Den framtida arbetsskadeförsäkringen betänkande

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

Denframtida rbetsskadeförsäkringen

Z

/fl

Statens offentliga utredningar

1998:37

Socialdepartementet

Den framtida

arbetsskadeförsäkringen

Betänkande 1997

av Arbetsskadeutredningen

Stockholm 1998

SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.

Beställningsadress: Fritzes kundtjänst

106 47 Stockholm

Orderfax: 08-690 91 91

Ordertel: 08-690 91 90

E-post: fritzes.order@liber.se

Internet: www.fritzes.se

Svara på remiss. Hur och Varför. Statsrådsberedningen, 1993.

En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara remiss. - Broschyren kan beställas hos:

Regeringskansliets förvaltningsavdelning Distributionscentralen 103 33 Stockholm Fax: 08-405 10 10 Telefon: 08-405 10 25

Omslagsbild: Per Norberg, Steelhead, Nacka, 1998.

NORSTEDTS TRYCKERI AB ISBN 91-38-20874-1 Stockholm 1998 ISSN 0375-250X

Till statsrådet

Maj-Inger Klingvall

Regeringen beslöt den 26 juni 1997 särskild utredare skulle tillatt en kallas med uppgift över arbetsskadeförsälçringen Dir. 1997:91. att se Uppdraget innebar att analysera de senaste årens förändringar i arbets-

skadeförsälqingen i syfte att se över frågan försäkringen till-

om ger en fredsställande trygghet för den drabbas arbetsskada. som av en Till särskild utredare förordnades den 25 juli 1997 försäkringskassedirektören Lars Grönwall. Den 29 augusti 1997 förordnades sakkunniga i utredningen desom partementssekreteraren Susann Asplund-Johansson, Socialdepartementet, ombudsmannen Paul Carlsson, Landsorganisationen i Sverige, jur.kand. Alf Eckerhall, Svenska Arbetsgivarföreningen, ombudsmannen Anna-Stina Elfving, Tjänstemännens Centralorganisation, försäkringschefen Hans Goine, Försäkringskasseförbundet, departementssekreteraren Jonas Iversen, Finansdepartementet, jur.kand. Jens Karlsson, Företagarnas Riksorganisation, rättschefen Göran Lambertz, numera Justitiedepartementet, avdelningsdirektören Elisabeth Lane, Socialdepartementet, förhandlingsdirektören Margareta Sjöberg, Arbetsgivarverket, ombudsmannen Marie-Louise Strömgren, Sveriges Akademikers Centralorganisation, förhandlaren Jan Svensson, Landstingsförbundet och enhetschefen Rolf Westin, Riksförsäkringsverket. Jurkand. Lars Baltzari förordnades dag i utredningen. Den samma som expert 12 december 1997 förordnades också avdelningschefen/överläkaren Anders Englund sakkunnig i utredningen. att vara Som sekreterare i utredningen har sedan den 4 augusti 1997 tjänstgjort kammarrättsassessom Anna Åkerrén och sedan den 11 augusti

1997 försäkringsjuristen Maria Norberg.

Utredningen S 1997:12 har antagit Arbetsskadeutrednamnet ningen 1997. Utredningen överlärrmar härmed betänkandet Den framtida arbets-

skadeförsäkringen.

Särskilda yttranden har lämnats av Paul Carlsson och Anna-Stina Elfving, Alf Eckerhall, Hans Goine, Jens Karlsson, Margareta Sjöberg och Jan Svensson.

Utredningsarbetet är härmed slutfört.

Stockholm i mars 1998

Lars Grönwall

/ Maria Norberg

Anna Ãkerrén

Förkortningar

AFL Lagen 1962:381 allmän försäkring om

AGS Avtalsgruppsjukförsäkring

Ami Arbetsmarknadsinstitut

AMF Arbetsmarknadsförsäkringar AML Arbetsmiljölagen AMS Arbetsmarknadsstyrelsen ASS Arbetarskyddsstyrelsen

ATP Allmän tilläggspension Bb Basbelopp Bet. Betänkande CSN Centrala studiestödsnämnden Ds Departementsserien EEG Europeiska ekonomiska gemenskapen EES Europeiska ekonomiska samarbetsområdet EG Europeiska gemenskapema FASP Förordningen 1977:284 arbetsskadeförsäkring och om statligt personskadeskydd

Fk Försäkringskassa FKF Försäkringskasseförbundet

FM Försvarsmakten

Ftp/sjb Förtidspension/sjukbidrag

FÖD Försäkringsöverdomstolen ILO Internationella arbetsorganisationen ITP Industrins och handelns tilläggspension för tjänstemän

LAF Lagen 1976:380 arbetsskadeförsäkring

om LSP Lagen 1977:265 statligt personskadeskydd om LO Landsorganisationen i Sverige Prop. proposition PSA Det statliga avtalet ersättning vid personskada om PTK Privattjänstemannakartellen

RFFS Riksförsäkringsverkets författningssamling RFV Riksförsäkringsverket

Rskr. Regeringens skrivelse SACO Sveriges Akademikers Centralorganisation

16 Förkortningar

SAF Svenska arbetsgivareföreningen SCB Statistiska Centralbyrån SFS Svensk författningssamling SfU Socialförsäkringsutskottet

SGI Sjukpenninggrundande inkomst

SjLL Lagen 1991:1047 om sjuklön SoS Socialstyrelsen SOU Statens offentliga utredningar TCO Tjänstemännens Centralorganisation

TFA Trygghetsförsäkring vid arbetsskada

TFA -KL Trygghetsförsäkring vid arbetsskada för anställda inom

kommuner och landsting TFY Trygghetsförsäkring vid yrkesskada

TGL Tjänstegrupplivförsäkring

TrN Statens trygghetsnämnd YFL Lagen 1954:243 om yrkesskadeförsäkring YI Yrkesinspektionen YM Yrkesmedicin ÖCB Överstyrelsen för civil beredskap

Sammanfattning

Inledning

Arbetsskadeförsäkringen är vår äldsta socialförsäkring. Den senaste lagen på området, lagen om arbetsskadeförsäkring LAF, kom till 1977. Den gäller alla förvärvsarbetande och vissa studerandegrupper. Lagen ger i dag framför allt ersättning i form livränta till den av som drabbats av bestående arbetsoförmåga till följd skada i arbetet. av en Vid sidan om LAF finns en lag om statligt personskadeskydd LSP, som ger ersättning för skador under bl.a. militärtjänst, räddningstjänst och anstaltsvistelse. Parterna arbetsmarknaden har sedan 1970-talets början träffat. särskilda avtal om trygghetsförsäkring vid arbetsskada TFA. Enligt TFA utgår ersättning efter skadeståndsrättsliga grunder för bl.a. sveda och värk och lyte och men, oberoende arbetsgivaren eller någon av om

annan kan göras skadeståndsansvarig.

Antalet skadeanmälningar ökade kraftigt efter LAFs tillkomst. Särskilt kraftig blev ökningen under 1980-talet. Antalet livräntetagare steg brant, och så gjorde också arbetsskadeförsäkringens kostnader. Arbetsskadeförsäkringen har setts över fler gånger sedan sin till-

komst. Efter en översyn av arbetskadeförsäkringsutredningen SOU

1992:39 skärptes 1993 reglerna för att få skada godkänd en som arbetsskada. Samma år togs också den särskilda arbetsskadesjukpenningen bort. Resultatet har blivit att antalet anmälningar arbetsskada har om sjunkit brant, liksom kostnaderna. Ett tidigare stort underskott i försäkringens finansiering har bytts mot ett kraftigt överskott. Arbetsskadefonden som har reglerat inkomster och utgifter efter flera år var av mycket stora underskott på väg att omkring år 2000 harrma plus, när riksdagen i december 1997 beslöt att avskaffa den. Vår utredning har tillsätts med det övergripande uppdraget att ana-

lysera de senaste årens förändringar i arbetsskadeförsäkringen i syfte

att se över frågan om försäkringen ger en tillfredsställande trygghet för den som drabbas av en arbetsskada.

1993 års ändringar i LAF

Med arbetsskada förstås i lagen om arbetsskadeförsäkring skada till följd olycksfall eller skadlig inverkan i arbetet. Det betyder

av annan att har ett generellt arbetsskadebegrepp och inte som i tidigare lagar räknar upp vilka sjukdomar som kan ersättas som arbetsskada.

I kapitel 3 beskriver vi den ändring som gjordes denna punkt i lagen 1993. Det tillades då att med annan skadlig inverkan avses inverkan faktor med hög grad sannolikhet kan ge upphov till

av en som av

sådan skada den försäkrade har. Tidigare räckte det enligt en som praxis med att detta åtminstone var sannolikt. Vi redogör för utvecklingen som ledde fram till nuvarande regel.

Som bevisregel gäller sedan 1993 att om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet, ska skada som han har ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om övervägande skäl talar för det. Även detta skärpning i förhållande

är en till tidigare lag, som hade en presumtionsregel för samband. Den innebar den försäkrade hade varit utsatt för skadlig inverkan i arbe-

att om tet, skulle den skada som han hade ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan, om inte betydligt starkare skäl talade mot det.

Vi redovisar bakgrunden och skälen också till denna skärpning av reglerna. Vi beskriver också kortfattat begreppen olycksfall och befintligt skick i lagstiftningen. Slutligen ger en bakgrund till att den särskilda arbetsskadesjukpenningen slopades den 1 juli 1993.

Arbetsskadeförsäkringens utveckling i siffror och de senaste årens domstolspraxis

Antalet anmälningar om arbetsskada steg kraftigt under 1980-talet och uppgick som mest till över 250 000 per år. Knappt 10 år senare har siffrorna sjunkit till ca 108 000, vilket är den lägsta siffran flera decennier. Antalet godkända arbetsskador beskriver en liknande utveckling. Försäkringskassoma godkände exempelvis närmare 67 000 fall 1992, varav 48 800 var sjukdomar och resten olycksfall. Bara fem år senare uppskattas antalet bifall till 7 300, varav ca 2 700 sjukdomar.

Vi redovisar också viss statistik över hur anmälda och godkända

arbetssjukdomar fördelar sig efter diagnos. Mer än två tredjedelar av alla anmälda arbetssjukdomar är belastningssjukdomar. Den näst största gruppen är sjukdomar av kemiska ämnen eller produkter. På tredje plats kommer numera sjukdomar av organisatoriska och social faktorer dvs. stress och trakasserier.

Sammanfattning 19

Antalet egenlivräntor ökade också kraftigt från mitten 80-talet. av Sedan 1994 har ökningstakten dämpats. 1997 det sammanlagda var antalet utgående egenlivräntor ca 97 000. Flera faktorer samverkar till att allt färre arbetsskador anmäls till försäkringskassoma. Hit hör att LAF-sjukpenningen tagits bort, att har fått ett stramare arbetsskadebegrepp, att har fått lag sjuken om lön och att antalet sysselsatta arbetsmarknaden har minskat starkt, exempelvis mellan 1990 och 1994 med drygt 550 000 personer. En av flera följder av utvecklingen är att arbetsskadeförsäkringen riskerar att förlora alltmer av sin betydelse för det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Minskningen i antalet anmälda arbetsskador har givetvis också fått återverkningar i form av en minskad måltillströmning i förvaltningsdomstolarna. Ett exempel är att antalet inkomna arbetsskademål i länsrätterna minskade med nästan 75 procent mellan 1993 och 1997. Vi har undersökt domstolarnas tillämpning de bevisreglema. av nya Antalet domar från kammarrättema och regeringsrätten gällt dessa som har dock varit litet. Vad vi har kunnat har det inte skett någon förse

ändring av förvaltningsdomstolamas bedömningar efter lagändringen

1993.

överväganden och förslag

Allmänt

I kapitel 5 konstaterar vi till början att arbetsskadeförsäkringen från en att ha varit stor och viktig del socialförsäkringen har blivit en av en kompletterande ersättningsform med allt mindre betydelse för dem som skadas i sitt arbete. På 9 år har mer än 4/5 arbetsskadeanmälningarav na försvunnit från försäkringskassomas prövning. Motivet för att behålla en särskild arbetsskadeförsäkring vid sidan av den allmänna försäkringen har angetts att den förvärvsarvara som betar utsätts för särskilda skaderisker, risker han eller hon normalt som sett endast har begränsade möjligheter att påverka. Även arbetslivet om har förändrats mycket sedan den första lagen området kom till 1901, så gäller detta fortfarande inom betydande delar arbetslivet. av

Arbetsskadeförsäkringen har också det skadeståndsrättsliga syftet

att kompensera den skadelidande så att han eller hon försätts i samma ekonomiska situation skadan inte hade inträffat. som om De senaste årens nedskärningar i de generella välfärdsanordningarna har inverkat starkt också arbetsskadeförsäkringen. Regelsystemet har stramats och den särskilda arbetsskadesjukpenningen har upp,

20 Sammanfattning

tagits bort. Dessutom har de allt högre självriskema inom den allmänna sjukförsäkringen drabbat också de arbetsskadade. Kvar finns i dag inom arbetsskadeförsäkringen i princip endast ersättningar i form av egenlivränta vid bestående arbetsoförmåga och efterlevandelivränta vid dödsfall.

En följd av uppstramningama har blivit att allt fler har ansett sig bli berövade det särskilda skydd som arbetsskadeförsäkringen har varit avsedd att ge. Vi anser det viktigt att olika sätt förbättra, tidigarelägga och påskynda försäkringskassomas handläggning av anmälda arbetsskador. För många är själva godkännandet att en skada är en arbetsskada väl så angeläget som den särskilda ersättning arbetsskadeförsäkringen berättigar till.

Arbetsskadeförsäkringen har även en viktig preventiv funktion, nämligen att ge kunskaper om orsakerna till skadorna och därmed förhindra nya skador. Den stora minskning av antalet anmälda skador som har skett under 1990-talet är med tanke på den preventiva funktionen betänklig.

Vi anser sammanfattningsvis som svar det övergripande uppdraget för vår utredning att arbetsskadeförsäkringen inte längre kan anses ge en tillfredsställande trygghet för den som drabbas av en arbetsskada.

Arbetsskadebe greppet

Vi har haft till uppgift att se över grunderna för vad som ska betraktas som arbetsskada. Vi anser liksom tidigare utredningar området, Arbetsskadeförsäkringsutredningen och Sjuk- och arbetsskadekommittén, att det generella arbetsskadebegreppet bör behållas. De olika system som finns bl.a. i våra nordiska grannländer för att ange vilka sjukdomar som kan ersättas arbetssjukdomar ger ett statiskt arbetsskadebe-

som grepp.

Till fördelarna med en generell regel hör att man snabbt kan fånga in den medicinska och tekniska utvecklingen och att kravet medicinskt underlag medför att kunskapen om arbetsmiljöns inverkan på de förvärvsarbetandes hälsa ökar.

I stället för att tillbaka till det system med en förteckning över ersättningsberättigande sjukdomar fanns tidigare, vi att bris-

som anser terna i dagens tillämpning bör avhjälpas andra sätt. Mer om dessa senare.

Sammanfattning 21

Psykisk påfrestning som skadlig inverkan

1993 i lagen in de undantag från det generella skadebegreppet

tog man

med stöd motivuttalanden hade ansetts gälla alltsedan LAF kom som av till i fråga om psykiska och psykosomatiska sjukdomar. Som arbetsskada anses enligt 2 kap. 1 § andra stycket LAF inte en skada av psykisk eller psykosomatisk natur som är en följd av företagsnedläggelse, en arbetstvist, bristande uppskattning av den försäkrades arbetsinsatser, vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga förhållanden.

Psykiska och psykosomatiska sjukdomar utgör den tredje största

anmälda arbetsskador, och det som ökar. Till de gruppen av är en grupp psykosociala faktorer i arbetet som ofta har stått i fokus i arbetsmiljödebatten hör trakasserier sexuell eller annan art och mobbning av

av olika slag.

Försäkringsöverdomstolen hävdade sin tid konsekvent att trakasserier och mobbning är en typ av skadlig inverkan som inte faller under undantagen. Enligt vad som har framförts till vår utredning finns det emellertid i dag klar tendens hos försäkringskassoma att tolka in

en väl mycket under lagens undantagsbestämmelser, t.ex. också fall av mobbning eller utfrysning. Andra exempel är aggressivitet och frustration hos vårdtagare som lett till att vårdpersonalen fått sjukskriva sig.

Det är enligt vår mening viktigt att lagen avspeglar rättsläget. En väg att minska utrymmet för rnissuppfattningar är att markera i lagtexten den inställning beträffande trakasserier och dylikt har lagts fast

som i domstolspraxis. Samtidigt inskärps att undantagsbestämmelsen inte får tolkas extensivt. Vi förslår därför ett tillägg i anslutning till undantagsbestämmelsen, av vilket det framgår att undantaget inte gäller om skadan har sin grund i trakasserier eller andra kränkningar av den försäkrade eller i andra liknande, påtagliga brister i arbetsmiljön.

Smittsamma sjukdomar

Om den skadade har fått en smittsam sjukdom genom olycksfall gäller arbetsskadeförsäkringen fullt ut. Men beror skadefallet på skad-

annan lig inverkan gäller särskilda regler. Antingen ska den försäkrade ha fått smittan vid arbete i laboratorium där det bedrivs arbete med smittärnnet eller ska den försäkrade ha fått en viss typ av sjukdom vid ett angivet slag av arbete.

I det senare fallet omfattar arbetsskadeskyddet bara vissa samhällsfarliga och andra särskilt uppräknade sjukdomar och smittokontakten ska ha förekommit i arbete vid sjukvårdsinrättning eller i annat arbete

22 Sammanfattning

vid behandling, vård eller omhändertagande av en smittförande person eller arbete vid omhänderhavande eller hantering av srnittförande djur eller material.

Det finns enligt vår mening skäl talar för att man borde utreda

som frågan om arbetsskadeskyddets tillämpning de smittsamma sjukdomarna mera grundligt. Det skulle vara av värde om man kunde analysera konsekvenserna av en bredare definition av begreppet arbetsskada framkallad av smitta.

En annan fråga som har tagits upp under utredningen är om inte personal som arbetar vid landets infektionskliniker borde ha samma starka

försäkringsskydd som laboratoriepersonal. En ytterligare fråga gäller

det s.k. tredjemansskyddet. Det gäller exempelvis skador grund av smitta eller kemiska ämnen som drabbar gravida kvinnor i arbetet och som även fostret tar skada av. Det gäller också anhöriga som smittats vidare av sjukdomar som drabbat polis eller vårdpersonal i deras arbete.

Vi har emellertid funnit att de nämnda frågorna förutsätter

en mer omfattande utredning på området än vi har haft möjlighet att göra med den tid vi har haft till förfogande. Vi föreslår därför att det görs en mer grundläggande översyn av arbetsskadeförsäkringens skydd vid smittsamma sjukdomar.

Vi inskränker oss till att föreslå ett par mindre förändringar.

nu Mul- och klövsjuka, som tillhör de i dag särskilt uppräknade sjukdomarna, har man inget känt exempel i vart fall sedan 1930-talet att den alls kunnat ge upphov till sjukdom hos människa. Den föreslår vi ska tas bort från uppräkningen. I gengäld föreslår vi att uppräkningen ska kompletteras med sjukdomar till följd av smittärrmena Herpes B, HIV/AIDS och EHEC 0157.

Sambandsfiågor

Bevisreglema stramades upp 1993. Tidigare gällde presumtionsregel

en som innebar att samband skulle anses föreligga om inte betydligt starkare skäl talade däremot. Detta förutsatte att det åtminstone

var sannolikt att den skada som hade drabbat den försäkrade verkligen kunde orsakas av den påstådda skadliga faktorn i arbetsmiljön.

Idag krävs det övervägande skäl för att en skada ska anses vara 0rsakad av den skadliga inverkan som den försäkrade varit utsatt för. Dessförinnan ska det göras en medicinsk farlighetsbedönming in-

som nebär att det ska föreligga hög grad sannolikhet för att den faktor

en av som den försäkrade menar har vållat skadan verkligen kan upphov

ge till en sådan skada den försäkrade har.

som

Sammanfattning 23

Det är svårt att veta vilken inverkan de nya bevisreglema har haft arbetsskadeförsäkringens utveckling. De nya reglerna har varit i kraft alltför kort tid, och domarna i högre instans har varit få. Inga domar har refererats.

Statistiken visar att antalet ärenden som kommer in för prövning till försäkringskassoma aldrig har varit så lågt som nu. Antalet avslag i ärenden om arbetsskadeersättning har heller aldrig varit så lågt. Det talar för att det i allt väsentligt är slopandet av arbetsskadesjukpenningen som har orsakat nedgången i antalet anmälningar respektive antalet godkända skador.

Mycket tyder dessutom på att försäkringskassoma och domstolarna under intryck av den kraftiga kritik som arbetsskadeförsäkringen utsattes för bl.a. av Riksdagens revisorer började tillämpa försäkringen mer restriktivt redan i början av 1990-talet innan de nya bevisreglema hade införts. Också från dessa utgångspunkter ter sig måhända betydelsen av skärpningama av arbetsskadeförsäkringens bevisregler något överskattad.

Vi har därför inte kunnat se att det funnits tillräckliga skäl för att föreslå att det nu ska återinföras en presumtionsregel av det slag som fanns före 1993. Vi har i stället övervägt om det inte skulle vara till fördel om de nuvarande bevisreglema kunde bytas ut mot en enklare. LAFs bevisregler har enligt mångas uppfattning så krånglig utforrn-

en ning att de sällan kan förstås av de försäkrade. Vi har då tänkt en regel om övervägande sannolikhet att skadan är orsakad arbetet

av som finns en del håll inom skadeståndsrätten.

Vi har dock stannat för att inte föreslå en sådan ny regel. 1993 års lagstiftning har ännu varit i kraft bara några år. Ansträngningar bör i stället göras för att åstadkomma en bättre tillämpning av de nuvarande reglerna.

Handläggningen

Vi konstaterar till en början att arbetsskadeförsälcringen i slutet av 1980-talet hade utvecklats till en försäkringsform som tog stora adrninistrativa resurser i anspråk. Utvecklingen sedan dess har lett till att bilden i dag är en helt annan. Sedan de tidigare stora balansema har

arbetats av, finns det ofta bara någon enstaka handläggare arbetsska-

av deärenden på varje lokalkontor.

De senaste årens kraftiga nedskärningar försäkringskassomas

av resurser har tvingat kassoma att prioritera hårt. Arbetsskadeärenden har fått en ganska undanskymd roll i kassomas arbete.

Det finns som en följd av detta och av 1993 års lagändringar en kritik mot hur handläggningen sköts i de ofta komplicerade arbetsskadeärendena. Handläggningen sägs på sina håll ha blivit slentrianmässig och alltför restriktiv, och kompetensen brister hos både tjänstemän och läkare. Arbetsskadeprövningen kommer till stånd sent och tar ofta lång tid. Det framhålls ofta att det för den skadade inte alltid är så avgörande vilken ersättning han eller hon ska få som att skadan faktiskt blir godkänd som en arbetsskada. En uppföljningsrapport av Riksförsäkringsverket från 1997 visar också att försäkringskassomas beslut i arbetsskadeärenden åren 1994 0ch1995 inte höll en godtagbar kvalitet i hälften av de granskade ärendena. Det pågår nu ett arbete inom försäkringskassoma med att förbättra handläggningen. Vi anser dock att det behövs centrala åtgärder för att få en säkrare och snabbare handläggning. Vi föreslår att hanteringen av arbetsskadeärenden i varje försäkringskassa ska koncentreras till något eller några få kontor. För att vidmakthålla en hög kompetens i de inte sällan komplicerade arbetsskadeärendena kan det vara lämpligt att bilda avdelningar med 5 10 arbetsskadehandläggare. För att säkerställa försäkringskassomas möjligheter att satsa kompetensutvecklande åtgärder när det gäller arbetsskadehandläggningen föreslår att det för år 1999 avsätts l0 miljoner kronor. I ett senare avsnitt presenterar vi ett förslag om en ny ersättningsform, omställningsersättning. Den kommer arbetsskadeförsäkatt ge ringen en mer aktiv roll i rehabiliteringen av den skadade. Detta kommer att ställa särskilda krav på samarbetet mellan kassans olika handläggare. För att åstadkomma en snabbare handläggning föreslår att det i lagen ska tas in en föreskrift som anger att frågan skada utgör om en en arbetsskada ska prövas slutligt kassan så snart möjligt och av som senast inom 6 månader, det inte grund komplicerade mediom av cinska utredningar eller av andra särskilda skäl finns anledning att dröja med beslutet. Arbetsskadeärendena är i dag liten och ofta mycket komplicerad en grupp av ärenden Vi anser att besluten i dessa ärenden bör koncentre- . ras till endast någon eller några nämnder i varje försäkringskassa. Kassastyrelsema bör särskilt överväga sammansättningen i den eller de få nämnder som ska besluta. Om närrmdens ordförande saknar juridisk kompetens, bör med tanke på ärendenas inte sällan invecklade man juridiska beskaffenhet försöka säkerställa att sådan kompetens finns annat håll i nämnden.

Vi anser också att arbetsskadeärendena med sin blandning mediav cinska och juridiska frågeställningar ställer särskilt höga krav föredragandens kompetens. Mycket talar för att ärendena bör föredras i socialförsäkringsnämnden tjänsteman med juridisk utbildning. av en Läkarna har en central roll i beslutsprocessen, och det är därför viktigt att den medicinska expertisen är väl insatt i arbetsskadeförsäkringens regler. Vi anser att de behandlande och intygsgivande läkarnas roll behöver stärkas likaväl försäkringsläkamas. som Det är angeläget att den utbildning som läkarna får i försäkringsmedicin under grundutbildning, AT-tjänstgöring och vidareutbildning till specialist ökar inte minst när det gäller arbetsskadeförsäkringens tilllämpning. Försäkringskassoma ordnar i viss utsträckning kurser för läkare i försäkringsmedicin. Kassoma skiljer sig dock kraftigt i fråga om storlek och resuser. Det är därför viktig uppgift för Riksförsäken ringsverket att stödja kassornas medverkan i läkarutbildningen. Läkarutlåtanden i arbetsskadeärenden ska avgivna just i arbetsvara skadeärendet. De måste innehålla klar diagnos, och behandla kärnen frågoma. Vi det viktigt att Riksförsäkringsverket led i anser som ett

översynen av arbetsskadeförsäkringens tillämpning över forrnulären

ser till läkarutlåtanden anmäld arbetsskada. om Vi anser att försäkringskassoma i alltför liten utsträckning anlitar specialister i arbetsskadeärendena. Under år har exempelvis senare Yrkesmedicinen fått allt färre ärenden remiss. De har kommit som har ofta gällt relativt lättdiagnosticerade skador, medan de svårbestämbara, t.ex. belastningsutlösta besvär, varit få. Kassoma bör enligt vår uppfattning mer regelmässigt skicka ärenden till granskning av en specialist, det inte rör sig enkla och okomplicerade fall där det om om räcker med försäkringsläkarens bedörrming. För att klara detta, kan det bli nödvändigt att de yrkesmedicinska enheterna via ge mer resurser statsbidragen till hälso- och sjukvården. Kravet på en noggrann utredning är särskilt stort när det gäller svårbedömda sjukdomar. Exempel sådana är arbetsutlösta besvär i rörelse- och stödjeorganen, vilka ofta drabbar kvinnor. För att uppnå större enhetlighet i de svårare medicinska bedömen ningarna förslår vi att Riksförsäkringsverket ska initiativ till konsenta sus-konferenser på olika områden kring frågor skadlig inverkan, om samband och kronicitet. Forskare, läkare och jurister, liksom beroende på ärnnesvalet sjukgymnaster och psykologer, kunde vid dessa diskutera mer komplicerade medicinska och försäkringsjuridiska frågor

kring tillämpningen arbetsskadeförsäkringen. Vi föreslår Riks-

av att försäkringsverket för år 1999 ska få två miljoner kronor för ändamålet att anordna konsensus-konferenser.

26 Sammanfattning

Vi har övervägt möjligheten att till stöd för tillämpningen föreslå

av särskilda förteckningar över belastningssjukdomar och andra svårbedömda sjukdomar, där det i dag finns vetenskapliga belägg för att de kan utgöra arbetsskada. Det finns dock risk med sådana förteck-

en ningar att de får sådan genomslagskraft att de blir helt styrande för

en tillämpningen. Det generella skadebegreppet skulle därmed äventyras.

I stället föreslår att det ska utarbetas allmänt hålla beskriv-

mer ningar tar fasta såväl klara skadefall som mer komplicerade

som sjukdomar i framför allt rörelse- och stödjeorganen. På vår begäran har företrädare för de Yrkesmedicinska enheterna utarbetat ett par exempel på sådana beskrivningar, som vi har fogat till betänkandet.

Vi föreslår att Riksförsäkringsverket ska få i uppgift att ge ut sådana beskrivningar till ledning för försäkringskassomas tillämpning över de vetenskapliga bedömningama i arbetsskadesammanhang särskilt svårbedömda områden. De ska tas fram i samarbete med specialister inom Yrkesmedicin och bl.a. Läkarsällskapet och ges ut efter samråd med Socialstyrelsen.

Arbetsskadesjukpenningen

Det skulle i och för sig ha rad fördelar att återinföra den särskilda

en arbetsskadesjukpenning togs bort 1993. Den arbetsskadade skulle

som få full kompensation redan under sjukskrivningstiden. Särskilt betydelsefullt skulle det för de som saknar en avtalsbunden

vara grupper tilläggsförsäkring. I dessa grupper finns många unga och anställda i mindre företag.

Det är för den försäkrade ofta mycket viktigt att få frågan prövad

det föreligger arbetsskada eller inte. I dag får den skadade vänta om en länge innan han eller hon får den frågan prövad. Återinfördes arbetsskadesjukpenningen skulle det kunna leda till att den försäkrade fick ett snabbare besked än som ofta är fallet i dag.

Fler skulle sannolikt bli benägna att anmäla sin skada, om arbetsskadesjukpenningen återinfördes. Det skulle förbättra möjligheterna att få kunskap skadomas uppkomst och orsaker.

om

När arbetsskadesjukpenningen slopades var ett av skälen att arbetsskadesjukpenningen hämmande verkan på den skadades vilja

hade en till rehabilitering. Vi är inte övertygade om att detta argument fortfarande håller.

Vi finner emellertid att en återinförd arbetsskadesjukpenning skulle föra med sig stora kostnader. Med en samordningstid 90 dagar har vi beräknat den årliga kostnaden till 860 miljoner kronor vid 100 procent kompensation och till 430 miljoner kronor vid 90 procent kompensa-

Sammanfattning 27

tion. Beräkningen utgår från att den allmänna försäkringen ska vara primär och att arbetsskadeförsäkringen därför endast ska belastas med 20 respektive 10 procent. Med Riksförsäkringsverkets hjälp har vi vidare beräknat de ökade administrationskostnadema till 220 miljoner kronor. Till detta kommer risken att arbetsskadesjukpenningen i kombination med ett generellt skadebegrepp kan leda till kostnadsutveckling en som blir svår att kontrollera. Vi anser därför att arbetsskadesjukpenningen inte bör återinföras. Vi föreslår i ett senare avsnitt att arbetsskadeförsäkringen ska ges en tydlig och aktiv roll när det gäller rehabiliteringen de arbetsskadade. av Sådana satsningar bör ha större prioritet inom den framtida arbets-

skadeförsäkringen.

Särskild arbetsskadeersättning

Samordningen mellan den allmänna försäkringen och arbetsskadeförsäkringen innebär att den som har drabbats arbetsskada under av en

sjukskrivningstiden får samma sjukpenning den drabbats

som som av någon sjukdom. När det infördes karensdagar i

annan sjukförsäkringen

1993, kom detta att strida mot den Sverige 1969 ratificerade ILOav koventionen om förmåner vid yrkesskada. Saken har anmälts till E0, upprepade gånger har konstaterat som att Sverige bryter mot konventionen. Sverige har rekommenderats att modifiera eller avskaffa bestämmelserna karensdag. Inom Socialom departementet har det utarbetats förslag till särlösningar för de arbetsskadade när det gäller karensdagama. Det förslag fram ansågs som togs dock alltför administrativt betungande och genomfördes inte. Av våra direktiv framgår att bör försöka lösa problemet. Vi konstaterar att Sverige visserligen i realiteten ändå uppfyller konventionens grundläggande villkor. Enligt den svenska lagstiftningen har en arbetsskadad här laglig grundtrygghet kompletterad med en som avtalsbunden ersättning vida överstiger den kompensation med minst 60 procent som är konventionens krav. Vi avvisar emellertid lösning en som innebär att Sverige ska säga konventionen vid nästa lämpliga upp tillfälle, som är 1999, för att därefter ansluta sig till den igen och ratificera konventionen med undantag för bestämmelserna karensdagar. om I stället föreslår vi särlösning innebär ersättning för en som att karensdagar ska utges i efterhand i samband med arbetsskada konatt stateras och annan ersättning beslutas från arbetsskadeförsäkringen. Vi kallar kompensationen för karensdagar särskild arbetsskadeersättning. Den ska av utredningsskäl utbetalas enligt schablon en som

28 Sammanfattning

innebär ersättning för två karensdagar. Kan den skadade visa att han eller hon haft fler karensdagar, lämnas ersättning även för dessa.

Det är vår uppfattning att den föreslagna lösningen uppfyller rimliga krav att Sverige infriar sina åtaganden enligt ILO-konventionen.

Omställningsersättning m. m.

Sedan arbetsskadesjukpenningen slopades har det uppkommit vissa oklarheter när det kan utgå ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

om

1992 genomfördes rehabiliteringsrefomi i lagen allmän för-

en om säkring med bestämmelser rehabilitering och rehabiliteringsersätt-

om ning. Reformen medförde inga ändringar i arbetsskadeförsäkringens regelsystem. Riksförsäkringsverket har utgått från att de regler som gäller enligt AFL också gäller de arbetsskadade. AFLs regler innebär att tiden för rehabiliteringsåtgärd är begränsad till ett år, och att er-

en sättningsnivån under tiden för rehabiliteringsåtgärd är begränsad till

en vad kan utges i sjukpenning eller rehabiliteringsersättning. Be-

som träffande högskolestudier gäller att rehabiliteringsersättning lämnas

utbildningen omfattar högst 40 veckor. endast om

dom från Regeringsrätten RÅ 1996 ref. 81 har emellertid

I en en försäkrad ansetts berättigad till arbetsskadelivränta under arbetslivsinriktad rehabilitering i form av högskolestudier omfattande mer än 40 studieveckor. Domen har föranlett Riksförsäkringsverket att ändra sina allmänna råd. Enligt dessa kan livränta utges enligt LAF under tid den skadade genomgår medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering. Domen har inneburit att försäkringskassomas administrationskostnader beräknas ha ökat med 40 miljoner kronor per år.

ca

Regeringsrätten kan sägas ha fullföljt sin linje genom att i två domar från januari 1998 arbetsskadad uppbär sjukbidrag har

anse att en som rätt till livränta även under tid då han eller hon genomgår medicinsk behandling/rehabilitering.

Vi konstaterar att arbetsskadeförsäkringen bygger principen att

skadad så långt möjligt ska hållas ekonomiskt skadeslös. Sjukfören säkringen är uppbyggd efter något andra principer än arbetsskadeförsäkringen. Bl.a. skiljer sig sjukförsäkringen genom att i princip endast medicinska skäl berättigar till ersättning. Även det kunde finnas

om administrativa vinster med att anpassa arbetsskadeförsäkringen till sjukförsäkringen, bör enligt vår uppfattning ersättning från arbetsskadeförsäkringen utges med hänsynstagande till LAFs särskilda mål och principer.

Den allmänna försäkringens allt starkare inriktning arbetslinjen och på rehabilitering av den sjuke har fått en allt större betydelse även

Sammanfattning 29

för arbetsskadeförsäkringen. Vi anser att arbetsskadeförsäkringen för

framtiden bör ha en betydelsefull roll redan i samband med rehabiliteringen av den skadade. Försäkringen bör komma in i tidigt skede ett och garantera den enskilde ekonomisk trygghet det behövs, en som, om går utöver vad den allmänna försäkringen kan erbjuda för hjälpa den att skadade att återgå i arbete med möjligt oförändrad lön. om Arbetslinjen innebär att aktiva åtgärder för att stärka den enskilde ska prioriteras före ett passivt kontantstöd till försörjningen. Man har tidigare satt i fråga om arbetsskadeförsälcringen ska medverka i ett tidigt skede, eftersom har befarat att höga ersättningsnivåer verkar man rehabiliteringshämmande. Vi finner bl.a. med stöd studier av som gjorts under senare år att knappast behöver befara sådana effekter, man i varje fall inte i dag när försäkringskassomas tidigare arbetsbalanser i arbetsskadeärenden har arbetats ned. nu Vi anser att även Regeringsrättens domar under tid har om senare medverkat till att klarlägga rättsläget finns det skäl göra sådan ändatt ringar i LAF att försäkringens roll när det gäller rehabiliteringen blir så tydlig som möjligt. Av kontakter vi har tagit med olika försäksom

ringskassor framgår i dag handlägger rehabiliteringen

att man av arbetsskadade olika sätt. Vi att det inte är tillfredsställande menar att lagen utrymme för olika tolkningar. ger LAF bör också ge ett klart uttryck för minst ambitionsnivå samma som AFL numera gör i fråga betydelsen rehabilitering för den om av som inte utan särskilda insatser kan återgå i arbete efter akut sjuken domstid. Vi vill att arbetsskadeförsäkringen ska tydlig och aktiv ges en roll i ansträngningarna på att så långt möjligt rehabilitera den skadade. Vi föreslår därför att det i LAF ska föras in form ekonoen ny av misk ersättning den arbetsskadade under den tid han eller hon genomgår rehabilitering. Den kommer då att utges i stället för livränta under motsvarande tid. Den ersättningen ska ut när den skadanya ges de ställer om sig till förutsättningar i det gamla arbetet eller till nya ett helt nytt arbete. Vi föreslår därför att ersättningen ska kallas omställningsersättning. Omställningsersättningen ska liksom livräntan i princip 100 ge procent kompensation och lärrmas när den skadade enligt försäken av ringskassan upprättad plan genomgår förebyggande medicinsk behand-

ling/rehabilitering eller arbetslivsinriktad rehabilitering.

Om det inte bedöms möjligt att rehabilitera den skadade, ska det liksom hittills kunna utges livränta när den skadade har fått beståen en ende nedsättning av sin arbetsförmåga.

Den som får omställningsersättning under rehabiliteringstiden ska

kunna få ett särskilt omställningsbidrag för täcka kostnader att som

uppstår under rehabiliteringen.

30 Sammanfattning

Jämställdhetsjåågor

Den statistik vi presenterar i kapitel 4 visar att kvinnor något oftare än

drabbas arbetssjukdomar. Å andra sidan råkar män oftare än män av av kvinnor för olycksfall i arbetet. Den uppstrarnning bevisreglema

ut av

infördes i lagen arbetsskadeförsälcringen 1993 har endast betysom om delse för arbetssjukdomarna, och de kan det sättet ha fått störst inverkan på kvinnornas möjligheter att få ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Vi konstaterar bl.a. att kvinnors situation borde kunna påverkas

det antagna mörkertalet anmälda arbetsskador minskas. genom att av Ansträngningar bör därför göras för att informera kvinnor om att det även i fortsättningen är angeläget att anmäla arbetsskador. Kvinnor kan

arbetsskadeanmälningar visa att det finns problem arbetsgenom platserna särskilt orsakar belastningsskador och skador av psyko-

som social natur.

Männen har motsvarande intresse att anmäla arbetsskador av t.ex. tungt belastande lyft eller arbetsskadligt buller.

Bland arbetssjukdomama dominerar belastningssjukdomama för både kvinnor och män. Männens belastningsskador hänför sig till ansträngningar vid lyft etc., medan kvinnornas belastningsskador ter sig

diffusa att det ofta inte kan utpekas någon påvisbar faktor. mer genom Detta kan ha lett till att fler män än kvinnor har fått sina belastningsskador godkända arbetsskada. LAFs resurser kan därmed rent fak-

som tiskt sägas ha fördelats till männens förmån.

Vid ärendehandläggningen är det viktigt att ta till vara både mäns och kvinnors värderingar och livserfarenheter. Medan ledamöterna i socialförsäkringsnärnnd båda könen, liksom de intygsskrivande

är av läkarna och juristema i förvaltningsdomstolama, så är försäkringskassomas handläggare i mycket stor utsträckning kvinnor. Vi anser det viktigt att försäkringskassoma anställer fler manliga handläggare än vad man gör i dag.

Undersökningar tyder att vissa symptom i rörelseorganen är vanligare hos kvinnor än hos män. Som möjliga orsaker har nämnts att kvinnor har en mer ogynnsam exponering i arbetet repetitivt arbete, låsta arbetsställningar m.m., dubbelarbete, genetiska faktorer hormonbalans, muskelfibertyper m.m. och kulturella skillnader. En fjärdedel landets yrkesverksamma kvinnor arbetar inom vård och

av omsorg. En vanlig orsak till arbetsoförmåga är skador i rörelseorganen. De särskilda förhållanden inom vården kan då behöva beaktas. Manuell hantering /lyft kan t.ex. inte betraktas lika när man lyfter säckar som när man flyttar patienter.

Det är möjligt att kriterierna för bedömning skadlig inverkan ska av vara olika för kvinnor och män. Dessa frågor bör tas bl.a. anser upp vid de konsensuskonferenser vi föreslår ska hållas med bl.a. läkare som och jurister som deltagare. De bör också beaktas i de allmänna beskriv-

ningar som vi förslår ska utarbetas till stöd och hjälp vid tillämpningen när det gäller de svårbedömda sjukdomarna inte minst i rörelse och - -

stödjeorganen.

Vi vill ge arbetsskadeförsäkringen tydlig och aktiv roll vid rehaen biliteringen av dem som blivit skadade i sitt arbete. Enligt en rapport från Riksförsäkringsverket RFV redovisar 1997:6 tydde vissa för-

hållanden på att män och kvinnor inte har behandlats likartat försäkav ringskassan hittills i sådana sammanhang. Om betraktade inneman hållet i rehabiliteringsåtgärdema fanns det skillnader mellan stor män och kvinnor under perioden 1986 1991. Vi mot den bakgrunden - anser det viktigt för framtiden att till att innehållet i rehabiliteringsåtse gärdema inte skiljer sig mellan kvinnor och män.

Förebyggande arbete och arbetsmiljöförbättringar

I kapitel 6 ger vi bl.a. kort översikt över arbetsmiljölagstiftningen en och redogör för de statistiska redovisningar görs Arbesom av tarskyddsstyrelsen huvudman för informationssystemet arbetssom om

skador ISA och AMF-trygghetsförsälqing i Trygghetsförsäkring-

av

ens Skade-Informationssystem TSI.

Det är viktigt att alla arbetsskador också de bara leder till - som en kortare sjukfrånvaro rapporteras till försäkringskassan och därifrån till ISA. Vi föreslår att arbetsskadeanmälan ska arbetsgivaren göras av omedelbart och senast inom 14 dagar.

Vi konstaterar att arbetsmiljön inte har blivit bättre i länder med differentierade arbetsgivaravgifter, och vi kan inte sådan diffese att en

rentiering har några skadeförebyggande effekter. För det skadeförebyggande arbetsmiljöarbetet är det viktigt be-

att hålla det generella arbetsskadebegreppet. Också våra förslag till säken rare och snabbare handläggning arbetsskadeärendena i

av försäkrings-

kassoma har viktiga skadeförebyggande effekter, liksom den aktiva roll

vi vill ge arbetsskadeförsäkringen i rehabiliteringen de arbetsskada-

av de.

32 Sammanfattning

Särskilda frågor

Samordningsfrågor

Vi granskar de regler gäller samordningen av ersättningar från

som om arbetsskadeförsäkringen med förtidspension/sjukbidrag, sjukpenning respektive rehabiliteringersättning enligt lagen allmän försäkring.

om För att förhindra möjligheter till överkompensation föreslår vissa kompletteringar i reglerna.

F örsäkrin gsskyddet för studerande

Arbetsskadeförsäkringen gäller i dag även för vissa grupper av studerande. Ett fullständigt skydd har elever deltar i arbetsmarknadsut-

som bildning Dessa har ansett ha sådana förhållanden under utbild-

m.m. ningstiden att de helt jämställts med förvärvsarbetande. De har därmed ett försäkringsskydd under alla slags utbildningsmoment, även teoretiska sådana, och under färden till eller från utbildningen.

Övriga grupper, bl.a. de som efter fullgjord skolplikt genomgår yrkesutbildning eller genomgår årskurs 7 eller högre årskurs i grundskolan, särskolans yrkesskola, gymnasieskolan eller motsvarande utbildning, täcks arbetsskadeförsäkringen under moment i utbild-

av ningen då eleven utför arbete stämmer överens med eller till sin art

som liknar sådant vanligen utförs vid förvärvsarbete. Det är därmed

som inte skyddade vid teoretiska utbildningsmoment och inte under färd till eller från utbildningen.

Det har rått oklarhet om studenterna alls täcks av LAF. Vi anser att studenterna hör till gruppen som efter fullgjord skolplikt genomgår yrkesutbildning och därför i dag omfattas av arbetsskadeförsäkringen under vissa huvudsakligen praktiska moment.

Vi konstaterar att förhållandena arbetsmarknaden i dag för med sig att arbete och studier i större utsträckning än tidigare varvas för att

den enskilde bred och användbar kompentens. Långa utbildningsge en perioder kan numera som ett mer naturligt inslag i arbetslivet leda till

yrken. Studier och arbete avlöser så sätt ofta varandra i ett livsnya långt lärande. Studier på olika plan, och kanske i synnerhet eftergymnasiala studier, är därför i dag i högre grad än tidigare att jämställa med förvärvsarbete.

Vi föreslår att de genomgår yrkesutbildning eller högskoleut-

som bildning eller eftergymnasial utbildning som syftar till yrkesut-

annan bildning ska omfattas av arbetsskadeförsäkringen utan krav att eleven utför arbete som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete. Kravet att den eftergym-

Sammanfattning 33

nasiala utbildningen ska syfta till yrkesutbildning innebär att studier som bedrivs som hobby eller i rent allmänbildande syfte inte täcks av arbetsskadeförsäkringen. Att färdolycksfallen i dag gäller för dem genomgår arbetssom marknadsutbildning beror den nära koppling denna har som grupp ansetts ha till vanliga arbetsmarknaden. Samma nära koppling har sällan de som går i annan yrkesutbildning eller eftergymnasial utbildning. De bör därför enligt vår uppfattning inte heller i fortsättningen omfattas av försäkringsskyddet vid färdolycksfall.

Personskadeskyddet för totalförsvarspliktiga

Vi har haft i uppdrag över personskadeskyddet för totalföratt se svarspliktiga. Försvarsmakten har sedan uppdragit föreslagit gavs en rad åtgärder för att förbättra skyddet. Regering och riksdag har härefter tagit ställning till huvudparten av förslagen. Vi konstaterar vid vår genomgång att det bara i ett avseende nu finns skäl att föreslå ytterligare förbättringar och det gäller den särskilda sjukpenning de totalförsvarspliktiga med grundutbildsom en ning mer än 60 dagar har rätt till de fortfarande är sjukskrivna om efter tjänstgöringstidens slut. Vi föreslår att den särskilda sjukpenningen ska höjas från 80 till nu 90 procent den sjukpenninggrundande inkomsten för den inte av som på grund av anställning genom kollektivavtal har rätt till så mycket i

sammanlagd sjukersättning.

De ekonomiska effekterna

Våra förslag beräknas sammantaget innebära ökad kostnad med 24 en miljoner kronor för 1999. Detta motsvarar för de löpande kostnader föreslår 0,004 procent den nuvarande arbetsskadeavgiften. Denna är av i dag 1,38 procent avgiftsunderlaget. Den behövliga nivån ligger av dock för närvarande på bara 0,8 procent. ca

Alternativet med en tilläggsförsäkring administrerad av arbetsmarknadens parter

Uppdraget

Vid sidan uppgiften att över dagens offentliga arbetsskadeförsäkav se ring har vi haft i uppdrag att pröva ett alternativ till den nuvarande för-

2 18-0105

34 Sammanfattning

säkringen. Alternativet innebär att arbetsmarknadens parter skulle ta det organisatoriska och finansiella ansvaret för obligatorisk över en

tilläggsförsäkring vid arbetsskada.

Våra direktiv har däremot inte anledning att pröva ett altergett oss nativ med renodlad privatisering försäkringen, där arbetsen mera av givarna skulle skyldiga att teckna försäkring för sina anställda vara en hos en valfri försäkringsgivare. särskilt, avslutande kapitel 10 i betänkandet gör våra över- I ett väganden beträffande alternativet med tilläggsförsäkring administreen rad arbetsmarknadens parter. Vi förkortar sådan försäkring TVA. av en För undvika sammanblandning med huvudförslagen om ändringar i att dagens lag arbetsskadeförsäkring har placerat ett förslag till en om helt lag samt kommentarer till denna i slutet av kapitlet. ny

Våra överväganden

Vi beskriver de fördelar och nackdelar är förbundna med som anser alternativet TVA och de allmänna förutsättningar som vi anser anger bör gälla för detta. Vår slutsats blir att det inte föreligger några avgörande hinder föra över ansvaret för arbetsskadeförsäkringen mot att arbetsmarknadens parter i form av en obligatorisk tilläggsförsäkring vid arbetsskada. Det är emellertid fråga för statsmakterna att bedöma vilka möjen ligheter det finns genomföra TVA rent praktiskt. Flera av de sakatt kunniga i utredningen representerar arbetsmarknadens parter har som uttryckt starka tvivel möjligheterna att i nuvarande situation föra för arbetsskadeförsäkringen arbetsmarknadens parter. över ansvaret

T VA i huvuddrag

Om alternativet genomförs föreslår vi att alla arbetsgivare genom en ny lag, kallad Arbetsskadelagen, ska bli skyldiga att teckna arbetsskadeförsäkring för sina anställda. Små arbetsgivare eller uppdragstagare, låter utföra arbete i högst 12 dagar år, ska vara befriade som annan per från försäkringsplikt. En sådan anställd ska ändå täckas av försäkringen. Samma bestämmelser ska gälla uppdragsgivare i förhållande till deras uppdragstagare. Egna företagare ska få välja de vill teckna frivillig arbetsskadeom försäkring i TVA. Även de är under utbildning ska omfattas som av arbetsskadelagen, den utbildningsansvarige har tecknat en frivillig om arbetsskadeförsäkring i TVA.

Sammanfattning 35

Till de övriga grundläggande försäkringsvillkor bör som anser anges i arbetsskadelagen hör arbetsskadebegreppet och bevisreglema. Vi anser efter tämligen ingående diskussion att det generella skadeen begreppet bör behållas, liksom nuvarande bevisregler, lägger men samtidigt fram ett alternativt förslag enklare bevisregel finns om en som en del håll inom skadeståndsrätten. Ett generellt atbetsskadebegrepp innebär större risker inom TVA än inom ett offentligt system. Försäkringsprerniema måste täcka också skador som man inte tidigare känt till kunde arbetsrelaterade. Vi vara anser dock att möjligheterna till återförsäkring är goda och föreslår med patientskadelagen som förebild vissa begränsningar i ersättningsrätten. I arbetsskadelagen bör också de grundläggande ersättningsvillkoren slås fast. Vi föreslår att arbetsskadeersättning ska ut enligt skadeges

ståndsrättsliga regler som finns i skadeståndslagen 1972:207.

Administrationen

TVA ska skötas av arbetsmarknadens parter. Eftersom kollektivavtal sluts av 100-tals parter båda sidor förslår uppgiften ska läggas att de centrala organisationerna. Vi föreslår dessa ska föratt utse en säkringsgivare, som ägs av dem själva. En variant är att parterna på den privata, den statliga respektive kommunal- och landstingssidan äger var sitt bolag. Vissa delar, skadereglering och kapitalförvaltning, kan som om man så vill överlåtas redan etablerade bolag. TVA-administrationen kommer andra försäkringsbolag stå som att under tillsyn Finansinspektionen. Vi föreslår det ska inrättas av att en särskild arbetsskadenämnd, får till uppgift att verka för enhetlig som en praxis. Den som skadas i sitt arbete ska också kunna väcka skadeståndstalan vid allmän domstol. Ett i lag påbjudet obligatoriskt skiljeförfarande skulle säkerligen strida mot Europakonventionen. Inget hindrar emellertid såvitt vi förstår att det inrättas eller flera skiljenämnder en inom TVA-organisationen, får till uppgift att överpröva beslut som som

har fattats försäkringsgivaren.

av TVA bör finansieras efter försäkringsmässiga principer. Vi föreslår dock att premierna till viss del utjämnas mellan stora och små arbetsgivare. Skulle få enda försäkring för hela den svenska arbetsmarknaen den, som dessutom ersättning inte bara i vårt alternativ för ingav som komstförlust utan också omfattade dagens

som Trygghetsförsäkringar

vid arbetsskada med huvudsakligen ideell ersättning, skulle i systemet

36 Sammanfattning

full funktion ha tillgångar på kanske 100 miljarder kronor. En försäkring mot enbart inkomstförlust, som alltså motsvarar dagens offentliga arbetsskadeförsälqing, skulle behöva ha tillgångar ungefär 50 miljarder kronor.

TVA kan enligt vår bedömning tidigast träda i kraft den 1 juli 2000. TVA bör omfatta skador inträffar efter denna tidpunkt. Äldre

som skador bör administreras av försäkringskassoma.

Författningsförslag

Förslag till Lag om ändring i lagen 1976:380 om

arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs i fråga lagen 1976:380 arbetsskadeom om försäkring dels att 6 kap. 5 § skall upphöra att gälla, dels att 1 kap. 1 2 kap. 1 6 kap. 1 8 kap. 3 och 4 §§ samt rubriken till 3 kap. skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas fyra paragrafer, 3 kap. 4 6 och nya - 8 §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l kap. 1 § Den som förvärvsarbetar i verksamhet här i riket är försäkrad för arbetsskada enligt denna lag.

Försäkringen skall gälla även Försäkringen skall gälla även den som genomgår utbildning i den genomgår utbildning i som den mån utbildningen är förenad den män regeringen eller mynmed särskild risk för arbets- dighet regeringen bestämsom skada. Regeringen eller myndig- föreskriver det. mer het som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter härom.

Annan förvärvsarbetande än arbetstagare är försäkrad under förutsättning att han är bosatt i Sverige. Första stycket gäller även arbete arbetstagare utför som en utomlands, om arbetet högst ett år och arbetstagaren utsänd avses vara är av en arbetsgivare med verksamhet här i riket. Om regeringen inte föreskriver annat skall arbetstagare statlig arbetsgivare sänds till en som av

land för arbete för arbetsgivarens räkning försäkrad för ett annat vara arbetsskada under hela utsändningstiden även om denna är avsedd att vara längre än ett år.

Första stycket gäller utländsk arbetsgivare sänder arbets-

om en tagare till Sverige för arbete vara högst ett år.

som avses

2 kap.

1 §

Med arbetsskada förstås i denna lag skada till följd av olycksfall eller skadlig inverkan i arbetet. Med annan skadlig inverkan av-

annan

inverkan faktor med hög grad sannolikhet kan ge ses av en som av upphov till sådan skada den försäkrade har.

en som

Som arbetsskada inte Som arbetsskada anses inte

anses

skada psykisk eller psyko- skada psykisk eller psykoen av en av somatisk natur är följd somatisk natur som är en följd

som en

företagsnedläggelse, en av en företagsnedläggelse, en av en arbetstvist, bristande uppskatt- arbetstvist, bristande uppskattning den försäkrades arbets- ning av den försäkrades arbets-

av insatser, vantrivsel med arbets- insatser, vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater uppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga för- eller därmed jämförliga förhållanden. hållanden. Vad nu sagts gäller

skadan har sin grund i

inte om

trakasserier eller andra kränk-

ningar den försäkrade eller i

av

andra liknande, påtagliga brist-

er i arbetsmiljön.

Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet, färden föranleddes och stod i nära samband med arbetet.

om av

Har skada som beror annat än olycksfall framkallats av smitta, anses den som arbetsskada i den mån regeringen föreskriver det.

3 kap.

Ersättning vid sjukdom Ersättning vid sjukdom och

rehabilitering

4§

Försäkrad som till följd av

arbetsskada har fått sin förmåga

att skajfa sig inkomst genom ar-

bete nedsatt på sätt som anges i

Författningsförslag 39

4 kap. 1 och 3 §§ har rätt till

omställningsersättning under

den tid han genomgår förebyggande medicinsk rehabilitering eller arbetslivsinriktad re-

habilitering enligt en av försäk-

ringskassan upprättad rehabiliteringsplan. Den försäkrades förmåga att skafa sig inkomst genom arbete under denna tid skall nedanses satt även i den mån åtgärden hindrar honom från att förvärvsarbeta.

Rehabilitering enligt första

stycket skall syfta till att den som drabbas av en arbetsskada skall återfå eller behålla sin förvärvsförmåga helt eller till viss del. Under rehabiliteringstid som avses i första stycket utges sär-

skilt omställningsbidrag för

kostnader uppstår för den som försäkrade i samband med rehabiliteringen. Ytterligare föreskrifter om sådant bidrag får meddelas regeringen. av

5 § Bestämmelserna rehabiom

literingsersättning i 22 kap. 2 §

andra stycket, 3 6 §§ och 11- - 17 §§ lagen 1962:381 om all-

män försäkring skall i tillämp-

liga delar gälla i fråga om om-

ställningsersättning.

6 §

Omställningsersåttning utges

med tillämpning bestämmelav serna i 4 kap. 2§ och beräknas

enligt 4 kap. 5 § första stycket och 6-11 §§.

Omställningsersättning utgör för dag 100 procent av ersätt-

ningsunderlaget, delat med 365.

8 §

Försäkrad som till följd av arbetsskada beviljas annan ersättning enligt denna lag har även rätt till särskild arbetsskadeersättning.

Särskild arbetsskadeersättning lämnas som kompensation för karensdagar under sjukdomstiden.

Den försäkrade har alltid rätt till särskild arbetsskadeersättning motsvarande två karensdagar. Om den försäkrade kan visa att han eller hon under de senaste tre åren, räknat från den dag ansökan om ersättning enligt lagen gjordes, har haft fler karensdagar under

sjukdomsperioder till följd av

arbetsskadan, har den försäkrade rätt till särskild arbetsskadeersättning motsvarande det verkliga antalet karensdagar.

Om huvudförmånen är livränta, beräknas den särskilda arbetsskadeersättningen på den försäkrades livränteunderlag enligt 4 kap. 5-1 §§. I annat fall beräknas den särskilda arbetsskadeersättningen på samma underlag som omställningsersättningen enligt 6 Den särskilda arbetsskadeersättningen utges vid ett tillfälle och för varje karensdag med 80 procent

underlaget, delat med 365. av

F örfattn ingsförslag 4 l

Ersättningen avrundas till närmaste hela krontal.

6 kap. 1 § Är någon har till liv- Är någon som rätt som har rätt till ränta enligt 4 eller 5 kap. sam- omställningsersättning enligt 3 tidigt berättigad till folkpension kap. eller livränta enligt 4 eller 5 eller tilläggspension i form kap. samtidigt berättigad till av förtidspension eller efter- folkpension eller tilläggspension levandepension enligt lagen i form förtidspension eller av 1962:381 om allmän försäk- efterlevandepension enligt lagen ring med anledning av den in- 1962:381 allmän försäkom komstförlust som har föranlett ring med anledning den inav livräntan, utgår livräntan endast komstförlust har föranlett som i den mån den överstiger omställningsersättningen eller pensionen. livräntan, utgår omställningsersättningen eller livräntan endast i den mån den överstiger pensionen. Om den enskilde först be-

viljas omställningsersättning

eller livränta och sedan förtidspension, skall samordning ske som om prövningen av rätten till

förtidspension hade skett

samtidigt som prövningen rätten av

till omställningsersättning eller

livränta. Har delpension utgått till någon som tillerkänns livränta enligt 4 kap. och avser livräntan samma inkomstförlust delsom pensionen, får livränta för förfluten tid utges endast i den mån den överstiger den delpension som utgått för samma tid. Första stycket gäller även i fråga om pension enligt utsom ländskt system för social trygghet utgår med anledning av arbetsskadan.

Om den försäkrade till följd

underlåten avgiftsbetalning

av har tillgodoräknats pensionspoäng enligt 11 kap. 6 § lagen

allmän försäkring för år efter om det då arbetsskadan har inträffat, skall vid tillämpningen av denna paragraf och 4 kap. 4 § hänsyn

tas till den tilläggspension som

skulle har utgått om avgift hade erlagts.

2 §

Fastställd livränta anknytes Fastställd livränta och

omtill basbeloppet och omräknas ställningsersättning anknytes till vid förändring detta. basbeloppet och omräknas vid

av

förändring av detta.

8 kap.

1 §

Underrättelse arbetsskada skall beträffande arbetstagare ome-

om delbart lämnas till den arbetsgivare hos vilken arbetstagaren var anställd när skadan inträffade. Har skada till följd av annat än olycksfall visat sig först efter det den försäkrade har upphört att vara utsatt för inverkan har orsakat skadan, skall underrättelse lämnas till den ar-

som betsgivare hos vilken den försäkrade senast var utsatt för sådan inverkan. Finns det någon på arbetsgivarens vägnar förestår arbetet,

som får underrättelsen i stället lämnas till denne. Beträffande försäkrad som

i 1 kap. 1 § andra stycket skall vad i detta kapitel sägs om arbetsavses givare gälla rektor eller annan som förestår utbildningen.

Arbetsgivare eller arbetsföre- Arbetsgivare eller arbetsföreståndare underrättel- ståndare genom underrättel-

som genom som

enligt första stycket eller på enligt första stycket eller se se annat sätt fått kännedom in- annat sätt fått kännedom om in-

om träffad arbetsskada är skyldig att träffad arbetsskada är skyldig att omedelbart anmäla skadan till omedelbart eller senast inom 14 allmän försäkringskassa. Annan dagar anmäla skadan till allmän försäkrad än arbetstagare skall försäkringskassa. Annan försäksjälv anmäla arbetsskada till för- rad än arbetstagare skall själv säkringskassan. Har han avlidit anmäla arbetsskada till försäktill följd skadan, skall ringskassan. Har han avlidit till

av anmälan göras den har rätt följd av skadan, skall anmälan

av som

Författningsförslag

att företräda dödsboet. göras den har rätt att av som företräda dödsboet.

Anmälan enligt andra stycket skall göras enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Nödvändiga utgifter för läkarutlåtanden ersättes i enlighet med vad regeringen föreskriver.

3 § Den allmänna försäkrings- Den allmänna försäkringskassa som avses i 2 § första kassa i 2 § första som avses stycket skall så snart det kan ske stycket skall bestämma den erbestämma den ersättning sättning skall betalas som som ut. skall betalas ut.

Denna försäkringskassa får dock uppdra försäkrings-

en annan kassa att bestämma ersättningen. Frågan den försäkrade har ådragit sig arbetsskada skall om en endast prövas i den mån det behövs för att bestämma ersättning enligt denna lag. Bestämmelsen i 20 kap. 2 § lagen 1962:381 allmän a om försäkring om förordnande till dess slutligt beslut kan fattas gäller även

i fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Ansökan ersättning till om följd av arbetsskada skall prövas så snart det kan ske och senast inom sex månader fån det den försäkrade anmälde ersättningsanspråk till följd av arbetsskadan, såvida det inte på

grund av komplicerade medi-

cinska utredningar eller av andra särskilda skäl finns anledning att dröja med beslutet.

Beslut som meddelas enligt denna lag skall gälla omedelbart, om annat föreskrivs i beslutet eller bestäms den myndighet har av som att pröva beslutet.

4 § Ärende angående livränta till Ärende angående omställden försäkrade, i annat ärende eller ningsersättning livränta till uppkommen fråga huruvida den den försäkrade, i annat ärende försäkrade har ådragit sig arbets- uppkommen fråga huruvida den

skada till följd annat än försäkrade har ådragit sig arbets-

av olycksfall och ärende angående skada till följd av annat än särskild efterlevandelivränta olycksfall och ärende angående

i försäkringskassa avgöras särskild efterlevandelivränta

skall

socialförsäkringsnärrmd. Re- skall i försäkringskassa avgöras av geringen får dock meddela före- socialförsäkringsnämnd. Re-

av skrifter behörighet för geringen får dock meddela före-

om tjänsteman hos försäkrings- skrifter behörighet för tjäns-

om kassan avgöra ärenden är teman hos försäkringskassan att

att som

enkel beskaffenhet och inte avgöra ärenden är av enkel av som angår livränta till den försäkrade beskaffenhet och inte angår omeller särskild efterlevandeliv- ställningsersättning eller liv-

ränta till den försäkrade eller ränta.

särskild efterlevandelivränta.

Denna lag träder i kraft den 1juli 1999.

bestämmelsemai l kap. 1 2 kap. l 3 kap. 4-6 §§ och

De nya 8 kap. 4 § tillämpas arbetsskador inträffar fr.o.m. den dagen.

som

bestämmelserna i 3 kap. 8 § och 6 kap. l § tillämpas

De nya arbetsskadeärenden inte har avgjorts slutligt denna dag.

som

När det gäller de upphävda bestämmelserna i 6 kap. 5 § ska äldre bestämmelser fortfarande tillämpas i fråga arbetsskador som har

om inträffat före ikraftträdandet.

Förslag till Lag om ändring i lagen 1977:265 statligt

om

personskadeskydd

Härigenom föreskrivs att 10 och 13 §§ lagen 1977:265 statligt om personskadeskydd skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

l0§ Ersättning enligt denna lag Ersättning enligt denna lag utges vid sjukdom, bestående utges vid sjukdom, bestående

nedsättning av arbetsförmågan nedsättning arbetsförmågan

av och dödsfall. Därvid tillämpas 3 och dödsfall. Därvid tillämpas 3 kap. l-3, 9 och 10 §§ och 4-6 kap. 1-10 §§ och 4-6 kap. lagen kap. lagen 1976:380 1976:380 arbetsskadeförom ar- om betsskadeförsäkring, om inte säkring, inte annat följer om av annat följer av 11-14 §§ denna 11-14 §§ denna lag. lag.

13 § Den som avses i l § första stycket l har rätt till särskild sjukpenning, om han under grundutbildning är längre än 60 dagar har som ådragit sig sjukdom som efter skyddstidens slut sätter med hans förmåga att skaffa sig inkomst arbete med minst fjärdedel. Detta genom en gäller även vid sjukdom har ådragits under utryckningsmånaden som eller månaden efter denna.

Särskild sjukpenning beräknas ersättningsunderlag uppgår

som till belopp som motsvarar fyra gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen 1962:381 allmän försäkring för tid före 21 års ålder, om fyra och en halv gånger basbeloppet för tid mellan 21 och 25 års ålder och fem gånger basbeloppet för tid från och med 25 års ålder.

Hel särskild sjukpenning ut- Hel särskild sjukpenning utgör för dag 80 procent av ersätt- gör för dag 90 ersättprocent av

ningsunderlaget, delat med 365. ningsunderlaget, delat med 365.

Vid beräkning särskild sjukav penning enligt detta stycke skall 3 kap. 4 § lagen allmän a om försäkring ha motsvarande till-

lämpning.

46 F örfattningsförslag

Om den har rätt till särskild sjukpenning samtidigt har rätt till

som

ersättning enligt denna lag, sjukpenning enligt lagen om arbetsannan skadeförsäkring eller sjukpenning enligt 3 kap. lagen 1962:381 om allmän försäkring, utges den särskilda sjukpenningen endast i den mån den är högre. För den period sjukpenning har beräknats med tillämpning 3 kap. 10-10b §§ lagen allmän försäkring utges den sär-

av om skilda sjukpenningen endast i den mån den är högre för sådan period.

Denna lag träder i kraft den 1juli 1999.

bestämmelserna i 10 § tillämpas arbetsskadeärenden

De nya som inte har avgjorts slutligt denna dag.

De bestämmelserna i 13 § tillämpas sjukperioder som in-

nya träffar fr.0.m. den dagen.

Förslag till Lag om ändring i lagen 1962:381 allmän

om

försäkring

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5 och 7 §§ samt 22 kap. 15 § lagen 1962:381 om allmän försäkringskall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 5 § Den allmänna försäkringskassan skall i samband med inskrivning av en försäkrad besluta den försäkrades tillhörighet till sjukpenningom försäkringen. I fråga om en försäkrad i l § första stycket som avses skall kassan samtidigt fastställa den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst. Sådan fastställelse skall också ske för försäkrad i som avses 1 § andra stycket så snart anmälan hans inkomstförhållanden gjorts om hos kassan. Av beslutet skall framgå i vad mån den sjukpenninggrundande inkomsten är att hänföra till anställning eller till annat förvärvs-

arbete. Sjukpenningförsäkringen skall omprövas

a när kassan fått kännedom a när kassan fått kännedom om att den försäkrades inkomst- att den försäkrades inkomstom förhållanden eller andra omstän- förhållanden eller andra omständigheter har undergått ändring digheter har undergått ändring av betydelse för rätten till sjuk- betydelse för rätten till sjukav penning eller för sjukpenningens penning eller för sjukpenningens storlek, storlek, b när förtidspension eller b när förtidspension eller särskild efterlevandepension särskild efterlevandepension en- enligt denna lag beviljas den för- ligt denna lag beviljas den försäkrade eller redan utgående säkrade eller redan utgående såsådan pension ändras med hän- dan pension ändras med hänsyn syn till ändring i den försäkrades till ändring i den försäkrades ararbetsförmåga eller, vid särskild betsförmåga eller, vid särskild

efterlevandepension, förmåga eller efterlevandepension, förmåga eller

möjlighet att bereda sig inkomst möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete, arbete genom c när delpension enligt sär- c när delpension enligt särskild lag beviljas den försäkrade skild lag beviljas den försäkrade eller redan utgående sådan eller redan utgående sådan pen- pension ändras med hänsyn till änd- sion ändras med hänsyn till änd-

ring i den försäkrades arbets- ring i den försäkrades arbetseller inkomstförhållanden, samt eller inkomstförhållanden,

d när tjänstepension beviljas d när tjänstepension beviljas den försäkrade. den försäkrade, samt

e när omställningsersättning

eller livränta beviljas den för-

säkrade enligt lagen 1976:380

om arbetsskadeförsäkring eller

redan utgående sådan förmån

ändras.

Ändring som avses i första stycket skall gälla från och med den dag då anledningen till ändringen uppkommit. Den sjukpenninggrundande inkomst ändrats enligt första stycket a får dock läggas till grund

som för ersättning tidigast från och med första dagen i den ersättningsperiod

inträffar i anslutning till att försäkringskassan fått kännedom om som inkomständringen.

Under tid anges under Under tid som anges under

som 6 får, om inte första stycket c 6 får, om inte första stycket c, eller d är tillämpligt, den fast- d eller e är tillämpligt, den fastställda sjukpenninggrundande ställda sjukpenninggrundande inkomsten sänkas lägst till vad inkomsten sänkas lägst till vad den skulle ha varit närmast dess- den skulle ha varit närmast dessförinnan försäkringskassan förinnan om försäkringskassan

om då känt till samtliga förhållan- då känt till samtliga förhållanden. Detta gäller tid då den för- den. Detta gäller tid då den försäkrade säkrade

bedriver studier, för vilka hon eller han uppbär studiehjälp, studiemedel eller särskilt vuxenstudiestöd enligt studiestödslagen 1973:349, studiestöd enligt lagen 1983:1030 om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa, bidrag enligt förordningen 1995:938 om utbildningsbidrag för doktorander eller särskilt utbildningsbidrag,

genomgår vuxenutbildning för utvecklingsstörda, Särvux eller svenskundervisning för invandrare sfi och uppbär timersättning för studierna,

3 är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller genomgår arbetsmarknadsutbildning som beslutats av en arbetsmarknadsmyndighet,

4. är gravid och avbryter eller inskränker sitt förvärvsarbete tidigast sex månader före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten härför,

F

örfattningjörslag 49

är helt eller delvis ledig från förvärvsarbete för vård barn, av som den försäkrade är förälder till barnet eller likställs med förälder enligt 1 § föräldraledighetslagen 1995:584 och barnet inte har fyllt år. ett Motsvarande gäller vid adoption barn fyllt tio år eller vid av som mottagande av sådant barn i avsikt att adoptera det, mindre än ett år om har förflutit sedan den försäkrade fick barnet i sin vård,

fullgör tjänstgöring enligt lagen 1994:1809 totalförom svarsplikt. För en försäkrad som avses i tredje stycket 1 eller 3 skall försäkringskassan, vid sjukdom under utbildningstiden, beräkna sjukpenning på sjukpenninggrundande inkomst har fastställts grundval en som av enbart den inkomst eget arbete den försäkrade kan få av som antas under denna tid. Om därvid den sjukpenninggrundande inkomsten helt eller delvis är att hänföra till anställning, skall årsarbetstiden beräknas

på grundval av enbart det antal arbetstimmar den försäkrade kan som

antas ha i ifrågavarande förvärvsarbete under utbildningstiden.

För en försäkrad får För försäkrad får som en som sådan behandling eller rehabili- sådan behandling eller rehabili-

tering som avses i 7 b § eller 22 tering i 7 b § eller 22 som avses kap. 7 § och som under denna kap. 7 § eller rehabilitering som tid får livränta enligt lagen i 3 kap. lagen 1976:380 avses 1976:380 arbetsskadeför- arbetsskadeförsäkring och om om säkring eller motsvarande ersätt- under denna tid får livränta som ning enligt annan författning enligt lagen 1976:380 om ar-

skall försäkringskassan, vid betsskadeförsäkring eller

motsjukdom under den tid då liv- svarande ersättning enligt annan ränta betalas ut, beräkna sjuk- författning skall försäkringspenningen en sjukpenning- kassan, vid sjukdom under den

grundande inkomst som har fast- tid då livränta betalas beut, ställts på grundval av enbart den räkna sjukpenningen sjuken inkomst av eget arbete den penninggrundande inkomst som som försäkrade kan antas få under har fastställts grundval av endenna tid. bart den inkomst arbete av eget som den försäkrade kan antas få under denna tid.

För en försäkrad som avses i 10 § första stycket 1 eller 2 skall c dock under studieuppehåll mellan vår- och hösttermin, då den försäk-

rade inte uppbär studiesocial förmån i tredje stycket sjuksom anges penningen beräknas den sjukpenninggrundande inkomst följer som

av första-tredje styckena, som sjukpenningen blir högre än sjukpenning

beräknad på den sjukpenninggrundande inkomsten enligt fjärde stycket.

Fjärde stycket tillämpas även för försäkrad som avses i tredje stycket 6 när den försäkrade genomgår grundutbildning som är längre än 60 dagar.

7 §

Sjukpenning utges vid sjukdom sätter ned den försäkrades ar-

som betsförmåga med minst fjärdedel. Vid bedömningen av om sjukdom

en föreligger skall bortses från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden. Med sjukdom jämställs ett tillstånd

nedsatt arbetsfönnåga, orsakats sjukdom för vilken sjukpenav som av ning utgetts och fortfarande kvarstår efter det att sjukdomen upp-

som hört.

Saknar den försäkrade arbetsförmåga utges hel sjukpenning. Om arbetsförmågan inte saknas helt är nedsatt med minst tre fjärdedelar

men

fjärdedels sjukpenning. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre utges tre grad med minst hälften utges halv sjukpenning. I annat fall utges

men en fjärdedels sjukpenning.

Vid bedömningen arbetsförmågan är fullständigt nedsatt

av om skall, den försäkrade kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete,

om särskilt beaktas den försäkrade grund av sjukdomen är ur stånd

om att utföra sitt vanliga eller annat lämpligt arbete som arbetsgivaren tillfälligt erbjuder den anställde. Om den försäkrade grund av sjukdomen behöver avstå från förvärvsarbete under minst en fjärdedel av sin normala arbetstid viss dag, skall hans arbetsförmåga anses ned-

en satt i minst motsvarande mån den dagen.

Om den försäkrade inte kan antas kunna återgå till sitt vanliga arbete eller till annat arbete hos arbetsgivaren, skall vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning särskilt beaktas den försäkrade kan

om försörja sig sådant arbete efter åtgärd i 7 b § eller

genom som avses 22 kap.

Om det efter prövning enligt fjärde stycket bedöms att den försäkrade inte kan återgå till arbete hos arbetsgivaren eller försörja sig själv

annat förvärvsarbete är normalt förekommande arbetsgenom som marknaden, skall vid bedömningen arbetsförmågans nedsättning sär-

av skilt beaktas den försäkrade efter åtgärd som avses i 7 b § eller

om 22 kap. kan försörja sig själv genom sådant förvärvsarbete som är normalt förekommande på arbetsmarknaden, eller genom annat lämpligt arbete som är tillgängligt för den försäkrade.

Om det finns särskilda skäl för det får vid bedömningen av arbetsförmågans nedsättning beaktas den försäkrades ålder samt den försäkrades bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet och

Föifattningsförslag 51

andra liknande omständigheter. Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning enligt fjärde och femte styckena skall göras i förhållande till högst ett heltidsarbete. Vid prövning av den försäkrades rätt till sjukpenning för tid under vilken han annars skulle ha uppburit föräldrapenning, skall arbetsförmågan anses nedsatt endast i den utsträckning den försäkrades som förmåga att vårda barnet är nedsatt på grund av sjukdom.

Om den försäkrade uppbär Om den försäkrade uppbär förtidspension eller särskild förtidspension eller särskild efterlevandepension enligt denna efterlevandepension enligt denna lag, skall vid prövningen av den lag eller omställningsersättning försäkrades rätt till sjukpenning eller livränta enligt lagen bedömningen av hans arbets- 1976:380 arbetsskadeförom förmåga ske med bortseende säkring, skall vid prövning av från den nedsättning för- den försäkrades rätt till sjukpenav mågan eller möjligheten att be- ning bedömningen hans av arreda sig inkomst arbete betsförmåga ske med bortseende genom som ligger till grund för utgåen- från den nedsättning förav de pension. mågan eller möjligheten att bereda sig inkomst genom arbete som ligger till grund för utgående pension, omställningsersättning eller livränta.

22 kap. 15 § Rehabiliteringspenning skall minskas med det belopp den försäkrade för samma tid får som sjukpenning eller föräldrapenningfönnån enligt denna lag,

2. sjukpenning eller livränta sjukpenning, omställningsenligt lagen 1976:380 ersättning eller livränta enligt om arbetsskadeförsäkring eller mot- lagen 1976:380 arbetsom svarande ersättning enligt någon skadeförsälcring eller motannan författning, dock inte liv- svarande ersättning enligt någon ränta till efterlevande samt i författning, dock inte livannan övrigt endast till den del ersätt- ränta till efterlevande i samt ningen avser samma inkomst- övrigt endast till den del ersättbortfall som rehabiliteringser- ningen inkomstavser samma sättningen är avsedd att täcka. bortfall rehabiliteringsersom sättningen är avsedd att täcka.

studiehjälp, studiemedel, korttidsstudiestöd, särskilt vuxenstudiestöd eller utbildningsarvode enligt studiestödslagen 1973:349, dock inte till den del ersättningen är återbetalningspliktig.

Vad föreskrivs i första stycket gäller även beträffande motsva-

som rande förmån utges till den försäkrade grundval av utländsk

som lagstiftning.

Särskilt bidrag skall minskas

med det belopp den försäkrade

för samma tid får som särskilt

omställningsbidrag enligt lagen

1976:380 arbetsskadeför-

om

säkring.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999 och gäller arbetsskador som inträffar fr.0.m. den dagen.

Förslag till Lag om ändring i kommunalskattelagen 1928:370

Härigenom föreskrivs att anvisningarna till 22 och 32 §§ kommunalskattelagen 1928:370 skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ur anvisningarna till 22 § 11. Sjukpenning och rehabi- 11. Sjukpenning och rehabiliteringspenning enligt lagen literingspenning enligt lagen 1962:381 om allmän försäk- 1962:381 allmän försäkom ring och sjukpenning enligt ring och sjukpenning enligt lagen 1954:243 yrkes- lagen 1954:243 yrkesom om skadeförsäkring, lagen 1976:380 skadeförsäkring, lagen 1976:380 om arbetsskadeförsäkring, lagen om arbetsskadeförsäkring, lagen 1977:265 om statligt person- 1977:265 om statligt personskadeskydd och lagen 1977:267 skadeskydd och lagen 1977:267

om krigsskadeersättning till om krigsskadeersättning till

sjömän utgör skattepliktig intäkt sjömän samt särskild arbetsom förmånen grundas på in- skadeersättning och omställkomst, som hänför sig till ningsersättning enligt lagen näringsverksamhet. Till intäkt 1976:380 arbetsskadeförom hänförs under nämnda förutsätt- säkring utgör skattepliktig intäkt ningar också ersättning enligt förmånen grundas om lagen 1989:225 om ersättning inkomst, hänför sig till som till smittbärare. näringsverksamhet. Till intäkt hänförs under nämnda förutsättningar också ersättning enligt lagen 1989:225 ersättning om till smittbärare.

Ur anvisningarna till 32 § 12. Sjukpenning och rehabi- 12. Sjukpenning och rehabi-

literingspenning enligt lagen literingspenning enligt lagen

1962:381 om allmän försäk- 1962:381 allmän försäkom ring och sjukpenning enligt ring och sjukpenning enligt lagen 1954:243 yrkes- lagen 1954:243 yrkesom om skadeförsälqing, lagen 1976:380 skadeförsälcring, lagen 1976:380

om arbetsskadeförsälqing, lagen om arbetsskadeförsäkring, lagen

1977:265 om statligt 1977:265 statligt person- om personskadeskydd och lagen 1977:267 skadeskydd och lagen 1977:267

om krigsskadeersättning till om krigsskadeersättning till

sjömän utgör skattepliktig intäkt sjömän samt särskild arbets-

tjänst förmånen grundas skadeersättning och omställav om

förvärvsinkomst, hänför ningsersättning enligt lagen

som sig till tjänst. 1976:380 om arbetsskadeför-

säkring utgör skattepliktig intäkt

tjänst förmånen grundas

av om

förvärvsinkomst, som hänför

sig till tjänst.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999 och tillämpas första gången vid 2000 års taxering.

Författningsförslag 55

Förslag till Förordning om ändring i förordningen 1977:284 om

arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd

Regeringen föreskriver i fråga om förordningen 1977:284 om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd dels att 5 och 24 26 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i förordningen skall införas paragraf, 27 en ny av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 § Arbetsskadeförsäkring gäller även den som deltar i arbetsmarknadsutbildning, är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller genomgår arbetsträning som har godkänts av allmän försäkringskassa, före antagning till arbetsmarknadsutbildning eller inskrivning vid arbetsmarknadsinstitut efter beslut länsarbetsnämnden deltar i obliav gatoriskt studiebesök eller besök för kartläggning av sökandens yrkeskunskaper, eller

deltar i arbetslivsinriktad deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering enligt 22 kap. rehabilitering enligt 22 kap. lagen 1962:381 om allmän för- lagen 1962:381 allmän förom säkring. säkring eller rehabilitering enligt 3 kap. lagen 1976:380 om

arbetsskadeförsäkring.

Arbetsskadeförsäkringen skall, i den omfattning i 4 som anges dessutom gälla den som

efter fullgjord skolplikt efter fullgjord skolplikt genomgår yrkesutbildning eller genomgår yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning, förberedande sådan utbildning eller genomgår eftergymnasial utbildning som syftar till yrkes-

utbildning,

genomgår årskurs 7 eller högre årskurs i grundskolan, särskolans yrkesskola, gymnasieskolan eller motsvarande utbildning.

56 F örfattningsförslag

4§

Arbetsskadeförsäkringen Arbetsskadeförsäkringen gäller i de fall i 2 § gäller i de fall som avses i

som avses andra stycket under moment i a 2 § andra stycket punkt 1 utbildningen då eleven utför under moment i utbildningen då

arbete stämmer överens med studierna bedrivs i skolmiljö

som eller till sin art liknar sådant eller i annan miljö som har na-

som vanligen utförs vid förvärvs- turlig anknytning till skolan, arbete. b 2 § andra stycket punkt 2

under moment i utbildningen då

eleven utför arbete som stämmer

överens med eller till sin art lik-

sådant som vanligen utförs

nar

vid förvärvsarbete.

5§

Som arbetsskada enligt 2 kap. 1 § fjärde stycket lagen 1976:380

arbetsskadeförsäkring anses om

sjukdom har framkallats smitta och har ådragits i

som genom som sysselsättning vid laboratorium där arbete med smittämnet bedrivs,

samhällsfarlig sjukdom samhällsfarlig sjukdom

i 1.1. och 1.2 bilagan som avses i 1.1. och 1.2 bilagan som avses till smittskyddslagen 1988:1472, till smittskyddslagen 1988:1472, resistenta stafylokockinfek- resistenta stafylokockinfekttioner, erysipeloid, kokoppor, ioner, erysipeloid, kokoppor, lepra, mul- och klövsjuka, lepra, papegojsjuka och andra papegojsjuka och andra omit- omithoser, primär icke varig hoser, primär icke varig hjärn- hjäm- och hjämhinneinflammaoch hjämhinneinflammation, tion, rots, trichofyti, tularemi, rots, trichofyti, tularemi, un- undulatfeber, Weils sjukdom dulatfeber samt Weils sjukdom och andra leptospiroser, Herpes och andra leptospiroser, om HI V/AIDS samt EHEC 0157sjukdomen har ådragits bakterie, om sjukdomen har

ådragits

i arbete vid sjukvårdsinrättning,

i annat arbete vid behandling, vård eller omhändertagande av smitt-

förande eller vid omhänderhavande eller hantering smittförande

person djur eller material.

24§ Bestämmelser om utbetalning Bestämmelser utbetalning om av sjukpenning finns i förord- av sjukpenning och omställningen 1982:366 om utbetal- ningsersättning finns i förordning av dagersättning från de ningen 1982:366 utbetalom allmänna försäkringskassoma. ning dagersättning från de av allmänna försäkringskassoma.

Livränta betalas ut gång i månaden. Om livräntan är samordnad en med pension enligt lagen 1962:381 allmän försäkring, skall livom ränta betalas ut samtidigt med pensionen.

25§ Livränta för förfluten tid och Omställningsersättning och annan ersättning än som sägs i livränta för förfluten tid och an- 24 § betalas ut så snart det kan ersättning än sägs i 24 § nan som ske. betalas ut så snart det kan ske.

26§ Uppkommer öretal vid utbe- Uppkommer öretal vid utbetalning av sjukpenning eller liv- talning sjukpenning, omställav ränta jämkas öretalet till när- ningsersättning, särskilt ommaste krontal eller, det slutar ställningsbidrag, särskild om arpå 50 öre, till närmaste högre betsskadeersättning eller livkrontal. ränta jämkas öretalet till närmaste krontal eller, om det slutar på 50 öre, till närmaste högre krontal.

27§ Vad som sägs i 4 12 §§ för- ordningen 1991:1321 om re-

habiliteringsersättning om det

särskilda bidraget skall i tilllämpliga delar gälla även det

särskilda omställningsbidraget.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1999 och gäller arbetsskador som inträffar fr.o.m. den dagen.

Förslag till Förordning om ändring i förordningen 1988: 1542 om att vissa ärenden enligt lagen

behörighet avgöra

1976:380 om arbetsskadeförsäkring

Regeringen föreskriver att 2 § förordningen 1988:1542 om behörighet att avgöra vissa ärenden enligt lagen 1976:380 om arbetsskadeförsäkring skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§

Hos försäkringskassan avgör Hos försäkringskassan avgör

tjänsteman en tjänsteman en

ärenden arbetsskada ärenden om arbetsskada

om till följd buller, till följd buller,

av av

arbetsskada i ärenden arbetsskada i

ärenden om om form pleuraplack till följd form pleuraplack till följd av

av av av inverkan asbest, inverkan av asbest,

av

ärenden där fråga gäller ärenden där fråga gäller

ett sjukdomsfall är att hän- om ett sjukdomsfall är att hänom föra till skada som tidi- föra till samma skada som

samma

inträffat sjukdomsfall, tidigare inträffat sjukdomsfall,

gare vilket har godkänts såsom vilket har godkänts såsom ar-

arbetsskada socialförsäk- betsskada av en socialförsäk-

av en ringsnärrmd, dock endast det ringsnärrmd, dock endast om det

om

sjukdomsfallet har inträffat sjukdomsfallet har inträffat nya nya inom ett år från det tidigare inom ett år från det tidigare

sjukdomsfallet har avslutats. sjukdomsfallet har avslutats,

ärenden om rehabilite-

ringsåtgärd avses i 3 kap.

som

5 § lagen 1976:380 om arbets-

skadeförsäkring,

ärenden om särskilt om-

ställningsbidrag,

ärenden särskild ar-

om

betsskadeersättning.

Vad sagts i första stycket Vad sagts i första stycket

som som gäller inte ärenden angår gäller inte ärenden som angår

som livränta till den försäkrade eller rätt till omställningsersättning särskild efterlevandelivränta eller livränta till den försäkrade eller ärenden vidlyftig eller särskild efterlevande-

som är av

eller svår beskaffenhet. livränta eller ärenden är som av vidlyftig eller svår beskaffenhet.

Denna förordning träder i kraft den 1juli 1999. De nya bestämmelserna i 2 § första stycket punkt 4 och 5 samt andra stycket tillämpas arbetsskador inträffar fr.o.m. den dagen som De nya bestämmelserna i 2 § första stycket punkt 6 tillämpas på arbetsskadeärenden inte har avgjorts slutligt denna dag. som

Förslag till Förordning ändring i förordningen 1982:366 om

om från de allmänna

utbetalning av dagersättning

försäkringskassoma

Regeringen föreskriver att loch 2 §§ förordningen 1982:366 om utbetalning dagersättning från de allmänna försäkringskassoma skall av ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§ Med dagersättning i Med dagersättning avses i avses denna förordning denna förordning sjukpenning, rehabilite- sjukpenning, rehabiliteringsersättning, havandeskaps- ringsersättning, havandeskapspenning och föräldrapenning- penning och föräldrapenningförmåner enligt lagen 1962:381 förmåner enligt lagen 1962:381 allmän försäkring allmän försäkring om om smittbärarpenning enligt smittbärarpenning enligt lagen 1989:225 ersättning lagen 1989:225 om ersättning om till smittbärare till smittbärare sjukpenning enligt lagen sjukpenning och omställ- 1976:380 arbetsskadeför- ningsersättning enligt lagen om säkring och lagen 1977:265 1976:380 arbetsskadeförom om statligt personskadeskydd säkring och lagen 1977:265 om

statligt personskadeskydd

4. ersättning enligt lagen 4. ersättning enligt lagen 1973:371 kontant arbets- 1973:371 kontant arbetsom om marknadsstöd marknadsstöd dagpenning enligt förord- dagpenning enligt förordningen 1995:239 förmåner ningen 1995:239 förmåner om om till totalförsvarspliktiga och för- till totalförsvarspliktiga och förordningen FFS 19978:26 ordningen FFS 19978:26 om om arvode till motorrepara- arvode m.m. till motorreparam.m. tionsledare tionsledare utbildningsbidrag enligt utbildningsbidrag enligt l§ förordningen 1996:1100 1§ förordningen 1996:1100 aktivitetsstöd om aktivitetsstöd om ersättning enligt lagen ersättning enligt lagen 1988:1465 ersättning och 1988:1465 om ersättning och om ledighet för närståendevård ledighet för närståendevård

F örfattnin gjörslag 6 1

ersättning enligt 20 § lagen ersättning enligt 20 § lagen 1991:1047 om sjuklön. 1991:1047 sjuklön. om

2 § Dagersättning enligt 1 § 1 i Dagersättning enligt 1 § 1 i

form av rehabiliteringspenning form rehabiliteringspenning,

av

samt dagersättning enligt l § 6 omställningsersättning enligt 1 §

betalas ut högst gång i måna- 3 dagersättning enligt 1 § 6 en samt den om inte rehabiliteringen betalas högst gång i månaut en eller utbildningen slutförs dess- den inte

om rehabiliteringen

förinnan. eller utbildningen slutförs dessförinnan.

Annan dagersättning enligt Annan dagersättning enligt 1§ 1 än rehabiliteringspenning 1§ 1 och 3 än rehabiliteringssamt dagersättning enligt 1 § 2-5 penning omställningsersättning

och 7 betalas ut högst fjor- dagersättning enligt 1 var samt § tonde dag om inte ersättnings- 5 och 7 betalas högst ut var perioden tar slut dessförinnan. fjortonde dag inte om ersättningsperioden tar slut dessförinnan.

Dagersättning enligt 1 § 8 betalas ut när ersättningsperioden har tagit slut.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1999 och gäller arbetsskador som inträffar fr.0.m. den dagen.

l

Inledning

1.1 Bakgrund

Kort om lagstiftningen

m. m.

Arbetsskadeförsäkringen är vår äldsta socialförsäkring. Den första

lagen på området kom till redan 1901 och handlade ersättning för om skada till följd olycksfall i arbete inom industrin. Försäkringen av utvidgades genom olika lagar under seklets första decennier. nya Fram till den nuvarande lagen 1976:380 arbetsskadeförsälcring om LAF gällde lagen yrkesskadeförsäkring YFL, varit i kraft om som sedan 1955. YFL gav ett skydd vid olycksfall i arbete, vid färdolycks-

fall och vid vissa sjukdomar som hade uppkommit till följd specifika av miljöfaktorer i den skadades arbete. Vid sidan YFL om fanns det författningar om statlig ersättning för skador under bl.a. mitlitärtjänst,

räddningstjänst och under anstaltsvistelse.

LAF, som trädde i kraft den l juli 1977, omfattar alla förvärvsarbe-

tande, dvs. förutom arbetstagare även uppdragstagare och föreegna tagare. Dessutom omfattas vissa studerandegrupper lagen. LAF av ger ersättning för inkomstbortfall till den drabbas som av skada i sitt arbete. Ersättning utgår i dag huvudsakligen livränta. som Till skillnad från YFL har LAF generellt

ett skadebegrepp. Be-

greppet arbetsskada är definierat skada till följd olycksfall eller som av annan skadlig inverkan. Med skadlig inverkan annan avses i princip varje i arbetsmiljön förekommande faktor som kan påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Även olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet, färden föranleddes och stod i om av nära samband med arbetet. För skada framkallats smitta gäller som genom särskilda regler.

De särskilda statliga ersättningama har sammanförts i en lag

1977:265 statligt personskadeskydd.

om Under början 1970-talet träffade arbetsmarknaden av parterna

avtal om trygghetsförsäkring vid yrkesskada. Försäkringen,

som numera heter trygghetsförsälcring vid arbetsskada TFA, ger den som

64 Inledning

skadats i sitt arbete ersättning efter skadeståndsrättsliga normer, bl.a. för sveda och värk och lyte och oberoende av om arbetsgivare

men, eller kan göras skadeståndsansvarig.

annan

Arbetsskadeförsäkringens utveckling

Det utvidgade skadebegreppet gjorde att antalet skadeanmälningar ökade efter LAFs tillkomst. I mitten 1980-talet blev det en särskilt kraftig ökning följd utvecklingen inom rättspraxis. Antalet

som en av ärenden kom in till försäkringskassoma för prövning steg från

som 42 000 år 1980 till 65 000 år 1985 och till mest 118 600 år 1989.

som Andelen bifall också från 66 procent år 1980 till 75,1 procent år

steg 1985 och till högst 88,1 procent år 1988. Resultatet blev en kraftig

som ökning antalet livräntetagare från 18 500 år 1987 till 101 000 år

av - 1994. Arbetskadeförsälcringens utgifter steg brant, och Arbetsskadefonden visar sedan år 1987 ett underskott.

Den 1 januari 1993 skärptes reglerna för att få en skada godkänd

arbetsskada. För att skadlig inverkan ska föreligga krävs som en anses det till början hög grad sannolikhet för att en arbets-

numera en en av miljöfaktor över huvudtaget kan upphov till en skada som den för-

ge säkrade har. Dessutom måste övervägande skäl tala för att skadan har orsakats denna faktor. Samma år togs också arbetsskadesjukpen-

av ningen bort.

En viss minskning antalet ärenden som kommit in för prövning

av skedde olika anledningar i början av 1990-talet. Därefter har skärp-

av ningama i rättspraxis samt i lagstiftningen 1993 medfört att antalet

sjunkit Är 1995 de således i sådana ärenden har avsevärt. var nere 19 200 och 1997 i 14 700 beräknat. Bifallsfrekvensen har också sjunkit successivt. Åren 1995 och 1996 den 49,8 55,7 procent.

var resp.

I direktiven till vår utredning framhålls att det nya arbetsskadebegreppet och samordningen med sjukförsäkringen har lett till en stram arbetsskadeförsäkring. Det arbetsskadebegreppet innebär främst att

nya antalet godkända arbetssjukdomar har minskat. Det har framförts kritik mot att detta bl.a. har inneburit att reglerna missgynnar kvinnor, efter-

arbetsutlösta besvär i t.ex. rörelse- och stödjeorganen i högre utsom sträckning drabbar kvinnor, medan skador till följd av olycksfall oftare drabbar män.

Försäkringens utgifter för skador som inträffar i dag är låga jämfört med slutet 1980-talet, och utgifterna är lägre än inkomsterna av ar-

av betsgivaravgifter i form arbetsskadeavgifter. Det löpande över-

av skottet uppgick till 3 400 miljoner kronor år 1996, och det ackumu-

ca lerade underskottet till 15 900 miljoner kronor den 31 december

ca

1996. Enligt Riksförsäkringsverkets kommer det ackumuleprognoser rade underskottet helt borta år 2000. att vara Regeringen har nu föreslagit att den hittillsvarande arbetsskadefonden, där skulden bokförts, ska avvecklas fr.o.m. 1999 och att arbetsskadeavgiftema ska föras till en bruttoredovisad inkomsttitel prop. 1997/98:41.

Tidigare utredningar

Arbetsskadeförsäkringen har utretts flera gånger sedan sin tillkomst

1977. I betänkandet Översyn arbetsskadeförsäkringen SOU

av 1985:54 föreslog en särskild utredningsman vissa åtgärder för att komma till rätta med ärendebalanser och långa handläggningstider

annat sätt än genom resursförstärkning.

Regeländringama 1993 kom till sedan en särskild utredningsman

arbetsskadeförsäkringsutredningen i betänkandet SOU 1992:39

gjort en översyn av begreppet arbetsskada. Sjuk- och arbetsskadekommittén ursprungligen Sjuk- och arbet-

skadeberedningen granskade bl.a. arbetsskadeförsäkringen från olika

utgångspunker dels i en expertrapport SOU 1994:72 sjukpenning, arbetsskada och förtidspension, dels i delbetänkandet SOU 1995:149 Försäkringsskydd vid sjukdom om tilläggsförsälqing vid arbetsskada och dels i slutbetänkandet SOU 1996:113 En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering. Arbetsskadeförsälcringen har också granskats Riksdagens revisoav rer i en rapport 1988/89:5. Riksdagen har vidare vid antal ett stort tilllfällen behandlat motioner syftat till förändringar arbetssom av

skadeförsäkringen.

1 Utredningsuppdraget

Utredningens direktiv dir. 1997:91 framgår beslut av vid regeringssammanträde den 26 juni 1997. Här skall inledningsvis endast sammanfattningen av uppdraget återges.

En särskild utredare tillkallas med uppgift över arbetsskadeföratt se säkringen. Utredaren skall

analysera de senaste årens förändringar i arbetsskadeförsäkringen

-

i syfte att över frågan försäkringen tillfredsställande

se om ger en trygghet för den drabbas arbetsskada, som av en

3 18-0105

66 Inledning

över grunderna för vad skall betraktas som arbetsskada, i - se som första hand inom för en ojfentlig försäkring, ramen pröva det finns anledning att ompröva ersättningsreglerna uti- - om från principen att skadad så långt möjligt skall hållas ekoen som nomiskt skadelös, belysa vilka efekter förslagen kan få för kvinnor respektive män, pröva ett alternativ till nuvarande arbetsskadeförsäkring inne- bärande att arbetsmarknadens parter tar över det organisatoriska

och ansvaret för obligatorisk tilläggsförsäkring vid

finansiella en

arbetsskada samt analysera de ekonomiska effekter för såväl försäkringen som admi- nistrationen kan förenade med de olika alternativen. Utsom vara redaren skall lämna förslag på ett alternativ som ryms inom dagens utgiftsnivå för arbetsskadeförsäkringen samt ytterligare alternativ

utredningen finner motiverade. som

1 de alternativen skall förslag till finansiering vara utarbetade. senare I uppdraget ingår också att

över vissa frågor vad gäller rätten till livränta, - se utreda det är lämpligt lagstiftningen till vissa regel- - om att anpassa ändringar skedde den 1 januari 1997 i sjuldörsäkringen och som

förtidspensioneringen,

över reglerna för samordning arbetsskadelivränta och ersätt- - se av ning enligt lagen 1962:381 allmän försäkring, om över arbetsskadeskyddet för studenter samt - se över personskadeskyddet för totalförsvarspliktiga. - se

Vidare skall Sveriges åtaganden enligt internationella överenskommel-

på arbetsskadeområdet beaktas. ser 1 sina överväganden kring ersättningssystemet bör utredaren beakta

vilken betydelse de avtalsbundna försäkringarna har i sammanhanget. Konsekvenserna för dessa försäkringar det system som väljs bör av analyseras och bedömas. Uppdraget skall avslutat senast den 3 0januari 1998. vara

Direktivens innehåll i övrigt återges under respektive sakavsnitt i be-

tänkandet.

Inledning 67

1 Utredningsarbetet

Utredningen har fått tiden för att avsluta uppdraget förlängd till den 9 mars 1998. Tiden har dock inte medgett några egentliga under-

egna, sökningar av hur arbetsskadeförsäkringen hanteras i det dagliga arbetet. Sammanträden har hållits med de sakkunniga vid sju tillfällen.

Utredningens sekretariat har fått information och synpunkter vid kontakter under hand med bl.a. företrädare för skilda inom den

organ fackliga rörelsen som biträder medlemmarna med försäkringsfrågor, med företrädare för Kammarkollegiet, Yrkesmedicinen och andra

representanter för läkarkåren samt med anställda vid domstolar och försäkringskassor.

Utredningen har samrått under hand med företrädare för Arbetarskyddsstyrelsen, Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen, liksom för olika statliga utredningar.

sekretariatet har gjort korta studieresor till Danmark, Finland och Norge för att ta del av lagstiftningen och erfarenheterna i dessa länder

arbetsskadeförsäkringens område.

2 Nuvarande

försäkringar

2.1 Lagen 1976:380 om

arbetsskadeförsäkring LAF och anknytande lagar

LAF trädde i kraft den l juli 1977. LAF gäller för alla arbetsskador som inträffat eller visat sig fr.o.m. detta datum. De äldre bestämmelserna i lagen 1954:243 om yrkesskadeförsäkring YFL tillämpas fortfarande för skador som har inträffat eller har visat sig under som YFL-tid och fram t.0.m. den 30 juni 1977.

2.1.1 Personkretsen

LAF har ett vidsträckt tillämpningsområde. Arbetsskadeskyddet enligt LAF gäller för alla förvärvsarbetar i Sverige. Även andra försom värvsarbetande än arbetstagare dvs. uppdragstagare och företagare egna är försäkrade enligt LAF. För den gäller dock LAF bara senare gruppen under förutsättning både arbetar och är bosatt här i landet. att man Arbetstagare som utför arbete utomlands är avsett att som vara högst ett år omfattas också av LAF, de är utsända arbetsgivaom av en re med verksamhet i Sverige. En är statligt anställd och person som som blir utsänd av sin arbetsgivare till ett annat land omfattas LAF av under hela utsändningstiden. Arbetstagare sänds till Sverige utländsk arbetsgivare för som av en arbete som är avsett att under högst ett år omfattas inte LAF vara av utan av försäkringen i det land där arbetsgivaren har sin verksamhet. LAF gäller oavsett vilken nationalitet den arbetsskadade har. Försäkringen omfattar även vissa studerandegrupper. Närmare bestämmelser om dessa grupper finns i förordningen 1977:284 om ar-

betsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd FASP. Bl.a.

omfattas den deltar i arbetsmarknadsutbildning, är inskriven vid AMI som eller arbetstränar. Vidare omfattas den deltar i arbetslivsinriktad som rehabilitering enligt lagen allmän försäkring. Vissa andra studeranom

70 Nuvarande försäkringar

degrupper omfattas bara när det i hans eller hennes yrkesutbildning eller förberedande till sådan utbildning ingår arbetsmoment som stäm-

överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid mer förvärvsarbete.

2.1.2 Ett generellt arbetsskadebegrepp

I LAF gäller ett generellt arbetsskadebegrepp. Alla sjukdomar och skador kan i princip godkännas arbetsskador bara de faller inom

som

för de bevisregler i 2 kap. l och 2 LAF. Ingen ska i ramarna som ges förväg utestängd från möjligheten att få sin rätt prövad till ersätt-

vara ning för arbetsskada enligt LAF. Vid lagens tillkomst framhöll man att meningen att de handläggande myndigheterna och domstolarna vid

var sin tillämpning LAF bl.a. skulle kunna knyta till den medicinska

av an utvecklingen. Man hoppades att det så sätt skulle kunna göras behövliga anpassningar vid tolkningen av begreppet arbetsskada.

2.1.3 Skador omfattas av LAF

som

I 2 kap. 1 § LAF vad är arbetsskada. Arbetsskada är, enligt

anges som den inledande meningen i paragrafen, skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet.

Vad skadlig inverkan är definieras i paragrafens andra me-

annan ning. Med skadlig inverkan inverkan av en faktor som med

annan avses hög grad sannolikhet kan upphov till sådan skada som den för-

av ge en säkrade skadlig inverkan definierades tidigare framgår

har. Hur annan

redogörelse i avsnitt 3.2.1. av en

I paragrafens andra stycke förtydligas att som arbetsskada avses inte

skada psykisk eller psykosomatisk natur som är en följd av föreen av tagsnedläggelse, arbetstvist, bristande uppskattning av den försäkra-

en des arbetsinsatser, vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga förhållanden.

I 2 kap. 1 § LAF föreskrivs det också att olycksfall vid färd till eller från arbetsstället s.k. färdolycksfall räknas som olycksfall i arbetet, om färden föranleddes av och stod i nära samband med arbetet.

Avslutningsvis anges i paragrafen att det gäller särskilda regler för skada framkallats genom smitta. Reglerna härom behandlas när-

som mare i avsnitt 5.4.

I 2 kap. 2 § LAF föreskrivs att om en försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller skadlig inverkan i arbetet, skall skada som han

annan ådragit sig anses vara orsakad av den skadliga inverkan om övervägan-

Nuvarande försäkringar 71

de skäl talar för det. För att ett orsakssamband ska godkännas krävs det i dag att en utredning om den skadades arbetsförhållanden och fritidsaktiviteter m.m. sammanvägd med en medicinsk utredning om skadan ger en övervikt för att det finns ett orsakssamband. Vad som tidigare krävdes i fråga om orsakssamband framgår av en redogörelse i avsnitt 3.3.1.

Visandedag

Att fastställa visandedagen för ett olycksfall är enkelt. Olycksfallsdagen är alltid också visandedagen. Vid skada till följd av annat än olycksfall gäller däremot särskild en regel. Enligt 2 kap. 4 § LAF anses skadan ha inträffat den dag skadan visade sig. Enligt praxis skadan visa sig när för första anses en person gången söker läkare för sina sjukdomssymptom. Visandedagen ska dokumenteras genom läkarjournalanteckning, läkarutlåtande, röntgenbild, audiogram hörselkurva eller dylikt. Den första sjukskrivningsdagen godtas också som visandedag. LAF gäller för alla arbetsskador som har visat sig sedan den 1juli 1977. Det spelar alltså ingen roll om den skadliga inverkan har pågått under tiden före ikraftträdandet av LAF.

2.1.5 vid

Ersättning sjukdom

Förutsättningen för att få ersättning enligt LAF är att skadan godkänds som arbetsskada, dvs. att skadan faller inom de har satts ramar som upp i 2 kap. 1 och 2 §§ LAF. Bestämmelserna ersättning enligt LAF om finns i lagens 3 6 kapitel. - En person som är arbetsskadad och sjukförsäkrad enligt AFL har rätt till samma förmåner från den allmänna sjukförsäkringen vid som annan sjukdom. Vid sjukdom utges vanlig sjukpenning enligt AFL till både arbetsskadade och icke-arbetsskadade sjuka. Den särskilda arbetsskadesjukpenningen som fanns tidigare är i princip slopad. Anledningen till att den särskilda arbetsskadesjukpenningen slopades redovisas i avsnitt 3.6.3. En arbetsskadad person som är sjukförsäkrad enligt AFL har rätt till ersättning för läkarvård, sjukvårdande behandling, sjukhusvård och läkemedel i enlighet med den allmänna försäkringens AFLs bestämmelser. Tidigare gällde att arbetsskadeförsäkringen dessa kostersatte nader efter en samordningstid från början 90 och 180 dagar. av senare

Motiven för att låta dessa kostnader helt betalas av den allmänna sjukförsäkringen enligt l992/93tl78 s. 49 att läkarvård,

var prop. sjukvårdande behandling, sjukhusvård och läkemedel redan tidigare subventionerades i hög grad inom den allmänna försäkringen. Patienter

inte arbetsskadade behövde bara betala låg patientavgift. som var en Rätten till ersättning enligt LAF för förmåner borde därför

samma kunna begränsas.

Den är arbetsskadad har utöver sjukförmåner enligt AFL ändå

som

få ersättning enligt LAF för sjukvård utom riket, tandvård och rätt att särskilda hjälpmedel. Det är endast sådana kostnader som inte ersätts enligt AFL ska ersättas enligt LAF.

som

En arbetsskadad inte är sjukförsäkrad enligt AFL men

person som

är verksam här i riket utan att försäkrad för sjukvårdsförrnåsom vara

och sjukpenning enligt AFL får under sjukdomstid vid arbetsskada ner sjukvårdsfönnåner, sjukpenning och rehabiliteringsersättning från arbetsskadeförsäkringen villkor den är försäkrad för

samma som som dessa förmåner enligt AFL. Han eller hon har också rätt att få ersättning enligt LAF för sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel.

Sjukpenning enligt LAF ska inte utges till en arbetstagare som har undantagits från rätt till sjukpenning vid sjukdom enligt bestämmelsen i 3 kap. 16 § första stycket AFL. Det nämnda undantaget avser arbets-

har rätt till lön under sjukdom enligt statliga, kommunala tagare som

eller landstingskommunala bestämmelser.

Studerande tillhör LAFs personkrets eller i annat fall genomgår

som yrkesutbildning får när det gått 180 dagar efter en inträffad arbetsskada sjukpenning enligt LAF han eller hon fortfarande är sjukskriven då.

om Sjukpenning från arbetsskadeförsäkringen utges då enligt vissa garantinivåer. Sjukpenning utbetalas när det blir aktuellt efter den procentsats för sjukpenning finns i AFL. Vi redogör i avsnitt 7.2 närmare

som för de studerandes situation i arbetsskadehänseende.

2.1.6 vid bestående nedsättning av

Ersättning

arbetsförmågan

Sedan den 1 juli 1993 gäller alltså att rätten till arbetsskadesjukpenning i princip har slopats, och att också reglerna om sjukvårdsförmånema har ändrats. Ändringama innebär att den har drabbats av en arbets-

som skada vanligen kan få ersättning enligt LAF först när sjuk-

numera domstillståndet har upphört och skadan bestående nedsättning

gett en

arbetsfönnågan. Den ersättning som då kan komma i fråga är livav ränta enligt LAF. En livränta kan tidsbegränsas eller utges tills vidare.

Livränta utges om arbetsförmågan är nedsatt med minst femtonen del, och om inkomstbortfallet för år räknat uppgår till fjärdedel en av det basbelopp som gällde vid början det år från vilket livränta ska av börja utgå. Arbetsskadeförsäkringen tar sikte den faktiska nedsättningen av den skadades förmåga att skaffa sig inkomst förvärvsarbete. Ergenom sättning för arbetsskada i form livränta ska i princip utgöra skillnaav den mellan den inkomst som den arbetsskadade kan antas ha haft om han inte hade skadats och den inkomst som han trots skadan kan beräknas få. Det är med andra ord fråga om en 100 procentig kompensation av inkomstbortfallet till följd arbetsskada. För livränteunderlaget av gäller samma högsta gräns för sjukpenninggrundande inkomst som enligt AFL, dvs. 7,5 gånger basbeloppet, vilket för år 1998 innebär 36 400 kr x 7,5: 273 000 kronor. Som underlag för livränta läggs i princip den skadades sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL vid den tidpunkt från vilken livräntan ska utges eller, han eller hon inte är sjukpenningförsäkrad, den inom komst som då skulle ha utgjort hans eller hennes sjukpenninggrundande inkomst. Ska livränta börja utges först sedan avsevärd tid har förflutit efter den skadliga inverkan i arbetet, får underlaget bestämmas med ledning av annan högre förvärvsinkomst än den sjukpenninggrundande inkomsten, om särskilda skäl talar för det. Livränta enligt LAF kan även betalas ut vid bosättning utanför Sverige. Den 1 januari 1997 infördes beräkningsgrunder för sjukpennya ninggrundande inkomst i AFL. Dessa förändringar kunde också ha påverkat arbetsskadeförsälcringen. I förarbetena sade dock uttryckman ligen att arbetsskadeförsäkringen skulle undantagen från ändvara ringarna. Vi har fått i uppdrag att utreda det är lämpligt att om anpassa

LAF till de förändringar har gjorts i sjukförsäkringen be-

som samt att skriva en sådan anpassning. Den delen vårt utredningsuppdrag av presenteras i avsnitt 7.1. För personer som blivit arbetsskadade innan de fyllt 25 år finns det särskilda beräkningsregler som ska kompensation för den ge en sannolika framtida inkomsten oskadad. En uppräkning underlaget som av görs vid 18, vid 21 och vid 25 års ålder. För studerande som tillhör lagens personkrets utgörs livränteunderlaget under den beräknade utbildningstiden lägst den inkomst han av sannolikt skulle ha fått han vid tiden då skadan inträffade hade om avbrutit studierna och börjat förvärvsarbeta. För tid efter den aktuella utbildningens slut utgörs underlaget lägst den inkomst förvärvsav av arbete som han då sannolikt skulle ha fått skadan inte hade inom

träffat. Det finns vissa minimiregler de studerandes livränteunder-

om lag är knutna till basbeloppet.

som

Om arbetsskadad har rått till livränta samtidigt är be-

en person som rättigad till förtidspension enligt reglerna i AFL med anledning av den inkomstförlust föranlett livräntan, utges livräntan bara i den mån

som den överstiger pensionen. Livränta utges i princip längst till den månad under vilken den arbetsskadade fyller 65 år.

2.1.7 Ersättning till efterlevande

Om har avlidit till följd arbetsskada, betalar arbets-

en person av en skadeförsäkringen begravningshjälp med ett belopp som motsvarar 30 procent basbeloppet vid tiden för dödsfallet.

av

Vid dödsfall kan det också utges livränta till den efterlevande maken, med make jämställd person och till den avlidnes barn. Det är möjligt att få omställningslivränta, särskild efterlevandelivränta och livränta till bam. Förutsättningarna för att få dessa förmåner liknar dem

gäller för efterlevandepensioner från folkpensioneringen enligt som AFL.

Efterlevande make har rätt till omställningslivränta under

numera

månader räknat från dödsfallet. Omställningslivräntan förlängs för sex den har vårdnaden och stadigvarande sammanbor med barn

som om under tolv år. Rätt till särskild efterlevandelivränta har den vars möjlighet skaffa sig inkomst arbete är nedsatt med minst en fjär-

att genom dedel arbetsmässiga skäl, nedsatt hälsa eller annan jämförlig om-

av ständighet. Nedsättningen ska ha bestått alltsedan makens död och får inte vara av endast kortvarig natur.

Livränta för efterlevande beräknas grundval av ett ersättningsunderlag i princip motsvarar den avlidnes årsinkomst. Underlaget

som ska i princip den avlidnes LAF-livränta. Om det är skäligt

vara egen kan även pension, livränta eller annan ersättning som utgick till den avlidne med anledning tidigare arbetsskada beaktas. Ersättnings-

av underlaget är begränsat till 7,5 basbelopp. Omställningslivränta och särskild efterlevanderänta utges med 20 % ersättningsunderlaget när

av den avlidne även efterlämnat barn är berättigat till livränta, i annat

som fall med 45 %.

Livränta till barn är 40 % av ersättningsunderlaget. Finns det flera barn ökas procenttalet med 20 för varje bam. Det sammanlagda beloppet delas sedan lika mellan barnen. Livränta till barn utges t.o.m. den månad barnet fyller 18 år. Vid studier kan livränta utges t.o.m. juni månad det år barnet fyller 20 år.

2.1.8 Lagen

om statligt personskadeskydd

Bestämmelser om ersättning från staten för skada ådragen under tjänstepliktig verksamhet m.m. finns i lagen 1977:265 statligt om personskadeskydd LSP. Lagen ersatte bl.a. den tidigare militärersättningslagen 1959:261, regler fortfarande ska gälla för skada vars som har inträffat före ikraftträdandet av LSP. Den skyddade personkretsen omfattar den tjänstgör enligt lagen som 1994: 1809 om totalförsvarsplikt eller inställer sig till mönstring, eller annan uttagning enligt den lagen eller till antagningsprövning enligt lagen 1994:1810 möjlighet för kvinnor att fullgöra värnplikt eller om civilplikt med längre grundutbildning. Om statligt personskadeskydd för frivillig personal inom försvarsmakten finns bestämmelser i 6 7 §§ förordning 1977:284 statligt personskadeskydd FASP. om Vidare omfattar lagen den medverkar i räddningstjänst eller i som

övning med räddningskår enligt räddningstjänstlagen 1986: l 102 eller

i räddningstjänst enligt luftfartslagen 1957:297. Lagen omfattar slutligen också den är intagen för vård i krimisom nalvårdsanstalt eller i ett särskilt hem för vård eller missbrukaav unga re samt den som är häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest. Skyddet enligt LSP inträder när den första färden påbörjas till verksamhet eller intagning omfattas lagens bestämmelser och gäller som av till dess att den sista färden från verksamheten eller intagningen avslutas. Skyddet gäller även under fritid och ledighet. annan Alla skador både olycksfallsskador och sjukdomar p.g.a. annan skadlig inverkan omfattas av lagen. Beträffande olycksfall gäller att skada anses vara orsakad av olycksfallet övervägande skäl talar för om det. En annan skada än olycksfallsskada ådragen under anses vara skyddstiden om det inte finns skälig anledning att anta att skadan beror på annat än verksamhet omfattas lagen. Det finns också särsom av skilda regler för hur skador visat sig efter skyddstidens slut ska som bedömas. Enligt LSP utges ersättning vid sjukdom, bestående nedsättning av arbetsförmågan och dödsfall. Ersättningar-na utges i huvudsak i överensstämmelse med motsvarande regler i LAF. Sjukvårdsersättning utgår dock enligt särskilda regler i LSP bara i den mån staten inte tillhandahåller motsvarande förmån sätt. annat Sjukpenning och livränta enligt LSP utges inte under skyddstiden och sjukpenning utges inte i något fall för den dag då skadan inträffade. För vissa av de personkategorier omfattas LSP gäller som av samma

garantinivåer för beräkning sjukpenningunderlag och livränte-

av underlag som gäller för studerande omfattas LAF. För de som av

totalförsvarspliktiga kommer enligt den riksdagen i december 1997 av totalförsvarsbudgeten 1998 FöU I särskilda regler att gälla. antagna Vi redogör närmare för dessa regler i avsnitt 7.3. Omfattas skada även LAF ska ersättning enligt LSP bara ges en av i den mån den är högre än motsvarande ersättning enligt LAF. ut

2.1.9 Annan kompletterande lagstiftning

Enligt lagen 1977:266 statlig ersättning vid ideell skada m.m. har om den ådrar sig skada omfattas LSP rätt till ersättning av som som av med förmåner och belopp skulle ha utgått den skadade staten som om haft till ersättning enligt statens personskadeförsäkring se 2.3.8. rätt Lagen 1977:267 krigsskadeersättning till sjömän ger statlig erom sättning vid personskada sjöman under viss tjänstgöring ådrar som en sig utomlands till följd olycksfall grund krigshändelse. Ersättav av ning med tillämpning bestämmelserna i LAF, men den skadautges av de har livränta också rätt till särskild ersättning med hänsyn till utöver skadans beskaffenhet.

2.2 Vissa ersättningar enligt lagen

om allmän försäkring 1962:381

AFL m.m.

2.2.1 Sjukpenning

En försäkrad kan få sjukpenning han eller hon inte har rätt till om sjuklön från sin arbetsgivare eller sjukperioden fortsätter efter om sjuklöneperioden. Egna företagare, uppdragstagare, arbetslösa och övriga inte uppfyller kvalifikationsvillkoren enligt lagen som 19991:l047 sjuklön har inte rätt till sjuklön. Den första dagen i om sjukperioden är karensdag. Egenföretagare kan välja en karenstid en 3 eller 30 dagar. Val karenstid medför att sjukpenning inte betalas av under motsvarande antal dagar i början sjukperioden. För den som av inte valt 3 eller 30 dagars karenstid gäller den generella karensdagsregeln för övriga försäkrade, dvs. sjukpenning betalas inte för den som första sjukdagen. Hel sjukpenning är 80 procent den sjukpenninggrundande inav komsten SGI dividerad med 365. Vid beräkningen av SGI bortses från sådan inkomst anställning och annat förvärvsarbete som överav halv gånger basbeloppet. SGI är enligt 3 kap. 2 § AFL stiger sju och en

Nuvarande försäkringar 77

den årsinkomst i pengar som den försäkrade tills vidare kan antas få. Sjukpenning kan utges som hel, tre fjärdedels, halv eller fjärdedels en förmån. Förtidspensionsutredningen har i betänkandet SOU 1997:166 Ohälsoförsäkringen Trygghet och aktivitet föreslagit vissa ändringar i bedömningsgrundema för att erhålla sjukpenning enligt dessa nivåer. Sjukpenningnivåema kommer dock enligt förslaget att kvarstå oförändrade. Det finns särskilda karensbegränsande regler för dem är sjuka som ofta. Ett allmänt högriskskydd gäller försäkrad gått miste om en om sjukpenning för den första sjukdagen under sammanlagt tio dagar under de senaste tolv månaderna. Den försäkrade får därefter ersättning redan från första dagen i sjukperioden. Egenföretagare med karenstid 3 av eller 30 dagar omfattas inte av det allmänna högriskskyddet. Efter ansökan till försäkringskassan kan ett särskilt högriskskydd beviljas en försäkrad lider sjukdom kan antas medföra ett som av som större antal sjukperioder med rätt till sjukpenning under tolvmåen nadersperiod. För dessa försäkrade täcks karensdagen i varje sjukfall med sjukpenning . För att motverka att vissa arbetstagare genom avtal tillförsäkras en högre kompensationsnivå vid sjukdom än andra i samhället grupper finns det särskilda regler i AFL minskning sjukpenning i vissa om av fall. De gäller när den försäkrade under sjukdom får lön från arbetsgivaren samtidigt han eller hon får sjukpenning enligt AFL eller som ersättning från avtalsförsäkring eller att lönen/ersättningen överstiger en viss nivå. Syftet med rninskningsregeln är att kompensationen för försäkrade vid sjukfrånvaro inte ska bli högre än vissa bestämda nivåer. Reglerna innebär att sjukpenningen minskas i den mån den försäkrade får en lön arbetsgivaren under sjukdom överstiger 10 av som procent av vad den försäkrade skulle ha fått i lön han varit i arbete. om Ersättning från all kollektivavtalad gruppsjukförsäkring ska i detta sammanhang likställas med lön från arbetsgivaren under sjukdom. Det betyder att den försäkrade får ha högst 90 procent kompensation för sitt inkomstbortfall under sjukdom i form sammanlagd sjukpenning och av lön.

2.2.2 Lagen sjuklön

om

Genom lagen 1991:1047 sjuklön SjLL har anställd rätt till om en ersättning i form av sjuklön från arbetsgivaren under de första 27 dagarna efter karensdagen fr.o.m. 1 april 1998 ändras sjuklöneperioden till 13 dagar efter karensdagen.

78 Nuvarande försäkringar

Den skadas i arbetet och sjukskrivs erhåller initialt sjuklön en-

som ligt SjLL han har arbetsgivare. Sjuklön utges enligt huvudregeln

om en inte för den första dagen för vilken ersättning kan utges karensdag. Sjuklönen uppgår till 80 procent den lön och andra anställningsför-

av måner arbetstagaren gått miste om till följd av nedsatt arbetsför-

som

måga.

I SjLL begränsas ersättningsunderlaget inte till de 7,5 basbelopp

gäller för beräkning sjukpenninggrundande inkomst enligt AFL. som av I underlaget ingår t.ex. även OB-ersättning och liknande som den anställde går miste till följd av sjukdom.

om

SjLL innehåller inte någon definition sjukdomsbegreppet. Enligt

av förarbetena till SjLL ska dock begreppet tolkas samma sätt som vid tillämpningen sjukpenningreglema i AFL. I SjLL krävs däremot inte

av att arbetsförmågan är nedsatt med viss andel. Arbetstagaren ska enligt SjLL helt eller delvis förhindrad att utföra sitt vanliga eller där-

vara med jämförligt arbete.

Arbetstagarens rätt till sjuklön gäller fr.o.m. den första dagen av anställningsförhållandet. Gäller anställningen kortare tid än en månad

en har den anställde rätt till sjuklön först efter 14 dagars anställning. Upphör anställningen bryts sjuklönerätten. Uppdragstagare och egenföretagare omfattas inte sjuklönereglema. För dessa grupper gäller AFLs

av

regler om sjukpenning.

Enligt SjLL begränsas ett allmänt högriskskydd antalet karens-

som dagar till tio under tolvmånadersperiod. Antalet karensdagar beräk-

en

i förhållande till varje arbetsgivare för sig. För en arbetstagare som nas

sjukdom kan antas frånvarande i särskilt stor omfattning p.g.a. vara gäller ett särskilt högriskskydd är utformat följande sätt. Efter

som ansökan till försäkringskassan kan den anställde erhålla sjuklön också för den första sjukdagen i sjuklöneperiod. Detta skydd gäller efter

en

eventuellt beviljad ansökan dels för arbetstagare som har en sjuken dom kan antas medföra ett större antal sjukperioder under en

som tolvmånadersperiod och dels för arbetstagare som har en sjukdom som under tid medför risk för eller flera längre sjukperioder. I det

samma en första inte i det fallet får arbetstagaren ersättning för den

men senare första sjukdagen. Arbetsgivaren får dock i båda fallen kompensation från AFL för sina kostnader för sjuklön.

En arbetsgivare sammanlagda lönekostnader under ett kalen-

vars derår inte beräknas överstiga 130 gånger basbeloppet kan försäkra sig hos försäkringskassan för kostnader för sjuklön företaget kan

som

drabbas av vid sjukfrånvaro.

Nuvarande försäkringar 79

2.2.3 Ersättning under

rehabilitering

Under tid när en försäkrad genomgår medicinsk behandling eller medicinsk rehabilitering som syftar till att förebygga sjukdom, förkorta sjukdomstid eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan utges sjukpenning med samma ersättningsnivåer som vid sjukpenning enligt 2.2.1. Sådan sjukpenning kan också utges när den försäkrade deltar i en sjukdomsförebyggande behandlingsåtgärd utan att just då vara sjuk. Sedan 1992 finns det regler enligt vilka en försäkrad som deltar i en arbetslivsinriktad rehabilitering kan få en rehabiliteringspenning. Den uppgår f.n. till 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. För rehabiliteringsersättning gäller ingen karensdag. Bestämmelserna om rehabilitering finns i 22 kap. AFL. Rehabiliteringsersättning ska utges när en försäkrad vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt med minst fjärdedel. Arbetsen förmågan ska under tiden för rehabiliteringsåtgärden anses nedsatt i den mån den försäkrade grund åtgärden är förhindrad att förav värvsarbeta Rehabiliteringsersättning förutsätter alltså att det är fråga om arbetslivsinriktad rehabilitering. Med arbetslivsinriktad rehabilitering avses prop. 1991/92:40 om vissa socialförsäkringsfrågor m.m., s. 32 t.ex. arbetsprövning, arbetsträning och utbildning som tar sikte att återge den försäkrade hans möjligheter att kunna klara sitt arbete av eller få ett annat lämpligt arbete. Rehabiliteringsersättning kan utges i två former, dels rehabilisom teringspenning och dels som särskilt bidrag. Rehabiliteringspenningen ska täcka den inkomstförlust som uppstår för den försäkrade när han eller hon deltar i rehabiliteringsåtgärd. Rehabiliteringspenningen är enligt dagens regler beloppsmässigt identisk med vanlig sjukpenning enligt AFL. Det särskilda bidraget ska täcka kostnader som uppstår för den försäkrade i samband med utbildningen. Vilka kostnader det som särskilda bidraget kan utgå för anges särskilt i förordningen 1991:1321 om rehabiliteringsersättning. En förutsättning för rätt till ersättning är att försäkringskassan har upprättat en rehabiliteringsplan i vilken den aktuella rehabiliteringsåtgärden ingår. Förtidspensionsutredningen har i sitt tidigare nämnda betänkande SOU 1997:166 föreslagit att rehabiliteringspenningen ska tas bort. Vi återkommer i avsnitt 5.10.4 med närmare beskrivning fören av utsättningarna för rehabilitering enligt AFL och analys i vilket en av skede av de arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärdema arbetssom skadeförsäkringen kommer in.

80 Nuvarande försäkringar

2.2.4 Förtidspensionsförmåner

Reglerna förtidspension/sjukbidrag gäller personer i åldern 16 64

om år. Om arbetsförmågan blir varaktigt nedsatt med minst en fjärdedel grund sjukdom eller nedsättning den fysiska eller psykiska

av annan av prestationsförmågan ska förtidspension utges. Kan nedsättningen av arbetsförmågan inte varaktig kan den antas bli bestående

anses men under avsevärd tid, har den försäkrade rätt till sjukbidrag som ska begränsas till viss tid. Nivåema i förtidspensionssystemet är f.n. en fjärdedels, halv, tre fjärdedels och hel förtidspension beroende hur stor arbetsförmågans nedsättning bedöms vara.

I dag gäller renodlade medicinska kriterier inom förtidspensioneringen. I 1996/97:28 om kriterier för rätt till ersättning i form av

prop. sjukpenning och förtidspension betonades att rätten till ersättning i form sjukpenning och förtidspension borde förbehållas de fall där

av det är sjukdom eller därmed jämställt medicinskt tillstånd som sätter ned arbetsförmågan. Den gällande inriktningen är att försäkringsersättning ska baseras på medicinska kriterier utan att särskilda arbetsmarknadsmässiga eller sociala förhållanden vägs in. En samlad bedömning

förhållandena i det enskilda fallet bör emellertid kunna leda till att av

försäkrad rent medicinskt har viss restarbetsfönnåga ändå en som en inte bedöms kunna försörja sig rimliga villkor och därför ha rätt till ersättning.

Det ska ändå finnas en möjlighet att i begränsad omfattning väga in andra förhållanden utöver de rent medicinska i förtidspensionsbedömningama. Detta ska dock inte ses som ett återinförande av de tidigare särreglema för dem har fyllt 60 år utan endast som en möjlighet

som till ett balanserat synsätt i ärenden där en bedömning grundval

mer

enbart medicinska kriterier skulle ge ett icke acceptabelt resultat. av

Ersättning vid förtidspension lämnas i form av folkpension och tilläggspension ATP. I AFL finns bestämmelser om hur ett basbelopp ska beräknas. Vid beräkning pensionsbeloppen används sedan år

av 1993 ett basbelopp som är reducerat med två procent. Folkpensionen är vid hel förtidspension f.n. 90 procent av det reducerade basbeloppet per år för ensam pensionär och 72,5 procent av detta basbelopp för gift pensionär.

Förtidspension från ATP beräknas i princip efter samma regler som ålderspension från ATP. Vid beräkningen av bl.a. pensionspoäng inom ATP-systemet används ett särskilt basbelopp som är förhöjt i förhållande till basbeloppet. Ålderspensionen bestäms till 60 procent av medeltalet de 15 bästa intjänade poängåren. Det krävs 30 år med

av pensionspoäng för full ATP. Det finns särskilda regler om beräkning av antagandepoäng vid förtidspension. Man tar vid pensionsberäkningen

Nuvarande försäkringar 81

hänsyn inte bara till faktiskt intjänade pensionspoäng utan också till förväntade förvärvsinkomster under tiden mellan pensionsfallet och 65 års ålder. I fall där det inte finns förutsättningar för att beräkna sådana antagandepoäng tillämpas 15- och 30-årsreglema grundval av de pensionspoäng som faktiskt har intjänats före pensionsfallet. Genom reglerna om antagandepoäng blir ATP-pensionen vid förtidspension i princip lika stor som den ålderspension den försäkrade skulle varit berättigad till om han eller hon hade arbetat fram till 65 års ålder. Högsta möjliga ATP år 1998 är närmare 11 600 kr månad.

per

Ett förslag till reformerat pensionssystem har nyligen presenterats. I det nya pensionssystemet kommer hela livsinkomsten att kvalificera till en inkomstgrundande ålderspension.

2.3 vid arbetsskada

Trygghetsförsäkring

m.m.

2.3.1 Kompletterande vid arbetsskada

skydd

Det försäkringsskydd som arbetsskadeförsäkringen kompletteras

ger för flertalet anställda trygghetsförsäkring vid arbetsskada TFA

av en som arbetsgivamas och arbetstagarnas organisationer har kommit överens om genom kollektivavtal.

Syftet med trygghetsförsäkringarna är att den drabbats

som av personskada i arbetet ska kunna få ersättning enligt skadeståndsrättsliga normer för sådana anspråk som inte ersätts arbetsskadeförsäk-

genom ringen utan att behöva bevisa att arbetsgivaren eller någon

annan

genom vårdslöshet är skadeståndsskyldig. Trygghetsförsäkringen har

störst betydelse när det gäller ersättning för ideell skada, dvs. sveda och värk, lyte och men samt för olägenheter i övrigt.

TFA administreras av AMF-trygghetsförsäkring försäkringsaktiebolag. Bolaget ägs av Svenska Arbetsgivareföreningen SAF, Landsorganisationen i Sverige LO och Privattjänstemannakartellen PTK. TFA omfattar dels privatanställda arbetare inom SAF LO-området

och dels privatanställda tjänstemän inom SAF PTK-området. På det

kommunala och landstingskommunala området finne motsvarande

en försäkring TFA KL. Inom den kooperativa sektorn gäller motsva-

- rande skydd som inom SAF LO resp. SAF PTK områdena. Enligt

- - särskilt uppdrag administrerar och skadereglerar dessutom AMF

trygghetsförsäkring arbetsskador enligt det statliga personskadeavtalet PSA.

År 1996 omfattade

AMF trygghetsförsäkring ca 196 600 försäk-

ringsavtal. Ca tre miljoner arbetstagare tillhörde den försäkrade kret-

82 Nuvarande försäkringar

År 1996 kom det in 48 400 ärenden och i 91 700 ärenden påsen. nya gick det handläggning. 57 000 skadade fick någon form av ersättning under 1996.

2.3.2 arbetsskada inom TFA

Begreppet

Begreppet arbetsskada inom TFA är definierat samma sätt som i LAF. Både olycksfall i arbetet, färdolycksfall och arbetssjukdomar omfattas därför TFA. Regeln bedömning orsakssamband har

av om av också utfomming som i LAF.

samma

Vid tjänstgöring i utlandet omfattar TFA också skadefall som beror

sjukdom och olycksfall kan antas ha sin orsak i miljöfaktorer

som

klart avviker från vad förekommer i Sverige eller sådana spesom som ciella risker den anställde p.g.a. sin utlandsvistelse rimligen inte

som kunnat undvika.

2.3.3 Privatanställda arbetare inom SAF

-

LO-området

Privatanställda arbetar under ett gällande kollektivavtal inom SAF

som

LO-området omfattas TFA. Försäkringspremien år 1997 är 0,50 - av procent årslönesumman för dessa privatanställda arbetare. Arbets-

av givare inte har tecknat kollektivavtal kan ändå teckna en trygghets-

som försäkring för sina anställda. En arbetsgivare själv och en rörelseidkare utan anställda kan också omfattas av TFA.

2.3.4 Ersättningar enligt TFA

Vid olycksfall i arbetet medfört arbetsoförmåga och föranlett

som läkarbesök lämnas ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler för skadade glasögon, hörapparater, proteser och dylikt samt läkar- och

sjukvårdskostnader. Har olycksfallet medfört arbetsofönnåga i mer än

14 dagar eller bestående invaliditet lämnas ersättning också för skadade kläder.

Vid arbetsoförmåga varar i än 30 dagar lämnas ersättning

som mer för sveda och värk. Sådan ersättning lämnas också alltid om den p.g.a. arbetsskadans art har varit svår.

Om arbetsoförmågan efter ett olycksfall i arbetet varar i mer än 90 dagar, lämnas fr.o.m. dag 91 av varje sjukfall en ersättning med 10 procent inkomstbortfallet inkomstförlusten efter samordning

av om

Nuvarande försäkringar 83

SjLL, AFL, AGS uppgår till minst 20 procent av inkomsten. Om inkomstförlusten efter 365 dagars sjukskrivning uppgår till minst 30 procent lämnas ersättning med 20 procent. Vid beräkning

av inkomstförlustens storlek tar man hänsyn till vad den försäkrade har erhållit i form av sjukpenning från försäkringskassan, sjuklön från arbetsgivaren, ersättning från avtalsgruppsjukförsäkring AGS och annat. TFA lämnar också ersättning för inkomstförluster över 7,5 basbelopp. Vid en bestående invaliditet utges livränta i den mån inkomstförlusten inte ersätts genom livränta enligt LAF eller något annat sätt. Ersättning lämnas också för lyte eller annat stadigvarande men och för olägenheter i övrigt till följd av arbetsolycksfallet.

Färdolycksfall som täcks av trafikskadelagen omfattas inte av TFA. För övriga färdolycksfall ges ersättning som vid annat olycksfall i arbetet. Den enda skillnaden är här att det inte lämnas någon ersättning för inkomstförlust under sjukskrivningstid.

Vid skada till följd av annan skadlig inverkan än olycksfall arbetssjukdom gäller följande. Ersättning ges om försäkringskassa eller förvaltningsdomstol har bedömt den aktuella sjukdomen som en arbetsskada eller om sjukdomen finns upptagen i en förteckning i Tabell 1 till ILO-konventionen 1964 nr 121. Kvarstår en sådan sjukdom efter 180 dagar ges ersättning för läkar- och sjukvårdskostnader. Ersättning för sveda och värk kan lämnas fr.o.m. dag 91 i ett sjukfall. Vid bestående invaliditet har man rätt till livränta från TFA i den mån inkomstförlusten inte ersätts genom livränta enligt LAF eller något annat sätt. Ersättning lämnas också för lyte eller annat stadigvarande men och för olägenheter i övrigt till följd av arbetssjukdomen.

Vid dödsfall p.g.a. arbetsskada ersätts kostnader för begravning sedan begravningshjälpen från LAF och från tjänstegrupplivförsäkring TGL räknats från. Det finns också regler om ersättning för förlust

av underhåll och viss ersättning till efterlevande make, maka sambo och till barn under 20 år.

2.3.5 Ersättning enligt

skadeståndsrättsliga regler

Avtalen om ersättning vid arbetsskada innehåller bestämmelser att

om arbetstagaren inte har rätt att väcka talan vid domstol för arbetsskador som har orsakats av arbetsgivarens vållande. Om arbetstagare är

en missnöjd med AMFs hantering av en skada är han eller hon dock oförhindrad att väcka talan i allmän domstol mot AMF trygghetsförsäk-

ring.

84 Nuvarande försäkringar

Om den skadade kan visa att skada till följd av olycksfall eller

en

skadlig inverkan har vållats genom arbetsgivarens vårdslöshet annan eller vårdslöshet hos någon annan anställd hos arbetsgivaren i

genom fråga gäller enligt avtalsbestämmelsema särskilda regler. Den skadade har i sådana fall rätt till ersättning för inkomstförlust enligt skadeståndsrättsliga han eller hon varit arbetsoförrnögen i minst 14

regler om dagar.

2.3.6 Privatanställda inom SAF

tjänstemän -

PTK-området

På SAF PTK-området gäller samma försäkring som SAF LO-

- ornrådet. Försäkringsprernien för de privatanställda tjänstemännen år 1997 är 0,03 procent av årslönesumman.

2.3.7 Kommunalt och landstingskommunalt

anställda

På det kommunala och landstingskommunala området finns som nämnts trygghetsförsäkring, TFA KL. Den de anställda ett för-

en - ger säkringsskydd överensstämmer med skyddet inom TFA för arbe-

som

och tjänstemän inom SAF LO och SAF PTK-områdena. Förtare - - säkringspremien är densamma för alla kommunalt och landstingskommunalt anställda. 1997 utgör den 0,20 procent av årslönesumman.

För TFA KL gäller särskilt att arbetstagare som har drabbats av

- en personskada våld eller misshandel i arbetet får ersättning för

genom faktiskt förlorad inkomst samt ersättning för sjukvårdskostnad och andra utgifter arbetsoförmågan varar åtta dagar eller mer. Om det

om finns "synnerliga skäl utges ersättning för faktiskt förlorad inkomst. Skadan ska ha inträffat under extra ordinära förhållanden. Regeln tar särskilt sikte ambulansförare och brandmän under

grupper som räddnings- eller släckningsarbete.

2.3.8 Statligt anställda

För de statligt anställda gäller avtalet om ersättning vid personskada PSA. I likhet med TFA lämnar PSA ersättning för viss inkomstförlust, för ideell skada, för olägenheter och för kostnader. PSA är ett avtal den statligt anställde vissa rättigheter vid arbetsskada som

som ger inte skiljer sig från andra gruppers. Kostnaden för PSA bestrids av

respektive myndighet som erlägger en premie avgift. Affärsverken debiteras den faktiska kostnaden för sin del av PSA.

PSA gäller för arbetstagare för vilka Arbetsgivarverket har rätt att sluta kollektivavtal om avlöningsvillkoren. Undantagna från PSA är dock arbetstagare som anvisats beredskapsarbete, arbete i ungdomslag eller skyddat arbete. Arbetstagare som är lokalanställda utom riket och arbetstagare med stationering utom riket som inte är försäkrade för arbetsskada enligt LAF under sin utlandstjänstgöring omfattas heller inte av PSA. Arbetstagare hos allmän försäkringskassa står också utanför PSA men har ett liknande eget avtal.

Begreppet arbetsskada enligt PSA överensstämmer med LAFs definitioner. Enligt PSA är arbetsskada även skada som föranletts av våld eller misshandel som arbetstagaren har utsatts för i sin anställning. Avtalet omfattar också s.k. särskilda utlandsskador jfr TFA avsnitt 2.3.2.

Ersättningama från PSA för inkomstförlust, kostnader samt sveda och värk vid arbetsskada är i princip desamma som enligt TFA. I PSA finns också regler om full ersättning för inkomstförlust vid arbetsgivarens vållande jfr avsnitt 2.3.5 och om den skadade har utsatts för våld eller misshandel p.g.a. anställningen.

Vid dödsfall ersätts kostnader för begravning sedan begravningshjälpen från LAF räknats bort. Efterlevande maka, make eller sambo samt bam har också viss rätt till ersättning.

2.3.9 Övriga ersättningar som grundas avtal

Allmänt

Vid sidan av de ersättningar som betalas ut från den allmänna försäkringen vid sjukdom och förtidspension förekommer ersättningar som grundas olika överenskommelser i kollektivavtal. Reglerna för rätt till ersättning från kompletterande skydd enligt kollektivavtal bygger på samma principer inom alla avtalsområden.

Privatanställda arbetare avtalsgruppsjukförsäkrin g A GS

- Ersättning från AGS under sjukpenningtid utges fr.0.m. den femtonde dagen t.o.m. den nittionde dagen i en sjukperiod. Ersättning lämnas med 12,5 procent av den sjukpenning som den försäkrade erhållit från försäkringskassan vilken motsvarar ett tillägg tio procent av SGIn. Efter den nittionde dagen i sjukperioden lämnas ingen dagersättning.

86 Nuvarande försäkringar

Under tid då den försäkrade uppbär sjukbidrag eller förtidspension lämnas månadsersättning från AGS. Månadsersättningen bestäms med utgångspunkt från den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst vid insjuknandet. Om SGIn vid rätt anmälan till AFL kunde ha fastställts till annat belopp kan dock ersättning lämnas i överensstämmelse härmed.

Månadsersättningen uppgick 1997 för den som insjuknat efter den 31 december 1990 och beviljats sjukbidrag/förtidspension enligt AFL till exempelvis 1060 kronor, den försäkrades SGI var 90 000

om kronor, och till 2 500 kronor om SGIn var minst 190 000 kronor.

Privatanställda tjänstemän sjuklön enligt avtal samt I TP-sjukpension

- Enligt regler gäller fr.o.m. den 1 april 1998 har en privatanställd

som tjänsteman rätt till sjuklön enligt avtal från arbetsgivaren fr.o.m. den femtonde t.o.m. den nittionde dagen i en sjukperiod. Sjuklönens storlek bestäms genom att ett sjukavdrag görs på lönen. Sjukavdraget per dag vid lön högst uppgår till 7,5 basbelopp per år beräknas så att

en som den totala ersättningen i form sjukpenning från AFL och sjuklön

av från arbetsgivaren blir 90 procent lönedelar såväl över som under 7,5 basbelopp.

Rätt till sjukpension under sjukpenningtid från ITP inträder när tjänstemännen varit sjuk i 90 dagar eller varit sjuk sammanlagt 105 dagar under tolvmånadersperiod, dvs. vid den tidpunkt när arbets-

en givarens skyldighet att betala sjuklön enligt avtal upphör. Sjukpension utges under sjukpenningtid endast till den som har en pensionsmedförande lön i princip kontant lön inklusive vissa tillägg som överstiger 7,5 basbelopp. I intervallet från 7,5 till 20 basbelopp är ersättningsnivån 65 procent. I intervallet 20 till 30 basbelopp är ersättningsnivån 32,5 procent.

ITPs sjukpension under tid med sjukbidrag eller förtidspension beräknas även den grundval den pensionsmedförande lönen. Löne-

av gränsen 7,5 basbelopp beräknas utifrån det förhöjda basbeloppet.

Statsanställda sjuklön enligt avtal samt sjukpension enligt PA 91

- - Enligt regler som gäller fr.o.m. den 1 april 1998 har en statsanställd rätt till sjuklön enligt avtal från arbetsgivaren fr.o.m. den femtonde t.o.m. den nittionde dagen i en sjukperiod. Sjuklönens storlek bestäms genom att det görs ett sjukavdrag på dagavlöningen. Enligt regler som gäller

Nuvarande försäkringar 87

fr.0.m. den 1 april 1998 har en statsanställd tjänsteman rätt till sjuklön enligt avtal från arbetsgivaren fr.0.m. den femtonde t.o.m. den nittionde dagen i en sjukperiod. Sjuklönens storlek bestäms genom att ett sjukavdrag görs lönen. Sjukavdraget per dag vid en lön som högst uppgår till 7,5 basbelopp per år beräknas så att den totala ersättningen i form av sjukpenning från AFL och sjuklön från arbetsgivaren blir 90 procent på lönedelar såväl över som under 7,5 basbelopp.

En arbetstagare som har beviljats sjukbidrag eller förtidspension har rätt till sjukpension enligt pensionsavtalet. Sjukpensionen utgör 21 procent pensionsunderlaget vid ett pensionsunderlag som motsvarar

av 7,5 basbelopp, 81 procent vid ett pensionsunderlag 7,5 20 basbe-

lopp och 40,5 procent vid ett pensionsunderlag 21 30 basbelopp.

-

Kommunalt och landstingskommunalt anställda sjuklön enligt avtal,

- AGS- KL samt PA KL

- Enligt regler som gäller fr.0.m. den l april 1998 utges efter perioden med sjuklön enligt lag sjuklön enligt avtal med 10 procent t.o.m. den 90:e dagen. Fr.o.m. den 15:e kalenderdagen utges sjuklön till arbetstagare lön överstiger 7,5 basbelopp så att den totala kompensa-

vars tionsnivån blir 90 procent t.o.m. dag 90 och fr.0.m. dag 91 80 procent.

Under tid då den försäkrade uppbär sjukbidrag eller förtidspension lärrmas månadsersättning från AGS KL. Beträffande beräkningen av

månadsersättning från AGS KL hänvisas till avsnittet om AGS

- 2.3.9. Arbetstagare med en inkomst som överstiger 7,5 basbelopp kan, under tid med sjukbidrag eller förtidspension, ha rätt till sjukpension enligt PA KL.

-

Sjukpensionen ersätter inkomstbortfall den del av lönen som överstiger 7,5 basbelopp. Kompensationsnivån för den som har en lön i intervallet 7,5 till 20 basbelopp kan schablonmässigt sägas vara mellan 67 och 70 procent.

Andra kompletterande ersättningar

Vi noterar i detta sammanhang också att det finns andra kompletterande ersättningar. Dessa är bl.a. komplettering i form sjukpenning-

av försäkring som finansieras av arbetsgivaren och som inte grundas kollektivavtal, gruppsjukförsäkring, individuell sjukförsäkring, förtidskapital i grupplivförsäkring, förtidskapital i individuell livförsäkring eller andra former som bygger liknande konstruktioner,

er-

88 Nuvarande försäkringar

sättning för inkomstförlust i kollektiva eller individuella olycksfallsför-

säkringar samt premiebefrielseförsäkring.

Vi beskriver inte dessa kompletterande ersättningar närmare.

3 1993 års i LAF

ändringar

3.1 Direktiven

m.m.

Enligt våra direktiv ska vi analysera de Senaste årens förändringar i arbetsskadeförsäkringen i syfte att se över frågan om försäkringen ger en tillfredsställande trygghet för den som drabbas av en arbetsskada. Som en bakgrund till våra överväganden och förslag redogör i detta kapitel närmare för begreppet skadlig inverkan och för bevisregeln som förklarar hur i LAFs mening skall bedöma det man om finns ett orsakssamband mellan skadlig inverkan i arbetet och skada. en Vi redovisar också skälen till den skärpning reglerna skadlig av om inverkan och orsakssamband som infördes ändringar i lagstiftgenom ningen fr.0.m. januari 1993. Vi beskriver också kortfattat begreppen olycksfall och i befintligt skick i lagstiftningen. Vi ger vidare bakgrunden till den lagstiftningsåtgärd i praktiken som slopade den särskilda arbetsskadesjukpenningen fr.0.m. juli 1993.

3.2 inverkan hur kravet

Skadlig - hög

grad av sannolikhet utvecklats

3.2.1 1976 års

lagstiftning

När den nuvarande lagen 1976:380 arbetsskadeförsäkring om - LAF trädde i kraft den l juli 1977 definierades arbetsskada i 2 kap. 1 § LAF som skada till följd olycksfall eller skadlig inverkan av annan i arbetet. I förarbetena till lagstiftningen anfördes under allmänna synpunkter prop. l975/76:197 71 bl.a. att med skadlig inverkan i s. arbetet i princip borde inverkan sådan i arbetsmiljön förekomavses av mande faktor som kunde påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. Utöver de faktorer som angavs i den tidigare yrkesskadelagstiftningen ämne, energistrålning, ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående, upprepat eller ovanligt tryck, skakningar eller vibrationer från maskiner eller verktyg, buller samt smitta

90 1993 års ändringar iLAF

kunde exempel anföras låga eller höga temperaturer, hastiga tem-

som peraturväxlingar, fukt samt kraftigt drag.

Till de skadliga faktorerna hörde vidare alla ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande arbetsmoment, således även ansträngande arbetsställningar. Även psykiskt påfrestande förhållanden direkt

som var knutna till arbetet kunde ha sådan skadlig inverkan som enligt föredragandens mening borde omfattas av den nya lagen.

I specialmotiveringen till LAF prop. 1975/76: 197 91 anfördes

s. skadlig inverkan i arbetet måste konstateras innan regeln om orsaks-

att samband eventuell arbetssjukdom kunde bli tillämplig. Enligt

med en lagen 1954:243 yrkesskadeförsäkring YFL måste det först

om konstateras att den påstådda farliga faktorn hade en sådan skadebringande egenskap föranlett skadan i det enskilda fallet. Man

som krävde också någon vetskap vilken form skada som kunde

om av drabba den enskilde.

Det uttalades särskilt att det ibland kunde dröja avsevärd tid

en innan faktors skadebringande egenskaper kunde slås fast. Som

en

exempel att yrkesskadeförsäkringskorrnnittén i sitt betänkande

angavs SOU 1975:84 Ersättning vid arbetsskada hade erinrat om hur man inom yrkesmedicinen s.k. epidemiologiska studier kunnat kon-

genom statera klar överdödlighet hos gruvarbetare i vissa delar av landet.

en Genom tekniska undersökningar hade fastställt att det förekom

man och det sannolikt under avsevärd tid hade förekommit skadlig

att en strålning radongas i del svenska gruvor. Det hade ansetts

genom en

i hög grad sannolikt att den under en längre tid hade arbetat i vara som dessa också hade blivit utsatt för skadlig inverkan genom att

gruvor andas in radongasen.

I den praxis kommit till uttryck i åtskilliga avgöranden i den

som dåvarande försäkringsdomstolen hade också intagit den stånd-

man punkten att det måste föreligga ganska hög grad sannolikhet eller

en av åtminstone sannolika skäl för att ett ämne eller faktor i arbetet i

annan och för sig kunde medföra skada. Föredragande statsrådet ansåg inte att det fanns skäl att införa särskilda regler i den nya lagen om hur man skulle göra bedömningen farligheten hos olika faktorer i arbets-

av miljön. Principen utvecklats i praxis skadlig inverkan vid åt-

som om minstone sannolika skäl kunde genomföras i rättstillämpningen utan att detta behövde anges i lagen.

Föredraganden anförde också i propositionen 72 att det var av stor vikt att den medicinska expertis som yttrade sig i ett skadeärende

väl insatt i reglerna och formulerade sina utlåtanden med beaktande var

reglernas innehåll. Det enligt föredraganden ofrånkomligt att av var sambandskravet enligt LAF ibland måste ställa sig annorlunda än vid

1993 års ändringar i LAF 91

en rent medicinsk bedömning. Den medicinska expertisen måste därför upplysas om lagstiftningens innehåll. I fråga om de psykiska och psykosomatiska sjukdomarna delade föredraganden yrkesskadeförsäkringskommitténs bedömning att om vissa med arbetet och arbetsförhållandena sammanhängande förhållanden kunde ge upphov till psykiska besvär utan att dessa besvär skulle vara ersättningsbara enligt LAF. Det låg i sakens natur att psykiska störningar till följd av företagsnedläggelse, arbetstvister, byte av arbetsuppgifter, svikna befordringsförhoppningar bristande uppskatt- , ning av arbetsinsatser och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater inte kunde berättiga till ersättning enligt LAF. Det infördes dock inte initialt något särskilt stadgande dessa undantag i om LAF.

3.2.2 1984 års

arbetsskadeutredning

Den år 1984 tillsatta arbetsskadeutredningen gjorde i betänkandet SOU 1985:54 en översyn av arbetsskadeförsäkringen. Utredningen studerade de särskilda rättsfallsreferaten från försäkringsdomstolen dels som hade publicerats löpande i Försäkringskasseförbundets tidskrift Socialförsäkring Sof och dels fanns i särskilda publikationer förbundet som gett ut två gånger om året. Vidare studerades Försäkringsöverdomstolens rättsfallsreferat sedan januari 1979 och de domar principiellt av viktig karaktär som fortlöpande avgjordes där. Till betänkandet fogades som bilaga en redogörelse för då aktuell rättspraxis i arbetsskademål. Arbetsskadeutredningen anförde i sitt betänkande att för att skadlig inverkan skulle föreligga det enligt stadgad praxis tillräckligt anses var att det kunde göras sannolikt att den ifrågavarande arbetsmiljön hade haft en sådan skadebringande egenskap att den kunde upphov till ge aktuell typ av skada eller sjukdom. Den fullständiga bevisning mer som fordrades för att i medicinskt-vetenskapliga sammanhang fastslå skadlighet var alltså inte nödvändig för att skadlig inverkan skulle anses föreligga vid den försäkringsmässiga bedömningen.

Arbetsskadeförsäkringsutredningen

Praxisutvecklingen i försäkringsdomstolama ledde till alltmer en generös tolkning av arbetsskadeförsäkringslagens regler. Riksdagens revisorer gjorde efter en förvaltningsrevision kritisk rapport 1988/89:5 en om arbetsskadebegreppets tillämpning i praxis. Efter det att också ett flertal riksdagsmotioner eventuell förändring arbetsskadeförom en av

92 1993 års ändringar i LAF

säkringen hade behandlats, tillsattes bl.a. i december 1991 en särskild

utredningsman arbetsskadeförsäkringsutredningen.

Av statistikuppgifter från Riksförsäkringsverket hade det då framkommit att antalet arbetssjukdomar som godkänts av försäkringskassoma nästan hade tiodubblats under åren 1980 1991. Statistiken

-

år 1980 godkändes 6 955 sjukdomar arbetsskador och år visade att som 1991 godkändes 56 243 sjukdomar arbetsskador. Arbetsskadeför-

som sälcringsutredningen fick enligt direktiven till uppgift att bl.a. lämna förslag till ändring de grundläggande bestämmelserna om arbets-

av skada i 2 kap. i LAF i syfte att åstadkomma en tydligare avgränsning mellan arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade skador.

Arbetsskadeförsäkringsutredningen redovisade sina förslag i be-

tänkandet SOU 1992:39 Begreppet arbetsskada. Utredningen fann det angeläget arbetsskadeförsäkringen upprätthöll vetenskapligt väl

att en underbyggd gräns för vad skulle kunna ersättas som en arbets-

som relaterad skada. Därför föreslog utredningen att den tidigare lydelsen i 2 kap. LAF skulle ändras så att med skadlig inverkan i arbe-

annan

skulle inverkan faktor med hög grad sannoliktet avses av en som av het kan upphov till sådan skada som den försäkrade har.

ge

Det kriteriet skulle innebära att den samlade kunskapen med en

nya betydande grad sannolikhet måste tala för att en faktor i arbets-

av miljön skadlig. Detta skulle enligt utredningen bli fallet först när

var det fanns väsentlig kunskap inom medicinsk eller annan vetenskap

en

viss faktor hade sådan skadebringande egenskap. För att för att en en kunna göra gällande att viss faktor med hög grad av sannolikhet

en kunde orsaka skada måste den uppfattningen relativt allmänt ac-

vara cepterad inom t.ex. den medicinska vetenskapen.

Om sådan uppslutning saknades t.ex. om olika forskares och

en läkares uppfattningar markant gick i sär om faktorns skadlighet

mer -

enligt utredningen kravet på hög grad sannolikhet inte uppvar en av fyllt. En enskild forskares eller läkares uppfattning eller resultatet av ett enstaka forskningsprojekt kunde inte alltid utgöra tillräckligt

anses underlag för ett positivt beslut i fråga om skadlig inverkan. Tyngden av olika forskningsresultat måste vägas mot varandra och helhetsbe-

en dömning samtliga fakta måste göras. Ett uttryck i ett läkarutlåtande

av

"skadlig inverkan i arbetet kan inte uteslutas torde enligt utredsom ningen inte i något sammanhang kunna användas för att beskriva en situation där hög grad av sannolikhet förelåg.

en

Arbetsskadeförsäkringsutredningen gjorde en prognos över förändringsförslagets effekter med utgångspunkt från Riksförsäkringsverkets arbetsskadestatistik för år 1990. Utredningen ansåg s. 123 att antalet godkända arbetssjukdomar den föreslagna skärpningen av skadlig

p.g.a. inverkan-rekvisitet skulle kunna minskas från ca 55 500 till ca 36 000.

1993 års ändringar iLAF 93

3.2.4 Remissutfallet och den senaste

ändringen av

2 1 § LAF

kap.

Arbetsskadeförsäkringsutredningens förslag om en stramare bedöm-

ning av vad som skulle anses som skadligt tillstyrktes majoriteten

av av rernissinstansema. I prop. 1992/93:30 s. 20 föreslog det föredragande statsrådet att kravet på skadlighet i lagstiftningen skulle höjas från sannolikhet till hög grad av sannolikhet.

Vid bedömningen måste man i högre grad än tidigare väga in om den skadliga exponeringen i arbetet hade varit av sådan omfattning, intensitet och varaktighet att det förelåg hög grad sannolikhet för

en av faktoms skadlighet. Den samlade kunskapen måste också med bety-

en dande grad av sannolikhet tala för att faktor i arbetsmiljön hade varit

en skadlig. En sådan uppfattning måste vara relativt allmänt accepterad. En enskild forskares eller läkares uppfattning borde inte kunna vara tillräcklig för att ge ett positivt beslut i frågan skadlig inverkan.

om

Statsrådet anförde vidare att det skärpta kravet visad skadlighet i många fall skulle komma att förutsätta utredningar

noggrannare arbetsplatserna om de åberopade skadliga faktorerna. I specialmotiveringen till lagförslaget s. 36 angavs också att skadligheten hos vissa arbetsrniljöfaktorer, i första hand vissa ämnen, kunde så uttalad att

vara även exponering för en mycket låg kvantitet under kort tid kunde

ge upphov till arbetsskada enligt det skärpta rekvisitet.

Någon ändring av synen de psykiska och psykosomatiska sjukdomarna i förhållande till tidigare var inte avsedd. Lagrådet hade efter en granskning av den föreslagna ändringen i 2 kap. 1 § LAF anfört att den i prop. 1975/76:197 fastslagna grundsatsen borde komma till uttryck i lagtext. Ett förtydligande i lagtext av vilka omständigheter

som för de psykiska och psykosomatiska sjukdomarna inte kunde föranleda ersättning enligt LAF föreslogs därför i paragrafens andra stycke.

De reglerna trädde i kraft den l januari 1993. Äldre föreskrifter

nya skulle tillämpas på skador hade inträffat före den 1 januari 1993

som och som anmälts till försäkringskassan senast den 30 juni 1993. I

prop. 1992/93:30 s. 35 angav föredraganden att ändringarna i arbetsskadelagstiftningen sikt skulle komma att leda till stora statsfinansiella besparingar.

94 1993 års ändringar iLAF

3.3 Bevisregeln om orsakssamband

3.3.1 1976 års lagstiftning

Bevisregeln orsakssamband i 2 kap. 2 § LAF har betydelse när det

om gäller bedömningen frågan om hur mycket som ska krävas för att en

av konstaterad skadlig inverkan i arbetet i arbetsskadeförsäkringslagens mening skall ha orsakssamband med viss skada.

en

I YFL bevisregeln till början formulerad så att orsakssam-

var en band ansågs föreligga inte övervägande skäl talade däremot. Enligt

om motivuttalanden skulle regeln tillämpas så att där sannolikheten för och emot samband vägde jämt skulle det inte vara möjligt att avfärda ett samband. Det ansågs rimligt att den skadade inte skulle behöva göra någon rättsförlust den medicinska ofullkornligheten. Först när

p.g.a. övervägande sannolikhet, än i obetydlig grad, talade mot att skadan

om orsakats den skadebringande faktorn skulle samband inte föreligga. I

av praxis tillämpades regeln ändå så att ersättning inte beviljades trots att det kunde finnas ett betydande mått sannolikhet mellan arbete och

av skada. Anledningen att sannolikheten för att det inte fanns något

var samband ansågs vara större.

Bevisregeln i YFL ändrades efter beredning i andra lagutskottet 1967:68 58. En uppmjukning sambandskravet ansågs motiverad

s. av med hänsyn till att dittillsvarande praxis varit väl restriktiv. Samband skulle föreligga såvida inte skälen mot ett samband var betydligt

anses starkare än skälen för. Lagtextens utformning mycket förmånlig för

var den försäkrade. Den utskottet föreslagna ändringen godtogs av riks-

av dagen SFS 1967:916 och den generösa sambandsregeln togs in i YFL fr.o.m. den ljanuari 1968

.

Yrkesskadeförsäkringskorrunittén föreslog i sitt betänkande SOU 1975:84 Ersättning vid arbetsskada att den generösa bevisregeln i YFL skulle föras över oförändrad till LAF. Yrkesskadeförsäkringskommittén ville emellertid ha strängare bevisregel för tre grupper av

en sjukdomar, nämligen reumatologiska sjukdomar, andra sjukdomar i ryggrad och leder samt psykologiska sjukdomar.

Iprop. 1975/76: 197 föreslog det föredragande statsrådet 72 att bevisregeln i YFL oförändrad skulle föras över till den nya LAF och att regeln skulle tillämpas generellt samtliga slag av arbetsskador. Kraven på utredning måste dock anses särskilt stora när

en noggrann det gällde den framtida prövningen av de sjukdomar som yrkesskadeförsäkringskommittén hade velat undanta från den vanliga bevisregeln.

I specialmotiveringen till förslaget om ändring av 2 kap. 2 § LAF s. 92 underströks att det först måste kunna konstateras att en faktor hade sådan skadebringande egenskap som var nödvändig för att en

en

1993 års ändringar i LAF 95

viss sjukdom skulle kunna uppstå. I led fick med bevisett senare man regelns hjälp pröva om den skadebringande faktorn hade föranlett en arbetsskada i det enskilda fallet. Den föreslagna bevisregeln innebar en presumtion för samband. Bevisregeln i 2 kap. 2 § LAF formulerades slutligen så att samband skulle föreligga inte betydligt starkaanses om re skäl talade mot det.

3.3.2 1984 års

arbetsskadeutredning

Av den översyn av LAF som arbetsskadeutredningen gjorde i SOU 1985:54 framgick det att antalet arbetsskadeanmälningar och antalet arbetsskador som prövats av försäkringskassoma hade ökat kraftigt under hela 1980-talet. Praxisutvecklingen hade varit för de gynnsam försäkrade och kassomas godkännandefrekvens hade också Ökat. År 1985 uppgick antalet till försäkringskassoma inkomna arbetsskadeärenden om arbetssjukdomar till 20 550. Arbetsskadeutredningens prognos om ärendeutvecklingen med ökningen under åren 1983 och 1984 som bas ledde till att antalet anmälda sjukdomar i framtiden skulle komma att uppgå till omkring 50 000. En andra med prognos ärendeutvecklingen under första halvåret 1985 bas pekade ännu som brantare uppför mot 75 000 framtida anmälningar. Arbetsskadeutredningen redogjorde för att praxisutvecklingen blivit alltmer generös. Utredningen pekade särskilt 42 att Försäkringsöverdomstolen i ett refererat avgörande FÖD 1985:24 prinmer cipiellt hade angivit att en bedömning i regel borde utfalla till den försäkrades förmån om de medicinskt sakkunniga hade olika uppfattningar i sambandsfrågan. Detta torde enligt FÖD förutsätta läkarna hade att jämförbara kvalifikationer och tillgång till underlag för sina besamma dömningar.

Arbetsskadeförsäkringsutredningen

Arbetsskadeförsäkringsutredningen kunde i sitt betänkande SOU

1992:39 konstatera att Arbetsskadeutredningen hade träffat rätt i sin andra prognos där de framtida anmälda arbetsskadoma beräknades stiga mycket brant. Antalet anmälda arbetsskador med ersättningsbara fall var år 1986 drygt 78 000. Under slutet 1980- och början av av 1990-talet trotsades de flesta och bedörrmingar. År 1991 prognoser var . antalet anmälda arbetsskador med ersättningsbara fall drygt 108 000. En del av den explosionsartade anmälningsfrekvensen kunde enligt ar-

betsskadeförsäkringsutredningen s. 52 förklaras att praxisutveck-

av

96 1993 års ändringar iLAF

lingen gjorde det meningsfullt och angeläget för den som i ett tidigare skede hade drabbats arbetsskada att i efterhand anmäla skadan. Ett av rimligt antagande att antalet anmälningar några års sikt skulle var kunna stabiliseras till mellan 150 000 och 170 000 per år. Arbetsskadeförsäkringsutredningen lämnade ett förslag till en ny sambandsregel skulle orsakssamband liksom tidigare som presumera vid arbetsolycksfall och för arbetssjukdomar p.g.a. annan skadlig inverkan i form ämne, strålande energi, skakningar, vibrationer, av mekaniska stötar, buller eller smitta. För vissa specificerade sjukdomar; sjukdom i eller omgivning, sjukdom i vävnaderna sena senas kring överarrnens epicondyler, inflammation i slemsäck samt perifer nervförlamning skulle också presumtion för samband behållas. en Utredningen föreslog vidare att sambandsregeln för de skador som inte omfattades de särskilt uppräknade kategorierna skulle skärpas. av Samband skulle föreligga övervägande skäl talade för det. Det om skulle krävas positiv bevisning för att den skadliga inverkan hade en orsakat sjukdom eller skada i det enskilda fallet. Den princip som kommit till uttryck i FÖD 1985:24 avsnitt 3.3.2 ovan kunde inte

se

längre upprätthållas med den föreslagna sambandsregeln. Förhållanden utanför arbetet skulle komma att få större betydelse för den nya sam-

bandsregeln. Den skärpta bevisregeln skulle ändå inte innebära att bevisbördan skulle komma flyttas över till den försäkrade. Det skulle vara föratt säkringskassans sak att självmant för att ett tillfredsställande besvara slutsunderlag kunde fram innan ärendet prövades slutligt. De meditas cinska förhållandena skulle givetvis utredas. Uppgifter om den försäkrades fritidsaktiviteter och tänkbara alternativa orsaksförklaringar utanför arbetet skulle också beaktas.

3.3.4 Remissutfallet och den senaste ändringen av

2 kap. 2 § LAF

Vid remissbehandlingen arbetsförsäkringsutredningens förslag om av skilda bevisregler avstyrkte majoriteten av remissinstansema förslaget. Det anfördes bl.a. att förslaget skulle försvåra handläggningen och att det skulle uppkomma gränsdragningsproblem mellan vilka sjuknya domar skulle omfattas den eller den andra bevisregeln. I som av ena 1992/93:30 föredraganden tveksam till lämpligheten av skilda prop. var bevisregler för olika skador beroende dess diagnos eller uppkomstsätt. Flertalet remissinstanser hade också avstyrkt förslaget. Något förskilda bevisregler lades därför aldrig fram i propositionen. slag om

1993 års ändringar iLAF 97

I propositionen föreslogs i stället att den av utredningen föreslagna skärpningen av bevisregeln skulle genomföras generellt för alla arbetsskador. Ändring skulle i den delen göras i 2 kap. 2 § LAF enligt utredningens förslag så att orsakssamband skulle anses föreligga mellan en skada och ett olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet över-

om vägande skäl talade för det.

Problemet var enligt föredragande statsråd s. 24 att rätt värdera konkurrerande skadeorsaker, dvs. hur omständigheter som inte kunde hänföras till arbetet bidrar till en sjukdoms uppkomst eller till en försämring av en sjukdom. Gränsen mellan skador till följd av förhållanden i arbetet och skador som har uppkommit annat sätt hade med den dittillsvarande bevisregeln blivit svår att upprätthålla. Syftet med arbetsskadeförsäkringen var att lämna kompensation för den extra risk som var förenad med just själva förvärvsarbetet. Bevisregeln behövde därför skärpas och den formulering av lagregeln som valdes i förslaget knöt an till den bevisregel som tidigare funnits i YFL. Förslaget godtogs av riksdagen och den skärpta bevisregeln trädde i kraft den 1 januari 1993. Om ikraftträdandet se också avsnitt 3.2.4.

3.4 försäkrad i skick

Begreppet befintligt

3.4.1 1976 års lagstiftning

Varje arbetstagare gick in i den tidigare yrkesskadeförsäkringen utan förbehåll för sjukdomar, sjukdomsanlag eller lyten. Detta konstaterade yrkesskadeförsäkringskommittén i betänkandet SOU 1975:84 s. 42. Föredragande statsrådet hänvisade i 1975/66 :197 s. 30 vid

prop. en redogörelse för gällande rätt till kommitténs uttalande. Det var enligt propositionen ibland vanskligt att avgöra och i vilken grad skada

om en eller ett sjukdomstillstånd medicinskt hade orsakats tidigare

av en sjukdom eller av den händelse för vilken den försäkrade sökt ersättning. Ytterst ankom det då den medicinska sakkunskapen att besvara sådana frågor.

Arbetsskadeutredningen granskade senare i betänkandet SOU 1985:54 frågan om bedömningen av frågan befintligt skick. Utred-

om ningen redogjorde s. 206 för rättsfallsreferatet FÖD 83:9 där det hade uttalats att man redan vid bedömning skadlig inverkan måste ta hän-

av syn till den försäkrades speciella förutsättningar. Frågan skadlig in-

om verkan skulle avgöras i det enskilda fallet. Vad normalt sett

som var skadligt skulle inte det avgörande. Varje förvärvsarbetande måste

vara bedömas efter sina personliga förutsättningar.

4 18-0105

98 1993 års ändringar i LAF

Endast sjukdomsbesvär som hade orsakats eller förvärrats av just den skadliga inverkan skulle dock täckas av försäkringen. Vid sambandsbedömingen skulle också det befintliga skicket i det enskilda fallet beaktas. I många fall fick dock enligt Arbetsskadeutredningen s. 188 anmälan arbetsskada avslås då den anmälda skadan be-

en om rott kroppsliga svagheter eller förändringar som inte betingats av det anmälda arbetet.

3.4.2 Arbetsskadeförsäkringsutredningen

Arbetsskadeförsäkringsutredningen redogjorde i betänkandet SOU 1992:39 för den gällande tillämpningen av principen om att vara försäkrad i befintligt skick. Man hänvisade s. 42 till uttalanden i tidigare förarbeten. Man redogjorde också för den tolkning av be-

gjorts i Grönwall/Hessmarks lagkommentar Arbetsskadegreppet som försäkring och statligt personskadeskydd 5:e upplagan. Däri hade uttalats att både i bedömningen frågan skadlig inverkan och i

av om frågan orsakssamband mellan ett arbete och en ådragen sjukdom

om måste hänsyn tas till den enskildes fysiska och psykiska tillstånd och särskilda sårbarhet. Det vidare stort värde att bl.a. de medicinskt

var av sakkunniga kunde riktlinjer och modeller hjälpmedel vid

enas om som tillämpningen de lagstadgade begreppen.

av

Principen försäkrad i befintligt skick torde s. 96 i vissa

om att vara fall med kombinationer mycket stor konstitutionell svaghet och

av mycket liten påverkan i arbetet få modifieras inom rimliga gränser. Det torde t.ex. inte avsett att alla normalt obetydliga "dagliga livets

vara rörelser skulle berättiga till ersättning enligt LAF bara för att de råkat bli utförda arbetsplats någon med all sannolikhet ändå

en av som skulle kunna få sådana besvär när som helst.

Arbetsskadeförsäkringsutredningen ansåg s. 100 att principen

befintligt skick rimligen måste tillämpas så att faktorer i arbetet om

rent allmänt inte kunde skadliga inte heller för en som anses vara extremt känslig skulle kunna anses utgöra skadlig inverkan. Vad

person

normalt skulle kunna vara skadlig inverkan gick inte att ange. som Skillnaden i t.ex. genomsnittlig kroppsstyrka varierar mellan män och kvinnor och mellan och gamla. Sådana generella skillnader

unga mer måste beaktas också i fortsättningen vid bedömningen av en faktors skadlighet. Det modifierade synsättet skulle bara avse bedöm-

mer ningen skadlig inverkan. Vid sambandsbedömning borde besluts-

av en fattaren framgent kunna ta hänsyn till den försäkrades individuella svagheter.

1993 års ändringar i LAF 99

I prop. 1992/93:30 s. 20 godtog det föredragande statsrådet arbetsskadeförsäkringsutredningens uttalande. Enligt statsrådet borde praxis klargöra den fortsatta tolkningen av principen. Det finns inga uttalanden i senare lagförarbeten som motsäger den tolkning som arbetsskadeförsäkringsutredningen gjort.

3.5 Olycksfallsbegreppet

I 2 kap. l § LAF förklaras vad som ska förstås som arbetsskada. Arbetsskada är enligt lagtexten skada till följd av olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbetet. Skadlig inverkan-rekvisitet har berörts i tidigare avsnitt 3.2.l. I detta avsnitt ska för fullständighetens skull begreppet olycksfall behandlas kortfattat.

Med olycksfall i LAFs mening avses en i viss mån ovanlig och oförutsedd händelse med ett relativt kortvarigt händelseförlopp. I praxis har kortvarig händelse" kommit att avse ett händelseförlopp som sträcker sig över högst fem dagar. LAF gäller normalt vid alla olycksfall som inträffar under arbetstid, dvs. även under pauser och raster. Skyddet gäller också vid förberedelser inför arbetet och vid t.ex. tvättning och byte av kläder efter arbetstidens slut.

Praxis beträffande olycksfall i LAF innefattar också s.k. presumerade olycksfall. I dessa fall saknas ett påtagligt olycksfallsmoment. Ett tillbud har ändå ansetts olycksfall i arbetet eftersom tillbudet har

som varit en nödvändig förutsättning för att skadan skulle uppstå. Det har i praxis sålunda slagits fast hälseneruptur uppkommit hos

att en som en lärarinna under en gyrnnastiklektion och en vadmuskelbristning i samband med ett kliv över en snövall är olycksfall i arbetet.

Som olycksfall i arbete räknas också olyckor inträffar under

som tjänsteresor, kurser och konferenser som betalats av arbetsgivaren. För att en anställd inte skall omfattas av skyddet vid ett olycksfall arbetsplatsen krävs att han eller hon har ägnat sig aktiviteter som är främmande för den verksamhet som arbetsgivaren bedriver.

Olycksfall väg till eller från arbetet, s.k. färdolycksfall, räknas som olycksfall i arbete om färden föranleddes och stod i nära

av samband med arbetet. I en motion med anledning av prop. 1992/93:30 om ett ändrat arbetsskadebegrepp yrkades att just färdolycksfallen skulle tas bort ur arbetsskadeförsäkringen. Socialförsäkringsutskottet anförde l992/93:SfU8 s. 13 att man inte ville förorda att färdolycksfallen togs ut ur försäkringen. Det fortsatta arbetet med att reformera arbetsskadeförsäkringen kunde dock ta initiativ till ändring.

en

Beträffande Sjuk- och arbetsskadekommitténs SAKs direktiv och arbete hänvisas till avsnitt 3.6.4 nedan. Vår utredning konstaterar under

100 1993 års ändringar iLAF

denna rubrik endast att kommittén inte fann det påkallat att behandla just färdolycksfallen något särskilt sätt i sina utredningsförslag.

3.6 Arbetsskadesjukpenning

3.6.1 1976 års

lagstiftning

När arbetsskada väl blivit godkänd enligt reglerna i 2 kap. LAF

en kunde bl.a. sjukpenning för sjukskrivningar p.g.a. arbetsskadan betalas till den försäkrade enligt särskilda regler i 3 kap. LAF.

När LAF trädde i kraft principen den att en arbetsskada måste

var bestå längre än 90 dagar för att ersättning enligt LAF skulle kunna betalas ut. Under de första 90 dagarna efter skadan skulle sjukförsäkringen enligt lagen 1962:381 allmän försäkring AFL i princip

om

för ersättningen till den arbetsskadade. Under dessa 90 dagar svara kunde bl.a. sjukpenning ut enligt de för sjukförsäkringen gällande

ges nivåerna.

I den i avsnitt 3.2.2 nämnda granskningsrapporten från riksdagens revisorer uttalades bl.a. att arbetsskadeförsäkringen inte fungerade väl i den utformning den då hade. Försäkringens kostnader hade under perioden 1985 1990 ökat från 1 813 milj. kr till 9 839 milj. kr. Kostna-

derna för arbetsskadesjukpenningen uppgick under år 1985 till 670 milj. kr och för 1990 till 6 149 milj. kr. I den dåvarande regeringens redovisning hösten 1990 åtgärder för att stabilisera ekonomin och

av begränsa tillväxten de offentliga utgifterna skr. 1990/91:50 pekade

av

bl.a. på att samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringama man en borde ske. Det framhölls särskilt att kostnaderna för dessa försäkringar hade utvecklats till ett samhällsekonomiskt och statsfinansiellt problem.

Den allvarligaste konsekvensen denna utveckling var dock enligt

av riksdagsrevisorerna den mänskliga; regelsystemen hade medfört att människor lämnat arbetslivet och fått vara overksamma i väntan på en arbetsskadeprövning. En samordning sjukpenningen enligt AFL och

av sjukpenningen enligt LAF borde därför ske sikt. Ett system med obligatorisk arbetsplatsutredning och rehabiliteringsplan borde också införas.

3.6.2 samordningstiden

Förlängning av

I 1991/92:40 föreslog föredragande statsrådet att samordnings-

prop. tiden i 3 kap. 1 § LAF skulle förlängas från 90 dagar till 180 dagar.

1993 års ändringar iLAF 101

Motiven för åtgärden huvudsakligen att det otillfredsställande

var var att arbetsskadeförsäkringen var ett hinder i rehabiliteringsarbetet. Med beaktande också av försäkringens kostnadsutveckling ansågs den föreslagna åtgärden nödvändig för att komma till rätta med problemen. Den som till följd av arbetsskada fått sin arbetsförmåga nedsatt med minst en fjärdedel skulle få sjukpenning i enlighet med bestämmelserna i 3 kap. AFL under de första 180 dagarna efter det att skadan visade sig.

Föredragande statsrådet räknade med att den föreslagna förlängningen av samordningstiden skulle innebära en kostnadsmässig avlastning för arbetsskadeförsäkringen med minst 140 milj. kr per år. De nya reglerna skulle träda i kraft den 1 januari 1992. För ersättningsfall som visat sig före den dagen skulle den tidigare samordningsregeln gälla. Riksdagen beslöt sedan att genomföra den föreslagna ändringen av samordningsreglema.

Slopad arbetsskadesjukpenning

Vid riksdagens behandling propositionen 1992/93:30 ändring

av om av begreppet arbetsskada erinrade socialförsäkringsutskottet bet.1992/93:SfU s. 14 bl.a. om att det av administrativa skäl borde undersökas en modell där socialförsäkringssystemet skulle kompensera arbetsskador samma nivå som kompensationer inom sjukförsäkringen. Riksdagen tillkännagav detta för regeringen i rskr. 1992/93: 142.

I samband med riksdagsbehandlingen ett förslag att sänka

av om kompensationsnivåema inom sjukförsäkringen fr.o.m. den 1 april respektive den 1 juni 1993 uttalade socialförsäkringsutskottet prop. 1992/93:31 s. 15 bl.a. att det eventuellt kunde bli problem när

rehabliteringspenningens kompensationsnivå sänktes samtidigt som ar-

betsskadesjukpenningens högre nivå kvarstod.

I budgetpropositionen prop. 1992/93:10O bil. 6 39 framhölls

s. sedan att de ändrade kompensationsnivåema inom sjukpenning- och sjuklönesystem hade medfört ett behov anpassning arbetsskade-

av av sjukpenningen. Utan en sådan anpassning kunde det nämligen befaras att arbetsskadeförsäkringen skulle kunna bli rehabiliteringshämmande. Den som anmält arbetsskada skulle svårligen komma att motiverad

vara att påbörja rehabilitering innan prövning rätten till arbetsskadesjuk-

av penning hade skett. I prop. 1992/932178 s. 43 föreslog därför det föredragande statsrådet att rätten till arbetsskadesjukpenning i princip skulle upphöra den 1juli 1993.

Statsrådet uttalade vidare att principen arbetsskada skulle

att en ersättas med högre belopp än annan skada fortfarande skulle gälla. Med

hänsyn till arbetsskadeförsäkringens kostnadsutveckling och till risken

102 1993 års ändringar i LAF

för att arbetsskadesjukpenningen verkade rehabiliteringshämmande föreslogs att den högre kompensationen skulle gälla först sedan en bestående nedsättning av arbetsförmågan hade inträtt.

Genom att detta sätt slopa rätten till arbetsskadesjukpenning ansåg statsrådet att förutsättningarna för att få den försäkrade att medverka i framgångsrik rehabilitering hade ökat väsentligt. Den som

en fått sin arbetsfönnåga nedsatt med minst fjärdedel skulle efter änd-

en ringen få sjukpenning i enlighet med de allmänna sjukpenningbestämmelsema i 3 kap. lagen 1962:381 allmän försäkring, AFL. De nya

om reglerna föreslogs träda i kraft den 1 juli 1993. Äldre föreskrifter skulle tillämpas i fråga ersättning avsåg tid före den 1 juli 1993. För

om som sjukfall pågick vid ikraftträdandet skulle sjukpenning enligt LAF

som utbetalas t.o.m. den 30 juni 1993 men inte längre.

Socialförsäkringsutskottet tillstyrkte i sitt betänkande 1992/93:SfU 17 ändringsförslaget. Arbetsskadesjukpenningen slopades därefter genom

reglerna i 3 kap. LAF ändrades i enlighet med propositionens föratt slag.

3.6.4 och arbetsskadekommittén

Sjuk-

En sjuk- och arbetsskadeberedning startade sitt arbete i november 1993. Enligt sina direktiv skulle beredningen med stöd av en expert-

analysera det svenska systemet för sjuk- och arbetsskadeförsäkgrupp ringarna och beakta erfarenheter från motsvarande system i andra länder. Beredningen publicerade ett antal rapporter bl.a. sjukpenning, arbetsskada och förtidspension Förutsättningar och erfarenheter SOU

- 1994:72. Beredningen fick under våren 1995 nya direktiv, ombildades och namnet Sjuk- och arbetsskadekommittén SAK. Enligt de

antog direktiven skulle kommittén bl.a. granska hur försäkringsskyddet

nya vid arbetsskada borde utformas och hur sådan försäkring skulle

en samordnas med ohälsoförsäkring skulle ersätta sjukförsäk-

en som ringen, arbetsskadeförsäkringen och förtidspensioneringen.

I sitt slutbetänkande En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering SOU 1996:113 redovisades bl.a. ett förslag om att återinföra arbetsskadesjukpenning vid olycksfall. Förslaget var att det vid skada till följd olycksfall i arbetet eller s.k. färdolycksfall skulle

av lämnas ersättning i form arbetsskadesjukpenning som tillsammans

av med sjukpenningen från den allmänna försäkringen skulle motsvara 98 procent den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst. Arbets-

av skadesjukpenningen skulle samordnas med den vanliga sjukpenningen under 90 dagar.

1993 års ändringar LAF 103

Kommittén valde i sitt slutbetänkande att föreslå nivå låg

en som två procentenheter under nivån för full ersättning bl.a. eftersom detta skulle minska förslagets inverkan på statens finanser. Genom förslaget att förbättra den ekonomiska ersättningen till den drabbades

som av olycksfall i arbetet ville kommittén förstärka försäkringens reparativa och preventiva roll.

Kommittén angav därför s. 443 sammanfattningsvis att för-

som värvsarbetande utsattes för särskilda skaderisker bara

man som man hade en begränsad möjlighet att påverka. Om den enskilde så långt

som möjligt kunde hållas ekonomiskt skadeslös, skulle de skadeståndsrättsliga tvistema minska. Vidare ansågs det att anmälningar olycks-

om fallsskador kunde ge samhället förbättrade förutsättningar att förhindra skador.

Majoriteten av rernissinstansema avstyrkte kommitténs förslag om ersättning vid olycksfall med den huvudsakliga motiveringen

att arbetsolycksfall och arbetssjukdomar borde behandlas lika samt att förslaget inte var könsneutralt. I 1996/97:63 s. 75 gjordes därför

prop. den bedömningen att nuvarande reglering borde behållas tills vidare i avvaktan på översyn arbetsskadeförsäkringen.

en ny av

4

Arbetsskadeförsäkringens

utveckling i siffror och de senaste

årens

domstolspraxis

I slutet av 1980-talet uppgick antalet anmälningar om arbetsskada till över 250 000 per år. Under början av 1990-talet avtog antalet arbetsskadeanmälningar till försäkringskassoma. Inför ändringen av bevisreglema ökade anmälningarna tillfälligt för att sedan åter minska. År 1996 anmäldes 114 000 skadeärenden och år 1997 be-

ca räknas drygt 108 000 anmälningar ha gjorts.

År 1992 godkände försäkringskassoma närmare 67 000 arbetsskadeärenden, år 1995 godkändes ca 15 100 och år 1996 ca 8 600 fall.

I början av 1990-talet var de utgående egenlivräntoma ca 60 000. År 1996 drygt 99000. År 1997 utgår drygt

var egenlivräntoma

97 000 egenlivräntor.

Antalet inkomna arbetsskademål i länsrätterna år 1993 drygt

var 9 300. Efter en tillfällig uppgång med anledning av de ändrade bevisreglema minskade antalet inkommande mål stadigt. År 1997 kom

3 500 mål in till länsrättema. År 1997 överklagades ca närmare 2 200 mål till kammarrättema och drygt 1 000 mål till Regeringsrätten. Överklagandefrekvensen till högre rätt tycks vara nämnare 50 procent i arbetsskademålen.

4.1 i siffror

Utvecklingen

4.1.1 och prövade

Arbetsskadeanmälningar

ärenden

Under hela 1990-talet minskade antalet anmälningar av arbetsskada starkt se diagram 4.1. Minskningen kan delvis bero på en begynnande lågkonjunktur med ett minskat antal förvärvsarbetande. Fr.o.m. år 1992 infördes lagen 1991:1047 om sjuklön, vilket bl.a. fick till följd att de försäkrade inte längre anmälde sina sjukfall direkt till försäkrings-

106 Arbetsskadeförsäkringens utveckling...

kassan. Troligen medförde det en ytterligare minskning av anmälningsfrekvensen. Det gjordes många anmälningar under år 1993 eftersom arbetstagarna från olika håll fick information om de beslutade förändringarna i villkoren för ersättning vid arbetsskada. Detta i kombination med effekterna det stramare skadebegreppet och den slopade LAF-

av sjukpenningen har sedan inneburit en påtaglig minskning av antalet anmälningar.

År 1995 redovisade RFV 119 000 anmälda skador och år 1996

uppgick antalet anmälningar till 114 000. Den senaste statistiken utvisar nu att antalet anmälda arbetsskador till försäkringskassoma år 1997 var ca 108 000.

Diagram 4.1 Antal anmälda skador till försäkringskassan 1955 1997

- 300000

200000 150ooo

1 00000

50000 -

0 lrllll|Till:l,i|lixlx'iill1l"'llllii'1

1955 1960 1965 19701975 1980 19851990 1995

Anmälda skador

Siffrorna för år 1997 är de lägsta på flera decennier.

Utvecklingen för prövning inkomna, godkända och godkända

av arbetsskadeärenden är följande.

De för prövning inkomna skadeärendena till försäkringskassans ökade kraftigt under 80-talet se tabell 4.2

Före lagändringen år 1993 uppgick de för prövning inkomna ärendetill 80 600 år 1992. De för prövning inkomna ärendena ökade till-

na fälligt under år 1993 och förklaras huvudsakligen av övergångsregler i samband med att kraven i arbetsskadeförsäkringen skärptes. Efter den tillfälliga ökningen minskade de ärenden som inkom för prövning. De

för år 1995 17 800 och för år 1996 15 700. Med tillgång till stavar tistik för tre av fyra kvartal 1997 beräknas ca 14 700 skadeärenden ha kommit in till kassan för prövning år 1997. Det finns enligt RFV ännu inga helt säkra uppgifter hela år 1997.

som avser

Tabell 4.2 Antal inkomna och avgjorda skadeärenden samt ärendebalans 1980 1997

-

Inkomna, avgjorda bifall+avslag och ärenden i balans Sjukdomar, olyckor och fárdolyckor enligt LAF

Som redan Sjuk- och arbetsskadekommittén konstaterade kom det under mitten av 1980-talet en rad domar från Försäkringsöverdomstolen FÖD blev betydelsefulla för arbetsskadeförsälcringens

som utveckling. Den för de försäkrade gynnsamma praxisutvecklingen och ökningen av de anmälda arbetsskadoma ledde till att andelen godkända arbetsskador av alla prövade ärenden ökade se diagram 4.3. Andelen godkända arbetsskadeärenden ökade kraftigt fram till år 1988. Under 90-talet har andelen dock minskat kontinuerligt.

Andelen godkända olycksfall ökade under 1980-talet för att minska under 1990-talets början diagram 4.3. Ökningen var måttlig. Minskningen av andelen godkända olycksfall har avtagit. Fr.o.m. år 1993 ligger andelen godkända olycksfall samma nivå som år 1980.

108 Arbetsskadeförsäkringens utveckling...

Diagram 4.3Andelen i procent godkända arbetssjukdomar och olycksfall 1980 1997

-

Andelen godkända arbetsskador 1980-1997 i procent

Sjukd 50 Olyckor

- -- - - - -

8 8

m ox

.. ..

Antalet godkännanden i arbetsskadeärendena sjukdomar och olycksfall före lagändringen 67 000 48 800 sjukdomar år

var ca varav ca

arbetsskadeärendena sjunkit. Är 1992. Därefter har antalet bifall i 1995 godkändes 15 100, 9 900 sjukdomar och år 1996 8 600,

varav

4 000 sjukdomar. Med gällande ersättnings- och bedömningsvarav ca regler kommer troligen allt färre ärenden att prövas. Det finns enligt uppgift från RFV f.n. ingen färdig statistik avseende bifallna arbetsskadeärenden under år 1997 med statistik för de tre av fyra kvartal

men 1997 underlag kan antalet bifall beräknas till ca 7 300 fall.

som

olycksfallen inte så många. År 1995 de 5 100

De godkända är var och år 1996 4 500. För första kvartalet 1997 uppgick antalet god-

ca kända olycksfall till drygt 1 200 och för hela 1997 beräknas antalet bli

4 600. Enligt RFV finns det f.n. ingen sammanställning av statistik ca

det faktiska antalet godkända olycksfall under år 1997. om

Antalet godkända arbetsskador höll sig ungefärlig konstant

en nivå till början 1990-talet då kraftig ökning inträdde se tabell

av en 4.4. Fr.0.m. år 1995 har antalet minskat.

För år 1995 uppgick antalet godkända arbetsskador till 15 600, för att därefter minska till 7 000 för år 1996. Med RFVs statistik för tre

fyra kvartal underlag kan antalet avslag år 1997 uppskattas till av som ca 4 700.

Tabell 4.4 godkända arbetsskador 1980 1997

-

Tabell 4.5 visar antalet godkända respektive godkända arbetssjukdomar fördelade efter diagnosgrupp under år 1996. Grupperna muskuloskeletala sjukdomar, reumatologiska sjukdomar och luftrörsbesvär är de grupper som uppvisar högsta procentuella minskning under åren 1992 1996. Anmärkningsvärt är emellertid att även sjukdomar där be-

dömningen av arbetssammanhang borde ha påverkats av 1993 års regeländringar har andelen bifall sjunkit. Sådana exempel är cancer och lösningsmedelsskada där andelen med bifall sjunkit med en tredjedel och där det är tveksamt sambandsbedömningen skulle ändras så

om kraftigt tidigare. Även beträffande hörsel och vibrationsskada är

mot nedgången i andel med bifall anmärkningsvärd liksom för eksemen. Den radikala ökningen av avslag i infektionssjukdomar kommenteras ytterligare i avsnitt 4.1.4.

Den vanligaste diagnosgruppen är "muskuloskeletala sjukdomar som innefattar belastningsskador rygg- och ledbesvär, inflammationer, tennisannbåge, inflammation i slemsäcken och myalgi. RFV anger i sin statistikinforrnation Is-I 1997:8 s. 2 att denna grupp procentuellt sett står för 75 procent av det totala antalet godkända arbetsskadesjukdomar. Det finns enligt RFV ännu ingen sammanställning av diagnosgrupper för godkända respektive godkända arbetssjukdomar för år 1997.

Tabell 4.5 Antal godkända och godkända arbetsskadeärenden fördelade efter diagnosgrupp 1996 samt andelen bifall i procent 1992 och 1996 se RFV ls-I 1997:8 s.4

Diagnosgrupp I Bifall Avslag Andel bifall, %

1996 1992

Beslutade av försäkringskassoma 2 Sjukdomar + olycksfall

1.3 Utvecklingen arbetsskadelivräntan

av

Huvuddelen de försäkrade som uppbär livränta från arbetsskadeför-

av säkringen gör det i form av egenlivränta. Antalet egenlivräntor ökade mycket kraftigt från mitten av 80-talet. Enligt reglerna fr.o.m. juli 1993 har prövning av arbetsskador enligt det nya skadebegreppet skett endast när det finns anspråk livränta. För arbetsskador enligt det gamla skadebegreppet gäller den gamla lagstiftningen alltjämt och även i dessa fall kan det bli aktuellt pröva egenlivränta efter hand. År 1994

att dämpades ökningstakten av antalet egenlivräntor. För år 1995 uppgick antalet egenlivräntoma till 99 200 och för år 1996 till 99 100. År 1997 var antalet egenlivräntor ca 97 300.

År 1996 betalades 68

procent av egenlivräntoma ut till personer med någon nivå av förtidspension. Ca 17 procent 1996 års livräntor

av betalas samordnas med någon pension. År 1997 betalades 66

ut utan att procent av egenlivräntoma ut till personer med någon nivå av förtidspension. Ca 17 procent av 1997 års livräntor betalas ut utan att samordnas med någon pension.

Av antalet utbetalade livräntor i december 1997 avsåg 47 900 kvinnor och 49 500 män.

Det förs enligt RFV inte någon statistik i dag som visar livräntomas fördelning inom diagnosgrupper och branscher.

Diagram 4.6Antalet utbetalade arbetsskadelivräntor försäkringskassornai 1980 1997

se RFV Is-I 1998:2 s. 1 125000

112 Arbetsskadeförsäkringens utveckling...

Tabell 4.7 Antalet egenlivräntor och årsmedelbelopp fördelade på män och kvinnor

i december 1997 se RFV ls-I 1998:2 Bilaga 1

Ålder Antal Årsmedelbelopp

Arbetarskyddsstyrelsen ASS presenterar fortlöpande arbetsskadestatistik, har till syfte underlag för arbetarskyddets behov. Den

som att ge officiella arbetsskadestatistiken tas från ett informationssystem om arbetsskador ISA. Mer information ISA och annan arbetsskadesta-

om tistik ges i avsnitt 6.6.

Av sammanställningen Arbetssjukdomar och arbetsolyckor 1995 av ASS och Statistiska Centralbyrån SCB framgår bl.a. att belastningsfaktorer är den vanligaste orsaken till att arbetssjukdom anmäls och uppgår till än två tredjedelar anmälningarna se diagram 4.8.

mer av

Bland såväl kvinnor män är belastningssjukdomama vanligast i

som alla åldersklasser. Den relativa frekvensen för belastningssjukdomar är högst i åldern 35 54 år. De anmälda belastningssjukdomama ökade

kraftigt under 1980-talet och det först under år 1989 som trenden

var bröts. Sjukdomar kemiska ämnen eller produkter är fortfarande den

av näst största På tredje plats kommer numera sjukdomar av or-

gruppen. ganisatoriska och sociala faktorer dvs. stress och trakasserier följt av bullerskador.

Under år 1990 klarade sig 9 procent av de belastningsskadade utan vidare sjukskrivning. Andelen anmälda belastningsskador utan sjukskrivning ökade år 1994 till 20 procent.

Diagram 4.8 Anmälda arbetssjukdomsfall utvecklingen 1985-1995 efter vanliga orsaker och kön se Arbetssjukdomar och arbetsolyckor 1995s. 69 Antal fall per 1 000 förvärvsarbetande 16-

MAN 14

12-

0 a 1985 1987 1989 1991 1993 1995

mm Belastningsfaktorer - Kemisk påverkan --- Buller -- Organisatoriska och sociala faktorer

Antal fall per 1 000 förvärvsarbetande 16-

KVINNOR

12-

1985 1987 1989 1991 1993 1995

114 Arbetsskadeförsäkringens utveckling...

Tabell 4.9 Anmälda arbetssjukdomar efter diagnosgrupp och kön 1991 och 1995 Jfr Arbetssjukdomar och arbetsolyckor 1991 s. 58 och Arbetssjukdomar och arbetsolyckor 1995 s. 74

1991/1995

Diagnosgrupp Totalt Totalt Därav Därav Därav Därav

antal antal kvinnor kvinnor män män

1991 1995 1991 1995 1991 1995 Infektionssjukdomar och parasit- 180 128 125 91 55 37 sjukdomar

nesorgan

Hudens och underhudens sjukdomar 1 887 646 l 092 400 795 246 Sjukdomar i muskuloskeletala 27 756 9 398 14 971 5 474 12 785 3 924

systemet och bindväven Symptom och ofullständigt precise- 453 159 239 84 214 75 rade fall Skador och förgiftning 1230 914 787 649 443 265 Övrigt 32 67 14 49 18 18 Sjukdomar i blod och blodbildande 2 1 1 organ Sammanlagt 38 882 14 551 19 100 8 047 19 782 6 504

Antalet anmälda arbetssjukdomar har minskat kraftigt mellan de två jämförda åren från nästan 39 000 år 1991 till 14 500 år 1995. Den

ca största diagnosgruppen är sjukdomar i muskuloskeletala systemet och bindväven. Mer anmärkningsvärd är emellertid minskningen för infektionssjukdomar, tumörer och andningsorganens sjukdomar. Denna minskning torde för övrigt innebära att sannolikheten för adekvat anmälan ökat och trots detta har andelen godkända minskat kraftigt för dessa sjukdomar mellan åren 1991 1995.

-

71 procent de totala anmälningarna år 1991 och 65 procent av de

av totala anmälningarna år 1995 avsåg sjukdomar i muskuloskeletala systemet och bindväven. 78 procent de sjukdomar som kvinnorna

av anmält och 65 procent av männens anmälningar avsåg denna kategori år 1991. År 1995 det 68 kvinnornas anmälda sjukdomar

var procent av och 60 procent männens anmälningar som tillhörde kategorin i

av fråga. På andra plats bland de anmälda sjukdomarna återfinns

sjukdomar i nervsystem och sinnesorgan. Dessa sjukdomar stod både år 1991 och år 1995 för totalt 9 procent av anmälningarna.

Tabell 4.10 Belastningssjukdomar efter antalet sjukdagar för åren 1990 och 1994 jfr Arbetssjukdomar och arbetsolyckor 1991 s. 60 och 1995 s. 76

1990/1994

Sjukdagar Totalt Totalt Be- Be- Ke- Ke- Vibr. Vibr. Smitta Smitta Org. Org.

last- last- miskt miskt och och

ning ning ämne ämne soc. soc. Antal 1990 1994 1990 1994 1990 1994 1990 1994 1990 1994 1990 1994 0 9505 5 096 3 194 2 381 l 574 887 403 133 72 37 309 271 l 7 6 702 1636 5350 l 235 800 214 36 6 76 29 220 82 8 28 9 386 3 183 7 904 2 623 915 250 56 2 67 21 257 193 - 29 89 10856 2 936 9 106 2 385 889 206 77 4 36 21 490 243 - 90 179 7263 2 615 5 964 l 972 663 259 53 12 25 329 243 - 180 6206 l 688 5 363 1319 568 137 44 9 8 3 118 146 - Dödsfall 45 36 28 11 7 7 Sammantaget 49963 17190 36881 11915 5437 1964 669 166 284 120 1730 1185

Förkortningen Vibr. står för vibrationer. Förkortningen "org och soc. står för organisatoriska och sociala faktorer. Enligt ASS är exempel på sådana faktorer stress, för stor arbetsbörda, mobbning, trakasserier, förföljelse, oro för uppsägning eller varsel samt relationsproblem arbetsplatsen.

4.1.5 Arbetarskyddsstyrelsens uppgifter om

arbetsskador 1996

lett statistiskt meddelande från ASS Am 69 SM 9701 ges preliminära uppgifter om arbetsskador 1996. Uppgifterna bygger på under år 1996 inträffade och hittills inkomna anmälningar om arbetsskador. Materialet i det statistiska meddelandet omfattar arbetsolyckor och arbetssjukdomar som registrerats senast den 23 juni 1997. En slutlig sammanställning över antalet anmälda arbetsskador år 1996 kommer att publiceras under år 1998.

Nedan presenteras läget i februari 1998. För år 1996 har hittills totalt ca 104 000 arbetsskadeanmälningar inkommit. Av dessa avser 48 478 arbetsolyckor och arbetssjukdomar. Utöver detta har färdolycksfall, arbetsolyckor utan sjukskrivning samt arbetssjukdomar som avser gamla visandeår gamla ärenden registrerats. Fördelningen är

116 Arbetsskadeförsäkringens utveckling...

följande. Arbetsolycksfall 34 860, 65 procent män och 35 procent kvinnor. Arbetssjukdomar 13 618, 45 procent män och 55 procent kvinnor. Färdolycksfall 10 748, 30 procent män och 70 procent kvin-

Bagatellskador utan sjukdag 43 800 varav 45 procent män och 55 nor. procent kvinnor. Gamla ärenden 650 65 procent män och 35 pro-

varav cent kvinnor.

För år 1996 förekommer 1 000 förvärvsarbetande 8 arbets-

per olycksfall 10 för män och 6 för kvinnor samt drygt 3 arbetssjukdomsfall 3 för män och 4 för kvinnor.

De rapporterade arbetsolyckoma bland sysselsatta har minskat mellan åren 1995 1996. Antalet arbetsolycksfall per l 000 förvärvsar-

betande har minskat med 2 procent. Flest arbetsolyckor år 1996 relaterat till antal sysselsatta har män inom brand- och räddningsverksamhet, metallmalmsgruvor, stål- och metallindustri. För kvinnor ligger ståloch metallindustri, träindustri och jord- och stenvaruindustri högst.

Antalet anmälda arbetssjukdomar har minskat än arbetsolyckor-

mer

med 12 procent för både kvinnor och män mellan åren 1995 1996. na, - Flest anmälda arbetssjukdomar år 1996 relaterat till antal sysselsatta har kvinnor inom transportindusti, möbelindustri och jord- och stenvaruindustri. Bland män ligger metallmalmsgruvor, reningsverk och jord- och stenvaruindustri högst.

Antalet dödsfall i arbetet år 1996 var betydligt färre bland förvärvsarbetande än tidigare år. Antalet dödsolyckor var 93 varav 86 inträffade i arbetet och 7 på väg till eller från arbetet. Av den 86 dödsfallen i arbetet 8 kvinnor och 78 män.

var

4.1.6 Sysselsättningen i Sverige

Enligt Arbetssjukdomar och arbetsolyckor 1995 s. 43 ökade antalet

i arbetskraften sysselsatta och arbetslösa under 1980-talet personer för sedan minska kontinuerligt i början 1990-talet. År 1990

att av uppgick antalet till 4 560 000 och år 1995 till 4 319 000. Mellan åren 1990

1994 minskade de sysselsatta med drygt 550 000. Minskningen i sysselsättningen särskilt märkbar i de yngre och äldre åldrarna.

var Först år 1995 bröts den nedåtgående kurvan. Flest antal sysselsatta återfinns inom de mansdominerande näringsgrenama industri och

nu konsultverksamhet.

Enligt ASS preliminära statistik för år 1996 minskade antalet sysselsatta jämfört med år 1995 något, 0,6 procent totalt för kvinnor 1 pro-

cent och för män 0,1 procent. Minskningen var störst för både kvinnor och män inom jord- och skogsbruk och inom hälso- och sjukvård.

Bland de yngsta mellan 16 24 år minskade sysselsättningen med 6

procent medan den ökade drygt 3 procent för de mellan 55 64 år.

-

4.1.7 Sammanfattande kommentarer

Av statistiken framgår bl.a. att antalet hos försäkringskassoma godkända arbetssjukdomar har minskat kraftigt under åren. År

de senaste 1990 godkändes ca 55 500 fall, år 1992 ca 48 700 och år 1996 drygt 4 000 fall jfr tabell 4.5. Även antalet godkända arbetsskador har minskat. Om man gör en jämförelse mellan antalet inkomna ärenden under åren 1992 1996 och ställer detta i proportion till antalet avslag

för dessa år visar det sig att avslagsfrekvensen har ökat. Däremot har det inte skett någon större förändring beträffande livräntoma. Sedan år 1994 har antalet legat relativt konstant runt 100 000. Observera att statistiken visar antalet utbetalade egenlivräntor per år. Efter vad som framgår är det totala antalet livräntor nästan lika fördelade män och kvinnor.

Muskuloskeletala och reumatologiska sjukdomar samt luftrörsbesvär är de uppvisar högst procentuell minskning under

grupper som åren 1992 1996. Den vanligaste diagnosgruppen är för övrigt de mus-

kuloskeletala sjukdomarna, följt av sjukdomar av kemiska ämnen eller produkter. Sjukdomar av organisatoriska och sociala faktorer utgör numera den tredje största gruppen.

Statistiken visar också att antalet anmälningar om arbetsskador och ärenden om arbetsskador som prövas hos försäkringskassoma har minskat betydligt under de åren. Är 1990 anmäldes närmare

senaste 223 000 ärenden och dessa gick vidare för prövning. Är

ca 114 000 av 1992 anmäldes ca 155 000 ärenden och drygt 82000 ärenden gick vidare för prövning. År 1996 anmäldes 114 000 ärenden och

närmare ca 15 700 ärenden gick vidare för prövning. Den nedåtgående trenden har hittills hållit i sig. Av arbetsskadorna anmäls allt färre till försäkringskassoma. Som nämndes tidigare beror minskningen flera samverkande faktorer: borttagandet av LAF-sjukpenningen, det stramare skadebegreppet, införandet av lagen om sjuklön och lågkonjunkturen i samhället. Troligen rapporteras mindre allvarliga skador och olycksfall i minskad utsträckning. Med i bilden finns också att uppgiftsskyldigheten ofta upplevs som betungande framför allt för de mindre företagen. En arbetsskadeanmälan har hittills blivit aktuell först i samband med prövningen av rätten till livränta enligt LAF. Om utvecklingen skulle hålla i sig finns det risk för att arbetsskadelagstiftningen alltmer förlorar sin betydelse för det förebyggande arbetsmiljöarbetet och för att upptäcka nya arbetsmiljörisker.

118 Arbetsskadeförsäkringens utveckling...

Sjuk- och arbetsskadekommittén SOU 1996:113 s. 133 f ansåg att uppföljningsmöjlighetema inom arbetsskadeområdet borde förbättras. Regeringen uppdrog därför Riksförsäkringsverket och Arbetarskyddsstyrelsen att tillsammans med Statistiska Centralbyrån arbeta fram system täcker samhällets behov av information dels om den

som korta sjukfrånvaron under sjuklöneperioden och dels om arbetsskador. Förhoppningen bl.a. att bortfallsfaktorema i ISA skulle kunna mi-

var nimeras. Arbetarskyddsstyrelsen redovisade sitt uppdrag den 19 december 1997. Redovisningen innehåller förslag att behålla total-

om redovisningen och utveckla ett system för kvalitetsdeklaration av statistiken. Vidare finns förslag att göra de aktuella anmälnings-

om om blankettema. Riksförsäkringsverket redovisade sitt uppdrag om den korta sjukfrånvaron under sjuklöneperioden den 2 februari 1998. Verkets förslag är att redovisningen för de små företagen med mindre än 50 anställda ska ändras och att SCB ska göra ett statistiskt urval av 15 000 småföretag fjärde månad ska information om den

var som ge korta sjukfrånvaron för att grund för samhällets behov av sådan

ge en statistik.

4.2 Statistik från i

förvaltningsdomstolarna

arbetsskademål

Vi har inhämtat uppgifter från Domstolsverket i Jönköping om statistik från förvaltningsdomstolarna i arbetsskademål. Sammanställningar har gjorts Domstolsverkets stabsenhet den 7 oktober 1997 och den

av 30 januari 1998.

Statistiken tiden fr.o.m. år 1993 t.o.m. år 1997. Anledningen

avser till att statistiken inte går längre tillbaka i tiden är att den statistik som fanns före år 1993 inte uppdelad fyrställig statistikkod hos Dom-

var stolsverket utan endast hade tvåställig kod. En tvåställig statistikkod

en kan inte någon uppdelning ens mellan arbetsolycksfall och annan

ge skadlig inverkan.

Försäkringskassomas beslut om arbetsskador överklagades tidigare till tre regionala försäkringsdomstolar nämligen Försäkringsrätten för Mellansverige, Försäkringsrätten för Södra Sverige och Försäkrings-

för Norra Sverige. Försäkringsöverdomstolen FÖD högsta rätten var instans i arbetsskademålen. För mål skulle prövas i sak i FÖD

att ett krävdes att domstolen meddelade prövningstillstånd. Prövningstillstånd kunde bl.a. ges om det fanns anledning att ändra det slut som underinstansen kommit fram till s.k. ändringsdispens. övrigt var det

främst när det var av vikt för rättstillämpningen sk. prejudikats-

dispens det prövningstillstånd i FÖD.

som gavs

Sedan den 1 juli 1991 överklagades försäkringskassomas arbetsskadebeslut till länsrättema. Länsrättemas avgöranden överklagades till kammarrättema. Kammarrättemas avgöranden överklagades i sin tur till FÖD och prövningstillståndsspärren korn in först där.

Det infördes fr.0.m. den 1 juli 1995 regler om att det krävdes prövningstillstånd i arbetsskademålen redan i kammarrättema. Kammarrättemas regler prövningstillstånd liknar de FÖD tidigare hade,

om som dvs. det finns möjlighet till s.k. ändringsdispens. FÖD lades ned den 30 juni 1995 och fr.0.m. den 1 juli 1995 överklagas kammarrättemas avgöranden i arbetsskadeärenden i stället till Regeringsrätten. Regeringsrättens prövningstillståndsregler är stramare än kammarrättemas eftersom det inte finns någon s.k. ändringsdispens i dem.

Beslut som hade meddelats före den 1 april 1995 överklagas enligt de äldre bestämmelserna.

4.2.1 inkomna mål

Förvaltningsdomstolama -

Tabell 4:11 Inkomna arbetsskadeförsäkringsmål till förvaltningsdomstolama länsrätter, kammarrätten regeringsrätt åren 1993 1997

-

verkan

Kammarrätt 2 820 4 273 4 205 2 614 2 022

Regeringsrätt l 264 947 Övrigt Länsrätt 1865 2034 1 876 1745 1572

Kammarrätt 1 63 194 59 62

Regeringsrätt 13 17 Samtliga sza Länsrätt ll 963 ll 317 7 673 4 880 3 532

Kammarrätt 2 991 4 586 4 556 2 755 2 184

Regeringsrätt l 381 l 020 Totalt 14 954 15 903 12 229 9 016 6 736

4.2.2 slutsatser målstatistiken i

Några om

förvaltningsdomstolama

De uppgifter som utredningen har hämtat in från Domstolsverket ger vid handen att antalet inkorrma mål i förvaltningsdomstolama sam-

120 Arbetsskadeförsäkringens utveckling...

mantaget ökade något mellan åren 1993 och 1994 för att sedan utvisa

klart minskande frekvens. De siffror redovisas för år 1997 en som pekar fortsatt minskning av målantalet.

en

Om enbart studerar de uppgifter gäller för länsrätterna fin-

man som

att inkomna mål har minskat under hela den redovisade perioner man den. Jämför år 1993 med år 1997 kan mer att antalet in-

man man se komna arbetsskademål i länsrätterna har minskat med nästan 75 pro-

cent.

Den tillfälliga ökningen antalet inkommande arbetsskademål i

av förvaltningsdomstolama sammantaget visade sig år 1994 kan för-

som klaras att det gjordes många arbetsskadeanmälningar till försäk-

av ringskassoma innan de bevisreglema om skadlig inverkan och or-

nya sakssamband genomfördes under år 1993. Den relativt stora ökningen

inkommande mål till kammarrättema under år 1994 kan bero den av anhopning ärenden försäkringskassoma fick inför den

av nya som nämnda ändringen av bevisreglema i LAF.

Den anhopning ärenden skedde inför ändringen av bevisreg-

av som lema i LAF torde ha sin grund i att de som ansåg sig vara arbetsskadade hyste farhågor att de skulle kunna missgynnas av de nya reg-

om lerna. Den aviserade förändringen medförde troligen att många anmälde presumtiva skador för säkerhets skull. En eventuell ökad avslagsfrekvens behöver därför inte bara bero att bevisreglema senare har skärpts. Många de skador anmäldes strax innan lagänd-

av som ringen kan redan i sig sådana som alls inte går att godkänna enligt

vara LAF.

I den delen detta kapitel kommer vi att kommentera några

senare av avgöranden förvaltningsdomstolama gjort med tillämpning av de

som

bevisreglema. Vi kommer att söka utreda om de nya bevisreglemas nya tillämpning rent faktiskt har medfört någon förändring mot tidigare.

4.3 Kammarrätterna en undersökning av

-

de nya bevisreglemas tillämpning

Riksförsäkringsverket har bistått utredningen med tio stycken domar från landets kammarrätter där de nya bevisreglema som gäller fr.o.m. den 1 januari 1993 om skadlig inverkan och orsakssamband har prövats i sak. De utvalda kammarrättsdomama är de enda med sakprövning av de bevisreglema fanns att tillgå under hösten 1997.

nya som

Från Kammarrätten i Sundsvall har vi undersökt två mål mål nr 2109-1995 och mål 470-1996. Från Kammarrätten i Stockholm har

nr vi undersökt fyra mål mål 903-1995, mål nr 3575-1995, mål nr

nr

4401-1995 och mål nr 5422-1995 . Kammarrätten i Jönköping har ett mål mål nr 5167-1995 och Kammarrätten i Göteborg tre mål mål

nr 2828-1995 mål 8337-1995 och mål 4403-1996 ingått i vår

nr nr som studie. Alla de undersökta målen rör anmälda arbetssjukdomar. I nio av tio fall har varken länsrätt eller kammarrätt funnit att klaganden varit utsatt för någon skadlig inverkan i arbetet enligt 2 kap. 1 § LAF. I ett fall mål 2828-1995 avslogs ansökan arbetsskadeersättning

nr om grund av att det inte fanns något samband enligt 2 kap. 2 § LAF efter samordningstidens utgång.

4.4 en av

Regeringsrätten - undersökning

de bevisreglernas tillämpning

nya

Regeringsrättens redovisning omfattar nio avgöranden mål 6039-

nr 1995, mål nr 6737-1995, mål nr 7665-1995, mål nr 294-1996, mål nr 7840-1996, mål nr 888-1997, mål nr 1065-1997, mål nr 3138-1997 och mål nr 4493-1997. Alla de undersökta målen rör anmälda arbetssjukdomar. I målen har länsrätten funnit att klaganden inte varit ut-

sex av satt för skadlig inverkan i arbetet enligt 2 kap. 1 § LAF och varken kammarrätt eller regeringsrätt har meddelat prövningstillstånd i målen.

I mål nr 7665-1995 fann länsrätten att det inte var fråga om skadlig inverkan. Kammarrätten meddelade prövningstillstånd och hörde en sakkunnig specialistläkare. Överklagandet avslogs dock, och Regeringsrätten meddelade inte prövningstillstånd. I mål nr 888-1997 fann länsrätten, med stöd av sakkunnigutlåtande av specialistläkare, att klaganden varit utsatt för skadlig inverkan enligt 2 kap. l § LAF men att det inte fanns något orsakssamband enligt 2 kap. 2 § LAF efter samordningstidens utgång. Varken kammarrätt eller regeringsrätt meddelade prövningstillstånd. I mål nr 7840-1996 var skadlig inverkan godtagen redan i försäkringskassebeslutet. Överklagandet gällde orsakssamband enligt 2 kap. 2 § LAF. Länsrätten fann att det var fråga om skilda korta försämringsperioder grundsjukdom och att inget

av en fall hade löpt över samordningstiden. Varken kammarrätt eller regeringsrätt medgav något prövningstillstånd i målet.

4.5 från Arbetslivsinstitutet

En rapport

Arbetslivsinstitutet har under hösten 1997 gett ut rapporten 1997:17 Arbetsskadeförsäkringen bedömningen i domstol av belastnings-

skador hos kontorister och sjuksköterskor 1997:17. Rapporten

är en

122 Arbetsskadeförsäkringens utveckling...

studie av de domstolsärenden om kontorister och sjuksköterskor som fanns hos TCOs arbetsskadeenhet fram till juni 1996.

I rapporten nämns att Riksdagens revisorer till sommaren 1989 lade fram kritisk rapport 1988/89:5 om den dittillsvarande tillämp-

en ningen arbetsskadeförsäkringen. Enligt Arbetslivsinstitutets rapport

av ändrades tillämpningen arbetsskadeförsäkringen under åren 1989

av - 1990 redan innan år 1993 då bevisreglema i 2 kap. 1 och 2 §§ LAF skärptes. Arbetslivsinstitutets drar i sin rapport den slutsatsen att Riksdagens revisorer torde ha påverkat rättstillämpningen.

4.6 Vår kommentar om bevisreglernas

tillämpning

Utredningen har ett begränsat urval att utgå från. De kammarrättsmål

valts ut är de prövats i sak i kammarrättema innan det krävdes som som prövningstillstånd för att få ett mål sakprövat där.

De regeringsrättsmål ingår i analysen är de som fram till

som månadsskiftet september/oktober 1997 har avgjorts där med tillämpning av de nya bevisreglema.

I flera de redovisade målen, däribland målen 903-1995 och 5422-

av 1995 från Kammarrätten i Stockholm och målet 4403-1996 från Kammarrätten i Göteborg, Regeringsrättens mål 6737-1995, och 888-1997 är det fråga nack-, halsryggs-, axel- och ryggbesvär. Avslagsgrun-

om den har där i huvudsak varit att det medicinskt funnits degenerativa sjukdomsbesvär i botten inte ansetts vara arbetsrelaterade.

som

I andra de redovisade målen, däribland målen 8337-1995 från

av Kammarrätten i Göteborg och målen 7665-1995, 3138-1997 och 4493- 1997 från Regeringsrätten har avslagsgrunden främst gällt det förhållandet att klaganden inte har utfört något skadligt arbete under en längre tid före de prövade skadefallen.

I några fall har förtroendeläkama uttalat sig generellt om att de

mer åberopade arbetena inte är medicinskt sett skadliga för de sjukdomsdiagnoser är i fråga. Se målen 5167-1995 från Kammarrättten i

som Jönköping och målen 6737-1995 och 1065-1997 från Regeringsrätten.

I alla de studerade fallen har det funnits en relevant medicinsk utredning att ta ställning till. I något fall har länsrättens utredning kompletterats med sakkunnigutlätande i kammarrätten.

Inget de studerade målen har lettifram till bifall. De flesta målen

av har avslagit grund att skadlig inverkan enligt 2 kap. l § LAF inte

av ansetts föreligga.

Enligt vår mening finns det inget särskilt kontroversiellt i det undersökta materialet. De redovisade målen kan sägas representera ett genomsnitt av de vanligen förekommande arbetsskademålen i förvaltningsdomstolama. Det går enligt vår mening inte att påstå att de redovisade målen har bedömts strängare därför att det varit fråga till-

om lämpning av de nya bevisreglema. Det intryck har fått efter

en genomläsning av de utvalda domarna är att domstolarnas bedömningar egentligen inte skiljer sig från de bedömningar gjordes före lag-

som ändringarna.

Slutsatsen bli därför att det, såvitt vi har kunnat utröna, egentligen inte har skett någon förändring av förvaltningsdomstolamas bedömningar efter lagändringen.

Minskningen av antalet mål i förvaltningsdomstolama kan i stället ha andra orsaker. Samhället i stort har förändrats sedan LAF infördes i mitten av 1970-talet. Nu finns det många som står utanför arbetsmarknaden och är arbetslösa. Dessa råkar inte längre ut för arbets-

personer skador. Det kan också noteras att arbetarskyddet ute arbetsplatserna förbättras i takt med att det införs arbetsmetoder. Arbetsskadoma

nya kan också ha minskat av den anledningen.

En annan anledning till att arbetsskadeprocessema minskat kan vara att rätten till särskild arbetsskadesjukpenning inte längre finns kvar och att många av de fall som tidigare gick till domstol rörde rätten till sjukpenning enligt LAF. Det faktum att själva bevisreglema har ändrats verkar inte ha spelat så stor roll i sammanhanget.

5 och

överväganden förslag

5.1 Allmänt

Det är enligt vår uppfattning fortfarande en realitet inom betydande delar av arbetslivet att arbetet utsätter människor för särskilda skaderisker, Det motiverar att vi har kvar en särskild arbetsskadeförsäkring. Arbetsskadeförsäkringen har liksom andra delar socialförsäkav ringen utsatts för kraftiga nedskärningar under senare år, och arbetsskadebegreppet har stramats upp. Vi anser sammanfattningsvis att arbetsskadeförsäkringen inte längre kan anses ge en tillfredsställande trygghet för den arbetsskadade och föreslår i det följande en rad åtgärder för att öka tryggheten.

Arbetsskadeförsäkringen har under 1990-talet genomgått stora förändringar. Från att ha utgjort stor och viktig del socialförsäkringen en av har den omvandlats till en kompletterande ersättningsform med allt mindre betydelse för dem som skadas i sitt arbete. När arbetsskadeförsäkringens omfattning var som störst 1989 tog landets försäkringskassor emot 118 600 ärenden för prövning. Motsvarande siffra för 1997 beräknas sluta vid 14 700 ärenden. På 9 år har med andra ord mer än 4/5 av arbetsskadeanmälningama försvunnit från försäkringskassornas prövning. Vår utredning har mot den bakgrunden fått övergripande som uppdrag att se över frågan om försäkringen tillfredsställande tryggger en het för den som drabbas av en arbetsskada. Motivet till att behålla en särskild arbetsskadeförsäkring vid sidan av den allmänna försäkringen har angetts att den förvärvsarvara som betar utsätts för särskilda skaderisker, risker han eller hon normalt som sett endast har begränsade möjligheter att påverka. När den första lagen på området kom till, 1901 års lag ersättning till följd olycksfall i om av arbete inom industrin, detta ett starkt och övertygande motiv. I var dagens samhälle har det givetvis mindre bärkraft.

126 Överväganden och förslag

Dels har det hårda kroppsarbete gång dominerade arbetsför-

som en hållandena till stora delar ersatts av arbeten som inte längre är så präglade fysiska påfrestningar, dels har skadeförebyggande insatser och

av allmänt arbetsmiljöarbete inneburit att många skaderisker försvunnit eller lindrats. Medbestämmandelagstiftning och andra förändringar av arbetslivets organisation har också inneburit att möjligheterna att påverka arbetssituationen har förbättrats inte minst under de

den egna senaste årtiondena.

Ändå är det fortfarande realitet inom betydande delar av arbets-

en livet både att arbetet utsätter människor för särskilda skaderisker och

de själva har små några möjligheter att påverka sin arbetsatt om ens situation. Detta motiverar enligt vår mening alltjämt att har en

särskild arbetsskadeförsäkring.

Arbetsskadeförsäkringen har även ett uttalat skadeståndsrättsligt syfte, nämligen sådan ekonomisk kompensation att den

att ge en skadelidande försätts i ekonomiska situation som han eller hon

samma skulle ha haft skadan inte hade inträffat. På det sättet har arbets-

om skadeförsäkringen också varit hjälp för den skadelidande att få

en kompensation i skadeståndsprocess behöva styrka vållande

utan att en hos arbetsgivaren.

Som följd den ekonomiska krisen i statsfinansema har de

en av generella välfärdsanordningama utsatts för kraftiga nedskärningar under år. Inte heller arbetsskadeförsäkringen har undgått sådana

senare nedskärningar. Regelsystemet har stramats bl.a. för att förbättra

upp förutsättningarna försäkringsmässigt särskilja de skador har sin

att som grund i arbetet. En följd uppstramningen har blivit att allt fler med

av rätt eller orätt har ansett sig bli berövade det särskilda skydd och den

trygghet arbetsskadeförsäkringen har varit avsedd att ge.

som

En kanske avgörande förklaring till att arbetsskadeförsäkringen har minskat så i omfattning är att den särskilda arbetsskadesjukpenningen har tagits bort. Den efter tid samordning med den allmänna

gav en av försäkringen den skadade 100-procentig kompensation för inkomst-

en förlusten under själva sjukdomstiden. Men även den allt högre självrisk

har införts under år i form karensdagar inom sjukpensom senare av

ningförsäkringen och patientavgifter inom sjukvårdsförsäkringen har

drabbat den arbetsskadade. Kvar finns i dag inom arbetsskadeförsäkringen i praktiken endast 100-procentig kompensation i form av

en egenlivränta vid bestående arbetsoförmåga samt en efterlevandelivränta

vid dödsfall.

Som vi kommer att utveckla närmare i avsnitt 5.8 anser vi att det inte finns tillräckliga skäl att förorda att den särskilda arbetsskadesjukpenningen ska återinföras. Däremot bör olika åtgärder vidtas för att förbättra, tidigarelägga och påskynda försäkringskassomas handlägg-

Överväganden och förslag 127

ning av anmälda arbetsskador. Detta är viktigt för att öka skyddet särskilt vid mer långvariga följder arbetsskada. Men det är ofta lika av en viktigt för att de skadade ska få till stånd så säker och snabb pröven ning som möjligt av om skadan verkligen är arbetsskada. För många en är själva godkännandet skada är arbetsskada väl så angeläget att en en som den högre ersättning arbetsskadan ibland berättigar till. - - Arbetslinjen och vikten av tidiga och genomtänkta rehabiliteringsinsatser är frågor som alltmer stått i fokus när under år har man senare diskuterat utfommingen av den framtida ohälsoförsäkringen. Givetvis har också arbetsskadeförsäkringens tillämpning berörts de reformer av som genomförts på detta område under 1990-talet. I samordningen mellan den allmänna försäkringens regler och arbetsskadeförsäkringens har det uppstått oklarheter det varit vår uppgift att söka lösa. För som att göra det och för att ge arbetsskadeförsäkringen aktiv roll i en mer rehabiliteringen av den skadade föreslår vi i det följande avsnitt 5.10 en ny ersättningsform, omställningsersättning. Det hittills berört har framför allt gällt vad brukar kalla man arbetsskadeförsäkringens reparativa funktion. Men försäkringen har också en viktig preventiv funktion, nämligen att kunskaper ge om 0rsakerna till skadorna och därmed öka förutsättningarna att förhindra nya skador. Många inom den medicinska vetenskapen har kunnat bekräfta att det generella arbetsskadebegrepp infördes inom försäksom ringen 1977 har betytt mycket för att få fram viktiga kunskaper nya, om skadliga faktorer i arbetslivet. Den stora minskningen av antalet anmälda arbetsskador har som skett under 1990-talet är med tanke på den preventiva funktionen betänklig. Det är ingalunda stora förbättringar av arbetsmiljön har som föranlett minskningen utan i stället den allt mindre roll arbetssom skadeförsäkringen har tilldelats som en följd de stramare ersättav ningsreglema. Här finns det anledning att överväga vilka möjligheter det finns att bl.a. förbättra informationen arbetsskador. om Vi anser sammanfattningsvis att arbetsskadeförsäkringen inte längre kan anses ge en tillfredsställande trygghet för den drabbas som av en arbetsskada. Vi föreslår därför i det följande rad olika åtgärder för en att öka de arbetsskadades trygghet.

128 Överväganden och förslag

5.2 Arbetsskadebegreppet

Det generella skadebegreppet inom arbetsskadeförsäkringen bör behållas. Med sådan regel kan snabbt fånga in den medicinska en man och tekniska utvecklingen. Förutom de fördelar ett sådant begrepp har för de skadelidande är ett generellt skadebegrepp ett viktigt verktyg i det skadeförebyggande arbetet. Alternativet att särskilt förteckna de sjukdomar som är ersättningsbara ett statiskt arbetsskadebegrepp. De brister som finns i ger dagens tillämpning bör avhjälpas andra sätt än genom att in-

skränka skadebegreppet.

Vi ska enligt direktiven, i första hand inom för offentlig förramen en säkring, över grunderna för vad ska betraktas som arbetsskada. se som Den första frågan inställer sig är ska behålla det generella som om skadebegreppet. Den andra frågan, gäller om det finns anledning som ändra de nuvarande reglerna för samband, behandlas i avsnitt att Det generella skadebegreppet infördes med lagen arbetsskadeom försäkring 1977. Dessförinnan hade i lagen 1954:243 om yrkesskadeförsäkring YFL vid sidan skador till följd olycksfall om av - med förteckning över vilka sjukdomar som beroende ett system en skadlig inverkan skulle godtas yrkesskada. Det innebar att typ av som det inte gick få någon ersättning för sjukdom inte fanns med att en som på förteckningen, det förelåg mycket starka bevis för att sjukens om domen verkligen hade orsakats skadebringande faktor i arbetet. av en Det generella skadebegreppet torde vara tämligen unikt för Sverige. I de nordiska grannländema finns det olika systern för att ange vilka sjukdomar kan ersättas yrkessjukdomar. I en bilaga till betänsom som kandet har beskrivit de olika systemen i Finland, Norge och Danmark samt de uppräkningar över ersättningsbara arbetssjukdomar finns i olika internationella konventioner m.m. som Frågan ska behålla det generella skadebegreppet i Sverige i om fortsättningen behandlades ingående Arbetsskadeförsäkringsutredav ningen i betänkandet SOU:1992:39 Begreppet arbetsskada. Bakgrunden den mycket kraftiga ökningen antalet anmälda och godkända var av arbetsskador skedde under 1980-talet. Arbetsskadeförsälqingsutsom redningen konstaterade att förteckningsmetoden ett statiskt arbetsger skadebegrepp och att det rad fördelar med att behålla det genevar en rella arbetsskadebegreppet. Utredningen föreslog i stället skärpningar i sambandsreglema, vilket också genomfördes 1993. Till de fördelar Arbetsskadeförsäkringsutredningen pekade som med generell regel snabbt kan fånga in den medicinska hör att man en

Överväganden och förslag 129

och tekniska utvecklingen och att kravet på medicinskt underlag har medfört att kunskapen om arbetsmiljöns inverkan de förvärvsarbetandes hälsa har ökat. Utredningen betonade också det ändamålsenliga med ett generellt skadebegrepp om arbetsskadeförsäkringen ska utgöra ett verktyg i det skadeförebyggande arbetet.

Sjuk- och arbetsskadekommittén, som enligt sina direktiv skulle ta nuvarande regler till utgångspunkt för vad som ska betraktas som arbetsskada, konstaterade att ett generellt arbetssjukdomsbegrepp i kombination med arbetsskadesjukpenning kan leda till en kostnadsut-

en veckling som endast med svårighet låter sig kontrolleras. I sitt betänkande SOU 1996:113 En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering avvisade kommittén tanken att omprioritera ersättningama från arbetsskadeförsälqingen genom att avgränsa de ersättningsberättigande arbetssjukdomama med ett strikt arbetssjukdomsbegrepp så att det blev möjligt att lämna kompletterande ersättning även under sjukpenningtid.

Kommittén konstaterade att dagens regler för ersättning vid arbetssjukdom innebär att ersättning länmas till samtliga som drabbats av bestående nedsättning av arbetsförmågan till följd av, i princip, varje sjukdom kan härledas till den försäkrades arbetsförhållanden. A1-

som temativet vore en ordning där man, ofta till höga administrativa kostnader, lämnar ersättning även i övergående skadefall, men endast vid ett begränsat antal sjukdomar som strikt definierats i en lista. Kommittén fann det förra systemet vara vida överlägset det senare.

Vi har i vår utredning i samband med prövningen av alternativet med tilläggsförsäkring administrerad av arbetsmarknadens parter

en behandlat fördelar och nackdelar med det generella arbetsskadebegreppet mera ingående och kan hänvisa dit för en utförligare diskussion kap. 10.

I detta sammanhang vill peka att bakgrunden till vårt utredningsuppdrag är den mycket kraftiga minskningen av antalet anmälda och godkända arbetsskador och en önskan att analysera de senaste årens förändringar i syfte att se över frågan om försäkringen ger en tillfredsställande trygghet för den som drabbas av en arbetsskada.

Endast om de skulle behövas för att få till stånd nödvändiga förbättringar i rättstillämpningen, skulle det enligt vår mening finnas anledning att inom den offentliga försäkringens ram överväga att tillbaka till ett system med förteckning över ersättningsberättigande sjukdomar. Vi kan visserligen konstatera att det finns brister i dagens tillämpning av arbetsskadeförsäkringen, men vi anser som framgår av följande avsnitt att dessa bör avhjälpas andra sätt.

Redan här vill vi dock förutskicka att vi anser det lämpligt att till försäkringskassornas hjälp och ledning ta fram beskrivningar över bl.a.

5 I8-0l05

sådana sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen som enligt vad man inom den medicinska vetenskapen är överens om med en hög grad av sannolikhet kan vara orsakade av skadebringande faktorer i arbetet. Dessa beskrivningar, som inte kan göra anspråk att vara uttömmande, ska givetvis endast ha rådgivande karaktär.

Det finns också skäl att närmare granska de begränsningar som har gjorts i lagen när det gäller det generella skadebegreppet, och det gäller de i lag införda undantagen från det generella skadebegreppet

numera vid psykiska och psykosomatiska sjukdomar samt den särskilda förteckningen över smittsamma sjukdomar. Vi kommer i följande avsnitt att föreslå vissa kompletteringar när det gäller bestämmelserna på dessa områden.

5.3 påfrestning som skadlig Psykisk

inverkan

Enligt uttrycklig lagregel ska som arbetsskada inte anses

en numera

skada psykisk eller psykosomatisk natur som är en följd av en

en av

företagsnedläggelse, arbetstvist, bristande uppskattning av den

en

försäkrades arbetsinsatser, vantrivsel med arbetsuppgifter eller ar-

betskamrater eller därmed jämförliga förhållanden.

För att motverka slentrianmässig tillämpning föreslår vi ett

en

tillägg till bestämmelsen klargör att undantagsbestämmelsen

som

inte gäller skadan har sin grund i trakasserier eller andra kränk-

om

ningar den försäkrade eller i andra liknande, påtagliga brister i

av

arbetsmiljön.

5.3.1 1976 års lag

Det generella skadebegreppet omfattar också psykiska och psykosomatiska sjukdomar. När arbetsskadeförsäkringen infördes gjordes emellertid vissa undantag i specialmotiveringen till 2 kap. 1 § LAF prop. 1975/762197. Föredragande statsrådet anslöt sig nämligen till följande

uttalande av yrkesskadeförsäkringskommittén.

Vissa med arbetet eller arbetsförhållandena sammanhängande om-

ständigheter, otvivelaktigt kan ge upphov till psykiska besvär

som

hos arbetstagare, är emellertid inte den arten att den skadliga

av

inverkan de kan medföra bör falla under bestämmelsen.

som

Det ligger i sakens natur att psykiska störningar till följd av före-

tagsnedläggelse, arbetstvister, byte av arbetsuppgifter, svikna be-

Överväganden och förslag 131

fordringsförhoppningar, bristande uppskattning av arbetsinsatser

och allmän vantrivsel med arbetsuppgifter och arbetskamrater inte

skall kunna föranleda ersättning från yrkesskadeförsäkringen.

Riksförsäkringsverket gjorde 1990 en rättslägesanalys med utgångspunkt i FÖDs samtliga domar vad skador har sin grund i

avser som psykiska faktorer i arbetsmiljön RFV ANSER 1990:6. Verket anmärkte att sammanställningar av detta slag, som bygger rättsfall, är tidsbundna och att senare rättsfall kan komma att förändra bilden. Efter en redogörelse för domarna som gällde psykisk sjukdom drog RFV sammanfattningsvis följande slutsatser.

Utanför LAFs ram faller sådana omständigheter som kan före-

komma varje arbetsplats och inte direkt anknyter till det

som

aktuella arbetet. FOD godtar dock trakasserier och mobbning som

direkt knutna till arbetet men har ställt beviskravet högt. Hög ar-

betsbelastning utgör en sådan omständighet som kan innebära skadlig inverkan. Aven om hänsyn tas till den försäkrades individuella förutsättningar krävs det en extraordinär arbetsbelastning,

vanligtvis även parad med andra påfrestningar av fysiskt eller psy-

kiskt slag, för att arbetsbelastningen skall betraktas som skadlig.

Speciella inslag som arbetsstudier och gruppdynamiska öv-

ningar har accepterats såväl skadliga faktorer som omfattade

som av försäkringens bestämmelser.

5.3.2 1993 års

lagändring

På inrådan av lagrådet kom undantagen till uttryck i lagtexten i samband med lagändringama 1993. Undantagen har följande lydelse: Som arbetsskada anses inte en skada av psykisk eller psykosomatisk natur

är följd företagsnedläggelse, arbetstvist, bristande

som en av en en uppskattning den försäkrades arbetsinsatsen vantrivsel med arbets-

av uppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga förhållanden.

Lagtextens formuleringar anknyter som framgår mycket nära till 1976 års motivuttalanden. Någon ändring i sak synes inte ha varit avsedd. I pr0p.l992/93:30 heter det endast Lagrådet framhållit är

att som det angeläget att den i prop.1975/76:l97 fastslagna grundsatsen kommer till uttryck i lagtexten. Det är dock att märka att lagändringen rent faktiskt skulle kunna tolkas som en utvidgning av undantagsregeln.

Byte av arbetsuppgifter och svikna befordringsförhoppningar har ut-

gått i uppräkningen och i stället har tillagts eller därmed jämförliga förhållanden.

I RFV REKOMMENDERAR Allmänna råd 1994:3 Ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkring LAF behandlas de undantag

132 Överväganden och förslag

från det generella skadebegreppet som har gjorts för skador av psykisk eller psykosomatisk natur. Ett antal avgöranden från FÖD redovisas. De finns alla också med i den tidigare nämnda rättslägesanalysen. De har avgjorts med stöd av de regler som gällde före den 1 januari 1993, och de kan därför enligt de allmänna råden enbart ses som exempel gränsdragningama mellan omständigheter är undantagna från

som LAFs generella skadebegrepp och omständigheter som är att anse som skadlig inverkan i LAFs mening.

Vår utredning har inte haft möjlighet att göra någon egen genomgång och bedömning av hur de numera lagfästa undantagen fungerar i praktiken. Vid diskussioner som har haft med bl.a. LO-Rättsskydd och TCOs arbetsskadeenhet har emellertid den åsikten framförts att det finns en klar tendens hos försäkringskassoma att försöka tolka väl mycket under lagens undantagsbestämmelser, t.ex. också fall av mobbning eller utfrysning.

Från Svenska kommunalarbetarförbundet har fäst vår upp-

man märksamhet på att personal inom hemtjänsten och annan vårdpersonal ibland och särskilt i tider nedskärningar i vården får möta en

- av aggressivitet och frustration hos vårdtagarna som kan leda till sådana psykiska påfrestningar att man måste sjukskriva sig. Men det finns knappast exempel att psykiska besvär av sådana anledningar har godkänts som arbetsskada.

5.3.3 överväganden

Psykiska och psykosomatiska sjukdomar utgör den tredje största gruppen av anmälda arbetsskador, och det ökar. Redan

är en grupp som av den anledningen finns det anledning att granska undantagsbestämmelsemas utformning och tillämpning kritiskt. Under senare år har också uppmärksamheten kommit att riktas alltmer de psykosociala faktorerna i arbetet. Trakasserier av sexuell eller annan art och mobbning olika slag hör exempelvis till frågor som ofta står i fokus i ar-

av betsmiljödebatten.

Arbetarskyddsstyrelsen har utfärdat föreskrifter åtgärder mot

om kränkande särbehandling i arbetslivet AFS 1993:17 som preciserar arbetsgivarens ansvar för att förebygga och vidta åtgärder mot mobbning och trakasserier arbetsplatsen.

De undantag från det generella skadebegreppet som således numera anges uttryckligen i LAF är sinsemellan tämligen skilda till sin natur. Företagsnedläggelse har t.ex. föga gemensamt med vantrivsel med arbetskamrater. Vi kan dock inte se att det finns tillräckliga skäl att slopa eller formulera om något av de angivna undantagen. Vårt intryck från

Överväganden och förslag 133

RFVs rättslägesanalys 1990 FÖD på sin tid mycket konsekvent är att hävdade att trakasserier och mobbning är en typ av skadlig inverkan inte faller under undantagen. Och har inte belägg för att det som skett någon ändring i domstolspraxis senare. Däremot finns det anledning att ta fasta den kritik mot kassomas tillämpning som har framförts. Det kan givetvis inte accepteras att kassan eller mindre slentrianmässigt konstaterar att sjukdomsbemer svären inte är ersättningsberättigande bara därför att de är hänförliga till förhållanden beror det psykiska arbetsklimatet som arbetsplatsen. Man måste kräva att beslutsfattaren preciserar vilken grund åberopas för att det skulle föreligga ett undantag. Det som förutsätter i sin tur att undantaget är så väl definierat i lagtexten som möjligt. Det är viktigt att lagen avspeglar rättsläget. Behövs det klargöranden beträffande uttolkningen lagtext, kan detta inte åstadkommas av en i efterhand annat sätt än i samband med lagändringar. En väg att minska utrymmet för missuppfattningar är att markera i lagtexten den inställning beträffande trakasserier och dylikt som har lagts fast i domstolspraxis. Samtidigt inskärps att undantagsbestämmelsen inte får tolkas extensivt. Vi föreslår därför följande tillägg i lagtexten i anslutning till undantagsbestämmelsen: Vad sagts gäller inte skadan nu om har sin grund i trakasserier eller andra kränkningar av den försäkrade eller i andra liknande, påtagliga brister i arbetsmiljön.

5.4 smittsamma

sjukdomar

Vi föreslår att grundlig översyn ska göras av arbetsskadeförsäken ringens skydd vid smittsamma sjukdomar. Vid denna bör man bl.a. analysera konsekvenserna av en bredare definition av begreppet arbetsskada framkallad smitta, granska skyddet för dem som arbeav tar vid landets infektionskliniker samt utreda tredjemansskyddet närmare. Vi föreslår att försäkrade är sysselsatta i arbete där de nu som riskerar att utsättas för smitta till följd av Herpes HI V/AIDS och EHEC 0157 -bakterie ska omfattas av det särskilda skyddet i LAF.

134 Överväganden och förslag

5.4.1 Nuvarande regler

I 2 kap. 1 § LAF anges att om skada som beror annat än olycksfall har framkallats smitta, anses den som arbetsskada i den mån rege-

av ringen föreskriver det.

När arbetsskadeförsäkringen infördes fann man skäl att föreskriva undantag från det generella skadebegreppet när det gäller smitta framkallad sjukdom. Man anförde att det inte kan anses realistiskt att låta

av försäkringen omfatta förkylningssjukdomar och andra infektionssjukdomar kan drabba oavsett han eller hon förvärvsar-

som en person om betar eller inte. Oftast pågår sådana sjukdomar under en begränsad tid. Om skadan har berott på olycksfall, är den däremot alltid att anse som arbetsskada även den framkallats av smitta.

om

Föredragande statsrådet anslöt sig i specialmotiveringen prop.

1975/762197 sid. 91 till yrkesskadeförsäkringskommitténs förslag att

arbetsskadeskyddet för smittsamma sjukdomar i arbetsskadeförsäkringen skulle preciseras genom en särskild uppräkning.

Regeringen har sålunda gett föreskrifter i 5 § förordningen 1977:284 om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd FASP om när en skada smitta ska anses som arbetsskada. För att en försäkrad

genom skall omfattas LAF vid smittsamma sjukdomar måste enligt FASP

av vissa förutsättningar vara uppfyllda. Antingen ska den försäkrade ha fått smittan vid arbete i laboratorium där arbete med smittämnet bedrivs eller också ska han eller hon ha fått en viss typ av sjukdom vid ett angivet slag av arbete.

Om den försäkrade har smittats när han eller hon har varit sysselsatt i ett laboratorium där man arbetat med det aktuella smittämnet, omfattas han eller hon således alltid av försäkringen. Det är inte enbart laboratoriepersonal som skyddas av försäkringen utan även andra som utför någon typ av arbete i laboratorium, t.ex. lokalvårdare och hantverkare. smittas behöver alltså inte själv ha hanterat det smitt-

Den som samma ämnet.

Om inte arbetar i ett laboratorium gäller att arbetsskadeskyddet

man omfattar dels samhällsfarliga sjukdomar som finns upptagna i 1.1 och 1.2 bilagan till smittskyddslagen 1988:1472, dels en rad andra sjukdomar som finns uppräknade i FASP. En allmän förutsättning är att smittokontakten har förekommit i arbetet vid sjukvårdsinrättning eller i annat arbete vid behandling, vård eller omhändertagande av en smittförande person.

Smittokontakten kan även ha förekommit i arbete vid omhänderhavande eller hantering av srnittförande djur eller material. Skyddet gäller inte bara den som skadas när han utför sina normala arbetsuppgifter utan var och en som i sitt arbete får handskas med srnittförande

människor, djur eller material. I arbete vid sjukvårdsinrättning omfattas därför, förutom sjukvårdspersonal, även hantverkare, lokalvårdare m.fl. som arbetar fast eller tillfälligt vid sjukhus, läkarmottagningar eller liknande av LAF.

5.4.2 Överväganden

Allmänt

Vi har inte haft möjlighet att göra någon egentlig genomgång av hur LAFs bestämmelser ersättning vid smittsamma sjukdomar fungerar

om i praktiken. Under utredningens gång har emellertid frågan kommit upp

ytterligare smittsamma sjukdomar bör omfattas av det särskilda förom säkringsskydd som LAF ger eller om någon eller några sjukdomar kan tas bort.

Det finns i och för sig skäl som talar för att man borde utreda frågan

arbetsskadeförsäkringens tillämpning på de smittsamma sjukom domarna grundligt. Således vore det av värde om man kunde

mera analysera konsekvenserna bredare definition begreppet arbets-

av en av skada framkallad smitta. Om en epidemiologisk utredning visar att

av det föreligger ett samband mellan en försäkrads sjukdom och hans eller hennes arbetsplats, så borde denna kunna omfattas av försäkringen, oavsett smittämnet finns särskilt uppräknat i författning eller inte.

om Det har sagts att det i dag för de flesta smittärrmen finns tillgång till

oss kvalificerad metodik för att klargöra epidemiologiska samband. För att underlätta tillämpningen kunde virus-framkallade luftvägsinfektioner och diarrésjukdomar undantas.

En sådan konstruktion av det försäkringsmässiga smittskyddet skulle kunna göra det lättare att ta ställning till enskilda fall av smittöverföring. Det skulle också göra det mindre nödvändigt att försöka välja ut de smittsamma sjukdomar som bör ingå i uppräkningen över ersättningsbara sjukdomar. Det lär t.ex. finnas ca 60 olika djursjukdomar som under speciella omständigheter kan föras över till människan. De flesta är dock synnerligen ovanliga i Sverige. Det är ingalunda säkert att just de som i dag är uppräknade är de mest skyddsvärda.

En fråga har kommit under utredningens gång är om

annan som upp inte personal som arbetar vid landets infektionskliniker och som i den dagliga kontakten med svårt sjuka patienter är utsatta för smittorisker borde omfattas av samma starka försäkringsskydd som de som arbetar vid ett laboratorium. Det har bl.a. gjorts gällande att de som arbetar vid

infektionsklinik snarast är mer utsatta för smittorisker än laboratoen

riepersonal.

136 Överväganden och förslag

En ytterligare fråga har kommit upp till diskussion inom utred-

som ningen är om tredje man ska omfattas av arbetsskadeförsäkringens skydd. Med tredje t.ex. anhöriga som riskerar att utsättas för

man avses smitta och barn som skadas under fosterstadiet.

Frågan fosterskador ska omfattas av arbetsskadeförsäkringen har

om behandlats tidigare. Socialförsäkringsutskottet angav i 1990/91:SfU 16 Rehabilitering och rehabiliteringsersättning s. 49 att skyddet av foster borde lösas genom förebyggande åtgärder och inte genom en utvidgning LAF. Gravida kvinnor borde skyddas från arbetsrniljöer

av

kunde medföra risk för fosterskador. Kunskapen om fosterskador som var emellertid begränsad och läget- inte minst arbetsmiljöområdet-

oklart. Arbetarskyddsstyrelsen förutsattes dock uppmärksamt följa var det fortlöpande forskningsarbetet området och utfärda föreskrifter i de fall risken för fosterskador upptäcktes i arbetsmiljön.

Vi har inhämtat att Arbetarskyddsstyrelsen har uppmärksammat arbetsmiljön för gravida kvinnor och risken för fosterskador på grund av riskfaktorer i arbetsmiljön genom att utfärda föreskrifterna AFS 1994:32, Gravida och ammande arbetstagare, som är en implementering av EU-direktiv 92/85/EEC.

Enligt vad vi erfarit inom såväl Polisförbundet som Vård-

anser man förbundet SHSTF att tredje är särskilt utsatt för risker inom de

man yrken deras medlemmar representerar, och förbundens uppfattning

som är att även tredje bör skyddas enligt LAFs regler.

man

Polisförbundet har belyst sin inställning med ett konkret exempel, där en polisman i samband med ett ingripande mot en narkotikapåverkad biltjuv smittades hepatit blod från den gripne. Polis-

av genom

och sedermera också hans sambo insjuknade i hepatit med mannen leversvikt och vårdades en längre tid sjukhus. Polismannen men

inte hans sambo fick sjukdomen godkänd som arbetssjukdom. Paret

fick ekonomiska svårigheter följd det inträffade.

som en av

Vi har inte haft möjlighet att göra någon egentlig utredning av frågan ersättning skadelidande tredje man. Den har många

om aspekter och behöver förmodligen analyseras noga. Det finns emellertid påtaglig för följderna av en smittoöverföring tredje man

en oro hos medlemmarna inom framför allt Polisförbundet och Vårdförbundet SHSTF. Det är en oro som vi tycker att man bör ta allvar.

Vi har funnit att de nämnda frågorna är av den arten att de förutsätter en mer ingående utredning området än den vi har haft möjlighet att göra med den tid vi har till förfogande. Vi föreslår därför att det görs en mera grundlig översyn av arbetsskadeförsäkringens skydd vid smittsamma sjukdomar.

Vi har nu inskränkt oss till att några punkter närmare granska det skydd som arbetsskadeförsäkringen ger när den försäkrade varit syssel-

Överväganden och förslag 137

satt i arbete vid sjukvårdsinrättning eller i annat arbete vid behandling, vård eller omhändertagande av srnittförande person eller vid omhänderhavande eller hantering av smittförande djur eller material. Efter att ha samrått under hand med expertis vid Socialstyrelsens srnittskyddsenhet föreslår vi följande ändringar.

Förändringar i FASP

Mul- och klövsjuka tillhör de i FASP särskilt uppräknade sjukdomarna. Men man känner i vart fall sedan 1930-talet inte till något enda exempel att det alls kunnat ge upphov till sjukdom hos människa. Det finns därför inte längre något behov av att låta försäkringen omfatta sjukdomen. Vi föreslår att sjukdomen ska tas bort från uppräkningen i 5 § FASP.

Herpes HI V/AIDS och EHEC 0157- bakterie är smittämnen som förekommer i Sverige och som en försäkrad riskerar att ådra sig genom arbete med srnittförande djur och personer. Herpes B förekommer i hög frekvens hos importeras. Nyligen har en apskötare

apor som utomlands avlidit i sjukdomen efter att ha fått apsaliv i ögat. När det gäller smittämnena HI V/AIDS och EHEC 015 7-bakterie finns det studier som visar att smittspridning kan ske från person till person. Sjukdomar till följd dessa smittämnen kan även klassas som samhälls-

av farliga, men de finns inte upptagna som sådana i punkterna 1.1 och 1.2 i bilagan till smittskyddslagen.

e

I och för sig kan man tänka sig att smitta till följd av exempelvis HIV/AIDS i realiteten omfattas av försäkringsskyddet redan i dag. Sådan smitta kan oftast betecknas som ett olycksfall i arbetet, när den överförs genom en plötslig, ovanlig eller oförutsedd händelse. Vi anser emellertid det riktigast att inte låta frågan godkännande av en srnitt-

om

sjukdom som arbetssjukdom vara beroende av denna typ av resosam nemang.

Vi föreslår därför att försäkrade som är sysselsatta i arbete där de riskerar att utsättas för smitta till följd av Herpes HIV/AIDS och EHEC 0157 -bakterie ska omfattas av det särskilda skyddet i LAF. Sjukdomar till följd dessa smittämnen bör således föras till de sär-

av skilt uppräknade i 5 § FASP.

138 Överväganden och förslag

5.5 Sambandsfrågor

Den kraftiga nedgången i antalet anmälda respektive godkända ar-

betsskador beror förmodligen framför allt på att arbetsskadesjuk-

penningen slopades den 1 juli 1993 och inte så mycket på de nya

bevisregler infördes år. Även den minskade sysselsätt-

som samma

ningen på arbetsmarknaden kan ha spelat in.

Vi har övervägt möjligheten att byta ut dagens bevisregler mot en

enklare, finns andra ställen inom skadeståndsrätten och som

som

är lättare att förstå. Vi har dock stannat för att de nuvarande bevis-

reglema bör behållas och föreslår i stället olika åtgärder för att för-

bättra tillämpningen.

5.5.1 Bakgrund

Den tidigare yrkesskadeförsäkringen hade från början en bevisregel

innebar att orsakssamband mellan sjukdom och viss skadlig insom en verkan i arbetet ansågs föreligga inte övervägande skäl talade

om däremot. Tillämpningen lagen ansågs dock för restriktiv och som ett

av resultat kritiken infördes 1968 bevisregeln att samband skulle anses

av föreligga inte betydligt starkare skäl talade däremot. Samma be-

om visregel med stark presumtion för orsakssamband fördes sedan över

en till LAF, samtidigt vi fick ett i princip generellt arbetsskade-

som begrepp.

Bevisregeln kombinerades i förarbeten och praxis med en medicinsk farlighetsbedömning innebar att det åtminstone skulle vara sanno-

som likt att den faktor den försäkrade menade hade vållat skadan verk-

som ligen kunde upphov till den typ sjukdomsbesvär som han eller

ge av hon hade fått.

Att orsakssamband ska skiljer sig från vad som gäller

presumeras

t.ex. inom skadeståndsrätten. Motivet till den för den enskilde annars mycket förmånliga bevisregeln inom arbetsskadeförsäkringen angavs

att försäkringen och inte den enskilde försäkrade skulle bära den vara rättsförlust kan bli följden den medicinska vetenskapens ofull-

som av komlighet att fastslå samband.

Arbetsskadeförsäkringens utveckling kritiserades starkt under slutet

1980-talet och början 1990-talet. Antalet anmälda och godkända av av arbetsskador hade vuxit mycket kraftigt och därmed också kostnaderna för försäkringen. Orsaken sades den utveckling i praxis som hade

vara blivit följden det generella skadebegreppet och den gynnsamma be-

av visregeln.

Samtidigt ska sägas att många också var positiva till utvecklingen. Det generella skadebegreppet hade lett till att försäkrade som till följd av skadebegreppets utformning i tidigare lag var utestängda från möjlighetema att få sin skada bedömd som arbetsskada kunde få rätten

nu till ersättning från arbetsskadeförsäkringen prövad. Man kunde också peka på att många nya medicinska kunskaper hade vunnits skadors

om uppkomst i arbetslivet som en följd av regelverket i arbetsskadeförsäkringen.

Arbetsskadeförsäkringsutredningen konstaterade 1992 mot bak-

grund av de erfarenheter som hade vunnits av tillämpningen av LAF att kombinationen av ett generellt arbetsskadebegrepp och en mycket

generös bevisregel i sig kan ha lett till svårigheter att upprätthålla en klar avgränsning mellan arbetsrelaterade och icke arbetsrelaterade sjukdomar. Det är problematiskt att rätt värdera sådana omständigheter utanför förvärvsarbetet som kan bidra till en sjukdoms eller försämrings uppkomst och utveckling. Om man ville åstadkomma en tydligare gränsdragning var det ofrånkomligt att ompröva bevisregeln.

Efter Arbetsskadeförsäkringsutredningens översyn infördes fr.o.m. den l januari 1993 en uttrycklig lagregel när det gäller farlighetsbedörrmingen. Enligt denna ska det föreligga en hög grad av sannolikhet för att en faktor ska kunna ge upphov till en sådan skada som den försäkrade har. Vidare ersattes den tidigare presumtionsregeln av den nuvarande sambandsregeln. Denna innebär i korthet att det krävs övervägande skäl för skada ska anses vara orsakad av den skadliga

att en inverkan som den försäkrade varit utsatt för.

5.5.2 Utvecklingen under 1990-talet

Under 1990-talet har antalet anmälningar om arbetsskada åter minskat starkt. Även andelen godkända skador har minskat kontinuerligt. Vi har i uppdrag att analysera de senaste årens förändringar i arbetsskadeförsäkringen i syfte att se över frågan om försäkringen ger en tillfredsställande trygghet för den som drabbas av en arbetsskada.

Det är inte möjligt att dra några säkra slutsatser av den statistik som finns att tillgå. Inte heller ger en genomgång av de senaste årens domar från högre instans uttryck för någon tendens när det gäller vilken inverkan de nya bevisreglema haft utvecklingen. De reglerna har

nya ännu gällt för kort tid och avgörandena är för få. Inga domar har hittills refererats. I riksdagsmotioner och i den allmänna debatten har dock många menat att inte minst den starka minskningen antalet god-

av kända belastningsskador följd av de nya reglerna.

är en

Huvudorsaken till det jämfört med tidigare mycket låga antalet anmälda skador i dag kan registrera skulle emellertid lika gärna

som kunna att arbetsskadesjukpenningen slopades den 1 juli 1993.

vara Frågan det föreligger arbetsskada eller inte har därmed ofta

om en inte aktualiserats förrän det kanske efter något år blivit fråga om förtidspension eller livränta grund bestående nedsättning av den

av en försäkrades arbetsförmåga. Även antalet godkända arbetsskador har minskat starkt. Inte heller här är det säkert att anledningen är de nya

bevisreglema.

Statistiken visar att antalet ärenden kommer in för prövning

som aldrig har varit så lågt Antalet avslag i ärenden om arbets-

som nu. skadeersättning har heller aldrig varit så lågt. Det talar också för att det

i allt väsentligt är slopandet arbetsskadesjukpenningen som har or-

av sakat nedgången i antalet anmälningar respektive andelen godkända skador. Men vi vill också peka de starka förändringarna arbetsmarknaden. Sysselsättningen har sjunkit starkt under 1990-talet.

I rapport från Arbetslivsinstitutet, 1997:17, Arbetsskadeför-

en nr säkringen bedömningen i domstol av belastningsskador hos konto-

rister och sjuksköterskor, tagits fram under vetenskaplig med-

som verkan forskare vid Arbetslivsinstitutet och de Psykologiska och

av Juridiska institutionerna vid Stockholms universitet hävdas att domstolarna och försäkringskassorna ett resultat den kraftiga kri-

som av tiken i den allmänna opinionen och inte minst från riksdagens revisorer började tillämpa LAF betydligt restriktivt redan i början av 1990-

mer talet innan de bevisreglema hade införts. Samtidigt påpekas det i

nya

de regionala skillnaderna stora i domstolarnas tillrapporten att var lämpning.

Samma intryck betydande restriktivitet redan före lagändring-

av en

redovisar företrädare för LO-Rättsskydd och TCOs arbetsskadeama enhet vid diskussioner med I och för sig är det enligt vår mening

oss. varken unikt eller särskilt förvånande att tillämpningen i icke ringa omfattning följer svängningarna i den allmänna opinionen. Detta är välkänt fenomen från andra delar socialrätten, t.ex. när det gäller

av tvångsomhändertaganden barn eller missbrukare, och från straff-

av rätten när det gäller utmätningen ovillkorliga frihetsstraff eller läng-

av den dessa.

Från dessa utgångspunkter ter sig måhända betydelsen av skärpningama arbetsskadeförsäkringens bevisregler något överskattad.

av Det har, naturligtvis med viss förenkling, hävdats att handläggaren

en eller domaren under intryck bl.a. den allmänna opinionen eller för

av den delen uttalanden ledande politiker gör sin bedömning hur bevis-

av reglema än ser ut.

Överväganden och förslag 141

5.5.3 En bevisregel

ny

LAFs bevisregler har enligt mångas uppfattning en så krånglig utfonnning att de sällan kan förstås av de försäkrade. Det finns också exempel

att de missförståtts av läkare som avger utlåtanden i arbetsskadeärenden. Även bland försäkringskassomas handläggare förekommer det att reglerna rnissförstås, liksom det finns exempel i domar allvarliga sammanblandningar av kraven i de olika bevisleden.

Det har i förarbetena till lagreglema och senare bl.a. i domar gjorts många utmärkta beskrivningar sannolikhetsprövningen av en faktors

av skadlighet och kring själva sambandsregeln i LAF. Men det är från rättssäkerhetssynpunkt givetvis inte bra om reglerna har en utformning

bara kan förstås av dem som yrkets vägnar är verkliga experter som

området. Det kan också leda till att rättsmedvetandet urholkas.

I patientskadelagen finns det en regel som innebär att ersättning lämnas för en personskada om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad viss händelse. Begreppet övervägande

av en sannolikhet används också i 3 § miljöskadelagen 1986:225 för att uttrycka sambandet mellan skada och vissa former av miljöstörningar.

en Kravet övervägande sannolikhet knyter också till det lindra-

nära an de beviskrav som Högsta domstolen har ställt upp i vissa situationer inom skadeståndsrätten, särskilt vid svårutredda medicinska och tekniska förlopp. Däremot finns det i dessa lagar och i den allmänna skadeståndsrätten inga uttalade krav en särskild farlighetsbedömning av en faktors skadlighet.

Inte minst från fackligt håll har vi fått höra att man under senare år har sett exempel en slentrianmässig handläggning i försäkringskassoma anmälningarna om arbetsskada. Företrädare för yrkesmedi-

av cinen har vid samtal med oss fäst uppmärksamheten att de försäkrade enligt deras uppfattning ibland möter en tämligen rigid, avvisande inställning när det exempelvis gäller sådana belastningssjukdomar som det finns alldeles klara belägg för att de kan utgöra arbetssjukdomar. Alldeles för sällan skickas ärendena till specialist, och det finns exempel på att läkarintyg från icke specialister fått väga tyngre än utlåtanden från en specialist när man beslutat att inte erkänna en anmäld sjukdom som arbetsskada.

Vi kan inte se att det finns tillräckliga skäl för att nu återinföra en presumtionsregel av det slag som fanns inom yrkes- och arbetsskadeförsälçringama fram till år 1993. Detta i synnerhet som besluten att inte godkänna skada arbetssjukdom ofta grundar sig en bedöm-

en som ning att det inte föreligger skadlig inverkan.

Vi har också övervägt om det inte skulle vara till fördel om de nuvarande bevisreglema kunde bytas ut mot en enklare, som kunde för-

142 Överväganden och förslag

stås av envar. Den bevisregel om övervägande sannolikhet som således finns en del håll inom skadeståndsrätten skulle kunna uppfylla såda-

krav. Det givetvis ännu en stor fördel att man då skulle kunna na vore få samma regel som sedan länge vunnit burskap angränsande rättsområden.

Vi har dock stannat för att inte föreslå sådan regel. 1993 års

en ny lagstiftning har ännu varit i kraft bara några år, och några klara tenden-

kan inte utläsas de få domar som kommit från högre rätt. Anser av strängningar bör i stället göras för att åstadkomma en bättre tillämpning

de nuvarande reglerna. Det är en styrka med nuvarande regler att av uppdelningen i två led för med sig att man tar ordentlig ställning till om det föreligger skadlig inverkan eller inte. Med regel där farlig-

en ny hetsbedömningen vägs in jämsides med andra skäl för eller emot kan det finnas risk för att det vetenskapliga underlaget för en faktors

en skadlighet kommer i skymundan.

I följande avsnitt föreslår vi i stället en rad olika åtgärder för att förbättra tillämpningen av bevisreglema.

5.6 Handläggning

5.6.1 Några utgångspunkter

Arbetsskadeärendena har under år fått en ganska undanskymd

senare

roll i försäkringskassomas arbete. Handläggningen har kritiserats för

att sina håll ha blivit slentrianmässig och färgad av en alltför

mer

restriktiv hållning. Man menar också att kompetensen inte sällan

brister hos både tjänstemän och läkare.

Det pågår ett arbete inom försäkringskassoma med att förbättra

handläggningen.Vi dock att det behövs centrala åtgärder för

anser

att öka förutsättningarna att få säkrare och snabbare handlägg-

en

ning av arbetsskadeärendena.

Arbetsskadeförsäkringen hade i slutet 1980-talet utvecklats till en

av försäkringsform som tog stora administrativa resurser i anspråk hos försäkringskassoma. Handläggningen hade decentraliserats ut till lokalkontoren där ofta åtskilliga handläggare var sysselsatta med att enbart pröva ärenden enligt LAF.

Idag är bilden Antalet ärenden har minskat starkt som en

en annan. följd att arbetsskadesjukpenningen har tagits bort ur försäkringen

av och rättstillämpningen har skärpts. De tidigare stora ärendebalansema har i stort sett arbetats av och ärendemängdema på varje lokalkontor

Överväganden och förslag 143

som handlägger arbetsskadeärenden är nu ofta inte större än att de ger arbetsuppgifter till endast någon enstaka handläggare. Inte sällan får arbetsskadehandläggaren dela sin tid med att pröva ersättningsanspråk inom andra ersättningsforrner.

De senaste årens kraftiga nedskärningar av försäkringskassomas resurser har också i många fall tvingat kassoma att prioritera hårt. Mycket kraft har lagts ned rehabiliteringsärenden och att t.ex. klara utbetalningen av bostadsbidrag. Arbetsskadeärendena har i det läget fått en ganska undanskymd roll i försäkringskassomas arbete. Belägg för detta finner också i kassomas årsredovisningar.

man

Kritiken har inte låtit vänta sig. Vi har haft diskussioner med bl.a. företrädare för yrkesmedicinen och för de försäkrade, med LO- Rättsskydd och TCOs arbetsskadeenhet samt med försäkringsläkare och tjänstemän vid försäkringskassoma. Vi har då förstått att man ur olika synvinklar önskar förbättrad handläggning av de komplicerade

en arbetsskadeärendena.

Några av dem vi talat med har framför allt framfört att handläggningen på sina håll blivit mer slentrianmässig, att den ibland är färgad

alltför restriktiv hållning och att kompetensen brister både hos av en tjänstemän och läkare. Inte minst gäller detta i mer svårbedömda ärenden som rör exempelvis belastningssjukdomar. Också i fall där det nu-

finns goda vetenskapliga belägg för att sådana skador kan vara mera arbetsrelaterade avslås ibland kraven att få skadorna godkända som arbetsskador utan närmare utredning med motiveringen att det inte föreligger skadlig inverkan.

En annan sak som har tagits upp är att arbetsskadeprövningen, efter de förändringar som skett i regelsystemet, kommer till stånd väl sent. Och när den väl kommer i gång tar det ofta alldeles för lång tid att få ett beslut. Det framhålls ganska ofta att det för den skadade inte alltid är så avgörande vilken ersättning han eller hon ska få grund av sin skada som att skadan faktiskt blir godkänd som en arbetsskada.

Vi har inte haft några möjligheter att göra egna bedömningar av hur det faktiskt förhåller sig med de påstådda bristema i handläggningen, men intrycket av att handläggningen olika sätt behöver förbättras förstärks av det resultat som Riksförsäkringsverket redovisar i en uppföljningsrapport Nya arbetsskadebegreppet beslutsunderlagens kva-

litet RFV redovisar 1997:1.

RFV konstaterar i rapporten att beslutsunderlagen är av skiftande kvalitet. I hälften av de granskade ärendena anses beslutsunderlagen hålla godtagbar kvalitet medan övriga underkännes. Även kvaliteten

en på försäkringskassans beslutsmotiveringar varierar väsentligt.

Enligt RFVs mening är besluten dåligt underbyggda. Arbetsplatsutredningama är bristfälliga, och RFV konstaterar att i hälften av ärende-

144 Överväganden och förslag

är inte skadlighetsfrågan utredd eller någon sambandsbedömning na gjord. I flera ärenden framgår det inte om det finns några ersättningsanspråk. I många ärenden är det dessutom svårt att se vad som är prövat, och det är svårt att se vilken lagstiftning som har tillämpats. En stor del föredragningspromemoriema är knapphändigt skrivna och

av svåra att följa. I inte obetydlig mängd ärenden har fel lagstiftning

en tillämpats.

Det RFV kallar det nya stramare skadebegreppet ställer stora krav

det medicinska underlaget. RFV saknar i de flesta fall utredning om läkarnas beträffande skadlighets- och sambandsfrågoma är

resonemang logiskt och vetenskapligt grundade.

Underlaget för rapporten är från år 1994 och år 1995, och det avser egentligen inte nuläget. Det finns dock enligt vår mening inget som skulle indikera att förhållandena undergått en mera påtaglig förbättring. Det finns tvärtom anledning att befara att förhållandena snarare blivit än sämre, eftersom kassoma tvingats att skära ned sin personal ytterligare efter år 1995.

Det finns också skäl att rent allmänt peka att antalet anmälningar till JO har ökat stadigt under senare år när det gäller försäkringskassor-

arbete inom socialförsäkringsornrådet. Det är också vanligt att JO nas finner anledning till anmärkning mot handläggningen av socialförsäkringsärenden enligt förvaltningslagens regler.

RFVs uppföljning har haft till syfte att ligga till grund för kvalitetsdiskussioner försäkringskassoma, och resultatet kan enligt RFV utgöra underlag för framtagning en modell för kontinuerlig systemtill-

av

och kvalitetssäkring av beslutsunderlagen. RFV håller nu att ta syn fram en sådan modell för LAF.

Det är sant att bristfälliga beslutsunderlag inte nödvändigtvis behöver betyda att besluten i ärendena i sak också varit felaktiga i samma utsträckning. Mycket görs också redan av kassoma själva för att förbättra kvaliteten på handläggningen av arbetsskadeärendena i olika avseenden.

Det är även viktigt för oss att understryka att det sagda inte får tas

kritik de enskilda handläggarna. Som vi redan har nämnt ser vi som av utvecklingen under senare år som ett resultat av de nedskärningar som gjorts och av att försäkringskassoma i viss utsträckning sett sig tvingade att prioritera andra ärendeslag.

De skärpta regler som infördes i arbetsskadeförsäkringen 1993 ställer emellertid enligt vår mening krav mer omfattande försäkringsmässiga och medicinska utredningar i varje enskilt ärende än vad som var fallet tidigare. Efter en anmälan om arbetsskada är det ofta nödvändigt att göra en grundlig utredning inte bara av de medicinska förhållandena försäkringskassan ska enligt 13 § FASP inhämta läkar-

-

Överväganden och förslag 145

utlåtande om anmäld arbetsskada utan också av förhållandena på ar-

betsplatsen.

Under senare år har inriktningen inom den allmänna försäkringen arbetslinjen och rehabilitering fått en allt större betydelse också för arbetsskadeförsäkringen. I avsnitt 5.10 framhåller vi värdet att

av arbetsskadeförsäkringen kommer in på ett relativt tidigt stadium och garanterar den försäkrade ekonomisk trygghet. Vi föreslår att det ska

en införas en ny ersättningsform, kallad omställningsersättning, under tid då den försäkrade genomgår bl.a. arbetslivsinriktad rehabilitering. Det här kommer att arbetsskadeförsäkringen en mer aktiv roll än tidiga-

ge re, vilket i sin tur ställer ökade krav både samarbete och effektivitet i handläggningen.

För att arbetsskadeförsäkringen i fortsättningen ska kunna tillämpas på ett bättre sätt måste försäkringskassomas handläggare, socialförsäkringsnärrmden och läkarna ges möjlighet att utveckla sina roller i beslutsprocessen. Det är enligt vår uppfattning därför angeläget

att man

några punkter vidtar mer centrala åtgärder för att öka förutsättningarna att få en säkrare och snabbare handläggning av arbetsskadeärendena.

5.6.2 En säkrare och snabbare handläggning

Arbetsskadärendena är inte sällan komplicerade. För att säkra en kvalificerad bedömning föreslår vi att ärendehanteringen ska koncentreras till i varje kassa något eller några kontor. Genomsnittligt stora kassor bör bilda avdelningar med 5 10 arbetsskadehand-

läggare.

Vi föreslår att försäkringskassoma för år 1999 ska få särskilda medel 10 miljoner kronor för kompetensutveckling m.m. när det

- gäller arbetsskadehandläggningen.

Arbetsskadeförsälqingen ska genom vårt förslag i avsnitt 5.10 om omställningsersättning få en mer aktiv roll under rehabiliteringen av den skadade. Detta ställer särskilda krav samarbetet mellan kassans olika handläggare.

Vi föreslår som en allmän riktpunkt att frågan om en skada utgör en arbetsskada ska prövas slutligt av kassan så snart möjligt och

som senast inom 6 månader från det att ersättningsanspråk har väckts, om det inte på grund av komplicerade medicinska utredningar eller av andra särskilda skäl finns anledning att dröja med beslutet.

Arbetsskadeärendena är inte sällan komplicerade och kräver hög kompetens hos handläggarna. För att kunna uppehålla en sådan hög kompetens och säkra en kvalificerad bedömning i arbetsskadeärendena tror vi det är nödvändigt att ärendehanteringen åter koncentreras.

Vi är medvetna att del håll inom kassavärlden redan

om man en har inlett en koncentrering genom att exempelvis förlägga prövningen

alla arbetsskadeärenden inom ett område eller en region till ett särav skilt kontor. Tidigare har lagstiftningen hindrat en sådan utveckling,

efter den reformering av kassomas administration som nu genommen förs är hindren undanröjda.

Det är dock vår uppfattning bör längre. För små kassor

att man kanske all handläggning bör förläggas till centralkontoret eller till ett enda lokalkontor. I större kassor kanske handläggningen kan koncentreras till några få lokalkontor. Ett riktmärke kan vara att man i genomsnittligt stora försäkringskassor bildar avdelningar med 5 10 ar-

betsskadehandläggare. Då bör möjligheterna till diskussion och analys i svårare ärenden, till intemutbildning och till att vidmakthålla en hög kompetens kunna öka väsentligt. Man får då också möjlighet att följa rättsutvecklingen ett säkrare sätt.

Till fördelarna med koncentrerad handläggning hör framför allt

en att kvaliteten, likformigheten och rättsäkerheten stärks. Felaktigheter i tillämpningen kan avhjälpas att man skapar enhetliga rutiner för

genom hanteringen. Det blir också lättare för handläggarna att diskutera svårare ärenden med varandra.

En nackdel är att avståndet ökar till den försäkrade. Vi tror dock inte att ska överdriva behovet hos den försäkrade att ha nära till en

man personlig träff med handläggaren. Den mesta prövningen sker redan per telefon eller med brev. I stället kan det i många fall också för de försäkrade till fördel att kassans kunskap om arbetsskador finns

var samlad. Det kan bli lättare att få kontakt med en kunnig handläggare på området.

Riksförsäkringsverket håller tillsammans med försäkringskassoma på att arbeta fram ett bedömningsinstrument som kan utgöra underlag för en kontinuerlig systemtillsyn och kvalitetssäkring av beslutsunderlag och beslut i arbetsskadeärenden den s.k. Q-ben LAF. I hanteringen ingår bl.a. sakkunnigkontroll, som bidrar till en ökad säkerhet i handläggningen. Vi det angeläget att RFV vidareutvecklar meto-

anser der för kontinuerlig systemtillsyn och att det kan upprätthållas en god kvalitetssäkring av beslutsunderlagen i arbetsskadeärendena.

Allmänt sett ställer komplicerade regelsystem som arbetsskadeförsäkringen krav en god utbildning hos handläggarna. Det är vår uppfattning att andelen handläggare med högskoleutbildning bör öka. För att upprätthålla en god kvalitet och yrkesskicklighet bör handläggarna

Överväganden och förslag 147

ges möjlighet till intern utbildning i arbetsskadeförsäkringens tillämpning. Detta blir givetvis särskilt aktuellt följd den pågående

som en av översynen av försäkringen.

Vi anser att det bör avsättas särskilda medel för att säkerställa försäkringskassomas möjligheter att satsa kompetensutvecklande åtgärder m.m. när det gäller arbetsskadehandläggningen och föreslår att det för år 1999 ska avsättas 10 miljoner kronor.

I avsnitt 5.10 föreslår att arbetsskadade som efter själva sjukdomstiden inte kan återgå fullt ut i förvärvsarbete ska kunna erhålla en omställningsersättning enligt LAF under en i första hand arbetslivsinriktad rehabilitering. Vi lägger en stark betoning en tidig, aktiv och samordnad rehabilitering samt andra mer förebyggande åtgärder. Detta för med sig att försäkringskassans arbetsskadehandläggare får mer

en aktiv roll än de har i dag.

Om det finns anledning att tro att det föreligger en arbetsskada och den skadade behöver en rehabiliteringsåtgärd, bör kassan genast pröva

skadan kan godkännas arbetsskada. Är det fallet ska det om som en upprättas rehabiliteringsplan efter arbetsskadeförsäkringens regler.

en

För att den försäkrade ska få en så säker och snabb handläggning av sitt ärende som möjligt kan det säkerligen många gånger vara lämpligt att samma handläggare både hanterar frågan om arbetsskada och ansvarar för rehabiliteringsplanen. I annat fall bör rollfördelningen mellan rehabiliteringshandläggare och arbetsskadehandläggare tydliggöras och särskilda rutiner skapas som garanterar ett väl fungerande samarbete.

Oavsett vilken lösning som den enskilda försäkringskassan väljer kommer arbetsskadeförsäkringens aktiva förhållningssätt att kräva ett nära och öppet samarbete mellan kassans handläggare av de olika ärendeslagen vi avser här rehabiliterings- och arbetsskadeärenden. Här kan ett utbyggt datastöd få en särskild betydelse. Därutöver bör samarbetet stärkas i form en löpande dialog i samband med att det görs en rehabiliteringsplanering tillsammans med den försäkrade. Det finns även skäl att säkerställa återinfonnationen mellan de olika ämnesområdena. Arbetsskadehandläggama bör även samarbeta med pensionshandläggarna.

Handläggningstiden i arbetsskadeärenden varierar. Många ärenden klaras av inom ett halvt år eller kortare tid. Men det finns också uppgifter om handläggningstider på ca ett år eller mer. Så långa handläggningstider är naturligtvis inte tillfredsställande.

De arbetsskadade har rätt att få inte bara en säker utan också en så snabb handläggning som möjligt. Det är en gammal erfarenhet att människor som skadats i sitt arbete ibland utvecklar vad som brukar kallas en ersättningsneuros som har att göra med ovissheten om hur skadan kommer att bli bedömd läkare och kassatjänstemän. Också för

av

148 Överväganden och förslag

handläggamas del kan det viktigt att handläggningen får ett så

vara koncentrerat förlopp som möjligt givetvis utan att för den skull nog-

grannheten i utredningen och rättssäkerheten eftersätts. I avsnitt 5.10 har också pekat det angelägna av en snabb handläggning för att inte arbetsskadeprövningen ska få rehabiliteringshämmande effekter.

I Finland finns det särskilda regler med tidsgränser som avser att påskynda arbetet med handläggningen av yrkesskadeärenden.Vi anser att det styrka också för handläggningen i Sverige om det lades

vore en fast allmän riktpunkt för när arbetet med att pröva om en skada eller

en sjukdom är arbetsskada senast ska vara fattat. Vi föreslår därför en

en regel i LAF föreskriver att frågan om en skada utgör en arbets-

som skada ska prövas slutligt av kassan så snart det kan ske och senast inom sex månader från det att den skadade anmälde ersättningsanspråk grund arbetsskada, om det inte grund av komplicerade

av medicinska utredningar eller andra särskilda skäl finns anledning att

av dröja med beslutet.

Naturligtvis får sådan senaste riktpunkt inte leda till att prövning

en

arbetskadeanmälan med ersättningsanspråk fördröjs. Ärendet bör av prövas så det är möjligt. Önskar den försäkrade få sin sak

snart som

föreligger det i princip inte heller några hinder för det. prövad senare,

5.6.3 Socialförsäkringsnämnden

Om handläggningen arbetsskador enligt vårt tidigare förslag kon-

av centreras till ett enda eller ett fåtal kontor i varje kassa, bör antalet beslutande socialförsäkringsnämnder minskas i motsvarande mån.

Vi rekommenderar att kassastyrelsema särskilt ska överväga sammansättningen i den eller de få nämnder som enligt vårt förslag ska besluta i arbetsskadeärenden. Om inte nämndens ordförande har juridisk kompetens, bör man säkerställa att sådan kompetens finns på annat håll i nämnden.

Föredraganden i arbetsskadeärenden bör ha juridisk utbildning.

Socialförsäkringsnärrmden fyller en viktig funktion i hanteringen av arbetsskadeärenden. Det är socialförsäkringsnämnden som har det yttersta ansvaret för att beslutsunderlagen är av god kvalitet. Endast uppgifter som är dokumenterade i beslutsunderlaget får ligga till grund för nämndens beslut. En förutsättning för att arbetsskadebesluten håller

goda kvalitet är således att inte bara handläggare och föredragande en utan också socialförsäkringsnämndens ledamöter har en tillräcklig kompetens.

Överväganden och förslag 149

En undersökning Försäkringskasseförbundet FKF gjorde år

som 1997 visade att det behövs kompetenshöjande åtgärder för bl.a. socialförsäkringsnämndens ledamöter. Undersökningens syfte var att kartlägga gruppen förtroendevaldas sammansättning och att ta reda hur de uppfattar sin roll och sitt arbete i FK-organisationen samt att få ett bättre underlag för FKFs insatser för de förtroendevalda. Endast nio procent de tillfrågade ledamöterna ansåg att beslutsunderlagen hade

av dålig kvalitet. Drygt hälften av ledamöterna ansåg att de inte hade tillräckliga kunskaper socialförsäkringen och dess regelsystem.

om

Undersökningen har föranlett FKF att ta fram förslag till kompetenshöjande åtgärder i form stödmaterial för bl.a. ledamöterna i

av socialförsäkringsnämndema. Förbundet räknar med att detta ska vara klart inför den nya mandatperiod som börjar år 1999.

Socialförsäkringsnämndemas utbildningsbehov uppmärksammades också Utredningen socialförsäkringsnärrmdemas framtida roll

av om SOU 1997: 134. I betänkandet pekade man att nämndledamotemas roll behöver stärkas och att deras behov utbildning behöver aktua-

av liseras: Utredningen ansåg att regeringen borde överväga att "öronmärka pengar för detta ändamål.

Regeringen har sedermera anslutit sig till utredningens förslag och i proposition 1997/98:41 Om socialförsäkringens administration m.m. närmare angett att ekonomiska kommer att frigöras till följd av

resurser att antalet nämnder minskar. Medlen bör kunna användas för att öka utbildningsinsatsema av ledamöterna i nämnderna.

Vi har tidigare föreslagit att handläggningen i ärenden om arbetsskada i varje försäkringskassa ska koncentreras till ett enda eller ett fåtal kontor. Vi föreslår nu också att antalet beslutande nämnder ska minska i motsvarande mån. Om besluten i ärendena fattas nära det handläggande kontoret förenklar det hanteringen och sparar tid. Och

endast ett fåtal nämnder hanterar ärendena om arbetsskada, blir det om lättare att stärka och upprätthålla kvaliteten. Det kan dock finnas regionala skillnader mellan olika kassor och några mer generella riktlinjer är därför svåra att ge.

Huvudregeln är att alla socialförsäkringsnämnder bör fatta

annars beslut i alla ärenden som beslutas av närrmd. Anledningen till detta är att de förtroendevalda ska få tillfredsställande överblick över social-

en försäkringen. I proposition 1997/98:41 anger regeringen emellertid att de stora skillnaderna i invånarantal mellan olika försäkringskassor och även de geografiska avstånden mellan kontoren vid vissa försäkringskassor gör att nämnderna kan behöva organiseras olika hos försäkringskassoma.

Om det finns stora organisatoriska eller ekonomiska skäl, ska det därför enligt propositionens förslag finnas en möjlighet för kassans sty-

relse att besluta att ett eller flera slags ärenden endast ska beslutas

av någon eller några nämnder inom kassans verksamhetsområde. Möjligheten bör dock uttnyttjas restriktivt.

Arbetsskadeärendena är en liten och ofta mycket komplicerad grupp av ärenden. Vi anser att detta bör vara ännu ett starkt skäl för att koncentrera besluten i dessa ärenden till endast någon eller några nämnder

varje kassa. Eftersom det ankommer varje kassas styrelse att själv besluta om detta, kan vi endast understryka nödvändigheten av att beslutsfattandet koncentreras för att den ska kunna fungera ett så tillfredsställande sätt som möjligt.

En grundläggande tanke vid inrättandet av socialförsäkringsnämndema var att ledamöterna ska tillföra sakkunskap om villkor och förhållanden på arbetsmarknaden och arbetsplatser. I propositionen 1997/98:41 har regeringen på nytt slagit fast att socialförsäkringsnämnden även i framtiden liksom i dag i sin helhet ska vara sammansatt av förtroendevalda utan annan, särskild kompetens.

Enligt vår mening finns det emellertid skäl att rekommendera kassastyrelsema som i framtiden själva ska utse samtliga ledamöter i

socialförsäkringsnämndema att särskilt överväga sammansättningen i

den eller de få nämnder som enligt vårt förslag ska besluta i arbetsskadeärenden. I första hand bör man överväga om inte nämndens ordförande bör inneha juridisk kompetens. Om nämndens ordförande saknar juridisk kompetens, bör man med tanke ärendenas inte sällan invecklade juridiska beskaffenhet försöka säkerställa att sådan kompetens finns på annat håll i nänmden.

En viktig fråga i detta sammanhang är naturligtvis vilken kompetens föredraganden i socialförsäkringsnämnden har.

I propositionen 1997/98:41 Socialförsäkringens administration m.m., sid 89, framhålls särskilt att föredraganden i socialförsäkringsnämnden bör ha goda kunskaper, erfarenhet och en allsidig kompetens. Frågan behövde dock inte regleras särskilt utan det fick ankomma på försäkringskassans styrelse att i särskilt beslut ange vilka kunskapsoch kompetenskrav som ska ställas på den som utses till föredragande och på kassans direktör att närmare ange vilka tjänstemän som ska ha till uppgift att föredra ärenden inför nämnden.

Vår uppfattning är att arbetsskadeärendena med sin blandning

av inte sällan komplicerade medicinska och juridiska frågeställningar ställer särskilt höga krav föredragandens kompentens. Det finns därför mycket som talar för att arbetsskadeärenden bör föredras i socialförsäkringsnämnden av en tjänsteman med juridisk utbildning.

Överväganden och förslag 151

5.6.4 Läkarens roll i beslutsprocessen

Läkarna får utbildning i försäkringsmedicin både under sin grundutbildning, under AT-tjänstgöringen och under vidareutbildningen till specialist. Det är angeläget att den ökar inte minst när det gäller arbetsskadeförsäkringens tillämpning.

Huvudsakligen är det försäkringskassoma som anordnar kurser för läkare i försäkringsmedicin under utbildning. Vi tycker att det är en viktig uppgift för Riksförsäkringsverket att stödja kassomas medverkan i läkarutbildningen.

Vi anser vidare att det är angeläget att Riksförsäkringsverket som ett led i översynen arbetsskadeförsäkringens tillämpning ser över

av formulären till läkarutlåtanden om anmäld arbetsskada.

Om det inte rör sig enkla och okomplicerade fall eller utlå-

om tande redan har avgetts av en specialist, bör enligt vår uppfattning försäkringskassan regelmässigt skicka arbetsskadeärenden till

mer granskning av en specialist det aktuella området.

De yrkesmedicinska enheterna i landet bör få ökade resurser via statsbidragen till hälso- och sjukvården för att klara de ökade uppgifter som kan bli följden av våra förslag.

Det är viktigt att den medicinska expertisen är väl insatt i arbetsskadeförsäkringens regler. Enligt vår mening behöver såväl de behandlande och intygsgivande läkarnas försäkringsläkamas roll stärkas. Det

som behövs utbildning regelverket och dess tillämpning och om inten-

om tionerna bakom reglerna. Ska kompetensen kunna upprätthållas behövs sådan utbildning både under läkarnas grundutbildning och under deras fortsatta tjänstgöring. Försäkringsläkaren bör även vara väl insatt i den dubbla roll som hon eller han har som läkare och som tjänsteman försäkringskassan.

Läkarutlåtanden i arbetsskadeärenden ska vara avgivna just i arbetsskadeärendet. Intyg avgetts i andra sammanhang, t.ex. i ett ärende

som om förtidspension, bör inte godtagas som särskilt utlåtande i arbetsskadeärendet. Av utlåtandet bör det klart framgå vilken diagnos läkaren sätter den skadades sjukdom.

Kraven på att läkarna verkligen behandlar kärnfrågoma i sina utlåtanden behöver formuleras klarare, liksom att omdömena grundas på verklig kunskap det enskilda ärendet. En viktig fråga både för-

om som säkringskassor och domstolar behöver uppmärksamma är att läkarna får information i efterhand om utgången i de ärenden där de har varit engagerade.

152 Överväganden och förslag

Det finns anledning att peka att försäkringsterrninologin ibland skiljer sig väsentligt från läkarvetenskapens termer. Etiologin, läran om sjukdomars orsaker och uppkomst inom den medicinska vetenskapen, skiljer sig exempelvis från regler om försäkringsmedicinskt samband. För att minska risken för missförstånd i ärendehandläggningen är därför viktigt att finna bra former för information och utbildning.

För att få läkarlegitimation krävs dels läkarexamen, som avläggs efter 11 terrniners studier vid högskola, dels 18 månaders praktisk tjänstgöring allmäntjänstgöring eller AT-tjänstgöring. Den legitimerade läkare vill uppnå specialistkompetens skall därefter genomgå

som minst 5 års vidareutbildning, då läkaren arbetar under handledning och genomgår vissa teoretiska kurser.

Vid diskussioner vi i utredningen har haft med företrädare för

som både försäkringskassor och läkarkåren har det rått en stor samstämmighet både kraven läkarna i deras medverkan i handläggningen av

om arbetsskadeärenden och de brister föreligger främst i utbild-

om som ningshänseende. Frågorna har också uppmärksammats tidigare av olika utredningar.

Intygsutredningen, som hade i uppdrag att se över bestämmelserna för hälso- och sjukvårdspersonal att i tjänsten utfärda intyg och utlåtanden, föreslog i ett betänkande SOU 1993:71 bl.a. att läkarna i sin grund- och vidareutbildning och i det dagliga arbetet skulle få bättre information de krav ställs intyg och utlåtanden och om de

om som konsekvenser bristfälliga intyg och utlåtanden kan få för såväl pa-

som tienten som samhället.

Sjuk- och arbetsskadekommittén föreslog i sitt slutbetänkande SOU 1996:113 att ämnet försäkringsmedicin skulle ingå i läkarnas grundutbildning. Samtliga läkare i sin yrkesutövning utfärdar intyg och

som utlåtanden till försäkringen borde enligt kommittén även genomgå, av försäkringskassoma anordnad, regelbunden utbildning i försäkringsmedicin. Kommittén belyste hur viktiga handlingar intyg och utlåtanden är för både den enskilde och samhället. Den utbildning som ges läkare och sjukvårdspersonal står inte alltid i relation till de kon-

annan sekvenser intygsskrivandet har. I stort sett samtliga remissinstanser

yttrade sig var positiva till kommitténs förslag. som

Regeringen ansåg i proposition 1996/97:63 att ämnet försäkringsmedicin borde stärkas i läkarnas utbildning, men regeringen konstaterade också att den saknade möjligheter att föreskriva att ämnet försäkringsmedicin skulle ingå i läkarnas grundutbildningen, eftersom det är respektive högskola i hög grad själv bestämmer utbildningens

som närmare innehåll.

Däremot ansåg regeringen att Socialstyrelsen borde överväga att se över sina föreskrifter i syfte att stärka kursavsnittet i försäkringsmedi-

cin under läkarnas allmäntjänstgöring och vilka krav ska gälla för som specialistkompetens. Ansvaret för fortbildning av läkarna ligger i första hand hos arbetsgivarna, d.v.s. som regel sjukvårdshuvudmännen. Regeringen hade dock erfarit att de allmänna försäkringskassoma i stor utsträckning redan anordnade sådana kurser kommittén efterfrågade som och såg det angeläget att uppmuntra och utveckla denna form som av samverkan. Enligt regeringens mening borde Riksförsäkringsverket för ansvara en sådan utbildnings programinnehåll och utfomming. Det borde ske i nära samarbete med Socialstyrelsen och läkarnas organisationer.

Socialförsäkringsadministrationen borde även ansvara för utbildning-

ens kostnader. Vi har vid samtal med företrädare för Socialstyrelsen och Riksförsäkringsverket erfarit att i samråd att utforma och färdigman avser ställa programinnehållet i fortbildningen för läkarna samt att det beräknas vara klart under år 1998. Vi vill för vår del endast understryka vikten att läkarna får utav bildning i försäkringsmedicin inte minst när det gäller arbetsskade- försäkringens innehåll och tillämpning både under sin grundutbild- ning, under AT-tjänstgöringen och i form kontinuerlig fortbildning. av Det är också viktigt att chefer med direkt utbildningsansvar för läkarna ges information behov undervisning i försäkringsmedicin. om av Försäkringskassorna skiljer sig sinsemellan kraftigt i fråga om storlek och resurser. Det är därför enligt vår uppfattning viktig en uppgift för Riksförsäkringsverket att stödja kassorna när det gäller deras

medverkan i läkarutbildningen.

De läkarutlåtanden som enligt 13 § FASP ska inges anmäld om arbetsskada ska lämnas på blankett enligt formulär Riksförsäkringssom verket fastställer efter samråd med Socialstyrelsen. Det säger sig självt att formulären är mycket viktiga instrument för att få de medicinska underlag som är oundgängligen nödvändiga för att handläggningen av arbetsskadeärenden ska bli så säker möjligt. Det är enligt vår som mening därför angeläget att Riksförsäkringsverket ett led i översynen som av arbetsskadeförsäkringens tillämpning ser över formulären för att med ledning av erfarenheterna i tillämpningen från både kassahandläggare och läkare åstadkomma bästa möjliga styrning över innehållet i läkarnas utlåtanden. Man borde i det sammanhanget också kunna överväga att komplettera de s.k. 28-dagarsintygen inom sjukförsäkringen så att handläggaren får en signal om att det kan föreligga arbetsskada. en Enligt vad vi erfarit vid våra diskussioner med framför allt yrkesmedicinsk expertis har det de senaste åren funnits klar tendens i en landets försäkringskassor att skicka allt färre arbetsskadeärenden till

specialister inom området för medicinsk bedömning. Man nöjer sig från kassans sida ofta med att den försäkringsläkare som är knuten till det kontor där ärendet handläggs får yttra sig det medicinska mateom rialet i ärendet. Som exempel kan att Yrkesmedicinska enheten i Stockholm anges under 1980-talet och fram till år 1994 mottog 70 ärenden per år för ca specialistbedömning med fråga arbetsskada/sjukdom. Därefter har om det skett minskning och år 1995 uppgick antalet ärenden för bedömen eventuell arbetsskada till 38. Enligt Yrkesmedicinska enheten ning av vid Karolinska Sjukhuset i Stockholm ärendena numera vanligen avser besvär till följd lättdiagnosticerade skador som beror lösav mer ningsmedel eller asbest, sjukdomar och astma samt luftsom cancer vägsbesvär. Däremot tar endast emot ett fåtal svårbestämbara man sjukdomar och skador, t.ex. belastningsutlösta besvär. Yrkes- och miljömedicinska enheten i Malmö mottar ca 200 arbetsskadeärenden år. Under 1990- talet har det emellertid skett en förper skjutning ärendeslagen så tillvida att det under senare år främst rör av fördjupade bedömningar i särskilda fall och i allt mindre utsig om sträckning handlar det svårbestämbara sjukdomar som belastningsom sjukdomar. Det finns enligt vår uppfattning anledning att i lämpligt samman- Yrkesmedicinens inriktning och omfattning. Även när det hang se över

gäller företagshälsovården behövs en liknande översyn.

Försäkringsläkama, är anställda deltid av försäkringskassan som och ska kliniskt verksamma i övrigt, är sällan specialister mer än i vara ett enstaka änme. I den mån det inte rör sig om ett enkelt och okomplicerat fall där det räcker med försäkringsläkarens bedömning bör man enligt vår uppfattning regelmässigt skicka ärenden där utlåtandet mer inte redan har avgetts specialist det aktuella området till av en granskning av specialist. Exempel sådana svårbedömda sjukdomar kan vara vissa armer betsutlösta sjukdomar i t.ex. rörelse- och stödjeorganen. Vi går emellertid inte närmare in och preciserar vilka sjukdomar som bör skickas för sådan specialistbedömning. Det får i stället avgöras från fall till fall. I tveksamma fall kan det lämpligt att handläggaren försäkringsvara kassan konsulterar försäkringsläkaren innan ärendet skickas för be-

dömning till en specialist.

Det finns anledning att påminna om att specialistbedörrmingen i ar-

betsskadeärenden inte bara avser organspecialistens uppfattning utan även sådana åsikter samband baseras kunskaper om arbetets om som

belastning, dvs. den yrkesmedicinska specialistkompetensen.

De yrkesmedicinska enheterna i landet får till största delen anslag från landstinget via statsbudgeten för hela sin verksamhet. Yrkes-

medicinska enheten i Göteborg får t.ex. även anslag via Göteborgs kommun. Enheterna får sedan själva fördela medlen för att täcka åtgärder inom sitt område. Enligt vad erfarit har exempelvis den Yrkesmedicinska enheten i Stockholm ålagts ett sparkrav på sammanlagt närmare 30 procent under budgetåren 1997 och 1998. Vårt förslag att mer regelmässigt skicka ärenden till granskning av specialist kan komma att innebära att bl.a. de yrkesmedicinska enheterna i landet där de flesta utredningar den här karaktären görs - av kommer att belastas i ökad utsträckning. Om enheterna åläggs ett sparkrav kan det föra med sig minskade utredningsmöjligheter. Vad finns det då för möjligheter att öka förutsättningarna för att få in kvalificerade specialistutlåtanden i tillräcklig omfattning Enligt lagen 1993:1651 om läkarvårdsersättning normalt svarar landstinget för den läkarvårdsersättning inte täcks patientavsom av giften. Enligt 20 § FASP ersätts utgifter för läkarutlåtanden och läkarundersökning för skadereglering samt för och kost i samband med resa

undersökningen med skäligt belopp från arbetsskadeförsäkringen och

annars av statsmedel. Enligt 2 § förordningen 1984:908 om vissa statsbidrag och försäkringsersättningar för sjukvård m.m. lämnas särskilt statsbidrag till hälso- och sjukvården i enlighet med vad regeringen särskilt beslutar. Enligt 2 § 3 punkten i förordningen innefattar det särskilda bidraget ersättning för bl.a. läkarundersökningar och utlåtanden behövs för som

de allmänna försäkringskassomas handläggning arbetsskadeärenden.

av Om försäkringskassoma således i framtiden enligt vårt förslag i ökad utsträckning skulle använda sig av möjligheten att skicka anmälda arbetsskador för bedömning till de yrkesmedicinska enheterna, finns det därför möjlighet att överväga resursfrågan i samband med att regeringen och sjukvårdshuvudmännen överlägger det särskilda statsom bidraget.

5.6.5 Svårbedömda sjukdomar

Vi föreslår att Riksförsäkringsverket ska ta initiativ till konsensusseminarier där försäkringskassoma tillsammans med forskare och läkare och representanter för domstolarna kan diskutera mer komplicerade medicinska och försäkringsjuridiska frågor kring tillämpningen arbetsskadeförsäkringen. Beroende ämnet bör också av företrädare för andra vårdyrkesgrupper delta, som exempelvis sjukoch psykologer. Vi att Riksförsäkringsverket bör få gymnaster anser 2 miljoner kronor i särskilt anslag för år 1999 för ändamålet. Vi föreslår vidare att Riksförsäkringsverket ska få i uppgift att till ledning för försäkringskassomas tillämpning ut beskrivningar ge över de vetenskapliga bedömningarna i arbetsskadesammanhang särskilt svårbedömda områden. Beskrivningarna bör såväl klara mer svårutredda avse som skador/sjukdomar. De ska tas fram i samarbete med specialister inom Yrkesmedicin och bl.a. Läkarsällskapet och ges ut efter samråd med Socialstyrelsen.

En väl utförd medicinsk undersökning och ett väl dokumenterat läkarutlåtande har stor, och inte sällan avgörande, betydelse för bedömningen i arbetsskadeärenden. En noggrant genomförd medicinsk undersökning utförd så tidigt möjligt påverkar även den försäkrades resom habiliteringsmöjligheter i hög utsträckning. Läkarna har således en mycket betydelsefull roll såväl i beslutsprocessen som i rehabiliteringen av den försäkrade. En konsekvens att sambandsreglema skärptes år 1993 är att av

många sjukdomar tidigare godkändes som arbetsskada nu ifråga-

som sätts i tillämpningen. I våra direktiv har särskilt framhållits att det nya arbetsskadebegreppet inneburit att reglerna missgynnar kvinnorna eftersom arbetsutlösta besvär i t.ex. rörelse- och stödjeorganen i högre utsträckning drabbar kvinnor. Det är givetvis olyckligt vissa sjukdomar genom det geneom som rella arbetsskadebegreppet egentligen faller under lagen i praktiken särbehandlas i bevishänseende så att de drabbas av vissa sjuksom domar har svårare än andra att styrka sin rätt till ersättning. Kravet utredning måste dessutom särskilt stort när det en noggrann anses gäller att pröva särskilt svårbedömda sjukdomar. I våra diskussioner med framför allt företrädare för yrkesmedicinen har det framkommit väg att uppnå större enhetlighet i de svårare att en medicinska bedörrmingarna att anordna konsensus-konferenser på vore olika medicinska områden kring frågor skadlig inverkan, samband om

och kronicitet när det gäller svårbedömda sjukdomar. AMF-armer betsmarknadsförsäkringar anordnade 1980-talet symposier med sådant syfte, verksamheten har upphört. Som resultat men numera ett av konferensema togs det fram försäkringsmedicinska modeller beträffande olika arbetssjukdomar. Modellerna speglade givetvis diskussionen vid de tidpunkter då symposiema ägde rum. Riksförsäkringsverket pekar i sin tidigare nämnda uppföljningsrapport på att försäkringskassoma med hjälp försäkringsläkarna av borde arbeta mer aktivt med att skapa rutiner för utredning och kunskap om skadlighet i allmänhet. Ett försök gjordes i juni 1996 då Arbetslivsinstitutet arrangerade hearing kring belastningsskador. en Vi föreslår att Riksförsäkringsverket ska ta initiativ till seminarier där försäkringskassoma tillsammans med forskare och läkare kan diskutera mer komplicerade medicinska och försäkringsjuridiska frågor kring tillämpningen arbetsskadeförsäkringen. Beroende ämnet av bör givetvis också företrädare för andra vårdyrkesgrupper delta, som sjukgymnaster och psykologer. Det även värdefullt vore om representanter från berörda domstolar kunde delta. Så fallet vid de tidigare var nämnda symposiema på 1980-talet. Syftet ska vara att försöka uppnå konsensus i olika frågor det sätt företrädarna för Yrkesmedicinen har förslagit. Efter vad vi erfarit är man både inom socialförsäkringen och inom läkarkåren positiv till sådana tankar. Ett frågetecken är givetvis hur sådan konferenser ska finansieras. Med tanke de stora kostnader som arbetsskadorna för med sig både för individ och samhälle tycker vi att det är rimligt att särskilda medel

avsätts inom socialförsäkringsadministrationen. För år 1999

anser vi att Riksförsäkringsverket bör få två miljoner kronor för ändamålet. Konferenser detta slag har framgått ansetts ha ett stort värde av som också för administrationen av TFA. Det borde därför möjligt för vara Riksförsäkringsverket att etablera ett samarbete även med AMF-trygghetsförsäkring i dessa sammanhang. Även Arbetslivsinstitutet, är som ett centrum för forskning och utveckling inom bl.a. arbetsmiljö och arbetsliv, kan ha intresse att delta i sammanhanget. av Vi har i avsnitt 5.1 avvisat tanken på att överge det generella arbetsskadebegreppet. Inte heller finner vi skäl gång arbetsförsäkatt, som en ringsutredningen föreslog, förorda särskilda bevisregler för svårmer bedömda sjukdomar och andra lättare för de "klassiska", där - - mer enigheten sedan länge är stor att de kan arbetsrelaterade. om vara Vi har övervägt möjligheten att till stöd för tillämpningen föreslå särskilda förteckningar över belastningssjukdomar och andra svårbedömda sjukdomar, där det i dag finns vetenskapliga belägg för de att kan utgöra arbetsskada. Risken med sådana förteckningar är dock de att

158 Överväganden och förslag

lätt får sådan genomslagskraft att de blir helt styrande för tillämp-

en ningen. Det generella arbetsskadebegreppet riskerar att bli övergivet. Endast sjukdomar finns med förteckningen skulle i praktiken

som bli godkända arbetsskador. Det föreligger t.0.m. risk för att

som en förteckningarna skulle leda till att arbetsgivaren fordrade kroppsundersökning inför varje nyanställning för att utesluta eventuella sjukdomar.

Vi har tidigare nämnt de försäkringsmedicinska modeller som i början 1980-talet togs fram AMFs initiativ. AMF-trygghetsför-

av säkring har även på tid medverkat till aktuell beskrivning

senare en mer

vissa utvalda sjukdomsgrupper skriften "Arbetssjukdom av genom skadlig inverkan samband med arbete, ett vetenskapligt underlag för

försäkringsmedicinska bedömningar 6 skadeområden. Skriften gavs

år 1995 i Arbetslivsinstitutets vetenskapliga skriftserie "Arbete och ut hälsa 1995: 16.

Samtliga hade granskats ett AMF tillsatt medicinskt råd

texter av av med biträde Svenska Läkaresällskapets specialistsektioner. Man be-

av handlar skadeområden som nervsystemets sjukdomar, lungsjukdomar, lung- och lungsäckssjukdomar, cancersjukdomar, hjärt-och kärlsjukdomar, hudsjukdomar och hörselskador. Skriften vänder sig till alla

deltar i försäkringsmedicinska och försäkringsjuridiska bedömsom ningar och fattar beslut enligt lagen om arbetsskadeförsäkring.

som Avsikten är att presentera ett kunskapsunderlag för att underlätta tilllämpningen arbetsskadeförsäkringen till följd av skärpningen 1993.

av

AMFs skrift från år 1995 kan givetvis ha ett stort värde för dem som

bedöma frågor inom arbetsskadeförsälcringen. Men skriften är satta att

vetenskaplig inriktning, är detaljrik och kan verka svår att ta till har en sig för den inte är specialist. Den innehåller inte någon samman-

som

ställning specifikt handlar belastningsssjukdomar. Ett arbete

som om

beskriva de arbetsrelaterade sjukdomarna inom rörelseapparamed att

har dock också påbörjats och väntas klart under första halvåret ten vara 1998.

AMF har också medverkat till aktuell beskrivning av psykisk ar-

en betsskada skriften Psykisk arbetsskada skadlig inverkan

genom - samband med arbete", Ett vetenskapligt underlag för försäkringsmedicinska bedörrmingar. Skriften ut 1996 och även denna har publice-

gavs rats i Arbetslivsinstitutets vetenskapliga skriftserie 1996: 14.

Genom Arbetslivsinstitutet har värdefull kartläggning gjorts inom områden belastningssjukdomar och skaderisker hos framför allt

som kvinnliga tjänstemän och i fråga om ländryggbesvär i sjukvårdsarbete. Arbetslivsinstitutet har utfört kartläggningen begäran av TCO. Skrifterna har utgivits i Arbetslivsinstitutets vetenskapliga skriftserie Arbete och Hälsa 1997:17 och 1997:22.

och förslag 159

Vi för vår del anser att det finns skäl att utarbeta allmänt hållna mer beskrivningar som tar fasta såväl klara skadefall komplicesom mer rade sjukdomar i framför allt rörelse- och stödjeorganen. Beskrivningarna bör ha som mål att underlätta hanteringen och bedömningen i till-

lämpningen av lagen arbetsskadeförsäkring för såväl handläggare,

om läkare som socialförsäkringsnämndens ledamöter. Vid diskussioner som har haft med företrädare för yrkesmedicinen har man uttalat att det inte behöver förenat med alltför mycket vara arbete att göra beskrivningar detta slag. av I sammanhanget har bl.a. hänvisat till nyutkommen man en amerikansk rapport, Musculoskeletal Disorders and Workplace Factors, som publicerats av NIOSH National Institute for Occupational Safety and Health. I rapporten görs en kritisk översikt över de epidemiologiska bevisen för arbetsrelaterade muskelsjukdomar i nacken, de övre extrernitetema och korsryggen. Man pekar i rapporten bl.a. att det föreligger starka samband mellan muskuloskelettala sjukdomar i nacke, annbåge, hand/vrist och rygg vid exposition för olika angivna specifika riskfaktorer i arbete. På vår begäran har några företrädare för de Yrkesmedicinska enheterna i landet utarbetat konkreta exempel hur beskrivningar det av här slaget skulle kunna utformas. Professor/överläkare Mats Hagberg, Yrkesmedicin i Göteborg, har

gett exempel på mer allmänna beskrivningar för skador/sjukdomar i

rörelseorganen som rygg, leder och muskler se bilaga 2.1 till betänkandet. Docent/Överläkare Gunnar Thiringer, Yrkesmedicin i Göteborg och docent/överläkare Palle ørbaek, Yrkes- och miljömedicinska enheten i Malmö, har gett exempel på allmänna beskrivningar för skadeommer rådena astma, lösningsmedel och vibrationsskador bilaga 2.2 till

se

betänkandet. Vi föreslår att Riksförsäkringsverket ska få i uppgift bl.a. med att bilagda exempel grund till ledning för försäkringskassomas tillsom

lämpning ge ut beskrivningar över de vetenskapliga bedörrmingama i arbetsskadesammanhang särskilt svårbedömda områden. Beskrivning-

arna bör avse såväl klara svårutredda skador/sjukdomar. Besom mer skrivningama bör tas fram i samarbete med specialister inom Yrkesmedicin och bl.a. Läkarsällskapet och ut efter samråd med Socialges styrelsen. En idé för att nå ut i tillämpningen kan att Riksförsäkringsvara verket inrättar ett datasystem för kontinuerlig uppdatering de framav tagna beskrivningama. Med nuvarande infonnationsteknik borde det finnas stora möjligheter att upprätta ett sådant till hjälp i tillsystern

160 Överväganden och förslag

lämpningen för i första hand försäkringskassoma. Det skulle kunna leda till enhetligare tillämpning runt om i landet. Dessutom kan an-

en vändandet modem informationsteknologi vara ett bra sätt att flytta

av

fram positionerna inom det försäkringsjuridiska området.

5.7 Ersättningsrättens grunder

Vi ska enligt våra direktiv pröva det finns anledning att ompröva

om ersättningsreglema utifrån principen att skadad så långt som möjligt

en ska hållas ekonomiskt skadeslös. I de följande avsnitten behandlar vi

de olika ersättningsslagen inom arbetsskadeförsäkringen och närmare deras samordning med den allmänna försäkringens ersättningar.

Det kan viktigt att dessförinnan kortfattat påminna om de mer

vara teoretiska utgångspunktema för ersättningsrätten vid personskador inom såväl socialförsäkringen och andra slag försäkringar som

av skadeståndsrätten. Framställningen i detta avsnitt bygger i viktiga delar

arbeten inom skadeståndsrätten och socialförsäkringsrätten av professorema Jan Hellner och Carl Martin Roos.

5 .7. 1 Arbetsskadeförs äkrin

gen

Sedan lång tid tillbaka har i Sverige, liksom i andra industriländer,

man

skador ådragna under förvärvsarbete ska kompenseras med ansett att högre ersättning än skador i allmänhet. Bakom denna uppfattning ligger bedömningen den förvärvsarbetar löper större risk än andra att

att som drabbas av skada.

I arbetsskadeförsäkringen, har inkomstskydd som mål, är er-

som sättningen relaterad till tidigare inkomst och syftet är att upprätthålla den ekonomiska standarden. Lagstiftningen är tänkt att verka generellt

diskriminera någon och utan att differentiera grundval utan att grupp

orsakerna till skadan. Man har även ansett att det föreligger en stark av och viktig koppling mellan arbetsskadeförsäkringen och det förebyggande arbetarskyddet. Denna koppling har haft och har fortfarande

stor betydelse.

Efter hand frekvensen antalet registrerade olycksfall i arbe-

som av

i Sverige ökade även trycket förändring det särskilda tet steg en av arbetarskyddssystemet. De viktigaste politiska initiativen korn i slutet

1930-talet då regeringen tillsatte flera utredningar med anknytning av till arbetarskyddets område. Parallellt med revideringen av arbetarskyddet utreddes även olycksfallsförsäkringen, som en del av en stor översyn socialförsäkringssystemet i dess helhet.

av

Överväganden och förslag 161

Under 1950-talet genomfördes en provisorisk samordning mellan å ena sidan sjukförsäkringen och å andra sidan olycksfallsförsäkringen och senare yrkesskadeförsäkringen. Den senare byggde principen att arbetsgivarna kollektivt skulle ersätta skadade arbetstagare för hela det inkomstbortfall som de råkade ut för och förmånerna för dem som skadas genom olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom skulle hållas en högre nivå än den som representeras av den allmänna försäkringen. I praktiken visade det sig främst vid invaliditet.

Arbetsskadeförsäkringen 1977 kom i hög grad att bygga dessa grundtankar. Genom lagen 1976:380 om arbetsskadeförsäkring förbättrades arbetstagarnas förmåner. Bland annat höjdes kompensationsnivån, skadebegreppet utvidgades och man införde en ny samordning med AFL med de allmänna förmånerna som grund. Lagen kom även att omfatta, inte bara som dittills arbetstagare, utan alla förvärvsarbetande. Den nya försäkringen och det utvidgade skadebegreppet ledde till att antalet arbetsskadeanmälningar ökade. Genom de lagändringar som genomfördes 1993 kom arbetsskadeförsäkringen därefter att stramas upp väsentligt.

5.7.2 Skadeståndsrätten

Under efterkrigstiden hade det bedrivits ett omfattande utredningsarbete på skadeståndsrättens område. Men det var först under senare delen av 1960-talet och början av 1970-talet som frågan om lagstiftning på grund av förslagen på allvar togs under övervägande.

Det var främst den snabba och expansiva utvecklingen som skedde på socialförsäkringsområdet och inom det enskilda försäkringsväsendet som gjorde det angeläget för statsmakterna att ett mer samlat sätt ange riktlinjerna för det fortsatta reformarbetet.

Det krävdes överväganden i åtskilliga frågor och framför allt personskadeornrådet. Eftersom socialförsäkringen blivit helt dominerande som ersättningssystem, ansågs det nödvändigt att även ta ställning till hur skadestånd och socialförsäkring skulle förhålla sig till varandra. De idéer som professor Ivar Strahl hade lagt fram i sitt grundläggande betänkande Förberedande utredning angående lagstiftning skadeståndsrättens område" SOU 1950:16 korn att få avgörande inflytande för reformarbetet.

Ivar Strahl uppfattade skadeståndsansvaret del samhällets

som en av skydd dem som lider skada till person eller egendom. Det samverkar därigenom med socialförsäkring och privat försäkring. Ivar Strahl ställde höga krav trygghet för den skadelidande. Han ansåg att behovet av ersättning för denne är lika stort hur än skadan har uppstått.

6 18-0105

Från Strahls utgångspunkt var det inte tillräckligt att utveckla skadeståndsrätten så att strikt ansvar infördes. En genomgående tanke, som kom att påverka lagstiftningen i hela Norden, blev i stället att man i stor utsträckning bör ersätta skadestånd med försäkring.

Ersättning för personskada

Propositionen Ersättning för personskada" prop. 1972:5 innehåller

principdiskussion skadeståndsrättens framtida utveckling, där inen om trycket Ivar Strahls idéer framträder starkt. En huvudtanke är att

av socialförsäkring och kollektiv försäkring utgör bättre medel för ersättning personskador än skadeståndsrätten, och att man därför för

av framtiden bör satsa sådan försäkring. Senare reformer inom skadeståndsrätten har även till stor del gått ut just att ersätta skadestånd med försäkring.

I propositionen fyra metoder att bereda ersättning för per-

anges sonskada:

Genom socialförsäkringsanordningar;

Genom regler om skadestånd eventuellt i kombination med ansvars- . försäkring; Genom privata försäkringar;

4. Genom direkta stödåtgärder från det allmänna.

Nedan återges valda delar propositionens inledande avsnittet.

ur

Socialförsäkringar verkar generellt och tillgodoser ersättningsbehoven utan diskriminering av någon grupp och utan differentiering grundval orsakerna till skadan. Finansieringsmetodema bygger

av solidaritet mellan medlemmarna av försäkringskollektivet. Fördelningen kostnaderna tar hänsyn till och bärkraft samt till

av vars ens olikheterna och ens nytta av systemet. Socialförsäkringen har

av vars mekanismer för att skydda mot förluster genom penningvärdeförsämring. Kriterierna för ersättningsrätten är enklare att fastställa än i skadeståndsrätten. De administrativa kostnaderna för systemet är därför lägre. Från adrninstrativa synpunkter kan det därför vara en fördel om flera skadefall reglerades fullt ut inom försäkringens ram. Dubbel skadereglering innebär en dyrbar och tidskrävande omgång.

Skadeståndsrätten ofullkomligt instrument. Ansvar för

är ett mer vållande Culpa utgör kärnan i den utomobligatoriska skadestånds-

Överväganden och förslag 163

rätten. Bristerna hos den del som omfattas av den allmänna culparegeln kan sammanfattas i följande punkter:

Genom anknytning till vållande som skadeorsak utgår skadeståndet

slumpartat, utan hänsyn till konkreta ersättningsbehov. Detta leder

till en från sociala rättvise- och trygghetssynpunkter otillfredsställande ordning.

Culparegeln innebär en total överflyttning av förlusten från skade-

lidande till skadevållare och kan därför inte användas som instru-

ment för en socialt rättvis och samhällsekonomisk rationell fördel-

ning av förlusterna.

Regeln tar inte hänsyn till att det typiskt sett inte råder samband

mellan graden vållande och skadans storlek och kan därför slå

av

orimligt hårt. 4. Den s.k. medvållanderegeln får ofta konsekvenser som är oförenliga

med kravet att ett ersättningssystem i första hand skall tillgodo socialt motiverade system. Culparegelns effektivitet beror av skadevållarens betalningsför-

måga, en särskilt framträdande brist i fall då skada orsakats uppsåt-

ligen.

Ett ersättningssystem byggt de vaga handlingsnormer som ligger

till grund för culparegeln skapar rättsosäkerhet.

Ersättningssystemet är dyrbart att administrera, eftersom fast-

ställandet av skadeståndsskyldighet ofta är en tids- och arbets-

krävande procedur.

En utveckling varigenom objektivt ansvar genom lagstiftning eller domstolspraxis införts vissa områden av farlig verksamhet har förvisso medfört förbättringar av skyddet för vissa kategorier skadelidande. Flera av invändningama mot culparegeln drabbar emellertid även det objektiva ansvaret, bl.a. ersättningsrättens beroende skade-

av orsaken. Genom regler om objektivt ansvar kan inte uppnås en socialt rättvis och samhällsekonomiskt rationell fördelning förlusterna.

av Uppgiften att finna allmängilitiga och socialt godtagbara kriterier för en avgränsning av områden där objektivt skulle gälla är hart när

ansvar oöverstiglig.

Utbredningen av ansvarsförsäkringen har gjort skadeståndsreglema

effektivare. Emellertid har ansvarsförsäkringen, vid sidan dess

av anknytning till skadeståndsreglema, även brister. Från försäkringsskyddet måste göras en hel del undantag, bl.a. för uppsåtligt handlande. Fördelningen av kostnaderna sker inte enligt socialt godtagbara kriterier. Prerniesättningen sker utan hänsyn till vare sig den enskildes ekonomiska bärkraft eller storleken av den ersättning han kan komma att

er-

164 Överväganden och förslag

hålla. Ersättning kommer då och då att utgå till personer som inte lämnat något bidrag till finansieringen.

Reglerna objektivt i kombination med ansvarsförsäkring

om ansvar bör införas endast i speciella undantagsfall. Det är inte en väg som bör beträdas bred front när det gäller att generellt skapa ökad ekonomiskt trygghet vid skadefall. Reformarbetet bör i stället koncentreras

andra ersättningssamordningar, som i likhet med socialförsäkringen bättre tillgodoser social rättvisa och rationell resursfördelning. Arbetet bör sålunda bedrivas i riktning som snarare minskar än ökar skade-

en ståndsrättens betydelse.

Privat försäkring olycksfalls-, sjuk- och livförsäkring med undantag för pensionsförsäkring utgör inte något fullgott instrument, om man vill uppnå ett generellt verkande system som fördelar kostnaderna rättvist och ett rationellt resursutnyttjande. Ersättningama är normalt

ger inte anpassade till det konkreta ersättningsbehovet utan är till stor del schematiskt bestämda. Premiesättningen sker utan differentiering med hänsyn till de enskilda försäkringstagamas betalningsförrnåga. Särskilt individuella olycksfallsförsäkringar inte avräknas från skade-

- som stånd leder ofta till överkompensation. Även dessa försäkrings-

om

anordningar i många hänseenden skulle kunna reformeras så att syste-

sådant blev vida överlägset skadeståndsrätten, kvarstår dess met som största svaghet, att för sin funktion förutsätta medverkan från de enskilda, presumtivt skadelidandes egen sida.

Det är inte heller individuellt tecknade försäkringar av detta slag

bör uppmärksammas utan i stället sådana gruppförsäkringar som som vunnit stor utbredning. Bakom dessa står i regelmässigt löntagarorganisationer eller andra sammanslutningar. Denna utveckling kan beräknas fortsätta under medverkan olika intresseorganisationer, även när det

av gäller andra skaderisker än sådana som kan väntas bli täckta genom överenskommelser arbetsmarknaden. Berörda organisationer kan förutsättas ta initiativ till sådana försäkringsanordningar.

Åtskilliga ersättningsproblem kan praktiska skäl inte få en lös-

av ning denna väg. Det gäller bl.a. personskador i privatlivet. Men sådana problem kan i många fall lösas genom liknande försäkringsanordningar. Det ligger nära till hands att kostnaderna för skador uppkomna i verksamhet bedrivs i organiserade former av den som

som utövar verksamheten.

Överväganden och förslag 165

Ny utredning om skadeståndslagens personskaderegler

Ungefär samtidigt som man utformade en särskild skadeståndslag tillsattes en särskild kommitté som fick i uppdrag att se över personskadereglerna i skadeståndslagen. Främst gällde modemiseraiskade-

det att ståndsreglema om ersättning för inkomstförlust och förlust av försörjare. Dessutom skulle man ta upp samordningen mellan skadestånd och socialförsäkring samt ersättningens form. Man skulle även utreda behovet av regler om nedsättning av skadeståndet i särskilda fall och om verkan av den skadelidandes medverkan.

Kommittén lämnade i huvudsak följande förslag.

Införandet av ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp, i huvudsak över-

ensstämmande med motsvarande begrepp inom socialförsäkringen.

Utgående skadestånd integrerades härigenom lättare med andra

delar av det totala ersättningssskyddet i ett skadefall. Den skade-

lidande skulle ha full ersättning för sin förlust och ersättningen

skulle bestämmas så exakt som möjligt motsvara den verkliga in-

komstförlusten. Detta innebar att man inte, som tidigare, såg enbart

till skadans medicinska utveckling utan även tog hänsyn till den

skadelidandes personliga förhållanden av olika slag.

Integreringen främjades genom regler om samordning mellan

skadestånd och andra förmåner. skadeståndet blev en

toppersättning", d.v.s. skulle läggas ovanpå Socialförsäkringens grundskydd och de andra förmånerna som den skadelidande uppbar. En utvidgning av socialförsäkringen skulle med denna konstruktion automatiskt minska utrymmet för skadestånd. Användningen av engångsbelopp främjades. Den skadelidande skulle kompenseras genom engångsbelopp. En ny ersättningpost, som kom att benämnas olägenhet i övrigt,

föreslogs den ideella sidan. I det senare förslaget kom posten

även att täcka skadeföljder av ekonomisk natur.

De föreslagna reglerna ledde snabbt till kompletteringar i skadeståndslagen. I propositionen betonades att skadeståndet nu blev en del i ett större system, som inrymde även socialförsäkringen och andra försäkringsanordningar och som hade till syfte att ge de skadelidande full gottgörelse för alla uppkommande skadeföljder i fall då någon

var skadeståndsrättsligt ansvarig för en skada.

166 Överväganden och förslag

Skadeståndsrättens nuvarande personskaderegler

De nuvarande personskadereglema utgår ifrån den skadeståndsrättsliga grundsatsen att den skadelidande ska ha full ersättning för sin skada. Ett syfte med reglerna har varit att utveckla sådana principer för att bestämma skadestånd som inte leder till vare sig över- eller underkompensation. En sådan princip är att skadestånd för inkomstförlust ska så långt som möjligt motsvara den verkliga förlusten och inte, som tidigare uppskattas efter schabloner av det slag som den medicinska invaliditetsgradema utgör.

En princip är att skadestånd för förlust underhåll från

annan av en försörjare avlidit ska i skälig omfattning motsvara den fulla för-

som lusten. Ytterligare en princip är att skadestånd för inkomstförlust och förlust underhåll ska samordnas med andra förmåner som den

av skadelidande har rätt till med anledning av förlusten. En princip som hänger med dem som nu nämnts är att skadestånd för inkomst-

samman förlust och förlust av underhåll ska kunna omprövas, om de förhållanden legat till grund för ersättningens bestämmande därefter har

som ändrats väsentligt.

Skadeståndet kan jämkas, den skadelidande själv med uppsåt

om eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Jämkning kan även ske om skyldigheten att betala skadeståndet är oskäligt betungande med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden.

5.7.3 De avtalsbundna försäkringarna

Genom LAF och det kompletterande skyddet som finns inom de avtalsbundna försäkringarna har varje anställd som arbetar under gällande kollektivavtal rätt till ersättning i stort sett motsvarar nivån inom

som skadeståndsrätten vid en inträffad arbetsskada. Om en arbetsgivare som enligt sådant avtal är skyldig att teckna försäkring har försummat detta, garanteras ändå hans anställda ersättning i samma utsträckning som om gällande försäkring funnits. Även arbetsgivaren själv kan omfattas

av trygghetsförsäkring. Även andra kan teckna sådan

persongrupper en försäkring enligt särskilda bestämmelser.

Avsikten med trygghetsförsäkringama är att den som drabbas av personsskada i arbetet med LAFs skadebegrepp ska få ersättning

- enligt skadeståndsrättens normer utan att behöva visa att arbetsgivaren eller någon annan är skadeståndsskyldig. Från trygghetsförsäkringen ges således ersättning oberoende av vållande eller medvållande. Trygghetsförsälqingama kompletterar förmånema från den allmänna försäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Störst betydelse har trygghetsför-

Överväganden och förslag 167

säkringen för s.k. ideell skada sveda och värk, lyte och men samt olägenhet i övrigt.

5.7.4 Förhållandet

skadeståndsregler, socialförsäkring samt avtalsbundna och privata försäkringar

Den som skadas till sin person kan i regel få ersättning från socialförsäkringen, d.v.s. den allmänna försäkringen och arbetsskadeförsäkringen. Skyddet gäller oavsett orsaken till skadan. Det täcker dock inte alla skadeföljder. Rätt till ersättning för inkomstbortfall föreligger först om nedsättningen i arbetsförmågan överstiger en viss minsta gräns. Vidare kan den skadelidande ibland inte räkna med att få ersättning för mer än en viss del av inkomstförlusten. Socialförsäkringen ger inte heller gottgörelse för skadeföljder av annan än ekonomisk natur. Ideell skada, d.v.s. sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenhet i övrigt till följd av skadan, faller alltså utanför. Trygghetsförsäkringarna kompletterar arbetsskadeförsäkringens skydd och ger även ideell ersättning.

Ett kompletterande skydd kan privata liv-, olycks-

även ges genom falls- och sjukförsäkringar. Sådana försäkringar tecknas individuellt eller som s.k. gruppförsäkringar. De ersätter i första hand inkomstförlust. I varje fall kapitalbeloppen ur liv- och olycksfallsförsäkringar är inriktade att täcka omställningskostnadema av olika slag samt någon form av ideell skada.

Inte heller dessa försäkringar lämnar emellertid ett fullständigt skydd för förluster av en personskada.

För bara några år sedan var skadeståndets främsta funktion personskadeområdet att täcka ideell skada. På senare år har det emellertid skett en fortlöpande minskning av förmånerna från socialförsäkringen vilket kan komma att medföra att skadestånd får ökad betydelse även som ersättning för ekonomiska skadeföljder till följd av personskada.

Man bör dock ha i minnet att skadeståndsrätten är ett rättsornråde där lagregler med generell räckvidd länge saknades och där regelsystemet i stället har utbildas i rättstillämpningen. Knappast något annat område inom civilrätten har de rättstillämpande verk-

organens samhet haft så stor betydelse för rättsutvecklingen. Vissa av de principer som sålunda lagts fast i rättspraxis kodifierades när skadeståndslagen kom till. Lagen är dock inte uttömmande. Många frågor av grundläggande betydelse för hela den utomobligatoriska skadeståndsrätten är fortfarande oreglerade.

168 Överväganden och förslag

5.7.5 Ett teoretiskt perspektiv ersättningsrätten vid personskada

Under senare år har termen ersättningsrätt compensation law allt

- oftare förekommit i debatten om hur olika skadetyper ska ersättas. Den innefattar socialförsäkringsrätt, kollektiv och privat försäkringsrätt, skadeståndsrätt samt samspelet mellan alla dessa regelsystem. Tidigare var det vanligt att varje regelornråde behandlades för sig, utan hänsyn till att kompensationen kan påverkas av olika regler från skilda rättsområden, vilket kunde ge effekter som inte var väntade.

Detta kunde t.ex. innebära att skadeståndrättsliga frågor uttreddes noggrant, utan att man beaktade hur exempelvis olika försäkringar spelade in i ersättningsfrågan. Ersättningsrätten är i stället skaderelaterad och har därför sin utgångspunkt i skadan, för att därefter analysera de samlade effekterna, alldeles oavsett till vilket rättsområde de kan räknas. Det är inte tillräckligt att utreda vilka möjligheter till skadestånd finns efter inträffad skada, även olika förutsättningar

som en både privata och allmänna har betydelse.

-

Under årens lopp har man inom olika vetenskapliga områden analyserat effekterna av olika ersättningssystem. Ersättningsrätten präglas i hög grad grad av influenser från såväl det juridiska som det rättssociologika och nationalekonomiska området. Rättssociologer har t.ex. undersökt hur olika ersättningssystem utfallit i praktiken. I sådana undersökningar har man ofta föreslagit förbättringar i gällande regelsystem.

Exempelvis har professor Antoinette Hetzler och forskaren Kjell E. Eriksson i "Arbetsskadeförsälcringens tillämpning. En rättssociologisk studie 1993 gått igenom hur arbetsskadeförsäkringen har fungerat i praktiken och även lämnat förslag om hur ökad information och utbildning skulle kunna ge ett system som fungerar mer i enlighet med lagstiftarnas intentioner. Inom nationalekonomin har forskningen främst fokuserats sambandet mellan regler och sarnhällsekonomi.

Rent allmänt kan sägas att personskaderätten som sådan har tilldragit sig relativt stort intresse i Norden. Men även i övriga världen ökar intresset kring frågor ersättning i samband med personsskador.

om I USA har man t.ex. under senare år försökt finna en väg att minska de skadeståndsrättsliga

processerna.

Avslutningsvis vill vi i denna korta översikt redovisa Jan Hellners resonemang om ersättningsrätten i studien "Ersättningsrätt, Svensk rätt i omvandling 1976, s.18O fñ;

Överväganden och förslag 169

Systemet för ersättning för personskada kan sägas ha medfört att ersättning nu utgår två olika nivåer. Den basnivån,

ena, tillämpas som huvudregel, och kan komma i fråga exempelvis när någon skadas i sitt hem eller under sådan fritidsverksamhet att ingen är skadeståndsskyldig. Denna nivå representeras av den allmänna försäkringen. En påbyggnad till ersättningen denna nivå kan erhållas genom frivilliga försäkringar av olika slag. Den andra nivån är skadeståndsnivån. Ersättning denna nivå utgår alltid i två av de mest betydande skadesituationema, nämligen vid olycksfall i arbetet och vid skada genom biltrafik, och i övrigt när skadan orsakats vållande samt i ytterligare några fall där

genom det gäller rent strikt ansvar. Aven patientförsäkringen kan betraktas som ett sådant undantag. Reglerna om avräkning av ersättning medför att endast i ganska få fall utgår ersättning ovanför denna nivå. Å andra sidan behöver

man inte räkna med att ersättningen i praktiken sjunker under den allmänna skadeståndsnivån.

Detta system, med ersättning två nivåer modifierade genom inverkan av privata, frivilliga försäkringar, har medfört större enhetlighet principiellt sett. Det bör vara möjligt att i framtiden ytterligare förenkla systemet, t.ex. genom reformer av de lagar om strikt ansvar som har annan teknisk konstruktion än de under senaste tiden utvecklade formerna för ersättning oberoende av vållande. Administrativt sett finner man fortfarande stor splittring, genom att vid en och samma skada ersättning ofta utgår ur socialförsäkring och privat försäkring den skadelidandes sida, samt från försäkring trygghetsförsäkring, trafikförsäkring,

ansvarsförsäkring en ersättningsskyldigs sida.

-

Det är måhända alltför tidigt att söka bilda sig mening om

en huruvida detta system med två huvudprinciper kommer att bestå i framtiden. Det ena alternativet härtill synes vara, att all ersättning för personskada i framtiden förs upp till den högre nivån. Detta skapar då nya praktiska och principiella problem hur gränserna ska dras mellan förluster som ersätts enligt normerna för denna nivå och ersättning som utgår vid sjukdom eller vid bestående arbetsoförmåga som inträder av andra liknande orsaker.

Det är fullt rationellt att räkna med två olika nivåer för ersättning vid personskada. Aven om inte samhället kan ge alla full restitution vid all förlust och minskning av arbetsförmågan och vid alla förändringar till det sämre, är det rimligt att i några fall söka tillgodose det krav trygghet som går ut att med ersättningens hjälp återställa det tillstånd som bestod före skada så gott det är möjligt. Det blir då fråga i vilka särskilda fall

en senare denna högre trygghetsstandard ska kunna upprätthållas.

170 Överväganden och förslag

5.8 Arbetsskadesjukpenningen

Kostnaden för att återinföra den arbetsskadesjukpenning som togs

bort 1993 kan beräknas uppgå till 860 miljoner kronor per år. Härtill

kommer att administrationskostnadema kan beräknas till inte mindre

än 220 miljoner kronor.

Vi har mot den bakgrunden stannat för att inte föreslå att arbets-

skadesjukpenningen ska återinföras. Arbetsskadeförsäkringens re-

och försäkringskassornas bör i stället bl.a. användas till att

surser göra försäkringen aktiv i arbetet med att rehabilitera arbets-

mer skadade, fått bestående eller omfattande skador, tillbaka till

som mer arbetslivet.

5.8. 1 Direktiven

I våra direktiv att ska pröva om det finns anledning att om-

anges pröva ersättningsreglema utifrån principen att en skadad så långt möjligt ska hållas ekonomiskt skadeslös. En sådan ordning minskar också de skadeståndsrättsliga processerna.

Enligt direktiven är vi fria att pröva ersättningsnivåerna. Vi ska dock beakta att olycksfall och arbetssjukdomar bör behandlas lika. Likaså ska vi beakta det enligt direktiven, motiverade samord-

som, ningen med sjukförsäkringen, nämligen incitamentet för rehabilitering. Det är vidare viktigt att försäkringens kostnader inte ökar samma

under 1980-talet. sätt som

Sjuk- och arbetsskadekommittéen konstaterade att ett generellt arbetsskadebegrepp i kombination med arbetsskadesjukpenning kunde

en leda till kostnadsutveckling blev svår att kontrollera. Enligt

en som direktiven ska arbetsskadeförsäkringens regler vara långsiktigt stabila. Försäkringen måste finansiellt stabil.

även vara

5.8.2 och arbetsskadekommitténs arbete

Sjuk-

Sjuk- och arbetsskadekommittén konstaterade att det inte var möjligt att höja ersättningsnivåema i alla typer av arbetsskador SOU 1996: l 13. Att på nytt införa arbetsskadesjukpenning för skador till

en följd skadlig inverkan skulle riskera att driva upp kostnaderna

av annan i försäkringen, samtidigt utredningen anmälningar skulle

som av komma att ta betydande administrativa resurser i anspråk.

SOU 1998237 Överväganden och förslag 171

I syfte att förbättra försäkringsskyddet för den enskilde föreslog kommittén att ersättningsnivåerna för olycksfall i arbetet skulle höjas. Ersättning skulle lämnas vid skada till följd av olycksfall i form av arbetsskadesjukpenning som tillsammans med sjukpenning enligt AFL skulle motsvara 98 procent av den försäkrades sjukpenninggrundande inkomst. Kommittén föreslog även en samordning med sjukförsäkringen om 90 dagar. Förslaget avstyrktes dock majoriteten

av av rernissinstansema. Den huvudsakliga invändningen var att arbetsolycksfall och arbetssjukdomar skulle behandlas lika samt att förslaget inte var könsneutralt. Regeringen fann heller inte skäl att följa kommitténs förslag.

5.8.3 överväganden

Arbetsskadeförsäkringen är enligt LAF samordnad med den allmänna försäkringen när det gäller ersättning vid sjukdom. Den som är arbetsskadad får ersättning som vid annan sjukdom enligt bestämmelserna i lagen om allmän försäkring AFL. Särskild ersättning kan dock utges enligt LAF för vissa kostnader som uppkommer till följd av skada.

Om arbetsskadesjukpenningen återinfördes i försäkringen skulle i och för sig en rad fördelar kunna uppnås.

Under sjukdomstiden uppgår både sjuklön och sjukpenning till 80 procent av den tidigare lönen respektive den sjukpenninggrundande inkomsten. Mellan den 15:e och den 90:e dagen ger visserligen avtalsgruppförsäkringen och liknande andra kollektiva försäkringar dessutom en ersättning som motsvarar 10 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. Inkomstförlusten kan dock bli kännbar för den som skadats i sitt arbete.

Om arbetsskadesjukpenningen återinfördes skulle det medföra att den arbetsskadade fick full kompensation redan under sjukskrivningsperioden. Detta vore givetvis värdefullt ur den enskildes synpunkt. Det skulle stärka arbetsskadeförsäkringens uttalade, reparativa syfte att

hålla den skadade ekonomiskt skadeslös.

Särskilt betydelsefull skulle en återinförd arbetsskadesjukpenning givetvis vara för de grupper som trots allt saknar avtalsbunden

en tilläggsförsäkring. Bland dem som inte täcks av kollektivavtal

området och därför har ett sämre försäkringsskydd finns många och

unga anställda i mindre företag.

Som vi har påpekat också i andra sammanhang framförs det inte sällan i debatten att det viktigaste för den försäkrade ibland är att få sin skada godkänd som en arbetsskada. Sjukdomen blir så sätt mer allmänt accepterad och det stärker den skadades självkänsla. Om arbets-

172 Överväganden och förslag

skadesjukpenningen återinfördes skulle det kunna leda till den försäkrade ett snabbare besked i saken än som ofta är fallet i dag. Efter

gavs det att arbetsskadesjukpenningen slopades 1993 kommer LAF numera

skede. Ibland kan det dröja flera år innan den skadade får in i ett senare sin sak prövad och då i samband med att rätten till livränta prövas.

En nackdel med att låta arbetsskadeförsäkringen komma in i bilden i ett så tidigt skede under sjukskrivningstiden har ansetts vara att er-

som sättningen riskerar att verka rehabiliteringshämmande. Detta var också ett uttalat syfte med att ta bort arbetsskadesjukpenningen. Man hävdade

det svårt att motivera den försäkrade att påbörja rehabilitering att var innan försäkringskassan hade prövat det förelåg en arbetsskada.

om

Sannolikt berodde arbetsskadeförsäkringens möjliga rehabiliteringshämmande effekter flera samverkande omständigheter. Innan arbetsskadesjukpenningen togs bort hade försäkringskasssoma stora ärendebalanser, vilket medförde långa handläggningstider i arbetsskadeärendena. För den enskilde kunde väntetiden bli mycket lång. När beslut i frågan kanske långt länge väl hade fattats, kunde det ibland

om

svårt att motivera den enskilde. Erfarenheter från rehabiliteringsvara arbetet visar också att det överlag är svårt att motivera en person som varit sjukskriven längre, ibland till och med kortare, tid. Det är

en en därför största vikt adekvat rehabilitering kan komma i gång så

av att en snart som möjligt.

En höjning ersättningsnivån under den inledande sjukskrivningen

av skulle å andra sidan troligen föra med sig att fler blir benägna att anmäla sin skada. På så sätt skulle samhället ges bättre kunskaper om orsakerna till skadornas uppkomst och möjligheterna att förhindra nya skador skulle öka.

I största utsträckning är det emellertid en ekonomisk fråga om arbetsskadesjukpenningen ska återinföras eller inte.

De senaste årens regelförändringar i arbetsskadeförsäkringen och

särskilt slopandet arbetsskadesjukpenningen har fört med sig att

av utgifterna kraftigt reducerats och att kostnadsutvecklingen nu är under kontroll. Sedan budgetåret 1994/95 är utgifterna lägre än inkomsterna. Det löpande överskottet uppgick till 3 400 miljoner kronor år 1996

ca och det ackumulerade underskottet till 15 900 miljoner kronor den

ca 31 december 1996.

I propositionen 1997/98:41 Socialförsäkringens administration

antogs Riksdagen i decmber 1997, anger regeringen att m.m., som av principerna bruttoredovisning enligt lagen statsbudgeten ska

om om tillämpas bl.a. arbetsskadeförsäkringen fr.o.m. budgetåret 1999. Arbetsskadefonden bör avvecklas och arbetsskadeavgiften bör i fortsättningen föras till bruttoredovisad inkomsttitel. Utgiftema för ar-

en betsskadeförsäkringen ska inte avräknas mot den inkomsttiteln utan

Överväganden och förslag 173

sedvanligt sätt finansieras från ett anslag som riksdagens anvisar för ändamålet. Riksdagens möjligheter att ta ställning till inkomster och utgifter förenade med arbetsskadeförsäkringens regler kommer därmed att förbättras. Regeringen anger även att den i arbetsskadefonden bokförda skulden är fiktiv och föreslår att skulden ska elimineras utan statsfinansiella konsekvenser.

Vi har undersökt de ekonomiska förutsättningarna för att återinföra arbetsskadesjukpenningen. Vi har därvid utgått från att arbetsskadesjukpenningen liksom tidigare skulle ges först efter en samordningstid med den allmänna sjukförsäkringen, eftersom det knappast kan anses rimligt att ersätta den enskilde fullt ut redan under den inledande sjukskrivningstiden.

Med samordningstid 90 dagar har vi beräknat årskostnaden

en av

återinförd arbetsskadesjukpenning till 860 miljoner kronor vid för en 100 procent kompensation. Vi har då räknat med att en återinförd arbetsskadesjukpenning skulle kunna bli aktuell i ca 25 000 fall av arbetssjukdom och i 18 000 fall olycksfall, dvs. sammanlagt ca

ca av 43 000 skador. Med ledning den genomsnittliga sjukpenning-

av kostnaden åren 1990-1992, 88 000 kronor, har vi antagit att

som var den genomsnittliga sjukpenningkostnaden till 100 000 kronor. Beräkningen utgår från att den allmänna försäkringen ska vara primär och att arbetsskadeförsäkringen därför endast ska belastas med 20 procent kostnaden. Om kompensationsgraden i stället skulle bli 90

av

blir den årliga kostnaden hälften så stor, alltså 430 miljoner procent kronor.

Vi har vidare med Riksförsäkringsverkets hjälp beräknat adrninistrationskostnadema för att återinföra arbetsskadesjukpenningen. Beräkningen visar att dessa kostnader skulle uppgå till 220 miljoner kronor årligen brutto. Man har då utgått från försäkringskassomas tidredovisning och uppskattar att arbetsskadeprövningen kostar 1,05 procent av kassomas förvaltningskostnad eller 3 667 kronor per ärende. Vidare har antagit återinförd arbetsskadesjukpenning skulle öka

man att en mängden ärenden från 15 000 till 75 000 eller med 60 000.

nu

Dessa beräkningar är självfallet osäkra och bygger som framgått

rad antaganden. Vi måste dock utgå från att det rör sig om siffror i en den storleksordning vi här har angett. Redan de angivna kostna-

som derna för själva arbetsskadesjukpenningen, 860 430 miljoner

resp. kronor, skulle innebära ansenliga utgifter, som långtifrån skulle ryrn-

inom dagens utgiftsnivå för försäkringen. Men det är minst lika mas viktigt att det knappast kan försvarligt att låta ett återinförande

anses belasta försäkringskassoma med adrninistrationskostnader i storleksordningen 220 miljoner kronor.

Till detta kommer att vi inte kan bortse från den risk som Sjuk- och arbetsskadekomrnittén angav, nämligen att det generella arbetsskadebegrepp som i det föregående har stannat för bör behållas i kom-

- bination med en arbetsskadesjukpenning kan leda till en kostnadsutveckling som blir svår att kontrollera. Därmed skulle ett återinförande av arbetsskadesjukpenningen även strida mot det uttalade kravet i direktiven att försäkringen ska vara finansiellt stabil.

I ett kommande avsnitt 5.10 föreslår att arbetsskadeförsäkringen ska ges en aktiv roll när det gäller att så långt som möjligt rehabilitera arbetsskadade, som fått bestående eller mer omfattande skador, tillbaka till arbetslivet. Vi anser att sådana satsningar bör ha större prioritet i kassomas arbete med arbetsskadeförsäkringen än en återinförd arbetsskadesjukpenning. Ett annat förslag som syftar till att förbättra kompensationen under sjukskrivningstiden är förslaget i avsnitt 5.9 om en särskild arbetsskadeersättning för att täcka inkomstbortfallet under de karensdagar som den arbetsskadade har haft under olika sjukperioder.

Vi anser således att det inte finns tillräckliga skäl för att föreslå att arbetsskadesjukpenningen ska återinföras i det skick den var när den avskaffades 1993.

Att återinföra arbetskadesjukpenningen bara för olycksfallen som

-

lättbedömda och därför skulle medföra förhållandevis små

är mer administrativa utgifter strider mot direktiven för vårt uppdrag att ut-

forma reglerna så att olycksfallen och arbetssjukdomar behandlas lika.

Vi kan inte heller se att det finns någon möjlighet att särskilja en speciell skadetyp och införa en särskild arbetsskadesjukpenning för dem drabbas en sådan skada. Det har visserligen förts fram kri-

som av tik mot att skärpningen av arbetsskadeförsäkringens regler 1993 lett till att antalet godkända arbetssjukdomar har minskat och att reglerna missgynnar kvinnor som drabbas av arbetsutlösta besvär i t.ex. rörelseoch stödjeorganen. Att införa en särskild ersättning enbart för denna skadetyp skulle dock inte förbättra möjligheterna att få sjukdomen godkänd som arbetsskada. Vi har i avsnittet 5.6 visat att just arbetsutlösta besvär i rörelse- och stödjeorganen är av komplicerad natur och ofta kräver en djupare utredning.

Vi anser följaktligen att arbetsskadesjukpenningen inte heller bör återinföras i någon begränsad omfattning eller form.

mer

5.9 Särskild

arbetsskadeersättning

De bestämmelser om karensdag som infördes 1993 strider mot den

Sverige 1969 ratificerade ILO-konventionen om förmåner vid

av

yrkesskada.

Vi föreslår att den som drabbats av en arbetsskada och får ersätt-

ning i forrn av exempelvis omställningsersättning eller livränta

också ska få kompensation för karensdagar under sjukdomstiden.

Ersättningen, som kallas särskild arbetsskadeersättning, ska utgå

enligt en schablon som innebär ersättning för två karensdagar. Kan

den skadade visa att han eller hon haft fler karensdagar, lämnas er-

sättning även för dessa.

5.9.1 Bakgrund

Arbetsskadeförsäkringen och den allmänna försäkringen

Arbetsskadeförsäkringen är enligt LAF samordnad med den allmänna försäkringen i fråga om såväl ersättning vid sjukdom som ersättning vid bestående nedsättning av arbetsförmågan. Beträffande ersättning vid sjukdom gäller utom i fråga ersättning för vissa kostnader att

- om sjukersättning utges som vid annan sjukdom från sjukförsäkringen enligt AFL. Samordningen är mycket betydelsefull från administrativ synpunkt, eftersom rätten till ersättning enligt LAF inte behöver prövas i de fall den skadade tillfrisknar och kan återgå i arbete. Samordningen mellan arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen medför samtidigt att ändringar i sjukförsäkringen omedelbart får genomslag också för de arbetsskadade.

Karensdagen

Från den 1 april 1993 infördes en karensdag isjukförsäkringen, dvs. för den första dagen i en sjukperiod.

Anledningen till att man införde en självrisk i sjukersättningen var den allvarliga statsfinansiella kris som Sverige befann sig Som skäl angavs att karensdagen infördes för att motverka omotiverad korttidsfrånvaro.

Föredragande statsråd anförde i propositionen 1992/93:50 att snabba åtgärder nödvändiga både för att få ett bättre fungerande

var system och minska underskottet i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.

176 Överväganden och förslag

Vidare angavs att betydande fördelar med den då gällande samordningstiden skulle gå förlorade om den som drabbas av arbetsskada skulle undantas från reglerna om en karensdag. Följdema av en sådan ordning skulle bli att försäkringskassan måste pröva om sjukfall beror på arbetsskada de avslutats under samordningstiden. En sådan

även om ordning skulle bli mycket administrativt betungande. Regeringen fann därför trots ILO-konventionens bestämmelser om karenstid, se nedan

-

att det inte var möjligt att föreslå undantagsregler för den som drabbats av en arbetsskada.

Enligt AFL och lagen 1991:1047 om sjuklön begränsas antalet karensdagar för försäkrad till tio dagar under en tolvmånaders-

en period, s.k. allmänt högriskskydd. Sjukpenning utges i sådant fall fr.o.m. januari 1998 med kompensationsnivån 80 procent redan från första dagen i sjukperioden. Detta kommer att gälla i alla fortsatta sjukfall under en tolvmånadersperiod räknat från den första av de tio karensdagarna. Egenföretagare som har valt en karenstid av 3 eller 30 dagar omfattas inte av det allmänna högriskskyddet.

Enligt AFL och lagen 1991:1047 om sjuklön kan en försäkrad ansöka hos försäkringskassan om att i stället för karensdag få sjukpenning även för första ersättningsdagen i varje sjukperiod, s.k. särskilt högriskskydd. Ett sådant beslut får fattas endast om den försäkrade har en sjukdom som kan antas medföra ett större antal sjukperioder med rätt till sjukpenning under en tolvmånadersperiod. Sjukdomstillståndet bör vara väl medicinskt dokumenterat, ofta krävs att den försäkrades uppgifter styrks med ett läkarintyg.

ILOs konvention nr 121 om förmåner vid yrkesskada

År 1964 ILO konvention 121 förmåner vid yrkes-

antog en nr om skada. Konventionen ratificerades Sverige år 1969 med verkan från

av år 1970. Konventionens förmåner utgörs dels av olika former av hälsooch sjukvård, kontantförmåner.

dels av

En medlemsstat som tillhandahåller hälso-och sjukvård och därmed sammanhängande förmåner enligt ett allmänt sjukförsäkringssystem kan låta detta bli tillämpligt även de yrkesskadade under förutsättning att systemet har sådant innehåll att vederbörande inte utsätts för ekonomiska svårigheter. Vidare är det inte något hinder för en medlemsstat, tillhandahåller ifrågavarande förmåner enligt ett återbe-

som talningssystem, att uppställa särskilda regler enligt vilka de försäkrade själva får svara för viss del av kostnaden. Reglerna måste även i detta fall vara sådana att de inte medför ekonomiska svårigheter för den skadade.

Överväganden och förslag 177

Konventionens artikel 9 föreskriver dels att förmånema skall utges så länge följderna består, dels att det i fråga kontantförmåner inte

om får förekomma karensdagar såvida inte medlemslandet vid anslutningen till konventionen tillämpade ett system med karensdagar eller

i samband med anslutningen hade avgett förklaring om temporärt un-

dantag från konventionens bestämmelser till följd av otillräckligt utvecklade ekonomiska resurser och sjukvårdsanordningar. Iden svenska lagstiftningen gällde fram till den l januari 1967 en karenstid om tre dagar i sjukförsäkringen. Genom propositionen prop. 1966:113 med förslag förbättrad sjukpenningförsäkring upphävdes bestämmelsen

om om karenstid fr.o.m. nämnda datum.

Kontantförmåner kan, enligt artikel 13 i konventionen, beräknas två sätt.

Kontantförrnånema inklusive eventuella familjebidrag för en standardförmånstagare ska enligt det ena beräkningssättet artikel 19 utgöra minst 60 procent av dennes tidigare arbetsförtjänst ökade med de familjebidrag utgår till skyddad med samma försörj-

som en person ningsplikt. Man har med detta beräkningssätt dock rätt att lärrma inkomster överstiger medelinkomsten för yrkesutbildad manlig

som en industriarbetare utan kompensation.

Enligt det andra beräkningssättet som konventionen anvisar artikel 20 ska kontantförmånerna för alla standardförrnånstagare oavsett tidigare inkomst inklusive familjebidrag utgöra minst 60 procent av en oskolad manlig industriarbetares lön ökad med de familjebidrag som utgår till en skyddad person med samma försörjningsplikt. För annan förmånstagare ska förmånen stå i rimlig relation till standardförmånstagarens förmån.

Varje land kan fritt välja beräkningssätt för uppfyllande av kraven på kontantförmånens storlek.

I konventionen finns dessutom följande rekommendation. Kontantförmåner vid arbetsoförmåga bör utges från och med den första dagen vid varje tillfälle inkomstbortfall samt uppgå till minst två tredje-

av delar den skadades inkomster eller genomsnittsinkomsten för ar-

av av betstagaren inom den undergrupp av ekonomisk verksamhet som sysselsätter det största antalet förvärvsarbetande manliga personer.

ILO-konventionen kan sägas upp av ett medlemsland vart tionde år. Sverige har möjlighet att säga konventionen år 1999 med verkan

upp från år 2000.

5.9.2 Sveriges tillämpning av ILOs konvention nr

121 om förmåner vid yrkesskada

Frågan om Sveriges efterlevnad av konventionen har varit uppe till diskussion i ILO.

LO och TCO har tillsammans med FFI Fria Fackföreningsintemationalen gett in klagomål till ILO beträffande Sveriges tillämpning av konventionen nr 121.

1993 fattade ILOs styrelse ett beslut om att tillsätta en kommitté för att undersöka hur Sverige tillämpade konventionen. Inför styrelsens möte i november samma år förelåg kommitténs rapport. Styrelsen konstaterade att en karensdag inte var förenlig med Sveriges åtaganden enligt konventionen och ålade Sverige att under 1994 rapportera om vidtagna och planerade åtgärder för att uppfylla konventionens bestämmelser vad gäller karensdagen. Regeringen hänvisade i en rapport till förslaget i budgetpropositionen prop. 1994/951100 om att avskaffa karensdagen från januari 1997.

ILOs expertkomrnitté kommenterade rapporten och angav att Sverige fortfarande bröt mot konventionen. Sverige rekommenderades att modifiera eller avskaffa den aktuella bestämmelsen och att rappor-

vidtagna och planerade åtgärder för att uppfylla konventionens tera om bestämmelser. Regeringen har därefter kontinuerligt lämnat in rappor-

vidtagna och planerade åtgärder rörande karensdagen. Frågan ter om om Sveriges efterlevnad av konventionen har varit uppe till diskussion iden s.k. Applikationskomrnittén 1995.

När konventionen ratificerades år 1969 tillämpade Sverige inte någon karensdag i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen och kan således inte åberopa något av de undantag som ILO-konventionen anger. Av ILO-konventionens bestämmelser om karensdagar respektive minsta ersättningsnivå följer att det strider mot konventionen att tillämpa reglerna om karensdagar i arbetsskadeförsäkringen. Det har härvidlag ingen betydelse Sverige totalt sett har förmåner i sin arbetsskade-

om försäkring som vida överstiger de rniniminonner som läggs fast i ILOkonventionen.

I direktiven till vår utredning uttalas att Sveriges åtaganden enligt internationella överenskommelser på arbetsskadeområdet ska beaktas. Vi bör således göra ett försök att lösa problemet. I det följande går vi därför igenom vilka alternativ som kan stå till buds.

Överväganden och förslag 179

5.9.3 överväganden

Karensdagen slopas

För att uppfylla konventionen fullt ut skulle Sverige behöva slopa karensdagen för hela sjukförsäkringssystemet. Men att helt slopa karensdagen är knappast möjligt. Tidigare förslag att slopa karensdagen har inte genomförts grund av att budgetläget bedömts som ansträngt och då det fortfarande ansetts vara önskvärt med självrisker i sjukförsäkringssystemet. Statistiken tyder att karensdagen fått önskvärd effekt och att korttidsfrånvaron minskat. Att ta bort karensdagen enbart i syfte att uppfylla åtaganden enligt konventionen när det gäller förmåner vid arbetsskada torde inte utgöra skäl nog.

En annan lösning skulle vara att slopa karensdagen enbart för de arbetsskadade. En sådan lösning skulle föra med sig en omfattande handläggning för försäkringskassoma. En anmäld arbetsskada skulle behöva prövas ett mycket tidigt stadium och i samband med såväl korta långa sjukfall. Inte heller detta kan anses vara en realistisk

som lösning.

ILO-konventionens bestämmelser ändras alternativt konventionen sägs upp

Sverige har ratificerat ILO-konventionen och har att följa den. Konventionen medger rätt för länderna att välja olika lösningar i en rad situationer. När det gäller förbud mot karensdagar ger konventionen emellertid inte de medlemsländer som har antagit konventionen någon rätt att välja en annan lösning.

Om medlemsländerna kommer överens kan de ändra bestämmelser-

innehåll. Det är emellertid en tidsödande process. Konventionen nas ger inte någon rätt att säga upp vissa delar av innehållet, utan den kan endast sägas upp i sin helhet.

ILO-konventionen löper 10 år i taget. Sverige har nu möjlighet att säga upp konventionen år 1999 med verkan från år 2000. Uppsägningstiden är reglerad. Sverige har sedan möjlighet att ansluta sig igen och ratificera konventionen med undantag för bestämmelserna om karensdagar.

För ett sådant alternativ talar att Sverige i realiteten ändå uppfyller konventionens grundläggande villkor. En arbetsskadad har här en laglig grundtrygghet kompletterad med avtalsbunden ersättning som vida överstiger de 60 procent som konventionen anger.

180 Överväganden och förslag

En särlösning för de arbetsskadade

Inom Socialdepartementet har man tidigare gjort försök att uppfylla konventionens bestämmelser för de arbetsskadade genom att föreslå särregler.

En arbetsgrupp inom Socialdepartementet, som under våren 1992 beredde ett förslag att införa två karensdagar, föreslog en särlösning när det gäller karensdagama för de arbetsskadade. Förslaget gick i den delen ut att den arbetsskadade skulle kompenseras för det faktiska antalet karensdagar i varje sjukperiod som hade samband med arbetskadan. Arbetsgruppen uppskattade den ytterligare handläggningskostnaden för att pröva arbetsskador som avslutats inom samordningstiden till ca 100 miljoner kronor.

I samband med remissbehandlingen framkom det att många remissinstanser ansåg att förslaget skulle kräva tidsödande administration och att det skulle komma att leda till en omfattande extra arbetsbelastning hos försäkringskassoma. Riksförsäkringsverket ansåg att kostnaderna för administration och handläggning sammanlagt kunde uppskattas till över 200 miljoner kronor.

Sedermera beslöt regeringen att införa en karensdag i sjukersättningssystemet men utan några särlösningar för arbetsskadade. Enligt regeringens uppfattning skulle de betydande fördelarna med samordningstiden förlorade om den som drabbades av en arbetsskada skulle undantas från reglerna om en karensdag. Följdema av en sådan ordning skulle bli att försäkringskassan måste pröva sjukfall beror

om arbetsskada även om de avslutats inom samordningstiden. En sådan ordning ansågs mycket administrativt betungande.

Även den föreslagna lösningen inte visade sig bärkraftig eko-

om nomiskt sett, får särregler för de arbetsskadade fortfarande anses vara det rimligaste alternativet för att uppfylla konventionens bestämmelser för de arbetsskadade. I det följ ande föreslås därför en modell som baserar sig på en sådan särlösning.

5.9.4 Förslag

En modell med särlösning för de arbetsskadade

Socialdepartementets arbetsgrupp föreslog 1992 att karensdagen skulle slopas för de arbetsskadade och att ersättning skulle utges vid varje sjulxfall som hade anknytning till arbetsskadan. Utifrån dagens ersättningsregler sker prövning i ett mycket sent skede. Om prövningen skulle komma att göras i ett tidigt skede och ersättning utges vid varje

Överväganden och förslag 181

särskilt sjukfall med karensdag, skulle avgörande fördelar med nuvarande system förlorade.

Dessutom skulle utbetalning i samband med varje sjukfall inne-

en

omfattande hantering och administration i försäkringskassoma. bära en Man skulle behöva skilja ut de ersättningsbara karensdagama för arbetsskador och det ett tidigt stadium. En sådan lösning skulle också föra med sig någon form beviskrav för den försäkrade även vid korta

av sjukfall.

Det är bara arbetsskadesjukpenningen skulle återinföras som det

om ter sig naturligt med direkt utbetalning för karensdagar, eftersom

en försäkringskassan i sådant fall ändå prövar arbetsskadan från en tidigare tidpunkt. Vi, för vår del, dock inte att det för närvarande

anser föreligger tillräckliga skäl att återinföra arbetsskadesjukpenningen se avsnitt 5.8.

I dag prövar försäkringskassan en arbetsskada i huvudsak först när det blir fråga livränta, ofta långt efter att de inledande sjukfallen

om har avslutats. Som framgår av avsnitt 5.10 föreslår vi emellertid en ny ersättningsform under rehabilitering, omställningsersättning, vilken kommer att medföra att försäkringskassan ofta får ta ställning till om det föreligger arbetsskada eller inte tidigare än i dag. Ett mer rimligt

en alternativ är därför att utge ersättning för karensdagar i efterhand.

ILO-konventionen lägger inte heller några hinder i vägen för en sådan lösning. Konventionen antyder inget om tidsperspektivet utan är

inriktad ersättningsnivåer. Ett ytterligare skäl att utge ersättning mer i efterhand då behåller karensdagens syfte att motverka

är att man omotiverad korttidsfrånvaro.

För att kunna hålla nere de administrativa kostnaderna anser att ersättningen för karensdagar ska prövas och betalas ut vid ett tillfälle i samband med att kassan betalar ut annan ersättning enligt LAF.

Ska karensdagarna bestämmas schablonmässigt eller med faktiskt antal ersättningsberättigade dagar

Om Sverige ska uppfylla konventionens intentioner om full kostnadstäckning bör den försäkrade erhåller ersättning för det faktiska antalet karensdagar. En sådan lösning torde även upplevas som mer rättvis för den försäkrade. Vi emellertid att den har uppenbara nackdelar.

anser Den skulle antingen ställa särskilda beviskrav den försäkrade eller medföra omfattande utredningsskyldighet för försäkringskassorna.

en

Om försäkringskassorna skulle bli skyldiga att utreda antalet dagar i varje arbetsskadeärende, så skulle det bli administrativt kostsamt för försäkringen. Försäkringskassoma skulle behöva göra omfattande ut-

redningar när det gäller sjukfall som endast varat några dagar och inte finns registrerade vid försäkringskassan. Dessutom skulle försäkringskassoma behöva utreda fall där det saknas diagnos eller denna är diffus. För att minska de administrativa kostnaderna kan man i sådana fall lägga bevisbördan den försäkrade, då ska visa att han eller hon som under sjukskrivning för arbetsskada har gått miste sjukpenning om under ett visst antal dagar grund karensdagsregeln. Mot sådan av en ordning talar att den enskilde enligt ILO-konventionen har rätt till ersättning i forrn av kontantförmåner och att det skulle kunna framstå som oskäligt att i detta sammanhang lägga hela utredningsansvaret på den försäkrade. Vi anser i stället att den bästa lösningen är att bevilja de arbetsskadade en viss ersättning efter schablon och därutöver låta den som kan och vill själv visa att han eller hon är berättigad till ersättning för ytterligare karensdagar. Denna lösning betyder att försäkringskassan inte behöver pröva fler ärenden än den ska göra och att den annars nya ersättningsformen blir relativt enkel för försäkringskassoma att administrera, samtidigt den fyller rimliga rättvisekrav. som Det kan diskuteras om den föreslagna lösningen uppfyller H.O-konventionens krav fullt ut. Även lösningen skulle de om accepteras av organisationer som klagat till ILO över Sveriges bristande tillämpning av konventionen och de skulle dra tillbaka sin anmälan, så är ILO oförhindrad att vidare med saken. Sverige kan således komma att få redogöra för vidtagna åtgärder inför ILO och även att få rapportera hur lösningen fungerar i praktiken. Har inte lösningen haft tillräcklig framgång riskerar Sverige att få kritik från ILO. Det är emellertid vår uppfattning att den föreslagna lösningen ändå uppfyller rimliga krav att Sverige infriar sina åtaganden enligt ILOkonventionen, och den är den bästa möjliga tekniskt sett. Vi att anser det skulle ge felaktiga signaler till omvärlden Sverige i stället skulle om säga upp konventionen bara för att sedan ratificera den igen med reservation för förbudet mot karensdagar. Det är givetvis viktigt att Sverige slår vakt om sitt goda anseende i ILO-sammanhang.

Särskild arbetsskadeersättning

Utöver de schablonmässigt bestämda dagarna ska den arbetsskadade således enligt vårt förslag ges möjlighet att inom viss tid komma in en med en utredning som visar att han eller hon har rätt till ersättning för ytterligare karensdagar. Preskriptionstiden för att få ut ersättning enligt LAF är normalt sex år. Vi anser det tillräckligt av utredningsskäl att

Överväganden och förslag 183

låta ersättningen basera sig på karensdagar under halva den tiden, alltså tre år.

För att förenkla handläggningen och administrationen föreslår vi att schablonersättningen och ersättningen för faktiska karensdagar ska beräknas utifrån de principer som gäller för beräkningen av huvudförmånen omställningsersättningen eller livräntan. Det innebär att ersättningens storlek ska bestämmas med ledning av den sjukpenninggrundande inkomst SGI som den försäkrade har vid den tidpunkt då omställningsersättning eller livränta enligt LAF ska ges ut eller den inkomst då skulle ha utgjort SGI försäkringskassan hade känt till

som om samtliga förhållanden. Underlaget får vidare inte överstiga 7,5 gånger

basbeloppet vid begynnelseårets ingång.

Enligt tillgänglig statistik är det genomsnittliga antalet karensdagar för varje sjukdom 1,82. Vi saknar statistik för enbart sjukdom grund av arbetsskada men utgår från att den ligger något högre än genomsnittet. Vi föreslår därför att den försäkrade ska få kompensation enligt

schablon motsvarar två karensdagar. Ersättning enligt schabloen som

och för de ytterligare karensdagar den försäkrade kan visa bör nen som utgå med 80 procent beräkningsunderlaget. Ersättningen bör kallas

av särskild arbetsskadeersättning.

Prövningen

Enligt 8 kap. 3 § andra stycket LAF ska frågan om den försäkrade har ådragit sig arbetsskada endast prövas i den mån det behövs för att

en bestämma ersättning enligt lagen.

Som vi har angett tidigare bör den särskilda arbetsskadeersättningen prövas och betalas ut vid ett tillfälle i samband med att kassan beslutar

annan ersättning grund av arbetsskadan. Det kan gälla omställom ningsersättning eller livränta eller i undantagsfall ersättning för särskilda vårdkostnader.

Frågan försäkrad har ådragit sig en arbetsskada till följd av

om en olycksfall avgörs av tjänsteman, och följaktligen ska tjänstemännen även besluta särskild arbetsskadeersättning. Även frågor ersätt-

om om ning till följd av vårdförrnåner m.m. avgörs av tjänsteman.

Enligt nuvarande regler är det däremot socialförsäkringsnämnden som ska avgöra om en försäkrad har ådragit sig en arbetsskada till följd

annat än olycksfall i de fall saken rör livränta eller särskild efterav levandelivränta. Även rätten till omställningsersättning ska enligt vårt förslag prövas nämnden.Vi dock att ett följdbeslut om särskild

av anser arbetsskadeersättning som endast rör lagenlig ersättning och inte har

inslag av kvalificerad skälighetsbedönming bör fattas av en tjänsteman och inte av nämnden.

Den försäkrade bör givetvis kunna få omprövning av ett beslut om särskild arbetsskadeersättning och också överklaga det omprövade beslutet till allmän förvaltningsdomstol.

Från vilken tidpunkt ska reglerna börja gälla

Enligt de principer som gäller socialförsäkringsområdet brukar Övergångsbestämmelser utformas så bestämmelser ska tillämpas

att nya

fall som inträffat efter lagens ikraftträdande, medan äldre bestämmelser ska tillämpas fall som inträffar före lagändringen. Med en sådan princip skulle valet bli den dag då arbetsskadan visade sig. En nackdel med en övergångsbestämmelse av det slaget är att det erfarenhetsmässigt tar lång tid innan den nya lagstiftningen får fullt genomslag. Snabbast effekt av lagändringen uppnås om nya bestämmelser görs tillämpliga alla ärenden som inte avgjorts slutligt den dag då ändringen träder i kraft.

Enligt vår mening bör det sistnämnda alternativet styra tillämpningen av den nya bestämmelsen. Det är fråga om en helt ny ersättningsfonn och en gynnande bestämmelse som ska gälla från viss

en tidpunkt. Konsekvensen av en sådan övergångslösning blir visserligen att valet lagstiftning i någon mån bli avhängigt handläggnings-

av av tider och ärendebalanser i försäkringskassor och förvaltningsdomstolar. Även lösningen är ovanlig inom socialförsäkringsområdet, vi

om anser att det finns skäl att här föreslå en sådan övergångsregel.

Vi föreslår att den särskilda arbetsskadeersättningen ska införas den 1 juli 1999 och således gälla i samband med de beslut som försäkringskassan fattar i livräntefrågor m.m. från och med nänmda datum.

Särskilda jiågor

Förslaget kommer att innebära att särskild arbetsskadeersättning kan utges även i de, säkerligen få, fall då den skadade inte varit sjukskriven alls. Ersättningen skulle därmed kunna uppfattas som en form av ideellt skadestånd. Det bör därför klargöras att den särskilda arbetsskadeersättningen ska betraktas som ersättning för inkomstbortfall och att beloppet ska beskattas.

Bestämmelserna om särskild arbetsskadeersättning bör även gälla för dem som har rätt till ersättning enligt lagen 1977:265 statligt

om personsskadeskydd eller till ersättning enligt lagen 1977:267

om

Överväganden och förslag 185

krigsskadeersättning till sjömän. Genom hänvisningen i dessa lagar till LAF kommer reglerna om kompensation för karensdagar att tillämpas även för dessa ersättningar.

Sjukpenning enligt 13 § YFL beräknas enligt bestämmelserna i 3 kap 4 § AFL. Den föreslagna kompensationen för karensdagar bör gälla också vid ersättning enligt YFL. Förändringen bör bli densamma för ersättning enligt 1950:261 militärersättningslagen. Det rör sig sammantaget om endast någon handfull fall årligen. Därutöver finns även äldre lagstiftning, t.ex. förordningen 1927:234 om ersättning i anledning kroppsskada, ådragen under rnilitärtjänstgöring. För den

av sistnänmda gruppen rör det sig antagligen mest om ersättning för läkarvård och ersättning i form av livränta. Vårt förslag kommer troligen inte att beröra dem.

5.10 m.m.

Omställningsersättning

Sedan arbetsskadesjukpenningen slopades har det uppkommit vissa oklarheter när det kan utges ersättning från arbetsskadeförsäk-

om ringen. Domar från Regeringsrätten under senare tid har undanröjt en del av dessa oklarheter i fråga om rätten till livränta under den tid den arbetsskadade genomgår olika fonner av rehabilitering.

Vi anser det emellertid viktigt att arbetsskadeförsäkringen ges en tydlig och aktiv roll när det gäller rehabiliteringen av de arbetsskadade och föreslår att det i lagen om arbetsskadeförsälcring ska införas en ny ersättningsforrn, kallad omställningsersättning.

Omställningsersättningen ska liksom livräntan ge i princip 100 procent kompensation och lämnas när den skadade enligt en av försäkringskassan upprättad plan genomgår medicinsk rehabilitering i förebyggande syfte eller arbetslivsinriktade rehabilitering.

Om det inte är möjligt att rehabilitera den skadade ska livränta utges liksom hittills, när den skadade har fått en bestående nedsätt-

ning av sin arbetsförmåga.

Vid sidan om omställningsersättningen ska ett särskilt omställningsbidrag kunna utges under rehabiliteringstiden för kostnader som uppstår för den arbetsskadade i samband med rehabiliteringen.

5.10.1 Våra direktiv

I direktiven sägs att det har uppkommit vissa oklarheter i fråga om rätten till ersättning från arbetsskadeförsäkringen sedan den särskilda arbetsskadesjukpenningen slopades. Dessa oklarheter gäller bl.a. när ersättning kan lämnas från arbetsskadeförsäkringen under såväl medicinsk som arbetslivsinriktad rehabilitering samt frågan om vid vilken tidpunkt det inträder rätt till livränta. Enligt direktiven ska vi vid över-

analysera olika lösningar och redovisa eventuella kostnadskonsynen sekvenser.

I våra direktiv anges att sedan den särskilda arbetsskadesjukpenningen slopades har livräntans betydelse som ersättningsforrn kommit att öka. När den tidigare LAF-sjukpenningen kompenserade inkomstbortfallet med 100 procent av den försäkrades sjukpenninggrundande

inkomst, hade tidpunkten för övergång från LAF-sjukpenning till LAF-

livränta i flertalet fall inte någon större betydelse. Numera kan den som skadas i sitt arbete under själva sjukdomstiden endast få ersättning enligt lagen om allmän försäkring AFL i form av sjukpenning. Tidpunkten för övergången har då blivit av stor betydelse.

I direktiven hänvisas till skrivelse Riksförsäkringsverket den

en av 17 juni 1997 till Socialdepartementet. I skrivelsen har verket redovisat konsekvenserna dom RÅ 1996 ref 81 Regeringsrätten angå-

av en av ende rätten till ersättning från arbetsskadeförsäkringen under rehabilitering.

I våra direktiv framhålls vidare att det under senare år har skett en del regelförändringar i sjukförsäkringen och förtidspensioneringen som skulle ha påverkat även arbetsskadeförsäkringen, men där denna har undantagits. Här den förändring som skedde den 1 januari 1997

avses av beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten i fråga om semesterlön och semesterersättning samt skattepliktiga förmåner och kostnadsersättningar. Vid förändringen anförde regeringen att förslaget inte skulle påverka storleken av livräntan i avvaktan Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag.

Sedan den 1 januari 1997 gäller även nya kriterier i AFL för rätt till sjukpenning och förtidspension.

Vi ska enligt våra direktiv vid översynen av arbetsskadeförsäkringen utreda det är lämpligt att anpassa lagstiftningen till de förändringar

om som sålunda har gjorts i sjukförsäkringen och förtidspensioneringen i de närrmda hänseendena samt beskriva konsekvenserna av en sådan anpassning.

I våra direktiv anges att är fria att pröva ersättningsnivåema. Vi ska dock beakta att olycksfall och arbetssjukdomar bör behandlas lika.

Överväganden och förslag 187

Likaså ska beakta det som enligt direktiven motiverade samordningen med sjukförsäkringen, nämligen incitamenten för rehabilitering.

10.2 Rehabiliteringsreformen

Den 1 januari 1992 infördes i 22 kap. lagen allmän försäkring

om regler om rehabilitering och rehabiliteringsersättning. En av de mest betydelsefulla nyheterna var att arbetsgivarens för att klarlägga

ansvar en anställds behov av rehabilitering ökade. En utredning rehabilite-

av ringsbehovet ska göras i samråd med den anställde och genomföras bl.a. i de fall den anställde varit sjukskriven fyra veckor i följd. Utredningen ska vara genomförd inom åtta veckor från dagen för insjuknandet. Arbetsgivarens vidgade ansvar innebär även skyldighet att

en svara för att arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder vidtas arbetsplatsen.

Rehabiliteringens syfte är att hjälpa försäkrade i yrkesverksam ålder att återfå sin förmåga att försörja sig genom eget förvärvsarbete. För att nå det målet kan såväl medicinska och sociala arbetslivsinriktade

som åtgärder behövas. Kassans rehabiliteringsansvar gäller all rehabilitering, dvs. inte enbart den arbetslivsinriktade utan också insatser för att skynda den medicinska och sociala rehabiliteringen prop. 1990/9l:140 Arbetsmiljö och rehabilitering, sid. 49 f..

I proposition 1989/90:62 Om insatser för aktiv rehabilitering

och arbetslivsfondens verksamhet m.m. definierades begreppen inom rehabiliteringen. Den medicinska rehabiliteringen närmast att återställa

avser grundläggande funktioner och tillhör sjukvårdshuvudmannens ansvarsområde medan primärkommunema främst för frågor social

svarar om rehabilitering som service, råd, upplysning och bistånd i personliga

angelägenheter. Den yrkesinriktade rehabiliteringen består insatser

av som ska kunna underlätta för människor med olika handikapp att få och /eller behålla ett arbete. I den yrkesinriktade rehabiliteringen ingår bl.a. åtgärder för arbetsanpassning, dvs. individinriktade åtgärder i den fysiska arbetsmiljön.

För att det ska föreligga rätt till rehabiliteringsersättning enligt AFL ska det vara fråga om arbetslivsinriktad rehabilitering. Med arbetslivsinriktad rehabilitering avses proposition 1991/92:40 Om vissa socialförsäkringsfrågor m.m., sid. 32 t.ex. arbetsprövning, arbetsträning och utbildning som tar sikte att återge den försäkrade hans möjligheter att kunna klara sitt arbete eller få ett annat lämpligt

av arbete.

Det är således arbetsgivaren som har förstahandsansvaret för att uppmärksamma och utreda behov av arbetslivsinriktad rehabilitering

188 Överväganden och förslag

enligt 22 kap. AFL, till att åtgärderna kommer till stånd och finan-

se siera dem. Ansvaret för finansieringen får dock begränsas till det an-

arbetsgivaren har för de åtgärder kan vidtas inom eller i svar som som anslutning till den verksamheten eller för att den anställde ska

egna kunna kvar inom verksamheten. Vad som är rimligt att kräva av

vara arbetsgivaren i fråga åtgärder får avgöras efter en prövning av om-

om ständigheterna i det enskilda fallet där såväl den anställdes som arbetsgivarens förutsättningar vägs in proposition 1990/91:14O Arbetsmiljö och rehabilitering, sid. 52.

Inriktningen ska att den anställde ska beredas fortsatt arbete

vara hos arbetsgivaren och att andra alternativ ska prövas först när arbetsgivarens möjligheter är uttömda proposition 1990/911140 Om rehabilitering och rehabiliteringsersättning sid. 3. Ofta kan arbets-

m.m., givaren i samarbete med företagshälsovården finna lösningar problemen för den anställde.

Exempel arbetslivsinriktade åtgärder som arbetsgivaren ansvarar för enligt 22 kap. AFL är åtgärder arbetsplatserna som ändring av den fysiska miljön, t.ex. minskad belastning eller anskaffning av särskild utrustning anpassad arbetsstol, telefonförstärkning för hör-

som selskadade, särskild belysning för En annan arbet-

synsvaga m.m. livsinriktad åtgärd kan gälla arbetsinnehållet och arbetsorganisationen. Det kan bli fråga helt eller delvis förändrade arbetsuppgifter eller

om omplacering. Arbetsrotation och lagarbete är andra relativt vanliga åtgärder. Åtgärder för den enskilde arbetstagaren kan vara arbetsprovning, arbetsträning, omskolning och utbildning. Det kan också vara olika slags stödåtgärder fadderverksamhet, psykosociala insatser

som och friskvård. Anpassning arbetstid, successiv återgång efter sjuk-

av skrivning eller långsiktigt anpassad arbetstid kan bli aktuell.

mer

Försäkringskassans för rehabilitering innebär enligt 22 kap.

ansvar AFL att samordna och utöva tillsyn över de insatser som behövs för rehabiliteringsverksamheten enligt lagen. Försäkringskassan ska i samråd med den försäkrade till att hans eller hennes behov av rehabilitering

se snarast klarläggs och att de åtgärder vidtas som behövs för en effektiv rehabilitering.

Om den försäkrade medger det skall försäkringskassan i arbetet med rehabiliteringen samverka med den försäkrades arbetsgivare och arbetstagarorganisation, hälso- och sjukvården, socialtjänsten samt arbetsmarknadsmyndighetema och andra myndigheter kan vara berörda.

som Kassan ska i sådant fall även till att och av aktörerna vidtar

se var en nödvändiga åtgärder inom sitt verksamhetsområde. Försäkringskassan

även för att det upprättas rehabiliteringsplan, den ser till att ansvarar en planen följs och att det vid behov görs nödvändiga ändringar i den. Planen ska såvitt möjligt upprättas i samråd med den försäkrade.

Rehabiliteringsersättning ska utges när en försäkrad, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Arbetsförmågan ska under tiden för rehabiliteringsåtgärden anses nedsatt i den mån den försäkrade grund av åtgärden är förhindrad att förvärvsarbeta 22 kap. 9 § AFL.

Rehabiliteringsersättning utges efter ansökan av den försäkrade. En förutsättning för rätt till ersättning är att försäkringskassan har upprättat en rehabiliteringsplan, i vilken den aktuella rehabiliteringsåtgär-

den ingår. Rehabiliteringsersättning består av rehabiliteringspenning och sär-

skilt bidrag. Rehabiliteringspenningen, som uppgår till 80 procent av SGI, ska täcka den inkomstförlust som uppstår för en försäkrad som deltar i en rehabilitering och det särskilda bidraget ska täcka kostnader som uppstår i samband med rehabiliteringen.

Särskilt bidrag kan lämnas för vissa kursavgifter, kostnader för taloch punktskriftböcker, läromedel, resekostnader och i form av traktamenten.

Samtidigt som rehabiliteringsreforrnen antogs infördes särskilda regler för försäkrade som avhåller sig från arbete för att under tiden delta i sjukdomsförebyggande behandlingsåtgärder i form av medicinsk behandling eller rehabilitering 3 kap. 7 b § AFL. För rätt till sjukpenning i dessa fall krävs att en läkare på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet konstaterar att den försäkrade har en förhöjd sjukdomsrisk. Den sjukdom som kan befaras uppkomma ska vara av sådan art att den kan väntas leda till nedsättning av arbetsfönnågan. Läkaren ska ha ordinerat deltagande i behandlingen eller rehabiliteringen. Försäkringskassan ska godkänna åtgärden och upprätta rehabiliterings-

en plan.

5.10.3 Fortsatt

lagstiftningsarbete på rehabiliteringsornrådet

Sjuk- och arbetsskadekommittén fann i sitt slutbetänkande SOU 1996:113 att rehabiliteringsreforrnens intentioner hade fått ett alltför litet genomslag. Trots att rehabiliteringsarbetet länge hade varit inriktat på att få till stånd insatser så tidigt möjligt hade detta inte skett. En

som anledning ansågs vara att arbetsgivaransvaret inte tillräckligt preci-

var serat. Den ekonomiska ansvarsfördelningen samt ansvaret för rehabiliteringsutredningama mellan arbetsgivaren och försäkringskassan var oklar, vilket gav en dålig drivkraft för tidiga insatser. Det huvudsakliga

190 Överväganden och förslag

problemet var att det saknas en mer konsekvent genomförd metodik i rehabiliteringsarbetet.

Försäkringskassoma borde i större utsträckning arbeta offensivt och arbetsplatsinriktat för att tidigt fånga upp behov av rehabilitering. Samverkan måste förbättras mellan huvudmän med närliggande verksamheter, och resurserna måste samordnas för att förbättra rehabiliteringsarbetet.

Den allmänna sjukförsäkringen har enligt kommittén två viktiga syften. Dels att medverka till ett effektivt förebyggande arbetsrniljöarbete, dels att bedriva tidiga, aktiva och samordnade rehabiliteringsåtgärder. Arbetsplatsema därmed en viktig utgångspunkt för

var sjukförsäkringens verksamhet.

Kommittén föreslog bl.a. att arbetsgivarens ansvar skulle preciseras i tid och att arbetsgivaren även skulle ges ett ekonomiskt ansvar. För att underlätta samverkan mellan aktörema föreslog kommittén att försäkringskassoma, arbetsförmedlingen och kommunen skulle bilda en samverkansorganisation lokal nivå för planering och beställning av rehabiliterings- och andra arbetsförberedande tjänster.

Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag har i nämnda delar inte lett till några lagändringar. Regeringen tillsatte i stället en ny utredning

AGRA-utredningen Dir. 1997:90 som har till uppgift att närmare - utreda arbetsgivarens åtgärds- och kostnadsansvar vid rehabilitering m.m.

Vi vill redan påpeka att våra förslag i det följande kan komma att

nu få anpassas till vad AGRA-utredningen föreslår se avsnitt 5.10.17.

5.10.4 Rehabiliteringen och arbetsskadeförsäkringen

Efter den 1juli 1993 har man i tillämpningen fram till Regeringsrättens tidigare nämnda dom normalt lämnat ersättning vid arbetslivsinriktad rehabilitering till den som är arbetsskadad endast i den utsträckning

i 22 kap. AFL. Det har inneburit att tiden för en rehabilitesom anges ringsåtgärd har varit begränsad till ett år. Vidare har ersättningsnivån under tiden för en rehabiliteringsåtgärd begränsats till vad som kunnat utges i sjukpenning eller rehabiliteringsersättning. Någon prövning av rätten till ersättning från arbetsskadeförsäkringen har inte gjorts under tiden. Normalt sett har frågan arbetsskada kommit upp först i sam-

om band med att rätten till sjukbidrag/förtidspension prövats eller vid inkomstförlust till följd av arbetsbyte.

Referatrubriken till Regeringsrättens dom RÅ 1996 ref. 81 lyder: Försäkrad har ansetts berättigad till arbetsskadelivränta under arbetslivsinriktad rehabilitering i form högskolestudier omfattande

av

Överväganden och förslag 191

mer än 40 studieveckor. Regeringsrätten anför i sin dom bl.a. att hänvisningen i 6 kap. 5 § LAF till 22 kap.7 § AFL rent språkligt torde syfta närmast på den i detta lagrum lärrmade definitionen "arbetslivsinriktad rehabilitering som avser att förkorta sjukdomstiden eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan.

Det framgår inte att denna rehabilitering definitionsmässigt skulle vara tidsbegränsad eller villkorad av rätten till rehabiliteringsersättning. Efter att ha granskat uttalanden i förarbeten drar Regeringsrätten den slutsatsen att livränta kan ges ut under en längre tids rehabilitering och oberoende av om det föreligger rätt till rehabiliteringsersättning eller inte.

RÅ 1996 ref 81 har föranlett Riksförsäkringsverket ändra sina

att Allmänna råd beträffande rehabilitering vid arbetsskada ändring den 23 september 1997 av Allmänna råd 1994:3. Vid arbetsskada

en som hindrar den skadade att fortsätta sitt tidigare arbete kan enligt verkets mening livränta utges enligt LAF under tid den skadade genomgår arbetslivsinriktad rehabilitering. Vidare anges i de allmänna råden att eftersom det inte finns särskilda regler för rehabilitering i LAF, ska förutsättningarna för rehabilitering och vilka åtgärder är lämpliga

som m.m. bedömas enligt reglerna i AFL. Härvid verket att det bör

anger göras en bedömning enligt AFLs regler av arbetsförmågan enligt den s.k. steg-för-steg-modellen. I de fall det visar sig att lämpliga åtgärder inte ryms inom AFLs regler rekommenderar verket att försäkringskassan gör en bedömning av om det finns andra alternativ gör att

som den försäkrade kan återfå sin förmåga att försörja sig. Planeringen ska då ske med stöd av LAF.

Under utredningens gång har Regeringsrätten meddelat två domar som behandlar rätten till ersättning i form livränta under sjukbi-

av dragstid mål nr 896/97 och 5221/96. En av domarna kommer att

refereras.

Regeringsrätten drar i sina domar bl.a. den slutsatsen att det mot bakgrund av bestämmelserna i 4 kap. l § LAF jämte lagmotiv alltjämt är möjligt att en försäkrad, som uppbär sjukbidrag, samtidigt tillerkänns livränta enligt LAF. Slutsatsen vinner stöd ersättningsbe-

av stämmelserna i 6 kap. 5 § LAF, som föreskriver att under tid då den försäkrade är föremål för sådan behandling eller rehabilitering

som avses i 3 kap. 7 b § medicinsk rehabilitering eller 22 kap. 7 § AFL ska hans förmåga att skaffa sig utkomst arbete nedsatt även i

genom anses den mån åtgärden hindrar honom att förvärvsarbeta. Bestämmelserna förutsätter alltså att livränta kan utges under tid för medicinsk rehabilitering enligt 3 kap. 7 b § AFL.

I de förevarande fallen fick det utvisat att den egentliga sjuk-

anses doms- och läkningsprocessen inte längre kunde pågå, när de för-

anses

säkrade beviljades sjukbidrag. Den medicinska behandling de genomgick under sjukbidragstiden kunde inte betraktas som återställande behandling, inriktad att återge dem i huvudsak deras tidigare kapacitet att förvärvsarbeta. Eftersom de försäkrade alltså har fått en för en längre tid bestående, tillräckligt omfattande nedsättning av sin förvärvsförrnåga, har de enligt regeringsrätten rätt till ersättning i form av livränta för den inkomstförlust de åsamkats. De försäkrade ansågs

som berättigade till tidsbegränsad livränta för den tid de uppburit sjukbidrag.

5.10.5 Riksförsäkringsverkets skrivelse

Riksförsäkringsverket framhåller i den tidigare nämnda skrivelsen till Socialdepartementet att det bör klargöras om rehabiliteringen av arbetsskadade ska skilja sig från rehabilitering och i så fall vilket

annan sätt. Enligt verkets mening har det uppkommit problem och oklarheter

följd Regeringsrätten dom RÅ 1996 ref. 81. Regeringssom en av rättens bedömning skiljer sig på avgörande punkter från verkets tidi-

ställningstagande i fråga om tillämpningen av bestämmelserna om gare ersättning under rehabilitering sker grund av arbetsskada.

som

Riksförsäkringsverket anför vidare att LAF fortfarande trots ge-

nomförda förändringar på rehabiliteringsområdet saknar särskilda be-

stämmelser rehabilitering. LAF innehåller enbart en bestämmelse i

om 6 kap 5 § att förvärvsfönnågan ska anses nedsatt i den mån

som anger åtgärd i 22 kap. 7 § AFL utgör hinder för förvärvsarbete.

som avses Bestämmelsens utfomming mot den återfinns i 7 kap 3 §

svarar som AFL och möjliggör att sjukbidrag ges under rehabilitering.

som Förutsättningarna för rehabiliteringsarbetet och målet för detta finns enbart i 22 kap. AFL.

Enligt Riksförsäkringsverket saknas det anledning att anta annat än att de för rehabilitering anges i 22 kap. AFL gäller även vid

ramar som arbetsskador i likhet med vad som gällde vid tillämpningen av rehabiliteringsreglema för såväl arbetsskadade som andra skadade före rehabiliteringsreforrnen. Enligt verkets mening bör det förbud som införts mot rehabiliteringsersättning vid högskolestudier se 3 § i förordningen 1991:1321 rehabiliteringsersättning gälla även ersättning från ar-

om betsskadeförsäkringen.

Riksförsäkringsverket framhåller att Regeringsrättens avgörande bör uppfattas så att de bestämmelser som i 22 kap. AFL anger mål och ramar för rehabiliteringen inte gäller vid arbetsskada. Regeringsrätten verkar enligt Riksförsäkringsverket i stället fästa avseende vid att det rör sig en arbetslivsinriktad rehabilitering som ingår i en av arbets-

om

Överväganden och förslag 193

marknadsmyndighet godkänd rehabiliteringsplan. Enligt verket skulle det innebära att den praxis som gällde före rehabiliteringsreforrnen fortfarande är aktuell när det gäller rehabilitering av arbetsskadade. Detta kan förorsaka betydande svårigheter för försäkringskassomas fortsatta rehabiliteringsarbete och kräver, enligt verket, en lösning. Dessutom får den aktuella domen administrativa konsekvenser. Verket beräknar att denna leder till att försäkringskassomas administrationskostnader ökar med ca 40 miljoner kronor/år.

5.l0.6 Allmänna

utgångspunkter

Det särskilda försäkringsskyddet i arbetsskadeförsäkringen bygger

principen att en skadad så långt som möjligt ska hållas ekonomiskt skadeslös. Arbetsskadeförsälcringen har ett renodlat ekonomiskt invaliditetsbegrepp som överensstämmer med de skadeståndsrättsliga principerna. Arbetsskadeersättning utges för att kompensera inkomstbortfallet när den skadade helt eller delvis saknar förmåga att skaffa sig inkomst till följd av en arbetsskada.

Sjukförsäkringen är uppbyggd efter något andra principer än arbetsskadeförsäkringen. Målet är inte lika högt satt när det gäller att kompensera för inkomstförlust. När det gäller sjukförsäkring och förtidspension måste det finnas medicinsk orsak påverkar förmågan

en som att utföra arbete och förmågan att försörja sig genom arbete. Numera är det i princip endast medicinska skäl som ger rätt till ersättning.

En utveckling mot att helt anpassa arbetsskadeförsäkringen till sjukförsäkringen och förtidspensioneringen skulle i och för sig kunna

ge vinster i administrativt hänseende, det är enligt vår mening ingen

men helt framkomlig väg. Ersättning från arbetsskadeförsäkringen bör

vilket också framgår Regeringsrättens tolkning hittillsvarande

av av regler utges med hänsynstagande till LAFs särskilda mål och prin-

ciper. Det är då viktigt att detta görs tydligt i lagen för att undanröja de oklarheter som uppenbarligen har funnits i tillämpningen.

Vi anser att arbetsskadeförsäkringen bör behålla de grundläggande principerna i 4 kap. l och 3 LAF om när rätten till ersättning enligt LAF ska inträda. Det innebär att när en försäkrad till följd

av arbetsskada, i vart fall för en längre tid och med tillräckligt omfattande nedsättning av förvärvsförrnågan, har fått sin förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete nedsatt, ska han eller hon berättigad till

vara ersättning enligt LAF för den inkomstförlust han eller hon

som åsamkats. När det gäller arbetsmarknadslägets betydelse vid bedömningen av förvärvsförrnågan, vidare avsnitt 5.10.14.

se

Under senare år har den allmänna försäkringens allt starkare inriktning mot arbetslinjen och rehabilitering av den sjuke eller skadade fått allt större betydelse även för arbetsskadeförsäkringen. För en

en försäkring med ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp är det givetvis viktigt att de förvärvsmässiga konsekvenserna av en skada minimeras. Arbetsskadeförsäkringen bör därför enligt vår mening ha en betydelsefull roll redan i samband med rehabiliteringen den skadade. Hårdare

av krav på arbetsmarknaden har under de senaste årens ekonomiska kris förvärrat situationen för de grupper som av olika skäl är utsatta för särskilda risker i sina arbeten. Det krävs därmed ofta mer långtgående insatser skadad ska återfå sin arbetsförmåga.

för att en

Arbetsskadeförsäkringen bör således kunna komma in i ett tidigt skede och garantera den enskilde en ekonomisk trygghet som, om det behövs, går utöver vad den allmänna försäkringen kan erbjuda för att hjälpa den skadade att återgå i arbete med om möjligt oförändrad lön. Försäkringen ska vidare hittills även utge ersättning vid bestående

som nedsättning arbetsförmågan Vi vill framhålla värdet av att ar-

av m.m. betsskadeförsäkringen även i fortsättningen har en såväl reparativ som preventiv roll. Det är då väsentligt att försäkringen innehåller en väl avvägd balans mellan målet att upprätthålla arbetslinjen, d.v.s. motverka passivt kontantstöd, och att så långt som möjligt hålla den försäkrade ekonomiskt skadeslös.

Arbetslinjen innebär att aktiva åtgärder för att stärka den enskilde ska prioriteras före ett passivt kontantstöd till försörjningen. Det finns avgörande fördelar med att låta även arbetsskadeförsäkringen mera uttalat sträva mot arbetslinjen. Den som drabbas av en skada/sjukdom kan då återfå arbetsförmågan och förutsättningarna att försörja sig

förvärvsarbete så snart det är möjligt. Om får till stånd genom man insatser tidigt och det leder till att arbetsskadan minimeras, kan man för övrigt även räkna med att kostnaderna för de livsvariga egenlivräntoma kommer att minska.

Man har tidigare satt i fråga om arbetsskadeförsäkringen ska medverka i ett tidigt skede, eftersom har befarat att höga ersättnings-

man nivåer verkar rehabiliteringshämmande. Föredragande statsråd angav bl.a. följande i det lagförslag ledde fram till att arbetsskadesjuk-

som penningen slopades :Genom förslaget att i huvudsak slopa rätten till arbetsskadesjukpenning anser jag att förutsättningarna för att få den försäkrade att medverka i en framgångsrik rehabilitering ökar väsentligt. Samma uppfattning hade tidigare framförts bl.a. av Riksdagens revisorer och Skaraborgs läns allmänna försäkringskassa.

Skaraborgskassan undersökte under 1990 om sjukfallens längd påverkas negativt av en pågående arbetsskadeprövning. Undersökningen baserade sig uppgifter från fem olika stora kontor i Skaraborg och

Överväganden och förslag 195

visade att sjukskrivningsärenden som samtidigt hade en koppling till arbetsskadeanmälan genomgående pågick under längre tid än övriga ärenden. Några mer långtgående slutsatser drog man inte. Andra faktorers möjliga inverkan på sjukskrivningstiden som sjukdomsorsak, ålderskillnader m.m. utreddes exempelvis inte.

Senare erfarenheter pekar dock att bilden är mer komplex. Två mindre studier vid Malmöhus läns allmänna försäkringskassa,

genomfördes 1992, gav inte stöd för att LAF skulle vara rehabilite-

som ringshämmande. I studierna anges sammanfattningsvis följande. "En anmälan arbetsskada fördubblar sannolikheten att börja en rehabili-

om tering jämfört inte anmält någon arbetsskada. Att rehabi-

med dem som literingsprocessen dessutom löper snabbare både vad gäller de kontak-

försäkringskassan tar med syftet att utreda rehabiliteringsbehov ter som samt att påbörja en rehabiliteringsåtgärd talar emot påståendena om att arbetsskadeförsäkringen skulle vara rehabiliteringshämmande".

I RFV redovisar 1994:5 En studie av rehabiliteringsarbetet försäkringskassan har RFV följt de åtgärder försäkringskassan

upp som och andra rehabiliteringsaktörer vidtagit för att begränsa sjukfallens längd. Det datamaterial som RFV har använt sig av täcker perioden 1986-1991 och har inhämtas från försäkringskassomas lokalkontor. I undersökningen ingick cirka 2 800 personer som hade drygt 4 300 långvariga sjukskrivningar omfattande minst 60 dagar. Mot bakgrund av att arbetsskadeförsäkringen har ansetts hämma påbörjandet av rehabiliteringen studerade RFV speciellt när rehabiliteringen ägt rum i förhållande till arbetsskadehandläggningen. Resultatet visade dock inte

några tendenser att hämma rehabiliteringen. Efter ett år hade 23 procent av de som anmält en arbetsskada påbörjat en rehabilitering, medan motsvarande andel bland övriga som inte anmält arbetsskada var 16 procent.

RFV angav att skillnaden var anmärkningsvärd, eftersom man här hade att göra med mycket långa sjukfall, som i de flesta fall borde vara i behov av rehabilitering. Efter två år hade nästan hälften av de med arbetsskadeanmälan gått in i rehabilitering, medan en tredjedel gjort det-

bland de övriga. Även jämförelse för den vanligaste sjuksamma en domsgruppen bland arbetsskadeanmälningar, sjukdomar i rörelseorganen, visade en snabbare process fram till rehabilitering för dem som anmält arbetsskada än för de övriga.

Enligt vår uppfattning kan det dock trots allt ha funnits visst stöd för att hävda att försäkringen har haft rehabiliteringshämmande effekter. Den ökade ärendemängden under 1980-talet medförde såväl administrativa påfrestningar för försäkringskassorna som en alltför lång väntetid för beslut av försäkringskassan om arbetsskada. De långa väntetiderna påverkade och försenade i hög grad den försäkrades rehabilitering. För-

196 Överväganden och förslag

säkringskassoma hade stora ärendebalanser när arbetsskadesjukpenningen togs bort. Balansema torde nu till övervägande del ha arbetats ned. Ärendemängden är hanterbar, och efter vad vi förstår så finns det i dag ingen anledning till att den försäkrade ska behöva vänta ett beslut längre än vad som kan anses nödvändigt för att utreda och ta ställning i frågan.

Det är svårt att säga i vad mån höga ersättningsnivåer i försäkringen i sig påverkar försäkrads inställning till rehabiliteringen. Det finns

en

inte skäl att anta annat än att den försäkrade är angelägen om att få nog komma igång med rehabiliteringen så snart som möjligt.

Allmänt sett bör det vara enklare för försäkrade med en entydig diagnos att snabbt komma i gång med en adekvat rehabilitering. När det däremot gäller försäkrade med mer diffusa diagnoser, t.ex. ryggsjukdomar, krävs det ofta utförlig medicinsk utredning. Om en för-

en säkrad i sådan situation får vänta på att få sin sak prövad innan en

en adekvat rehabilitering kan ta form, kan det tänkas verka hämmande för rehabiliteringen.

Genom de förslag som vi lägger fram i det följande bör under alla förhållanden försäkringens eventuella negativa inverkan rehabiliteringsarbetet kunna minskas eller försvinna helt.

Vår avsikt är inte att ändra de möjligheter som arbetsskadeförsäkringen, enligt vad Regeringsrättens nämnda domar visar, har i dag i form av rätt till ersättning livränta under rehabilitering. Som ser det behövs det emellertid del förändringar och förtydliganden av lagens

en regler för att underlätta tillämpningen och få lagen att verka i önskvärd riktning.

Vi vill slå fast som en grundläggande utgångspunkt att arbetsskadeförsäkringen liksom sjukförsäkringen bör ha en stark betoning en tidig, aktiv och samordnad rehabilitering samt andra mer förebyggande åtgärder för att arbetsskadan inte ska leda till en bestående arbetsoförmåga. I likhet med den allmänna försäkringen bör arbetsskadeförsäkringen vara inriktad att ge den skadade möjlighet att komma tillbaka till förvärvslivet. Dessutom bör försäkringen upprätthålla den skadeståndsrättsliga principen att den skadade så långt möjligt ska

som hållas ekonomiskt skadeslös.

De senaste årens nya bestämmelser inom den allmänna försäkringen om rehabilitering och rehabiliteringsersättning har inte lett till några ändringar i arbetsskadeförsäkringens regelsystem när det gäller rätten till livränta. Det har medfört oklarheter i rättstillämpningen vilka kan sägas ha blivit undanröjda först på den senaste tiden genom de tidigare nämnda domarna av Regeringsrätten.

Vår ambition är nu att med beaktande av innehållet i de nämnda domarna åstadkomma sådana förändringar i lagen om arbetsskadeför-

Överväganden och förslag 197

säkring att försäkringens roll när det gäller rehabiliteringen av den arbetsskadade blir så tydlig som möjligt. Det är viktigt för den långsiktiga stabiliteten inom arbetsskadeförsäkringen att de regler som vi ska använda i fortsättningen blir så klara och entydiga möjligt,

oss av som och att försäkringen vid arbetsskada blir anpassad till både dagens och morgondagens arbetsmarknad.

Syftet med ändringarna är därmed inte i första hand att vare sig minska eller öka försäkringens möjligheter och därmed dess kostna-

der utan att få arbetsskadeförsäkringen att fungera effektivt inom be-

fintliga ramar. Det hindrar inte att de klarlägganden av arbetsskadeförsäkringens möjligheter som Regeringsrättens domar inneburit i kombination med de regelförändringar vi föreslår indirekt kan få till effekt att de arbetsskadade i ökad utsträckning ansöker ersättning från

om LAF under rehabiliteringstiden.

Innan vi beskriver våra förslag närmare ska vi granska de regler som gäller för rätt till ersättning i form av livränta enligt LAF.

5.10.7 Gällande rätt- ersättningsrätten enligt LAF

I dag prövar försäkringskassoma anmälningarna om arbetsskada i huvudsak först i samband med att frågan aktualiseras om rätt till livränta. Frågan om när den försäkrade har rätt till ersättning i form av livränta har därmed kommit att bli avgörande.

För rätt till livränta krävs att den sjukdom som förorsakats av arbetsskadan har upphört samt att den skadade lider en inkomstförlust till följd av skadan. Den grundläggande bestämmelsen finns i 4 kap. 1 § LAF.

Enligt gammal praxis ska rätten till livränta inträda när det akuta sjukdomstillståndet har upphört. Riksförsäkringsanstalten, som var föregångare till Riksförsäkringsverket, angav till vägledning för tilllämpningen av bestämmelserna härom i 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbetet att sjukdomstillstånd ansågs fortfara under den tid under vilken den egentliga sjukdoms- och läkningsprocessen pågick samt så länge läkarvård eller behandling för skadades åter-

annan ställande erfordrades.

Uttalandet härrör från en tid då den medicinska invaliditeten fortfarande var avgörande för rätten till invaliditetsersättning vid yrkesskada.

Därefter har det skett en övergång till ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp genom LAFs tillkomst. I samband med att LAF infördes angav föredragande statsrådet i specialmotiveringen till 4 kap. 1 § LAF propositionen 1975/762197 att livränta ska avlösa sjukpenning som er-

sättning för inkomstförlust när det akuta sjukdomstillståndet har upphört. Någon förändring i synen frågan om när sjukdomstillståndet anses ha upphört föreslogs inte.

Arbetsskadeförsäkringens grundläggande bestämmelser om rätt till livränta har inte berörts av de ändringar som gjordes i försäkringen år 1993.

Sjuk- och arbetsskadekommittén föreslog att 4 kap. 1 § LAF skulle ändras redaktionellt för att underlätta tillämpningen SOU 1996:113. Det skulle av lagtexten framgå att rätten till livränta inträder vid den tidpunkt då nedsättningen av arbetsförmågan kan bedömas vara bestående. Kommittén angav bl.a. att LAF har ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp och att livränta skulle utges för att kompensera ett bestående inkomstbortfall i förmågan att skaffa sig inkomst som en arbetsskada har givit upphov till.

En sjukdom behöver därför enligt kommittén inte vara medicinskt färdigbehandlad eller ett sjukdomstillstånd ha upphört för att det ska

möjligt att fastslå att en försäkrads förvärvsförrnåga blivit beståvara ende nedsatt. De förvärvsmässiga effekterna av en arbetsskada kan inte sällan fastställas i ett tidigt skede. Genom ändringen av paragrafens innehåll skulle livräntan kunna utges även om den skadade gavs läkarvård eller medicinsk vård eller medicinsk behandling.

annan

Regeringen fann i proposition 1996/97:63 s.79 inte skäl att följa kommitténs förslag. Kommitténs förslag bidrog inte till att klargöra problemet, vilket också hade påpekats av flera remissinstanser. Dessutom kunde det tänkas medföra ökade kostnader för försäkringen.

Vi kan konstatera att lagen om arbetsskadeförsäkring inte ställer upp några hinder för att ge ersättning i form av livränta i ett relativt tidigt skede. Ersättningsbestämmelsema i 6 kap. 5 § LAF föreskriver också att under den tid då den försäkrade är föremål för sådan behandling eller rehabilitering som avses i 3 kap.7 b § medicinsk rehabilitering eller 22 kap. 7 § AFL arbetslivsinriktad rehabilitering skall hans eller hennes förmåga att skaffa sig inkomst genom arbete anses nedsatt även i den mån åtgärden hindrar den försäkrade att förvärvsarbeta.

Rätt till ersättning föreligger således även under tid för sådan medicinsk rehabilitering som kan anses föranledd av sjukdomsbesvär som kvarstår efter det att den egentliga sjukdoms- och läkningsprocessen har upphört. Det är då fråga om behandling och rehabilitering som syftar till att förebygga en fortsatt försämring av arbetsförmågan eller på att lindra de besvär som uppkommit till följd av skadan eller sjukdomen. Livränta bör kunna fastställas för den konstaterade bestående nedsättningen av förvärvsförmågan. Att det inte heller föreligger några hinder mot att utge ersättning under rehabilitering som är arbetslivsinriktad är klarlagt.

Överväganden och förslag 199

Dessa slutsatser understryks av de tidigare närrmda, uppmärksammade domarna av Regeringsrätten se avsnitt 5.10.4.

Avgörande för rätt till ersättning i form av livränta är således inte i första hand om det fortfarande pågår något slag av medicinsk behandling utan om det går att fastställa att den sjukdom/skada som har förorsakats av arbetsskadan har upphört och att arbetsskadan har fått förvärvsmässiga konsekvenser så sätt att den skadade fått en för längre tid bestående, tillräckligt omfattande nedsättning av sin förvärvsfömiåga.

Omställningsersättning

Som har framgått av avsnitt 5.8 anser vi att det inte finns tillräckliga skäl att föreslå att den tidigare särskilda arbetsskadesjukpenningen ska återinföras. Det är enligt vår mening i stället angeläget att man inom arbetsskadeförsäkringen innan man utger en livränta för den arbets-

skadades kanske hela återstående yrkesverksamma tid i stället inriktar

ansträngningama på att så långt det är möjligt stödja den skadades möjligheter att efter en medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering återgå i arbete, helt eller delvis.

Efter vad förstått vid underhandskontakter med några försäkringskassor tillämpas arbetsskadeförsäkringen något olika. I några kassor försöker man tidigt klarlägga om den skadade eller sjuke har en arbetsskada. Det sker då redan i samband med att man inleder en rehabiliteringsplanering tillsammans med den försäkrade. Försäkringskassans handläggare i de olika ärendeslagen är måna om att ha ett nära och naturligt samarbete. Visar det sig att det föreligger en arbetsskada, har den skadade möjlighet att få ersättning enligt LAFs regler i form av en livränta under den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.

Andra försäkringskassor prövar frågan om det föreligger en arbetsskada först i samband med att AFLs möjligheter att utge rehabiliteringsersättning är uttömda. Stöd för detta anser man sig ha i Riksförsäkringsverkets tidigare nämnda Allmänna råd om rehabilitering vid arbetsskada. Visar det sig att det föreligger en arbetsskada, kan den försäkrade få livränta enligt LAFs regler för fortsatt rehabilitering. Ibland för detta förfarande med sig att man vid en prövning enligt LAFs mer generösa regler ger den försäkrade möjlighet till rehabilitering med en ny inriktning.

Det är naturligtvis inte bra att tillämpningen skiljer sig i olika försäkringskassor detta sätt. Frågorna om ersättning enligt AFL respektive LAF under rehabiliteringen kan få stor betydelse i det enskilda fallet. Även det bör möjligt för Riksförsäkringsverket i sina

om vara att

200 Överväganden och förslag

Allmänna råd verka för en större enhetlighet, är det inte tillfredsställande att lagens regler utrymme för så olika tolkningar.

ger

Som också framgått av våra allmänna utgångspunkter i tidigare avsnitt är det samtidigt viktigt att lagen om arbetsskadeförsäkring ger ett klart uttryck för minst samma ambitionsnivå som lagen om allmän försäkring numera gör i fråga om betydelsen av rehabilitering för den som inte utan särskilda insatser kan återgå i arbete efter en akut sjukdomstid. Inte minst genom sina förhållandevis större möjligheter att kompensera den skadade ekonomiskt bör den framtida arbetsskadeförsäkringen tydlig och aktiv roll i ansträngningama att så långt

ges en möjligt rehabilitera den skadade.

De senaste årens förändringar inom främst den allmänna försäkringen och den ökade betoningen arbetslinjen gör det också angeläget att i LAF klarare avgränsa ersättningen under rehabilitering från

livsvarig ersättning. annan mer

Mot den angivna bakgrunden föreslår att det i LAF ska införas

nu

särskild form ekonomisk ersättning för den arbetsskadade under en av den tid han eller hon genomgår rehabilitering. Redan i dag har den försäkrade rätt till sådan ersättning i form av livränta, vilket framgår av 6 kap. 5 § LAF. Även Regeringsrättens tidigare nämnda domar stöd

ger för detta. Vad vi föreslår ska närmast ses som en kodifiering av gällande rätt. Den särskilda ersättningsformen kommer att utges

sätt livränta och under motsvarande tid. I dag kan denna samma som särskilda ersättning närmast liknas vid en sk. tillfällig eller tidsbegränsad livränta. För att tydliggöra och betona arbetsskadeförsäkringens inriktning rehabilitering och klargöra avgränsningen från livräntan, ska vara en mer livsvarig ersättning, anser att det

som finns behov av att ge den särskilda ersättningsformen ett eget namn.

Eftersom avsikten är att ersättningsformen ska ges ut när den skadade ställer om sig till nya förutsättningar i det gamla arbetet eller till ett helt nytt arbete, föreslår vi att den ska kallas omställningsersättning.

De allmänna principerna för rätt till ersättning som anges i 4 kap. 1 § LAF ska gälla även för omställningsersättningen. Men omställningsersättningen ska träda in och ge ekonomisk kompensation under den tid den skadade genomgår rehabilitering för att återfå sin förvärvsförmåga helt eller delvis. Står det klart redan från början att detta inte är möjligt bör livränta kunna beviljas i stället.

Överväganden och förslag 201

5.10.9 Nännare om omställningsersättningens

förutsättningar och former

Vi har övervägt möjligheten att låta omställningsersättningen in först sedan den allmänna försäkringens insatser med sjukpenning m.m. pågått viss tid således efter 90 eller 180 dagars samordningstid. Vi

en har dock inte velat föreslå en sådan lösning. Den skadade bör kunna komma i gång med rehabilitering ett så tidigt stadium som möjligt.

Om det infördes en samordningstid skulle det föra med sig att en del försäkrade, som snabbt kunde komma i gång med rehabilitering, hamnade under AFLs regelsystem, medan det för andra försäkrade gjordes en bedömning först efter 90 eller skulle i

180 dagar. De senare sådant fall behandlas enligt LAFs mer generösa regelsystem. Förfarandet skulle kunna få rehabiliteringshämmande effekter. Det skulle också kunna ses som en inskränkning i förhållande till de möjligheter

enligt Regeringsrättens domar föreligger redan i dag att få livränta som under rehabiliteringstid.

För att kunna göra en bedömning av hur en skada/sjukdom har påverkat den försäkrades möjligheter att arbeta måste man ofta avvakta resultatet av inledande medicinsk behandling och rehabilitering. Det rör sig sjukdoms- och läkningsprocess och läkarvård eller

om en om annan återställande behandling/rehabilitering.

Om den försäkrade begär att en arbetsskada ska prövas innan det med säkerhet går att bedöma hans eller hennes resterande arbetsförmåga, så bör det inte finnas något som hindrar försäkringskassan att fatta ett beslut om att frågan är för tidigt väckt sk. avvisningsbeslut. Eftersom frågan inte prövas i sak bör beslutet fattas av tjänsteman med stöd av förvaltningslagens bestämmelser och förses med överklagandehänvisning.

Såväl den medicinska rehabiliteringen som den arbetslivsinriktade rehabiliteringen ska ta sikte att återföra den skadade i förvärvslivet och bör avse de åtgärder och de insatser som en person behöver för att avhjälpa de ekonomiska följderna av en arbetsskada. Målet är att den arbetsskadade ska återfå eller behålla sin förvärvsförmåga i arbete eller delar av förvärvsförmågan efter att läkning och återställande medicinsk behandling till följd av arbetsskadan är avslutad.

Behövs ingen återställande behandling eller rehabilitering eller kan en sådan genomföras samtidigt som den försäkrade genomgår t.ex. arbetslivsinriktad rehabilitering, bör åtgärder naturligtvis vidtas så att den försäkrade kan påbörja en rehabilitering enligt LAFs regler i syfte att komma tillbaka till förvärvslivet.

202 Överväganden och förslag

Den medicinska rehabiliteringen ska vara inriktad åtgärder som förebygger fortsatt försämring av arbetsfömiågan eller lindrar de sjukdomsbesvär som uppkommit till följd av skadan eller sjukdomen.

Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen ska vara inriktad åtgärder behöver för att återfå eller behålla sin förvärvsför-

som en person måga.

Omställningsersättning ska beviljas i de fall försäkringskassan räk-

med att den försäkrade kommer att återfå sin förvärvsförmåga eller nar delar av den. Står det klart redan från början att detta inte är möjligt, bör förutsättningarna för livränta prövas i stället.

En grundläggande förutsättning för att omställningsersättning ska kunna utges bör liksom när det gäller rehabiliteringsersättning enligt AFL vara att det föreligger en rehabiliteringsplan. En sådan ska upprättas försäkringskassan och såvitt möjligt också i samråd med den

av försäkrade.

Behandling och rehabilitering är i sig ingen tydlig verksamhet utan bedrivs i någon form olika aktörer inom ramen för olika myndig-

av heters ansvarsområde. Olika slag av insatser flyter ofta i varandra och alla delar måste fungera och samspela för ett lyckat resultat. Vanligen behöver en person olika former av behandling och rehabilitering. Vi är medvetna att det inte går att dra någon helt klar gräns mellan

om medicinsk, social, yrkesinriktad och arbetslivsinriktad rehabilitering.

Försäkringskassans allmänna rehabiliteringsansvar gäller i princip all rehabilitering, liksom även viss behandling, och i ansvaret ligger att

till att åtgärder kommer till stånd. I den arbetslivsinriktade rehabilise teringen kan det förekomma inslag av såväl medicinsk som social rehabilitering. Vad som är medicinsk rehabilitering samt arbetslivsinriktad rehabilitering måste avgöras utifrån behovet i den enskilda fallet och med utgångspunkt i vad som är målet med rehabiliteringen.

Naturligtvis bör den arbetsskadade kunna få omställningsersättning i de fall han eller hon under en sjukdomstid genomgår återställande medicinsk behandling parallellt med en medicinsk eller arbetslivsinriktad rehabilitering. Likaså bör omställningsersättning kunna utges om en under sjukdoms- och läkningsprocess återställande medicinsk behandling ingår i en rehabiliteringsplan och utgör ett led i den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.

I det följande ska vi närmare beskriva de olika fonner av rehabilitering som bör kunna berättiga till omställningsersättning.

Medicinsk rehabilitering

Omställningsersättning bör som tidigare har antytts kunna utges när den skadade får medicinsk rehabilitering som avser att förebygga en fortsatt försämring av arbetsfömiågan eller lindra de besvär som skadan eller sjukdomen fört med sig, t.ex. sjukgymnastik och arbetsterapi.

För rätt till omställningsersättning bör det krävas att en läkare på grundval av vetenskap och beprövad erfarenhet har konstaterat att den försäkrade har en förhöjd sjukdomsrisk till följd av arbetsskadan och att den sjukdom som kan befaras uppkomma är av sådan art att den kan befaras leda till nedsatt förvärvsfönnåga. En läkare bör ha ordinerat behandlingen i fråga.

Behandlingsåtgärden bör innebära att den hindrar den försäkrade från att förvärvsarbeta, och den bör pågå i oavbruten följd utan mellanliggande uppehåll i ersättningsperioden. Medicinsk behandling eller rehabilitering som ligger i direkt anslutning till en sjukperiod bör däremot oftast anses som återställande åtgärder som tillhör det akuta sjukdomstillståndet. Som vi har nämnt tidigare omfattar LAF inte i dag sådana åtgärder, och de bör inte heller berättiga till omställningsersättning.

Arbetslivsinriktad rehabilitering

Målet för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen är att den arbetsskadade ska återfå eller behålla sin förvärvsförmåga.

Ornställningsersättning ska kunna utges när den arbetsskadade ställer om sig till nya förutsättningar i det gamla arbetet eller till ett nytt arbete.

Idag finns det ett arbetsgivaransvar som omfattar dels ett ansvar för arbetsmiljön, dels ett rehabiliteringsansvar. Arbetsgivaransvaret är oklart formulerat och rymmer olika tolkningsmöjligheter. Vi vill närma att det ingår i AGRA-utredningens uppdrag att bl.a. försöka klarlägga ansvarsfördelningen mellan arbetsgivaren och försäkringskassan beträffande rehabiliteringsansvaret. Se närmare avsnitt 5.10.17.

Vår beskrivning i det följande kommer att basera sig de regler som gäller i dag för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. Till stöd

för tillämpningen har Riksförsäkringsverket utgett Allmänna råd

1991:12 med ändring 1994-06-21.

Som vi ser det kommer arbetsskadeförsäkringens regler om omställningsersättning att kunna anpassas till AFLs nuvarande regler om den arbetslivsinriktade rehabiliteringen i de delar som gäller arbetsgivarens

204 Överväganden och förslag

förstahandsansvar, försäkringskassans allmänna rehabiliteringsansvar, kassans samordnarroll och tillsynsansvar samt utredningsansvar.

I samband med rehabiliteringsreforrnen 1992 gavs, som har framgått, arbetsgivaren ett första ansvar för de anställdas rehabilitering. Genom sjuklönereforrnen har arbetsgivaren också ett ekonomiskt ansvar för de korta sjukfallen.

I korthet innebär detta att arbetsgivaren har ett förstahandsansvar för att uppmärksamma och utreda behov av rehabilitering samt se till att åtgärderna vidtas. Inriktningen är att den anställde så långt möjligt ska beredas fortsatt arbete hos sin arbetsgivare. Inom vissa branscher har arbetsgivaren redan ett väl fungerande system för att förebygga skador och sjukdom samt för att anställda som behöver rehabiliteringsåtgärder.

Försäkringskassan har ett övergripande ansvar för att de försäkrade får nödvändig rehabilitering och fungerar i dag som samordnare av insatserna i förhållande till arbetsgivaren. I försäkringskassans ansvar ingår att i ett tidigt skede uppmärksamma när en försäkrad har behov av rehabilitering och att klarlägga behovet av åtgärder för den som inte har en arbetsgivare. För försäkrade som har en arbetsgivare ska kassan bevaka att rehabiliteringsbehovet klarläggs av arbetsgivaren. Finns det särskilda skäl åligger det kassan att ta över ansvaret för att den anställde inte skall bli utan rehabiliteringsåtgärder.

I många fall kan en anställd som drabbas av ett olycksfall i arbetet eller av en arbetsrelaterad sjukdom ges stöd i form av att arbetsgivaren vidtar åtgärder i arbetsmiljön eller ändrar arbetsinnehållet eller vidtar andra stödåtgärder på arbetsplatsen eller som rör arbetsorganisationen. Insatser av detta slag omfattas av regler i arbetsrniljölagen och till föreskrifter i anslutning härtill och vidtas inom eller i anslutning till arbetsgivarens verksamhet eller för att den enskilde ska ha möjlighet att stanna kvar inom verksamheten.

Omställningsersättningen bör omfatta sådana arbetslivsinriktade rehabiliteringsinsatser som i första hand syftar till att försöka återföra den arbetsskadade i motsvarande förvärvsarbete hos arbetsgivaren. I andra hand bör omställningsersättningen utges under tid det pågår

en arbetslivsinriktad rehabilitering som syftar till att ge den arbetsskadade möjligheter att klara ett nytt förvärvsarbete. Det är här fråga in-

om dividinriktade åtgärder som kräver en aktiv medverkan av den försäkrade som t.ex. arbetsträning, omskolning och utbildning. Ersättningen ska lämnas när den skadade trots relativt lång sjukskrivning inte har kunnat återgå i arbete fullt ut.

Vid valet av åtgärd bör försäkringskassan utgå från vad som är rimligt med hänsyn till den arbetsskadades hela situation för att kunna återföra honom eller henne i förvärvsarbete med motsvarande inkomst som oskadad.

Överväganden och förslag 205

För att omställningsersättning ska beviljas under längre utbildning krävs inte bara att den försäkrades förhållanden är sådana att omskolning är nödvändig, utan även att utbildningen anses lämplig med hän-

till skadan. Avsikten är att studierna ska förebygga ytterligare nedsyn sättning den arbetsskadades förmåga att skaffa sig inkomst genom

av arbete.

Redan i dag finns det möjlighet att få utbildning som en rehabiliteringsåtgärd enligt AFL med rehabiliteringsersättning. Men de gällande bestämmelserna i rehabiliteringshänseende regel endast

avser som vissa angivna utbildningar högst ett år och högskoleutbildningar endast de omfattar högst 40 studieveckor. Enligt vår mening finns

om det inte skäl att inskränka den skadades möjligheter till utbildning enligt LAF, utan omställningsersättning ska kunna utges också vid t.ex.

långvariga utbildningar och högskoleutbildningar. mer

När ska omställningsersättningen börja utges

Enligt skadeståndsrättsliga regler ska ersättning utges fr.0.m. den tidpunkt då rätten till förmånen inträder. Vi att denna princip bör

anser upprätthållas även inom arbetsskadeförsäkringen. När det gäller rätten till omställningsersättning innebär det följande.

Står det klart redan från början i samband med prövningen av ersättningsanspråk till följd arbetsskada att den försäkrade har rätt till om-

av ställningsersättning och inom kort också kan påbörja en rehabilitering, bör omställningsersättningen utges i samband med att beslut fattas om rätten till ersättning.

Förflyter det däremot längre tid innan den arbetsskadade kan på-

en börja sin rehabilitering med stöd av LAFs regler, bör det i stället föreligga tidsbegränsad livränta under väntetiden. Det kan

skäl att utge en exempelvis röra sig om en utbildning som endast kan påbörjas terrninsvis. När den arbetsskadade sedan faktiskt börjar den avsedda rehabiliteringen, bör omställningsersättning utges i stället.

Anledningen till att det inte bör någon längre tid mellan ersätt-

ningsbeslutet och den tidpunkt då rehabiliteringsåtgärdema påbörjas, är

att det under rehabiliteringstiden bör finnas särskilda regler länkade till rätten till omställningsersättning. Hit hör en regel som gör det möjligt för försäkringskassan att vägra eller dra in en utgående förmån i de fall den försäkrade inte ställer nödvändiga åtgärder eller avbryter en

upp påbörjad rehabilitering se vidare 5.10.10.

Enligt nuvarande regler kan en livränta endast omprövas i de fall en ändring av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för beslutet 4 kap. 12 § LAF. Om inte någon ändring av betydelse vare

-

206 Överväganden och förslag

sig medicinskt eller på annat sätt har inträffat, kan därvid livränta

- en som beviljats inte omprövas.

Omställningsersättningens längd i normalfallet

- Rehabiliteringsersättning enligt AFLs nu gällande regler utges således endast i undantagsfall under längre tid än ett år. En arbetslivsinriktad rehabilitering eller utbildning begränsad till högst ett år är dock i en del fall otillräcklig för att återställa skadads förvärvsfönnåga. Detta

en gäller särskilt i de fall skador drabbar förvärvsarbetande som behöver skaffa sig en helt ny yrkesutbildning.

Förutom den inkomstförlust som kan bli följden av en sådan mer begränsad rehabilitering kan den skadade också riskera att förlora

en etablerad ställning i arbetslivet. Den skadade löper risken att inte klara konkurrensen arbetsmarknaden och kan därmed sikt komma att drabbas av arbetslöshet. Denna risk får i så fall den skadade bära egen hand, eftersom LAF normalt inte täcker inkomstförlust som uppkommer till följd av arbetslöshet.

Det är ofta svårt att med tillräcklig säkerhet bedöma den framtida nedsättningen av förvärvsfönnågan hos en skadad. Det kan därför i osäkra fall vara lämpligt att till en början bestämma omställningsersättningen för en begränsad tid för att få möjlighet att följa utvecklingen. Man kan också under denna tid pröva olika rehabiliteringsåtgärder och få en uppfattning hur den skadade sig till den för-

om anpassar nya värvssituationen.

Det är enligt vår mening inte möjligt att fastställa övre, fast gräns

en för hur länge en rehabilitering med omställningsersättning ska få pågå. En allmän bedömning ger dock vid handen att också mer omfattande rehabiliteringsåtgärder normalt sett bör kunna vara avslutade inom tre år. Ofta behöver naturligtvis den arbetsskadade endast en kortare arbetslivsinriktad rehabilitering för att kunna återfå motsvarande inkomst som han eller hon hade före skadan. I en del fall bör det vara riktigt att utge omställningsersättning ytterligare någon tid efter det att rehabiliteringen enligt LAFs regler är avslutad, exempelvis för den arbets-

att ge skadade skäligt rådrum att söka ett nytt arbete efter t.ex. omskolning eller utbildning.

Överväganden och förslag 207

Omställningsersättningens storlek

Omställningsersättningen bör beräknas utifrån samma principer som nu gäller för beräkning av livränteunderlaget. Det innebär att omställningsersättningen ska beräknas med ledning av den försäkrades inkomst före skadan livränteunderlaget och utges med så stor del av underlaget motsvarar graden av nedsättning av den försäkrades

som förmåga att skaffa sig inkomst arbete som förorsakats av

genom skadan. Omställningsersättningen ska således liksom livräntan i princip ge 100 procent kompensation för inkomstförlusten.

Enligt LAF är livränteunderlaget den sjukpenninggrundande inkomst SGI den försäkrade har vid tidpunkten då ersättningen ska

som

eller den inkomst då skulle ha utgjort hans eller hennes SGI ges ut som

försäkringskassan känt till samtliga förhållanden. Livränteunderom laget får vidare inte överstiga 7,5 gånger basbeloppet vid begynnelseårets början.

Som vi har nämnt i avsnitt 5.10.1 har det under senare år skett en del regelförändringar i sjukförsäkringen och förtidspensioneringen som skulle ha påverkat även arbetsskadeförsäkringen, men där denna har undantagits. Här avses den förändring som skedde den 1 januari 1997

beräkningen den sjukpenninggrundande inkomsten vad gäller av av semesterlön och semesterersättning samt skattepliktiga förmåner och kostnadsersättningar.

Vi anser att dessa regelförändringar bör påverka storleken av omställningsersättningen. Förrnånen ska endast ersätta den inkomstförlust

den skadade får genom att delta i en bestämd åtgärd och avser att som kompensera inkomstbortfall under en begränsad tid. Det är därför rimligt att räkna bort utgående semesterförmåner och skattepliktiga förmå-

samt andra kostnadsersättningar som faktiskt kvarstår under rehaner biliteringstiden. I annat fall kommer den skadade att överkompenseras.

5.10.10 Försäkringskassans rehabiliteringsansvar och

de arbetsskadade

I försäkringskassans ansvar ingår att i ett tidigt skede uppmärksamma när försäkrad har behov såväl medicinsk rehabilitering som ar-

en av betslivsinriktad rehabilitering och att klarlägga behovet av åtgärder för den som inte har någon arbetsgivare. För de försäkrade som har en arbetsgivare ska kassan bevaka att rehabiliteringsbehovet klarläggs av arbetsgivaren.

Signaler att den skadade behöver medicinsk rehabilitering eller

om arbetslivsinriktad rehabilitering ska uppmärksammas av arbetsgivaren

och försäkringskassan. Signalema bör komma i samband med att en arbetsskada anmäls, i samband med att den försäkrade väcker ersättningsanspråk enligt LAF eller från den försäkrade själv i samband med förekomsten av vissa sjukdomsbesvär eller svårigheter att klara sitt nuvarande arbete.

Som har nämnt tidigare ankommer det i dag i första hand arbetsgivaren att i samråd med den anställde svara för att den anställdes behov arbetslivsinriktad rehabilitering snarast klarläggs och att åt-

av gärder vidtas.

Försäkringskassan ska senast inför planeringen med den försäkrade m.fl. av lämplig medicinsk rehabilitering eller arbetslivsinriktad rehabilitering uppmärksamma och det föreligger en arbetsskada. En

pröva om sådan prövning får dock inte medföra att behandlingen eller rehabiliteringen försenas. För att försäkringskassan ska kunna ge ett snabbt besked i arbetsskadefrågan och samtidigt börja planera ärendet behövs det därför ett löpande och nära samarbete mellan försäkringskassans handläggare inom områden för rehabilitering och arbetsskada se avsnitt 5.6.

Försäkringskassan har således det övergripande ansvaret för att nödvändiga åtgärder vidtas för den försäkrade och ska kunna kräva att den försäkrade medverkar till att igenom de åtgärder som syftar till att underlätta den försäkrades åtgång i arbete och begränsa den framtida inkomstförlusten. Vi anser inte att det finns skäl att ändra på den allmänna principen, som infördes i samband med LAFs tillkomst, att den försäkrade i princip är skyldig att avhjälpa de ekonomiska följderna av en arbetsskada. Åtgärder måste dock givetvis bedömas som rimliga och skäliga i förhållande till den försäkrades förutsättningar och behov. Samråd bör fortlöpande ske med den försäkrade och med övriga deltagare. Även de fackliga företrädarna bör ha del dialogen den

av om försäkrade medger detta.

Om den skadade eget initiativ eller i samråd med annan myndighet men utan att först ha varit i kontakt med försäkringskassan påbörjar t.ex. sjukgymnastik eller en omskolning, kan den försäkrade inte utan vidare anses berättigad till omställningsersättning enligt LAF. Försäkringskassan har då inte haft möjlighet att medverka i planeringen. Däremot bör kassan i efterhand kunna godkänna utredningen och fastställa en rehabiliteringsplan som ger rätt till omställningsersättning.

Om den arbetsskadade vägrar att delta i planerade rehabiliteringsåtgärder och försäkringskassan anser att den försäkrade inte har någon giltig anledning till detta, bör kassan kunna besluta att omställningsersättningen till vidare inte ska utges. Om den skadade efter vägran ångrar sig och beslutar att delta i rehabiliteringsåtgärden kan ersättningen börja utges igen.

Överväganden och förslag 209

Försäkringskassomas tidigare stora balanser har nu till övervägande del arbetats ned. Kassans uppgifter att pröva anmälda skador har begränsats och hanteringen arbetsskadeärenden löper nu betydligt

av snabbare. Trots detta får den skadade ibland vänta tämligen länge innan beslut fattas i arbetsskadeärendet. För att få till stånd en snabbare hantering har vi i avsnitt 5.6 bl.a. föreslagit att handläggningen ska koncentreras och effektiviseras samt att försäkringskassan, när det inte finns särskilda skäl för längre handläggning, ska kunna fatta ett beslut i arbetsskadefrågan inom månader.

sex

5.10.11 Särskilt

omställningsbidrag

Enligt AFLs regler kan den beviljats rehabiliteringsersättning i

som form rehabiliteringspenning även få ett särskilt bidrag under rehabi-

av literingstiden för kostnader uppstår för den försäkrade i samband

som med rehabiliteringen.

Vi anser att den som skadats i sitt arbete och under rehabiliteringstiden uppbär omställningsersättning motsvarande sätt enligt LAF bör kunna få ett särskilt bidrag för att täcka vissa kostnader som uppkommer i samband med rehabiliteringen. Vi föreslår att det särskilda bidraget ska kallas särskilt omställningsbidrag.

Enligt förordningen 1991:1321 om rehabiliteringsersättning lämnas särskilt bidrag för vissa kursavgifter, för tal- och punktskriftsböcker, läromedel, resekostnader och i form av traktamenten. Motsvarande bör gälla det särskilda omställningsbidraget enligt LAF.

5.10.12 Beslut om rätt till omställningsersättning

m.m.

Socialförsäkringsnärnndemas uppgift är i dag inriktad att bedöma arbetsskadads rätt till ersättning i form av livränta enligt LAF och storleken på utgående ersättning.

Regeringen har i proposition 1997/98:41 Om Socialförsäkringens administration m.m. uttalat bl.a. att nämndernas beslutsbefogenhet bör koncentreras till ärenden som under avsevärd tid har väsentlig betydelse för den enskilde från försörjningssynpunkt eller där ersättningen är ägnad höja den enskildes livskvalitet. Ärendet ska även innehålla

att utrymme för bedömning. Med avsevärd tid avses minst ett år.

Beslut omställningsersättning under medicinsk rehabilitering

om eller arbetslivsinriktad rehabilitering inrymmer mått av skälighetsbedömning och har ofta stor ekonomisk betydelse för den enskilde. Er-

en

210 Överväganden och förslag

sättningen kan i många fall komma att utges under flera år. Vi föreslår därför att socialförsäkringsnämndema ska pröva arbetsskadads rätt till omställningsersättning under planerad rehabilitering. Det bör däremot vila tjänstemän att besluta om storleken den utgående ersättningen och om eventuellt särskilt omställningsbidrag.

Eftersom försäkringskassan kommer att ha till uppgift att pröva behovet av medicinsk rehabilitering eller arbetslivsinriktad rehabilitering enligt LAF, bör ett ställningstagande i fråga om en viss åtgärd betraktas som ett beslut i ett ärende. Den skadade ska ha möjlighet att få saken granskad genom att begära överprövning av de beslut som fattas i fråga om rehabiliteringsåtgärder. Det är av rättssäkerhetsskäl viktigt att det finns en möjlighet till prövning av om försäkringskassans bedömning är riktig, särskilt mot bakgrund av att den enskilde riskerar att förlora sin ersättning om han inte medverkar i de av försäkringskassan föreslagna åtgärderna.

Det skulle dock avsevärt belasta försäkringskassomas verksamhet om de blev skyldiga att meddela ett formellt beslut i samtliga ärenden av denna typ. Vi föreslår därför att den försäkrade ska kunna begära ett beslut av kassan i frågor som gäller sådana åtgärder. Försäkringskassan ska upplysa den arbetsskadade hans eller hennes rättigheter i de fall

om den skadade och försäkringskassan har olika uppfattning.

Från vilken tidpunkt ska reglerna om omställningsersättning gälla Det är fråga om en helt ny ersättningsfonn och en gynnande bestämmelse som ska gälla från en viss tidpunkt. Syftet är att den

ge nya omställningsersättningen genomslag så snabbt som möjligt. Detta uppnås om den nya omställningsersättningen görs tillämplig alla arbetsskador som inträffat fr.o.m. i kraftträdandedagen. Man kan därigenom avgränsa de fall som ska bedömas efter ny respektive äldre lagstiftning. Försäkringskassoma m.fl. skulle få tillämpa parallella regelsystem under en viss övergångstid men med hänsyn till att det nu gäller helt

en ny ersättningsfomi bör det inte leda till alltför stora problem.

Vi föreslår att omställningsersättningen ska införas den 1 juli 1999 och gälla arbetsskador som inträffar fr.o.m. den dagen.

10.13 Livränta

Rätt till omställningsersättning föreligger under tid då den försäkrade genomgår sådan medicinsk rehabilitering är avsedd att förebygga

som fortsatt försämring av arbetsförmågan eller lindra besvären och under tid då den försäkrade genomgår arbetslivsinriktad rehabilitering. Ersättningen ska kunna beviljas i de fall där kan räkna med att den för-

man säkrade kommer att återfå sin förvärvsförrnåga eller delar den och

av

endast utges under begränsad tid. Syftet är att den försäkrade ska

en återfå sin förvärvsförmåga eller delar av den.

Som vi har nämnt tidigare innebär det sagda inte någon ändring av de möjligheter lagen enligt Regeringsrättens tidigare nämnda

som domar ger utrymme för i dag i form av livränta.

I del fall kan man tänka sig att försäkringskassan kommer att

en pröva rätt till ersättning i form livränta först efter att den skadade

av genomgått sådan behandling eller rehabilitering som angetts ovan och för vilken omställningsersättning ska utges. Står det däremot klart redan från början att den försäkrade inte kommer att återfå sin förvärvsförmåga eller delar den, bör förutsättningarna för livränta

av prövas i stället.

Livränta kommer vanligtvis att utges när kan konstatera en be-

man stående nedsättning förvärvsförmågan. Men det finns situationer,

av t.ex. vid allvarliga olycksfall, där det är omöjligt att fastställa att den försäkrades arbetsförmåga blivit bestående nedsatt förrän efter flera

läkningsprocess och läkarbehandling. Att i sådan situationer kräva av att rätten till livränta ska inträda först när den skadade är medicinskt färdigbehandlad kan inte rimligt. Det finns även sjukdomar som

anses inte låter sig botas eller aldrig upphör, t.ex. allergier, vissa cancerfor-

eller lungsjukdomar. Även i dessa situationer kan livränta komma i mer

fråga. Om arbetsskadeprövningen aktualiseras av en omplacering eller ett

arbetsbyte, kan den skadade ha rätt till ersättning i form av livränta. Detta gäller under den förutsättningen att det är försämringen i sig och inte förekomsten eventuell grundsjukdom som föranlett omplace-

av en ringen eller arbetsbytet. Det måste således vara fråga om en bestående försämring gör att den försäkrade inte har möjlighet att fortsätta i

som sitt tidigare arbete, i varje fall inte fullt ut. Det förutsätts även att det föreligger ett fortsatt medicinskt samband med den skadliga inverkan. Det sagda innebär inte några förändringar i förhållande till vad som gäller i dag.

Efter de ändringar som har gjorts i AFLs regler har LAF mer generösa kriterier för bedömning arbetsfönnågans nedsättning än AFL.

av Vi föreslår emellertid inte några ändringar i förhållande till vad som gäller i dag. Det vanligaste kommer fortfarande att vara att livräntefrågan prövas i samband med att det lämnas in en ansökan om sjuk-

bidrag eller förtidspension.

Den arbetsskadade befinner sig i utsatt situation och bör rimligen

en kompenseras för sin inkomstförlust. En samlad bedömning av förhållandena kan leda till att en försäkrad med viss restarbetsfömiåga ändå inte kan försörja sig en rimlig nivå. Han eller hon bör därför i

vissa fall ha rätt till livränta enligt LAF trots att han inte uppfyller förutsättningarna för rätt till sjukbidrag/förtidspension enligt AFL.

I sammanhanget kan nämnas att de insatser som krävs av den försäkrade under sjukbidragstiden i hög grad påminner om de åtgärder som förutsätts för rätt till omställningsersättning. Den försäkrade kan under sjukbidragstiden exempelvis genomgå medicinsk rehabilitering för att förebygga försämringar eller lindra besvär till följd av sjukdom. I en del fall kan den försäkrade även genomgång arbetslivsinriktade insatser som arbetsträning eller omskolning under sjukbidragstiden. Sjukbidrag likställs dock i alla avseenden med förtidspension, och enda skillnaden mellan dem hänför sig till varaktighetskravet. I övrigt gäller samma invaliditetsbegrepp och invaliditetsbedömning samt inkomstberäkning för förtidspension. Även det finns

som om rehabiliteringsmöjligheter inrymt i sjukbidragsbegreppet så anser att det finns skäl att låta ersättningen kunna utges i fonn livränta när

av sjukbidrag kan komma i fråga. Eftersom sjukbidrag ska vara begränsat till viss tid bör även livräntan tidsbegränsas.

Livränteunderlaget

Som vi har nämnt i avsnitt 5.10.1 har det under senare år skett en del regelförändringar i sjukförsäkringen och förtidspensioneringen som skulle ha påverkat även arbetsskadeförsäkringen, men där denna har undantagits. Här avses den förändring som skedde den 1 januari 1997 av beräkningen av den sjukpenninggmndande inkomsten när det gäller semesterlön och semesterersättning samt skattepliktiga förmåner och kostnadsersättningar.

Vi anser inte att den förändring som skedde den 1 januari 1997 av beräkningen av den sjukpenninggrundande inkomsten när det gäller semesterlön och semesterersättning samt skattepliktiga förmåner och kostnadsersättningar ska påverka storleken av livräntan.

Livräntan grundas ett i princip livsvarigt underlag. Underlaget bör således motsvara den skadades hela inkomstförlust och kompensationen vara i princip IOO-procentig. Vi föreslår därför inte någon ändring av arbetsskadeförsäkringens gällande bestämmelse i detta hänseende se 4 kap. 5 § LAF.

5.10.14 Arbetsmarknadslägets betydelse

LAF innehåller inte någon uttrycklig bestämmelse vilken betydelse om arbetsmarknadsläget bör ha prövar rätten till ersättning. när man Så bestämmelserna i 4 kap. 1-3 §§ LAF är utformade ger de insom direkt stöd för att rätten till ersättning och ersättningens storlek beror den försäkrades förmåga bedömd med hänsyn till de omständigav heter nämns i paragrafen att utföra ett visst, för honom eller som henne lämpat arbete och inte möjligheterna att med hänsyn till det rådande läget på arbetsmarknaden få ett sådant arbete. I 4 kap. 3 § LAF föreskrivs sålunda att förmågan att skaffa sig inkomst arbete skall bedömas med beaktande av vad som rimligen genom kan begäras den försäkrade med hänsyn till arbetsskadan, hans utav bildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden

och andra sådana omständigheter. I LAFs förarbeten har särskilt berört frågan vilken betydelman om det rådande arbetsmarknadsläget ska ha vid bedömningen av den se försäkrades kvarvarande förvärvsförmåga. Yrkesskadeförsäkringskommittén SOU 1975:84 121 ansåg att det, om den försäkrade s. grund arbetsskada måste byta yrke och trots ihärdiga ansträngav en ningar inte lyckas få ett nytt arbete, var obilligt att vid livränteprövningen beräkna restarbetsförrnåga för den försäkrade. Däremot anen såg kommittén inte att det kunde komma ifråga att låta försäkringen för sådant inkomstbortfall kan anses vara följden av en tillsvara som

fällig konjunktumedgång. Utgångspunkten borde vara den försäkrades

möjligheter att erhålla arbete vid ett normalt arbetsmarknadsläge. I 1975/761197 anslöt sig föredragande statsråd till kommitténs förprop. slag. I specialmotiveringen till 4 kap. 3 § LAF angav föredragande statsråd bl.a. att principer för invaliditetsbedömningen som samma gäller inom den allmänna försäkringen borde gälla även inom arbetsskadeförsäkringen. avgöranden Regeringsrätten RÅ 1996 Ref 58 I två refererade av I-II har rätten till livränta enligt LAF bestämts med hänsyn till bl.a. den försäkrades förmåga att trots arbetsskadan skaffa sig inkomst arbete. Förvärvsförrnågan har därvid bestämts utan hänsyn till genom det allmänna läget arbetsmarknaden. Vi att allmän brist arbetstillfällen inte ska utgöra en anser en sådan omständighet personlig art som bör ha betydelse vid tillämpav ningen den försäkrades förvärvsförmåga. Utgångspunkten vid beav stämmandet ersättning enligt LAF bör vara att den försäkrades förav värvsförrnåga ska bestämmas utan hänsyn till det allmänna läget arbetsmarknaden. Detta ligger även i linje med arbetsskadeförsäkringens syfte, att ersätta inkomstbortfall som beror arbetsskada.

En annan sak är att det rådande arbetsmarknadsläget indirekt kan få betydelse vid tillämpningen. Enligt skadeståndsrättsliga principer bör det inte rimligen krävas av den försäkrade att han eller hon utnyttjar varje möjlighet att erhålla ett förvärvsarbete.

Skyldigheten att söka annat arbete bör därför som hittills främst avse deförvärvsmöjligheter som står till buds inom den del av arbetsmarknaden som bedöms vara rimlig med hänsyn till hans utbildning, tidigare verksamhet och eventuell omskolning med anledning

av skadan. Inte heller när det gäller byte av bostadsort bör skyldigheten att flytta vara så absolut att den avser varje ort där förvärvsarbete kan erbjudas. Den försäkrades ålder, familjeförhållanden och fastighetsinnehav utgör omständigheter som även fortsättningsvis bör beaktas.

Kraven den försäkrades medverkan kan ställas olika från fall till fall beroende på dessa omständigheter. Men allmän princip bör

som en gälla att den försäkrade ska vara skyldig att medverka i rehabiliteringsåtgärder som syftar till att återställa hans eller hennes förvärvsförmåga. Åtgärderna måste dock vara rimliga och skäliga i förhållande till den försäkrades förutsättningar.

Det kan inte heller anses rimligt att relatera förvärvsfönnågan till ett arbete som har rationaliserats bort av strukturella skäl. Arbetsförmågan bör således inte relateras till ett arbete med mindre än att det också är tillgängligt för den försäkrade.

5.10.15 Anpassningen till lagändringen

den 1 1997 i

januari fråga om sjukpenning och förtidspension

Som vi har angett inledningsvis anser vi att prövningen enligt LAF bör hållas åtskild från den görs enligt AFL. Att samordna arbetsskade-

som försäkringen till de förändringar som skett i sjukförsäkringen och förtidspensionen fr.o.m. den 1 januari 1997 låter sig inte göras, även om det finns skäl att i viss mån samordna hanteringen LAFs regler med

av

den allmänna försäkringen.

De förändringar som genomförts i sjukförsäkringen och förtidspensioneringen 1997 innebar att rätten till ersättning stramades upp och att bedömningen nu ska ske mer renodlat utifrån medicinska grunder. Enligt den s.k. steg-för-steg-modellen ska den försäkrades arbetsförmåga prövas mot arbetsmarknaden om det saknas möjligheter till annat

arbete hos arbetsgivaren eller om det krävs alltför långvariga rehabiliteringsinsatser. Vidare har den försäkrade inte rätt till ersättning från den allmänna försäkringen, om han trots sin sjukdom kan klara ett annat arbetsmarknaden normalt förekommande arbete.

Överväganden och förslag 215

Rehabiliteringsersättning enligt AFLs regler lämnas endast i undantagsfall under längre tid än ett år. Som har sagt tidigare kan en arbetslivsinriktad rehabilitering eller utbildning i högst ett år otill-

vara räcklig för att återställa skadads förvärvsförmåga.

en

Även när det gäller rätten till sjukbidrag/förtidspension har utrym-

minskat för att vid bedömningen arbetsförmågans nedsättning met av beakta andra faktorer än rent medicinska. En samlad bedömning av förhållandena i det enskilda fallet bör enligt förarbetena i samband med AFLs ändring endast göras i undantagsfall. Enligt vår mening bör LAF behålla sin generösa bedömning arbetsfönnågan, se ovan.

mer av

Bl.a. mot bakgrund det skadeståndsrättsliga inslaget i arbets-

av skadeförsäkringen finner inte anledning att låta storleken av livrän-

tan enligt LAF påverkas de regelförändringar som skett i sjukförsäk-

av ringen och förtidspensioneringen fr.o.m. den 1 januari 1997. Vid beräkningen arbetsskadelivräntan bör således i underlaget ta med

av man semesterlön och semesterersättning samt skattepliktiga förmåner och kostnadsersättningar. Däremot vi att regelförändringama bör på-

anser verka storleken omställningsersättningen. Förmånen ska endast er-

av sätta den inkomstförlust den skadade får genom att delta i en be-

som stämd åtgärd och kompenserar endast inkomstbortfall under en begränsad tid. Det är därför rimligt att på sätt räkna bort utgående

samma semesterförmåner och andra skattepliktiga naturaförmåner samt andra kostnadsersättningar kvarstår under rehabiliteringstiden. I annat

som fall kommer den skadade att överkompenseras.

5.10.16 Förtidspensionsutredningen SOU 1997:166

Förtidspensionsutredningen har föreslagit en sammanhållen ohälsoförsäkring innefattar alla ersättningsfall vid nedsatt arbetsförmåga

som grund sjukdom. Det innebär att förtidspensionen släpper kopplingen

av till ålderspensionssystemet och i stället slås samman med sjukförsäkringen. En förtidspensionär ska enligt förslaget under vissa förutsättningar kunna arbeta och studera utan att detta i sig leder till prövning indragning eller minskning förtidspensionen. Utredningen

av av föreslår även ett nytt system inom ohälsoförsäkringen för ersättning till

med långvarigt inte bestående nedsatt arbetsfönnåga.

personer men

Ersättningen kallas långtidssjukpenning och träder efter ett års sjukskrivning. Under tiden för såväl vanlig sjukpenning som långtidssjukpenningen ska alla möjligheter till rehabilitering prövas. Det ska bli lättare att rehabiliteringsåtgärd påbörja en längre högskoleut-

som bildning än ett år det bedöms nödvändigt ur rehabiliteringssyn-

om punkt. Försäkringen bör dock inte svara för finansieringen annat än

216 Överväganden och förslag

under det första året. Efter det första året bör individen hänvisas

till ordinarie studiemedelssystem. Rehabiliteringsersättning och sjukbidrag föreslås avskaffas som begrepp. Den s.k. steg-för-steg-bedömningen ska dock finnas kvar.

I det nya förtidspensionssystemet ska utges ett garantibelopp

som utgör ett grundskydd för dem som inte har någon eller endast en ringa inkomstrelaterad förtidspension samt inkomstrelaterad pension beräknad med utgångspunkt i arbetsinkomster intjänade under tiden före pensionsfallet.

Går förslagen igenom i sin helhet eller till viss del kan det komma att krävas ändringar i både LAF samt i lagar och förordningar som anknyter till LAF. Det är naturligtvis svårt att i dagsläget dra några mer långtgående slutsatser.

Utredningens förslag påverkar, såvitt kan överblicka, inte direkt vårt förslag när det gäller rätten till omställningsersättning under medicinsk rehabilitering i förebyggande syfte och under arbetslivsinriktad rehabilitering. Som har betonat tidigare bör rätten till omställningsersättning enligt LAF hållas åtskild från AFLs regler.

Om förtidspensionsutredningens förslag att slopa sjukbidraget samt att väsentligen ändra reglerna för rätt till förtidspension och medge återgång i arbete med viss bibehållen förmån genomförs, kan det komma att medföra omfattande förändringar när det gäller rätten till livränta enligt LAF.

Om det nya förtidspensionssystemet antas utesluter heller inte att det finns behov av nya regler om samordning mellan arbetsskadelivräntor m.fl. livräntor enligt angränsande lagstiftning och förtidspension.

5.10.17 Utredningen

om arbetsgivarens åtgärds-

och kostnadsansvar vid rehabilitering

Dir. 1997:90 / AGRA-utredningen

I samband med rehabiliteringsreformen 1992 gavs, som har framgått, arbetsgivaren ett första ansvar för de anställdas rehabilitering. Genom sjuklönereforrnen har arbetsgivaren också ett ekonomiskt för de

ansvar korta sjukfallen.

Enligt kritik som har framförts från flera olika håll tid har

senare rehabiliteringsreformens intentioner fått alltför litet genomslag.

AGRA-utredningen har tillsatts för att utreda bl.a. när arbetsgivarens kostnadsansvar ska inträda och hur långt det ska sträcka sig. Det gäller såväl tidsmässigt som i fråga åtgärdernas art, inriktning och

om kostnader. Utredningen ska även belysa arbetsgivarens förutsättningar

Överväganden och förslag 217

att fullgöra ett rehabiliteringsansvar, bl.a. små och stora företags skilda förutsättningar. Vidare ingår i uppdraget att utreda hur gränsen ska dras mellan rehabiliteringsansvar åligger arbetsgivaren och det som i

som första hand ankommer försäkringskassan men även övriga aktörer.

Vi har tidigare förutskickat att vårt förslag om omställningsersättning under bl.a. arbetslivsinriktad rehabilitering kan komma att få an-

till de förslag AGRA-utredningen lägger fram. passas som

1 1 J

ämställdhetsfrågor

Kvinnor drabbas något oftare än män av arbetssjukdomar. Män råkar å andra sidan oftare än kvinnor ut för olycksfall i arbetet.

Inte minst när det gäller kvinnor är det viktigt att informera om vikten att anmäla arbetsskador. Kvinnor kan genom arbetsskade-

av anmälningar visa att det finns problem arbetsplatserna som särskilt orsakar belastningsskador och skador av psykosocial natur.

Vid ärendehandläggningen är det angeläget att ta till vara både mäns och kvinnors värderingar och livserfarenheter. Vi anser att försäkringskassoma bör anställa fler manliga handläggare än vad man gör i dag.

Undersökningar tyder på att vissa symptom i rörelseorganen är vanligare hos förvärvsarbetande kvinnor än män. Det är möjligt att kriterierna för bedömning skadlig inverkan ska vara olika för män

av och kvinnor. Detta bör beaktas i det fortsatta arbetet att få en säk-

handläggning av arbetsskadeärendena. rare

Vi föreslår att arbetsskadeförsäkringen ska få en mer aktiv roll i rehabiliteringen de arbetsskadade. Då är det viktigt att se till att

av innehållet i rehabiliteringsåtgärdema inte skiljer sig mellan män och kvinnor.

5.11.1 Direktiven m.m.

I direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare att redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser Dir. 1994:124 ges riktlinjer för hur kommittéer och särskilda utredare ska ge jämställdhetsfrågoma ökad uppmärksamhet i utredningsverksamheten. De förslag som läggs fram ska föregås av en analys och innehålla en redovisning av de jämställdhetspolitiska effekterna.

Enligt direktiven till vår egen utredning ingår det i uppdraget att analysera de senaste årens förändringar i arbetsskadeförsäkringen för att se om försäkringen ger en tillfredsställande trygghet för den som drabbas av en arbetsskada. Vi ska också över grunderna för vad

se som ska betraktas som arbetsskada i första hand inom ramen för en offentlig försäkring. Vi ska pröva om det finns anledning att ompröva

ersättningsreglema utifrån principen att en skadad så långt som möjligt ska hållas ekonomiskt skadeslös. Vi ska också enligt direktiven belysa vilka effekter förslagen kan få för kvinnor respektive män.

Det finns enligt bl.a. Arbetslivsinstitutets rapport om bedömning i domstol av belastningsskador hos kontorister och sjuksköterskor,

som vi bl.a. har nämnt i avsnitt 5.5.2, belägg för att domstolarna redan före ändringen av bevisreglerna den 1 januari 1993 hade börjat tillämpa då gällande sambandsregler på ett restriktivare sätt än tidigare. Minskningen av antalet anmälda skador inleddes också redan innan sambandsreglema hade skärpts.

Vi har i de föregående kapitlen bl.a. redogjort för att anser att frågan om en analys de senaste årens förändringar i arbetsskadeför-

av säkringen kanske är för tidigt väckt. Vi har studerat Domstolsverkets statistik över måltillströmningen i förvaltningsdomstolama under åren 1993 1996 samt viss aktuell kammarrätts och regeringsrättspraxis.

- Det finns för närvarande bara en begränsad överrättspraxis där de ändrade reglerna om skadlig inverkan och orsakssamband i 2 kap. 1 och 2 har LAF har tillämpats.

Med stöd av det begränsade material som finns tillgängligt i dag går det inte att dra några egentliga slutsatser om vad just skärpningen

av bevisreglerna har betytt i praktiken. Det finns i stället mycket som talar för att de handläggande myndigheternas och förvaltningsdomstolamas tillämpning av de LAF-regler gällde före ändringen bevis-

som av reglerna har lett till att den enskilde arbetstagarens förväntningar på försäkringen successivt har sjunkit. Detta faktum i kombination med slopandet av arbetsskadesjukpenningen i juli 1993 har enligt vår

mening lett fram till den minskning av antalet anmälda arbetsskador

som sedan har slagit igenom i alla led, hos försäkringskassoma

såväl som hos förvaltningsdomstolama.

Vi har i de föregående avsnitten också redogjort för att inte kommer att lägga fram några förslag att ändra de bevisregler finns i

om som dag i 2 kap. 1 och 2 §§ LAF. Det vi föreslår är att det görs ett förtydligande i lagtexten om hur de psykiska och psykosomatiska sjukdomar som anmäls som arbetsrelaterade ska bedömas. Vi föreslår också bl.a.

åtgärder för att arbetsskadeförsäkringen ska få säkrare och snabbare

en tillämpning än i dag.

Överväganden och förslag 219

Vi ska i det följandet redogöra för hur de regler som finns i dag berör kvinnor respektive män. Vi ska försöka tydliggöra de problem

som finns i dag för att ge de handläggande myndigheterna och domstolarna ett incitament till en bättre tillämpning de redan gällande reglerna.

av Vi ska också försöka se konsekvenserna av att arbetsskadeförsäkringens roll i rehabiliteringsarbetet förstärks.

5.1l.2 Hur försäkras kvinnor och män i det svenska

socialförsäkringssystemet

Det offentliga socialförsäkringssystemet innehåller ett antal riskförsäkringar, nämligen sjuk-, arbetsskade-, förtidspensions- och sjukbidragsförsäkringama. Dessa försäkringar är enhetliga och inte differentierade efter risk beroende vilket kön den försäkrade har. Kvinnor och män inträder i socialförsäkringssystemet lika villkor. Inkomster är

som högre än 7,5 basbelopp ersätts inte. Systemets konstruktion har därför omfördelningseffekter. Kvinnor arbetar, åtminstone i vissa skeden i livet, oftare deltid än vad män gör. Kvinnor har också oftare än män inkomster som inte når upp till socialförsäkringssystemets övre ersättningsgräns. I ett sådant perspektiv gynnar socialförsäkringssystemet kvinnor i större utsträckning än män, eftersom kvinnors inkomstförluster vid t.ex. en godkänd arbetsskada blir mindre än männens.

Arbetsskadeförsäkringens ersättningar fördelas olika för kvinnor och män beroende om det är fråga om arbetssjukdomar eller

arbetsolycksfall. Kvinnor drabbas enligt den statistik som redovisats i kapitel 4 generellt sett något oftare än män arbetssjukdomar. Sta-

av tistiken visar också att män oftare än kvinnor råkar ut för olycksfall i arbetet. Både kvinnor och män riskerar således att drabbas arbets-

av skada, även om skadans bakomliggande orsaker kan vara olika.

5.l1.3 vad är det

Genderperspektivet -

Socialdepartementet har tillsatt en idégrupp för att genomföra ett

genderprogram för social välfärd inom departementets myndighetsområden. Idégruppen framhåller i ett första idédokument framlägger

som utgångspunkter bl.a. följande. Ett övergripande genderperspektiv hänför sig till de egenskaper och de möjligheter är förknippade med

som att vara kvinna eller man, samt de sociokulturella förhållandena för kvinnor och män. Dessa egenskaper, möjligheter och förhållanden är socialt betingade och lärs in genom socialiseringsprocessen. De är

anpassade till sitt sammanhang och möjliga att förändra över tiden.

220 Överväganden och förslag

Kvinnors och mäns likvärdiga ställning i samhället ska inte ses som en kvinnofråga. Med ett genderperspektiv som ansats ser man både kvinnor och män och deras respektive roller, skyldigheter, rättigheter, prioriteringar, behov och möjligheter. Det ligger i tiden att låta genderperspektivet med jämlikhet mellan kvinnor och män ingå som en självklar del i alla former av beslut s.k. mainstreaming. Att integrera ett genderperspektiv kräver att det görs analyser av vilka olika potentiella effekter ett beslut kan få kvinnors respektive mäns situation inom området och att ett besluts konsekvenser beskrivs i en genderanalys konsekvensanalys.

I utredning bör vid genderanalys frågor ställas om hur kvin-

en en

och mäns möjligheter att påverka inom utredningens område ser ut nors och hur fördelas mellan kvinnor och män i den fråga/frågor

resurserna utredningen omfattar. Andra frågor är vems erfarenheter och behov verksamheten grundas och hur verksamheten skulle kunna se ut om vi utgick från båda könens behov.

5.1 1.4 Försök till och våra

genderanalys överväganden

I vår genderanalys vill vi ställa just de frågor som rekommenderats av Socialdepartementets idégrupp.

Hur ser kvinnors och mäns möjligheter att påverka ut inom utredningens område

Arbetsskadeutredningens område är vidsträckt. I princip gäller vårt uppdrag hela arbetsskadebegreppet, dess definition och tillämpning. Vi kommer inte att lägga några förslag som förändrar själva arbetsskadebegreppet. Det ska även i fortsättningen vara ett generellt begrepp som kommer att avgränsas av bevisreglema i 2 kap. l och 2 LAF. Bevisreglema kommer inte heller att ändras enligt vårt förslag. Hur har då kvinnor respektive män möjlighet att påverka situationen inom utredningens område

Kvinnornas situation borde kunna påverkas genom att det antagna mörkertalet av anmälda arbetsskador minskas. Ansträngningar bör därför göras för att informera kvinnor om att det även i fortsättningen är angeläget att anmäla arbetsskador. Det är viktigt att särskilt rikta information till kvinnor om att LAF existerar och har en viktig funktion att fylla även framgent. Genom att fortsätta att anmäla arbetsskador kan kvinnorna visa att det finns problem arbetsplatserna som fortfarande

Överväganden och förslag 221

ger upphov särskilt till belastningsskador och till skador av psykosocial natur. Detta borde kunna ge incitament till arbetsgivarna att se över förhållandena på arbetsplatserna.

Det är också i arbetsgivamas intresse att de anställda mår bra och håller sig friska. Arbetsgivama kan genom att skapa en bättre arbetsmiljö både fysiskt och psykiskt i förlängningen få friskare anställda och

så in på både sjuklöner till de anställda och rehabilite-

sätt spara ringsinsatser som annars i efterhand måste göras för att söka rehabilitera anställda som blivit sjuka genom sitt arbete.

Även männen har ett intresse att påverka sin arbetssituation

genom att fortsätta att anmäla arbetsskador. Arbetssituationer där t.ex. tunga belastande lyft eller arbetsskadligt buller förekommer borde så sätt kunna tydliggöras och åtgärdas arbetsplatserna. Situationen kan i vissa fall kräva att facket stöttar både kvinnor och män så att de tar initiativ till att anmäla sina arbetsskador. Redan en arbetsskadeanmälan pekar på att något i arbetsmiljön inte fungerar som det ska. En anmälan borde därför kunna ses som ett incitament till arbetsgivaren att undersöka om arbetsmiljön kan förbättras både för den anställdes och för arbetsgivarens skull.

Hur fördelas mellan kvinnor och män i den fråga/frågor

resurserna

utredningen omfattar

Meningen är att LAF ska vara könsneutral och behandla män och kvinnor lika. De medel och resurser som administrationen av arbetsskadeförsäkringen förfogar över ska fördelas lika mellan de arbetsskadade utan någon hänsyn till vilket kön den arbetsskadade har. Hur förhåller det sig då med könsfördelningen mellan de arbetsskadade Generellt sett kan det sägas att det är fler män än kvinnor som råkar ut för olycksfall i arbetet och att det är fler kvinnor än män som drabbas av arbetssjukdomar. Arbetsolycksfallen brukar vara lätta att verifiera. Bland arbetssjukdomama dominerar belastningsskadoma bland både män och kvinnor.

Männens belastningsskador hänför sig i större utsträckning till ansträngningar vid lyft etc., medan kvinnornas belastningsskador många gånger ter sig mer diffusa eftersom någon direkt påvisbar faktor inte kan utpekas. Detta faktum kan ha lett till att fler av de män som anmält arbetsskada har fått skadan godkänd, medan fler de kvinnor

av som anmält skada fått avslag. lett sådant perspektiv kan det sägas att de resurser som LAF förfogar över i viss mån rent faktiskt kan ha fördelats till männens förmån.

Vems erfarenheter och behov grundas verksamheten på

Om man med verksamheten menar handläggning och tillämpning av LAF-reglema är det i första instans försäkringskassans tjänstemän och ledamöterna i försäkringskassans socialförsäkringsnämnder som avgör om ett anmält olycksfall eller en anmäld skada ska anses vara en arbetsskada eller inte. Till sin hjälp har tjänstemännen och nämnden vanligen läkarjournalanteckningar, läkarutlåtanden av den behandlande läkaren och kanske av en specialistläkare. Det finns också arbetsplatsutredning och andra eventuella handlingar som den som anmält en skada vill åberopa.

Handläggarna i försäkringskassoma är i mycket stor utsträckning kvinnor. Ledamöterna i socialförsäkringsnänmdema båda könen.

är av Läkarna skriver utlåtanden är av båda könen. När ärendena even-

som tuellt når förvaltningsdomstolama och deras olika instanser görs handläggningen företrädesvis av jurister. Det är då jurister och nämndemän

avgör hur arbetsskadan ska bedömas. Även i domstolarna är som perso-

båda könen. nalen av

Vi anser att det finns anledning att anlägga ett genderperspektiv handläggningen av arbetsskadelagstiftningen i försäkringskassoma, eftersom de flesta handläggarna där är kvinnor. Kvinnors och mäns värderingar och livserfarenheter kan variera, och de kan ha olika utgångspunkter vid ärendehandläggningen. Det har ett värde i sig att det finns både kvinnliga och manliga handläggare i alla instanser som kan diskutera och analysera fakta och problemställningar utifrån sina perspektiv. Det skulle därför vara bra om försäkringskassoma kunde anställa fler manliga handläggare i arbetsskadeärenden än vad som är fallet i dag. Vad man i övrigt borde göra är att olika sätt klargöra för dem som tillämpar LAF att lagen gäller i lika stor utsträckning för kvinnor som för män, men att okunskap om skadornas orsaker, liksom bevisreglema rent faktiskt missgynnar kvinnorna.

I dag anordnas egentligen inte några möten mellan de olika försäkrings- och specialistläkama som är inblandande i arbetsskadehandläggningen. Vi har i avsnitt 5.6 föreslagit att det ska hållas konsensuskonferenser mellan främst läkare inom olika specialiteter. Där bör läkarna kunna diskutera olika sjukdoms- och symptombilder och dryfta nya medicinska rön. Det är viktigt att läkarna når en samsyn om hur läkarintyg ska formuleras och vilka medicinska rön man ska stödja sig på i sina intyg. Det är också viktigt att läkarna får klart för sig att LAFs regler ska tillämpas lika såväl för arbetsskadade kvinnor som för arbetsskadade män.

Det ingår visserligen redan i dag i viss utsträckning undervisning i försäkringsmedicin i läkarutbildningen. Det krävs dock enligt vår

Överväganden och förslag 223

mening därutöver sådan information som konsensuskonferenser med olika praktiskt tillämpande läkare skulle kunna Även

ge. om det t.ex. finns många arbetsskadefall för kvinnor med diffusa belastningsskador finns det unika komponenter i varje enskilt fall som kan lyftas fram och bli avgörande för hur ärendena ska bedömas.

Vi vill i sammanhanget peka att det enligt professor Mats Hagberg, Yrkesmedicin, Sahlgrenska Universitetsjukhuset i Göteborg finns flera undersökningar som tyder på att vissa symptom i rörelseorganen är vanligare hos förvärvsarbetande kvinnor än hos män. Orsakerna är oklara, men olika faktorer har nämnts: Kvinnor har en mer ogynnsam exponering i arbetet repetitivt arbete, låsta arbetsställningar m.m., dubbelarbete, genetiska faktorer hormon-balans, muskelfibertyper m.m. och kulturella skillnader kvinnor kan reagera psykologisk stress med spända muskler mer än män

En fjärdedel av landets yrkesverksamma kvinnor arbetar inom vård och omsorg. En vanlig orsak till arbetsoförmåga inom vård och omsorg är skada/sjukdom i rörelseorganen. De särskilda förhållandena inom vården kan behöva beaktas. Manuell hantering lyft kan t.ex. inte betraktas lika när man lyfter säckar som när man flyttar patienter.

Eftersom exponering i arbete och hälsoinverkan kan olika för

vara män och kvinnor bör särskild hänsyn tas till detta vid bedömningen av om det föreligger en arbetsskada. Det är enligt Hagberg möjligt troligt att kriterierna för bedömning av skadlig inverkan ska vara olika för män och kvinnor. Detta motiveras också i de särskilda vetenskapliga litteraturöversikter avseende bildskärmsarbete och sjukvårdsanställda som nyligen har publicerats.

Vi vill för vår del understryka vikten av att de här frågorna skill-

om nader mellan kvinnor och män i fortsättningen uppmärksammas mera när det gäller deras utsatthet för skadlig inverkan i rörelse- och stödjeorganen. Frågorna bör t.ex. tas upp på dagordningen vid de konsensuskonferenser som vi har nämnt tidigare och också beaktas i de allmänt hållna beskrivningar i avsnitt 5.6.5 har föreslagit ska utarbetas

som till hjälp och stöd för tillämpningen när det gäller de svårbedömda sjukdomarna -inte minst i rörelse- och stödjeorganen.

Det är viktigt att försöka undvika en slentrianmässig hantering

av fallen. En mer individuell syn varje arbetsskadeärende borde kunna främja den enskildes benägenhet att anmäla arbetsskada till pröv-

en ning. Märker t.ex. kvinnor med belastningsskador att deras ärenden behandlas på ett noggrant och uttömmande sätt, borde det kunna

sporra till att göra anmälan i flera fall än vad som sker i dag. Vår uppfattning är att det oavsett utgången i ett arbetsskadeärende är viktigt för den

enskilde att känna att hans/hennes ärende blivit ordentligt utrett och behandlat av myndigheterna.

Hur skulle verksamheten kunna ut vi utgick från båda könens

se om behov

Kvinnors och mäns arbetsskademönster skiljer sig enligt den redovisade statistiken något åt, eftersom männen i större utsträckning råkar ut för olycksfall i arbetet, medan kvinnorna i större utsträckning drabbas

arbetssjukdomar främst belastningstyp. Att utgå från att kvinnor av av och män har ett lika stort behov stöd från arbetsskadeförsälcringen är

av för självklart. Det är mot denna bakgrund viktigt att försäkringen

oss upplevs rättvis och könsneutral när väl drabbats av en skada.

som man

Ett sätt att nå det målet är att upplysa och så sätt skapa en samstämrnighet i hanteringen arbetsskadeärendena mellan de olika kate-

av gorier människor i olika roller ska tillämpa lagstiftningen. Det

av som är viktigt att tillämpama får klart för sig att varje fall är unikt och förtjänar sakkunnig och bedömning. En sådan bedömning

en noggrann kan givetvis ändå inte leda fram till att alla anmälningar om arbetsskador också blir godkända sådana. Om den enskilde känner att

som hans fall blivit grundligt utrett och analyserat seriöst, borde även ett avslag kunna accepteras lättare. Båda könens behov av ett arbetsskadeskydd enligt LAF borde så sätt kunna tillgodoses inom lagens ramar.

5.11.5 Vilka konsekvenser ur ett genderperspektiv

får de till förbättringar av förslag arbetsskadeskyddet vi lägger fram i

som detta betänkande

Vår förhoppning är att arbetsskadeförsälcringens aktiva och ökade roll när det gäller rehabiliteringen de arbetsskadade kommer att få posi-

av tiva effekter för både kvinnor och män.

Enligt Riksförsäkringsverkets rapport RFV redovisar 1997:6 Risk-, friskfaktorer sjukskrivning och rehabilitering i Sverige s. 118

tydde vissa förhållanden att män och kvinnor inte har behandlats likartat försäkringskassan. Om betraktade innehållet i rehabili-

av man teringsåtgärdema fanns det stora skillnader mellan män och kvinnor under perioden 1986 1991. Männen fick mer utbildning och arbets-

livsinriktad utredning och kvinnorna fick i betydligt högre utsträckning än männen träning i arbetsmiljö.

Under perioden 1991 1994 kom männens rehabilitering allt mer

att likna kvinnornas. Kanske kunde, enligt rapporten, denna utveckling ha samband med arbetsgivamas utökade för rehabilitering av de

ansvar anställda. För arbetsgivarna borde det ligga nära till hands att erbjuda arbetsträning den egna arbetsplatsen.

Överväganden och förslag 225

Rapporten pekade att bl.a. sjukskrivna kvinnor med okvalificerade arbetaryrken inom tjänstesektom och kvinnor med fibromyalgi och liknande hälsoproblem inte fick sina behov rehabiliteringsåt-

av gärder tillgodosedda på ett bra sätt. Arbetslösa män fick enligt rapporten utbildningsåtgärder i betydligt lägre grad än andra sjukskrivna. Enligt rapporten det möjligen så att försäkringskassan i sitt reha-

var biliteringsarbete hade stora svårigheter att identifiera problem och behov hos vissa grupper av sjukskrivna.

Riksförsäkringsverkets slutsats att rehabiliteringsarbetet överlag

var behövde utvecklas. Självklart bör detta ske inte bara vid rehabilitering inom sjukförsäkringens ramar utan även inom arbetsskadeförsäkringen.

Det faktum att arbetsskadeförsäkringen ska ha en tidigare och mer aktiv roll i rehabiliteringen de arbetsskadade ställer enligt vår

av mening än högre krav kvaliteten i kassans rehabiliteringsâtgärder. Kassans personal måste därför genom utbildningsinsatser bibringas fördjupade kunskaper om rehabiliteringsreglema och dess möjligheter. Vi sammantaget att det i förlängningen kommer att vara positivt

anser för både kvinnor och män att handläggamas kunskaper om lämpliga re-

habiliteringsåtgärder ökas.

8 18-0105

... Äååäááif uf.

r k

121Vav L

6 arbete och

Förebyggande arbetsmilj öförbättringar

Det är viktigt att alla arbetsskador också de bara leder till en

- som

kortare sjukfrånvaro rapporteras till försäkringskassan och därifrån

-

till Arbetarskyddsstyrelsens informationssystem om arbetsskador.

Vi föreslår att arbetsskadeanmälan ska göras av arbetsgivaren ome-

delbart och senast inom 14 dagar.

Arbetsmiljön har inte blivit bättre i länder med differentierade ar-

betsgivaravgifter. Vi kan inte att en sådan differentiering har

se

några skadeförebyggande effekter.

För det skadeförebyggande arbetsmiljöarbetet är det viktigt att

behålla det generella arbetsskadebegreppet.

Våra förslag i avsnitt 5.6 till en säkrare och snabbare handlägg-

ning arbetsskadeärendena i försäkringskassorna har, liksom den

av

aktiva roll vill arbetsskadeförsäkringen i rehabiliteringen av de

ge

arbetsskadade, också viktiga skadeförebyggande effekter.

1 Direktiven

Det är enligt direktiven viktigt att försäkringen vid arbetsskada stimulerar till förebyggande arbete. Arbetsskadeförsäkringen och genom en till denna kopplad statistik har betydelse för det förebyggande arbetsmiljöarbetet och för möjligheterna att upptäcka nya arbetsrniljörisker. Vi ska utreda vilket sätt arbetsskadeförsäkringen kan stimulera till arbetsmiljöförbättringar.

6.2 Översiktligt om

arbetsmiljölagstiftningen

Att förebygga skador i arbetet är minst lika viktigt som att kompensera redan inträffade skador. Därför finns arbetsmiljölagen 1977:1160 som ger grundläggande regler om arbetsmiljöns utfomining. Arbets-

miljölagen omfattar i princip allt yrkesmässigt arbete. Framförallt är det anställningsförhållanden som avses. Lagen omfattar också i allt väsentligt den genomgår utbildning, den under vård i anstalt

som som utför anvisat arbete, den som tjänstgör enligt lagen 1994:1809 om totalförsvarsplikt eller deltar i frivillig utbildning för verksamhet inom totalförsvaret. Elever på grundskolans högstadium, i gymnasieskolan och studerande högre utbildningsnivåer och i vuxenutbildning ges också sedan den 1 juli 1990 tillfälle att bl.a. medverka i miljöarbetet sitt arbetsställe genom elevskyddsombud prop. 1989/90:61 och 1989/90 UbU28 s 2.

I arbetsmiljoförordningen 1977:1166 finns vissa bemyndiganden för Arbetarskyddsstyrelsen att lämna vidare föreskrifter om bl.a. tillverkning, användning, märkning och kontroll i arbetsprocesser. Fortlöpande säkerhetskontroller och arbetshygieniska undersökningar kan också föreskrivas av Arbetarskyddsstyrelsen. Användning av vissa maskiner och teknisk utrustning såväl ärrmen, arbetsprocesser och

som arbetsmetoder kan i vissa fall betyda så stora risker för de anställda att det kan föreskrivas förbud att använda dem.

Statens skolverk och styrelserna för universitet och högskolor bemyndigas vidare att meddela föreskrifter om hur elevskyddsombud ska medverka i arbetsmiljöverksamhet sitt arbetsställe.

Det finns ett särskilt kapitel i arbetsrniljölagen med tillsynsbestämmelser. Tillsyn över efterlevnaden av lagen och med stöd av lagen lämnade föreskrifter utövas av Arbetarskyddsstyrelsen och, under dess överinseenden och ledning, av Yrkesinspektionen. Yrkesinpektionen kan meddela de förelägganden och förbud som behövs för att arbetsmiljölagen och dess föreskrifter ska efterlevas.

Det finns bestämmelser om ansvarspåföüder i arbetsmiljölagen. Huvudparten föreskrifterna i arbetsrniljölagen är inte direkt straff-

av sanktionerade. Ett direkt straffhot inträder i de flesta fall inte förrän Yrkesinspektionen i det enskilda fallet har meddelat ett föreläggande eller ett förbud. Yrkesinspektionen kan välja mellan att sätta ut vite i föreläggande och förbud eller att meddela föreläggande alternativt förbud utan vite. Har vite inte satts ut inträder i stället automatiskt ett straffhot. Om vite har satts ut kan å andra sidan sen inte dömas till straff. Även Arbetarskyddsstyrelsen kan använda tvångsmedel i form av föreläggande och förbud.

I arbetsmiljölagen finns också bestämmelser om direkta straffsanktioner inte förutsätter förelägganden eller förbud. Det rör sig

som huvudsakligen om föreskrifter om vissa formella förfaranden och om preciserade villkor eller förbud som har meddelats av Arbetarskyddsstyrelsen med stöd av arbetsmiljölagen.

Förebyggande arbete och arbetsmiljoförbättringar 229

Fr.o.m. den 1 oktober 1994 infördes en möjlighet för Arbetarskyddsstyrelsen att föreskriva att en särskild avgift sanktionsavgift ska betalas överträdelse har skett av en föreskift av visst slag.

om en Avgiften ska påföras den verksamhet där överträdelsen skedde. Avgiften beräknas på särskilt sätt och varierar mellan lägst 1000 och högst 100 000 kr. Avgiften får jämkas eller efterges under vissa förhållanden.

6.3 Arbetslivsfonden

Arbetslivsfonden verkade under åren 1990 1995. Fonden, som finan-

sierades med särskild arbetsmiljöavgift, korn till därför att statsmak-

en

ansåg att det krävdes förändringar bl.a. arbetsmiljön och sättet terna av att organisera arbetet. Arbetslivsfondens verksamhet var att lämna bidrag till arbetsgivare för åtgärder för en förbättrad arbetsmiljö, förändrad arbetsorganisation samt tidig och aktiv rehabilitering. Bidrag till arbetsmiljöförbättrande åtgärder kunde ges för att bl.a. bygga upp referensarbetsplatser kunde utvecklas till förebilder för andra liknande

som arbetsplatser, stödja utvecklings- och försöksverksamhet bl.a. när det

gällde arbetsorganisatoriska förändringar, stödja projekt om planering,

ledning och uppföljning verksamhet från arbetsrniljösynpunkt,

av stödja riktade utbildnings- och informationsinsatser arbetsrniljöområdet och stödja sådana konkreta arbetsmiljöåtgärder som arbetsgivaren inte skyldig att vidta. Fonden skulle därvid särskilt stödja småföre-

var tag och beakta småföretagens särskilda förutsättningar samt prioritera arbetsplatser där de mest utsatta arbetena fanns.

Under sin verksamhet beviljade Arbetslivsfonden närmare 10 miljarder kr bidrag till flera tusen arbetsplatsprogram som be-

som rörde några miljoner anställda. De beviljade bidragen gällde främst arbetsorganisation också fysisk arbetsmiljö, rehabilitering, utveck-

men ling teknik och metoder/rutiner m.m.

av ny

6.4 Särskilt om internkontroll av

arbetsmiljön

Arbetsrniljölagen utökades enl. prop. 1990/912140 den 1 juli 1991 med ett tillägg förtydligade de sedan tidigare underförstådda

som kraven arbetsgivaren att planera, leda och kontrollera sin verksamhet för att säkerställa att gällande arbetsmiljökrav uppfylls. Arbetsgiva-

ska 3 kap. 2 a § arbetsmiljölagen systematiskt planera, leda och ren

230 Förebyggande arbete och arbetsmiljáförbättringar

kontrollera verksamheten ett sätt som leder till att arbetsmiljön uppfyller kraven i arbetsmiljölagen och dess föreskrifter. Arbetsgivaren ska också utreda arbetsskador, fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten och vidta de åtgärder som föranleds av detta. Åtgärder som inte kan vidtas omedelbart ska tidsplaneras.

Arbetarskyddsstyrelsen har utarbetat regler för tillämpning av 3 kap. 2 a § vilka trädde i kraft den 1 januari 1993. Med stöd av 18 § arbetsmiljöförordningen meddelades särskilda intemkontrollföreskrifter AFS 1992:6. Föreskrifterna omarbetades och fr.o.m. den 1 mars 1997 gäller föreskrifterna AFS 1996:6 om intemkontroll av arbetsmiljön. Enligt dessa tillämpningsföreskrifter ligger i ansvaret som arbetsgivare bl.a. att ha fungerande intemkontroll av arbetsmiljön. Intemkontroll

en innebär i första hand att planera verksamheten med tanke på arbetsmiljön och åtgärda risker innan det blir problem arbetsplatsen. Man ska inte skadas eller fara illa, fysiskt eller psykiskt, av sitt jobb. För att det hela ska fungera måste arbetsgivare och anställda samarbeta. De anställda har exempelvis en viktig uppgift i att rapportera risker och tillbud i jobbet.

För att få intemkontrollen att fungera ska arbetsgivaren och de anställda tillsammans gå igenom verksamheten. Checklistor kan vara till god hjälp. Det gäller att kartlägga de arbetsmoment där det finns risker som behöver undanröjas och annat arbetsplatsen som kan behöva förbättras. Företagshälsovården kan hjälpa till. De risker som upptäcks vid kartläggningen ska åtgärdas så snart som möjligt. Arbetsgivaren bestämmer vem som ska ansvara för att det blir gjort. Den eller de personer som får uppdraget att genomföra förändringarna i arbetsmiljön måste ha de kunskaper och de resurser som behövs.

Det behövs vanligen en årlig handlingsplan för att genomföra förbättringsåtgärder. Planen ska innehålla uppgifter vad ska

om som göras, när åtgärderna ska vara genomförda och vem som ska ha ansvaret för att åtgärderna genomförs. Alla åtgärder måste följ as upp. Det är arbetsgivaren som ska se till att de anställda vet vem eller vilka som har ansvaret för uppföljningen. Om åtgärderna inte varit tillräckliga ska de kompletteras. Varje år ska intemkontrollarbetet följas upp av arbetsgivaren. Om det visar sig att intemkontrollarbetet inte fungerar bra ska det förbättras.

Arbetsmiljölagen talar om ohälsa och olycksfall i arbetet. De skador i arbetet och allvarliga tillbud som trots allt inträffar måste utredas, så att de förhoppningsvis inte händer igen. Ett enkelt system för avrapportering av vad som har hänt är en bra hjälp när man ska fånga upp riskerna och åtgärda dem. Arbetsgivaren är skyldig att årligen göra en skriftlig sammanställning av ohälsa, olycksfall och allvarliga tillbud i arbetet. De arbetsmiljöregler som gäller för verksamheten ska finnas

Förebyggande arbete och arbetsmiljö/förbättringar 231

tillgängliga arbetsplatsen. En förhand bestämd ordning för att hantera arbetsrniljöaspekter vid all form av planering ska finnas. Ibland kan det även i små företag finnas behov av viss skriftlig dokumentation.

Yrkesinpektionen är tillsynsmyndighet och kommer ut arbetsplatserna för att kontrollera att det finns ett godtagbart intemkontrollarbete där. Under arbetet med att revidera internkontrollreglema genomfördes bl.a. enkäter till yrkesinpektionsdistrikten, möten med arbetsmarknadens parter och diskussionsseminarier Arbetarskyddsstyrelsen för att ta reda på hur intemkontrollföreskriftema hade fungerat i praktiken. En erfarenhet att arbetsplatserna ofta hade fastnat på

var den formella sidan intemkontrollen. En annan var att föreskrifterna

av upplevts som krångliga och betungande för många småföretag. Ofta hade intemkontrollarbetet stannat vid upprättande av dokumentation

kunde visas för tillsynsmyndigheten. Undersökningen som sen upp visade också att det i huvudsak de större arbetsgivarna, såväl

var privata offentliga, hade kommit igång med sitt intemkon-

som som trollarbete.

Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen genomförde under tiden den 1 oktober 1996 och fram till årsskiftet 1996/97 ett fältarbete med inspektions- och informationsinsatser hos företag med mindre än 50 anställda. Tyngdpunkten var lagd företag med 1 20 anställda.

- Ca 100 inspektörer deltog. Mer än 36 000 småföretag informerades om internkontrollreglema. Minst 1 000 inspektioner riktade till småföretag i skadedrabbade branscher genomfördes. Det förväntade resultatet av insatserna är kort sikt att huvuddelen av de inspekterade företagen ska komma i gång med sitt intemkontrollarbete under första delen av år 1997. Ett annat mål är att minst 80 procent av de inspekterade företagen har ett fungerande intemkontrollarbete när de går i nästa årtusende.

Arbetarskyddsstyrelsen planerar ett uppföljningsprojekt där 50 pro-

de inspekterade företagen ska besökas igen för att utvärdera cent av Yrkesinspektionens insatser. Det bedöms angeläget eftersom små-

som företag med mindre än 50 anställda utgör 98 procent av landets arbetsgivare.

Det finns vinster i att "göra rätt" i intemkontrollarbetet. Vinsten för den enskilde är mindre lidande och bibehållen privatekonomi. För

en företagsledningen sker vinsten genom minskade utgifter för sjukskrivningar och vikarier. Vinsten blir också generellt ett bra arbetsklimat som bidrar till en produktion med få störningar och bra kvalitet.

232 Förebyggande arbete och arbetsmiljoförbättringar

6.5 Om anmälan om arbetsskada

I 8 kap. l § LAF ges bestämmelser om anmälan om arbetsskada. Liksom tidigare enligt YFL ska arbetsskada som har drabbat anställd omedelbart rapporteras till arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren. Om det gäller en arbetssjukdom kan det i stället vara en tidigare arbetsgivare som ska underrättas. Beträffande skador under yrkesutbildning e.d. är det i allmänhet skolans rektor som ska underrättas.

Om arbetsgivare eller motsvarande har fått kännedom om att någon av de anställda har drabbats av arbetsskada ska han omedelbart anmäla skadan till försäkringskassan på särskild blankett. Det är alltså arbetsgivaren och inte den anställde som ska göra skadeanmälan. Den som underlåter att fullgöra sin anmälningsskyldighet kan bötfällas.

Uppdragstagare och egenföretagare ska själva vända sig till försäkringskassan. Vid dödsfall ska en sådan skadeanmälan göras av den som har rätt att företräda dödsboet enligt civilrättens regler.

I förarbetena till LAF har förutsätts att försäkringskassan även utan anmälan ska utreda om försäkrad eller försäkrads efterlevande har rätt till ersättning p.g.a. arbetsskada när det av andra uppgifter hos kassan framgår att sådan ersättning kan komma i fråga. En sådan prövning kan enligt rekommendation Riksförsäkringsverket Allmänna råd 1994:3

av s. 74 exempelvis tillämpas i ärenden om rehabilitering, förtidspension och handikappersättning.

Enligt 2 § arbetsmiljöförordningen ska en arbetsgivare utan dröjsmål underrätta Yrkesinspektionen om olycksfall eller annan skadlig inverkan i arbete som föranlett dödsfall eller svårare personskada eller samtidigt har drabbat flera arbetstagare. Det finns ingen koppling till LAF i arbetsgivarnas rapporteringsskyldighet härvidlag.

Enligt 2 a § arbetsmiljöförordningen har läkare skyldighet att till Arbetarskyddsstyrelsen eller Yrkesinpektionen anmäla sjukdomar som kan ha samband med arbete och intresse från arbetsmiljösyn-

är av punkt

Arbetsskadeanmälan ska göras enligt föreskrifter som meddelas av regeringen. Sådana föreskrifter finns i förordningen 1977:284 om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd FASP. Anmälningsskyldigheten enligt reglerna i FASP är betydligt mer omfattande än vad rätten till ersättning enligt LAF är. Detta beror att man har velat tillgodose även arbetsskadestatistiken ISA och Statistiska Centralbyrån och det förebyggande arbetarskyddet.

I 8 15 §§ FASP ges närmare föreskrifter om hur en skadeanmälan

ska ske. Det föreskrivs bl.a. att anmälan ska göras till försäkringskassan

blankett enligt formulär som Riksförsäkringsverket fastställer efter

Förebyggande arbete och arbetsmiyáförbättringar 233

samråd med Arbetarskyddsstyrelsen och att kassan ska sända en kopia av anmälan till bl.a. Yrkesinspektionen.

6.6 Statistiska redovisningar

Arbetarskyddsstyrelsen står som huvudman för Informationssystemet om arbetsskador ISA.

ISA bygger på arbetsskadeanmälningar som lämnas till försäkringskassan och som enligt bestämmelserna i FASP sedan sänds till Yrkesinspektionen. Så fort en arbetsolycka eller ett arbetssjukdomsfall inträffat är arbetsgivaren skyldig att göra en anmälan som ska föras in i ISA.

I teorin ska statistiken heltäckande. Det finns vissa formella av-

vara gränsningar i registreringen av arbetsskador genom ISA som följer av arbetsskadeförsälqingens anmälningsrutiner och arbetsskadebegrepp. Lindrigare olycksfall utan sjukskrivning fångas t.ex. inte upp av den statistiken. Det finns också en bortfallsfaktor som beror underrapportering dvs. underlåtenhet att göra anmälan och bortfall i den efterföljande hanteringen. ISA-statistiken är ändock det mest tillförlitliga arbetsskadestatistikmaterial som finns i dag.

Arbetarskyddsstyrelsen ger i samarbete med Statistiska Centralbyrån årligen ut två publikationer av statistik som rör arbetsskador. Informationen har hämtats in genom infonnationssystemet om arbetsskador ISA Arbetarskyddsstyrelsen står huvudman för.

som som Publikationerna belyser fr.o.m. 1989 både arbetssjukdomar och arbetsolyckor. Den senaste utgåvan från 1997 gäller arbetssjukdomar och arbetsolyckor anmälts till ISA under 1995.

som

Det finns också ett statistiskt meddelande av Arbetarskyddsstyrelsen och Statistiska Centralbyrån Am 69 SM 9701 om Arbetsskador 1996.

Arbetskraftsundersökningar AKU utförs löpande av Statistiska Centralbyrån. Syftet med undersökningarna är dels att beskriva de aktuella sysselsättningsförhållandena också information ult-

men att ge om vecklingen på arbetsmarknaden. Alla i Sverige folkbokförda personer i

16 64 år finns med i urvalet dras från Registret över Togruppen - som tala Befolkningen RTB. Varje månad ingår ca 17 000 personer i urvalet. Urvalet är ett roterande urval där varje utvald person deltar vid åtta tillfällen under en tvåårsperiod. Urvalsrotationen innebär att 7/8 av urvalet intervjuas igen tre månader senare och att l/8 byts ut mot nya personer. Intervjuerna görs per telefon och behandlar olika aspekter av de intervjuades sysselsättningsförhållanden, t.ex. arbetets omfattning, yrkesställning, yrke, näringsgrenstillhörighet, huvudsyssla, bisyssla, an-

ställningstyp, fackförbundstillhörighet, arbetslöshet, frånvaro från arbetet, arbetsställets storlek m.m.

Bland frågorna ingår också frågor om sjukfrånvaro under en mätvecka. Som sysselsatta i urvalsgruppema räknas de som under en viss vecka utfört något arbete under minst en timme. Arbetet ska ha utförts

avlönad arbetstagare eller avlönad egen företagare. Oavlönasom som de medhjälpare i företag tillhör maka/make eller annan familje-

som medlem räknas också med. Som sysselsatta betecknas också personer

inte utförde något arbete men som hade en anställning eller var som

företagare som var tillfälligt frånvarande p.g.a. sjukdom, egen men semester etc.

AMF-trygghetsförsäkringar som administrerar den avtalsbaserade arbetsskadeförsäkringen har ett verktyg i det skadeförebyggande arbetet i TSI Trygghetsförsäkringens Skadeinformationssystem. I TSI

finns AMF- trygghetsförsäkrings alla anmälda arbetsskador. Till skillnad från den lagstadgade arbetsskadeförsäkringen finns det i den avtalsbaserade ingen skyldighet att anmäla skador. Däremot finns det ett ekonomiskt incitament att anmäla skador eftersom avtalsförsäkringen även i de fall som inte leder till bestående nedsättning av arbetsförmågan betalar ut ersättning. TSI information om varför skador in-

ger träffar och vilka konsekvenser de medför för den enskilde och för samhället.

AMF-trygghetsförsäkringar har gett ut en särskild rapport över allvarliga arbetsskador i Sverige 1994 1995. I rapporten presenteras all-

varliga arbetsolycksfall i Sverige som inträffat under 1994 och 1995

har anmälts till AMF-trygghetsförsäkring och där bedömts som ersom sättningsbara. AMF har i sin statistiska bearbetning använt siffrorna i Statistiska Centralbyråns AKU järnförelsetal för olika yrkeskate-

som gorier. Statistiska Centralbyrån och AMF har således olika urvalsmetoder, enligt AMF går det ändå att dra vissa slutsatser om de

men relativa skaderiskema med stöd av de olika urvalen.

Några stora förändringar de allvarliga arbetsskaderiskema i det

av svenska arbetslivet kunde AMF knappast rapportera. Det framstod sna-

vissa yrkesspecifika skaderisker var mycket stabila och rare som om påfallande motståndskraftiga mot informations- och förebyggande insatser. Somliga typer av trauma tycktes ha ökat under senare år i skadematerialet; andelen skador orsakade av avsiktligt våld var betydande, liksom andelen psykiska trauma bland kollektivtrafikpersonal i samband med ihjälkömingar av personer som befann sig på spåret.

Arbetslivsinstitutet sammanställde i en rapport 1997:22 material

om samband mellan sjukvårdsarbete och ländryggsbesvär. Enligt

rapporten utgör hälso-, sjuk- och socialvård den näringsgren som rapporterar flest antal sjukskrivningsdagar grund av arbetsskador,

Förebyggande arbete och arbetsmiljoförbättringar 235

totalt 358 770 dagar för arbetsskador under 1995. I rapporten uttalades under rubriken "forskningsbehov bl.a. följande: Det saknas fortfarande kunskap om betydelsen av risk- och hälsofaktorer för ländryggsbesvär i vårdarbete. Det finns ett behov av prospektiva stu-

identifierar och värderar olika riskfaktorer. För förebyggande dier som arbete behöver enkla metoder utvecklas för värdering av vårdmiljö i syfte att skapa god rygghälsa. Med tanke den trend som för närvarande är rådande, det vill säga att behandlingsinsatsema kontinuerligt flyttas från sluten till öppen vård, är det inte minst situationen inom hemsjukvården/hemtjänsten måste bli nytt fokus för forskning i

som framtiden.

I rapporten angavs vidare bl.a. att arbetsskaderapporteringens roll för att förebygga arbetsskador måste utvecklas. I nuvarande situation var det troligt att det förekommer en underrapportering av arbetsskador. Angående orsakerna till underrapporteringen hänvisade rapporten s. 14 till bl.a. en engelsk studie. Orsakerna kunde vara att skadan skedde vid aktivitet än patientomvårdnad, att det fanns oro för

annan att riskera sin anställning, att sjukvårdspersonalen lärt sig att förneka ryggbesvär, att det naturligt att hem efter avslutat skift med mo-

var lande ryggvärk, att administrationen ansåg det oviktigt och att ryggvärken inte kunde kopplas samman med någon viss skadehändelse.

6.7 Några om tidigare utredningar

arbetsskadestatistik m.m.

6.7.1 och arbetsskadekommittén

Sjuk-

Sjuk- och arbetsskadekommittén skulle enligt sina direktiv bl.a. analysera och föreslå åtgärder som ger drivkrafter för arbetsgivare att förebygga sjukdom och skador. Kommittén redogjorde i detta sammanhang SOU 1996:113 s. 130 f. för samhällets behov av infonnation inom ohälsoornrådet och konstaterade då att rapporteringen av sjuklönefall och kort sjukfrånvaro inte fungerade tillfredsställande. Arbetsgivamas anmälningsbenägenhet inom arbetsskadeområdet hade minskat och utvecklingen hade fört med sig en sämre kvalitet på infonnationen.

Kommittén hade två alternativa tillvägagångssätt för att förbättra informationen om kort sjukfrånvaro och arbetsskador. Det första altemativet avsåg en förbättring av dagens system så att kvalitén kunde höjas och samhällets krav tillgodoses. Det andra alternativet, som utarbetats av Statistiska Centralbyrån byggde på en kombination av dagens systern och ett urvalssystem. Förslaget var att, oavsett vilket av

236 Förebyggande arbete och arbetsmiyoförbättringar

alternativen regeringen valde, införa en fråga i sjukfalls-

som rapporteringssystemet om sjukfallet orsakats av en arbetsskada. Därmed skulle Arbetarskyddsstyrelsen och Yrkesinspektionen få tillgång till översiktlig arbetsskadeinformation som sen kunde användas som avstämning gentemot annan rapportering som lagligen skulle ske till dem.

Kommittén ansåg också bl.a. att arbetsgivamas generella anmälningsplikt avseende arbetsskador skulle behållas. 8 kap l § LAF skulle dock ändras så att arbetsskadeanmälan ska göras senast när ett sjukfall

följer skadan överlämnas till försäkringskassan enligt 12§ som första stycket lagen 1991:1047 sjuklön. dvs. senast vid utgången

om

den kalendermånad följer efter den under vilken sjuklöneperioav som den löpte ut.

6.7.2 1996/97263 samverkan,

Prop. om socialförsäkringens ersättningsnivåer

och administration, m.m.

I l996/97:63 uttalade regeringen s. 72 f. bl.a. att det var viktigt

prop. att informationen arbetsskador var god. Arbetsskadeanmälan och

om den statistik bygger denna anmälan stor betydelse för det

som var av förebyggande arbetsmiljöarbetet, inte minst för Yrkesinspektionens till-

Regeringen aviserade ett uppdrag till Riksförsäkringsverket och syn. Arbetarskyddsstyrelsen att i samråd med Statistiska Centralbyrån arbeta fram ett system som täcker samhällets behov av information om dels den korta sjukfrånvaron, dels arbetsskador. En utgångspunkt borde

det systern utarbetats Statistiska Centralbyrån som bygger vara som av

kombination dagens systern och ett urvalssystem.

en av

6.7.3 Regeringsuppdrag till Riksförsäkringsverket och Arbetarskyddsstyrelsen

Enligt lagen 1991:1047 om sjuklön SjLL ska arbetsgivaren lämna uppgift sjukdomsfall har gett arbetstagare hos honom rätt till

om som sjuklön. Uppgiften ska enligt 12 § SjLL lämnas till Riksförsäkringsverket. Regeringen eller Riksförsäkringsverket får, efter regeringens bemyndigande, föreskriva att uppgifterna i stället ska lämnas till försäkringskassan samt att uppgifterna får lämnas med hjälp av automatisk databehandling. Enligt SjLL ska uppgifterna lärrmas senast vid utgången av den kalendennånad som följer efter den under vilken sjuk-

Förebyggande arbete och arbetsmiljöförbättringar 237

löneperioden avslutas. Avsikten med bestämmelsen är att tillgodose försäkringsadrninistrationens behov av uppgifter som rör sjukdomsfall

anslutas inom sjuklöneperioden. som

Uppgifterna behövs för att försäkringskassomas sjukhistorik ska kunna omfatta även de korta sjukfallen, vilket har betydelse bl.a. för att

heltäckande sjukstatistik. Den nuvarande totalrapporteringen funfå en

dock inte på ett tillfredsställande sätt, och samhällets information gerar

kort sjukfrånvaro har försämrats avsevärt sedan sjuklöneperioden om infördes år 1992. Rapporteringsbenägenheten hos speciellt de små före-

har visat sig inte tillräckligt stor. Det finns sålunda ett stort tagen vara behov att förbättra informationen den korta sjukfrånvaron. Sjuk-

av om frånvarostatistiken måste kunna bild den samlade

ge en sannare av sjukfrånvaron och hälsoläget än vad som är fallet i dag.

Mot denna bakgrund och med beaktande av Sjuk- och arbetsskadekommitténs förslag redovisats uppdrog regeringen den 19

som nyss juni 1997 Riksförsäkringsverket och Arbetarskyddsstyrelsen att till-

med Statistiska Centralbyrån arbeta fram systern som täcker sammans samhällets behov av information dels om den korta sjukfrånvaron under sjuklöneperioden och dels om arbetsskador. Förhoppningen var bl.a. att bortfallsfaktorema i ISA skulle kunna minimeras.

Arbetarskyddsstyrelsen redovisade sitt uppdrag den 19 december 1997. Redovisningen innehåller förslag om att behålla totalredovisningen och utveckla ett system för kvalitetsdeklaration av statistiken. Vidare finns förslag att göra de aktuella anmälningsblanketter-

om om

RFV redovisade sitt uppdrag den 2 februari 1998. Se vidare om na. RFVs uppdrag och redovisning i avsnitt 4.1.7.

6.8 Frågan om skadeförebyggande åtgärder

i form av differentierade avgifter

6.8. 1 Arbetsmiljökommissionen

I betänkande Arbetsmiljökommissionen SOU 1990:49, bilagedel

av D, lämnades det bl.a. redogörelse för sjuk- och arbetsskadeförsäk-

en ring i Sverige och andra länder. De undersökta länderna utgjordes av Danmark, Finland, Norge, Sverige, Belgien, Nederländerna, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Japan. I sammanfattande översikt redogjorde kommissionen bl.a. för

en att finansieringen arbetsskadeförsäkringen sköttes olika sätt i

av olika länder att det alltid fanns en myndighet som stod för tillsyn

men och nonner. Arbetsgivamas premier till arbetsskadeförsäkringen var

graderade efter risk i samtliga undersökta länder utom i Sverige, Storbritannien och Nederländerna.

I ett särskilt avsnitt om det förebyggande arbetet uttalades bl.a. att arbetsskadeförsäkringen allmänt ansågs ha stor betydelse för benägenheten att anmäla arbetsskador. Däremot var man i allmänhet mer tveksam till försäkringens betydelse för det förebyggande arbetet. Den lokala skyddsverksamheten hade en stor roll i arbetsmiljöarbetet. Vid tiden för arbetsmiljökommissionens rapport fanns det inte några svenska regler om intemkontroll. Böter och liknande instrument som viten och skadestånd användes som styrmedel i ett antal länder. I praktiken kom de dock inte så ofta till användning utan fungerade bäst

hot för att driva det miljöförbättrande arbetet. som

Det anfördes att de flesta länder differentierade premierna till arbetsskadeförsäkringen i förhållande till risk, men att frågan var om det verkligen var en effektiv metod för att åstadkomma en god arbetsmiljö. I Danmark, Tyskland och Finland trodde man en positiv inverkan på benägenheten till arbetsmiljöförebyggande åtgärder men betvivlade att det ledde till lägre försäkringskostnaden I Belgien, Frankrike och de transoceana länderna ansåg man att differentieringen var ofrånkomlig

styrmedel. Det konstaterades att det knappast fanns några vetensom skapliga studier kunde bekräfta vare sig den ena eller den andra

som ståndpunkten. Vissa försök till studier hade gjorts i Tyskland.

Resultatet blev där positivt för differentieringen.

Arbetsmiljökommissionen lade ett principförslag som innefattade bl.a. ett system för differentierade avgifter inom den offentliga arbetsskadeförsäkringen som ett ekonomiskt styrmedel i det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Kommissionen anförde att man med en differentierad arbetsgivaravgift skulle skapa ett effektivt system som ledde till fördelar både för individen, företaget och samhället. En differentierad arbetsgivaravgift skulle skapa ett incitament för att få företagen att satsa

på en bättre arbetsmiljö.

Det föreslogs att delar av den dittillsvarande arbetsgivaravgiften skulle föras till arbetslivsavgift. Avgiften skulle i princip

samman en

sänka kostnaderna för sjukfrånvaro och förtidspensioneringama som

berodde på brister i arbetsmiljön. Arbetslivsavgiften skulle bestå av en generell del, som solidariskt skulle betalas av alla arbetsgivare och en

kostnadsanpassad del. Den kostnadsanpassade delen av arbetslivsav-

giften skulle bestämmas utifrån företagets kostnader för sjukfrånvaro

vanlig sjukpenning och arbetsskadesjukpenning plus begränsad kost-

nad för förtidspensioner och arbetsskadelivräntor. Försäkringskassor-

skulle administrera systemet. Företagen och förvaltningarna skulle na placeras i ett antal avgiftsklasser, basis av information om deras kostnader för sjukfrånvaro, arbetsskador och förtidspensioner. Arbets-

Förebyggande arbete och arbetsmiljoförbättringar 239

givare tagit initiativ utöver det vanliga för att åstadkomma bättre

som arbetsmiljö och motverka utslagning skulle därutöver kunna få sänkt avgift.

6.8.2 Prop. 1990/912140 Arbetsmiljö och

rehabilitering

I 1990/91:14O Arbetsmiljö och rehabilitering fördes i en bak-

prop. grundsteclming om bl.a. "det goda arbetet som mål för ar-

resonemang betsgivarna s. 25 f.. Det uttalades där bl.a. att det var arbetsgivaren

hade huvudansvaret för arbetsmiljön inom den verksamhet som som han bedrev. Behovet insatser från statens och samhällets sida samt

av vikten att arbetsmiljöarbetet skedde i samverkan med arbetstagarna

av och deras fackliga organisationer fick inte skymma detta grundläggande förhållande.

Det viktigt att företag och förvaltningar internt utvecklade styr-

var medel och incitament som skyndade de förändringsprocesser som ledde till ett arbetsliv där arbetet inte var riskfyllt eller ohälsosamt utan innehållsrikt, utvecklande och meningsfullt och gav de anställda inflytande och kontroll över det arbetet. Även samhällets styrmedel

egna borde, t.ex. differentierade arbetsgivaravgifter, utformas så att

genom produktion med bra arbeten premierades medan de arbeten vållade

som skador fick ta större del av kostnaderna för skadorna. Sjuklönen var

en ett steg i den riktningen. Det anfördes vidare att arbetsmiljökormnissio-

principförslag ett system med differentierade avgifter gav utnens om gångspunkt för ett fortsatt utredningsarbete. Syftet var att skapa ett ekonomiskt styrmedel för arbetsgivaren incitament att förbättra

att ge både det förebyggande och det rehabiliterande arbetet. Chefen för Socialdepartementet föreslog att ett sådant system skulle utredas vida-

re.

6.8.3 S och arbetsskadekomrnittén

juk-

Sjuk- och arbetsskadekomnrittén hade bl.a. att utreda en arbetsskadeförsäkringslösning med tilläggsförsäkringar där arbetsmarknadens parter skulle bära det ekonomiska och administrativa ansvaret för försäkringen. I delbetänkandet Försäkringsskydd vid sjukdom SOU 1995:149 avvisades en sådan lösning.

Kommittén valde att i stället granska förutsättningarna för priva-

en tisering av försäkringen SOU 1996:113 s. 430 f.. Utgångspunkten var att skapa försäkring som vilade en lagstadgad skyldighet för ar-

en

240 Förebyggande arbete och arbetsmiljoförbättringar

betsgivare att hos valfri försäkringsgivare teckna arbetsskadeförsäkring till förmån för sina anställda. Vid privatisering

en av arbetsskadeförsäkringen förutsattes premien bli fastställd efter förhandling mellan försäkringstagare och försäkringsgivare. Avgörande för prerniens storlek skulle bl.a. bli den risk som åtagandet kunde bedömas innebära. Vid premiesättningen skulle ett försäkringsbolag sannolikt ta hänsyn till allmän kunskap om skadefrekvensen i den bransch i vilken företaget var verksamt, företagets tidigare skadehistorik, vilka arbetsmiljöåtgärder som vidtagits inom företaget samt vilka rutiner som gällde för. att underlätta för sjukskrivna att återgå i arbete. Även de anställdas kön och åldersstruktur torde sannolikt kunna komma att få viss betydelse vid premiesättningen.

Eftersom arbetsskadeförsäkringen enligt kommitténs förslag skulle komplettera en ohälsoförsäkring och endast ge viss kompensation för inkomstbortfall fanns det enligt kommittén sannolikt inte några tillräckligt positiva drivkrafter för försäkringstagare och försäkringsgivare att gemensamt hålla skadekostnadema låga. Kommittén uttryckte också farhågor om att skadestatistiken skulle kunna bli sämre vid en privatisering eftersom man inte kunde förvänta sig någon mer omfattande samverkan i fråga om skadeinformation mellan försäkringsgivama. Därigenom skulle förutsättningarna för arbetsmiljöarbetet snarast försämras. Sjuk- och arbetsskadekommittén lade inte fram något förslag om differentierade skadeprernier varken i en arbetsskadeförsäkring administrerad av arbetsmarknadens parter eller i ett privat försäkringsalternativ för arbetsgivarna.

Kommittén diskuterade SOU 1996:113 s. 155 även frågan

om den ekonomiska drivkraft som ett system med differentierade avgifter till den allmänna sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen skulle utgöra. Tanken skulle då vara att framgångsrikt folkhälsoarbete, förebyggande arbete i företagen och förvaltningarna samt arbetslivsinriktat rehabiliteringsarbete i samverkan skulle kunna resultera enligt visa regler, rabatterade arbetsgivar- och egenavgifter. Kommittén studerade utländska erfarenheter och även det system som arbetsmilj ökommissionen hade fört fram. Kommittén konstaterade dock att utredningsdirektiven utgick från att en allmän ohälsoförsäkrings avgifter skulle vara differentierade.

Förebyggande arbete och arbetsmiljoförbättringar 241

6.9 Våra och förslag överväganden om arbetsskaderapporteringen och

differentierade avgifter i

skadeförebyggande syfte m.m.

arbetsskadestatistik ska kunna ha reell uppgift att fylla i För att en en det skadeförebyggande arbetsmiljöarbetet måste systemet innehålla uppgifter är så nära sanningen som möjligt.

som

Det är viktigt att alla arbetsskador rapporteras oberoende av om det i det enskilda fallet är fråga lång, kort eller ingen sjukfrånvaro alls.

om Många arbetsskador t.ex. hörselskador, vibrationsskador och ar-

som betsolyckor med hot och våldsinslag m.fl. leder till bestående skador utan att den drabbade måste frånvarande från sitt arbete i större ut-

vara sträckning. Ur förebyggande synpunkt är det väsentligt att även arbetsskador leder till frånvaro under sjuklöneperioden rapporteras.

som Många gånger är det bara tillfällighet om det blir kort eller lång

en frånvaro till följd ett specifikt skadefall. Fall med upprepad kort-

av tidsfrånvaro är vidare förebyggande synpunkt en ovärderlig kun-

ur

skapskälla.

När lagen Sjuklön SjLL infördes 1992 ändrades förordningen

om 1977:284 arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd

om FASP så att frånvaro medfört eller kunde antas medföra rätt till

som sjuklön enligt SjLL såväl som ersättning från arbetsskadeförsäkringen skulle anmälas till försäkringskassan. Det är enligt vår mening viktigt markera att också frånvaro under sjuklöneperioden de första fjorton dagarna ska anmälas till kassan.

För att tydliggöra att arbetsgivarna ska rapportera även kortare arbetsrelaterade sjukfall föreslår att bestämmelserna om anmälningsskyldighet kompletteras. Kompletteringen innebär att arbetsskadeanmälan ska göras senast inom fjorton dagar efter det att arbetsgivaren fått underrättelse eller kännedom ett arbetsskadefall. På det sättet

om markeras både att kortare sjukfall under sjuklöneperioden ska rapporte-

till kassan och vilken den senaste tidpunkten för en arbetsskadeanras mälan till kassan ska vara.

Omedelbarhetskriteriet ska dock behållas ett rättesnöre för när

som arbetsgivaren ska göra sin anmälan om inträffad arbetsskada till försäkringskassan. Vi anser att den föreslagna ändringen i LAF kommer att föra med sig att arbetsgivaren och arbetstagaren i varje sjukfall får

anledning att fundera och diskutera sjukfallet i fråga beror att

om något i arbetsmiljön är skadligt redan när fjortondagsgränsen närmar

sig. På så sätt kan skadeförebyggande arbetsmiljöfaktor komma in

en tidigt i bilden.

Den av oss föreslagna ändringen i LAF kan också föra med sig att försäkringskassan kan göra sammanställningar över arbetsskadoma relativt snabbt. Detta kan ge en tidig signal hur utvecklingen av arbetsskadoma sker en övergripande nivå. Detta är en väsentlig del av det skadeförebyggande arbetsmiljöarbetet.

Frågan om de skadeförebyggande effekterna av en differentierad arbetsgivaravgift utreddes av arbetsmiljökommissionen i början av 1990talet. Kommissionen lade också fram ett differentieringsförslag. Senare utredningar i frågan har emellertid visat att en sådan differentiering inte har några egentliga skadeförebyggande effekter. Arbetsmiljön är inte bättre i länder som har ett differentierat prerniesystem. Den slutsatsen har också professor Antoinette Hetzler kommit till när hon jämfört den svenska arbetsskadeförsäkringen med utländska modeller. Hetzler har särskilt studerat förhållandena i vissa delstater i USA och i Australien och funnit differentierad premiesättning inte har någon effekt

att en det skadeförebyggande arbetet.

Ett arbetsmiljöarbete som bedrivs av lokala skyddsombud ute arbetsplatserna i kombination med de intemkontrollregler som beskrivits i avsnitt 6.4 för med sig skadeförebyggande effekter enligt vår me-

som ning är längre verkande än den premiedifferentiering som finns i andra länder.

Vi har därför för vår del avstått från att studera frågan vidare. I kapitel 10 presenterar ett alternativ med en tilläggsförsälqing adrninistrerad arbetsmarknadens parter. I ett sådant system kan möjligen för-

av utsättningarna att åstadkomma arbetsmiljöförbättringar genom en differentierad premiesättning vara större än inom ett fortsatt offentligt system.

Vi föreslår ingen ändring av det generella arbetsskadebegreppet. Det är allmänt omvittnat att LAF med sitt generella skadebegrepp har bidragit till att kunskapen om sjukdomars orsak och uppkomst har breddats på många medicinska forskningsområden. Med en generell regel kan man snabbt fånga in den medicinska och tekniska utvecklingen. Kravet på medicinskt underlag har medfört att kunskapen om arbetsmiljöns inverkan på de förvärvsarbetandes hälsa ökar.

Ska arbetsskadeförsäkringen utgöra ett verktyg i det skadeförebyggande arbetet är det med andra ord ändamålsenligt att behålla det generella arbetsskadebegreppet.

Vi föreslår i avsnitt 5.6 olika åtgärder för att åstadkomma en säkrare och snabbare handläggning av arbetsskadeärendena i försäkringskassoma. I avsnitt 5.10 föreslår vidare att arbetsskadeförsäkringen ska ges en mer aktiv roll i rehabiliteringen av de arbetsskadade bl.a.

Förebyggande arbete och arbetsmiljöförbättringar 243

nya regler om omställningsersättning. En olika sätt förbättrad genom tillämpning har enligt vår mening liksom den aktiva roll vill att arbetsskadeförsäkringen ska ha i framtiden också viktiga skadeförebyggande effekter.

7 Särskilda frågor

1 Samordningsfrågor

För förhindra möjligheter till överkompensation föreslår vi att att samordningsreglema i lagen arbetsskadeförsäkring och lagen om om allmän försäkring ska kompletteras i vissa avseenden.

7.1.1 Våra direktiv

I direktiven Riksförsäkringsverket i skrivelse den 18 juni anges att en 1996 till Socialdepartementet föreslagit komplettering av samorden ningsreglema i lagen arbetsskadeförsäkring och i lagen om allmän om försäkring. Det gäller dels samordning mellan livränta och förtidspension/sjukbidrag, dels livränta och tidigare utbetalad sjukpenning. Vi ska vid översynen arbetsskadeförsäkringen se över reglerna av för samordning arbetsskadelivränta och ersättning enligt lagen om av allmän försäkring.

7. 1 Samordningen med förtidspension/sjukbidrag

Riksförsäkringsverkets skrivelse

Riksförsäkringsverket framhåller i den nämnda skrivelsen att enligt nuvarande regler samordnas livränta och förtidspension då person aren betar och drabbas både arbetsrelaterade sjukdomsbesvär och icke av arbetsrelaterade besvär och prövningen rätten till förmånema sker av samtidigt. Däremot saknas det regler föreskriver att en samordning som ska ske mellan den del av förtidspensionen/sjukbidraget som svarar mot hela inkomsten oskadad och arbetsskadelivräntan om fönnåsom nema prövas vid skilda tillfällen. RFV att oavsett om rätten till förtidspension och livränta pröanger samtidigt eller livräntan och förtidspensionen beviljas vid vas om skilda tillfällen bör samordning göras. Förmånema bör dock endast en

246 Särskilda frågor

samordnas till den del som de täcker inkomstförlust och komsamma pensationen bör bli 100 procent till den delen. För att uppnå det bör samordningsreglema ändras i 6 kap. l § LAF.

Överväganden

Enligt nuvarande regler i 6 kap. 1 § LAF samordnas livränta och förtidspension då en person arbetar och drabbas både arbetsrelaterade av sjukdomsbesvär och icke arbetsrelaterade sjukdomsbesvär och prövningen av rätten till förrnånema sker samtidigt. Förrnånema samordnas till den del som de täcker samma inkomstförlust och kompensationen blir 100 procent till den delen. Enligt förarbetena grundas rätten till arbetsskadelivränta på samma invaliditetsbegrepp som inom den allmänna försäkringen proposition 1975/762197 sid. 104 ff. Den allmänna försäkringens förmåner är grundläggande i arbetsskadefallen och livränta ska ut ett komges som plement. Sammanlagt ska förrnånema ut med ett belopp ges som svarar mot hela den genom arbetsskadan föranledda inkomstförlusten. Principen är att den försäkrade ska försättas i ekonomiska situation samma som om arbetsskadan inte hade inträffat. Arbetsskadelivräntan svarar endast för den del av inkomstförlusten inte ersätts pension som genom från den allmänna försäkringen. Livräntans nettobelopp kommer därför att variera beroende den skadades pensionsförhållanden. Bruttonivån kommer emellertid alltid oberoende utfallande att vara av pensionsförmåner. Den bestäms uteslutande av den arbetsskadan genom föranledda inkomstförlusten. Är arbetsfömiågan nedsatt både av arbetsskada och annan sjukdom görs det bedömning hur stor andel en av av den totala invaliditeten som kan hänföras till arbetsskadan. Föredragande statsrådet uttalade bl.a. att i de fall grund en person av arbetsskada har invalidiserats till mindre än 50 procent och således lyfter arbetsskadelivränta men inte pension, skall inte livräntan samordnas med en pension som senare utges grund inkomstav annan förlust än den som har föranletts arbetsskadan sid. 105. Skulle av rätten till pension i detta fall till viss del avhängig den gamla vara av arbetsskadan, bör dock denna del pensionen samordnas med livav räntan. Medför arbetsskada 40-procentig invaliditet och får den arbetsskadade sedermera full pension grund helt skada, bör av en annan samordning ske med 40 procent pensionen. av

I tidigare domstolspraxis har ansett att samordning inte ska

man göras i de fall en person har beviljats arbetsskadelivränta till mindre än 50 procent och vid senare tidpunkt grund icke arbetsrelaterade av

Särskilda frågor 247

sjukdomsbesvär beviljas förtidspension, under förutsättning att förmånema inte föranletts sjukdomsbesvär jfr. FÖD 1995:28. av samma Den lösning har valt i praxis leder emellertid till att den som man försäkrade i många fall blir överkompenserad, dvs. får mer än 100 tidigare inkomst frisk. Dessutom leder det till en tillprocent av som lämpning inte är enhetlig. Att många försäkrade blir överkompensom serade beror att livränta enligt LAF jämställs med förvärvsinkomst och i likhet med förtidspension/sjukbidrag enligt AFL grundar rätt till pension. Samma regler gäller för livräntan gäller även vår föresom slagna omställningsersättning. Detta innebär att beviljad omställningsersättning eller livränta ingår som del i den pensionsgrundande inkomsten och fönnånema påverkar tilläggspensionens storlek i poatt sitiv riktning. En beviljad förtidspension beräknas utifrån den senare ATP-poäng grundats både ersättning enligt LAF och försom av värvsinkomst. Om beviljad förtidspension/sjukbidrag inte samsenare

ordnas med utgående omställningsersättning eller livränta, kommer

en fönnånema därför att kompensera samma inkomstförlust. Huvudprincipen bör att den försäkrade ska försättas i samma vara ekonomiska situation arbetsskadan inte inträffat. Samordsom om ningen bör därför begränsas till fall där ersättningen enligt att avse

LAF och förtidspensionen/sjukbidraget avser att kompensera samma

inkomstbortfall. Föreligger det inte sådan situation saknas det skäl en till den ersättningsberättigade inte skulle få uppbära båda förmåneratt na ograverade. Enligt vår uppfattning bör samordning göras fönnånema en om prövas vid skilda tillfällen och oavsett fönnånemas art och utfallande nivå. En samordning bör därför göras även i de fall den enskilde till följd arbetsskada har invalidiserats till mindre del och senare av en efter omplacering i arbete beviljas tex. halv förtidspension till nytt följd arbetsrelaterad sjukdom. Förrnånema bör dock sam-

av en icke

ordnas endast till den del de att täcka samma inkomstförlust. Enavser ligt vår mening uttalandena i förarbetena också stöd för detta. ger I dag saknas det regler föreskriver samordning ska ske som att en när den försäkrade beviljas livränta enligt LAF och vid en senare tidpunkt berättigad till förtidspension /sjukbidrag med anledning av anses icke arbetsrelaterad sjukdom. Enligt vår mening finns det skäl att en föra regler föreskriver samordning bör ske i sådant fall. som att en Eftersom föreslår att det ska införas särskild ersättningsform i en arbetsskadeförsäkringen, omställningsersättning se avsnitt 5.10, bör samordningsreglema även omfatta denna. Vi föreslår att det i 6 kap. 1 § LAF förs in att samordning ska göras någon har rätt till omställningsersättning enligt 3 kap. och om som

248 Särskilda frågor

samtidigt är berättigad till förtidspension/sjukbidrag till följd icke

av arbetsrelaterade sjukdomsbesvär.

Vi föreslår att en ändring görs i 6 kap. 1 § LAF på så sätt att när

en försäkrad beviljas omställningsersättning eller livränta enligt LAF och vid en senare tidpunkt anses berättigad till förtidspension/sjukbidrag med anledning av icke arbetsrelaterad skada/sjukdom, ska förmånema samordnas samma sätt som om prövningen av ersättningen enligt LAF och förtidspensionen/sjukbidraget hade skett samtidigt.

En fråga som har kommit upp i utredningens slutskede är hur samordningen av förmåner prövas vid skilda tillfällen närmare ska

som kunna göras. Det har bl.a. framförts önskemål beräkningsmodeller.

om Enligt vår mening förutsätter emellertid detta en mer grundläggande och omfattande utredning området än har haft möjlighet att göra utifrån den tid som vi har till förfogande.

7.1.3 Samordningen med

sjukpenningen

Riksförsäkringsverket framhåller i den närrmda skrivelsen att det är angeläget att förtydliga vad som gäller i fråga om samordning av arbetsskadelivränta och sjukpenning enligt AFL. Mot bakgrund av rättsläget och förändringar i lagen om arbetsskadeförsäkring 1993 saknas det, enligt verkets mening, erforderligt lagstöd för att vid beviljande av retroaktiv livränta göra avdrag för den sjukpenning som redan betalats ut med stöd av 3 kap. 7 § AFL. Det finns anledning att befara att enbart gällande reglerna i 6 kap. 7 § LAF jämförd med 17 kap. 1 § AFL inte skulle hålla vid en domstolsprövning, särskilt som det i förarbetena till bestämmelserna framgår att de förutsättningar som ges i bidragshänseende bör vara vägledande för samordningen och inte en skälighetsbedörnning. Något klargörande gjordes inte i samband med att arbetsskadesjukpenningen togs bort 1993.

Ett förtydligande kan lämpligen ske genom att i 3 kap. 5 § första stycket AFL bland övriga anledningar införa bestämmelser om om-

- prövning av sjukpenninggrundande inkomst när livränta beviljas. I 3 kap. 7 § AFL kan -till där nämnda förmåner -läggas till livränta

enligt LAF. Därmed skulle det finnas samma stöd för samordning mellan sjukpenning och livränta som mellan sjukpenning och pension.

Särskilda frågor 249

Gällande rätt

Den 1 januari 1983 infördes en allmän avräkningsregel vid retroaktiv utbetalning av förmåner i 17 kap. l § AFL. Samtidigt infördes i 6 kap. 7 § LAF en hänvisning till 17 kap. l § AFL

.

Enligt 17 kap. 1 § AFL ska ersättning enligt AFL eller enligt annan författning, som har betalats ut av en allmän försäkringskassa eller arbetslöshetskassa, minskas om det senare beviljas annan ersättning retroaktivt enligt AFL för tid den tidigare utbetalade ersätt-

samma som ningen. Minskningen ska ske med det belopp som överstiger vad som ska utges för perioden beslutet om båda ersättningama hade före-

om legat samtidigt.

I förarbetena till 17 kap. 1 § AFL uttalade föredragande statsrådet bl.a. följande beträffande 6 kap. 7 § LAF propositionen 1982/83:3

74. För närvarande saknas det helt avräkningsregler när retroaktiva s. förmåner utgår från arbetsskadeförsäkringen. Bestämmelsen ska tilllämpas bl.a. när livränta betalas ut retroaktivt och delpension har utgått under retroaktivtiden. I övrigt hänvisades till specialmotiveringen i 17 kap. 1 § AFL.

I den allmänna motiveringen och i specialmotiveringen till 17 kap. 1 § AFL proposition 1982/83:3 s. 63 f och 67 uttalade föredragande statsrådet bl.a. att det orealistiskt att direktiven angav för-

var - som söka skapa en generell samordningsregel. I viss utsträckning kunde

dock förenkla de samordningsregler redan fanns och göra man som dem heltäckande. Man föreslog att det skulle införas regler för av-

mer räkning vid retroaktiva förmåner och beräkning livränteunderlag vid

av arbetsskada. I övrigt borde orimliga konsekvenser av att en samordningsregel saknas kunna undvikas genom att de tillämpande myndigheterna till syftet med olika bidrag och förhindrar samtidig utbetal-

ser ning av flera bidrag när det uppenbarligen inte kan vara åsyftat av lagstiftaren.

Vidare uttalade föredragande statsrådet att den nya regeln skulle ut att försäkringskassoma vid retroaktiv utbetalning av en ersättning enligt AFL skulle räkna av andra ersättningar som hade utgetts under den tid som den retroaktiva ersättningen avsåg, förutsatt att det var fråga ersättningar enligt särskilda regler eller direkt grund

om som av bidragsvillkoren inte ograverade fick utges samtidigt. Någon uppräkning vilka situationer som avsågs skulle inte göras. Utgångs-

av punkten skulle i stället vara att avräkning skulle göras om en försäkrad, därför att viss ersättning betalas ut retroaktivt, skulle få en totalt sett

en högre ersättning än han skulle ha fått om myndigheten haft att ta ställning till båda förmånema samtidigt.

För att kunna göra den bedömningen måste den myndighet som hade att fatta beslut om en retroaktiv ersättning ta reda vilka andra ersättningar som hade getts ut under retroaktivtiden, exempelvis genom att inhämta uppgift därom från den försäkrade. Vidare måste myndigheten gå tillbaka till de regler gällde för de aktuella förmånema

som och undersöka om dessa hade kunnat utgå samtidigt och utan rninskning under löpande förmånstid. Om så inte var fallet borde avräkning göras med så stort belopp som hade utgetts utöver vad som skulle ha betalats någon retroaktivsituation inte hade förelegat.

ut om

Socialförsäkringsutskottet uttalade i SfU l982/83:l4 att det var självklart att de förutsättningar som fanns angivna i bidragsbestämmelserna för att få en förmån måste styra handläggningen av ärendena när förmåner utgavs samtidigt. Någon skälighetsprövning därutöver kunde således inte komma i fråga. Utskottet ville emellertid understryka vikten av att man, i de situationer där det kunde uppkomma fråga om att samtidigt utge flera förmåner, särskilt noga klarlade förutsättningarna för fönnånemas utgivande, eftersom det i lagstiftningens övergripande syfte låg att man skulle uppnå ett materiellt tillfredsställande resultat.

Vidare ställde sig utskottet positivt till att införa en allmän regel om att försäkringskassan vid retroaktiva utbetalningar av en förmån enligt AFL skulle kunna avräkna tidigare ersättningar enligt denna lag eller annan bidragsförfattning som utgått under den tid som den retroaktiva ersättningen avsåg. Avräkningsreglema i AFL skulle även gälla inom arbetsskadeförsäkringen.

Överväganden

Sedan arbetsskadesjukpenningen slopades 1993 har arbetsskadade som är sjukförsäkrade enligt AFL vid arbetsskada under sjukdom rätt till samma fönnåner från sjukförsäkringen som vid annan sjukdom. Ersättning från arbetsskadeförsäkringen har huvudsakligen utgått i form av livränta. Något klarläggande av tillämpningen av avräkningsreglema gjordes inte i samband med att arbetsskadesjukpenningen togs bort.

I avsnitt 5.10 har föreslagit att det ska införas en särskild ersättningsforrn i arbetsskadeförsäkringen, omställningsersättning. Försäkringskassan ska ha möjlighet att betala ut omställningsersättning när den arbetsskadade enligt försäkringskassans upprättade plan genomgår en rehabilitering. I en del fall kan det komma att dröja innan försäkringskassan fattar beslut om rätt till omställningsersättning, vilket medför att sjukpenning kan komma att utbetalas under väntetiden. Den försäkrade kan under tiden ha börjat sin rehabilitering. Omställningser-

Särskilda frågor 251

sättningen kan i sådant fall komma tid som redan utbe-

att avse samma talad sjukpenning enligt AFL.

Livränta beviljas sedan den sjukdom som har förorsakats av skadan har upphört och kan beviljas retroaktivt sex år tillbaka från tidpunkten för framställan ersättning. Även livräntan kan komma

om att avse samma tid som redan utbetalad sjukpenning enligt AFL.

Tillämpningen av samordningen av ersättning enligt LAF och sjukpenning enligt AFL bygger att den först utbetalade förmånen inte lagligen kan utges samtidigt med den retroaktivt beviljade förmånen. Reglerna är emellertid inte helt klara och det finns skäl att förtydliga vad gäller i fråga samordning av såväl omställningsersättning

som om som arbetsskadelivränta enligt LAF och sjukpenning enligt AFL.

Riksförsäkringsverket förordar att det i 3 kap. 7 § AFL bland där närrmda förmåner läggs till livränta enligt LAF, vilket möjliggör att vid beviljande av retroaktiv livränta göra avdrag för den sjukpenning som redan har betalats ut. Dessutom framhåller verket att det i 3 kap. 5 § första stycket AFL förs en bestämmelse om omprövning av den sjukpenninggrundande inkomsten när livränta beviljas.

Det kan diskuteras om RFV s föreslagna lösning underlättar tillämpningen och tydliggör reglerna ett önskvärt sätt. Andra möjliga lösningar skulle kunna vara att infoga bestämmelser i LAF eller att låta RFV lösa frågan i föreskrifter. Vi har emellertid funnit att RFVs förslag i nuläget är godtagbart. Ändringarna bör avse både livränta och omställningsersättning. Det finns därmed samma stöd för samordning mellan sjukpenning och livränta/omställningsersättning som mellan sjukpenning och pension. Dessutom undviks situationen att sjukpenning betalas ut efter en sjukpenninggrundande inkomst som inkluderar den inkomstminskning som redan kompenseras av livränta/omställningsersättning. I sammanhanget kan nämnas att förtidspensionsutredningens förslag kan komma att få konsekvenser för åtminstone reglerna i 3 kap. 5 § AFL.

7.1.4 Samordningen med

rehabiliteringsersättningen

Rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. AFL betalas ut till en försäkrad som deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering. Rehabiliteringsersättningen består av rehabiliteringspenning och särskilt bidrag.

I 22 kap.15 § AFL finns det samordningsregler som anger att rehabiliteringspenningen ska minskas med det belopp som den försäkrade för samma tid får som sjukpenning och livränta enligt LAF.

252 Särskilda fågor

Om försäkrad, som har en godkänd arbetsskada genomgår ar-

en betslivsinriktad rehabilitering kan det föreligga förutsättningar för rätt till såväl rehabiliteringspenning enligt AFL som omställningsersättning enligt LAF. I de fall försäkringskassan i efterhand får information

som

att försäkrad har påbörjat en arbetslivinriktad rehabilitering kan om en omställningsersättning komma att beviljas med retroaktiv verkan. Det kan därför uppkomma behov att samordna förmånema så att rehabi-

av literingspenningen minskas med det belopp som den försäkrade får för

tid omställningsersättningen. samma som

Vi föreslår därför att det i punkten 2 i första stycket av 22 kap. 15 § AFL läggs till att rehabiliteringspenning ska minskas med det belopp den försäkrade för tid får omställningsersättning enligt

samma som LAF.

Under den arbetslivsinriktade rehabiliteringen enligt AFL kan den försäkrade medges ett särskilt bidrag för kostnader som uppstår i samband med rehabiliteringen. Vi har i avsnittet 5.10 föreslagit att även en arbetsskadad ska kunna medges täckning för sådana kostnader genom att beviljas ett särskilt omställningsbidrag enligt LAFs regler. Det kan i vissa fall även här uppkomma behov av att samordna förmånema så att det särskilda bidraget enligt AFL minskas med det belopp som den försäkrade får för samma tid som särskilt omställningsbidrag.

För att få klara och entydiga regler föreslår att det ska anges särskilt att det särskilda bidraget i AFL ska minskas med det belopp de försäkrade för tid får särskilt omställningsbidrag enligt

samma som LAF. Ett särskilt stycke behandlar detta kan lämpligen föras i

som 22 kap. 15 § LAF.

7.2 för studerande

Försäkringsskyddet

Arbetsskadeförsäkringen gäller i viss omfattning också dem som

genomgår utbildning. Det bästa försäkringsskyddet i denna krets har

i dag de deltar i arbetsmarknadsutbildning, är inskrivna vid ar-

som

betsmarknadsinstitut eller deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering

Här gäller regler som för de förvärvsarbetande.

m.m. samma

För övriga särskilt uppräknade elevkategorier gäller försäkringen

bara vid praktiska moment stämmer överens med eller liknar

som

vanligt förvärvsarbete.

Vi föreslår utvidgning så att de som genomgår yrkesutbild-

nu en

ning eller förberedande sådan utbildning eller eftergymnasial utbild-

ning syftar till yrkesutbildning ska omfattas av arbetsskadeför-

som

säkringen under både teoretiska och praktiska moment.

Särskilda frågor 253

7.2. 1 Direktiven

Kammarkollegiet har i en skrivelse den 25 februari 1997 till Finans-, Utbildnings- och Socialdepartementen pekat att skyddet för studenter allmänt sett är bristfälligt i förhållande till andra grupper i samhället. Vi ska därför enligt direktiven också se över studenternas arbetsskadeskydd.

7.2.2 Nuvarande regler

Arbetsskadeförsäkringen gäller enligt 1 kap. 1 § andra stycket LAF även den genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad

som med särskild risk för arbetsskada. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter härom. Regeringen har meddelat sådana föreskrifter i 2-4 förordningen 1977:284 om arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd FASP.

I 2 §första stycket FASP preciseras till en början vilka utbildningar som utan närmare restriktioner omfattas av LAF. Arbetsskadeförsäkringen gäller enligt nämnda föreskrift även för den som

deltar i arbetsmarknadsutbildning, är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller genomgår arbetsträning som har godkänts av allmän försäkringskassa,

före antagning till arbetsmarknadsutbildning eller inskrivning vid

arbetsmarknadsinstitut efter beslut av länsarbetsnämnden deltar i

obligatoriskt studiebesök eller besök för kartläggning av sökandens yrkeskunskaper eller

deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering enligt 22 kap. lagen

1962:381 om allmän försäkring.

Arbetsskadeförsäkringen skall i den omfattning som anges i 4 dessutom 2 § andra stycket gälla den som

efter fullgjord skolplikt genomgår yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning, genomgår årskurs 7 eller högre årskurs i grundskolan, särskolans yrkesskola, gymnasieskolan eller motsvarande utbildning.

Enligt 4 § FASP gäller i dessa fall arbetsskadeförsäkringen under moment i utbildningen då eleven utför arbete som stämmer överens

254 Särskilda fiågor

med eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete.

I AMSFS 1992:5 om ersättning vid personskada till elev i viss arbetsmarknadsutbildning m.m. föreskrivs sedan den l juli 1992 att ersättning av statsmedel kan utgå för sveda, värk och lyte eller annat bestående men samt olägenheter i övrigt i enlighet med bestämmelserna i kollektivavtalet om ersättning vid personskada PSA som eleven ådragit sig till följd av personskada som omfattas av LAF.

Studentbegreppet definieras i l kap. 6 § högskoleförordningen 1993:100. Med student avses den som är antagen till och bedriver högskoleutbildning. En särskild kategori av högskolestuderande är doktoranderna. En doktorand definieras i den nämnda paragrafen som en student som är antagen till och särskilt bedriver forskarutbildning, allt i den mån inte annat anges särskilt.

De doktorander som uppbär lön för sitt arbete under exempelvis assistenttjänstgöring är direkt arbetsskadeförsäkrade enligt reglerna i LAF sätt övriga förvärvsarbetande. Under den tid han

samma som eller hon uppbär utbildningsbidrag omfattas doktoranden däremot av samma elevskydd som andra högskolestuderande enligt den gällande tolkningen av nuvarande 2 § andra stycket första punkten FASP.

För de studerande gäller bl.a. följande särskilda ersättningsregler. Enligt 3 kap. 2 § LAF utges sjukpenning från arbetsskadeförsäk-

a ringen vid sjukdom som efter en tid av 180 dagar efter det att skadan inträffade sätter ned den försäkrades förmåga att skaffa sig inkomst

arbete med minst en fjärdedel. Sjukpenning utges då grundgenom val av den försäkrades livränteunderlag enligt vissa garantinivåer.

För tid inom 180 dagar i ett sjukfall har den studerande vid arbetsskada rätt till samma förmåner från sjukförsäkringen som vid annan sjukdom om han eller hon är sjukförsäkrad enligt AFL. Om den studerande inte är berättigad till sjukpenning från den allmänna sjukförsäkringen eller inte är sjukförsäkrad enligt AFL, så har han eller hon vid arbetsskada för tid inom 180 dagar i ett sjukfall rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen i enlighet med vad som skulle ha utgått om AFL hade varit tillämplig.

Vid bestående nedsättning av arbetsfönnågan beräknas livränteunderlaget för de studerande som omfattas av LAF enligt särskilda regler.

Särskilda frågor 255

7.2.3 Elevskyddets utveckling

Tillkomsten LAF

av

I förarbetena till LAF fördes resonemang om personkretsen. I betänkandet SOU 1975:84 Ersättning vid arbetsskada anförde Yrkesskadeförsäkringskommittén s. 171 att studerande inte hade något obligatoriskt skydd vid yrkesskada och att regeringen enligt en viss bestämmelse i dåvarande lagen 1954:243 om yrkesskadeförsäkring YFL fick förordna att den som studerade vid anstalt för yrkesutbildning eller deltog i praktisk yrkesorientering skulle anses som arbetstagare vid tilllämpning av lagen. Med stöd därav hade det utfärdats en kungörelse 1954:715 angående tillämpning av YFL å vissa elever m.fl. Enligt denna skulle den som undervisades vid sådan anstalt som upptogs i en till kungörelsen fogad förteckning anses som arbetstagare enligt YFL.

Förteckningssystemet ledde till att ändringar och kompletteringar behövde göras upprepade gånger i takt med att utbildningsanstalter upphörde eller tillkom. På grund av den snabba och omfattande utvecklingen utbildningsområdet hade justeringar av förteckningen fått göras nästan årligen. Att alltjämt låta principen om utbildningens riskfylldhet ligga i botten vid elevskyddets avgränsning fann kommittén vara principiellt oriktigt. Kommittén föreslog att förteckningsmetoden skulle överges och att arbetsskadeskyddet i stället i princip skulle omfatta de kategorier av studerande som efter fullgjord skolplikt var berättigade till studiestöd enligt studiestödslagen. Arbetsskadeskyddet borde rimligen inte sättas in redan i grundskolan utan först då eleven påbörjat yrkesutbildning eller dänned jämförlig utbildning.

Kommitténs förslag tog därför endast sikte elever som fullgjort sin skolplikt. Grundskole- eller särskoleelever som i samband med praktisk yrkesorientering uppehöll sig ett arbetsställe skulle dock omfattas av försäkringen samma sätt som där verksamma personer. Förslaget skulle enligt yrkesskadekommittén innebära en inte oväsentlig utvidgning av den obligatoriska elevförsäkringen. Trots den föreslagna anknytningen av elevskyddet till det studiesociala systemet kunde det finnas ytterligare elevsysselsättningar där det kunde anföras skäl för ett försäkringsskydd. Regeringen skulle därför möjlighet

ges att föreskriva att även annan studerande skulle jämställas med arbetstagare.

I prop. 1975/76:197 frångicks yrkesskadeförsälcringskommitténs förslag till utformning av försäkringsskyddet för studerande. Föredragande statsrådet anförde s. 69 följande. Till grund för det nuvarande förteckningssystemet ligger att vissa yrkesutbildningar har

ansetts förenade med särskild risk för yrkesskada. Som kommittén har

256 Särskilda frågor

framhållit är den förteckning gäller i dag mindre tillfredsställande.

som Jag förordar därför att reglerna omarbetas för att bättre motsvara de krav som kan ställas.

En utgångspunkt för de reglerna bör att försäkringsskyddet

nya vara inom arbetsskadeförsäkringen ska sträckas ut till studerande i den mån utbildningen kan vara förenad med särskild risk för arbetsskada.

anses Försäkringsskydd bör finnas under utbildningsmoment då sådan risk föreligger. Detta kommer främst i fråga vid olika slag av utbildning med praktisk inriktning. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer bör få besluta om de föreskrifter som behövs.

Beträffande ersättningen från arbetsskadeförsäkringen för studeran-

de förklarade yrkesskadeförsäkringskommittén i SOU 1975:84 s. 134

följande. En studerande har under utbildningstiden som regel ingen eller mycket låg arbetsinkomst. I många fall är det därför omöjligt att grunda yrkesskadelivränta inkomstförhållanden under studie-

en tiden. I andra fall är beräkning i och för sig möjlig men den skulle

en leda till icke godtagbara resultat. Kommittén påpekade att YFL därför innehåller specialbestämmelse där den årliga arbetsförtjänsten för en

en studerande drabbas yrkesskada ska beräknas till vad han skulle

som av ha tjänat han vid tiden för skadans inträffande avbrutit studierna

om och ägnat sig förvärvsarbete. Man framhöll att en studerande vanligtvis erhåller högre inkomst om han fullföljer en utbildning än

en om han avbryter den.

För tid efter den beräknade studietiden föreslog kommittén en bestämmelse skulle ta sikte den inkomst den försäkrade efter

som som avslutad utbildning skulle ha uppnått då han börjat förvärvsarbeta. Vid den tidpunkt då studierna kunde antas vara avslutade skulle därför livränteunderlaget, det därigenom kunde bli högre, beräknas till den

om inkomst förvärvsarbete den försäkrade skäligen kunde antas ha

av som uppnått skadan inte inträffat. För varje enskilt fall fick det under-

om sökas vad skulle normal begynnelselön i yrket. Om

som anses vara en den skadade inte utbildades till något bestämt yrke var en individuell bedömning de framtida inkomstförhållandena knappast möjlig.

av Kommittén föreslog därför garantiregel för sådana studerande som

en innebar att livränteunderlaget skulle beräknas till två gånger basbeloppet för tiden före 21 års ålder, två och en halv gånger basbeloppet för tiden därefter fram till 25 års ålder samt tre gånger basbeloppet för tiden från och med 25 års ålder.

I 1976/773197 arbetsskadeförsäkring anslöt sig det före-

prop. om dragande statsrådet till det förslag som yrkesskadeförsäkringskommittén hade lagt fram i sitt betänkande beträffande beräkningen av ersättningsunderlaget för de studerande.

Särskilda frågor 257

När FASP infördes gällde generellt den begränsningen att arbetsskadeförsälcringen, för alla de kategorier som fanns uppräknade i den dåvarande 2 § FASP, endast skulle gälla under moment i utbildningen då eleven utförde arbete som stämde överens med eller till sin art liknade sådant som vanligen utfördes vid förvärvsarbete.

Det fanns dock, SOU 1985:54 s. 145, inte något garanterat skydd under resa till och från utbildningsstället, under raster och vid teoretiska ämnen i LAF. Den generella begränsningen av skyddet under utbildningar bekräftades också rättspraxis särskilt FÖD 849/81 så

av se

att det inte erkändes något generellt LAF-försäkringsskydd vid färdolycksfall under de utbildningar som var kungjorda i FASP. Enligt förordningen AMSFS 1979:7 som i den ursprungliga lydelsen hade rubriken "om ersättning av statsmedel vid personskada till elev i arbetsmarknadsutbildning med utbildningsbidrag enligt arbetsmarknadskungörelsen eller studiestöd enligt studiestödslagen och till deltagare i arbetsprövning/arbetsträning kunde ersättning ges för bl.a. färdolycksfall.

Riksförsäkringsverket 19 79

Det väcktes vid olika tillfällen motioner om att elever som deltar i arbetsmarknadsutbildning med utbildningsbidrag skulle omfattas av ett LAF-försäkringsskydd i samband med olycksfall vid resor mellan bostaden och utbildningsstället. I anledning av motion 1977/7821071 uttalade SfU 1977/78:30 bl.a. att det av rättviseskäl borde ifrågasättas om inte elever vid vissa typer av utbildningar med hänsyn till dennas speciella karaktär borde jämställas med arbetstagare och åtnjuta samma arbetsskadeskydd som dessa. Utskottet tänkte därvid särskilt elever som genomgått arbetsmarknadsutbildning eftersom sådan utbildning i allmänhet ägde rum under förhållanden som inte nämnvärt avvek från dem som gäller för de förvärvsarbetande.

Utskottets förslag ledde till att Riksförsäkringsverket RFV fick i uppdrag att utreda en utvidgning av elevskyddet. I december 1979 redovisade RFV sitt uppdrag. Ett första alternativ var att anknyta försäkringsskyddet för elever under arbetsmarknadsutbildning, arbetsprövning och arbetsträning till LSP i stället för FASP och därigenom tillförsäkra eleverna ett lika omfattande skydd som arbetstagarna har enligt LAF. Ett andra alternativ var att göra en generell översyn av elevskyddets omfattning och utformning.

9 18-0105

Studiestödsutredningen 1981

Studiestödsutredningen föreslog i betänkandet DsU 1981:11 att studerande skulle ett förbättrat försäkringsskydd genom en utvidgning

ges

LAF. Arbetsskadeförsäkringen föreslogs omfatta elever i grundav skolans högstadium och särskolans yrkesskola samt studerande i utbildningar med studiestöd enligt studiestödslagen, arbetsmarknadskungörelsen, förordningen om utbildningsbidrag för doktorander och förordningen för timersättning vid grundutbildning för vuxna. Försäkringsskyddet föreslogs även gälla under färd till och från undervisningen och under teoretiska moment i utbildningen. Studiestödsutredningen uppskattade den årliga merkostnaden för det förbättrade försäkringsskyddet till 300 000 kr.

Prop. 1989/9062

Studiestödsutredningens förslag genomfördes inte. Frågan utreddes ånyo och i 1989/90:62 insatser för aktiv rehabilitering och ar-

prop. om betslivsfondens verksamhet presenterades ett förslag om försäk-

m.m. ringsskydd vid arbetsprövning och arbetsträning.

Föredragande statsrådets bedömning var att den som deltar i arbetsmarknadsutbildning eller är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller genomgår arbetsprövning eller arbetsträning, som har godkänts av

allmän försäkringskassa, bör ha arbetsskadeskydd som de en samma

förvärvsarbetar. Skälen för statsrådets bedömning s. 24 var följsom ande.

Den deltar i arbetsmarknadsutbildning, är inskriven vid Ami

som eller genomgår arbetsprövning eller arbetsträning, har godkänts av

som allmän försäkringskassa, omfattas av arbetsskadeförsäkringen under de moment i utbildningen då han utför sådant vanligen utförs vid för-

som värvsarbete. Detta innebär t.ex. att arbetsskadeförsälcringen inte gäller vid till och från arbetsplats där arbetsträningen sker, under raster

resor eller vid teoretiska moment i utbildningen.

Genom bestämmelser som Arbetsmarknadsstyrelsen AMS utfärdat AMSFS 1979:7 får dock deltagare i arbetsmarknadsutbildning och inskrivna vid arbetsmarknadsinstitut samma ersättning som anställda och omfattas helt arbetsskadeförsälcringen. Den arbetsprövas eller

av som tränas på arbetsplats där han inte är anställd och som inte är in-

en skriven vid ett Ami har dock den tidigare angivna begränsningen i sitt försäkringsskydd.

En grundläggande princip för rätt till försäkringsskyddet enligt LAF är att utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. Så an-

Särskilda frågor 259

ses vara fallet främst i fråga om utbildning med praktisk inriktning. De utbildningar som redogjorts för tillhör denna kategori. Enligt statsrådets uppfattning företedde de nämnda utbildningarna stora likheter med förvärvsarbete. Den utbildning, prövning eller träning som bedrivs sker regelmässigt under förhållanden inte avviker från dem som

som gäller i förvärvslivet i övrigt. Riskerna för arbetsskada är således i huvudsak likartade.

Den som omfattas av dessa utbildningsformer är främst personer

har anknytning till arbetsmarknaden. Statsrådet ansåg därför det som

rimligt att de har försäkringsskydd som gäller för arbetsvara samma marknaden i övrigt. Skyddet borde därför inte begränsas till vissa moment i utbildningen. Skyddet borde vidare gälla vid färd till och från utbildningsstället. Statsrådet föreslog regeringen förordningsbestämmelser med detta innehåll.

Socialförsäkringsutskottet hade 1989/90:SfU s.14 inget att invända mot ändringsförslagen. Den begränsning som tidigare gällt för de nämnda kategorierna togs därefter bort genom att 4 § FASP inte längre gjordes tillämplig för dem SFS 1990:206.

7.2.4 Kammarkollegiets skrivelse

Kammarkollegiet uttalar i den inledningsvis nämnda skrivelsen att man under sitt arbete med statens riskhantering se förordning 1995:1300 om statliga myndigheters riskhantering har funnit att studenternas skydd vad gäller personskador allmänt sett är lågt i förhållande till andra i samhället. Andelen studenter är numera så stor att det

grupper enligt kollegiet finns anledning att allvar jämföra denna grupps villkor med andras i samhället. Universitetsstudier innebär periodvis ett alternativ till yrkesarbete och är en förutsättning för framtida yrkesarbete för många.

Kammarkollegiet hemställer därför att regeringen överväger frågan

förbättrat arbetsskadeskydd för studenter. Till skrivelsen finns om fogad en utredning som utförts av en arbetsgrupp om Studerandeskydd som haft representanter från universitet och högskolor samt Kammarkollegiet. Arbetsgruppen har jämfört försäkringsskyddet vid skada för anställda, värnpliktiga, studerande vid gymnasium och studerande vid högskolor och funnit att försäkringsskyddet vid skada f.n. är bristfälligt särskilt för dem som studerar vid högskolor.

260 Särskilda frågor

Enkät

Arbetsgruppen har också under år 1996 genomfört en enkät vid universitet och högskolor i syfte att kartlägga förekomsten och arten av olycksfall inträffar under studietiden. I enkäten efterfrågades

som också vilka konsekvenser inträffade olycksfall haft för den enskilde studentens fortsatta studier. I enkäten tillfrågades 34 universitet och högskolor. Fem enkäter förblev obesvarade. I tio enkätsvar rapporterades det inga skador. Två de tillfrågade visste inte eller hade ingen

av registrering tillbud. I de ingivna enkätsvaren hade de flesta hög-

av skolorna och universiteten begränsat sin rapportering till fall som inträffat under 1990-talet. I enkätsvaren redogjordes också i viss mån för hur skadekostnadema hade hanterats.

Den högsta frekvensen skador rapporterad vid olika vårdut-

av var bildningar. Det fanns förhållandevis många fall av stick/skärskador från laboratorieglas, sprutor etc. Inga fall av smitta från blod HIV och gulsot kända. Vårdskolor nämnde också patientvåld som en risk,

var enstaka skadefall hade inträffat. Stänk i ögon och i sår var vanliga skadefall för vårdskoloma och för andra utbildningar där det förekom kemilaborationer.

I slöjdlärarutbildningar fanns det frekventa skador med skadade fingertoppar vid hyvling och rapport ett och annat skärsår. För

om konststuderande hade skärsâr med kniv rapporterats. Vid teater- och dansutbildningar förekom sträckningsskador, knäskador och "krockar i mindre omfattning. Vid tyngre teknikutbildningar förekom enstaka allvarliga skador vid praktik vid olika maskiner.

Oftast ledde skadorna inte till någon sjukskrivning alls eller endast till några dagars sjukskrivning. Enstaka fall hade dock lett till omfattande utredningar och längre konvalescens. Det fanns inga eller mycket osäkra uppgifter om kostnader etc.

Risldinansieringsslcydd

Arbetsgruppen Studerandeskydd anför i skrivelse den 25 februari

en 1997 att staten i dag inte har något ansvar för skador som studenter åd-

sig under studietiden utöver ett allmänt skadeståndsansvar. Univerrar sitet och högskolor kan genom att teckna överenskommelse med Kammarkollegiet enligt förordningen 1995: 1300 om statliga myndigheters riskhantering få ett riskfinansieringsskydd som omfattar deras skadeståndsskyldighet enligt lag. Detta skydd täcker inte rena olycksfall.

Flera universitet och högskolor har under åren tecknat kollektiva olycksfallsförsäkringar hos enskilda försäkringsbolag. De enskilda

Särskilda 261

studenterna har också möjlighet att teckna frivilliga olycksfallsförsäkringar via studentkårerna och Centrala studiestödsnämnden CSN. Långt ifrån alla studenter tecknar en sådan försäkring. Anledningen kan

kortsiktiga personliga prioriteringar kombinerad med okunnighet vara om det försäkringsskydd som finns.

Arbetsgruppen anför sin ståndpunkt bl.a. följande. Att bedriva

som studier jämställs i dag alltmer med förvärvsarbete. Ofta varvas arbete med studier och det torde inte vara ovanligt att en person framgent kommer att genomföra långa utbildningsperioder till i många fall nya yrken. Studiebidragsdelen kommer som en följd därav att vara pensionsgrundande i det pensionssystemet. Arbetsgruppen anser därför

nya att det är rimligt och nödvändigt att studenternas försäkringsskydd an-

till vad som gäller för merparten av anställda i dag. passas

Arbetsgruppen föreslår att FASP ska ändras och utvidgas att gälla den är inskriven vid svenskt universitet eller högskola. Försäk-

som ringen ska gälla under den tid den studerande vistas inom universitetets lokaler för att deltaga i undervisning eller bedriva studier. Försäkringen ska också gälla under fältarbete eller undervisning som av utbildningsskäl förlagts till annan plats inom eller utom riket. Arbetsgruppen föreslår också författningsändring reglerna i lagen 1977:266 om

en av statlig ersättning vid ideell skada för att bereda skadade studenter

m.m. rätt till ideell ersättning och ersättning för sjukvårdskostnader

för värnpliktiga under grundutbildning. samma sätt som

Beträffande kostnader anför arbetsgruppen följande. Av enkäten framgår att antalet kända olyckstillfällen är få och att kända skadekostnader är mycket begränsade. Arbetsgruppen anser att det finns anledning att tro att det finns ett betydande mörkertal. De direkta kostnader-

totalt sett för skador inträffade under studietiden torde ändå vara na låga. Vid skador medför ett långvarigt eller t.o.m. ett definitivt av-

som brott i studierna torde samhället redan i dagsläget få stå för totalkostnaderna.

Kostnaderna för det föreslagna personskadeskyddet bör slutligen bäras universitet och högskolor. Statliga arbetsgivare svarar för de

av kostnader uppkommer arbetsskadeförsäkringen och det

som genom statliga personskyddet. De utbildningsanstalter som tecknat försäkring

motsvarande kostnad. bär i dag en

7.2.5 1997 års

budgetproposition

Ibudgetpropositionen för år 1998 prop. 1997/98:1 utgiftsornråde 16 avsnitt 5.5.7 s. 98 anförs bl.a. att arbetsskadeskyddet för studenter, inklusive doktorander inte har anställning är bristfälligt i all-

som nu,

262 Särskilda frågor

mänhet. Det hänvisas till att vår utredning ska se över detta skydd. I budgetpropositionen ges vissa förslag till studiefinansieringsformer i forskarutbildningen. För närvarande finansieras sådana studier olika sätt. Det finns enligt budgetpropositionen drygt 16 000 forskare vid universiteten. Drygt 6 000 av dessa finansierar sina doktorandstudier genom en anställning som doktorand. De övriga finansieringsformema utgörs av annan tjänst i högskolan, förvärvsarbete med forskningsanknytning, studiemedel, stipendier m.m., annan försörjning samt utbildningsbidrag. Det föreslås i budgetpropositionen bl.a. att en doktorand med utbildningsbidrag ska erbjudas anställning senast när två år återstår av studierna enligt den individuella studieplanen.

7.2.6 Våra och

överväganden förslag

Yrkesskadeförsäkringskomrnittén var som tidigare framgått i mitten av 1970-talet inne tanken att studenterna mer generellt skulle omfattas

reglerna i LAF. Regeringen valde den gången en annan lösning. av Frågan har på nytt utretts vid senare tillfällen. Studiestödsutredningen föreslog i början 1980-talet ett förbättrat försäkringsskydd för stude-

av rande. Förbättringarna korn emellertid inte att genomföras. Försäkringsskyddet har i stället utvidgats för de studerandegrupper som ansetts ha en särskilt stark anknytning till arbetsmarknaden och som finns uppräknade i 2 § första stycket FASP. Dessa gruppers försäkringsskydd gäller numera även vid resor till och från arbetsplats där arbetsträning etc. sker, under raster och vid teoretiska moment i utbildningen sedan hänvisningen till 4 § FASP tagits bort för dem.

För de studerandegrupper som i dag omnämns i 2 § andra stycket första och andra punkterna FASP se avsnitt 7.2.2 gäller dock arbetsskadeskyddet enligt hänvisning till 4 § FASP bara under moment i utbildningen då eleven utför arbete som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete. Härav följer att dessa studerandekategorier inte heller omfattas av LAF vid färdolycksfall.

I lagkommentaren Arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd Grönwall/Hessmark, femte upplagan anges bl.a. s. 64 att högskolestudier i allmänhet faller in under den dåvarande 2 § 1 mom FASP som överensstämmer med den nuvarande 2 § andra stycket första punkten FASP. Enligt i kommentaren redovisad praxis FÖD 84:13 omfattades en högskolestuderande som hade skadat sig vid resa i studiearbete som konsult företagsanalys av LAF. Det var fråga om ett uppdrag som ingick i ett obligatoriskt moment i civilingenjörsutbildning. I kommentaren anförs vidare att om man bara läser ett enstaka

Särskilda frågor 263

ämne som hobby eller för ren allmänbildning torde LAF inte komma att tillämpas.

De studerandegrupper, däribland högskolestuderande, som i dag tolkas in i 2 § andra stycket första punkten FASP har således rätt till arbetsskadeersättning bara under moment i utbildningen då eleven utför arbete stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som

som vanligen utförs vid förvärvsarbete. I Kammarkollegiets undersökning påpekas att andelen studenter numera är så stor att det finns anledning att jämföra denna villkor med andras i samhället och att univer-

grupps sitetsstudier periodvis innebär ett alternativ till yrkesarbete och är en förutsättning för framtida yrkesarbete för många.

En grundläggande princip för rätten till försäkringsskydd till studerande är enligt nuvarande regel i 1 kap. 1 § andra stycket LAF att utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. Så anses vara fallet främst i fråga utbildning med praktisk inriktning. Kraven

om ett förbättrat försäkringsskydd för studenter har dock ständigt vuxit.

Vi har i avsnitt 7.2.4 redogjort för resultatet Kammarkollegiets

av enkätundersökning. Undersökningen visar att de redovisade skadorna mestadels har uppkommit under praktiska moment av arbetslivsliknande karaktär i universitets- och högskoleundervisningen. Det har t.ex. gällt skada vid praktisk verksamhet i en experimentverkstad, skada i samband med praktisk metallbearbetning vid valsverk och skada vid användande olika maskiner används i slöjdlärarutbildning. Det

av som har också varit fråga bl.a. skador i vård- och undersökningsmoment

om i sjukvårdsmiljö, skada vid tillämpade studier i datorrniljö och i praktisk rörelse- och dansundervisning.

Kammarkollegiets enkätundersökning visar sålunda att högskolestudenter i viss, begränsad omfattning skadas i sin verksamhet vid högskolorna. Eftersom det uppenbarligen råder viss osäkerhet om och i

en vilken mån studerandeskyddet också gäller studenter vid universitet och andra högskolor, finns det i och för sig anledning att i FASP förtydliga i vilken omfattning studerandeskyddet gäller även för dem.

Vi emellertid att det kan finnas skäl att överväga studerande-

anser skyddet ytterligare.

Grundprincipen att utbildning måste vara förenad med särskild

en risk för arbetsskada för att berättiga till ersättning enligt LAF har under

år frångåtts för studerande omfattas av bestämmelserna i senare som nuvarande 2 § första stycket FASP. Enligt vad vi har inhämtat under hand från Arbetsmarknadsstyrelsen är ansvaret för arbetsmarknadsutbildningarna i dag decentraliserat länsarbetsnämnder och ar-

m.m. betsförmedlingar. Utbildningama finns i s.k. moduler. Hela modulutbildningar eller utvalda delar därav upphandlas efter behov och kan skräddarsys för en enskild elev.

264 Särskilda frågor

Det är den enskilde elevens behov av utbildning som styr. Och det är de decentraliserade myndigheterna som fattar beslut om arbetsmarknadsutbildning och som fyller ut innehållet i utbildningarna. En sådan utbildning kan också innehålla mått av grundläggande skolutbildning även om den sortens utbildning numera egentligen är kommunernas sak. Innehållet i de upphandlade utbildningarna båda teori och

kan vara praktik.

Förhållandena på arbetsmarknaden är i dag sådana att arbete och studier i större utsträckning än tidigare varvas för att ge den enskilde en bred och användbar kompetens. Långa utbildningsperioder kan numera

ett naturligt inslag i arbetslivet leda till anställning i nya som mer yrken. Studier och arbete avlöser så sätt ofta varandra i ett livslångt lärande. Studier olika plan, och kanske i synnerhet eftergymnasiala studier, är därför i dag i högre grad än tidigare att jämställa med förvärvsarbete. Studiebidragsdelen kommer enligt ett förslag att vara pensionsgrundande i det nya pensionssystemet.

Det ter sig därför enligt vår mening rimligt att söka anpassa försäkringsskyddet för dem som är i eftergymnasial utbildning till det som

i 2 § första stycket FASP har. Det kan mot den bakgrund grupperna

vi nyss har redovisat inte anses sakligt motiverat att de elever som som omfattas 2 § första stycket FASP ska ha ett arbetsskadeskydd vid

av både teoretiska och praktiska undervisningsmoment, medan de som i dag omfattas av 2 § andra stycket första punkten FASP ska ha ett LAFskydd bara under mer praktiska undervisningsmoment.

Vi föreslår därför att bestämmelserna ska ändras så att de elever

efter fullgjord skolplikt genomgår yrkesutbildning eller förberedsom ande sådan utbildning ska omfattas av LAF under både teoretiska och praktiska moment i undervisningen.

Bestämmelserna bör utformas så att de utöver studerande i yrkesutbildning eller förberedande sådan utbildning också innefattar studerande som genomgår eftergymnasial utbildning som syftar till yrkesutbildning. Med studerande i sådan utbildning avses här även inskriven doktorand inte är anställd av läroanstalten. För den doktorand som

som är anställd behövs ingen särreglering i FASP. Han eller hon faller automatiskt in under reglerna i LAF.

Kravet på att högskoleutbildning eller annan eftergymnasial utbildning ska syfta till yrkesutbildning innebär att studier i ämnen som bedrivs som en hobby eller i rent allmänbildande syfte inte täcks av arbetsskadeförsäkringen. Försäkringsskyddet ska vidare bara gälla vid teoretiska och praktiska studier i arbetsmiljö dvs. i skolrniljö eller i annan miljö som har naturlig anknytning till skolan såsom t.ex. ett särskilt praktikställe, eller på annat ställe som skolan bestämt. Därmed faller t.ex. teoretiska studier i hemmet utanför.

Särskilda fågor 265

De förändringar vi föreslår kräver också att lagtexten i 1 kap. l § andra stycket LAF ändras. Vi föreslår att LAF hädanefter ska gälla även den genomgår utbildning i den mån regeringen eller myndig-

som

regeringen bestämmer föreskriver det. het som

F örsäkringsskydd även vid färdolycksfall

De studerande omfattas reglerna i 2 § första stycket FASP har i

som av dag ett LAF-skydd dem rätt till ersättning vid färdolycksfall

som ger enligt 2 kap. l § tredje stycket LAF. Frågan är då hur färdolycksfallsfrågorna ska behandlas när vi föreslår att de i yrkesutbildning och

nu

eftergymnasial utbildning ska omfattas LAF vid både teoreannan av tiska och praktiska moment i utbildningen.

Färdolycksfall definieras i 2 kap. l § tredje stycket LAF. Där sägs att "olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet, färden föranleddes och stod i nära samband med arbe-

om av tet. Sjuk- och arbetsskadekomrnittén SOU 1996:113 har s. 438 redogjort för historiken bakom färdolycksfallsbegreppet och de olika motiv har anförts för och emot att färdolycksfallen ska omfattas av

som LAF. Det huvudsakliga skälet till att färdolycksfall omfattas av LAF är att den nödvändiga färden till eller från arbetet är förenad med vissa risker och att denna färd har ett så påtagligt samband med själva arbetet att den alltsedan yrkesskadeförsälcringens tillkomst varit försäkringsskyddad.

Den kritik har riktats mot försäkringsskyddet vid färdolycksfall

som har i huvudsak haft sin utgångspunkt i att en arbetsgivare inte har någon möjlighet att påverka den risk anställd utsätter sig för på väg

en till eller från arbetet. Risken att drabbas färdolycksfall står inte i re-

av lation till själva arbetets farlighet. En annan kritik mot färdolycksfallsskyddet har varit att färdolyckor i vissa fall även omfattas av trafikförsäkringen och att den skadas i trafiken genom den obligatoriska

som trafikförsäkringen är tillförsäkrad ersättning enligt skadeståndsrättsliga regler för bl.a. inkomstförlust och ideell skada.

Enligt trafikskadelagen är ansvaret objektivt, dvs. ersättning lämnas

något vållande behöver styrkas. Även skadad gångtrautan att t.ex. en fikant eller cyklist har rätt till sådan ersättning om ett trafikförsäkringspliktigt fordon varit inblandat i olyckan. Ett skydd motsvarande trafikskadelagens finns även vid skada inträffar vid färd med spårbun-

som den trafik, dvs. tåg, spårvagn eller tunnelbana. Även enligt jämvägstrafiklagen, är tillämplig i dessa fall, lämnas ersättning enligt reglerna

som i skadeståndslagen.

266 Särskilda frågor

I det tidigare nämnda referatet FÖD 1984:13 det fråga

var om en högskolestuderande som på morgonen var väg från sin utbildningsanstalt i Linköping till ett företag där han som ett praktiskt moment av obligatorisk karaktär skulle utföra en företagsanalys i Sollentuna. Studenten kom aldrig fram till företaget i fråga eftersom han skadade sig i

trafikolycka motorvägen söder Södertälje. FÖD fann en om att olyckan inte skulle ses som ett färdolycksfall utan att även resorna till och från arbetsstället skulle ses som ett praktiskt moment i utbildningen. Genom FÖD gjorde sådan tolkning vidgades begreppet

att en praktiskt moment i utbildningen samtidigt som man klargjorde att högskolestuderande inte hade något generellt LAF-skydd vid färd-

olycksfall.

Skälen till att de i arbetsmarknadsutbildning som avses i

m.m. 2 § andra stycket FASP har getts sådan särställning beror att

en dessa studerandekategorier i högre grad än andra studerande ofta har en anknytning till arbetsmarknaden. Och den utbildning, prövning eller träning bedrivs sker regelmässigt under förhållanden som inte av-

som viker från dem som gäller i förvärvslivet i övrigt. Skillnaderna när det gäller att ta sig till arbetet respektive utbildningen kan ofta te sig små

några. Att också färdolycksfallsskyddet får gälla denna grupp om ens kan mot den bakgrunden anses motiverat.

Samma nära koppling till den vanliga arbetsmarknaden har sällan de

går i yrkesutbildning eller eftergymnasial utbildning. Även som annan

vi föreslår ett utvidgat skydd för dessa studerande till både prakom tiska och teoretiska moment i studierna, anser vi att skälen till att låta dem omfattas av skyddet vid färdolycksfall inte är lika starka. Vi föreslår därför ingen ändring denna punkt när det gäller dem. Hur resor vid praktiska moment i arbetet ska bedömas får bli en fråga att ta ställning till i varje enskilt skadefall. Viss ledning kan här hämtas av tidiga-

praxis på området, t.ex. FÖD 1984: 13. re

Elever i grundskola och gymnasieskola

Våra förslag innebär ingen ändring för de elevkategorier som räknas upp i 2 § andra stycket andra punkten FASP. Kommunerna försäkrar i dag sina grund- och gymnasieelever mot olycksfallsskador under skoldagen och under resor till och från skolan. Under utbildningsmoment som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete träder LAF in. Detta är en ordning som fungerat länge och som inte har ifrågasätts under utredningens gång. Vi finner därför inte anledning att i detta sammanhang föreslå någon ändring i de gällande reglerna för de nämnda elevkategoriema.

Särskilda frågor 267

Ideell ersättning

Kammarkollegiet har i sin skrivelse den 25 februari 1997 också föreslagit att studenterna ska kunna få ersättning enligt lagen 1977:266 statlig ersättning vid ideell skada i likhet med vad som gäller om m.m. för värnpliktiga under grundutbildning. Lagen ersättning vid ideell skada gäller dock i dag bara för den om omfattas lagen 1977:265 statligt personskadeskydd LSP. som av om Studenterna tillhör inte LSPs personkrets och deras behov av ideell ersättning bör därför enligt vår mening lösas annat sätt t.ex. genom kollektivt eller individuellt tecknade olycksfallsförsäkringar.

7.3 för

Personskadeskyddet totalförsvarspliktiga

Totalförsvarspliktiga är under grundutbildning än 60 som mer dagar har enligt lagen personskadeskydd rätt till särskild sjukom penning motsvarande 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten, de fortfarande är sjukskrivna efter tjänstgöringstidens om slut. Vi föreslår att den särskilda sjukpenningen ska höjas till 90 procent för den inte på grund anställning genom kollektivsom av avtal har rätt till så mycket i sammanlagd sjukersättning.

7.3.1 Våra direktiv

I direktiven till vår utredning sägs följande. De flesta totalförsvarspliktiga rycker in till grundutbildning har ännu inte kommit in arsom betsmarknaden. Vid personskador som inträffar under grundutbildningen beräknas sjukpenningunderlaget enligt bestämmelserna i lagen 1976:380 arbetsskadeförsälqing. För de totalförsvarspliktiga som om således saknar sjukpenninggrundande inkomst SGI lärrmas särskild sjukpenning, vilket medför att de endast får en lägre ersättning. Detta har uppmärksammats bl.a. i betänkandet Totalförsvarspliktiga m 95 SOU 1996:18 och i Försvarsmaktens skrivelse 1997-06-13 till regeringen samt i skrivelse 1997-06-12 till Försvarsdepartementet från Överstyrelsen för civil beredskap. Utredaren ska därför också närmare över personskadeskyddet för de totalförsvarspliktiga. se

268 Särskilda frågor

7.3.2 från Försvarsmakten

Förslag

Regeringsuppdrag

Regeringen uppdrog den 15 maj 1997 Överstyrelsen för civil beredskap ÖCB respektive Försvarsmakten FM att bl.a. redovisa

synen på hur förbättringar skulle kunna göras i ersättningssystemet för totalförsvarspliktiga med personskador till följd av tjänstgöring.

ÖCB redovisade sitt uppdrag i skrivelse den 12 juni 1997 till

en Försvarsdepartementet och instämde i huvudsak med de förslag som FM lämnade i sin redovisning den 13 juni 1997 till regeringen.

FM påpekade inledningsvis att det i betänkandet Totalförsvarspliktiga m 95 hade föreslagits att de nuvarande ersättningsreglema för personskador drabbar totalförsvarspliktiga skulle förbättras. Skälen

som härför var främst att pliktpersonalen som inkallas enligt tvångslagstiftning utsätts för risker under sin plikttjänstgöring som den annars inte skulle utsättas för och att pliktpersonalen inte heller kan påverka merrisken.

Det beräknades att de vämpliktsskador som inträffat i tjänsten inom FM som årligen anmälts till försäkringskassoma var drygt 4 000. Det stora flertalet var s.k. bagatellskador som inte föranledde någon sjukskrivning. Enligt FM överlämnade försäkringskassoma varje år ca 1 500 1 800 skadefall till Arbetsmarknadsförsälcringar AMF för be-

dömning av ersättningsrätten. De skadefall som innebar avbrott i tjänstgöringen uppskattades med stöd av statistikunderlag från AMF till mellan 200 och 400 per år.

Gällande regler

I sitt yttrande redogjorde FM för gällande ersättningsregler vid personskador drabbar totalförsvarspliktig personal. Från det att in-

som ryckningsresa påbörjas till dess utryckningsresa avslutas har pliktpersonal rätt till förmåner enligt lagen 1994:1809 om totalförsvarsplikt och förordningen 1995:239 om förmåner till totalförsvarspliktiga. Det är då fråga fri hälso- och sjukvård, fri grupplivförsäkring, fri tand-

om vård, begravningshjälp Även efter utryckningsdagen har total-

m.m. en försvarspliktig som vid tiden för utryckningen får sluten vård vid vårdinrättning alltjämt rätt till sådan fri sjukvård under högst 90 dagar därefter.

Om en totalförsvarspliktig ådrar sig en personskada under den tid han är inkallad och skadan medför sjukskrivning efter utryckningen lämnas sjukpenning enligt lagen 1977:265 om statligt personskade-

Särskilda frågor 269

skydd LSP. Sjukpenningen lämnas med samma belopp som sjukpenning enligt AFL. Vid sjukskrivning lämnas alltså ingen sjukpenning för den första sjukdagen i sjukperiod. Sedan den l januari 1998 ges sjukpenning en enligt AFL med 80 procent SGI och fr.0.m. den 1 april 1998 ut av kommer sjuklön att betalas arbetsgivaren för endast 14 dagar. Under av den tid totalförsvarspliktig är inkallad har han däremot inte rätt till en

någon sjukpenning enligt LSP.

Den har anställning kan också f.n. få 10 procent extra av SGI som enligt kollektivavtal från dag 29 t.o.m. dag 90 i ett sjukfall. Om skadan inträffat till följd ett olycksfall lämnas ersättning för inkomstförlust av enligt lagen 1977:266 ersättning vid ideell skada LI med 10 om procent SGI från den 91 dagen i varje sjukperiod. av :a FM redogjorde också för att det enligt gällande regler i 22 kap. AFL arbetsgivaren har det primära ansvaret för rehabiliteringen men är som det är försäkringskassan har det övergripande ansvaret för att att som rehabilitering kommer till stånd. Eftersom de totalförsvarspliktiga ofta saknar arbetsgivare, är det vanligt att det är försäkringskassan som har hela rehabiliteringsansvaret. Skäliga kostnader för erforderlig rehabilifrån lagen 1977:266 statlig ersättning vid ideell tering ersättts om skada LI. En förmån är att det sammantaget lämnas full ersättannan

totalförsvarspliktigs begravningskostnader.

ning för en Ersättningar till vissa anhöriga vid dödsfall utges dels enligt tjänstegrupplivförsäkring i Statens Löne- och Pensionsverk SPV och dels enligt LI från den statliga Trygghetsnämnden.

Problemorientering

Den grundläggande problematiken med det nuvarande ersättningsenligt FM att de flesta värnpliktiga rycker in till grundsystemet var utbildning innan de hunnit få arbete och därmed inkomst. Då sjukersättningen är baserad den enskildes SGI enligt AFL medför det oftast låg ersättning när det inträffar skada. För den som inte har en en någon fastställd SGI lämnas enligt LSP i nonnalfallet en särskild sjukpenning beräknas ett underlag av två basbelopp för den som är än 21 år, 2,5 basbelopp för den är mellan 21 och 25 som yngre som år och tre basbelopp för den som fyllt 25 år. FM påpekade också myndighet med totalförsvarspliktig peratt en sonal inte har något arbetsgivaransvar efter utryckning och att det därför inte heller finns något rehabiliteringsansvar efter hemförlovning annat än det försäkringskassoma har generellt. som

270 Särskilda frågor

Man framhöll vidare att många värnpliktiga avbryter sin tjänstgöring till följd sjukdom psykisk eller psykosomatisk art och att

av av dessa sjukfall inte omfattas av det nuvarande statliga personskadeskyddet.

Redan genomförda förslag

FM lämnade i sitt yttrande rad förslag, i vilka nämnts ÖCB i

en som huvudsak instämde.

Regeringen behandlade huvudparten av förslagen i 1997 års bud-

getproposition. Riksdagen biföll regeringens förslag den 5 december

1997. De innebär följ ande.

Minirnibeloppen i LSP för beräkning av sjukpenningunderlag och livränteunderlag, liksom för beräkning av underlag för den särskilda sjukpenningen, höjs för dem som omfattas av bestämmelserna om längre grundutbildning än 60 dagar enligt lagen om totalförsvarsplikt. För dessa återinförs också rätten till ersättning för nödvändiga kostnader för läkarvård, sjukvårdande behandling, sjukhusvård samt läkemedel.

Sjukpenning- och livränteunderlagen för de nämnda totalförsvarspliktiga ska i fortsättningen grunda sig på fyra basbelopp för den som är yngre än 21 år, fyra och ett halvt basbelopp för den är

som mellan 21 och 25 år och fem basbelopp för den fyllt 25 år. Även

som underlaget för den särskilda sjukpenningen enligt 13 § LSP ändras motsvarande sätt.

När det gäller rätten till ersättning för vissa sjukvårdskostnader införs i LSP en ny bestämmelse, 13 a av innebörd att den som omfattas av bestämmelserna om längre grundutbildning än 60 dagar enligt lagen om totalförsvarsplikt och som har skadats under sådan utbildning har efter skyddstidens utgång även rätt till ersättning för nödvändiga kostnader för läkarvård, sjukvårdande behandling, sjukhusvård samt läkemedel under en tid av högst tre år. I kostnader för vård skall inräknas nödvändiga kostnader för resor.

Regeringen hänvisar i 1997 års budgetproposition till ett uttalande i förarbetena till LSP prop. 1976/77:64, 127 där det framgår att be-

s. greppet "skada " enligt LSP innefattar både olycksfallsskada och sjukdom. FMs ifrågasättande av att sjukdomar av psykisk eller psykosomatisk art inte omfattas av det nuvarande statliga personskadeskyddet behöver då inte föranleda någon åtgärd.

Särskilda frågor 271

7.3.3 Våra överväganden och förslag

Vi ska här redogöra för vår inställning till sådana förslag av bl.a. FM i den tidigare nämnda skrivelsen regering och riksdag inte redan har som tagit ställning till.

Sjukpenningnivån i LSP

FM har föreslagit att sjukpenning ska ut enligt LSP med 100 proges cent av SGI. Vi att det för närvarande inte är rimligt att ge ut sjukpenning anser till de totalförsvarspliktiga enligt LSP med 100 procent SGI. Anledav ningen är främst att ersättningsnivåema vid sjukskrivningar i allmänhet har sänkts under de åren grund det statsfinansiella läget. senaste av Det finns inga incitament för att återigen höja de generella nivåerna i den allmänna försäkringen över de 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten gäller sedan den 1 januari 1998. som Det kan emellertid finnas skäl att i viss mån kompensera de totalförsvarspliktiga utöver de 80 procent SGI vid sjukskrivningar i av som ges allmänhet. En totalförsvarspliktig har civil anställning kan ensom en ligt de kollektivavtal gäller i dag få 10 procent extra SGI från som av dag 29 t.0.m. dag 90 i ett sjukfall. Den del de inkallade årskullama redan har ett arbete vid inav som kallelsen har på så sätt i dag förmån till skillnad från de inkallade en arbete vid inkallelsen. De utan arbete förlorar under insom var utan kallelsetiden möjligheten att söka och få ett arbete och har därför ingen möjlighet kollektivavtal få sjukpenning med sammanlagt 90 att genom SGI från dag 29 t.0.m. dag 90 i ett sjukfall. procent av

De totalförsvarspliktiga i längre grundutbildning än 60 dagar har

lag ålagts att genomföra sin plikttjänstgöring. De utsätts för genom merrisker själva kunna påverka innehållet i sin plikttjänstutan att göring. Det är enligt vår mening särskilt angeläget att kompensera denna vid sjukdom kan ersättas enligt LSP. Vi anser därför grupp som också totalförsvarspliktiga inom denna kategori som alltså inte att kollektivavtal har rätt till sammanlagt 90 procent i sjukersättgenom ning bör få detta särskild sjukpenning med 90 procent av SGI. - genom Vi föreslår följaktligen att sjukpenningreglema i lagen 1977:265 statligt personskadeskydd ska ändras. Ändringama bör gälla fr.o.m. om den 1 juli 1999. För sjukfall hänför sig till tiden dessförinnan bör som äldre bestämmelser gälla.

272 Särskilda frågor

Försvarsmaktens rehabiliteringsansvar

FM har ansett att om en värnpliktig skadas under tjänstgöringstiden bör FM, även efter utryckningen, ha ett ansvar för att sådana rehabiliteringsuppgifter fullgörs som enligt 22 kap. AFL åvilar en arbetsgivare. FMs ansvar skulle inte frånta den skadades arbetsgivare dennes

ansvar för rehabilitering enligt arbetsmiljölagen 1977:1160.

Regeringen lade inget förslag om rehabiliteringsansvaret i budgetpropositionen. Iförordningen FFS 1984:31 om förmåner till anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten infördes i 15 § nya regler

om rehabiliteringsansvar för FM fr.0.m. den 1 januari 1997. Bestämmelserna ska tillämpas beträffande personer som skadats efter år 1992. I den nämnda paragrafen stadgas nu att om någon som har anställts i utlandsstyrkan skadas under anställningen ska FM, även efter det att anställningen i utlandsstyrkan upphört, ha ett ansvar för att de rehabiliteringsuppgifter som enligt 22 kap. AFL åvilar en arbetsgivare fullgörs.

Enligt vad vi inhämtat från Försvarsdepartementet kommer Utredningen om översyn av reglerna för Försvarsmaktens fredsbefrämjande verksamhet utomlands att föreslå en lag om utlandsstyrkan inom Försvarsmakten och förordning utlandsstyrkan inom För-

en om svarsmakten som är tänkta att ersätta bl.a. FFS 1984:31 fr.0.m. den 1 januari 1999. Lagförslaget innehåller bl.a. regler som innebär ett ansvar för Försvarsmakten att ordna lämplig arbetsträning inom ramen för Försvarsmaktens verksamhet och medverka till att den skadade får tillgång till lämplig arbetsträning eller annan fortsatt utbildning som är ägnad att stärka hans eller hennes förvärvsförmåga. Försvarsmakten ska enligt förordningsbestämmelse ha en lämpligt organiserad verksamhet för att genomföra de ålagda rehabiliteringsuppgiftema.

Vi anser att det inte finns anledning att nu lärrma förslag om ett rehabiliteringsansvar för FM beträffande de totalförsvarspliktiga. Frågan kan väckas igen och lämpligen utredas inom Försvarsdepartementet om förslaget om nya regler för Försvarsmaktens fredsbefrämjande verksamhet utomlands leder till lagstiftning. Vi lämnar därför inget förslag i denna del.

Stöd till anhöriga

FM har ansett att de förslag som den pågående utredningen

om "Översyn av reglerna för Försvarsmaktens fredsbefrämjande utomlands lämnar avseende stöd till anhöriga till skadade bör övervägas även för de värnpliktiga.

Särskilda frågor 273 g

Enligt vad vi inhämtat från Försvarsdepartementet kommer deras utredning att lärrma vissa förslag om stöd till anhöriga till de utlandsbaserade. Det gäller ersättning för kostnader som uppkommer då anhörigs medverkan är särskild betydelse för den skadades rehabilitering, en av schabloniserad anpassning vissa ersättningar som de anhöriga mer av kan få när utomlands skadade flygs hem till förläggning i Linköping samt skäligt bidrag till psykosocialt stöd i vissa fall. Vi gör här bedörrming vi gjort tidigare beträffande Församma som svarsmaktens rehabiliteringsansvar för de totalförsvarspliktiga. Vi lämdärför inget förslag i denna del. nar

Översyn tidigare pliktförmånssystem

av

FM har anfört att tidigare pliktförmånssystem vid hemförlovning även i övrigt bör översyn för att kunna tillämpas i lämplig form vid ges en hemförlovning grund skada alternativt sjukdom. FM har påpekat av tidsförhållanden inte medgav ett genomarbetat förslag i dessa avseatt enden. Vår uppgift enligt direktiven är att närmare se över personskadeskyddet för de totalförsvarspliktiga. Som ser det bör den utredning FM efterfrågar bättre kunna göras i Försvarsdepartementets regi. som

Riskgaranti

FM har anfört riskgaranti för värnpliktiga bör införas vid svårare att en skador och dödsfall i likhet med vad utgår för utlandsstyrkans persom sonal enligt den i dag gällande förordningen FFS 1984:31 om förmåner till anställd i utlandsstyrkan inom Försvarsmakten. Frågan bör enligt FM utredas vidare, bl.a. med avseende vilka som ska omfattas den och vilken verksamhet den skall avse. av Enligt Försvarsdepartementets utredning kommer den föreslagna förordningen utlandsstyrkan inom Försvarsmakten är tänkt att om som ersätta förordningen FFS 1984:31 fr.o.m. den 1 januari 1999 att innehålla förnyade regler statens riskgaranti. Det är fråga om ersättning om för skador inträffat under bl.a. väpnad tjänstgöring eller annan särsom skilt riskfylld tjänstgöring, krigshändelser eller andra utomordentliga händelser har samband med ett fredsbevarande uppdrag. Vid full som invaliditet föreslås ersättning utgå enligt riskgarantin med tolv basbelopp. Dessutom föreslås livränta med ett årligt belopp om två basbelopp under den skadades resterande livstid. Vid lägre invaliditetsgrad uppgår till minst fem procent föreslås livränta med det lägre besom

274 Särskilda frågor

lopp som motsvarar invaliditetsgraden. Vid dödsfall föreslås ersättning med maximalt tolv basbelopp till dödsboet. Efterlevande maka eller sambo samt gemensamma barn ska enligt förslaget också ha rätt till vissa belopp.

Vid bestående nedsättning arbetsförmågan kommer de totalför-

av svarspliktiga att få sitt livränteunderlag beräknat efter regler som är förrnånligare än tidigare. Vi anser därför att det inte finns tillräcklig anledning att nu lägga fram något förslag om att införa en riskgaranti för de totalförsvarspliktiga som liknar den som finns för utlandsstyrkans personal.

Arbetslöshetsproblematik m. m.

FM ville i sin skrivelse den 13 juni 1997 också fästa uppmärksamheten

att om en värnpliktig skadas och hemförlovas med en skada av ringa art inte föranleder sjukskrivning alternativt endast en kortare sjuk-

som skrivningsperiod, så medför det ekonomiska svårigheter vid en eventuell arbetslöshet. De värnpliktiga får då inte tillgodogöra sig grundutbildningen för kvalificering till det kontanta arbetsmarknadsstödet KAS.

Det var enligt FM också viktigt att en översyn av reglerna som omfattar ersättningssystemet för de värnpliktiga är heltäckande så

att en

exempelvis minröjning i Baltikum inte hamnar mellan olika insats som regelsystem.

Frågan om hur de värnpliktiga ska kvalificera sig för att få kontant arbetsmarknadsstöd faller enligt vår mening utanför vårt uppdrag. Frågan bör i stället utredas inom Arbetsmarknadsdepartementet. Vi lämnar därför inte något förslag i denna del. Vi finner då heller inte anledning att närmare in på hur exempelvis minröjning i Baltikum ska regleras.

7.4 för de

Förslagens betydelse avtalsbundna försäkringarna

7.4. 1 Inledning

I detta avsnitt görs i enlighet ned direktiven en kortfattad analys av förslagens betydelse för det kompletterande försäkringsskydd som vilar överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter, främst TFA, TFA- KL och PSA. Enligt vår bedömning kommer förslagen inte alls, eller endast marginellt, att påverka de avtalsbundna försäkringarna.

Särskilda frågor 275

7.4.2 Förslagen till ändringar i LAF

Som har framgått kapitel 5 föreslås inga ändringar av arbetsskadeav begreppet. Reglerna för bedömning arbetsskada föreslås också bli av oförändrade. Vi har heller inte funnit det möjligt att återinföra den särskilda arbetsskadesjukpenningen. I fråga ersättning under rehabiliom tering till följd arbetsskada föreslår vi en ny ersättningsform, omav ställningsersättning. Beträffande förslaget denna ersättning kan om sägas att vad vi föreslår snarast ska en kodifiering av gällande ses som rätt den under tid kommit till uttryck i flera domar från Resom senare

geringsrätten.

Våra förslag beträffande omställningersättningen har utformats så de står i överensstämmelse med gällande praxis. Förslagen är däratt med kostnadsneutrala. Skulle det uppkomma en kostnadsökning inom de avtalsbundna försäkringarna till följd förslaget, så är det endast av indirekt effekt. Om antalet ersättningsberättigade skadefall skulle en komma öka inom de kollektivavtalade försäkringarna är det främst att effekt att tidigare osäkerhet beträffande arbetsskadeförsäkringens en av räckvidd detta område undanröjts. En sådan kostnadsökning nu skulle alltså uppkomma utan vårt förslag.

7.4.3 Förslaget om en tilläggsförsäkring

administrerad av arbetsmarknadens parter

I kapitel 10 kommer vi i enlighet med direktiven att presentera ett alternativ med tilläggsförsäkring vid arbetsskada, TVA. Alternativet en innebär i korthet att det införs skyldighet för arbetsgivare att teckna en arbetsskadeförsäkring till förmån för sina anställda. Försäkringen ska tecknas i bolag kommer överens i kollektivavtal. Den som parterna om obligatoriska delen i försäkringen kommer att i princip motsvara dagens arbetsskadeförsäkring inom socialförsäkringen. Utöver det obligatoriska skydd inom TVA kommer det att stå parterna som ryms fritt i dag, teckna ytterligare försäkring vid arbetsskada. att, som Det finns vi det ingen anledning att förmoda att parterna som ser sedan länge, tecknar försäkring i ett partsägt bolag kommer att som,

frångå denna princip. Det partsägda bolaget, AMF-trygghetsförsäkring,

har god konsolidering, och har under årens lopp haft en framgångsen rik kapitalförvaltning. Vidare har bolaget lång erfarenhet av att aden ministrera arbetsskadeförsäkring och verksamheten bedrivs ett kostnadseffektivt sätt. Premien har därigenom kunnat hållas förhållandevis låg. Alternativet TVA förändrar inte något sätt förutsättningarna att

276 Särskilda frågor

även i framtiden teckna kollektivavtal om trygghetsförsäkring vid

arbetsskada.

7.5 Generella kommittédirektiv

7.5.1 åtaganden Offentliga

Enligt direktiven om offentliga åtaganden dir. 1994:23 ska vi förutsättningslöst pröva om det offentliga åtagandet som är föremål för vårt uppdrag bör vara en offentlig angelägenhet. Om prövningen av åtagandet leder till bedömningen att det får anses vara en offentlig angelägenhet ska lämplig nivå för verksamheten t.ex. statlig eller kommunal anges. Enligt dessa direktiv ska vi också, om förslagen innebär utgiftsökningar eller inkomstminskningar för staten, visa hur dessa ska finansieras samt analysera möjligheterna till besparingar och effektiviseringar.

I vårt uppdrag ingår att pröva ett alternativ till nuvarande arbetsskadeförsälcring innebärande att arbetsmarknadens parter tar över det organisatoriska och finansiella ansvaret för en obligatorisk tilläggsförsäkring vid arbetsskada. Vi redovisar den delen av vårt uppdrag i kap. 10. Efter en analys av förutsättningarna drar vi den slutsatsen att det inte föreligger några avgörande hinder mot att föra över ansvaret för arbetsskadeförsäkringen på arbetsmarknadens parter i form av en tilläggsförsäkring vid arbetsskada TVA. Flera av de sakkunniga

som representerar arbetsmarknadspartema i utredningen har

emellertid uttryckt starka tvivel på möjligheterna att i nuvarande situation kunna genomföra detta. Mot den bakgrunden är det vår bedömning att arbetsskadeförsäkringen så långt vi nu kan överblicka bör vara ett offentligt åtagande.

Även försäkringskassoma har ett särskilt förhållande till staten,

om bör som en allmän uppfattning gälla att arbetsskadeförsäkringen enligt nuvarande ordning ska handhas som en offentlig angelägenhet statlig nivå. Frågor rörande kostnader, finansiering, besparingar och effektiviseringar inom nuvarande offentliga angelägenhet har vi behandlat i kap.

7.5.2 konsekvenser

Regionalpolitiska

Enligt direktiven dir. 1992:50 ska redovisa de regionalpolitiska konsekvenserna av våra förslag. Vi ska särskilt beakta hur förslagen påverkar sysselsättningen och den offentliga servicen i olika delar av

Särskilda jfiâgør 277

landet, hur planerade förändringar taxor, avgifter, skatter och bidrag av påverkar de ekonomiska förutsättningarna för kommuner, näringsliv och privatpersoner i olika delar landet. Med hänsynstagande till av verksamhetens karaktär och omfattning ska vid förslag till större och omfattande omorganisationer eller bildande av nya myndigheter mer eller motsvarande, överväganden decentralisering och lokalisering om utanför Stockholmsregionen redovisas. Våra förslag skulle kunna få regionalpolitiska konsekvenser på endast de i direktiven omnämnda punkterna nämligen beträffande en av sysselsättningen och den offentliga servicen. I avsnitt 5.6.2 En säkrare och snabbare handläggning föreslår vi att ärendehanteringen arbetsskadeärenden ska koncentreras till i varje av något eller några få kontor. Genomsnittligt stora kassor bör bilda kassa avdelningar med 5 10 arbetsskadehandläggare. - I avsnittt 5.6.1 redogör vi för hur arbetsskadeförsäkringen i nuläget undanskymd roll i försäkringskassomas arbete, och att arbetshar en skadehandläggningen ofta arbetsuppgifter till endast någon enstaka ger handläggare på varje lokalkontor. Denna handläggare får i dag inte sällan dela sin arbetstid med att pröva ersättningsanspråk inom andra ersättningsformer arbetsskador. Arbetsskadeärendena utgör således i än litet ärendeslag försäkringskassoma, och vi att den av dag ett anser föreslagna koncentreringen inte kommer att få några mer påtagliga oss

regionalpolitiska konsekvenser.

En nackdel med koncentrerad handläggning är, som närrmer i en avsnitt 5.6.2, avståndet till den försäkrade ökar. Den mesta prövatt ningen sker dock redan i dag telefon eller med brev. Det är som vi per det inte nackdel för den försäkrade att kunskapen om arbetsser en skadeärendena samlas och koncentreras till ett eller några få kontor. försäkrade kommer alltid att ha möjlighet att komma i kontakt med Den kunniga handläggare på arbetsskadeormådet.

7.5.3 J ämställdhetspolitiska konsekvenser

direktiven redovisa jämställdhetspolitiska konsekvenser dir. I att 1994:124 riktlinjer för hur jämställdhetsfrågorna ska ökad ges ges

i utredningsverksarnheten. De förslag läggs fram uppmärksamhet som

ska föregås analys och innehålla redovisning av de jämställdav en en hetspolitiska effekterna. Vi har i avsnitt 5.11 Jämställdhetsfrågor bl.a. gjort en genderanalys

vårt utredningsuppdrag och hänvisar beträffande de jämställdhets-

av politiska konsekvenserna till det nämnda avsnittet.

278 Särskilda frågor sou 199337

7.5.4 Konsekvenserna för och det

brottsligheten brottsförebyggande arbetet

I direktiven dir. 1996:49 om konsekvenserna för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet att alla förslag läggs fram

anges som av kommittér eller utredare ska föregås analys och innehålla

av en en redovisning av effekterna för brottsligheten och för det brottsförebyggande arbetet.

Vi kan inte se att våra förslag kan få några direkta konsekvenser för brottsligheten. Indirekt kan emellertid förslaget komma att leda till ökade förväntningar på försäkringen och uppmuntra fler att ansöka om arbetsskadeersättning. Eventuellt kan man tänka sig att enskilda i syfte att komma i åtnjutande av arbetsskadeersättning lämnar felaktiga

uppgifter, vilket kan föranleda ett straffrättsligt

ansvar.

Tanken är emellertid att förslaget ska leda till en mer förutsägbar

arbetsskadeförsäkring med klarare och tydligare regler. Detta torde minska benägenheten och möjligheterna att missbruka systemet.

- - Risken för missbruk blir också mindre om arbetsskadeärendena

som en konsekvens av våra förslag till säkrare handläggning blir föremål för

en en försäkringsmässigt och medicinskt noggrann utredning innan försäkringskassan fattar beslut i saken, se närmare avsnitt 5.6.

8 De ekonomiska effekterna

8.1 Direktiven m.m.

Vi ska enligt direktiven analysera de ekonomiska effekter för såväl förför administrationen kan förenade med de säkringen som som vara olika alternativen. Vi ska lämna förslag ett alternativ som ryms inom dagens utgiftsnivå för arbetsskadeförsäkringen samt ytterligare alternativ finner motiverade. I det förslaget ska förslag till som senare finansiering utarbetas. i detta kapitel behandla de ekonomiska effekterna de för- Vi ska av vi har lämnat i det föregående för att avsluta med en summeslag som ring och bedömning av finansieringen. finansiella konsekvenserna det alternativ med en tilläggsför- De av administrerad arbetsmarknadens parter TVA som har säkring av - i kapitel 10 redovisar vi separat i slutet av det kapitlet. prövat

8.2 Försäkringens grunddrag

Som framgår avsnitt 5.2 vi att det nuvarande, i princip geneav anser rella skadebegreppet bör kvar. Vi föreslår dock vissa justeringar vara när det gäller de särskilda undantagen från detta begrepp. I avsnitt 5.3 föreslår sålunda ett tillägg till bestämmelsen om psykisk skadlig inverkan främst siktar till att klargöra

påfrestning som som

rättsläget, och i avsnitt 5.4 föreslår vi vissa mindre förändringar beträffande de smittsamma sjukdomar bör omfattas arbetsskadesom av försäkringen. Inget dessa förslag kan enligt vår bedömning få annat av än mycket marginella återverkningar på försäkringens eller adrninistra-

tionens ekonomi. Som framgår avsnitt 5.5 har vi också stannat för att föreslå att de av bevisregler infördes 1993 ska behållas även i fortsättningen. I som stället har vi inriktat olika åtgärder för att förbättra handläggoss ningen arbetsskadeärendena. De kostnadsmässiga konsekvenserna av dessa redovisas i det följande. av

280 De ekonomiska efekterna

Vi anser att det är borttagandet den särskilda arbetsskadesjuk-

av penningen som har betytt allra mest för att nedbringa försäkringens och administrationens kostnader. Inte heller på den punkten är vi beredda att tillstyrka ett återinförande. I stället vill vi att arbetsskadeförsäkringen ska ges en mer aktiv roll när det gäller att efter den akuta sjukdomstiden återge den arbetsskadade förmågan att förvärvsarbeta.

Kostnaderna för denna satsning arbetslinjen och på rehabilitering i form av en ny ersättningsform omställningsersättning behandlar

- i det följande, liksom kostnaderna för den särskilda arbetsskadeersättning som vi föreslår som kompensation för karensdagar under sjukdomstiden.

8.3 Delfrågor

Handläggare och nämndledamöter

Förslaget att försäkringskassoma ska koncentrera arbetsskadehandläggningen till något eller några få kontor borde kunna genomföras utan några kostnadsökningar. Det kan i stället bli fråga om minskade kostnader, eftersom en koncentrering ger möjlighet till rationaliseringar och det antagligen inte behöver bli fråga om några nyrekryteringar i samband med koncentreringen.

Vi anser emellertid att kassoma i framtiden i högre grad ska satsa högskoleutbildad personal när det gäller så komplicerad hand-

en pass läggning som arbetsskadeförsäkringen förutsätter med sin blandning av medicin och juridik. Inte heller ett sådant förslag innebär emellertid enligt vår mening mätbara kostnadsökningar.

Däremot anser vi att kassoma behöver satsa extra under den närmaste tiden på att kompentensutveckla arbetsskadehandläggama. I den tid av hårda rationaliseringar som försäkringskassoma genomgår

nu behöver arbetsskadeförsäkringen prioriteras, och de åtgärder

sammantaget föreslår för att kassoma ska få säkrare och snabbare

en handläggning kräver tillsammans med de inslagen i försäkringen

nya främst omställningsersättningen att det görs särskilda satsningar på

utbildning och utarbetande rutiner för handläggningen. Efter

av nya samråd med RFV föreslår att försäkringskassoma ska få 10 miljoner kronor för att kunna genomföra de kompetensutvecklande insatserna under år 1999.

Besluten i arbetsskadeärenden bör enligt vårt förslag också koncentreras till i varje kassa någon eller några få socialförsäkringsnämnder. I linje med vad regeringen uttalat i prop. 1997/98:41 bör en sådan kon-

De ekonomiska effekterna 281

centrering föra med sig att medel kan frigöras för de särskilda utbildningsinsatser vi anser behövs också för nänmdledamötema. som

Läkarna

Vi föreslår kassoma i ökad utsträckning ska remittera arbetsskadeatt ärendena till specialistläkare. Merkostnadema för detta är svåra att uppskatta. Enligt uppgift från Stockholms läns allmänna försäkringskassa kassans kostnader i dag för remiss till en yrkesmemotsvaras en dicinsk klinik där den försäkrade undersöks rent fysiskt ca 200 kr vilket patientavgiften. Att skicka ett arbetsskadeärende till en frimotsvarar stående konsultläkare för yttrande över den befintliga utredningen kostar i dag kassan mellan 500 2 000 kr ärende. Enligt uppgift - per från yrkesmedicinen vid Karolinska sjukhuset är den vanligaste styckkostnaden för dem för ett remitterat arbetsskadeärende ca 8 000 kr. Yrkesmedicinen ska då betala löner och arbetsgivaravgifter för den personal arbetar med dessa fall. som Enligt den senaste statistiken från RFV kan antalet anmälda skador år 1997 beräknas uppgå till 108 000. Av de anmälda skadorna ca år 1996 14 procent. Om antar att 14 procent av de

prövades ca man ca

anmälda skadorna prövas även år 1997 kan prövningarna beräknas bli 15 000. I dag görs inte särskilt många remisser varken till yrkesmeca dicin eller till konsultläkare. Det framstår ändå med hänsyn till upp- gift från yrkesmedicinen vid Karolinska sjukhuset om ca 300 remisser årligen f.n. troligt att remiss görs i vart tionde prövat fall. Om som ca remiss till yrkesmedicin i framtiden i stället kommer att göras i vart femte ärende 3 000 fall blir kostnaden drygt 20 miljoner om det är

ca

fråga remiss till yrkesmedicinsk klinik om beaktar både om man kassans och yrkesmedicinens kostnader. Kassan skulle då stå för drygt halv miljon kr och yrkesmedicinen för resten. Remiss till fristående en konsultläkare skulle kosta kassan drygt 3 miljoner med ett genomsnittligt styckpris á l 000 kr. I förlängningen medför detta ökade offentliga utgifter. Hur dessa ska bäras får avgöras i annat sammanhang. Vi kan emellertid inte några omedelbara effekter i dag av vårt se förslag i denna del. Dagens anmälningsfrekvens är måhända inte tillförlitlig vid en beräkning hur många skador skulle kunna komma att anmälas om av som våra förändringsförslag leder till ändrad lagstiftning. RFV har kalkylerat med att antalet nybeviljade livräntefall med en generösare rättstillämpning än i dag kan bli 1 000 år. Vi antar att antalet ca per prövningar kan komma 2 000 fler än i dag med de förändatt vara ca

282 De ekonomiska efekterna

rade regler vi föreslår. En sådan ärendeökning borde dock inte förändra de nyss presenterade siffrorna nämnvärt.

Vi föreslår att RFV ska ansvara för programinnehåll och utfomming för fortbildning av läkare i försäkringsmedicin. Det finns redan ett förslag i den riktningen som Socialstyrelsen och RFV diskuterar. Beslut i frågan väntas under år 1998. Vi föreslår också att RFV ska ta initiativ till seminarier där kassoma tillsammans med forskare och läkare kan diskutera mer komplicerade och försäkringsjuridiska frågor kring tilllämpningen av LAF. Vi har beräknat att en sådan insats kostar 2

ca miljoner kr årligen och verket har instämt i vår beräkning. Förslag

om att RFV i samråd med Socialstyrelsen och i samarbete med bl.a. Läkarsällskapet ska sammanställa vetenskapliga rön för att hjälpa tillämpama och ge ut beskrivningar om vetenskapliga bedömningar om särskilt svårbedömda områden beräknas kosta 150 000 kr årsbasis exklu-

ca sive tryckkostnader. En möjlighet är att i stället använda IT -teknik för att snabbt få fram informationen till kassoma. Kostnaden för att framställa tryckt material uppgår till l miljon kr. Det är svårt att kost-

ca nadsberäkna IT tekniken. Vi föreslår också att RFV ska se över for-

mulären för anmälningar och utlåtanden i arbetsskadeärenden. En sådan verksamhet är en del av RFVs reguljära verksamhet och genererar inga extra kostnader.

Särskild arbetsskadeersättning i kap. 9

Den som får en anmäld arbetsskada godkänd enligt LAF ska också

erhålla en schabloniserad kompensation i form av särskild arbetsskadeersättning. Ersättningen ska motsvara två karensdagar med 80 procent av den livräntegrundande inkomsten som i princip utgörs av SGIn vid den tidpunkt då huvudförmånen ska ges ut. Kompensation ska också ges för de ytterligare karensdagar som den försäkrade kan visa att han eller hon har haft.

En kompensation för två karensdagar med ersättningsnivån 80

procent av SGI för en norrnalinkomsttagare motsvarar särskild arbetsskadeersättning enligt schablonen med 370 x 2 740 kr.

Vi uppskattar att möjligheten att få ersättning utöver schablonen i genomsnitt kan leda till ytterligare en dags ersättning. Om det fattas ca 9 000 nya beslut om omställningsersättning och egenlivränta

m.m. enligt LAF varje år kan kostnaden totalt beräknas till 10 miljoner kr.

ca Vid 7 000 nya beslut kan årskostnaden beräknas till närmare 8 miljoner och vid ll 000 beslut till drygt miljoner kr.

Administrationskostnadema för utbetalandet av de nya särskilda arbetsskadeersättningama kan enligt RFV uppskattas till högst 450 000

De ekonomiska efekterna 283

kr vid 9 000 beslut. Vid 7 000 beslut kan administrationskost-

nya nya nadema beräknas till högst 350 000 och vid 11 000 nya beslut högst

ca

550 000 kr årligen. ca

Omställningsersättning m.m. kap. 5.10

RFV har beräknat att kostnaderna för försäkringen kommer att öka med 160 miljoner kronor under år 1998 som en följd av Regeringsrättens dom rätt till arbetsskadelivränta under arbetslivsinriktad rehabilite-

om ring RÅ 1996 ref. 81. Verket har då antagit att 1 000 personer per år berörs och dessa får egenlivränta under i genomsnitt tre år.

att

Verket har beräknat att kostnaderna för administrationen p.g.a. den nämnda domen kommer att öka med 40 miljoner kronor för år 1998. Regeringen har i budgeten för år 1998 godtagit att verket beviljas medel enligt de angivna beräknade kostnaderna.

RFV har för arbetsskadeutredningens räkning också gjort en särskild beräkning nettoutgiftema omställningsersättning under

av av en

arbetslivsinriktad rehabilitering. Verket har studerat statistik om aven slutade sjukperioder under 1996 med minst dag med rehabilite-

en ringspenning. Verket utgår sedan i sina beräkningar från att omställningsersättning under rehabilitering i genomsnitt skulle utges under i 2,77 år och att 1 000 år skulle beröras. Den genomsnittliga

personer per rehabiliteringspenningen i dag är enligt verket 368 kr dag. Liv-

per

dag skulle motsvara 460 kr. Verket antar vidare att det vid räntan per

ikraftträdande den 1 januari visst år skulle betalas ut noll livräntor i ett början året och 1 000 livräntor i slutet året. Genomsnittligt skulle

av av därför utbetalas 500 livräntor år Verkets nettoutgiftsberäkning av flödet vid omställningsersättning under första femårsperiod är

en en följande.

Utgifter Antal fall Medel- Utgift för Bortfaller Nettoutgift

i genomsnittligt ersättning arbetsskade- kostnad för anges miljoner kr under året per dag, kr försäkringen rehabiliterings-

penningen

Verket har i sina beräkningar utgått från att det är samma 1 000

nya

både fysiskt och antalsmässigt som skulle kunna få antingen personer

284 De ekonomiska efekterna

arbetsskadelivränta under arbetslivsinriktad rehabilitering enligt RÅ 1996 ref. 81 eller den av oss förslagna omställningsersättningen.

Administrationskostnadema för omställningsersättningen anges av RFV brutto till 40 miljoner per år även i det ovan gjorda redovisningen.

Som kan se av RFVs beräkning av nettoutgiftema av en omställningsersättning under arbetslivsinriktad rehabilitering kommer merkostnadema för att föra in en sådan omställningsersättning inte att överstiga de beräkningar som RFV gjort tidigare med anledning av Regeringsrättens dom RÅ 1996 ref. 81 och verket redan beviljats

som medel för i statsbudgeten för år 1998.

Studerande kap. 7.2

Vi lämnar i kap. 7.2 förslag till förtydliganden i förordningen 1977:284 om arbetsskadeförsälcring och statligt personskadeskydd FASP. Vi utökar också LAF-skyddet för de eftergyrrmasiala studerandena till att avse teoretiska studier inom skollokalema.

Frågan att utsträcka LAF-skyddet även till teoretiska moment i

om eftergymnasiala utbildningar är en fråga av mer principiell än ekonomisk natur. De skador inträffar vid teoretiska studier måste, med

som avstamp i Kammarkollegiets undersökning, antas ha endast marginella ekonomiska effekter.

Kammarkollegiet har varit en av initiativtagarna till vårt utredningsuppdrag de studerandes arbetsskadeskydd. Kollegiet har bl.a. anfört

om att kostnaderna för det aktuella skyddet slutligen ska bäras av ifrågavarande universitet och högskolor. Universiteten är självständiga enheter som ansöker om anslag direkt från Utbildningsdepartementet. Anslagens storlek fastställs varje år genom regleringsbrev. Finansieringen av LAF-skyddet för de enskilda universiteten och högskolorna skulle kunna göras utökning av anslagen till dem. Universiteten och

genom en högskolorna kan med de ökade medlen sen finansiera "arbetsgivaravgifter för sina studenter. Avgiftens storlek får fastställas särskilt i statsbudgeten.

Vårt förslag till regeringen om ändring i FASP innebär i realiteten dock inte mycket mer än ett förtydligande av gällande rätt. Detta förtydligande medför enligt vår mening inga kostnadsökningar. Den förändring i LAF som vi föreslår är främst av principiell betydelse. Vi anser inte heller att den förändringen kommer att ge några mätbara ekonomiska konsekvenser för arbetsskadeförsäkringen.

De ekonomiska efekterna 285

De totalförsvarspliktiga kap. 7.3

Vi föreslår att nivån på den särskilda sjukpenningen enligt 13 § lagen 1977:265 statligt personskadeskydd LSP ska höjas till 90 proom cent för de totalförsvarspliktiga i längre grundutbildning än 60 dagar. Förbättringen har betydelse endast för den del de totalförsvarsplikav inte har någon civil anställning vid påbörjad tjänstgöring. tiga som Försvarsmakten FM gjorde i sin skrivelse till regeringen den 13 juni 1997 kostnadsberäkning sina förslag om förbättringar för en av

de totalförsvarspliktiga.

De föreslagna merkostnadema för det allmänna att utge ersättning enligt lagen 1977:265 statligt personskadeskydd LSP med 100 om ersättning för sjukvårdskostnader beräknades till procent av SGI samt mellan 250 000 och 300 000 kr år. Denna merkostnad sammantaget per skulle enligt FM sannolikt komma att bli mindre än så, eftersom det dels redan fanns förslag höjning ersättningsgraden till 80 ett om av procent SGI prop. 1996/97:63 och dels skulle komma att vara en av minskad volym grundutbildning inom FM myndighetens av p.g.a.

minskade organisation.

Enligt vår mening innebär den förbättring vi föreslår för de totalförsvarspliktiga bara ytterst marginella kostnader det inte kommer att som behövas några extra anslag för.

Förslagens betydelse för förvaltningsdomstolarna

Enligt vad vi inhämtat från Domstolsverket är förvaltningsdomstolarinte helt tillräckliga i förhållande till dagens arbetssituanas resurser tion. De kan därför komma att behöva resursförstärkningar med anledning av våra förslag. Enligt Domstolsverket kom 3 532 arbetsskademål in till länsrätterna år 1997. Antalet avgjorda arbetsskademål i underinstansema var 5 800. Antalet inkomna arbetsskademål i kammarrätterna år 1997 var 2 184. Antalet avgjorda arbetsskademål var där 3 025. Enligt Domstolsverket avgör länsrättsrotel genomsnittligt ca 500 en mål år vilket kostar 1 miljon kr. En kammarrättsrotel avgör enper ca ligt Domstolsverket genomsnittligt 200 mål år vilket också ca per kostar 1 miljon kr. Det går enligt Domstolsverket inte att få fram ca siffror hur många arbetsskademål avgörs en rotel under ett om som ar. Enligt statistik från RFV prövades under år 1996 15 700 arbetsca skadeärenden försäkringskassoma. Av dessa bifölls ca 9 000 ärenav

286 De ekonomiska efekterna

den 55,7 procent medan 7 000 ärenden avslogs. År 1996 in-

närmare kom enligt Domstolsverket 4 880 mål till länsrättema.

Vi har tidigare i detta kapitel antagit att antalet anmälda arbetsskador kan komma att öka med ca 2 000 per år med anledning av våra ändringsförslag. Vi antar också högt räknat att samtliga 2 000 anmälningar också kommer att prövas kassoma. Med ledning 1996 års siffror

av av skulle det då kunna bli avslag i 900 ärenden. Vi antar att drygt 60

ca procent ca 550 av avslagsbesluten överklagas till länsrätt och att hälften länsrättens mål ca 225 kommer att överklagas till kammar-

av rätt. Vid sådant förhållande kan det komma att krävas ökade resurser till landets förvaltningsdomstolar motsvarande sammanlagt drygt l miljon år för att förstärka personalresursema när våra förslag har

per trätt i kraft.

8.4 Sammanfattning av förslagens

beräknade kostnader

Våra förslag innebär engångsutgift motsvarande 10 miljoner kr för

en medel till försäkringskassoma under år 1999 för kompetenshöjande in-

satser inom handläggningsområdet.

I övrigt beräknas försäkringskassomas och RFVs kostnader för handläggningen till sammanlagt 2 miljoner på årsbasis.

ca

Den särskilda arbetsskadeersättningen kan beräknas kosta närmare 10,5 miljoner kr år med adrninistrationskostnadema inkluderade.

per Den av oss föreslagna omställningsersättningen är redan med i budgetunderlaget för år 1998 och innebär enligt vår mening därför ingen merkostnad.

Ökade kostnader för förvaltningsdomstolama torde uppkomma med

l miljon kr årligen för att förstärka deras personalresurser inför den ca förväntade måltillströmningen.

Sammantaget beräknas förslagen kosta 10 miljoner i form av engångsinsatser och 14 miljoner löpande årsbasis.

ca

8.5 Ryms förslagen inom dagens

kostnadsramar

Arbetsskadeavgiften är i dag 1,38 procent av avgiftsunderlaget Ar-

. betsskadeförsäkringen redovisar dock ett löpande överskott och den behövliga avgiftsnivån ligger ca 0,8 procent. Det finns för närvarande ett löpande överskott men arbetsskadeförsäkringen har fortfarande

De ekonomiska ejfekterna 287

skuld till statsbudgeten. År 2 000 beräknas det ackumulerade underen skottet vara borta.

Enligt prop. 1997/98:41 om Socialförsäkringens administration m.m. s. 102 f. ska användningen av bruttoredovisning på statsbudgeten öka. Detta innebär att statens inkomster redovisas statsbudgetens inkomstsida och utgifter utgiftssidan. Inom bl.a. arbetsskadeförsäkringen sker fortfarande redovisning netto mot inkomsttitlar. Regeringen föreslår att principen om bruttoredovisning ska tillämpas även arbetsskadeförsäkringen fr.0.m. budgetåret 1999. Enligt nuvarande regler ska arbetsskadeavgiftema föras till arbetsskadefonden med vars tillgångar kostnaden för arbetsskadeförsäkringen ska täckas. Regeringen föreslår avveckling av fonden. Arbetsskadeavgiften bör i fort-

nu en sättningen föras till bruttoredovisad inkomsttitel och sedvanligt

en sätt finansieras från ett anslag riksdagen redovisar för ändamålet.

som Arbetsskadefonden bör avvecklas. Den i fonden bokförda skulden är enligt regeringen fiktiv och kan elimineras utan statsfinansiella konsekvenser. Förändringen föreslås bli genomförd fr.0.m. budgetåret 1999. Den försäkrades rättigheter enligt lag och avtal påverkas inte av att redovisningen statsbudgeten ändras.

Vi ska enligt direktiven utgå från dagens utgiftsnivå när analyse-

förslagens effekter. Detta betyder dock inte att vi kan tillgodoräkna rar

de f.n. 0,58 procent arbetsgivaravgiften överstiger den behövoss som

liga avgiftsnivån med.

I budgeten för år 1999 har avsatts 6 080 000 000 kr till arbetsskadeförsäkringens utgifter ska finansieras med den nuvarande arbets-

som skadeavgiften 1,38 procent. De föreslagna engångsinsatsema ryms väl inom den nuvarande arbetsskadeavgiften. De marginella löpande kostnaderna motsvarar en höjning av arbetsskadeavgiften med 0,004 procent.

9

Författningskommentarer

9.1 Förslaget till om ändring i lagen

lag 1976:380 om arbetsskadeförsäkring

1 kap. Inledning

1 §

Ändringen är föranledd vårt förslag i avsnitt 7.2 att försäkrings-

av skyddet för studerande ska utvidgas så att alla i yrkesutbildning eller i eftergymnasiala utbildningar syftar till yrkesutbildning ska om-

som fattas arbetsskadeskydd oavsett utbildningen är förenad med en

av om särskild risk för arbetsskada eller inte. De närmare föreskrifterna bör

i 2 och 4 §§ förordningen 1977:284 arbetsskadeförsälcring och ges om

statligt personskadeskydd FASP.

Av kravet att den eftergymnasiala utbildningen ska syfta till yrkesutbildning följer att arbetsskadeförsäkringen inte täcker exempelvis högskolestudier bedrivs hobby eller enbart som allmänbild-

som som ning. Ett annat villkor som föreslår ska läggas fast i FASP är att skyddet bara gäller vid studier i skolmiljö eller i annan miljö som har anknytning till skolan. Det kan gälla tillämpande övningar eller praktik utanför själva skola organiserade denna ett led i undervis-

men av som ningen. Avsikten är att utesluta studier i hemmiljö.

Till skillnad från den som deltar i arbetsmarknadsutbildning m.m. enligt 2 § första stycket punkt 1 i FASP är det heller inte meningen att den också ska omfattas av arbetsskadeförsäkringens färd-

nya gruppen olycksfallsskydd.

2 kap. Om arbetsskada

1 § Av våra allmänna övervägandena i avsnitt 5.3.3 framgår att avsikten med tillägget i andra stycket är att förtydliga rättsläget och klargöra att undantagsbestämmelsen inte får tolkas extensivt. Som också har lagts fast i domar Försäkringsöverdomstolen är trakasserier och mobbning

av

10 l8-0l05

exempel på skadlig inverkan som kan ge upphov till psykiska eller psykosomatiska besvär av sådan art att de kan betraktas arbets-

som sjukdom.

Även andra kränkningar den försäkrade i hans eller hennes arbete

av kan utgöra skadlig inverkan och leda till att psykiska eller psykosomatiska besvär anses som arbetssjukdom. Hit hör exempelvis olika former av starkt ovänligt bemötande som vårdpersonal och andra kan utsättas för dem de är satta att vårda eller service, jfr. FÖD 1982:12

av ge om elevtrakasserier av lärare. Hit hör också kränkande särbehandling eller andra grova brister i arbetsledning. Likaså bör psykiska besvär som beror på kraftig stress vid andra starka psykiska påfrestningar i arbetet kunna erkännas arbetsskada, jfr t.ex. FÖD 1983:9 medverkan i

som om arbetstidsstudier.

Som framgår av den föreslagna lagtexten måste det röra sig om påtagliga brister i arbetsrniljön. Det säger sig självt att gränsen mot allmän vantrivsel med arbetsuppgifterna kan vara svår att dra. De numera lagfästa undantagen från det generella skadebegreppet får emellertid inte locka till något slentrianmässigt avvisande av en anmälan om arbetssjukdom på grund av psykiskt påfrestande förhållanden i arbetet. Det bör enligt vår mening fordras en noggrann utredning innan man i ett enskilt fall tar ställning till att det rör sig om ett undantag av angivet slag från huvudregeln att också psykiska och psykosomatiska sjukdomar faller under det generella skadebegreppet.

3 kap. Ersättning vid sjukdom och rehabilitering

4 § Vi föreslår att reglerna om den nya ersättningsforrnen, omställningsersättning, ska tas in i denna och följande två paragrafer. Förslaget till omställningsersättning har utförligt motiverats i avsnitt 5.10. Omställningsersättning ska som framgår av första stycket utges under två huvudförutsättningar. Dels att den försäkrade till följd av sin arbetsskada har fått sin förvärvsförrnåga nedsatt på det krävs för liv-

sätt som ränta enligt 4 kap. 1 och 3 §§, dvs. att den försäkrade efter den mer akuta sjukdoms- och läkningsprocessen har en bestående nedsättning i förvärvsfönnågan. Dels att den försäkrade genomgår förebyggande medicinsk rehabilitering eller arbetslivsinriktad rehabilitering.

Syftet ska vidare enligt tredje stycket vara att den försäkrade ska återfå eller behålla sin förvärvsförmåga, helt eller delvis. Står det klart redan från början att detta inte är möjligt, bör förutsättningarna för livränta prövas i stället.

Särskilt omställningsbidrag ska enligt fjärde stycket kunna utges för att täcka kostnader den försäkrade har under rehabiliteringen.

som Tanken är att motsvarande regler ska gälla som för särskilt bidrag enligt 22 kap. 10 § AFL.

5 § För omställningsersättningen ska i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs i 22 kap. AFL försäkringskassans ansvar för att uppmärk-

om

den enskildes rehabiliteringsbehov och för att samverka i rehasamma biliteringen, den försäkrades skyldigheter samt den vidare planeringen av rehabiliteringen.

Omställningsersättningförmånen ska vidare kunna behållas, dras in eller sättas ned i samma situationer som gäller för rehabiliteringsersättningen.

Omställningsersättningen skall också minskas med annan utgående ersättning den försäkrade får för samma tid.

som

6 § Omställningsersättningen ska beräknas utifrån de principer som gäller för beräkningen livränteunderlag i 4 kap. LAF.

av

Semesterlön, semesterersättning samt skattepliktiga förmåner och kostnadsersättningar rent faktiskt kvarstår under tiden omställ-

som ningsersättning ut skall dock räknas bort från underlaget sätt

ges som anges i 3 kap. 2 § AFL.

8 § Paragrafen innehåller bestämmelserna den föreslagna särskilda ar-

om betsskadeersättningen.

Avsikten med den är att kompensera den arbetskadade för karensdagar under sjukdomstiden. Förslaget har motiverats i avsnitt 5.9.

Enligt 8 kap. 3 § andra stycket ska frågan om den försäkrade har ådragit sig arbetsskada endast prövas i den mån det behövs för att

en bestämma ersättning enligt LAF. Som framgår av första stycket i förevarande paragraf ska särskild arbetsskadeersättning utgå bara när den försäkrade beviljas ersättning enligt LAF, dvs. livränta eller om-

annan ställningsersätttning eller i undantagsfall sjukförmån enligt 3 kap. 2-3 §§. Det betyder att två krav behöver vara uppfyllda för att särskild arbetsskadeersättning ska kunna utges. Dels att kassan med anledning av andra ersättningsanspråk godkänner skadan som en arbetsskada, dels att ersättning i form omställningsersättning eller livränta etc. faktiskt

av beviljas. Den särskilda arbetsskadeersättningen är det sättet accessorisk till huvudfönnån, och rätten till den kan inte prövas ensam.

en

292 Författningskommentarer

Om å andra sidan de nämnda två kriterierna är uppfyllda, faller särskild arbetsskadeersättning ut automatiskt enligt reglerna i andra stycket. De innebär att den arbetsskadade alltid får ersättning för två karensdagar. Men kan han eller hon visa att det under de senaste tre åren grund av arbetsskadan förekommit fler än två karensdagar, ska särskild arbetsskadeersättning utges efter det faktiska antalet karensdagar. Att det är den arbetsskadade som ska visa att det varit fråga om fler karensdagar än två beror att försäkringskassan annars skulle kunna ställas inför stora svårigheter att utreda sjukfall ligger långt

som tillbaka i tiden.

Beviskravet får naturligtvis inte drivas för långt. Kan den skadade med lönebesked eller annat sätt visa att hon eller han varit sjuk och haft fler karensdagar, bör det exempelvis räcka att han eller hon gör troligt att sjukdomen hade samband med arbetsskadan. I 6 kap. 6 § LAF finns en regel om sex års preskription. När det gäller den särskilda arbetsskadeersättningen föreslås av utredningsskäl en treårig preskriptionstid.

Schablonersättningen och ersättningen för ytterligare, faktiska karensdagar ska enligt tredje stycket beräknas utifrån de principer

som gäller för beräkning huvudförrnånen. Är det livränta är huvud-

av som förmån, har vi för att kunna förenkla handläggningen så mycket som möjligt föreslagit att den särskilda arbetsskadeersättningen ska beräknas samma sätt som denna enligt 4 kap. 5-11 I annat fall ska den särskilda arbetsskadeersättningen beräknas efter samma regler som omställningsersättning enligt de föreslagna bestämmelserna i 3 kap. 6 Detta gäller såväl när huvudförmånen är omställningsersättning som när den i undantagsfall är ersättning för vårdkostnader eller dylikt.

6 kap. Särskilda bestämmelser om ersättning

1 § Tillägget i första stycket innebär till en början att samma samordningsregler ska gälla för omställningsersättning som för livränta, när folkpension eller tilläggspension utges samtidigt, ex. i form av sjukbidrag eller förtidspension.Vidare klargörs att samma samordningsregler ska gälla för en person som beviljas omställningsersättning eller livränta och vid senare tidpunkt på grund av icke arbetsrelaterade sjukdomsbesvär beviljas förtidspension som om prövningen av rätten till förmånema sker samtidigt. Samordning ska endast göras till den del förmånema avser att täcka samma inkomstförlust. Syftet är att förhindra att den försäkrade, den del av inkomstförlusten som orsakats av arbetsskadan, får både full livränta och hel pension utan någon samord-

ning och därmed blir överkompenserad. Förslaget har motiverats i avsnitt 7.1.

2 § Tillägget innebär att utgående omställningsersättning följer basbeloppet och omräknas vid förändringar detta samma sätt som livav räntan.

5 § Paragrafen upphävs. Det finns inte längre behov att ha kvar paragrafen. Bestämmelsen av ersättning enligt LAF kunde utges under tiden den försäkrade angav att föremål för förebyggande medicinsk behandling /rehabilitering och var arbetslivsinriktad rehabilitering enligt AFL. En motsvarighet till bestämmelsen finns nu i 3 kap. 4 § LAF.

8 kap. Övriga bestämmelser

1§ Förslaget till kompletterande bestämmelse har motiverats i avsnitt 6.9.

3 § Ett arbetsskadeärende ska enligt förslaget prövas så snart det kan ske eller inom månader, kravet är dock inte absolut. Komplicesenast sex rade medicinska utredningar eller andra särskilda skäl kan motivera att beslutet måste dröja. Önskar den försäkrade få sin sak prövad senare bör det i princip inte föreligga några hinder mot det. Förslaget har motiverats i avsnitt 5.6.2.

4 § denna paragraf återfinns socialförsäkringsnämndens beslutsbefogen- I het. Ändringen innebär att socialförsäkringsnämnden ska pröva den arbetsskadades rätt till omställningsersättning. Övriga beslut som rör rehabiliteringsinsatser och omställningsersättningens belopp föreslår vi ska fattas tjänsteman. Detsamma gäller beslut om arbetsskadeersättav ning. Vi föreslår föreskrifter detta ska tas in i 2 § förordningen att om 1988:1542 behörighet att avgöra vissa ärenden enligt lagen om 1976:380 arbetsskadeförsäkring. om

294 F örfattningskommentarer

9.2 till om i

Förslaget lag ändring lagen 1977:265 om statligt personskadeskydd

10 § Den särskilda arbetsskadeersättningen ska även utgå till den

som erhåller ersättning enligt lagen personsskadeskydd.

om

13 § Genom ändringen i denna paragraf höjs ersättningsnivån den särskilda sjukpenningen enligt LSP till 90 procent av ersättningsunderlaget för den som inte grund av anställning kollektivavtal har

genom rätt till så mycket i sammanlagd sjukersättning. Förslaget har motiverats i avsnitt 7.3.3.

9.3 till om i

Förslaget lag ändring lagen

1969:381 om allmän

försäkring

3 kap. Om sjukpenning

5 § För att klarlägga tillämpningen av avräkningsreglema mellan LAF och AFL införs i paragrafens första stycke e att den sjukpenninggrundande inkomsten ska omprövas när omställningsersättning och livränta enligt LAF beviljas den försäkrade.

I konsekvens med detta görs en följdändring i paragrafens tredje stycke.

Tillägget i paragrafens femte stycke innebär att om den försäkrade blir sjuk under tiden då omställningsersättning och livränta betalas ut skall försäkringskassan beräkna sjukpenningen en sjukpenninggrundande inkomst som fastställs på grundval av enbart den inkomst eget

av arbete som den försäkrade kan antas få under tid.

samma

7§ I paragrafens åttonde stycke har förtydligats att vid prövning den

av försäkrades rätt till sjukpenning bortses från den nedsättning

av förmågan eller möjligheten att bereda sig inkomst genom arbete

som ligger till grund för utgående omställningsersättning och livränta enligt LAF.

F örfattningskommentarer 295

22 kap Om rehabilitering och rehabiliteringsersättning

15 § Tillägget i paragrafens första stycke 2 punkten innebär att rehabiliteringspenning enligt AFL kommer att minskas med det belopp den försäkrade för tid får som omställningsersättning enligt LAF.

samma

Även det särskilda bidraget enligt AFL utgetts under rehabilite-

som ringstid kommer att minskas med det belopp den försäkrade för samma tid får som särskilt omställningsbidrag enligt LAF.

9.4 Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen 1928:370

Ur anvisningarna till 22 §

Den särskilda arbetsskadeersättningen och omställningsersättningen skall utgöra skattepliktig intäkt om förmånen grundas inkomst, som hänför sig till näringsverksamhet.

Ur anvisningarna till 32 §

Till intäkt tjänst hänför sig också den särskilda arbetsskadeersätt-

av ningen och omställningsersättningen, förmånen grundas på för-

om värvsinkomst, som hänför sig till tjänst.

10 Alternativet med en

tilläggsförsälcring administrerad av arbetsmarknadens parter

10. l

Inledning

Arbetsskadeförsäkringen är vår äldsta socialförsäkring. Som vi berättade i vårt inledande kapitel avsnitt l.l kom den första lagen om-

om rådet till redan 1901. Under flera decennier gav den ensam ett grundläggande försäkringsskydd för grupper av förvärvsarbetande vid skador i arbetslivet.

Från framför allt 50- och 60-talen har dock den allmänna försäkringen för alla medborgare kommit att ta över det grundläggande skyddet vid sjukdom, bestående arbetsoförmåga och ålderdom. Denna utveckling har fortsatt fram till i våra dagar, även om under senare år självriskaspekten och krisen i de offentliga finanserna kommit att medföra nedskärningar i ersättningsnivåer m.m.

I början 1970-talet slöt parterna den privata arbetsmarknaden

av särskilda avtal trygghetsförsäkring vid arbetsskada. Sådana avtal

om täcker i princip hela arbetsmarknaden. De den skadats

numera ger som i sitt arbete ersättning efter skadeståndsrättsliga regler, bl.a. för sveda och värk och lyte och men, oberoende av om arbetsgivaren eller annan kan göras skadeståndsansvarig.

Genom tillkomsten LAF 1977 blev arbetsskadeförsäkringen hel-

av täckande. Den korn att gälla alla förvärvsarbetande och omfatta i princip alla skador i arbetet. I dag framstår emellertid arbetsskadeförsäkringen efter de senaste decenniemas utveckling och de nedskärningar

drabbat också den försäkringen främst genom att den särskilda som arbetsskadesjukpenningen tagits bort somen i huvudsak komplette-

rande försäkring. Den fyller ut vissa av de ersättningar som ges av den allmänna försäkringen och garanterar den skadats i sitt arbete en

som hundraprocentig kompensation för inkomstbortfall vid bestående ar-

betsoförrnåga.

Motivet för att behålla särskild arbetsskadeförsäkring är att kom-

en pensera för den särskilda skaderisk som förvärvsarbetande löper att

drabbas av skada. Arbetsskadeförsälcringen spelar även en betydelsefull roll i det förebyggande arbetarskyddet. Viktigt år också att arbetsskadeförsäkringen tillsammans med de olika trygghetsförsäkringama garanterar skadade ersättning enligt skadeståndsrättsliga grunder. Därmed undviks en rad skadeståndsprocesser mellan arbetsgivare och arbetstagare.

I detta kapitel undersöker vi i enlighet med våra direktiv möjligheterna att fullfölja utvecklingen genom att lyfta bort arbetsskadeförsäkringen helt från den offentliga socialförsäkringen. Arbetsskadeförsäkringen skulle då i stället bli ett ansvar för arbetsmarknadens parter i form tilläggsförsäkring vid arbetsskada.

av en

10.2 Våra direktiv

I våra direktiv framhålls att Sjuk- och arbetsskadekommittén hade i uppdrag att granska hur försäkringsskyddet vid arbetsskada borde utformas sådan försäkring skulle samordnas med ohälsoför-

och hur en säkringen. Enligt direktiven till kommittén skulle försäkringen utfor-

tilläggsförsäkring som finansieras och handhas av arbetsmas som en marknadens parter. Skyldigheten att teckna en tilläggsförsäkring skulle vara lagstadgad.

Av kommitténs delbetänkande SOU 1995:149 Försäkringsskydd vid sjukdom framgick att direktivens förstahandsaltemativ med en obligatorisk tilläggsförsäkring vid arbetsskada där det organisatoriska och finansiella ansvaret låg på arbetsmarknadens parter inte var möjligt att genomföra grund att samsyn inte kunde uppnås mellan parter-

av na.

Kommittén prövade i stället i sitt slutbetänkande SOU 1996: 113 En allmän och aktiv försäkring vid sjukdom och rehabilitering om det särskilda skyddet vid arbetsskada borde behållas som en av staten organiserad försäkring eller en obligatorisk försäkring som tecknas av

om arbetsgivare hos konkurrerande försäkringsgivare vore att föredra. Kommittén fann vid denna prövning att fördelarna med en offentlig försäkring var så stora att man valde att inte lägga fram något förslag

obligatorisk försäkring tecknas av arbetsgivare hos konom en som kurrerande försäkringsgivare.

I direktiven till vår utredning heter det att utredaren ska pröva ett alternativ till nuvarande arbetsskadeförsäkring innebärande att arbetsmarknadens parter tar över det organisatoriska och finansiella ansvaret för obligatorisk tilläggsförsäkring vid arbetsskada. Inget närmare

en sägs vad ska beaktas vid denna prövning. Det framhålls endast

om som att vad sagts i direktiven beträffande offentlig försäkring också

som en

Alternativet med en tilläggsförsäkring.. 299

ska iakttas i detta alternativ. Om utredaren finner det motiverat bör effekterna av förslaget belysas utifrån olika branscher och olika storlek

företag.

Vi vill slå fast att ingenting i direktiven ger oss anledning att liksom Sjuk- och arbetsskadekommittén också pröva ett alternativ med en mer renodlad privatisering av arbetsskadeförsäkringen, alltså ett alternativ där arbetsgivarna låt vara enligt lag har att teckna en försäkring för

- sina anställda hos en valfri försäkringsgivare. Frågan om en sådan privatisering finner vi därmed vara avförd från diskussionen i samband med vår utredning.

10.3 Direktiven till Sjuk- och

arbetsskadekommittén

I avsaknad av närmare direktiv för vår utredning av alternativet med en obligatorisk tilläggsförsäkring kan en viss ledning för vårt arbete hämtas från de direktiv som en gång gavs Sjuk- och arbetsskadekommittén i

denna fråga.

Kommittén föregicks av Sjuk- och arbetsskadeberedningen. Denna tillsattes 1993 och hade i uppdrag att länma förslag till en ny ordning för lagfästa försäkringsersättningar vid sjukdom och arbetsskada som innebar att försäkringsutgiftema inte ingick i statsbudgeten.

Av direktiven Dir. 1993:44 till beredningen framgick att huvudalternativet skulle att föra över försäkringarna till arbetsmarkna-

vara dens parter och därmed skapa förutsättningar för att kostnaderna för sjuk- och arbetsskadeförsäkringama beaktades inom ramen för lönebildningen. Beredningen skulle också överväga dels vilka alternativ det fanns att utveckla de nuvarande försäkringssystemen, dels ett alternativ där sjuk- och arbetsskadeförsäkringama tecknades som obligatoriska försäkringar hos konkurrerande försäkringsgivare.

Sjuk- och arbetsskadeberedningen fick nya direktiv i april 1995 och ombildades till en parlamentarisk kommitté. I de nya direktiven 1995 254 betonades inledningsvis i ett allmänt avsnitt om tilläggsförsäkringar att inriktningen borde vara att behålla nuvarande ordning med

allmän försäkring ersättning till viss nivå och en som ger upp en tilläggsförsäkringar som i vissa fall ger kompletterande ersättning därutöver. Genom att det organisatoriska och finansiella ansvaret för dessa tilläggsförsäkringar ligger arbetsmarknadens parter tar parterna an-

för del det samlade försäkringsskyddet, och omfattningen av svar en av detta vägs mot tillgängligt löneutrymme.

300 Alternativet med en tilläggsförsäkring...

Vidare framhölls att parterna bör ha så stor frihet som möjligt att utforma villkoren i tilläggsförsäkringar i förhandlingar utan statlig inblandning. Men eftersom de olika försäkringarna samspelar med varandra och det samlade försäkringsskyddet ska uppfylla krav effektivitet och rättvisa, finns det såväl samhällsekonomiska som statsfinansiella skäl att ställa krav villkoren i tilläggsförsäkringarna.

Till dessa hör att tilläggsförsäkringarna inte bör leda till att den självrisk försvinner som bör finnas för att det samlade försäkringsskyddet ska effektivt. Det bör också undvikas att försäkrings-

vara villkoren ett omotiverat sätt i allt för hög grad kommer att skilja sig

mellan och avtalsområden. På sikt försäkringsstruktur

grupper är en som uppfattas som orättvis inte stabil.

En utgångspunkt borde vara att den allmänna försäkringen inte skulle behöva innehålla några minskningsregler. Om det visar sig nödvändigt för att uppnå ett samlat försäkringsskydd som är rättvist och effektivt, ska statens möjligheter att sätta ramar för utformningen av tilläggsförsäkringar analyseras. Analysen borde bl.a. omfatta både de minskningsregler fanns i sjukpenningförsäkringen och möjlighe-

som terna att inom försäkrings- och skattelagstiftning sätta ramar för det försäkringsskydd som går utöver vad den allmänna försäkringen ger.

Det framhölls i direktiven till Sjuk- och arbetsskadekomrnittén att tilläggsförsäkringarna bör bygga frivilliga överenskommelser. Men när det gäller försäkring för inkomstbortfall vid nedsatt arbetsförmåga orsakad arbetsskada borde det dock finnas en lagstadgad skyldighet

av att teckna tilläggsförsäkring. Kommittén borde särskilt analysera hur en sådan tilläggsförsäkring vid arbetsskada, finansierad och skött av arbetsmarknadens parter, borde samordnas med den allmänna ohälsoförsäkringen. Särskilda överväganden kunde därvid behöva göras såvitt gäller ersättning för arbetsskada för egenföretagare och uppdragstagare. I fråga arbetsskadebegreppet borde nuvarande regler tas som ut-

om gångspunkt för vad som skulle godtas som arbetsskada.

Inriktningen borde således vara att de grundläggande försäkringsvillkoren för arbetskadeförsälcringen samt formerna för finansieringen läggs fast i lag. Arbetsmarknadens parter ansvarar för finansieringen så att försäkringens kostnader beaktas inom ramen för lönebildningen.

Arbetsmarknadens parter borde vidare enligt direktiven bilda en särskild referensgrupp under ledning kommitténs ordförande

som av bl.a. skulle söka finna en samsyn kring ramarna för tilläggsförsäkringar.

Alternativet med en tilläggsförsäkring.. 301

10.4 och arbetsskadekommitténs arbete

Sjuk-

I delbetänkandet framhåller kommittén att den tilläggsförsäkring vid arbetsskada i direktiven skiljer sig från dagens komplette-

som anges ringar enligt kollektivavtal bl.a. att det materiella innehållet i

genom tilläggsförsälcringen till vissa delar ska läggas fast i lag. Detsamma ska också gälla formerna för finansiering och administration. Kommitténs diskussioner har därför i huvudsak kommit att gälla de frågor kring utforrrmingen försäkringsskyddet skulle behöva bli föremål för

av som lagstiftning. Kommittén har granskat frågor om försäkrad personkrets, skadebegrepp, ersättningsregler, finansieringsformer samt alternativ till Övergångsbestämmelser. Vidare har kommittén diskuterat vilka krav t.ex. EG-rätten ställer formerna för administration av en sådan försäkring.

Övriga frågor hade kommittén överlåtit till diskussion mellan de representanter för arbetsmarknadens parter som ingick som sakkunniga i kommittén. Vid sammanträde i referensgruppen kunde gruppen konstatera att den i fråga tilläggsförsäkringar som är nödvändig

samsyn om för att bedriva ett arbete inom gruppen saknades. Av den anledningen fann kommittén det inte meningsfullt att fortsätta arbetet med att utreda förutsättningar och former för den tilläggsförsälcring vid arbetsskada som hade angetts i direktiven.

10.5 Våra och förslag

överväganden

10.5.1 Inledning

Det är naturligt att vi så långt möjligt tar vid där Sjuk- och arbetsskadekommittén slutade. Vårt uppdrag enligt direktiven är att pröva ett alternativ till nuvarande arbetsskadeförsäkring som innebär en av arbetsmarknadens parter organiserad och finansierad obligatorisk tilläggsförsäkring vid arbetsskada i fortsättningen förkortad TVA. En utgångspunkt vi kan ha är tidigare nämnts att söka viss led-

som som ning från de tidigare kommittédirektiven. Samtidigt ska vi iaktta de förutsättningar angetts i våra direktiv för vår prövning av huvud-

som alternativet fortsatt offentlig försäkring.

med en

10.52 Allmänt TVA

om

TVA innebär att kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen mer uttalat

produktionskostnader. I fortsättningen skulle försäkringens ses som

kostnader åtminstone för nya skador inte längre belasta statsbud- - geten. Som framhölls i direktiven till Sjuk- och arbetsskadekomrnittén tar arbetsmarknadens parter för del det samlade försäkett ansvar en av ringsskyddet genom att svara organisatoriskt och finansiellt för en tilläggsförsäkring. Eftersom kostnaderna för TVA ska betalas av arbetsgivaren och därmed, åtminstone indirekt, kan inkräkta på det samlade löneutrymmet, finns det ett gemensamt intresse hos parterna att se till att kostnaderna är skäliga i förhållande till nyttan med försäkringen till försäkringsskyddet. Som återkommer till måste det dock under alla förhållanden läggas fast i lagen vissa grundläggande krav på försäkringens innehåll. Utan att föregripa diskussionen när det gäller finansieringen är det väl rimligt att utgå från kostnaderna för offentlig försäkring moten av svarande slag när man ska bestämma hur mycket lägre arbetsgivaravgifter som arbetsgivarna ska få i kompensation för att försäkringsskyddet läggs över en TVA. Därefter har parterna ett gemensamt intresse av att TVA är så kostnadseffektiv möjligt. Samtidigt blir som det en vinst samhällsekonomiskt, om kostnaderna kan minskas för att administrera en försäkring oförändrad nivå. Främst arbetstagarsidan bör med en TVA ha större möjligheter att verka för ett skydd som tillgodoser medlemmarnas intressen och behov. De senaste årens utveckling den offentliga arbetsskadeförsäkringen av har kritiserats av den fackliga rörelsen för att den inneburit ett alltför dåligt skydd ex. när det gäller besvär i rörelse- och stödjeorganen. I sådana avseenden skulle arbetstagarsidan med en TVA ha möjligheter att diskutera försäkringens utformning mera direkt. Arbetsgivarsidan har givetvis också ett intresse av att försäkringsskyddet uppfattas som tillfredsställande. Om försäkringen skulle avlägsna sig för mycket från det skydd den vanliga skadeståndsrätten som erbjuder, ökar riskerna för att det väcks skadeståndstalan mot arbetsgivare enligt den allmänna skadeståndsrätten. Exempel från andra länder, där denna typ av processer är regel, manar inte till efterföljd bl.a. av ekonomiska skäl. Processkostnadema blir inte sällan höga. De lagändringar som vidtogs 1993 hade till syfte att söka hejda den mycket snabba utvecklingen försäkringen skedde av som genom rättspraxis. Som vi konstaterar på annat ställe i betänkandet uppnåddes detta syfte kanske till och med över förväntan, när väl lagstiftningen ändrades. Det kan förutsättas att parterna arbetsmarknaden med ett gemensamt ansvar för TVA skulle ha ett omedelbart intresse av att i en motsvarande situation reglera försäkringsvillkoren innan utvecklingen gått för långt i oönskad riktning.

en

En avtalsbunden försäkring kan således lättare än en lagreglerad försäkring justeras allt eftersom erfarenheterna växer. Ett sådan system är med andra 0rd flexiblare än lagstiftning, även om givetvis också kollektivavtalen binder parterna under viss tid. Försäkringsgivama en och försäkringstagama får också ett särskilt ansvar för försäkringen. Det kan leda till att goodwill-skäl blir mer benägen att ge erman av sättning även i tveksamma fall, när den skadelidande i ett lagreglerat riskerar att hänvisas till domstolsprövning. Man är också mer system angelägen att fortlöpande förbättra ersättningsvillkoren än om uppom giften att övervaka utvecklingen uteslutande ligger lagstiftaren. Ett annat viktigt skäl i diskussionen har åberopats för en TVA som är att förutsättningarna för en effektiv rehabilitering skulle öka. Arbetsgivama skulle ett annat sätt än i dag ha ett direkt ekonomiskt intresse att de skadade rehabiliterades i så stor utsträckning och så av möjligt. Detta är givetvis också ett första rangens intresse snart som även arbetstagarsidan, och då inte bara av ekonomiska skäl. Det är visserligen sant att TVA skulle leda till att fick fler instanser inblandade i rehabiliteringsarbetet. Det huvudsakliga ansvaret för rehabiliteringen den skadade vilar dock och framgent arbetsgivaren. av nu Vilka är då nackdelarna med TVA Som av det följande kan ser offentlig försäkring utformad som dagens LAF inte utan vidare en översättas till avtalsbunden försäkring. Vissa grupper av försäkrade en riskerar falla utanför ett reguljärt försäkringsskydd, och vissa av de att nuvarande försäkringsvillkoren riskerar att sakna en önskvärd motsva-

righet i en TVA. Självfallet måste också frågan det kan vara lämpligt att man resa om bort uppgiften att administrera arbetsskadeförsäkringen från de allta männa försäkringskassoma. Arbetsskadeförsälcringen ska vara ett komplement till den allmänna försäkringen, och samordningen mellan försäkringsformema viktig uppgift. Försäkringskassoma förfogar är en över stort kontorsnät är väl spritt över hela landet och har både ett som kunnande och uppgifter har betydelse för att kunna avgöra skadesom ärendena på riktigt sätt. Även just arbetsskadeärendena tillhör om en förhållandevis svåradministrerad och därmed kostsam del av socialförsäkringen, är det svårt att tro att TVA skulle kunna administreras till en lika låga kostnader som LAF. En viktig sak med dagens system är att prövningen av rätten annan till ersättning i alla svårbedömda fall görs av förtroendevalda mer ledamöter i socialförsäkringsnänmd. Bl.a. för att stärka förtroendet en hos allmänheten för regeltillämpningen har det ansetts vara bra att förtroendevalda medverkar i handläggningen av vissa ärenden. Det finns dock de att skaderegleringen kan göras både bättre och som menar

en

snabbare av tjänstemän är fackmän området, och att de förtro-

som endevaldas roll är överdriven.

Om TVA skulle administreras i huvudsak sätt TFA,

samma som innebär detta å andra sidan att man i praktiken bara behöver ha enda

en försäkring mot i dag två, LAF och TFA. Det bör innebära mindre kostnader för information och att man slipper dubbla transaktionskostnader även i övrigt. Det förenklar också för den försäkrade, när han eller hon vill kräva ersättning för en arbetsskada. En fråga ska diskuteras

som närmare senare är om möjligheterna att differentiera avgifterna till försäkringen inte är större inom TVA. Det betyder i så fall med

att man avgiftssättningen kan stimulera till arbetsmiljöförbättringar. Dessutom får kostnaderna för försäkringen bäras efter risken i respektive bransch. Detta kan te sig mer rättvist i varje fall från samhällsekonomisk

synpunkt

En övergång från en offentlig arbetsskadeförsäkring till ad-

en som ministreras av arbetsmarknadens parter sammanhänger i viss mån med den större fråga som de senaste två åren har diskuterats flitigt, nämligen om man ska samla de olika utbetalningssystemen hos försäkringskassoma eller hos kommunerna eller eventuellt hos någon

annan särskild utbetalningsmyndighet. Att lägga just arbetsskadeförsäkringen med dess ersättning för inkomstförlust en ny organisation kan sägas motverka den strävan till samordning som finns andra håll.

Arbetsskadeförsäkringen är samtidigt i dag efter de senaste årens

ganska dramatiska utveckling en ganska liten försäkringsgren hos

försäkringskassorna. Arbetsmarknadens parter har redan genom avtalen om trygghetsförsäkring vid arbetsskada TFA och dessas motsvarigheter på annat håll ett ansvar för främst de ideella ersättningama till den som skadats i sitt arbete. De som administrerar TFA i dag har därför kunnande och erfarenheter området, och de avgör också i viss utsträckning frågan om det alls föreligger en arbetsskada.

Erfarenheterna från den nuvarande prövningen arbetsskadeären-

av den de allmänna försäkringskassorna tyder också på att man skulle kunna få en bättre och mer sakkunnig handläggning av de ibland mycket komplicerade ärendena, om administrationen kunde koncentreras i stället för att som nu finnas utspridd ett stort antal lokalkontor över hela landet. Vikten för den försäkrade av att ha nära till handläggaren ska heller inte överdrivas. Den mesta utredningen görs redan i dag med post och per telefon.

10.5.3 och arbetsskadekommittén och frågan

Sjuk-

om privata försäkringar

Vid sin granskning alternativet med renodlad privatisering av arav en betsskadeförsäkringen fann Sjuk- och arbetsskadekommittén flera problem gjorde att kommittén stannade för att inte lägga fram något som förslag privatisering. Det kan finnas skäl i detta sammanhang att om en något undersöka eller liknande problem kan tänkas i alterom samma nativet med TVA. En huvudinvändning att arbetsskadeförsäkringen enligt direkvar tiven skulle sekundär till den allmänna försäkringen. Av det följer var att adrninistrationskostnadens andel försäkringspremien kan te sig av alltför stor. Vidare utrymmet för differentiering premier så var en av litet att drivkrafterna för försäkringstagama att bedriva ett skadeförebyggande arbete inte blir tillräckligt starka. Dessa invändningar kan i alternativet TVA inte lika starka, anses även de finns också här. Skillnaden är att man nu kommer att ha om möjlighet att slå TVA med TFA. Adrninistrationskostnaden samman kan därför jämföras med vad TFA har för kostnader i detta avseende Den arbetsskadelag vi föreslår i det följande är dock endast avnu. som sedd den nuvarande lagen arbetsskadeförsäkring. Även att ersätta om motivet för differentierad prerniesättning blir större i alternativet en TVA. Sjuk- och arbetsskadekommittén utgick från att det generella arbetsskadebegreppet skulle behållas. Man konstaterade då att det i ett privat system måste möjligt att bedöma den risk som ett försäkringsvara åtagande innebär. Detta kräver enligt kommittén ett strikt arbetsskadebegrepp, främst på sjukdomssidan, endast innefattar medicinsktsom vetenskapligt kända uppkomstorsaker till skador. I annat fall tvingas försäkringsbolagen att avsätta för en okänd kommande glidreserver ning i bedömningspraxis. Försäkringsgivaren kan inte i efterhand komsig för den riskökning det innebär att försäkringsåtagandet ompensera fattas sjukdomar tidigare inte berättigat till ersättning. Försäkav som ringsskyddet i privatiserad försäkring riskerar därmed att bli mycket en statiskt och kommer inte att på ett smidigt sätt kunna följa t.ex. den medicinska vetenskapens utveckling. Vi är inte övertygade att Sjuk- och arbetsskadekomrnitténs slutom satser är riktiga till alla delar i denna fråga. Skillnaderna mot privatalternativet är också tämligen stora när det gäller TVA. Arbetsmarknadens parter kommer att ha ett stort och ofta sammanfallande intresse av både att försäkringens skadebegrepp följer den medicinskt-tekniska utvecklingen och att eventuella helt sjukdomar och sjukdomsorsaker, nya kan uppträda exempelvis till följd den tekniska utvecklingen, som av

en

blir täckta av försäkringsskyddet. Parterna har också ganska goda möjligheter att möta utvecklingen och avväga försäkringens kostnader och därmed premiesättningen vid förhandlingsbordet detta skulle visa om sig nödvändigt.

10.5.4 Slutsatser för TVA

om förutsättningarna

Vi anser att det inte föreligger några avgörande hinder mot att föra över ansvaret för arbetsskadeförsäkringen arbetsmarknadens parter i form av en tilläggsförsäkring vid arbetsskada TVA.

Flera sakkunniga som representerar arbetsmarknadspartema i ut-

redningen har dock uttryckt starka tvivel på möjligheterna att i nuvarande situation föra över ansvaret i enlighet med det alternativ vi har haft i uppdrag att pröva. Om alternativet genomförs, föreslår vi att försäkringsplikten för arbetsgivare att teckna försäkring tillsammans med de grundläggande försäkringsvillkoren ska läggas fast i en ny lag, kallad Arbetsskadelagen.

Av vad som hittills sagts om de allmänna förutsättningarna för altemativet TVA följer enligt vår mening att några mer avgörande hinder mot en sådan lösning inte syns föreligga, förutsatt att arbetsmarknadens parter är beredda att axla ansvaret för denna. TVA förutsätter att arbetstagarorganisationema och arbetsgivarorganisationema på arbetsmarknaden träffar överenskommelser TVA om genom kollektivavtal. Vi uppfattar vårt uppdrag så att vi ska pröva hur ett sådant alternativ skulle kunna utformas åtminstone i stora drag. Det blir sedan en fråga för statsmakterna att bedöma vilka möjligheter det finns att genomföra TVA rent praktiskt. Vi vill här anmärka att flera av de sakkunniga representerar som arbetsmarknadens parter i utredningen under vårt arbete har uttryckt starka tvivel möjligheterna att i nuvarande situation föra över ansvaret för arbetsskadeförsäkringen arbetsmarknadens parter i enlighet med det alternativ som vi har i uppdrag att utreda. Det är framför allt arbetsgivarsidan, dvs företrädarna för Svenska Arbetsgivareföreningen, Företagarnas Riksorganisation, Arbetsgivarverket och Landstingsförbundet, bl.a. att det inte är realissom anser tiskt att det stora antal kollektivavtalsslutande i dag finns parter som arbetsmarknaden skulle kunna sig organisation fyller ena om en som TVAs krav.

Andra påpekanden har gjorts företrädare för arbetsmarksom av nadspartema är att lagreglering det slag som förutsätts i altemaen av tivet med TVA är ett ingrepp i avtalsfriheten och att inget hindrar statsmakterna från att exempelvis senare ge nya föreskrifter i en arbetsskadelag, som man en gång varit överens om. När det att TVA ska obligatorisk så innebär det att det anges vara för arbetsgivarna bör finnas skyldighet att teckna försäkring som en en fastlagd i lag. Av lagen vi kallar Arbetsskadelagen bör det är - som vidare framgå arbetsmarknadens parter har uppgiften att utse försäkatt ringsgivare. Också de grundläggande försäkringsvillkoren samt forför finansiering bör i lagen. I förhållande till ett offentligt merna anges innebär dock TVA förenkling regelsystemet. Övriga försystem en av säkringsvillkor, liksom detaljbestämmelsema administrationen, bör om arbetsmarknadspartema komma överens i kollektivavtal. om Här ska i fortsättningen behandlas de olika frågor bör tas upp i som Arbetsskadelagen respektive vad bör överlämnas parterna. Vissa som särskilda frågor kommer att behandlas i kommentarerna till den före-

slagna lagen avsnitt 10.7.

l0.5.5 Den försäkrade personkretsen

Försäkringsplikten ska i princip gälla alla arbetsgivare, och försäkringsskyddet ska omfatta alla anställda. Detsamma ska gälla för

uppdragsgivare respektive uppdragstagare.

Vi föreslår dock att små arbetsgivare, låter annan utföra arsom bete i högst tolv dagar år, ska vara befriad från försäkringsplikt. per En sådan anställd ska ändå täckas av försäkringen. Egna företagare ska få välja de vill teckna frivillig arbetsom skadeförsäkring i TVA. Även de är under utbildning ska omsom fattas arbetsskadelagen, den utbildningsansvarige har tecknat av om frivillig arbetsskadeförsäkring i TVA. en

Allmänt

I Arbetsskadelagen bör tidigare angett läggas fast att arbetssom givarna är skyldiga att teckna TVA för sina anställda. LAF omfattar i dag alla förvärvsarbetande, dvs. förutom anställda också egenföretagare och uppdragstagare. Till skillnad från vad gällde enligt tidigare lag som och fortfarande ofta är fallet i andra länder görs i LAF inget undantag för familjemedlemmar till arbetsgivaren, ett verkligt anställt.ex. om

en

ningsförhållande kan konstateras. Utöver förvärvsarbetande gäller LAF under särskilda förhållanden också vissa studerande. Kring frågan om vem som är anställd har det utbildat sig rikhalen tig rättspraxis. Arbetsskadeförsäkringen har liksom den allmänna försäkringen i princip samma arbetstagarbegrepp som gäller inom civilrätten, närmast inom semesterlagstiftningen. Det är dock att märka att en rad nya anställningsforrner har kommit fram inom arbetslivet under de senaste åren. Sannolikt står vi bara i början snabb utveckling. av en En självklar utgångspunkt när arbetsskadelagens utformning diskuteras är att TVA så långt det bara är möjligt ska erbjuda försäkringsskydd samma grupper som LAF. Definitionen anställd bör kunna av följa den praxis som utbildat sig inom den offentliga försäkringen. Någon anledning att göra undantag för anställda nära anhöriga till arbetsgivare finns det inte heller. Några huvudfrågor inställer sig emellertid när försäkringsplikten ska bestämmas i arbetsskadelagen. En gäller om också andra än arbetsgivare kan göras försäkringspliktiga. En är små arbetsgivare annan om med bara tillfälligt anställda också ska vara skyldiga att teckna försäkring. En tredje är vad som ska hända när anställd skadas arbetsen vars givare har försummat att fullgöra sin försäkringsplikt. TVA förutsätter att arbetsmarknadens parter kommer överens om inte bara de närmare försäkringsvillkoren utan även hur försäkringen ska administreras, alltså vem eller vilka som ska sköta den försäksom ringsgivare. Detta kan tänkas ske i någon form som ansluter till nuvarande AMF eller i ett eller några få andra bolag som får parternas uppdrag att ta hand om försäkringen. Om utgår från att även staten man och andra offentliga arbetsgivare genom kollektivavtal med arbetstagarnas organisationer ansluter till de organisationsformer som väljs på den privata sidan eller väljer sådana, kommer endast små egna arbetsgivare som inte tecknat kollektivavtal att falla utanför.

Små arbetsgivare

Någon anledning att lärrma små arbetsgivare utanför försäkringsplikten finns det knappast generellt. Också små arbetsgivare inte är som bundna av kollektivavtal bör således i princip vara skyldiga att teckna en försäkring för sina anställda i arbetsmarknadspartemas försäkringsbolag. Däremot kan överväga att låta den bara sporadiskt är man som arbetsgivare och i liten omfattning slippa. Vi föreslår efter förebild från ett stadgande i den finska lagen olycksfallsförsäkring regel om en som befriar den arbetsgivare från försäkringsplikt som låter utföra annan ar-

en

bete i högst tolv dagar år. Den skadas under arbete för en per som sådan arbetsgivare bör ändå kunna få ersättning från TVA.

Egenföretagare och uppdragstagare

När det gäller egenföretagare och uppdragstagare kunde det enligt direktiven till Sjuk- och arbetsskadekommittén behövas särskilda över-

väganden. uppdragstagamas del bör försäkringsplikten enligt vår mening För kunna knytas till uppdragsgivama. Det förefaller då inte finnas anledning göra undantag från försäkringsplikten annat än om uppdragsatt givaren lämnar uppdrag i liten och sporadisk omfattning. Här kan ut regeln för små, sporadiska arbetsgivare motsvarande tillämpning. ges För egenföretagama är läget annorlunda. I exempelvis den norska det till själv att avgöra han vill teckna

lagen är upp egenföretagaren om frivillig yrkesskadeförsäkring. Egenföretagaren kan sägas ha goda

en förutsättningar avgöra sitt behov försäkringsskydd. Det kan

att själv av

också svårt i förväg beräkna omfattningen det förvärvsarbete vara att av han eller hon kommer utföra. Egenföretagarna kan se sig tvungna att att teckna försäkring täcker än den risk de utsätter sig för. en som mer Om emellertid länmar egenföretagaren utanför ett obligatoman rium, finns det risk för att verksamheten hos den egenföreman ger väljer stå utanför konkurrensfördelar att verktagare som att genom

inte belastas med försäkringspremier. Om premien till TVA

samheten differentieras kan detta bli särskilt märkbart i verksamheter där prekan bli tämligen hög, i byggbranschen. Man kan rent mien väntas som möjligheten vissa företag väljer att skilja särskilt av tänka sig att av skadebringande verksamhet till enmansföretag. Samtidigt kan grupper med låg risk välja att stå utanför försäkringen. TVA å andra sidan tilläggsförsäkring går utöver den allär en som försäkringens grundläggande skydd. Den är tänkt att ge extra männa för särskilda skaderisker, risker anställd normalt

kompensation som en

har möjlighet att påverka. En egenföretagare har

endast en begränsad

andra förutsättningar. Han eller hon kan i stor utsträckning påverka här sin arbetsmiljö själv och har också möjlighet att själv avgöra om det är med i TVA. Att låta egenföretagaren, som oftast är

värt premien att

småföretagare, bli omfattad ett obligatorium ter sig från dessa uten av gångspunkter inte nödvändigt. Vid samlat övervägande vi att det bör upp till egenett anser vara företagaren själv teckna frivillig försäkring i TVA. Väljer han att en eller hon göra det, bör det ske villkor som för arbetsatt samma i bransch. Arbetsgivaren är fri att teckna en tagarna samma annars

en

försäkring vid arbetsskador i sitt arbete hos helt fristående, privat en

försäkringsgivare.

F örsäkringsslcydd under utbildning

LAF gäller i viss utsträckning även vid utbildning. Försäkringen gäller bl.a. den som deltar i arbetsmarknadsutbildning, är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller genomgår arbetsträning har godkänts som av allmän försäkringskassa. Den efter fullgjord skolplikt genomgår som yrkesutbildning m.m. eller genomgår bl.a. högre årskurs i grundskolan eller i gymnasieskolan omfattas försäkringen under i av moment utbildningen då eleven utför arbete som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant vanligen utföres vid förvärvsarbete. som Som framgår annan plats i detta betänkande har Kammarkollegiet hemställt ett förbättrat personskadeskydd för studenter. Kolleom giet påpekar att andelen studenter är så stor att det finns anlednumera ning att jämföra denna villkor med andras i samhället, och grupps att universitetsstudier periodvis innebär ett alternativ till yrkesarbete och är en förutsättning för framtida yrkesarbete för många. Kraven ett förbättrat försäkringsskydd för elever inom olika utbildningar har ständigt vuxit. Samtidigt är floran utbildningar av stor och mångfacetterad. Mycket talar för att TVA bör öppnas för alla elever under den tid de deltar i någon form av organiserad utbildning. I stället för ett obligatorium bör man emellertid tänka sig att det blir upp till varje utbildningsansvarig eller motsvarande att ta ställning till behovet av försäkringsskydd och teckna frivillig försäkring i TVA.

F örsäkringsskyddet vid försummad försäkringsplikt

I princip alla anställda ska enligt vad vi tidigare kommit fram till vara omfattade av försäkringsskyddet. Försäkringsplikten ska dock åvila arbetsgivaren. Frågan blir då vad ska hända någon anställd som om skadas i sitt arbete men det visar sig att arbetsgivaren har eftersatt sin

försäkringsplikt.

Inom dagens TFA gäller att AMF går in och ersätter den skadade enligt försäkringens regler arbetsgivaren är bunden kollektivavom av tal. De utbetalade beloppen kräver AMF sedan tillbaka den försumav lige arbetsgivaren. Vi anser att motsvarande regler bör gälla inom TVA och då generellt för alla anställda.

1998:37 Alternativet med tilläggsförsäkring.. 311 SOU en

10.5.6 Arbetsskadebegrepp och bevisregler

Vi föreslår TVA ska överta det generella skadebegrepp som finns att i LAF. Fördelarna med ett sådant begrepp är så stora att de övernackdelama. Vi föreslår också att LAFs nuvarande bevisregler väger ska gälla också inom TVA lägger även fram ett alternativ förmen slag enklare bevisregel, finns på del håll inom skadeom en som en ståndsrätten Ett generellt skadebegrepp innebär inom TVA större risker av ekonomisk art än inom offentlig försäkring. Försäkringspremieren måste täcka också skador tidigare inte visste kunde vara na som man arbetsrelaterade. Vi pekar emellertid att TVA administreras av ett eller en som kanske fåtal försäkringsbolag innebär mycket god riskspridett en ning och att möjligheterna till återförsäkring anses vara goda. När det gäller skador beror faktor i arbetsmiljön som som en tidigare varit okänd föreslår vi vissa begränsningar i ersättningsför varje skadehändelse till högst l 000 gånger basbeloppet rätten och för serieskador till högst 10 000 gånger basbeloppet enligt lagen

om allmän försäkring.

Direktiven

Frågan vilket arbetsskadebegrepp ska gälla inom TVA hör enom som

ligt vår mening till de grundläggande villkoren för tilläggsförsälcringen,

och arbetsskadebegreppet bör därför åtminstone i sina huvuddrag

läggas fast i Arbetsskadelagen. Som tidigare nämnts borde enligt direktiven till Sjuk- och arbetsskadekommittén i fråga arbetsskadebegreppet nuvarande regler tas om till utgångspunkt för vad ska godtas som arbetsskada. som Om undantar sjukdomar framkallats av smitta och psyman som kiska och psykosomatiska sjukdomar beror vissa arbetsmiljösom faktorer, så har LAF ett generellt skadebegrepp. Det betyder att som arbetsskada kan utöver olycksfallsskador godtas varje slags sjukdom uppstått till följd skadlig inverkan i arbetet. som av annan Det generella arbetsskadebegreppet är unikt för Sverige. I andra länder finns det regelmässigt i lagstiftningen en noggrann uppräkning i vilka fall sjukdomar kan godtas arbetsskador. Detsamma av som gällde i Sverige i den lag fanns före LAF, alltså YFL. som I den offentliga försäkringens form behöver ett generellt skadebeinte innebära så risker ekonomisk art. statsmakterna har grepp stora av

en

möjlighet både att förändra villkoren och att besluta avgifter om som i efterhand täcker de verkliga kostnaderna. Annorlunda förhåller det sig med TVA, är egentlig försäkring än vad den offentliga som en mer motsvarigheten I TVA måste försäkringsrisken på rimligt ett sätt kunna uppskattas i förväg. Försäkringspremiema måste kunna garantera att det finns medel som kan täcka också skador är oväntade, som kanske därför att tidigare inte känt till att de kunde relaterade man vara

till arbetsmiljön.

Det förhåller sig utan tvekan så att ett generellt skadebegrepp har stora fördelar och bör behållas det bara är möjligt. Efarenhetema om både i vårt land, från tillämpningen YFL, av och i andra länder är att en uppräkning av vilka sjukdomar kan ersättas arbetsskada som som snabbt riskerar att bli föråldrad. Den medicinska och tekniska utvecklingen är snabb, och det kräver tid och arbete att ändra och lägga till i

en fastställd förteckning.

De skadelidande drabbas att just deras sjukdom inte kan som av godtas som arbetsskada hur klart sambandet med arbetsmiljön än förefaller att vara har givetvis liten förståelse för att de ska bli ersättutan ning bara för att lagen inte hunnit uppdateras. Ett system med fören teckning över ersättningsbara sjukdomar kan också föra med sig mycket arbete om förteckningen ständigt ska hållas aktuell. Mot den här bakgrunden är det naturligt i direktiven till att man Sjuk- och arbetsskadekommittén lade fast att de nuvarande reglerna bör tas som utgångspunkt för vad som ska godtas som arbetsskada. Formuleringen är dock inte sådan att direktiven utan vidare kan tolkas som att kommittén varit tvungen att arbeta med ett generellt skadebegrepp också i fortsättningen. Än mindre gäller detta naturligtvis för vår utredning.

Oväntad kostnadsutveckling

Vi har tidigare hävdat försäkring administrerad arbetsmarknaatt en av dens parter har större möjligheter att möta oväntad skadeutveckling en

än en renodlad privat försäkring att vid förhandlingsbordet

genom man kan besluta om åtgärder exempelvis när det gäller premiesättningen. Det bör också beaktas att lösning där arbetsmarknadens en parter överlåter på ett enda eller eventuellt ett litet fåtal bolag meddela att en försäkring som i princip alla landets arbetsgivare är skyldiga att teckna vilket i dag är fallet för AMF när det gäller TFA innebär - - en mycket god riskspridning. Detta minskar ytterligare behovet särav en lösning när det gäller arbetssjukdomarna.

Alternativet med en tilläggyörsäkring.. 313

Det kan emellertid finnas skäl att ändå överväga vilka övriga möjligheter det kan finnas att säkerhetsställa ett försäkringsåtagande för sjukdomar enligt ett generellt skadebegrepp inom ramen för en TVA. En möjlighet skulle att TVA återförsäkrade sig hos andra försäk-

vara ringsbolag inom eller utom landet. En annan att TVA fick garantier av den svenska staten för den händelse försäkringen för arbetsskador skulle ta en oväntad utveckling.

Enligt vad vi inhämtat under hand från sakkunnigt håll inom branschen torde möjligheterna goda att skaffa sig en återförsäkring hos

vara t.ex. ett internationellt försäkringsbolag, om det skulle anses lämpligt. I dag har också exempelvis samtliga norska försäkringsbolag som arbetar inom den norska yrkesskadeförsäkringen sådana återförsäkringar av lite olika modell.

Att Staten skulle villig att göra garantiåtaganden är också möj-

vara ligt inte särskilt troligt. Avsikten med att föra över arbetsskadeför-

men säkringen till arbetsmarknadens parter är bl.a. just att lyfta av försäkringen från statsbudgeten.

Det är dock att märka att Riksdagen beslöt om särskilda regler för hanteringen den kostnadsövervältring trygghetsförsäkringen som

av blev resultatet regelförändringama i LAF 1993. Parterna hade kom-

av mit överens att den tillkommande premie som behövdes grund

om

kostnadsövervältringen skulle bestämmas och betalas i den takt som av utbetalningen beräknades ske från TFA, och försäkringsbolagen hade tagit denna premiefordran som en tillgång i sina årsredovisningar.

upp

I övergångsbestämmelse till ändring SFS 1995:779 7 i

en en försäkringsrörelselagen 1982:713 föreskrevs att utan begränsningar

-

i lagen får för skuldtäckning t.0.m. utgången av år som annars anges - 2001 användas kollektivavtal grundad överenskommelse om be-

en talning de kvarvarande premier som erfordras för att slutligen reg-

av lera den skuldökning uppkommit till följd av ändringarna i den

som allmänna socialförsäkringen.

Statsmaktema gick således in och godkände en successiv betalning

premierna. Det kunde enligt riksdagens uppfattning Näringsav utskottet l994/95:NU24 inte godtas en ordning som innebar att skuldtäckningen uppnåddes genom att arbetsgivama/försäkringstagama debiterades premier motsvarande den kvarvarande skulden. Främst på grund den stora belastning det skulle medföra för betydande delar av

av näringslivet att vid ett och samma tillfälle betala försäkringspremier sammanlagt flera miljarder kronor. Det borde enligt utskottet också beaktas att kostnadsövervältringen uppkommit genom beslut av statsmakterna.

en

Förteckning över arbetssjukdomar

De försäkringsmässiga riskerna med ett generellt skadebegrepp inom en TVA kan naturligtvis minskas, om man väljer att för vissa typer av sjukdomar ha strängare sambandsregler än för andra där skaderisken låter sig beräknas lättare. Vi återkommer till det.

Men den enda möjligheten att verkligen garantera att premiesättningen i varje tid är tillräcklig för att täcka ersättningen för lidna arbetsskador är att se till att arbetsskadebegreppet har en sådan utformning att det är går att försäkringstekniskt beräkna vad behöver tas

som ut i premier av försäkringstagama.

För olycksfallsskadoma med den uttolkning dessa har enligt hittillsvarande praxis är detta inget problem, och inte heller för färdolycksfallen. Svårigheten är att bestämma begreppet arbetssjukdom tillräckligt noggrant. Vi ska därför i fortsättningen pröva förutsättningarna för att begränsa möjligheterna att få sjukdomar ersatta som arbetssjukdomar till vissa typiska eller väl kända sjukdomar och arbetssituationer.

Som bl.a. framgår av bilaga 1 till detta betänkande finns det i vår omvärld en provkarta olika lösningar. Det finns flera starka likheter mellan dessa och den lagtekniska lösning med en särskild förteckning som fanns i YFL. Det är svårt att tro att det skulle finnas anledning att konstruera en förteckning som avviker i mera betydande grad från de exempel som finns i dag.

En utgångspunkt kan vara att jämföra LAFs sjukdomsbegrepp med

det som fanns i YFL. Med skadlig inverkan i arbetet avses i LAF i princip inverkan av någon i arbetsmiljön förekommande faktor kan

som påverka den fysiska eller psykiska hälsan ogynnsamt. I förarbetena till LAF pekade man på de faktorer som angavs i YFL ärrme, energi-

strålning, ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående, upprepat eller ovanligt tryck, skakningar, eller vibrationer från maskiner eller verktyg, buller och smitta.

Som exempel andra skadliga faktorer som inte fanns med i YFL nämndes i LAFs förarbeten låga eller höga temperaturer, hastiga temperaturväxlingar, fukt, kraftigt drag och alla ensidiga, ovanliga eller ansträngande arbetsmoment, således också ansträngande arbetsställningar. En annan nyhet, som hade stor principiell betydelse, var psykiskt påfrestande förhållanden är direkt knutna till arbetet.

som

Till YFL fanns fogad en kungörelse där det angavs vilka sjukdomar som beroende typ av skadlig inverkan skulle godtas som en yrkesskada. Sjukdom i sena eller senas omgivning och sjukdom i vävnaderna kring överarmens epikondyler godtogs under förutsättning att sjukdomen framkallats genom inverkan av ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser. Sjukdom i slemsäck eller underhudsvävnad

godtogs den framkallats inverkan av tryck. Sjukdom i

om genom benstomme, leder eller muskler kunde godtas om den framkallats

skakningar eller vibrationer. Liknande detaljreglering fanns genom och finns också i LAF för sjukdom framkallad genom smitta.

-

Som ett för nutida ögon tämligen udda exempel systematiken i YFL kan nämnas att den särskilda kungörelsen angav att som yrkesskada skulle förstås bl.a. genom inverkan av ensidiga, ovanliga eller ovanligt ansträngande rörelser framkallad "kramp eller darming i annens eller handens muskler eller annan rubbning i dessas musklers samverkan koordinationsrubbning vid skrivning för hand eller med maskin eller vid telegrafering, piano- eller fiolspelning, spinning, mjölkning därmed jämförlig verksamhet".

eller annan

Våra nordiska grannländer har alla olika varianter listor över sjukdomar som under olika förutsättningar kan godkännas som arbetsskada. Inget system skiljer sig dock i princip något avgörande sätt till sin uppläggning eller sitt innehåll från det som fanns i YFL. Dock kan det danska systemet sägas innebära en förteckning med presumtion för samband i kombination med ett generellt skadebegrepp som i övrigt har stränga beviskrav.

Arbetsskadeförsäkringsutredningen hade i uppdrag att föreslå

- som ändringar åstadkom en tydligare avgränsning mellan arbetsrelate-

som rade och icke arbetsrelaterade skador konstaterade i sitt betänkande

- SOU 1992:39 Begreppet arbetsskada att om man väljer att avgränsa skadebegreppet efter ett i huvudsak liknande system som det som fanns i YFL måste förteckningen över godtagbara sjukdomar revideras i åtskilliga hänseenden. Detsamma gällde kopplingen mellan de angivna skadliga faktorerna och den framkallade sjukdomen. Det är t.ex. nu-

klart att sjukdom i benstomme, leder och muskler kan härledas mera inte endast till skadliga faktorer i form vibrationer och skakningar

av utan också i vissa fall till ensidiga och ansträngande rörelser och arbetsställningar. Psykiska och psykosomatiska sjukdomar kan under vissa förhållanden relateras till påfrestningar i arbetet. Nya medicinska rön aktualiserar ytterligare kompletteringar.

Arbetsskadeförsäkringsutredningen påpekade vidare att även om

skulle kunna åstadkomma ganska utförlig och detaljerad förman en teckning över godtagbara arbetssjukdomar grundad dagens medicinska kunskaper, kommer man inte ifrån att förteckningsmetoden ger ett statiskt arbetsskadebegrepp. Nya vetenskapliga rön kan inte fångas

utan ändring förteckningen. Först sådan ändring blir

en av genom en sjukdomen ersättningsberättigande. Erfarenheten visar att många arbetsskador blivit godkända först i högre instans därför att dessa instan-

fått tillgång till medicinskt material som inte förelåg vid tidpunkten ser

3 16 Alternativet med en tilläggsförsäkring...

för kassans handläggning. Listmetoden skulle inte göra en sådan utgång möjlig.

Vi kan för vår del helt ansluta oss till de bedömningar som Arbetsskadeförsäkringsutredningen gjorde om nackdelarna med att förteckna ersättningsberättigande faktorer och sjukdomar.

Fördelarna med ett generellt skadebegrepp

Med en allmän regel kan man snabbt fånga den medicinska och tekniska utvecklingen som successivt ger nya kunskaper om hur sjukdomar uppkommer och hur sjukdomar förhåller sig till olika faktorer i arbetet.

Som Arbetsskadeförsäkringsutredningen påpekade är en positiv effekt arbetsskadeförsäkringen också att den kravet på medi-

av genom cinskt beslutsunderlag medfört att kunskapen om arbetsmiljöns inverkan de förvärvsarbetandes hälsa ökat. Under årens lopp har kraven på försäkringsersättning kommit att tvinga fram medicinska ställningstaganden ett sätt som annars sannolikt inte blivit fallet. Försäkringen har detta sätt stimulerat och initierat forskning och diskussion kring t.ex. muskel- och senskador i nacke och axlar, den psykosociala arbetsmiljöns betydelse, uppkomsten av allergiska besvär i olika arbetsmiljöer samt om riskerna med ämnesexponering och strålning t.ex. från bildskärmar.

Vi vill också ansluta oss till Arbetsskadeförsäkringsutredningens tankar det ändamålsenliga med ett generellt skadebegrepp om ar-

om betsskadeförsäkringen ska utgöra ett verktyg i det skadeförebyggande arbetet. Som utredningen anförde inriktas Arbetarskyddsstyrelsens och Yrkesinspektionens verksamhet på att spåra och förebygga alla former av ohälsa kan drabba de förvärvsarbetande. Att ha ett försäkrings-

som system som tar sikte på ett begränsat antal sjukdomsdiagnoser kan leda till att vissa andra former av ohälsa, som de förvärvsarbetande trots allt uppfattar som arbetsrelaterade, inte kommer att uppmärksammas. En sådan utveckling vore olycklig för ett arbetarskydd som verkar ur ett helhetsperspektiv.

Slutsatser

Mot bakgrund av det anförda finner vi det svårt att tro att arbetsmarknadens parter, som företrädare för arbetsgivare och arbetstagare, skulle vara beredda att överge det generella arbetsskadebegrepp som nu funnits i 20 år och som även med beaktande av den snabba kostnadsut-

-

vecklingen under 1980-talet visat sig ha stora fördelar både för de försäkrade och i försäkringstillämpningen och för arbetarskyddet i vid mening. Som framhållit i kapitel 5 ser ingen anledning att lämna det generella skadebegreppet inom för en fortsatt offentlig försäkramen ring. Priset för att ta över arbetsskadeförsäkringen i form av en tilläggsförsäkring skulle då i varje fall för arbetstagarorganisationema sannolikt te sig alltför högt det innebar att det generella skadebegreppet om skulle överges i alternativet med TVA. Även det generella arbetsskadebegreppet behålls, kan det finnas om skäl att ta fram särskilda beskrivningar till hjälp vid tillämpningen över exempelvis sådana sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen där det enligt vad den medicinska vetenskapen känner till är väl belagt att numera de kan arbetsrelaterade. Vårt förslag i avsnitt 5.6 om att ta fram vara sådana beskrivningar inom för fortsatt offentlig försäkring ramen en kan tjäna till ledning också i alternativet TVA. En ytterligare väg att möta svårigheterna att administrera en tilläggsförsäkring med ett generellt skadebegrepp kunde möjligen vara att överväga strängare krav samband när det gäller arbetssjukdomar är svårare att bedöma i tillämpningen. som Den bevisregel fram till lagändringen 1993 hade gällt sedan som 1968 innebär utgår från att det föreligger samband och det att man krävs betydligt starkare skäl mot samband än för samband för att ar-

betsskada inte ska godtas. Arbetsskadeförsäkringsutredningen föreslog

i sitt slutbetänkande att denna regel med presumtion för samband skulle behållas för arbetsolycksfall och för arbetssjukdomar som ur tillämpningssynpunkt helt oproblematiska. För övriga sjukdomar föreslog var den strängare bevisregel sedan kom att gälla vid alla skadefall man som enligt LAF och innebär ett krav övervägande skäl som talar för som samband. Till de oproblematiska sjukdomarna hör som Arbetsskadeförsäkringsutredningen framhöll rad klassiska arbetssjukdomar som kan en särskiljas antingen sin diagnos eller genom den typ av skadlig genom inverkan den skadade har varit utsatt för. Kännetecknande för som dessa sjukdomar är att det sällan aktualiseras några konkurrerande orsaksförklaringar utanför påfrestningarna i arbetet. Det finns dessutom, ofta sedan lång tid tillbaka, omfattande medicinsk kunskap om dessa en sjukdomar och deras uppkomst och utveckling. Rättstillämpningen är stabil och tydlig. En lösning innebär skilda bevisregler för olika skador beroende som på diagnos eller uppkomstsätt har klara fördelar men också stora nackdelar, vilket framgick vid remissbehandlingen av Arbetsskadeförsäkringsutredningens förslag. Flertalet remissinstanser avstyrkte förslaget

denna punkt. Man påpekade att förslaget kunde leda till tvister om vilken diagnos en viss skada ska åsättas och till andra gränsdragningsproblem vid val av bevisregel, samtidigt förslaget skulle försvåra som handläggningen. Man påpekade också att förslaget till avgränsning av klassiska arbetssjukdomar kan ifrågasättas vetenskaplig synpunkt. ur Vi har i avsnitt 5.5 övervägt lämpligheten av att förenkla bevisreglema inom ramen för en fortsatt offentlig arbetsskadeförsäkring. Vi har dock stannat för att inte föreslå nya regler i LAF, eftersom de nuvarande kom till så sent 1993. Tanken att regeln särsom var annars om en skild skadlighetsprövning eller farlighetsbedömning skulle slopas och att med bl.a. patientskadelagen 1996:799 som mönster som enda bevisregel skulle gälla att det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av olycksfall eller någon annan skadlig inverkan i arbetet. Vi förslår också att de nuvarande sambandsreglema i LAF ska föras över till den nya arbetsskadelagen alternativet med TVA om genomförs. Vid sidan av sådana oförändrade regler vill vi dock alternativt i lagförslaget lägga fram ett förslag till sådan bevisregel överen om vägande sannolikhet som således finns på andra håll inom skadeståndsrätten. Det kan givetvis i alternativet med TVA framstå som en fördel om man kan få samma regel som sedan länge vunnit burskap angränsande rättsområden. Regelns innebörd beskrivs närmare i författningskommentarema. TVA bör liksom arbetsskadeförsäkringen i dag ersätta färdolycksfall samt sjukdom som framkallats av smitta i samma utsträckning som vi föreslår ska gälla inom en fortsatt offentlig försäkring se avsnitt 5.2-4. Även för skador psykisk eller psykosomatisk bör de av natur motsvarande regler vi föreslår för LAF kunna gälla. Det innebär undantag för psykiska besvär som hänger samman med vissa förhållanden i arbetet och det har ansetts ligga i sakens natur att de som inte skulle vara ersättningsbara inom arbetsskadeförsäkringen. Kvar står emellertid frågan hur TVA försäkringstekniskt ska kunna möta ersättningskrav av en helt oförutsedd omfattning beroende på att eventuellt en ny typ av sjukdomar visar sig arbetsrelaterad. Här vara skulle ledning kunna hämtas från några närliggande ersättningssystem. Patientskadelagen, som trädde i kraft den 1 januari 1997, innehåller bestämmelser om rätt till patientskadeersättning och om skyldighet för vårdgivare att ha en försäkring som täcker sådan ersättning patientförsäkring. Rätten till patientskadeersättning, som i stor utsträckning bygger den tidigare frivilliga patientförsäkringen, är fristående från skadeståndsrätten ersättningens storlek bestäms i huvudsak enligt men skadeståndslagens regler. Patientskadeersättningen är för varje skadehändelse begränsad till högst 1 000 gånger det basbelopp enligt AFL

Alternativet med en tilläggsförsäkring.. 319

gäller när ersättningen bestäms vilket f.n. betyder drygt 36 som miljoner kronor. För varje skadad patient lämnas dock ersättning med högst 200 gånger basbeloppet. I trafikskadelagen 1975:1410 är trafikskadeersättningen med anledning av en och samma händelse begränsad till 300 miljoner kronor.

I den frivilliga läkemedelsförsäkringen finns särskilda regler som behandlar katastrofrisken p.g.a. okända läkemedelsbiverkningar. Enligt dessa är ersättningsbeloppet för serieskada samt det sammanlagda

en ersättningsbeloppet för flera serieskador som ska hänföras till samma försäkringsår begränsat till 150 miljoner kronor resp. 200 miljoner kronor. Med serieskada förstås enligt Kommentarer till bestämmelserna i Läkemedelsförsäkringen skador under ett eller flera kalenderår

som har tillfogats flera personer och som beror av samma slags egenskaper hos eller substans ingående i ett eller flera läkemedel som på grund av dess skadliga biverkningar avregistrerats eller lämnats ut till förbrukning innan information lämnats omfattningen av dess skadeverk-

om ningar.

För TVAs del skulle kunna tänka sig motsvarande begräns-

man en ning försäkringstekniska skäl det totala åtagandet till 100 gånger

av av basbeloppet när det gäller arbetsskador flera personer har utsatts

som för under ett eller flera år och som beror av en och samma faktor i arbetsmiljön skadlighet tidigare varit okänd. Utformningen av en

vars sådan begränsningsregel kräver dock särskilda överväganden med tanke att det när det gäller arbetsskador kan bli fråga om skador som visar sig under lång följd år, kanske långt efter det att de försäk-

en av rade utsattes för den skadliga inverkan.

Det sammanlagda ersättningsbeloppet för sådana serieskador som kan hänföras till försäkringsår skulle exempelvis kunna begrän-

samma

till 10 000 gånger basbeloppet. Vidare bör man liksom i patientsas skadelagen ha regel som anger att om de fastställda ansvarighets-

en beloppet inte räcker till gottgörelse dem som är berättigade till ersättning, så ska deras ersättningar sättas ned med samma kvotdel för var och en.

320 Alternativet med en tilläggsförsäkring...

10.5.7 Rätten till

ersättning

Till de grundläggande försäkringsvillkoren i en ny arbetsskadelag

hör också bestämmelser om ekonomisk ersättning.

Vi föreslår att arbetsskadeersättningen ska utgå enligt skade-

ståndsrättslig regler som finns i skadeståndslagen 1972:207 med

undantag för bestämmelser om ersättning för ideell skada. Den

senare ersättningen regleras i dag av bl.a. TFA.

Bestämmelserna om den ekonomiska ersättning som ska kunna utgå enligt TVA med anledning arbetsskada måste i huvudsak anses

av en vara sådana grundläggande försäkringsvillkor som ska läggas fast i ar-

betsskadelagen.

Ett alternativ skulle kunna vara att lagens regler om ersättning anges

minimiregler som kan frångås uppåt men inte nedåt. TVAs karaksom

tilläggsförsäkring till den allmänna försäkringens förmåner gör tär av då att de bör utformas i nära anslutning till AFLs regler så att den nödvändiga samordningen underlättas.

Minimireglema om ersättning skulle till sin inriktning och storlek kunna knyta till det regelsystem som finns i dagens LAF. Det be-

an tyder att en sjukpenning som motsvarar vad som kan utgå enligt AFLs regler ska ut TVA i den mån den skadade inte är sjukpenning-

ges av försäkrad enligt AFL och att den skadade ska ha rätt till ersättning för nödvändiga kostnader, som inte ersätts enligt AFL, för sjukvård utom riket, tandvård och särskilda hjälpmedel. Vid bestående nedsättning av arbetsförmågan ska det utgå livränta, som samordnad med förtids-

en pension eller motsvarande enligt AFL, i princip ger 100 procent kompensation för inkomstförlusten. Vidare ska det finnas regler om ersättning vid dödsfall som motsvarar dagens ersättningar enligt LAF.

Det är emellertid viktigt att arbetsskadelagen inte blir alltför detaljerad. Det bör kunna överlämnas TVA-administrationen att utforma de nämnare försäkringsvillkoren.

Ett annat alternativ, som stannat för, är att i stället som patientskadelagen lägga fast att ersättning ska utgå enligt skadeståndsrättsliga regler. Arbetsskadelagen kan då inskränkas till att ange att arbetsskadeersättning bestäms enligt 5 kap. l-5 och 6 kap. l § skadeståndslagen 1972:207 med undantag för bestämmelserna om ersättning för ide-

ell skada och med de begränsningar som följer av bestämmelser om högsta ersättningsbelopp bl.a. vid oförutsedda serieskador.

5 kap. 1 § skadeståndslagen anger att skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för sjukvårdskostnad och

Alternativet med tilläggsförsäkring.. 321

en

andra utgifter, inkomstförlust, sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan.

Punkten 3 täcks i dag av den trygghetsförsälcring vid arbetsskada TFA, som parterna arbetsmarknaden har slutit kollektivavtal om utan någon reglering i lag.

Ersättning för inkomstförlust motsvarar enligt 5 kap. l § andra stycket skadeståndslagen skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han inte hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.

5 kap. 2 § skadeståndslagen innehåller bestämmelser om ersättning vid personskada som har lett till döden. 5 kap. 3 § ger bestämmelser om avräkning av ersättningar som utgår bl.a. enligt AFL och LAF, medan 5 kap. 5 § skadståndslagen har vissa bestämmelser om livränta. Bestämmelserna behöver kompletteras i den nya arbetsskadelagen med regler om samordningen med den allmänna försäkringen som i

enlighet med vad som föreskrevs i direktiven till Sjuk- och arbetsskadekomrnittén säkerställer att självrisken inom

sjukförsäkringen inte försvinner och att den allmänna försäkringen inte behöver innehålla några minskningsregler.

Skulle alternativet med TVA vinna anslutning, kan det finnas anledning att överväga om den nya arbetsskadelagen, som nu enbart föranleds av frågan om den offentliga arbetsskadeförsäkringen ska avlösas TVA, bör innehålla hänvisning också till skadestånds-

av en en lagens bestämmelser om rätt till ideell ersättning. Behovet av särskilda trygghetsavtal vid arbetsskada skulle då kunna falla bort.

Att vi stannat för att föreslå det alternativ som bygger de allmänna skadeståndsrättsliga reglerna beror att TVA liksom dagens arbetsskadeförsäkring är tänkt att träda i stället för vanliga skadeståndsprocesser grund av uppsåtligt eller vårdslöst vållande, och reglerna bör därför inte avvika alltför mycket från den allmänna skadeståndsrättens. Och en samordning med trygghetsförsäkringen, TFA, underlättas givetvis om båda ersättningssystemen och inte som nu

bara TFA följer den vanliga skadeståndsrättens normer.

-

Vi noterar samtidigt att en statlig utredning kommer att få till uppgift att utifrån principiella utgångspunkter överväga ersättningsansvaret vid personskador, särskilt den slutliga fördelningen av ansvaret mellan skadevållaren, privata försäkringsgivare och offentliga trygghetssystem.

ll 18-0105

en

10.5.8 Administration

TVA ska skötas av arbetsmarknadens parter. Eftersom kollektivavtal

sluts av 100-tals parter båda sidor, föreslår vi att uppgiften ska

läggas de centrala organisationerna.

Vi förordar ett alternativ som innebär att dessa utser en försäk-

ringsgivare ägs dem själva. En variant är att parterna den

som av

privata, den statliga respektive kommunal- och landstingssidan äger

sitt bolag. Vissa skadereglering och kapitalförvaltning

var delar som

så vill överlåtas redan etablerade bolag.

kan om man

Ett annat alternativ är att de centrala parterna förhandlar fram

försäkringar av privata, svenska eller utländska, försäkringsgivare.

TVA-administrationen kommer som andra försäkringsbolag att

stå under tillsyn av Finansinspektionen. Vi föreslår att det ska in-

rättas en särskild arbetsskadenämnd, som får till uppgift att verka för

en enhetlig praxis.

Den som skadats i sitt arbete ska också kunna väcka skade-

ståndstalan vid allmän domstol. Inget hindrar emellertid att det in-

rättas eller flera skiljenärrmder inom TVA-organisationen som får

en

till uppgift att överpröva beslut som har fattas av försäkringsgivaren.

TVA kommer sin lagliga utfomining att utgöra en del av

genom

det svenska socialförsäkringssystemet och därmed falla utanför EGs

skadeförsälcringsdirektiv. Utseendet av försäkringsgivare bör vara

undantaget från lagen 1992: 1528 om offentlig upphandling.

Allmänt

Arbetsskadeförsäkringen administreras i dag Riksförsäkringsverket

av och de allmänna försäkringskassorna. Skattemyndighetema sköter debitering och uppbörd av avgift till försäkringen.

Den kollektivavtalade trygghetsförsäkringen vid arbetsskada TFA,

den skadelidande kompletterande ersättning, särskilt ideell såsom ger dan kompensation för lyte och men m.m., administreras i dag av

som Arbetsmarknadsförsäkringar trygghetsförsäkring, försäkringsaktiebolag AMF-trygghetsförsäkring. Bolaget bildades 1995 av SAF, LO och PTK. Tidigare tecknades trygghetsförsäkringen av försäkringskonsortiet AMF-trygghetsförsäkring. I detta ingick försäkringsbolagen Folksam, Skandia och Trygg-Hansa.

AMF-trygghetsförsäkring administrerar liknande kollektivt

även en avtalad förmån på det kommunala och landstingskommunala området TFA-KL. Slutligen har AMF-trygghetsförsäkring ett uppdrag att ad-

en

ministrera och skadereglera arbetsskador i enlighet med det statliga personskadeavtalet PSA.

I våra direktiv sägs det att utredaren ska pröva ett alternativ till nuvarande arbetsskadeförsäkring som innebär att arbetsmarknadens parter tar över det organisatoriska och finansiella ansvaret för ett obligatorisk tilläggsförsäkring vid arbetsskada. I direktiven till Sjuk- och arbetsskadekomrnittén heller inte utförligare än så i administrations-

var man frågan. Det talades där om att det bör finnas en lagstadgad skyldighet att teckna tilläggsförsäkring finansieras och handhas av arbets-

en som marknadens parter.

Det hade i och för sig funnits möjligheter att utforma en tilläggsförsäkring där exempelvis uppgiften att godkänna en anmäld arbetsskada ligger ett fristående Sådana lösningar finns med litet olika ut-

organ. formning i de andra nordiska länderna. I Danmark, exempelvis, tecknas arbetsskadeförsäkring i privata försäkringsbolag, men dessa betalar ut ersättning den statliga Arbejdsskadestyrelsen.

efter beslut av

Vi kan dock inte att våra direktiv inrymmer andra lösningar än

se sådana innebär att tilläggsförsäkringen i dess helhet ska skötas av

som arbetsmarknadens parter och därmed skilt från den allmänna försäkringens administration. Självfallet ställer detta krav ökat samarbete mellan försäkringskassorna och TVAs administration. Det samarbete

i dag krävs exempelvis när det gäller handläggningen av LAF som respektive TFA fungerar dock väl.

AMF har skött TFA i mer än 20 år. Sedan också skaderegleringen enligt det statliga personskadeavtalet överlåtits AMF, har detta företag hand trygghetsförsäkringen och motsvarande hela ar-

om betsmarknaden. Det finns därmed hos AMF en långvarig och bred erfarenhet att hantera arbetsskadeärenden.

av

En lösning givetvis ligger nära till hands är att dagens trygg-

som hetsförsäkringar läggs samman med arbetsskadeförsäkringama enligt TVA. Vi har dock inte sett det som vår uppgift att närmare diskutera administrationen sådan gemensamma försäkringar med ersättning

av för både ekonomisk och ideell skada.

Närmare T VAs administration

om En arbetsskadeförsäkring är ett långsiktigt och ekonomiskt omfattande åtagande. Långsiktigt eftersom ersättning i form av livränta kan komma att lämnas i flera tiotal år till dem som drabbas av allvarliga skador i

år. Ekonomiskt eftersom försäkringen ska ge ersättning med inte unga sällan höga belopp till ett stort antal människor och dessutom möjligen eller troligen även ge ersättning för ideell skada.

324 Alternativet med en tilläggsförsäkring...

Att sådan försäkring sannolikt skulle förutsätta ett generellt

en skadebegrepp gör åtagandet extra omfattande och också extra svårt att riskbedöma. Vi vill dock påminna om att förutsättningarna för riskspridning förmodligen är goda genom möjligheterna till återförsäkring. På den internationella marknaden ter sig sannolikt inte det ekonomiska åtagandet särskilt stort.

som

Det första alternativet som inställer sig när det gäller adrninistrationen är att parterna arbetsmarknaden utser en försäkringsgivare som ägs av dem själva. Skulle alla parter som sluter kollektivavtal vara ägare rör det sig flera hundra. Men det är också tänkbart att bolaget

om skulle kunna ägas av endast de stora, centrala organisationerna, t.ex. LO, PTK och OFR arbetstagarsidan och av SAF, Arbetsgivarverket samt Kommun- och landstingsförbunden arbetsgivarsidan. Ett sådant bolag skulle behöva ha kontraheringsplikt, dvs. inget kollektiv skulle kunna nekas att teckna arbetsskadeförsäkring.

En variant detta alternativ skulle kunna vara att parterna på den privata, den statliga respektive kommunal- och landstingssidan skulle äga sitt bolag. Även sådan uppdelning tre bolag borde

var en olika

kunna klara också ett så omfattande åtagande som det här är fråga om med de återförsäkringsmöjligheter som står till buds.

Fördelen med ett sådant bolag eller vid en uppdelning högst tre bolag är bl.a. att parterna i förhandlingar försäkringens innehåll

om också skulle den risk det krav premie som ett åtagande om

enas om arbetsskadeförsäkring innebär. Så sker i dag i TFA där parterna i samband med förändringar i försäkringsvillkoren också enas om risken/premien.

Man kan tänka sig både ett gemensamt försäkrat kollektiv med en premie för samtliga försäkrade och flera skilda

som är gemensam kollektiv. Det senare blir automatiskt fallet om det skulle finnas olika bolag på den privata, statliga respektive kommunala sidan. Bolagets eller bolagens styrelser måste dock godkänna såväl försäkringsvillkor som premier. Skulle ett premiekollektiv som inte är ägare vilja teckna försäkring till premie som ägarna inte vill acceptera, får

en en man tänka sig ett skiljeförfarande jfr kontraheringsplikten.

Det alternativ diskuterats med eller högst tre försäk-

som nu en ringsgivare ägs parterna behöver inte nödvändigtvis innebära

som av att bolaget också ska administrera försäkringen. Skadereglering och kapitalförsälçring kan exempelvis överlåtas redan etablerade bolag, som bl.a. efter konkurrens i fråga om effektivitet och kostnader kan ges uppdraget att sköta detta. Vi vill påminna om att TFA tidigare administrerades av ett konsortium som bestod av Skandia, Folksam och Trygg-Hansa.

Alternativet med en tilläggsförsäkring.. 325

En helt lösning med starkare privata inslag skulle var att par-

annan terna gemensamt, eller som skilda kollektiv, förhandlar fram en försäkring och vad den får kosta premien. Sedan handlar parterna marknaden upp det överenskomna skyddet försäkringen till det överenskomna priset premien. Parterna skulle givetvis också med en sådan lösning ha ett påtagligt intresse av att ha ett avgörande inflytande över försäkringens tillämpning, eftersom den utgör en viktig del av kollektivavtalet de anställdas förmåner.

om

Den eller de privata försäkringsgivare som blir aktuella i detta alternativ ska således dels acceptera den riskbedömning som parterna har gjort dvs. godta den premie man kommit överens om i kollektivavtal, dels också acceptera ett visst inflytande från parternas sida. Försäkringsgivaren måste också vara beredd på att uppdraget kan upphöra efter det att avtalsperioden har löpt ut. Försäkringsgivaren måste vidare bl.a. försäkra sig att det görs avsättningar för skador som inträffar

om under avtalsperioden inte anmäls förrän långt senare.

men som

Det diskuterade "privata alternativet innebär alltså att risken

nu övertas eller flera privata, svenska eller utländska, försäkrings-

av en givare. Om parterna eller försäkringsgivaren har felbedömt risken kan den situationen uppkomma att försäkringen antingen går med förlust eller att det uppkommer övervinster. I det senare fallet kommer det sannolikt att riktas kritik mot ett system innebär att det som ar-

som betstagarna har avstått i löneutrymme slutar vinst i privata försäk-

som ringsbolag.

Vi att det först skisserade alternativet med en eller eventuellt

anser högst tre försäkringsgivare ägs i varje fall de större organisa-

som av tionerna arbetsmarknaden har de största fördelarna ur ett socialförsäkringsperspektiv. Det nära samband som TVA ska ha med reglerna i den allmänna försäkringen och med grundtankama i den svenska socialförsäkringen gör också att det är viktigt att försäkringsgivaren har

förankring i Sverige. Det är emellertid det inte nöden som ser vändigt att binda parterna för en viss lösning i lag.

Det kan heller inte lagstiftarens sak att bestämma hur adrninist-

vara rationen ska byggas upp i detalj. Det bör stå arbetsmarknadens parter fritt att inom arbetsskadelagens organisera tilläggsförsäkringens

ram administration på det sätt man finner lämpligt. Parterna bör t.ex. kunna välja att som nu låta hela administrationen med prernieinkassering, skadehantering och kapitalförvaltning ligga försäkringsgivaren/na eller uppdra fristående att ha hand vissa av dessa uppgifter.

organ om

en

Tillsyn och överprövning

Alla försäkringsbolag står enligt försäkringsrörelselagen 1982:713,

omtryckt 1995:1567 under tillsyn av Finansinspektionen. Något behov härutöver av tillsyn över den verksamhet TVA-administrationen

som ska bedriva från ett fristående organ eller myndighet kan det

en knappast föreligga. Däremot finns det skäl att överväga en motsvarighet till de särskilda nämnder som finns inom trafikförsäkringen respektive patientförsäkringen.

Enligt 6 § i den trafikförsäkringsförordning 1976:359 utfär-

som dats beträffande verkställigheten av trafiksskadelagen 1975: 1410 ska samtliga försäkringsanstalter driver trafikförsäkringsverksamhet i

som

Sverige tillsammans med trafikförsäkringsföreningen upprätthålla och

bekosta en skaderegleringsnärnnd, reglemente godkänns

vars av regeringen. Innan en skadelidande erbjuds uppgörelse i sådan viktig

en ersättningsfråga som anges i reglementet, ska frågan hänskjutas till nämnden för yttrande.

Patientskadelagen 1996: 799 innehåller i 17 § bestämmelser om en patientskadenämnd. De försäkringsgivare ingår i den patientför-

som säkringsförening som lagen föreskriver ska tillsammans upprätthålla och bekosta nämnden. I nämnden ska ingå representanter för patienternas intressen. Ytterligare föreskrifter om nämndens sammansättning lämnas av regeringen som också ska godkänna nämndens arbetsordning. Patientskadenämnden ska på begäran av patient eller annan skadelidande, vårdgivare, försäkringsgivare eller domstol yttra sig över ersättningsfall. Nämndens yttranden är endast en rekommendation till den som är skyldig att utge ersättning, alltså försäkringsgivaren.

Också inom TFA finns det ett rådgivande organ till AMF-trygghetsförsäkring. Tvister om ersättning från försäkringen kan av arbetsgivaren eller den skadelidande hänskjutas till TFA-nämnden. Bestämmelserna om denna finns i gemensamma försäkringsvillkor för AMF-försäkringarna som parterna har kommit överens om.

Kommittén om ideell skada har i sitt slutbetänkande SOU 1995:33 anfört att skadeprövningsnämndemas organisation och verksamhet bör utvärderas i särskild ordning. Enligt vår mening finns det i avvaktan en sådan eventuell utredning skäl att motsvarande sätt föreskriva i arbetsskadelagen att det ska inrättas en arbetsskadenämnd. Denna skulle, liksom de tidigare beskrivna nämndema, ha till uppgift att verka för en enhetlig praxis. Verksamheten ska underlätta skadehanteringen och medverka till att patienterna på ett snabbt och säkert sätt får ersättning för sina skador. Blir det fråga om att utse mer än en försäkringsgivare i enlighet med vad vi utvecklat i avsnittet om administration bör

man överväga om det är möjligt och lämpligt att inrätta en gemensam nämnd. Detta skulle underlätta en gemensam syn i tillämpningsfrågor.

Enligt de gemensamma försäkringsvillkoren för AMF-försäkringar-

finns det särskild skiljenämnd avgör tvister om tolkningen na en som och tillämpningen försäkringsavtal eller försäkringsvillkor rörande

av AMF-försäkringama.

Man skulle i och för sig kunna tänka sig att låta motsvarande gälla också inom TVA. Det har dock ansetts att en domstolsprövning i stället för ett skiljeförfarande framstår naturlig lösning i ett lagreglerat

som en system. Av 18 § patientskadelagen framgår att den skadelidande alltid har rätt att väcka skadeståndstalan vid domstol även om patientskadeersättning kan länmas enligt patientskadelagen. Ett i lag påbjudet obligatoriskt skiljeförfarande skulle också säkerligen strida mot Europakonventionen jfr SOU 1995:33 s. 415 med hänvisning.

Att TVA -till skillnad från TFA blir obligatorisk och lagreglerad

får således i så fall till följd att i stället för överprövning i förvaltningsdomstol enligt LAF kommer skadeståndstalan att kunna väckas vid allmän domstol arbetsskadeersättning kan lämnas enligt den

även om

arbetsskadelagens bestämmelser TVA. Inget hindrar emellertid nya om såvitt vi förstår att vid sidan de lagenliga möjligheterna att föra

man av talan i domstol frivillig väg inrättar en eller flera skiljenärrmder, som inom TVA-organisationen får till uppgift att efter klagomål överpröva beslut som har fattats av försäkringsgivaren.

T VA och EG

I arbetsskadelagen bör föreskrivas att TVA ska tecknas hos försäkringsgivare parterna i kollektivavtal har kommit överens om.

som Frågan är då om detta är förenligt med EG-rätten.

Enligt artikel 55 i Romfördraget ska bestämmelserna i kapitlet om etableringsrätt för den medlemsstat är berörd inte omfatta verk-

som samhet hos medlemsstaten, än endast tillfälligt, är förenad med

som om utövandet av offentlig makt.

På det sociala området syftar EG-reglerna i första hand till att samordna de olika ländernas system för att underlätta arbetskraftens fria rörlighet. Men det är till medlemsländerna själva att besluta om

upp vilka socialförsäkringssystem ska finnas och vad dessa ska inne-

som hålla.

På försäkringsområdet finns direktiv har till mål att genomföra

som etablerings- och tjänstefrihet. Den inre marknaden ska genomföras även på försäkringsområdet. Regler som begränsar den fria konkurren-

är i princip inte tillåtna. sen

en

Arbetsskadelagen är tänkt tvingande lagstiftning som

att vara en föreskriver att arbetsgivarna är skyldiga att teckna arbetsskadeför-

en säkring för sina anställda hos försäkringsgivare som arbetsmarknadens parter har det finansiella och organisatoriska ansvaret för. Kan sådana regler anses konkurrenshindrande och därmed otillåtna enligt EGs skadeförsäkringsdirektiv

Av det första skadeförsäkringsdirektivet 73/239/EEG framgår att

direktivet inte gäller för en försäkring som ingår i en del av ett socialförsäkringssystem. TVA ska vara obligatorisk, och de grundläggande villkoren ska vara reglerade i lagen. Försäkringen kommer att omfatta i princip alla förvärvsarbetande och inte diskrirninera någon. På viktiga punkter kommer den att vara samordnad med det övriga nationella socialförsäkringssystemet. Administrationen ska utan vinstintresse skötas av arbetsmarknadens parter, något som kan anses ligga den allmänna sektorn nära.

Vi anser därför för vår del att TVA kommer att ha en sådan laglig utformning att den får anses utgöra en del av det övriga svenska socialförsäkringssystemet. TVA faller därmed utanför EGs skadeförsäkringsdirektiv.

Som jämförelser kan nämnas att de tyska Berufsgenossenschaften BGB, som administreras av arbetsmarknadens parter, inte omfattas av EGs skadeförsäkringsdirektiv. I Finland, däremot, där försäkringen tecknas i valfritt konkurrerande försäkringsbolag anses direktivet vara tillämpligt, och den finska marknaden för yrkesskadeförsäkring kommer att öppnas för utländsk konkurrens.

En fråga som uppkommer i detta sammanhang är om lagen 1992: 1528 om offentlig upphandling är tillämplig när det gäller valet av den eller de försäkringsgivare som enligt vad arbetsmarknadens parter förutsätts komma överens om i kollektivavtal ska ha hand om de arbetsskadeförsäkringar som arbetsgivarna ska vara skyldiga att teckna.

Lagen om offentlig upphandling gäller bl.a. staten, kommunerna och landstingen. Den föreskriver i en huvudregel om affärsmässighet i 1 kap. 4 § att upphandling ska göras med utnyttjande av de konkurrensmöjligheter som finns och i övrigt genomföras affärsmässigt. I fråga om upphandling av tjänster framgår av 5 kap. 1 § och anslutande bilaga att lagen bl.a. gäller upphandling av finansiella tjänster till vilka hör försäkringstjänster. Bestämmelserna i det angivna kapitlet ska dock inte tillämpas vid upphandling av tjänster från en annan upphandlande enhet som på grund av lag eller annan författning har ensamrätt att utföra tjänsten. Anställningsavtal är också undantagna från lagens tilllämpning.

Även TVA sin utfomming har prägel att vara en om genom en av del det övriga svenska socialförsäkringssystemet, kan den inte anses av ha till uppgift att svara för myndighetsutövning. Arbetsgivarorganisationema i Sverige, de statliga och kommunala likaväl de privata, förutsätts träffa avtal med arbetstagarnas orgasom nisationer att teckna arbetsskadeförsäkring för de anställda hos en om viss eller vissa försäkringsgivare. Det är således i huvudsak fråga om privata åtgärder, också offentliga aktörer medverkar. Det rör även om sig heller inte upphandling för offentliga myndigheters räkning utan om anskaffning försäkringar del anställningsavtal. om av som en av Det anförda pekar sammantaget på att lagen om offentlig upphandling inte bör hindra att arbetsmarknadsparterna utser försäkringsgivare utan att tillämpa lagen. För att undanröja varje tveksamhet föreslår vi dock särskild bestämmelse i arbetsskadelagen som uttryckligen unen dantar utseendet försäkringsgivare från tillämpningen av lagen om av offentlig upphandling.

10.5.9 Finansieringen TVA

av

TVA bör finansieras efter försäkringsmässiga principer. Av solidaritetsskäl bör dock premiema utjämnas till viss del mellan stora och små arbetsgivare. Förutsättningarna för att åstadkomma arbetsmiljöförbättringar differentierad prerniesättning är större inom TVA än inom genom en ett fortsatt offentligt system. Skulle vi få enda försäkring för hela den svenska arbetsmarken naden, med ersättning för såväl inkomstförlust som ideell skada, kommer systemet i full funktion att ha tillgångar kanske 100 miljarder kronor.

Direktiven

Enligt våra direktiv ska utredaren anlysera de ekonomiska effekter för såväl försäkringen administrationen som kan vara förenade med de som olika alternativen. Utredaren ska lämna förslag ett alternativ som inom dagens utgiftsnivå för arbetsskadeförsäkringen samt ytterryms ligare alternativ utredaren finner motiverade. I de senare altemasom tiven ska förslag till finansiering utarbetas. I detta avsnitt ska vi endast ta de särskilda frågor som är förupp knippade med alternativet TVA. I våra direktiv berörs finansieringen

330 Alternativet med en tilläggsförsäkring...

härvidlag endast på det sättet att det anges att ska pröva ett alternativ som innebär att arbetsmarknadens parter tar över det organisatoriska och finansiella ansvaret för en obligatorisk tilläggsförsäkring vid arbetsskada. Det sägs också allmänt att om det är motiverat bör effek-

förslaget belysas utifrån olika branscher och olika storlek terna av företag.

Direktiven till Sjuk- och arbetsskadekommittén var denna punkt något utförligare. Man framhöll där följande. Inriktningen borde vara att de grundläggande försäkringsvillkoren för arbetsskadeförsäkringen samt formerna för finansieringen läggs fast i lag. Arbetsmarknadens parter ansvarar för finansieringen så att försäkringens kostnader beaktas inom ramen för lönebildningen. Nuvarande arbetsskadeavgift ska behållas i den omfattning som krävs för att kostnaderna täcks för arbetsskadefall som inträffat före ikraftträdandet av en ny ordning för försäkringsskyddet. Kommittén kunde även analysera för- och nackdelar med en ordning där premien differentieras utifrån antingen ett retrospektivt synsätt där kostnader för arbetsskador beaktas eller ett prospektivt synsätt där hänsyn tas till insatser med syfte att förebygga ohälsa och attrehabilitera långtidssjukskrivna.

En finansiering efter försäkringsmässiga principer

Att arbetsmarknadens parter ska ta över det finansiella ansvaret för en obligatorisk tilläggsförsäkring vid arbetsskada måste innebära att den nuvarande finansieringen med socialavgifter ska upphöra när det gäller de skador TVA blir tillämplig på. Vi återkommer i de följande

nya som avsnitten till finansieringen av äldre skador och till frågan om vilka Övergångsbestämmelser som bör gälla.

Som en fristående försäkring för vilken arbetsmarknadens parter ska bära ansvaret bör finansieringen i stort utfonnas efter försäkringsmässiga principer. Även denna grundläggande princip läggs fast i

om den föreslagna arbetsskadelagen, uppkommer frågan om staten i lagen ska ta ställning till hur premiesättningen ska till. En sak att beakta är det krav som direktiven till Sjuk- och arbetsskadekommittén ställde om att det borde undvikas att försäkringsvillkoren ett omotiverat sätt i allt för hög grad kommer att skilja sig mellan grupper och avtalsområden. Här kan det också finnas skäl att staten hävdar principer om solidaritet med sämre ställda grupper och kräver att skillnaderna åtminstone till en del utjämnas vid premiesättningen.

Parterna bör emellertid med beaktande av detta ges största möjliga frihet att avgöra i vilken mån en differentiering av premien är önskvärd, lämplig och möjlig. Som har påpekat i kapitel 6 bör förutsätt-

Alternativet med en tilläggsförsäkring.. 331

ningarna för att kunna stimulera till arbetsmiljöförbättringar genom en differentierad premiesättning vara något bättre inom TVA än inom ett fortsatt offentligt system. En konsekvens av att parterna ges ansvaret för att finansiera nya arbetsskador inom TVA är att statens finansiella ansvar för dessa faller bort. Det blir då naturligt att arbetsskadeavgiften i form av arbetsgivaravgifter och egenavgifter i förhållande härtill. Vi återkommer anpassas till detta i avsnitt 10.5.11. I alternativet TVA blir det nödvändigt att garantera varje åtagande fondering. Skulle få enda försäkring för hela den svenska genom en arbetsmarknaden, med ersättning för såväl inkomstförlust som för ideell skada, innebär det att systemet när det är i full funktion kommer att ha tillgångar kanske 100 miljarder kronor. En försäkring mot enbart inkomstförlust skulle behöva ha tillgångar ungefär 50 miljarder kronor.

10.5 .10 Ikraftträdande och Övergångsbestämmelser

arbetsskadelagen kan tidigast träda i kraft den 1 juli 2000. Den nya TVA bör omfatta skador inträffar efter denna tidpunkt. som

Man måste förutsätta att det kommer att krävas en tämligen lång förberedelsetid innan ansvaret för arbetsskadeförsäkringen kan föras över arbetsmarknadens parter enligt det alternativ med TVA som vi har skisserat i detta kapitel. Tidigaste kan den nya arbetsskadelagen enligt vår bedömning träda i kraft den 1juli 2000. Det måste finnas regler anger vilka skador som ska omfattas av som det systemet och vilka ska hanteras enligt de äldre reglerna. nya som Den vanligaste lösningen inom socialförsäkringen vilken också följ- des när arbetsskadeförsäkringen den 1 juli 1977 efterträdde yrkesskadeförsäkringen är att föreskriva att äldre bestämmelser fortfarande ska gälla i fråga skada har inträffat före ikraftträdandet. Med om som andra 0rd skulle den ordningen gälla för olycksfall vars skadedag nya och för sjukdomars visandedag inträffar efter utgången av 1999. vars Ett alternativ till denna ordning skulle kunna att i stället låta vara den försäkring bära kostnaden gällde när den skadade blev utsatt som för den skadliga inverkan orsakade skadan. En sådan övergångssom regel bara får betydelse för arbetssjukdomama för med sig att - som vid varje anmälan arbetssjukdom inledningsvis måste avgöra man om under vilken tidsperiod den skadliga exponeringen var aktuell. Har som den skadliga inverkan förekommit innan den nya arbetsskadelagen

332 Alternativet med en tilläggsförsäkring...

trädde i kraft, ska sjukdomen bedömas och ersättas enligt LAF, och kostnaderna belasta den försäkringen.

Många sjukdomar är av den arten att de ger sig till känna långt efter det att den skadade varit utsatt för den skadliga exponeringen. Skador enligt LAF skulle med den alternativa övergångsregeln behöva administreras under mycket lång tid framöver. Avgränsnings- och utredningsproblemen kan också bli många och svåra, särskilt i de fall som skadlig inverkan kan ha förekommit såväl före som efter det att den nya ordningen infördes. En möjlig variant är i och för sig att låta skadan omfattas av den försäkring som gällde när den skadade senast var utsatt för den skadliga inverkan.

Nackdelarna med en övergångsregel enligt det alternativ som tar sikte när skadan orsakades är emellertid sammantagna så stora att vi föreslår att den vanliga ordningen inom socialförsäkringen ska följas också TVA bör således omfatta skador inträffar efter det att

nu. som det systemet införts. Därmed uppstår visserligen en risk för över-

nya vältring av kostnader på TVA. Den nya försäkringsorganisationen får ta över ansvaret för skador det inte gjorts några reserveringar för.

som Det bör dock att finna finansiella lösningar detta vid övergången till det nya systemet.

l0.5.1l Administration och finansiering äldre

av

skador

arbetsskadelag träder i kraft den l juli 2000, kommer för-

Om en ny

säkringskassoma efter denna tidpunkt endast att pröva rätten till liv-

ränta för försäkrade som skadats dessförinnan. Delar av kassoma

administration kan därmed avvecklas ganska snabbt.

Gävleborgskassan, som från den l oktober 1998 ska ta över ad-

ministrationen av livräntor enligt YFL och ännu äldre lag, bör även

ta över handläggningen av LAF-livräntor.

De nuvarande offentliga arbetsskadeavgiftema kan första året

TVA genomförs sänkas med ca 0,05 procent av avgiftsunder-

som

laget.

Arbetsskadefall som har inträffat innan en ny ordning med TVA träder i kraft ska enligt förslaget i föregående avsnitt omfattas av LAF. Enligt nuvarande regler i LAF ska anmälan skada prövas endast i den

en om mån det är nödvändigt för att bestämma rätten till ersättning från försäkringen. Eftersom i princip endast livränta återstår som ersättningsform, skulle försäkringskassan fr.o.m. den l juli 2000 endast behöva

pröva rätten till livränta för försäkrade som skadats innan det nya systemet trätt i kraft. Delar försäkringskassomas administration bör av därmed kunna avvecklas ganska snabbt. Försäkringskassorna prövar fortfarande rätten till LAF-sjukpenning tid före den 1 juli 1993. Rätten till sjukpenning upphör dock som avser på grund preskription efter år, och den blir därmed inte aktuell av sex för prövning när den ordningen träder i kraft. nya Däremot kommer ett stort antal livräntor enligt LAF och äldre lagstiftning att utbetalas även efter det att TVA har tagit över. Livräntoma enligt YFL och ännu äldre lag, i dag administreras av Riksförsäksom ringsverket, kommer den l oktober 1998 att tas över av Gävleborgs allmänna försäkringskassa och handläggas vid dess lokalkontor i Söderhamn. Några skäl att välja lösning för att handlägga LAF-liven annan räntor finns det knappast. Gävleborgskassan bör därför ta över även dessa den 1 juli 2000. Antalet livräntetagare var i december 1996 ca 101 000. Antalet nybeviljade livräntor har sjunkit under senareår som resultat utvecklingen inom arbetsskadeförsäkringen 1990ett av talet. Egenlivräntoma, för närvarande utgör 98 % av hela ansom ca talet livräntor, upphör i princip när livräntetagaren fyller 65 år, och utgår därefter bara i den mån den försäkrade inte har rätt till en ålderspension motsvarar 65 % livräntebeloppet. Uppskattningar tyder som av dock inte mindre än 40 % de livräntetagare som uppnår 65 att ca av års ålder är berättigade till fortsatt livränta. Enligt Riksförsäkringsverkets senaste kommer antalet arprognoser betsskadelivräntor att åter öka något för att år 2000 uppgå till ca 105 000 till beräknad kostnad 4,8 miljarder kronor. Arbetsen av ca skadesjukpenningar enligt äldre regler beräknas samma år bli utbetalda med 65 milj. kronor och ersättningar enligt YFL m.m. med ca 940 milj.

kronor. Arbetsskadeavgiften är för närvarande 1,38 % av avgiftsunderlaget. Arbetsskadeförsäkringen redovisar dock vi bortser från det nu - om ackumulerade underskottet ett löpande överskott, och den behövliga avgiftsnivån ligger ca 0,8 procent. Den beräknas sjunka ytterligare för i 0,75 procent år 2000. Enligt våra direktiv ska vi att vara nere ca dock utgå från dagens utgiftsnivå när analyserar effekterna våra av förslag. Det är naturligt att de LAF-livräntor och övriga ersättningar enligt äldre lag ska utgå efter det att ett nytt system har trätt i kraft får som bekostas med fortsatta offentliga arbetsskadeavgifter. Alternativet med TVA kan det första året beräknas sänka den behövliga nivån arbetsskadeavgiften med 0,05 procent från 0,75 till 0,70 procent för att ca sedan sänka den ytterligare successivt. Det betyder vid ett oförändrat

en

uttag att avgiften kan sänkas från 1,38 till 1,33 procent år 2000. Sänkningen beror på både minskade försäkringskostnader och minskade administrationskostnader. Sedan arbetsskadesjukpenningen slopades utgör dock administrationskostnadema bara ca 4 procent de totala

av kostnaderna.

10.6 till

Förslag Arbetsskadelag

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om rätt till arbetsskadeersättning och om skyldighet för arbetsgivare att ha en försäkring som täcker

sådan ersättning arbetsskadeförsäkring.

Arbetsskadeförsäkringen är en tilläggsförsäkring till den allmänna försäkringen enligt lagen 1962:381 därom.

Bestämmelserna i lagen om arbetsgivare gäller också uppdragsgivare.

2 § Frivillig arbetsskadeförsäkring kan tecknas av

egna företagare när det gäller dem själva

de som anordnar utbildning när det gäller dem studerar.

som

Lagen gäller i tillämpliga delar även försäkringstagare i

som avses första stycket. Vad som i lagen sägs om förvärvsarbetande och arbetsskada har därvid motsvarande tillämpning den som är under utbildning och skada som inträffar under den tid eleven deltar i organiserad utbildning.

3 § Lagen gäller skador som har uppkommit i samband med förvärvsarbete i Sverige.

Lagen gäller även skador som har uppkommit i samband med förvärvsarbete utomlands, om arbetet högst ett år och arbets-

avses vara tagaren är utsänd av en arbetsgivare med verksamhet här i riket.

4 § Med skada avses i denna lag personskada och skada protes eller annan liknande anordning som användes för avsett ändamål när skadan inträffade.

5 § Rätten till arbetsskadeersättning får inskränkas endast

grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt

en

lagen 1927:77 försäkringsavtal kan medföra begränsning av förom säkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp.

Rätten till arbetsskadeersättning

6 § Arbetsskadeersättning lärrmas för skada till följd olycksfall eller av skadlig inverkan i arbetet. Med skadlig inverkan avses inannan annan verkan faktor med hög grad sannolikhet kan ge upphov av en som av till sådan skada den försäkrade har. en som Om försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller skadlig en annan inverkan i arbetet, skall skada han eller hon ådragit sig anses vara som orsakad den skadliga inverkan, övervägande skäl talar för det. av om

Alternativ

6 § Arbetsskadeersättning lämnas för skada försäkrad, om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av olycksfall skadlig inverkan i arbetet. eller annan Vid bedömningen det föreligger övervägande sannolikhet av om skall särskilt beaktas hur medicinskt belagt eller sannolikt det är att den påstådda i arbetsmiljön kan åstadkomma sådan skada som den för-

faktorn en

säkrade har blivit utsatt för, hur länge eller hur ofta och hur intensivt den försäkrade har varit utsatt för den påstått skadliga faktorn samt och i vilken mån den försäkrade har varit utsatt för andra om skadebringande under den tid han eller hon inte förvärvsar-

faktorer

betat.

7 § Som arbetsskada inte skada psykisk eller psykosomaanses en av tisk är följd företagsnedläggelse, en arbetstvist, natur som en av en bristande uppskattning den försäkrades arbetsinsatser, vantrivsel av med arbetsuppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga för-

hållanden. Vad sägs i första stycket gäller inte skadan har sin grund i som om trakasserier eller andra kränkningar den försäkrade eller i andra likav nande, påtagliga brister i arbetsmiljön.

8 § Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas olycksfall som i arbetet, färden föranleddes och stod i nära samband med arbeom av tet.

en

9 § Om skada som beror på annat än olycksfall har framkallats av smitta, anses den arbetsskada i den mån det framgår försäksom av ringsvillkoren.

10 § Skada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag då skadan visade sig.

Hur arbetsskadeersättningen bestäms

11 § Arbetsskadeersättningen bestäms enligt 5 kap. 1 § första stycket 1 och 2 samt andra och tredje styckena, 2 5 §§ samt 6 kap. 1 § -

skadeståndslagen 1972:207 med de begränsningar som i

anges 12 16 denna lag. -

12 § Är den skadade sjukförsäkrad enligt lagen 1962:381 allmän om försäkring, har han eller hon enligt den lagen vid arbetsskada rätt till samma förmåner vid sjukdom. som annan

13 § Är någon i 12 § inte berättigad till sjukpenning från som avses sjukförsäkringen eller är den skadade inte sjukförsäkrad enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring, har han eller hon vid arbetsskada rätt till arbetsskadeersättning i enlighet med vad skulle ha utgått som om 3 och 22 kap. lagen om allmän försäkring hade varit tillämpliga på honom eller henne. Ersättning motsvarande sjukpenning utgår dock inte till arbetstagare som enligt 3 kap. 16 § första stycket lagen allmän försäkring har om undantagits från rätt till sjukpenning vid sjukdom.

14 § I den mån ersättning inte utges enligt 12 eller 13 § ersätter arbetsskadeförsäkringen nödvändiga kostnader för sjukvård utom riket, tandvård, särskilda hjälpmedel. Ersättning utgår i övrigt inte enligt denna lag för att fylla ut rätten till ersättning enligt och 22 kap. lagen 1962:381 allmän förom säkring.

15 § Arbetsskadeersättning är för varje skadehändelse begränsad till högst 1 000 gånger det basbelopp enligt lagen 1962:381 allmän om försäkring som gäller när ersättningen bestäms. För varje skadad försäkrad lämnas dock för varje skadehändelse arbetsskadeersättning med högst 200 gånger detta basbelopp.

Ersättningsbeloppet för serieskada beror annat än olycks-

en som av fall i arbetet är för ersättningsår begränsat till högst 10 000

samma gånger basbeloppet enligt första stycket. Med serieskada förstås en arbetsskada flera utsatts för under ett eller flera år och som

som personer beror faktor i arbetsmiljön, skadliga egenskaper tidigare

av samma vars varit okänd.

De belopp i första och andra styckena innefattar inte

som anges ränta eller ersättning för rättegångskostnader.

16 § Om de ansvarighetsbelopp gäller enligt 15 § första stycket

som första meningen eller andra stycket inte räcker till gottgörelse dem

är berättigade till ersättning, nedsätts deras ersättningar med som samma kvotdel för var och en.

Kan det efter inträffat skadefall befaras att nedsättning enligt första stycket fordras, kan regeringen eller den myndighet regeringen be-

som stämmer förordna att ersättning tills vidare skall lämnas endast med viss kvotdel.

Försäkringsskyldighet m.m.

17 § Arbetsgivare skall ha arbetsskadeförsäkring som täcker ersätt-

en ning för skador omfattas denna lag. Försäkringen skall tecknas

som av hos den eller de försäkringsgivare enligt vad de centrala arbets-

som tagarorganisationema och arbetsgivarorganisationema arbetsmarknaden har träffat kollektivavtal skall ha hand arbetsskadeförsäk-

om om ringarna. Lagen 1992:1528 offentlig upphandling är inte tillämp-

om lig på utseende av försäkringsgivare.

Arbetsgivare låter utföra arbete sig sammanlagt högst

som annan tolv dagar under ett kalenderår är befriad från försäkringsplikt.

En arbetsskadeförsäkring enligt denna lag får med det undantag som framgår 14 § andra stycket ersättning i vidare omfattning än som

av ge föreskrivs i lagen.

18 § Arbetsskadeförsäkringama finansieras med avgifter från arbetsgivarna efter försäkringsmässiga principer.

Prerniema skall bestämmas så att de även täcker riskerna för anställda hos icke försäkringspliktiga arbetsgivare.

Vid prerniesättningen bör iakttas att premierna för mindre arbetsgivare inte skiljer sig väsentligt från de premier fastställs för stora

som arbetsgivare. Försäkringspremiema får dock differentieras för att stimulera till förbättringar i arbetsmiljön.

338 Alternativet med en tilläggsförsäkring... SOU 199837

19 § Saknas arbetsskadeförsäkring, svarar den försäkringsgivare hos vilken arbetsgivaren skulle ha tecknat försäkring ändå för den arbetsskadeersättning som skulle ha lärrmats, om en arbetsskadeförsäkring hade funnits.

20 § Försäkringsgivaren har rätt till gottgörelse arbetsskadeförsäkringsavgift för den tid arbetsgivaren har saknat försäkring enligt denna lag.

Arbetsskadeförsäkringsavgift får högst tas ut med ett belopp som motsvarar femton procent av det basbelopp enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring som gäller när avgiften bestäms. Om det belopp är högre som motsvarar två gånger den årliga försäkringspremie som gäller för arbetsgivare i motsvarande kategori när avgiften bestäms, får avgiften i stället beräknas grundval av detta belopp.

Arbetsskadenämnd

21 § Försäkringsgivaren skall upprätthålla och bekosta en arbetsskadenämnd. I nämnden skall det ingå företrädare för de försäkrades intressen. Ytterligare föreskrifter om nämndens sammansättning lämnas av regeringen som också skall godkänna nämndens arbetsordning.

Nämnden skall begäran av försäkrad eller annan skadelidande, arbetsgivare, försäkringsgivare eller domstol yttra sig över ersättningsfall.

Skadestånd

22 § Trots att arbetsskadeersättning kan lämnas enligt denna lag får den skadelidande i stället kräva skadestånd enligt vad som gäller därom.

23 § Den som har utgett skadestånd med anledning av skada som avses i denna lag inträder intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till arbetsskadeersättning. Detta gäller dock inte om arbetsskadeersättningen skulle ha kunnat krävas tillbaka av den skadeståndsskyldige enligt 24 § första stycket.

24 § Har arbetsskadeersättning lämnats skada som har vållats

för en uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsgivaren intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd.

Om arbetsskadeersättning har betalats för en skada som omfattas av produktansvarslagen 1992:18, inträder försäkringsgivaren intill det

utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd enligt den

lagen. Omfattas skada trafikförsäkring enligt trafikskadeen av lagen1975:1410 och har arbetsskadeersättning lämnats för skadan, inträder försäkringsgivaren intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning.

25 § Har arbetsskadeersättning lämnats enligt 19 får ersättningen krävas tillbaka från den arbetsgivare som varit skyldig att teckna arbetsskadeförsäkring.

26 § En arbetsgivare har krävts belopp enligt 25 § inträder intill som det utgivna beloppet i den enligt 23 § tillkommer försäkringsrätt som givaren.

Preskription

27 § Den vill ha arbetsskadeersättning enligt denna lag förlorar som därtill, han eller hon inte väcker talan inom år, rätten om sex beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen av-

ser, beträffande begravningshjälp från dagen för dödsfallet, beträffande ersättning från den dag då den försäkrade har erannan lagt belopp för vilket ersättning begärs. Har den vill ha ersättning anmält skadan hos arbetsgivaren eller som försäkringsgivaren inom den tid angetts i första stycket, har han som eller hon alltid månader sig att väcka talan efter att ha fått del av sex försäkringsgivarens slutliga ställningstagande i ärendet.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000, då lagen 1976:380 om arbetsskadeförsäkring upphör gälla. Äldre bestämmelser gäller fortfaatt rande i fråga skada har inträffat före ikraftträdandet. om som 2. Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift annan bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den som har ersatts genom nya bestämmelsen.

en

10.7 till

Författningskommentarer förslaget till arbetsskadelag

Vårt förslag till arbetsskadelag följer till sin uppbyggnad och sitt innehåll nära patientskadelagen 1996:799, som trädde i kraft den 1januari 1997. Arbetsskadelagen har visserligen en helt annan räckvidd och delvis andra utgångspunkter än patientskadelagen. Men de

gemensamma dragen är många inte minst när det gäller sambandet med de allmänna skadeståndsrättsliga reglerna i framför allt skadeståndslagen 1972:207.

Arbetsskadelagen är inte så detaljerad LAF. Den innehåller

som främst regler av mer grundläggande slag om försäkringsplikt, försäkringsgivare och försäkringstagare, om skadebegrepp och bevisregler samt om ersättning. Avsikten är att lagens bestämmelser ska fyllas ut med mer detaljerade försäkringsregler enligt vad arbetsmarknadens parter och försäkringsgivaren/na kommer överens om.

Att arbetsskadeförsäkringen inte längre ska tillhöra den allmänna socialförsäkringen utan få privaträttslig karaktär innebär också att den inte utan vidare kommer att följa den praxis som i skilda hänseenden är etablerad inom dagens arbetsskadeförsäkring eller den allmänna försäkringen utan sannolikt efter hand kommer att ta intryck av skadeståndsrättsliga regler och regler på det privata försäkringsområdet.

Om alternativet med TVA genomförs och arbetsskadelagen ersätter LAF, får detta betydelse för lagen statligt personskadeskydd och

om andra lagar som finns i anslutning till LAF men också för skadeståndslagen 1972:207 och lagar andra rättsområden. Vi har dock, främst av tidsskäl, avstått från att ge förslag till sådana konsekvensändringar i annan lagstiftning.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om rätt till arbetsskadeersättning och om skyldighet för arbetsgivare att ha försäkring täcker

en som sådan ersättning arbetsskadeförsäkring.

Arbetsskadeförsäkringen tilläggsförsäkring till den allmänna

är en försäkringen enligt lagen 1962:381 därom.

Bestämmelserna i lagen om arbetsgivare gäller också uppdragsgivare.

Första stycket har utformats med 1 § patientskadelagen som förebild. Här anges vad lagen reglerar, dvs. rätten till arbetsskadeersättning samt skyldigheten för arbetsgivare att hålla en försäkring som täcker en sådan ersättning. Benämningen arbetsskadeförsäkring har behållits,

en

eftersom det är ett väl inarbetat begrepp, och lagen bygger en försäkringslösning. Lagen innebär att inte bara arbetstagare utan också

efterlevande kan ha rätt ersättning. I andra stycket klargörs att arbetsskadeförsäkringen är en tilläggsförsäkring till den allmänna försäkringen. Det betyder att vid ett skadefall ska ersättning i första hand utgå enligt bestämmelserna i 3 och 22 kap. lagen allmän försäkring AFL ersättning för sjukvård om om sjukpenning samt om rehabilitering och rehabiliteringsersättm.m., om ning. Som framgår 14 § kan arbetsskadeförsäkringen ersätta vissa av särskilt angivna sjukvårdskostnader som inte täcks av den allmänna försäkringen, i övrigt får arbetsskadeförsäkringen inte fylla ut men rätten till ersättning enligt de angivna kapitlen i AFL, t.ex. för karens-

dagar. Tredje stycket. Dagens arbetsskadeförsäkring följer en sedan länge väl utvecklad praxis när det gäller vilka yrkesutövare som vanligtvis anställda. Som vi har påpekat i avsnitt lO.5.5 är vi inne i en anses som snabb utveckling anställningsformer. De som inte räknas som av nya anställda är antingen uppdragstagare eller egenföretagare. Det får bli en uppgift för rättsutvecklingen att göra de anpassningar som den nya tiden kräver. Vi har i tredje stycket föreslagit att arbetskadelagens bestämmelser arbetsgivare också ska gälla uppdragsgivare. Det inneom bär regler försäkringsplikt gäller för arbetsatt samma om m.m. som givare också ska tillämpas uppdragsgivare och att inte bara anställda också uppdragstagare är försäkrade enligt lagen. utan

2 § Frivillig arbetsskadeförsäkring kan tecknas av företagare när det gäller dem själva egna de anordnar utbildning när det gäller dem som studerar. som Lagen gäller i tillämpliga delar även försäkringstagare som avses i första stycket. Vad i lagen sägs förvärvsarbetande och arbetssom om skada har därvid motsvarande tillämpning den är under utbildsom ning och skada inträffar under den tid eleven deltar i organiserad som utbildning. Av första stycket framgår att egna företagare får teckna frivillig försäkring de ska omfattas arbetsskadeskyddet. Dagens arbetsom av skadeförsäkring alla förvärvsarbetande, också egna företagare. avser Också när det gäller studerande olika slag anser att det bör vara av till de utbildningsansvariga att teckna frivillig arbetsskadeförupp en säkring. Idag omfattar LAF vissa grupper av studerande som genomgår utbildning förenad med särskild risk för arbetsskada. en som anses en Motiven till ställningstagandena för TVAs del har angetts i avsnitt

10.5.5.

en

Avsikten är att lagens bestämmelser så långt möjligt ska gälla också egna företagare som har tecknat försäkring för sig själva och sådana studerande som utbildningsanordnare har tecknat arbetsskadeförsäkring för. I andra stycket har angetts att arbetsskadeförsäkring ska gälla under tid då eleverna deltar i organiserad utbildning. Därmed faller t.ex. hemmastudier utanför. Det får förutsättas att försäkringsgivaren nämnare anger i försäkringsvillkoren gränserna för organiserad utvar bildning ska anses gå. Det är också försäkringsgivare och försäkringstagare obetaget att komma överens längre gående försäkringsvillkor om när det gäller de situationer ska omfattas, 17 § tredje stycket. som se

3 § Lagen gäller skador har uppkommit i samband med förvärvssom arbete i Sverige. Lagen gäller även skador som har uppkommit i samband med förvärvsarbete utomlands, arbetet högst ett år och arbetsom avses vara tagaren är utsänd av en arbetsgivare med verksamhet här i riket. Första stycket. En arbetsskadeförsäkring enligt lagen gäller med det undantag som har angetts i andra stycket endast vid förvärvsarbete i Sverige. Med förvärvsarbete såväl arbete utförs i egenskap avses som av anställd som arbete utförs egenföretagare. Däremot är det som av arbete s.k. hemmamake utför i det hemmet inte som en egna att anse som förvärvsarbete. Andra stycket innehåller samma bestämmelse l kap. 1 § fjärde som stycket första punkten i LAF. Någon motsvarighet till specialbestämmelsen för statliga arbetsgivare som sänder ut anställda utomlands längre tid än ett år har inte tagits i arbetsskadelagen. Statliga såväl upp som andra arbetsgivare har enligt 17 § tredje stycket möjlighet att teckna försäkring med större räckvidd än vad lagen föreskriver. Anen gående utländska arbetsgivare, se kommentaren till 17 § första stycket.

4 § Med skada i denna lag personskada och skada på protes eller avses annan liknande anordning användes för avsett ändamål när skadan som inträffade. Vi anser att lagen utöver personskada i skadeståndslagens mening liksom hittills arbetsskadeförsälcringen enligt LAF bör ersätta skada på protes eller liknande anordning. Den praxis redan finns när det som gäller detta bör kunna vinna tillämpning också enligt den lagen. nya Vanliga glasögon, kontaktlinser, hörapparater eller käppar anses exempelvis inte som protes eller liknande anordning, och skada på kläder ersätts heller inte.

5 § Rätten till arbetsskadeersättning får inskränkas endast grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och enligt som

en

lagen l927:77 försäkringsavtal kan medföra begränsning förom av säkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp. Bestämmelsen har utformats efter mönster av 4 § patientskadelagen. En omständighet kan begränsa försäkringsgivarens skyldighet att som försäkringsbeloppet är att den skadelidande inte gjort vad han utge kunnat för att begränsa skadan 52 § försäkringsavtalslagen.

Rätten till arbetsskadeersättning

6 § Arbetsskadeersättning lämnas för skada till följd olycksfall eller av skadlig inverkan i arbetet. Med skadlig inverkan avses inannan annan verkan faktor med hög grad sannolikhet kan ge upphov av en som av till sådan skada som den försäkrade har. en Om försäkrad har varit utsatt för olycksfall eller annan skadlig en inverkan i arbetet, skall skada han eller hon ådragit sig anses vara som orsakad den skadliga inverkan, övervägande skäl talar för det. av om Det generella skadebegreppet inom arbetsskadeförsäkringen har behållits i förslaget till arbetsskadelag. Däremot lämnar vi förslag två alternativa lösningar när det gäller sambandsreglema. Huvudförslaget innebär de nuvarande reglerna också förs över oförändrade till den att lagen. Ett alternativt förslag har tagits in under den följande runya briken alternativ. Förslagen har diskuterats i de allmänna motiveringarna i avsnitt 10.5.6. Bestämmelserna i förevarande paragraf motsvarar i det närmaste ordagrant 2 kap. l § första stycket och 2 § nuvarande lag. De torde inte behöva kommenteras i detta sammanhang. Man får räkna med att den och den praxis utbildat sig sedan bestämmelserna

lagtillämpning som

till 1993 åtminstone till början får bilda utgångspunkten också korn en för prövningen inom TVA.

Alternativ

6 § Arbetsskadeersättning lämnas för skada på försäkrad om det föreligger övervägande sannolikhet för att skadan är orsakad av olycksfall skadlig inverkan i arbetet. eller annan Vid bedömningen det föreligger övervägande sannolikhet av om skall särskilt beaktas hur medicinskt belagt eller sannolikt det är att den påstådda i arbetsmiljön kan åstadkomma sådan skada som den för-

faktorn en

säkrade har blivit utsatt för,

hur länge eller hur ofta och hur intensivt den försäkrade har varit utsatt för den påstått skadliga faktorn samt om och i vilken mån den försäkrade har varit utsatt för andra skadebringande faktorer under den tid han eller hon inte förvärvsarbetat.

Som ett alternativ till de nuvarande reglerna föreslår vi att det ska införas en ny sambandsregel överensstämmer med den finns i som som patientskadelagen och rniljöskadelagen 1986:225 och också som knyter an till beviskrav Högsta domstolen har ställt i vissa sisom upp tuationer inom skadeståndsrätten, särskilt vid svårutredda medicinska och tekniska förlopp. Vi anser att den här föreslagna bevisregeln skulle kunna lättare vara att förstå och enklare att tillämpa än dagens sammansatta mer sambandsregler i skilda led. Inte minst för läkarna skulle det säkerligen underlätta bedömningen om man på detta sätt fick göra en mera sammanfattande vägning i skadefallen de faktorer talar för och av som emot. Invändningen att 1993 års regler har fått tillämpas under så kort tid att de inte redan nu bör ersättas med har inte relevans i nya samma alternativet med TVA. Ansvaret och administrationen skulle föras över från staten och de allmänna försäkringskassoma till arbetsmarknadens parter och ett eller flera försäkringsbolag uppbyggda efter de försäkringsmässiga principer som finns den privata marknaden. Självfallet inställer sig frågan vilken faktisk betydelse regel i en arbetsskadelagen av detta slag skulle få. Skulle det betyda en mot den försäkrade generösare tillämpning eller restriktivare än den en som funnits i tillämpningen LAF Det går troligen inte att få ett alldeles av säkert eller för alla tider giltigt svar en sådan fråga. Avsikten är emellertid inte att öppna för en generösare tolkning, endast att åstadkomma begripligare regler och därmed också medverka till en så riktig tillämpning som möjligt. Vid jämförelse med den uten formning som dagens regler har är det emellertid svårt att tro att den föreslagna regelförändringen i sig skulle ägnad att leda till sig vara vare en skärpning eller en lindring beviskravet. av Första stycket har delvis utformats efter mönster 6 § patientav skadelagen. Liksom i LAF görs uppdelning skadeorsakema i en av olycksfall och annan skadlig inverkan. Det finns relativt rikhaltig en praxis från tillämpningen av både YFL och LAF vad förstås om som med olycksfall, likaså när en skada ska inträffat i arbetet. Denna anses praxis kan givetvis tjäna till ledning också vid tillämpningen arbetsav skadelagen. Man får dock utgå från att tillämpningen reglerna inom av

en

skadeståndsrätten och det privata försäkringsområdet kommer att färga sig successivt på tillämpningen av TVA. av Som framgår 7 och 9 §§ gäller vissa inskränkningar i arbetsav skadebegreppet när det gäller skador av psykisk och psykosomatisk samt smittosamma sjukdomar. I övrigt kan alla slags sjukdomar natur är relaterade till arbetet arbetsskador. Till skillnad från som anses som vad är det vanliga i andra länder föreslår vi således ingen som annars särskild förteckning över sjukdomar kan erkännas som arbetssjuksom domar i försäkringssammanhang. Vi har emellertid i avsnitt 5.6 föreslagit att Riksförsäkringsverket för LAFs del ska ta fram beskrivningar till ledning för tillämpningen av svårbedömda sjukdomar, särskilt de i rörelse- och stödjeorganen. mer Vi också i alternativet med TVA kan det finnas anledning att anser att utfärda sådana beskrivningar förslag yrkesmedicinsk expertis. av Någon föreskrift detta bör dock inte i arbetsskadelagen. om tas upp Den alternativt föreslagna bevisregeln övervägande sannolikhet om innebär helt enkelt att skälen för ett samband ska vara tyngre än skälen samband. Rimligen innebär detta att bevispunkten ska ligga mot ett tämligen klart över 50 procents sannolikhet, kanske vid ca 60 procents

sannolikhet. I vågskålen ska läggas i första hand hur belagt eller åtminstone sannolikt enligt vad den medicinska vetenskapen kan säga vid råddet är ande tidpunkt den ifrågavarande sjukdomen kan orsakas av en viss att faktor i arbetsmiljön. I andra hand är det fråga hur länge och hur om intensivt den skadade har varit utsatt för den skadliga faktorn. Och i tredje hand kommer givetvis frågan i vilken mån den skadade har upp för skadebringande faktorer utanför arbetet, t.ex. fritiden. varit utsatt Vi har föreslagit att dessa faktorer ska beaktas särskilt när bevisregeln tillämpas. Men givetvis kan även andra faktorer spela in, t.ex. ärftlighet och ålder. Uppräkningen förhållanden som ska vägas mot av varandra är ingalunda uttömmande. Vi har dock sett ett viktigt pedagogiskt syfte med att exemplifiera de vanligaste konkurrerande orsakerna

i själva lagtexten. Ytterligare förhållanden det kan bli aktuellt att väga in är den som skadades fysiska eller psykiska tillstånd före händelsen. Det bör dock beaktas inom arbetsskadeförsäkringen försäkrad i att man anses vara "befintlig skick. Arbetsskadeförsäkringsutredningen uttalade att denna princip rimligen måste tillämpas så att faktorer i arbetet som rent allmänt inte kan skadliga inte heller för extremt känslig peranses som en ska kunna utgöra skadlig inverkan. Föredragande statsrådet son anses hade prop. 1992/93:30 20 i sak inga invändningar mot den uttolks. ning principen försäkrad i befintligt skick Arbetsskadeförav om som säkringsutredningen hade gjort framhöll samtidigt som sin ståndmen

en

punkt att praxis, liksom hittills bör klargöra hur principen ska tilläm- , pas i detta avseende. Samtidigt som också ansluter oss till denna tolkning principen av om befintligt skick vill påpeka att det även i detta sammanhang har hävdats att man som ett led i den uppstramade tillämpningen LAF av inte längre tar tillräcklig hänsyn till att de försäkrade kan ha varierande grad av mottaglighet för skador. Inte sällan påstås detta gälla i synen mäns och kvinnors olika fysiska förutsättningar att tåla påfrestningar rörelse- och stödjeorganen. En regel om övervägande sannolikhet tar i och för sig inte bort behovet av att ibland slå fast att den försäkrade har varit utsatt för ett olycksfall i arbetet eller för någon faktor eller påstås annan som anses vara skadlig. Om det inte kan styrkas att olycka verkligen skett eller en att en annan påstått skadlig faktor förekommit i arbetet, ska givetvis ett yrkande om att en skada ska betraktas arbetsskada avslås den som grunden.

7 § Som arbetsskada anses inte en skada av psykisk eller psykosomatisk natur som är en följd företagsnedläggelse, arbetstvist, av en en bristande uppskattning av den försäkrades arbetsinsatsen vantrivsel med arbetsuppgifter eller arbetskamrater eller därmed jämförliga förhållanden. Vad som sägs i första stycket gäller inte om skadan har sin grund i trakasserier eller andra kränkningar av den försäkrade eller i andra liknande, påtagliga brister i arbetsmiljön. Första stycket överensstämmer med 2 kap. 1 § andra stycket LAF. Andra stycket. Av våra allmänna övervägandena i avsnitt 5.3.3 framgår att avsikten med tillägget är att förtydliga rättsläget och klargöra att undantagsbestämmelsen inte får tolkas extensivt. Som också har lagts fast i domar av Försäkringsöverdomstolen är trakasserier och mobbning exempel skadlig inverkan som kan upphov till ge psykiska eller psykosomatiska besvär av sådan art att de kan betraktas som arbetssjukdom. Även andra kränkningar den försäkrade i hans eller hennes arbete av kan utgöra skadlig inverkan och leda till att psykiska eller psykosomatiska besvär anses som arbetssjukdom. Hit hör exempelvis olika former av starkt ovänligt bemötande vårdpersonal och andra kan utsättas som för dem de är satta att vårda eller service, jfr. FÖD 1982:12 av ge om elevtrakasserier av lärare. Hit hör också kränkande särbehandling eller andra grova brister i arbetsledning. Likaså bör psykiska besvär som beror på kraftig stress vid andra starka psykiska påfrestningar i arbetet kunna erkännas arbetsskada, jfr FÖD 1983:9 medverkan i som t.ex. om arbetstidsstudier.

Som framgår den föreslagna lagtexten måste det röra sig om på-

av tagliga brister i arbetsmiljön. Det säger sig självt att gränsen mot allmän vantrivsel med arbetsuppgifterna kan vara svår att dra. De numera lagfästa undantagen från det generella skadebegreppet får emellertid inte locka till något slentrianmässigt avvisande av en anmälan om arbetssjukdom grund av psykiskt påfrestande förhållanden i arbetet. Det bör enligt vår mening fordras en noggrann utredning innan man i ett enskilt fall tar ställning till att det rör sig om ett undantag av angivet slag från huvudregeln att också psykiska och psykosomatiska sjukdomar faller under det generella skadebegreppet.

8 § Olycksfall vid färd till eller från arbetsstället räknas som olycksfall i arbetet, färden föranleddes och stod i nära samband med arbe-

om av tet.

Paragrafen överensstämmer med 2 kap. l § tredje stycket LAF. Regeln har stor praktisk betydelse, eftersom färdolycksfallen utgör en betydande del av de skador som reglerats inom arbetsskadeförsäkringen och tidigare yrkesskadeförsäkringen. Den praxis som har utbildat sig vid tillämpningen äldre lag kan antas få betydelse också vid

av tillämpningen av arbetsskadelagen.

9 § Om skada beror annat än olycksfall har framkallats av

som smitta, den arbetsskada i den mån det framgår av försäk-

anses som ringsvillkoren.

Paragrafen har utformats med 2 kap. 1 § sista stycket LAF som mönster. Undantaget från det generella skadebegreppet när det gäller smitta gäller endast vid annan skadlig inverkan. Har skadan berott olycksfall, kan den alltid arbetsskada, även om den har

anses som framkallats smitta. Undantaget vid annan skadlig inverkan har i LAF

av sin grund i inte ansett det riktigt att arbetsskadeförsäkringen

att man

ersättning vid förkylningssjukdomar och andra liknande infekska ge tionssjukdomar och kan drabbas av antingen man förvärvs-

som var en arbetar eller inte.

Vi har ansett att frågan vilka sjukdomar grund av smitta som

om ska kunna ersättas enligt lagen är av så grundläggande karaktär och samtidigt så speciell att det bör framgå lagtexten att det gäller sär-

av skilda försäkringsvillkor för de fall försäkringen omfattar sjukdomar

framkallats smitta annat sätt än olycksfall. Vi räknar som av genom med att avtalspartema träffar en överenskommelse i frågan med utgångspunkt från vad gäller enligt LAF och 5 § förordningen

som 1977:284 arbetsskadeförsäkring och statligt personskadeskydd

om FASP. I avsnitt 5.4 har vi föreslagit vissa ändringar i bestämmelserna.

en

10 § Skada till följd av annat än olycksfall anses ha inträffat den dag då skadan visade sig.

Den s.k. visandedagen har haft stor betydelse vid tillämpningen

av LAF och dessförinnan YFL. Den kommer säkerligen att spela stor

en roll också vid tillämpningen av en ny arbetsskadelag, framför allt när det gäller att avgöra om gammal eller lag ska tillämpas. Vid olycks-

ny fallsskador har det framstått som självklart utan någon särskild regel att de ska anses ha inträffat dagen för olycksfallet.

Sjukdomar som framkallats av annan skadlig inverkan ska enligt den aktuella bestämmelsen anses ha inträffat den dag då skadan visade sig. I allmänhet anses skadan visa sig när läkare konstaterar sjuk-

en domen enligt besöksjoumal eller intyg. Men kan det beläggas att den visat sig tidigare gäller den tidpunkten. Det finns hel del rättsfall

en från tillämpningen av YFL och LAF kan få betydelse också för

som en ny lag. Som visandedag har t.ex. ansetts den dag sjukdomen framträdde

röntgenfotografier, även om man först långt senare satte sjukdomen i samband med arbetet.

Hur arbetsskadeersättningen bestäms

11 § Arbetsskadeersättningen bestäms enligt 5 kap. 1 § första stycket

1 och 2 samt andra och tredje styckena, 2 5 samt 6 kap. 1 §

skadeståndslagen 1972:207 med de begränsningar som anges i 12

- 16 §§ denna lag.

Som framgår av avsnitt 10.5.7 har stannat för att föreslå att

er-

sättning ska utgå enligt skadeståndsrättsliga regler, även om arbets-

skadeersättning inte är att anse som skadestånd. Liksom i patientskadelagen är det följaktligen skadeståndslagens ersättningsregler och den praxis som har utbildat sig i anledning därav ska ut-

som vara gångspunkten för fastställandet av ersättning. Vi har översiktligt redogjort för dessa i avsnitt 10.5.7.

Undantag gäller enligt lagförslaget för skadeståndslagens

regler om ersättning enligt 5 kap. första stycket punkt 3 skadeståndslagen för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan. Dessa "ideella ersättningar ersätts vid

arbetsskada redan av trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, TFA, eller motsvarande anordningar arbetsmarknaden.

Vissa begränsningar i rätten till ersättning finns i de följande fyra paragrafema.

en

12 § Är den skadade sjukförsäkrad enligt lagen 1962:381 allmän

om försäkring, har han eller hon enligt den lagen vid arbetsskada rätt till samma förmåner som vid annan sjukdom.

13 § Är någon i 12 § inte berättigad till sjukpenning från

som avses sjukförsäkringen eller är den skadade inte sjukförsäkrad enligt lagen 1962:381 allmän försäkring, har han eller hon vid arbetsskada rätt

om till arbetsskadeersättning i enlighet med vad som skulle ha utgått om 3 och 22 kap. lagen allmän försäkring hade varit tillämpliga ho-

om nom eller henne.

Ersättning motsvarande sjukpenning utgår dock inte till arbetstagare

enligt 3 kap. 16 § första stycket lagen om allmän försäkring har som undantagits från rätt till sjukpenning vid sjukdom.

Arbetsskadeförsäkringen enligt denna lag ska vara en tilläggsförsäkring till den allmänna försäkringen. Vid sjukdom utgår sjukpenning och

ersättning för sjukvårdskostnader samt rehabiliteringsersättning enligt

bestämmelserna i lagen allmän försäkring.

om

12 och 13 §§ har överförts i oförändrat skick från 3 kap. 1 och 2 §§ LAF.

Däremot har någon motsvarighet till nuvarande 3 kap. 2 a § LAF inte tagits med i lagförslaget. Frivilliga försäkringar till dem som är under utbildning förutsätts emellertid få försäkringsvillkor som liknar eller stämmer överens med dem som finns i LAF.

14 § Iden mån ersättning inte utges enligt 12 eller 13 § ersätter arbetsskadeförsäldingen nödvändiga kostnader för

sjukvård utom riket,

tandvård,

särskilda hjälpmedel.

Ersättning utgår i övrigt inte enligt denna lag för att fylla ut rätten till ersättning enligt och 22 kap. lagen 1962:381 om allmän försäkring.

Första stycket är likalydande med nuvarande 3 kap. 3 § LAF.

I andra stycket har lagts till bestämmelse att arbetsskadeför-

en om säkringen inte ska ersättning i de fall AFL innehåller regler om

ge självrisk i form exempelvis patientavgifter och karensdagar samt

av kompensation under 100 procent, vilka regler också gäller dem som omfattas av LAF.

Vi vill hänvisa till i direktiven till Sjuk- och arbetsskade-

att man kommittén påpekade att eftersom de olika försäkringarna samspelar med varandra och det samlade försäkringsskyddet ska uppfylla krav effektivitet och rättvisa, så finns det såväl samhällsekonorniska som statsfinansiella skäl att ställa krav villkoren i tilläggsförsäkringarna.

en

Till dessa villkor hör att tilläggsförsäkringama inte bör leda till att den självrisk försvinner som bör finnas för att det samlade försäkringsskyddet ska vara effektivt.

15 § Arbetsskadeersättning är för varje skadehändelse begränsad till högst l 000 gånger det basbelopp enligt lagen 1962:381 allmän om försäkring som gäller när ersättningen bestäms. För varje skadad försäkrad lämnas dock för varje skadehändelse arbetsskadeersättning med högst 200 gånger detta basbelopp. Ersättningsbeloppet för en serieskada beror annat än olyckssom av fall i arbetet är för samma ersättningsår begränsat till högst 10000 gånger basbeloppet enligt första stycket. Med serieskada förstås en arbetsskada som flera personer utsatts för under ett eller flera år och som beror av samma faktor i arbetsmiljön, vars skadliga egenskaper tidigare varit okänd. De belopp som anges i första och andra styckena innefattar inte ränta eller ersättning för rättegångskostnader. Första stycket innehåller beloppsmässiga begränsningar ersättav ningsansvaret. Motiven för begränsningarna har angetts i avsnitt 10.5.6. För att undvika att bestämmelsen måste ändras med hänsyn till inflationen har beloppsgränsen knutits till basbeloppet. Efter mönster av den regel om begränsning ersätttningsrätten vid av katastrofrisker som finns iden frivilliga läkemedelsförsälcringen har det i andra stycket tagits in en bestämmelse om begränsning vid serieskador som beror av annat än olycksfall. Som framgår av lagtexten förstås med serieskada skador som drabbat flera under ett eller flera personer år och som beror av en och samma faktor i arbetsmiljön vars skadlighet tidigare varit okänd. Det kan bli fråga arbetsskador visar sig om som under en lång följd av år och kanske långt efter det att de skadade utsattes för den skadliga inverkan. Begränsningen gäller därför per ersättningsår, vilket betyder alla ersättningar utgår grund som av serieskadan under ett kalenderår. Också här har beloppsgränsen knutits till basbeloppet. Tredje stycket är utformat efter mönster 10 § andra stycket av patientskadelagen.

16 § Om de ansvarighetsbelopp som gäller enligt 15 § första stycket första meningen eller andra stycket inte räcker till gottgörelse dem som är berättigade till ersättning, nedsätts deras ersättningar med samma kvotdel för var och en. Kan det efter inträffat skadefall befaras att nedsättning enligt första stycket fordras, kan regeringen eller den myndighet regeringen besom

en

stämmer förordna att ersättning tills vidare skall lämnas endast med

viss kvotdel. Paragrafen, har utformats efter mönster 11 § patientskadesom av lagen, innehåller bestämmelser förfarandet då det totala ansvarigom hetsbeloppet i något de fall i 15 § inte räcker till full erav som anges sättning alla skadelidande. Bestämmelserna innebär dels att ersättningama till dem inte kan få full gottgörelse ska sättas ned med som kvotdel för och dels att regeringen eller den myndighet samma var en, regeringen bestämmer kan förordna att ersättning tills vidare ska som lämnas endast med viss kvotdel, det kan befaras att ansvarigen om hetsbeloppet inte kommer att räcka till att ersätta alla skadelidande.

Försäkringsskyldighet m.m.

17 § Arbetsgivare skall ha arbetsskadeförsäkring som täcker ersätten ning för skador omfattas denna lag. Försäkringen skall tecknas som av hos den eller de försäkringsgivare enligt vad de centrala arbetssom

tagarorganisationema och arbetsgivarorganisationema arbetsmark-

naden har träffat kollektivavtal skall ha hand om arbetsskadeförsäkom ringarna. Lagen 1992:1528 offentlig upphandling är inte tillämpom

lig utseende av försäkringsgivare.

Arbetsgivare låter utföra arbete sig sammanlagt högst som annan tolv dagar under ett kalenderår är befriad från försäkringsplikt. En arbetsskadeförsäkring får med det undantag som framgår av 14 § andra stycket ersättning i vidare omfattning än som föreskrivs i ge denna lag. Första stycket innehåller bestämmelser försäkringsplikt. Alla om arbetsgivare utom de nämns i andra stycket är skyldiga att - som teckna arbetsskadeförsäkring för sina anställda. Skyldigheten gäller en offentliga arbetsgivare likaväl privata och utländska arbetsgivare som i landet likaväl svenska. Även företaget med verksamhet här som om bara bedriver tillfällig verksamhet här i landet, ska den som tar aren bete här i landet i utländskt företag försäkrad enligt svensk lag. ett vara En utlänning arbetar tillfälligt här hos en vanlig svensk arbetsgivasom ska också vara försäkrad. re Bestämmelserna gäller vid alla slag anställning. Också anställda av familjemedlemmar ska försäkrade. Som framgår l § tredje vara av stycket gäller bestämmelserna även uppdragsgivare i förhållande till uppdragstagare. Av 2 § framgår vidare att egenföretagare ska ha rätt att teckna frivillig arbetsskadeförsäkring. Av tredje meningen i förevarande stycke framgår att lagen offentlig upphandling inte är tillom

352 Alternativet med en tilläggsförsäkring...

lämplig utseende av försäkringsgivare. Bestämmelsen har motiverats iavsnitt 10.5.8.

Det har inte ansetts nödvändigt att låta försäkringsplikten omfatta också mycket kortvariga anställningar. I andra stycket har därför gjorts undantag för arbeten och därmed också uppdrag som varat i högst

- tolv dagar under ett kalenderår. Den som skadas under en sådan kortvarig anställning är emellertid inte undandragen försäkringsskydd. Han eller hon ska trots det kunna få ersättning från den försäkringsgivare som tecknar försäkringar i samma bransch.

Försäkringspremiema får bestämmas med hänsyn till detta, 18 §

se andra stycket.

Endast de grundläggande bestämmelserna om försäkringsskyddets omfattning har lagts fast i lag. Tanken är att lagens regler ska fyllas ut med mer detaljerade försäkringsvillkor. Dessa bör givetvis kunna ge ett bättre skydd än det lagen föreskriver. Detta klargörs i tredje stycket. Dock gäller det undantag för självrisker som har lagts fast i 14 § andra stycket.

18 § Arbetsskadeförsäkringama finansieras med avgifter från arbetsgivarna efter försäkringsmässiga principer.

Prerniema skall bestämmas så att de även täcker riskerna för anställda hos icke försäkringspliktiga arbetsgivare.

Vid prerniesättningen bör iakttas att premierna för mindre arbetsgivare inte skiljer sig väsentligt från de premier fastställs för stora

som arbetsgivare. Försäkringspremiema får dock differentieras för att stimulera till förbättringar i arbetsmiljön.

I första stycket läggs fast huvudprincipen att arbetsskadeförsäkringarna ska finansieras efter försäkringsmässiga principer. Det är med andra ord risken som i huvudsak ska bestämma premiens storlek. Det är att lägga märke till att det kan röra sig om ett osedvanligt långsiktigt åtagande. Det generella skadebegreppet för med sig att ersättning kan komma att krävas för arbetssjukdomar som visar sig först långt efter det att den skadelidande utsattes för skadlig inverkan i kanske ett arbete han eller hon inte längre har kvar. Övergångsproblematiken har belysts i avsnitt 10.5.10.

Enligt 17 § andra stycket är arbetsgivare till anställda med en sammanlagd arbetstid om högst 12 dagar befriade från försäkringsplikt. Försäkringsskyddet ska dock gälla även under så korta anställningar. I andra stycket har det gjorts klart att premierna måste täcka även riskerna för dessa korta anställningar, se även kommentaren till föregående paragraf.

Tredje stycket lägger fast en solidaritetsprincip mellan stora och små arbetsgivare. Skillnaderna i premiesättning bör inte skilja sig allt-

Alternativet med tilläggsförsäkring.. 353

en

för mycket mellan olika stora arbetsgivare i samma bransch. Med uttrycket väsentligt i den förslagna bestämmelsen avses en skillnad ca 30 35 procent. Samtidigt klarläggs att regeln inte ska inkräkta

möjligheterna att tillämpa en premiesättning som utformas med hänsyn till att den ska stimulera till arbetsmiljöförbättringar.

19 § Saknas arbetsskadeförsäkring, svarar den försäkringsgivare hos vilken arbetsgivaren skulle ha tecknat försäkring ändå för den arbetsskadeersättning som skulle ha lämnats, om en arbetsskadeförsäkring hade funnits.

I paragrafen regleras ansvaret för skador som uppkommit hos arbetsgivare saknar arbetsskadeförsäkring. Av 25 § framgår att för-

som säkringsgivaren får kräva tillbaka den ersättning som har betalats ut av den försumlige arbetsgivaren. I 20 § finns vidare bestämmelser om gottgörelse för den tid arbetsgivaren har saknat arbetsskadeförsäkring.

20 § Försäkringsgivaren har rätt till gottgörelse arbetsskadeförsäkringsavgift för den tid arbetsgivaren har saknat försäkring enligt denna lag.

Arbetsskadeförsäkringsavgift får högst tas ut med ett belopp som motsvarar femton procent av det basbelopp enligt lagen 1962:381 om allmän försäkring gäller när avgiften bestäms. Om det belopp är

som högre motsvarar två gånger den årliga försäkringspremie som

som gäller för arbetsgivare i motsvarande kategori när avgiften bestäms, får avgiften i stället beräknas grundval av detta belopp.

I paragrafen finns bestämmelser om den sanktion som träffar en arbetsgivare låter bli att fullgöra sin försäkringsplikt enligt 17

som Paragrafen har utformats efter mönster av 16 § patientskadelagen.

Enligt första stycket får arbetsskadeförsäkringsavgift tas ut för den

arbetsskadeförsäkringen saknats. Avgiften förfaller till betaltid som ning vid anfordran och kan krävas ut för förfluten tid, även om arbetsgivaren för tiden därefter fortsätter att vara oförsäkrad. För den fortsatta underlåtenheten kan ny avgift tas ut.

I andra stycket finns bestämmelser som anger hur stor arbetsskadeförsäkringsavgiften får vara. Enligt huvudregeln får den högst uppgå till ett belopp som för år räknat motsvarar 15 procent av basbeloppet enligt lagen allmän försäkring. Det basbelopp som ligger till grund

om för beräkningen är det som gäller när avgiften bestäms, dvs. vid den tidpunkt då försäkringsgivaren beslutar att ta ut avgiften. Huvudregeln kompletteras med en bestämmelse som gör det möjligt att differentiera avgiften med hänsyn till den kategori av arbetsgivare som den försumlige arbetsgivaren tillhör. Inget hindrar att försäkringsgivaren sätter avgiften lägre än vad följer dessa bestämmelser, om det finns skäl

som av

12 18-0105

för det. Frågan uttagande av avgiften får i sista hand prövas av

om domstol, arbetsgivaren anser att avgiften i något avseende är felak-

om

tigt påförd.

Arbetsskadenämnd

21 § Försäkringsgivaren skall upprätthålla och bekosta en arbetsskadenärrmd. I nämnden skall det ingå företrädare för de försäkrades intressen. Ytterligare föreskrifter om nämndens sammansättning lämnas av regeringen också skall godkänna nämndens arbetsordning.

som

Nämnden skall begäran av försäkrad eller annan skadelidande, arbetsgivare, försäkringsgivare eller domstol yttra sig över ersättningsfall.

I paragrafens första stycke föreskrivs att försäkringsgivaren är skyldig att upprätthålla och bekosta arbetsskadenämnd. Motivet för att

en införa sådan nämnd har redovisats i avsnitt 7.5.8. Liksom pati-

en entskadenämnden enligt 17 § patientskadelagen ska arbetsskadenänmden ha en arbetsordning som fastställs av regeringen.

Arbetsskadenämnden ska yttra sig i ersättningsfall begäran av försäkrad eller skadelidande, försäkringsgivaren eller domstol.

annan En bestämmelse om detta finns i andra stycket. Närrmdens yttranden är

endast rådgivande.

Skadestånd

22 § Trots att arbetsskadeersättning kan lämnas enligt denna lag får den skadelidande i stället kräva skadestånd enligt vad som gäller därom.

I paragrafen har tagits in en bestämmelse som erinrar om att arbetsskadelagen inte hindrar att den skadelidande för talan om ersättning enligt arbetsskadelagen i anledning av en inträffad skada. Med skadelidande även efterlevande till försäkrad. Motiven till bestäm-

avses en melsen, motsvarar 18 § patientskadelagen, har redovisats i avsnitt

som 7.5.8.

23 § Den som har utgett skadestånd med anledning av skada som avses i denna lag inträder intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till arbetsskadeersättning. Detta gäller dock inte om arbetsskadeersättningen skulle ha kunnat krävas tillbaka av den skadeståndsskyldige enligt 24 § första stycket.

I paragrafen föreskrivs att den som betalt skadestånd med anledning

skada avses i lagen har rätt att återkräva motsvarande belopp av en som

Alternativet med tilläggsförsäkring.. 355

en

den arbetsskadeförsäkring den skadelidande rätt till arbetsur som ger skadeersättning. Denna rätt finns dock inte arbetsgivaren vållat

om skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet.

24 § Har arbetsskadeersättning lämnats för skada som har vållats

en uppsåtligen eller grov vårdslöshet, inträder försäkringsgivaren

genom intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd.

Om arbetsskadeersättning har betalats för en skada som omfattas av produktansvarslagen l992:18, inträder försäkringsgivaren intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd enligt den lagen.

Omfattas skada trafikförsäkring enligt trafikskadelagen

en av 1975:1410 och har arbetsskadeersättning lämnats för skadan, inträder försäkringsgivaren intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning.

Enligt första stycket försäkringsgivaren rätt att inträda i den

ges skadelidandes rätt till skadestånd, om han har utgett arbetsskadeersättning. Försäkringsgivaren kan inte kräva än vad den skadelidande

mer själv skulle ha kunnat göra, han hade vänt sig direkt mot den skade-

om ståndsskyldige. Förutsättningen för återkravsrätten är att arbetsgivaren har vållat skadan uppsåtligen eller grov vårdslöshet. Bestämmelsen

av är utformad efter mönster av 20 § första stycket patientskadelagen.

Bestämmelsen i andra stycket handlar om försäkringsgivarens rätt till återkrav mot den är skadeståndsskyldig enligt produk-

som tansvarslagen. Bestämmelsen är utformad med 20 § andra stycket patientskadelagen förebild.

som

Tredje stycket reglerar förhållandet i fråga om skador som täcks av både arbetsskadelagen och trafikskadelagen. Det handlar alltså om ersättning för arbetsskador inträffat vid trafikolyckor väg till eller

som från arbetet eller under detta. Principen är den att kostnaderna för skadan ska belasta trafikförsäkringen. Detta kommer till uttryck i denna bestämmelse utformad med 20 § tredje stycket patientskadelagen som

mönster försäkringsgivaren rätt att intill det belopp han ut-

- som ger gett i arbetsskadeersättning upbära den trafikskadeersättning som den skadelidande har rätt till.

25 § Har arbetsskadeersättning lämnats enligt 19 får ersättningen krävas tillbaka från den arbetsgivare som varit skyldig att teckna arbetsskadeförsäkring.

I 19 § finns bestämmelse om att försäkringsgivaren är ansvarig

en för arbetsskadeersättning för skador har uppkommit hos en oför-

som säkrad arbetsgivare. Förevarande paragraf ger försäkringsgivaren rätt

att kräva tillbaka utgiven arbetsskadeersättning av den arbetsgivare som skulle ha tecknat arbetsskadeförsäkring.

26 § En arbetsgivare som har krävts belopp enligt 25 § inträder intill det utgivna beloppet i den rätt som enligt 23 § tillkommer försäkringsgivaren.

I denna paragraf behandlas återkravsrätten för en oförsäkrad arbetsgivare som enligt 25 § jämförd med 19 § har kompenserat försäkringsgivaren för utgiven arbetsskadeersättning. Enligt bestämmelsen har arbetsgivaren rätt att i sin tur kräva tillbaka ersättningen av någon annan som kan vara betalningsskyldig. Arbetsgivaren kan exempelvis kräva tillbaka ersättningen av den som vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet. Äterkravsrätten kan också bl.a. gälla den har

mot som produktansvar enligt produktansvarslagen eller den som är skyldig att utge trafikskadeersättning för skadan.

Preskription

27 § Den som vill ha arbetsskadeersättning enligt denna lag förlorar rätten därtill, om han eller hon inte väcker talan inom sex år,

beträffande sjukpenning och livränta från den dag ersättningen avser,

beträffande begravningshjälp från dagen för dödsfallet,

beträffande annan ersättning från den dag då den försäkrade har erlagt belopp för vilket ersättning begärs.

Har den som vill ha ersättning anmält skadan hos arbetsgivaren eller försäkringsgivaren inom den tid som angetts i första stycket, har han eller hon alltid sex månader sig att väcka talan efter att ha fått del av försäkringsgivarens slutliga ställningstagande i ärendet.

Första stycket. Ersättningsrätten är liksom enligt 6 kap. 6 § LAF begränsad till sex år från angivna dagar, och den allmänna tioåriga fordringspreskriptionen gäller alltså inte här. Bestämmelsen är i övrigt utformad med 23 § patientskadelagen som mönster. Preskriptionen avbryts genom att talan väcks vid domstol. Som anges i andra stycket kan emellertid preskriptionsavbrott även göras genom en anmälan till arbetsgivaren eller försäkringsgivaren.

Preskriptionstiden räknas från det att den skadelidande fick kännedom om att anspråket kunde göras gällande. För att den skadelidande ska anses ha sådan kännedom måste tre förutsättningar vara uppfyllda. För det första måste den skadelidande ha fått kännedom om skadan. Tidpunkten räknas från det att skadan blev märkbar, oavsett om den orsakats vid ett tidigare tillfälle. För det andra måste den skadelidande ha

Alternativet med en tilläggsförsäkring.. 357

klart för sig att det är fråga om en skada som är ersättningsgill enligt arbetsskadelagen. Situationen kan t.ex. vara sådan att den skadelidande inte omedelbart när skadan visar sig sätter den i samband med en skadlig inverkan i arbetet utan blir uppmärksammad det först senare. Slutligen ska den skadelidande veta mot vem han eller hon ska rikta sitt anspråk. Verkan av att den skadelidande inte väcker talan inom föreskriven tid är att rätten att föra talan inom föreskriven tid går förlorad. Frågan om rätten att föra talan gått förlorad beaktas endast efter invändning av försäkringsgivaren.

Forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken är tillämpliga. Talan kan antingen väckas där den försäkrade utsattes för skadliga inverkan eller där svaranden har sitt hemvist. Talan vid domstol torde dock inte behöva förekomma särskilt ofta. I allmänhet torde skadan bli slutreglerad efter anmälan skadan till försäkringsgivaren och efter ett eventu-

en av ellt yttrande från arbetsskadenärrmden.

Bestämmelsen i andra stycket syftar till att hindra rättsförlust för den skadelidande när han eller hon väl anmält skadan till försäkringsgivaren ärendet regleras först sedan sexårsfristen gått ut eller kort

men tid dessförinnan. Den skadelidande kan dock alltid hålla sig till den frist han har enligt första stycket, om denna löper ut senare än

som sexmånadersfristen i förevarande stycke.

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2000, då lagen 1976:380 om arbetsskadeförsäkring upphör gälla. Äldre bestämmelser gäller fort-

att farande i fråga skada som har inträffat före ikraftträdandet.

om

2. Förekommer i lag eller författning hänvisning till föreskrift

annan

har ersatts genom bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den som nya bestämmelsen.

Som framgår avsnitt 10.5.lO föreslå vi att gängse principer

av socialförsäkringsområdet ska gälla LAF ersätts av arbetsskade-

om lagen. Den lagen ska tillämpas bara skador som har inträffat

nya efter ikraftträdandet den 1 juli 2000. För skador som har inträffat tidigare gäller fortfarande LAF eller äldre lag. Enligt 10 § ska en skada

har orsakats annat än olycksfall ha inträffat den dag då som av anses skadan visade sig, se närmare kommentaren till l0

Särskilda

yttranden

Särskilt yttrande Paul Carlsson, LO och

av

Anna-Stina Elfving, TCO

Socialförsäkringarna har under senaste åren genomgått dramatiska förändringar, eller riktigare uttryckt, försämringar. Som övergripande motivering har anförts att förändringar är nödvändiga av ekonomiska skäl. Att beakta ekonomin är givetvis väsentligt, men lika viktigt är att analysera de sociala konsekvenserna samt hur förslaget verkar på helheten i socialförsäkringama.

Arbetsskadeförsäkringen är ett av de områden som försämrats allra mest. Därför har regeringen i direktiven särskilt angivit bland annat att utredaren ska analysera om försäkringen ger en tillfredsställande trygghet för den som drabbas av en arbetsskada samt om försäkringen uppfyller principen skadad så lång möjligt ska hållas ekonomiskt

att en skadeslös.

Vår grundsyn är att den som drabbas av en arbetsskada ska ha ett fullgott ekonomiskt skydd. Den som förvärvsarbetar utsätts för risker i arbetet som hon normalt har begränsade möjligheter att påverka. Skillnader i risk är betydande mellan olika yrkesgrupper och mellan könen. Sambandet mellan arbete och hälsa är högst påtagligt.

Utredningen konstaterar att arbetsskadeförsäkringen inte längre kan anses ge en tillfredsställande trygghet för den arbetsskadade. Vi instämmer i det. Vi är därför kritiska till att utredaren inte föreslår att arbetsskadesjukpenning införs igen. Att återinföra en sådan skulle medföra flera förbättringar. Framför allt skulle den enskilde skadats få

som ett förbättrat ekonomiskt skydd. Dessutom skulle samhället få en tidigare information om arbetslivets risker och det sättet snabbare kunna sätta in preventiva åtgärder för att dels motverka nya skador och dels sänka kostnaderna. Problemet med att uppfylla ILO-konventionen

att inte tillämpa någon karensdag i arbetsskadeförsäkringen skulle om också kunna få sin lösning med en arbetsskadesjukpenning.

360 Särskilda yttranden

Sjuk- och arbetsskadekommittén föreslog en arbetsskadesjukpenning för olycksfallen, men inte för sjukdomarna. Ett flertal remissinstanser yttrade sig kritiskt över detta med motiveringen att en sådan förbättring skulle gynna män mer än kvinnor eftersom kvinnor i högre grad råkar ut för arbetssjukdomar. I det nu presenterade förslaget föreslår utredaren ingen arbetsskadesjukpenning, varken för olycksfall eller sjukdomar. Vi anser att det är ett dåligt sätt att åstadkomma likabehandling av olycksfall och arbetssjukdom och rättvisa mellan könen.

Den omställningsersättning som utredningen föreslår innebär ingen förbättring jämfört med utfallet av regeringsrättens domar om livränta. Förslaget är därmed inte tillräckligt för att ge en tillfredsställande trygghet för de arbetsskadade vilket vi anser att direktiven ger utrymme för.

Att anföra ekonomiska motiv för att inte föreslå en arbetsskadesjukpenning är inte relevant, då intäkterna till arbetsskadeförsäkringen är betydligt större än utgifterna. Även arbetsskadesjukpenning skulle

om återinföras skulle intäkterna vara högre än utgifterna. Vi tror inte att ett återinförande arbetsskadesjukpenning skulle leda till en okontrolle-

av rad kostnadsökning. Kraven för att en arbetsskada ska godkännas är alltför höga för det.

Utredaren föreslår att bevisreglema behålls oförändrade med motiveringen att det gått alltför kort tid sedan de infördes för att med bestämdhet kunna bedöma om de medfört en försämring. Vi anser att nuvarande bevisregler ställer alltför höga krav och därför behöver förändras för att ett bättre sätt återspegla vilka skador som beror arbetet och då även täcka in arbetssjukdomama.

Vi menar dock att det även i fortsättningen måste finnas tydliga regler som visar att det handlar om skadlig inverkan orsakad av arbetet för att få en arbetsskada godkänd. Det är viktigt för att upprätthålla tilltron till försäkringen.

Utredaren har i enlighet med direktiven utrett ett alternativ till dagens ordning, där arbetsmarknadens parter tar över det organisatoriska och finansiella ansvaret för en obligatorisk tilläggsförsäkring vid arbetsskada. Vi har inte avvisat att diskutera hur ett sådant alternativ skulle kunna utfonnas, men det borde framgå tydligare i utredningen att vår grundsyn är att arbetsskadeförsäkringen ska vara i offentlig regi.

Utredarens modell där arbetsmarknadens parter tar över ansvaret för försäkringen i form av en tilläggsförsäkring vid arbetsskada visar med all önskvärd tydlighet att förslaget inte skulle medföra några förbättringar vare sig för den enskilde, arbetsgivaren eller samhället. Vi avvisar förslaget med bestämdhet.

På den korta tid utredaren haft sig har han lyckats göra en god beskrivning av arbetsskadeförsäkringen och vissa av förslagen korn-

Särskilda yttranden 361

de genomförs, att kunna leda till förbättrad handläggning mer, om en

försäkringen. Det är dock inte tillräckligt för att kunna säga att förav säkringen tillfredsställande trygghet för de arbetsskadade.

ger en

Arbetsskadeutredningen 1997 har tyvärr, som många andra utredningar, haft alltför kort tid för sitt utredningsarbete. Samtidigt har det pågått andra utredningar angående näraliggande socialförsäkringsfrågor har konsekvenser för arbetsskadeutredningens arbete. På

som grund den korta utredningstiden har de andra utredningarnas förslag

av inte kunnat beaktas tillräckligt.

Särskilt yttrande av sakkunnige Alf Eckerhall

Kostnaderna för sjukpenningen, förtidspensionen och arbetsskadeförsäkringen uppgår till i storleksordningen 75 miljarder år inklusive

per

kostnaden för ålderspension. I september 1992 nåddes en bred politisk

enighet att låta utreda de tre försäkringssystemen för en omläggning

om till allmän ohälsoförsäkring. Genom regeringsdirektiv i april 1995

en undanröjdes den breda politiska plattformen, och en ombildad utredning fick enligt betydligt snävare direktiv i uppgift att lägga fram ett förslag till allmän ohälsoförsäkring. Utredningen lade fram sitt slut-

en betänkande i juni 1996, dock utan att ha fullgjort huvuduppgiften.

1997 spjälkades det ursprungligen övergripande utredningsupp-

draget till fyra enmansutredningar, nämligen en om förtidspensionema,

arbetsskadeförsäkringen, arbetsgivarnas rehabiliteringsen om en om

socialförsäkringsnänmdema. Till detta kom ett

ansvar m.m. samt en om uppdrag till Arbetarskyddstyrelsen, Riksförsäkringsverket och Statistiska Centralbyrån att ta fram system täcker samhällets behov av

som

information dels den korta sjukfrånvaron under sjuklöneperioden,

om dels arbetsskador. Ingen utredningarna har haft någon parlamenta-

av risk representation i form ledamot, sakkunnig, referensgrupp eller

av dylikt.

Frågan den framtida förtidspensionen, sjukförsäkringen och ar-

om betsskadeförsäkringen har stor betydelse för många försäkrade och har också samhällsekonomisk betydelse. Frågan innefattar också

en stor

många principiella ställningstagande som bör avgöras det politiska

planet. Det är därför inte rimligt att de olika delfrågoma nu skall avgöras på grundval enskilda tjänstemäns förslag. Om så sker kommer

av den politiska att få sin grund i endast ett par veckors

processen motionstid efter det att proposition har lagt till Riksdagen.

Jag att de behandlade socialförsäkringama borde ha beretts

anser nu i enlighet med den breda politiska uppgörelse som träffades 1992 eller i vart fall i parlamentarisk ordning.

362 Särskilda yttranden

Direktiven till arbetsskadeutredningen innebär till stora delar en omtagning av det utredningsarbete genomfördes Arbetsskadesom av försäkringsutredningen 1992. Att nu analysera de förändringar som genomfördes 1993 är alldeles för tidigt, enär det ännu knappast finns några avgöranden från överdomstolama av principiellt intresse. Utredningen skulle också pröva ett alternativ till nuvarande arbetsskadeförsälcring som innebär att arbetsmarknadens parter tar över det organisatoriska och finansiella ansvaret för en obligatorisk tilläggsförsäkring vid arbetsskada. Denna uppgift prövades ingående den av parlamentariskt tilllsatta sjuk- och arbetsskadekommittén, och kommittén konstaterade entydigt att förslaget inte visat sig vara en framkomlig väg. Det har därför inte funnits anledning att ånyo pröva denna fråga eller att lägga ned ett så omfattande utredningsarbete i frågan har som skett. Utredningen kunde däremot ha fått i uppdrag att fullfölja Arbetsskadeförsäkringsutredningens uppgift att utreda nuvarande arbetsom skadeförsäkring kunde ersättas genom en obligatorisk arbetsskadeförsäkring som kan tecknas i privat försäkringsbolag. Mycket talar för att de största incitamenteffektema skulle kunna uppnås obligagenom en torisk arbetsolycksfallsförsäkring med primärt ersättnings- och rehabiliteringsansvar. Detsamma gäller beträffande trafikförsäkringen. Utredningen kunde också ha fått i uppgift att utarbeta förslag om slopande av färdolycksfallen i arbetsskadeförsäkringen. Riksdagen har vid två tillfällen givit Regeringen till känna att ett sådant förslag borde utarbetas och redovisas. Arbetsgivaren har som regel ingen möjlighet att påverka säkerheten vid färd till eller från arbetsstället. I kapitel 4 redovisas arbetsskadeförsäkringens utveckling i siffror. Framställningen är starkt vinklad bland annat att de senaste genom årens siffror i huvudsak jämförs med statistik från år då ärendetillströmningen och bifallsfrekvensen var som störst. Utredningsmannen talar också om godkända respektive godkända arbetsskador. I uttryckssättet kan läsas in ett ställningstagande från utredningsmannens sida, att försäkringskassoma handlar felaktigt när de inte godkänner alla anmälda skador och sjukdomar arbetsskador. Jag för som anser min del att försäkringskassoma är skyldiga att pröva ärenden utifrån gällande arbetsskadebegrepp och meddela avslag när olycksfallet eller sjukdomen inte har med arbetet att göra. Utredningsmannen använder också genomgående i betänkandet första pluralis trots att det är person hans själv som ytterst bestämmer vad skall stå i betänkandet och som trots att det inte alltid har förelegat enighet bland de sakkunniga. Ikapitel 5 gör utredningsmannen absoluta uttalanden går stick i som stäv mot de politiskt fattade besluten 1991 1993. Dessa värderingar -

Särskilda yttranden 363

bör tillkomma de politiskt valda att göra och inte enskild utreden ningsman. I punkt 5.3 föreslås regel har karaktären ett undantag från en som av undantag. Trots utredningsmannens uttalande om slentrianmässig ett tillämpning finns det inget visar annat än att gällande rättspraxis som är både lämplig och klar. I avsnitt 5.5 redovisas att utredningsmannen har övervägt att byta ut den gällande bevisregeln mot han anser vara enklare och nu en som lättare förstå. Den alternativa bevisregeln redovisas närmare i kapiatt tel 10. Jag att den alternativa regeln skulle vara mindre pedagoanser gisk än den nuvarande samt väl så svår att både tillämpa och förstå. I avsnitt 5.6 och andra ställen i betänkande finns påståenden som börjar "man menar och det anses. Utredningsmannen har inte i klartext velat eller vilka sagesmän har viss uppfattange vem som en ning. I avsnitt 5.6.2 föreslås att försäkringskassan skall vara skyldig att pröva skadeärende så snart möjligt och senast inom sex månaett som der. En prövning kan genast leda till omställningsersättning eller livränta enligt 5.10. Om ersättning beviljas skall också särskild arbetsskadeersättning för eventuella karensdagar. Fram till 1992 gällde utges samordningstid 90 dagar och därefter samordningstid 180 en en dagar. Efter den 1 juli 1993 skall arbetsskador prövas och ersättas i princip först vid bestående arbetsoförmåga. Utredningsmannens förslag innebär i praktiken den tidigare arbetsskadesjukpenningen 100 % att återinförs och utan begränsning någon samordningstid. Omställav ningsersättning och omställningsbidrag föreslås utgå till den som genomgår förebyggande medicinsk behandling eller rehabilitering eller arbetslivsinriktad rehabilitering. Förslaget kan innebära att den hundraprocentiga ersättningen inte utges till alla eller från mycket olika tidpunkter. Härigenom kan sådan ersättning bli mycket orättvis genteen mot enskilda försäkrade. Jag det inte finns skäl att ändra de nuvarande bestämanser att melserna. Ersättningsreglema bör så lika möjligt inom olika vara som ersättningssystem. Det finns också skäl att erinra Riksdagens reom visorers 1988/89:5 bygger från samtliga dåvarande rapport som svar 26 försäkringskassor, 16 rehabiliteringskliniker samt Svenska Företagsläkarföreningen. Huvudbudskapet i rapporten sid. 41 är, att ersättningen vid sjukdom bör vara densamma oavsett sjukdomsanledning. Till frågan lika ersättningsregler hör också vilket beräkningsom underlag skall användas. Det finns inte skäl att ha kvar de särsom skilda beräkningsreglema i arbetsskadeförsäkringen. De bör därför till motsvarande regler i AFL. Det är inte rimligt att ergenast anpassas

364 Särskilda yttranden

sättning skall utges för icke havda kostnader. Även reglerna i 17 § Semesterlagen bör ändras på motsvarande sätt. När det gäller Sveriges eventuella brott mot ILO-konventionen nr 121 om Förmåner vid yrkesskada jag, att Sverige med råge anser uppfyller konventionen. Som huvudkrav uppställer konventionen nämligen 60 % av en normal inkomstersättning samtidigt Sverige som aldrig ligger lägre än 80 % förutom karensdagen. ILO-konventionen får inte vara ett självändamål utan bör till ändrade förhållanden. anpassas Jag anser att Sverige bör säga konventionen och sedan anta den upp nytt utom beträffande den regel som rör karensdagen. Samordningen enligt avsnitt 7.1 bör genomföras utan ytterligare dröjsmål. Det kan aldrig ha varit lagstiftarens mening att vissa delar av ersättningen skall kunna komma upp till 165 %.

Särskilt yttrande Hans Goine

av

I utredningen föreslås ett tillägg till undantagsbestämmelsema i 2 kap. 1 § lagen om arbetsskadeförsäkring vad gäller skador psykisk eller av psykosomatisk natur. Tillägget föreslås få följande lydelse: Vad nu sagts gäller inte skadan har sin grund i trakasserier eller andra om kränkningar av den försäkrade eller andra liknande, påtagliga brister i arbetsmiljön. Lagen om arbetsskadeförsäkring har ett generellt skadebegrepp. I princip alla skador som kan hänföras till arbete eller faktorer i arbetsmiljön omfattas av lagen. Utredningen föreslår ingen ändring i detta avseende vilket är bra. Från det generella skadebegreppet har undantagits vissa omständigheter som kan ge upphov till psykiska eller psykosomatiska besvär. Undantaget infördes 1993 men har i praktiken varit gällande sedan lagen tillkom 1997 och tillämpats med stöd av förarbeten. Det tillägg som utredningen nu föreslår innebär enligt min uppfattning hänvisen ning från undantagsbestämmelserna tillbaka till det generella skadebegreppet. Jag anser det vara ologiskt och obehövligt. Tillägget riskerar tvärtom medföra nya oklarheter och tolkningsproblem och bör därför inte skrivas in i lagtexten. Utredningen säger sig finna anledning att ta fasta den kritik som har framförts mot försäkringskassomas tillämpning. Vidare skriver man att det givetvis inte bör accepteras att kassan eller mindre mer slentrianmässigt konstaterar att sjukdomsbesvären inte är ersättningsberättigade bara därför att de är hänförliga till förhållanden beror som det psykiska arbetskliminatet arbetsplatsen.

Särskilda yttranden 365

Jag instämmer naturligtvis i slentrianmässig tillämpning inte att en acceptabel. Jag finner emellertid inga hållbara belägg för att kassorär tillämpning är sådan. Utredningen har inte haft möjlighet att göra nas någon genomgång och bedömning hur undantagen beträffande egen av psykiska besvär fungerar i praktiken, utan bygger sina överväganden

åsikter från bl.a. LO:s Rättsskydd, tycker sig ha funnit en klar tensom dens hos försäkringskassoma att försöka tolka in väl mycket under lagens undantagsbestämmelser. Uppgifter i vilken omfattning om försäkringskassomas beslut i denna ärenden har ändrats i högre typ av instans saknas. I avsnitt 5.6 handläggningen lämnar utredningen förslag som om syftar till nå säkrare och snabbare handläggning av arbetsskador. att en säkra kvalificerad bedömning föreslår utredningen att ären- För att en dehanteringen ska koncentreras till något eller några kontor i varje

kassa. Utredningen att försäkringskassan bör bilda avdelningar anser med 5-10 handläggare. Förslaget stämmer illa överens med den inrikt-

ning föreslås i regeringens proposition 1997/98:41. Där ges som styrelse befogenheter att organisera verksamheten utifrån varje kassans försäkringskassas förutsättningar. Enligt min mening är det därenskild felaktigt detta sätt i detalj hur försäkringskassan bör orför att ange ganisera sin verksamhet för ett visst ärendeslag.

Särskilt av Jens Karlsson

yttrande

Behovet av översyn

Arbetsskadeförsäkringen har under år ändrats flera gånger, senare bland har begreppet arbetsskada justerats och arbetsskadesjukannat slopats. Den översyn har gjorts kommer enligt min

penningen som nu

tidigt, det hade varit bättre att göra den först ett par år mening för då effekterna de senaste lagändringarna bättre hade kunnat senare av bedömas. På sikt bör behovet särskild försäkring för skador i arbetet tas av en diskussion. Arbetslivet har under detta århundrade förändrats så under riskerna för arbetsskador minskat radikalt. En lösning är därför att att låta privata försäkringar täcka arbetsolyckoma medan den allmänna

försäkringen får omfatta arbetssjukdomama.

Särskild arbetsskadeersättning

alltid klar skillnad mellan inkomst eget arbete och Det bör vara en av inkomst i form ersättning eller bidrag. Alla socialförsäkringar bör av

366 Särskilda yttranden

därför innehålla självrisker, både så sätt att den ersättning lämsom nas inte motsvarar hela förlusten och så sätt att vissa delar förav lusten inte ersätts alls. Karensdagar uppfyller det senaste kravet och bör finnas också i arbetsskadeförsäkringen. Det har uppmärksammats att den nuvarande utformningen arbetsskadeförsäkringen inte stämmer överens med våra åtaganden enligt ILO-konventionen nr 121 den punkt gäller karensdagar. Utsom redningen noterar dock att arbetsskadade sammantaget har ett skydd enligt försäkringen vida överstiger konventionens krav. som Mot bakgrund de ekonomiska och administrativa fördelar av som karensdagar medför och att den höga ersättning totalt utgår vid som arbetsskada bör enligt min mening förslaget särskild arbetsskadeom en ersättning inte genomföras.

Omställningsersättning och omställningsbidrag

Vid en jämförelse med andra länder har omfattande socialförsäkringar. För att finansiera dessa krävs dock höga skatter ofta betecknade avgifter. När konjunkturen i ekonomin försvagades kraftigt i början 1990-talet blev det statsfinansiella skäl nödvändigt inav av att skränka försäkringama. Men trots dessa och andra förändringar är tillväxten i ekonomin svag. För att förbättra denna krävs reformer som stimulerar arbete och företagande, vilket i sin tur kräver minskade offentliga utgifter. Därför bör socialförsäkringama inte utvidgas utan starka skäl. Som motiv för att införa nya former för ersättning, omställningsersättning och omställningsbidrag, anförs att arbetsskadeförsäkringen kan motverka rehabilitering. Några säkra belägg för detta redovisas dock inte. Vidare framgår av ny rättspraxis att ersättning från försäkringen redan i dag kan utgå under viss rehabilitering. Jag menar därför att tillräckligt starka skäl för att införa ersättnya ningsformer inte har redovisats och att utredningens förslag i denna del inte bör genomföras.

En tilläggsförsäkring administrerad arbetsmarknadens parter av

För ett par år sedan analyserades svensk ekonomi Ekonomikomav rnissionen SOU 1993:116, Nya villkor för ekonomi och politik. Kommissionen ansåg att sammanblandning mellan det offentliga och organisationer är ett problem och anförde att Det är viktigt enskilda att löntagare och företagare har realistiska möjligheter att när det gäller

Särskilda yttranden 367

stå fria från arbetsmarknadens organisationer." Se s. 96 försäkringar och 97. delar den uppfattning och att bland annat detta skäl kan Jag anser av det inte komma fråga att lägga socialförsäkringar organisationer-

då det minskar den friheten. na

Särskilt Margareta Sjöberg och

yttrande av

Jan Svensson

TVA, tilläggsförsäkring vid arbetsskada

direktiv har utredningen granskat ett alternativ till I enlighet med sina arbetsskadeförsäkring innebärande att arbetsmarknadens nuvarande såväl det finansiella administrativa ansvaret för förparter övertar som säkringen. Vi kan konstatera att samtliga företrädare från arbetsgivarmajoritet de fackliga organisationerna be-

organisationerna samt en av

avvisar sådan ordning. Enligt vår uppfattning saknas förutstämt en sättningar lägga fram förslag i frågan. Att så ändå sker riskerar, enatt fel signaler till regeringen. Det finns klara ligt vår uppfattning, att ge såväl ekonomisk administrativ synvinkel att nuvarande fördelar ur som ordning behålls. kan konstatera förslaget TVA, tilläggsförsäkring vid ar- Vi att om betsskada, innehåller så många motsägelser och brister att det inte kan underlag för fortsatt beredning. TVA förutsätter att kollektivutgöra avtal träffas försäkringens administration och försäkringsplikt om t.ex. gälla för samtliga arbetsgivare, dvs. även för arbetsgivare utan att kollektivavtal. Om kollektivavtal är nödvändiga innebär detta att man gången i lag kräver parterna svensk arbetsmarknad att för första av träffa kollektivavtal i specifik fråga. Enligt vår uppfattning är detta en klart ingrepp i den fria förhandlingsrätten. ett skall försäkringen finansieras enligt försäkrings- Enligt förslaget principer och premien kunna skifta från sektor till sektor. Dock mässiga skilja än 30-35 procent mellan stora och små får premien inte mer Inget hur dessa oförenliga mål ska kunna uppnås. I företag. sägs om detta mindre differentiering än vad är aktuell i dag

praktiken är en som

hänsyn till avgifter och premier till arbetsskadeförsäkringen om man tar och TFA-försäkringen för privat arbetsgivare. en internationell jämförelse har Sverige väldigt få olycksfall trots Vi en har differentierad avgift till arbetsskadeförsäldingen. att vi inte en beror enligt vår uppfattning främst det förebyggande arbetet Detta

med stöd arbetsmiljölagstiftningen, bedrivs landets

som, främst av arbetsplatser. Införs differentierade premier kan det medföra en risk att

368 Särskilda yttranden

det förebyggande arbetet tonas ned och kan få till följd att olycksfallen nytt ökar i framtiden. Den föreslagna lösningen, att parterna skulle bilda försäkegna ringsbolag för att administrera eventuell försäkring, bedömer vi en som utesluten. Enligt förslaget skall då parterna istället kunna träffa avtal med försäkringsbolag om att åta sig skadereglering. En sådan lösning skulle innebära att parterna inte i förväg kan fastställa premie. Fören säkringsbolagen kommer att ta ut den premie krävs för att undvika som underskott och för att täcka framtida, idag okända, kostnader. Möjligheten för arbetsgivarna att byta försäkringsbolag i framtiden kommer också att återspegla sig i premiesättningen. Sammantaget gör bedömningen att kostnaderna kommer att öka för arbetsgivare en om TVA införs. Detta beror dels att administrationen kommer att splittras flera bolag dels att nuvarande LAF kommer att äga giltighet på gamla skadefall. I utredningen har det inte med önskvärd tydlighet förts fram att TVA kräver en komplettering i form TFA/PSA för att av dagens försäkringsskydd vid arbetsskada ska kunna bibehållas. Detta får till följd att, vid ett eventuellt genomförande TVA, arbetsav en givare får erlägga tre olika avgifter/premier för försäkringsskyddet, nämligen nuvarande LAF, den framtida TVA samt till den kollektivavtalade kompletteringen TFA/PSA. Tanken att sammanföra TVA med TFA/PSA anser vi möjlig vara med hänsyn till det taleförbud som finns inom avtalsförsäkringama.

Ny bevisregel

Alternativet med en ny bevisregel, bygger på andra försäkringssom lösningar, saknar en analys av konsekvenser för arbetsskadeförsäkringen. Vår bestämda uppfattning är att det inte utan vidare går att överföra de förhållanden gäller för patientskadeförsälcringen eller som trafikskadeförsäkringen till arbetsskadeområdet. Arbetsskador och uppkomsten av dessa skiljer sig markant från dessa områden.

Omställningsersättning/livränta

Under utredningens arbete har i princip ställt positiva till att inoss

föra en omställningsersättning i samband med rehabilitering. Denna in-

ställning har vi reviderat efter nyligen meddelade domar från Regeringsrätten som klarlagt rättsläget beträffande rätten till sådan ersättning. Vi anser att det är angeläget att ha så få ersättningsformer som

Särskilda yttranden 369

möjligt inom arbetsskadeförsäkringen och föreslår i stället att 6 kap. 5 § LAF ändras enligt följande:

Försäkrad till följd arbetsskada har fått sin förmåga att skaffa som av inkomst arbete bestående nedsatt för längre tid med minst en genom en har rätt till ersättning under arbetslivsinriktad rehabilite-

femtondel en

ring syftar till att återställa arbetsförmågan. I den mån åtgärden som hindrar honom eller henne att arbeta utges ersättning i form av livränta enligt bestämmelserna i kap.

Underlaget för livränta bör beräknas samma sätt som den sjukpenninggmndande inkomsten med tillägg för semesterersättning 12

procent. skattepliktiga förmåner samt kostnadsersättning bör inte ingå i underlaget för beräkning av livränta.

Psykisk påfrestning som skadlig inverkan

Vi förslaget rörande psykiskt påfrestning skadlig inanser att som verkan inte stämmer med hur lagstiftning skall byggas upp. Arbetsen skadeförsäkringen skulle förslaget genomförs ha ett generellt om skadebegrepp, sedan undantag och därefter ett undantag från undanett Eventuella problem beträffande tillämpningen av lagstiftningen taget. löses, enligt vår uppfattning, lämpligast information och utbildgenom ning.

Karensdag i arbetsskadeförsäkringen

lösa problemet med karensdag i samband arbetsskada anser vi För att Sverige skall säga gällande konvention vid arbetsskada för att att upp därefter ånyo ratificera den med reservation för förbud mot karensdagar. Förslaget om en särskild arbetsskadesjukpenning avser uppenbarligen att vilseleda kritikerna och löser endast en bråkdel av problemet och är ingen garanti för att Sverige klarar sig undan kritik från

ILO.

Bilaga 1. 371

Olika metoder att avgränsa

i förteckning arbetsskadebegreppet

samt internationella konventioner

och rekommendationer

I det följande beskrivning arbetsskadebegreppets utforrrming ges en av

i lagen yrkesskadeförsäkring, arbetsskadeförsäkringsutredningens

om förslag till förteckning 1992, lagstiftning i andra länder, ILO-konventionen, EG-kommissionens rekommendationer samt Europarådets balk social trygghet. Därefter sammanfattande översikt. om ges en

Begreppet yrkesskada enligt lagen 1954:243

om yrkesskadeförsäkring/YFL

Arbetssjukdomama reglerades i 6 § b och YFL samt i särskild c en kungörelse 1954:644 med föreskrifter enligt 6 § första stycket c

YFL. I YFL föreskrevs att skada orsakats arbetet och framkallats som av inverkan ämne eller strålande energi skall som yrkesgenom av anses skada. I dessa fall görs ingen närmare bestämning, enligt YFL och men den nämnda kungörelsen förstås med yrkesskada även:

"1 inverkan ensidiga, ovanliga eller ovanligt anstränggenom av ande rörelser framkallad

a sjukdom i sena eller senas omgivning;

b sjukdom i vävnaderna kring överarmens epicondyler

epicondylit; och

kramp eller darming i eller handens muskler eller c armens rubbning i dessa musklers samverkan annan koordinationsrubbning vid skrivning för hand eller med maskin eller vid telegrafering, piano- eller fiolspelning,

spinning, mjölkning eller därmed jämförlig verksamhet.

2 inverkan fortgående, upprepat eller ovanligt tryck genom av framkallad sjukdom i slemsäck eller underhudsvävnad; och

a

372 Bilaga 1.1

b perifer nervförlamning s.k. sliparsjuka, betförlamning och dylikt; 3 genom inverkan skakningar eller vibrationer från maskiner av eller verktyg framkallad sjukdom i benstomme, leder eller muskler eller genom sådan inverkan framkallad sjukdom i blodkärlen i armar eller händer. 4 genom inverkan av buller eller skakningar eller vibrationer av från maskiner eller verktyg framkallad sjukdom, dövhet eller

hörselnedsättning;

5 genom smitta framkallad a sjukdom, som ådragits i sysselsättning vid laboratorium, där arbete med smittämnet bedrives; b sjukdom, som avses i 2 § epidemilagen den 19 juni 1919

nr

443 eller varom förordnande utfärdats enligt 24 § samma lag, tuberkulos, epidemisk hepatit och inokulationshepatit, jämväl i annat fall än under forskning å institusom avses tion eller laboratorium eller i sysselsättning vid sjukvårdsinrättning eller eljest under yrkesmässigt utövande sjukav vård eller allmän hälsovård, sjuktransporttjänst, barnmorskevård eller vård å anstalt för barn eller åldringar eller under tjänstgöring såsom hemvårdarinna i den sociala hem-

hjälpsverksamheten; och

c bovin tuberkulos, erysipeloid, kokoppor, mjältbrand, muloch klövsjuka, rots trichofyti, tularerni, undulatfeber samt Weils sjukdom, jämväl i andra fall än under som avses a och b."

Den under punkt 5 b nämnda epidemilagen ersattes 1968 srnittav en skyddslag 1968:231 och till den en kungörelse 1968:234 som angav allmänfarliga sjukdomar. Dit räknades bl.a. de sjukdomar nämns som under punkten 5 b.

Begreppet arbetsskada enligt lagen 1976:380

om

arbetsskadeförsäkring/LAF

LAF innehåller ett generellt skadebegrepp innebär att i princip alla som skador kan hänföras till arbetet eller faktorer i arbetsmiljön som omfattas av lagen. Psykiska eller psykosomatiska sjukdomar som uppkommit under vissa förhållanden är direkt undantagna och utgör inte en arbetsskada. Även smittsamma sjukdomar undantagna från den är generella regeln och arbetsskada endast vissa förutsättanses som om ningar är uppfyllda. I Sverige står arbetssjukdomama för 70 procent antalet anmälav ningar medan olycksfallen står för 30 procent. Totalt anmäldes ca 15 700 ärenden för prövning under 1996.

Bilaga 1.1 373

Arbetsskadeförsäkringsutredningens förslag till

SOU 1992:39

förteckning

Arbetsskadeförsäkringsutredningen övervägde möjligheten att nytt

arbetsskadebegreppet direkt i lagen. I betänkandet SOU avgränsa 1992:39 sid 86 ff bl.a. följande. En avgränsning av arbetsangavs skadebegreppet skulle kunna åstadkommas antingen att i lagen genom vissa särskilda sjukdomar eller till vissa särskilt angivna skadliga ange faktorer. Lagen kunde kompletteras med lista där det mer detaljerat en vilka sjukdomar och skadliga faktorer som skulle ge rätt till erangavs sättning. En sådan metod lagstiftaren möjlighet att bestämma avgav försäkringen mycket exakt. Genom angivandet av sjuk-

gränsningen av

domsdiagnoser och beskrivning arten och innehållet skadliga av av faktorer, frekvensen lyft, tyngden lyft, ämnens kemiska t.ex. av av sammansättning, kunde omfattningen av försäkringen bestämmas geneeller restriktivt. Lagen yrkesskadeförsäkring till viss del röst om var efter detta system. I särskild kungörelse angavs vilka

uppbyggd en

sjukdomar beroende skadlig inverkan skulle godtas som som typ av yrkesskada. Om arbetsskadebegreppet avgränsades efter ett i huvuden sak liknande det dock tvunget att förteckningen över godsystem var tagbara sjukdomar reviderades i åtskilliga hänseenden. Detsamma mellan de angivna skadliga faktorerna och den fram-

gällde kopplingen

kallade sjukdomen. Det t.ex. klarlagt att sjukdom i benstomme, var och muskler inte kunde härledas endast till skadliga faktorer i leder form vibrationer och skakningar utan också i vissa fall till ensidiga av och ansträngande rörelser och arbetsställningar. Psykiska och psykosomatiska sjukdomar kunde under vissa förhållanden relateras till på-

frestningar i arbetet. Nya medicinska rön aktualiserade även ytterligare

kompletteringar.

arbetsskada i Finland

Begreppet

Grundstommen i de finska reglerna arbetsskada är lagen om olycksom fallsförsäkring i vilken stadgas att varje arbetstagare utför avlönat som arbete har rätt till ersättning för olycksfall i arbetet. Som olycksfall beskada uppkommer till följd påverkan under kort traktas även som av tid, högst ett dygn, och inte ersätts yrkessjukdom. Exempel som som skada ömhet i muskel eller uppkommit i samband sådan är sena som med arbetsrörelse, sträckningar, skavsår och köldskador. Lagen kompletteras med särskild yrkessjukdomslag. I särskild förordning ges en en

sedan exempel sjukdomar som betraktas som arbetssjukdom.

374 Bilaga 1.1

Med arbetssjukdom avses enligt lagen sjukdom, sannolikt som huvudsakligen beror på fysikaliska faktorer t.ex. vibrationsskada och hörselskada, kemiska faktorer t.ex. eksem och silikos eller biologiska faktorer t.ex. smittsamma sjukdomar i arbetet. Under vissa förutsättningar kan även seninflammation och epicondylit i överarmen s.k. tennisarmbåge ersättas om det är följd ofta upprepat och ensidigt en av arbete. I den särskilda förordningen exemplifieras sjukdomar besom traktas som arbetssjukdom uppräknad fysikalisk, kemisk eller om en biologisk faktor förekommer i tillräcklig grad. När det gäller fysikaliska faktorer t.ex. skakning, buller, övertryck, joniserad strålanges ning, infraröd strålning och ultraviolett strålning. För kemiska faktorer nämns 36 olika ämnen alla kan upphov till olika arbetssjuksom ge domar. Beträffande de biologiska faktorerna ett antal punkter i anges form av biologiska aktiva ämnen frigörs från bakterier, mögel, som svampar, maskar m.m.

Olycksfallsförsäkringsanstaltemas Förbund arbetar för närvarande

med att se över Yrkessjukdomsförordningen och möjligt lägga till om ytterligare sjukdomar. Ett aktuellt område studeras är mögelexposom nering. I Finland står arbetssjukdomarna för 5 procent anmälningarna av och olycksfallen för 95 procent. Av de anmälda ärendena godkänns ca 98 procent. Typiska arbetssjukdomar är hud- och hörselproblem, sjukdomar till följd av stress samt arm- och handbesvär. Totalt anmäldes ca 130 000 ärenden under år 1996.

Begreppet arbetsskada i Norge

I 13 kap 4 § folketrygdlagen anges vilka sjukdomar omfattas som av trygdens grundskydd. I paragrafen uttalas att det är departementet som ger föreskrifter om vilka sjukdomar skall likställas med arbetssom skada och här hänvisas till Sosial- och helsedepartementets föreskrift den 11 mars 1997 om yrkessjukdomar, klimatsjukdomar och epiderniska sjukdomar likställs med arbetsskada. I föreskriften som anges vissa specifika sjukdomar orsakats inverkan vissa upp som av av ämnen, smitta eller kemisk påverkan. Sjukdomar till följd olika slags av förgiftning anges särskilt tillsammans med den näringsgren eller arbetsprocess där sådan exponering kan förekomma. Listan är dock inte uttömmande. Fr.o.m. den 1 januari 1990 gäller särskild lag yrkesskadefören om säkring som ger ett ekonomiskt tillägg till folketrygdens kompensation. Lagen har i princip samma innehåll folketrygden och hänvisar till som föreskriften. Genom ett särskilt stadgande i 11 § yrkesskadeförsäk-

c

Bilaga 1.1 375

ringslagen har dock öppnat så att även skada och sjukdom man annan kan skyllas påverkan från skadliga ärrmen eller arbetsprocesser" som kan arbetsskada. I praktiken har inte använt sig av

godkännas som man

det särskilda stadgandet. Belastningsskador och psykiska sjukdomar utvecklats under en som betraktas arbetsskada i Norge. Hur skall komma till tid, inte som man med belastningssjukdomar och rehabilitering dessa utreds för rätta av närvarande experter inom Sosial- och helsedepartementet. av I Norge står arbetssjukdomama för 17 procent antalet anmälav ningar till försäkringsbolagen medan olycksfallen står för 83 procent.

Totalt anmäldes 4 000 ärenden till försäkringsbolagen under 1991 ca reglerna då såg annorlunda ut. Vi har tyvärr inte upp-

observera att

gifter hur många skador anmäls till folketrygden. om som

Arbetsskadebegreppet i Danmark

arbejdsskadeforsikring, gällde från 1978, har reviderats Loven om som och fr.o.m. maj 1992 gäller lagen forsikring mod folger av arbejdsom Lagändringar har sedan skett fortlöpande och senaste lydelsen skade. gäller från juli 1996. Lagen omfattar olycksfall i arbetet, skadlig in-

verkan under tid högst fem dagar, plötsliga lyftskador och arbetsen av sjukdomar. Chefen för Arbejdsskadestyrelsen bestämmer vilka sjukdomar som arbetsjukdomar och dessa fastställs i särskild förteckska anses som en ning Arbejdsskadestyrelsens bekendtgörelse om fortegnelse over erhvervssygdomme i medfor af lovgivning forsikring mod folger af om arbejdsskade. Förteckningen över vart annat år. Den senaste ses versionen från 1995 och skall över. Drabbas man av en är nu ses finns förteckningen gäller presumtion för sjukdom som upptagen en ersättning. I dessa fall är det Arbejdsskadestyrelsen som ska rätt till sannolikt sjukdomen beror annat än de arbetsmässiga göra att förhållandena. Andra sjukdomar än de finns förteckningen kan som också godkännas här ligger bevisbördan på den enskilde som har men sannolikt det är fråga arbetssjukdom. Rygg- och att göra att om en psykiska besvär är sådana sjukdomar ligger utanför förteckningen som kan godkännas i särskild ordning. men som arbetssjukdom skall kunna godkännas måste vissa gene- För att en rella förutsättningar uppfyllda, vilket anges i bekendtgörelsens vara I övrigt innehåller författningen lista med åtta inledande paragraf. en sjukdomar A-H och till gruppe F fogad bilaga grupper av gruppe en Grupp A innehåller sjukdomar förorsakats av vissa uppräknade som B hudsjukdomar orsakats ämnen och kemiska ämnen, grupp som av

376 Bilaga 1.1

annan påverkan, grupp C sjukdomar orsakats inandning som av av ämnen, grupp D infektioner och parasitära sjukdomar, E sjukdomar grupp orsakade fysisk påverkan, F cancersjukdomar orsakade av grupp av ärrmen som finns upptagna i WHO International Agency for Research on Cancer, grupp H sjukdomar i tänder och tandkött G samt grupp fosterskador till följd skadlig inverkan i arbetet. av I Danmark står arbetssjukdomama för 41 det totala procent av antalet anmälningar och olycksfallen för 59 procent. 1996 anmäldes totalt ca 39 000 arbetsskador.

Begreppet arbetsskada i ILOs konvention

Internationella arbetsorganisationens ILO konvention 121

nr om

förmåner vid yrkesskada har ratificierats Sverige med verkan från år av 1970. Beträffande begreppet yrkes-/arbetsskada lämnas följande definition vad gäller arbetssjukdom. Varje medlem skall

a antingen upprätta sjukdomsförteckning, omfattar minst de en som sjukdomar som uppräknats i den vid denna konvention fogade förteckning och skall såsom yrkessjukdomar under föresom anses skrivna förhållanden; b eller i sin lagstiftning intaga allmän definition begreppet yrkeen av ssjukdomar, vilken skall tillräckligt vid för omfatta minst de vara att sjukdomar som uppräknas i nyssnärrmda förteckning; c eller upprätta förteckning över yrkessjukdomar enligt a, kompen letterad med en allmän definition begreppet yrkessjukdom eller av med bestämmelser, gör det möjligt fastställa sambandet som att mellan yrket och andra sjukdomar än sådana förekommer i som förteckningen eller som yppas under förhållanden avviker från som de föreskrivna.

ILO- konventionens förteckning över arbetssjukdomar 29 tar upp angivna sjukdomar, orsakats ämnen, smitta, ljud, vibrationer och som av högt tryck.

1998:37 Bilaga 1.1 377 SOU

i EG-kommissionens

Arbetsskadebegreppet

rekommendationer

EG-komrnissionen under år 1990 rekommendation som inneantog en håller arbetssjukdomar. Rekommendationen reviderades år en lista över 1992. Listan nära 60 ämnen och 30-tal sjukdomar där det enligt upptar kommissionen finns vetenskapligt säkerställda fakta för att samband föreligger mellan exponering och uppkommen sjukdom. Medlemsländema rekommenderar godkänna listan ett minimum av diagatt som noser arbetssjukdomar.

i Europarådets balk om

Arbetsskadebegreppet

social trygghet

Europarådets balk social trygghet innehåller lista över arbetsom en sjukdomar. Balken har ratificerats av Sverige.

Översikt

YFL LAF

Allmän avgränsning i lag Generellt begrepp ämnen strålande energi Undantag psyk och o. - Förteckning med faktorer och psykosomatiska symtom sjukdomar; Smittsamma sjukdomar regleras särskilt 1 ensidigt/ ansträngande rörelser; 2 tryck; 3 skakningar/vibrationer; 4 buller och 5 smitta

SOU 1992:39 FINLAND

diskussion förslag

-

I lag vissa sjukdomar I lag anges skadliga faktorer ange eller skadliga faktorer. I särskild förordning anges I förteckning görs kompl. de sjukdomar som kan godkännas arbetssjukdom. som Utförlig förteckning.

378 Bilaga 1.1

NORGE DANMARK

I lag hänvisas till föreskrift. I lag generella förutanges I föreskriften specifika sättningar. anges sjukdomar och faktorer i arbetet I särskild förteckning anges som kan godkännas som arbets- ytterligare generella förutskada. sättningar och sedan speci- Listan är inte uttömmande. fika sjukdomsgrupper och

Därutöver kan försäkringsbolagen skadliga faktorer

som bevilja ersättning i vissa ytter- rätt till presumeras ge ligare fall. ersättning.

Utförlig förteckning, dock

inte uttömmande.

ILO EG EUROPARÅDET

Ratificerats av Sverige Rekommendation Ratificerats av Förteckning skall om- 30-tal sjukdomar Sverige fatta minst 29 sjuk- 60 ämnen. 29 sjukdomar/ domar till följd skadliga faktorer av angivna skadliga och arbeten. faktorer och arbeten. Jämför ILO-listan.

Bilaga 1.2 379

Den finska arbetsskadeförsäkringen

Inledning

Förutom ersätta inträffade arbetsskador har den finska modellen att arbetsskadeområdet också till syfte att förbättra arbetsmiljön genom samverkan regler olika områden för att uppnå bästa arbetsmiljö. av Det innebär bl.a. ett väl utvecklat inspektions- och skaderapporterings-

särskilda regler rehabilitering arbetsskadade personer system, om av premiesystem i möjligaste mån ska stimulera till skadesamt ett som förebyggande insatser. Grundstommen i de finska reglerna om arbetsskada lagen olycksfallsförsäkring i vilken stadgas att varje arär om betstagare utför avlönat arbete har rätt till ersättning för olycksfall som

med särskild yrkessjukdomslag. Även

i arbetet. Lagen kompletteras en rad andra författningar är betydelse, exempelvis kan nämnas en av lagen olycksfallsförsäkring, lag skadestånd för olycksfall för om om intagits i särskilda straff-, underhålls- och .vårdanstalter personer som och förordning angående skadestånd för olycksfall vid undervisning. Generellt kan de finska reglerna är mycket detaljerade och sett sägas att

innehåller handlings- och tillämpningsföreskrifter.

noggranna 2,1 miljoner är försäkrade i Finland. 170 000 är försäkpersoner ringstagare. I Finland står olycksfallen för 95 procent anmälningarna av och yrkessjukdomama för 5 procent. I det finska systemet ligger tyngdpunkten ersättning vid olycksfall och i huvudsak under den

akuta perioden. I Sverige är förhållandena de motsatta. Våra stora kostnader härrör från arbetssjukdomama och kostnaderna uppstår först

när arbetsförmågan kan bestående nedsatt. anses I Finland anmäls årligen 130 000 140 000 arbetsolycksfall och - Av dessa är 15 000 färdolycksfall, än 6 500

yrkessjukdomar. mer

yrkessjukdomar och övriga olycksfall i arbetet. Typiska yrkessjukdomar hud och hörselproblem, sjukdomar till följd stress och är av framför allt och handbesvär. Av anmälda ärenden godkänns ca 98 arm-

Av dessa utgör fjärdedel bagatellskador som endast

procent. ca en medför sjukvårdskostnader. Över hälften förorsakar arbetsoförmåga

under högst 15 dagar och 85 procent under högst en månad. Endast i ca fallen leder anmälan till någon bestående inkomstförlust. 1 procent av

I Finland erhåller den försäkrade sjukpenning/dagpenning motsvarande sjuklön fr.o.m. tredje dagen efter händelsen. Efter fyra veckor utgör dagpenningen 1/360 av årsarbetsförtjänsten här inkluderas alla löneinkomster som den försäkrade har under året. Inom skilda branscher har man tecknat kollektivavtal kan medföra vissa variationer.

som Men en inte obetydlig del av det finska folket får till 100 % kom-

upp pensation under de första månaderna som de är sjukskrivna.

I Sverige erhåller den försäkrade ersättning i form av sjuklön från arbetsgivaren under de första 14 dagarna och därefter genom sjukförsäkringen. Först långt senare kan den försäkrade erhålla arbetsskadeersättning. Man kan därför räkna med att svenska arbetstagare inte är lika angelägna som kollegorna i Finland att anmäla inträffade händelser som arbetsskador.

Ersättningssystemets uppbyggnad

Lagen om olycksfallsförsäkring 20.8 1948/608 skiljer sig från många andra försäkringar eftersom det i stället för sedvanliga två parter finns tre; försäkringstagaren arbetsgivaren som har försäkringsplikt, försäkringsbolaget och den försäkrade arbetstagaren för vars skull försäkringen tas.

Enligt lagen om olycksfallsförsäkring är alla arbetsgivare skyldiga att teckna försäkring täcker olycksfall och yrkessjukdomar. Även

som om arbetsgivaren försummar att teckna försäkring är samtliga arbetstagare skyddade genom lagens regelsystem. Skaderegleringen sköts då av Olycksfallsförsäkringsanstalternas Förbund. Lagen skyddar däremot inte arbetsgivaren själv eller honom närstående Inte heller

personer. omfattas anställda i företagsledande ställning. Förhållandena för lantbrukare, fiskare och renägare regleras i särskild författning.

Genom särskild författning skyddas även personer som är under utbildning och grupper som är intagna straff- och vårdanstalter.

Försäkringen tecknas i något av de 14 försäkringsbolag som har koncession för olycksfallsförsäkring. Det finns två statliga eller delvis statliga anstalter som hanterar och reglerar försäkringsskyddet för andra än anställda. Statskontoret reglerar skador för exempelvis studerande, militärer och Omhändertagna samt skador för statligt

personer anställda. Lantbruksföretagarnas Olycksfallsförsäkringsanstalt hanterar försäkring och skadereglering för lantbrukare.

Försäkringsvillkoren ska godkännas av tillsynsmyndigheten; Socialoch hälsovårdsministeriet. Försäkringsbolagen har i princip

en kontraheringsplikt, vilket innebär att de inte kan vägra att teckna försäkring. Vidare har de skyldighet att erbjuda tilläggsförsäkring för ar-

Bilaga 1.2 381

betsgivaren och honom närstående personer som inte automatiskt om-

försäkringsskyddet i lagen. fattas av

Olycksfallsförsäkringsanstaltemas Förbund träder sedan årsskiftet

in arbetsgivare försummar att teckna försäkring. De reglerar

om en skadan försäkringen hade funnits. Förbundet kan inom vissa

som om

återkräva vad utbetalat. Vidare finns det möjlighet att kräva ramar man

till fyrdubbel premie från arbetsgivare inte tecknat försäkring upp som för den tid försummelsen gäller. Det finns inte något separat kon-

som trollsystem och oförsäkrade verksamheter upptäcks först i samband med att skada anmäls. Ca 0,45 procent av den totala prernievolymen

en avsätts för oförsäkrade och för sådana som inte har haft skyldighet att teckna försäkring ändå omfattas av försäkringsskyddet.

men

Olycksfall

Med olycksfall i arbetet skada eller sjukdom som drabbat ar-

avses betstagaren i arbetet eller under förhållanden har anknytning till

som arbetet. Skadan kan inträffa arbetsplatsen eller annat område som hör till arbetsplatsen eller tvärtom. I princip ersätts skador till följd av plötslig och oförutsedd, utifrån kommande händelse som inte framkallats uppsåtligen. Vissa sjukdomstillstånd kan också ersättas inom

för olycksfallsförsäkringen. Det gäller ryggsträckningar i samramen band med arbetsrörelser, skavsår, skrubbsår, skada genom frätande äm-

nen eller gaser m.m.

Yrkessjukdom

Yrkessjukdomar enligt lagen yrkessjukdom är sjukdomar som san-

om nolikt huvudsakligen beror fysikalisk, kemisk eller biologisk

en faktor i arbetet. Typiska yrkessjukdomar är bullerskador, eksem och vissa lungsjukdomar. Under vissa förutsättningar kan även senskideinflammation och epikondylit i överarmen s.k. tennisarmbåge också ersättas det är följd ofta upprepat och ensidigt arbete. I en sär-

om en av skild förordning exemplifieras sjukdomar betraktas såsom yrkes-

som sjukdom uppräknad fysikalisk, kemisk eller biologisk faktor

om en förekommer i tillräcklig grad. När det gäller fysikaliska faktorer anges t.ex. skakning, buller, övertryck, joniserande strålning, infraröd strålning och ultraviolett strålning. För kemiska faktorer nämns 36 olika ämnen alla kan upphov till olika yrkessjukdomar. Beträffande

som ge de biologiska faktorerna ett antal punkter, nämligen sporer och

anges andra biologiskt aktiva ämnen frigörs från bakterier och mögel,

som

tuberkelbacillen samt virus, bakterier, svampar, protozoer och maskar jfr. SOU 1992:39 s. 135.

En sjukdom anses ha uppkommit den dag sjukdomen första gången "framträtt". Det anses innebära den dag arbetstagaren första gången sökte läkare för den sjukdom som sedermera visade sig vara en yrkessjukdom. Ersättning utgår dock endast fr.o.m. den dag sjukdomen konstaterades eller arbetsoförmågan inträdde.

Ersättningsförmåner

Följande fömiåner kan utbetalas från olycksfallsförsäkringen: kostnader för sjukvård, dagpenning full dagpenning utgör en 360-del av årslönen, olycksfallspension, menersättning samt kostnader för hemvård. Vidare kan ersättning också utges till arbetstagarens anhöriga i form av familjepension. Likaledes ersätts skadade glasögon, hörapparater, proteser m.m. Till sjukvårdsersättningen räknas, förutom kostnader för läkarundersökning, också tillhörande kostnader, bl.a. för läkemedel och transporter till och från sjukvårdsinrättningar. Vidare kan man få ersättning för särskilda hjälpmedel.

Olycksfallsförsäkringen ersätter endast patientavgiftema. Sjukvårdsavgiften betalar arbetsgivaren via en skatteavgift.

Dagersättning utges efter tredje dagen efter olycksfallsdagen. Om skadan medför endast en eller två dagars frånvaro betalar arbetsgivaren ut hela lönen. Under de första fyra veckorna utges full kompensation, men fr.o.m. den femte veckan sätts ersättningen ned till 360-delar av årlig pension. Dagersättning utges under maximalt ett år räknat från olyckstillfället. Dagersättningen utgör skattepliktig inkomst.

Efter ett år utges olycksfallspension. Förutsättningarna är att arbetskapaciteten är nedsatt med minst 10 procent och att inkomstbortfallet uppgår till 5 procent. Oftast är inkomstbortfallet ett mått den förlorade arbetskapaciteten. Är den försäkrade endast delvis arbetsoförmögen reduceras pensionen. Den totala pensionen uppgår till 85 procent av årsförtjänsten. Pensionen utgör skattepliktig inkomst.

Menersättning utges tidigast efter utgången av den period som ger rätt till dagpenning, fr.o.m. ett år efter händelsen. Ersättning utbetalas i 20 olika klasser. Vid bedömningen hänsyn till den medicinska

tar man invaliditeten. Ersättningen är skattefri.

I princip ersätts alla kostnader i samband med rehabilitering. Sjukvården dock för den medicinska rehabiliteringen. Även den

svarar yrkesmässiga rehabiliteringen sker i regel utanför försäkringsbranschen, men försäkringsbolagen förutsätts initiera ett rehabiliteringsprogram.

Bilaga 1.2 383

Efterlevande ersätts med visst belopp i form av pension. Begravningskostnader ersätts med visst högsta belopp.

Rehabilitering

Särskild vikt har fästs vid rehabilitering av arbetsskadade personer. Sålunda följer av särskild författning regler om rehabilitering i samband med yrkesskador. Här stipuleras att försäkringsbolaget har skyldighet att initiera ett rehabiliteringsprogram om en skada medför långvarig begränsning arbets- och funktionsförmågan. Under rehabilite-

av ringen utbetalas full dagpenning eller olycksfallspension, oberoende av invaliditetsgrad eller handikapp. I princip ersätts samtliga kostnader i samband med rehabiliteringen. Det kan t.ex. röra sig om hjälpmedel, kostnader för arbetsprövning, utbildning, arbetsträning eller lån alternativt bidrag för rörelse. Avsikten med systemet är att

att starta egen underlätta för den skadade att återgå till ett för honom lämpligt förvärvsarbete, antingen i hans tidigare yrke eller i Även för-

ett nytt. om säkringsbolagen betalar alla rehabiliteringskostnader är det sjukvården

för den medicinska rehabiliteringen. Också den yrkessom ansvarar mässiga rehabiliteringen sker som regel utanför försäkringsbranschen.

När det gäller större företag där kopplingen mellan premiens

storlek och företagets skadekostnad är uppenbar använder sig försäk-

ringsbolagen ekonomiska argument för att få företaget att självt re-

av habilitera skadade En lyckad rehabilitering innebär att före-

personer. taget kan göra avsevärda besparingar. Lyckas inte rehabiliteringen kommer ändå att få betala lönen i form av en livränta som finan-

man

företagets försäkringspremie. sieras genom

Samordning

Ersättning från olycksfallsförsäkringen är primär i förhållande till an-

social försäkring. Om den försäkrade är berättigad till ersättning nan från annat håll utges endast den del som överstiger vad som utges från olycksfallsförsäkringen. Försäkringsbolaget kan återkräva vad man utbetalat i två fall, nämligen om det finns någon som enligt annan lag är skadeståndsskyldig för samma skada eller om det rör sig om en trafikskada.

384 Bilaga 1.2 SOU 1998 37

Administration Försäkringsbolagen

- I Finland hanteras olycksfallsförsäkringen således av f.n. 14 försäkringsbolag. Därutöver finns som tidigare nämnts Lantbruksföretagarnas Olycksfallsförsäkringsanstalt, Statskontoret och Olycksfallförsäkringsanstaltemas Förbund som har hand om speciella grupper och oförsäkrade.

Som tidigare nämnts ska försäkring tecknas hos försäkringsbolag som har koncession för olycksfallsförsäkring. För närvarande delar de fem största försäkringsbolagen på 96 procent av marknaden. Olycksfallsförsälqingen är den tredje största försäkringsgrenen inom finsk skadeförsäkring, vilket motsvarar ca 17 procent av marknaden. Den sammanlagda premieinkomsten från olycksfallsförsäkringen var i början av 1990-talet har senare uppgifter 2,1 miljarder Mark. Skadeutbetalningarna var ca 2 miljarder Mark.

Den genomsnittliga skadekostnaden för olycksfallen är drygt 7 000 Mark, medan motsvarande siffra för färdolycksfallen är runt 8 000 Mark. För yrkessjukdomama är genomsnittskostnaden omkring 20 000 Mark.

Ett försäkringsbolag får inte vägra att bevilja eller upprätthålla en försäkring. Vidare är en uppsägning av en försäkring inte giltig annat än i de fall en motsvarande försäkring tecknats hos något annat försäkringsbolag.

Den arbetstagare drabbas av olycksfall i arbetet ska anmäla

som skadan till arbetsgivaren. Sedan är det arbetsgivarens skyldighet att omedelbart anmäla skadan till försäkringsbolaget om det kan antas att skadan kan komma att berättiga till ersättning. Anmälan kan även initieras direkt av arbetstagaren. Försäkringsbolaget är då utredningsskyldigt. Även läkare har anmälningsplikt till försäkringsbolaget när han diagnosticerat en yrkessjukdom. Om försäkringsbolaget menar att något annat bolag i stället bör stå risken, ska det försäkringsbolaget som mottagit anmälan lämna ett förskott som motsvarar ersättningen. Frågan slutligen ska stå för kostnaderna avgörs av

om vem som Olycksfallsnämnden. Beslut av nämnden i en sådan fråga kan inte överklagas om nämnden jfr. nedan under rubriken överprövning.

I sin skadeförebyggande verksamhet sysslar försäkringsbolagen i hög grad med arbetarskydd. Man ser arbetarskyddet som utgör en stor

del av det förebyggande arbetet som en naturlig del av det skadeföre-

byggande arbetet inom näringslivet. Kontakterna mellan försäkringsbolag och arbetsgivare uppges vara goda. Försäkringsbranschen anser att arbetsgivarna inte ser försäkringsbolagets skadeingenjörer som ett hot det sätt som myndighetspersoner ibland kan uppfattas. Försäk-

Bilaga 1.2 385

ringsbolaget och arbetsgivaren har ett gemensamt intresse av att få ner premiekostnadema.

De flesta försäkringsbolag skickar skadestatistik till sina kunder med jämna mellanrum. Det innebär att företaget kan se vem som är arbetsskadad, antalet sjukdagar, kostnaden samt hur mycket som reserverats i skadan. På detta sätt kan kunden kontinuerligt följa upp kostnaderna till följd av olycksfall i arbetet. Dessutom får man möjlighet att i sin organisation följa skadekostnadema till källan. Ofta innehåller

egen informationen också uppgifter om hur företagets skadestatistik ligger till i jämförelse med branschgenomsnittet.

Försäkringsbolagen ersätter inträffade skadefall fullt ut. Det finns inget övre tak för ersättningen i en och samma skada. De bolag som har koncession för olycksfallsförsäkring kan emellertid återförsäkra sina skadekostnader över ett visst belopp per skada i en försäkringspool.

Olycksfallsförsäkringsanstaltemas Förbund

Olycksfallsförsäkringsanstaltemas Förbund är en gemensam intresseorganisation för de bolag som har koncession samt för de statliga försäkringsanstaltema. Förbundet är en s.k. registrerad förening och de flesta arbetsuppgifterna regleras i lagen om olycksfallsförsäkring. Samtliga bolag som har koncession är också skyldiga att delta i förbundets verksamhet. Förbundet medverkar i utredningar i samband med katastrofartade olycksfall och dödsfall. Vidare upprättar förbundet statistik när det gäller arbetsolycksfall och summerar följder och kostnader. Fyra gånger per år ska försäkringsbolagen meddela skadestatistik till förbundet. Det är på dessa uppgifter som försäkringsbolagen senare grundar sina prernieberäkningar.

Förbundet likriktar också ersättningsnivåema och verkar för en enhetlig praxis. Förbundet kan ses som en länk mellan de privata försäkringsbolagen och tillsynsmyndigheten. Vidare utfärdas direktiv och rekommendationer till försäkringsbolagen. Inom förbundet finns ett antal utskott med representanter från försäkringsbranschen, tillsynsmyndigheten och ibland arbetsmarknadens parter. Den viktigaste verksamheten sker inom juristutskottet som bereder frågor angående nya regler och förändrade försäkringsförrnåner. Vidare finns ett försäkringsutskott, ett inforrnationsutskott och ett statistikutskott. Förslag till förändringar av olycksfallsförsäkringssystemet initieras ofta inom ett försäkringsbolag, som därefter för frågan vidare till förbundet där saken kan diskuteras med företrädare för de inblandade parterna.

Dessutom svarar Olycksfallsförsäkringsanstaltemas Förbund för Finlands samtliga internationella åtaganden. Det gäller regeltillämp-

l3 18-0105

386 Bilaga 1.2

ning vid inträffade arbetsskador för utländska medborgare i Finland samt för finska medborgare i andra länder. Förbundet har fr.0.m. 1997 fått ökat inflytande. Som tidigare nämnts träder det in arbetsgivaren försummar att teckna försäkring. numera om I de fall det uppstår oklarhet lagens tillämpning och saken har om principiell betydelse har förbundet även getts rätt att avgöra ärendet. Förbundet tar inte över ärenden självmant utan parterna har att ansöka att förbundet ska avgöra saken. om För det fall försäkringsanstaltema inte meddelar sitt beslut i ärendet senast inom tre månader efter att anstalten mottog utredningen i ären-

det och när det gäller efterlevandepensionsärenden inom ett år övergår

handläggningen ärendet Olycksfallsförsäkringsanstaltemas För-

av bund. Detsamma gäller inte försäkringsanstaltema betalar ut ersättom ning till följd dess eget beslut inom fjorton dagar efter att beslutet av eller inte verkställer besvärsinstansens beslut inom 30 dagar efter gavs att de mottog utredningen och beslutet vunnit laga kraft. Förbundet har sedan regressrätt gentemot försäkringsanstalten för sina kostnader i ärendet.

Premien

Enligt olycksfallsförsäkringslagen ska premien fastställas så att den täcker skadeutbetalningama samt skäliga förvaltningskostnader. I princip råder därför ett vinstförbud och den exakta premien fastställs först när slutliga uppgifter lönesumman föreligger. Om den slutliga preom mien är högre än den preliminära sker återbetalning till försäken ringstagaren. I princip bestäms premien basis av de risker det specifika arbetet medför samt de löner arbetsgivaren betalar. Medelpremien är ca som 1,1 procent lönesumman. Det är den s.k. tabelltarzfering där av ena premien enbart beräknas risken inom den aktuella branschen som helhet. Tekniken används i första hand mindre företag. Den andra av tekniken, specialtariffering bygger i stället skaderisken i det enskilda företaget. Denna teknik förutsätter något större företag. Försäkringsbolagen erbjuder dessutom olika kombinationer, allt från en ren tabellprernie till lösning där företaget i efterhand debiteras hela en skadekostnaden halvindividuell, individuell eller självrisksystem. Tabelltariffen fastställs lista med 600 olika arbeten ingenom en ca delade i ll olika riskklasser. Dessutom finns sex arbetstyper som var för sig bildar riskklass. Varje år räknas särskild riskpremieen egen en sats för varje klass baserad på det färskaste statistiska materialet. Denna siffra utgör alltså det enskilda företagets risk och anges i pro-

Bilaga 1.2 387

mille. Den kan variera mellan 2 60 promille. Riskpromillen multipli-

ceras sedan med lönesumman, vilket ger företagets riskpremie. Ungefär 50 % av den sammanlagda premiesumman utgörs av tabellpremier.

Ett företag blir automatiskt specialtarifferat om premien under tre år överstigit en viss gräns. Under 1993 var gränsen 100 000 Mark. Som nämnts ovan kan specialtariffen bygga olika premieberälmingsgrunder, där företagets egen skadestatistik påverkar premien i skiftande grad. Det är alltså först om företaget specialtarifferas som det egna skaderesultatet kan påverka premien.

Det förekommer inte särskilt stora variationer när det gäller riskpremiens storlek mellan de olika försäkringsbolagen. Enhetliga premieberälmingsgrunder används och tariffema baseras dessutom den gemensamma skadestatistiken. Som mest kan premierna variera runt 6 % mellan högsta och lägsta premie. I princip kan försäkringsbolagen endast konkurrera med premier om de kan visa att de har lägre adrninistrationskostnader än genomsnittet eller kan påvisa bättre avkastning på de insatta premierna.

För företag som precis passerat gränsen för att bli specialtarifferade används ofta en teknik där halva premien fastställs enligt tabellprerniemetoden och andra hälften bestäms av företagets skadestatistik. För de största företagen innebär dock specialtarifferingen att företaget i princip förväntas betala sina egna skadekostnader. Visserligen betalas ersättningama ut av försäkringsbolaget, men kostnaderna debiteras företaget i efterskott. Här kan man i stället för försäkring tala om att köpa skaderegleringstjänster. I den mån man kan klara svängningar i skaderesultatet är detta system den mest förmånliga modellen. Om man däremot inte kan klara skadekostnadema fullt ut, kan man kanske klara

dem till ett viss belopp och väljer då en mycket hög självrisk. av upp

Premietekniken för de företag som är specialtarifferade innebär inte att omedelbart får lägre premie om man vidtagit skadeförebyggan-

man de åtgärder. Förklaringen är att systemet bygger att företaget längre eller kortare sikt kommer att betala sina egna skadekostnader i form av premier. Vid specialtarifferingen för de största företagen ligger skaderesultatet under de senaste fem åren till grund för premien. skadeförebyggande åtgärder innebär därför att skadorna kommer att bli färre och därmed premien lägre. Eftersom sådana investeringar kommer att leda till lägre skadekostnader får företaget ändå utdelning längre sikt.

Systemet med att premierna fastställs på grund av skaderesultatet de senaste åren har den fördelen att varje företag kommer att betala sina egna skadekostnader och därmed uppnår man maximalt incitament för

vidta skadeförebyggande åtgärder. Å andra sidan innebär att systemet en eftersläpning, vilket kan resultera i att premien går upp samtidigt

som skadestatistiken det aktuella året har en nedåtgående trend. Socialoch hälsovårdsministeriet har beslutat om särskilda regler vid byta av försäkringsbolag. Första året ska premien i det nya försäkringsbolaget vara lika stor som året innan. Denna regel har tillkommit för att företagen inte ska byta försäkringsbolag när skadeutvecklingen pekar neråt.

Social- och hälsovårdsministeriet utövar en sträng tillsyn över premiesättningen. Prerniegrunderna ska på förhand fastställas av ministeriet. Den genomsnittliga administrationskostnaden är 13,5 % av premien och endast bolag som kan visa lägre kostnader kan tillåtas sänka premien. Förklaringen till att administrationskostnaderna är så låga

bl.a. bero på att försäkringspremien inte belastas av några uppges marknadsföringskostnader. Vidare anses debiteringssystemet administrativt effektivt. Dessutom präglas försäkringen av en hög grad av centralisering med bl.a. datoriserade beslut. Slutligen uppges också samarbetet mellan arbetsgivare och försäkringsbolag vara mycket bra.

Förutom riskpremien ska också administrationskostnader och andra utgifter finansieras genom premierna. Tilläggen ska bl.a. täcka utbetalningar till personer vars arbetsgivare försummat att teckna försäkring och för anställda vars arbetsgivare inte har tillräcklig omfattning sin verksamhet för att vara skyldiga att teckna försäkring. Vidare tillkommer kostnaderna för Olycksfallsnämnden samt en avgift till

Arbetarskyddsfonden för att användas för arbetsmiljöfrämjande åt-

gärder.

Prevention

Premiens nivå är relaterad till hur riskfylld miljön Det kan därför förutsättas att arbetsgivaren är mer villig rent ekonomiskt att investera i

förbättrad miljö. Ersättning vid olycksfall utbetalas ofta endast en under akut sjukdomstid och det kan därför vara förhållandevis lätt att motivera arbetsgivaren att vidta förebyggande åtgärder. Arbetssjukdomar torde däremot vara svårare att komma den vägen, då de visar sig först Försäkringsbolagen är dock aktiva och infonnerar, in-

senare. spekterar ,utbildar och håller med statistikunderlag. De medverkar även i projekt för tryggare arbetsmiljö. Preventiva åtgärder bör vara lättare att genomföra i ett system som påminner om det finska, eftersom prernienivån står i direkt konsekvens med företagets arbetsmiljö.

Bilaga 1.2 389

Överprövning

Det är försäkringsbolagen som i första hand beslutar huruvida en arbetsskada ska godkännas eller Ungefär 98 procent av alla anmälda skador godkänns. I vissa fall har försäkringsbolaget skyldighet att inhämta utlåtande från Ersättningsnämnden för olycksfallsärenden som är ansluten till Olycksfallsförsäkringsanstaltemas Förbund. Försäkringsbolagens beslut kan sedan överklagas till Olycksfallsnänmden och därefter till Försäkringsdomstolen och slutligen till Högsta domstolen. Alla sakägare kan i princip överklaga ett beslut. Eftersom arbetsgivaren som regel lagt ut ersättning förekommer det relativt ofta att det är arbetsgivaren som överklagar. Om ärendet gäller tvist om ersättningens storlek, t.ex. årsarbetsförtjänsten eller invaliditetsklass är Försäkringsdomstolen sista instans. Till Högsta domstolen krävs prövningstillstånd.

Som tidigare nämnts anmäls årligen över 130 000 olycksfall och sjukdomar. I dessa ärenden fattar försäkringsbolagen ca 300 000 skilda beslut. 5 000 av dessa beslut överprövas till Olycksfallsnämnden. Som regel är det arbetstagaren som kräver högre ersättning. Olycksfallsnämnden fastställer 85 % av de överprövade ärendena. I 15 % av fallen ändras besluten till den försäkrades fördel. Ytterligare 1 000 ärenden överklagas till Försäkringsdomstolen, där ca 5 10 % ändras till den

försäkrades fördel. Till Försäkringsdomstolen förs vissa ärenden direkt. Cirka 200 fall överklagas till Högsta domstolen. Endast i 20 % av

fallen meddelas prövningstillstånd.

Eftersom olycksfallsförsäkringen är en obligatorisk försäkring kan även arbetsgivaren besvära sig över storleken sin försäkringspremie. Om han anser att premien strider mot lag eller avtal kan han inom två år från försäkringstidens början anföra besvär hos Olycksfallsnärnnden.

Enligt lagen om olycksfallsförsäkring skall Olycksfallsnämnden bestå av en heltidsanställd ordförande, minst två viceordförande, tre lagfarna ledamöter, tre läkarledamöter samt sex arbetsmarknadsrepresentanter. Tre arbetsmarknadsrepresentanter ska föreslås arbetsgivarna

av och tre av arbetstagarna. Regeringen förordnar ledamöterna för tre år i taget. Verksamheten är indelad i sektioner, vilka består av ordförande, en lagfaren medlem, en läkarledamot samt två arbetsmarknadsmedlemmar samt en lantbruksföretagsmedlem. Slutligt beslut av nämnden är tvingande och verkställs såsom lagakraftvunnen dom i tvistemål. Verksamheten bekostas av de försäkringsanstalter som har koncession.

390 Bilaga 1.2

Kommentar

I princip uppfyller det finska systemet många de målsättningar som

av poängteras i vår utrednings direktiv. Av särskilt intresse är prerniesystemets preventiva effekt. Konkurrens mellan försäkringsbolagen borde även kunna leda till färre skador och lägre kostnader. I Finland förekommer mycket liten konkurrens mellan bolagen. Emellertid ser man inte konkurrensen ett mål i sig utan systemet bygger på att varje

som arbetsgivares skaderesultat möjligt ska återspeglas i premiekost-

om nadema. Systemet förutsätter att det finns tillräcklig skadevolym för

en

bygga statistik samt att genomsnittskostnaden för varje skada är att relativt låg. Förhållandena är emellertid inte desamma i Sverige då ändrat arbetsskadebegreppet och tagit bort ersättningsslag från försäkringen. Vi har därigenom fått ett minskat antal skador. Det kan därför

svårt att överföra de finska erfarenheterna. vara

I Finland har helt skadebild än i Sverige. Upp mot 90

man en annan

kostnaderna för arbetsskador i Finland skulle sannolikt falla procent av in under den allmänna försäkringen i Sverige och inte medföra någon ersättning alls från arbetsskadeförsäkringen.

Regelverket kring rehabiliteringen är omfattande i Finland. Men eftersom flertalet skadade är tillbaka i arbete redan efter en månad och endast 1 anmälda fall leder till bestående arbetsoförmåga

procent av kan tänka sig att underlaget är förhållandevis litet.

man

I Finland har arbetsgivaren i regel ett gemensamt intresse med arbetstagaren anmäla arbetsskada eftersom övervägande delen av

att en arbetstagarens kostnader, utlägg och bortavaro betalas via olycksfallsförsäkringen. Något sådant samstämmigt intresse finns inte i Sverige.

I Finland räknar med att handläggningen av ett arbetsskade-

man ärende inte överstiger tre månader. I annat fall anger lagen att Olycksfallsförsäkringsanstaltemas Förbund kan ta över hanteringen. Förbundet bevakar inte själv att bolagen håller sig till lagen utan ärendet förs

efter ansökan i ärendet. Även det skulle till föröver av parten om vara del för den försäkrade och öka effektiviseringen så är det inte rimligt att införa sådan regel i Sverige. Oftast kan försäkringskassan inte

en påbörja någon handläggning eller prövning av arbetsskadeärendet in-

beslut har fattats rehabilitering och pensionsförmån enligt nan om

allmän försäkring. lagen om

Under 1990 anmäldes 190 000 arbetsskador och olycksfall till de finska försäkringsbolagen. Sedan mitten 1990-talet anmäls årligen

av

130 000 140 000. Antalet anmälda fall minskar och i första hand ca -

i Finland att det beror lägre sysselsättningsgrad. Samma anser man tendens kan man se i Sverige.

Bilaga 1.2 391

Vid vårt besök i Finland framkom att regeringen gett Olycksfallsförsäkringsanstaltemas Förbund i uppdrag att över stora delar

se av

lagen om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomslagen samt anknytande författningar. Förbundet har över ersättningsgrundema för

att se ryggskador och sambandstidens längd när det gäller olika sjukdomar. Dessutom ska förbundet utvärdera menklassificeringen, ersättningsnivåerna och grunderna för ersättning när det gäller olika diagnoser, rehabiliteringsansvaret i anslutning till sysselsättningsåtgärder samt försäkringsskyddet för studenter och skolelever i samband med olycksfall. Slutligen är det tänkt att förbundet ska över tillämpningen

se av lagen om olycksfallsförsäkring när det gäller specifika sjukdomar bl.a. stressreaktioner till följd av trauma och lägga till ytterligare yrkessjukdomar i den särskilda förordningen.

I Finland är man medveten om att ministeriets fastställande för-

av säkringsbolagens premiegrunder/villkor strider mot EG:s tredje skade-

försäkringsdirektiv. Olycksfallsförsäkringsanstaltemas Förbund har

därför även i uppdrag att förverkliga skadeförsäkringsdirektivet

samtidigt som man ska se till att ministeriet bibehåller sin tillsynsfunktion. En annan målsättning är att öppna det finska systemet för utländska försäkringsbolag.

Bilaga 1.3 393

Den norska arbetsskadeförsäkringen

Lagen om F olketrygd med särskilda bestämmelser om ersättning för yrkesskador

Den första socialförsäkringslagen i Norge är från 1894 då lag

en om olycksfallsförsäkring för arbetare i fabriker kom till. År 1928 öppnades en möjlighet för industriarbetare att få vissa yrkessjukdomar likställda med olycksfall i arbetet. 1935 presenterades den första listan över yrkessjukdomar. Utvecklingen ledde fram till lag

en gemensam om yrkesskadeförsälcring från 1958 som omfattade industriarbetare, fiskare och sjömän samt en rad nya persongrupper. Lagen korn att omfatta alla arbetstagare oavsett arbetets art, dessutom omfattades skolelever, studenter och vissa andra grupper. Genom lag 1961 omfattades även

en militär personal, värnpliktiga och civilförsvarspliktiga av bestämmelserna. De tidigare reglerna om ersättningar vid yrkesskador och yrkessjukdomar ersattes den 1januari 1971 ett särskilt kapitel kapitel 11

av i Folketrygdlagen. Kapitlet innehöll särbestämmelser för yrkesskador så att dessa kunde berättiga till något högre ersättning än alla andra

en olycks- och sjukdomsfall. Yrkesskadedelen folketrygden administre-

av rades liksom den övriga folketrygden med statliga medel. Den 1 maj 1997 genomfördes en mer redaktionell ändring reglerna i 11 kapitlet

av i Folketrygdlagen. De nya reglerna återfinns i kapitel 13 yrkes-

om skadetäckning lag om Folketrygd den 28 feb. 1997 19.

nr.

Personkretsen

Folketrygdlagens särskilda bestämmelser yrkesskadetäckning

om ger ett grundskydd vid yrkesskada för arbetstagare, fiskare och andra fångstmän, militärer och värnpliktiga, brand- och räddningspersonal, de flesta elever och studenter, deltagare i arbetsmarknads- och rehabiliteringsåtgärder, vissa andra personkategorier såsom intagna i fångvårdsanstalter. Slutligen omfattas självständiga näringsidkare och frilansare som tecknat en frivillig anslutningsförsäkring till folketrygden.

14 18-0105

394 Bilaga 1.3

Skador omfattas lagen som av

I den nuvarande 13 kap. 3 § Folketrygdlagen definieras begreppet arbetsolycka. Det stadgas att arbetsolyckor definition ger rätt till per ersättning enligt lagen. Färdolycksfallen är generellt sett undantagna. I paragraf sägs uttryckligen att belastningsskador i muskler och samma skelett och psykiska påkänningar har utvecklat sig under en tid som inte omfattas ersättningsreglema. Det vidare i 13 kap. 4 § av anges lag vilka sjukdomar omfattas av trygdens grundskydd. I samma som paragrafen uttalas att det är departementet föreskrifter om som ger vilka sjukdomar ska likställas med yrkesskada. Det hänvisas till som Sosial- och helsedepartementets föreskrifter den 11 mars 1997 om

yrkessjukdomar, klimatsjukdomar och epidemiska sjukdomar som ska

likställas med yrkesskada föreskrifter om sjukdomar och förgiftresp. ningar ska likställas med yrkesskada. I föreskrifterna räknas vissa som sjukdomar såsom lungsjukdomar och förgiftningssjukdomar p.g.a. olika inverkningar påverkan finfördelade ämnen resp. kemisk upp av påverkan. Föreskrifterna innehåller också vissa specificerade sjukdomar smitta och andra särskilda arbetsförhållanden. p.g.a.

Visandedag

Visandedagen för olycksfall är enligt 13 kap. 5 § själva olycksfallsdagen. För yrkesskadesjukdom är Visandedagen dagen för det första läkarbesöket. Har den skadliga inverkan upphört när skadan visar sig fastställs Visandedagen till den sista arbetsdagen med skadlig inverkan.

Bevisregel

I 13 kap. 4 § bevisregel där yrkesbetingade faktorer ska vägas ges en andra möjliga orsaksfaktorer såsom annan sjukdom eller annan påmot verkan. När andra möjliga orsaksfaktorer inte ger en mer närliggande eller sannolik förklaring till de aktuella symptomen betalas ersättning

regelmässigt ut.

Ersättningar

De ersättningar folketrygdens regler yrkesskadetäckning kan som om är bl.a. viss grundersättning vid varaktig inkomstförlust, menersättge ning, sjuk- och rehabiliteringssjukpenning, ersättning för läkar- och tandläkarbesök, fysikalisk behandling och läkemedel, särskild medi-

Bilaga 1.3 395

cinsk utrustning, förbrukningsmaterial och särskilda hjälpmedel. Vidare ges viss ersättning till efterlevande vid dödsfall. Bestämmelser som anger hur ersättningama ska beräknas finns dels i Folketrygdlagen och dels i särskilda föreskrifter som utfärdats Sosial- och helsedeparteav mentet.

Administration m. m.

Det är Rikstrygdeverket som administrerar folketrygden centralt. På det regionala planet finns fylkestrygdekontor och lokalt finns trygdekontor. Besluten om yrkesskador fattas av trygdekontoren. Besluten kan sedan prövas av Rikstrygdeverket och överklagas till Rikstrygderätten.

Antalet skadeanmälningar

Enligt SOS-registret har uppgifter skadeanmälningar och som om menersättningssaker fr.o.m. 1992 var skadeanmälningama till trygdekontoren år 1993 49 044 st, år 1994 55 209 st och år 1995 60 984 st. Kraven på menersättning till trygdekontoren år 1993 2 851 st, var 1994 2 598 st och år 1995 3 013 st.

Lag om yrkesskadeförsäkring

Från och med den l januari 1990 infördes särskild lag yrkesen om skadeförsäkring i Norge lag 16 juni 1989 65 för att ett tillägg nr. ge till folketrygdens ersättningar. Meningen med yrkesskadeförsäkringslagen är att ge den skadade full ekonomisk täckning för yrkeskada eller

yrkessjukdom.

Genom yrkesskadeförsälcringslagen har Norge infört ett system med en obligatorisk arbetsskadeförsäkring tecknas arbetsgivarna i som av privata försäkringsbolag. Ersättning enligt lagen yrkesskadeförsäkom ring ska komplettera grundskyddet enligt folketrygdens olika regler.

Personkretsen

Försäkrade är arbetstagare som är anställda hos arbetsgivare i Norge. Möjlighet att utfärda föreskrifter för norska arbetsgivare i utlandet, på fartyg och bostadsplattfonnar finns. Den utför arbete för som en arbetsgivare omfattas lagens bestämmelser. Ombudsmän i offentlig av verksamhet, befäl och meniga i militärtjänstgöring tillhör personkret-

396 Bilaga 1.3

Andra under pålagd skyldighet att tjänstgöra för det allmänna sen. som deltar i arbetsverksamhet i fångvårdsanstalter och sjukvårdsinstitutioner är också försäkrade. Elever, studenter, uppdragstagare och självständiga näringsidkare

tillhör inte lagens personkrets.

Skador som omfattas av lagen

Yrkesskadeförsäkringslagens skadebegrepp är i princip detsamma som folketrygdens. Som yrkesskada anses således skada och sjukdom p.g.a.

arbetsolycka samt yrkessjukdomar, klimatsjukdomar och epidemiska

sjukdomar enligt Sosial- och helsedepartementets föreskrifter den som 1997 ska likställas med yrkesskada. Belastningsskador och 11 mars psykiska påkänningar utvecklat sig under tid faller enligt lagens som en förarbeten utanför lagens tillämpningsområde. Inte heller färdolycks-

fallen är ersättningsbara. Genom ett särskilt stadgande i ll § c yrkesskadeförsäkringslagen öppnas möjlighet att med yrkesskadeförsäkringen också täcka " anen skada och sjukdom kan skyllas påverkan från skadliga ämnan som eller arbetsprocesser." Den särskilda möjlighet till ersättning som nen stadgandet skulle kunna har inte förändrat någonting i praktiken. ge Vanligtvis avvaktar de privata försäkringsbolagen besluten från folketrygdens instanser och följer dessas beslut utan någon utvidgning. För den skadade fortare ska få ut sin ersättning betalar försäkringsboatt lagen ofta, ersättningsfrågan verkar klar, ut ett á conto-belopp innan om trygdemyndigheterna har fattat sina beslut.

Bevisregeln

Bevisregeln i yrkesskadeförsäkringen är densamma den i lagen om som folketrygd. Yrkesskadebetingade faktorer ska även här vägas mot andra möjliga orsaksfaktorer såsom sjukdom eller annan påverkan. När annan andra möjliga orsaksfaktorer inte närliggande eller sannolik ger en mer förklaring till de aktuella symptomen betalas ersättning regelmässigt ut. Den generösare bevisregeln i ll § i yrkesskadeförsäkringslagen har

c

nämnts inte någon betydelse i praktiken. som

Ersättningar

De ersättningar kan få enligt yrkesskadeförsäkringslagen är dels man ersättning för faktiska merutgifter och dels för inkomstförlust som akut

Bilaga 1.3 397

orsakats av skadan och är högre än norska basbelopp G. G är

som sex sedan maj 1997 fastställt till 42 500 nkr. I de närrmda fallen sker in-

en dividuell bedömning och de utbetalade beloppen blir skattepliktig inkomst.

Sedan 1991 gäller vissa förordningar om standardiserade ersättningar enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Ersättningar för framtida utgifter, framtida inkomstförluster, men-ersättning, utgifter vid dödsfall, ersättning till änka/sambo/bam bestäms enligt standardiserade mallar och utbetalas som engångsbelopp. Engångsbeloppen är skattebefriade. Det är bara avkastningen av beloppen som inkomstbeskattas. Ersättningar till andra som den döde har försörjt bestäms individuellt

men

betalas också engångsbelopp.

ut som

Vid bedömning av framtida utgifter bestäms ersättningen till olika standardiserade belopp beroende den skadades ålder. Det högsta beloppet betalas den skadade är än 35 år och det lägsta

ut om yngre om han/hon har fyllt 70 år. Vid bedömningen av framtida inkomstförluster är ersättningen vid 100 % förvärvsmässig invaliditet minst 22 x G om den skadade tidigare har haft en inkomst upp till 7 G. Om den tidigare inkomsten varit högre än 7 G höjs sedan beloppet stegvis för att som maximal ersättning ge 30 x G vid en tidigare inkomst över 10 G. Om den förvärvsmässiga invaliditeten är lägre än 100 % reduceras ersättningen. Har den skadade fyllt 47 år vid skadan sker viss reduktion för varje år därutöver. Om skadas vid 67 års ålder måste den

en person skadade för att få ersättning visa att han/hon kommer att göra en framtida inkomstförlust. Den standardiserade ersättningen ska i princip ge den skadade full kompensation men ger i praktiken viss överkompensation vid lägre inkomster och en viss underkompensation vid högre inkomster. Men-ersättning standardiseras med ett lägsta ersättningsbelopp om 0,75 x G vid medicinsk invaliditet mellan 15-24 % och ett högsta belopp om 5,5 x G vid betydligt större skada än 100 % medicinsk invaliditet. Även vid men-ersättningen har åldern betydelse. De standardiserade ersättningama till änka/sambo/bam bestäms i förhållande till den efterlevandes ålder och vissa procentsatser G.

av

Ersättningen enligt det standardiserade systemet utbetalas utan avräkning av de förmåner som erhållits från folketrygden, pensioner eller andra försäkringsersättningar. Förtida á-contoutbetalningar från försäkringsbolagen underlättas genom ett sådant system eftersom någon senare avräkning av trygdens utbetalda belopp inte behöver göras.

398 Bilaga 1.3

Om försäkring saknas

Om det inte finns någon betalningsansvarig försäkringsgivare p.g.a. att den skadades arbetsgivare inte har tecknat någon försäkring svarar samtliga försäkringsbolag kan teckna försäkringar solidariskt för

som skadan. Skadesumman fördelas mellan bolagen enligt särskilda föreskrifter. Försäkringsbolagen har bildat en gemensam sammanslutning

- Yrkesskadeforsikringsforeningen, som ska bära det ekonomiska ansvaret för och ombesörja skaderegleringen när det saknas försäkring.

Finansiering m. m.

Yrkesskadeförsäkring ska tecknas i försäkringsbolag som har godkänts

Kredittillsynet. Myndigheten ska också godkänna bolagens försäkav ringsvillkor. Ett tjugotal försäkringsbolag i Norge har fått ett sådant godkännande. De fem största bolagen är Storebrand, Gjensidige, Vesta, Samvirke och KLP-skade. Storebrand har ca 30 %, Gjensidige ca 30 % och Vesta 30 % marknaden. Även utländska företag kan kon-

ca av kurrera uppdragen. För utländska försäkringsbolag är koncession i

om hemlandet tillräcklig. De måste dock ha sina försäkringsvillkor skrivna på norska. Ett japanskt och ett brittiskt försäkringsbolag har hittills tillfälligt under något år förekommit på marknaden.

Alla arbetsgivare är skyldiga att teckna försäkring täcker yrkes-

som skada och yrkessjukdom. En arbetsgivare med bara anställd måste

en teckna försäkring för denne. Staten har ingen försäkringsplikt. Arbetstagaren kan i stället kräva ersättning för yrkesskada direkt av sin arbetsgivare, staten.

Från den 1 januari 1991 har det införts regler om återföring, s.k. refusjon Rikstrygdeverkets kostnader för yrkesskador. Försäkrings-

av bolagen och arbetsgivarna har på så sätt pålagts hela den ekonomiska risken för arbetsskadorna. Refusjonsordningen innebär att försäkringsbolagen ska återbära ett belopp till folketrygden som beräknas i procent

bolagens gjorda försäkringsutbetalningar. Procentsatsen har sedan

av refusjonssystemet infördes år 1991 varit densamma; 120 % av bolagens utbetalda försäkringsersättningar ska refunderas till trygdesystemet.

Motiven för refusjonsordningen är att arbetsgivarna bör finansiera

det allmännas utgifter för arbetsskadorna fullt ut och att kostnaden därmed tydligt ska framstå produktionskostnad. Refusjonen ska

som en

ett incitament för skadeförebyggande verksamhet. vara

Bilaga 1.3 399

Premiesättning

Premien är baserad en fareklassindelning har utarbetats

som genom Norges Forsikringsforbund. Norges Forsikringsforbund

är en gemensam intresseorganisation för de norska bolag som har koncession att

teckna försäkringar för yrkesskadeförsäkring. Arbetstagarna är indelade

i sju olika fareklasser som uttrycker riskrelationen mellan olika

yrkeskategorier. Fareklassindelningen grundar sig erfarenheter och

statistik från en tidigare frivillig yrkesskadeförsäkring arbetsgivar-

som na kunde teckna för sina anställda som ett komplement till trygdeer-

sättningarna.

De olika försäkringsbolagen har att konkurrera kunderna

om genom sin egen premiesättning. Vissa bolag sätter premien med utgångspunkt från antalet anställda inom varje fareklass hos den enskilde arbetsgivaren. Andra bolag bedömer näringen och företaget som sådant. Prin-

cipema för riskvärdering och premiesättning till varje försäk-

är upp ringsgivare. Genomsnittspremien för en anställd är f.n. 570 kr per år.

Det har under åren framförts kritik från norska LO och den norska

arbetsgivarföreningen mot yrkesskadeförsäkringssystemet. Kritiken har

huvudsakligen gått ut på att försäkringsbolagen har tagit ut för höga premier för att fondera medel för framtida skador och att försäkringens administrationskostnader varit höga. Det har också varit en mer allmän uppfattning att små företag fått finansiera stora företag genom en förhållandevis högre premie.

Undersökningar som Norges Forsikringsförbund har genomfört har

enligt en statusrapport i augusti 1997 visat att de administrativa kostnaderna för försäkringen uppgår till drygt 20 %. Förbundet har också undersökt om det faktiskt är så att små företag med mindre än 20 anställda är missgynnade i förhållande till de större företagen. Det

är enligt förbundet svårt att i nuläget dra några säkra slutsatser eftersom systemet ännu inte har varit verksamt under någon längre tidsrymd. De undersökningar som gjorts tyder dock inte att småföretagen har missgynnats. Det är ändå så att de mindre företagen har en genomsnittligt högre premie än de större. Detta beror att skadefrekvensen varit högre hos de mindre företagen. På senare år har de genomsnittliga för-

säkringspremiema dock minskat för alla företagskategorier.

Yrkesskadeförsäkringens framtid i Norge

Enligt vad vi inhämtat från Sosial- och helsedepartementet och från Norges Forsikringsförbund har försäkringen haft en svår inkömingsperiod. Försäkringsbolagen har med tiden lärt sig att föra bättre statis-

400 Bilaga 1.3

tik. De har fått kontroll över sin verksamhet och gjort erfarenheter

mer för framtiden. Premiema lägre än tidigare. Det kommer troligen

är nu inte att ske några större förändringar i ramreglema i framtiden. Yrkesskadeförsäkringen har kommit för att stanna.

En fråga har tagits till diskussion senare tid är att det

som upp borde etableras särskild nämnd för effektiv och bra konfliktlös-

en en

medicinska och juridiska frågor inom yrkesskadeförsäkringens

ning av område. Norges Forsikringsforbund har vid ett flertal tillfällen uppvaktat myndigheterna angående den frågan. Också stortingets sosialkomité har diskuterat frågan.

Bilaga 1.4 401

Den danska arbetsskadeförsäkringen

En dansk lov arbejdsskadeforsikring trädde i kraft år 1978. Lagen

om

resultatet av ett utredningsarbete under åren 1974 1977. Lagen var reviderades och i maj 1992 antogs en helt ny lag lov nr. 390 af 20. maj 1992 forsikring mot följder av arbetsskada. Lagändringar har skett

om fortlöpande och lagens senaste lydelse gäller fr.o.m. den 1 juli 1996 lov nr. 789 af 28. augusti 1996.

Lagen omfattar både olycksfall i arbetet och arbetsrelaterade sjukdomar. Det danska systemet är konstruerat som en obligatorisk försäkringsordning. Arbetsgivama är enligt lagen skyldiga att teckna försäkringar i privata försäkringsbolag som betalar ut ersättning till de arbetstagare drabbas skador. Det är arbetsgivarna får bära

som av som den ekonomiska skaderisken.

Den statliga centrala förvaltningsmyndigheten Arbejdsskadestyrel-

avgör om en skada lagligen ska godkännas som arbetsskada och hur sen stor ersättningen ska vara. Arbejdsskadestyrelsen informerar också allmänheten om försäkringsordningen, avger yttranden till domstolar och försäkringsbolag, utarbetar förslag till lagändringar samt utfärdar tillämpningsföreskrifter.

Personkretsen

Lagen forsikring mot följder av arbetsskada har ett vidsträckt

om tillämpningsområde. De personer som omfattas av lagen är enligt 1 kap. l 4 §§ de har arbete hos en arbetsgivare i Danmark med

- som eller utan lön, varaktigt, tillfälligt eller övergående. Tillfälligt arbete utanför Danmark kan under vissa förhållanden omfattas under lagens bestämmelser. En sjöman som tjänstgör ett danskt fartyg omfattas också av lagen. Medlemmar av arbetsgivarens familj som arbetar i arbetsgivarens verksamhet omfattas. Äkta make omfattas vissa

bara om avtalsmässiga förhållanden är uppfyllda. Foster som skadas av arbetsförhållandena under moderns graviditet tillhör personkretsen. I övrigt i omfattas personer som är borgerliga och kommunala ombud och perso-

402 Bilaga 1.4

utför vissa samhälleliga räddningsåtgärder både med och utan ner som anknytning till det vanliga arbetet. För som arbetar i ett privat hushåll och utför privata tjänspersoner ter där under tid inte överstiger 400 timmar per kalenderår en som gäller särskilda bestämmelser. De inte anställda av en arbetsses som givare i lagens mening. De omfattas inte någon obligatorisk förav säkringsplikt. Vid eventuell arbetsskada är det Arbejdsskadestyrelsen betalar ut ersättning till den skadade för att sedan fördela kostnasom derna på samtliga försäkringsbolag har koncession att teckna arsom betsskadeförsäkringar. Arbejdsskadestyrelsen och Finanstillsynet fastställer gemensamt de närmare fördelningsreglema. Uppdragstagare och självständiga företagare omfattas inte av lagens regler. Studenter är enligt huvudregeln inte täckta av försäkringen. Det är endast studenten utför ett praktiskt arbetsmoment i utbildningen om eller skolan i eget intresse skickar studenten någon kurs där om han/hon skadas som ersättning kan komma i fråga.

Skador som omfattas av lagen

I 2 kap. 9 § vad är arbetsskada. Olycksfall i arbetet och anges som skadlig inverkan under tid högst fem dagar, plötsliga lyftskador en av och yrkessjukdomar omfattas av lagens bestämmelser. Ett olycksfall i arbetet definieras som ett olycksfall som beror arbetet eller arbetsförhållandena. Olycksfall vid färd till och från arbetet s.k. färdolycksfall räknas inte som ett olycksfall i arbetet. Det ska fråga plötsligt utifrån kommande händelse som bevisvara om en ligen påverkar den försäkrades hälsotillstånd. Händelsen får inte vara beroende den försäkrades egen vilja. av Skadlig inverkan med varaktighet av högst fem dagar som beror en arbetet eller arbetsförhållandena omfattas reglerna. Om en sådan av kortvarig inverkan har orsakat skada ersätts denna. Det är här egenten ligen fråga utvidgning av olycksfallsbegreppet. om en Plötsliga lyftskador omfattas reglerna. Begreppet infördes genom av lagändring fr.o.m. den l juni 1996 och regleras i en ny lagparagraf en 2 kap. 9 §. Plötsliga lyftskador är muskel- nerv- och ledskador som a uppstår spontant med omedelbar anknytning till lyftarbete i obekväma arbetsställningar hos personer som i övrigt har ett belastande arbete med lyft. Skadan ska till övervägande del förorsakad av det plötsvara liga lyftarbetet. Eftersom begreppet är så nytt har Arbejdsskadestyrelhittills bara fått in l 400 anmälningar om plötsliga lyftskador. sen ca dessa har blivit administrativt avvisade. De första sju ärendena 600 av togs under hösten 1997 för avgörande. En kommande praxis ska upp

Bilaga 1.4 403

lägga fast vad som ska förstås med lyft, obekväma arbetsställningar och ett i övrigt belastande arbete med lyft.

Med arbetssjukdomar erhvervssygdommer avses sjukdomar som efter medicinsk och teknisk erfarenhet i högre grad drabbar personer som varit utsatta för särskilda betingelser i arbetet. Chefen för Arbejdsskadestyrelsen bestämmer vilka sjukdomar som ska anses vara arbetssjukdomar och dessa fastställs i en särskild förteckning. Denna förteckning ses över vart annat år. Den senaste versionen är nr 54 af 19. januari 1995, men enligt tjänstemän vid Arbejdsskadestyrelsen utarbetas för närvarande en ny version.

Andra sjukdomar än de som finns förteckningen kan också godkännas om arbetssjukdomar om vissa specifika kriterier är uppfyllda. Se vidare under rubriken bevisregler.

Visandedag

För olycksfall, kortvarig skadlig inverkan och plötsliga lyftskador är huvudregeln att visandedagen är den dag då skadan uppstod. För arbetssjukdomar gäller som visandedag den tidpunkt då den skadade fått vetskap om att sjukdomen antagligen är en arbetssjukdom.

Bevisregler

Vid olycksfall och kortvarig skadlig inverkan ska den skadade ge de upplysningar som krävs för att göra det sannolikt att det är den anmälda händelsen i sig som har förorsakat skadan. Vid plötsliga lyftskador ska den skadade kunna redogöra för omständigheter som pekar att skadan uteslutande eller i övervägande grad har orsakats av lyftarbetet.

För har sjukdom som finns med i förteckningen

en person som en över arbetssjukdomar gäller en presumtion för rätt till ersättning. Det är i dessa fall Arbejdsskadestyrelsen som ska göra sannolikt att sjukdomen beror något annat än de arbetsmässiga förhållandena.

Andra sjukdomar än de som finns förteckningen kan också godkännas som arbetssjukdomar. Det gäller då för den försäkrade att göra sannolikt att den aktuella sjukdomen enligt de senaste medicinska rönen uppfyller de krav som generellt ställs sjukdomar som tas in i förteckningen eller att göra sannolikt att sjukdomen i uteslutande eller övervägande grad är förorsakad av arbetets särskilda art. Ryggbesvär är en sådan åkomma som. inte finns med förteckningen men somi vissa fall kan ersättas ändå. Det är i dessa fall fråga om in casu-avgöranden efter väldigt stränga kriterier. Det är och har varit en politisk fråga i

404 Bilaga 1.4

Danmark ryggbesvär ska föras in i förteckningen eller inte. Rygg-

om besvären finns fortfarande utanför listan.

Ersättningar

De ersättningar som kan komma i fråga är:

ersättning för vissa utgifter för sjukvårdsbehandling och sjukgym- -

nastik under ärendets handläggning hos Arbejdsskadestyrelsen som

inte kan ersättas enligt den allmänna sjukförsäkringens regler.

ersättning i vissa fall för kostnader i samband med anskaffning av -

proteser, glasögon och liknande hjälpmedel samt Sjuktransporter under ärendets handläggning.

ersättning för reparationskostnader skador proteser, glas- - p.g.a.

ögon och liknande hjälpmedel har använts i arbetet.

som ersättning för inkomstförlust

-

ersättning för varaktigt men -

ersättning vid dödsfall -

ersättning vid förlust av försörjare -

Ersättningen för inkomstförlust är ekonomisk ersättning som beräk-

en

med utgångspunkt från den skadades årslön innan skadan. Bara 4/5 nas

årslönen ersätts. Den maximala årslönen kan utgå ifrån är av som man september 1997 305 000 kr. Ersättning utges bara t.o.m. det 67:e levnadsåret. För tid därefter kan få ett belopp motsvarar två års

man som ersättning. Ersättning kan ut med minst 15 och högst 100 % av den

ges framräknade lönesumman beroende på hur stor del av inkomstförlusten

bero arbetsskadan. Ersättningen kapitaliseras autosom kan anses matiskt inkomstförlusten beräknas vara under 50 %. Vid större

om förlust kan ansöka kapitalisering upp till 50 %. Beloppen som

man om överstiger 50 % betalas alltid ut löpande. De kapitaliserade beloppen är skattefria. De löpande ersättningarna är skattepliktiga.

Ersättning för varaktigt kan ut för medicinsk invaliditet

men ges en

minst 5 och högst 100 eller i vissa fall 120 %. Vid en 100-proom centig invaliditet september 1997 369 000 kr ut. En 120-procentig

ges invaliditet motsvarar vid tillfälle 442 800 kr. När den medi-

samma cinska invaliditeten är mindre än 100 % minskas ersättningen stegvis för att minst vid fem-procentig medicinsk invaliditet vara

som en 18 450 kr. För levnadsåren mellan 60 och 69 sker en reduktion med 5 % för varje år. Enligt huvudregeln sker det ingen samordning av menersättningen med övriga sociala ersättningar eller med ersättning från

egen försäkring.

Bilaga 1.4 405

Ersättning vid dödsfall utges schablonmässigt med 96 000 kr till änka/sammanboende. Det uppställs vissa tidskrav äktenskapet och på sammanboendet.

Dessutom betalas ersättning för förlust av försörjare till änkalsammanboende bara det rent faktiskt har skett en försörj-

men om ningsförlust. Ersättningen utgör 30 % av den dödes årslön i löpande utbetalningar. Ersättningen är tidsbegränsad men kan förlängas.

Ersättning till barn ges om den döde har haft försörjningsplikt mot barnet. Ersättningen utgör 10 % den dödes årslön i löpande utbetal-

av ningar intill dess att barnet fyller 18 år, eller 21 år om barnet är under utbildning. Om det är fråga om flera barn reduceras beloppet för de andra barnen i viss utsträckning.

Administration m. m.

Det är Arbejdsskadestyrelsen som fattar beslut om ersättning enligt lagen om försäkring mot följder av arbetsskada.

Ärenden gäller sådana sjukdomar inte finns i förteck-

som som ningen över arbetssjukdomar och plötsliga lyftskador ska föredras inför Erhvervsygdomsutvalget innan Arbejdsskadestyrelsen fattar beslut. Erhvervsygdomsutvalget är en särskild kommitté med representanter från arbetsmarknadens parter, Sundhetsstyrelsen, Direktoratet för ar-

bejdstilsynet samt Arbejdsskadestyrelsen är rådgivande i för-

som hållande till Arbejdsskadestyrelsen. I praktiken följer dock styrelsen kommitténs rekommendationer.

Ehrvervssygdomsutvalget ska också vara rådgivande inför beslut om att ta nya sjukdomar Arbejdsskadestyrelsens förteckning över

upp godkända arbetssjukdomar.

Arbejdsskadestyrelsens beslut kan överklagas till den sociale Ankestyrelse. Den sociala Ankestyrelsens avgöranden kan överklagas till de vanliga domstolarna.

Antalet skadeanmälningar

Enligt Arbejdsskadestyrelsens statistik antalet anmälningar år 1992

var sammanlagt 38 670 dessa avsåg 22 018 olyckor, 13 132 sjuk-

st, av domar och 3 520 sakskador. Antalet anmälningar steg sedan fram till år 1995 då antalet anmälningar kulminerade med 42 835 st. Av dessa gällde 24 762 olyckor, 15 913 sjukdomar och 2 190 sakskador. År 1996 uppgick anmälningarna till 40 942 st, varav 23 032 olyckor, 16130 sjukdomar och 1 780 sakskador.

406 Bilaga 1.4

Enligt statistiken avgjordes år 1996 5 205 olycksfallsärenden och 1 867 sjukdomsärenden, eller sammanlagt 7 072 ärenden

där menersättning beviljades. Arbejdsskadestyrelsen utgifter för dessa menersättningar var 235 milj. kr. Samma år avgjordes 2 153 ärenden in-

om komstförlust p.g.a. olyckor och 779 sådana ärenden om sjukdomar. Utgiftema för inkomstförlustärendena angavs till 1 629 milj. kr. De sammanlagda utgifterna för menersättningar och inkomstförluster var l 864

milj. kr.

Finansiering m. m.

Arbejdsskadestyrelsen ska sedan år 1993 finansiera verksamheten dels med bidrag från försäkringsbolagens premieintäkter och dels med bidrag av olika statsinstitutioner. Ett visst adrninistrationsbidrag ska betalas för varje arbetsskadeärende som styrelsen behandlar. Adrninistrationsbidraget är fastställt så att det ska täcka de genomsnittliga utgifterna vid Arbejdsskadestyrelsens ärendebehandling. Fram till utgången av år 1996 var administrationsbidraget beräknat efter olika grunder för försäkringsbolagen resp. för de statliga institutionerna. Fr.o.m. januari 1997 beräknas bidraget enligt gemensamma grunder. Det är svårt att ange hur stora resurser som läggs ned på varje enskilt ärende men i statistiken har det bl.a. tagits fasta på antal ingående och utgående brev från Arbejdsskadestyrelsen under årens lopp. Arbejdsskadestyrelsens sammanlagda intäkter var enligt en ekonomisk redovisning för år 1996 drygt 127,3 milj. kr. Utgiftema för löner och övrig drift var samma år drygt 122,5 milj. kr.

Försäkringen

Försäkringsplikten gäller för varje arbetsgivare och skeppsredare som sysselsätter en person som omfattas av försäkringen. Stat och kommun behöver inte teckna försäkring för sina anställda. Staten självförsäkrar medan de flesta kommuner ändå tecknar arbetsskadeförsäkring. Det finns också särskilda regler för arbetar i begränsad omfattning

den som i privata hushåll som redan berörts under rubriken "personkretsen".

Det finns idag tjugotvå försäkringsbolag i Danmark som bedriver arbetsskadeförsäkringsverksamhet. De två största bolagen är FFE en sammanslutning av försäkringsbolag för arbetssjukdomar och KGF

kommunemes Gjensidige. Finanstillsynet ger koncession till försäkringsverksamheten och kan bl.a. kontrollera att bolagen är solventa. Det finns ingen statlig tillsyn över premiesättningen sådan.

som

Bilaga 1.4 407

Premiens storlek varierade enligt uppgift i juli 1992 beroende verksamhetens karaktär och skadefrekvensen från mindre än 100 kr ända upp till nämnare 7 000 kr per anställd och år.

Premiemas storlek ska i princip avtalas mellan arbetsgivare och försäkringsbolag utan myndigheternas inblandning. Det finns för närvarande vissa begränsningar, bl.a. en s.k. avancebegränsning som inskränker bolagens möjlighet att fritt använda försäkringens överskott. Bolagen ska vid räkenskapsårets slut skicka information till Arbejdsskadestyrelsen och till Finanstillsynet om premieintäktema under det

föregående året.

I mitten av 1980-talet skedde en dramatisk skadeutveckling. Finanstillsynet beslöt under år 1987 att det skulle inrättas en gemensam försäkringspool för yrkessjukdomar. Alla försäkringsbolag med koncession är skyldiga att medverka i denna "erhvervssygdomspool". Syftet med poolen är att utjämna kostnaderna för arbetssjukdomar mellan bolagen. Poolens styrelse fastställer en intern tariff som används av poolens alla bolag. Det finns tio fastställda tariffriskgrupper. Indelningen i de olika riskgrupperna sker på grundval av tillgänglig skadestatistik. Konkurrensen mellan de bolag som ingår i poolen sker inte med premien utan med helhetslösningar för varje arbetsgivare. När arbetsgivarna ska välja bolag väger de vid sitt val in även andra försäkringsprodukter än bara arbetsskadeförsäkringen.

Arbetsskadeförsäkringen är delad i två olika delar: olycksfallsförsäkring och arbetssjukdomsförsäkring. Både administrativt och prerniemässigt hålls försäkringarna isär. Beträffande olycksfallsförsäk-

ringarna hade olycksfallsförsäkringsförbundet tidigare monopol för-

säkringsmarknaden. Detta monopol upphävdes genom en lagändring den 1juli 1994.

Det pågår för närvarande översyn lagen om forsikring mot

en av följder arbetsskada. Översynens syfte är att anpassa lagen efter EG:s

av bestämmelser i Rådets Direktiv 92/49/EEG av den 18 juni 1992 om samordning av lagar och andra författningar som avser annan direkt försäkring än livförsäkring EG:s tredje skadedirektiv. Det finns nu lagförslag L 104 och L 107 som behandlades av Folketinget den 2 december 1997. Enligt L 104 ska en ny myndighet Arbejdsmarkedets EhrvervssygdomsSikring AES inrättas som ska ha flera administrativa uppgifter. AES ska så att säga överta försäkringsbolagens arbetsuppgifter arbetssjukdomsornrådet och infordra bidrag AES bi-

drag från alla arbetsgivare för att finansiera verksamheten. Skadeersättningar ska vidare beräknas och ersättning ska utbetalas till de skadade. Alla arbetsgivare privata såväl som offentliga bli tvungna att ansluta sig till AES. AES liknar ett försäkringsbolag. AES ska ha en styrelse med arbetsmarknadens parter och det ska enligt L 107 göras en

koppling till det skadeförebyggande arbetet som kan ge vissa premierabatter.

Förslaget har kritiserats redan eftersom det kan bli svårt att bestämma kriterierna för premierabattema.

Om försäkring saknas

Om en arbetsgivare inte har tecknat försäkring eller om arbetsgivaren är okänd betalas ersättning ut av Arbejdsskadestyrelsen som om försäkring hade funnits. Skadeersättningen återkrävs sedan från arbetsgivaren. Om arbetsgivaren inte har betalat försäkring måste han dessutom alltid betala sin försäkringspremie i efterskott. Beloppet betalas till Arbejdsskadestyrelsen som sedan gottgör samtliga försäkringsbolag i förhållande till bolagens premieinkomster.

Försäkringens framtid i Danmark

Det danska systemet ska nu EG-anpassas. Systemet kommer antagligen i framtiden att finna former för att premiera arbetsgivare som satsar arbetarskydd och förebyggande åtgärder.

De nya skadebegreppet plötsliga lyftskador som har införts under 1996 tycks komma att få en mycket snäv tillämpning. Systemet med sjukdomslistor och med särskilt stränga kriterier för att godkänna sjukdomar utanför denna lista gör det förhållandevis lätt för statsmakten att överblicka omfattningen av de framtida utbetalningarna.

Det danska systemet är inarbetat där och det kommer säkert att bestå inom en överblickbar framtid.

Bilaga 2.1 409

Exempel tillämpning av

för

arbetsskadeförsäkringen skador/sjukdomar i rörelseorganen

rygg, leder och

muskler

Bakgrund

De senaste 10 åren har kunskapen avseende samband mellan exponering i arbete och hälsoeffekter rörelseorganen rygg, leder och muskler ökar explosionsartat. Exempelvis är det inte förrän de senaste 5 åren har fått vetenskapliga undersökningar som visat samband mellan epidondylit tennisarmbåge och repetitiva kraftgrepp med händerna. Trots detta fanns epikondylit listad som en yrkessjukdom redan för tillämpningen av den gamla yrkesskadeförsäkringen.

I propositionen till nuvarande lagstiftning anges Uppfattningen att en viss faktor med hög grad av sannolikhet orsakar skada måste dänned vara allmänt accepterad då olika forskares och läkares uppfattning på ett markant sätt går isär beträffande den skadebringande effekten kan kravet hög grad av sannolikhet inte anses uppfyllt. Denna beskrivning innebär att en vetenskaplig värdering av publicerade undersökningar bör ha utförts för att en viss faktor ska anses innebära skadlig inverkan i arbetet. NIOSH Arbetarskyddsstyrelsen i USA publicerade i juli 1997 en omfattande vetenskaplig värdering och översikt över epidemiologiska bevis för arbetsrelaterade skador i rörelseorganenl. Denna översikt, plus vetenskapliga Översikter som publiceras i vetenskapligt granskade tidskrifter och av Arbetslivsinstitutet kan vara bas för bedömning av skadlig inverkan.

Nedan följer några fallbeskrivningar där exempel bedörrmingar av tillämpning av nuvarande arbetsskadelagstiftning i Sverige med kommentarer.

Yrkestitel kan inte i något fall användas för bedömning av skadlig inverkan. En utredning av exponering där arbetsuppgifter och arbets-

1US Department of Health and Human Services NIOSH. Musculoskeletal disorders and workplace factors. Edited by Bernard, Bruce July 1997.

moment karaktäriseras är nödvändig. Utredning kan utföras av försäkringskassa, företagshälsovård eller yrkesmedicinsk klinik.

Fall 1 Man med seninflammation axelled

30-årig arbetat i huvudsak med kylskåpsmontering sedan 2 år.

man som Vid kylskåpsmontering borrade patienten 13 hål i varje bakstycke. Fäste därefter skruv, kondensator och kablar i hålet. En arbetsplatsutredning utförd med fotografering av arbetsmomenten visa-

av ergonom de att momenten innebar än 30° framåt/utåtföring av armen i axel-

mer led. Totalt utförde patienten 2 418 framåt/utåtföring i axelleden per dag. Patienten fick smygande värkdebut i vänster och höger axel

en efter ett år i arbete. Läkamndersökning visade lokal palpationsömhet, injektioner bedövningsmedel och cortison visade att detta var en

av seninflammation i axelledsmuskel supraspinatus. Inga tecken på

en reumatologisk sjukdom eller andra förklaringar till seninflammationen fanns. Patienten blev besvärsfri efter två år. Han kunde återgå till sitt gamla arbete då symtomen återkom. Han har efter omskolning erhållit arbete medför repetitiva framåt/utåtföringar av armen i axel-

som leden. Han klarar av detta arbete.

Diagnostiskt fastställd seninflammation i axelledsmuskel supraspina-

tustendinit samt exponering för repetitivajkamåt/utååörning av armen

i axelleden. Således föreligger skadlig inverkan. Patienten hade

en inga tecken på någon reumatologisk sjukdom eller annat tillstånd som kunde tänkas orsaka inflammationen. Övertygande skäl talar för att exponering i arbetet just i patientens fall orsakat seninflammationen.

Fall 2 Kvinna med seninflammation axelled

48-årig kvinnlig träindustriarbetare. I 12 års tid arbetat med klyvning

plankor, mellan 1,80 och 4 meter långa. Hon tog ner av som var plankoma från lassens höjd varierade mellan 1,70 2,0 från

en vagn, - m golv, stod till vänster henne till bänk i skrivbordshöjd. Ar-

som om en

lyftes högt sannolikt lyftes händerna högre än axelhöjd. Dvs. mama framåtfömingar mer än 60 grader i axelleden. Det vara 120 till 240 plankor på arbetet utfördes 8 timmar per arbetsdag. Således var

vagnen, antalet armlyft högrepetitivt. Därefter matade patienten in dem i en klyvmaskin också i skrivbordshöjd. Varannan vecka arbetade

som var hon med rondellslipmaskin som vägde 1-1,5 kg.

en

Bilaga 2.1 411

Besvär från vänster axel och nacke efter 8 års arbete, aldrig sjukskriven för besvären och sökte inte läkare förrän efter 12 års arbete. Ortoped fann smärta vid abduktion eller framåt elevation vid ca 70-80 grader. Palpationsöm över främre delen av rotatorkuffen. Vid injektion

bedövningsmedel i bursa subacrornialis kan patienten fritt röra i axav larna. Bedömd impingement syndrom dvs. inklämmings syndrom

som av senor i axeln seninflammation.

Diagnostiskt fastställd seninflammation impingementsyndrom samt exponering för repetitivaframåt/utâzförning i axelleden. Så-

av armen ledes föreligger skadlig inverkan. Patienten hade inga tecken på

en någon reumatologisk sjukdom eller annat tillstånd kunde tänkas

som orsaka seninflammationen. Övertygande skäl talar för att exponering i arbetet just i patientens fall orsakat seninflammationen.

Fall 3 Kvinna med karpaltunnelsyndrom

40-årigt skolmåltidsbiträde. Söker efter 13 års arbete för värk i skuldra och händer-handleder. Utredningen visar att i det i arbetet förekommit repetitiva kraftgrepp i form av tunga lyft, hantering av disk och storköksmaskiner. Diskade 420 portioner per arbetsdag. Plockning av

ca tallrikar, tallrikstravar, pannor och kantiner. Vid diskningen var patienten tvungen att lyfta backar med tallrikar, glas och bestick. Varje back med tallrikar vägde ca 9 kg. Dessa fick lyftas ca 50 ggr per arbetsdag. Vid läkarutredning konstateras karpaltunnelsyndrom nervinklärrming i handleden. Patienten förbättras efter handkirurgi. Andra faktorer som kan förklaras karpaltunnelsyndrom saknas.

Patientens diagnos är klar avseende handleder-händer nervinkläm-

ningkarpaltunnelsyndr0m. Diagnosen blev objektiv verifierad genom nervledningshanteringsundersökning. Skadlig inverkan finns i arbetet

repetivitiva kraftgrepp. Det är möjligt att patientens symtom i genom skuldror sammanhänger med exponeringen och/eller karpaltunnelsyndromet.

Fall 4 Kvinna med ospecifik värk i nacke och skuldra nackmyalgf 54-årig kvinna med värk i nacke och skuldror. Kontorsarbete i 35 år. Arbetet till 90 % tangentarbete, huvudsakligen maskinskrivning,

var maskinbokföring och maskinrälcning. De sista 10 exponeringsåren

var

412 Bilaga 2.1

arbetsuppgifterna i huvudsak tangentbordsarbetet, datainmatning av text. Debut värk i nacke och skuldra efter 29 års arbete. I samband

av med debut värk patienten höga krav i arbetet i form av

av uppger tidspress samt att hon varit tvungen att sitta i en framåtböjd vriden ställning med huvudet. Läkarundersökning visar ömhet över nackskulderrnuskulaturen. Patienten har fått flera olika diagnoser för samma tillstånd "myalgi, "cevikobrakiellt smärtsyndrom och rizopati.

Fall 5 Kvinna med ospecifik nack-skulder värk

41-årig kommunalanställd kvinna insjuknar med ospecifik nack-

som skulder värk. Kontorsarbete i 22 år. Börjat med datainmatning 3 år före insjuknandet. 80-90 procent arbetstiden var data inmatning. Arbetat

av 8 timmar dag, övertid förekom. Under arbetet suttit vid arbetsbord,

per tillsammans med inmatningen haft huvudet vridit vänster 45-60° samt nedåtböjt. Ospecifik nack-skulder värk förhindrat arbete.

som Inga objektiva mätningar/registreringar som visar skada.

Kommentar till fall 4 och 5

Patienterna har symtom diagnos "cervikobrakiellet smärtsyndrom.

en Enligt expertdokument föreligger stor risk för värk syndrom vid inten-

sivt tangentbordsarbete tangentbordsarbete med än 4 tim/dag särskilt

vid tidspress Skadlig inverkan föreligger, övervägande skäl talar för samband mellan patientens exponering och symtom.

En svår fråga vid bedömning symtomdiagnoser utan "objektiva

av

mätningar/registrering" skada är följande: Hur länge kan man

av

att arbetsorsakat tillstånd föreligger anse

Frågan sammanhänger med vilken diagnos och vilka skadestrukturer föreligger. Av den beskrivning som föreligger av patientens

som

betraktar jag patienternas diagnoser ospecifika nacksymtom som skuldersmärtor där uppgifter skadade strukturer är oklar. Även

om om röntgen visat förändringar i halsryggen finns det flera undersökningar

visat att samband mellan röntgenj/nd och symtom är dåligaj. Hos som

i 50-års åldern är förekomsten spondylos, dvs. personer av

2 Punnet L, Bergqvist U. Upper extremity disorders VDU operators.

among Arbete och Hälsa 1997;16: l-100 3Friedenberg, Z. B. and W. T. Miller 1963. " Degenerative disc disease of the cervical spine. "The Journal of Bone and Joint Surgery 45-A:1 171-1 178. Lawrence, S. 1969. "Disc degeneration, its frequency and relationships to symptoms". Ann Reum Dis 28:121-138

Bilaga 2.1 413

degeneration av disker och ben-nybildning i halskotpelaren vanlig och förekommer hos 80 %".

Den typ av skada patienterna har eller har haft kan ha varit av typen "typ överbelastningsmuskelskada". Enligt denna teori kan långvariga statiska belastningar på trapezius-muskeln under arbetet eller i daglig aktivitet, innebär överbelastning typ 1-muskel-

som en av jfibrerna. Typ I-muskelfibrerna är de fibrer som man använder vid låga kontraktionsnivåer. En låg statisk muskelkontraktion under arbete kan resultera i att endast typ I-muskelfibrer rekryteras för att klara av kontraktionen vilket kan leda till överbelastning av just dessa muskelfibrer. I biopsier från patienter med kronisk trapeziusmuskelsmärta relaterat till stillasittande monteringsarbete eller datorarbete har man funnit att typ 1-jibrerna var större och hade en lägre relativ kärlförsörjning jämför med friska kontroller. Detta kan förklaring till

vara en den snabba uttröttbarheten och den värk som man ser hos dessa patienter7. I morfologisk studie kvinnliga industriarbetare

en annan av kunde man också se skador på typ 1- muskelfibrernaä. Hos åtta av de tio undersökta patienterna med kronisk trapezius-muskelsmärta som hänfördes till repetitivt monteringsarbete fann man en förändring kallad "ragged red "-muskelfibrer bland typ 1-muskelfibrernag Ragged

. red-muskelfibrer är en morfologisk förändring som har samband med bristande blodförsörjning och är tidiga tecken på energistörning i muskelcellen, smärta kan uppkomma genom sensibilisering av recepto-

och frigörande av olika ämnesomsättningsprodukter.

rer

4Hult, L. 1954. "Cervical, dorsal and lumbar spinal syndromes. A field investigation of a non-selected material of 1200 workers different occupations with special reference to disc degeneration and so-called muscular rheumatism. Acta Orthop Scand Suppl 17 5Hafberg, M. 1984. "Occupational musculoskeletal stress and disorders of the neck and shoulder a review of possible pathophysiology. Int Arch Occup

- Environ Health 53:269-278. Hägg, G. 1988. "Ny förklaringsmodell för muskelskador vid statisk belastning i skuldra och nacke." Arbete Människa och Miljö 4:260-1 6Lindman, R., M. Hagberg, al. 1991. "Changes muscle morphology

et chronic trapezius myalgia. "Scand J Work Environ Health l7:347-55 7 Hagberg, M. and S. Kvarnström 1984. "Muscular endurance and electromyographic fatigue in myofascial shoulder pain. Arch Phys Med Rehabil 65:522-5 8Larsson, S-E., A. Bengtsson, al. 1988. "Muscle changes work-related

et chronic myalgia Acta Orthop Scand 595:552-6 9Larsson, S.E., L. Bodegård, al. 1990. "Chronic trapezius myalgia.

et Morphology and blood flow studied in 17 patients. Acta Orthop Scand 615:394-8

414 Bilaga 2.1

Ibland benämns kronisk ospecijik nack-skuldersmärta som refraktär cervico brachiell smärta då man funnit vävnadsskada i rutinfall kan man göra den utförliga elektronmikroskopiska diagnostiken och ljusmikroskopiska diagnostiken med specialfärgningar som krävs för

att identifiera de tidigare beskrivna vävnadsförändringar/ø. Hypotesen

är att tillståndet kan orsakas störning i muskulär mikrocirkula-

av en tion som leder till att smärtreceptorer nociceptorer i muskeln får en ökad känslighet som gör att dessa vid små förändringar signalerar smärta eller till och med utan yttre stimuli signalerar smärta till cent-

rala nervsystemet och hjärnan". Ämnesomsättningsprodukter som kan

göra smärtreceptorer känsliga är bl. bradykinin och prostaglandin.

a. Dessa ämnesomsättningsprodukter frigörs vid mekanisk trauma eller vid bristande blodcirkulation orsakande syrebrist av vävnaden. Det är

troligt att dessa ämnesomsättningsprodukter frigörs vid en typ 1-muskelfiberöverbelastning. Vidare kan en förändring av hjärnans tolkning

signaler från lågtröskliga mekanoreceptorer orsaka att signalerna av uppfattas av centrala nervsystemet som smärta och inte normalt som läges-beskrivning. Kronisk smärta kan också leda till störd funktion i det autonoma nervsystemet och förorsaka en rad olika symtom som svettningar, svullnader och känselförändringar.

Det finns idag ingen kunskap om "utläkningen" av ett kroniskt smärtsyndrom lokaliserat i nacke-skuldra. Om teorierna avseende typ 1-muskelfiber-skada samt sensibilisering av smärt- och mekanoreceptorer gäller vilket mycket talar för idag kan de kroniska smärt-

- syndromen fortgå under mycket lång tid samt successivt försämras utan att ytterligare yttre belastning tillkommer. Det är möjligt att skadlig inverkan i arbetet orsakar ett kroniskt smärtsyndrom kan

som ha efekt än 18 år efter det att exponeringen upphört. Studier

mer bland pensionerade varvsarbetare visar att värk i rörelseorganen till och med försämrades efter pensioneringen med upphörd exponering oavsett frågan om arbetsskada aktualiserats eller ej. Således talar

om

O Cohen, M.L.; J.F. Arroyo, et al. 1992. "In search of the pathogenesis of refractory cevicobrachail pain syndrome". Med J Aus 156:432-6 n Mense, S. 1993. Neuropysiology of muscle in relation pain. Progess in

to fibromyalgia and myofascial pain. H. Vzerøy and H. Merskey. Amsterdam, Elsevier Science Publisher: 23-29. Ursin, H., M. Enderesen, et al. 1993. Sensitization: a neurobiological theory for muscle pain. Progess in fibromyalgia and myofascial pain. H. Vzerøy and H. Merskey. Amsterdam, Elsevier Science Publisher: 413-27 12Ålund, M., S.-E. Larsson, et al. 1994. "Work-related persistent neck impairment: a study on former steelworks grinders. "Ergonomics 37: 1253-60 13Berg, M., Sandén, al. 1988. Persistence of musculoskeletal symptoms:

et a longitudinalstudy." Ergonomics 311281-1285

Bilaga 2.1 415

föreliggande vetenskaplig undersökning för att arbetsrelaterad värk i nacke-skuldra kan kvarstå under mycket lång tid efter

det att exponeringen upphört samt att värken dessutom kan försämras

trots att exponeringen upphört. Det är troligt att mekanismerna för detta

sammanhänger med kroniskt smärtsyndrom.

Enligt min bedömning bör ett kroniskt smärtsyndrom som initieras

av skadlig inverkan i arbete anses vara en arbetsskada.

Mats Hagberg professor/överläkare Yrkesmedicin Sahlgrenska Universitetssjukhuset St Sigfridsgatan 85 412 66 Göteborg

Bilaga 2.2 417

Arbetsskadebedömningar inte alltid komplicerade

Vid bedömning arbetsskada måste såväl diagnos som exponering

av

noggrant verifierade relevanta och i intyg redovisade vara genom undersökningar och källor. I allmänhet står inte denna dubbla kompetens till förfogande institution. Därför har arbetsskadebe-

samma dömningar ofta tagit lång tid.

Det finns emellertid vissa skadetyper, där det kliniska och vetenskapliga underlaget bör känt merparten av bedömare, t.ex.

vara av skulle i sådana fall kunna begära att läkarutlåtandena är kompletta

man med relevanta uppgifter. I sådana fall skulle avgörandet kunna tas utan alltför omfattande konsultationer redan någon månad efter att utredningen sjukdom och exponering genomförts och redovisats till För-

av säkringskassan. Vi här fyra exempel situationer, där bedömning-

ger

skulle kunna ske snabbare än för ett normal-ärende. arna

Astma vid isocyanatexponering

30-årig kvinna, arbetar billackerare sedan år. På arbets-

som som sex platsen finns sprutbox, mindre reparationer och slipning sker i

men lokal med endast allmänventilation. Lackerar regelbundet bilar med 2-komponentlacker med deklarerad isocyanathalt. Har under senaste åren upplevt tilltagande orkeslöshet. Har under de senaste månaderna minste ett tiotal gånger känt sig täppt i bröstet arbetet och dessutom flera nätter vaknat med kraftig andnöd.

Spirometri visade normala värden för VC, FEV och FEV%. Metakolintest positiv. Peak flow-kurvor under två veckors registrering visade klar sänkning på kvällar efter arbetsdagar och klart bättre värden lördag söndag.

-

Således såväl säkerställd astmasjukdom som isocyanatexponering, vilket utgör stöd för att skadligt inverkan enligt LAFs definitioner föreligger. Då patienten inte röker eller tidigare haft luftvägssjukdom talar övervägande skäl för samband.

418 Bilaga 2.2

Lungcancer hos isolerare

58-årig aldrig rökt tobak, insjuknar med bestående hosta efter

man, som en förkylning. Utredning vid Lungkliniken visar skivepitelcancer i högre underlobsbronk. I yrkesananmesen framkommer att patienten sedan 15-års ålder har arbetat i isoleringsbranschen, först som medhjälpare och lärling, sedan som egen företagare. Har på 50- och 60-talet dagligen isolerat rör med asbest eller reparerat gamla isoleringar. Asbesten har huvudsakligen varit av krysotiltyp.

Vid skivepitelcancer efter mer än 15 år i asbestexponerat arbete föreligger ingen tvekan att sådan säkerställd asbestexponering med

om hög grad sannolikhet kan orsaka lungcancer av angiven typ. Så-

av ledes föreligger skadlig inverkan. Den sammanlagda exponeringen har varit hög, latenstiden överskrider 30 år och någon konkurrerande orsak till sjukdom har påvisats. Därför talar övervägande skäl för samband.

Hjärnfunktionsföråndring hos man med mångårig lösningsmedelsexponering

48-årig med utländsk härkomst. Kom till Sverige i 20-års åldern.

man Var i hemlandet utbildad byggnadsmålare efter att gått nio år i skolan. Sedan 1972 arbetat hos olika byggnadsmålarfirmor som målare. På 70talet rörde det sig framför allt om nyproduktion med sprutlackering av element och tidvis även väggar med lacknaftabaserad alkydfärg. Under 80-talet övergång till reparationsmålning med vattenbaserad färg väggar och tak. Patienten specialiserade sig emellertid i målning av träytor, där han fortsatte med lacknaftabaserad färg fram till för några år sedan. Har under senare år långsamt blivit tilltagande personlighetsförändrad med minnesproblem, trötthet, irritabilitet, tillbakadragenhet och koncentrationssvårigheter. Har slutat sina engagemang som ledare i idrottsklubb styrelseledamot i invandrarföreningen.

och som

Har behandlats av distriktsläkare misstanke om depression utan större effekt. Vid utredning på yrkes- och miljömedicinsk klinik framkommer vid intervjun med yrkeshygieniker, att patienten har arbetat 20 år med lacknaftabaserad färger de flesta arbetsdagama. Under de första tio åren torde exponeringen ha överstigit då gällande gränsvärden och under de följande legat på cirka hälften av gällande gränsvärden.

Neuropsykologisk undersökning visar hjämdysfunktion med sänkt psykomotorisk snabbhet, koncentrations- och uppmärksamhetsförmåga samt svikt av bildminne. Förändringarna bedöms klart avvika från för-

Bilaga 2.2 419

väntad nivå med tanke patientens utbildning och tidigare livsförlopp. Den medicinska utredningen, som omfattar sedvanliga undersökningar vid utredning av hjämdysfunktion/demens, visar inga patologiska fynd utöver ovanstående. Patienten har inte haft något skalltrauma och det förekommer inga tecken alkoholöverkonsumtion vare sig nu eller tidigare.

Måttlig-höggradig exponering för ämnen med neurotoxisk effekt under ett tiotal år bedömes med hög grad av sannolikhet kunna ge bestående försämring hjärnfunktioner. Således kan skadlig inverkan

av konstateras. Sjukdomen har i detta fall fastställts genom en noggrann penetration sjukhistorien och med hjälp neuropsykolgisk under-

av av sökning. Vi bedömer det vara en hög grad av sannolikhet för att den beskrivna exponeringen kan orsaka bestående nedsättning

en av hjärnfunktioner. Andra tänkbara bidragande orsaker till hjärndysfunktion i patientens ålder har kunnat uteslutas med stor säkerhet, varför övervägande skäl för samband kan anses föreligga.

Vita fingrar hos 53-årig man

Efter avslutad skolgång vid 16-års ålder arbetat bilverkstad. Är utbildad bilmekaniker. Har använt tryckluftsdrivna verktyg, t.ex. mutterdragare, uppskattningsvis 1/2-1 timme dagligen under 35 års ålder. Har sedan flera år upplevt attacker av "vita fingrar". Inledningsvis drabbades ytterfalangen höger hands pekfinger vintertid. Fenomenet har därefter spridit sig till högerhandens ring-, lång- och pekfingrar och blodtomheten omfattar alla falangerna. Under de två senaste åren

nu har även tillkommit attacker av vita fingrar" vänsterhandens ringoch långfingrars ytterfalanger. Under attackerna är fingrarna vaxbleka med skarp avgränsning mot mera norrnalfärgad hud. Symtomen kan kvarstå mer än en timme, om patienten inte kommer i uppvärmd miljö. Kan få liknande besvär sommartid framför allt i högerhand när han

- badar i havet. Upplever dessutom lite furnlighet men i övrigt inga känselstömingar eller någon kraftnedsättning i händerna.

Säkerställd traumatisk vasospastisk sjukdom efter 35-års arbete med relativt högt energitransmitterande mutterdragare och andra verktyg på bilverkstad. Exponeringen för vibrationer är av sådan omfattning, att den med hög sannolikhet bedömes kunna ge upphov till nämnda sjukdom, varför skadlig inverkan föreligger. Utredningen har

visat några tecken på kända invärtesmedicinska eller andra orsaker till Raynauds sjukdom. Då dessutom den sammanlagda vibrationsexponeringen varit stor bedömes övervägande skäl tala för samband

420 Bilaga 2.2

mellan den skadliga inverka och patientens säkerställa traumatiska va-

sospastisk sjukdom "vita fingrar

Gunnar Thiringer Palle ørbaek docent, överläkare docent, överläkare Yrkesmedicinska sektionen Yrkes- och miljömedicinska Göteborg enheten

Malmö

veit-Ilxgh

Statens 1998

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

Omstruktureringarochbeskattning.Fi. 29. 1976årslagomimmunitetochprivilegier i vissa . Tänderhelalivet fall enöversyn.UD.

-

nytt ersättningssystemför vuxentandvård.S. 30.Utlandsstyrkan.Fö. välfärdensgenusansikte.A. 31.Detgäller livet.Stödochvårdtill barnoch

f Mänpassaralltid Nivå- och organisationsspecifika ungdomarmedpsykiskaproblem.

processermedexempelfrån handeln.A. 32.Rättssäkerhet,vårdbehovoch samhållsskyddvid

Vårt liv somkön. Kärlek,ekonomiskaresurseroch psykiatrisktvångsvård. . maktdiskurser.A. 33.Historia,ekonomiochforskning.

Tymakten dinär Mytenomdet rationella Femrapporteromidrott.In. . arbetslivetochdetjämställdaSverige.A. 34.Företagaremedrestarbetsförmåga.S. Översynavrörelse-ochtillsynsreglerför kollektiva 35.Förordningartill miljöbalken.+ Bilagor. M. . försäkringar.Fi 36 Identifiering och identiteti digitala miljöer

. Alkoholreklam.Marknadsföringavalkoholdrycker Referatfrånenhearingden12november1997. . och Systembolagetsproduktun/al. IT-kommissionensrapport4/98.K.

Integritet- Effektivitet- skattebrott.Fi. 37.Denframtidaarbetsskadeförsälcringen.

10.Campusfor konst.U.

Friståendeutbildningarmedstatlig tillsyn . inom olika områden.U.

N Självdeklarationoch kontrolluppgifter

förenkladeförfaranden.Fi. - _ Säkrarekemikaliehantering.Fö

E-pengar näringsrättsligafrågor.Fi.

- Grönanyckeltal Indikatorerför ettekologiskt

hållbartsamhälle.M.

9 Näråsikterblir handling.En kunskapsöversiktom

bemötandeav personermedfunktionshinder.

_ SamordningavdigitalmarksändTV. Ku. . Engräns enmyndighet Fi. . - IT och regionalutveckling. . 120exempelfrån Sverigeslän. K.

kO IT-kommisionenshearingominfrastrukturen . för digitalamedier.Andrakammarsalen,

Riksdagen1997-10-24.K.

Problemmedinbäddadesysteminför 2000-skiftet. . HearinganordnadavIT kommissioneni

samverkanmedIndustriförbundetoch Statskontoret

1997-11-14.K.

Försäkringsgaranti.

Ettgarantisystemför forsäkringsersättningar.Fi.

Statenoch exportñnansieringen.N. . Fiskeriadministrationeniett EU-perspektiv. . Översyn ñskeriadministrationenav m.m.Jo.

25.Tre städer.Enstorstadspolitikför hela landet.

+4 stbilagor.

26.Frånhembränttill Mariakliniken.

faktaomungdomarochsvartsprit. - 27.Nyaledningsreglerför bankaktiebolagoch

försäkringsbolag.Fi.

28.Läkemedeli vård ochhandel.Om ensaker,flexibel

och samordnadläkemedelsförsörjning.

Statens 1998

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Utrikesdepartementet Försäkringsgaranti. 1976årslag immunitetochprivilegier i vissafall Ettgarantisystemfor försäkringsersättningar.22

om

enöversyn.29 -

Nya ledningsreglerför bankaktiebolagoch

Försvarsdepartementet försäkringsbolag.27

Säkrarekemikaliehantering.13

Utbildningsdepartementet Utlandsstyrkan.30

Campusför konst10 Socialdepartementet Friståendeutbildningarmedstatlig tillsyn

inom olika områden.11 Tänderhelalivet

nytt ersättningssystemfor vuxentandvård.2 - Jordbruksdepartementet Alkoholreklam.Marknadsföringavalkoholdryckeroch

produkturval.8 Fiskeriadministrationeniett EU-perspektiv. Systembolagets

Översynav 24 Näråsikterblir handling.Enkunskapsöversiktom fiskeriadministrationenm.m. bemötandeav personermed/funktionshinder.16

Arbetsmarknadsdepartementet Trestäder.Enstorstadspolitikfor helalandet. + st4 bilagor. 25 Välfärdensgenusansikte.3 Frånhembränttill Mariakliniken. Mänpassaralltid Nivå- ochorganisationsspecifika

fakta ungdomarochsvartsprit.26 processermedexempelfrån handeln.4 - om Läkemedeli vårdochhandel. säker,flexibel Vårt liv somkön. Kärlek,ekonomiskaresurseroch

Om en ochsamordnadläkemedelsförsörjning.28 maktdiskurser.5 Detgäller livet. Stödochvårdtill barnoch Ty makten dinär Mytenomdetrationella ungdomarmedpsykiskaproblem.31 arbetslivetoch detjämställdaSverige.6 Rättssäkerhet,vårdbehovochsamhällsskyddvid

Kulturdepartementet psykiatrisktvångsvård.32 Företagaremedrestarbetsformåga.34 Samordning digital marksändTV.av 17 Denframtidaarbetsskadeförsälcringen.37

Närings- och handelsdepartementet Kommunikationsdepartementet exportfinansieringen.23

Statenoch IT ochregionalutveckling.

Inrikesdepartementet 120exempelfrån Sverigeslän.19 IT-kommisionenshearingominfrastrukturen Historia,ekonomiochforskning. for digitala medier.Andrakammarsalen, Femrapporteromidrott.In. 33 Riksdagen1997-10-24.20 Problemmedinbäddade infor ZOOO-skiñet. Miljödepartementet

system HearinganordnadavIT kommissioneni Grönanyckeltal- Indikatorerfor ettekologiskthållbart samverkanmedIndustriförbundetoch Statskontoret samhälle.15 1997-11-14.21 Förordningartill miljöbalken. Bilagor. 35+ Identifieringochidentiteti digitala miljöer.

Referatfrånenhearingden12november1997. - IT-kommissionensrapport4/98.36

Finansdepartementet

Omstruktureringarochbeskattning.1 Översynavrörelse-ochtillsynsreglerfor kollektiva försäkringar.7

Effektivitet- skattebrott.9 Integritet- Självdeklarationochkontrolluppgiñer

förenkladeförfaranden.12 -

näringsrättsligafrågor. 14 E-pengar- En gräns enmyndighet 18

-

FRITZES

OFl-ENTLIGA

PUBLIKATIONER