånd vara befogad. Enligt vår mening bör dock en en generell lagreglering inte utformas med sikte fall av detta eller liknande slag, utan dessa fall bör även i fortsättningen avgöras i rättstillämpningen med samtliga föreliggande omständigheter. beaktande av En lagreglering rätten till skadestånd för chockskador e.d. bör alltså av inriktas fall där nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande en handling. Frågan är då det från rättspolitisk synpunkt finns anledning att om

överväganden 389

i lagstiftningen dra en ytterligare gräns med hänsyn till grunden för skadeståndsansvaret. Vi har i avsnitt 5.5.1.6 konstaterat att det utifrån kravet på adekvat kausalitet e.d. inte finns anledning att göra någon skillnad mellan uppsåtligt dödande och annat skadeståndsgrundande beteende. Inte heller andra rättspolitiska skäl talar enligt vår mening för en sådan gränsdragning. Ett rättspolitislct argument för att ge ersättning bara i de fall då nära en anhörig har dödats genom ett uppsåtligt brott skulle visserligen kunna att vara det är just i de fallen som en ersättningsmöjlighet ter sig särskilt angelägen för rättskånslan. Detta argument bygger sannolikt på tankegångar liknande slag av som de som ligger bakom den nuvarande bestämmelsen l kap. 3 § skadeståndslagen om ersättning för kränkning genom brott. Det allmänna rättsmedvetandet kräver att den som utsätts for en rättskränlcning kan få ersättning for demia lcränlming. Det rör sig emellertid då om en ersättning helt annat av slag än ersättning för personskada. Huruvida det finns anledning säratt ge skild ersättning for den kränkning, eller vad man nu vill kalla det, som någon kan känna när en nära anhörig har dödats genom ett uppsåtligt brott återkommer vi till i avsnitt 5.5.2. När det gäller skadestånd för personskada finns det däremot som sagt inte grund för att låta rätten till skadestånd bli beroende av om skadan har framkallats genom ett uppsåtligt brott eller inte. En sådan åtskillnad skulle vara en nyhet för svensk rätts del; det är mycket länge sedan som en personskada ersattes bara när den vållats genom ett uppsåtligt brott. Vi ser inte heller några rationella skäl för att sätta en gräns vid fall då nära en anhörig dödats genom ett vårdslöst förfarande dvs. i praktiken brottet genom vållande till annans död. Tvärtom skulle det försvåra skaderegleringen om man måste utreda huruvida vårdslöshet har förekommit även i de fall då skadeståndsansvaret i övrigt vilar strikt grund. I den allmänna samhällsdebatten inte minst efter Estoniakatastrofen har - framhållits att svensk skadeståndsrätt inte är tillräckligt generös när det gäller skadestånd för psykiska besvär till följd av att nära anhörig har dödats en genom en skadeståndsgrundande handling. En rätt till skadestånd i dessa fall oavsett grunden för skadeståndsansvaret skulle därför sannolikt hälsas med tillfredsställelse av allmänheten. I de andra länder där skadestånd utges för chockskador e.d. till följd av en nära anhörigs död faster man inte heller något

avseende vid vilken ansvarsgrund som gäller se beträffande England avsnitt

4.3.2.5, beträffande Italien avsnitt 4.3.4.5, beträffande Schweiz avsnitt 4.3.6.5 och beträffande Tyskland avsnitt 4.3.7.5. Och i nordisk doktrin har man från

390 överväganden SOU 1995 33 ;

olika håll förordat en lösning som innebär att alla som tillfogas psykiska besvär till följd av att en nära anhörig dödats genom en skadeståndsgrundande

handling av vilket slag det vara må kan få ersättning för denna personskada

se Lech, 1972, s. 164, Lødrup, 1987, s. 255 Vinding Kruse, 1990,

s. 293 och Andersson, 1993, s. 556. Frågan är emellertid om de samhällsekonomiska konsekvenserna av denna lösning är sådana att den trots allt inte bör väljas. Den rätt till ersättning för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig dödats genom ett uppsåtligt brott som slagits fast av Högsta domstolen i 1993 års rättsfall har vissa kostnadskonsekvenser. Under år 1993 dödades ca 115 uppsåtliga brott mord, dråp och misshandel med dödlig personer genom utgång. Det sammanlagda belopp som efter 1993 års rättsfall har betalats ut med anledning sådana psykiska besvär från Brottsskadenärrmden respektive av Brottsoffermyndigheten och från det överfallsskydd som ingår i hem- och villahemförsälqirtgama är förhållandevis måttligt; det rör sig om mindre än en halv milj. kr år. Även detta belopp kan tänkas öka något sedan per om ersättningsmöjlighet har slagit igenom i full utsträckning vetskapen om denna kan det inte gärna komma i fråga att av detta skäl nu begränsa den rätt till skadestånd som följer av 1993 års rättsfall. Inte heller rätt till skadestånd i fall då en nära anhörig dödats genom en en vårdslös handling skulle få några avskräckande kostnadskonsekvenser. Under år 1993 dödades drygt 250 personer genom straffbar oaktsamhet vållande till död. Av dem dödades ca 175 i trafiken. Kostnaderna med anledning annans övriga dödsfall kommer i regel att belasta en ansvarsförsäkring eller, i fall av då sådan saknas, Brottsoffermyndighetens anslag. Dessa kostnader torde sammanlagt understiga det belopp som betalas ut med anledning av uppsåtliga dödsfall. Totalt sett uppkommer de största kostnaderna, om skadestånd ges även i fall då nära anhörig har dödats skadeståndsgrundande handling en genom en inte är vårdslös. Hit hör de flesta dödsfall i trafiken. Under år 1993 rörde som det sig 450 sådana fall. Tillsammans med de fall där en straffbar om ca oaktsamhet förelåg dödades alltså 625 personer i trafiken. Kostnaderna med ca anledning dessa dödsfall kommer att belasta trafikförsäkringen. Hur stora av dessa kostnader kan bli är det inte möjligt att bilda sig någon säker uppfattning Det finns dock anledning att tro att kostnaderna sammanlagt inte kommer om. att överstiga 10-15 milj. kr. om året. En kostnadsbelastning i denna storleksordning motsvarar 1-1,5 procent av trafikförsäkringspremierna.

överväganden 391

De kostnader som nu har redovisats kan vissa år bli betydligt högre, om det inträffar en eller flera skadehändelser med ett mycket stort antal dödsfall. Det rör sig emellertid då om engångsföreteelser som i det långa loppet inte förändrar kostnadsbilden nänmvärt. En rätt till skadestånd för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig dödats genom en skadeståndsgrundande handling medför inte enligt vår mening så betydande kostnader att det finns anledning att begränsa denna rätt annat sätt än att det skall röra sig om psykiska besvär som är att anse som personskada. Vi förordar att en bestämmelse av detta innehåll tas in i 5 kap. 2 § skadeståndslagen, som handlar om efterlevandes rätt till skadestånd till följd av att någon har dödats. Det bör påpekas att bestämmelsen inte lika litet som andra regler i skadeståndslagen se t.ex. prop. 1972:5 s. 568 får läsas motsättningsvis så, att den utesluter en rätt till skadestånd i andra fall. Som förut nämnts får frågan huruvida skadestånd kan utgå i situationer som är jämförbara med dem som lagreglerats avgöras i rättstillärnpningen.

5.5.1.9 Närstående

Som nämnts i avsnitt 5.5.1.8 bör en lagreglerad rätt till skadestånd för psykiska besvär till följd av att någon dödats tillkomma endast den som har stått den avlidne särskilt nära. Frågan är emellertid hur kretsen ersättningsberättigade bör bestämmas i en lagreglering av denna ersättningsrätt. En möjlighet är att i lagen räkna upp vissa personkategorier som skall vara ersättningsberättigade. En sådan uppräkning har den fördelen att lagen ger klart besked i denna fråga. Nackdelen med denna metod är att en så stelbent reglering inte medger en nyanserad bedömning med hänsyn till de särskilda omständigheter som kan föreligga i det enskilda fallet. En annan möjlighet är att i lagen göra kretsen ersättningsberättigade ganska vid och låta den omständigheten att någon har åsamkats en personskada i form av psykiska besvär till följd av dödsfallet utgöra ett, låt vara inte avgörande, kriterium att han har stått den avlidne så nära att det är rimligt att skadestånd utgår för demia personskada. Enligt vår mening är det tydligt att lagregleringen i första hand bör ta sikte på den avlidnes make, registrerade partner, sambo, barn och föräldrar. Även andra, t.ex. syskon, som vid tiden för dödsfallet bodde tillsammans med den som avlidit bör i de flesta fall anses berättigade till skadestånd om de åsamkas psykiska besvär till följd av dödsfallet. Något krav biologiskt släktskap torde därvid inte böra krävas; förutom adoptivbarn bör exempelvis fosterbarn

392 Överväganden

och s.k. särkullbarn kunna komma i fråga för ersättning. I särskilda fall bör skadestånd kunna utgå även till den som inte har bott tillsammans med den avlidne, om det av andra skäl har rått en sådan samhörighet mellan dem som normalt finns mellan samboende personer. Vi ansluter oss alltså till den bedömning som har gjorts i rättstillämpningen i fråga om vilka som bör kunna skadestånd för psykiska besvär till följd av att någon har dödats genom en

skadeståndsgrundande handling se avsnitt 3.5.1.6.

Det anförda visar att det knappast är lämpligt att använda sig av den första de angivna metoderna för att i lagen ange kretsen ersättningsav nyss berättigade. Omständigheterna är alltför varierande för att kunna fångas in i uppräkning i lagen de personkategorier som skall kunna få skadestånd. en av l stället bör den andra metoden väljas. Vi förordar därför att lagregeln utformas så att de har stått den avlidne särskilt nära har rätt till skadesom stånd för personskada i form psykiska besvär som tillfogats dem till följd av dödsfallet. Det får bli en uppgift för rättstillämpningen att närmare av precisera när omständigheterna är sådana att detta krav för rätt till skadestånd är uppfyllt.

5.5.2 Kränkning

Vår bedömning: En rätt till skadestånd för kränkning bör inte införas för efterlevande till den som har dödats genom en brottslig handling.

Hittills har talat skadestånd till den som har tillfogats personskada i om form av psykiska besvär till följd av att någon har dödats genom en skadeståndsgnmdande handling. Frågan är emellertid om skadestånd bör utgå också för den kränkning någon kan känna då en nära anhörig har dödats som ett brott mot dennes Som tidigare har nämnts kan en rätt till genom person. skadestånd i dessa fall framstå som önskvärd för den allmänna rättskänslan. Genom rättsfallen 1993 41 I och har klarlagts att bestämmelsen i s. l kap. 3 § skadeståndslagen skadestånd för kränkning genom brott inte är om tillämplig i andra fall än då någon har kränkts genom ett brott mot sin per-

sonliga frihet, frid eller ära se avsnitt 3.5.2. Bestämmelsen ger alltså inte rätt

till skadestånd för det lidande genom ett sådant brott kan tillfogas någon som I den juridiska litteraturen har emellertid hävdats att en skada av detta annan. slag från allmän synpunkt kan betraktas som en kränkning av dennes en sinnesfrid se Hellner i SvJT 1993 454 samt att en rätt till skadestånd i s.

Överväganden 393

detta fall skulle förenkla hanteringen av skadefallen se Andersson, 1993, s. 557. En sådan ordning har också sedan länge gällt i norsk rätt. Enligt § 3-5 i den norska erstatningsloven kan den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har vållat någons död åläggas att utge oppreisning till den dödes make, barn eller föräldrar. Ersättningen bestäms efter de reaktioner som efterlevande normalt har i en sådan situation, oberoende av deras reaktion i det särskilda fallet. Bestämmelsen har emellertid tillämpats mycket sällan och i regel bara vid trañkbrott se Nygaard, 1992, s. 178. En motsvarande bestämmelse finns inte heller i något annat europeiskt land. Vad som framför allt orsakar en sådan kränkning som avses i 1 kap. 3 § skadeståndslagen är att någon har velat en illa. Den kränkning någon som kan utsättas för genom att en nära anhörig har dödats genom ett våldsbrott är i regel av annat slag. Det rör sig då om känslor av upprördhet, förtvivlan, vanmakt och hat över att någon har gjort den anhörige illa. Det behov av upprättelse för en tillfogad kränkning som skadestånd enligt bestämmelsen i l kap. 3 § skadeståndslagen är avsedd att tillgodose framträder inte på samma sätt i detta fall.

En annan sak är om avsikten med brottet är att skada just den som har stått den anhörige särskilt nära. Om denne därigenom tillfogas psykiska besvär, torde gärningsmannen kunna dömas också för psykisk misshandel av denne

närstående se Holmberg mfl., 1995, s. 161. I så fall kan den närstående bli

berättigad till skadestånd för kränkning enligt l kap. 3 § skadeståndslagen.

En särskild rätt till skadestånd för den kränkning som i andra fall kan tillfogas efterlevande då någon nära anhörig dödas genom ett våldsbrott skulle totalt sett kunna medföra en betydande kostnadsbörda för Brottsoffermyndigheten, liksom för hem- och villahentförsäkringarna om det överfallsskydd som ingår i dessa försäkringar skulle täcka även en sådan skada. Av de skäl som nu har angetts är vi inte beredda att förorda att en rätt till skadestånd för detta slag av kränkning införs vid sidan av den möjlighet till skadestånd som förut har förordat för personskada som åsamkas någon till följd av att en nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande handling.

394 Överväganden

5.5.3 Sorg och saknad

Vår bedömning: En rätt till skadestånd för sorg och saknad bör inte införas för efterlevande till den som har dödats genom en skadeståndsgrundande handling.

En lösning har valts i del länder är att i stället för eller vid sidan av som en rätt till skadestånd för psykiska besvär till följd av en nära anhörigs död - en ersättning for den och saknad vissa angivna efterlevande i regel ge sorg som make, barn och föräldrar kan uppleva när den anhörige har avlidit till följd skadeståndsgrundande handling. En sådan ersättningsmöjlighet finns i av en

bl.a. Belgien se avsnitt 4.3.1.3, Luxemburg, England se avsnitt 4.3.2.3,

Wales, Irland, Frankrike se avsnitt 4.3.3.3, Italien se avsnitt 4.3.4.3 och

Schweiz se avsnitt 4.3.6.3. Skadestånden utgår ofta med standardiserade

belopp, i England motsvarar 75 000 kr, men bestäms i vissa länder, som t.ex. Frankrike, efter förhållandena i det enskilda fallet. I Skottland avser t.ex. skadeståndet förlusten den avlidnes sällskap och förmyndarskap. av En standardiserad skadeståndspost av detta slag är i allmänhet lättare att hantera i skaderegleringen än skadestånd för den personskada i form av ha åsamkats närstående till den avlidne. Det skulle psykiska besvär som kan därför i och för sig ha kunnat övervägas att införa enbart en möjlighet till skadestånd för och saknad i stället för rätt till skadestånd för de sorg en psykiska besvären. Enligt vår mening bör man emellertid, som antytts i avsnitt 5.5.1.8, inte upphäva den möjlighet att få skadestånd för dessa besvär som nu slagits fast Högsta domstolen i rättsfallen 1971 78 och 1993 s. 41 I och av s. H. Det är också rimligt att skadeståndet bestäms efter besvärens svårhet i det enskilda fallet och den skadelidande kan få full ersättning såväl för de att kostnader och den inkomstförlust uppkommit för den sveda och värk som som i förekommande fall det bestående men som besvären har medfört. samt Den rätt till skadestånd för chockskador e.d. som förordat i det föregående utgör enligt vår mening tillräcklig kompensation för de efteren levande. Det finns därför inte anledning att dessutom införa en möjlighet till saknad. Även samhällsekonomiska skäl talar mot skadestånd för sorg och en sådan lösning; den skulle nämligen medföra betydande kostnader avsevärt högre än dem blir följden vårt förslag såväl för ansvarsförsäkringen som av och trañkförsäkringen som för Brottsoffermyndigheten.

överväganden 395

5.6 Omprövning skadestånd

av

5.6.1 Inkomstförlust och förlust underhåll av

Vår bedömning: Den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 5 § skadeståndslagen om omprövning av skadestånd för inkomstförlust och förlust av underhåll vid väsentligt ändrade förhållanden bör frånsett ett förtydligande för fall då något skadestånd inte tidigare har fastställts behållas oförändrad i denna del.

Ett syfte med de regler om personskadeersättning som togs in i skadeståndslagen år 1975 var att denna ersättning skulle bestämmas så exakt möjligt, som

så att såväl över- som underkompensation undveks se 1975: 12 100.

prop. s.

Reglerna innebar bl.a. att ersättning för den skadelidandes inkomstförlust

skulle bättre än tidigare motsvara den verkliga förlusten. Skadestånd för framtida inkomstförlust skulle inte längre uppskattas efter en sådan schablon som den medicinska invaliditetsgraden utgör utan i stället beräknas i närmare anslutning till skadans ekonomiska verkningar i det enskilda fallet. En individuell bedömning av de framtida skadeverkningama och utvecklingen i

övrigt skulle alltså göras se avsnitt 3.2.3.1.

Det är en truism att påstå att alla antaganden om framtiden måste bli osäkra. En förutsättning för att man skulle gå över till en sådan s.k. ekonomisk i stället för medicinsk invaliditetsbedömning ansågs därför vara att ett fastställt skadestånd för framtida inkomstförlust kunde ändras, utveckom lingen tog en helt annan riktning än den som hade antagits när skadeståndet

bestämdes se prop. 1975: 12 s. 108 och 118. Möjligheten att ändra en dom

genom resning se avsnitt 3.6.2.4 eller en uppgörelse utom rätta genom

tillämpning av 36 § avtalslagen eller andra avtalsrättsliga principer om verkan

av bristande förutsättningar se avsnitt 3.6.3 betraktades inte som tillräckliga.

Av dessa skäl togs en bestämmelse in i 5 kap. 5 § skadeståndslagen som medgav att skadestånd för inkomstförlust omprövades, om de förhållanden som hade legat till grund för ersättningens bestämmande ändrades väsentligt. Bestämmelsen gjordes samtidigt tillämplig också skadestånd för förlust av underhåll, även om den torde ha mindre praktisk betydelse i det fallet jfr prop. 1975:12 s. 123 och 171. Bestämmelsen avser inte bara skadestånd som utgår i form av livränta utan också skadestånd som fastställts i form av ett engångsbelopp. Detta innebar en utvidgning i förhållande till det förslag av Skadeståndskommittén som i övrigt

396 överväganden

för bestämmelsen se SOU 1973:51 162. Även bestämlåg till grund s. om melsen i den delen utsattes för viss kritik i samband med att den hade införts se Bengtsson i SVJT 1976 s. 597 ff. torde den inte ha medfört några olägenheter i den utomrättsliga skaderegleringen. Och i domstolspraxis synes den knappast alls ha tillämpats, i vart fall inte i några publicerade rättsfall. Även i övrigt förefaller bestämmelsen omprövning ha fungerat på om avsett sätt. Den har visserligen gett upphov till tillämpningsproblem i en del avseenden, t.ex. i fråga kravet på att en ändring skall vara väsentlig. Men om dessa problem är i allmänhet inte det slaget att de påkallar någon justering av bestämmelsen när det gäller skadestånd för inkomstförlust och förlust av av underhåll. Endast punkt finns det anledning att förtydliga bestämmelsen i denna en del. Dess formulering nämligen intryck av att den inte är tillämplig, om ger det gång har slagits fast att någon sådan förlust inte kan antas uppkomma en

detta antagande senare visar sig felaktigt se avsnitt 3.6.4. För att

men förebygga sådan tolkning, som inte gärna kan vara avsedd, bör bestämmelen sen formuleras om något. Som nämnts i avsnitt 3.6.6 är bestämmelsen tillämplig bara när det har inträtt väsentlig förändring av förhållandena på den skadelidandes sida. en Frågan även ändring förhållandena den skadeståndsskyldiges sida om en av bör kunna föranleda att skadeståndet prövas om behandlas i avsnitt 5.6.3.

5.6.2 Kostnader och ideell skada

Vårt förslag: Bestämmelsen i 5 kap. 5 § skadeståndslagen ändras så att det blir möjligt att ompröva även skadestånd för kostnader och ideell skada när de förhållanden har legat till grund för ersättningens bestämmande som ändras väsentligt.

omprövning i 5 kap. 5 § skadeståndslagen tar inte sikte Bestämmelsen om skadestånd för kostnader eller för ideell skada. En sådan omprövningsmöjlighet hade inte någon större aktualitet för Skadeståndskommittén, som nämnts ansåg att endast skadestånd som utgår som livränta skulle som nyss kunna omprövas; frånsett vârdlivränta fastställs skadestånd för kostnader och för ideell skada i regel engångsbelopp. Frågan kom i ett annat läge när som under det fortsatta lagstiftningsarbetet även engångsbelopp ansågs böra kunna omprövas. Men det ledde inte till att någon omprövningsmöjlighet infördes med avseende kostnader och ideell skada. Något behov av en sådan

överväganden 397

möjlighet förklarades inte finnas i dessa fall; några omständigheter nya som skulle ha påverkat skadeståndetsbestämmande, om de varit kända från början,

antogs inte kunna inträffa annat än i undantagsfall se prop. 1975: 12 s. 170.

En förklaring till denna ståndpunkt kan möjligen vara att det inte finns samma behov av en omprövningsmöjlighet när ett skadestånd i likhet med ersättning för ideell skada och, i viss mån, för framtida kostnader fastställs efter schabloner eller i övrigt mera skönsmässigt som när ett skadestånd i likhet med ersättning för framtida inkomstförlust skall anpassas till den verkliga förlusten i det enskilda fallet jfr von Eyben i NJM 1987 s. 29 och 41. Men även en tillämpning av schabloner kan bygga på antaganden t.ex. om skadans medicinska verkningar som visar sig felaktiga. Schablonen slår då fel. Att risken för detta är större vid en individuell bedömning hindrar inte att en möjlighet till omprövning kan behövas i samtliga fall då en framtidsbedömning inte håller streck. Som nämnts i våra direktiv visar erfarenheterna att det ställningstagande som gjordes år 1975 när det gäller behovet av en möjlighet till omprövning av skadestånd för kostnader och ideell skada kan just behöva omprövas. l den praktiska skaderegleringen har det ofta visat sig vara en brist att sådan en möjlighet salmas. Tidigare brukade man i skaderegleringspraxis detta skäl av medge omprövning ex gratia beträffande alla ersättningsposter i fall då den medicinska utvecklingen hade ändrats väsentligt. Denna praxis upphörde när en möjlighet till omprövning infördes i 5 kap. 5 § skadeståndslagen med avseende skadestånd för inkomstförlust och förlust av underhåll. Skälet till denna ändrade praxis har förklarats vara att lagstiftaren själv ansett att denna omprövningsmöjlighet inte borde gälla beträffande andra ersättningsposter. Detta skäl är enligt vår mening inte hållbart. Det är inte troligt att lagstiftaren genom att införa en laglig omprövningsmöjlighet endast beträffande vissa ersättningsposter avsett att en för de skadelidande förmånlig praxis beträffande andra ersättningsposter därmed skulle upphöra. Men även om försäkringsbolagen skulle ändra sitt ställningstagande och förklara sig villiga att på nytt börja tillämpa denna praxis, ger det inte samma garantier för omprövning en som en lagreglerad sådan rätt jfr Bengtsson i SvJT 1976 s. 598. I avsaknad av en lagreglerad rätt till omprövning kan man tillgripa en del andra metoder för att komma till rätta med problemet att en skada kan utvecklas annorlunda än man föreställer sig när skadestånd för kostnader och ideell skada skall bestämmas. En sådan möjlighet kan vara att i osäkra fall vänta med den slutliga prövningen till dess att skadeläget har stabiliserats, ofta

398 Överväganden

i förening med utbetalning visst belopp a conto i avvaktan på den en av slutliga regleringen. Denna utväg har emellertid olika nackdelar. Att den

skadelidande i de svåraste fallen kan hinna avlida innan ersättningsfrågan har

avgjorts och att rätten till ersättning för ideell skada enligt nuvarande principer

då faller bort jfr Ekstedt, 1977, 255 f. behöver visserligen inte vara något s. avgörande hinder. Dessa principer kan nämligen ändras så att den tidpunkt när

rätten till ersättning för ideell skada bortfaller anknyts till den dag när kravet

på ersättningen framställs se avsnitt 5.4. Men utdragen skadereglering

en kan erfarenhetsmässigt lätt upphov till s.k. ersättningsneuroser, dvs. en ge olämplig ñxering hos den skadelidande vid ersättningsfrågan som kan leda till

att skadan förvärras se avsnitt 3.6.2.4.

När skadeståndsfrågan handläggs vid domstol, kan domstolen på mot-

svarande sätt avböja att avgöra den slutligt och i stället förbehålla den

skadelidande rått att återkomma med sitt ersättningskrav när skadeläget kan

överblickas bättre. Däremot torde domstolen av processuella skäl inte kunna

besluta viss ersättning skall betalas conto i avvaktan på ett slutligt att a ställningstagande jfr Ekstedt, 1977, 256; reglerna i 15 kap. 3 § rättegångss. balken går knappast tillämpa detta sätt. Medger den skadeståndsskyldige att betala visst belopp kan domstolen visserligen besluta om detta i en att a conto, deldom se 17 kap. 4 § tredje meningen rättegångsbalken. Med hänsyn till

risken för ersättningsneuroser är det emellertid oftast lämpligt att domstolen

avgör målet i dess helhet så snart möjligt. Domen får då grundas på mer som eller mindre säkra antaganden om skadans framtida följder.

Ett särskilt problem när skadeståndstalan förs vid domstol är att det ibland en sker så tidigt skadan inte har hunnit utveckla sig alls eller bara till en att mindre del. Så kan fallet när skadeståndstalan förs i ett brottmål, som på vara grund de regler gäller för dessa mål måste avgöras mycket snabbt. av som Framför allt när brottet har föranlett psykiska besvär hos den skadelidande kan det dröja ganska länge innan vet vilken omfattning dessa har och hur man länge de gör sig gällande. Eftersom ersättning för dessa besvär, i den mån de personskada, skall bestämmas efter faktorer av detta slag se är att anse som avsnitt 5.2.3 är det nödvändigt att domstolen kan bilda sig en uppfattning om dem när ersättningen bestäms. Att detta skäl behöva hänvisa den av skadelidande återkomma kanske långt när situationen kan överblickatt senare helt är emellertid särskilt olyckligt i dessa fall. Domstolarna tvingas därför as ofta på alltför tidigt stadium göra mer eller mindre kvalificerade att ett gissningar utvecklingen den skadelidandes psykiska besvär se om av beträffande några sådana fall NJA 1991 766, 1992 s. 740 II, 1993 s. 41 I s. och och 1993 s. 68.

överväganden 399

Det är givet att större osäkerhet som är förenad med en sådan framtidsbedömning av skadeverkningarna som domstolarna i enlighet med vad som nu sagts ibland måste göra, desto större är risken för att bedömningen i efterhand visar sig felaktig. Det kan därför i sådana fall finnas anledning att, om den skadelidande yrkar det, förbehålla honom rätt att väcka ny talan i fall då skadeverkningarna blir allvarligare än domstolen har antagit. Även i den utornrättsliga skaderegleringen brukar den skadelidande förbehållas rätt till omprövning, om Trañkskadenämnden eller Ansvarsnämnden har rekommenderat det jfr även Strömbäck mfl., 1992, s. 57. Enligt sin praxis gör nämnden en sådan rekommendation, om det finns en klar risk för att förhållandena skall ändras väsentligt och det inte är lämpligt att eliminera risken för underkompensation genom en tidsbegränsad reglering av skadan. Alternativet att bestämma en tidsbegränsad livränta som får gälla några år tills ersättningsfrågan avgörs slutligt, vilket alternativ förordats i förarbetena till 1975 års personskadereform när det gäller ersättning för framtida in-

komstförlust se avsnitt 3.6.2.4, passar inte särskilt bra vid bestämmande av

ersättning för ideell skada. Som tidigare nämnts brukar sådan ersättning regleras med ett engångsbelopp. l vissa fall, t.ex. när ersättning skall bestämmas till en skadelidande som är långvarigt medvetslös, kan en sådan

metod dock vara lämplig se avsnitt 5.2.6.

En utväg som inte sällan tillgrips när det finns en beaktansvärd risk för senare komplikationer är att fastställa ersättningen med en viss marginal för denna risk. Om risken går att täcka genom en försäkring såsom ögonskade- försäkringen kan ersättningsmarginalen bestämmas så att den motsvarar för- säkringsprernierna jfr NJA 1975 s. 642 och prop. 1975:12 s. 154 samt Selmer, 1977, s. 326 ff.. Står någon försäkringsrnöjlighet inte till buds, är emellertid en riskersättning av detta slag enligt vår mening i allmänhet inte någon särskilt lyckad lösning. Denna ersättning kan knappast bli så stor att den täcker hela skadan i fall då risken förverkligas; i så fall skulle de flesta skadelidande, för vilka risken inte inträffar, bli överkompenserade ifr Bengtsson m.fl., 1985, s. 213 f.. Det innebär emellertid i sin tur att de som faktiskt drabbas av senare komplikationer inte får full ersättning för dessa. En bättre lösning är därför att man från början ersätter endast den skada som faktiskt har uppkommit men att den skadelidande förbehålls rätt att begära ytterligare ersättning för det fall att de riskerade komplikationerna senare tillstöter. Både metoden att fastställa en tidsbegränsad livränta eller på annat sätt skjuta upp det slutliga ställningstagandet och metoden att göra en frarntids-

400 överväganden sou 1995:33

bedömning men fastställa ersättningen med en viss riskrnarginal eller förbehålla den skadelidande rätt att senare återkomma med ytterligare ersättningskrav förutsätter vet att den framtida utvecklingen är osäker. att man Det gör emellertid inte alltid. Om ersättningen, som väl oftast är fallet, man fastställs definitivt redan från början och skadan därefter utvecklas på ett sätt inte kunnat förutse, återstår för den skadelidande endast möjligheten som man att angripa domen eller uppgörelsen genom resning respektive genom tillämpning 36 § avtalslagen e.d. Men det är ingen bra lösning alls. För av dessa fall behövs därför en möjlighet till omprövning. Mot omprövningsmöjlighet invänds ibland att den medför en risk för en uppkomsten ersättningsneuroser. Sådana farhågor bör dock enligt vår av mening inte överdrivas. Om det när skadeståndet bestäms inte är sarmolikt att skadan kommer att förvärras i framtiden, torde den skadelidande sällan fixera sig vid den teoretiska möjligheten till omprövning. Är den framtida utvecklingskadan å andra sidan osäker, är risken för ersättningsneuroser betydligt en av större i fall då ersättningsfrågan på grund därav hålls öppen under en längre tid än i fall då den avgörs snabbt med hänsyn till att skadeståndet kan omprövas vid ändrade förhållanden. Av de skäl angetts förordar att en möjlighet till omprövning av som nu ersättning för kostnader och ideellt skada införs i lagstiftningen, på samma sätt redan tidigare har skett beträffande ersättning för inkomstförlust och som förlust underhåll. I likhet med vad som gäller i det fallet bör en förutsättav ning för omprövning att de förhållanden som legat till grund för vara ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt. Man behöver då inte befara omprövning skall begäras i tid och otid. Någon nämnvärd kostnadsökning att för forsälcrirtgsbolagen torde en sådan omprövningsmöjlighet, som försäkringstillämpade före år 1976, knappast föranleda. bolagen av sig själva

5.6.3 Ändrade förhållanden den skadeståndsskyldiges sida

Vår bedömning: Omprövning skadestånd för personskada enligt 5 kap. av 5 § skadeståndslagen bör för närvarande kunna ske bara vid ändrade som förhållanden på den skadelidandes sida.

Som nämnts i avsnitt 3.6.6 är det inte enbart förhållanden på den skadelidandes sida kan inverka omfattningen skadeståndsskyldigheten i ett som av enskilt fall. I viss mån kan också förhållanden på den skadeståndsskyldiges

överväganden 401

sida få betydelse. Sålunda följer t.ex. av 6 kap. 2 § skadeståndslagen att skadestånd kan jämkas efter vad som är skäligt, om skyldigheten att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn bl.a. till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Det gäller inte bara vid personskada utan också vid sakskada och ren förmögenhetsskada. Vid prövningen om och i vid mån jämkning skall ske blir det ofta nödvändigt att göra en prognos hur den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden kommer att gestalta sig i framtiden. Detta kan naturligtvis möta svårigheter av ungefär samma slag som när det gäller att bedöma den skadeli-

dandes framtida inkomstförhållanden vid skadestånd för personskada se

avsnitt 3.2.3.1. Om prognosen beträffande den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden senare visar sig vara felaktig på grund av att det skett förändringar som inte gått att förutse, är det dock för närvarande inte möjligt att ompröva skadeståndsfrågan. Frågan är därför om en möjlighet till omprövning bör införas för sådana fall då det har inträtt väsentligt ändrade förhållanden på den skadeståndsskyldisida. När man tar ställning till denna fråga bör man hålla i minnet att en ges möjlighet till omprövning naturligtvis endast kan ta sikte skadestånd som ännu inte erlagts; i likhet med vad som gäller beträffande personskada vid ändrade förhållanden på den skadelidandes sida kan det inte gärna komma i fråga att den skadelidande skall tvingas betala tillbaka skadestånd som han redan erhållit. Den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen kan medföra att den skadelidande får vidkännas en betydande jämkning av skadeståndet därför att fullt skadestånd skulle vara oskäligt betungande för den skadeståndsskyldige. l sådana fall kan det tyckas otillfredsställande att det inte fimis någon möjlighet till omprövning för det fall att den skadeståndsskyldige därefter får en betydande inkomstökning eller ett förmögenhetstillskott i form av arv e.d. och därför mycket väl kan betala fullt skadestånd. En möjlighet till omprövning kan givetvis också vara av väsentlig betydelse för en skadeståndsskyldig vars ekonomiska förhållanden drastiskt har försämrats efter det att skadeståndet blivit fastställt. Förändringen kan medföra att den skadeståndsskyldig inte längre kan fullgöra sin skadeståndsskyldighet i den utsträckning antogs när skadeståndet fastställdes. Vid en omprövsom ning skulle skadeståndsskyldigheten kunna till de ändrade föranpassas hållandena. Vad sagts förutsätter att den förändrade ekonomiska som nu situationen skulle ha inverkat på skadeståndets storlek om den hade varit känd

402 Överväganden

redan när skadeståndet fastställdes, dvs. att skadeståndet då skulle ha jämkats eller att skadeståndet skulle ha jämkats i vidare mån än som skett. Även det från principiell synpunkt finns skäl talar för om som att man inför en möjlighet till omprövning i sådana situationer, får inte bortse man från att betydelsen av en ornprövningsmöjlighet i praktiken sannolikt skulle bli ganska begränsad. I de flesta fall täcks nämligen skadeståndet av en ansvarsförsäkring, varvid jämkning enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen över huvud taget inte kommer i fråga; skadeståndet kan i sådana fall inte sägas vara oskäligt betungande se prop. 1975: 12 s. 176. Skador som har vållats genom uppsåtliga brott ersätts emellertid inte från någon ansvarsförsäkring. Även om

huvudregeln är att skadestånd då inte skall jämkas se prop. 1975:12 s. 140,

handlar de flesta rättsfall angående den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen om just skadestånd på grund av uppsåtligt brott se NJA 1993 s. 727 med hänvisningar till tidigare rättsfall. Här skulle en möjlighet till omprövning alltså kunna betydelse i fall då den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden utvecklar sig på annat sätt än som antagits när skadeståndet jämkades. Frågan om ett fastställt skadestånd bör kunna omprövas vid ändrade förhållanden på den skadeståndsskyldiges sida ställer sig delvis olika vid personskada, å ena sidan, samt sakskada och ren formögenhetsskada, å andra sidan. Vid personskada talar den skadelidandes behov av skadestånd ofta mot en jämkning enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen, även om skyldigheten att betala fullt skadestånd skulle vara betungande för den skadeståndsskyldige jfr prop. 1975:12 s. 177. Har skadan vållats genom ett brott utgör visserligen den skadelidandes behov av ersättning inte något hinder mot att skadeståndet

jämkas i den mån brottsskadeersättning kan utgå för skadan se NJA 1990

s. 196. Om skadeståndetjämkas i ett sådant fall skulle emellertid en möjlighet till omprövning av skadeståndsfrågan for den händelse skadevållarens ekonomi senare förbättras inte ha något intresse för den skadelidande; hans rätt till brottsskadeersättning påverkas inte av att skadeståndet kan ha jämkats se prop. 1975:12 s. 140 och 197778:126 s. 44. Och skulle skadevållarens ekonomiska förhållanden utvecklas i sämre riktning än som antagits när skadeståndetbestämdes, kan staten ta hänsyn till detta vid âterkrav av utgiven brottsskadeersättning; inte heller för skadevållaren skulle alltså en möjlighet till omprövning av skadeståndsfrågan få någon praktisk betydelse när brottsskadeersättning har utgått.

Överväganden 403

Med hänsyn till det anförda finns det inte anledning att låta den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 5 § skadeståndslagen om omprövning av skadestånd för personskada omfatta fall då förhållandena på den skadeståndsskyldiges sida har ändrats väsentligt. En sådan omprövningsmöjlighet förekommer inte heller i de andra vi har studerat, möjligen med undantag för rättssystem som

Tyskland se avsnitt 4.3.7.6.

När det gäller sakskada och förmögenhetsskada innehåller skadeståndsren lagen över huvud ingen bestämmelse omprövning av ett fastställt taget om skadestånd. I den mån skadeståndet har bestämts grundval av antaganden den framtida utvecklingen visar sig felaktiga, kan alltså en ny om som senare skadeståndsfrågan göras bara i undantagsfall jfr avsnitt 3.6.2.4 prövning av och 3.6.3. Som nämnts skulle bestämmelse om omprövning vid nyss en ändrade förhållanden den skadeståndsskyldiges sida kunna få betydelse vid detta slags skada, särskilt när skadan har vållats genom brott. Vårt uppdrag är emellertid begränsat till frågor rör personskada. Huruvida en omsom prövningsmöjlighet detta slag bör införas beträffande skadestånd för av förmögenhetsskada får därför övervägas i annat lämpligt sakskada och ren sammanhang. Det kan tilläggas att vad som har sagts i dena avsnitt om jämkning av skadestånd enligt 6 kap. 2 § skadeståndslagen är tillämpligt också i sådana fall

skadeståndet enligt andra bestämmelser i skadeståndslagen, t.ex. 2 kap.

när 2 och 3 §§, skall bestämmas efter skälighetsbedömning med hänsyn till en bl.a. ekonomiska förhållanden jfr prop. 1975:12 s. 140. parternas

medvållande

5.7 J ämkning grund av

5.7.1 Förutsättningar för jämkning

Vår bedömning: Det finns inte anledning att ändra bestämmelserna i 6 kap. 1 § första stycket första meningen skadeståndslagen om förutsättningarna för jämkning skadestånd grund den skadelidandes medvållande till av av personskada.

Före år 1976 gällde principer för jämkning på grund av medvållande samma såväl vid personskada vid sakskada och förmögenhetsskada. Om den som ren skadelidande eget vållande hade medverkat till sin skada, jämkades genom skadeståndet efter vad skäligt. Vid denna skälighetsprövning lades i som var

404 Överväganden

praktiken avgörande vikt vid graden av skuld skadevållarens och den skadelidandes sida. I början av 1970-talet kunde man emellertid urskilja tendens i en rättspraxis till en mildare bedömning av den skadelidandes medvållande vid personskada se t.ex. NJA 1971 s. 44, 1972 s. 81, 1973 s. 118 och 504, 1974 s. 562 och 1975 s. 502. I rättsfallet NJA 1979 s. 129, som gällde ett skadefall från tiden före år 1976, uttalade Högsta domstolen att denna utveckling hade varit särskilt påtaglig när det gällde skadestånd på grund av olycksfall i arbetet och trafikolyckor men att det funnits anledning att anlägga motsvarande synsätt i åtskilliga andra fall av personskada; även om det låg ett avgjort större mått av vårdslöshet på den skadelidandes sida än på den ansvariges, kunde resultatet alltså bli en förhållandevis begränsad jämkning av skadeståndet. Som Högsta domstolen också framhöll i 1979 års rättsfall innebar de nya medvållandcregler som togs in i skadeståndslagen i samband med 1975 års personskaderefonn närmast ett fullföljande av den rättsutveckling som sålunda redan var gång. Enligt dessa regler, som alltjämt gäller, kan skadestånd med anledning av personskada i princip jämkas endast om den skadelidande

själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan se

avsnitt 3.7.2. Vid tillkomsten av de nuvarande medvållandereglerna rådde stor enighet om att möjligheten att jämka skadestånd på grund av medvållande till personskada borde begränsas avsevärt. Till stöd för denna uppfattning åberopades främst sociala och humanitära skäl. Det ansågs inte rimligt att den som drabbats av personskada skulle genom en jämkning av skadeståndet bli lidande för all framtid av en tillfällig oaktsamhet e.d., särskilt skadevållarens som ansvar i regel täcktes eller i vart fall kunde täckas av en försäkring. Beträffande frågan hur långt jämkningsmöjligheterna borde begränsas vid personskada framfördes dock olika meningar. Vid lagrådsgranskningen framhöll sålunda tvä ledamöter av Lagrådet att den utformning som jämkningsreglerna hade fått kunde leda till klart obilliga resultat i fall då skadevällaren var en enskild person och inte hade någon ansvarsförsäkring. På grund härav förordade dessa ledamöter att jämkning på grund av den skadelidandes medvållande till personskada skulle, i enlighet med ett förslag som hade lagts

fram av Skadeståndskommittén se SOU 1973:51 s. 244 ff., kunna göras även

då det fanns synnerliga skäl se prop. 1975:12 s. 219 ff..

Denna kritik, som i grunden rörde frågan om det finns anledning behandla den skadelidande mildare än skadevållaren i fall då denne saknar

Överväganden 405

ansvarsförsäkring, påverkade emellertid inte lagstiftaren den gången se prop. 1975: 12 s. 225. Liknande synpunkter har senare framförts såväl i den juridiska litteraturen se Hellner, 1985, s. 183 och Dufwa, 1993, s. 1674 f.

som i riksdagen se mot. 199192:L2. Så sent som år 1994 ansåg emellertid

en enhällig riksdag att det inte fanns skäl att ändra reglerna i skadeståndslagen om förutsättningarna för jämkning grund av den skadelidandes medvållande

till personskada se bet. 199394:LU27 s. jfr bet. 199192:LU14 s. 14.

I skadeståndsrättslig lagstiftning om järnvägstrafik och luftfartstrañk har andra lösningar av jämkningsfrågan valts för att göra det möjligt för Sverige

att ansluta sig till de konventioner som denna lagstiftning bygger på se avsnitt

3.7.2. Dessa avvikelser från skadeståndslagens medvållanderegler har ansetts kunna godtas med hänsyn till att de rör sådana fall där den skadelidandes medvållande till personskada sällan får aktualitet. Inte heller den avvikande medvållanderegel som också av internationella hänsyn har införts i 1992 —— års produktansvarslag torde kunna någon större praktisk betydelse; i de flesta fall där någon har hanterat en produkt oaktsamt och grund därav tillfogats en skada kan denna inte sägas ha sin orsak i en sådan säkerhetsbrist som krävs för rätt till skadestånd enligt den lagen. För förare av motorfordon som skadas i trafiken gäller en särskild medvällanderegel i fall då föraren har gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt rattfylleri. En annan medvållanderegel gäller för rätten till brottsskadeersättning i fall då den skadelidande uppsåtligen eller genom oaktsamhet har ökat skaderisken. Dessa särregler saknar inte praktisk betydelse. De har emellertid uppställts av särskilda nykterhets- respektive kriminalpolitiska skäl

se avsnitt 3.7.2. De förbigås därför i detta sammanhang.

De sociala och humanitära skäl som år 1975 åberopades till stöd för de nuvarande reglerna i skadeståndslagen om jämkning grund av medvållande till personskada är enligt vår mening alltjämt bärande. I regel täcks skadevållaansvar av en försäkring, och det är då rimligt att den skadelidande får full rens ersättning även om han genom oaktsamhet har medverkat till sin personskada. Det ligger också, typiskt sett, närmare till hands att teckna en försäkring som skyddar mot risken att betala skadestånd med egna medel än att teckna en försäkring som täcker den del av ett skadestånd för personskada som kan jämkas bort Skadestånd för personskada bör med grund av medvållande. hänsyn härtill inte reduceras på grund av en oaktsam medverkan ens i de undantagsfall när skadevâllaren har underlåtit att hålla sig med en ansvarsför-

säkring.

406 Överväganden

De nuvarande medvållandereglerna i skadeståndslagen har vidare bidragit till att skaderegleringen i personskadefallen har förenklats avsevärt. Innan reglerna kom till var tvister om jämkning på grund av den skadelidandes medvållande vanliga. Sådana tvister förekommer så gott som aldrig numera. Från skaderegleringssynpunkt skulle det därför vara olyckligt om man gick tillbaka till den ordning gällde tidigare. Över huvud har tanken på sådan som taget en reform mött ett kompakt motstånd hos dem som tillämpar medvållandereglerna

i praktiken eller som annars har särskilt behandlat denna fråga se avsnitt

3.7.2. Ett argument för att man ändå skulle ändra reglerna på detta sätt har ibland sagts vara att Sverige är tämligen ensamt om att ha medvållanderegler som är så generösa för de skadelidande som de nuvarande. Det förhåller sig också så att det, oss veterligt, inte finns något annat land som har motsvarande regler i sin allmänna skadeståndslagstiftning. Men det finns flera länder, t.ex. Danmark se avsnitt 4.2.1.7, Finland se avsnitt 4.2.2.7 och Frankrike se avsnitt 4.3.3.7, som har regler av detta slag i sin lagstiftning om ersättning för trafikskador. Det förefaller som om dessa regler håller att sprida sig till

ytterligare länder, t.ex. Belgien se avsnitt 4.3.1.7 och Nederländerna se

avsnitt 4.3.5.7. Det är därför en betydande överdrift att påstå att de svenska reglema i ett internationellt perspektiv är närmast unika jfr bet. 199293:LU9 s. 4. Så länge inte Sverige av internationella konventionshänsyn nödgas införa andra medvållanderegler bör man enligt vår mening hålla fast vid de regler som gäller för närvarande. Att frivilligt göra sig av med dem skulle, av de skäl som redovisats förut, vara mindre välbetänkt. I vart fall finns det inte anledning att nu överväga en sådan reform sedan riksdagen helt nyligen förklarat att reglerna inte bör ändras.

5.7.2 Identifikation

Vårt förslag: Bestämmelsen i 6 kap. l § första stycket tredje meningen skadeståndslagen om identifikation mellan en avliden person och hans efterlevande ändras så att den blir tillämplig också skadestånd för chockskada som tillfogats dessa till följd av att den avlidne uppsåtligen medverkat till dödsfallet.

En princip i svensk rätt är att skadestånd för personskada kan jämkas grund av medvållande endast om den skadelidande själv har medverkat till sin skada.

överväganden 407

Ett undantag gäller dock vid skadeståndskrav av efterlevande till en omkommen person. I sådana fall kan de efterlevandes dvs. de skadelidandes den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. skadestånd jämkas, om Vid skadeståndsansvar som grundas culpa torde en situation av detta slag ytterst ovanlig. Vid strikt ansvar är denna situation dock tänkbar. vara

Framför allt gäller detta trafikskadeomrâdet se avsnitt 3.7.3.

Trots att jämkning i dessa fall alltså kan ske, när någon som avlidit till följd skadeståndsgrundande handling har uppsåtligen medverkat till av en dödsfallet dvs. vid självmord, torde i regel ojämkad ersättning utgå till de

efterlevande se avsnitt 3.7.4. Detta har slagits fast av Högsta domstolen

beträffande trañkskador se NJA 1981 s. 920 och gäller troligen även utanför

trañkskadeområdet se Hellner, 1985, s. 186; jfr dock Bengtsson, 1982, s. 136 och Dufwa, 1993, s. 1517. Det nämnda rättsfallet har betecknats som internationellt sett uppseende-

väckande se Dufwa s. 1517. Det finns inte anledning för oss att närmare

in på frågan hur skadestånd till efterlevande bör jämkas i fall då den avlidne har uppsåtligen medverkat till dödsfallet. Vi vill dock framhålla att det synsätt har kommit till uttryck i rättsfallet inte bör upprätthållas i den situation som med vårt förslag i avsnitt 5.5 om skadestånd till efterlevande för som avses chockskada med anledning av att en närstående har dödats. Det förslaget innebär skadestånd skall kunna utgå även när någon är ansvarig för att dödsfallet endast strikt grund; det gäller bl.a. vid dödsfall i trafiken. Framgår det därvid av utredningen att dödsfallet i själva verket utgör ett självmord, skulle det enligt vår mening föra för långt om de efterlevande kunde skadestånd for den chockskada som därigenom kan ha tillfogats dem. Bestämmelsen om identifikation bör ändras så att den blir tillämplig även på skadestånd till efterlevande för chockskada till följd av att den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. l de speciella fall som nämndes nyss, dvs. då också någon är ansvarig för dödsfallet på strikt grund, bör annan skadeståndet i princip jämkas till noll. Någon uttrycklig regel om detta anser vi dock inte nödvändig. Lagtexten bör däremot förtydligas så att det klart framgår att bestämmelsen också skadestånd för begravningskostnad och avser kostnad till följd dödsfallet jfr NJA 1981 s. 920; se avsnitt 3.7.3. annan av

408 överväganden

5.7.3 Jämkningsprinciper

Vårt förslag: Bestämmelsen i 6 kap. 1 § tredje stycket skadeståndslagen om hur jämkning bör ske ändras så att det- samma sätt som av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen uttryckligen framgår att den skadelidandes behov av skadeståndet skall beaktas vid bedömningen av vad som kan anses utgöra en skälig jämkning. En avsikt med lagändringen är att markera att skadestånd vid personskada för kostnader och inkomstförlust inte bör jämkas i fall då denna ersättning är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning utan att jämkningen i sådana fall bör göras bara ersättningen för den skadelidandes ideella skada.

Jämkning grund av medvållande till personskada skall ske efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande ömse sidor och omständigheterna i övrigt. skadeståndet skall i princip jämkas med den kvotdel som bör tillämpas med hänsyn till skuldgraden och andra omständigheter kring skadefallet. Det gäller dock inte i den mån en sådan jämkning skulle slå oskäligt hårt mot den skadelidande med hänsyn till övriga omständigheter, framför allt parternas ekonomiska förhållanden; jämkning bör underlåtas helt eller delvis, om skadan har sådan omfattning att den ifrågasätta kvotdelsjämkningen skulle allvarliga konsekvenser för den skadelidandes försörjnings-

möjligheter eller levnadsförhållanden se prop. 1975: 12 s. 174.

Något vägledande rättsfall om hur denna skälighetsbedömning bör närmare utföras ñnns ännu inte. I den praktiska tillämpningen har emellertid Brottsskadenämnden, med stöd av uttalanden i förarbetena till 1978 års brottsskadelag, brukat jämka endast ersättning för ideell skada och alltså inte ersättning för kostnader och inkomstförlust. Och inom försäkringsbranschen har utbildats en praxis som bygger samma grundtanke, nämligen att en jämkning inte bör äventyra den sociala tryggheten för den skadelidande och hans familj. Denna praxis innebär att skadestånd för vårdkostnader e.d. till skadelidande som är i klart behov av hjälp eller vård över huvud taget inte jämkas, medan skadestånd för inkomstförlust inte jämkas med högre belopp än som svarar mot 10 procent av den inkomst som den skadelidande skulle ha haft som oskadad till den del denna inkomst understiger ett belopp av för närvarande

267 750 kr se avsnitt 3.7.4.

Också enligt vår mening bör i enlighet med vad som uttalats i förarbete- na till 1975 års personskaderegler parternas ekonomiska förhållanden beak- tas när jämkning sker, så att resultat som framstår som oskäliga mot den skadelidande kan undvikas. Vi är inte övertygade om att domstolarna tar

Överväganden 409

sådana hänsyn i tillräcklig utsträckning jfr Conradi, 1988, s.ll6. När det gäller den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 § skadeståndslagen anges uttryckligen i den paragrafen att den skadelidandes behov av skadeståndet skall beaktas vid bedömningen av vad som kan anses utgöra en skälig jämkning. En motsvarande föreskrift bör tas in i bestämmelsen om jämkning grund av medvållande. På så sätt framgår att skälighetsbedömningen enligt båda dessa bestämmelser skall, såsom avsetts med dem, göras på i princip samma sätt. Även vi sympatiserar med tanken bakom den praxis för om som personskadefallen har utbildats inom försäkringsbranschen anser vi inte att en sådan försäkringstekniskt präglad praxis kan utan vidare läggas till grund för en rättstillämpning vid domstolarna jfr Bengtsson, 1982, s. 125. Det är för övrigt tveksamt om försäkringsbolagen själva kommer att upprätthålla sin praxis, sedan de fönnåner som utgår från den allmänna försäkringen på senare tid har reducerats och inte längre såsom när denna praxis började användas enligt huvudregeln uppgår till 90 procent av den skadelidandes inkomst som —— oskadad. Inte heller den princip för jämkningen som har tillämpats av Brottsskadenärnnden går att använda fullt ut när det gäller skadestånd för personskada; det synes inte befogat att i alla lägen underlåta jämkning av ersättning för kostnader och inkomstförlust. Enligt vår mening bör skadestånd för kostnader och inkomstförlust inte jämkas på grund av medvållande i de fall då ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning. Sådan ersättning bör alltså alltid utgå oavkortad. Den jämkning som i och för sig kan vara motiverad med hänsyn till graden av vållande ömse sidor och andra omständigheter bör i dessa fall göras den ersättning för ideell skada som den skadelidande kan ha rätt till; denna ersättning fyller inte samma väsentliga behov för den skadelidandes vård eller försörjning. Vi räknar med att denna rekommendation skall slå igenom i rättstillämpningen när den skadelidandes behov av skadeståndet beaktas. Någon särskild bestämmelse om detta anser vi därför inte vara nödvändig.

410 överväganden

5.8 Skadeståndets bestämmande

5.8.1 Rättsbildning genom lagstiftning eller praxis

Vår bedömning: De schabloner som bör användas när skadestånd för ideell skada bestäms bör inte tas in i lagen utan utbildas i den praktiska tillämpningen med ledning av uttalandena i detta lagstiftningsärende.

Föreskrifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden inbördes kan enligt 8 kap. 2 § regeringsformen meddelas endast genom lag. Det gäller bl.a. föreskrifter om skadestånd mellan enskilda. Av 1 kap. 4 § andra stycket regeringsformen framgår att det bara är riksdagen som stiftar lag. Det innebär

att varken regeringen eller någon annan myndighet kan meddela föreskrifter

om skadestånd mellan enskilda, inte ens föreskrifter som i vissa hänseenden kompletterar eller fyller ut bestämmelser i lag. Kravet att föreskrifter om skadestånd mellan enskilda skall meddelas i lag hindrar inte att oskrivna rättsregler utbildas i praxis. Som nämnts i avsnitt 5.1 är skadestándsrätten ett område där lagstiftaren i särskilt hög grad har överlämnat rättstillämpningen att svara för rättsbildningen. Det gäller bl.a. principerna för bestämmande av skadestånd för personskada. Av redogörelsen för skadeståndets utveckling i vårt förra betänkande framgår att föregångaren till våra dagars skadestånd den medeltida boten - reglerades utförligt i landskapslagarna och de följande stads- och landslagarna, liksom i 1734 års lag; dessa lagar innehöll regelrätta taxor om storleken av

denna bot i olika fall se SOU 1992:84 s. 50; jfr avsnitt 3.2.1 i föreliggande

betänkande. När detta botsystem så småningom övergavs och en självständig skadeståndsrätt infördes, försvann dessa taxor i lagen. Vissa mycket allmänna bestämmelser om vilka förluster som skulle ersättas vid personskada togs visserligen in i 1864 års strafflag, vilka bestämmelser med bara smärre språkliga justeringar fördes över till 1972 års skadeståndslag. Bestämmelserna preciserades något genom 1975 års ändringar av personskadereglerna i lagen, särskilt när det gäller bestämmande av skadestånd för inkomstförlust. De kompletterades vidare av vägledande uttalanden i förarbetena. Men fortfarande ger lagen ingen anvisning om hur ideell skada i ett personskadefall skall värderas; det går inte att läsa ut av lagen vilka belopp som skall dömas ut i det enskilda fallet.

överväganden 411

I avsaknad av lagregler denna punkt har principerna för bestämmande av skadestånd för ideell skada vid personskada i stället fått utbildas i rättstilllämpningen. Dessa principer bygger i stor utsträckning schabloner som ursprungligen med utgångspunkt i tidigare domstolsavgöranden fastställs av - Trañkskadenämnden och som har sanktionerats av såväl Högsta domstolen

som riksdagen se avsnitt 3.2.4.2 och 3.2.5.3.

I avsnitt 5.1 har vi gett uttryck uppfattningen att skadestånd för ideell skada samband med i personskada även i fortsättningen bör i stor utsträckning bestämmas med ledning av schabloner. Vi har i avsnitt 5.2.3 och 5.2.4.3 också redovisat våra synpunkter hur dessa schabloner bör vara utformade samt i avsnitt 5.2.7 angett vilken ersättningsnivå som enligt vår mening bör gälla vid ideell skada. Frågan är emellertid om schabloner av detta innehåll, liksom ersättningsnivån, bör slås fast direkt i lagen eller liksom tidigare utvecklas närmare i rättstillämpningen. I den juridiska litteraturen har uttalats att det skulle vara en vinning för demokratin om de viktiga och socialt betydelsefulla frågorna om personskadestånd kunde beslutas av riksdagen, som torde ha den bästa överblicken över hur samhällets resurser bör fördelas se Roos, 1993, s. 430; jfr Ekstedt, 1977, s. 196. Vidare har framhållits att en fördel med lagreglering skulle vara att de kostnader och orättvisor som anses kunna följa av att olika tabeller används inom den utomobligatoriska skadeståndsrätten och inom kollektiva försäkringssystem som bygger skadeståndsrättslig grund Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, Patientförsäkringen och Läkemedelsförsäluingen kunde för-

svinna, om lagreglerna gjordes tvingande se Roos s. 429. I sammanhanget

har hänvisats till att en lagstiftning av detta slag gäller i Danmark beträffande

ersättning för sveda och värk samt lyte och men se avsnitt 4.2.1.2. En sådan

lagstiftning har också nyligen införts i Island se avsnitt 4.2.3.2.

Denna argumentering är emellertid knappast bärande när det gäller svenska förhållanden. Inte ens den danska eller isländska skadeståndslagen innehåller en uttömmande reglering av de normer som används för att ersätta lyte och men. Denna ersättning grundas nämligen på en medicinsk invaliditetsbedömning, som i praktiken styrs av en av Arbejdsskadestyrelsen respektive Invaliditetsnämnden upprättad tabell över olika invaliditetsgrader. Av konstitutionella skäl torde det i Sverige inte vara möjligt att komplettera lagtexten med föreskrifter av en myndighet och än mindre av en privat organisation. De invaliditetstabeller som, enligt vad vi har förordat i avsnitt 5.2.4.2, bör ligga till grund for bedömningen av ersättningen för lyte och men

se bil. 1.2 och som är avsedda att fastställas av Sveriges Försäkringsförbund

412 Överväganden

skulle i stället behöva tas in i lagen. Detta är uppenbarligen inte lämpligt jfr Roos, 1993, s. 430. lagregler om ersättningens storlek utgör inte heller någon garanti för att samma schabloner används i alla skadefall, inte ens om reglerna i strid mot de principer som hittills tillämpats i vårt land skulle göras tvingande. lagstiftaren kan inte hindra att man i de kollektiva ersättningssystem som nyss berörts av olika skäl använder schabloner som är förmånligare för de skadelidande än de som tillämpas inom skadeståndsrätten i övrigt; det är inte heller en uppgift för skadeståndslagstiftningen att se till att inte några skadelidande får högre ersättning än den som kommer det stora flertalet till del jfr Nilsson i NJM 1990 s. 147. En annan sak är att det är möjligt att man i en framtid ändå kommer att använda samma schabloner inom alla ersättningssystem som

bygger på skadeståndsrättslig grund se avsnitt 5.8.3.

Man synes från danskt håll inte ha lyckats övertyga andra länder om

förträffligheten med sitt i mångas tycken stelbenta lagreglerade system se

Nilsson i NJM 1990 s. 117. I våra direktiv sägs, med hänvisning till ett uttalande av den svenska riksdagen år 1986, att lagstiftning är ett trubbigt instrument för att bestämma storleken av skadeståndsbelopp och att sådana

frågor avgörs smidigast och bäst i praxis se avsnitt 2.1. Bakom detta

uttalande torde ligga en skepsis mot detaljstyrning genom lagstiftning av skadeståndets storlek i enskilda fall. Utvecklingen kan snabbt medföra att de lösningar som valts av lagstiftaren inte framstår som ändamålsenliga och därför kräva täta lagändringar. Lagstiftningsmaskineriets inneboende tröghet gör emellertid att lagstiftaren ofta kommer på efterkälken jfr Bengtsson i SvJT 1991 s. 60 och Dufwa, 1993, s. 1737. Det är knappast någon tillfällighet att Danmark, som förutom Island veterligen är det enda land där skadeståndsbeloppen för ideell skada är reglerade i lag, hör till de länder i Europa som har de absolut lägsta ersättningsnivåerna. Frånvaron av lagstiftning kan visserligen i en del länder, t.ex. USA, ha lett till att skadeståndsbeloppen i rättstillämpningen på vissa skadeståndsområden stigit till okontrollerade höjder. Skulle utvecklingen ta en sådan riktning även i vårt land, kan det finnas anledning för lagstiftaren att införa regler om maximibelopp. Men än så länge befinner oss på intet sätt i en sådan situation att någon lagstiftning om skadeståndsbeloppen av det skälet är påkallad. I vårt förra betänkande ansåg att det inte var lämpligt att de schabloner som borde tillämpas vid bestämmande av ersättning för kränkning genom brott angavs direkt i lagen, utan dessa schabloner fick enligt vår mening utbildas i

överväganden 413

den praktiska tillämpningen se SOU 1992:84 s. 254 och 256. Vi har samma

uppfattning när det gäller ersättning för ideell skada i övrigt. Det hindrar inte att lagstiftaren i förarbetena till de lagändringar som nu är aktuella ger vissa riktlinjer for bedömningen av denna ersättning och för hur de schabloner som därvid används bör vara utformade. På så sätt kan ersättningarna få en förankring hos våra parlamentariker. Men sådana förarbetsuttalandcn får tas för vad de är, nämligen rekommendationer till ledning för rättstillämpningen. De är alltså inte bindande samma sätt som lagregler och kan frångâs om de visar sig leda till mindre lämpliga resultat i det enskilda fallet.

Beträffande diskussionen om lagförarbetenas betydelse kan hänvisas till bl.a. prop. 1972:5 s. 622 och 197576:81 s. 166, Bengtsson, 1984, s. 80, Lindi NJM 1987 s. 302 f., Agell i SvJT 1990 s. 3 och 636, Eriksson i SvJT 1990 s. 268 och 283, Hellner, 1990, s. 224, Conradi, 1993, s. 79, Lind, 1993, s. 301 ff. och 316 ff. och där anförd litteratur, Kleineman i JT 199394 s. 433 not 1 och Dufwa, 1993, s. 1736.

5.8.2 Rättsbildning genom domstolar eller nämnder

Vår bedömning: Någon befogad kritik kan inte riktas mot skadeprövningsnänmdernas konfliktlösande verksamhet som sådan. Rättsutvecklingen bör dock ytterst styras av domstolarna. För att stimulera de skadelidande att i principiellt intressanta fall föra saken vidare till domstol bör nämnderna, när rättsfrågorna är ägnade för prejudikatbildning, avsluta sina yttranden till försäkringsbolagen med en rekommendation till dem att oavsett utgången i en domstolsrâttegång stå för såväl sina egna som den skadelidandes rättegångskostnader.

1 Allmänt

Rättstvister mellan enskilda får enligt 11 kap. 3 § regeringsformen i princip inte avgöras av annan myndighet än domstol. Någon absolut garanti för domstolsprövning ger bestämmelsen dock inte; genom lag kan prövningen av vissa slags tvister föras över till annan myndighet. Vid tillkomsten av regeringsformen avvisades ett under remissbehandlingen framfört förslag om att tvister mellan enskilda skulle i sista hand kunna avgöras endast av domstol

se prop. 1973:90 bil. 3 s. 254.

När det gäller tvister om enskildas civila rättigheter och skyldigheter innebär emellertid artikel 6 punkt 1 i 1950 års europeiska konvention

414 Överväganden

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna Europakonventionen att envar är berättigad till rättegång inför domstol. Sverige, som redan år 1953 ratificerat denna konvention, har nyligen

införlivat den med svensk rätt se SFS 1994:1219.

Begreppet civila rättigheter och skyldigheter är oklart till sin innebörd. En omfattande praxis har emellertid på senare tid utbildats av Europadomstolen

se Danelius, 1993, 140 ff. och i SvJT 1994 s. 346 ff., jfr SOU 1993:40

s. 44 ff. och 1994:117 s. 94 f.. En förutsättning för att det skall anses s. föreligga tvist i konventionens mening är att det anspråk som görs en gällande kan betraktas som i någon mån seriöst och alltså inte är helt gripet ur luften. Anspråket skall också beröra en rättighet som är av civil natur. Hit hör tvister om skadestånd. Det gäller även om anspråket riktar sig mot staten eller annat offentligt organ.

Varken regeringsfomien eller Europakonventionen hindrar att enskilda parter

avtalar bort rätten till domstolsprövning se NJA 1981 s. 1205 och 1994 s. 712

Il, Holmberg Stjernquist, 1992, 206 samt Danelius i SvJT 1991 s. 292 - s. och dens., 1993, s. 156. Om inget annat tvistlösningsalternativ sätts i stället torde ett sådant avtalsvillkor dock enligt svensk rätt många gånger såsom oskäligt kunna sättas åt sidan med stöd av 36 § avtalslagen jfr NJA 1994 712 III. I Högsta domstolens praxis finns även flera exempel på att den s. bestämmelsen har tillämpats på avtalsklausuler som innebär att en tvist skall

avgöras genom skiljeforfarande enligt lagen 1929: 145 om skiljemän se t.ex.

NJA 1979 666 och 1981 s. 711; framför allt gäller det sådana fall då det s. har rått obalans i styrkeförhållandet mellan parterna. Beträffande de kollektiva försäkringssystem som ger ersättning skadeståndsrättslig grund för skador i arbetslivet och i sjuk- och hälsovården och har berörts i avsnitt 5.8.1 gäller att tvister mellan försäkringsgivare och som

skadelidande i sista hand avgörs av skiljemän se avsnitt 3.8.1. Eftersom de

skadelidande denna föreskrift, som har utfärdats ensidigt av försäkgenom ringsgivaren, är uteslutna från domstolsprövning har det någon gång satts i fråga denna ordning är förenlig med Europakonventionens krav en om sådan prövning jfr Roos, 1990, s. 202 och 309 samt Försäkringstidningen 493 14. Av det nyss anförda framgår att så emellertid är fallet. Det gäller s. särskilt de skadelidande, om de godtar föreskriften om skiljeförfarande, som får åtnjuta de förmånligare regler försäkringsvillkoren innebär jämfört som med de skadeståndsrättsliga regler är tillämpliga. Och de som inte som annars vill utnyttja denna möjlighet med vissa undantag för Trygghetsförsäkär ringen vid arbetsskada oförhindrade att vända sig till domstol och kräva -

Överväganden 415

ersättning med stöd av dessa allmänna skadeståndsrättsliga regler.

[betänkandet SOU 1994:75 Patientskadelag har föreslagits att den nuvarande frivilliga patientforsäkringen görs obligatorisk och lagregleras. Enligt förslaget skall tvister om ersättning enligt den nya lagen, sedan de prövats av en patientskadenämnd, kunna föras vid allmän domstol. Någon motivering har

inte lämnats till förslaget i denna del se bet. s. 162 ff.. Domstolsprövning i

stället för skiljeförfarande framstår dock som en naturlig lösning i ett lagreglerat system; ett i lag påbjudet obligatoriskt skiljeförfarande skulle också

säkerligen strida mot Europakonventionen se Danelius, 1993, s. 156.

En fråga av liknande slag är om det är förenligt med Europakonventionens krav på domstolsprövning att anspråk brottsskadeersättning avgörs av en statlig myndighet efter den l juli 1994 av Brottsoffermyndigheten utan att - -

någon möjlighet finns att överklaga myndighetens avgörande till domstol se

avsnitt 3.8.ll. I förarbetena till 1978 års brottsskadelag har visserligen uttalats att sådana anspråk inte är civilrättsligt grundade utan av offent-

ligrättslig natur se prop. 1977782126 s. ll, 91 och 105 f.. Man kan

emellertid inte vara säker att denna ståndpunkt skulle godtas av Europadomstolen; i den domstolens praxis har framhållits att det avgörande inte är om en viss fråga enligt inhemsk rätt regleras av civilrättsliga normer utan att det gäller att ge begreppet civil rättighet i artikel 6 i Europakonventionen ett innehåll som är allmängiltigt och oberoende av de skillnader som föreligger

mellan nationella rättssystem se Danelius 1993, s. 142.

Att anspråk brottsskadeersättning inte avser en civil rättighet enligt svensk rättsuppfattning har tydligast kommit till uttryck i lagrådets yttrande över

förslaget till brottsskadelag. Lagrådet anförde där se prop. l97778:l26 s. 91

att bestämmelserna inte kunde anses innebära ett fastslående av att staten i princip skulle vara skyldig att på skadeståndsrättslig eller annan grund svara för skador i följd av brott utan att bestämmelserna måste anses ha den mera begränsade innebörden att staten av sociala och humanitära skäl tog på sig att inom bestämmelsernas ram utge brottskadeersâttning. Att utfärda reglerna genom lag kunde emellertid enligt lagrådet få den följden att missförstånd uppstod om deras innebörd; lagformen kunde medföra att brottsskadeersättning i allmänhetens ögon likställdes med statlig ersättning enligt annan lagstiftning t.ex. lagen om ersättning vid frihetsinskränkning enligt vilken - den enskilde har ett civilrättsligt grundat anspråk mot staten, som vid tvist kan genomdrivas genom talan vid allmän domstol. Klart är att staten inte har haft någon skyldighet att införa regler om statlig ersättning till ett brottsoffer som inte kan få ut en fordran på skadestånd av brottslingen. Det skulle emellertid kunna hävdas att, sedan staten väl infört ett sådant ersättningsansvar genom brottsskadelagen, den enskildes anspråk på

416 Överväganden

brottsskadeersättning utgör en civil rättighet i Europakonventionens mening måste kunna prövas av domstol jfr NJA 1994 s. 657 och Danelius i SvJT som 1994 347; det förhållandet att brottsskadelagen föreskriver att det ans. kommer på förvaltningsmyndighet att pröva ärenden om brottsskadeeren sättning och att den myndighetens beslut inte får överklagas jfr prop. 1977782126 s. 105 är av ringa betydelse vid tolkningen av begreppet civil

rättighet enligt Europakonventionen se fallet Ringeisen, återgivet i Danelius,

1993, s. 142 f..

Om anspråk brottsskadeersättning skulle anses gälla en civil rättighet enligt Europakonventionen, blir nästa fråga Brottsoffermyndigheten kan likställas om i konventionens mening. Europadomstolen har i sin praxis med en domstol godtagit inte bara domstolar traditionellt slag som ingår i ett lands domav stolsorganisation utan också andra prövningsorgan med sammansättning av

jurister, tjänstemän och lekmän se Danelius, 1993, s. 153; jfr SOU 1994:117

98. Avgörande för denna bedömning torde vara om prövningsorganet har s. sådan sammansättning och är kringgärdat av sådana förfaranderegler m.m. en att det tillgodoser de rättssäkerhetsgarantier som konventionen slår vakt om.

Det är möjligt att Brottsskadenärnnden enligt de regler som gällde för den skulle ha ansetts uppfylla detta krav jfr prop. 1977782126 s. 34, 93, 103 och 110. Det är tveksamt om så kan anses vara fallet med den nya mera Brottsoffermyndigheten, där myndighetschefen ytterst ensam ansvarar för verksamheten och där endast ärenden om brottsskadeersättning som är av principiell betydelse eller större vikt avgörs av en nämnd samma annars av

sätt tidigare se 199394:143 35. Skillnaden mot den tidigare

som prop. s. ordningen där Brottsskadenämnden avgjorde alla ärenden om brottsskadeer- —— sättning där regeringen kunde föreskriva att ordföranden, vice ordföranmen dena eller tjänstemän vid Brottsskadenämnden fick på nämndens vägnar avgöra ärenden brottsskadeersättning som inte var av principiell betydelse om eller större vikt är visserligen kanske inte stor i praktiken men annars av likväl principiellt betydelsefull när det gäller att bedöma om en prövning av Brottsoffermyndigheten är att likställa med en domstolsprövning. Även Brottsoffermyndigheten skulle anses som en domstol i konom ventionens mening, krävs enligt artikel 6 att den enskilde har rätt till en domstolsliknande procedur innefattande i princip en rätt till muntlig förhandling. Det är osäkert detta krav kan uppfyllt när det gäller om anses Brottsoffermyndigheten.

Sammanfattningsvis kan konstateras att det får anses vara tveksamt om frånvaron möjlighet till prövning vid domstol av anspråk på brottsskadeav en ersättning är godtagbar enligt Europakonventionen. Det kan tilläggas att denna fråga har väckts inför Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna i

överväganden 417

ett mål som genom beslut den 22 februari 1995 av kommissionen tagits upp till prövning i sak mål nr 2319694. Det står däremot utom all tvekan att de rådgivande nämnder är som

verksamma på försäkringsområdet se avsnitt 3.8.2-3.8.6 inte kommer i

konflikt med Europakonventionens krav på domstolsprövning; som förut nämnts avser konventionen inte det fallet att enskilda parter avtalat om andra tvistlösningsfonner. Prövningen i dessa nämnder hindrar för övrigt inte heller

parterna att föra talan vid domstol se avsnitt 3.8.1. De nämnder som är av

särskilt intresse i detta sammanhang är de som behandlar frågor om personskadeersätming enligt skadeståndsrättsliga normer. Det gäller framför allt

Trañkskadenämnden se avsnitt 3.8.4 och Ansvarsförsäkringens personskade-

nämnd se avsnitt 3.8.5. Också Statens skaderegleringsnämnd se avsnitt

3.8.6 prövar sådana frågor, om än i mindre utsträckning. Däremot får de rådgivande nämnder till vilka tvister kan hänskjutas från Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, Patientförsäluingen, Läkemedelsförsälcringen och

Statens personskadeförsäkring vid arbetsskada se avsnitt 3.8.7-3.8.l0 mera

sällan anledning att yttra sig i frågor om bestämmande av personskadeersättning; de tvister som hänskjuts dit rör i allmänhet förutsättningarna för ersättning enligt försäkringsvillkoren jfr SOU 1994:75 s. 162. Dessa nämnder lämnas därför sidan i detta avsnitt. Till skillnad från skiljenämnder och Brottsoffermyndigheten träder alltså de skadeprövningsnämnder som det nu är fråga om inte i stället för de allmänna domstolarna. Prövningen i Trañkskadenämnden och Ansvarsnämnden förutsätter inte heller att någon tvist föreligger mellan försäkringsbolaget och den skadelidande i det enskilda ärendet. I stället har bolagen i många fall en skyldighet att hänskjuta ersättningsfrågan till dessa nämnder för yttrande

se avsnitt 3.8.4 och 3.8.5. Nänmdförfarandet erbjuder således en möjlighet

för parterna att på ett förhållandevis enkelt sätt få klarhet i frågor som kan uppstå i ett enskilt skadefall. Otvivelaktigt har nämndernas prövning emellertid också en konfliktlösande funktion jfr Heuman, 1980, s. 27 och 131, i vart fall på det sättet att prövningen förebygger konflikter mellan parterna. Detta har i sin tur lett till att endast ett fåtal tvister om personskadeersättning väcks vid domstol. Rättsutvecklingen på detta område har därför i stor utsträckning kommit att styras av nämndernas ställningstaganden. Nämndernas konfliktlösande och rättsskapande funktioner behandlas i det följande var för sig.

418 överväganden

2 Skadeprövningsnämndernas konfliktlösande verksamhet

Som nyss nämnts behandlas en överväldigande majoritet av anspråk skadestånd för inte helt obetydliga personskador av Trañkskadenämnden och Ansvarsnämnden; det rör sig om ca 4 500 skadeärenden om året. Det är ytterst få av dessa ärenden som går vidare till domstol; av samtliga ca 15 000 ärenden som behandlades av Trafikskadenämnden under åren 1986-1990 fördes endast 26 till domstol. Särskilt i fråga om ersättning vid ideell skada dominerar den utomrättsliga skaderegleringen helt jfr Nordenson, 1984, s. 395 f.. Situationen är i stort sett densamma i Finland se avsnitt 4.2.2.8. Däremot saknas skadeprövningsnämnder av detta slag i de andra nordiska länderna liksom i länder utanför Norden. I dessa länder står alltså endast möjligheten till domstolsprövning till buds för de skadelidande som är missnöjda med försäkringsbolagen ställningstagande i en ersättningstvist. De domstolstvister om personskadeersättning som förekommer där torde dock inte på långt när motsvara det antal skadeärenden som handläggs vid skadeprövningsnämnderna i vårt land. Den tvistlösningsfunktion som dessa skadeprövningsnänmder de facto utövar medför en inte oväsentlig avlastning av arbetsbördan för våra domstolar. Sannolikt skulle ett system med domstol som enda tvistlösningsalternativ vara mycket kostsamt för samhället. Den genomsnittliga kostnaden för domstolarhandläggning ett tvistemål har uppskattats till 7 000 kr i första instans. nas av

Överklagas målet till hovrätt, vilket för närvarande sker i något mindre än 10

alla dispositiva tvistemål, tillkommer 32 000 kr. Begärs prövningsprocent av tillstånd vid Högsta domstolen, vilket sker i drygt 20 procent av de tvistemål avgjorts hovrätt, stiger kostnaden med ytterligare 6 700 kr för det fall som av att sådant tillstånd vägras; meddelas prövningstillstånd uppgår det allmännas

kostnad for handläggningen i Högsta domstolen till 134 000 kr se Domstols-

verkets treårsrapport for budgetåren 199293-199495. Kostnaden per ärende i skadeprövningsnätnnderna för administration och för ledamotsdeltagande kan

beräknas till 4 000 kr se avsnitt 3.8.4 och 3.8.5. Totalt sett är domstolspröv-

ning alltså betydligt dyrare tvistlösningsmetod än handläggning i skadepröven ningsnämnd. Om nämndernas alla ärenden fördes över till domstol, skulle det allmännas kostnader bortsett från kostnaderna för mål som avgörs av Högsta domstolen efter prövningstillstånd; dessa kostnader utgör ett nödvändigt pris för få ett prejudikat bli 50 milj. kr om året, jämfört med ca 17,5 milj. att - ca försäkringsbolagens kostnader för nämnderna. Även måttlig la om året för en

överväganden 419

ökning av antalet mål vid domstolarna skulle få betydande samhällsekonomiska konsekvenser. Också för de skadelidande blir kostnaderna ofta betydligt högre i en process vid domstol än vid en prövning i skadeprövningsnämnderna. Själva förfarandet i nämnderna är i princip kostnadsfritt för de skadelidande, och försäkringsbolagen står i allmänhet för huvuddelen av utredningen. Dessutom kan de skadelidande i regel sina ombudskostnader ersätta. De behöver alltså inte ta någon nämnvärd ekonomisk risk för det fall att de inte får gehör för sina anspråk. Blir utgången densamma i domstol får de däremot regelmässigt betala inte bara sina egna utan också motpartens, i detta fall försäkringsbolagets, rättegångskostnader. Även med de möjligheter finns till rättshjälp som eller annan ekonomisk hjälp, t.ex. genom en försäkrings rättsskydd, kan de skadelidande själva stå för en stor del av processkostnaderna. Den kostnadsrisk som ett domstolsforfarande sålunda innebär för den enskilde medför troligtvis att flertalet skadelidande avstår från att väcka talan vid domstol. Till detta bidrar säkert också den ovilja som många har mot att över huvud taget processa i domstol jfr Möllers och Proms inlägg i NJM 1981 s. 182 respektive 185 f.. Om nämnderna inte fanns är det alltså inte säkert att domstolarna skulle tillföras särskilt många fler mål om skadestånd för personskada än de har för närvarande. I stället skulle följden kunna bli att en skadelidande som inte är nöjd med försåkringsbolagets bedömning av hans skadeärende ändå skulle acceptera bolagets ställningstagande hellre än att väcka talan vid domstol jfr Utterströms inlägg i NJ M 1981 s. 181. De skadelidande skulle då bli beroende av enskilda skadereglerares bedömning av skadan, med åtföljande risk för en oenhetlig tillämpning. Ett syfte med skadeprövningsnämnderna är att främja en enhetlig personskadereglering. Det syftet har enligt vâr mening uppnåtts. Rättssystemet detta område skulle sannolikt inte ha haft den fasthet som utmärker tillämpningen i dag, om inte dessa nämnder hade funnits jfr Bengtsson, 1970, s. 56 och 58. Kännetecknande för nämnderna är vidare den sakkunskap på rättsområdet är representerad där. Även det i äldre tid någon gång som om riktats kritik mot nämnderna för att de skulle inta en något för-

säkringsgivarvänlig attityd se hos Bengtsson s. 50 i not 4 anmärkt litteratur

har senare framhållits att nämnderna genom sin sammansättning också är ägnade att garantera en objektiv och opartisk bedömning se Nordenson, 1984, s. 396 och 398;jfr SOU 1963:11 s. 334 och 2LU 1963:31 s. 5 samt Bengtsson s. 61. I vart fall finns det grund för att anta att de skadelidandes rätt till en

420 Överväganden

materiellt sett riktig ersättning tas till vara i högre grad genom en prövning i nämnderna än genom en enskild skadereglerares handläggning. Belysande är att Trañkskadenämnden i nästan vartannat ärende som hänskjutits dit rekommenderat i flera fall ganska avsevärd höjning den ersättning en - - av

som försäkringsbolagen erbjudit se avsnitt 3.8.4.

Vi har svårt att se att det skulle vara någon nackdel för de skadelidande att deras anspråk på personskadeersättning mot ett försäkringsbolag prövas kostnadsfritt av ett sakkunnigt organ innan saken eventuellt förs vidare till domstol; de skadelidande är för övrigt oförhindrade att vända sig till domstol direkt utan att avvakta nämndens ställningstagande. En förutsättning är givetvis att inte utbetalningen av den ersättning som de har rätt till fördröjs avsevärt genom nänmdprövningen. Så kan emellertid inte sägas vara fallet; den genomsnittliga handläggningstiden hos nämnderna uppgår till tre-fyra

månader se avsnitt 3.8.4 och 3.8.5.

Skadeprövningsnämndernas konfliktlösande verksamhet har visserligen under årens lopp utsatts for kritik i en del enskildheter. Det återkommer till i avsnitt 5.8.3. Men mot systemet som sådant för att lösa eller förebygga konflikter om personskadeersättning kan enligt vår mening någon befogad kritik inte riktas. Tvärtom anser att det är värdefullt att de skadelidande inte är hänvisade enbart till försäkringsbolagens egen bedömning i fall då en domstolsprövning kostnadsskäl eller andra orsaker inte kommer i fråga. av

3 Skadeprövningsnämndernas rättsskapande verksamhet

Som förut nämnts innebär skadeprövningsnämndernas konfliktlösande verksamhet att deras ställningstaganden i olika frågor om personskadeersättning, i avsaknad vägledande domstolsavgöranden, har kommit att styra rättsav utvecklingen på detta område. Som Nordenson 1984, s. 397 framhållit har nämndernas yttranden blivit den sannolikt viktigaste rättskällan vid sidan av lagstiftning samt uttalanden i lagforarbetena och i den juridiska litteraturen jfr också Bengtsson, 1970, s. 50 och SOU 1973:51 s. 37. Denna utveckling är på gott och ont. Det är givetvis bra att man, när nu så få personskadefall förs till domstol, kan auktoritativa uttalanden från är särskilt sakkunniga på området. I det fåtal fall där ersättningsorgan som frågan drivits vidare till domstol har nämndernas praxis också i allmänhet

godtagits se t.ex. NJA 1969 s. 469, 1972 s. 81, 1979 s. 129, 1982 s. 793,

1989 389, 1991 s. 766, 1992 s. 740 I och Il, 1993 s. 41 loch samt 1993 s. 68, i vilka rättsfall Högsta domstolen bestämt ersättning för sveda och värk s.

överväganden 421

samt lyte och men i enlighet med de tabeller som fastställts av Trafikskadenämnden. Detta talar för att nämndernas praxis är tillfredsställande. Och när Högsta domstolen någon gång har underkänt denna praxis, har lagstiftaren senare infört regler som slagit fast nämndernas och inte Högsta domstolens praxis se det sin tid omdiskuterade rättsfallet NJA 1966 s. 254, där Högsta domstolen bestämde ersättning för inkomstförlust vid skada på ett öga efter den medicinska invaliditetsgraden och inte som enligt nämndernas praxis liksom enligt de personskaderegler som infördes i skadeståndslagen år 1975 efter den faktiska inkomstförlust som kunde antas uppstå; jfr SOU 1973:51 s. 157. Ett problem med nämndernas rättsskapande verksamhet var tidigare att deras ställningstaganden inte fick samma spridning som de domstolsavgöranden vilka trycks i olika rättsfallssamlingar, framför allt i NJA. Sedan en tid tillbaka publiceras emellertid närrmdyttranden av principiellt intresse regelbundet i den numera av Sveriges Försäkringsförbund utgivna rättsfallssamlingen Rättsfall Försäkring och Skadestånd RFS. Yttrandena blir därigenom kända inte bara for bolagens skadereglerare utan också för domare, åklagare, advokater och andra som i sin yrkesutövning behöver information om de principer som tillämpas i den utomrättsliga skaderegleringen jfr Jacobsson, 1959, s. 141, Nordenson, 1984, s. 397 och Roos, 1984, s. 511. Det är dock givet att nämndernas yttranden inte kan ha samma auktoritet och genomslagskraft som ett avgörande av Högsta domstolen jfr Nordenson i NFT 1979 s. 234 och dens., 1984, s. 397. Från principiell synpunkt är det också olyckligt att rättsutvecklingen på detta område inte styrs av de allmänna domstolarna jfr vad som beträffande rättsbildrting genom skiljeförfarande i näringslivsförhállartden sägs i Dir. 1992:22 s. 8 om att det är mindre tillfredsställande att tvistlösningen ett av de mera centrala områdena av eivilrätten i huvudsak sker utanför de allmänna domstolarna. Ett särskilt problem, som blir allt bekymmersammare mer Sverige inlemmas i ett rättsligt internationellt samarbete, är att utländska domstolar knappast kan väntas ta hänsyn till svensk nämndpraxis när man i detta samarbete skall beakta de lösningar i en viss fråga som har valts i svensk rättspraxis jfr Radetzki, 1993, s. 66 och Dufwa, 1993, s. 1745. Högsta domstolen har visserligen på senare tid i ett ökat antal fall fått ta ställning till olika frågor om personskadeersättning, t.ex. om sveda och värk till följd av fysiska besvär NJA 1992 s. 740 I eller till följd av psykiska besvär NJA 1990 s. 186, 1991 s. 766, 1992 s. 446, 1992 s. 74011, 1993 s. 41 Ioch och 1993 s. 68, om lyte och men NJA 1993 s. 192 samt om

422 Överväganden

kostnader och olägenheter i övrigt NJA 1992 s. 642. Denna ökning är i och för sig positiv. De flesta av dessa avgöranden har emellertid rört skadestånd på grund av brott i fall där försäkring har saknats och där Trafikskadenämnden och Ansvarsnämnden alltså inte har kommit in i bilden. Mål från de områden där dessa nämnder är verksamma är alltjämt fåtaliga hos Högsta domstolen. Frågan är därför om det är möjligt att ge domstolarna en mera framträdande roll dessa områden än de har för närvarande. I direktiven för vårt utredningsarbete har denna fråga särskilt betonats se avsnitt l. Frågan har samband med det större problemet hur rättegång i domstol skall kunna bli ett slagkraftigt alternativ till konfliktlösning i andra sammanhang, så att man bl.a. kan få fram viktiga prejudikat från Högsta domstolen. Det problemet har tidigare övervägts och diskuteras alltjämt av statsmakterna. Som ett led i strävandena att finna nya vägar för att främja prejudikatbildningen infördes år 1989 en möjlighet för tingsrätterna att under pågående rättegång i ett dispositivt tvistemål hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta

domstolen for prövning se 56 kap. 15 § rättegångsbalken. Denna nyhet, som

hittills utnyttjats i två fall målen har ännu inte avgjorts av Högsta domstolen, grundade sig ett förslag av Rättegångsutredningen i betänkandet SOU

1986:1 Översyn av rättegångsbalken Högsta domstolen och rättsbildningen.

Utredningen lanserade där tanken att även skiljenärrmder och nämnder med tvistlösande funktion av huvudsakligen rådgivande natur, t.ex. Trafrkskadeen nämnden och Ansvarsnämnden, skulle under pågående handläggning kunna hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen för avgörande genom en rättsförklaring; avsikten med en sådan lösning var att bota den brist i den nuvarande prejudikatsbildningen som delvis beror på att de för detta ändamål lämpliga målen inte hanteras inom det allmänna domstolsväsendet utan i

skiljeförfarande eller olika rådgivande nämnder se bet. s. 133 ff.; jfr

av Nordenson i NFT 1979 s. 238. Denna tanke fullföljdes dock inte under den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet; en reform som inbegrep också

andra tvistlösande organ än tingsrätter ansågs böra anstå så länge se prop.

198889:78 s. 67. Rättegångsutredningen berörde vidare problemet med att en del viktiga prejudikatfrågor över huvud taget inte blir föremål för tvistlösning eller rättsskipning, t.ex. därför att man åtminstone från ena sidan i ett partsförhållande vill undvika den publicitet och negativa reklam som en process skulle skapa. Med tanke bl.a. sådana fall skisserade utredningen en ordning som prejudikatfråga skulle kunna underställas Högsta domstolen för innebar att en

överväganden 423

en rättsförklaring även i sådana fall där det inte finns någon anknytning till en

konkret tvist se SOU 1986:1 s. 144 ff.. Behovet av en sådan ordning

vitsordades av en del remissinstanser, t.ex. Försäkringsjuridiska föreningen. Också föredragande statsrådet framhöll att en reform med denna inriktning var angelägen. Den ansågs dock innehålla många komplicerade frågor som krävde ytterligare utredning och analys. Även denna fråga ställdes därför

framtiden se prop. 198889:78 s. 70 ff..

Rättegångsutredningens tankar är emellertid inte skrinlagda. Skiljedornsutredningen Ju 1992:04 har till uppgift bl.a. att överväga om förfarandereglerna i allmän domstol när det gäller handläggningen av förmögenhetsrättsliga tvister på näringslivets områden kan ändras så att rättegång i domstol blir ett mer slagkraftigt alternativ till skiljeförfarande. En av de frågor som den utredningen enligt sina direktiv därvid bör undersöka är om det är möjligt att ñnna lösningar som knyter an till de reformförslag för att förbättra prejudikatbildningen fonnögenhetsrättens område som förts fram av Rättegångsutred-

ningen se Dir. 1992:22 ll f.; jfr SOU 1994:81 54. Även Skilje-

s. s. om domsutredningens uppdrag alltså är inriktat på skiljeförfarande och inte på sådan konfliktlösning som sker i skadeprövningsnämnder är det tänkbart att utredningens kommande förslag i denna del kan få betydelse även för prejudikatbildningen på personskadeområdet. En fråga som också övervägs för närvarande är om det går att förbättra möjligheterna att i domstol driva anspråk som är gemensamma eller likartade för en större grupp personer. I betänkandet SOU 1994: 151 Grupptalan har Grupptalanutredningen Ju 1991 :04 föreslagit att det- som ett komplement till de traditionella rättegångsreglerna införs regler om grupprättegång vid bl.a. allmän domstol. Förslaget remissbehandlas för närvarande. Med grupptalan avses i första hand en rättegång där käranden utan uppdrag för talan till förmån för en i processen angiven grupp vars medlemmar träffas av domens rättskraft trots att de inte är parter i målet. Grupprättegångar förekommer numera framför allt i USA, Kanada och Australien. Processen, som kan föras av en enskild privatperson, en organisation eller en representant för det allmänna, medför att domstolarna kan pröva mål som de som ingår i denna grupp inte har ekonomisk förmåga att själva föra till domstol eller av andra skäl inte vill göra det. Den bidrar därmed, förutom med sin reparativa, preventiva och processekonomiska funktion, till att klarlägga rättsläget och främja prejudikatbildningen på de områden där grupptalan kan tänkas förekomma. Huruvida skadeståndsrätten är ett sådant område har varit föremål

för diskussion se SOU 1994:151 s. 445; jfr Lindblom s. 268 ff. och 665.

424 överväganden

Bl.a. kan beräkningen av skadestånd för personskada i individuella fall erbjuda problem. Frågan hur man skall kunna förstärka domstolarnas roll och öka prejudikatbildningen genom avgöranden av Högsta domstolen övervägs alltså för närvarande olika håll. Enligt vår mening är det inte lämpligt och knappast möjligt för vi lägger i den debatten. Även begränsar ens oss att oss om man synfältet till det område som ligger inom vårt uppdrag personskaderätten - skulle en reform för att öka domstolarnas inflytande på detta område kräva åtskilliga modifieringar i grundläggande principer för rättegångsförfarandet. Sådana ingrepp bör inte göras med tanke på ett enskilt rättsområde utan övervägas i ett större sammanhang. Vi har sett vår uppgift närmast som att värdera skadeprövningsnämndernas verksamhet och överväga om det inom ramen för den verksamheten är möjligt att finna metoder för att få till stånd en ökad prejudikatbildning. Att begränsa eller rentav eliminera nämndernas konfliktlösande verksamhet är enligt vår mening inte rätt metod att främja prejudikatbildning genom domstolarna jfr Ekelöf i NFT 1979 s. 224; det skulle vara som att kasta ut barnet med badvattnet. Av vad tidigare har sagt framgår att en sådan lösning knappast skulle medföra att domstolarna fick särskilt många fler personskademål än de har för närvarande. Ett avgörande problem är att enskilda skadelidande grund av de kostnadsrisker är förenade med en rättegång drar sig för att anlita som domstolarna även i sådana fall där ersättningsfrågan är av principiell betydelse och där det därför skulle vara önskvärt att den prövades av Högsta domstolen. Och försäkringsbolagen kan man inte vänta sig att frågan förs dit. genom Antingen har bolagen fått bifall till sin inställning i en nämnd, och då har man givetvis ingen anledning att gå vidare till domstol. Eller också har den skadelidande fått framgång i nämnden, och då anser sig bolagen skyldiga att rätta sig efter detta ställningstagande och kan av det skälet inte få frågan avgjord av domstol. I nämndernas praxis finns det en del fall, for närvarande kanske högst ett tiotal året, innehåller sådana rättsfrågor som är ägnade för prejudikatom som bildning Högsta domstolen de skadelidande av olika skäl i regel av men som kostnadsskäl inte för dit. En möjlighet att stimulera de skadelidande att föra saken vidare till domstol skulle kunna att nämnderna i sådana principiellt vara intressanta fall avslutar sina yttranden med en rekommendation till försäkringsbolagen att oavsett utgången i dornstolsrättegång stå för såväl sina en den skadelidandes rättegångskostnader. Redan tidigare har föreegna som

Överväganden 425

kommit att ett försäkringsbolag under hand rekommenderats att svara för parternas rättegångskostnader i ett fall av detta slag. De företrädare för

nämnderna som har ingått i vår referensgrupp se avsnitt 2.2 har ställt sig

positiva till en sådan ordning. Med hänsyn till det fåtal tvister som är detta av slag skulle kostnadskonsekvenserna for försäkringsbolagen bli helt marginella. l själva verket skulle dessa kostnader utgöra ett billigt pris för försäkringsbranschen för att fram efterlängtade prejudikat i omdiskuterade rättsfrâgor. Vi ser därför bara fördelar med denna lösning och förordar att nämnderna i fortsättningen gör sådana rekommendationer som nyss berörts i de fall där intresset av att få till stånd ett prejudikat i rättsfrågan påkallar det. Hittills har talat om enskilda skadefall där rättsfrâgan har stort principiellt intresse. Nämnderna gör emellertid ibland också generella uttalanden med räckvidd utöver enskilda fall. Dessa uttalanden, som i regel tas in i särskilda cirkulär, får naturligtvis ändras om Högsta domstolen skulle lägga fast andra principer i sin rättstillämpning. Någon möjlighet att få dessa uttalanden underställda Högsta domstolens prövning utan anknytning till en viss tvist finns dock inte; tanken en sådan fristående rättsförklaring har som tidigare nämnts inte genomförts. I den mån en skadeprövningsnärnnd gör ett generellt uttalande av detta slag som har aktualitet också för andra skadeprövningsnänmder synes det vara av värde att nämnderna dessförinnan har sarnrátt med varandra, så att uttalandet om möjligt återspeglar nämndernas gemensamma uppfattning. Det gäller särskilt beträffande de tabeller och andra schabloner för att bestämma ersättning för ideell skada som för närvarande fastställs av Trafikskadenämnden. Den frågan återkommer vi till i avsnitt 5.8.3.

5.8.3 Skadeprövningsnämndernas organisation och verksam-

hetsformer

Vår bedömning: Skadeprövningsnämndernas organisation och verksamhet bör utvärderas i särskild ordning. Därvid bör övervägas olika frågor om förfarandet vid nämnderna och om deras sammansättning. De tabeller och andra schabloner som används i den utomrättsliga skaderegleringen för att bestämma ersättning för ideell skada bör fastställas i samverkan mellan alla berörda skadeprövningsnämnder och efter inhämtande av synpunkter från olika intressenter.

426 överväganden

Enligt 19 kap. 6 § forsäkringsrörelselagen 1982:713 skall Finansinspektionen granska skäligheten även av andra försäkringsvillkor än premien. Denna granskning omfattar bl.a. skaderegleringsverksarnheten inte bara hos de enskilda försäkringsbolagen utan också hos skadeprövningsnämnderna se SOU 1977:84 73 ff.. En granskning av nämndernas verksamhet har dock s. hittills gjorts bara undantagsvis. Ett sådant undantagsfall var när dåvarande Försäkringsinspektionen under år 1989 gjorde en undersökning av skadehanteringen hos Konsortiet för patientförsäkring och därvid uttalade sig även om Patientskadenämndens sammansättning och verksamhet se SOU 1992:84 s. 46. År 1992 ñck Finansinspektionen i uppdrag Regeringen att göra en av invaliditetsbedömningen vid försäkringsbolagens skaderegundersökning av lering. Denna undersökning förklarades vara en förstudie till en större undersökning försäkringsbolagens personskadereglering som Finansav departementet då sedan längre tid avsett att utföra genom en särskilt tillsatt en skaderegleringskommitté. Några planer att tillkalla en sådan kommitté synes dock inte längre föreligga. Även granskning av försäkringsbolagens personskadereglering inte om en kommer till stånd, hindrar det inte att skadeprövningsnärnndernas organisation och verksamhet utvärderas i särskild ordning. Som nämnts i avsnitt 5.8.2 har med dessa nämnder utsatts för kritik i en del enskildheter. Enligt vår systemet mening är det lämpligt att denna kritik analyseras närmare. En sådan analys kan givetvis få betydelse även för den skadereglering som handhas av de enskilda försäkringsbolagen jfr Heuman, 1980, s. 31. Det ligger emellertid utanför vårt uppdrag att göra en allsidig granskning skadeprövningsnänmdernas organisation och verksamhet. Vi förordar därav för denna granskning utförs i ordning och nöjer oss med att peka på att annan några frågor principiellt intresse som det kan finnas anledning att av mera överväga vid sådan översyn nämndverksamheten på personskadeen av området. Det är visserligen tydligt att förfarandet i skadeprövningsnämnderna inte kan alla i delar likvärdigt med ett rättegångsförfarande i domstol; ingen vara är betjänt dubbla processformer fungerar på samma sätt. l stället bör av som till de fördelar nämndprövning innebär i form av en enkel, man ta vara som snabb och billig handläggning. Men strävan bör naturligtvis vara att också en sådant summariskt förfarande kringgärdas av så stora garantier för ett mera rättssäkerhet och betryggande sakbehandling som det över huvud taget är en möjligt att åstadkomma.

Överväganden 427

Från denna synpunkt är det enligt var mening en brist att det bara är de aktuella försäkringsbolagen som kan påkalla prövning av Trañkskadenämnden eller Ansvarsnämnden. Visserligen är försäkringsbolagen skyldiga att inhämta yttrande av dessa nämnder bl.a. ialla de fall där de skadelidandes invaliditetsgrad är minst 10 procent, liksom när de skadelidande i andra fall begär det eller i övrigt särskilda skäl föranleder det. Men de skadelidande kan inte själva

vända sig till dessa nämnder och påkalla deras prövning se avsnitt 3.8.4 och

3.8.5. Det kan de däremot göra när det gäller TFA-nämnden, Patientskade-

nämnden och Läkemedelsskadenämnden se avsnitt 3.8.7-3.8.9.

Rent principiellt är det angeläget att parterna är likställda i detta hänseende även i Trañkskadenärnnden och Ansvarsnämnden. En ordning innebär att som dessa nämnder kan ta upp en begäran om prövning från en enskild skadelidande och inte, som för närvarande, måste hänvisa denne till försäkringsbolaget medför också att man undviker onödig byråkrati. Enligt vår mening bör en sådan ordning därför övervägas. Eftersom förfarandet i Trañkskadenämnden och Ansvarsnämnden är rent skriftligt, är utredningen ofta underlägsen den som ligger till grund för ett

avgörande av domstol se Bengtsson, 1970, s. 63, Ekelöf i NFT 1979 s. 221

och 223 samt Nordenson, 1984, s. 398. Att detta till viss del är ofränkorrtligt följer av vad vi tidigare sagt. Det hindrar dock inte att vissa åtgärder skulle kunna vidtas för att utredningen skall förbättras. En sådan åtgärd kan vara att dessa nämnder ges möjlighet att höra den skadelidande muntligen i fall då det kan antas främja utredningen. Däremot tror vi knappast att det gâr att införa en ordning där de skadelidande själva kan begära att närvara vid nämndernas sammanträden och muntligen argumentera för sin sak jfr Bengtsson, 1970, s. 63 och Heuman, 1980, s. 438. En sådan ordning gäller visserligen i Patient- och Läkemedelsskadenämnderna, där de skadelidande brukar vara närvarande i uppskattningsvis 10-15 procent av ärendena. Men antalet ärenden är långt mindre i dessa nämnder än i åtminstone Trañkskadenämnden. Man bör enligt vår mening inte heller medverka till att nämnderna tar upp muntlig bevisning. Det kan däremot möjligen förtjäna att övervägas om nämnderna bör ges möjlighet att begära bevisupptagning vid domstol i fall då ett ställningstagande till de skadelidandes ersättningskrav är beroende av uppgifter från vittnen eller andra personer som kan lämna upplysningar i saken. Enligt Trañkskadenämndens riktlinjer för trafikförsäkringsbolagens hand-

läggning av närrmdärenden se avsnitt 3.8.4 skall de skadelidande få del av

allt utredningsrnaterial som ligger till grund för nämndens ställningstagande.

428 överväganden

Det gäller dock inte det preliminära förslag till reglering av skadan som försäkringsbolagen lämnar till nämnden. Några garantier för detta finns inte heller för Ansvarsnärrmdens del. Huruvida detta är en tillfredsställande ordning kan ha delade uppfattningar om jfr Bengtsson, 1970, s. 64 samt man Heuman, 1980, 374 ff. och 451 ff.. Även denna fråga kan därför behöva s. övervägas närmare. Det är givetvis väsentligt att de skadelidande informeras om möjligheten till nämndprövning och hur denna går till, möjligheten att därvid anlita om ombud och möjligheten att trots nämndprövning väcka talan vid domstol. om Sådan information torde också regelmässigt lämnas av försäkringsbolaget. Vi har ingen anledning tro att denna information inte skulle vara tillfredsstälatt lande. Att korrekt och fullständig information lämnas är dock så viktigt att vi den nuvarande informationen bör granskas närmare. Vi ifrågasätter anser att vidare inte även nämnderna skulle i sina yttranden kunna erinra de om skadelidande yttrandena inte är bindande utan att ersättningsfrågan kan om att föras vidare till domstol. Denna information skulle kunna fogas till yttrandena på sätt domstolarna förser sina domar med en fullföljdshänvissamma som ning. Det har, särskilt tidigare, diskuterats om inte nämnderna bör ha en sådan sammansättning att de skadelidandes intressen företräds på samma sätt som

försäkringsbranschens se Bengtsson, 1970, 64 och Heuman, 1980,

s. 128 ff.. Trafikskadenämnden har sedan ett antal år en sammansättning av, s. förutom ordförande och vice ordförande, lika många bolagsledarnöter och lekmannarepresentanter. Däremot saknar Ansvarsnämnden alltjämt lekmanna-

representanter.

Som tidigare nämnts undersökte dåvarande Försäkringsinspektionen under är 1989 skadehanteringen hos Konsortiet för patientförsäkring och uttalade sig därvid också Patientskadenämndens sammansättning. I skrivelse till om Konsortiet den 16 1990 uttalade inspektionen att det för att öka mars förtroendet för Patientskadenämnden kunde vara motiverat att ytterligare stärka patienternas inflytande i nämnden. Inspektionen ansåg att det kunde lämpligt att vi behandlade frågan om sammansättningen av Patientskavara denämnden och överlämnade därför kopia till oss för eventuell åtgärd. en

Också riksdagen har beträffande denna fråga hänvisat till vårt arbete se bet.

199192:LU27 s. 9.

Därefter har sammansättningen i Patientskadenämnden ändrats några gånger, i början år 1993. Numera företräds patientintressen av hälften av senast av

Överväganden 429

nämndens sex ledamöter, utöver ordföranden. Vi saknar därför anledning att gå närmare in frågan om sammansättningen i den nämnden. Till skillnad från Patientskadenämnden är det i Läkemedelsskadenämnden bara en av nämndens sju ledamöter utöver ordföranden som skall företräda patientintressen. I TFA-nämnden skall däremot de partsintressen som där gör sig gällande företrädas av lika många ledamöter för vardera sidan. Enligt vår mening kan det vid en översyn av skaderegleringsnämndemas organisation och verksamhet vara skäl att diskutera om de skadelidandes intressen är tillräckligt företrädda i Ansvarsnämnden och Läkemedelsskadenämnden. En invändning mot skaderegleringsnämndemas verksamhet som ibland förs

fram är att nämnderna inte är underkastade offentlig insyn se Nordenson,

1984, s. 397, Roos, 1990, s. 308 samt Dufwa, 1993, s. 1744 not 471, 1746 och 1747; jfr Försäkringstidningen 493 s. 14. Av vad som anförts tidigare framgår att dena emellertid inte är korrekt; nämndernas verksamhet står, lika väl som försäkringsbolagens skaderegleringsverksamhet, under tillsyn av Finansinspektionen. Viktigare avgöranden av nämnderna blir vidare offentliga genom att de publiceras i rättsfallssamlingen RFS. Men eftersom det är fråga om privat verksamhet gäller givetvis ingen offentlighetsprincip beträffande de ärenden som handläggs i nämnderna. I dessa ärenden förekommer inte sällan sådana uppgifter om enskildas hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden som skulle ha varit sekretessbelagda om handläggningen skett vid domstol

se 7 kap. 1 § och 12 kap. 1 § i 1980 års sekretesslag. Självfallet bör inte

sådana uppgifter lämnas ut till andra än den skadelidande själv, såvida inte denne gett någon annan fullmakt att ut uppgifterna. Som förut nämnts syftar skadeprövningsnämndernas verksamhet till att främja en enhetlig personskadereglering. I och med att denna verksamhet bedrivs av flera nämnder inom olika områden finns det emellertid naturligtvis

en risk för att det utbildar sig en oenheflig praxis vid nämnderna se

Nordenson, 1984, 397. Även från andra synpunkter skulle koncentration s. en av ärendena till endast en eller ett par nämnder kunna innebära vissa fördelar. Det är därför naturligt att tanken att slå samman åtminstone några av nämnderna har diskuterats vid olika tillfällen jfr Heuman, 1980, s. 847 f.. Framför allt har det tid efter annan, senast i juni 1991, funnits ganska långtgående planer en sammanslagning av T rafikskadenämnden och

Ansvarsnämnden se SOU 1992:84 s. 46. Dessa planer har visserligen

därefter lagts men erfarenheten visar att de torde komma att aktualiseras på nytt förr eller senare.

430 överväganden

Vi saknar anledning att ta ställning till om och i så fall hur de olika nämnderna bör smältas samman. Vi nöjer oss med att upprepa vad vi i avsnitt 5.8.2.3 har sagt att det är värdefullt om de nuvarande nämnderna samråder med varandra om principiellt viktiga rättsfrågor, så att en oenhetlig praxis så långt som möjligt kan undvikas. De närmare formerna för ett sådant samråd bör kunna övervägas vid den översyn av nämndernas organisation och verksamhet som vi förut har förordat. En särskild fråga gäller de tabeller och andra schabloner som används för att bestämma ersättning för sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt. Enligt våra direktiv skall ta ställning till om det är en lämplig ordning att dessa tabeller och schabloner fastställs endast av Trañkskadenämnden eller om också de andra nämnder som verkar på personskadeornrådet bör ha ett inflytande i denna fråga. I direktiven pekas på två möjligheter. Den ena är att också övriga nämnder i någon form får medverka vid utformningen av tabellerna och de andra schablonerna. Den andra möjligheten är att ett nytt med bred förankring hos olika intressenter tillskapas för detta organ - arbete. Av redogörelsen i avsnitt 3.2.5.3 framgår att de äldsta tabellerna för att bestämma ersättning för lyte och men fastställdes gemensamt av Trañkska-

denämnden som då hette Trañkförsäkringsanstalternas nämnd och Ansvars-

nämnden på 1950-talet men att Trañkskadenänmden på senare tid ensam reviderat dessa tabeller, liksom tabell för att bestämma ersättning för sveda en och värk ursprungligen utarbetats ett enskilt försäkringsbolag också som av - 1950-talet och därefter fastställts av Trañkskadenämnden och Ansvars- -

nämnden gemensamt se avsnitt 3.2.4.2. Dessa tabeller, som regelbundet

justeras med hänsyn till penningvärdets förändringar, har använts inte bara av Ansvarsnämnden och Brottsskadenämnden utan också av domstolarna sedan de sanktionerats av Högsta domstolen och av riksdagen. Även de schabloner

for att bestämma ersättning för olägenheter i övrigt som Trafikskadenämnden

har utarbetat och fastställt i slutet 1980-talet se avsnitt 3.2.6.2 tillämpas

av dessa nämnder liksom sannolikt också av domstolarna jfr NJA 1992 av s. 642.

De försäkringsvillkor gäller för Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, som för Patientförsäkringen och för Läkemedelsförsäkringen innebär att de tabeller skall användas för att bestämma ersättning för sveda och värk samt lyte som i särskild ordning. I praktiken tillämpas Trañkskadenämnoch men fastställs dens tabeller beträffande ersättning för sveda och värk, medan ersättning för lyte och bestäms enligt särskilda tabeller som generellt ger högre men

överväganden 431

ersättning än enligt Trañkskadenämndens tabell men som i enstaka fall kan ge lägre ersättning; enligt villkoren för Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada skall ersättningen dock lägst vara den som följer av Trañkskadenämndens tabell. Beträffande ersättning för olägenheter i övrigt gäller enligt försäkringsvillkoren särskilda normer som avviker från Trañkskadenärrmdens. Om ersättningen för sveda och värk samt lyte och men höjs i enlighet med vad vi har förordar i avsnitt 5.2.7 är det inte sannolikt att man inom de försäkringssystem som nu har berörts kommer att tillämpa mera förmånliga normer. Detsamma gäller om ersättningen för särskilda olägenheter bestäms på det sätt som vi har förordat i avsnitt 5.2.5. Beträffande patientskador har för övrigt föreslagits att ersättningen för sådana skador i fortsättningen skall,

med vissa undantag, bestämmas enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler se

SOU 1994:75 s. 156. Det är alltså möjligt att Trañkskadenämndens tabeller och schabloner i en framtid kommer att tillämpas också på de områden som nu nämnts.

Att just Trañkskadenämnden fastställer de tabeller och andra schabloner som tillämpas inte bara trañkskadeområdet utan också inom skadeståndsrätten i stort torde ha flera förklaringar. En är att den nämnden är den äldsta skadeprövrtingsnämnden och redan tidigt började kartlägga dornstolspraxis om

ersättningsnivåerna vid ideell skada se Bennich, 1935, s. 12 f.. En annan

förklaring är att Trañkskadenämnden är den skadeprövningsnämnd som handlägger det ojärnförligt största antalet skadeärenden. Andra förklaringar kan nog också tänkas. Det är emellertid att märka att Ansvarsnämnden, trots dessa förklaringar, ursprungligen deltog i utfärdandet av tabellerna om ersättning för sveda och värk samt lyte och men. Att Traftkskadenämndens tabeller används också på områden utanför trafikskadeorrtrådet beror att samma principer för att bestämma ersättning för personskada tillämpas inom hela skadeståndsrätten. l trafiken dominerar dock fysiska personskador, och tabellerna har därför utbildats främst med tanke på sådana skador. Av detta skäl kan det verka främmande att tillämpa dessa tabeller också på de psykiska personskador som under senare tid har tilldragit sig allt större uppmärksamhet särskilt vid sexualbrott och vid underrättelsen om att en nära anhörig har dödats genom ett våldsbrott e.d. jfr justitierådet Bengtssons särskilda yttrande till Högsta domstolens dom i rättsfallet NJA 1993 s. 41 H. Psykiska skador av detta slag är vanligare inom Ansvarsnämndens och Brottsskadenärnndens tillämpningsområde. Som vi har nämnt i avsnitt 5.2.3 är Trañkskadenämndens tabeller också dåligt anpassade till sådana skador. Det är därför inte längre lika självklart som tidigare att Trañkskadenämnden, genom att fastställa de tabeller och andra schabloner som används för att

432 Överväganden

bestämma ersättning för ideell skada i samband med personskada, skall ensam styra rättsutvecklingen detta område. I stället är det naturligt att även de andra nämnder som verkar detta område deltar i utarbetandet av de tabeller och andra schabloner som bör tillämpas, i den mån inte domstolarna lägger fast andra principer. En sådan samverkan sker också delvis redan nu. Sålunda ingår ofta en företrädare för Ansvarsnämnden i de arbetsgrupper som utreder och lämnar förslag i olika frågor för beslut av Trafikskadenämndens råd. Också andra intressenter ges ibland tillfälle att framföra synpunkter. Under arbetet på de schabloner som numera används för att bestämma ersättning för olägenheter i övrigt inhämtade Trañkskadenämnden synpunkter från de enskilda försäkringsbolagen samt från LO, TCO och LRF. Dessutom sarnrådde nämnden med Ansvarsnämnden. Enligt vår mening är det inte påkallat att tillskapa ett särskilt organ med företrädare för de olika nämnderna och andra intressegrupper för att fastställa eller revidera de tabeller och andra schabloner som bör användas vid bestämmande av ersättning för ideell skada. l stället bör det vara möjligt att finna former för en samverkan mellan nämnderna i de inte så ofta förekommande fall där demia fråga blir aktuell. Det synes lämpligt att nämnderna därvid också inhämtar synpunkter från bl.a. Finansinspektionen, Konsumentverket, Sveriges advokatsamfund och Sveriges domareförbund samt särskilt om tabellerna är avsedda att användas också inom Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada från arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer. Det torde sedan få ankomma varje nämnd att fastställa tabellerna och schablonerna för sitt verksamhetsområde. Hur sådan samverkan bör närmare gå till är en fråga som enligt vår en mening i första hand nämnderna själva bör ta ställning till. Frågan kan även, det skulle visa sig behövligt, övervägas vid den översyn av skadeprövom ningsnämndernas organisation och verksamhet som tidigare har förordat.

5 Kostnadskonsekvenser

Skadestånd för personskada utgår i praktiken ofta från en ansvarsförsäkring; för skador i trafiken och i arbetslivet utgör trañkförsåkringen respektive Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada en motsvarighet. Dessa försäkringar täcker framför allt skadestånd för ideell skada. De har emellertid på senare tid

SOU ll995:33 överväganden 433

i allt större utsträckning fått tas i anspråk också för ekonomiska skadeföljder

vid personskada se avsnitt l och 5.1.

l den mån våra förslag innebär ökade möjligheter att få skadestånd för personskada kan det alltså kostnadskonsekvenser för dessa försäkringar. Det gäller särskilt förslaget om en höjning av ersättningsnivån vid ideell skada och förslaget om en utvidgning av de nuvarande möjligheterna till ersättning för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har dödats genom en skadestånds grundande handling. I avsnitt 5.2.7 har förordat att den nuvarande ersättningsnivån vid skadeståndsposten lyte och men höjs med 50 procent i de allvarligaste skadefallen, samtidigt som en viss höjning görs i fråga om skador som inte är fullt så allvarliga utan att dock vara av lindrig natur. Enligt våra beräkningar skulle en höjning av ersättningen för lyte och men i denna storleksordning, om den genomfördes en gång, medföra ökade kostnader för trafikförsäkringen med omkring 2 procent och för Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada med i stort sett samma procenttal. För att dämpa dessa kostnadseffekter har vi föreslagit att höjningen genomförs etappvis, t.ex. under tre år från det att statsmakterna har tagit ställning till våra förslag. Kostnadsökningen för dessa försäkringar kan då begränsas till ca 0,7 procent för vart och ett av dessa år. För den reguljära ansvarsförsäkringen som i regel ingår i olika slags paketförsäkringar, t.ex. i hem- och villahemförsäkringen blir kostnaderna i det närmaste försumbara. Förslaget i avsnitt 5.5 om rätt till skadestånd för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har dödats även genom en annan skadeståndsgrundande handling än uppsåtligt brott medför enligt våra beräkningar en kostnadsökning för trafikförsäkringen 1-1,5 procent. För övriga försäkringar torde förslaget få endast marginella kostnadseffekter. Våra övriga förslag kan vart och ett för sig inte ha någon nämnvärd betydelse från kosmadssynpunkt. Och inte ens sammantagna torde de medföra någon större kostnadsökning mindre än en tiondels procent för de för- - säkringar som det nu är fråga om. Det bör vidare beaktas att vårt förslag i avsnitt 5.2.5 om en ökad schablonisering vissa skadeföljder som i dag ersätts som olägenheter i av övrigt kommer att leda till minskade administrationskostnader vid försäkringsbolagens skadereglering. Denna kostnadsbesparing torde uppväga en del den kostnadsökning som våra förslag i övrigt kan medföra. av Våra förslag kan även få vissa kostnadseffekter för Brottsoffermyndighetens, också därmed statens, del. Det gäller dock knappast förslaget om en

434 Överväganden

höjning av ersättningsnivån beträffande posten lyte och men. Det är nämligen bara en obetydlig andel av de fall där brottsskadeersättning utgår som avser så allvarliga skador att de omfattas av denna höjning. Därtill kommer den begränsning som enligt ll § första stycket i 1978 års brottsskadelag gäller för brottsskadeersâttning med anledning av personskada; sådan ersättning utgår med högst 20 basbelopp, dvs. för närvarande 714 000 kr. Det innebär att den höjning av ersättningsnivân som vi har förordat inte kommer att slå igenom fullt ut i de allvarligare personskadefall som någon gång kan förekomma ens vid Brottsoffermyndigheten. Däremot kan förslaget om ersättning för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har dödats medföra vissa kostnader för Brottsoffermyndigheten. Med anledning den ändring av rättsläget som rättsfallen NJA 1993 s. 41 I av och innebär har, nämnts i avsnitt 5.5.1.8, mindre än en halv milj. kr som år hittills betalats ut från Brottsskadenärnnden respektive Brottsoffermynper digheten och från det överfallsskydd som ingår i hem- och villahemförsäkring- Den utvidgning ersättningsmöjligheterna i detta avseende som vi har en. av föreslagit dvs. att ersättning skall kunna utgå även vid dödsfall som inte vållats uppsåtligen kan inte få tillnärmelsevis samma kostnadseffekt. För - Brottsoffermyndighetens del torde det röra sig om blygsamma belopp. Våra övriga förslag berör Brottsoffermyndigheten bara till mindre del. Förslagen i avsnitt 5.2.1.4 om ersättning för kostnader med anledning av en anhörigs personskada och i avsnitt 5.4 om verkan av den skadelidandes död torde från kostnadssynpunkt ha ringa betydelse. Och de principer som har föreslagit i 5.6.2 omprövning av ersättning för kostnader och ideell skada om samt i avsnitt 5.7.3 om jämkning på grund av medvållande tillämpas redan nu av myndigheten. Enligt Dir. 1984:5 till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning ankommer det på oss att föreslå hur de kostnader uppkommer för staten i form av ökade anslag för Brottsoffersom myndigheten skall finansieras. Av vad som nyss sagts framgår att våra förslag medför endast begränsad kostnadsökning för statens del. I sammanhanget en kan det dock finnas anledning att beakta de ökade kostnader för staten som blir följden förslaget i vårt förra betänkande SOU 1992:84 om en höjning av om ersättningen för kränkning vid sexualbrott och andra grova våldsbrott genomförs. Det förslaget är från kostnadssynpunkt av väsentligt större betydelse. l 199495 års budgetproposition har regeringen uttalat att det med hänsyn till den kraftiga ökningen av brottsskadeersättningarna och mot bakgrund det statsñnansiella läget inte är så angeläget med en fortsatt av

överväganden 435

höjning av ersättningsnivåerna att regeringen för närvarande kan ansluta sig

till kommitténs förslag i denna del se prop. 199495 :100 Bil. 3.1 s. 95 f..

En möjlighet att finansiera åtminstone en del av denna höjning skulle enligt vår mening kunna vara att begränsa rätten till ersättning för kränkning genom brott till sådana fall då det finns särskilda skäl för ersättning. En sådan begränsning som föreslagits i departementspromemorian Ds Ju 1987:1 s. 27 jfr prop. 198788:92 s. 7 innebär att brottsskadeersättning skulle lämnas i första hand endast vid sexualbrott och grövre våldsbrott. De ersättningar som för närvarande betalas vid andra brott uppgår till minst 5 milj. kr. Detta belopp skulle kunna användas till att finansiera en höjning av ersättningarna i de allvarligaste fallen. Enligt vår mening är en sådan höjning trots allt mer angelägen än att ersättning ges vid mindre svåra kränkningar.

5. 10 J ämställdhetspolitiska konsekvenser

En grundläggande princip inom skadeståndsrätten är att den som har tillfogats en skada skall genom skadeståndet försättas i samma ekonomiska läge som om skadan inte hade inträffat. De skillnader mellan olika skadelidande som kan ha funnits före skadan kommer alltså till uttryck i skadeståndsbeloppen. Det gäller även då skillnaderna beror de skadelidandes kön. Det sagda innebär att i den mån kvinnor har lägre inkomst än män också skadeståndet för deras inkomstförlust blir lägre. Om skadeståndet utgår i form av engångsbelopp, kapitaliseras det ä andra sidan efter en högre faktor än för

män beroende på att kvinnor statistiskt sett lever längre se bilaga 3. Också

skadestånd för olägenheter i övrigt kapitaliseras efter denna högre faktor; för kvinnor blir alltså dessa skadestånd något större än för män. De olikheter som finns mellan kvinnor och män återspeglas med andra 0rd i skadeståndsbeloppen och utjämnas inte av skadeståndsreglerna, lika litet som

dessa bidrar till en allmän inkomstutjämning i samhället se prop. 1975:12

s. 102. Som nämnts vid 1975 års personskaderefonn bör skadestândsreglerna inte heller användas instrument för att åstadkomma full ekonomisk och som social rättvisa; för att nä ett sådant syfte får man ta andra rättsregler till hjälp

se prop. 1975:12 s. 139.

436 överväganden

5.11 Ikraftträdande m.m.

Med hänsyn till den tid som kan väntas förflyta innan våra förslag har lett till en proposition som antagits av riksdagen och till den tid som försäkringsbolagen behöver för att förbereda sig de nya reglerna bör dessa inte träda i kraft förrän tidigast den l januari 1997. Enligt allmänna principer tillämpas nya skadeståndsregler endast på

skadefall som inträffar efter ikraftträdandet se SOU 1992:84 s. 281 med

hänvisningar. Dessa principer bör tillämpas också på de regler som föreslås i detta lagstiftningsärende. Någon särskild övergångsbestämmelse om detta behövs inte jfr prop. 1975:12 s. 143. Några lagregler föreslås inte om vilka schabloner som bör användas när skadestånd för ideell skada bestäms eller om vilken ersättningsnivå som bör gälla vid sådan skada. I avsnitt 5.8.1 har förordat att dessa frågor i stället avgörs i den praktiska tillämpningen med ledning av de uttalanden som har gjorts i detta lagstifmingsärende. I samband därmed får ställning tas till frågan om de nya principer som utbildats bör tillämpas också på äldre skadefall som inte har reglerats slutligt.

6 Författningskommentar

6.1 Förslaget till lag ändring i skadeståndslagen

om

1972:207

5 kap. l §

Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för sjukvårdskostnad samt andra kostnader för den skadelidande och, i skälig omfattning, dem som står denne särskilt nära, inkomstförlust, fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur sveda och värk eller av bestående art lyte eller annat stadigvarande men samt särskilda olägenheter till följd av skadan. Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter. Med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksamhet. Med inkomst likställs värdet av kusligt arbete i hemmet.

Första stycket

Ändringen bestämmelsen punkt l i skadestånd för kostnader innebär att av om även kostnader för dem som står den skadelidande särskilt nära kan ersättas. Ersättningen tillkommer den skadelidande för att användas av denne till att gottgöra de närstående för deras kostnader. Avsikten med denna bestämmelse är att markera att sådana kostnader bör ersättas något mera generöst än som hittills har skett i praxis. På samma sätt som gäller enligt 5 kap. 2 § första stycket l beträffande andra kostnader än begravningskostnader är det dock fråga om en skälighetsbedömrting. Det utgör ett undantag från den annars

438 Författningskommentar

gällande grundsatsen att kostnader till följd av ett skadefall skall ersättas fullt ut. Som förordats i avsnitt 5.2.1.4 bör kostnader för närståendes sjukbesök kunna ersättas även för tiden efter den akuta sjukdomstiden inte bara när den skadelidande är ett barn utan också när besöken kan antas vara till gagn för en vuxen person som inte lider av en livshotande skada. Det kan röra sig om besök hos en skadelidande som vistas en längre tid på sjukhus eller annan vårdinrättning. En förutsättning är att besöken kan antas främja den skadelidandes hälsa eller rehabilitering. Detta skall kunna styrkas genom intyg av läkare eller på annat sätt. De kostnader för närståendes sjukbesök som i skälig omfattning kan ingå i skadeståndet till den skadelidande är t.ex. utgifter för resa, hotellkostnader och förlust av arbetsinkomst. En förutsättning är dock att kostnaderna är nödvändiga. Ersättning för resekostnader bör sålunda avse bara resa med billigaste färdmedel, och kostnader för hotellvistelse bör ersättas endast i den mån de ligger en rimlig nivå. Det följer även av att kostnaderna ersätts bara i skälig omfattning. Även kostnader för närståendes omvårdnad den skadelidande av kan ersättas iden omfattning som det är skäligt. Genom den ändrade lydelsen av bestämmelsen blir det möjligt att ersätta den närståendes inkomstförlust även när denna kostnad överstiger vad det normalt skulle kosta att anlita hjälp utifrân, om sådan hjälp inte kan tillhandahållas. Med närstående avses samma personkrets somi 5 kap. 2 § första stycket Även andra än familjemedlemmar kan alltså hänföras till denna personer kategori. I förevarande sammanhang kan det t.ex. gälla en person som en äldre skadelidande utan närmare släktingar känner en särskild samhörighet med. Bestämmelsen punkt 3 i om skadestånd för ideell skada har ändrats för att betona att sådan skada kan avse inte bara fysiskt utan också psykiskt lidande. En förutsättning för att psykiska besvär skall kunna ersättas är dock att de

utgör en personskada, dvs. är medicinskt påvisbara se avsnitt 3.1 och

3.2.4.1. Detta slags lidande skiljer sig därigenom från det lidande som kan

tillfogas någon genom en kränkning av den personliga integriteten se SOU

1992:84 s. 97, 215 och 219.

I vårt förra betänkande har föreslagits en bestämmelse i 2 kap. 3 § som innebär att den som utsätter annan för en sådan integritetskränkning genom

vissa brott skall ersätta det lidande som kränkningen innebär se SOU 1992:84

s. 24. För att inte uttrycket lidande skall förekomma i skilda bestämmelser

Författningskømmentar 439

med olika innebörd bör detta uttryck undvikas i nämnda bestämmelse. Den kan i stället formuleras t.ex. så, att den som allvarligt kränker annan genom brott mot dennes person, frihet, fred eller ära skall ersätta skadan.

En särskild fråga är om ersättning för ideell skada skall kunna ges för den oro för framtida skador som kan upplevas av dem som genom en skadeståndsgrundande handling har utsatts för risk att drabbas av sjukdom, t.ex. cancer, eller risk för att ha blivit smittade av HIV-virus. Om denna oro har lett till psykiska besvär av sådan grad att de är att anse som personskada kan skadestånd utgå för den skadan. Det gäller även om risken senare inte förverkligas jfr NJA 1990 s. 186. Skulle den befarade skadan också inträffa, får den ersättas särskilt. Bestämmelsen i punkt 3 avser till en början sveda och värk, dvs. fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur. Som nämnts i avsnitt 5.2.3 är avsikten att ersättningen härför också i fortsättningen skall bestämmas efter standardiserade normer. Dessa normer bör som i dag utgå från sådana objektivt konstaterbara kriterier som vårdtidens längd, Vårdform och skadans art. För att underlätta en nyanserad bedömning beträffande psykiska skador bör normerna dock kompletteras i de avseenden som nämnts i avsnitt 5.2.3; sålunda bör av normerna framgå, på samma sätt som beträffande fysiska skador, vad som är att anse som svår psykisk skada. Likaså bör framgå när förhöjd grundersättning skall utgå med hänsyn till att den psykiatriska behandling som den skadelidande fått genomgå är särskilt påfrestande. Hur nonnema i detalj bör utformas med avseende de psykiska skadorna bör i enlighet med vad som förordats i avsnitt 5.8.3 ankomma på de personskadeornrâdet verksamma skadeprövningsnämnderna att avgöra. Graderingen av de psykiska skadornas olika svårhetsgrad torde därvid kunna göras med utgångspunkt i vad anförts i bilaga Sålunda bör med svår skada som kunna avses tillstånd som inkluderar symtom i överensstämmelse med vad som utmärker s.k. akut stressyndrom samt vissa fall av övergående posttraumatiskt stressyndrom, varvid symtomens svårhetsgrad skall ha medfört åtminstone partiell arbetsoförmåga. Vidare tar bestämmelsen i punkt 3 sikte lyte eller annat stadigvarande dvs. fysiskt och psykiskt lidande av bestående art. Ersättning för men, stadigvarande men skall också i fortsättningen bestämmas utifrån den skadelidandes medicinska invaliditet och ålder vid tidpunkten för invaliditetens inträde. Avsikten är att den medicinska bedömningen skall göras med ledning

1991 års förslag till nya invaliditetstabeller se bilaga 1.2. Det innebär

av

440 Författningskommentar

bl.a. att dagens system med s.k. maximal- och nivåfall överges. Utgångspunkten är i stället att samtliga skadetyper ersätts strikt efter invaliditetsgrad enligt en och samma ersättningstabell för stadigvarande men och att den sveda och värk som uppkommit ersätts särskilt enligt normerna för sådan skada. Som framhållits i avsnitt 3.2.4.3 dras gränsen mellan posten sveda och värk, å ena sidan, och lyte och men, å andra sidan, i regel vid den tidpunkt då ett bestående invaliditetstillstånd har inträtt, dvs. då det medicinska tillståndet kan anses permanent och behandling i egentlig mening har upphört. Detta får dock inte uppfattas som att ersättning för sveda och värk inte skall lärrmas i de fall då en fysisk skada är att anse som bestående redan omedelbart vid eller i nära anslutning till skadetillfället i den betydelsen att varje form av behandling är utsiktslös när det gäller att åstadkomma en förändring av den fysiska skadan som sådan. Vid bedömningen i vad mån ersättning för sveda och värk skall utgå måste också beaktas den skadelidandes psykiska tillstånd. Sålunda torde det inte sällan förekomma vid t.ex. skador på ryggmärgen med svåra förlamningstillstånd som följd att den fysiska skadan i sig ett tidigt stadium är att anse som bestående, medan de psykiska besvär som uppkommit som en följd därav kan fortgå under lång tid. I sådana fall bör ersättning ges i form av sveda och värk till dess att det konstateras att de akuta skadeverkningarna antingen helt upphört eller blivit bestående. Detsamma bör gälla också i andra fall när psykiska besvär kvarstår efter det att den fysiska skadan har läkt ut jfr avsnitt 3.2.4.1. Slutligen regleras i punkt 3 en ny ersättningspost, särskilda olägenheter. Denna ersättningspost, träder i stället för den tidigare olägenheter som posten i övrigt, tar sikte på fall där den skadelidande tillfogas en ideell skada i sådan omfattning att den schablomnässigt bestämda ersättningen för sveda och värk samt lyte och men inte kan anses utgöra en tillräcklig kompensation. Det rör sig alltså om ideella skadeföljder av betydligt svårare beskaffenhet än som är vanligt vid det slags skada som har tillfogats den skadelidande. Sådana skadeföljder har i tidigare skaderegleringspraxis gottgjorts med en förhöjd ersättning för lyte och men eller med ersättning för olägenheter i övrigt. Som frarnhållits i avsnitt 5.2.5 bör ersättning för särskilda olägenheter framför allt kunna komma i fråga i sådana fall där den skadelidande måste anspänna sig i arbetet i sådan grad att olägenheterna är att hänföra till nivå III

eller IV i den av Trafikskadenänmden utarbetade s.k. ABC-modellen se

avsnitt 3.6.2.2. Det rör sig alltså om påtagliga besvär vid frekvent förekommande arbetsuppgifter respektive om uppenbara svårigheter att fungera i arbetet. [undantagsfall kan det också förekomma att den skadelidande i sin

Författningskommentar 441

dagliga livsföring besväras i så hög grad sin skada att ersättningen för av bestående men inte kan anses utgöra tillräcklig kompensation. Ersättning en för särskilda olägenheter kan då utges. Även det inte är uteslutet sådan om att ersättning kan komma i fråga också under den akuta sjukxdomstiden, vid sidan av skadestånd för sveda och värk, torde detta i praktiken bli ovanligt. Att även förlust av eller minskade möjligheter att utöva olika fritidssysselsättningar kan i vissa fall ersättas som särskilda olägenheter framgår av vad som sagts i avsnitt 5.2.5. En förutsättning år dock att det är fråga ett om avsevärt ingrepp i den skadelidandes livsföring som inte kan uppvägas av andra fritidsintressen. Det skall alltså röra sig om en betydande förlust av en livskvalitet.

Tredje stycket

Ändringen i andra meningen är avsedd att markera bestämmelsen sikte

att tar husligt arbete hemmet i som helt eller delvis bedrivs i stället för ett avlönat förvärvsarbete. Motsvarande uttryck finns i 1970 års lag om arbetstid m.m. i husligt arbete.

5kap. 2§

Har personskada lett till döden, utgår ersättning för begravningskosmad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet, 2. förlust av underhåll, personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära. Ersättning for förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade rätt till underhåll av den avlidne eller eljest beroende av honom som var för sin försörjning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det kan antagas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framtid därefter. Förlusten ersätts i den omfattning som är skäligt med hänsyn till den efterlevandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller eljest, på annat sätt än genom förmån som avses i 3 själv bidraga till sin försörjning. Med underhåll likställs värdet av den avlidnes husliga arbete i hemmet.

Första stycket

I punkt 3 har tagits in den nya bestämmelse om skadestånd för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig dödats som har förordats i avsnitt 5.5. Sådant

442 Författningskommentar

skadestånd kan utgå oavsett om dödsfallet har vållats uppsåtligen eller genom vårdslöshet eller om skadeståndsansvaret vilar på strikt grund. Den närstående skall ha âsamkats en personskada till följd av dödsfallet. Därmed antyds att skadan har uppkommit mera indirekt än när den, som sägs i 5 kap. 1 § första stycket, har tillfogats den skadelidande jfr Leijonhufvud, 1993, s. 84. Personskadan består i detta fall regelmässigt av psykiska besvär. För att sådana besvär skall vara ersättningsgilla som personskada krävs att de är

medicinskt påvisbara se kommentaren till 5 kap. l § första stycket 3. Detta

skall kunna styrkas genom intyg av läkare eller annan psykiatrisk expertis jfr Conradi i JT 1992-93 918 eller på annat sätt. Att besvären har lett till s. sjukskrivning krävs dock inte. skadeståndet för personskada i form av psykiska besvär bestäms enligt 5 kap. l Det gäller också vid sådan personskada som avses i förevarande bestämmelse. skadeståndet omfattar alltså ersättning för kostnader, inkomstförlust och ideella förluster till följd skadan. De ideella förlusterna ersätts av sveda och värk samt i förekommande fall som bestående men och som särskilda olägenheter. I de flesta fall torde de psykiska besvären vara av övergående natur. När skadestånd dessa i fall bestäms for sveda och värk, bör besvären värderas med utgångspunkt i de allmänt tillämpas vid dessa skadeföljder. Som normer som nämnts i avsnitt 5.2.3 bör dessa revideras så att de ger ett ökat normer för nyanserad bedömning psykiska skadeföljder. Det belopp utrymme en av 25 000 kr i rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och tillerkändes samtliga om som skadelidande för sveda och värk kan alltså inte utan åtskillnad tillämpas i alla situationer.

Om ett sådant belopp i den utornrättsliga skaderegleringen av förenklingsskäl betalas ut slentrianmässigt finns visserligen i och för sig inget att erinra mot detta. En förutsättning är dock att de skadelidande som styrker att de har âsamkats psykiska besvär i en omfattning som enligt de nämnda normerna ger rätt till högre ersättning tillerkänns den ersättning som de är berättigade till enligt dessa normer.

I undantagsfall kan de psykiska besvären leda till personlighetsförändringar

eller sätt bli bestående se bilaga 5. I sådana fall skall skadestånd ges

annat for bestående efter den invaliditetsgrad som kan åsättas dessa besvär. Det men kan då någon gång förekomma att den skadelidande även har rätt till skadestånd för särskilda olägenheter som besvären medför.

Författningskommentar 443

Berättigade till skadestånd är de har stått den avlidne särskilt nära. som Vilka som skall anses som sådana närstående har utvecklats i avsnitt 5.5.1.9. Som nämnts i avsnitt 5.5.1.8 får förevarande bestämmelse inte läggas till grund för motsatsslutet att en rätt till skadestånd inte föreligger i andra fall än då en nära anhörig har dödats. Enligt gällande rätt torde skadestånd kunna utgå i en del sådana andra situationer, t.ex. då någon har fått psykiska besvär av att bevittna att en nära anhörig har skadats allvarligt. Avsikten är inte att begränsa den rätt till skadestånd som kan finnas i dessa fall eller att hindra en vidareutveckling i praxis med avseende på andra ersättiningsvärda fall.

Andra stycket

l tredje meningen har motsvarande ändringar gjorts soam i 5 kap. 1 § tredje stycket.

Skap. 5§

Sedan frågan om ersättning enligt 1 eller 2 § har awgjøm slutligt genom avtal eller dom, kan ersättningsfrågan omprövas i sádlana fall då de i detta kapitel avsedda förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats. Ersättning som hazr fastställts i form av engångsbelopp kan dock inte sänkas. Om ändring i skadestândslivränta med anledning av förändringar i penningvärdet finns särskilda bestämmelser.

Ändringarna i första stycket innebär det blir möjligt skadestånd

att att ompröva för kostnader och ideell skada på samma sätt som för närvarande gäller beträffande inkomstförlust och förlust underhåll; lilksom i de fallen förav utsätts att det har inträtt en väsentlig förändring i de förhållanden som har legat till grund för skadeståndets bestämmande. Skälen till denna utvidgning av möjligheten till omprövning har redovisats i avsnitt 5.6.2. Första stycket har dessutom formulerats om så att det klan kommit till uttryck att bestämmelserna är tillämpliga också i fall när det tidigare slagits lfast att någon skada i visst avseende inte uppkommit men detta i efterhand visar sig felaktigt. vara Omprövning av skadestånd för kostnader och ideell skada förutsätter liksom omprövning i övrigt att skadeståndet har fastställs slutligt genom dom eller avtal. Med avtal bör förstås också det fallet att ett försäkringsbolag i

enlighet med sitt erbjudande betalt ut ersättning till dien skadelidande och

444 Författningskommentar

denne underlåtit att inom rimlig tid ge till känna att han inte godtar ersättningen jfr avsnitt 3.6.3. Kravet att de i 5 kap. avsedda förhållanden som har legat till grund för bedömningen har ändrats väsentligt innebär att omprövning kan komma i fråga endast sällan. Vad åsyftas är fall där t.ex. den skadelidandes hälsomera som tillstånd i betydande grad kommit att avvika från vad man föreställde sig vid den tidpunkt då skadeståndet fastställdes. Skillnaden mellan antagen och faktisk skada skall med andra 0rd så markant att det framstår som vara förnyad prövning kommer till stånd. angeläget att en Det bör understrykas att väsentlighetsrekvisitet knyter an till den förändring skall ha skett fråga de förhållanden som har legat till grund för som om bedömningen skadeståndsfrågan och således inte i första hand till den av skillnad i ersättning kan bli följden av de ändrade förhållandena. Från som praktisk synpunkt torde detta dock inte ha någon nämnvärd betydelse eftersom omprövning kommer i fråga endast i speciella situationer; i det stora flertalet dessa fall torde även skillnaden i ersättning vara väsentlig. Vad som nu av får dock inte uppfattas så att omprövning för t.ex. bestående men kan sagts underlåtas därför det från ekonomisk synpunkt bedöms vara av mindre att betydelse, grund att den skadelidandes yrkande i omprövningst.ex. av ärendet avser endast ett lägre belopp. En förutsättning för att omprövning skall komma i fråga är vidare att ändringen inte har kunnat förutses vid den första prövningen. Sådana ändringar i exempelvis den skadelidandes hälsotillstånd som kan förutses redan vid den första prövningen skall i princip påverka det ursprungliga skadeståndet. Att allmänt sett har varit osäker bör dock inte utesluta prognosen omprövning. När det gäller ersättning för lyte och men ligger det i sakens natur att omprövning inte kan komma i fråga 1 andra fall än när förändringen är bestående. Vad däremot beträffar kostnader och inkomstförlust krävs i och för sig inte att förändringen är bestående. I praktiken torde en förändring av de förhållanden legat till grund för skadeståndet i dessa avseenden dock som sällan väsentlig om den inte samtidigt är bestående. vara Det ankommer på den skadelidande för att till stånd en omprövning att styrka att det skett sådan förändring av förhållandena som här avses. en Ersättning för kostnader och ideell skada bestäms regelmässigt i form av kapitalbelopp. I sådana fall får omprövningen inte leda till att ersättningen sänks. I den mån det förekommer att sådan ersättning fastställs i form av livränta det torde framför allt gälla ersättning för kostnader kan om- - -

Författningskommentar 445

prövning emellertid ske också till den skadelidandes nackdel. Om det t.ex. framkommer att den skadelidandes hälsotillstånd blivit betydligt bättre än man antagit när skadeståndet bestämdes och skadan därför inte alls medfört de kostnader som man då räknat med, bör en anpassning livräntan till de av nya förhållandena vara möjlig. Syftet med de föreslagna ändringarna är dock i första hand att göra det möjligt att korrigera ett skadestånd mot bakgrund som av de förändrade förhållandena blivit alldeles för lågt. När det gäller kostnader torde omprövning kunna bli aktuell t.ex. vid bortfall av handikappersättning, för såvitt ändringen inte förklaras att det av inte längre finns skäl för en sådan ersättning. I vad mån det föreligger väsentligt ändrade förhållanden måste dock avgöras från fall till fall. Beträffande ersättning för sveda och värk är utrymmet för omprövning i regel mycket begränsat. Ersättningen härför bestäms i de flesta fall när den akuta sjuktiden gått till ända. Det förekommer emellertid inte minst vid psykisk skada att ersättning för sveda och värk fastställs på ett tidigare stadium. I sådana fall bör omprövning vara möjlig också i fråga om ersättning för sveda och värk, om det framkommer att avgörandet grundar sig på antaganden om en framtida utveckling som senare visar sig vara felaktiga. En utvidgad möjlighet till omprövning torde dock få störst betydelse när det gäller ersättning för bestående men. Iden mån den skadelidande tillerkänns ytterligare ersättning, skall denna bestämmas med hänsyn till den ersättningsnivå som gäller då tilläggsersättningen fastställs. Detta följer av allmänna skadeståndsrättsliga principer. Den ersättning som tidigare utgått får räknas om med hänsyn till rådande penningvärde jfr NJA 1993 s. 192. De nya bestämmelserna innebär inte att omprövning kan ske pâ grund av

ändrade förhållanden den skadeståndsskyldiges sida se avsnitt 5.6.3. Om

anledning till omprövning väl föreligger grund av ändring i den skadelidandes förhållanden skall dock vid prövningen hänsyn tas även till den

skadeståndsskyldiges förhållanden se prop. 1975:12 216.

s.

6 kap. l §

Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan

446 Författningskommentar

skadestånd i 5 kap. 2 § också jämkas, om den avlidne uppsåtligen som avses har medverkat till dödsfallet. Skadestånd med anledning sakskada eller ren förmögenhetsskada kan av skadelidandes sida har medverkat till skadan. jämkas, om vållande den Jämkning skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som av är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit ömse sidor, varvid även den skadelidandes behov skadeståndet och övriga ornständigheav ter skall beaktas.

Första stycket

Ändringen i andra meningen är rent redaktionell natur och innebär inte av någon ändring i sak. I enlighet med vad förordats i avsnitt 5.7.2 har tredje meningen som ändrats så att det klart framgår att bestämmelsen avser inte bara skadestånd till efterlevande för förlust underhåll enligt 5 kap. 2 § första stycket 2 och av andra stycket även skadestånd för begravningskostnad och annan kostnad utan enligt 5 kap. 2 § första stycket 1 jfr avsnitt 3.7.3. till följd av dödsfallet

Ändringen i tredje meningen innebär vidare att bestämmelsen blir

tillämplig på skadestånd för personskada till följd av dödsfallet åsamkats som någon stod den avlidne särskilt nära se den nya bestämmelsen i 5 kap. som 2 § första stycket 3. Som anförts i avsnitt 5.7.2 bör sådant skadestånd i princip jämkas till noll då dödsfallet utgör ett självmord och någon annan kan ansvarig för dödsfallet endast strikt grund. En motsvarande begöras stämmelse har tagits in i 12 § första stycket i 1976 års trañkskadelag. I praktiken rör det sig i de flesta fall självmord i trafiken. om Enligt första meningen kan skadestånd för personskada som åsamkats en närstående till följd ett dödsfall järnkas, om denne själv uppsåtligen har av vållat dödsfallet jfr Hellner, 1976, 173 och Bengtsson, 1982, s. 138. s. Också i sådant fall skadeståndet böra jämkas till noll. ett synes

Tredje stycket

Bestämmelsen har ändrats så att den, samma sätt som den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 uttryckligen anger att den skadelidandes behov skadestånd skall beaktas vid jämkningen. Som nämnts i avsnitt 5.7.3 är av avsikten med denna ändring att markera att skadestånd vid personskada för kostnader och inkomstförlust inte bör jämkas i fall då denna ersättning är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida försörjning. Skadestånd för

Färfattningskømmentar 447

ideell skada kan däremot inte anses ha sådan betydelse. Den jämkning som är motiverad med hänsyn till skuldgraden på ömse sidor och: andra omständighe-

ter vid skadefallet se prop. l975:12 s. 174 bör alltså i ett sådant fall göras

bara på denna ersättning. Frågan när skadestånd för kostnader och inkomstförlust kan ha anses väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida försörjning kan inte besvaras generellt. Den beror nämligen bl.a. på i vad mån den skadelidandes försörjning kan tillgodoses genom andra förmåner än skadestånd. Beträffande skadestånd för inkomstförlust kan en utgångspunkt dock att jämkning vara görs endast på den del av inkomstförlusten som, tillsammans med sådana samordningsförmåner som avses i5 kap. 3 överstiger 7,5 basbelopp, dvs. för närvarande 267 750 kr. Bestämmelsen har vidare ändrats så att den enligt orden inte, som för närvarande, tar sikte enbart på fall då skadeståndsansvaret grundar sig vållande utan också i likhet med motsvarande bestämmelse i 12 § tredje stycket i 1975 års trañkskadelag är tillämplig i fall då dern skadeståndsskyldi- ges ansvar vilar annan grund än styrkt vållande jfr prop. 1975: 12 174 s. samt Nordenson, 1977, s. 190, Bengtsson, 1982, s. 109 och Hellner, 1985, s. 190. Någon ändring i sak är inte avsedd. I fall då vållande har förekommit ömse sidor bör liksom hittills en jämförelse göras mellan graden detta av vållande.

6kap. 3 §

Rätten till ersättning enligt 5 kap. 1 §första stycket 3 och 6 §faller bon, om den skadelidande avlider innan krav på sådan ersättning har framställts.

I enlighet med vad som förordats i avsnitt 5.4 föreskrivs i denna nya paragraf att rätten till skadestånd för ideell skada vid personskatda enligt 5 kap. l § första stycket 3 och för kränkning genom brott enligt 5 ka;p. 6 § i paragrafens lydelse enligt SOU 1992:84 faller bort, om krav sådant skadestånd inte har framställts medan den skadelidande var i livet. Bestämmelsen innebär motsättningsvis att den skadelidandes rätt till skadestånd går över dennes arvingar, om ersättning lhar krävts innan den skadelidande avled. Som nämnts i avsnitt 5.4 gäller detta emellertid på -

samma sätt som beträffande skadestånd för kostnader och inkomstförlust se

avsnitt 3.4 bara skadestånd som hänför sig till tiuden före dödsfallet. - Skadestånd som avser tiden därefter tillfaller arvingarna endast om en fordran

448 Författningskømmentar

på detta skadestånd har fastställts i den skadelidandes livstid genom avtal eller

lagakraftvurmen dom.

framställts antingen hos den

Den skadelidandes skadeståndskrav skall ha skadeståndsskyldige själv eller hos någon företräder denne. Ett försäksom ringsbolag där den skadeståndsskyldiges ansvar är försäkrat fâr anses utgöra företrädare jfr SOU 1963:33 43. Vid tvist huruvida skadestånd en sådan s. krävts ankommer det på den skadelidandes arvingar att styrka detta. har Även den skadelidandes skadeståndskrav inte uttryckligen har förom ideell skada enligt 5 kap. 1 § första stycket 3 eller 6 § torde en klarats avse i allmänhet kunna intolkas i kravet jfr SOU 1963:33 s. 43. sådan begäran Något bestämt belopp behöver inte heller ha begärts. En hänvisning till denna paragraf har samtidigt tagits in i 1975 års

och 1978 års brottsskadelag. l rättstillämpningen får avgöras i trañkskadelag paragrafen bör tillämpas analogt pá skadestånd för ideell skada som vad mån utgår enligt lagstiftning, t.ex. på immaterialrättens och arbetsrättens annan områden.

6.2 Förslaget till lag om ändring i trañkskadelagcn

1975: 1410

9 §

trañkskadeersättning tillämpas 5 kap. och 6 kap. 3 § skade- I fråga om lagen 1973:213 ändring skadeståndslivståndslagen 1972:207 samt om av räntor.

Ändringen paragraf innebär den bestämmelse om verkan av av denna att nya död har föreslagits i 6 kap. 3 § skadeståndslagen skall den skadelidandes som tillämpas också i fråga trañkskadeersättning. om

l2§

Trañkskadeersättning med anledning personskada kan jämkas, om den av eller vårdslöshet har medverkat till skadelidande själv uppsåtligen genom grov till förare har gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt skadan. Ersättning som föraren därvid vårdslöshet har medrattfylleri kan även jämkas, om genom skadan. Har personskada lett till döden, kan ersättning som avses verkat till

Författningskommentar 449

i 5 kap. 2 § skadeståndslagen 1972:20fl också jämkas, den avlidne om uppsåtligen har medverkat till dödsfallet. Trañkskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, vållande om på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som avses i 10 § andra stycket skall sådan medverkan till sakskada anses föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades eller bristfallighet på fordonet har medverkat till skadan. Vidare skall i fall som avses i 11 § tredje stycket sådan medverkan till sakskada anses föreligga, om vållande i samband med spârdriften eller bristfällighet i någon anordning för denna har medverkat till skadan. Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommet på ömse sidor, varvid även den skadelidandes behov av trafikskadeersättning och övriga omständigheter skall beaktas.

Paragrafen har ändrats så att den överensstämmer med de motsvarande bestämmelser om jämkning grund av medvållande föreslagits i 6 kap. som l § skadeståndslagen.

6.3 Förslaget till lag ändring i om brottsskadelagen

l 978 :4 l 3

5§

Brottsskadeersättning med anledning av personskada bestäms enligt 5 kap. 1-5 §§ skadeståndslagen 1972:207. Livränta utgår dock endast när ersättningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning. Livränta värdesäkras enligt lagen 1973:213 ändring om av skadeståndslivräntor. Brottsskadeersättning med anledning av kränkning som avses i 2 § andra stycket bestäms enligt 5 kap. 6 § skadeståndslagen 1972:207. Brottsskadeersättning med anledning av sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 § skadeståndslagen 1972:207. [fråga om brottsskadeersärtning tillämpas också 6 kap. 3 § skadeståndslagen 1972:207.

l denna paragraf har lagts till ett fjärde stycke, innebär att den som nya bestämmelse om verkan av den skadelidandes död har föreslagits i 6 kap. som 3 § skadeståndslagen skall tillämpas också i fråga brottsskadeersättning. om

Reservation

Av ledamoten Allan Ekström

Jämkning på grund av medvållande

Om flera personer orsakat skada, bör de normalt sinsemellan taga del i skadan främst efter graden av vars och ens skuld dvs. vållande. Något avsteg från denna gamla och naturliga rättsgrundsats bör enligt min mening icke ske endast därför att den skadclidande själv medverkat till den skada som övergått honom. Denna ordning gällde också fram till år 1975, då en ny princip lanserades i fråga om medvållande till personskada nämligen att den skadclidande måste ha gjort sig skyldig till grovt vållande för att kunna bli utsatt för jämkning; att jämkning överraskande nog ens behöver ske vid denna grad av vållande - -

framgår av avsnittet 3.7.4.1 se även 5.7.3. Till försvar för den nya principen

åberopades främst sociala och humanitära synpunkter så ock möjligheten för skadevållaren att täcka sitt sålunda utvidgade ansvar med försäkring. -— - För mig är det främmande och rent av stötande att tillerkänna en vårdslös skadclidande ett betydande belopp t.ex. för sveda och värk från en skadevållare som varit långt mindre oaktsam än han själv, allrahelst om skadevållaren saknar relevant försäkring; Hellner, Skadeståndsrätt s. 184. Om alternativet skulle vara att den skadclidande kunde bli tvungen att begära bistånd av det allmämia, blir innebörden av den klandrade principen att det allmämia övervältrar den som vållat skadan den del av ersättningsbeloppet som eljest skolat åvila det allmänna. Svensk rätt efter år 1975 är även internationellt sett unik i sin inställning till jämkning på grund av medvållande, vilket framgår såväl av redogörelsen under avsnittet 3.7 som av redovisningen under avsnittet om Utländska förhållanden 4. Endast ett citat må återges här från avsnittet 3.7, hämtat ur bet. l99293:LU9: Riksdagen erinrade i sammanhanget också om att skadeståndslagens bestämmelse om jämkning vid personskada var i ett

452 Reservation sou 1995:33

internationellt perspektiv närmast unik; inte ens i övriga nordiska länder var jämkningsmöjlighetertta så begränsade som här i landet. Vissa inbrytningar i medvållanderegeln till förmån för jämkning redan vid enkel Culpa har dock gjorts, vilket likaså framgår av nämnda redogörelse. Här må blott nämnas att en rattfull bilförare som begått vanlig vårdslöshet enligt uttrycklig bestämmelse i skadeståndslagen och trañkskadelagen kan få sina krav på skadestånd nedsatta, därför att det ansetts direkt stötande att tillerkänna sådan fullt skadestånd. Jämkning vid enkel culpa skall en person också ske för personskada jämlikt 1992 års produktansvarslag där lagstifta- , uttryckligen gjort hänvisning till EG-rättens inställning i ifrågavarande ren hänseende. Jag är medveten om att en enhällig riksdag nyligen uttalat sig mot att mig lagregeln; sista raden under avsnittet 3.7.2. rubba den av klandrade Denna omständighet eller sålunda närmare uttryckt att lagutskottets betänkande bet. 199394:LU27 s. 5 inte föranledde någon formell reservation vid själva behandlingen i kammaren har dock inte hindrat mig från att uttryck för värderingar som borde ha brett stöd hos gemene man. ge Med hänvisning till det anförda jag att kommittén bort föreslå anser dels under avsnittet 5.7.1 att svensk rätt skall anpassas till den annorstädes och även hos tidigare gällande principen om att jämkning även vid oss personskada skall ske redan vid vanlig grad av vållande Culpa dels oak under avsnittet 5.7.3 att sådan jämkning skall kunna ske endast ifråga ersättning för ideell skada utan även i förhållande till skadeståndsom kostnader och inkomstförlust 6 kap. 1 § tredje stycket skadeposterna ståndslagen i föreslagen ny lydelse.

Särskilda yttranden

Av Eckerhall

experten Alf

Kostnader

Kommittén föreslår att den skadelidandes rätt till skadestånd i skälig omfattning också skall avse kostnader för dem som står honom särskilt nära. Kostnaderna skall kunna avse dels besök och annan stimulans till den skadade, dels anhörigas insatser for omvårdnad av den skadade. Jag anser att nuvarande praxis bör behållas. Kommitténs förslag är alltför långtgående och får mera karaktären av ersättning för en tredjemansskada. Förslaget skulle dessutom innebära att det blir omöjligt att förutse vilka kostnader en skada kan leda till. Ersättning for kostnader for anhörigas insatser for omvårdnaden av den skadade bör utöver vad nuvarande skadeståndspraxis ger kunna tillgodoses inom ramen för lagen 1988: 1465 om ersättning och ledighet for närståendevård. I avsnitt 5.2 noterar kommittén frågan om en skadelidande skulle kunna ha rätt till skadestånd for kostnader för sådan vård och omsorg som en kommun enligt gällande regler är skyldig att tillhandahålla men under åberopande av bristande resurser vägrar att ge. Kommittén antyder att denna fråga kan bli aktuell inom en nära framtid. Enligt min uppfattning måste lagstiftaren utgå ifrån att kontmtmerna följer gällande regler och att denna fråga om skadestånd således inte blir aktuell.

Sveda och värk

Kommittén föreslår att gnmdbeloppen för sveda och värk till en skadelidande som undergår sjukhusvård på grund av svår skada bör ändras efter sex respektive tolv månader i stället för som enligt nu gällande praxis efter tre respektive sex månader samt att ersättning under akuttiden generellt skall kunna utsträckas från nuvarande ett år till två år.

454 Särskilda yttranden

Jag anser att nuvarande praxis är väl avvägd och att det inte finns skäl att ändra den på föreslaget sätt. För övrigt finns det redan enligt nu tillämpad praxis möjlighet till ersättning under en längre akutperiod än ett år.

Lyte och men

Kommittén föreslår att crsättningsposten olägenheter i övrigt läggs samman med ersättningsposten lyte eller annat stadigvarande men och att det samtidigt införs en ny ersättningspost i form av särskilda olägenheter. Jag anser det vara riktig åtgärd att lägga samman ersättningspostema lyte eller annat en stadigvarande men och olägenheter i övrigt. Det finns däremot anledning att varna for den av kommittén föreslagna nya ersätmingsposten särskilda olägenheter som skall kunna användas vid olägenheter i arbetet som består i allmänna besvär och ökad anspänning eller för en sådan olägenhet förlust fritid om denna förlust innebär ett avsevärt insom av grepp i den skadelidandes livsföring. Enligt min mening bör en sådan kompletterande ersättning kunna komma ifråga endast om synnerliga skäl föreligger. När det gäller den ideella ersättningen har en utgångspunkt för kommittén varit att man bör sträva efter att så långt möjligt uppnå nordisk rättslikhet på skadeståndsområdet och att hänsyn också bör tas till utvecklingen i länder utanför Norden. I bilaga 4 görs en jämförelse av ideella ersättningar i olika länder. jämförelse mellan olika länder skall bli något så när rättvisande Om en jag det nödvändigt att hänsyn tas till nettolönen och nettolönens köpkraft anser i respektive land. En ren krontalsjämförelse utan en sådan korrigering blir starkt missvisande Det är därför inte självklart att man uppnår en rimlig avvägning att schablomnässigt lägga ihop nuvarande belopp för genom olägenheter i övrigt och lyte eller annat stadigvarande men samt använda den föreslagna multiplikatom för uppräkning av beloppet vid allvarlig skada.

Skadestånd för psykisk chock eller dylikt

Kommittén föreslår att skadestånd skall kunna utges för psykiska besvär till följd nära anhörig har dödats. Förslaget innebär att skadestånd skall av att en oavsett dödsfallet har vållats uppsåtligen eller genom vårdslöshet utges om eller om skadeståndsansvar vilar strikt grund.

Särskilda yttranden 455

Enligt min mening har även detta förslag huvudsakligen karaktären av ersättning för en tredjemansskada. Följden detta förslag skulle också bli att av det blir svårt att kunna överblicka konsekvenserna av en skada. Jag anser att skadestånd inte bör utges i andra fall än när dödsfallet har vållats uppsåtligen eller möjligen genom grov vårdslöshet.

Jämkning pa grund av medvållande

Kommittén anser att skadestånd vid personskada för kostnader och inkornstförlust inte bör jämkas i fall då denna ersättning är av väsentlig betydelse för den skadelidandcs framtida försörjning. Kommittén anser att en utgångspunkt kan vara att jämkning görs endast den del av inkornstförlusten som tillsammans med sådana samordningsförmåner som avses i 5 kap. 3 § skadeståndslagen överstiger 7,5 basbelopp, dvs. för närvarande 267 750 kronor. Enligt min mening bör jämkning vid medvållande kunna avse såväl ideell ersättning som ersättning för inkomstförlust. Den allmänna försäkringens inkomstskydd mäste anses kunna ge ett tillräckligt skydd för att den skadades sociala trygghet inte skall äventyras. Det finns även skäl att överväga en ändring av bestämmelsen om jämkning, så att skadestånd med anledning av personskada även kan jämkas om den skadelidande har medverkat till skadan genom vårdslöshet som inte är grov.

456 Särskilda yttranden i

Av experterna Ola Schönning och Eva T idefelt

Kommittén har i föreliggande betänkande som är mycket omfångsrikt valt - att i vissa avsnitt föra förhållandevis utförliga resonemang och presentera förslag till lösningar även i frågor där kommittén inte har lagt fram förslag till konkreta lagändringar. Denna teknik om avsikten varit att motivlagstifta i angivna frågor måste enligt vår mening starkt ifrågasättas särskilt mot - bakgrund av EG-rättens inställning till motivlagstiftning. Kommittén föreslår att den maximala ersättningen för ideell skada successivt höjs under treårsperiod till drygt l milj.kr. Detta innebär en en avsevärd höjning i förhållande till vad som gäller i dag. Med hänsyn till att höjningen föreslås inträda successivt, får det emellertid förutsättas att en anpassning premierna kan ske på ett sådant sätt att orimliga konsekvenser av for forsäkringstagarna undviks. Vi vill dock peka på att denna kostnadsökning inte är den enda i sammanhanget. Kommittén har även i övrigt föreslagit påverkar premierna i höjande riktning. Den största påverkan förändringar som premierna för försäkringar vilar på skadeståndsrättslig grund har som emellertid försämringarna av det sociala skyddsnätet. Kommittén föreslår i avsnitt 5.8.2.3 att Trañkskadenämnden och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd i principiellt viktiga frågor ska kunna rekommendera försäkringsbolaget för samtliga rättegångskostnader att svara uppkommer i samband med att frågan om ersättning för personskadan som prövas rättsligt. Enligt vår uppfattning har kommittén inte anfört sådana skäl att en förändring av nuvarande hantering är påkallad. Nämndernas hantering omfattar ett mycket stort antal ärenden. År 1994 uppgick antalet ärenden i Trafikskadenämnden till närmare 4 000 och i Ansvarsförsälcringens personskadenämnd till drygt 400. Nämndernas uppgift granskande karaktär och deras uttalanden är är av rekommendationer till försäkringsbolagen. Dessa rekommendationer följs nästan undantagslöst försäkringsbolagen. Nämnderna spelar en betydande av roll konfliktlösare. För den skadelidande har en rättegång knappast något som egenvärde. Framför allt är inte prejudikatfrâgan det som ligger närmast i tankarna för den skadelidande när han överväger att väcka talan. Den enskilda inte delar försäkringsbolagets uppfattning har part som möjlighet att tvistefrågan prövad i domstol med anlitande av allmän rättshjälp ocheller förekommande rättsskyddsförsäluing. Att överlåta på nämnderna att ta ställning till fråga är av principiell natur eller inte, och om en

Särskilda yttranden 457

därmed i praktiken beskära försäkringsbolagen möjligheter att avgöra om den aktuella frågeställningen bör bli föremål för process eller inte, är därför enligt vår uppfattning inte godtagbart. Vi kan inte heller underlåta att göra jämförelse med vad i en som en liknande situation gäller inom den allmänna försäkringen. Därvid kan konstateras att en enskild försäkrad inte har någon möjlighet att principiellt en intressant fråga rättsligt prövad på det allmännas bekostnad. Kommittén har i avsnitt 5.5.1 föreslagit att- någon dödats om genom en skadeståndsgnmdande handling ska de som stod den avlidne särskilt nära ha rätt till skadestånd för personskada i form psykiska besvär tillfogats av som dem till följd av dödsfallet. Den föreslagna regeln innebär att ersättning för personskada kommer i fråga även då det föreligger objektivt i trañkskadefallen. Vid ansvar som t.ex. fall av uppsåtligt dödande innebär hanteringen till följd gällande rätt att det av kan bli fråga om mycket omfattande och många gånger känsligt utredningsarbete angående sambandsfrågor, vilket är betungande även för de efterlevande. Vi har här att göra med bedömningar som även för psykiatrisk expertis måste framstå som mycket svåra. Man kan inte heller bortse från det förhållandet att ett antal människors sjukdomstillstånd visar sig vara bestående, varför ersättning för kostnader och inkomstförlust måste betalas för all framtid. Ett betydande antal dödsfall inträffar varje år i trafiken. Därtill kommer dödsfall i andra sammanhang där endera skadestånd eller på skadeståndsrättslig grund vilande ersättning ska betalas. Utredningskostnadema kommer mot bakgrund av vad ovan anförts att bli betydande vid rent skade- - - en ståndsrättslig prövning av ersättningen i varje enskilt fall. I flera länder har man valt att lämna ersättning inte för personskada motsvarande 5 kap. l § i skadeståndslagen utan för sorg och saknad eller liknande. Kommittén hade varit oförhindrad att trots de angivna HD-avgörandena föreslå en annan lösning genom lagreglering ersättningsfrågan i dessa fall. av Enligt vår uppfattning drabbas de anhöriga i de angivna situationerna av en skada som innehåller element från såväl 5 kap. l § och l kap. 3 § skadeståndslagen. Om man över huvud taget vill införa ersättningspost för dessa en fall, framstår det mot denna bakgrund som mest rationellt att välja en ersättningsform som medger ett schablonrnässigt bestämt belopp till den ersättningsberättigade kretsen anhöriga. En fördel i jämförelse med av nu

458 Särskilda yttranden

gällande förhållanden är att ersättningen de i allra flesta fallen kan betalas utan omfattande och tidsödande utredning. någon mer

1 Bilaga

Invaliditetstabeller

BILAGA 1.1

1981 års tabellverk

Grunder för gradering av kvarstående men efter skador

medicinsk invaliditet

fastställda av Personskadekommittén inom Försäkringsbranschens Serviceaktiebolag

gällande från den l mars 1981 med revideringar gjorda hösten 1988.

Ur Inledningen återges följande:

Utformningen av tabeller över mengrader

Vid mengraderingar är förutsättningarna i stort sett desamma inom skadeståndsrätten, Irygghetsförsäluingama och övriga personskadeförsälcringar. Det gäller att från medicinska utgångspunkter bedöma vilka grader av funktionsnedsättningar som olika slags skadefoljder rimligen bör anses medföra i allmänhet. Den skadades yrke, fritidsintressen och andra speciella förhållanden skall inte tillmätas betydelse i detta sammanhang. Man har vidare att bortse från de skadeföljder som avses med skadeståndsrättens begrepp lyte och olägenheter i övrigt. Arbetsgruppen har utformat tabeller över mengrader vid huvudskador, hals- och bâlskador samt vid skador övre och nedre extremitetema. I likhet med vad som tidigare varit fallet har graderingarna skett efter en procentuell skala. Tabellerna har därvid ställts upp liknande sätt som de inom yrkesskadeförsälcringen. Viktigt har varit att fastställa lätt konstaterett men bart som skall motsvara maxirnigraden 100 %. Arbetsgruppen har därvid valt att, i likhet med yrkesskadeförsälcringen, anse hel invaliditet föreligga vid förlust av synförmågan på båda ögonen. Det förekommer skadeföljder, som är mera ödeläggande för funktionsfömiågan t.ex. totala förlamnings- eller förvirringstillstånd men i dylika fall tillkommer också andra ersättningsför- måner. Arbetsgruppen har således relaterat andra skadeföljder till detta ställningstagande. Någon fullständig tabell över alla slags skador och tänkbara skadekombinationer kan inte framläggas, inte heller någon för all framtid gällande. Kompletteringar och modifikationer får göras efterhand med ledning av vunna erfarenheter. De föreslagna graderingarna hänför sig till sådana tillstånd, som nått sitt definitiva skede. Vid graderingen av hörselskador har man beaktat bl.a. att dagens samhälle ställer stora krav på förmågan att tillgodogöra sig språklig kommunikation individer emellan och i olika medier. Inte blott de svåra utan även måttliga hörselnedsättningar är besvärande i många sammanhang. Enligt arbetsgruppens tabeller blir mengraderna både för total dövhet och för hörselförlust

462 Bilaga 1.1

på örat betydligt högre än enligt yrkesskadetabellerna. Motsvarande ena uppräkningar har förutsatts ske för dubbelsidiga hörselnedsättningar. Skador på centrala nervsystemet kan orsaka funktionsrubbningar av sinnesfunktioner, epilepsi, psykiska mycket olika slag förlamningar, nedsatta besvär m.m. De bestående sviterna kan i de enskilda fallen vara av mycket olika svårighetsgrad även när de vid läkarundersökningar iakttagbara restsymtomen är likartade. Det har därför befunnits ofrånkomligt att ha rätt vida latituder för mengraderna i denna skadegrupp. Vissa riktlinjer för bedömningarna har tagits i tabellerna. Under senare år har forskningen rörande smärtmekanismer och smärtbehandling rönt ett markant uppsving bl.a. genom upptäckten av nervbanor och substanser t.ex. endorfiner för så kallad endogen smärthämning. En bättre klassificering och diagnostik av smärüallen är att förvänta liksom en förbättrad bedömning av de kroniska smärttillståndens svårighetsgrad, orsakssammanhang och komplikationer. Ökad kunskap psykologiska behandlingsmetoder om och analgetisk medicinering, användning av elektrisk stimulationsbehandling och organiserad multidisciplinär handläggning av smärtpatienter kommer att minska risken för invaliditet eller lyte och men. Beträffande extremitetskadorna har beaktats bl.a. att hand- och annproteserna ersätter den förlorade kroppsdelen i vida mindre grad än proteser för de nedre extremiteterna. Den handkirurgiska expertisens framförda synpunkter de olika fmgrarnas och falangernas funktion i handgreppet har medfört, att fmgersatsema avvägts annorlunda än i yrkesskadeförsäkringens gamla tabeller. Relationerna mellan mengraderna för skador bättre resp. sämre handen eller armen har avvägts liknande sätt som i yrkesskadetabellerna. Arbetsgruppens förslag emellertid en väsentligt jämnare avtrappning. ger Vid skador främst de dubbelsidiga eller hörselnedorganpar - synsättningarna blir mengraden högre än summan av talen för vardera sidans funktionsnedsättning. Men om en skada leder till att en kroppsdel får sina funktioner nedsatta på flera sätt t.ex. när en armskada dels gör handen obrukbar, dels sätter armens rörlighet blir mengraden för hela ner funktionsnedsätmingen lägre än summan av talen för delskadorna. Sålunda är exempelvis mengraden för obrukbar bästa hand 55 % och för skulderledsankylos 30 %, men dessa skadeföljder tillsammans kan inte ge högre mengrad än förlust av armen, dvs. 70 %.

Bilaga 1 1 463 .

Tabeller över mengrader

1 Skador centrala och

nervsystemet

sinnesorganen

1.1 Skador centrala nervsystemet

1.1.1 Sensoriska handikapp inkl. smärttillstând

Men av sensibilitetsstörrtingar kan växla mellan 0-50 %. Nedsatt sensibilitet är inte sällan kombinerad med dysestesi, parestesier ocheller värk. I avancerade fall anaestesia dolorosa, fantornsmärtor, kausalgia major kan menet överskrida 50 %. För bedömningen i de omfattande ärendena mer rekommenderas neurologkonsult. Detta är att rekommendera även vid kroniska smärttillstánd av banalare typ till följd av skador i perifera nervsystemet, t.ex. kroniska rhizopatier och neuralgier. Posttraumatiska cervicalsyndrom, vanligen efter s.k. whiplashtrauma, motiverar i vissa fall 5-15 % invaliditet, i enstaka fall högre. Huvudvärk efter skallskada motiverar vanligen 5-10 % förhöjning av det medicinska menet. Se vidare 1.1.6, diskussionen om spänningshuvudvärk och 1.1.8.

Sensibilitetsstöming grund av skadad nervus trigeminus l-lO % Hyperalgesi grund av skadad nervus ilioinguinalis, cutaneus femoris lateralis, suralis etc. 1-5 % kausalgiinslag förhöjer mengraden

1.1.2 Motoriska handikapp

Sådana växlar starkt och är vanligen sammansatta av kraftnedsättning, tonusrubbning och rubbat rörelsemönster, t.ex. ofomuåga till isolerade eller altemerande rörelser trots god kontraktionsstyrka. Isolerade tecken i status, t.ex. Babinskis fenomen, är av underordnad betydelse i förhållande till den praktiska funktionen. Ofta är menet så komplext att neurolog bör konsulteras.

Facialispares innebär men i latituden 5-20 % Se vidare l.l.l0

1.1.3 Afasi

Afasi innebär inte sällan allvarligt men, högre högre det sensoriska eller impressiva inslaget Aven till synes renodlad motorisk, expressiv afasi innehåller oftast sensoriska komponenter med störning i ordforståelse och det inre språket. Akalkuli, agnosi, apraxi, amusi m.m. förekommer inte sällan

464 Bilaga 1.1

tillsammans med afasifenomenen ehuru ofta undgáende upptäckt såvida inte störningen är höggradig. Impressiva afasiformer kan maskera sig som skenbar glättighet, eufori, ett uttryck för bristande sjukdomsinsikt. Begreppet afasi innebär alltid hjärnskada och är även i övrigt inte sällan kombinerad med besvär enligt punkt 1.1.4. Neurolog- ev. logopedkonsult rekommenderas.

1.1.4 Nedsatta psykiska elementärfunktioner

Med dessa förstås nedsatt minne och konoentrationsförmâga samt intellektuella och emotionella störningar intill demens. Häri inkluderas också ökad psykisk uttröttbarhet, långsamhet, bristande initiativförmága samt euforiska och ixoida störningar. En eventuell inblandning av konfusionella drag skärper funktionsnedsättningen och ett påtagligt förvirringstillstånd innebär självfallet 100 %-igt men. Eufori förekommer bl.a. efter hjärnkontusioner men förbises inte sällan, eller livshotande andra skador varit aktuella under det akuta särskilt när stora skedet. De psykologiska midersökningsmetoderna har senare år kommit till allt större användning för uppmätning minnes- och koncentrationsstörningar av Såväl vid utvärderingen vid den senare skaderegleringen måste osv. som hänsyn tas exempelvis till huruvida analgetica, sedativa eller andra farmaka betydelse förekommit kring undersökningssituationen, vilka kunnat påverka av resultaten. Depressiva tillstånd är likaledes kända för att kunna sänka resultaten ansenligt. Det förtjänar ett särskilt påpekande att grumliga eller mindre väl avgränsade termer och begrepp bör undvikas. Sålunda har t.ex. begreppet cerebroläsionell använts ett okritiskt sätt, vilket ibland kan förvilla både behandlande läkare och andra. Psykiater- eller neurologkonsultation rekommenderas.

l 1.5 Epilepsi .

Ixoida inslag verkar förhöjande. Enbart medicinering, körkortshinder etc. höjer inte mengraden. Epilepsi innebär hjärnskada och kan bl.a. vara kombinerad med besvär enligt punkt 1.1.4.

1.1.6 Yrsel Balansstörningar - Lägeyrsel 15 % Ensidigt labyrintbortfall med inkompensationsbesvär 15 % Dubbelsidigt högre

Bilaga 1.1 465

För skador cerebellära, proprioceptiva eller andra mekanismer medförande balansbesvär måste det medicinska menet tillåtas variera inom vida gränser. Ofta kommer emellertid menet att sättas med hänsyn till åtföljande motoriska handikapp ataxi, intentionstremor etc.. Yrse , osäkerhet etc. anges ofta såsom substitut för en känsla av olust, overklighet, rädsla att ramla, vara ensam eller liknande men bör i själva verket hellre benämnas ångestreaktion, anankastisk eller fobisk reaktion. Inte sällan konstateras verklig gatuhöjd- eller annan fobi vid närmare penetration av anamnesen. Ett vanligt yrsel-syndrom underhålles av, och underhåller i sin tur gärna, ett spännings- eller smärttillstånd i nackskuldermuskulaturen eller huvudet. Dena kan ofta bättras av avslappnings- och balansövningar hos sjukgymnast. Otolog- eller neurologkonsultation rekommenderas.

1.1.7 Psykiska komplikationer

Depressiva, asteniska reaktioner m.m. 10-25 %

Fallen bör bedömas av neurolog eller psykiater.

1 1.8 Encephalopathia traumatica . Från början avsågs med denna tenn ett tillstånd dominerat av sena hjärnkontusionseffekter. Med tiden har termen emellertid för de flesta övergått till att täcka ett huvudsakligen psykogent genererat tillstånd med uttröttbarhet, yrsel, huvudvärk, muskelspänningssyndrom eller vegetativa reaktioner. Begreppet kan vanligen handläggas enligt punkterna 1.1.1, 1.1.6 och 1.1.7. Möjligheten att inslag av posttraumatiskt cervikalsyndrom whip lashskada föreligger bör beaktas. Som synonym till Encephalopathia traumatica används ibland även postcommotionellt syndrom. Detta är ofta inte heller adekvat enär ibland ingen hjärnskakning commotio cerebri förelegat trots intensiva besvär. Fallen bör bedömas av neurolog eller psykiater.

1 1 Ryggmärgskador . Ryggmärgskador blir ofta svåra med symtom i form av para- eller tetraplegi, sñnkterpareser, irnpotens, anestesi med decubitalsår m.m. och maximalt men är ingen sällsynthet. Neurolog bör konsulteras.

1.1.10 Övriga skadeföljder

Vid bestående dysfunktion i tunga eller svalg, dysartri, dysfagi, heshet, afoni etc. rekommenderas konsultera otolog, logoped eller neurolog, vid bestående synskador dubbelsyn, synfáltsdefekter, ögonmuskelpares, blickpares, skador i tårcirkulationen etc. oftalmolog och vid bestående diencephala eller

466 Bilaga 1.1

hypofysära tillstånd diabetes insipidus eller mellitus, stark viktökning, kvinnlig sterilitet, gonad- eller hypofysatroñ, störning av tillväxt- eller andra hormonsystem etc. endokrinolog.

1.2 Synskador

a Fullständig blindhet 100 %

b Blindhet ett öga eller förlust av ögat 20 %

c Synskärpenedsättning

Beräkningen skall baseras de synskärpevärden som erhålles med bästa fördragbara korrektion.

- 0,6 0,5 5 10 15 20 25 - 0,4 0,3 20 30 40 50 -

d Synfáltsdefekt Total homonym hemianopsi 40 % Homonym kvardrantanopsi

e Dubbelseende

15 % Uttalat som nödvändiggör occlusion I övriga fall 0-10 % t Afaki Ensidig 15 % Dubbelsidig 20 %

Afaki skall bedömas efter här angiven grad oavsett vilken typ av korrektion kan fordras och oavsett synskärpa med korrektion. som

g Traumatisk mydriasis med bländning 0-15 % h Ackommodationspares Ensidig 10 % Dubbelsidig 15 %

Bilaga 1.1 467

Eftersom ackomodationsfomiågan gradvis avtar med stigande ålder för att helt upphöra vid 55-60 års ålder kan mengradering komma i fråga endast for individer under 35 års ålder. Anm: Vid kombination av flera funktionsstömingarexempelvissynnedsättningoch synfältsdefekt kan i vissa fall en enkel addition av respektive gradtal bli inadekvat.I dessafall bör en sammanvägning ske. 1 Hörselskador Fullständig dövhet på båda öronen 75% Fullständig dövhet ett öra 15% Vid övriga hörselskador bör utlåtande begäras från audiolog

1.4 Skador på andra sinnesorgan

Förlust av lukt- och srnaksinnet 10% Tillägg vid framträdande parosmi

Betr whip-lash, se även 1.1.1 Gibbusbildning i bröstryggen med påverkan av lungfunktionen 15-20 %

468 Bilaga 1.1

3 Skador på övre extremiteterna

Tabell 3.1 t.0.m. 3.4 avser bättre armen och handen, tabell 3.5 sämre armen och handen.

3.1 Hand- och armamputationer

Förlust av hand 55% Förlust av 23 av underannen, bibehållen bicepsfunktion 60% Förlust mindre än hälften av överarmen 65% av Förlust av mer än hälften av överarmen 70%

3.2 Annledsskador m.m.

3.2. 1 Skulderleden Elevation framåt uppåt -

Vid betydligt nedsatt rotation ocheller abduktion göres tillägg 15 % med upp till Recidiverande luxation 10-15 % Besvär efter skador i acromio-clavicularleden 5-10 %

3.2.2 Armbågsleden

Ankylos:

Rörelseomfâng från full extension:

Med optimal ställning avses 10-20 pronation. Rörligheten mäts vid rätvinkligt böjd armbågsled.

a Nervus radialis: Totalt funktionsbortfall i underarm och hand, hög

b Nervus ulnaris:

Totalt funktionsbortfall, hög ulnarisskada 25% bortfall enbart i handen 20% bortfall av motorisk funktion i handen med kvarstående

c Nervus medianus: Total funktionsbortfall, hög medianusskada 40 % funktionsbortfall enbart i handen, oppositionsförmága och

SOUJ l995:33 Bilaga 1.1 471 d Kombinationsskador:

e Övrigt

Accessoriuspares 10% Axillarispares 10% N thorac long pares serratus 10%

3.4 Handskador

3.4.1 Amputation av eller på ett finger Tummen

Pekñnger

c Långñnger

d Ringñnger

e Lillñnger

472 Bilaga 1.1

3.4.2-3.4.5 Amputation av två-fem fingrar utelämnas här 3.4.6 Fingerledsankyloser l Tumme

Cmc-led stel, god ställning ca 30 palmarabduktion och

ca 30 radialabduktion 8% Cmc-led stel i dålig ställning t.ex. 10 i palmar och

2 Annat finger

i-led % m-led % y-led %

pekfinger 0-30 3 10-50 2 0-30 1 lángfinger 1040 3 20-50 1 10-40 O ringfinger 20-50 2 20-50 l 10-40 O lillñnger 20-50 2 30-60 l 10-40 O

Värden för 2 leder summeras. Stelhet i samtliga leder på ett finger ger oavsett läge men som vid amputation av fingret. Stelhet i en eller två leder andra lägen i än i nyssnämnda tabell angivna ger efter glidande skala upp till men motsvarande amputation av fingret men genom den proximala stela leden då det gäller mp ocheller pip-led samt halva amputationsvärdet då det gäller dip-leden.

Bilaga 1.1 473

2 a Ex. på maximalt men vid stelhet eller höggradig rörelseinskränlcrting i

enstaka ñngerled i för greppfunktionen olämpligt läge:

Ankylos i lägen mellan de i tabell 2 resp. 2a angivna värdena motsvarar procentsatser som erhålles efter interpolering ur de båda tabellerna.

3.4.7 Rörelseinskränkning i ñngerleder

lnskränlct ñngerrörlighet bedöms med hänsyn såväl till rörelseornfáng som till rörlighetens läge i den normala rörelsesektom. En ringa sträckdefekt är inte att betrakta som men.

1 Enstaka fingrar

Rörelseinskränkning där rörligheten innefattar sektor, angivits under som stelhet i funktionsläge Se 3.4.6, 1 och 2, anses som obetydligt inskränkande för fingerfunktionen. Rörlighetssektor, som ligger utanför de närrmda, kan i fall i vad nyss grava avser mcp- och pip-leder närma sig menet vid amputation av fingret genom den rörelseinskränkta leden och i vad avser dip-leden halva värdet för amputation.

Som ledning kan nedanstående exempel tjäna:

474 Bilaga 1.1

2 Flera fingrar

Vid kombinerade rörelseinskränkningar i flera fingrar gäller samma beräkningsgrunder för enstaka fingrar. Hänsyn tas till såväl besvärande som sträckdefekt bristande handknytning. En ringa sträckdefekt är inte att som betrakta som men. Bristande lmytförmåga hos 2 fingrar, som inte kan komma närmare distala tvärñran än 2 cm bedömes som 2 %. 4 fingrar med 5 cm knytdefekt bedömes som 15-20 %. Som ledning kan nedanstående tabell tjäna:

Knytdefekt 2 3 cm 4 cm 5 cm cm

Antal % % % % fingrar

Pekfinger

Långtinger

Ringfinger Dubbelsidig 2 2 ensidig 1 O

Bilaga I 475

Lillñnger Dubbelsidig 3 2 radiala sidan l O ulnara sidan 2 1

En förutsättning för ovanstående är att det är normal sensibilitet inom den andra halvan av fingret vid ensidiga sensibilitetsskador med skyddssensibilitet. Vid amputationsstumpar ger sensibilitetsbortfall på toppen inget men utöver amputationen. Slutlig bedömning av men efter rekonstruktiv kirurgi nervstammar bör i allmänhet inte ske förrän efter tre år. Vid komplicerade och omfattande handskador bör handkirurg konsulteras.

3.5 Skador på sämre och handen

annen

När skada, som anges ovan i 3.1~3.4 träffat sämre armen eller handen beräknas mengraden enligt följande:

Mengrad för bättre sidan Mengrad för sämre sidan

högst 10 % samma över 10 men under 15% l enhet lägre 15 men 20% 2 enheter lägre 20 men 25 % 3 enheter lägre 25 men 30 % 4 enheter lägre 30 men 35 % 5 enheter lägre 35 men 40 % 6 enheter lägre 40 men 45 % 7 enheter lägre 45 men 50 % 8 enheter lägre

Bilaga 1.1

Amputation foten 15-25 % genom Amputation av hela foten se underben —

stortâ 5 % Förlust av stortåns ytterfalang 3 % Förlust av fotens övriga tår för varje tå l % Förlust av -

4.2 Ledskador

a Höftleden:

b Knäleden:

c Fotledcn

smärtfri ankylos i övre språngleden, god ställning 15 % Smärtfri ankylos i undre språngleden, god ställning 10 % Instabilitet efter ligamentskada i fotleden 5-10 %

4.3 Nervskador

ischiadicus, totalt funktionsbortfall 50 % Nervus femoralis, totalt funktionsbortfall 25 % Nervus bandagebehov 10 % Nervus peroneus, inte fordrar bandage 5 % Nervus peroneus, som

Bilaga 1.1 477

De högre satserna tillämpas vid fall med kronisk sârbildning

Medicinsk ordlista se bilaga 1.3

BILAGA 1.2

Förslag till invaliditetstabell

ny

Medicinsk invaliditet 1991

utarbetat projektgrupp som tillsatts år 1986 av Personskadekommittén av en inom FSAB.

Ur Inledningen återges följande:

Användning av tabellverket

Ramvärde

Poängvärdena i tabellen är värden för total förlustfunktionsdefekt inom angiven anatomisk strukturlcroppsregion. Detta värde har benämnts rarnvärde skulle också kunna kallas tak- eller maximalvärde. men

Ramvärdebegreppet har kommit fram genom multidiciplinärt samarbete. Så är den medicinska invaliditetsgraden vid amputation lika med den vid förlust all neurologisk funktion nedom amputationsnivån. av

Fastställandet maximalvärdet för förlust av en kroppsdel har givit den ram, av inom vilken samtliga regionala delinvaliditeter kunnat bestämmas.

lnvaliditetsgraden tar hänsyn inte bara till funktionsforlust utan även till bevarad funktionsförmåga. Ramvärdet för förlust av kroppsdel är därför vägt bibehållen normal funktion i kroppen inklusive psykisk funktion. Om mot en funktionsbortfallet inte är totalt skall invaliditetsgraden utgöra en andel av ramvärdet enligt nedanstående.

Procent av ramvärde

För vissa invaliditetstillstånd, framför allt resttillstånd efter lättare skallskador och efter nackdistorsioner, redovisas i tabelltexten vad som är beaktat inom ramvärdet.

Bilaga 1.2 479

Smärta, vegetativa och psykogena reaktioner:

I de angivna graderna är inräknat de vid aktuell funktionsnedsättning vanligen förekommande psykiska effekterna, de sekundära autonoma reaktionerna samt värk och smärta. Ibland utgör begreppen ångest och smärta ansenligare delar av invaliditeten. Här erinras det närmast generella fenomenet psykogen om eller oegentligt funktionell pålagring Detta innebär att skadans besvär och upplevelsen av den ofta omedvetet förstärks, vilket bör förväxlas med mer medveten aggravation en mycket ovanligare företeelse, även om individuellt, — etniskt et cetera betingade övergångsformer kan iakttas. Vid psykogen pålagring i mindre omfattning är texten i punkt 1.7-1.8 vanligen lätt tillämpbar. Vid större pålagring försvåras emellertid bedömningen av skadebetingad invaliditet. onda cirklar med t.ex. muskelspänningsvärk, yrsel, bruk av analgetika osv. är vanligt vid fixering till skada eller besvär. Icke sällan kan faktorer, iatrogena eller från rätts- och försäkringsmoment m.m., bidraga.

Ångestinslag kan ge besvären explosiv innebörd, hindrar

en mer som rehabiliteringen. Om ansenligare invaliditetsgrad skall accepteras på grund av kvarstående ångestreaktion, bör tydligt högre dramatik krävas av utlösande omständigheter än vad regelmässigt ingår vid olycksfall och andra våld.

Behandlingen av smärta har under senare år förbättrats. I ett mindre antal fall kvarstår emellertid, i och för sig godartade men ändock besvärande, smärtoch värlctillstánd och någon enstaka gång även ett mer elakartat smärtsyndrom rubricerat kausalgi som motiverar bedömning enligt punkt 1.8. - -

Handläggningen enl. [förevarande] avsnitt förutsätter omfattande klinisk erfarenhet hos sakkunnigläkaren.

Ibland kan det exempelvis vara av värde för rehabiliteringen att vänta med invaliditetsbedömning för att få smärt- eller ångesttillstånd i lugnare fas. Ibland kan det tvärtom vara väsentligt att avsluta försäikringsärendet snabbt.

Sammanvägning

Vid beräkning av den totala invaliditeten, när flera olika funktionsförluster samtidigt föreligger, kan man uppenbarligen inte använda en enkel addition av procentsiffrorna för var och en av de ingående komponenterna. Detta skulle snabbt leda till att totalinvaliditeten skulle nå högre än högsta möjliga siffra.

480 Bilaga 1.2

Vid sarnrnanvägning flera samtidiga invaliditeter skall normalt kumulativ av procentuell sammanvdgning tillämpas. Principen innebär att man vid tvâ eller flera samtidiga invaliditetstillstánd väljer det största som bas. Tillkommande funktionsförluster beräknas på resterande funktionsförmåga enligt formeln:

A% + BlOO A% -

där A den största invaliditeten och sålunda 100 A resterande funktionsförmága samt B invaliditetsgraden för den tillkommande funktionsförlusten. Tabell för kumulativ procentuell sammanvägning finns i bilaga

Denna princip skall användas vid beräkning av totalinvaliditeten i det som enskilda fallet, har använts vid uppbyggnaden av tabellverkets siffror för komplexa invaliditeter. Som exempel kan användas en total skada på stora, ryggmärgens mellersta del, vilken leder till total förlust av:

kumulativ procentuell sammanvägning erhålls siffran 87 %, som âterñnnes i tabellverket.

Metoden kan inte alltid tillämpas. Om till exempel en existerade medicinsk invaliditet förstärks tillkommande, ger den reduktion som metoden av en innebär inte riktig gradering. Som exempel kan anföras förlust av båda en händerna, där frånvaron den andra handen markant förstärker förlusten av av den forsta.

Ivissa situationer kan även tillkommande funktionsförlust drunkna i en en redan existerande invaliditet. Så kan till exempel följder av en frakturskada sakna betydelse den träffar en förut förlamad extremitet. om

Kumulativ procentuell sammanvägning ofta ojämna tal varför resultatet ger bör avrundas vid stora invaliditeter.

Avrundning av siffervärden

uppenbart den exakthet speglas i tabellens siffervärden inte Det är att som existerar i verkligheten. Exaktheten har ändå behållits för att representera ramvårdet, vilket används utgångsvärde vid gradering se ovan. som

Bilaga 1.2

Dessutom ger avrundade ingângsvärden stora fel vid kumulativ procentuell en sammanvägning.

Slutord

Ett tabellverk kan aldrig göras så detaljerat att det täcker alla skadeföljer. Vid vissa skadeföljder som t.ex. bukväggsärrbråck, posttraumatiska subileusbesvär, posttrombotiska tillstånd, cirkulatoriska insufñcienstillstând får man ledning genom att bedöma hur stor andel relevant ramvärde av som motsvarar beskriven funktionsnedsättning. Tabellerna blir därför endast rådgivande riktlinjer och måste användas med praktiskt kliniskt omdöme särskilt som många skador och skadekombinationer självklart aldrig kan fömtses.

att Anartri: se 1.10 Andra fokala neuropsykologiska störningar, t.ex. agnosi och apraxi värderas efter påverkan av ABL-funktionen.

1.2 Motoriska och sensoriska funktionsförluster

Övre extremitetens perifera nerver: se 3.3 Nedre extremitetens perifera nerver: se 4.3 Nervus trigerninus

om . N. mandibularis perifert foramen mentale 4 % om N. lingualis 3 % trigeminusneuralgiz se 1.8 ruggfunktion: se 1.10

Nervus facialis 13 % Total pares smak: se 1.13

Motoriskt, sensoriskt ocheller ataktiskt hemisyndrom utan förlust kranialnervs- eller övrig cerebral funktion men med av totalt halvsidigt motoriskt bortfall 75 %

Bilaga 1.2 483

Ataxi: se 1.2

Ixoidi: se 1.5

1.5 Nedsatta psykiska elementarfunktioner och

organiska psykosyndrom

Medvetande, minne, snabbhet, koncentrationsfömiága, simultankapacitet, omdöme, emotionalitet. Ixoidi, eufori.

Total demens 99% ADL-insufñciens med regelbundet behov av tillsyn 70% Ovan angivna besvär markerade och ständigt förekommande ADL klaras hjälpligt 40% - Lätta symtom patologisk trötthet, uttröttbarhet, emotionell instabilitet 25% tydliga endast i stressade situationer 10% -

1.6 Posttraumatiskt cerebralt

syndrom

ofta kallat postcommotionellt syndrom 13%

Ett tillstånd efter våld mot huvudet med huvudvärk, sannolikt av spänningsnatur, med trötthet och framför allt med ängslighet. Den skadade är ängslig över att inte kunna göra något, har aktivitetsångest och företer eventuellt diverse pseudoneurologiska symtom. Anamnestiskt föreligger också hyperirritabilitet och eventuellt en okaralctäristisk yrsel.

484 Bilaga 1.2

Reaktiva tillstånd, annorstädes

1.7 psykogena

invägda

Ångest, fobier, asteni, obsession, konversion, depression,

psykosomatiska och somatoforrna reaktioner

Påtagliga symtom 35 % Lätta symtom ständigt förekommande 15 % tydliga endast i stressade situationer 5 % -

1.8 Kronisk traumatisk smärtavärk, annorstädes

invägd

causalgia major 70 % Excessiv, t.ex. 35 % Påtagliga symtom Lätta symtom ständigt förekommande 15 % tydliga endast i stressade situationer 5 % -

1 Ryggmärgsskador

Hög cervical tvärsnittslesion ovanför C4 med total förlust av all neurologisk funktion nedom tvärsnittsnivån 97 % Thoracolumbal spinal tvärsnittslesion med total förlust av neurologisk funktion nedom tvärsnittsnivân 87 % all Total förlust kontroll av både urinblåsa och tarm samt av sexualfunktion 65 % förlust kontroll både urinblåsa och tarm 50 % Total av av Total förlust kontroll urinblåsa 35 %

Förlust av Total anartri 28 % Förlust och sväljfunktion 24 % av tugg- Käkled med kraftigt reducerad gapförmåga och med smärtavärk. Sväljningsfunlttion och talpâverkan inräknad 14 % med dålig protesfunktion 6 % Tandförlust salivsekretion, total 6 % Förlust av

Bilaga 1.2 485 Skada på endokrina system

Total förlust av sexuell förmåga på grund av endokrin skada, ryggmärgsskador se 1.9, skada bäckennerver eller deras rötter, anatomiska skador bäcken och genitalorgan eller omfattande buktraumata. 30 %

Däremot skall sexuella besvär efter hjärnskada beaktas separat om hypofysfunktionen är oskadd. De sexuella symtomen skall då beaktas tillsammans med övriga psykiska symtom.

Sterilitet Kvinnor och män intill 50 âr 30 % Kvinnor över 50 år O % Män 50-65 år 15 %

Synskärpenedsättning Beräkningen skall baseras på de synskärpevärden som erhålls med bästa fördragbara korrektion.

Med hänsyn till skillnaden mellan ledsyn och total synförlust används för synnedsättningar mellan 0,1 och O en glidande skada.

486 Bilaga 1.2

Synfaltsdefekter Total homonyn heminanopsi 35%

Homonym kvadrantanopsi nedåt 24% uppåt 17% - Bitemporal hemianopsi 24% Ensidig defekt särskilt nedåt eller temporalt 7%

Dubbelseende som nödvändiggör occlusion 10% övriga fall 7% -

Afaki

Ensidig och dubbelsidig afaki med IOL för 35 år taxeras till 5% personer Traumatisk mydriasis med bländning 10%

Ackomodationspares ensidig 7% dubbelsidig 10% - Full mengradering för ackommodationspares kan endast ifrågakomma under 35 års ålder.

12 Hörselskador

Total hörselförlust 60% Total hörselförlust på ett öra 15% Tinnitus problematisk, med svårartade återverkningar levnadsbetingelserna och som kvarstår efter behandlingsförsök vid klinik som etablerat särskild sakkunskap inom området 25% signifikant besvärsbeskrivning av en obehagssensation - 5% som dock kan förträngas ur medvetandet

1.13 Skador på andra sinnesorgan

Total förlust lukt- och smaksinnet 10% av Total förlust luktsinnet utan nämnvärd påverkan av smaksinnet 7% av smaksinnet 4% Total förlust av Tillägg vid framträdande parosmi 4%

Bilaga 1.2 487

2 Ryggradsskador

Nackdistorsionsföljder t.ex. whip lash trauma 18% Nackdistorsionsföljder uppkomna vid acceleration elller deceleration med kraftriktning resulterande i hyperertensionflexion respektive hyperflexion-extension eller abrupt sidoflexion. Syndromet kan innehålla värk lokalt i nacken och bakhuvudet, ofta ut i armarna, eventuellt radikulära smärtor. Ibland föreligger intermittenta paresthesier men inget sensibilitetsbortfall. Vidare kan föreligga yrsel och symtom från autonoma nervsystemet. Vid grov inskränkning av rörligheten i halsryggen ocheller objektiva neurologiska bort-

fallssymtom se 3.3 kan högre invaliditetsgrad ifrågakomma.

Smärt- och värkbetingad funktionsinskränkning i hals-, bröstocheller ländrygg svår 30% medelsvår 15% lindrig 5% -

Fixerad halsrygg normalläge 12% andra lägen 20% -

Fixerad ländrygg normalläge 4% andra lägen 15% -

3 Skador extremitteterna

på

övre

1 Amputation

Unilateral

488 Bilaga 1.2 SOU 1995233

Amputation av eller på ett finger

Tumme

ytter- och innerfalanger samt metacarpal 19% ytter- och innerfalanger 17% ytterfalangen 8% halva ytterfalangen med nagelförlust 5% - Pekfinger

hela fingret med eller utan metacarpal 7% ytter- och mellanfalangerna 6% ytterfalangen 4% halva ytterfalangen med nagelförlust 2% - Längfinger

hela fingret med eller utan metacarpal 7% ytter- och mellanfalangerna 4% ytterfalangen 2% - Ringfinger hela fingret med eller utan metacarpal 4% — ytter- och mellanfalangerna 2% ytterfalangen 1% — Lillfinger hela fingret med eller utan metacarpal 4% ytter- och mellanfalangerna 3% ytterfalangen 2% — Flerfingeramputationer: se bilaga utelämnad här

Bilateral Exartikulation axelleder 77%

Handleder 65%

Vid bilaterala amputationer inom händerna används ren addition, kumulativ.

Justering skall då göras för icke dominant hand.

3 .2 Ledskador

3.2. l Skulderled

Rörelseomfáng

Flexion högst

Tillägg för upphävd rotation ocheller abduktion vid flexionsförrnága 45 10%

Bilaga 1.2 489

Instabil humeroscapularled 12% Recidiverande luxationer i humeroscapularled 6% Resttillstând i acromioclavicularled 3%

3.2.2 Armbágsled

Fixerad i 0 23% 30 20% 60 15% 90 12% 120 28% 140 37%

Rörelseomfång 0-30 19% -öm 12% -900 6% -120 2% -150 0%

30-60 13% -90 9% -120 4% -150 2%

Underarmsrotation Fixerad i optimalt läge 10-20 pronation 10% maximal supination 22% maximal pronation 18% Rotation sammanlagt

490 Bilaga 1.2 3.2.3 Handled

av

Rörelseomfäng 60 innefattande optimalt läge 10 dorsalflexion 3 %

3.2.4 Fingrar

Tumme Fixation av CMC-led igod ställning 4 % i dålig ställning t.ex. i ytterläge av abeller adduction 15 % MCP-led i god ställning 0-15 l %

Amiat finger Fixation i MCP-led PIP-led DIP-led

Pckfinger 10-30 2 % 10-50 2 % 0-30 1 % Lângfinger 10-40 2 % 20-50 2 % 10-40 O % Ringfinger 20-50 2 % 20-50 2 % 10-40 0 % Lillfinger 20-50 2 % 30-60 2 % 10-40 O %

Fixation i andra lägen liksom i två leder invaliditet efter en glidande ger skala till invaliditet motsvarande amputation av fingret genom den upp proximala stela leden. Stelhet i samtliga leder i ett finger ger, oavsett läge, invaliditet som vid amputation av fingret.

Rörelseinskxänlcning i fingrar Invaliditet för enskilda fingrar kan överstiga den för amputation av ñngret. Hänsyn tas till såväl knytdiastas som besvärande sträckdefekt.

Bilaga 1.2 491

Knytdiastas 2 cm 3 cm 4 5cm cm Antal fingrar

Funktionsinskränkande sträckdefekt kan medföra höjning en av ovanstående med upp till 2 enheter. Ringa strackdefekt räknas inte som invaliditet.

Instabilitet Tummens MCP-led Starkt funktionsinskrärtkande i radial riktning 4%

Rotations- eller vinkelfelställning Vid kraftig felställning invaliditet som vid amputation

Köldkänslighet Funktionsinskränkande utöver den på grund av skadan förväntade liten 1% stor 4% Kraftnedsättning

Besvärande kraftnedsättning utöver den på grund av skadan förväntade förlust av halva kraften jämfört med andra handen 4%

3 Nervfunktionsförluster

Plexus- och kombinationsskador

Hög medianus + hög ulnaris med bibehållen skyddssensibilitet 32% Låg medianus + låg ulnaris 29% Låg medianus + låg ulnaris med bibehållen skyddssensibilitet 27% Bilateral förlust av all nervfunktion 77%

N ervus medianus Hög skada utan skyddssensibilitet 23% med skyddssensibilitet 20% Funktionsbortfall enbart i handen

492 Bilaga 1.2 SOU l995:33

oppositionsförmága och skyddssensibilitet finns 11% bortfall enbart oppositionsförmåga 4% av

Nervus ulnaris Hög skada skyddssensibilitet 16% utan med skyddssensibilitet 15% Funktionsbortfall enbart i handen skyddssensibilitet 11% utan med skyddssensibilitet 10% Tillägg för kontrakt kloställning 3%

Nervus radialis

Nervus

Nervus musculocutaneus, totalt funktionsbortfall 5%

Nervus accessorius, totalt funktionsbortfall 7%

axillaris, totalt funktionsbortfall 7% Nervus

Vid kombinationsskador används kumulativ procentuell sammanvägning.

Sensibilitetsförlust i fingrar

Skyddssensibilitet utan med Tumme Dubbelsidig 8 % 5 % Radiala sidan 3 % 1 % Ulnara sidan 5 % 2 %

Pekñnger Dubbelsidig 4 % 3 % Radiala sidan 3 % 2 % Ulnara sidan 0 % 0 %

Lângfmger Dubbelsidig 2 % l % Radiala sidan l % 0 % Ulnara sidan 0 % 0 %

Ringñnger Dubbelsidig l % l % Ensidig O % 0 %

Bilaga 1.2 493

Vid total nervskada eller amputation finger ökar invaliditeten vid nervskada på övriga ñngrar, dock över total sensibilitetsförlust pekñnger. På amputationsstumpar ger sensibilitetsbortfall toppen ingen invaliditet utöver amputationen. Ovanstående invaliditeter innefattar ökad köldkänslighet. Om sensibilitetsnedsättningen motiverar någon högre invaliditet kan ökad köldkänslighet motivera tillägg.

3.4 Skador dominant arm och hand

Dominant dominant 11 samma

Unilateral

Bilateral

494 Bilaga 1.2

4.2 Ledskador

Höftled Fixerad i gott läge 12% siffran avser fixation i flexion 15, rotation och abadduktion 5 Fixerad i annat läge 30% siffran avser fixation i funktionellt sämsta läge dvs. flexion 60 Rörlighet enbart 30 från

Tillstånd efter ledplastik dålig funktion 40% god funktion 10% - Tillstånd efter ledresektion dålig funktion 40% god funktion 20% - Knäled Fixerad i gott läge 14% Siffran avser fixation i flexion 15 Fixerad i flexion 21% Siffran avser fixation i funktionellt sämsta läge dvs. flexion 45 Flexion 80-100 från sträckställning 4% Sträckdefekt 25 12% Tillstånd efter ledplastik dålig funktion 35% god funktion 14% - Symtomgivande instabilitet 17%

Fotled

Bilaga 1.2 495

4.3 Nervfunktionsförluster

Unilateral Plexuslesion med förlust av all nervfunktion Nervus ischiadicus, total funktionsförlust Nervus fcmoralis, total funktionsförlust Nervus peroneus, total funktionsförlust Nervus obturatorius, total funktionsförlust

Bi laterala Förlust av all nervfunktion 62% Nervus peroneus 12%

4.4 Andra skadeföljder

Ortoskrävande benförkortning

5 Stomier m.m.

Tracheostomi, permanent efter skada på luftvägarxia dålig funktion se 1.10 god funktion - Urcterostomi dålig funktion § god funktion - KAD dålig funktion jfr 1.9 god funktion - Ilestomi dålig funktion god funktion - Colostomi dålig funktion jfr 1.9 god funktion -

496 Bilaga 1.2

6 Organförluster

Status efter organplantation jämför gradering av skada endokrina system - 1.10.

Medicinsk ordlista bilaga 1.3.

se

BILAGA 1.3

Medicinsk ordlista

A abduktion rörelse utåt från kroppens medellinje; jämför elevation ackomodationspares bortfall av ögats förmåga till närinställning afaki avsaknad av ögonlins afasi förlust av talförmâga pâ grund av t.ex. stor hjärnskada afoni röstförlust agnosi oförmåga att känna igen akalkuli oförmåga att räkna akromioklavikularleden skulderleden, leden mellan nyckelbenet och skulderbladet amusi oförmåga att uppfatta musik anestesi känsellöshet anestesia dolorosa smärtsam känsellöshet analgeticum pl-a smärtstillande medel analgetisk smärtstillande anankasm tvángstanke eller tvángshandling ankylos stelhet i sammanväxt led apraxi oförmåga att utföra meningsfulla rörelser trots bibehållen muskelkraft astenisk egentligen svag, kraftlös; ofta upplevd kraftlöshet inför för stora krav på sig själv ataxi koordinationsrubbning

B Babinskis fenomen retning av fotsulan medför uppåtböjning av stortån tecken på skada motorisk hjärncentras nervbana bitemporal hemianopsi blindhet inom yttre synfálten pâ båda ögonen

C carpometacarpalled, CMC led mellan basen av ett mellanhandsben och ett eller flera handlovsben cerebellära tillhörande lillhjärna cerebroläsionell som avser eller hör till skador eller sjukliga förändringar i hjärnan, hjämskada. Även enligt viss neurosteori när skada aldrig förelegat eller åtminstone bevisats. cervikalsyndrom en serie av besvär från halsryggraden cutana grenen hudgrenen vanligen av en känselnerv

D decubitalsår trycksår äldre liggsår demens sinnesslöhet, stark nedsättning av förständsgåvorna depressiv nedstämd diabetes insipidus s.k. falsk sockersjuka, sjukdom i hypofysen diabetes mellitus sockersjuka, rubbning i sockerornsättningen

498 Bilaga 1.3

diencephalon mellanhjärnan distal interfalangealled, dip ytterled på fingrarna och tårna dorsalflexion handböjning handens ryggsida motsats volarflexion dysartri talsvårighet dysestesi ändrad eller störd känslighet dysfagi svårighet att svälja dysfunktion störd funktion

E elevation höjning, upplyftning vanligen att föra armen framåt uppåt; jämför abduktion endogen inifrån kommande endorfin smärtstillande ämne endogent och morfinliknandc ämne producerat av organismen själv exartikulation ledamputation, dvs. operationssnittet går igenom en ledhåla expressiv afasi oförmåga att uttrycka sig språkligt extension utsträckning motsats flexion

F facialispares förlamning av ansiktets muskulatur farmaka läkemedel, medicin fingerledsankylos stelhet i ñngerled flexion flektion böjning motsats extension fobi tvångsföreställning med ångestkomponent, förnuftsstyrd situationsångest fractura radii brott strålbenet vanligen precis ovanför handloven

G gibbus puckel på ryggraden gonad könskörtel manlig eller kvinnlig

H hemipelvectomi amputation av ben och halva bäckenet homonym hemianopsi halvblindhet åt samma håll på båda ögonen, endast höger resp. vänster synfält fungerar båda ögonen homonym kvadrantanopsi kvartsblindhet samma håll på båda ögonen, höger resp. vänster synfälts övre eller nedre halva fungerar på båda ögonen hyperalgesi stegrad smärtkänsla hypofysatrofi hypofysförtvining hypofysära tillhörande hypofysen

I impressiv afasi oförmåga att uppfatta eller förstå språk intentionstremor darrning vid startande av viss rörelse ixoidi tröghet, långradigt häftande uttryckssätt, klistrig

Bilaga 1.3 499

K kausalgia major större brännande smärta efter nervskada konversionshysteri psykiska konflikter imiterande kroppssjukdom eller kroppsskada

L labyrintbortfall bortfall av innerörats funktion ledplastik operation att återställa en leds funktion ledresektion avlägsnande av led ligamentskada ledbandsskada luxation urledvridning, så att ledytorna tillfälligt ledar mot varandra

M metakarpofalangealled, mcp leden mellan mellanhandsbenen och ñngrets första ledande rörben motorisk som hör till rörelser motsats sensorisk motorisk eller expressiv afasi talstörning, oförmåga att tala musculus serratus pares förlamning av sâgmuskeln revbenshöjare mydriasis pupillutvidgning

N neuralgier anfallsvisa nervsmärtor nervus accessorius nerv till skulder- och halsmuskler nervus axillaris nerv till skulder muskler och huden på överarmen cutaneus femoris lateralis kanseDhudnerv pâ lârets utsida nervus nervus femoralis nerv till lårets muskler och hud nervus ilioinguinalis nerv i ljumskregionen till bukmuskler och huden i underlivet ischiadicus ischiasnerven höftnerven nervus nervus medianus nerv till underarmens flesta böjmuskler samt till delar av huden radialis nerv till underarmens sträckmuskler samt till delar av huden nervus nervus suralis känseDhudnerv till fotens utsida trigeminus femte hjärnnerven, går till muskler och hud i ansiktet nervus ulnaris kémse1—samtmuskel—nerv till underarm och hand nervus

O occlusion tillslutning

P palmarabduktion lyftning av tummen från handflata paraplegi dubbelsidig förlamning vanligen av nedre delen av kroppen parestesier falska känselförnimmelser parosmi falsk luktförnimmelse posttrombotiskt tillstånd tillstånd efter blodpropp proprioceptiva tillhörande rörelsesinnet, att registrera kroppens egna rörelser och ställningar utan ögats hjälp

500 Bilaga 1.3

pro-supination förkortning av pronation och supination. Vridningsrörelser i handleden proximal-interfalangealled, pip mellanled på fingrar och tår

R radiala riktad mot tummen radialabduktion utåt-rörelse av tumsidan radialdeviation snedstallning tumsidan rhizopathi nervsmärta ofta cervikal från halsryggen rotation vridning

S scaphoideumfraktur bátbensbrott i handloven äldre navicularfraktur sedativa lugnande medel sensibilitetsfiirlust känselförlust sensibilitetsstörningar känselstörningar sensorisk som hör till känsel motsats motorisk sensoriska handikapp handikapp rörande känsel sensorisk eller impressiv afasi talstörning, oförmåga att första tal även det egna sfinkterpares förlamning av urinblâsans och ändtarmens slutarmuskel sñnktrar skyddssensibilitet skyddskänsel

T tetraplegi förlamning av såväl armar som ben

U ulnara riktad mot lillfingret; som hör till lillñngersidan ulnardeviation snedställning i handleden åt lillñngersidan

V vegetativa tillhörande vegetativa eller autonoma nervsystemet utanför viljans kontroll, dvs. styrelement för blodcirkulation, andning, tarrnrörelser osv. volarflektion handböjning handflatan; motsats dorsalflektion

W whip-lash pisksnärt oftast lika med skada halsryggen som vid ett våld kastats såsom en pisksnärt

Y Y ytterfalang finger Ym yttcr- och mellanfalang på finger

Ö ögonasymmetri olikhet i ögonens ställning ödem sjuklig svullnad lokalt

2 Bilaga

Ersättningstabeller

BILAGA 2.1

för

Ersättning sveda och värk

Hjälptabell fastställd av Trafikskadenämndens råd i december 1990 gällande från den 1 januari 1991.

Nedan angivna belopp gäller för år 1995 och motsvarar 1991 års grundbelopp enligt cirkulär 31991 uppräknade med 17 procent med hänsyn till den penningvärdeförändring som skett sedan hjälptabellen fastställdes.

Med sveda och värk avses personligt lidande under akut sjuktid.

Grundbelopp per månad

Under 3 mån från Därefter under Därefter, kr skadedagen, kr högst 3 mån, kr

Vid sjukhusvárd 1.1 Svår skada 4 329 3 159 2 223 Anm. 1 Anm. 2

1.2 Annan skada 3 159 3 159 2 223 Anm. 2 2. Vid annan vård under sjuktiden l 872 1 872 936 Anm. 3

Anm. 1 Svår kross-, slit—, bränn-, skall- eller ansiktsskada,betydande skador skilda kroppsdelar, frakturer medomfattande mjukdelsskadoroch liknande.

Anm. 2 Under högst 6 månader.Längretid specialbedöms.

Anm. 3 Om sjukhusvårdinledningsvisförekommitbörjar denna beräkningi stället från utskrivning från sjukhus.Beloppenreduceras i den mån hel sjukskrivninginte föreligger. Om sjukskrivningstidenförlängs uteslutandei avvaktan arbetsvårdande åtgärdereller pensionering anses förlängningstideninte som akut sjuktid. Akut sjuktid över tre år får bedömas särskilt.

504 Bilaga 2.1

Gnmdbeloppet kan höjas lO-50 % vid särskilda omständigheter. Höjningen beräknas pâ gällande grundbelopp vid annan vård under sjuktiden. Beträffande vanligare sådana omständigheter bör höjning ske enligt följande.

50 % Vård intensivvårdsavdelning IVA

40 % Skallsträck, gipsvagga eller 2 st omfattande gips som vardera

fixerar minst 2 stora leder, exempelvis fot-knäled 30 % Halo-väst, externfixation Hoffman av bäckenfraktur, tibia- eller femursträck, thoracobrachial-arm-bál-gips bästa arm, käkñxanon 20 % Thoracobrachialgips sämsta arm, hög armgips ink armbáge, bästa arm, Bostonkorsett externfixation Hoffman av lårben, tarmstomi, blâsstorni, djupa infektioner med dagliga omläggningar under ornläggningstiden lO % Hög armgips sämsta arm, helbensgips eller externñxation Hoff-

man av underben

Mindre än 10 % medför ingen förhöjning. Här inkluderas underbensunderarmsgips, gips av fingrar, knäkappa, gång med en eller två kryckkäppar, gångbockar samt enklare dränage galla även om dränaget sitter under mycket lång tid.

Svår smärta under behandlingstiden i hemmet medför under högst 6 —— mån en förhöjning med normalt 20 %. I undantagsfall kan förhöjning ske upp till 40 %. Förhöjningen lägges ovanpå övriga procentuella tillägg dock högst 50 % totalt.

För smärtsam tandbehandling, smärtsam sjukgymnastik eller annan smärtsam behandling sker under tid då sjukskrivning inte föreligger och som sålunda inte omfattas av ersättning enligt ovan, beräknas ersättning med 176 kronor per behandlingstillfalle.

BILAGA 2.2

för

Ersättning lyte och men

Hjälptabeller fastställda av Trañkskadenämndens råd i december 1990 gällande från den 1 januari 1991.’

Nedan angivna belopp gäller för år 1995 och motsvarar 1991 års grundbelopp enligt cirkulär 31991 uppräknade med 17 procent med hänsyn till den penningvärdeforändring som skett sedan hjälptabellerna fastställdes. I tabellen med rubriken Vissa andra skadetyper och S.k. maximalfall anges avrundade belopp.

Med lyte och men avses personligt lidande och obehag under invaliditetstid men inte olägenheter i övrigt; se 5 kap. 1 § l stycket 3 p. skadeståndslagen.

För barn som är 15 år och yngre görs ett påslag med 10 % på de ersättningsbelopp som gäller för en 25-åring.

Ortopediska skadorz

Benförkonning, felställning, rörelseinskränkning m.m.

Anm. Tillägg görs för ärrocheller andrautseendemässiga följder. Svårare värk förutsättsvara beaktad vid invaliditetsgraderingen.

Inom försäkringsbranschenhar utarbetats mera detaljerade hjälptabeller över hur ersättningenvarierar beroendepå den skadelidandesålder. Tabellema, som används av Trañkskadenämnden,har tagitsin som bilaga2.2.l-2.2.4.

1 Den mera detaljeradehjälptabellenfinns i bilaga 2.2.1.

506 Bilaga 2 Amputation ben, eller finget3 av arm

Anm. Beloppen förutsätter god protesfunktion och inntefattar ersättning för amputationsdefekter. Tillägg görs för särskilt framträdande utseendemässiga följder.

a Två tredjedelar av underarmen bibehållen bicepsfunktion b Mer än hälften av överarmen

Skallskador skador på centrala nervsystemet

Anm. Beloppen inkluderar ersättning för rörelseinskränkningar och liknande handikapp

3 Enligt beslut Trafikskadenämndens råd den 3 december 1993 skall beträffande av amputationsskadorgörasett tillägg det i enskilda fallet med ca 2 procentenheter nedan angivnabelopp. Den mera detaljerade hjälptabellen finns i bilaga2.2.2.

‘ Den mera detaljerade hjälptabellen finns i bilaga2.2.3.

Bilaga 2.2 507

Ögonskad0r5

Anm. Tillägg görs för utseendemässiga följder. Även andraögonskador än blindhet bör bedömas med utgångspunkt i dennatabell. Vissa andra skadetyper

Anm. Beloppen avser nonnalfall. Finns ocksåandraskadeföljderkanjämkning ske.

Anm. 2 För äldre personer jämkning nedåtoch för bam höjning

Anm. Vid dövhettillägg för öronsus, balansrubbningar och liknande. Vid förlust av njure eller mjälte inkluderar beloppen normalt operationsärr. För särskilt framträdande ärr kandock göras tillägg.

Anm. 4. Vid tandskadorförutsättsgod tandstatus. Även förlust av del av tand kan ersättas.

S.k. maximalfall

såsom svåra förlamningsfall, allvarliga hjärnskador, fullständig blindhet och andra svåra skadefall

Vid skador som bedöms vara allvarligare än sådana skador där hjälptabellerna i fråga om ersättning vid hundraprocentig invaliditet tillämpas rekommenderar nämnden ersättning för sveda och värk samt lyte och men i enlighet med vad som sägs nedan. Samtliga belopp avser ersättning till en 25-årig För person. barn som är 15 år och yngre rekommenderas ett påslag med 10 % på det ersättningsbelopp som gäller för en 25-åring.

5Den mera detaljeradehjälptabellenfinns i bilaga2.2.4.

Hjälptabellbeloppen vid 100 % invaliditet avser enbart ersättning för lyte och medan alla övriga belopp inkluderar ersättning för sveda och värk. men,

BILAGA 2.2.1

Ortopediska skador

Hjälptabell för bestämmande av ersättning för lyte och men kkr Inkl. 17 % på cirkulär 31991 per 950101

benförkorming, felställning, rörelseinskränkning invaliditet i % m.m. -

Ålder 10% 15% 20% 25% 30% 35% 40% 50% 60% 65% 75% 100%

25 18,7 26,9 37,4 46,8 56,2 65,5 77,2 100,6 119,3 139,2 172,3 255,0 26 18,5 26,6 37,0 46,3 55,6 64,8 76,4 99,6 118,1 137,8 170,6 252,4 27 18,3 26,3 36,7 45,9 55,1 64,2 75,7 98,6 117,0 136,4 168,8 249,8 28 18,1 26,1 36,3 45,4 54,5 63,5 74,9 97,7 115,8 135,0 167,1 247,2 29 17,9 25,8 35,9 44,9 53,9 62,9 74,1 96,7 114,6 133,6 165,3 244,6

30 17,8 25,5 35,5 44,5 53,4 62,2 73,4 95,7 113,5 132,2 163,6 242,0 31 17,6 25,2 35,2 44,0 52,8 61,6 72,6 94,7 112,3 130,8 161,8 239,4 32 17,4 24,9 34,8 43,5 52,3 60,9 71,9 93,7 111,1 129,4 160,1 236,8 33 17,2 24,7 34,4 43,1 51,7 60,3 71,1 92,8 110,0 128,0 158,3 234,2 34 17,0 24,4 34,1 42,6 51,1 59,6 70,3 91,8 108,8 126,6 156,6 231,6

35 16,8 24,1 33,7 42,1 50,6 58,9 69,6 90,8 107,6 125,2 154,8 229,0 36 16,6 23,8 33,3 41,7 50,0 58,3 68,8 89,8 106,5 123,8 153,1 226.4 37 16,4 23,5 32,9 41,2 49,4 57,6 68,0 88,8 105,3 122,4 151,3 223,8 38 16,3 23,3 32,6 40,7 48,9 57,0 67,3 87,9 104,1 120,9 149,6 221,2 39 16,1 23,0 32,2 40,2 48,3 56,3 66,5 86,9 102,9 119,5 147,8 218,6

40 15,9 22,7 31,8 39,8 47,7 55,7 65,7 85,9 101,8 118,1 146,1 216,0 41 15,7 22,4 31,4 39,3 47,2 55,0 65,0 84,9 100,6 116,7 144,3 213,4 42 15,5 22,1 31,1 38,8 46,6 54,3 64,2 83,9 99,4 115,3 142,6 210,8 43 15,3 21,9 30,7 38,4 46,0 53,7 63,4 83,0 98,3 113,9 140,8 208,2 44 15,1 21,6 30,3 37,9 45,5 53,0 62,7 82,0 97,1 112,5 139,1 205,6

45 14,9 21,3 30,0 37,4 44,9 52,4 61,9 81,0 95,9 111,1 137,3 203,0 46 14,8 21,0 29,6 37,0 44,4 51,7 61,2 80,0 94,8 109,7 135,6 200,4 47 14,6 20,7 29,2 36,5 43,8 51,1 60,4 79,0 93,6 108,3 133,8 197,8 48 14,4 20,5 28,8 36,0 43,2 50,4 59,6 78,1 92,4 106,9 132,1 195,2 49 14,2 20,2 28,5 35,6 42,7 49,8 58,9 77,1 91,3 105,5 130,3 192,6

50 14,0 19,9 28,1 35,1 42,1 49,1 58,1 76,1 90,1 104,1 128,6 190,0 51 13,7 19,4 27,5 34,3 41,3 48,3 57,1 74,8 88,6 102,4 126,5 187,0 52 13,4 19,0 26,8 33,5 40,5 47,5 56,1 73,5 87,1 100,7 124,5 184,0 53 13,1 18,5 26,2 32,6 39,6 46,7 55,2 72,2 85,5 99,0 122,4 181,0 54 12,8 18,0 25,5 31,8 38,8 45,8 54,2 70,9 84,0 97,3 120,3 178,0

55 12,6 17,5 24,9 31,0 38,0 45,0 53,2 69,6 82,5 95,6 118,3 175,0 56 12,3 17,1 24,2 30,2 37,2 44,2 52,2 68,4 81,0 93,9 116,2 172,0 57 12,0 16,6 23,6 29,4 36,4 43,4 51,3 67,1 79,5 92,2 114,1 169,0 58 11,7 16,1 22,9 28,5 35,5 42,6 50,3 65,8 77,9 90,5 112,1 166,0 59 11,4 15,7 22,3 27,7 34,7 41,8 49,3 64,5 76,4 88,8 110,0 163,0

60 11,1 15,2 21,7 26,9 33,9 41,0 48,3 63,2 74,9 87,2 108,0 160,0 61 10,8 14,7 21,0 26,1 33,1 40,1 47,4 61,9 73,4 85,5 105,9 157,0 62 10,5 14,3 20,4 25,3 32,3 39,3 46,4 60,6 71,9 83,8 103,8 154,0 63 10,2 13,8 19,7 24,4 31,4 38,5 45,4 59,3 70,3 82,1 101,8 151,0 64 9,9 13,3 19,1 23,6 30,6 37,7 44,4 58,0 68,8 80,4 99,7 148,0

510 Bilaga 2.2.1

Ålder 10 % 15 % 20 % 25 % 30 % 35 % 40 % 50 % 60 % 65 % 75 % 100 %

65 9,7 12,8 18,4 22,8 29,8 36,9 43,5 56,7 67,3 78,7 97,6 145,0 66 9,4 12,4 17,8 22,0 29,0 36,1 42,5 55,5 65,8 77,0 95,6 142,0 67 9,1 11,9 17,1 21,2 28,2 35,2 41,5 54,2 64,3 75,3 93,5 139,0 68 8,8 11,4 16,5 20,3 27,3 34,4 40,5 52,9 62,7 73,6 91,4 136,0 69 8,5 11,0 15,8 19,5 26,5 33,6 39,6 51,6 61,2 71,9 89,4 133,0

70 8,2 10,5 15,2 18,7 25,7 32,8 38,8 50,3 59,7 70,2 87,3 130,0 75 6,2 7,9 11,4 14,0 19,3 24,6 29,0 37,7 44,8 52,7 65,5 97,5 80 4,5 5,7 8,2 10,1 13,9 17,7 20,9 27,1 32,3 37,9 47,2 70,2 85 3,3 4,0 5,7 7,1 9,7 12,4 14,6 19,0 22,6 26,5 33,0 49,1 90 2,3 2,8 4,0 4,8 6,6 8,4 9,9 12,9 15,4 18,0 22,4 33,3

BILAGA 2.2.2

Amputation

Hjälptabell för bestämmande av ersättning för lyte och men kkr Inkl. 17 % på cirkulär 31991 950101 per

amputation av ben, arm eller finger

Ring eller Lång eller Hundens Underben Lårben Underarm Överarm lillfinger pekfinger Tumme alla fingrar Alder 25% 40% 60% 70% 6% 10% 25% 53%

512 Bilaga 2.2.2

Ring eller Lång eller Hundens Underben Lårben Underarm Överarm lillfinger pekfinger Tumme alla fingrar Alder 25% 40% 60% 70% 6% 10% 25% 53%

BILAGA 2.2.3

Skallskador

Hjälptabell för bestämmande av ersättning för lyte och men kkr Inkl. 17 % på cirkulär 31991 per 950101

skador på centrala invaliditet i % nervsystemet -

Ålder 10% 15% 20% 25% 30% 35% 40% 50% 60% 65% 75% 100%

25 18,7 26,9 37,4 46,8 60,3 73,7 93,2 132,2 168,1 186,0 218,6 300,0 26 18,5 26,6 37,0 46,3 59,7 73,0 92,3 130,8 166,4 184,1 216,4 297,0 27 18,3 26,3 36,7 45,9 59,1 72,2 91,3 129,5 164,7 182,3 214,2 293,9 28 18,1 26,1 36,3 45,4 58,5 71,5 90,4 128,1 163, 180,4 212,0 290,9 29 17,9 25,8 35,9 44,9 57,9 70,7 89,4 126,8 161,3 178,5 209,8 287,8

30 17,8 25,5 35,5 44,5 57,2 70,0 88,5 125,4 159,6 176,6 207,6 284,8 31 17,6 25,2 35,2 44,0 56,6 69,2 87,5 124,1 157,9 174,8 205,4 281,8 32 17,4 24,9 34,8 43,5 56,0 68,5 86,6 122,7 156,2 172,9 203,1 278,7 33 17,2 24,7 34,4 43,1 55,4 67,7 85,6 121,4 154,5 171,0 200,9 275,7 34 17,0 24,4 34,1 42,6 54,8 67,0 84,7 120,0 152,8 169,2 198,7 272,6

35 16,8 24,1 33,7 42,1 54,2 66,2 83,7 118,6 151,1 167,3 196,5 269,6 36 16,6 23,8 33,3 41,7 53,6 65,5 82,8 117,3 149,4 165,4 194,3 266,6 37 16,4 23,5 32,9 41,2 53,0 64,7 81,8 115,9 147,7 163,5 192,1 263,5 38 16,3 23,3 32,6 40,7 52,3 64,0 80,9 114,6 146,1 161,7 189,9 260,5 39 16,1 23,0 32,2 40,2 51,7 63,2 79,9 113.2 144,4 159,8 187,7 257,4

40 15,9 22,7 31,8 39,8 51,1 62,5 79,0 111,9 142,7 157,9 185,5 254,4 41 15,7 22,4 31,4 39,3 50,5 61,7 78,0 110,5 141,0 156,0 183.3 251,4 42 15.5 22,1 31,1 38,8 49,9 61,0 77,1 109,1 139,3 154,2 181,1 248,3 43 15,3 21,9 30,7 38,4 49,3 60,2 76,1 107,8 137,6 152,3 178,9 245,3 44 15,1 21,6 30,3 37,9 48,7 59,5 75,2 106.4 135,9 150,4 176,6 242,2

45 14,9 21,3 30,0 37,4 48,1 58,7 74,2 105.1 134,2 148,6 174.4 239,2 46 14,8 21,0 29,6 37,0 47,4 58,0 73,3 103,7 132,5 146,7 172,2 236,2 47 14,6 20,7 29,2 36,5 46,8 57,2 72,3 102,4 130,8 144,8 170,0 233,1 48 14,4 20.5 28,8 36,0 46,2 56,5 71,4 101.0 129.1 142.9 167.8 230,1 49 14,2 20,2 28,5 35,6 45,6 55,7 70,4 99,7 127,4 141,1 165,6 227,0

50 14.0 19,9 28,1 35,1 45,0 55,0 69,5 98,3 125,7 139,2 163,4 224,0 51 13,7 19,4 27,5 34,3 44,0 53,7 67,9 96,0 122,8 136,0 159,6 218,8 52 13,4 19,0 26,8 33,5 42,9 52,4 66,3 93,7 119,9 132,8 155,8 213,6 53 13,1 18,5 26,2 32,6 41,8 51,1 64,6 91,5 117,0 129,6 152,1 208,4 54 12.8 18,0 25,5 31,8 40,8 49,9 63,0 89,2 114,1 126,3 148,3 203,2

55 12,6 17,5 24,9 31,0 39,7 48,6 61,4 86,9 111,2 123,1 144,5 198,0 56 12,3 17,1 24,2 30,2 38,7 47,3 59,8 84,6 108,2 119,9 140,7 192,8 57 12,0 16,6 23,6 29,4 37,6 46,0 58,2 82,3 105,3 116,7 136,9 187,6 58 11,7 16,1 22,9 28,5 36,6 44,7 56,5 80,1 102,4 113,5 133,2 182,4 59 11,4 15,7 22,3 27,7 35,5 43,4 54,9 77,8 99,5 110,3 129,4 177,2

60 11,1 15,2 21,7 26,9 34,5 42,2 53,3 75,5 96,6 107,1 125,6 172,0 61 10,8 14,7 21,0 26,1 33,4 40,9 51,7 73,2 93,7 103,8 121,8 166,8 62 10,5 14,3 20,4 25,3 32,4 39,6 50,1 70,9 90,8 100,6 118,0 161,6 63 10,2 13,8 19,7 24,4 31,3 38,3 48,4 68,7 87,9 97,4 114,3 156,4 64 9,9 13,3 19,1 23,6 30,3 37,0 46,8 66,4 85,0 94,2 110,5 151,2

514 Bilaga 2.2.3

Ålder 10 % 15 % 20 % 25 % 30 % 35 % 40 % 50 % 60 % 65 % 75 % 100 %

65 9,7 12,8 18,4 22,8 29,2 35,7 45,2 64,1 82,1 91,0 106,7 146,0 66 9,4 12,4 17,8 22,0 28,2 34,4 43,6 61,8 79,1 87.8 102,9 140,8 67 9,1 11,9 17,1 21,2 27,1 33,2 42,0 59,5 76,2 84,5 99,1 135,6 68 8,8 11,4 16,5 20,3 26,1 31,9 40,3 57,3 73,3 81,3 95,4 130,4 69 8,5 11,0 15,8 19,5 25,0 30,6 38,7 55,0 70,4 78,1 91,6 125,2

70 8,2 10,5 15,2 18,7 24,0 29,3 37,1 52,7 67,5 74,9 87,8 120,0 75 6,2 7,9 11,4 14,0 18,0 22,0 27,8 37,7 44,8 56,2 65,9 90,0 80 4,5 5,7 8,2 10,1 13,0 15,8 19,7 27,1 32,3 40,5 47,4 64,8 85 3,3 4,0 5,7 7,1 9,1 11,1 13,9 19,0 22,6 28,4 33,2 45,4 90 2,3 2,8 4,0 4,8 6,2 7,5 9,5 12,9 15,4 19,3 22,6 30,9

BILAGA 2.2.4

Ögonskador

Hjälptabell för bestämmande av ersättning för lyte och kkr men Inkl. 17 % på cirkulär 31991 per 950101 blindhet på ett öga invaliditet i % -

BILAGA 2.3

för utseendemässiga skadeföljder Ersättning

Hjälptabell antagen av Trañkskadenämndens råd i december 1994 gällande från den l januari 1995.

A B C D E F Framträ- Klart fram- Vanprydan- Klart van- Uppenbart Frânstötandande trädande de prydande vanprydande de

1 Bål 24-42 43-72 73-108 109-156 157-216 217-276

2 Fötter över- 30-48 49-84 85-120 121-240 241-384 385-540 ann 3 Benunderarm 42-84 85-120 121-180 181-330 331-582 583-828

4 Händer 60-108 109-156 157-240 241-420 421-720 721-1080

5 Ansiktehals 120-180 181-252 253-420 421-1080 1081-1920 1921-2760

l Bestäm, beroende på kroppen skadan är belägen, vilket av fälten var l-5 som är tillämpligt det aktuella skadefallet.

2 Bedöm därefter, med hänsyn till skadans svårighetsgrad, vilken av kolumnerna A-F skadefallet kan placeras in

3 Bedöm vilken faktor som svarar mot den skadades utseende.

4 Multiplicera aktuell faktor med gällande index 1995 är index 100. Anm. Vid multipla ärr bör en sammanläggningsammanvägning ske av respektivefaktor.

5 Summan förhöjs eller reduceras med hänsyn till den skadelidandes ålder vid den akuta sjuktidens slut.

Bilaga 2.3 517

Därefter reducering i princip - utifrân hjälptabellen för bestämmande av ersättning för lyte och men i fråga om skallskador

6 Då mindre ärr förekommer som inte bedöms vara direkt framträdande, lämnas ersättning efter vad som kan anses vara skäligt.

7 Avsteg från tabellen i höjande riktning kan göras i mycket extrema fall dvs. när skadorna inte bara är frånstötande utan dessutom påtagligt frånstötande. Som exempel kan nämnas allvarliga och utbredda brännskador.

8 I ett skadefall där ersättningen endast avser utseendemässiga följder bör belopp under 10 000 kr avrundas uppåt till närmaste 500-tal och belopp över 10 000 kr avrundas uppåt till närmaste 1000-ta1.

3 Bilaga

Kapitaliseringstabell

. : . . ,

BILAGA 3

Beräkning av engångsbelopp

efter räntefot 6,5 % för de första 10 åren och 4 %

en av

för åren därefter