('med förslag om förbätt\xad rad sjukpenningförsäkring',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966 1

Nr 113

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag om förbätt­ rad sjukpenningförsäkring; given Stockholms slott den 1 april 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att dels antaga härvid fogade förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring; 2) förordning om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 de­ cember 1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring; 3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare; 4) förordning angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor; 5) förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift, dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen före­ dragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sven Aspling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i lagen om allmän försäkring, som innebär borttagande av karensdagar, höjning av sjukpenningbeloppen och utbyggnad av sjukpenningskalan. De nuvarande reglerna om karenstid föreslås slopade. Sjukpenning skall enligt huvudregeln utgå fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen. För sjuk­ perioder, som inte varar mer än sex dagar utöver insjuknandedagen, skall gälla en s. k. fridagsregel, som innebär att sjukpenning utgår endast för dag 1 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

då den försäkrade skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga syssel­ sättning. Under en sjukperiod skall dock fridagsregeln kunna tillämpas på högst två fridagar. Fridagsregeln skall inte avse hemmafruförsäkrade kvin­ nor och inte heller sådana förvärvsarbetande kvinnor som är sjukpenningklassplacerade för enbart grundsjukpenning och som skulle ha varit hemma­ fruförsäkrade om deras årsinkomst av förvärvsarbete inte uppgått till minst 1 800 kr. Sjukpenningen i de nuvarande sjukpenningklasserna höjs med belopp mellan 1 kr. och 6 kr. Sjukpenningens genomsnittliga kompensationsgrad ökar genom höjningen från ca 65 % till drygt 80 %. Vid en årsinkomst av 15 000 kr. stiger sjukpenningen från 20 till 25 kr. och vid en årsinkomst av 20 000 kr. från 25 till 31 kr. Grundsjukpenningen, som framför allt är av intresse för de hemmafru­ försäkrade kvinnorna, höjs från 5 till 6 kr. Sjukpenningskalan byggs ut med sex nya sjukpenningklasser, så att dess övre gräns ungefärligen motsvarar taket inom ATP. Den högsta sjukpen­ ningklassen föreslås avse årsinkomster på minst 39 000 kr. och ge 52 kr. om dagen i sjukpenning. Moderskapspenningen föreslås höjd från 900 till 1 000 kr. vid enkelbörd. Höjningen av sjukpenningbeloppen gäller även tilläggssjukpenning vid barnsbörd. Inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen för hemmafruar och stude­ rande skall det bli möjligt att försäkra sig för 15 kr. per dag — inklusive sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen — mot f. n. 12 kr. Kostnaderna för de föreslagna förbättringarna beräknas till drygt 770 milj. kr. per år. Kostnadsökningen skall enligt förslaget i princip finan­ sieras avgiftsvägen. För löntagarnas del tas avgiftshöjningen i huvudsak ut i form av ökad arbetsgivaravgift. Procentsatsen för arbetsgivaravgiften höjs från 1,5 till 2,6 och underlaget för avgiftsuttaget, som f. n. är löner upp till 22 000 kr. om året, blir löner upp till ett belopp motsvarande 7,5 gånger basbeloppet, dvs. ATP-taket. För löntagare i de vanligaste inkomstlägena kan den sjukförsäkringsavgift, som de själva betalar via skattsedeln, beräk­ nas öka med 20—25 kr. för ogift och med 40—50 kr. för gift man, vars hustru inte har inkomst. I de fall då en löntagare får höjd sjukpenning också på grund av att sjukpenningskalan byggs ut med nya klasser blir ökningen större. För dem som är sjukpenningförsäkrade för annan förvärvsinkomst än anställningsinkomst stiger sjukförsäkringsavgiften avsevärt mera. För tillläggssjukpenning som svarar mot annan inkomst än anställningsinkomst skall det alltjämt vara möjligt för den försäkrade att välja karenstid — en­ ligt förslaget 3 dagar, 33 dagar eller 93 dagar — och på så sätt få lägre avgift. Enligt förslaget skall avgift för grundsjukpenning liksom avgift för sjuk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966 3

vårdsförmåner erläggas endast om den försäkrade eller hans make kommer upp till beskattningsbar inkomst. Avgiften för dessa båda ändamål skall sammanlagt inte få överstiga 10 % av den beskattningsbara inkomsten. Bidragsprocenten för statsbidraget till sjukförsäkringen föreslås sänkt från 50 till 40. Härigenom stannar statens kostnadsökning på grund av re­ formen vid ca 12 milj. kr. per år. I propositionen föreslås att riksdagen för budgetåret 1966/67 till bidrag till sjukförsäkringen beviljar ett förslagsanslag av 455 milj. kr. Reformen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1967.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 4, 10—12 och 15 §§, 19 kap. 1, 2, 4, 6 och 7 §§ samt 21 kap. 1 § lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Försäkrad som avses i 2 § sista Försäkrad som avses i 2 § sista stycket skall tillhöra sjukpenning­ stycket skall tillhöra sjukpenning­ klass nr 1. Hel sjukpenning i denna klass nr 1. Hel sjukpenning i denna klass utgör fem kronor för dag. Öv­ klass utgör sex kronor för dag. Öv­ riga sjukpenningklasser och belop­ riga sjukpenningklasser och belop­ pet av hel sjukpenning för dag i pet av hel sjukpenning för dag i varje klass framgår av följande ta­ varje klass framgår av följande ta­ bell: bell:

Inkomsten av för­ Inkomsten av för­ Sjuk­ värvsarbete uppgår Sjuk­ värvsarbete uppgår Sjuk­ Sjuk­ penning- för år penning- för år penning penning klass klass kr kr nr till men ej till nr till men ej till kr kr kr kr

2 1 800 2 600 5 2 1 800 2 600 6

3 2 600 3 400 6 3 2 600 3 400 7

4 3 400 4 200 7 4 3 400 4 200 8

5 4 200 5 000 8 5 4 200 5 000 9

6 5 000 5 800 9 6 5 000 5 800 10

7 5 800 6 800 10 7 5 800 6 800 12

8 6 800 8 400 12 8 6 800 8 400 14

9 8 400 10 200 14 9 8 400 10 200 16

10 10 200 12 000 16 10 10 200 12 000 19

11 12 000 14 000 18 11 12 000 14 000 22

12 14 000 16 000 20 12 14 000 16 000 25

13 16 000 18 000 22 13 16 000 18 000 28

14 18 000 21 000 25 14 18 000 21 000 31

15 21 000 — 28 15 21 000 24 000 34

16 24 000 27 000 37

17 27 000 30 000 40

18 30 000 33 000 43

19 33 000 36 000 46

20 36 000 39 000 49

21 39 000 — 52

1 Senaste lydelse av 19 kap. 2 och 6 §§ se 1965:144.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 5

Av sjukpenningbeloppet i varje Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgöra fem kronor grundsjuk­ klass utgöra sex kronor grundsjuk­ penning och återstoden tilläggssjuk- penning och återstoden tilläggssjuk­ penning. penning. För dag då försäkrad åtnjuter För dag då försäkrad åtnjuter sjukhusvård skall sjukpenning mins­ sjukhusvård skall sjukpenning mins­ kas med fem kronor, dock med högst kas med fem kronor, dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. hälften av sjukpenningens belopp. Minskningen skall intill ett belopp av Minskningen skall intill ett belopp två kronor 50 öre anses belöpa på av tre kronor anses belöpa på grund­ grundsjukpenning. I övrigt skall sjukpenning. 1 övrigt skall minsk­ minskningen i första hand anses be­ ningen i första hand anses belöpa på löpa på sådan del av tilläggssjukpen- sådan del av tilläggssjukpenning, ning, som svarar mot inkomst av an­ som svarar mot inkomst av anställ­ ställning. ning. För kvinnlig försäkrad utgör sjuk­ För kvinnlig försäkrad utgör sjuk­ penningen vid sjukhusvård lägst fem penningen vid sjukhusvård lägst sex kronor, såframt hon stadigvarande kronor, såframt hon stadigvarande sammanbor med barn under tio år sammanbor med barn under tio år till henne eller hennes make eller till henne eller hennes make eller till till någon, med vilken hon stadigva­ någon, med vilken hon stadigvaran­ rande sammanbor och med vilken de sammanbor och med vilken hon hon varit gift eller har eller har haft varit gift eller har eller har haft barn. barn.

10 §•

Sjukpenning må ej utgivas för de För den dag då sjukdomsfallet in­ tre första dagarna av varje sjuk­ träffade utgår sjukpenning endast period, den dag då sjukdomsfallet in­ om den försäkrade på grund av sjuk­ träffade inräknad, (karenstid) domen gått miste om dagpenning och ej heller för tid, innan anmälan från erkänd arbetslöshetskassa. om sjukdomsfallet gjorts hos den Varar sjukperioden högst sex da­ allmänna försäkringskassan, där ej gar utöver den dag då sjukdoms­ hinder mött för sådan anmälan eller fallet inträffade, utgår sjukpenning eljest särskilda skäl föranleda att för dag, då den försäkrade icke skul­ sjukpenning bör utgå. le hava utfört förvärvsarbete i sin Därest försäkrad gör anmälan huvudsakliga sysselsättning, endast i därom till den allmänna försäkrings­ den mån antalet sådana dagar, den kassan, skall i fråga om sjukperiod, dag då sjukdomsfallet inträffade som börjar efter nästa månadsskifte, oräknad, överstiger två. för hans del galla en karenstid av Utan hinder av andra stycket utgår trettiotre eller nittiotre dagar, såvitt a) sjukpenning för semesterdag; angår sådan tilläggssjukpenning, b) sjukpenning till försäkrad som

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

som svarar mot inkomst av annat vid sjukperiodens början äger upp­ förvärvsarbete. bära dagpenning från erkänd ar­ Försäkrad, som gjort anmälan en­ betslöshetskassa; ligt andra stycket, må övergå till kor­ c) sjukpenning till kvinnlig för­ tare karenstid om han ej fyllt fem­ säkrad som är placerad i sjukpen­ tiofem år samt har god hälsa. Den ningklass nr 1 eller är placerad i kortare karenstiden skall gälla från sjukpenningklass nr 2 och skulle och med månaden närmast efter den, hava varit placerad i sjukpenning­ då framställning härom gjordes hos klass nr 1 om hennes inkomst av för­ kassan, men må ej äga tillämpning värvsarbete icke uppgått till ettusen­ vid sjukdom, som inträffat innan åttahundra kronor för år. den kortare karenstiden blivit gäl­ Sjukpenning må ej utgivas för tid, lande. innan anmälan om sjukdomsfallet Vid beräkning av karenstid skola, gjorts hos den allmänna försäkrings­ därest sjukperiod börjar inom tjugu kassan, där ej hinder mött för så­ dagar efter föregående sjukperiods dan anmälan eller eljest särskilda slut, de båda perioderna anses såsom skäl föranleda att sjukpenning bör en sjukperiod. Karenstid enligt förs­ utgå. ta stycket tillämpas ej, när den för­ säkrade vid sjukperiodens början äger uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Såsom sjukperiod —--------------------- i 7 §.

11 §•

Därest försäkrad gör anmälan där­ om till den allmänna försäkrings­ kassan, skall i fråga om sjukperiod, som börjar efter nästa månadsskifte, tilläggssjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete icke utgå för de första tre, trettiotre eller nittiotre dagarna av varje sjukpe­ riod, den dag då sjukdomsfallet in­ träffade inräknad (k ar ens tid). Därvid äga 10 § första—tredje styc­ kena icke tillämpning i fråga om så­ dan sjukpenning. Vid beräkning av karenstid skola, därest sjukperiod börjar inom tjugu dagar efter före­ gående sjukperiods slut, de båda pe­ rioderna anses såsom en sjukperiod. Försäkrad, som gjort anmälan en-

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 7

ligt första stycket, må övergå till

försäkring med kortare karenstid

eller utan karenstid, om han ej fyllt

femtiofem år samt har god hälsa.

Sådan ändring skall gälla från och

med månaden närmast efter den, då

framställning härom gjordes hos

kassan, men må ej äga tillämpning

vid sjukdom, som inträffat innan

ändringen blivit gällande.

Upphör undantagande som avses Upphör undantagande som avses i 2 § första stycket sista punkten att i 2 § första stycket sista punkten att äga giltighet, skall beträffande till- äga giltighet, skall beträffande tillläggssjukpenning, som svarar mot läggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete, inkomst av annat förvärvsarbete, gälla en karenstid av nittiotre da­ gälla en karenstid av nittiotre dagar. gar. Den försäkrade må dock under Den försäkrade må dock under de de förutsättningar som angivas i förutsättningar som angivas i andra 10 § tredje stycket välja en karens­ stycket välja försäkring med kor­ tid av tre eller trettiotre dagar; och tare karenstid eller utan karenstid; skall därvid jämväl i övrigt tilläm­ och skall därvid jämväl i övrigt tillpas vad i nämnda lagrum är stadgat. lämpas vad i andra stycket är stad­ gat. Ej må---------------------------------------- ägde giltighet.

12 §.

Kvinnlig försäkrad, som är inskri­ Kvinnlig försäkrad, som är inskri­ ven hos allmän försäkringskassa el­ ven hos allmän försäkringskassa el­ ler skulle hava varit inskriven där­ ler skulle hava varit inskriven där­ est hon uppfyllt åldersvillkoret i est hon uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt 1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt till moderskapspenning. till moderskapspenning. Moderskapspenning utgör vid enkel­ Moderskapspenning utgör vid enkel­ börd niohundra kronor och vid fler- börd ettusen kronor och vid flerbörd börd nämnda belopp ökat med fyra- nämnda belopp ökat med femhundra hundrafemtio kronor för varje barn kronor för varje barn utöver ett. utöver ett. Av moderskapspenningen — ------- ---------- tidpunkten därför. 15 §. Sjukpenning utgår cj för tid då försäkrad a) fullgör tjänstgöring såsom värn- a) fullgör värnpliktstjänstgöring pliktig; eller vapenfri tjänst; b) är intagen — —-----------------allmännas bekostnad.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Arbetsgivare skall------- —------------ för tilläggspension. Avgift till sjukförsäkringen utgår Avgift till sjukförsäkringen utgår å summan av vad arbetsgivaren un­ å summan av vad arbetsgivaren un­ der året till arbetstagare hos honom der året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner i i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad utgivit så­ form av kost eller bostad utgivit så­ som lön eller, där fall som avses i som lön eller, där fall som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punk­ 3 kap. 2 § andra stycket sista punk­ ten är för handen, annan ersättning ten är för handen, annan ersättning för utfört arbete. Härvid skall hän­ för utfört arbete. syn icke tagas till arbetstagares lön eller ersättning i vad den för år räk­ nat överstiger tjugutvåtusen kronor. Avgift till försäkringen för till­ Avgift till försäkringen för tilläggspension utgår å summan av läggspension utgår å summan av vad vad arbetsgivaren under året till ar­ arbetsgivaren under året till arbets­ betstagare hos honom i penningar tagare hos honom i penningar eller eller naturaförmåner i form av kost naturaförmåner i form av kost eller eller bostad utgivit såsom lön eller, bostad utgivit såsom lön eller, där där fall som avses ill kap. 2 § and­ fall som avses i 11 kap. 2 § andra ra stycket är för handen, annan er­ stycket är för handen, annan ersätt­ sättning för utfört arbete, sedan från ning för utfört arbete, sedan från nämnda summa dragits dels ett be­ nämnda summa dragits ett belopp lopp motsvarande det vid årets in­ motsvarande det vid årets ingång gång gällande basbeloppet multipli­ gällande basbeloppet multiplicerat cerat med det beräknade genom­ med det beräknade genomsnittliga snittliga antalet arbetstagare hos ar­ antalet arbetstagare hos arbetsgiva­ betsgivaren under året, dels ock för ren under året. Härvid skall arbets­ varje arbetstagare sådan del av lön tagare, som under hela året varit an­ eller annan ersättning, som för år ställd med full arbetstid, räknas så­ räknat överstiger sju och en halv som en arbetstagare och arbetstaga­ gånger nämnda basbelopp. Härvid re, som under året varit anställd i skall arbetstagare, som under hela mindre omfattning, medräknas i året varit anställd med full arbets­ motsvarande mån. Genomsnittliga tid, räknas såsom en arbetstagare antalet arbetstagare beräknas med och arbetstagare, som under året va­ en decimal. Om särskilda skäl för­ rit anställd i mindre omfattning, anleda därtill, må avgift beräknas medräknas i motsvarande mån. Ge­ på sätt som avviker från vad nu nomsnittliga antalet arbetstagare be­ stadgats men som giver i huvudsak räknas med en decimal. Om särskil­ samma resultat. da skäl föranleda därtill, må avgift

Kungl. Maj.ts proposition nr It3 år 1966 9

Vid beräkning av avgift enligt Vid beräkning av avgift enligt denna paragraf skall hänsyn icke denna paragraf skall hänsyn icke tagas till arbetstagare, vars lön un­ tagas till arbetstagare, vars lön un­ der året ej uppgått till trehundra der året ej uppgått till trehundra kronor. Vad gäller sjukförsäkringen kronor, och ej heller till arbetstaga­ skall vidare, där ej fall som avses i res lön eller ersättning i vad den för 3 kap. 2 § andra stycket sista punk­ år räknat överstiger sju och en halv ten är för handen, vid beräkning av gånger det vid årets ingång gällande avgift bortses från arbetstagare, som basbeloppet. Vad gäller sjukförsäk­ icke är obligatoriskt försäkrad en­ ringen skall vidare, där ej fall som ligt lagen om yrkesskadeförsäkring. avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista Såvitt angår försäkringen för till- punkten är för handen, vid beräk­ läggspension skall bortses från ar­ ning av avgift bortses från arbetsta­ betstagare, som vid årets ingång gare, som icke är obligatoriskt för­ uppnått sextiofem års ålder, så ock säkrad enligt lagen om yrkesskade­ från arbetstagare i fall då lön eller försäkring. Såvitt angår försäkring­ annan ersättning till honom anting­ en för tilläggspension skall bortses en enligt 11 kap. 2 § sista stycket från arbetstagare, som vid årets in­ icke räknas såsom inkomst av an­ gång uppnått sextiofem års ålder, så ställning eller, om arbetstagaren icke ock från arbetstagare i fall då lön är svensk medborgare eller mantals­ eller annan ersättning till honom skriven härstädes, avser arbete utom antingen enligt 11 kap. 2 § sista riket. stycket icke räknas såsom inkomst av anställning eller, om arbetstaga­ ren icke är svensk medborgare eller mantalsskriven härstädes, avser ar­ bete utom riket. Om redares------------ — ■—- -- ------ — ■— stadgas särskilt.

2 §•

Försäkrad, som visst år är inskri­ Försäkrad, som visst år är inskri­ ven hos allmän försäkringskassa, ven hos allmän försäkringskassa, skall för nämnda år erlägga sjuk­ skall för nämnda år till kassan er­ försäkringsavgift till kas­ lägga sj ukförsäkringsavsan enligt vad nedan sägs. g i f t, som enligt vad nedan sägs av­ ser kassans utgifter för sjukvårds­ ersättning, grundsjukpenning och tilläggss juk penning. Har den försäkrade under året va­ Avgift avseende utgifter för sjuk­ rit placerad i sjuk penningklass, skall vårdsersättning, vari inbegripas de

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

i sjukförsäkringsavgiften ingå avgift utgifter för läkemedel som åvila de avseende den allmänna försäkrings­ allmänna försäkringskassorna, skall kassans utgifter för sjukpenning erläggas under förutsättning att vid jämte barntillägg samt för moder- taxering året närmast efter det år skapspenning. Sådan avgift utgår för avgiften avser till statlig inkomst­ varje månad, under vilken den för­ skatt beskattningsbar inkomst be­ säkrade varit placerad i sjukpen­ räknats för den försäkrade eller, om ningklass. Den som fullgör tjänst­ denne taxerats enligt bestämmelser­ göring såsom värnpliktig må, så­ na för gift skattskyldig, för någon framt han senast två månader efter av de samtaxerade. Sådan avgift tjänstgöringens slut gjort framställ­ skall dock icke erläggas, om den för­ ning därom hos kassan, befrias från säkrade vid utgången av det år av­ avgift för varje hel månad av tjänst­ giften avser upphört att vara inskri­ göringstiden. ven hos allmän försäkringskassa el­ Har vid taxering året näst efter ler fyllt sextiosju år eller för decem­ det år sjukförsäkringsavgiften avser ber månad samma år åtnjutit ålders­ beräknats till statlig inkomstskatt pension eller förtidspension enligt beskattningsbar inkomst för den för­ denna lag. säkrade eller, om han taxeras enligt Avgift avseende utgifter för grund­ för gift skattskyldig gällande bestäm­ sjukpenning, vari inbegripas utgif­ melser, för någon av de samtaxerade, terna för barntillägg och moderskall sjukförsäkringsavgiften inne­ skapspenning, skall erläggas under fatta avgift avseende den allmänna förutsättning dels att den försäk­ försäkringskassans utgifter för sjuk­ rade under det år avgiften avser vårdsersättning. varit placerad i sjukpenningklass, Sjukförsäkringsavgiften skall icke dels att vid taxering året närmast innefatta avgift avseende utgifter för efter det år avgiften avser till stat­ sjukvårdsersättning, om den försäk­ lig inkomstskatt beskattningsbar in­ rade vid utgången av det år avgiften komst beräknats för den försäkrade avser upphört att vara inskriven hos eller, om denne taxerats enligt be­ allmän försäkringskassa eller fyllt stämmelserna för gift skattskyldig, sextiosju år eller för december må­ för någon av de samtaxerade. nad samma år åtnjutit ålderspension Avgift avseende utgifter för tilleller förtidspension enligt denna lag. läggssjukpenning skall erläggas un­ der förutsättning att den försäkrade under det år avgiften avser varit placerad i sjukpenningklass nr 3 eller högre sjukpenningklass. Angående skyldighet------- - — i uppbördsförordningen.

4 §.

Avgift till sjukförsäkringen enligt Avgift till sjukförsäkringen enligt 1 § skall utgå med en och fem tion- 1 § skall utgå med två och sex tion-

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966 11

dels procent av det belopp, varå av­ dels procent av det belopp, varå av­ giften skall beräknas. Av avgiften giften skall beräknas. Av avgiften skola fyra femtondelar användas till skola sju tjugosjättedelar användas bestridande av de allmänna försäk­ till bestridande av de allmänna för­ ringskassornas utgifter för sjuk­ säkringskassornas utgifter för sjuk­ vårdsersättning och återstoden till vårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas utgifter bestridande av kassornas utgifter för för tilläggssjukpenning i vad den tilläggssjukpenning i vad den svarar svarar mot inkomst av anställning. mot inkomst av anställning. Medlen Medlen fördelas mellan kassorna i fördelas mellan kassorna i förhål­ förhållande till deras utgifter för lande till deras utgifter för vartdera vartdera ändamålet under året; och ändamålet under året; och skola där­ skola därvid de utgifter för läkeme­ vid de utgifter för läkemedel, som del, som enligt vad därom är sär­ åvila kassorna, anses ingå i utgif­ skilt stadgat åvila kassorna, anses terna för sjukvårdsersättning. Ko­ ingå i utgifterna för sjukvårdser­ nungen äger med riksdagen förord­ sättning. Konungen äger med riks­ na, att viss del av de medel, som dagen förordna, att viss del av de enligt vad nu sagts skola tillgodo­ medel, som enligt vad nu sagts skola föras de allmänna försäkringskas­ tillgodoföras de allmänna försäk­ sorna, i stället skall ingå till en fond, ringskassorna, i stället skall ingå benämnd allmänna sjuk­ till en fond, benämnd allmänna försäkringsfonden, vilken sjukförsäkringsfonden, förvaltas enligt grunder som fast­ vilken förvaltas enligt grunder som ställas i enahanda ordning. fastställas i enahanda ordning. 6

6 §.

Sjukförsäkringsavgift fastställes -— --------öretal bortfaller. Avgifterna enligt 2 § andra styc­ Avgift avseende utgifter för sjuk­ ket skola vara så avvägda, att de i vårdsersättning beräknas för hela förening med andra för denna del året, avgift avseende utgifter för av försäkringen tillgängliga medel grundsjukpenning för varje månad förslå till bestridande av den allmän­ under vilken den försäkrade varit na försäkringskassans utgifter för placerad i sjukpenningklass och av­ sjukpenning jämte barntillägg samt gift avseende utgifter för tilläggs­ för moderskapspenning ävensom till sjukpenning för varje månad under förvaltningskostnader och erforder­ vilken den försäkrade varit placerad lig fondering; och skola därvid ut­ i sjukpenningklass nr 3 eller högre gifterna för barntillägg och moder­ s jukpcnningklass. skapspenning inbegripas i utgifter­ Avgifterna avseende utgifter för na för grundsjukpenning. Avgifter­ sjukvårdsersättning, grundsjukpenna skola i vad de avse grundsjuk- ning och tilläggssjukpenning skola

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

penning vara lika stora för samtliga var för sig vara avvägda så, att de i till grundsjukpenning berättigade förening med andra medel som äro försäkrade i den allmänna försäk­ tillgängliga för motsvarande del av ringskassan. Såvitt angår tilläggs- försäkringen förslå till bestridande sjukpenning skola avgifterna, till av den allmänna försäkringskassans den del sådan sjukpenning svarar utgifter för den delen samt till för­ mot inkomst av anställning, vara valtningskostnader och erforderlig lika stora för alla försäkrade i kas­ fondering. san, som med avseende å sådan in­ Avgifterna avseende utgifter för komst tillhöra samma sjukpenning­ sjukvårdsersättning och grundsjuk­ klass. Till den del tilläggssjukpen­ penning skola var för sig vara lika ning svarar mot inkomst av annat stora för samtliga avgifts pliktiga förvärvsarbete skola avgifterna vara försäkrade i den allmänna försäk­ lika stora för samtliga försäkrade i ringskassan. Försäkrads avgifter för kassan, för vilka den nämnda delen dessa ändamål må för år räknat till­ av sjukpenningen är lika stor och sammans icke överstiga ett belopp för vilka samma karenstid gäller; motsvarande en tiondel av hans till därest undantagande, som avses i statlig inkomstskatt beskattnings­ 3 kap. 2 § första stycket sista punk­ bara inkomst vid taxering året när­ ten, upphört att äga giltighet eller mast efter det år sjukförsäkrings­ övergång till kortare karenstid skett avgiften avser eller, om han taxe­ efter ingången av den månad var­ rats enligt bestämmelserna för gift under den försäkrade fyllt fyrtio år, skattskyldig, en tjugondei av den må dock med hänsyn till skillnad sammanlagda beskattningsbara in­ mellan de försäkrade i fråga om de­ komsten. I första hand nedsättes av­ ras ålder göras avvikelse från vad giften avseende utgifter för sjuk­ nu stadgats. Avgifterna skola beräk­ vårdsersättning. nas för månad. Avgifterna avseende utgifter för tilläggssjukpenning skola, till den del sådan sjukpenning svarar mot in­ komst av anställning, vara lika stora för alla försäkrade i den allmänna försäkringskassan, som med avse­ ende på sådan inkomst tillhöra sam­ ma sjukpenningklass. Till den del tilläggssjukpenning svarar mot in­ komst av annat förvärvsarbete sko­ la avgifterna vara lika störa för samt­ liga försäkrade i kassan, för vilka den nämnda delen av sjukpenningen är lika stor och för vilka försäkring­ en är lika i fråga om karenstid. Om

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 13

undantagande, som avses i 3 kap.

2 § första stycket sista punkten, upp­

hört att äga giltighet eller övergång

till försäkring med kortare karens­

tid eller utan karenstid skett efter

ingången av den månad varunder

den försäkrade fyllt fyrtio år, må

dock med hänsyn till skillnad mel­

lan de försäkrade i fråga om deras

ålder göras avvikelse från vad nu

stadgats.

Är försäkrad på grund av vad i Är försäkrad på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas vid ingången av 4 kap. 3 § stadgas vid ingången av månad, för vilken avgift enligt 2 § månad, för vilken avgift avseende andra stycket skall utgå, icke berät­ utgifter för grundsjukpenning eller tigad till sjukpenning för minst nit­ tilläggssjukpenning skall utgå, icke tio dagar, nedsättes avgiften till hälf­ berättigad till sjukpenning för minst ten av det belopp, vartill den eljest nittio dagar, nedsättes avgiften till skolat uppgå. Har försäkrad under hälften av det belopp, vartill den el­ visst år åtnjutit inkomst, för vilken jest skolat uppgå. Har försäkrad un­ erlagts sjömansskatt, skall avgift en­ der visst år åtnjutit inkomst, för vil­ ligt 2 § andra stycket avseende sam­ ken erlagts sjömansskatt, skall sådan ma år nedsättas med en tolftedel för avgift avseende utgifter för grund­ varje månad, under vilken sådan in­ sjukpenning eller tilläggssjukpen­ komst åtnjutits. ning, som hänför sig till samma år, nedsättas med en tolftedel för varje månad, under vilken sådan inkomst åtnjutits. Avgifterna enligt 2 § tredje styc­ Den som fullgör värnpliktstjänst­ ket skola vara så avvägda, att de göring eller vapenfri tjänst må, om i förening med andra härför till­ han senast två månader efter tjänst­ gängliga medel förslå till bestridande göringens slut gjort framställning av den allmänna försäkringskassans därom hos den allmänna försäk­ utgifter för sjukvårdsersättning, däri ringskassan, befrias från avgift av­ inbegripet utgifter för läkemedel, seende utgifter för grundsjukpen­ ävensom till förvaltningskostnader ning eller tilläggssjukpenning för och erforderlig fondering. Avgifterna varje hel månad av tjänstgörings­ skola vara lika stora för samtliga av- tiden. giftspliktiga försäkrade i kassan samt beräknas för år. 7

7 §• Till allmän försäkringskassa utgår Till allmän försäkringskassa utgår

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

för varje år statsbidrag med för varje år statsbidrag med hälften av kassans utgifter för fyrtio procent av kassans utgifter för a) sjukvårdsersättning,------------—--------- - d) moderskapspenning.

21 kap.

1 §•

Kvinnlig försäkrad,--------------------- --------------- visst sjukpenningtillägg. Genom frivilliga-------------------------- ------------3 kap. Sjukpenning som avses i denna Sjukpenning som avses i denna paragraf må ej uppgå till högre be­ paragraf må ej uppgå till högre be­ lopp än tolv kronor för dag. Ej hel­ lopp än femton kronor för dag. Ej ler må sjukpenningtillägg uppgå till heller må sjukpenningtillägg uppgå högre belopp än som motsvarar skill­ till högre belopp än som motsvarar naden mellan tolv kronor och den skillnaden mellan femton kronor och sjukpenning, vartill den försäkrade den sjukpenning, vartill den försäk­ är berättigad enligt 3 kap. rade är berättigad enligt 3 kap. Vid tillämpning------------ —----------- --------- denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Utan hinder av 3 kap. 5 § tredje stycket lagen om allmän försäkring må försäkrad, som är placerad i sjukpenningklass nr 15, placeras i högre sjukpenningklass vid ingången av år 1967. Försäkrad är enligt vad riksförsäkringsverket bestämmer skyldig att före ikraftträdandet lämna de uppgifter som fordras för tillämpningen av de nya bestämmelserna. De äldre bestämmelserna i 3 kap. 10 § gälla alltjämt i fråga om sjuk­ period, som börjat före utgången av år 1966, om karenstid enligt de äldre bestämmelserna dessförinnan gått till ända. I fråga om tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat för­ värvsarbete och för vilken vid utgången av år 1966 gäller en karenstid av tre dagar, gäller samma karenstid även efter ikraftträdandet, om den försäkrade dessförinnan gör anmälan därom till den allmänna försäkrings­ kassan. Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgift och statsbidrag för tid före ikraftträdandet. Bestämmelserna om den som fullgör vapenfri tjänst lända till efterrättel­ se från och med den 1 oktober 1966.

Kungi. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 15

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december 1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ förordningen den 18 december 1959 angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Avgiften till sjukförsäkringen ut­ Avgiften till sjukförsäkringen ut­ går efter den för året gällande pro­ går efter den för året gällande pro­ centsatsen och beräknas för varje centsatsen och beräknas för varje redare å summan av lön till arbets­ redare å summan av lön till arbets­ tagare som i 1 § sägs, sedan därifrån tagare som i 1 § sägs, sedan därifrån för varje arbetstagare dragits sådan för varje arbetstagare dragits sådan del av lön, som för år räknat över­ del av lön, som för år räknat över­ stigit tjugutvåtusen kronor. Härvid stigit sju och en halv gånger det i skall bortses från arbetstagare, som 1 kap. 6 § lagen om allmän försäk­ icke är obligatoriskt försäkrad en­ ring avsedda basbelopp som gäller ligt lagen om yrkesskadeförsäkring. vid årets ingång. Härvid skall bort­ ses från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt lagen om yrkesskadeförsäkring.

5 §• Av avgiften till sjukförsäkringen Av avgiften till sjukförsäkringen skola fyra femtondelar användas till skola sju tjugosjättedelar användas bestridande av de allmänna försäk­ till bestridande av de allmänna för­ ringskassornas utgifter för sjuk­ säkringskassornas utgifter för sjuk­ vårdsersättning och återstoden till vårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas utgifter för bestridande av kassornas utgifter för tilläggssjukpenning. tilläggssjukpenning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967. Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgift för tid före ikraft­ trädandet.

1 Förordningen omtryckt 1962:397.

16 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare

Härigenom förordnas, att 4 § lagen den 18 maj 1956 om ersättning åt smittbärare1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Är den till ersättning berättigade Är den till ersättning berättigade intagen å sjukhus, som i lagen om intagen å sjukhus, som i lagen om allmän försäkring omförmäles, skall allmän försäkring omförmäles, skall ersättningen för inkomstbortfall ersättningen för inkomstbortfall minskas med fem kronor för dag, minskas med fem kronor för dag, dock med högst hälften av ersätt­ dock med högst hälften av ersätt­ ningens belopp. Det lägsta ersätt­ ningens belopp. Det lägsta ersätt­ ningsbeloppet till kvinna, som sta­ ningsbeloppet till kvinna, som sta­ digvarande sammanbor med eget el­ digvarande sammanbor med eget el­ ler makes barn, adoptivbarn eller ler makes barn, adoptivbarn eller fosterbarn under tio år, skall för tid fosterbarn under tio år, skall för tid då hon är intagen å sjukhus utgöra då hon är intagen å sjukhus utgöra sju kronor för dag. åtta kronor för dag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

1 Senaste lydelse av 4 § se 1962: 410.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 17

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor

Härigenom förordnas, att 28 § 2 mom. förordningen den 14 december 1956 om erkända arbetslöshetskassor1 2 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2 mom. Karenstid anses full­ 2 m o m. Karenstid anses full­ gjord, när medlem blir arbetslös efter gjord, när medlem blir arbetslös efter att hava att hava åtnjutit liel sjukpenning enligt la­ åtnjutit hel sjukpenning enligt la­ gen om allmän försäkring eller lagen gen om allmän försäkring eller la­ om yrkesskadeförsäkring för så gen om yrkesskadeförsäkring för så många dagar, att deras antal ökat många dagar, att deras antal ökat med tre motsvarar den för honom med ett motsvarar den för honom föreskrivna karenstiden, eller föreskrivna karenstiden, eller under minst fem dagar fullgjort — --------------------------------- i 22 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967. Äldre bestämmelser gälla alltjämt, när medlem blir arbetslös efter sjuk­ period som börjat före ikraftträdandet.

1 Förordningen omtryckt 1964: 495.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

18 Kungl. Muj.ts proposition nr 113 år 1966

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 22 april 1960 angående byggnadsforskningsavgift1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Byggnadsforskningsavgift utgår — ----------------— (kodnummer 403). Vid beräkning av byggnadsforsk- Vid beräkning av byggnadsforsk­ ningsavsgift skall hänsyn icke tagas ningsavgift skall hänsyn icke tagas till arbetstagare, vars lön hos arbets­ till arbetstagare, vars lön hos ar­ givaren under året ej uppgått till betsgivaren under året ej uppgått trehundra kronor, och ej heller till till trehundra kronor, och ej heller arbetstagares lön i vad lönen översti­ till arbetstagares lön i vad lönen ger tjiigutvåtusen kronor för år räk­ för år räknat överstiger sju och en nat. halv gånger det i 1 kap. 6 § lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän för­ säkring avsedda basbelopp som gäl­ ler vid årets ingång. Angående debitering--------------------- — särskilt stadgat.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967. Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgift för tid före ikraftträ­ dandet.

1 Senaste lydelse av 2 § se 1964:32.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 är 1966 19

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 18 mars 1966.

Närvarande: Ministern för utrikes ärendena N ilsson , statsråden S träng , L indström ,

L änge , K ling , E denman , J ohansson , H ermansson , H olmqvist , A spling ,

S ven -E ric N ilsson , L undkvist , G ustafsson .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, fråga om förbättrad sjuk­ penningförsäkring och anför. I en inom socialdepartementet upprättad promemoria har föreslagits änd­ ringar i sjukpenningförsäkringen, som berör karenstiden, sjukpenningbe­ loppens storlek och finansieringsreglerna. Promemorian torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. Över promemorian har, efter remiss, yttranden avgetts av riksförsäk­ ringsverket, försäkringsinspektionen, centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, statens avtalsverk, Svenska lands­ tingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska stadsförbundet, Svens­ ka arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänste­ männens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisa­ tion (SACO), Statstjänstemännens riksförbund (SR), Svenska försäkrings­ bolags riksförbund, Folksam, Försäkringskasseförbundet, Riksförbundet iandsbygdens folk (RLF), Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges köpmannaförbund samt Svensk industriförening. Försäkringskas­ seförbundet har bifogat yttranden från samtliga allmänna försäkringskassor. Även vissa andra remissinstanser har bifogat yttranden som de inhämtat. Inom socialdepartementet har upprättats en sammanställning över remiss­ yttrandena, vilken torde få fogas till statsrådsprotokollet som bilaga 2. I fråga om gällande bestämmelser och de förslag som lagts fram i de­ partementspromemorian ber jag att få hänvisa till denna och i fråga om remissyttrandena till den nyssnämnda sammanställningen.

Allmänna synpunkter Genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen år 1955 betecknar jämte pensionsreformen det viktigaste inslaget i de senare årens nyska­ pande arbete på den sociala trygghetens område. Försäkringen innebär att medborgarna garanteras inte bara ersättning för sjukvårdsutgifter utan

20 Kungl. Maj.ts proposition nr li3 år 1966

även kompensation för inkomstbortfall på grund av sjukdom. I synnerhet i det senare hänseendet var sjukförsäkringen med sina i förhållande till in­ komstbortfallets storlek graderade förmåner banbrytande på den allmänna försäkringens område. Detta hindrar inte att önskemålen om reformer och förbättringar av socialförsäkringen i stor utsträckning varit inriktade på sjukförsäkringen. Redan år 1958 skedde en betydande förbättring av sjuk­ penningförsäkringen. Ursprungligen gällde att sjukpenningen i samtliga sjukpenningklasser utom de tre lägsta sjönk efter 90 dagar. Genom 1958 års reform förlängdes denna tid till 180 dagar. En ny betydande förbättring av sjukförsäkringen skedde i samband med tillkomsten av lagen om allmän försäkring år 1962. Genom 1962 års lagstiftning fick sjukförsäkringen i huvudsak sitt nu­ varande innehåll. Reformen innebar bl. a. att grundsjukpenningen höjdes från 3 kr. till 5 kr. och att sjukpenningskalan byggdes ut så att den kom att omfatta förvärvsinkomst t. o. m. 21 000 kr. om året mot tidigare 14 000 kr. om året. Vidare slopades regeln om lägre sjukpenning efter 180 dagar och sjukhjälpstiden, som tidigare varit begränsad till maximalt 730 dagar för varje sjukdom, blev i princip obegränsad. Det obligatoriska försäkrings­ skyddet utvidgades till att omfatta inte bara anställningsinkomster utan även inkomster av annat förvärvsarbete. I prop. 1962:90 med förslag till lag om allmän försäkring, m. m. ut­ talade min företrädare i ämbetet att socialförsäkringen även i fortsätt­ ningen lovade att bli ett fält som bjöd på en rik utveckling. Detta uttalande har i hög grad besannats. En rad betydelsefulla reformfrågor på sjukför­ säkringens område prövas av 1961 års sjukförsäkringsutredning. Utredning­ en avlämnade i fjol ett delbetänkande med förslag till en allmän tandvårds­ försäkring. Förslaget har remissbehandlats och är nu föremål för övervägan­ de i socialdepartementet. På pensionssidan arbetar pensionsförsäkringskommittén, som har att ta ställning till bl. a. frågorna om folkpensionsförmåner­ na efter år 1968 och pensionsförmånerna till dem som invalidiserats i unga år. Med anledning av ett delbetänkande, som kommittén lämnade i höstas, har nyligen avlåtits proposition till riksdagen med förslag till bl. a. förbätt­ rade förmåner för vissa handikappade. I fråga om sjukpenningförsäkringen har reformönskemålen i stor ut­ sträckning inriktats på frågorna om ett slopande eller en förkortning av karenstiden och om sjukpenningens kompensationsnivå. Huvudregeln i frå­ ga om karenstiden är att sjukpenning inte utgår för de tre första dagarna i varje sjukperiod, insjuknandedagen inräknad. Kompensationsnivån är så avvägd, att sjukpenningen efter karenstidens utgång ersätter ungefär 65 % av den förlorade nettoinkomsten. För flertalet löntagare är sjukförsäkringens förmåner det enda ekonomis­ ka skyddet vid sjukdom. Det finns emellertid betydande löntagargrupper som har ett bättre skydd vid sjukdom på grund av att de i kollektivavtal är

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966 21

tillförsäkrade sjuklöneförmåner. Hit hör huvuddelen av tjänstemännen, så­ väl de hos staten, kommunerna och landstingen anställda som de som är an­ ställda på den privata arbetsmarknaden. Även huvuddelen av övriga lönta­ gare, som är anställda hos staten, kommunerna och landstingen, är tillför­ säkrade sjuklöneförmåner, medan sådana förmåner till andra än tjänste­ män hör till undantagen på den privata arbetsmarknaden. Sjuklöneförmå­ nerna till statens anställda innebär i korthet att den anställde fr. o. m. den första sjukdagen uppbär en sjuklön, som motsvarar ungefär 90 % av den ordinarie lönen, samt att staten tillgodogör sig den sjukpenning som till­ kommer den anställde. Sjuklöneförmånerna på kommun- och landstings­ sidan är något annorlunda konstruerade men ger i huvudsak samma eko­ nomiska resultat. De sjuklöneförmåner, som tillkommer tjänstemän på den privata arbetsmarknaden, kan i stort sett jämföras med dem som förekom­ mer på den statliga och den kommunala sidan. Den klyfta som sålunda existerar mellan tjänstemännen och arbetarna på den privata arbetsmarknaden i fråga om den ekonomiska tryggheten vid sjukdom har länge upplevts som en social orättvisa. I synnerhet har den omständigheten att större delen av löntagarna på den privata arbets­ marknaden saknar ekonomiskt skydd under karensdagarna gett anledning till missnöje. Karensreglerna har uppfattats såsom ogynnsamma även från en annan utgångspunkt. När den allmänna sjukförsäkringen genomfördes samord­ nades den med yrkesskadeförsäkringen på så sätt att skyddet vid yrkes­ skada skulle utgå från sjukförsäkringen under den s. k. samordningstiden, som i princip är 90 dagar efter dagen för yrkesskadan. Härigenom kom ka­ rensreglerna att gälla även vid yrkesskada. Detta betydde en försämring, eftersom sjukpenning vid yrkesskada enligt äldre regler utgick fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen om sjukdomen varade mer än två dagar, olycksfallsdagen oräknad. LO har både vid 1962 års och vid 1964 års avtalsrörelser fört fram krav på sjuklöneförmåner även för arbetarna under karensdagarna. Kraven har emellertid vid båda tillfällena avböjts av arbetsgivarsidan. Enligt vad Svenska arbetsgivareföreningen uppgivit har den avvisande inställningen motiverats dels av kostnadsskäl och dels från principiella utgångspunkter. Sedan det till följd härav blivit aktuellt att lagstiftningsvägen lösa frågan om en förbättring av den ekonomiska tryggheten vid sjukdom för de stora löntagargrupperna, har det från arbetsgivarsidan i årets löneförhandlingar föreslagits en ordning som skulle ge sjuklöneförmåner under karensdagarna, i princip lika för arbetare och tjänstemän. I huvuddrag innebär försla­ get att det för varje anställd skulle öppnas ett sjuksparkonto i bank, på vilket arbetsgivaren skulle göra insättningar för varje avlöningsperiod och från vilket arbetstagaren skulle ha rätt att för varje karensdag ta ut ett visst belopp av de innestående medlen. Om arbetstagaren inte drabbades

22 Kungl. Ma j.ts proposition nr 113 år 1966

av sjukdom och därför inte utnyttjade kontot, skulle han likväl ha rätt att lyfta de innestående medlen med undantag av ett minimibelopp, motsvaran­ de beloppet för ett visst antal karensdagar. För anställda, som till följd av dålig hälsa har mycket hög sjukdomsfrekvens, skulle finnas vissa komplette­ rande anordningar. Mot en lösning av karenstidsproblemet efter de från arbetsgivarhåll före­ slagna riktlinjerna kan invändas att den skulle premiera arbetstagare med god hälsa på ett sätt som från sociala synpunkter inte är motiverat. Man kan inte heller bortse från att förslaget kan ha vissa från medicinsk syn­ punkt mindre gynnsamma effekter. Förslaget kan få till följd att den som är sjuk infinner sig på arbetsplatsen, fastän det både för hans egen och för omgivningens hälsa skulle ha varit bättre om han stannat hemma. En förutsättning för genomförandet av den av arbetsgivareföreningen föreslagna ordningen torde vara att den kommer att gälla för såväl arbetare som tjänstemän. Redan vid 1964 års avtalsrörelse förde arbetsgivarparten fram ett förslag av denna innebörd till tjänstemännens organisationer, men dessa avvisade då förslaget. Inte heller den fackliga arbetarrörelsen har ansett förslaget antagbart. Vad som sålunda förekommit visar att avtalsvägen inte är framkomlig när det gäller att tillgodose de berättigade önskemålen om en utjämning av skillnaderna mellan olika grupper i fråga om det ekonomiska skyddet vid sjukdom. I detta läge anser jag det naturligt att gå fram på den väg som tidigare visat sig effektiv för att nå lösningar av stora sociala frågor, näm­ ligen lagstiftningsvägen. Mot denna bakgrund har jag låtit utarbeta prome­ morian om förbättrad sjukpenningförsäkring. De förslag som promemorian innehåller innebär en avsevärd förbättring och utbyggnad av den allmänna försäkringens sjukpenningförmåner. I hu­ vudsak innebär förslagen att de nuvarande karensreglerna slopas och att sjukpenningen i regel skall utgå redan fr. o. m. den första dagen efter insjuknandedagen. Vid sjukdom, som varar mindre än åtta dagar, skall sjuk­ penning dock inte utges för den första eller den andra dagen efter insjuknandedagen, om inte sjukdomen hindrat den försäkrade att utföra förvärvs­ arbete som han annars skulle ha utfört. Sjukpenningen föreslås höjd så att den i de vanligaste inkomstlägena kompenserar ca 80 % av inkomstbort­ fallet. Sjukpenningskalan byggs enligt förslaget ut så att den kommer att täcka inkomster upp till ATP-taket. Den bärande tanken i promemorian, att man bör söka åstadkomma lik­ ställighet mellan olika arbetstagargrupper i fråga om skyddet mot inkomst­ bortfall vid sjukdom, har fått ett gynnsamt mottagande vid remissbehand­ lingen. Remissinstanserna är positiva till en förbättring av sjukpenningför­ månerna. Mot de i promemorian framlagda förslagen har dock invänts att deras genomförande skulle leda till en ökad frånvaro från arbetet och där­ med till såväl ökade kostnader för produktionen som minskad produktion.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 dr 1966 23

Det är givet att reformen ger ökade möjligheter för de anställda att vid sjukdom stanna hemma från arbetet för att återvinna hälsan. Denna effekt betraktar jag som en av de stora och värdefulla vinsterna med den före­ slagna förbättringen av det ekonomiska skyddet vid sjukdom. Dessa vinster begränsar sig inte till den enskildes välfärd utan de kan beräknas komma även samhället i dess helhet till godo. Bakom farhågorna för att förslagen skulle negativt återverka på produk­ tionen och leda till högre kostnader än som är motiverat av att bereda skydd vid sjukdom ligger uppfattningen att de förbättrade sjukpenningförmånerna kommer att ge upphov till missbruk av försäkringen. I synnerhet anses slopandet i huvudsak av karenstiden vara ägnat att inbjuda till miss­ bruk. Det kan naturligtvis alltid sägas att väl utbyggda sociala trygghetsanordningar innesluter vissa risker för missbruk. Erfarenheterna av de stora sociala reformer, som genomförts under de sist förflutna tio åren och som nu är i tillämpning, ger emellertid enligt min mening knappast grund för antagandet att ett sådant missbruk skulle få stor omfattning. Tvärtom torde kunna sägas att de svenska löntagarna genomgående visat prov på hög arbetsmoral och stor lojalitet i förhållande till både arbetsgivare och arbetskamrater. Jag vill hänvisa till att statens, kommunernas och lands­ tingens anställda liksom tjänstemännen på den privata arbetsmarknaden se­ dan länge varit tillförsäkrade sjuklöneförmåner, som är jämförbara med de i promemorian föreslagna sjukpenningförmånerna. Risken för att ett mindre antal personer kan tänkas vilja missbruka de förmåner försäkringen ger kan enligt min mening inte utgöra ett godtag­ bart skäl för att beröva den stora massan lojala medborgare den stora för­ del, som det innebär att inte av ekonomiska skäl behöva avstå från den ledighet från arbetet som kan behövas för att på ett riktigt och effektivt sätt bota en sjukdom.

Karenstiden Att störa grupper av löntagare saknar skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom under sjukförsäkringens tre karensdagar är, som jag redan konsta­ terat, en viktig anledning till önskemålen om förbättring av sjukpenningför­ säkringen. I promemorian har föreslagits att de nuvarande karensdagarna slopas, så när som på att sjukpenning alltjämt inte skall utgå för insjuknandedagen. Ett tillgodoseende av önskemålen om likställighet kan synas kräva att sjuk­ penning utgår även för den dagen. Ett sådant steg skulle emellertid med­ föra att sjukpenning kunde utgå även för dag då den försäkrade insjuknat efter arbetstidens slut och således inte gått miste om inkomst. Det kan påpekas att sjuklöneförmånen inte leder till sådan dubbelersättning. Re­ missinstanserna har godtagit att sjukpenning inte utgår för insjuknande­ dagen. Jag förordar den ändringen i karensreglerna att sjukpenning i prin-

24 Kungl. Mnj:ts proposition nr 113 år 1966 cip skall utgå fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen. Detta innebär att ka­ renstiden i praktiken försvinner i de fall då insjuknandet ägt ruin så sent på dagen att den försäkrade inte går miste om arbetsförtjänst för den da­ gen. Att behålla termen karenstid för en företeelse som kan gälla endast en del av sjukdomsfallen synes inte motiverat. Såsom föreslagits i promemo­ rian bör med hänsyn härtill denna term i fortsättningen inte användas i förevarande sammanhang. I stället bör den nya regeln få den utformningen att sjukpenning inte utgår för den dag då sjukdomsfallet inträffade. Enligt promemorian skall regeln att sjukpenning inte utgår för insjuk­ nandedagen gälla utan undantag. Arbetsmarknadsstyrelsen har påpekat att detta kan medföra försämringar för de arbetslöshetsförsäkrade, eftersom det enligt nuvarande regler inte skall tillämpas karenstid när den försäkrade vid sjukperiodens början är berättigad till dagpenning från erkänd arbets­ löshetskassa. Styrelsen har förordat att de nuvarande samordningsreglerna mellan arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen i sak bibehålls. Jag finner dessa önskemål befogade och föreslår därför den ändringen i förhål­ lande till promemorieförslaget att liksom nu sjukpenning skall kunna utges även för insjuknandedagen, när den försäkrade på grund av sjukdomen gått miste om dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa för den dagen. Sjukpenningen utgår enligt nuvarande regler för varje dag i sjukperioden, sedan väl karenstiden gått till ända. Sjukpenning utges således även för da­ gar då den försäkrade inte skulle ha utfört förvärvsarbete och då han inte lidit någon inkomstförlust. Överkompensation uppstår likväl regelmässigt inte. Karensreglerna har den effekten att kortare sjukdomsfall under vec­ koslut och helger, då den försäkrade inte skulle ha utfört förvärvsarbete, inte leder till sjukpenningersättning. Ett borttagande av karenstiden enligt vad jag nyss förordat ger upphov till vissa svårigheter med hänsyn till att sjukpenningen utgår per kalender­ dag och inte bara per arbetsdag. Sålunda skulle sjukpenning kunna utgå till den som insjuknar och sjukanmäler sig på en fredag kväll efter arbetets slut och är sjuk över lördagen och söndagen för att åter gå i arbete på mån­ dagen, även om han under lördagen och söndagen inte skulle ha utfört för­ värvsarbete. För att motverka sådana effekter av karenstidsförkortningen har i prome­ morian föreslagits en spärregel för sjukdomsfall, som varar mindre än åtta dagar inberäknat insjuknandedagen. Den föreslagna regeln har utformats som en fridagsregel och innebär att sjukpenning inte skall utgå för den första eller den andra dagen efter insjuknandedagen, om inte sjukdomen hindrat den försäkrade att utföra förvärvsarbete som han eljest skulle ha utfört. Sjukpenningen syftar till att ge ersättning för inkomstbortfall. Det torde inte råda delade meningar om att det, när karenstiden slopas, behövs en fri-

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 25

dagsregel för att säkerställa inkomstbortfallsprincipen. Däremot har den utformning fridagsregeln fått i promemorian gett anledning till åtskillig remisskritik. Man har pekat på att regeln kan leda till stor ojämnhet i er­ sättningen beroende på vilken dag insjuknandet äger rum. I åtskilliga fall skulle regeln inte hindra att sjukpenningen ger betydande överkompensa­ tion. Som exempel härpå har anförts det fallet att en timavlönad försäkrad, som har femdagarsvecka med lördag och söndag såsom lediga dagar, blir sjuk en onsdag kväll, då han också anmäler sjukdomsfallet till försäkrings­ kassan, och åter är frisk och i arbete på måndagen. Enligt förslaget i prome­ morian skulle han bli berättigad till sjukpenning för torsdag—söndag eller för fyra dagar, trots att han förlorar inkomst endast för torsdag och fredag. Kompensationen skulle då kunna överstiga inkomstbortfallet, åtminstone om sjukpenningens nivå också höjs. Skulle däremot den försäkrade i stället insjukna på en fredag kväll och återgå i arbete påföljande onsdag, skulle fyra dagars sjukdom med två dagars bortovaro från arbetet ge sjukpenning endast för två dagar. Skillnaden beror på att i det senare fallet lördagen och söndagen utgör den första och den andra dagen efter dagen för insjuk­ nandet, medan de i det förra fallet utgör den tredje och den fjärde dagen efter insjuknandedagen. Ett par remissyttranden innehåller förslag om att fridagsregeln skall gö­ ras tillämplig på flera arbetsfria dagar än den första och den andra dagen efter insjuknandedagen. Ett förslag är att regeln skall vara tillämplig på de fyra första dagarna efter insjuknandedagen. Ett annat går ut på att man under en hel sjudagar speriod efter insjuknandedagen skall räkna bort ar­ betsfria dagar. Enligt min mening bör den i promemorian föreslagna fridagsregeln änd­ ras, så att överkompensation inte uppstår i fall av den typ som påtalats vid remissbehandlingen. Härvid bör dessutom eftersträvas att dagen för insjuk­ nandet och förläggningen av den försäkrades arbetstid så litet som möjligt påverkar den kompensation som sjukpenningen ger. Vid övervägande av olika möjliga alternativ har jag' funnit den bästa lösningen vara, att sjuk­ penning inte får utgå för arbetsfri dag, som utgör någon av de sex första dagarna efter insjuknandedagen. Sjukpenning skall dock inte på grund av fridagsregeln kunna falla bort för mer än två dagar. I denna utformning fyller fridagsregeln först och främst den funktionen att sjukpenning inte utgår när sjukperioden omfattar endast en eller två arbetsfria dagar. Vidare blir den sammanlagda sjukpenningen lika stor, oberoende av om den eller de arbetsfria dagarna ligger i början, inuti eller i slutet av en sjukperiod om högst sex dagar, insjuknandedagen oräknad. Sjukpenningen ger också inom en sådan sjukperiod i regel samma kompensationsgrad oberoende av hur lång sjukperioden är och vilken dag den försäkrade insjuknar. Det sista betraktar jag som en värdefull vinst med den nya regeln, ty särskilt i detta

26 Kungl. Ma j.ts proposition nr 113 år 1966

hänseende har de nu gällande karensreglerna kunnat ge högst varierande resultat. I motsats till nuvarande karensregler kan fridagsregeln aldrig leda till att den försäkrade går miste om sjukpenning för dag då han skulle ha utfört förvärvsarbete. Sjukpenningen är så beräknad att den åsyftade kompensationsgraden för en vecka uppnås när sjukpenning utgår för samtliga sju veckodagar. Fri­ dagsregeln leder till att kompensationsgraden blir lägre för den första vec­ kan. Detta torde kunna godtas i fråga om kortare sjukdomsfall. Vid längre sjukdomsfall är det däremot angeläget att den åsyftade kompensationsgra­ den uppnås. Med hänsyn härtill har i promemorian föreslagits att fridags­ regeln inte skall tillämpas, om sjukperioden varar mer än sex dagar, insjuknandedagen oräknad. I sådana fall skall sjukpenningen så att säga väckas till liv för dagar, som infallit före den sjunde dagen och som skulle ha varit arbetsfria, även om den försäkrade inte varit sjuk. Denna s. k. återgångsregel har väckt kritik i en del remissyttranden. Man har därvid åberopat en av riksdagen uttalad uppfattning att s. k. villkorliga karens­ tider erfarenhetsmässigt leder till att sjukskrivningstiderna tenderar att förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall utgå under karensdagarna blir uppfyllt. Det har under hänvisning härtill hävdats att den som är sjuk på den sjätte dagen efter insjuknandedagen skulle frestas att vara sjuk­ skriven ytterligare en dag, eftersom detta skulle kunna ge honom sjukpen­ ning inte bara för den dagen utan för ytterligare två dagar, för vilka sjuk­ penningen i annat fall skulle ha fallit bort på grund av fridagsregeln. Jag tror för min del att riskerna för missbruk med den här föreslagna återgångsregeln är tämligen begränsade. Den avgörande tidpunkten för om regeln skall vara tillämplig eller inte bör nämligen sammanfalla med den tidpunkt då försäkringskassan skall kräva läkarintyg för att sjukpenning skall fortsätta att utgå. Möjligheten att få sjukpenning för två arbetsfria dagar under den första sjukveckan blir alltså beroende av om den försäk­ rade med läkarintyg styrker att han måste avhålla sig från arbete även un­ der den sjunde dagen efter insjuknandedagen. Med hänsyn härtill och då jag bedömer det som angeläget att sjukpenningen ger så god kompensation som möjligt för längre sjukperioder förordar jag att den föreslagna åter­ gångsregeln införs. Många försäkringskassor kräver f. n. läkarintyg fr. o. m. den sjunde dagen efter insjuknandedagen, medan intygskravet i andra kassor gäller fr. o. m. den åttonde dagen. Med hänsyn till återgångsregeln bör försäkringskassor­ nas praxis på detta område bli enhetlig. Läkarintyg bör krävas senast fr. o. m. den sjunde dagen efter insjuknandedagen. Det ankommer på riks­ försäkringsverket att meddela föreskrifter härom. Enligt förslaget i promemorian skall fridagsregeln gälla endast dag då sjukdomen hindrat den försäkrade att utföra förvärvsarbete, som han eljest skulle ha utfört. Flera remissinstanser har ansett att regeln med denna ut­

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 27

formning blir svår att tillämpa och kan inbjuda till missbruk. Med den fö­ reslagna formuleringen skulle sålunda sjukpenning kunna utgå för dag då den försäkrade skulle haft fridag i den ordinarie anställningen men skulle ha ägnat någon stund åt en bisyssla. Man har därför efterlyst ett klarläg­ gande av hur mycket förvärvsarbete som den försäkrade skulle ha utfört för att fridagsregeln inte skall träda i tillämpning. Några remissinstanser har ansett att man bör kräva att den försäkrade skulle ha utfört arbete hos huvudarbetsgivaren. Jag anser det viktigt att fridagsregeln får en sådan utformning att den inte bereder onödiga tillämpningssvårigheter. Det är vidare enligt min mening inte rimligt att förekomsten av bisysslor leder till att sjukpenning trots fridagsregeln utgår för dag, under vilken den försäkrade inte skulle ha arbe­ tat i sin huvudsakliga sysselsättning. Jag föreslår att regeln omformuleras så, att sjukpenning under en sjukperiod, som varar högst sex dagar utöver insjuknandedagen, utgår för dag då den försäkrade inte skulle ha utfört förvärvsarbete i sin huvudsakliga sysselsättning, endast i den mån antalet sådana dagar, insjuknandedagen oräknad, överstiger två. I allmänhet torde det inte råda någon tvekan om vad som är den försäk­ rades huvudsakliga sysselsättning. I tveksamma fall torde viss ledning kun­ na hämtas från tillämpningen av begreppet huvudsaklig arbetsanställning i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272). För en försäkrad, som inte har fast anställning utan är sysselsatt i s. k. intermittent arbete, bör fridags­ regeln inte leda till bortfall av sjukpenning för en viss dag, om den försäk­ rade gör sannolikt att han under den dagen skulle ha utfört det förvärvsar­ bete som är hans huvudsakliga sysselsättning. Om en försäkrad är sjuk under en dag, som normalt är arbetsfri men för vilken övertidsarbete i den huvudsakliga sysselsättningen beordrats, bör sjukpenning utan hinder av fridagsregeln kunna utgå för den dagen. Fridagsregeln torde inte vålla några svårigheter att tillämpa på försäkrade som har veckolön eller månadslön. Avgörande för om regeln är tillämplig blir här liksom i andra fall, om den försäkrade skulle ha utfört förvärvsar­ bete i sin huvudsakliga sysselsättning. Däremot saknar det betydelse om han gått miste om lön. Några remissinstanser har ansett det oklart om fridagsregeln skall vara tillämplig på dag då den försäkrade åtnjuter semester. Blir en arbetstagare sjuk under sin semester, är han enligt 10 § lagen den 17 maj 1963 (nr 114) om semester (ändrad 1964: 100) berättigad att från semestern räkna bort dag då han på grund av sjukdomen varit oförmögen till arbete. Dag, som sålunda räknas bort från semestern, har han rätt att få utlagd som semes­ terdag senare. Semesterlönen utbetalas emellertid vanligen bara för den ursprungligen utlagda semesterperioden. Eftersom arbetstagaren sålunda uppbär både semesterlön och — om man bortser från karensdagarna — sjukpenning för de semesterdagar då han på grund av sjukdom är oför-

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

mogen till arbete, har man menat att lian har möjlighet att lägga undan pengar för de senare utlagda semesterdagarna. I överensstämmelse med detta resonemang bör sjukpenning utan hinder av fridagsregeln utgå för semesterdagar. Den omständigheten att en semesterdag med stöd av 10 § semesterlagen kan komma att räknas bort och läggas ut senare bör inte hindra att den i detta sammanhang betecknas som semesterdag. Jag vill påpeka att fridagsregeln kommer att gälla för söndag som infaller under semester, eftersom söndagar inte räknas in i semestern, liksom för andra helgdagar som inte räknas in i semestern. Jag anser att den förbättring av tryggheten vid sjukdom som karenstidsreformen innebär bör komma alla försäkrade till godo, alltså inte bara lön­ tagare utan även företagare och husmödrar. För företagarna, som själva helt bär kostnaderna för sina tilläggssjukpenningförmåner, kan detta medföra betydande avgiftshöjningar. Såsom föreslagits i promemorian bör företa­ garna därför ha möjlighet att behålla den nuvarande tredagarskarensen. Jag förordar alltså att den nuvarande valfriheten i fråga om karenstid för tillläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete än an­ ställning, kompletteras med alternativet tre dagar. Väljs karenstid, bör denna ersätta fridagsregeln i fråga om sådan tilläggssjukpenning. I promemorian har föreslagits att den som före ikraftträdandet gör an­ mälan därom till försäkringskassan får behålla den nuvarande tredagars­ karensen för sjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Riksförsäkringsverket har förordat den motsatta övergångs­ regeln att karenstiden tre dagar bibehålls om annat inte anmäls. Skillnaden mellan de båda alternativen torde inte vara så stor, eftersom det i båda fallen är lämpligt med en underrättelse från försäkringskassorna till de försäkrade för att dessa skall kunna ta ställning till om de vill be­ hålla tredagarskarensen eller inte. Den i promemorian föreslagna regeln sy­ nes mig mest följdriktig och jag förordar denna. Om fridagsregeln inte modifierades, skulle karenstiden i praktiken bli kvar för hemmafruförsäkrade kvinnor vid kortare sjukperioder än sju dagar, insjuknandedagen oräknad. Dessa kvinnor utför i regel inte förvärvsarbete och skulle därför vid sådana sjukperioder gå miste om sjukpenning för de två första dagarna efter insjuknandedagen. I promemorian har därför före­ slagits att fridagsregeln inte skall gälla för de hemmafruförsäkrade. Undan­ taget har emellertid inte begränsats till de hemmafruförsäkrade utan har i fråga om grundsjukpenningen utsträckts till att avse även andra sjukpenningklassplacerade kvinnor, som skulle ha varit hemmafruförsäkrade om årsinkomsten av förvärvsarbete inte uppgått till 1 800 kr. Som skäl härför har anförts att det i annat fall skulle uppstå omotiverade skillnader i sjuk­ penningförmånerna mellan t. ex. å ena sidan en hemmafruförsäkrad kvinna och å andra sidan en gift kvinna, som är sjukpenningklassplacerad för grundsjukpenning på grund av förvärvsinkomst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 ur 1966 29

Det föreslagna undantaget från fridagsregeln i fråga om grundsjukpen­ ning till husmödrar har väckt kritik i en del remissyttranden. Man har så­ lunda ansett det mindre lämpligt att hemmafruarna får ytterligare en särförmån och att en förvärvsarbetande kvinna blir tillförsäkrad en förmån endast på grund av att hon är gift. I fråga om det senare fallet har det sagts att undantaget från fridagsregeln borde begränsas till att avse kvinnor, som har förvärvsarbete i begränsad omfattning och därför är placerade i någon av de lägre sjukpenningklasserna. Enligt en annan uppfattning borde gifta kvinnor få sjukpenning fr. o. m. första dagen efter insjuknandedagen endast om sjukdomen medfört inkomstbortfall eller speciella kostnader. Det är svårt att finna någon helt invändningsfri lösning på problemet med hänsyn till att hemmafruförsäkringen inte tar sikte på att ersätta in­ komstbortfall. Detta gör att fridagsregeln inte passar för de hemmafruförsäkrade. Såsom föreslagits i promemorian bör fridagsregeln inte gälla hemmafruförsäkrade kvinnor. Det synes också rimligt att från regeln ta undan kvinnor, som på grund av förvärvsinkomst är försäkrade för enbart grundsjukpenning —- och alltså inte har tilläggssjukpenning — och som skulle ha varit hemmafruförsäkrade om de inte haft förvärvsarbete. \ idare kan det anföras skäl för att även andra förvärvsarbetande kvinnor borde vara undantagna från fridagsregeln, om de har barn i hemmet. Denna fråga har dock sådant samband med familjepolitiska kommitténs arbetsuppgifter att den bör prövas av denna kommitté. Såsom föreslagits i promemorian bör de nya reglerna om försäkring utan karenstid inte innehålla någon motsvarighet till den nuvarande regeln att två sjukperioder anses som en vid beräkning av karenstid, om den senare perioden börjar inom 20 dagar efter den föregåendes slut. Förslaget har inte mött någon gensaga i remissyttrandena. Slopandet av karenstiden bör föranleda en ändring i reglerna om rätt till dagpenning från arbetslöshetsförsäkringen. Enligt förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor (omtryckt 1964:495) utgår dagpenning till medlem av arbetslöshetskassa i regel inte förrän han under en sammanhängande tid av högst fem kalenderveckor va­ rit arbetslös under en karenstid av fem dagar (28 § 1 mom.). Karenstid an­ ses emellertid fullgjord, bl. a. när medlem blir arbetslös efter att ha åtnjutit hel sjukpenning enligt lagen om allmän försäkring eller lagen om yrkesska­ deförsäkring för så många dagar, att deras antal ökat med tre motsvarar karenstiden (28 § 2 inom.). För att denna regels materiella innehåll skall bli i huvudsak detsamma efter karenstidsreformen inom sjukförsäkringen, bör den ändras så att karenstiden inom arbetslöshetsförsäkringen anses full­ gjord när antalet sjukpenningdagar ökat med ett motsvarar karenstiden. Fridagsregeln bör inte tillämpas på den som insjuknar före ikraftträdan­ det av de nya bestämmelserna, om han fullgjort karenstid enligt de äldre be­ stämmelserna före ikraftträdandet. En regel av denna innebörd bör tas med

30 Kungl. Mcij:ts proposition nr 113 år 1966

bland övergångsbestämmelserna. I övrigt bör de nya reglerna gälla fullt ut fr. o. m. ikraftträdandet, även om sjukperioden börjat dessförinnan.

Ersättningsnivån När den allmänna sjukförsäkringen infördes avsåg sjukpenningförsäk­ ringen inkomster t. o. m. 14 000 kr. om året. Med lagen om allmän försäkring höjdes denna gräns till 21 000 kr. I promemorian föreslås en ytterligare utbyggnad av sjukpenningskalan till 39 000 kr. Om man räknar med att den högsta sjukpenningklassen omfattar ett inkomstskikt på 3 000 kr., innebär förslaget att kompensationen för inkomstbortfall gäller alla års­ inkomster av förvärvsarbete till den del de inte överstiger 42 000 kr. Den inkomst som skyddas motsvarar alltså nära den inkomst intill vilken pensionsgrlindande inkomst inom ATP beräknas, dvs. sju och en halv gånger basbeloppet. Förslaget har vunnit allmänt gillande vid remissbehandlingen. Jag förordar att det genomförs. Frågan om det övre gränsbeloppets värde­ beständighet bör lösas så, att beslut om nya sjukpenningklasser fattas i den mån det anses behövligt på grund av basbeloppsförändringar. Sjukpenningförsäkringen har som jag inledningsvis nämnde undergått flera betydelsefulla förbättringar sedan den allmänna sjukförsäkringen ge­ nomfördes. I fråga om den andel av inkomstbortfallet som sjukpenningen är avsedd att kompensera har dock ingen annan förändring ägt rum än att en tidigare gällande regel om nedsättning av sjukpenningen efter viss tids sjuk­ dom slopats. Kompensationsgraden har i övrigt hela tiden legat vid samma nivå i de sjukpenningklasser försäkringen omfattar. Denna nivå ligger i ge­ nomsnitt vid omkring 65 % för tid efter den första sjukveckan. Kompensa­ tionen är något större i de lägre sjukpenningklasserna än i de högre. I pro­ memorian framhålls att en förbättring av sjukpenningförsäkringen måste omfatta en höjning av sjukpenningen förutom karensreformen, om inte förbättringen företrädesvis skall avse de kortare sjukdomsfallen. Även för de sistnämnda är givetvis den högre sjukpenningen av stor bety­ delse. Promemorieförslaget innebär en kompensationsnivå på i genomsnitt ca 80 %, varvid tyngdpunkten liksom f. n. i viss mån har lagts på de lägsta sjukpenningklasserna. Förslaget om en höjd ersättningsnivå har genom­ gående mötts av instämmanden i remissyttrandena. Svenska arbetsgivare­ föreningen är i princip positiv till en höjning av kompensationsnivån till 80 %. Föreningen anser dock att den föreslagna sjukpenningskalan skulle leda till en icke godtagbar överkompensation i vissa fall, bl. a. på grund av att hänsyn inte tagits till marginalskatteeffekten. Den i promemorian föreslagna sjukpenningskalan är uppbyggd enligt de principer som hittills tillämpats inom sjukpenningförsäkringen. Skattefrihe­ tens värde har beräknats med utgångspunkt från preliminärskatteavdragen. Denna metod är enligt min mening mest ändamålsenlig med hänsyn till att

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966 31

sjukpenningen är avsedd att under sjukdom ge den försäkrade medel till hans uppehälle, som inte alltför mycket avviker från vad han skulle haft att tillgå om han haft inkomst av sitt arbete. En beräkning med utgångspunkt från slutlig skatt ger i detta hänseende ett mindre tillfredsställande resultat. Jag förordar därför den i promemorian föreslagna sjukpenningskalan. Förslaget innebär att sjukpenningen liksom hittills blir skattefri. Detta medför att kompensationsgraden kan variera beroende på bl. a. inkomstläge och beskattningsförhållanden, t. ex. om sambeskattning tillämpas eller inte. Under vissa förutsättningar kan överkompensation uppkomma. Med nuva­ rande utformning av sjukpenningskalan kan variationer i kompensationsnivån mellan olika försäkrade inte undvikas. Såsom LO och TCO påpekat torde en annan ordning förutsätta beskattad sjukpenning. Härigenom skulle sjukpenningen bli mera jämförbar med sjuklön i fråga om anpassning till individuella förhållanden. Hithörande frågor har jag för avsikt att pröva i ett annat sammanhang. En anmärkning som riktas mot den föreslagna sjukpenningskalan är att skillnaden i kompensationsgrad vid övergång från sjukpenning till förtids­ pension blir mer accentuerad än hittills. Jag är medveten om att det kan uppstå en spänning mellan den högre kompensationsnivå, som sjukpen­ ningen ger enligt förslaget, och den nivå som representeras av förtidspen­ sionen för personer i de åldersklasser som inte kan få tilläggspension av någon mera betydande storlek. I och med att ATP-systemet kommer när­ mare sitt fullfunktionsstadium kommer denna spänning att minska. Jag tror inte att någon vill avstå från sjukpenningförbättringen endast för att bevara det nuvarande förhållandet mellan sjukpenningens och förtidspensionens kompensationsnivåer. I promemorian föreslås en höjning av grund sju k penningen från 5 kr. till 6 kr. om dagen. Denna höjning har allmänt godtagits vid remiss­ behandlingen. Jag förordar att höjningen, som framför allt blir till fördel för hemmafruarna, genomförs. I enlighet med vad riksförsäkringsverket föreslagit bör den redovisnings­ regel som finns i 3 kap. 4 § tredje stycket andra punkten lagen om allmän försäkring justeras. Ändringen är utan betydelse för storleken av de försäk­ rades förmåner. Moderskapspenningen föreslås i promemorian höjd till 1 000 kr. I flera remissyttranden påyrkas att moderskapspenningen får motsvara be­ loppet av grundsjukpenning för 180 dagar, dvs. 1 080 kr. Jag anser den avrundning till 1 000 kr. som föreslagits i promemorian lämplig och förordar därför promemorieförslaget. Någon erinran har inte riktats mot promemorieförslaget att det inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen hos försäkringskassor­ na skall bli möjligt att försäkra sig för en sjukpenning på 15 kr. om dagen — inklusive sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen — mot f. n. 12 kr. om dagen. Jag förordar att detta förslag genomförs.

32 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

I enlighet med vad som föreslagits i det föregående har följande sjukpen­ ningskala utarbetats. I tablån anges för varje sjukpenningklass även den kompensationsgrad som erhålls med den nya skalan vid en inkomst, som ligger mitt emellan den nedre och den övre inkomstgränsen för placering i klassen (klassmitten), och vid en kommunal utdebitering av 17 kr. per skattekrona.

Inkomsten av förvärvsarbete Sjukpenning kr; Kompensationsgrad procent1 Sjukpenning­ uppgår för år ökning i förhållande klass nr till nu inom parentes men ej

1 För försäkrad, som är berättigad till barntillägg, blir kompensationsgraden högre.

2 Med gift avses här den vars make inte har inkomst.

Finansieringsfrågor På grundval av de beräkningar som redovisas i promemorian kan de för­ slag, som jag i det föregående förordat, beräknas medföra ökade utgifter för försäkringskassorna på ca 772 milj. kr. för helt år. Utöver de ökade kost­ naderna för förmånerna får man räkna med en ökning av förvaltningskost­ naderna i storleksordningen ett par procent av reformkostnaderna. Såsom framhålls i promemorian skulle en kostnadsökning av angiven storlek med nuvarande finansieringsregler resultera i väsentligt höjda av­ gifter för de försäkrade själva och en kraftig ökning av statsbidraget. Där­ emot skulle arbetsgivarnas avgifter till sjukförsäkringen inte påverkas, ef­ tersom de inte beräknas på grundval av försäkringens utgifter utan på grundval av utgivna lönebelopp. I promemorian föreslås att kostnadsök­ ningen i allt väsentligt tas ut i form av ökade arbetsgivaravgifter. Löntagar­ nas avgifter och statsbidraget skall däremot i princip inte påverkas av re­ formen. Enligt förslaget skall dock löntagarnas avgifter stiga i de fall då

Ktingl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 33

den försäkrade flyttar upp i en högre sjukpenningklass som en följd av att sjukpenningskalan byggs ut. I några remissyttranden från dem som representerar arbetsgivarsidan har riktats kritik mot att en väsentlig del av de kostnadsökningar, som re­ formen medför, läggs på arbetsgivarna. Å andra sidan har TCO och SACO uttalat att en ännu större andel av löntagarnas sjukförsäkring bort finan­ sieras med arbetsgivaravgifter. Eftersom tyngdpunkten i reformen ligger på löntagarnas sjukpenning, anser jag det naturligt att huvudparten av kost­ nadsökningen tas ut i form av arbetsgivaravgifter såsom föreslagits i pro­ memorian. I detta sammanhang vill jag endast erinra om att frågor om socialförsäkringens finansiering utreds av utredningen angående indirekta skatter och social försäkringsavgifter. För att statsbidraget skall bli i stort sett oförändrat i kronor räk­ nat, trots att utgifterna för sjukförsäkringen stiger, behöver bidragsprocen­ ten sänkas från 50 till 40. Jag förordar denna lösning. Sänkningen av statsbidragets andel i kostnaderna skulle i och för sig leda till en höjning av de försäkrades avgifter för grundsjukpenning och sjuk­ vårdsersättning. Denna effekt skärps i fråga om avgiften för grundsjukpen­ ning genom att kostnaderna för denna förmån stiger. Ett sätt att motverka en sådan ökning av de försäkrades avgifter är att låta arbetsgivar­ avgiften i större utsträckning användas för finansieringen av utgifterna för sjukvårdsersättning. Någon principiell förändring innebär inte detta, eftersom redan nu en del av arbetsgivaravgiften används till bestridande av utgifterna för sjukvårdsersättning. Den ökade insatsen av arbetsgivaravgif­ ter till utgifterna för sjukvårdsersättning bör vara så stor, att avgiftshöj­ ningen för grundsjukpenning i huvudsak motvägs av en sänkning av avgif­ ten för sjukvårdsersättning. Arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen beräknas nu på de anställdas löner upp till 22 000 kr., och uttagsprocenten utgör 1,5. Av avgiften går 0,4 procentenheter till bestridande av utgifterna för sjukvårdsersättning och 1,1 procentenheter till bestridande av utgifterna för löntagarnas tilläggssjukpenning. Ca 60 % av sistnämnda utgifter täcks genom arbetsgivarav­ gifter. Utsträckningen av sjukpenningskalan till att omfatta lönedelar upp till 7,5 gånger basbeloppet bör föranleda att även avgiftsunderlaget får omfatta lönedelar upp till samma belopp. För att man skall kunna uppnå en sådan sänkning av de försäkrades av­ gifter på sjukvårdsersättningssidan att avgiftsökningen på grundsjukpenningsidan i stort sett motvägs bör som föreslagits i promemorian den del av arbetsgivaravgiften som går till sjukvårdsersättning höjas från 0,4 till 0,7 procentenheter. I fråga om löntagarnas tilläggssjukpenning är avsikten att hela den kostnadsstegring som uppkommer i de nuvarande sjukpenningklasserna skall 3— -lutning till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

34 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 är 1966

täckas med arbetsgivaravgifter, så att löntagarnas avgifter för tilläggssjukpenning i dessa klasser kan hållas på i stort sett oförändrad nivå. Enligt de beräkningar, som redovisats i promemorian och som bygger på att arbets­ givaravgiften skall täcka ca 75 % av utgifterna för tilläggssjukpenning till löntagare, motiverar detta ett uttag av 1,9 % på avgiftsunderlaget. Procentsatsen för arbetsgivaravgiften bör således höjas från 1,5 till 2,6. Av dessa 2,6 % bör 0,7 % användas för bestridande av utgifterna för sjuk­ vårdsersättning och 1,9 % för bestridande av utgifterna för löntagarnas tilläggss j ukpenning. I överensstämmelse med vad nu anförts om ändrade grunder för statsbi­ draget och arbetsgivaravgiften kommer kostnaderna för sjukförsäkringen att fördela sig på sätt framgår av följande sammanställning. Beräkningarna grundar sig på försäkringsbeståndet i december 1964 och, i fråga om sjukvårdsersättningen, på försäkringskassornas utgifter för sjukvård och läke­ medel för år 1964.

Sammanställning av de beräknade kostnaderna för reformen och dess finansiering

Ökningar och minskningar i kostnaderna inom parentes

Finansiering Kostnader Förmån i milj. kr. Arbets­ Föx-säkrade Staten givarna

1. Grundsjukpenning, barntillägg

2. Tilläggssjukpenning för löntagare. 1 276 (+ 510) 319 (+ 13) 957 (+ 497) — ( — ) 3. Tilläggssjukpenning för företagare 93 (+ 39) 93 (+ 39) — ( — ) — ( - )

Förslagen medför vissa konsekvenser för de försäkrades avgif­ ter. Avgifterna för grundsjukpenning, barntillägg och moderskapspenning stiger. När även de ökade administrationskostnaderna beaktas kan reformen antas leda till en ökning av denna del av de försäkrades avgifter med i ge­ nomsnitt ca 40 kr. per avgiftspliktig. Denna avgiftsökning motvägs dock i huvudsak av att den del av de försäkrades avgifter som avser sjukvårdser­ sättning sänks med i genomsnitt ca 30 kr. per avgiftspliktig. Jag finner det angeläget att avgifterna för grundsjukpenning inte drabbar försäkrade med låga inkomster. Jag förordar därför att avgift för grundsjukpenning, i likhet med avgift för sjukvårdsersättning, skall erläggas av en försäkrad, endast om till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst beräknats antingen för honom själv eller för den med vilken han samtaxe­ rats. Till undvikande av tröskeleffekter bör denna regel kompletteras med en upptrappningsregel av innebörd att avgifterna för grundsjukpenning och sjukvårdsersättning sammanlagt inte får överstiga 10 % av den beskatt­ ningsbara inkomsten. I fråga om den som taxeras enligt för gift skattskyldig

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 35

gällande bestämmelser bör upptrappningsregeln modifieras så att avgifterna till grundsjukpenning och sjukvårdsersättning för var och en av de sam­ taxerade inte får överstiga 5 % av den sammanlagda beskattningsbara in­ komsten. De nu föreslagna avgiftslindringsreglerna medför en avgiftsökning för övriga avgiftspliktiga, som kan uppskattas till 10—15 kr. per avgiftspliktig. Den del av löntagarnas avgifter som rör tilläggssjukpenning blir i stort sett oförändrad på grund av att kostnadsökningen i allt väsentligt bärs av arbetsgivarna. För den som genom reformen flyttar upp i sjukpenningklass blir det dock en höjning av avgiften för tilläggssjukpenning i proportion till den höjning av tilläggssjukpenningen som är en följd av uppflyttningen. Företagarnas tilläggssjukpenning bekostas av dem själva genom avgifter, vilka bl. a. påverkas av den karenstid som var och en väljer. För en försäk­ rad som nu har tre dagars karenstid ökar avgiften för tilläggssjukpenning med i regel mellan 50 och 70 % i de nuvarande sjukpenningklasserna om försäkringen gäller utan karenstid. Väljer den försäkrade att behålla den nuvarande karenstiden tre dagar, blir höjningen något mer än hälften så stor. I anslutning till de behandlade reglerna om sjukförsäkringen vill jag ta upp två frågor som har samband med arbetsgivaravgiften till sjukförsäk­ ringen. För arbetsgivarnas avgifter till yrkesskadeförsäkringen hos riksförsäkringsverket tillämpas samma underlag som för avgifterna till sjukförsäkringen. Utsträckningen av avgiftsunderlaget inom sjukförsäk­ ringen till att omfatta lönedelar upp till ATP-taket bör enligt min mening återverka även på avgiftsunderlaget inom yrkesskadeförsäkringen, eftersom den utbyggda sjukpenningskalan också blir tillämplig vid sjukdomsfall på grund av yrkesskada. Den andra frågan gäller uttag av byggnadsforskningsavgift av vissa arbetsgivare. Enligt förordningen den 22 april 1960 (nr 77) angå­ ende byggnadsforskningsavgift (ändrad 1962: 134 och 1964: 32) utgår bygg­ nadsforskningsavgift från vissa till byggnadsbranschen anknutna arbets­ givare med 0,4 % av samma avgiftsunderlag som tillämpas för avgifterna till sjukförsäkringen. För att överensstämmelse skall gälla även i fortsätt­ ningen förordar jag att avgiftsunderlaget för byggnadsforskningsavgift får omfatta lönedelar upp till ATP-taket.

Administrationsfrågor och ikraftträdande m.m. I promemorian föreslås att sjukpenningreformen skall träda i kraft den 1 januari 1967. Förberedelsetiden för riksförsäkringsverket och de allmänna försäkrings­ kassorna blir kort. Genomförandet av sjukpenningreformen kan därför vän­ tas komma alt sätta administrationen på ett hårt prov. Från de allmänna

36 Kungl. Maj.ts proposition nr i 13 år 1966

försäkringskassorna har uttalats önskemål om ett uppskov med reformens genomförande. Jag är medveten om de problem som kassorna och riksför­ säkringsverket ställs inför. Hellre än att en angelägen reform uppskjuts bör man dock acceptera vissa svårigheter i inledningsskedet. Jag tror att all­ mänheten skall visa förståelse för om det kan dröja någon tid efter ikraft­ trädandet innan alla detaljer fungerar tillfredsställande. Mitt förslag är allt­ så att de nya bestämmelserna får gälla fr. o. m. den 1 januari 1967.

Utöver de i det föregående behandlade ändringarna bör i lagen om allmän försäkring göras ett par ändringar, som är föranledda av ett till lagrådet remitterat förslag till lag om vapenfri tjänst. Vidare bör en ändring vidtas i 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare.

Hemställan I enlighet med det anförda föreligger förslag till 1) lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring; 2) förordning om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 de­ cember 1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring; 3) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare; 4) förordning angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen den 14 december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor; 5) förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift. Förslagen torde få fogas till statsrådsprotokollet i detta ärende som bila­ ga 3K Jag hemställer att lagrådets utlåtande inhämtas över förslaget till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet. Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrå­ dets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Maj :t Ko­ nungen.

Ur protokollet:

Torsten Jeppsson 1

1 Bilagan har här uteslutits. Den är likalydande med den bilaga som är fogad vid propositio­ nen.

Bilaga 1

FÖRBÄTTRAD

SJUKPENNINGFÖRSÄKRING

Promemoria utarbetad inom socialdepartementet

Februari 1966

38 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Inledning

I denna promemoria framläggs förslag om förbättring av sjukpenningförmånerna inom den allmänna försäkringen. De nuvarande reglerna om tre dagars karenstid för rätt till sjukpenning föreslås slopade. Enligt förslaget skall sjukpenning utgå fr. o. m. dagen efter den då sjukdomsfallet inträffade (insjuknandedagen). En förutsättning för att sjukpenning vid kortare sjukperioder skall utgå för den första och den andra dagen efter den då sjukdomsfallet inträffade föreslås vara att den för­ säkrade av sjukdomen hindrats att utföra förvärvsarbete, som han eljest skulle ha utfört. Avsikten är att undvika att t. ex. vid femdagarsvecka med ledig lördag en försäkrad, som sjukanmäle.r sig på fredag kväll, uppbär sjuk­ penning för lördagen och söndagen även om han åter går i arbete på mån­ dagen. Om sjukperioden varar minst åtta dagar skall dock sjukpenning utgå för de två första dagarna efter insjuknandet även om dessa två dagai varit arbetsfria dagar. Hemmafruar föreslås vara garanterade grundsjuk­ penning fr. o. m. dagen efter den då sjukdomsfallet inträffade. Grundsjukpenningen föreslås höjd från 5 kr. till 6 kr. per dag. Tilläggs­ sjukpenningen höjs så att den sammanlagda sjukpenningen, om hänsyn tas till att den är skattefri, kommer att i de vanligaste inkomstlägena kom­ pensera drygt 80 % i stället för som nu omkring 65 % av inkomstbortfallet. Sjukpenningskalan byggs ut med nya sjukpenningklasser till en gräns som motsvarar taket inom ATP dvs. 39 750 kr. Högsta sjukpenning blir enligt förslaget 52 kr. per dag mot f. n. 28 kr. Inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen för hemmafruar och stude­ rande skall det enligt förslaget bli möjligt att försäkra sig för 15 kr. per dag —- inklusive sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen — mot f. n. 12 kr. Moderskapspenningen föreslås höjd från 900 kr. till 1 000 kr. Höjningen av tilläggssjukpenningen medför att även tilläggssjukpenningen vid barns­ börd blir högre. Kostnaderna för de föreslagna förbättringarna beräknas till drygt 770 milj. kr. per år. Finansieringen av kostnadsökningen skall enligt förslaget ske avgiftsvägen. För löntagarnas del tas avgiftshöjningen i huvudsak ut i form av ökad arbetsgivaravgift. Procentsatsen för arbetsgivaravgiften höjs från 1,5 till 2,6 och underlaget för avgiftsuttaget, som f. n. är löner upp till 22 000 kr. om året, blir löner upp till ATP-taket 7,5 gånger basbeloppet, dvs. 39 750 kr. om året. För löntagare i de vanligaste inkomstlägena ökar

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 196G 39

den sjukförsäkringsavgift, som de själva betalar via skattsedeln, med 20—25 kr. för ogift och med 40—50 kr. för gift man, vars hustru inte har inkomst. I de fall då en löntagare får nytta av att sjukpenningskalan byggs ut med nya klasser till ATP-taket, blir ökningen större. För dem som är sjukpenningförsäkrade för annan förvärvsinkomst än anställningsinkomst stiger sjukförsäkringsavgiften avsevärt mera. För tillläggssjukpenning som svarar mot annan inkomst än anställningsinkomst skall det alltjämt vara möjligt för den försäkrade att välja karenstid — en­ ligt förslaget 3 dagar, 33 dagar eller 93 dagar —* och på så sätt få lägre avgift. I fortsättningen skall enligt förslaget avgift för grundsjukpenning liksom avgift för sjukvårdsförmåner erläggas endast om den försäkrade eller hans make kommer upp till beskattningsbar inkomst. Avgiften för dessa båda ändamål får sammanlagt inte överstiga 10 % av den beskattningsbara in­ komsten. Statens kostnader för sjukförsäkringen blir i stort sett oförändrade till följd av att bidragsprocenten sänks. Reformen är avsedd att träda i kraft den 1 januari 1967.

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 kap. 4 och 10—12 §§,19 kap. 1, 2, 4, 6 och 7 §§ samt 21 kap. 1 § lagen den 25 maj 1962 om allmän försäkringi skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Försäkrad som avses i 2 § sista Försäkrad som avses i 2 § sista stycket skall tillhöra sjukpenning­ stycket skall tillhöra sjukpenning­ klass nr 1. Hel sjukpenning i denna klass nr 1. Hel sjukpenning i denna klass utgör fem kronor för dag. Öv­ klass utgör sex kronor för dag. Öv­ riga sjukpenningklasser och belop­ riga sjukpenningklasser och belop­ pet av hel sjukpenning för dag i pet av hel sjukpenning för dag i varje klass framgår av följande ta­ varje klass framgår av följande ta­ bell: bell:

Inkomsten av för­ Inkomsten av för­ Sjuk­ värvsarbete uppgår Sjuk­ värvsarbete uppgår Sjuk­ Sjuk­ penning- för år penning­ för år penning penning klass klass kr kr nr till men ej till nr till men ej till kr kr kr kr

2 1 800 2 600 5 2 1 800 2 600 6

3 2 600 3 400 6 3 2 600 3 400 7

4 3 400 4 200 7 4 3 400 4 200 8

5 4 200 5 000 8 5 4 200 5 000 9

6 5 000 5 800 9 6 5 000 5 800 10

7 5 800 6 800 10 7 5 800 6 800 12

8 6 800 8 400 12 8 6 800 8 400 14

9 8 400 10 200 14 9 8 400 10 200 16

10 10 200 12 000 16 10 10 200 12 000 19

11 12 000 14 000 18 11 12 000 14 000 22

12 14 000 16 000 20 12 14 000 16 000 25

13 16 000 18 000 22 13 16 000 18 000 28

14 18 000 21 000 25 14 18 000 21 000 31

15 21 000 — 28 15 21 000 24 000 34

16 24 000 27 000 37

17 27 000 30 000 40

18 30 000 33 000 43

19 33 000 36 000 46

20 36 000 39 000 49

21 39 000 — 52

1 Senaste lydelse av 19 kap. 2 och 6 §§ se 1965:144.

Knngl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 41

Av sjukpenningbeloppet i varje Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgöra fem kronor grundsjuk­ klass utgöra sex kronor grundsjuk­ penning och återstoden tilläggssjuk- penning och återstoden tilläggssjukpenning. penning. För dag —---------------------------------- av anställning. För kvinnlig försäkrad utgör sjuk­ För kvinnlig försäkrad utgör sjuk­ penningen vid sjukhusvård lägst fem penningen vid sjukhusvård lägst sex kronor, såframt hon stadigvarande kronor, såframt hon stadigvarande sammanbor med barn under tio år sammanbor med barn under tio år till henne eller hennes make eller till henne eller hennes make eller till till någon, med vilken hon stadigva­ någon, med vilken hon stadigvaran­ rande sammanbor och med vilken de sammanbor och med vilken hon hon varit gift eller har eller har haft varit gift eller har eller har haft barn. barn.

10 §•

Sjukpenning må ej utgivas för de Sjukpenning utgår icke för den tre första dagarna av varje sjukpe­ dag då sjukdomsfallet inträffade. riod, den dag då sjukdomsfallet in­ Försäkrad äger rätt till sjukpen­ träffade inräknad, (karenstid) ning för den första eller den andra och ej heller för tid, innan anmälan dagen efter den då sjukdomsfallet om sjukdomsfallet gjorts hos den inträffade, endast om allmänna försäkringskassan, där ej a) sjukdomen hindrat honom att hinder mött för sådan anmälan eller utföra förvärvsarbete, som han eljest eljest särskilda skäl föranleda att skulle hava utfört, eller sjukpenning bör utgå. b) sjukperioden varar minst åtta Därest försäkrad gör anmälan dagar, den dag då sjukdomsfallet in­ därom till den allmänna försäkrings­ träffade inräknad, eller kassan, skall i fråga om sjukperiod, c) han vid sjukperiodens början som börjar efter nästa månadsskifte, äger uppbära dagpenning från er­ för hans del gälla en karenstid av känd arbetslöshetskassa. trettiotre eller nittiotre dagar, såvitt Utan hinder av andra stycket angår sådan tilläggssjukpenning, äger kvinnlig försäkrad uppbära som svarar mot inkomst av annat grundsjukpenning för den första förvärvsarbete. och den andra dagen efter den då Försäkrad, som gjort anmälan en­ sjukdomsfallet inträffade, om hon ligt andra stycket, må övergå till är gift och stadigvarande samman­ kortare karenstid om han ej fyllt bor med sin make eller, i annat fall, femtiofem år samt har god hälsa. stadigvarande sammanbor med barn Den kortare karenstiden skall gälla under sexton år till henne eller hen­ från och med månaden närmast ef- nes make eller med någon, med vil-

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

ter den, då framställning härom ken hon varit gift eller har eller har gjordes hos kassan, men må ej äga haft barn. tillämpning vid sjukdom, som in­ Sjukpenning må ej utgivas för tid. träffat innan den kortare karens­ innan anmälan om sjukdomsfallet tiden blivit gällande. gjorts hos den allmänna försäkrings­ Vid beräkning av karenstid skola, kassan, där ej hinder mött för så­ därest sjukperiod börjar inom tjugu dan anmälan eller eljest särskilda dagar efter föregående sjukperiods skäl föranleda att sjukpenning bör slut, de båda perioderna anses såsom utgå. en sjukperiod. Karens tid enligt förs­ ta stycket tillämpas ej, när den för­ säkrade vid sjukperiodens början äger uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Såsom sjukperiod — —----- — —

11 §• Därest försäkrad gör anmälan därom till den allmänna försäk­ ringskassan, skall i fråga om sjuk­ period, som börjar efter nästa må­ nadsskifte, sådan tilläggssjukpenning som svarar mot inkomst av an­ nat förvärvsarbete icke utgå för de första tre, trettiotre eller nittiotre dagarna av varje sjukperiod, den dag • wV då sjukdomsfallet inträffade inräk­ [ våu nad (karenstid). Vid beräkning av karenstid skola, därest sjukperiod börjar inom tjugu dagar efter före­ gående sjukperiods slut, de båda pe­ rioderna anses såsom en sjukperiod. Försäkrad, som gjort anmälan en­ ligt första stycket, må övergå till försäkring med kortare karenstid el­ ler utan karenstid, om han ej fyllt femtiofem år samt har god hälsa. Sådan ändring skall gälla från och med månaden närmast efter den, då framställning härom gjordes hos kassan, men må ej äga tillämpning

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 43

vid sjukdom, som inträffat innan

ändringen blivit gällande.

Upphör undantagande som avses Upphör undantagande som avses i 2 § första stycket sista punkten att i 2 § första stycket sista punkten att äga giltighet, skall beträffande till- äga giltighet, skall beträffande tillläggssjukpenning, som svarar mot läggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete, inkomst av annat förvärvsarbete, gälla en karenstid av nittiotre da­ gälla en karenstid av nittiotre dagar. gar. Den försäkrade må dock under Den försäkrade må dock under de de förutsättningar som angivas i förutsättningar som angivas i andra 10 § tredje stycket välja en karens­ stycket välja försäkring med korta­ tid av tre eller trettiotre dagar; och re karenstid eller utan karenstid; skall därvid jämväl i övrigt tilläm­ och skall därvid jämväl i övrigt tillpas vad i nämnda lagrum är stadgat. lämpas vad i andra stycket är stad­ gat. Ej må------- —-------— r —------- — ägde giltighet.

12

Kvinnlig försäkrad, som är inskri­ Kvinnlig försäkrad, som är inskri­ ven hos allmän försäkringskassa el­ ven hos allmän försäkringskassa el­ ler skulle hava varit inskriven där­ ler skulle hava varit inskriven där­ est hon uppfyllt åldersvillkoret i est hon uppfyllt åldersvillkoret i 1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt 1 kap. 4 §, äger vid barnsbörd rätt till moderskapspenning. till moderskapspenning. Moderskapspenning utgör vid enkel­ Moderskapspenning utgör vid enkel­ börd niohundra kronor och vid fler- börd ettusen kronor och vid flerbörd börd nämnda belopp ökat med fyra- nämnda belopp ökat med femhundra hundrafemtio kronor för varje barn kronor för varje barn utöver ett. utöver ett. Av moderskapspenningen —- — — -— — — tidpunkten därför.

19 kap.

1 §•

Arbetsgivare skall------- — — — - för tilläggspension. Avgift till sjukförsäkringen utgår Avgift till sjukförsäkringen utgår å summan av vad arbetsgivaren un­ å summan av vad arbetsgivaren un­ der året till arbetstagare hos honom der året till arbetstagare hos honom i penningar eller naturaförmåner i i penningar eller naturaförmåner i form av kost eller bostad utgivit så- form av kost eller bostad utgivit sä-

44 Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

som lön eller, där fall som avses i som lön eller, där fall som avses i 3 kap. 2 § andra stycket sista punk­ 3 kap. 2 § andra stycket sista punk­ ten är för handen, annan ersättning ten är för handen, annan ersättning för utfört arbete. Härvid skall hän­ för utfört arbete. syn icke tagas till arbetstagares lön eller ersättning i vad den för år räk­ nat överstiger tjugutvåtusen kronor. Avgift till försäkringen för til­ Avgift till försäkringen för tillläggspension utgår å summan av läggspension utgår å summan av vad vad arbetsgivaren under året till ar­ arbetsgivaren under året till arbets­ betstagare hos honom i penningar tagare hos honom i penningar eller eller naturaförmåner i form av kost naturaförmåner i form av kost eller eller bostad utgivit såsom lön eller, bostad utgivit såsom lön eller, där där fall som avses ill kap. 2 § and­ fall som avses i 11 kap. 2 § andra ra stycket är för handen, annan er­ stycket är för handen, annan ersätt­ sättning för utfört arbete, sedan från ning för utfört arbete, sedan från nämnda summa dragits dels ett be­ nämnda summa dragits ett belopp lopp motsvarande det vid årets in­ motsvarande det vid årets ingång gång gällande basbeloppet multipli­ gällande basbeloppet multiplicerat cerat med det beräknade genom­ med det beräknade genomsnittliga snittliga antalet arbetstagare hos ar­ antalet arbetstagare hos arbetsgiva­ betsgivaren under året, dels ock för ren under året. Härvid skall arbets­ varje arbetstagare sådan del av lön tagare, som under hela året varit an­ eller annan ersättning, som för år ställd med full arbetstid, räknas så­ räknat överstiger sju och en halv som en arbetstagare och arbetstaga­ gånger nämnda basbelopp. Härvid re, som under året varit anställd i skall arbetstagare, som under hela mindre omfattning, medräknas i året varit anställd med full arbets­ motsvarande mån. Genomsnittliga tid, räknas såsom en arbetstagare antalet arbetstagare beräknas med och arbetstagare, som under året va­ en decimal. Om särskilda skäl för­ rit anställd i mindre omfattning, anleda därtill, må avgift beräknas medräknas i motsvarande mån. Ge­ på sätt som avviker från vad nu nomsnittliga antalet arbetstagare be­ stadgats men som giver i huvudsak räknas med en decimal. Om särskil­ samma resultat. da skäl föranleda därtill, må avgift beräknas på sätt som avviker från vad nu stadgats men som giver i hu­ vudsak samma resultat. Vid beräkning av avgift enligt Vid beräkning av avgift enligt den­ denna paragraf skall hänsyn icke na paragraf skall hänsyn icke tagas tagas till arbetstagare, vars lön un­ till arbetstagare, vars lön under året der året ej uppgått till trehundra ej uppgått till trehundra kronor,

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 45

kronor. Vad gäller sjukförsäkringen och ej heller till arbetstagares lön skall vidare, där ej fall som avses i eller ersättning i vad den för år räk­ 3 kap. 2 § andra stycket sista punk­ nat överstigit sju och en halv gång­ ten är för handen, vid beräkning av er det vid årets ingång gällande bas­ avgift bortses från arbetstagare, som beloppet. Vad gäller sjukförsäkring­ icke är obligatoriskt försäkrad en­ en skall vidare, där ej fall som av­ ligt lagen om yrkesskadeförsäkring. ses i 3 kap. 2 § andra stycket sista Såvitt angår försäkringen för till- punkten är för handen, vid beräk­ läggspension skall bortses från ar­ ning av avgift bortses från arbetsta­ betstagare, som vid årets ingång gare, som icke är obligatoriskt för­ uppnått sextiofem års ålder, så ock säkrad enligt lagen om yrkesskade­ från arbetstagare i fall då lön eller försäkring. Såvitt angår försäkring­ annan ersättning till honom anting­ en för tilläggspension skall bortses en enligt 11 kap. 2 § sista stycket från arbetstagare, som vid årets in­ icke räknas såsom inkomst av an­ gång uppnått sextiofem års ålder, så ställning eller, om arbetstagaren icke ock från arbetstagare i fall då lön är svensk medborgare eller mantals­ eller annan ersättning till honom skriven härstädes, avser arbete utom antingen enligt 11 kap. 2 § sista riket. stycket icke räknas såsom inkomst av anställning eller, om arbetstaga­ ren icke är svensk medborgare eller mantalsskriven-härstädes, avser ar­ bete utom riket. Om redares — stadgas särskilt.

2 §•

Försäkrad, som visst år är inskri­ Försäkrad, som visst år är inskri­ ven hos allmän försäkringskassa, ven hos allmän försäkringskassa, skall för nämnda år erlägga sjuk­ skall för nämnda år erlägga sjuk­ försäkringsavgift till kassan försäkringsavgift till kas­ enligt vad nedan sägs. san enligt vad nedan sägs. Sjukför­ Har den försäkrade under året va­ säkringsavgift avser kassans utgifter rit placerad i sjukpenningklass, skall för dels sjukvårdsersättning, dels i sjukförsäkringsavgiften ingå avgift grundsjukpenning, dels ock tilluggsavseende den allmänna försäkrings­ sjukpenning. I utgifterna för sjuk­ kassans utgifter för sjukpenning vårdsersättning inbegripas de utgif­ jämte barntillägg samt för moder- ter för läkemedel, som enligt vad skapspenning. Sådan avgift utgår för därom ur särskilt stadgat åvila de varje månad, under vilken den för­ allmänna försäkringskassorna, samt säkrade varit placerad i sjukpen­ i utgifterna för grundsjukpenning ut­ ningklass. Den som fullgör tjänst­ gifterna för barntillägg och modergöring såsom värnpliktig må, så- skapspenning.

46 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

framt han senast två månader efter Avgift avseende utgifter för sjuk­ tjänstgöringens slut gjort framställ­ vårdsersättning skall erläggas under ning därom hos kassan, befrias från förutsättning att vid taxering året avgift för varje hel månad av tjänst­ näst efter det år sjukförsäkringsav­ göringstiden. giften avser till statlig inkomstskatt Har vid taxering året näst efter beskattningsbar inkomst beräknats det år sjukförsäkringsavgiften avser för den försäkrade eller, om han beräknats till statlig inkomstskatt taxerats enligt för gift skattskyldig beskattningsbar inkomst för den för­ gällande bestämmelser, för någon av säkrade eller, om han taxeras enligt de samtaxerade. Sådan avgift skall för gift skattskyldig gällande bestäm­ dock icke utgå, om den försäkrade melser, för någon av de samtaxerade, vid utgången av det år avgiften av­ skall sjukförsäkringsavgiften inne­ ser upphört att vara inskriven hos fatta avgift avseende den allmänna allmän försäkringskassa eller fyllt försäkringskassans utgifter för sjuk­ sextiosju år eller för december må­ vårdsersättning. nad samma år åtnjutit ålderspension Sjukförsäkringsavgiften skall icke eller förtidspension enligt denna lag. innefatta avgift avseende utgifter för Avgift avseende utgifter för grund­ sjukvårdsersättning, om den försäk­ sjukpenning skall erläggas under rade vid utgången av det år avgiften förutsättning att den försäkrade un­ avser upphört att vara inskriven hos der det år sjukförsäkringsavgiften allmän försäkringskassa eller fyllt avser varit placerad i sjukpenning­ sextiosju år eller för december må­ klass samt att vid taxering året näst nad samma år åtnjutit ålderspension efter det år sjukförsäkringsavgiften eller förtidspension enligt denna lag. avser till statlig inkomstskatt be­ skattningsbar inkomst beräknats för den försäkrade eller, om han taxe­ rats enligt för gift skattskyldig gäl­ lande bestämmelser, för någon av de samtaxerade. Avgift avseende utgifter för tillläggssjukpenning skall erläggas un­ der förutsättning att den försäkrade under det år sjukförsäkringsavgiften avser varit placerad i sjukpenning­ klass nr 3 eller högre sjukpenning­ klass. Angående skyldighet i — i uppbördsförordningen.

i §•

Avgift till sjukförsäkringen enligt Avgift till sjukförsäkringen enligt 1 § skall utgå med en och fem tion- 1 § skall utgå med två och sex tion-

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 47

dels procent av det belopp, varå av­ dels procent av det belopp, varå av­ giften skall beräknas. Av avgiften giften skall beräknas. Av avgiften skola fyra femtondelar användas till skola sju tjugosjättedelar användas bestridande av de allmänna försäk­ till bestridande av de allmänna ringskassornas utgifter för sjuk­ försäkringskassornas utgifter för vårdsersättning och återstoden till sjukvårdsersättning och återstoden bestridande av kassornas utgifter till bestridande av kassornas utgif­ för tilläggssjukpenning i vad den ter för tilläggssjukpenning i vad svarar mot inkomst av anställning. den svarar mot inkomst av anställ­ Medlen fördelas mellan kassorna i ning. Medlen fördelas mellan kas­ förhållande till deras utgifter för sorna i förhållande till deras ut­ vartdera ändamålet under året; och gifter för vartdera ändamålet un­ skola därvid de utgifter för läkeme­ der året; och skola därvid de utgif­ del, som enligt vad därom är sär­ ter för läkemedel, som enligt vad skilt stadgat åvila kassorna, anses därom är särskilt stadgat åvila kas­ ingå i utgifterna för sjukvårdser­ sorna, anses ingå i utgifterna för sättning. Konungen äger med riks­ sjukvårdsersättning. Konungen äger dagen förordna, att viss del av de med riksdagen förordna, att viss del medel, som enligt vad nu sagts skola av de medel, som enligt vad nu sagts tillgodoföras de allmänna försäk­ skola tillgodoföras de allmänna för­ ringskassorna, i stället skall ingå säkringskassorna, i stället skall ingå till en fond, benämnd allmänna till en fond, benämnd allmänna sj ukförsäk ringsfonden, sjukförsäkringsfonden, vilken förvaltas enligt grunder som vilken förvaltas enligt grunder som fastställas i enahanda ordning. 6 fastställas i enahanda ordning.

6 §•

Sjukförsäkringsavgift fastställes — — — —- öretal bortfaller. Avgifterna enligt 2 § andra styc­ Avgift avseende utgifter för sjuk­ ket skola vara så avvägda, att de i vårdsersättning beräknas för hela förening med andra för denna del året, avgift avseende utgifter för av försäkringen tillgängliga medel grundsjukpenning för varje månad, förslå till bestridande av den allmän­ under vilken den försäkrade varit na försäkringskassans utgifter för placerad i sjukpenningklass, och av­ sjukpenning jämte barntillägg samt gift avseende utgifter för tilläggs­ för moderskapspenning ävensom till sjukpenning för varje månad, under förvaltningskostnader och erforder­ vilken den försäkrade varit placerad lig fondering; och skola därvid ut­ i sjukpenningklass nr 3 eller högre gifterna för barntillägg och moder­ s jukpcnningklass. skapspenning inbegripas i utgifter­ Avgifterna avseende utgifter för na för grundsjukpenning. Avgifter­ sjukvårdsersättning, grundsjukpen­ na skola i vad de avse grundsjuk- ning och tilläggssjukpenning skola

48 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

penning vara lika störa för samtliga var för sig vara så avvägda, att de i till grundsjuk penning berättigade förening med andra för ifrågavaran­ försäkrade i den allmänna försäk­ de del av försäkringen tillgängliga ringskassan. Såvitt angår tillåggs- medel förslå till bestridande av den sjukpenning skola avgifterna, till allmänna försäkringskassans utgif­ den del sådan sjukpenning svarar ter för respektive ändamål ävensom mot inkomst av anställning, vara till förvaltningskostnader och erfor­ lika stora för alla försäkrade i kas­ derlig fondcring. san, som med avseende å sådan in­ Avgifterna avseende utgifter för komst tillhöra samma sjukpenning- sjukvårdsersättning och grundsjuk­ klass. Till den del tilläggssjukpen- penning skola var för sig vara lika ning svarar mot inkomst av annat störa för samtliga avgifts pliktiga förvärvsarbete skola avgifterna vara försäkrade i den allmänna försäk­ lika stora för samtliga försäkrade i ringskassan. Försäkrads avgifter för kassan, för vilka den nämnda delen dessa ändamål må för år räknat till­ av sjukpenningen är lika stor och sammans icke överstiga ett belopp för vilka samma karenstid gäller; motsvarande en tiondel av hans till därest undantagande, som avses i statlig inkomstskatt beskattnings­ 3 kap. 2 § första stycket sista punk­ bara inkomst vid taxering året näst ten, upphört att äga giltighet eller efter det år sjukförsäkringsavgiften övergång till kortare karenstid skett avser eller, om han taxerats enligt efter ingången av den månad var­ för gift skattskyldig gällande bestäm­ under den försäkrade fyllt fyrtio år, melser, en tjugondei av den samman­ må dock med hänsyn till skillnad lagda beskattningsbara inkomsten. mellan de försäkrade i fråga om de­ Nedsättning göres i första hand på ras ålder göras avvikelse från vad avgift avseende utgifter för sjuk­ nu stadgats. Avgifterna skola beräk­ vårdsersättning. nas för månad. Avgifterna avseende utgifter för tilläggssjukpenning skola, till den del sådan sjukpenning svarar mot in­ komst av anställning, vara lika störa för alla försäkrade i den allmänna försäkringskassan, vilka med avse­ ende på sådan inkomst tillhöra sam­ ma sjukpenningklass. Till den del tilläggssjukpenningen svarar mot in­ komst av annat förvärvsarbete sko­ la avgifterna vara lika stora för samt­ liga försäkrade i kassan, för vilka den nämnda delen av sjukpenningen är lika stor och för vilka försäkring­ en är lika med avseende på karens-

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 ur 1966 49

tid; därest undantagande, som avses

i 3 kap. 2 § första stycket sista punk­

ten, upphört att äga giltighet eller

övergång till försäkring med kortare

karenstid eller utan karenstid skett

efter ingången av den månad var­

under den försäkrade fyllt fyrtio år,

må dock med hänsyn till skillnad

mellan de försäkrade i fråga om de­

ras ålder göras avvikelse från vad

nu stadgats.

Är försäkrad på grund av vad i Är försäkrad på grund av vad i 4 kap. 3 § stadgas vid ingången av 4 kap. 3 § stadgas vid ingången avmånad, för vilken avgift enligt 2 § månad, för vilken avgift avseende andra stycket skall utgå, icke berät­ utgifter för grundsjukpenning eller tigad till sjukpenning för minst nit­ tilläggssjukpenning skall utgå, icke tio dagar, nedsättes avgiften till hälf­ berättigad till sjukpenning för minst ten av det belopp, vartill den eljest nittio dagar, nedsättes avgiften till skolat uppgå. Har försäkrad under hälften av det belopp, vartill den el­ visst år åtnjutit inkomst, för vilken jest skolat uppgå. Har försäkrad un­ erlagts sjömansskatt, skall avgift en­ der visst år åtnjutit inkomst, för vil­ ligt 2 § andra stycket avseende sam­ ken erlagts sjömansskatt, skall av­ ma år nedsättas med en tolftedel för gift avseende utgifter för grundsjuk­ varje månad, under vilken sådan in­ penning eller tilläggssjukpenning, komst åtnjutits. vilken hänför sig till samma år, ned­ sättas med en tolftedel för varje må­ nad, under vilken sådan inkomst åt­ njutits. Avgifterna enligt 2 § tredje styc­ Den som fullgör tjänstgöring så­ ket skola vara så avvägda, att som värnpliktig må, om han senast de i förening med andra härför två månader efter tjänstgöringens tillgängliga medel förslå till bestri­ slut gjort framställning därom hos dande av den allmänna försäkrings­ den allmänna försäkringskassan, be­ kassans utgifter för sjukvårdsersätt­ frias från avgift avseende utgifter för ning, däri inbegripet utgifter för lä­ grundsjukpenning eller tilläggssjuk­ kemedel, ävensom till förvaltnings­ penning för varje hel månad av kostnader och erforderlig fondering. t jänstgöringstiden. Avgifterna skola vara lika stora för samtliga avgifts pliktiga försäkrade i kassan samt beräknas för år. 4

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Till allmän försäkringskassa ut­ Till allmän försäkringskassa ut­ går för varje år statsbidrag går för varje år statsbidrag med hälften av kassans utgifter för med fyrtio procent av kassans utgif­ ter för a) sjukvårdsersättning, dock ej a) sjukvårdsersättning, dock ej ersättning för sjukhusvård i riket; ersättning för sjukhusvård i riket; b) grundsjukpenning; b) grundsjukpenning; c) barntillägg; c) barntillägg; d) moderskapspenning. d) moderskapspenning.

21 kap.

1 §•

Kvinnlig försäkrad, visst sjukpenningtillägg. Genom frivilliga 3 kap. Sjukpenning som avses i denna Sjukpenning som avses i denna paragraf må ej uppgå till högre be­ paragraf må ej uppgå till högre be­ lopp än tolv kronor för dag. Ej hel­ lopp än femton kronor för dag. Ej ler må sjukpenningtillägg uppgå till heller må sjukpenningtillägg uppgå högre belopp än som motsvarar skill­ till högre belopp än som motsvarar naden mellan tolv kronor och den skillnaden mellan femton kronor och sjukpenning, vartill den försäkrade den sjukpenning, vartill den försäk­ är berättigad enligt 3 kap. rade är berättigad enligt 3 kap. Vid tillämpning-------------------------- - — — denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Utan hinder av 3 kap. 5 § tredje stycket lagen om allmän försäkring må försäkrad, som är placerad i sjukpenningklass nr 15, placeras i högre sjukpenningklass vid ingången av år 1967. Det åligger försäkrad, som skall placeras i högre sjukpenningklass, att dessförinnan lämna de uppgifter som erfordras för klassplaceringen. Såvitt angår tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat för­ värvsarbete och beträffande vilken vid utgången av år 1966 gäller en ka­ renstid av tre dagar, skall samma karenstid gälla även efter ikraftträdandet, om den försäkrade dessförinnan gör anmälan därom. Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgifter och statsbidrag för tid före ikraftträdandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966 51

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 december 1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ förordningen den 18 december 1951) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Avgiften till sjukförsäkringen ut­ Avgiften till sjukförsäkringen ut­ går efter den för året gällande pro­ går efter den för året gällande pro­ centsatsen och beräknas för varje centsatsen och beräknas för varje redare å summan av lön till arbets­ redare å summan av lön till arbets­ tagare som i 1 § sägs, sedan därifrån tagare som i 1 § sägs, sedan därifrån för varje arbetstagare dragits sådan för varje arbetstagare dragits sådan del av lön, som för år räknat över­ del av lön, som för år räknat över­ stigit tjugutvåtusen kronor. Härvid stigit sju och en halv gånger det i skall bortses från arbetstagare, som 1 kap. 6 § lagen om allmän försäk­ icke är obligatoriskt försäkrad en­ ring omförmälda basbelopp, som ligt lagen om yrkesskadeförsäkring. gäller vid årets ingång. Härvid skall bortses från arbetstagare, som icke är obligatoriskt försäkrad enligt la­ gen om yrkesskadeförsäkring. 5 Av avgiften till sjukförsäkringen Av avgiften till sjukförsäkringen skola fyra femtondelar användas till skola sju tjugosjättedelar användas bestridande av de allmänna försäk­ till bestridande av de allmänna för­ ringskassornas utgifter för sjuk­ säkringskassornas utgifter för sjuk­ vårdsersättning och återstoden till vårdsersättning och återstoden till bestridande av kassornas utgifter bestridande av kassornas utgifter för för tilläggssjukpenning. tilläggssjukpenning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1967. Äldre bestämmelser gälla alltjämt i fråga om avgifter för tid före ikraft­ trädandet. * 3

1 Förordningen omtryckt 1962:397.

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1960

Gällande bestämmelser

Enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring (ändrad 1964: 146 och 156 samt 1965: 144 och 752) består den allmänna försäkringen av sjukförsäkring, folkpensionering och försäkring för tilläggspension. Till den allmänna försäkringen är anslutna en frivillig sjukpenningförsäkring och en frivillig pensionsförsäkring (1 kap. 1 §). Försäkrade är enligt huvud­ regeln svenska medborgare samt icke svenska medborgare, som är mantals­ skrivna i Sverige (1 kap. 3 §). Den som är försäkrad skall, om han är bo­ satt i riket, vara inskriven hos allmän försäkringskassa fr. o. m. den månad då han fyller 16 år (1 kap. 4 §). Sjukförsäkringen avser dels sjukvårdsersättning, dels sjukpenning och moderskapspenning. Bestämmelserna om sjukpenning och moderskapspenning finns i huvudsak i lagens 3 kap. Rätten till sjukpenning är be­ roende av placering i sjukpenningklass. Den som är inskriven hos allmän försäkringskassa och har minst 1 800 kr. i årsinkomst av förvärvsarbete skall vara placerad i sjukpenningklass (2 § första stycket). Dessutom är under vissa förutsättningar kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos för­ säkringskassa, placerad i sjukpenningklass, fastän hennes årsinkomst av förvärvsarbete inte uppgår till 1 800 kr. (den s.k. hemmafruförsäkringen). Förutsättningarna är att kvinnan är gift och stadigvarande sammanbor med sin make eller att hon stadigvarande sammanbor med barn under 16 år till henne eller hennes make eller med annan man, med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn (2 § sista stycket). Hemmafruförsäkringen upp­ hör alltid senast med utgången av den månad då kvinnan fyllt 67 år (3 §). Sjukpenningklasserna är 15 till antalet. De som omfattas av hemmafru­ försäkringen är placerade i sjukpenningklass nr 1, där hel sjukpenning ut­ gör 5 kr. för dag. Inplaceringen i de övriga klasserna sker med hänsyn till storleken av inkomsten av förvärvsarbete. Reglerna härför samt storleken av hel sjukpenning i de nämnda klasserna framgår av tabell på nästa sida. Av sjukpenningbeloppet i varje klass utgör 5 kr. grundsjukpenning och återstoden tilläggssjukpenning. Sjukpenningen i klasserna nr 1 och 2 är alltså enbart grundsjukpenning. Om den försäkrade åtnjuter sjukhusvård, minskas sjukpenningen med 5 kr., dock med högst hälften av sjukpenningens belopp. Minskningen skall intill ett belopp av 2 kr. 50 öre anses belöpa på grundsjukpenningen. Sam­ manbor en kvinna stadigvarande med barn under tio år till henne eller hen­ nes make eller till någon, med vilken hon stadigvarande sammanbor och med vilken hon varit gift eller har eller har haft barn, åtnjuter hon dock vid sjukhusvård sjukpenning med lägst 5 kr. (4 §).

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 53

Inkomsten av förvärvsarbete

Vid inplaceringen i sjukpenningklass skiljer man, såvitt angår tilläggssjukpenningen, mellan inkomst av anställning och inkomst av annat för­ värvsarbete. Har den försäkrade inkomst av båda slagen, läggs inkomsten av anställning i botten, så att han blir placerad för inkomst av anställning i den klass, som han skulle ha tillhört om han haft enbart inkomsten av anställning, och i övrigt för inkomst av annat förvärvsarbete. Uppdelningen på inkomst av anställning och inkomst av annat förvärvsarbete har bety­ delse för finansieringen av tilläggssjukpenningen och för möjligheterna att vara undantagen från försäkringen såvitt gäller tilläggssjukpenningen. Ge­ nom s. k. likställighetsavtal kan ersättning för arbete, som försäkrad utför för annans räkning utan att vara anställd i dennes tjänst, anses såsom in­ komst av anställning (2 § första och andra styckena). Såvitt avser inkomst av annat förvärvsarbete kan en försäkrad anmäla undantagande från försäkringen för tilläggspension. Under den tid sådant undantagande gäller är den försäkrade också undantagen från sjukförsäk­ ringen, såvitt gäller tilläggssjukpenning på grund av inkomst av annat för­ värvsarbete. Undantagandet innebär alltså i sjukpenninghänseende, att sjukpenningklassen, utom såvitt angår grundsjukpenningen, bestäms med bortseende från inkomsten av annat förvärvsarbete (2 § första stycket sista punkten). Sjukpenningklassplaceringen skall omprövas, när försäkringskassan fått kännedom om att den försäkrades inkomstförhållanden undergått ändring av betydelse för placeringen. Likaså skall en omprövning ske, när undan­ tagande från försäkringen blir giltigt eller upphör att gälla samt när för­ tidspension beviljas den försäkrade eller redan utgående förtidspension ändras med hänsyn till ändring av den försäkrades arbetsförmåga. Ändring av klassplaceringen av nu angivna skäl får inte ske förrän vid månadsskif­ tet efter det då beslutet om ändringen fattats. Ändring av klassplaceringen

54 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

i annat fall skall ske vid månadsskiftet närmast efter det då anledning till ändringen uppkommit. Ändring på grund av att en kvinna inte längre skall tillhöra hemmafruförsäkringen därför att hennes man eller den man med vilken hon stadigvarande sammanbott avlidit får dock inte verkan förrän vid fjärde månadsskiftet efter dödsfallet (5 §). Till sjukpenning utges barntillägg för den försäkrades eller hans makes barn under 16 år, med vilket den försäkrade stadigvarande sammanbor. Barntillägg kan också under vissa förutsättningar utgå för barn som den försäkrade är underhållsskyldig för men inte stadigvarande sammanbor med. En kvinnlig försäkrad får inte barntillägg till sin sjukpenning för barn över tio år om hennes make är placerad i sjukpenningklass, såvida inte försäkringskassan på förhand medgivit att hon får barntillägg. Sådant med­ givande kan lämnas endast om kvinnans inkomst av förvärvsarbete över­ stiger mannens och medför att barntillägg för barnet ej utgår till mannens sjukpenning. Barntillägg till hel sjukpenning utgör 1 kr. för ett eller två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn samt 3 kr. för fem eller flera barn. En kvinnlig försäkrad, som stadigvarande sammanbor med barn under tio år, får dock alltid lägst 2 kr. i barntillägg till hel sjukpenning (9 §). Sjukpenning utgår vid sjukdom, som förorsakar nedsättning av ai'betsförmågan med minst hälften. Vid fullständig nedsättning utgår hel sjuk­ penning och eljest halv sjukpenning (7 §). Vid halv sjukpenning halveras även barntillägget (9 §). Sjukpenning utgår inte under en karenstid, som utgörs av de tre första dagarna av varje sjukperiod, insjuknandedagen inräknad. Karenstid tilllämpas dock inte, om den försäkrade vid sjukperiodens början är berätti­ gad till daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Om en ny sjukperiod bör­ jar inom 20 dagar från föregående sjukperiods slut, räknas vidare inte nå­ gon ny karenstid vid den senare sjukperioden. Karenstiden kan, såvitt gäller tilläggssjukpenning som svarar mot in­ komst av annat förvärvsarbete än anställning, förlängas till 33 eller 93 da­ gar. Förutsättning är att den försäkrade gör anmälan därom. Är den försäk­ rade under 55 år och har god hälsa, kan han återgå till kortare karenstid. Sjukpenning får inte utges för tid, innan sjukdomsfallet anmälts till för­ säkringskassan, om det inte förelegat hinder för att göra anmälan eller eljest särskilda skäl föranleder att sjukpenning bör utgå (10 §). Sjukpenning kan i princip utgå utan någon begränsning i tiden. Vid lång­ variga fall av nedsättning av arbetsförmågan skall i regel sjukpenningen avlösas av förtidspension. Utgår hel förtidspension, skall den försäkrade inte längre vara placerad i sjukpenningklass, vilket medför att sjukpen­ ningen upphör att utgå (3 §). Vidare gäller enligt 4 kap. 3 §, att en försäk­ rad inte får uppbära sjukpenning för mer än sammanlagt 180 dagar efter ingången av den månad då han fyllt 67 år eller dessförinnan tagit ut ålders­ pension enligt lagen om allmän försäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 55

Sjukpenningen är skattefri. Till följd av skattesystemets utformning kan sjukpenningen sägas vara mer värd för den ogifte än för den gifte. Om hänsyn tas till den skatteminskning som blir följden av den bortfallna för­ värvsinkomsten, kompenserar sjukpenningen i de vanligaste inkomstlägena (58—69 % av inkomstbortfallet för den ogifte och 61—64 % för den gifte. Kungl. Maj:t kan föreskriva undantag från bestämmelserna om sjukpenningklassplacering för arbetstagare, som enligt statliga föreskrifter eller pä grund av kommunala bestämmelser är berättigade till lön vid sjukdom eller barnsbörd. Om sådant undantag inte föreskrivits kan så kallat arbetsgivarinträde ske för de nämnda gruppernas del. Detta innebär att arbetsgivaren i den ordning Kungl. Maj :t bestämmer har rätt att erhålla sjukpenning och barntillägg, som tillkommer arbetstagaren. Arbetsgivarinträde kan också komma till stånd genom kollektivavtal, som på arbetstagarsidan slutits av huvudorganisation (16 §). Något undantag från bestämmelserna om sjukpenningklassplacering gäl­ ler f. n. inte. Arbetsgivarinträde däremot föreligger för huvudparten av sta­ tens anställda. Kvinnlig försäkrad, som är inskriven hos försäkringskassa eller skulle ha varit inskriven om hon fyllt 16 år, har vid barnsbörd rätt till moderskapspenning. Denna utgör 900 kr. Vid flerbörd tillkommer 450 kr. för varje barn utöver ett (12 §). En kvinna, som under minst 270 dagar i följd omedelbart före nedkomsten eller den beräknade tidpunkten för nedkomsten varit placerad i sjuk­ penningklass nr 3 eller i högre sjukpenningklass eller skulle ha varit pla­ cerad i sådan sjukpenningklass om hon fyllt 16 år, är berättigad till tillläggssjukpenning med anledning av barnsbörden. Tilläggssjukpenningen ut­ går tidigast fr. o. m. sextionde dagen före den beräknade tidpunkten lör nedkomsten och senast fr. o. m. förlossningsdagen så länge kvinnan utan avbrott avhåller sig från förvärvsarbete, dock högst för 180 dagar. Tilläggssjukpenning på grund av barnsbörd är inte förenad med rätt till barntillägg (13 §). De grundläggande bestämmelserna om den frivilliga sjukpen­ ningförsäkringen finns i 21 kap. lagen om allmän försäkring. Den frivilliga försäkringen äger rum hos allmän försäkringskassa och står i princip öppen för två kategorier försäkrade, nämligen hemmafruar och studerande. Såsom villkor för att en hemmafru skall få tillhöra den frivilliga försäk­ ringen gäller att hon skall vara omfattad av den obligatoriska hemmafru­ försäkringen eller skulle ha varit det, om hennes inkomst av förvärvs­ arbete inte uppgått till 1 800 kr. om året. En ytterligare förutsättning är att kvinnan inte åtnjuter förtidspension. Den frivilliga försäkringens för­ måner till hemmafruar utgår i form av sjukpenningtillägg. Studerandeförsäkringen står öppen för försäkrade, som till följd av stil­

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

dier eller annan utbildning som beräknas pågå minst ett halvt år inte eller endast i ringa utsträckning ägnar sig åt förvärvsarbete. Försäkringen gäller sjukpenning jämte barntillägg eller, i fråga om den som är sjukpenningklassplacerad, sjukpenningtillägg till den obligatoriska sjukpenningen. Närmare bestämmelser om den frivilliga sjukpenningförsäkringen finns i kungörelsen den 25 maj 1962 (nr A02) om frivillig sjukpenningförsäkring hos allmän försäkringskassa. Enligt denna skall försäkring för sjukpen­ ningtillägg gälla 1, 2, 3, 4, 5, 6 eller 7 kr. för dag. Tillägget och sjukpen­ ningen enligt den obligatoriska försäkringen får dock inte sammanlagt upp­ gå till mer än 12 kr. för dag. Försäkring för sjukpenning skall gälla 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11 eller 12 kr. för dag. I fråga om den frivilliga försäkringen för hemmafruar skall efter den försäkrades val gälla en karenstid av 3, 18, 33 eller 93 dagar. För studerandeförsäkringen gäller alltid en karenstid av 18 dagar. Sjukpenning eller sjukpenningtillägg enligt studerandeförsäk­ ringen utgår endast vid sjukdom, som medför förlust av arbetsförmågan. Frivillig sjukpenningförsäkring får meddelas endast den som inte fyllt 55 år och som har god hälsa. Den obligatoriska sjukförsäkringen finansieras genom sjukförsäk­ ringsavgifter från de försäkrade, avgifter från arbetsgivarna samt statsbi­ drag. Regler om finansieringen finns i 19 kap. lagen om allmän försäkring. I den försäkrades sjukförsäkringsavgift för visst år kan ingå dels avgift avseende den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukpenning jämte barntillägg samt för moderskapspenning, dels avgift avseende kassans ut­ gifter för sjukvårdsersättning. Avgift avseende utgifter för sjukpenning m. m. tas ut, om den försäkrade under året varit placerad i sjukpenning­ klass, dock med undantag i vissa fall för den som fullgör värnpliktstjänst­ göring. Avgiften beräknas per månad. Avgift avseende utgifter för sjuk­ vårdsersättning tas ut, om det vid nästföljande års taxering beräknats till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst för den försäkrade eller per­ son, med vilken han samtaxeras. Försäkrade, som vid avgiftsårets utgång fyllt 67 år eller för december månad samma år åtnjutit ålderspension eller förtidspension är dock befriade från den del av avgiften som avser utgifter för sjukvårdsersättning (2 §). Avgifterna avseende allmän försäkringskassas utgifter för sjukvårdser­ sättning skall vara så avvägda, att de i förening med andra för ändamålet tillgängliga medel förslår till bestridande av nämnda utgifter jämte utgif­ ter för läkemedel ävensom till förvaltningskostnader och erforderlig fondering. Avgifterna skall vara lika stora för samtliga avgiftspliktiga försäk­ rade i kassan och beräknas för år. Såvitt gäller allmän försäkringskassas utgifter för sjukpenning, skall av­ gifterna var så avvägda, att de i förening med andra tillgängliga medel för­ slår till bestridande av kassans utgifter för sjukpenning jämte barntillägg samt för moderskapspenning ävensom till förvaltningskostnader och er­

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 57

forderlig fondering. Härvid skall utgifterna för barntillägg och moderskapspenning inbegripas i utgifterna för grundsjukpenning. Avgifterna avseende utgifter för grundsjukpenning skall vara lika stora för samtliga försäkrade, som är berättigade till grundsjukpenning i kassan. I fråga om tilläggssjukpenning skall avgifterna till den del tilläggssjukpenningen svarar mot in­ komst av anställning vara lika stora för alla försäkrade i kassan, vilka med avseende på sådan inkomst tillhör samma sjukpenningklass. Till den del tilläggssjukpenning svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete skall av­ gifterna vara lika stora för samtliga försäkrade i kassan, för vilka nämnda del av sjukpenningen är lika stor och för vilka samma karenstid gäller (6 §). Beträffande storleken av de försäkrades avgifter till sjukförsäkringen kan nämnas, att avgiften avseende utgifter för sjukvårdsersättning för år 1965 uppgick i genomsnitt för hela landet till 68 kr. och för Stockholm till 77 kr. Såvitt gäller grundsjukpenning var motsvarande siffror resp. 60 och 75 kr. Avgiften avseende tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av anställning, utgjorde i sjukpenningklass nr 13 (årsinkomsten uppgår till 16 000 kr. men ej till 18 000 kr.) för år 1965 i genomsnitt för hela riket 132 kr. och för Stockholm 163 kr. När det gäller tilläggssjukpenning, som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete och utgår med tre dagars ka­ renstid, var motsvarande belopp resp. 255 och 357 kr. Vid 33 dagars karens­ tid sjönk beloppen till resp. 142 och 183 kr. och vid 93 dagars karenstid till resp. 81 och 102 kr. Arbetsgivaravgiften utgår på löner upp till 22 000 kr. för år räknat, var­ vid det dock bortses från löner som under ett år inte uppgått till 300 kr. ( 1 g). Avgiftsuttaget är 1,5 %. Av avgiften går 4/15 till bestridande av ut­ gifterna för sjukvårdsersättning och 11/15 till bestridande av utgifterna för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning (4 §). Avsikten är att cirka 60 % av sistnämnda utgifter skall täckas genom arbetsgivaravgifter. Statsbidraget utgår med 50 % av allmän försäkringskassas utgifter för sjukvårdsersättning utom ersättning för sjukhusvård i riket, grundsjuk­ penning, barntillägg och moderskapspenning (7 g). Den frivilliga sjukpenningförsäkringen finansieras genom avgifter från dem som är anslutna till försäkringen och med statsbidrag. Statsbidraget utgör 20 % av kassans utgifter för sjukpenning och sjukpenningtillägg samt 75 % av kassans utgifter för barntillägg (8 § kungörelsen om frivillig sjukpenningförsäkring hos allmän försäkringskassa). Sjukpenning jämte barntillägg kan utgå även från yrkesskadef ö rsäkringen, som regleras i lagen den 14 ma j 1954 (nr 243) om yrkes­ skadeförsäkring (omtryckt 1962:408). Mellan yrkesskadeförsäkringen och den allmänna försäkringen gäller i sjukförsäkringshänseende eu långtgå­ ende samordning, som i huvudsak innebär att sjukvårdsersättning och sjuk­ penning jämte barntillägg vid yrkesskada under de första 90 dagarna efter

58 Kungi. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

skadans inträffande utgår från allmän försäkringskassa enligt den allmän­ na försäkringens regler (11 §). Först därefter utgår sjukpenning och barn­ tillägg enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Dess regler skiljer sig inte myc­ ket från motsvarande regler i den allmänna försäkringen. Yrkesskadeför­ säkringens sjukpenningskala ansluter sig nära till sjukpenningskalan i den allmänna försäkringen, men sjukpenningen sjunker, utom i de tre lägsta klasserna, vid utgången av den månad då den skadade fyllt 67 år. Vidare upptar yrkesskadeförsäkringens sjukpennningskala endast 13 klasser, av vilka den högsta motsvarar sjukpenningklass nr 12 i den allmänna försäk­ ringen. Sålunda utgår sjukpenningen i klass nr 13 vid en arbetsinkomst av 14 000 kr. och däröver. Trots att yrkesskadeförsäkringens sjukpenning­ skala inte tar hänsyn till högre inkomster än 14 000 kr., sjunker inte sjuk­ penningen vid samordningstidens slut för dem som inom den allmänna för­ säkringen är placerade i högre sjukpenningklass än nr 12. Enligt en sär­ skild regel får nämligen sjukpenning från yrkesskadeförsäkringen inte i något fall utgå med lägre belopp än som skolat utgå i sjukpenning från all­ män försäkringskassa, om skadan inte utgjort yrkesskada (13 §). Yrkesskadeförsäkringen finansieras helt med arbetsgivaravgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 59

Sjuklöneförmåner för vissa grupper

Betydande grupper av anställda erhåller vid sjukdom löneförmåner t rån arbetsgivaren. Uppskattningsvis 800 000—900 000 personer har rätt till sjuklön. I regel består sjuklöneförmånerna i att arbetsgivaren utger lön, som är lägre än den eljest utgående lönen, såväl under karensdagarna som under därefter följande sjukdomstid. För en del grupper är rätten till sjuk­ lön begränsad till viss tid. Enligt allmänna avlöningsavtalet för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) utgår vid sjukdom, som inte är föranledd av i tjänsten ådragen yrkesskada, i regel lön med A-avdrag under såväl karensdagarna som under därefter följande sjukdomstid. Lönen med A-avdrag motsvarar 89 92 % av den eljest utgående lönen. De tjänstemannen tillkommande sjukpen­ ningförmånerna uppbärs i gengäld av staten, s. k. arbetsgivarinträde. De nu angivna sjuklöneförmånerna tillkommer inte vissa extra tjänstemän med kort anställningstid. Vid sjukdom, som föranletts av yrkesskada, utgar i princip sjuklöneförmåner efter gynnsammare regler. För de hos staten anställda arbetarna tillämpas enligt gällande huvud­ avtal i stort sett motsvarande regler. Sålunda äger arbetare vid sjukdoms­ fall, som inträffar efter det att han uppnått sex månaders anställning, rätt till sjuklön som utgår med 90 % av hans semesterlön. Även här gäller gynnsammare regler vid sjukdom på grund av yrkesskada. Sjuklöneförmåner tillkommer även anställda hos kommunerna och landstingen. Reglerna om sjuklön för dessa anställda uppvisar stor över­ ensstämmelse i sak med vad som gäller på det statliga området. Sjuklönen vid sjukdom, som inte har sin grund i yrkesskada, utgör under de första åtta dagarna av sjukperioden 80 % och under den följande sjukdomstiden 90 % av lönen. I fråga om de hos kommunerna anställda krävs dock för tjänstemän sex kalendermånaders heltidsanställning i följd och för arbetare 75 fullgjorda arbetsdagar under pågående anställning. För arbetstagare, som inte har pensionsrätt enligt för kommunala (landstingskommunala) arbets­ tagare gällande bestämmelser, är dock rätten till sjuklöneförmåner för mer än 365 dagar beroende på arbetsgivarens ensidiga prövning. Kommunerna och landstingen tillämpar inte arbetsgivarinträde, utan sjuklöneförmånerna är i stället samordnade med sjukpenningförmånerna på så sätt att från sjuklönen görs avdrag med belopp som i princip skall motsvara sjukpenning­ förmånen när hänsyn tas till att sjukpenningen är skattefri. Även på den privata sektorn förekommer sjuklöneförmåner. Industritjänstemännen och arbetsledarna är sålunda enligt gällande kollektivavtal

60 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

berättigade till full lön fr. o. m. första sjukdagen. För dag då sjukpenning utgår görs ett sjukavdrag. Sjuklön utgår för återstoden av den månad då arbetsoförmågan börjar samt därutöver i tre månader för den som varit anställd minst ett år i följd och har fyllt 21 år (grupp I) och i en månad för övriga (grupp II). Den tid för vilken sjuklön kan utgå är per 12-månadersperiod maximerad till 105 dagar för anställda i grupp I och till 45 da­ gar för anställda i grupp II. Från denna maximitid avräknas det antal sjuklönedagar som den anställde vid arbetsoförmågans inträde åtnjutit under närmast föregående 12-månadersperiod. En stor grupp, som har sjuklöneförmåner, är de handelsanställda. Av dessa har de inom grosshandeln anställda i huvudsak samma sjuklöneförmåner som industritjänstemännen. Detaljhandelns anställda har i stort sett liknande sjuklöneförmåner. För fast anställd personal utgör sjuklönetiden 30 dagar (för de hos konsumentkooperationen anställda 60 dagar) un­ der det första anställningsåret och 180 dagar efter fyra anställningsår. Lagerarbetare och chaufförer har dock rätt till sjuklön endast för karens­ dagarna, för vilka arbetsgivaren utger 60 % av lönen.

Kungl. Muj.ts proposition nr 113 år 1966 61

Förhållanden i vissa främmande länder

Danmark Om den danska sjukförsäkringen stadgas i Lov om den offentlige sygeforsikring av den 10 juni 1960. Alla över 16 år, som är bosatta i Danmark, har rätt att efter ansökan bli upptagna som förmånsberättigade sjukkassemedleminar. En förmånsberättigad medlems barn under 16 år har rätt till hjälp från sjukkassan. Personer över 16 år, som inte är förmånsberättigade medlemmar, är skyldiga att vara avgiftsbetalande medlemmar av en sjuk­ kassa. En sådan medlem betalar väsentligt lägre avgift än en förmånsberät­ tigad medlem men är i gengäld inte berättigad till hjälp från kassan eller till sjukpenning (»dagpenge») vid sjukdom. En avgiftsbetalande medlem kan vid varje tidpunkt efter ansökan bli förmånsberättigad medlem och har därefter rätt till sjukpenning samt — efter att ha genomgått en karens­ tid av sex månader —- rätt till annan hjälp från sjukkassan.

Sjukpenning Förmånsberättigad sjukkassemedlem, som är löntagare och ej uppbär lön under sjukdom, har vid sjukdom rätt till sjukpenning ur en speciell »dagpengefond», som finansieras genom bidrag från arbetstagare, arbets­ givare och staten. Företagare, hemmafruar eller studerande omfattas så­ ledes inte av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Som allmänt villkor för rätt till sjukpenning gäller att medlemmen vid sjukdomens början måste ha varit i arbete och ha arbetat minst 40 timmar under de sista fyra veckorna. Sjukpenning utgår med 26 kr. per dag till familjeförsörjare, med 20 kr. per dag till andra anställda över 18 år och med 10 kr. per dag till andra an­ ställda under 18 år. Fr. o. in. den 1 april 1966 kommer sjukpenningen att utgöra 33 kr. för familjeförsörjare, 26 kr. för andra löntagare över 18 år och 13 kr. för övriga löntagare under 18 år. Sjukpenningen, som är skattepliktig inkomst, utbetalas endast för sex lagar i veckan. Eftersom sjukpenningens storlek inte direkt är beroende av inkomstens storlek kan man inte säga att någon speciell kompensationsnivå eftersträ­ vas. Sjukpenningen får dock inte överstiga 4/5 av medlemmens vanliga ar­ betsinkomst. I förening med annan penninghjälp, exempelvis sjuklön som medlemmen erhåller under sjukdom, får sjukpenningen inte överstiga 9 10 av arbetsinkomsten. Sjukpenning utgår för högst 156 dagar under tolv på varandra iöljande månader.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

Kontrollfrågor Läkarintyg kan i allmänhet infordras endast när sjukdomen varar mer än två veckor.

Karenstid Före den 1 april 1965 utgick sjukpenning inte för de första sex dagarna av varje sjukdomsperiod. Denna ordning motiverades år 1959 på följande sätt i »Betaenkning om den offentlige sygeforsikring». En bestemmelse om ventetid er dels begrundet i den tanke, åt de forsikrede må baere en vis selvrisiko. Den har derhos stor finansiel betydning: Ved åt der ikke ydes dagpenge for de förste 6 dage af hvert sygdomstilfaelde, kan man regne med, åt henved halvdelen af samtlige sygdomstilfaelde falder uden for forsikringsmaessig dsekning. De herved sparede belpb kan anvendes til en bedre hjaelp til de långvarigt syge, end det ellers ville vaere muligt. Endelig har ventetiden kontrolmaessig betydning. Vanskelighederne ved åt fastslå, om sygdom virkelig har foreligget, gpr sig sserligt gaeldende i de kortvarige sygdomstilfaelde. Fors0g på åt opnå dagpenge med urette er vanskeligere åt gennemfpre med den foreslåede bestemmelse, da pågaeldende med en sådan ventetid fprst vil få dagpenge udbetalt 2 uger efter sygdommens indtraeden. Fr. o. m. den 1 april 1965 gäller att om sjukdomen varar mer än fyra veckor utbetalas sjukpenning för karenstiden i efterskott. Denna ändring har motiverats av en önskan om förbättrad hjälp till långtidssjuka. Änd­ ringen har beräknats öka utgifterna för sjukpenning med 7—8 %.

Sjuklön Stats- och kommunaltjänstemän har rätt till sjuklön. Personer som omfattas av »lov om retsforholdet mellem arbejdsgivere og funktionärer», »lov om laerlingeforholdet», »medhjaelperloven» och »s0mandsloven» har i allmänhet rätt till sjuklön. Ibland stadgas i anställningskontrakt eller kollektivavtal att arbetsgiva­ ren skall utge sjuklön under viss tid. I vissa kollektivavtal har det överenskommits att arbetsgivaren vid anställds sjukdom skall utge ett visst belopp per dag som supplement till sjukpenningen. Antalet arbetstagare som är berättigade till sjuklön är förhållandevis stort. Den som på grund av lag eller avtal erhåller sjuklön får ingen sjuk­ penning.

Tilläggsförsäkring Sjukkassemedlemmar, som inte får sjukpenning enligt huvudreglerna, kan försäkra sig för rätt till sådan genom avtal med sjukkassan och mot särskilt bidrag. Denna frivilliga sjukpenning skall utgöra minst 5 och högst 26 kr. per dag. Hemmafruar kan försäkra sig för en sjukpenning om högst 10 kr. per dag. Fr. o. m. den 1 april 1966 höjs maximibeloppet för hemma­ fruar till 13 kr. och för övriga till 33 kr., allt för dag räknat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 63

Rätt till frivillig sjukpenning inträder tre månader efter ansökan. För

denna försäkring gäller en karenstid av två veckor. Fr. o. m. den 1 april

1966 förkortas karenstiden till en vecka, varjämte sjukpenningen kommer att utgå i efterhand även för karenstiden, om sjukdomen varat mer än fyra veckor. Ca 105 000 personer beräknas ha tecknat frivilliga sjukpenningförsäk­ ringar. Möjlighet finns även att teckna helt privata tilläggsförsäkringar, vilket dock torde göras i ganska liten utsträckning.

Finland

Reglerna om den finländska sjukförsäkringen återfinns huvudsakligen i Sjukförsäkringslagen av den 4 juli 1963. Försäkringen är obligatorisk och omfattar alla som är bosatta i Finland.

S jukpenning Alla försäkrade mellan 16 och 65 års ålder har rätt att vid sjukdom er­ hålla sjukpenning om de inte under den tid av tre månader, som föregått sjukdomens början, av egen förskyllan varit utan arbete. Inte endast lön­ tagare har rätt till sjukpenning utan även egna företagare, hemmafruar, vissa studerande m. fl. Den kompensationsnivå man vill uppnå är ca 45 % av lönen. Detta upp­ nås genom att man låter sjukpenningen utgöra 1,5 °/oo av den försäkrades vid senaste beskattning konstaterade arbetsinkomst. Den del av inkoms­ ten som överstiger 15 000 mark (23 565 kr.) beaktas dock inte. För inkomsttagare som ligger över denna inkomst gäller alltså inte den 45-procentiga kompensationen. För dem, vilkas inkomster ökat kraftigt sedan den senaste beskattningen, skulle ovannämnda huvudregel för beräknande av sjukpenningens storlek kunna leda till en alltför låg kompensation. Om därför den försäkrades ar­ betsinkomst under de sista sex månaderna före sjukdomens början multi­ plicerad med två är minst 20 % högre än den vid senaste beskattning konstaterade inkomsten uträknas sjukpenningen med den högre inkomsten som grund. För dem som inte haft någon arbetsinkomst eller som haft lägre arbets­ inkomst än 2 750 mark (4 320 kr.) utgår minimisjukpenningen som är 4 mark (6:28 kr.). Maximisjukpenningen för ensamstående är 1,5 %o av 15 000 mark = 22: 50 mark (36: 33 kr.). För den som är familjeförsörjare utgår försörj ar tillägg med 15 % av sjukpenningen för make och 10 % för varje barn. Försörj artillägg kan högst utgöra 50 % av sjukpenningen för ensamstående. Minimisjukpen­ ningen för den som har rätt till maximalt försörjartillägg (hustru och minst 4 barn) är således 6 mark (9:42 kr.) och maximisjukpenningen 33:75

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

mark (53: 02 kr.). För dem som har fullt försörj artillägg kan således kom­ pensationen bli betydligt högre än 45 %. Sjukpenningen, som är skattefri inkomst, utgår endast för vardagar. På grund av en och samma sjukdom utbetalas sjukpenning till utgången av månaden före den månad under vilken antalet dagar för vilka sjukpen­ ning utgår skulle stiga till 300. Om alltså den trehundrade dagen infaller den 25 april utgår sjukpenning t. o. m. den 31 mars.

Kontrollfrågor Ansökan om sjukpenning bör åtföljas av »nödigbefunnen» utredning. Läkarintyg fordras alltså inte ovillkorligen. Den försäkrade kan dock åläg­ gas att besöka läkare eller sjukhus. Vid varje betalningstermin fordras intyg att den försäkrade varit borta från arbetet.

Karenstid T. o. m. år 1966 gäller en karenstid av 14 vardagar. Fr. o. m. år 1967 kom­ mer denna att vara 7 vardagar. För den som regelbundet arbetar sön- och helgdagar betraktas dessa som vardagar vid beräkning av karenstiden. Insjuknar en försäkrad inom 30 dagar från den dag han senast erhöll sjukpenning för samma sjukdom utgår sjukpenning fr. o. m. första var­ dagen efter insjuknandet.

S juklön I Finland gäller enligt lagen om arbetsavtal att arbetstagare under sjuk­ dom är berättigad till sjuklön från arbetsgivaren för tid motsvarande till­ lämplig uppsägningstid, dock högst för 14 dagar. Denna regel skulle i och för sig kunna eliminera effekten av den långa karenstiden. I flera fall tilllämpas dock endast en dags uppsägningstid för arbetare. För statsanställda gäller särskilda regler om sjuklön. Många tjänstemän i privat tjänst har dessutom enligt kollektivavtal rätt till sjuklön under längre tid än lagen förutsätter. Den som uppbär sjuklön erhåller ingen sjukpenning. Är den försäkrade berättigad till en sjukpenning som är högre än hans aktuella lön får han dock skillnaden mellan sjukpenningen och lönen. Den del av sjukpenningen, som inte skall utbetalas till den försäkrade, erläggs till arbetsgivaren.

T illäggsförsäkring Ca 40 000 arbetstagare är försäkrade för tilläggssjukpenning i särskilda sjukkassor. Tilläggssjukpenningen är vanligen ca 60 % av dagslönen minus den sjukpenning som utgår enligt den obligatoriska försäkringen. Karens­ tiden är vanligtvis tre dagar och oftast ovillkorlig. Försäkringsbolagen i Finland meddelar inte rena sjukförsäkringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 ur 1966 65

Norge

Reglerna om den norska sjukförsäkringen återfinns i Lov om syketrygd av den 2 mars 1956. Den norska sjukförsäkringen är obligatorisk och om­ fattar alla i landet bosatta.

Sjukpenning Arbetstagare med en aktuell årsinkomst som överstiger 1 000 kr. har vid sjukdom rätt till sjukpenning. Sjukpenning utgår dock inte för sjukdom som inträffar innan anställningen varat 14 dagar med mindre arbetstagaren har rätt till sjukpenning före anställningens början. lcke-arbetstagare med en årlig arbetsinkomst över 1 000 kr. kan teckna frivillig sjukpenningförsäkring inom den allmänna sjukförsäkringens ram enligt särskilda regler. Liksom i den svenska försäkringen finns det i Norge olika sjukpenning­ klasser, närmare bestämt nio stycken. Klass 1 omfattar arbetstagare med en aktuell årsinkomst mellan 1 000 och 2 000 kr; i denna klass utgår en sjukpenning av 3 kr. per dag. I klass 9, den högsta sjukpenningklassen, som omfattar arbetstagare med en aktuell årsinkomst över 25 000 kr., är sjuk­ penningen 19 kr. per dag. För den som försörjer äkta make eller barn utgår ett tillägg av 2 kr. per dag och försörjd person. Dessa tillägg är lika stora för alla arbetstagare. Sjukpenningen, som är skattefri, utgår inte för söndagar. Det är bl. a. på grund av den progressiva beskattningen svårt att konsta­ tera vilken kompensationsnivå som sjukpenningen ger. Uppskattningsvis rör det sig om högst 40 % för ensamstående arbetstagare. I klass 9 kan det naturligtvis bli en mycket låg kompensationsnivå. Sjukpenningen och eventuella tillägg till denna från den frivilliga tillläggsförsäkringen får inte överstiga 90 % av arbetstagarens inkomst efter skatt. Sjukpenning utgår i Norge i högst 104 veckor för en och samma sjukdom. Efter 52 veckors sjukdom har den sjuke, helt utanför sjukförsäkringens ram, rätt till »attfpringspenger», vilket närmast torde kunna översättas med rehabiliteringsbidrag. Detta bidrag utgör 14 kr. per dag. Dessutom utgår tillägg med 3 kr. för varje barn under 18 år, som försörjs av den sjuke, och med 7 kr. för försörjd äkta make över 60 år. »Attfpringshjelpen» utgår så­ ledes med samma belopp till alla. Den som är föremål för rehabilitering är berättigad till »attfpringspenger» även om sjukdomen inte varat i 52 veckor. »Attfpringshjelpen» är så samordnad med sjukpenningen att den förmån som i det enskilda fallet är gynnsammast utges. Ensamstående med in­ komster under 14 000 kr. om året får högre bidrag genom »attfpringshjelpen». 5 — Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

6G Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Kontrollfrågor Läkarintyg fordras alltid för rätt till sjukpenning. Sjukdomen anses i all­ mänhet ha inträffat den dag då läkare söktes första gången.

Karenstid I Norge tillämpas en karenstid av tre dagar, dagen för insjuknandet inräk­ nad. Söndagar inräknas i karenstiden. Den norska sjukförsäkringen har alltid haft dessa regler om karenstid. Några ändringar har inte diskuterats.

S juklön Någon lagstadgad rätt till sjuklön finns inte i Norge. Statstjänstemän får i regel sjuklön upp till ett år. Statligt eller kommunalt anställda arbetare liksom privatanställda tjänstemän har i allmänhet genom avtal säkrat sig rätt till sjuklön i en till tre månader. När sjuklön utgår har arbetsgivaren rätt att uppbära sjukpenningen i arbetstagarens ställe.

Tilläggs försäkring Landsorganisasjonen i Norge och Norsk Arbeidsgiverforening överenskom under avtalsförhandlingarna år 1956 om en tilläggsförsäkring till den obli­ gatoriska sjukförsäkringen. Försäkringen finansieras av arbetsgivare och arbetstagare gemensamt. Tilläggssjukpenningens storlek varierar efter inkomsten mellan 2 kr. och 10 kr. per dag. Försörj ar tillägg utgår inte. En karenstid av 14 dagar tilläm­ pas. Tilläggssjukpenningen utgår högst i 52 veckor för en och samma sjuk­ dom.

Tyskland Om den tyska sjukförsäkringen stadgas i Versicherungsordnung av den 19 juli 1911. Försäkringen är i princip obligatorisk för alla löntagare. Sedan gammalt är dock tjänstemän med en inkomst över en viss gräns (f. n. 7 920 DM om året) inte obligatoriskt försäkrade. Förmånstagare är den försäkrade och hans familjemedlemmar. Någon viss anställningstid el. dyl. fordras inte för rätt till sjukförsäkringsförmåner.

Sjukpenning Den tyska sjukpenningen utgår med 65 % av förmånstagarens daglön. För arbetare som har en årslön som överstiger 7 920 DM beaktas dock inte vid fastställandet av sjukpenningens storlek den del av inkomsten som över­ stiger detta belopp. Som redan nämnts omfattas tjänstemän med inkomster över 7 920 DM över huvud taget inte av sjukförsäkringen. För en försörjd

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 67

familjemedlem utgår vidare ett tillägg på 4 % av daglönen och för varje ytterligare familjemedlem ett tillägg av 3 %. Sjukpenningen kan dock inte överstiga 75 % av daglönen. En man med hustru och två barn får således den maximala sjukpenningen dvs. 75 % av daglönen. Sjukpenningen är skattefri men uträknas med utgångspunkt från dag­ lönen före avdrag för skatt och socialförsäkringsavgifter. Kompensationen är alltså i realiteten högre än 65—75 %. Sjukpenningen utgår för vardagar och betalda söndagar. För en och samma sjukdom utgår sjukpenning för högst 78 veckor under en period av tre år.

Kontrollfrågor I princip räknas sjukdomen från den dag läkare söktes. Läkarintyg ford­ ras således alltid för att erhålla sjukpenning. Till sjukkassornas förfogande står även särskilda förtroendeläkare som kan överpröva den intygsskrivande läkarens beslut. Någon medverkan från arbetsgivarens sida finns inte i kon­ trollen av sjukdomen men det förekommer en viss övervakning av de sjuk­ skrivna i form av hembesök etc. från sjukkassornas sida.

Karenstid Före år 1957 gällde en karenstid av tre dagar. Ären 1957—1961 gällde att sjukpenning i allmänhet utgick fr. o. m. sjuk­ domens tredje dag men fr. o. m. första dagen om sjukdomen varade mer än två veckor. Vid införandet av denna regel märktes en viss stegring i antalet sjukdomsfall som varade mer än två veckor. Är 1961 infördes den regel, som nu gäller, nämligen att sjukpenning bör­ jar utgå fr. o. m. dagen efter den dag då sjukdomen fastställdes av läkare. Ändringarna åren 1957 och 1961 kom till efter motioner i Bundestag. Be­ sluten har därför inte föregåtts av några utredningar el. dyl. Vid lagändringarna åren 1957 och 1961 diskuterades behovet av ökad kontroll, men inga nya bestämmelser infördes. S

S juklön Sedan år 1930 gäller i Tyskland att tjänstemännen, helt utanför sjukför­ säkringens ram, har rätt till full sjuklön från arbetsgivaren under sex vec­ kor. Samtidigt med den nedskärning av karenstiden till en dag, som genom­ fördes år 1961, garanterades arbetarna i en särskild arbetsrättslig lag rätt till en viss sjuklön under samma tid som tjänstemännen. Denna sjuklön består av skillnaden mellan full nettolön och sjukpenningen. Arbetarna får således under sjukdomens första sex veckor 65—75 % av lönen från sjuk­ försäkringen och vad som återstår till den fulla nettolönen i sjuklön från arbetsgivarna. Även denna lagändring var ett resultat av en motion i Bun-

68 Kungl. Maj. ts proposition nr 113 år 1966

destag. Syftet med 1961 års bägge lagändringar var att ge arbetarna samma sjukförmåner som tjänstemännen. Denna rättvisefråga angreps således samtidigt utifrån två skilda utgångspunkter; dels minskades karensdagarnas antal och dels infördes en form av sjuklön även för arbetarna.

Tilläggsförsäkring De som inte omfattas av den obligatoriska sjukförsäkringen har enligt särskilda regler vissa möjligheter att frivilligt ansluta sig till densamma. Tilläggsförsäkringar för dem som önskar ett större skydd finns också.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966 69

Tidigare överväganden

Karenstiden Enligt de före tillkomsten av 1947 års lag om allmän sjukförsäkring gäl­ lande bestämmelserna angående den frivilliga statsunderstödda sjukförsäk­ ringen fick sjukkassorna inte utge sjukpenning under en karenstid av tre dagar, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad. Socialvärdskommittén föreslog i sitt betänkande med förslag till lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15) att karenstiden på tre dagar skulle bibehållas. Den föreslagna karenstiden ansågs vid remissbehandlingen av kommitté­ förslaget i flera yttranden alltför kort. I den s. k. sjukförsäkringspromemorian, som var resultatet av en överarbetning inom socialdepartementet av socialvårdskommitténs förslag, framlades två alternativ för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Det ena alternativet innebar en i förhållande till inkomsten av tjänst graderad sjukpenning med en karenstid av tre dagar och det andra en enhetlig sjuk­ penning för alla men med olika karenstid för olika grupper försäkrade. De olika karenstiderna skulle vara tre dagar för arbetstagare, familjeförsäkrade gifta kvinnor och sådana självständiga företagare, vilkas inkomst av rörelse var direkt beroende av deras egen dagliga arbetsinsats, samt fyra veckor för övriga självständiga företagare. I prop. 1946: 312 med förslag till lag om allmän sjukförsäkring förorda­ des alternativet med en enhetlig sjukpenning med den jämkningen att en enhetlig karenstid av tre dagar skulle gälla för alla sjukpenningförsäkrade. I tredje särskilda utskottets utlåtande nr 1 i anledning av propositionen uttalades, att det saknades anledning frångå den karenstid, som vunnit hävd inom de erkända sjukkassorna. Riksdagen var av samma mening. Sjukförsäkringslagen trädde i kraft den 1 januari 1955 men då med ett i väsentliga delar annat innehåll än som statsmakterna ursprungligen be­ stämt. Beslutet om lagens ikraftträdande fattades av 1953 års riksdag, som samtidigt tog ställning till en ny ordning för sjukpenningförsäkringen samt till grunderna för en samordning av sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäk­ ringen. Förslag i dessa delar hade framlagts av socialförsäkringsutredningen i dess betänkande om sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39). Principerna för samordningen innebar att personer, som var både sjukpenningförsäkrade och obligatoriskt yrkesskadeförsäkrade, vid yrkes­ skada skulle få ersättning från yrkesskadeförsäkringen först sedan viss tid, den s. k. samordningstiden, gått till ända. Under samordningstiden skulle i

70 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1060

regel sjukhjälp utgå från allmän sjukkassa enligt bestämmelserna i sjuk­ försäkringslagen för sjukdom i allmänhet. Samordningstiden omfattade ti­ den t. o. m. 90 :e dagen efter dagen för olycksfallet eller, om yrkesskadan uppkommit på annat sätt än genom olycksfall, efter dagen för skadans yppande. Om skadan medförde rätt till livränta, skulle dock samordnings­ tiden upphöra senast den dag rätten till livränta inträdde. Socialförsäkringsutredningen tog också upp frågan om karenstiden. Då en utsträckning av karenstiden kunde antas medföra betydande ekonomiska konsekvenser för en stor del av de försäkrade och en minskning av den­ samma inte syntes möjlig av kostnadsskäl och administrativa skäl, förorda­ de utredningen att en karenstid av tre dagar skulle bibehållas i den obliga­ toriska sjukförsäkringen och inom den samordnade försäkringen gälla ock­ så vid yrkesskada. Vid denna tid gällde i fråga om försäkringsförmånerna vid yrkesskada bl. a. att, om en sjukdom varade mer än två dagar efter dagen för olycks­ fallet, sjukpenning utgavs fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen. Socialförsäkringsutredningens förslag att sjukförsäkringens regler om karenstid skulle bli tillämpliga på alla slag av sjukdomar innebar en för­ sämring för de yrkesskadade. Detta väckte under remissbehandlingen kritik från flera håll. Beträffande sjukförsäkringen framfördes förslag både om förlängning och om förkortning av karenstiden. I prop. 1953: 178 utvecklade föredragande departementschefen följande synpunkter på de omstridda frågorna. Inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är karenstiden bestämd ef­ ter gynnsammare grunder än inom sjukförsäkringen. Utredningen har före­ slagit, att sjukförsäkringens karenstid skall gälla även inom den samord­ nade sjukförsäkringen. Karenstiden skulle alltså bli tre dagar, dagen för in­ sjuknandet inräknad. Under remissbehandlingen har från arbetstagarhåll yrkats en förkortning av karenstiden. Å andra sidan har bl. a. från arbets­ givarhåll yrkats på en utsträckning av karenstiden antingen generellt eller för vissa kategorier. Med hänsyn till min allmänna inställning att man -säd genomförandet av en reform sådan som den förevarande bör gå fram med varsamhet anser jag det inte vara lämpligt att nu minska karenstiden, å andra sidan synes det vid en samordning med yrkesskadeförsäkringen ej möjligt att öka densamma. Att komplicera den obligatoriska försäkringen genom olika karenstid för olika kategorier försäkrade anser jag ej böra före­ komma. Jag förordar sålunda, att den i den antagna sjukförsäkringslagen fastställda karenstiden om tre dagar bibehålies. Andra lagutskottet framhöll i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 35, att det med hänsyn till de yrkesskadade skulle vara önskvärt, om karens­ tiden kunde minskas från tre till två dagar. Utskottet fortsatte: En sådan minskning skulle emellertid medföra en icke obetydlig mer­ kostnad. Storleken av denna merkostnad kan, med hänsyn till frånvaron av härför lämpad statistik, inte mera exakt beräknas. Emellertid torde kunna antagas att den årliga merkostnaden minst kommer att uppgå till cirka 20

Kungt. Maj.ts proposition nr 113 år 1960 71

milj. kr. Ett helt slopande av karenstiden skulle uppenbarligen medföra en ännu mera betydande kostnadsökning. En differentiering av karenstiden mellan å ena sidan sjukdomar orsakade av yrkesskada och å andra sidan övriga sjukdomar skulle i väsentlig mån eliminera fördelarna av den föreslagna samordningen och bör därför inte ifrågakomma. Utskottet kan inte heller tillstyrka någon förlängning av den i propositionen föreslagna karenstiden. I prop. 1954: 60 förelädes riksdagen bl. a. förslag till lag om yrkesskade­ försäkring. Andra lagutskottet som behandlade propositionen hade därvid bl. a. att ta ställning till vissa i motioner framställda yrkanden, vilka syftade till att behålla då gällande olycksfallsförsäkringslags bestämmelser i fråga om karenstid för sjukpenning vid yrkesskada. Utskottet framhöll i sitt ut­ låtande nr 22, att bifall till motionerna skulle innebära att olika karens­ regler komme att gälla inom sjukförsäkringen för yrkesskador och andra sjukdomar. Då grundvalen för samordningen därigenom skulle ryckas un­ dan, avstyrkte utskottet motionerna. Utskottsutlåtandet godkändes av riks­ dagen. Sedermera har problemet om karenstiden genom motioner återkommit i riksdagen nästan varje år. Kritiken mot karenstidsbestämmelserna har följt olika linjer. Ett huvudargument som framförts många gånger har varit de försämringar som uppkommit för de vrkesskadade genom att de i likhet med andra sjuka underkastats bestämmelserna om tre dagars karenstid. På grund härav har yrkats återgång till den tidigare villkorliga karenstiden inom yrkesskadeförsäkringen. Yrkandena har genomgående avvisats av riksdagen med i stort sett samma motivering som åren 1953 och 1954. Riksdagen har också vid flora tillfällen haft att pröva motioner med yr­ kanden om förkortning eller slopande av karenstiden inom sjukförsäk­ ringen. Vidare har framförts yrkanden om övergång till en villkorlig ka­ renstid inom sjukförsäkringen så att sjukpenning kunde utgå från första dagen om sjukdomen varade tre dagar eller längre. Ej heller dessa krav har rönt någon framgång. Som skäl mot att slopa eller förkorta karenstiden har i allmänhet anförts ekonomiska och administrativa synpunkter. En villkorlig karenstid har ansetts inte böra förekomma, enär en sådan utform­ ning av karenstiden erfarenhetsmässigt leder till att sjukskrivnings tiderna tenderar att förlängas så att villkoret för att sjukpenning skall utgå under karensdagarna blir uppfyllt, även då så lång sjukskrivningstid inte är på­ kallad av omständigheterna. En sådan utveckling skulle innebära väsent­ ligt höjda avgifter för de försäkrade och därjämte en försening av utbygg­ naden av andra och betydelsefullare delar av sjukförsäkringen. Sådana följ­ der av en reform har riksdagen inte ansett sig kunna acceptera. En annan lösning av karenstidsproblem har kommit till uttryck i några motioner till 1964 års riksdag. I motionerna föreslogs lagstiftning om att alla anställda inom industriell och kommersiell verksamhet skulle tillförsäkras

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

lön bl. a. under karensdagarna vid sjukdom. Andra lagutskottet erinrade i sitt utlåtande nr 64 om att vid 1964 års avtalsförhandlingar överenskom­ melse nåtts mellan parterna i vissa av de frågor som aktualiserats i motio­ nerna. Utskottet fortsatte: Ettersom utvecklingen visar hän mot att arbetsmarknadens parter i allt större utsträckning löser viktiga problem genom frivilliga överenskommel­ ser torde det kunna förväntas att avtal skall kunna träffas även i fråga om lön under karensdagarna. Enligt utskottets mening bör lagstiftning inte övervägas såvida det inte visar sig omöjligt att avtalsvägen nå en godtagbar lösning. Riksdagen godkände vad utskottet anfört i frågan. Slutligen kan nämnas att vid några tillfällen i motioner framförts yrkan­ den på förlängning av sjukförsäkringens karenstid från tre till sju dagar, varvid man dock velat göra undantag för yrkesskadefallen. Dessa yrkanden har inte bifallits av riksdagen.

Ersättningsnivån Då statsmakterna år 1946 beslöt, att den frivilliga statsunderstödda sjuklörsäkringen skulle avlösas av en allmän obligatorisk försäkring bröt sig meningarna starkt rörande frågan huruvida den obligatoriska sjukpenningtörsäkringen skulle uppbyggas efter ett system med ett i princip enhetligt sjukpenningbelopp, avsett att garantera medborgarna en skälig standard, eller med ett sjukpenningbelopp, fastställt i förhållande till den genom sjukdomen förlorade arbetsinkomstens storlek. Statsmakterna anslöt sig till den förra lösningen. Enligt den ursprungliga lydelsen av 1947 års lag om allmän sjukförsäkring bestod sålunda sjukpenningförsäkringen av en obli­ gatorisk bottenförsäkring, avsedd att tillförsäkra förvärvsarbetande — såväl arbetstagare som självständiga företagare — och hemmavarande hustrur en viss minimistandard vid sjukdom. Denna obligatoriska sjukpenningför­ säkring kunde under vissa förutsättningar kompletteras genom en frivillig försäkring. Lagen kom såsom förut nämnts inte att träda i kraft förrän den 1 januari 1955 och då med ett i väsentliga delar reviderat innehåll. År 1953 tog statsmakterna ställning till en annan utformning av sjuk­ penningförsäkringen än den som ursprungligen valts i 1947 års lag. I prop. 1953: 178 föreslogs sålunda övergång till ett system enligt vilket sjukpenning­ en fastställdes i förhållande till arbetsinkomstens storlek. Alla som fyllt 16 år och hade en årsinkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. skulle försäkras för en grundsjukpenning om 3 kr. för dag. Samma sjukpenning skulle tillkomma hemmafruarna. För löntagarna föreslogs grundsjukpen­ ningen obligatoriskt påbvggd med en tilläggssjukpenning, om den försäkra­ des inkomst av tjänst uppgick till minst 1 800 kr. om året. Sjukkassorna skulle placera de försäkrade i sjukpenningklasser allt efter storleken av så­

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966 73

dan inkomst. Tilläggssjukpenningen i dessa klasser skulle variera mellan 1 och 17 kr. För löntagarna kom således sjukpenningen att i regel variera mel­ lan 3 och 20 kr. Maximibeloppet föreslogs tillkomma den vars årsinkomst av tjänst uppgick till minst 14 000 kr. Efter 90 dagar skulle viss reduktion av sjukpenningen ske, dock ej i de lägre klasserna. För dem som hade barn föreslogs sjukpenningen kompletterad med barntillägg. Sjukpenningskalan hade utformats från bl. a. den förutsättningen, att sjukpenningen skulle ge kompensation för inkomstbortfallet med omkring två tredjedelar av arbetsinkomsten, minskad med den därå genomsnittligt belöpande skatten. I de lägre inkomstlägena var dock kompensationsgraden något större. För barnfamiljer förhöjdes kompensationen genom barntillläggen, som var knutna till grundsjukpenningen och utgick oberoende av arbetsinkomstens storlek. Då sjukpenningbeloppet — bortsett från barn­ tilläggen —- var lika för försörjare och ensamstående blev kompensations­ graden i regel något större för de ensamstående än för de gifta, om blott den ena av dessa hade inkomst. Å andra sidan kunde resultatet bli det motsatta om båda makarna hade inkomster. Vidare må nämnas att karenstiden avse­ värt påverkar kompensationen vid de vanliga, mera kortvariga sjukdomarna. Sjukpenning från de erkända sjukkassorna var skattefri. Ehuru beskattningsfrågan blev av större betydelse i det nya systemet med kraftigt höjda sjukpenningar, ansåg statsmakterna att de tidigare beskattningsreglerna fortfarande skulle gälla. Riksdagen antog de genom propositionen framlagda förslagen. Genom en lagändring år 1958 förlängdes den tid under vilken sjukpen­ ning utgick utan reduktion från 90 till 180 dagar. Sjukpenningskalan omprövades av 1958 års socialförsäkringskommitté i dess betänkande Förtidspensionering och sjukpenningförsäkring (SOU 1901: 29). Kommittén fann därvid att en rationell samordning mellan sjuk­ försäkring och pensionering förutsatte en revision av sjukpenningskalan. 1 första hand föreslog kommittén att den dåvarande reduktionen av tilläggs­ sjukpenningen efter 180 dagar skulle upphöra, önskemålen beträffande den närmare utformningen av sjukpenningskalan sattes av kommittén i samband med frågan om sjukpenningens beskattning, och kommittén ut­ gick från att sjukpenningen av praktiska och administrativa skäl även i fortsättningen borde utgöra skattefri inkomst. Med denna utgångspunkt fann kommittén ej skäl att göra någon mera genomgripande omarbetning av sjukpenningskalan. Däremot föreslog kommittén en påbyggnad av sjukpenningskalan med nya sjukpenningklasser för att nå en viss överensstämmelse med tilläggs­ pensioneringen. En sjukpenningskala, som täckte inkomster intill samma maximum som beaktas vid fastställandet av pensionsgrundande inkomst inom tilläggspensioneringen konstruerades av kommittén. Skalans utseende framgår av följande tabell.

74 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Veckolön efter Kompensation per Årsinkomsten Sjuk­ Veckolön källskatte- vecka efter första Sjuk­ uppgår penning vid klass- avdrag sjukveckan penning-

I anslutning till tabellen diskuterade kommittén om samordningsskälen verkligen påkallade att maximibeloppet var detsamma inom sjukförsäk­ ringen och tilläggspensioneringen. Kommittén anförde, att garantier under alla förhållanden skulle saknas för att förmånsnivåerna blev likvärdiga, eltersom sjukpenningen tar sikte på de aktuella inkomsterna när sjukdoms­ fallet inträffar under det att tilläggspensionen avspeglar ett genomsnitt av inkomster under förfluten tid. Dessutom fäste kommittén avseende vid att tilläggspensioneringen först efter en övergångstid får full effekt och att för­ säkrade som är födda före år 1914 inte kan förvärva full pension. Kom­ mittén ansåg det inte nödvändigt att omedelbart bygga ut sjukpenningska­ lan så att dess övre inkomstgräns motsvarade maximum av den pensionsgrundande inkomsten. Utbyggnaden borde enligt kommitténs mening kunna ske successivt i den takt statsmakterna fann påkallad. Tills vidare ville kommittén bestämma den övre inkomstgränsen till 21 000 kr. om året, och kommittén menade att man därigenom i stort sett täckte sådana grupper, som kunde antas vara särskilt beroende av sjukpenningen för sin försörj­ ning. Flertalet försäkrade med löneinkomster ovanför det föreslagna taket var tillförsäkrade en kompletterande sjuklön från sin arbetsgivare. Kom­ mittén fann inte skäl att i sjukförsäkringslagstiftningen införa bestämmel­ ser om indexreglering av sjukpenningskalans maximibelopp. För att så långt möjligt få ett gemensamt avgiftstak inom de varandra närstående socialförsäkringsgrenarna föreslog kommittén, att arbetsgivar-

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 19GG 75

bidraget till sjukförsäkringen liksom avgifterna till ATP skulle beräknas på löner upp till 7,5 gånger basbeloppet. Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag framkom delade meningar om var sjukpenningskalans tak borde sättas och om avgiftstaket. I prop. 1962:90 stannade föredragande departementschefen för den av kommittén föreslagna lösningen och uttalade att goda skäl talade för att man borde gå fram i etapper. I propositionen föreslogs en höjning avgrund­ sjukpenningen till 5 kr. Denna höjning påverkade inte den sammanlagda sjukpenningersättningen utan innebar endast en förskjutning mellan vad som utgår i form av grundsjukpenning och vad som utgår i form av tillläggssjukpenning. Höjningen av grundsjukpenningen föranledde vissa jämk­ ningar i sjukpenningskalan. Arbetsgivaravgiften till sjukförsäkringen föreslogs i propositionen skola tas ut på löner upp till 22 000 kr. Vid riksdagsbehandlingen godtogs propositionsförslaget.

Finansieringsfrågor Enligt 1947 års lag om allmän sjukförsäkring i dess ursprungliga lydelse skulle kostnaderna för sjukförsäkringen fördelas mellan de försäkrade och staten. Statens bidrag beräknades motsvara i runt tal 70 procent av de to­ tala försäkringskostnaderna. Lagen skulle tråda i kraft den 1 juli 1950 men ikraftträdandet uppsköts tills vidare. Den väsentliga anledningen härtill var att de kostnader som sjukförsäkringsreformen skulle medföra för statsver­ ket syntes alltför betungande. Härmed aktualiserades frågan huruvida man inte skulle kunna minska statens kostnader för försäkringen genom att an­ lita andra finansieringsvägar än som beslutats 1946. En annan konstruk­ tion av försäkringen talade också för ändrade principer för finansieringen. År 1953 beslöt statsmakterna på grundval av socialförsäkringsutredningens förut omnämnda förslag att sjukförsäkringsreformen med ett i väsent­ liga avseenden ändrat innehåll skulle sättas i kraft den 1 januari 1955. Beträffande finansieringen innebar beslutet att kostnaderna för sjukförsäk­ ringen skulle fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten. De försäkrades avgifter för den obligatoriska sjukförsäkringen avsåg sjukvårdsförsäkringen, försäkringen för grundsjukpenning (jämte barn­ tillägg) och försäkringen för tilläggssjukpenning. Avgifter till sjukvårds­ försäkringen och försäkringen för grundsjukpenning påfördes endast för­ säkrad med minst 1 200 kr. i till statlig inkomstskatt taxerad inkomst (för gift minst 1 200 kr. i sammanlagd taxerad inkomst för makarna). Vidare fick dessa avgifter inte överstiga 2 % av den taxerade inkomsten (för gift 2 % av hälften av makarnas sammanlagda taxerade inkomst). Arbetsgivarbidrag utgick till den obligatoriska försäkringen för tilläggssj uk­ penning och till sjukvårdsförsäkringen. Statsbidrag utgick i form av sjukhjälpsbidrag och tre speciella bidrag (medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

och avgiftsersättningsbidrag). Sjukhjälpsbidraget utgjorde 50 % av sjuk­ kassans utgifter för sjukvård och resor med undantag för utgifter för sjuk­ husvård och för s. k. merprestationer, 50 % av utgifterna för grundsjuk­ penning samt 75 % av utgifterna för barntillägg. Arbetsgivarnas bidrag ut­ gjorde 1,1 % av de lönebelopp som låg till grund för beräkning av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen. Därvid medräknades inte arbetstagares lön i vad lönen översteg 15 000 kr. för år räknat. Arbetsgivarbidraget fördelades så att 1 % av lönesumman gick till försäkringen för tilläggssjukpenning och 0,1 till sjukvårdsförsäkringen. Arbetsgivarbidraget till försäkringen för tilläggssjukpenning beräknades täcka omkring 60 % av kostnaderna för denna försäkring. Bidraget till sjukvårdsförsäkringen var närmast avsett att delvis finansiera förmånen av kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. De nya grunderna för finansieringen av sjukförsäkringen innebar en vä­ sentlig sänkning av statens utgifter för försäkringen och viss höjning av de försäkrades egna avgifter, vilken höjning dock kunde begränsas genom arbetsgivarbidragen. Procentuellt fördelade sig de årliga kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäkringen med 44 % på de försäkrade, 27 % på arbetsgivarna och 29 % på staten. I samband med att lagen om moderskapshjälp genomfördes vid 1954 års riksdag beslöts att arbetsgivarna skulle bidra med 0,04 % av den beräknade lönesumman till moderskapsförsäkringens tilläggspenning. Arbetsgivarnas bidrag uppgick således härefter till sammanlagt 1,14 % av de på sätt förut angivits beräknade lönerna. Genom beslut av 1958 års B-riksdag sänktes arbetsgivarbidraget till för­ säkringen för tilläggssjukpenning från 1 till 0,85 procentenheter. Bidraget hade dittills visat överskott och det kunde vid oförändrad procentsats antas göra så även i fortsättningen. Samtidigt höjdes arbetsgivarbidraget till sjukvårdstörsäkringen från 0,1 till 0,25 Det totala bidraget utgjorde sålunda alltjämt 1,14 %. Omfördelningen av bidragen till tilläggssjukpenningförsäkringen och sjukvårdsförsäkringen föranleddes av de ökade utgifter för sjuk­ vårdsförsäkringen, som sjukkassorna åsamkades genom höjning av vård­ avgifterna på allmän sal på sjukhusen från 3 kr. till 5 kr. om dagen och en förlängning av folkpensionärernas sjukhjälpstid för sjukhusvård. Vid tillkomsten år 1962 av lagen om allmän försäkring lämnades princi­ perna för de olika försäkringsgrenarnas finansiering orubbade. En översyn av tinansieringsreglerna bedömdes som erforderlig, men då dessa frågor ägde nära samband med beskattningens utformning, ansågs de böra komma under prövning i samband med förslag på beskattningsområdet. Kostnader­ na för den reformerade sjukförsäkringen skulle liksom tidigare fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten. Vissa justeringar i reglerna enomfördes dock. Sålunda blev skyldigheten för försäkrad att erlägga av- /Q C ift till grundsjukpenning uteslutande beroende av om han var placerad /Q C i sjukpenningklass eller ej. Avgiften till sjukvårdsersättning blev beroende

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1060 77

bl. a. av om den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten (för makar den sammanlagda taxerade inkomsten) uppgick till minst 2 400 kr. Denna avgift fick dessutom inte överstiga ett belopp motsvarande summan av 10 kr. och Vs av den taxerade inkomsten i vad denna översteg 2 400 kr. (för gift summan av 5 kr. och Vs av hälften av makarnas sammanlagda taxerade inkomst i vad denna hälft översteg 1 200 kr.). Förbättringen av sjukförsäkringen medförde viss höjning av de försäk­ rades egna avgifter. Höjningen kunde dock begränsas genom att arbetsgi­ varavgiften höjdes. Arbetsgivarnas avgift bestämdes till 1,5 % av löner upp till 22 000 kr. om året. Av avgiften går 1,1 procentenheter (11/15) till bestridande av utgifterna för tilläggssjukpenning i vad den svarar mot in­ komst av anställning och 0,4 procentenheter (4/15) till bestridande av ut­ gifterna för sjukvård inklusive läkemedel. Vid bestämmandet av arbets­ givarnas avgift beaktades bl. a. att höjningen av grundsjukpenningen från 3 kr. till 5 kr. om dagen innebar att av det samlade sjukpenningskyddet för de anställda en del överflyttades från den med arbetsgivarbidrag finansie­ rade försäkringen för tilläggssjukpenning till den med statsbidrag finansie­ rade försäkringen för grundsjukpenning. Syftet med grundsjukpenninghöjningen var att förbättra skyddet för dem som inte hade tilläggssjukpenning, främst hemmafruarna. Omfördelningen av sjukpenningskyddet för de an­ ställda mellan grundförmåner och tilläggsförmåner ansågs under sådana omständigheter inte böra påverka arbetsgivarnas samlade kostnader för sjukförsäkringen. Den minskning i arbetsgivarnas bidrag till försäkringen för tilläggssjukpenning, som blev en följd av finansieringsreglernas tek­ niska utformning, borde därför motvägas av en ökning av arbetsgivarbidraget till sjukvårdsförsäkringen. Höjningen av arbetsgivarbidraget till tilläggssjukpenningförsäkringen var nödvändig, om bidraget också i fortsättningen skulle motsvara 60 % av utgifterna för detta ändamål. Reglerna om statens bidrag till sjukförsäkringen förenklades. Statsbidraget utformades som ett enhetligt bidrag på 50 % av utgifterna för sjukvårdsersättning, som ej av­ ser sjukhusvård i Sverige, samt för grundsjukpenning, moderskapspenning och barntillägg. Arbetsgivarnas avgifter till sjukförsäkringen fördelas mellan försäkrings­ kassorna i förhållande till deras utgifter för sjukvårdsersättning resp. tillläggssjukpenning i vad den svarar mot inkomst av anställning. Kungl. Maj :t äger dock med riksdagen förordna, att viss del av de medel som sålunda skall tillgodoföras försäkringskassorna, i stället skall ingå till en fond, all­ männa sjukförsäkringsfonden. Denna fond är avsedd att utgöra en reserv vid tillfälliga påfrestningar på försäkringens finanser. Fonderingsinöjligheten utnyttjades första gången år 1956, då statsmakter­ na beslöt att viss del av arbetsgivarbidragen för år 1955 skulle fonderas. Fonderingens storlek bestämdes så att den skulle utgöra det belopp, varmed arbetsgivarbidragen till tilläggssjukpenning (inklusive moderskapsförsäk-

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1366

ringens tilläggspenning) översteg 60 % av de under året i de allmänna sjuk­ kassorna bokförda utgifterna för nämnda förmåner. Även under åren 1956— 1958 översteg arbetsgivarbidragen nämnda procenttal. Det överskjutande beloppet har i enlighet med statsmakternas för varje år särskilt fattade be­ slut fonderats. För åren 1959 och 1960 har den för tilläggssjukpenning av­ sedda delen däremot inte uppgått till beräknade 60 % av utgifterna. För år 1959 ansågs detta inte motivera någon åtgärd. För år 1960 återfördes från fonden det belopp varmed arbetsgivarbidragen understeg 60 % av utgifter­ na. Motsvarande återföring har beslutats också för åren 1961 och 1962. För åren 1963 och 1964 har uppkommit överskott som överförts till fonden. Allmänna sjukförsäkringsfonden förvaltas av riksförsäkringsverket och medlen är insatta hos riksgäldskontoret. Fonden uppgår f. n. till drygt 250 milj. kr. Fr. o. m. år 1966 (prop. 1965:45, L2U 41, rskr 229) ersattes regeln, att avgiften till sjukvårdsersättning är beroende av den taxerade inkomsten, av en regel, enligt vilken förutsättningen för avgiftsskyldighet är bl. a. att den försäkrade (för gift försäkrad någon av makarna) har beskattningsbar inkomst. Frågan om socialtörsäkringens finansiering har behandlats av allmänna skatteberedningen i betänkandet Nytt skattesystem (SOU 1964: 25). Bered­ ningens förslag omfattar finansieringen av folkpensioneringen och sjukför­ säkringen. Av sjukförsäkringens olika grenar behandlar beredningen sjukvårdsförsäkringen samt grundsjukpenningen till ej förvärvsarbetande gifta kvinnor (den s. k. hemmafruförsäkringen). Däremot omfattar beredningens förslag inte sjukpenningförsäkringen för förvärvsarbetande. Såväl grund­ sjukpenning som tilläggssjukpenning för dessa grupper skall enligt försla­ get finansieras enligt samma grunder som hittills. För de socialförsäkrings­ förmåner, vilkas finansiering beredningens förslag avser, används beteck­ ningen grundförmåner. Beredningen föreslår en ny konstruktion av finansieringssystemet med ett ökat inslag av avgifter. Såvitt avser de anställda föreslås med tilläggs­ pensioneringens finansieringssystem som utgångspunkt att avgifterna för vad beredningen kallar socialförsäkringens grundförmåner tas ut i form av arbetsgivaravgifter. För andra än anställda förordas en egenavgift som ersättning för nuvarande folkpensionsavgift och avgifter till sjukförsäk­ ringens s. k. grundförmåner. Inom tilläggspensioneringen lämnas f. n. viss del av löneunderlaget, mot­ svarande basbeloppet, fritt från avgiftsuttag. Denna avgiftsfrihet har i prak­ tiken medfört komplikationer och olägenheter, vilka det framstått som önskvärt att i möjlig mån undanröja. Detta skulle enligt beredningens me­ ning i allt väsentligt bli fallet om avgiftsfriheten för löner upp till basbe­ loppet slopades och om avgift togs ut efter samma procentsats som den för tilläggspensioneringen tillämpliga även på sådana lönesummor. Beredningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 79

löreslår att influtna avgifter, som belöper på lönedelar upp till basbeloppet, används som bidrag till bestridande av kostnaderna för socialförsäkringens grundförmåner. Ett endast på angivet sätt utformat avgiftsuttag skulle dock ej vara till­ räckligt från avkastningssynpunkt. På grund härav föreslår beredningen ett ytterligare uttag av arbetsgivaravgift för grundförmånerna med 2 % på hela lönesumman, dock med maximum vid det för tilläggspensioneringen gällande övre gränsbeloppet, dvs. 7,5 gånger basbeloppet. Arbetsgivaravgiften för inkomsttagare med anställningsinkomst motsva­ ras för övriga inkomsttagares del av en egenavgift, benämnd grundförsäk­ ringsavgift, av i princip motsvarande tyngd som arbetsgivaravgiften. När det gäller uttaget av den på skattsedeln individuellt påförda grundförsäk­ ringsavgiften måste betalningsförmågan i särskild grad beaktas. Det har ej ansetts möjligt eller rimligt att ta ut avgifter av inkomsttagare med myc­ ket låga inkomster. Därför föreslås att grundförsäkringsavgift inte skall på­ föras dem som inte har beskattningsbar inkomst samt att avgiften ej i något fall får överstiga 10 % av den beskattningsbara inkomsten. Frågor om socialförsäkringens finansiering utreds nu vidare av utred­ ningen angående indirekta skatter och socialförsäkringsavgifter.

80 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

Överväganden och förslag

För huvuddelen av de förvärvsarbetande utgörs skyddet mot inkomstbort­ fall på grund av sjukdom av den allmänna försäkringens sjukpenningförmäner. Sjukpenning utges för dag, då sjukdomen medfört nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften. Dock utgår sjukpenning i princip inte under de tre första dagarna av en sjukperiod, de s. k. karensdagarna. Sjuk­ penningen, som är skattefri, är graderad efter förvärvsinkomsten. Hänsyn tas inte till den del av årsinkomsten som ligger ovanför 21 000 kr. I de inkomstlägen som beaktas motsvarar sjukpenningen i genomsnitt ungefär 65 % av den bortfallna nettoinkomsten. Stora grupper av anställda är i kollektivavtal tillförsäkrade löneförmåner vid sjukdom fr. o. m. första sjukdagen och åtnjuter därigenom ett bättre skydd mot inkomstbortfall på grund av sjukdom än vad sjukförsäkringen bereder. Statens anställda har i regel sjuklön uppgående till 89—92 % av den eljest utgående lönen. I gengäld uppbär staten på grund av s. k. arbetsgivarinträde den anställdes sjukpenningförmåner från den allmän­ na försäkringskassan. Liknande sjuklöneförmåner är tillförsäkrade kom­ munernas och landstingens personal. I dessa fall uppbär dock den anställde själv sjukpenningen, och sjuklönen reduceras med ett sjukpenningavdrag. Utanför den offentliga sektorn förekommer sjuklöneförmåner bl. a. för de privatanställda tjänstemännen och för större delen av de handelsanställda. Bland de grupper som varit hänvisade till enbart sjukförsäkringens för­ måner har det länge funnits starka önskemål om en förbättring av skyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom. Härvid har man gjort jämförelser med sjuklöneförmånerna för statens och kommunernas anställda och för de pri­ vatanställda tjänstemännen. En förstärkning av sjukpenningskyddet har an­ setts önskvärd inte minst med hänsyn till att utgifterna för de flesta män­ niskor är så bundna, att det kan innebära stora svårigheter att för en be­ gränsad tid anpassa utgifterna efter en lägre inkomstnivå. I synnerhet har önskemålen om bättre sjukpenningförsäkring varit inrik­ tade på ett slopande eller en förkortning av karenstiden. Sedan samord­ ningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen genomfördes har samma karenstid gällt i fråga om sjukdom på grund av yrkesskada och annan sjukdom. Denna samordning innebar en försämring för de yrkesskadade, för vilka enligt den äldre ordningen sjukpenning utgick fr. o. m. dagen efter den då olycksfallet inträffade, om sjukdomen varade mer än tre dagar. En förkortning av karenstiden skulle kunna medföra en återgång

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 81

till tidigare förhållanden inom yrkesskadeförsäkringen utan att därför vinsterna av samordningen gick förlorade. Vid 1962 och 1964 års avtalsrörelser framställdes från arbetarsidan yr­ kanden om att arbetsgivaren skulle utge sjuklön under karensdagarna även till andra än tjänstemän, men förhandlingarna ledde i denna del inte till något för arbetarsidan positivt resultat. önskemålen om en utjämning av sjukförmånerna mellan olika grupper i samhället är välgrundade och den allmänna sjukförsäkringens regler bör anpassas till närmare överensstämmelse med vad som gäller för de arbetstagargrupper som har bättre skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom än sjukförsäkringen f. n. ger. En förkortning av karenstiden bar sin största betydelse vid kortare sjuk­ domsfall. Sålunda kan den totala kompensationsnivån vid fyra dagars sjuk­ dom med nuvarande karensregler och sjukpenningbelopp bli så låg som 10—15 %. Borttagandet av två karensdagar skulle för dessa fall betyda att kompensationsnivån tredubblades. Däremot har karenstiden inte någon större betydelse för de långvariga fallen. För ett sjukdomsfall, som varar 60 dagar, skulle borttagandet av två karensdagar betyda att kompensa­ tionsnivån höjdes med 3,5 %. Vill man nå en högre kompensation i långtidsfallen måste man höja sjukpenningen. Å andra sidan innebär en sådan åtgärd inte någon nämnvärd förbättring i korttidsfallen. Skall en önskvärd förstärkning av sjukpenningskyddet inte komma att gälla antingen före­ trädesvis de kortvarigare eller företrädesvis de långvarigare fallen, bör den innebära både en förkortning av karenstiden och en höjning av sjuk­ penningen.

Karenstiden Sjukförsäkringens huvudregel om karenstiden har i lagen om allmän för­ säkring formulerats så, att sjukpenning ej får utges för de tre första dagar­ na av en sjukperiod, den dag då sjukdomsfallet inträffat inräknad. I all­ mänhet anses ett sjukdomsfall ha inträffat den dag då anmälan om sjuk­ dom gjorts till försäkringskassan. Sjukanmälan kan göras per telefon, per post eller vid personligt besök hos försäkringskassan. Många kassor har installerat telefonsvarare i kombination med bandspelare, och telefonanmä­ lan kan då göras vid vilken tid på dygnet som helst. Vid anmälan per post anses den dag försändelsen poststämplats såsom anmälningsdag. Bl. a. för att förhindra missbruk av sjukförsäkringen anordnar försäk­ ringskassorna en fortlöpande kontroll av försäkrade som är sjukskrivna. Formerna för denna kontroll är mycket skiftande och anpassas efter för­ hållandena i det enskilda fallet, varvid man tar hänsyn till sjukdomens art, sjukskrivningstidens längd, frekvensen av tidigare sjukskrivningar m. in. En form för kontroll är besök hos den sjukskrivne. Det förekommer även att kassan sätter sig i förbindelse med den behandlande läkaren eller med 6 — Bihang iill riksdagens protokoll 1966. Nr 113

82 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

arbetsgivaren. Läkarintyg begärs av den försäkrade då sjukdomen varat viss tid, i regel sju eller åtta dagar. Karenstiden är i princip densamma för alla försäkrade — arbetstagare, företagare och hemmafruar. Företagarna har emellertid möjlighet att välja en karenstid av 33 eller 93 dagar i stället för tre dagar. Valfriheten gäller dock inte den i sjukpenningen ingående grundsjukpenningen och inte hel­ ler, vid blandade anställnings- och företagarinkomster, den del av tillläggssjukpenningen som svarar mot anställningsinkomsten. Att helt slopa karenstiden framstår vid första påseendet såsom en naturlig lösning, när det gäller att tillgodose önskemålet om likställighet mellan olika grupper i fråga om skydd mot inkomstbortfall vid sjukdom. En så långtgående ändring skulle onekligen ge upphov till betydande praktiska svårigheter. Såsom tidigare framhållits räknas även den dag då sjukdoms­ fallet inträffat såsom karensdag, och borttagandet av samtliga karensdagar skulle därför kunna leda till att sjukpenning kom att utgå för den första sjukdagen, även om den försäkrade då uppburit sin fulla arbetsinkomst eller en betydande del därav. Insjuknandet kan ju inträffa efter arbetsda­ gens slut eller sedan en betydande del av denna förflutit. Det kan i detta sammanhang framhållas att motsvarande svårighet inte uppstår då skyddet mot inkomstbortfall tillgodoses genom sjuklön. I sådant fall betalar ar­ betsgivaren för insjuknandedagen antingen den ordinarie lönen eller sjuk­ lönen. Förstärkningen av sjukpenningskyddet bör i fråga om karenstiden inne­ bära att två av karensdagarna tas bort. Såsom framgår av vad som nyss sagts, betyder detta i praktiken att karenstiden helt försvinner för alla sjukdomsfall, där den försäkrade insjuknat efter arbetstidens slut eller under arbetsdagens lopp och fått uppbära full lön av arbetsgivaren för in­ sjuknandedagen. Med hänsyn härtill synes det lämpligt att termen karens­ tid utmönstras i förevarande sammanhang. I stället bör väljas det ut­ tryckssättet, att sjukpenning inte utgår för den dag då sjukdomsfallet inträffade. Det kan inte undvikas att en reform av den angivna innebörden inneslu­ ter vissa risker för missbruk. Bl. a. kan antas att antalet fall av endagssjuka skulle öka. Den som vill skaffa sig en betald ledighet för en dag skulle endast behöva anmäla sig sjuk hos försäkringskassan senast kvällen före för att få ersättning för sin lediga dag från försäkringen. Problemet lär inte kunna bemästras på annat sätt än genom en effektiviserad kontroll. Av dem som misstänks för att missbruka försäkringen kan kassan fordra att de vid framtida sjukdomsfall företer läkarintyg redan från första dagen. Vidare föreligger en risk för överkompensation, som sammanhänger med att sjukpenning utgår för varje kalenderdag oavsett om och i vad mån den för den försäkrade skulle ha utgjort en arbetsdag. Om man inte samtidigt

Kungi. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 83

övergick till ett system, enligt vilket sjukpenningen bättre anslöt i tiden till det taktiska inkomstbortfallet, eller införde särskilda spärregler, skulle ett borttagande av två karensdagar få till följd bl. a. att en arbetstagare med tim- eller ackordslön i vissa fall skulle få en omotiverad inkomstförstärk­ ning vid kortvarig sjukdom. Antag t. ex. att en arbetstagare, som hade femdagarsvecka med lördag och söndag såsom lediga dagar och som avlöna­ des med timlön, blev sjuk en fredagskväll men tillfrisknade så att han kunde gå i arbete igen på måndagen. Han skulle inte på grund av sjukdomen gå miste om någon arbetsinkomst men likväl skulle han, om sjukpenning ut­ gick för alla dagar utom insjuknandedagen, få sjukpenning både för lör­ dagen och söndagen, under förutsättning att han anmälde sjukdomsfallet redan på fredagskvällen. Att konstruera om sjukpenningen så att den genomgående bättre ansluter till det faktiska inkomstbortfallet skulle tvinga till besvärliga ingrepp i lag­ stiftningen, och på flera punkter skulle dessa ingrepp kunna komma i kon­ flikt med de principer på vilka sjukförsäkringen f. n. vilar. En utväg vore eventuellt att inom varje sjukpenningklass indela de försäkrade i olika grupper med hänsyn till skillnader i fråga om arbetsveckans längd och de regelbundna ledighetsdagarnas förläggning, men därigenom skulle admi­ nistrationen av försäkringen kompliceras åtskilligt. 1 stället synes det lämpligt att införa en spärregel av den innebörden att den försäkrade inte får ersättning för den första eller den andra dagen efter insjuknandedagen, om inte sjukdomen hindrat honom från att utföra ett förvärvsarbete som han eljest skulle ha utfört. Bestämmelserna härom torde kunna tillämpas så att den sjuke i den försäkran, som han skall avge för att få sjukpenning, får intyga att han skulle ha arbetat de ifrågavarande sjukdagarna. I samband härmed bör en arbetstagare också uppge namn och adress på den arbetsgivare hos vilken arbetet skulle ha utförts om han inte varit sjuk. Den angivna spärregeln medför att arbetstagaren med femdagarsvecka i det förut angivna exemplet inte får ersättning från sjukförsäkringen för vare sig lördagen eller söndagen. Är det i stället fråga om en arbetstagare med sexdagarsvecka, som arbetar på lördagen men har ledigt på söndagen, blir resultatet att han får ersättning för lördagen men inte för söndagen. Spärregeln knyter inte an till vissa bestämda veckodagar. En arbetstagare, som normalt skulle ha arbetat under veckohelgen och i stället varit ledig på annan tid, blir i ett fall som i övrigt motsvarar det valda exemplet be­ rättigad till sjukpenning för vcckoskiftesdagarna. Sjukpenningen är konstruerad som om veckoinkomsten alltid var utsla­ gen på veckans alla sju dagar. För den som har betalt endast de dagar han arbetar kan detta medföra att kompensationsnivån blir lägre än f. n. i prin­ cip åsyftade 65 %. Donna svaghet i systemet avhjälps inte genom att man slopar karenstiden, om man samtidigt inför en spärregel sådan som den här

84 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

törordade. Ett exempel: En arbetare, som arbetar femdagarsvecka måndag—tredag, insjuknar på en fredag och är sjuk en längre tid. Under den första sjukdomsveckan skulle han, om spärregeln tillämpas, få ersättning endast för fyra dagar eller principiellt med 65 % av 4/7 av inkomsten för den ifrågavarande sj udagarsperioden. För att råda bot på denna olägenhet bör spärregeln kompletteras med en regel, att sjukpenning alltid skall utgå för samtliga sjukdagar efter insjuknandedagen, om sjukperioden varar minst åtta dagar. Gränsen åtta da­ gar har valts så att den skall sammanfalla med den tidpunkt vid vilken försäkringskassorna senast bör kräva läkarintyg. Den nu gällande regeln om tre dagars karenstid äger inte tillämpning på den som vid sjukperiodens början är berättigad till dagpenning från erkänd arbetslöshetskassa. Inte heller spärregeln bör gälla i sådana fall. Eljest skulle reformen kunna innebära en inte oväsentlig försämring för den som går över från arbetslöshetsförsäkringens dagpenning till sjukpenning. Däremot bör av praktiska skäl och i enhetlighetens intresse regeln att sjuk­ penning inte utgår för insjuknandedagen gälla även den som går över från arbetslöshetsförsäkringen till sjukförsäkringen. I gällande bestämmelser om karenstiden finns en föreskrift att en försäk­ rad inte behöver genomgå ny karenstid, om han insjuknar på nytt inom 20 dagar efter föregående sjukperiods slut. Denna regel kan utmönstras såsom obehövlig, när sjukpenning kommer att utgå för alla sjukdagar utom insj uknandedagen. Huvudmotivet för den här föreslagna karenstidsreformen är önskemålet om likställighet mellan olika grupper av förvärvsarbetande i fråga om skydd mot inkomstbortfall på grund av sjukdom. Med hänsyn härtill skulle det kunna diskuteras om reformen skall omfatta även hemmafruar, vilka i denna egenskap är tillförsäkrade grundsjukpenning. För dessa är sjukpen­ ningen inte avsedd att ersätta ett inkomstbortfall utan den skall utgöra en ersättning för de merkostnader som uppstår vid husmoderns sjukdom. Be­ hovet av ersättning för dessa merkostnader under karenstiden får emeller­ tid anses lika stort som behovet av ersättning för inkomstbortfall för de förvärvsarbetande under samma tid. Därför bör i princip gälla samma karensregler för de hemmafruförsäkrade som för andra försäkrade. De ovan föreslagna reglerna går inte att utan vidare överföra på de hemmafruförsäkrade. Spärregelns krav på att den försäkrade om hon varit frisk skulle ha utfört förvärvsarbete för att sjukpenning skall utgå för den första eller den andra dagen efter insjuknandedagen skulle, om det fick galla även för hemmafruförsäkrade, innebära att de nuvarande karens­ reglerna i praktiken bibehölls för denna grupp. Med hänsyn härtill bör något sådant krav inte uppställas när det gäller de hemmafruförsäkrade. Härigenom blir de hemmafruförsäkrade något gynnsammare ställda i karenstidshänseende än övriga försäkrade, i det att de alltid blir berätti­

Kungl. Maj:ts proposition nr it3 år 196(i 85

gade till sjukpenning för den första och den andra dagen efter insjuknandedagen. Detta kan i sin tur ge upphov till spänningar inom försäkringen, vilka framgår av en jämförelse av sjukpenningskyddet för å ena sidan en hemmafruförsäkrad kvinna och å andra sidan en kvinna med en för­ värvsinkomst på mellan 1 800 kr. och 2 600 kr., som skulle ha varit hemma­ fruförsäkrad om inte förvärvsinkomsten uppgått till 1 800 kr. Båda kvin­ norna har lika stor sjukpenning, men kvinnan som är placerad i sjuk­ penningklass på grund av förvärvsinkomst skulle till skillnad från den hemmafruförsäkrade inte äga rätt till sjukpenning för de båda dagarna närmast efter insjuknandedagen i annat fall än om hon då skulle ha utfört förvärvsarbete därest hon varit frisk. Det angivna spänningsförhållandet kan elimineras genom en regel av innehåll att en kvinna, som inte omfattas av hemmafruförsäkringen på grund av att hennes inkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 800 kr. för år, skall vara berättigad till grundsjukpenning för den första och den andra dagen efter insjuknandedagen, även om hon då inte som frisk skulle ha utfört förvärvsarbete. Spärregeln bör kompletteras med en undantags­ regel av detta innehåll. Är en sådan kvinna vid sjukdom berättigad även till tilläggssjukpenning, erhåller hon, om hon inte skulle ha utfört förvärvs­ arbete den första och den andra dagen efter insjuknandedagen och sjuk­ domen varar mindre än åtta dagar, inte tilläggssjukpenning utan endast grundsjukpenning för dessa båda dagar. Med avseende på rätten till grund­ sjukpenning blir hon därmed jämställd med hemmafruförsäkrade och med avseende på rätten till tilläggssjukpenning med övriga förvärvsarbetande. Enligt gällande bestämmelser kan en försäkrad efter anmälan till för­ säkringskassan få karenstiden förlängd från tre till 33 eller 93 dagar, såvitt angår tilläggssjukpenning som svarar mot inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Denna möjlighet till karenstidsförlängning för före tagar inkom ster bör bibehållas. Eftersom slopandet av två av de nuvarande obligatoriska karensdagarna leder till väsentligt höjda avgifter för sjukpenning på grund av företagarinkomster, bör valmöjligheten inne­ sluta också den nuvarande tredagarskarensen.

Ersättningsnivån Såsom inledningsvis framhållits bör en förstärkning av sjukpenningskyd­ det inte begränsas till en reform rörande karenstiden utan avse även en höj­ ning av sjukpenningbeloppen. Frågan om sjukpenningens storlek äger samband med utformningen av sjukpenningskalan. Från början omfattade sjukpenningskalan inom den allmänna sjukförsäkringen 13 sjuk­ penningklasser, av vilka den högsta avsåg årsinkomster av anställning om 14 000 kr. och däröver. I samband med den samordning mellan sjukförsäk­ ringen och den allmänna pensioneringen som ägde rum i och med antagan­ det av lagen om allmän försäkring byggdes sjukpenningskalan ut med nya

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

klasser, så att den numera omfattar 15 sjukpenningklasser, av vilka den högsta gäller vid förvärvsinkomster om 21 000 kr. om året och däröver. Ut­ byggnaden överensstämde med vad 1958 års socialförsäkringskommitté fö­ reslagit. Enligt kommittén motiverade samordningen egentligen att sjuk­ penningskalan byggdes ut till samma övre inkomstgräns som gäller för be­ räkning av pensionsgrundande inkomst inom ATP, dvs. till 7,5 gånger bas­ beloppet. Emellertid ansågs utbyggnaden lämpligen kunna ske i etapper. Såsom ett ytterligare skäl för att stanna vid 21 000 kr. anfördes att de grupper som hade förvärvsinkomster över 21 000 kr. till stor del utgjordes av tjänstemän, vilka genom sjuklöneförmåner var tillfredsställande trygga­ de mot inkomstbortfall vid sjukdom. Tiden synes nu mogen för en ytterligare utbyggnad av sjukpenningska­ lan. Inkomster över 21 000 kr. för år är numera inte ovanliga bland an­ ställda, som saknar sjuklöneförmåner. Även önskemålet om likställighet med avseende på skyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom motiverar såle­ des ett sådant steg. Frågan är då om man nu bör bygga ut sjukpenningska­ lan till ATP-taket, som enligt det nu gällande basbeloppet 5 300 kr. utgör 39 750 kr., eller om man bör stanna någonstans på vägen. Då det finns anledning att anta att en utbyggnad med endast ett par sjukpenningklasser snart skulle visa sig otillräcklig, bör utbyggnaden nu ske ända till ATP-taket. Taket i ATP är indexreglerat och detta aktualiserar frågan om inte även sjukpenningskalan borde vara indexreglerad. Behovet av en sådan anord­ ning kan emellertid inte sägas vara stort. Den skulle få betydelse endast för inkomsttagare i toppen av sjukpenningskalan, för vilka det vid en indexbetingad uppgång i inkomstbeloppen inte finns någon högre sjukpen­ ningklass att flytta upp i. Vid lägre inkomster följer däremot sjukpenningen genom uppflyttning i sjukpenningklass höjningar i inkomstbeloppen. Dess­ utom är en indexreglering av sjukpenningskalan ett tekniskt tämligen komplicerat problem. Med hänsyn härtill är det mest praktiskt att sjuk­ penningskalan nu byggs ut, så att den omfattar inkomster upp till det f. n. gällande ATP-taket, och att den ytterligare utbyggnad, som kan motiveras av att ATP-taket höjs på grund av indexförändringar, får ske genom sär­ skilda beslut allteftersom sådana kan befinnas påkallade. I enlighet härmed föreslås att sjukpenningskalan utökas med sex nya klasser, nr 16—21, av vilka den sistnämnda omfattar förvärvsinkomster om lägst 39 000 kr. per år. Den höjning av sjukpenningen som är en av komponenterna i förstärkningen av sjukpenningskyddet bör utformas med sikte på att sjukpenningen för dag räknat skall ersätta i genomsnitt ungefär 80 % av den förlorade nettoinkomsten. Med hänsyn till att skatten är högre för ogifta än för gifta blir kompensationen även enligt den nya sjukpenning­ skalan större för de ogifta än för de gifta. Vid förstärkningen av sjuk­ penningen bör — i likhet med vad som är fallet med den nuvarande sjuk­ penningskalan — tyngdpunkten i viss mån ligga på de lägre sjukpenning­

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966 87

klasserna, så att kompensationsgraden där blir större än i de högre sjuk­ penningklasserna. För att höjningen av sjukpenningen skall någorlunda likformigt komma alla sjukpenningförsäkrade till godo, bör den omfatta både grundsjukpen­ ningen och tilläggssjukpenningen. En höjning av grundsjukpen­ ningen medför en förbättring av hemmafruarnas sjukpenningskydd. Grundsjukpenningen bör höjas med 1 kr. till 6 kr. för dag. I enlighet med vad ovan föreslagits har följande sjukpenningskala ut­ arbetats. I tablån anges för varje sjukpenningklass även den kompensa­ tionsgrad som erhålls med den nya skalan vid en inkomst, som ligger mitt emellan den nedre och den övre inkomstgränsen för placering i klassen (klassmitten), och vid en kommunal utdebitering av 17 kr. per skattekrona.

Sjuk­ Inkomsten av förvärvs­ Sjuk­ penning kr; Kompensationsgrad i procent1 arbete uppgår för år penning- ökning i

1 För försäkrad, som är berättigad Ull barntillägg, blir kompensationsgraden högre.

2 Med gift avses den vars make icke har inkomst.

Hittills har moderskapspenningen stått i en bestämd relation till grundsjukpenningens belopp. Även den nu föreslagna höjningen av grundsjukpenningen bör återverka på moderskapspenningen, som f. n. är 1)00 kr. vid enkelbörd. Med hänsyn till att moderskapspenningen höjdes kraftigt så sent som år 1963, bör höjningen kunna bestämmas så, att mo­ de rskapspcnn ingens belopp blir jämnt 1 000 kr. Det belopp som tillkommer vid flerbörd bör höjas till 500 kr. för varje barn utöver ett. Höjningen av sjukpenningen bör återverka även på den frivilliga

88 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

sj ukpenningf örsä k ringen. Enligt gällande regler får frivillig försäkring för sjukpenning inte avse högre belopp än 12 kr. och sådan försäkring för sjukpenningtillägg inte högre belopp än att tillägget och sjukpenning enligt den obligatoriska försäkringen sammanlagt uppgår till högst 12 kr. Maximigränsen bör höjas till 15 kr.

Finansieringsfrågor Sjukförsäkringen finansieras genom avgifter från arbetsgivarna och från de försäkrade själva samt genom statsbidrag. Staten bidrar med hälften av kostnaderna för sjukvårdsersättning (utom ersättning för sjukhusvård i Sverige), grundsjukpenning, barntillägg och moderskapspenning. Arbetsgivaravgiften beräknas på arbetsgivarnas lönekonton, varvid man bortser från den del av varje arbetstagares lön som överstiger 22 000 kr. för år räknat. Uttagsprocenten är 1,5. Vid bestämmandet av detta procenttal har statsmakterna utgått från att arbetsgivarna bör svara, förutom för viss del av utgifterna för sjukvård, för 60 % av försäkringens utgifter för tillläggssjukpenning på grund av anställningsinkomster. De kostnader som inte täcks genom statens och arbetsgivarnas bidrag slås ut på de försäkrade i form av sjukförsäkringsavgifter. Dessa avgifter är olika stora i olika kassor beroende bl. a. på lokala skillnader i sjuk­ frekvens. De företagare som är försäkrade för tilläggssjukpenning har vä­ sentligt större avgifter än löntagarna, såvida inte företagarna utnyttjar möj­ ligheten till förlängning av karenstiden för tilläggssjukpenningen. Som exempel kan nämnas att den årliga avgiften för tilläggssjukpenning i Stock­ holm i sjukpenningklass nr 18 (årsinkomsten uppgår till 16 000 kr. men inte till 18 000 kr.) fr. o. m. år 1965 är 163 kr. för löntagare och 357 kr. för företagare med tre dagars karenstid. Det är inte möjligt att på ett helt tillförlitligt sätt beräkna vad det kostar att ta bort två karensdagar och att höja sjukpenningen på föreslaget sätt. Svårigheterna sammanhänger bl. a. med att en reform påverkar frekvensen av sjukanmälningar i en omfattning som inte kan förutses med någon sä­ kerhet. Det är dessutom att märka att en reform som innefattar både en för­ kortning av karenstiden och en höjning av sjukpenningbeloppen måste få en kumulativ effekt på kostnaderna. I följande tablå anges med ledning av uppgifter, som lämnats av riks­ försäkringsverket, den kostnadsökning för helt år som kan antas uppstå genom reformen. Beräkningen utgår från den kader av inskrivna försäk­ rade, som fanns den 31 december 1964, och från ett antagande att sjuk­ talet (= ersatta sjukdagar per inskriven försäkrad och år) med nuvarande ersättningsregler ligger vid 15,0. Sjuktalet har antagits stiga med ca 20 % på grund av borttagandet av två karensdagar och med ca 10 % på grund av höj­ ningen av ersättningsnivån eller till ca 20 (15,0 x 1,20 x 1,10 = 19,80).

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

7,5 gånger basbeloppet (39 750 kr.) bör föranleda, att även avgiftsunder­ laget får omfatta lönedelar upp till samma belopp. 1 % av avgiftsunderlaget beräknas ge 460 milj. kr. för år 1964. Om man vid fastställandet av avgifts­ underlaget tagit hänsyn till lönedelar upp till 39 750 kr., kan det beräknas att 1 % av avgiftsunderlaget i stället skulle lia gett 500 milj. kr. Vid beräk­ ningen av den procent, vartill arbetsgivaravgiften bör fastställas vid ett ge­ nomförande av reformen, synes man böra utgå från alt 1 % på avgifts­ underlaget ger 500 milj. kr. i avgifter. Häremot kan visserligen invändas att med hänsyn till den fortgående lönestegringen 1 % av avgiftsunderlaget år 1967, då reformen beräknas träda i kraft, bör ge mer än 500 milj. kr. Emellertid är beräkningarna av utgifterna för försäkringen i huvudsak ba­ serade på 1964 års siffror. År 1967 bör även utgifterna ha stigit, bl. a. med hänsyn till att sjukpenningen i princip stiger med lönen. Den ökning av in­ täkterna som kan uppstå motsvaras därför sannolikt av en ungefär lika stor ökning på utgiftssidan. För att man skall kunna uppnå en sådan avgiftssänkning på sjukvårdscrsättningssidan att avgiftsökningen på grundsjukpenningsidan i stort sett motvägs bör den del av arbetsgivaravgiften som går till sjukvårdsersättning höjas från 0,4 till 0,7 procentenheter. I förening med ökningen av avgifts­ underlaget medför detta uppskattningsvis en ökning av arbetsgivarbidraget till utgifterna för sjukvårdsersättning med 166 milj. kr. Vad slutligen gäller löntagarnas tilläggssjukpenning är avsikten att hela den kostnadsstegring som uppkommer i de nuvarande sjukpenningklas­ serna skall täckas med arbetsgivaravgifter, så att löntagarnas avgifter för tilläggssjukpenning i dessa klasser kan hållas på i stort sett oförändrad nivå. Nämnda kostnadsstegring kan beräknas på följande sätt. Hela kost­ naden för löntagarnas tilläggssjukpenning efter reformens genomförande har beräknats till ca 1 157 milj. kr., varav uppskattningsvis ca 65 milj. kr. hänför sig till de nya sjukpenningklasserna. Totalkostnaden i de nuvarande sjukpenningklasserna blir alltså (1 157 — 65 =) 1 092 milj. kr. Löntagarnas avgifter för tilläggssjukpenning har för år 1964 uppskattats till sammanlagt 269 milj. kr. Arbetsgivarna bör således av kostnaderna för sjukpenning i de nuvarande sjukpenningklasserna bära (1 092 — 269 =) 823 milj. kr. eller ungefär 75 %. Det synes med hänsyn härtill lämpligt att riktmärket för ar­ betsgivarnas tillskott till utgifterna för löntagarnas tilläggssjukpenning sätts vid 75 % mot f. n. 60 % av nämnda utgifter. I enlighet härmed bör ar­ betsgivaravgiften för löntagarnas tilläggssjukpenning utgöra (0,75x 1 157 =) 868 milj. kr. Samma procenttal bör tillämpas även vid beräkningen av arbetsgivartillskottet till löntagares tilläggssjukpenning vid barnsbörd, vilket följaktligen bör utgöra (0,75 x 119 =)89 milj. kr. Sammanlagt bör till utgifterna för tilläggssjukpenning utgå i arbetsgivaravgift ca (868 + 89 =) 957 milj. kr. Detta motiverar ett uttag av 1,9 %. Med de angivna förändringarna i grunderna för statsbidraget och arbets-

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 91

Sammanställning av arbetsgivaravgift

Procent av Ungefärligt avgiftsunderlaget belopp i Ändamål milj. kr. enligt Nu1 Förslag2 förslaget

0,4 0,7 350

1,5 2,6 1 300

1 Avgiftsunderlaget beräknas på lönedelar upp till 22 000 kr.

2 Avgiftsunderlaget beräknas på lönedelar upp till 39 750 kr.

givaravgiften kommer kostnaderna för sjukförsäkringen att fördela sig på sätt framgår av följande sammanställning.

Sammanställning av de beräknade kostnaderna för reformen och dess finansiering

ökningar och minskningar i kostnaderna inom parentes

Finansiering Kostnader Förmån Försäk­ Arbets­ i milj. kr. Staten rade givarna

1. Grundsjukpenning, barntillägg och

2. Tilläggssjukpenning för löntagare---- 1 276(4-510) 319(4- 13) 957(4-497) -(— )

3. Tilläggssjukpenning för företagare . . . 93(+ 39) 93(4- 39) —(—) —(— )

1 Beräkningen grundar sig på sjukkassornas utgifter för sjukvård och läkemedel för år 1964.

De försäkrades avgifter för grundsjukpenning, barntillägg och moderskapspenning stiger på grund av reformen. Kostnadsökningarna på dessa områden, som sammanlagt uppgår till 223 milj. kr., täcks delvis ge­ nom att statsbidraget i kronor räknat stiger med 43 milj. kr. Reformen, inklusive ökade administrationskostnader, kan antas leda till en ökning av denna del av de försäkrades avgifter med ca 40 kr. per avgiftspliktig. Enligt vad ovan föreslagits minskar statsbidraget till sjukvårdsersättning med ca 31 milj. kr. Samtidigt ökar den del av arbetsgivaravgiften som är avsedd för detta ändamål med ca 166 milj. kr. De försäkrades avgifter till denna del av försäkringen sjunker med sammanlagt 135 milj. kr. Detta leder till en sänkning av avgiften med ca 30 kr. per avgiftspliktig. Härigenom inotvägs i huvudsak avgiftsökningen på grundsjukpenningsidan. För att avgifterna för grundsjukpenning inte skall drabba försäkrade med låga inkomster bör skyldigheten att erlägga sådan avgift, i likhet med vad som gäller i fråga om avgiften för sjukvårdsersättning, vara beroende av att

92 Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst beräknats för den för­ säkrade. Till undvikande av tröskeleffekter bör denna regel kompletteras med en upptrappningsregel av innebörd att avgifterna för grundsjukpenning och sjukvårdsersättning sammanlagt inte får överstiga 10 % av den beskatt­ ningsbara inkomsten. I fråga om den som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestäm­ melser bör gälla, att avgiftsskyldighet inträder om beskattningsbar inkomst beräknats för någon av de samtaxerade. Upptrappningsregeln bör för dessa fall ha det innehållet att avgifterna till grundsjukpenning och sjukvårdser­ sättning för var och en av de samtaxerade tillhopa inte får överstiga 5 % av den sammanlagda beskattningsbara inkomsten. De nu föreslagna avgiftslindringsreglerna kan beräknas få betydelse för ensamstående med inkomster upp till drygt 5 000 kr. för år och för sam­ taxerade med sammanlagda inkomster om högst 10 000—11 000 kr. Den avgiftslindring som sålunda kommer nämnda grupper till del medför en av­ giftsökning för övriga avgiftspliktiga, som kan uppskattas till 10—15 kr. per avgiftspliktig. Deu del av löntagarnas avgifter som rör tilläggssjukpenning blir i stort sett oförändrad på grund av att kostnadsökningen i allt väsentligt bärs av arbetsgivarna. För den som genom reformen flyttar upp i sjukpenning­ klass blir det dock en höjning av avgiften för tilläggssjukpenning i propor­ tion till den höjning av tilläggssjukpenningen som är en följd av uppflyttningen. Den del av företagarnas avgifter som gäller tilläggssjukpenning ökar för en försäkrad som nu har tre dagars karenstid med i regel mellan 50 och 70 % i de nuvarande sjukpenningklasserna om försäkringen gäller utan ka­ renstid. Väljer den försäkrade att behålla den nuvarande karenstiden tre dagar, blir höjningen något mer än hälften så stor. Såsom exempel kan nämnas att genomsnittsavgiften i landet för tilläggssjukpenning, som sva­ rar mot inkomst av annat förvärvsarbete, i sjukpenningklass nr 13 (års­ inkomsten uppgår till 16 000 men ej till 18 000 kr.) kan beräknas stiga med 102 kr. till 374 kr., om den försäkrade har kvar karenstiden tre dagar, och med 168 kr. till 440 kr., om hans försäkring överensstämmer med löntagarnas i fråga om karenstid. För arbetsgivarnas avgifter till yrkesskadeförsäkringen tilllämpas samma avgiftsunderlag som för avgifterna till sjukförsäkringen. Utsträckningen av avgiftsunderlaget inom sjukförsäkringen till att om­ fatta lönedelar upp till ATP-taket bör återverka även på avgiftsunderlaget inom yrkesskadeförsäkringen, eftersom den utbyggda sjukpenningskalan också blir tillämplig vid sjukdomsfall på grund av yrkesskada.

Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966 93

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över promemorian »Förbättrad sjukpen­ ningförsäkring»

Allmänna synpunkter Remissinstanserna ställer sig allmänt positiva till tanken på en för­ bättring av skyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom. De är sålunda ense om att sjukpenningskalan bör byggas ut med nya sjukpenningklasser i en­ lighet med förslaget. I princip är man också ense om att sjukpenningens kompensationsgrad bör höjas. En omstridd fråga gäller förslaget att av­ skaffa de nuvarande reglerna om tre dagars karenstid för rätt till sjuk­ penning. De flesta remissinstanserna tillstyrker detta förslag eller lämnar det utan erinran, medan några ställer sig bestämt avvisande. Många remiss­ instanser, både sådana som ansluter sig till förslaget att slopa de nuvarande karenstidsreglerna och sådana som ogillar det, är kritiska till den utform­ ning de nya lagreglerna fått. Också den föreslagna metoden att lösa finan­ sieringen av sjukförsäkringsreformen är föremål för delade meningar. I de flesta yttranden godtas dock förslaget. Flertalet remissinstanser understryker önskemålet om likställighet mel­ lan olika arbetstagargrupper i fråga om skyddet mot inkomstbortfall vid sjukdom. Samtidigt beklagar många att den önskvärda utjämningen av sjukförmånerna under karensdagarna inte kunnat uppnås genom förhand­ lingar mellan arbetsmarknadens parter. LO konstaterar, att de förhandlingar som förts under de senaste årens avtalsrörelser inte lett till något positivt resultat för de arbetstagare som saknar sjuklön från arbetsgivaren. Förslaget om en förkortning av karenstiden är därför enligt LO:s mening ett värdefullt steg i syfte att utjämna olikheter i det ekonomiska skyddet mellan olika grupper på arbetsmarkna­ den. TCO anser, att en förbättring av ersättningen under sjukdom är i hög grad angelägen för stora grupper av arbetstagare. TCO beklagar att frågan om ersättning under karenstiden inte kunnat lösas genom sjuklön från arbetsgivaren, då ett sådant alternativ skulle ha inneburit väsentliga för­ delar jämfört med en lösning försäkringsvägen. I det förevarande läget vill organisationen inte motsätta sig den föreslagna lösningen. SR har i princip inte något att erinra mot borttagandet av två karensdagar. SACO anser att frågan om bättre trygghet -— särskilt vid kortvarig sjukdom — bör lösas förhandlingsvägen, eftersom en sådan utväg medför uppenbara fördelar. Åt­ gärder bör därför vidtas för att ytterligare stimulera en sådan lösning. Riksförsäkringsverket yttrar att karenstidsreformen kommer att medföra mycket betydande olägenheter. Möjligheten att lösa karenstidsfrågorna ge­

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

nom överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter borde därför ytter­ ligare undersökas. Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Svenska stads­ förbundet, Försäkringskasseförbundet och Folksam ansluter sig i princip till förslagen i promemorian. Ett realiserande av förslaget innebär enligt försäkringsinspektionens me­ ning ett fullföljande av det reformverk på pensioneringens och sjukförsäk­ ringens område som genomförts under efterkrigstiden. Liksom ATP-reformen innebar ett avgörande steg mot en utjämning mellan olika befolknings­ grupper vad gäller pensionstryggheten, avser sjukförsäkringsreformen att skapa likställighet i fråga om tryggheten under sjukdom. Inspektionen delar därför den uppfattning, som kommit till uttryck i promemorian, att starka rättviseskäl talar för att sjukförsäkringen byggs ut. Efter att ha berört kost­ naderna, riskerna för missbruk, administrativa olägenheter och den nega­ tiva effekt, som reformen kan få på den spända arbetskraftsbalansen i folk­ hushållet, yttrar inspektionen, att man inte kan undgå intrycket att det pris som betalas för den eftersträvade sociala rättvisan blir mycket högt. Enligt inspektionens mening är det beklagligt att det inte varit möjligt att vinna social rättvisa genom en alternativ metod, som skulle ha inneburit större återhållsamhet med förmåner i de kortvariga sjukdomsfallen. Skulle verkningarna av reformen bli sådana att de inte låter sig samhällsekono­ miskt försvaras, får man längre fram aktualisera alternativet att genom en omkonstruktion av ersättningssystemet, som ger en större del av förmåner­ na till de långvariga sjukdomsfallen, låta alla vidkännas viss inkomstminsk­ ning vid korta sjukdomsfall. Inspektionen fäster också uppmärksamheten på ett annat socialt rättviseproblem. Den miljardreform, som den bättre sjuk­ penningförsäkringen innebär och som till stor del kommer de korta sjuk­ domsfallen till godo, begränsar utrymmet för reformer för långtidssjuka och handikappade. Inspektionen tillägger, att man uppenbarligen under­ skattar det faktum att alla är utsatta för risk att bli handikappade. Man måste därför inrikta ansträngningarna på uppgiften att inom folkhushållet reservera en väsentligt vidgad ram för ytterligare reformer till förmån för långtidssjuka och handikappade. Allt detta hindrar dock inte, slutar inspek­ tionen, att förslaget har en viktig social motivering och inspektionens upp­ fattning är därför att förslaget i huvudsak bör förverkligas. Svenska försäkringsbolags riksförbund räknar med att slopandet av ka­ renstiden kommer att leda till missbruk och en kraftig ökning av antalet korttidssjuka samt ifrågasätter om de två karensdagarnas borttagande verk­ ligen innebär en vinst av den storleksordningen att vägande skäl finns för förslagets genomförande. I stället för försäkringsvägen borde förmåner till de anställda under karensdagarna utges av arbetsgivaren. Åtskilliga kontroll­ problem skulle då elimineras och administrationskostnaderna kunde hållas

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 95

på en skälig nivå. Enligt riksförbundets mening är det vidare väsentligt att vid övervägande av sociala reformer en prioritering sker av de mest ange­ lägna vårdområdena, däribland invalidvården. Svenska arbetsgivareföreningen godtar utbyggnaden av sjukpenningska­ lan och ansluter sig i princip till förslaget om höjning av sjukpenningens kompensationsgrad. Föreningen motsätter sig förslaget att kostnaderna för reformen väsentligen täcks genom arbetsgivaravgifter, vilket förslag för­ eningen tror syfta till att för arbetstagarna dölja den verkliga kostnaden för reformen. Förslaget om karenstiden avstyrks. Föreningen anser i denna del att det f. n. finns åtskilliga betydligt angelägnare behov på vilka tillgäng­ liga medel i stället skulle kunna satsas, t. ex. de handikappades rehabili­ tering, vissa sektorer inom vårdområdet och cancerforskningen. Jämfört med de fördelar som därigenom skulle vinnas, ter sig enligt föreningens mening fördelarna av sjukpenning under två dagar som skäligen obetyd­ liga. I övrigt framhåller föreningen att den omständigheten att parterna på arbetsmarknaden funnit det lämpligt att avtalsvägen komplettera försäk­ ringsskyddet för en viss grupp inte rimligen bör få tas till intäkt för att genom lagstiftning generellt införa samma förmån. Uppenbarligen vore det ogörligt att lagstiftningsvägen ordna med kompensation ens i flertalet fall då olika grupper av arbetstagare förvärvat rätt till en viss typ av förmåner i olika hög grad. Härtill kommer att, om statsmakterna skulle ha ambi­ tionen att göra detta, så skulle friheten för organisationerna på arbets­ marknaden att genom avtal reglera olika frågor i stor utsträckning komma att framstå som en illusion. Föreningen pekar dessutom på att risken för missbruk dels stiger med kompensationsgraden och dels förekommer sär­ skilt i samband med korttidsfrånvaro, dvs. i stort sett sådan frånvaro som hittills omfattats av karensdagarna. Föreningen anser vidare, att — även om det stora flertalet av de försäkrade motsvarar det förtroende som sjuk­ penningförsäkringen bygger på — karensdagarna behövs som en spärr mot missbruk i alltför stor omfattning av sjukförsäkringsförmånerna. Som argu­ ment mot karenstidsreformen åberopar föreningen vidare de administrativa olägenheterna och de kontrollsvårigheter som uppstår. Arbetsgivareföreningen framhåller att i promemorian inte berörts den indirekta kostnad som ökad frånvaro från arbetet skulle medföra för före­ tagen. I sådana företag, vilkas produktionskostnader till stor del består av kapitalkostnader för maskiner och anläggningar och som inte kan kom­ pensera den ökade frånvaron genom ökning av antalet anställda, skulle kostnadsökningen bli betydande. Dessa indirekta kostnader är mycket svåra att beräkna och varierar från företag till företag. De måste emeller­ tid vara betydande. Föreningen yttrar vidare, att man vid bedömningen av om den föreslagna reformen bör genomföras samt av hur de direkta kost­ naderna för densamma bör fördelas måste ta hänsyn till näringslivets kon-

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 113 år 1966

kurrenssituation. Möjligheterna att genom prisstegringar kompensera sig för kostnadshöjningar är särskilt små för företag i internationell konkur­ rens.

Arbetsgivareföreningen behandlar frågan om karensdagarna i avtals­ förhandlingarna och nämner att LO under avtalsrörelsen 1963—1964 kräv­ de att ersättning för inkomstbortfallet under karensdagarna skulle utges av arbetsgivarna. Kraven avböjdes dels av kostnadsskäl och dels från principiella utgångspunkter. Föreningen var dock beredd att medverka till avsättningar till individuella sparkonton, om detta kunde ske även för tjänstemännens del. Ett förslag till sjuksparkonton utarbetades och före­ lädes tjänstemännens organisationer, som dock avvisade förslaget. På grund härav samt till följd av de komplicerade frågor i övrigt som be­ handlades i avtalsrörelsen förelädes det inte LO. I den pågående avtals­ rörelsen har föreningen föreslagit såväl LO som tjänstemännens organi­ sationer individuella sjuksparkonton, vilket förslag i stort sett innebär följande. Arbetsgivaren öppnar i bank ett sjuksparkonto för varje anställd. Efter överenskommelse kan medlen få innestå i arbetsgivarens rörelse. Varje avlöningsperiod gör arbetsgivaren en bestämd avsättning till kon­ tot. För varje karensdag äger den anställde lyfta ett visst belopp av de på kontot innestående medlen. Om den anställde ej uttömt kontot till följd av sjukdom, äger han ändå disponera medlen, förutsatt att ett minimi­ belopp motsvarande ett visst antal karensdagar kvarstår på kontot. Genom att karensdagsersättningen utgår från ett individuellt konto innebär sys­ temet en viss närvarostimulans. Enligt föreningens mening är sjukspar kontosystemet enda möjligheten att eliminera några av de nackdelar som vidlåder andra former av ersätt­ ning under karensdagarna. Samtidigt som det ger ett rimligt skydd mot inkomstbortfall vid korttidssjukdom frestar det inte till onödig frånvaro. Slutligen kan administrationen göras relativt enkel och billig. Med hänsyn till att det för stora delar av arbetsmarknaden varit möjligt att träffa avtal om sjuklön under karensdagarna bör enligt Sveriges haniverks- och industriorganisations mening en tvingande lagstiftning inte till­ gripas förrän de pågående förhandlingarna om denna fråga slutförts och frågan eventuellt tagits upp i andra avtalslägen. RLF är inte övertygat om att den föreslagna förbättringen av sjukpenningförsäkringen just nu är den mest angelägna reformen. En förbättring för de långtidssjuka anses mera angelägen. Sveriges köpmannaförbund anser att behovet av försäkrings­ skydd under de två första dagarna efter sjukdomsfallet framstår såsom rela­ tivt begränsat i jämförelse med behovet av skydd vid längre sjukdom. Med hänsyn härtill kan ett slopande av karensdagarna ej anses vara oundgäng­ ligen påkallat. Mot reformen åberopar förbundet vidare risken för missbruk och den för de försäkrade besvärande kontrollen från försäkringskassornas

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 97

sida. Svensk industriförening anser att frågan bör lösas genom förhandling­ ar och inte genom lagstiftning.

Karenstiden Remissinstanserna synes allmänt vara ense om att man i ett sjukpenning­ system, där sjukpenning utgår för varje dag oavsett om och i vad mån den för den försäkrade skulle ha utgjort en arbetsdag, måste ha särskilda spärr­ regler, om man utger sjukpenning för den första eller andra dagen efter insjuknandedagen. Den föreslagna regeln att den försäkrade äger rätt till sjukpenning för den första eller andra dagen efter insjuknandedagen, endast om sjukdomen hindrat honom från att utföra arbete, som han eljest skulle ha utfört, anses dock inte tillfredsställande. Mot regeln anmärks i huvudsak att den innebär risker för överkompensation och missbruk och att den med­ för betydande svårigheter vid den praktiska tillämpningen. Riksförsäkringsverket anser att den föreslagna spärregeln skulle medföra egendomliga konsekvenser i en del fall och anför därom följande. Om de arbetsfria dagarna ligger i slutet av en sjukperiod, uppstår i vissa fall en inte ringa överkompensation. Omfattar arbetsveckan måndag—fredag, får exempelvis den som sjukanmäler sig en onsdagskväll och därefter är sjuk fyra dagar (t. o. m. söndag) sjukpenning för alla dessa dagar, av vilka lördag och söndag är arbetsfria och utan inkomstbortfall. Kompensationsgraden blir här betydligt över 100 % av den vanliga inkomsten. Görs sjukanmälan på en fredag och varar sjukdomen ytterligare fyra dagar (t. o. m. tisdag), kommer sjukpenning däremot att utgå för endast två dagar (måndag och tisdag). Enligt verkets mening måste en sådan skillnad te sig svårbegriplig för de försäkrade. Statens avtalsverk visar med olika exempel att en spärr­ regel, som tar sikte endast på den första och den andra dagen i en sjuk­ period, inte utesluter möjligheten till en betydande överkompensation, samti­ digt som kompensationen för inkomstbortfallet blir starkt varierande bero­ ende på hur insjuknandedagen infaller i förhållande till arbetsfria dagar. Avtalsverket hävdar att regler av den typ som redovisas i förslaget ökar ris­ kerna för missbruk av försäkringen. LO anför att en viss omarbetning av den ifrågavarande spärregeln torde bli nödvändig. TCO anser att regeln fått en utformning som kan innebära vissa komplikationer för anställda som är månadsavlönadc. Regeln bör enligt TCO:s mening bygga på kriteriet, att den försäkrade förlorar mot sjukpenningen svarande arbetsinkomst i stället för som föreslagits att den försäkrade hindrats att utföra förvärvsarbete. Flera remissinstanser anser att tillämpningen av en bestämmelse som bygger på att sjukdomen hindrat den försäkrade att utföra förvärvsarbete, som han eljest skulle ha utfört, blir svår att tillämpa i praktiken. Riksför­ säkringsverket pekar på anställda som ägnar sig åt bisysslor de dagar som är arbetsfria i den ordinarie anställningen. Enligt verkets mening bör det

7 Bihang till riksdagens protokoll 1966. Nr 113

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

klarläggas, i vilken omfattning förvärvsarbete skulle ha utförts för att spärr­ regeln inte skall vara tillämplig. Det kan t. ex. krävas, att den försäkrade skulle ha arbetat viss minimitid eller att gottgörelsen för det ifrågasatta arbetet är av viss storleksordning. Även statens avtalsverk berör tillämpningssvårigheterna i de fall då den försäkrade har extraarbete. Avtalsverket antyder en lösning som enligt verket borde kunna ge ett resultat som är mer tillfredsställande. Denna innebär att spärregeln utformas så att sjukpenning under de första sju dagarna av en sjukdom — dagen då sjukdomsfallet in­ träffade oräknad — skall utgå endast för sådana dagar då den försäkrade på grund av sjukdom gått miste om arbetsinkomst hos den arbetsgivare från vilken han uppbär sin huvudsakliga inkomst. Om spärregeln skall införas, anser Sveriges hantverks- och inclustriorganisation att det bör klargöras att med förvärvsarbete avses arbete för huvudarbetsgivaren. För att i någon mån eliminera riskerna för missbruk bör enligt Försäkringskasseförhundets me­ ning gälla att förvärvsarbetet är av någorlunda regelmässig karaktär och helst även har beaktats i samband med vederbörandes klassplacering. Svenska arbetsgivareföreningen yttrar att av förslaget inte framgår om det förvärvsarbete som skulle ha utförts skall vara av viss minsta omfatt­ ning för att tas i beaktande. Frånvaron av någon precisering tyder närmast på att hinder att utföra förvärvsarbete av även mycket ringa omfattning skulle kvalificera till sjukpenning, vilket enligt föreningens mening är orim­ ligt. Lagtexten bör därför i likhet med vad som gäller inom arbetslöshets­ försäkringen förses med ett tillägg om att förvärvsarbetet måste uppgå till viss minimitid eller medföra en viss minimiinkomst för att kunna beaktas. Föreningen anför vidare, att det inom vissa branscher med stor förekomst av s. k. intermittenta anställningar är svårt att avgöra, om vederbörande skulle ha arbetat eller ej. Föreningen anser att det mera klart bör uttryckas att sjukpenning inte skall utgå, om t. ex. industrisemester eller permitteringar gjort att den försäkrade inte skulle ha kunnat beredas arbete. För­ eningen ställer till sist frågan om spärregeln skall tillämpas också för an­ ställda med veckolön, månadslön eller årslön, vilka alltså har betalt även på fria lördagar, sön- och helgdagar samt andra arbetsfria dagar. Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbun­ det tar också upp frågan om tillämpningen för arbetstagare med intermit­ tent arbete, i fråga om vilka det måste bli mycket svårt att avgöra, om de skulle ha arbetat första eller andra dagen efter insjuknandet. Förbunden anser det vidare oklart, om det föreligger rätt till sjukpenning under första eller andra dagen efter insjuknandedagen, när dessa dagar utgör semester­ dagar för den försäkrade. I fråga om den föreslagna kompletterande regeln, att sjukpenning alltid skall utgå för samtliga dagar efter insjuknandedagen om sjukperioden varat minst åtta dagar, framhåller statens avtalsverk, Svenska landstingsförbun­ det, Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet att den inte

Kungl. Maj.ts proposition nr It ti år 1!)C>(i 99

synes helt överensstämma ihed i promemorian anförda synpunkter om nack­ delarna med villkorliga karenstider. Det ifrågasätts därför om inte denna regel bör utgå. Också riksförsäkringsverket anser att regeln har mindre önskvärda konsekvenser och ifrågasätter om man inte bör överväga att för­ länga kvalifikationstiden till två veckor. Försäkringskasseförbundet anför att åttadagarsregeln kommer att medföra att den försäkrade ställs inför valet att friskanmäla sig senast den sjunde dagen efter insjuknandedagen eller att dröja med att återgå i arbete till den åttonde dagen eller senare. Den för­ säkrade kommer då att kunna väga inkomstbortfallet mot fördelen att få kompensation för resterande sjukdagar och för de två arbetsfria dagarna i början av sjukperioden. En utsträckning av sjukperioden i sådana fall kom­ mer inte sällan att medföra ett bättre, likvärdigt eller obetydligt sämre ut­ byte. Enligt Svenska arbetsgivareföreningens mening leder åttadagarsregeln till svåra tröskelproblem, som visserligen i princip kvarstår men dock mins­ kar, om man förlänger tidsperioden till exempelvis tre veckor. Arbetsmarknadsstyrelsen, som i sitt yttrande åberopar ett utlåtande av styrelsens arbetslöshetsdelegation, anser att förslaget att sjukpenning inte utgår för insjuknandedagen innebär en försämring för de arbetslöshetsförsäkrade, eftersom dessa vid insjuknande under en arbetslöshetsperiod i många fall inte skulle få ersättning för insjuknandedagen från vare sig sjukförsäkringen eller arbetslöshetsförsäkringen. Styrelsen förordar att den nuvarande samordningen mellan de båda försäkringarna bibehålls. Styrelsen framhåller vidare, att ändringen av sjukpenningförsäkringens karenstidsregler gör viss ändring av bestämmelserna om karenstidsbefrielse i arbets­ löshetsförsäkringen nödvändig. Riksförsäkringsverket har samma mening. Svenska arbetsgivareföreningen anser att vissa övergångsproblem kommer att uppstå och önskar ett klarläggande om de föreslagna reglerna skall gälla för sjukfall som inträffar den 30 eller den 31 december 1966. Vidare anförs att enligt nu gällande regel karenstid inte skall räknas, om en sjukperiod inträffar inom 20 dagar efter en tidigare sjukperiod. Fråga uppstår nu om enligt de föreslagna reglerna sjukpenning skall utbetalas för den första dagen i den senare perioden, om sjukperioderna inträffar på var sin sida om årsskiftet 1966/67. Alternativt kan frågan komma att gälla tre dagar, näm­ ligen om den andra sjukperioden inleds t. ex. på en fredag. Förslaget att hemmafruar och övriga gifta kvinnor oberoende av inkoms­ ten alltid skall vara garanterade grundsjukpenning fr. o. m. dagen efter insjuknandedagen möter erinran i flera remissyttranden. Riksförsäkrings­ verket anser det inte lämpligt att hemmafruarna får en ytterligare särförmån och kan inte finna det motiverat att en förvärvsarbetande kvinna tillförsäk­ ras en särskild förmån enbart av den anledningen att hon är gift. I varje fall Dör enligt verkets mening undantagsregelns tillämpning begränsas till kvin­ nor som bar förvärvsarbete i liten omfattning och därför är placerade i någon av de lägsta sjukpenningklasserna och som, om do inte försäkrats

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

såsom förvärvsarbetande, skulle ha varit hemmafruförsäkrade. Statens avtalsverk finner det inte rimligt att helt schematiskt ge de gifta kvinnorna en särskild ersättning om det inte kan styrkas att sjukdomen medfört inkomst­ bortfall eller speciella kostnader. I konsekvens med förslaget är det inte omotiverat med »hemmafrutillägg» för gifta män med arbete utom hemmet. SACO anser det inte socialt motiverat att slopa karensdagarna för hemarbetande hustrur, eftersom de kostnadsökningar som uppstår vid deras sjuk­ dom i övervägande antalet fall torde inträffa först sedan sjukdomen varat några dagar. SB har inte något att erinra mot förslaget men anser att ensam­ stående män med hemmavarande barn skall jämställas med hemmafruar och alltså få grundsjukpenning om de stadigvarande sammanbor med barn under 16 år. Folksam anser det tveksamt om borttagandet av två karens­ dagar för hemmafruarna är så angeläget att det bör gå före exempelvis en höjning av grundsjukpenningbeloppet. Folksam ifrågasätter om hemma­ fruarna i större utsträckning anmäler kortare sjukdomsfall och om hus­ mödrarna skaffar eller över huvud taget kan skaffa hemhjälp för kortare tid. Svenska försäkringsbolags riksförbund anför liknande synpunkter. Försäkringskasseförbundet ifrågasätter lämpligheten av att införa en särregel för gifta kvinnor. Regeln bör i varje fall begränsas till dem som är försäkrade som hemmafruar, eftersom det så långt möjligt bör råda likställighet mellan olika grupper förvärvsarbetande, oavsett kön och civilstånd. I fråga om sjukpenning till egna företagare kan enligt riksförsäkrings­ verket karenstidsreformen förutses leda till särskilt svåra bedömningsfrågor. Huruvida och i vilken utsträckning de avsett att utföra förvärvsarbete en viss dag kan ofta ej fastslås. Borttagandet av karenstiden kommer vidare att för dem medföra en kraftig avgiftsförhöjning. Med hänsyn härtill samt av administrativa skäl ifrågasätter verket starkt, om inte nu gällande karens­ tidsbestämmelser skall bibehållas för sjukpenning på grund av annat för­ värvsarbete än anställning. Om karenstiden likväl skall slopas för företa­ garna, är det enligt verkets mening naturligast att inte kräva anmälan för bibehållande av nu gällande karenstid utan i stället föreskriva att anmälan skall göras av den som inte vill ha någon karenstid. Folksam anser att frå­ gan om borttagande av två karensdagar för de egna företagarna bör utredas närmare. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det inte lämpligt att ta bort karenstiden för företagarna. RLF understryker betydelsen av att val­ friheten för inkomst av annat förvärvsarbete får gälla, förutom försäkring utan karenstid, de nuvarande karenstiderna 3, 33 och 93 dagar. I fråga om kravet på läkarintyg för att få sjukpenning uttalar LO att det skulle vara värdefullt om en mer enhetlig tidsgräns fastställdes, före vilken läkarintyg inte är obligatoriskt. Bestämmelsen bör omfatta alla försäk­ ringskassor och tidsgränsen samordnas med den som gäller för rätt till ersättning även för de två första dagarna när dessa varit arbetsfria. TCO anser att kravet på läkarintyg inte bör bli väsentligt mera omfattande än

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år Wtlti 101

som nu är fallet, eftersom man eljest kommer att belasta en redan tidigare hårt ansträngd yrkesgrupp med ett arbete som inkräktar på dess viktigaste uppgifter. Läkarintyg för korttidssjukdom bör sålunda inte begäras annat än då särskilda skäl härtill föreligger. Riksförsäkringsverket ifrågasätter om man kan behålla en så lång läkarintygsfri sjukhjälpstid som sju dagar, när sjukpenning skall utges för ytterligare två dagar och sjukpenningen dess­ utom är högre än nu. Emellertid måste tillgången på läkare härvid tas i beak­ tande. Verket anser det uppenbart att läkarbristen i regel torde lägga hinder i vägen för att fordra läkarintyg redan vid någon dags sjukskrivning. Värdet av läkarintyg vid kortvariga sjukdomsfall torde f. ö. vara starkt begränsat. Verket tillägger att man över huvud taget måste bedöma försäkrings­ kassornas möjligheter att utöva kontroll vid korta sjukskrivningar som mycket små.

Ersättningsnivån Förslaget om utbyggnad av sjukpenningskalan till en övre gräns som motsvarar taket inom ATP, dvs. ca 39 000 kr., hälsas med tillfredsställel­ se av samtliga remissinstanser. TCO anser det dock vara en brist, att gränsen inte automatiskt uppjusteras på samma sätt som taket inom ATP. Organisa­ tionen förordar, att en ny sjukpenningklass automatiskt läggs till för varje 3 000-tal kronor som ATP-taket stiger. Det råder också allmän uppslutning kring förslaget om höjning av sjukpenningen. I flera remissyttranden understryks dock att den höjda sjukpenningen kan medföra risk för missbruk, då ersättningsnivån i vissa lägen blir mycket hög. Vidare uppkommer vissa samordningsproblem särskilt i förhållande till pensioneringen. Erinringar riktas också mot varia­ tionerna i kompensationsnivån mellan olika inkomstlägen samt mellan ogifta och gifta. Riksförsäkringsverket framhåller, att ersättningsnivån blir mycket hög i synnerhet när det gäller ogifta i de lägre inkomstlägena, en kategori som torde vara särskilt känslig ur kontrollsynpunkt. Vid inkomster, som nå­ got överstiger 5 000, 5 800, 6 800 och 8 400 kr., blir för ogifta kompensa­ tionen för den bortfallna arbetsinkomsten resp. 92, 97, 98 och 92 % med utgångspunkt från de antaganden om beskattningen som gjorts i pro­ memorian. Att sådana kompensationsgrader kan komma att fresta till missbruk, när man samtidigt tar bort karenstiden, är enligt verkets mening uppenbart. En justering av sjukpenningskalan i dess nedre del skulle där­ för vara önskvärd men torde av tekniska skäl vara svår att åstadkomma. Verket tillstyrker därför den föreslagna skalan. Utvecklingen av penning­ värdet och övergången till femdagarsvecka torde dock enligt verkets me­ ning göra en översyn av skalan önskvärd inom en nära framtid. Verket framhåller vidare, att den höjda ersättningsnivån kommer att medföra inte oväsentliga olägenheter för samordningen med pensioneringen, sär­

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

skilt under tiden fram till mitten av 1970-talet innan en mera tillfredsstäl­ lande ersättningsnivå uppnåtts inom ATP för flertalet försäkrade. Särskilda svårigheter torde sålunda uppkomma vid tillämpningen av bestämmelsen att försäkringskassa kan bevilja en försäkrad, som åtnjuter sjukpenning eller ersättning för sjukhusvård, förtidspension utan att han ansöker där­ om. Motsvarande problem kan uppstå när en försäkrad, som uppbär sjuk­ penning enligt yrkesskadeförsäkringslagen, tillerkänns yrkesskadelivränta. Även Försäkringskasseförbundet erinrar om de svårigheter som måste upp­ stå, då fråga uppkommer om att avlösa sjukpenning med förtidspension eller sjukbidrag, eftersom en sådan åtgärd på grund av den höjda kom­ pensationsgraden inom sjukförsäkringen i ett större antal fall än tidigare kommer att ställa sig ekonomiskt ofördelaktig för den försäkrade. Statens avtalsverk anser i likhet med riksförsäkringsverket, att sjukför­ säkringen på sikt bör ses över så att en smidigare anpassning till inkomst­ bortfallet vid sjukdom uppnås. I det sammanhanget bör skattefriheten för sjukpenning på nytt övervägas. Enligt avtalsverkets mening är det nämli­ gen sannolikt, att den föreslagna höjningen av sjukpenningnivån med bi­ behållen skattefrihet för sjukpenning kommer att innebära spänningar i förhållande till förtidspensionen som är beskattad. Avtalsverket ifrågasät­ ter, om den teknik för fastställande av sjukpenning som försäkringen nu bygger på är lämplig vid en ersättningsnivå som ligger väsentligt över nu­ varande nivå. Samma problem behandlas också av LO och TCO. LO anser att det slut­ liga målet i fråga om ersättningsnivå måste vara, att de försäkrade vid sjuk­ dom i stort sett får behålla sin standard, dvs. att inkomstbortfallet i hu­ vudsak kompenseras. Detta torde dock förutsätta att frågan om sjukpen­ ningens anknytning till det faktiska inkomstbortfallet och skattepliktsfrågan tas upp till behandling. En skattepliktig sjukpenning skulle också avlägsna skillnaderna i kompensationsnivå mellan ogifta och gifta. Orga­ nisationen tillägger, att en sådan omprövning inte är möjlig inom ramen för den nu aktuella reformen. TCO anmärker på skillnaden i kompensationsnivån mellan ogifta och gifta, som beror på att sjukpenningen är skattefri. Med tanke på de tekniska hjälpmedel, som nu står till buds på det administrativa området, anser TCO att de skäl av praktisk art som tidi­ gare anförts mot beskattning av sjukpenningen inte längre är övertygande. Svenska arbetsgivareföreningen motsätter sig inte i princip en höjning av kompensationsgraden från 65 till 80 %, under förutsättning av mot­ svarande höjning av den försäkrades egenavgift. Arbetsgivareföreningen kan dock inte godta den utformning som sjukpenningskalan fått, eftersom den skulle medföra avsevärd överkompensation i vissa fall. Föreningen påpekar särskilt att kompensationen blir mycket större om man beräknar skattefrihetens värde med utgångspunkt från marginalskatten i stället för som i promemorian från källskatteavdraget. Skalan bör därför omarbetas

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 103

så att graden av överkompensation går ned till vad som är ofrånkomligt med hänsyn till skalans konstruktion. SACO anser att kompensationsgra­ den så långt möjligt bör vara enhetlig i de inkomstlägen, som skalan om­ fattar. Riksförsäkringsverket uppmärksammar de ersättningsnivåer som upp­ kommer då sjukpenning från den allmänna försäkringen kompletteras med sjukpenning från försäkringsbolag och understödsföreningar. Med en kompletterande sjukpenning på t. ex. 5 kr. om dagen, vilket nu ofta före­ kommer, skulle de i promemorian angivna kompensationsgraderna stiga inte oväsentligt. Verket bedömer de kompensationsgrader som skulle upp­ nås såsom alltför höga för försäkrade i det stora flertalet sjukpenning­ klasser. I vissa inkomstlägen synes enligt verkets mening varje kompletteringsförsäkring medföra överförsäkring. Verket anser därför, att det blir nödvändigt att starkt beskära möjligheterna till kompletteringsförsäkring vid sidan av den allmänna försäkringen, om sjukförsäkringen byggs ut enligt förslaget i promemorian. Försäkringsinspektionen yttrar, att förslaget för de enskilda försäkringsgivarnas del innebär, att en viss del av mark­ naden för privat försäkring går förlorad och att en anpassning av försälj­ ningen till det nya läget måste äga rum. Det kan då kännas frestande att kompensera en del av den förlorade marknaden genom att minska självriskgraden hos de privata kompletteringsförsäkringarna och i vissa fall helt utplåna denna. En sådan utveckling måste enligt inspektionens me­ ning med all makt förhindras. Folksam anför, att den likställighet som eftersträvats i promemorian inte lett till att skillnaderna mellan olika arbetstagargrupper helt utjämnats. Folksam konstaterar därför med till­ fredsställelse att hinder inte föreligger mot att den kvarstående skillnaden elimineras genom arbetstagarnas egna åtgärder. Förslaget om höjning av grundsjukpenningen lämnas i allmän­ het utan erinran. Några remissinstanser anför dock vässa synpunkter på hemmafruarnas sjukpenningförsäkring och berör i det sammanhanget deras frivilliga sjukpenningförsäkring. Svenska försäkringsbolags riksförbund anser att grundsjukpenningen, även om den höjs till 6 kr., utgör en mycket begränsad hjälp för hemma­ fruarna, vilkas verkliga behov av ekonomisk hjälp under sjukdom är mycket svårt att fastställa. För kortare sjukperioder torde det i många fall vara möjligt att ordna hemmets skötsel utan att ett reellt ekonomiskt ltompensationsbehov uppkommer, medan längre sjukperioder ofta kan innebära en svår belastning på familjeekonomin. Det borde därför övervägas att för denna kategori förbättra ersättningsnivån vid de längre sjukdomsfallen och att förbättra resurserna för hemhjälpsorganen. Enligt riksförbundets mening kan det övervägas om inte grundsjukpenningen generellt bör höjas till en nivå motsvarande folkpensionerna, t. ex. 10 kr. om dagen. En mot­ svarande sänkning av' tilläggssjukpenningcn skulle bli en given konsekvens

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

och därjämte skulle försäkringskassorna kunna befrias från den betungande administrationen av den frivilliga sjukpenningförsäkringen. Folksam ytt­ rar, att en ersättning på 6 kr. om dagen inte ger möjligheter att kom­ pensera de merkostnader som uppstår vid husmoderns sjukdom. Höjningen av sjukpenningen inom den frivilliga sjukpenningförsäkringen ger visser­ ligen alla en formell möjlighet att skaffa sig en något så när skälig kom­ pensation. Anslutningen till den frivilliga försäkringen — i början av år 1965 140 000 husmödrar -— är dock otillfredsställande. Enbart höjningen av sjukpenningen kan inte gärna föra med sig att anslutningen blir större. Folksam anser att frågan om en förstärkning av den obligatoriska sjuk­ penningen för alla husmödrar bör utredas och att målsättningen bör vara att grundsjukpenningen höjs till en nivå som svarar mot folkpensioneringens förtidspension. Riksförsäkringsverket, Svenska landstingsförbundet, Svenska kommun­ förbundet, Svenska stadsförbundet, TCO och SR anser att in o d e r s k a p spenningen bör höjas till 1 080 kr. vid enkelbörd och att det belopp som tillkommer vid flerbörd bör höjas till 540 kr. för varje barn utöver ett. Ge­ nom en sådan höjning skulle förmånen komma att stå i samma relation till grundsjukpenningens belopp som f. n. RLF anser att moderskapspenningen bör höjas till 1 100 kr.

Finansieringsfrågor Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska stadsförbundet godtar den i promemorian föreslagna lösningen av finan­ sieringsfrågorna. Försäkringskasseförbundet har inte heller något att erinra mot de förordade finansieringsprinciperna. TCO anser det riktigt att en större andel av kostnaderna än hittills finan­ sieras genom arbetsgivaravgifter. I konsekvens med den princip som tilläm­ pas för ATP:s finansiering skulle det dock enligt TCO:s mening finnas skäl att gå ett steg längre än som föreslagits och finansiera samtliga kostnader för löntagarnas sjukpenning och sjukvårdsförmåner med arbetsgivarav­ gifter. De enda avgifter som borde tas ut av de försäkrade själva är avgifter för sjukpenningförsäkring för företagare, hemmafruar och studerande. Sta­ tens bidrag borde begränsas att avse grundsjukpenning och sjukvårdsersätt­ ning till försäkrade utan egna inkomster. TCO förordar, att man successivt går över till ett sådant finansieringssystem, som medför administrativa för­ enklingar och underlättar samordningen med arbetsgivarfinansierade för­ måner som utgår enligt kollektivavtal. SACO yttrar, att det hade varit önsk­ värt att finansieringssystemet hade reformerats i enlighet med allmänna skatteberedningens förslag. Då så inte skett finner SACO att kostnaderna för reformen bör bestridas helt Oa höjda arbetsgivaravgifter och att dess­ utom en del av kostnaderna för den nuvarande sjukförsäkringen bör över­ flyttas på arbetsgivaravgifter. Eftersom statstjänstemännen inte får sina

Kanyl. Maj.ts proposition nr 113 år 1066 105

sjuklöneförmåner förbättrade, om man bortser från den blygsamma höjning­ en av moderskapspenningen, utgår SR från att dessa tjänstemän får kompen­ sation för den höjning av sjukförsäkringsavgiften som de kommer att drab­ bas av. Riksförsäkringsverket anser, att uttagsprocenten för arbetsgivaravgiften är väl avvägd med utgångspunkt från de beräkningar som redovisats i pro­ memorian. Verket tillstyrker att lönetaket vid beräkning av arbetsgivarav­ gift till sjukförsäkringen knyts till basbeloppet. Enligt verkets mening är det en fördel att ha ett gemensamt lönetalc vid beräkning av arbetsgivarav­ gifterna till ATP samt till sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna. De framlagda förslagen kommer att aktualisera ännu längre gående förenklingar och ett ytterligare förenhetligande av avgiftsunderlaget. Målet bör vara att samt­ liga i arbetsgivaravgiften ingående avgifter beräknas på ett enda avgifts­ underlag. De kvarstående hindren för att uppnå detta mål är dels det basbeloppsavdrag, som skall göras vid fastställande av ATP-underlaget, dels de nuvarande oenhetliga reglerna om vilka personers löner som skall med­ räknas i avgiftsunderlagen. Dessa hinder är enligt verkets mening av sådan natur att de inte kan undanröjas i förevarande sammanhang. Svenska arbetsgivareföreningen kan inte godta den enligt föreningens me­ ning godtyckliga och olämpliga omfördelning av kostnaderna som före­ slagits. En ändring av grunderna för kostnadsfördelningen anses under alla omständigheter vara en så genomgripande reform, att den förutsätter en parlamentarisk utredning. Den måste vidare ses i samband med skatte­ systemets utformning i stort. Föreningen erinrar om att den principiella diskussion om avgifts- och skattesystemets utformning, som inleddes av allmänna skatteberedningen, ännu inte slutförts. En dylik diskussion är avmånga skäl nödvändig, och föreningen beklagar att man söker förskjuta förutsättningarna härför genom förslag av den art som nu framlagts. I fråga om detaljerna i det föreslagna finansieringssystemet framhåller ar­ betsgivareföreningen, att någon motivering inte anförts till stöd för utta­ landet i promemorian att löntagarnas avgifter och statsbidraget i princip inte bör påverkas av reformen. Vidare framhålls att karenstidsreformen tillför försäkringen ett nytt moment, som gör den mer utsatt tör missbruk än tidigare. Därigenom ökas inte blott de egentliga försäkringsutgifterna utan också frånvarokostnaderna för företagen. Föreningen anser det rim­ ligt, att detta moment finansieras med egenavgifter. Föreningen anser slut­ ligen att anledning helt saknas att ålägga arbetsgivarna alt bidra med ytter­ ligare 166 milj. kr. för finansiering av sjukvårdsersättningen — en del avförsäkringen för vilken reformen inte medför några kostnadsökningar — och därigenom frångå nuvarande principer för finansiering av sjukförsäk­ ringen. Sveriges hantverks- och industriorganisation kan inte acceptera de i promemorian förordade fördelningsgrunderna. Organisationen vänder sig mot dels de föreslagna nya grunderna för finansiering av sjukvårdsersätt-

106 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

ningen, dels den ändrade fördelningen av kostnaderna för löntagarnas tilläggssjukpenningförsäkring. Sveriges köpmannaförbund anser det rim­ ligt, att kostnaderna för de förbättrade sjukförmånerna till största delen tas ut i form av egenavgifter för de försäkrade. En höjning av arbetsgivar­ avgifterna kan nämligen komma att ytterligare befästa föreställningen om sjukvården såsom något man får gratis och därigenom än mera förlänga de långa köerna på många vårdområden. Därtill kommer den begränsning av utrymmet för löneförhöjningar som höjda arbetsgivaravgifter sannolikt medför. Svensk industriförening anser att varje ytterligare ökning av före­ tagens kostnader för de anställdas sociala förmåner kan medföra allvarliga konsekvenser för landets näringsliv och därigenom även för samhällseko­ nomin och vill bestämt motsätta sig att företagen belastas med ytterligare avgifter. RLF framhåller, att förslaget medför mycket betydande kostnads­ ökningar som till övervägande delen läggs på arbetsgivarna. En sådan kostnadsbelastning av näringslivet är i nuvarande läge mycket betänklig och dess verkningar utgör ett starkt skäl för att inte nu forcera fram den före­ slagna reformen. Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden har ingenting att erinra mot de föreslagna reglerna om avgiftsberäkningen.

Administrationsfrågor och ikraftträdande Riksförsäkringsverket räknar med att karenstidsreformen kommer att medföra en avsevärd ökning av antalet sjukpenningfall. Dessa uppgår f. n. till ca 3 miljoner om året, varav flertalet omfattar sjukperioder om högst sju—åtta dagar. Det torde enligt verkets mening vara realistiskt att räkna med en fördubbling, ja kanske t. o. m. en tredubbling av antalet fall. Att allt detta jämte sättet för försäkringsfallens prövning kommer att med­ föra en hård belastning för försäkringskassorna är uppenbart. Man torde därför vara nödsakad att räkna med att under en övergångstid allvarliga svårigheter kan uppkomma för vissa kassor att på ett önskvärt sätt fullgöra sina åligganden. Verket anser att kontrollverksamheten i kassorna måste utökas betydligt och att förtroendeläkarnas insatser kommer att bli särskilt betydelsefulla, varför en förstärkning av denna läkarexpertis hos kassorna blir nödvändig. De föreslagna lagändringarna kommer att medföra ett be­ tydande merarbete för försäkringskassorna inte endast i samband med ikraftträdandet utan även i fortsättningen. Utgår man från antagandet att antalet sjukpenningfall kommer att öka med omkring 100 %, kan antalet an­ ställda i försäkringskassorna, som f. n. uppgår till ca 7 500, uppskattnings­ vis komma att behöva ökas med inemot 1 000. Detta medför rekryteringssvårigheter och andra problem. Även riksförsäkringsverket torde bli i be­ hov av förstärkning. Med hänsyn till administrationssvårigheterna skulle det enligt verkets mening vara en given fördel, om lagändringarna kunde anstå till en senare tidpunkt än den 1 januari 1967. En lagändring av ifråga­

Kungi. Maj:ts proposition nr 113 år 1966 107

varande slag bör dock helst träda i kraft vid ett kalenderårsskifte. Med hänsyn till svårigheterna att hinna rekrytera och utbilda personal, skaffa lokaler, maskinella hjälpmedel o. d. anser Försäkringskasseförbundet att det för försäkringskassorna är angeläget att reformen får anstå till den 1 juli 1967. Flera andra remissinstanser, bland dem Svenska arbetsgivare­ föreningen, Svenska försäkringsbolags riksförbund och försäkringsinspektionen, berör administrations- och kontrollproblemen. Inspektionen anser att det inte finns någon grund för uttalandet i promemorian att förvaltnings­ kostnaderna inte nämnvärt påverkar den totala kostnadsberäkningen. En­ ligt all erfarenhet bör man enligt inspektionens mening räkna med att för­ valtningskostnaderna blir avsevärda på grund av den stora ökning av an­ mälningar, registreringar och utbetalningar som följer av karenstidsrefor­ men. Därtill kommer kostnaden för en väsentligt utbyggd sjukkontroll.

108 Kungl. Maj.ts proposition nr J13 år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 31 mars 1966.

Närvarande: f. d. justitierådet L ind , justitierådet Y. S öderlund , regeringsrådet Å björnsson , justitierådet B runnberg .

Enligt lagrådet den 30 mars 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 18 mars 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om all­ män försäkring. Förslaget, som finns bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av hovrättsassessorn N. O. Wentz.

Lagrådet, som icke haft att bedöma de samhällsekonomiska konsekven­ serna av den föreslagna reformen, lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966 10 ‘)

Utdrog av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den 1 april 1966.

Närvarande: Statsministern E rlander , statsråden S träng , A ndersson , L indström , K ling ,

E denman , J ohansson , H ermansson , H olmqvist , A spling , P alme , S ven -

E ric N ilsson , L undkvist , G ustafsson .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Aspling, lagrådets den 31 mars 1966 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 18 mars 1966 remitterade förslaget till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om all­ män försäkring. Föredraganden upplyser att lagrådet lämnat förslaget utan erinran och anför. I prop. 1966: 1 (bil. 7 s. 24) har anslaget till bidrag till sjukförsäkringen för budgetåret 1966/67 i avvaktan på särskild proposition preliminärt be­ räknats till 455 milj. kr. Statens kostnader för bidrag till sjukförsäkringen uppgick år 1964 till ca 400 milj. kr. Med beaktande av dels befolkningsut­ vecklingen, dels en erfarenhetsmässig ökning av kostnaderna för sjukvårdsersättningen kan statsbidraget för åren 1966 och 1967 med gällande bestäm­ melser beräknas till ca 445 resp. 460 milj. kr. Enligt samma beräknings­ grunder i fråga om befolkningsutvecklingen in. m. men med tillämpning av de fr. o. m. år 1967 föreslagna förmåns- och finansieringsreglerna skulle statsbidraget för år 1967 uppgå till ca 465 milj. kr. Anslagsbehovet för budgetåret 1966/67 kan med ledning härav beräknas till avrundat 455 milj. kr. Jag föreslår att anslaget för nästa budgetår uppförs med detta belopp. I detta sammanhang vill jag anmäla att basbeloppet för maj 1966 lastställts till 5 500 kr. Övre gränsen för avgiftsuttag till ATP och till sjukför­ säkringen enligt förslaget kommer med detta basbelopp att ligga vid 41 250 kr. Under åberopande av det anförda hemställer föredraganden, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår riksdagen att dels anta det i det föregående nämnda förslaget till lag angående ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring, dels anta de vid statsrådsprotokollet den 18 mars 1966 fogade förslagen till

110 Kungl. Maj.ts proposition nr 113 år 1966

1) förordning om ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen den 18 de­ cember 1959 (nr 555) angående redares avgifter i vissa fall enligt lagen om allmän försäkring, 2) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 18 maj 1956 (nr 293) om ersättning åt smittbärare, 3) förordning angående ändrad lydelse av 28 § 2 mom. förordningen den li december 1956 (nr 629) om erkända arbetslöshetskassor, 4) förordning om ändrad lydelse av 2 § förordningen den 22 april 1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift, dels ock för budgetåret 1966/67 under femte huvudtiteln anvisa till Bidrag till sjukförsäkringen ett förslagsanslag av 455 000 000 kr. Med bifall till vad föredraganden sålunda med instäm­ mande av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen skall avlåtas pro­ position av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

J. P. Wieselgren