Arbete och hälsa betänkande. Bilagedel D

Ur KB:s samlingar

Digitaliserad år 2015

l

,e einkaewde av

Arbetsrum Okommisséohen

x,...

Statens offentliga utredningar ®§§ 1990:49

fâ Arbetsmarknadsdepartementet

hälsa

Arbete och

Betänkande av arbetsmiljökommissionen Stockholm 1990

Allmänna Förlaget har utgivit bibliografi över SOU och Ds omfattar en som åren 1981 1987. Den kan köpas från förlagets Kundtjänst, 106 47 STOCKHOLM. - Best. nr 38-12078-X.

Beställare som är berättigade till remissexemplar eller friexemplar kan beställa sådana under adress: Regeringskansliets förvaltningskontor SOU-förrådet 103 33 STOCKHOLM Tel: 08763 23 20 Telefontid 8l° 12°° - 08763 10 05 12°° 16°° endast beställare inom regeringskansliet -

ISBN 91-38-10577-2 Norstedts Tryckeri BesLnr 38-82836-7 Stockholm 1990 ISSN O375-250X

Till statsrådet och chefen för

arbetsmarknadsdepartementet

Genom beslut den 24 november 1988 bemyndigade regeringen dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet, Ingela Thalén, att tillkalla en kommission med uppdrag att lägga fram förslag till åtgärder för att ändra sådana arbetsförhållanden, som skapar skador och ohälsa. Kommunsekreteraren John-Olof Pers-

s förordnades den 25 november 1988 som ordförande.

son John-Olof Persson avled den 8 maj 1989. Ulf Westerberg förordnades tillfälligt som ordförande från den 24 maj 1989 och Anna- Greta Leijon tillträdde ordförandeposten den 1 oktober 1989. Som övriga ledamöter tillkallades den 25 november 1988 direktören Lars-Gunnar Albáge, SAF, avtalssekreteraren Tore Andersson, LO, avdelningsordföranden Christer Fors, Svenska Fabriksarbetareförbundet, förbundsordföranden Inger Ohlsson, TCO SHSTF, landstingsrådet Verna Rydén, Bohuslandstinget, och f.d. kommunalrådet Ingela Tuvegran, Göteborgs stad. Genom beslut den 23 december 1988 förordnades Carl-Göran Högás till huvudsekreterare. Den 13 februari 1989 förordnades Olle Bráfelt till sekreterare och den 8 maj 1989 förordnades Mari- Ann Pölde till sekreterare. Som bitr. sekreterare förordnades den 1 augusti 1989 Anne Baxter. Den 3 april 1990 förordnades Anders Broström som sekreterare. Assistenter i utredningen har varit Christina Degerman och Lena Freij. Kommissionen har tillsatt fyra arbetsgrupper. Därutöver har generaldirektörema för arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen och riksförsäkringsverket tillsammans utfört visst utredningsarbete át kommissionen. Vidare har kommissionen biträtts av ett antal specialister pá olika sakomräden. l kommissionens rapport Arbeten utsatta för särskilda hälsorisker har tidigare redovisats en rad fakta som legat till grund för de överväganden och förslag som nu presenteras. Genom det betänkande SOU 1990: 49 Arbete och hälsa, som arbetsmiljökommissionen nu lägger fram, har vi slutfört vårt uppdrag. Till betänkandet har fogats 11 bilagor samlade i fyra band.

Betänkandet saknar en sammanfattning. Den snabbt vill som sätta sig in i kommissionens synsätt rekommenderas att i första hand låsa kapitel När de systemförändringar arbetsmiljökommissionen föreslar har fatt genomslag kommer kostnaderna för individer, företag och samhälle att minska väsentligt. Därtill kommer ökad livskvalitet. Reservationer har avgivits av ledamöterna Lars-Gunnar Albáge, Tore Andersson och Christer Fors.

Stockholm i juni 1990

Anna-Greta Leijon

Lars-Gunnar Albáge Tore Andersson -t Christer Fors Inger Ohlsson Vema Rydén Ingela Tuvegran Carl-Göran Högás Olle Bráfelt Mari-Ann Levin Pölde Anne Baxter Anders Broström

Innehåll

Förkortningar 9

Kommissionens uppdrag 11

Bakgrund 15 1.1 Kort historiebeskrivning 15 1.2 Sociala och yrkesmässiga skillnader i hälsa i Sverige 19 1.3 Kvinnor och män, skillnader i hälsa 25

Några utblickar 29

Den traditionella arbetsmiljöorganisationen 43 3.1 Finansieringskällor och myndigheter 43 3.2 Partsamverkan 47

Kommissionens utgångspunkter och uppfattningar 49 4.1 Mål för bättre arbetsmiljö 49 en 4.2 Individens efterfrågan och anspråk på bättre arbetsmil- 54 4.3 Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön och intresse av produktivitetsbefrámjande åtgärder 54 4.4 Ett utvidgat arbetsmiljobegrepp 55 4.5 Samhállsansvaret och behovet institutionella förändav ringar 57 4.6 Rehabilitering 58 4.7 Ekonomiska styrmedel 61 4.8 Administrativa styrmedel 64 4.9 Partssamarbetet och de fackliga organisationerna 65 4.10 Kunskap 66

Ekonomiska styrmedel 68 5.1 Inledning och allmänna förutsättningar 68 5.2 Arbetslivsavgift 70 5.2.1 Grunder för en arbetslivsavgift 70 5.2.2 Utformning av arbetslivsavgiften 71 5.2.3 Bestämning arbetslivsavgiften 74 av 5.2.4 Administrativ samverkan 75 5.2.5 Rutiner vid nedsättning av avgiften 76 5.2.6 Effekter av arbetslivsavgiften 77 5.3 Försäkringskassan administratör av arbetslivsavgifsom ten 77

5.3.1 De förtroendevaldas roll 77 5.3.2 Arbetslivsavgift en utmaning för kassan 78 -

Individenicentrum 79 6.1 Något om förutsättningarna 79 6.2 Arbetsorganisation 81 6.2.1 Ändrade kompetenskrav arbetslivet i 81 6.2.2 Utvecklande arbete 82 6.2.3 Arbetsorganisation 84 6.2.4 Löneforms- och arbetstidsfrágor 86 6.3 Individens ansvar och rättigheter 88 6.4 Utbildning 89

6.4.1 Arbetsmiljökunskap i utbildningen 89

6.4.2 Tillämpning i skolan 90 6.4.3 Yrkesutbildningen i gymnasieskolan 91 6.5 Rehabilitering 91

Arbetsgivaransvaret 97 Arbetsgivarens förebyggande verksamhet 97

7.1.1 Ändringar i arbetsmiljölagen 97

7.1.2 Intemkontroll 98 7.1.3 Ny företagsstruktur 100 7.1.4 Regleringen av ansvar pá arbetsställen gemensamma m.m. 101

7.1.5 Arbetsgivaransvaret arbetsställebegreppet 102

-

7.1.6 Yrkesinspektionens förhandsbedömning 102

7.2 Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar 103 7.2.1 Allmänt om arbetsgivaransvaret 104

7.2.2 Rehabiliteringsberedningens förslag och kommissio-

synpunkter 106 nens 7.2.3 Arbetsgivarens ansvar för arbetsanpassning enligt AML och kommissionens synpunkter 110 7.2.4 Företagshälsovárdens roll 112 7.3 Sanktioner 112

Resurser och aktörer 114 8.1 Små företag 114 8.2 Resurser till arbetsmiljöarbete 116 8.3 Arbetarskyddsverket 120 8.4 Arbetsförmedlingen 124 8.5 Rehabilitering och förbättrad samverkan mellan samhällsorganen m.m. 125

Partssamarbete 129 9.1 Partsorgan 129 9.2 Det lokala arbetsmiljöarbetet 131 9.3 Lag och avtal 133 9.4 Företagshälsovård 137

10 Kunskap 140 10.1 Information 140 10.1.1 Förutsättningar för övergripande information 141 10.1.2 Arbetsmiljöns konsekvenser förbättrade möjlig- heter till forskning 145 10.1.3 Arbetsmiljörapporter 145 10.1.4 Arbetsskadestatistik, arbetsskadeanmälan och arbetsskadeförsäkring 147 10.1.5 FAS 90 och ISA verksamhetsstöd för myndighe- terna 148 10.1.6 Behov information för skadeförebyggande arbeav te 151 10.2 Arbetsmiljöutbildning 153 10.3 Forskning och utveckling 156 10.4 Spridning och tillämpning av FoU-resultat 158 10.5 Personalekonomisk redovisning 160

11 Kommissionens förslag 165 11.1 Förslag till lagändringar 165 11.1.1 Arbetsmiljölagen och arbetsmiljöförordningen 165 11.1.2 allmän försäkring 173 Lagen om 11.1.3 Personalekonomisk redovisning 177 11.2 Frågor för vidare beredning 17 7 11.3 Myndigheter och andra aktörer 178 11.4 Kunskap och utbildning 180

Reservationer 183

Appendix 1 Författningsförslag och principskiss till lagändring 187

Appendix 2 Tabell 1.1 och 1.2 till kapitel 1 194

Appendix 3 Sammanställning av underhandssynpunkter på kartläggningsgruppens rapport till arbetsmiljökommissionen 195

Appendix 4 Kommissionens direktiv 203

Appendix 5 Förteckning över arbetsmiljökomrnissionens ledamöter, sekretariat, arbetsgrupper och experter 209

Appendix 6 Förteckning över rapporter som fogats som bilagor till huvudrapporten Arbeten utsatta för särskilda hälsorisker utarbetad av arbetsmiljökommissionens kartläggningsgrupp 212

Tabeller och

figurer

Tabeller

Tabell 1.1 Andelen med fysiska respektive psykiska besvär bland män och kvinnor, standardiserat för ålder och klass, samt förväntad återstående livslängd i olika åldrar för män och kvinnor 1983-1987

Tabell 1.2 Klasskillnader, efter egen respektive den i hushållet dominerande klasspositionen, i fysiska respektive psykiska besvär för kvinnor i åldrarna 15-75 år

Tabell 2.1 Ohälsotalet och dess delkomponenter samt sjuktalet för åren 1978, 1983 och 1988

Tabell 3.1 Sammanfattning av statligt styrda medel för utåtriktat arbetsmiljöarbete under 1988 89

Figurer

Figur 1.1 Sjuktalsförändringar 1983-1987 efter ålder och kön

Figur 2.1 Sjuktalsutvecklingen 1963-1988. Antalet ersatta sjukpenningdagar per sjukpenningförsäkrad

Figur 8.1 Statligt styrda medel för utåtriktat arbetsmiljöarbete 1988 89. Fördelat efter funktion och finansieringskälla

Figur 10.1 Arbetsskador hos träarbetare i Sverige; sjukdom, invaliditet och dödsfall mellan 1955 och 1975

Figur 10.2 Antalet olyckor 000 sysselsatta i vissa utsatta yrken 1960-1980

Figur 10.3 Skiss över samverkan mellan de olika delarna i den personalekonomiska redovisningen

Förkortningar

AD Arbetsdomstolen Af Arbetsförmedlingen Al Arbetsmiljöinstitutet ALC Arbetslivscentrum AMF Arbetsmiljöförordningen AMF TFA Arbetsmarknadsförsäkringar Trygghetsförsäkring vid arbetsskada AMFO Arbetsmiljöfonden AMI Arbetsmarknadsinstitut AML Arbetsmiljölagen AMLA-89 Arbetsmiljöavtal för den statliga sektorn AMS Arbetsmarknadsstyrelsen AMU AMU-gruppen, uppdragsorganisationen för arbetsmarknadsutbildning ASN Arbetarskyddsnämnden ASS Arbetarskyddsstyrelsen ATP Allmän tilläggspension BNP Bruttonationalprodukt CAD Computer Aided Design CAM Computer Aided Manufacturing CIM Computer Integrated Manufacturing DI Datainspektionen EES European Economic Space EFTA Economic Free Trade Association EG Europeiska gemenskapen FAS 90 Framtida ADB-verksamhet inom socialförsäkringen pá 90-talet Fl-IV Företagshälsovárden FK Försäkringskassan FoB Folk- och bostadsräkningar FoU Forskning och utveckling FRN Forskningsrádsnämnden HSFR Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet ILO International Labour Office IMF International Monetary Found IMM Institutet för miljömedicin IPSO Institutet för personsäkerhet olycksfallsforskning ISA Informationssystemet om arbetsskador LNU Levnadsnivaundersökningar LO Landsorganisationen i Sverige MBL Lagen om medbestämmande i arbetslivet MFR Medicinska forskningsrådet OECD Organization for Economic and Co-operation and Development

PTK Privattjänstemannakartellen RFV Riksförsäkringsverket RRV Riksrevisionsverket SAF Svenska arbetsgivareföreningen SAV Statens arbetsgivarverk SCB Statistiska centralbyrån SHSTF Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund SIF Svenska industritjänstemannaförbundet SIF Svenska joumalistförbundet SoS Socialstyrelsen Stk Statskontoret sö Skolöverstyrelsen TCO Tjänstemännens Centralorganisation TFA Trygghetsförsäkring vid arbetsskada TSI Trygghetsförsäkringens skadeinformation ULF Undersökningar av levnadsförhållanden YI Yrkesinspektionen

Kommissionens

uppdrag

Direktiven

Arbetsmiljökommissionen tillsattes i november 1988 med uppdrag att lägga fram förslag till åtgärder, som minskar den arbetsrelaterade sjukfrånvaron och utslagningen samt förebygger nya hälsorisker. Kommissionens uppdrag enligt direktiven kan sammanfattas på följande sätt: att föreslå åtgärder som ändrar på de arbetsmiljöer skapar - som skador och ohälsa att kartlägga förhållanden i arbetsmiljön upphov till - som ger arbetsskador och identifiera de mest utsatta arbetena att överväga ekonomiska styrmedel gentemot arbetsgivare för att åstadkomma förbättringar att föreslå åtgärder för att ytterligare markera arbetsgivaran- svaret enligt arbetsmiljölagen och över hur skador och tillse bud följs upp på arbetsplatserna belysa hur det lokala arbetsmiljöarbetet fungerar se över det lokala skyddsarbetets ställning och organisation överväga om särskilda åtgärder behövs för att till stånd - en bättre fungerande rehabiliteringsverksamhet på arbetsplatser-

na

föreslå inriktning och organisation av arbetsmiljöarbetet och

-

samhällets insatser för ökad effektivitet

överväga om det finns skäl att ändra eller förtydliga nuvarande lagstiftning på området. Arbetet skall vara avslutat i juni 1990. Arbetsmiljökomrnissionens direktiv återges isin helhet i appendix Som framgår av direktiven har vi haft stor frihet i arbetets uppläggning inom ramen för de givna arbetsområdena. Avsikten var att kommissionen fortlöpande skulle lägga fram förslag till berörda departement och efter avslutat arbete redovisa de åtgärder som vidtagits och vad som bör göras därutöver. På grund av John-Olof Perssons tragiska bortgång har det inte varit möjligt för kommissionen att både lägga fram fortlöpande förslag och hinna avsluta arbetet i föreskriven tid.

Arbetsgrupper

Kommissionen har under arbetets gång tillsatt ett antal expert arbetsgrupper. För att kartlägga de mest utsatta arbetena och se över behovet information arbetsskadornas utveckling tillsattes en exav om pertgrupp i april 1989. Kartläggningsgruppens rapport Arbeten utsatta för särskilda hälsorisker publicerades i januari 1990. Till

rapporten hade fogats tjugo bilagor se appendix 6.

En särskild arbetsgrupp fick i september 1989 i uppdrag att se närmare på frågor har betydelse för en god arbetsorganisasom tion. Gruppen har avrapporterat sitt uppdrag i en rapport Arbetsorganisation, arbetsmiljö och hälsa som fogats till detta betänkande som bilaga För att beskriva hur ett bra systematiskt arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbete kan utformas med hänsyn till förutsättningarna dels inom vård- och omsorgssektom och dels ur det lilla företagets perspektiv tillsatte kommissionen två arbetsgrupper under hösten 1989. Grupperna har avrapporterat sina uppdrag i rappor- Arbetsmiljöarbete inom vård- och omsorgssektorn och terna Arbetsmiljöarbete i de små företagen. Rapporterna fogas detta betänkade som bilagorna 3 och 4.

Projektrapporter

I direktiven pekas på många olika områden och frågeställningar som kommissionen skall beakta i sitt arbete. På grund av den tidspress kommissionen arbetet under och de många uppgifterna i direktiven har kommissionen låtit genomföra ett antal projekt för att de olika frågeställningarna belysta. Projekten har avrapporterats och presenterats för kommissiounder arbetets gång och utgjort underlag inför slutbetänkannen det. Följande rapporter har fogats som bilagor till betänkandet:

Styrmedel i detförebyggande arbetsmiljöarbetet bilaga 1 innehåller arbetarskyddsstyrelsens tankar om arbetsgivarens internkontroll och yrkesinspektionens systemtillsyn.

Utvärdering av åtgärder inom bulleromrddet bilaga 2 tar upp vilka effekter insatser inom bullerområdet fått och hur kravet på åtgärdsprogram bidragit till att minska bullerproblem.

Kartläggning av aktörer pd arbetsmiljöområdet bilaga 6 innehåller redovisning drygt ett hundratal organisationer och deras en av uppgifter.

Statlig finansiering av arbetsmiljöområdet bilagorna 7-8 beskristyrning, prioritering och användning av de statligt styrda ver medel som satsas pá arbetsmiljöarbete.

Försäkringssystemet i ett antal andra länder bilaga 9 innehåller en översikt av verksamhetsformer och finansieringssystem av sjukoch arbetsskadeförsäkring.

Personalekonomisk redovisning bilaga 10 beskriver hur man kan synliggöra kostnader för bl.a. frånvaro och personalomsáttning.

Arbetsmiljö i ett EG-perspektiv bilaga 11 belyser effekterna för det svenska arbetsmiljöarbetet vid ett genomförande av EGzs inre marknad.

Seminarier m.m.

Kommissionen har anordnat ett presseminarium i samband med presentationen av kartläggningsgruppens rapport. Tillsammans med Folkhálsogruppen har kommissionen vidare anordnat ett kunskapsseminarium om arbetsliv, sjukskrivning och förtidspension samt en hearing om insatser inom arbetslivet för att förebygga sjukdomar i rörelseorganen. Kommissionen har också anordnat en hearing om personalekonomisk redovisning.

Studieresa

Kommissionen har företagit en studieresa till Japan och gjort studiebesök vid Atlas Copco i Nacka och vid Rygginstitutet i Sundsvall.

Ledamöter och experter

De personer som ingått i kommissionen eller biträtt kommissionen som experter har förtecknats i appendix

Sammanträden

Kommissionen har haft 26 sammanträden varav fyra internat. Under arbetets gång har arbetsmiljökommissionen samrátt med den av Socialdepartementet tillsatta Folkhálsogruppen och de tvá

utredare som under arbetsmarknadsdepartementet ser över 1986 års företagshälsovårdsreform respektive arbetslivsforskningens omfattning och inriktning. Vidare har kommissionen följt arbe- 4 tarskyddsstyrelsens pågående kampanj mot belastningsskador i och arbetsmiljöfondens program mot belastningsskador.

Inkomna skrivelser

Regeringen har till kommissionen överlämnat följande skrivelser: Sju skrivelser från privatpersoner och företag som framfört synpunkter på vissa arbetsmiljöfrågor och på inriktningen av arbetsmiljökommissionens arbete, en skrivelse från TCO angáende frågor om sambandet mellan arbetsskador och arbetsmiljö och en skrivelse från Sveriges företagsgymnaster angáende deras kompetens på arbetsmiljöområdet. Till kommissionen har inkommit olika framställningar från organisationer och enskilda rörande frågor som aktualiserats bl.a. genom kommissionens direktiv. Det har också inkommit ett stort antal inbjudningar till kommissionen som gällt deltagande i kon-

ferenser temadagar etc. Kommissionens tre ordföranden, leda-

möter och sekretariat har i många olika sammanhang informerat om kommissionens arbete.

Avgivet yttrande m.m.

Till regeringen arbetsmarknadsdepartementet har kommissionen lämnat synpunkter pá användning och organisation av den nya arbetslivsfonden. Vidare har kommissionen yttrat sig över en remiss från utbildningsdepartementet rörande Den nya gymnasieskolan.

Bakgrund

1.1 Kort

historiebeskrivning

Ett framträdande drag i den historiska utvecklingen av frågor om

arbetarskydd har varit utvidgningen av området från frågor om

skyddsteknik till en fråga om miljön i sin helhet i arbetslivet och dess koppling till de anställdas välfärd. Ett annat utmärkande drag i den svenska utvecklingen är det omfattande partssamarbetet som manifesterats i flera avtal mellan parterna. Dessa avtal har ofta föregått den statliga lagstiftningen som mer verkat för att kodifiera redan gjorda överenskommelser och stadfästa dem än att bana väg för nyordningar inom området. Statens roll historiskt sett har främst präglats av tillsyn. För att beskriva några specifika egenskaper i den historiska utvecklingen riktas i detta avsnitt uppmärksamhet på relationen lag och avtal, partssamarbetet och statens roll.

Arbetarskydd De avgörande betingelserna för utvecklingen har varit förhållanden i arbetslivet, krav och förväntningar på regleringar samt inbördes förhållanden mellan parterna på arbetsmarknaden och den politiska makten. Det industriella genombrottet under 1800-talets hälft senare medförde en dramatisk ökning av antalet olycksfall i arbetet. Industrialiseringen vid denna tid innebar att hantverket mer och mer ersattes av mekanisering och att arbetet organiserades i fabriksanläggningar. Arbetstakten drevs i ett sammanhang upp där den maskinella utrustningen var undermålig ur skyddssynpunkt och arbetskraften otränad och oerfaren vid

mekaniskt ar-

bete. Dåtidens politiska strömningar i den s.k. arbetarefrågan dominerades av liberala idéer om humanism och socialantroposofi. Därför kom liberalerna att i parlamentet ta initiativ till vad som sedermera blev 1912 års arbetarskyddslag. LO:s främsta intresse vid den tiden gällde arbetstider. LO:s uppfattning var den att arbetstider pá 12-14 timmar per dag, 6 dagar i veckan, den var främsta orsaken till arbetsskador och olycksfall. SAF:s strävan var att begränsa lagstiftningens och statens intrång i arbetslivet. 1912 års arbetarskyddslag exkluderade jordbrukets 1 miljon arbetande och lagen reglerade endast det fysiska arbetarskyddet.

En reglering av arbetstiden för kvinnor och minderåriga ansågs vara en viktig förändring, likväl som inrättandet av en chefsmyndighet för yrkesinspektörema. En uttrycklig bestämmelse om inrättandet av arbetarombud infördes. Bestämmelsen efterlevdes dock inte i nämnvärd grad. Mellankrigstiden karaktäriserades av ett genomslag för idéer om rationaliseringar genom införande av nya produktionsmetoder, ny teknik och nya organisationsformer taylorismen. lnförandet av átta timmars arbetsdag är 1920, förstärkte den rationaliseringssträvan som taylorismen innebar, genom att kraven pá de anställdas produktivitet ökade. Förändringarna inom arbetslivet medförde också förändringar i mönstret av olycksfallen. Ett exempel: de möjligheter som elektrifieringen gav att bygga nya tekniken medförde att remskivor och drivaxlar i högre grad ersattes av separata och inbyggda motorer. Olyckor som kan relateras till transmission minskade med 25 procent under tiden 1920 till 1950. Totalt sett ökade emellertid antalet olycksfall mycket kraftigt under denna intensiva industrialiseringsperiod. 1920 var antalet rapporterade arbetsskador omkring 60 000 och hade fram till 1950 ökat till 275 000. En direkt jämförelse försvåras dock av att regler och praxis för när skador anmäls ändrats fortlöpande. Det är relativt enkelt att se hur illa lagstiftningen frán är 1912, om än reviderad 1928, var anpassad till mellankrigstidens snabba och omfattande industriella utveckling. Såväl staten som parterna fann successivt under 1930-talet att det fanns skäl till oro beträffande arbetsskadornas ökning. Detta innebar dock inte nagon högre aktivitet vad gäller förändring och skärpning av lagstiftningen. I stället präglades tiden efter 1928 års arbetsfredskonferens av en starkare betoning av det frivilliga partssamarbetet inom arbetarskyddsomrádet. Efter undertecknandet av huvudavtalet i Saltsjöbaden är 1938 träffades ett avtal inom arbetarskyddet år 1942 om den lokala skyddsverksamheten, och om inrättandet av Arbetarskyddsnämnden. Det frivilliga partssamarbetet har därefter varit mycket omfattande när det gäller arbetarskyddsfrágor och har präglats av en relativt hög grad av samförstånd.

Samarbete etableras Regeringen beslöt är 1938 att tillsätta en utredning för att se över den aktuella lagstiftningen. Utredningskommittén presenterade sina betänkanden år 1946. Arbetsgivarsidans reaktion var med hänvisning till det frivilliga partssamarbetet avvisande och SAF hemställde om högre restriktivitetmär det gällde formell reglering av omfattning och ambitioner i lagen. LO á den andra sidan betonade partssamverkan som ett komplement till lagstiftningen och menade att den successivt måste utvecklas om arbetsgivarna visar sig ovilliga att förbättra arbetarskyddet. Lagen om arbetarskydd från är 1949 skärptes på en rad väsentliga punkter även om regeringen också delvis tillmötesgick SAF:s önskemål. LO:s pådrivande roll i förändringen av lagen 1949 motsvarades av en

öppenhet från arbetsgivarsidan att tillmötesgå krav främst genom avtal om man samtidigt kunde undvika en rättslig och detaljerad intervention. I lagen infördes nu jordbrukssektom och regel en om skyddsombud vid alla arbetsställen med 5 anställda eller fler. Företag med 50 anställda eller fler ålades att inrätta skyddskommittéer. Beslut fattades också om att bilda arbetarskyddsstyrelsen. Fortfarande omfattade dock lagen endast det fysiska arbetarskyddet även om det fanns krav på att inkludera den psykosociala arbetsmiljön. Revisionen av lagen år 1949 medförde att SAF och LO omförhandlade sitt avtal från år 1942. Det nya avtalet skrevs under år 1951 och från denna tid är det ingen överdrift att påstå att det finns en grundläggande enighet på arbetsmarknaden mellan parterna och regeringen om behovet av lagstiftning, föreskrifter och kontroll. Det moderna arbetarskyddet kan dateras från denna tid. Efterkrigstiden präglades av en mycket snabb utveckling av industrin, fram till mitten av 1960-talet. Perioden karaktäriserades av förändrade produktionsmetoder genom införande av ny högteknologisk utrustning automatisering och hög tillväxten takt av förädlingsindustrin. Mellan åren 1950 och 1974 växte industrins produktionsvolym med drygt 5 procent i genomsnitt per år och produktiviteten ökade under samma period med 6 procent årligen.

Ett omvandlat arbets- Efterkrigstiden präglades också kraftiga strukturrationaliseav liv ringar inom lågproduktiva branscher och en omfattande omflyttning av arbetskraft. Arbetsmarknadspolitiken byggdes ut, bl.a. som en följd av konsekvenserna den solidariska lönepolitiken. av Förändringarna i arbetslivet fortsatte genom rationaliseringar av verksamheten med stöd av ny teknik och organisationsfornya mer. Mellan åren 1955 och 1978 ökade antalet tjänstemän med 47 procent medan antalet industriarbetare minskade med 10 procent. Privattjänstemannakartellen PTK anslöt sig år 1978 till arbetarskyddsnämnden. I dag är 1990 återfinns närmare 80 procent alla anställ- - - av da inom tjänstesektom. Den största enskilda tjänstesektom utgörs av vård och omsorg. Vård- och omsorgssektom är utprägen lad kvinnoarbetsmarknad. Kvinnorna utgör drygt 90 procent av personalen inom de flesta yrkesgruppema. Jämfört med arbetsmarknaden i stort har vård- och omsorgssektom både högre en andel anställda med såväl oregelbundna arbetstider deltidssom arbete. De formella inträdeskraven till vård- och omsorgsverksamheten är relativt bestämda och höga. När det råder betydande efterfrågeöverskott pá personal tvingas emellertid lösningar fram som innebär avkall på kraven för tillträde till förberedande utbildning och direkt till arbete. Framför allt inom storstadsregionerna har den ökade konkurrensen om arbetskraften resulterat i

en hög personalomsättning och personalbrist. Ett resultat av denna situation har blivit att stora grupper i dag går in i vård- och omsorgsverksamheten med mycket begränsad utbildning och erfarenhet. Mycket av det oavlönade omsorgsarbete som tidigare utförts i hemmen, sköts nu av samhället. Detta gäller t.ex. omsorg om barn och gamla. Det är ofta kvinnor med låg utbildning som rekryteras till dessa lågstatusyrken. Ser man till det traditionella arbetsmiljöarbetet, lagstiftningsoch avtalstraditioner grundas de i stor utsträckning på förhållandena när omsorgsarbetet fortfarande var oavlönat arbete i hem- Därför har många av omsorgsområdets arbetsrniljöfaktorer, men. t.ex. psykiska krav och organisatoriska frågor, sannolikt inte beaktats i tillräcklig omfattning. Under efterkrigstiden, då produktionen gjordes mer beroende teknik och allt färre arbetade direkt i produktionen, minskade av den uppåtgående trenden i allvarliga olycksfall och skador. I stället ökade antalet anmälda fall av stress, belastningsskador och psykisk ansträngning, också buller- och vibrationsskador, men skador kemiska ämnen, Än gång hade således förav m.m. en ändringarna i arbetslivet utvecklats så att lagstiftningen från år 1949 framstod som föråldrad och dåligt anpassad till verkligheten. Detta medförde en ny debatt under 1960- och början av 1970talen. Insikten de negativa effekterna av olycksfall och sjukom domar, inte bara på människor utan också på produktionen, hade lett till ett ökat intresse för arbetsmedicin Arbetsfysiologiska institutet 1955, arbetspsykologi PA-rådet 1952 och ergonomi. LO drev, med början vid sin kongress 1961, allt hårdare kravet att arbetarskydd en delaspekt av individens totala situation i var arbetslivet inkluderar fysiskt och psykiskt välbefinnande, som anpassning arbetet till människan och individens inflytande av över arbetet företagsdemokrati. Man kan från 1960-talets mitt fram till revisionen av arbetarskyddslagen år 1973 och den nya arbetsmiljölagen år 1977 se framväxten av ett nytt begrepp: arbetsmiljö. Nyheten är främst betoningen på individens välfärd och mindre på direkt arbetarskydd. Nu heter det att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Arbetsförhallandena skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Det skall eftersträvas att arbetet anordnas sd, att arbetstasjälv kan påverka sin arbetssituation. garen

En arbetsmiljölag I förarbetena till lagändringarna åren 1973 och 1977 betonades vikten av att se till individens välfärd och hela hälsosituationen i arbetslivet och att arbetsmiljöarbetet inriktades på förebyggande åtgärder och byggdes in i all planeringsverksamhet. Man kan hävda att välfärdsbegreppet utvidgades i samband med dessa

lagändringarÄEn väsentlig grund för detta nya synsätt och ut-

vidgningen av lagstiftarens ambitioner LO:s omfattande var undersökningar av medlemmarnas arbetsmiljö och uppfattning om den i början av 1970-talet. Den nya inriktningen manifesterades bl.a. i ökade satsningar på forsknings- och utvecklingsverksamhet och information. Arbetsmedicinska institutet startade sin verksamhet år 1966 och

1972 bildades arbetarskyddsfonden nu arbetsmiljöfonden samt

år 1976 arbetslivscentrum. Arbetsrniljökommissionen har i sin kartläggning och granskning av arbetsmiljön funnit att den förändrade och utvidgade lagstiftning som initierades under 1960-talet och formaliserades i mitten av 1970-talet ännu inte fått tillräckligt genomslag i arbetslivet i form av minskning av antalet olycksfall och andra skador. Kommissionen finner det därför viktigt att avtal och partssamarbete utvecklas, arbetsmiljöarbetet tillförs styrmedel, institunya tionella förändringar genomförs och konkretiseringar den görs av ramlagstiftning som finns så att vi i framtiden kan bereda fler människor goda arbeten, minska samhällets kostnader för skador och öka den ekonomiska tillväxten och därmed vår välfärd. Under 1980-talet har tyngdpunktsförskjutningar skett inom arbetslivet från tung och manuell till högteknologiskt styrd varuproduktion, från organisatoriskt tungrodda byråkratier till mer lättrörliga och decentraliserade administrativa enheter. Den största förändringen på svensk arbetsmarknad är dock omvandlingen i riktning mot tjänsteproduktion. Denna kommer att ytterligare accentueras under 1990-talet. Denna pågående utveckling leder också till en förskjutning arbetsmiljöproblemen och beav hov av nya och ändrade styrmedel.

1.2 Sociala och

yrkesmässiga skillnader i hälsa i Sverige

Efterkrigstidens politik för förbättrad folkhälsa har i hög grad handlat om utbyggnaden offentlig sjukvård. För arbetsmiljöav kommissionen är det särskilt viktigt att ställa frågan vilket bidrag förvandlingen och moderniseringen svenskt arbetsliv har givit av till folkhälsans förbättring. Trots strävan att utjämna sociala klyftor av olika slag finns skillnader kvar när det gäller hälsa, sjukdom och risk för tidig död. Att t.ex. klasskillnader i hälsa fortfarande kan påvisas är en tydlig fingervisning att orsakerna till sådana skillnader är om djupt rotade i samhällets sociala och ekonomiska struktur. Att dessa skillnader trots allt är mindre i Sverige än i andra jämförbara länder ger också en antydan om att en långsiktig välfärdspolitik ändå kan ge det eftersträvade resultatet.

Arbetslivet förtjänar att uppmärksammas särskilt i detta sammanhang. De djupt liggande sociala strukturerna som t.ex. den traditionella arbetsfördelningen skillnaden mellan yrkesutbil- dade och icke yrkesutbildade, mellan tjänstemän och arbetare liksom framväxten av en kvinnlig arbetsmarknad, kan väntas spela stor roll för hur sociala och yrkesmässiga skillnader i hälsa skapas och upprätthålls. Det bör dock betonas att den främsta skillnaden finns mellan förvärvsarbetande och icke förvärvsarbetande när det gäller sjuklighet och risker för att bli sjuk. Detta talar för en aktiv sysselsättningspolitik. Modern svensk forskning har visat på systematiska skillnader mellan grupper i samhället när det gäller såväl hälsa, speciella sjukdomar som dödsrisker. Dessa skillnader har dokumenterats för alla perioder av livet, från födelsen till ålderdomen. Nedan ges några belysande exempel. Bland barn i åldrarna 1-19 förekommer systematiska skillnader i dödsrisk när man jämför barn till tjänstemän, egenföretagare och arbetare. Pojkar som föds i arbetarklassen har störst risk, dämäst kommer pojkar till egenföretagande föräldrar. Man har beräknat att risken för alla sänktes till den som rader för om tjänstemannafamiljemas barn skulle man kunna undvika ca 80 dödsfall i åldrarna 1-19 år varje år. En stor del av skillnaden i dödsrisk, inte hela, beror på skillnaden i risk för dödliga men olycksfall. Bland män och kvinnor finns dokumenterade hälsoskillvuxna nader efter samhällsklass på många områden. Dessa har påvisats både i studier baserade på intervjuer där stickprov av svenska folket rapporterat förekomst hälsoproblem och i studier om av t.ex. cancer utifrån det s.k. cancermiljö-registret. Studier av av hjärtinfarkt utifrån landstingens slutenvårdsregister och studier dödsfall, t.ex. utifrån det s.k. dödsfallsregistret visar på samma av skillnader. Hälsoproblem i form av fysisk sjuklighet rapporterar ca 30 befolkningen. Bland högre tjänstemän är andelen procent av dock lägre än 25 procent och bland arbetare utan yrkesutbildning

är andelen 40 procent. Övriga samhällsklasser ligger på en nivå

emellan. Oavsett om vi talar om sådana fysiska hälsoproblem har att göra med besvär i leder, muskler och rygg eller med som cirkulationsbesvär och bröstvärk är mönstret detsamma. Dessutblir klasskillnadema i rapporterade besvär större med ökande om ålder. Detta har tolkats som den ackumulerade effekten av ett långt arbetsliv, som skiljer sig starkt t.ex. för manuella och ickemanuella yrken. Liknande resultat redovisas för psykiska hälsoproblem. Tolv procent av befolkningen redovisar sådana problem. Hos högre tjänstemän föreligger sådana problem hos mindre än tio procent, jämfört med 15 procent hos icke-yrkesutbildade arbetare. Två stora folksjukdomar, nämligen cancer och hjärtinfarkt har

studerats med avseende på klasskillnader. Risken att drabbas av cancer i lungorna eller i magen är t.ex. betydligt större för arbetare än för tjänstemän, både bland kvinnor och män. Andra cancersjukdomar, t.ex. cancer i tjocktarmen visar dock ett omvänt klassmönster. Hjärtinfarkt som tidigare var vanligare bland egenföretagare och bland dem som var socialt gynnade tycks i dag ha ett omvänt klassmönster. En omsvängning har skett med början i de yngre generationerna i Sverige, liksom tidigare i USA, England och Israel, så att hjärtinfarkt i ökad grad blivit en sjukdom som främst drabbar dem som också i andra avseenden har det sämst. Risken för tidig död har ett påtagligt samband med samhällsklass. I vuxen ålder är det tydligast bland dem som är 35-45 år. Dödsrisken för en man i denna ålder är ca 35 procent högre för saknar kvalificerad yrkesutbildning jämfört med arbetare, som tjänstemän med lång utbildning. Bland de förvärvsarbetande männen minskar sedan klasskillnadema sakta med ökande ålder. En del av förklaringen är att de som är mest sjuka och samtidigt har ett fysiskt tungt yrke lämnar arbetskraften t.ex. genom förtidspensionering. I den grupp som lämnat arbetskraften är dödsrisken allra högst. Sammanfattningsvis finner man i Sverige systematiska sociala skillnader i hälsa, sjukdom och dödsrisk från födelsen till den sena ålderdomen. Som regel är de som har det sämst i andra avseenden också de som råkar mest illa ut när det gäller hälsoproblem. Flera betydelsefulla undantag finns dock från denna regel t.ex. den höga förekomsten av bröstcancer hos välutbildade kvinnor. Frågan är därför vilka förhållanden som har den avgörande betydelsen för att skapa och upprätthålla sådana sociala skillnader i hälsa, sjuklighet och dödsrisk som vi pekat på ovan. Finns det över huvud taget några sådana generella förhållanden l internationell epidemiologisk, yrkesmedicinsk, Socialmedicinsk och samhällsvetenskaplig forskning har man identifierat ett stort antal riskfaktorer social, kulturell, beteende-, arbetslivsav eller liknande natur. Svensk epidemiologisk forskning var framgångsrik genom att tidigt kunna påvisa sambandet mellan asbest och Det är inte längre kontroversiellt att hävda att ohälsa cancer. och sjukdom delvis är socialt bestämda. I den mån dessa faktorer också är ojämnt fördelade över samhällets klasser bidrar de till att skapa ojämlika chanser till hälsa under livet. Det finns få studier som direkt har analyserat betydelsen av olika typer av förhållanden för att skapa och upprätthålla klassskillnader i ohälsa. En sådan analys har gjorts av den svenska

levnadsnivåundersökningen år 1981. Undersökningen omfattar in-

dividernas hela livssituation och ett huvudresultat âr att den vikti-

gaste faktorn för att förklara klasskillnader i fysisk sjuklighet âr

arbetsmiljön. Andra faktorer av betydelse är uppväxtförhållanden

och i tredje hand alkohol- och tobakskonsumtion. De fysiska arbetsmiljöförhållandena skiljer sig mycket markant mellan olika samhällsklasser. Den andel av arbetare och jordbrukare som rapporterar tunga arbetsförhållanden är tio gånger högre än motsvarande andel bland högre tjänstemän. Den andel av facklärda arbetare som vuxit upp under ekonomiskt svåra förhållanden är dubbelt så hög som motsvarande andel bland högre tjänstemän. Arbetstagare inom LO-området är mer än andra utsatta för olika arbetsmiljörisker oavsett sektor av arbetsmarknaden. Arbetslivet spelar en avgörande roll för individens hela livssituation. Därför ger det upphov till sådana skillnader mellan yrkesgrupper och samhällsklasser som resulterar i olika chans att behålla den fysiska hälsan. I samma analys finner man att klasskillnader i psykisk hälsa har en mer komplex orsaksbild. Den enskilda faktor som är av störst betydelse är uppväxtförhållanden. Psykisk arbetsmiljö spelar stor roll för individens psykiska hälsa, medan dess betydelse för klasskillnaderna i psykisk ohälsa är svårbedömd. De konventionella förklaringarna till varför olika grupper, t.ex. samhällsklasser eller yrkesgrupper, drabbas olika mycket av hälsoproblem betonar i hög grad sådana beteendefaktorer, som ligger inom individens egen kontroll. Dessa förklaringar är uppenbart ofta felaktiga. Arbetarkvinnor har t.ex. 20 högre risk för lungcancer än änstemannakvinnor trots att äldre arbetarkvinnor traditionellt haft en mycket låg tobaks- såväl som alkoholkonsumtion. På samma sätt kan den ca 10 procent högre risken för lungcancer hos manliga arbetare inte reduceras till en effekt av deras rökvanor. Man gör sig därvidlag ofta skyldig till en sammanblandning. De faktorer som är viktigast för den enskildes risk behöver inte vara samma faktorer som gör att olika samhällsklasser eller yrkesgrupper skiljer sig åt. När det gäller åtgärder för att minska sådana skillnader träder vissa faktorer i förgrunden, bl.a. arbetsmiljön. Minskat tobaksbruk, måttlig alkoholförbrukning och mindre

fet mer fiberrik kost är av stor betydelse för att förbättra folk-

hälsan generellt. Men det står i dag klart att de grupper som framför allt tagit till sig dessa budskap är de välutbildade och välavlönade. Av dem som tidigare rökt är det framför allt de välutbildade som slutat, trots att dessa har bättre råd att röka. Inom grupper som traditionellt rökt i liten utsträckning, framför allt är det fråga om kvinnor, har tobaksbruket tvärtom ökat. Att denna förändring har påverkats av kvinnornas inträde på arbetsmarknaden, av den typ av arbeten de oftast hamnar samt av dubbel arbetsbörda är högst sannolikt. Det ökade tobaksbruket i dessa grupper har skett samtidigt med en massiv information om tobakens skadeverkningar och samtidigt med en allmän tendens till minskat tobaksbruk. Rökvanoma har således under de senas-

te decennierna ändrat karaktär så att det numera är vanligare att röka bland arbetare än bland högre tjänstemän, vilket inte var fallet för tre decennier sedan. Andelen storrökare var 1981 högst i gruppen egenföretagare. Dessa och liknande förändringar har bidragit till ökade klasskillnader i hälsa. Att ensidigt betona vikten av ändrade levnadsvanor som den avgörande strategin för folkhälsoarbetet kan enligt ovanstående resonemang mycket väl innebära att klasskillnadema ökar. En strategi som förenar målet att förbättra folkhälsan generellt med målet att samtidigt minska klasskillnadema i hälsa är fullt möj- ligt. Det står därvid klart att förbättringar av arbetsmiljön är en av de viktigaste faktorerna för att minska skillnader i hälsan. Arbetsmiljöaspekter bör därför få en ökad roll i folkhälsoarbetet. En slutsats som arbetsmiljökommissionen vill dra av detta är att ett betydligt mer uttalat och preciserat ansvar måste åläggas arbetsgivarna när det gäller de anställdas hela arbetsmiljö, inklusive det förebyggande miljövårdsarbetet. Tillsammans med arbetstagarna och deras organisationer bör arbetsgivarna också i ökad omfattning uppmärksamma friskvården. Genom sådana insatser bedömer kommissionen att uppmärksamhet också kommer att riktas mot tobaks- och alkoholbruk samt kostsammansättning. Om man menar allvar med målet att skapa jämlika chanser till ett hälsosamt och långt liv för alla, är en reformering av arbetslivet och en förbättring av många arbetsmiljöer centrala uppgifter.

Kartläggning ut- Arbetsmiljökommissionen har som ett led i sitt arbete uppdragit av satta arbeten åt särskild utredningsgrupp att kartlägga och identifiera de en mest utsatta arbetena. Viktiga kriterier för kartläggningen var dödsfall, sjukdom, invaliditet och andra bestående men samt risk för skador på foster och arvsmassan. Arbetsbetingad sjukskrivning, utslagning, psyko-sociala belastningar, otillräckligt inflytande, var också områden som skulle beaktas. I det följande redovisas några av kartläggningsgruppens viktigaste resultat. Utbredningen av en rad traditionellt uppmärksammade arbetsmiljöproblem såsom exempelvis allvarliga arbetsolycksfall, hörselskador samt skador i muskler och leder till följd av belastning och förslitning är i stora delar numera rätt väl kända. Varje år skadas genom olycksfall ca 5 000 personer så svårt att de får bestående dvs. 1 % medicinsk invaliditet. Antalet men belastningsskador av motsvarande konsekvens har bedömts till 8 000 år. Ytterligare ett stort antal kroniska och livspåverkanca de sjukdomstillstånd har sitt upphov i dåliga arbetsmiljöer. Sådana lungssjukdomar som allergisk astma, allergisk alveolit och kronisk bronkit drabbar kring 4 000-5 000 personer varje år. Antalet hjärtinfarktfall där arbetsmiljön medverkar har ansetts ligga kring 800 år, i åldrarna före 65 år.

I hög utsträckning är det inom tillverkningsyrkena dessa skador inträffar. Även t.ex. antalet allvarliga arbetsolyckor om som leder till invaliditet reducerats, tycks detta vara föranlett mer av tillverkningsyrkenas krympning än av minskade risker för dem som arbetar i ett sådant yrke. Ett mer utförligt resonemang om arbetsskadornas utveckling förs i avsnitt 10.1.1. Några yrken ställer exceptionella fysiska krav som t.ex. smeder, gruvarbetare och dykare. Yrken med sådana krav ställer, som framgår av forskarrapporterna, oundvikligen dem som arbetar där inför särskilda risker. Till den mångfald risker som traditionellt förknippas med tillverkningsarbete kan även läggas risken för död i tidig ålder. Åtminstone till del finns för denna risk ett samband med en arbetsmiljön. Cancer och hjärtinfarkt är två exempel härvidlag. Antalet årliga dödsfall i arbetsrelaterad cancer eller hjärtinfarkt är flera gånger större än antalet arbetsolycksfall med dödlig utgång. Inom tillverkningsyrkena är kvinnorna 150 000 i förhållande till andra kvinnor mer utsatta än männen i förhållande till andra män. Såväl med avseende på svåra olycksfall och belastningsskador som på död i tidig ålder är riskerna för dem relativt riskerna för övriga förvärvsarbetande kvinnor, mer markerade än motsvarande risker för män. Bland männen är en av de mest utsatta grupperna i dessa avseenden de som arbetar med jämbruksarbete och angränsande arbeten. Könssegregering med avseende på typen av arbetsuppgifter har gett kvinnorna mer rutinmässiga, monotona och lätta arbeten, där belastningsskador uppträder i stor utsträckning. Fysiskt belastande miljöer, de beskrivna, utövar även som ovan en psykisk belastning på dem som arbetar där. Det är dock betydligt svårare att en klar uppfattning om i vilka yrken eller arbetsmiljöer man utsätts för psykiska påfrestningar. Dessa yrken är spridda och inte samlade till någon speciell del av arbetsmarknaden. Yrken med stressfyllt arbetsinnehåll finns såväl inom tillverkningsarbetena som inom service och vård. De senare diskuteras något mer utförligt än de förra i underlaget till kartläggningen. Vårdarbetet, på alla nivåer, tycks ha ett sådant innehåll, att det är psykiskt påfrestande i särskild grad. De som arbetar inom vårdyrkena utgör en växande andel av arbetsmarknaden. Som sjukvårdsbiträde undersköterska, arbetar i dag över 150 000 personer. Denna grupp har vuxit mycket snabbt. De problem som belastar gruppen kan därför i viss mening ses som nya. Av kartläggningen framgick också att yrken inom transport och kommunikation är belastade i olika avseenden. Att hälsoeffekter av att arbeta i och med intensiv trafik föreligger i ökande omfattning synes klart. Det finns i dag inget effektivt helhetsgrepp på dessa risker. Trafiken som arbetsmiljö i både psykisk och fysisk mening, bör bli föremål för nytänkande och åtgärder.

1.3 Kvinnor och män, skillnader i hälsa

Den väsentligaste skillnaden vad avser hälsa går mellan anställda och icke anställda, dvs. främst arbetslösa och förtidspensionerade. Inom forskningen finns en omfattande dokumentation av risker, förknippade med ohälsa är kopplade till arbetslöshet. som Kommissionens uppgift är att föreslå arbetsmiljöförbättringar i arbetslivet. I detta avsnitt koncentreras därför uppmärksamheten på anställda och en jämförelse mellan män och kvinnor. Att kvinnors arbetsmiljö spelar stor roll för deras hälsa framgår av kartläggningsgruppens rapport. Viktigt för kvinnornas fysiska och psykiska sjuklighet är också den högre belastningen genom ansvar för hem och barn, hushållsarbete och bristen på social integration. Att kvinnor och män skiljer sig åt också med avseende på hälsotillstånd är välkänt. Skillnademas omfattning och art varierar dock beroende på om det är sjuklighet eller dödlighet som studeras. Som framgår av tabell 1 i appendix 2 har en större andel av kvinnorna rapporterat olika besvär och sjukdomssymptom, och denna skillnad är betydligt mer markerad vad gäller psykiska besvär. Däremot är dödligheten högre för män i alla åldrar, vilket resulterar i påtagliga skillnader mellan könen i förväntad återstående livslängd.

Hälsan för kvinnor i Kvinnor i olika sociala skikt och olika åldrar har mycket olika olika sociala skikt och livsvillkor, vilka hälsotillståndet av kan ses som ett. Detta gör det åldrar svårt att tala generellt om kvinnors hälsa, och det är därför vikt av att kort redogöra för skillnader i fysisk och psykisk sjuklighet för kvinnor ur olika samhâllsklasser. Människors klasstillhörighet vanligen anses vara baserad på det yrke de innehar. För kvinnor kan detta problematiskt, vara eftersom de ofta har lösare knytning till arbetsmarknaden en än män, exempelvis genom att arbeta deltid. Hushållets ekonomiska ställning är som regel mer beroende på än kvinnans mannens yrke. Kvinnors sociala position så den framträder enligt det som egna yrket kan därför vara missvisande för deras livssituation mer i allmänhet.

Om det egna yrket ändå tas grund för klassindelningen

som framstår kvinnor i kategorierna yrkesarbetare och företagare egna som de mest utsatta för fysiska besvär. För fysiska besvär ändras klassmönstret endast obetydligt indelningen görs med faom miljen som bas. I båda fallen är det generellt arbetare så att är

sjukare än tjänstemän se tabell 2 i appendix 2.

För psykiska besvär är klasskillnadema, mätt efter det egna yrket, något mindre framträdande. Grovt sett är högre tjänstemän friskare, medan arbetargruppema är sjukare. Här framträder däremot vissa påtagliga skillnader familjens om klass tas som utgångspunkt för beskrivningen. Framför allt framstår då icke-

yrkesutbildade arbetare jämte lägre tjänstemän som de grupper som är mest utsatta för psykiska besvär. Kvinnor som är medlemmar av familjer där även maken tillhör någon av dessa grupper är således i stor utsträckning utsatta för psykiska besvär. Att detta framkommer mer entydigt vid studier av familjer än vid en indelning baserad enbart på kvinnornas egna yrken tyder på att det är förhållanden utanför arbetet som är psykiskt påfrestande för dessa kvinnor. Av diagrammet nedan framgår att sjuktalet sedan år 1983 har ökat inom samtliga åldersgrupper för både män och kvinnor.

Ökningen har varit störst för kvinnor inom åldersgruppen 60-64

år. Kvinnornas uktalsökningar har varit större än männens även inom andra åldersgrupper.

Figur 1.1 Sjuktalsförändringar 1983--1987 efter ålder och kön.

30 MÄN KV| NNOR 25

20 III 15

III Ill

nu

II n n

60 Samt] 16 s s å -64 -19 -59 -64

z Ökning 1984-1987

Källa: RFV, Varför ökar sjuktalet. Statistisk rapport R 1989: 1

Könsskillnader i sjuk- Kvinnor skiljer sig från män vad gäller fysisk, men framför allt lighet vad gäller psykisk sjuklighet. Vidare finns för kvinnor i olika sociala positioner skillnader när det gäller risk för sjuklighet på sätt män i olika klasser. Gemensamt för alla klasser samma som och alla åldersgrupper är dock att kvinnor löper en större risk att vara sjuka än vad män gör.

Skillnaden i sjuklighet mellan män och kvinnor är bl.a. följande om man jämför risken att sjuk för kvinnor respektive vara män. En överrisk för kvinnor föreligger att drabbas fysiska av besvär. Risken är 23 procent högre för kvinnor än för män när alla i åldrarna 15-75 år studeras. För psykiska besvär har kvinnor en mer än dubbelt så stor risk när alla individer analyseras. Skillnaden mellan män och kvinnor vad psykiska krav avser och beslutsutrymme i arbetet är faktor tycks bidra till en som skillnaden i hälsa könen emellan. Grovt sett kan således skillnader i arbetets innehåll sägas bidraga till både fysiska och psykiska sjuklighetsskillnaderna mellan man och kvinnor. Även psykisk arbetsmiljö den främsta om är av faktorerna som sammanhänger med översjuklighet bland kvinnor kan den inte sägas utgöra någon särskilt uttömmande förklaring. Även vid kontroll för denna faktor har kvinnor överrisk på närmare 80 en procent vad gäller psykiska besvär. Det måste således finnas ytterligare faktorer av betydelse. Eftersom det här är skillnader mellan män och kvinnor som står i fokus förefaller det rimligt inverkan att prova av traditionelskillnader mellan män och kvinnor. En sådan skillnad utgörs av fördelningen för barn och hemarbete i övrigt. En av ansvar annan skillnad år deltagande i det samhälleliga och sociala livet utanför familjen; den sociala integrationen. Ansvar för barn och hushållsarbete å sidan och integration ena å den andra har lika stor inverkan på könsskillnaden i sjuklighet. Om fördelningen av hushållsarbete respektive graden integraav tion vore mer lika mellan könen skulle också skillnaden i sjuklighet minska. Kvinnors i allmänhet betydligt större belastning hushållsarav bete, barntillsyn etc. kombinerad med något mindre grad en av deltagande i samhällslivet tycks viktiga faktorer för förvara en ståelse av könsskillnaden i sjuklighet. Till detta kommer skillnader i arbetets innehåll. Kombinationen av dessa faktorer har ännu inte studerats noggrant, men de resultat som framkommit på sistone pekar mot att kvinnors större utsatthet för såväl fysisk psykisk sjuklighet som inte enbart kan förstås som en effekt skillnader i arbetsmiljöav förhållanden mellan könen. Tvärtom tycks stor del kvinen av

nors sjuklighet vara rotad i traditionell könsrollsfördelning

av arbetet i hemmet. De kvinnor både har dålig arbetsmiljö och som en traditionell könsroll är utsatta i särskild grad. De resultat som redovisats i det föregående kan sammanfattas på följande vis: kvinnors livsvillkor skiljer sig åt beroende på klasstillhörighet, och i detta avseende är inte hälsan något undantag. Detta till trots har alla kvinnor det gemensamt, oavsett klass och ålder, att de löper större sjuklighetsrisk än männen i en motsvarande sociala position. Denna könsskillnad i sjuklighet motsvaras dock av en skillnad i dödlighet tvärtom är det

män som löper den största dödlighetsrisken, vilket åstadkommer påtagliga skillnader i förväntad livslängd mellan män och kvinnor i olika åldrar.

utblickar

Några

För att förstå de utvecklingsaltemativ som är möjliga i framtiden är det väsentligt att ha en uppfattning om dagens förhållanden. För att kunna anpassa förslag och idéer om förändringar av lagar, institutioner m.m. till ett ständigt föränderligt arbetsliv är det viktigt att ha en uppfattning om de problem som finns i dag och om vad man tror kommer att bli morgondagens problem. Mot bakgrund av vad vi vet om utvecklingen under de senare åren och dagens situation vill vi peka på några förhållanden som vi anser vara väsentliga för arbetsmiljöfrågoma och vad vi anser vara en sannolik utveckling åtminstone under de närmaste åren. Exportindustrin i Sverige är unik om man ser till att landet är relativt litet och att industrin har haft förmåga att under många år hävda sig i den internationella konkurrensen. Det svenska välståndet är beroende av en fortsatt hög konkurrensförmåga för att skapa en välfärdsökning som kan möjliggöra inte bara en allmänt högre välfärd utan också en bättre arbetsmiljö. I det perspektivet blir frågor om kompetensutveckling i arbetslivet och produktivitetsfrämjande åtgärder väsentliga.

Förändringar i arbetslivet När förändringarna i arbetslivet beskrivs genom exempel pá företag och förvaltningar med avancerad teknik, nya former av arbetsorganisation, varierat arbetsinnehåll, självbestämmande m.m. är det ofta s.k. spjutspetsföretag som framhålls. Dessa företag återfinns ofta inom sektorer som är .kunskapsintensiva och dessutom syftar man ofta på delar av stora internationella koncerner; ABB, Electrolux, Astra, Volvo etc. Med andra ord, det är företag som har både personella och ekonomiska resurser att utveckla nya former och lösningar för arbetets organisation, arbetsmiljö etc. Den typen av företag sysselsätter uppskattningsvis tio procent av arbetskraften. Ungefär lika stor andel av arbetskraften sysselsätts inom den offentliga sjukvården. Det är viktigt att ha detta i åtanke. En mycket stor del av arbetskraften återfinns inom övrig offentlig sektor 20 procent, inom små- och medelstoraföretag drygt 10 procent samt inom service, handel och

transport ca 40 procent i övrigt.

Dagens arbetsliv genomgår en successiv omvandling. Industriarbetets omfattning minskar i förhållande till andra arbeten främst inom tjänstesektom. Många arbetsuppgifter förändras ge-

introduktion teknik; uppgifter som tidigare har varit nom av ny manuella automatiseras och datoriseras. Detta betyder bl.a. att arbetsuppgifterna blir kvalificerade i den meningen att de mer förkunskaper och kontinuerlig vidareutbildning hos kräver mer den anställde. Den sortens arbeten är individuellt utvecklande därför att de individen och kräver ett individuellt beengagerar slutsfattande. Samtidigt skapar automatiseringen nya arbetsuppinnebär övervakning och kontroll. Parallellt med dengifter som utveckling vi att andra arbetsuppgifter kräver lägre kvalifina ser kationer där varken förkunskaper eller vidareutbildning är väsentligt. Det gäller läng rad arbeten som faktiskt har ökat en av i antal under 1980-talet som består av t.ex. montering inom elektronikindustrin. Inom industrin är s.k. flexibel automation en alltmer domine-

rande produktionsfilosofi. Flexibel automation innebär att man

utnyttjar teknikens alla möjligheter för att driva produktionen sa snabba förändringar och anpassningar till kundernas önskeatt mál blir möjliga. De tekniska lösningarna bygger pá programmerbara och omställningsbara fleroperationsmaskiner och nya distributionsforrner, vilka ofta kräver färre men mer kvalificerade anställda. Detta har också medfört behov av nya och individuellt anpassade löneformer, karriärer och utbildningar. Däremot har den tekniska fömyelsen inte alltid átföljts arbetsutvidgning för av det stora flertalet eller organisatoriska förändringar som gett majoriteten de anställda bättre arbetsuppgifter, självbestämmanav de och Under 1980-talets tillväxt inom industrisekeget ansvar. har kategorin okvalificerade arbetstillfällen ökat mest. Tektorn nisk utveckling kan, i förening med utveckling av de anställdas kompetens och arbetsorganisationen, leda till ett bättre arbetsliv. Ett exempel är användningen datorer. Där har utvecklingen av gått från centrala datorer till persondatorer. Arbetsmiljöstora kommissionen att för att skapa bättre arbetsmiljö är det menar nödvändigt att ta fasta pä de möjligheter som den tekniska ut-

vecklingen ger. Service och tjänster har varit den snabbast växande sektorn av arbetsmarknaden såväl i Sverige, som i andra västliga industriländer under 1980-talet. Totalt sett är drygt 70 procent av de anställda verksamma inom denna sektor. En stor del av dessa återfinns inom värd, handel, hotell- och restaurangbranschen. En rad arbetstillfällen som kräver en hög kvalifikationsnivá nya inom bank- och finanstjänster, konsultverksamhet m.m. har ska- Det finns hel rad exempel pá arbeten som utförs under pats. en friare organisatoriska former, med hög grad självständighet i av beslutsfattandet och vad gäller arbetets utförande och eget ansvar resultat. Inom tjänster och service finns det också exempel pá arbetstillfällen kan beskrivas som monotona och repetitiva. som Summerar bilden av förändringarna under den senaste man lO-ársperioden är intrycket ingalunda att utvecklingen entydigt

går mot ett arbetsliv där högre krav ställs på den enskilde. Kvantitativt sett dominerar fortfarande den sorts arbeten som kräver lägre förkunskaper och ringa grad av vidareutbildning. Trots detta är dock de positiva sidorna i utvecklingen sådana att arbetsmiljökommissionen finner anledning att understryka behovet av rationaliseringar och teknisk utveckling för att uppnå en bättre arbetsmiljö för alla. Det är bl.a. mot denna bakgrund som kommissionen nedan föreslår att kunskapscentra bildas. Dessa skall ha till uppgift att samla och sprida kunskap om ny teknik och arbetsmiljö för praktisk tillämpning i arbetslivet. Inte minst för de små företagen kan dessa kunskapscentra bli en viktig resurs.

Internationalisering Av västvärldens industrinationer tillhör Sverige de länder som är mest beroende av exportinkomster 26 procent av BNP. Sverige är också, tillsammans med många andra små industrinationer, starkt beroende av import vad avser varor som inte produceras inom landet. Det gäller i första hand teknologi. Till bilden av internationalisering hör också Sveriges deltagande i olika former av övemationellt samarbete. Det gäller organ som ILO, OECD, IMF, EFT A och samarbetsavtalen mellan EFTA och EG. Internationalisering i meningen övemationellt samarbete har ökat under hela 1900-talet. Ett väsentligt resultat av det internationella umgänget är anpassning. Syftet med intemationell samverkan är att underlätta framtida samarbete och undvika spänningar mellan olika intressen just genom att söka anpassning till olika kulturella villkor. Sveriges roll i det internationella samarbetet har i många avseenden varit framtidsinriktat och pådrivande. Det svenska anseendet är härvidlag gott och ger skäl att även i fortsättningen verka pådrivande. Det gäller även svensk arbetsmiljöforskning, vars resultat ofta används som argument för arbetsmiljöförbättringar i andra länder. Inte minst inom arbetsmiljöområdet finns det starka skäl att hävda den höga ambitionsnivån och att det internationella samarbetet inte får innebära en ambitionssänkning. Inom lLO:s medlemsländer rapporterades 200 miljoner arbetsskador år 1989. ILO rekommenderar därför medlemsländer att av ekonomiska och humanitära skäl vidta kraftfulla åtgärder för att förbättra arbetsmiljön. Sverige bör med stöd av lLO:s ståndpunkt kräva en kontinuerlig ambitionshöjning för att bryta det individuella lidandet och kostnadsutvecklingen. På uppdrag av arbetsmiljökommissionen har generaldirektör Lars Ettarp vid statens mät- och provstyrelse tecknat en aktuell bild av arbetsmiljöfrågornas hantering inom EG. Uppdraget har resulterat i en rapport med titeln Arbetsmiljön i ett EG-perspektiv. Rapporten har fogats till detta betänkande som bilaga 11. Nedan lämnas en sammanfattning av några viktigare frågor som berörs i rapporten.

I EG:s enhetsakt trädde i kraft år 1987 slås fast att den som sociala dimensionen bl.a. om arbetstagarnas säkerhet och hälsa skall vägas mot de ekonomiska intressena. Medlemsländema skall eftersträva att förbättra arbetsmiljön och ha som mål att harmonisera villkoren inom detta område på en stadigt stigande nivå. EG:s regelverk grundas väsentligt på artikel 118 a i Romtraktaten om minimidirektiv och s.k. inre marknadsdirektiv enligt artikel 100 i Romtraktaten. De förra reglerar förhållandena i arbetsa miljön, de senare reglerar harmoniserade krav på produkter som används bl.a. i arbetslivet. Inom EG betonas att minimiregler inom arbetsmiljö och yttre miljö enligt artikel 118 a i Romtraktaten inte hindrar att medlemsländema har eller inför strängare regler, förutsatt att dessa är förenliga med traktaten. Varje land har således en principiell möjlighet att föra sin egen arbetsmiljöpolitik. Att den skall vara förenlig med traktaten innebär att den inte får skapa nya tekniska handelshinder som inte är grundade enbart på arbetsmiljö- eller rniljöskäl. Det är EG-kommissionen och i sista hand EG-domstolen tolkar om nationella särregler är handelshinder eller inte. som EG-kommissionen har dock att beakta att skyddet av miljön och förbättring av arbetsmiljön hör till EG:s viktigaste mål. Genom tillkomsten av systemet med minimiregler har EG:s insatser på arbetsmiljöområdet vidgats väsentligt. Tidigare hand-

lade arbetet vid EG:s hälso- och säkerhetsdirektoratet direktorat

V nästan helt och hållet om fysiska arbetsmiljöproblem. Särskild vikt lades vid frågor som gällde skydd mot farliga ämnen. De nya direktiven och direktivförslagen tar däremot även upp frågor som gäller arbetsorganisation, information och utbildning samt behosamråd mellan arbetstagarnas organisationer i arbetsmiljövet av frågor. Frågor som rör möjligheterna för arbetstagarna att kunna påverka sin arbetssituation samt psyko-sociala frågor och ergonomi behandlas också. Från inflytandesynpunkt, särskilt för arbetsmarknadens parter innebär den nya ordningen med inre marknadsdirektiv enligt påtagliga förändringar särskilt i de europeiska länder artikel 100 a haft ett utvecklat partsinflytande. Till skillnad mot vad som som är fallet med minimidirektiv får enligt 100 a artikeln kraven vare sig över- eller underskridas. Det kan befaras att det traditionella partsinflytandet i svenska verksstyrelser kommer att minska t.ex. att frågor om tekniska kravnivåer i framtiden utgår från genom 100 a direktiv och från europeiska standarder. Något egentligt partsinflytande finns inte i de europeiska standardiseringsorganisationema. Dessutom kan, inom den offentlisektorn, möjligheten att sluta frivilliga avtal om inköp av ga arbetsmiljöprodukter som tillgodoser högre krav än vad som i 100 direktiven komma att begränsas av EG:s regler för anges a offentlig upphandling.

Svenska myndigheter möjlighet att påverka förslag till ges 100 direktiv inom för EFTA-samarbetet. Detta arbete a ramen inkluderar överläggningar med berörda expertgrupper inom EG. dock EG slutligen bestämmer kravniváema i direkti- Det är som Arbetsmarknadens parter har möjligheter att framföra sina ven. synpunkter såväl via EFTA till EG. Innan EG fattar beslut om som arbetsmiljödirektiv enligt artiklarna 100 och 1 18 a, sker konsula tationer med den europeiska fackföreningsorganisationen EUTC och med dess motsvarighet pá arbetsgivarsidan UNICE. De svenska parterna är fullvärdiga medlemmar i respektive organi-

sation. Såväl arbetsgivarna fackföreningarna har genom sina eusom ropeiska samarbetsorgan möjligheter till direktinflytande bl.a. i EG:s sociala rád och den rådgivande kommittén för arbetsmiljöfrågor. Särskilt viktigt är att nationella synpunkter framförts på tidigt stadium innan bindningar har gjorts. De svenska mynett digheterna har på motsvarande sätt möjligheter att framföra svenska ståndpunkter via deltagande i bl.a. europeiska standardiseringsgrupper och via EFTAzs expertgrupper, som regelmässigt överlägger med EG under arbetet med att skapa nya 100 a direksvenskt inflytande kan bli varierar självfallet från tiv. Hur stort ett fråga till fråga. Erfarenhetsmässigt kan sägas att ett tidigt engageoftast resultat. Innan EG utarbetat ett mer bindanmang ger gott de utkast till direktiv är oftast öppen för påverkan för att man säkerställa bra skyddsniváer. När förslag till s.k. 100 a föreskrifter

sig fastställelse är páverkningsmöjlighetema för

däremot närmar icke EG-medlemmars myndigheter betydligt mindre. För EG:s arbete med minimidirektiv enligt artikel 118 a är

päverkningsmöjlighetema annorlunda. 118 a direktiv syftar som

till att säkerställa bra arbetsmiljö i samtliga EG:s nämnts en medlemsländer. Därigenom undviks också att dålig arbetsmiljö används konkurrensmedel mellan medlemsländerna. som Eftersom kraven i minimidirektiven inte får underskridas av medlemsländerna, väl överskridas, finns det i praktiken en men

öppenhet från EG:s sida direktorat V att ta emot synpunkter

stor från utomstående. Sverige har sedan år 1984 en överenskommelmed EG samarbete inom arbetsmiljöområdet. Grunden i se om detta samarbete är årliga överläggningar mellan direktorat V å sidan och arbetsmarknadsdepartementet, arbetarskyddsstyena relsen och arbetsmiljöfonden å den andra. Vid de årliga överläggningama läggs samarbetet fast för det kommande året. Under sker sedan samarbete på expertnivá t.ex. myndigheter, forskåret ningsorgan. Ett gemensamt seminarium om arbetsmiljöfrågor i

stålindustrin har också arrangerats. Samarbetsavtalet får sägas ha varit framgångsrikt. Flera av de regelverk EG utfärdat i form minimidirektiv t.ex. rörande som av arbete vid bildskärm har varit starkt influerade av svensk regleoch forskning inom området. Omvänt har Sverige tillförts ring

2 l0-0987. 5011:49 -v

erfarenheter frán EG t.ex. inför den nu fastställda föreskriften om storolyckor. Eftersom systemet med minimidirektiv visat sig fungera relativt väl och lämnat större bidrag till utvecklingen av en bättre arbetsmiljö i EG än vad många från början trott, finns starka skäl för Sverige att utveckla samverkan med EG:s Hälso- och säkerhetsdirektorat. Vare sig vi ställer oss utanför EG eller inte leder utvecklingen sannolikt till en försvagning av partsinflytandet i Sverige. Med hänsyn till det stora handelsutbytet med EG tvingas vi med all säkerhet, för att kunna överleva som industrination, att godta de produkter och kontrollordningar som följer av EG:s inre marknad. EG:s inre marknadsdirektiv omfattar dock sedan länge kända produkter och produktgrupper. Inget hindrar självfallet Sverige från att inom nya teknologiska områden, för allt som inte regleras genom 100 a direktiv, gå före och genom högt ställda krav på arbetsmiljö och tekniska tillsynsforrner driva en aktiv politik för att säkerställa en framtida hög skyddsnivå inom EG och EFTA. Om ett antal viktiga industrinationer kan samlas kring höga ambitionsnivåer blir det svårt för EG att lägga sina nivåer väsentligt lägre om artikel 100 a direktiv blir aktuella. Detta eftersom det oftast är politiskt omöjligt för EG att kräva sänkta skyddsnivåer på nationell nivå om man redan etablerat sig på en högre. Ett aktivt nordiskt samarbete i form av forskning och utveckling och ett gemensamt uppträdande i standardiseringsorganisationer förefaller därför alltmer viktigt i det europeiska perspektivet. Om de nu inledda s.k. EES-förhandlingama European Economic Space inom en relativt snar framtid leder till en överenskommelse mellan EG och EFTA kan förutsättningarna för det svenska arbetsmiljöarbetet i ett europeiskt perspektiv komma att väsentligt påverkas. Situationen är därför svår att bedöma men de huvudtendenser som har redovisats torde dock stå sig. I fråga om den sociala dimensionen anser EG-kommissionen bl.a. att medlemsländerna inför en större rörlighet på arbetsmarknaden bör försöka bli samstämmiga om kriterierna för en lista över yrkessjukdomar. Det betyder inte att man skall underskatta nationella regler för socialt skydd. EG-kommissionen avser dock att ge en rekommendation om vikten av att anta en gemensam lista inom EG för yrkessjukdomar. Varje land har en lista över de yrkessjukdomar som ger drabbade rätt till ersättning. EG-kommissionen gav redan på 1960-talet rekommendationer om att upprätta sådan lista. EG-kommissionen avser att rekommendera att länderna försöker nä en så stor samstämmighet som möjligt om en sådan lista för att möjliggöra en harmonisering av föreskrifter på EG-nivä. Detta är onekligen av intresse för den svenska debatten om arbetsskador eftersom man i Sverige sedan länge avskaffat såda-

na listor och nu gör individuella bedömningar. I en Rådsresolution från år 1987 bad man EG-kommissionen om förslag för att förbättra informationsinsamling och informationsspridning om arbetarskydd. Man önskade även studier av EG-åtgärdemas återverkningar på nationell nivå. Arbetsmarknadens parter har till EG-kommissionen framfört vikten att råd av och hjälp ges till företag och organisationer som berörs, så att de kan fullgöra sina åligganden. EG-kommissionen kommer därför att bygga upp ett EG-institut för arbetarskydd. Det skulle kunna ge teknisk och vetenskaplig assistans arbetarskydd. EG-orgaom net Dublin Foundation som främst forskar kring arbetslivs- och

sociala frågor bör även kunna utnyttjas. Se vidare bilaga 11

Arbetsmiljön i ett EG-perspektiv. Från arbetsmiljökommissionens utgångspunkter framstår partssamarbetet i frågor om reglering arbetsmiljön väav som sentligt. Det är därför angeläget att parternas möjligheter till inflytande över kraven på arbetsmiljön inte minskar i samband med ett svenskt närmande till EG.

Nationella förhållan- Historiskt och traditionellt har relationerna mellan arbetsmarknaden dens parter, speciellt efter undertecknandet huvudavtalet av 1938 i Saltsjöbaden formats genom centrala förhandlingar om samverkansfrågor och avtal och mindre genom detaljerad lagreglering. Syftet har varit att genom samverkan undanröja konfliktanledningar och att öka produktiviteten i arbetslivet för att uppnå goda fördelningspolitiska effekter för båda parter. I huvudsak bestod detta förhållande till 1970-talets början då vissa tendenser till förändringar i relationerna kunde noteras. Främst tog sig detta uttryck i en ökad aktivitet med lagstiftning inom det arbetsrättsliga området. Ett skäl till den ökande graden av lagstiftning var löntagarorganisationemas missnöje vad gällde utvecklingstakten inom olika områden som exempelvis arbetsledning och inflytande. Medbestämmandelagen föreskrev att parterna skulle överenskomma om avtal och strävan efter samverkan ledde till att samtliga parter på arbetsmarknaden i början av 1980-talet undertecknade medbestämmandeavtal. Svensk politik präglas i hög grad av samverkan mellan olika intresseorganisationer och politiska partier. Inom arbetslivs- och arbetsmarknadsområdet har detta varit högst påtagligt sedan huvudavtalet skrevs under år 1938. Medbestämmandeavtalen och utvecklingsavtalen bekräftar detta påstående. Även när det gäller arbetsmiljöfrågor är det frivilliga partssamarbetet på olika nivåer den väsentligaste ingrediensen och den statliga rättsliga interventionen är begränsad till rarnlagstiftning, normering och tillsyn. 1977 års arbetsmiljölagstiftning präglas tydligt av ambitionen att söka ett mönster för samverkan och samarbete mellan parterna, i första hand på arbetsplatsen, för att klara den nödvändiga anpassningen av arbetsmiljön. Lagstiftningen utvidgades

visserligen, men fick samtidigt ramkaraktär. De enskilda en skyddsombuden gavs en stopprätt. Det torde inte vara något problem att hävda att den institutionella ordningen i termer av rättslig reglering och partssamverkan rent faktiskt styr innehållet i arbetet med att förbättra arbetsmiljön. Arbetsmiljökommissionens uppfattning är att det historiskt sett varit och fortfarande är angeläget att den statliga interventionen genom detaljerad reglering av arbetsmiljöfrågor begränsas så långt som möjligt och att ansvaret för förbättringar arbetsav miljön åläggs arbetsgivaren. De fackliga organisationernas uppgift i samverkan har varit att i första hand fungera pådrivande och i andra hand att övervaka att förändringar kommer till stånd. Det kan dock konstateras att trots ett omfattande och ambitiöst arbetsmiljöarbete byggt på långtgående partssamverkan är det en fortfarande ett mycket stort antal personer som drabbas invaliav diserande olycksfall eller sjukdomar till följd arbetsmiljön, av som pensioneras i förtid därför att de skadats i arbetet eller därför att lämpligt arbete saknas för en inte fullt arbetsför Till person. åtminstone en tredjedel har sjukfrånvaron bedömts bero på arbetsmiljöns inverkan. Sjuktalen är mycket höga och t.o.m. ökande.

Figur 2.1 Sjuktalsutvecklingen 1963-1988. Antalet ersatta sjukpenningdagar per sjukpenningförsäkrad.

30r

20-

0I|I1II|IIIIII|II||||IIIIvv

6466 68 70 72 74 84 86 88 76 78 80 82

Kalla: RFV, Särskild rapport till regeringen ohälsan och insatser om mot den, rapport 1990:5

Av diagrammet framgår att sjuktalet för år 1983 var lägre än någon gång sedan år 1967. Sjukpenningen höjdes år 1967 och två de tidigare tre karensdagarna togs bort. Reformen år 1967 av liksom reformen år 1974, då sjukpenningen blev pensionsgrundande och beskattningsbar, är troliga anledningar till nivåökningar i sjuktalet under de efterföljande perioderna. Under åren 1978-1983 sjönk sjuktalet dramatiskt för att därefdramatiskt klättra uppåt igen. År 1987 låg sjuktalet på ter lika nivå vid den tidigare sjuktalstoppen, som inträffade i samma som 1970-talet. År 1988 sjuktalet högre än någon gång mitten av var tidigare. Under första kvartalet 1990 har sjuktalet sjunkit. Såväl nedgången åren 1978-1983 som den efterföljande uppgången har upphov till avsevärd diskussion orsakerna bakom gett om sjuktalsutvecklingen. Det s.k. ohälsotalet är ett mått omfattar ersättningar från som socialförsäkringen i sin helhet för inkomstbortfall på grund av ohälsa. Ohälsotalet täcker således ersatta dagar med sjukpenarbetsskadeersättning och förtidspension och utgör därför ning, bättre på sjukfrånvaro. Måttet medger bl.a. analyett mått ersatt hur variationerna i antal sjukpenningdagar förhåller sig till ser av utvecklingen ersättning med arbetsskadesjukpenning respekav tive förtidspension sjukbidrag. Ohälsotalet och dess komponensjuktalet för åren 1978, 1983 och 1988 redovisas i tabell 1 ter samt nedan. Skälet till att just dessa årtal har valts här och i den fortsatta redovisningen är att de under perioden 1978-1988 representerade de två högsta nivåerna respektive den lägsta nivån på både ohälsotalet och sjuktalet jfr figur 2.1.

Tabell 2.1 Ohälsotalet och dess delkomponeneter samt sjuktalet för åren 1978, 1983 och 19881.

År Ohälso- Delkomponeneter i ohälsotalet Sjuktalet talet sjuk en- Sjukpen- Sjukpen- Förtids- ning a ar

prel Partiell ersättning har räknats om till hela dagar. 2 Uppgift från 1978 saknas. Arbetsskadeförsäkringen trädde i kraft 1 juli 1977. Antalet ersatta dagar från arbetsskadeförsäkringen var troligen mycket under 1978. Under 1979 var antalet ersatta dagar per försäkrad 0,4. Källa: RFV, Särskild rapport till regeringen ohälsan och insatser om mot den, rapport 1990:5

Totalmåttet över ersättning på grund ohälsa det beav anger räknade antalet ersatta dagar försäkrad, varvid per gruppen försäkrade utöver de sjukpenningförsäkrade innefattar även icke sjukpenningförsäkrade förtidspensionärer. Detta gäller även för de olika delkomponentema i måttet. Av denna anledning är sjukpenningdelen ohälsotalet inte identisk med av sjuktalet. Ohälsotalet sjönk under perioden 1978-1983 från 39,5 till 37,3 dagar och under den efterföljande perioden fram till är 1988 steg det till 48,3 dagar. Minskningen av ohälsotalet under den första perioden härrörde från ett minskat sjuktal. Omfattningen av arbetsskadoma i huvudsak stabil medan

var förtidspensioner sjuk-

bidrag ökade. Efter år 1983 har samtliga tre ersättningsslag ökat kraftigt. Skillnaden i utvecklingen mellan män och kvinnor är stor. Ohälsotalet för män sjönk först med fyra dagar och ökade sedan med åtta dagar. Till ungefär lika stora delar hänför sig ökningen

till ersättning från sjukpenningförsäkringen och arbetsskadeför-

säkringen. Ohälsotalet för kvinnor sjönk obetydligt under den första femårsperioden ökade under den efterföljande men fem-

årsperioden med 14 dagar. Ökningen hänför sig till samtliga

tre delkomponenter i ohälsotalet. Drygt hälften avser dock ersätt-

ning från sjukpenningförsäkringen.

Fördelningen efter ålder visar att ökningen för samtliga ersättningsformer har varit större för försäkrade som var 50 är och

äldre och särskilt stor för dem 60 är och äldre. Ökningar-

som var na bland de äldre är särskilt markant bland kvinnorna. Det är

främst långtidssjukskrivningama står bakom

som denna utveckling.

Sjuktalen ökar, skadefallen minskar inte och förtidspensione-

ringarna ökar. Kostnader för frånvaro, arbetsskador och förtidspensioneringar uppskattas, bortsett från produktionsbortfall, till drygt 60 miljarder kronor år. Dessutom betalar samhället per 3 miljarder per år för att åstadkomma förbättringar arbetsmiljön. av Det senare beloppet kommer att öka väsentligt den när nya arbetslivsfonden startar sin verksamhet. Arbetsmiljökommissionen att det varken individens, menar ur arbetsgivarnas eller samhällets synvinkel längre är acceptabelt att detta tillstånd inte avsevärt förbättras.

Arbetskraften Förändringarna i arbetskraften har varit högst

påtagliga under 1980-talet och enligt de demografiska uppgifter som finns tillgängliga kommer förändringarna under 1990-talet också att ha stor betydelse för arbetskraftsutbudet. Under 1980-talet kan främst följande förändringar noteras. För det första gäller det kvinnor. Kvinnorna har väsentligt ökat sin andel av arbetskraften och har i dag sysselsättningsgrad samma som männen, med den reservationen att kvinnor i allmänhet arbetar deltid och svarar för närmare 90 procent allt deltidsarav

kvinnliga deltagandet i arbetskraften år dock betingat bete. Det kvinnornas roll mödrar och deras ansvar för den större av som delen hushållsarbetet. Tidpunkten när man föder sitt första av har väsentligt skjutits uppåt i åldrarna och ligger i dag barn Under 1980-talet har antalet förstföderskor och de omkring 26 år. och tredje barnet efter 30 års ålder också markant som fått andra Sammantaget innebär detta sannolikt att kvinnors önskan ökat. flexibel arbetstid, deltid, etc. att anpassa arbetstiden genom - kvarstår längre upp i åldrarna. Det finns alla skäl att anta att den kvinnliga förvärvsfrekvensen

kvarstå på höga nivå i dag. Men det finns kommer att samma som också skål anta att deltagandet i arbetslivet, främst till följd av att modersrollen, kommer att betingat den enskilda kvinvara av situation utanför arbetslivet. Ett betingat deltagande i arbenans kan hinder för att vilja utveckla den egna kompetentet vara ett kräva inflytande i arbetet. Hinder för att delta i facklig sen, verksamhet och kräva bättre arbetsmiljö och för möjligheterna till

med på motsvarande arbete likvärdig löneutveckling en mannen kan också uppstå till följd ett betingat deltagande i arbetet. Det av finns risk att kvinnor, på grund av att arbetslivet är anpassat en villkor och könsroll, tvingas delta i arbetslivet på efter männens villkor. En ökad flexibilitet när det gäller arbetstider, delsämre tidstjänstgöringar, sammanhängande ledigheter och över huvud

arbetstidens förläggning är, enligt kommissionens upptaget av fattning ett gemensamt intresse för kvinnor och män.

Ungdomsgruppen 16-25 år uppvisar tvärtemot vad som ofta

i den massmediala debatten ofta mycket måttliga ändframtonar ringar i värderingarna vad gäller inställningen till arbete och

inkomst. Däremot finns det betydande förskjutningar i beteende-

gäller inträdet i arbetslivet inom denna åldersmönstret, som Det har blivit allt vanligare att den enskilde individen inte grupp. fast anställning förrän han hon kommit till den skaffar sig en ålder då samtidigt väljer att bilda familj. Det betyder att man ungdomar i åldern 16-25 år är intresserade av tillfälliga mer anställningar varvade med andra sysselsättningar, som studier,

och liknande. Man skulle kunna sammanfatta ungdomarresor beteendeförändring så att de själva vill vara mer flexibla och nas prövande i sitt förhållande till arbetslivet än tidigare generationer

ville eller kunde. Tillgängliga undersökningar visar också att det

tydligt samband mellan utbildning och anspråksnivå; finns ett utbildning, desto större krav på framtida arbete och arbetshögre Samtidigt bör det påpekas att det i dag är mycket vanligt miljöer. ungdomar mellan 16 och 25 år arbetar i tillfälliga arbeten. I att huvudsak arbetar de deltid och inom sektorer service, trans- handel, kräver relativt låg grad av förkunskaporter, m.m. - som

per. Det särskild vikt att notera behovet arbetsmiljökunskaär av av i samband med introduktion nyanställda och av unga per av

människor. Framför allt ungdomar som ofta arbetar tillfälligt, drabbas i oroväckande och i stigande grad arbetsskador. av Ytterligare en beteendeförändring gäller ungdomars val av gymnasiala och eftergymnasiala studier. Tillströmningen eleav ver till yrkesinriktade studier på gymnasienivå minskar kontinuerligt. Detta kan sannolikt tolkas så att ungdomar inte i första hand väljer utbildning som leder till industriarbeten, utan att de eftersträvar mer tjänstemannaliknande arbeten. Först när sådana inte står till buds väljer man en anställning arbetare inom som industrin. Industrins behov av utbildad arbetskraft avspeglas i anmälda lediga tjänster till arbetsförmedlingarna. AMS statistik visar att industrins behov ökar medan utbudet välutbildad arbetskraft av inte motsvarar efterfrågan. För att klara den ekvationen tvingas industrin anställa arbetskraft vars kompetensnivå man anser vara för låg. Okvalificerad arbetskraft tilldelas normalt enklare, monotona och repetitiva uppgifter. För arbetskraften i sin helhet gäller att kraven på utbildning har ökat och att den allmänna utbildningsnivån genom grundskole- och gymnasial utbildning - också har ökat. När det gäller ungdomar bemöts de ofta tillfällighetsarbesom tare varför arbetsgivaren inte lägger ned den på inskolomsorg ning och träning som normalt anses nödvändig. Tillfällighetskaraktären på ungdomsarbetet är sannolikt viktig förklaring till en den dramatiska ökningen arbetsskador bland ungdomar under av 18 år; från 947 år 1985 till 1 584 år 1989. Arbetsmiljöarbetet bland deltids- och tillfällighetsanställda måste därför intensifieras. Arbetsskador och sjukfrånvaro utgör också ett allvarligt problem i denna åldersgrupp. Ytterligare en beteendeförändring i åldersgruppen 16-25 år som bör beaktas är det långsiktigt minskande intresset för högre studier. Rekryteringen till högre studier och forskarutbildning uppvisar inte den ökning som statsmakterna har ansett nödvändig för arbetslivets behov. Dessutom har den sociala snedrekryteringen inte förändrats i den riktning som angetts i de politiska målen. Orsakerna torde stá att finna i dels enskilda individers, främst i de lägre socialgrupperna, ovilja att låna för studier, dels förändringar i arbetslivet innebär att allt fler de större som av företagen och organisationerna erbjuder olika former efterav gymnasial utbildning. Demografiska data visar att andelen i populationen komunga mer att minska avsevärt under det närmaste decenniet. Summerar man effekterna av beteendeförändringar och minskande åldersgrupper torde det sannolikt innebära förstärkta svårigheter att rekrytera arbetskraft till olika områden och yrken där högre arbetsmiljörisker föreligger. Det är mycket möjligt till att man dessa arbeten i stället rekryterar invandrad arbetskraft och flyktingar. Detta ställer särskilda krav pä arbetsmiljöarbetet.

De ungas uppfattning om arbetsmiljöer utifrån risksynpunkt får klar, varför det är mycket angeläget att varje anses vara ansvarig arbetsgivare åtgärdar och förebygger sådana miljöer, inte minst med tanke på framtida rekryteringar. Framför allt är det viktigt att arbetsgivare inom högriskyrken; tillverkningsarbeten, vård- och omsorg, transporter samt vissa grupper inom service och handel gör särskilda ansträngningar för att åtgärda arbetsmiljön. Inte minst är det både individuellt för de anställda och för samhället angeläget för att klara framtida rekryteringar till områden av vital betydelse för vår välfärd. Andelen förtidspensionärer har ökat under hela 1980-talet och utgör i dag 350 000 människor. Antalet ålderspensionärer ca kommer också att öka avsevärt under det närmaste decenniet. Strax efter sekelskiftet beräknas gruppen omfatta omkring 1,5

miljoner människor. Ålderspensionärema blir i dag relativt sett

äldre och ofta är pensionärerna friskare än man var förr. Man talar ibland äldre respektive äldre-äldre. Gränsen för mer om omfattande behov vård och omsorg går någonstans mellan 75 av och 80 år. Det betyder att en stor grupp av ålderspensionärer i åldrarna 65 till 75 år har fysisk och mental förmåga att arbeta. Många har också uttalad vilja att göra så. Som arbetskraft en utgör dessa ålderspensionärer en potential som på grund av olika hinder inte kan användas i dag. Sådana hinder kan undanröjas, dock är arbetsmiljön och arbetsorganisationen som regel inte anpassad till de äldres förutsättningar. Det är troligt att ålderspensionärer, de skulle ges möjlighet att återinträda i arbetet i om högre omfattning i framtiden, har större krav på individuell anpassning och flexibilitet i arbetet än yngre människor. Äldre har trots allt många gånger nedsatt förmåga i fysiskt avseende. Arbetsmiljöarbetet är omfattande men har inte förbättrats så att antalet skadefall, förtidspensionärer och sjukfrånvarande minskat tillräckligt. Gamla välkända risker består i onödan och nyupptäckta risker åtgärdas med fördröjning och ofta utan tillräcklig beslutsamhet. En rimlig tolkning detta förhållande är att arbetsmiljöns av förändring och förbättring i allmänhet inte har hållit samma takt arbetskraftens utveckling och den tekniska utvecklingen i som övrigt. För både kvinnor, ungdomar och äldre finns ett klart behov större flexibilitet i anknytningen till arbetsmarknaden, av och anpassning arbetsmiljöema till varierande krav från de en av anställda.

Sammanfattningslutsats Med vägledning av vad vi vet om dagens situation kan vi hävda att det finns rad problem som måste lösas och behov som en måste tillgodoses samhället skall uppnå sina välfärdsmål för om individen och om Sverige skall klara nödvändiga produktivitetsmål.

Bristen på arbetskraft kommer att vara påtaglig under det kommande decenniet. Bristen på utbildad arbetskraft kommer också att göra sig gällande. Samtidigt pekar tillgängliga kunskaper och erfarenheter mot att arbetskraften i sin helhet och framför allt den nytilltrâdande kommer att ställa högre krav på arbetsuppgifter och goda arbetsmiljöer. Det är i realiteten en tillgång att dessa krav ställs. För att klara de behov av arbetskraft som kommer att finnas inom industri, service och vård krävs en anpassning av arbetsmiljön till individemas behov och efterfrågan. Uppgiften för arbetsgivaren måste bli att genom en förbättrad arbetsmiljö och kompetensutveckling hushålla med den knappa resurs som de anställda är och än mer kommer att bli. Självklara humanitära skäl talar också för sådana satsningar. Dessa omständigheter talar för att samhället skärper sina krav på god arbetsmiljö och att arbetsgivaren satsar på bra arbetsmiljö av produktivitetsskäl för att och kunna behålla arbetskraft. För att kunna svara mot de krav och förväntningar som många grupper kvinnor, ungdomar, äldre, arbetsskadade rehabilite- rade, handikappade, ställer produktionsvillkoren etc. - måste anpassas och bli mer flexibla. Det kan avse arbetstider, semestrar, arbetstidens förläggning, arbetets utförande, m.m. Sammantaget innebär detta mycket höga krav på förändringar av produktionsförhållandena; arbetskraften i sin helhet, inte bara de redan välutbildade, måste ges kontinuerlig vidareutbildning, alla arbetsuppgifter måste förändras så att de ger utrymme för inflytande och ansvar för arbetets utförande och miljö. Alla individer har sitt värde och måste respekteras. Alla måste också utifrån sina förutsättningar ges möjligheter till utveckling. - Att långsiktigt förändra arbetslivet så att de flesta får arbetsuppgifter som de uppfattar som meningsfulla och som de själva kan påverka är därför troligen vad arbetsmiljöarbetet i framtiden framför allt måste inriktas på.

Den traditionella arbetsmiljöorganisationen

Den äldsta regleringen av arbetarskyddet är över 100 år gammal 1889 árs yrkesfarelag. Genom partssamarbete och rättslig intervention har det byggts upp en institutionell ordning med en omfattande organisation och rättslig reglering. Det finns för närvarande omkring 150 myndigheter och organisationer där ca 12 000-15 000 människor arbetar med olika former av utátriktat arbetsmiljöverksamhet. De statliga bidragen till dessa organisationer är årligen omkring 5 miljarder kronor inklusive framtida medel från arbetslivsfonden. Därutöver verkar 100 000 aktiva skyddsombud. Bortemot 700 000 personer har ca utbildats med hjälp av studiematerialet Bättre arbetsmiljö som framställts i arbetarskyddsnämndens regi. Samhällets kostnader år 1989 för långtidssjuka, arbetsskadade och förtidspensionerade uppskattas av RFV till 62 miljarder. Närmare beskrivningar av de olika aktörerna och penningflödena lämnas i bilaga sex till betänkandet.

3.1 Finansieringskällor och myndigheter

Ekonomiska resurser för utåtriktad arbetsmiljöverksamhet tillförs pá följande sätt: 0 Genom beslut av statsmakterna om arbetsgivaravgifter eller anslag över budgeten. Arbetsgivaravgifterna belastar produktionen direkt och anslagen finansieras främst via skattemedel. 0 Genom frivilliga avtal eller beslut inom och mellan arbetsmarknadens parter. 0 Genom avgiftsbeläggning av vissa tjänster eller genom skattebefrielse.

Arbetarskyddsavgiften Enligt lagen 1981: 691 om socialavgifter skall arbetsgivare erlägga O,35 procent av det s.k. avgiftsunderlaget som arbetarskyddsavgift. Avgiften inbringade budgetåret 198889 totalt ca 1 700 milj. kr. Av arbetarskyddsavgifterna går 0 8,7 procent till staten som bidrag till kostnader för arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens verksamhet 144 milj. kr. budgetåret 1988 89,

0 54,3 procent till ett särskilt konto hos riksgäldskontoret avsett för statens bidrag till företagshälsovården 972 milj. kr. budgetåret 198889, samt O återstoden, 37 procent till arbetsmiljöfonden 615 milj. kr. budgetåret 1988 89.

Arbetsmiljöfonden Ur arbetsmiljöfonden AMFO fördelas bidrag för att stödja forskning och utveckling samt utbildning och information som kan motverka uppkomsten av arbetsskador och i övrigt bidra till en förbättrad arbetsmiljö bl.a. genom medbestämmande i arbetslivet. AMFO stöder också verksamheten med regionala skyddsombud, utbildning av styrelserepresentanter för de anställda samt arbetstagarorganisationernas forskningsinitierande verksamhet. Både regeringen och arbetsmiljöfondens styrelse fördelar medel ur arbetsmiljöfonden. Totalt disponerades budgetåret 198990 ca 730 milj. kr.

Företagshálsovárden Statens bidrag till företagshälsovården regleras genom förordningen 1985:326 om bidrag till företagshälsovård och adminiriksförsäkringsverket. Bidraget finansierades t.o.m. streras av 1985 från den i arbetsgivaravgiften ingående sjukförsäkringsavgiften och därefter genom arbetarskyddsavgiften. De totala utgifterna för företagshälsovården, inkl. arbetsgivarnas kostnader, kan beräknas till ca 3 miljarder kronor.

Fonden för arbetsmiljö- Fonden för arbetsmiljöförbättringar tillkom genom en tillfällig förbättringar ökning arbetarskyddsavgiften med 0,03 procent under åren av 1976, 1977 och 1979. Fondens ändamål var bl.a. att täcka statens kostnader i samband med kreditstöd till arbetsmiljöförbättringar i små och medelstora företag, bl.a. i form av garantilån AG-lån. Möjligheterna att erhålla detta kreditstöd har numera upphävts. Fonden för arbetsmiljöförbättringar finns dock kvar. Kapitalbehållningen var per den 30 juni 1989 ca 125 milj. kr. Utbetalningarna har under senare tid 25-30 milj. kr. årligen främst gällt kostnader för utrednings- och utvecklingsverksamhet med anknytning till arbetsmiljöområdet. Utnyttjandet av fondmedlen kan i betydande utsträckning betraktas som anslagstillskott varmed statsbudgetens huvudförslag kunnat kompenseras och utrymme skapas för angelägna satsningar. Användningen har därmed legat vid sidan av det ursprungliga ändamålet vilket riksdagen vid behov har fått godkänna. Vad gäller resterande medel i fonden bör riksdagen enligt kommissionens mening kunna överlåta åt regeringen att fortsättningsvis disponera dessa pengar för arbetsmiljöförbättrande åtgärder.

Förnyelsefonderna De statliga fömyelsefondema har en ganska markerad arbetslivsinriktning. Hittills har 108 milj. kr. beviljats ur fonderna.

Under perioden 1989-09-1990-12 är arbetsgivarna skyldiga att

Arbetslivsfonden

betala arbetsmiljöavgift på 1,5 procent av avgiftsunderlaget till en fond, arbetslivsfonden lag 1989: 484 om arbetsmiljöavgift. en Fondens tillgångar skall användas som bidrag till arbetsgivarna

för utgifter för rehabiliteringsåtgärder för anställda med långvarigt nedsatt hälsa, utgifter för att nedbringa anställdas sjukfrånvaro, utgifter för investeringar för bättre arbetsmiljö i den mån det inte enligt lag eller författning ankommer på arbetsgivaannan ren att göra sådan investering. Arbetslivsfonden uppskattas via arbetsmiljöavgiften tillföras ca 13 miljarder kronor vartill kommer avkastning på kapitalet.

Vad gäller arbetsmiljöförbâttrande åtgärder avses bidrag som till projekt både inom offentlig och privat sektor bl.a. för att ges bygga upp referensarbetsplatser, stödja utvecklings- och försöksverksamhet bl.a. när det gäller arbetsorganisatoriska förändringar, stödja projekt planering, ledning och uppföljning av - som avser verksamheten från arbetsrniljösynpunkt, stödja riktade utbildnings- och informationsinsatser på arbets- miljöområdet samt att stödja sådana konkreta arbetsmiljöåtgärder som arbetsgivaren inte är skyldig att vidta. Bidrag från arbetslivsfonden för rehabiliterings- och arbets-

anpassningsåtgärder i huvudsak är yrkesinriktade kan lämsom nas för rehabiliterande åtgärder arbetsträning, förändrade arbetssom uppgifter eller förändrade arbetsmetoder, åtgärder för anpassning arbetsplatsen, bl.a. vad gäller ar- - av betshjälpmedel, åtgärder vad gäller attitydpåverkan m.m. samt riktade utbildnings- och inforrnationsinsatser. - Det är inte möjligt att säkert ange hur stora resurser arbetsnu livsfonden årligen kommer att tillföra för arbetsmiljöförbâttrande

åtgärder respektive rehabilitering eftersom inga beslut fattats om fondens livslängd. Vissa bedömningar pekar mot att fonden kan komma att disponera 2-2,5 miljarder kronor per år för åtgärder inom för sina uppgifter. Det innebär ökning med 65ramen en tillgängliga statliga medel i förhållande till 80 procent av 1 988 89.

Anslag till myndigheter Ett trettiotal myndigheter disponerar ekonomiska resurser i form anslag, fondmedel samt vissa andra inkomster, främst försäljav ningsintäkter, för utåtriktad arbetsrniljöverksamhet. Vi begränsar

vår redovisning här till de myndigheter huvuduppgifter kan vars klassificeras som utåtriktad arbetsmiljöverksamhet. Det är arbetsmarknadsverket, arbetsmarknadsinstitutet, arbetarskyddsstyrelsen med yrkesinspektionen, arbetsmiljöinstitutet och arbetslivscentrum.

Arbetsmarknadsverket Till arbetsmarknadsverkets uppgifter inom arbetsmiljöområdet hör den yrkesinriktade rehabilitering som bedrivs arbetsmarkav nadsinstitutet AMI. Även vissa uppgifter rörande arbetsanpassning och jämställdhet berör arbetsmiljön. Anslaget till AMI-verksamheten uppgick till ca 650 milj. kr. budgetåret 198990.

Arbetarskyddsverket Arbetarskyddsverkets huvuduppgift är att till att arbetsmiljöse och arbetstidslagstiftningen m.fl. lagar på arbetsmiljöområdet efterlevs. Verket skall även lämna råd och upplysningar samt utarbeta och sprida information. Av verkets går 70 resurser ca procent åt för yrkesinspektionens uppgifter. Totalt disponerade verket under budgetåret 198990 över 320 milj. kr.

Arbetsmiljöinstitutet Arbetsmiljöinstitutet skall bedriva och främja forskning, utbildning och dokumentation inom arbetsmiljöområdet i syfte att förbättra arbetsmiljön. Arbetsmiljöinstitutet för bl.a. utsvarar bildning av företagshälsovårdens personal samt ett ansvarsbibliotek för arbetsmiljöfrågor. Via anslag tillfördes institutet under budgetåret 1989 90 ca 82 milj. kr. Till detta belopp skall läggas ca 60 milj. kr. som tillfördes bl.a. via arbetsmiljöfonden.

Arbetslivscentrum Arbetslivscentrum skall bedriva och främja tvärvetenskapligt forsknings- och utvecklingsarbete rör individer och i som grupper arbetslivet, relationerna mellan arbetsmarknadens parter, frågor om inflytande i arbetslivet och om arbetsorganisation. Arbetslivscentrum skall därvid bl.a. sprida erfarenheter och rön från arbetslivsforskningen samt inom sitt område medverka vid utbildning av forskare och sådan utbildning som parterna anordnar. Medel för verksamheten drygt 40 milj. kr. budgetåret 1989 90 tillfördes främst från arbetsmiljöfonden.

Övriga myndigheter med Utöver de nämnda finns ett drygt tjugotal myndigheter

nu t.ex. arbetsmiljöuppgifter och provstyrelse, Sjöfartsverket statens mät- och statens maskinprovningar vars verksamhet i större eller mindre omfattning generellt syftar till att åstadkomma tillfredsställande arbetsen miljö. Det är många gånger mycket svårt att avgränsa arbetsmiljöuppgiftema från verksamheten i övrigt. Det handlar mest om rådgivning, information och utbildning som tangerar arbetsmiljöområdet liksom även forskning och utveckling samt granskning och provning. Det är särskilt de sistnämnda verksamheterna som i allt väsentligt finansieras genom avgifter. Budgetåret 1989 90 disponerade dessa myndigheter sammanlagt 365 ca milj. kr.

statliga medel Vid sidan de i större eller mindre utsträckning arbetsmiljöin- Andra av riktade satsningar beskrivits kan statligt stöd till förbättsom nu rad arbetsmiljö naturligtvis komma ifråga även i samband med t.ex. regionalpolitiska stöd, industristöd, energistöd och dylikt. Även vissa andra former statligt stöd såsom utbildningsstöd av utnyttjas även för arbetsmiljöutbildning.

Sammanfattning Storleken de statliga medel avsatts för utåtriktad arbetsav som miljöverksamhet uppgick budgetåret 198889 till drygt 3 miljar-

der kr.

Tabell 3.1 Sammanfattning statligt styrda medel för utåtav riktat arbetsmiljöarbete under 1988 89. Milj. kr. i löpande priser.

inkl. övriga intäkter 290 milj. kr Summa 3 197

arbetslivsfonden Tillkommer genom fr.o.m. 199091, uppskattningsvis 2 500

Källa: Statskontoret, Statlig finansiering av arbetsmiljöområdet bila-

ga 7

3.2 Partssamverkan

Samverkan mellan parterna är grundförutsättning för ett aken tivt och effektivt arbetsmiljöarbete. Skyldigheten att samverka är också inskriven i arbetsmiljölagen. Den stora vikt som läggs på partssamverkan kan enkelt belysas med det faktum att paragrafen föreskriver samverkan kommer före den om arbetsgivasom för arbetsmiljön. Samverkansparagrafen inskärper ett rens ansvar ömsesidigt För de anställda innebär detta att med rätten ansvar. delta i arbetsmiljöns utformning följer ett ansvar att medverka att i olika samarbetsorgan och att vara aktiva när det gäller att utveckla arbetsmiljön i önskvärd riktning. Arbetsmiljölagens stadganden samverkan har utvecklats om och preciserats i parternas arbetsmiljöavtal. Avtalen fastlägger samverkansforrnerna för arbetsmiljöverksamheten i företag och förvaltningar. Där hur skyddskommittén skall vara anges sammansatt, rätten att fatta beslut och vilka arbetsuppgifter kornmittén har. Skyddsombudets uppgifter beskrivs liksom den rutinmässiga samverkan skall ske mellan dem och arbetsledning i som olika ärenden t.ex. utredning arbetsskador, skyddsrond etc. av

Arbetsmarknadsparternas starka intresse för arbetsmiljöfrågor återspeglas i lagstiftningen och i parternas representation i styrelserna för ASS, AI och AMFO. Parterna utövar också ett starkt inflytande på arbetarskyddsstyrelsens föreskriftsarbete genom deltagande i olika arbetsgrupper. Genom representation i yrkesinspektionsnämnden möjges lighet att påverka yrkesinspektionens tillsynsverksamhet. Via styr- och projektgrupper i forsknings- och utvecklingsprojekt kan försäkringsfrágoma bevakas och via högskolornas linjenámnder kan utbildningen påverkas. Parterna är också gemensamt huvudman för företagshälsovården med ca 10 000 anställda. Parterna bedriver även gemensamt, mestadels branschvis, ett omfattande arbetsmiljöarbete. I Statskontorets rapport Aktörer på arbetsmiljöområdet en översiktlig kartläggning bilagedel - C finns uppräknat 37 partssammansatta Den huvudsakliorgan. ga inriktningen på verksamheten är information, utbildning, radgivning och forskning och utbildning.

Kommissionens utgångs-

och uppfattningar punkter

4.1 Mål för bättre arbetsmiljö

en Arbetsmiljökommissionens grundläggande utgångspunkt är humanitär. Det är helt oacceptabelt att vissa arbetsuppgifter och en dålig arbetsmiljö årligen skadar omkring 180 000 människor på olika sätt. Arbetsmiljön är också en viktig bidragande orsak till att fler än 50 000 människor årligen år 1988 ca 54 000 tvingas lämna arbetsmarknaden med förtidspension. Det år särskilt oroande att många människor, ibland före 20 års ålder, drabbas unga svåra invalidiserande skador de får bära resten av sitt liv. av som

Individen Det lidande drabbar individen är inte värdigt ett samhälle som varje människas rätt till välfärd och utveckling. som värnar om Det enskilda lidandet medför också att omgivningen familjer, vänner och bekanta drabbas indirekt. Arbetsskador och för- tidspensioneringar förorsakar stora kostnader för samhället. Det i stället skulle kunna användas för att trygga och är resurser som utveckla välfärden. Företagen drabbas av produktionsbortfall kunnat undvikas arbetsmiljön hade varit bra. som om Arbetsmiljökommissionens uppfattning är att det traditionella arbetsmiljöarbetet är otillräckligt för att åstadkomma önskvärda förbättringar. Rätten att få arbeta i trygg och säker miljö med minimerade en risker för olika arbetsskador är huvudmålet för arbetsmiljökommissionen. Förslagen läggs fram i detta betänkande syftar till som förändring arbetsmiljöarbetet genom bl.a. ekonomiska en av styrmedel förtydligar arbetsgivaransvaret och framför allt - som tvingar fram snabbare förändringar i de arbetsrniljöer som har de utsatta arbetena och de största riskerna. Förslagen syftar mest också till alla övriga aktörer skall intensifiera sina insatser för att en bättre arbetsmiljö. När de systemförändringar arbetsmiljökommissionen föreslar har

fatt genomslag kommer kostnaderna för individer, företag och sam-

hälle att minska väsentligt. Därtill kommer ökad livskvalitet.

i och arbetsuppgifter utvecklas och förändras kontinuer- Utveckling i arbetslivet Arbetet ligt. Arbetsmarknaden förändras i hög- och lågkonjunkturer. Förändringarna i kombination med ökade anspråk på bättre arbets-

miljö tvingar fram anpassningar och höjningar av ambitionsniván. Arbetsmiljökommissionen anser att det traditionella arbetsmiljöarbetet inriktat på reglering, skydd, gränsvärden, tek- nik, etc. måste kompletteras med det synsätt på arbete, arbets- organisation och kompetensutveckling som präglar medbeståmmandeavtalen på arbetsmarknaden. Tillsammans bör det traditionella perspektivet och utvecklingsperspektivet bilda hörnstenarna i en ny arbetsmiljöpolitik. För att uppnå en varaktig och genomgripande förnyelse av arbetslivet måste de interna förändringsprocesserna få stöd. Från att i stor utsträckning ha uppfattats som frågor för experter, myndigheter och andra externa aktörer, måste arbetsmiljöarbetet ha utgå från ett brett engagemang och aktivt deltagande alla av anställda och chefer på olika nivåer. Arbetsmiljökommissionen lägger i detta betänkande fram en rad förslag som bl.a. syftar till att åstadkomma insikt en om problemens omfattning och kostnad samt ett samlat nytänkande i det praktiska arbetslivet kring dessa frågor. Det är inte längre möjligt och försvarbart att lämna frågor om personal, frånvaro, arbetsskador, miljö, etc. till olika stabsorgan och kommittéer som inte är integrerade i verksamheten eller linjearbetet. Arbetsmiljöansvaret måste läggas på de verksamhets- och produktionsansvariga för att bli en integrerad del av det dagliga arbetet. Kostnaderna för dålig arbetsmiljö i form frånav varo, skador, förtidspensioneringar etc. måste lyftas fram i företagens och förvaltningarnas redovisningar. Arbetsmiljökommissionen föreslår därför en obligatorisk personalekonomisk redovisning. Kommissionen menar att ett synsätt som sätter individen i första hand måste prägla framtidens arbetsmiljöarbete. Det individuella lidandet och kostnaderna måste väga tyngre i ansvarsmedvetandet än kortsiktiga ekonomiska och andra intressen. Arbetsmiljöns förändringar och förbättringar måste kosta och måste en större andel av välfärdssamhällets resurser. Värdet och betydelsen av en god arbetsmiljö för de anställda, för samhället och för arbetslivet måste beaktas när samhället utformar sin politik på olika områden. Det gäller inte bara för arbetsmarknadsfrågorna utan också för frågor inom utbildnings-, miljö- och industripolitiken. Det är väsentligt att arbetsmiljöfrågorna beaktas inom vart och ett av dessa områden och att en samordning kommer till stånd. Kommissionen utgår från att säväl produktivitetsdelegationen som utredningen om kompetensutveckling i arbetslivet, vilka båda tillsätts av regeringen, kommer att beakta arbetsmiljöfrågorna i sitt arbete.

Nya incitament Det är största vikt att olika åtgärder vidtas för att skapa av incitament till förändringar av särskilt utsatta arbeten och rationaliseringar av företag och förvaltningar. Rationaliseringar av särskilt utsatta arbetsuppgifter ger på lång sikt strukturella för-

ändringar av hela verksamheter som kan innebära att de sämsta arbetstillfällena försvinner. Arbetsmiljökommissionen menar att förändringar och rationaliseringar långsiktigt är goda garanter för att arbetsmiljön skall förbättras genom introduktion av ny teknik, ny arbetsorganisation och tillskapande av utbildningsoch utvecklingsmöjligheter för de anställda. Kommissionens kartläggning av arbeten utsatta för särskilda hälsorisker visar att det finns en mycket stor potential inom tillverkningsarbeten, service, vård och transporter för förändring i syfte att minska antalet arbetsuppgifter som är särskilt utsatta. Samhällsorgan, partsorgan och andra mäste ta pá sig ansvaret för att beskriva och förklara vilka kostnader arbetslivet och samhället har för frånvaro, arbetsskador, förtidspensioneringar, nyrekryteringar, omstâllningar, introduktion m.m. Insikter om dessa kostnader borde enligt arbetsmiljökommissionen fungera som ett incitament för ansvariga arbetsgivare, fackliga företrädare och enskilda arbetstagare att mer beslutsamt och aktivt arbeta för att åstadkomma förändringar. Av särskild vikt i arbetsmiljösammanhang är att man ser pá investeringarna och kompetensutveckling för alla anställda som led i det förebyggande arbetet. Arbetsmiljökommissionen menar att alla arbetsgivarorganisationer bör känna ansvar för att sprida kunskap om behovet av förändring och utveckling, inte bara när det gäller ny teknik, utan också om bättre arbetsmiljö, arbetsorganisation och kompetensutveckling.

Partssamarbete Arbetsmiljökommissionen menar att partssamarbetet rörande arbetsmiljöfrågor mäste en nyorientering inför 1990-talet. Kommissionen kan peka pá det programarbete och den verksamhetsplan som Arbetarskyddsnämnden för sin del lagt fast. I programmet vidgas arbetsmiljöbegreppet väsentligt och ambitionerhöjs när det gäller att åstadkomma förändringar. na Arbetarskyddsnämndens 90-tals program pekar bl.a. pä behovet av ett linjeintegrerat arbetsmiljöarbete, nya uppgifter för företagshälsovården och behovet av att föra ut forskningsresultat till praktisk tillämpning pá arbetsplatserna. Flera och framför allt mer selektiva utbildningsinsatser, behovet av ökade internationella kontakter och av bred samverkan med organ som tidigare inte direkt deltagit i arbetsmiljöarbetet förordas också i programmet. Kommissionen anser att det är önskvärt att alla partsorgan på motsvarande sätt söker nya arbetsformer. Det statliga arbetsmiljöavtalet AMLA -89 som nyligen har reviderats, markerar en helhetssyn och understryker dessutom behovet av en klar rollfördelning och att de anställda aktivt bör delta i arbetsmiljöarbetet. Det personalpolitiska utvecklingsavtalet inom det kyrkokommunala området kan också förtjäna att omnämnas eftersom man i det avtalet har ambitionen att samordna medbestämmandelagen

och arbetsmiljölagen på ett strukturerat sätt. Det finns tre huvudsakliga skäl till ökade satsningar på arbetsmiljö. Det första skälet är det traditionella vilar på humasom en nitär grund; det är oetiskt att utsätta någon människa för risker som hon själv inte vet om eller kan kontrollera. Det andra skälet är det företagsekonomiska; ett företag med låg personalomsättning och hög närvaro har lägre kostnader för sin verksamhet än företag där många slutar på grund av monotona och farliga arbetsuppgifter och där sjukfrånvaron på grund av arbetsskador såväl fysiska som psyko-sociala är hög. Med hög närvaro - och liten omsättning av personal ökar förutsättningarna markant för en hög produktivitet. Det tredje skälet är samhällsekonomiskt och innebär en strävan att minska de gemensamma kostnaderna. Självfallet kommer det ändå alltid att finnas kvar riskfylld verksamhet och nya arbetsmiljörisker dyker upp.

Ökad välfärd Arbetsmiljökommissionen är den bestämda uppfattningen att av investeringar i en bättre arbetsmiljö skapar förutsättningar för ökad invididuell välfärd och ökad produktivitet. Den individuella välfärden har successivt ökat under hela efterkrigstiden när det gäller en rad olika levnadsförhållanden. Att det fortfarande finns stora skillnader i hälsotillståndet framgick av det inledande kapitlets redovisning av arbetsmiljökommissionens kartläggningsarbete. Mest påfallande är att ohälsa är starkt relaterad till dålig arbetsmiljö. Det kan därför konstateras att den ökade välfärden inte omfattar förbättringar av arbetsmiljöer i samma grad som andra levnadsförhållanden. När det gäller fördelning välfärd av finns det skäl att ställa frågan varför inte välfärdsökningen i högre utsträckning har använts för en förbättring arbetsmiljöav ema. För framtiden är det därför av stor betydelse att välfärdsökningen fördelas så att individens hela livsmiljö förbättras genom ågärder som bidrar både till en förbättring av den direkta arbetsmiljön och till att underlätta individens förhållande till arbetet; exempelvis i form av föräldraledighet, flexibel arbetstid och vidareutbildning. Investeringar som är tydligt inriktade på en bättre arbetsmiljö skapar ökad välfärd. Det är inte givet sådan välfärdsökning att en låter sig prognosticeras med de relativt otympliga mätmetoder som i dag existerar. Det är därför av stor vikt att arbetsgivaren åläggs ansvar för att planera för bättre arbetsmiljö och vidta en åtgärder för förbättringar och dessutom redovisa vilka personalekonomiska konsekvenser åtgärderna får. Kommissionen att menar ett utvidgat arbetsgivaransvar i dessa avseenden leder till minskad personalomsättning, högre närvaro, en ökad trivsel och en minskning av arbetsskadoma. En ökad produktivitet är nödvändig för att möta den internationella konkurrensen och för att bättre ta tillvara resurserna

inom landet. En ökad tillväxt är också en förutsättning för en fortsatt utbyggnad av välfärdssamhället. Arbetsmiljökommissionen vill peka pá att tillväxten delvis behöver användas till förbättringar i arbetsmiljön och åtgärder som ökar välfärden i arbetslivet. Arbetsmiljökommissionen föreslår att ekonomiska och andra incitament införs för att arbetsgivaren skall se kostnadssambanden mellan sidan dålig arbetsmiljö och individuell ofärd, å ena och å andra sidan låg produktivitetstillväxt. Förslagen understryker behovet av ett förändrat synsätt vad gäller satsningar på arbete och en bättre arbetsmiljö. Det är nödvändigt att arbetsgioch arbetsmiljöansvariga i övrigt kommer till insikt om att vare den typen satsningar kan vara och ofta är såväl företags- som av nationalekonomiskt lönsamma.

Helhetssyn i arbetsmiljö- För att det förebyggande och rehabiliterande arbetet skall kunna arbetet fördjupas och bättre resultat måste man utgå från en helhetsge på arbetsmiljön. Det år det lokala arbetet i företag och förvaltsyn ningar som bör stå i centrum. För att till stånd positiva förändringsprocesser måste de interna resurserna utvecklas. Det kan här vara fråga om t.ex. utveckling av en arbetsorganisation som stimulerar medarbetarkreativitet, ansvarskänsla och arbetsglädje så att de aktivt kan nas påverka sina arbetsförhållanden. Vidare behöver ett systematiskt och integrerat arbetssätt utvecklas där förebyggande arbetsmiljöarbete och rehabilitering naturligt ingår i linjearbetet. Det måste finnas smidiga samverkansforrner med en tydlig roll- och ansvarsfördelning mellan de olika aktörerna. Företagshälsovården är ett viktigt expertstöd i både det förebyggande och det rehabiliterande arbetet. Smidiga samverkansformer måste också utvecklas mellan före-

tagen motsvarande och de externa resurser som finns främst i

form försäkringskassan men också av AMU, AMI, Af, YI, av primärvård etc. Regelsystem och bidragsforrner måste stimulera utveckling där förebyggande arbete och rehabilitering intetill en Systemen måste utformas så att t.ex. aktiva behandlingsgreras. och rehabiliteringsinsatser kan sättas in tidigt och inte försenas genom krångliga administrativa processer. Det är viktigt med en samlad syn på samspelet mellan människor, maskiner, anläggningar och arbetsredskap. Förhållandet människa människa, maskin människa är minst lika viktigt som förhållande maskin produkt. För samtliga aktörer är det viktigt att på ett enkelt sätt kunna få tillgång till kompetens och aktuell kunskap. I helhetssynen måste därför också ingå utbildningssytemet, forskning och utveckling.

4.2 Individens

efterfrågan och anspråk på bättre arbetsmiljö

En av de viktigaste förutsättningarna för ett bättre arbetsliv är ett rikt arbetsinnehåll och den enskildes möjlighet att själv påverka sin arbetssituation. Den som i sitt arbete ständigt lär sig nya saker, får ta ansvar, får möjlighet till samarbete med andra, har överblick över den verksamhet han deltar förstår den och har möjlighet att påverka arbetet- han hon kan trivas och växa som människa. Ett helt annat liv lever den dag ut och dag in som upprepar ensidiga, maskinstyrda handgrepp, kanske i risken fylld, bullrig miljö isolerar människorna från varandra. I som en sådan miljö är hälsoriskema stora, även livskvaliteten minsmen kar och man riskerar att krympa som människa. Kraven på en bättre arbetsmiljö kan bli orsak till motsättningar mellan á ena sidan arbetsgivarens intresse att kostnaav pressa derna och á andra sidan de anställdas intresse skydd mot av risker och ohälsa. När det gäller dessa frågor är det dock enligt kommissionens uppfattning viktigt att utgå från att anställda och arbetsgivare i många stycken har intressen. gemensamma Arbetsmiljön i vid mening kommer att i hög grad påverka förutsättningarna för den anställdes hela tillvaro, dvs. både tiden i arbetet och tiden utanför arbetet. Arbetsmiljöarbetet måste därför omfatta hela arbetssituationen; arbetets innehåll, organisation och sociala relationer samt individens inflytande och utvecklingsmöjligheter. Den anställde måste enligt kommissionens mening få instrument i sin hand för att kunna efterfråga arbetsmiljöförbättringar och möjligheter att genomdriva förändringar. Individens betydelse i framtidens arbetsliv och kraven på individens anpassning och flexibilitet till arbetslivets krav måste också en motsvarighet i en rätt för individen att kräva och god en arbetsmiljö som bl.a. innebär anpassning och flexibilitet i en arbetet organisation, innehåll, metoder, utveckling, bestämmanderätt. Om inte riskerar arbetslivet samt arbetets mening och värde att förlora legitimitet i alla andra avseenden än som en ren inkomstkälla. Det viktigaste i dagens situation är inte att öka de ekonomiska resurserna för arbetsmiljöarbetet utan att omfördela dem och att finna organisationsfonner och styrmedel stimulans till som ger ett fortgående arbete för att förebygga olycksfall och sjukdomar och medverka till rehabilitering när så krävs.

Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön och intresse produktivitetsbefrämjande

av åtgärder

Arbetsgivarens ansvar för god arbetsmiljö är redan i dag en omfattande. Trots detta är resultaten det arbetsmiljöarbete av

som bedrivs inte tillräckliga när det gäller att minska skador, sjukfrånvaro och förtidspensioneringar som är betingade av arbetet. Kommissionen föreslår därför att det ekonomiska ansvaret för arbetsskador och ansvaret för rehabiliteringsåtgärder förtydligas och förändras samt att de administrativa styrmetoderna anpassas till detta. Arbetsmiljkommissionen menar också att arbetsgivare måste prioritera investeringar i bättre arbetsmiljö betydligt högre och bedöma sådana investeringar med samma omsorg som andra investeringar. Det är som regel ekonomiskt mycket lönsamt att beakta arbetsmiljöaspekter redan på investeringsstadiet i stället för att senare tvingas göra korrigeringar. Arbetsmiljökommissionen föreslår att krav riktas mot arbetsgiatt åtgärdsprogram och planer utformas för arbetsvarna om miljöförbåttringar samt att personalekonomiska redovisningar skall upprättas som gör resultaten av åtgärderna synliga. Detta möjligheter till att visa att arbetsmiljöarbetet bidrar till proger duktivitetstillväxten.

4.4 Ett utvidgat arbetsmiljöbegrepp

Arbetsmiljölagen är relativt omfattande till sitt innehåll, men den är samtidigt en ramlag som många gånger kan vara svår att tolka och tillämpa på olika typer av verksamheter. Det gäller särskilt de delar lagstiftningen som inte låter sig förtydligas genom gränsav dragningar, riktvärden, förbud eller andra tydliga föreskrifter.

Arbetsmiljökommissionen menar att det finns flera förklaringar till att förväntningarna om framsteg efter 1977 ars arbetsmiljölag inte

har uppfyllts. För det första finns det kvardröjande problem som inte

klarats pd ett tillfredsställande sätt genom det befintliga arbetsmiljöarbetet. För det andra har utvecklingen i arbetslivet och pd arbetsmarknaden tillfört nya problem. För det tredje fungerar inte nuvarande lagar som incitament och tillräckligt stöd för de behov som finns. För det fjärde utgör bristen pd samordning mellan olika myndigheter besvärande hinder för att uppnå nöjaktiga förbättringar. Arbetsmiljölagen måste därför revideras och kompletteras till sitt materiella innehåll när det gäller 2 kap. 1 § som behandlar arbetsmiljöns beskaffenhet. Revisionen lagen bör vidare gälla av precisering genom tydliga kriterier i fråga om vad som är att en betrakta som det goda arbetet i termer av arbetsorganisation, arbetsinnehåll, utveckling i arbetet och sociala aspekter på arbetet. Det är möjligt att fastställa vissa generella krav och normer för hur arbetsorganisation skall utformas för att kunna betraktas en god lösning. Det bör också vara möjligt att lagstiftningssom en vägen ge arbetsmarknadens parter ökat stöd att via avtal utveckla

och förändra arbetsorganisationen så att varje anställd får en tillfresställande arbetsmiljö med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället. Arbetsmiljökommissionen förordar därför utveckling och precisering en av gällande lagstiftning för att öka kraven på och stödet för en utveckling av arbetsmiljöavtalen och det praktiska arbetsmiljöarbetet. När det gäller arbetsinnehåll och arbetsmetoder finns det i dag en rekommendation rörande bildskärmsarbete som utfärdats gemensamt av statens arbetsmiljönämnd och statshälsan. Enligt rekommendationen bör ingen arbeta mer än fyra timmar per dag vid en bildskärm. Arbetet framför bildskärmen bör delas upp i pass om högst två timmar och det bör vara minst två timmar mellan passen. Arbetsmiljökommissionen menar att arbetsinnehåll och arbetsmetoder som karakteriseras av monotona och repetitiva cykler på ett likartat sätt bör kunna brytas ned genom arbetsväxling, arbetsbyte, arbetsutvidgning utbildning, m.m. Genom tillägg till arbetsmiljölagen bör anställda rätt till ges kompetensutveckling i arbetet. Kompetensutveckling är ett vidsträckt begrepp. Det syftar till att totalt sett öka kompetensen och därmed effektiviteten och konkurrenskraften i ett företag fören valtning. Kompetensutvecklingen innefattar ofta åtgärder beträffande ledningsfunktionen, arbetsorganisationen och valet tekav nik. Ansvarsfördelning och vidgning de anställdas arbetsuppav gifter är också viktiga inslag. Begreppet innefattar också som en betydelsefull del en vidareutveckling av de anställdas personliga kompetens. Det är därför viktigt att slå fast att kompetensutvecklingen måste gälla hela företaget och alla anställda. Det är lika viktigt att framhålla att arbetsmiljöaspekten måste ges en med produktivitets- och effektivitetsaspekterna likvärdig roll i alla delar av kompetensutvecklingsprocessen. Arbetsmiljökommissionen är av den uppfattningen att redan allmän höjen ning av de anställdas kompetens genom att de får kunskaper om företagets mål, verksamhet, utveckling och relationer till omvärlden har stor betydelse från arbetsmiljösynpunkt. Insatser för kompetensutveckling ökar behovet formell utav bildning samt av utbildning som specifikt rör den egna verksamheten. Det finns en tendens i dag att koncentrera utbildningsinsatserna till de grupper av välutbildade befattningshavare som måste omfattande vidareutbildning för att bibehålla sin yrkeskompetens. Kommissionen anser att det är viktigt att tillgodose alla anställdas behov av utbildning och att integrera arbetsmiljöaspekterna i utbildningen. Av naturliga skäl måste kompetensutvecklingen läggas upp speciellt för det enskilda företaget eller förvaltningen och utgå frän de förutsättningar gäller där. På åtskilliga avtalsomrásom den har parterna dock träffat överenskommelser kompetensom

utveckling. Arbetsmiljökommissionen anser att arbetsmarknadspartema bör fortsätta på denna väg och ägna kompetensutvecklingen än större uppmärksamhet. Om så är möjligt genom att förhållandena på ett avtalsområde är tillräckligt ensartade kan avtalen innehålla riktlinjer för innehåll och önskvärd nivå också på kompetensutvecklingen.

4.5 Samhällsansvaret och behovet institutio-

av

nella förändringar

Det traditionella arbetsmiljöarbetet inbegriper en omfattande samhällelig finansiering, styrning och institutionell tillämpning samt forskning och utveckling. Arbetsmiljökommissionen har i sin granskning av hela detta område funnit dels att det finns avsevärda resurser, ca 5 miljarder

inklusive framtida medel från arbetslivsfonden per år för utåt-

riktat arbetsmiljöarbete, dels att det finns vissa brister som bör åtgärdas. Enligt kommissionens uppfattning bör samhällets stöd genom befintliga organ i högre grad än i dag riktas mot små företag som saknar egna resurser för ett aktivt arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbete. Vidare bör försäkringskassorna åläggas ett tydligt huvudansvar för övervakning av arbetsgivarnas rehabiliteringsarbete. Försäkringskassorna bör också tilldelas ett huvudansvar för lokal och regional samordning av olika rehabiliteringsinsatser. Statens bidrag till landstingens hälso- och sjukvård bör rekonstrueras för att skapa tydligare incitament för medicinsk rehabilitering inom hela hälso- och sjukvárdsområdet. Arbetsmiljökommissionen menar också att uppgifterna för yrkesinspektionen bör förtydligas och renodlas. Yrkesinspektionen föreslås en förstärkning med totalt 350 nya inspektörer under en treårsperiod för att kunna öka systemtillsynen och prioritera särskilt utsatta grupper och arbetsmiljöer. Finansieringen av arbetarskyddsverket bör övervägas varvid också möjligheterna till avgiftsbeläggning av vissa verksamheter bör prövas. Många av de offentliga aktörerna arbetar med frågor som nära gränsar till varandra. En tydligare markering av ansvarsområdena bör göras. Kraven på uppföljning av effekterna av de statliga organens verksamhet bör också skärpas. Kommissionen menar också att riksdag och regering bör ställa högre krav på de olika statliga organen vad avser samordning och samverkan. De statliga organen bör i sin verksamhet prioritera insatser riktade mot det praktiska arbetsmiljöarbetet.

4.6 Rehabilitering

Inom rehabiliteringsområdet står mycket att vinna på nytänkande, ökad samverkan mellan olika intressenter och ett effektivare utnyttjande befintliga resurser. Den enskilde individen har av regel små möjligheter att i det nuvarande systemet skynda som på sin rehabilitering. De olika rehabiliteringsaktörerna lever ofta i sina egna världar med egna planeringssystem och ekonomier där var och en söker optimera resultaten inom den egna verksamheten. Samverkan mellan olika aktörer fungerar inte alltid tillfredsställande och individerna fastnar ofta i remissrundor med långa väntetider och fördröjningar som följd. Inte sällan saknas resuri någon del av rehabiliteringskedjan samtidigt som kostnaderser na under alla väntetider blir mycket stora. Under årtionden har näringslivet jagat och sökt minimera väntetider för sitt bundna material kapital. Samtidigt har samhällets rehabiliteringsaktörer med sina system gått den motsatta vägen och låtit kostnaderna för passiva insatser öka. Även mångmiljardbelopp har tillåtits flyta i väg på grund om systemens och hanteringens nuvarande brister så är ändå den av store förloraren den enskilde individen. Det är han eller hon som på grund för lång väntan många gånger tappat sitt självförav en troende och sin självkänsla. Att en längre tids frånvaro från arbetet efter hand leder till sådana effekter har bl.a. rehabiliteringsberedningen tidigare belyst.

Nytänkande behövs Ett nytänkande behövs hos alla engagerade. Arbetsgivare, myndigheter och enskilda individer måste se värdet av allas rätt till arbete och aktivt bidra till att minska onödig frånvaro. Brist på arbetskraft, ryckighet i produktionen och ett allmänt dåligt resursutnyttjande har fått många arbetsgivare att engagera sig för att minska onödig frånvaro. Med arbetslinjen för ögonen har myndigheterna alltmer börjat övergå från passivt bidragstänkande till aktiverande och arbetsskapande insatser. Arbetsmiljökommissionen kan med tillfredsställelse konstatera att samarbetet mellan myndigheterna som är berörda av rehabiliteringsfrågor successivt förbättras. Detta gäller på såväl central nu regional nivå. På många försäkringskassor bedrivs på initiasom tiv RFV rad olika projekt kring samarbete mellan myndigav en heter och hälso- och sjukvården. För att stödja och skapa bättre förutsättningar för arbetet med rehabilitering är det angeläget med kraftfulla satsningar på att utveckla effektivare utrednings- och rehabiliteringsmetoder. Behovet är också stort av ytterligare metodutveckling bl.a. när det gäller rutiner och former för samverkan mellan arbetsgivare, myndigheter och övriga samhällsorgan.

sjukskrivning ingen En viktig grupp att påverka när det gäller att nå ett ändrat synsätt neutral åtgärd på frånvaro och rehabilitering är de sjukskrivande läkarna. Om frågan tidigare gällde om ett arbetshinder eller skada räckte till en för en sjukskrivning eller förtidspension bör frågan omformunu leras och gälla varför man inte kan undanröja dem eller kompensera för faktorer hindrar att arbeta. I många som en person situationer är naturligtvis rätten till vila och avlastning självklar men de centrala frågorna skall alltid vad är bäst för den vara som enskildes hälsa i vid bemärkelse och inte hindren för arbete om kan undanröjas. Här krävs ett nytt förhållningssätt hos sjukskrivande läkare och betydligt mer av samverkan med arbetsplats och bl.a. företagshälsovård. Att sjukskrivning inte är neutral åtgärd måste tyden liggöras. Även begränsad tjänstgöring ofta föredra framen är att för total frånvaro från arbetet. Kontakten med arbetet och arbetskamraterna har en avgörande betydelse för skall en person som rehabiliteras. De nya nivåerna i sjukpenningförsäkringen med

bl.a. fjärdedelssjukpenning gör det möjlig med dessa kontakter

och förbättrar också i övrigt förutsättningarna för yrkesinriktad rehabilitering och en smidigare återgång till arbete efter längre en sjukskrivning.

Arbetsplatsens roll För att nå bättre resultat med rehabiliteringen och för öka att närvaron behövs en samordning av alla goda krafter. Det är också viktigt att incitament och sanktioner signaler åt rätt håll såväl ger för arbetsgivare och myndigheter för den enskilde individen. som Insatser som vidtas behöver samordnas både i tiden och mellan de som är engagerade. Att arbetsgivaren får ett huvudansvar för frånvaro och rehabilitering får vid det här laget betraktas som en självklarhet om verkliga förbättringar skall kunna uppnås. Förutsättningarna för en framgångsrik rehabilitering ökar om den genomförs i anslutning till den arbetsplatsen och med egna den egna arbetsledningen direkt eller indirekt engagerad i rehabiliteringsarbetet. Rehabiliteringen måste planeras och genomföras med den enskilde individens aktiva medverkan. För att praktiskt klara detta behövs ett uttalat stöd från förutom arbetsledning också fack, arbetskamrater, myndigheter m.fl. Erfarenheten visar att arbetskamraternas stöd viktig förär en utsättning för ett positivt resultat rehabiliteringssatsning. av en Fackets roll bör vara att stödja den enskilde i rehabiliteringen och fungera pådrivande gentemot arbetsgivaren. En annan viktig uppgift för facket skall vara att följa hur arbetsgivarens planer för rehabiliteringsarbetet uppfylls. Arbetsledningens roll att tidigt fånga upp signaler vid sjukfrånvaro är mycket viktig. Med en ökad samverkan i rehabiliteringen mellan många intressenter följer att uppgifter om den enskildes personliga förhållanden kommer att bli kända större krets. Kommissionen av en föreslår därför att en samlad översyn görs behovet att ändra av av

nuvarande sekretessbestämmelser med syfte att undanröja hinder för smidig samverkan mellan rehabiliteringsaktörema. en Arbetsgivaren skall ha ett förstahandsansvar för rehabilitering pá arbetsplatsen. Ansvaret innebär att rehabiliteringsbehovet klarläggs, en individuell rehabiliteringsplan upprättas, någon på arbetsplatsen möjlighet att under rehabilitering- - ges en ge uppbackning och stöd, samt följa rehabiliteringen. - Genom arbetslivsfonden finns medel för ökade rehabiliteringssatsningar. Också de medel försäkringskassan disponerar för rehabilitering kan här bli aktuella att använda inte minst för att stödja mindre arbetsplatser.

Försäkringskassan Vissa frågor kan inte lösas arbetsgivaren t.ex. på mindre som av samordnare arbetsplatser varför det i vissa fall är naturligt att försäkringskastar ett större ansvar för rehabiliteringen. san Det behövs kraftsamling och ett nytt synsätt pá rehabiliteen ringsfrägorna hos myndigheter, fackliga organisationer, branschm.fl. Den osäkerhet och splittring i lagstiftning och mynorgan dighetsutövande som har varit rådande behöver ersättas med tydlighet, samverkan, kompetens och kraftfullhet. Kommissionen det, liksom tidigare rehabiliteringsberedser ningen, naturligt att försäkringskassan får en uttalat central och samordnande roll i rehabiliteringsarbetet. En sådan markering är naturlig parallellt med ett åläggande för kassan att minska de passiva utbetalningarna i samband med frånvaro och i stället prioritera aktiverande insatser enligt principerna för arbetslinjen. Det kommer försäkringskassan att krävas ett mycket omfatav tande utvecklingsarbete såväl inom den egna organisationen som i samverkan med arbetsmarknadsverket och andra aktörer inom rehabiliteringsområdet liksom med yrkesinspektionen och med arbetslivet i stort. Kommissionen har haft ambitionen att initiera en systemförändring och introducera ett nytt förhållningssätt i arbetet med frågor förbättrad arbetsmiljö i mycket vid bemärkelse. om en en Som stöd för försäkringskassan både i den rehabiliteringsrolnya len och i myndighetsutövningen kan lagstiftningen behöva kompletteras bl.a. för att förtydliga och markera arbetsgivaransvaret. En sådan komplettering kan göras i lagen om allmän försäkring eller genom en särskild lag om arbetsgivarens ansvar för insatser syftar till minskad sjukfrånvaro och rehabilisom en tering. Försäkringskassan bör få ett övergripande planeringsansvar för samordnade insatser mellan samtliga myndigheter och aktörer inom rehabiliteringsområdet. Statsmaktema bör ge tydliga mål för arbetet och följa effekterna kassans arbete. Transfereupp av

ringar från försäkring till flaskhalsar inom områden med betydelse för kassans möjligheter att uppnå målen bör kunna utvecklas ytterligare. Samordnat med yrkesinspektionen och länsarbetsnämnden bör kassan genomföra tillsyn hos arbetsgivare med hög frånvaro, hög personalomsättning, hög andel arbetsskador och stor andel förtidspensioner.

4.7 Ekonomiska styrmedel

Kommissionen bör enligt sina direktiv överväga om ekonomiska styrmedel gentemot arbetsgivare bör skapas för att åstadkomma arbetsmiljöförbättringar. Efter ingående diskussioner och överväganden rörande olika förslag om ekonomiska styrmedel har kommissionen beslutat att föreslå en modell som innebär att en del av den nuvarande arbetsgivaravgiften differentieras. Modellen presenteras kortfattat nedan och tankarna vidareutvecklas i kapitel Bland de andra förslag till ekonomiska styrmedel diskutesom rats kan nämnas en tanke om att i villkoren för olika statliga stöd till företag lägga in krav om arbetsmiljöhänsyn. Efter överväganden har kommissionen dock funnit att denna form för ekonomisk styrning inte är en framkomlig väg.

Konsekvenser av dagens Den arbetsgivaravgift som tas ut i dag uppgår till 37,5 procent ca avgiftssystem avgiftsunderlaget tillkommer 1,5 för den av procent temporära arbetsmiljöavgiften. Avgiften betalas lika av alla arbetsgivare oberoende av hur stora utbetalningar som görs från försäkringssystemet till de anställda som drabbas av olyckor eller sjukdomar. En studie som kommissionen låtit genomföra visar att den princip som gäller för finansiering av den svenska socialförsäk-

ringen är unik se bilaga 9. I ett stort antal västländer tas premier

för arbetsskadeförsäkringen motsvarande ut i proportion till företagets eller förvaltningens belastning på försäkringen. Andra länders finansieringsmodeller bygger många gånger på principen att varje företag förvaltning skall bära sina kostnader. egna Den generella arbetsgivaravgiften har två väsentliga svagheter, vilka motiverar att ett system med differentierade avgifter bör övervägas. Svagheterna är dels att avgiften belastar företagen och förvaltningarna orättvist dels att avgiften inte fungerar som ett ekonomiskt incitament för att förbättra arbetsmiljön. Orättvisorna uppkommer genom att välskötta och ambitiösa företag förvaltningar med lág sjukfrånvaro och få arbetsskador får samma kostnader som andra för socialförsäkringama. Som framhállits av både SAF och LO innebär generella avgifter en subvention av företag med dåliga arbetsmiljöer. Ett stort antal

goda företag subventionerar ett mindre antal företag som belastar försäkringssystemet hårdare. Vissa arbetsgivare får bära kostnader som uppkommer hos andra. Alla företag förvaltningar med en arbetsmiljö som är bättre än genomsnittet skulle tjäna pä differentierade avgifter. Studier visar att särskilt många små företag förvaltningar skulle gynnas av ett avgiftssystem som mera bygger på principen att varje företag skall bara sina kostnader. Ekonomiska incitament via arbetsgivaravgiften har hittills saknats för företagen förvaltningarna incitament att minska sjuk- frånvaro, arbetsskador och utslagning. Avgifterna har använts för finansiering men inte aktivt som ett medel för att styra och påverka företagen förvaltningarna.

En differentierad arbets- Den av regeringen aviserade omläggningen av sjukförsäkringen

livsavgift innebär omfördelning sjukförsäkringskostnader mellan olien av ka företag. De arbetsgivare som har en osedvanligt hög andel av korttidsfrånvaro kommer automatiskt att drabbas av högre kostnader än andra. Kommissionen anser dock att denna omläggning av kostnaderför korttidsfránvaron är långt i från tillräcklig som styrmedel na till att förbättra arbetsmiljön. De stora kostnaderna för sjukfrånvaro är intimt sammanbundmed långtidssjukskrivningarna och en ökande andel förtidsna pensioneringar. Som exempel kan nämnas att endast några få procent av sjukfallen står för över hälften av kostnaderna i sjukpenningförsäkringen. Ett annat problem är att arbetsgivaren i det enskilda fallet knappast har något incitament via försäkringen att aktivt arbeta med att återföra de långtidssjuka. Tvärtom innebär nuvarande konstruktion att intresset för att återföra långtidssjukskrivna i arbete är i det närmaste obefintligt. Bland annat mot den bakgrunden anser kommissionen att ett system som stimulerar till att minska kostnaderna för förtidspension och långtidssjukskrivningar måste införas. För att ett system med differentierade avgifter över huvud taget skall kunna införas krävs att följande villkor uppfylls. 0 Systemet måste stimulera till ett aktivt arbetsmiljöarbete. 0 Systemet får inte innebära att människor riskerar att slås ut

från arbetsmarknaden eller att vissa grupper utestängs från

arbete. 0 Systemet måste stimulera till att rehabilitera långtidssjuka. 0 Systemet får inte innebära att hela branscher riskerar att slås ut eller flyttar ut sin verksamhet utanför landets gränser. Arbetsmiljökommissionen föreslår att delar av den nuvarande arbetsgivaravgiften förs samman till en arbetslivsavgift. Avgiften föreslås vara differentierad skall i princip täcka kostnaderna som för brister i arbetsmiljön.

Grovt räknat motsvarar summan de avgifter arbetsgivare i av

dag betalar för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen

tolv procent av lönesumman. Med hänsyn till att inte alla kostnader i sjukförsäkringen kan anses vara arbetsrelaterade kan viss andel underlaget för en av differentieringen undantas. Undantaget skulle kunna motsvara huvuddelen av sjukförsäkringsavgiftens bidrag till sjuk- och tandvården. Vid utformningen den differentierade arbetslivsavgiften har av det varit nödvändigt att ta hänsyn till risker för utslagning och övervältring av kostnader till förtidspensionssystemet.

Utformning av arbets- Arbetslivsavgiften bör bestå generell del solidariskt av en som livsavgiften betalas alla arbetsgivare av och en kostnadsanpassad del. Avgiften är tänkt att i princip täcka kostnaderna för arbetsmiljöbetingade konsekvenser i arbetslivet sjukfrånvaro så som och förtidspensioneringar. Den kostnadsanpassade delen bestäms utifrån företagets kostnader för sjukfrånvaro vanlig sjukpenning och arbetsskadesjukpenning samt en begränsad del kostnaderna för förtidspensioav ner och arbetsskadelivräntor. Information om kostnader för sjukfrånvaro, arbetsskador och förtidspensioner på arbetsställenivá är nödvändigt. Systemet bygger därför på att försäkringskassoma fungerar adminisom stratör och förutsätter att FAS 90 eller något motsvarande system införs. Försäkringskassan skulle med sådan information schablonmässigt kunna klassa företagen i ett antal avgiftsklasser. Arbetslivsavgiften skulle vidare nedsättningsbar till vara en viss del. Systemet skulle öppna möjligheter till avgiftsreduceringar för arbetsgivare som tagit initiativ utöver det vanliga för att förbättra arbetsmiljön eller motverka utslagningutestängning.

Effekter av arbetslivs- Kommissionens förslag att införa differentierade avgifter fár

som avgiften effekt företagen i ökad att utsträckning får bära sina egna arbetsmiljökostnader. Studier visar att många små företag skulle tjäna på ett systern med differentierade avgifter. Långsiktigt beräknas en differentierad avgift medverka till en önskvärd omstrukturering av arbetsorganisation och arbetsmiljöer samt effektivisera insatser för rehabilitering och motverka utslagning. Sammantaget innebär kommissionens förslag fören ändring i riktning mot en effektivisering arbetslivet. Förslagen av medverkar till att hälla och pá sikt också sänka det totala nere uttaget av arbetsgivaravgifter.

4.8 Administrativa styrmedel

En huvudväg att på bred front förbättra arbetsmiljön är att intearbetsmiljöfrågorna i den löpande verksamheten och låta grera dem ingå integrerad del i linjeorganisationens normala som en arbete. En grundförutsättning genomsyrar arbetsmiljölagsom stiftningen är att det lokala arbetsmiljöarbetet skall drivas i samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsmiljökommissionen vill därför understryka att det är en ökad lokal aktivitet och delaktighet är mål för de lagändringsom kommissionen föreslår. Ett annat mål är att göra ansvarsar som frågorna tydliga. Detta gäller både ansvaret för förebyggande arbete och rehabilitering. Samhällets regler ett systematiskt arbetsmiljöarbete löser om dock inte problemen de endast uppfattas som externa krav om och administrativa pálagor. Kommissionens avsikt är att med olika slag stimulans och styrning företags- och förvaltningsav ledningar och arbetsledningen på olika nivåer att själva, tillsammed personalen och deras representanter, engagera sig i mans det lokala arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbetet. Samhällets krav i lagar och föreskrifter utgår då utifrån kommande minimikrav.

Ökat Tillsammans med de anställda måste ansvariga i företag engagemang ningar till stånd mycket bredare utveckling mot det goda en arbetet. Därför måste samlad strategi mycket mer än hittills en bygga på ett brett engagemang och deltagande av alla anställda. Arbetsplatsens prioriteringar måste grunda sig på upplevda missförhållanden och inte bara motiveras av mätningar och dylikt som utförts av experter. Arbetsgivaren skall hantera arbetsmiljöfrágorna i linjeorganisationen. Företagsledningen motsvarande skall klargöra arbetsmiljömål på sätt man hittills har uttalat produktionssamma som mål. Ansvar och uppgifter skall tydligt uttaladeRisker och vara problem skall på ett systematiskt sätt identifieras och värderas. Med sådana undersökningar som underlag skall åtgärdsprogram tas fram, genomföras och följas upp. Arbetsgivaren skall också regelbundet göra utvärderingarrevisioner för att säkerställa att internkontrollen verkligen fungerar. Kommissionen vill särskilt framhålla vikten att internkontrollen omfattar både fysiska, av psykiska och arbetsorganisatoriska frågor. Dessa krav systematisk internkontroll leder också till att på en yrkesinspektionens tillsynsmetoder kan effektiviseras. I stället för att inspektera detaljerna i arbetsmiljön, kan inspektionen revidera själva internkontrollsystemet. Ett sådant arbetssätt från tillsynsmyndigheterna främjar ett livaktig internt arbetsmiljöarbete. För att de föreslagna lagändringarna skall genomslag i praktiken och mötas med respekt, vill kommissionen betona att til-

lämpningen måste anpassas efter företagets motsvarande storlek och förutsättningar. Det måste dock markeras att också i det lilla företaget behöver ansvar och befogenheter klargöras. Små företag motsvarande med begränsad verksamhet kan ha begränsade möjligheter att ordna omplaceringar, arbetsväxling, arbetsrotation e.d. Näringslivet rationaliseras och omorganiseras. Företag divisionaliseras, ansvar delegeras, delar av verksamheter bryts ut och görs till fristående bolag. Inom företag och förvaltningar ser man ofta fördelarna med att, i stället för att själv bygga upp funktioner för t.ex. underhållsarbete eller lokalvård, lägga ut arbetet på entreprenad. En sådan utveckling i arbetslivet får inte leda till försämrade arbetsmiljöförhållanden, uttunning av arbetsmiljöansvaret eller till att ensamföretagare agerar utanför gällande regler och normer. Kommissionen vill därför fästa uppmärksamheten på att arbetsmiljölagens ansvarsregler och det för lagen grundläggande arbetsställebegreppet bör ses över för att bättre ta till vara de anställdas arbetsmiljokrav.

4.9 Partssamarbetet och de fackliga organisa-

tionerna I arbetsmiljöavtalen har parterna lagt fast sina ambitioner för en god arbetsmiljö och gemensamt angett om förutsättningarna för lokal samverkan för att förverkliga målen. Enligt grundsynen i arbetsmiljölagen är samverkan i sig ett viktigt medel för att åstadkomma en tillfredsställande arbetsmiljö. Arbetsmiljöavtalen är vägledande för hur man på en arbetsplats organiserar och driver det lokala arbetsmiljöarbetet. Ett vidgat arbetsmiljöbegrepp innebär också att partssamarbetet skall spänna över ett bredare fält som också omfattar arbetsorganisation, rehabilitering, befattningsförnyelse och de anställdas inflytande över arbetsvillkoren i stort. Detta aktualiserar behov av en närmare koppling mellan arbetsmiljö- och verksamhetsutveckling samt kompetens- och kunskapsutveckling i företagen. Med hänsyn till att de arbetsorganisatoriska frågorna behandlas både som medbestämmande- och arbetsmiljöfrågor, är det nödvändigt att på sikt inom ramen för en allmän översyn av det arbetsrättsliga regelsystemet, åstadkomma en bättre samordning mellan samverkansreglema i AML och MBL. I avvaktan på en sådan översyn kan man lokalt utveckla praktiska tillämpningar av nya samverkansformer som utan onödig formalism ger ett reellt inflytande för de anställda. Genom ökade insikter om hur miljöfaktorerna samverkar och genom ökad lokal aktivitet, inte minst på det arbetsorganisatori-

3-100987.SOUz49 -- 65

ska området, kan villkoren i arbetslivet förbättras. Detta galler inte minst strävandena att undvika eller begränsa starkt bundet och ensidigt arbete. Arbetsmiljöfrágorna har hittills i stor utsträckning setts som expertfrágor, vilket lett till att arbetstagarnas egna erfarenheter och kunskaper inte beaktats tillräckligt. För att stimulera det lokala arbetet, anser kommissionen därför att det är viktigt att samtliga aktörer får roller som är tydliga. Detta är också en förutsättning för att partssamverkan skall den pådrivande kraft som varit avsikten. Arbetsgivaransvaret måste utvecklas och de fackliga organisationernas roll renodlas. Skyddskommitténs roll i förhållande till linjeorganisationen måste renodlas så att kommittén i övergripande frågor blir styrande och i övrigt får planerande, kontrollerande och uppföljande uppgifter. Detta synsätt överensstämmer även med inriktningen i de centrala arbetsmiljöavtalen. Skyddsombudens möjligheter att t.ex. begära ställningstagande från yrkesinspektionen måste lyftas fram. Även de anställdas ansvar och rätt att aktivt medverka i arbetsmiljöarbetet måste understrykas.

l O Kunskap

Nya risker och belastningar i arbetslivet uppkommer ständigt. Olika faktorer som var för sig kan vara tolerabla ingår också i riskbilden. Nytt är också att ett allt större antal faktorer i arbetsmiljön visat sig påverka hälsan. Det gäller både psykiska och fysiska arbetsförhållanden. Gamla yrken försvinner, nya kommer till. I denna omstrukturering öppnar sig stora möjligheter att samtidigt tillgodose olika krav på effektivitet, arbetsinnehåll och arbetsmiljö. Framgångarna blir beroende av hur tillgängliga alternativ och kunskaper utnyttjas. Ett aktivt förändringsarbete förutsätter också nya kunskaper som bidrar till ett helhetsperspektiv på arbetsmiljöfrågorna. Kommissionen har under sitt arbete kunnat konstatera att det finns en omfattande kunskap och information arbetsmiljön om och dess problem. Informationen är dock ofta sönderstyckad och sváröverskádlig. Brister i informationsflödena gör att de i som realiteten år berörda inte alltid informationen. nås av För att möta nya hälsorisker och bättre förebygga och hantera de redan kända riskerna krävs en förändrad utbildning och kunskapsuppbyggnad på arbetsmiljöns område. Kommissionen föreslår därför en rad åtgärder i syfte att förbättra kunskaperna, utbildningen och informationen kring arbetsmiljön. Det är enligt kommissionens uppfattning angeläget att ta

fram ny kunskap inom många områden, att genom samordning av redan befintlig information öka möjligheterna till intensifierade och riktade insatser mot vissa grupper och slutligen att särskilda åtgärder vidtas för spridning av kunskap och information.

Ekonomiska

styrmedel

5.1 Inledning och allmänna förutsättningar

Av direktiven till arbetsmiljökommissionen framgår att kommissionen bör överväga om ekonomiska styrmedel mot arbetsgivare bör skapas för att åstadkomma arbetsmiljöförbättringar. I direktiven konstateras vidare att det sammantaget finns stora

resurser och goda förutsättningarätredriva ett aktivt och åt-

gärdsinriktat förebyggande arbete. Trots detta åtgärdas inte dåliga arbetsmiljöer i den omfattning som vore önskvärt och årligen slås tusentals människor ut från arbetslivet till följd av brister i arbetsmiljön. Det finns enligt kommissionen skäl att införa ett system med ekonomiska styrmedel för att åstadkomma arbetsmiljöförbättringar. Nedan redovisas grunderna för ett system med differentierade avgifter som enligt kommissionen kan utgöra ett underlag för vidare överväganden.

Dagens avgiftssystem Den arbetsgivaravgift som tas ut i dag uppgår till ca 37,5 procent

av avgiftsunderlaget tillkommer 1,5 procent för den tillfälliga

arbetsmiljöavgiften. Avgiften betalas lika av alla arbetsgivare oberoende av hur stora utbetalningar som görs från försäkringssystemet till de anställda som drabbas av olyckor eller sjukdomar. En studie som kommissionen låtit genomföra visar att den princip som gäller för finansiering av den svenska socialförsäkringen är unik. I ett stort antal västländer tas premier för arbetsskadeförsäkringen motsvarande ut i proportion till företagets belastning på försäkringen. Andra länders finansieringsmodeller bygger många gånger på principen att varje företag skall bära sina egna kostnader. Den generella arbetsgivaravgiften har två väsentliga svagheter,vilka motiverar att ett system med differentierade avgifter bör övervägas. Svaghetema är dels att avgiften belastar företagen orättvist dels att avgiften inte fungerar som ett ekonomiskt incitament för en bättre arbetsmiljö.

Arbetslivsfonden Arbetsgivama betalar under tiden från september 1989 till de-

cember 1990 en särskild arbetsmiljöavgift om 1,5 procent av det s.k. avgiftsunderlaget. Medlen förs till en fond, arbetslivsfonden,

tillgångar skall användas bidrag till arbetsgivare. Riksvars som dagen har nyligen antagit förslagen i en proposition 1989 90: 62 insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsom fondens verksamhet m.m. I propositionen anges att fondens medel skall användas till rehabilitering och förbättringar av arbetsmiljö och arbetsorganisation. Uppskattningar pekar mot att fon-

den kommer att driva sin verksamhet under 5-8 år se kapitel

tre. LO har föreslagit att arbetsmiljöavgiften efter en modifiering perrnanentas och får formen ett ekonomiskt incitament för av företagen att ta fram program för och genomföra åtgärder för förbättringar i arbetsmiljön. . Kommissionen vill understryka behovet av att arbetslivsfondens verksamhet följs och utvärderas. Arbetslivsfonden behöver dock verka tid innan det är dags att pröva om fondens verken

samhet bör fortsätta. Visar utvärdering att fondens bidragsgiv-

en ning har medverkat till önskad förändring av arbete och en

arbetsmiljöer utgår kommissionen från att det går att nå bred

enighet om att verksamheten bör fortsätta. Det systern med differentierade avgifter kommissionen föreslår i den följande framställningen tar fasta på LO:s förslag att det bör finnas ekonomiska incitament för företagen att ta fram program och genomföra atgärder för förbättringar i arbetsmiljön. Starka krav på åtgärder ställs på företag med stora arbetsrniljörisker. Goda åtgärdsprogram föreslås vara en grund för avgiftsnedsättning.

Regeringens planerade Regeringen har aviserat att man under hösten 1990 avser att åtgärder föreslå lagfäst sjuklön för de första fjorton dagarna av varje sjukperiod fr.o.m. den 1 januari 1991. I förslaget till ny lag om sjuklön som utarbetas i socialdepartementet diskuteras möjligheterna för små företag att återförsäkra sig för kostnader över viss nivå som följer av skyldigheten att en betala sjuklön. En återförsäkringsmöjlighet bör enligt departementet införas för att skydda de små företagen mot orimligt höga kostnader på grund faktorer som står utanför det område den av enskilde arbetsgivaren kan påverka. För att lagen obligatorisk sjuklön inte skall leda till att om med hög sjukledighet eller med arbetshandikapp skulle personer få svårigheter att arbete måste en möjlighet till undantag ges. I det norska sjuklönesystemet finns sådan undantagsmöjligen het för med ökad risk för sjuklighet. Den som lider av en personer långvarig kronisk sjukdom eller ett handikapp som medför ökad risk för stor sammanlagd sjukfrånvaro kan efter ansökan hos trygdekontoret bli undantagen från bestämmelserna om att arbetsgivaren skall vara skyldig att betala sjuklön till honom. En motsvarande regel bör föras in även i den svenska lagstiftningen enligt departementet.

Under hösten avser regeringen att lägga ytterligare förslag med inriktning på rehabilitering och förbättrad arbetsmiljö. I det sammanhanget kommer frågan samordning mellan sjuk- och om arbetsskadeförsäkring att behandlas.

Arbetslivsavgift

Att arbetsgivarna tar över kostnaderna för sjukfrånvaron under de tvá första veckorna innebär ett första vad gäller steg en differentiering av kostnaderna mellan olika företag.

De långa sjukfallen, arbetsskadoma och förtidspensioneringar-

na står emellertid för en mycket stor del försäkringskostnaderav na. Även denna del av kostnaderna fördelar sig olika mellan företagen och bör därför enligt kommissionens också mening differentieras.

5.2.1 Grunder för en

Socialförsäkringssystemets utgifter för sjukfrånvaro, sjukvård,

arbetslivsavgift arbetsskador och förtidspension kan till delar hänföras stora till brister i arbetsmiljön. Utgifterna skall täckas inkomster från av

sjukförsäkrings- och arbetsskadeavgiftema

samt till viss del ock-

så från ATP- och folkpensionsavgifter.

De delar av socialförsäkringens inkomstsida skall täcka som kostnaderna för brister i arbetsmiljön skulle kunna slås samman i

en ny avgift, här kallad arbetslivsavgift. Avgiften bör differentie-

ras. Grovt räknat motsvarar summan av de avgifter arbetsgivare i

dag betalar för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen

tolv procent av lönesumman. Med hänsyn till att inte alla kostnader i sjukförsäkringen kan anses vara arbetsrelaterade kan dock viss andel underlaget en av för differentieringen undantas. Undantaget skulle kunna motsva-

ra huvuddelen av sjukförsäkringsavgiftens bidrag till sjuk- och

tandvården. Det finns också vissa tveksamheter de delar nuvarande om av folkpensions- och ATP-avgifter hänför sig till förtidspensiosom neringar är lämpliga att differentiera. Ersättning i form förtidsav

pension och livräntor från arbetsskadeförsäkringen skiljer sig

från den vanliga sjukersättningen när det gäller det tidsmässiga åtagandet och kostnaderna. sjukpenning enligt allmän försäkring och arbetsskadeförsäkring är i princip ett tidsbegränsat åtagande. Försäkringskassan prövar om sjukpenning skall bytas ut mot förtidspension efter

något några år. Samma sak gäller arbetsskadeförsäkringen. När

en skada anses bestående skall kassan pröva rätten till livränta för eventuella inkomstförluster.

Beslut om förtidspension och arbetsskadelivränta utgör ett mer långsiktigt åtagande 20-30 år även om rätten till dessa - förmåner kan omprövas efter några år. Hänsyn till förtidspensioner och livräntor måste trots dessa invändningar byggas in i arbetslivsavgiften för att motverka en övervältring kostnader till förtidspensionssystemet. En tänkav bar lösning skulle kunna vara att arbetslivsavgiften belastas med kostnaden för nybeviljade förtidspensioner och livräntor under tidsbegränsad period. En sådan period skulle kunna utsträckas en

till 2-3 år. Efter 2-3 års sjukskrivning byts som regel sjukpen-

ning ut mot förtidspension. Totalt skulle arbetslivsavgiften med sådan uppläggning belastas för kostnader under en begränsad en tid. Med ett sådant system skulle incitamenten för att återföra skadade och sjuka öka högst väsentligt. Kostnaderna skulle ändå inte bli orimliga. En annan avgränsning av vad som lämpligen kan belasta arbetslivsavgiften skulle kunna vara enbart de förtidspensioner är samordnade med arbetsskadelivräntor försom tidspensionen har i dessa fall beviljats på samma grund som arbetsskadelivräntan. Det sammanlagda underlaget för differentiering skulle inled-

ningsvis uppgå till ca 8-10 procent. Ca 2,5 procent av nuvaran-

de sjukförsäkringsavgift bortfaller till följd av förslaget om obligatorisk sjuklön under de första fjorton dagarna. Ca 2 procent motsvarar sjukförsäkringens bidrag till sjuk- och tandvården. I sin prövning underlaget för en differentierad avgift har av kommissionen utgått från nuvarande avgiftsuttag. Det föreslagna avgiftssystemets grunder och principer påverkas inte av justeringar i avgiftsuttaget. För närvarande utgår statsbidrag med ca 15 procent för att täcka kostnaderna för sjukförsäkring och förtidspension. Arbetsskadeförsäkringen visar upp ett betydande underskott. Principerför det statliga stödet behöver ses över i samband med att den na kommissionen föreslagna differentierade arbetslivsavgiften av nu eventuellt införs.

5.2.2 Utformning av Arbetslivsavgiften bör bestå av en generell del som solidariskt arbetslivsavgiften och kostnadsanpassad del. betalas av alla arbetsgivare en Vid övergång till en differentierad arbetslivsavgift kan det vara nödvändigt att göra det stegvis för att ge företagen tid och möjlighet att ställa om. Första året efter övergång till den differentierade avgiften kan det vara lämpligt att börja med att differentiera någon eller några procent för att på några års sikt skapa en så stor kostnadsanpassad del som möjligt. Den generella avgiften några procent av löneunderlaget skall täcka kostnaderna för administration och fungera som ett hög-

kostnadsskydd för stora oförutsedda kostnader kan som uppkomma under ett visst är.

Den kostnadsanpassade delen ca 5-7 procent av löneunderla-

get fastställs som en avgift för företaget utifrån de kostnader som de anställdas sjukfrånvaro, arbetsskador och förtidspensioner medfört för socialförsäkringen under förslagsvis ett är. Försäkringskassan i regionen bestämmer företagets arbetslivsavgift. Detta innebär att avgiften dels kan variera mellan olika försäkringskasseomräden och mellan olika arbetsgivare. Vid beräkningen av det s.k. ohälsotalet framgår att det varierar mellan de olika försäkringskassoma. Ohälsotalet är ett totalmátt över ersättning som på grund av ohälsa betalas av socialförsäkringen. Máttet omfattar ersättningar i form sjukpenning, av arbetsskadesjukpenning samt förtidspension sjukbidrag dock pá grund av arbetsmarknadsskäl. I Västerbotten var ohälsotalet 60 dagar per försäkrad 1989, i Malmö 59,9 dagar. Lägst var ohälsotalet i Skaraborgs län 38,9 dagar, näst lägst i Halland med 41,2 dagar per försäkrad. I genomsnitt var talet 49,1 för 1989. De regionala skillnaderna är dock inte lika hänsyn stora om enbart tas till sjuktal för vanlig sjukpenning respektive arbetsskadesjukpenning. I den generella avgiften skulle om sá bedöms nödvändigt regionala utjämningskostnader kunna ingá. En alternativ utformning av avgiften som kommissionen diskuterat är branschvisa avgifter. Det vill säga i stället för att som skisserats ovan ha ett system där avgifterna grundas pá schabloniserade företagskostnader och där regionala avgiftsvariationer kan förekomma skulle avgifterna dä branschanpassas. En sådan konstruktion kan ha flera starka sidor. En kan vara att ett företag skulle sina åtgärdsprogram jämförda med och bedömda utifrån vad likvärdiga eller liknande företag inom branschen faktiskt uppnått genom insatser för en bättre arbetsmiljö. Kommissionen har funnit att det finns hinder för att införa ett avgiftssystem grundat pá branschvisa avgifter. Definitionen av branscher är långt i från entydig. Ett hinder för branschanpassade avgifter är vidare avsaknaden av ett tillförlitligt och aktuellt informationsunderlag. Arbetsmiljökommissionen gör därför den bedömningen att ett branschanpassat avgiftssystem för närvarande inte är möjligt att införa. Emellertid bör hänsyn tas till branschers speciella förutsättningar även med den föreslagna avgiftskonstruktionen. Som berörs nedan bör indelningen och inplaceringen av företag i avgiftsklasser ske pá ett sådant sätt att avgiftsdifferentieringen inte på ett oacceptabelt sätt medverkar till att företag inom bransch en fär ekonomiska svårigheter. Vad som nu sagts skall dock inte begränsa kraven på högriskföretag att i ökad utsträckning bära sina egna arbetsmiljökostnader. Till viss del bör avgiften vara nedsättningsbar med hänsyn till åtgärdsprogram för bättre arbetsmiljö, sociala åtaganden m.m.

Vid en eventuell nedsättning av arbetslivsavgiften se den fort-

satta framställningen måste också förutsättningarna och villkoren för skadeförebyggande och arbetsmiljöförbättrande insatser i olika branscher beaktas. Fördelen med en differentierad avgift har redovisats ovan. Nackdelen är att det finns uppenbara risker för utestängning och uteslutning av arbetshandikappade eller andra som av arbetsgi-

vare kollektivt eller enskilt bedöms ha hög sjukfrånvarorisk.

Införandet av en differentierad arbetslivsavgift förutsätter regler som förhindrar en sådan utveckling. Arbetsmiljökommissionen har diskuterat och funnit att det bästa sättet att lösa denna fraga är att göra avgiften nedsättningsbar.

Småföretag För de minsta företagen är det enligt kommissionen nödvändigt med särskilda regler. En differentierad avgift skulle kunna belasta ett litet företag hårt och ibland slumpartat. Därför bör dessa betala en avgift som är lika för alla småföretag. De små företagen skulle på samma sätt som de stora betala en generell avgift men sedan klassas in i den avgiftsklass som motsvarar de små företagens kostnader för sjukfrånvaro, arbetsskador och förtidspensioner. Ett sådant system gör det möjligt även för de små företagen att hamna i en ny avgiftsklass om det visar sig att kollektivet småföretag under ett år ligger för högt eller förlagt i förhållande till avgiftsuttaget. Definitionen på vad ett litet företag är kan diskuteras. Arbetsmiljökommissionen har avstått från att i detta sammanhang precisera storleken på företag som bör omfattas av en enhetlig avgift. Storleken av en generell arbetslivsavgift för små företag skall självfallet bestämmas med utgångspunkt i den kunskap som finns om dessa företags del i arbetsmiljöproblemen. Som redan nämnts har det visats att de små företagen skulle gynnas av att en arbetslivsavgift införs. Givet nuvarande totala avgiftsuttag skulle således följden bli en viss reducering av avgifterna för småföretagen. Det finns emellertid en risk med att låta små företag betala en generell arbetslivsavgift. Risken är att högriskverksamheter splittras upp på små entreprenörer med anställda. Troligen behövs också här särskilda regler. Motivet är då främst att hindra att små riskföretag skapas samt att även små företag med extraordinär frånvaro bör betala en högre avgift. En lösning här kan vara att försäkringskassan

och eller yrkesinspektionen kan ha rätt att kräva att småföretag

skall betala en avgift anpassad tilllfaktiska företagskostnader i de fall höga sjuk- och arbetsmiljökostnader kan påvisas. Huvudregeln för småföretag skulle då bli en enhetlig avgift. Undantaget blir att en företagsanknuten avgift kan fastställas efter närmare utredning av företag med höga arbetsmiljökostnader. Försäkringskassan har då bevisbördan för en eventuellt höjd avgift.

Undantaget förutsätts användas endast då särskilda skäl finns. Möjligheten till återförsäkring med självrisk kan diskuteras för kostnader i företag till viss storlek. Självklart bör upp en man här sträva efter samordning med det regelsystem kommer att som gälla beträffande arbetsgivarperioden.

5.2.3 Bestämning av När den regionala försäkringskassan skall bestämma arbetslivsarbetslivsavgiften avgiften för ett enskilt företag måste utgångspunkten regiovara nens totala kostnader för sjukfrånvaro, arbetsskador etc. Den fråga som genast anmäler sig gäller hur den totala kostnaden fördelas mellan de olika företagen i regionen. Vid genomförande av det datorstödda informationssystemet FAS 90 kommer försäkringskassan att få tillgång till den information som behövs som underlag för bestämning av företagets arbetslivsavgift. Arbetslivsavgiften bör bestämmas procentsats föresom en av tagets lönesumma. Den procentsats som bestäms skall täcka dels den generella delen av avgiften dels den kostnadsanpassadedifferentierade delen. Det kan emellertid förefalla krångligt att bestämma en procentsats för varje företag. Därför bör avgifterna procentsatserna schabloniseras i ett begränsat antal avgiftsklasser. Antalet avgiftsklasser och klassificeringen företag bör ske på av ett sådant sätt att avgiftsdifferentieringen inte på ett oacceptabelt sätt medverkar till att företag inom en bransch får ekonomiska svårigheter. Den skisserade rutinen för bestämning av arbetslivsavgiften innebär att de schabloniserade avgifterna kommer att variera mellan de regionala försäkringskassorna men också mellan företagen i regionen.

Nedsüttning av Det nya systemet bör öppna möjligheter till avgiftsreduceringar avgiften för arbetsgivare tagit särskilda initiativ till förbättra som att arbetsmiljön eller motverka utslagningutestängning anställda. av Utöver den differentiering som en schabloniserad avgift innebär bör därför i systemet byggas in möjligheten för försäkringskassan att bevilja en sänkning av arbetslivsavgiften. Huvudsyftet med möjligheten till nedsättning avgiften är av dels att hindra att människor utestängs från arbetsmarknaden, dels att premiera aktivt arbetsmiljöarbete. Arbetsgivaren premieras genom en sänkning av avgiften om han anställer och behåller personer som är partiellt arbetsföra eller svårplacerade eller ordnar med platser för arbetsträning Erhållna lönebidrag m.m. skall beaktas vid prövning av förutsättningarna för att nedsätta arbetslivsavgiften. Hänsyn bör också tas till om åtgärdsprogram för bättre arbets-

miljö har upprättats och eller satts i verket. Företag driver

som ett aktivt arbetsmiljöarbete genom särskilda insatser skall således premieras. Det kan gälla en ny arbetsorganisation, en satsning på

att rehabilitera långtidssjuka eller en investering i ny teknik där arbetsmiljöinvesteringama är särskilt kostnadskrävande. Ett villkor för nedsättning är dock att insatserna går utöver vad som krävs i lagar och författningar. Ett åtgärdsprogram i sig och oavsett innehåll, kan därmed inte vara tillräcklig grund för avgiftsnedsättning. En nedsättning förutsätter särskilda insatser utöver de gängse. Eventuellt ekonomiskt stöd till projekt inom företaget från arbetslivsfonden skall också beaktas. Ytterligare ett villkor är att arbetsgivaren och det lokala facket är överens om åtgärdsprogrammet. Jämfört med andra företag bör högriskföretag mötas av starka krav på skadeförebyggande och arbetsmiljöförbättrande insatser. Yrkesinspektionen skall också särskilt inrikta sin tillsyn på dessa företag. Samtidigt kan utrymmet vara betydande i sådana företag, för att belöna särskilda och ambitiösa satsningar genom nedsättning av avgiften. Detta förklaras av att de på grund av sina arbetsmiljökostnader belastas med jämförelsevis höga avgifter -helt i linje med avgiftsdifferentieringens syfte.

5.2.4 Administrativ Ett införande differentierade avgifter det slag av av som skissats samverkan innebär en radikal förändring av kassornas roll som administratör av försäkring. En förutsättning för att kassorna skall klara denna och nya delvis annorlunda uppgift är som tidigare nämnts att FAS 90 eller liknande system genomförs. En annan förutsättning är att kassornas traditionella roll som utbetalare av ersättning förskjuts mot rehabilitering och förebyggande arbete. Försäkringskassoma måste på ett helt annat sätt än tidigare arbeta utåtriktat i nära samarbete med företag, fackföreningar och myndigheter. Den information kassorna kommer att få tillgång till i sina ADB-system rör bl.a. sjukperioder, diagnos, yrke, arbetsställe, arbetsgivare, arbetsinkomster, vårdgivare. Genom analyser av detta material tillsammans med uppgifter om kostnader för arbetsskador och förtidspensioneringar bör tillräckligt underlag finnas för att bestämma arbetslivsavgiften. Vidare bygger systemet med nedsättning av avgiften på ett nära samarbete med yrkesinspektionen vars roll också kommer att förändras. Företagshälsovårdens roll i detta sammanhang är mycket viktig. Genom ett utökat samarbete med företagshälsovården kan den allmänna försäkringen komma att en skadeförebyggande roll. Ett utökat samarbete mellan yrkesinspektionen och försäkringskassan bygger på grunden att respektive regionala har organ ett ansvar för den löpande lagtillämpningen inom sitt område. Yrkesinspektionen är således det statliga organ som företrädesvis skall ha sakkunskap att bedöma ett företags åtgärdsprogram och effekterna av de insatser som genomförts.

Försäkringskassan kan behöva diskutera med yrkesinspektionen om avgiftsklassificeringen av ett företag. I alla nedsättningsärenden av någon betydelse bör försäkringskassan höra yrkesinspektionens mening. Försäkringskassan á sin sida har ett stort ansvar för att initiera och samordna rehabiliteringsinsatser och verka skadeförebyggande. I ärenden om avgiftsnedsättning skall kassan i sina beslut väga samman olika expertsynpunkter. Ett närmare samarbete med arbetsförmedlingen skulle kunna ge viktig information om exempelvis onormal personalomsättning vid företaget. Vidare kan ett informationsutbyte med AMF TFA ge underlag för riskbedömning av arbetsmetoder, utrustning, maskiner etc.

5.2.5 Rutiner vid ned- Nedsättning avgiften skulle kunna gå till enligt följande av exemsättning av avgiften pel: Utifrån föregående års försäkringskostnader sjukpenning, arbetsskador och nybeviljade förtidspensioner fastställer kassan aktuell avgiftsklass. I varje klass finns ett utrymme för nedsättning som motsvarar någon nágra procent av lönesumman.

Varje procent innebär 1 000 kr anställd i avgift vid ett avgifts-

underlag på 100000 kr. När arbetsgivaren klassats av försäkringskassan kan han begära nedsättning av avgiften. Arbetsgivaren visar att han genom att anställa personer som haft svårigheter att tidigare komma in på arbetsmarknaden tar ett ansvar. Han uppfyller därmed ett av de kriterier som kan ligga till grund för nedsättning av avgiften. Vid begäran om nedsättning av avgiften gör arbetsgivaren vidare gällande att han med ett omfattande åtgärdsprogram avser att minska sjukfrånvaro och arbetsskador under det kommande

året. Åtgärderna bedöms vara sådana att de faller utanför ramar-

na för arbetsgivarens normala skyldigheter. Antalet undantag från försäkringen under arbetsgivarperioden är inte onormalt höga. Det lokala facket har biträtt åtgärderna. Kassan avgör ensidigt om avgiften kan nedsättas under en tidsbegränsad period. Socialförsäkringsnämnden tillstyrker att avgiften kan sänkas med 1 procent. Kostnaderna för sjukfrånvaro, arbetsskador och nybeviljade förtidspensioner kan sedan följas upp av kassan. Sänkningen av avgiften med 1 procent innebär att en arbetsgivare med 200 anställda och ett genomsnittligt avgiftsunderlag på 150000 kr. får 300 000 kr. i minskade kostnader. Den arbetsgivare som lyckas med sitt program kan genom minskade kostnader sedan hamna i en ny lägre avgiftsklass med nytt utrymme för nedsättning.

5.2.6 Effekter av Kommissionens förslag att införa differentierade avgifter får som arbetslivsavgiften effekt företagen i ökad utsträckning får bära sina arbetsatt egna miljökostnader. Studier visar att många små företag skulle tjäna pá ett system med differentierade avgifter. Långsiktigt beräknas differentierad avgift enligt kommissioen förslag medverka till en önskvärd omstrukturering av arnens betsorganisation och arbetsmiljöer samt effektivisera insatser för rehabilitering och motverka utslagning. Sammantaget innebär kommissionens förslag förändring i riktning mot en effektivien sering arbetslivet. Förslagen medverkar till att hålla nere och av pá sikt också sänka det totala uttaget arbetsgivaravgifter. av

5.3 Försäkrin skassan administratör av

som

arbetslivsavgi ten

Försäkringskassoma är fristående offentligrättsliga organ och leds förtroendevald styrelse. Verksamheten regleras i lagen av en 1962: 381 allmän försäkring samt i författningar och genom om föreskrifter riksförsâkringsverket. av Det finns 26 allmänna försäkringskassor i landet, en i varje landsting och kommun inte tillhör landsting. Kassomas husom vudsakliga uppgift är att handlägga enskilda försäkrings- och

bidragsärenden. Det stora flertalet beslut i försäkringsärenden fattas av tjänste- Vissa beslut inom arbetsskade-, pensions- och bidragsommän. rådet fattas dock förtroendevalda socialförsäkringsnämnder. av Totalt finns 167 nämnder i landet. Huvuddelen verksamheten bedrivs på försäkringskassomas av lokalkontor. För närvarande finns totalt ca 420 lokalkontor i landet. Det skall finnas minst ett lokalkontor i varje kommun. Riksförsäkringsverket är central förvaltnings- och tillsynsmyndighet för socialförsäkringen och anslutande bidragssystem. Verkets roll i förhållande till försäkringskassoma är bl.a. att ge föreskrifter inom de regering och riksdag fastställer. ramar som Ett mått pá socialförsäkringens omsättning kan vara att den

totala kostnaden motsvarar ca 20 procent av BNP. Brutto utgör utbetalningarna 30 procent av den totala konsumtionen. ca

5.3.1 De förtroen- Försäkringskassomas styrelser består sex ledamöter åtta i av devaldas roll suppleanter. Styrelsens ordförande och

Stockholm och fyra

vice ordförande utses regeringen. Ledamöterna utses av landsav tinget eller kommunfullmäktige där verksamhetsornrádet utgörs

av kommun. Med den ändring verksamheten ett införande av diffeav som rentierade avgifter innebär för försäkringskassan kan sammansättningen dess styrelse diskuteras. En rimlig konsekvens är av

att arbetsmarknadens parter representeras i styrelsen. En viktig uppgift för styrelsen blir att följa utvecklingen sjukersättning, av förtidspensioner och rehabilitering. Rimligt är också att styrelsen blir inblandad i avgiftssättningen framför allt de stora arbetsgiav varna med verksamhet över hela länet. I de socialförsäkringsnämnder som tillkom 1 januari 1987 ingår företrädare för arbetsmarknadens parter. Nåmnderna fattar som beslut i vissa försäkringsärenden förtidspensioner, vissa arbetsskadeärenden m.m. är geografiskt indelade. Det innebär att ledamöterna besitter viktiga kunskaper och erfarenheter situatioom nen i regionen. Även socialförsäkringsnämnden bör kunna spela viktig roll en i besluten om avgifter för de företag som har verksamhet inom upptagningsområdet.

5.3.2 Arbetslivsavgift Införande differentierad avgift och av en ett nytt sätt att arbeta en utmaning för - med rehabiliteringsfrågoma ställer krav på stora förändringar i kassan arbetssätt på försäkringskassoma. Med en differentierad arbetslivsavgift skulle försäkringen på motsvarande sätt som i Frankrike ha en skadeförebyggande roll. I Frankrike skiljer man på tillsyn och prevention. Tillsyn sker i första hand utifrån arbetsmiljölagen, att dess regler efterlevs. skadeförebyggande sker genom försäkringssystemet. Försäkringsinspektören har till sitt förfogande, förutom differentierade avgifter, olika bidrag och lån gör det möjligt för honom att som bestämma att god arbetsmiljö lönar sig. De pengar som arbetslivsfonden förfogar över under de närmaste 5--8 åren är den form av áterföring medel i skadeföreav byggande syfte som kan sägas motsvara de lån och bidrag som det franska försäkringssystemet förfogar över. Visar det sig att modellen med särskilda pengar till rehabilitering och förbättringar av arbetsmiljö och arbetsorganisation är effektiv kan systemet integreras med försäkringen i en framtid. En förändring är redan på gång inom försäkringskassorna och riksförsäkringsverket. En omfattande inventering utbildningsav behov m.m. med anledning av rehabiliteringssatsningen pågår inom riksförsäkringsverket och försäkringskassoma. I dag pågår också ett samarbete mellan primärvården och försäkringskassan framför allt kring de långa sjukfallen. Primärvården är en mycket viktig samarbetspartner för försäkringskassan inte minst när det gäller impulser till rehabilitering. Om försäkringskassan skall inta central roll vad gäller rehaen

bilitering och administration av differentierade avgifter krävs

insatser pá personalutvecklingsområdet också att kassan men kan rekrytera till vissa specialområden t.ex. prevention, som analyser och bedömningar risker och analyser försäkringskostav av nader.

Individen i centrum

Enligt kommissionens uppfattning måste det framtida arbetsmiljöarbetet på ett nytt och bättre sätt integreras i det löpande

arbetet. Samtidigt måste individens rättigheter till inflytande över arbetsmiljön göras tydliga. Det är viktigt att också individen som en del i ett kollektiv. se Den enskilde ingår i ett arbetslag, arbetsgrupp, en verksamhet. en När det gäller inflytande, sociala relationer, gruppstöd osv. behöde enskilda kraven samordnas och i en del fall underordnas ver förutsättningar. Därför är det viktigt att individernas gruppens kollektiva rättigheter också beaktas. Dessa kollektiva rättigheter kanaliseras till stor del de fackliga organisationerna. l genom kapitel partssamarbete behandlas bl.a. skyddsombudens 9 om och skyddskommittéernas roll. För att till stånd bred och förankrad förändringsprocess en inte bara blir en administrativ överbyggnad som pätvingas som utifrân, fordras ett engagemang och en delaktighet bland de anställda. Tankarna arbetsmiljöarbetets integrering i den om övergripande produktionsstymingen och i linjearbetet kräver en samlad intern strategi mycket mer än hittills bygger på vad som människorna på arbetsplatserna själva kan göra åt sina arbetsförutsättningar.

6.1 Något om förutsättningarna

Arbetslivet håller successivt på att förändras. Väsentliga skäl till introduktion teknik, demografiska förändringar detta är av ny och individernas ändrade förväntningar och beteenden. Arbetsgivarens intresse att genom olika satsningar pä personalen till de anställda stannar kvar på arbetsplatsen ökar. Stor se att personalomsättning medför höga kostnader. Inom många områden kan det dessutom svårt att tag i arbetskraft. vara dra till sig arbetskraft kan introduktion ny teknik i För att av konkurrensutsatta verksamheter tvinga fram en anpassning av arbetet och arbetsuppgifterna till individuella behov. I andra sammanhang sker inte motsvarande individuell anpassning en arbetet, när det gäller ungdomarnas, kvinnornas och de av t.ex.

äldres förändrade förväntningar på och ändrade villkor för deltagande i arbetslivet. På delar av arbetsmarknaden ökar kraven på att arbetskraften skall vara flexibel och kontinuerligt utveckla sin kompetens. Introduktion av ny teknik och nya distributionsformer ställer högre krav på de anställdas förmåga att behärska och kunna underhålla utrustningen, snabbt lösa problem och lätt sätta sig in i ändrade produktionsförutsättningar. Ur arbetsgivarens synvinkel är det värdefullt att behålla den kvalificerade arbetskraften. Detta hänger bl.a. samman med att det tar tid och är kostsamt att introducera och bygga upp ny verksamhetsanpassad kompetens. En annan orsak är att det råder brist på välutbildad arbetskraft inom rad en olika områden. Kvinnorna har under 1980-talet ökat sitt deltagande i arbetslivet till i stort sett samma nivå som männens. Kvinnornas deltagande i arbetslivet är dock mer villkorat till följd att de ofta har av roller som både förvärvsarbetande och har större för ansvar omsorg om barn och hushållsarbete. Eftersom mannen som regel utgjort för arbetets och normen arbetsverktygens utformning har detta bl.a. medfört att könssegregeringen på arbetsmarknaden består, att kvinnor har lägre rörlighet och längre stanntider i samma arbete, att kvinnor i högre usträckning har okvalificerade arbeten och att kvinnor i genomsnitt har lägre utbildning om man ser över hela arbetsmarknaden. Kvinnor har dessutom mindre betalt än män för likvärdigt arbete och kvinnoyrken har i genomsnitt lägre lönenivá och ofta dessutom låg status. Det har också visat sig att kvinnor har svårare att permanent sysselsättning efter uppsägning. Páfrestningama avspeglar sig också i det faktum att kvinnornas sjukfrånvaro stiger. För att skapa bättre villkor på arbetsmarknaden och minska påfrestningarna som ofta drabbar kvinnor mycket hårt är det bl.a. viktigt att den stränga könsuppdelningen på arbetsmarknaden luckras upp. Arbetsredskap och utrustning behöver bättre anpassas efter individuella fysiska förutsättningar. Monotona och förslitande arbetsuppgifter måste minska och produktionsvillkoren anpassas så att arbetsliv och familjeliv går att förena. Arbetsmiljökommissionens uppfattning är att arbetsmiljöbegreppet måste utvidgas och en anpassning göras till individemas varierande behov av t.ex. flexibla arbetstider, utbildning och inflytande. Det Väsentligaste år inte att öka för arbetsresurserna miljöarbetet utan att använda de tillgängliga på nu resurserna effektivast möjliga sätt. Möjligheterna att ställa krav på förändringar av arbetsorganisation, arbetsinnehåll och arbetsmiljö måste stärkas och lyftas fram för att praktiskt genomslag i arbetslivet. Engagerad och motiverad personal är avgörande för uten veckling av bättre arbetsmiljö och ökad arbetstillfredsställelse vilket i sin tur kan bidra till ökad produktivitet.

6.2 Arbetsorganisation

6.2.1 Ändrade kompe- Under större delen 1900-talet har löpande bandet varit den av tenskrav i arbetslivet för arbetsorganisation i delar induledande principen stora av strin. Arbetet har fragmentariserats och arbetskraften specialiserats. Kompetenskraven på arbetarna har sjunkit. Det begränsade arbetsmomentet skall utföras, har man lärt sig på stället och som något därutöver har inte krävts. Under 1980-talet inleddes en förändring av villkoren för varuproduktionen. Tung och manuell produktion börjar ersättas av högteknologisk styrning Flexible Manufacturing Systems, CAD CAM, CIM, m.m., organisatoriskt tungrodda byråkratier blir lättrörligare, distributionsforrnema ändras Iust-In-Time och administrationen decentraliseras. Massproduktion i långa serier ersätts av ökad variationsrikedom och därmed kortare serier och tätare omställningar. Antalet anställda som arbetar med underhåll, övervakar produktionen och utför produktionsomställningar ökar. En pågående stor förändring av näringslivet gäller tillväxten inom sektorn tjänsteproduktion. Bank- och försäkringsväsen samt uppdragsverksamhet och fastighetsförvaltning växer kraftigt. I de flesta vård- och omsorgsyrken riktas insatserna mot delar av vårt samhälle där det finns problem; sociala, psykologiska, hälsomässiga etc. Det betyder att man som anställd i hög grad är koncentrerad pá företeelser som betraktas som funktionsstörningar. I arbetet ingår även uppgifter som normalt betraktas som motbjudande och skrämmande. Som anställd konfronteras man ofta med smärta, lidande, sorg och död. Den psykiska påfrestningen på de anställda blir därmed stor. Det mesta av arbetet går ut på att använda sig själv som instrument i mötet med patienter, klienter och brukare. Och även om ansvaret för andra människors liv och välbefinnande ger många möjligheter till god arbetstillfredsställelse innebär det också att man ofta känner sig sliten och känslomässigt utmattad. Den anställdes utsatthet kan resultera i att hon han visar tecken på stress men även rent fysiska symptom som magsår, högt blodtryck och sömnbesvär är vanliga. Det är först under senare tid som de speciella arbetsmiljöproblemen inom vård- och omsorgsyrkena tilldragit sig intresse. Sättet att organisera vård- och omsorgsarbetet spelar stor roll och har betydelse för vilka möjligheter de anställda har att stödja varandra och dela med sig av egen kunskap och erfarenhet. Att arbeta i vårdlag ger goda förutsättningar i det avseendet. Kontinuerlig fortbildning är ett annat viktigt instrument för att tillföra de anställda nya kunskaper och ge möjlighet till personlig mognad och utveckling. En annan omständighet som påverkar den anställde är svårigheten att få visshet och klarhet om den egna personliga kompe-

tensen är tillräcklig och svarar mot de krav som ställs. När det gäller det tekniska kunnandet är återkopplingen betydligt lättare att och risk finns därför att den anställde förskjuter tyngdpunkten i sitt arbete mot de tekniska uppgifterna.

Inom arbetslivets olika sektorer finns således olika utvecklings-

linjer som leder till ändrade och ökade kvalifikationskrav. Den snab-

ba utvecklingstakten leder också till krav pá utbytbar och flexibel

kompetens. Andelen anställda med enklare hopsättningsarbeten har ökat. Dessa jobb är väldigt ofta belastande ur arbetsmiljösynpunkt. Här år personalutveckling och kompetenshöjning mycket viktig. Dessa personalgrupper måste bli mer flexibla så att de inte stannar i rutinarbeten och blir kvar där tills de slås ut. En sådan utveckling har ofta drabbat lågutbildade kvinnor debuterat som på arbetsmarknaden i arbeten med enkla repetitiva uppgifter. Vid rationaliseringar har de hamnat i en restgrupp. I stället för att beredas möjlighet till vidareutbildning och kompetensutvekling, har de tvingats hoppa från tempoarbete till tempoarbete tills de slås ut. Dessa kvinnor har ofta en låg anspråksnivå och väljer att hellre lämna arbetet än att ställa berättigade krav. Kommissionen ser som en mycket angelägen uppgift att till att se det vid rationaliseringar inte blir kvar eller skapas befattningar som bara består av enkelt repetitivt arbete. Sådana arbeten uppfyller inte kraven på ett gott arbetsinnehåll och på sikt är de heller inte effektiva för verksamheten. Om sådana arbetsuppgifter måste finnas kvar skall arbetet organiseras så att dessa uppgifter varvas med andra så att jobbet som helhet blir variationsrikt. l kapitel 10 återkommer kommissionen till behovet av kunskapsutveckling och kunskapsspridning samt till samhällets ansvar för innehållet i grundutbildningen på gymnasie- och högskolenivå.

6.2.2 Utvecklande Kompetens och lärande handlar de anställdas möjligheter om att arbete använda alla sina resurser, att lära och utvecklas i arbetet. Genom att i arbetet ställas inför nya intryck, utmaningar och upplevelser kan individen utveckla sin egen förmåga och yrkesskicklighet. Arbetsorganisationer som ger de anställda möjlighet att vara effektiva i sitt arbete erbjuder också större självkänsla och arbetstillfredsställelse. Arbetssituationer där möjligheterna till påverkan är små och möjligheterna att lära något nytt är begränsade kan leda till s.k. inlärd hjälplöshet. Arbetsorganisationen bestämmer hur olika individer exponeras för hälsorisker liksom för förhållanden som innebär möjligheter till lärande och utveckling. Människan aktiv varelse vill är en som ha ett kreativt och aktivt förhållningssätt till sitt arbete. Samtidigt sprids effekterna av arbetslivets villkor även till livet utanför arbetet. Forskningen visar t.ex. att deltagande i samhälleliga akti-

viteter är större hos individer med arbete som innebär lärande och deltagande. Hälsoeffektema av detta berördes även i avsnitt 1.3. För att lärande i arbetet skall kännas som en utveckling och stärka de anställda är det naturligtvis viktigt att alltid utgå från individernas behov och förutsättningar. Det är också väsentligt att betona vikten av gruppens och hela verksamhetens utveckling som en gemensam angelägenhet för alla och som ett stöd för den enskilde individen. Lärande hämmar stress och är därför viktigt även ur hälsosynpunkt. Obalans mellan omgivningens krav och individens kapacitet kan bemötas antingen genom att omgivningen ändrar på sina krav eller genom att individens handlingsutrymme ökar. Ökade kunskaper och ökad självkänsla individen större möjger ligheter att hantera kraven. På så sätt är lärande och inflytande i arbetet nära förbundna med varann och med ambitionen att nå bättre arbetstillfredsställelse och minskad ohälsa. En lärande organisation är också effektiv och produktiv. Det avgörande problement i en verksamhet är som regel inte den löpande produktionen. Det avgörande är 1 hur man hanterar förändringar, problem och behov av snabba anpassningar, 2 utveckling av produkter och produktionsprocesser samt 3 kvalitetsmedvetande och kvalitetskontroll. Handhavandet av det unika och det ovanliga i verksamheten kräver kunskap som inte låter sig formaliseras i rutiner och expertsystem. Det kostsamma är det avvikande, icke önskvärda produktionsstömingar, stillestånd, frånvaro, skador, olyckor. Företag som rutinmässigt och inbyggt i linjeorganisationen kan hantera frågor om förändring, anpassning, lösning av problem, utveckling av kompetens och kvalitetskontroll har högre produktivitet och ett försprång i förhållande till sina konkurrenter. Problemlösandet i dessa företag består av att lokalisera kvalitetsbrister, hitta orsakerna till dessa samt föreslå åtgärder utveckling av produktionsprocessen och produkterna för att i framtiden undvika liknande brister. För att kunna delta i detta problemlösande måste de anställda ha kunskap om hela produktionsprocessen, produkterna och det egna arbetets betydelse för helheten. Arbetsmiljökømmissionen anser att det är viktigt med en utveckling av arbetsorganisationer som ger möjlighet till helhetssyn, kompetensutveckling och lärande i arbetet. Det är nödvändigt att lokalt öka arbetets kvalifikationsgrad och motverka utarmning. Höjda kvalifikationer i yrkesrollen ökar individens resurser för kontroll av arbetsbelastning och motivationen och kompetensen för att delta i organisatoriskt och tekniskt utvecklings- och förändringsarbete. Arbetslivsfonden har möjlighet att aktivt stödja projekt för att påskynda en sådan utveckling.

6.2.3 Arbetsorganisa- Kommissionens arbetsorganisationsgrupp pekar hälsofräpá att tion gorna i arbetsmiljösammanhang traditionellt varit kopplade till belastningarna i arbetet och inte till individens beslutsutrymme och möjlighet att lära. De praktiska slutsatserna blir att man försökt avlägsna belastningama, vilket ofta resulterat i att man skapat passiva arbeten. En alternativ strategi är att stärka individerna, höja deras anspråksnivå och därmed öka delaktigheten i en positiv och fruktsam förändringsprocess. Höga arbetskrav är inte skadliga i sig. Om kraven kan mötas med egen hög kontroll får vi den positiva stressen, den lustfyllda aktiviteten, arbetsglädje och effektivitet. Om kraven är höga men kontroll och inflytande saknas dominerar anspänning, olustkänslor och ointresse för arbetet. Den behandling enskilda utsätts för när de har repetitivt, monotont produktionsarbete innebär förnekelse av den enskildes förmåga att fatta egna beslut eftersom alla beslut antingen fattas av andra individer eller är inbyggda i produktionsprocessen automatisering. För de flesta kvinnor inom vård och omsorg är arbetena inte monotona och de känner själva att deras arbete är meningsfullt. Däremot upplever de att omvärlden inte anser arbetet som speciellt produktivt eller värdefullt vilket medför att självkänslan blir låg och därmed förmågan att påverka och fatta beslut. Detta förhållande måste brytas generellt; alla individer måste på sina premisser få möjlighet att självständigt fatta beslut, ta ansvar och möjlighet att utnyttja sina rättigheter. Annars kommer sjukfrånvaron fortsätta att vara hög och arbetsskadorna kommer inte att minska. Individen bör därför både ökade rättigheter och ökat ansvar när det gäller att påverka arbetsorganisation, arbetsinneháll, arbetsmetoder och arbetsmiljö. Arbete skapar möjlighet till sociala relationer och sociala strukturer. Medmänskligt stöd fungerar som en buffert mot ohälsa. Gemenskap med andra människor är särskilt viktig i okvalificerade arbeten utan möjlighet till identifiering med arbetsuppgiften. En utveckling mot ensamarbete kan inte enbart betraktas ur skyddssynpunkt. Bra arbetskamrater är en källa till arbetstillfredsställelse och identitetsupplevelse och utgör ett skydd mot ohälsa i pressande situationer. Goda relationer på arbetet och gott kamratskap förebygger också isolering och bristande integration i samhället. En bra arbetsorganisation är ett hinder mot överutnyttjande, utbrändhet och stress som är olika aspekter av den ohälsa som hänger samman med människors oförmåga att hantera osäkerhet och risker i tillvaron. Arbetsorganisationsgruppen har i sin kunskapssammanställning angivit vissa kännetecken pá arbetsmiljöfaktorer som kan skapa stress och ohälsa: mekaniskt styrd arbetstakt, standardiserade rörelsemönster, -

i detalj förutbestämda arbetsmetoder och arbetsredskap, ständig upprepning kortcykliga arbetsmoment, - av höga krav på ytlig uppmärksamhet, ianspråktagande enbart eller i huvudsak motoriska funktio- - av hos individen, ner kombination ovanstående arbetsegenskaper med presta- - av tionslön, häftiga kast mellan under- och överstimulering och nattarbete. - Arbetsorganisatonsgruppen konstaterar att man ganska väl känner till vad utmärker-en god arbetsorganisation. Detta som framgår också parternas framställningar om kriterier för av egna det goda arbetet. Däremot finns det inga standardiserade vägar

dit utan varje verksamhet måste finna sin egen lösning. Krav på god arbetsorganisation är att arbetet skall ge tillfälle att uppleva mening och personligt engagemang i ar- betsuppgifterna, med och bestämma över och ta ansvar för sitt eget - rätt att vara och det gemensamma arbetet, möjlighet till både självständighet och gemenskap med andra i arbetet, yrkeskunnande och yrkesstolthet, återkoppling vad arbetsinsatsen gett för resultat, - av läro- och utvecklingsmöjlighter, rättvis lön, trygghet och i framtiden för arbete och hälsa. - nu Arbetsorganisationsgruppen går igenom och analyserar motiv, möjligheter och hinder för utveckling arbetets innehåll. Grupav slutsats är att ett systematiskt lokalt utvecklingsarbete för att pens förbättra arbetsorganisation måste avse både verksamhetens en krav och dess tekniska, mänskliga och ekonomiska förutsättning-

ar. I detta sammanhang bör .också betonas att investeringar i kapital exempelvis teknik nästan alltid ger förbättringar av arny betsmiljön. En väsentlig komponent i samhällets arbetsmiljöpoli-

tik bör därför stimulansåtgärder för ökade investeringar vara riktade främst mot områden med stora arbetsmiljöproblem, men självfallet också alla andra områden eftersom arbetsmiljöproblem

förekommer i helacarbetslivet. Arbetsledningenhar ett särskilt ansvar för att skapa beredskap för förändringar. Kartläggningar, handlingsprogram, åtgärder

och utvärdering måste utgå och styras från arbetsplatsen. Genom samarbete med sido- och överordnade kan handlingsutrymmet vidgas så det motsvarar hindrens komplexitet och ger möjligatt heter till lösningar. På så sätt integreras även arbetsmiljö och arbetstillfredsställelse med övriga faktorer som påverkar besluten

i linjeorganisationen. Arbetsmiljökommissionens erfarenhet av s.k. integrerad pro-

duktion, som tillämpas bl.a. i många japanska företag, är att nedbrytningen av gränser mellan olika avdelningar utveckling, design, marknadsföring, produktion, försäljning och m.m. samverkan i integrerade arbetsorganisationer motiverar individen bättre och skapar förutsättningar för kompetensutveckling och inflytande. Detta i sin tur ger goda förutsättningar för utveckling av bättre arbetsmiljöer. Arbetsmiljökommissionen vill understryka vikten lokala förav ändringsprocesser och lokalt förnyelsearbete. Drivkrafter för att till stand förändringsprocesser är ett arbetsorganisatoriskt nytänkande som följer de kriterier redosom visats ovan. Andra viktiga drivkrafter som behandlas i andra avsnitt i denna rapport är kunskapsutveckling och kunskapsspridning kapitel 10 samt ett system för internkontroll som ger samtliga aktörer bättre förutsättningar för aktivt deltagande avsnitt 7.1. Avgörande för om den kraftsamling som kommissionen föreslår, ska leda till bättre arbetsvillkor eller bara bli ett byråkratiskt och formellt regelsystem är aktörernas deltagande. Kommissionen anser också att det i kapitel 5 presenterade förslaget om differentierade arbetsgivaravgifter, kraftigt kommer att främja fömyelsen av arbetslivet. Arbetsmiljökommissionen föreslar att arbetsmiljölagens 2 kap. 1 § ändras. Att arbetsorganisationen ingar i arbetsmiljöbegreppet klargjordes av arbetsmiljöutredningen redan år 1976. Denna syn har dock inte fått tillräckligt genomslag i den praktiska tillämpningen. Kommissionen anser därför att det är angeläget att nu stärka den lokala aktiviteten. Lagen måste konkretiseras på ett sätt som tydliggör för de lokala parterna vilka generella kriterier som bör vara utgångspunkter när skall utveckla god man en arbetsorganisation. Den enskildes möjligheter att utvecklas och medverka i utformningen av den egna arbetssituationen måste ges en starkare betoning.

6.2.4 Löneforms- och Pä uppdrag kommissionen av har arbetsorganisationsgruppen arbetstidsfrågor särskilt studerat tvá aspekter som styrs av arbetsorganisationen och som omfattas av det breda arbetsmiljöbegreppet, nämligen löneform och arbetstid. Hälsoaspekterna har enligt arbetsorganisationsgruppen inte prioriterats tillräckligt i dessa sammanhang. Det är enligt arbetsmiljökommissionen viktigt att till lönese att forms- och arbetstidsfrågorna tas med i helhetsbedömning en av arbetsmiljön och att samhället tar det yttersta ansvaret för att förhindra att arbetstagare utsätts för ohälsa. Med hänsyn till de komplicerade sambanden mellan hälsa och löneform respektive arbetstidsförläggning, bör tillsynsmyndigheternas agerande inte grundas bara på generell kunskap, utan i normalfallen även stödjas faktorer i det särskilda fallet av som visar att det är fråga om en påtalig risk väsentligt kan som

reduceras genom anvisade åtgärder. Ibedömningama måste hänsyn också tas till verksamhetens art, så att exempelvis arbete som till sin karaktär förutsätts ske på obekväm arbetstid inte omöjliggörs.

Löneform Kunskapsläget när det gäller löneforrnens betydelse för hälsa och säkerhet har redovisats i en rapport till kommissionen som återfinns i det tidigare presenterade materialet från kartläggningen av arbeten utsatta för särskilda hälsorisker. Slutsatsen är att löneformen har betydelse för arbetstagarnas hälsa och säkerhet; ackordsarbete ökar risken för både olycksfall och andra arbetsskador. Detta samband är dock inte generellt och enkelt utan gäller för vissa typer av ackord, under vissa typer av riskbetingelser, för vissa typer av arbetsuppgifter utförda av individer som svarar på ackordet som styrmedel. Arbetsorganisationsgruppen anser att prestationslön både kan ha positiva, stimulerande och negativa konsekvenser för individen. Arbetstagare och arbetsgivare kan ha ett gemensamt intresse att använda arbetstiden effektivt t.ex. vid ackordsarbete. Men försök att styra individers beteende genom skyddsföreskrifter och utbildning kan också motverkas av intresset för att arbetet slutfört inom en viss tid. På så sätt fungerar prestationslönen som ett konkurrerande styrmedel och kan öka antalet oavsiktliga felhandlingar och risktagande. Löneformen har betydelse först i samspel med andra faktorer i arbetsmiljön. Därför är det naturligt att insatser i första hand riktas mot de risker som är förbundna med själva arbetet och andra omständigheter i arbetsmiljön. Lönedifferentiering kan också utnyttjas i positiv mening som medel för att påverka t.ex. viljan att lära sig fler arbetsuppgifter. En sådan utveckling främjar också arbetsrotation och arbetsbyte vilket är bra ur belastningssynpunkt. Arbetsmiljökommissionen anser att löneformen har betydelse som arbetsmiljöfaktor. Därför anser kommissionen att det i arbetsmiljölagens 2 kap. 1 § bör tas in en regel om att löneforrner som innebär påtaglig risk för ohälsa eller olycksfall inte skall användas. Arbetsmiljökommissionen anser också att det är viktigt att stödja utvecklingen av lönesystem som främjar kompetensutveckling, flexibilitet och mångkunnighet. Arbetslivsfonden bör kunna bidra till projekt med arbetsorganisatorisk inriktning som innebär utveckling av löneforrner som stimulerar personlig utveckling och delaktighet.

Arbetstider Inom ramen för kartläggningsgruppens arbete har frågan om Skiftarbete behandlats ur hälsosynpunkt. Enligt en forskningsrapport som utarbetats för gruppens räkning är oregelbundna och obekväma arbetstider, i synnerhet om de medför nattarbete, för-

enade med ökad risk för sömn- och vakenhetsrubbningar, olyckshändelser och hjärtsjukdomar. Samma slutsatser kan också dras av flera forskningsprojekt som genomförts vid statens institut för psykosocial miljömedicin IPM. Arbetstiden regleras genom arbetstidslagen, oftast har men kollektivavtal ersatt lagen som är dispositiv. Denna allmänna reglering tillåter arbetstider som i sig utgör en belastning ur hälsosynpunkt. Detta i sig är ett förhållande måste accepteman ra. Många av välfärdstjänstema, främst vård- och omsorg men också t.ex. processindustrin kräver arbete pá obekväm tid. Även våra krav på sociala aktiviteter och sättet att organisera privatlivet ställer sådana krav, t.ex. kvälls- och helgöppna affärer, restauranger osv. Arbetstidskraven kan vara särskilt betungande för kvinnor. Deras behov av utrymme för att vara ett nödvändigt stöd för barn och i vissa fall även för gamla föräldrar är oftast större än männens. l detta sammanhang måste belastningen på ensamstående föräldrar särskilt uppmärksammas. Redan påfrestningarna fasav ta arbetstider är stora för många kvinnor. Deras marginaler för att klara heltidsarbete är begränsade och ännu svårare kan det vara med oregelbunden arbetstid. Ofta arbetar dock kvinnor inom sektorer med mycket obekväm tid, t.ex. inom vården. Kommissionen anser inte att det kan bli aktuellt med generellt förbud mot viss typ av arbetstidsförläggning eller mot nattarbete. Bedömningen måste göras från fall till fall och påverkas av vilken typ av verksamhet det är fråga om. Kommissionen anser att det är viktigt att man vid utformning av ett arbete särskilt beaktar om det skall utföras på en arbetstid i sig utgör som en hälsomässig belastning. Arbetet måste då utformas och organiseras så att den sammantagna belastningen inte leder till fysisk eller psykisk ohälsa. Arbetets innehåll, bemanning, organisation och ledningsformer skall utformas med hänsyn till att arbetstidsordningen i sig redan innebär en stor påfrestning pä hälsan. Arbetsmiljökommissiønen anser att arbetstidsförläggning måste ses som en viktig arbetsmiljöfaktor. Därför föreslår kommissionen också att det i arbetsmiljölagens 2 kap. 1 § bör tas in en regel om att förläggning av arbetstider som innebär påtaglig risk för ohälsa eller olycksfall inte skall användas.

6.3 Individens och

ansvar rättigheter

En ökad lokal aktivitet och ett effektivare förebyggande arbetsmiljöarbete förutsätter enligt kommissionens mening att den enskilde arbetstagarens erfarenheter och engagemang i arbetet och arbetsmiljön får ökat utrymme. De enskilda individerna har självklart också möjligheter att kollektivt, dvs. genom sin fackliga

organisation, påverka förutsättningarna för arbetet. l många fall är detta den effektivaste vägen. Den enskilde individen har rätt att kräva att arbetet skall vara så säkert som möjligt så att det inte leder till olycksfall eller ohälsa. Individen skall också kunna kräva att arbetet möjligger heter till variation, social kontakt, samarbete och sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter. Personlig och yrkesmässig utveckling, självbestämmande och yrkesmässigt skall efteransvar strävas. Kommissionen menar vidare att den enskilde också har ett ansvar att medverka i arbetsmiljöarbetet och delta i genomförandet av åtgärder som har beslutats. Regler om detta finns i 3 kap. 4 § arbetsmiljölagen. Arbetsgivaren har för att förebygga ansvar ohälsa och olycksfall, arbetstagarna måste aktivt följa men skyddsföreskrifter m.m. och medverka till att förhindra olyckor och ohälsa, t.ex. genom att påtala brister och risker i arbetsmiljön och att medverka i att skapa en god psyko-social arbetsmiljö. Arbetsmiljökommissonen anser att 3 kap. 4 § i arbetsmiljölagen bör ändras så det klart framgår att individen är delaktig i det lokala arbetsmiljöarbetet. En arbetsorganisation som ger en sådan frihet att individen själv kan hantera de krav arbetet ställer kan leda till ökad delaktighet i ansvaret för den egna hälsan. Därför är det viktigt att utveckla en demokratisk arbetsorganisation för att förbättra individens situation i arbetslivet. Flexibla arbetsformer den som ger enskilde ökad delaktighet i verksamheten skall eftersträvas. På så sätt öppnas också möjligheter till personlig och yrkesmässig utveckling. Arbetsmiljökommissionen anser att möjligheten att öka inflytandet för den enskilde arbetstagaren bör övervägas inom för ramen en kommande översyn av arbetsrätten.

Utbildning

6.4.1 Arbetsmiljökun- Brister i arbetsmiljön får långtgående konsekvenser inte bara för skap i utbildningen den enskilde i form av skador, lidande och utslagning från arbetslivet utan även för samhället i stort genom kostnader för bl.a. sjukfrånvaro, rehabilitering och förtidspensionering. En målmedveten satsning för att öka kunskaperna och förståelsen för arbetsmiljöfrágoma kan bidra till att minska arbetsskador och utslagning från arbetslivet. Därför är det angeläget att satsa på en förbättrad utbildning i arbetsmiljöfrågor på alla nivåer i utbildningssystemet. I skolan grundläggs många våra värderingar. Därför är det av angeläget att arbetsmiljökunskap i framtiden får tillräckligt utrymme i undervisningen. Syftet bör att grunduppfattvara ge en

ning om det egna ansvaret för arbetssituationen, om möjligheterna att påverka situationen och om de rättigheter man har som anställd. Grundskolan skall förbereda eleverna för arbetet genom teoretisk och praktisk arbetslivsorientering samt genom studie- och yrkesorientering. Arbetsmiljöfrágorna ingår här som en del. Gymnasieskolan omfattar ett 25-tal linjer med ett 60-tal grenar. Läroplanen omarbetas successivt. De direktiv som gäller för undervisningen i arbetsmiljöfrágor skiljer sig mellan olika utbildningslinjer. Alla elever skall dock enligt läroplanen ha fortsatt arbetslivsorientering och studie- och yrkesorientering. För flertalet teoretiska linjer är undervisning i arbetsmiljökunskap inte obligatorisk. Kunskapen om människans fysiologi och psykologi kan också behöva förbättras. Arbetsmiljöutbildningen skall enligt planerna integreras med undervisningen i olika ämnena. Bristande kunskaper, avsaknad av studiemateriel etc. är några orsaker till att målen för undervisningen i arbetsmiljöfrågor inte alltid kan uppfyllas. Arbetsmiljökommissionen anser att dessa förhållanden måste ändras. Det måste ges tid för ämnet samt finnas intresse och byggas upp kompetens hos de lärare som skall förmedla kunskaperna. Ett projekt med rubriken Förbättring av arbetsmiljöundervisningen i skolan drivs av en arbetsgrupp med representanter för skolöverstyrelsen och arbetsmiljöinstitutet. Arbetet inriktas pá grundskolan och gymnasieskolan. Gruppens arbete hittills har resulterat i ett förslag till en lárarhandledning för att förbättra arbetsmiljöundervisningen i grundskolan.

6.4.2 Tillämpning i En de första arbetsmiljöer eleverna kommer i kontakt av som skolan med är den egna skolan. Särskilt i den yrkesinriktade gymnasieutbildningen förekommer lokaler, maskinell utrustning, laboratorieutrustning, fordon m.m. av samma slag som i yrkeslivet. Det kan också gälla nedslitna lokaler, psykiska och sociala faktorer som t.ex. att uppnå målen i studieplanerna, relationer mellan elever, mobbning och våld etc. Arbetsgruppen för översyn av vissa bestämmelser i arbetsmiljölagen har i sitt betänkande Ds 1989: 5 Elevmedverkan i arbetsmiljöarbetet, m.m. föreslagit att eleverna skall få en lagfäst rätt att medverka i skyddsverksamheten genom egna representanter. Arbetsgruppen föreslår också att den som driver skolan skall se till att elevrepresentanterna får den utbildning och den ledighet som behövs för uppdragen. Att eleverna medverkar aktivt i skolans interna arbetsmiljöarbete är, enligt kommissionens mening, viktigt av flera skäl. Engagemanget kan dels bidra till breda och accepterade lösningar pá arbetsmiljöproblem och dels påverka attityderna till arbetsmiljöarbetet. Eleverna får t.ex. möjlighet att utse egna representanter

som deltar i skyddsronder och vid skyddskommittésammanträden. Som en förberedelse för arbetslivet fär de pä sä sätt insyn i den samverkan mellan arbetsmarknadens enligt god parter som svensk tradition är motor i ett aktivt arbetsmiljöarbete. Det är viktigt att arbetsmiljön i skolan i ett helhetsperspekses tiv. Ungdomars tendenser till mobbning bör ställas i relation till den psykiska arbetsmiljön för lärare och elever, och den yttre skolmiljön bör relateras till enskilt och kollektivt beteende, för att skolan som arbetsplats skall bli bättre arbetsmiljö för alla en som arbetar och verkar där.

6.4.3 Yrkesutbildning- Arbetsmiljökommissionen har under arbetets gång besvarat en en i gymnasieskolan remiss frän skolöverstyrelsen angående den yrkesinriktade gymnasieutbildningen. Förutom vad som sagts ovan framhölls i remissvaret att det i många yrken är nybörjare som utsätts för stora risker för arbetsskador. Kommissionens kartläggning av de mest utsatta arbetena visar att det framför allt är de elever lämnar gymnasieskosom lans yrkesinriktade linjer kommer till yrken med stora påsom frestningar. Det är därför särskilt viktigt att dessa elever får kunskaper om sambanden mellan arbete och hälsa. Vidare påpekas i remissvaret vikten av att det finns välutbildade lärare inom området. Arbetsmiljökunskap bör därför föras in i den grundläggande lärarutbildningen. För att klara fortbildningen i ämnet av redan verksamma lärare mäste särskilda insatser göras. Skolhälsovården kan här göra betydelsefulla insatser.

Rehabilitering

Den enskilde individen har oftast små möjligheter att i nuvarande system skynda på sin rehabilitering. Samverkan mellan olika aktörer fungerar inte alltid tillfredsställande och individerna fastnar därför i remissrundor med långa väntetider och fördröjningar som följd. Individen tappar sitt självförtroende och sin självkänsla på grund för läng väntan. Att längre tids frånvaav en ro frán arbetet leder till sådana effekter har bl.a. rehabiliteringsberedningen tidigare belyst.

Individen i centrum Arbetstagamas rätt till rehabilitering framgår det rehabiliteav ringsansvar som arbetsmiljökommissionen föreslår att arbetsgivaren skall ha. Ansvaret omfattar både att utreda rehabiliteringsbehovet och att medverka i genomförandet olika slags insatav ser. De rehabiliteringsinsatser som planeras och genomförs mäste självfallet grunda sig inte bara på den enskildes acceptans utan

även på hans hennes aktiva medverkan. Hur vägen tillbaka till arbete skall stakas ut och hur det samlade resultatet till slut blir beror till stor del på individen. Men individen har också ett behov stöd och hjälp från arbetsledning, fack, arbetskamrater, att myndigheter m.fl. Rehabiliteringinsatsema måste planeras med större hänsyn till samverkande faktorer psykologisk, social, medicinsk och yrav kesmässig karaktär. insatserna bör utgå från den enskilde individen och inte från olika rehabiliteringsaktörers intressen. Det innebär bl.a. tidsmässigt bättre samordning bör eftersträvas. att en I kontakterna med den enskilde individen krävs att alla parter arbetar informellt och personligt. Arbetstagarens integritet måste i alla sammanhang respekteras sådana hänsyn får inte leda men till avstår från att möta problemen i deras rätta miljö. För att man att chefer och arbetsledare skall kunna ta sig an problemen behöde god bild situationen och stöd för sitt agerande. ver en av

Ändringar och anpassning arbetet krävs ofta i ett rehabilite-

av ringsfall. Eftersom sådana åtgärder kan påverka omgivningen, dvs. arbetskamraterna, har facket viktig stödjande funktion en både gentemot den enskilde som rehabiliteras och mot arbetskamraterna. En positiv inställning från omgivningen är avgörande för rehabiliteringen lyckas och den som befinner sig i en om rehabiliteringssituation kan också ha behov av stöd för att ta tillvara sina rättigheter vilket ytterligare markerar fackets roll. Ambitionen i rehabiliteringsarbetet bör vara att ge fler individer förutsättningar att fortsätta eller återgå i arbete. Det finns dock situationer individs självklara rätt till avlastning och när en pension inte skall ifrågasättas. Arbetsmiljökommissionen stödjer rehabiliteringsberedningens förslag individen rätt att begära att arbetsgivaren genomför att ge arbetsplatsutredning. Kommissionen anser vidare att indivien den bör rätt att vända sig till försäkringskassan och begära ges ingripande om rehabiliteringsprocessen avstannar.

Om individ och hel- En rehabiliteringsinsats inleds i regel med något specifikt prohetssyn blem i sikte. Under arbetet framgår det ofta att rehabiliteringen inte är enkelt lösbar fråga, utan att vidare grepp på individens en situation måste till stödåtgärder skall bli verkningsfulla. om Det är därför angeläget att varje inblandad intressent arbetar med det överordnade målet individens rehabilitering till me- ningsfullt arbete för ögonen. Detta kan innebära att perspekti- vet måste vidgas och omfatta än en analys av den faktor som mer ursprungligen ansågs vara grunden till rehabiliteringsbehovet. Det måste dock noteras att ingen aktör kan tillägna sig en komplett helhetssyn. Alla är i praktiken hänvisade till den sektor, som motsvarar det kompetensområdet. Den ende som har maxiegna mal information och helhetssyn ur individperspektivet är indien viden själv. Det gäller därför för de olika rehabiliteringsaktörerna

att utifrån en helhetssyn avgränsa det egna kompetensområdet och möta individen med respekt. En rad belastningar utanför arbetet påverkar arbetstagaren och kan leda till att denne inte orkar med sitt arbete. De faktorer som är att hänföra till arbetstagarens sociala situation utanför arbetet kan hanteras av de organ som svarar för sådan verksamhet, t.ex. av socialtjänsten. Det är viktigt att sociala insatser samordnas med arbetsplatsens insatser. Förändrade och ökade krav på arbetsgivaren diskuteras som närmare i kapitel 7 leder till att möjligheterna för den enskilde arbetstagaren ökar. Därmed ökar också kraven på denne att aktivt medverka i rehabiliteringsarbetet. Personer med längre sjukskrivning måste t.ex. vara beredda att utifrån sina förutsättningar aktivt delta i olika åtgärder för att pröva och utveckla arbetsförmågan. Enligt arbetsmiljökommissionens uppfattning bör de ekonomiska incitamenten för den enskilde individen vara

så utformade att de intresserar henne honom för återgång till

en arbete genom rehabilitering. Det är primärvården, vårdcentralen, som är den första instansen man möter i hälso- och sjukvården. Det är dit människor är vana att gå med sina besvär även när orsaken kanske är en arbetsskada. Detta är fallet på alla de mindre orter där det inte finns någon företagshälsovård på platsen. Så är också fallet för dem som är anslutna till en branschhälsa som ligger långt från hemorten arbetsplatsen. Arbetstagarna på de många småföretag som över huvud taget inte är anslutna till någon företagshälsovård går också dit. Till primärvården kommer också de som inte har ett arbete, dvs. de unga, de gamla och de som är utslagna från arbetsmarknaden eller aldrig kommit in där. Primärvården är således ofta den första vårdinstansen som man möter och därför är det i många fall naturligt att även påbörja sin rehabilitering där. Eftersom många av rehabiliteringsfallen innehåller problematik kring såväl sociala som psyko-sociala faktorer bör övervägas om inte primärvården borde förstärkas med kompetens och resurser för detta.

Arbetsplatsens roll Det är av avgörande betydelse för resultatet rehabiliteringsav en insats att man behåller kontakten med arbetsplatsen och arbetskamraterna. En längre tids sjukskrivning innebär en betydande risk för att den enskilde skall fastna i en sjukroll. En t.ex. på person som grund av en arbetsskada måste sjukskriven, får ofta ett vara ökande arbetshandikapp längre han är sjukskriven. En fördröjning på bara några månader, i vissa fall veckor, med insatserna för att återfå en sjukskriven i arbete innebär betydande risker för att personen inte skall kunna rehabiliteras.

Att den enskilde kan behålla sin identitet som arbetande individ är viktigt för den process som skall leda tillbaka till arbete. Rehabiliteringsinsatserna bör så långt möjligt genomföras på eller i anslutning till arbetsplatsen. Genom att utveckla kunskaperna och engagemanget på arbetsplatsen kan man skapa de bästa förutsättningarna att identifiera och förebygga begynnande problem. Genom väl utvecklade och fungerande rutiner kan den sjukskrivne behålla kontakten med arbetsplatsen och därigenom lättare behålla sin identitet i arbetslaget. Detta förutsätter att reglerna om rätt till sjukpenning medger en sådan kontaktverksamhet. Problem som rör anpassning och rehabilitering bör lösas sa nära människans vardag som möjligt och om möjligt i det egna arbetslaget. Erfarenheten visar att arbetskamratemas stöd är en viktig förutsättning för ett positivt resultat av en rehabiliteringssatsning. Initiativet där anställda med kamratskapet som grund engagerar sig för arbetskamrater som på olika sätt visar att de har problem bör därför stödjas. Erfarenheten visar också att goda kontakter mellan arbetsledning och anställda skapar ett gott klimat för rehabilitering. Om arbetsledningen får stöd av olika specialister kan många problem lösas i den egna miljön och med begränsade resurser. För att rehabiliteringsátgärder skall ge mer bestående effekter bör de ofta kombineras med arbetsmiljöförbüttrande atgärder för arbetstagaren eller en grupp av anställda, ex. genom anpassning av utrustning, arbetsformer och arbetsorganisation. Det kan gälla arbetsrotation, arbetsutvidgning, ändrade arbetstider, olika slags avbrott i arbetet etc.

Det är i linjeorganisationen ansvaret och ofta också de bästa

förutsättningarna finns att bedöma behovet av insatser och se till

att dessa kommer till stånd. Företagshälsovården kan här vara en viktig resurs men kan aldrig ta över arbetsledningens ansvar. Med en väl utbyggd företagshälsovård som har goda kunskaom arbetsplatsen, organisationen m. m. borde det vara möjper ligt att i högre utsträckning än vad som för närvarande är fallet se till att det finns kontakt mellan de långtidssjukskrivna och företagshälsovården. I samband med genomförandet av den lagfästa sjuklönen kan det förväntas att företagshälsovårdens roll i rehabiliteringsarbetet förändras. Naturligtvis måste en bättre samverkan mellan primärvården, försäkringskassan, arbetsförmedlingen och arbetsplatsen också komma till stånd. Den behandlande läkaren är kanske den som vid sidan om arbetsplatsen först borde kunna lägga märke till om sjukdomen har anknytning till arbetet. Ett problem i detta sammanhang är att kunskaperna om arbetsförhållanden är bristfälliga framför allt hos sjukhusläkare men även inom primärvården. Ett annat problem är att primärvården och akutsjukvården när de uppmärksammat ett fall som riskerar leda till långvarig sjuk-

skrivning och rehabilitering sällan har den tid krävs för att som noga diskutera igenom problematiken.

Sekretessfrágor Sekretessbestämmelser till skydd för uppgifter den enskildes om hälsotillstånd och andra personliga förhållanden skall gälla för ,fia-w alla som medverkar i rehabiliteringsarbetet. En huvudprincip i all sekretesslagstiftning är att det är den till förmån person vars sekretesskyddet gäller, som förfogar över sekretessen. Den som arbetar i anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet får utnyttja sekretessbelagda uppgifter för sitt uppdrag, får men inte röja dem för annan. Den deltar i sådan verksamhet, som ex. i skyddskommitté enligt 6 kap. 9 § arbetsmiljölagen, får dock lämna sekretessbelagd uppgift vidare till ledamot i facksin egen liga organisations styrelse om han underrättar denne förbudet om att röja uppgiften. Förbudet gäller då även styrelseledamoten. En huvudregel om skydd för den enskildes integritet finns i lagen 1980: 11 om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m. fl. Där föreskrivs att den tillhör hälso- och sjukvårdspersom sonalen inte får röja vad han eller hon har erfarit den enskilom des hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Personalen inom företagshälsovården är primärt bunden den av ovannämnda sekretessbestämmelsen i tillsynslagen. Sekretessbelagda uppgifter får enligt lagen inte lämnas ut till personal utanför

aktuell rehabiliteringsverksamhet utan den berörde personens

samtycke. Sekretesslagstiftningen bör ha en utformning underlättar som samverkan mellan olika aktörer. För att åstadkomma detta bör kretsen som omfattas tystnadsplikten vidgas till att omfatta av alla som yrkesmässigt eller som förtroendevalda i engagares rehabiliteringsarbete. Kommissionen föreslår därför att en samlad översyn görs av behovet av att ändra nuvarande sekretessbestämmelser med syfte att undanröja hinder för en smidig samverkan mellan rehabiliteringsaktörema.

Ökade insatser för psyko- Arbetet utgör grunden för mångas självkänsla och självuppfattsociala frågor ning. Vi då från arbetets utgår positiva förstärkningseffekter. Ett väl fungerande arbete rymmer kontakter, stimulans, utveckling m. m. Det kan dock vara svårt att lägga och fördela arbete, upp ansvar och inflytande så att man lyckas finna de rätta kombinationerna som behövs för att skapa det goda arbetet. Även i progressiva och upplysta miljöer förekommer individuellt och kollektivt ointresse för medarbetares välbefinnande. Många orkar inte bryta mot kollektiva attityder och på lika villkor stödja en arbetskamrat som hamnat utanför För att gruppen. ändra sådana mönster behövs andra och friskare än hittills. grepp De psyko-sociala miljöfrågoma bör ges en tyngre roll i arbetsmiljöarbetet. Särskilt inom den växande service- och tjänstesek-

torn är det viktigt att dessa frågor blir ytterligare belysta. Det gár inte att ná förbättringar inom området sá länge de psyke-sociala frågorna individualiseras, ofta med personlig stämpling, och en inte áterförs sá att de leder till förbättring av arbetsmiljön och arbetsorganisationen. En mobilisering kring de psyko-sociala frábör med fördel kunna drivas med stöd av arbetslivsfonden. goma

Arbetsgivaransvaret

I tidigare avsnitt har behandlats bl.a. arbetsmiljöbegreppet, arbetsförhållandena och det traditionella arbetsmiljöperspektivet. En slutsats är att det behövs ett nytt synsätt, nytänkande och nya incitament för att öka effekten av de stora insatser som redan görs med de ganska omfattande resurser som står till buds.

7.1 förebyggande verksamhet Arbetsgivarens

7.1.1 Ändringar i Arbetsrniljökommissionen att ett de mest angelägna

anser av arbetsmiljölagen insatsområdena är företagens och förvaltningamas interna arbetsmiljöarbete där arbetsgivare och arbetstagare gemensamt skall åstadkomma en god miljö. Detta synsätt bör framgå redan i inledningen till arbetsrniljölagen. Kommissionen föreslår också att man i arbetsmiljölagens 3 kap. tar in en ny paragraf 2 a där kraven på ett systematiskt arbetsmiljöarbete klart framgår. Kommissionen vill också kraftigt understryka att arbetsmiljöarbetet måste utgå från en helhetssyn som vidgas till att också i praktiken omfatta psykiska och arbetsorganisatoriska frågor. Det är den lokala aktiviteten som måste öka för att det förebyggande arbetsmiljöarbetet skall kunna förbättras. Därför är det viktigt att stödja alla lokala aktörer. Detta har behandlats i avsnittet om individen i centrum och vi återkommer till det i kapitlet om partssamarbete.

Den ökade lokala aktiviteten och vidgning arbetsmiljö-

en av begreppet, bör leda till att det förebyggande arbetet utvecklas så att man kan förhindra att riskerna över huvud taget behöver yttra sig i form av skador. Frågan om det finns risk för fysisk eller psykisk belastning som kan ge upphov till ohälsa måste bedömas utifrån flertal utgångspunkter. Även kunskapen ett om om sambanden mellan miljö och hälsa hela tiden ökar, måste man i ett effektivt förebyggande arbete beakta symptom, vars orsakssamband kan vara mer eller mindre väl dokumenterade. Sådana indikationer kan t.ex. vara hög sjukfrånvaro, förekomst av vissa psykosomatiska reaktioner, uttalad otrivsel, hög personalomsättning, relationsproblem etc. Även de anställdas bedömegna

410o9s7.s0u:49 n 97

ningar arbetets belastningar och deras definitioner av vad som av är arbetsmiljöproblem måste beaktas. Arbetsorganisationsgruppen har i sin rapport bilagedel B uppmärksammat ett antal tidiga vamingssignaler av mer social karaktär.

7.1.2 Internkontroll Arbetsmiljölagen ramlag med allmänt hållna bestämmelser. är en När lagen kom till var det viktigt att fastslå arbetsgivarens huvudansvar för arbetsmiljön. Utvecklingen har nu visat att man också tydligt måste ange att arbetsmiljöarbetet skall integreras i linjen, planeras, genomföras och följas upp systematiskt, dokumenteras m.m. Det traditionella arbetsmiljöarbetet har ofta burits upp av stort engagemang och drivits på av eldsjälar. Riskerna med den bristfälliga integreringen i linjen är att arbetsmiljöarbetet i alltför stor utsträckning karakteriserats av akuta utryckningar och mer blivit efterhjälpande än förebyggande. Detta ledde bl.a. till att belast-

ningsriskema som ofta förutsätter en ganska långvarig exponering innan skadan blir akut uppmärksammades i större skala

först när belastningsskadorna blev en snabbt ökande del av arbetsskadoma. Man borde, kan vi i efterhand konstatera, ha utgått från en helhetssyn och prioriterat en övergripande analys av arbetsmiljöförhállandena i stället för att behandla de traditionella riskfaktorema maskinsäkerhet, buller, belysning, kemikalier etc. var för sig. Då hade man också genom det lokala arbetet tidigare kunnat eliminera många skadliga belastningsfaktorer. I detta arbete skulle även företagshälsovården ha kunnat spela en mer aktiv roll. I det traditionella arbetsmiljöarbetet behandlas frågorna ofta av en särskild skyddsorganisation. I denna sidoordnade roll är skyddsorganisationen ofta mycket välutbildad och välinformerad. Problemet är att kunnandet inte tränger fram och påverkar de strategiska besluten i linjen. Där sker prioriteringarna

enligt andra kommersiella och produktionstekniska värdering-

Det är därför viktigt att skapa insikt och vilja till att likställa ar. hälsa, miljö och säkerhet med andra centrala faktorer som produktion och ekonomi. Arbetsmiljökommissionen understryker därför vikten av att arbetsgivarens ansvar görs tydligt. Detta innebär att han skall: O Ha klara intentioner och riktlinjer för arbetsmiljöarbetet. Han skall, som en del i linjearbetet, beskriva mål och medel för arbetsmiljöverksamheten och fördelningen av ansvar, befogenheter och resurser för arbetet. O I en prioriterad åtgärdsplan redovisa de konkreta åtgärder som skall genomföras för att uppnå de uppställda målen. Planen och prioriteringarna skall utgå från verksamhetens riskbild. Som underlag skall bl.a. användas intern arbetsskadestatistik,

arbetsskadeutredningar, riskanalyser samt sjukfrånvaro- och övrig statistik som visar på riskernas förändring. O Göra de interna kontroller av verksamheten som behövs för att säkerställa att de uppställda målen och lagstiftningens krav uppfylls. O Dokumentera målsättning, organisation, åtgärdsplaner, uppföljningar och rutiner m.m. för arbetsmiljöarbetet. Dokumenten skall sedan ligga till grund för bl.a. tillsynsmyndighetemas bedömning av företagets förvaltningens sätt att bedriva sitt arbetsmiljöarbete. En tillförlitlig rapportering av arbetsskador på arbetsstället och i företaget motsvarande är en nödvändig förutsättning för förebyggande insatser. Den kunskap man får genom att rapportera, sammanställa och följa upp arbetsskadoma i företaget och på arbetsstället måste aktivt användas som underlag i det förebyggande arbetet och snabbt leda till åtgärder. Att denna återkoppling fungerar och att åtgärderna följs upp och utvärderas, är viktiga delar i intemkontrollen. Kommissionen vill i detta sammanhang framhålla vikten av en väl fungerande, systematisk introduktion i arbetet. I arbetsmiljölagen 3 kap. 3 § krävs att Arbetsgivaren skall se till att arbetstagare fár god kännedom om de förhållanden, under vilka arbetet bedrivs, och upplyses om de risker som kan vara förbundna med arbetet. Av förarbetena framgår att arbetsgivaren skall ombesörintroduktion och meddela instruktion i olika avseenden samt se till att arbetstagare har den utbildning som behövs. Vidare står det i propositionen om arbetsmiljölag m.m. prop. 197677: 149 att Det är nödvändigt att arbetstagaren har kännedom om föreliggande yrkesskaderisker, t.ex. om riskerna vid arbete med viss maskin eller visst redskap eller vid arbete med eller bearbetning av farligt ämne. Det måste vidare vara klart att den anställde vet vilka skydd som finns, hur de skall användas och hur man skall arbeta för att undgå risker. Skyddsinstruktion bör ingå som en del av arbetsinstruktionen. Trots dessa tydliga markeringar, finns fortfarande stora brister i introduktionsrutinerna inom en stor del av arbetslivet. Särskilt när det gäller ungdomar måste detta beaktas. Att ungdomar under den första perioden av sitt yrkesliv i ökad utsträckning tenderar att ta tillfälliga jobb, får inte leda till att de inte får ordentlig introduktion och risk- och skyddsinformation. I arbetarskyddsstyrelsens informationssystem om arbetsskador ISA redovisas 5 650 anmälda arbetsskador bland minderåriga under åren 1985-1988. 43 procent av olycksfallen skedde under juni och juli. 42 procent ledde till mer än åtta dagars sjukskrivning. Enligt TFA:s register skadades under 1984 och 1985 500 ungdomar under 20 år så allvarligt att det bedömdes ge upphov till bestående men. I en undersökning av allvarliga olycksfall bland ungdomar framgår att ungdomarna själva ofta tror att skadan

skulle kunnat förhindras om de, genom ökad kunskap, ändrat sitt beteende eller minskat risktagande. De anser således själva att de inte fått tillräcklig utbildning och introduktion. Kommissionen anser att både företag och tillsynsmyndigheter i större-

utsträckning måste uppmärksamma att det skall finnas fungerande

introduktionsrutiner som löpande följs upp.

7.1.3 Ny företags- En utveckling i näringslivet mot uppdelning i fristående resultatstruktur divisionalisering, ökat anlitande och enheter, av entreprenörer ensamföretagare m.m. får inte leda till försämrade arbetsmiljöförhållanden och en uttunning av arbetsmiljöansvaret. Entreprenadverksamheten växer inom många sektorer. Exempel på ett växande område är tjänsteentreprenad där antalet sysselsatta har vuxit med 37 procent mellan åren 1970 och 1983. Här karakteriseras-företagsstrukturen små företag. År 1983 av hade 82 procent av dessa färre än 10 anställda och 42 procent var ensamföretag. Det finns en tendens att anlita entreprenörer eller underentrep-

renörer för uppgifter som tidigare sköttes inom den egna verk-

samheten. Man divisionaliserar, bryter ut delar företag och förvaltningur ar och gör dem till fristående juridiska personer. Dessa organisatoriska förändringar avspeglar en pågående specialisering och en rationaliseringsprocess. Den snabba utvecklingen av kunskap och teknik skyndar på specialiseringssträvandena. Andra orsaker kan vara behovet att smidigt reglera arbetsstyrkan och att minska administrationen och förkorta beslutsvägama. Utvecklingen mot uppdelat ansvar kan leda till att informations- och utbildningsinsatser samt en förnyelse av arbetsorganisationen försvåras. Personalen är splittrad på tillfälliga arbetsställen. Inom t.ex. fastighetsskötsel, lokalvård och varudistribution är entreprenad en vanlig verksamhetsform. Företagen är ofta små.

Genomsnittet är 2,4 anställda företag inom transport. Perso-

nalomsättningen är stor. Inom fastighetsskötsel och lokalvård arbetar 40 000-50 000 invandrare. Inom skogsbruket ägs två tredjedelar av skogsmaskinerna av entreprenörer ensamföretagare eller är arbetstagarägda ATägare. De rena ackorden försvann i skogsbruket genom en lönereform i mitten av 1970-talet. Att skogsbolagen endast till en mindre del själva äger skogsmaskinerna, har lett till arbetsformer där sjálvexploateringsgraden bland entreprenörer och AT-ägare är hög. Detta märks bl.a. i det höga arbetstidsuttaget. Samtliga dessa exempel visar att arbetsgivaren ofta har små möjligheter att själv påverka arbetstagarnas arbetsmiljöförhållanden. Arbetsgivaren kan också få svårt att tillämpa en helhetssyn. Inte minst i rehabiliteringsresonemang måste sådana särskilda förutsättningar beaktas.

7.1.4 Regleringen av Utöver det vanliga arbetsgivaransvaret finns i arbetsmiljölagen ansvar på gemensam- för den råder ansvarsformer samordningsansvar, ansvar som ma arbetsställen m.m. över ett arbetsställe, ansvar för lokal och markupplåtare som kompletterar arbetsgivaransvaret i situationer där den egna arbetsgivarens handlingsutrymme är begränsat. Det är viktigt att påpeka att dessa ansvarsformer avser att komplettera och inte att ersätta arbetsgivaransvaret. I sådana situationer kan det i praktiken vara svårt för både arbetsgivare, skyddsombud och skyddskommitté i entreprenadföretaget att besöka arbetsställena där entreprenaduppdragen utförs. Särskilda svårigheter finns när entreprenaden är sådan att arbetet skall utföras på tider då den stadigvarande verksamheten inte är i gång. Detta gäller exempelvis för nattvakter, i vissa städoch underhällsarbeten m.m. Regleringen samordningsansvar på gemensamma arbetsav ställen tillkom ár 1974 för byggnadsverksamhet och utvidgades år 1978 till att omfatta hela arbetslivet. Den beskrivna utvecklingföretagsstruktur, entreprenadverksamhet m.m. aktualiserar en av frågan om en översyn av denna reglering. Arbetsmiljökommissionen anser att ansvarsreglerna för dem som upplåter lokaler och råder över arbetsställen behöver ses över och utvecklas. Det bör tydligt framgå att dessa aktörer har ett direkt ansvar att vidta arbetsmiljöförbättrande åtgärder som inte kan utkrävas av arbetsgivare som t.ex. hyr lokalerna eller har anställda som tillfälligt utför arbete på ett arbetsställe. Kommissionen vill också uppmärksamma att i företagens förvaltingarnas internkontroll bör ingå rutiner för att klargöra ansvaret för inhyrda entreprenörers arbetsmiljöförhållanden. Arbetsgivaren som tar ett entreprenaduppdrag har ofta svårt att påverka arbetsmiljön inom den stadigvarande verksamheten. Det är därför viktigt att den som råder över arbetsstället och den stadigvarande verksamheten och lägger ut arbete på entreprenad också beaktar arbetsförhållandena för de entreprenadanställda. Kontraktsutformning och rutiner för kontroll av entreprenadföretagets arbetsmiljöstandard bör utvecklas. I sin systemtillsyn bör yrkesinspektionen på motsvarande sätt ägna särskild uppmärk-

samhet åt företagens motsvarande entreprenadrutiner. Inspek-

tionen bör också omfatta arbetsmiljön för entreprenörer m.fl. som tillfälligt arbetar på ett arbetsställe. Sammanfattningsvis föreslar arbetsmiljökommissionen att arbetsmiljölagens regler om samordningsansvar och ansvar för den som råder över ett arbetsställe, upplåter lokaler m.m. ses över. Syftet med översynen bör vara att motverka att arbetsmiljöansvaret i praktiken tunnas ut så att arbetsmiljöförhållandena och påverkansmöjligheterna försämras för dem som arbetar på ett gemensamt arbetsställe eller på ett arbetsställe som den egna arbetsgivaren inte råder över. Man bör i översynsarbetet sträva efter att jämställa en uppdragsgivares ansvar med arbetsgivaran-

svaret, så att både uppdragsgivare och uppdragstagare kan vara adressater för yrkesinspektionens förelägganden och förbud.

7.1.5 Arbetsgivar- Arbetsställe är det grundläggande begrepp arbetsmiljölagen som ansvaret arbets- - använder som avgränsning och utgångspunkt för reglerna det ställebegreppet om lokala arbetsmiljöarbetet. Arbetsmiljölagens arbetsställebegrepp är dispositivt. Den utredning som förberedde 1977 års arbetsmiljölag menade att en enhetlig definition inte kan göras. Man får till funktionskraven se i det aktuella fallet. I de centrala arbetsmiljöavtalen tas begreppet upp. För byggbranschen säger avtalet t.ex. att arbetsstället är byggarbetsplatsen, medan det kommunala avtalet definierar arbetsstället som verksamhetsomrádet. Arbetsmiljöfrågoma måste in på alla nivåer i linjeorganisationen från företagsledningen aktivt skall uttala arbets- - som en miljöpolicy till de olika arbetsplatserna där de anställda skall kunna påverka sina arbetsvillkor. Mot bakgrund av ett sådant synsätt kan det ifrågasättas om inte arbetsställebegreppet, som avgränsning för arbetsgivaransvaret, behöver kompletteras och utvecklas så att arbetsmiljölagens avgränsning ansvaret av omfattar hela företaget motsvarande. Att ledningens policy och styrimpulser verkligen systematiskt genomförs, följs upp och utvärderas är grundtanken bakom den föreslagna intemkontrollen. I analogi med denna syn på arbetsgivaransvaret, bör också samverkansformerna i arbetsmiljöfrågor ses över. Till detta återkommer vi i kapitel Arbetsmiljökommissionen anser att den översyn av arbetsmiljölagen som tidigare har föreslagits också bör omfatta de ovan redovisade frågorna kring arbetsställebegreppet. Kommissionen tror dock inte att det är en framkomlig väg att helt ta bort dispositiviteten i arbetsställebegreppet, men det kan finnas behov av att i lagstiftningen utveckla vissa grundkrav som skall uppfyllas.

7.1.6 Yrkesinspek- Ett stöd för utveckling av god arbetsmiljö för bl.a. underhålls- och tionens förhandsservicearbete, varudistribution är yrkesinspektionens förm.m. bedömning handsgranskning. Här finns möjlighet att till omöjliga en se att arbetsförhållanden inte byggs fast vid till- eller ombyggny-, nad. Enligt plan- och bygglagen skall yrkesinspektionen yttra sig över bygglovsärenden innan byggnadsnämnden fattar beslut. Förutsättningarna för dessa yttranden grundas på försom handsgranskning av bygglovshandlingar, ändrades 1987 genom års nya plan- och bygglag. En tydligare boskillnad gjordes, så att särskilda regler om arbetsmiljö i princip skall ingå i regelsystemet

på arbetsmiljöområdet och inte behandlas i byggbestämmelser från boverket. En nyhet också att kommunen i detaljplan kan besluta att var bygglov inte behövs för att bygga till eller ändra industribyggnader. För ett sådant beslut krävs dock medgivande från yrkesinspektionen och att skyddsombud, skyddskommitté eller organisation som företräder arbetstagarna tillstyrkt ärendet. En nyhet var att byggnadsnämndema fick rätt att anpasannan sin granskning ritningar och övriga handlingar till åtgärdersa av art och till byggherrens kvalifikationer. Detta har lett till att nas yrkesinspektionen i en del fall får in otillräckligt underlag för en förhandsbedömning ur arbetsmiljösynpunkt. Sammantaget kan sägas att plan- och bygglagen renodlar ansvarsfördelningen, rationaliserar byggnadsnämndemas arbete och underlättar för sökande att snabbt sina bygglov. Ur arbetsmiljösynpunkt kan detta leda till sämre underlag och minskade möjligheter till bevakning arbetsmiljöfaktorer i ett tidigt skede. av I betänkandet Arbetsmiljöansvar vid projektering, m.m. Ds 1990: 6 arbetsgruppen för översyn av vissa bestämmelser i av arbetsmiljölagen, föreslås bl.a. vissa ändringar i arbetsmiljölagen innebär att byggherre skall se till att arbetsmiljösynpunkter som beaktas vid projektering och att samordning sker av olika delar projekteringen. Arbetsgruppen föreslår vidare att Arkitekav ter, konstruktörer och andra som medverkar vid projekteringen skall inom ramen för sitt uppdrag åstadkomma underlag för en tillfredsställande arbetsmiljö under byggskedet och vid det framtida brukandet av byggnaden eller anläggningen. Detta förslag kan ge yrkesinspektionen en egen plattform att stå på för att, oberoende av bygglovsbeviljandet, driva arbetsmiljökrav i projekteringsskedet. Arbetsmiljökommissionen anser att det är viktigt att utveckla möjligheterna att tidigt påverka arbetsmiljöns utfomning. Med denna utgångspunkt stöder kommissionen det förslag från arbetsgruppen som redovisats ovan.

7.2 Arbetsgivarens rehabiliteringsansvar

Arbetsmiljökommissionen har utifrån sina direktiv behandlat frágor om rehabilitering i arbetslivet. Som en följd av denna avgränsning har framför allt arbetsgivaransvaret och ansvaret för den enskilde arbetstagaren behandlats. Kommissionen kommer också att i kapitel 8 behandla en del frågor kring försäkringskassans roll och uppgifter. I detta avsnitt diskuteras några förändringar som är nödvändiga för att arbetsgivaren på ett bättre sätt än i dag skall kunna genomföra anpassning av arbetsplatserna och ta ökat ansvar för rehabilitering av de anställda.

7.2.1 Allmänt om Arbetsgivaren skall liksom hittills ha det fulla ansvaret när det arbetsgivaransvaret gäller arbetsmiljön och svara för arbetsmiljöanpassning av arbetsstället. Detta ansvar bör förtydligas. Arbetsgivarens ansvar för rehabilitering av enskilda anställda inom företaget förvaltningen behöver utvecklas och regleras i lag. Rehabiliteringsansvaret bör enligt kommissionens uppfattning omfatta samtliga anställda, oberoende på vilket sätt deras av arbetsförmåga blivit nedsatt. En arbetsgivares intresse av en snabb och effektiv rehabilitering av en anställd kan antas vara oberoende av orsaken till rehabiliteringsbehovet. Ansvaret begränsas dock till åtgärder som har anknytning till den egna verksamheten, dvs. som syftar till att arbetstagaren skall kunna arbeta vidare inom verksamheten. Det förefaller dock skäligt att vid en eventuell prövning av om arbetsgivaren uppfyllt sitt rehabiliteringsansvar även väga in hur rehabiliteringsbehovet upp- Státt. Arbetsgivaren skall ansvara för att resurser t.ex. både kompe-

tens, kontaktpersoner och tillräckliga ekonomiska ramar finns

tillgängliga för grundläggande insatser i detta arbete. Kraven på interna resurser måste bedömas i relation till verksamhetens karaktär och omfattning. I detta sammanhang kan påpekas att samhället har ett flertal olika möjligheter att ekonomiskt stödja och stimulera yrkesinriktade rehabiliteringsinsatser. Under de närmaste åren kommer arbetslivsfonden att aktivt kunna bidra till en ambitionshöjning av det lokala rehabiliteringsarbetet. Arbetsmarknadsmyndighetema har länge bidragit till arbetsanpassning och rehabilitering genom att på olika sätt ekonomiskt underlätta för arbetshandikappade att och behålla jobb. Genom prop. 198990: 62, fick försäkringskassan vissa möjligheter att använda sjukförsäkringsmedel till aktiva insatser. Man skulle kunna säga att arbetsgivarna pá så sätt redan i viss utsträckning i förskott har betalat delar av rehabiliteringsinsatsema. På samma sätt som arbetsgivaransvaret i arbetsmiljölagen motsvaras av ett skyddsansvar för arbetstagaren bör ett rehabiliteringsansvar för arbetsgivaren motsvaras av ett ansvar för arbetstagaren att medverka i en aktiv rehabilitering. Naturligtvis måste det individuella ansvaret relateras till individens allmänna förutsättningar eller sjukdomsbild. I avsnitt 6.5 berörs närmare den enskildes rätt till rehabilitering och hans hennes ansvar att aktivt medverka i rehabiliteringsprocessen.

Rehabiliteringsarbete pd Rehabiliteringsinsatsema bör så långt möjligt genomföras eller på arbetsplatsen i anslutning till arbetsplatsen. En grundprincip böra att vara företagets förvaltningens möjligheter skall vara uttömda innan samhällsorganens resurser tas i anspråk. Erfarenheten visar att goda kontakter mellan arbetsledning och anställda skapar ett gott klimat för rehabilitering. Om arbetsledningen får stöd av olika specialister kan många problem lösas i

den miljön och med begränsade resurser. Arbetskamrateregna stöd är viktig förutsättning för ett positivt resultat av en nas en rehabiliteringssatsning. Initiativ där anställda med kamratskapet grund sig för arbetskamrater som på olika sätt som engagerar visar att de har problem bör därför stödjas. Samarbete mellan arbetsgivaren och det lokala facket i dessa frågor är av avgörande betydelse. Fackets roll bör bl.a. vara att stödja den enskilde i rehabiliteringsarbetet och fungera pådrivande gentemot arbetsgi-

varen. En förutsättning för att rehabiliteringsverksamheten skall kunfungera effektivt är att arbetsgivaren ställer upp mål, genomför na åtgärder och följer resultaten på ett systematiskt sätt. Det är i upp linjeorganisationen de bästa förutsättningarna finns att bedöma behovet insatser och se till att dessa kommer till stånd. Föreav tagshälsovárden kan här vara en viktig resurs, men kan aldrig ta över arbetsledningens ansvar. Inom olika verksamheter skall finnas handfasta rutiner för arbete med rehabilitering och frånvaro. När någon år sjuk skall det naturlig åtgärd för arbetsledare eller arbetskamrater vara en att tidigt kontakta den anställde. Här krävs en attitydförändring hos alla inblandade så att kontakter av detta slag inte uppfatoss tas kontroll utan snarare som ett uttryck för att man bryr som en sig om. När ett visst mål för rehabiliteringen har satts upp blir kostnaderna för att nå det regel mycket lägre och resultatet blir som bättre insatserna sätts in i ett tidigt skede jämfört med om om man avvaktar med initiativ. För att rehabiliteringsåtgärder skall ge mer bestående effekter bör de ofta kombineras med arbetsmiljöförbättrande åtgärder för arbetstagaren eller en grupp av anställda, t.ex. genom anpassning utrustning, arbetsformer och arbetsorganisation. Det kan gälla av arbetsrotation, arbetsutvidgning, ändrade arbetstider, olika slags avbrott i arbetet etc. Det är också viktigt att höja beredskapen på arbetsplatserna för att finna flexibla och okonventionella lösningar på arbetstider, organisation m.m. insatserna för att rehabilitera dem redan är långtidssjuka som är delvis karaktär än insatserna för att förebygga. En av annan långtidssjukskriven anställd har ofta hunnit långt in i en sjukroll. Det behövs då aktiva åtgärder för rehabilitering, dvs. stödjande och behandlande åtgärder i kombination med träning och återanpassning i arbete. Arbetsgivaransvaret för rehabiliteringsinsatser bör inriktas på att arbetstagaren återgår i arbete inom det egna företaget. Insatbör planeras så att långsiktigt gynnsam arbetssituation sema en kan uppnås. Om möjligheterna att hitta lämpligt arbete inom den verksamheten är uttömda måste arbetsgivaren kontakta egna försäkringskassan i sin samordnande roll skall medverka til som att hitta arbete hos annan arbetsgivare. en

7.2.2 Rehabiliterings- Rehabiliteringsberedningen lämnade i sitt betänkande SOU beredningens förslag 1988: 41 en rad förslag som berör tidig rehabilitering med anoch kommissionens knytning till arbetsplatsen, samarbete mellan myndigheterna etc. synpunkter Arbetsmiljökommissionen tar här fasta beredningens på några av Rehabiliteringsberedförslag samt lägger fram förslag om vissa förtydliganden. ningens förslag För att så tidigt som möjligt klarlägga den försäkrades rehabiliteringsbehov föreslår beredningen att arbetsgivaren i vissa fall skall göra en arbetsplatsutredning. Försäkringskassan skall underrättas om resultatet av utredningen. För att klarlägga behovet av rehabiliteringsátgärder föreslår beredningen vidare att en rehabiliteringsutredning skall göras när rehabiliteringsbehoven är oklara eller när åtgärderna berör flera rehabiliteringsaktörer. Bestämmelser om att arbetsgivaren skall genomföra en rehabiliteringsutredning finns pá det statliga området i rehabiliteringsförordningen 1987: 221, omtryckt 1989: 518. Närmare regler för detta område finns i statens arbetsgivarverks cirkulär 1989:A 23. I cirkuläret rekommenderas också att arbetsgivaren bör se till att det alltid finns minst en person med särskilt för rehabiliteansvar ring. Denne bör vara myndighetens kontaktman med försäkringskassan och statshälsan. Rehabiliteringsbereredningen föreslår att det i lagen om allmän försäkring krävs att det skall finnas en kontaktperson i rehabiliteringsfrágor vid varje arbetsställe som har skyddskommitté. en Uppgiften för kontaktpersonen preciserades inte närmare, men syftet är att förenkla kontakterna mellan arbetsstället och försäkringskassan och andra myndigheter. Rehabiliteringsberedningen föreslår att försäkringskassan i framtiden liksom i dag skall ta initiativ till utredningar för att klarlägga den försäkrades behov av rehabilitering om arbetsgivaren inte gör det. Beredningen föreslår vidare att om den försäkrade är i behov av rehabiliteringsátgärd som medför rätt till rehabiliteringspenning skall försäkringskassan se till att den inledningsvis skall som ha huvudansvaret för rehabiliteringen snarast upprättar en rehabiliteringsplan. I planen skall anges de rehabiliteringsátgärder som skall komma i fråga, vem som har ansvaret för dem och en tidsplan. Enligt beredningens förslag skall rehabiliteringsplanen såväl för enkla som mer komplicerade ärenden godkännas av försäkringskassan. Kassan föreslås vidare ta över ansvaret för planen om det finns skäl till det.

Kommissionens över- Rehabiliteringsberedningens förslag innebär att både försäkringsväganden och förslag

kassan och arbetsgivaren får ett lagfäst ansvar för att den försäk-

rades behov av rehabilitering klarläggs. Vi föreslår till skillnad från beredningen att den yrkesinriktade rehabiliteringen för arbetstagare skall vara ett förstahandsansvar för arbetsgivaren. Därför bör det klart anges hur ansvaret mellan kassan och arbetsgivaren i praktiken skall fördelas.

Vi att huvudprincipen i sammanhanget bör vara att de anser åtgärder kan klaras inom eller i anslutning till det egna som företaget bör arbetsgivaren initiera, genomföra och bekosta. Arbetsgivarens bör gälla både klarläggande bedömansvar ning rehabiliteringsbehovet och genomförande av åtgärder. av Först när arbetsgivarens resurser är helt uttömda skall samhällsorganen gå in. Ytterst kan man alltså säga att arbetsgivaransvaret upphör när anställningsförhållandet upphör, t.ex. vid förtidspension, ålderspension eller övergång till annan anställning. Innan kommit dit kan åtgärdsansvaret överlämnas man till försäkringskassan. Detta förutsätter dock att man är överens med kassan att det företagets förvaltningens möjligheom egna ter är uttömda. Kriterier för sådana bedömningar bör utvecklas av RFV. Samhällsorganen bör således överta ansvaret först när det står helt klart att arbetstagaren inte kan vara kvar inom en verksamhet. Försäkringskassans uppgift bör i första hand vara att ge stöd till och utöva tillsyn över hur arbetsgivaren fullgör sitt ansvar för de anställdas rehabilitering. Om det visar sig att arbetsgivaren försitt måste dock kassan gripa in. Särskilt stöd kan summar ansvar behöva riktas till småföretagen som ofta har begränsat kunnande och begränsade för rehabiliteringsinsatser. I sammanresurser hanget bör nämnas att det finns skäl att överväga någon form av hänsynstagande för de kostnadseffekter som kan uppstå för främst småföretagen. I arbetsgivarens ansvar som bör lagfästas bör ingå att i samverkan med arbetstagaren respektive berörd facklig organisation till att behovet rehabiliteringsinsatser i det enskilda fallet - se av klarläggsbedöms, till att de åtgärder som kan vidtas inom eller i anslutning till - se det företaget, genomförs så snabbt som möjligt samt egna medverka till insatser som inte kan klaras inom det egna företaget. För att kunna ta detta ansvar bör arbetsgivaren på ett lämpligt sätt organisera rehabiliteringsverksamheten. Det innebär: att arbetsgivaren har åtgärdsplaner och mål samt system för uppföljning rehabiliteringsarbetet, av att det finns fungerande rutiner för tidig och kontinuerlig kon- takt med anställda som är sjukskrivna, att det finns fungerande rutiner för att bereda anställda möjlig- het till t.ex. arbetsträning, utbildning eller omplacering samt att det finns fungerande rutiner för kontakter med myndighe- ter och andra med rehabiliteringsuppgifter. organ Arbetsgivarens interna och rutiner måste självfallet resurser relateras till bl.a. verksamhetens art och företagets storlek. Det är också viktigt att reglerna utformas så att de ger utrymme för en praktisk anpassning. I dagsläget behövs det att man utvecklar formerna och metoderna för arbete med rehabiliteringsfrågor.

Arbetet med rehabilitering bör organiseras så att beslut i frågor av mer övergripande karaktär fattas av företagsledningen i samverkan med de fackliga organisationerna. Ett engagerat fackligt arbete med rehabiliteringsfrågorna är viktig tillgång för arbetsen givaren när det gäller att bättre ta tillvara personalresurserna. Det finns starka skäl för arbetsgivaren att utifrån ökad värdegeen menskap bättre använda den tidiga kunskap och kompetens facket ofta besitter när det gäller rehabiliteringsbehov och nödvändigt förändringsarbete. Fackets medverkan i rehabiliteringsarbetet regleras i bl.a. medbestämmandelagen också tidigare nämnts i arbetsmiljömen som lagen när det gäller skyddskommittén. Arbetsmiljökommissionen föreslår att fackets pådrivande roll skall stärkas genom en rätt att av försäkringskassan begära ingripande om rehabiliteringsarbetet inte fungerar. För att resultaten av de åtgärder som vidtas skall bli varaktiga krävs att arbetsgivarens agerande är långsiktigt inriktat. Behov av förändringar som berör flera arbetstagare uppstår i många sammanhang när arbetet skall till förutsättningarna hos anpassas en enskild individ. Det är därför nödvändigt att åtgärderna är väl förankrade och får stöd från de enskilda anställda och deras företrädare. Kommissionen föreslår liksom rehabiliteringsberedningen att det på arbetsställen med skyddskommitté skall finnas minst en kontaktperson med särskilt för rehabilitering. Även på ansvar mindre företag kan det vara lämpligt att utse sådan kontakten person, åtminstone när det finns ett aktuellt rehabiliteringsärende. RFV bör kunna utarbeta råd och rekommendationer hur om det interna rehabiliteringsarbetet kan läggas upp. Kommissionens avsikt är dock inte att stödja alla de detaljerade krav som rehabiliteringsberedningen framfört på olika slag av planeringsdokument.

Utredning av rehabili- Det behövs klara regler i lag eller föreskrifter för när och hur teringsbehov m.m. arbetsgivaren skall vidta åtgärder för att klarlägga bedöma behovet av rehabiliteringsinsatser. De formella kraven på utredning eller dokumentation får inte göras mer långtgående än nödvändigt. Kraven får inte vara så omfattande eller komplicerade att de i sig blir ett hinder for ett effektivt rehabiliteringsarbete. I arbetsgivarens ansvar bör ingå att på ett så tidigt stadium som möjligt undersöka behovet åtgärder när någon anställd beav döms vara på väg in i en långtidssjukskrivning eller varit sjukskriven ett visst antal veckor. Om det är uppenbart att inga särskilda åtgärder behövs faller kravet på utredning. Arbetsgivaren bör, i enlighet med vad rehabiliteringsberedningen föreslår, vara skyldig att bedöma behovet rehabiliteav ring når den anställde varit sjukskriven i fyra veckor, vid uppre-

pade korta sjukskrivningar, i samband med misstänkt arbetsska-

da eller när den anställde begär det. behövs omfattande åtgärder kan det vara lämpligt När det mer företagshälsovården genomför bedömningen och åtgärdsplaatt för arbetsgivarens räkning. Företagshälsovården medneringen verkar i arbetsskadeutredningar där även behovet av anpassning

och rehabilitering tas fram. lagfäst bestämmelse bör införas att försäkringskassan En om skall kontakta arbetsgivaren åtgärder inte vidtagits senast när om anställd varit sjukledig helt eller delvis i två månader. en arbetsgivaren försummar att göra utredning eller rehabili- Om bör kassan kunna ta diskussioner med arbetsteringsinsatser upp han skall bekosta utredningen eller rehabilitegivaren om att kassan i arbetsgivarens ställe måste genomföringsinsatsen som skall i samverkan med företaget och den anställde ra. Kassan vilka åtgärder är lämpliga att vidta. avgöra som

rehabiliteringsarbetet är att behov omplace- Omplacering En grundprincip i av arbetstagare så långt möjligt skall lösas inom företaget. ring av detta inte är möjligt eller lämpligt bör arbetsgivaren ta initia- Om till arbetstagaren kan erbjudas annat arbete under kortare tiv att längre tid ett led i rehabilitering eller att annat eller som en Även här är det angeläget att alla förslag till lämpligt stöd sätts in. skall utgå från den enskildes önskemål och behov. förändringar redan har hamnat i sjukroll med risk för För personer som en det ofta nödvändigt att finna andra arbetsuppgifter utslagning är för de skall kunna ta sig återvändsgränden. Särskilt stora att ur torde finnas att arbetstagare, med t.ex. belastningsbehov av ge skador, tillgång till bättre anpassade arbeten. kan ha behov att på grund av vantrivsel eller Vissa personer andra problem tillfälligt vilja lämna sin arbetsplats för att senare eventuellt återvända eller övergå till annat arbete. Även för dendet viktigt lämpliga erbjudanden arbete finns na grupp är att om tillgå. Här krävs dock stor vaksamhet och respekt så att man att i första hand försöker lösa problem genom omplacering av inte utsatta arbetstagare. de behöver denna form stöd skall snabb För att som av vägledning, träning och omplacering måste kraftfulla tillgång till vidtas för öka tillgången på arbeten eller arbetsuppåtgärder att gifter är lämpliga att omplacera eller arbetsträna arbetstagare som Arbetsförmedlingen AMI, Samhall m.fl. bör ha klart uttalad en det gäller finna erbjuda lämpliga träningsplatser m.m. roll när att Möjligheterna att omplaceras till anpassade eller helt nya arbetsuppgifter måste utvecklas. Man bör därför göra förnyade utveckla former för arbetsgivarna att samverka t.ex. i försök att för finna lämpliga arbetserbjudanden. Här bör erfanätverk att renheter från AMI, Samhall och Trygghetsråden kunna använutveckling samarbetet mellan arbetsgivare via föredas. En av

tagshälsovårdscentraler kan i vissa fall också vara en väg att underlätta anpassnings- och rehabiliteringsarbetet. En sådan lös-

ning diskuterades bl.a. i propositionen företagshälsovård om och

arbetsanpassning prop. 198485: 89. Försäkringskassan

i egenskap av samhällets samordnande i

resurs rehabiliteringsfrágor,

kan på sikt även få viktig samordnande roll en i detta arbete.

En annan lösning kan att parterna på arbetsmarknaden vara träffar avtal som innebär att ett antal arbetsgivare inom en region

åtar sig att samverka för att erbjuda arbeten lämpliga som är för

dem som av hälsoskäl inte bör fortsätta i sitt tidigare arbete.

Exempel på branschgemensam samverkan i

rehabiliteringsfrågor är rehabiliteringsorganet Galaxen inom byggbranschen.

7.2.3 Arbetsgivarens Arbetsgivaren är ansvarig för arbetsmiljön och för arbetsmilatt ansvar för arbetsan-

jön anpassas till arbetstagarens särskilda förutsättningar

passning enligt 3 kap. arbets- 2-3 AML. Reglerna bygger på grundtanken miljölagen och kom- att arbetsmiljön

missionens skall vara sådan att den arbetar där inte skadas. synpunk- som Av förarbe-

ter tena till arbetsmiljölagen prop. 1976 772149 framgår

att arbets-

givaren måste ta hänsyn till den enskilde arbetstagarens ålder,

yrkesvana och andra individuella förutsättningar.

I motiven till

lagen nämns också anpassning av arbetet med hänsyn till in-

vandrares särskilda förutsättningar. Det kan här fråga

t.ex. vara

om särskild introduktion eller information för om på ett invand-

raren begripligt språk.

Arbetsmiljölagen är till sin karaktär skyddslag har till

en som syfte att se till att arbete inte leder till skador och ohälsa. Detta

syfte uppnås antingen om arbetsmiljön så att arbetet anpassas kan utföras sunt och säkert, eller arbetstagarna om tas bort ur en

riskfylld miljö, t.ex. att automatisera genom processer eller om-

placera individer som kan skadas. Enligt ASS tolkning kan det

inte med stöd av AML krävas att väljer anpassningsvägen man i stället för att flytta på arbetstagarna. Därför kräver man inte i dag

arbetsmiljöanpassning för att t.ex. underlätta för långtidssjuka

att återgå i arbete.

Risker för utestüngning I arbetsmiljölagen

stadgas 3 kap. 3 § att vid arbetets planlägg-

ning och anordnande skall beaktas att människors förutsättning-

ar att utföra arbetsuppgifter är olika.

I förarbetena till lagen uttalas det angeläget att är att arbets-

platserna utformas så att inte stora grupper av arbetstagare ute-

stängs. Arbetsplatsema bör således utformas så att sysselsätt-

ningsmöjlighetema främjas. Självfallet kan inte varje arbetsplats

och där utfört arbete till de skilda

anpassas förutsättningarna hos

varje enskild människa. Onödiga hinder bör emellertid förebyg-

gas där de uppstår och när det gäller sysselsätta att människor

med något slag arbetshandikapp.

av

Uttalandet tolkas i kommentarer till AML Gullberg m.fl. så att

arbetsgivaren när han planerar och utformar arbetslokaler, maskiner och utrustning inte bara är skyldig att ha en arbetsannan miljö arbetstagare med normala färdigheter, utan som passar också skyldig att lägga till rätta arbetsförhållandena med utär gångspunkt i sådana funktionsnedsättningar som är relativt vanförekommande. Exempel på funktionsnedsättningar av detta ligt allergiska besvär, hörselnedsättningar, vanliga beslag kan vara lastningsskador och rörelsehinder. Bestämmelsen innebär således att arbetsgivaren kontinuerligt skall beakta att människor är olika och att arbetshandikapp inte

är ovanliga.

överväganden och Arbetsmiljölagen behöver enligt kommissionens mening förtydli-

förslag kraven på arbetsgivaren att anpassa arbetsmiljön utgas så att konkret. trycks mer Arbetsmiljökommissionen föreslår att arbetsmiljölagens 3 kap. förtydligas med stöd lagen kan kräva arbetsmiljöså att man av anpassning för alla anställda och underlätta för långtidssjuka att i arbete. Därmed skulle också arbetarskyddsstyrelsens nuåtergå varande praxis undanröjas. Förtydligande bör också göras en utveckling av 3 kap. genom 3 § AML hänsyn till arbetstagarens särskilda förutsättningar. om Bestämmelsen bör tydligare uttrycka skyldighet för arbetsgien fördela arbetsuppgifter och arbetsanordningar varen att anpassa till den enskilda personens särskilda förutsättningar. citerade formuleringen att vid arbetets planlägg- Den ovan ning och anordnande skall beaktas att människans förutsättningutföra arbetsuppgifter år olika, har hittills inte lett till att ar att arbetsmiljön till större personer än dem anpassas en grupp av redan finns i arbetsgivarens verksamhet. som Yrkesinspektionen bör med stöd av det aktuella lagrummet rikta sådana krav arbetsgivare. Yrkesinspektionen bör kunna mot i samband med förhandsbedömning eller i övrigt innan t.ex. en verksamheten har kommit i gång på arbetsplats kunna rikta en krav mot arbetsgivaren att ordna arbetsmiljön så att inte stora arbetstagare med allmänt förekommande särskilda grupper av förutsättningar stängs ute. Liknande krav bör i speciella fall också kunna riktas mot arbetsgivaren i fråga om förändringar i en redan pågående verksamhet. Förtydliganden av arbetsgivarens

dessa frågor bör göras i arbetarskyddsstyrelsens författ-

ansvar i ningar. - Skyddskommittén skall enligt arbetsrniljölagen 6 kap. 9 § verka för på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassningsatt en

rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället. Ett av syf-

och med denna regel är att nå nära koppling till skyddskomtena en mitténs övriga arbete. Skyddskommittén bör enligt komrnissiolika lite inom detta område inom det förebygnens mening som gande arbetet ha för att organisera och bedriva verksamansvar

heten. Detta ansvar bör entydigt vila på arbetsgivaren. I kommit-

téns uppgift bör i stället ingå att följa och bevaka frågor om rehabilitering, vilket bör framgå arbetsmiljölagen. av Kommissionen föreslår därför att stadgandet i 6 kap. 9 § AML ändras.

7.2.4 Företagshälso- Företagshälsovårdens anpassnings- och rehabiliteringsverksamvårdens roll het kommer att påverkas vilket arbetsgivarna har av ansvar som för dessa frågor. En lagstadgad skyldighet för arbetsgivare att bedriva anpassnings- och yrkesinriktad rehabiliteringsverksamhet kommer att medföra en avsevärt ökad efterfrågan på tjänster från företagshälsovården. För att företagshälsovården på ett effektivt sätt skall kunna fungera som en brygga mellan företagets och samhällets insatser måste den i såväl det förebyggande arbetet i rehabilite- - som ringsarbetet arbeta mer resultatinriktat och utveckla konsul- - ett tativt arbetssätt. FHV mäste också på ett helt sätt i dag annat än arbeta aktivt ute på arbetsplatserna och nivåer har mot som ett avgörande inflytande på förändringar i organisation, produktion etc. Metodiken i anpassnings- och rehabiliteringsarbetet på arbetsplatserna behöver utvecklas. Framför allt krävs att det på arbetsplatserna utvecklas system för att registrera och tillvarata tidiga signaler. I första hand bör det chefers och arbetsledares vara ansvar att uppfatta signaler på ohälsa och vantrivsel i arbetet, helst innan det blir aktuellt med sjukskrivning. FHV kan t.ex. hjälpa till i analysen av sådana signaler och föreslå åtgärder. Vidare är viktig uppgift för FHV att informera och utbilda en chefer, arbetsledare, personalfunktionärer m.fl. deras roll i om anpassnings- och rehabiliteringsarbetet. Att visa på de nyttoeffekter arbetsgivaren har av att hjälpa drabbad anställd att en kunna arbeta igen är också en viktig uppgift.

7.3 Sanktioner

Samhället har möjligheter att använda sig olika tvångsmedel av sanktioner föratt få till stånd eller påskynda olika slag - - av förändringar. Det praktiska genomslaget och tillämpningen av sanktionssystemet är därför viktig del i den helhetssyn en som kommissionen anlägger.

Arbetsolycksutredningen, som avlämnade sitt betänkande

Arbetsolycka olycka eller arbetsmiljöbrott SOU - 1988: 3 i början av år 1988, har gjort översyn sanktionssystemet en av vid arbetsolyckor till följd brister i arbetsmiljön. Utredningen föreav

slår bl ändringar vad gäller skyldigheten att anmäla arbetsskaa dor och regleringen av arbetsmiljöbrott i brottsbalken samt av ändrade handläggningsrutiner för berörda myndigheter. Arbetsolycksutredningen värderade och analyserade inte tillämpningen arbetsmiljölagens sanktionssystem. Kommisav sionen därför fristående juridisk konsult i uppdrag att göra gav en kompletterande analys AML:s sanktionsmöjligheter och en av hur reglerna i praktiken tillämpas tillsynsmyndighetema. Efav tersom kommissionen först i ett mycket sent skede kunde ta del konsultens rapport, har det inte gått att beakta detta underlag. av Tidsramen för kommissionens uppdrag har inte medgivit en fördjupad analys behovet av nya eller ändrade sanktioner i det av förebyggande och rehabiliterande arbetet. Arbetsmiljökommissionen därför att sanktionsfrågorna behöver ses över ytteranser ligare. Kommissionens grundsyn är att dagens komplexa arbetsmiljöproblem kräver ökad lokal aktivitet och en tydligare rollfördelning mellan aktörerna. Arbetsmiljöarbetet måste präglas av en helhetssyn och därför integreras i den löpande verksamheten i linjeorganisationen. Därför måste också sanktionssytemet motde delvis nya utgångspunktema. svara En viktig utgångspunkt är att sanktionssystemet bör vara förankrat, inte i det allmänna rättsmedvetandet, så i vart fall hos om de direkt berörda aktörerna. Eftersom samhället endast stickprovsvis kan kontrollera arbetsmiljön på enskilda arbetsplatser är det speciellt viktigt att tillsynsmyndighetema reagerar snabbt och konsekvent och stödjer skyddsombuden när de anser att arbetsgivaren inte lever till de krav ställs i arbetsmiljölagen eller de med stöd av upp som lagen utfärdade föreskrifterna. Yrkesinspektionen bör därför dels ingripa resolut när uppenbara brister i arbetsmiljön kan kostatedels initiera att de lokala aktörerna i ökad utsträckning själva ras, hanterar och förebygger arbetsmiljöproblem. Kommissionen vill med anledning av förslagen om intemkontroll särskilt uppmärksamma behovet att överväga sanktioner av åtgärdsplaner inte upprättas eller dessa planer inte följs. om om En väg kan att tillsynsmyndigheten rätt att besluta om vara ge sanktionsavgift. Man bör också pröva att i ökad utsträckning använda sig av sanktionsavgifter vid överträdelse av ASS föreskrifter. Företrädesvis skulle sådana avgifter kunna användas som sanktion vid överträdelse olika slags ordningsföreskrifter. av Kommissionen menar också att tillämpningen av vitessystemet behöver ses över. Liksom arbetsolycksutredningen anser arbetsmiljökommissionen att möjligheterna att döma ut företagsbot bör kunna tillämpas i högre grad än i dag och bidra till att fler arbetsmiljöbrott blir beivrade.

Resurser och aktörer

De förslag som ovan redovisats om att införa ekonomiska styrmedel, nya former för rehabiliteringsarbete och tydligare krav på arbetsgivarna i fråga om arbetsmiljöarbetet kommer att leda till nya eller ändrade uppgifter för myndigheter och andra samhällsorgan. l detta kapitel diskuteras förändringar som enligt kommissionens mening är nödvändiga hos samhällsorganen. Vidare behandlas bl.a. frågan om styrningen av de resurser samhället satsar inom arbetsmiljöområdet. Kapitlet inleds med synpunkter och förslag från kommissionen rörande små företag. Det är kommissionens uppfattning att små företag som har stor betydelse långsiktigt för landets ekonomi och sysselsättning inte klarar arbetsmiljöproblemen på egen hand. Det krävs därför särskilda samhällsinsatser för dessa.

8.1 Små företag

Enligt SCB:s företagsregister fanns det i augusti 1989 drygt 225 000 arbetsställen med färre än 50 anställda. Totalt sysselsätts där 1,5 miljoner anställda och varje arbetsställe har i genomsnitt 7 sysselsatta. I små företag finns med andra ord en mycket stor andel av alla sysselsatta. Inom vissa områden bl.a. varuhandel, hotell- och restaurangbranschen, byggnads- och Verkstadsindustri är små- företagen särskilt framträdande. Även inom förvaltningar finns många små arbetsplatser. Enligt ISA:s statistik drabbas små företag i mindre utsträckning än stora företag av såväl arbetsolyckor som yrkessjukdomar. Det kan dock inte tolkas så att små företag har bättre arbetsmiljö. Man bör notera att rapporteringsbenägenheten troligen är lägre i

små företag. Se vidare om underrapportering i kapitel 10 De

branscher som rapporterar det högsta antalet olyckor bland småföretagen är Verkstadsindustri, trävaruindustri och byggnadshantverk. Antalet skyddsombud är, också relativt sett, lägre vid små företag än i genomsnitt. Likaså är anslutningsgraden till företags-

hälsovården lägre hos de små företagen jämfört med de stora. Yrkesinspektionen besöker små företag förhållandevis sällan.

Små företag skiljer sig i många avseenden från de större. Äga-

ren svarar ofta själv för alla typer av lednings- och stabsfrågor. Agaren och de anställda arbetar tillsammans och är direkt beroende av varandra. Småföretagaren anser sig ha knappt om tid för arbetsmiljöfrågor, produktionen går först. Samtidigt har han ett och ansvar intresse av att han själv och de anställda inte råkar ut för ohälsa eller skada, men han behöver hjälp. Lösningar på olika problem, som exempelvis arbetsmiljö, är i hög grad inriktade på och anpassade till de förutsättningar som gäller i stora företag som har egen kompetens inom problemområdet. Små företag behöver sannolikt snarare hjälp med konkreta råd och förslag på praktiska lösningar än med övergripande systemfrågor. De lokala kunskapscentra, som kommissionen föreslår i kapitel 10, bör kunna fungera som aktiva forum för att ge de små företagen detta stöd. Detta kan ske t.ex. genom att driva särskilda småföretagsprogram i vilka de lokala resurserna från FHV, FK, - Yl, Af, m.fl. samordnas för att föra ut kunskap och praktiska lösningar på de små företagens arbetsmiljöproblem. Ungefär var tionde småföretagare har genomgått någon form av arbetsmiljöutbildning och var femte säger sig behöva detta. Av de anställda i småföretagen har ca var sjätte fått sådan utbildning och 60 procent anser sig behöva det. Arbetsgivarna i de små företagen saknar tillräckliga kunskaper för arbetsmiljöarbetet. Det krävs omfattande utbildningsinsatser inte bara om arbetsgivaransvarets innebörd utan också om arbetsledning, arbetsorganisation, kompetensutveckling, inflytande och ny teknik. I sammanhanget kan nämnas att i Danmark är krav på arbetsledarnas utbildning i arbetsmiljöfrågor lagfäst. Arbetsmiljökommissionen anser att det krävs särskilda insatser från samhället och från parternas branschorgan för att klara arbetsmiljöfrågorna i små företag. Arbetsmiljökommissionen anser att de olika branschorganen bör organisera och genomföra särskilda och riktade utbildningsinsatser mot små företag. Samtliga myndigheter och andra organ som ASS, Yl, FHV, FK, m.fl. bör genomföra systematiska - branschgenomgángar och rikta särskilda och om möjligt samordnade arbetsmiljöförbättrande insatser mot småföretagen inom olika branscher. De små företagen klarar inte alltid, som konstaterats, att på egen hand lösa konkreta problem. Arbetsmiljökommissionen anser att företagshälsovårdens tekniska verksamhet bör förstärkas och delvis anpassas till de små företagen. Skyddsingenjöremas produktionstekniska kompetens bör höjas och de riktade konsultinsatsema från FHV bör öka.

De regionala skyddsombuden bör enligt kommissionens uppfattning genom ett tvärfackligt samarbete kunna samordna sitt arbete och genomföra riktade och systematiska insatser för de små företagen. Yrkesinspektionen bör genomföra särskilda småföretagsinrik-

tade tillsynsprojekt. Yrkesins ektionens nuvarande

resurser

medger inte att de små föráåen kan prioriteras. Bl.a. mot denna

bakgrund föreslår arbetsmiljökommissionen en kraftig utbyggnad av yrkesinspektionens resurser under den närmaste treårsperioden. Om företagshälsovården och yrkesinspektionen som konsultorgan respektive tillsynsorgan bör prioritera stödet till den förebyggande verksamheten i små företag så bör samtidigt försäkringskassorna underlätta för arbetsgivare i små företag att ta sitt rehabiliteringsansvar. Kommissionen förordar att försäkringskassan ges stor frihet att tillsammans med den skadade och företaget välja lämplig rehabiliteringsform. Försäkringskassan bör också ges stora möjligheter att anpassa eventuell ekonomisk stödform. För att stimulera de små företagen att ta sig an externa arbetshandikappade krävs ett ekonomiskt samhällsstöd i form av ett flexibelt lönebidrag. Vidare bör man utreda möjligheten att organisera de små företagen i någon form av rehabiliteringspool där myndigheterna kan medverka med sina stödåtgärder.

8.2 Resurser till arbetsmiljöarbete

I det här avsnittet diskuteras bl.a. vilka resurser som tillförs arbetsmiljöområdet, hur styrningen sker och något om utvärdering uppföljning av verksamheten.

Medlen fördelade pd Hur de statligt styrda medlen fördelas på olika funktioner fram-

funktioner går nedanstående figur. Vi vill påpeka att det rör sig

av om relativt grova uppskattningar som gjorts huvudsakligen med ledning av regleringsbrev samt myndigheternas verksamhetsberättelser och anslagsframställningar.

Figur 8.1 Statliga styrda medel för utåtriktat arbetsmiljöarbete 198889. Fördelat efter funktion och finansieringskälla. Milj. kr. 1100-

1000- \

900-

x

800-

600-

500- 520 490 400- 100 300lll 290 . 25° 200- 245

100- 25 95 A o 1777:7 i Qesurs-Mâl-och Gransk- Rehab Rådgiv- infor- Utbild- FoU Wde egelul llllámp- Ing ning mation ning mng iormmngning tillsyn FinansieringskâIor

Uttag páaprpduktion

huvuds Ingenarbetsgivaravgifter Å Anslag [[1]] Avgifter Källa: Statskontoret, Statlig finansiering av arbetsmiljöområdet, bilaga 7

Finansieringssystemet karakteriseras av att det finns flera finansieringskällor vid sidan av varandra, vilka har till uppgift att ge stöd till delvis likartade ändamål. Sådana överlappningar finns exempelvis i fråga om FoU-stöd till projekt som avser arbetsorganisation, till informationsinsatser m.m. Den nya arbetslivsfonden kan, särskilt vad gäller rent arbetsmiljöförbättrande åtgärder, komma in pá projekt som även kan stödjas av arbetsmiljö- respektive fömyelsefondsmedel. I förarbetena till arbetsmiljölagen fastslogs prop. 197677: 149 principen att kostnaderna för förbättringar i arbetsmiljön skall bäras av produktionen. Samtidigt anfördes att det väsentligt att samhállsstöd skulle utgå till forskning, var utveckling och utbildning pá arbetsmiljöområdet. Cirka tredjedel av de statliga insatserna för utátriktat arbetsen miljöarbete finansieras skattevägen genom anslag. Genom till-

komsten av arbetslivsfonden kommer produktionen att övergångsvis bekosta ca 80 procent vilket innebär rejäl ambitionsen höjning inom både rehabiliteringsområdet och för arbetsmiljöförbättringar. Principen att produktionen skall bära kostnaderna återspeglas även i samhällsstödet så till vida att huvuddelen av detta stöd finaniseras via obligatoriska uttag. Den dominerande anslagsfinansieringen gäller yrkesinriktad rehabilitering. En utveckling i riktning mot att produktionen i större utsträckning tar över kostnaderna är nu på gång genom att bl.a. AMI-organisationen förutses bli en producent av sådana rehabiliteringstjänster som arbetslivsfonden skall finansiera.

Styrning av medlen Flera aktörer är verksamma vid styrning och fördelning de av medel samhället avsätter för den utåtriktade arbetsmiljöverksamheten. Riksdag och regering beslutar dels författningsvägen om avsättning av medel för speciella ändamål, dels via budgetprocessen. Regeringen tar också en rad detaljbeslut med föreskrifter om fördelning av fondmedel. Bland fondaktörerna är AMFO för närvarande den mest betydelsefulla när det gäller att styra och fördela medel. Arbetsmarknadens parter utövar vid sidan av regeringen av tradition ett starkt inflytande över arbetsmiljömedlens fördelning och användning. Formellt tar sig denna trepartssamverkan bl.a. uttryck i att organisationerna på arbetsmarknaden som regel företräds i verksstyrelser och andra statliga organ liksom i statliga utredningar m.m. där de har intressen att bevaka. Detta förhållande har även stadfästs genom flera ILO-konventioner. Kännetecknande för styrningen av medel är att besluten sällan omprövas. De långsiktiga bindningarna har i många fall skapat goda förutsättningar för att bygga upp stabila och effektiva verksamheter vilket verkar gynnsamt på utvecklingen inom området. De olika aktörerna fördelar ibland medel inom samma eller näraliggande problemområden och det kan vara svårt att urskilja klara gränslinjer mellan aktörerna. Det gäller både inom FoU och information utbildning. Det förekommer dubbelstyrning. Exempel på detta är arbetslivscentrums finansiering ur arbetsmiljöfonden. Det avsätts medel för arbetslivscentrums grundfinansiering dels genom regeringsbeslut, dels fattar arbetsmiljöfondens styrelse beslut om en projektram. I instruktionerna för arbetarskyddsverket, arbetsmiljöfonden, arbetsmiljöinstitutet samt arbetslivscentrum finns olika starka krav på samråd, samordning och samverkan med organisationer och myndigheter inom respektive verksamhetsområde. Någon mera systematisk samordning mellan organisationer och myndigheter, som är verksamma inom arbetsmiljöområdet med projektverksamhet, information och utbildning tycks dock inte förekomma.

Enligt kommissionens mening bygger styrsystemet på en samordning och samverkan mellan aktörerna som i allt väsentligt är av informell natur. Det finns dock inga belägg för några egentliga brister med denna styrningsfonn. En annan fråga är dock om den kan anses vara tillräcklig för att garantera en god hushållning med tillgängliga resurser. Enligt arbetsmiljökommissionens uppfattning finns det inga skäl att i stort ändra den ordning som gäller inom det statliga arbetsmiljöområdet. Dock bör kraven på respektive myndighet och organisation renodlas och avgränsas tydligare. Samtidigt bör kraven på samverkan och samordning mellan de olika institutionerna ställas högre. Styrningen av medel inom rehabiliteringsområdet har uppmärksammats av bl.a. rehabiliteringsberedningen SOU 1988: 41 och i den därpå följande beredningen inom regeringskansliet. Inom FoU-området har en särskild utredare, i betänkandet SOU 1990: 54 Arbetslivsforskning inriktning, organisation, finansiering, bl.a. lämnat förslag om: O Arbetslivsforskningens totala resurser förstärks genom samverkan mellan flera forskningsfinansiärer. O Arbetsmiljöfonden åläggs att upprätta en plan för långsiktiga och strategiska satsningar vid universitet och högskolor. 0 Arbetslivscentrums verksamhet omorganiseras från grunden så att det blir ett renodlat forskningsorgan som i ökad grad måste söka konkurrensutsatta medel. 0 Löntagarorganisationema får egna resurser för utvecklings-, informations- och främjandeverksamhet. O Arbetsmiljöinstitutet får en ny treårig finansieringsmodell. 0 Arbetsmiljöinstitutet omorienterar del av sin forskning mot socialpsykologi, arbetsorganisation, produktionsteknik och datavetenskap. Kommissionen har inte haft möjlighet att närmare studera förslagen och avstår därför från att lämna några synpunkter. I sammanhanget vill kommissionen dock peka på vad som tagits upp i en rapport från riksrevisionsverket bilaga 8 rörande långa handläggningstider i samband med ansökningar om medel från arbetsmiljöfonden. Riksrevisionsverket har i sin rapport också behandlat de medel som årligen avsätts från arbetsmiljöfonden för utbildning och information om MBL. Kommissionen bedömer att denna frågeställning ligger utanför den uppgift som kommissionen har och lämnar därför ingen kommentar.

Uppföljning och utvär- Regeringen har vid några tillfällen under det senaste årtiondet dering av prestationer granska enskilda avsnitt inom området det statliga låtit t.ex.

effekter arbetsmiljöinvesteringar och verksamheten vid arbets-

stödet till livscentrum. De systematiska försöken att mäta effekterna av arbetarskyddsverkets tillsynsverksamhet är hittills ganska få.

Inom FoU-området är det mera vanligt med försök att analysera resultaten. Ansträngningar har gjorts såväl AMFO av som arbetsmiljöinstitutet och arbetslivscentrum. Det har här närmast handlat om att med hjälp av utomstående forskare granska innehåll och kvalitet i forskningsprestationerna. Kommissionens intryck är att utvärdering av vilka resultat som uppnås genom statens insatser på arbetsmiljöområdet hittills varit ganska sporadiska. Det gäller såväl analyser av prestationer tjänster som effekter. En utveckling av systematiska former för resultatanalys framstår därför som mycket angelägen under de kommande åren. En bättre uppföljning och utvärdering av myndigheternas prestationer kan med viss automatik väntas följa i takt med införandet av treårsbudgeteringen i statsförvaltningen. Det är viktigt att tydliga och preciserade krav på redovisningarna formuleras i samband med regeringens direktiv till de berörda myndighetema. På motsvarande sätt bör de resursfördelande organen under regeringen ställa skärpta krav på prestationsuppföljning från bidragsmottagarna. Svårare, men samtidigt minst lika viktigt, är att förbättra statsmakternas underlag för att bedöma i vilken utsträckning de medel som staten framöver kan komma att satsa på utåtriktad arbetsmiljöverksamhet också resulterar i arbetsmiljöförbättringar. Det synes i första hand vara de tunga resursfördelande organen, regeringen och de fondfördelande myndigheterna, som har ansvaret för att sådana uppföljningar och utvärderingar kommer till stånd i ökad utsträckning. Det framstår angeläget att primärt satsa pá att utveckla metoder som gör det möjligt att studera prestationernas effekter på arbetsmiljön. Sådana effektstudier ger underlag för genommer gripande förändringar av resurstilldelningen och inriktningen av myndigheternas verksamhet.

Arbetarskyddsverket

Arbetarskyddsverket är den samlade benämningen på arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen.

Finansiering av arbetar- Arbetarskyddsverkets totala omslutning uppgick budgetåret skyddsverket 198889 till 338 milj. kr. Verksamheten finansierades dels över statsbudgeten 292 milj. kr., dels via inkomster från avgiftsbelagd verksamhet 26 milj. kr. och dels via övriga inkomster 20 milj. kr., Som framgått av presentationen i kapitel 3 avsätts i statsbudgeten en viss del 8,7 procent av arbetarskyddsavgiften till finansi-

ering av arbetarskyddsverket och arbetsmiljöinstitutet. Summan för detta ändamål uppgick budgetåret 198889 till 144 milj.kr. Differensen mellan statsbudgetens bidrag till arbetarskyddsverket och arbetsmiljöinstitutet och inkomsterna från arbetarskyddsavgiften uppgick sålunda till 292-144 148 milj. kr. budgetåret 1988 89. För budgetåret 199091 beräknas beloppet till 211 milj. kr. vilket blir det belopp som täcks statens av skatteinkomster m.m. Från flera håll, bl.a. arbetarskyddsstyrelsen, har framförts att verkets hela finansiering bör ses över. Kommissionen delar denna uppfattning. l ett sådant sammanhang bör prövas möjligheterna att avgiftsbelägga ytterligare verksamheter.

Den föreslagna utbyggnaden av yrkesinspektionen se nedan

får inte försenas till följd av översynen verkets totala finansiav ering.

Yrkesinspektionen Nya och ändrade krav kommer att riktas mot yrkesinspektionen som följd av framför allt övergången till systeminriktad en mer tillsyn. Därtill kommer kraven samordning samarbete med om aktörerna på rehabiliteringsområdet. Även införandet ekonoav miska styrmedel kan väntas höja kraven på inspektionens insatser.

En tydligare tillsynsroll Yrkesinspektionens roll förtydligas måste i förhållande till företa-

gens egna resurser för arbetsmiljöarbetet.

Yrkesinspektionens insatser har traditionellt haft ett stort inslag av rådgivning. Företagshälsovårdens utbyggnad och lagstiftningens utformning med tvingande föreskrifter gör att det finns skäl att ifrågasätta yrkesinspektionens roll i denna del. Inspektionen måste kräva att arbetsgivarna skaffar den kunskap besom hövs och vid behov ge råd om var den kan inhämtas. Hittills har dock den direkt problemlösande konsultrollen tagit för stor del av resurserna. För att renodla tillsynsuppgiften bör yrkesinspektionen agera på ett konsekvent sätt gentemot företag och förvaltningar vilket t.ex. innebär att man utan dröjsmål vidtar åtgärder så snart ett brott mot föreskrifterna upptäcks. Att sådana rutiner inte tillämpas i dag beror sannolikt på att de arbetsformer gällde i som samband med tidigare arbetarskyddslagstiftning överlevt och gäller även vid tillämpning av den nya lagstiftningen. Inom yrkesinspektionen finns farhågor att ett poliom mer siärt uppträdande inte gagnar kontakterna med företagen. Denna farhåga bedömer kommissionen kan vara befogad, men anser ändå att starka skäl talar för att den tämligen resurskrävande konsultverksamheten och s.k. kontaktbesök bör stå tillbaka för en renodlad inspektionsverksamhet. Yrkesinspektionen bör utveckla och tillsynsmetodianpassa

ken, t.ex. efter smäföretagens behov, och välja den tillsynsforrn som ger bästa effekt. De synpunkter kommissionen framfört rörande prioritering av tillsynsverksamheten bör föranleda en ändring i instruktionen för yrkesinspektionen.

Systemtillsyn År 1985 lämnades ett betänkande avseende den regionala arbetsmiljötillsynen, den s.k. YKT-utredningen. Konsekvensen av betänkandet blev bl.a. att den kommunala tillsynen avskaffades och en process mot en ny inriktning på tillsynsarbetet påbörjades. Det markerades också i arbetsmiljöförordningens 15 där det under 1987 tillkom en formulering att tillsynen även skall bevaka att arbetsgivarna planerar och bedriver sin verksamhet så att arbetsmiljön tillgodoses. Vid tillsynen skall en helhetssyn eftersträvas. De krav på internkontroll som kommissionen föreslår innebär ökade krav också på anpassning och djup i yrkesinspektionens tillsyn. När företagen utvecklar en väl fungerande internkontroll frigörs på sikt resurser vid yrkesinspektionen för bredare insatser avseende prioriterade områden t.ex. småföretag. Arbetsmiljökommissionen vill kraftigt understryka vikten av att tillsynen framöver präglas av en helhetssyn på arbetsmiljön som också omfattar de arbetsorganisatoriska, psykiska och sociala frågorna. Erfarenheter från Norge som under ett flertal år haft krav på internkontroll och tillämpat systemtillsyn visar att den smala traditionella arbetsmiljöuppfattningen snarast stärks om intemkontrollsystemtillsyn bara omfattar det tekniska systemet. Arbetsmiljökommissionen föreslår pá annat ställe att arbetsmiljölagens bestämmelser om arbetsorganisatoriska frågor förtydligas. För att detta skall genomslag i det lokala arbetet förutsätter kommissionen att yrkesinspektionen i såväl system-

tillsyn som övrig tillsyn följer upp att företagens motsvarande

internkontroll och arbetsmiljöarbete i övrigt även omfattar de arbetsorganisatoriska faktorerna. Systemtillsynen genomförs företrädesvis genom granskning av arbetsgivarens system för internkontroll. Företagets skadebild, sjukfrånvaro, personalomsättning etc. utgör ett väsentligt underlag för inspektionen. Systemtillsynen underlättas om internkontrollen är dokumenterad. Systemtillsynen måste även innefatta stickprovsvis inspektion ute i verksamheten för att kontrollera den redovisning som arbetsgivaren gett. De brister som uppmärksammas sammanfattas sedan i ett inspektionsmeddelande.

Ökade till Avskaffandet den kommunala tillsynen innebar antalet resurser av att yrkesinspektionen arbetsställen yrkesinspektionen tillsyn ökade som utövar över från ca 100 000 till 250 000. De senaste årens utveckling har

inneburit att yrkesinspektionens numerär är lägre än före nu övertagandet av den kommunala tillsynen. Med den personalram yrkesinspektionen har i dag

ca 600

årsarbetskrafter varav 400 inspekterande kan varje arbetsplats teoretiskt besökas i genomsnitt gång vart sjätte år. Den strategi en som utvecklats för verksamheten med prioritering insatser av mot företag förvaltningar med de svåraste arbetsmiljöema ställer sig kommissionen bakom. Effekten blir emellertid att den genomsnittliga besöksfrekvensen vid övriga arbetsställen sjunker ytterligare. Kommissionen anser att ett genomsnittligt besöksintervall om sex år inte kan anses acceptabelt. Med hänsyn tagen också till de nya ändrade uppgifter yrkesinspektionen kommer ställas inatt för i framtiden föreslår kommissionen att yrkesinspektionen under en treårsperiod tillförs totalt 350 inspektörstjänster. nya En sådan förstärkning kombinerad med rationalisering en av verksamheten bör ge inspektionen möjlighet att på ett nöjaktigt sätt både ta sig an sina uppgifter och prioritera de nya sämsta arbetsmiljöema. Samtidigt bör kunna fördubbla den man genomsnittliga besöksfrekvensen. Kommissionen vill påpeka att besöksintervallen har använts som beräkningsmodell för inspektionens kapacitet. För verksamhetsstyrningen finns även andra viktiga prioriteringsgrunder, t.ex. särskilda riskfaktorer, utsatta arbeten, företagsstorlek m.fl. Den föreslagna ökningen antalet inspektörer för med sig av ökade behov av utbildning, lokaler, teknisk utrustning, administrativt stöd etc. Om de eftersträvade effekterna skall kunna uppnås måste även dessa behov tillgodoses. Resurser för att finansiera den föreslagna utbyggnaden drygt 130 milj. kr. årligen vid full utbyggnad bör kunna tillskjutas ur

fonden för arbetsmiljöförbättringar och avgiftsbeläggning för-

av

handsbedömningar se nedan omdisponering

samt genom en av de medel som flyter in från arbetarskyddsavgiften inom socialförsäkringen.

Avgiftsbeläggning av I yrkesinspektionens uppgifter ingår att göra förhandsbedöm-

förhandsbedömning

ningar av lokaler, processer och utrustning. Verksamheten ger möjlighet att förebygga arbetsmiljöproblem i ett tidigt skede.

Antalet förhandsgranskningar uppgick budgetåret 198889 till

drygt 21000. Många av granskningama gällde stora objekt. Ett ökat deltagande i granskningssammanträden och på så sätt bättre samverkan med konsulter, konstruktörer, byggherrar m.fl. har lett till att verksamheten har blivit effektivare.

Arbetarskyddsstyrelsen gör förhandsgranskningar bl.a.

av maskiner och tekniska anordningar. Denna verksamhet är avgiftsbelagd. Kommissionen har funnit att styrelsens och yrkesinspektio-

nens verksamhet med förhandsbedömningar fyller syften

samma och grundas på samma förutsättningar. Det finns därför enligt

kommissionens mening starka skäl att överväga avgiftsbeläggning också yrkesinspektionens verksamhet med förhandsbeav dömningar. När det gäller tillstånd enligt plan- och bygglagen PBL som kommunens byggnadsnämnd har yrkesinspektionen prövas av att bevaka arbetsmiljö- och anpassningsfrágor. Förutett ansvar sättningarna för ett kraftfullt agerande från inspektionen är begränsade formellt bara har att yttra sig i ärendena. genom att man Här bör yrkesinspektionens inflytande förstärkas. Genom att den absolut största andelen av förhandsbedömningar gäller obligatoriska granskningar i anslutning till byggnadslov eventuell avgiftsbeläggning kompletteras med bör en regler gör att yrkesinspektionens möjligheter att påverka de som kommande arbetsmiljöema inte minskar. Det har inte funnits tid att behandla frågor som hänger ihop med avgiftskonstruktion kommissionen konstaterar m.m. men att vid enhetstaxa om 2 000 kr. skulle med nuvarande ärenen devolym inkomsterna verksamheten med yrkesinspektionens av förhandsbedömningar komma att uppgå till ca 40 milj. kr.

Yrkesinspektionens Yrkesinspektionen bör i framtiden öka insatserna för att följa upp roll pd rehabiliterings- hur erfarenheter från rehabiliteringsarbete och arbetet med fránområdet arbetsplatserna används i det förebygganvaro problematiken på de arbetsmiljöarbetet. En tydligare markering av inspektionens behöver göras, lämpligen i regeringens instruktion för ansvar arbetarskyddsverket. Yrkesinspektionen kommer att ha en viktig roll i att följa de ökade satsningar med stöd medel från bl.a. arbetslivssom - av fonden kommer att göras i fråga arbetsmiljöanpassande om åtgärder kräver tekniska och arbetsorganisatoriska försom t.ex. ändringar. Inspektionen bör vidare inom ramen för sitt tillsynsarbete bevaka arbetsgivaren har information om risksituationen att kopplad till sjukfránvaroläget pá arbetsplatsen. I samarbetet bör signaler från försäkringskassan kunna ge yrkesinspektionen anledning att undersöka hur det lokala arbetet bedrivs i frågor bättre arbetsmiljö m.m. Sådana ingripanom en den från inspektionen blir samtidigt ett stöd för försäkringskasinsatser i de enskilda fallen. sans

8.4 Arbetsförmedlingen

Arbetsmarknadsmyndighetemas främsta uppgift är att se till att de arbetssökande snabbt får ett arbete så nära möjligt anslusom till deras önskemål och förutsättningar samt att lediga platser ter blir tillsatta snabbt. Myndigheterna skall därvid hämta in och sprida saklig information har betydelse för de arbetssökande som

och arbetsgivarna. 3 § förordning 1987: 405 den arbetsmarkom nadspolitiska verksamheten. Det har i olika sammanhang framförts synpunkter att om arbetsmarknadsverket motverkar syftet med arbetsmiljölagstiftningen genom att anvisa sökande till arbeten som är förslitande. Arbetsförmedlingens roll i förhållande till företag med oroande stor personalomsättning har redan tidigare varit föremål för diskussion. Med anledning av ett år 1969 utfärdat cirkulärmeddelande från AMS uttalade justitieombudsmannen att varje arbetsgivare och arbetssökande kan göra anspråk på service från arbetsförmedlingen. Även det finns utrymme för prioriteringar den om är allmänna grundsatsen som styr offentlig förvaltning att prestationsskyldigheten skall fullgöras likformigt. AMS styrelse har senare fattat beslut att arbetsförmedlingom en måste vara en neutral part som inte kan avstå från att ge service åt företag med hög personalomsättning. De medel förmedlingen kan tillgripa är aktiva, åtgärdsinriktade diskussioner med företagen och samverkan, dels med arbetsmarknadens parter, dels med yrkesinspektionen och andra myndigheter. Det anses viktigt att arbetsförmedlingsnämnderna diskuterar dessa arbetsställerelaterade frågor. Mot bakgrund av de redovisade förutsättningarna och de åtgärder AMS vidtagit har kommissionen bedömt att det inte finns skäl att i detta sammanhang vidare ta upp frågan fönnedom lingsorganens arbetssätt.

Rehabilitering och förbättrad samverkan mellan samhällsorganen

m.m.

Arbetsgivaren skall för att det på företaget motsvarande

ansvara finns en rehabiliteringsverksamhet som är organiserad på lämpligt sätt. Utöver detta behövs också fungerande kontakter med myndigheter och andra med uppgifter inom rehabiliteorgan ringsområdet. Dessa kommer i framtiden att möta ökad efteren frågan när det gäller råd och bistånd. Myndigheter och organisationer måste därför utveckla ett mer kundorienterat och samordnat agerande i förhållande till arbetsgivarna. Rehabiliteringsverksamheten bör i framtiden organiseras så att myndigheterna renodlar och samordnar sina insatser så att företagensförvaltningamas kontaktvägar blir tydliga.

Försäkringskassan Nya och ändrade krav kommer att riktas mot försäkringskassan som samordnare av som följd framför allt av den mer aktiva roll kassan förutsätts i rehabilitering rehabiliteringsarbetet. De uppgifter kommer att läggas nya som på kassan som administratör av ett försäkringssystem med diffe-

rentierade avgifter kommer dessutom att medföra behov av ny kompetens. Försäkringskassan har, genom lagen om allmän försäkring, ålagts ett rehabiliteringsansvar. Kassan saknar emellertid möjligheter att själv genomföra rehabilitering och är därför beroende av insatser från andra aktörer. Kassan har emellertid ansvar för att samordna insatserna. För att kassan skall kunna fullgöra sin uppgift effektivt är det nödvändigt att arbetsgivare har ett lagfäst ansvar att samarbeta med kassan. Som tidigare nämnts har riksdagen, med anledning av propositionen 1989 90: 62 om insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet m.m. beslutat att försäkringskassan skall kunna köpa vissa rehabiliteringstjänster med medel ur sjukförsäkringen. Denna möjlighet kan väntas avsevärt öka kassans offensiva arbete. Över huvud taget bör kassans möjligheter att agera utifrån den enskildes behov öka utan hämmande regelsystem. Försäkringskassans roll i arbetslivsfondens verksamhet blir förutom att informera om fonden och möjligheterna att rehabilite-

ringsåtgärder finansierade att vara initiativtagare och pådrivande

kraft gentemot arbetsgivaren. Kassan skall medverka till att aktiviteter kommer igång, inklusive ansökningar om bidrag från arbetsgivaren. I sin samordnande funktion bör kassan verka för att till stånd överenskommelser mellan företag som gör det möjligt att erbjuda arbetsträning eller arbetsprövning hos eller omplacering till annan arbetsgivare. Kassan bör vidare kunna medverka i finansieringen av kostnader för att utforma särskilda arbetsuppgifter i rehabiliterande syfte. Finansieringen bör kunna ske inom ramen för de medel kassan kommer att disponera ur sjukförsäkringsanslaget för köp av rehabiliteringstjänster. Försäkringskassan bör ha tillsyn över att arbetsgivare lever upp till de bestämmelser om rehabilitering som föreslås bli införda i lagen allmän försäkring och de föreskrifter om rehabilitering om meddelats med stöd av lagen. Med hänsyn till att den som individuella rehabiliteringen, för att bli framgångsrik, ofta kräver insatser i arbetsmiljön på arbetsplatsen är det viktigt att försäkringskassan lägger sig vinn om att utnyttja den kunskap och kompetens som finns hos yrkesinspektionen. Därigenom kan myndigheternas tillsyn samordnas på ett effektivt sätt.

Samordning med andra Bristen på personal med kompetens när det gäller rehabilitering aktörer pa rehabilite- särskilt uppmärksammas. Det därför angläget med behöver är en ringsomrddet bättre samordning pá det regionala planet. Försäkringskassan huvudansvarig bör i nära samverkan med den regionala som arbetslivsfonden, länsarbetsnämnden, yrkesinspektionen samt hälso- och sjukvården m.fl. göra en gemensam grovplanering

för att resurserna skall kunna utnyttjas på bästa sätt. Samhalls stora kunnande inom rehabiliteringsområdet bör särskilt tas till vara i det samarbete som utvecklas mellan de olika aktörerna. l sammanhanget är det viktigt att också framhålla de insatser som görs av rygginstituten och andra organisationer. Många nya och okonventionella metoder i rehabiliteringsarbetet prövas för närvarande bade inom den offentliga och den privata sektorn. Det är angeläget att erfarenheterna av denna verksamhet tas till vara och att lyckade satsningar understöds. Särskilda samverkans-planeringsgrupper för det exekutiva arbetet bör finnas på länsnivå för att behandla rehabiliteringsfrågor samt samordna och styra rehabiliteringsarbetet. I dessa grupper bör ingå berörda länsmyndigheter såsom yrkesinspektionen, försäkringskassan och länsarbetsnämnden. Vidare bör ingå företrädare för landsting, företagshälsovård, Samhall m.fl. Försäkringskassan föreslås leda och samordna dessa gemensamma överläggningar samt följa upp att fattade beslut genomförs. Det är angeläget att socialtjänstens betydelse i en framgångsrik rehabilitering lyfts fram. Många onödiga förtidspensioneringar har sin orsak i bristande samordning visavi övriga samhällsorgan samt brister i den kommunala socialtjänsten. Frågor med betydelse för en framgångsrik samordnad rehabilitering är bl.a. ledsagarservice, bostads- och lokalanpassning, stöd och hjälp i boendet och i daglig livsföring samt insatser för uppsökande verksamhet. Försäkringskassans roll som administratör av den arbetsnya livsavgiften behandlas i kapitel

Hâlso- och sjukvården En förutsättning för yrkesinriktad rehabilitering skall lycatt en kas är för många att den medicinska rehabiliteringen är klar eller på väg. Gränsdragningen mellan yrkesinriktad rehabilitering och basrehabilitering är inte alltid lämplig eller möjlig att göra. Redan i dag görs en hel del av den s.k. yrkesinriktade rehabiliteringen inom hälso- och sjukvården. Särskilt gäller det personer som redan har ett arbete. Landstingen skall enligt hälso- och sjukvårdslagen svara för såväl förebyggande åtgärder som medicinsk behandling, rehabilitering och habilitering. Den medicinska rehabiliteringen 23 det totala utgör ca av antalet rehabiliteringsinsatser som för nävarande noteras hos försäkringskassan. Primärvården svarar för merparten insatav serna. Den återstående tredjedelen avser yrkesinriktade och sociala rehabiliteringsinsatser. Hälso- och sjukvården står också för metodutveckling inom rehabiliteringsområdet och har ofta en bärande roll i handlednings- och fortbildningsarbetet gentemot olika rehabiliteringsaktörer. För att uppnå en tidigare och effektivare rehabilitering på som

sikt också kommer att bli samhällsekonomiskt lönsam krävs det omfördelning resurser till rehabiliteringsverksamheterna. en av Starkare incitament bör skapas så att landsting och kommuner vidtar åtgärder för att minska sjukfrånvaro och utslagning.

Rehabilitering Arbetsskadeförsäkringens betydelse för rehabilitering har varit arbetsskador föremål för omfattande diskussioner åren. Bl.a. har framgenom förts kritik går ut på att den skadade är mindre benägen att som medverka i rehabiliteringsprocessen när arbetsskada är anmäld. Framför allt har kritiken kommit från försäkringskassan, sjukvården och företagshälsovården men även från annat håll t.ex. rygginstitut och liknande. Kritiken har i huvudsak byggt på iakttagelser och diskussioner med de skadade. Några bevis eller undersökningar som styrker att anmälan om arbetsskada skulle påverka rehabiliteringen en negativt har dock inte redovisats. Riksdagens revisorer har i sitt förslag till riksdagen 1989 90: 8 angående arbetsskadeförsäkringen redovisat problemen med rehabilitering av anmälda arbetsskadefall som inte avgjorts. Där framgår undersökning att svenska företagsläav en karföreningen, landets rehabiliteringskliniker och försäkringskassornas centrala rehabiliteringsgrupper instämmer i påståendet att det i många arbetsskadefall visat sig näst intill omöjligt att igång ett rehabiliteringsarbete så länge det inte föreligger ett definitivt beslut i arbetsskadefrågan. Fackliga representanter har tvärtom hävdat att arbetsskadeförsäkringen är en hjälp i rehabiliteringen. Ett stort problem i detta sammanhang är naturligtvis de orimligt långa väntetiderna innan beslut om arbetsskada är avgjord. Trots omfattande satsningar på utredningsresurser till försäkringskassorna är väntetiderna fortfarande ett stort problem. Antalet arbetsskadeärenden för försäkringsmässig prövning har stadigt ökat. På flera försäkringskassor pågår nu kartläggningar av olika slag i syfte att öka kunskaperna om sjukfrånvaron, rehabiliteringsverksamheten och arbetsskadorna. Arbetsmiljökommissionen vill starkt betona betydelsen av att rehabiliteringsinsatser sätts in tidigt. Det är känt att om åtgärderbara dröjer några månader, i vissa fall t.o.m. veckor, försämras na förutsättningarna att återföra den sjukskrivne i arbete högst avsevärt. Arbetsmiljökommissionen anser att vid framtida överväganden rörande arbetsskadeförsäkringen måste stor hänsyn tas till de effekter systemet kan framkalla på den enskildes vilja att medverka i rehabilitering. Det är också enligt kommissionens mening angeläget med en snabb och rationell hantering arbetsskadeanmälningar. av

Partssamarbete

Arbetarskyddet är det omrâde där parterna pá arbetsmarknaden utvecklat den längsta samarbetstraditionen. Arbetsmiljöarbetet i partssamverkan har sitt ursprung i det gemensamma intresset att sanera miljön frán olika risker och hälsovádliga inslag. Olycksfall, blyförgiftning och stendammslunga har historiskt bildat utgångspunkt för verksamheten. Senare árs avtal understryker behovet av ett breddat arbetsmiljöbegrepp där också arbetsorganisations-, demokrati-, psykiska och sociala frågor inbegrips vid sidan av det traditionella skyddsarbetet. Partemas arbetsmiljöarbete bedrivs huvudsakligen i branschorgan och speciella arbetsgrupper. Ett trettiotal branschorgan finns pá förbundsnivá exempelvis Verkstadsindustrins arbetsmiljökommitté, Livsmedelsbranschemas arbetsmiljökommitté och Sjöfartens arbetsmiljönämnd. Som exempel pä speciell arbetsgrupp kan nämnas Arbetsgruppen för damm- och bullerbekämpning inom stenindustrin.

9.1 Partsorgan

Genom olika samarbetsorgan driver parterna gemensamt en verksamhet i syfte att stödja utveckling av arbetet med att förbättra arbetsmiljön och minska arbetsskadorna. Verksamheten bedrivs främst via utbildning, information, förlagsverksamhet och service till arbetsmarknadens organisationer, branscher, kommittéer och företag. Ett exempel är Arbetarskyddsnämnden med snart 50-åriga är ett arbetsmiljöorgan för SAF, LO och PTK. För anor - som närvarande ingår i nämndens verksamhet 35 förbund fran SAF, 23 förbund frán LO och 22 förbund anslutna till PTK. En motsvarighet av senare datum pá den offentliga sidan är statens arbetsmiljönämnd. Informations- och utbildningsmaterialen tas vanligtvis fram inom arbetarskyddsnämnden i partsgemensamma projekt- och arbetsgrupper. Arbetet har visat sig framgångsrikt och bl.a. resulterat i att över 700 000 personer i Sverige har erhållit basutbild-

5- 10-0987. sou:49t 129

ning i Bättre arbetsmiljö. Många har dessutom fått vidareutbildning och specialistutbildning i arbetsmiljö via nämnden. Stödet till den lokala arbetsmiljöutvecklingen är och har alltid varit centralt i nämndens verksamhet. Att nämndens arbetsmiljöinsatser genomförs i nära samarbete med företag och anställda har medverkat till verksamhetens höga legitimitet och breda genomslag på arbetsmarknaden. Arbetarskyddsnämnden har genom parterna SAF, LO och PTK slutit avtal med TFA Trygghetsförsäkring vid arbetsskada som ger nämnden ökade resurser till insatser för att förebygga arbetsskador. insatserna skall enligt avtalet, inte enbart begränsas till information och utbildning, utan även andra atgärder t.ex. utveckling av tekniska skyddsanordningar. Det finns skäl för de olika partsorganen att utveckla sin verksamhet att även omfatta frågor som hänger samman med arbetsorganisation, rehabilitering, befattningsfömyelse och arbetsvillkoren i stort. Det är viktigt att arbetsmiljöarbetet blir en naturlig del i den dagliga verksamheten. En god arbetsmiljö skapas genom att chefer på alla nivåer tar sitt ansvar, genom samverkan med de fackliga organisationerna och genom att den anställde ges möjlighet att aktivt delta i arbetsmiljöarbetet inom sitt arbetsområde. När de anställda ges möjlighet att påverka sin arbetssituation och utvecklas efter sina förutsättningar, att känna gemenskap med arbetskamrater och ta ansvar för sina egna och andras arbetsförhållanden bidrar detta till en god arbetsmiljö. Därför år det viktigt att utveckla det lokala partssamarbetet. I de centrala arbetsmiljöavtalen framhålls betydelsen av att parterna samverkar som jämställda för att arbetsmiljöarbetet skall bli så effektivt som möjligt. På det lokala planet är det i dag skyddskommittén som är samverkansorganet med huvuduppgift att fastställa mål och upprätta handlingsplaner för arbetsmiljöarbetet. Arbetet med arbetsmiljön bör således organiseras så att skyddskommittén behandlar frågor av mer övergripande slag. De vardagliga frågorna behandlas av arbetsledningen i samvermer kan med skyddsombud och övriga anställda. I AMLA-89 arbetsmiljöavtalet för den statliga sektorn slås fast som partsgemensam värdering att De lokala parterna verkar gemensamt för att alla anställda tar sitt ansvar för att åstadkomma en god arbetsmiljo. På små arbetsställen där det inte finns en skyddskommitté, kan arbetstagarna hjälp med att aktivera det lokala arbetsmiljöarbetet av regionala skyddsombud. Kollektivavtal styr också företagshälsovården som är en rådgivande expertresurs för parterna i det lokala arbetet med förebyggande, rehabilitering och anpassning. Företagshälsovården skall helhetssyn där tekniska, medicinska och beteenarbeta med en devetenskapliga aspekter integreras både vid kartläggning av risker och vid framtagning av underlag i åtgärdsarbetet.

9.2 Det lokala arbetsmiljöarbetet

Arbetsmiljölagen utgår från att parterna skall samverka i arbetsmiljöfrågor. Men det är också en förutsättning att arbetsgivare, arbetstagare och andra aktörer har sina specifika roller i detta arbete. Genom rollfördelningen klargörs i princip vars och ens uppgifter, vilket underlättar ett systematiskt förebyggande arbetsmiljöarbete. I korthet kan de olika aktörernas roller beskrivas på följande sätt. Arbetsgivaren har i kraft av sin beslutsrätt huvudansvaret för att det förebyggande arbetsmiljöarbetet integreras i linjeorganisationen. I arbetsmiljölagen beskrivs detta som en generell handlingsplikt dvs. arbetsgivaren skall vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare utsättes för ohälsa eller olycksfall. Arbetstagare skall följa givna instruktioner och föreskrifter samt medverka i arbetsmiljöarbetet. Arbetstagarna företräds av skyddsombud vars uppgift är att tillse att arbetstagarnas synpunkter blir beaktade av arbetsgivaren. Om detta inte sker, har skyddsombudet rätt att erforderligt bistånd av yrkesinspektionen. skyddsombudet företräder arbetstagarna och skall fungera som påtryckare och har därför rätt till information och rätt att delta i planeringen m.m. Skyddsombudet har vissa maktbefogenheter t.ex. rätten att i vissa situationer avbryta arbetet. Regionala skyddsombud är inte bundna till visst arbetsställe utan arbetar inom en region. De utgör således ett utifrån kommande stöd för personalen i företag som är så små att de inte har egen skyddskommitté. Skyddskommittén är ett samverkansorgan vars huvuduppgift är att noga följa utvecklingen av ohälsa och olycksfall och verka för tillfredsställande arbetsmiljöförhållanden. Skyddskommittén skall bevaka att beslut som fattas i linjeorganisationen tar vederbörlig hänsyn till olika arbetsmiljöaspekter. Företagshälsovârden skall huvudsakligen arbeta förebyggande och har en konsultroll rådgivande expertfunktion. Den har framför allt till uppgift att kartlägga risker och brister i arbetsmiljön samt att som expertorgan svara för erforderligt beslutsunderla

âlrbetarskyddsstyrelsen

. skall genom föreskrifter fastställa en arbetsmiljömässig minimistandard. Yrkesinspektionen skall bevaka att arbetsgivaren planerar och bedriver sin verksamhet så att arbetsmiljökraven i vid mening tillgodoses och utifrån en - helhetsbedömning främja det lokala arbetsmiljöarbetet.

Rollfördelningen i Nedan görs några konstateranden om hur rollfördelningen utpraktiken kristalliserats i praktiken. Arbetsgivaren dvs. i första hand företags- eller förvaltnings- ledningen har inte behandlat arbetsmiljöfrågoma som en prio- -

riterad del av produktionsstymingen. I stället har det funnits en tendens att i första hand låta expertis och skyddsorganisation engagera sig i dessa frågor. Konsekvensen har blivit en rollförskjutning där framför allt skyddskommittén, men även skyddsombud, företagshälsovård och i viss mån tillsynsmyndigheter övertagit aktivitetsplikten. Arbetstagarna som enligt lagen skall kunna påverka sin arbetssituation, saknar i praktiken möjligheter att göra detta. Delvis kan detta vara en följd av en otidsenlig arbetsorganisation. En viktig delförklaring kan vara att arbetsmiljöfrågoma uppfattas ett som område för experter, något som i sin tur lett till att arbetstagarnas egna erfarenheter och kunskaper kommit i skymundan. När det gäller skyddsombuden har det visat sig att de lokala skyddsombuden kan ha svårt att gehör för sina krav och idéer. Detta gäller inte minst på det psyko-sociala området. Detta torde delvis hänga samman med att arbetsgivarföreträdarna arbetsledama, är oklara över sin roll och sitt ansvar för arbetsmiljön. Ofta saknar de dessutom kompetens och tillräckliga ekonomiska befogenheter för att kunna lösa en uppkommen fråga direkt i arbetet, dvs. på nivån arbetsledare lokalt skyddsombud arbetstagare. - - Mer eller mindre vattentäta skott mellan fackliga förtroendemän som hanterar MBL och skyddsombud är ytterligare en faktor som kan ha bidragit till att många skyddsombud intar avvaktande en attityd. Beträffande skyddskommittén har denna i viss utsträckning kommit att tilldelas huvudansvaret för arbetsmiljöfrågoma. Detta har aldrig varit avsikten. Problematiken har även förstärkts av att detaljfrågor till viss del remitterats till skyddskommittén i stället för att lösas i linjen och då företrädesvis på arbetsledamivå. En annan sak är att man för de frågor som skall behandlas i skyddskommittén bör följa principen som framgår av 17 § i arbetsmiljöavtalet mellan SAF-LO-PTK. Där står att Av arbetsgivarrepresentantema skall, om hinder därför föreligger, minst en vara i företagsledande eller därmed jämförlig ställning. En rollförskjutning hos företagshälsovården i relation till avtalens intentioner har varit att den i alltför hög grad arbetar med sjukvård i stället för förebyggande arbete. En anledning är att såväl arbetsgivare som arbetstagare i första hand efterfrågar dessa tjänster. En annan anledning är att företagshälsovårdspersonalens kompetens ofta är inriktad på att lösa individuella problem och inte på att genomföra förändringar i arbetsmiljö eller arbetsorganisation. Brister i den reguljära, öppna sjukvården kan naturligtvis också bidra till detta förhållande. Utbyggnaden av företagshälsovården innebär att den utgör en stor resurs för det lokala arbetsmiljöarbetet. Arbetsmiljökommissionen anser att samtliga aktörers roller behöver förtydligas och förstärkas. Det lokala arbetsmiljöarbetet måste integreras bättre i linjeverksamheten, vilket är en fråga för företagsledningen.

organisa- De förslag arbetsmiljökommissionen framför innebär att arbets- De fackliga tionerna givaransvaret utvidgas och förstärks och att arbetsmiljöarbetet skall integreras i det löpande arbetet. Förslagen leder också till att de fackliga organisationemas partsroll förtydligas och att de anställdas möjligheter att påverka sina arbetsvillkor utvecklas. Enligt kommissionens synsätt kommer dessa förslag att bidra det lokala arbetsmiljöarbetet förbättras. När det gäller de till att fackliga organisationernas medverkan och engagemang regleras det utifrån avtal. I det framtida lokala arbetsmiljöarbetet bör den fackliga partsrollen tydligare manifesteras i förhållande till arbetsgivaren. Det fackliga deltagandet bör koncentreras på att initiera viktiga frågor och medverka i att ta fram program för arbetsmiljöns förbättring samt följa upp att förbättringarna verkställs. Enligt kommissionens uppfattning förstärks den dynamiska utvecklingen partsrollema i arbetslivet förtydligas. Samtiom digt är det väsentligt att de fackliga organisationerna lokalt, som företrädare för sina medlemmar, tydlig partsroll kan genom en visa medlemmarna att den fackliga organisationen kan påverka förändringar och driva fram förbättringar av arbetsmiljön.

9.3 Lag och avtal

I 3 kap. 1 § arbetsmiljölagen slås fast att arbetsgivare och arbetsskall samverka för att åstadkomma en god arbetsmiljö tagare och lagens 6 kap. reglerar hur samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare skall ske. Samverkan är alltså ett viktigt medel för att åstadkomma tillfredsställande arbetsmiljö. en Samspelet mellan lag och avtal har också varit utmärkande för utvecklingen regelverket i arbetsmiljöfrågor. Arbetsmiljöavtaav let mellan SAF-LO-PTK utgjorde t ex förebild för kapitel 6 i 1977 års arbetsmiljölag. Avtal kan i vissa fall ta över den reglerande funktionen så att lagstiftningen bara finns och ett skyddsnät. Exempel som en ram på detta är arbetstidsfrágoma. Ett annat exempel rör de arbetsorganisatoriska frågorna. I arbetsmiljölagens förarbeten prop. 197677: 149 229 säger föredragande departementschef: Jag s. har redan tidigare framhållit att enligt min åsikt lämpar sig frågor omedelbar skyddskaraktär och inte heller ingår i som inte är av allsidig bedömning den fysiska arbetsmiljön bäst för avgöen av randen mellan partema. Här att partssamverkan är en anges

bättre metod än detaljerad lagstiftning eller myndighetsföreskrif-

när det gäller att komma tillrätta med vissa arbetsmiljöproter blem. Parterna utövar också ett starkt inflytande i arbetarskyddsstyrelsens arbete med att ta fram föreskrifter. Arbetsmiljölagens regler samverkan fylls ut av arbetsmiljöom

avtalen som uttrycker parternas gemensamma på framför allt syn samverkanssystemet skyddsombud och skyddskommitté och företagshälsovårdens verksamhet.

Samordning AML MBL Även medbestämmandelagstiftningen tillämpbar

- är på arbetsmiljöområdet. Enligt MBL skall arbetsgivaren förhandla med de fackliga organisationerna innan han fattar beslut innebär som viktigare förändringar av verksamheten eller arbets- eller av anställningsförhållanden för organisationens medlemmar. Detta gäller t.ex. ändring av arbetsorganisation, val arbetsmetoder, av ny- och ombyggnad, arbetstider m.m. Här MBL möjlighet för ger de fackliga organisationerna att påverka arbetsgivaren i arbetsmiljöfrågor. AML och MBL gäller vid sidan av varandra. Arbetsgivaren måste följa båda regelsystemen. Enligt arbetsdomstolens praxis räcker det inte att ta upp t.ex. en ombyggnad i skyddskommittén. Har ingen annan överenskommelse träffats, måste arbetgivaren även genomföra en MBL-förhandling. Arbetsmiljölagen är tvingande. Överträder arbetsgivaren de lagliga förpliktelserna mot skyddsombud och skyddskommitté, kan han straffas eller drabbas av vitesföreläggande. MBL bygger på tanken om överenskommelser i avtal och saknar liknande sanktionssystem. överträdelser lagen kan leda till av att arbetsdomstolen dömer ut ett allmänt skadestånd. I de kommunala och statliga medbestämmandeavtalen Miljö- 81 och AMLA-89 föreskrivs arbetsmiljöfråga att en som faller under båda regelsystemen endast behöver behandlas i skyddskommittén. Motsvarande bestämmelser finns inte i SAF-LO- PTK-avtalet vilket medför att parterna är hänvisade till att träffa överenskommelse lokalt för att undvika att ett arbetsmiljöärende dubbelbehandlas. Inom de flesta företag har funnit praktiska former för man tillämpningen av MBL och integrerat dem i linjeorganisationen. Generellt värderar parterna medbestämmandet positivt. Det har medfört ökad information för facket och bättre förankring av besluten för arbetsgivaren. Det fackliga inflytandet anses vara störst i arbetsmiljö- och personalfrågor. När det gäller arbetsmiljöarbetet är allmän uppfattning en att formerna har stelnat och att skyddsorganisationen delvis förhindrar en effektiv verksamhet. De flesta är överens om att arbetsmiljöarbetet måste integreras bättre i produktionsstyrningen och inte behandlas vid sidan den ordinarie verksamom heten. Man kan också konstatera att skyddsombud och skyddskommittéer hittills i mycket liten omfattning arbetat med de arbetsorganisatoriska frågorna otvivelaktigt omfattas som av AML. Dessa frågor har i huvudsak tagits i MBL-förhandlingupp ar. Att skyddskommittéer skall finnas på arbetsställenivá påtalas i

de nuvarande reglerna skyddskommittéer. När krav om inom ternkontroll införs är det viktigt att samverkansorgan också införs på nivåer över arbetsstället för de övergripande policyfrågoma. Arbetsmiljökommissionen anser att en bättre samordning av AML och MBL är nödvändig pa sikt. En närmare analys av förhållandet mellan dessa lagar bör göras inom ramen för en mer allmän översyn det arbetsrättsliga regelsystemet. I avvaktan pd en sådan översyn av

far samordningen utvecklas pa det lokala planet. Gällande lagar och

avtal lägger inga hinder i vägen för en sådan integrering och samordning AML och MBL i den ordinarie verksamheten. Det av är viktigt att samhället och de centrala parterna stöder en lokal utveckling i denna riktning. Det är också önskvärt att FoU-verksamhet med en sådan inriktning prioriteras.

Helhetssyn pa arbets- Den lokala aktiviteten är navet i arbetsmiljöarbetet. Arbetsmiljömiljön kommissionens helhetsperspektiv på arbetsmiljön förutsätter att frågorna bättre sätt integreras i produktionsstyrningen. Vid på ett ökad integrering av arbetsmiljöfrågorna i linjeorganisationen en är det viktigt att säkerställa samverkansmöjligheterna att ar- betstagare och skyddsombud får insyn och inflytande över arbetsmiljöarbetet. Därför föreslar arbetsmiljökommissionen att portalparagrafen i arbetsmiljölagens 2 kap. konkretiseras. Arbetsmiljöarbetet maste utga

fran ett helhetsperspektiv där sambanden mellan sävälfysiska, psyki-

ska organisatoriska förhållanden i arbetet beaktas. Endast genom som ökad insikt och ökad lokal aktivitet inte minst pa det arbetsorganisatoriska området kan exempelvis starkt bundna arbeten undvikas eller begränsas.

Övergripande krav på utvecklingen av samverkanssystemet

bör att det tar sin utgångspunkt i arbetsgivarens ansvar vara samtidigt det säkerställer ett reellt inflytande för arbetstagarsom na. Internkontrollen kan i sig skapa förutsättningar för att stärka partssamverkan eftersom det förutsätts att arbetsmiljöarbetet bedrivs integrerat med produktionen och beslutsprocessen blir mer distinkt och entydig. De föreslagna kraven på dokumentation innebär förutsättningar för att bättre se helheten. Detta i sin tur skapar förutsättningar för en ändrad rollfördelning i det lokala arbetsmiljö- och rehabiliteringsarbetet. En allmän målsättning bör att samverkan i arbetsmiljöfråvara på olika nivåer sker samordnat med den totala beslutsprocesgor Principen samverkan i linjen kring aktuella arbetsmiljösen. om förbättrande åtgärder bör omfatta såväl de traditionella arbetsmiljöfrågorna, dvs. frågor om fysisk arbetsmiljö, som frågor om arbetsorganisation och arbetsinnehåll. Detta är också tanken med utvecklingsavtalet. Kommissionen att det är viktigt att tydliggöra linjeorganisaanser tionens roll iförhallande till skyddskommittén vad avser skyldighe-

ten att planera arbetsmiljöarbetet och genomföra förbättringar. Kommissionen föreslar därför att 6 kap. 9 § arbetsmiljölagen andras.

Gemensamma arbets- Partssamverkan pá arbetsställen är fråga gemensamma en annan ställen behöver belysas. Kravet skyddskommitté som pá gäller arbetsställen där minst femtio arbetstagare regelbundet sysselsätts och riktar sig till dem som omfattas av ett ömsesidigt arbetsgivar arbetstagarförhállande. Reglerna omfattar därför inte gemensamma arbetsställen där det sammanlagda antalet anställda kan vara átskilligt fler än femtio men där det är olika företag bedriver som verksamhet. Det finns även gemensamma arbetsställen där det finns ett stort företag som har skyddskommitté, eller där ett företag motsvarande driver stadigvarande verksamhet, rader över arbetsstället och har skyddskommitté. Även här saknas regler om att arbetsgivare och arbetstagare frán andra företag

motsvarande skall medverka i en gemensam skyddskommitté.

Kommissionen föreslar att samverkansreglerna pa gemensamma arbetsställen beaktas i den föreslagna arbetsrättsöversynen.

Skyddsombudens Skyddsombudens arbete bör underlättas. Som ett alternativ till ställning skyddsombudsstopp bör AML tydligt man i anvisa alternativet att av yrkesinspektionen begära besked föreläggande eller om förbud. Detta är framför allt viktigt i fall där arbetsmiljöriskerna inte är omedelbara utan en mer långvarig exponering kan leda till skadlig påverkan. För att stärka skyddsombudets ställning föreslar kommissionen ett förtydligande av 7 § arbetsmiljöförordningen och överflyttning till en AML av reglerna om skyddsombudets rätt att begära ingripande av yrkesinspektionen. Som en följd av förslaget att införa krav pa internkontroll anser kommissionen ocksa att det uttryckligen bör tas i 6 kap. 4 § AML att skyddsombudet även skall bevaka arbetsgivarens internkontroll. När det gäller skyddsombuden, företräder de endast personer som är anställda hos deras egen arbetsgivare. Arbetsmiljön för entreprenörer m.fl. som utför arbete hos andra pá arbetsställen som deras egna arbetsgivare inte rader över, bevakas inte av skyddsombuden i den stadigvarande verksamheten. Arbetsmiljökommissionen föreslar att ocksa denna fraga skall inga i en översyn av arbetsrätten. I prop. 198990: 157 om regionala fackliga förtroendemän föreslas ökad rätt för regionala fackliga förtroendemän att tillträde till arbetsplatser där de inte själva är anställda och rätt att vara verksamma där. En fraga dock inte behandlas är tillträdet till som rörliga och tillfälliga arbetsställen t.ex. lokalvárd, varudistribution, byggnadsarbete. Eftersom det regionala skyddsombudet inte företräder dem som arbetar i den stadigvarande verksamheten, har han ingen formell rätt att komma in på arbetsstället. Stöd från regionala skyddsombud är ofta mycket viktigt för

dem som arbetar i små entreprenadföretag. Därför anser arbetsmiljökommissionen att lagstiftningen bör ses över även med hänsyn till de regionala skyddsombudens möjlighet att få tillträde till arbetsställen där tillfälligt arbete utförs.

9.4 Företagshälsovård

Företagshälsovården har gamla anor. En reform av bidragssystemet år 1986 syftade till att stärka den förebyggande verksamheten. Reformen har varit föremål för en översyn av en arbetsgrupp A 1998: C. Arbetsmiljökommissionen har tagit del av de preliminära förslagen från arbetsgruppen. Kommissionen ställer sig bakom förslagen och vill samtidigt understryka behovet av att företagshälsovården strategisk resurs i framtidens förebyggande ses som en arbetsmiljöarbete. Kommissionen vill också understryka att FHV får betydelsefull roll för att stödja och utveckla arbetsgivamas en rehabiliteringsansvar. Kommissionen har i kapitel 8 behandlat de små företagen. FHV måste, enligt kommissionens uppfattning, prioritera de små företagens behov i framtiden. Framför allt är den framtida utbyggnaden av FHV beroende av att de små företagen inser värdet av att använda sig av FHVzs tjänster för att klara sitt arbetsgivaransvar och därmed av egen vilja ansluter sig. Detta fordrar för det första att arbetsmiljömedvetandet stärks hos de små företagen, såväl hos arbetsgivare som arbetstagare. Men det fordrar också att FHV anpassar sina tjänster till de små företagens behov och därmed blir attraktiv för dessa. När det gäller bidragssystemet föreslår översynsutredningen att gränsen för antalet anställda sänks från 50 till 10 personer när det gäller det s.k. smäföretagstillägget. När det gäller FHV:s kompetens är det väsentligt att en betydligt högre prioritet ges åt områden som nu inte är särskilt välutvecklade. Det gäller områden som arbetsorganisation, arbetsinnehåll, psyko-sociala frågor, kopplingen teknik och arbetsorganisation, förebyggande arbetsmiljöarbete, rehabilitering m.m. De villkor för bidrag som finns i nuvarande bidragsförordning är tillämpliga det inte finns kollektivavtal. Så snart det finns om avtal gäller detta 3 § andra stycket bidragsförordningen. Överatt de krav samhället ställer på FHV skall synsgruppen anser gälla lika för alla företagshälsovårdsenheter. Gruppen föreslår därför att den nuvarande disposiviteten tas bort. Frågor rörande den närmare utformningen av verksamheten personalens dimensionering, sammansättning etc. anser som översynsgruppen i första hand vara en uppgift för de lokala parterna att bestämma om och måste anpassas till behovet av

tjänster i medlemsföretagen. Sådana frågor bör därför inte lösas i samband med regleringen av ersättningen. För att bidrag skall utgå föreslås villkor med inriktning på att företagshälsovården 0 är en rådgivande expertfunktion för arbetsplatserna och i sitt arbete utgår från en helhetssyn på arbetsmiljön, 0 arbetar förebyggande med de anställdas arbetsförhållanden som utgångspunkt samt medverkar vid arbetsanpassning och rehabilitering, O aktivt medverkar i det lokala arbetsmiljöarbetet i nära kontakt med linjeorganisationen och samverkar med samhällets olika organ, O styrs av ett organ med representation för arbetsmarknadens parter, O iden operativa verksamheten leds av en ansvarig person, 0 årligen upprättar verksamhetsplan och verksamhetsberättelse som fastställs av det styrande organet. På initiativ av översynsgruppen har inom samtliga avtalsområden förts diskussioner om att bilda ett centralt för organ samverkan och utveckling av företagshälsovården. Samtliga parter är nu överens om att bilda ett sådant organ vars uppgifter skall att: vara främja samråd och erfarenhetsutbyte mellan avtalsområdena, ta initiativ till forsknings- och utvecklingsarbete, samla och sprida information om forskning, utveckling och praktiska erfarenheter, förmedla tjänster, verka för kompetensutveckling, främja och stödja regional samverkan, överlägga med myndigheter och organisationer samt bedriva övergripande marknadsföring av företagshälsovård. FHV skall främst arbeta förebyggande. FHV:s uppgift i rehabiliterings- och anpassningsverksamheten är främst att vara expert på hur arbete och arbetsplats kan anpassas till människans förutsättningar och behov. FHV bör lägga stor tyngd vid de tidigare stadierna i det förebyggande arbetet och medverka i företagets förvaltningens förändringsarbete under såväl planerings- och genomförandefaserna. Information, utbildning och träning av personal vid fömyelse- och förändringsarbete är en viktig del. Lösningar på problemen i arbetsmiljön måste i allt högre grad sökas i organisatoriska förändringar i arbetsinnehåll, lönesys- tem, möjlighet till inflytande, personlig utveckling, sociala kontakter etc. vilket accentuerar behovet av ett brett engagemang för att skapa goda arbetsförhållanden. Detta kommer att kräva helt andra angreppssätt än de traditionella och även en annan kompetensprofil hos FHV. En samverkan måste äga rum mellan FHV och de samhällsorgan, som har uppgifter inom områden som är betydelsefulla för

verksamheten. Det gäller särskilt hälso- och sjukvården, främst primärvården. Exempel pá viktiga kontakter är också försäkringskassan, arbetsförmedlingen och lånsarbetsnämnden. Yrkesinspektionen och de yrkesmedicinska klinikerna är andra viktiga kontaktpunkter för FHV liksom de regionala skyddsombuden och olika regionala organ för arbetsmarknadens parter. FHV:s arbete pâverkas i hög grad av hur arbetsgivaren arbetar med arbetsmiljöfrágorna. Kraven pá arbetsgivaren att bedriva ett systematiskt och átgärdsinriktat arbetsmiljöarbete i linjen och i nära kontakt med de anställda förväntas öka. Arbetsmiljöarbetet maste integreras pá ett naturligt sätt i företagens förvaltningarstyrsystem och bli en fråga för högsta ledningen. Detta ställer nas motsvarande nya och förändrade krav på företagshälsovården. FHV maste arbeta aktivt ute pá arbetsplatserna i nära kontakt med linjeorganisation och med berörd personal och mot personer som har ett avgörande inflytande pá förändringar i organisation, produktion, inköp etc. Arbetsmiljökommissionen stödjer översynsgruppens preliminära förslag.

Kunskap

Arbetsmiljökommissionen har under sitt arbete kunnat konstatera att det finns en omfattande kunskap och information om arbetsmiljön och dess problem. Samtidigt finns det även stora brister som förhindrar en helhetssyn. Inte heller sprids insikter om arbetsmiljöproblem till alla berörda. Kommissionen föreslår därför nedan att en rad åtgärder vidtas i syfte att förbättra kunskaperna, utbildningen och informationen kring arbetsmiljön. Det är enligt kommissionens uppfattning angeläget att ta fram ny kunskap inom många områden, att genom samordning av redan befintlig information öka möjligheterna till intensifierade och riktade insatser mot vissa grupper och slutligen att särskilda åtgärder vidtas för spridning av kunskap och information.

10.1 Information

Arbetsmiljökommissionen ansluter sig i huvudsak till de tankegångar som utvecklats i kartläggningsgruppens rapport Arbeten utsatta för särskilda hälsorisker 65-73. Nedan redovisas överväganden och preciseringar som också tar hänsyn till synpunkter på denna rapport som efter en förfrågan under hand inkommit till kommissionen bl.a. från forskningsråd och ett antal myndigheter. Kartläggningsgruppen har i sin rapport belyst behoven av information, statistik, register och databaser för arbetsmiljöarbete och arbetsmiljöbevakning. Både de långsiktiga och de mer kortsiktiga behoven av omedelbart åtgärdsinriktad karaktär har beaktats. Med information menas här statistik eller andra uppgifter kommenterade eller tolkade för att skapa kunskap om olika förhållanden, t.ex. hälsorisker i arbetsmiljön. Fyra huvudsyften med en förbättrad information anges avkartläggningsgruppen. 0 Tillgodose de lokala företagens arbetsställenas behov av information för sitt arbetsmiljöarbete. 0 Ge lokala och centrala myndigheter och organisationer bättre underlag att prioritera sina insatser stöd, råd, anvisningar, tillsyn.

riksdag och allmänhet information arbetsmiljöförhål- 0 Ge om landenas långsiktiga utveckling. Ge underlag för arbetsmiljö- och arbetslivsforskning. 0 Kartläggningsgruppens rapport har under hand skickats ut på till 15-tal olika myndigheter, forskningsråd och forskremiss ett ningsinstitut. En sammanställning av remissvaren finns i ap-

pendix 3 till betänkandet.

10.1.1 Förutsättningar Tvärtemot vad ofta antas är det mycket komplicerat att som för övergripande använda svenska databaser och rutinmässigt producerad svensk information få övergripande bild hälsorisker i arbetsmilstatistik för att en av jön och hur utsatt är i olika yrken. av man Det brukar hävdas att arbetsolycksfallen blivit färre och lindri- Att bilda sig säker uppfattning hur stort problemet gare. en om med de allvarliga arbetsskadoma är, har dock visat sig svårt. Statistiksystemen har förändrats ungefär vart tionde år vilket har inneburit förändringar rapporterings- och registreringsrutiner av har försvårat jämförelser över åren. som Underrapportering och arbetsskadebegreppets successiva förändring bidrar ocksá till svårigheterna med tidsjämförelser rörande arbetsmiljön. Speciellt svårt är det att få ett grepp om icketraditionella risker och skador, såsom psykiskt orsakad skada. Även pá det område där kunskapen borde vara störst, dödliga olycksfall, finns problem, såsom exemplet nedan redovisar.

Exempel Arbetarskyddsstyrelsen framhåller i sin statistik att antalet dödsfall har minskat kraftigt bland anställda sedan 1950-talet, från 1955 till 1071988. Dessa siffror är relaterade till antal 425 år arbetade timmar i hela arbetslivet och inte till antal exponerade för dödsskaderisk. En allt större andel tjänstemän påverkar självfallet antal dödsfall antal sysselsatta. Men hur ser utvecklingper ut för traditionellt farliga arbeten en Om försöker överblick över skadeutvecklingen för man en de högst riskexponerade grupperna i industrin träinen av dustriarbetama framgår att antalet arbetsskador har minskat, inte i takt med att antalet sysselsatta krymt. Den tekniska men utvecklingen verkar heller inte tvärtemot vad som brukar framhållas minska den relativa exponeringen för dödsskade- risk.

Figur i 10.1 Arbetsskador hos träarbetare i Sverige; sjukdom, i invaliditet och dödsfall mellan 1955 och 1975. 1,5 q

1,2

0,9

0,6

0,3

1955 1960 1965 1970 1975

i Sjukdagar1000 arbetstimmar I Invaliditetermiljon arbetstimmar Dödsfallmiljon arbetstimmar

Källa SCB:s yrkesskadestatistik

De relativa skadetalen under tjugo år för några stora industriarbetargrupper redovisas i nedanstående diagram. Anmärkningsvärt är att vissa grupper har högre skadenivá ár 1980 än 1960.

Figur 10.2 Antal olyckor 1 000 sysselsatta i vissa utsatta yrken 1960-1980.

250nl- å - - i J H 200 .- ytt- ochmetaliugns-

Slakt-och charkutenarbetare .

zg arbetare -u-Utn-n-g Gruvarbetare

150-""---.øø_ --.._.__

§--_.__ 5. i 100-,.- ni:

50 Allayrkeskategorier

0 1960 . . . y 1965 1970 1975 1980

Källa: G Fang. Arbete, Människa, Miljö. 1988: 1

Statistiksystemen Det finns egentligen inte rutinmässig produktion ens av enkel en statistik i likhet med exemplen t.ex. över andelen inom en ovan, viss yrkesgrupp under ett visst år varit sjukfrånvarande, som förtidspensionerats eller avlidit i tidig ålder. Att ta fram sådana uppgifter är i själva verket förenat med en rad problem. Försäkringskassoma har i sina register över sjukfall och sjukpensioneringar hittills inte bokfört någon uppgift om t.ex. yrke eller arbetsställe för de sjukskrivna eller förtidspensionerade. Statistiska centralbyrån SCB har tillgång till yrkesuppgifter om som avlidna har inga rutiner för att bearbeta och publicera uppgifter dödsrisker i olika yrken. Uppgifter från arbetsskadestat.ex. om tistiken över andelen inom ett visst yrke som råkar ut för t.ex. svåra olyckor eller olyckor som leder till invaliditet, redovisas regel inte alls rutinmässigt eller med stora fördröjningar. som Problemen med att ta fram meningsfull statistik har haft sin grund i bl.a. regler sekretess, rädsla för att en kartläggning av om yrkesrisker skall kränka personlig integritet, höga kostnader för datauttag och viss obenägenhet hos registerhållare att låta en utomstående full tillgång till data. Av dessa skäl blev kommissionens kartläggning av utsatta arbeten också svår att genomföra. Det visade sig vara komplicerat att fram även relativt enkel statistik. Bakom dessa problem ligger att offentligt förda databaser inte

är avsedda för den typ av statistikuttag som är intressanta ur arbetsmiljösynpunkt. Som regel saknar databaserna sådan väsentlig information uppgifter berörda personers yrken som om eller begränsade till data skadefall och saknar uppgift om är om antal i yrket, fördelade på ålder och kön. personer De nämnda problemen är värda att särskilt uppmärksammas. Av elva använda databaser vid kartläggningen kompletterades åtta med uppgifter från folk- och bostadsräkningama, antingen med uppgifter yrke för de berörda eller om storleken och om álderssammansättningen yrkesgruppen totalt. Tillgång till av FoB-data har således varit nödvändig för att fram översiktlig information arbetsmiljön. Möjligheten att med hjälp av perom tillföra befintliga databaser uppgifter t.ex. om yrkessonnummer tillhörighet har därvid varit av avgörande betydelse. En avidentifiering uppgifterna från folk- och bostadsräkningarna i framtiav den skulle medföra stora svårigheter när det gäller att utnyttja befintliga databaser för arbetsmiljöbevakning. Det skulle t.ex. bli mycket svårt att fastställa risken för död i tidig ålder för en yrkes-

STUPP- En allmän information behövs t.ex. för de mer långsiktiga överväganden riksdag och regering, myndigheter och parter som på arbetsmarknaden har att göra. Det bör också vara ett allmänt medborgarintresse att översiktlig information om vilka yrken eller arbetsmiljöer är utsatta för olika typer hälsoproblem som av eller risker. Sådan information skulle i viss mån kunna bli

styrande både för arbetsmiljöinsatser, teknologiutveckling och

forskning om hälsorisker. Återkommande Översikter skulle kunna ge en uppfattning om utvecklingstendenser.

Ett system för långsiktig arbetsmiljöbevakning i Sverige skulle

kunna bestå i periodiska kartläggningar, t.ex. sjukfrånvaro, av

förtidspensioneringar, svåra olycksfall, sjukdomar uppdelade på

viktiga diagnosgrupper, tidiga dödsfall, psykisk belastning och inflytande över det egna arbetet för samtliga yrkesgrupper. En sådan sammanställning kan även utgöra underlag för riksdagens

folkhälsorapportering. De äldres hälsoförhållanden, bl.a. utifrån

tidigare arbetsförhållanden, bör speciellt uppmärksammas. I detta sammanhang måste även hänsyn tas till den personliga integriteten och gällande sekretessbestämmelser. En omsorgsfull avvägning mellan samhällsnytta och integritetsaspekter är befogad. Arbetsmiljökommissionen har dock inte haft möjlighet att göra en sådan analys. Kommissionen kan dock konstatera att en offentlig publicering statistik enligt inte skapar av ovan några integritetsproblem. Vidare har etiska regler för forskning baserade på register formulerats kan underlätta ovannämnda som av- Vägning. Kommissionen utifrån sitt uppdrag, folkhälsan ser, som ett överordnat intresse och vill understryka att information från register och databaser är ett effektivt hjälpmedel i kampen mot ohälsa och dålig arbetsmiljö. Därför är det ett samhällsintresse att möjligheterna att göra kartläggningar och analyser underlättas. För en återkommande rapportering är det väsentligt behålla att möjligheten att fortlöpande länka yrkesuppgifter och inannan formation från folk- och bostadsräkningarna till olika medicinska register och register över arbetsskador. Det är vidare väsentligt att möjligheterna ökas till att fortlöpande dokumentera den fysiska och psyko-sociala hälsan liksom olika beteendefaktorers inverkan på hälsoriskema i olika yrken. Återkommande efterfrågan på underlag för kartläggningar skulle också incitament för ge en mer enhetlig statistik. Arbetsmiljökommissionen att det är viktigt regelbunanser att det göra undersökningar av det slag kartläggningsgruppen genomfört. En första uppföljande kartläggning bör genomföras år 1994. Kartläggningen bör redovisa dels 1 yrken med särskilda risker pá liknande sätt tidigare bl.a. som i jämförande syfte, och dels

2 enstaka undersökningar riktade mot specifika frågeställningar

som ur folkhälso- och forskningssynpunkt bedöms särvara skilt intressanta. En arbetsgrupp sammansatt politiker och representanter för av bland andra arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, SCB och parterna på arbetsmarknaden forskarsamt världen bör tillsättas för att förbereda den kartläggningen. nya

10.1.2 Arbetsmiljöns Trots vad har sagts tidigare har Sverige goda förutsättningar som konsekvenser för- hälsorisker arbetsmiljön. Detta gäller - att ta fram ny kunskap om i bättrade möjligheter även vid en internationell jämförelse. Skälen är bl.a. den forsktill forskning ningskompetens som finns i landet och folkbokföringstraditionen med personnummer. Sverige har under det senaste årtiondet lämnat flera värdefulla bidrag till den internationella arbetsmiljöforskningen genom att utnyttja dessa förutsättningar. Ett exempel på detta är de många cancer-epidemiologiska studier som har genomförts i Sverige under det senaste årtiondet. Stora möjligheter finns att mer systematiskt utveckla befintliga databaser för forskning om arbetsmiljön även på andra områden, t.ex. när det gäller risker för missbildningar och fosterpåverkan, hjärtinfarkt, belastningsskador, självmord eller förtidspensionering. De två förstnämnda exemplen skulle möjliggöras av ett politiskt beslut att återinföra ett centralt register över slutenvårdade. För att studera den psykiska arbetsmiljön kan t.ex. stickprovsbaserade befolkningsundersökningar utnyttjas bättre. Kostnaderna för att förändra befintliga register i önskvärd riktning, för att komplettera med ny information eller för att göra relativt okomplicerade uttag ur dessa register är ofta mycket höga. Kartläggningsgruppens tankar har fått ett brett stöd i samband med remissbehandlingen av gruppens rapport. Remissinstanserna stöder uppfattningen att folkhälsoarbetet kräver möjligheter till breda registerstudier som dock måste genomföras med beaktande av integritetsaspekterna. Från flera håll påtalas behovet av att förbättra förutsättningarna för svensk forskning. Sådana studier bör ha en bred tvärvetenskaplig inriktning. Genom den metodologiska utvecklingen förbättras fortlöpande förutsättningarna för att med hjälp av register och databaser studera utbredningen av olika slag av ohälsa och dess grunder. Detta kan bidra till bättre arbetsmiljö och bättre folkhälsa. Sådan forskning, som ofta måste följa den studerade befolkningsgruppen under lång tid longitudinell forskning, förutsätter att uppgifter inte avidentifieras och att det finns möjligheter till länkning, yrkesuppgifter från folk- och bostadsräkningart.ex. av na till olika medicinska register.

10.1.3 Arbetsmiljö- Som komplement till förslagen kontinuerliga kartläggningar om rapporter arbetsmiljön vill arbetsmiljökommissionen föreslå att åtgärder av vidtas för att öka och bredda debatten i samhället om effekterna av dålig arbetsmiljö, förebyggande och rehabiliterande åtgärder. Enligt kommissionens uppfattning är kunskaperna om det traditionella arbetsmiljöarbetet och dess kostnader samt direkta och indirekta kostnader för frånvaro, arbetsskador, förtidspensioneringar uppseendeväckande dåliga i arbetslivet. Utbyggnaden av socialförsäkringssystemet och avtalsförsäk-

ringarna har varit så omfattande och pågått under så många år att det sannolikt har invaggat många i uppfattningen att det inte finns några större arbetsmiljöproblem att hantera. Samtidigt är olycksfallsnivån konstant eller t.o.m. ökande om den ställs i relation till exponeringarna. Arbetsskadeanmälningarna ökar, förtidspensioneringarna ökar dramatiskt och den fysiska arbetsmiljön år den i särsklass starkaste bakomliggande orsaken till klasskillnader i fysisk sjuklighet. Trots detta uppmärksammas inte utvecklingen i den offentliga debatten på ett sätt som motsvarar betydelsen för samhället och individerna. Arbetsmiljökommissionen menar att arbetsmiljöproblemen delvis handlar om brist på kunskaper och insikter om hur arbetsmiljön ser ut, hur den utvecklas, vilket mänskligt lidande den åsamkar enskilda individer och vilka kostnader i övrigt som bars av företag och samhälle omkring 60 miljarder årligen. Det är därför en angelägen uppgift att öka, förbättra och sprida kunskaperna om och därmed förståelsen av problemen till alla medborgare genom utbildningsväsendet, genom riktad information till de anställda via partsorgan, massmedia, etc. Sverige har som även påpekats tidigare länge haft mycket väl utvecklat statistiskt grundmaterial på många områden. Men den information som finns om arbetsmiljön och dess risker är ofta inte användbar eller så år den uppsplittrad på olika ställen och bor därför på ett bättre sätt sammanställas och anpassas till olika målgruppers behov. Det gäller både att sprida kunskap om goda förebilder och att varna för hälsovådliga miljöer. Insamling och hantering av information görs i dag av flera myndigheter, organisationer och forskningsinstitut: ASS, TFA, AMS, RFV, YI, FHV, SCB, socialstyrelsen, institutet för social forskning, institutet för miljömedicin, arbetsmiljöinstitutet och arbetslivscentrum, m.fl. Arbetsmiljökommissionen föreslår att regeringen uppdrar åt förslagsvis SCB att ansvara för en systematisk insamling, bearbetning och spridning av information om vissa centrala variabler som gäller arbetsmiljön från ovan nämnda organisationer. Kostnaderna bör täckas av befintliga anslag och delas solidariskt mellan berörda myndigheter. SCB bör årligen avge en rapport för vissa kritiska och centrala faktorer som ger en samlad bild av individerna i och utanför arbetskraften vad avser deras status som arbetskraft respektive potentiell sådan. Områden som bör täckas är bl.a.: arbetslöshet, sjukfrånvaro, långtidssjukskrivning, arbetsskador, förtidspensioner, personalomsáttning, personalsammansättning kön, ålder, yrkeskategori m.m., utbildning, arbetsorganisation, inflytande, specifika kostnader och totalkostnader for arbetsliv och samhälle. Rapporterna skall syfta till en samlad beskrivning och analys av ovanstående områden och eventuellt andra. Detta förutsätter självfallet ett utredningsarbete av SCB och i samråd med andra

nämnda myndigheter och organisationer för att definiera ovan vissa begrepp och variabler och för att utnyttja befintlig kunskap och information.

10.1.4 Arbetsskade- År 1905 tillkom kungörelse angående anmälan olycksfall i en om statistik, arbetsskade- Kungörelsen skulle tillgodose behovet information arbetet. av om anmälan och arbetsolycksfall och bereda möjlighet till en årlig olycksfallsstatistik skadeförsäkring med början är 1906. Sedan dess finns alltså en arbetsolycksfallsstatistik framför allt för den första tiden otillförlitlig. År om än, 1918 kom en lag om obligatorisk olycksfallsförsäkring för arbete vilket antas ha höjt anmälningsfrekvensen och ökat kännedomen om olycksfallens följder. Under tiden fram till år 1955 vidtogs en rad smärre förändringi försäkringens omfattning, både när det gällde typ av skada, ar personkrets och karensdagar. Fr.o.m. år 1929, t.ex., omfattade försäkringen alla olycksfall som föranlett läkarvård eller frånva- Varje sådan förändring ger utslag i antal anmälda skador. ro. Den tidigare lagstiftningen upphävdes fr.o.m. år 1955 och vi fick i stället en lag om yrkesskadeförsäkring. Enligt denna samordnades försäkringen med den allmänna sjukförsäkringen under de första 90 dagarna efter skadetillfället. Anmälningsplikten för bagatellskador sådana som inte krävt sjukfrånvaro om minst dag försvann. Lagändringen fick klart utslag i olycksfallsstaen tistiken: Antalet anmälda skador år 1955 var bara 45 procent av antalet år 1953. Av de rapporterade olycksfallen 1953 utgjordes bagatellskador. Bortfallet kan alltså inte förklaca 25 procent av enbart dessa. Det spekulerades en hel del om orsaken till ras av bortfallet. Den troligaste förklaringen ansågs vara att den skadade själv inte brydde sig att anmäla olycksfallet som yrkesskaom da, då han ändå fick sin ersättning genom sjukförsäkringen. Om detta stämmer är det ett underrapporteringsproblem som vi förmodligen fortfarande dras med. arbetsskadeförsäkring kom år 1977 och reglerar i Lagen om dag i vilka fall anmälan arbetsskada skall göras. Denna lagom ändring medförde en ökning av antalet anmälningar. Detta gäller t.ex. de s.k. belastningsskadoma, vilka före är 1977 i stor utsträckning inte bedömdes som arbetsorsakade men i dag är den typ arbetssjukdom föranleder flest arbetsskadeanav som mälningar. Med glidande förändring av praxis i arbetsskadeförsäkringen kan på detta sätt en underrapportering av arbetsskador anses en föreligga generellt. Med de kriterier för bedömning av skadlig inverkan från arbetsmiljön och den försäkrades skada eller sjukdom tillämpas i dag skulle ett antal personer, som nu inte gör som anmälan om arbetsskada, kunna få ersättning. Arbetsskadeförsäkringens betydelse för det förebyggande ar-

betarskyddet, främst då via arbetarskyddsverkets informationssystem om arbetsskador ISA, har framhållits i olika sammanhang, inte minst i riksdagen. Bl.a. har hävdats att en avveckling försäkringen skulle få allvarliga konsekvenser för benägenheav ten att anmäla arbetsskador. Därmed skulle arbetsskadestatistiken försämras vilket i sin tur allvarligt skulle påverka förutsättningarna för det förebyggande arbetarskyddet. I riksdagens revisorers förslag 1989 90: 8 angående arbetsskadeförsäkringen konstateras att arbetsskadeförsäkringen inte utgör den grund för tillfredsställande arbetsskadestatistik som en har anledning att förvänta sig. Problemen är framför allt dels man ett inte oväsentligt bortfall, vars närmare omfattning och karaktär ingen känner till, dels kraftig eftersläpning, som främst samen manhänger med komplicerad systemuppbyggnad i kombinaen tion med inte förutsedd ökning av antalet arbetsskadeanmälen ningar. LO och TCO konstaterar i ett särskilt yttrande med anledning kartläggningsgruppens ovan nämnda rapport att det nuvaranav de anmälningsförfarandet inte fungerar tillfredsställande. En betydande underanmälan förekommer i första hand beroende på att arbetsgivarna försummar att anmäla arbetsskador till yrkesinspektionen. Vidare saknar företagshälsovårdens medverkan man vid utredning inträffade arbetsskador och ett systern för uppav följning hur anmälda arbetsskador åtgärdas. Kartläggningsav gruppen konstaterade att företagshälsovården endast medverkade i fjärdedel alla arbetsskadeutredningar. en av Arbetsmiljökommissionen anser det angeläget att komma till rätta med de problem som finns i nuvarande informationssystem. Utvecklingen av försäkringskassornas roll vad gäller rehabilitering och administration av differentierade arbetsgivaravgifter och utvecklingen FAS 90 är lämpliga utgångspunkter för att till av stånd effektivare rapportering och utredning av arbetsskador en på arbetsplatserna.

10.1.5 FAS 90 och ISA Försäkringskassornas verksamhet har under de gångna åren i hög verksamhetsstöd för - grad präglats av uppgiften att administrera socialförsäkringen, myndigheterna dvs. besluta om och utbetala de olika socialförsäkringsförmánerna, sjukpenning, föräldrapenning, folk- och tilläggspension, barnbidrag och bidragsförskott m.m. Det ADB-stöd kassorna har sedan år 1973 har utformats främst för att klara registerhållning av de uppgifter som behövs för utbetalningarna samt för själva utbetalningsfunktionen. ADB-stöd för annan verksamhet än utbetalningshantering har hittills saknats på kassoma. Alla de uppgifter kassorna behöver för att hantera utbetalningar är inte heller registrerade i dataregistren. I dagsläget förs uppgifter om sjukfall inklusive

diagnoser, arbetsgivare, arbetsuppgifter yrke m.m. manuellt pá kassornas lokalkontor. Frågan förändring datorstödet har utretts under lang om en av tid. Ar 1988 föreslog RFV regeringen en förändring av datorstödet innebär inrättande lokala datorer främst pá kassomas som av lokalkontor. Regeringen ställde sig positiv och under hösten 1989 inleddes genomförandet FAS 90-utredningens förslag FAS 90 av Framtida ADB-verksamhet inom socialförsäkringen pä 90-talet och därefter. Genomförandet pågår för närvarande och skall i sitt första steg avslutat är 1992. Därefter följer sannolikt ytterligare tvá steg. vara Det första steget innebär att kassomas 430 lokalkontor får egen datorkapacitet och ett lokalt register innehållande de uppgifter behövs för att besluta och beräkna sjukpenning. Häri komsom också att ingå de uppgifter om den försäkrades sjukskrivning mer som i dag förs manuellt. Kassornas kontorsadministration kommer att förenklas och alla handläggare fär pá sikt tillgång till ordbehandling och kommunikation. Detta innebär bl.a. att resurser frigörs för bl.a. insatser pä rehabiliterings- och det förebyggande området. Samarbetet med yrkesinspektionen, företagen, företagshälsovården, länsarbetsnämnd, arbetsförmedling, kommuner och landsting kommer att öka betydligt i omfattning och innehåll i syfte att söka förebygga sjukskrivning och förtidspensionering samt för att möjliggöra samplanering av samhällets resurser i förhållande till sjukvården. Genom den teknik relationsdatabas som kommer att nya - användas kan sökning individer och företag göras med utav gångspunkt i individens eller arbetsställets sjukskrivnings- och arbetsskadefrekvens. De lokala sjukfallsregistren innebär en rad möjligheter och syftet är att underlag för effektivare rehabilitering, - ge stöd för förebyggande åtgärder, - ge underlag för uppföljning av arbetsmiljöinsatser, - ge rationalisera sjukfallshandläggningen, rationalisera utbetalning ersättning så att resurser frigörs för - av de tre första syftena, underlag för information och statistik för verkets och kas- - ge uppföljning och utvärdering och avgiftsdifferentiering, sornas förse hälso- och sjukvården, yrkesinspektionen, arbetsgivare och andra intressenter med information och statistiska underlag. När FAS 90 genomförts bör försäkringskassan kunna: O Kontinuerligt förse arbetsgivare med sammanställningar över sjukfrånvaro, arbetsskador och förtidspensioneringar för de anställda hos arbetsgivaren.

0 Kontinuerligt producera och sammanställa faktaunderlag i som generella termer belyser sambandet arbetsmiljö och sjukfrånvaro arbetsskador för yrkesgrupper, socio-ekonomiska grupper SEI, branscher, olika geografiska områden etc. Om försäkringskassan kan förse olika intressenter med denna information kommer åtgärder att kunna vidtas på ett bättre sätt inom olika områden. Dessa register kommer att komplettera och kanske också ersätta delar av det informationssystem arbesom tarskyddsstyrelsen i dag hanterar, Informationssystemet om arbetsskador ISA.

ISA som stöd i Årligen anmäls till Informationssystemet arbetsskador

om ISA tillsynsarbetet uppgifter om mer än 100 000 olycksfall i arbetet. Till detta kommer information om ett växande antal anmälda arbetssjukdomar. År 1988 anmäldes ca 70 000 sjukdomstillstånd som är misstänkt relaterade till arbetsmiljön. Många av dessa arbetsskador leder till lång sjukfrånvaro och andra allvarliga konsekvenser för såväl samhälle och företag som för individen. Det är av största vikt att försöka minska dessa konsekvenser genom att sätta in förebyggande åtgärder. Genom att utnyttja informationen om arbetsskadorna tillsammans med andra uppgifter t.ex. avseende sjukfrånvaro, förtidspensioneringar eller personalomsättning kan tillsynsarbetet göras effektivare. ISA skulle på så sätt tillsammans med annan information, kunna användas för att identifiera olika riskgrupper, t.ex. drabbade näringsgrenar, riskyrken eller arbetsställen med hög arbetsskadefrekvens. Riksrevisionsverket RRV anger emellertid i sin förstudie dnr 1989: 188 Informationssystemet om arbetsskador ISA två huvudsakliga problem med ISA, nämligen att: Systemet används endast i begränsad omfattning för att förbättra underlaget för tillsynsarbetet eller underlätta prioriteringarna mellan olika åtgärder vid yrkesinspektionsdistrikten. Systemets informationskvalitet har brister vad gäller aktualitet, tillgänglighet och relevans för yrkesinspektionens verksamhet. RRV påpekar vidare att ett samlat systemtänkande måste växa fram som ser arbetsskadestatistiken i sitt samhälleliga sammanhang. Men detta är en fråga pá sikt. ISA-systemet har problem som behöver åtgärdas i dag. För närvarande sker ett utvecklingsarbete där framför allt yrkesinspektionsdistrikten är initiativtagare. Detta är en spegling av att det är där som problemen med ISA tar sig sitt tydligaste uttryck genom bl.a. arbetsbelastning, prioriteringsproblem, arbetsfördelning m.m. Det utvecklingsarbete som sker i dag bygger på förbättringar av den befintliga lösningen. Både inom ASS men framför allt på yrkesinspektionsdistrikten har stora förhoppningar och förman väntningar inför framtiden.

RRV att ASS bör bygga vidare på det utvecklingsarbete anser för närvarande bedrivs med persondatorbaserade lösningar. som Samtidigt får inte skapa hinder för en långsiktig lösning som man kan innebära arbetsskadestatistik för försäkringsen gemensam kassoma och arbetarskyddsverket. Som tidigare påpekats anser kommissionen att det är angeläget att komma till rätta med de problem som är förknippade med underrapportering till systemet. Vidare måste utvecklingen av systemet leda till att den praktiska användningen av uppgifter på arbetsstället underlättas. Enligt arbetsmiljökommissionens mening har ISA goda möjligheter att utvecklas till ett informationssystem som kan ligga till grund för det förebyggande arbetet.

10.1.6 Behov av infor- För att kunna planera och utvärdera arbetet med att förbättra mation för skadeföre- behöver arbetsgivaren, lokala facket, företagshälsoarbetsmiljön byggande arbete gäller vården m.fl. ha tillgång till viss information. I första hand det sjukfrånvaro, arbetsskador m.m. på det egna företaget. Jfr avsnitt 7.1 Arbetsgivarens förebyggande verksamhet. För att uppfattning av problemens omfattning, möjliga en lösningar, kostnader och konsekvenser relaterat till bransch, tillverkningsmetod, utrustning erfordras konkreta lättillgängm.m. liga jämförelsedata. Sådana data är också av avgörande betydelse för att de resultat riskanalyser, enkäter och strukturerade som intervjuer skall bli användbara, t.ex. till att ta fram och geger nomföra åtgärdsprogram.

Information om arbets- Med bättre uppgifter skadeproblemens omfattning och rela-

om skador och sjukfrånvaro aktiviteter och tiva allvar för vissa delbranscher, yrkesgrupper, maskiner kan skadeförebyggandet prioriteras. Frågan om hur en rimlig statistik och annan riskinforrnation skall tas fram behöver övervägas närmare. Bl.a. kan man överväga att förse företagen med viss basstatistik. Ett bra system för detta finns inte i dag. Parterna SAF, LO och PTK har genom TFA Trygghetsförsäkring vid arbetsskada skapat ett skadeinforrnationssystem, TSI, som efter en uppbyggnadsperiod nu börjat ge olika branschkommittéer stöd för arbetsmiljösatsningar. Systemet kommer när det är fullt utbyggt att medge mycket analyser av konsekvenserna av olika noggranna arbetsskador. Kommissionens förslag om differentierade avgifter är tänkt att kopplas till uppgifter om skador och sjukfrånvaro m.m. Försäkringskassans administration av socialförsäkringsavgifter tillsammed de sjukfallsregistren innebär att bra förutsättningmans nya ar kommer att finnas för att ta fram de uppgifter som det skadeförebyggande arbetet kräver. Efterfrågan på uppgifter ur systemet

kan också väntas öka i och med införandet differentierade av avgifter. Arbetsmiljökommissionen föreslår i likhet med riksdagens revisorer att alla möjligheter till rationell samordning mellan arbetarskyddsstyrelsens arbetsskadestatistik och försäkringskassornas kommande ADB-register tas till vara, dvs. att FAS 90 tillsammans med ISA utvecklas till en resurs i det rehabiliterande och skadeförebyggande arbetet i företagen.

Analys av riskfaktorer En analys redan inträffade olyckor och skador

av ger ofta inte direkt i arbetsmiljön tillräckligt underlag för att göra de bedömningar och prioriteringar som ett effektivt skadeförebyggande arbete kräver. Genom analys av riskfaktorer direkt i arbetsmiljön möjligheter till att ges förutse hälso- och säkerhetsproblem, innan en skada har uppkommit riskanalys. Olika metoder för riskanalys har utvecklats och längst har utvecklingen kommit vid analys olycksfall. En av breddad tillämpning av riskanalys mot områden berör besom lastningsskador, organisatoriska och sociala frågor är nödvändig för att komplettera riskbilden. Statistik över arbetsskador visar i regel inte tillräckligt snabbt på nya eller nyupptäckta hälsorisker i arbetsmiljön. Nya risker som följer med ny teknik, nya metoder, kemiska ämnen eller nya arbetsformer bör kunna upptäckas och åtgärdas snabbare med moderna analysmetoder. Sjukfrånvaro, arbetsskador, förtidspensionering är naturligtvis viktiga bakgrundsdata dessa behömen ver ofta kompletteras med signaler från de anställda dvs. hur de själva uppfattar riskerna i arbetsmiljön fysiskt - såväl som psykiskt. Arbetsmiljökommissionen anser att det är viktigt att resurser avsätts för att vidareutveckla olika riskanalysmetoder till ett effektivt instrument i arbetsmiljöarbetet.

Information om praktiska Frågan effektivt skadeförebyggande handlar bara till del

om en tillämpningar, skyddsom ett förbättrat prioriteringsunderlag. Kunskapen om hur man

och faktablad m.m.

på bästa sätt löser arbetsmiljöproblemen är naturligtvis viktigare. Uppslag till konkreta lösningar finns ofta hos dem utsätts som för riskerna. Brist på uppmuntran från arbetsledning och arbetskamrater och oförmåga att formulera och beskriva lösningar utgör emellertid ofta hinder för förändringarförbättringar. Lösningarna på skadeproblemen t.ex. belastningsskador är ofta en kombination av tekniska förändringar, ändrad arbetsorganisation och ett större inflytande för de anställda över arbetets uppläggning och utförande. Standardlösningar är sällan direkt tillämpbara. Hur länkarna kan förbättras mellan individer med goda idéer och forskare och utvecklare som kan precisera, utprova och skapa tillämpade lösningar diskuteras i detta senare

kapitel se även arbetsorganisationsgruppens rapport.

Arbetsmiljökommissionen vill understryka vikten av att kun-

skaper om bra lösningar, de goda exemplen, tas till vara och

systematiskt sprids, t.ex. via kunskapscentra se avsnitt 10.4.

Råd och vägledning av olika karaktär behövs ute i företagen från planering av produktion och utformning av arbetsorganisation till enkla råd om säkerhetsutrustning och underhåll av maskiner. Det handlar om att lokalt tillgång till Vägledningar som i lättillgänglig form exponerar idéer och erfarenheter från hantering av liknande problem. Ett exempel pä detta är Miljöbanken som innehåller en stor mängd praktiska lösningar och skyddsblad. Materialet i banken kommer i första hand från de 4 000 företag inom Verkstadsföreningen som via 1 600 kontaktmän förser banken med information.

Arbetsmiljöutbildning

De stora satsningar på arbetsmiljöutbildning som gjorts under 1970-talet och senare har främst nått skyddsombud och i viss

omfattning även arbetsledare. Övriga chefer på olika nivåer har

bara undantagsvis fått arbetsmiljöutbildning. Kursen Bättre arbetsmiljö utgör grundstommen i den spridning och utveckling som skett av arbetsmiljökunnandet. Uppåt 700 000 personer har nåtts av den imponerande utbildningssatsning som Bättre arbetsmiljö står för. Den brett upplagda utbildningen har gjort det möjligt för de anställda att bevaka grundläggande arbetsmiljöfrågor. Utbildningen har skapat en medvetenhet om arbetsmiljöns betydelse och om vikten av att förbättra den. Behov finns emellertid av specifikt inriktad utbildning mot särskilda yrkesgrupper, fackliga funktionärer och chefer pá olika nivåer. Utbildningsbehoven på arbetsmiljöområdet förstärks av att arbetsmiljöfrågoma måste utvecklas till en angelägenhet för samtliga anställda. Behovet av att arbetsmiljökunskap integreras i olika typer av kurser och utbildning ökar och samarbetet mellan arbetsliv och skola måste förbättras på alla utbildningsnivåer. Utbildningen utgör också en viktig strategisk investering i ett målinriktat långsiktigt arbetsmiljöarbete. Ny teknik ställer stora krav på kunskapsförnyelse och återkommande utbildning av personalen. Rätt utnyttjad ger den nya tekniken stora möjligheter till bättre arbetsmiljö och ett förbättrat arbetsinnehåll. Ny teknik har också skapat nya risker bl.a. vid löpande band, monteringsarbete, robotunderhåll, bildskärrnsarbete, i halvledarindustrin, genom ensamarbete etc. Den kraftiga ökningen av belastningsskador sammanhänger i stor utsträckning med hård produktionsstyming, liten möjlighet till egenkontroll och dåliga människa-maskintillämpningar.

Arbetsmiljöutbildning Kommissionens diskussioner vad gäller utbildningsbehoven har för civilingenjörer och civilingenjörer och tekniker. främst avsett grupperna tekniker I detta avsnitt fokuseras diskussionen på förhållanden för dessa grupper eftersom de i särskilt hög grad genom sitt kunnande och sin yrkesroll påverkar andras arbetsmiljö. Resonemanget kan emellertid sägas vara allmängiltigt för högre utbildning och kan således med viss anpassning vad avser utbildning och yrkesgrupp gälla även arkitekter, formgivare, administratörer, ekonomer m.fl. Att arbetsmiljöundervisning behövs i högre naturvetenskaplig utbildning har länge varit ostridigt. Det har, trots anvisade externa anslag, emellertid visat sig svårt att införa arbetsmiljökunskap som obligatoriskt ämne vid teknisk fakultet. Uppmärksamheten som de senaste åren riktats mot arbetsskadeproblemens omfattning och samhällsekonomiska konsekvenser har inte inneburit någon märkbar utveckling av kurser med arbetsmiljöinriktning eller arbetsmiljöinslag. Det finns således ingen enkel och omedelbar koppling mellan samhällets behov av arbetsmiljökunniga tekniker och planeringen av högre teknisk utbildning. Att arbetsmiljöaspektema inte tas upp i den tekniska högskoleutbildningen och att linjenämndema inte prioriterar frågan är ett uttryck för de faktiska värderingar högskolan gör. Motståndet från den tekniska fakulteten att utöka eller förändra ingenjörsutbildningen genom att ge plats för arbetsvetenskapen har förmodligen flera orsaker. En viktig orsak är att arbetsvetenskapen inte till alla delar är utvecklad till den nivå man har skäl att begära inom fakulteten. Med den sektorstyming som ämnesområdet har och bristen på integration av arbetsmiljöämnet i högskoleutbildningen och i forskningen har ämnet utvecklats på annat sätt än traditionella vetenskapliga områden. Utbildningens kvalitet och kvantitet har mycket starka relationer till forskningens kvalitet och kvantitet. Detta gäller kanske i speciellt hög grad arbetsmiljöområdet. En nödvändig förutsättning för att till stånd utbildning inom arbetsmiljöområdet vid teknisk fakultet är att det finns en ordentlig kunskapsbas inom högskolesystemet. Denna kan endast åstadkommas genom en kraftfull satsning på forskning och forskarutbildning inom för arbetsmiljöområdet relevanta ämnesområden.

Utbildningens innehåll Den arbetsmiljöutbildning behövs för civilingenjörer måste som och omfattning dels kopplas till dagens och framtidens produktionsteknik och ekonomi och dessutom ge en helhetssyn på människan bland de faktorer som tekniken måste utgå från vid konstruktion och drift av industriella system. I civilingenjörsutbildningen bör en grundutbildning i arbetsmiljö omfattande ca 10 poäng, vara obligatorisk och till 7-8

poäng ligga samlat i början och 2-3 poäng i slutet utbildningav en och helst inkluderas i det avslutande examensarbetet. l den nya högskoleutbildningen 80 poäng bör motsvarande utbildning omfatta 5 poäng varav 2 poäng i samband med de avslutande tillämpande kurserna och examensarbetet. De allmänna ämnesomrädena som bör ingä är framför allt de nedan förtecknade. Den allmängiltiga delen bör kompletteras med de tillämpningar som gäller respektive linje eller specialisering. Nedan exemplifieras de allmänna ämnesomrádena vilka till storlek och sammansättning kan variera beroende av inriktning. 0 Filosofi för tekniker politik, moral, etik, ansvar och teknik. - 0 Undersökningsmetodik och vetenskapsteori samhälls- och beteendevetenskaplig mätmetodik. 0 Teknikhistoria arbetets och produktionssystemens villkor och utveckling. 0 Folkhälsan i historiskt perspektiv mortalitet, morbiditet, ar- bets- och förvärvsintensitet, social-medicinska aspekter och internationella jämförelser. 0 Juridiska aspekter pá arbetets villkor arbetsrätt, social- och arbetsskadeförsäkring och produktansvar. Människa maskinsystem ergonomi, arbetsmiljö och ekono- m1. Tillämpad ergonomi och arbetsplatsutforrnning. Fysikalisk och kemisk miljöpåverkan. Arbetsskador och arbetsrelaterade sjukdomar. Riskanalys kvantitativa och kvalitativa metoder. - Kvalitetsstyrning, underhállsteknik, riskexponering i drift och underhåll. Arbetsorganisation psyko-sociala faktorer, modeller för samarbete och ledarskap. 0 Arbetsmiljölagstiftning och arbetarskydd. 0 Yttre miljö ekologi, luft-, mark- och Vattenvård i industri- - ell planering.

Arbetsmiljöutbildning för Huvudansvaret för arbetsmiljön och för att bestämmelser i archefer, beslutsfattare, betsmiljölagstiftningen följs, ligger pá arbetsgivaren. För att kunadministratörer m.fl. na fullgöra sina skyldigheter är emellertid arbetsgivaren beroende av kunniga medarbetare. Eftersom arbetsmiljön utformas genom chefers beslut och genom verksamhet hos konstruktörer, inköpare m.fl. är det viktigt att dessa grupper ges bättre arbetsmiljökunskaper. . En verksamhet kan inte ses rent tekniskt, ekonomiskt eller arbetsmiljömässigt. Problem skall lösas och förändringar genomföras med beaktande av alla aspekter. Arbetsmiljöarbetet behöver integreras bättre i verksamheten på arbetsplatserna sä att det inte betraktas som en isolerad företeelse utan som något som skall ingä i det dagliga arbetet i linjeor-

ganisationen. Detta betyder att man i fortsättningen måste kräva arbetsmiljökunskaper hos ett större antal personalkategorier. mer påpekats tidigare dessa yrkesgrupper ha fått Helst bör som grundläggande utbildning i arbetsmiljöfrågor redan i den ordinarie yrkesutbildningen. Så är emellertid mycket sällan fallet. På grund den snabba utvecklingen av ny teknik och nya arbetsav former finns det för övrigt skäl att inom myndigheter, företag och organisationer se över behovet av vidareutbildning för dessa grupper. Redan år 1981 gav utbildningsdelegationen vid arbetarskyddsstyrelsen ut en rekommendation angående arbetsmiljöutbildning för konstruktörer, administratörer m.fl. Arbetarskyddsnämnden år 1984 ut rekommendationer för arbetsmiljöutgav bildning av personal på mellannivá. I förhandlingsprotokollet till utbildningsavtalet mellan LO- SAF-PTK har SAF åtagit sig att verka för att anställda, som har beslutsbefogenheter som påverkar arbetsmiljöförhállanden i företaget, erhäller erforderlig utbildning. Arbetsmiljökommissionen vill framhålla att rekommendationerna innehåller allt som behövs för att komma igång med arbetsmiljöutbildning för dessa viktiga grupper. Så här långt efteråt kan konstateras att även här, liksom på högskoleområdet, är mycket litet gjort. En förklaring till detta kan vara att behoven för olika grupper är mycket varierande och att studieforrner, kurser och kursmaterial därför är svåra att utveckla. Problemen bör emellertid inte överdrivas och är inte större än att varje chefsutvecklingskurs under de senaste 10 åren borde haft arbetsmiljö på schemat. En utveckling av utbildningsinsatsema som ligger i samtliga parters intresse bör prioriteras och aktivt drivas av berörda parter.

10.3 Forskning och utveckling

Förutsättningarna för forskning om arbetsmiljöns hälsorisker har berörts i avsnitt 10.1.2. Nedan ges ytterligare några principiella synpunkter. När det gäller FoU-verksamhet är det enligt kommissionens uppfattning väsentligt att skilja mellan 1 forskningsverksamhet 2 utvecklingsverksamhet 3 spridning av forskningsresultat 4 tillämpning av forskningsresultaten. I den ideala föreställningen om kunskapsutveckling finns det en bild av hur dessa aktiviteter går hand i hand för förändring och förbättring. I praktiken är dock dessa aktiviteter uttryck för skilda professioner och intressen även om gränserna inte alltid är -

klara varför det är av vikt att inte blanda samman samhällets olika krav på resultat och rikta dem mot ett enda háll. Det år väsentligt att också ha i åtanke att det totalt inom samtliga fakulteter medicinska, naturvetenskapkliga, tekniska, samhällsvetenskapliga-filosofiska, humanistiska och sektor- forskningen finns drygt l 000-talet disputerade forskare som arbetar med arbetsmiljö-, arbetsmedicinsk, arbetslivs- och arbetsmarknadsforskning. Samtidigt finns det ca 12 000 anställda inom det statligt finansierade området inklusive företagshälsovården arbetar med utåtriktat arbetsmiljöarbete. Och det finns - som 18 000 anställda inom försäkringskassoma. Enligt arbetsmiljökommissionens uppfattning finns det i dag tillräckligt med kunskap från forskningen och inom det traditionella arbetsmiljöarbetet för att högst väsentligt nedbringa sjuk-, arbetsskade- och förtidspensioneringstalen. I de avseenden kunskap inte finns, har vi pekat på möjligheten att förbättra forskningen, bl.a. genom systematisk användning av svenska fördelar, som folkbokföringsstatistiken, registerhållning och forskningskompetens. Fördelningen av FoU-resurser inom arbetsmiljö-, arbetslivsoch arbetsmarknadsområdet speglar det traditionella arbetsmiljötänkandet och arbetsmiljöarbetet. När det gäller exempelvis ar-

betsmiljöfondens FoU-medel prognos för budgetåret 199192

används tre fjärdedelar för FoU om den fysiska arbetsmiljön, m.m. medan endast en fjärdedel avser den psyko-sociala, arbetsorganisation, inflytandefrågor, jämställdhet, osv. För de sex åren mellan 1984 och 1990 har 65 procent 459 milj. kr. använts för forskning om den fysiska miljön medan drygt 30 procent 246 milj. kr. använts för annan forskning. Arbetsmiljökommissionens uppfattning är att medelstilldelningen för forskning och utveckling om arbetslivets villkor; om utslagningsmekanismer och utvecklingsmöjligheter, inte får minska. Det är samtidigt väsentligt att en omprioritering av forskningsmedlen äger rum så att forskning om arbetslivets villkor i termer av psyko-social arbetsmiljö, arbetsmiljöaspekter på jämställdhet mellan könen, arbetsorganisationsutveckling, kompetensutveckling, inflytande får en väsentligt större andel av resurserna. Kommissionen är vidare av den uppfattningen att det är en central forskningspolitisk fråga att slå vakt om sektorsforskningen inom detta område. Utbyggnaden av och intresset för arbetsmiljö- och arbetslivsfrågor vid universitet och högskolor är inte tillfredsställande mot bakgrund av frågomas vikt. Det är också viktigt att i fortsättningen bereda arbetsmarknadens parter möjlighet att påverka forskningsinriktningen och delta i utvecklingen forskningsprogram och den arbetsplatsinriktade forskningsav verksamheten. Kommissionen menar därför att resurserna för sektorsforskningen inom arbetsmiljöomrádena minst måste ligga kvar pá dagens nivå.

Sektorsforskningen bör tillsammans med de delar av universitets- och högskoleväsendet som har arbetslivsvetenskapliga eller motsvarande institutioner eller kompetens, ha det nationella ansvaret för forskning och utbildning inom arbetslivs-, arbetsmiljöoch arbetsmarknadsområdena samt ansvar för det internationella forskningssamarbetet. i

10.4 och FoU-resultat

Spridning tillämpning av

I viss utsträckning är det inte bristen på kunskap som är det primära problemet, utan det är brister i spridning och tillämpning av befintlig kunskap. Parallellen med teknikspridning har viss giltighet. På samma sätt som företag får svårigheter att överleva om de inte anammar ny teknik bör bra arbetsmiljö bidra till en motsvarande utsortering av företag med dålig arbetsmiljö. Det krävs därför åtgärder för att sprida information om goda arbetsmiljöer, förebyggande arbete, rehabilitering, arbetsorganisation, m.m. Kommissionen föreslår därför utveckling av lokala kunskapscentra. Dessa kunskapscentra bör, enligt kommissionens uppfattning, ses som som nödvändiga komplement till centrala forskningsinstitut vars uppgift skall vara att på nationell nivå kunna ge en samlad bild av kunskapen inom sina områden samt ansvara för det internationella forskningssamarbetet. Enligt kommissionens uppfattning kan inte de ofta centralt placerade forskarna vare sig av professionella eller resursmässiga skäl svara för den lokala spridningen och tillämpningen av forskningsresultaten. Detta är en uppgift för de ca 30 000 människor som runt om i landet i någon form arbetar med arbetsmiljö och effekter av arbetsmiljö. Grundorsaken till att kunskap inte sprids är att det saknas efterfrågan från dem som bäst behöver kunskapen, dvs. de enskilda individer som befinner sig i en dålig arbetsmiljösituation och de som har ansvar för förebyggande åtgärder praktiska tillämpningar. Det saknas i arbetsmiljöpolitiken en tydlig vilja att ta ansvar för spridning och användning av kunskap och en efterfrågan på kunskap för praktisk tillämpning. Det krävs därför särskilda insatser för att användarnas arbetsgivarna, de fackliga organisationerna och de anställda efterfrågan på kunskap om god arbetsmiljö skall öka. Det är viktigt att notera att forskarna själva inte kan lösa detta problem. Spridning av kunskap antas ofta vara något självklart och enkelt. Sá enkelt att man tror och förutsätter att den enskilde forskaren har möjligheter och resurser att göra detta. I själva verket är kunskapsspridning en komplicerad process som kräver särskild kunskap och erfarenhet samt att flera faktorer skall sam-

verka i tiden. Det måste finnas någon efterfrågan på kunskap från en användare som har ett relativt aktuellt behov av kunskap och som har resurser. När det gäller spridning av kunskap bör det i första hand ske genom personer som har mycket god kännedom

om arbetslivets arbetsplatsens problem och som kan tillgodogö-

ra sig resultat och erfarenhet från FoU-verksamhet, utredningar, konsultationer och liknande. Behovet av kunskapsbanker eller know how kan väntas öka. I synnerhet väntas behoven bli stora av kunskaper erfarenheter om bl.a. arbetsorganisation, arbetsledning och hur arbetssituationen anpassas tekniskt och socialt. Framför allt de små företagen måste här tillgång till kompetens och annat stöd. Resurssituationen i små företag är inte sådan att man kan avdela särskild personal för andra frågor än sådana som är direkt relaterade till produktionen. Små företag kan därför behöva assistans med ritningsgranskning och bedömning i samband med nybyggnad och anskaffning av utrustning, konkret undersökning och kartläggning av arbetsmiljöpro- blem, förslag till lösningar av reella problem och då gärna komplette- rade med ekonomiska beräkningar, genomförande av föreslagna åtgärder, information och utbildning inom miljöområdet, myndighetskontakter beträffande bestämmelser, tillståndsgiv- ning etc. Till viss del bör assistans kunna ges av företagshälsovården. Den måste kunna erbjuda den service och de tjänster som småföretagen efterfrågar och är i behov av. Dessutom behövs någon form av informationscentral eller tolkningsinstans dit småföretagen kan ringa och få svar på sina frågor om arbetsmiljöförbättrande åtgärder men också om lagar, föreskrifter, avtal m.m. En sådan inrättning som kan ge enkel information utan att småföretagaren måste binda sig i övrigt skulle troligen vara till stor hjälp och kunna vara ett bra komplement till företagshälsovården. Kommissionen föreslår därför att särskilda insatser görs för att sprida kunskap genom att upprätta lokala kontakt- och kunskapscentra. Inom varje kommun eller flera kommuner i samverkan - bör upprättas ett lokalt kontakt- och kunskapscentrum. De i länet befintliga resurserna i form av företagshälsovården, försäkringskassan, yrkesinspektionen kan konstituera huvudmannaskapet för dessa centra. En annan möjlighet är att de regionala arbetslivsfondema initierar verksamheten och ser till att någon lämplig aktör i det enskilda området, tar huvudansvaret. Till organisationen bör anslutas andra befintliga resurser som kan finnas i form av högskoleinstitutioner, yrkesmedicinska kliniker, yrkestekni-

ska skolor, forskningsinstitut, större företag, m.fl. intressenter. Resurser för uppbyggande av dessa kunskapscentra bör under uppbyggnadsskedet frigöras frán arbetslivsfonden varefter de lokala huvudmännen själva bör finna en gemensam finansieringsform. Uppgifterna för lokala kunskapscentra bör vara att samla och sprida kunskaper, erfarenheter och resultat frán FoU-verksamhet och praktisk tillämpning. Detta kan ske genom uppsökande verksamhet på arbetsplatser med kända arbetsmiljöproblem, genom löpande kontakt med arbetsmiljöforskningen, genom kurser, konferenser, seminarier, egen utbildningsverk- samhet och deltagande i andra huvudmäns utbildningsverksamhet där de viktigaste arbetsmiljöfrägorna diskuteras, genom att sprida kunskaper om alternativa produktionsformer m.m. eller genom att bygga och underhålla lokala nätverk av kontakter med personer som har ansvar för arbetslivs- och arbetsmiljöfrågor. De lokala kunskapscentra kan genom sin verksamhet vara den länk som har ansvaret för att kunskaper och resultat sprids i hela kunskapskedjan frán grundforskning till praktiskt tillämpning. Det kan ske exempelvis genom att kunskapscentra knyter till sig forskare, utvecklings- och utredningspersonal, konsulter och andra. Arbetsmiljökommissionen anser att det är angeläget att lokala kunskapscentra byggs upp. Däremot anser inte kommissionen att det mäste finnas en given organisatorisk modell för hur detta skall ske. De lokala förutsättningarna bör avgöra. Varje lokalt kunskapscentrum bör utifrån de aktuella förutsättningarna och behoven sträva efter att skapa fasta kontakter med olika branschoch organisationer och deras arbetsmiljöarbete. Där finns organ omfattande kunskap och erfarenhet. Som exempel kan nämen arbetarskyddsnämnden, Verkstadsföreningens miljöbank, nas m.fl. I manga sammanhang talas om behovet av att bygga s.k. referensarbetsplatser för att kunna demonstrera hur en god arbetsmiljö eller en god arbetsorganisation ser ut. Arbetsmiljökommissionen anser för sin del att referensarbetsplatser endast får positiva spridningseffekter om de byggs som en del av en faktisk och löpande verksamhet och inte vid sidan av normal produktion. Problemet med referensarbetsplatser är ofta att de är föräldrade redan när de är färdigställda eller åtminstone har en begränsad livslängd därför att utvecklingen gär så pass snabbt inom olika områden. Det är därför bättre att sträva efter att åtgärda problemen där de finns.

10.5 Personalekonornisk redovisning

Personalen är vår viktigaste resurs är ett slitet uttryck som förekommit i verksamhetsplaner och verksamhetsberättelser i oändligt många sammanhang. Hittills har det dock varit svårt att uppfattning om vad ett sådant policy-uttalande i realiteten en står för. Investeringar i produktionsutrustning, material och kapital redovisas mycket tydligare än investeringar och kostnader i personalen. Kostnader för frånvaro och personalomsättning bör också vägas mot kostnader som uppkommer genom aktiva satsningar på de anställda. Genom att göra kostnaderna synliga kan de prioriteras och uppmärksammas av företagens och förvaltningamas ledningar. Organisationsledningar, personalansvariga linjechefer och fackliga företrädare ställs ofta inför problem att diskutera personalåtgärder utifrån ett företags företagsenhets resultaträkning

eller myndighets ekonomiska redovisning. Att utifrån t.ex.

en nedanstående resultaträkning diskutera samband mellan personalåtgärder och verksamhetsresultat är inte alldeles enkelt.

Mkr Intäkter 504 Rörelsekostnader :ÃZ - Rörelseresultat före avskr. 92 Avskrivningar ;ll -

Rörelseresultat efter avskr. 18

--

I detta exempel kan man inte se personalkostnadema. Om vi bättre kan synliggöra personalfrågor, ökar sannolikheten för åtgärder. En relativt enkel åtgärd för att synliggöra de anställda är att omstrukturera resultaträkningen kostnadssammanställningen att bryta ut alla personalkostnader ur rörelsekostnadema genom pá t.ex. följande sätt:

Mkr Intäkter 504 Leverantörskostnader :lä - Bruttoförädl. värde 408 Avskrivningar :gg -

Posterna 1 till 4 innehåller dels faktiska dels lön till expenser,

de anställda som har arbetat med tagit del av det

posten avser. Posten 5 är en restpost som framkommer när organisationens hela lönesumma reduceras med lönedelarna i posterna 1 till 4. Med ovanstående struktur borde förutsättningarna vara bättre att diskutera personalåtgärder och att lära sig samband mellan personalátgärder och verksamhetsresultat. Dessutom torde det öka trycket på organisationer att redovisa sina prestationer. Om de redovisas finns det bara en kostnadssida att relatera eventuella personalåtgärder till. Även andra delposter som t.ex. jämställdhetskostnader eller personalutvecklingskostnader kan föras in.

Vad är personal- Den personalekonomiska redovisningen är viktig för att synligekonomisk redovisning göra möjligheter till åtgärder, dvs. att varje redovisningsenhet inom en organisation stimuleras att vidta olika slags personalátgärder. Den personalekonomiska redovisningens viktigaste funktion är att kontinuerligt genom t.ex. månads- eller kvartalsvisa rapporter, rikta uppmärksamhet på dessa frågor och öka kunskaperna. Den personalekonomiska redovisningen föreslås här bestå av fyra delar. Personalberáttelse, -

- Personalresultaträkningpersonalkostnadssammanställning,

Personalnyckeltal, - Personalfotnoter. - Personalberüttelsen jfr förvaltningsberáttelsen verbal beär en skrivning av viktiga händelser och åtgärder under áret inom t.ex. personalutveckling, frånvaro, personalomsättning och det personalsociala området. Därigenom skapas en grund för att i personalresultaträkningen avsläsa eventuella ekonomiska effekter av åtgärder, eller i personalfotnoterna avläsa de reala effekterna åtgärderna t.ex. minsav kade frånvarokostnader respektive frånvarominskning i procent. Självfallet är det inte nödvändigt att personalberättelsen ingår mer än i en sammanfattande ársberättelse. Personalresultaträkningen beskriver hela verksamheten, dess intäkter anslag och dess kostnader. Här kostnader i vanlig avses ordning för t.ex. lokaler, men också kostnader för personalutveckling, personalomsáttning, frånvaro och personalsociala kostnader. Personalnyckeltal, dvs. relationstal mellan olika storheter, är ett sätt att underlätta jämförelser mellan olika enheter och år, att se t.ex. hur stora personalutvecklingskostnaderna är i relation till de totala personalkostnaderna eller per anställd.

Personalfotnoter utgör en möjlighet att inom samma områden

som ovan med viktig kvalitativ tilläggsinformation, sannolikt viktigare för åtgärder än den rena kostnadsredovisningen. Som en fotnot till frånvarokostnader kan t.ex. frånvaroomfattning och

fránvarotyp i procent redovisas, eventuellt uppdelad pa kön

eller yrkeskategori, samt antal arbetsskador och olycksfall. Sammanfattningsvis korresponderar de fyra delarna till varandra pá följande sätt:

Figur 10.3 Skiss över samverkan mellan de olika delarna i den personalekonomiska redovisningen.

Personalresultaträkning för att beskriva Personal- ekonomiska Personalberättelse konsekvenser nyckeltal för att av- 1990 1989 för att öka läsa effekter 7 jämförbarheten av personal- jfg v mellan perioder åtgärder eller enheter

1f--f 2

I

Personalfnlnmer för att ge kött de ekonomiska benen

Källa: Ian-Erik Gröijer, Det personalekonomiska bokslutet 1990

Exempel pá hur personalekonomiska redovisningar har utformats för ett företag, delar av en kommunal- respektive landstingsförvaltning samt för en myndighet framgår av bilaga 10 till detta betänkande.

Värdet av personal- Ett systematiskt användande personalekonomisk redovisning, av ekonomisk redovisning kan tänkas leda till följande positiva och negativa effekter: + Alla som arbetar inom en organisation far en gemensam utgångspunkt för att diskutera personalfrágor m.m. + Att ta upp personalfrágor blir en naturlig och väsentlig del av verksamheten. + Genom att jämföra mellan olika år och enheter skapas en grund för inlärning, och för att sålla fram effektiva personalátgärder.

+ Ett personalekonomiskt bokslut utgör ytterligare ett motiv för prestationsmätningar i icke vinstdrivande organisationer föratt också en intäktssida att relatera personalåtgärder till. + Den skärpta uppmärksamheten på arbetsmiljö- och personalfrågor kan väntas skapa ökad efterfrågan hos bl.a. tekniker och ekonomer på kunskap om hur människor fungerar. - + Den personalekonomiska redovisningen utgör ett värdefullt komplement till det vanliga bokslutetresultaträkningen vid bedömningar av företag förvaltningar. All slags redovisning kräver resurser för inforrnationshante- ring. Om dock redovisnings- och precisionskraven inte ställs alltför högt vad gäller ingående data och kostnadsredovisning, behöver inte själva bokslutsarbetet bli alltför omfattande t.ex. genom att använda standardkostnader i stället för verkliga för svärfángade poster som rekryteringskostnader. Det sociala ansvaret riskerar äfflilireducerat till kortsiktig - en penningmässig fråga. Den risken måste motverkas på samma sätt som kontroll sker av att en företagsenhet också investerar för framtiden, inte bara kortsiktigt producerar.

Reglering av personal- Kommissionen har anordnat en hearing med företrädare för arekonomisk redovisning betstagare och arbetsgivare i organisationer som prövat att tillämpa personalekonomisk redovisning. Det sammanfattande intrycket av de redogörelser som lämnades att användningen var av personalekonomisk redovisning hade bidragit positivt till intresset för och hanteringen arbetsmiljö- och personalfrágoma. av Efter ytterligare överväganden har kommissionen funnit att personalekonomisk redovisning är ett effektivt instrument för att i alla organisationer starkare rikta uppmärksamheten mot fragor som rör personalen. Kommissionen föreslår därför att alla arbetsgivare har som redovisningsskyldighet enligt aktiebolagslagen eller lagarna om ekonomisk förening, handelsbolag och kommanditbolag och har

anställda samt alla offentliga statliga, primär- och sekundär-

-

kommuner motsvarande arbetsgivare skyldighet att göra

- ges personalekonomiska redovisningar i huvudsak enligt ovanstående skiss. Denna skyldighet bör regleras genom ändringar av nämnda lagar och de lagar författningar reglerar offentlig som verksamhet. Redovisningarna bör göras regelbundet och tillgängliga vara inom organisationen men behöver inte i alla delar vara offentliga. För de mindre företagen kan integritetsskäl av vissa särregler behöva formuleras. Med hänsyn till den korta tid kommissionen haft till förfogande har det inte varit möjligt att utarbeta lag- och författningsförslag för regleringen av personalekonomisk redovisning. Därför föreslår kommissionen en ytterligare beredning de förändringav ar i lagar och författningar som är nödvändiga.

Kommissionens förslag

I detta kapitel lägger kommissionen fram förslag till lagändringar översiktligt redovisats i tidigare avsnitt. Vidare sammanfatsom tas övriga förslag kommissionen presenterat i kapitel 1-10. som De allmänna överväganden och rekommendationer som framförts i tidigare kapitel, tas inte upp i denna avslutande sammanfattning.

11.1 Förslag till lagändringar

11.1l1 Arbetsmiljö- lydelse kap. 1 § AML

Föreslagen 1 a lagen och arbetsmiljö- l kap. Lagens ändamål och tillämpningsområde förordningen 1 § Mdlsüttningsparagraf Lagens ändamål är: att säkerställa arbetsmiljö förhindrar att arbetsen som tagare utsättes för skadlig påverkan eller risk för ohälsa eller olycksfall och som är tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället och att arbetsgivare och arbetstagare grund för att ge en gemensamt kunna åstadkomma en god arbetsmiljö.

Arbetsmiljölagen saknar i dag uttrycklig ändamålsbeståmmelen Dess karaktär ramlag, i första hand syftar till att verka se. av som handlingsdirigerande på arbetsmarknadens parter, innebär att detta ändamål behöver uttryckas klarare. Förebilden till den föreslagna paragrafen är dels hämtad från den norska arbetsmiljölagen, dels från 2 kap. 1 § första stycket i AML, som överförts ordagrant. Det första målet är att säkerställa arbetsmiljö som förhindrar en att arbetstagare utsätts för skadlig påverkan eller risk för ohälsa eller olycksfall. Detta har alltid varit lagens huvudmålsättning har tidigare endast kommit till uttryck i samband med men regleringen arbetsgivaransvaret jfr 3 kap. 2 §. Genom inföav randet motsvarande bestämmelse i 1 kap. skapas en symav en metri mellan lagens ändamål och arbetsgivaransvaret.

Vidare antyder ordet säkerställa, som saknar tidigare motsvarighet, att det handlar ett systematiskt förebyggande arbeom te vilket stämmer väl överens med den föreslagna paragrafen om internkontroll 3 kap. 2 §. a Andra delen av den första punkten är flyttad från 2 kap. 1 § första stycket AML och uttrycker tanken att arbetsmiljön skall förbättras i takt med den sociala och tekniska utvecklingen. Vår uppfattning är att denna bestämmelse inte in under passar 2 kap., som behandlar arbetsmiljöns beskaffenhet. Noteras kan att den norska lagen har motsvarande skrivning i sin målsättningsparagraf. Den sista punkten, som säger att lagens ändamål är att ge arbetsgivare och arbetstagare grund för att kunna en gemensamt åstadkomma en god arbetsmiljö, är nyhet där den norska en lagen i viss mån fått tjäna som förebild. Eftersom arbetsmiljökommissionens uppfattning är att en god arbetsmiljö förutsätter ökad lokal aktivitet vi denna en anser att del har ett stort pedagogiskt värde. Visserligen betonas samverkan mellan parterna i AML den föreslagna skrivningen har men ett vidare innehåll. Den betonar nämligen att lagen och indirekt även med stöd av lagen utfärdade föreskrifter och allmänna råd skall ses som parternas hjälpmedel för att gemensamt åstadkomma en god arbetsmiljö. De arbetsorganisatoriska frágornas komplexa karaktär förstärker detta behov. Det bör framhållas att denna del av målsättningsparagrafen självklart inte påverkar vare sig samhällets ansvar eller den rollfördelning föreskrivs i 3 som kap. AML. I paragrafens första punkt används begreppet arbetstagare. Avsikten är att begreppet även skall omfatta de i grupper som lagens 1 kap. 2 § likställs med arbetstagare.

Arbetsorganisatoriska Föreslagen lydelse frågor 2 kap. 1 § AML Arbetsförhållandena skall till människans förutanpassas sättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Arbetstagare skall ges möjlighet att medverka i utformningen av den egna arbetssituationen samt i förändringsoch utvecklingsarbete som rör det arbetet. egna Teknik, arbetsorganisation och arbetsinnehåll skall utformas sá att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar kan medföra ohälsa eller olycksfall. som Löneformer och förläggning av arbetstider innebär som påtaglig risk för ohälsa eller olycksfall skall inte användas. Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas eller begränsas. Det skall eftersträvas att arbetet möjligheter till variager tion, social kontakt, samarbete och sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter.

Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena ger möjligheter till personlig och yrkesmässig utveckling liktill självbestämmande och yrkesmässigt ansvar. som

Arbetsmiljölagens s.k. portalparagraf, 2 kap. 1 är den bestämmelse, i första hand lagen dess karaktär av ramlag. som ger Denna lag erhåller regelmässigt sin konkretisering typ av genom föreskrifter och allmänna råd från myndigheter. De psyko-sociala och arbetsorganisatoriska aspekterna på arbetsmiljön har visat sig växande betydelse. Det helhetsperspektiv på arbetsmiljön som detta påkallar låter sig inte fångas i ökad detaljreglering. Lagstiftningen måste därför syfta till att en öka de berörda parternas aktivitet när det gäller att identifiegen problem och utforma deras lösning. Detta synsätt kommer era främst till uttryck i den förordade kompletteringen av 3 kap. AML. För att förverkliga detta syfte synes det dock erforderligt att konkretisera lagen på ett sätt tydliggör för de lokala parterna som vilka generella kriterier bör utgångspunkter i en besom vara dömning huruvida denna aktivitet leder till en god arbetsmilav ]0. Första stycket har bibehållits från tidigare. Dess funktion i sitt sammanhang är, förutom att vara en portaldeklaration, att nya markera att hänsyn alltid skall tas till individuella olikheter i fråga tålighet mot fysiska och psykiska belastningar. Andra om stycket har hämtats från utvecklingsavtalet 3 § mom. 5 och utgör konkretisering den nuvarande bestämmelsen i 2 kap. en av 1 § andra stycket 2 att det skall eftersträvas att arbetet anordså, att arbetstagare själv kan påverka sin arbetssituation. nas Till resterande delar lagrummet, dvs. styckena 3-5, har den av norska arbetsmiljölagens 12 § tjänat som förebild. Beträffande det andra stycket, som behandlar den enskilde arbetstagarens möjlighet att medverka i utformningen av den arbetssituationen etc., bör inledningsvis framhållas, att aregna betsmiljölagens förarbeten betonar att ett aktivt deltagande från de anställdas sida är avgörande för att förverkliga syftet med arbetsmiljölagen. Stadgandet skiljer sig inte markant från den föreslagna bestämmelsen. En skillnad är dock att möjligheten att medverka i utformningen av förändrings- och utvecklingsarbete får starkare betoning. Forskningen visar att förändrings- och en utvecklingsarbete där de berörda inte får medverka ger negativ psykisk belastning. När den enskilde involveras i förändringsarbete bidrar det oftast till att förbättra den psyko-sociala arbetsrniljöns kvalitet. Arbetsmiljökommissionen vill med denna bestämmelse dels att lokal aktivitet stimuleras, dels markera att den skall nå ut till och anställd. Det bör slutligen framhållas att engagera envar överföringen avtalsbestämmelser till lag har visst stöd i tidigaav praxis på arbetsmiljöområdet. Ett exempel är samverkanskare

pitlet i AML som hämtat sin föreblid i SAF-LO-PTK-avtalet. Beträffande det tredje stycket kan först konstateras arbetsoratt ganisatoriska frågor otvetydigt omfattas lagen i dess gällande av lydelse. Detta framgår redan av förarbetena till första stycket.

Den föreslagna konkretiseringen tidigare

avser som nämnts att öka den lokala aktiviteten på detta område grund samt att ge en för konstruktiva dialoger mellan de lokala aktörerna.

En fråga som inställer sig är i vad mån yrkesinspektionen kan ingripa med tvångsåtgärder i detta sammanhang och vilka förhållanden som då skall råda. Som tidigare konstaterats har yrkesin-

spektionen principiellt sett vidsträckta befogenheter - - att meddela förelägganden och förbud. Enligt 7 kap. 7 § AML kan ett föreläggande meddelas mot den har skyddsansvar som enligt 3 kap. om det behövs för att lag t.ex. 2 kap. 1 § eller föreskrifter skall efterlevas. Samtidigt bör det noteras, att antalet tvångsingripanden på detta område är mycket och att yrkesinspektionen för närvarande år i färd med att utveckla tillsynsmetoder för

psykiska och sociala arbetsmiljöfaktorer varvid syftet finna är att

lämpliga former för myndighetsutövningen på området.

Föreslagen bestämmelse om arbetsorganisationen innebär att yrkesinspektionen skall ingripa med förbud och föreläggande riktade mot arbetsmiljöns beskaffenhet endast fysiska eller om psykiska belastningar kan medföra ohälsa eller olycksfall. Detta

innebär att man vid en bedömning den aktuella situationen

av skall ha grundad anledning att anta att arbetet eller kommer ger att ge upphov till ohälsa. Ett exempel på situation där yrkesinen spektionen kan ingripa och redan ingripit med stöd gällande - av rätt är när det gjorts trovärdigt att monotona arbetsuppgifter medför en förhöjd risk för belastningsskador. Detta kan även uttryckas så att ingripanden kan ske mot arbeten typiskt som sett, genom erfarenheter från arbetsplatser, kan sägas innebära skadlig belastning. Andra fall där ingripanden med stöd denna av bestämmelse kan ske är när på arbetsplatsen kunnat kartlägman ga omständigheter som typiskt sett är indikationer på att arbetets belastningar utgör akut eller ackumulerande fara för ohälsa. en

Beträffande löneforrner och arbetstidsordningar kan konstate-

ras, att dessa stadganden utgör en utvidgning jämfört med gällande rätt. Visserligen finns vissa uttalanden i förarbetena som ger möjlighet att ingripa mot prestationslönesystem dessa när medför höjd säkerhetsrisk eller fara för säkerhet. Beträfannans fande arbetstidsfonner finns vissa generella uttalanden betosom nar att arbetstidsfrågor i vissa situationer kan bedömas som en skyddsfråga. Dessa förarbeten har dock i praktiken inte medfört

att tillsynsmyndighetema agerat.

Motivet till att dessa frågor tas i förslaget är de forskningsupp resultat som visar att prestationslönesystem respektive vissa arbetstidsformer samt övertid under längre tidsperiod som varar en framför allt i kombination med andra arbetsmiljöfaktorer - -

kan medföra risk för ohälsa. Samtidigt bör inskjutas, att prestationslönesystem av den enskilde arbetstagaren ofta uppfattas positivt. Detta oaktat kan inte bortses från att löne- och som arbetstidsformer ingår i helhetsbedömning av arbetsmiljön en och att samhället har det yttersta ansvaret för att förhindra att arbetstagare utsätts för ohälsa. Det bör också framhållas att parterna som hittills haft ansvaret att i praktiken bevaka dessa frågor haft svårt att klara av denna roll och att en lagreglering skulle kunna öka såväl arbetsgivarens som arbetstagarnas insikt att dessa faktorer även har arbetsmiljöaspekter. om I förslaget sägs, att löneformer och förläggning av arbetstider innebär påtaglig risk för ohälsa inte skall användas. Det bör i som sammanhanget erinras om att det i 1 kap. 1 § AML sägs att det vid lagens tillämpning skall tas hänsyn till arbetets natur. Detta innebär t.ex. att arbetstidsförläggningar som generellt sett får utgöra en hälsomässig belastning, t.ex. nattarbete, får godanses tas som en följd av arbetets natur. Den helhetssyn som AML ger uttryck åt innebär i sådana fall att arbetets innehåll, bemanning, organisation och ledningsformer skall utformas med hänsyn till att arbetstidens förläggning i sig innebär en belastningsfaktor av betydelse. Uttrycket påtaglig risk för ohälsa eller olycksfall avser att markera att bestämmelsen riktar sig mot löneformer och arbetstidsordningar som utgör en riskökande faktor av betydelse i sitt aktuella sammanhang. Med hänsyn till komplexiteten i sambandet mellan arbetstidsförläggning respektive löneform å ena sidan och hälsa å andra sidan bör yrkesinspektionens ingripanden med stöd av denna bestämmelse inte grundas enbart på generell kunskap annat än i klara fall. I övrigt bör ingripandet dessutom stödjas indikatorer på att det i det aktuella fallet är fråga om en av påtaglig risk som väsentligen reduceras genom den anvisade åtgärden. Det bör vidare tilläggas att t.ex. löneformen ofta har betydelse i samspel med andra faktorer i arbetsmiljön och att det därför kan vara naturligt att insatserna i första hand riktar sig mot de risker är förbundna med själva arbetet och andra omstänsom digheter i arbetsmiljön. Fjärde och femte styckena i förslaget upptar vissa förhållanden de flesta bedöms vara grundläggande kriterier för en som av tillfredsställande arbetsmiljö. Dessa krav har stöd i de uttalanden i förarbetena som gjorts i anslutning till första stycket och har vidare brett stöd i års forskningsresultat. Även i detta ett senare fall återfinns väsentliga delar i den norska lagens tolfte paragraf. Användandet av ordet eftersträvas har till syfte att markera att lagen kräver att ansatser görs för att förbättra arbetsmiljön i dessa avseenden utan att för den skull fastställa en objektiv norm för arbetsmiljöns beskaffenhet.

Intemkontroll Föreslagen lydelse 3 kap. 2 a § AML En arbetsgivare skall systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten pá ett sätt som säkerställer att arbetsmiljön uppfyller kraven i denna lag och med stöd lagen av utfärdade föreskrifter. Han skall fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten, upprätta handlingsplaner och vidta

de åtgärder, som föranleds därav. Åtgärder som inte kan

vidtas omedelbart skall tidsplaneras. Arbetsgivaren skall dokumentera arbetsmiljön och arbetet med den i den utsträckning verksamheten kräver.

Skyddskommitténs del- Föreslagen lydelse tagande i planering av 6 kap. 9 § 1 AML p. arbetsmiljö och rehabili- Skyddskommittén skall delta i planeringen arbetsmiljöteringsarbete av arbetet pá arbetsstället samt följa dess genomförande.

6 kap. 9 §4 p. AML Skyddskommitté skall vidare delta i planeringen arbetsav anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten samt följa dess genomförande.

Ovannämnda förslag har, i den del rör arbetsmiljöarbetet, som utarbetats av arbetarskyddsstyrelsen i rapport till arbetsmiljöen kommissionen 1990-02-15 med rubriken Regeringsuppdrag angáende styrmedel i det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Förslaget till ny paragraf i 3 kap. gäller s.k. internkontroll. Beträffande den närmare motiveringen får hänvisas till arbetarskyddsstyrelsens rapport. Arbetsmiljökommissionen ställer sig bakom förslaget. För att ytterligare öka den lokala aktiviteten har kommissionen utökat arbetarskyddsstyrelsens förslag med ett tillägg att handlingsplaner skall upprättas när detta föranleds konstateav rade brister i arbetsmiljön. Styrelsens förslag till ändring i 6 kap. 9 där nuvarande lydelse att Skyddskommittén skall planera skyddsarbetet föresläs ändrad till att Skyddskommittén skall delta i planeringen av skyddsarbete, avser att förtydliga att huvudansvaret för arbetsmiljöarbetet ligger i arbetsgivarens linjeorganisation.

Arbetstagarrollen Föreslagen lydelse 3 kap. 4 § AML Arbetstagare skall medverka i arbetsmiljöarbetet och delta i genomförandet av de åtgärder beslutats för att åstadsom komma en god arbetsmiljö. Han skall utföra arbetet i enlighet med gällande föreskrifter samt använda föreskrivna skyddsanordningar, visa aktsamhet och i övrigt medverka till att förhindra ohälsa eller olycksfall.

arbetstagare upptäcker brister eller risker i arbets- Om en miljön skall han påtala detta för arbetsgivaren. Finner arbetstagare att arbetet innebär omedelbar och allvarlig fara för liv eller hälsa, skall han snarast underrätta arbetsgivaren eller skyddsombud. För skada till följd av att arbetstagaren underlåter att utföra arbetet i avvaktan pá besked det skall fortsätta är han fri från ersättningsskylom dighet.

Den föreslagna ändringen innebär ett förtydligande av arbetstagarens aktivitetsplikt. Arbetsmiljökomrnissionen att en ökad lokal aktivitet och anser ett effektivare förebyggande arbetsmiljöarbete förutsätter att den enskilde arbetstagarens erfarenheter och engagemang i arbetet och i arbetsmiljön får ökat utrymme. Förslaget att arbetstagare skall möjlighet att medverka i utformningen av den egna ges arbetssituationen etc., som tidigare redovisats har detta syfte. Första punkten i första stycket upptar ett stadgande om att arbetstagare skall medverka i arbetsmiljöarbetet och delta i genomförandet de åtgärder som beslutats för att åstadkomma en av god arbetsmilj ö. Avsikten med denna punkt, är att på ett tydligasätt markera att arbetstagare har en viktig funktion i re envar arbetsmiljöarbetet. Alla arbetstagare således en skyldighet att ges på ett aktivt sätt medverka i arbetsmiljöarbetet, vilket även innefattar att delta i utarbetande och genomförande av t.ex. handlingsplaner i syfte att förbättra arbetsmiljön. Andra punkten i första stycket om arbetstagarens skyldighet att följa föreskrifter etc. innebär i sak inga förändringar jämfört med gällande rått. Däremot har vissa språkliga justeringar gjorts för att stadgandet skall bli tydligare. Att uttrycket förebygga ersätts med förhindra att markera att arbetstagarens skyldigheavser ter naturligtvis är begränsade och att det är arbetsgivaren som har ansvaret för att förebygga ohälsa och olycksfall jfr lydelsen i 3 kap. 1 där det stadgas att arbetsgivaren skall vidtaga alla åtgärder behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts för som ohälsa eller olycksfall. Samtidigt bör noteras, att arbetstagarnas medverkan är stor betydelse, inte minst för att komma till rätta av med arbetsmiljöproblem på det psyko-sociala och arbetsorganisatoriska området. Andra stycket har hämtat sin förebild frän arbetsrniljöavtalet mellan SAF-LO-PTK kan även sägas ha stöd i tidigare men förarbetsuttalande. Stadgandet i andra stycket innebär att arbetstagare skall till arbetsgivaren påtala brister eller risker som han upptäcker. Detta är procedurregel och åsidosättande av denna en regel kan inte medföra straffansvar för den enskilde. Syftet med regeln är att tydliggöra den s.k. hänvändelseordningen, dvs. att det första steget i den handläggningsordning som bör gälla ange arbetstagare upptäcker brister eller risker i arbetsmiljön om en

och dessa kräver någon form åtgärd från arbetsgivarens sida. av Denna regel innebär inte att arbetstagaren beskärs sin rätt att ta kontakt med sitt skyddsombud.

Skyddsombttdets fått att Föreslagen lydelse begäraingripande av 6 kap 4 g AML

yrkesinspektionen mm Skyddsombud företräder arbetstagarna i arbetsmiljöfrågor och skall verka för en tillfredsställande arbetsmiljö. I detta syfte skall ombudet inom sitt Skyddsområde vaka över skyddet mot ohälsa och olycksfall samt att arbetsgivaren uppfyller kraven i 3 kap. 2 a Skyddsombud skall delta vid planering eller ändav nya rade lokaler och anordningar, arbetsprocesser, arbetsmetoder och arbetsorganisation liksom vid planering av användning av ämnen som kan medföra risk för ohälsa eller olycksfall. Arbetsgivare skall underrätta skyddsombud förändom ringar av betydelse för arbetsmiljöförhållandena inom ombudets område. Arbetsgivare och arbetstagare för att skyddsomsvarar bud får erforderlig utbildning.

Föreslagen lydelse 6 kap. 6 a § AML Om skyddsombud anser att åtgärder behöver vidtas för att uppnå en tillfredsställande arbetsmiljö, skall skyddsombudet vända sig till arbetsgivaren. Skyddsombud kan också begära att viss undersökning skall göras för kontroll av förhållandena inom skyddsområdet. På begäran skall arbetsgivaren lämna skyddsombudet skriftligt bevis på dennes framställning. Arbetsgivare skall utan dröjsmål lämna besked i frågan. Sker inte detta eller beaktas inte framställningen inom skälig tid, har skyddsombud rätt att begära att yrkesinspektionen tar ställning till föreläggande eller om förbud enligt 7 kap. 7 § skall meddelas. Där skyddskommitté enligt 6 kap. 8 § finns, kan skyddsombud direkt begära att kommittén behandlar skyddsen fråga.

Föreslagen lydelse 7 § arbetsmiljöförordningen Vid varje arbetsställe bör regelbunden översyn ske genom skyddsrond. I skyddsrond skall företrädare för arbetsgivare och skyddsombud delta.

Ovannämnda paragrafer utgör till största delen uppdelning en och ett förtydligande av 7 § arbetsmiljöförordningen. Flertalet regler i denna bestämmelse är enligt vår uppfattning sådan av

betydelse de bör ingå i arbetsmiljölagen. Vi föreslår

principiell att

bestämmelserna i 7 § i förordningen med undantag därför att stycket handlar skyddsrond överförs till de för sista som om paragrafer i lagen här behandlas. Som konsekvens av som en förslaget måste 7 § arbetsmiljöförordningen justeras. kap. 4 § första stycket har gjorts det tillägget att skyddsom- I 6 fått bevakningsansvar beträffande arbetsgivarens inbudet ett ternkontroll. kap. 6 § stadgas uttryckligen att skyddsombud, som inte I 6 a framställning till arbetsgivaren beaktad inom skälig tid, har får en yrkesinspektionen tar ställning till om förelägrätt att begära att gande eller förbud enligt 7 kap. 7 AML skall meddelas. Gällanlydelse i 7 § AMF begäran ingripande har dock de om om rättsliga innebörd varför den föreslagna ändringen i husamma vudsak innebär ett förtydligande av gällande rätt. Motivet till ovannämnda förändringar är dels att stärka skyddsombudets ställning vid införandet intemkontroll, dels av skyddsombudet uttrycklig rätt att vid långtidseffekter t.ex. att ge belastningsskador initiera att yrkesinspektionen tar ställning till tvångsmedel skall meddelas arbetsgivaren inte vidtagit om om erforderliga åtgärder.

Arbetsanpassning 3 kap. 2 § första stycket AML paragrafen måste utvidgas med en ut- Kommissionen anser att trycklig markering arbetsgivarens skyldighet att vidta de anav och rehabiliteringsåtgärder som krävs för att underlätpassningsarbetstagare är långvarigt sjukskrivna att återgå i ta för som arbete.

3 kap. 3 § andra stycket 1 p. AML det finns behov att förtydliga skyldig- Kommissionen anser att av vidta förändringar och arbetsmiljön så att den heten att anpassa enskilda utför arbete och som behöver särpassar personer som skilt anpassade arbetsförhållanden för att kunna utföra sina ar-

betsuppgifter.

Arbetsmiljökommissionen att det är viktigt att flytta fram 11.1.2 Lagen om anser allmän försäkring det gäller rehabiliteringsarbetet. positionerna när Kommissionen föreslår reglering i lagen allmän försäken om ring med syfte att fastslå ramarna för arbetsgivaransvaret samt att förtydliga den enskilde arbetstagarens rättigheter i rehabiliteringssammanhang. Detta, tillsammans med liggande förslag 198990: 62 och arbetslivsfondens möjligheter att bidra prop. rehabiliteringsområdet, bör leda till en snabb till insatser inom utveckling på området. behövs också avgränsande definition av rehabiliterings- Det en begreppet i arbetslivet överensstämmer med avgränsningen som

av arbetsgivaransvaret. Arbetsmiljökommissionen anser att definitionen i detta sammanhang måste smalare vara än rehabilite-

ringsberedningens förslag motsvarar bredare behov

som ett och täcker ett större fält. För att markera avgränsningen till arbetslivet har i nedanstående förslag också tennema arbetsgivare och arbetstagare använts i stället för den försäkrade.

Arbetsmiljökommissionen är medveten den följande om att principskissen till lagtext behöver viss ytterligare juridisk bearbetning. Den tidsram som stått till kommissionens förfogande har

inte räckt för detta.

Arbetsgivaransvaret Arbetsgivare skall för att arbetstagarens behov svara av

rehabiliteringsåtgärder klarläggs samt medverka till de

att åtgärder snarast vidtas som behövs för effektiv rehabilien tering av arbetstagaren. Om det inte framstår obehövligt skall arbetsgivaren som

genomföra en arbetsplatsutredning

när arbetstagarens arbete ofta har avbrutits sjukledigav hetsperioder eller när han under längre tid har varit en

deltidssjukledig, eller

när arbetstagaren har varit helt sjukledig längre tid än fyra veckor i följd, eller när arbetstagaren begär det.

Utredningen skall genomföras efter samråd med arbets-

tagaren samt med hans arbetstagarorganisation, arbets-

om tagaren medger det. Försäkringskassan skall underrättas resultatet om av ar-

betsplatsutredningen.

Arbetsgivarens direkta åtgärdsansvar omfattar åtgärder för yrkesinriktad rehabilitering som kan vidtas inom eller i anslutning till verksamheten. Vid varje arbetsställe där det finns skyddskommitté en

skall det finnas kontaktperson i rehabiliteringsfrågor.

en

Arbetsgivaransvaret för rehabilitering omfattar alla arbetstagare, oberoende vad är orsaken till deras av som nedsatta arbetsförmåga. Arbetsgivaren skall aktivt följa rehabiliteringsärendet och medverka till att åtgärder för yrkesinriktad rehabilitering snarast vidtas. Vid behov måste försäkringskassan samhällets som är samordnande funktion kontaktas för aktivera att övriga aktörer.

En grundläggande utgångspunkt är att rehabiliteringsåtgärder

förutsätter samtycke från den enskilde. Detta medför också en

motsvarande begränsning arbetsgivarens

av ansvar.

Utredningsansvaret Kommissionen föreslår att arbetsgivarens ansvar att kartlägga rehabiliteringsbehov entydigt fastslås. Det skall vara helt klart att arbetsgivaren för att den enskildes ansvarar rehabiliteringsbehov

och behovet av arbetsmiljöförändringar arbetsplatsen

av utreds. I

vissa fall, i små företag, finns inte tillräcklig kompetens för t ex detta. I sådana fall kommissionen att arbetsgivaransvaret anser uppfyllts företaget förvaltningen tar initiativ och kommer om med försäkringskassan att de skall utföra utredningöverens om h en. Inom företag och förvaltningar skall finnas mål för rehabiliteringsarbetet samt system för hur åtgärdsplaner tas fram, genomförs och följs Det bör finnas fungerande rutiner för tidig och upp. kontinuerlig kontakt med anställda som är sjukskrivna samt rutiför att undersöka behoven rehabiliteringsinsatser och planer av åtgärder för att tillgodose behoven rehabilitering. Denna nera av organisation rehabiliteringsarbetet måste anpassas efter verkav samhetens art och företagets förvaltningens storlek.

Genomförandeansvar Arbetsgivarens avgränsas till de yrkesinriktade rehabiliteansvar ringsinsatser kan leda till fortsatt arbete inom företaget som förvaltningen. Arbetsgivaransvaret innebär skyldighet att se till att rehabien literingsprocessen initieras och fortgår samt att övriga rehabiliteringsaktörer kopplas in i den mån det behövs. Enligt AML skall anpassnings- och rehabiliteringsfrågor behandlas i skyddskommittén. På arbetsställen där det finns skyddskommitté är det därför naturligt att kräva att det finns en kontaktperson i rehabiliteringsfrågor. Även på mindre särskild arbetsställen är det naturligt att kontaktperson utses när det en blir aktuellt med rehabiliteringsärenden. Arbetsgivaransvaret upphör när anställningsförhållandet uppvid förtidspension, ålderspension eller övergång till hör, t.ex. anställning. kommit dit kan åtgärdsansvaret annan Innan man överlämnas till försäkringskassan. Detta förutsätter att man är med kassan att det företagets förvaltningens överens om egna möjligheter är uttömda. Kriterier för sådana bedömningar bör

utvecklas av RFV.

Den enskilde Arbetstagare har rätt att av sin arbetsgivare begära att arbetsplatsutredning genomförs. Om rehabiliteringsåtgärder inte genomförs kan arbetstavända sig till försäkringskassan och begära påskyngare dande ingripande från tillsynsmyndigheten.

Den enskilde arbetstagarens rätt att begära arbetsplatsutredning arbetsgivarens plikt genomföra sådan utredning på framgår av att begäran arbetstagare. För att lyfta fram detta kan man i ett av särskilt lagrum samlat den enskildes rättigheter. Detta kan ta upp bidra till den enskildes initiativ- och aktivitetsmöjligheter att stimuleras. Stannar rehabiliteringsprocessen eller om den över huvud upp inte kommer i gång kan arbetstagaren vända sig till försäktaget

ringskassan i dess egenskap tillsynsmyndighet

av och påkalla ingripande för att aktivera processen.

På samma sätt som arbetsgivaransvaret enligt arbetsmiljölagen

är kopplat till ett skyddsansvar för arbetstagaren bör ett rehabiliteringsansvar för arbetsgivaren motsvaras av ett ansvar för arbetstagaren att medverka i aktiv

en rehabilitering. Naturligtvis

måste det individuella ansvaret relateras till individens allmänna

förutsättningar eller sjukdomsbild. Huvudprincipen

måste dock vara den s.k. arbetslinjen innebär att aktivt stödjande som åtgär-

der måste sättas före passiva kontantutbetalningar.

Sanktioner mot de enskilda finns redan i dag i 20 kap. 3 § lagen

om allmän försäkring. Sjukersättning

m.m. kan dras in eller nedsättas om man uppsåtligen drar på sig sjukdom eller skada, är

grovt oaktsam hälsosynpunkt, vägrar underkasta

ur att sig läkarundersökning eller att följa läkares föreskrifter eller lämnar oriktig eller vilseledande uppgift angående förhållanden som är av betydelse för ärendet.

De fackliga

De fackliga organisationerna kan vända sig till försäkrings-

organisationerna

kassan och begära ingripande från tillsynsmyndigheten

om

- rehabiliteringsverksamheten inte fungerar, medlem begär stöd i enskilt rehabiliteringsärende.

-

På motsvarande sätt som i det förebyggande arbetsmiljöarbetet föreslås de fackliga organisationerna få en pådrivande och beva-

kande funktion. Detta kan bidra till påskynda att den breda

kraftsamling i rehabiliteringsfrågor kommissionens förslag

som syftar till.

De fackliga organisationerna bör rätt att begära ingripande

från försäkringskassan rehabiliteringsverksamheten

om inom fö-

retaget förvaltningen inte fungerar.

I rehabiliteringsärenden kan den enskilde medlemmen också ha behov av stöd eller avlastning i kontakten med tillsynsmyndigheten försäkringskassan. Därför bör de fackliga organisatio-

nerna ges rätt att även i enskilda rehabiliteringsärenden påkalla

försäkringskassans ingripande efter begäran av den enskilde. I förhållande till arbetsgivaren har de fackliga organisationerna redan i dag möjlighet att med stöd MBL förhandla av om förhållanden som rör enskilda medlemmar.

Försäkringskassan Försäkringskassan är samhällets för samordning resurs och

tillsyn av rehabiliteringsarbetet.

När en arbetstagare varit sjukledig helt eller delvis i två månader och om arbetsgivaren inte redovisat rehabiliteran-

de insatser eller arbetsplatsutredning, skall försäkringskassan aktivera rehabiliteringsprocessen.

Kommissionen understryker vikten av att rehabiliteringsinsatser sätts in tidigt. Detta uttrycks i reglerna om arbetsgivaransvaret. För att säkerställa att rehabilitering verkligen kommer till stånd, föreslås en kompletterande skyldighet för försäkringskassan att vid behov ingripa om ingen aktivitet kommit till stånd efter två månader. Försäkringskassans kompletterande skyldighet avser dock inte att ersätta arbetsgivaransvaret. Om arbetsgivaren försummar att göra arbetsplatsutredning eller genomföra rehabiliteringsinsatser bör kassan ta upp diskussioner med arbetsgivaren om att han skall bekosta utredning eller insatser som kassan i arbetsgivarens ställe måste genomföra. Kassan bör i samverkan med företaget och den enskilde arbetstagaren avgöra vilka åtgärder som är lämpliga att vidta.

11.1.3 Personalekono- Arbetsmiljökommissionen föreslår företag och förvaltningar att misk redovisning får en lagstadgad skyldighet att ha en löpande personalekonomisk redovisning som, i valda delar, även årligen offentliggörs. Regler om detta bör lagfästas för hela arbetsmarknaden.

1 1.2 för

Frågor vidare beredning

Ekonomiska styrmedel Ett principförslag för med differentierade avgifter redoett system visas i kapitel Detta förslag är avsett att utgöra utgångspunkter för vidare beredning. Vi går här inte in på vilka möjliga krav om förändringar när det gäller lagstiftning, myndighetsuppgifter etc. som kan bli följden av förslaget utan hänvisar till de texter som finns i kapitel

Översyn av arbetsrätten Arbetsmiljökommissionesn bättre samordning

anser att en av AML och MBL är nödvändig pá sikt. En närmare analys av förhållandet mellan dessa lagar bör göras inom ramen för en mer allmän översyn av det arbetsrättsliga regelsystemet. Möjligheten att öka inflytandet för den enskilde arbetstagaren bör övervägas inom för denna kommande översyn arbetsrätten. Även ramen av samverkansreglema på gemensamma arbetsställen och skyddsombudens arbete på sådana arbetsställen bör ingå i en sådan översyn.

Ytterligare översyn av Kommissionen föreslår också översyn arbetsmiljölagens en av delar av arbetsmiljöregler om samordningsansvar och ansvar för den som råder över lagstiftningen ett arbetsställe, upplåter lokaler m.m. Syftet med översynen bör vara att motverka att arbetsmiljöansvaret i praktiken tunnas ut så att arbetsmiljöförhållandena och möjligheterna att påverka försämras för dem som arbetar på ett gemensamt arbetsställe eller på ett arbetsställe som den egna arbetsgivaren inte råder över.

Översynen bör också omfatta frågan arbetsställebegreppet

om som avgränsing för arbetsgivaransvaret och för lokal ramen partssamverkan.

Översyn av sekretess- En huvudprincip all sekretesslagstiftning

i är att det är den person lagstiftningen till vars förmån sekretesskyddet gäller, förfogar över sekresom tessen. Sekretessbestämmelser till skydd för uppgifter den om enskildes hälsotillstånd och andra personliga förhållanden skall gälla för alla aktörer i rehabiliteringsarbetet. Lagstiftningen bör ha en utformning som underlättar samverkan mellan dessa aktörer. För att åstadkomma detta bör kretsen omfattas tystsom av nadsplikt vidgas till att omfatta alla yrkesmässigt eller som som förtroendevalda engageras i rehabiliteringsarbete. Kommissionen föreslår att en samlad översyn görs behovet att ändra av av nuvarande sekretessbestämmelser med syfte att undanröja hinder för en smidig samverkan mellan rehabiliteringsaktörema.

Sanktionssystemet Kommissionens grundsyn är att dagens komplexa arbetsmiljöproblem kräver en ökad lokal aktivitet måste präglas som av en helhetssyn. Därför måste också sanktionssytemet motsvara de delvis nya utgångspunktema. Tidsramen för kommissionens uppdrag har inte medgivit en fördjupad analys behovet av av nya eller ändrade sanktioner i det förebyggande och rehabiliterande arbetet. Kommissionen anser därför, som redovisats i kapitel att sanktionsfrågoma behöver ses över ytterligare. Frågor som bör uppmärksammas i översynen är bl.a. sanktioner om åtgärdsplaner inte upprättas eller om dessa planer inte följs; användning av sanktionsavgifter vid överträdelse arbeav tarskyddsstyrelsens föreskrifter; hur möjligheterna att använda viten och företagsbot tillämpas i praktiken.

Rehabiliteringslag Kommissionen har behandlat frågan om att samla all lagstiftning rörande rehabilitering i en särskild lag. I nuvarande skede bedöms emellertid att frågan bör avvakta till dess erfarenheter vunnits av de förslag som kommissionen och rehabiliteringsberedningen lagt fram. Behovet av en samlad rehabiliteringslag kan dock övervägas i ett vidare sammanhang.

Myndigheter och andra aktörer

Riksdagen bör kunna överlåta åt regeringen att fortsättningsvis disponera medel ur fonden för arbetsmiljöförbättringar.

Krav pâ aktörer I instruktionerna för arbetarskyddsverket, arbetsmiljöfonden, arbetsmiljöinstitutet samt arbetslivscentrum finns inskrivna krav med olika styrka pá samråd, samordning och samverkan med

organisationer och myndigheter. Kraven bör renodlas och avgränsas tydligare. Samtidigt bör kraven pá samverkan och sam-

ordning mellan de olika institutionerna ställas högre.

Regeringen bör ställa krav pá institutionerna om bättre uppföljning och utvärdering av prestationer. På motsvarande sätt bör de resursfördelande organen under regeringen ställa skärpta krav pá prestationsuppföljning från bidragsmottagama.

Arbetarskyddsverket Finansieringen arbetarskyddsverket bör över. I av ses sammanhanget bör prövas möjligheterna att avgiftsbelägga ytterligare tjänster. Yrkesinspektionens roll måste förtydligas i förhållande till före-

tagens egna resurser för arbetsmiljöarbete. Hittills har yrkesin-

spektionens roll som konsult haft för stor betydelse. Konsultverksamheten och s.k. kontaktbesök bör få stå tillbaka för en mer renodlad inspektionsverksamhet. De synpunkter kommissionen framfört rörande prioritering av tillsynsverksamheten bör föranleda en ändring i instruktionen för arbetarskyddsverket. Yrkesinspektionens personalram medger att varje arbetsplats teoretiskt kan besökas i genomsnitt en gäng vart sjätte är. Med hänsyn till de nya förändrade uppgifter yrkesinspektionen kommer att ställas inför och att besöksintervallet bör halveras föreslår kommissionen att yrkesinspektionen under en treársperiod tillförs totalt 350 nya inspektörstjänster. Resurser för att finansiera den föreslagna utbyggnaden drygt 130 milj. kr. bör kunna tillskjutas ur fonden för arbetsmiljöförbättringar, genom avgiftsbeläggning av förhandsbedömningar samt omdisponering av de medel som flyter in frán genom en arbetarskyddsavgiften inom socialförsäkringen. Yrkesinspektionen bör i framtiden öka insatserna för att följa upp hur erfarenheter från rehabiliteringsarbete och arbetet med fránvaroproblematiken pá arbetsplatserna används i det förebyggande arbetsmiljöarbetet. En tydligare markering av inspektiobehöver göras, lämpligen i instruktionen för arbetarnens ansvar skyddsverket.

Arbetslivsfonden Kommissionen anser att fonden bl.a. bör stödja

Finansiering av lokala kontakt- och kunskapscentra se nedan

- Utveckling av arbetsorganisationer som ger möjlighet till kom- petensutveckling, personlig utveckling, delaktighet och lärande i arbetet samt utveckling av löneforrner. Projekt som syftar till att vid rationalisering motverka att det skapas eller blir kvar enkla, repetitiva, utarmande arbeten bör prioriteras.

Företagshalsovürden Översynen 1986 års företagshälsovårdsreform behandlar

av en rad frågor av betydelse för utvecklingen företagshälsovården. av För att företagshälsovården pá ett effektivt sätt skall kunna fungera som en brygga mellan företagets och samhällets insatser måste den i såväl det förebyggande arbetet som i rehabilite- ringsarbetet arbeta mer resultatinriktat och utveckla ett konsul- tativt arbetssätt. FHV måste också på ett helt annat sätt än i dag arbeta aktivt ute på arbetsplatserna och mot nivåer som har ett avgörande inflytande på förändringar i organisation, produktion etc. En viktig uppgift för FHV är att informera och utbilda chefer, arbetsledare, personalfunktionärer m.fl. om deras roll i anpassnings- och rehabiliteringsarbetet och om hur tidigt kan man registrera och tolka signaler om behov av arbetsanpassning eller rehabilitering. Att visa på de nyttoeffekter arbetsgivaren har av att hjälpa en drabbad anställd att kunna arbeta igen är också en viktig uppgift. Kommissionen stöder översynsutredningens förslag.

11.4 Kunskap och utbildning

Det är angeläget att ta fram ny kunskap inom många områden och att genom samordning av redan befintlig information öka möjligheterna till intensifierade och riktade insatser mot vissa grupper och slutligen att särskilda åtgärder vidtas för spridning kunav skap och information.

Periodiskt återkommande Det viktigt regelbundet genomföra undersökningar är att av det kartläggningar slag arbetsmiljökommissionens kartläggningsgrupp gjort. En första uppföljande kartläggning bör göras år 1994. En arbetsgrupp sammansatt av politiker och representanter för bland andra arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket, statitistiska centralbyrån och parterna på arbetsmarknaden samt forskarvärlden bör tillsättes för att förbereda den nya kartläggningen.

Förbättrade möjligheter Stora möjligheter finns systematiskt utveckla befintliga att mer till forskning databaser för att förbättra förutsättningarna för forskning om arbetsmiljön. Forskning, som måste följa den studerade befolkningsgruppen under läng tid longitudinell forskning förutsätter att uppgifter inte avidentifieras och att det finns möjligheter till länkning t.ex. av yrkesuppgifter från folk- och bostadsräkningarna till olika medicinska register. Behoven och möjligheterna att modifiera befintliga databaser bör närmare utredas med utgångspunkt i förutsättningarna för arbetsmiljöforskning.

l rl Arbetsmiljörapporter Statistiska centralbyrån bör årligen avge en rapport över vissa l i kritiska och centrala förhållanden samlad bild som ger en av l t individerna i och utanför arbetskraften vad avser deras status y y arbetskraft. Områden som bör täckas är bl.a. arbetslöshet, som sjukfrånvaro, långtidssjukskrivna, arbetsskador, förtidspensiopersonalomsättning, personalsammansättning kön, ålder, ner, yrkeskategori m.m., utbildning, inflytande, specifika kostnader och totalkostnader för arbetsliv och samhälle, m.m.

Information om arbets- Alla möjligheter till rationell samordning mellan arbetarskydds-

skador och sjukfrånvaro styrelsens arbetsskadestatistik ISA och försäkringskassornas kommande lokala sjukfallsregister FAS 90 måste tas till vara. FAS 90 bör tillsammans med ISA utvecklas till en resurs i det rehabiliterande och skadeförebyggande arbetet i företagen.

Riskanalys l arbetsmiljöarbetet kan riskanalyser bli effektiva instrument. Det är därför viktigt att avsätts för att vidareutveckla olika resurser metoder för riskanalys.

Arbetsmiljöutbildning Det finns behov av specifikt inriktad arbetsmiljöutbildning mot chefer på olika nivåer och en rad yrkesgrupper som på olika sätt påverkar arbetsmiljöförhållandena. För att till stånd utbildning i arbetsmiljöfrågor inom högskolesystemet fordras ordentlig kunskapsbas. En sådan kan bara en åstadkommas kraftfull satsning på forskning och forsgenom en karutbildning inom relevanta för arbetsmiljöområämnen som är det. Myndigheter, högskoleledningar och linjenämnder bör snarast få till stånd förstärkning av utbildningen inom arbetsmiljöomen rådet. Exempel på hur arbetsmiljöutbildningen för civilingenjörer bör ut till omfattning och innehåll lämnas i avsnitt 10.2. se Den målsättning parterna på arbetsmarknaden uttryckt som vad gäller utbildning av chefer och personal på mellannivå i samband med utbildningsavtalet år 1984 har inte uppfyllts. En utveckling utbildningsinsatserna ligger i samtliga parters av intressen och bör prioriteras och drivas mer aktivt av berörda

parter.

Lokala kontakt- och Lokala kontakt- och kunskapscentra bör bildas utifrån de särskilkunskapscentra da förutsättningar finns i enskilda kommuner. som Under uppbyggnadsskedet kan arbetslivsfonden bidra till finansieringen varefter de lokala huvudmännen bör finna en gemensam finansieringsform.

Forskning och Medelstilldelningen för forskning och utveckling rörande arbetsutveckling livets villkor och utslagningsmekanismer och utvecklingsom möjligheter får inte minska. Forskningsmedlen bör omprioriteras så att forskning arbetslivets villkor i termer av psyko-social om

arbetsmiljö, arbetsmiljöaspekter pá jämställdhet mellan könen,

arbetsorganisationsutveckling, kompetensutveckling och infly-

tande fár en väsentligt större andel av resurserna. Det är en central forskningspolitisk fråga att slá vakt sekom torsforskningen inom detta omrâde. Utbyggnaden och intresav set för arbetsmiljö- och arbetslivsfragor vid universitet och högskolor ar inte tillfredsställande mot bakgrund frágomas vikt. av Det bör rättas till genom riktat stöd. Det är också viktigt i att fortsättningen bereda arbetsmarknadens möjlighet parter att pä-

verka forskningsinriktningen och delta i utvecklingen forsk-

av ningsprogram och den arbetsplatsinriktade forskningsverksamheten. Kommissionen därför att för sektorsmenar resurserna forskningen inom arbetsmiljöomrádena minst mäste ligga kvar pá dagens niva.

Reservationer

Reservation

ledamöterna Tore Andersson och Christer Fors LO respekti-

av

Svenska Fabriksarbetareförbundet

ve

Arbetsmiljökommissionen har föreslagit olika åtgärder för att förstärka arbetsgivarens för arbetsmiljön och för ett mer ansvar systematiskt arbetsmiljöarbete på arbetsplatserna. Ekonomiska styrmedel, åtgârdsplaner och förbättrad arbetsskaderapportering år viktiga inslag i skärpt intemkontroll av arbetsmiljön. en En viktig förutsättning för den interna kontrollen av arbetsrniljön år enligt vår mening också ett förbättrat fackligt inflytande. Arbetsmiljökommissionen föreslår en effektivare tillämpning av arbetsmiljöförordningens 7 § som innebär rått för skyddsombuden att tillkalla yrkesinspektionen för ett eventuellt föreläggande eller förbud, att denna lyfts in i arbetsmiljölagen. LO har i genom arbetsmiljökommissionen därutöver föreslagit en utvidgad stopprätt för skyddsombuden. Vi att det år nödvändigt att anser öka arbetsgivarens för rapportering och åtgärder i samansvar band med arbetsskador. Vid varje skada måste behovet av åtgärder bedömas och nödvändiga åtgärder vidtas. Arbetsgivaren måste ha för åtgärdsuppföljning och yrkesinspektionen ett ansvar skall stickprovskontroll tillse att arbetsgivaren fullgör sitt genom ansvar. Om arbetsgivaren inte vidtar någon åtgärd och yrkesinspektiotrots påstötningar inte ingriper anser vi att skyddsombudet nen skall ha rätt att även stoppa arbeten på sikt ger upphov till som skador i avvaktan på ingripande från yrkesinspektionen. Detta är nödåtgärd och ett viktigt komplement till de ändringar som en arbetsmiljökommissionen föreslår i arbetsmiljölagen 6 kap. och yrkesinspektionens kontrollansvar vid rapportering av arbetsskador. En utvidgad stopprätt för skyddsombuden utan krav på omedelbar fara angelägen åtgärd för att förhindra att åtgärder är en försummas i samband med konstaterade arbetsskador. I dag kan arbetstagare under lång tid få avlösa varandra på ett arbete och riskera liv och hälsa utan att arbetsplatsen åtgärdats av arbetsgieller att ingripande skett yrkesinspektionen. Detta kan varen av och måste förhindras bl.a. ökade möjligheter för skyddsgenom ombuden att ingripa.

Reservation

av ledamoten Lars-Gunnar Albáge SAF

Arbetsmiljökommissionen har på åtskilliga punkter framfört förslag om lagstiftningsátgärder. Sådana åtgärder är i många fall en nödvändig förutsättning för att kommissionens förslag skall kunna genomföras. Detta gäller t.ex. det viktiga förslaget ekonoom miska styrmedel. Jag stöder givetvis kommissionens lagstiftningsförslag så långt.

I fråga om tre lagstiftningsförslag har jag emellertid

svårt att

ansluta mig till den uppfattning som kommissionens majoritet

intagit.

Arbetsmiljölagen och arbetsrniljöförordningen

Jag avstyrker att denna lagstiftning ändras enbart på grundval av de överväganden som kommissionen gör. De föreslagna lagändringarna är inte nödvändiga för att kommissionens övriga förslag skall kunna genomföras och de skulle karaktären av lappverk. Som kommissionen själv är de lagar rör arbetsmarkanger som naden, kanske främst MBL och AML, inte samstämda och de har olika principiella utgångspunkter. Härtill kommer att utvecklingen på arbetsmarknaden snarast går i riktning överensen som stämmer med den som utvecklingsavtalet SAF-LO-PTK och övriga medbestämmandeavtal ger uttryck för. Detta är för övrigt en utveckling som kommissionen anser eftersträvansvärd. Icke nödvändiga ändringar av detaljer i nuvarande lagstiftning bör anstå till dess en mera total översyn av arbetsrätten görs. Kommissionen hänvisar själv en rad problem till sådan översyn. en Jag anser att en av de av majoriteten föreslagna lagändringarna i och för sig är en viktig markering inför den omedelbara framtiden, nämligen AML 6 kap. 9 § 1 p. där skyddskommitténs uppgifter anges på ett modernare sätt. Den modemiseringen går dock att efterleva även utan ändrad lagstiftning. Ett av lagändringsförslagen är enligt min mening principiellt och praktiskt helt oacceptabelt, nämligen förslaget rörande AML 2 kap. 1 § att löneformer och förläggning arbetstider av som innebär påtaglig risk för ohälsa eller olycksfall inte skall användas. Både arbetstidsförläggning och val av löneform är i regel överenskomna mellan arbetsgivaren och den lokala fackliga 0rganisationen. Att då yrkesinspektionen med stöd bestämav en melse som den föreslagna skall kunna med förbud och vitesföreläggande desavouera parterna är redan det stötande. Härtill kommer att det är nödvändigt att arbetsgivaren har möjlighet att använda produktiva och resursskapande löneformer liksom en arbetstidsförläggning som gör att alla uppgifter i arbetslivet kan

utföras. Detta arbetsgivarintresse motsvaras i regel av ett intresse hos individen att ställa upp på de överenskomna villkoren. Jag är av den uppfattningen att både arbetsgivare och fackliga organisationer är helt medvetna om att varken löneform eller arbetstidsförläggning skall användas i för en individ skadligt syfte. Det är inte bevisat att så ändå skulle ske. Till dess sådan bevisning föreligger bör lagstiftning av så principiellt genomgripande art som den föreslagna anstå.

2 Rehabilitering

Kommissionen föreslår i detta avseende en lagstiftning som huvudsakligen riktar sig mot arbetsgivaren och som fastslår ramarna för dennes ansvar i rehabiliteringsfrågor. Min uppfattning är att arbetsgivaren i gemen är villig att ta på sig ett större ansvar än i dag i fråga om rehabiliteringen och att arbetsgivaren då också ställer upp på en realistisk lagstiftning. Vad man enligt den föreslagna lagstiftningen kräver av arbetsgivaren är huvudsakligen tre ting: att utreda orsaken till att en anställd råkat i en rehabiliteringssituation och att vidta möjliga åtgärder på arbetsplatsen så att skadan upprepas; att bära ett slags ekonomiskt förstahandsansvar för rehabiliteringen; samt att medverka till omplacering av den ifrågavarande arbetstagaren, om så erfordras. Arbetsgivarens möjligheter att bära ett sådant ansvar är emellertid beroende av en mängd omständigheter, över vilka arbetsgivaren inte alls eller bara delvis råder, t.ex. följande. O Utformningen av regelsystemet beträffande ersättning vid sjukdom och arbetsskador. Enligt mångas uppfattning påverkar den nuvarande utformningen av den allmänna arbetsskadeförsäkringen och den avtalsenliga TFA-försäkringen både tidsåtgången för en arbetstagares rehabilitering och individens vilja att medverka till rehabiliteringen. Lagstiftningen bör anstå till dess klarhet vunnits i hur dessa system skall utformas för framtiden. 0 Olika myndigheters och samhällsorgans samverkan och vilja att nå snabba och goda resultat med arbetslinjen som minsta gemensamma nämnare måste förbättras. Kommissionen själv har lagt väsentliga förslag i dessa avseenden. Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna genomför en mycket intressant försöksverksamhet, varvid man prövar olika framgångsvägar och alternativ. En blivande lagstiftning bör anstå till dess man kan övergripande utvärdera dessa försök och bedöma vilka utomstående resurser som kan stödja arbetsgivaren. 0 En stor del av rehabiliteringsfallen uppkommer utanför arbetslivet. Detta gäller de flesta trafikolycksfall. Man kan också peka på vissa kroniska sjukdomar och fall beroende på missbruk av

alkohol eller narkotika. Psykiska skador och handikapp av olika slag kan också nämnas. Gemensamt är att arbetsgivaren kan göra mycket litet för att förebygga dem och därför naturligtvis ställer sig oförstående om lagen skulle pålägga honom ett huvudansvar för rehabilitering. En kommande lagstiftning måste noga överväga denna aspekt och måste också utformas så att incitamenten att anställa och sysselsätta ifrågavarande människor inte motverkas utan snarare förstärks. 0 Resurserna för ekonomisk hjälp till arbetsgivaren för rehabilitering är ännu i sin linda. En eventuell blivande lagstiftning bör avvakta erfarenheterna från arbetslivsfondens och försäkringskassornas satsningar härvidlag. Till det anförda kommer att huvuddelen av de svenska företa-

gen är små. av SAF:s ca 44 000 delägarföretag har ca 37 000 färre

än 25 anställda; ca 24 000 har färre än S anställda. Det säger sig självt att en kommande lagstiftning måste ta stark hänsyn till småföretagens begränsade resurser då det gäller utredningar och ekonomiskt ansvar för rehabiliteringar och då det gäller möjligheterna till omplacering av arbetstagare. Detta är något som kommissionen konstaterar i betänkandets löpande text men som inte framgår bra av den föreslagna lagtexten.

3 Personalekonomisk

redovisning

Enligt min mening är den personalekonomiska redovisningen att se som ett många gånger mycket effektivt verktyg då det gäller arbetsgivarens möjligheter att i linjen leva upp till det ansvar för arbetsmiljöfrågoma i vid mening som åvilar honom. Att så är fallet framgick av den hearing som kommissionen anordnade om personalekonomisk redovisning. Det framgick där också att användningen av personalekonomisk redovisning blir effektiv först då den bärs upp dels av ambitiös strävan på arbetsgivarsidan efter produktivitet och god arbetsmiljö och dels aktiv av accept och medverkan från den fackliga sidan. Utan detta aktiva intresse från de lokala parterna blir den personalekonomiska redovisningen ett slag i luften. I sak bör den till respekanpassas tive företags förvaltnings redovisningssystem och inte till den relativt begränsade del av redovisningen som man med hänsyn till det ekonomiska livets krav valt att lagfästa. Jag finner därför inga motiv för kommissionens majoritets förslag om lagstadgad skyldighet för arbetsgivare att ha en löpande personalekonomisk redovisning. I stället bör enligt min mening intensifierad information om den personalekonomiska redovisningens förtjänster komma till stånd.

1 Appendix

och till

författningsförslag principskiss lagänd-

ring

Förslag till Lag om ändring i arbetsmiljölagen 1977:1160 Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen 1977: 1160 dels att 2 kap. 1 3 kap. 4 6 kap. 4 och 9 samt att rubriken till 1 kap. skall ha följande lydelse, dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 1 kap. 1 a 3 kap. 2 a § och 6 kap. 6 a

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. Tillämpningsomräde 1 kap. Lagens ändamål och tillämpningsomräde

1 a § Lagens ändamål att säkerställa en arbetsmiljö som förhindrar att arbetstagare utsatts för skadlig päverkan eller risk för ohälsa eller olycksfall och som är tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället och att ge arbetsgivare och arbetstagare en grund för att gemensamt kunna åstadkomma en god arbetsmiljö.

2 kap 1 § Arbetsmiljön skall vara tillfredsställande med hänsyn till arbetets natur och den sociala och tekniska utvecklingen i samhället.

Arbetsförhällandena skall Arbetsförhällandena skall anpassas till människans för- anpassas till människans förutsättningar i fysiskt och psy- utsättningar i fysiskt och psy-

kiskt avseende. Det skall efter kiskt avseende.

strävas att arbetet anordnas sd, Arbetstagare skall möjges att arbetstagare själv kan pâ- lighet att medverka i utformverka sin arbetssituation. ningen av den egna arbetssituationen samt i förändringsoch utvecklingsarbete som rör det egna arbetet. Teknik, arbetsorganisation och arbetsinneháll skall utformas sá att arbetstagaren inte utsätts för fysiska eller psykiska belastningar som kan medföra ohälsa eller olycksfall. Löneforrner och förläggning av arbetstider som innebär påtaglig risk för ohälsa eller olycksfall skall inte användas. Starkt styrt eller bundet arbete skall undvikas eller begränsas. Det skall eftersträvas att arbetet ger möjligheter till variation, social kontakt, samarbete och sammanhang mellan enskilda arbetsuppgifter. Det skall vidare eftersträvas att arbetsförhållandena ger möjligheter till personlig och yrkesmässig utveckling liksom till självbestämmande och yrkesmässigt ansvar.

3 kap 2a§ En arbetsgivare skall systematiskt planera, leda och kontrollera verksamheten pá ett sätt som säkerställer att arbetsmiljön uppfyller kraven i denna lag och med stöd av lagen utfärdade föreskrifter. Han skall fortlöpande undersöka riskerna i verksamheten, upprätta handlingsplaner och vidta de atgär-

der, som föranleds därav. Åtgär-

der som inte kan vidtas omedelbart skall tidsplaneras. Arbetsgivaren skall dokumentera arbetsmiljön och arbetet med den i den utsträckning verksamheten kräver.

Arbetstagare skall medver- Arbetstagare skall medverka till att åstadkomma till- ka i arbetsmiljöarbetet och delta en fredsställande arbetsmiljö. i genomförandet av de atgärder Han skall följa givna föreskrif- som beslutas för att åstadkomter samt använda de skydds- ma en god arbetsmiljö. Han anordningar och iakttaga den skall utföra arbetet i enlighet försiktighet i övrigt som be- med gällande föreskrifter samt hövs för att förebygga ohälsa använda föreskrivna skyddsoch olycksfall. anordningar, visa aktsamhet och i övrigt medverka till att förhindra ohälsa eller olycksfall. Om en arbetstagare upptäcker brister eller risker i arbetsmiljön skall han pätala detta för arbetsgivaren. Finner arbetstagare att arbe- Finner arbetstagare att arbete innebär omedelbar och all- tet innebär omedelbar eller varlig fara för liv eller hälsa, allvarlig fara för liv eller hälsa, skall han snarast underrätta skall han snarast underrätta företrädare för arbetsgivaren arbetsgivaren eller skyddsomeller skyddsombud. För skada bud. För skada till följd av att till följd av att arbetstagaren arbetstagaren underláter att underláter att utföra arbetet i utföra arbetet i avvaktan på avvaktan pá besked om det besked om det skall fortsättas skall fortsättas är han fri från är han fri från ersättningsskylersättningsskyldighet. dighet.

6 kap

skyddsombud företräder Skyddsombud företräder arbetstagarna i skyddsfrágor arbetstagarna i arbetsmiljöfråoch skall verka för tillfreds- gor och skall verka för en tillställande skyddsförhällanden. I fredsställande arbetsmiljö. I detta syfte skall ombudet detta syfte skall ombudet Skyddsområde vaka inom sitt Skyddsområde vaka i inom sitt över skyddet mot ohälsa och över skyddet mot ohälsa och olycksfall. Ombudet skall del- olycksfall samt att arbetsgiva-

taga vid planering av nya eller ren uppfyller kraven i 3 kap. ändrade lokaler, anordningar, 2 a arbetsprocesser och arbetsme- Skyddsombud skall delta toder liksom vid planering av vid planering av nya eller användning av ämnen som ändrade lokaler och anordkan föranleda ohälsa eller ningar, arbetsprocesser, arolycksfall. Arbetsgivare skall betsmetoder och arbetsorganiunderrätta skyddsombud om sation liksom vid planering av förändringar av betydelse för användning ämnen av som skyddsförhállandena inom kan medföra risk för ohälsa elombudets omrâde. ler olycksfall. Skyddsombud skall söka vin- Arbetsgivare och arbetstana arbetstagarnas medverkan i gare svarar gemensamt för att skyddsarbetet. skyddsombud fár erforderlig utbildning. Arbetsgivare skall underrät- Arbetsgivare och arbetstata skyddsombud om föränd- gare svarar för att skyddsomringar av betydelse för arbets- bud får erforderlig utbildning. miljöförhällandena inom ornbudets omrâde.

6a§ Om skyddsombud anser att atgärder behöver vidtas för att uppnå en tillfredsställande arbetsmiljö, skall skyddsombudet vända sig till arbetsgivaren. skyddsombud kan också begära att viss undersökning skall göras för kontroll av förhållandena inom skyddsområdet. På begäran skall arbetsgivaren lämna skyddsombudet skriftligt bevis på dennes framställning. Arbetsgivare skall utan dröjsmål lämna besked frågan. i Sker inte detta eller beaktas inte framställningen inom skälig tid, har skyddsombud rätt att begära att yrkesinspektionen tar ställning till om föreläggande ellerförbud enligt 7 kap. 7§ skall meddelas. Där skyddskommitté finns, kan skyddsombud direkt begära att kommittén behandlar en skyddsfråga.

Skyddskommitté skall pla- Skyddskommitté skall delta nera och övervaka skyddsarbe- i planeringen av arbetsmiljöartet pá arbetsstället. Den skall betet pä arbetsstället samt följa följa utvecklingen i frå- dess genomförande. Den skall noga gor som rör skyddet mot ohäl- noga följa utvecklingen i frása och olycksfall samt verka gor som rör skyddet mot ohälför tillfredsställande skydds- sa och olycksfall samt verka förhållanden. I skyddskom- för tillfredsställande skyddsmitté skall behandlas frågor förhållanden. I skyddskomföretagshälsovård, frågor mitté skall behandlas frågor om om planering av nya eller om företagshälsovård, frågor ändrade lokaler, anordningar, om planering av nya eller arbetsprocesser och arbetsme- ändrade lokaler, anordningar, toder liksom av användning arbetsprocesser, arbetsmetoav ämnen som kan föranleda der och arbetsorganisation likohälsa eller olycksfall samt som av användning av ämnen frågor upplysning och ut- som kan föranleda ohäla eller om bildning rörande arbetsmil- olycksfall samt frågor om jön. Skyddskommitté skall vi- upplysning och utbildning rödare verka för att en pd lämpligt rande arbetsmiljön. Skyddssätt organiserad arbetsanpass- kommitté skall vidare delta i nings- och rehabiliterings- planeringen av arbetsanpassverksamhet bedrivs nings- och rehabiliteringspå arbetsstället. verksamhet samt följa dess genomförande.

Förslag till Förordning om ändring i arbetsmiljöförordningen 1977:1166 Härmed föreskrivs att 7 § arbetsmiljöförordningen 1977: 1166 skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Arbetsgivare skall underrätta skyddsombud om till vem framställning skall ske i skyddsfrägor. Finner skyddsombud att ätgärder behöver vidtagas för att till stand tillfredsställande skyddsförhállanden, skall skyddsombudet göra framställning om detta. skyddsombud kan ocksa begära att viss undersökning skall göras för kontroll av förhållandena inom skydds-

området. Pä begäran skall skriftligt bevis om framställningen genast lämnas till skyddsombudet. Har skyddsombud gjort framställning om viss skyddsatgärd, skall besked i frågan lämnas utan dröjsmål. Sker detta, äger skyddsombud päkalla ingripande av yrkesinspektionen. Motsvarande gäller om framställningen icke beaktas inom skälig tid. Där skyddskommitté finns, kan skyddsombud direkt päkalla kommittens behandling av skyddsfraga. Vid varje arbetsställe bör re- Vid varje arbetsställe bör regelbunden översyn ske genom gelbunden översyn ske geskyddsrond. nom skyddsrond. I skyddsrond skall företrädare för arbetsgivare och skyddsombud delta.

Principskiss till ändringar i lag allmän försäkring 1962: 381 om

Arbetsgivaransvaret Arbetsgivare skall svara för att arbetstagarens behov rehabiliav teringsátgärder klarläggs samt medverka till att de åtgärder snarast vidtas som behövs för effektiv rehabilitering arbetstaen av garen. Om det inte framstår som obehövligt skall arbetsgivaren genomföra en arbetsplatsutredning när arbetstagarens arbete ofta har avbrutits sjukledighetsav perioder eller när han under en längre tid har varit deltidssj ukledig, eller när arbetstagaren har varit helt sjukledig längre tid än fyra veckor i följd, eller när arbetstagaren begär det. Utredningen skall genomföras efter samråd med arbetstagaren samt med hans arbetstagarorganisation, arbetstagaren medom ger det. Försäkringskassan skall underrättas resultatet arbetsom av platsutredningen. Arbetsgivarens direkta átgärdsansvar omfattar åtgärder för yrkesinriktad rehabilitering kan vidtas inom eller i anslutning som till verksamheten.

Vid varje arbetsställe där det finns skyddskommitté skall det en kontaktperson i rehabiliteringsfrágor. finnas en

Den enskilde Arbetstagare har sin arbetsgivare begära att arbetsrätt att av platsutredning genomförs. Om rehabiliteringsátgärder inte genomförs kan arbetstagare vända sig till försäkringskassan och begära páskyndande ingripande frán tillsynsmyndigheten.

De fackliga organisationerna fackliga organisationerna kan vända sig till försäkringskassan De

och begära ingripande från tillsynsmyndigheten om

rehabiliteringsverksamheten inte fungerar, medlem begär stöd i enskilt rehabiliteringsärende. -

Försäkringskassan Försäkringskassan är samhällets för samordning och tillresurs rehabiliteringsarbetet. syn av arbetstagare varit sjukledig helt eller delvis i två mána- När en der och arbetsgivaren inte redovisat rehabiliterande insatser om eller arbetsplatsutredning, skall försäkringskassan aktivera rehabiliteringsprocessen.

7- 10-0987. SOU:49

Appendix

2 Tabell 1.1 och 1.2 till kapitel

Tabell 1.1 Andelen med fysiska respektive psykiska besvär bland män och kvinnor, standardiserat för ålder och klass, samt förväntad återstående livslängd i olika åldrar för män och kvinnor 1983-1987.

Återstående livslängd

Källa: Lundberg 1990 tabell 2.4 och 2.8, samt SCB 1988.

Tabell 1.2 Klasskillnader, efter egen respektive den i hushållet dominerande klasspositionen, i fysiska respektive psykiska besvär för kvinnor i åldrarna 15-75 år N 3082, standardiserat för ålder. 1981. 1.00 genomsnittlig sjuklighet.

Källa: LNU 1981.

3 Appendix

Sammanställning av underhandssyn unkter på

kartläggningsgruppens rapport till ar etsmiljö-

kommissionen

I februari skickades kartläggningsgruppens slutrapport ut på underhandsremiss till 15 myndigheter samt till ArbetsmarknadsförsäkringarTrygghetsförsäkringar. Remissinstansema ombads att lämna synpunkter på rapportens andra del som behandlar informationssystem. Svar har inkommit från arbetarskyddsstyrelsen ASS, arbetsmarknadsförsäkringartrygghetsförsäkringar AMF, statistiska centralbyrån SCB, riksförsäkringsverket RFV, socialstyrelsen SoS, institutet för miljömedicin IMM, institutet för social forskning SOFI, humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet HSFR, medicinska forskningsrådet MFR, forskningsrådsnämnden FRN, datainspektionen DI och statskontoret Stk. Dessutom har synpunkter inkommit från Björn Gillberg, Miljöcentrum. Sammanställningen är uppdelad i följande huvuddelar: allmänna synpunkter integritetsaspekter och avidentifiering av data behov av nya och ändrade register och databaser samt rappor- tering och redovisning av statistik kostnader -

Allmänt I stort sett är alla remissinstanser mycket positiva till kartläggningsgruppens resonemang och förslag. DI berör dock bara integritetsaspekterna. Flera av de tillfrågade remissinstanserna påpekar att kartläggningsgruppens synpunkter på förbättringar inte är färdigberedda förslag, utan måste betraktas som diskussionsunderlag som måste vidareutvecklas innan det kan bli aktuellt med slutliga ställningstaganden. Därför har det också varit svårt för remissinstanserna att lämna uttömmande svar och kommentarer. Stk menar att de risker i arbetsmiljön som kan ge upphov till svåra skador i många fall redan är kända. Vad som saknas är inte information utan ekonomiska juridiska styrsystem. Avvägningen mellan integritetsskydd och forskningens behov

berörs av flera remissorgan. Särskilt DI berör dessa aspekter. DI anser att det är svårt, att på grundval kartläggningsgruppens av material ta ställning till förslagen och göra den erforderliga avvägningen mellan samhällsnyttan och integritetsaspekterna. DIV har förståelse för att det måste finnas effektiva hjälpmedel i kampen mot ohälsosamma arbetsmiljöer. Samtidigt måste skyddet för arbetstagarnas personliga integritet beaktas.

Forskningsinriktning, MFR anser att kartläggningsgruppens rekommendationer är välkompetens motiverade och i princip bör genomföras, att rapporten men alltför lite beaktar kraven på den kvalificerade tvärvetenskapliga kompetensuppbyggnad som krävs för en god arbetsmiljöforskning. MFR framför också att gruppen i anmärkningsvärd utsträckning försummat att diskutera det stöd och bl.a. de lagmässiga förändringar som är nödvändiga förutsättningar för register-

epidemiologisk arbetsmiljöforsknifigTii

Enligt MFR:s bedömning bör arbetsmiljöforskningen innefatta studier av vidtagna arbetsmiljöförbättrande åtgärder liksom frågor om hur känd kunskap utnyttjas samt vilka hinder föresom ligger för att utnyttja denna kunskap. Behovet sådan forskav en ning kan belysas av historiska exempel t.ex. den anmärkningsvärt långa latenstiden innan kunskapen om asbestfarligheten resulterade i vederbörliga legala och ekonomiska åtgärder. Detta breda forskningsperspektiv kräver kvalificerat tvärvetenskapligt samarbete mellan medicinsk och samhälls-beteendevetenskaplig forskarkompetens i organisatoriskt och lokalmässigt sammanhållna forskargrupper. Att forskningen om sambanden mellan arbetsmiljö, arbetsinnehåll och hälsa bör bedrivas mångvetenskapligt, med betydande inslag av samhällsvetenskapliga insatser, framförs även av SOFI. IMM påtalar behovet av epidemiologisk och yrkesmedicinsk kompetens för att kunna genomföra kartläggningar med föreslagen inriktning.

Integritet DI utgår från skyddet för den personliga integriteten. En utgångspunkt är att känsliga uppgifter på individnivå endast bör finnas lokalt och att behoven av statistik m.m. på regional respektive central nivå får tillgodoses genom avidentifierade uppgifter. Med anledning bl.a. av RFV:s FAS 90-projekt samt regeringens proposition 198990: 62 om insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens utveckling m.m., har Dlzs styrelse beslutat att göra en framställning till regeringen om en registerlag för socialförsäkringens personregister. DI konstaterar att det för närvarande inte är tillåtet för en arbetsgivare att utan särskilt tillstånd registrera uppgifter om sjukdomsorsak vid arbetstagares frånvaro på grund av sjukdom. Kartläggningsgruppens önskemål aktualiserar enligt DI många

frågor om integritetsskyddet i arbetslivet. För att kunna göra en integritetsbedömning påpekar DI att underlaget behöver byggas ut med förslag om hur registren skall användas, hur uppgifterna till dem skall inhämtas, vilka uppgifter som skall ingå, vilka bearbetningar som skall göras, hur berörda personer skall underrättas registreringen, hur utlämnandet skall ske och till vem, om hur länge upgiftema skall bevaras osv. Även Stk att ett godtagbart skydd för individen bör anser säkerställas genom att de berörda registren regleras genom en särskild registerlag. SOFI föreslår att datainspektionens krav på avidentifiering av för forskningen centrala material omprövas. SOFI att vissa av DI:s beslut är svåra att förstå. På menar samma gång som uppgiftslämnarna har ett starkt intresse av att deras integritet inte kränks, har de också rimligen ett intresse av att de uppgifter de lämnat kommer till meningsfull användning. De kostnader, för samhället i form av skattemedel och för uppgiftslämnama i form av tid och engagemang, som läggs ner på att samla in individuppgifter om arbetsförhållanden och hälsa kan i längden enbart försvaras om de kan bidra till att öka kunskaperna på området. Detta försvåras i de fall datainspektionen kräver att materialet avidentifieras. Ett exempel gäller SCB:s undersökningar om levnadsförhållanden.

Avidentifiering av upp- MFR anser att det stöd och de lagmässiga förändringar som gifter, länkning behövs i den registerepidemiologiska arbetsmiljöforskningen måste diskuteras närmare. MFR framhåller att de vetenskapliga förutsättningarna för att registerepidemiologin skall bidra till bättre arbetsmiljö och bättre folkhälsa förbättras fortlöpande genom den metodologiska utvecklingen. Tillvaratagandet av dessa vetenskapliga möjligheter är väl förenligt med accepterade etiska principer men har försvårats eller förhindrats genom olika typer av legal och administrativ praxis. Nu nämnda förhållanden har medfört att möjligheterna till registerepidemiologi pä senare år försämrats i stället för förbättrats. SoS understryker nödvändigheten av länkning, t.ex. av yrkesuppgifter från folk- och bostadsräkningama till olika medicinska register. De tillstyrker förslagen om att återinföra personnummer i slutenvárdsregistret samt om en komplettering av det medicinska födelseregistret. Detta skulle bidra till att väsentligen öka möjligheterna att upptäcka arbetsmiljöns effekter på hälsan. Slutenvärdsregistret har varit grunden för det hjärtinfarktsregister som finns vid IMM KI och är en förutsättning för att utveckla detta. Samma synpunkter framförs av IMM. RFV menar att förslaget att länka 1990 års sjukfall med 1990 års folkräkning sannolikt skulle ge en god tvärsnittsbild av sjukfránvarons fördelning på olika yrkesgrupper. Förslaget behöver

dock konsekvensutredas med avseende på kostnader och vilken typ av resultat som kan förväntas sådan länkning. RFV av en uppmuntrar också förslaget att det speciella materialet över 1988 års förtidspensionärer inte avidentifieras utan följs under den upp närmaste femársperioden. FRN menar att forskningen på området arbetsmiljöhälsa i stor utsträckning blir longitudinell. Därför är det viktigt att data inte avidentifieras. Det krävs dock ansvarsfull avvägning en mellan allmänhetens krav på hälsa och integritet forskningsamt ens behov av uppgifter. Dessa frågor måste utredas ytterligare. HSFR ser det som mycket angeläget att relevanta databaser ändras och kompletteras, så att de kan användas för forskning om och identifiering av hälsorisker i arbetsmiljön. För longitudinella studier är det viktigt att materialet inte avidentifieras. HSFR anser

att det är värdefullt om man i 1991 ars levnadsnivåundersökning

förbättrar rapporteringen psyko-sociala arbetsvillkor. av AMF befarar negativa konsekvenser för det förebyggande arbetsmiljöarbetet om FoB-ens uppgifter avidentifieras. Björn Gillberg förutsätter att kommissionen föreslår att SCB:s register också skall innehålla uppgifter arbetsplats och yrke, om sä att dödsrisker kan analyseras för enskilda arbetsplatser och yrken. Data om avlidna individers arbetsplats bör därför läggas in i SCB:s nuvarande dödsfallsregister.

Allmänt om informa- SoS att ett väl fungerande informationssystem anser på arbetstionsstruktur m.m. miljöområdet mycket är värdefullt i folkhälsoarbetet. SoS stödjer förslaget om att inrätta en långsiktig arbetsmiljöbevakning återkommande kartläggningar i form samordnad - av sammanställning av statistik hälsoutveckling och arbetsmiljö för om samtliga yrkesgrupper. En sådan bevakning bör enligt SoS bedrivas i samarbete mellan ASS, RFV, SCB och SoS. En långtgåmer ende samordning med socialstyrelsens folkhälsorapporter krävs inte den skulle snarare försvåra arbetet med rapporterna. - SCB stöder en större planmässighet i samordningen mellan olika register och att registren regelmässig uppdateras. Data borde också fortlöpande sammanställas från dessa register och redovisas med en för sammanhanget nödvändig tolkningshjälp. SCB anser att en ny kartläggning 1994 ligger väl i linje med deras planer på en ny arbetsmiljöstatistisk årsbok.

Stk instämmer i kartläggningsgruppens bedömning in-

att en forrnationsstruktur inom arbetsmiljöområdet bör tillvarata data och information som skapas inom olika system inom området. En samordning bör göras i inhämtande och registrering grunddaav ta. Det är den minsta gemensamma nämnaren än de snarare högsta kraven som bör styrande vid samordningen. Stk har vara den principiella inställningen att information i den offentliga sektorns databaser bör utnyttjas bättre och göras mer tillgänglig för externa användare. Framför allt är det gränssnitten mellan

relevanta inforrnationsdatabaser som skall vara standardiserade. Stk finner att utveckling av informationsförsörjningen inom en arbetsmiljöområdet förutsätter ytterligare överväganden främst rörande behov och utnyttjande information generellt sett och i av relation till kraven på integritet och sekretess. Förutsättningar och konsekvenser vad gäller kvalitet, aktualitet och tillgänglighet måste belysas liksom kostnader för de föreslagna förändringarna. Behovet överblick över arbetsskaderisker och av att kunna av följa utvecklingen via olika indikatorer är långsiktigt. Därför finns det enligt Stk skäl att göra detaljerad och prioriterad en mer kravspecifikation på den löpande informationsservicen från olika registerkällor. En sådan specifikation kan delas in i en innehålls- eller informationsdel vilka förhållanden som behöver belysas, strukturering, nyckelbegrepp, kvalitetskrav m.m. samt

teknisk-praktisk del krav på databaser och register, villkor för

en informationsutnyttjandet, distributionsformer m. m.. ASS betonar vikten heltäckande arbetsskadeinforrnation av en avseende alla förvärvsarbetande även inkluderar skador som med kortare sjukskrivningstid. RFV framhåller vikten snabb information om sambanden av mellan ohälsa och arbetsförhållanden. Många av de framförda önskemålen uppfylls tillkomsten de lokala sjukfallsregenom av gistren. Bl.a. mot bakgrund av att det förekommer s.k. hälsorelaterad yrkesrörlighet bör enligt RFV statistiken om individens yrken och arbetsplatser möjligt göras longitudinell för att om medge goda analysmöjligheter. Registersamverkan med yrkesinspektionen och ISA-systemet är för tidig att avgöra. Björn Gillberg förutsätter, att kommissionen skall föreslå, att SCB framledes publicerar färska data om yrkesdödlighet åtminstone vart annat är.

Grunddata ASS och AMF understryker behovet uppgifter om en adekvat av bakgrundspopulation. Uppgifterna måste enligt ASS vara fördelade åtminstone på kön, ålder, yrke och arbetsställe näringsgren och region och möjligt arbetad tid hel-deltid. Denna inforom mation tillgänglig, korrekt och uppdateras årligen. måste vara FRN påpekar vikten att insamlade data är relevanta och har av god kvalitet. IMM att den yrkeskod som används i folk- och bostadsmenar räkningarna inte har tillkommit med syfte att identifiera individer med likartad arbetsmiljö och därför är långtifrån optimal i dessa sammanhang. IMM framhåller att det är avsevärt komplicerat än vad som mer framkommer kartläggningsgmppens rapport att systematiskt av sammanställa information sjukfrånvaro, arbetsskador, förom tidspensioneringar, personalomsättning och personalsammansättning. Bl.a. krävs noggrann kvalitetskontroll av materialet en och det måste också bearbetas, sammanställas och tolkas på ett korrekt sätt. 199

MFR och SOFI påpekar att det är otillfredsställande att kartläggningsgruppen inte gör någon åtskillnad mellan beslutsregister och forskningsregister eftersom villkoren och målen för sådana register skiljer sig åt mycket, t.ex. när det gäller kompetensbehov.

Information för lokala Stk ifrågasätter om arbetsgivaren behöver information från exter-

arbetsmiljöförbâttringar databaser frånvaro, arbetsskador Sådana uppgifter na om m.m. bör återfinnas i det reguljära personaladministrativa arbetet. Arbetsgivarens, arbetstagarnas och företagshälsovårdens behov av jämförelsedata, torde enligt Stk bäst tillgodoses spridning genom av redan bearbetad och sammanställd information. SCB säger att sådana jämförelsetal för arbetsskador i dag kan fås från ISA. När det gäller sjukfrånvaro och personalomsáttning krävs gör statistiska kompletteringar. att man När det gäller enkät- och intervjufrågor, som används t.ex. av företagshälsovården, anser SCB att kvaliteten ofta är mindre bra. Värdet av denna typ av information ökar om man har möjlighet att jämföra med riksrepresentativa genomsnittssiffror. SCB har under en följd är arbetat med att utveckla intervju- och enkätfrågor om arbetsmiljöförhållanden i syfte att förbättra arbetsmiljöstatistiken. Stk förutsätter att de särskilda register med samlad arbetsmiljöinformation som arbetsgivarna åläggs hålla tillgängliga inte avses innehålla några individrelaterade uppgifter. Stk anser att en eventuell reglering av t.ex. personalekonomiska bokslut måste ange en nedre gräns vad gäller företagsstorlek.

Översiktlig beskrivning För att få fullständig bild arbetsskade- och arbetsmiljö-

en mer av av arbetsmiljöför- förhållanden, SCB ISA-statistiken anser att behöver kompletteras hållanden med t.ex. intervjuundersökningar av sjukfrånvaron kan göras i - som SCB:s arbetskraftsundersökning yrkessammanställningar från register över sjuklighet och död- lighet information som beskriver faktiska arbetsmiljöförhållanden från intervju- och enkätundersökningar, t.ex. SCB:s undersökning om levnadsförhållanden och SOFI:s levnadsnivåunderökningar. IMM anser att en alternativ ansats med riktade ad hoc-undersökningar bör prövas både inom företag och på regional och nationell nivå. Dessa undersökningar skulle initieras utifrån speciella frågeställningar, ske på utifrån frågeställningen lämpliga arbetsplatser och genomföras i samverkan med expertis inom epidemiologi och yrkesmedicin. Stk har principiella farhågor när det gäller kvaliteten i indata i FAS-90. Ambitionen när det gäller bl.a. förfiningsgrad i registrering av diagnos och yrke överstiger både vad försäkringskassans

lokalkontor har behov och deras kompetens och resurser. Att av försäkringskassan skulle hålla uppgifterna aktuella för alla försäkrade, är ett tilläggskrav inte kan motiveras från socialförsom säkringsadministrationens nuvarande behov vilket kan leda till låg motivation för att ta in uppgifterna. Samma farhågor gäller för slutenvårdsregistret hos sjukvårdshuvudmännen. Det innehåller för närvarande inte uppgifter om sjukdoms- och skadeorsaker. Stk är tveksam till kvaliteten i sådan information med hänsyn till att den inte behövs i vården. Stk förutsätter, hänsyn till sekretesskraven, att eventuell regional av statistik slutenvárdsregistren och de lokala sjukfallsregistren ur produceras sjukvårdshuvudmannen respektive försäkringsav kassan. Stk att behovet av ytterligare uppgifter på regional nivå, menar utöver de redan finns i ISA, noga måste prövas och vägas som mot kostnaden för att hämta in uppgifterna. Även kostnaderna för uppgiftslämnama bör beaktas. Enligt Stk behöver behovet nationell övergripande inforrnaav tion ytterligare övervägas. Frågorna om tillgänglighet och ansvar, finansiering och de eventuella tillkommande krav som om om riktas mot de olika registerhållarna börvbelysas. SCB statistik information om okända arbetsmiljöser som ger risker ett område med åtskilliga brister vilka bör undanröjas. som De påpekar också att statistik över arbetsskadomas kostnader inte tas fram regelmässigt idag.

Kostnader SCB bl.a. för dödsorsaksstatistiken och de yrkesuppgifansvarar ter i FoB:ama utnyttjas för olika registersammanställningar. som För att kunna förbättra och yrkesrelatera dödsfallsstatistiken och uppgifter långtidssjuka och förtidspensioneringar, behöver om SCB Även eventuellt arbetsmiljöstatistisk mer resurser. en ny årsbok behöver finansieras. SOFI pekar på att kostnaderna för att få ut grundmaterial från SCB har varit mycket höga vilket institutet anser vara oacceptabelt. SOFI att det är viktigt att forskare ges tillgång till anser material från SCB och andra statliga myndigheter till en betydligt lägre kostnad än för närvarande, t.ex. genom inrättandet av en särskild fond kan betala upprättande och vårdande av särsom skilt kostnadskrävande databaser. Ett annat sätt är att ge forskarmöjlighet att genomföra egna undersökningar efter samma na modell levnadsniváundersökningen. SOFI föreslår också att som medel ges till en levnadsnivåundersökning 1991.

Förslag som inkommit till kartläggningsgruppen

Kartläggningsgruppen har tagit emot ett antal förslag från de forskare bidragit till kartläggningen när det gäller förändsom ringar och utnyttjande av befintliga databaser. Här redovisas

några av förslagen utan inbördes prioritering. För genomförandet torde i vissa fall krävas lagändring. Argumentationen för förslagen återfmns delvis i de olika forskarrapportema utgjorde som underlag till kartläggningen. I samband med och efter deras publicering har ytterligare synpunkter och förslag inkommit. Bland de förslag som framförts märks. O Att 1990 års sjukfrånvarofall, eller ett stickprov därav, länkas med 1990 års folkräkning i syfte att beskriva sjukfrånvaron för yrkesgrupper med större precision än hittills. 0 Att materialet över 1988 års förtidspensionärer avidentifieras utan tvärtom följs upp under den närmaste femårsperioden, bl.a. med avseende på rehabilitering, sjukdomshistoria och dödlighet. 0 Att forskningsregistret över hjärtinfarkt utvidgas bade i tiden och geografiskt. 0 Att socialstyrelsens centrala patientregister åter individrelateras. O Att sådan information bevaras möjliggör att psykiska som sena effekter av fosterpåverkan kan studeras. 0 Att en redovisning görs samtliga dödsfall inträffat av som genom olyckor på arbetsplatsen under den senaste tioársperioden. 0 Att avidentifieringen efter 10 år av SCB:s undersökning av levnadsförhållanden upphör i syfte att möjliggöra forskning om arbetsmiljöns långsiktiga konsekvenser.

0 Att levnadsniváundersökningen 1991 genomförs med ut-

en vidgad och förbättrad rapportering psyko-sociala arbetsom villkor. 0 Att en databas över hörselskador till följd buller tillskapas. av O Att de yrkesderrnatologiska enheterna i Sverige tillsammans utvecklar en mer systematisk bevakning inom hudskadeområdet. 0 Att uppgifter om antalet i olika yrken, fördelade på i personer kön och ålder, görs tillgängliga basdata, för arbetsskaderesom gister och andra databaser. O Att uppgifter om inträffade dödsfall regelbundet sammanförs

med folkräkningsuppgifter på ett sådant sätt att arbetsmiljöns

bidrag till tidig död kan analyseras.

4 Appendix

Kommissionens direktiv

Arbetsmiljökommission

Dir. 1988:63

Beslut vid regeringssammanträde 1988-11-24 Chefen för arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet Thalén, anför:

Mitt förslag Jag föreslår kommission tillkallas med uppgift att lägga fram förslag att en till åtgärder för att ändra sådana arbetsförhållanden, som skapar skador och ohälsa. Som underlag för förslagen skall kommissionen kartlägga förhållanden i arbetsmiljön, upphov till arbetsskador. Kartläggningen bör inriktas som ger på att identifiera de mest utsatta arbetena, men också sådant, som kan hälsorisker i arbetsmiljön. innebära nya

2. Skadeutveckling oroar l regeringsförklaringen den 4 oktober 1988 uttalade regeringen sin avsikt att inbjuda organisationerna på arbetsmarknaden och berörda myndigheter att delta i arbetsmiljökommission med uppgift att göra särskilda insatser en för de 400000 mest utsatta arbetena. Bakgrunden till regeringens ställningstagande är den oroande utvecklingen när det gäller antalet arbetsskador, långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. Bakom denna utveckling döljer sig mänskliga problem och lidanden som i många fall leder till utslagning från arbetsmarknaden. Människor som skadas i arbetet, går långvarigt sjukskrivna och som tvingas lämna arbetslivet i förtid, känner sig ofta nedvärderade. De förlorar arbetsgemenskapen, isolerar sig och får år av sina liv förstörda. Antalet anmälningar till arbetsskadestatistiken har ökat från 153000 år 1980 till 180 000 år 1987. Ökningen gäller främst arbetssjukdomama, medan ökningen olycksfallen är mer begränsad. Samtidigt har den andel av de av

anmälda arbetssjukdomarna, som godkänts arbetsskador enligt arbetssom skadeförsäkringens regler, ökat. Detta gäller främst skador och sjukdomar till följd av olika belastningsfaktorer. Också förtidspensioner och sjukbidrag ökar. Särskilt markant är utvecklingen av förtidspensioner och sjukbidrag för kvinnor i åldrarna 45-59 år. De offentliga utgifterna för försäkringsskyddet stiger. År 1987 kostade arbetsskadorna, de långa sjukskrivningarna och förtidspensionerna 37 milca jarder kr. För åren 1988 och 1989 väntas utgifterna öka till 45 53 ca resp. miljarder kr. Till detta kommer effekterna för stat och kommun minskade av skatteinkomster. För företag och förvaltningar medför sjukfrånvaron kostnader för stillestånd, driftsstörningar, överdimensionering personalstyrav kan, vikarieanskaffning m m. Denna utveckling skall inte tas som ett tecken att arbetsmiljöerna generellt sett skulle ha försämrats. Så har exempelvis antalet svåra skador och olyckor med dödlig utgång minskat betydligt. Också övriga olycksfall har minskat sett i ett längre tidsperspektiv, även om minskningen avstannat under de senaste fem åren.

3. Kraftfulla insatser behövs

Utvecklingen i arbetslivet visar således på allvarliga brister i välfärden. Såväl individuella och sociala ekonomiska skäl talar därför för det som att behövs kraftfulla insatser från många olika håll för att vända denna utveckling och skapa säkrare och tryggare arbetsplatser. Arbetsmiljöarbetet måste inriktas på att hindra att människor drabbas skador och ohälsa i arbetsliav vet. Det gäller att ändra på sådana förhållanden i arbetslivet, orsakar som stort mänskligt lidande och försämrad livskvalité i det vardagliga livet och som i så stor utsträckning också leder till förtidspensioneringar. Det gäller också att öka möjligheterna för de drabbade att komma tillbaka till lämpett ligt arbete. Den politik som under de senaste åren har drivits på arbetsmarknadsområdet brukar karakteriseras som arbetslinjen. Innebörden är att aktiva åtgärder för att ge arbetslösa arbete, utbildning eller andra förberedande åtgärder, som kan väntas leda till arbete, skall prioriteras framför passiva utbetalningar av kontantstöd. Inte minst genom det ökande antalet arbetsskador är situationen nu sådan, att ersättningar från socialförsäkringarna betalas ut i ökande omfattning. Det finns skäl att tillämpa det synsätt, arbetslinjen som ger uttryck för, också i rehabiliteringsverksamheten, så att aktiva åtgärder vidtas för att återföra människor i arbete snabbare än är fallet. som nu Behovet av en sådan inriktning understryks läget och den förväntade av utvecklingen på arbetsmarknaden. svårigheterna att inom olika sektorer

behoven arbetskraft kan komma att bestå under stora delar av 1990fylla av Det kommer stor betydelse att alla, som kan och vill arbeta, talet. att vara av har möjlighet att göra det. Även arbetsmarknadspolitiska skäl talat således för att insatserna för att förebygga arbetsskador och ohälsa måste ges en större roll.

4. Resurserna i arbetsmiljöarbetet

för arbetsmiljön vilar i första hand på den enskilda arbetsgiva- Ansvaret ren. Verksamheten på arbetsmiljöområdet präglas vidare av ett omfattande samarbete mellan arbetsmarknadens parter. Därför är det självklart att parockså i fortsättningen har central roll i arbetet med att förbättra terna en arbetsmiljön och förändra arbetets organisation och därmed minska riskerna för liv och hälsa i arbetslivet. Företagshälsovården har stor betydelse i arbetsmiljöarbetet. Mer än 70 % alla arbetstagare har tillgång till företagshälsovård. av nu Ett antal olika statliga myndigheter och institutioner har, var och en inom sitt område, särskilda uppgifter på arbetsmiljöområdet, exempelvis arbetarskyddsstyrelsen och yrkesinspektionen, arbetsmiljöinstitutet, arbetsmiljöfonden och arbetslivscentrum. Också arbetsmarknadsmyndigheterna, riksförsäkringsverket, försäkringskassorna, landstingens hälso- och sjukvård och socialtjänsten har viktiga uppgifter när det gäller att minska de negativa följderna av brister i arbetsmiljön. Det finns sålunda och goda förutsättningar att bedriva ett stora resurser aktivt, åtgärdsinriktat arbete för bättre arbetsmiljö. Detta arbete måste en fortsätta med stor kraft och effektivitet.

5. Arbetsmiljökommissionens uppgifter

En särskild kommission bör tillsättas för att lägga fram förslag till åtgärder, ändrar på de arbetsmiljöer skapar skador och ohälsa. Som unsom som derlag för förslagen skall kommissionen kartlägga förhållanden i arbetsmil-

jön, upphov till arbetsskador. Kartläggningen bör inriktas att

som ger identifiera de arbetena. Kommissionen skall inte bara utgå från mest utsatta sådanan faktorer upphov till relativt lätt identifierade skador eller som ger sjukdomar även till förhållanden mer sammansatt natur. Det kan utan av handla kombination fysisk arbetsmiljö. arbetets organisation och om en av psykiskt påfrestande inslag i arbetet eller om otillräckligt inflytande över den egna arbetssituationen.

Målet för kommissionens arbete skall vara att minska den arbetsrelaterade sjukfrånvaron och utslagningen även förebygga men att uppkomsten av nya hälsorisker i arbetsmiljön. Kommissionen bör överväga ekonomiska styrmedel om gentemot arbetsgivare bör skapas för att åstadkomma arbetsmiljöförbättringar. Den bör också föreslå andra åtgärder, behövs för ytterligare som att markera det ansvar som arbetsgivarna har enligt arbetsmiljölagen. Kommissionen bör tex se över hur skador och tillbud följs upp arbetsplatserna och om de leder till att arbetsgivarna vidtar åtgärder för att minska riskerna för nya skador. Kommissionen bör också pröva hur behovet av snabbt tillgänglig och aktuell information om arbetsskadornas utveckling skall kunna tillgodoses. Kommissionen bör belysa hur det lokala arbetsmiljöarbetet och särskilt arbetstagarinflytandet i arbetsmiljöfrågor fungerar. I detta bör bla ingå att se över det lokala skyddsarbetets ställning och organisation. Exempelvis uppfattas skyddskommittéerna ofta spela en sidoordnad roll i förhållande till de nya former för arbetstagarinflytande lagstiftningen som om medbestämmande har medfört. Arbetsmiljörisker skall i första hand mötas med tidiga och förebyggande insatser. Men för dem som ändå drabbas, bör aktiva rehabiliteringsoch anpassningsåtgärder vidtas, så att de kan kvar i arbetslivet. Det vara är angeläget att anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten arbetsplatserna utvecklas och att det byggs upp kunskap och kompetens för sådan verksamhet. Kommissionen bör överväga om särskilda åtgärder bör vidtas för att få till stånd en bättre fungerande verksamhet. Arbetsmiljökommissionen bör överväga effektiviteten i samordningen mellan olika samhällsorgan centralt och regionalt. Mot bakgrund av erfarenheterna från kommissionens kartläggning skall den lämna förslag om inriktning och organisation av arbetsmiljöarbetet och samhällets insatser. Kommissionen bör överväga, om det finns anledning att göra förändringar eller förtydliganden i arbetsmiljölagen eller lagstiftning. annan Kommissionen skall också under arbetets gång kunna lämna förslag till regeringen om uppdrag till myndigheter och om sådana särskilda utredningar som kommissionens arbete kan ge anledning till. Kommissionen ska slutligen även belysa företagsekonomiska, samhällsekonomiska och statsfinansiella kostnader intäkter samt för de åtgärder, som föreslås. Om kommissionen lägger fram kostnadskrävande förslag skall den också ange hur åtgärderna skall finansieras.

6. Samråd m m

Kommissionen skall samråda med sådana utredningar och översyner, som

berör dess arbete. rehabiliteringsberedningens betänkande SOU 1988:41 Tidig och sam- I ordnad rehabilitering Samverkansmetoder och rehabiliteringsinriktad er- behandlas flera frågor i hög grad är relevanta för arbetsmiljösättning som kommissionen. Detta utredningsarbete blir därmed ett viktigt underlag för

kommissionen. 1986 års företagshälsovårdsreform över f Det gäller främst bidragsses n. utformning, också lagstiftning, personalutbildning och föresystemets men tagshälsovårdens roll i rehabiliterings- och anpassningsarbete. Kommissio-

nen bör följa översynsarbetet. Kommissionen skall också följa arbetarskyddsstyrelsens pågående kambelastningsskador och arbetsmiljöfondens mot belastpanj mot program ningsskador.

7. Arbetsformer m m

Kommissionen bör ha hög handlingsberedskap. Den bör verka för att en önskvärda åtgärder blir genomförda med minsta möjliga dröjsmål. Kommissionens förslag skall därför fortlöpande överlämnas till berört departement. Avsikten är således inte att kommissionen skall lägga fram förslagen samvid arbetets slut. l stället skall kommissionen efter avslutat arbete redolat visa de åtgärder, har vidtagits och vad som bör göras därutöver. som Kommissionen får inom givna bestämma om sina arbetsformer, exramar regionala eller andra specialgrupper bör inrättas för särskilda empelvis om frågor eller uppgifter. Sådana specialgrupper, experter och motsvarande, bör i förekommande fall kunna anlitas för den tid, som uppdraget tar och således inte för hela den tidsperiod kommissionens arbete pågår. som Kommissionens arbete bör vara slutfört senast den 30 juni 1990. För kommissionens arbete skall gälla vad regeringen har föreskrivit om EG-aspekten dir. 1988:43, samt direktiven dir. 1984:5 anbeaktande av gående utredningsförslagens inriktning.

8. Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag att regeringen bemyndi-

chefen för arbetsmarknadsdepartementet gar tillkalla arbetsmiljökommission omfattad av kommittéförordningen att en 1976:119 med högst sju ledamöter.

att utse en av ledamöterna att vara ordförande, att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och biträde till annat kommissionen. Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall betalas av medel från fonden för arbetsmiljöförbättringar.

9. Beslut

Regeringen anslutersig till föredragandens överväganden och bifaller hennes hemställan.

Appendix

5 Förteckning över arbetsmiljökommissionens ledamöter, sekretariat, arbetsgrupper och

experter

Ledamöter Anna-Greta Leijon, f.d. riksdagsledamot, s, ordförande Lars-Gunnar Albáge, direktör, SAF Tore Andersson, avtalssekreterare, LO Christer Fors, avdelningsordförande, Svenska Fabriksarbetareförbundet Inger Ohlsson, förbundsordförande, TCO SHSTF Verna Rydén, landstingsråd, Bohuslandstinget Ingela Tuvegran, f.d. kommunalråd, Göteborgs stad

sekretariatet Carl-Göran Högás, huvudsekreterare Anders Broström, sekreterare Olle Bráfelt, sekreterare

Mari-Ann Levin Pölde, sekreterare

Anne Baxter, bitr. sekreterare Lena Freij, assistent

GD-gruppen Sivert Andersson, generaldirektör, arbetarskyddsstyrelsen Allan Larsson, generaldirektör, arbetsmarknadsstyrelsen Karl Gustaf Scherman, generaldirektör, riksförsäkringsverket

Kartläggningsgruppen Inga-Britt Törnell, justitierád, ordförande

Denny Vágerö, docent, sekreterare Bjarne Almström, avdelningschef, riksförsäkringsverket Birger Eriksson, sekreterare, Svenska kommunförbundet Rolf Kindborg, förhandlingsdirektör, statens arbetsgivarverk Tore Larsson, föreståndare, IPSO Hans Malker, avdelningsdirektör, arbetarskyddsstyrelsen Carina Nilsson, utredare, LO Carl Oldertz, f.d. direktör, Skandia Jan Parke, företagsläkare, Täby Företagshälsovárdscentral AB Lars-Åke Sandqvist, ombudsman, TCO Ola Schönning, direktör, Skandia Gunilla Strand, 1:e sekreterare, landstingsförbundet Ian-Erik Synnerman, 1:e sekreterare, landstingsförbundet

Dag Swenson, avdelningsdirektör, socialstyrelsen Anders Wikman, avdelningsdirektör, statistiska centralbyrån Torgny Wännström, direktör, Folksam Sven Yllner, leg. läkare, SAF

Arbetsorganisations- Göran Johnsson, klubbordförande, metallindustriarbetareförbungruppen det, ordförande Gunnar Aronsson, docent, sekreterare Dag Ekman, expeditionschef, arbetsmarknadsdepartementet, sekreterare Thomas Nordström, filosofie doktor, Volvo Personvagnar, sekreterare

Stefan Agurén, direktör, SAF Tommy Braathen, psykolog, SACO Monica Breidensjö, ombudsman, TCO Bertil Elgstrand, ombudsman, Svenska träindustriarbetareförbundet Ingemar Hjälm, direktör, SAF Sveriges verkstadsförening Inge Janérus, ombudsman, LO Rolf Lindh, ombudsman, LO Tord W. Nilsson, utredningschef, statens arbetsgivarverk Christina Pettersson, ombudsman, TCO, KTK:s kansli Lars Roswall, sekreterare, Svenska kommunförbundet Carl Gustaf Sandberg, professor, SAF

Vdrd- och Ingela Tuvegran, arbetsmiljökommissionen, ordförande omsorgsgruppen Hans Lööf, utr.sekreterare, kommunalarbetareförbundet, sekreterare Gunilla Edlund, sjuksköterska, TCO SHSTF Hans Granqvist, sekreterare, Svenska kommunförbundet Kerstin I-lildingsson, ombudsman, SACO Wanja Lundby-Wedin, ombudsman, kommunalarbetareförbundet Gert Persson, personaldirektör, landstingsförbundet

Smáföretagsgruppen Christer Fors, arbetsmiljökommissionen, ordförande Bo Johansson, 1:e forskningsingenjör, sekreterare Jan Johansson, t.f. professor, sekreterare

Thomas Fredén, ombudsman, LO Kenneth Lantto, arbetsledare, TCO SALF Rolf Näslund, direktör, SAF

Informell För bedömning bl.a. rehabiliteringsfrágor har en informell

grupp av biträtt kommissionen. Gruppen har bestått av följande grupp personer.

Björn Bergström, Samhall sekreterare

Monica Breidensjö, TCO Birger Eriksson, Svenska kommunförbundet Anders Hagman, landstingsförbundet Carina Nilsson, LO Tord W. Nilsson, SAV Sven Yllner, SAF

Övriga experter Anders Ahlbom, professor, Karolinska institutet

Lars Alfredsson, docent, Karolinska institutet Anders Ericson, avd.dir., socialstyrelsen Mats Ershammar, byrådirektör, arbetarskyddsstyrelsen Lars Ettarp, generaldirektör, statens mät- och provstyrelse Bengt Furåker, docent, Umeå universitet ]an-Erik Gröjer, professor, Stockholms universitet Mats Hagberg, professor, arbetsmiljöinstitutet Niklas Hammar, fiLkand., Karolinska institutet Horst Hart, fil.dr., arbetslivscentrum Bo Hedberg, verkst. direktör, Sveriges tekniska attachéer Jonas Höög, lektor, Umeå universitet Kjell Karlsson, leg.läkare, Huddinge sjukhus Åsa Kihlbom, professor, arbetsmiljöinstitutet Jan Kronlund, professor, Tekniska högskolan, Lyngby, Danmark Bengt Källén, professor, Lunds universitet Magnus Lindberg, docent, arbetsmiljöinstitutet Per Malmberg, professor, arbetsmiljöinstitutet Oliver Renborg, jur.kand. Gudrun Sandesten, 1:e byråsekreterare, arbetsmiljöfonden Svante Sjöberg, projektchef, arbetsmiljöfonden Claes-Göran Stefansson, dr.med.sc., Nacka Värmdö psykiatriska sektor Carin Sundström-Frisk, forskningspsykolog, arbetsmiljöinstitutet Bengt Tengroth, direktör, projekt Lindholmen, Göteborg Michael Tåhlin, fil.dr., Stockholms universitet Arne Westlin, civilingenjör

Thorbjörn Åkerstedt, professor, statens institut för psykosocial

miljömedicin Piroska Östlin, dr.med.sc., statistiska centralbyrån

6 Appendix

Förteckning över rapporter som fogats som bila-

till Arbeten för sär-

gor huvudrapporten utsatta

skilda hälsorisker utarbetad av arbetsmiljökommissionens kartläggningsgrupp

Samtliga rapporter har publicerats av Allmänna Förlaget 1989.

Bilagedel A Sjukfránvaron och yrkesskickligheten. Avdelningsdirektör Anders Wikman, Statistiska centralbyrån. Förtidspensionäremas yrkesbakgrund. Högskolelektor Jonas Höög och fil. kand. Mikael Stattin, Umeå universitet. Yrken med överrisk för dödsfall. Avdelningsdirektör Anders Wikman och byrádirektör Lars- Gunnar Hörte, Statistiska centralbyrån.

Bilagedel B Allvarliga arbetsolycksfallsskador. Direktör Tore I Larsson, Institutet för Personsäkerhet Olycksfallsforskning. Yrkesrelaterade arbetsolycksfall. Riskidentifiering med hjälp av ISA. Avdelningsdirektör Birgitta Malker, docent Hans Malker, byrádirektörema Elisabet Broberg, Arvid Lindén och Ian Weiner, Arbetarskyddsstyrelsen. Rapport Bullerskador. - Leg. läkare Kjell Karlsson, audiologiska kliniken, Huddinge sjukhus.

Bilagedel C Arbetsrelaterade muskuloskeletala sjukdomar riskyrken -och riskfaktorer. Professorerna Åsa Kilbom och Mats Hagberg, Arbetsmiljöinstitutet. Sambandet mellan yrke och sjukdomar i rörelseorganen en studie baserad pá intervjuuppgifter från SCBzs Undersökningar av Levnadsförhållanden ULF. Dr med Sc Piroska Östlin, Uppsala universitet och statistiska centralbyrån.

Yrkesrelaterade belastningsskador. Riskidentifiering med . hjälp av ISA. Avdelningsdirektör Birgitta Malker, docent Hans Malker, byrádirektör Jan Weiner och fil. kand. Mats Hedlin, Arbetarskyddsstyrelsen. Arbetsrelaterade belstningssjukdomar 1988 TFA be- . som av dömts ge upphov till bestående men. Direktör Tore Larsson, Institutet för Personsäkerhet Olycksfallsforskning.

Bilagedel D Yrkesarbete samt graviditet och förlossning. . Dr Anders Ericson, Socialstyrelsen och professor Bengt Källén, Embryologiska institutionen, Lund. Yrke och cancer. En analys baserad pá cancermiljöregistret . 1970. Professor Anders Ahlbom, Institutet för miljömedicin IMM, läkare Maria Gerhardsson, epidemiologiska enheten, IMM, överläkare Ingvar Lundberg, yrkesmedicinska kliniken, Karolinska sjukhuset KS, leg. läkare Gunnar Steinbeck, cancerepidemiologiska enheten, Karolinska institutet KI och yrkesmedicinska kliniken, KS, docent Göran Tomling, institutionen för thoraxmedicin, KI samt professor Christer Hogstedt och förste yrkeshygieniker Nils Plato, yrkesmedicinska kliniken, KS.

Bilagedel E Yrken arbetsmiljöer med hög sjuklighet i respirationsor- . ganen. Professor Per Malmberg, arbetsmiljöinstitutet. Synpunkter pá det yrkesdermatologiska sjukdomspanoramat. . Docent Magnus Lindberg, yrkesderrnatologiska kliniken, Karolinska sjukhuset.

Bilagedel F Yrke och hjärtinfarkt. En beskrivning grundad pá befolkning- . en i fem län. Fil. kand. Niklas Hammar, Institutet för Miljömedicin och docent Lars Alfredsson, Karolinska Sjukhuset. Psykosociala arbetsvillkor och nedsatt hälsa i olika yrkesgrup- . per i Sverige. En analys pá grundval av levnadsniváundersökningen 1981. Fil. doktor Michael Thálin, Stockholms universitet. Yrke och självmord i Sverige 1961-1965, 1971-1975 samt . 1976-1979. Dr med Sc Claes-Göran Stefansson. Stockholms läns landsting, enheten för psykosocial forskning.

Bilagedel G Oregelbundna och obekväma arbetstider som hälsorisk. Professor Torbjörn Åkerstedt, IPM Karolinska Institutet och doktor Anders Knutsson, SCA Paper, Sundsvall. Lönerformens betydelse för hälsa och säkerhet. Forskningspsykolog Carin Sundström-Frisk, Arbetsmiljöinstitutet.

Företagshälsovárden om arbetsmiljö och hälsorisker. IMU-Testologen 1990 av fiLdr. Arne Modig.

KUNGLEFêT

1990-10-01

.sTQçziiü9täsll

;za

Statens

offentliga utredningar

1990 Kronologisk förteckning

Företagsförvärv i svenskt näringsliv. 41.Tio år med jämställdhetslagen utvärdering och - Överklagningsrätt och ekonomisk behovsprövning förslag. C. inom socialtjänsten. 42. Internationellt ungdomsutbyte.C. En idrottshögskolai Stockholm struktur, 43. Förenklad statistikreglering; med förslag till lag om organisation och resurser för en självständig den statliga statistikframställningen. C. högskola idrottens område. U. 44. Demokrati och makt i Sverige. SB. Transportrådet.K. 45. Kapitalavkastningen i bytesbalansen.Fi. Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. Fö. 46. Särskild skatt den i finansiella sektorn. Fi. Förbud mot tjänstehandelmed Sydafrika m.m. UD. 47. Beskattning av stipendier. Fi. Lagstiftning för reklam svenskTV. U. i 48. Samhällsstödtill underhâllsbidragsberättigadebarn, Samhällsstöd till underhållsbidragsberättigade bam. del III. . Idéskisseroch bakgrundsmaterial. 49. Arbete och hälsa.A. Kostnader för fastighetsbildning m. m. Bo. 10. Strömgatan 18 Sveriges statsministerbostad.SB. ll. Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda. U. 12.Meddelarrätt. Ju. 13. Översyn av sjölagen Ju. 14. Lângtidsutredningen 1990.Fi. 15.Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss.Fö. 16.Storstadstrafik 5 ett samlat underlag. K. - 17. Organisation och arbetsformer inom bilateralt utvecklingsbistånd. UD. 18. Lag om folkbokföringsregister m.m. Fi. 19.Handikapp och välfärd En lägesrapport. - 20. Välfärd och segregationi storstadsregionerna.SB. 21. Den elintensiva industrin under kärnkraftsavvecklingen. ME. 22. Den elintensiva industrin under kärnkraftsavvecklingen. Bilagedel. ME. 23.Tomträttsavgäld. Bo. 24. Ny kommunallag. C. 25. Konkurrenseninom livsmedelssektorn.C. 26. Förmånssystemetför värnpliktiga m. fl. Fö. 27. Post Tele Affzirsverk med regionalt och socialt ansvar. K. 28. Att följa upp kommunal verksamhet- En internationell utblick. C. 29.Tobakslag. 30. Översyn av upphovsrättslztgstiftningen.Ju. 31. Perspektiv på arbetsförmedlingen.A. 32. Staden.SB. 33. Urban Challenges. SB. 34. Stadsregioneri Europa. SB. - 35. Storstädemasekonomi 1982-1996.SB. 36. Storstadsliv. Rika möjligheter- hårda villkor. SB. 37. Författningsrcglering av nya importrutiner m.m. Fi. 38. Översyn naturvårdslagen ME. av m.m. 39. Konstnärens villkor. U. 40. Kämkraftsavveckling kompetens .ch sysselsätt- ning. ME.

offentliga utredningar

Statens

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Särskild skatt den i finansiella sektorn. [46]

Beskattning av stipendier. [47] Strömgatan 18 Sverigesstatsministerbostad.[10] - Välfärd och segregationi storstadsrcgionerna.[20]

Staden.[32] Utbildningsdepartementet

Urban Challenges.[33] En idrottshögskola i Stockholm struktur, organisation - Stadsregioneri Europa. [34] och för självständig högskola idrottens resurser en Storstädemas ekonomi 1982-1996.[35] område. [3] Storstadsliv. Rika möjligheter- hårda villkor. [36] Lagstiftning för reklam i svenskTV. [7] Demokrati och makt i Sverige. [44] Vidgad vuxenutbildning för utvecklingsstörda,

Konstnärens villkor. [39]

Justitiedepartementet

Meddelarrätt. [12]

Arbetsmarknadsdepartementet

Översyn sjölagen [13] av Översyn Perspektiv på arbetsförmedlingen. [31] av upphovsrättslagstiftningen.[30] Arbete och hälsa.[49]

Utrikesdepartementet Förbud tjänstehandelmed Sydafrika [6] Bostadsdepartementet

mot m.m. Organisation och arbetsformerinom bilateralt Kostnader för fastighetsbildning m. m. [9] utvecklingsbistånd. [17] Tomträttsavgäld. [23]

Försvarsdepartementet Industridepartementet

Svensk säkerhetspolitik i en föränderlig värld. [5] Företagsförvärv i svenskt näringsliv. [l] Beredskapen mot oljeutsläpp till sjöss. [15] Förmånssystemetför värnpliktiga m. f1. [26]

Civildepartementet Socialdepartementet kommunallag. [24]

Ny Överklagningsrätt och ekonomisk bchovsprövning Konkurrensen inom livsmedelssektom. [25] inom socialtjänsten. [2] Att följa upp kommunal verksamhet En - Samhällsstödtill underhâllsbidragsberättigade barn. internationell utblick. [28] Idéskisseroch bakgrundsmaterial. [8] Tio år med jämställdhetslagen utvärdering och - Handikapp och välfärd En lägesrapport [19] förslag. [41] - . Tobakslag. [29] Internationellt ungdomsutbyte. [42] Sarnhällsstödtill underhållsbidragsberättigade barn, Förenklad statistikreglering; med förslag till lag om den del III. [48] statliga statistikframställningen. [43]

Kommunikationsdepartementet

Transportrâdet. [4] Miljö- och energidepartementet

Storstadstrafik 5 ett samlat underlag. [16] - Den elintensiva industrin under kärnkraftsavvecklingen. Post Tele Affärsverk med regionalt och socialt - [21] ansvar. [27] Den elintensiva industrin under kämkraftsavvecklingen. Bilagedel. [22]

Finansdepartementet Översyn naturvårdslagen m.m. [38]

av Kärnkraftsavveckling kompetens och sysselsättning. Lângtidsutredningen 1990. [14] - Lag folkbokföringsregister [18] [40] om m.m. Författningsreglering av nya importrutiner m.m. [37] Kapitalavkastningen i bytcsbalansen.[45]