Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område

%

^

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 5 0 : 1 6 JUSTITIEDEPARTEMENTET

FÖRBEREDANDE UTREDNING ANGÅENDE

LAGSTIFTNING PÅ SKADESTÅNDSRÄTTENS OMRÅDE AV

IVAR STRAHL

STOCKHOLM 19 5 0

Statens offentliga utredningar 1950 Kronologisk

1. Elkraftutredningens redogörelse nr 2 : 1 8 . Redogörelse för detalj distributörerna samt deras råkraftkostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Örebro län. Beckman. 44 s. K. 2. Betänkande angående tyskgruvorna och centralorgan för gruvärenden. Victor Petterson. 157 s. H .

förteckning

9. Utredning angående de handelspolitiska'arbetsformerna m.m. 2. Redogörelse för de olika avtalstyperna i d e t svenska avtalssystemet. Katalog och Tidskriftstryck. 74 s. H . 10. Den svenska elbranschens kapacitet och landen. Marcus. 175 s., 1 pl. H .

konkurrensförhål-

3. Betänkande med förslag angående folkskolans disciplinmedel m.m. Kihlström. 137 s. E.

11. Socialvårdskommitténs betänkande. 17. Utredning och förslag angående lag om socialhjälp m.m. Beckman. 64* s., 515 s. S.

4. Skolöverstyrelsens utlåtande angående beskärning av t i m planerna vid de allmänna läroverken m.fl. läroanstalter. Statens Reproduktionsanstalt. 105 s. E .

12. Handelsutbildningskommitténs betänkande Handelsgymnasierna. Marcus. 445 s. E .

5. Ortsavdragskommittén. Betänkande med förslag till ändrade k o m m u n a l a ortsavdrag m.m. Beckman. 199 s. Fi. 6. Utredning angående överflyttning av viss del av riksbankens rörelse till en statlig affärsbank m.m. Marcus. 64 s. Fi.

och

förslag.

1.

13. Skyddsrum för civilbefolkningen. Nordisk Rotogravyr. 154 s. I. 14. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 4. De smalspåriga västgötabanorna. Gummesson. 100 s. K.

7. 1949 års uppbördssakkunniga. 1. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. Marcus. 112 s. Fi.

15. 1948 års järnbruksutredning. Betänkande angående järnbrukens arbetskraftsförsörjning och därmed sammanhängande problem. Kihlström. 55 s. S.

8. Betänkande angående rationaliseringsverksamheten inom den offentliga förvaltningen. Beckman. 155 s. J u .

16. Förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område. Av I. Strahl. Victor Petterson. 168 s. J u .

Anm. Om särskUd tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna departement, under vilket utredningen avgivits, t.ex. E . = ecklesiastikdepartementet, Jo. = jordbruksdepartementet.

till det

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

I 950 :1 fi

J U S T I T I E D E P A R T E M E N T ET

FÖRBEREDANDE UTREDNING ANGÅENDE

LAGSTIFTNING PÅ SKADESTÅNDSRÄTTENS OMRÅDE AV

IVAR S T R A H L

VICTOR PETTERSONS

BOKINDUSTRIAKTIEBOLAG

S T O C K H O L M 1950

Innehållsförteckning. Skrivelse till Konungen

5 Förkortningar

1 kap. Översikt över svenska, danska och norska skadeståndsrätten utanför kontraktsförhållanden 9 /. Skadeståndsgrundande omständigheter 10 A. Skada å person eller sak 10 1. Orsakande 10— 2. Uppsåt och oaktsamhet 11— Ungdom och själslig abnormitet 12 Ansvarighet för annans vållande 12 Farlig verksamhet 20 Ansvarighet för djur 23 » » järnväg 24 » » motorfordon 25 » » luftfartyg 26 » » elektriska anläggningar 26 » i grannskapsförhållanden 27 3. Medelbar skada. Skadestånd åt efterlevande 29 B. Annan skada än personskada och sakskada 31 C. Stats och kommuns ersättningsskyldighet 32 IT. Skadan och skadeståndet 38 Skadestånd i penningar eller in natura 38 Ekonomisk skada 38 Icke ekonomisk skada 38 Skadeståndets belopp 40 Arbetsgivares inträde i skadeståndsrätt 40 Jämkning av skadestånd 40 Skadeståndsskyldighet för flera 43 III. Rätten till skadeståndet Sättet att göra skadeståndsanspråk gällande Skadeståndsanspråks övergång på annan Preskription

44 44 44 44

2 kap. Uppgifter om försäkringsväsendet i Sverige, Danmark och Norge . . . I. Obligatorisk försäkring A. Sverige. Sjukförsäkring Invaliditetsförsäkring Ålderdomsförsäkring Efterlevandeförsäkring Olycksfallsförsäkring Efterlevandeförsäkring i olycksfallsförsäkringen Trafikförsäkring

46 47 47 48 49 49 50 50 51

4 B. Danmark. Sjukförsäkring Invaliditetsförsäkring Ålderdomsförsäkring Olycksfallsförsäkring Efterlevandeförsäkring Ansvarighetsförsäkring C. Norge. Sjukförsäkring Invaliditetsförsäkring Ålderdomsförsäkring Olycksfallsförsäkring Ansvarighetsförsäkring II. Frivillig A. Sverige B. Danmark C. Norge

53 53 53 54 54 54

i olycksfallsförsäkringen

55 55 55 55 56

försäkring 56 57 59

3 kap. Önskvärdheten av lagstiftning på skadeståndsrättens o m r å d e / . Framställningar om lagstiftningsåtgärder II. Allmänna överväganden

60 64

4 k a p . A l l m ä n n a synpunkter på skadeståndsrätten

5 k a p . Synpunkter på försäkringsväsendet I. Obligatorisk försäkring mot personskada A. S k y d d e t för de skadelidande B . S k y d d e t för de skadeståndsskyldiga C. B e k o s t a n d e t a v försäkringen D. Sammanfattning

77 77 87 94 96

II.

103 Frivillig försäkring

mot personskada

171. Försäkring mot sakskada A. Obligatorisk försäkring B . S k y d d e t för de skadelidande C. S k y d d e t för de skadeståndsskyldiga D. Sammanfattning IV.

Tillämpning

av försäkringstanken

där försäkring

105 110 112 121 icke föreligger

6 kap. Vissa lagstiftningsfrågor på skadeståndsrättens o m r å d e A n s v a r i g h e t på grund a v eget vållande » för anställdas vållande » » farlig v e r k s a m h e t S t a t s och k o m m u n s s k a d e s t å n d s a n s v a r och s k a d e s t å n d s r ä t t S k a d e s t å n d å t efterlevande E r s ä t t n i n g för k r o p p s s k a d a E r s ä t t n i n g för icke ekonomisk skada. B o t Jämkning av skadestånd , F ö r h å l l a n d e t mellan straff och s k a d e s t å n d . Införsel. B ö t e r

124 125 132 136 142 144 149 151 152 154

7 kap. Rekommendationer

T iLL

K O N U N G E N

Vid sammankomst i Oslo i november 1946 godkände justitieministrarna i Sverige, Danmark och Norge ett av delegerade från de tre länderna upprättat program för det nordiska lagstiftningsarbetet. Av de på programmet

o upptagna frågorna ansågs skadestånd utanför kontraktsförhållanden samt statens och kommunernas skadeståndsansvar för sina tjänstemäns handlingar böra komma under övervägande bland de första. Justitieministrarna ansågo emellertid detta rättsområde vara så vidsträckt och omfattande så olikartade ämnen, att det vore ändamålsenligt att börja med en utredning rörande vilka ämnen på området som lämpade sig för lagstiftning i nordiskt samarbete och vilka riktlinjer samarbetet borde följa. Justitieministrarna funno därför, att det borde tillsättas en eller två delegerade från varje land för att gemensamt utföra en sådan förberedande utredning. En närmare redogörelse för det nämnda programmet och vad därmed sammanhänger har den svenske justitieministern, statsrådet Zetterberg, lämnat i Svensk juristtidning 1947 s. 561 ff. Eders Kungl. Maj:t förordnade därefter, den 10 januari 1947, undertecknad Strahl, numera professor vid Uppsala universitet, att i samråd med representanter för övriga nordiska länder verkställa en förberedande utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område. Från dansk sida utsågs professorn Henry Ussing och från norsk bankchefen, numera dr. iur., Sjur Lindebraekke. Efter det att Lindebrsekke sedermera av brist på tid avsagt sig uppdraget, utsågs i hans ställe h0yesterettsadvokaten Erling Wikborg. I mitt arbete har jag biträtts av numera avlidne dr. jur. Max Rippner. Innan arbetet börjades, skedde genom Sveriges justitieminister, i samförstånd med Danmarks och Norges, en förfrågan hos Finland och Island, om dessa länder önskade deltaga i arbetet. Svaret blev emellertid, alt de icke önskade deltaga i det ifrågavarande förberedande arbetet. Lindebraekke, Strahl och Ussing ha sammanträtt i Hornbaek i Danmark den 30 augusti—den 7 september 1948, Strahl, Ussing och Wikborg i Stockholm den 19—den 29 oktober 1949. Vid sistnämnda sammanträde enades de delegerade om en likalydande framställning innehållande rekommendationer angående lagstiftning på skadeståndsrättens område. I övrigt ha de delegerade utarbetat var sitt betänkande. De danska och norska betänkandena avgivas till respektive länders justitieministrar. Det svenska betänkandet avlämnas härmed till Eders Kungl. Maj:t. Betänkandet innehåller, utom de nämnda gemensamma rekommendationerna, en översiktlig och jämförande redogörelse för huvuddragen av de tre ländernas skadeståndsrätt och i samband därmed stående ämnen samt ett dryftande av behovet av reformer på området och möjligheterna att tillgodose detta. För ett slutligt ställningstagande till de frågor som därvid berörts kräves i många delar mera ingående utredningar och överväganden än de som kunnat åstadkommas i detta sammanhang, men det har förefallit av värde, att frågor som möta vid övervägande av en omfattande reform

7 av skadeståndsrätten ställas under debatt på ett så tidigt stadium som möjligt. Vid utarbetandet av detta betänkande har jag haft stor hjälp av de delegerade från grannländerna. I all synnerhet gäller detta helt naturligt redogörelsen för dansk och norsk skadeståndsrätt, vilken till mycket stor del bygger på upplysningar av mina meddelegerade. Men även i fråga om de legislativa synpunkterna har samarbetet med dem främjat arbetet i hög grad. Såsom skall visa sig vid en jämförelse mellan detta betänkande och de av dem avgivna, råder stor samstämmighet i de delegerades uppfattning av de skadeståndsrättsliga frågorna. I betänkandet har skadestånd i kontraktsförhållanden berörts endast i ringa mån. Underdånigst IVAR STRAHL Uppsala den 31 maj 1950.

Förkortningar. KARLGREN — K A R L G R E N ,

Skadeståndsläran, Lund 1943.

LUNDSTEDT I — LUNDSTEDT,

Grundlinjer i skadeståndsrätten, Senare delen Strikt ansvar, Bd I, Upps. 1944. LUNDSTEDT 11:1 — Samma verk, Bd 11:1, Upps. 1948. NFT — Nordisk försäkringstidskrift. NJA — Nytt juridiskt arkiv. NJM — Nordiska juristmötenas förhandlingar. NR — Norsk rettstidende. SOU — Statens offentliga utredningar. SvJT — Svensk juristtidning. TfR — Tidsskrift for rettsvidenskap. T J F F — Tidskrift, utgiven av Juridiska föreningen i Finland. UfR — Ugeskrift for retsvaesen. USSING — USSING, Erstatningsret, Khvn, Nyt optryk 1937. OVERGAARD — 0VERGAARD, Norsk erstatningsrett, Oslo 1941 och 1942.

1 KAPITLET Översikt över svenska, danska oeh norska skadeståndsrätten utanför kontraktsförhållanden.

Vissa skadeståndsrättsliga bestämmelser av allmän räckvidd äro upptagna i .svenska strafflagens 6 kap. Med bestämmelsernas placering sammanhänger, att de blott avse skada genom brott. Det slår dock utom tvivel, att de böra tillämpas även utanför det kriminella området. Att bestämmelserna upptagits i strafflagen beror blott på att straffrätten var den första större del av allmänna lagen som färdigställdes under 1800-talets reformarbete. Den grundläggande bestämmelsen om skadestånd är stadgandet i 6: 1 strafflagen, att skada, som någon genom brott tillfogar annan, skall gäldas av den brottslige, evad brottet skett med uppsåt eller av vållande. Denna bestämmelse är emellertid mindre vägledande än ordalagen ge vid handen. Det är å ena sidan otvivelaktigt, att vållande till sakskada, vilket endast för vissa fall är straffbelagt, medför skadeståndsskyldighet oavsett om sådant fall är för handen. Å andra sidan förhåller det sig, såsom skall framgå av det följande, icke undantagslöst så, att brott som orsakat skada grundar skadeståndsskyldighet. Med vållande förstås i bestämmelsen orsakande genom oaktsamhet, culpa. Ordet vållande användes enligt språkbruket även i en mera vidsträckt betydelse, nämligen såsom omfattande förutom oaktsamhet även uppsåt, dolus. I Danmark och Norge åter betecknar motsvarande ord orsakande utan begränsning till fall där uppsåt eller oaktsamhet föreligger. Den danska lagstiftningen innehåller icke någon så generell bestämmelse om skadestånd som det återgivna svenska lagrummet, men åtskilliga danska lagar förutsätta, atl allmänna regler om skadestånd finnas. I ikrafttrsedelsesloven till strafflagen talas sålunda i § 15 om »dansk rets erstatningsregler». Icke heller den norska lagstiftningen innehåller någon allmän bestämmelse av ifrågavarande slag. Lagstiftning och rättspraxis utgå emellertid från att allmänna regler finnas. I en dom har H0yeslerelt uttalat: »Den almindelige regel efter vår rettsforfatning med hensyn til skadeserslatningsplikt er at sådan alene inntrer hvor der fra nogen vedkommendes side enten foreligger ond vilje eller er vist mangel på pliktmessig omtanke og försiktighet.» (NR 1900 s. 753.)

10 I alla tre länderna reglera lagbestämmelser skadeståndsrätten allenast ofullständigt. Regler utvecklade i rättspraxis komplettera i stor utsträckning lagbestämmelserna, men på många och viktiga punkter ha några fasta regler icke utbildat sig i praxis. I stora drag synas emellertid i de tre länderna gälla de regler om skadestånd utanför kontraktsförhållanden som framgå av följande översiktliga framställning. 1 Denna disponeras så, att först redogöres för (I) omständigheter som grunda skadeståndsrätt därest ersättningsgill skada uppkommit, därefter (II) för reglerna om vilken skada som är ersättningsgill och om skadeståndets storlek samt slutligen (III) för regler angående förvärvad rätt till skadestånd. Vid redogörelsen för skadeståndsgrundande omständigheter bortses till en början från de särskilda frågor som föranledas av offentligträttsliga synpunkter.

I. Skadeståndsgruudande omständigheter. A. Skada å person eller sak. I alla tre länderna gäller såsom allmänt vederlaget, att skada a person eller sak i allmänhet" grundar skadeståndsskyldighet om skadan är av ekonomisk art och orsakats med uppsåt eller av oaktsamhet. Skadeståndsberättigad enligt denna allmänna regel är emellertid blott den som omedelbart drabbats av skadan, icke den som i sin ordning rönt ogynnsam påverkan av dennes skada. I enlighet med den plan för framställningen som nyss angivits uppskjutes behandlingen av frågan, vilken skada som är ersättningsgill, till ett senare avsnitt (II). Om här tills vidare bortses från denna fråga, kvarstå såsom huvudpunkter bland förutsättningarna för skadeståndsskyldighet vid person- eller sakskada, (1.) att denna skall ha orsakats, (2.) att uppsåt eller vållande skall ligga den orsakande till last samt (3.) att skadan skall ha drabbat den skadelidande omedelbart. 1. Frågan vad med o r s a k a n d e skall förstås är icke i något av länderna föremål för uttryckliga lagbestämmelser; den torde f. ö. på det hela taget mindre väl lämpa sig för sådana. Allmänt antages, att s. k. inadekvata 1 För närmare upplysningar hänvisas till KARLGREN, Skadeståndsläran, Lund 1943, USSING, Erstatningsret, Khvn, Nyt optryk 1937, och ÖVERGAARD, Norsk erstatningsrelt, Oslo 1941 och 1942. Ett register över svenska rättsfall är MALMAEUS, Svensk rättspraxis i skadeståndsmål, Sthlm 1945. Talrika svenska rättsfall äro kommenterade hos LUNDSTEDT II: 1-. En jämförelse mellan svensk och norsk skadeståndsrätt har gjorts av WIBERG i TfR 1943 s. 121 ff. 2 Begränsningarna av regeln, bl. a. vid nödvärn, skola icke behandlas här. För att förklara och närmare bestämma dem har man framställt lärorna om rättsstridighet och adekvat kausalitet, vilka emellertid icke, eller åtminstone icke ännu, nått sådan klarhet att det bör komma i fråga att taga ställning till dem i lagtext.

följder av en handling icke grunda skadeslåndsskyldighet. Åtskillig oklarhet råder emellertid om adekvansbegreppets innehåll och omfattning. Det är otvivelaktigt, att kravet på orsakande kan anses vara uppfyllt även genom en blott underlåtenhet. För att underlåtenhet skall medföra skadeståndsskyldighet fordras emellertid, att särskilda förhållanden föreligga som göra det befogat att utgå från att vederbörande skall handla vid äventyr av skadeståndsskyldighet. Huru vitt området för sådant ansvar sträcker sig är emellertid tämligen ovisst.1 Enligt svensk rätt är, såsom följer av bestämmelsen i 6: 1 strafflagen, en straffbelagd underlåtenhet i allmänhet av beskaffenhet alt ådraga skadeständsskyldighel. Ett undantag framgår emellertid av 6 : 5 strafflagen, som ger vid handen att den i 3: 6 första stycket straffbelagda underlåtenheten att avslöja brott icke medför skadeståndsskyldighet. Även annorstädes än i strafflagen förekomma bestämmelser som vid äventyr av straff ålägga skyldighet att vara verksam till avvärjande av fara. I allmänhet torde den som gör sig skyldig till sådan straffbelagd underlåtenhet ådraga sig skyldighet att ersätta skada som orsakas genom underlåtenheten. Exempel erbjuda \ brandlagens föreskrifter om skyldighet att vara verksam till förebyggande av eldskada och föreskrifterna i ordningsstadgan för rikets städer om skyldighet för fastighetsägare att avlägsna fara för halkning å is på gata. Även den som på grund av eget åtagande är pliktig att avvärja en fara anses i viss utsträckning skadeståndsskyldig om han uraktlåter detta; så har exempelvis en gårdskarl, som enligt avtal med fastighetsägaren haft att ombesörja gaturenhållningen utanför fastigheten, ansetts vid underlåten sändning vintertid kunna förpliktas att gälda skadestånd till fotgängare som halkat omkull på gångbana utanför fastigheten (NJA 1943 s. 201).Det anses vidare, att den som själv framkallat en utpräglat farlig situation ådrager sig skadeståndsskyldighet om han icke gör vad som skäligen kan fordras av honom för att avvärja faran och denna på grund därav förverkligas. En gårdskarl, som lagt ett stycke osläckt kalk i en spann med vatten på en gårdsplats och sedan på en stund lämnat spännen ulan tillsyn, har sålunda dömts att ersätta skador som barn ådragit sig genom alt handskas med spännen (NJA 1935 s. 636). Dansk och norsk rätt intager i huvudsak samma ståndpunkt som svensk beträffande skadeståndsskyldighet på grund av underlåtenhet. I viss mån elimineras emellertid frågan om ansvar för underlåtenhet genom det ansvar som i Danmark och Norge finnes för annans handling och i Norge för farlig verksamhet. 2. I intet av de tre länderna finnes i lagstiftningen någon definition av u p p s å t eller av o a k t s a m h e t . I stort sett plägar emellertid det senare 1

Se USSING i TfR

2 Jfr UfR 1937 s. 593, varom USSING i TfR 1947 s. 267.

s. 241 IT.

begreppet, vilket anger mininiiförutsättningen för skadestånd, beskrivas lika i alla länderna. Regeln om skadestånd på grund av uppsåt eller oaktsamhet betecknas ofta såsom culparegeln. Beträffande inverkan av u n g d o m eller s j ä l s l i g abnormitet finnas däremot lagbestämmelser, och dessa äro något olika i de skilda länderna. I svenska strafflagen 6:6 stadgas, att om skada är gjord av person under femton års ålder eller sådan som går straffri enligt 5: 5 strafflagen, han är pliktig alt ersätta skadan endast om och i den mån det med hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt. I 5 : 5 åter stadgas, att ingen må fällas till straffrättsligt ansvar för gärning som han begår under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom. Likaså går enligt 5 : 5 den som utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han är från sina sinnens bruk fri från straffrättsligt ansvar för gärning som han begår i detta tillstånd. Enligt danska lagen den 30 juni 1922 om umyndighed og va>rgeinål §§ 63 och 64 äro personer under femton år och de som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet (åndssvaghed), tillfällig sinnesförvirring eller liknande tillstånd sakna förmåga att handla förnuftsmässigt väl skadeståndsskyldiga efter samma regler som andra, men skadeståndet kan nedsättas eller bortfalla om så finnes skäligt med hänsyn till barnets utvecklingsgrad resp. personens sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt, däribland särskilt förhållandet mellan den skådandes och den skadelidandes förmåga att bära förlusten och utsikten till gottgörelse av annan. 1 I praxis tages hänsyn till om barnet är ansvarighetsförsäkrat. 2 Skadestånd som skall utbetalas av försäkringsbolag jämkas sålunda i allmänhet icke. 3 Enligt ikrafttredelsesloven till norska strafflagen §§ 22 och 23 äro barn under fjorton år samt sinnessjuka och bevisstl0se, såvida de ej genom egen skuld bragts i ett övergående tillstånd av sådan art, icke ansvariga för den skada de orsaka. Rätten äger dock, om de ha medel och rätten med hänsyn till omständigheterna finner det skäligt, ålägga dem att av dessa medel ersätta skadan helt eller delvis. 4 En förutsättning för skadeståndsskyldighet är enligt den förut angivna huvudregeln, att den ansvarige själv uppsåtligen eller av oaktsamhet orsakat skadan. I enlighet därmed är sven&k rätts ståndpunkt i princip, att någon a n s v a r i g h e t f ö r a n n a n s v a l l a n de^ icke erkännes. 1 2

3 Se BORUM i Sv.IT 1945 s. 434 IT. Jfr USSING i 18:e NJM bilagan 6 s. 45 IT.

Jfr NJA 1949 s. 171.

* Se SIMONSEN i TfR

1936 s. 126 IT.

13 Att en dräng vid vedhuggning oaktsamt sprängde en träkubbe med dynamit, så att eldskada uppstod på granngården, medförde i NJA 1922 s. 53 icke skadeståndsskyldighet för husbonden. I NJA 1925 s. 509 friades ett bolag från skyldighet att ersätta skada uppkommen genom att en liten pojke kommit att dricka av lut som en hos bolaget anställd städerska ställt från sig; motiveringen var, att bolaget icke kunde anses ha vållat skadan. Likaså ogillades i NJA 1939 s. 190 hyresgästs skadeståndstalan mot ett rörläggningsbolag vars arbetare vid reparation för hyresvärdens räkning glömt kvar föremål i avloppsrören och därigenom vållat vattenskada hos hyresgästen. Det hade nämligen icke visats, »att bolaget eller hos detta anställd arbetsledare genom försummelse beträffande arbetenas anordnande eller tillsyn över desamma varit vållande» till skadan. Om den i denna domsmotivering framträdande åsikten, att bolaget skulle ha varit skadeståndsskyldigt om arbetsledare varit vållande, se nedan s. 19. I NJA 1948 s. 303 förpliktades emellertid en man, som fått tillstånd att med biträde av viss bergsprängare verkställa bergsprängning, att ersätta skada som uppstått genom att denne vid sprängning, vilken skedde i den förstes frånvaro, åsidosatte meddelade säkerhetsföreskrifter. Utgången motiverades med den ställning bergsprängaren intog till den förstnämnde såsom arbetsgivare och innehavare av tillståndet och torde bero på att tillståndet förutsatte som regel att sprängning verkställdes under ledning och omedelbar tillsyn av tillståndsinnehavaren. Jfr NJA 1941 s. 281. Jfr också NJA 1941 s. 89, där emellertid kontraktsrättsliga synpunkter kunna ha spelat in. Undantag från grundsatsen om skadeståndsskyldighet allenast på grund av eget vållande äro stadgade i vissa lagar. Enligt 8 § sjölagen svarar redare sålunda i viss utsträckning för skada som genom fel eller försummelse i tjänsten åstadkommes av befälhavaren, någon av besättningen eller lots, samt för skada åstadkommen av någon som, utan att höra till besättningen, på grund av redares eller befälhavares uppdrag utför arbete i fartygets tjänst. Enligt 2 § lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift skall, om någon ljutit döden eller lidit kroppsskada och vållande därtill ligger järnvägens förvaltning eller betjäning till last, järnvägens innehavare utge skadestånd såsom om han själv vållat skadan, och likaså skall enligt 6 § järnvägsinnehavaren med vissa undantag ersätta skada å gods som icke mottagits för befordran, om skadan uppstått i följd av järnvägens drift och vållande ligger järnvägens förvaltning eller betjäning till last. Enligt lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är bilägare ansvarig för skada av bilen, såvida han icke lyckas visa att den varken vållats av föraren eller orsakats av bristfällighet å bilen. I svensk rättspraxis utdömes emellertid skadestånd i vidsträckt omfatt- ii ning för skada som närmast synes vara att tillskriva underordnads beteende. \ i Sådan skada kan nämligen anses vara vållad av den överordnade, därest denne brustit i tillbörlig omsorg med avseende å valet av underordnad, instruktion av denne eller tillsyn över hans arbete och skadan eljest icke skulle ha timat. Kravet på aktsamhet i dessa avseenden ställes i praxis '

högt, när del gäller en verksamhet som betraktas såsom riskfylld. Genom skärpning av aktsamhetskravet beträffande materiel och anordningar, instruktion och arbetskontroll 1 har rättspraxis sträckt området för skadeståndsansvar så vitt, att resultatet delvis blivit lika med ett ansvar för underordnads vållande. Som den principiella utgångspunkten emellertid är att var och en ansvarar endast för sitt eget vållande, leder skärpningen av aktsamhetskravet till utvidgat ansvar mindre i sådana fall där skadan orsakals omedelbart genom en enstaka handling av underordnad än i sådana där en bestående anordning icke varit betryggande och utrymme därför funnits för principalen att ingripa för att åstadkomma en ändring till det bättre. Kravet på aktsamhet framträder då såsom ett krav att principalen skall sörja för att det vidtages åtgärder till skadans avvärjande. Att en anordning varit bristfällig och skada på den grund inträffat har i slor utsträckning nnselts innefatta vållande hos principalen, ehuru den närmaste omsorgen om anordningen ankommit på underordnad och vållande därför tydligare förelegat hos denne. Ofta har det icke ansetts behövligt alt konstatera, att någon viss person vållat skadan, utan det har funnits tillräckligt, att en försummelse förelupit och att skadan orsakats genom denna. Om än aktsamhetskravet stundom ställts så högt att det kunnat ifrågasättas om icke vållandet varit fingerat,-' vidhålles i princip, att skadeståndsskyldighelen är grundad på vållande hos den skadeståndsskyldige. 3 Belysande är judikaturen beträffande halkningsskador. Det förekommer ej sällan, att fastighetsägare förpliktas ersätta skada som trafikant ådragit sig genom att halka på tsbelagd gata utanför fastigheten. Motiveringen är, att det ålegat fastighetsägaren att hålla gatan i skick. Att det knappast på allvar kunnat begäras att han själv ombesörjt detta har icke ansetts fria honom. Se NJA 1940 s. 573, 1942 s. 580, 1943 s. 201 (även gårdskarlen dömdes) och 1949 s. 104. Likaså har väghållningsdistrikt dömts att utge ersättning för skada som uppkommit genom alt vägbana var isbelagd, NJA 1942 s. 578. När fastighetsägare överenskommit med xejghåfhiingsverkct att detta skulle sörja för renhållningen, har denna omständighet emellertid ansetts fritaga honom från skadeståndsskyldighet; se NJA 1930 s. 225 och 1944 s. 585. Och talan mot ett väghållningsdistrikt ogillades i NJA 1943 s. 171 på den grund att årstiden och temperaturen icke föranledde sandningsskyldighet och i NJA 1943 s. 228 emedan vägen var i tillräckligt gott skick. I NJA 1932 s. 175 gick fastighetsägaren fri, emedan sändning var ändamålslös eller ej påbjuden. I NJA 1937 s. 611 samt 1940 s. 568 och 570 friades en renhållningsskyldig stad och i NJA 1943 s. 117 en fastighetsägare, därför att kort tid förflutit efter snöfall eller dylikt och under hänvisning också, i de två förstnämnda fallen, till svårighet att anskaffa arbetskraft för sändning. Se också NJA 1943 s. 714. Se även vissa halkningsfall som anmärkas nedan s. 17. Underlåtenhet att avhjälpa fel hos väg eller gala eller att vidtaga betryggande försiktighetsmått har även i andra fall föranlett utdömande av skadestånd av den 1

Se ALEXANDERSON i T.IFF 1944 s. 104.

2 KARLGREN S. 118.

3 Se vidare nedan s. 125 fl'.

15 som haft att hålla vägbanan i ordning. En motorcyklist, som kommit till skada pä grund av en genom rörläggningsarbete uppkommen svacka i en väg, tilldömdes sålunda i NJA 1932 s. 540 skadestånd av staden, emedan denna underlåtit att ofördröjligen avhjälpa felet eller åtminstone vidtaga åtgärder för de vägfarandes varnande. I NJA 1940 s. 166 ansågs ett vägdistrikt vållande till skada, som uppkommit genom att ett broräcke var murket, och i NJA 1940 s. 510 vållande till skada som orsakats av underlåtenhet att uppsätta varningsmärken vid en vägport med låg fri höjd. I NJA 1945 s. 473 ansågs en stad genom att försumma skäliga säkerhetsanordningar ha vållat, att en fotboll kom att sparkas ut på gatan från en fotbollsplan och skada en cyklist. I NJA 1946 s. 318 förpliktades en stad att ersätta skada som orsakats av att en kvist sträckte sig ut över körbanan. Se också NJA 1949 s. 357 och 660. Att skada uppkommit genom bristfälliga väg- eller gatuanordningar är emellertid icke tillräckligt, för att den för väg- eller gatuhållningen ansvarige skall bliva skadeståndsskyldig. I åtskilliga fall har han fritagits från ansvar, emedan uraktlåtenheten att förbättra anordningarna icke ansetts utgöra en försummelse. I NJA 1933 s. 441, där skadestånd begärdes för det en bil sjunkit genom vägbanan, ansågs sålunda den sättning i vägen, som förut uppstått, icke ha givit skälig anledning att förutse möjligheten av att en sådan olycka skulle inträffa, varför någon av hänsyn till de vägfarandes säkerhet påkallad åtgärd icke ansågs ha blivit försummad. En stad, på vars torg en rännsten givit upphov till en bilskada, ansågs i NJA 1939 s. 333 icke ha brustit i vad på staden skäligen ankommit till tryggande av den trafik för vilken torget kunde anses ha varit upplåtet. En cyklist, som slirat i löst grus på vägbanans kant, fick i NJA 1940 s. 310 sin talan mot den väghållningsskyldige, en stad, ogillad emedan vägens beskaffenhet icke innebar nämnvärd risk för cyklister som färdades med tillbörlig uppmärksamhet och försiktighet. I NJA 1940 s. 318 fann Högsta domstolen, att ett skyddsräcke väl lämpligen borde ha varit anbragt vid allmän väg å viss plats men att underlåtenheten härutinnan dock icke innefattade sådan försummelse att iakttaga viss föreskrift i då gällande väglag att därav uppkommit skyldighet för vägdistriktct alt svara för den i målet ifrågakomna skadan. Varningsmärke för kurva och skyddsräcke i kurvans början ansågos i NJA 1940 s. 017 icke så behövliga, att brist i dessa hänseenden innefattade sådan försummelse från vägdistriktets sida att därå kunde grundas skadeståndsskyldighet för vägdistriktet. Även i NJA 1942 s. 95 ansågs vägen vara tillräckligt god och i NJA 1943 s. 213 likaså de avstängnings- och försiktighetsåtgärder som vidtagits vid ombyggnad av en landsvägsbro. När vägarbete påbörjats men blivit avbrutet av blockad, ansågs i NJA 1941 s. 94 vägdistriktet väl vara skyldigt att sörja för att vägen var möjlig att använda utan fara för en trafikant som färdades med av omständigheterna betingad försiktighet, men vägbanan ansågs icke ha varit i sådant skick att trafiken därå medfört fara om tillbörlig försiktighet iakttagits, varför skadeståndstalan ogillades. I NJA 1946 s. 407 ansågs lerbeläggning som uppkommit på vägbanan icke ha inneburit sådan fara för trafiken att väghållaren bort utan dröjsmål taga bort den, och väghållaren ansågs därför, även om beläggningen medverkat till olyckan, icke genom sin underlåtenhet i detta avseende ha brustit i sin skyldighet att hålla vägen i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Medan grunden, varför man i vissa av de nämnda fallen uppfattade underlåtenheten att förbättra anordningarna såsom oaktsam, var skyldighet att hålla väg eller gata i skick, finnas andra fall, där skyldigheten att vidtaga skadeförebyggande åtgärd är mindre påtaglig men underlåtenhet likväl ådragit skadeståndsskyldighet. Gemensamt för dem synes vara, att av den skadeståndsskyldige eller för hans 11 räkning åstadkommits ett tillstånd som inneburit en viss fara. I NJA 1932 s. 150 \\

16 blev en byggmästare förpliktad utge ersättning för skada som tillfogals en pojke genom att uppstaplade gipssäckar vid bygget rasat ned över honom: raset hade enligt domsmotiveringen orsakals av att säckarna ej upplagts med vederbörlig omsorg, och byggmästaren, vilken måste anses ha varit pliktig att övervaka att byggnadsmateriel inom fastigheten upplades på ett ur säkerhetssynpunkt betryggande sätt, hade genom eftersättande av denna sin skyldighet ådragit sig ansvar för skadan. En byggnadsarbetare skadades genom att en planka i byggnadsställningen brast; i NJA 1939 s. 009 ålades arbetsledaren, som tidigare frikänts från straffrättsligt ansvar för att en annan arbetare vid samma tillfälle skadats till döds, .skadeståndsskyldighet under anförande bl. a., alt ställningen icke varit tillfredsställande ur säkerhetssynpunkt framför allt emedan däri använts icke fullgott material, och att arbetsledaren icke kunde anses ha iakttagit vad på honom ankommit till förebyggande av att otillfredsställande material komme att användas. I NJA 1934 s. 679 blev ett bensinförsäljningsbolag dömt att betala ersättning för explosionsskada uppkommen genom att en detta tillhörig bensincistern, som icke blivit på vederbörligt sätt fastgjord Add underlaget, försköt sig med påföljd att bensinen rann ut. En fastighetsägare förpliktades i NJA 1945 s. 610 att ersätta en man som ramlat ned i en illa övertäckt brunn på gården. Se också NJA 144 s. 580 samt 1949 s. 460 och 704. I princip vidhålles, att för skadeståndsskyldighet kräves oaktsamhet hos den skadeståndsskyldige, låt vara att kravet på aktsamhet i hithörande fall ställes högt. I NJA 1947 s. 104 ogillades sålunda skadeståndstalan mot en byggmästare vid ett bygge där en arbetare skadat sig genom att en bjälke brast: bjälken hade enligt domsmotiveringen varit av för ändamålet lämplig dimension och virkessort och levererats av en inom branschen erfaren och betrodd leverantör; då sådana omständigheter förelåge, företoges enligt vedertaget bruk icke särskild besiktning från arbetsgivarens sida. Vid uppdragning å land vintertid av en p r å m tillhörig ett aktiebolag uppkom en vak i isen. Till följd av underlåtenhet av bolagets arbetare att utmärka vaken medelst ruskor eller på annat sätt åkte en person ned i vaken och drunknade; i NJA 1930 s. 519 ogillade Högsta domstolens pluralitet (4 led.) mot bolaget förd skadeståndstalan, enär skuld till den förelupna försummelsen icke kunde läggas vare sig å bolagets styrelse eller å någon dess tjänsteman i den ställning att bolaget vore ansvarigt för hans vållande, medan två ledamöter ville bifalla talan under anförande att vid det för bolagets räkning av dess folk bedrivna arbetet förfarits ovarsamt och en ledamot kom till samma slut under åberopande att en jägmästare som haft att utöva ledningen av bolagets verksamhet i trakten visat försummelse i fråga om utprickning av vaken. I det förut nämnda fallet NJA 1925 s. 569 friades likaledes ett bolag från ansvar för en oförsiktighet som begåtts av dess folk, en städerska som ställt en kopp med lut från sig, och i det likaledes förut nämnda NJA 1939 s. 196 ett rörläggningsbolag, vars folk glömt kvar föremål i avloppsledning. Ofta a n s e s det ligga i s a k e n s n a t u r , a t t en f ö r e t a g a r e skall i n o m r i m l i g a g r ä n s e r s v a r a för a t t anordningarna vid företaget kunna utan fara begagnas av kunder och a n d r a åt vilka h a n u p p l å t i t t i l l t r ä d e dit. 1 I s å d a n t fall a n s e s m e l l a n f ö r e t a g a r e n och d e n s k a d e l i d a n d e före s k a d a n s i n t r ä f f a n d e b e s t å ett r ä t t s f ö r h å l l a n d e eller n å g o t som l i k n a r ett s å d a n t , och det a n s e s h ö r a till 1 Se härom och till den följande framställningen av svensk rätt LEJMANS artikel om skadestånd såsom biförpliktelse vid kontrakt i Festskrift tillägnad Lundstedt, 1947, s. 50 ff.

17 d e l t a s n a t u r all f ö r e l a g a r e n är a n s v a r i g för s k a d a som o r s a k a s genom fel i a n o r d n i n g a r n a s å s o m för cgel v å l l a n d e , även om h a n själv ej k u n n a t pers o n l i g e n ö v e r v a k a d e s s a u t a n o a k t s a m h e t till s y n e s m e r a ligger n å g o n b l a n d h a n s p e r s o n a l , och o b e s t ä m t vilken, till last. Vid utlöpande ur en docka skadades ett fartyg mot ett undervattensgrund; i NJA 1909 s. 476 förpliktades dockans ägare att ersätta skadan, enär grundet uppenbarligen utgjorde en fara för fartyg som begagnade dockan och ägaren vore ansvarig för att denna vore i sådant skick att fartyg med iakttagande av vanlig försiktighet kunde utlöpa ur den. I NJA 1909 s. 549 dömdes ett spårvägsbolag att ersätta skada som en passagerare ådragit sig genom att snubbla över en i vagnens golv anbragt ring, vilken vid tillfället icke såsom den borde var nedfälld. I NJA 1925 s. 119 förpliktades innehavaren av en vedfirma att ersätta skada som tillfogats en kund genom att en vedtrave i vedgården rasade ned över honom. I NJA 1932 s. 472 och 1934 s. 227 förpliktades husägare att ersätta skada som uppstått genom att hiss icke varit i nöjaktigt skick. Järnvägsstyrelsen dömdes i NJA 1934 s. 371 såsom fastighetsägare att ersätta skada uppkommen genom halkning på den isbelagda yttertrappan till en lägenhet som postverket hyrt till postkontor med skyldighet att ombesörja renhållningen av t r a p p a n ; själva trappan var emellertid riskabelt inrättad. I NJA 1945 s. 153 dömdes en fastighetsägare att ersätta skada som en snöskottare, anställd hos ett av fastighetsägaren anlitat bolag, ådragit sig genom att falla ned genom ett av snö dolt fönster på vilket han bort göras uppmärksam, och i NJA 1947 s. 120 blev en restauranginnehavare förpliktad att ersätta skada som en gäst ådragit sig genom att snubbla på golvet i damrummet: anordningarna medförde betydande risk för olycksfall bland de besökande och restaurangägaren vore skyldig att vidtaga erforderliga åtgärder till förebyggande av dylika olycksfall. Se också NJA 1945 s. 610. Det förutsattes för ansvar, att oaktsamhet förelupit. En arbetare, som fallit ned från ett fönster på grund av att det där anbragta skyddsräcket av järn lossnade, fick i NJA 1930 s. 38 icke skadestånd; bristfälligheten var icke känd för fastighetsägaren, ett bolag, och hade icke bort upptäckas av bolaget vid tillsyn i sedvanlig omfattning, varför vållande till skadan genom försummelse i tillsynen ej kunde anses ligga bolaget till last. Enahanda utgång fick det liknande målet NJA 1940 not. I> 498 (Försäkringsjuridiska föreningens rättsfallssamling 1940 s. 137). När en man, som var på väg till ett sammanträde i ett rådhus, halkat på golvet i hallen, ogillades hans skadeståndstalan i NJA 1942 s. 273 med motivering att det icke visats att olyckan orsakats genom oförsiktighet vid bonandet av golvet eller försummelse av åtgärd till tryggande av gångtrafiken över detta. Likaså ogillades i NJA 1934 s. 451 skadeståndstalan av en kund i ett varuhus vilken skadat sig genom att halka på en löst utlagd matta, i NJA 1940 s. 550 skadeståndstalan av en kund i en frisérsalong som skadats genom att en i väggen fastsatt marmorskiva föll ned och i NJA 1948 s. 404 skadeståndstalan av en kund, som i en butik råkat skära sig på en vid diskens yttersida ställd söndrig glasruta: butiksinnehavaren hade enligt domsmotiveringen icke genom att som skett ställa glasrutan vid disken i avbidan på att så fort som möjligt få tillfälle att skära till rutan på disken gjort sig skyldig till sådan vårdslöshet att han kunde anses ansvarig för skadan. Se också NJA 1933 s. 129, 1938 s. 514, 1943 s. 114 och 1945 s. 008. . I fall, d ä r n å g o n å t a g i t sig e l l e r får a n s e s h a åtagit sig en viss prestation, a n s e s det ofta ligga i r ä t t s f ö r h å l l a n d e t s n a t u r a t t m e d å t a g a n d e t följer skyl-

is dighet all svara för att ej blott han själv u l a n även h a n s a n s t ä l l d a a k t s a m t vid fullgörandet av p r e s t a t i o n e n .

förfara

Åt patient, som intagits på sjukhus och där skadats, har sålunda i liera fall tillerkänts skadestånd av sjukhusets innehavare, om skadan uppkommit genom oaktsamhet av sjukhuspersonalen; se NJA 1925 s. 103, 1932 s. 572 och 1942 s. 718 ävensom 1945 s. 617, varest sjukhusets innehavare fritogs från skadeståndsskyldighet enär utredningen icke gåve vid handen att vid behandlingen förekommit vårdslöshet eller försummelse som kunde läggas någon av personalen till last. I NJA 1938 s. 22 ansågs landsting ansvarigt för skada som genom fel eller försummelse av personalen vid röntgenavdelningen å ett av landstinget drivet sjukhus uppkommit för en där behandlad men icke på sjukhuset intagen patient. I NJA 1925 s. 029 blev tullverket förpliktat att ersätta skada, som uppkommit på tullpliktigt gods vilket dess personal utfört på gården utan att övertäcka det och utan att underrätta ägaren. I NJA 1943 s. 188 blev en elektrisk installationsfirma, till vilken en lampa lämnats för reparation, förpliktad ersätta skada som kunden ådrog sig genom stöt från lampan, då olycksfallet finge anses ha haft sin grund i bristande noggrannhet vid utförande av reparationsuppdraget. (Men i NJA 1944 s. 83 ogillades skadeståndstalan mot ett verkstadsbolag som sålt en begagnad cykel vars framgaffel brast med påföljd att köparen skadade sig: sprickan hade icke varit av den beskaffenhet att den bort märkas Add sådan besiktning som det enligt god affärssed ålegat bolaget att verkställa i samband med försäljning av cykeln.) I NJA 1948 s. 173 förpliktades tillverkaren av en maskin att ersätta kroppsskada som genom fabrikationsfel och bristande skyddsanordningar tillfogats en arbetare anställd hos den till vilken han sålt maskinen. Hotell har ansetts ansvarigt för föremål som lämnats till portiern och förkommit: genom en springpojkes förskingring i NJA 1918 s. 604, på okänt sätt i NJA 1946 s. 338. Den senare domen motiverades med att det måste anses vara ett åliggande för hotellinnehavare att ansvara för klädespersedlar som gäst för förvaring överlämnar till personalen på hotellet. (Men ett uppdrag till nattportiern att under nattens lopp då och då starta en bil som stod ute i sträng kyla ansågs i NJA 1949 s. 46 falla utanför vad hotellpersonal plägar åtaga sig och därför icke föranleda att hotellägaren bleve ersättningsskyldig för skada som portiern åstadkom på bilen. Jfr SvJT 1940 rf s. 66.) Se också NJA 1943 s. 350 och därom ALEXANDERSON i T J F F 1944 s. 98. Vid felexpediering av vara till kund i en butik — Mysocker i stället för alunpulver — ansågs i NJA 1945 s. 070 butiksinnehavaren ersättningsskyldig för därigenom orsakad kroppsskada, fastän det icke styrkts att han eller hans folk varit vållande; jfr köplagen 43 § andra st., vilket lagrum dock ej åberopades i domsmotiveringen. Jfr NJA 1918 s. 150, 1920 s. 403 och 1934 s. 682 samt SvJT 1943 rf s. 42 och ALMÉN, Om köp och byte av lös egendom, II, 3:e uppl. 1934, s. 69 fi\ E t t före s k a d a n s inträffande b e s t å e n d e r ä t t s f ö r h å l l a n d e h a r o c k s å a n förts till f ö r m å n för anställd som skadas genom olycksfall i arbetet. Till a n s t ä l l n i n g s a v t a l e t a n s e s h ö r a , a t t a r b e t s g i v a r e n skall s v a r a ej blott för a t t m a t e r i a l , a r b e t s r e d s k a p och a r b e t s a n o r d n i n g a r ä r o , såvitt p å h o n o m a n k o m m e r , felfria u t a n även för s k a d a vållad a v arbetsbefäl, i n k l u s i v e a r b e t s f ö r m ä n n e n , eller ock av a r b e t a r e som b e t r o t t s m e d en u r s y n p u n k t e n av s k a d e r i s k för a r b e t s k a m r a t e r s ä r s k i l t viktig post, t. ex. k r a n s k ö t a r e . 1 1

Se ALEXANDERSON i TJFF 1944 s. 97.

19 Skadeståndsskyldighet ålades arbetsgivare gentemot anställd på grund av vållande hos arbetsbefälet i NJA 1902 s. 182, 1917 s. 349, 1923 s. 114, 1920 s. 44, 1928 s. 454, 1936 s. 007, 1938 s. 223 och 1941 s. 482; i NJA 1931 s. 246 likaså för vållande hos kranskötarc (jfr NJA 1943 s. 73). Däremot häftar arbetsgivaren ej för vållande av enkel arbetare som icke har en för kamraterna riskabel arbetsuppgift; se särskilt NJA 1929 s. 550 men även NJA 1920 s. 43, 1929 s. 523, 1932 s. 281, 1935 s. 351, 1947 s. 597 och 1948 s. 170. Att arbetsgivaren är ansvarig för eget vållande är tydligt, och kravet på aktsamhet, t. ex. i fråga om skyddsanordningar eller prövning av konstruktioners hållfasthet, ställes i dessa fall så högt att arbetsgivaren blir ansvarig även för brister som det närmast ålegat underordnade att avhjälpa; se exempelvis NJA 1944 s. 498 och 501 samt 1947 s. 467. Det kräves emellertid vållande; se NJA 1947 s. 104 och 597 samt 1945 s. 648, varest ett aktiebolag friades från skyldighet att utge ersättning åt arbetare som skadats genom att en på träklotsar uppställd spindeldocka föll ned; den vid uppställningen tillämpade metoden var sedan gammalt gängse på gjuterier inom landet och hade icke föranlett ingripande från yrkesinspektionens sida. Ett avsteg från grundsatsen, att företagare icke svarar för anställds vål- j lande, göres i rättspraxis vidare för det fall att företagaren tillsatt självständig driftsledning. För skada, som vållats genom oaktsamhet av sådan, har i praxis skadeståndsskyldighet ådömts ej blott den oaktsamme utan även företagaren. Till grund för denna regel ligger synpunkten, att en företagare eljest skulle kunna genom att tillsätta särskild driftsledning undandraga sig en med företaget förknippad ekonomisk risk. Såsom självständig driftsledning uppfattas emellertid icke vilken som helst arbetare eller annan underordnad som haft att för företagarens räkning på egen hand utföra viss arbetsuppgift, således icke exempelvis en dräng på en lantgård eller ett hembiträde i en familj, och icke heller arbetsbefäl som står under överordnads kontroll. Lika litet betraktas såsom driftsledning den som intager en så självständig ställning att han framträder som egen företagare, såsom fallet i allmänhet är med en entreprenör. En disponent är däremot ett typiskt exempel på driftsledare för vars vållande företagaren är ansvarig. I NJA 1934 s. 256 ansågs stad ansvarig för skada genom sprängningsarbeten som oaktsamt leddes av en vid stadens gatuavdelning anställd kjip_ten. I NJA 1941 s. 133 förpliktades vägdistrikt att ersätta skada, som en schaktmästare vållat, och i NJA 1947 s. 299 en förening att ersätta skada genom vållande av en föreståndare för en föreningen tillhörig skjutbana. Se också NJA 1930 s. 519, 1939 s. 190 och 1945 s. 445. I militära förhållanden utdömes skadestånd även där den vållande befälhavaren har låg rang. I NJA 1944 s. 301 förpliktades sålunda kronan att betala ersättning där en chef för ammunitionstrossen, en vice korpral, varit vållande till att sprängpatroner fallit ut ur en materialvagn och möjliggjort olyckan. För en självständig företagare ansvarar emellertid ej den som anlitat honom: i NJA 1947 s. 23 ogillades skadeståndstalan mot en stad som anlitat en självständig föTetägäre^ för snöskottning från taken; staden var enligt domsmotiveringen icke ansvarig för skada som under arbetets utförande orsakats av försummelse av företagarens arbetsledning eller dess arbetare. Den danska och norska rätten innehåller i motsats till den svenska en lagbestämmelse av allmän räckvidd om ansvar för underordnads handling.

20 Danske Lov 3-19-2 och Norske Lov 3-21-2 stadga sålunda: "Hvis husbond giver sin tjener eller anden fuldmagt på sine vegne at forrette nogel, da b0r husbonden selv at svare til hvad derudi forses af den, som han har givet fuldmagt." Denna bestämmelse, som under nästan hela 1800-talet lär ha använts blott i kontraktsförhållanden, har numera i båda länderna kommit till omfattande användning. För dess tillämpning anses icke erforderligt, att ett stadigvarande arbetsförhållande består. Icke heller behöver arbetsförhållandet grundas på avtal. Föräldrar anses ansvariga för sina barn, om de använda dem som tjänare, t. ex. för att hugga ved eller gå ärenden. En förutsättning för regelns användning är, att arbetsgivaren står i sådant förhållande till arbetaren att han har rätt att leda arbetets utförande. Regeln omfattar sålunda icke självständig entreprenör. Del är vidare erforderligt, att skadan står i samband med arbetets utförande. Enligt dansk praxis utdömes icke skadestånd om arbetare, för vilken principalen tecknat obligatorisk olycksfallsförsäkring, kommer till skada genom vållande av kamrat i samma verksamhet. 1 Vid sidan av den återgivna allmänna bestämmelsen finnas i dansk och norsk lag liksom i svensk specialbestämmelser om arbetsgivares ansvar för underordnads handling. Danska sjölagen och norska sjöfartslagen § 8 äga ungefär samma innehåll som 8 § svenska sjölagen. Danska motorloven (bek. 131 den 14 april 1932) stadgar i § 38 för de praktiskt viktigaste fallen, att ägaren eller brukaren, men ej föraren, är skyldig att ersätta skada med mindre det visas att skadan icke kunnat avvärjas genom iakttagande av den omsorg och försiktighet som erfordrats med hänsyn såväl till driften som till materialet. Enahanda regel tinnes i danska stan-kstr0msloven (bek. 356 den 30 juli 1949) §§ 6—8. Regeln är strängare än Danske Lov 3-19-2 genom omkastning av bevisbördan och, efter vad det antages, också genom att utsträcka ansvaret till att omfatta andra än tjänare i sistnämnda lagrums mening. Det antages stundom, att skadeståndsskyldighet enligt dansk rätt kan, utan stöd av uttryckligt lagbud, åläggas en person, som anlitar entreprenör eller annan i självständig ställning, för skada som denne vållar. 2 Undantag från regeln, att skadeståndsskyldighet förutsätter vållande hos den skadeståndsskyldige, förekommer även vid f a r l i g v e r k s a m h e . t.3 I vad mån svensk rätt känner ett sådant undantag, utanför vissa i lag reglerade fall som skola nämnas senare, är icke helt klart. Att en verksamhet är farlig är ägnat att skärpa kravet på aktsamhet. I den mån detta sättes högt närmar det sig ett krav på att utövaren av verksamheten skall avlägsna risken för skada vid äventyr att annars bliva skyldig att 1

Se vidare nedan s. 89 f och 132 ff. En utredning angående dansk rätt i detta avseende av FROST i TfR 1944 s. 15 IT. 8 Se därom även nedan s. 136 fL

ersätta inträffande skada, och ansvaret blir likt ett ansvar utan vållande. Svensk rättspraxis synes emellertid så till vida vidhålla vållande såsom förutsättning, att skadeståndsskyldigheten grundas på att det icke förfarits så som vederbort. Endast i militära förhållanden och i grannskapsförhålianden torde det finnas klara belägg för att i svensk rättspraxis utdömts skadestånd på grund av verksamhetens farlighet utan avseende på om vållande förelupit. 1 I NJA 1928 s. 316 förpliktades kronan att ersätta brandskada, som orsakats av ett lysskott under signalövning med trupp, med hänsyn till den fara för eldskada som vore förenad med anordnandet av övningen. Likaså ansågs kronan i NJA 1937 s. 196 ansvarig för skada, som skenande hästar orsakade under nattlig övning, med hänsyn till den fara som vid dylika övningar förelåge för olyckor av ifrågavarande slag. Kronan förpliktades också i NJA 1946 s. 734 och 736 att ersätta brandskada, som uppkommit vid skjutövning, på grund av den brandfara som vore förenad med övning av ifrågavarande slag. I NJA 1946 s. 758 och 763 förpliktades kronan att ersätta skada å rävfarmar, som uppkommit därigenom att djuren blivit skrämda genom bullrande militära övningar: övningarna medförde enligt domsmotiveringen sådan fara för att rävhonorna skulle kasta eller bita ihjäl sina valpar, att kronan måste anses pliktig att utge ersättning för därigenom uppkommen skada. Motsatt utgång i NJA 1942 s. 607, 1945 s. 322 och 445 samt 1946 s. 257. Om grannskapsförhållanden se nedan s. 27 f. I svensk rättspraxis har emellertid förekommit, att farlighet visserligen icke ansetts ensam tillräcklig för att grunda skadeståndsskyldighet men att utdömande av skadestånd motiverats med verksamhetens farlighet jämte andra omständigheter, vilka icke heller ensamma för sig ansetts tillräckliga att grunda skadeståndsskyldighet. När vid ett bygge en låda med släckt kalk, som med en byggnadshiss förts upp i fjärde våningens hissplan, till följd av en felaktig manöver av den arbetare som skötte hissen stjälpt så att kalken stänkte omkring och skadade en gatutrafikant i ögat, utdömdes i NJA 1945 s. 438 skadestånd av arbetsgivaren. Denne ansågs alltså i detta fall, mot vad i allmänhet gäller, ansvarig för en enstaka handling av en arbetare och till motivering av detta åberopades den med hissens användande förbundna faran. Även eljest har i svensk praxis förekommit, att skadestånd utdömts på grund av en kombination av var för sig icke tillräckliga grunder. NJA 1943 s. 177. Ett byggnadsentreprenörbolag i Västerås drog till sitt bygge fram en vattenledning under en järnvägsbro över en å. Bron hörde till ett stickspår i stadens ägo. Framdragandet skedde, enligt Högsta domstolen, med tyst samtycke från stadens sida. En morgon, när ledningen befanns tillfrusen, lät en 1 Det har emellertid förekommit, att hänsyn till farlighet jämte andra omständigheter ansetts kunna grunda skadeståndsskyldighet; se strax nedan. LUNDSTEDT, II: 1 s. 404 ff(s. 436), tror, »att det kan sägas, att vår judikatur tillämpar en generell regel om ansvar för skada genom handling av viss farlighetsgrad (dock icke isolerad såsom sådan)».

arbetsförman hos bolaget tina upp ledningen medelst facklor av hopvridna cementsäckar. På vattenytan under bron hade emellertid samlat sig spillolja från en verkstad. En flaga från en fackla föll ned, oljan flammade upp och brons trävirke förstördes. Högsta domstolens pluralitet fann entreprenören, i vars intresse åtgärden vidtogs, vara, oavsett huruvida arbetsförmannen hade anledning att räkna med eldfara eller brustit i arbetets övervakning, närmare än staden, vars medgivande icke inhämtats och som icke varskotts om det tilltänkta förehavandet, att bära risken för att eldskada uppstod på bron. NJA 1929 s. 520. Vid arbete på en telegrafledning utmed en landsväg kvarglömdes på vägbanan av en arbetare en liten rulle telegraftråd. En bil, som passerade medan snöfall försvårade sikten, fick hjulen intrasslade i tråden och hamnade i diket. Telegrafstyrelsen förpliktades utge skadestånd, enär styrelsen, som utmed den till allmän trafik upplåtna vägen bedrivit arbete för ett för vägtrafiken främmande ändamål, måste anses ersättningsskyldig för skada som i följd bärav oförskyllt drabbat vägfarande genom att vägbanan icke hölls klar. ALEXANDERSON, som kommenterat de båda sist anförda rättsfallen,' bar gjort gällande, att domstolarna i viss omfattning äga efter avvägning av skäl och motskäl utdöma skadestånd om bördan av skadan därigenom kommer att vila på den som synes närmast att bära denna. Icke deller i dansk rätt finnas belägg för en allmän regel om ansvar för farlig verksamhet. Det h a r emellertid gjorts gällande, att ett ansvar för extraordinära handlingar som medföra en säregen fara är i enlighet med dansk rätt. Vissa nyare domar finnas också som lägga vikt vid farlighetssynpunkten. 2 Norsk rättspraxis har under de senaste 60 å 70 åren i en mängd fall ålagt skadeståndsansvar oberoende av vållande för verksamhet som medför »en s i r l i g og merliggende fare for, at skade derved vil påf0res andre» (NR 1900 s. 753) eller »medf0rer en uforholdsmsessig risiko for omgivelserne» (NR I 1912 s. 610). 3 På vissa områden har den praxis domstolarna tillämpat sedermera blivit stadfäst i lag, t. ex. motorvognloven och lagen om luftfart0yer, men alltjämt kvarstå betydande områden på vilka domstolarna utan stöd av lag tillämpa ett objektivt ansvar, exempelvis för skada genom gnistor från järnväg eller genom sprängning (NR 1875 s. 330). Såsom ledande princip har nyligen (NR 1948 s. 719) uttalats, att skadesituationerna icke få h a karaktären av sporadiska, inbördes oavhängiga engångstilldragelser utan måste framträda såsom erfarenhetsmässigt oundvikliga konsekvenser av en fortfarande verksamhet eller inrättning samt att ansvaret förutsätter ett fortvarande och särpräglat riskmoment, som utmärkes av att det enligt statistisk sannolikhetsuppskattning tid efter annan medför visst slags olyckor. 4 I NR 1905 s. 715 var det fråga om en vattenskada, som orsakats av att en 1

TJFF 1944 s. 109 IT. Se också LIND & LECH i TfR 1946 s. 471, vilka yttra sig med anledning av NJA 1945 s. 438. 2

Se USSING i UfR 1947 B s. 281 fT och v. EYBEN i UfR 1948 B s. 121 fT samt UfR 1948 s. 755.

3 Se vidare nedan s. 136 ff.

4 Se KRISTEN ANDERSEN i UfR 1945 B s. 233 fT och i TfR 1948 s. 103 IT samt DAGFINN DAHL i

NFT 1949 s. 339 f.

23 spricka uppstått i ett vattenrör tillhörigt ett kommunalt vattenverk. I domsmotiveringen framhölls, att sprickor i rören förekomma vid vattenverk som arbeta under högtryck utan att man kan påvisa någon särskild orsak till varje sprickas uppkomst; vattenledningen innebure ett stadigvarande riskmoment för omgivningen och detta grundade skadeståndsskyldighet för företagaren. 1 Att farlighetsgraden icke behöver vara hög framgår av NR_J_939_s^J700, vari en husägare dömdes att ersätta skada som tillfogats en trafikant på gatan invid huset genom att en ggsims på huset lossnade och föll ned. Husägaren ansågs i detta fall icke ha Jåtit oaktsamhet komma sig till last, ty han hade tämligen kort tid före olycksfallet låtit genomse huset. Men en gesims representerar enligt domsmotiveringen ett särpräglat och extraordinärt faremoment, och en skälig avvägning av alla intressen leder enligt motiveringen till att husägaren är närmare att bära risken än en tillfälligt passerande gatutrafikant. Gränsdragningen kring farlighetsansvaret är emellertid svår. I NR 1924 s. 084 undslapp husägare ansvar för skada av snö som föll ned från taket.- I NR 1947 s. 101 hade en hyresgäst fallit ned från en balkong och skadat sig. Orsaken till olyckan var, att räcket på balkongen var tjugofem år gammalt och fastsatt med spikar som försvagats av rost, varför det gav vika en gång när hyresgästen lutade sig däremot. Byrettcn fann husägaren ansvarig oberoende av vållande, lagmannsretten förklarade honom icke vara skadeståndsskyldig och H0yesterett utdömde skadestånd under anförande att husägaren betett sig oaktsamt genom bristande tillsyn. 3 En kolkran har i NR 1936 s. 345 ansetts vara en farlig anordning medförande ansvar oberoende av vållande, men i NR 1935 s. 951 däremot icke en malmkajs kranmaskineri och i NR 1949 s. 56 icke heller winschen på ett fartyg. Driften av en elektrisk spårväg har betraktats såsom en farlig verksamhet i NR 1920 s. 899 och 1927 s. 651, men i NR 1933 s. 817 ansågs en spårväg icke ha ansvar för skada tillfogad ett tvåårigt barn genom påkörning, ty olyckan inträffade icke såsom en följd av någon oregelbundenhet i spårvägens drift utan på grund av att barnet, som visserligen icke ansågs ha handlat oaktsamt, plötsligt sprang ut på gatan, och i NR 1938 s. 403 ansågs skadeståndstalan ogrundad emedan spårvagnen vid tillfället framfördes långsamt. Ett elektricitetsverk har i NR 1940 s. 16 funnits ansvarigt för skada, som pojkar ådragit sig genom att klättra upp på högspänningsledningar och bliva skadade av strömmen. Det anfördes, att sådana skador förekomma varje år i tämligen betydande omfattning. Men däremot har i NR 1934 s. 265 ett elektricitetsverk undgått ersättningsansvar för skada, som uppkommit genom att en av häst dragen släde tornat mot en ledningsstolpe; till motivering av utgången anfördes, att skadan icke sammanhängde med det farliga momentet i driften. H ä r e f t e r skall i k o r t h e t r e d o g ö r a s för vissa specialregler och d ä r v i d först för d e m som a n g å s k a d a av d j u r. 4 Beträffande s k a d a av d j u r p å f r ä m m a n d e m a r k gäller i Sverige enligt 47 § l a g e n d e n 2 j u n i 1933 o m ägofred, a t t o m n å g o n s h e m d j u r olovligen k o m m e r in p å a n n a n s ägor och gör s k a d a d ä r å , d j u r e t s ä g a r e skall e r s ä t t a s k a d a n ä n d å a t t h a n ej ä r v å l l a n d e till d e n n a . Vad ä g a r e n n ö d g a s utge äger h a n s ö k a å l e r av den som vållat s k a d a n . Det som s å l u n d a ä r 1

Motsatt utgång i NJA 1923 s. 230. . 1942 s. 545; jfr 1947 s. 23 ocli 1949 s. 704. ! I NJA 1936 s. 38 ogillades skadeståndstalan i elt liknande fall, emedan bristfälligheten hos räcket icke berodde på försumlighet hos fastighetsägaren. Så också i NJA 1946 not. B 498 (Försåkringsjuridiska Föreningens rättsfallssamling 1946 s. 137). 1 Se, framför allt angående norsk rätt, HEIBERG, Ansvar for dyr, 1944. 2 Så också i NJA 1937 s. 613 och 3

21 stadgat om ägare till hemdjur gäller också den som mottagit djuret till underhåll eller nyttjande. Från den återgivna regeln göres undantag för fall, där den skadelidande eftersatt stängselskyldighet. I Danmark ålägger mark- og vejfredsloven den 25 mars 1872 i viss omfattning ersättningsskyldighet oberoende av vållande, när ett hemdjur kommer in på annans ägor och där gör agrarisk skada eller skada å hemdjur. 1 Enligt den norska lagen den 16 maj 1860 om jords fredning skall, om boskap kommer in på främmande egendom och därigenom åstadkommer skada, djurets ägare i all mänhet ersätta skadan oberoende av vållande. Beträffande skada av h u n d a r stadgar den svenska lagen den 30 juni 1943 om tillsyn över hundar, att skada som orsakas av hund skall ersättas av dess ägare ändå att han ej är vållande till skadan. Enahanda skyldighet åligger den som mottagit hunden till underhåll eller nyttjande. Den skadeståndsskyldige har regressrätt mot den som må ha vållat skadan. Den danska lagen den 18 maj 1937 om hunde stadgar i § 13 ersättningsskyldighet för innehavaren av hund som biter »sagesl0s» person eller på annat sätt tillfogar honom skada till person eller egendom. För skada av hund finnes dessutom obligatorisk ansvarighetsförsäkring. I Norge gäller enligt lag den 9 juli 1926, att ägare eller innehavare av hund skall ersätta skada som hund tillfogar boskap eller fjäderfä. I övrigt finnas i de tre länderna åtskilliga delvis kasuistiska och ålderdomliga bestämmelser om skada av djur. Regeln i Danske Lov 6—10—4 om obetingat ansvar för vilt djur som hålles i fångenskap anses emellertid icke föråldrad. Den motsvarande norska bestämmelsen är visserligen formellt upphävd, men sådant ansvar torde ändock kunna ifrågakomma. Enligt svensk rättspraxis måste ägare av djur hålla omsorgsfull tillsyn över dem för att icke anses ha förfarit oaktsamt. Se exempelvis NJA 1947 s. 432, varest en tjurägare förpliktades utge skadestånd emedan han underlåtit att ge skötaren, som var sexton år gammal, erforderliga föreskrifter om tjurens handhavande. Enligt den svenska lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av j ä r n v ä g s drift är järnvägsinnehavaren skadeståndsskyldig, om någon i följd av driften ljuter döden eller lider kroppsskada och vållande därtill ligger järnvägens förvaltning eller betjäning till last. Enahanda gäller om skada å gods, som ej befordras med järnvägen.- Oberoende av någons vållande svarar järnvägsinnehavaren för eldskada genom gnistor å fast egendom eller å lös egendom som icke befordras med j ä r n vägen och för skada å nötkreatur eller häst under betesgång. Lagen har 1916 gjorts tillämplig även på elektrisk järnväg och anses omfatta jämväl spårväg. 1

Se USSING i UfB

2 Jfr ovan s. 13.

1947 B s.

299.

25 Den danska lagen den 11 mars 1921 om erstatningsansvar for skade ved jernbanedrift ålägger järnvägsinnehavare ett av allt vållande oberoende ansvar för skada å person, gnistskada, påkörning av annat än lösgående djur och för annan sakskada som orsakas genom driftsolycka. Spårvägar falla icke under lagen, men i spårvägskoncessionerna pläga ges bestämmelser om utsträckt ansvar, liknande det som åvilar motorfordon och starkströmsanläggningar, varom nedan. I Norge saknas särskilda lagbestämmelser om skadeståndsansvar för järnvägar och spårvägar. Den allmänna regeln i Norske Lov 3—21—2 om ansvar för underordnads vållande är emellertid tillämplig. Likaså tillämpas, i någon utsträckning, den i praxis utbildade regeln om ansvar för farlig verksamhet beträffande järnväg och spårväg. Enligt svenska lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av a u t o m o b i 1 t r a f i k1 är motorfordons ägare skyldig att ersätta skada, som i följd av trafik med fordonet tillfogas person, utom föraren, eller sådan egendom som icke befordras med fordonet: ägaren går dock fri från skadeståndsskyldighet, om av omständigheterna framgår att skadan varken orsakats av bristfällighet å fordonet eller vållats av föraren. Föraren är lika ined ägaren skyldig att ersätta skada som nu nämnts, där ej av omständigheterna framgår att föraren icke varit vållande. Enligt lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon är till förmån för de enligt dessa regler skadeståndsberättigade obligatorisk ansvarighetsförsäkring anordnad på motorfordonsägarnas bekostnad. 1 rättspraxis hänföres skada i stor utsträckning till skada i följd av tralik med motorfordon. Skada, orsakad av bil som på grund av sin tyngd på egen hand rullade nedför en backe, hänfördes dit i NJA 1932 s. 84, likaså i NJA 1934 s. 616 skada orsakad av bogserad bil och i NJA 1934 s. 355 skada som en cyklist ådrog sig genom att köra på den plötsligt öppnade dörren till en stillastående bil. I NJA 1949 s. 195 ansågs igångsättande av motorn under reparation inne i ett garage, med påföljd att bilen gjorde ett ryck framåt, ha åstadkommit skada i följd av biltrafik. Eldsolyckor, som drivmedlet eller den upphettade motorn eller gengasaggregatet orsakat, ha förts dit fastän bilen stått stilla; se NJA 1938 s. 408, 1942 s. 137 och 555, 1943 s. 431. Och detta även om bilen stått i garage; se NJA 1943 s. 433. Likaså eldskada, som uppstått genom att föraren av gengasdriven bil tömt cyklonrenarens innehåll i en träbalja, NJA 1946 s. 185. Som skada i följd av biltrafik har vidare räknats skada orsakad genom att föremål fallit ned från bil under färd med påföljd att en cyklist, som senare färdades på vägen, körde mot föremålet och föll omkull, NJA 1946 s. 205, och skada orsakad genom att föraren, sedan bilen stannat, hoppade ned på vägbanan för att se om bilen, varvid han sammanstötte med en cyklist, NJA 1946 s. 462. Däremot hänfördes ej till skada av biltrafik ett fall, där inslagning av en bult å ett på en väg stillastående fordon haft till följd att en metallflisa lossnade och träffade en förbipasserande person, NJA 1946 s. 257, liksom ej heller ett där bilen med handkraft förflyttades inom ett verkstadsområde för fortsatt repara1

Se om denna L. BENNICH, Bilansvarighetslagen, 2:a uppl., 1945.

26 tion, NJA 1943 s. 480. eller ett fall av gengasförgiftning inne i en reparationsverkstad, NJA 1948 s. 517. Enligt § 38 danska motorloven (bek. 131 den 14 april 1932) är, såsom redan nämnts, ägare eller brukare av motorfordon i de praktiskt viktigaste fallen skyldig att ersätta skada av fordonet med mindre utredningen visar alt skadan icke kunde ha avvärjts med den omsorg och aktsamhet som krävts med hänsyn till såväl driften som materialet. Regeln omfattar även skada * . . . å person eljler gods som befordras mot betalning. Föraren ar ansvarig allenast enligt l allmäniia regler, såvida han icke tillika är ägare eller brukare. Även i Danmark äro reglerna om rätt till ersättning för skada av bil kompletterade med obligatorisk ansvarighetsförsäkring som bekostas av motorfordonens ägare (§ 39). I Norge stadgas i motorvognloven den 20 februari 1926 § 30. att om motorfordon gör skada på folk eller gods, skall ägaren eller brukaren, men icke föraren, ersätta skadan ändå att varken han eller föraren visat oaktsamhet. Undantag göres för skada å person eller egendom som befordras gratis, för skada å hund och vid kollision mellan motorfordon; i sådana fall förutsattes för skadeståndsansvar vållande^nligt allmänna regler. Ägare av motorfordon äro pliktiga att ställa säk£^fiet för den skadeståndsskyldighet som bruket av fordonet kan föra med sig. I allmänhet fullgöres denna skyldighet genom att ägaren tecknar ansvarighetsförsäkring. Enligt svenska lagen den 26 maj 1922 angående ansvarighet för skada i följd av l u f t f a r t är luftfartygs ägare ansvarig för skada som i följd av luftfartygets begagnande i luftfart tillfogas person eller egendom som icke befordras med luftfartyget. Liknande bestämmelser innehålla danska luftfartsloven (bek. 251 den 6 augusti 1937) och den norska av den 7 december 1923, utom så till vida som dessa lagar undantaga skada på person eller sak som befinner sig inom området av en erkänd landningsplats. Den svenska lagen den 27 juni 1902 innefattande vissa bestämmelser om e l e k t r i s k a a n l ä g g n i n g a r innehåller i 4 § bestämmelser om alt innehavare av elektrisk anläggning som har egen generator eller transformator skall oberoende av vållande svara för skada som orsakas genom inverkan av ström från anläggningen. Har skada timat genom inverkan av ström från anläggning som icke har egen generator eller transformator, svarar innehavaren av den anläggning från vilken strömmen tillförts nyssnämnda anläggning. Vissa mindre farliga anläggningar äro undantagna från ansvar, och sådant är vidare uteslutet, om skadan tillkommit genom händelse av högre hand och innehavaren icke kunnat genom iakttagande av föreskrivna skyddsåtgärder avvärja skadan. I Danmark svarar, såsom förut nämnts, enligt staerkstr0msloven (bek. 356 den 30 juli 1949) § 6, ägaren eller brukaren av sådan anläggning för skada, med mindre det visas att denna icke kunnat avvärjas genom iaktta-

27 g a n d e av den o m s o r g och f ö r s i k t i g h e t som e r f o r d r a t s m e d h ä n s y n ^åväl till d r i f t e n som till m a t e r i a l e t . Norge s a k n a r s ä r s k i l d a l a g b e s t ä m m e l s e r om e r s ä t t n i n g för s k a d a av e l e k t r i s k s t a r k s t r ö m s a n l ä g g n i n g . D e n i p r a x i s u t b i l d a d e regeln o m a n s v a r för farlig v e r k s a m h e t leder e m e l l e r t i d till a t t a n l ä g g n i n g e n s i n n e h a v a r e i a l l m ä n h e t f ö r p l i k t a s e r s ä t t a s å d a n s k a d a o b e r o e n d e av v å l l a n d e . I g r a n n s k a p s f ö r h å l l a n d e n f ö r e k o m m e r i alla tre l ä n d e r n a e r s ä t t n i n g s a n s v a r enligt s ä r s k i l d a och v i t t g å e n d e regler. E n l i g t svensk rättspraxis u t d ö m e s , o b e r o e n d e av v å l l a n d e , e r s ä t t n i n g för s k a d a av s. k. i m m i s s i o n e r, s å s o m rök, s t a n k och buller, om olägenh e t e r n a d ä r a v ö v e r s k r i d a viss g r ä n s och ä v e n i s å d a n a fall d ä r v e r k s a m heten icke k a n f ö r b j u d a s . 1 1 NJA 1911 s. 574 ålades ägaren av en kloratfabrik, från vilken gaser strömmade ut till skada för växtligheten på en grannfastighet, skadeståndsskyidighet under anförande att han genom sin åtgärd att låta klorhaltiga gaser i den omfattning som skett utströmma ur fabriken gått utöver vad som för verksamhetens bedrivande på fabriksfastigheten kunde anses skäligt med hänsyn till grannfastighetens intresse. Ägaren av en bostadsfastighet i en industriort erhöll i NJA 1934 s. 656 ersättning av ägaren av en intill liggande fabrik för olägenhet av sotbemängd rök, damm och stoft från krossat lergods till följd av fabriksdriften; enligt domsmotiveringen hade men tillskyndats honom utöver vad han, även i betraktande av den inom orten sedan gammalt härskande industrien, kunde anses pliktig att tåla. Ägaren av ett stensågeri i en ort, som var glest bebyggd och där andra industrianläggningar icke funnos, förpliktades i NJA 1940 s. 051 på yrkande av grannfastighets ägare, som ansågs ha lidit större olägenheter genom stensågeridriften än han med hänsyn till förhållandena på orten vore pliktig att tåla, att utge skadestånd ävensom vidtaga anordningar till förhindrande av att genom rök och buller uppkomme märkligt men vid nyttjandet av grannfastigheten. 1 NJA 1947 s. 57 erhöllo ägare av villafastigheter ersättning för obehag genom buller av stenkross men icke för obehaget av buller från bilgarage. Lagberedningens år 1947 avgivna förslag till jordabalk I (SOU 1947: 38) innehåller i 3 kap. bestämmelser om immissioner. Inledningsvis stadgas, att envar som äger fastighet är pliktig att vid dess nyttjande taga skälig hänsyn till granne och att han, om han brister härutinnan, skall vara underkastad vite och skyldighet att ersätta skada. Det stadgas därefter, att om fastighet nyttjas på sådant sätt att grannen utsattes för buller, skakning, rök, gnistor, hetta, köld, stank eller annat dylikt utöver vad i orten är eller kan påräknas bliva vanligt och om besväret finnes ej böra ändock tålas med hänsyn till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden eller till dess ringa betydelse, den skjddige må vid vite åläggas att vidtaga åtgärder till störningarnas förebyggande eller minskande eller att inställa den störande verksamheten; offentlig myndighet skall emellertid enligt förslaget kunna meddela tillstånd att använda fastighet, ehuru användningen medför immissioner. Oavsett om tillstånd meddelats, skall ersättning givas för immissioner i fall som nyss nämnts. Ersättning för personligt men skall dock utgå endast för tid efter det grannen anmärkt på förhållandet. Det stadgas också, att 1 Se utom lagberedningens nedan i texten nämnda betänkande LJUNGMAN, Om skada och olägenhet från grannfastighet, 1943.

om störningar yppas från fast anläggning, för vilken tillstånd ej meddelats, men dessa pågått tre år i följd utan att talan därå väckts, granne icke äger påfordra ersättning med mindre störningarna tilltagit i omfattning. I nära samband med frågan om ersättning för immissioner står spörsmålet om skyldighet att ersätta skada, som g r ä v n i n g eller annat dylikt arbete på en fastighet orsakar på en grannfastighet. Enligt svensk rättspraxis inträder skadeståndsansvar, om arbetet skett utan tillbörliga försiktighetsåtgärder. Ha sådana åtgärder vidtagits, inträder ändock skadeståndsskyldighet, om arbetet varit av osedvanligt ingripande beskaffenhet eller eljest medfört särskild risk för skada på grannfastigheten, såsom t. ex. djupschaktning eller större sprängningsarbete. Bristfälligheter i grannfastigheten anses emellertid kunna inverka på grannens rätt till skadestånd, i det att detta på grund av sådana kan jämkas eller helt bortfalla. I NJA 1945 s. 600 bifölls skadeståndstalan, emedan sättningar till följd av sch aktningsarbetet orsakats av att erforderlig omsorg ej ådagalagts vid arbetet. Se också NJA 1946 s. 709. Genom schaktningar till betydande djup för bygge å en tomt i stad uppkom sättning i marken på en angränsande tomt med påföljd att skador uppstodo på den där uppförda byggnaden utan att brister i byggnadens grundmurar kunde antagas ha medverkat därtill, f NJA 1942 s. 473 ansågs sättningen delvis vållad genom bristande omsorg av byggnadsentreprenören, men med hänsyn till arbetenas art samt den med desamma förbundna risken ansågs byggherren skyldig att bära skadan även till den del den icke berott på bristande omsorg. Se också minoritetens votum i NJA 1927 s. 72 samt NJA 1943 s. 343 och 1947 s. 31. Vid sprängningsarbete för en tunnel, utfört av Stockholms stad, uppkom till följd av skakningar skada på byggnader, huvudsakligen i form av sprickor i väggar och tak. Med hänsyn till arbetenas art och den risk för skada av denna beskaffenhet på närliggande fastigheter som arbetena innebure ansågs staden i NJA 1936 s. 557 skyldig att ersätta skadan, även om denna icke vållats av bristande omsorg vid arbetenas utförande; det saknades anledning antaga, att till skadorna medverkat sådan bristfällighet hos byggnaderna eller grunden under dessa att ägaren borde, helt eller delvis, själv stå skadan. Se också NJA 1947 s. 385. I lagberedningens nyss nämnda förslag stadgas i 3:9, att om griivning eller annat sådant arbete är av mer än vanligt ingripande beskaffenhet eller eljest av den natur att det medför särskild risk för omgivningen, uppkommen skada skall ersättas ändå att någon försumlighet icke visas föreligga. Stundom har i svensk rättspraxis utdömts ersättning för h i n d e r i f a s t i g h e t s u t n y t t j a n d e till följd av gatuarbeten och dylikt oberoende av vållande och under motivering att den skadelidande i sin rörelse lidit större avbräck än han med hänsyn till omständigheterna varit skyldig att utan gottgörelse tåla; se NJA 1936 s. 552, 1940 s. 508 och 1943 s.461. Icke heller i Danmark finnas lagbestämmelser om immissioner. I praxis anses emellertid, att om användandet av en fastighet medför varaktig olägenhet för närliggande fastigheter och om olägenheten väsentligt överstiger vad med hänsyn till de lokala förhållandena in. m. är det normala, utövaren av den menliga verksamheten i allmänhet är pliktig att ersätta

29 skadan, och enligt prof. USSINGS uppfattning av praxis inträder ersättningsskyldighet även om grannarna på grund av verksamhetens samhälleliga betydelse icke kunna utverka förbud för verksamheten eller åläggande att vidtaga anordningar till minskande av olägenheterna. I Norge finnas utförliga bestämmelser i naboloven den 27 maj 1887. Huvudregeln är enligt denna, att ingen får utan grannens samtycke eller särskild rätt ha upplag eller utöva verksamhet som åsamkar grannen ovanliga och oberäkneliga olägenheter genom rök, gnistor, hetta, ånga, damm, stank eller buller. Regelns tillämpning är beroende av platsens och omgivningens beskaffenhet och tidigare användning. Ersättning utgår även där på grund av särskilda regler verksamheten icke kan förbjudas och oberoende av vållande. En förutsättning är emellertid, beträffande olägenheter men icke beträffande vad man kallar materiell skada, att utövaren av verksamheten varnats mot att forisätta denna. Den svenska v a t t e n l a g e n innehåller åtskilliga bestämmelser om ersättning för skada genom åtgärder för utnyttjande eller avledande av vatten. Lagbestämmelser i dessa ämnen finnas också i de båda andra länderna. Om skada genom flottning har Sverige bestämmelser i lagen den 19 juni 1919 om flottning i allmän flottled och Norge i vassdragsloven den 15 mars 1940, medan Danmark saknar motsvarande regler. 3. Såsom tidigare omtalats, är i alla tre länderna regel atl e n d a s t d e n s o m o m e d e l b a r t d r a b b a t s a v e n s k a d a kan ha rätt till ersättning för denna. Innebörden av regeln är vid personskada, alt endast den skadade har rätt till ersättning, icke den som lider förfång på grund av sina relationer Lill honom, och vid sakskada endast ägaren och vissa andra lill saken berättigade — panlhavare, nyttjanderättshavare och kanske ytterligare andra. I SvJT 1946 rf s. 28 ogillades ett yrkande av en arbetsgivare om ersättning för skada som åsamkats honom genom all en hos honom anställd arbetare blivit skadad. Enahanda blev utgången i likartade fall i UfR 1925 s. 996 och NR 1940 s. 424/ Regeln att sådan skada, skada för tredje man, icke ersattes genombrytes emellertid i alla tre länderna av undantag för fall där någon blivit dödad. Enligt huvudregeln skulle de efterlevande äga rätt till ersättning endast i sin egenskap av dödsbodelägare efter honom, d. v. s. ha den skadeståndsrätt som tillkom honom. Dödsboet är sålunda berättigat till ersättning t. ex. för kläder, som förstörts för den dödade, samt för sjukvårdsavgifter och mistad arbetsförtjänst fram till dödsfallet. Till kostnader, vilka dödsboet äger få ersatta, har också hänförts begravningskostnad, 2 inbegripet bidrag till sorg1 Se v. EYBEN i tidskriften Fuldmsegtigen, 1949, s. 141 f. — Se också NJA 1943 s. 356 och därom ALEXANDERSON i T J F F 1944 s. 98. Om att arbetsgivare för lön åt skadad anställd kan äga inträda i den anställdes skadeståndsrätt se nedan s. 40. 2 Jfr NJA 1949 s. 693. — Men ej bouppteckningskoslnarl, se NJA 1943 s. 139.

3D

kläder inom skäliga gränser. De efterlevande ha däremot enligt den ifrågavarande regeln icke rätt till ersättning för den förlust, som den dödades frånfälle kan innebära för dem genom att de i honom förlorat en försörj are. I detta hänseende finnas emellertid i alla länderna kompletterande lagbestämmelser. 1 I svenska strafflagen 6: 4 stadgas sålunda, att om någon, som jämlikt stadgande i lag äger rätt till underhåll av den som blivit dödad, kommer att genom dennes frånfälle sakna erforderligt underhåll, han skall äga rätt till skadestånd efter ty med avseende å såväl den skadeståndsskyldiges tillgångar som andra omständigheter prövas skäligt.- Denna skadeståndsrätt är i skilda avseenden begränsad. Den tillkommer till en början blott sådan efterlevande, som jämlikt stadgande i lag ägt rätt till underhåll av den döde, vilket kan vara fallet med efterlevande eller frånskild make, minderåriga barn, föräldrar m. fl. För att skadeståndsrätt skall tillkomina sådan efterlevande kräves vidare, att han genom den dödes bortgång eljest komme att sakna erforderligt underhåll. Skadeståndsrätt finnes t. ex. icke för efterlevande, som kan försörja sig genom eget arbete eller som efter den döde ärver avsevärd förmögenhet eller erhåller tillräcklig pension; hänsyn tages även till utfallande livförsäkring. 3 Äro de nämnda förutsättningarna uppfyllda, utgår likväl skadestånd endast i den mån det med avseende å såväl den ansvariges tillgångar som andra omständigheter prövas skäligt. Skadeståndet plägar utgå i form av livränta. Av rättsfall rörande tillämpning av 6:4 strafflagen må här nämnas NJA 1935 s. 242 och 1944 s. 501 (underhåll åt änka), 1932 s. 416 (åt frånskild hustru), 1945 s. 16 och 1947 s. 255 (med anledning av hustrus död), 1934 s. 359 (åt barn olika efter varje barns särskilda ekonomiska förhållanden), 1945 s. 357 (skadestånd ehuru underhållsskyldigheten ännu ej aktualiserad), 1933 s. 459 och 1936 s. 12 (stor behållning), NJA 1931 s. 723 (pension), 1949 s. 299 (folkpension). 1943 s. 618 (verkan av insamling), 1933 s. 459, 1934 s. 459 och 1935 s. 392 (hänsyn till den dödades sannolika livslängd?), 1929 s. 303 och 1933 s. 450 (hänsyn till den .skadeståndsskyldiges ekonomi), 1940 s. 545 (skadeståndsskyldigheten begränsad till beloppet av ansvarighetsförsäkring), 1929 s. 487, 1932 s. 410 samt 1945 s. 11 och 10 (skadestånd jämkades på grund av den dödades medvållande), 1940 s. 130 (fråga angående förbehåll om rätt till framtida talan). Ikrafttraedelsesloven till danska strafflagen, § 15, innehåller, att den som efter dansk rätts skadeståndsregler är ansvarig för annans död kan dömas att till den som därmed förlorat en försörj are utge ersättning för den förlust denne antages lida därigenom. Med försörjare förstås även den som 1

Se om dessa också nedan s. 144 ff. Se härom HÖRSTADIUS i SvJT 1935 s. 242 IT samt HÖRSTADIUS och GROTH i SvJT 1940 s. 366 ff och Trafikförsäkringsanstalternas nämnd i NJA 1949 s. 301 ff. 3 Ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, för vilken försäkringsgivaren har regressrätt, avräknas på skadeståndet; se t. ex. NJA 1946 s. 655. Annorlunda i fall sådana som NJA 1931 s. 723 och 1938 s. 635. ' " 2

31 faktiskt har försörjt annan ulan att vara förpliktad lill detla. Regeln är fakultativ, och i allt fall i en nyare dom (UfR 1912 s. 984) har, i överensstämmelse med vad som hävdats i litteraturen, antagits att ersättningen kan sättas lägre än skadan. Den som förlorat en försörj are kan emellertid ytterligare få sig tillerkänd gottgörelse för »forstyrrelse eller 0delaeggelse af stilling eller forhold». Vid sidan av dessa allmänna bestämmelser finnas i jernbaneerstatningsloven § 3, luftfartsloven § 36, motorloven § 38 och sta?rkstr0msloven § 7 bestämmelser om ersättning för förlust av försörjare, vilka icke äro fakultativa. Bestämda gränser för ersättningens storlek äro fastställda i jernbaneerstatningsloven § 4.1 Enligt ikrafttredelsesloven till norska strafflagen § 21 är den som förlorat sin försörjare berättigad till sådan ersättning som rätten med hänsyn tagen till den ådagalagda skulden och omständigheterna i övrigt finner skälig. Det är omtvistat, om ordet försörjare, liksom i Danmark men i motsats till vad fallet är i Sverige, skall förstås så vidsträckt att det omfattar även den som faktiskt försörjer utan att vara rättsligt förpliktad därtill. I NR 1936 s. 168 ogillades talan om ersättning åt gamla föräldrar vid sonens död, emedan han icke dittills försörjt dem och det därför förelåge allenast en »försörjningsplikt som möjligen skulle blivit aktuell en gång i framtiden». B. Annan skada än personskada

och

sakskada.

Som nämnt innehåller svenska strafflagen 6: 1, att skada, som någon genom brott tillfogar annan, grundar skadeståndsrätt. Någon inskränkning till person- eller sakskada göres därvid icke, varför exempelvis bedrägeri eller ärekränkning kan grunda skadeståndsskyldighet. Det kan dock ej tagas för visst, att brott städse grundar skadeståndsrätt. Ett undantag från regeln framgår av 6 : 5 strafflagen, som omnämnts ovan s. 11. Även i övrigt torde undantag finnas. Straffbud torde icke kunna åberopas för att motivera skadestånd, där det intresse som skadats är sådant att det icke kan antagas vara avselt all skydda delsamma medelst straffbudet. Handelsidkare äger sålunda, för att taga ett exempel, icke rätt till ersättning för skada genom konkurrens som skett genom förbjuden försäljning av ransonerad vara. I vissa lagar finnas uttryckliga bestämmelser om ersättning för annat än person- eller sakskada. Sådana förekomma sålunda i immaterialrätten; exempelvis är enligt 19 § 2 mom. kungl. förordningen den 16 maj 1884 angående patent den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår patentintrång skyldig att utge skälig ersättning för utnyttjandet av uppfinningen, så ock ersättning för den ytterligare skada intrånget må ha medfört. Bestämmelser om skadestånd förekomma också i lagen den 29 maj 1931 med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. I någon mån torde sådana lag1

Se om dansk praxis v. EYREN i tidskriften Fuldmspgtigen, 1949, s. 139 f.

:v> bestämmelser kunna åberopas analogivis lill slöd för skadeståndsrätt. Kontrakträttsliga synpunkter kunna även föranleda, att ersättning utdömes utan stöd av uttrycklig lagbestämmelse. Bojkott och blockad kunna, om de strida mot kollektivavtal, medföra ersättningsskyldighet enligt lagen den 22 juni 1928 om sådant avtal men ådraga eljest åtminstone i regel icke ersättningsskyldighet (se NJA 1925 s. 85 och 1935 s. 300). Även i dansk och norsk rätt finnas bestämmelser om ersättningsansvar i immaterialrätten och i lagstiftningen om konkurrens. Rättspraxis är emellertid mera benägen än Sverige att utdöma ersättning utan stöd av uttrycklig lagbestämmelse, förutsatt att vållande ligger den skadeståndsskyldige till last. Såsom grund för ersättningsansvar pläga åberopas överväganden om den ifrågavarande handlingens farlighet eller skadlighet för intressen som rättsordningen anses böra skydda. G. Stats och kommuns

ersättningsskyldighet.

I det föregående har icke särskilt uppmärksammats frågan om siats och kommuns ansvar för sina befattningshavares åtgärder. 1 Där stat och kommun uppträda såsom jämställda med enskilda personer, äro de enligt svensk rätt- underkastade samma regler som enskilda, så t. ex. när de låta bygga för sina ämbetsverk eller inrättningar, avverka skog pä sina fastigheter eller hyra eller hyra ut lokaler. För brister i väg- eller gatuhållning blir stat eller kommun skadeståndsskyldig som om försummelsen legat enskild lill last. Att verksamheten bedrives under form av offentligträttslig förvaltning torde icke göra någon skillnad. För skada, som inträffar under driften av de affärsdrivande verken post, telegraf, telefon, järnvägar och vattenfallsverk plägar ansvar sålunda åläggas slaten i ungefär samma utsträckning som skadeståndsskyldighet skulle ha ålagls privat företagare i motsvarande fall; att märka är dock, att ansvaret gentemot dem verket betjänar ofta är reglerat i särskilda författningar, l. ex. poststadgan och järnvägstralikstadgan. 3 Där mellan staten och den skadelidande före skadans inträffande bestod ett förhållande som företer likhet med ett rättsförhållande mellan enskilda, anses mången gång av förhållandets natur följa, att staten skall ansvara för skada som vållats av dess personal om motsvarande skulle gällt enligt rättsförhållandet. I fråga om kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring genom vållande av befäl ha domstolarna tillämpat regeln om skadeståndsskyldighet för skada som tillfogats arbetare på grund av förmans vållande. Den osedvanliga fara, som 1

Frågan diskuterades på 15:e NJM. Se också nedan s. 142 ff. Se därom SUNDBERG, Stats och kommuns ansvar för befattningshavares tjänsteåtgärder, 1933, och WIBERG i Tidskrift för Sveriges Advoka- amfund, 1942, s. 249 ff, samt lagrådet i NJA II 1929 s. 264. 3 Se H. STRÖMBERG, Om rättsförhållandet mellan offentliga anstalter ocli deras nyttjaro, 1919, s. 170 ff. 2

stundom är förknippad med militära övningar, har, såsom visats i det föregående, i vissa fall föranlett, att utomstående som lidit skada under sådan övning tilldömts ersättning av kronan. 1 I åtskilliga rättsfall, vilka nämnts i det föregående, har skadeståndsskyldighet ålagts stat eller kommun. Därutöver må nämnas NJA 1918 s. 229, varest kronan förpliktades att ersätta brandskada som uppkommit å en byggnad där militärmanskap inkvarterats, då de till förekommande av eldsolycka vidtagna försiktighetsmåtten icke ansågos ha varit tillfyllest; utgången torde ha sin grund i att inkvarteringen ansågs ha skapat ett kontrakts- eller kvasikontraktsförhållande med starkare vårdnadsansvar än ett vanligt hyresavtal, vilket icke grundar ansvar för hyresgäst för brandskada som han icke själv vållat. Märk också om tullverkets skadeståndsskyldighet NJA 1925 s. 629. Däremot är enligt svensk rätt kronan i regel icke ansvarig för skada genom handlingar, genom vilka staten uppträder såsom bärare av den offentliga maklen, d. v. s. som innebära utövning av ämbetsmyndighet eller som innefatta verkställighetsåtgärder i anslutning till ett myndighetsbeslut. Denna regel är emellertid försedd med åtskilliga undantag, såsom enligt lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. fl., lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada som förorsakats av ämbets- eller tjänstemän m. fl., enligt vilken kronan skall ersätta vad exekutiv ämbets- eller tjänsteman eller någon som sköter dennes göromål förskingrar, samt kungl. förordningen den 18 juni 1927 om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Även i rättspraxis förekomma fall som framstå såsom undantag från regeln. Kronan förpliktades sålunda i NJA 1936 s. 141 att ersätta skada på fartyg som orsakats genom att lotsverkets personal satt ut ett sjömärke felaktigt. (Men i NJA 1937 s. 629 ansågs försummelse av en lots vid lotsning icke grunda ersättningsskyldighet för kronan, liksom i NJA 1941 s. 32 ej heller fel av hamnlots sådan skyldighet för staden.) Och i NJA 1929 s. 428 förpliktades kronan att ersätta skada orsakad genom oaktsamhet vid tvångsvis företagen desinfektion av kreatur. Men i NJA 1930 s. 45 ogillades talan som fördes mot kronan av en person, för vilken kommendanten i Boden utfärdat fullmakt att vara poliskommissarie vid fästningspolisen fr. o. m. viss dag och som med anledning därav tagit avsked från sin tidigare anställning men som gick miste om befattningen i Boden genom att Kungl. Maj:t på anförda besvär undanröjde kommendantens beslut, varefter annan person erhöll befattningen. Och i NJA 1937 not. A 157 och 158 ansågos kronan och Stockholms stad icke skyldiga att ersätta skada som uppkommit genom överförmyndares försummelse av tillsyn över förmyndares förvaltning. Se också SvJT 1946 rf s. 87. Den danska rätten 2 på området har på senaste tiden undergått en stark utveckling. I fråga om skada orsakad genom handling eller underlåtenhet av samma slag som privatpersoners eller privata juridiska personers ha 1

Se ovan s. 21.

" Se POUL ANDERSEN, OfTentligrelligt erstatningsansvar, 1938, och i 1TR 1948 15 s. 49 (T. 3 V

34 d o m s t o l a r n a länge t i l l ä m p a t s a m m a regler beträffande stat och k o m m u n som beträffande j u r i d i s k a p e r s o n e r i a l l m ä n h e t . Med stöd av D a n s k e Lov 3-19-2, som s t a d g a r h u s b o n d e a n s v a r , h a de s å l u n d a f ö r p l i k t a t stat och k o m m u n a t t e r s ä t t a s k a d a , som d e s s a s b e f a t t n i n g s h a v a r e vållat g e n o m fel eller f ö r s u m m e l s e i t j ä n s t e n . Efter h a n d h a d o m s t o l a r n a o c k s å b ö r j a t å l ä g g a skad e s t å n d s s k y l d i g h e t vid fel eller f ö r s u m m e l s e i u t ö v n i n g e n av offentlig m y n dighet. I fråga o m k o m m u n e r n a s y n e s d e t t a h a slagit i g e n o m som en a l l m ä n regel. Vad s t a t e n beträffar går s e n a s t e p r a x i s i s a m m a r i k t n i n g , m e n i vissa a v s e e n d e n ä r det ä n n u ovisst o m s t a t e n s a n s v a r s t r ä c k e r sig lika l å n g t . Ännu i början av detta å r h u n d r a d e var den härskande uppfattningen, att staten i regel icke var skyldig att ersätta skada vållad av ämbetsman under utövning av offentlig myndighet. Några nyare lagar stadgade dock skadeståndsskyldighet för staten. Den mest vittgående regeln finnes i retsplejcloven § 1020, enligt vilken staten subsidiärt häftar för ersättning som en under lagen fallande befattningshavare funnits skyldig att utge. Ett icke subsidiärt skadeståndsansvar för befattningshavares fel har ålagts staten genom retsplejelovens § 1018 a gentemot oskyldigt anhållen eller häktad, och genom § 35 första stycket tinglysningsloven den 31 mars 1926 för fel av befattningshavare vid inskrivningsväsendet. På de områden, där det icke finnes särskilda lagbestämmelser, anses staten nu ha motsvarande primära, och icke subsidiära, ansvar för fel som dess befattningshavare begå under utförandet av myndighetshandlingar, t. ex. när de vålla skada genom oaktsamhet under verkställigheten av en i och för sig laglig myndighetsutövning. Detta anses framgå av UfR 1943 s. 1072. Under avprovning av en säkerhetsanordning på en boktryckningsmaskin vållade en fabriksinspektör att maskinen skadades. 1 Av H0jesterets 10 ledamöter lade 8 oaktsamhet honom till last och dömde honom att ersätta skadan, och 6 av de 8 funno staten ansvarig solidariskt med honom. Skadan hade nämligen direkt orsakats av hans beteende under avprovningen, vilken utförts av honom såsom en till hans tjänsteåligganden hörande pliktmässig handling utan att boktryckeriet hade något inflytande därpå, och under föreliggande förhållanden överensstämde det med lagstiftningens grundsatser, bl. a. Danske Lov 3-19-2, att anse staten ansvarig solidariskt med honom. 4 domare, och däribland de 2 som i första hand ville fria honom, ansågo med hänsyn till beskaffenheten av hans verksamhet, att statens ansvarighet i analogi med retsplejeloven § 1020 vore subsidiärt. En dom av H0jesteret i UfR 1950 s. 126 kvarlämnar någon ovisshet om ansvarighetens omfattning. En menig stod en natt på vakt utanför ett flyktingläger beväpnad med en maskinpistol som han bar i rem över axeln. Ett sällskap på tre män och två kvinnor gick förbi, och i strid mot sin instruktion inlät han sig i samtal med dem. Då en av kvinnorna frågade honom om pistolen kunde skjuta, lyfte han den för att visa henne patronerna. Därvid gick ett skott av och dödade henne. Både Ostre Landsret och H0jesteret dömde krigsministeriet att betala ersättning solidariskt med soldaten, vilken dömdes till straff för vållande till annans död. Landsretten yttrade, att statens ansvar icke kunde stödjas på Danske Lov 3-19-2 men att detta icke utcslöte att skadeståndsansvar enligt allmänna rättsgrundsatser kunde påläggas staten och att krigsministeriet finge anses skadeståndsskyldigt då soldaten varit under militärt kommando på vakten, där1

Jfr NJA 1929 s. 428. ^v

35 vid varit utrustad med ett särskilt farligt vapen och begått felet under utövning av sin tjänst. Krigsministeriet gjorde inför H0jesteret gällande, att soldatens handling icke ägde erforderligt samband med hans tjänst. I H0jesteret godtogs denna invändning av 3 ledamöter, men 5 fann, att hans beteende stått i sådant samband med hans vakttjänst att ministeriet därför och med hänsyn till de av Landsretten anförda grunderna vore skadeståndsskyldigt. I vad mån utgången i H0jesteret berodde på vapnets farlighet är alltså icke fullt klart. Detta spörsmål är icke heller besvarat i UfR 1944 s. 850 och 1947 s. 304, varest staten friades från skyldighet att ersätta skada som cyklande soldat tillfogat civilperson, med huvudsaklig motivering att soldaten icke var under militärt kommando. Domstolarna ha ännu icke tagit ställning till frågan, om staten är skadeståndsskyldig när skada vållats genom felfritt utförande av ett myndighetsbeslut som saknar laglig grund. Däremot har skadeståndsskyldighet ålagts kommun i sådant fall. I UfR 1940 s. 236 blev sålunda en kommun dömd att utge skadestånd till en man som kommunens sociala nämnd med godkännande av vederbörlig myndighet låtit intaga på en tvångsarbetsanstalt såsom försumlig och ansvarslös försörjare. Nämndens framställning till myndigheten innehöll väsentliga oriktigheter, och dessa befunnos icke ursäktliga. Det förmodas, att staten skulle förpliktas utge skadestånd i motsvarande fall. Stat och kommun kunna ådraga sig skadeståndsskyldighet även om skadan icke är person- eller sakskada. I UfR 1950 s. 73 blev sålunda staten dömd att utge skadestånd till en avskedad lärare, emedan undervisningsministeriet vid avskedandet hade givit en motivering som kunde framkalla ett intryck av att man frånkände läraren fackliga kvalifikationer i större utsträckning än utredningen föranledde. Det antages, att skadeståndsskyldighet kan ådömas stat eller kommun på grund av fel även där det icke lyckas att påvisa var i administrationen felet begåtts. I enstaka nyare lagar har stadgats skadeståndsskyldighet för staten utan hänsyn till om det begåtts något fel från någon befattningshavares sida. Så är fallet med retsplejelovens § 1018 b, enligt vilken ersättning tillkommer den som häktats men därefter frikännes eller slappes, såvida icke utredningen ger grundad misstanke om att han var skyldig, samt den som utstått straff vilket bortfaller till följd av överklagande eller resning. Vidare må nämnas tinglysningsloven §§ 30—32, som grunda anspråk på ersättning när rätt till fast egendom går förlorad till följd av vissa regler i lagen, samt § 34 samma lag. E n l i g t norsk r ä t t 1 ä r o s t a t och k o m m u n a n s v a r i g a efter vanliga regler, e x e m p e l v i s N o r s k e Lov 3-21-2 o m h u s b o n d e a n s v a r och regeln o m a n s v a r för farlig v e r k s a m h e t , d ä r de d r i v a v a n l i g n ä r i n g s v e r k s a m h e t , s å s o m j ä r n väg, s k e p p s f a r t eller i n d u s t r i . Det h a r r å t t n å g o t tvivel o m h u r l å n g t a n s v a r i g h e t e n s t r ä c k e r sig. I allt fall gäller d e n alla v e r k s a m h e t e r s o m o c k s å d r i v a s av p r i v a t p e r s o n e r , s å s o m t. ex. a n l ä g g n i n g s v e r k s a m h e t . Men ä v e n v e r k s a m h e t , s o m icke ä r a v u t e s l u t a n d e p r i v a t r ä t t s l i g n a t u r , t o r d e falla u n d e r N o r s k e Lov 3-21-2, t. ex. d r i f t e n av p o s t och telegraf, och d e t a n t a g e s , a t t m o t s v a r a n d e gäller för s t a t e n s m o n o p o l f ö r e t a g och för v e r k s a m h e t e r som t j ä n a a l l m ä n h e t e n , s å s o m v ä g v ä s e n d e t s a m t k o m m u n a l a v a t t e n v e r k och e l e k t r i c i t e t s v e r k . 1

Se CASTBERG, Innledning til forvaltningsretten, 1938, s. 303 ff.

36 Åtskilliga lagbestämmelser ålägga staten ansvar för befattningshavares tjänstehandlingar. Så är förhållandet med tinglysingsloven den 7 juni 1935 § 35, enligt vilken staten ansvarar för skada som någon oförskyllt lider på grund av fel hos inskrivningsväsendet. Ansvaret är där icke beroende av oaktsamhet hos någon befattningshavare. Enahanda gäller om statens ansvar enligt straffprocesslagen §§ 454 och 469, enligt vilka staten under vissa förutsättningar har att ge ersättning åt tilltalad som frikännes. Andra bestämmelser om ersättningsskyldighet för staten förutsätta, att något kan läggas en befattningshavare till last. Enligt lagen om domstolarna den 13 augusti 1915 § 200 häftar staten för det skadestånd som ålägges en tjänsteman att betala på grund av försummelse eller annat otillbörligt beteende under rättegång eller exekution. Lagen om vergemål for umyndige den 22 april 1927 stadgar i § 92, att kommun är ansvarig för skada som en överförmyndare åsamkat en omyndig genom pliktstridigt eller försumligt beteende. Tolloven den 22 juni 1928 § 50 innehåller, att det allmänna skall vara ansvarigt för varor, som omhändertagits av tullen, liksom för anförtrott gods. Enahanda ansvar anses åvila det allmänna för beslagtaget gods. Lagen om statskontroll över Tartygs sjöduglighet den 9 juni 1903 § 28 innehåller en bestämmelse om att redaren har rätt till ersättning av det allmänna om ett fartyg kvarhålles utan "rimelig og påvisbar grunn". Utöver dessa lagstadganden har rättspraxis i icke ringa utsträckning ålagt stat och kommun skadeståndsansvar för befattningshavares myndighetsutövning. Det har gjorts gällande, att man därvidlag har att skilja mellan rena myndighetshandlingar, d. v. s. beslut, å ena sidan och å andra sidan befattningshavares faktiska handlingar i tjänsten. I fråga om rena myndighetshandlingar skiljes åter mellan tillräkneliga och icke tillräkneliga "rettsbrudd". Det antages, att staten är ansvarig för regeringens och departementens rättsstridiga myndighetshandlingar, åtminstone om de kunna anses eulpösa. Som förklaring anföres, att i dessa fall ingen kan personligen ställas till ansvar inför de vanliga domstolarna. I NR 1915 s. 721 blev tulldepartementet förpliktat att utge ersättning på grund av ett meddelat beslut som möjligen överskred departementets kompetens. Staten måste också, NR 1932 s. 1146, ersätta förlust som åsamkats privatpersoner genom att lantbruksdepartementet hade försummat att indriva viss avgift. I enstaka domar har staten friats, emedan det icke påvisats att vederbörande departement begått något fel. Medan staten alltså antages vara ansvarig för högre organs rättsstridiga orsakande av skada, har staten icke något ansvar för underordnade statsorgans subjektivt tillräkneliga rättsstridiga myndighetshandlingar, låt vara att staten anses bliva skadeståndsskyldig om organet handlat enligt instruktioner från regeringen eller ett departement. Den norske konsuln i Marseille hade vid handläggningen av ett ärende om krav på hyra åt sjömän förfarit "på en så uforsvarlig mate", att han ansågs skyldig att ersätta rederiet för mycket utbetalad hyra. När i NR 1925 s. 526 rederiet

37 krävde staten på detta belopp, ogillades emellertid rederiets talan: visserligen kunde, enligt vad som anfördes i H0yesteretts motivering, skäligheten tala för att staten ersatte förlust som någon lede genom att en statstjänsteman förfore oförsvarligt i tjänsten, särskilt om skadan vore vållad genom missbruk av en honom av staten tilldelad myndighet, men det funnes icke i lagen någon grund för att staten skulle vara ansvarig i ett fall som det ifrågavarande, och kravet vore icke heller tillräckligt grundat i allmänna rättsgrundsatser. I NR 1913 s. 656 fritogs staten från följderna av ett fel, varigenom en fyringenjör eller en fyrtillsyningsman hade vållat att en fyr visade oriktig färg. K o m m u n e r n a å t e r h ä f t a för sina h ö g s t a o r g a n s t i l l r ä k n e l i g a " r e t t s b r u d d " och, i m o t s a t s till s t a t e n , ä v e n för u n d e r o r d n a d e s fel och f ö r s u m m e l s e r . I NR 1906 s. 657 blev en kommun förpliktad att gälda ersättning på grund av ett fel begånget av dess regleringschef, vilken hade givit byggnadstillstånd ehuru regleringsplan icke var fastställd. Beträffande o r i k t i g a m y n d i g h e t s h a n d l i n g a r s o m icke k u n n a l ä g g a s vederb ö r a n d e m y n d i g h e t till last h a r det i t e o r i e n h ä v d a t s , a t t det a l l m ä n n a bör a n s e s p l i k t i g t a t t e r s ä t t a s k a d a n . T y eljest s k u l l e den s k a d e l i d a n d e icke k u n n a v ä n d a sig m o t n å g o n . I v a d m å n d e n n a å s i k t slagit i g e n o m i p r a x i s ä r d o c k ovisst. .Staten fritogs i NR 1926 s. 1011 från skadeståndsansvar för tillämpning av en grundlagsstridig resolution. I NR 1930 s. 1214 ogillades ett yrkande mot staten om ersättning för skada genom att justitiedepartementet på otillräckliga upplysningar meddelat ett beslut angående dödning av depositionsbevis; H0yesterett fann, att departementet hade iakttagit tillräcklig aktsamhet. Kommun har i ett par fall dömts att betala skadestånd, för det bystyret tagit osakliga hänsyn, utan att det sades något om huruvida detta innebure ett subjektivt tillräkneligt fel. I NR 1933 s. 548 ålades sålunda skadeståndsskyldighet en kommun för det bystyrets vägran att förnya en utskänkningsrätt ansågs grundad på ovidkommande hänsyn; beslutet betraktades som ett kampmedel i en pågående facklig konflikt. Och i NR 1939 s. 299 förpliktades likaledes en kommun att betala skadestånd för det bystyrets majoritet av ovidkommande motiv vägrat att tillstyrka dispens från bestämmelser till förekommande av brand. I fråga om kommuns ansvar för underordnade organs oriktiga men subjektivt icke tillräkneliga myndighetshandlingar föreligga två domar med olika utgång från år 1902. I NR 1902 s. 53 tillerkändes skadestånd, där byggnadsmyndigheterna hade låtit en ansökan ligga för länge. Men i NR 1902 s. 97 friades en kommun, vars byggnadsmyndighet i strid mot lagen vägrat byggnadstillstånd. Pluraliteten inom H0yesterett lade i detta fall vikt vid att byggnadskommissionen icke visat sådan brist på omdöme att dess beteende kunde betecknas som pliktstridigt och oförsvarligt. Enahanda blev utgången i NR 1934 s. 330, varest ett helseråd, utan att någon oaktsamhet kunde läggas ledamöterna till last, med orätt motsatt sig återuppförande av ett svinhus. Å andra sidan blev en kommun i NR 1918 I s. 651 funnen ansvarig för det magistraten och formannskapet utan stöd av lag meddelat förbud mot bebyggelse intill privat väg. Beträffande b e f a t t n i n g s h a v a r e s f a k t i s k a h a n d l i n g a r k ä n n e r n o r s k r ä t t ett a n s v a r för s t a t och k o m m u n i l å n g t s t ö r r e o m f a t t n i n g ä n i fråga o m

38 m y n d i g h e t s h a n d l i n g a r , och d e t t a gäller även n ä r s k a d a n ä r å s a m k a d g e n o m en f a k t i s k h a n d l i n g i s a m b a n d m e d v e r k s t ä l l a n d e av ett beslut. Exempelvis må anföras NR 1915 s. 769, varest Norsk hovedjernbane förpliktades att utge skadestånd när stationspersonal onödigt hårdhänt avvisat en berusad person, och NR 1949 s. 212, där staten ansågs ansvarig för ett skott som en polissoldat oaktsamt lät gå och som träffade en arbetare i en av polisens baracker. I det senare rättsfallet motiverades utgången med att det icke stämde med allmänna rättsprinciper att en man under arbete i lägret skulle bära den extraordinära risken att bliva höggradigt och livsvarigt invalid till följd av fel begånget under utövning av vakttjänst som medfört speciella faromoment.

II.

Skadan och skadeståndet.

Skadestånd utgår i alla t r e l ä n d e r n a r e g e l m ä s s i g t i p e nn i n g a r. De m ö j l i g h e t e r , s o m finnas a t t k r ä v a e r s ä t t n i n g in n a t u r a , spela, f r å n s e t t s ä r s k i l d a f ö r h å l l a n d e n , obetydlig roll. Med s k a d a f ö r s t å s i alla l ä n d e r n a i f ö r s t a r u m m e t ekonomisk s k a d a . D ä r m e d t o r d e v a n l i g e n f ö r s t å s det e k o n o m i s k a m i n u s som u p p s t å t t g e n o m d e n s k a d a n d e h ä n d e l s e n . Att g e n o m f ö r a d e t t a b e t r a k t e l s e s ä t t m ö t e r e m e l l e r t i d vissa svårigheter. 1 Såsom exempel på dessa märkas följande fall, företrädesvis ur svensk praxis. I NJA 1919 s. 1 tillerkändes en församling skadestånd för träd, som olovligen avverkats på ett församlingen tillhörigt område vid dess kyrka, med motivering att området avsevärt förlorat i skönhetsvärde. Se också NJA 1898 s. 290 och SvJT 1921 rf s. 70. Vid skada å fordon, vilken medfört behov av reparation, har ersättning utdömts för stilleståndstid utan avseende på att fordonets ägare haft andra fordon att sätta i trafik under tiden; se NJA 1939 s. 481 och 1945 s. 295 samt SvJT 1942 rf s. 38. I UfR 1937 s. 316 och 1939 s. 1086 ansågs, när skada gjorts på ett telefonbolags eller telegrafverkets anläggningar, företaget berättigat till skadestånd ej blott för materialutgifter utan också för beräknad arbetslön till företagets fasta personal, i det senare fallet även med ett procentvis beräknat belopp till administration och slitage. f NJA 1945 s. 440 tilldömdes ägaren av en lustjakt skadestånd för mistning av jakten under reparationstiden och för lön åt besättningen under denna tid. I NJA 1948 s. 646 erhöll en person, som skadats under pågående semester, ersättning efter de grunder som gälla för semesterersättning enligt lagen om semester. I alla l ä n d e r n a k o m p l e t t e r a s e m e l l e r t i d regeln o m e r s ä t t n i n g för e k o n o m i s k s k a d a m e d b e s t ä m m e l s e r , enligt vilka i vissa h ä n s e e n d e n ges e r s ä t t n i n g o c k s å för i c k e e k o n o m i s k skada.2 1

Se USSING i SvJT 1941 s. 741 ff och STRAHL.^OITI rekvisiten skada och vinning vid förmögenhetsbrotten, 1948, s. 18 och 60 ff. 2 Se härom DAGFINN DAHL, Synspunkler i og utenfor erstatningsretten, 1939, s. 37 fl'. Se också nedan s. 151.

39 Svenska strafflagen 6: 2 innehåller sålunda, att i mål om kroppsskada skall under skadeståndet räknas förutom läkarlön och annan kostnad samt ersättning för hinder eller brist i näring — allt detta är tydligen ekonomisk skada — även ersättning för sveda och värk. Jämväl ersättning för lyte eller annat stadigvarande men skall gäldas enligt bestämmelserna; sådan ersättning kan delvis avse ekonomisk skada, såsom omkostnader som etl lyte medför och nedsättning av förvärvsförmågan, men utöver den ekonomiska skadan skall enligt stadgandets mening givas ersättning även för den ideella skada som lytet innebär genom därav följande obehag och lidande, t. ex. genom vetskapen att vara vanställd. 1 I strafflagen 6: 3 stadgas vidare, att ersättning även skall givas för lidande som genom brott mot den personliga friheten eller genom ärekränkande gärning må anses vara tillskyndat. Enligt lagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda ni. 11. skall också, om synnerliga skäl därtill äro, ersättning utgå för del lidande som intrånget i friheten medfört. Även i vissa andra fall förekommer ersättning för icke ekonomisk skada, så enligt 27 a § lagen den 30 maj 1919 om rätt till litterära och musikaliska verk vid intrång i rätt till sådant verk, enligt 20 a § lagen s. d. om rätt till verk av bildande konst vid intrång i rätt till konstverk och enligt 9: 8 vattenlagen när fråga är om ersättning för skada som tillskyndats någon genom företag eller åtgärd enligt nämnda lag. Enligt § 15 ikrafttradelsesloven till danska strafflagen kan den som efter dansk rätts skadeståndsregler är ansvarig för kränkning av annans kropp eller frihet ävensom den som eljest gjort sig skyldig till straffbar kränkning av annans person, frid eller ära dömas att utge ersättning förutom för ekonomisk skada även för "lidelse, tort (kränkning), 2 ulempe, lyde og vansir samt for forstyrrelse eller 0delseggelse af stilling og forhold". Medan denna bestämmelse är fakultativ, stadgas i motorloven, luftfartsloven, staerkstr0msloven och hundeloven, att gottgörelse obligatoriskt skall lämnas för lidelse, lyde eller vansir. I lagrummet stadgas vidare, att det kan tillerkännas den som förlorat en försörjare gottgörelse för forstyrrelse eller 0dekeggelse af stilling og forhold. Någon gottgörelse för sorgen efter den döde lämnas däremot icke. Den rätt till ersättning, som enligt §§ 1018 a och b retsplejeloven tillkommer oskyldigt häktad eller dömd, omfattar förutom ekonomisk skada även lidelse og tort. 3 Enligt norsk rätt ges endast i mycket begränsad omfattning ersättning för icke ekonomisk skada, s. k. oppreisning. En förutsättning för sådan är i allmänhet, att eget vållande ligger den ersättningsskyldige till last, och 1 Se HÖRSTADIUS i SvJT 1935 s. 18 11' samt L. BENNICH och H. HELLQVIST, Ersättning för sveda och värk samt framtida men enligt rättspraxis, 1935, 1937 och 1941. Se också Trafikförsäkringsanstalternas nämnds referatsamling 1936—1941, 1942. 2

Se härom POPP-MADSEN, Bod,

3 Se om dansk praxis v. EYBEN i tidskriften Fuldmaegtigen, 1949, s. 133 ff.

1933,

s. 285 ff, och USSING i UfR

1933 B s.

244.

reglerna om oppreisning äro i allmänhet fakultativa. Enligt § 19 ikrafttredelsesloven till strafflagen må rätten ålägga den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet tillfogat annan skada till kropp eller hälsa eller berövat honom friheten att erlägga skälig oppreisning för tort, smärta och annan skada av icke ekonomisk beskaffenhet. Ljöt offret döden, kunna efterlevande make, barn och föräldrar erhålla oppreisning avseende även sorgen efter den döde. Oppreisning tillerkännes icke, om den kränkte genom egen grov oaktsamhet medverkat till skadan eller genom "mislig forhold" har föranlett den skadegörande handlingen. Förutom enligt den allmänna regeln i § 19 kan oppreisning förekomma vid vissa slags brott, exempelvis ärekränkning. Yrkande om oppreisning har i praktiken endast sällan bifallils av domstolarna. Den garanti, som skall ställas enligt motorvognloven, omfattar icke oppreisning. I alla tre länderna är huvudregeln, att skadeståndet, frånsett skadestånd för icke ekonomisk skada, skall utgå med s k a d a n s f u l l a b e 1 o p p* och att skadeståndet skall t i l l f a l l a d e n s k a d e s t å n d s b e r ä 11 ig a d e. I sistnämnda avseende medför emellertid f ö r s ä k r i n g väsentliga modifikationer. Dessa skola behandlas i nästa kapitel. 2 En modifikation föranledes också av fall, i vilka a r b e t s g i v a r e u t b e t a l a r l ö n t i l l s k a d a d a n s t ä l l d under tid då denne på grund av skadan är oförmögen att arbeta. Om arbetsgivaren är förpliktad därtill, inträder han enligt svensk rättspraxis, i den mån han sålunda gottgjort skadan, i den skadeståndsberättigades rätt (NJA 1924 s. 470, 1928 s. 475 och 1936 s. 593). Liknande gäller i de båda andra länderna. För särskilda fall finnas i alla tre länderna bestämmelser om skadestånd med l ä g r e b e l o p p ä n s k a d a n . Det må erinras om de i del föregående nämnda bestämmelserna angående ersättning åt efterlevande. Såsom förut nämnts, föreskriva vidare de svenska bestämmelserna om skadestånd av minderåriga och själsligt abnorma, att ersättning skall utgå efter skäligheten. Samma är förhållandet i Norge, om, mot vad som är huvudregeln, skadestånd utdömes i ett sådant fall. De danska motsvarande bestämmelserna innehålla, att ersättningen kan nedsättas eller bortfalla om så anses skäligt. Vid sidan av de nämnda bestämmelserna finnes ett antal stadganden av mera speciell art, som för vissa fall föreskriva att skadestånd är uteslutet 1

Om skadestånd för mistad arbetsförtjänst se nedan s. 149 ff. Här må emellertid antecknas, att där skadestånd skall bestämmas under hänsynstagande till parternas ekonomi, försäkringsbelopp som tillfaller den skadelidande är att beakta lika väl som andra tillgångar. Omvänt torde den omständigheten, att ansvarighetsförsäkring finnes, i sådana fall kunna tagas till intäkt för all icke sätla skadeståndet s å lågt som annars skulle ansetts skäligt; se NJA 1946 s. 545 och 1949 s. 171. 2

vid mindre fel eller mindre vållande eller må nedsättas efter skäligheten om felet eller vållandet är av lindrig beskaffenhet. För svensk rätts del må nämnas 59 § sjölagen, 50 § sjömanslagen samt 7 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring av strafflagen m. m., vilket lagrum handlar om befälhavare på krigsfartyg, kungl. förordningen den 7 mars 1929 om befrielse i visst fall för befälhavare eller förare å luftfartyg, hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd, 211 § aktiebolagslagen den 14 september 1944 samt 19 § 2 mom. kungl. förordningen den 16 maj 1884 angående patent. Skadestånd kan jämkas på grund av d e n s k a d e l i d a n d e s m e d verkan till skadan. Enligt svenska strafflagen 6: 1 skall skadestånd, om den skadelidande genom eget vållande medverkat till skadan, jämkas efter ty som prövas skäligt. Det är ovisst i vad mån denna jämkningsregel är tillämplig även där vållande ligger icke den skadelidande själv till lasf utan annan, för vars vållande han genom tillämpning av jämkningsregeln i viss mån skulle komma att svara. Enligt en mening bör arbetsgivare i regel, så långt en arbetsgivares ansvar för skadegörande handlingar av anställda sträcker sig, vara underkastad jämkning, när den anställde medverkat till skada.i I NJA 1899 s. 252 erhöll enligt hovrättens dom ägaren av en hästskjuts, som blev överkörd av ett järnvägståg, endast jämkat skadestånd, emedan drängen som körde ansågs medvållande till olyckan.2 Exempel från hovrättspraxis på denna utgång och på den motsatta hos MALMAEUS i SvJT 1947 s. 68 ff (jfr s. 298 f). Se också NJA 1939 s. 206 och 1945 s. 295 samt SvJT 1942 rf s. 3. Den anförda bestämmelsen i 6: 1 strafflagen är given allenast för fall där skadeståndsskyldigheten är grundad på vållande hos den skadeståndsskyldige. I de lagar, som stadga skadeståndsskyldighet oberoende av sådant vållande, ges i allmänhet bestämmelser om verkan av vållande hos den skadelidande. Så är fallet i 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift, varest för vissa fall hänvisas till den anförda bestämmelsen, för andra fall ges bestämmelser av innebörd att den skadelidande skall gå miste om skadestånd om han själv föranlett skadan genom underlåtenhet att fullgöra skyldighet som ålegat honom gentemot järnvägens ägare eller innehavare och för åter andra fall bestämmes, i huvudsak, att grov vårdslöshet av den skadelidande betager honom rätt till skadestånd men däremot icke vållande av mindre svår beskaffenhet. Sistnämnda recel o

återfinnes också i 1902 års lag innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar (se NJA 1948 s. 182). I 1916 års lag angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik och i 1922 års lag angående ansva1

2 Se STENBECK i SvJT 1934 s. 275.

1 ett sådant fall skulle enligt nutida rättspraxis husbonden ej ansetts skadeståndsskvldig på grund av sin anställdes handling.

righet för skada i följd av luftfart stadgas däremot, i sak lika som i 6:1 strafflagen, att om den skadelidande genom eget vållande medverkat till skadan, rätten har att bestämma, efter ty för varje fall prövas skäligt, om och i sådant fall till vilket belopp skadestånd skall utgå. I 1933 års lag om ägofred och 1943 års lag om tillsyn över hundar ha bestämmelser om jämkning vid vållande hos den skadelidande funnits överflödiga, emedan sådan jämkningsregel ansetts följa av där givna bestämmelser om regress mot den som vållat skadan (se NJA II 1934 s. 130 och 1944 s. 70). Under förarbetena till den sistnämnda lagen var ifrågasatt att med den skadelidande jämställa hans barn (eller över huvud medlem av hans familj), hos honom anställd person samt djur som han äger eller innehar. Lagrådet fann det emellertid ej tillrådligt att på ett speciellt område som det förevarande i lag reglera ett ämne som vore gemensamt för hela skadeståndsrätten utan fann avgörandet härutinnan i uppkommande fall böra lämnas åt rättstillämpningen. På hemställan av första lagutskottet fick den ifrågavarande bestämmelsen utgå. (Se NJA II 1944 s. 63 ff.) Den danska lagstiftningen innehåller icke någon allmän regel om betydelsen av den skadelidandes medverkan till skadan, men i rättspraxis jämkas skadeståndet liksom i Sverige efter skäligheten. I rättspraxis antages också, att vållande hos den skadelidandes tjänare medför jämkning lika väl som vållande hos den skadelidande själv. Där skadeståndsskyldighet föreligger utan eget vållande, gälla olika regler. Enligt jernbaneerstatningsloven äro de allmänna reglerna att tillämpa, om det är vållande å ömse sidor. Men om vållande påvisas blott hos den skadelidande, bortfaller järnvägens ansvar. Motorloven ger däremot möjlighet att fördela skadan, även om det icke styrkts något fel på motorfordonets sida. Vid sammankörning mellan flera bilar fördelas skadan efter domstolens skön. Vid sammanstötning mellan luftfartyg åter är det regel, att vartdera luftfartyget får bära sin skada om sammanstötning skett av våda, ehuru bevisning om våda eljest icke fritager luftfartyg från ansvar. I andra fall än de nu nämnda är dansk rätts ställning oviss. Enligt § 25 ikrafttredelsesloven till norska strafflagen kan skadestånd icke krävas, om den skadelidande själv uppsåtligen orsakat skadan. Har han genom oaktsamhet medverkat till denna, avgöres efter beskaffenheten av de å vardera sidan begångna felen och dessas inflytande på skadan, om och i vad mån skadestånd skall utgå. Oppreisning må icke tillerkännas den som genom egen grov oaktsamhet har medverkat till skadan. I viss omfattning, fastän oviss huru stor, torde vållande hos någon som är anställd hos den skadelidande medföra jämkning som om den skadelidande själv varit vållande. 1 Ehuru barn under fjorton år i regel icke äro skadeståndsskyldiga, anses vållande av sådan minderårig skadelidande medföra jämkning. I allmänhet tillämpas regeln i § 25 ikrafttredelsesloven även där skadeståndsskyldigheten icke är grundad på vållande. Enligt motorvognloven 1

Se om spörsmålet ANDENAES i TfR 1943 s. 361 ff.

och luftfartsloven gäller emellertid i stället, att rätten till skadestånd bortfaller om den skadelidande medverkat till skadan uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, såvida icke ägaren eller föraren också varit vållande i vilket fall domstolen har att bestämma ersättningsbeloppet. I sådana fall åter, där den som jämte annan medverkat till en skada icke är den skadelidande eller annan vars beteende föranleder jämkning av skadeståndet, häftar han, om han är skadeståndsskyldig, s o l i d a r i s k t med de andra. Delta framgår för Sveriges del av strafflagen 6: 5 och andra lagrum. Regeln har även kommit till uttryck i flera danska författningar och är upptagen i § 26 i ikrafttredelsesloven till norska strafflagen. Såsom framgått av det föregående, förekommer emellertid i dansk rätt, att skadeståndsskyldighet är subsidiär (statens ansvar enligt § 1020 retsplejeloven). Självfallet innebär regeln icke, att skadeståndsskyldig, som äger åberopa omständighet till minskning av skadeståndet, skulle vara skyldig att betala fullt belopp, emedan andra äro skyldiga att gälda fullt skadestånd. Den av flera skadeståndsskyldiga, som guldit skadestånd, har i regel r e g r e s s r ä t t mot de övriga. Vägledande för svensk rättspraxis är ett uttalande av Högsta domstolen i plenimålet NJA 1937 s. 264: »Då flera personer i anledning av brottsligt förfarande dömts att solidariskt ersätta skada jämte rättegångskostnader, måste de anses skyldiga att i gäldandet härav sinsemellan taga del efter ty med avseende å omständigheterna må vara skäligt.» 1 Denna princip tillämpas jämväl när skadeståndsskyldigheten är grundad på icke brottslig handling. Häftar en person utan att vållande ligger honom till last men en annan på grund av vållande, torde merendels huvudregeln anses vara, att den förre har full regressrätt mot den senare. I dansk rättspraxis torde liksom i svensk huvudregeln vara, att skadan regressvis slås ut på flera medverkande efter skäligheten. Det antages dock, att denna regel ej gäller till förmån för den som genom uppsåtlig! brott ådragit sig skadeståndsskyldighet. Husbonde, som enligt Danske Lov 3-19-2 betalat skadestånd, äger full regressrätt mot tjänaren såvida icke dennes ersättningsskyldighet jämkas enligt försäkringsavtalslagen § 25 eller annan bestämmelse. Det är icke fullt klart, om den som häftar utan vållande har full regressrätt mot medansvarig som låtit vållande komma sig till last. I § 26 ikrafttredelsesloven till norska strafflagen stadgas, att den som icke uppsåtligen medverkat till en skada, städse äger hos envar medansvarig regressvis återkräva dennes »forholdsmsessige anpart». Om och i vad mån vid uppsåtligt tillfogande av skada den som erlagt mer än sin forholdsmsessige anpart äger göra regresskrav gällande mot medansvariga, skall enligt 1 Se också bestämmelsen om regressrätt mellan flera förmyndare i 13:9 föräldrabalken och bestämmelserna i 212 § aktiebolagslagen.

44 paragrafen avgöras av rätten under hänsynstagande till den ådagalagda skulden och omständigheterna i övrigt. Innebörden av bestämmelserna är omtvistad. Enligt en mening har rätten för alla fall, som rymmas under lagrummet, att efter den ådagalagda skulden och omständigheterna i övrigt bestämma, huru skadan till sist skall fördelas mellan de ansvariga. Enligt en annan åsikt betyder forholdsmsessig anpart den del av skadan som efter huvudtalet faller på den medverkande, varför fördelning efter skäligheten blott skulle kunna äga rum vid fall av uppsåtlig medverkan. I det anförda lagrummet stadgas vidare, att om i samma dom skadeståndsskyldighet ålägges flera, rätten samtidigt har att avgöra regressfrågan, om regresskrav framställts.

III. Rätten till skadeståndet. I alla tre länderna är skadeståndsanspråk jämställt med vanligt fordringsanspråk i fråga om s ä t t e t a t t g ö r a a n s p r å k e t g ä l l a n d e . Rätt till skadestånd för ekonomisk skada kan i alla länderna i regel ö v e r l å t a s , g å i a r v och t a g a s i m ä t . Skadestånd, som utgår i form av livränta, är emellertid enligt 67 § svenska utsökningslagen utmätningsfritt i vad livräntan icke överstiger 1 500 kronor om året. 1 Beträffande rätt till ersättning för icke ekonomisk skada gäller också åtminstone delvis något annat. Enligt svensk rättspraxis består rätt till ersättning för icke ekonomisk skada, som tillfogats en sedermera avliden person, endast om skadeståndet före dödsfallet är fastställt genom överenskommelse eller dom, denna må ha vunnit laga kraft före dödsfallet eller icke (se NJA 1909 s. 369, 1917 s. 339, 1927 s. 360, 1933 s. 416, 1941 s. 593, 1946 s. 529 och 1948 s. 16). Enligt 4 g Jagen den 13 april 1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda m. 11. må anspråk på ersättning enligt lagen ej överlåtas, innan ersättningen blivit bestämd. Avlider den ersättningsberättigade dessförinnan, äger dock dödsboet föra talan om ersättning för förlust eller kostnad som tillskyndats den avlidne. Beträffande icke ekonomisk skada stadgas i § 15 ikrafttredelsesloven till danska strafflagen, att kravet icke kan överlåtas förrän det och dess storlek medgivits av den skadeståndsskyldige eller fastställts av domstol. Krav på oppreisning enligt ikrafttredelsesloven till norska strafflagen kan enligt § 27 förstnämnda lag icke överlåtas eller gå i arv, förrän det blivit medgivet av den skadeståndsskyldige eller framställt i rättegång. Beträffande p r e s k r i p t i o n gäller enligt svensk rätt den allmänna 1 Fordran enligt trafikförsäkringslagen hos försäkringsanstall på skadestånd i anledning av personskada må enligt 23 § nämnda lag icke utmätas.

4!)

regeln om preskription efter tio år från fordringens uppkomst också skadeståndsfordringar. I flera av de särskilda lagar, som innehålla bestämmelser om skadestånd, uppställes emellertid en strängare preskriptionsregel, i det att där stadgas att talan om skadestånd enligt lagen skall vid talans förlust anhängiggöras inom två år från den dag skadan timade. Detta är stadgat i 1886 års järnvägsskadelag, 1902 års lag om elektriska anläggningar, 1916 års bilskadelag och 1922 års lag om skada av luftfart. Enligt lagen om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade eller dömda är preskriptionstiden betydligt kortare, i det vanligaste fallet tre månader från den dag frikännande dom vann laga kraft. I Danmark gälla delvis särskilda regler om preskription av skadeståndsfordran. Om skadan vållats genom straffbar handling, preskriberas kravet efter tjugo år, räknat från den tidpunkt då den skadelidande fick sådan kunskap att han blev i stånd att göra det gällande vid dansk domstol. I andra fall sker preskription efter de allmänna reglerna om femårspreskription i lagen den 22 december 1908 om fora?ldelse. Fristen löper enligt denna normalt från skadans inträde. Men om den skadelidande på grund av otillräknelig okunnighet om sitt krav eller om gäldenärens vistelseort varit ur stånd att göra sin rätt gällande, räknas de fem åren först från den tidpunkt då fordringsägaren var eller med sedvanlig omsorg kunde ha varit i stånd att framställa kravet. I några lagar stadgas kortare preskriptionstider för vissa slags skadeståndsfordringar. I § 28 ikrafttredelsesloven till norska strafflagen stadgas, att skadeståndsfordringar preskriberas efter tre år eller, om kravet grundas på straffbar handling, tio år från den dag den skadelidande fick kännedom om skadan och den därför ansvarige. Grundas skadeståndsfordringen på straffbar handling, kan den emellertid oavsett dessa preskriptionsbestänimelser göras gällande i brottmål vari den tilltalade domes till straff. Den allmänna preskriptionstiden för fordringar är i Norge liksom i Sverige tio år, men från fordringens förfallodag. För många fordringar gäller emellertid en preskriptionstid av tre år.

2 KAPITLET

Uppgifter om försäkringsväsendet i Sverige, Danmark och Norge.

Ersättning för liden skada beredes icke allenast genom skadestånd erlagt till fullgörande av skadeståndsskyldighet enligt de regler för vilka kortfattat redogjorts i det föregående. I mycket stor utsträckning ersättas skador genom belopp som på grund av skadefallet utbetalas av inrättning, tillhörande det sociala försäkrings- och ersättningssystemet eller försäkringsväsendet i övrigt. En föreställning om detta — och tillika om frekvensen av olika slags skador — ge följande uppgifter angående antalet under perioden 1941—1943 inträffade försäkringsfall, vilka hämtats dels ur riksförsäkringsanstaltens publikation "Olycksfall i arbete åren 1939—1943" i Sveriges officiella statistik, dels ur en av svenska försäkringsbolags riksförbund verkställd, icke publicerad undersökning. 1941

1943 Inalles

Riksförsäkringsanstalten Olycksfallsförsäkring hos privata bolag enligt 1916 års lag om olycksfallsförsäkring Annan olycksfalls- och sjukförsäkring hos privata bolag

116 301

132 665

146 173

395 139

73 123

85 425

95 624

254 172

74 330

80 464

91 257

246 051

Trafikförsäkring Ansvarighetsförsäkring i övrigt

10 322 20 433

11 282 24 386

9 727 30 381

31 331 75 200

Brandförsäkring Husdjursförsäkring Sjöförsäkring Transportförsäkring (ej sjö-) Cykel försäkring Vattenskadeförsäkring (ilasförsäkring Inbrottsförsäkring Bilförsäkring Maskinförsäkring Övrig skadeförsäkring

998 225 412 345 890 573 353 081 773 595 439

19 547 10 476 9 183 11 473 10 893 8 975 6 248 6 526 5 500 1 776 2 413

21 426 15 138 9 895 13 397 7 544 5 684 6 962 6 614 4 614 1 847 2 833

60 971 37 839 26 490 31 215 29 327 21 232 19 563 18 221 14 885 5 218 6 685

I de siffror som icke avse riksförsäkringsanstalten ingå uppgifter från bolag med en premieinkomst år 1943 för direkt försäkring i Sverige av 523 miljoner kr., medan de av undersökningen icke omfattade bolagen hade en motsvarande inkomst av 35 miljoner kr. Sjöförsäkring och husdjursför-

säkring bedrevos emellertid i jämförelsevis betydande omfattning av bolag som icke medtagits vid undersökningen. I viss utsträckning förekommer, att samma skada redovisats på flera håll. Samma olycksfall kan sålunda ha upptagits både såsom anmält hos riksförsäkringsanstalten och såsom försäkringsfall i annan olycksfallsförsäkring. Det bör observeras, att biltrafiken var jämförelsevis liten under den redovisade perioden. 1

I. Obligatorisk försäkring. I alla tre länderna finnes en tämligen väl utbyggd socialförsäkring. Till denna hänföras i denna framställning anordningar som, ehuru de icke eller icke till fullo bekostas medelst avgifter bestämda i förhållande till de utfästa förmånerna, likväl få sin prägel av att de ingå i ett system av sociala välfärdsanordningar vari försäkringstanken delvis genomförts. Här skall i korthet redogöras för socialförsäkringen, i den mån den avser att bereda ersättning för skada för vilken annan ofta är skadeståndsskyldig. De försäkringsformer som skola uppmärksammas äro därför försäkring mot sjukdom, olycksfall, invaliditet och ålderdom samt efterlevandeförsäkring. Däremot bortses från arbetslöshetsförsäkringen. I sammanhanget skall vidare redogöras för den obligatoriska ansvarighetsförsäkring som är stadgad för vissa fall. A. Sverige. I Sverige skall enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring, vilken ännu icke satts i kraft,- finnas en obligatorisk sjukförsäkring som i princip skall omfatta hela folket. Enligt denna lag utgår sjukpenning efter viss i lagen bestämd taxa åt dem, vilkas årsinkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kr., ävensom i allmänhet åt gifta kvinnor som ej fyllt 67 år. För rätt till sjukpenning förutsattes, att den försäkrade drabbas av sjukdom, som orsakar förlust av arbetsförmågan eller för vars botande den sjuke enligt läkarföreskrift bör fullständigt avhålla sig från arbete. Läkningsprocessen efter en kropps1 Försäkringsfall föranleda sällan domstolsförfarande. Av de i tabellen upptagna, med undantag av fall tillhörande olycksfallsförsäkring enligt 1916 års lag och sjöförsäkring, föranledde endast 72 tvist mellan försäkringstagare och försäkringsgivare av sådan art, att domstols- eller skiljenämndsförfarande anlitats för dess lösning. I ytterligare ett antal fall förekom, att försäkringsgivaren instämts av annan än försäkringstagare eller intervenerat i tvist mellan skadelidande och försäkringstagare eller fört försäkringstagares talan i tvist mot tredje man med åtagande att svara för rättegångskostnaderna. Dessa fall, tillhopa 2 863, hänförde sig nästan uteslutande till trafikförsäkring, med 2 550 fall, och till annan ansvarighetsförsäkring, med 305 fall. Om försäkringsgivares regress se nedan s. 113. Över huvud är antalet skador som dragas inför domstol mycket litet jämfört med antalet skador som regleras genom försäkring. Någon exakt uppgift om det förra antalet står emellertid icke till buds i publicerad statistik. 2 Se statsministerns deklaration vid 1950 års riksdag, första kammarens protokoll nr 13 s. 136.

48 skada betraktas såsom sjukdom i lagens mening. Såsom sjukdom räknas jämväl sådant tillstånd av arbetsoförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgivits och som alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande. Sjukpenning utgår i allmänhet med 3 kr. 50 öre för dag. För lid före fyllda 18 år och för tid efter fyllda 67 år är beloppet blott 2 kr. Gift kvinna har merendels icke rätt till mer än 1 kr. 50 öre för dag. Till dessa belopp komma under vissa förutsättningar för familjeförsörjare maketillägg med 2 kr. för dag och barntillägg med 1 kr. för dag eller med 50 öre för barn och dag. Sjukpenning utgår i regel ej för de första tre dagarna vid varje sjukdomsfall, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, och sjukpenning utgår vid varje sammanhängande sjnklighetstillslånd för högst 730 dagar eller beträffande sjuka över 67 år 90 dagar. De försäkrade ha vidare rätt till ersättning för utgifter för läkarvård, enligt huvudregeln med % av kostnaden. Denna sjukvårdsförsäkring omfattar även personer under 16 år. Ersättning utgår icke för sjukdom som försäkrad avsiktligt ådragit sig, och sjukpenning må skäligen nedsättas eller helt indragas, om den försäkrade ådragit sig sjukdomen vid förövande av handling, för vilken straff ådömts honom genom laga kraftagande dom, samt vid visst beteende efter uppkommen sjukdom. Sjukförsäkringen administreras i första hand av lokala allmänna sjukkassor. Dess kostnader bestridas genom avgifter av de försäkrade och statsbidrag. Sjukkassa äger enligt 107 § sjukförsäkringslagen icke återkräva sina utgifter för sjukhjälp av den, som framkallat sjukdom hos annan eller eljest i anledning av sjukdom är pliktig att gälda skadestånd till försäkrad. I samband med att sjukkassorna således sakna regressrätt står, att om någon på grund av vållande eller eljest är pliktig att till försäkrad gälda skadestånd i anledning av sjukdomsfall, från skadeståndet skall avräknas vad den försäkrade på grund av den obligatoriska försäkringen uppburit eller ägt uppbära från allmän sjukkassa. Den som på grund av sjukpenningstidens maximering icke längre kan erhålla sjukpenning kan under vissa förutsättningar komma i åtnjutande av folkpension enligt lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering. Enligl denna lag, som i princip avser hela folket från och med en ålder av fyllda 16 år, utgår folkpension bl. a. i form av invalidpension och sjukbidrag. Beträffande båda formerna förutsattes, att den berättigade på grund avkropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte är ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter. För invalidpension förutsattes vidare, att nedsättningen av ar-

49 betsförmågan kan anses varaktig, för sjukbidrag åter all nedsättningen varit oavbrutet bestående minst ett år och kan, utan alt anses varaktig, antagas bliva bestående ytterligare avsevärd tid. Beslår arbetsoförmågan efter utgången av den tid för vilken sjukpenning åtnjutes, äger den arbetsoförmögne sålunda i allmänhet, men icke alltid, rätt till invalidpension eller sjukbidrag. Det är att märka, att såväl sjukpenning som invalidpension och sjukbidrag förutsätta höggradig nedsättning av arbetsförmågan; kvotdel av sjukpenning eller folkpension vid mindre nedsättning av arbetsförmågan ifrågakommer icke. Invalidpension och sjukbidrag utgå ined 200 kr. om året jämte en tilläggspension av i regel 600 kr. för gift och 800 kr. för ogift samt å ort, där bostadskostnaderna äro högre än i den lägsta av de bostadskostnadsgrupper i vilka riket är indelat, dessutom bostadstillägg. Många kommuner göra bruk av en i lagen inrymd möjlighet att öka folkpensionen genom särskilt bostadstillägg. Tilläggspension och bostadstillägg reduceras emellertid efter vissa grunder, därest den pensionsberättigade åtnjuter inkomst. Såsom inkomst räknas även sjukpenning, om pensionsrätt skulle inträda redan medan den berättigade åtnjuter sådan. Att den pensionsberättigade till äventyrs själv uppsåtligen eller av oaktsamhet framkallat pensionsfallet föranleder ej reduktion av folkpensionen. Till blinda utgår i allmänhet blindtillägg med 700 kr. om året. Vid fyllda 67 år inträder enligt lagen om folkpensionering rätt till ålderspension, vilken om folkpension i annan form åtnjutes redan vid uppnåendet av nämnda ålder avlöser denna. Ålderspensionen utgår med 1 000 eller i vissa fall 800 kr. om året, vartill i stor utsträckning kommer bostadstillägg enligt de grunder som nämnts beträffande invalidpension. Folkpensioneringen administreras av lokala pensionsnämnder och ett centralt stal ligt verk, pensionsstyrelsen. Folkpensionerna finansieras genom avgifter av de försäkrade, avkastningen av en genom sådana avgifter tillkommen fond och bidrag av staten och kommunerna. Regress mot någon, som enligt skadeståndsrättsliga regler skulle kunna göras ansvarig för pensionsfallet, förekommer icke. 1 Lagen om folkpensionering innehåller även vissa bestämmelser om efterlevandeförsäkring. Änka, som vid mannens frånfälle fyllt 55 år och varit gift med honom minst fem år, äger sålunda, såframt hon ej eljest åtnjuter folkpension, rätt till sådan pension i form av änkepension med 600 kr. om året, vartill kan komma bostadstillägg enligt de grunder som förut antytts. Ej blott bostadstillägget utan även änkepensionen i övrigt är emellertid underkastad reduktion på grund av inkomst. Till pensionsberät1 Om frågan i vad mån folkpension föranleder minskning av skadestånd till pensionstagaren se nedan s. 87.

50 ligads hustru, som ej själv åtnjuter folkpension, utgår under vissa förutsättningar hustru tillägg. Vid sidan av den allmänna sjukförsäkringen och folkpensioneringen finnas två obligatoriska försäkringsanordningar, olycksfallsförsäkringen och trafikförsäkringen, vilka äro på det sättet speciella att de avse antingen såsom den förra blott en begränsad krets av skadelidande eller såsom den senare allenast skada som orsakats av ett visst slags föremål. Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete äro i stort sett alla anställda försäkrade för skada till följd av olycksfall i arbete eller tillförsäkrade ersättningar som svara mot de i lagen angivna. I praxis har försäkringen utvecklats till att omfatta en stor mängd andra, vilka utan att vara anställda i vanlig mening äro socialt och ekonomiskt jämställda med sådana. Ersättning enligt lagen utgår för läkarvård och annan kurativ behandling, läkemedel och proteser samt för förlust eller nedsättning av arbetsförmågan. I sistnämnda hänseende förekomma sjukpenning och livränta. Där arbetsförmågan under mer än två dagar från dagen för olycksfallet nedsatts med minst 1/4, utgår sjukpenning efter viss taxa i förhållande till arbetsförtjänsten, i den mån denna ej överstiger viss gräns, och graden av nedsättningen i arbetsförmågan, högst 15 kr. 50 öre för dag. Om olycksfallet, efter upphörande av därav orsakad sjukdom medfört under längre eller kortare tid bestående förlust eller nedsättning av arbetsförmågan, utgår i stället livränta, vid förlust av arbetsförmågan i regel med ett årligt belopp motsvarande »/« av den skadades årliga arbetsförtjänst i den mån denna ej överstiger 7 200 kr., alltså högst 6 600 kr. Livränta utgår dock icke där ej arbetsförmågan blivit nedsatt med minst Vio. Livräntan kan höjas med tillägg för förnyelse av protes och vårdbidrag. Såsom framgår av det sagda äro förmånerna enligt olycksfallsförsäkringen på det hela taget större än enligt sjukförsäkringen: Sjukpenning och livränta utgå i allmänhet med större belopp, de utgå även vid partiell förlust av arbetsförmågan, läkarvård ersattes fullt, icke såsom enligt sjukförsäkringen med % av kostnaderna, och olycksfallsförsäkringen omfattar även kostnad för annan behandling än läkarvård och för protes. Förmånerna enligt olycksfallsförsäkringen äro även i allmänhet större än folkpensioneringens förmåner. Olycksfallsförsäkringen innehåller jämväl efterlevandeförsäkring. Har olycksfallet haft dödlig utgång, utgår utom begravningshjälp även livräntor till efterlevande, nämligen dels till änka och under vissa förutsättningar även änkling med ett årligt belopp motsvarande XA av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, dels till vart och ett av den avlidnes barn till dess det fyllt 16 år med Ve av arbetsförtjänsten, dels ock till den avlidnes föräldrar därest de varit väsentligen beroende av den avlidnes arbete med ett årligt belopp

51 motsvarande värdet av det underhåll de åtnjutit av den avlidne, dock högst X A av hans arbetsförtjänst. Livräntor till efterlevande må dock ej tillsammans överstiga 5/e av arbetsförtjänsten. Ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen utgår ej, om den skadade uppsåtligen orsakat olycksfallet. Har det föranletts av att han av grov vårdslöshet åsidosatt gällande säkerhetsföreskrift eller varit berusad, må ersättning till den skadade nedsättas efter vad som finnes skäligt. 1 Ersättning till efterlevande utgår ej om olycksfallet uppsåtligen orsakats av den skadade eller uppsåtligen eller av grovt vållande orsakats av den efterlevande. Olycksfallsförsäkringen bekostas genom avgifter av arbetsgivarna. Försäkring äger rum i ett statligt verk, riksförsäkringsanstalten, eller i något för ändamålet bildat ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag. Arbetsgivare äger teckna försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen mot olycksfall utom arbetet och även för arbetare som ej omfattas av den obligatoriska försäkringen. Till komplettering av det skydd mot de ekonomiska följderna av olycksfall som olycksfallsförsäkringslagen bereder finnas anordningar för ersättning av allmänna medel åt militär personal och åt i fångvårdsanstalt intagna m. fl. samt vissa försäkringsanordningar. Obligatorisk försäkring finnes även mot vissa yrkessjukdomar. Fiskare kunna i riksförsäkringsanstalten frivilligt olycksfallsförsäkra sig med bidrag av statsmedel, fastän de äro självständiga företagare. Den som är berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen eller kompletterande anordning äger ej uppbära ersättning från den obligatoriska sjukförsäkringen. Däremot kunna förmåner från olycksfallsförsäkringen och från folkpensioneringen utgå samtidigt. Ersättning av det förra slaget räknas emellertid såsom inkomst och medför sålunda minskning eller bortfall av de delar av folkpension, som äro underkastade reduktion på grund av inkomst. I den mån den skadade enligt skadeståndsrättsliga regler har rätt till skadestånd, reduceras detta med vad han äger erhålla från olycksfallsförsäkringen, och försäkringsinrättningen inträder såsom berättigad i stället för den skadelidande. Sådan regressrätt kan dock ej göras gällande mot den skadades arbetsgivare, såframt icke denne orsakat skadan uppsåtligen. 2 Medan olycksfallsförsäkringen innebär att arbetsgivare äro pliktiga att hålla sina anställda försäkrade mot skada som drabbar dem i arbetet oavsett huruvida skadan orsakats till följd av arbetsdriften, innebär trafikförsäkringen enligt lagen den 10 maj 1929 om trafikförsäkring å motorfordon, att ägarna av visst slags föremål, motorfordon, äro pliktiga att bekosta 1 2

Se nedan s. 84 f. Se nedan s. 90 f.

försäkring för dem som äro utsatta för fara att lida skada av föremålet. Trafikförsäkringen skiljer sig också från alla de i det föregående nämnda ersättningsanordningarna genom att ersättning enligt densamma utgår blott i den mån skada uppstått som grundar rätt till ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler. Detta kommer till uttryck i trafikförsäkringens konstruktion, i det att försäkringen är anordnad såsom en ansvarighetsförsäkring. Försäkringen medför för den som är berättigad till skadestånd av motorfordons ägare, brukare eller förare rätt att utfå skadeståndet av försäkringsgivaren. Att trafikförsäkringen ej, såsom de i det föregående nämnda försäkringsformerna, ger ersättning efter en, låt vara abstrakt, behovsmåttstock utan efter skadeståndsrättsliga regler gör, all trafikförsäkringen icke brukar räknas såsom socialförsäkring. Ersättning från trafikförsäkringen utgår sålunda i princip med det belopp som den skadade kunnat kräva såsom skadestånd och i stället för detta. Ersättningen är dock liksom sjukpenning och livränta enligt olycksfallsförsäkringen maximerad, ehuru på annat sätt än dessa. Enligt trafikförsäkringen är nämligen bestämt ett högsta belopp för varje händelse som medför skada, i allmänhet 300 000 kr. för personskada och 10 000 kr. för skada å egendom, samt ett högsta belopp för varje skadad eller dödad person, 60 000 kr. Trafikförsäkring äger rum i privata försäkringsbolag och bekostas genom avgifter av motorfordonens ägare. Med att trafikförsäkringen anordnats såsom en ansvarighetsförsäkring sammanhänger, att försäkringsbolaget i regel icke äger regressrätt mot ägare, brukare eller förare av motorfordonet. I koncessionsvillkoren för trafikförsäkringsbolagen ålägges emellertid dessa bolag att, där ej särskilda skäl föranleda till annat, av den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet söka åter vad bolaget i sådant hänseende fått utgiva i skadestånd. I försäkringsavtalen plägar intagas, att bolaget äger av försäkringstagaren söka åter vad det utgivit till den skadelidande ej blott om försäkringstagaren uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat skadan utan också om skadan inträffat under vissa förhållanden, bland vilka främst märkes att fordonet av försäkringstagaren eller med hans vetskap eller medgivande förts utan giltigt körkort eller under omständigheter som göra körningen till rattfylleri. I försäkringstagarens rätt mot skadeståndsskyldig tredje man inträder försäkringsbolaget enligt de vanliga försäkringsvillkoren, där denne framkallat skadan uppsåtligen eller genom vårdslöshet, grov eller icke grov, eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är vållande till skadan eller icke. Sådan regressrätt gäller dock icke mot föraren, såvida ej denne framkallat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller gjort sig skyldig till rattfylleri eller handlat i brottslig avsikt eller begagnat fordonet utan lov.

53 Emedan ersättning enligt trafikförsäkringen utgår till täckande av skadeståndsskyldighet, reduceras den i den mån den skadade äger utfå ersättning från den obligatoriska sjukförsäkringen eller olycksfallsförsäkringen. Den sistnämnda är emellertid berättigad till regress mot trafikförsäkringsbolag som har att svara för annan skadeståndsskyldig än arbetsgivaren. Vad folkpensioneringen beträffar räknas livränta från trafikförsäkringen såsom inkomst och föranleder därför minskning av folkpension i samma mån som annan inkomst. Den som är berättigad till skadestånd enligt skadeståndsrättsliga regler kan, såsom framgår av det föregående, få sin skadeståndsrätt reducerad på grund av all han åtnjuter förmåner från socialförsäkring. I den mån dessa icke läcka skadeståndet, behåller han emellertid alltid sin skadeståndsrätt.

B.

Danmark.

Enligt danska folkeforsikringsloven (bekendtg0relse nr 176 d. 15 april 1948) finnes sjukförsäkring. Denna är icke obligatorisk, men personer, vilkas inkomst icke överstiger vissa tämligen höga gränser, kunna bliva försäkrade i en erkänd sjukkassa, och då de allra flesta göra bruk av denna rätt, är omkring 85 % av befolkningen sjukförsäkrad. De försäkrade erhålla först och främst täckning av vissa utgifter för sjukvård. Därtill kommer dagpenning om minst 40 öre och högst 6 kr. för dag, dock icke mera än 4/s av den genomsnittliga arbetsförtjänsten. Innanför dessa gränser kan dagpenningen fastställas i avtalet. Vanligen sättes den ganska lågt. Rätten till dagpenning är på flera sätt begränsad. Bl. a. gäller, att sådan icke utgår för mer än 26 veckor under ett år. Från sjukförsäkringen utgår också begravningshjälp. Folkeforsikringsloven innehåller även bestämmelser om invaliditetsförsäkring. Denna är obligatorisk för de flesta som icke ha rätt till aldersrente. Från invaliditetsförsäkringen utgår invaliderente, när förvärvsförmågan blivit nedsatt till ungefär y 3 , såvida den försäkrade icke med uppsåt framkallat eller i väsentlig mån ökat invaliditeten eller ådragit sig denna genom längre tids missbruk av alkohol eller narkotiska medel. Invalidräntan utgår med ett grundbelopp, som för en ensamstående person i Köpenhamn är 1 584 kr. om året med reglering efter levnadskostnaderna. Därtill komma vissa tillägg. En ensamstående person i Köpenhamn kan därför åtnjuta ett årligt belopp av c:a 2 350 kr., eller mera om han är särskilt hjälplös. Ytterligare tillägg utgå till gifta och barnförsörjare. Om invalidens inkomst eller förmögenhet överskrider vissa tämligen låga gränser, reduceras räntan. Enligt folkeforsikringsloven utgår vidare aldersrente till praktiskt taget

54 alla, i allmänhet från fyllda 65 år. Räntans storlek är något lägre än invalidräntans. Aldersrente är underkastad reduktion på grund av inkomst. Vid sidan av dessa allmänna försäkringsformer finnes olycksfallsförsäkring för anställda enligt ulykkesforsikringsloven (bekendtg0relse nr 198 den 12 april 1949). Enligt denna lag skall varje arbetsgivare försäkra sina arbetare mot följderna av olycksfall under arbetet. Under den obligatoriska olycksfallsförsäkringen enligt lagen falla under vissa förutsättningar även personer som självständigt bedriva fiske eller mindre skeppsfart, och andra självständigt arbetande personer kunna i viss omfattning teckna frivillig försäkring som faller under lagen. Olycksfallsförsäkringen omfattar mistning av förvärvsförmågan och död såsom följd av olycksfall under den försäkrades arbete eller under de omständigheter, varunder detta försiggår, eller under försök att rädda människoliv. Yrkessjukdomar behandlas i vidsträckt omfattning såsom olycksfall. Om den försäkrade uppsåtligen framkallat olycksfallet lämnas ingen ersättning. Och ersättningen skall nedsättas eller bortfalla, om han har framkallat olycksfallet eller väsentligen bidragit därtill genom grov oaktsamhet, berusning eller åsidosättande av föreskrift som hålles i kraft. Dessa regler gälla också efterlevandes rätt, där arbetare dör. De förmåner lagen ger äro framför allt: (1) vid övergående mistning av förvärvsförmågan dagpenning, (2) vid varaktig mistning av förvärvsförmågan med minst 5 % en invaliditetsersättning, som i regel utgår i form av invalidränta vid högre invaliditetsgrader och såsom ett kapitalbelopp vid de lägre, samt (3) vid dödsfall begravningshjälp och ersättning åt närstående efterlevande. Dessa ersättningar fastställas efter bestämda normer, med reglering efter levnadskostnaderna. Dagpenning och invaliditetsersättning sättas i förhållande till arbetarens årslön. Därvid bortses emellertid från inkomsten i vad den må överstiga ett belopp som f. n. är 5 250 kr., och icke heller innanför denna gräns ersattes hela den mistade löneinkomsten. Dagpenning kommer visserligen nära lönens belopp; den kan uppgå till drygt 13 kr. Men invalidräntan är vid total förlust av arbetsförmågan endast 2/s av årslönen och vid partiell förlust ett proportionsvis mindre belopp. Dödsfallsersättningen kan icke överstiga 7 gånger årslönen och ersättning till änka är i regel 4 gånger årslönen. 1 . Obligatorisk ansvarighetsförsäkring finnes för motorfordon, luftfartyg, jägare och hundar.2 För att den skadade skall erhålla ersättning från sådan försäkring förutsattes, att han har skadeståndsrätt, och ersättningarnas 1

Angående olycksfallsförsäkringens förhållande till skadeståndsrätten se nedan s. 89. F. ö. är även brandförsäkring påbjuden i vissa fall, och för vissa mindre lantbruk skola också andra försäkringar tecknas. 2

55 belopp rättar sig efter det skadestånd vartill den skadade är berättigad. Beloppen äro emellertid maximerade. För vanliga motorfordon behöver ägaren icke teckna försäkring på mer än 30 000 kr. Enligt ett nyligen avgivet lagförslag skall beloppet fördubblas. Enligt motorloven § 39 st. 7 har försäkringsbolaget regressrätt mot försäkringshavaren, om denne orsakat skadan med uppsåt eller grov oaktsamhet, ocli § 3D st. 8 förbjuder honom att skydda sig mot regresskravet medelst försäkring. För regressanspråket häftar motorfordonet, om anspråket riktas mot den som ägde detta när skadan inträffade eller den som då lovligen brukade det. Enligt § 40 st. 9 skall rätten ex officio pröva, huruvida bolaget har regressrätt mot försäkringshavaren, och enligt bekendtg0relsen nr 314 den 22 december 1927 £ 16 får bolaget icke avstå sin regressrätt; bolaget skall mista sin koncession, om tlet icke gjort regressrätten gällande där den efter justitsministeriets åsikt borde ha gjort det. I praxis godkänner justitsministeriet dock efter skadan ingångna förlikningar angående regressen och följer därvid regler som svara mot dem § 18 försäkringsavtalslagcn innehåller om försäkring i allmänhet men visar tämligen stor stränghet mot bolagen. Beträffande motorfordon, som uthyras utan förare för personbefordran, är det stadgat, att den som hyr ut fordonet skall stå en självrisk av 150 kr. för varje skada. Men hyresmannen skall kontant deponera minst 50 kr., som skall användas till att helt eller delvis täcka den skada för vilken den förre står självrisk. Se hekendtgörclsen nr 31 den 6 februari 1948 § 05 b. C. Norge. I Norge äro enligt lagen den 6 juni 1930 om syketrygd praktiskt taget alla arbetstagare, vilkas inkomst icke överstiger 9 000 kr. om året, obligatoriskt sjukförsäkrade, till någon del på arbetsgivarens bekostnad. Frivilligt deltagande i sjukförsäkringen förekommer i stor utsträckning, varför drygt 70 % av befolkningen mellan 15 och 70 år lär vara sjukförsäkrad. Förmånerna utgöras av sjukvård, sjukpenning och vissa andra ersättningar samt begravningshjälp. Sjukpenningens belopp beror av den årliga arbetsinkomsten och kan med vissa tillägg gå upp till 9 kr. för dag men får icke överstiga 90 % av arbetsinkomsten. Sjukpenning utgår i allmänhet icke för mer än 52 veckor för en och samma sjukdom. Med tillämpning av lagen den 16 juli 1936 om hjälp till blinda och vanföra utgår understöd åt invalider med invaliditetsgrad av lägst 80 % efter de satser som gälla för ålderspension. Enligt lagen den 16 juli 1936 om alderstrygd ha alla som fyllt 70 år rätt till ålderspension enligt lagens regler. Kommunerna fastställa pensionens storlek. Lägsta beloppet, vilket tillämpas i de flesta kommunerna, är 600 kr. om året. Pensionen reduceras emellertid eller bortfaller helt efter vissa regier, om den berättigade har inkomst. Olycksfallsförsäkring för anställda finnes dels enligt lagen den 24 juni 1931 om ulykkestrygd for industriarbeidere m. v., dels enligt lagen s. d. om

56 ulykkestrygd for sj0menn. Den förstnämnda lagen omfattar anställda vida utöver den egentliga industrien. Dessutom finnes obligatorisk olycksfallsförsäkring för fiskare, avseende även självständiga företagare. Bland förmånerna märkes invalidränta. Högsta räntan är för ensamstående industriarbetare 1 800 kr. om året, räknad efter 60 % av inkomsten dock högst 3 000 kr. Ät försörjare utgår tillägg. Vid övergående arbetsoförmåga kan ulgå dagpenning. 1 Ett principbetänkande om en genomgripande reform av socialförsäkringen har varit framlagt för stortinget, som dock icke tagit ställning därtill. 2 Obligatorisk ansvarighetsförsäkring förekominer icke i Norge utom så till vida som ägare av motorfordon är pliktig att antingen ställa säkerhet för eventuellt skadestånd eller också, såsom oftast sker, teckna ansvarighetsförsäkring. II. Frivillig försäkring. A. Sverige. Det frivilliga försäkringsväsendet är väl utvecklat i alla tre länderna. En föreställning om dess utbredning i Sverige ge följande uppgifter som hämtats ur 1945 års försäkringsutrednings principbetänkande (SOU 1949: 25 s. 35 och 80). Under år 1947 utbetalades för försäkringsfall inom brandförsäkringen 100 miljoner kr., inom sjöförsäkringen 49 miljoner kr., inom bilskadeförsäkringen 14 miljoner kr., inom husdjursförsäkringen 12 miljoner kr. och inom ansvarighetsförsäkringen 6 miljoner kr. Till jämförelse må nämnas, att utbetalningarna från den obligatoriska trafikförsäkringen, vilken omfattar en högst betydande del av de skadeståndsfall som komma inför domstol, uppgingo till 16 miljoner kr. Fastighetsbeståndet i Sverige är ined undanlag av en jämförelsevis ringa del brandförsäkrad, men försäkringen har i många fall tecknats till för lågt belopp. Bestämmelser om försäkringsavtal äro meddelade i lagen den 8 april 1927 om sådana avtal. Enligt J.8 § denna lag är försäkringsgivaren fri från ansvarighet enligt försäkringen gentemot försäkringshavare som uppsåtligen framkallat försäkringsfallet och, om avtalet gäller annan försäkring än livförsäkring, även gentemot den som framkallat försäkringsfallet genom grov vårdslöshet. Har försäkringsfallet däremot framkallats genom vårdslöshet som icke kan anses grov, är detta enligt 20 § utan inverkan på försäkringsgivarens ansvarighet. Beträffande försäkringsgivarens regressrätt mot skadeståndsskyldig gores i 25 § skillnad mellan skadeförsäkring och summaförsäkring. Med för1 2

Angående olycksfallsförsäkringens förhållande lill skadeståndsrätten se nedan s. 88 f och 91. Slorlingsmelding nr 58 1948 från socialdepartementel.

säkring av senare slaget förstås försäkring enligt vilken försäkringssumman är bestämd i avtalet och alltså icke beror av skadans storlek. Sådan försäkring är liv-, olycksfalls- och sjukförsäkring, i den mån icke, såsom kan förekomma vid olycksfalls- eller sjukförsäkring, försäkringsgivaren förbundit sig alt läcka sjukvårdskostnader eller andra utgifter med deras verkliga belopp. Vid summaförsäkring äger försäkringshavaren erhålla försäkringsbeloppet utöver del skadestånd vari ill han må vara berättigad. Någon regressrätt för försäkringsgivaren kommer då icke i fråga. Vid skitdeförsäkring åter inträder försäkringsgivaren för vad han utgivit i den skadelidandes rätt mot den skadeståndsskyldige, om denne uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig alt utge skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke. Under uttrycket »enligt lag» inbegripes ej blott uttryckligt lagstadgande utan gällande rätt över huvud; se NJA 1945 s. 322 och 325 samt 1946 s. 148.1 Bestämmelserna i 18, 20 och 25 §§ äro emellertid icke tvingande utan kunna frångås genom bestämmelser i försäkringsavtalet. Det förekommer därför också i viss utsträckning, men enligt uppgift mindre nu än tidigare, att försäkringsgivarna förbehålla sig regressrätt mot den skadeståndsskyldige i fall där sådan rätt saknas enligt 25 §. Vid bedömande huruvida vårdslöshet varit grov synes nian i praxis benägen j alt visa överseende. Belysande äro följande rättsfall, som avse tillämpning av 25 £." I NJA 1942 s. 11 ansågs inspektören på en lantgård icke ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, när han med blåslampa sökte tina upp ett fruset vattenledningsrör i ett kylrnm som var inrett i ladugårdsbyggnaden, fastän röret till större delen löpte parallellt med taket på ett avstånd från detta av blott femtio cm och en höskulle låg ovanför kylrnmmct; höet antändes och hela ladugården brann ned. Vid en militärövning i s. k. projektilröjning, som bl. a. avsåg oskadliggörande av brandhandgranaler, kastades glöd från en antänd handgranat upp på det halmtäckta taket till en på allenast 8 meters avstånd befintlig stallbyggnad och antände denna; i NJA 1945 s. 322 ansågs grov vårdslöshet icke ha förekommit. Ej heller ansågs det i NJA 1940 s. 185 grovt vårdslöst att tömma den till ett gengasaggregat hörande cyklonrenarcn i en intill en byggnad stående träbalja med påföljd att glödande kolavfall, som fanns i det uttömda sotet, antände baljan, varifrån elden spred sig, först till en del tomma trälådor och därifrån till byggnaden.

B.

Danmark.

Den danska lagen den 15 april 1930 om forsikringsaftaler har i sin § 18 bestämmelser som något avvika från det motsvarande svenska lagrummet. 1

Se om tolkningen av 25 § EKLUND & HEMBERG, Lagen om försäkringsavtal, 2:a uppl., 1946,

HULT i SvJT 1947 s. 501 IT och LIN» & LECH i TfR 1947 s. 478 f. Se också nedan s. 117 f. 2 Se HULT i SvJT 1947 s. 500 f.

58 Lika är, att försäkringsgivaren är fri från ansvarighet om försäkringshavaren framkallat försäkringsfallet uppsåtligen. För fall, där försåkringshavaren framkallat försäkringsfallet genom grov vårdslöshet, stadgar lagen däremot icke, såsom den svenska för annan försäkring än livförsäkring, att försäkringsgivaren likaledes skall vara fri från ansvarighet utan i stället att det skall med hänsyn till skuldgraden och omständigheterna i övrigt avgöras om och i vad mån ersättning skall lämnas. Vid livförsäkring skall emellertid liksom enligt svenska lagen ersättning ges till fullo och detsamma gäller enligt danska lagen även vid ansvarighetsförsäkring. I i; 20 stadgas liksom i det motsvarande svenska lagrummet, att försäkringsgivaren icke äger åberopa mindre vårdslöshet hos försäkringshavaren än grov sådan till befrielse från ansvarigheten. Denna bestämmelse är emellertid enligt danska lagen tvingande utom så till vida som försäkringsgivaren i försäkringsavtalet må förbehålla sig dels att vara fri från ansvarighet vid försäkringsfall som försäkringshavaren har framkallat under självförvållat rus, dels att avkorta ersättningen med högst 5 %. Även danska försäkringsavtalslagens § 25 avviker från den svenska lagens motsvarande lagrum. 1 I fråga om summaförsäkring äro reglerna lika, och lika är också huvudregeln vid skadeförsäkring, nämligen att försäkringsgivaren inträder i försäkringshavarens rätt mot den skadeståndsskyldige. Men lagarna skilja sig i fråga om de undantag som göras från denna regel. Den danska lagen stadgar nämligen, att om tredje man orsakat skadan genom oaktsamhet som icke är grov, hans skadeståndsskyldighet kan nedsättas eller efter omständigheterna helt bortfalla. Medan den svenska lagen för dessa fall utesluter regress från försäkringsgivaren mot tredje man men bibehåller denne vid hans skadeståndsrätt i den mån han icke vill och kan erhålla skadan gottgjord genom försäkringen, låter alltså den danska lagen försäkringen inverka på själva skadeståndsskyldigheten men icke så, att denna obetingat bortfaller, och medger regressrätt i den mån skadeståndsskyldigheten får kvarstå. Med den som orsakat skadan genom en icke grov oaktsamhet likställes den, vars skadeståndsansvar är grundat allenast på bestämmelsen i Danske Lov 3-19-2 om husbondeansvar. Den möjlighet att jämka skadeståndsansvaret, som danska försäkringsavtalslagen sålunda medger, användes i vid utsträckning. I synnerhet låta domstolarna ofta husbondens ansvar för hans folks handlingar falla bort. En olikhet mellan den svenska och den danska lagen är slutligen, att bestämmelserna i danska lagen § 25 äro tvingande.

1 Se om tillämpningen av det danska lagrummet USSING i SvJT 1937 s. 120 IT.

59 C. Norge. I den norska lagen den 6 juni 1930 om forsikringsavtaler är § 18 lika ined motsvarande lagrum i den danska lagen. Även § 20 är lika, frånsett bestämmelsen om 5 % reduktion. Den norska lagens § 25 överensstämmer med de båda andra lagarnas beträffande summaförsäkring och likaså däri, att huvudregeln vid skadeförsäkring är att försäkringsgivaren inträder i försäkringshavarens rätt mot den skadeståndsskyldige. I fråga om undantagen från sistnämnda regel visar den norska lagen emellertid en tredje variant. Liksom enligt svenska lagen har enligt den norska försäkringshavaren sitt skadeståndskrav kvar mot den skadeståndsskyldige, i den mån han icke vill och kan utfå ersättning av försäkringsgivaren. Det är endast dennes regressrätt mot den skadeståndsskyldige som omhandlas i lagen, men därom stadgas liksom i den danska, att om tredje man orsakat skadan genom en oaktsamhet som icke är grov, hans ansvar kan nedsättas eller helt bortfalla. Med detta järnställes liksom enligt danska lagen fall, där ansvaret grundas allenast på bestämmelsen om husbondeansvar, Norske Lov 3-21-2. I olikhet mot vad förhållandet är enligt den danska lagen, nedsättes eller bortfaller regressansvaret emellertid icke där skadan orsakats under utövning av näring eller »bedrift». Den norska lagens § 25 är liksom den danskas tvingande.

3 KAPITLET Önskvärdheten av lagstiftning på skadeståndsrättens område.

I. Framställningar om lagstiftningsåtgärder. I en vid 1946 års riksdag väckt motion (II: 175) hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om allsidig och skyndsam revision av 6 kap. strafflagen jämte andra lagbestämmelser som reglera r ä t t e n t i l l s k a d e s t å n d i u t o m o b l i g a t o r is k a f ö r h å l 1 a n (1 e n. I sitt av riksdagen godkända utlåtande med anledning av motionen (nr 33) vitsordade första lagutskottet, att åtskilliga skäl talade för att en allmän översyn av den utomobligatoriska skadeståndsrätten borde komma till stånd. Utskottet ansåg sig emellertid icke kunna taga ställning till frågan huruvida tiden då vore mogen för en allmän översyn och eventuell kodifiering av rättsreglerna på detta område. Under anförande bland annat att skadeståndsrätten torde komma att bliva föremål för överläggningar i samband med återupptagandet av det nordiska lagstiftningsarbetet, vilket legat nere under andra världskriget, och att skadeståndsrätten syntes väl ägnad att göras till föremål för gemensamma nordiska överläggningar, fann sig utskottet sakna tillräcklig anledning att föreslå riksdagen att hemställa om en utredning angående allmän revision av skadeståndsrätten. Utskottet inskränkte sig därför till att föreslå revision av de bestämmelser mot vilka motionens kritik av gällande skadeståndsregler i främsta rummet riktat sig, nämligen bestämmelserna om skadestånd åt efterlevande efter dödad person. Utlåtandet utmynnade därför i en hemställan, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om skyndsam utredning angående revision av bestämmelserna i 6: 4 strafflagen. Skrivelse av detta innehåll avläts sedermera av riksdagen (nr 270). Bedan tidigare hade riksdagen i ett speciellt avseende gjort en framställning av betydelse för den allmänna skadeståndsrätten. I skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 425) hemställde nämligen 1937 års riksdag om utredning av frågan om ersättning av statsverket till den som lidit skada till följd av felskrivning i fastighetsbok. Med anledning av denna framställning påbörjades inom justitiedepartementet en utredning om det allmännas ansvar för skada som uppkommit genom fel eller försummelse av tjänsteman. Denna utredning avbröts emellertid genom beslut av Kungl. Maj :t den

61 29 november 1946. Riksdagens skrivelse har sedermera överlämnats till lagberedningen att tagas under övervägande vid fullgörandet av dess uppdrag. Efter initiativ av riksdagens revisorer har 1949 års riksdag på hemställan av statsutskottet (uti. nr 143 p. 2) i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 262) anhållit, att Kungl. Maj :t ville föranstalta om översyn av lagen den 10 juli 1899 om ersättning av allmänna medel i vissa fall för skada som förorsakals av ämbets- och tjänstemän m. fl.1 En annan fråga som angår det allmännas ersättningsskyldighet uppmärksammades av 1947 års riksdag, som på hemställan av statsutskottet (uti. nr 246) i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 475) anhöll om utredning av frågan om ersättning av allmänna medel för skador, vållade av personer vilka äro eller varit intagna på sinnessjukhus m. fl. anstalter. Anslag av statsmedel har sedermera ställts till förfogande för beredande av ersättning för sådana skador efter prövning av behovet i varje särskilt fall.2 I statsutskottets utlåtande i sistnämnda ärende behandlades även ett motionsvis framfört förslag, att ersättning skall kunna utgå av statsmedel för skada, som tillfogats genom brottslig gärning. Biksdagen var med hänsyn till frågans svårlösta och omfattande beskaffenhet icke beredd att för det dåvarande påkalla utredning i ämnet. Biksdagen fann emellertid förslaget värt beaktande och utrednings!"rågan förtjäna ytterligare överväganden. Uppmärksamhet syntes böra ägnas spörsmålet om uppdraget för en eventuell utredning lämpligen kunde begränsas till att avse vissa grupper av de mera angelägna fallen. I kungl. prop, nr 144 till 1948 års riksdag (s. 239) uttalade föredragande departementschefen om den däri föreslagna och sedermera i 7 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. ra. lagfästa regleringen av frågan om befrielse från skadeståndsskyldighet för befälhavare pä krigsfartyg i vissa fall, att den ulan tvivel icke vore tillfredsställande. En utredning rörande denna och vissa därmed sammanhängande frågor har sedermera verkställts av häradshövdingen E. Thomasson såsom inom justitiedepartementet tillkallad sakkunnig. Utredningen, som är dagtecknad den 20 augusti 1949, har icke befordrats till trycket. I motioner till 1944 års riksdag föreslogs, att möjlighet till införsel måtte öppnas för fordran på skadestånd som utdömts på grund av misshandelsbrott. Första lagutskottet fann i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 42), att förslaget var värt beaktande, men det hade enligt utskottets mening sådant samband icke endast med rätten till införsel för skadestånd på grund av brottslig gärning över huvud utan även med den större frågan om rätten till utmätning i avlöning, att det icke kunde anses lämpligt att upptaga den genom motionerna väckta begränsade lagstiftningsfrågan till 1

Jfr första lagutskottets utlåtande nr 38 vid 1949 års riksdag. Se kungl. prop, nr 87 till 1948 års riksdag och statsverkspropositionens femte huvudtitel vid 1950 års riksdag s. 145. a

särskild behandling. Vid 1945 års riksdag återkoramo motionärerna med motioner, i vilka yrkades revision av utsökningslagen och i samband därmed stående lagstiftning, varvid bland andra frågor den i 1944 års motioner framförda borde vinna en lösning. På hemställan av första lagutskottet (uti. nr 39) anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 365) om revision av utsökningslagen och i samband därmed stående författningar. Den i samband med skadeståndsrätten stående frågan om o b l i g a torisk ansvarighetsförsäkring för att trygga den skadeståndsberättigades rätt till skadeståndet eller a n n a n obligatorisk f ö r s å k r i n g har i skilda sammanhang varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. I sitt utlåtande (nr 48) med anledning av den kungl. propositionen med förslaget till lagen den 30 juni 1943 om tillsyn över hundar föreslog första lagutskottet, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa om utredning huruvida och på vad sätt obligatorisk ansvarighetsförsäkring för hundägare må kunna införas, och en skrivelse med detta innehåll avläts av riksdagen (nr 348). I utlåtande av första lagutskottet vid 1945 års riksdag (nr 47) med anledning av väckta motioner hemställde utskottet, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig och förutsättningslös utredning med syfte att åstadkomma en genomgripande centralisering och rationalisering av försäkringsverksamheten, däri inbegripet om och i vilken utsträckning det privata försäkringsväsendet bör överföras till det allmänna och i samband därmed i vad mån flera försäkringsgrenar böra göras obligatoriska. Sedan riksdagen avlåtit skrivelse till Kungl. Maj :t med detta innehåll (nr 530), har en utredning tillsatts, 1945 års försäkringsulredning. Denna har den 15 juni 1949 avgivit ett principbetänkande rörande försäkringsväsendet (SOU 1949: 25) samt ett betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring in. m. (SOU 1949:26), om vilka nedan (bl. a. s. 81 f). På hemställan av jordbruksutskottet (uti. nr 47) med anledning av väckt motion anhöll 1947 års riksdag (skrivelse nr 363), att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om utredning rörande sättet för anordnandet av en obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare. En utredning av denna fråga tillhör arbetsuppgifterna för 1949 års jaktutredning. Att nämna är vidare, att kommerskollegium i skrivelse den 3 april 1948 underställt försäkringsinspektionen ett av sprängämnesinspektionen framfört önskemål om obligatorisk ansvarighetsförsäkring beträffande skador som uppstå i samband med sprängning, varvid även ifrågasatts om det icke vore motiverat att på detta område utsträcka skadeståndsansvaret till att gälla oberoende av vållande. I skrivelsen har kommerskollegium anfört bl. a., att de skador som inträffa i samband med explosionsolyckor ofta på grund av sprängämnenas kraftiga effekt äro till sina ekonomiska verkningar mycket omfattande och att det lärer vara

63 vanligt att de skadelidande till följd av de skadeståndsskyldigas ofta bristande ekonomiska möjligheter själva få vidkännas den ekonomiska förlust som är förenad med ett skadefall. I infordrat yttrande till försäkringsinspektionen den 29 april 1948 har svenska försäkringsbolags riksförbund ifrågasatt riktigheten av sistnämnda påstående. Den som i ansvarig ställning yrkesmässigt utförde sprängningsarbeten eller på annat sätt hade befattning med sprängämnen torde oftast genom frivillig ansvarighetsförsäkring ha säkerställt sig mot ekonomisk förlust på grund av skadeståndsskyldighet. Riksförbundet ville vidare framhålla, att vanlig brandförsäkring omfattade bl. a. skada genom explosion. Då frågan gällde egendomsskada, varpå den remitterade skrivelsen främst toge sikte, erfordrades alltså för att den skadelidande skulle bliva ställd utan ersättning, att följande tre förutsättningar samtidigt vore uppfyllda, nämligen att den skadeståndsskyldige icke vore ansvarighetsförsäkrad, att han saknade ekonomisk möjlighet att själv gälda skadeståndet samt att den skadade egendomen ej vore brandförsäkrad. Riksförbundet hölle för sannolikt, att omständigheterna vore sådana endast i undantagsfall, även om förbundet icke kunde framlägga något siffermässigt belägg för denna sin uppfattning. Men även om det i något större utsträckning skulle förekomma att en skadeståndsberättigad ej kunde utfå ersättning, talade enligt riksförbundets mening starka skäl mot införandet av obligatorisk ansvarighetsförsäkring. En första förutsättning för en sådan försäkring vore, att det område som skulle täckas av försäkringen kunde noga kartläggas och beskrivas. Redan här torde stora svårigheter möta. Vidare måste ett system tillskapas, som möjliggjorde ett effektivt övervakande av försäkringspliktens fullgörande, vilket — om det över huvud taget vore möjligt — säkerligen skulle medföra kostnader och alltså en fördyring av försäkringen, som icke skulle stå i rimlig proportion till vad man skulle vinna genom att införa försäkringstvång. Sannolikt bleve det även nödvändigt att straffbelägga uraktlåtenhet att fullgöra försäkringsplikten. Vad anginge utvidgning av .skadeståndsskyldigheten vid sprängningsarbeten till att gälla oberoende av vållande ville riksförbundet endast framhålla, att en sådan utvidgning å ena sidan skulle medföra viss förenkling vid skaderegleringen men å andra sidan skulle leda till högre premier såsom en naturlig följd av den utökade .skadeståndsskyldigheten. Nämnas bör ock, att i 1942 års försäkringsutrednings betänkande (SOU 1946:34 s. 140) framförts tanken på obligatorisk dödsfallsförsäkring, som närmast skulle avse att täcka begravningskostnaderna men till sin storlek skulle avvägas så, att den för de breda lagren även kunde bliva till viss hjälp att övervinna anpassningssvårigheterna efter ett dödsfall inom familjen, framför allt då familjeförsörjaren fallit ifrån. Med anledning av att Kungl. Maj :t i proposition till 1939 års riksdag (nr 189 s. 7) funnit frågan om en fullständig revision av lagstiftningen angående trafikförsäkring å motorfordon m. m. erfordra ytterligare utredning utöver vad i ärendet förelåg har första lagutskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 33) uttalat en förväntan att utredningen på detta område måtte fullföljas utan dröjsmål. På hemställan av andra lagutskottet (uti. nr 49) med anledning av väckt motion har 1945 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t (nr 314) anhållit om utredning rörande begränsning av regressrätt enligt lagen om försäkring

64 för olycksfall i arbete 12 § andra stycket mot personer anställda hos samma arbetsgivare som den skadade. Ärendet är föremål för övervägande inom socialvårdskommittén. En utredning, som på ett speciellt område berör såväl skadeståndsrättsliga som försäkringsrättsliga frågor är den, som efter förordnande av Kungl. Maj:t den 5 oktober 1945 bedrives av 1945 års lufträttssakkunniga. Dessas uppdrag avser utredningsarbete rörande de nya privaträttsliga bestämmelser på l u f t r ä t t e n s o m r å d e , vilka kunna erfordras för anslutning till den i Rom den 29 maj 1933 upprättade internationella konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om skador som genom luftfartyg tillskyndats tredje man på jordytan. Att nämna är vidare, att det internationella institutet för privaträttens förenhetligande, International institute for the unification of private Jaw, avgivit ett förslag angående skadeståndsansvar och obligatorisk försäkring för skada av motorfordon: International unification in the matter of civil liability and compulsory insurance of motorists, Preliminary drafts and reports, Rome 1942.l Det missnöje med den nuvarande skadeståndsrätten, varom de anförda lagstiftningsinitiativen vittna och som kommit till uttryck främst i första lagutskottets ovannämnda utlåtande (nr 33) vid 1946 års riksdag, är säkerligen utbrett. Ett belägg härför gav en diskussion som fördes vid 18:e nordiska juristmötet i Köpenhamn 1948. Ämnet för överläggningen var frågan, huruvida möjlighet bör beredas lill jämkning i skadestånd med hänsyn till beskaffenheten av den .skadeståndsskyldiges skuld och andra omständigheter. Åtskilliga talare begagnade tillfället alt framföra önskemål om väsentliga ändringar i de nuvarande skadeståndsreglerna.

II. Allmänna överväganden. Såsom framgår av det anförda, har det gjorts gällande, att de nuvarande skadeståndsreglerna på åtskilliga punkter äro mindre tillfredsställande. Man inskränker sig emellertid icke alltid till att framhålla, att vissa särskilda regler eller regelkomplex äro behäftade med svagheter. Det hävdas också, att skadeståndsrätten i sin helhet bör göras till föremål för omprövning med avseende å sina uppgifter och sitt verkningssätt. Vissa synpunkter, som böra anläggas vid en sådan översyn, angåvos av första lagutskottet vid 1946 års riksdag i dess ovan nämnda utlåtande (nr 33). Utskottet anförde sålunda, att det torde vara uppenbart att en revision av skadeståndsrätten bör ske under starkt hänsynstagande till försäkringsväsendets skadeutjämnande möjligheter. Det vore ingalunda osannolikt, att skadeståndsregierna i en framtid kunde utformas så, att de i x

Senast publicerade i det av institute! utgivna verket 1.'unification du droit, Rome 1948, s. 172 IT.

65 likhet med viss försäkringsverksamhet finge lill huvudsaklig uppgift att skapa social trygghet. Den allmänna utvecklingen syntes snarast peka mot ett sådant mål. Vid en blivande översyn av skadeståndsrätten borde de sociala synpunkterna starkt beaktas. Möjligheten att i större eller mindre utsträckning samordna skadeståndsrätten med socialförsäkringen borde alltså icke lämnas ur sikte. Det vore icke uteslutet, atl avsevärda ändringar i gällande skadeståndsrätt kunde befinnas påkallade ur socialpolitisk synpunkt. Det är givet, att en revision av skadeståndsreglerna lagstiftningsvägen är mest påkallad inom de delar av skadeståndsrätten där ett behov av ändrade regier gör sig tydligt kännbart och rättspraxis icke kan förväntas inom rimlig tid genomföra en ändring utan stöd av lagstiftning. Såsom exempel må nämnas, att det enligt vad förhandlingarna vid 18:e nordiska juristmötet gåvo vid handen enligt mångas mening är önskvärt att domstolarna må kunna jämka skadestånd i betydligt större utsträckning än för närvarande sker. En sådan jämkningsregel torde icke utan stöd av lagstiftning kunna utbilda sig i rättspraxis, i allt fall icke inom den närmaste tiden. Det är för övrigt med avseende å skadeståndsrättens möjlighet att utveckla sig genom praxis att märka, att de sociala synpunkter som första lagutskottet antydde endast i begränsad mån kunna vinna beaktande i praxis utan stöd av lag. Ty rättsskipningen är av naturliga skäl inriktad på att skilja mellan parterna i de föreliggande målen och äger icke samma frihet som de lagstiftande myndigheterna att forma skadeståndsrätten efter vad som finnes ändamålsenligt för samhällslivet i det hela. Det är sålunda, för att belysa detta med ett exempel, knappast möjligt, att rättsskipningen allena skulle kunna draga de fulla konsekvenserna av att vid sidan av skadeståndsrätten även försäkringsväsendet tjänar till att bereda gottgörelse för skador. Och det är tydligt, att en utveckling av socialförsäkring eller obligatorisk försäkring med syfte att övertaga en del av skadeståndsrättens funktion icke kan ske utan ingripande lagstiftningsvägen. Såsom skäl för att upptaga skadeståndsrätten eller delar därav till legislativt övervägande kan emellertid icke allenast åberopas önskvärdheten av sakliga ändringar. En allvarlig olägenhet hos den nuvarande ordningen är den osäkerhet som i viktiga avseenden råder angående skadeståndsrättens innehåll. De svenska rättsreglerna om skadestånd utanför kontraktsförhållanden innefattas dels, såvitt angår genom brott tillskyndad skada, i de knapphändiga och delvis ålderdomliga bestämmelserna i 6 kap. strafflagen, dels i vissa särskilda lagar och författningar och dels i ett stort antal avgöranden av Högsta domstolen. I sitt åberopade utlåtande vid 1946 års riksdag påtalade första lagutskottet den brist på enhetlighet och klarhet som präglar rättspraxis på området och yttrade, att detta förhållande främst torde vara förorsakat av bristen på klarläggande lagbestämmelser i ämnet. Rättspraxis har, efter vad utskottel anförde, kunnat hämta endast ofull-

ständigt stöd i skriven lag. På grund härav hade skadeståndsrätten blivit mycket svåröverskådlig, vilket uppenbarligen icke vore tillfredsställande. För den enskilde vore det mången gång svårt eller omöjligt att avgöra, huruvida han hade att svara för en uppkommen skada. Motsvarande svårigheter uppkomme för avgörandet av frågan vem som vore närmast till att täcka skaderisker genom försäkring. Även domstolarna ställdes mången gång inför betydande svårigheter vid avgörandet av skadeståndstvister. För ett upptagande av skadeståndsrätten till nordiskt lagstiftningsarbete synas vissa särskilda skäl kunna anföras. Erfarenheter och framsteg som gjorts i något av de nordiska länderna böra sålunda kunna utnyttjas till båtnad för de övriga länderna. Där väsentliga avvikelser bestå mellan de skilda ländernas regler, är det anledning att pröva, huruvida avvikelserna äro sakligt motiverade eller om man icke på ena hållet lyckats finna en bättre regel än på det andra. I och för sig bör det också betraktas såsom ett önskemål, att nordisk rättsenhet åstadkommes på skadeståndsrättens område. För samfärdseln mellan länderna skulle enhetliga skadeståndsregier vara av värde. Vid övervägande huruvida skadeståndsrätten bör göras till föremål för lagstiftningsåtgärder inställa sig emellertid å andra sidan vissa betänkligheter. Ehuru första lagutskottet i sitt utlåtande vid 1946 års riksdag starkt betonade brister hos den nuvarande skadeståndsrätten och t. o. m. uttalade att behovet av fastare grundsatser på detta centrala område av rättsordningen förr eller senare måste göra en allmän översyn av den utomobligatoriska skadeståndsrätten ofrånkomlig, fann utskottet dock som nämnt, att det icke kunde taga ställning till frågan huruvida tiden för det dåvarande vore mogen för en allmän översyn och eventuell kodifiering av rättsregierna på detta område. Det vore, anförde utskottet, uppenbarligen förenat med stora svårigheter att uppdraga några klara och enhetliga riktlinjer för ett lagstiftningsarbete av så vittutseende och invecklad beskaffenhet. Skadeståndsrätten befunne sig alltjämt i stark utveckling. Olika tendenser och åskådningssätt bröte sig mot varandra. Därom vittnade den stora mängden av domstolsavgöranden med faktiskt eller skenbart motsatt utgång i likartade situationer, liksom den stora förekomsten av skiljaktiga meningar i hithörande mål. Med hänsyn till det anförda är det mycket möjligt, att så starka meningsskiljaktigheter eller tvivelsmål råda om vad en regel för ett visst förhållande bör innehålla att det är klokast att avstå från att på denna punkt ingripa med lagstiftning. Detta gäller särskilt frågor som kunna förväntas komma till en tillfredsställande lösning genom rättspraxis. Men även på andra punkter kan det på grund av osäkerhet om huru förhållandet bäst bör regleras vara att förorda, att man tills vidare ej ingriper med lagstiftningsåtgärder i den bestående ordningen fastän denna synes otillfredsställande. Det är också att märka, att vissa grundsatser, som otvivelaktigt spela

och böra spela en roll i skadeståndsrätten, icke med fördel låta sig upptaga i lagtext, i allt fall icke förrän deras innebörd blivit belyst av rättsvetenskapen mera ingående än hittills skett. Att för närvarande söka i lagtext fästa exempelvis rättsstridighetsläran eller läran om adekvans skulle sålunda säkerligen icke vara lyckligt. Svårigheter vid ett lagstiftningsarbete beredas jämväl därav, att det är betänkligt att lagfästa en regel som anses lämplig såsom huvudregel på ett ifrågavarande område, om man ej kan med säkerhet överblicka i vad mån undantag från regeln äro påkallade. Antager man att måttstocken för culpabedömningen i allmänhet bör vara icke individuell utan mera objektiv, möter det sålunda likväl betänkligheter att fastslå detta i lag med hänsyn till svårigheterna att bedöma frågan om erforderliga avvikelser från en sådan regel. Att svårigheter äro förknippade med lagstiftning på skadeståndsrättens område synes emellertid lika litet på detta som på andra områden böra avhålla från försök att lagstiftningsvägen avhjälpa bestående olägenheter. Man bör allenast vid arbetets planläggning taga tillbörlig hänsyn till beskaffenheten av lagstiftningsuppgiften. Det lämpligaste sättet att komma till rättn nipd svAri^bPtPinq torde vara att till en början giva lagstiftningsuppdrag med begränsad räckvidd. I första hand böra såsom uppgifter för lagstiftningsarbetet väljas sådana delar av skadeståndsrätten där behov av lagstiftningsåtgärder framträtt och där arbetet tillika synes kunna bedrivas med utsikt att inom en nära framtid nå resultat av praktiskt värde. Först vid en senare tidpunkt torde man böra gripa sig an med en systematisk revision av hela skadeståndsrätten utanför kontraktsförhållanden. Det får därvid visa sig, i vad mån denna lämpligen kan samlas i ett lagverk. Om än ett sådant tillvägagångssätt erbjuder möjligheter att tills vidare uppskjuta ställningstagande till frågor som för närvarande synas svårlösta, är det av vikt, att man redan från början av lagstiftningsarbetet söker i möjligaste mån komma till klarhet om huvudlinjerna av den skadeståndsrätt vari reformarbetet slutligen bör utmynna. Detta är av betydelse redan för att man icke skall riskera att genom partiella reformer spärra vägen för en önskvärd utveckling. Lagstiftningsarbetet bör tvärtom bedrivas så, att de partiella reformerna komma att framstå såsom etapper i ett planmässigt reformarbete. För att detta skall vara möjligt synes man böra redan från början uppställa en fullständig revision av skadeståndsrätten utanför kontraktsförhållanden såsom ett slutmål för reformarbetet. Under arbetet på de skilda etapperna bör man hålla detta mål för ögonen och sträva efter att bidraga till utformningen av grundsatserna för en blivande reviderad skadeståndsrätt. På detta sätt bedrivet bör arbetet på begränsade reformuppgifter kunna lämna material och synpunkter av värde för utformningen av riktlinjerna för fortsatt arbete på revideringen av skadeståndsrätten.

4 KAPITLET Allmänna synpunkter på skadeståndsrätten.

Det är självfallet vid lagstiftning på skadeståndsrättens område av vikt att göra klart för sig vad det är man vill uppnå genom lagstiftningsåtgärderna. Ett vanligt önskemål är att åstadkomma en skadeståndsrätt som erbjuder för rättskänslan tilltalande lösningar av uppkommande ersättningsfrågor. Inom skadeståndsrätten få omdömena om vad som är tilltalande för rättskänslan, vad som är rättvist, sin prägel av att de skadeståndsrättsliga reglerna avse fall då skada inträffat och gälla frågan om denna skall stanna på den därav drabbade eller medelst skadestånd överflyttas på annan. Från rättvisesynpunkt ter sig skadeståndsrätten såsom ett skiljande mellan två parter som stå mot varandra, den ene med krav på ersättning för skada den andre hävdande att det icke ankommer på honom att ersätta denna. Det är naturligt, om det vid lösande av en sådan konflikt synes tilltalande att bördan av liden skada flyttas från den skadelidande till annan om denne låtit något komina sig till last som är ägnat att förringa den hänsyn varpå han eljest kunde göra anspråk. Att den som orsakat skada uppsåtligen eller av oaktsamhet skall ersätta denna kan från denna synpunkt te sig motiverat. Men även annat än vållande kan komma jämförelsen mellan parterna att utfalla till förmån för den skadelidande. Den andres beteende kan, ehuru icke oaktsamt, likväl ha varit sådant att bördan av skadan hellre synes böra belasta honom än den skadelidande. Till stöd för denna slutsats kunna de mest olika omständigheter åberopas: att han inlåtit sig på en farlig verksamhet, att hans verksamhet är av nytt eller extraordinärt slag, att han skördar vinning av verksamheten, att han före skadans inträffande iklätt sig förpliktelser mot den skadelidande till vilkas natur synes höra att han bör svara för skadan, o. s. v. Under förarbetena till lagar, varigenom ansvar oberoende av eget vållande i större eller mindre utsträckning införts, har man låtit sig angeläget vara att framhålla sådana omständigheter för att visa, att den skadeståndsskyldige har mindre anspråk på hänsyn än den skadelidande. 1 När sådana överväganden anföras i lagstiftningsärenden avser jämförel1

Se STHAIIL i SvJT 1947 s. 82 IT.

69 sen fall som antagas komma att inträffa. De lagstiftande myndigheterna kunna därför i viss utsträckning utgå från att människor kunna inrätta sig efter den skadeståndsregel de överväga att uppställa. De kunna sålunda exempelvis finna ett stöd för en regel om ansvar utan vållande för visst slags verksamhet i att den som, sedan denna regel stadgats, inlåter sig på sådan verksamhet får skylla sig själv om han ådrager sig skadeståndsskyldighet enligt regeln. Att bördan av inträffad skada lägges på honom kan framstå såsom tilltalande för rättskänslan med hänsyn till att han handlat som han gjort ehuru han visste eller åtminstone borde ha vetat att skadeståndsansvar är förbundet med verksamheten. Ett sådant betraktelsesätt behöver icke bygga på några föreställningar om människors fria vilja eller skuld till det ena eller andra. Det kan vara utslag av en helt naturlig önskan att befria den skadelidande från bördan av skadan i vissa fall genom att lägga den på en annan, vilken orsakat skadan genom sådan handling som medborgarna, efter vad man tycker, böra kunna undvika såvida de icke vilja taga konsekvensen att i händelse skada uppstår nödgas ersätta denna. Det skildrade betraktelsesättet tager blott sikte på dem som efter en skadas inträffande stå mot varandra såsom två parter. Att det finnes rättvist att den ene ersätter den andre hans skada innebär blott, att han av något skäl anses närmare än den andre att bära skadan. I och för sig behöver hans handlingssätt, även om det skulle anses förkastligt, icke ha varit sådant att skadeståndsskyldigheten framstår såsom en önskvärd följd därav. Tvärtom leder betraktelsesättet till att skadeståndsskyldighet ålägges i en utsträckning, både vad beträffar förutsättningar och belopp, som skulle anses orimlig om det icke gällde att hålla den av skadan drabbade skadeslös. Det är också tydligt, att det ofta är förenat med svårigheter att avgöra vilken lösning av uppkommande skadeståndsfrågor som är mest tilltalande för rättskänslan. En allmänt utbredd uppfattning om vad rättvisan bjuder i det ena eller andra fallet låter sig ofta icke påvisa. Vad man kallar den allmänna rättsuppfattningen är säkerligen i många fall icke annat än grundsatser som kommit till uttryck i gällande rätt, och det är i betraktande därav antagligt, att rättsuppfattningen i icke ringa utsträckning låter ändra sig genom ändring av lagstiftningen. Att märka är vidare, att uppfattningen om det rättvisa, liksom andra värderingar, kan bero av felaktiga föreställningar eller otillräckligt analyserade sammanhang. Rättskänslan är därför en osäker grund att bygga lagstiftning på. Det är visserligen givet, att känslomässiga reaktioner inför den ena eller andra rättsregeln påkalla uppmärksamhet vid lagstiftningen, men skadeståndsrätten bör icke formas allenast efter ett oreflekterat omdöme om vad som är den rättfärdiga lösningen i det särskilda fallet av de skadeståndsfrågor som uppstå. Det synes i själva verket angeläget, att man vid lagstiftning på skadestånd srättens område icke inskränker sig till att såsom i det föregående

70 skett betrakta varje uppkommande skadeståndsfråga eller typ av sådana frågor särskilt för sig. Det måste beaktas, att skadeståndsrättens utformning är av betydelse långt utöver avgörandet av konflikten mellan de personer som efter inträffandet av en skada stå mot varandra med motsatta intressen. Att skador uppstå är någonting så vanligt och så besvärande, ja mången gång fördärvbringande, att man vid lagstiftning på detta område ställes inför frågor som ej röra allenast mellanhavandet mellan enskilda samhällsmedlemmar efter en skadas inträffande. Även den åtgärd skadeståndsrätten föreskriver, nämligen överflyttandet av skadan genom ett skadestånd, ä r av sådan betydelse för samhällslivet att reglerna därom måste betraktas ur en vidare synvinkel än det särskilda fallets. Skadeståndsrätten bör ses som ett led i samhällets organisation, och den bör formas så, att den tjänar de intressen samhället anses böra tillgodose. Av detta följer, att skadeståndsrättens uppgifter icke böra anses uttömda med att skipa rättvisa mellan parterna. För skadeståndsrätten bör även ställas andra uppgifter, lämpligen kallade sociala. Under förarbetena till senare tids lagstiftning å skadeståndsrättens område ha också sådana vidaregående uppgifter åberopats. Det måste ifrågasättas, om icke stundom hänsyn till en föreslagen regels nytta i ett sådant avseende varit det mest verksamma motivet och om icke de rättvisehänsyn som åberopats varit efterhandskonstruktioner för att inför rättskänslan rättfärdiga den regel man trott nyttig. Att regeln kunnat anses rättvis kan ibland förklaras med att det tyckts ligga i vars och ens skön att undvika sådan verksamhet som kunde ådraga skadeståndsskyldighet enligt regeln. Ibland har nog föreställningen om regelns rättvisa åtminstone till en del berott på att regeln tett sig socialt ändamålsenlig. Om man överväger vilka de vidaregående uppgifter äro som vid lagstiftning böra ställas för skadeståndsrätten, stannar man måhända först vid uppgiften att bereda ersättning. Det är angeläget, att skador åtminstone i viss utsträckning ersättas. Framför allt måste det från allmän synpunkt vara önskvärt, att ersättning beredes för skador som eljest skulle vålla de därav drabbade allvarliga försörjningssvårigheter eller skulle orsaka avsevärt men för den produktiva verksamheten i samhället. Genom en omfattande socialförsäkring har också det allmänna sörjt för att ersättning utgår i fall där behovet av ersättning synts särskilt stort. Men i och för sig vore det önskvärt, att ersättning kunde beredas för alla person- och sakskador. Såsom medel att bereda ersättning där sådan från allmän synpunkt synes av behovet påkallad lider emellertid skadeståndsrätten av den svagheten att, såsom förut påpekats, skadan genom skadestånd endast flyttas. Det finnes därför ingen säkerhet för att icke skadan genom flyttningen drabbar hårdare än den eljest skulle ha gjort, om icke rätt till skadestånd göres beroende av en jämförande behovsprövning. En sådan förekommer dock i

mycket ringa utsträckning enligt gällande svensk rätt, och det synes icke vara att förorda, att åt sådan behovsprövning gives annat än begränsat utrymme. Väl torde det böra ifrågakomma, att regier ges om jämkning av skadestånd nedåt på grund av den skadeståndsskyldiges relativt svaga ekonomi, men det möter betänkligheter att i någon mera avsevärd utsträckning göra rätt till skadestånd beroende av en ekonomisk intresseavvägning. 1 Även andra uppgifter påkalla emellertid uppmärksamhet. 3 Det är till en början uppenbart, att förhandenvaron av regier, enligt vilka skadestånd skall utgå om skada orsakas, kan vara ägnad att avhålla från beteenden som åstadkomma skada. 3 Att närmare ange skadeståndsrättens betydelse för sådan prevention och huru preventionen tillgår möter visser- ^J ligen svårigheter, liksom fallet är i fråga om straffrättens brottsförebyggande förmåga. Man behöver icke föreställa sig, att den prevenerande effekten av skadeståndsrätten är inskränkt till fall, där den handlande medvetet väger följderna av det ena eller andra handlingssättet och därvid tager hänsyn till risken att ådraga sig skadeståndsskyldighet. Det är möjligt, att skadeståndsrätten bidrager till att vissa typer av handlingar — t. ex. vållande av skada å annans sak — vilka pläga medföra skadeståndsskyldighet, i allmänhet utan närmare reflexion avvisas såsom olämpliga eller otillbörliga. En mera påtaglig preventiv verkan har dock skadeståndsrätten i situationer där tanken på skadestånd uppträder såsom ett avhållande motiv. Verkan av skadeståndsrätten är emellertid så att säga ojämn, i det att den icke ens regelmässigt är proportionell mot det hotande skadeståndets storlek. Förekomsten av andra avhållande faktorer, t. ex. straffhot, kan sålunda medföra, att risken att ådraga sig skadestånd väger jämförelsevis lätt, och det är också tydligt, att skadeståndets preventiva effekt icke alltid ökar i jämnbredd med skadeståndsbeloppet. Uppenbart är vidare, att effektiviteten \ av ett hot om skadestånd är i hög grad beroende av det beteende om vars förebyggande fråga är. I samma mån som ett beteende är oöverlagt har risken för skadeståndsskyldighet svårt att göra sig gällande såsom faktor vid motivbildningen. Skadeståndsrätten har därför relativt ringa förmåga att förebygga, att skada orsakas genom tillfällig ouppmärksamhet eller genom misstag under brådskande förhållanden. Omvänt är verkan av skadeståndsansvar särskilt påtaglig där en kalkyl äger rum över de ekonomiska följderna av det ena eller andra förfaringssättet, och redan den omständigheten att rådrum finnes för en sådan kalkyl är ägnad att stärka skadestånds1 Såsom man tänkte sig under arbetet i Akademie fur deutsches Recht på reformering av den tyska skadeståndsrätten; se REINHARDT hos NIPPERDEY, Grundfragen der Reform des Schadenersatzrechts, 1940, s. 64 ff. Även HARBEK, Dommeren i erstatningssaker, 1947, s. 17 ff, går långt i att vilja tillägga betydelse åt de ifrågavarande personernas ekonomi. 2 Det följande utvecklas i vissa avseenden mera ingående av STRAHL i SvJT 1947 s. 9:5 if. 3 Preventionssynpunkten har med särskild styrka framförts av LUNDSTEDT, bl. a. i Grundlinjer i skadeståndsrätten, Förra delen, 1935, s. 105 ff. Se vidare behandlingen av ämnet på 16:e NJM s. 90 ff.

72 rättens prevenerande förmåga. Skadestånd, och skadestånd med fullt belopp, torde därför från preventionssynpunkt vara av särskilt värde i sådana fall där skadan är att tillskriva brist i en bestående anordning. Skadeståndsrättens preventiva förmåga är emellertid begränsad genom svårigheten att göra rätten till skadestånd gällande. Den stora massan av befolkningen lever i sådana ekonomiska villkor, att i ett mycket stort antal fall något skadestånd icke kan uttagas eller i allt fall en skadeståndsprocess, vars utgång ofta måste te sig osäker, icke är tillrådlig. I många fall drager sig f. ö. den skadelidande för att med ett skadeståndsanspråk betunga den skadeståndsskyldige. De flesta människor riskera därför knappast att tvingas att betala skadestånd. Skadeståndsrätten är i själva verket i mycket stor omfattning på grund av de faktiska förhållandena satt ur spelet när det gäller skador i det dagliga livet. Det kan tilläggas, att när ersättning ändock lämnas, detta ofta mindre beror på lagens regler än på en känsla för det tillbörliga. I den mån ansvarighetsförsäkring vinner utbredning och de skadeståndsskyldiga därför undgå att drabbas av skadeståndskrav förringas också skadeståndsrättens prevenerande förmåga. En annan värdefull effekt av skadeståndsrätten är den trygghet den är ägnad att skänka dem som riskera att utsättas för skada. 1 I den m å n skadan ersattes, blir den ekonomiskt sett upphävd, och skaderisken försvinner i samma mån. Värdet av skadeståndsrätten i detta hänseende bör emellertid icke överskattas. Hur vitt än skadeståndsansvaret må sträckas, kan skada likväl uppstå utan att någon blir skadeståndsskyldig. Och såsom nyss erinrats möta mycket ofta praktiska hinder mot att göra skadeslåndsrätt gällande. Det är också att märka, att tryggheten mot hotande skada har en frånsida i risken alt ådraga sig skadeståndsskyldighet. Från denna risk skulle man måhända vid lagstiftning kunna bortse, om inan kunde räkna med att det stode i samhällsmedlemmarnas förmåga att undvika alt uppfylla förutsättningarna för skadeståndsskyldighet. Såsom den gällande skadeståndsrätten är beskaffad och livet under nutida förhållanden gestaltar sig är risken att ådraga sig skadeståndsskyldighet på grund av oförsiktighet eller försummelse emellertid avsevärd även för den i regel aktsamme. För gemene man i någorlunda goda ekonomiska omständigheter uppväges därför den trygghet, som vinnes genom utsikten till ersättning om skada drabbar, i icke ringa mån av den olägenhet som följer av risken att bliva skadeståndsskyldig. Att åtskilliga slags verksamheter medföra skadeståndsansvar oberoende av vållande är från trygghetssynpunkt på det hela taget mindre 1

Härom exempelvis LUNDSTEDT, Grundlinjer i skadeståndsrätten, Förra delen, 1935 s. 108 ff,

EKELÖF, Straffet, skadeståndet och vitet, 1942, s. 75 il', KARLGREN S. 18 ff, och ALEXANDERSON

i T J F F 1944 s. 111.

7a besvärande. Ty där risken hänför sig till en verksamhet, som betraktas såsom farlig och som bedrives under en längre tidrymd, övergår den ofta till att utgöra en driftskostnad eller kan lätt förvandlas därtill genom att företagaren tecknar ansvarighetsförsäkring. På ett tredje sätt kan skadeståndsrätten utöva en verkan som måste anses gynnsam från allmän synpunkt. I det föregående har framhållits, att ett skäl mot att använda skadeståndsrätten såsom medel att bereda ersättning är att skadan genom skadeståndet endast flyttas. I viss utsträckning bör emellertid en sådan överflyttning av skadebördan anses vara i och för sig i av godo med hänsyn till sina socialekonomiska verkningar. Det säges stundom vara en fördel, om bördan av inträffande skador samlas på jämförelsevis få händer. Skadorna bliva därigenom mera beräkneliga och få i viss utsträckning karaktären av en jämn kostnad. Det antages också, att ett företag, som har att bära en sådan kostnad, i stor omfattning skall kunna övervältra den på sin kundkrets, varigenom bördan av skadorna fördelas så att den blir mindre betungande. Detta har anförts såsom ett skäl att ålägga företag som bedriva en såsom farlig betraktad verksamhet skyldighet att i vid utsträckning ersätta skadorna genom verksamheten. 1 Resonemanget tager emellertid icke tillräcklig hänsyn till de möjligheter som försäkringsväsendet erbjuder. Genom ansvarighetsförsäkring kan snart sagt vÅULen som helst risk att ådraga sig skadeståndsskyldighet förvandlas till en beräknelig kostnad. Men omvänt förvandlas också risken att drabbas av skada till en sådan kostnad om den av skadan hotade tecknar försäkring eller försäkring anordnas för honom. Såvitt man kan utgå från att de potentiellt skadelidande skyddas genom försäkring, innebär det anförda för den skull icke något skäl, varför skadeståndsansvar skulle åläggas den verksamhet som åstadkommer skadan. Ett skäl härtill kan emellertid vara, att det från samhällsekonomisk synpunkt är önskvärt att den ekonomiska bördan av skadorna, dessa må bliva täckta genom försäkring eller icke, lägges på verksamheten. Från samhällsekonomisk synpunkt te sig nämligen de skador en verksamhet åstadkommer, förutsatt att de även från nämnda synpunkt äro skador, såsom omkostnader förknippade med verksamheten. Om nu verksamheten icke får svara för dessa kostnader, kan det inträffa, att den visar vinst och för den skull drives, ehuru verksamheten från samhällsekonomisk synpunkt i själva verket är förlustbringande och därför borde nedläggas eller icke komma till stånd. 2 Icke heller detta resonemang går fritt från invändningar. Det leder nämligen för långt för att fullt ut kunna genomföras i praktiken. Enligt betraktelsesättet vore det från samhällsekonomisk synpunkt av värde, att 1

Se STÄNG, Erstatningsansvar, 1919, s. 48 ff och 146 ff. I

2 Se härom särskilt USSING på 16:e NJM s. 211 ff.

74 varje verksamhet finge bära bördan av de skador den orsakar, såvida skadorna äro sådana att de kunna beräknas på förhand som en kostnad så att verksamhet som beräknas komma att medföra alltför stora skador kan inställas. Denna förutsättning är emellertid uppfylld i så stor utsträckning, att betraktelsesättet leder längre än rimligt är. Ty genom ansvarighetsförsäkring kan nära nog varje skaderisk förvandlas till en jämn kostnad, och det vore uppenbarligen icke lämpligt att ålägga varje mänskligt handlande, för vilket ansvarighetsförsäkring kan tecknas, skyldighet att svara för de därav uppkommande skadorna oberoende av vållande. Uppgiften att så att säga debitera varje mänskligt handlande de därav uppkommande skadorna skulle vara ett organisatoriskt jättearbete. Man får finna sig i att samhällslivet nu en gång är sådant, att samhällsmedlemmarna äro utsatta för skaderisker och att skadorna endast i begränsad omfattning kunna överflyttas på andra. Det är därför icke möjligt att generellt hävda, att varje verksamhet bör bära de skador den orsakar. Endast i den mån det är praktiskt möjligt och lämpligt bör en sådan grundsats genomföras. Den samhällsekonomiska synpunkt som anlagts vid resonemanget för alltså icke längre än till att det får med hänsyn till omständigheterna prövas huruvida det är lämpligt att på vissa slags verksamheter lägges skyldighet att utge ersättning för skador som de orsaka. Med denna begränsade innebörd är synpunkten emellertid av värde. Den kan med rätta anföras såsom motivering för att med vissa slags verksamheter, och framför allt sådana som te sig farliga, förknippa skyldighet att ersätta de skador verksamheten orsakar. En förutsättning bör dock vara, att skaderisken med hänsyn till verksamhetens omfattning verkligen kan tagas i beräkning såsom en kostnad eller att ansvarighetsförsäkring anordnas eller åtminstone med fog kan förutsättas. Att märka är också, att synpunkten, där den anlägges, ger stöd för ansvar som är oberoende av vållande vid verksamhetens utövande. Att begränsa ansvaret, exempelvis till skada som orsakas av vårdslöshet hos företagaren eller hans anställda, är främmande för synpunkten. Det sagda visar, att skadeståndsrätten utövar viktiga funktioner i samhällslivet utöver den omedelbara som ligger i att den i det särskilda fallet skadelidande får ersättning. I vart och ett av de tre hänseenden som berörts synes skadeståndsrätten ha en uppgift att fylla. Att förebygga skador, att bereda trygghet för den händelse, såsom oundvikligt är, likväl skada inträffar samt att placera bördan av skadorna där den från samhällsekonomisk synpunkt sett finnes böra ligga äro uppgifter av sådan vikt, att de påkalla synnerlig uppmärksamhet vid skadeståndsrättens utformning. Det är emellertid uppenbart, att i den mån man vid lagstiftning på skadeståndsrättens område utgår från att skadeståndsrätten har de uppgifter som i det föregående nämnts, denna icke bör ses isolerad utan i sammanhang med andra samhälleliga anordningar. Skadeståndsrätten är endast ett bland

75 de medel som kunna befinnas tjänliga för att lösa de ifrågavarande uppgifterna, och en samverkan mellan anordningar av skilda slag är att förorda. Förebyggande av skador är sålunda en uppgift som även tillkommer straffrätten, och arbetarskyddslagstiftningen och andra föreskrifter eller anordningar äro direkt inriktade på att undanröja skaderisker. Särskild uppmärksamhet påkallar i detta sammanhang försäkringsväsendet. 1 Från trygghetssynpunkt äger försäkring vissa påtagliga ^företräden framför skadeståndsrätten. Ersättning genom försäkring kan utgå även vid skada, för vilken ingen ens med det mest vidsträckta skadeståndsansvar kan göras ansvarig, och försäkring erbjuder säkerhet för att ersättning, vartill någon är berättigad, verkligen utgår. Till försäkringens väsen hör vidare, att skaderisken förvandlas till en beräknelig kostnad fördelad på en större krets, och i viss utsträckning låter det sig göra att lägga kostnaden där den från samhällsekonomisk synpunkt anses böra ligga. Även för förebyggande av skador kan försäkringsväsendet göra en insats. Genom differentiering av premierna kunna sålunda försäkringstagarna bibringas motiv att hålla skadefrekvensen nere, och ändamålsenliga regler om regress mot dem som orsaka skada äro ägnade att ha samma verkan. Försäkringsinrättningarnas arbete för införande av säkerhetsanordningar av skilda slag bör ej heller underskattas. I synnerhet bör emellertid beaktas, att försäkringsväsendet erbjuder ett tjänligt medel att sörja för att ersättning beredes där så från allmän synpunkt ter sig påkallat. Genom socialförsäkring tillgodoses också de mest trängande behoven av ersättning, och det frivilliga försäkringsväsendet öppnar möjlighet för samhällsmedlemmarna att tillförsäkra sig ersättning för skador som synas dem svåra att själva bära. Enligt vad förut framhållits är skadeståndsrätten mindre lämpad för detta ändamål, emedan skadan genom skadeståndet blott överflyttas på annan som kanske icke är bättre i stånd att bära den. Såsom medel att bereda ersättning ter sig skadeståndsrätten i själva verket som en nödfallsutväg. I äldre tider saknades emellertid på det hela taget möjlighet att på annat sätt bereda ersättning, och det är därför förklarligt, att man lade skadeståndsskyldighet på den som ansågs i jämförelse med den skadelidande mindre förtjänt att skonas från skadebördan. Med den utveckling försäkringsväsendet numera fått och de utvecklingsmöjligheter det äger måste det emellertid ifrågasättas, om icke uppgiften att bereda ersättning i våra dagar i främsta rummet bör läggas å försäkringsväsendet. Det sagda ger vid handen, att försäkringsväsendet är ägnat att tjäna 1 Dettas bet}'delse för skadeståndsrätten de lege ferenda har särskilt framhållits av ASTRUP HOEL Risiko og ansvar, 1929, i NR 1930 s. 69 ff och å 18:e NJM s. 186 ff och 211 f, N. H. BACHE å 16-é NJM s. 217 ff, ANDENAES, Fortid og framtid i erstatningsretten, 1943, och H, BACHE å 18:e NJM

76 uppgifter som böra ställas för skadeståndsrätten och att det till och med i vissa hänseenden äger företräde framför denna. Det låter sig därför icke göra att allsidigt överväga, huru skadeståndsrätten bör vara beskaffad, utan att indraga även försäkringsväsendet under övervägandena. Den omständigheten, att försäkringsväsendet långt bättre än skadeståndsrätten lämpar sig för att sörja för ersättning där sådan från allmän synpunkt är önskvärd, torde medföra, att det är ändamålsenligt att låta en prövning av försäkringsväsendet med avseende å dess betydelse för skadeståndsrätten och dennas uppgifter bilda utgångspunkt för de följande övervägandena rörande reformer på skadeståndsrättens område. Det är också att märka, att de skador, som uppstå, i ojämförligt flera fall föranleda utbetalning av försäkringsbelopp än erläggande av skadestånd.

5 KAPITLET Synpunkter på försäkringsväsendet.

I. Obligatorisk försäkring mot personskada. I 2 kap. har i stora drag redogjorts för olika former av obligatorisk försäkring mot personskada vilka finnas i Sverige. Såsom socialförsäkring räknas den allmänna sjukförsäkringen och folkpensioneringen samt den för anställda avsedda olycksfallsförsäkringen. Därtill kommer trafikförsäkringen, även den obligatorisk men anordnad på sådant sätt att den icke brukar hänföras till socialförsäkring. Genom ett omfattande system av obligatorisk försäkring är sålunda sörjt för att ersättning i stor utsträckning utgår vid personskada.

A. Skyddet

för de

skadelidande.

Rätten till ersättning från de ifrågavarande försäkringsanordningarna är emellertid i skilda avseenden begränsad. Beloppen äro i allmänhet låga. Ersättning för förlorad arbetsförmåga förslår i regel icke till mer än en blygsam försörjning. I folkpensioneringen är ersättningen därtill underkastad reduktion på grund av inkomst. Det är också att märka, att sjukförsäkringen och folkpensioneringen icke lämna ersättning för mindre nedsättning av arbetsförmågan. Det gör däremot trafikförsäkringen och så till vida även olycksfallsförsäkringen som förutsättning för sjukpenning är att arbetsförmågan nedsatts med minst x/i och förutsättning för livränta att den nedsatts med minst Vio. I fråga om ersättning för kostnader för behandling av skada är sjukförsäkringen begränsad så till vida som endast % av läkarvårdskostnaden ersattes och någon ersättning ej utgår för annan behandling till återställande av arbetsförmågan. Icke heller kostnad för protes ersattes genom sjukförsäkringen. Genom folkpensioneringen kan beredas sjukvård eller yrkesutbildning för hävande, helt eller delvis, av nedsättning av arbetsförmågan, men i övrigt äro förmånerna från folkpensioneringen begränsade till pensioner, vilka utgå oberoende av pensionstagarens individuella vårdbehov. En omständighet som även förtjänar framhållas är, all det icke är sörjt

78 för att den som är utför säkrad från sjukförsäkringen men alltjämt lider av arbetsoförmåga städse kan komma i åtnjutande av folkpension. Från de försäkrades synpunkt företer socialförsäkringen i dessa avseenden brister. Att i vissa avseenden minska dessa torde emellertid icke möta oöverstigliga svårigheter. Vad särskilt förtjänar övervägas är, om icke ersättning för kroppsskada av yttre orsak kunde beredas i större utsträckning inom sjukförsäkringen och folkpensioneringen än ersättning på grund av vanlig sjukdom. Det vore kanske möjligt, att ersättningsrätten i förstnämnda fall kunde bringas upp till samma nivå som rätten enligt olycksfallsförsäkringen. Enligt denna ges ju ersättning även för mindre nedsättning av arbetsförmågan och ersättningsbeloppen äro där i allmänhet högre än enligt de båda nämnda försäkringsformerna. Ersättning för förlorad arbetsförmåga uppgår visserligen i allmänhet icke till hela arbetsförtjänsten. Den stannar vad livränta beträffar vid högst "/12 av denna, men en sådan reduktion kan vara motiverad, bl. a. med hänsyn till att den skadade dock ofta har tillfälle till någon förtjänst. En återhållande faktor är naturligtvis kostnaderna. Här skall icke göras något försök att uppskatta dessa eller att bedöma möjligheterna att täcka dem. I viss mån skall emellertid den följande framställningen återkomma till kostnadsfrågan (s. 94 ff och 100). I stället skall här uppmärksammas det förhållandet, att förmånerna enligt de skilda försäkringsformerna utgå efter olika grunder. För enkelhetens skull inskränkes diskussionen till ersättningarna för förlorad arbetsförmåga. 1 Såsom framgår av 2 kap. utgår ersättning för arbetsoförmåga i allmänhet med högre belopp från de mera speciella försäkringsanordningarna, nämligen olycksfallsförsäkringen och trafikförsäkringen, än från sjukförsäkringen och folkpensioneringen. Historiskt och psykologiskt är detta lätt att förklara. Olycksfallsförsäkringen bygger på tanken, att med anställandet av arbetare bör följa skyldighet att sörja för ersättning åt dessa om de komina till skada under arbetet. Detta är ett åliggande som anses böra följa av anställningsavtalet liksom andra åligganden enligt detta. Att den anställde på arbetsgivarens bekostnad hålles försäkrad är jämförligt med en löneförmån. Till en början ålades arbetsgivarna att av egna medel betala ersättningar i de ifrågavarande fallen. Sedermera, genom 1916 års lag, infördes obligatorisk försäkring, varigenom arbetsgivarnas risk att ådraga sig skyldighet att betala, ofta mycket betydande, ersättningsbelopp förvandlades till skyldighet att betala premier. Även allmänna medel tagas emellertid i an1 En skillnad som förtjänar uppmärksammas är emellertid även, att ersättning för sveda och värk och lidande genom lyte ges från trafikförsäkringen men icke från de andra försäkringsanordningarna. Varför sådan ersättning skall utgå åt den som blir överkörd av bil men icke åt den som blir skadad under arbetet i en fabrik är dock svårt att motivera.

79 språk för ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen, nämligen för att höja utgående ersättningar vilkas realvärde sjunkit genom penningvärdets fall. Trafikförsäkringen åter har tillkommit såsom ett medel att hjälpa de skadeståndsberättigade till deras rätt och har tillika, i den mån bilägarnas skadeståndsskyldighet täckes av försäkringen, för bilägarna förvandlat risken att ådraga sig skadeståndsskyldighet till en jämn kostnad. Det måste ifrågasättas, om dessa grunder äro tillräckliga för att ställa anställda som skadas i arbetet och personer som skadas av motorfordon i särklass. När numera en allmän sjukförsäkring beslutats, är det icke lätt att se, varför dessa kategorier av skadade skola erhålla ersättning efter andra och i regel mera gynnsamma grunder än skadade i allmänhet, eller omvänt varför de senare skola vara sämre ställda i ersättningsavseende än de förra. Behovet av ersättning är oberoende av de förhållanden under vilka skadan inträffat eller orsaken därtill. 1 Vad är det från allmän synpunkt för mening i att en arbetare erhåller ersättning efter andra grunder än hans hustru, eller att arbetaren erhåller ersättning efter olika grunder alltefter det att han skadas under arbetstiden eller under fritid eller, om han skadas under fritiden, efter andra grunder för skada av bil än för skada av cykel? 2 Att det göres skillnad mellan olika kategorier efter grunder som icke ha med ersättningsbehovet att skaffa måste i tillämpningen te sig otillfredsställande. Hänsyn till de skadelidande manar till utvidgning av de för dessa gynnsamma försäkringsanordningarna. Såsom framgår av redogörelsen på s. 25 f, har också praxis ansett sig böra giva en mycket vidsträckt tolkning åt begreppet skada i följd av trafik med motorfordon. Och olycksfallsförsäkringens tillämpningsområde har utsträckts i olika hänseenden. Hur än gränsen dragés måste det emellertid inträffa, att det är svårt att göra begripligt för en skadelidande som stannar utanför varför icke även han kan få komma i åtnjutande av förmåner från försäkringen. Det är över huvud ett oting, att skadelidandes rätt till ersättning skall vara beroende av de juridiska subtiliteter som framtvingats av det nuvarande systemet med dess begrepp skada i följd av trafik med motorfordon och olycksfall i arbete. Det är också helt naturligt, att önskemål framställts om utsträckande av olycksfallsförsäkringen så alt även självständiga yrkesutövare bliva delaktiga av försäkringsskyddet. 3 Denna fråga är f. n. föremål för utredning av socialvårdskommittén. 1 Samma tanke kommer till uttryck i 1945 Ars försäkringsutrednings betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring m. m. (SOU 1949: 26 s. 69 f), då där framhålles att angelägenheten ä v e n mera vidsträckt skyddslagstiftning gentemot de ekonomiska följderna av olycksfall, förorsakade av den ena eller andra speciella verksamheten, ur den skadades synpunkt minskar i samma mån som ersättning utgår på grund av den allmänna socialförsäkringen samt att den skadelidandes situation är oberoende av om olycksfallet uppkommit som följd av någon speciell verksamhet eller av annan anledning. 2 Se ANDENAES, Fortid og framtid i erstatningsretten, 1943, s. 19 ff. 3 Se andra lagutskottets uti. nr 18 vid 1939 års riksdag och interpellation av bondeförbundets ledare vid 1948 års riksdag, andra kammarens protokoll nr 26 s. 6 IT.

80 Olikheten mellan de skilda försäkringsformerna inskränker sig emellertid icke till beloppens storlek. Det tillämpas två skilda system för bestämmande om och med vilket belopp ersättning skall utgå. Inom sjukförsäkringen, folkpensioneringen och olycksfallsförsäkringen, d. v. s. inom de former som bruka räknas till socialförsäkringen, bestämmas ersättningarna efter vissa taxor som, låt vara på ett abstrakt sätt, äro formade efter den ersättningsberättigades behov av ersättning. I trafikförsäkringen åter bestämmes ersättningen enligt skadeståndsrättsliga regler: ersättning utgår från trafikförsäkringen endast om och i den mån den skadelidande har rätt till skadestånd. Vid utformningen av skadeståndsrättsliga regler är lagstiftarens handlingsfrihet emellertid begränsad genom att skadestånd innebär överflyttande av skadan från en till en annan. Bätt till skadestånd kan därför icke stadgas utan att det kan anföras en tillräcklig grund för att någon skall förpliktas att betala skadeståndet. Vid socialförsäkring råder större frihet att taga hänsyn till behovet av ersättning oberoende av sättet för skadans uppkomst, i det att hänsyn icke behöver tagas till någon för skadan ansvarig enskild. I olycksfallsförsäkringen är det sålunda en självklar sak, att ersättning skall utgå oberoende av om arbetsgivaren gjort sig skyldig till något som enligt skadeståndsrättsliga regler kan föranleda ansvar men också att den inkomst vars bortfall ersattes är maximerad för att tillgängliga medel skola räcka till för alla. Det måste ifrågasättas, om trafikförsäkringens anknytning till skadeståndsrätten är motiverad. I och med att trafikförsäkringen är obligatorisk, är det möjligt att utsträcka den till att omfatta även skador för vilka bilägare icke anses kunna göras skadeståndsskyldig. Ty frågan huru de medel som intlyta genom bilägarnas avgifter skola fördelas bland de skadelidande kommer icke bilägarna vid, förutsatt att deras skyldigheter icke ökas. Från de skadelidandes synpunkt åter är ersättning lika angelägen oavsett huruvida skadeståndsskyldighet föreligger. För de skadelidande måste det framstå såsom otillfredsställande, att deras rätt att från den genom obligatoriska avgifter bekostade trafikförsäkringen få ersättning för liden skada skall vara beroende av den från deras synpunkt ovidkommande omständigheten om skadan uppkommit på sådant sätt att det enligt skadeståndsrättsliga regler finnes en ansvarig. De skadeståndsrättsliga reglerna äro utformade för en annan situation än den som föreligger, då det finnes en genom obligatoriska avgifter tillkommen kassa att taga ur. Motsatsställningen skadelidande contra skadeståndsskyldig har upphävts genom att obligatorisk avgiftsbetalning införts, och de medel som sammanbringas genom avgifterna komma icke till bästa användning, om man ändock fördelar dem efter regler som formats under inflytande av nämnda motsatsställning. Att såsom gällande lag göra skadeståndsrätt till en förutsättning för rätt till ersättning från trafikförsäkringen är desto egendomligare, som det innebär

81 all bevisningsförhållanden få avgörande betydelse för ersättningsfrågan. Skadeståndsskyldighet åvilar nämligen bilägare, därest han icke lyckas visa att skadan icke orsakals genom vållande av föraren eller bristfällighet hos bilen. I rättstillämpningen ter det sig också svårt att fasthålla vid att trafikförsäkringen skall vara knuten till skadeståndsrätten. Såsom framgår av redogörelsen på s. 25 f, har begreppet skada i följd av trafik med motorfordon i praxis tolkats mycket vidsträckt. Antagligen skulle begreppet icke erhållit en så vidsträckt omfattning, om de uppkomna ersättningsfrågorna i verkligheten och icke blott till skenet hade gällt bilägarnas skadeståndsskyldighet. Frågan om utsträckning av trafikförsäkringen till fall, i vilka skadeståndsrätt icke föreligger, har varit föremål för uppmärksamhet, och förslag om utsträckning av ersättningsrätten till all skada ha framställts, 1 men tanken har mött motstånd på grund av de ökade kostnaderna.- Detta skäl torde icke böra anses avgörande. Lika väl som inom olycksfallsförsäkringen lämnas ersättning oberoende av om skadeståndsskyldighet uppstått, synes detsamma kunna göras inom trafikförsäkringen. Kostnaderna kunna nedbringas genom minskning av ersättningsbeloppen. Hellre än att somliga få fullt men andra ingenting, böra alla få en, låt vara nedprutad, ersättning. Ty de medel, som en obligatorisk försäkringsanordning har till sitt förfogande, böra icke användas så, att det göres en från de skadelidandes synpunkt omotiverad skillnad. Det kan invändas, att om enligt denna tanke de skadeståndsberättigade från trafikförsäkringen erhålla mindre än skadeståndet, de för det resterande skulle äga skadeståndsrätt mot bilägare och all denne därför trots sina avgifter skulle nödgas betala skadestånd. Denna invändning skall upplagas senare i framställningen (s. 87 f). Det förda resonemanget leder till all trafikförsäkringen icke bör vara konstruerad såsom en ansvarighetsförsäkring. Balt till ersättning enligt trafikförsäkringen bör icke vara beroende av om rätt till skadestånd föreligger. I stället bör trafikförsäkringen formas såsom en olycksfallsförsäkring och liksom den nuvarande olycksfallsförsäkringen ge rätt till ersättning efter principer för vilka det avgörande är behovet av ersättning, låt vara bestämt efter abstrakta normer. Att ersättning från trafikförsäkringen icke såsom ersättning från olycksfallsförsäkringen är avsedd särskilt för anställda gör det visserligen svårare men ingalunda omöjligt att använda den skadades inkomst såsom grund för en ersättningstaxa. Ehuru trafikförsäkringens ersättningar i princip f. n. utgå enligt skade1 Se Betänkande med förslag till trafikförsäkringslag (SOU 1938: 27) s. 35 fi'. Betänkandet valresultat av en utredning som igångsatts efter framställning av 1935 års riksdag; se första lagutskottets uti. nr 36 s. 31 ff och WALIN i SvJT 1935 s. 477 ff, jfr L. BENNICH i SvJT 1936 s. 117 ff. Se vidare

EMIL STÄNG i NR 2

c,

1934 s. 865

ff.

Se kungl. prop. 1939 nr 189 s. 7.

<S2 ståndsrättsliga regler, har det ansetts lämpligt all maximera dem. Maximeringen äger emellertid icke såsom i olycksfallsförsäkringen rum på ett sätt som tager hänsyn till den skadelidandes behov av ersättning. Medan sjukpenning och livränta enligt olycksfallsförsäkringen bestämmas i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst, varvid inkomst över visst belopp icke räknas, är i trafikförsäkringen vissa maximibelopp stadgade för varje skadande händelse och tillika visst högsta belopp för varje skadad eller dödad person. Följden härav blir, att ersättningen till en skadad kan bliva beskuren på grund av att andra jämte honom skadats vid olyckstillfället, något som från hans synpunkt är ovidkommande, och att den maximala livräntan är större för äldre än för yngre. En tjugofem års man kan f. n. från trafikförsäkringen icke erhålla högre livränta än 2 860 kr. om året, medan högsta livräntan för en sextioåring är betydligt högre. Detta missförhållande avhjälpes, om man, såsom 1945 års försäkringsutredning föreslår i sitt betänkande med förslag till lag om trafikförsäkring m. ra. (SOU 1949: 20 s. 70), upphäver maximeringen beträffande personskador. Men därmed skulle skillnaden mellan den som har rätt till ersättning från trafikförsäkringen och annan bliva än större. Från allmän synpunkt torde en maximering sådan som den i olycksfallsförsäkringen förekommande vara att föredraga. 1 Kritiken av trafikförsäkringen leder till en avvisande hållning mot de förslag som framställts om att införa obligatorisk ansvarighetsförsäkring även beträffande andra personskador än skada av trafik med motorfordon. En sak är, att det kan vara motiverat att ålägga dem som utöva viss verksamhet skyldighet att betala avgifter för att bekosta ersättningar åt dem som skadas genom verksamheten. Den frågan skall behandlas senare i framställningen (s. 94 ff). Men det är en annan sak, huru de medel som inflyta genom sådana avgifter skola användas. Och i detta hänseende måste det hävdas, att medlen icke komma till bästa användning om de skola fördelas enligt skadeståndsrättsliga regier. Kritiken drabbar också ett av 1945 års försäkringsutredning i dess principbetänkande rörande försäkringsväsendet (SOU 1949: 25 s. 75 ff) framfört uppslag. Sedan utredningen funnit att en allmän obligatorisk ansvarighetsförsäkring möter alltför stora praktiska svårigheter, har utredningen ansett det böra övervägas, om icke betalningsskyldigheten för varje större skadestånd — med de inskränkningar som kunna befinnas nödvändiga eller lämpliga — borde överflyttas på det allmänna till den del skadeståndet överstiger någon viss tämligen hög summa. Utredningen föreslår, att åt särskilda sakkunniga överlämnas att närmare pröva detta uppslag, men har något utfört de synpunkter som enligt dess mening böra 1

Se första lagutskottets utlåtande nr 36 vid 1935 års riksdag s. 37 f och WALIN i SvJT 1935 s. 481.

83 beaktas vid prövningen. Utredningen finner, att då det gäller brandskador och sjöhaverier ägaren bör skydda sig genom brand- respektive sjöförsäkring och att han också i regel gör detta. Det föreligger därför, anser utredningen, icke, i varje fall icke av hänsyn till den skadelidande, någon anledning för det allmänna att över huvud taget ikläda sig ersättningsplikt vid sådana skador. Då man å andra sidan starkt kunde ifrågasätta lämpligheten av att från det allmännas betalningsskyldighet utesluta vissa slag av egendomsskador men ersätta andra, borde man måhända inskränka sig till att införa den avsedda ersättningsformen endast beträffande personskador. Även beträffande sådana tänker sig utredningen vissa begränsningar. Att den skadelidande medverkat till skadan eller underlåtit att efter förmåga sörja för avvärjande eller minskning av denna synes utredningen böra utgöra en grund för inskränkning av det allmännas prestationsskyldighet. Vidare anser utredningen, att det allmännas åtagande bör begränsas till sådana fall där en laglig rätt till skadestånd föreligger. Utredningen anser det också böra övervägas, om och i vad mån det allmännas förpliktelse bör inskränkas vid skadefall för vilka ersättning utgår på grund av försäkring, i varje fall då fråga är om obligatorisk försäkring. Undantag bör enligt utredningen övervägas jämväl beträffande skador, för vilka innehavare av järnväg eller ägare av luftfartyg enligt lag eller författning är skyldig att gälda skadestånd, och eventuellt även i andra speciella fall. Slutligen anser utredningen, såsom redan antytts, att ersättning bör givas endast i den mån skadan överstiger visst belopp. Beträffande storleken av den bottensumma, som skulle undantagas från det allmännas förpliktelse, har enligt betänkandet diskussionsvis framförts ett belopp av 1 000 kr. Till anordningen hör, att det allmänna skulle äga regressrätt mot den skadeståndsskyldige i viss utsträckning, nämligen i regel då denne orsakat skadan med uppsåt eller av grov vårdslöshet. Kostnaden för ersättningarna skulle, frånsett regressvis inflytande medel, bestridas av skattemedel. Storleksordningen av årliga kostnaden anger utredningen genom att nämna beloppet fem miljoner kr. Från den synpunkt som här gjorts gällande måste mot detta förslag invändas, all det är svårt atl förstå varför del belopp som det allmänna skulle anslå för detta ändamål skall tillfalla just sådana skadelidande som äga ell skadeståndsanspråk mot någon. Dessa äro dock på det hela taget mindre i behov av hjälp från det allmänna än sådana som lida skada utan att därpå kunna grunda något anspråk mot annan. Icke heller är det lätt att inse, varför det allmänna skulle lämna dem som ha låg arbetsförtjänst och därför måhända ej vid förlust av arbetsförmågan under en kortare tid lida skada uppgående till exempelvis 1 000 kr. utan ersättning men däremot med fulla beloppet minus 1 000 kr. ersätta arbetsförmågan hos den vars arbetsförtjänst är stor. I den mån den senares skada beror på att han har ovanligt hög arbetsinkomst torde med fog kunna sägas vad utredningen anfört beträffande brand- och sjöskada, nämligen att det bör ankomma på honom själv att skydda sig genom försäkring. Även den stundom framförda tanken att det allmänna skulle bereda ersättning av statsmedel för skada som tillfogats genom brottslig gärning synes böra avvisas. 1 Det är svårt att inse, varför den omständigheten att 1

Se ovan s. 61.

84 skadan orsakats genom brottslig gärning skall föranleda att det allmänna gåve ersättning. Varför skulle den som skadats genom mordbrand ha ersättning av statsmedel men icke den som skadats av blixt? Och varför skulle skattebetalarna bekosta ersättning åt en av tåg påkörd om föraren varit vållande men icke annars? Tanken skulle icke vara bättre grundad, om ersättningen toges av bötesmedel eller annat som influtit i statskassan på grund av andra brott än det ifrågavarande. Ty genom att dessa tillgångar undandroges den allmänna budgeten skulle ersättningarna ändock komma att belasta denna, d. v. s. skattedragarna. 1 Något annat är, att det kan tinnas goda skäl för att staten ersätter skada som vållas av de i fångvårdsanstalt intagna eller av därifrån utskrivna. 2 Till frågan om skyddet för de skadelidande hör också frågan om och i vad mån ersättning från en obligatorisk försäkringsanordning bör vara underkastad minskning på grund av den skadelidandes beteende. I detta hänseende visa de skilda försäkringsanordningarna en brokig bild. Folkpension utgår oavsett huruvida pensionstagaren orsakat pensionsfallet. Obligatoriska förmåner från sjukförsäkringen lämnas icke för sjukdom som försäkrad avsiktligt ådragit sig, och om sjukpenning samt makes- och barntillägg gäller dessutom att de må skäligen nedsättas eller helt indragas om den försäkrade ådragit sig sjukdomen vid förövande av handling för vilken straff genom laga kraftägande dom ådömts honom. Ersättning från olycksfallsförsäkringen utgår icke, om olycksfallet uppsåtligen orsakats av den skadade, och vidare må ersättning till skadad skäligen nedsättas, om olycksfallet förorsakats av att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande, d. v. s. vidmakthållen, anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall och tillika omständigheterna äro sådana att han därigenom måste ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Ersättning må skäligen nedsättas även där olycksfallet orsakats av att den skadade varit berusad. För trafikförsäkringen åter gälla reglerna om skadestånd i lagen angående ansvarighet för skada i följd av automobillralik. Enligt dessa skall, om den skadelidande genom eget vållande medverkat till skadan, rätten efter ty för varje fall prövas skäligt avgöra om och i sådant fall med vilket belopp skadestånd skall utgå. Vid sammankörning, varvid någondera motorfordonets ägare eller förare skadats, jämkas ersättningen om vållande visas föreliggande på båda sidorna och likaså om, såvitt utredningen visar, vållande icke föreligger på någon sida; föreligger, såvitt visat, vållande endast å den skadelidandes sida, utgår ingen ersättning. 1 Jfr nedan s. 157 f. — En sådan anordning finnes (eller fanns) dock enligt rumänska strafflagen den 18 mars 1936 art. 57. FF.RRI tänkte sig likaledes, att böter m . m . delvis skulle användas för nämnda ändamål; se Belazione sul progetto preliminare di codice penale italiano 1921, motiven till art. 100 och 101. 2 Jfr ovan s. 61.

85 Inför denna provkarta på olika lösningar av samma fråga, är det anledning att framhålla, att frågan gäller om och i vad mån de som själva medverkat till att de blivit skadade skola vara uteslutna från försäkringsskyddet. Någon sådan påföljd förekommer icke i folkpensioneringen och på det hela taget icke heller i sjukförsäkringen. I olycksfallsförsäkringen åter finnes en fakultativ bestämmelse om jämkning av ersättningen vid överträdelse av säkerhetsföreskrift genom grov vårdslöshet och vid berusning. Värdet av en sådan regel är tvivelaktigt. 1 Om icke risken för liv och lem kan avhålla den anställde från oförsiktighet, torde sällan risken för reduktion av ersättningen kunna göra det. Det låter visserligen säga sig, att den av arbetsgivarna bekostade försäkringsanordningen icke bör belastas med bördan av skadan i fall där den skadade uppträtt helt oförsvarligt, men det är svårt att vidhålla den ståndpunkten i ett konkret fall där det gäller den vårdslöses väl och ve. I praxis tillämpas jämkningsregeln icke så sällan, men med en viss försiktighet.- Nedsättningen brukar ske procentuellt för viss lid men ej avse ersättning för läkarvård, läkemedel eller protes. För normalfall av nedsättning på grund av åsidosättande av anordning eller föreskrift brukar ersättningen minskas med 25 % under tre år. Vid berusning plägar nedsättningen i normalfall ske med 33 Vz %. Medan de nämnda socialförsäkringsanordningarna i stort sett gälla till förmån även för vållande skadelidande, intager trafikförsäkringen en annan ståndpunkt. Om tills vidare bortses från sammankörningar av motorfordon, är regeln inom trafikförsäkringen, att vållande hos den skadade skall föranleda prövning om och i vad mån skadestånd skall utgå. I praxis göres tlitigt bruk av denna anvisning att jämka ersättningen på grund av vållande hos den skadelidande. Ett sådant förfaringssätt må vara motiverat i vanliga skadeståndsmål, om grunden för skadeståndsskyldigheten är vållande hos den skadeståndsskyldige. Men detta beror på att en skälig avvägning mellan den skadelidande och den skadeståndsskyldige där är svårfrånkomlig. Att utan vidare överföra en sådan jämkningsregel till en obligatorisk försäkring är icke grundat. Huruvida jämkning i ett sådant fall är på sin plats är en fråga om försäkringen bör gälla även till förmån för en vållande skadelidande, vilket är en annan fråga. Behovet av ersättning åt dem som, låt vara av egen oförsiktighet, skadas av motorfordon är uppenbart. Att låta ersättningen undergå minskning eller bortfalla där skadan har sin grund i ouppmärksamhet är att vägra försäkringsskydd åt en kategori som lika väl som andra är i behov av ersättning. Det är svårt att tro, att en sådan begränsning av försäkringsskyddet kan i nämnvärd grad medföra ökad försiktighet; vad risken att skadas till liv och lem icke förmår, förmår nog sällan risken att 1 Jfr 1938 års arbetarskyddskommittés betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete (SOU 1946: 60) s. 648. 2

Jfr en uppgift hos HERRLIN i NFT 1949 s. 95 f.

86 bliva utan ersättning. 1 Starka skäl synas således tala för att utsträcka trafikförsäkringen åtminstone till att liksom olycksfallsförsäkringen gälla obeskuren även till förmån för vållande skadelidande vars vållande icke är grovt.2 Detta är norsk rätts ståndpunkt. Det kan möjligen invändas, att från trafikförsäkringen i olikhet mot olycksfallsförsäkringen kan utgå tämligen hög ersättning, men denna invändning bortfaller om trafikförsäkringen, såsom förordats i det föregående och nedan kommer att utvecklas närmare, i detta avseende göres lik olycksfallsförsäkringen. Liksom beträffande olycksfallsförsäkringen måste emellertid ifrågasättas att icke heller låta grovt vållande av den skadade medföra jämkning av ersätlningen.3 Vad härefter beträffar fall då bilar sammankom är det svårt att försvara, att en bilägare för skada som tillfogats honom under färd varvid annan fört bilen får full ersättning, om den andra bilens förare visas ha varit vållande men hans egen förare såvitt visat icke," får jämkad ersättning om båda förarna visas ha varit vållande eller om ingendera av förarna visas ha varit det och icke får någon ersättning, om hans egen förare visas ha varit vållande och vållande såvitt visat icke ligger den andre föraren till last. Denna reglering m å ha sitt berättigande, om frågan hade gällt huruvida en av bil påkörd bilägare skall ha rätt till skadestånd av den påkörande bilens ägare. Men när den i stället faktiskt gäller huruvida han skall åtnjuta försäkringsskydd, förefaller den meningslös. Det otillfredsställande i trafikförsäkringens bundenhet vid skadeståndsrätten framträder med särskild tydlighet i fråga om ersättning åt efterlevande till någon som blivit dödad i följd av biltrafik. Genom att de efterlevande icke äga annan rätt mot trafikförsäkringen än den de ha mot ägaren, brukaren eller föraren av den påkörande bilen blir ersättningen beroende av om den döde låtit vållande komma sig till last. Men vidare blir i fråga om rätten till ersättning att iakttaga bestämmelserna i 6: 4 strafflagen, enligt vilket lagrum ersättning dels endast tillfaller den som jämlikt stadgande i lag ägt rätt till underhåll av den dödade och som genom dennes frånfälle kommer att sakna erforderligt underhåll, dels utgår allenast med belopp som finnes skäligt med avseende å såväl den skadeståndsskyldiges tillgångar som andra omständigheter. Att den påkörande bilens ägare var i små omständigheter torde nu visserligen försäkringsinrättningen icke äga åberopa till minskning av ersättningsanspråk. Men kvar står ändock, att de 1 En särställning intaga måhända fall, där nagon'medvetet tager platsjijbil med alkoholpåverkad förare. Även för dessa fall kan visserligen ifrågasättas, om jämkning av skadeståndet, såsom plägar ske i svensk praxis (se NJA 1932 s. 416, 1933 not. B 820 och 1948 s. 510), är att förorda såsom medel att förebygga bilolyckor. Men bilägarna, vilka betala premierna, kunna med visst fog tycka, att en sådan person får skylla sig själv. 2 Detta föreslog första lagutskottet vid 1935 års riksdag i utlåtande nr 36 s. 32 ff; se också WALIN i SvJT 1935 s. 478 ff, jfr L. BENNICH i SvJT 1936 s. 118 IT. 3 Så EMU. STÄNG i NB 1934 s. 869, HVINDEN i TfB 1940 s. 372 f och HARBEK, Dommercn i erslatningssaker, 1947, s. 7 f. MICHAEL HANSSON i NB 1934 s. 673 ff och SIMONSEN i TfB 1939's. 469 II

förorda däremot jämkning även vid vållande av'lagre grad. 4 Se NJA 1947 s. 331.

87 efterlevande endast i mycket begränsad omfattning ha rätt till ersättning. Härmed må jämföras, att från olycksfallsförsäkringen generellt ges, låt vara blygsamma, livräntor till efterlevande. B. Skyddet

för de

skadeståndsskyldiga.

Härefter skall uppmärksamhet ägnas åt frågan, om de ifrågavarande försäkringsanordningarna — sjukförsäkringen, folkpensioneringen, olycksfallsförsäkringen och trafikförsäkringen — bereda skydd åt de skadeståndsskyldiga, nämligen så att dessa på grund av försäkringen i större eller mindre utsträckning undgå att behöva erlägga skadestånd. Frågan gäller i första hand, huruvida skadeståndets belopp påverkas av att den skadelidande äger rätt till ersättning från försäkringen. Sådan verkan utövar icke folkpensioneringen på annat sätt än så, att folkpension liksom annan inkomst kan vara att beakta vid skadestånds bestämmande i de fall där hänsyn är att taga till den skadelidandes ekonomiska omständigheter. 1 Invalidpension eller sjukbidrag skulle väl principiellt avräknas från skadeståndet i de skadefall som grunda rätt till sådan folkpension, men det låga grundbeloppet, 200 kr., gör frågan om avdrag föga praktisk. I fråga om sjukförsäkringen, i vad den är obligatorisk, och olycksfallsförsäkringen gäller, att skadeståndet skall minskas med försäkringsbeloppet. Så är också fallet beträffande trafikförsäkringen, med den skillnaden likväl att den skadelidande har rätt att, om han så önskar, vända sig mot den skadeståndsskyldige som i så fall i sin ordning äger göra trafikförsäkringen gällande mot försäkringsinrättningen. Över hela linjen äger den skadelidande göra rätt till skadestånd gällande i vad denna överstiger rätten till ersättning från försäkringen. På denna punkt är det anledning att ifrågasätta en annan ordning beträffande olycksfallsförsäkringen och trafikförsäkringen. Båda dessa försäkringsanordningar innebära, att utövarna av vissa verksamheter förpliktats att genom försäkring bereda ersättning åt personer som lida skada i samband med verksamheten. Det förefaller icke vara någon orimlig tanke, att 4 gengäld bleve fria från skadeståndsanspråk från dessa personers sida. Deras ersättningsskyldighet för de ifrågavarande skadorna skulle med andra ord helt ordnas genom försäkring. Detta skulle innebära, att bördan av de ifrågavarande skadorna, i den mån den anses kunna läggas på dem, helt skulle åvila dem i form av försäkringsavgifter. De skulle således icke vara underkastade risken att därutöver behöva gälda skadestånd: försäkringen skulle skydda dem mot denna risk. 2 Det skulle därför vara möjligt att utan 1

Se i frågan NJA 1949 s. 299. Frågan uppmärksammades i någon mån under förarbetena till olycksfallsiorsaknngslagen, NJA II 1917 s. 320 f, och vad beträffar den utvidgade bilansvarigheten i betänkandet med förslag till trafikförsäkringsiag (SOU 1938: 27) s. 38. 2

att öka deras ekonomiska börda belasta dem med något högre avgifter. Att bilägarna fritoges från skadeståndsansvar skulle sålunda vara ägnat att underlätta, att trafikförsäkringen utsträcktes till skada som nu ej omfattas av trafikförsäkringen emedan den ej vållats av föraren eller orsakats av bristfällighet hos bilen. Inom olycksfallsförsäkringen skulle man vinna, alt ersättningarna över lag kunde sällas något högre, vilket måste vara bättre än att de hållas på en lägre nivå och att det dessutom utgår skadestånd i vissa fall. De skadelidande åter skulle för sina ersättningskrav belt vara hänvisade lill försäkringen. Delia är från potentiellt skadelidandes synpunkt alt betrakta såsom en fördel, ty del möjliggör all de medel som nu gå lill skadeståndsbetalning — vilken, såsom i det föregående framhållits, från de skadelidandes synpunkt sett utfaller slumpvis — kunde fördelas på ett j ä m n a r e och från behovssynpunkt lämpligare sätl. Det må också erinras om att rätt till ersättning från försäkringsinrättning är säkrare än rätt till skadestånd. Utvecklingen har i Sverige på olycksfallsförsäkringens område länge i viss mån gått i motsatt riktning, i det att skadestånd till skadad anställd utgått i allt större omfattning. Vid införandet av 1901 års lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete och möjligen även vid tillkomsten av 191G års olycksfallsförsäkringslag, som avlöste 1901 års lag och ännu gäller, tänkte man sig, alt arbetsgivare, frånsett vissa undantagsfall, vore skadeståndsansvarig på grund av skada å anställda i arbetet endast om arbetsgivaren själv uppsåtligen eller av oaktsamhet vållat skadan.i Sedermera har i praxis dels arbetsgivarnas oaktsamhetsansvar utsträckts vida över vad förut gällde genom en betydande skärpning av aktsamhetskravet, dels införts ansvar för arbetsgivare gentemot anställd även då skadan vållats av arbetsförman eller rent av arbetskamrat åt vilken anförtrotts en för kamraterna riskabel syssla. Det kan tilläggas, att man vid införande av 1916 års lag tänkte sig, att ersättningarna enligt denna lag i flertalet fall skulle motsvara skadeståndsbeloppet,2 vilket emellertid icke blivit händelsen. En nackdel av utvecklingen har varit en besvärande osäkerhet om gränserna för skadeståndsansvaret och ett icke ringa antal dyrbara och för förhållandet mellan arbetsgivare och anställda irriterande processer. På plussidan är att föra, att icke få skadade anställda erhållit högre ersättning än olycksfallsförsäkringen bjuder. Det är emellertid icke lätt att försvara, varför just dessa anställda erhållit mera än andra anställda som lidit enahanda skada." Att förmånerna från olycksfallsförsäkringen år 1948 avsevärt höjts är ägnat att minska antalet skadeståndskrav, men skadeståndstalan kan ändock vara lönande, bl. a. emedan livränta från olycksfallsförsäkringen uppgår till högst U/K av den årliga arbetsförtjänsten och från försäkringen icke utgår ersättning för sveda och värk och lidande genom lyte. Enligt norsk rätt äger anställd, som har rätt till ersättning från olycksfallsförsäkringen, icke därutöver göra gällande skadeståndsanspråk mot arbetsgivaren utan måste nöja sig med ersättningen från olycksfallsförsäkringen, såvida icke arbetsgivaren orsakat skadan med uppsåt eller av grov 1 2 3

Se NJA II 1902 nr 5 s. 47 IV och 1917 s. 320 f. Se NJA II 1917 s. 321. Se om rättsutvecklingen HERRLIN i NFT 1949 s. 83 IT.

89 oaktsamhet och delta konstateras genom straffdom. 1 Även i Danmark medför olycksfallsförsäkringen en begränsning av arbetsgivarnas skadeståndsskyldighet. Om en försäkrad anställd kommer till skada under arbetet till följd av arbetskamrats vållande, är nämligen enligt praxis arbetsgivaren icke skadeståndsskyldig enligt den allmänna regeln om husbondeansvar i Danske Lov 3-19-2. Arbetsgivaren anses däremot icke befriad från ansvar för skada som vållats av honom själv eller någon i mera ledande ställning. För att kunna väcka skadeståndstalan mot arbetsgivaren måste emellertid den som uppburit ersättning från olycksfallsförsäkringen ha tillstånd av direktoriatet för detta. 2 Till frågan om skyddet för de skadeståndsskyldiga hör vidare frågan, om försäkringsinrättningen äger regressvis återkräva vad den utgivit av den som enligt skadeståndsrättsliga regier är ansvarig för skadan. I den mån skada ersattes genom försäkring och sådan regressrätt saknas, sätter försäkringen de skadeståndsrättsliga reglerna ur tillämpning. Finnes regressrätt, kan skadeståndsansvaret utkrävas genom regress. I folkpensioneringen finnes icke rum för någon regressrätt, eftersom folkpensionen icke föranleder avdrag från skadeståndet. Ersättning från sjukförsäkringen, i vad den är obligatorisk, eller från trafikförsäkringen avdrages däremot från skadeståndet, men sjukförsäkringen saknar ändock regressrätt, och det gör i regel också trafikförsäkringen. Innebörden av att regressrätt saknas ehuru försäkringsbeloppet avdrages från skadeståndet är, att försäkringsskyddet gäller även till förmån för den skadeståndsskyldige. Att skadeståndsreglerna sålunda sättas ur funktion i den mån skadan täckes genom sjukförsäkring kan måhända inge betänkligheter från preventionssynpunkt i sådana fall där skadan orsakats av ett beteende som föregåtts av ett medvetet vägande av de med handlingssättet förknippade riskerna. Det saknas dock anledning att framställa någon erinran mot anordningen innan denna ännu prövats i praktiken. Här skall ej heller till övervägande upptagas den erinringen, att sjukförsäkringen på grund av bristen på regressrätt kominer att få bära skador som hittills ersatts av trafikförsäkringen. Icke heller är det anledning att framställa någon erinran mot att regressrätt i regel är utesluten i trafikförsäkringen. Olyckor genom trafik med motorfordon äro i allmänhet att tillskriva tillfällig ouppmärksamhet eller misstag under brådskande förhållanden, och regressrätt skulle redan därför i regel ha ringa preventiv verkan. Risken att själv bliva skadad till liv eller lem är också så betydande, att det är svårt att tro att risken att ådraga sig 1 Angående förslag om ändring av denna regel se HERRLINS i närmast föregående not nämnda artikel s. 90 f. 2 Se härom HERRUNS anförda artikel s. 91 f och ovan s. 20.

90 regressanspråk skulle i sådana fall nämnvärt öka aktsamheten. Det kan ifrågasättas, om rätten lill regress är av sådant värde att den bör bibehållas fullt i den, låt vara begränsade, omfattning vari den nu föreligger, nämligen främst för fall av uppsåt eller grov vårdslöshet och mot föraren även därest denne gjort sig skyldig till rattfylleri eller begagnat fordonet utan lov.1 Den förut nämnda av Svenska försäkringsbolags riksförbund verkställda undersökningen avseende åren 1941—19432 har visat, att under dessa år de försäkringsgivare som omfattats av undersökningen på grund av trafikförsäkring fört talan om regress i tillhopa allenast 15 fall. Den reaktion mot vårdslöshet vid ratten, som må vara motiverad från preventionssynpunkt, bör nog hellre ske i form av straff och indragning av körkort ävensom genom differentiering av premierna medelst bonus för prickfria år än genom uttagande av en ersättning vars storlek icke är beroende av beteendets beskaffenhet. En särställning intaga emellertid måhända fall av rattfylleri eller s. k. billån. Rattfylleristen och billånaren ha tillfälle att överväga riskerna av sitt beteende, och det kan också synas oskäligt, att den skada de orsaka skall stanna på trafikförsäkringen. Det kan nog även vara av visst pedagogiskt värde att de få vidkännas de ekonomiska följderna av sitt beteende. Att regressrätt bör finnas mot uppsåtlig skadevållare är tydligt. Regress från trafikförsäkringsinrättningen kan enligt gällande lag förekomma även mot exempelvis en fotgängare som genom oförsiktighet vållat att en bil kört över annan och som därmed ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot denne. Om trafikförsäkringens ansvar, såsom förordats under A, utsträckes till att täcka skada oberoende av den skadelidandes vållande, synes det emellertid motiverat att låta den täcka även fotgängarens skadeståndsskyldighet eller med andra ord att upphäva regressrätten. Trafikförsäkringen synes böra i lika mån skydda trafikanterna mot skadeståndsskyldighet som mot skada. 3 Av större vikt äro emellertid de frågor som föranledas av olycksfallsförsäkringens regler om regress. I olycksfallsförsäkringen är huvudregeln i olikhet mot vad fallet är enligt de andra försäkringsformerna, att försäkringsinrättningen äger regressrätt. Från denna regel göres undanlag till förmån för den skadades arbetsgivare, i det att denne går fri från regressanspråk såvida han icke uppsåtligen orsakat skadan. Att ersättning från olycksfallsförsäkringen efter dessa regler kan regressvis utkrävas av den som oberoende av eget vållande år skadeståndsskyldig (såvida han icke är den skadades arbetsgivare) möter icke någon erinran, om man utgår från att skadeståndsskyldigheten i dessa fall är motiverad av att skadan genom skadeståndet lägges där den från samhällsekonomisk 1

Se ovan s. 52. Se ovan s. 46; jfr nedan s. 113. Det bör emellertid observeras, att biltrafiken under ifrågavarande tid var jämförelsevis liten. 3 Se uttalande av BLOM hos WINSNES, Regressoppgjor etter Slrl.'s ikrl. § 26, 1946, s. 27 f. 2

91 synpunkt anses böra ligga. Enligt detta betraktelsesätt är del även'grundat, att ersättning regressvis uttages från trafikförsäkringen. I övrigt förtjänar det emellertid övervägas, om icke regressrätten enligt olycksfallsförsäkringen med fördel kunde väsentligt inskränkas i två hänseenden. Grunden, varför den skadades arbetsgivare i regel är fritagen från regressanspråk, är, att han betalat avgifterna för försäkringen av den skadade och därför synts böra åtnjuta skydd av försäkringen. Men är det icke ett alltför snävt betraktelsesätt att låta endast denne arbetsgivare åtnjuta sådant skydd? Även övriga till försäkringen anslutna arbetsgivare ha ju bidragit till försäkringens kostnader, och del förefaller därför rimligt, att de åtnjuta samma skydd. Det är icke ovanligt, att försäkringsfallet framkallas på sådant sätt att skadeståndsskyldighet åligger annan arbetsgivare än den hos vilken den försäkrade är anställd, och från arbetsgivarsynpunkt är det därför en kännbar brist, att försäkringsanordningen icke utnyttjats till att skydda arbetsgivare mot att ådraga sig skadeståndsskyldighet gentemot andra arbetsgivares personal. För övrigt leder begränsningen av skyddet till besvärande gränsdragningssvårigheter. 1 I Norge, där liksom i Sverige regressen mot den skadades arbetsgivare är starkt beskuren, äro alla arbetsgivare som äro anslutna till samma försäkringsanordning- i lika mån fritagna från regressanspråk. Det bör vidare övervägas, om icke regressrätten även borde i allmänhet vara utesluten mot anställd som är försäkrad i olycksfallsförsäkringen, nämligen i samma omfattning som försäkringen ger rätt till ersättning. Därmed skulle försäkringen skydda de anställda i lika mån mot att ådraga sig skadeståndsskyldighet genom att i arbetet skada annan anställd som mot att drabbas av olycksfall. 3 Att en sådan utvidgning är sakligt motiverad framstår klart, om man tänker sig ett fall där en arbetare vållat ett olycksfall varigenom både han själv och en arbetskamrat skadats. Han erhåller ersättning för sin egen skada men utsattes på grund av att han åsamkat kamraten skada för ett regressanspråk från försäkringsinrättningen, vilket mycket väl kan uppgå till eller överstiga beloppet av den ersättning han erhåller. I tidigare praxis undveks detta resultat genom en tolkning av 12 § olycksfallsförsäkringslagen, enligt vilken ersättningsberättigad försäkrad ej skulle vara utsatt för regressanspråk. Att ersättningsanspråk mot försäkringsinrättningen, till hur lågt belopp som helst, skulle fritaga från regressanspråk var emellertid att göra befrielsen beroende av en slump. Detta var otillfredsställande, och 1

Se NJA 1931 s. 246, 1936 s. 315, 1939 s. 356 och 1941 s. 613. Det finns två sådana: ulykkestrygd för industriarbetare och för sjömän. 1945 års riksdag har på hemställan av andra lagutskottet (uti. nr 49) i skrivelse till Kungl. Maj:t begärt utredning rörande begränsning av regressrätten mot personer anställda hos samme arbetsgivare som den skadade. 2

92 praxis ha övergått till den motsatta ståndpunkten, som emellertid icke heller den är tillfredsställande. 1 En fullt godtagbar lösning torde ej kunna vinnas utan att man, såsom här förordas, låter försäkringsskyddet för anställda avse även risken att ådraga sig skadeståndsskyldighet gentemot annan försäkrad. 2 De ifrågasatta inskränkningarna av regressrätten skulle icke spela stor roll för olycksfallsförsäkringens ekonomi och därmed för avgifternas storlek. Inkomsterna av regress torde såväl för riksförsäkringsanstalten som för de bolag, vilka driva rörelse enligt olycksfallsförsäkringslagen, i allmänhet icke uppgå till mer än omkring 1 % av premieintäkten. 3 Den omständigheten, att inkomsterna genom regress synas vara av ringa värde för olycksfallsförsäkringens ekonomi, ger anledning att överväga, huruvida regressrätten icke kunde begränsas än mera än i det föregående ifrågasatts och inskränkas till fall där den har beaktansvärd betydelse från prcventionssynpiiiikt. Till jämförelse må erinras om att frivillig skadeför1 Se NJA 1946 s. 655. Till motivering av utgången åberopades i anföranden till protokollet av Ivä justitieråd dels det chansartade utfallet av den tidigare i praxis intagna ståndpunkten men dels också att denna visserligen slöddes av ordalagen i 12 ij olycksfallsförsäkringslagen men alt paragrafens avfattning i denna del skulle bero på elt redaktionsfel. Detta skulle ha uppkommit vid lagändring år 1926 och bestå däri, att man då ändrade andra stycket i nämnda lagrum från »Vad försäkringsinrättningen enligt denna lag utgivit, äger inrättningen söka åter av arbetsgivare, som uppsåtligen vållat skadan, eller av annan, som skadan vållat, dar denne ej själv lidit skadan och på grund därav är berättigad lill ersättning enligt lagen» till den nu gällande lydelsen: »Vad försäkringsinrättning enligt denna lag utgivit äger inrättningen söka åter av arbetsgivare, som uppsåtligen förorsakat skadan, så ock av annan, som vållat skadan eller oberoende av vållande enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd, där ej även han drabbats av olycksfallet och på grund därav är berättigad till ersättning enligt denna lag.» Enligt justitierådens mening hade man därvid oavsiktligt givit lagrummet ändrad innebörd i bär kursiverad del. Enligt den ursprungliga lydelsen skulle nämligen denna del av lagrummet blott avse att förebygga det missförståndet, att regressrätt skulle kunna göras gällande mot den crsätlningsberältigade på grund av att han själv vållat sin egen skada (och sålunda i samma mån göra hans rätt till ersättning från olycksfallsförsäkringen illusorisk), medan den nya, och nu gällande, formuleringen efter orden utsäger att regressrätt ej må göras gällande mot den berättigade på grund av att annan arbetare skadats. Åsikten att ett redaktionsfel förelupit bygger på alt bestämmelsen i sin ursprungliga lydelse hade den innebörd som här tillskrivits detsamma, något som ordalagen icke göra alldeles otvivelaktigt och som motsäges av alt något uttryckligt stadgande med denna innebörd icke behövt upptagas i paragrafen, tat stöd, förutom de av justitieråden anförda, för alt innebörden likväl verkligen var denna är emellertid, att samma lokution användes i 11 g av 1886 års lag ang. ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift och där hade, och har, den angivna innebörden. Den ifrågavarande bestämmelsen tillkom under utskottsbehandlingen år 1916 av förslaget till olycksfallsförsäkringslag. När utskottet på grund av visst ändringsförslag skulle omformulera 12 §, fann utskottet förmodligen i 1886 års lag vad som tycktes vara en lämplig förebild. Så tidigt som år 1918 uttalade emellertid en kommitté, vari riksförsäkringsanstalten var starkt företrädd, utan alt yppa något tvivel, att om skada som en arbetare ådragit sig vållats av annan än arbetsgivaren och denna andra person tillika skadats och på grund därav vore berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen, försäkringsinrättningen icke ägde att av denne, som således måste ha varit den skadades arbetskamrat, uttaga vad inrättningen utgivit i ersättning till den förstnämnde arbetaren; se Utlåtande och förslag rörande ändrade bestämmelser angående ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring, 1919, s. 116. Denna tolkning torde därefter ha varit obestridd, varför det är förklarligt att 1926 års lagstiftare anslöto sig till tolkningen. Kritiska synpunkter på Högsta domstolens dom anläggas av HULT i SvJT 1947 s. 511 ff. 2 Detta anses vara norsk rätts ståndpunkt; se ANOENAES, Fortid og framtid i erstatningsretten, 1943, s. 18. 3 Se om bolagen LOVEN i SvJT 1944 s. 690.

93 säkring enligl 25 § försäkringsavtalslagen icke medför regressrätt mol den som är skadeståndsskyldig på grund av allenast ringa oaktsamhet och att i praxis, såsom nämnts på s. 57, framträtt en benägenhet i dessa fall all i görlig mån betrakta förekommen oaktsamhet såsom ringa. Det må också erinras om att vållande till kroppsskada är straffbelagt. 1 Ä andra sidan kan ifrågasättas, om det från preventionssynpunkt är lämpligt att arbetsgivaren, såvida han icke uppsåtligen orsakat skadan, är helt fri från regressanspråk. Så långt går icke 18 § försäkringsavtalslagen. Enligt detta lagrum saknar den som tecknat frivillig försäkring enligt nämnda lag rätt till täckning genom försäkringen ej blott om han framkallat försäkringsfallet uppsåtligen utan även om han gjort det av grov vårdslöshet (såvida försäkringen icke är livförsäkring). Det bör beaktas, att olycksfall i arbete till mycket stor del äro beroende på det sätt på vilket arbetet är anordnat. Det är av stor vikt, att arbetsgivarna eggas att genom säkerhetsanordningar, kontroll, hållfast material m. ra. hålla olycksfallen nere. Sådana skadeförebyggande åtgärder åsamka emellertid utgifter, och det är av vikt, att dessa för arbetsgivaren framstå såsom lönande. Genom differentiering av premierna kan detta till en viss grad uppnås, men det kan ifrågasättas, om icke motiven för utgifter av detta slag borde förstärkas genom att försäkringsinrättningen finge regressrätt mot arbetsgivaren i större utsträckning än nu. Vikten av att intet försummas för att förebygga olycksfall i arbete belyses av att 1945 års försäkringsutredning uppskattar den årliga förlusten på grund av sådana olycksfall i vårt land till i allt över 300 miljoner kr. (SOU 1949:25 s. 109 f). De tlesta skadorna anses mindre bero på ofullständiga skyddsanordningar än på bristande ordning och vaksamhet på arbetsplatsen (s. 115). Ett övervägande av de anförda synpunkterna ger anledning ifrågasätta, om icke regressrätt enligt olycksfallsförsäkringen borde föreligga mot vem som än vållat skadan därest vållandet varit uppsåtlig! eller bestått i att han i märklig mån undandragit sig kostnad som varit ägnad att motverka skadans uppkomst. Regressrätt mot den som är skadeståndsskyldig oberoende av eget vållande borde föreligga, om skadeståndsskyldigheten är motiverad av att skadan genom skadeståndet lägges där den från samhällsekonomisk synpunkt anses böra ligga. De synpunkter, som synas böra vara avgörande för frågan om regressrätt mot sådan skadeståndsskyldig, utföras närmare nedan s. 116 ff. I övrigt skulle regressrätt vara utesluten utom i ett fall strax skall beröras. Under III C kommer i huvudsak samma lösning att ifrågasättas beträffande regressrätt vid sakförsäkring. Såsom nyss antyddes kan ifrågasättas, om icke regressrätt bör kunna förekomma i ett fall utöver de nu nämnda, nämligen mot den som ådragit sig skadeståndsskyldighet genom brottslig gärning därest domstol finner det 1

Se ANDENAES, Fortid og framtid i erstalningsretten, 1943, s. 17 ff.

94 vara från straffrättslig synpunkt ändamålsenligt att förövaren av gärningen får vidkännas sin skadeståndsskyldighet. Åläggande att ersätta genom brott uppkommen skada är nämligen ofta en lämplig brottspåföljd på grund av sin egenskap att för gärningsmannen på ett påtagligt sätt framhålla innebörden av hans gärning, och det synes önskvärt, att man tillvaratager möjligheterna att utnyttja detta skadeståndets kriminalpolitiska värde. Domstolen borde äga att inom ramen för skadeståndsskyldighet bestämma regressbeloppet efter vad från straffrättslig synpunkt är ändamålsenligt. Även denna regressregel har sin motsvarighet i vad som under IIT C kommer att ifrågasättas beträffande sakförsäkring. C. Bekostandet

av

försäkringen.

I den mån kostnaderna för obligatorisk försäkring mot personskada ej täckas genom regress mot skadeståndsskyldiga, på vilket sätt endast jämförelsevis ringa belopp inflyta, bestridas de genom avgifter och genom bidrag av det allmänna. Avgifterna erläggas i sjukförsäkringen och i folkpensioneringen av de för skaderisk utsatta, i olycksfallsförsäkringen av arbetsgivarna och i trafikförsäkringen av motorfordonens ägare. Enligt de två sistnämnda försäkringsformerna erläggas alliså avgifterna till försäkringen icke av dem som hotas av skada utan av andra. Grunden härtill är olika vid de båda försäkringsformerna. Arbetsgivarnas avgiftsskyldighet enligt olycksfallsförsäkringen har sin grund i att arbetsgivarna, såsom förut berörts, anses böra sörja för att deras anställda äro i viss omfattning försäkrade mot skador i arbetet. Motorfordonsägarnas avgiftsskyldighet enligt trafikförsäkringen åter har motiverats med att de som bedriva en verksamhet av ifrågavarande jämförelsevis farliga slag böra bära bördan av skador som verksamheten orsakar. Att motorfordonsägarna genom trafikförsäkringen få bära bördan av skador som orsakas genom bilismen står i god överensstämmelse med de synpunkter på skadeståndsrättens uppgifter vilka utvecklats i 4 kap. Att ålägga ägarna av motorfordon vittgående skadeståndsskyldighet för skador genom trafiken med fordonen kan försvaras med att dessa skador äro att uppfatta såsom kostnader förbundna med verksamheten, och att skadeståndsskyldigheten avlöses av skyldighet att betala försäkringspremier innebär allenast, att dessa kostnader slås ut på verksamheten i det hela. Arbetsgivarnas avgiftsskyldighet enligt olycksfallsförsäkringen är icke på samma sätt rationell från samhällelig synpunkt. Naturligtvis är det från samhällets synpunkt önskvärt, att medel anskaffas till bestridande av olycksfallsförsäkringens utgifter, men det är icke det frågan här gäller. Medlen kunna anskaffas på andra sätt. Frågan är fastmera, varför just arbetsgivarna skola bekosta ersättningarna åt anställda som skadas i arbetet.

95 Historiskt och psykologiskt är detta lätl förståeligt. Man ville bereda anställda ersättning för olycksfall i arbete och fann del skäligt, att kostnaden härför lades på arbetsgivarna. Men efter införandet av den allmänna sjukförsäkringen få ju alla ersättning, nämligen från sjukförsäkringen och folkpensioneringen. Varför skall det då finnas en särskild försäkringsform för anställda, bekostad av arbetsgivarna och med något högre taxor? Att det skulle vara skäligt att arbetsgivarna i denna omfattning sörja för sina anställda är icke någon i allo tillfredsställande förklaring. Det vore mera övertygande, om man kunde finna ett skäl, varför det från samhällsekonomisk synpunkt vore förmånligt att kostnaden för ersättningarna åt de anställda skola bestridas av arbetsgivarna. Som ett sådant erbjuder sig den tanke som nyss anfördes till motivering av avgiftsskyldigheten inom trafikförsäkringen, nämligen att sådana skador, vilka äro att anse som kostnader för en verksamhet, böra bäras av denna. I olycksfallsförsäkringen är emellertid denna tanke endast ofullkomligt förverkligad. Å ena sidan är nämligen olycksfallsförsäkringen från denna synpunkt för snäv, i det att den icke täcker skador som genom verksamheten tillfogas andra än anställda eller som tillfogas anställda utanför arbetet. 1 Sådana skador äro dock lika väl som skador å anställda att betrakta såsom kostnader förknippade med verksamheten. Är det fråga om en verksamhet som ofta medför skada vore det ganska rimligt, om arbetsgivaren finge via avgifter bära dessa skador såsom en kostnad. Ä andra sidan har avgiftsplikten i olycksfallsförsäkringen utsträckts till skador som icke gärna kunna anses såsom kostnader för en verksamhet. För all skada skall ge rätt till ersättning från olycksfallsförsäkringen räcker det ju, att den drabbat i arbetet; ja, det är tillräckligt att den uppkommit under färd till eller från arbetsplatsen om färden föranletts av eller stått i omedelbart samband med anställning. Och även arbetsgivare, som icke alls bedriva någon egentlig verksamhet, äro avgiftspliktiga, i det att lagen lägger avgiftsplikt på var och en som har en anställd. Därmed har avgiftsplikten enligt olycksfallsförsäkringen sträckts utanför vad som kan motiveras med tanken att en verksamhet skall bära de kostnader den orsakar. 2 1 Jfr justitierådet BILLINGS uttalande under förarbetena till 1901 års lag ang. ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, NJA II 1902 nr 5 s. 10 f. 2 Under förarbetena till 1901 års lag framhölls, att lagen byggde på att de anställda utsattes för fara i arbetet, och lagen begränsades genom enumeration till verksamheter som ansågos medföra särskild yrkesfara (NJA II 1902 nr 5 s. 15 f och 22). Vid tillkomsten av 1916 års lag ansåg man sig böra i princip låta lagstiftningen omfatta avlönat arbete över huvud. En föreslagen bestämmelse om att Konungen skulle äga utesluta arbetare som användas till arbete av synnerligen ofarlig beskaffenhet antogs icke (NJA II 1917 s. 268 ff och 281 ff). Utvidgningen till färd till eller från arbetsplatsen skedde 1919, varvid föredragande departementschefen yttrade att även de i allmänhet med den nödvändiga färden till eller från arbetet förenade risker böra i sista hand bäras av det företag, åt vars tjänst arbetaren ägnar sin arbetskraft och av vars avkastning kostnaderna för arbetarens uppehälle måste utgå, varför någon strängt principiell åtskillnad mellan dessa och de under arbetet inträffade olycksfallen näppeligen kan upprätthållas (NJA II 1919 s. 818).

96 Det förda resonemanget ger anledning att ifrågasätta, om icke olycksfallsförsäkringen borde läggas om med hänsyn till att förhållandena numera äro andra än vid dess tillkomst. I stället för att såsom nu vara en av arbetsgivare bekostad anordning för att bereda ersättning åt anställda som skadas i arbetet synes den liksom trafikförsäkringen böra göras till en anordning varigenom utövarna av vissa verksamheter bekosta ersättningar åt dem som skadas genom verksamheten. Ersättning skulle alltså utgå till skadade oberoende av om de vore anställda. Arbetsgivarnas avgiftsplikt skulle behållas men så till vida ändrad som den icke skulle åligga arbetsgivarna såsom sådana utan utövarna av vissa verksamheter oberoende av om de hade anställda. Såsom verksamheter, vilka kunde betungas med avgiftsplikt, koinme icke i fråga andra än sådana som i relativt hög grad orsaka skador. Med en sådan omläggning av olycksfallsförsäkringen skulle man undgå den nuvarande tyngande administrativa apparaten med avgiftsuppbörd och avgiftsbokföring för var och en som har en anställd. Det torde näppeligen kunna anföras bärande skäl för att efter den allmänna sjukförsäkringens tillkomst bibehålla en ordning, enligt vilken särskilda avgifter skola upptagas av alla de många arbetsgivare som ha blott en eller ett par anställda och icke utsätta dem för större risker i arbetet än de som förekomma i det dagliga livet utanför anställningen. Av de 716 000 avgiftsbetalarna hos riksförsäkringsanstalten år 1947 hade 058 000 färre anställda än fem. D.

Sammanfattning.

Grundtanken i den föregående framställningen är, att del bör sörjas för att alla som lida kroppsskada erhålla ersättning efter någorlunda tillfredsställande måttstock. För detta ändamål är emellertid skadeståndsrätten icke lämplig, ty möjligheterna att ålägga skadeståndsskyldighet äro begränsade av att hänsyn måste tagas till dem som skola ha att bekosta skadeståndet, och möjligheterna att utfå skadestånd äro begränsade genom att den skadeståndsskyldige ofta saknar medel som äro åtkomliga för uttagande av skadeståndet. Det omöjliga i att åstadkomma en skadeståndsrätt som tillgodosåge samhällsmedlemmarnas behov av ersättning för kroppsskada kan belysas med det enkla exemplet, att en istapp faller ned från ett tak och skadar någon. Det är uppenbarligen önskvärt, att den skadade i ett sådant fall erhålletersättning, men det är tvivelaktigt, om det låter sig göra att införa sådana regler att en husägare i sådant fall obetingat kan förpliktas att gälda skadestånd och det är osäkert om den skadade skulle utfå skadeståndet av husägaren. Enligt gällande rätt torde husägaren icke vara skadeståndsskyldig, med mindre han på något sätt visat oaktsamhet. 1 För frågan i vad mån 1

Se NJA 1937 s. 613, 1942 s. 545 och 1949 s. 704; jfr 1947_s._23.

97 skadeståndsskyldighet kan stadgas måste tydligen till stor del andra synpunkter vara avgörande än den skadades ersättningsbehov. Att genom försäkring bereda tillfredsställande ersättning för personskador är lättare, emedan kostnaderna slås ut på en större krets. I princip har redan vårt land kommit fram till att ersättning genom försäkring skall lämnas vid alla personskador, frånsett sådana som medföra döden. Om man väljer denna väg, bör man emellertid icke knyta rätten till ersättningen till de skadeståndsrättsliga reglerna, såsom sker i trafikförsäkringen vilken är konstruerad som en ansvarighetsförsäkring. I stället böra ersättningarna utgå i mån av behov, väl icke så, att varje ersättningsanspråk underkastas behovsprövning men så att ersättningarna utgå efter taxor avpassade efter ersättningsbehovet. Det borde icke förekomma, att ersättning, såsom nu sker, utgår med olika belopp beroende av orsaken till skadan. De medel, som stå till buds för att bereda ersättning, komma till bästa användning om ersättningarna utgå efter enahanda grund utan avseende på skadans uppkomstsätt. Det sista påståendet tarvar måhända någon utläggning. Det kunde kanske invändas, att om icke alla skadelidande kunna få ersättning med sådana belopp som önskvärt vore, det är försvarligt att bereda goda ersättningar åtminstone i vissa grupper av fall. Denna invändning väger emellertid icke mycket, om man, såsom i Sverige, har möjlighet att bereda ersättning i princip vid alla personskador. Ty genom att under sådana förhållanden låta ersättningarna utgå efter mera generösa normer i vissa grupper av skadefall avskär man sig från en möjlighet som annars funnes att något höja ersättningarna över lag, något som är en bättre användning av medlen. Såsom flera gånger framhållits, är det nämligen från allmän synpunkt omotiverat, att ersättningar utgå med olika belopp beroende på orsaken till skadan. Från allmän synpunkt är det framför allt av vikt att sörja för att de av personskada drabbade kunna hjälpligt draga sig fram. Det kan tilläggas, att en ordning, som låter beloppet av ersättningen bero av orsaken till skadan, också på det viset innebär en misshushållning, att ingen kan på förhand veta varifrån skada kommer att drabba. Var och en måste försiktigtvis räkna med att erhålla ersättning efter de minst förmånliga grunderna och, om han icke anser dem tillfyllest, komplettera försäkringsskyddet med frivillig försäkring. Skulle sedermera skada inträffa under sådana omständigheter att den försäkrade erhölle mera än han räknat med, skulle därmed försäkringen visa sig ha varit onödigt stor. 1 Det förda resonemanget skulle, om det utfördes till sina yttersta konsekvenser, leda till att det allmänna borde sörja för att förlust av arbetsförmåga ersattes efter samma grunder då arbetsoförmågan uppstår till följd av sjukdom som då den har sin orsak i tillfogande av kroppsskada. Ja, det 1

Jfr nedan s. 103 f.

98 kan ifrågasättas om icke förlust av förvärvsförmågan genom arbetslöshet konsekvent borde föranleda ersättning efter samma grunder. Så långt behöver man dock icke driva tankegången. Skiljelinjen mellan skador av yttre orsaker och sjukdomar är påtaglig och lämpar sig redan därför väl såsom gräns mellan olika ersättningssystem. Risken för missbruk av ersättningsanordningen är vidare på det hela taget mindre vid skador tillhörande den förra gruppen än vid de övriga. Och för att ersätta den förra gruppens skador kunna genom avgifter och regressanspråk uttagas medel av upphovsmännen till skadorna. 1 Att beakta är också, att en anordning varigenom de ifrågavarande skadorna äro täckta genom försäkring kan bereda lättnad åt de skadeståndsskyldiga. Det har redan framhållits, att obligatorisk ansvarighetsförsäkring för personskador icke är förenlig med de här utvecklade synpunkterna. Om dessa godtagas, bör därför tanken att införa nya sådana försäkringsanordningar avvisas. Det är emellertid att märka, att vad här anförts icke riktar sig mot tanken att ålägga utövarna av vissa verksamheter avgiftsplikt till bekostande av ersättningar åt dem som skadas genom verksamheten. Den anmärkning, som framställts mot obligatorisk ansvarighetsförsäkring för personskador, är blott den, att de medel som anskaffats genom obligatorisk avgiftsplikt icke böra fördelas enligt skadeståndsrättsliga regler. Om ersättningarna i stället få utgå efter en, låt vara abstrakt, behovsprincip liknande exempelvis den som tillämpas vid olycksfallsförsäkringen, bortfaller erinringen mot att sådana specialanordningar införas. Det må ock medgivas, att införande av obligatorisk ansvarighetsförsäkring för personskador kan vara motiverad i internationella sammanhang, om därigenom svenska medborgares utsikter att erhålla ersättning av utlänningar skulle avsevärt förbättras. Tanken, att försäkringsväsendet bör utnyttjas i största möjliga utsträckning för att bereda ersättning vid personskador, kan i viss mån stödjas med en hänvisning till den utveckling som vissa redan bestående försäkringsformer undergått och som synes visa att de faktiska förhållandena öva ett tryck till största möjliga användning av försäkringsmetoden. Det kan sålunda erinras om att trafikförsäkringen i praxis fått vidsträckt tillämpning genom en extensiv tolkning av begreppet skada i följd av trafik med motorfordon, 2 samt att olycksfallsförsäkringen genom lagändring utsträckts till att omfatta även skador som drabba under färd till eller från arbetet'' och genom praxis till att skydda ej blott anställda i vanlig mening utan även en stor mängd andra som socialt och ekonomiskt äro jämställda med dem. 4 1 Ehuru det engelska socialförsäkringssystemet i princip utgår från att bortfall av inkomst skall ersättas lika, oberoende av orsaken till bortfallet, lämnas i England betydligt större ersättning vid olycksfall för anställd än vid sjukdom, arbetslöshet eller hög ålder. 2 Se ovan s.25 f. 3 Se ovan s. 95. * Se ovan s. 50.

99 Det är givet, att de ersättningar, som enligt den här utvecklade tanken skulle utgå vid personskador, icke kunna bliva höga. Detta är en följd av att tillgängliga resurser användas till att höja standarden över lag. Invändningen, att somliga enligt systemet skulle få lägre ersättning än enligt nuvarande rätt, är att bemöta med att detta är en nackdel som får tagas på köpet om man vill bereda nödtorftig hjälp åt alla. Den som önskar tillförsäkra sig högre ersättning får teckna frivillig försäkring, något som han enligt nuvarande ordning i alla händelser måste göra om han vill vara säker på att icke behöva åtnöjas med sjukförsäkringens och folkpensioneringens förmåner. Det kan också sägas, att det icke är någon självklar sak att skada å person skall liksom skada å sak ersättas efter vad den skadelidande ekonomiskt sett förlorat. 1 Ett medel att mobilisera alla tillgängliga resurser är att avskära de till ersättning från försäkringen berättigade från rätt att utöver ersättningen utfå skadestånd. Den besparing, som de potentiellt skadeståndsskyldiga göra genom en sådan åtgärd, kan nämligen åtminstone till en del tagas i anspråk genom höjning av deras avgifter. Innebörden av en sådan åtgärd kan sägas vara, att de potentiellt skadeståndsskyldiga bleve försäkrade mot risken att ådraga sig skadeståndsskyldighet gentemot de skadade. Det ifrågasattes alltså, att bilägare icke längre skulle var skyldiga att utge skadestånd till person som skadats genom trafik med bilen och arbetsgivare icke vara skyldiga att utge skadestånd till anställd för personskada i arbetet. Ett fullständigt genomförande av systemet skulle innebära, att över huvud ingen behövde utge skadestånd till annan för personskada. Därmed är dock icke sagt, att det icke kunde finnas anledning att göra praktiskt mindre betydande undantag från regeln, så att exempelvis den som uppsåtligen skadade annan hade att ersätta hans skada. I princip skulle emellertid skadeståndsanspråk icke kunna göras gällande annat än i form av regress från försäkringen. Vad regressrätten beträffar är det, så länge de skilda försäkringsformerna äro helt fristående från varandra, motiverat att åtminstone i viss utsträckning regress medgives från den ena försäkringsformen mot den andra för att därmed bördan av skadan skall falla på det slags verksamhet där den från samhällsekonomisk synpunkt anses böra ligga. Det är sålunda motiverat, att olycksfallsförsäkringen äger regressrätt mot trafikförsäkringen, och det kunde ifrågasättas om icke även sjukförsäkringen borde äga göra regressanspråk gällande mot nämnda försäkringsform. Om olycksfallsförsäkringen ändras till att, liksom trafikförsäkringen, utgöra en försäkring mot skada på grund av visst slags verksamhet, kvarstår ändock ett behov att via regress för vissa fall uppdela kostnaden för inträffande skador mellan de båda försäkringsformerna. Men såväl mellan dessa försäkringsformer 1

Se härom nedan s. 149 ff.

100 som mellan dem å ena sidan samt sjukförsäkringen och folkpensioneringen å den andra kan en lämplig fördelning av skadebördan ske medelst avvägning och fördelning av avgifterna efter genomsnittsberäkning, och denna metod synes vara att föredraga såsom besparande processer och uppgörelser för enskilda fall. Om en sådan ordning kunde komma till stånd, skulle regressrätten kunna inskränkas till vad som är erforderligt från prevenlionssynpunkt. Såsom utvecklats i det föregående, torde ett konsekvent genomförande av denna synpunkt leda till förändringar i och i vissa hänseenden en begränsning av regressrättens omfattning. Begränsning av regressrätten åter betyder ökat försäkringsskydd för dem som riskera att ådraga sig skadeståndsskyldighet. De tankegångar som här utvecklas leda, om de oinsättas i praktiken, till ett system, enligt vilket uppgiften att bereda ersättning för personskador i princip helt skulle övertagas av försäkring. Sådan skulle därmed också tillgodose önskemålet om trygghet mot risken att lida skada. En annan uppgift, som enligt framställningen i 4 kap. kan ställas för skadeståndsrätten nämligen att fördela bördan av uppkommande skador på ett från samhällsekonomisk synpunkt lämpligt sätt, skulle lösas genom åläggande för sådana verksamheter, som ansåges böra bära de av dem orsakade skadorna, att betala försäkringsavgifter. Skadeståndsrätt skulle kvarstå allenast i form av regressrätt och allenast i den mån så är motiverat för att fylla den återstående av de i 4 kap. nämnda uppgifterna, nämligen preventionsuppgiften. Systemet går i korthet sagt ut på olycksfallsförsäkring av hela folket till i belopp, som för gemene man kunna vara någorlunda tillfredsställande, och med bidrag utom av allmänna medel och avgifter av de försäkrade även av i sådana verksamheter som medföra mera avsevärd risk för olycksfall. 1 FörI säkringen skulle så till vida även vara en försäkring mot risken att ådraga • sig skadeståndsskyldighet som skadeståndsanspråk endast skulle kunna göras gällande i form av regress från försäkringen och endast i den mån det vore motiverat av preventionshänsyn. Kostnaden för systemet beror självfallet av förmånernas storlek men torde i betraktande av de obligatoriska försäkringsanordningar som redan finnas icke behöva bliva avskräckande. Det bör beaktas, att olycksfallsförsäkringens och trafikförsäkringens jämförelsevis höga ersättningsbelopp tillkomma en mycket stor del av de skadade. Genom detta system synas, vad beträffar personskador, alla de synpunkter, som i 4 kap. framhållits såsom betydelsefulla, bliva tillgodosedda så långt möjligt är. Såsom en fördel med systemet bör även betraktas, att 1 Tanken att olycksfallsförsäkra hela folket och därmed väsentligt inskränka skadeståndsrätten ' har framförts av ANDENAES, Fortid og framtid i erstatningsretten, 1943, STRAHL i SvJT 1947 s. 98 ff, ! LEJMAN i Festskrift tillägnad Lundstedt 1947 s. 69, och LUDVIGSEN i Sagforerbladet 1948 s. 56 ff ! (jfr HENRIK BACHE S. 83 IT). Tanken har även framförts i riksdagen i motioner av herr (ISBERG m i l . : se motionerna 11:349 vid 1936 års riksdag och 11:155 vid 1939 års riksdag.

101 ersättningarna komme att utgå efter enhetliga normer. Den prövning av skadans storlek i varje särskilt fall som gällande skadeståndsrättsliga regier förutsätta måste, på grund av svårigheten att verkställa en sådan uppskattning, leda till betydande och omotiverade olikheter i bedömningen. Tydligt är vidare, att besparingen i fråga om utrednings- och processkostnader skulle bliva stor. Om systemet är genomförbart, erbjuder det en lösning av skadeståndsfrågorna i ett stort antal fall. Personskador utgöra nämligen en högst betydande del av de skador som föranleda att skadeståndsanspråk framställas. 1 Dessa skadors natur gör behovet av ersättning särskilt trängande, och å andra sidan äro de utdömda ersättningarna för dessa skador genom sin storlek ofta betungande för de skadeståndsskyldiga. Möjligen kan genom den försäkringsanordning som här diskuterats även beredas ersättning för skada å kläder i samband med personskada. Om så anses önskvärt, kan också ersättning för sveda och värk samt lidande genom lyte beredas. Sådan ersättning torde dock i så fall böra utgå i anslutning till standardiserade taxor. Frågan, om sådan ersättning skall inrymmas i försäkringen, blir därför huvudsakligen en fråga om försäkringsbeloppens storlek. 2 Skapandet av det omfattande och exklusiva system för ersättning för personskada som nu skisserats rymmer självfallet många och svårlösta organisatoriska problem. Det förefaller emellertid som om de nu bestående allmänna anordningarna för sådan ersättning, nämligen sjukförsäkringen och folkpensioneringen, skulle kunna utnyttjas för beredande av ersättning enligt systemet genom att skada å person finge intaga en särställning bland de av dessa försäkringsformer omfattade fallen med större förmåner än eljest utgå. Huruvida olycksfallsförsäkringen och trafikförsäkringen borde bestå vid sidan av de allmänna försäkringsformerna är en lämplighetsfråga, på vilken här ej skall ingås. Det är givet, att ett reformprogram sådant som det här utvecklade är ägnat att väcka motstånd och att genomförandet av ett sådant program i allt fall måste taga avsevärd tid i anspråk. Ett försök att inom en nära framtid med en gång genomföra programmet skulle måhända stranda. Men det torde vara av värde, att de olika formerna av obligatorisk försäkring, såsom här i stora drag har skett, jämföras med varandra och underkastas en prövning från principiella utgångspunkter och under hänsynstagande till skadeståndsrättens problem. En tillfredsställande lösning av de frågor, till vilka personskador ge upphov, torde icke stå att vinna utan ett samlat bedömande av försäkringsrätt och skadeståndsrätt. Det synes därför önskvärt, att de 1

Se ovan s. 46 och 93. Jfr om ersättning för iclce ekonomisk skada, när ersättningen ej är grundad på vållande, nedan s. 151 not 2. 2

synpunkter som här framlagts bliva föremål för debatt. I allt fall är det angeläget att komma till klarhet om de riktlinjer efter vilka utvecklingen på detta område bör gå. Eljest riskerar man, att utvecklingen genom partiella reformer länkas in på vägar som icke leda till en tillfredsställande reglering av området i dess helhet. Bland annat bör uppmärksammas, att om de här anförda synpunkterna äro riktiga, strävanden att förbättra försäkringsskyddet mot personskada icke böra inriktas på att öka förmånerna för dem som redan nu åtnjuta tämligen goda sådana utan hellre böra åsyfta att utsträcka skyddet till kategorier som nu icke äro skyddade eller åtnjuta jämförelsevis dåligt skydd. Även om det icke skulle befinnas möjligt eller önskvärt att förverkliga hela det program som här skisserats, torde det vara anledning att överväga, om icke de anförda synpunkterna böra vinna beaktande på vissa speciella områden. Vad som närmast synes kunna ifrågasättas är en revision av trafikförsäkringen och den därmed sammanhängande lagen den 30 juni 1916 angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik i syfte att omdana trafikförsäkringen till en social olycksfallsförsäkring. Det ifrågakommer framför allt att utsträcka ersättningsansvaret även till sådan skada som icke vållats av föraren eller orsakats av bristfällighet hos bilen och som därför ej täckes av det nuvarande ansvaret, att genomföra en maximering av ersättningarna efter grunder som passa en socialförsäkring, att starkt begränsa möjligheten till jämkning på grund av medvållande hos den skadelidande samt att starkt begränsa bilägares (ävensom brukares och förares) personliga ersättningsansvar. 1 Det synes vidare böra övervägas att lägga om olycksfallsförsäkringen från att såsom nu vara en försäkring mot olycksfall i arbete till att vara en försäkring mot skada genom farlig verksamhet. Likaså torde olycksfallsförsäkringslagens regressbestämmelser tarva översyn. En prövning av olycksfallsförsäkringen ingår i utredningsuppdraget för två kommittéer, som när detta skrives äro i arbete, nämligen socialvårdskommittén och 1945 års försäkringsutredning. Ytterligare torde böra övervägas, om icke i den principiellt hela folket omfattande socialförsäkring som sjukförsäkringen och folkpensioneringen bilda kunna beredas ökade förmåner för dem som lida kroppsskada av yttre orsak. Därest den sist nämnda reformen icke kan komma till stånd inom rimlig tid och icke heller den nyss berörda reformen av olycksfallsförsäkringen, kan det förtjäna övervägas, om icke ansvarighetsförsäkring bör föreskrivas 1 Liknande reformförslag ha framlagts av EMIL STÄNG i NR 1934 s. 865 ff och USSING i SvJT 1941 s. 755 ff. — Såsom nämnts ovan s. 63 har första lagutskottet i ett av riksdagen godkänt utlåtande förordat revision av trafikförsäkringen.

103 för vissa verksamheter som medföra betydande fara för liv eller lem och som tillika äro sådana att de skadade löpa avsevärd risk att icke utfå skadestånd. Obligatorisk ansvarighetsförsäkring för jägare är måhända motiverad från denna synpunkt och likaså försäkring mot olyckor genom sprängning. 1 Ersättningsbeloppen och förutsättningarna för ersättnings utfallande böra emellertid ej rättas efter skadeståndsrättsliga regler, önskvärt är sålunda bl. a., att försäkringen ej ger ersättning allenast åt den som kan framställa skadeståndsanspråk mot annan. Försäkringen bör i stället formas såsom en social olycksfallsförsäkring, varför beteckningen ansvarighetsförsäkring icke är träffande för de ifrågasatta försäkringsanordningarna.

II. Frivillig försäkring mot personskada. Vid sidan av socialförsäkring förekommer i stor utsträckning, att frivillig försäkring mot personskada tecknas i form av olycksfalls- eller livförsäkring eller en kombination av dessa. I den mån icke försäkringsgivaren förbundit sig att för sjukvårdskostnader eller andra utgifter eller förluster vid försäkringsfall utge ersättning med verkliga beloppet av utgifterna eller förlusterna, utfaller sådan försäkring med ett i försäkringsavtalet bestämt belopp; den är s. k. summaförsäkring. Från samhällelig synpunkt är förekomsten av frivillig personförsäkring värdefull. Genom sådan försäkring utökas de i allmänhet blygsamma belopp som socialförsäkringen lämnar, och för efterlevande, vilka endast i begränsad omfattning komma i åtnjutande av förmåner från socialförsäkringen, är livförsäkring som den avlidne tagit ofta den enda ersättning de erhålla. I det system som utvecklats under I ingår såsom ett väsentligt led, att de som ej finna sig kunna åtnöjas med de förmåner den obligatoriska försäkringen mot personskada bjuder skola teckna frivillig sådan försäkring. En fråga är, om försäkringsbelopp och skadestånd skola kumuleras där någon förvärvat rätt till bådadera. I olikhet mot vad fallet är vid obligatorisk sjukförsäkring och olycksfallsförsäkring skall så enligt 25 § försäkringsavtalslagen ske vid frivillig försäkring, i den mån försäkringen är summaförsäkring. 2 Endast i sådana fall — skadestånd åt efterlevande enligt 6: 4 och skadestånd av minderårig eller abnorm enligt 6: 6 strafflagen — i vilka skadeståndets belopp är beroende av en allmän skälighetsavvägning mellan den skadelidandes och den skadeståndsskyldiges intressen, kan vid skadeståndets bestämmande tagas hänsyn till att den berättigade äger lyfta försäkringsbelopp. Till stöd för regeln att vid summaförsäkring, i motsats mot vad som gäl1

Jfr ovan s. 62 f. Försäkringsgivaren äger emellertid i försäkringsavtalet förbehålla sig att få inträda i försäkringshavarens rätt mot skadeståndsskyldig. 2

104 ler vid skadeförsäkring, skadeståndet skall utgå utan avdrag för försäkringsbeloppet synes icke kunna anföras, att summaförsäkring rymmer ett moment av sparande och att det sparade kapitalet bör komma försäkringstagaren till godo utan den reduktion som bleve den faktiska följden av att det avräknades på skadeståndet. Ty argumentet är icke tillämpligt på olycksfallsförsäkring, vilken — emedan skadestånd åt efterlevande utgår efter en skälighetsprövning som medger att hänsyn tages till försäkring — är den enda i detta sammanhang intresserande försäkringsformen. I olycksfallsförsäkring förekommer nämligen, i olikhet mot vad fallet är i livförsäkring, icke något hopsparande av kapital, eftersom risken för försäkringsfall i genomsnitt är lika stor alltifrån försäkringens början. Till motivering av regeln antyddes under försäkringsavtalslagens förarbeten, att det bör stå var och en fritt att tillförsäkra sig ersättning utöver skadestånd genom att teckna försäkring. 1 En sådan möjlighet är dock icke mycket värd. Den som tecknar olycksfallsförsäkring bör, om han vill handla rationellt, överväga, vilket belopp han i händelse av olycksfall behöver, och rätta sin försäkring därefter. Han kan därvid icke utgå från att i händelse av olycksfall erhålla utom försäkringsbeloppet även skadestånd, ty utsikten att erhålla ett sådant är alltför oviss. Om han således tecknar försäkring med utgångspunkt från att försäkringsbeloppet skall bliva den enda ersättning han får, erhåller han, om det skulle inträffa att han utfinge skadestånd för olycksfallet, mera än han funnit behövligt. Detta är självfallet förmånligt för honom i den uppkomna situationen. Från samhällets synpunkt innebär det emellertid, i de fall där försäkringsbeloppet verkligen är tillräckligt för att täcka skadan, att större belopp än erforderligt användes för att gottgöra denna, något som icke är utan betänkligheter i betraktande av att medlen säkerligen ej alltid komma till bästa användning. Från försäkringstagarnas synpunkt är att märka, att om försäkringsbeloppet och skadeståndet ej finge kumuleras försäkringsgivaren, i den mån regressrätt tillkomme honom, genom regress kunde tillföras inkomst och att en sådan inkomst vore ägnad att sänka premierna. Om åter regressrätt icke skulle föreligga, blir resultatet av gällande lags regel jämfört med det som motsatt regel skulle medföra, att den skadeståndsskyldige tvungits till en utgift som enligt sistnämnda regel skulle ha helt eller delvis besparats honom. Gällande rätts regel, att försäkringsbelopp och skadestånd vid summaförsäkring kumuleras förefaller därför svagt grundad. 2 Såsom en egendomlighet förtjänar anmärkas, att den, såsom framgår av det förut anförda, så till vida frångås vid livförsäkring som ett utfallande försäkringsbelopp kan öva inflytande på den prövning av de efterlevandes behov av skadestånd av vilken enligt 6: 4 strafflagen dessas skadeståndsrätt är beroende. 1 2

Se NJA II 1927 s. 397 f. Jfr ANOENAES, Fortid og framtid i erslalningsrelten, 1943, s. 17. — Jfr också ovan s. 97.

105 Frågan om kumulation av försäkringsbelopp och skadestånd bortfaller emellertid i den mån skadeståndsrätt för skadad person avskaffas i enlighet med vad som utvecklats under I.

III. Försäkring mot sakskada. A. Obligatorisk

försäkring.

Ehuru det måste anses önskvärt att ersättning i allmänhet beredes vid sakskador liksom vid personskador, är det icke såsom beträffande personskador sörjt för att i princip åtminstone någon ersättning alltid skall utgå till den som drabbats av sakskada. Ersättning för sådan skada utgår endast om den kan erhållas i form av skadestånd, på grund av frivilligt tecknad försäkring eller enligt den obligatoriska trafikförsäkringen. Det är också tydligt, att åstadkommandet av en allmän försäkring mot all sakskada, motsvarande socialförsäkring vid personskada, möter betydande svårigheter. Det består den skillnaden mellan personskador och sakskador, att normaltaxor kunna bestämmas för ersättningarna för de förra. I sitt principbetänkande rörande försäkringsväsendet har också 1945 års försäkringsutredning (SOU 1949:25 s. 75 f) funnit en allmän obligatorisk ansvarighetsförsäkring f. n. icke genomförbar, och en allmän obligatorisk sakförsäkring synes ej heller f. n. ligga inom gränserna för det praktiskt möjliga. Att gemene man garanteras ersättning för de sakskador han lider är icke desto mindre ett önskemål. Om detta icke kan tillgodoses genom obligatorisk försäkring, är det angeläget, att det sörjes för att frivillig försäkring står till buds i sådan form och på sådana villkor att gemene man däri kan skaffa sig det önskvärda försäkringsskyddet. De försäkringsformer som f. n. finnas i vårt land äro behäftade med den svagheten, att de i allmänhet gälla blott visst slags skada eller visst slags risk. Det är därför i regel icke möjligt att försäkra sina tillhörigheter mot all slags skada som kan drabba dem. Genom s. k. kombinerad försäkring har man sökt råda bot på olägenheten, att ett flertal försäkringar erfordras för att försäkringsskyddet skall bli omfattande. Det förekommer sålunda t. ex. s. k. hemförsäkring, avseende skada genom brand, vatten eller inbrott och f. ö. innefattande även ansvarighetsförsäkring. Att antalet erforderliga försäkringsavtal genom denna metod reduceras är för försäkringstagaren en fördel, men metoden råder icke bot på det förhållandet, att egendom kan drabbas av skada mot vilken försäkring icke kan tecknas. Prof. USSING har för ett tjugotal år sedan framfört tanken på en försäkring av saker mot all skada, motsvarande olycksfallsförsäkring vid person-

106 skada. 1 Om en sådan försäkringsform, av Ussing kallad tingsulykkesforsikring, kunde stå till buds för försäkring av kläder, bohag, arbetsredskap och dylikt, som hör till gemene mans vanliga egendom, och om premierna, under förutsättning att försäkringsbeloppet sättes lågt, kunde göras överkomliga även för folk i små omständigheter, skulle måhända denna försäkringsform vinna sådan utbredning, att sakskador som drabba gemene man i regel skulle bliva täckta. För att hålla förvaltningskostnaderna nere och förebygga missbruk borde försäkringstagarna få stå självrisk för visst belopp. Ett problem är emellertid, huru man skall kunna undvika att försäkringen belastas med ersättningar för slitage. 2 Och även premiesättningen vållar allvarliga svårigheter. Uppslaget torde förtjäna att närmare undersökas, men man bör ej räkna på möjligheten att införa obligatorisk tingsulykkesforsikring. Utsikterna att åstadkomma en sådan ordning, att ersättning utgår vid all sakskada te sig sålunda icke ljusa. Den frågan inställer sig då, huruvida för vissa slag av sakskador kunde införas särskilda försäkringsanordningar. Till förutsättning för ersättning kan väljas antingen skadan eller den omständigheten att någon kan göras ansvarig för skadas uppkomst. Den först nämnda metoden skulle man kunna tänka sig tillämpad så, att exempelvis obligatorisk brandförsäkring införes. Frågan om en sådan åtgärd har övervägts av 1945 års försäkringsutredning i dess principbetänkande (SOU 1949:25 s. 79 ff). Utredningen har därvid under hänvisning framför allt till praktiska svårigheter funnit sig icke kunna förorda åtgärden. Utredningen upplyser också, att fastighetsbeståndet i vårt land med undantag av en jämförelsevis ringa del redan omfattas av brandförsäkring, om än sådan försäkring i många fall tecknats till alltför lågt belopp. Säkerligen skall man, om man undersöker möjligheterna att göra andra former av sakförsäkring obligatoriska, även i fråga om dem finna de praktiska svårigheterna betydande och värdet av åtgärden problematiskt. I den offentliga debatten är det också den andra metoden som tilldragit sig mesta uppmärksamheten. Det har, såsom framgår av 3 kap., framställts åtskilliga förslag om obligatorisk ansvarighetsförsäkring för vissa verksamheter eller om att det allmänna skulle åtaga sig garanti för skadestånd i viss utsträckning. Gällande rätt känner i trafikförsäkringen obligatorisk ansvarighetsförsäkring för skadeståndsskyldighet i följd av trafik med motorfordon. Vad nu först beträffar tanken att det allmänna skulle garantera utfåendet av skadestånd, har den redan ovan på s. 82 ff avvisats i vad gäller personskada. Det finnes icke anledning att komma till annat resultat i fråga om sakskador. Det avgörande skälet för denna hållning är, att det icke kan föriSeNFT 1930 s. 187. 2

Se KNUD CHRISTENSEN i NFT 1949 s. 250.

107 ordas att det allmännas medel skulle fördelas bland skadelidande icke efter behovet utan efter orsaken till skadan. Enahanda synpunkt har på s. 82 och 97 anförts till stöd för en avvisande hållning jämväl mot obligatorisk ansvarighetsförsäkring för personskada. Den kan emellertid icke med fog åberopas mot tanken på obligatorisk ansvarighetsförsäkring för sakskada. Ty vad som kommer obligatorisk ansvarighetsförsäkring för personskada att te sig irrationell är, att de medel, som skulle användas för en sådan, skulle komma till bättre användning om de begagnades till att sörja för att ersättning utginge vid alla personskador efter någorlunda tillfredsställande genomsnittsmått. En sådan omfattande anordning för ersättning av alla sakskador har emellertid i det föregående avvisats. Under sådana förhållanden kan det icke anses från nu ifrågavarande synpunkt omotiverat, att det genom obligatorisk ansvarighetsförsäkring för sakskada sörjes för att skadestånd garanteras åt åtminstone vissa skadelidande ehuru andra som måhända äro i lika stort behov av ersättning lämnas utan sådan. Ansvarighetsförsäkringens bundenhet till sådana fall, i vilka skadeståndsskyldighet föreligger, är emellertid en brist i försäkringsskyddet, som är ägnad att framkalla missnöje i de fall där skadeståndsskyldigheten icke är helt oberoende av vållande. Det är sålunda svårt att ge en tillfredsställande förklaring, varför trafikförsäkringen icke omfattar även skada för vilken bilägaren icke är skadeståndsskyldig. Hur rimligt det än må vara att den enskilde betungas med skadeståndsskyldighet endast i begränsad omfattning, följer icke därav, att samma begränsning måste iakttagas om skadeståndsansvaret förvandlas till en skyldighet att betala avgifter. För begränsningen torde icke kunna anföras något annat skäl än önskan att hålla premiekostnaden nere. Men om skadeståndsansvaret förvandlas till en kostnad för verksamheten, är åtminstone det främsta skälet varför kostnaden lägges på denna, att det framstår såsom ändamålsenligt från socialekonomisk synpunkt att verksamheten bär de skador den orsakar. Och från denna synpunkt är det icke motiverat att göra någon skillnad mellan olika av verksamheten orsakade skador allt efter det de uppkommit av vållande (verkligt eller presumerat) eller utan att vållande ägt rum. Denna erinran bortfaller emellertid, om skadeståndsskyldigheten i de fall där den täckes genom obligatorisk ansvarighetsförsäkring utsträckes till att omfatta även fall där skadan icke vållats. Att föreskriva en så beskaffad ansvarighetsförsäkring såsom villkor för att visst slags verksamhet skall få utövas kan vara ett lämpligt medel att på verksamheten lägga bördan av de skador den orsakar, och en sådan åtgärd kan, såsom framhållits i 4 kap., vara motiverad från samhällsekonomisk synpunkt. Det bör emellertid beaktas, att i samma mån som det kollektiv, vilket vid ansvarighetsförsäkring skulle ha att betala premier, sammanfaller med det, som utgöres

av de av skadorna hotade, ansvarighetsförsäkring icke från ifrågavarande synpunkt erbjuder någon fördel framför sakförsäkring. Det bör vidare beaktas, att ansvarighetsförsäkring är behäftad med vissa svagheter. Hur omfattande sådan försäkring än göres, kan den sålunda icke göra sakförsäkring överflödig, ty den kan blott omfatta skada för vilken försäkringshavare kan göras ansvarig. Införande av obligatorisk ansvarighetsförsäkring är därför ägnat att komplicera och fördyra systemet av försäkringar. Vidare skulle ansvarighetsförsäkring för gemene man bliva jämförelsevis betungande, ty han kan åstadkomma skada för stora belopp under det att vad han själv äger är mindre värdefullt och därför skulle kunna försäkras mot samma risker för en lägre kostnad. Skaderegleringskostnaderna vid ansvarighetsförsäkring kunna också bliva jämförelsevis betydande. Om rätten till ersättning, mot vad ovan förordats men såsom fallet är enligt trafikförsäkringen, på ett eller annat sätt göres beroende av vållande, bliva dessa på det hela taget säkerligen större vid ansvarighetsförsäkring än vid sakförsäkring. Ty för att konstatera försäkringsfallet är det i så fall nödvändigt att utreda, ej blott att skadan timat utan även huru det förhåller sig med vållandefrågan. Såvida det icke gäller ett brott som effektivt utredes av polis- eller åklagarmyndigheterna, kan den skadelidande därför nödgas förebringa en kostsam utredning, måhända anlita juridiskt biträde. En noggrann utredning kan erfordras, även om försäkringshavaren skulle påtaga sig ansvaret för det skedda. Det händer nämligen ej sällan, att han gör detta för att hjälpa den skadelidande. Den påpekade svårigheten att inse det berättigade i ansvarighetsförsäkringens begränsning till skador som ge upphov till skadeståndsskyldighet låter ett sådant förfaringssätt för många framstå såsom naturligt. Av kostnadsskäl finna sig emellertid försäkringsbolagen i stor utsträckning föranlåtna att lämna ersättning utan att närmare undersöka om försäkringsfall verkligen inträffat. De anförda omständigheterna ge vid handen, att frågan om föreskrivande av obligatorisk ansvarighetsförsäkring är ett komplicerat problem. En sådan åtgärd synes kunna vara motiverad såsom ett medel att bereda ersättning för skador av verksamheter som äro förknippade med mer än vanlig risk för skada och som med hänsyn därtill och förhållandena i övrigt lämpligen synas böra bära kostnaden av de skador de orsaka. Frågan om införande av obligatorisk ansvarighetsförsäkring för en sådan verksamhet måste emellertid prövas från synpunkten av det praktiskt lämpliga. Det är icke motiverat att införa en sådan obligatorisk försäkringsanordning, om den icke kan administreras tämligen lätt och om icke de uppkommande skadorna kunna springa upp till sådana belopp att det är allvarlig risk för att de ej kunna utfås såsom skadestånd. Där ansvarighetsförsäkring föreskri-

109 ves, är del vidare i regel önskvärt, att ersättningens utfallande icke göres beroende av att olyckan uppkommit genom vållande. Detta föranleder, att frågan om ansvarighetsförsäkring nära sammanhänger med frågan i vilka fall skadeståndsansvar oberoende av vållande är att förorda. Såsom skall utvecklas i nästa kapitel (s. 140 f), är åter denna fråga till stor del beroende av om ansvarighetsförsäkring med fördel kan anordnas. I princip synes obligatorisk ansvarighetsförsäkring och utsträckt skadeståndsansvar böra betinga varandra, förutsatt att ansvarighetsförsäkring för utsträckt skadeståndsansvar är behövlig för att trygga de skadelidandes rätt och kan anordnas på ett praktiskt sätt. Att införa obligatorisk ansvarighetsförsäkring för cyklister är förmodligen icke lämpligt. Enligt 1945 års försäkringsutredning (SOU 1949:25 s. 79) är det tämligen sällsynt, att cyklister orsaka svårartade skador. Troligen kan icke heller ansvarighetsförsäkring för jägare motiveras med de sakskador som jakt orsakar; 1 frågan om ansvarighetsförsäkring för uppkommande personskador har behandlats under I. Även den nuvarande trafikförsäkringens existensberättigande kan sättas i fråga, om denna försäkring endast hade att sörja för ersättning för sakskador, emedan sådana till mera betydande belopp huvudsakligen torde åsamkas andra motorfordon och därför lika väl eller hellre kunde täckas medelst sakförsäkring. Beträffande biltrafik — liksom även beträffande luftfart — tillkommer emellertid att hänsyn till internationella förhållanden kan göra ansvarighetsförsäkring påkallad för att tillgodose svenska medborgares intresse att utfå ersättning av utlänningar. 2 Obligatorisk ansvarighetsförsäkring i förening med utsträckt skadeståndsansvar kan förtjäna övervägas beträffande explosionsolyckor. 3 Även frågan om skadeståndsansvar för djur torde ifrågakomma till övervägande från denna synpunkt. Vad beträffar ansvarighetsförsäkring för hundar, en fråga om vilken riksdagen begärt utredning, 4 är att märka, att hundägare redan enligt gällande rätt är oberoende av vållande pliktig att ersätta den skada hunden gör. Om ansvarighetsförsäkring för hundar är behövlig för att trygga de skadelidandes rätt och kan anordnas på ett praktiskt sätt, skulle det därför överensstämma med det här anförda att införa obligatorisk sådan. Vid bedömandet huruvida de angivna förutsättningarna för sådan försäkring äro för handen bör det emellertid observeras, att om det under I skisserade systemet för ersättning för personskador genomföres, något be1

Se ovan s. 62. Utredning angående en internationellt giltig trafikförsäkring pågår inom den under Förenta Nationernas ekonomiska utskott för Europa sorterande underkommittén för landsvägstransporter, och frågan om ansvarighetsförsäkring för luftfart ingår bland arbetsuppgifterna för de inom justitiedepartementet tillkallade 1945 års lufträttssakkunniga. 3 .Ur ovan s. 62 f. 4 Se ovan s. 62. 2

110 hov av en särskild försäkringsanordning beträffande skada av hund icke finnes för att bereda ersättning för skada som hund tillfogar människor.

B. Skyddet

för de

skadelidande.

Den frivilliga sakförsäkringens stora utbredning ger till resultat, att sakskador i stor omfattning bliva ersatta medelst försäkring. Att åt de skadelidande på detta sätt beredes försäkringsskydd kan, huru angeläget det än må vara att ersättning beredes vid uppkommande skador, ge anledning till betänkligheter från preventionssynpunkt, i det att det kan befaras att försäkringen gör de försäkrade mindre aktsamma. Huruvida dessa farhågor ha fog för sig torde icke ha blivit klarlagt, fastän frågan varit föremål för uppmärksamhet i den offentliga diskussionen. 1 En metod att motarbeta det menliga inflytande som sakförsäkringen må utöva i nämnda hänseende är att införa bestämmelser om obligatorisk självrisk för något mindre belopp vid försäkring av sådant slag att preventionsbehovet gör sig gällande. 2 I allmänhet torde risken att få vidkännas någon om än ringa del av skadan vara tillräcklig för att mana till försiktighet vid handhavandet av egna tillhörigheter. Till förmån för införande av obligatorisk självrisk talar också, att administrationskostnaderna skulle avsevärt minskas genom frånskiljande av bagatellskador och att ett försäkringsbehov icke gör sig gällande beträffande sådana skador. En svårighet bereder emellertid frågan, huruvida skadeståndsberättigad försäkringshavare skall äga i form av skadestånd utfå självriskbeloppet av den skadeståndsskyldige. Detta skulle kunna befaras ge upphov till skadeståndstvister om småbelopp, något som icke vore lyckligt. Att avskära skadeståndsberättigad försäkringshavare från rätt att av den skadeståndsskyldige utfå självriskbeloppet torde dock icke erfordras. Processer om sådana små belopp skulle nämligen antagligen liksom nu bliva sällsynta. Resultatet av en regel om självrisk för ett mindre belopp bleve förmodligen, att den skadelidande i allmänhet utan större svårighet finge ut självriskbeloppet av sådan skadeståndsskyldig som är ansvarig oberoende av någons vållande men att han i övriga fall i regel finge själv stå skadan i vad den motsvarar självriskbeloppet, om vållandet icke konstaterats i ett brottmål eller ett mål om regress som försäkringsbolaget anhängiggjort. Regeln skulle således medföra, att de skadelidande som tecknat försäkring lämnades utan ersättning för bagatellskador och en bagatellartad del av övriga skador dels där skadan ej grundat skadeståndsrätt men dels också i många fall där han är skadeståndsberättigad. Denna begränsning av skyddet för de försäkrade 1 Se DAGFINN DAHL, Synspunkter i og utenfor erstatningsretten, 1939, s. 73 ff, och diskussionen vid 16:e NJM s. 90 ff. 2 Se i detta ämne DAGFINN DAHLS nyss a. a. s. 74 ff.

Ill bör vägas mot fördelen för dem av minskad premiekostnad och, från allmän synpunkt, mot fördelen att frestelsen till oaktsamhet minskas. I gällande lag användes en annan metod för att förebygga, att den försäkrade missbrukar försäkringsskyddet. I 18 § försäkringsavtalslagen begränsas nämligen detta på det sättet, att där bestämmes att försäkringsgivaren är fri från ansvarighet gentemot den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet. Som denna regel blott tager sikte på fall där den försäkrade i hög grad åsidosätter erforderlig aktsamhet, är den icke på samma sätt som en regel om självrisk ägnad att för alla fall mana den försäkrade till försiktighet. Men därtill kommer, dels att tillämpning av regeln innebär att den försäkrade helt går miste om försäkringsbeloppet, dels att dess tillämpning beror av en prövning som väsentligen avhänger av i vilken grad i första hand försäkringsgivaren och i andra hand domstolen ogillar den skadelidandes beteende. Det är helt naturligt, att försäkringsgivare och domstolar äro obenägna att förklara att en försäkring, för vilken den skadelidande betalat premier och som han litat på, icke gäller när skada inträffar och att han därför måste stå skadan själv ehuru denna måhända för honom innebär en ekonomisk katastrof. Tillämpningen av 18 § torde därför vara restriktiv. Såsom belysts med exempel på s. 57, har det också visat sig i praxis i fråga om den liknande bestämmelsen i 25 § försäkringsavtalslagen, att domstolarna dragit sig för att anse ådagalagd vårdslöshet vara grov. Det finns uppenbarligen ett behov av försäkringsskydd även mot risken att genom grov vårdslöshet tillfoga sina ägodelar skada, och den omständigheten, att sådant beteende synes höggradigt klandervärt, är ett dåligt skäl för att avvisa behovet. Detta skulle nog kunna tillgodoses i viss utsträckning utan att preventionsintresset därför träddes för nära. De flesta människor äro helt säkert aktsamma om sina tillhörigheter även om dessa äro försäkrade eller skulle åtminstone vara det om de hade att stå någon självrisk. Det är, om den försäkrade står viss sådan risk, blott för sådana fall, i vilka den försäkrade kan misstänkas kalkylera med att försäkringen gör det lönande att underlåta försiktighetsmått eller över huvud spara på kostnader för förebyggande av skada, som det från preventionssynpunkt är behövligt att hota den försäkrade med att han kan gå miste om hela försäkringsbeloppet. Det kan därför ifrågasättas, om det icke från nämnda synpunkt vore tillräckligt att fritaga försäkringsgivaren från skyldighet att utge försäkringsbeloppet där försäkringstagaren vållat skadan genom att i märklig mån undandraga sig kostnad som varit ägnad att motverka skadans uppkomst. Att vållandet varit grovt bör i så fall icke fordras. En sådan reglering som den nu ifrågasatta har redan under I B framlagts till övervägande för det besläktade fall där fråga är om regress mot arbetsgivare efter olycksfall i arbete. Förmodligen är den i verkligheten icke främmande för praxis, som har en viss fri-

112 het vid tolkningen av det obestämda begreppet grov vårdslöshet att låta reala hänsyn dominera över ett moraliserande betraktelsesätt. Enligt § 18 i danska och norska försäkringsavtalslagarna är det endast uppsåtligt framkallande av försäkringsfallet som helt berövar försäkringstagaren rätt till ersättning från försäkringsgivaren. Försäkringsavtalslagens 18 § är emellertid dispositiv, såväl i Sverige som i Danmark och Norge, och i Sverige också dess 20 § som stadgar att försäkringshavaren äger göra sin rätt gällande mot försäkringsgivaren om han framkallat försäkringsfallet genom oaktsamhet som icke är grov. Önskemålet om ändring beträffande culpöst framkallande av försäkringsfallet kan därför möjligen tillgodoses genom ändrad avfattning av försäkringsvillkoren. I dessa kan försäkringsgivaren också göra förbehåll om frihet från ansvarighet för fall, i vilka försäkringshavaren betett sig så att det må anses oskäligt att försäkringstagarna i gemen, via premierna, skola bekosta ersättning åt honom, exempelvis i fall sådana som de då bilägare kör sönder sin försäkrade bil under färd i alkoholpåverkat tillstånd.

C. Skyddet

för de

skadeståndsskyldiga.

Enligt gällande rätt bereder sakförsäkring skydd ej blott åt den skadelidande utan i viss omfattning även åt den som genom skadan ådragit sig skadeståndsskyldighet. Det står visserligen den skadelidande försäkringshavaren öppet att, om han så önskar, i stället för att lyfta försäkringsbeloppet göra gällande sitt skadeståndskrav mot den skadeståndsskyldige. Men det vanliga är, att han väljer att uttaga försäkringsbeloppet av försäkringsgivaren. Därigenom mister han, såsom naturligt är, sin rätt till skadestånd i vad skadan täckes genom försäkringsbeloppet. Den rätt till skadestånd han sålunda mister övergår under vissa förutsättningar till försäkringsgivaren, som i så fall äger göra den gällande mot den skadeståndsskyldige i form av regressanspråk. Äro förutsättningarna ej för handen, äger försäkringsgivaren icke regressrätt, och skadeståndsreglerna äro då genom försäkringen satta ur funktion. Enligt 25 § försäkringsavtalslagen föreligger regressrätt för försäkringsgivaren om den skadeståndsskyldige framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller om han enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke. I övrigt är regressrätt utesluten, och den av den skadelidande tecknade frivilliga försäkringen bereder sålunda i denna omfattning skydd även åt den skadeståndsskyldige. Den legala ordningen kan visserligen frångås genom bestämmelse i försäkringsavtalet, men det torde numera vara mindre vanligt att en sådan bestämmelse införes däri eller begagnas. Lagens ståndpunkt har motiverats med att det föreligger ett behov av

113 skydd för den skadeståndsskyldige och att försäkringstagaren ofta önskar att regressrätt icke göres gällande. Den skadeståndsskyldige är nämligen mången gång någon som försäkringstagaren helst vill skona från skyldigheten att ersätta skadan. 1 Frågan huruvida och i vad mån försäkringsgivaren bör erhålla regressratt är tydligen en fråga huruvida skadeståndsskyldighet är motiverad även i sådana fall där den skadelidande äger utfå ersättning från försäkringsgivare. Endast så till vida skiljer sig frågan om skadeståndsskyldighets berättigande i sådana fall från det mera allmänna spörsmålet om det berättigade i skadeståndsskyldighet över huvud som i de ifrågavarande fallen intressekonflikten består icke mellan enskilda, nämligen den skadelidande ocb en person som ifrågasattes böra göras ansvarig för skadan, utan mellan den sistnämnde och ett kollektiv i vilket den förstnämnde ingår. För den skadelidande kan därför en begränsning av skadeståndsskyldigheten allenast innebära, att premierna för hans försäkring bliva högre än de eljest skulle varit. Vid prövning i vad mån regressrätten bör vara begränsad har man anledning att överväga, om den skadelidande får valuta för den höjning av premiekostnaden som en begränsning av regressrätten är ägnad att medföra. Det bör därvid beaktas, att regressrätt mot gemene man säkerligen i stort sett är föga värd på grund av svårigheten att av gemene m a n ' u t f å några mera betydande skadeståndsbelopp. Om man bortser från skador som härröra av mera riskfyllda verksamheter, skulle ett upphävande av regressrätten sannolikt icke medföra någon nämnvärd höjning av premiekoslnaden. I själva verket förekommer regress i ganska liten utsträckning. Från den av svenska försäkringsbolags riksförbund företagna undersökning, som har omtalats tidigare, 2 må här återgivas följande uppgifter om antalet fall, i vilka försäkringsgivare inför domstol fört regresstalan. 1941

Brandförsäkring Bilförsäkring Trafik försäkring Ansvarighetsförsäkring i övrigt Cykelförsäkring Sjöförsäkring Inbrottsförsäkring Vattenskadeförsäkring

1943 Inalles

18 15

69 43 15 t

Det är också att beakta, att den som ena gången är skadelidande andrr a gången kan vara skadeståndsskyldig och i denna egenskap njuta förmån s av regressrättens begränsning. Å andra sidan är det emellertid möjligt, att viss verksamhet kan medföi 1 2

Se NJA II 1927 s. 397. Se s. 46 f.

114 skada i sådan utsträckning att del skulle innebära en kännbar belastning för kollektivet av de hotade om regressrätt mot verksamhetens utövare vore utesluten. Har man med tillämpning av den i 4 kap. utvecklade synpunkten att det från samhällsekonomisk synpunkt kan vara motiverat att viss jämförelsevis farlig verksamhet bär bördan av de skador den orsakar funnit att viss verksamhet bör vara ansvarig för de därav orsakade skadorna, synes man icke böra låta den omständigheten, att den skadelidande tecknat försäkring, medföra att verksamhetens utövare skulle undgå skadeståndsskyldighet. Besonemanget stöder gällande rätts ståndpunkt att icke begränsa regressrätten gentemot ägare av järnvägar, 1 bilar, luftfartyg och elektriska anläggningar och ger anledning att antaga, att om skadeståndsansvar oberoende av vållande skulle införas för annan dylik verksamhet, regressrätt borde finnas även mot utövaren av denna. Huruvida regressrätt, såsom enligt gällande lag är fallet, bör finnas mot hundägare är dock kanske något tvivelaktigt. Besonemanget ger vidare anledning att antaga, att för övriga fall en begränsning av regressrätten icke möter avgörande betänkligheter med hänsyn till premiekostnad som därmed skulle läggas på försäkringstagarna. Om detta antagande är riktigt, synes det önskvärt, att regressrätten begränsas så mycket sig göra låter utan att preventionsintresset trades för nära och att sålunda sakförsäkring utnyttjas i möjligaste mån till att bereda skydd icke blott för de försäkrade, vilka hotas av att drabbas av skada, utan även för dem som riskera att ådraga sig skadeståndsskyldighet. Frågan blir då, om och på vad sätt regressrätt bör finnas av hänsyn till preventionsintresset. Möjligen begränsar den svenska lagen regressrätten alltför starkt eller på ett alltför onyanserat sätt. Den preventiva verkan av regressrätten är svår att uppskatta. Den avhänger av i vilken mån preventiv effekt kan tillskrivas skadeståndsreglerna över huvud, en fråga som enligt vad som anförts i 4 kap. är svårbesvarad. Det må erinras om det i nämnda kapitel påpekade förhållandet, att de flesta människor befinna sig i sådana ekonomiska omständigheter att de icke löpa någon risk för att bliva tvingade att betala skadestånd men också om att utdömande av skadestånd kan påverka uppfattningen om det lämpliga och tillbörliga, så att människor utan närmare reflexion avhålla sig från skadeståndsgrundande handlingar även där de icke behöva befara att tvingas att ersätta skadan. 2 1 Av skäl, som skola beröras på s. 117 f här nedan, är det tvivelaktigt, om regressrätt föreligger mot järnvägsinnehavare i sådana fall, där hans skadeståndsskyldighet är grundad på vållande hos järnvägspersonalen. Det synes emellertid vara önskvärt, att dessa fall i fråga om regressrätten behandlas lika med fall där järnvägsinnehavaren svarar oberoende av någons vållande, såsom exempelvis för gnistskada. 2 Jfr till detta och det följande R. BF.RGF.NDAL på 18:e NJM s. 196 f.

115 Såsom medel alt hindra, att sakförsäkring leder till bristande aktsamhet med egna tillhörigheter har under B ifrågasatts dels att införa viss självrisk, dels att, med någon jämkning av regleringen i 18 och 20 §§ försäkringsavtalslagen, fritaga försäkringsgivaren från ansvar, när försäkringstagaren orsakat skadan uppsåtligen eller vållat den genom att i märklig mån undandraga sig kostnad som varit ägnad att motverka skadans uppkomst. En tillämpning av den förstnämnda metoden i det hänseende som nu är i fråga skulle innebära, att försäkringsgivaren, där försäkringen vore av sådant slag att metoden ansåges böra tillämpas, städse ägde regressrätt mot den skadeståndsskyldige intill ett visst lågt belopp. För att en sådan regel skulle vara effektiv förutsattes emellertid, att de ifrågakommande småbeloppen i avsevärd omfattning indrivas, i nödfall genom process. Detta komme sannolikt ej att ske, om icke försäkringsinrättningarna förpliktades att göra regressrätten gällande, och möter åtskilliga betänkligheter från allmän synpunkt. Tillämpning av den andra metoden skulle innebära, att regressrätt medgåves i fall där den skadeståndsskyldiges beteende varit av visst slag. Det är denna metod som användes i försäkringsavtalslagen, varest 25 § inrymmer regressrätt åt försäkringsgivaren om den skadeståndsskyldige uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet. Vad som anförts till kritik av motsvarande regel i fråga om skyddet för försäkringshavaren äger emellertid i viss mån tillämpning också i detta sammanhang. Bättspraxis har ådagalagt benägenhet att finna den skadeståndsskyldiges vållande icke vara grovt, och förklaringen härtill torde vara att söka i att det moraliserande betraktelsesätt lagen synes anvisa icke finnes vara på sin plats när det som här kan gälla den skadeståndsskyldiges ekonomiska existens, att det kan föreligga ett behov av försäkringsskydd mot att ådraga sig skadeståndsskyldighet även där denna grundas på grov vårdslöshet samt att lagen endast känner ett val mellan full ersättningsskyldighet och ingen. Begressrätten borde mera direkt formas efter preventionssynpunkten. Liksom försäkringshavarens försäkringsskydd synes också den skadeståndsskyldiges böra bortfalla — genom förhandenvaro av oinskränkt regressrätt — i de fall där den skadeståndsskyldige uppsåtligen orsakat skadan eller vållat den genom att i märklig mån undandraga sig kostnad som varit ägnad att motverka skadans uppkomst. En sådan regel har redan under I B ifrågasatts beträffande regress från olycksfallsförsäkringen. Begressrätt bör emellertid måhända finnas i vidare utsträckning än denna regel medger, emedan någon motsvarighet till självrisk icke torde vara att förorda beträffande den skadeståndsskyldige och oaktsamt vållande till sakskada i regel icke är straffbelagt, i olikhet mot det vid olycksfallsförsäkring ifrågakommande oaktsamma vållandet till personskada. Det ifrågasattes därför att giva försäkringsgivaren rätt till regress mot den som

116 är skadeståndsskyldig på grund av eget vållande, om och i den mån domstol finner det av särskilda skäl påkallat för att inskärpa aktsamhet hos honom eller andra. Domstolen skulle alltså icke ställas inför ett val mellan allt eller intet utan kunna utmäta ett med hänsyn till omständigheterna passande belopp, och till ledning för prövningen skulle tjäna den preventiva synpunkten. En svaghet hos regeln är, att domstolarnas prövning kan komma att utfalla olika i likartade fall, men en sådan brist vidlåder också gällande lags regler. Det sannolika är, att försäkringsbolagen i allmänhet skulle anställa regresstalan endast i fall där regress tydligt är på sin plats. Från preventionssynpunkt torde emellertid detta vara tillräckligt. Och regleringen kunde erhålla ökad stadga genom att regressrätten i lagen för vissa fall helt uteslötes. Såsom sådana fall ifrågakomma de, där skadan orsakats genom tillfällig ouppmärksamhet eller misstag under brådskande förhållanden, samt fall, där den skadeståndsskyldige är medlem av försäkringstagarens familj. I den förra typen av fall är skadeståndsreglernas preventiva verkan säkerligen i allmänhet ringa, i den senare gruppen skulle regress ofta strida mot försäkringstagarens önskan eller intresse; han kunde mången gång rent av själv få i en eller annan form vidkännas det skadestånd som en medlem av hans familj nödgades utge. 1 Där den skadeståndsskyldiges beteende är brottsligt, torde dock dessa inskränkningar i regressrätten icke böra gälla. Såsom framhållits redan under I B, är nämligen åläggande att ersätta uppkommen skada ofta av värde såsom brottspåföljd. 2 Den ifrågasatta regleringen liknar i realiteten i någon mån den som är upptagen i danska och norska försäkringsavtalslagarna, vilka innehålla alt domstol äger nedsätta regresskrav eller låta det helt bortfalla om den skadeståndsskyldige vållat skadan genom oaktsamhet som icke är grov. Den reglering som här ifrågasattes gör emellertid icke skillnad mellan grov eller ringa vårdslöshet men är å andra sidan mera ingående och lager direkt sikte på att tillgodose preventionssynpunkten. Det förda resonemanget utmynnar i att följande regier ifrågasättas. (1.) Försäkringsgivaren bör äga oinskränkt regressrätt dels i allmänhet där skadeståndsskyldighet består oberoende av någons vållande, dels där den grundar sig på (a.) uppsåtligt orsakande av skadan eller (b.) vållande vilket består i att den skadeståndsskyldige i märklig mån undandragit sig kostnad som varit ägnad att motverka skadans uppkomst. (2.) Begressrätt bör vara utesluten, om skadeståndsskyldigheten är grundad på egen oaktsamhet och denna består i tillfällig ouppmärksamhet eller misstag under brådskande förhållanden eller den vållande är medlem av försäkringstagarens familj. (3.) Försäkringsgivaren bör i övrigt äga regressrätt mot den vars skadeståndsskyldighet grundar sig på eget vållande, om och i den mån domstol 1

Se G. P A L M G R E N i TJFF 1945 s. 298 f och H U L T i SvJT 1947 s. 503.

2 Jfr nedan s. 154 ff.

117 finner det av särskilda skäl påkallat för att inskärpa aktsamhet hos den skadeståndsskyldige eller andra. (4.) Har den skadeståndsskyldige ådragit sig skadeståndsskyldigheten genom brottslig gärning bör domstol äga att, ohindrad av de begränsande regierna i det föregående, regressvis utdöma skadestånd i den m å n domstolen finner det ändamålsenligt från preventionssynpunkt. Med avseende på fall där vållande ligger annan än den skadeståndsskyldige till last är följande att anföra. Där principal är skadeståndsskyldig emedan han anses vållande, ehuru skadan i själva verket mera är att tillskriva oaktsamhet hos hans anställda, bör regressfrågan bedömas efter principalens eget beteende. Där principal är skadeståndsskyldig på grund av vållande hos en av honom tillsatt självständig driftsledning, bör däremot driftsledningens vållande i fråga om dess inverkan på regressfrågan vara jämställt med vållande hos principalen själv. Till stöd för denna ståndpunkt, som intagits i svensk praxis, 1 har anförts, att grunden för regeln om skadeståndsskyldighet i sådant fall just är att principalen bör ställas lika som om h a n själv ledde verksamheten. Beträffande juridiska personers skadeståndsskyldighet och regressansvar skulle det vara mycket svårt att göra en skillnad mellan fall där vållande låge personen själv till last och fall där icke personen själv men en självständig driftsledning är vållande. Vad slutligen angår det fallet, att principal är skadeståndsskyldig på grund av vållande av anställd i annan ställning, är spörsmålet om regressrätt mera svårbedömd såväl de lege lata som de lege ferenda. Enligt ordalagen i 25 § försäkringsavtalslagen föreligger regressrätt, om skadeståndsskyldigheten är för handen oberoende av om den skadeståndsskyldige själv är vållande. I enlighet därmed har givits uttryck åt den uppfattningen, att regressrätt föreligger mot principal som är ansvarig för sina underordnades vållande. 2 Enligt denna mening skulle alltså regressrätt föreligga t. ex. mot redare om besättningsman vållat skada. 3 En annan mening synes emellertid ha omfattats av Högsta domstolens pluralitet i NJA 1946 s. 148. Avfattningen av domen i detta mål tyder på att m a n ansett principalen böra gå fri från regressrätt om hans skadeståndsskyldighet grundas på vållande av annan anställd än en självständig driftsledare. Till motivering av ett sådant slut kan anföras, att det kan förefalla egendomligt om en arbets1

Se NJA 1946 s. 148 och därom LIND & LF.CH i TfR 1947 s. 478 f; jfr H U L T i SvJT 1947 s. 501 IT.

- Så EKLUND & HEMBERG, Lagen om försäkringsavtal, 2:a uppl,. 1946, s. 54, och HULT i SvJT 1947 s. 504 IT. 3 I kontraktsförhållanden är i regel kontrahent ansvarig för skada som vållats av underordnad. Därav kan synas följa, att regressrätt för sådan skada i allmänhet föreligger i kontraktsförhållanden; se ett uttalande av ALEXANDERSON, återgivet av USSING i SvJT 1937 s. 121 n. 2. I 25 § talas emellertid om skadeståndsskyldighet enligt lag. Däri se EKLUND & HEMBERG ett skäl för att hävda, att lagen icke uttalar sig om regressrätt mot dem som ha skadeståndsansvar för annans vållande på grund av en i avtal med den skadelidande given utfästelse. Frågan om regressrätt i sådana fall kan enligt de nämnda författarna icke lösas enligt någon allmängiltig regel.

118 givare skulle kunna bliva utsatt för regress på grund av underordnads vållande, eftersom han skulle gått fri från regress om han varit vållande själv (såvida icke hans vållande varit grovt). Minoriteten i rättsfallet synes ha låtit frågan om regress bero av om den i målet ifrågakomna underordnade varit grovt vållande och alltså tillämpat den regel som nyss anförts beträffande vållande av självständig driftsledning. De lege ferenda synes det bäst motiverat att medge regressrätt allenast i sådana fall, där skälet, varför principalen svarar för sina underordnades vållande, är att han driver sådan verksamhet att den från socialekonomisk synpunkt synes böra bära de skador den orsakar. För sådana skador bör emellertid i princip företagaren svara oberoende av vållande hos någon. 1 Om begränsningarna i regressrätten skola innebära ett effektivt skydd för de potentiellt skadeståndsskyldiga, böra de, såsom enligt dansk rätt men icke enligt norsk och svensk, motsvaras av enahanda begränsningar i försäkringshavarens rätt att kräva skadestånd av den skadeståndsskyldige. Detta är så mycket mera påkallat som försäkringsgivaren genom att få den skadelidandes skadeståndsrätt överlåten på sig kan undgå begränsningarna. 2 Vidare torde försäkringsskyddet för de potentiellt skadeståiidsskyldiga icke, såsom kan ske enligt svensk rätt, böra kunna inskränkas genom att i försäkringsavtalet medges vidsträcktare regressrätt än som följer av den legala ordningen. I Danmark och Norge är denna tvingande. Denna ståndpunkt synes vara att föredraga,* emedan frågan om den potentiellt skadeståndsskyldigas försäkringsskydd icke bör ses såsom en fråga om mellanhavandet mellan kontrahenterna i försäkringsavtalet. Möjligen föranleda emellertid de särskilda förhållandena beträffande sjöförsäkring, att det vid sådan försäkring bör stå kontrahenterna fritt att avtala om utsträckt regressrätt." Den ekonomiska betydelsen av regressrätt är där särskilt stor på grund av att skadorna ofta belöpa sig till betydande belopp, och skadorna orsakas ofta av andra fartyg för vilka tecknats ansvarighetsförsäkring. I det föregående har bortsetts från ansvarighetsförsäkring/' Genom att teckna sådan kan en potentiellt skadeståndsskyldig skaffa sig försäkringsskydd mot risken att ådraga sig skadeståndsskyldighet. Genom trafikförsäkringen, som är obligatorisk, har ett skydd mot sådan risk anordnats för ägare, brukare och förare av motorfordon. Det skydd som ansvarighetsförsäkring bereder är enligt 18 § försäkringsavtalslagen i så måtto begränsat, att det liksom skyddet vid sakförsäkring 1 2 3

4 Se nedan s. 140 f. Se NJA 1949 s. 620. Se ALEXANDERSON i SvJT 1944 s. 538.

Det var hänsyn till sjöförsäkringen som föranledde att 25 § svenska försäkringsavtalslage mot vad kommittén hade föreslagit, gjordes dispositiv; se NJA II 1927 s. 399. 5 Angående sådan försäkring och vissa av de frågor som beröras nedan se ERIK LÖFGREN, O ansvarighetsförsäkring, 2:a uppl., 1938.

119 mot att lida skada icke gäller där den försäkrade uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet orsakat skadan, såvida ej annorlunda bestämts i försäkringsavtalet. 1 Det kan ifrågasättas, om denna regel är rationell. Under B har den kritiserats till den del den avser alt bestämma omfattningen av skyddet för den som tecknat sakförsäkring. 1 vad den avser skyddet för den som tecknat ansvarighetsförsäkring är till en början att erinra, att frågan angående omfattningen av dennes försäkringsskydd icke är analog ined frågan om oinfattningen av försäkringshavarens skydd vid sakförsäkring utan fastmera ined frågan om skadeståndsskyldigs skydd vid sådan försäkring. Huruvida den som tecknat ansvarighetsförsäkring skall äga göra försäkringen gällande är nämligen liksom sistnämnda fråga elt spörsmål om försäkringsskydd mot risken alt ådraga sig skadcslåndsskyldighet. Om frågan angående omfattningen av skyddet för dem som tecknat ansvarighetsförsäkring betraktas från denna synpunkt, är del anledning alt först uppmärksamma de fall, i vilka skadan är täckt genom sakförsäkring. Beträffande sådana fall har i det föregående anförts, alt regressrätt mot den skadeståndsskyldige bör föreligga i viss omfattning för att preventionsintresset icke skall trädas för nära. Om detta är riktigt, bör emellertid den skadeståndsskyldige icke äga genom ansvarighetsförsäkring befria sig från risken att bliva föremål för sådana regressanspråk. En tillämpning av det resonemang, som i det föregående förts beträffande försäkringsgivares regress mot skadeståndsskyldig, synes, om resonemanget godtages, därför ge vid handen, att den skadeståndsskyldige bör själv få vidkännas skadan i den mån det enligt resonemanget är påkallat av preventionshänsyn att regressrätt föreligger. En skadeståndsskyldig som tecknat ansvarighetsförsäkring bör sålunda icke få göra denna gällande mot sin försäkringsgivare, om han orsakat skadan uppsåtligen eller av vållande som bestått i att han i märklig mån undandragit sig kostnad ägnad att motverka skadans uppkomst och, om han eljest varit vållande till skadan, icke heller i den mån domstol med tillämpning av de i det föregående angivna reglerna skulle finna att han med hänsyn till önskvärdheten att inskärpa aktsamhet själv bör stå för skadan. I den mån skadan är täckt av sakförsäkring, skulle enligt denna ståndpunkt ansvarighetsförsäkring ha betydelse allenast i fråga om skador för vilka skadeståndsskyldighet föreligger oberoende av eget vållande och i fråga om dessa allenast i den mån den skadeståndsskyldige icke på grund av eget vållande går förlustig sin rätt mot försäkringsgivaren. I övrigt skulle antingen regressrätt mot honom vara utesluten eller hans egen försäkring vara ur kraft. 1

Enligt försäkringsavtalen" täcker ansvarighetsförsäkring i allmänhet skada genom grov vårdslöshet.

120 De regler, som nu utvecklats beträffande förhållandet mellan försäkringshavare och försäkringsgivare vid ansvarighetsförsäkring för det fall att skadan är täckt genom sakförsäkring, äro tydligen lika motiverade där så icke är fallet. Införande av obligatorisk självrisk för den som tecknat ansvarighetsförsäkring kan emellertid övervägas. 1 Att genom en sådan regel utesluta bagatellskador synes ha goda skäl för sig. Det förda resonemanget leder alltså till att det är att förorda att genom vissa tvingande bestämmelser begränsa det skydd mot risken att ådraga sig skadeståndsskyldighet som ansvarighetsförsäkring innebär. Det skäl som anförts härför har varit angelägenheten av att skadeståndsrättens prevenerande funktion icke försvagas. 2 Såsom skäl för sådana bestämmelser kan emellertid också anföras, att det är önskvärt att motarbeta benägenheten hos dem som tecknat ansvarighetsförsäkring att, där annan vållat en skada, påtaga sig skulden för att hjälpa honom eller den skadelidande. När här om de ifrågasatta bestämmelserna sagts att de böra göras tvingande, har därmed endast avsetts, att de icke böra få frångås genom åtagande i försäkringsavtalet. Försäkringsgivaren skall alltså äga undandraga sig att utbetala försäkringsbeloppet till den skadeståndsskyldige i den mån bestämmelserna äro tillämpliga. Det antages, att försäkringsgivarna skola göra bruk av denna rätt i tillräckligt stor utsträckning för att preventionssynpunkten skall bliva tillgodosedd. I samma mån försvagas emellertid skyddet för den skadelidande. Denna i och för sig beklagliga konsekvens torde få tagas på köpet där ansvarighetsförsäkringen är frivillig. Där ansvarighetsförsäkringen är obligatorisk, bör emellertid den skadelidande måhända äga direkt vända sig mot försäkringsgivaren.* Även i sådana fall synes man kunna undantaga bagatellskador från försäkringsskyddet och i övrigt begränsa detta med ledning av de synpunkter som anförts under C. Den skadelidandes rätt bör emellertid icke lida intrång på grund av försäkringshavarens beteende. I den mån delta föranleder begränsning av försäkringshavarens rätt, synes därför försäkringsgivaren böra äga regressrätt mot denne. Till och med regressplikt kan ifrågasättas. Bestämmelser därom finnas i den danska och i den svenska trafikförsäkringen. 4 Att stadga regressplikt i samma omfattning som regressrätt är emellertid icke nödvändigt, även om man får utgå från att försäkringsgivarna äro obenägna att begagna regressrätt i alla fall där sådan föreligger. Det är förmodligen till1 Se härom DAGFINN DAHL, Synspunkter i og utenfor erstatningsretten, 1939, s. 83 ff, och USSING i SvJT 1941 s. 763. Tanken avvisades, för trafikförsäkringens vidkommande, i Betänkande med förslag till trafikförsäkringslag (SOU 1938: 27) s. 50. 2 Härom se 16:e NJM s. 90 ff. 3 Jfr därom USSING i SvJT 1941 s. 762 f. 4 Se ovan s. 52 och 55 samt förhandlingarna a 9:e nordiska kongressen för olvcksfallsförsäkrineb NFT 1933 s. 595 ff. ' '

121 räckligt, att regressrätten kommer till användning i fall där regress är starkt motiverad.

D.

Sammanfattning.

Övervägandena beträffande försäkring mot sakskada ge vid handen, att det åtminstone icke i*, n. ligger inom området för det praktiskt möjliga att skapa en obligatorisk försäkring som skulle ge ersättning vid all sakskada, motsvarande den försäkringsanordning som beträffande personskada under I framställts såsom ett eftersträvansvärt och uppnåeligt mål. Icke heller torde obligatorisk sakförsäkring av mera begränsad omfattning vara att förorda. Emellertid synes obligatorisk försäkring i vad sakskador angår kunna vara motiverad i form av ansvarighetsförsäkring för vissa slags verksamheter i förening med att skada av verksamheten förklaras berättiga till ersättning oberoende av vållande. Den omfattning, i vilken sådan obligatorisk ansvarighetsförsäkring med fördel kan införas, är dock begränsad. I huvudsak synes sålunda försäkring beträffande sakskador alltjämt böra ankomma på vars och ens eget initiativ. Frivillig försäkring förekommer emellertid i stor utsträckning, och dess förekomst ger anledning att från skadeståndsrättslig synpunkt ställa vissa frågor. "En av dessa gäller den oinfattning i vilken en potentiellt skadelidande må äga genom försäkring skydda sig mot risken att lida skada. Det kan ifrågasättas, om bestämmelserna i 18 och 20 §§ försäkringsavtalslagen innefatta den lämpligaste lösningen av frågan. Det synes böra övervägas, huruvida icke den nuvarande regeln, att försäkringshavaren icke må göra gällande försäkring när han vållat försäkringsfallet med grov vårdslöshet, borde utbytas mot regler som å ena sidan, i den mån preventionsintresset icke därigenom lider intrång, inrymmer försäkringsskydd även mot grov vårdslöshet men å andra sidan utesluter försäkringsskydd för sådana fall i vilka risken a ti försäkringen skall förleda försäkringshavaren till oaktsamhet är påtaglig. Det torde vidare böra övervägas att för vissa försäkringsgrenar komplettera denna regel med en bestämmelse om obligatorisk självrisk dels för att tillgodose preventionsintresset men dels också för att nedbringa premiekostnaden och därmed underlätta användningen av försäkring. En fråga är vidare, i vad mån sakförsäkring bör utnyttjas till att skapa försäkringsskydd även för de potentiellt skadeståndsskyldiga, nämligen mot risken att ådraga sig skadeståndsskyldighet. Bestämmelserna i 25 § försäkringsavtalslagen ge vid handen, att den som är skadeståndsskyldig på grund av att han förfarit vårdslöst är utsatt för regress från försäkringsgivaren om hans vårdslöshet är grov men icke eljest. I praxis synes i dessa fall vårdslöshet endast undantagsvis bedömas såsom grov, varför försäkringen

122 nästan alltid skyddar den skadeståndsskyldige mot följderna av hans vårdslöshet. Det kan ifrågasättas, om icke detta är att gå för långt. Den olikhet, som i förevarande hänseende består mellan de nordiska ländernas försäkringsavtalslagar, är också redan i och för sig ägnad att låta en utredning på denna punkt framstå såsom önskvärd. Såsom riktpunkter för övervägandena bör tjäna, dels att skadeståndsrättens preventiva funktion icke må väsentligt försvagas, dels att de potentiellt skadeståndsskyldiga böra erhålla försäkringsskydd i den utsträckning det låler sig göra utan väsentligt men för denna funktion och i den mån det icke från samhällsekonomisk synpunkt är att föredraga att bördan av skadan lägges på den skadeståndsskyldige. Om en från allmän synpunkt ändamålsenlig reglering av dessa frågor kan uppnås, torde den nuvarande möjligheten att genom bestämmelser i försäkringsavtalen frångå den legala regieringen böra begränsas. Beträffande ansvarighets;?örsäkring inställer sig den motsvarande frågan, i vad mån den skadeståndsskyldige, försäkringshavaren, skall vara fritagen från skadeståndsskyldighet på grund av försäkringen. Även denna fråga synes böra göras till föremål för förnyat övervägande med konsekvent beaktande av preventionssynpunkten. I de nu berörda frågorna om utsträckningen av de skadelidandes och de skadeståndsskyldigas skydd genom försäkring ha vissa uppslag till lagändringar framförts under B och G. Ett ställningstagande till frågorna kräver mera ingående utredning än som kunnat åstadkommas i detta sammanhang. Frågorna äro emellertid av icke ringa betydelse såväl praktiskt som för skadeståndsrättens system.

IV. Tillämpning av försäkringstanken där försäkring icke föreligger.1 Den grundläggande tankegången i framställningen under III C har varit, att sakförsäkring bör utnyttjas såsom försäkringsskydd icke blott för dem som hotas av skada utan även för dem som riskera att ådraga sig skadeståndsskyldighet. Från denna synpunkt har frågan i vad mån försäkringsgivaren bör genom regress äga göra skadeståndsskyldighet gällande tett sig icke såsom en fråga som allenast rör mellanhavandet mellan försäkringstagare och försäkringsgivare utan som en fråga om samhällets organisation. Synpunkten ger anledning att överväga, huruvida det skall ligga i vars och ens makt att genom att underlåta att teckna sakförsäkring undandraga potentiella skadeståndsskyldiga det skydd mot risken för skadeståndsskyldighet som sådan försäkring skulle medföra. 1

Se härom ASTRUP HOEL, Risiko og ansvar, 1929, s. 172 ff, i NR 1930 s. 85 f och vid 18:e NJM s. 186 ff.

123 Frågan inställer sig för sådana verksamheter, vilka äro så omfattande att försäkring kan undvaras emedan inträffande skador ändock äro underkastade de stora talens lag. Där detta är fallet, synes det vara väl motiverat, att de skadeståndsskyldiga åtnjuta samma lättnader i skadeståndsansvaret som de på grund av begränsningen i regressrätten skulle ha åtnjutit därest försäkring tecknats. En sådan självförsäkrare är staten, och den anförda synpunkten ger anledning att överväga, om icke skada å statens egendom borde föranleda skadeståndsskyldighet endast i den utsträckning i vilken regressrätt föreligger för elt bolag vari sakförsäkring tecknats. I vad mån självförsäkring är motiverad för andra rättssubjekt än staten kan vara ovisst. Det är svårt att draga en gräns mellan fall i vilka självförsäkring föreligger och sådana i vilka försäkring underlåtits utan att till stöd därför kan åberopas att försäkring är obehövlig på grund av verksamhetens omfattning. Skall synpunkten, att självförsäkring skall vara jämställd med tecknad försäkring med avseende å dess verkan för de skadeståndsskyldiga, kunna utnyttjas fullt ut, torde det för den skull vara lämpligt att med tecknad försäkring jämställa fall i vilka försäkring enligt rådande uppfattning otvivelaktigt borde ha tecknats. En sådan regel skulle ock vara av värde såsom ägnad att mana till tecknande av försäkring där sådan från samhällelig synpunkt är önskvärd. Såsom exempel på tillämpning av en sådan regel kan anföras, att det förefaller rimligt att den som icke tecknat brandförsäkring för ett bostadshus i stad får helt eller delvis själv stå skadan om det skulle råka antändas genom en tillfällig oaktsamhet av någon; från preventionssynpunkt kan nog åtminstone för vissa sådana fall straffbudet i 19: 5 strafflagen vara tillräckligt. Invändningen att den oaktsamme kan synas närmare än husägaren att bära skadan kan bemötas dels med det i det föregående ofta använda argumentet att det från den skadelidandes synpunkt är en slump att skadan uppkommit på sådant sätt att det finnes en skadeståndsskyldig, dels med att det anses höra till normal aktsamhet att försäkra hus av nämnda beskaffenhet.

6 KAPITLET Vissa lagstiftningsfrågor på skadeståndsrättens område.

Varje försök att forma en tillfredsställande skadeståndsrätt ställes inför etl dilemma, som bottnar i att den skadelidande icke kan tillgodoses genom skadestånd utan att någon förpliktas att utge sådant. I den mån skadeståndsskyldighet icke kan motiveras med andra skäl än önskan att bereda ersättning åt den skadelidande, innebär en regel om skadeståndsskyldighel därför, att den skadeståndsskyldiges intresse uppoffras till förmån för den skadelidande. Försäkringsväsendet erbjuder en väg ur detta dilemma. Om ersättningsbehovet kan tillgodoses genom försäkring och kostnaderna för denna kunna uttagas på sådant sätt att betalningsskyldigheten framstår såsom motiverad för att motverka uppkomsten av skador, för att bereda trygghet eller för att placera bördan av inträffande skador där den samhällsekonomiskt sett bör ligga, behöver icke en skadeståndsskyldigs intresse uppoffras för en skadelidandes eller omvänt. Det är en sådan lösning som i 5 kap. under I framlagts till övervägande i vad angår personskador. Den innebär, att rätt till skadestånd icke föreligger i fråga om sådana skador och att de skadade i stället erhålla ersättning från en på ena eller andra sättet inrättad samhällelig anordning för olycksfallsförsäkring. Den som önskar högre ersättning må teckna frivillig försäkring, något som också enligt gällande ordning är nödvändigt för den som önskar högre ersättning än socialförsäkringen lämnar eftersom han icke kan vara säker på att, om han blir skadad, det finns en skadeståndsskyldig och att denne kan betala. Enda motsvarigheten till den nuvarande skadeståndsskyldigheten för personskador utgöres enligt det ifrågasatta systemet av skyldigheten att underkasta sig regressanspråk från försäkringsinrättningen, men regressrätten begränsas till vad som erfordras från preventionssynpunkt. För andra skador än personskador kan ett sådant system icke anordnas, utom möjligen i form av s. k. tingsulykkesforsikring för en del av de uppkommande ersättningsfrågorna. Hindret består i omöjligheten att begränsa ersättningarna för andra skador än personskador till att utgå efter standardiserade taxor. I fråga om sakskador synes obligatorisk försäkring komma i fråga endast i form av tingsulykkesforsikring, en försäkringsform som

125 i allt fall först torde böra prövas såsom frivillig försäkring, och i form av ansvarighetsförsäkring för vissa, men säkerligen icke många, slags verksamheter. Sakskador äro emellertid i stor omfattning täckta av frivillig sakförsäkring. Enligt vad som utvecklats i 5 kap. under III bör sådan i görlig mån utnyttjas för att bereda skydd ej blott åt de skadelidande utan även åt de skadeståndsskyldiga. Bestämmelserna i 25 $ försäkringsavtalslagen skydda de skadeståndsskyldiga i icke ringa utsträckning, men i 5 kap. har ifrågasatts att revidera dem bl. a. för att i vissa avseenden förbättra skyddet. I det föregående har sålunda även beträffande sakskada gjorts ett försök att genom utnyttjande av försäkringsinstitutet lösa det dilemma vartill skadeståndsfrågor ge upphov. Huru mycket uppgiften att skapa en tillfredsställande skadeståndsrätt än skulle förenklas genom ett rationellt utnyttjande av försäkringsväsendet kvarstå dock stora områden, för vilka skadeståndsregler äro oundgängliga. Även efter den största utveckling av försäkringsväsendet skulle skador förekomma som icke vore täckta av försäkring, och försäkringsgivares regress innebär ett utnyttjande av skadeståndsskyldighet. I detta kapitel skola några skadeståndsrättsliga frågor upptagas till diskussion, varefter i nästa kapitel skall lämnas en allmän översikt över de lagstiftningsuppgifter som möta på skadeståndsrättens område. Ansvarighet

på grund av eget

vållande.

Såsom huvudregel inom skadeståndsrätten bör säkerligen bibehållas, alt skadeståndsskyldighet förutsätter eget vållande. I svensk rättspraxis har denna regel, såsom framgår av 1 kap., uppluckrats genom att aktsamhetskravet skärpts för omfattande grupper av fall. Utvecklingen torde framför allt ha framdrivits av ett behov att bereda ersättning även där vållande i äldre mening icke legat den skadeståndsskyldige till last och av en likaledes grundad önskan att utnyttja skadeståndsrättens preventiva förmåga mera än ett fasthållande av äldre standard för culpabedömningen skulle medgiva. Det har ifrågasatts, om icke culparegeln delvis saknar självständigt innehåll emedan avgörande för om en handling är culpös vore, åtminstone delvis, huruvida skadestånd anses böra utgå. 1 I själva verket är en partiell osjälvständighet hos culpabegreppet ofrånkomlig. Förhållandet är emellertid icke enastående för detta begrepp. Det torde vara en allmän företeelse, att tolkningen av rättsfaktum sker under hänsynstagande till rättsföljden. När det gäller ett så diffust begrepp som culpabegreppet,- måste det finnas åtskilligt utrymme för en tolkning som tager hänsyn till begreppets funk1 Se LUNDSTEOT, Grundlinjer i skadeståndsrätten, Förra delen, 1935, s. 111 ff, och KARLGREN i SvJT 1938 s. 362 ff och i Skadeståndsläran s. 87.

126 tion.' I den mån en exlensiv tolkning i visst avseende leder till höjd aktsarahetsstandard i det praktiska livet, står f. ö. tolkningen därefter i detta avseende i överensstämmelse med denna standard. 2 Att domstolarna på detta sätt genom åläggande av skadeståndsskyldighet söka bidraga till ökad aktsamhet synes vara i sin ordning, såvida aktsamhetskravet icke ställes högre än vad som är rimligt och önskvärt och avgörandena icke stå i strid mot vad svarandena på grund av en stadgad uppfattning i det praktiska livet med fog kunnat utgå från. Culparegeln sträckes däremot över sina gränser, om domstolarna, liksom vore de lagstiftande myndigheter, knyta skadeståndsskyldighet till vilket som helst beteende vars upprepande de finna önskvärt att motverka genom skadeståndsansvar. Utgångspunkten för culpabedömningen måste vara, att det ifrågavarande beteendet avvek från vad människor i motsvarande situation då kunde finna vara ett riktigt handlingssätt. 3 Såsom en standard, med vilken beteendet bör jämföras, anges ofta det handlingssätt, som en klok och förståndig eller på något liknande sätt beskriven man, en bonus pater familias, skulle ha iakttagit i den ifrågavarande I situationen. 4 I praktiken förekommer en sådan prövning icke sällan i den formen, att domaren frågar sig h u r han själv sannolikt skulle ha handlat eller vad som skäligen kunnat begäras av honom om han själv befunnit sig i situationen. En blick på de fall, som komma inför domstolarna, visar emellertid, att en jämförelse med hur viss annan person skulle ha handlat mycket ofta icke anställes eller spelar en blygsam roll. De vanligaste skadeståndsmålen äro de som gälla bilskada. Vad domstolen där frågar efter är mycket ofta icke om bilen framförts oförsiktigt utan huruvida den manöver föraren i det avgörande ögonblicket företog var den rätta. På liknande sätt förhåller det sig också i andra slags mål. Det är ofta ej aktsamhet i egentlig mening man spörjer efter och ej heller undersöker man, vilket mått därav som en annan människa skulle ha iakttagit. I stället prövar man, huruvida den ifrågavarande åtgärden var riktig. I viss utsträckning äro regler om vad som är det riktiga handlingssättet givna i författning eller därpå grundad föreskrift. Som exempel hämtat från bilkörningens område kan nämnas regeln i 4 § vägtrafikstadgan, att andra vägfärande än gående vid möte skola hålla till vänster. Ett annat exempel erbjuder ordningsstadgan för rikets städer, som i sin § 14 utgår från att magistraten ger föreskrifter om bortförande av is och SIK") från gata. Arbe1 1

2 Se STRAHL i T J F F 1939 s. 115 f. Se ALEXANOERSON i SvJT 1944 s. 534 f.

3 Jfr LUNDSTEDT II: 1 s. 23, varest författaren hävdar att den avgörande frågeställningen för culpaansvaret icke bör vara om svaranden handlat eller icke handlat culpöst utan om han handlat eller icke handlat så att i situationer av ifrågavarande art det motsatta handlingssättet vore ur allmän eller social synpunkt önskvärt; se också särskilt s. 8, 24 och 43 ff. Se vidare om dessa frågor USSING S. 28 och i UfR 1949 B s. 234 ff. \

* Se KARLC.RI-N S. 65. Kritik hos LUNDSTEDT II: 1 S. 24 ff.

127 tarskyddslagen stadgar i 7 §, all arbetsgivare är pliktig alt iakttaga allt som med hänsyn lill arbetets natur och de förhållanden under vilka arbetet bcdrives samt arbetstagares ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan erfordras för att förebygga att hos honom sysselsatt arbetstagare drabbas av olycksfall i arbetet. Och i andra paragrafer givas mera detaljerade föreskrifter. I 11 § stadgas exempelvis, att motorer, transmissioner, arbetsmaskiner m. m. skola till förekommande av olycksfall vara försedda med erforderliga skyddsanordningar samt även i övrigt vara så utförda och anordnade att de erbjuda betryggande säkerhet. Enligt lagen utövas också inspektion, varvid råd och anvisningar kunna ges. Som synes av exemplen äro föreskrifterna mer eller mindre precisa. Bestämmelsen i 7 § arbetarskyddslagen ger näppeligen någon beskrivning alls på det handlingssätt som är det riktiga, medan den anförda bestämmelsen i vägtrafikstadgan knappast lämnar något övrigt i fråga om precision. I den '; mån vägledning kan hämtas ur meddelade föreskrifter är det emellertid i första hand dessa som äro avgörande för om den handlande förfarit eulpöst. 1 Där föreskrift saknas, ger ofta tekniken anvisning om vilket förfaringssätt som är det riktiga, exempelvis att viss maskinell anordning skall vara så eller så beskaffad. Och i många fall kan det påvisas, att visst förfaringssätt är det brukliga. Föreskrifter, teknik och sed ge alltså i stor utsträckning anvisning om visst eller vissa förfaringssätt. 2 Domstol har då att acceptera denna regel såsom grund för culpabedömningen. Enligt vad förut anmärkts har dom- I stolen emellertid någon marginal för sitt bedömande och särskilt torde den icke behöva känna sig strängt bunden vid en sed som den finner alltför slapp. I så måtto finnes utrymme för överväganden huru domaren själv eller annan person, som han anser klok och förståndig och — bör man väl tilllägga hänsynsfull, sannolikt skulle ha uppträtt.* Emellertid äro regler av det slag som nu berörts med nödvändighet abstrakta. Det återstår, om regeln är funnen, att pröva, om verkligen förhållandena i det särskilda fallet äro sådana att svaranden kan anses eulpös för det han icke iakttagit regeln. Här ställes man inför frågan i vad mån svarandens speciella kvalifikationer och framför allt hans brist på kvalifikationer skall tagas i betraktande.* Den frågan lämnas här å sido. Men \ man har också anledning att pröva, om förhållandena i övrigt varit sådana \ att det kunnat begäras av svaranden att han iakttagit regeln. Det är särskilt på denna punkt som svensk praxis för vissa grupper av I 1 Man kan dock icke utgå från att den som följer de föreskrifter som må finnas i visst avseende därmed under alla omständigheter går fri från att anses eulpös. Omvänt är det möjligt att en föreskrift ar att fatta som en ren ordningsföreskrift, avsedd att ange vad som skall iakttagas för att undvika skador i allmänhet men icke att utsäga att ett däremot stridande handlingssätt i det särskilda fallet skall anses eulpöst; se KARLGREN S. 71 f och USSING S. 27. 2

3 4

Jfr STRAHL i T J F F 1939 s. 114 f och ÖHLÉN i SvJT 1946 s 241 ff

Jfr NJA 1949 s. 620: Jfr NJA 1948 s. 489.

128 fall ställ t aktsamhetskravet högt. Granskar man vari vållandet beslåll i de fall där en sträng måttstock använts, skall nian finna att detta i allmänhet haft karaktären av försummelse att vidtaga en åtgärd som varit påkallad . av hänsyn till föreliggande förhållanden; dessa ha givit upphov lill skadan ! och vad som lagts den skadeståndsskyldige till last är att han icke vidtagit len åtgärd för att avvärja faran. Strängheten i aktsamhetskravet har därvid merendels framträtt icke så mycket i form av ell krav på särskilt hög standard hos den anordning vars bristfällighet orsakat skadan som fastmera i att svaranden icke ansetts äga ursäkta sig med alt det för honom, på grund av hans speciella förhållanden, varit svårt att sörja för att anordningen fyllt måttet. När en fristående ställning för materialhiss vid elt bygge blåst omkull med påföljd att två arbetare skadades till döds, dömdes sålunda i NJA 1947 s. 407, jämte den som utövade den omedelbara ledningen på arbetsplatsen, även direktören för det aktiebolag" som hade bygget på entreprenad att utge skadestånd och f. ö. också bota, ehuru det säkerligen var mycket strängt att på allvar begära att han, som hade en omfattande verksamhet, skulle oftare än han gjorde se till bygget. Men i NJA 1947 s. 104 blev en arbetares yrkande om ersättning för skada som tillfogats honom genom att en dålig bjälke brast ogillat, emedan någon anmärkning ej ansågs kunna riktas mot att en sådan bjälke användes vid bygge. Den hade varit av för ändamålet lämplig dimension och virkessort och levererats av en inom branschen erfaren och betrodd leverantör och då sådana omständigheter förelåge företoges enligt vedertaget bruk icke särskild besiktning från arbetsgivarens sida. Det senare fallet visar, alt det icke anses tillräckligt för skadeståndsansvar att anordningen var bristfällig; det kräves därutöver att den var sämre än den enligt en abstrakt culpabedömning borde vara. Del förra fallet åter ger exempel på den stränghet, med vilken man kräver alt den särskilde företagaren, oavsett hans individuella förhållanden, iakttager det mått av aktsamhet som omständigheterna anses påkalla. Det förekommer emellertid, att den som har att bestämma över en anordning frias från ansvar trots att anordningen i och för sig var sådan att det var eulpöst att icke bättra den. Ett sådant fall var NJA 19,30 s. 519, där en isvak, som uppstått vid uppdragning av en ett bolag tillhörig pråm, icke blivit utmärkt. Skadeståndstalan ogillades där, emedan skuld till d^n förelupna försummelsen icke borde läggas vare sig på bolagets styrelse eller på någon dess tjänsteman i den ställning att bolaget vore ansvarigt för hans vållande. Mot domstolarnas praxis kan erinras, att det icke är tilltalande att en person i dom utpekas såsom vållande om något vållande enligt vanlig uppfattning icke kan läggas honom till last. För honom själv och för allmänheten måste en sådan dom lätt kunna framstå såsom oriktig. Anmärkningen undvikes icke helt genom att, såsom ofta sker, en mindre stötande

129 formulering användes. Ty om ansvaret förutsätter vållande, ligger även i ett sådant uttryckssätt ett rubricerande av beteendet såsom eulpöst. Och att, såsom också sker, utdöma skadestånd under motivering, att oaktsamhet ägt rum, utan att likväl konstatera att någon viss person varit oaktsam är, om en förutsättning för ansvar likväl är att någon varit vållande, en ofullständighet i motiveringen som kan motsvaras av en ofullständighet i utredningen: hur kan man veta att en oaktsamhet ägl rum, om man icke vet att någon viss person varit oaktsam?' Skadeståndsrätten på detta område är även behäftad med en besvärande osäkerhet om gränserna för det skadeståndsrättsliga ansvaret. Att skadeståndsskyldighet i vidsträckt omfattning följer på underlåtenhet är emellertid otvivelaktigt välmotiverat från preventionssynpunkt. I 4 kap. har framhållits, hurusom skadeståndsrättens preventiva verkan växlar efter arten av det beteende det gäller att förebygga och att verkan helt säkert är störst i sådana situationer där beteendet föregås av en kalkyl över fördelar och nackdelar av olika handlingssätt eller det åtminstone finns rådrum för en sådan kalkyl. I 5 kap. har denna iakttagelse påverkat ställningstagandet till frågan om försäkringsgivares regressrätt, i det att där ifrågasatts att medgiva sådan rätt bl. a. i fall där skadan vållats genom att den skadeståndsskyldige i märklig mån undandragit sig kostnad som varit ägnad att motverka skadans uppkomst. Området för skadeståndsskyldighet bleve tämligen begränsat, om man strängt skulle fasthålla vid att den som ytterst har att bestämma över en bestående anordning icke kan göras skadeståndsrättsligt ansvarig för skada som uppkommer av bristfällighet hos denna, med mindre han själv förfarit på ett sätt som enligt vanlig uppfattning förtjänar kallas oaktsamt. Det förhåller sig nämligen såsom lätt inses så, att i stor utsträckning — och detta gäller särskilt större företag och därmed en förhållandevis stor del av de fall i vilka skada inträffar — den som har att bestämma över en anordning icke rimligen kan begäras själv övervaka att anordningen är nöjaktig. Det kan t. o. m. inträffa, att ingen av de i en större organisation medverkande är i vanlig mening vållande till en skada, som dock uppkommit genom bristfällig anordning. I varje fall måste det mången gång vara svårt för den skadelidande att påvisa, att en viss person i en sådan organisation varit vållande till skadan; den skadelidande har ju svårt att utreda vars och ens plats i organisationen. När därtill komma de svårigheter som beredas av fall där anordningen äges av ett bolag eller annat särskilt bildat rättssubjekt och det därför är mer än annars oklart på vilken persons vållande skadeståndsskyldigheten skulle bero, 2 ter det si<? 1

Jfr med varandra NJA 1928 s. 454 och 1930 s. 5. LUNDSTEDT, II: 1 S. 76, gör beträffande aktiebolag gällande, att bolaget skall anses självt vållande om, men endast om, vållande ligger hos styrelse eller firmatecknare. Det är dock svårt att inse varför den omständigheten att dessa kunna förplikta bolaget genom rättshandlingar skall ha denna konsekvens. 2

130 svårfrånkomligt, att vållandebegreppet för fall där en bestående anordning är bristfällig sträckes utöver vad som vanligen menas med oaktsamhet. I sak synes det därför vara väl motiverat att ställa aktsamhetskravet högt, där skadan kan tillskrivas underlåtenhet att avhjälpa brist hos en anordning, detta ord taget i mycket vidsträckt betydelse och omfattande bl. a. organisatoriska anordningar. Det kan ifrågasättas, om icke bedömningsisättet borde tillämpas generellt och alltså icke endast i de grupper av fall där det enligt framställningen i 1 kap. använts i svensk rättspraxis. 1 Det resonemang som här förts torde emellertid ha visat, att det är svårt att på ett tillfredsställande sätt tillämpa culparegeln på fall där skada uppstått genom bristfällighet hos en anordning och varför svårigheter inställa sig. Bättstillämpningen drives till att i betydande utsträckning bortse från svarandens individuella förhållanden, men därmed lämnar den vad enligt gängse uppfattning är vållande och hamnar, om den ändock vill i någon mån fästa avseende vid dessa förhållanden, i osäkerhet om när detta skall ske. Det kan därför ifrågasättas att gå längre och för fall av skada genom bristfällig anordning lösgöra skadeståndsansvaret från vållandebegreppet, 2 nämligen så att den skadeståndsskyldige ej längre skulle betecknas såsom vållande och att för skadeståndsansvar icke skulle fordras mera än att skada uppstått emedan anordningen icke uppfyllt kraven enligt en helt abstrakt culpabedömning. Den som har att bestämma över anordningen skulle då bliva ansvarig emedan det icke nedlagts den enligt en sådan norm erforderliga omsorgen och icke, såsom nu stundom sker, äga försvara sig med att det icke rimligen kunnat begäras just av honom att han skolat ägna mera omsorg åt anordningen. Måhända bör man icke stanna ens vid detta. En sådan bedömning leder till skadeståndsansvar i ett fall som NJA 1943 s. 188, varest ett aktiebolag, till vilket en elektrisk bordslampa inlämnats för reparation, blev förpliktat att utge skadestånd för det ägaren efter reparationen blev skadad genom ström på grund av fel hos lampan. Såsom domskäl anfördes, att olycksfallet finge anses ha haft sin grund i bristande noggrannhet vid utförandet av reparationsuppdraget. Men i NJA 1944 s. 83 erhöll en man, som av ett verkstadsbolag köpt en begagnad cykel, däremot intet skadestånd, när framgaffeln andra dagen efter köpet brast med påföljd att han skadade sig; den huvudsakliga orsaken till olyckan hade visserligen varit en spricka, som funnits redan avsevärd tid före leveransen, men sprickan hade icke varit av den beskaffenheten, att den bort märkas vid sådan besiktning som det enligt god affärssed ålegat bolaget att verkställa i samband med försälj 1

Utan exempelvis även i ett fall sådant som NJA 1939 s. 196. Ett försök att tolka utvecklingen i praxis såsom ett övergivande av culparegeln för vissa hithörande grupper av fall har gjorts av STRAHL i Festskrift för E. Marks von Wurtemberg, 1931, s. 577 ff, och Minnesskrift ägnad 1734 års lag II, 1934, s. 903 ff. Praxis bygger emellertid på vållandebegreppet. Kritik av Strahl hos LUNDSTEDT II: 1 s. 443 ff. 2

131 ning av cykeln. Det kan ifrågasättas, om icke en sådan distinktion är alltför svår att tillämpa i praktiken. Det måste nämligen vara svårt för den skadelidande att visa, att felet varit sådant att det med tillbörlig omsorg kunnat upptäckas. En starkare preventiv effekt skulle också uppnås, om för skadeståndsskyldighet endast fordrades att bristfällighet förelegat och orsakat skada. Det kan därför ifrågasättas, om man icke borde giva skadeståndsansvaret en sådan utsträckning. Undantag finge dock troligen göras för fall, där felet icke rimligen kunnat upptäckas och avhjälpas. I ett fall sådant som NJA 1936 s. 38, där en man fallit ned från ett hus på grund av att ett skyddsräcke lossnade, skulle då icke, såsom enligt Högsta domstolens pluralitet, fastighetsägaren, i detta fall ett bolag, gå fri från ansvar för det bristfälligheten icke var för bolaget känd och icke bort kunna vid tillsyn av sedvanlig omfattning upptäckas av bolaget, utan endast om det varit praktiskt omöjligt att upptäcka och avhjälpa felet. Däremot skulle det icke vara anledning att ålägga ansvar i ett fall sådant som NJA 1940 s. 407, där skada uppstått genom att en väg blivit lerig, ty enligt Högsta domstolen hade den lerbeläggning å de allmänna vägarna inom vägdistriktet, som ofta uppkommit i samband med vägarnas begagnande för körslor inom lantbruket, icke visat sig medföra sådan olägenhet för trafiken, att väghållaren behövt vidtaga särskilda åtgärder för beläggningens borttagande. Vägen skulle alltså icke vara att anse som bristfällig Om ett så vidsträckt ansvar som nu ifrågasatts anses önskvärt, borde det stadgas i en särskild regel, och för andra fall borde vållandebegreppet i praxis återföras till överensstämmelse med vad som är vållande enligt den bland lekmän gängse uppfattningen och därmed bliva helt eller nästan lika i skadeståndsrätten och i straffrätten. En regel av antytt slag borde emellertid måhända förses med begränsningar för att icke få alltför stor räckvidd. Svårigheter bereder det förhållandet, att fall kunna förekomma där den skadelidande synes böra anses själv få stå risken för att anordningen varit bristfälliga Den praktiska betydelsen av en regel sådan som den nu diskuterade skulle avsevärt minskas, men därmed också betänkligheterna mot regeln, om ersättningen för personskador reglerades på sätt ifrågasatts i 5 kap. Skadeståndsskyldighet för sådana skador skulle nämligen då kunna utkrävas endast genom regress, och regressrätten skulle vara begränsad genom vissa förutsättningar, vilka visserligen, liksom förutsättningarna för regress vid sakskada, borde något uppmjukas för att stämma med den nya regeln. De frågor som nu berörts synas väl förtjäna att övervägas. De låta sig inordna i det mera omfattande problemet om skadeståndsskyldighet på grund av underlåtenhet, vilket såväl hos oss som i våra grannländer ger 1

Såsom i NJA 1945 s. 638.

132 I

anledning till tvivelsmål i åtskilliga hänseenden. Det måste emellertid befaras, att de frågor som möta på detta område ännu äro alltför litet utredda eller alltför omstridda för att ett försök att lösa dem lagstiftningsvägen skall vinna framgång. Ansvarighet

för anställdas

vällande.

I Danmark och Norge är regeln, att skadeståndsskyldighet förutsätter vållande hos den skadeståndsskyldige, kompletterad med en regel, i Danske Lov 3-19-2 och Norske Lov 3-21-2, om arbetsgivares ansvarighet för sina \ anställdas vållande. Någon allmän sådan regel finnes icke i svensk rätt. I lag är ett ansvar för underordnads handling i vårt land endast stadgat för speciella rättsområden, exempelvis enligt sjölagen och järnvägsskadelagen. Därtill komma vissa i praxis utbildade regler. Har ägaren av ett företag tillsatt självständig driftsledning, svarar han sålunda enligt praxis för dess vållande såsom för sitt eget. I förhållanden, som äro eller likna kontraktsförhållanden, förekommer också i viss utsträckning att principalen får svara för underordnads vållande. Den skillnad, som i förevarande avseende består mellan å ena sidan Danmark och Norge och å andra sidan Sverige, torde icke vara lätt att utjämna. Den allmänna uppfattningen i våra nämnda grannländer torde vara, att regeln om s. k. husbondeansvar bör bibehållas. Den har, från att under nästan hela 1800-talet ha använts blott i kontraktsförhållanden, på senare tid kommit till vidsträckt tillämpning även utanför sådana. Detta, liksom ock det förhållandet att motsvarande regler finnas flerstädes utomlands/ anses av många ge vid handen, att regeln fyller ett behov. I Sverige åter, där en allmän sådan regel icke finnes i lag och icke utvecklats av rättspraxis, torde man merendels ställa sig avvisande till regeln eller frågande till dess värde. Det kan ifrågasättas, om icke den väg, som svensk rättspraxis beträtt genom skärpning av aktsamhetskravet för vissa grupper av fall, i all sin ofullkomlighet dock är att föredraga framför en allmän regel om ansvar för underordnads handling. Under patriarkaliska förhållanden är det naturligt, att husbonde ansvarar för sina tjänares vållande. I gammal germansk rätt förekom sådant ansvar i icke ringa utsträckning. Nu äro förhållandena dock helt andra. Arbetsgivaren och den anställde stå vid sidan av varandra såsom jämställda parter i ett avtalsförhållande, och för arbetsgivaren är det i allmänhet främmande att känna sig ansvarig för skador som hans anställda vållat. För att nu för tiden motivera ett sådant ansvar måste andra omständigheter åberopas. 1

Se om främmande rätt USSING, Skyld og skade, 1914, och LUNDSTEDT I.

133 Till motivering kan anföras, att det kan vara svårt för den skadelidande att påvisa vållande hos arbetsgivaren ehuru sådant ägt ruin vid valet av anställd eller instruerande av honom eller tillsyn över arbetet. I allt fall bör arbetsgivarens ansvar för anställds vållande vara ägnat att mana arbetsgivaren till omsorg i dessa hänseenden. Det kan vidare anföras, att den anställde ofta i sitt arbete har att företaga farligare handlingar än dem han eljest skulle företaga och att hans ekonomi ofta icke är sådan att han kan ersätta de skador som han kommer att orsaka just på grund av sin anställning. För arbetsgivaren kunna dessa skador vara lättare att bära. I större verksamheter te de sig såsom driftskostnader, och i inånga andra fall kunna de förvandlas till sådana genom ansvarighetsförsäkring. 1 Dessa skäl hänföra sig emellertid till arbetsgivarens eget beteende. Att han anses böra ersätta skadan beror icke såsom vid en garantiförpliktelse på att han anses böra svara för fullgörande av skadeståndsskyldighet som en annan, den anställde, ådragit sig utan fastmera på att hans eget beteende är sådant att det anses finnas skäl att ålägga honom skadeståndsskyldighet. Från denna synpunkt borde det icke vara en förutsättning för arbetsgivarens ansvar, att den anställde nått sådan ålder och h a r sådan sinnesbeskaffenhet att han är fullt skadeståndsrättsligt ansvarig. Tvärtom borde arbetsgivaren så mycket mera bliva ansvarig om han använder en anställd som är undermålig i dessa hänseenden. Detta är måhända också dansk rätts ståndpunkt, ehuru själva bestämmelsen i Danske Lov 3-19-2 icke sträcker husbondens ansvar utöver tjänarens.- I norsk rätt är spörsmålet omstritt. 3 Men det kan ytterligare ifrågasättas, om arbetsgivarens ansvar bör vara betingat av att den anställde förfarit eulpöst. För den skadelidande kan det, om arbetsuppgifterna äro fördelade på flera, vara svårt att bevisa icke blott, såsom nyss anförts till stöd för regeln, att arbetsgivaren betett sig oaktsamt utan över huvud att någon viss person är vållande till skadan. 4 Det har också för dansk rätts del hävdats, att det icke är nödvändigt att det bevisas vem som har begått felet och att alltså även anonyma fel grunda ansvar för husbonden. 5 Å andra sidan bör från nämnda synpunkt arbetsgivaren icke svara för vad som helst som den anställde kan taga sig till. Det måste vara något som

1 Se USSING S. 90 ff. Se USSING S. 93 f. 3 Se STÄNG, Erstatningsansvar, 1919, s. 208 f, och ÖVEIIGAARD S. 189. 2

4 Regeln om arbetsgivares ersättningsskyldighet i tyska BGB § 831 förutsätter icke vållande hos I den anställde. Under förarbetena till en ny BGB har man emellertid tänkt sig att låta arbetsgivaren gå fri, om han visar att den anställde icke varit vållande (och att vållande icke ägt rum beträffande val av och tillsyn över den anställde); se LÖNING hos NIPPERDEY, Grundfragen der Reform des Schadenersatzrechts, Arbeitsberichte der Akademie fur Deutsches Recht nr 14, 1940, s. 50 ff. 5

Se USSING S. 93.

134 står i samband med anställningen. Men hur detta samband skall vara beskaffat är icke lätt att säga. Skall regeln ha praktisk betydelse vid sidan av regeln om arbetsgivares ansvarighet för eget vållande, kan den icke gärna vara inskränkt till fall där den anställde handlar i enlighet med arbetsgivarens instruktioner eller sina åligganden över huvud gentemot arbetsgivaren. Tvärtom bör underlåtenhet att utföra visst tjänsteåliggande kunna ådraga ansvar enligt regeln. Det är icke heller möjligt att såsom vid tolkningen av uttrycket "i ämbete" i svenska strafflagens 25 kap. i dess äldre lydelse begränsa ansvarigheten till handlingar som innebära åsidosättande av tjänsteåliggande. Ty arbetsgivaren bör vara ansvarig även om den anställde betett sig oklanderligt gentemot honom. Meningen med regeln skall ju vara att giva ökad skadeståndsrätt åt en tredje man, vilken icke har med förhållandet mellan arbetsgivaren och den anställde att skaffa. Vad kan det då vara för kriterium hos handlingen som gör det befogat att arbetsgivaren får svara för den därav orsakade skadan? Räcker det att handlingen företagits under arbetstid eller medan den anställde var sysselsatt med arbetet? Detta är i princip tillräckligt enligt 1916 års svenska olycksfallsförsäkringslag, där det gäller anställds rätt till ersättning för olycksfall i arbete, men ett sådant samband mellan anställningen och skadan förefaller vara en alltför klen grund för ett arbetsgivarens ansvar gentemot en tredje man. Enligt norsk doktrin kräves ett "funktionellt samband" med tjänsten eller arbetsåliggandena. 1 Men vari skall detta bestå? Det är nog motiverat att, såsom hävdats i dansk doktrin, 2 låta arbetsgivaren gå fri från ansvar för handling av så abnorm karaktär att den ligger helt utanför vad en arbetsgivare kunde tänka sig att den anställde kunde finna på. En sådan begränsning hävdas också för norsk rätts del. 3 Men är detta tillräckligt såsom begränsning? Man kan ifrågasätta, dels om avgränsningen av regelns tillämpningsområde därigenom blir tydlig nog, dels om det är motiverat att låta arbetsgivaren bliva ansvarig i så vid omfattning. Att forma en allmän regel om ansvarighet för underordnads vållande så, att den såväl teoretiskt som praktiskt blir tillfredsställande, synes möta stora svårigheter. 4 Att dessa icke framträtt på ett besvärande sätt vid tilllämpningen av de lagstadganden om ansvar för underordnads vållande som finnas i svensk rätt beror på att stadgandena hänföra sig till vissa bestämda 1

Se 0VERGAARD S. 185. Se USSING S. 95. 3 Se 0VERGAARD S. 185 f. 2

4 Enligt tyska BGB § 831 fordras, att skadan skett in Ausfiihrung der Verrichtung. Franska code civil art. 1384 säger, att arbetsgivare äro ansvariga för skador som deras anställda orsaka dans les fonctions auxquelles ils les ont employes, ett uttryck som anses omfatta även skada å 1'occasion des fonctions. Enligt engelsk rätt skall den anställde ha orsakat skadan in the course of his employment. Om fransk och engelsk rätts svårigheter att komma till rätta med problemet se LUNDSTEDT I s. 73 ff och 486 ff.

135 slags verksamheter och innebära försök att i anslutning till culparegeln forma ett utöver denna gående ansvar för den som driver sådan verksamhet. Såsom i det följande skall beröras, kan det ifrågasättas, om icke för vissa av dessa verksamheter ansvaret borde göras oberoende av culpa hos anställd. Att åter svensk rättspraxis utan stöd av lag tillämpar ett ansvar för självständig driftslednings vållande är motiverat av att ägaren av större företag eller flera företag eljest skulle kunna undandraga sig den risk att få sota för misstag som mindre företagare äro underkastade. Regeln synes svårfrånkomlig med hänsyn till svårigheterna att på annat sätt avgränsa juridiska personers ansvarighet, och de betänkligheter, som i det föregående anförts mot en allmän regel om ansvar för underordnads vållande, torde endast i ringa mån kunna anföras mot denna mera speciella och på särskilda skäl grundade regel. I svensk praxis förekommer också, att företagare förpliktas ersätta av underordnad vållad skada på grund av att han före skadan inlåtit sig med den skadelidande i ett rättsförhållande eller något som liknar ett sådant och att av detta anses följa att han skall anses ha åtagit sig att svara för sådan skada. Omfattningen av skadeståndsansvaret framgår då av åtagandet. Att skadestånd utdömes i sådana fall är säkerligen ofta på sin plats. Grunden för avgörandet lider dock av den svagheten, att åtagandet icke är uttryckligt utan av domstolen inlägges i företagarens handlingssätt. Det är därför icke utan betänkligheter att giva tankegången en så vidsträckt tillämpning som svensk praxis gör. En omfattande tillämpning av tankegången medför också en föga tilltalande skillnad mellan skada som drabbat medkontrahenten och skada som drabbat annan, i det att i allmänhet blott den förstnämnda anses kunna ge rätt till skadestånd enligt åtagandet. 1 I praktiken framträder skillnaden mellan å ena sidan dansk och norsk och å andra sidan svensk rätt beträffande skada vållad av underordnad främst i fråga om handlingar av anställd i det dagliga livets varjehanda förhållanden. Den danska och norska regeln leder till att husbonde får svara för tjänstefolks vållande och lantbrukare för gårdsfolkets. I industriella och liknande förhållanden komma de svenska domstolarna ofta till samma resultat genom att finna att culpa ligger företagaren själv eller arbetsledningen till last. Den skärpning av aktsamhetskravet för vissa grupper av fall som utmärker svensk rättspraxis har diskuterats i det föregående, och det har där satts i fråga, huruvida icke det är anledning att när det gäller skada genom bristfälliga anordningar ytterligare utsträcka ska1

Se ALEXANDERSON i T J F F 1944 s. 95 f, LEJMAN i Festskrift tillägnad Lundstedt, 1947, s. 50 ff,

och LUNDSTEDT II: 1 s. 528 ff. Se också NJA 1948 s. 173.

.

En fördel av den dansk-norska regeln om husbondeansvar är onekligen, att frågan om skadeståndsskyldighet för underordnads vållande därmed löses i huvudsak lika i och utanför kontraktsförhållanden.

130 I deståndsansvaret. Därigenom skulle det bliva mindre utrymme för en ! allmän regel om ansvar för underordnads vållande, liksom också för den nämnda konstruktionen av ansvar på grund av åtagande. 1 Ansvarighet

för farlig

verksamhet.

Ett annat sätt att komplettera regeln om skadeståndsskyldighet på grund av eget vållande är att låta skadeståndsskyldighet följa av att den verksamhet som orsakar skadan är farlig. I norsk praxis förekommer i vidsträckt omfattning skadeståndsansvar på grund av farlig verksamhet, medan Danmark och Sverige icke känna en allmän regel av sådan innebörd. Enligt de synpunkter som utvecklats i 4 kap. kan det väl vara motiverat att på verksamhet som medför en betydande risk för skada lägges skyldighet att ersätta uppkommande skador oberoende av om dessa orsakats genom vållande av någon. Skadorna kunna nämligen uppfattas såsom kostnader som äro förknippade med verksamheten, och det kan av den orsaken vara lämpligt att verksamheten får bära dem. En sådan anordning kan vara till nytta även från preventionssynpunkt, och denna synpunkt kan synas vara av särskild vikt i fråga om riskabla verksamheter. En allmän regel, enligt vilken domstolarna skulle äga utdöma skadestånd om de funne skadan vara orsakad av en farlig verksamhet, är emellertid alltför vag för att kunna ge tydlig ledning för avgörandena av de särskilda fallen. Att märka är till en början, att regeln måste förutsätta att det föreligger en viss högre farlighet och att den alltså icke kan anknyta till det i den svenska strafflagen använda begreppet fara, vilket innebär blott att den skadliga effekten är att räkna med såsom en någorlunda närliggande möjlighet. Skall då skadeståndsansvaret avhänga av om verksamhetens farlighet överstiger en viss punkt i en kontinuerlig serie av större eller mindre sannolikhet för skada? I norsk praxis sjmes man icke tänka sig, att skadeståndsansvar skall föreligga vid varje verksamhet vars farlighet nått upp till en för alla fall gemensam sådan punkt, utan anser sig böra utdöma skadestånd, om risken för skada varit visserligen icke särskilt hög men dock på det viset urskiljbar att den ifrågavarande verksamheten kan anses mer än annan innefatta risk för det slags skador 0111 vilka fråga är ("ett särpräglat och extraordinärt faremoment", NR 1939 s. 760). I själva verket torde också domarna i skadeståndsmål sällan vara grundade på en statistisk uppskattning och jämförelse av skaderiskerna (se emellertid NR 1940 s. 16). Men strängt taget är varje verksamhet ägnad att orsaka skada på sitt särskilda sätt och i sin särskilda utsträckning. Allt beror på hur man avgränsar den verksamhet vars farlighet skall vara grunden för skadestånd. 1 ALEXANDERSON, TJFF 1944 s. 98, finner det alldeles osannolikt, att rättsutvecklingen hos oss skulle vare sig genom lagstiftning eller rättspraxis övergå till statuerande av allmänt arbetsgivaransvar för anställdas culpa.

f37 Järnvägsdrift brukar anses vara en farlig verksamhet, och det är nog så till vida riktigt som påkörningar vid vägövergångar äro ganska vanliga och likaså eldskador genom gnistor. Men den sida av verksamheten som består i befordran av passagerare är tämligen ofarlig; det finns väl knappast ett säkrare befordringsmedel. Och är det i det särskilda fallet fråga om ett elektriskt tåg utan vägkorsningar och med låg fart, kan innehavaren därav med fog göra gällande att vad än i allmänhet m å kunna sägas om järnvägar, hans järnväg dock icke är farlig. I fråga om spårvägar kan norsk praxis uppvisa domar med olika utgång. I ett mål ansågs ett skadeståndsanspråk ogrundat, emedan spårvagnen vid tillfället gick långsamt (NR 1938 s. 403). Det är nog också uppenbart, att långsamma spårvagnar i och för sig äro mindre farliga än snabba. Men skall m a n göra en sådan skillnad vid bedömandet av verksamhetens farlighet? Hur abstrakt skall med andra ord underlaget för riskbedömningen göras? Det torde vara omöjligt att ange en regel för h u r frågan skall besvaras. I någon mån måste man abstrahera, ty eljest funnes icke rum för någon fara; den individuella situationen i hela sin konkreta beskaffenhet leder nämligen till skadan med 100-procentig visshet. Det sagda kommer i gräll belysning vid jämförelse mellan NR 1933 s. 475 och 1940 s. IG.1 I sistnämnda rättsfall blev ett elektricitetsverk förpliktat att ersätta skada som en pojke ådragit sig genom att klättra upp på en ledningsstolpe. Sådana olyckor fann man nämligen vara tämligen vanliga: de vore med hänsyn till sin talrikhet att karakterisera som erfarenhetsmässigt oundvikliga konsekvenser av den särpräglade risk som högspänningsledningar på stolpar förde med sig. Det förstnämnda rättsfallet gällde också skada genom vidrörande av högspänningsledning, men förhållandena voro där ovanliga. Olyckan hade nämligen uppkommit genom att en metalltråd, som en lantbrukare och en pojke använde såsom riktlinje vid ett arbete på marken under ledningen, gick av och spratt upp så att den kom i beröring med ledningen. I detta fall fritogs elektricitetsverket från skadeståndsansvar, emedan olyckan var helt enastående.- 1 Det må medges, att så var förhållandet och att därför faran för att just en sådan olycka skulle inträffa var mycket ringa. Kanske var över huvud faran för människor på marken ganska liten. Men varför skall frågan ställas så? Varför kan man icke lika gärna fråga efter risken att någon kommer i kontakt med ledningen? Om frågan ställts på det sättet, skulle ledningen ha ansetts innebära fara för en sådan olycka som den i rättsfallet angående metalltråden ifrågakomna och

1 Se om dessa rättsfall KRISTEN ANDERSEN i TfR 1948 s. 113 ff och DAGFINN DAHL i NFT 1949

s. 341 ff. 2 I NJA 1948 s. 182 dömdes däremot en belysnings förening enligt 1902 års lag om elektriska anläggningar att ersätta skada som uppkommit genom att ett 7,6 m långt järnrör kom i beröring med en starkströmsledning n ä r del restes för att sänkas i en brunn.

138 ansvaret för farlig verksamhet borde då ha varit tillämpligt i detta rättsfall liksom i det andra. En synpunkt som anlagts är, att ansvaret icke skall omfatta skador som uppstå endast sporadiskt utan förutsätta att skadan härrör av en verksamhet — eller inrättning — av sådan beskaffenhet att detta slags skador tid efter annan måste inträffa. Därmed har man velat förklara den olika utgången av NR 1909 s. 851 och 1917 s. 202. I det förstnämnda rättsfallet blevo norska statsbanorna förpliktade att ersätta skada som en pojke ådragit sig genom att leka med en dynamitpatron som han fann vid ett av statsbanornas många sprängningsarbeten; det ifrågavarande sprängningsarbetet ingick nämligen som ett led i en fortlöpande och omfattande verksamhet med sprängningsarbeten, beträffande vilken man måste räkna med att sprängämne då och då kom på avvägar och orsakade skada. I NR 1917 s. 202 åter inträffade en liknande olycka vid ett förråd tillhörigt en flottningsförening. Denna använde sprängämnen endast tillfälligtvis och i mycket begränsad omfattning. Olyckan var därför en enstaka tilldragelse och omfattades icke av farlighetsansvaret. 1 Detta resonemang leder onekligen till en begränsning av detta ansvar, i det att en företagare, vars verksamhet är av liten omfattning eller kortvarig, knappast kan göras ansvarig även om verksamheten till sin art skulle vara sådan att den brukar betraktas såsom farlig. Om åt regeln gives den innebörd som nu antytts, får graden av farlighet mindre vikt. 2 I stället träder tanken, att den som driver en verksamhet eller inrättning som i det långa loppet medför ett visst slags skador bör bära dessa. Ett skäl, varför så anses böra vara förhållandet, är säkerligen, att dessa skador kunna uppfattas såsom omkostnader för företaget eller inrättningen. I NR 1940 s. 16 framhölls denna synpunkt, i det att i domsmotiveringen anfördes att elektricitetsverket hade möjlighet att teckna ansvarighetsförsäkring och därmed förvandla farlighetsansvaret till en årlig riskpremie. Detta är helt säkert en beaktansvärd omständighet, men därmed har man infört en synpunkt som måste i hög grad öka svårigheterna att i rättstillämpningen finna gränser för regelns tillämplighet. Det kan vara svårt nog att fastställa om en verksamhet eller inrättning är sådan att visst slags skador i det långa loppet äro oundvikliga. När verksamheten eller inrättningen till omfattning eller varaktighet understiger en viss, låt vara svårbestämd, gräns skulle den dock falla utanför regelns räckvidd. Men om 1

Se KRISTEN ANDERSEN i TfR

1948 s. 105 ff.

2 Därmed undviker man en i texten icke berörd svårighet, nämligen svårigheten att med varandra jämföra olika slags skador som skilda verksamheter kunna orsaka. I norsk praxis har ansvar ansetts föreligga, ehuru verksamheten varit farlig allenast för egendom (se exempelvis NR 1905 s. 715 som rörde vattenskada). Huru skall risken för sådana skador jämföras med risk för människors liv och lem? Angående svårigheten att i rättstillämpningen avgöra, huruvida viss verksamhet uppfyller ett farlighetsrekvisit, se STRAHL å 16:e NJM s. 235 ff; däremot LUNDSTEDT II: 1 s. 442 f.

139 man, såsom synes helt befogat, tager i betraktande huruvida företagaren kan I teckna ansvarighetsförsäkring, kan ju även en sådan företagare förvandla skadeståndsrisken till en jämn kostnad, förutsatt att det finns ett försäkringsbolag som är villigt att låta honom ansvarighetsförsäkra sig. Grunden för begränsningen är därmed undanryckt. Det förefaller rimligt att utgå från att exempelvis den som använder sprängämnen på sådant sätt och i sådan myckenhet att risk för allvarlig skada uppstår tecknar ansvarighetsförsäkring, även om hans verksamhet endast är kortvarig. 1 En allmän regel om ansvar för farlig verksamhet eller inrättning lider sålunda av brist på precision. 2 Med ledning av en vag uppfattning om vad som är farligt eller anses farligt kunna domstolarna visserligen träffa avgöranden, vilka sedermera så till vida kunna lända till efterrättelse som därefter inträffande liknande fall kunna bedömas lika. Vad som därmed har skett är emellertid, att regeln om ansvar för farlig verksamhet avlösts av speciella regler för vissa grupper av fall. I dessa fall behöver ej längre konstateras att verksamheten är farlig, det räcker att skadan orsakats av exempelvis järnvägsdrift eller framförande av motorfordon. Det anförda torde visa, att antagandet av en regel, i rättspraxis eller genom lagstiftning, enligt vilken skadeståndsskyldighet grundas på den omständigheten i och för sig att skadan orsakats av en farlig verksamhet eller inrättning, leder till besvärande osäkerhet, något som också bekräftas av erfarenheterna i Norge. Det synes vara att föredraga, att ansvar för farlig verksamhet eller inrättning, i den mån sådant ansvar finnes böra förekomma, införes genom lagstiftning och på sådant sätt, att farligheten icke göres till förutsättning för skadeståndsskyldighet utan i stället de slags verksamheter eller inrättningar, som på grund av sin farlighet anses böra medföra skadeståndsskyldighet, direkt anges i lagtexts Om så sker, följer redan av det valda tillvägagångssättet, att det icke kan bliva fråga om att för skadeståndsskyldighet kräva att ett farlighetsrekvisit skall vara uppfyllt i det särskilda fallet. Det måste räcka, att skadan orsakats av visst slags verksamhet eller inrättning som, på grund av den fara som sådan i allmänhet innebär, i lag förklarats skola medföra skadeståndsansvar. Resonemanget stöder således det tillvägagångssätt som använts i den svenska lagstiftningen, då för vissa slags verksamheter, under åberopande av de skaderisker som äro förbundna med dem, skadeståndsansvaret utsträckts utöver regeln om ansvar för eget vållande. Det är möjligt, att det skulle vara lämpligt att taga vidare steg på den väg som sålunda beträtts. 1

Se ovan s. 62 f, 103 och 109. 1 grannskapsförhållanden är farlighetskriteriet jämförelsevis användbart, emedan den ifrågavarande verksamheten där kan jämföras med ortens förhållanden. 3 Så förfares i polska obligationsrättslagen den 27 oktober 1933 art. 152 och 153. 2

140 Vid övervägande av denna fråga böra emellertid uppmärksammas de skäl som i 5 kap. under I anförts för att behovet av ersättning för personskador uteslutande bör tillgodoses genom socialförsäkring. Om dessa skäl godtagas, bör icke risk för personskador föranleda utsträckt skadeståndsansvar; endast risk för sakskador bör komma i betraktande. Vid ett legislativt övervägande bör emellertid farlighetsgraden spela en underordnad roll. Vida viktigare är, om ansvarighetsförsäkring utan större olägenheter praktiskt låter sig genomföra för visst slags verksamhet eller inrättning, antingen såsom obligatorisk eller såsom frivillig men på sådana villkor att man kan utgå från att sådan tecknas där ej företagaren med rätta kan uppträda såsom självfÖrsäkrare. Från dessa synpunkter kan det förtjäna övervägas, om icke en regel om utsträckt skadeståndsansvar för explosionsolyckor är motiverad. Även frågan om ansvar för djur kan förtjäna övervägas från dessa synpunkter. 1 Det kan t. o. m. ifrågasättas, om icke företag över en viss storleksgräns borde få vidkännas utsträckt ansvar oberoende av om de utöva någon verksamhet som kan betecknas såsom farlig. 2 De regler, genom vilka i svensk rätt införts utsträckt skadeståndsansvar för vissa slags verksamheter, sträcka merendels icke detta så långt, att det omfattar all av verksamheten orsakad skada. Bilägares ansvar är sålunda exempelvis begränsat till fall, där bilägaren icke lyckas visa att skadan varken vållats av föraren eller orsakats av bristfällighet hos bilen. En sådan mellanståndpunkt mellan ansvar allenast för eget vållande och ansvar för varje av verksamheten orsakad skada förefaller svagt grundad. Om man bestämmer sig för att med hänsyn till farligheten hos visst slags verksamhet ålägga dess utövare skadeståndsansvar utöver regeln om ansvar för eget vållande, synes man i allmänhet böra taga steget fullt ut och stadga ansvar oberoende av allt vållande. Från den synpunkt som här anlagts till motivering av att utsträcka ansvaret för skador av vissa verksamheter utöver regeln om ansvar för eget vållande, nämligen att dessa verksamheter böra få såsom kostnader vidkännas de skador de orsaka, är det främmande alt begränsa ansvaret till skada vållad av anställd. När preventionssynpunkten anföres till stöd för en regel av sistnämnda typ, är att erinra, dels att den som utövar en verksamhet av det slag, varom fråga nu är, i allmänhet, oavsett allt skadeståndsansvar, av sitf eget intresse drives att, i den mån det är genomförbart, välja och övervaka sina anställda med omsorg, dels att preventionssynpunkten tillgodoses lika väl eller bättre med en mera vitt1

Jfr ovan s. 109 f. Detta ifrågasattes av ALEXANDERSON i TJFF 1944 s. 99 f. Det låter enligt honom säga sig, att man vid storföretagen i det långa loppet normalt har att räkna med vissa skador, drabbande jämväl utomstående, och att företaget är närmast att bära denna risk. Alexanderson anser det i lagtekniskt hänseende vara avsevärt lättare alt bestämma en godtagbar storleksgräns å företagen, ovanom vilken det utsträckta företagaransvaret skulle gälla, än att vare sig i lag angiva eller i praxis handhava normer för bedömande av farlighctsgraden. 2

141 gående regel. Att skadeståndsansvaret bör vara oberoende av allt vållande är särskilt motiverat, om det utsträckta skadeståndsansvaret kombineras med obligatorisk ansvarighetsförsäkring. Såsom framhållits ovan på s. 107, ler sig nämligen en obligatorisk ansvarighetsförsäkring för sakskador icke tillfredsställande, om den skadelidande för sin rätt skall vara beroende av den från hans synpunkt ovidkommande omständigheten huruvida vållande förekommit. Vad åter angår frågan huruvida det utsträckta skadeståndsansvaret bör kombineras med ansvarighetsförsäkring, torde denna böra besvaras så, att obligatorisk ansvarighetsförsäkring är att förorda där eljest beaktansvärd risk finnes för att den skadeståndsberättigade icke skall utfå skadeståndet. 1 En förutsättning måste dock vara, att obligatorisk försäkring låter sig anordna på ett praktiskt sätt. Ett ytterligare förbehåll måste också göras med hänsyn till de i 5 kap. under I utvecklade principerna för ersättning för personskada. Om dessa godtagas, böra icke utan starka skäl särskilda försäkringsanordningar införas för att bereda ersättning för sådan skada. 2 I princip torde man emellertid böra utgå från att utsträckt skadeståndsansvar täckes genom ansvarighetsförsäkring och att sådan bör vara obligatorisk såvida icke en regel därom befinnes onödig eller opraktisk. Om inan intager denna ståndpunkt, synes man däri kunna finna ledning för besvarande av den ytterligare frågan vilken verkan vållande hos den skadelidande skall utöva på hans rätt till skadestånd. De bestämmelser i detta ämne, som finnas i lagarna om utsträckt skadeståndsansvar, ha skiftande innehåll. En lösning är, att skadelidande, som genom eget vållande medverkat till skadan, skall erhålla skäligen jämkat skadestånd, en annan att grovt vållande av den skadelidande medför förlust av skadeståndsrätten medan ringare vållande icke påverkar skadeståndsrätten. Ingendera lösningen är tillfredsställande. Det saknas hållpunkter för en jämförelse mellan å ena sidan den ifrågavarande verksamheten och å andra sidan vållandet hos den skadelidande. Och att låta ringa vållande vara utan inverkan på skadeståndsrätten men vägra all sådan rätt om vållandet är grovt är att ställa två motsatta alternativ oförmedlat mot varandra. En mera tilltalande lösning synes vara att utgå från att verksamheten skall bära de skador den orsakar oavsett huruvida den skadelidande medverkat till skadan genom vållande och att från denna huvudregel göra endast de undantag som äro påkallade från preventionssynpunkt. 3 En sådan ståndpunkt skulle stå i överensstämmelse med den som i 5 kap. intagits för fall där försäkring föreligger. 4 Vissa uppslag beträffande preventionsintressets tillgodoseende som där framförts torde förtjäna övervägas även med avseende å den nu 1 2 3

4 Jfr ovan s. 108. Jfr ovan s. 102 f. Jfr

HVINDEN i TfR

s. 363

Jfr ovan s. 84 ff och 110 JT.

ff.

142 förevarande frågan. Enahanda synpunkter torde böra anläggas på frågan om ansvarets fördelning, regressvis, mellan den som svarar på grund av farlig verksamhet och annan som svarar på grund av vållande. 1 Stats och kommuns

skadeståndsansvar

och

skadeståndsrätt.

Frågorna om ansvar för underordnads vållande och för farlig verksamhet ha viss beröring med spörsmålet om stats och kommuns skadeståndsansvar. Detta är emellertid ett ämne som bör ses ur vidare synvinkel. Det leder bl. a. in på frågor om stats och kommuns rätt till skadestånd. En utredning om stats och kommuns skadeståndsansvar är säkerligen påkallad. I lag är ämnet reglerat endast genom bestämmelser för speciella förhållanden, och dessa bestämmelser äro, såsom tillkomna vid olika tider och i olika sammanhang, näppeligen uttryck för en enhetlig och för alla fall tillfredsställande ståndpunkt. Rättspraxis på området är sparsam och avgörandena i praxis äro stundom sådana, att det måste ifrågasättas om icke en annan utgång varit att föredraga. Såsom omtalats i 3 kap., har också en utredning angående det allmännas ansvar för skada som uppkommit genom fel eller försummelse av tjänsteman tidigare påbörjats men blivit nedlagd. Vid en utredning angående stats och kommuns skadeståndsansvar synes man böra gå till grunden av de problem som möta på detta område. En huvuduppgift bör sålunda vara att taga ställning till frågan, om svensk rätt bör vidbliva sin principiella ståndpunkt att skada, som härrör av myndighetsbeslut, icke föranleder skadeståndsskyldighet. Ett skäl för att övergiva denna ståndpunkt kan hämtas från försäkringstanken. Det förefaller rimligt, att risken att bliva utsatt för sådan skada av statens eller kommuns verksamhet slås ut på skattebetalarna. Ett hämmande moment är emellertid, att det icke för alla fall kan öppnas möjlighet att få konstaterat huruvida visst beslut varit felaktigt. Problemet om statens skadeståndsansvar är aktuellt både i Danmark och i Norge. Såväl dansk som norsk praxis företer på området under senare tid en utveckling som torde göra överläggningar med danska och norska jurister i denna fråga särskilt värdefull. I olikhet mot de övriga nordiska länderna äger Finland en modern lagstiftning på området, nämligen lagen den 18 maj 1927 om statens ansvarighet för skada, förorsakad av tjänsteman. I denna givas till en början vissa bestämmelser om ersättning åt oskyldigt häktad eller dömd. Därefter stadgas, i § 3, att då penningar, handlingar eller annan egendom för rättegång, utsökning, verkställighet av straffdom eller för beskattning överlämnats till eller omhändertagits av domstol eller statstjänsteman, staten skall svara 1 Jfr ovan s. 89 ff och 112 ff samt BLOM hos WINSNES, Regressoppgjor etter Strl.'s ikrl. § 26, 1946, s. 27 f.

143 för den förlust som må förorsakas genom att egendomen till äventyrs skadas eller går förlorad. Och i § 5 ges en generell bestämmelse om subsidiär ansvarighet för statsverket med avseende å ersättning som statstjänsteman genom dom förpliktats utge för skada eller lidande som av honoifl förorsakats genom lagstridigt förfarande vid rättsvård eller offentlig förvaltningsverksamhet. I samband med frågan om stats och kommuns ansvar torde lämpligen kunna övervägas, huruvida icke, såsom berörts redan i 5 kap. under IV, staten i egenskap av självförsäkrare med avseende å sin egendom bör få vidkännas samma eller liknande begränsningar i sin skadeståndsrätt som de vilka en försäkringsgivare, hos vilken tecknats sakförsäkring, är underkastad med avseende å sin regressrätt mot den skadeståndsskyldige. Måhända kunna enahanda regier införas beträffande kommunerna; i den mån de icke äro av sådan storlek att de med fog kunna uppträda såsom självförsäkrare, torde det icke vara orimligt att utgå från att de ha sin mera värdefulla egendom försäkrad. Det torde böra prövas, om icke tanken, att stat och kommun kunna behandlas som om de tecknat försäkring, kan drivas ett steg längre. När här if rågasalts att uppfatta dem såsom självförsäkrare, har med försäkringen avsetts endast deras egna tillhörigheter. Dessa kunna anses såsom försäkrade på grund av omfattningen av ägarens verksamhet eller, om man hellre vill se saken så, på grund av att skada å egendomen slås ut på det stora antalet skattedragare. Samma tanke kan emellertid tillämpas även på skador som stals eller kommuns verksamhet orsakar. Stat och kommun kunna anses vara försäkrade mot risken att ådraga sig skadeståndsskyldighet liksom mot skador på sin egendom. Enligt detta betraktelsesätt äro de självförsäkrare även under form av ansvarighetsförsäkring. Om stats och kommuns skadeståndsansvar utsträckes så att det i allmänhet omfattar skada som deras befattningshavare vålla i tjänsten, skulle detta betraktelsesätt erbjuda en metod att komma till rätta med frågan, huru man skall kunna i rimlig oinfattning skydda den hos stat eller kommun anställda personalen mot risken att genom oaktsamhet i sin tjänsteutövning ådraga sig skadeståndsskyldighet. Denna risk är för åtskilliga befattningshavare betydande. Tjänstens beskaffenhet är icke sällan sådan, att en tillfällig ouppmärksamhet, som en eller annan gång måste förekomma även hos den mest plikttrogne, under olyckliga omständigheter kan orsaka skada till belopp som betyder ekonomisk ruin för den vållande. Om nu emellertid fallet betraktas som om försäkring förelåge och om vidare den skadeståndsberättigade hänvisas att, såsom han i alla händelser i regel gör, hålla sig uteslutande till befattningshavarens principal, nämligen staten eller kommunen, kan skadeståndsskyldighet icke utkrävas av befattningshavaren annorledes än genom regress av staten eller kommunen, och denna regressrätt kan underkastas de be-

144 gränsningar som försäkringsgivares regressrätt i allmänhet anses böra vara underkastad. Den vållande anställdes skadeståndsskyldighet skulle alltså kunna inskränkas ungefärligen till den omfattning som framgår av 25 § försäkringsavtalslagen i dess nuvarande lydelse eller de motsvarande bestämmelser som i 5 kap. ifrågasatts komma i dess ställe. Genom att betrakta stat och koramim såsom självförsäkrare både i vad avser deras egen egendom och vad beträffar den skadeståndsskyldighet de ådraga sig, skulle man, efter vad det vill synas, kunna ernå en tillfredsställande reglering av exempelvis den fråga som behandlas i 7 § lagen den 30 juni 1948 angående införande av lagen om ändring i strafflagen m. m., varest stadgas att om krigsman, som under utövande av befäl å krigsmaktens fartyg är ansvarig för dess säkerhet, vid fartygets manövrering eller navigering begått förseelse, för vilken han ej finnes förskylla svårare straff än disciplinstraff eller böter, han icke skall vara skyldig att gälda skada eller kostnad som genom förseelsen tillskyndats kronan eller annan. Bestämmelsen var föremål för kritik i remissyttranden vid nämnda lags tillkomst. 1 Föredragande departementschefen uttalade, att bestämmelsen utan tvivel icke vore tillfredsställande, men ansåg, att den icke i då förevarande sammanhang borde upptagas till materiell omprövning. 2 Skadestånd

åt

efterlevande.

En uppmärksammad fråga gäller ersättning åt efterlevande efter dödad person.3 Reglerna därom i 6: 4 strafflagen äro otvivelaktigt icke i alla avseenden tillfredsställande. Att skadestånd utgår till efterlevande efter dödad person innebär så till vida en utvidgning av området för skadeståndsansvar som de efterlevande icke omedelbart drabbas av skada utan endast lida skada genom att en annan, den dödade, skadats. Ett spörsmål blir, huru långt denna utvidgningskall sträcka sig. Enligt 6 : 4 strafflagen fordras för skadeståndsrätt, att den efterlevande enligt stadgande i lag ägt rätt till underhåll av den dödade. Därmed begränsas kretsen av dem, som kunna bliva skadeståndsberättigade, i huvudsak till änka och frånskild make, barn och föräldrar. Det kan ifrågasättas att 1 En motsvarande bestämmelse linnes i lagen den 7 mars 1929 om befrielse i vissl fall för befälhavare eller förare å luftfartyg, hörande till krigsmakten, från skyldighet att gälda skadestånd. Se också kungl. förordningen den 3 maj 1946 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten. Statens järnvägar ha sedan länge tillämpat den praxis, att de icke framställa några ersättningskrav mot sina befattningshavare för skador uppkomna genom tågdrift; undantag har endast gjorts i de sällsynta fall då rättegång förts vid allmän domstol; se kungl. prop, nr 110 till 1945 års riksdag s. 4. 2 Se kungl. prop, nr 144 till 1948 års riksdag s. 238 f. En utredning, dagtecknad den 20 augusti 1949, har sedermera på uppdrag av chefen för justitiedepartementet verkställts av häradshövding

E. THOMASSON; se ovan s. 61. 3

Frågan diskuterades på 13:e NJM, s. 96 ff.

145 utsträcka kretsen till att omfatta dem som över huvud äro berättigade till underhåll och alltså låta den omfatta även dem som äro berättigade till underhåll på grund av utfästelse eller på grund av att den dödade förpliktats att såsom skadestånd utge livränta. Även efter en sådan utvidgning skulle bestämmelsen emellertid vara snäv. Det förekommer i icke ringa utsträckning, att underhåll lämnas till fullgörande av icke en rättslig men en moralisk förpliktelse t. ex. på grund av långvarig tjänst, sammanboende utan äktenskap eller släktskap som icke enligt lag grundar underhållsskyldighet. Starka skäl tala onekligen för att den som har befogad förväntan att på sådan grund erhålla underhåll av den dödade, åtminstone om denne redan börjat utge underhållet, skall äga rätt till skadestånd. Enligt dansk rätt och måhända även enligt norsk kan försörjning, som faktiskt skett vid dödsfallet, grunda skadeståndsrätt även om den icke ägt rum på grund av rättslig förpliktelse. En fråga är också, om underhållsrätt för att grunda rätt till skadestånd måste ha varit aktuell vid dödsfallet. Detta kräves icke enligt svensk praxis (NJA 1945 s. 357) men väl enligt norsk (NR 1936 s. 168). Den i svensk praxis intagna ståndpunkten kan synas mera tillfredsställande men ger upphov till svårigheter vid tillämpningen. Vid förhoppningar att i en avlägsen framtid få åtnjuta underhåll bör säkerligen ej fästas avseende, men från sådana situationer löpa fallen i en kontinuerlig serie till fall i vilka underhållet är aktuellt vid dödsfallet. Med den omständigheten, att efterlevande äga skadeståndsrätt endast tack vare en utvidgning i förhållande till vanliga skadeståndsregler, sammanhänger, att icke all ekonomisk skada som drabbar kretsen av de för skadeståndsrätt kvalificerade efterlevande skall ersättas. För att skadeståndsrätt skall föreligga fordras enligt 6: 4 strafflagen, att den efterlevande genom dödsfallet kommer att sakna erforderligt underhåll. Denna begränsning, som före år 1926 var ännu snävare i det att då krävdes att den efterlevande komme att sakna nödigt underhåll, utesluter från skadeståndsrätt bland andra den som allenast för sin utbildning varit beroende av den döde. Stadgandet har föranlett tvivelsmål, om änkling och barn kunna erhålla skadestånd vid gift kvinnas död, men i senare praxis torde hustru som arbetat i hemmet ansetts därmed ha givit bidrag till makens och barnens underhåll (se NJA 1945 s. 16 och 1947 s. 255). Stadgandet gör emellertid skadeståndsrätten beroende av att de efterlevande äro i tämligen starkt behov av ersättning. Dansk och norsk rätt är mindre njugg; det räcker att den efterlevande förlorat en försörjare. Icke heller det erforderliga underhållet anger emellertid måttet för skadestånd åt de efterlevande. 1 6 : 4 strafflagen stadgas, att skadestånd skall utgå efter ty med avseende å såväl den skadeståndsskyldiges tillgångar som andra omständigheter prövas skäligt. Efterlevandes skadeståndsrätt göres 10

146 sålunda, i olikhet mot vad vanligen är händelsen, beroende av en jämförande behovsprövning. Lagstiftningen har icke fullt ut tagit steget att erkänna efterlevande såsom skadeståndsberättigade. Om den dödade var försäkrad, skall det utfallande försäkringsbeloppet säkerligen påverka skadeståndet i samma mån som annan dödsboets egendom, nämligen i den mån det minskar de efterlevandes behov av underhåll. Är åter den skadeståndsskyldige skyddad genom ansvarighetsförsäkring, har man troligen att vid jämförelsen mellan hans och den efterlevandes ekonomiska ställning anse hans betalningsförmåga vara mycket god (jfr NJA 1946 s. 545). Det kan ifrågasättas, om tillräcklig grund finnes för att göra efterlevandes rätt till skadestånd beroende av den skadelidandes behov av ersättning och därtill av en avvägning mellan den skadeståndsberättigades och den skadeståndsskyldiges intressen. När lagstiftningen väl intagit ståndpunkten att efterlevande under vissa förutsättningar kan vara skadeståndsberättigad, skulle det stå i överensstämmelse med svensk skadeståndsrätt i övrigt, att han hade sådan rätt oberoende av om han vore i behov av skadeståndet och oberoende av om detta skulle vara betungade för den skadeståndsskyldige. Varför skall just på detta område skadeståndet ha karaktären av hjälp åt behövande, vilken ges i den mån den skadeståndsskyldige kan lämna hjälpen utan alltför stor svårighet? Och varför skall just på detta område en summaförsäkring medföra minskning av skadeståndet och en ansvarighetsförsäkring höjning av detta? 1 De efterlevandes skadeståndsrätt är emellertid även begränsad på ett annat sätt. Den omständigheten, att det är den dödade som i första hand drabbats av skadan anses böra medföra att de efterlevandes skadestånd jämkas om den dödade varit medvållande till skadan och detta skolat medföra jämkning i skadestånd åt honom själv. Det är emellertid svårt att inse, varför de efterlevande skola erhålla mindre emedan deras försörjare handlat oaktsamt. 2 Varför skall, så att säga, skadan delas mellan den dödade och den skadeståndsskyldige, och de efterlevande kunna göra gällande rätt till ersättning blott för vad som faller på den senare? Varför skall den för dödsfallet ansvarige äga minska hjälpen till sitt offers efterlevande under åberopande av att han icke var ensam vållande? Har han förhållit sig så att han är ansvarig för försörj arens död, synes han icke ha något befogat anspråk på att få minskning av sin skadeståndsbörda emedan till äventyrs denne förfarit oaktsamt. Att den dödade skulle fått vidkännas jämkning av sitt skadeståndsanspråk därest han överlevt är en annan sak. Att han icke skulle ägt rätt till fullt skadestånd av annan på grund av dennes vål1

Jfr ovan s. 104. Så också AHNFELT-RONNE på 13:e NJM s. 104 ff. Enligt 1916 års olycksfallsförsäkringslag, 24 §, föranleder oaktsamhet av den dödade icke, att de efterlevandes rätt till ersättning minskas, men om han uppsåtligen framkallat olycksfallet, utgår ej ersättning till de efterlevande. 2

147 lande är helt naturligt, ty den som själv i någon väsentlig mån genom vållande medverkat till att han lider skada kan icke äga påfordra att skadan helt skall bäras av annan på grund av att även denne genom vållande medverkat till skadan. I sitt utlåtande nr 33 vid 1946 års riksdag har första lagutskottet uttalat, att möjligheterna för efterlevande efter dödad person att utfå skadestånd enligt dess mening syntes vara alltför begränsade. Enligt utskottet borde övervägas att något vidga kretsen av de personer som kunna tillerkännas skadestånd i anledning av annans död. Utskottet ifrågasatte vidare en uppmjukning av förutsättningarna för skadestånd i riktning av att i större omfattning än enligt vad utskottet antoge ske i praxis tillerkänna skadestånd även där underhållsplikten icke är aktuell. Enligt utskottet borde en utsträckning av skadeståndsmöjligheten även i andra hänseenden övervägas. Bl. a. borde möjligheten att medgiva skadeståndsrätt för dem, som erhållit eller kunnat påräkna bidrag från den dödade för sin utbildning, upptagas till prövning. Utskottet uppmärksammade även ett av de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening framställt önskemål, att åt 6: 4 strafflagen måtte givas en utformning som åtminstone i huvudsak överensstämde med stadgandena i olycksfallsförsäkringslagen, enligt vilken livränta åt efterlevande utgår oberoende av huruvida de efterlevande genom dödsfallet kommit att sakna erforderligt underhåll. Huvudregeln borde enligt föreningen vara, att den skadelidande hålles skadeslös oavsett om han äger möjlighet att själv bära följderna av olycksfallet eller ej. Utskottet ansåge sig icke i detta sammanhang böra taga ståndpunkt till frågan om en så långtgående utvidgning av skadeståndsrätten men fann, att även denna fråga borde uppmärksammas och att hänsyn därvid borde tagas till socialpolitiska synpunkter och till resultatet av det pågående sociala reformarbetet. Enligt utskottet torde en revision i nu antydda riktningar av bestämmelserna i 6 : 4 strafflagen kunna verkställas utan avvaktan å en översyn av skadeståndsrätten i dess helhet. Med hänsyn till den starkt ökade olycksfrekvensen på grund av motorfordonstrafiken borde en revision av ifrågavarande bestämmelser komma till stånd så snart som möjligt. Riksdagen godkände utlåtandet och anhöll i skrivelse till Kungl. Maj :t om skyndsam utredning angående revision av 6: 4 strafflagen ined beaktande av vad utskottet anfört. Den granskning av reglerna om ersättning åt efterlevande som verkställts i det föregående har utmynnat i en rad önskemål om att de efterlevande måtte bliva bättre tillgodosedda. I samma riktning har riksdagen uttalat sig. Att genom smärre utvidgningar av skadeståndsskyldigheten enligt 6: 4 strafflagen tillmötesgå dessa önskemål torde icke möta större svårigheter. Det är möjligt, att man genom sådana åtgärder skulle kunna åstadkomma en mera tillfredsställande reglering än den nuvarande. Att vinna en fullt

148 tillfredsställande lösning av problemet om ersättning åt efterlevande är emellertid en komplicerad uppgift. Bland de erinringar som i det föregående framställts mot de nuvarande reglerna är en, att skadeståndet enligt dem är beroende av att de efterlevande äro i behov av skadestånd för sitt underhåll samt av en skälighetsprövning vid vilken de efterlevandes och den skadeståndsskyldiges intressen skola vägas mot varandra. Det har ifrågasatts, om det är grundat att den efterlevande erhåller skadestånd blott om han är i behov därav och endast efter en jämförelse mellan hans behov och den skadeståndsskyldiges tillgångar. Ett skäl för denna ståndpunkt, vilket icke berörts i det föregående är att eljest skadeståndsskyldigheten, där person dödas, ofta skulle uppgå till stora belopp. Detta är betänkligt, dels emedan det lätt kan inträffa att den skadeståndsskyldige över hövan betungas, dels emedan det ofta måste inträffa att skadeståndet icke kan uttagas och att en dom i enlighet med reglerna därför ofta stannar på papperet. Samma svårighet möter emellertid där den skadade icke dör utan överlever men såsom invalid. Detta skall upptagas till diskussion i det följande och därvid skall ifrågasättas, om icke en begränsning av ersättningarna efter en genomsnittsstandard vore motiverad. I alla avseenden skulle emellertid icke tillfredsställande resultat nås genom en reglering, enligt vilken kretsen av de skadeståndsberättigade efterlevande vore tämligen vid och deras rätt till skadestånd oberoende av deras behov och kanske även av den skadeståndsskyldiges ekonomiska ställning men i stället begränsad genom maximering till ett genomsnittsmått. Skadestånden skulle ändock bliva betungande och möjligheterna att utfå dem ovissa. Därtill kommer, att de efterlevande måste bliva utan skadestånd i alla de fall där ingen kan göras skadeståndsrättsligt ansvarig för deras försörj ares död. Om emellertid, såsom förordats i 5 kap., frågan om ersättning för personskada helt ordnas genom försäkring, skulle efterlevande, oberoende av om det finnes någon skadeståndsskyldig och om denne kan betala, kunna erhålla ersättning i fall där sådan ansåges böra utgå. Även för de potentiellt skadeståndsskyldiga skulle trygghet vinnas, i det att de icke behövde löpa risken att ådraga sig en ofta betungande skadeståndsskyldighet gentemot efterlevande. Endast genom en sådan anordning torde, såsom riksdagen önskat, hänsyn kunna tagas till socialpolitiska synpunkter och till resultatet av det sociala reformarbetet. Såsom omtalats i 2 kap., finnes i folkpensioneringen en ansats till en allmän efterlevandeförsäkring. I den obligatoriska olycksfallsförsäkringen för anställda ingår, såsom likaledes framgår av 2 kap., efterlevandeförsäkring till förmån för vissa efterlevande efter anställda som förolyckats i arbetet såsom ett väsentligt led. Vad där åstadkommits till förmån för en omfattande kategori borde kunna utsträckas till att avse efterlevande efter andra än anställda, med de jämkningar som må befinnas påkallade. De syn-

149 punkter på obligatorisk försäkring mot personskada som anförts i 5 kap. under I torde vara tillämpliga även på efterlevandeförsäkring. 1 Det är tydligt, att ett projekt av detta slag är vittutseende och tidkrävande. Om, såsom kommer att förordas i nästa kapitel, en utredning angående ersättning för skada av motorfordon kommer till stånd, synes det emellertid vara möjligt att i detta sammanhang pröva, om icke den tanke som nu framförts skulle kunna genomföras på detta viktiga område. Av skäl som anförts i 5 kap. under I bör nämligen vid en sådan utredning komma under övervägande att ändra grunderna för ersättning för personskada genom motorfordon till vad som passar för en socialförsäkring.

Ersättning

för

kroppsskada.

Ett spörsmål som antytts i det föregående är, huru skadestånd för kroppsskada skall beräknas. Enligt svenska strafflagen 6: 2 skall under skadestånd räknas icke allenast läkarlön och annan kostnad utan även ersättning för hinder eller brist i den skadades näring, för sveda och värk så ock för lyte eller annat stadigvarande men. Här skall endast diskuteras ersättningen i vad den avser att bereda gottgörelse för mistad arbetsförmåga. Lagens ord ange, att skadeståndet i denna del, i den mån det icke enligt särskild bestämmelse nedsättes på grund av den skadades medvållande eller av annan orsak, skall utgå med så högt belopp att den skadade blir ekonomiskt ställd lika som om han icke skadats. I praxis följes denna anvisning säkerligen i princip. 2 Svårigheten att uppskatta framtida arbetsförtjänst gör det visserligen nödvändigt att i vid omfattning låta beloppet bero av en skälighetsprövning och vid denna torde domstolarna, när det gäller högre belopp, vara benägna för viss återhållsamhet, 3 men den anförda bestämmelsen är dock sådan, att skadad med hög arbetsförtjänst i princip skall ha ersättning beräknad efter sin inkomstförlust. Skadestånd för personskada kan därför uppgå till högst betydande belopp. I icke ringa utsträckning stanna domar varigenom sådana belopp utdömas säkerligen på papperet på grund av svårigheten att utfå beloppet. Icke ens där ansvarighetsförsäkring finnes kan den skadelidande vara viss om att utfå annat än ett tämligen litet belopp per år om inkomstförlusten är långvarig. Från trafikförsäkringen, vilken är maximerad till ett ersättningsbelopp av 60 000 kr. för varje skadad person, kan sålunda på grund av denna maximering en tjugofem års man f. n. icke erhålla högre livränta 1 Att såsom nu låta regressrätten vara beroende av en jämförande prövning av den skadeståndsskyldiges och de efterlevandes behov eller av den dödades eventuella oaktsamhet komme icke i fråga. Det måste ifrågasättas, om det var så välbetänkt att, såsom skedde år 1926 (NJA II 1926 s. 954 f), inskränka regressrätten på detta sätt. 2 Se om praxis HÖRSTADIUS i SvJT 1935 s. 27 ff. 3 Se första lagutskottet vid 1949 års riksdag uti. nr 9 s. 7.

150 än 2 860 kr. om året. Eftersom vidare är att märka att människor löpa stor risk att bliva skadade under sådana omständigheter att de icke äga något skadeståndsanspråk, är tydligen chansen för en person med stor arbetsinkomst att, om han skadas, få sig tilldömt skadestånd som täcker förlusten och verkligen utfå detta så ringa, att han rimligen bör olycksfallsförsäkra sig om han är beroende av inkomsten. Gör han detta till betryggande belopp, är han emellertid icke beroende av skadeståndet. Om han erhåller ett sådant, utgör detta ett plus till den försäkringssumma som han funnit betryggande. Å andra sidan är det beklagligt, att domstolarna understundom nödgas utdöma skadestånd som för den skadeståndsskyldige betyder ekonomisk ruin eller kan för all framtid hindra honom att bättra sina ekonomiska villkor. Det måste därför ifrågasättas, huruvida regeln om full ersättning för personskada i sådana fall där den leder till högt skadestånd är av sådant värde att den bör upprätthållas. Det är icke någon självklar sak, att kroppsskada liksom skada å sak skall ersättas efter det ekonomiska värde kroppen har för den skadelidande. Vad som är viktigt är, att han erhåller medel för sitt livsuppehälle efter en någorlunda nöjaktig måttstock men icke att han bibehålles vid sin inkomst. Från samhällsekonomisk synpunkt är det f. ö. ofördelaktigt, att penningar tagas från lönande verksamhet för att upprätthålla en levnadsstandard som den skadade icke längre kan göra skäl för. I norsk rättspraxis torde finnas en viss benägenhet att vid bestämmande av skadestånd för mistad förvärvsförmåga i någon mån bortse från den skadelidandes särskilda ekonomiska villkor. En viss tendens kan spåras att bestämma skadeståndet efter vad man kallar ett »borgerlig jevnmål», 1 om än något klart stöd för en sådan regel icke står att finna i domstolspraxis. En man med särskilt stora arbetsinkomster torde sålunda icke äga lägga dessa till grund för skadeståndet. Det har gjorts gällande, att omvänt små inkomsttagare få eller böra få sin skada ersatt med någon generositet. Delta har motiverats med att dessa böra ha någon kompensation för de chanser som var och en har att på ett eller annat sätt förbättra sin ekonomi. Ett visst stöd för att bortse från ytterlighetsfall har man ansett sig äga i strafflagens ikrafttredelseslov § 19, varest stadgas att ersättning för mistning av framtida förvärv skall utgå efter vad »retten under hensyn til den utviste skyld og omstendighetene for0vrig finner billig». Tolkningen av lagrummet är dock omstridd. 2 1 AHNFELT-RONNE förordade på 13:e NJM s. 108 och 125, en sådan regel i fråga om ersättningar åt efterlevande. Så gör också N. H. BACHE i UfR 1929 B s. 348. 2 Se DAGFINN DAHL, Erstatning og opreisning for legemsskade efter norsk rett, 1935, s. 49 f, och i NFT 1949 s. 344 ff samt MOE, Invaliditet og erstatning, 1945, s. 14. Enligt uppgift i Dagfinn Dahls sistnämnda artikel har norska Hoyesterett icke före 1949 utdömt högre ersättning för förlust av framtida förvärvsförmåga eller av försörjare än 45 000 kr. (Dessa ersättningar pläga i Norge utgå i form av engångsbelopp.) Under 1949 meddelades emellertid en dom med högre ersättningsbelopp.

151 Den danska lagen om erstatningsansvar for skade ved jernbanedrift stadgar i § 4, att ersättning enligt lagen för mistad förvärvsförmåga icke må överstiga 8 000 kr. om året vid full invaliditet och vid ringare sådan icke den mot invaliditetsgraden svarande delen av detta belopp. Det anses, att dansk praxis över huvud är obenägen att ersätta kroppsskada utöver ett visst genomsnittsmått. 1 Om reglerna angående skada av motorfordon göras till föremål för utredning, såsom skall förordas i nästa kapitel, blir det tillfälle att under denna utredning överväga en begränsning av ersättningarna för kroppsskada på detta speciella men med hänsyn till skadornas talrikhet viktiga område. Ett förverkligande av det i 5 kap. under I framlagda projektet skulle innebära, att ersättningarna för kroppsskada över hela linjen begränsades till att utgå efter normaltaxor.

Ersättning

för icke ekonomisk

skada.

De olikheter, som bestå mellan Danmark, Norge och Sverige beträffande ersättning för icke ekonomisk skada, utgöra redan i och för sig anledning att underkasta reglerna om sådan ersättning en omprövning. Något utbrett missnöje med de svenska reglerna torde visserligen icke finnas, men vid några tillfällen ha kritiska synpunkter framställts, som förtjäna övervägas. 2 1

Se USSING S. 171

f.

Se vidare v. EYBEN i tidskriften Fuldmaigtigen 1949 s. 136, som meddelar följande. I de senaste årens danska praxis har man varit benägen att i vanliga skadeståndsmål till utgångspunkt taga en årslön om cirka 5000 kr. .vilket normalt är den högsta årsinkomst varefter ersättning från den sociala olycksfallsförsäkringen bestämmes. Det blir icke tal om större variationer på grund av de konkreta upplysningarna om den skadades faktiska årsinkomst. Man går blott något ned, om det föreligger tämligen säkra uppgifter om att den skadade icke kunde förväntas komma upp till den nämnda årsintäkten inom överskådlig framtid. Detta förekommer i praxis nästan endast när den skadade var blott delvis arbetsför. Å andra sidan går man näppeligen väsentligt upp, även om den skadade hade högre inkomst. En gräns av 8 000 kr. om året torde man under alla omständigheter iakttaga. 2 Första lagutskottet vid 1935 års riksdag har i uti. nr 36 s. 38 f uttalat, att ersättning för sveda och värk icke borde utgå på grund av trafikförsäkring i andra fall än där bilföraren över bevisats om vållande. Se också WALIN i SvJT 1935 s. 482. I Betänkande med förslag till trafikförsäkringslag (SOU 1938: 27 s. 43) anfördes i anslutning härtill, att det vore föga rimligt att den som skadas utan att vållande förelåge från förarens sida skulle erhålla ersättning för det obehag och lidande som skadan förorsakat genom sveda och värk eller lyte. I motion II: 285 vid 1949 års riksdag har hävdats, att ersättningsbeloppen för sveda och värk samt lyte och stadigvarande men enligt nuvarande praxis äro för låga. Första lagutskottet avstyrkte motionen under hänvisning till väntad allmän revision av skadeståndsrätten (uti. nr 9). ALEXANDEUSON har, Nordiska juriststämman 1926 s. 46 f, de lege ferenda funnit det med skäl kunna ifrågasättas, huruvida gottgörelse för sveda och värk och för lyte bör åläggas den vars skadeståndsansvar icke är grundat på hans egen culpa. Se också HÄCKNEn i SvJT 1935 s. 272. I NJA 1934 s. 190 och 1945 s. 676 ansågs skadestånd, som helt grundade sig på kontrakt, icke böra omfatta gottgörelse för sveda och värk. I NJA 1936 s. 574 ville en stark minoritet inom Högsta domstolen låta bestämmandet av ersättning för sveda och värk, sjukdom och lyte påverkas av att den skadeståndsskyldiges vårdslöshet var av lindrig art.

152 1 detta s a m m a n h a n g b ö r u p p m ä r k s a m h e t ä g n a s å t t a n k e n p å i n f ö r a n d e av regler o m s. k. bot.1 Ett regeringsförslag om införande av sådana bestämmelser h a r varit hänskjutet till danska riksdagen 1938—1939 utan att likväl bliva föremål för slutligt ställningstagande av riksdagen. 2 Enligt förslaget skulle, om en rättskränkning skett genom en otillbörlig handling som varit uttryck för skadelystnad eller grov hänsynslöshet, den skyldige kunna förpliktas att till den kränkte erlägga en efter handlingens beskaffenhet och den skyldiges betalningsförmåga avpassad bot. Sådan skulle i synnerhet kunna förekomma vid handlingar mot vilka rättsreglerna i övrigt icke gåve tillfredsställande skydd. Enligt motiven var avsikten med förslaget att skapa ett reaktionsmedel av en viss penal karaktär, vilket skulle drabba illasinnade, hänsynslösa rättskränkningar. Förebilden vore engelsk rätts regler om »exemplary (vindictive) damages», som på vidsträckta områden, såsom i fråga om ärekränkningar, visat sig nästan kunna ersätta användningen av straff. Det vore önskvärt, dels att man kunde ingripa mot hänsynslösa kränkningar inför vilka man utan detta reaktionsmedel stode maktlös emedan de icke äro belagda med straff och icke medföra ekonomisk skada, dels att man kunde ingripa mot dem med en reaktion som förskaffade den kränkte effektiv gottgörelse. Det funnes en rad fall av hänsynslös kränkning, i vilka den preventiva och uppfostrande funktionen hos samhällets ingripande skulle väsentligt förstärkas om det utdömda penningbeloppet tillfölle icke en offentlig kassa utan den kränkte själv. Härtill komme ytterligare att man, där betingelserna för att utdöma en bot vore uppfyllda, genom att bestämma denna till en rund summa reellt skulle kunna skaffa den kränkte gottgörelse i fall i vilka bevisning om att ekonomisk skada tillfogats den kränkte svårligen läte sig föra eller i vilka det i alla händelser kunde vara pinsamt för den kränkte att i detalj framlägga huru kännbart han träffats av kränkningen. En förutsättning för att bot skulle kunna utdömas skulle vara, att kränkningen skett genom en handling som enligt dansk rätts allmänna skadeståndsregler medför skadeståndsskyldighet eller som enligt dessa regler skulle ha gjort det om handlingen åstadkommit ekonomisk skada. Bot skulle dock icke kunna utdömas, med mindre handlingen vore uttryck för skadelystnad eller grov hänsynslöshet. Däremot skulle icke krävas, att handlingen vore straffbar. Att bot utdömts skulle icke utesluta, att jämsides därmed utdömdes skadestånd för icke ekonomisk skada, om grund härför funnes i dansk lag. Åtminstone kunde jämte bot utdömas ersättning for lidande eller lyte. Skadestånd för tort kunde däremot uppgå i boten. Jämkning

av

skadestånd.

E n fråga s o m t i l l d r a g i t sig i n t r e s s e är, o m och i v a d m å n j ä m k n i n g a v s k a d e s t å n d skall m e d g i v a s av h ä n s y n till d e n s k a d e s t å n d s s k y l d i g e ^ Behovet a v regler m e d d e t t a i n n e h å l l s k u l l e väsentligt m i n s k a s , o m de i 5 k a p . f r a m 1

Se därom POPP-MADSEN, Bod, 1933, USSING S. 210 f och i UfR 1939 B s. 93 IT samt DRACHMANN

BENTZON i UfR 1939 B s. 114 ff. 2

Se Rigsdagstidende 1938—39 tilkeg A sp. 3789. Frågan har varit föremål för diskussion under förarbetena till sjömanslagen, NJA II 1922 s 363 11, formyndarskapslagen, NJA II 1924 s. 621 f, en ändring i sjölagen, NJA II 1936 s 296 f, och aktiebolagslagen, NJA II 1946 s. 184 ff. Den har vidare diskuterats på 18:e NJM s. 172ff.Se USSINGS avhandling till mötet med litteraturhanvisningar. 3

153 förda synpunkterna vinna gillande. Enligt dem skulle nämligen ersättning för personskada givas endast från försäkringsinrättning, och om såväl sådan försäkring som försäkring mot sakskada skulle gälla att regierna om regressrätt skulle vara formade under stort hänsynstagande till den skadeståndsskyldige. Även om de skadeståndsskyldigas intressen tillgodoses i den utsträckning som ifrågasatts i 5 kap., kvarstår likväl, att i åtskilliga fall skadeståndsskyldighet skulle komma att drabba hårt. Att införa en oinskränkt befogenhet för domstol att efter omständigheterna jämka skadestånd 1 torde icke vara att förorda. Vad samhällsmedlemmarna äga kräva av varandra bör såvitt möjligt framgå av lag. Det kan också befaras, att en sådan regel skulle föranleda att skadeståndsfrågor i mycket större oinfattning än nu droges inför domstol. 2 Vad som förtjänar övervägas synes endast vara, om icke några jämkningsregler ined mera begränsad räckvidd kunde vara på sin plats. Det kan sålunda ifrågasättas att medge möjlighet till nedsättning av skadestånd som skulle bliva oskäligt betungande. Det är även möjligt, att det kan befinnas motiverat att begränsa anställds skadeståndsansvar gentemot principalen så, att skadeståndet aldrig blir oskäligt i förhållande till lönen. Det förefaller nämligen vara en rimlig tanke, att den som anlitar en anställd för befattning med värdefull egendom icke därmed skall utsätta denne för risk att ådraga sig en ruinerande skadeståndsbörda. I allmänhet kan arbetsgivaren icke påräkna att verkligen utfå något mera betydande skadestånd av sina anställda, varför en sådan regel icke skulle avsevärt förringa arbetsgivarnas möjligheter att få ersättning. En arbetsgivare, som låter anställda handha värdefull egendom, måste i alla händelser försäkra denna för att vara trygg mot skada som de anställda vålla. Det hör emellertid över huvud till ett aktsamt handlingssätt, att mera värdefull egendom hålles försäkrad. I 5 kap. har under IV ifrågasatts, huruvida den som, ehuru han enligt rådande uppfattning otvivelaktigt bort hålla skadad egendom försäkrad, underlåtit detta, bör äga utfå skadestånd i vidare mån än regressrätt skulle ha tillkommit försäkringsbolaget därest egendomen varit försäkrad. Om en sådan regel införes, skulle den för vissa fall lända till befrielse från skadeståndsskyldighet eller, om regressreglerna inrymma denna möjlighet, till jämkning av skyldigheten. Möjligen kan också förtjäna övervägas att medge jämkning av skade1 Såsom enligt schweiziska obligationsrättslagen arl. 43, varest stadgas alt ersättningens storlek skall bestämmas av domaren som därvid har att beakta såväl omständigheterna som slorleken av skulden. N. H. BACHE förordar i/ITR 1928 s. 308, att ersättningsbeloppet bestämmes efter domstolens skön över alla de i fallet föreliggande omständigheterna, vilket kan medföra att ersättningen överstiger den ekonomiska skadan. HARBEK, Dommeren i erstatningssaker, 1947, s. 17 ff, föreslår, att i lag kort och gott stadgas: »Når en skade er voldt, avgjor retten hvorvidt erstatning skal betales, og i tillfelle av hvem og hvor meget.» 2 Jfr ovan s. 46 f.

154 stånd som någon är pliktig alt utge på grund av tillfällig ouppmärksamhet eller misstag under brådskande förhållanden. De medverkansbestämmelser, som infördes i svenska strafflagen vid 1948 års reform, ge även anledning att överväga en särskild regel om jämkning i skadeståndsskyldigheten för medverkande, motsvarande den som i 3 : 5 strafflagen upptagits beträffande straff. Såväl inom lagrådet som inom första lagutskottet yppades under behandlingen av förslaget till strafflagsändringarna önskemål om införande av möjlighet till jämkning i skadeståndsskyldigheten för den som medverkat endast genom oaktsamhet eller allenast i ringa mån. 1 Förhållandet

mellan straff och

skadestånd.

Ett komplex av frågor som förtjäna övervägas rör förhållandet mellan straff och skadestånd. Sin upprinnelse har skadeståndsrätten i vårt land i de böter, som i äldsta tider utdömdes såsom den ojämförligt vanligaste påföljden av rättskränkningar. Ursprungligen tillföllo böterna i regel målsäganden och fungerade således både såsom straff och skadestånd. Redan på ett tidigt stadium blev det emellertid vanligt, att andel i böterna tillföll Konungen eller annan representant för samhället eller en allmän kassa, och numera är ståndpunkten att målsäganden skall ha ersättning genom böter övergiven. Det avgörande steget togs vid den straffrättsreform som ledde till 1864 års strafflag. Enligt denna är det gamla botsystemet avskaffat och en principiell skillnad upprätthålles mellan straff och skadestånd. 2 Riktigheten av att en sådan skillnad göres skall här icke ifrågasättas. Det bör dock erinras, att utvecklingen tenderar att minska skillnaden. Enligt modern uppfattning är nämligen straffrättens uppgift att förebygga brott och, såsom utvecklats i 4 kap., är förebyggande av skada en uppgift för skadeståndsrätten. I den mån skadeståndsrätten formas med hänsyn till preventionssynpunkten, framträder därför en likhet. I 5 kap. har ifrågasatts att beträffande personskador begränsa de skadeståndsrättsliga reglerna till regler om regress, vilka helt skulle formas efter preventionssynpunkten, och att till väsentlig del förfara på enahanda sätt i fråga om sakskador som äro täckta av sakförsäkring. Om dessa förslag förverkligas, skulle skillnaden mellan straff och skadestånd avsevärt minskas. En principiell skillnad skulle emellertid alltjämt för alla fall föreligga med avseende å förutsättningarna. Skadestånd skulle, även där skadeståndsskyldigheten göres gällande i form av regress, behålla sin egenskap att innebära reparation av skada. Det skulle därför för bifall till ett skadeståndsyrkande alltjämt krävas, att en skada består vid skadeståndets utdömande; det skulle lika litet som f. n. vara nog att en handling av viss 1

Se NJA II 1948 s. 240 f. Jfr STRAHL i Om påföljder för brott, 1948, s. 243 not 3, och i BECKMAN,

BERGENDAL & STRAHL, Brott mot staten och allmänheten, 1949, s. 157 f. 2 Se om rättsutvecklingen STRAHL i Minnesskrift ägnad 1734 års lag II, 1934, s. 874 ff.

155 beskaffenhet företagits. Straff däremot kan ådömas även om följderna av den brottsliga handlingen äro utjämnade och är så till vida mera direkt knutet till en begången handling. I visst samband med detta står, att skadestånd saknar sådan för den dömde nedsättande karaktär som enligt den allmänna uppfattningen tillmätes straff. Det kommer därför icke i fråga att beträffande skadestånd såsom i fråga om det ekonomiska straffet böter införa en anordning som liksom dagsbotssystemet skulle giva till känna något slags värdering av handlingen i och för sig. Skadeståndet torde utöva sin preventiva verkan huvudsakligen genom att vädja till de potentiellt skadeståndsskyldigas ekonomiska sinne, böterna åter till mycket stor del genom att åsätta den ifrågavarande handlingen en stämpel av illojalitet. Att en skillnad består mellan straff och skadestånd behöver likvisst icke hindra, att skadestånd användes som ett medel för de kriminalpolitiska strävandena. Det straffrättsliga reaktionssystemet har under senare tid alltmera utbyggts för att tillgodose brottspreventionen. Ett flertal brottspåföljder, som icke äga karaktär av straff, ha tillkommit för detta ändamål, och det möter intet principiellt hinder att även institutet skadestånd utnyttjas för ändamålet. I själva verket är åläggande för en brottsling att ersätta den skada han orsakat genom sitt brott mången gång ett pedagogiskt lämpligt medel att bringa honom till insikt om innebörden av hans gärning. Detta har uppmärksammats av den svenska lagstiftningen. Bland de föreskrifter, som kunna meddelas i en villkorlig dom, har därför upptagits bestämmande av tid och sätt för utgivande av skadestånd som den dömde på grund av brottet blivit skyldig att erlägga. I lagen om verkställighet av frihetsstraff har man vidare sökt bereda den intagne möjlighet att av sin arbetsförtjänst vid fångvårdsanstalten betala skadestånd, och lagen om villkorlig frigivning söker stimulera honom till att fullgöra skadeståndsskyldighet genom att såsom en omständighet att beakta vid prövning av fråga om villkorlig frigivning nämna hans beredvillighet att ersätta genom brottet uppkommen skada. Det är givet, att de belopp som de dömda kunna betala i allmänhet äro små. Redan att skaffa dem arbete med vilket de kunna försörja sig är mången gång förenat med stora svårigheter. Men i den mån de faktiska förhållandena det medgiva synes man böra utnyttja skadeståndsbetalning såsom en brottspåföljd. Strafflagberedningen, som har i uppdrag att verkställa en översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet, har sin uppmärksamhet fäst på frågan. Om det är riktigt att skadestånd med fördel kan användas såsom en brottspåföljd, inställer sig frågan, om det, såsom enligt gällande rätt, skall bero av målsäganden huruvida skadestånd kan utdömas. Det vore tänkbart, att skadestånd, liksom förverkande, utdömdes av domstolen ex officio.1 1 Se FERRIS Relazione sul progetto preliminare di codice penale italiano, 1921, art. 90 ff och motiven till dessa.

156 Därest målsäganden sedermera icke gjorde anspråk på det utdömda skadeståndet, kunde detta på ett eller annat sätt tillfalla det allmänna. Det är emellertid förmodligen icke anledning att vidtaga en sådan anordning, förrän nya rättegångsbalken varit i kraft en icke alltför kort tid. I denna är nämligen, genom bestämmelser i 22 kap., sörjt för att målsäganden om möjligt underrättas om att han kan föra skadeståndstalan och tillika stadgat att åklagaren är skyldig att, utan kostnad för målsäganden, förbereda och utföra sådan talan i brottmålet, om målsäganden så önskar och det kan ske utan olägenhet. Endast om det skulle visa sig inträffa i beaktansvärd utsträckning att skadeståndstalan ändock icke kommer till stånd i fall där det vore önskvärt från kriminalpolitisk synpunkt att skadestånd kunde utdömas, torde man ha anledning att överväga införande av möjlighet att utdöma skadestånd ex officio. Tanken att skadestånd kan vara en lämplig brottspåföljd har i 5 kap. tillämpats på försäkringsgivares regress, i det att det ifrågasatts att för fall, i vilka skadeståndsskyldigheten grundas på brottslig gärning, överlämna åt domstol att inom ramen av skadeståndsskyldigheten utdöma ett efter preventionssynpunkten avpassat belopp. 1 En svaghet hos skadeståndet såsom brottspåföljd är svårigheten att förmå dem som dömts att betala skadestånd att fullgöra sin skyldighet. I någon mån rådes bot härför genom möjligheten att föreskriva skadeståndsbetalning i villkorlig dom och genom den anförda bestämmelsen i lagen om villkorlig frigivning. Det kan emellertid ifrågasättas, om icke exekutionsmöjligheterna borde förstärkas genom att det infördes möjlighet till införsel för skadestånd på grund av brott. 2 I motioner vid 1944 och 1945 års riksdagar har föreslagits, att skadestånd på grund av misshandel måtte kunna göras till föremål för införsel. På hemställan av första lagutskottet (uti. nr 39) anhöll sistnämnda års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj :t om revision av utsökningslagen, varvid bland andra frågor även den nämnda borde beaktas. En regel om införsel för skadestånd på grund av brott kunde tänkas formad så, alt domstolen skulle, när det från kriminalpolitisk synpunkt ansåges lämpligt eller i allt fall icke olämpligt, äga bestämma en betalningsplan som kunde förverkligas genom införsel. Domstolen skulle ha att se till att den dömde icke bleve över hövan betungad och därför kunna inskränka införseln till en del av skadeståndet. Man kunde tänka sig, att domstolen när den utdömde skadeståndet tillika, i den mån det kunde ske utan men för den dömdes anpassning i samhället och utan att han bleve oskäligt betungad, skulle äga medgiva att den skadeståndsberättigade finge erhålla 1

Se o v a n s . 93 f och 115 f. Ett förslag härom framlades av danska regeringen för riksdagen 1938—39 men blev då icke föremål för slutligt ställningstagande av riksdagen; se Rigsdagstidende 1938—39 tillseg A sp. 3789. 2

157 införsel till gäldande av skadeståndet eller del därav med högst visst belopp för månad eller annan tid som domstolen bestämde. Genom möjligheten till införsel enligt i huvudsak dessa regler skulle förrådet av reaktionsmedel mot brottsligheten ha berikats med ännu ett, vilket skulle ha karaktären av arbete i frihet till gottgörelse av skadan eller del därav. 1 Ehuru till motivering för införande av denna möjlighet till införsel främst synes böra anföras dess nytta från straffrättslig synpunkt, är det givet, att möjligheten även skulle vara av värde för de skadeståndsberättigade. En ytterligare åtgärd för att tillgodose de skadeståndsberättigade torde förtjäna övervägas. Det har i det föregående nämnts, att enligt äldre rätt målsäganden bereddes gottgörelse genom att han erhöll böterna eller andel i dem. Numera har lagstiftningen övergått till en på sätt och vis motsatt ståndpunkt. Böter utdömas vid sidan av skadestånd, de tillfalla kronan och kunna indrivas genom införsel samt hot om förvandlingsstraff. Skadeståndsfordringar äro därför ofta utsatta för en övermäktig konkurrens från de statliga bötesanspråkens sida. Detta synes icke motiverat. Från straffrättslig synpunkt är det visserligen angeläget, att den dömde förmås att betala bötesbeloppet men däremot icke att detta belopp tillfaller kronan. Det synes icke finnas något hinder mot att låta målsäganden tillgodonjuta böterna, om det blott fasthålles att böterna äro en offentligträttslig påföljd som lill förutsättningar och belopp helt följer straffrättsliga regier och alltså ådömes oberoende av målsägandens yrkande och med belopp som icke rättar sig efter måttet av den skada han lidit. Det kan därför förtjäna övervägas att införa bestämmelser av innehåll, att om någon av domstol tillerkänts skadestånd på grund av brott, han skall äga utfå skadeståndet av kronan i den mån böter som guldits på grund av brottet förslå därtill. 2 Kronan kunde berättigas att söka sitt åter av den skadeståndsskyldige. Enahanda kunde stadgas angående förverkad egendom. Genom sådana bestämmelser skulle staten i viss omfattning garantera utfående av skadestånd på grund av brott. Mot en garanti av denna omfattning kunna icke riktas de erinringar, som i 5 kap. framställts mot den vidaregående tanken att staten skulle på ett eller annat sätt garantera skadeståndsanspråk på grund av brott över huvud. 3 Den nu ifrågasatta anordningen innebär nämligen blott, att statens anspråk på böter eller förverkad egendom sättes i efterhand i förhållande till målsägandens skadeståndsanspråk. Vissa möjligheter att hålla målsäganden skadeslös genom böter eller egen1 Jfr bestämmelserna i 40: 4 och 47: 1 missgärningsbalken av 1734 års lag om att tjuv och snattare skulle förnöja målsäganden med arbete om det tillgripna ej återställdes eller annorlunda ersattes. 2 THYRÉN avvisar i Principerna för en strafflagsreform I, 1910, s. 76 f, denna tanke under hänvisning till risken för att utdömandet av böter skulle, komma att påverkas av hänsyn lill den skadelidande. Införandet av dagsbotssystemet har i allt fall minskal denna risk. 3 Se ovan s. 83 f.

158 dom som förverkats på grund av brottet finnas enligt schweiziska strafflagen art. 60. Danska strafflagen § 77, finska strafflagen 2: 16 och norska strafflagen § 37 innehålla regler om ersättning åt målsäganden ur egendom som förverkats på grund av brottet. I de nämnda strafflagarna är emellertid målsägandens rätt mot kronan endast subsidiär; i Schweiz är den i vad avser böter dessutom beroende av behovsprövning. De frågor rörande förhållandet mellan straff och skadestånd som här berörts torde kunna upptagas av strafflagberedningen, inom vilken frågorna f. ö. redan dryftats. Beredningen samarbetar med sakkunniga från alla de nordiska länderna. Frågan om införsel för skadestånd på grund av brott kan också komma under övervägande vid den revision av utsökningslagen varom riksdagen hemställt.

7 KAPITLET Rekommendationer.

De delegerade från Sverige, Danmark och Norge ha enats om följande rekommendationer, vilka för vart och ett av länderna avgivas på landets språk. Såväl i Sverige som i Danmark och Norge äro de gällande reglerna om skadestånd utanför kontraktsförhållanden i många avseenden mindre tillfredsställande. Det råder mycken ovisshet om gällande rätt på detta område, och i sak kan på många punkter ifrågasättas en annan lösning än den gällande rätt innehåller. En revision av skadeståndsrätten är därför otvivelaktigt påkallad. Det är angeläget, att man icke åtnöjes med partiella reformer, avsedda att avhjälpa de mest framträdande bristerna hos den nuvarande ordningen, utan företager en omprövning av skadeståndsrätten i dess helhet. Skadeståndsrättens olika delar stå nämligen i nära samband med varandra, och därtill kommer, att det är av vikt att undersöka om icke den tekniska och sociala utvecklingen i nutiden ger anledning till en nyorientering beträffande principerna för skadeståndsrättens utformning. Ett spörsmål är sålunda bl. a. frågan, i vad mån försäkring kan avlösa skadeståndsrätten. Det är önskvärt, att revisionen företages under samarbete mellan de nordiska länderna. Sådant samarbete ger nämligen de bästa möjligheterna att finna goda lösningar, och det måste också betraktas såsom en stor fördel, om man kan åstadkomma i största möjliga utsträckning gemensamma nordiska skadeståndsregler. De delegerade vilja därför förorda, att skadeståndsrätten upptages till nordiskt lagstiftningsarbete. Målet bör vara att revidera de allmänna reglerna om skadestånd utanför kontraktsförhållanden samt de särskilda lagbestämmelser, som ha nära samband med de allmänna reglerna. Att i lag reglera hela detta område låter sig förmodligen icke göra på ett tillfredsställande sätt. Men det är i klarhetens intresse önskvärt, att skadeståndsrätten, såvitt det kan ske utan olägenhet, regleras genom lagbestämmelser och att åtminstone de av dessa, som äga allmän räckvidd, samlas i en skadeståndslag. Under arbetets gång kan det övervägas, om det är ändamålsenligt att upptaga också några av de speciella skadeståndsreglerna i lagen. Att skapa en skadeståndslag är en stor uppgift. Intet av de nordiska län-

160 derna äger en sådan lag, och det följer av det sagda, att det icke vore tillfyllest med ett lagfästande av de regler som utbildats i rättspraxis. Särskilt må erinras, att spörsmålet i vilken utsträckning man bör låta försäkring taga skadeståndsrättens plats icke kan lösas på annat sätt än genom lagstiftning. Svårigheterna kunna efter de delegerades mening bäst övervinnas genom att dela arbetet. Frågan om stats och kommuns skadeståndsansvar kan icke lösas utan sakkunskap i offentlig rätt och bör därför anförtros åt en särskild kommitté, vilken föreslås tillsatt snarast möjligt. Vad övriga problem angår förorda de delegerade, att man börjar med en revision av lagstiftningen om ersättning för skador orsakade genom bruk av motorfordon och om obligatorisk försäkring till täckande av sådana skador. Även detta arbete torde böra igångsättas omedelbart. På båda de nämnda områdena föreligger ett praktiskt behov av ny lagstiftning, och arbetet på en sådan kan sannolikt utföras inom loppet av kort tid. Därtill kommer, att lagstiftningsarbetet på detta område ger anledning att pröva några av de nya tankar som framkommit. Det är helt visst en fördel, att dessa först prövas på begränsade områden, där det är lättare att överblicka följderna av en nyordning. En revision av lagstiftningen om ersättning för s k a d a o r s a k a d a v m o t o r f o r d o n har påyrkats från flera håll. Antalet skador som orsakas genom bruk av motorfordon är mycket stort. Det är för den skull praktiskt betydelsefullt, att regierna angående sådana skador bliva så ändamålsenliga som möjligt. F. n. äro reglerna icke i allo tillfredsställande i något av de tre länderna, och dessas lagar äro tämligen olika. Men den livliga samfärdseln mellan länderna gör det önskvärt att få lika regler. Bland de spörsmål, vilka särskilt påkalla uppmärksamhet vid ett nordiskt samarbete angående ersättning för skada av motorfordon, äro att nämna följande: 1. Om rätten till ersättning — såsom i Norge — bör inträda även där skadan icke orsakats vare sig genom fel vid handhavandet av fordonet eller genom bristfällighet hos detta. 2. Om det personliga skadeståndsansvaret för fordonets ägare, brukare och förare bör bibehållas. Blir svaret nekande, har man att låta ansvarighetsförsäkringen avlösas av en försäkring till förmån för de skadelidande. Behandlingen av frågan erbjuder ett lämpligt tillfälle att pröva de tankar som framkommit om att låta försäkring i vid omfattning taga skadeståndsrättens plats. Huruvida dessa tankar förtjäna gillande och, därest så är fallet, huru långt man bör gå, beror framför allt av i vilken utsträckning det är önskvärt att upprätthålla regler om personligt skadeståndsansvar eller i allt fall regressplikt för att därigenom motverka orsakande av skada.

161 3. Om motorlagstiftningens regler också böra gälla i fråga om gods som befordras med fordonet. 4. Vilken verkan den skadelidandes medverkan till skadan bör medföra. 5. Om den hittillsvarande maximeringen av de belopp ansvarighetsförsäkringen skall täcka bör avlägsnas eller ändras. I fråga om sistnämnda två punkter är det särskilt anledning att överväga, om icke reglerna i högre grad än hittills böra präglas av sociala synpunkter sådana som de vilka kommit till uttryck i den sociala försäkringslagstiftningen. Möjligen bör man också överväga de särskilda spörsmål som inställa sig där olika trafikmedel medverka till samma skada, t. ex. motorfordon och spårvagn eller järnvägståg. I detta sammanhang må nämnas, att det inletts ett internationellt samarbete angående gemensamma regler på detta område. De förberedande förslagen innehålla emellertid lösningar som efter de delegerades mening avgjort stå tillbaka för de nordiska ländernas lagstiftningar, och det förefaller uteslutet, att de nordiska länderna skulle i någon väsentlig mån inskränka sina regler blott för att vinna anslutning till en internationell reglering. F. ö. torde en internationell överenskommelse utan svårighet kunna inrättas på sådant sätt, att den tillåter de särskilda länderna att införa regler som ge mera omfattande rätt till ersättning. Och om det internationella arbetet inom kort tid når ett positivt resultat av sådan beskaffenhet att det är önskvärt att de nordiska länderna ansluta sig därtill, kan då i de nordiska lagarna intagas de bestämmelser som erfordras för ändamålet. Spörsmålet om s t a t e n s o c h k o m m u n e r n a s s k a d e s t å n d s a n s v a r bör upptagas omedelbart, framför allt emedan både i Sverige och i Norge har visat sig ett starkt behov att få lagregier i detta ämne. I Danmark är frågan icke lika trängande, men det är också från dansk synpunkt mycket önskvärt, att spörsmålet göres till föremål för gemensam nordisk lagstiftning. Reglerna oin stats och kommuns ansvar påverkas nödvändigtvis av statens och kommunernas särskilda ställning, om än reglernas funktioner åtminstone delvis likna den allmänna skadeståndsrättens. Det möter ändock icke större betänkligheter att omedelbart upptaga reglerna till revision. Från de synpunkter som i det föregående anförts kan detta tvärtom vara till fördel för arbetet på de allmänna reglerna, då det ger tillfälle att på ännu ett viktigt men begränsat område taga ställning till några av de problem som höra till de mest betydelsefulla också vid arbetet på en allmän skadeståndslag. Att nämna är särskilt dels spörsmålet om ansvar för fel som begås av statens och kommunernas organ, dels frågan om ansvar för skada orsakad av farlig verksamhet. Den kommitté, som behandlar det allmännas ansvar, kommer emellertid il

162 att kunna hänskjuta lösningen av en rad problem till den senare allmänna skadeståndslagen. Det torde vara naturligt att i samband med det allmännas ersättningsansvar behandla frågan om stats och kommuns rätt till ersättning, av personer i det allmännas tjänst och av andra. Det kan komma i fråga att införa särskilda begränsningar av det allmännas rätt till ersättning av dem som skada stats eller kommuns egendom eller av det allmännas rätt till regress mot person som genom sitt beteende har ådragit det allmänna ersättningsskyldighet. Både i dessa avseenden och i andra kan försäkringstanken visa sig användbar. De delegerade föreslå alltså, att de två nämnda ämnena upptagas till behandling snarast möjligt av var sin kommitté. Men de båda kommittéerna böra hålla kontakt med varandra och efter omständigheterna gemensamt överväga spörsmål som ha betydelse för dem bägge. Arbetet på e n a l l m ä n l a g o m s k a d e s t å n d u t a n f ö r k o n t r a k t s f ö r h å l l a n d e n synes böra upptagas, så snart det föreligger ett förslag till lag om ersättning för skada orsakad av motorfordon. Arbetet bör anförtros åt en särskild kommitté, vari medlemmar av bilansvarighetskommittén ingå. Denna »huvudkommitté» bör först och främst ha till uppgift att utarbeta allmänna skadeståndsregier men bör samtidigt företaga en omprövning av de särskilda lagar som ha nära samband med dessa. Sådana lagar böra i allt fall revideras, bl. a. för att förebygga ogrundade avvikelser från de synpunkter som ligga till grund för de allmänna reglerna. Men eftersom det är viktigt att nå största möjliga klarhet och överskådlighet i skadeståndsrättens regler, bör kommittén ha befogenhet att infoga de reviderade bestämmelserna i förslaget till en allmän skadeståndslag, om detta prövas ändamålsenligt. Vad beträffar huvudkommitténs arbetssätt synes det lämpligt, att kommittén själv får avgöra om arbetet bör delas så att det till en början begränsas till vissa problem. Det är närliggande att börja med att överväga de grundläggande ansvarsbetingelserna i fråga om uppkomsten av skada, och det kan visa sig lämpligt att utarbeta ett principbetänkande eller ett lagutkast i detta ämne, innan övriga frågor tagas upp. Denna del av arbetet angår spörsmål, som de båda första kommittéerna ha varit nödsakade att taga ställning till, var för sitt särskilda område, och just på grund härav kan huvudkommittén komma att finna det ändamålsenligt att börja med dessa frågor. Det är icke att vänta, att en allmän skadeståndslagstiftning kommer att lösa alla skadeståndsrättsliga problem; något sådant är icke ens att önska. Det blir självfallet huvudkommitténs sak att taga ställning till huru mycket som skall upptagas i en blivande lag. Men de delegerade vilja, såsom en förberedande orientering rörande lagstiftningsuppgiftens omfattning, redogöra för sin syn på frågan.

163 Det torde vara tydligt, att det är omöjligt att uppställa en ansvarsregel omfattande alla fall. Rättsutvecklingen under de senaste människoåldrarna har oförtydbart givit vid handen, att man icke kan stanna vid en allman skuldregel (culparegel). Å andra sidan kan det icke komma i fråga att införa en allmän regel om skadeståndsansvar för det blotta orsakandet av skada, enligt de delegerades mening icke ens om ansvaret skulle knytas till ett adekvat orsakande. Det kan icke heller tillrådas att ge en lagregel som i allmänhet skulle överlämna åt domstolarna att avgöra skadeståndsfrågor efter billighet, d. v. s. efter ett fritt skön över vad som är skäligt i det särskilda fallet, möjligen under hänsynstagande till de båda parternas ekonomi. Ansvarsregierna böra, frånsett särskilda grupper av fall, lagfastas åtminstone i sina huvuddrag, för att man skall få säkerhet för att resultaten bliva någorlunda ensartade. Detta är av särskild vikt, där man eftersträvar nordisk Vättsenhet. Utan fasta hållpunkter i en gemensam lag kan enheten befaras bliva endast ett sken, bl. a. emedan lätt kan inträffa att domstolarna i de skilda nordiska länderna under inflytande av dessas olika traditioner gå till verket med olika inställning. ' Huvudkommittén har att pröva, om det bör uppställas en culparegel omfattande allt orsakande av skada som icke särskilt undantages. En sådan regel finnes i Frankrike, Schweiz och flera andra länder. Men om kommittén biträder den av de delegerade hysta åsikten att rättsstridighetsbegreppet icke är ägnat att bilda kärnan i en allmän regel, är det sannolikt, att den kommer att avstå från att föreslå en sådan regel och allenast överväga att fastslå culparegeln för några av de viktigaste typerna av skadefall. Det är också tvivelaktigt, om en blivande lag bör ge en närmare bestämning av vad culpa (oaktsamhet) är. Kritik har väl i vissa hänseenden riktats mot den utformning av culpabetingelsen som givits i hittillsvarande praxis och litteratur, men utsikterna att genom lagstiftning vinna en bättre lösning ntiåste f. n. bedömas såsom mindre goda. De särskilda reglerna om skadeståndsansvar för barn och själsligt abnorma personer böra emellertid upptagas till omprövning. En fråga, som kräver ett ställningstagande vid revisionen, är frågan om skadeståndsansvar för annans handling. I dansk och norsk rätt finnes en allmän regel om s. k. husbondeansvar, vilken saknar motsvarighet i svensk r ä t t . Detta är en av de mest framträdande olikheterna mellan länderna på s.kadeståndsrättens område, och frågan, huruvida den kan avlägsnas, bör självfallet övervägas. Frågan torde emellertid icke vara lättlöst. Reglerna om ersättning för skada som orsakas av djur äro i alla tre ländierna i behov av översyn. Vidare bör övervägas, i vilken omfattning det i övrigt bör stadgas skyldigh e t att ersätta skada som uppstått utan någons vållande.

164 Det bör dock knappast eftersträvas att samla alla regler härom i en enda lag. Spörsmålet om ansvar för skada i grannskapsförhållanden bör sålunda förmodligen hållas utanför den allmänna skadeståndslagen. Bestämmelser om ersättningsskyldighet för sådana skador kunna svårligen givas utan att man samtidigt överväger andra frågor som röra den rättsliga regieringen av grannskapsförhållanden. I Sverige har nyligen utarbetats ett förslag lill regler i detta ämne såsom ett led i arbetet på en ny jordabalk, och Norge har länge haft en särskild lag angående grannskapsförhållanden. I och för sig skulle det emellertid vara nyttigt att få till stånd nordiska överläggningar i ämnet. I synnerhet Danmark, som icke äger någon lag angående grannskapsförhållanden, skulle ha intresse därav. Men om det befinnes möjligt att anordna nordiskt samarbete på detta område, är det att förorda, att uppgiften anförtros en särskild kommitté, vilken mycket väl skulle kunna arbeta samtidigt med huvudkommittén och borde hålla nära känning med denna. Beträffande sådan skada, som behandlas i vatten- och flottningslagstiftningen äro förhållandena så olika i de särskilda länderna, att ett nordiskt samarbete på området icke synes påkallat. I övrigt samlar sig intresset kring ansvar för skada orsakad genom farlig verksamhet eller anordning. Också inom denna ram finnas vissa särfall, som näppeligen med fördel kunna upptagas till behandling i detta sammanhang. Reglerna om ersättning för skada av luftfartyg äro föremål för internationella förhandlingar, varvid ett särskilt samarbete äger rum mellan de nordiska länderna. Ämnet torde därför åtminstone t. v. kunna lämnas utanför den allmänna revisionen av skadeståndsrätten. Däremot bör huvudkommittén taga ställning till frågan, om det bör införas en allmän lagregel om ansvar för skada orsakad genom farlig verksamhet, t. ex. verksamhet som medför säregna faror för andra eller medför en särskilt höggradig fara. Och i samband därmed bör kommittén företaga en omprövning av de lagbestämmelser som i Sverige och Danmark finnas beträffande ersättningsskyldighet för skada orsakad genom driften av järnvägar och elektriska anläggningar. Emedan utvecklingen av reglerna om ansvar för farlig verksamhet har varit tämligen olika i de tre länderna, blir det antagligen icke lätt att uppnå en enhetlig lösning. Men det bör försökas. På svenskt och danskt håll kommer man väl förmodligen att vara mest benägen att i första hand stadga ett strängt ansvar för vissa arter av verksamhet och därefter överväga om dessa särregler böra upptagas i den allmänna skadeståndslagen samt suppleras med en regel som tillåter att draga också andra fall under det stränga ansvaret. Det är emellertid möjligt, att kommitténs överväganden leder till

165 ett annat resultat. Då rättstillståndet på detta område är oklart, vore det av stort värde att få till stånd lagregler på området. Ehuru det icke har stor praktisk betydelse, bör man överväga, om det är anledning att införa någon särskild regel om ersättning för skada genom handling som avser att avvärja en hotande skada (nödsituation). En huvuduppgift för kommittén måste bliva att taga ställning till frågan, om försäkring bör medföra begränsning av skadeståndsansvaret. Därvid bör en omprövning ske av bestämmelserna i de nordiska försäkringsavtalslagarnas 25 §, och i samband därmed bör övervägas, om socialförsäkring bör medföra en fullständig eller partiell befrielse från skadeståndsskyldighet gentemot de skadelidande och från regressansvar gentemot försäkringsinrättningen. Svaret på dessa spörsmål beror å ena sidan av i vilken omfattning önskemålet att motverka skada bör föranleda till att bibehålla det personliga ansvaret och å andra sidan av i vad mån det är möjligt att åstadkomma tillfredsställande täckning av skadorna försäkringsvägen. Vidare bör övervägas, om det är anledning att i flera fall än f. n. föreskriva ansvarighetsförsäkring eller annan försäkring till förmån för de skadelidande. Några av de problem, som röra försäkringsväsendets betydelse för skadeståndsrätten, komma att ytterligare beröras längre ned. Ett spörsmål, som f. n. icke kan med säkerhet besvaras, är i vad mån skadeståndsanspråk tillkommer andra personer än den, vars person eller egendom skadan träffar. Spörsmålet är så svårlöst, att det är tvivelaktigt om del kan tillfredsställande lösas genom uppställande av allmänna regler. Men de bestämmelser ländernas lagstiftningar innehålla om i vad mån orsakande av en persons död medför ersättningsskyldighet gentemot efterlevande böra i allt fall upptagas till omprövning. Om man bestämmer sig för att icke giva en allmän regel om skadeståndsskyldighet för alla slags skador, inställer sig frågan, om en allmän skadeståndslag över huvud bör närmare ange förutsättningar för uppkomst av skyldighet att ersätta skada på annat än person eller sak. Kommittén får att taga ställning till en rad problem av betydelse för skadeståndsskyldighet vid all slags skada. F. n. kräves för skadeståndsskyldighet orsakssammanhang mellan ett beteende av beskaffenhet att ådraga sådan skyldighet och skadan. I en allmän skadeståndslag kan knappast med fördel givas regler som närmare ange när ett sådant, för skadeståndsskyldighet erforderligt, sammanhang föreligger. Läran, att det kräves adekvat orsakssammanhang, ägnar sig näppeligen att fastslå i lag. En viktig uppgift vid revisionen av skadeståndsrätten synes vara att underkasta de nuvarande heterogena reglerna om betydelsen av den skade-

lidandes medverkan en grundlig omprövning. Uppmärksamhet bör ägnas frågan, huruvida icke sociala synpunkter motivera att skadelidandes rätt till ersättning i sådana fall, där den icke grundar sig på vållande hos den skadeståndsskyldige, i större utsträckning än nu får bestå oavsett att vållande föreligger å hans sida. Reglerna om skadeståndsskyldighet vid fleras medverkan förtjäna också en omprövning med uppmärksamhet fäst vid frågan, om icke en begränsning av vissa medverkandes skadeståndsbörda är motiverad. Likaså bör spörsmålet om regress mellan flera ansvariga tagas upp. Här behövas klara lagbestämmelser. Ett svårlöst problem är, under vilka förutsättningar den som har lidit skada, vilken icke anses såsom ekonomisk, bör ha rätt till skadestånd, »oppreisning» eller bot. Ersättning för icke ekonomisk skada ges i olika omfattning i de tre länderna, och en diskussion av erfarenheterna och önskemålen i detta avseende torde redan därför vara givande. Om ersättning för icke ekonomisk skada liksom hittills blott lämnas i särskilda grupper av fall, bör det övervägas att ange riktlinjer för vilka skador som skola betraktas såsom ekonomiska. Kommittén bör också taga ställning till den i Danmark framförda tanken att införa bestämmelser om en »bot», som skulle vara ett mellanting mellan straff och skadestånd och komma till användning vid grova kränkningar. En allmän skadeståndslag bör vidare innehålla vissa bestämmelser om skadeståndet. Ett spörsmål som bör noga övervägas är, om icke ersättning för personskada normalt bör begränsas till ett »borgerlig jevnmål», en tanke som kan spåras i norsk rättspraxis och även kommit till uttryck i dansk lagstiftning. Ytterligare bör kommittén taga ställning till det omtvistade spörsmålet, om domstolarna böra ha möjlighet att nedsätta skadeståndet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet eller t. o. m. låta det helt bortfalla. Efter mångas mening bör det i alla händelser öppnas möjlighet härtill för vissa grupper av fall. Det har exempelvis hävdats, att man bör kunna jämka det ansvar en person ådrager sig när han orsakar skada i annans tjänst och skadeståndsbördan skulle bliva mycket stor i förhållande till hans lön. Och på sista tiden ha allt flera tagit till orda för en allmän regel om rätt för domstolarna att jämka skadestånd enligt culparegeln, därest ersättningsskyldigheten på grund av den ansvariges ekonomiska förhållanden skulle drabba orimligt hårt eller rent av ödelägga hans framtidsutsikter. Till övervägande bör vidare upptagas frågan om lämpliga åtgärder för att säkerställa, att skadeståndsberättigad kommer i åtnjutande av sitt skadestånd. Vid sidan av obligatorisk ansvarighetsförsäkring, varom redan talats, ifrågakommer här även införande av möjlighet till införsel för skadestånd på grund av brottslig gärning och åtgärder för att giva skadeståndsfordran

167 företräde framför böter. Uppmärksamhet bör också ägnas frågan om skydd för den som har rätt till ersättning för personskada mot att hans borgenärer tillägna sig fordringen. De allmänna reglerna om preskription av skadeståndsfordran övervägas förmodligen bäst i samband med den allmänna preskriptionslagstiftningen, vilken hör till de ämnen som efter en upprättad plan skola göras till föremål för gemensam nordisk lagstiftning. Arbetet på en blivande skadeståndslag kan icke undgå att komma något in på försäkringsrättens område. Man måste sålunda nödvändigtvis ingå på frågan om försäkringsinrättnings regressrätt mot person som är skyldig att ersätta den skada inrättningen har täckt. Prövningen av problemet om skadeståndsreglernas förmåga att motverka uppkomsten av skada kan vidare göra det påkallat att överväga, om det icke är nödvändigt att begränsa möjligheten att genom ansvarighetsförsäkring skydda sig mot risken att bliva skadeståndsskyldig. De bestämmelser härom som finnas i försäkringsavtalslagarnas 18 § äro icke lika i de tre länderna, och det är möjligt, att ingen av lagarna innehåller den bästa lösningen. Dessa spörsmål bör huvudkommittén vara behörig att upptaga. Samtidigt som de delegerade tillråda, att kommittéer tillsättas med uppgift att utarbeta skadeståndsrättsliga lagar, önska de delegerade fästa uppmärksamheten på vissa förhållanden som ha betydelse för det kommande arbetet. En väl utvecklad och rationellt ordnad s o c i a l f ö r s ä k r i n g kan få stor betydelse för en tillfredsställande lösning av de problem som inställa sig vid en revision av skadeståndsrätten. I den mån ersättning för personskada lämnas genom socialförsäkring avlastas från skadeståndsrätten uppgiften att bereda ersättning för sådana skador. Såsom medel att bereda ersättning för personskador äger socialförsäkringen bl. a. så till vida företräde framför skadeståndsrätten som ersättning från socialförsäkringen kan beredas även i fall där någon skadeståndsskyldig icke finnes och även i fall där skadeståndsskyldig väl finnes men något skadestånd icke kan utfås av honom. De delegerade vilja därför fästa uppmärksamheten vid vikten av socialförsäkringen från skadeståndsrättslig synpunkt och angelägenheten av att sambandet mellan skadeståndsrätt och socialförsäkring beaktas vid reformer på det senare området. Huruvida socialförsäkringen kan avlösa skadeståndsrätt i fråga om skada å person, beror av omfattningen av de förmåner som försäkringen bereder. Det kan tänkas visa sig möjligt att låta skadeståndsskyldighet för personskada falla bort i de flesta fall, om det lyckas att genom socialförsäkringsanordningar, som omfatta alla olyckstillfällen, giva de breda lagren en

168 någorlunda god trygghet mot förlust som tillskyndas genom skada orsakad av tredje man. Också av hänsyn till skadeståndslagstiftningen är det därför mycket önskvärt att i nära framtid få till stånd en prövning, om ett sådant utbyggande av den sociala lagstiftningen bör eftersträvas och kan tänkas genomfört i en icke alltför avlägsen framtid. De delegerade vilja ytterligare framhålla, att det vore i hög grad önskvärt om det, under loppet av den tid som förflyter innan arbetet på en allmän skadeståndslag sättes i gång, kunde verkställas u n d e r s ö k n i n g a r för att belysa också andra spörsmål som möta under det blivande lagstiftningsarbetet. Det föreligger ett behov av vetenskapliga undersökningar beträffande några centrala problem och icke minst av statistisk belysning av en rad särskilda spörsmål. Det vore sålunda av intresse att få undersökt, vilken utbredning de olika slagen av ansvarighetsförsäkring ha fått i de tre länderna och till vilka belopp premier, skador och förvaltningskostnader uppgå inom de olika formerna av sådan försäkring. Likaså vore det av värde att få till stånd utredningar som kunde vara ägnade att belysa frågan om kostnaderna för en olycksfallsförsäkring omfattande hela folket.

Statens offentliga utredningar 1950 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas n u m m e r i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Förberedande utredning angående lagstiftning rättens område. [16]

på

skadestånds-

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande angående tyskgruvorna och centralorgan för gruvärenden. [2]

Statsförfattning. Allmän stateförvaltning.

Industri. 1948 års järnbruksutredning. Betänkande angående järnbrukens arbetskraftsförsörjning och därmed sammanhängande problem. [15]

Kommunalförvaltning. Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finansväsen. Ortsavdragskommittén. Betänkande med förslag till ändrade kommunala ortsavdrag m.m. [5] 1949 års uppbördssakkunniga. 1. Betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet. [7]

Utredning angående de handelspolitiska arbetsformerna m.m. 2. Redogörelse för de olika avtalstyperna i det svenska avtalssystemet. [9]

Kommunikationsväscn. Betänkande rörande Sveriges smalspåriga järnvägar. Del 4. De smalspåriga västgötabanorna. [14]

Politi. Bank-, kredit- och penningväsen. Utredning angående överflyttning av viss del av riksbankens rörelse till en statlig affärsbank m.m. [6] Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande angående rationaliseringsverksamheten inom den offentliga förvaltningen. [8] Socialvårdskommitténs betänkande. 17. Utredning och förslag angående lag om socialhjälp m.m. [11]

Försäkringsväsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Hälso- och sjukvård. Betänkande med förslag angående folkskolans disciplinmedel m . m . [3] Skolöverstyrelsens utlåtande angående beskärning av timplanerna vid de allmänna läroverken m.fl. läroanstalter. [4] Ilaudelsutbildningskommitténs betänkande och förslag. 1. Handelsgymnasierna. [12] Allmänt näringsväsen. Elkraftsutredningens redogörelse nr 2 : 18. Redogörelse för detaljdistributörerna samt deras råkraftskostnader och priser vid distribution av elektrisk kraft. Örebro län. [1] Den svenska elbranscbens kapacitet och konkurrensförhållanden. [10]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar.

Försvarsväsen. Skyddsrum för civilbefolkningen. [13]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Stockholm 1950. Victor Pettersons Bokindustriaktiebolag