('med förslag till lag an\xad gående ändring i lagen den 3 januari 1917 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 1

N:o 178.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag an­ gående ändring i lagen den 3 januari 1917 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, m. m.; given Stockholms slott den 27 mars 1953.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj :t härmed

dels jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid

fogat förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

dels ock lämna riksdagen tillfälle att avgiva yttrande angående den av

föredragande departementschefen förordade samordningen av den all­ männa sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen ävensom rörande de av departementschefen angivna huvudgrunderna för tillhandahållande av läkemedel.

GUSTAF ADOLF.

(L. S.)

/ G. E. Sträng.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås, att den av statsmakterna år 1946 beslutade men sedermera uppskjutna sjukförsäkringsreformen skall sättas i kraft den 1 januari 1955. Reformen anses emellertid böra ges ett i betydelsefulla hän­ seenden annat innehåll än som tidigare bestämts. I förslaget uppdrages vidare riktlinjer för en ny obligatorisk yrkesskadeförsäkring, avsedd att fr. o. in. den 1 januari 1955 ersätta den nuvarande försäkringen för olycks­ fall i arbete och för vissa yrkessjukdomar. Den nya yrkesskadeförsäkrings­ lagen förutsättes skola framläggas för nästa års riksdag. Enligt den år 1946 antagna lagen om allmän sjukförsäkring beslår sjukpenningförsäkringen av en obligatorisk bottenförsäkring och en frivillig försäkring såsom komplement därtill. I den obligatoriska försäkringen ut-

1 -—Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 178.

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

gör sjukpenningen för den arbetsföra vuxna befolkningen i regel 3: 50 kr. om dagen. De gifta hemmakvinnorna skall dock, såsom familjeförsäkrade, erhålla 1: 50 kr. om dagen. Nu föreslås övergång till ett system där sjukpenningen fastställes i för­ hållande till arbetsinkomstens storlek. Alla som fyllt 16 år och har en års­ inkomst av förvärvsarbete om minst 1 200 kr. skall försäkras för en grundsjukpenning av 3 kr. om dagen. Samma sjukpenning skall tillkomma hemmakvinnorna. För dessa föreslås systemet med familjeförsäkring slopat. För löntagarna, d. v. s. de som är i annans tjänst, föreslås grundsjukpen­ ningen obligatoriskt påbyggd med eu tilläggssjukpenning, om vederbörandes inkomst av tjänst uppgår till minst 1 800 kr. om året. Sjukkassorna skall inplacera dessa försäkrade i olika sjukpenningklasser allt efter storleken av sådan inkomst. Tilläggssjukpenningen i dessa klasser föreslås variera mellan 1 och 17 kr. om dagen. För löntagarna kommer således sjukpen­ ningen att i regel variera mellan 3 och 20 kr. Maximibeloppet föreslås till­ komma den vars årsinkomst av tjänst uppgår till 14 000 kr. Efter 90 dagar anses viss reduktion av sjukpenningen böra ske, dock ej i de lägre klasserna. För dem som har barn föreslås sjukpenningen kompletterad med vissa barntillägg. För de egna företagarna och över huvud i syfte att täcka annan arbets­ inkomst än inkomst av tjänst föreslås en frivillig sjukpenningförsäkring, som skall ge möjlighet till försäkring av samma omfattning som enligt den obligatoriska tilläggsförsäkringen. Vidare föreslås en frivillig sjuk­ penningförsäkring för studerande. Även i fråga om sjukvårdsförsäkringen föreslås förändringar. Sålunda anses sjukkassorna böra utge ersättning även för de försäkrades utgifter för sjukhusvård. Frågan om den fria sjukhusvården -— varom princip­ beslut fattades år 1946 — löses härigenom i väsentlig mån inom försäk­ ringens ram. Sjukvårdsförsäkringen anses vidare böra i huvudsak finan­ siera den år 1946 beslutade läkemedelsreformen. Enligt de nu för denna reform uppdragna riktlinjerna skall vissa livsviktiga läkemedel utlämnas helt fritt å apoteken, medan andra på läkarrecept utlämnade läkemedel skall rabatteras med en tredjedel. Närmare förslag rörande ifrågavarande spörs­ mål skall underställas 1954 års riksdag. Den sålunda ändrade allmänna sjukförsäkringen föreslås skola för en tid av 90 dagar reglera även sjukdomsfall, som föranletts av olycksfall i arbete eller eljest av yrkesskada. Under denna s. k. samordningstid skall alltså sjukkassorna lämna hjälp också vid yrkesskada. Även under samordningstiden anses emellertid yrkesskadeförsäkringen böra ersätta utgifter för proteser, tandvård in. in. Mer än 90 % av yrkesskadorna torde komma att helt regleras av sjukkassorna. Kostnaderna för den nya sjukförsäkringen föreslås fördelade mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten.

Kangl. Maj:Is proposition nr 178. 3

De försäkrades årsavgifter till den obligatoriska sjukförsäkringen beräk­ nas genomsnittligt för enbart sjukvårdsförsäkring till 23 kr., för dylik för­ säkring och försäkring för grundsjukpenning till 48 kr. och för angivna försäkringsskydd jämte försäkring för en tilläggssjukpenning om 11 kr. (d. v. s. en sammanlagd sjukpenning om 14 kr.) till omkring 114 kr. Den genomsnittliga årsavgiften för dem som tillhör högsta sjukpenningklassen beräknas till omkring 150 kr. Sammanlagt beräknas de försäkrades årliga avgifter uppgå till ca 328 milj. kr. Arbetsgivarnas årsbidrag, som föreslås utgöra 1,1 % av de lönebelopp som ligger till grund för beräkning av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen, beräknas till ca 198 milj. kr. Statens bidrag till den obligatoriska sjukförsäkringen beräknas till ca 212 milj. kr., bortsett från ett beräknat bidrag å 6 milj. kr. till den frivilliga försäkringen. Procentuellt fördelar sig de årliga totalkostnaderna för den obligatoriska

sjukförsäkringen, 738 milj. kr., med 44 % på de försäkrade, 27 % på arbets­

givarna och 29 % på staten. Den kostnadsökning för statsverket, som blir en följd av sjukförsäkringsreformens genomförande, anses ej kunna täckas utan att inkomsterna av skattemedlen ökas. Frågan om de åtgärder, som i detta syfte kan bli erforderliga, skall föreläggas nästa års riksdag.

4 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Förslag

till

Lag angående ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Härigenom förordnas, dels att 4—19, 21—44, 47—54, 56, 58, 61, 71, 86,

106, 111, 113 och 115—117 §§, överskriften omedelbart före 118 § ävensom 118—124 §§ lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring1 skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att överskrifterna ome­ delbart före 15, 31, 35, 41 och 122 §§ skola utgå ur lagen, dels ock att

omedelbart före 13, 29, 30, 33, 38, 40, 121 och 123 §§ skola införas över­ skrifter av nedan angiven lydelse.

I denna lag förstås med I denna lag förstås med läkare: den som äger behörig­ läkare: den som äger behörig­ het att inom riket utöva läkar- het att inom riket utöva läkarkonsten; konsten; läkarvård: vård som medde­ läkarvård: vård som medde­ las av läkare, dock icke vård som las av läkare, dock icke vård som lämnas försäkrad, vilken är intagen lämnas försäkrad, vilken åtnjuter å sjukvårdsanstalt; sjukhusvård; sjukhusvård: vård som å sjukvårdsanstalt lämnas där intagen försäkrad ävensom vård å annan sjukvårdsinrättning, om vården beredes genom pensionsstyrelsens för­ sorg; sj u k vårdsanstalt: allmänt sjukvårdsanstalt: allmänt sjukhus ävensom annan sjukvårds­ sjukhus ävensom annan sjukvårds­ inrättning, till vars drift statsbidrag inrättning, som enligt av Konungen utgår; fastställd förteckning är att anse så­ som sjukvårdsanstalt jämlikt denna

lag;

allmänt sjukhus: sjuk­ allmänt sjukhus: s j ukvårdsinrättning, där vårdavgift å all- vårdsinrättning som tillhör staten

1 Senaste lydelse av 111 och 115—124 §§ se 1948: 733. Enligt lag den 8 december 1950

(nr 621) har förordnats att i stället för de tidpunkter, som angivas i 111 § samt 115—124 §§, skall gälla vad Konungen med riksdagen därom framdeles förordnar.

Kunyl. Maj.ts proposition nr 178. 5

man sal eller därmed likställt rum eller till vars drift statsbidrag utgår icke må uttagas eller må uttagas en­ eller som drives av landsting eller dast för den som icke tillhör sjuk­ stad, som ej deltager i landsting, och vårdsområdet, dock icke sjukvårds­ ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt inrättning som är anordnad vid fat- ävensom sjukvårdsinrättning vartigvårdsanstalt; över pensionsstyrelsen förfogar för sin sjukvårdande verksamhet; hemortss jukhus: allmänt hemortssjukhus: allmänt sjukhus, drivet av det landsting eller sjukhus, drivet av det landsting eller den kommun, inom vars område för­ sådan i landsting ej deltagande stad, säkrad är bosatt. inom vars område försäkrad är bo­ satt. När nedan-------------—--------- inri ad, centralsjukkassa.

5 §• 5 §• Varje svensk------------ — — — — — — denna lag. Vad nu----------------- —--------- ------- i riket. Annan än försäkringspliktig må ej Försäkringspliktig enligt denna vara medlem i allmän sjukkassa. lag är ej a) den som åtnjutit sjukhusvård un­

6 §.

der minst sjuhundratrettio dagar i Försäkringsplikt åvilar ej gift följd, så länge sjukhusvård därefter kvinna, vars man är försåkringsplik- pågår; tig, såframt makarna sammanleva b) den som är omhändertagen å an­ och hennes årsinkomst av förvärvs­ stalt för obildbara sinnesslöa; arbete ej uppgår till ettusen kronor. c) den som är intagen i fångvårds- Från försäkringsplikt undantagas eller tvångsarbetsanstalt för tid, som vidare kan antagas komma att omfatta a) den som vårdats å sjukvårdsan- minst två år; stalt under minst sjuhundratrettio d) därest Konungen eller efter Ko­ dagar i följd, så länge vården å an­ nungens bemyndigande tillsynsmyn­ stalten därefter pågår; digheten så bestämmer, den som är b) den som är omhändertagen å an­ sjukförsäkrad enligt utländsk lag. stalt för obildbara sinnesslöa; Annan än försäkringspliktig må c) den som är intagen i fångvårds- ej vara medlem i allmän sjukkassa. eller tvångsarbetsanstalt för tid, som kan antagas komma att omfatta minst två år; d) därest Konungen eller efter Ko­ nungens bemyndigande tillsynsmyn­ digheten så bestämmer, den som är sjukförsäkrad enligt utländsk lag.

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Varje medlem i allmän sjukkassa Varje medlem i allmän sjukkassa är sjukvårdsförsäkrad. På är sjukvårdsförsäkrad. På grund av sådan försäkring är jämväl grund av sådan försäkring är jämväl famil jemedlem s jukvärds försäkrad, i riket bosatt barn till medlemmen såframt ej beträffande denne före­ sjukvårdsförsäkrat intill utgången ligger fall, som i 6 § andra stycket av den kalendermånad, varunder det avses. fyller sexton år, såframt ej beträf­ Barn, som ej uppnått den ålder, fande barnet föreligger fall, som i varmed följer försäkringsplikt, och 5 § tredje stycket avses. Med sjuksom icke är att anse såsom familje­ kassemedlems egna barn likställas medlem är ändock sjukvårdsförsäk­ adoptivbarn och fosterbarn ävensom rat, såframt försäkringsplikt förele­ barn, adoptivbarn och fosterbarn till gat om barnet haft nämnda ålder. medlemmens make. Vad nu är sagt om barn och adoptivbarn gäller dock S §. ej, där vårdnaden om barnet till­ Med familjemedlem förstås kommer annan än sjukkassemed­ dels hustru till medlem i allmän lemmen eller make, med vilken den­ sjukkassa, därest hon ej själv är ne sammanlever. Fosterbarn må icke medlem i sådan kassa, dels ock barn anses såsom barn till annan än till sjukkassemedlem intill utgången barnafostraren. av den kalendermånad, varunder Därest enligt de i första stycket barnet fyller sexton år. Med egna givna reglerna barn skulle bliva barn likställas adoptivbarn och fos­ sjukvårdsförsäkrat genom makars terbarn ävensom barn, adoptivbarn försäkring, skall barnet anses vara och fosterbarn till medlemmens försäkrat allenast såsom barn till make. Vad nu är sagt om barn och mannen. Sjukkassan må dock efter adoptivbarn gäller dock ej, där vård­ framställning av makarna medgiva, naden om barnet tillkommer annan att barnet i stället skall vara sjuk­ än sjukkassemedlemmen eller make, vårdsförsäkrat såsom barn till hust­ med vilken denne sammanlever. run. Sådant medgivande må lämnas Fosterbarn må icke anses såsom fa­ allenast, såframt hustruns årsin­ miljemedlem till annan än barna- komst av förvärvsarbete överstiger fostraren. mannens årsinkomst av dylikt ar­ Därest enligt de i första stycket bete, och gäller från och med in­ givna reglerna barn skulle bliva att gången av kalendermånaden näst anse såsom familjemedlem till ma­ efter den, varunder tillståndet läm­ kar, skall barnet betraktas såsom fa­ nats, intill dess kassan annorlunda miljemedlem allenast till mannen. bestämt. Sjukkassan må dock efter framställ­ Fosterbarn skall anses såsom så­ ning av makarna medgiva, att bar- dant intill utgången av den kalen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 7

medgivande må lämnas allenast, så­ Barn, som ej uppnått den ålder, framt hustruns årsinkomst av för­ varmed följer försäkringsplikt, och värvsarbete överstiger mannens års­ som icke är försäkrat på grund av inkomst av dylikt arbete, och gäller vad ovan sägs, är ändock sjukvårdsfrån och med ingången av kalender­ försäkrat, såframt försäkringsplikt månaden näst efter den, varunder förelegat om barnet haft nämnda tillståndet lämnats, intill dess kas­ ålder. san annorlunda bestämt. Fosterbarn skall anses såsom fa­ miljemedlem intill utgången av den kalendermånad, varunder det fyller sexton år. 9 §■ 7 §■ Sjukkassemedlem, vars årsin­ Sjukkassemedlem, vars årsinkomst komst av förvärvsarbete uppgår av förvärvsarbete uppgår till minst till minst sexhundra kronor, skall ettusentvåhundra kronor, skall vara vara sjukpenningförsäkrad. sj ukpenningf örsäkrad. Hustru, som är familjemedlem och Sjukkassemedlems hustru, som ej fyllt sextiosju år, är sjukpenning­ sammanlever med sin man och försäkrad, oavsett huruvida hennes själv är medlem i allmän sjukkassa man är sjukpenningförsäkrad eller men vars årsinkomst av förvärvs­ ej, såframt icke beträffande henne arbete ej uppgår till ettusentvå­ föreligger fall, som i 6 § andra styc­ hundra kronor, år jämväl sjukpen­ ket avses, eller till henne utgår folk­ ningförsäkrad, dock ej för längre pension eller hennes make för henne tid än till och med den månad, var­ uppbär hustrutillägg till folkpension. under hon fyller sextiosju år, och ej heller för tid efter utgången av den månad, varunder hon börjat uppbära folkpensionsförmån i an­ nan form än ålderspension, så länge förmånen åtnjutes. Avlider make till hustru, som i andra stycket avses, skall utan hin­ der därav försäkringen bestå intill utgången av tredje kalendermåna­ den efter den, dä mannen avlidit. Annan än i första stycket avses Annan än i denna paragraf avses må ej vara sjukpenningförsäkrad. må ej tillhöra den obligatoriska sjuk penning försäkringen.

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

10 §. 8 §.

Med årsinkomst — —------------------ såsom förvärvsarbete. Utgöres inkomst-------------—--------- kommunal inkomstskatt. Inkomst av--------—-------------- annans räkning. Beräkning av årsinkomst av för­ Beräkning av årsinkomst av för­ värvsarbete skall, där förhållandena värvsarbete skall, där förhållandena ej eljest äro kända för sjukkassan, ej eljest äro kända för sjukkassan, grundas på de upplysningar, som grundas på de upplysningar, som kassan kan inhämta av den försäk­ kassan kan inhämta av den försäk­ rade eller dennes arbetsgivare eller rade eller dennes arbetsgivare eller som må kunna framgå av den upp­ som må kunna framgå av den upp­ skattning, soili vid senaste taxering skattning, som vid senaste taxering

gjorts av den försäkrades inkomst av gjorts av den försäkrades inkomst. rörelse, tjänst eller tillfällig förvärvs­ Med årsinkomst av tjänst verksamhet. avses sådan årsinkomst av förvärvs­ arbete, som arbetstagare kan anta­ gas komma att tills vidare åtnjuta i allmän eller enskild tjänst.

11 §■ 9 §. Försäkringspliktig skall-------- — —--------- försäkringsplikt inträder. Medlem i--------—-------------- den senare. Sjukvårdsersättning till barn, som Sjukvårdsersättning till barn, som

i 7 § andra stycket avses, utgives av i 6 § sista stycket avses, utgives av

sjukkassan för den kommun, där sjukkassan för den kommun, där barnet är bosatt. barnet är bosatt.

12 §. 10 §.

Inträder försäkringsplikt för barn, Inträder försäkringsplikt för nåsom dittills varit att räkna såsom fa- gon, som dittills varit försäkrad såmiljemedlem, skall sjukkassa in- som barn, skall sjukkassa inskriva

skriva den försäkringspliktige så- den försäkringspliktige såsom medsom medlem i kassan. lem i kassan. Då försäkringsplikt — — •— -------------försäkringspliktens uppkomst. Ändå att —----------------------- inskrivning sker. Så snart---------------------------- försäkringspliktens upphörande.

13 §. 11 §■

Sjukkassa skall i samband med Sjukkassa skall i samband med inskrivning av medlem besluta, hu­ inskrivning av medlem besluta hu­ ruvida denne skall vara sjukpen- ruvida denne skall vara sjukpen-

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 9

till dess kännedom kommit, att med­ vara fallet, vilken sjukpenningklass

lems årsinkomst av förvärvsarbete han skall tillhöra. Kassan skall ock,

undergått ändring av betydelse för när till dess kännedom kommit, sjukpenningförsäkringen, utan dröjs­ att medlems årsinkomst av tjänst mål meddela det beslut, som därav eller annat förvärvsarbete undergått påkallas. ändring av betydelse för sjukpen­ ningförsäkringen, utan dröjsmål meddela det beslut, som därav på­ kallas. Ändring av medlems sjukpenning­ försäkring till följd av beslut, som avses i första stycket andra punkten, må ej ske förrän vid det månads­ skifte, som inträffar närmast efter det beslutet härom fattats. Därest medlems sjukpenningförsäkring el­ jest skall ändras, skall, om ej annat följer av vad i 7 § tredje stycket sägs, ändringen ske vid månadsskif­ tet närmast efter det anledning till ändringen uppkommit. Under tid, då sjukpenningförsäk- Under tid, då sjukpenningförsäkrad medlem lider av sjukdom, som rad medlem lider av sjukdom, som i 21 § avses, må han icke uteslutas i 21 § avses, må hans sjukpenning­ frun sjukpenningförsäkringen, förr­ försäkring icke ändras, förrän hans än hans rätt till sjukpenning upp­ rätt till sjukpenning upphört till hört till följd av vad i 27 § stadgas. följd av vad i 29 § stadgas. Beslut angående medlems sjuk­ penningförsäkring skall skriftligen delgivas denne.

u §. 12 §. Blir den — — — ----------------- — ■— den senare. Vad i----------------- ----------------- — om flyttningen. I fall, — — — — ----------------- — annat föreskrivits.

Sjukvurdsförsäkringen. Sjukvårdsför säkringen. It §. 13 §. Envar försäkrad äger i enlighet Envar försäkrad äger i enlighet med vad nedan sägs rätt till ersätt­ med vad nedan sägs rätt till ersätt­ ning för utgifter för läkarvård och ning för utgifter för läkarvård och

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

i samband därmed företagna resor sjukhusvård ävensom i samband ävensom, där han för sjukdom in­ därmed företagna resor. tagits å sjukvårdsanstalt, för resan dit och åter.

16 §. U §. Ersättning för — — ■—- — — - av sjukpenning.

Såsom utgifter för läkarvård skola anses jämväl utgifter för tandläkar­ vård, avseende sådan behandling, som angives i en av Konungen fast­ ställd förteckning och som meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarliögskola eller allmänt sjukhus.

Taxa, som i första stycket sägs, Taxa, som i första stycket sägs, skall avse sådan vård — däri inbe­ skall avse sådan vård — däri inbe­ gripen röntgen- och annan under­ gripen röntgen- och annan under­ sökning — som kan meddelas av sökning -— som kan meddelas av varje läkare, så ock röntgenunder­ varje läkare, så ock röntgenunder­ sökning samt röntgen- och radium­ sökning samt röntgen- och radium­ behandling, som utföres av därför behandling, som utföres av därför

särskilt utbildad läkare. särskilt utbildad läkare, ävensom tandläkarvård, varom i andra styc­ ket förmäles.

Är uppenbart att försäkrad vid Är uppenbart att försäkrad vid

samma sjukdomsfall utan fog sökt samma sjukdom utan fog sökt mer

mer än en läkare eller att läkare an­ än en läkare eller att läkare anli­ litats vid flera tillfällen än som va­ tats vid flera tillfällen än som va­ rit behövligt, utgår ersättning alle­ rit behövligt, utgår ersättning alle­ nast för den vård, som lämnats av nast för den vård, som lämnats av den först rådfrågade läkaren, eller den först rådfrågade läkaren, eller för de besök, som skäligen varit be­ för de besök, som skäligen varit be­ hövliga. Har försäkrad, oaktat han hövliga. Har försäkrad, oaktat han uppenbarligen utan risk för försäm­ uppenbarligen utan risk för försäm­ ring av hälsotillståndet kunnat be­ ring av hälsotillståndet kunnat be­ söka läkare, påkallat besök av lä­ söka läkare, påkallat besök av lä­ kare i sin bostad eller annorstädes, kare i sin bostad eller annorstädes, må ersättningen nedsättas till be­ må ersättningen nedsättas till be­ lopp, som av sjukkassan skulle hava lopp, som av sjukkassan skulle hava utgivits för läkarvård ävensom i re- utgivits för läkarvård ävensom i re-

sekostnadsersättning enligt 17 § för sekostnadsersättning enligt 16 § för

det fall att den försäkrade besökt det fall att den försäkrade besökt läkaren. läkaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 11

Ersättning för utgifter för sjuk­

hus v å r d, som på grund av sjuk-

dom varit erforderlig, utgår,

då vården beretts å hemortssjuk-

hus, med belopp, som motsvarar den

för sådan vård vid sjukhuset tilläm­

pade avgiften å allmän sal,

då erforderlig vård ej kunnat be­

redas å hemortssjukhus eller beho­

vet av sjukhusvården uppkommit

utanför det landstingsområde eller

sådan i landsting ej deltagande stad,

dår den sjuke är bosatt, och den

sjuke med anledning härav måst in­

tagas å annat allmänt sjukhus, med

belopp, som motsvarar den lägsta

avgift, mot vilken den sjuke kunnat

erhålla vården å sjukhuset,

då vården annorstädes ån å all­

mänt sjukhus beretts genom pen-

sionsstyrelsens försorg, med belopp,

som motsvarar den lägsta för sådan

vård utgående avgiften, samt

i övriga fall med belopp, motsva­

rande den lägsta avgift, mot vilken

den sjuke kunnat erhålla vården å

allmän sal vid hemortssjukhus, läm­

pat för sjukdomens behandling.

Konungen äger fastställa taxa för

beräkning av ersättning, som i första

stycket avses. Har sådan taxa fast­

ställts, utgår ej ersättning för be­

lopp, varmed vårdavgiften överstiger

i taxan angivet belopp.

gad till ersättning för utgifter för gad till ersättning för utgifter för läkarvård, skall ersättning utgåjäm- läkarvård, skall ersättning utgå jäm­ väl för utgifterna för r e s o r till väl för utgifterna för r e s o r till

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

och från läkaren, dock endast och från läkaren, dock endast såframt resekostnaden överstiger tre såframt resekostnaden överstiger kronor för varje läkarbesök. Därvid fyra kronor för det första besöket ersättes hela den överskjutande kost­ hos läkaren och en krona för varje naden, om försäkrad efter hänvis­ följande besök (återbesök). Därvid ning av läkare sökt läkarvård vid ersättes hela den överskjutande närmaste allmänna sjukhus, där kostnaden, om försäkrad efter hän­ vården kunnat meddelas. I annat visning av läkare sökt läkarvård vid fall utgår ersättning med tre fjärde­ närmaste allmänna sjukhus, där delar av den överskjutande kostna­ vården kunnat meddelas. I annat den, dock må högre belopp ej ut­ fall utgår ersättning med tre fjärde­ givas än som skulle hava utgått vid delar av den överskjutande kostna­ besök hos den provinsialläkare eller den; dock må högre belopp ej ut­ stadsläkare, inom vars distrikt den givas än som skulle hava utgått vid försäkrade vistas. besök hos den provinsialläkare eller stadsläkare, inom vars distrikt den försäkrade vistas, och skall vid åter­ besök försäkrad svara för högst två kronor. Ersättning, som - utom riket. Om försäkrads - hans följeslagare. Vid tandläkarvård, som i 14 § av­ ses, skall vad i denna paragraf sägs om läkarvård äga motsvarande tilllämpning.

18 §. 17 §. Har försäkrad åtnjutit sjukhus­ vård, som på grund av sjukdom varit erforderlig, skall enligt vad nedan sägs ersättning utgå jämväl för utgifterna för resor till och från sjukvårdsinrätt­ ningen. Utgifter för försäkrads resa för Utgifter för försäkrads resa för intagning å sjukvårdsan- intagning å sjukvårdsinrättning er­ s t a 11 ersättas högst med belopp, sättas högst med belopp, som mot­ som motsvarar kostnaden för resa svarar kostnaden för resa till när­ till närmaste allmänna sjukhus, där maste allmänna sjukhus, där erfor­ erforderlig vård kunnat beredas, derlig vård kunnat beredas, eller, eller, om den sjuke intagits å hem- om den sjuke intagits å hemortsortssjukhus och behovet av sjuk- sjukhus och behovet av sjukhus-

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 13

husvård uppkommit vid vistelse vård uppkommit vid vistelse inom inom sjukvårdsområdet eller därtill sjukvårdsområdet eller därtill grän­ gränsande kommun, högst med be­ sande kommun, högst med belopp, lopp, som motsvarar kostnaden för som motsvarar kostnaden för resa resa till närmaste hemortssjukhus, till närmaste hemortssjukhus, där där erforderlig vård kunnat beredas. erforderlig vård kunnat beredas. Utgifter för försäkrads åter­ Utgifter för försäkrads återresa

resa från sjukvårdsan- från sjukvårdsinrättningen ersättas s t al t e n ersättas endast i den mån endast i den mån de överstiga fyra de överstiga tre kronor. Ersättning kronor. Ersättning för återresa ut­

för återresa utgår icke, om behovet går icke, om behovet av sjukhus­ av sjukhusvård uppkommit under vård uppkommit under det försäk­ det försäkrad vistats utom det län, rad vistats utom det län, inom vil­ inom vilket han är bosatt, och han ket han är bosatt, och han i anled­

i anledning därav intagits å sjuk- ning därav intagits å sjukvårdsin­ vårdsanstalt belägen utom nämnda rättning belägen utom nämnda län.

län. Kostnad för återresa må ej be­ Kostnad för återresa må ej beräk­

räknas högre än för resa från sjuk- nas högre än för resa från sjuk­ vårdsanstalten till den försäkrades vårdsinrättningen till den försäkra­

bostad. des bostad. Vid beräkning av ersättning, som Vid beräkning av ersättning som i denna paragraf avses, skall vad i i denna paragraf avses, skall vad i

17 § andra stycket a), b), c) och e) 16 § andra stycket a), b), c) och e)

är stadgat äga motsvarande tillämp­ är stadgat äga motsvarande tillämp­ ning. ning. Om försäkrads ålder eller till­ Om försäkrads ålder eller till­ stånd påkallar, att anhörig eller stånd påkallar, att anhörig eller annan följer honom vid intagning annan följer honom vid intagning

å sjukvårdsanstalt eller vid åter­ å sjukvårdsinrättning eller vid åter­

resa därifrån eller att vårdare där­ resa därifrån eller att vårdare där­ vid anlitas, skall ersättning utgivas vid anlitas, skall ersättning utgivas jämväl för följeslagarens resa eller jämväl för följeslagarens resa eller kostnaden för vårdare. Härvid skall kostnaden för vårdare. Härvid skall gälla, förutom vad ovan i denna gälla, förutom vad ovan i denna paragraf är stadgat, att ersättning paragraf är stadgat, att ersättning skall beräknas å den sammanlagda skall beräknas å den sammanlagda kostnaden för den försäkrade och kostnaden för den försäkrade och hans följeslagare eller vårdare samt hans följeslagare eller vårdare samt att ersättning för följeslagares rese­ att ersättning för följeslagares rese­ kostnad varje gång högst må utgi­ kostnad varje gång högst må utgi­ vas efter kostnaden för tur- och re­ vas efter kostnaden för tur- och re­ turresa. turresa.

14 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Bidrag till försäkrads sjukvård Sjukkassa må, med tillsynsmyn­ utöver vad som omfattas av den dighetens medgivande och enligt de obligatoriska sjukvårdsförsäkringen närmare föreskrifter som meddelas må ej avse annat än sjukgymnastik av tillsynsmyndigheten, besluta, att eller eljest behandling med bad, ersättning skall utgå för försäkrads massage, elektricitet eller hetluft kostnader för sjukgymnastik eller eller annan därmed jämförlig be­ eljest behandling med bad, massage, handling. elektricitet eller hetluft eller annan Förmån, som i första stycket sägs, därmed jämförlig behandling eller må beredas endast av centralsjuk­ för konvalescentvård. I sådant fall kassa, som därtill erhållit medgivan­ skall den obligatoriska sjukvårds­ de av tillsynsmyndigheten, och i en­ försäkringen i kassan omfatta åven lighet med de närmare föreskrifter, förmän, som avses med beslutet. som meddelas av tillsynsmyndig­ heten. Försäkring, som i denna paragraf avses, må omfatta även familjemed­ lem till sjukkassemedlem; och skall därvid vad i 47 § andra stycket sägs äga motsvarande tillämpning.

19 §. 19 §• Har kommun — — — — — - motsvarande kostnad. Allmän sjukkassa äger med ar­ betsgivare, som anordnar läkarvård eller vidtager andra sjukvårdande åtgärder så att kassans utgifter för s jukvårdsförsäkringen kunna an­ tagas minska, överenskomma om skälig gottgörelse för arbetsgivarens ifrågavarande kostnader. Överens­ kommelsen skall för att vara gällan­ de fastställas av tillsynsmyndig­ heten. Om redare för svenskt fartyg jäm­ Om redare för svenskt fartyg jäm­ likt sjömanslagen haft att vid sjö­ likt sjömanslagen haft att vid sjö­ mans sjukdom vidkännas kostnad mans sjukdom vidkännas kostnad som ovan i 16 —18 §§ avses, äger han som ovan i 14—18 §§ avses, äger han hos den sjukkassa, där sjömannen hos den sjukkassa, där sjömannen är försäkrad, erhålla gottgörelse för är försäkrad, erhålla gottgörelse för

Kungl. ]\Iaj:ts proposition nr 178. 15

kostnaden enligt bestämmelserna i kostnaden enligt bestämmelserna i denna lag; dock må ersättning utgå denna lag; dock må ersättning utgå högst med belopp, som skulle hava högst med belopp, som skulle hava utgivits, därest kostnaden uppkom­ utgivits, därest kostnaden uppkom­ mit vid den sjukes vistelse inom mit vid den sjukes vistelse inom sjukkassans verksamhetsområde. sjukkassans verksamhetsområde.

21 §. 21 §.

Sjukpenningförsäkrad medlem Sjukpenningförsäkrad medlem äger vid sjukdom, som förorsakar äger vid sjukdom, som förorsakar förlust av arbetsförmågan eller för förlust av arbetsförmågan, för varje vars botande den sjuke enligt läka­ dag rätt till hel sjukpenning. res föreskrift bör fullständigt av­ Förorsakar sjukdom, utan att hålla sig från arbete, för varje dag medföra förlust av arbetsförmågan, rätt till sj ukpenning med två nedsättning av denna med minst kronor för tiden till och med den hälften, skall halv sjukpen­ månad, varunder han fyller aderton ning utgivas. år, och för tiden från och med må­ naden näst efter den, varunder han fyller sextiosju är, samt med tre kro­ nor 50 öre för annan tid. Hustru, som är sjukpenningför­ säkrad i egenskap av familjemedlem, äger vid sjukdom som i första styc­ ket sägs rätt till sjukpenning med en krona 50 öre för dag. Såsom sjukdom skall anses jäm­ Såsom sjukdom skall anses jäm­ väl sådant tillstånd av arbetsoför­ väl sådant tillstånd av arbetsoför­ måga som förorsakats av sjukdom, måga eller nedsatt arbetsförmåga, för vilken sjukpenning utgivits, och som förorsakats av sjukdom, för vil­ som alltjämt kvarstår efter sjukdo­ ken sjukpenning utgivits, och som mens upphörande. alltjämt kvarstår efter sjukdomens upphörande. Vid bedömande — —■ — — — — vara arbetsoförmögen. Sjukkassa må, då skäl äro därtill, Sjukkassa må, då skäl äro därtill, påfordra att förlust av arbetsför­ påfordra att förlust eller nedsätt­ måga styrkes genom intyg av läkare. ning av arbetsförmåga styrkes ge­ nom intyg av läkare.

22 §.

Varje sjukpenningförsäkrad med­ lem är försäkrad för grundsju k-

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

penning. Hel grundsjukpenning

utgör tre kronor.

Sjukpenningförsäkrad medlem,

vars årsinkomst av tjänst uppgår till

minst ettusenåttahundra kronor,

skall härjämte vara försäkrad för

tilläggssju k penning, som

till storleken bestämmes av den

sjukpenningklass medlemmen till­

hör. Tillhörighet till högre sjukpen­

ningklass än den första är beroende

allenast av medlemmens årsinkomst

av tjänst.

Sjuk penningklasser na och belop­

pet av hel sjukpenning inom varje

klass framgå av följande tabell:

Årsinkomsten av De första 90 dagarna av en sjuk­ Följande dagar av' sjukperioden tjänst uppgår period för vilka sjukpenning utgår Sjukpenning- Grund- Tilläggs- Grund- Tilläggsklass men ej Summa till sjuk- sjuk- Summa sjuk- sjuknr till penning penning kr kr penning penning kr kr kr kr kr kr

kol. 1 kol. 2 kol. 3 kol. 4 kol. 5 kol. 6 kol. 7 kol. S kol. 9

1 800 3 3 3 _ 3

1

Halv sjukpenning utgör hälften av hel sjukpenning. Vid beräkning av den tid av nittio dagar, varefter tilläggssjukpenning utgår med lägre belopp i fjärde till och med trettonde sjukpenningklas­ serna, skall medräknas tid, för vil­ ken sjukpenning utgivits under de

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 17

sextio dagar, som närmast föregått

sjukperioden.

Såsom sjukperiod anses tid, var­

under försäkrad i oavbruten följd

lider av sjukdom, som i 21 § avses.

Sjukpenning utgår ej för tid då Sjukpenning utgår ej för tid då försäkrad försäkrad a) fullgör tjänstgöring såsom a) fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig; värnpliktig; b) är intagen i barnhem, skola b) är intagen i barnhem eller sko­ tillhörande barna- och ungdomsvår­ la tillhörande barna- och ungdoms­ den eller allmän uppfostringsanstalt; vården; c) är häktad eller intagen i fång­ c) är häktad eller intagen i fång­ vårds- eller tvångsarbetsanstalt; vårds- eller tvångsarbetsanstalt; d) vårdas å allmän alkoholistan­ d) vårdas å allmän alkoholistan­ stalt; stalt; e) i annat fall än ovan sagts av e) i annat fall än ovan sagts av annan orsak än sjukdom tagits i för­ annan orsak än sjukdom tagits i för­ var på det allmännas bekostnad. var på det allmännas bekostnad.

23 §. Till sjukpenningförsäkrad med­ lem, som år gift och sammanlever med sin make, skall utgivas make­ tillägg till sjukpenningen med två kronor för dag. Maketillägg ut­ går dock ej, där medlemmen uppbär hustrutillägg till folkpension eller maken fyllt sextiosju år. Är o båda makarna sjukpenningförsäkrade medlemmar, utgår make­ tillägg allenast till mannens sjuk­ penning, såframt ej sjukkassan efter framställning av makarna medgivit att maketillägg i stället skall utgivas till hustruns sjukpenning. Beträf­ fande sådant medgivande skall vad 1 8 § andra stycket är stadgat om där omförmålt medgivande äga mot­ svarande tillämpning. 2 — Bihang till riksdagens protokoll 19.13. 1 sand. AV 178.

18 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

24 §. 24 §. Har sjukpenningförsäkrad med­ Har sjukpenningförsäkrad med­ lem ett eller flera hemmavarande lem ett eller flera hemmavarande barn, vilka äro att anse såsom famil­ barn, vilka äro sjukvårdsförsäkrade jemedlemmar till den försäkrade, såsom barn till medlemmen, skall ut­ skall för varje sådant barn utgivas givas barntillägg till grund­ barntillägg till sjukpenningen sjukpenningen. Barntillägg till hel med 50 öre för dag. sjukpenning utgör en krona för ett eller två barn, två kronor för tre eller fyra barn samt tre kronor för fem eller flera barn, allt för dag. Barntillägg till halv sjukpenning utgår med hälften av belopp som nu sagts. Samma lag gäller, där sjukpen- Samma lag gäller, där sjukpen­ ningförsäkrad medlem har annat ningförsäkrad medlem har annat barn, som icke uppnått den ålder barn, som icke uppnått den ålder varmed följer försäkringsplikt, så­ varmed följer försäkringsplikt, så­ framt medlemmen är underhålls- framt medlemmen är underhållsskyldig beträffande barnet och på skyldig beträffande barnet och på sätt tillsynsmyndigheten föreskrivit sätt tillsynsmyndigheten föreskrivit styrker att underhållsskyldigheten styrker att underhållsskyldigheten fullgöres. Barntillägg må dock ej ut­ fullgöres. Barntillägg må dock ej ut­ givas för barn, som är att anse som givas för barn, som är sjukvårdsförfamiljemedlem till make med vilken säkrat såsom barn till make med vil­ medlemmen sammanlever. Ej heller ken medlemmen sammanlever. Ej må barntillägg utgå för tid, beträf­ heller må barntillägg utgå för tid, fande vilken annan jämlikt första beträffande vilken annan jämlikt stycket äger uppbära barntillägg för första stycket äger uppbära barntillbarnet. lägg för barnet. Till hustru, som är sjukpenning­ försäkrad i egenskap av familjemed­ lem, utgår barntillägg till sjukpen­ ningen med en krona för dag, så­ framt i hemmet finnes minst ett barn under tio år som också är att anse såsom familjemedlem. 25 §. 25 §. För tid, då sjukpenningförsäkrad För tid, då sjukpenningförsäkrad medlem åtnjuter sjukhusvård, skall vårdas å sjukvårdsanstalt, skall i i stället för sjukpenning utgivas stället för sjukpenning utgivas hempenning. hempenning. Hempenning utgår, dår ej annat Hempenning utgör två kronor om följer av vad nedan i tredje stycket

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 19

(Nuvarande lijdelse:) (Föreslagen lijdelse:) dagen för sjukpenningförsåkrad stadgas, för dag med belopp, mot­ medlem, vars sjukpenning är tre svarande den sjukpenning som el­ kronor 50 öre, samt en krona om jest skolat utgå, minskat med tre dagen för annan sjukpenningför- kronor dock med högst hälften av säkrad. Å hempenning skola utgivas sjukpenningens belopp. Minskning maketillägg och barntillägg enligt 23 som nu sagts skall intill ett belopp och 24 §§. I av en krona 50 öre för dag anses be­ löpa å grundsjukpenningen. Ä hem­ penning skall utgivas barntillägg en­ ligt vad i 24 § sägs. För kvinnlig medlem, som i hem­ met har minst ett barn under tio år vilket är sjukvårdsförsäkrat såsom barn till henne eller hennes make, skall hempenningen utgöra minst tre kronor för dag. Sådan medlem skall tillika äga uppbära barntillägg till hempenning med två kronor, så­ framt hon ej enligt 24 § är berätti­ gad till barntillägg med högre be­ lopp. I övrigt — —-------- — -— även hempenning.

26 §. 26 §. Sjukpenning må ej utgivas för de Sjukpenning må ej utgivas för de tre första dagarna vid varje sjuk­ tre första dagarna av varje sjuk­ domsfall, den dag då sjukdomsfallet period, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad, (karens­ inträffade inräknad, (karenstid) tid) och ej heller för tid, innan an­ och ej heller för tid, innan anmälan mälan om sjukdomsfallet gjorts hos om sjukdomsfallet gjorts hos sjuk­ sjukkassan, där det ej är uppenbart kassan, där ej hinder mött för sådan att hinder mött för sådan anmälan. anmälan eller eljest särskilda skäl Kar ens tid tillämpas ej när sjuk­ föranleda att sjukpenning bör utgå. domsfall inträffar inom nittio dagar Vid karenstidens beräkning skola, efter den sista dag, för vilken sjuk­ därest sjukperiod börjar inom tjugu penning utgivits. dagar efter föregående sjukperiods slut, de båda perioderna anses såsom en sjukperiod. Karenstid tillämpas ej, när den försäkrade vid sjukperiodens början äger uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa.

20 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Sjukpenning samt make- och Sjukpenning jämte barntillägg må

barntillägg må skäligen nedsättas skäligen nedsättas eller helt indra­ eller helt indragas, såframt för­ gas, såframt försäkrad säkrad a) ådragit sig sjukdomen vid för­ a) ådragit sig sjukdomen vid för­ övande av handling, för vilken straff övande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts genom lagakraftägande dom ådömts honom; honom; b) vid sjukdom vägrar att under­ b) vid sjukdom vägrar att under­ kasta sig undersökning och vård av kasta sig undersökning och vård av läkare, då sjukkassa föreskrivit det läkare, då sjukkassa föreskrivit det såsom villkor för sjukhjälp, eller att såsom villkor för sjukhjälp, eller att låta undersöka sig av läkare, som låta undersöka sig av läkare, som har kassans uppdrag därtill, eller att har kassans uppdrag därtill, eller att följa läkares föreskrifter eller att un­ följa läkares föreskrifter eller att derkasta sig sjukhusvård, då läkare underkasta sig sjukhusvård, då lä­ funnit sådan vård vara av betydelse kare funnit sådan vård vara av be­

för sjukhjälpstidens förkortande; tydelse för sjukdomstidens förkor­

tande; c) vid sjukdom gör sig skyldig till c) vid sjukdom gör sig skyldig till grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt; grov ovarsamhet ur hälsosynpunkt; d) vägrar att mottaga besök av d) vägrar att mottaga besök av

befattningshavare, som s jukkassa person, som anställts för eller eljest anställt för sjukkontroll; erhållit i uppdrag att verkställa sjuk­ kontroll;

e) medvetet eller av grov vårds­ e) medvetet eller av grov vårds­ löshet lämnar oriktig eller vilsele- löshet lämnar oriktig eller vilsele­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 21

dande uppgift angående förhållande, dande uppgift angående förhållande, som är av betydelse för rätten till som är av betydelse för rätten till sjukhjälp; sjukhjälp; f) under sjukdom ändrar vistelse­ f) under sjukdom ändrar vistelse­ ort utan att underrätta sjukkassan ort utan att underrätta sjukkassan därom; därom; g) under sjukdom avreser till ut­ g) under sjukdom avreser till ut­ landet, där ej sjukkassan medgivit landet, där ej sjukkassan medgivit att sjukpenning må utgå under vis­ att sjukpenning må utgå under vis­ telse därstädes; telse därstädes; h) utan giltigt skäl underlåter att h) utan giltigt skäl underlåter att på sätt i 45 § stadgas anmäla sådan på sätt i 45 § stadgas anmäla sådan ändring i arbetsinkomsten, som är ändring i arbetsinkomsten, som är av betydelse för sjukpenningförsäk­ av betydelse för sjukpenningförsäk­ ringen. ringen. Vägrar försäkrad utan giltig an­ Vägrar försäkrad utan giltig an­ ledning att underkasta sig sådan ledning att underkasta sig sådan

sjukvård eller yrkesutbildning för sjukvård eller yrkesutbildning som förebyggande eller hävande av ar­ är ägnad att förkorta sjukdomstiden betsoförmåga, vartill bidrag erbju­ eller eljest minska sjukdomens följ­ dits honom av allmänna medel, och der och vartill bidrag erbjudits ho­ anses utsikt förefinnas att genom nom av allmänna medel, må sjuk­ dylik åtgärd förebygga varaktig penning jämte barntillägg helt eller oförmåga till arbete eller häva redan delvis tills vidare förvägras honom, inträdd sådan, må sjukpenning under förutsättning att han erinrats jämte make- och barntillägg helt om denna påföljd.

eller delvis tills vidare förvägras ho­ nom, under förutsättning att han er­ inrats om denna påföljd.

30 §. 28 §. Konungen äger från sjukpenning­ försäkringen i dess helhet eller viss del därav undantaga arbetstagare, som på grund av lag eller författ­ ning, utfärdad av Konungen, eller bestämmelse, som beslutats av kom­ mun, äger uppbära lön vid sjukdom. Har vid arbetstagares sjukdom ar­ Har arbetstagare, som i första betsgivaren på grund av lag eller för­ stycket avses, icke eller endast delvis fattning, utfärdad av Konungen, ut- undantagils från sjukpenningförsäk-

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

givit lön till arbetstagaren, äger ar­ ringen, äger arbetsgivaren i arbets­ betsgivaren i arbetstagarens ställe tagarens ställe hos sjukkassan upp­ hos sjukkassan uppbära arbetstaga­ bära arbetstagaren tillkommande ren tillkommande sjukpenning jämte sjukpenning jämte barntillägg, i den make- och barntillägg, i den mån mån nämnda sjukhjälp icke över­ nämnda sjukhjälp icke överstiger stiger den utbetalda lönen. den utbetalda lönen. överenskommelse att arbetsgivare, som vid arbetstagares sjukdom ut­ givit lön till arbetstagaren, skall i dennes ställe hos sjukkassan äga uppbära honom tillkommande sjuk­ penning jämte barntillägg är bindan­ de för kassan, endast såframt överenkommelsen har form av kollek­ tivavtal och ä arbetstagarsidan slu­ tits eller godkänts av organisation, som enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt år att anse såsom huvudorganisation. Föreligger dy­ likt kollektivavtal, må det av arbets­ givare, som är bunden av avtalet, efter överenskommelse åberopas jämväl beträffande arbetstagare, vilken icke omfattas av avtalet men sysselsättes i sådant arbete för vil­ ket avtalet gäller. Utgöres lön kommunal inkomstskatt.

Sjukhjälpstid. 29 §. Sjukpenning utgår vid varje sam­ Sjukhjälp i form av sjukpenning manhängande sjuklighetstillstånd för eller ersättning för sjukhusvård ut­ högst sjuhundratrettio dagar; dock går vid varje sjukdom för högst sju­ må försäkrad för tid efter utgången hundratrettio dagar, dock för högst av den månad, varunder han fyllt nittio dagar för tid efter utgången sextiosju år, vid varje sammanhäng­ av den månad, varunder försäkrad ande sjuklighetstillstånd uppbära fyllt sextiosju år eller varunder för­ sjukpenning för högst nittio dagar. säkrad börjat uppbära folkpensions­ förmån i annan form än ålderspen­ sion, så länge förmånen åtnjutes. Vid tillämpning av denna paragraf Vid tillämpning av denna paragraf skall sjukdomsfall, som inträffar un- skall sjukdom, som inträffar under

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 23

ves eller inom nittio dagar efter den sättning för sjukhusvård utgives, sista dag för vilken sjukpenning ut­ räknas såsom samma sjukdom som givits, räknas såsom samma sjuk­ den tidigare. Därest försäkrad, från­ domsfall som det tidigare fallet. sett arbetsoförmåga på grund av Därest försäkrad, frånsett arbets­ kortvarig och medicinskt sett fristå­ oförmåga på grund av kortvarig och ende sjukdom, under mer än två år medicinskt sett fristående sjukdom, varit fullt arbetsför, skall därefter under mer än två år varit fullt ar­ inträffande sjukdomsfall anses ut­ betsför, skall därefter inträffande göra ny sjukdom, ändå att medi­ sjukdom anses utgöra nytt sjuklig- cinskt samband kan påvisas med hetstillstånd, ändå att medicinskt sjukdom, varav den försäkrade lidit samband kan påvisas med sjukdom, före nämnda tid. varav den försäkrade lidit före nämnda tid.

Tid för ansökan om sjukhjälp samt allmänna Tid för ansökan om sjukhjälp samt allmänna inskränkningar i rätten till sjukhjälp. inskränkningar i rätten till sjukhjälp. 31 §. 30 §. Framställning om —• —- — rätten förloras, Underlåter någon — -—- sjukhjälpen vägras. 32 §. 31 §. Sjukhjälp enligt —- •— - av tjänsteplikt. 33 §. 32 §. Sjukhjälp utgår — -— — — — — ådragit sig. 3i §. Familjemedlem till sådan medlem i sjukkassa, som ej är svensk med­ borgare, äger rätt till sjukhjälp, alle­ nast såframt familjemedlemmen vis­ tas här i riket.

Sjukförsäkringsavgifter. Sjukförsäkringsavgifter. 35 §. 33 §. Medlem i allmän sjukkassa är, där Medlem i allmän sjukkassa är ej nedan annorlunda stadgas, pliktig pliktig att erlägga avgift för försäk­ att erlägga avgift för försäkringen ringen (sjukförsäkringsav­ (sjukförsäkringsavgift). gift), som enligt vad nedan sägs Familjemedlem eller den som i 7 § innefattar avgift för dels sjukvårdsandra stycket avses äger uppbära försåkringen, dels försäkringen för honom enligt denna lag tillkom- grundsjukpenning och dels försäk-

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

mande förmåner utan att därför er­ ringen för tilläggssjukpenning. Av­ lägga avgift. gift för försäkring för grundsjuk­ Sjukförsäkringsavgift för den som penning skall avse jämväl barntillär medlem i såväl lokal- som cent­ lägg. Den som är medlem i såväl lo­ ralsjukkassa skall innefatta avgift kal- som centralsjukkassa skall er­ för försäkringen i båda kassorna. lägga sjukförsäkringsavgift i båda kassorna. 37 §. Avgift för sjukvårdsförsäkringen Sjukförsäkringsavgift utgår från skall erläggas av medlem, vars till och med den kalendermånad, varun­ statlig inkomstskatt taxerade in­ der försäkringspliktig blivit medlem komst vid taxering året näst efter i sjukkassa. Då försäkringsplikt det år avgiften avser bestämts till upphör, utgår ej avgift för löpande minst ettusentvåhundra kronor och kalendermånad. som icke vid utgången av sistnämn­ Har sjukkassa beslutat om änd­ da år upphört att vara medlem, fyllt ring beträffande medlems sjukpen­ sextiosju år eller uppbär folkpen­ ningförsäkring eller har eljest änd­ sionsförmån i annan form än ålders­ ring inträffat i fråga om medlems pension. rått till sjukpenning, skall därav be­ Avgift för försäkringen för grund­ tingad ändring i sjukförsäkringsav­ sjukpenning skall erläggas av med­ giftens belopp inträda från och med lem, som vid utgången av det år av­ den kalendermånad, då beslutet vin­ giften avser är försäkrad för sådan ner tillämpning eller beloppet av sjukpenning och vars till statlig in­ sjukpenningen ändras. komstskatt taxerade inkomst vid taxering nästfoljande år bestämts till minst ettusentvåhundra kronor. Avgift för försäkringen för tillläggssjukpenning skall erläggas av medlem, som under den månad av­ giften avser eller del därav år för­ säkrad för sådan sjukpenning; dock utgår ej, då försäkringsplikt upphör, avgift för löpande kalendermånad. Den som fullgör tjänstgöring såsom värnpliktig må, såframt han senast två månader efter tjänstgöringens slut gjort framställning därom hos sjukkassan, befrias från avgift för varje hel kalendermånad av tjänst­ göringen. Vad i andra och tredje styckena sägs om medlems taxerade inkomst

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 25

skall i fråga om medlem, som taxe­

ras enligt för gift skattskyldig gäl­

lande bestämmelser, avse makarnas

sammanlagda taxerade inkomst.

Medlem, som taxeras enligt för

gift skattskyldig gällande bestäm­

melser, skall i den män så stadgas

i uppbördsförordningen svara jäm­

väl för andra makens sjukförsäk­

ringsavgift.

Sjukförsäkringsavgifterna skola Avgifterna för sjukvårdsförsäkvara så avvägda, att de i förening ringen, försäkringen för grundsjuk­ med andra för vederbörande allmän­ penning och försäkringen för tillna sjukkassa tillgängliga medel må läggssjukpenning skola var för sig antagas förslå till infriande av kas­ vara så avvägda, att de i förening sans förfallna utfästelser, förvalt­ med andra för ifrågavarande del av ningskostnader och övriga utgifter s jukkasseverksamheten tillgängliga ävensom till erforderlig fondbild­ medel må antagas förslå till infri­ ning. ande av förfallna utfästelser, förvalt­ Avgifterna, som beräknas för ka­ ningskostnader och övriga den all­ lenderår och av vilka en tolftedel an­ männa sjukkassan i denna del ålig­ ses belöpa å varje månad, skola inom gande utgifter ävensom till erforder­ envar av följande medlemsgrupper lig fondbildning. Kassans förvalt­ utgå med samma belopp för varje ningskostnader skola härvid i sin medlem som tillhör gruppen, näm­ helhet fördelas på avgifterna för ligen sjukvårdsförsåkringen och försäk­ a) medlemmar för vilka sjukpen­ ringen för grundsjukpenning. ningen enligt 21 och 28 §§ utgör tre Avgifterna för sjukvårds försäk­ kronor 50 öre; ringen och försäkringen för grund­ b) medlemmar för vilka sjukpen­ sjukpenning skola var för sig vara ningen enligt nämnda paragrafer ut­ lika stora för samtliga av vederbö­ gör två kronor; rande försäkring omfattade avgiftsc) medlemmar som äro enbart pliktiga medlemmar i kassan samt sjukvårdsförsäkrade. beräknas för kalenderår och fast­ Inom grupperna b) och c) skola ställas till helt krontal. avgifterna vara så avvägda, att de Avgifterna för försäkring för tillungefärligen motsvara inom grupp läggssjuk penning skola vara lika b) två tredjedelar och inom grupp c) stora för de medlemmar i kassan, en sjättedel av avgifterna inom som tillhöra samma sjukpenninggrupp a). klass och för vilka gäller samma

26 Kungl. Maj:Is proposition nr 178.

sjukhjälpstid, samt skola vara av­

vägda i förhållande till storleken av

tilläggssjukpenningen inom varje

sjuk penningklass. Avgifterna skola

beräknas för kalendermånad. Därest

vad medlem har att erlägga för ett

kalenderår ej slutar å helt krontal,

skall öretal, om det uppgår till högst

femtio, bortfalla och, om det över­

stiger femtio, höjas till närmaste

hela krontal.

Avgifterna skola beräknas och ef­ Sjukförsäkringsavgifterna skola ter vederbörande allmänna sjukkas­ beräknas och efter vederbörande all­ sas hörande fastställas av tillsyns­ männa sjukkassas hörande faststäl­ myndigheten, som ock i förekom­ las av tillsynsmyndigheten. mande fall har att bestämma huru avgiftsbeloppen skola fördelas mel­ lan central- och lokalsjukkassa.

38 §. 35 §. Överstiger medlems sammanlagda avgift för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning två procent av hans vid taxering till statlig inkomstskatt året näst efter det år avgiften avser taxerade in­ komst, skall avgiften nedsättas till två procent av nämnda inkomst. År medlem taxerad enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, skall härvid å vardera maken anses belöpa hälften av makarnas sam­ manlagda taxerade inkomst. År den försäkrade medlem i såväl lokal­ som centralsjukkassa, skall nedsätt­ ning i första hand avse avgift till centralsjukkassan. Inom en och samma kassa skall nedsättning i första hand avse avgift för sjuk­ vårdsförsäkringen. Därest vad medlem har att erlägga Därest vad medlem har att er­ i sjukförsäkringsavgift för ett kalen- lägga i sjukförsäkringsavgift för ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 27

derår skulle uppgå till lägre belopp kalenderår skulle uppgå till lägre än två kronor, skall avgift icke på­ belopp än fem kronor, skall avgift föras honom. icke påföras honom.

39 §. 36 §. Om debitering — i uppbördsförordningen.

40 §. 37 §. Allmän sjukkassa — — kassans räkning. I avräkning — — Konungen utfärdar.

Bidrag frän arbetsgivare. 38 §. Arbetsgivare är pliktig att erlägga bidrag till kostnaderna för sjukvårdsförsåkringen och försäkringen för tilläggs sjuk penning. Bidraget skall för varje kalenderår utgöra, såvitt angår sjukvårdsförsäkringen en tiondels procent och beträffande försäkringen för tilläggssjukpenning en procent, allt av den lön i penning­ ar eller naturafömåner, som arbets­ givaren under året utgivit till arbets­ tagare anställda hos honom. Härvid skall hänsyn icke tagas till arbets­ tagare, som jämlikt 28 § undantagits från försäkringen för tilläggssjuk­ penning, och ej heller till arbetstaga­ res lön i vad lönen överstiger femton­ tusen kronor för år räknat. För be­ räkning av naturaförmåner skall gälla vad i 8 § sägs. Grundas för­ säkringsavgift, som arbetsgivaren skall erlägga jämlikt lagen om för­ säkring för olycksfall i arbete, å särskild beräkning av arbetstagares lön, skall den sålunda beräknade lönen ligga till grund jämväl vid beräkningen av bidrag som i denna paragraf sägs.

28 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Angående debitering och upp­

börd av bidragen gäller vad Ko­

nungen med riksdagen därom för­

ordnar.

Beloppet av de i 38 § avsedda bi­

drag, som belöpa å ett kalenderår,

skall i den ordning Konungen be­

stämmer fördelas mellan central­

sjukkassorna i förhållande till, så­

vitt angår sjukvårdsförsäkringen an­

talet medlemmar vid utgången av

kalenderåret och beträffande försäk­

ringen för tilläggssjukpenning cen­

tralsjukkassornas och till dem anslut­

na lokalsjukkassors utgifter för till*

läggssjukpenning under kalender­

året; dock äger Konungen med riks­

dagen bestämma, att viss del av bi­

dragen skall ingå till en fond att

förvaltas enligt grunder, som fast­

ställas i enahanda ordning.

1 avräkning å de bidrag, som kom­

ma att debiteras för visst kalender­

år, äger centralsjukkassa av stats­

verket erhålla förskott enligt de fö­

reskrifter Konungen utfärdar.

Statsbidrag. Statsbidrag. 11 §. 40 §. Till de allmänna sjukkassorna ut­ Till de allmänna sjukkassorna ut­ går enligt vad nedan sägs statsbidrag går enligt vad nedan sägs statsbidrag i form av sjukhjälpsbidrag, med­ i form av sjukhjälpsbidrag, med­ lemsbidrag och avgiftslindringsbi- lemsbidrag, avgiftslindringsbidrag drag. och avgiftsersättningsbidrag. Statsbidrag beräknas ■—- — — - — — Konungen bestämmer.

12 §. 41 §. Sjukhjälpsbidrag utgår Sjukhjälpsbidrag utgår till med nedan angivna procentuella an­ centralsjukkassa med nedan angivna del av de utgifter under kalender- procentuella andel av de utgifter un-

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 29

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Medlemsbidrag skall av tillsyns­ Av medlemsbidrag för den som myndigheten fördelas mellan cen­ är medlem i såväl lokal- som cen­ tralsjukkassa och till denna anslu­ tralsjukkassa skola tre femtedelar ten lokalsjukkassa efter vad med tillfalla lokalsjukkassan och två hänsyn till förhållandena prövas femtedelar centralsjukkassan. skäligt.

U §. 43 §. Avgiftslindringsbidrag Avg i ftslind ringsbidrag utgår med sex kronor för varje med­ utgår med belopp, varmed sjukför­ lem, som vid kalenderårets utgång säkringsavgift nedsatts till följd av är sjukpenningförsäkrad, och med vad i 35 § första stycket stadgas. två kronor för varje medlem, som vid nämnda tidpunkt är enbart sjukvårdsförsäkrad. Avgiftslindringsbidrag skall av till­ synsmyndigheten fördelas mellan centralsjukkassa och till denna an­ sluten lokalsjukkassa efter vad med hänsyn till förhållandena prövas skäligt.

44 §. Avgiftsersättningsbidväg utgår till sjukkassa med tio kronor för varje medlem som, till följd av vad i 33 § andra stycket är stadgat, icke är skyldig erlägga avgift för s jukvårdsför säkringen.

47 § första st. 47 §. Medlem i allmän sjukkassa äger i S jukpenningförsäkrad medlem, enlighet med vad nedan sågs genom som åtnjuter annan inkomst av för­ frivilliga avgifter försäkra sig hos värvsarbete än inkomst av tjänst, den centralsjukkassa han tillhör för äger genom frivilliga avgifter för­ erhållande av tillägg till den sjuk- säkra sig hos den centralsjukkassa hjålp, som utgives på grund av den han tillhör för erhållande av tillägg obligatoriska sjukförsäkringen. till den sjukpenning, som utgives på

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 31

49 §. ringen.

Sjukpenningförsäkrad medlem äger Sådant tillägg må uppgå till högst genom frivillig försäkring erhålla så stort belopp, att sjukpenningen tillägg till sjukpenningen å en krona jämte tillägget motsvarar sjukpen­ 50 öre, tre kronor eller fyra kronor ningen i den sjukpenningklass med­ 50 öre för dag. Ej må dock någon lemmen skulle hava tillhört, därest vara frivilligt försäkrad så, att sjuk­ hela hans årsinkomst av förvärvs­ penningtillägget tillsammans med de arbete utgjort inkomst av tjänst. förmåner den försäkrade äger upp­ Ej må dock någon vara frivilligt bära enligt den obligatoriska sjuk­ försäkrad så, att då hel sjukpenning penningförsäkringen och den lön el­ utgives sjukpenningtillägget till­ ler ersättning, vartill han eljest må sammans med de förmåner den för­ vara berättigad under sjukdom, för säkrade äger uppbära enligt den dag räknat uppgår till högre belopp obligatoriska sj ukpenningförsäkring­ än en trehundrasextiondel av hans en och den lön eller ersättning, var­ årsinkomst av förvärvsarbete. till han eljest må vara berättigad un­ der sjukdom, för dag räknat uppgår till högre belopp än en fyrahundra­ femtiondel av hans årsinkomst av förvärvsarbete. Försäkring för sjukpenningtillägg, som i denna paragraf avses, skall enligt den försäkrades val meddelas med villkor antingen att enbart ka­ renstid, varom i 26 § stadgas, skall tillämpas eller ock att tillägget skall utgå först efter det sjukpenning på grund av den obligatoriska försäk­ ringen under en sjukperiod utgivits för femton, trettio eller nittio dagar. Vid beräkning av sådan tid skall medräknas tid, för vilken sjukpen­ ning på grund av den obligatoriska försäkringen utgivits under de sex­ tio dagar, som närmast föregått sjuk­ perioden.

4 8 §. Sjukkassemedlem, vilken till följd av studier eller annan utbildning, som beräknas pågå minst ett halvt

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

år, icke eller endast i ringa utsträck­

ning ägnar sig åt förvärvsarbete,

äger hos den centralsjukkassa han

tillhör genom frivilliga avgifter för­

säkra sig för erhållande av sjukpen­

ning eller tillägg till den sjukpen­

ning, som han äger uppbära på

grund av den obligatoriska försäk­

ringen. Sjukpenning, som nu avses,

må utgöra tre, fyra, fem eller sex

kronor för dag. Sjukpenningtillägg,

som nyss sagts, må utgöra en, två

eller tre kronor för dag, dock högst

det av dessa belopp, som motsvarar

skillnaden mellan sex kronor och

sjukpenningen på grund av den obli­

gatoriska försäkringen.

Sjukpenning eller tillägg, som i

denna paragraf avses, må utgivas en­

dast vid sjukdom, som jämlikt 21 §

medför rätt till hel sjukpenning.

J sjukpenning enligt denna para­

graf skall utgivas barntillägg enligt

vad i 24 och 25 §§ sägs.

Den i 26 § angivna karenstiden

skall för sjukpenning, som här av­

ses, utsträckas till aderton dagar.

Sjukpenningtillägg enligt denna pa­

ragraf skall utgå först efter det sjuk­

penning på grund av den obligatori­

ska försäkringen under en sjukpe­

riod utgivits för femton dagar; och

skall härvid vad i 26 § andra stycket

sägs äga motsvarande tillämpning.

medlemmen ej fyllt fexntiofem år tiofem år och har god hälsa. och har god hälsa; dock skall vad nu sagts icke gälla när medlem, som är

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 33

frivilligt försäkrad i en kassa, enligt Vad i första stycket sägs skall 14 eller 104 § övergår till annan icke gälla när medlem, vars obliga­ kassa. toriska sjukpenningförsäkring ned­ satts, inom sex månader därefter ansöker om frivillig försäkring, mot­ svarande högst nedsättning en, un­ der förutsättning dock att hans häl­ sotillstånd ej försämrats under ti­ den efter nedsättningen och att han erlägger avgifter för samma tid. Centralsjukkassa äger utan hinder av vad i första stycket sågs med till­ synsmyndighetens medgivande över­ enskomma med sammanslutning el­ ler undervisningsanstalt, att åt med­ lemmar av sammanslutningen eller elever vid anstalten meddelas fri­ villig försäkring, överenskommelse med undervisningsanstalt må avse jämväl dem som efter överenskom­ melsens ingående bliva elever vid an­ stalten. Vad i denna paragraf sägs om för­ säkrings meddelande skall avse jäm­ väl övergång från mindre till mer omfattande försäkring. övergår medlem, som år frivilligt försäkrad i en kassa, enligt 12 eller 104 § till annan kassa, skall han i denna kassa utan hinder av vad i första stycket sägs i samband med övergången äga erhålla lika stor för­ säkring som han haft före övergång­ en; och skall den nya försäkringen i fråga om rätten till försäkringsför­ måner anses utgöra fortsättning av den tidigare.

50 §. 50 §. Har för sjukkassemedlem vid den Har frivillig försäkring meddelats, frivilliga försäkringens beviljande ej skall försäkringen gälla, i fall som 3 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 178.

34 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

fordrats läkarintyg angående hans i 48 §, 49 § andra stycket eller 51 § hälsotillstånd, må medlemmen icke tredje stycket avses, från och med på grund av sådan försäkring tiller­ ingången av månaden närmast efter kännas sjukhjälp för sjukdomsfall, den, då framställning om försäkring­ som inträffar under de första tre en gjordes hos kassan, samt i övriga månaderna efter det försäkringen fall från och med ingången av tredje beviljats (väntetid). För med­ kalendermånaden efter den, då fram­ lem, vilken erhållit övergång från ställningen gjordes. Försäkring, med­ mindre till mer omfattande sjuk­ delad jämlikt överenskommelse som hjälp, skall, under samma förutsätt­ i 49 § tredje stycket sågs, må dock ning, sjukhjälp vid sjukdom, som ej avse tid före utgången av den må­ inträffar under de första tre måna­ nad, varunder tillsynsmyndigheten derna efter övergången, utgå i den lämnat sitt medgivande till överens­ mindre omfattningen. Vad sålunda kommelsen. stadgats gäller dock icke, där sjuk­ Sjukhjälp på grund av den frivil­ domen föranletts av olycksfall, som liga försäkringen må ej utgivas för inträffat efter den frivilliga försäk­ sjukdom, som inträffat innan för­ ringens beviljande eller efter över­ säkringen blivit gällande, såframt gången till den mer omfattande fråga ej år om försäkring, som med­ sjukhjälpen. delats jämlikt 49 § andra stycket Lämnar centralsjukkassa vid sjuk­ eller 51 § tredje stycket. dom, som drabbar familjemedlem, Vad i denna paragraf sägs om för­ ersättning för sjukvård varom i 4-8 § säkrings meddelande skall avse jäm­ sågs, skola bestämmelserna i första väl övergång från mindre till mera stycket äga motsvarande tillämpning omfattande försäkring. med avseende å familjemedlemmen. Väntetid må icke tillämpas då medlem, som år frivilligt försäkrad i en kassa, enligt 14 eller 104 § över­ går till annan kassa eller då ny för­ säkring beviljas enligt vad i 51 § andra stycket sågs.

47 § tredje st. 51 §. Försäkring, som i denna paragraf Frivillig försäkring må av med­ sägs, må av medlemmen när som lemmen när som helst uppsägas att helst uppsägas. upphöra eller nedsättas till mindre omfattande försäkring.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 35

51 §. Häftar någon vid utgången av

Häftar någon vid utgången av andra månaden efter den, varunder andra månaden efter den, varunder stadgad avgift för den frivilliga för­ stadgad avgift för den frivilliga för­ säkringen senast skolat betalas, fort­ säkringen senast skolat betalas, fort­ farande för avgift till kassan eller,

farande för avgift till kassan, eller, där han enligt 12 eller 104 § övergått

där han enligt 14 eller 104 § övergått från en kassa till en annan, för av­ från en kassa till en annan, för av­ gift till den förra kassan, skall hans gift till den förra kassan, skall hans frivilliga försäkring anses hava upp­ frivilliga försäkring anses hava upp­ hört vid nämnda tidpunkt, där ej hört vid nämnda tidpunkt, där ej dessförinnan av särskild anledning dessförinnan av särskild anledning anstånd med betalningen medgivits anstånd med betalningen medgivits honom. honom. Önskar den, vars försäkring så­

önskar den, vars försäkring så­ lunda upphört, inom sex månader lunda upphört, inom ett år därefter därefter ånyo erhålla frivillig för­

ånyo erhålla frivillig försäkring och säkring och har hans hälsotillstånd har hans hälsotillstånd under tiden under tiden ej försämrats, må kas­ ej försämrats, må kassan, under san, under förutsättning att samt­ förutsättning att samtliga avgifter liga avgifter för den förflutna tiden för den förflutna tiden erläggas, be­ erläggas, bevilja ny försäkring, även

vilja ny försäkring, även om de i om de i 49 § första stycket angivna

47 § andra stycket angivna förutsätt­ förutsättningarna ej äro för handen.

ningarna ej äro för handen.

52 §. 52 §. Avgifterna för den frivilliga för­ Avgifterna för den frivilliga för­

säkringen skola i fråga om såväl säkringen skola vara så avvägda, att sjukvård som sjukpenning var för de, i förening med andra för ifråga­ sig vara så avvägda, att de, i för­ varande del av sjukkasseverksamhe­

ening med andra för ifrågavarande ten tillgängliga medel, må antagas del av sjukkasseverksamheten till­ förslå till infriande av förfallna ut­ gängliga medel, må antagas förslå fästelser ävensom till erforderlig till infriande av förfallna utfästelser, fondbildning.

förvaltningskostnader och övriga centralsjukkassan i denna del ålig­ gande utgifter ävensom till erforder­

lig fondbildning. Avgifterna för — — — —-------- sjukhjälpens omfattning. Avgifterna skola — — — — — —- av tillsynsmyndigheten.

36 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

53 §. 53 §. Till centralsjukkassa utgår stats­ Till centralsjukkassa utgår stats­ bidrag för den frivilliga sjukpenning­ bidrag för den frivilliga försäkring­ försäkringen med tjugu procent av en med tjugu procent av vad kassan vad kassan under kalenderåret på under kalenderåret på grund av grund av nämnda försäkring utgivit nämnda försäkring utgivit i sjuk­ i sjukhjälp. penning och sjukpenningtillägg samt med sjuttiofem procent av kassans utgifter under året för barntillägg enligt 48 § tredje stycket. Statsbidrag utbetalas — —------- — — Konungen bestämmer.

54 §. 54 §. Beträffande den frivilliga försäk­ Beträffande den frivilliga försäk­ ringen skall i övrigt vad i 8, 10, 21, ringen skall i övrigt vad i 6, 8, 21 22, 26, 27, 29, 31—33, 45 och 46 §§ —23, 26, 27, 29—32, 45 och 46 §§ stadgas i tillämpliga delar lända till stadgas i tillämpliga delar lända till efterrättelse. efterrättelse.

56 §. 56 §. För allmän — ------------------------ av tillsynsmyndigheten. Stadgarna skola---------------------------- antalet styrelseledamöter. I stadgar------------- —---------- frivilliga försäkringen. Stadgar för sjukkassa, vilken ut­ giver ersättning för behandling som i 18 § avses, skola innehålla uppgift härom och angående de grunder ef­ ter vilka ersättningen utgår. Utöver vad —-------- ------------------så medgiver. Allmän sjukkassas-------- -------------------- av tillsynsmyndigheten.

58 §. 58 §. Allmän sjukkassa — — — — — — denna lag. I den — -— — — — — Konungen bestämmer. Därest överenskommelse, som Ko­ nungen träffar med främmande stat, berör allmän sjukkassa, år kassan pliktig att utöva verksamhet i enlig­ het med vad överenskommelsen in­ nehåller. Allmän sjukkassa------------------------— för kassan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 37

Ombud till —• -— — —- — — anslutna lokalsjukkassorna. Antalet ombud — — —-------------kassans stadgar. Ombud skall vara svensk medbor- Ombud skall vara svensk medbor­ gare och myndig samt medlem i kas- gare och myndig samt medlem i

san eller familjemedlem till sådan kassan. medlem.

Val av —------------ --------- valet sker. Beträffande ombudsval--------------------------- kassans stadgar.

71 §. 71 §. Ledamot av styrelsen för allmän Ledamot av styrelsen för allmän sjukkassa skall vara svensk medbor­ sjukkassa skall vara svensk med­

gare samt medlem i kassan eller borgare samt medlem i kassan. Den familjemedlem till sådan medlem. som ej råder över sig och sitt gods

Den som ej råder över sig och sitt må ej vara styrelseledamot. gods må ej vara styrelseledamot.

86 §. 86 §.

Lokalsjukkassa ansvarar för utgi­ Lokalsjukkassa ansvarar för utgi­

vandet av ersättning enligt den obli­ vandet av ersättning enligt sjuk­ gatoriska sjukvårdsförsäkringen. Av vårdsförsäkringen. Av utgifterna utgifterna härför äger kassan att härför, dock ej utgifter enligt 18 §,

från vederbörande centralsjukkassa äger kassan att från vederbörande återfå tre fjärdedelar eller, i fråga centralsjukkassa återfå tre fjärde­ om sjukvårdsersättning till barn, delar eller, i fråga om sjukvårds­

som i 7 ^ andra stycket avses, hela ersättning till barn, som i 6 § sista

beloppet. stycket avses, hela beloppet. Med avseende å sjukhjälp enligt Med avseende å sjukhjälp enligt den obligatoriska sjukpenningför­ den obligatoriska sjukpenningför­ säkringen ansvarar lokalsjukkassa säkringen ansvarar lokalsjukkassa för de nittio första sjukhjälpsdagar- för de nittio första sjukhjälpsdagarna

na vid varje sammanhängande sjuk- vid varje sjukdom samt centralsjuk­ lighetstillstånd samt centralsjukkas­ kassa för tiden därefter. Lokalsjuk­ sa för tiden därefter. kassa äger att från centralsjukkas­ san återfå tre fjärdedelar av de ut­ gifter, för vilka lokalsjukkassan så­ lunda ansvarar. Vid tillämpningen av bestämmel­ serna i andra stycket skall vad i 29 § andra stycket är stadgat äga motsva­ rande tillämpning.

38 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Har försäkrad genom oriktiga upp- Har försäkrad genom oriktiga upp­ ter eller genom underlåtenhet att gifter eller genom underlåtenhet att fullgöra stadgad anmälningsskyldig­ fullgöra stadgad anmälningsskyldig­ het eller annorledes förorsakat, att het eller annorledes förorsakat, att

sjukhjälp till honom eller hans sjukhjälp till honom eller hans barn familjemedlem obehörigen utgått el­ obehörigen utgått eller utgått med

ler utgått med för högt belopp, eller för högt belopp, eller har någon el­ har någon eljest obehörigen eller jest obehörigen eller med för högt med för högt belopp uppburit sjuk­ belopp uppburit sjukhjälp, och har hjälp, och har han skäligen bort inse han skäligen bort inse detta, skall detta, skall återbetalning ske av vad återbetalning ske av vad för mycket för mycket utbetalats, där ej i sär­ utbetalats, där ej i särskilt fall an­ skilt fall anledning är att helt eller ledning är att helt eller delvis efter­ delvis eftergiva återbetalningsskyl- giva återbetalningsskyldighet. dighet. I fall — — nämnda kassa.

in §■ 111

§•

Denna lag skall, i den mån ej ne­ Denna lag skall, i den mån ej ne­ dan annorlunda stadgas, träda i dan annorlunda stadgas, träda i

kraft (den 1 juli 1951), vid vilken kraft den 1 januari 1955, vid vilken

tidpunkt förordningen den 26 juni tidpunkt förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkas­ 1931 (nr 280) om erkända sjukkas­ sor upphör att gälla. sor upphör att gälla. Förekommer i —• — — — — — stället tillämpas. Har för understödsförening re­ Har för understödsförening regist­ gistrerats firma, som icke överens­ rerats firma, som icke överensstäm­ stämmer med vad i 55 § sista stycket mer med vad i 55 § sista stycket stadgas, åligger det tillsynsmyndig­ stadgas, åligger det tillsynsmyndig­

heten att, därest ej före (den 1 ja­ heten att, därest ej före den 1 juli nuari 1952) för registrering anmälts 1955 för registrering anmälts beslut

beslut om ändring av firman till om ändring av firman till överens­ överensstämmelse med nämnda stad­ stämmelse med nämnda stadgande, gande, anmana föreningen att inom anmana föreningen att inom sex må­ sex månader för registrering anmäla nader för registrering anmäla beslut beslut om sådan ändring. Efterkom- om sådan ändring. Efterkommes ej mes ej anmaningen, skall tillsyns­ anmaningen, skall tillsynsmyndig­ myndigheten föreslå ändring av för­ heten föreslå ändring av föreningens eningens firma och, sedan förening­ firma och, sedan föreningen erhållit en erhållit tillfälle att yttra sig över tillfälle att yttra sig över förslaget, förslaget, besluta i ärendet. Om be- besluta i ärendet. Om beslutad änd-

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 39

slutad ändring skall tillsynsmyndig­ ring skall tillsynsmyndigheten oforheten ofördröj ligen underrätta för­ dröjligen underrätta föreningen, eningen. över beslutet må besvär över beslutet må besvär anföras i anföras i den ordning, som i 79 § den ordning, som i 79 § lagen om lagen om understödsföreningar sägs. understödsföreningar sägs. Sedan Sedan beslutet vunnit laga kraft, beslutet vunnit laga kraft, skall i un­ skall i understödsföreningsregistret derstödsföreningsregistret införas an­ införas anteckning om ändringen teckning om ändringen samt bevis samt bevis om firmans nya lydelse om firmans nya lydelse tillställas tillställas föreningen. föreningen.

113 §. 113 §. Ansökan om antagande till allmän Ansökan om antagande till allmän sjukkassa skall göras av styrelsen sjukkassa skall göras av styrelsen för den förening, som önskar bliva för den förening, som önskar bliva antagen till allmän sjukkassa. An­ antagen till allmän sjukkassa. An­ sökan skall vara tillsynsmyndigheten sökan skall vara tillsynsmyndig­

tillhanda före den 1 januari 1949, då heten tillhanda före den 1 januari fråga är om antagande till central­ 1954. Tillsynsmyndigheten må dock sjukkassa, samt före den 1 juli 1949, med hänsyn till särskilda omständig­ såvitt angår antagande till lokalsjuk­ heter medgiva, att ansökningen ingikassa. Tillsynsmyndigheten må dock ves senare. Vid ansökningen skola

med hänsyn till särskilda omständig­ fogas de uppgifter tillsynsmyndig­ heter medgiva, att ansökningen ingi- heten bestämmer. ves senare. Vid ansökningen skola fogas de uppgifter tillsynsmyndighe­ ten bestämmer. Innan förening — — — —■ — vara ansluten, Beslut som — — — — — — s kassan bindande.

115 §. 115 §. Antages erkänd---------------------- — sjUkhjälpsverksainhetens bedrivande. Till sjukhjälpsfond--------------------- ------frivilliga försäkringen. Antages erkänd sjukkassa ej till Antages erkänd sjukkassa ej till allmän sjukkassa och har dess rö­ allmän sjukkassa och har dess rö­ relse ej överlåtits på sätt i 114 § relse ej överlåtits på sätt i 114 § sägs, skall kassan utan särskilt be­ sägs, skall kassan utan särskilt be­

slut (den 1 juli 1951) träda i likvi­ slut den 1 januari 1955 träda i likvi­

dation. Sådan kassa är, utan hinder dation. Sådan kassa är, utan hinder av vad därutinnan må vara föreskri­ av vad därutinnan må vara föreskri­ vet i kassans stadgar, pliktig att, en- vet i kassans stadgar, pliktig att, en­

40 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

ligt de föreskrifter tillsynsmyndighe­ ligt de föreskrifter tillsynsmyndig­ ten meddelar, till den eller de all­ heten meddelar, till den eller de all­ männa sjukkassor, till vilka med­ männa sjukkassor, till vilka med­ lemmarna skola höra, överföra de lemmarna skola höra, överföra de

medel som (vid utgången av juni medel som vid utgången av decem­

1951 ) funnos avsatta till sjukhjälps- ber 195b funnos avsatta till sjuk-

fond. hjälpsfond.

116 §. 116 §. För lokalsjukkassa samt central­ För lokalsjukkassa samt central­ sjukkassa, vars verksamhetsområde sjukkassa, vars verksamhetsområde utgöres enbart av stad, skola före utgöres enbart av stad, skola före

(den 1 mars 1951) utses ombud för den 1 juli 195b utses ombud för 195b (1951 och 1952) års ombudsmöten. och 1955 års ombudsmöten. Lokal­ Lokalsjukkassa skall före (den 1 sjukkassa skall före den 1 septem­ maj 1951) för samma tid utse om­ ber 195b för samma tid utse ombud

bud i den centralsjukkassa, till vil­ i den centralsjukkassa, till vilken ken den är ansluten. Vid val av om­ den är ansluten. Vid val av ombud, bud, som nu sagts, skall i stället för som nu sagts, skall i stället för vad vad i 61 § tredje stycket stadgas i 61 § tredje stycket stadgas gälla, gälla, att ombudet skall vara myndig att ombudet skall vara myndig svensk medborgare, som är mantals­ svensk medborgare, som är mantals­ skriven inom kassans verksamhets­ skriven inom kassans verksamhets­ område. område. Möte med ombud, som i första Möte med ombud, som i första stycket avses, skall hållas i lokal­ stycket avses, skall hållas i lokal­

sjukkassa före (den 1 maj 1951) sjukkassa före den 1 september 195b och i centralsjukkassa före (den och i centralsjukkassa före den 1 no­

1 juni 1951). Å sådant möte skola vember 195b. Å sådant möte skola

utses de styrelseledamöter, revisorer utses de styrelseledamöter, revisorer och suppleanter för dem, vilka enligt och suppleanter för dem, vilka en­ denna lag skola väljas å ombuds­ ligt denna lag skola väljas å ombuds­ möte. möte. De som hava att utse övriga sty­ De som hava att utse övriga sty­ relseledamöter och revisorer jämte relseledamöter och revisorer jämte suppleanter i allmänna sjukkassor suppleanter i allmänna sjukkassor skola göra detta, vad beträffar cent­ skola göra detta, vad beträffar cent­

ralsjukkassa före (den 1 maj 1951) ralsjukkassa före den 1 september och såvitt angår lokalsjukkassa före 195b och såvitt angår lokalsjukkassa (den 1 juni 1951). Därvid skall be­ före den 1 december 195b. Därvid

träffande styrelseledamot och supp- skall beträffande styrelseledamot

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 41

leant för sådan i stället för vad i och suppleant för sådan i stället för

71 § sägs om medlem i kassan eller vad i 71 § sägs om medlem i kassan familjemedlem gälla, att ledamoten gälla, att ledamoten eller supplean­

eller suppleanten är mantalsskriven ten är mantalsskriven inom kassans inom kassans verksamhetsområde. verksamhetsområde. Uppgift å de så­ Uppgift å de sålunda utsedda skall lunda utsedda skall senast nämnda senast nämnda dagar tillställas till­ dagar tillställas tillsynsmyndigheten synsmyndigheten och vederbörande och vederbörande kassa. kassa.

117 §. 117 §. Styrelse, som i 116 § avses, skall Styrelse, som i 116 § avses, skall icke träda i tjänstgöring förrän (den icke träda i tjänstgöring förrän den

1 juli 1951); dock tillkommer det 1 januari 1955; dock tillkommer det

dessförinnan sådan styrelse i cent­ dessförinnan sådan styrelse i cent­ ralsjukkassa att enligt vad i 116 § ralsjukkassa att enligt vad i 116 § tredje stycket stadgas utse de sty­ tredje stycket stadgas utse de sty­ relseledamöter, revisorer och supple­ relseledamöter, revisorer och supple­ anter för dem i anslutna lokalsjuk­ anter för dem i anslutna lokalsjuk­ kassor, vilka enligt denna lag skola kassor, vilka enligt denna lag skola utses av centralsjukkassans styrelse. utses av centralsjukkassans styrelse. I övrigt äger intill nämnda tidpunkt I övrigt äger intill nämnda tidpunkt den enligt äldre bestämmelser ut­ den enligt äldre bestämmelser ut­ sedda styrelsen för förening, som an­ sedda styrelsen för förening, som tagits till allmän sjukkassa, vidtaga antagits till allmän sjukkassa, vid­ sådana åtgärder som erfordras i an­ taga sådana åtgärder som erfordras ledning av denna lags ikraftträdande. i anledning av denna lags ikraftträ­ dande.

övergångsbestämmelser för medlemmar i Inskrivning av medlemmar i allmän erkända sjukkassor. sjukkassa m. m. 118 §. 118 §. I samband med ikraftträdandet av I samband med ikraftträdandet av

denna lag skall envar, som (vid ut­ denna lag skall envar, som är förgången av 1950) var medlem i er­ säkringspliktig enligt lagen, inskri­ känd sjukkassa och som är försåk- vas såsom medlem i den allmänna ringspliktig enligt lagen eller för vil­ sjukkassa han skall tillhöra. ken försäkringsplikt förelegat om Inskrivning, som i första stycket han fyllt sexton år, överföras såsom sägs, skall ske även av den som vid medlem till den allmänna sjukkassa lagens ikraftträdande ännu icke fyllt han skall tillhöra. Beträffande med- sexton år, såframt han vid utgången

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

lem, som sist sagts, skall ej gälla vad av december 1955 var medlem i er­ i lagen stadgas angående familje­ känd sjukkassa och försäkringsplikt medlem. förelegat för honom, därest han fyllt Sådan gift kvinna, som i 6 § första sexton år. Beträffande medlem, som stycket avses och som (vid utgången nu sagts, skall ej gälla vad i lagen av 1950) var medlem i erkänd sjuk­ stadgas om barn. kassa, skall vid lagens ikraftträdan­ de överföras till vederbörande all­ männa sjukkassa såsom familje­ medlem.

Övergångsbestämmelser för andra än medlemmar i erkända sjukkassor. 122 §. U9 §. Det åligger envar, som före (den Det åligger envar, som är försåk- 1 juli 1950) fyllt femton år och jäm­ ringspliktig enligt denna lag, att i likt denna lag skall vara försåkrings- den ordning Konungen föreskriver pliktig, att, därest han ej (vid ut­ lämna de uppgifter som i samband gången av 1950) är medlem i erkänd med lagens ikraftträdande erfordras sjukkassa, före (den 1 februari 1951) för att bestämma omfattningen av anmäla sig till inträde i vederböran­ hans försäkring. de allmänna lokalsjukkassa eller, där sådan ej finnes, i vederbörande allmänna centralsjukkassa. Ändå att anmälan, som i första stycket avses, ej gjorts, skall envar, som (vid utgången av 1950) ej är medlem i erkänd sjukkassa och som är försäkringspliktig enligt lagen, från och med (den 1 juli 1951) in­ skrivas såsom medlem i den allmän­ na sjukkassa han skall tillhöra.

121 §. 120 §. Sådan medlem i allmän sjukkassa, Utan hinder av att de i 59 § första som (vid utgången av juni 1951) var stycket stadgade villkoren ej åro medlem i erkänd sjukkassa, må utan uppfyllda, äger medlem i allmän hinder av att han ej uppfyller de i sjukkassa erhålla frivillig försäkring 47 § andra stycket stadgade villkoren jämlikt 51 eller 58 §, såvida fram­ erhålla frivillig försäkring, såframt ställning därom göres före den 1 juli han före (den 1 oktober 1951) gör 1955. framställning därom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 43

1951 ) gjord ansökan frivillig försäk­ ari 1955 gjord ansökan frivillig för­ ring beviljas någon, som (den 1 april säkring beviljas någon, som den 1 1951) i erkänd sjukkassa hade för­ oktober 195b i erkänd sjukkassa säkring för mer omfattande sjuk- hade försäkring för mer omfattande hjälp än som tillkommer honom en­ sjukhjälp än som tillkommer honom ligt den obligatoriska försäkringen, enligt den obligatoriska sjukpen­ skall väntetid icke tillämpas; dock ningförsäkringen, skall försäkringen skall i fall som nu sagts vad i 50 § utan hinder av vad i 50 § sågs bliva första stycket andra och tredje punk­ gällande från och med förstnämnda terna stadgas äga motsvarande till- dag; dock skall i fall som nu sagts lämpning. vad i nämnda paragraf stadgas äga motsvarande tillämpning i den mån sjukpenningförsäkringen i allmän sjukkassa är mera omfattande än sjukpenningförsäkringen i den er­ kända sjukkassan. Därest i — — — — sistnämnda slag.

Övergångsbestämmelser för medlemmar i erkända sjukkassor. 119 §. 121 §. Vid tillämpningen av vad i 6 § Vid tillämpningen av vad i 5 § andra stycket a) stadgas skall be­ tredje stycket a) stadgas skall be­ träffande medlem i erkänd sjukkas­ träffande medlem i erkänd sjuk­ sa, som (vid utgången av juni 1951) kassa, som vid utgången av decem­ vårdas å sjukvårdsanstalt, medräk­ ber 195b åtnjuter sjukhusvård, med­ nas den tid sjukhusvården pågått räknas den tid sjukhusvården på­ före lagens ikraftträdande. Den som gått före lagens ikraftträdande. Den (vid utgången av juni 1951) var som vid utgången av december 195b medlem i erkänd sjukkassa skall i var medlem i erkänd sjukkassa skall intet fall på grund av nämnda stad­ i intet fall på grund av nämnda gande vara undantagen från försäk­ stadgande vara undantagen från för­ ringsplikt förrän rätten till sjuk­ säkringsplikt förrän rätten till sjuk­ hjälp enligt de för den erkända sjuk­ hjälp enligt de för den erkända sjuk­ kassan gällande bestämmelserna kassan gällande bestämmelserna upphört. upphört.

120 §. 122 §. Är någon (vid utgången av juni Är någon vid utgången av decem­ 1951) berättigad att uppbära sjuk- ber 195b berättigad att uppbära sjuk­

44 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

penning från erkänd sjukkassa, skall penning från erkänd sjukkassa, skall följande gälla: följande gälla: a) Vid beräkning av sjukhjälps- a) Vid beräkning av sjukhjälpstiden skall medräknas tid före (den tiden skall medräknas tid före den

1 juli 1951), för vilken erkänd sjuk­ 1 januari 1955, för vilken erkänd

kassa utgivit eller haft att utgiva sjukkassa utgivit eller haft att ut­

sjukpenning på grund av samma giva sjukpenning på grund av den sjuklighetstillstånd eller tidigare så­ ifrågavarande sjukdomen. dant tillstånd, varmed den ifrågava­ rande sjukdomen sammanhänger. b) Den som enligt 9 § icke må b) Den som enligt 7 § icke må

vara sjukpenningförsäkrad äger lik­ vara sjukpenningförsäkrad äger lik­ väl uppbära sjukpenning enligt de väl uppbära sjukpenning enligt de

(vid utgången av juni 1951) å ho­ vid utgången av december 1954 å ho­

nom tillämpliga föreskrifterna. nom tillämpliga föreskrifterna.

c) Beträffande den som enligt 9 § c) Beträffande den som enligt 7 §

skall vara sjukpenningförsäkrad skall vara sjukpenningförsäkrad sko­

skola för det sammanhängande sjuk­ la för den sjukdom varom fråga är lighetstillstånd varom fråga är gälla gälla de vid utgången av december de (vid utgången av juni 1951) å 1954 å den försäkrade tillämpliga be­

den försäkrade tillämpliga bestäm­ stämmelserna om rätt till sjukpen­ melserna om rätt till sjukpenning, ning, i den mån han därigenom blir i den mån han därigenom blir berät­ berättigad till sjukpenning för läng­ tigad till sjukpenning för längre tid re tid än eljest eller till sjukpenning än eljest eller till sjukpenning för för viss tid med högre belopp än som viss tid med högre belopp än som eljest skolat tillkomma honom såsom eljest skolat tillkomma honom så­ sjukpenning jämte barntillägg för

som sjukpenning jämte make- och den tiden.

barntillägg för den tiden. Vad ovan under a)—c), sägs skall Vad ovan under a)—c) sägs skall ock gälla, där den som (vid utgång­ ock gälla, där den som vid utgången

en av juni 1951) var medlem i er­ av december 1954 var medlem i er­

känd sjukkassa och då ej ägde upp­ känd sjukkassa och då ej ägde upp­ bära sjukpenning därefter drabbas bära sjukpenning därefter drabbas

av sjukdom, som äger medicinskt av sjukdomsfall, som äger medi­

samband med sjukdom, för vilken cinskt samband med sjukdom, för rätt till sjukpenning från erkänd vilken rätt till sjukpenning från er­ sjukkassa förelegat, dock ej för fall känd sjukkassa förelegat, dock ej att den försäkrade, frånsett arbets­ för fall att den försäkrade, frånsett oförmåga på grund av kortvarig och arbetsoförmåga på grund av kort­ medicinskt sett fristående sjukdom, varig och medicinskt sett fristående

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 45

sjuknandet varit fullt arbetsför. sista sjukdomsfallet varit fullt ar­ betsför. Vad i denna paragraf sägs om sjukpenning skall i förekommande fall äga motsvarande tillämpning å ersättning för sjukhusvård. Tillsynsmyndigheten äger — —- — — —- — skola tillämpas.

Övergångsbestämmelser för andra än med­ lemmar i erkända sjukkassor. 123 §. 123 §. Vårdas annan än medlem i er­ Åtnjuter annan än medlem i er­ känd sjukkassa (vid utgången av känd sjukkassa vid utgången av de­ juni 1951) å sjukvårdsanstalt, skall cember 1954 sjukhusvård, skall vid vid tillämpningen av 6 § andra styc­ tillämpningen av 5 § tredje stycket ket a) medräknas den tid sjukhus­ a) medräknas den tid sjukhusvården vården pågått före lagens ikraftträ­ pågått före lagens ikraftträdande. dande. Vad i första stycket sägs skall äga Vad i första stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning i fall, som motsvarande tillämpning i fall, som i 5 § tredje stycket c) avses. i 6 § andra stycket c) avses.

124 §. 124 §. Där den, som (den 1 juli 1951 ) Där den, som den 1 januari 1955 blir försäkrad i allmän sjukkassa blir försäkrad i allmän sjukkassa men som icke omedelbart dessför­ men som icke omedelbart dessförin­ innan var medlem i erkänd sjuk­ nan var medlem i erkänd sjukkassa, kassa, (vid utgången av juni 1951 ) vid utgången av december 1954 lider lider av sjukdom som i 21 § avses, av sjukdom som i 21 § avses, skall skall vid beräkning av sjukhjälps- vid beräkning av sjukhjälpstiden tiden medräknas den tid, varunder medräknas den tid, varunder sjuk­ sjuklighets tillstånd et eller tidigare domen varat före lagens ikraftträ­ sådant tillstånd, med vilket den ifrå­ dande. Härvid skall vad i 29 § andra gavarande sjukdomen sammanhäng­ stycket stadgas äga motsvarande tiller, varat före lagens ikraftträdande. lämpning; och skall vad som där Vid prövning, huruvida sjukdom sägs om tid, för vilken sjukpenning skall anses utgöra fortsättning av ti­ eller ersättning för sjukhusvård ut­ digare sjuklighetstillstånd, skall vad givits, hava avseende å tid, under i 27 § andra stycket stadgas äga mot­ vilken arbetsoförmåga på grund av svarande tillämpning, därvid vad sjukdom förelegat.

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

som sägs om tid, för vilken sjukpen­ Vad i första stycket sägs skall ock ning utgivits, skall hava avseende å gälla, om försäkrad som där avses tid, under vilken arbetsoförmåga på efter utgången av december 195b grund av sjukdom förelegat. drabbas av sjukdomsfall, som äger Vad i första stycket sägs skall ock medicinskt samband med tidigare gälla, om försäkrad som där avses sjukdom, såvida den försäkrade (efter utgången av juni 1951 ) drab­ inom två år före sista sjukdomsfal­ bas av sjukdom, som äger medi­ let vid något tillfälle varit arbetscinskt samband med dessförinnan oförmögen på grund av sjukdomen. inträffat sjukdomsfall, såvida den försäkrade inom två år före insjuk­ nandet vid något tillfälle varit arbetsoförmögen på grund av det tidi­ gare sjukdomsfallet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 47

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1953.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden S köld , Z etterberg , S träng , E ricsson , A ndersson , L ingman , H ed ­ lund , L indell , N ordenstam .

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkringslagstiftning samt anför.

Inledning.

År 1944 avlämnade socialvårdskommittén ett betänkande (SOU 1944: 15) med förslag att i vårt land införa en allmän och obligatorisk sjukförsäk­ ring. Sedan detta förslag överarbetats inom socialdepartementet, förelädes 1946 års riksdag genom propositionen nr 312 ett på grundval därav upp­ rättat förslag till lag om allmän sjukförsäkring. Riksdagen antog detta förslag med vissa smärre jämkningar (skrivelse nr 559), varefter den 3 januari 1947 utfärdades lag om allmän sjukförsäkring (nr 1). Den allmänna sjukförsäkringen består av en sjukpenningförsäkring och en sjukvårdsförsäkring. Sjukpenningförsäkringen är konstruerad såsom en obligatorisk bottenförsäkring, avsedd att tillförsäkra medborgarna en viss minimistandard vid sjukdom, samt en statsunderstödd frivillig försäkring såsom komplement därtill. I den obligatoriska försäkringen utgör som regel sjukpenningen för den arbetsföra vuxna befolkningen 3: 50 kr. om dagen. I förekommande fall ökas sjukpenningen med make- och barntillägg. Sjukvårdsförsäkringen ger ersättning för de försäkrades kostnader för öppen läkarvård ävensom för resor till och från läkare samt för resor till sjukhus och åter. Sjukhjälp enligt lagen om allmän sjukförsäkring utgår ej vid sjukdom, för vilken försäkrad är berättigad till ersättning enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete och lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar. I orga­ nisatoriskt hänseende bygger den allmänna sjukförsäkringen på den grund som lagts av det frivilliga sjukkasseväsendet, i det att de erkända sjuk­ kassorna efter ombildning till allmänna sjukkassor skall omhänderha den allmänna sjukförsäkringen.

48 Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

Genom den nyssnämnda propositionen nr 312 lämnades riksdagen även tillfälle att yttra sig över vissa av Kungl. Maj :t föreslagna huvudgrunder för tillhandahållande utom sjukförsäkringens ram av sjukhusvård och läkemedel. Enligt dessa huvudgrunder skulle vården å allmän sal å de statliga sjukhusen göras helt avgiftsfri, medan sjukhusens huvudmän i övrigt skulle åläggas lämna fri vård å allmän sal samtidigt med att staten lämnade huvudmännen gottgörelse för uteblivna patientavgifter. I fråga om läkemedlen skulle den enskilde få rätt att å apotek erhålla vissa läke­ medel helt gratis och andra läkemedel till nedsatt pris, varefter apoteken direkt från statsverket skulle få ersättning för sina utlägg. I skrivelsen nr 559 anmälde riksdagen, att den i princip kunnat godtaga de av Kungl. Maj :t föreslagna huvudgrunderna för tillhandahållande av sjukhusvård och läkemedel. Vid sjukförsäkringslagens antagande bestämdes, att lagen — liksom sjukförsäkringsreformen i övrigt — skulle träda i kraft den 1 juli 1950. Genom lag den 17 december 1948 (nr 733) uppsköts ikraftträdandet av lagen ett år. Ett nytt uppskov med ikraftträdandet kom till stånd genom lag den 8 december 1950 (nr 621), vari bestämdes att sjukförsäkringslagen skulle träda i kraft å den framtida dag som bestämdes av statsmakterna. Detta uppskov förestavades av statsfinansiella skäl. I ett i september 1951 av socialvårdskommittén avgivet betänkande (SOU 1951: 25) —■ varmed kommittén avslutat sitt arbete — har framlagts för­ slag till bl. a. lag om försäkring för yrkesskada in. in. (yrkesskadeförsäk­ ringslag), avsedd att ersätta såväl 1916 års lag om försäkring för olycks­ fall i arbete som 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Under hänvisning till att, enligt kommitténs mening, med den utformning, som sjukförsäkringen erhållit enligt 1947 års lag, förutsättningar sakna­ des för en samordning av sjuk- och olycksfallsförsäkringen, har kommit­ tén funnit den nya yrkesskadeförsäkringslagstiftningen böra bygga på i väsentliga delar samma principer som uppbär den nuvarande lagstiftningen. I enlighet härmed avser den föreslagna nya lagstiftningen en av arbets­ givarna bekostad obligatorisk försäkring av arbetstagare för skada i arbetet. Försäkringsskyddet föreslås emellertid utvidgat i olika hänseenden och försäkringsförmånerna — vilka liksom nu skulle utgöras av läkarvård jämte läkemedel, proteser o. d., sjukpenning, livränta samt begravnings­ hjälp — föreslås förbättrade. I likhet med vad som gäller enligt den nu­ varande olycksfallsförsäkringslagen föreslås sjukpenningen skola utgå med belopp, fastställt i förhållande till vederbörandes arbetsförtjänst. För dem som ej skulle bli omfattade av yrkesskadeförsäkringslagen, bland dem självständiga yrkesutövare, husmödrar och barn till egna före­ tagare, har kommittén tänkt sig en särskild försäkring i form av tilläggsförsäkring till den obligatoriska sjukförsäkringen. Denna tilläggsförsäkring skulle väsentligen ha karaktär av en invaliditets- och dödsfallsförsäkring

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 49

för skador i och utom arbetet. I avbidan på genomförandet av en sådan försäkring har kommittén som ett provisorium förordat en lagstiftning om försäkring för skador i arbetet av företagares in. fl. barn. I organisatoriskt hänseende innebär kommitténs förslag ingen ändring i förhållande till vad nu gäller. De organ, som f. n. omhänderhar olycksfallsoch yrkessjukdomsförsäkringen, d. v. s. riksförsäkringsanstalten och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen, föreslås alltså skola omhänderha den nya yrkesskadeförsäkringen. över socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag har efter remiss yttranden avgivits av ett stort antal myndigheter och samman­ slutningar. I remissyttrandena har allmänt beklagats, att kommittén ej ansett sig kunna framlägga något förslag till samordning mellan yrkes­ skadeförsäkringen och sjukförsäkringen. I den uppkomna situationen fann jag mig böra utverka bemyndigande av Kungl. Maj:t att låta det problemkomplex det här gäller bli föremål lör omprövning av särskilda sakkunniga. Såsom jag närmare utvecklat i mitt anförande till statsrådsprotokollet i ärendet den 28 december 1951 borde vid denna omprövning undersökas bl. a., huruvida ej en samord­ ning av sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen kunde komma till stånd. Vidare borde finansieringsfrågan ägnas särskild uppmärksamhet. De sakkunniga1, som antagit benämningen socialförsäkringsutredningen, bär den 4 november 1952 avgivit ett betänkande angående sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring (SOU 1952: 39). Betänkandet utmynnar i dels förslag till lag om ändring i 1947 års lag om allmän sjukförsäkring och dels förslag till vissa jämkningar i socialvårdskommitténs förslag till yrkes­ skadeförsäkringslag. Beträffande den närmare innebörden i socialförsäkringsutredningens förslag må här endast nämnas, att förslaget avser en samordning av den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen på så sätt, att sjukförsäkringen får övertaga regleringen av de mera kort­ variga olycksfallen och under motsvarande tid av de långvarigare. Under ifrågavarande tid, den s. k. samordningstiden, föreslås förmånerna vid yrkesskada skola utgå efter i princip samma grunder som sjukhjälpen i allmänhet. För den allmänna sjukpenningförsäkringens del innebär för­ slaget en övergång från det minimistandardsystem, varpå 1947 års lag bygger, till en på inkomstbortfallsprincipen grundad ersättning. Vidare föreslår utredningen, att ersättning för sjukhusvård skall inbegripas under sjukförsäkringen. Däremot föreslås ingen ändring i 1946 års principbeslut avseende läkemedlen. Kostnaderna för den reformerade försäkringen före- 1 * * 4

1 Såsom sakkunniga tillkallades statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg, ordförande, ledamoten av riksdagens första kammare E. Gust. Andersson, ledamoten av riksdagens andra kammare, fru Nancy M. Eriksson, direktörsassistenten Sven Hydén, socialckonomcn Nils Kellgren, redaktören Lennart Pettersson och ledamoten av riksdagens andra kammare, fru Ragnhild Sandström. Som experter tillkallades byråchefen i pensionsstyrelsen Edvin Tegendal, byrådirektören därstädes Gösta Skogsberg och byrådirektören hos riksför­ säkringsanstalten Martin Engström samt kronokamreraren B. Ii. Åkerstedt.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 11)53. 1 sand. Nr 178.

50 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

slås fördelade mellan staten, de försäkrade och arbetsgivarna. Den år 1946 beslutade sjukkasseorganisationen föreslås orubbad. Vid remissbehandlingen har socialförsäkringsutredningens förslag genom­ gående tillstyrkts, även om på olika punkter viss kritik framkommit. Sedermera har hithörande spörsmål varit föremål för ytterligare pröv­ ning inom socialdepartementet. Därvid har jag bibragts den bestämda upp­ fattningen, att en samordning mellan den allmänna sjukförsäkringen och en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring medför så betydande fördelar, att en sådan samordning bör komma till stånd. Samordningen synes mig böra genomföras efter i huvudsak de riktlinjer, som socialförsäkringsutredningen uppdragit. Med frångående av 1946 års princip­ beslut rörande fri sjukhusvård förordar jag, i likhet med utredningen, att ersättning för de försäkrades utgifter för sjukhusvård tillhandahålles inom sjukförsäkringens ram. Statsfinansiella skäl synes mig vidare tala för att kostnaden för avgiftsfria eller eljest rabatterade läkemedel till vä­ sentlig del bäres av försäkringen. En sålunda reviderad sjukförsäkringsreform synes böra genomföras från och med den 1 januari 1955, vilken dag alltså 1947 års lag om allmän sjukförsäkring bör sättas i kraft. Sam­ tidigt bör 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar avlösas av en gemensam yrkesskadeförsäkringslag. Den allmänna sjukförsäkringens genomförande kräver naturligen ett omfattande förberedelsearbete. Det är därför nödvändigt att om, såsom jag förordat, försäkringen skall kunna sättas i kraft den 1 januari 1955, redan innevarande års riksdag får taga ställning till de ändringar avseende sjuk­ försäkringslagen som bör vidtagas. Givetvis hade det varit önskvärt, att även ett förslag till yrkesskadeförsäkringslag i detta sammanhang kunnat föreläggas riksdagen. Vid behandlingen av socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag har det emellertid visat sig att i det läge, vari denna fråga nu befinner sig, vissa spörsmål avseende yrkesskadeför­ säkringen, vilka ej är direkt avhängiga vare sig av den allmänna sjuk­ försäkringens innehåll eller av samordningsproblemets lösning, torde be­ höva bli föremål för ytterligare överväganden. Vad nu sagts gäller bl. a. livräntorna. Med hänsyn härtill har jag ansett det böra anstå till 1954 års riksdag med framläggandet av förslag till yrkesskadeförsäkringslag. Till nämnda riksdag torde även få anstå med detaljprövning av spörsmålet rörande tillhandahållandet av läkemedel. Ett ståndpunktstagande till frågan om de ändringar, som bör vidtagas beträffande den allmänna sjukförsäkringen, medför emellertid vissa kon­ sekvenser för yrkesskadeförsäkringens del. Redan i detta sammanhang måste därför behandlas de delar av yrkesskadeförsäkringens materiella in­ nehåll, som direkt påverkas av samordningsfrågan. På grund av att det, enligt vad jag anfört, icke nu är möjligt att framlägga något fullständigt

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 51

förslag till yrkesskadeförsäkringslag, synes dock såvitt yrkesskadeför­ säkringen angår något i lagtext utarbetat förslag ej böra framläggas. Med hänsyn till önskvärdheten av att frågorna om en ändrad sjukför­ säkring och en läkemedelsreform bedömes samtidigt samt till behovet av förberedelsetid för läkemedelsreformens genomförande torde i detta sam­ manhang böra behandlas jämväl vissa frågor som rör den allmänna upp­ byggnaden av läkemedelsreformen. Jag vill i det följande närmare redogöra för vad som förekommit i detta ärende och börjar därvid med en översikt av gällande regler på området.

Översikt av gällande bestämmelser.

Lagen om allmän sjukförsäkring.

Sjukförsäkringen enligt lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäk­ ring1 (nr 1; ändr. 733/1948; jfr 621/1950) är dels obligatorisk och dels frivillig. Försäkringen handhaves av allmänna sjukkassor — centralsjuk­ kassor och lokalsjukkassor — med geografiskt avgränsade verksamhets­ områden i huvudsaklig överensstämmelse med vad som nu gäller om mot­ svarande erkända sjukkassor. De allmänna sjukkassorna förutsättes såsom nämnts uppkomma genom ombildning av de erkända sjukkassorna. I fråga om försäkringspliktens omfattning gäller att alla medborgare i princip är pliktiga att tillhöra allmän sjukkassa. Försäkringspliktig är sålunda varje svensk medborgare, som är bosatt i riket, fr. o. m. kalendermånaden efter den under vilken han fyllt 16 år. Det­ samma gäller den som, utan att vara svensk medborgare, är bosatt och mantalsskriven i riket. Undantagen från försäkringsplikt är dock gift kvinna, vilkens årsinkomst av förvärvsarbete ej uppgår till 1000 kr., under förutsättning att hon sammanlever med sin man och att denne är försäkringspliktig. Sådan gift kvinna samt barn under 16 år är sjukförsäkrade i sin egenskap av familjemedlemmar. Dessutom är från försäkringsplikten undantagna vissa smärre grupper, i främsta rummet sådana anstaltsvårdade som inte kan antas ha någon nytta av försäkringen. Fn 1'örsäkringspliktig skall för varje kalenderår vara medlem i sjuk­ kassan för den kommun, där han för samma år blivit mantalsskriven. Den som är medlem i lokalsjukkassa skall tillika vara medlem i vederbörande centralsjukkassa. Fn försäkringspliktigs familjemedlemmar skall tillhöra samma sjukkassa som den försäkringspliktige själv. Genom försäkringen beredes vid sjukdom hjälp i form av dels ersättning för utgifter för sjukvård (sjukvårdsförsäkring) dels en för dag beräknad kontant ersättning (sjukpenningförsäkring). Sjukhjälp lämnas emellertid ej vid sjukdom, för vilken försäkrad är berättigad till ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen och vissa därtill anslutna författningar.

1 Denna lag benämnes i det följande SFI..

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Den obligatoriska sjukvår dsförsäkringen omfattar alla försäkrade, såväl sjukkassemedlemmar som familjemedlemmar. För­ säkringsförmånerna utgöres av ersättning dels för läkarvårdsutgifter, vari inräknas ersättning för läkares resa ävensom för läkarintyg, som fordras för erhållande av sjukpenning, dels för den försäkrades resor till och från läkare och — om den försäkrade intagits på sjukvårdsanstalt — för resor till och från anstalten. Ersättningen för läkarvård utgår med a/4 av utgif­ terna eller, då dessa överstigit det belopp, vartill de enligt en av Konungen fastställd taxa skall beräknas uppgå, med a/4 av taxans belopp. Utgifterna för resor till och från läkaren ersättes med a/4 av den de! av resekostnaden för varje läkarbesök, som överstiger 3 kr. Undantagsvis ersättes dock hela det överskjutande beloppet. Utgift för resa för intagning på sjukvårdsanstalt och återresa därifrån ersättes i regel med hela beloppet, i fråga om åter­ resa dock endast den del av kostnaden som överstiger 3 kr. Genom frivillig sj ukvårdsf örsäkring — som endast får meddelas av en centralsjukkassa vilken därtill fått pensionsstyrelsens till­ stånd — kan en sjukkassemedlem tillförsäkra sig och sina familjemed­ lemmar ytterligare sjukvårdsförmåner. Denna försäkring får dock ej avse annat än sjukgymnastik eller behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling. Den obligatoriska sjukpenningförsäkringen avser i princip att garantera de förvärvsarbetande en skälig minimistandard under sjukdom. Sjukpenningförsäkrad är varje sjukkassemedlem, vars års­ inkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 600 kr., ävensom familjeförsäkrad hustru som ej uppbär folkpension. Sjukpenning utgår i allmänhet med 3: 50 kr. om dagen. För sjukpenning­ försäkrad under 18 år och för folkpensionär är sjukpenningen 2 kr. samt för familjeförsäkrad hustru 1:50 kr. För den tid, då en sjukpenningför­ säkrad vårdas på sjukvårdsanstalt, utges en reducerad sjukpenning, be­ nämnd hempenning. Hempenningen är 2 kr. om dagen för den vars sjuk­ penning är 3:50 kr. samt 1 kr. för övriga sjukpenningförsäkrade. Till sjukpenningen utgår maketillägg med 2 kr. om dagen och barntilllägg med 50 öre för barn och dag. Om båda makarna är sjukpenning­ försäkrade, utgår dessa tillägg i regel till mannens sjukpenning. En familje­ försäkrad hustru får ett barntillägg till sjukpenningen å 1 kr. om dagen, därest hon har ett eller flera barn under tio år i hemmet. Sjukpenning utges ej för de tre första dagarna av varje sjukdomsfall, den dag då sjukdomsfallet inträffade inräknad (karenstid). Karenstid tillämpas emellertid ej när ett nytt sjukdomsfall inträffar inom 90 dagar efter den sista dag, för vilken sjukpenning utgivits. Den längsta tid, under vilken sjukpenning utgår, är 730 dagar vid varje sammanhängande sjuklighetstillstånd. För folkpensionär är dock sjukhjälpstiden högst 90 dagar. Arbetsgivare, som vid arbetstagares sjukdom på grund av lag eller för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 53

fattning .utgivit lön till arbetstagaren, har rätt att i arbetstagarens ställe uppbära den arbetstagaren tillkommande sjukpenningen jämte make- och barntillägg, dock högst det belopp som motsvarar den utbetalade lönen. Genom frivillig sjukpenningförsäkring — som meddelas av centralsjukkassa — kan varje sjukpenning^säkrad medlem erhålla tillägg till den obligatoriska sjukpenningen med 1:50, 3 eller 4:50 kr. för dag. Härvid gäller emellertid eu maximeringsregel, innebärande att ingen får vara frivilligt försäkrad så, att förmånerna från den frivilliga och den obligatoriska sjukpenningförsäkringen jämte lön eller ersättning, vartill medlemmen eljest är berättigad under sjukdom, för dag räknat

uPPgår till högre belopp än 1/a60 av hans årsinkomst av förvärvsarbete.

Frivillig sjukvårds- och sjukpenningförsäkring får meddelas endast om medlemmen har god hälsa och ej fyllt 55 år. Försäkringen finansieras genom försäkringsavgifter och statsbidrag. Varje sjukkassemedlem är sålunda skyldig att erlägga avgift för för­ säkringen. Avgifterna skall för varje kassa beräknas och efter vederbörande kassas hörande fastställas av pensionsstyrelsen. Avgiftsuppbörden skall för den obligatoriska försäkringen ske i samband med skatteuppbörden. Av­ gifterna till den frivilliga försäkringen skall uppbäras i den ordning veder­ börande centralsjukkassa bestämmer. Statsbidrag utgår i form av sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag och avgiftslindringsbidrag. Särskilt statsbidrag lämnas till centralsjukkassorna för den frivilliga sjukpenningförsäkringen. Till den frivilliga sjukvårdsförsäkringen utgår däremot icke något statsbidrag. Sjukhjälpsbidraget utgör en procentuell andel av en sjukkassas årliga utgifter. Bidraget motsvarar 50 % av utgifterna för läkarvård, de för­ säkrades resor till och från läkare och sjukvårdsanstalt och för sjuk­ penning samt 100 % av utgifterna för make- och barntillägg. Medlems­ bidraget utgår med ett fast belopp för envar som vid kalenderårets utgång är sjukkassemedlem. Beloppet, som varierar i kassor av olika typ och be­ lägenhet, är högst 5 och lägst 3 kr. Avgiftslindringsbidraget utgör 6 kr. för varje vid kalenderårets utgång sjukpenningförsäkrad medlem och 2 kr. för medlem som är enbart sjukvårdsförsäkrad. Sjukhjälpsbidrag och med­ lemsbidrag kan under särskilda förutsättningar förhöjas av Kungl. Maj:t.

Statsbidraget till den frivilliga sjukpenningförsäkringen är 20 % av sjuk­

penningutgifterna. Beträffande sjuk kasseorganisationen må nämnas, att de allmänna sjukkassorna är självständiga juridiska personer med eget an­ svar för verksamheten. Fn allmän sjukkassas angelägenheter handhaves av ett ombudsmöte och av kassans styrelse. Ombud till ombudsmötet utses i en lokalsjukkassa av den eller de kommuner, inom vilkas områden kassan bär sin verksamhet, i stadsccntralsjukkassa av staden och i annan central­

54 Kungl. Maj:ts proposition nr 1 7<V.

sjukkassa av ombudsmöten i de anslutna lokalsjukkassorna. Kassorna skall stå under tillsyn av en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet. Kungl. Maj :t har den 17 oktober 1947 förordnat, att pensionsstvrelsen skall vara tillsynsmyndighet. Över allmän sjukkassas beslut i ärenden angående försäkring får klagan föras hos pensionsstvrelsen genom b e s v ä r. Pensionsstyrelsens beslut må överklagas endast om styrelsen lämnat sitt tillstånd därtill. Klagan över pensionsstyrelsens beslut avgöres av Kungl. Maj:t i statsrådet. De försäkrades avgifter för den obligatoriska försäkiingen skulle enligt de beräkningar, som föregick lagens antagande, komma att per år genomsnittligt hålla sig omkring 24 kr. för dem som tillförsäkrades en sjukpenning av 3:50 kr. och omkring 4 kr. för de enbart sjukvårdsförsäkrade. Enligt år 1950 verkställda beräkningar skulle motsvarande av­ giftsbelopp behöva höjas till omkring 31 kr. resp. 5 ä 6 kr. Vid tidpunkten för sjukförsäkringsreformens beslutande beräknades statsverkets utgifter budgetåret 1950/51 — d. v. s. det törsta bud­ getår som enligt statsmakternas ursprungliga beslut skulle belastas med kostnader för försäkringen — för själva sjukförsäkringens genomförande till 171,3 milj. kr., därav 165,3 milj. kr. avseende den obligatoriska försäk­ ringen. Sjukförsäkringens totalkostnader nämnda budgetår uppskattades till 266,8 milj. kr. Av detta belopp skulle 236,8 milj. kr. belöpa å den obliga­ toriska försäkringen. Statens andel i kostnaderna för den obligatoriska sjuk­ försäkringen skulle i enlighet härmed komma att uppgå till i runt tal 70 A av totalkostnaderna för denna försäkring. Enligt kostnadsberäkningar, verk­ ställda under år 1950, skulle emellertid de ursprungliga beloppen i olika avseenden behöva jämkas uppåt. Enligt de nya kalkylerna skulle den all­ männa sjukförsäkringens totala årskostnader bli 339,9 milj. kr., därav 200,2 milj. kr. avseende statens utgifter. Om hänsyn tages till 1946 års reform även i vad den avser sjukhusvård och läkemedel, skulle enligt de nya beräkningarna reformens genomförande totalt medföra en årlig kost­ nadsökning för statsverket på omkring 260 milj. kr.

Olycksfallsförsäkringslagen.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete1 (nr 235; ändr. 323/1919, 320/1922, 155/1924, 215/1926, 135/1928, 349/1933, 383/1936, 69/1939, 818/1939, 514/1941, 940/1941, 227/1944, 191/1945, 350/1946, 493/1946, 483/1947 och 420/1948) är med vissa undantag, främst avseende s. k. hemarbetare samt familjemedlemmar, varje arbetare försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Såsom föranledd av olycks­ fall skall anses även skada som, utan att hänföras till yrkessjukdom enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen — för innehållet i sistnämnda lag redogöres

1 Denna lag benämnes 1 det följande ÖL.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 55

närmare i fortsättningen — förorsakats genom inverkan under högst några få dagar antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåsor, eller av temperaturförhållandena under arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller förfrysning, eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne eller blandning, vari dylikt ämne ingår. Såsom olycksfall i arbetet skall jämväl anses olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen. Elever vid vissa anstalter för yrkesutbildning anses som arbetare enligt lagen. Kostnaderna för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erlägges av arbetsgivarna. Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten eller i något ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare. I fråga om försäkringens förmåner gäller följande. Den skadade skall tillhandahållas erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av men­ liga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. I dessa hänseenden är således ÖL förmån­ ligare för de försäkrade än SFL. Har olycksfallet medfört sjukdom, som varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet (karenstid), utges vidare fr. o. in. dagen efter olycksfallsdagen sjukpenning så länge sjukdomen för­ orsakar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst ‘/«- Medför olycksfallet — sedan därav förorsakad sjukdom upphört — under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller ned­ sättning av densamma med minst Vio. utges livränta. Har olycksfallet med­ fört arbetarens död, utges begravningshjälp samt livräntor till vissa efter­ levande. Enligt en av de grundläggande principerna i ÖL är såväl sjukpenningens som livräntans storlek beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst under tiden närmast före olycksfallet. En annan huvudprincip är, att sjuk­ penningens och invalidlivräntans storlek är avhängig av den grad, varmed arbetsförmågan blivit nedsatt till följd av olycksfallet. Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan (hel sjukpenning) utgår för dag med belopp, som framgår av en i lagen intagen tabell; vid nedsätt­ ning av arbetsförmågan utgår ett mot nedsättningen svarande lägre belopp. Sjukpenningen utgör lägst 3:50 kr. och högst 14 kr. Vissa undantagsbe­ stämmelser gäller för personer under 18 eller över 67 år samt för höggradiga invalider. Familjetillägg om 1:50 kr. utgår, om den skadade sammanlever med hustru eller har hemmavarande barn eller adoptivbarn under 16 år. Därest den skadade intagits å sjukvårdsanstalt, har försäkringsinrättningen rätt att från sjukpenningen för vårdtiden avdraga 1: 50 kr. om dagen. Av­ draget får dock utgöra högst hälften av sjukpenningen.

56 Kungl. Maj.ts proposition nr 178. Enligt ÖL gäller följande ersättningsskala:

Invalidräntan utgick ursprungligen med ett belopp, som vid förlust av arbetsförmågan utgjorde 2/3 av den skadades årliga arbetsförtjänst. Vid

nedsättning av arbetsförmågan med minst 1/io utgjorde livräntan det lägre

belopp, som svarade mot nedsättningen. Härvid skulle hänsyn ej tagas till den del av arbetsförtjänsten, som översteg visst maximibelopp. Maximibe­ loppet höjdes den 1 januari 1949 till 7 200 kr. Samtidigt ändrades även regeln att livräntans storlek står i direkt proportion till invaliditetsgraden. Enligt lagändringen erhåller den, som helt förlorat arbetsförmågan eller fått den nedsatt med minst 3/i0, förhöjd livränta fr. o. m. månaden näst efter den, varunder han fyllt 18 år, t. o. m. den månad, varunder han fyller 67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp, som vid förlust av arbetsförmågan motsvarar 11/i2 av den skadades årliga arbetsförtjänst, och vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen sva­ rande belopp av arbetsförtjänsten, minskat med 1/i2 av arbetsförtjänsten. Den 1 januari 1949 ersattes även en tidigare bestämmelse om förhöjning av livräntan till s. k. hjälplös invalid med ett stadgande, enligt vilket ett med hänsyn till vårdbehovets omfattning bestämt särskilt vårdbidrag om högst 1 800 kr. för år kan utgå till en sådan invalid. Efterlevandelivräntor utges till änka -— i vissa fall även till änkling — samt till barn eller adoptivbarn under 16 år och, efter en speciell behovsprövning, till föräldrar eller adoptivföräldrar. Livräntan till änka eller

änkling utgör 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan till varje barn utgör 1/e och till föräldrar högst 1/« av samma arbetsförtjänst.

Det sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande får mot­ svara högst 5/e av arbetsförtjänsten. över beslut av en försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest rörande tillämpningen av någon i ÖL given bestämmelse kan klagan föras genom besvär hos försäkringsrådet. Rådet äger emellertid, även om

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 57

klagan ej förts, upptaga dylikt ärende till prövning, över försäkringsrådets beslut får klagan ej föras. Arbetsgivarnas avgifter för olycksfallsförsäkringen skall enligt lagen av försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbe­ tets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det bedrives efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för täckande av den risk, som försäkringen avser. I fråga om de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen skall i beloppet ingå omkostnaderna för försäk­ ringen. Är arbetsgivare, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt skyldig att utge understöd, för vilket enligt lagen avdrag från lagersätt­ ningarna får göras, bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken. Arbetsgivaren säges i sist­ nämnda fall stå självrisk, vilken kan vara total eller partiell. Som bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i anstalten till stats­

verket erläggas en tilläggsavgift om 5 % av försäkringsavgiften. I fråga om

socialförsäkringsbolagen uttages ett motsvarande bidrag, fastställt till 3 %. Med stöd av lagens bestämmelser varierar försäkringsavgifterna avsevärt mellan olika företagsgrupper. Avgifterna kan även variera betydligt mellan olika företag inom en företagsgrupp. Försäkringskostnaderna, häri inräk­ nat motsvarande utgifter för dem som står självrisk, för de yrkesskador, som f. n. inträffar under ett år, torde grovt räknat kunna uppskattas till 155 milj. kr., varav omkring 15 milj. kr. belöper å statsarbetare.

Yrkes sjukdoms försäkring slagen.

Den som jämlikt ÖL är försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete skall enligt lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkes­ sjukdomar (nr 131; ändr. 335/1930, 384/1936, 211/1938, 226/1944, 187/1949, 166/1950, 185/1951 och 289/1952) anses vara försäkrad för vissa genom en i lagen intagen förteckning särskilt angivna sjukdomar. Förteckningen upp­ tar dels sjukdomar genom inverkan av vissa uppräknade ämnen och energiformer, dels ett antal specificerade sjukdomar till följd av ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar, vibrationer från arbetsredskap, buller och vissa infektioner. Beträffande yrkessjukdomsförsäkringen tillämpas i huvudsak bestämmelserna i ÖL.

översikt av socialvårdskommitténs förslag.

(SOU 1951:25) Socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag bygger på samma princip som den nuvarande lagstiftningen. Yrkesskadeförsäkringen skall alltså utgöra en av arbetsgivarna bekostad obligatorisk försäkring av arbetstagarna för skada i arbetet. Tillhörigheten till förs ä k-

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ringen bibehålies i stort sett vid sitt omfång enligt gällande praxis så­ vitt avser gränsdragningen mellan begreppen arbetstagare och självständiga företagare. Försäkringen omfattar enligt förslaget anställda och övriga, som arbetar för annans räkning utan att därvid i förhållande till denne intaga en självständig ställning, ävensom vissa yrkesutbildningselever. Den utvidg­ ningen föreslås emellertid, att även alla offentliga förtroendemän skall om­ fattas av den obligatoriska försäkringen. Undantaget i ÖL beträffande vissa hemmavarande familjemedlemmar till arbetsgivaren skall i princip gälla även enligt den föreslagna yrkes­ skadeförsäkringslagen. Möjligheten till frivillig försäkring av de undantagna familjemedlem­ marna föreslås bibehållen. Sådan försäkring skall också få tecknas i riksförsäkringsanstalten för dem som ej omfattas av den obligatoriska försäk­ ringen på grund av att deras arbete utföres åt organ eller person, som åt­ njuter immunitet (t. ex. utländsk beskickningschef). Framför allt för att bereda de med hemindustriellt arbete sysselsatta obligatoriskt skydd enligt lagen föreslås det nuvarande undantaget slopat beträffande dem som utför arbetet i sitt hem eller på ett arbetsställe som de själva bestämmer. En viss inskränkning i försäkringens tillämpning i dylika fall har dock ansetts nödvändig. Enligt en såväl för hemindustriellt som för annat arbete avsedd bestämmelse gäller sålunda en karenstid om 14 dagar i fråga om olycksfall i sådant arbete, som den försäkrade utför i sitt hem eller på annat av honom bestämt arbetsställe utan att den försäkringspliktige eller företrädare för denne utövar tillsyn. I fråga om begreppet olycksfall i arbete föreslås att den obliga­ toriska försäkringen alltjämt skall omfatta både olycksfall på arbetsstället och olycksfall under färder till och från arbetet. Vissa utvidgningar av försäkringsskyddets omfattning föreslås emellertid. Sålunda skall olycks­ fall i skogshärbärgen och vissa andra förläggningar jämställas med olycks­ fall på arbetsområdet. I fråga om färdolycksfallen förordas också vissa uppmjukningar. Kommittén anser det principiellt rimligt, att med olycksfallsskadorna lik­ ställa andra hälsorubbningar, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej. I vilken utsträckning ett sådant likställande av olycksfall och andra yrkesskador kan realiseras är enligt kommitténs mening helt och hållet en praktisk fråga. Kommittén finner sig dock ej kunna förorda, att den hittillsvarande anordningen med en förteckning över de ersättningsberättigande skadorna frångås, men föreslår väsentliga ändringar i prin­ ciperna för förteckningen. Den nya förteckningen anges vara avsedd att, så långt det är praktiskt möjligt och lämpligt, täcka alla skador som kan tillskrivas det av försäkringen omfattade arbetet. Det skall enligt förslaget ankomma på Kungl. Maj :t att efter riksdagens hörande eller på förslag av medicinalstyrelsen och statens institut för folk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 59

hälsan meddela föreskrifter om försäkringens räckvidd beträffande sjuk­ domar, som härrör från vissa i lagen angivna inflytelser, nämligen inverkan av något ämne eller annan substans, som anges i föreskrifterna, eller någon där angiven inverkan av strålande energi, ensidiga eller ovanligt an­ strängande rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer från arbets­ redskap, buller eller smitta. Sådana hudsjukdomar, som el jest ej omfattas av försäkringen, blir enligt en specialregel ersättningsberättigande, om de skäligen kan antagas vara förorsakade av arbetet genom ämne eller annan substans, som ej upptagits i de nyssnämnda föreskrifterna. En särskild karenstid om fyra veckor föreslås dock för dessa fall. Kommittén föreslår lagfästande av en bevisregel, i princip innebärande eu förskjutning av bedömningen till de försäkrades förmån. Enligt denna regel skall vid bedömandet av frågan, huruvida viss åkomma förorsakats av olycksfall, detta anses vara förhållandet, såvida ej övervägande skäl måste anses tala däremot. Regeln skall äga motsvarande tillämpning be­ träffande sjukdom, som enligt nyssnämnda förteckning utgör yrkesskada. De av kommittén föreslagna försäkringsförmånerna innebär väsentliga olikheter i förhållande till de nuvarande. Ersättningsunderlaget skall visserligen fortfarande i princip grundas på den försäkrades inkomstförhållanden vid tiden för skadefallet eller, beträffande minderåriga in. fl., på en uppskattning av den framtida in­ komsten vid oförändrad lönenivå inom yrket. Hänsyn skall emellertid tagas till löneändringar, som under det senaste året inträffat till följd av änd­ ringar i kollektivavtal in. m. Vidare skall hänsyn upp till visst närmare angivet maximum tagas till inkomst av bisyssla, oberoende av om bisyss­ lan utföres för den vanlige arbetsgivarens räkning eller ej. Som bisyssla räknas även hushållsarbete i hemmet, när detta arbete har utgjort en väsent­ lig del av den försäkrades sysselsättning. De nuvarande reglerna angående lärlingar och underåriga föreslås ersatta av en bestämmelse, att — med visst undantag — ersättningarna i åldrarna 18—20 år, 21—24 år och från fyllda 25 år skall beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade skä­ ligen kunde antagas påräkna vid respektive 18, 21 och 25 års ålder. Efterlevandelivränta skall i dessa fall utgå på grundval av tjugufemårsinkoinsten. I fråga om livränta till efterlevande föreslås även den regeln, att när den av­ lidne på grund av tidigare kroppsskada åtnjuter ersättning enligt yrkes­ skadeförsäkringslagen eller annan författning eller på grund av Konungens förordnande, ersättningen i fråga skall likställas med arbetsinkomst. Med tanke främst på silikosfallen föreslås, att när försäkrad varaktigt avbryter det farliga arbetet först avsevärd tid efter det sjukdomen yppats, ersätt­ ningsunderlaget vid bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet ej skall beräknas till lägre belopp än som skulle ha fastställts, om sjuk­ domens yppande och arbetsavbrottet hade ägt rum samtidigt.

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning föreslås höjd från 7 200 till 9 000 kr. Om de allmänna levnadskostnaderna ett visst år under både mars och juni utvisar ökning eller minskning med minst 10 % i förhållande till läget vid lagens ikraftträdande, skall detta från följande årsskifte föranleda anpassning av maximibeloppet med motsvarande hela tiotal procent. Motsvarande ändringar skall vidtagas i sjukpenningskalan. Ändringarna skall fastställas av Kungl. Maj :t. Kommittén avstyrker ett borttagande av skattefriheten för sjukpenning. Regler uppställes, som avses skola leda till att ersättningsbeloppen blir av lämplig storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst efter källskatteavdrag. Principen om sjukpenningens gradering efter såväl arbets­ inkomst som försörjningsplikt bibehålies. Hänsyn till försörjningsplikt skall dock tagas ej genom ett i alla sjukpenningklasser lika familjetillägg utan genom en anordning med separata skalor för familjeförsörjare och en­ samstående. Minimisjukpenningen för reguljära fall föreslås bli 4 kr. för en­ samstående och 5 kr. för försörj are. Den nuvarande specialregeln för personer under 18 eller över 67 år och höggradiga invalider bibehålies dock. Maximisjukpenningen föreslås utgöra 16 kr. för ensamstående och 18 kr. för försörjare, i båda fallen vid en arbetsförtjänst om minst 9 000 kr. Vårdbidraget vid invaliditetsfall föreslås bibehållet. Ett motsvarande bidrag anses böra införas vid vissa långvariga sjukdomstillstånd. Vissa ändringar föreslås i reglerna om bedömningen av arbetsförmågans nedsättning och beträffande invaliditetsersättningarna. I fråga om livräntorna till efterlevande föreslås ersättningstiden utvidgad bl. a. på så sätt, att rätt till livränta skall under särskilt angivna förutsätt­ ningar föreligga för en änka, även om äktenskapet ingåtts efter olycksfallet, för frånskild make, för kvinna som varaktigt sammanlevde med den för­ säkrade under äktenskapsliknande förhållanden, samt för styvbarn. För föräldrar uppmjukas rekvisitet för rätt till livränta. Problemet om försäkringsskydd för dem som ej omfat­ tas av yrkesskadeförsäkringslagen — framför allt själv­ ständiga yrkesutövare, husmödrar och vissa familjemedlemmar till arbets­ givaren —- föreslås löst så, att det genom statsmakternas försorg tillskapas en särskild försäkringsform såsom ett komplement till den allmänna sjuk­ försäkringen och avseende skador såväl i som utom arbete. Denna försäk­ ringsform är framför allt avsedd att lämna skydd vid invaliditet och döds­ fall. Enligt kommitténs mening kan emellertid en försäkring av ifrågava­ rande slag inte genomföras förrän samtidigt med den allmänna sjukför­ säkringen. I avbidan på genomförandet av en försäkring av nyss angiven typ förordar kommittén som ett provisorium en lag om försäkring av företagares in. fl. barn. Enligt denna lag skall vissa familjemedlemmar till arbetsgivaren obli­ gatoriskt försäkras för skada i arbetet. Försäkringen, som skall grundas på

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 61

anmälningsskyldighet (för föräldrarna), föreslås gälla för sådana barn, som föregående år fyllt minst 15 år och arbetat för föräldrarnas räkning under sådana omständigheter, att dessa har gjort löneavdrag för barnets källskatt. Frivillig försäkring föreslås kunna tecknas för andra barn samt för olycksfall utom arbete. För andra studerande än de förut nämnda yrkesutbildningseleverna före­ slås en särskild förordning angående ersättning av statsmedel för skada, ådragen under studierna.

Sammanfattning av remissyttrandena över socialvårdskommitténs förslag.

över yrkesskadebetänkandet har efter remiss yttranden avgivits av stats­ kontoret, kommerskollegium, socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, arbetsmarknads­ styrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, domänstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yr­ kesutbildning, statens institut för folkhälsan, försäkringsinspektionen, sta­ tistiska centralbyrån, Svea hovrätt, Göta hovrätt, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Gävleborgs samt Norrbottens län, 1946 års skolkommission, änkepensioneringskommittén, Socialförsäkringsbolagens förening, Folksam, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund, Svenska landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Sveriges skogsägareförbund, Sve­ riges redareförening, Föreningen Sveriges aktiva handelsresande, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Svenska sjukkasseförbundet, Sveriges hus­ modersföreningars riksförbund samt Yrkeskvinnors samarbetsförbund. Då något fullständigt förslag till lagstiftning angående yrkesskadeför­ säkringen ej framlägges i detta sammanhang och med hänsyn till den ut­ veckling, som saken sedermera tagit i och med att socialförsäkringsutredningen avgivit sitt förslag, torde det ej finnas anledning att här lämna en uttömmande redogörelse för innehållet i remissyttrandena över socialvårds­ kommitténs förslag. På de punkter, som rör samordningsfrågan, anser jag mig dock böra något beröra remissyttrandena. Såsom redan nämnts påtalas genomgående i remissyttrandena, att socialvårdskommittén ej ansett sig kunna framlägga något förslag till samordning mellan yrkesskadeförsäkringen och sjukförsäkringen. I åtskilliga yttranden framhålles, att ett flertal av de betydelsefulla och komplicerade problem, inför vilka kommittén ställts, skulle kunna få en naturligare och bättre lös­ ning inom ramen för eu obligatorisk sjukförsäkring än genom utvidgningar

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

i olika hänseenden av olycksfallsförsäkringen. I flera yttranden avråder man bestämt från sådana utvidgningar av olycksfallsförsäkringen, som kunde föregripa och försvåra en samordning mellan de båda socialförsäkringsgrenarna. En närmare redogörelse för remissyttrandena i samordningsfrågan finnes i socialförsäkringsutredningens betänkande s. 99—108, vartill torde få hänvisas. Med utgångspunkt från att någon samordning mellan yrkesskadeförsäk­ ringen och sjukförsäkringen tills vidare ej skulle komma till stånd accep­ teras i remissyttrandena allmänt tanken på att yrkesskadeförsäkringen i stort sett bör bibehållas vid sitt nuvarande omfång och att försäkringstillhörigheten således bör baseras på det arbetstagarbegrepp, som utbildat sig vid tillämpningen av ÖL och som omfattar ej endast arbetstagarna i egentlig mening utan även vissa andra kategorier. Diskussionen i yttrandena i denna del har huvudsakligen rört sig om vilka jämkningar i rådande praxis som kan anses påkallade och hur man lagtekniskt skall gå till väga för att dra en så klar gräns som möjligt kring den personkrets, som borde omfattas av försäkringen.

Riksförsäkringsanstalten yttrar bl. a. följande:

Utvecklingen har lett till en synnerligen invecklad och för allmänheten ofta svårförståelig praxis i fråga om gränsdragningen mellan begreppen arbetare och självständig företagare. Härutinnan råder för närvarande en betänklig brist på enhetlighet och överblickbarhet. Riksförsäkringsanstalten torde i avsevärt högre grad än de ömsesidiga bolagen ha stark känning härav. Det är därför enligt anstaltens mening synnerligen påkallat, att en genom­ gripande rationalisering och förenkling på området kommer till stånd. Det framstår härvid såsom ett önskemål att allmänna principer åvägabringas, vilka — samtidigt som det framträdande behovet av fasthet och enhetlighet i bedömningen tillgodoses — jämväl i möjligaste mån begränsa behovet av utredningar och även vederbörligen beakta försäkringstekniska synpunkter. I anslutning till det anförda uttalar riksförsäkringsanstalten, att det från försäkringstekniska och administrativa synpunkter givetvis vore önskvärt att låta lagen omfatta endast arbetstagare i civilrättslig mening.

Överståthållarämbetet anför:

Utvecklingen på yrkesskadeförsäkringens område kännetecknas av all eu successiv uttänjning skett av de olika begrepp — arbetstagare, olycksfall i arbete, yrkessjukdom och andra — vilka äro avgörande för huruvida ersätt­ ning kan utgå vid förlust eller reducering av arbetsförmågan. Det är uppen­ bart, att denna utveckling betingats av frånvaron av en kompletterande form av socialförsäkring. Det nu föreliggande förslaget innebär på åtskilliga punkter eu ytterligare utsträckning av gränserna för ersättningsbarheten, liksom av förmånernas storlek. Mot denna tendens i förslaget kan, lika litet som mot den tidigare utvecklingen, ej resas någon invändning, såvitt angår skäligheten i och för sig av utvidgningarna, även om självfallet bristen på kostnadsberäkningar försvårar ett ställningstagande. Det kan dock knap­ past sägas, att den gränsdragning, vilken under alla förhållanden måste

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 63

ske så länge allenast en delreglering föreligger, blir klarare genom uttänjning av olika kriterier. Snarare föreligger risk för att olikheterna bliva än mer svårförståeliga för dem, som även framdeles måste hållas utanför möjligheten att genom sociala åtgärder erhålla kompensation för förlust eller minskning av arbetsförmågan. Detta förhållande talar enligt ämbetets mening för att en viss försiktighet bör iakttagas, när det gäller att utvidga tillämpligheten av en likväl avgränsad social yrkesskadeförsäkring. Vad nu sagts gäller icke minst försäkringstillhörigheten, som är beroende av den innebörd arbetstagar- och därmed korresponderande begrepp erhålla i lagstiftning och praxis. I denna fråga göra sig emellertid även synpunkter av annan art gällande. överståthållarämbetet erinrar i fortsättningen om att utvecklingen lett till uppkomsten av två skilda arbetstagarbegrepp, ett civilrättsligt och ett socialt betonat. Det senare, som särskilt torde känneteckna rättstillämp­ ningen på olycksfallsförsäkringens område, hade kommit till användning företrädesvis när det gällde fullgörandet av förpliktelser, som vore av sär­ skild betydelse för det allmänna. Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet åter, som byggde på avtalsfrihetens princip och föranledde en ur privat­ rättsliga synpunkter gjord tolkning av ingångna arbetsavtal, torde i stort sett kunna sägas vara det grundläggande på områden, där arbetstagarens rättigheter mera omedelbart motsvarades av ekonomiska förpliktelser för arbetsgivaren. Härav hade följt, oaktat ur sociala synpunkter ett annat resultat kunnat anses önskvärt, att ett mera inskränkt arbetstagarbegrepp måst tillämpas på vissa områden. Sålunda kunde erinras om att arbets­ domstolen ansåge sig böra vid prövningen av de ur ett anställningsför­ hållande härrörande rättsverkningarna lägga det privaträttsliga arbets­ tagarbegreppet till grund för sina avgöranden. Det nuvarande förhållandet, att en person kunde i ett och samma arbetsavtalsförhållande betraktas som arbetstagare i fråga om exempelvis olycksfallsförsäkringen men som själv­ ständig företagare i fråga om t. ex. semesterrätt eller förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken måste onekligen te sig förbryllande och kunde ej sägas vara tillfredsställande.

Socialförsäkringsutredningens förslag.

(SOU 1952:39)

Samordningsfrågan.

Utredningens överväganden har resulterat i att för viss tid en samordning bör ske mellan den allmänna sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen och att under denna tid sjukhjälpen — i princip lika för yrkesskador och andra sjukdomar — skali lämnas av allmän sjukkassa enligt sjukförsäk­ ringens ersättningsbestämmelser. Efter samordningstidens slut bör ersätt­ ning för yrkesskada utgå från yrkesskadeföräkringen och enligt de för denna försäkring gällande reglerna. Sainordningstiden föreslås i princip

64 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

skola sträcka sig intill utgången av de 90 första dagar, för vilka sjukpen­ ning utgår vid ett sjukdomsfall. Utredningen utvecklar sin mening härutinnan i huvudsak sålunda. En samordning av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna förutsätter, åtmin­ stone om samordningen skall få en mera betydande räckvidd, att sjukför­ säkringens förmåner under en viss tid efter olycksfallet eller yrkessjuk­ domens början kan anses tillräckliga även såsom prestationer i anledning av yrkesskada. Utformningen av reglerna rörande sjukförsäkringen beror alltså i hög grad på om en samordning med yrkesskadeförsäkringen skall ske och i så fall på vad sätt. Systemet med två olika försäkringar vid sjukdom, av vilka den ena har långt gynnsammare ersättningsgrunder än den andra, leder enligt erfaren­ heten till ett mycket stort antal gränsdragningsfrågor, av vilkas lösning i eu viss riktning den försäkrade ofta har ett starkt intresse. Den nuvarande ordningen med två helt skilda försäkringssystem har också stora admi­ nistrativa olägenheter, önskar man mera väsentligt minska dessa, räcker det ej med att förmånerna under den tid samordningen avser är lika utan hänsyn till sjukdomens art och uppkomstsätt. Så länge förmånerna lämnas av skilda försäkringssystem, måste nämligen vid varje sjukdomsfall fast­ slås, om fallet hör till den ena eller andra kategorien. Vidare bibehålies de nuvarande olägenheterna för allmänheten i form av långsamhel vid utbe­ talningar inom yrkesskadeförsäkringen och ovisshet rörande vilket organ som skall utge sjukhjälpen. Det sagda leder till att en samordning om möjligt bör vara fullständig under samordningstiden. Samordningen bör sålunda avse såväl storleken av förmånerna som det administrativa och det ekonomiska ansvaret för regleringen av de enskilda fallen. Hjälpbehovet vid en sjukdom är icke beroende av huruvida sjukdomen är att anse som yrkesskada eller ej. Det torde emellertid inte vara möjligt att mera väsentligt minska nuvarande förmåner vid yrkesskada. Åtmin­ stone för en viss samordningstid måste därför sjukförsäkringens förmåner höjas så mycket, att de för denna tid kan accepteras även vid yrkesskador. Detta behöver dock ej innebära, att man flyttar över yrkesskadeförsäk­ ringens förmåner helt obeskurna till den samordnade försäkringen. Det torde f. n. ej kunna komma i fråga att inom den allmänna sjukför­ säkringen — såsom inom yrkesskadeförsäkringen — ge full ersättning för läkarvård och resor. Inom en samordnad sjukpenningförsäkring måste vidare sjukpenningens storlek beräknas efter schematiska grunder, så att utredning vid sjukdomsfallets inträffande inte erfordras. Detta kan för den försäkrade vara antingen bättre eller sämre än enligt nuvarande regler. Vid en fullständig samordning måste karenstiden vara oberoende av sjuk­ domens art och uppkomstsätt. Med sjukförsäkringens karenstid innebär detta en viss försämring ur de yrkesskadades synpunkt. Samordningen medför å andra sidan vissa fördelar för den skadade jäm­ fört med den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen. Han vet omedelbart vad han har att påräkna för förmåner. Dröjsmål med utbe­ talningar på grund av tidskrävande utredningar behöver ej förekomma. Bekymren för resultatet av ersättningsfrågornas prövning leder f. n. ibland till svåra komplikationer av psykologisk natur med förlängning av sjuk­ domstillståndet som följd. Samordningen minskar väsentligen risken härför. Genom samordningen minskar vidare skälen mot att låta yrkesskadeför-

Kungl. Maj:Is proposition nr 178. 65

säkringen omfatta även en arbetsgivares i rörelsen sysselsatta familjemed­ lemmar. Det blir också lättare att ordna yrkessjukdomsförsäkringen på ett rationellt sätt. Den största vinsten är dock, att ett gott skydd åstadkommes vid all sjukdom. Försämringarna i en yrkesskadeförsäkring synes väga mycket lätt för de försäkrade vid beaktande av de med samordningen för­ enade fördelarna. Vid en fullständig samordning är det uppenbarligen ej möjligt att för samordningstiden variera arbetsgivarnas avgifter på sätt som nu sker efter kostnaderna för de vid företaget inträffande yrkesskadorna. I vad mån mVjligheterna för arbetsgivarna att få sänkning av avgifterna till olycks­ fallsförsäkringen nu verkar som en sporre i skyddsarbetet anser utred­ ningen ej kunna med säkerhet bedömas. Skyddsarbetet har under senare tid intensifierats genom förstärkning av de samhälleliga arbetarskyddsorganen och genom samverkan mellan parterna på arbetsmarknaden. Arbets­ givarna har otvivelaktigt ett stort intresse av att förhindra driftsstörningar, helt oberoende av variationer i fråga om olycksfallsförsäkringspremierna. Utredningen anser därför att skyddsarbetet vid industriföretagen ej i någon mera betydande mån kommer att hämmas av att variationerna i premierna minskas. En fullständig samordning hehöver ej heller minska försäkringsinrättningarnas möjligheter att redan på ett tidigt stadium vidtaga åtgärder för att mildra följderna av inträffade yrkesskador i fråga om arbetsoförmågans grad och varaktighet. För övrigt är det lika betydelsefullt att invaliditetsförebyggande åtgärder vidtages vid alla sjukdomar, oberoende av om de orsakats av arbete för annans räkning eller ej. En invändning av annan art kan emellertid också anföras mot eu full­ ständig samordning. Då differentieringen olika arbetsgivargrupper emellan minskar i fråga om olycksfallsförsäkringspremierna, blir vissa företagare hårdare belastade än nu medan andra får en lindring — förutsatt att arbets­ givarna såsom kollektiv skall bidraga till sjukförsäkringen i minst den om­ fattning som deras utgifter för olycksfallsförsäkringen minskar. Differen­ tieringen av olycksfallsförsäkringspremierna kan trots samordningen bestå men premiebeloppen blir mindre. Det är däremot ej möjligt att på mot­ svarande sätt differentiera arbetsgivarbidragen till sjukförsäkringen. Det torde inte kunna undvikas, att vissa ändringar i fråga om de bestående förhållandena uppkommer även för företagarnas del vid en radikal omlägg­ ning av socialförsäkringen.

Utredningen nämner, att det med ledning av tillgänglig statistik kan antagas att beträffande de olycksfall i arbete, som medför arbetsoförmåga, och som kvarstår på tredje dagen från olycksfallet, ungefär 15 % är av­ vecklade inom en vecka, 50 % inom två veckor, 96 å 97 % inom 13 veckor och 99,7 % inom ett år räknat från och med dagen efter olycksfallets in­ träffande. Utredningen framhåller emellertid, att de administrativa vinster­ na inte kan direkt mätas med ledning av dessa avvecklingssiffror. Om samordningstiden är begränsad, måste nämligen de yrkesskadefall, som kvarstår vid eu viss tidpunkt före samordningstidens utgång, i regel prövas av vederbörande olycksfallsförsäkringsinrättning, så alt inga uppehåll i utbetalningen av ersättningar behöver uppstå. Det är vidare helt naturligt

5 - B ihan g till riksdagens protokoll 7.95.7. 7 samt. Nr 178.

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

så, att handläggningen av de långvariga fallen i allmänhet är besvärligare än av de kortvariga. Samordningstidens längd är enligt vad utredningen fortsättningsvis fram­ håller en avvägningsfråga. Först genom en relativt lång samordningstid bleve de administrativa vinsterna stora. Eftersom den allmänna sjukför­ säkringen hade en sjukhjälpstid för sjukpenningförsäkringen av två år vore två år maximum för samordningstiden. Under samordningstiden borde emellertid förmånerna från sjukpenningförsäkringen inom sjukförsäk­ ringen i möjlig mån anpassas till yrkesskadeförsäkringens standard. Där­ med uppkomme frågan, om det vore möjligt eller lämpligt att låta sjuk­ försäkringen under en tid av upp till två år utge så stora sjukpenningar som man brukade räkna med i yrkesskadeförsäkringen. Denna omständighet utgjorde ett starkt skäl att överväga en väsentligt kortare samordningstid än två år. Även den omständigheten, att sjukvårdsförmånerna under sam­ ordningstiden måste något beskäras för de yrkesskadade i förhållande till vad som nu gällde, vore ett skäl för att begränsa samordningstiden. Härför talade också att en omläggning av detta slag borde ske med viss varsamhet. Efter övervägande av denna fråga har utredningen stannat för en sam­ ordningstid av 90 dagar. Enligt utredningen kan dock en jämkning härutinnan visa sig påkallad sedan någon tids erfarenhet vunnits av sam­ ordningen. Samordningstid i teknisk bemärkelse är enligt förslaget tiden intill dess sjukpenning från sjukkassan utgivits i tillhopa 90 dagar. Detta innebär, att vid recidiv sjukskrivningsdagarna skall adderas med varandra men där­ emot inte med mellanliggande dagar. Skulle någon vara utförsäkrad från sjukförsäkringens sjukpenningförsäkring före utgången av 90-dagarstiden, upphör samordningen när utförsäkringen sker. Huvudreglerna för den föreslagna samordningen är i enlighet med det

anförda dels att under samordningstiden ersättning till den skadade skall

utges av den allmänna sjukkassa, i vilken han är försäkrad, och i enlighet

med bestämmelserna i SFL och dels att för tid efter utgången av samord­

ningstiden ersättningen skall utgå från den försäkringsinrättning, i vilken den skadade är yrkesskadeförsäkrad, och med tillämpning av de särskilda reglerna för yrkesskadeförsäkringen. Samordningstiden fungerar alltså som en särskild karenstid för yrkesskadeförsäkringen. I princip skall samordningen vara absolut, men av olika skäl anser utredningen det på­ kallat att låta yrkesskadeförsäkringen i vissa fall gripa in redan under samordningstiden och att låta sjukförsäkringen i undantagsfall reglera skadan efter utgången av samordningstiden. De härför erforderliga speciella samordningsreglerna motiveras i viss utsträckning med praktiska syn­ punkter men framför allt därmed, att man ej vill orsaka en onödig för­ sämring för en yrkesskadad i förhållande till vad nu gäller. En speciell samordningsregel föreslås för yrkesskadad, som väl är sjuk-

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 67

försäkrad men inte sjukpenningförsäkrad, t. ex. 15-åriga arbetstagare. I dylikt fall skall enligt förslaget sjukpenning och i förekommande fall liv­ ränta utgå från yrkesskadeförsäkringen under samordningstiden. Det­ samma skall gälla, om den yrkesskadades tillstånd (medicinskt) inte med­ för rätt till sjukpenning (hel eller halv) enligt sjukförsäkringens regler men väl medför rätt till sjukpenning (t. ex. en fjärdedels sjukpenning) eller

livränta (10—50 %) enligt yrkesskadeförsäkringens regler.

Utredningen har vidare — för minskande av intresset för manipula­ tioner — funnit erforderligt med en regel, att även om i enlighet med vad nyss nämnts sjukpenning eller livränta utgår från yrkesskadeförsäkringen, sjukvårdsersättning skall utgå från sjukkassan enligt sjukförsäkringens regler intill dess från försäkringsinrättningen eller från inrättningen och kassan utgått sjukpenning eller livränta för tillhopa 90 dagar. Efter ut­ gången av denna tid skall sjukvården ersättas av inrättningen efter yrkes­ skadeförsäkringens förmånligare grunder. Proteser och andra särskilda hjälpmedel ersättes inte enligt SFL. Utred­ ningen föreslår därför, att vid yrkesskada försäkringsinrättningen skall svara för dessa hjälpmedel även under den tid, då sjukvårdsersättning i anledning av skadan skall utgå från sjukkassan. Vidare föreslås en special­ bestämmelse för att helt bibehålla de yrkesskadades rätt till tandläkarvård. Om vidare en skadad på försäkringsinrättningens begäran undergår särskild behandling för förkortning av sjukdomstiden eller för förebyggande eller minskande av invaliditet, skall inrättningen betala kostnaden för sådan behandling utöver vad sjukkassan kan vara skyldig att betala. Eftersom bestämmelser om ersättning enligt SFL för sjukvård utom riket ännu ej utfärdats, säger sig utredningen ej ha haft möjlighet att be­ döma, om specialregler för yrkesskadade i detta hänseende under samord­ ningstiden är erforderliga. Om den skadade är berättigad till sjukpenning i precis 90 dagar och där­ efter får viss läkarbehandling, skall sjukkassan enligt en särskild regel stå för läkarvårdsersättningen enligt sjukförsäkringens regler. Utredningen föreslår särskilda regler för det fall, att den yrkesskadade ej är sjukförsäkrad, t. ex. en i riket icke mantalsskriven utlänning. Här blir det ej fråga om samordning i samma mening som i de förutnämnda fallen. I fråga om ersättningen skall enligt förslaget i tillämpliga delar gälla samma regler, som om den skadade omfattades av sjukförsäkringen. Utred­ ningen föreslår, att ersättningen helt skall utgå från den försäkringsinrättning, där den skadade är yrkesskadeförsäkrad. Detta torde emellertid, anför utredningen, kräva att vid lämnandet av uppgifter, som skall ligga till grund för premiedebiteringen, de icke sjukförsäkrade arbetstagarna — liksom även sådana som är sjukförsäkrade men inte sjukpenningförsäkrade, t. ex. 15-åriga arbetstagare — får skiljas ut. För deras del skall den av samordningen följande premienedsättningen inte ske, och något enprocent-

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Indrag skall ej lämnas till sjukförsäkringen. Utredningen framför såsom ett alternativ härtill att ej skilja ut dessa arbetstagare i premie- och bidragshänseende utan låta vederbörande centralmyndighet bestrida utgifterna för ifrågavarande yrkesskador, i vad de eljest skulle ha belöpt på sjukförsäk­ ringen, med de medel som inflyter genom enprocentbidraget. Innan klarhet föreligger om den centrala organisationen, anser emellertid utredningen detta alternativ ej kunna närmare utarbetas.

Den allmänna sjukförsäkringen.

Utredningens förslag innebär ingen ändring i det nuvarande systemet att den allmänna sjukförsäkringen skall bestå av en sjuk vårdsförsäkring och en sjukpenningförsäkring samt att försäkringen skall vara dels obliga­ torisk och dels frivillig. I åtskilliga avseenden förordar dock utredningen, att försäkringen får ett annat innehåll än det som lagfästs i SFL. Vad först angår frågan om tillhörigheten till den obliga­ toriska sjukförsäkringen föreslås den ändringen, att de hemarbetande gifta kvinnorna ej skall vara försäkrade såsom familjemedlem­ mar utan självständigt försäkrade i likhet med övriga sjukkassemedlemmar. Skälet härtill är närmast, att enligt utredningen de gifta kvinnorna hör erhålla samma sjukpenning som den vilken obligatoriskt skall utgå till icke anställda förvärvsarbetande. Även bortsett härifrån anser utredningen det vara en fördel, att olika befolkningskategorier jämställes ur sjukförsäkringssynpunkt. Den obligatoriska sjukvårdsförsä k ringen föreslås om­ fatta ej blott som enligt SFL ersättning för läkarvård samt resor till och

från läkare eller sjukhus utan även ersättning för sjukhusvård. Denna ersätt­

ning föreslås skola utgå efter i stort sett samma principer som tillämpas i de erkända sjukkassorna. Ersättning skall sålunda i allmänhet utgå med belopp, som motsvarar avgiften å allmän sal. Motivet till utredningens ståndpunktstagande i denna del är, att utredningen inte ansett sig böra räkna med att 1946 års principbeslut om fri sjukhusvård kan omsättas i praktiken under de närmaste åren.

I fråga om låkarvårdsersättningen föreslås den ändringen av SFL:s be­

stämmelser att ersättning för tandläkarvård skall utgå i viss begränsad utsträckning. Härvidlag erinrar utredningen om att enligt statsmakternas beslut år 1952 de erkända sjukkassorna numera, på motsvarande sätt som gäller för läkarvård, har att utge sjukvårdsersättning för utgifter för tand­ läkarvård, avseende sådan behandling som anges i en av Konungen fast­ ställd förteckning och som meddelas vid centraltandpoliklinik, tandläkarhögskola eller allmänt sjukhus. I och för sig vore det enligt utredningens mening önskvärt att ersättningsmöjligheterna för tandvård utvidgades. Ersättning för tandvård vore emellertid en nyhet inom sjukförsäkringen, och några närmare erfarenheter av denna hjälpform funnes ännu inte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 69

Ökade tandvårdsförmåner medförde vidare ytterligare kostnader för för­ säkringen. Utredningen föreslår därför, att tandvårdsutgifter inom den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen tills vidare skall ersättas endast i den omfattning sådan ersättning nu utges i de erkända sjukkassorna. Enligt SFL ersättes endast kostnader, som föranledes av sjukdom;

ersättning för profylaktiska (förebyggande) åtgärder lämnas sålunda ej.

Utredningen framhåller, att det under förarbetena till SFL betonades, att den förebyggande hälsovården vore av särskilt intresse för sjukförsäk­ ringen. Spörsmålet om en utökning av sjukförsäkringens hjälpformer an­ sågs emellertid böra upptagas till prövning först sedan någon erfarenhet vunnits om lagens verkningar. Med hänsyn härtill har utredningen ej an­ sett sig böra närmare ingå på frågan om ersättning för förebyggande hälsovård. Utredningen understryker emellertid angelägenheten av att frå­ gan om den förebyggande vårdens ställning inom sjukförsäkringen prövas så snart det kan ske.

Det grundbelopp vid resor till och från läkare, för vilket den sjuke själv

skall svara — enligt SFL 3 kr. — föreslås höjt till 4 kr. vid första besök och sänkt till 1 kr. vid återbesök, varjämte förordas att den sjuke vid återbesök ej skall behöva själv svara för mer än högst 2 kr. Grundbeloppet vid återresa från sjukhus föreslås höjt från 3 till 4 kr. I stället för den frivilliga sjukvårdsförsäkringen i SFL skall enligt för­ slaget centralsjukkassa för stad och lokalsjukkassa kunna med tillsyns­

myndighetens medgivande införa ersättning för sjukgymnastik m. fl. sjuk­ vårdande åtgärder. Därest så skett, skall dessa förmåner anses innefattade

i den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen inom sjukkassans område. Sjukkassa bör enligt utredningens förslag kunna under vissa förutsätt­

ningar lämna gottgörelse till arbetsgivare för läkarvård eller andra sjuk­ vårdande åtgärder som anordnats av denne. Fria eller rabatterade läkemedel förutsättes av utredningen komma att,

i enlighet med statsmakternas principbeslut år 1946, lämnas vid sidan av sjukförsäkringen. I

I fråga om sjukpenningförsäkringen föreslår utredningen, att den nuvarande gränsen för tillhörighet till den obligatoriska sjukpen­ ningförsäkringen, dvs. en årsinkomst av förvärvsarbete om 600 kr., höjes till 1 200 kr. Av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen skall enligt utredningens förslag vidare omfattas de kvinnor som enligt SFL är sjukpenningförsäkrade som familjemedlemmar. Rörande sjukpenningförsäkringens konstruktion erinrar utredningen om att den obligatoriska försäkringen enligt SFL byggde på den s. k. minimi­ standardprincipen. Skulle samma princip tillämpas i dagens läge, måsle sjukpenningbeloppen uppenbarligen höjas avsevärt. Detta måste i sin tur medföra starkt ökade statsutgifter eller en höjning av medlemsavgifterna eller bådadera, om finansieringsprinciperna skulle bibehållas oförändrade

70 Kungi. Maj:ts proposition nr 17X.

i stort. En höjning av statens bidrag syntes med hänsyn till utrednings­ direktiven ej vara en framkomlig väg. Det vore ej heller tillfredsställande att fastställa höga avgifter för personer i låga inkomstlägen. Dessa komme nämligen att omfattas av en försäkring med enhetlig sjukhjälp, såvida ej inkomstgränsen för tillhörighet till försäkringen sattes högt. Att mera avsevärt höja inkomstgränsen för tillhörighet till försäkringen skulle å andra sidan innebära, att många av dem som mest vore i behov av hjälp vid sjukdom utestängdes från sjukpenningförsäkringen. En sådan ordning skulle också försvåra samordningen med yrkesskadeförsäkringen. Om det sålunda måste konstateras, att minimistandardprincipen inom sjukförsäkringen ej borde bibehållas, vore det å andra sidan värdefullt, att samtliga förvärvsarbetande vore tillförsäkrade en viss kontant hjälp vid sjukdom. Även om hjälpen ej vore så stor att den täckte försörjnings­ behovet, gjorde den det likväl lättare att bära de utgifter, som kunde för­ anledas av sjukdomar och ej täcktes av sjukvårdsförsäkringen. En sådan kontant ersättning kunde göra det möjligt för den försäkrade att med hjälp av andra försörjningskällor draga sig fram åtminstone någon tid utan annan samhällelig hjälp. I enlighet med det anförda föreslår utredningen, att alla som är pliktiga att vara sjukpenningförsäkrade — cirka 4,4 milj. personer — skall vara

tillförsäkrade en grundsjukpenning av 3 kr. om dagen. Denna sjukpen­

ning motsvaras i SFL av en sjukpenning å i regel 3: 50 kr. till de förvärvs­ arbetande medlemmarna och 1: 50 kr. till de hemarbetande hustrurna. En högre grundsjukpenning anser sig utredningen ej kunna tillstyrka un­ der hänvisning till de därmed förenade ökade kostnaderna.

Utredningen diskuterar härefter om det är motiverat att ha familjetilllågg i en försäkring, som ger en god kompensation för inkomstbortfallet.

Skulle försäkringen ge full kompensation även till de ensamstående, vore det uppenbarligen uteslutet att förena sjukpenningen med familjetillägg. Genom familjetillägg bleve det emellertid möjligt att något sänka den kom­ pensation som själva sjukpenningen gåve, utan att försäkringens effek­ tivitet äventyrades. Maketillägg kunde dock knappast vara motiverade om kompensationen för inkomstbortfallet ej vore mycket låg. En sjuk, som hade en arbetsför maka, torde oftast vara bättre ställd än en sjuk, som vore ensam. Funnes minderåriga barn i hemmet, ställde sig saken i många fall annorlunda. Makan hade då svårt att åtaga sig förvärvsarbete. Dessa fall borde därför i möjlig mån tillgodoses. Vid en hemarbetande gift kvinnas sjukdom vore, fortsätter utredningen, mannens arbetsinkomst i regel oförändrad. Funnes små barn, som behövde tillsyn, bleve dock familjens utgifter i anledning av sjukdomen, bl. a. för hemhjälp, ofta stora. Så vore särskilt fallet, då hustrun ej vårdades i hem­ met utan vore intagen å sjukvårdsanstalt. Dylika fall borde därför särskilt beaktas vid försäkringens utformning. Då en förvärvsarbetande kvinna

liungl. Maj.ts proposition nr 178. 71

vore sjuk, bleve hennes sjukpenning visserligen i regel större än den hemarbetande kvinnans, men i övrigt syntes förhållandena vara jämförbara.

Vad nu anförts leder enligt utredningens mening till att barntillägg men

inte maketillägg bör utgå. Barntillägget föreslås utgå dels vid försörjarens sjukdom och dels då kvinna — gift eller ogift — på grund av sjukdom vårdas på sjukvårdsanstalt och i hemmet finnes barn under 10 år. Enligt utredningens förslag skall barntillägget för dag räknat under de första 90 sjukpenningdagarna utgöra 1 kr. för ett eller två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn samt 1 kr. för varje ytterligare barn. För tid efter nämnda 90 dagar — då enligt utredningens förslag sjukpenningen i vissa fall utgår med lägre belopp — föreslås barntillägget utgöra 1 kr. per barn och dag. Barn­ tillägget till kvinna, som vårdas å sjukvårdsanstalt och har barn under 10 år i hemmet, föreslås utgöra 2 kr. per dag, i den mån ej högre barn­ tillägg kan utgå till kvinnan i hennes egenskap av förvärvsarbetande.

I fråga om utformningen av en obligatorisk tilläggsförsäkring har ut­

redningen övervägt olika lösningar. En lösning (alternativ 1) vore, att låta alla medlemmar med en viss minsta inkomst av förvärvsarbete bli tilläggsförsäkrade. Ett annat alternativ (alternativ 2) vore, att den obli­ gatoriska tilläggsförsäkringen begränsades till dem som hade arbetsinkomst av en viss storlek på grund av anställning hos annan. Tillhörigheten bleve alltså enligt detta alternativ beroende av storleken av vederbörandes i nkomst av tjänst. Alternativ 2 förutsatte, att det inom försäkringens ram funnes tillgång till en frivillig tilläggsförsäkring för dem som ej vore anställda eller ej hade mer än en del av sin arbetsinkomst av tjänst. Intet­ dera av dessa alternativ vore dock enligt utredningen tillfredsställande i renodlat skick. Utredningen har slutligen stannat för ett modifierat al­ ternativ 2. Utredningens förslag på denna punkt innebär, att tillhörigheten till den obligatoriska tilläggsförsäkringen blir beroende av medlemmens årsinkomst av tjänst. Emellertid knytes inte tillhörigheten till de vid varje tidpunkt rådande förhållandena; den avgöres efter mera schematiska linjer. Med årsinkomst av tjänst avses sålunda sådan årsinkomst av förvärvsarbete, som någon kan antagas komma att tills vidare åtnjuta i tjänst hos annan. Detta innebär bl. a., att det för tillhörighet till tilläggsförsäkringen ej kräves en kontinuerlig anställning. Förutsättningen blir i stället, att medlemmen beräknas årligen under längre eller kortare tid ha anställning, som ger honom en viss inkomst. Kortvariga anställningar, som ej förekommer mera regelmässigt, och tillfälliga inkomständringar skall inte påverka försäk­ ringen. En medlem, som är tilläggsförsäkrad, behåller sitt försäkrings­ skydd även under tid mellan olika anställningar. Likaså blir den som har anställning endast vissa tider av året, t. ex. en säsongarbetare, tilläggs­ försäkrad även under tid då han ej är anställd. Vid bestämmandet av den sjukpenningklass medlemmen skall tillhöra skall den för år beräknade

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

inkomsten av anställning eller anställningar hos annan -— d. v. s. inkomsten av tjänst — läggas till grund för sjukkassans beslut. Om en medlem regel­ mässigt är anställd två månader om året och då brukar förtjäna 1 000 kr. i månaden, skall han alltså placeras i sjukpenningklass efter en årsinkomst av 2 000 kr. Den så bestämda sjukpenningen skall utgå vid sjukdom vare sig sjukdomen inträffar under det vederbörande är anställd eller ej. För vissa kategorier försäkrade kan detta beräkningssystem, framhåller utredningen, innebära vissa nackdelar. Dessa kunde emellertid elimineras, om ifrågavarande försäkrade utnyttjade den frivilliga försäkring, som även vid det modifierade alternativ 2 måste komplettera den obligatoriska. En försäkrad, som under en del av året utförde t. ex. skogsarbete för annans räkning och under återstoden av året vore egen företagare, skulle sålunda kunna frivilligt försäkra sig och därigenom tillförsäkras en sammanlagd sjukpenning i förhållande till hans hela årsinkomst av förvärvsarbete. Denna sjukpenning utginge då oberoende av om han insjuknade under det han vore anställd eller medan han arbetade för egen räkning. Även den, som samtidigt hade arbete både för egen och för annans räkning och som bleve obligatoriskt tilläggsförsäkrad endast för inkomsten av anställningen, skulle kunna på samma sätt utnyttja den frivilliga försäkringen. Utredningen föreslår i anslutning till vad sålunda framhållits, att de medlemmar — till antalet cirka 2,4 milj. — som har en årsinkomst av tjänst uppgående till minst 1 800 kr., skall vara obligatoriskt försäkrade för tilläggssjukpenning, som till sin storlek blir beroende av den sjukpen­ ningklass till vilken medlemmen hör. Sjukkassan föreslås skola inplacera ifrågavarande medlemmar i sjukpenningklasser allt efter storleken av deras årsinkomst av tjänst. Tilläggssjukpenningen föreslås variera enligt följande tabell:

Återstående dagar av sjuk- Årsinkomsten uppgår De första 90 dagarna Sjuk­ hjälpstiden penning- Tilläggs­ Tilläggs­ klass Grundsjuk­ Grundsjuk­

Knngl. Maj.ts proposition nr 178. 73

Av sjukpenningskalan framgår att sjukpenningen i vissa klasser sänkes efter 00 dagar. Utredningen framhåller, att det visserligen vore sant att en långvarig sjukdom i regel medförde större påfrestning å den sjukes och hans familjs ekonomi än en kort sjukdom. Men då det gällde mycket lång­ variga sjukdomar — som ofta realiter innebure att ekonomisk invaliditet inträtt — borde det vara naturligare att levnadsstandarden ändrades efter de rådande förhållandena. Särskilt om skillnaden mellan den högsta och den lägsta sjukpenningen vore mycket stor, komme det säkerligen att fram­ stå såsom mindre tilltalande, om ett anställningsförhållande, som måhända varit av ganska tillfällig art, skulle medföra att den ene under så lång tid som två år finge en hög sjukpenning, under det att den andre erhölle en låg sådan. Sedan den tvååriga sjukhjälpstiden gått ut, måste för flertalet av dem som då fortfarande vore sjuka en övergång ske till den enhetsstandard som folkpensioneringen gåve. Att överförsäkringsrisken avsevärt minska­ des i fråga om det stora antal sjuklighetstillstånd, i vilka ett neurotiskt moment inginge, om sjukpenningen relativt kraftigt sänktes efter viss tid, syntes sannolikt. Slutligen talade önskvärdheten av att kostnaderna för försäkringen begränsades i samband med dess genomförande för att tillläggssjukpenningen nedsattes efter samordningstidens slut. Utredningen framhåller, att av stor betydelse i olika avseenden vore den övre gräns för inkomst, som skulle ligga till grund för beräkning av sjuk­ penning. Den nuvarande gränsen vid 6 885 kr. inom yrkesskadeförsäkringen hade av socialvårdskommittén föreslagits höjd till 9 000 kr. Socialvårdskommitténs förslag innefattade emellertid indexreglering av det högsta belopp, som skulle ligga till grund för beräkning av sjukpenning och av livräntor. Enligt utredningens mening vore behovet av en indexreglering större om gränsen vore låg än om den sattes relativt högt. Ville man und­ vika indexreglering, borde gränsen sålunda fastställas tämligen högt. Ur effektivitetssynpunkt borde gränsen sättas så högt, att den i huvudsak täckte alla större inkomsttagargrupper, som kunde antagas vara beroende av sjuk­ försäkringen för sin försörjning vid sjukdom. Utredningen uttalar, att lagstiftningen inte borde onödigtvis kompliceras med bestämmelser om indexreglering av maximibelopp utan att det vore att föredraga att dessa fastställdes så, att de kunde anses tillfyllest även vid en ej alltför obetydlig ändring av penningvärdet, intill dess statsmakterna efter prövning kunde besluta om erforderliga ändringar. Med hänsyn här­ till och till de förut anförda synpunkterna föreslår utredningen, att sjuk­ penningskalans övre inkomstgräns i sjukförsäkringen bestämmes till 14 000 kr. om året. Enligt vad utredningen uttalar kommer den i olika sammanhang disku­

terade frågan om halv sjukpenning i ett nytt läge genom samordningen

med yrkesskadeförsäkringen, där nedsatt sjukpenning nu beviljas i ganska stor utsträckning. Höjningen av sjukpenningbeloppen måste i detta sam­

74 Kungi. Maj.ts proposition nr 178.

manhang tillmätas stor betydelse. Även en halv sjukpenning kunde vara väsentlig för den sjukes försörjningsförmåga och underlätta en successiv återgång i arbete. Utredningen vore av den uppfattningen, att sjukkontrollen av de gifta, ej förvärvsarbetande kvinnorna ej komme att mera nämn­ värt försvåras, om halv sjukpenning kunde utgå till dem. Det borde vara en fördel, att dessa kvinnor ej genom krav å fullständig arbetsoförmåga för erhållande av sjukpenning hindrades att utföra vissa arbetsuppgifter i hem­ met. Infördes halv sjukpenning, kunde de öppet utföra vissa lättare sysslor utan att helt gå miste om sin sjukpenning. Utredningen föreslår därför, att rätt till halv sjukpenning skall föreligga såväl för förvärvsarbetande som för de hemarbetande gifta kvinnorna vid nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften, i de fall rätt till hel sjukpenning inte föreligger. I fråga om förvärvsarbetande uppställer utredningen det ytterligare villkoret, att även inkomsten av förvärvsarbetet är nedsatt med minst hälften. Den sjukpenning, som enligt SFL utgår under tid då försäkrad vårdas

å sjukvårdsanstalt, betecknas i lagen hempenning. Enligt utredningens me­

ning kunde de besparingar i fråga om föda, klädslitage m. m., som uppkom­ mer vid sjukhusvistelse vid nuvarande penningvärde skattas till lägst 2: 50 kr. Detta belopp överensstämde med det genomsnittsbelopp till vil­ ket sjukhusavgifterna vid de allmänna sjukhusen uppginge. Det vore önsk­ värt, att tillströmningen till sjukvårdsanstalterna motarbetades genom att man sökte undvika att de som vore intagna å anstalter bleve alltför myc­ ket gynnade vid jämförelse med dem som vårdades utom dessa anstalter. Härvid borde märkas att läkarvård och läkemedel vore helt fria vid sjuk­ husvård. Utredningen föreslår därför, att hempenningen skall vara 2: 50 kr. lägre än den vanliga sjukpenningen, dock minst hälften av sjukpenningen. Till hempenningen föreslås skola utgå samma barntillägg som till grund­ sjukpenningen. Från vad sålunda föreslagits anser utredningen ett undantag vara på­ kallat. Då det gällde sjukpenningförsäkrade kvinnor, både förvärvsarbe­ tande och hemarbetande, med barn under 10 år i hemmet torde nämligen påfrestningarna på familjens ekonomi bli särskilt stora, om husmodern vårdades på sjukvårdsanstalt. Det borde därför tillses, att hennes sjuk­ penning i dylika fall ej reducerades till lägre belopp än att den utgjorde 3 kr. Såsom förut nämnts skall i dessa fall alltid utgå ett barntillägg om minst 2 kr. Utredningen förutsätter att sjukpenningen (hempenningen) såsom nu skall vara skattefri.

I fråga om karenstiden inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen

uttalar utredningen, att en del av de kategorier som omfattas av sjukför­ säkringen givetvis skulle kunna bära en längre karenstid än tre dagar. Enligt utredningens mening kan det emellertid antagas, att redan den nuvarande karenstiden inom sjukförsäkringen för en stor del av de för­

Kiingi. Maj:ts proposition nr 178. 75

säkrade medförde betydande ekonomiska svårigheter. Dessa skulle bli större om karenstiden utsträcktes. Av kostnads- och administrativa skäl syntes det å andra sidan ej möjligt att minska den. Utredningen föreslår i en­ lighet härmed, att sjukförsäkringens karenstid om tre dagar skall bibe­ hållas.

Att ersätta de sjuklöner från arbetsgivare, som nu är utfästa eller enligt

praxis utgår, med en allmän sjukförsäkring är enligt utredningens upp­ fattning en komplicerad sak. Anställningsavtal, vilka innefattade rätt till sjuklön, bleve inte utan särskild överenskommelse därom satta ur kraft genom den obligatoriska sjukförsäkringen. Utredningen anser det mest realistiskt att räkna med, att sjuklöner alltjämt komme att utgå i ungefär nuvarande omfattning vid den tid då utredningens förslag kunde bli genom­ förda. I anslutning härtill föreslår utredningen en omformulering av det i SFI, förekommande stadgandet, att en arbetsgivare, som på grund av lag eller av Konungen utfärdad författning utgivit lön till arbetstagare vid dennes sjukdom, är berättigad att i arbetstagarens ställe uppbära dennes sjukpenning jämte make- och barntillägg, i den mån sjukhjälpen inte över­ stiger den utbetalda lönen. Enligt utredningens förslag skall i stället Kungl. Maj:t helt eller delvis kunna undantaga arbetstagare, som på grund av lag eller av Konungen utfärdad författning äger uppbära lön vid sjukdom, från sjukpenningförsäkringen. I den mån sådant undantagande ej skett, skall arbetsgivare som utger sådan sjuklön vara berättigad att i arbetstagarens ställe uppbära dennes sjukpenning jämte barntillägg, i vad nämnda sjukhjälp inte överstiger den utbetalda lönen. Utredningen föreslår vidare, att Kungl. Maj :t skall ha rätt att helt eller delvis från sjukpenningförsäkringen undantaga även arbetstagare, som på grund av bestämmelser som beslutats av kommun äger uppbära lön vid sjukdom. Att införa någon liknande bestämmelse i fråga om privatanställda skulle, anser utredningen, bereda mycket stora svårigheter, särskilt som dessa inte alltid har samma säkerhet i anställningen som de offentligt anställda. Sjuk­ löneförmånernas storlek och varaktighet vore dessutom mycket olika. Ut­ redningen har därför funnit det nödvändigt, att den föreslagna försäk­ ringen utan inskränkningar får gälla för alla privatanställda. Beträffande både privatanställda och sådana i allmän tjänst anställda, vilka inte hör till dem som kan undantagas från sjukpenningförsäkringen, föreslås emellertid gälla, att arbetsgivaren skall äga uppbära den anställ­ des sjukpenning jämte barntillägg, om överenskommelse därom träffas i kollektivavtal. Både beträffande ersättningen för sjukhusvård och för sjukpenningförsäkringen föreslås gälla en sju k hjälpstid av 730 dagar. För folk­ pensionärer skall motsvarande tid dock vara 90 dagar. Utredningen förut­ sätter, atl frågan om sjukhjälpstid vid folkpensionärers sjukhusvård om­

76 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

prövas i samband med att ställning tages till frågorna om förbättring av folkpensionerna och om de anstaltsvårdades rätt till folkpension.

Vad härefter angår frågan om den obligatoriska försäk­ ringens finansiering föreslår utredningen, att kostnaderna för försäkringen skall täckas genom försäkringsavgifter, arbetsgivarbidrag och statsbidrag.

Försäkringsavgifterna föreslås avse dels sjukvårdsförsäkringen, dels för­

säkringen för grundsjukpenning (jämte barntillägg) och dels försäkringen för tilläggssjukpenning. Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av alla sjukkassemedlemmar, vilkas till statlig inkomstskatt taxerade inkomst uppgår till minst 1 200 kr. (för makar avses härvid den gemensamma inkomsten), dock ej folkpensionärer. Denna avgift har beräknats till cirka 20 kr. om året. Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av de sjukkassemedlemmar, som är sjukpenningförsäkrade, under förutsättning att deras taxerade inkomst uppgår till nyss angivet belopp. Denna avgifts årsbelopp har beräknats till cirka 25 kr. De avgifter som nu nämnts skall, om

de tillsammans överstiger 2 % av den taxerade inkomsten (för makar avses

härvid hälften av den sammanlagda taxerade inkomsten belöpa å vardera), nedsättas härtill. Avgift för försäkring för tilläggssjukpenning skall erläggas av medlem, som är försäkrad för sådan sjukpenning. Avgifterna för obligatorisk tillläggssjukpenning har i de olika sjukpenningklasserna beräknats utgöra genomsnittligen följande belopp per år:

De nämnda olika försäkringsavgifterna skall enligt förslaget uttagas till­ sammans med de allmänna skatterna. Sjukförsäkringsavgifterna kommer alltså att få preliminärt erläggas under det år de avser och bli slutligt debiterade året därpå. Till sjukkassan skall av uppbördsmyndigheterna inlevereras det påförda beloppet, varför staten föreslås få svara för restantierna.

Arbetsgivarbidrag föreslås utgå till den obligatoriska försäkringen för till-

läggssjukpenning. Enligt utredningens beräkningar kan man antaga att — bortsett från staten — genom samordningen arbetsgivarnas utgifter för yrkesskadeförsäkringen kommer att nedgå med omkring 65 milj. kr. om året vid jämförelse med de utgifter som skulle ha åvilat dem, därest de av utredningen förordade höjningarna av inkomstgränserna och ändringarna i övrigt av sjukpenningskalan skulle genomföras utan att någon samord­ ning komme till stånd. Nämnda summa måste sålunda anses utgöra en ungefärlig nedre gräns för arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen. Skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 77

kunde dock anföras för att betydligt högre bidrag skulle uttagas av arbets­ givarna. Infördes inte mera betydande bidrag till sjukförsäkringen från staten eller arbetsgivarna, bleve nämligen den försäkrades avgifter ganska betung­ ande. Enligt utredningens mening vore det därför önskvärt, att försäkrings­ avgifterna kunde reduceras genom sådana bidrag. Utredningen föreslår emellertid ej något statsbidrag till försäkringen för tilläggssjukpenning. Den reduktion av avgifterna för sistnämnda försäkring, som funnes önsk­ värd, måste alltså ske genom bidrag från arbetsgivarna. Att så skedde syntes också naturligt, eftersom det för arbetsgivarna måste vara ett be­ tydande intresse att deras anställda bleve tillförsäkrade det skydd, som en effektiv sjukpenningförsäkring erbjöde. Det kunde också nämnas att, när obligatorisk sjukförsäkring införts i utlandet, arbetsgivarna regelmässigt finge bidraga till försäkringen. Utredningen föreslår i enlighet härmed, att arbetsgivarbidrag till sjuk­ försäkringen uttages med en procent av den lönesumma, som ligger till grund eller — beträffande mindre arbetsgivare — presumeras ligga till grund för premiedebiteringen inom yrkesskadeförsäkringen. Härvid skall hänsyn endast tagas till årslön, i vad den ej överstiger 15 000 kr. Om arbetsgivarbidraget fastställdes på angivet sätt, komme det att täcka unge­

fär 60 c/c av kostnaderna för den obligatoriska tilläggsförsäkringen och

ungefär 37 % av samtliga kostnader för obligatorisk försäkring av anställda. Bidraget föreslås i sin helhet skola tillfalla tilläggsförsäkringen och sålunda endast komma anställda till del. Arbetsgivarbidraget föreslås uttaget tillsammans med avgifterna till yrkes­ skadeförsäkringen och det för varje år inflytande beloppet fördelat mellan centralsjukkassorna i proportion till deras och de anslutna lokalsjukkas­ sornas utgifter för tilläggssjukpenning.

Statsbidragen till den obligatoriska sjukförsäkringen föreslås bli av fyra

slag, nämligen sjukhjälpsbidrag, medlemsbidrag, avgiftslindringsbidrag och

avgiftsersättningsbidrag. Sjukhjälpsbidraget skall utgöra 50 % av utgif­

terna för läkarvård, resor och grundsjukpenning samt 75 % av utgifterna för barntillägg. Kostnaden för bidraget beräknas till 167 milj. kr. Till ut­ gifterna för sjukhusvård föreslås intet statsbidrag. Medlemsbidraget skall utgå med 4 ä 5 kr. per medlem och år. Kostnaden beräknas till 23,4 milj. kr. För medlemmar, som tillhör både lokal- och centralsjukkassa, föreslås

60 % tillfalla lokalsjukkassan och 40 % centralsjukkassan. Avgiftslind-

ringsbidraget föreslås utgöra det belopp, som erfordras för att såsom förut berörts nedsätta vissa sjukkassemedlemmars avgifter för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning till 2 % av den taxerade in­ komsten. Årskostnaden beräknas utgöra 7 milj. kr. Avgiftsersättningsbidraget föreslås utgå. med 10 kr. för varje sjukkassemedlem, som inte är skyldig erlägga avgift till sjukvårdsförsäkringen. Årskostnaden beräknas till 9 milj. kr.

78 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Enligt utredningens förslag skall medlems rätt att teckna frivillig försäkring endast avse sjukpenningförsäkring. Sådan föreslås kunna meddelas dels åt medlemmar, vars inkomster av förvärvsarbete helt eller delvis härrör av arbete för egen räkning, och dels åt medlemmar, som på grund av studier eller annan utbildning är förhindrade att i mera betydande mån ägna sig åt förvärvsarbete. Den frivilliga försäkring, som skall meddelas för förvärvsarbetande, före­ slås få tillsammans med obligatorisk sjukpenningförsäkring avse högst det sjukpenningbelopp, för vilket vederbörande skulle ha varit obligatoriskt försäkrad, om hela hans årsinkomst av förvärvsarbete varit av tjänst. Sådan försäkring skall valfritt meddelas antingen med den vanliga karens­ tiden av tre dagar eller med en karenstidsförlängning av 15, 30 eller 90 dagar. Den frivilliga försäkringen för studerande skall kunna meddelas med en sjukpenning av 3, 4, 5 eller 6 kr. om dagen, varifrån skall avräknas eventuell sjukpenning på grund av obligatorisk försäkring. Karenstiden för försäkringen föreslås till 30 dagar. Förutsättning för erhållande av frivillig försäkring skall, liksom enligt SFL, vara att vederbörande har god hälsa och inte fyllt 55 år. Det föreslås emellertid att vissa möjligheter skall öppnas till kollektivt inträde i för­ säkringen och att under en övergångstid efter den nya lagstiftningens ikraftträdande försäkring skall få tecknas utan hinder av att nämnda vill­ kor inte är uppfyllda. Vidare skall villkoren inte gälla vid utbyte av obliga­ torisk försäkring mot frivillig. Den frivilliga sjukpenningförsäkringen skall finansieras genom ifråga­ varande försäkrades egna avgifter jämte statsbidrag, som föreslås utgöra 20 % i likhet med vad som stadgas i SFL. Avgifterna skall såsom fallet är i de erkända sjukkassorna erläggas direkt till sjukkassan. Avgiften för enbart frivillig tilläggsförsäkring med tre dagars karenstid har antagits i genomsnitt bli ungefär dubbelt så hög som för obligatorisk tilläggssjukpenning i motsvarande klass.

Utredningen utgår från att den beslutade sjukkasseorganisat i o n e n i stort sett skall bibehållas oförändrad men föreslår vissa änd­ ringar i fråga om ansvarsfördelningen mellan lokal- och centralsjukkas­ sorna. I samband härmed förordas även viss omläggning av utbetalningen av statsbidragen. Ändringarna avser att åstadkomma dels förbättrad risk­ utjämning och dels vissa administrativa förenklingar.

Yrkesskadeförsäkringen.

Utredningen föreslår i fråga om tillhörigheten till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, att nämnda för­ säkring begränsas till att gälla arbetstagare i civilrättslig mening, d. v. s.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 79

de anställda. Härigenom föres utanför denna obligatoriska försäkring en svåravgränsbar grupp uppdragstagare, som nu omfattas av ÖL. Utred­ ningen framhåller härom, att man vid genomförande av utredningens för­ slag rörande sjukförsäkringen och frivillig försäkring enligt yrkesskade­ försäkringslagen beredde ett motsvarande skydd inom socialförsäkringens ram åt dem som ställdes utanför den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Då vore det berättigat, att låta försäkringstekniska och andra praktiska synpunkter spela en väsentligt större roll än hittills. Från försäkrings­ tekniska och administrativa synpunkter vore det önskvärt att låta lagen omfatta endast arbetstagare i civilrättslig mening. För allmänhetens del skulle ökad klarhet skapas, om man i författningar sådana som de om yrkesskadeförsäkring, semester och källbeskattning i princip hade samma arbetstagarbegrepp. För en hel del uppdragstagare, t. ex. sådana som åtoge sig körslor samt verkstadsinnehavare som arbetade utom verkstaden, vore det lämpligare med en egen försäkring, eftersom man då undginge ideliga luckor i försäkringsskyddet. Med den betydelse, som enligt utredningens förslag inkomst av anställning skulle tillmätas såväl för tillhörigheten till som för finansieringen av den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen, kunde man svårligen låta ett annat arbetstagarbegrepp än det civil­ rättsliga tillämpas inom yrkesskadeförsäkringen. Av väsentligen samma skäl avstyrker utredningen den av socialvårdskommittén föreslagna utvidgningen av den obligatoriska försäkringen till de offentliga förtroendemännen. Enligt utredningens förslag skall ej heller yrkesutbildningseleverna — såsom nu i viss utsträckning är fallet — omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Då det gäller studerande i allmänhet, alltså inte endast yrkesutbildningselever, vid statliga och statsunderstödda skolor an­ ser utredningen det lämpligast att man i en författning fastslår en rätt till ersättning av statsmedel vid vissa svårare skador. I övrigt bör enligt ut­ redningen erforderligt skydd beredas inom ramen för den allmänna sjuk­ försäkringen och genom frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkrings­ lagen. Vad beträffar arbetsgivarens hemmavarande för hans räkning arbetande familjemedlemmar föreslår utredningen, att undantaget — såvitt avser andra än make — från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen skall avse endast dem som inte är obligatoriskt sjukpenningförsäkrade enligt SFL. I regel blir därigenom de barn till en företagare, som är anställda hos honom, yrkesskadeförsäkrade. I utredningens förslag bibehålies undantaget beträffande hemarbete så­ väl i fråga om hemindustrielit arbete som i fråga om arbete, som andra arbetstagare med av arbetsgivaren anvisad arbetsplats tillfälligt utför i hemmet.

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

I fråga om begreppet olycksfall i arbete har utredningen — förutom den nyssnämnda frågan om hemarbete — behandlat endast prin­ cipfrågan huruvida den år 1919 beslutade utvidgningen av försäkringen till att omfatta de s. 1c. färdolycksfallen skall bestå. I likhet med socialvårdslcommittén anser utredningen denna utvidgning ej böra borttagas. Enligt utredningens mening har frågan om yrkessjukdomarna kommit i ett nytt läge genom samordningen, och utredningen förordar ersättningsrätt oberoende av »ämnesförteckning» för alla sjukdomar, som orsakats av arbetet genom inverkan av ämne eller annan substans eller genom inverkan,av strålande energi. Beträffande övriga yrkessjukdomar anser utredningen det inte möjligt att avvara en motsvarande förteckning. På denna punkt föreslås att till yrkesskada skall hänföras, i den mån Konungen efter riksdagens hörande så föreskriver, sjukdom som annorledes än genom olycksfall orsakats av arbetet genom inverkan av ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibra­ tioner från arbetsredskap, buller eller smitta. Enligt vad förut nämnts förordar utredningen att sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen samordnas och att samordningstiden fast­ ställes till 90 dagar. Under samordningstiden skall i princip utgå samma förmåner vid yrkesskada som vid vanlig sjukdom. Beträffande härmed sam­ manhängande spörsmål hänvisas till den tidigare redogörelsen. Vad angår förmånerna från yrkesskadeförsäkringen föreslår utredningen, att sjukförsäkringens sjukpenningskala samt dess bestämmelser om hempenning och, med vissa kompletteringar, barntillägg skall gälla även för den kvarstående egentliga yrkesskadeförsäkringen. Sjuk­ penningen skall dock alltid utgå efter den för de första 90 sjukpenning­ dagarna gällande kolumnen i sjukpenningskalan, utom såvitt avser tid efter utgången av den månad då den skadade fyllt 67 år. Uppgår den ska­ dades årliga arbetsförtjänst enligt yrkesskadeförsäkringens särskilda regler ej till 1 200 kr., föreslås hel sjukpenning utgå med 2 kr. för dag. Det högsta belopp, som må ligga till grund för beräkningen av livränta, föreslås till 15 000 kr. De av socialvårdskommittén förordade bestämmel­ serna om automatisk indexreglering av nämnda maximibelopp samt av sjukpenningskalans topp anses ej böra genomföras.

Bestämmelserna om arbetsgivares anmälan av yrkes­ skada föreslås skola i huvudsak oförändrade gälla endast i de fall, då den skadade ej omfattas av sjukförsäkringslagen. För normalfallen, d. v. s. då den skadade är sjukförsäkrad, skall enligt förslaget arbetsgivaranmälan gö­ ras till sjukkassan; anmälningsskyldigheten slopas emellertid för de fall, då skadan föranleder endast sjukvårdsersättning från sjukkassan. Anmälan till kassan förutsättes kunna ske på ett enklare sätt än för närvarande. Arbetsgivaren skall anskaffa och bifoga läkarintyg på olycksfallsinrättningens bekostnad. Så snart anledning föreligger att antaga, att skadan

Kungi. Maj.ts proposition nr 178. 81

skall föranleda ersättning från yrkesskadeförsäkringsinrättning, skall sjuk­ kassan efter erforderlig komplettering vidarebefordra anmälan till inrätt­ ningen. Så bör ske även i de fall, då sjukpenning från sjukkassan utgått i 60 dagar, och i övrigt när riksförsäkringsanstalten så föreskrivit. Utredningen föreslår, att två slag av frivillig försäkring skall kunna meddelas enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Det ena slaget avses motsvara den nuvarande utomarbetsförsäkringen. Det andra åsyftar att vara en allmän försäkring och täcka samma område som den av socialvårdskommittén skisserade invaliditets- och dödsfallsförsäkringen. Utomarbetsförsäkringen föreslås liksom nu kunna tecknas endast av arbetsgivaren. Den skall i fortsättningen gälla inte endast olycksfallsskador utan även vissa andra sjukdomar (yrkessjukdomar). Från utomarbets­ försäkringen skall lämnas sådan ersättning, som inte utgår från sjukförsäk­ ringen, t. ex. invaliditets- och dödsfallslivräntor, begravningshjälp och er­ sättning för proteser, och i övrigt tillägg till sjukförsäkringens ersättningar, så att ersättningen totalt blir densamma som vid obligatorisk yrkesskade­ försäkring, t. ex. utfyllnad till sjukpenning enligt den mindre förmånliga kolumnen i sjukförsäkringens sjukpenningskala till det belopp, som skulle ha utgivits vid yrkesskada. Den allmänna frivilliga försäkringen föreslås skola få tecknas av varje bär bosatt svensk medborgare samt av var och eu som, utan att vara svensk medborgare, är bosatt och mantalsskriven i riket. Försäkringen antages vara av intresse närmast för de självständiga yrkesutövarna. Denna frivilliga försäkring skall vidare få tecknas av arbetsgivare för arbetstagare, som icke omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, t. ex. arbets­ givarens barn under 16 år samt anställda hos utländska beskickningar. Utbildningsanstalt föreslås få taga ifrågavarande slag av försäkring för sina elever; och svensk yrkes- eller fackorganisation skall få teckna för­ säkringen för sina medlemmar. Den allmänna försäkringen skall, i den mån annat ej avtalats, ge skydd vid alla olycksfallsskador och därmed i den obligatoriska yrkesskadeför­ säkringen jämställda sjukdomar. Den skall utgöra en komplementförsäkring till sjukförsäkringen eller till denna och den obligatoriska yrkesskade­ försäkringen eller till båda dessa och den frivilliga utomarbetsförsäkringen. En viss avtalsfrihet inom den yttre ram, som ersättningsförmånerna vid yrkesskada enligt den obligatoriska försäkringen representerar, föreslås för den allmänna frivilliga försäkringen. I övrigt skall beträffande ersätt­ ningarna gälla detsamma som vid utomarbetsförsäkringen. De av socialvårdskommittén förordade statsbidragen till utomarbetsför­ säkringen samt till invaliditets- och dödsfallsförsäkringen avstyrkes av utredningen. Dock föreslås visst ersättningsbelopp till sjukkassorna för att stimulera dem till anskaffning av frivilliga försäkringar enligt yrkesskade­ försäkringslagen.

6 —Bihang till riksdagens protokoll 1953. i samt. Nr 178.

Kungl. Maj. ts proposition nr 178. 83

Remissyttrandena över socialförsäkringsutredningens förslag.

över socialförsäkringsutredningens förslag har yttranden avgivits av statskontoret, kommerskollegium, socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, försäkringsrådet, riksförsäkringsanstalten, pensionsstyrelsen, riksräkenskapsverket, arbetsmarknadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, försäkringsinspektionen, generalpoststyrelsen, telegrafsty­ relsen, järnvägsstyrelsen, domänstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser, Socialförsäkringsbolagens förening, Svenska sjukkasseförbundet, De fria sjukkassornas förbund, Svenska stadsförbundet, Svenska lands­ tingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Riksförbundet landsbygdens folk, Svenska lantarbetsgivareföreningen, Svenska försäkringsbolags riks­ förbund, Svenska socialvårdsförbundet, Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokamrerare, Sveriges husmodersföreningars riks­ förbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika-Bremer-förbundet, Folkpartiets kvinnoförbund, Högerns kvinnoförbund, Sveriges socialdemo­ kratiska kvinnoförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund, Sveriges läkarförbund, De lungsjukas riksförbund, Handelns arbetsgivareorganisa­ tion, Folksam och Thulebolagen. Kommerskollegium har vid sitt yttrande fogat yttranden från ett antal handelskammare in. fl. Pensionsstyrelsen har hört de erkända sjukkassorna och vid sitt utlåtande fogat en sammanfattning av de yttranden, som av­ givits av 36 centralsjukkassor och ett 70-tal lokalsjukkassor. Flera läns­ styrelser har bifogat yttranden från förste provinsialläkare, samt stadseller kommunalfullmäktige m. fl. Landsorganisationen har bifogat en sam­ manställning av yttranden från 17 fackförbund. Förutom remissvaren har i ärendet inkommit skrivelser från bl. a. Koope­ rativa förbundet, Sveriges tandläkarförbund, Sveriges förenade student­ kårer, De blindas förening, Svenska vanförevårdens centralkommitté och direktionen för uppbördsväsendet i Stockholms stad.

Allmänna synpunkter.

I remissyttrandena bar man allmänt intagit en positiv inställning till socialförsäkringsutredningens förslag, som genomgående anses innebära

betydande förbättringar. Sålunda framhåller bl. a. försäkringsinspektionen,

att genom utredningen åstadkommits en plan dels för en välbehövlig revi­ sion av det redan antagna programmet om den obligatoriska sjukförsäk­ ringen och dels för en samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäk­ ringen. Härigenom hade en högeligen önskvärd decentralisering i behand­ lingen av de korta yrkesskadefallen möjliggjorts. I förstnämnda avseende

84 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

vore förslaget ägnat att underlätta det praktiska genomförandet av den obligatoriska sjukförsäkringen.

Socialstyrelsen och Landsorganisationen betonar angelägenheten av att

beslut snarast fattas angående den föreslagna reformeringen av vårt social­ försäkringssystem. Vikten av att den obligatoriska sjukförsäkringen nu

förverkligas understrvkes särskilt från sjukkassehåll. Svenska sjukkasseförbundet framhåller, att tillskapandet av en sjukförsäkring, effektiv nog att

mera allmänt tillgodose det ökade behovet av försäkringsskydd vid sjuk­ dom, framstode som en av de mest angelägna sociala reformerna. Med tanke på den handläggning, som frågan om den allmänna sjukförsäkringen ti­ digare blivit föremål för, ville förbundet uttala en bestämd förväntan att denna för hela vårt folk så betydelsefulla fråga nu erhölle sin lösning.

En avvisande hållning mot förslaget intages endast av Svenska försäk­ ringsbolags riksförbund och Socialförsäkringsbolagens förening. Riksför­

bundet anser, att förslaget ej bör läggas till grund för lagstiftning utan ytterligare ingående överväganden och innan pågående utredningar om andra socialförsäkringsgrenar slutförts. Socialförsäkringsbolagens förening avstyrker förslaget helt, under åberopande av att den utformning av sam­ ordningen, som utredningen föreslagit, ej utgjorde en tillfredsställande lös­ ning av hithörande problemkomplex. Föreningen ifrågasätter om det inte vore lämpligt att såsom en första etapp införa allenast en allmän sjuk­ försäkring med en efter inkomst graderad sjukpenning och en vid sidan därav utformad yrkesskadeförsäkring. Sedan någon tids erfarenhet av sjuk­ försäkringen vunnits, borde prövas huruvida möjligen en samordning kun­ de genomföras och vad som vunnes härpå. I några yttranden uttalas vissa betänkligheter mot att genomföra försäk­ ringen vid den av utredningen föreslagna tidpunkten, d. v. s. den 1 januari

1955. Sålunda framhåller statskontoret, att förslagets genomförande skulle

medföra väsentliga utgiftsökningar för statsverket, vilka givetvis måste ses mot bakgrunden av den allmänna avvägning och sovring av statsutgifterna, som nödvändiggjordes av dagens ekonomiska läge. Härvid torde dock ifrågavarande reformförslag intaga en ur angelägenhetssynpunkt framträ­

dande plats. Kommerskollegium uttalar, att tidpunkten för reformens

ikraftträdande givetvis i första hand vore beroende på möjligheterna att inom ramen för den löpande nationalinkomsten bereda utrymme för en utgift av den omfattning det här vore fråga om. Kollegium fortsätter: Det labila läge som karaktäriserar den ekonomiska utvecklingen såväl internationellt som för vårt lands vidkommande medför, att dessa möjlig­ heter för närvarande måste anses mycket svårbedömliga. Uppenbart är emellertid att den tilltagande konkurrensen på världsmarknaden ställer vårt lands näringsliv inför problem som skänka särskild aktualitet åt kostnads­ frågorna och i ett sådant läge är det synnerligen angeläget att noggrant överväga alla faktorer som kunna inverka på kostnadsnivån inom produk­ tionen och möjligheterna att möta de nya pris- och konkurrensförhållan­ dena på världsmarknaden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 178. 85

Under nuvarande förhållanden anser kollegium det därför vanskligt att närmare fixera tidpunkten för reformens genomförande, och kollegium vill för sin del förorda, att man avvaktade i varje fall den närmaste tidens utveckling, innan man bunde sig för en utgiftsbelastning av denna storleks­ ordning.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför liknande synpunkter. Svenska arbetsgivareföreningen yttrar, att statens bidrag till försäkringen

komme att bli betydande och att näringslivet följaktligen —• förutom det rena s. k. arbetsgivarbidraget — skattevägen torde komma att få bära ytter­ ligare en avsevärd del av kostnaderna. Det syntes föreningen i hög grad osäkert, huruvida detta med rådande nedåtgående konjunktur utsikter och begynnande, i varje fall partiella, sysselsättningssvårigheter läte sig göra. Enbart under den korta tidrymd, som förflutit sedan utredningens be­ tänkande utgivits, hade vårt konkurrensläge gentemot utlandet i hög grad försämrats, varför man på arbetsgivarhåll med stor skärpa måste reagera mot en ytterligare fördyring av produktionskostnaderna. Emellertid ut­ gjorde samordningen och de fördelar ur allmän samhällelig synpunkt som förslaget innebure så värdefulla framsteg, att föreningen ansåge sig i princip kunna tillstyrka reformen. Föreningen funne dock lämpligt, att reformens ikraftträdande uppskötes till tidigast den 1 januari 1956. Under denna tid­ rymd torde konjunkturläget ha stabiliserats så, att man bättre än i dagens ovissa läge kunde bedöma, huruvida samhället under de närmaste åren ekonomiskt kunde bära den föreslagna reformen.

Handelns arbetsgivareorganisation och Svenska försäkringsbolags riksför­ bund uttalar sig i liknande riktning.

Den öppna och den slutna sjukvårdens möjligheter att mottaga den ökade tillströmning, som en obligatorisk sjukförsäkring anses medföra,

beröres av Sveriges läkarförbund, som framhåller, att det för närvarande

rådde brist på eller ojämn fördelning av arbetskraft, särskilt i fråga om sjuksköterskor. Ett flertal avdelningar av sjukhusen vore stängda, varför ej ens nuvarande behov kunde tillgodoses. Man kunde enligt förbundets uppfattning inte räkna med att tillräckliga resurser i detta avseende kom­ me att finnas 1955. Sålunda komme t. ex. den ökade intagningen av medi­ cine studerande att avsätta märkbara spår i läkarproduktionen först senare. Många viktiga sjukvårdsreformer väntade fortfarande på sin lösning, t. ex. lasarettens utbyggande med specialavdelningar, förbättrad vård för kroniskt sjuka, sinnessjukvårdens utbyggande, förbättrad förebyggande vård etc. Förbundet ansåge det nödvändigt att skapa en god sjukvårdsberedskap för de påfrestningar, som sjukförsäkringsreformen komme att medföra. Enligt förbundets uppfattning vore det angelägnare att förbättra och fullständiga den existerande sjukvårdsorganisationen och sjukförsäkringen än att införa en obligatorisk sjukförsäkring.

Bristen på läkare påtalas även av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala,

86 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Jämtlands och Västernorrlands län. Förstnämnda länsstyrelse framhåller

också nödvändigheten av att åtgärder vidtages för att öka antalet sjukhus­ platser.

Riksförsäkringsanstalten anser det näppeligen vara möjligt att det orga­

nisationsarbete, som måste föregå reformens genomförande, skulle kunna

medhinnas på den korta tid som enligt förslaget stode till buds. Länsstyrel­ sen i Södermanlands län yttrar, att någon bestämd dag för ikraftträdandet

inte borde fastställas förrän den centrala organisationen av sjuk- och yrkes­ skadeförsäkringarna lösts och frågan om rationalisering av sjukkassornas

verksamhet ingående övervägts. Likartade synpunkter uttalas av länssty­ relserna i Uppsala och Gotlands län samt Svenska försäkringsbolags riks­ förbund. Statistiska centralbyrån uttalar, att det med hänsyn till det planerade

samarbetet mellan folkbokföringen och sjukförsäkringen syntes vara fördel­ aktigt att reformen trädde i kraft vid ett kalenderårsskifte. Att de huvud­ sakliga uppläggningsarbetena för folkbokföringens vidkommande vore kon­ centrerade till ett år, då val ägde rum, innebure emellertid, att dessa arbeten måste utföras under avsevärt svårare förhållanden än om de kunnat ske ett annat år. Under förutsättning att nya maskiner, som jämväl vore erfor­ derliga för andra behov, ställdes till länsbyråernas förfogande i god tid år 1954, hade centralbyrån dock intet att erinra mot den föreslagna tidpunkten för lagens ikraftträdande.

Samordningsfrågan.

I det överväldigande flertalet av yttrandena tillstyrkes att en samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen genomföres i huvudsaklig anslut­ ning till de av utredningen uppdragna riktlinjerna.

Riksförsäkringsanstalten framhåller, att de synpunkter, som varit väg­

ledande för utredningen vid utarbetandet av dess förslag, i huvudsak över­ ensstämmer med anstaltens principiella inställning, samt anför vidare bl. a.: Riksförsäkringsanstalten vill i det väsentliga ansluta sig till utredningens allmänna betraktelsesätt beträffande samordningsfrågorna. Avsaknaden av en effektiv sjukförsäkring har otvivelaktigt lett till att yrkesskadeförsäk­ ringen i vissa avseenden kommit att erhålla en annan utformning och tilllämpning än den skulle ha fått, om sjukförsäkringsfrågan varit löst. Så länge yrkesskadorna intaga en sådan särställning i ersättningshänseende, som de ha för närvarande, är det oundvikligt, att man vid försäkringens tillämpning ofta ställes inför besvärliga gränsdragningsproblem och tvingas till avgöranden, som för den berörda allmänheten måste te sig svårbegrip­ liga. Detta är så mycket mera besvärande, som de flesta skadefall äro av lindrig beskaffenhet och i och för sig icke motivera något vidlyftigt prövningsförfarande. Att märka är också, att man icke sällan är hänvisad till att grunda avgörandet på uppgifter, som undandraga sig effektiv kontroll. Även fastställandet av ersättningens storlek, i synnerhet beräkningen av den skadades årliga arbetsförtjänst för sjukpenningens bestämmande, kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 87

mången gång vålla oproportionerligt stora besvärligheter. Det står enligt riksförsäkringsanstaltens mening fullt klart, att det är vida rationellare att, när en effektiv sjukförsäkring kommer till stånd, låta denna i det stora antalet lindriga yrkesskadefall svara för sjukhjälp enligt samma grunder som vid sjukdomsfall i allmänhet. En viss hänsyn måste givetvis tagas till den be­ stående ordningen i fråga om försäkringsskyddet vid yrkesskador, men man bör icke rimligen känna sig alltför hårt bunden av yrkesskadeförsäkringens nuvarande, historiskt betingade utformning på vissa punkter. Den här ifrågavarande samordningen av sjuk- och yrkesskadeförsäkring­ arna bör enligt riksförsäkringsanstaltens mening betraktas som ett första led i en mera fullständig samordning inom socialförsäkringssystemet.

Försäkringsrådet anför:

En synpunkt, som understundom framföres, är att förmånsställning i ersättningshänseende bör beredas dem, som deltaga i produktionen. Det torde emellertid vara klart, att långt ifrån alla, som kunna anses direkt deltaga i produktionen, omfattas av ÖL, exempelvis hemmansägare, arrendatorer och verkstadsinnehavare, ehuru hjälpbehovet vid sjukdom, invaliditet och dödsfall kan vara lika stort hos dem som för de anställda. Den förmånsställning, som genom lagstiftning beretts dem, vilkas sjuk­ dom varit orsakad av yrkesskada, har med åren blivit alltmer markerad så­ väl med avseende å ersättningsrättens omfattning som ersättningarnas stor­ lek. Till en början ålades arbetsgivarna direkt ersättningsplikt med möjlig­ het att lätta densamma genom försäkring i riksförsäkringsanstalten. Genom ÖL förvandlades arbetsgivarens skyldighet till en försäkringsplikt. Denna gäller oberoende av vållande. Vid fall av vållande från arbetsgivares sida liksom vid s. k. strikt ansvar har den yrkesskadade kvar sin rätt att utöver sin ersättning enligt ÖL vid allmän domstol utkräva den ytterligare ersätt­ ning, vartill han enligt allmänna skadeståndsregler kan vara berättigad. Med åren har alltmer utvecklad arbetarskyddslagstiftning tillskapats. Avtalsförfarandet mellan parterna har utformats och utvecklats sedan den tid då den första olycksfallslagstiftningen tillkom och balansen mellan arbets­ givare och arbetstagare har blivit en helt annan än förut. Skillnaden mellan självständiga yrkesutövares och anställdas möjligheter att bära följderna av sjukdom och olycksfall är icke så framträdande som tidigare. Såsom framhållits i en del remissyttranden, som avgivits över socialvårdskommitténs förslag till yrkesskadeförsäkringslag, är det, enligt utredningen, ur principiell synpunkt ingalunda självklart, att alla av yrkesskada föran­ ledda kostnader skulle bestridas enbart av arbetsgivarna genom yrkesskade­ försäkringen. Utredningen har också uttalat, att det borde vara möjligt att låta någon del av utgifterna för sjukvård stanna på de försäkrade själva, även då det är fråga om yrkesskador.

Vad sålunda anförts anser försäkringsrådet tala mot att i fortsättningen genom lagstiftning giva de yrkesskadade en förmånsställning framför andra sjuka. Enligt försäkringsrådets mening borde utredning snarast möjligt verkställas för alt utröna ekonomiska och andra förutsättningar för en full­ ständig samordning, d. v. s. eu gemensam allmän sjuk-, invaliditets- och dödsfallsförsäkring. Försäkringsrådet hade övervägt att förorda ett bibe­ hållande av nuvarande försäkringsformer intill dess förslag om fullständig

88 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

samordning utarbetats. Med hänsyn till vikten av att den obligatoriska sjuk­ försäkringen bragtes i verkställighet och den omständigheten, att utred­ ningens förslag efter vissa ändringar skulle kunna läggas till grund för en första samordningsetapp, hade försäkringsrådet dock stannat för alt till­ styrka att förslaget genomfördes.

Riksräkenskapsverket, öv er ståthållar ämbetet, länsstyrelserna i Jönkö­ pings, Kalmar och Malmöhus län ävensom Svenska arbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgivareorganisation understryker i varierande ordalag de

skäl, som utredningen anfört till stöd för sitt förslag i denna del.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför:

Utredningen påpekar de nuvarande olägenheterna för allmänheten i form av långsamhet vid utbetalningar inom yrkesskadeförsäkringen och ovisshet rörande vilket organ som skall utge sjukhjälp. Dessa brister äro särskilt beklagliga för dem bland de hjälpsökande som sakna kapital och därför äro helt hänvisade till sjukhjälpen för att klara sina löpande utgifter. Länssty­ relsen har också i olika sammanhang kunnat förmärka, att samhällets be­ hovsprövade hjälpformer, särskilt fattigvården, icke sällan måste tillgripas för att temporärt avhjälpa behov, som rätteligen falla under olycksfallsför­ säkringen. Detta förhållande, som framstår såsom mycket otillfredsställande ur principiell synpunkt, måste vara mindre tilltalande för berörda hjälp­ sökande. Genom den av utredningen föreslagna samordningen av yrkes­ skadeförsäkringen med sjukförsäkringen synas de påtalade olägenheterna kunna praktiskt taget helt elimineras.

Landsorganisationen yttrar:

Utredningens huvudsyfte har varit att undersöka förutsättningarna och

formerna för en rättslig samordning mellan de båda försäkringarna. Sin

positiva inställning till ett sådant system har fackföreningsrörelsen givit till känna i tidigare sammanhang. Det avgörande motivet har därvid varit be­ hovet av försäkringsskydd i de många skadefall, vilkas samband med den skadades arbete väl kunnat antagas men inte ådagaläggas, och som därför inte kunnat inrymmas under olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringen.

En organisatorisk samordning, innebärande att sjukhjälp åtminstone för

korttidsfallen utges av lokala organ, har ansetts påkallad för alla yrkesskadades del, till undvikande av den tidsutdräkt med ersättningsregleringen som nu -— även i från sambandssynpunkt klara fall — vållas av dessa ären­ dens centrala handläggning. Det hade väl i och för sig kunnat övervägas att redan från början genom­ föra en fullständig samordning utan begränsning till tiden och med likställig­ het mellan alla försäkrade ej blott i fråga om sjukhjälp utan även beträf­ fande invaliditets- och efterlevandelivräntor in. in. I dagens läge vore det inte praktisk politik att driva en dylik linje, som för övrigt torde sträcka sig vida utöver gränserna för utredningens uppdrag. En total samordning är ett vittutseende projekt, till vilket man uppenbarligen inte kan ta ställ­ ning utan ingående utredning. Det må för övrigt anmärkas att en samordningslinje, som skulle innebära en materiellt och i fråga om tillämpningstiden enhetlig behandling av de vanliga sjukdomsfallen och yrkesskadefallen, alldeles inte är principiellt självklar. Det kan trots allt inte frånkommas att yrkesskadeersättningen i motsats till ersättningarna från den allmänna sjuk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 89

försäkringen i princip har karaktären av skadestånd, låt vara ett skadestånd som i vissa delar går utöver vad som skulle följa av civilrättsliga regler. En annan sak är att denna yrkesskadeersättningens särskilda karaktär givetvis försvagas i mån av den allmänna socialförsäkringens utveckling.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund betonar samordningens be­

tydelse med tanke på den ökade frekvensen av nervösa sjukdomar bland anställda. Dessa sjukdomars samband med ett alltmer hetsigt yrkesarbete kunde ofta inte så tillförlitligt fastslås, att de skulle kunna tänkas bli ersatta som yrkessjukdomar.

Socialförsäkringsbolagcns förening har, såsom nämnts, en avvikande

mening och förklarar sig överhuvud icke kunna godtaga utredningens reso­ nemang rörande samordningen. Föreningen anför: Det borde enligt föreningens uppfattning ha varit riktigare alt i första hand göra klart för sig å ena sidan hur en ur olika synpunkter effektiv och välordnad sjukförsäkring bör vara uppbyggd och å andra sidan hur yrkes­ skadeförsäkringen på motsvarande sätt bör vara utformad. Därefter borde man undersöka, om och på vad sätt en samordning mellan de båda försäkringsgrenarna kunde vara lämplig, varvid man mot varandra borde väga

dels de vinster man skulle göra genom samordningen, dels nackdelarna av

att man tvingades till vissa avsteg från den eljest önskvärda utformningen av sjukförsäkringen och av yrkesskadeförsäkringen. Den föreslagna sjukförsäkringen har påverkats av det dominerande sam­ ordningskravet. Till följd av att sjukförsäkringen även skall täcka ersätt­ ningar för yrkesskada under samordningstiden har utredningen nödgats acceptera en ersättningsnivå inom sjukförsäkringen under samordnings­ tiden, som är högre än under tiden därefter. Sociala och andra skäl borde eljest snarare tala för att ersättningen bleve högre vid de långvariga sjuk­ domsfallen, som äro relativt fåtaliga. Samordningskravet har emellertid framför allt kommit att påverka ut­ formningen av yrkesskadeförsäkringen. Samordningstiden fungerar, fram­ håller utredningen, som en särskild karenstid för yrkesskadeförsäkringen. Förslaget om att sjukkassorna skola reglera yrkesskador och vanliga sjuk­ domar under de första 90 dagarna, varvid ersättningarna skola vara iden­ tiska, ger lätt sken av bestickande enkelhet. Utredningen har emellertid icke ansett det möjligt att helt följa den enkla principen, att sjukkassorna alltid skola reglera ersättning för yrkesskadorna under samordningstiden. De av­ steg från denna princip, som göras, äro så talrika och inrymma så många möjligheter till tvister och komplicerad administration ävensom orimliga konsekvenser beträffande ersättningarna i vissa fall, att föreningen måste anse de vinster, som förslaget enligt utredningen skulle medföra, vara be­ tydligt mindre än de olägenheter, som uppkomma på dessa områden. Även om vissa gränsdragnings- och tolkningssvårigheter försvinna, uppkomma i stället nya dylika problem, som icke heller de komma att bli enkla att bemästra.

Föreningen finner den kritik, som i olika sammanhang framförts mot den nuvarande yrkesskadeförsäkringens innehåll och handhavande vara be­ tydligt överdriven. För närvarande anmäldes till försäkringsinrättningarna årligen omkring 300 000 olycksfall i arbete. Att prövningen av ersättnings­

90 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

frågan i ett visst antal ärenden bleve komplicerad vore ganska naturligt. Så bleve emellertid fallet hur försäkringen än vore konstruerad. De låga för­

valtningskostnaderna inom socialförsäkringsbolagen — ungefär 7 % av

premierna — visade, att förvaltningsapparaten inte vore så vidlyftig och att krånglet inom skaderegleringen inte vore så framträdande, som man velat göra gällande. Enligt föreningens mening måste den av utredningen föreslagna anordningen medföra en betydligt mer betungande administration än den nuvarande, bl. a. på grund av att den enkla samordningsprincipen inte helt kunnat hållas. Rörande samordningens inverkan på sjukförsäk­ ringen anför föreningen: Ett införande av en allmän sjukförsäkring med sjukpenningen graderad efter inkomst är en mycket omfattande uppgift. Denna uppgift måste i hög­ sta grad försvåras, om man samtidigt därmed försöker åstadkomma en så ingripande åtgärd som den av utredningen föreslagna samordningen med yrkesskadeförsäkringen innebär. Det skulle säkerligen visa sig, att om en allmän sjukförsäkring infördes, denna redan efter kort tid i olika av­ seenden behövde revideras. En dylik revision av sjukförsäkringen skulle då i hög grad försvåras, om försäkringen vore sammankopplad med annan försäkringsgren. Ävenledes skulle det måhända visa sig, att själva samord­ ningen skulle ha fått en annan utformning, om man först hade haft några års erfarenhet av en allmän sjukförsäkring.

Även i andra yttranden än det, som avgivits av försäkringsrådet, fram­

kommer önskemål om en mera långtgående samordning in­ om socialförsäkringen än utredningen föreslagit.

Länsstyrelsen i Kronobergs län finner det mest rationellt, om all kropps­

skada, oberoende av orsakerna till dess uppkomst, kunde ersättas efter enhetliga grunder och att de särskilda reglerna för ersättning vid yrkes­ skada slopades i samband med att den allmänna sjukförsäkringen trädde i kraft. Länsstyrelsen framhåller emellertid, att ett förslag i denna riktning torde möta starkt motstånd och knappast vara möjligt att för närvarande genomföra.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att det med hänsyn till den

framtida sannolika utvecklingen förefölle som en hrist att utredningen inte ansett sig kunna fullständigt samordna de båda socialförsäkringsgrenarna.

Pensionsstyrelsen finner det angeläget, att en effektiv samordning med

folkpensioneringen eftersträvas med hänsyn till att det — om sjukhjälpsförmånerna utformades i enlighet med förslaget och de höjningar av folk­ pensioner och särskilda barnbidrag varom förslag framlagts komrae till stånd — torde bli nödvändigt överväga åtgärder till förhindrande av för hög kompensation vid sammanträffande av förmåner från sjukförsäk­ ringen och folkpensioneringen.

Svenska försäkringsbolags riksförbund fäster uppmärksamheten på det

väntade förslaget till allmän pensionsförsäkring, vilket torde komma att avse även beredandet av invalidpension. Att samordningsfrågan berörde

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 91

icke blott sjuk- och olycksfallsförsäkringarna utan jämväl sjuk- och invaliditetsersättningarna inom folkpensioneringen och en allmän pensionsför­ säkring syntes riksförbundet ligga i öppen dag.

Svenska sjukkasseförbundet anser en lagstiftning i enlighet med utred­

ningens förslag till samordning utgöra en god grundval för uppnående av den slutliga gestaltningen av socialförsäkringssystemet.

Svenska lantarbetsgivareföreningen yttrar, att det framlagda betänkandet

borde uppfattas som en etapp på vägen mot en fullständig samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna samt folkpensioneringen med därtill anslutna hjälpformer. Enligt föreningens mening borde därför utred­ ning verkställas för att utröna förutsättningarna för sådan fullständig samordning.

Den försämring med avseende å de yrkesskadades förmåner, som blir en följd av ett genomförande av utredningens för­ slag, har påtalats i en del yttranden. Allmänt anses emellertid här att dessa försämringar uppväges av de förbättringar i olika hänseenden, som möjliggöres genom samordningen.

Landsorganisationen betonar, att de fördelar, som vunnes genom sam­

ordningen, i och för sig vore mycket betydande. De bestode främst i det effektiviserade skyddet även i sjukdomsfall utanför yrkesskadeområdet, vidare i den väsentligt snabbare utbetalningen av ersättningarna, vilken tyd­ ligen vore ägnad att motverka olägenheterna av en förlängd karenstid, elimi­ nerandet under samordningstiden av alla komplikationer och bekymmer i samband med gränsdragningen mellan yrkesskada och annan sjukdom, den avsevärda höjningen av ersättningsunderlagets maximum, barntillläggen, utvidgningen av kretsen ersättningsberättigande yrkessjukdomar samt av försäkringsskyddet för arbetsgivares hos honom arbetande familje­ medlemmar o. s. v. Även om dessa förmåner ju till ej oväsentlig del bestredes genom de försäkrades egna avgifter, vore de enligt landsorganisationens me­ ning så värdefulla för de anställda att de självfallet måste beaktas vid bedömningen av utredningens förslag, också i vad detta innebure vissa in­ skränkningar i försäkringsskyddet för yrkesskador.

Tjänstemännens centralorganisation uttalar, att minskningen av de

yrkesskadades förmåner under samordningstiden vore en allvarlig avigsida, men finner den enda möjligheten att minska dessa nackdelar vara att söka öka sjukvårdsförmånerna. Organisationen ville dock inte nu framföra några förslag härom.

Sveriges läkarförbund anser inskränkningarna i de yrkesskadades för­

måner i flera fall sakligt motiverade även ur medicinsk synpunkt.

Högerns kvinnoförbund uttalar, att utredningen inte i tillräckligt hög grad

beaktat arbetstagarnas berättigade krav att under eu ej alltför lång samordningstid icke få sin ersättningsrätt för yrkesskador alltför beskuren. Med den utformning samordningen fått bleve steget från ersättning för yrkes­

92 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

skada till ersättning enligt sjukförsäkringslagen alltför stort. Förbundet ville därför som sin mening anföra, att samordningen borde genomföras på sådant sätt, att det icke, efter några års erfarenhet, komme att framställas sådana krav på förbättringar av yidtesskadeförsäkringen under samordningstiden, att själva sainordningsidén komme att uppgivas.

Socialförsäkringsbolagens förening framhåller, att försämringarna i de

yrkesskadades ersättningsrätt ingalunda vore så obetydliga som utredningen syntes anse. En av de mest framträdande försämringarna anser föreningen vara den begränsning i tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen som utred­ ningen föreslår och som drabbar en stor grupp arbetstagare. För det närmare innehållet i remissyttrandena i vad de avser samord­ ningens verkningar för yrkesskadeförsäkringens del kommer att redogöras i fortsättningen.

I fråga om samordningens inverkan på arbetar­

skyddet anför arbetarskyddsstyrelsen, att utredningen underskattat

betydelsen av att arbetsgivarna icke finge möjlighet att under samordningstiden nedbringa sina försäkringskostnader genom att vidtaga åtgärder, varigenom yrkesskadefrekvensen minskades. Det vore visserligen, fram­ håller styrelsen, ett svårbedömt komplex av ekonomiska, psykologiska och andra faktorer, som påverkade arbetsgivarna att vidtaga åtgärder för åstadkommande av ett gott arbetarskydd, men det vore enligt arbetarskyddsstyrelsens erfarenhet ett faktum, att möjligheten att erhålla en reduktion av försäkringsavgifterna i åtskilliga fall varit en mycket verksam faktor. Denna torde komma att helt bortfalla efter samordningen. Det synes också sannolikt att riksförsäkringsanstaltens och socialförsäkringsinrättningarnas förtjänstfulla yrkesskadeförebyggande verksamhet komme att helt bortfalla eller i vart fall minska i mycket hög grad efter samord­ ningens genomförande. De åtgärder på det förebyggande arbetarskyddets område, som sålunda kunde befaras bortfalla såsom en följd av sam­ ordningen, borde ersättas med en intensifierad arbetarskyddspropaganda såväl från statens som från arbetsmarknadens parters sida.

Riksförsäkringsanstalten framhåller angelägenheten av att den av an­

stalten i viss utsträckning bedrivna arbetarskyddsverksamheten upptages av arbetarskyddsorganen.

Kommerskollegium anser att, även om vissa risker kunde föreligga för

att de enskilda företagen bleve mindre benägna än nu att sörja för säker­ heten mot olycksfall i arbete, så torde dock företagens strävanden på detta område inte komma att nämnvärt påverkas, då det redan ur andra syn­ punkter, t. ex. med hänsyn till effektiviteten i produktionen, förelåge till­ räckliga skäl att skapa och vidmakthålla en tillfredsställande säkerhets­ tjänst.

Svenska socialvårdsförbundet uttalar, att det torde vara nödvändigt att ta

risken för att industriföretagens skyddsarbete i någon mån hämmades, om

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 93

man överhuvudtaget skulle kunna åstadkomma en samordning med alla de fördelar, som därav följde.

Statens institut för folkhälsan uttalar, att samordningen väckte institu­

tets betänkligheter ur profylaktisk synpunkt. Emellertid måste hänsyn också tagas till de ur praktisk och administrativ synpunkt väsentliga fördelar, som en samordning medförde.

Socialförsäkringsbolagens förening framhåller, att försäkringsinrättning-

arnas skyddsverksamhet vore ett nödvändigt komplement till den av arbetarskyddsstyrelsen, arbetarskyddsnämnden m. fl. institutioner bedrivna verk­ samheten. De allmänna institutionernas verksamhet måste få en mera generell karaktär. Försäkringsinrättningarna stode i intim kontakt med de enskilda företagen och hade därför stora möjligheter och tid att göra in­ satser för ett effektiviserat arbetarskydd. Enligt utredningens förslag skulle endast ett fåtal procent av nuvarande antalet skadefall konnna under inrätt­ ningarnas handläggning. Att detta material utgjorde ett alltför litet material för ett effektivt skyddsarbete från inrättningarnas sida vore uppenbart. I detta sammanhang må nämnas att —- såsom kommer att framgå av den fortsatta redogörelsen — i flera remissyttranden föreslås en differentiering av arbetsgivarnas bidrag till försäkringen i syfte att därigenom stimulera arbetsgivarnas intresse för skyddsarbetet.

Frågan om samordningstidens längd behandlas i vissa yttranden.

Statens institut för folkhälsan förordar, med hänsyn till arbetarskydds-

synpunkten, en samordningstid av en månad och framhåller, att antalet av de av sjukkassorna reglerade yrkesskadefallen härigenom endast skulle

minska från omkring 95 % av samtliga sjukfall till omkring 80 % därav. Samma ståndpunkt intages av Svenska försäkringsbolags riksförbund. Sveriges läkarförbund anser, att utredningens förslag vore behäftat med

alldeles bestämda nackdelar ur medicinsk och organisatorisk synpunkt, vilka kunde sammanfattas i följande punkter: 1) Försäkringsinrättning­ arna för yrkesskador komme att inkopplas på fallen på ett senare stadium än vad som vore önskvärt. 2) Man måste befara att arbetsgivaranmälan till sjukkassan komme att utebli i fråga om ett stort antal yrkesskador. 3) Den stimulans för arbetsgivare och försäkringsinrättningar att vidtaga före­ byggande åtgärder för nedbringande av antalet yrkesskador, som nuvarande system erbjöde, komme att minskas. 4) De skiljaktiga ersättningsgrunder vid yrkesskada och annan sjukdom, som även enligt utredningens förslag komme att kvarstå framför allt efter samordningstidens utgång men även under samordningstiden, medförde betydande inkonsekvenser och kunde leda till missbruk. 5) De s. k. speciella samordningsreglerna ledde till admi­ nistrativa och medicinska komplikationer. För att undvika de påtalade nackdelarna av samordningen men bibe­ hålla dennas fördelar vore det enligt läkarförbundets uppfattning nödvän­

94 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

digt att ersättnings- och samordningsreglerna gjordes mera enhetliga, enkla och konsekventa. Läkarförbundet föreslår, att samordningstiden bestämdes till 45 dagar och att i princip under samordningstiden icke i något avseende skillnad gjordes mellan yrkesskada och annan sjukdom.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser en förkortning till 60 dagar kunna ifrågasättas med hänsyn till att ej mindre än 85 % av olycksfallen

varade högst fyra veckor och att det torde vara angeläget, att de svårare olycksfallen så snart som möjligt bleve hänskjutna till olycksfallslörsäk-

ringsinrättningarnas speciella expertis. Socialförsäkringsbolagens förening

framhåller, att en förhållandevis lång samordningstid i högre grad än en kortare nödvändiggjorde att yrkesskadeförsäkringen i en del fall grepe in i skaderegleringen även under samordningstiden och att utredningssvårigheter och försämrade kontrollmöjligheter beträffande omständig­ heterna, då en skada ådragits, vore förenade med en så lång samordningstid

som 90 dagar. Högerns kvinnoförbund anser starka skäl tala för en kortare

samordningstid, vilken skulle göra det lättare att få till stånd en klarare gränsdragning mellan de båda försäkringsformerna.

Å andra sidan finner kommerskollegium tveksamt om det vore möjligt

att med så kort samordningstid som den föreslagna utvinna fördelarna av

en samordning. Även länsstyrelsen i Hallands län och Svenska socialvårdsförbundet anser en längre samordningstid kunna övervägas.

S jukvårdsför säkringen.

Utredningens förslag att i den allmänna sjukförsäkringen införa ersättning för utgifter för sjukhusvård tillstyrkes i samt­

liga remissyttranden utom i det som avgivits av länsstyrelsen i Kopparbergs län. Enligt länsstyrelsens mening skulle förslaget härom medföra ej obe­

tydliga olägenheter framför allt av administrativ art.

Svenska landstingsförbundet (styrelsen) uttalar i samband med att för­

bundet lämnar sin anslutning till förslaget: Därest sjukhusvården lägges inom försäkringen, aktualiseras frågan om vårdavgifternas storlek, och utredningen diskuterar rätt utförligt denna fråga. Ett primärt önskemål är därvid att komma fram till så enhetliga av­ gifter som möjligt. Vidare framstår det icke minst ur de försäkrades syn­ punkt som eftersträvansvärt, att avgifterna förbliva relativt låga, då stats­ bidrag till denna del av försäkringen ej är avsett att utgå. För närvarande växla avgifterna å allmän sal vid landstingens lasarett och sjukstugor mellan 1 och 3 kr. Förbundsstyrelsen har vid upprepade tillfällen sökt åvägabringa större enhetlighet i avgiftssättningen. Senast förra året har en framstöt i denna riktning gjorts. Läget är för närvarande, att drygt halva antalet landsting på styrelsens förslag enat sig om en avgift av 3 kr per dag under de första 20 dagarna av sjukhusvistelsen och därefter 2 kr per dag. Anledning att i framtiden differentiera avgiften efter vård­ tiden, vilken differentiering tillkommit av rent humanitära skäl, torde emel­ lertid knappast föreligga efter den obligatoriska försäkringens genom­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 95

förande. Styrelsen är beredd att även i fortsättningen verka för en enhetlig avgiftssättning vid landstingens sjukhus och är därvid närmast inställd på att för närvarande förorda en avgift om 3 kr per dag. Vad angår övriga vårdformer äro avgifterna mera växlande. I de fall statsbidrag utgår, äro dock vårdavgifterna enhetliga inom resp. vård­ grenar. Anledning synes föreligga att i samband med den obligatoriska försäkringens genomförande företaga en översyn av avgifterna vid statsbidragsberättigade vårdgrenar. Naturligt synes därvid enligt styrelsens mening vara, att avgifterna, oavsett vårdformer, sättas till 2: 50 kr per dag eller samma belopp som vid sjukhusvård skall avdragas från den vårdades heinpenning. Vad utredningen uttalat därom att fria eller rabatterade läkemedel senast vid tidpunkten för sjukförsäkringens ikraftträdande borde tillhandahållas vid sidan av försäkringen i den ordning, varom prin­ cipbeslut fattats av 1946 års riksdag, har i allmänhet ej föranlett erinran.

Svenska arbetsgivareföreningen ifrågasätter dock, huruvida tidpunkten

kunde vara inne att förverkliga 1946 års principbeslut med hänsyn till dess sannolikt allvarliga ekonomiska konsekvenser. Den reallöneförbättring, som under de senaste åren kommit praktiskt taget samtliga medborgare till del, i förening med den av utredningen föreslagna sjukpenningskalan, borde möjliggöra för dessa att själva bära kostnaden för icke livsviktiga läkemedel.

Sveriges läkarförbund anser, att fria läkemedel borde tillhandahållas

sjuka, som lede av kroniska sjukdomar, vilka med livsnödvändighet krävde ständig tillförsel av visst läkemedel, men att förslaget i övrigt ej borde för­ verkligas. Utredningens förslag att ersättning för tandvård skall utgivas av de allmänna sjukkassorna i samma begränsade omfattning som sådan ersätt­

ning nu utgives av de erkända sjukkassorna, har föranlett Svenska sjukkasseförbundet till uttalandet, att förbundet icke vore övertygat om att för­

månen vore av sådan beskaffenhet att den med nödvändighet borde beredas genom den föreslagna obligatoriska sjukförsäkringen. Med hänsyn till att förmånen nu utgåves av de erkända sjukkassorna tillstyrkte dock förbundet utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar sig för att ersättning för

tandvård ej skall lämnas inom sjukförsäkringen.

Sveriges läkarförbund och Sveriges tandläkarförbund hemställer, att er­

sättning skall kunna utgå för sådan i den av Kungl. Maj :t fastställda taxan angiven tandvård även då den meddelades annorstädes än vid centraltand­ poliklinik, tandläkarhögskola och allmänt sjukhus.

Försäkringsinspektionen och Svenska socialvärdsförbundct understryker

det av utredningen uttalade önskemålet om vidgade ersättningsmöjligheter vid tandvård och anser, att eu reform i denna riktning borde komma till stånd så snart förhållandena det medgåve.

96 Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

I fråga om den förebyggande vårdens ställning

inom sjukförsäkringen betecknar medicinalstyrelsen det som

förslagets största brist att det ej innehölle något positivt i denna del. Ingen organisation torde ha större förutsättningar att stödja sjukdomsförebyggande verksamhet än just sjukkassorna. Den ekonomiska fördelen på lång sikt av en sådan verksamhet för sjukkassorna själva syntes ligga i öppen dag. Medicinalstyrelsen uttalar vidare: Det kan t. ex. icke med fog bestridas, att ett energiskt främjande av ympningar mot smittsamma sjukdomar i hög grad minskar dessa sjukdomars förekomst, mildrar och avkortar deras förlopp och därmed sänker sjuk­ kassornas utgifter. Motsvarande torde gälla all preventiv medicinsk verk­ samhet. Det vore därför naturligt, om ekonomiskt stöd åt dylik verksamhet inginge bland sjukkassornas skyldigheter gentemot de försäkrade. Även ersättning enligt sjukförsäkringens grunder av periodisk hälsokontroll skulle vara av största betydelse. Måhända få dessa på grund av bristen på läkare m. in. i första hand begränsas till särskilt hotade samhällsgrupper.

Enligt pensionsstyrelsens mening vore det självfallet både ur den enskil­

des och det allmännas synpunkt av största betydelse, att åtgärder vidtoges såväl i syfte att förebygga sjukdom som att snarast möjligt återställa eller förbättra arbetsförmågan hos sjuka eller yrkesskadade. Den erfarenhet om betydelsen av dylika åtgärder, som pensionsstyrelsen vunnit genom sin mångåriga verksamhet på området, föranledde styrelsen att kraftigt under­ stryka vikten av att de av utredningen föreslagna undersökningarna konnne till stånd utan dröjsmål.

Sveriges läkarförbund uttalar, att ett uteslutande av profylaxen vore för­

åldrat med hänsyn till den medicinska utvecklingen i fråga om tidig-diagnos och profylaktisk terapi, samt hemställer, att den profylaktiska verksamhe­ tens ställning inom sjukförsäkringen klarlades innan en obligatorisk sjuk­

försäkring infördes. Jämväl De lungsjukas riksförbund och Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser frågan böra prövas före lagens ikraftträdande. Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att — även om frågan

vore betydelsefull — det med nuvarande tillgång till antalet läkare syntes närmast otänkbart att profylaktiska åtgärder samordnades med sjukför­ säkringen. I

I en del yttranden har erinringar framställts mot förslaget att sjuk­ kassorna skulle få rätt att införa ersättning för sjukgymna­ stik och massage, bad in. fl. fysikaliska behandlingar såsom merprestationer, vilka, om de införts, obligatoriskt skulle tillkomma alla i kassan försäkrade.

Pensionsstyrelsen framhåller, att av de yttranden, som från sjukkassor

inkommit till styrelsen, framginge, att ett stort antal kassor önskade att lagen skulle upptaga ifrågavarande vårdformer såsom obligatoriska inom alla kassor. Enligt publikationen »Erkända sjukkassor» årgång 1950 före-

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 97

komme ersättning för massage och medicinska bad samt kortvåg, diatermi, hetluft och ljusbehandling in. in. i något mer än 400 kassor med omkring 1 200 000 medlemmar. Ersättning utgåves av kassorna till ett årligt belopp motsvarande i genomsnitt 72 öre per medlem, som vore tillförsäkrad ifråga­ varande förmåner. Pensionsstyrelsen yttrar vidare: Av uppgifterna framgår att kostnaderna för ifrågavarande behandlingar per medlem varit relativt obetydliga. Någon större inverkan på avgifterna synes icke behöva befaras. Såsom avgiftssystemet är uppbyggt kommer dessutom avgifternas storlek i eu lokalsjukkassa att bero av utgifterna för ändamålet inom kassan. Inom ett område där möjligheterna alt utnyttja ifrågavarande vårdformer äro ringa, bli alltså försäkringsavgifterna i mot­ svarande mån lägre. Med hänsyn härtill torde icke alltför starka invänd­ ningar kunna göras mot att försäkringen i frågavarande avseende blir obligatorisk för alla lokal- och stadscentralsjukkassor trots att tillgången till berörda behandlingar är ganska ojämn inom olika delar av riket. Här­ igenom skulle jämväl det för en allmän försäkring otillfredsställande för­ hållandet undvikas att försäkringsförmånerna kunde växla med kassatill­ hörigheten. Att förmånerna bleve obligatoriska skulle även innebära vissa fördelar genom förenklingar i förvaltningen. Det synes också av hänsyn till samordningen med yrkesskadeförsäkringen, där ifrågavarande förmåner ingå såsom obligatoriska, synnerligen önskvärt att detsamma blir fallet beträffande sjukförsäkringen. Pensionsstyrelsen vill av dessa skäl förorda att ifrågavarande behandlingar inbegripas i den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen.

Samtliga ifrågavarande behandlingsformer anses av Landsorganisationen

vara av så stor vikt, ej minst från de yrkesskadades synpunkt, att de borde obligatoriskt omfattas av sjukförsäkringen.

Medicinalstyrelsen anför, att behandling med sjukgymnastik och massage

vore av synnerligen stor betydelse vid ett flertal sjukdomstillstånd och följdtillstånd efter sjukdom eller olycksfall för att förkorta sjukdomstiden eller för att förebygga eller minska invaliditet. Medicinalstyrelsen ansåge därför, att sådana behandlingar skulle vara tillgängliga för alla sjukförsäkrade och att nödiga resor för erhållande av behandling skulle ersättas. Av ekonomiska skäl och av hänsyn till svårigheterna vid kontrollen och den svåravgränsbara indikationsställningen syntes ersättning för annan fysika­ lisk behandling än de nämnda ej böra ingå i sjukkassornas obligatoriska skyldigheter.

Försäkringsinspektionen anser, att de obligatoriska prestationerna i

princip borde omfatta alla sådana vårdformer, som sjukhuspatienter erhölle utan särskild kostnad. Särskilt borde detta gälla röntgen- och radiumbehandlingar. I fråga om fysikaliska behandlingar av skilda slag kunde det vara motiverat med viss försiktighet. Beträffande vissa .sjuk­ domar, t. ex. barnförlamning, torde det dock vara otvivelaktigt, att de fysi­ kaliska behandlingarna utgjorde ett viktigt led i de åtgärder, som krävdes för att påskynda arbetsförmågans återställande eller förebygga invaliditet.

7-— Biliang till riksdagens protokoll 1053. 1 samt. Nr 178.

98 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Inspektionen ifrågasatte huruvida man ej skulle kunna gå så långt atl fysikalisk behandling ersattes i vissa särskilda fall.

Enligt riksförsåkringsanstaltens mening syntes det tills vidare ej böra

ifrågakomma att införa ersättning för dessa behandlingsformer enligt samma regler som gällde för andra sjukvårdsförmåner inom den obligato­ riska sjukförsäkringen. En godtagbar lösning kunde måhända i stället vara att inom denna försäkring en sådan ordning generellt infördes, att försäkrad efter beslut, som före behandlingens början meddelades av sjukkassa, finge ersättning för behandling av ifrågavarande slag.

Svenska sjukkasseförbundet anmärker, att det redan inom den nuvarande

frivilliga försäkringen visat sig förenat med stora olägenheter att förmå­ nerna ej vore likartade inom kassorna. Att ersättning för ifrågavarande behandlingar utgåves enligt yrkesskadeförsäkringen talade även för att motsvarande förmån utgåves inom sjukförsäkringen såsom obligatorisk prestation. Skulle den av utredningen mot en dylik tvångsförsäkring gjorda invändningen, att förmånerna i huvudsak kunde utnyttjas endast av dem, som vore bosatta i eller intill bostadscentra, behöva tillmätas så stor bety­ delse, att tvingande bestämmelser ej ansåges böra ifrågakomma, ville för­ bundet dock inte motsätta sig att försäkringen under en övergångstid gjor­ des frivillig för sjukkassorna.

Länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands lön uttalar, att ifråga­

varande förmåner borde antingen vara obligatoriska för alla eller också utgå på grund av frivillig försäkring. Beträffande frågan om ersättning för konvalescent vård

framhåller medicinalstyrelsen, att sådan vård i princip borde likställas med

sjukhusvård, dock att den bidragsberättigande vårdtiden borde begränsas till högst 30, i undantagsfall högst 45 dagar. Det vore angeläget att sjuk­ försäkringen främjade en vårdform, som ställde sig ekonomiskt fördelaktig och på ett verksamt sätt kunde avlasta A-sjukhusen. Ersättning borde dock endast utgå för vård å konvalescenthem, som upptagits i av Konungen fast­ ställd förteckning. Fordringarna för ett hems upptagande i förteckningen borde vara ganska stora. Sålunda borde bland annat krävas, att fullgod

läkarvård bereddes de intagna. Svenska landstingsförbundet samt läns­ styrelserna i Jönköpings, Jämtlands och Västernorrlands län intager samma ståndpunkt. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser, att ersättning för kon­

valescentvård bör kunna lämnas som merprestation. Beträffande allmän sjukkassa, som bildas av erkänd sjukkassa till

vilken konvalescenthem finnes anslutet, framhåller pensionsstyrelsen, att

möjlighet borde kunna skapas för sådan kassa att utgiva ersättning för

konvalescentvård. Sveriges läkarförbund framhåller, att de av sjukkas­

sorna drivna konvalescenthemmen varit av betydelse bl. a. med hänsyn till de alltför begränsade möjligheter till konvalescentvård, som i övrigt funnes.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 99

De erkända sjukkassor, till vilka konvalescenthem finnes anslutna, fram­

håller, att dessa hem i regel tillkommit därför att ytterst små möjligheter funnits till konvalescentvård och att någon ändring i dessa förhållanden ej syntes ha skett under senare år. Såsom förutsättning för upptagandet av en sjukvårdsinrättning i den av utredningen föreslagna förteckningen hade angivits att vårdens och utrustningens beskaffenhet vore sådan, att inrätt­ ningen kunde jämställas med allmänt sjukhus eller avdelning av sådant sjukhus av motsvarande slag. Om hemmen skulle uppfylla dessa villkor, skulle de nuvarande låga vårdkostnaderna avsevärt stiga, vilket ej vore en önskvärd utveckling. Enär det vidare ej kunde vara riktigt att avhända de försäkrade en förmån, som de nu åtnjöte i de erkända sjukkassorna, vore det en nödvändighet, att de allmänna sjukkassorna bereddes möjlighet att såsom merprestation införa konvalescentvårdsförsäkring.

Sjuk penning försäkringen.

Den föreslagna konstruktionen av sjukpenningförsäkringen med eu i princip för alla förvärvsarbetande och för hemarbetande hustrur lika grundsj ukpenning, vilken förhöjes med en inkomstgraderad tillläggssjukpenning, har godtagits i alla remissyttranden. Särskilt har sjuk­ penningens anpassning efter inkomsten och de hemarbetande hustrurnas jämställdhet med de förvärvsarbetande i fråga om rätten till grundsjuk­ penning hälsats med tillfredsställelse.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund uttalar dock, att rätten till

sjukpenningförsäkring borde utsträckas till att omfatta alla hemarbetande

husmödrar oavsett om de sammanlevde med make eller ej. Fredrika- Bremer-förbundet intager samma ståndpunkt. I

I det stora flertalet yttranden har systemet med obligatorisk t i 11läggsförsä kring för de anställda men ej för egna företagare till­ styrkts.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, alt de administrativa

svårigheter, som eu obligatorisk inplacering i sjukpenningklass erbjöde, icke oväsentligt minskades därigenom att inplaceringen i den obligatoriska tilläggsförsäkringen endast avsåge inkomst av lön. För andra former av inkomst bibehölles den frivilliga tilläggsförsäkringen. Denna uppdelning vore en ny konstruktion, som syntes länsstyrelsen vara en elegant lösning av ett problemkomplex för vilket hittills åtskilliga lösningar diskuterats

och prövats. Länsstyrelsen i Gotlands län framhåller såsom en särskild

fördel, att förslaget möjliggjorde uteslutande från tillhörigheten av sådana

kategorier, som ej vore i behov av försäkringen. Svenska sjukkasseförbundet anser förslaget anvisa en mycket tillfredsställande lösning av sam­

ordningsfrågan och tillika en utväg att vinna en effektivt verkande obliga­ torisk sjukpenningförsäkring för stora delar av vårt lands befolkning.

100 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Vad angår de fria företagarnas ställning inom sjukpenningförsäkringen

anför försäkringsinspektionen:

Det kan givetvis riktas principiella invändningar mot att den föreslagna obligatoriska tilläggsförsäkringen begränsats till att avse endast anställda, under det att självständiga företagare hänvisats till en inom sjukförsäk­ ringens ram anordnad frivillig påbyggnad på grundsjukpenningen. I likhet med utredningen finner dock inspektionen, att övervägande skäl talar för att man åtminstone tills vidare nöjer sig med en sådan linje. Inspektionen vill emellertid samtidigt understryka, att utvecklingen på området bör följas med uppmärksamhet. Skulle det framdeles visa sig att företagare icke i rimlig utsträckning —- vare sig genom anslutning till här ifrågavarande frivilliga försäkring eller genom att vända sig till enskilda försäkringsbolag — bereder sig erforderligt skydd vid sjukdom, bör frågan upptagas till förnyad prövning. Dessutom är det av vikt att den frivilliga tilläggssjukpenningförsäkringen blir så attraktiv som möjligt. Ur denna synpunkt förefaller det mindre önskvärt, att avgifterna för denna frivilliga försäkring beräknas bli dubbelt så höga som för den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen. Det måste emellertid medges, att denna ojämnhet är svår att undvika. Det synes icke böra komma i fråga att företagares sjukför­ säkring subventioneras med arbetsgivaremedel bl. a. eftersom detta skulle bli liktydigt med att större företag finge subventionera mindre företagare. Det möter likaledes vissa betänkligheter att i detta fall anlita statssubvention i större utsträckning än vad utredningsmännen föreslagit. Men vid den slutliga avvägningen synes hänsyn också böra tagas till att ojämnheten trots allt i viss mån kan framstå som en orättvisa, som kunde te sig desto mindre lätt att acceptera, eftersom förslaget ger ett mera ofullständigt skydd åt företagare — häri inräknat de hundratusentals småföretagare som har normala eller låga inkomster — än åt löntagare.

Landsorganisationen yttrar, att det ur allmän socialförsäkringsrättslig

synpunkt inte kunde försvaras att begränsa den obligatoriska tilläggsför­ säkringen till anställda —- definierade enligt det civilrättsliga arbetstagar-

begreppet — och alltså för en grupp av medborgare reservera det effektiva

skydd mot inkomstbortfall, som utgjorde sjukförsäkringens värdefullaste förmån. För andra förvärvsarbetande än anställda föresloges visserligen en frivillig tilläggsförsäkring, men trots statsbidrag komme den försäk­ rades egen kostnad för en sådan försäkring att genomsnittligt bli dubbelt så hög som avgiften för den obligatoriska försäkringen. Landsorganisatio­ nen insåge emellertid väl de av utredningen framhållna med en allmän försäkring förbundna svårigheterna och kunde därför acceptera tilläggs­ försäkringen i dess föreslagna uppläggning. I vissa yttranden anses emellertid förslaget i denna del ej vara tillfreds­ ställande.

Socialstyrelsen anför:

Sjukförsäkringen är utan tvivel en hörnsten i socialförsäkringssystemets byggnad. Man bör därför ställa höga krav på försäkringens omfattning och effektivitet. Enligt förslaget skola i princip alla personer med förvärvs­ arbete ävensom husmödrar vara grundförsäkrade och därigenom garanteras

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 101

bland annat en sjukpenning på 3 kronor om dagen, vilken är avsedd att bereda dem »ett visst mått av hjälp». Medan grundsjukpenningen obliga­ toriskt skall kompletteras med en inkomstgraderad tilläggssjukpenning för personer med inkomst av tjänst, har man överlämnat åt övriga förvärvs­ arbetande att frivilligt skaffa sig motsvarande skydd. Erfarenheterna från den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen visa både att det möter stora svårigheter att uppnå en allmän anslutning till försäkringen och att med­ lemmarna nästan undantagslöst äro starkt underförsäkrade. Socialförsäkringsutredningen räknar också i kostnadskalkylen med endast 50 procent anslutning till den frivilliga sjukförsäkringen. Detta innebär således, att kanske hälften av denna stora befolkningsgrupp — jordbrukare, hand­ lande, hantverkare etc. — även i fortsättningen kommer att stå utan ett tillfredsställande skydd vid sjukdom. För en viss kategori, nämligen per­ soner som nu tillhöra olycksfallsförsäkringen men genom den föreslagna ändringen av arbetstagarbegreppet inom yrkesskadeförsäkringen uteslutas därifrån, är detta förhållande särskilt beklagligt. Enligt socialstyrelsens mening är det ett starkt önskemål, att alla som drabbas av inkomstbortfall vid sjukdom beredas rimlig kompensation därför genom eu allmän social­ försäkring, oavsett om de äro att betrakta som arbetstagare eller före­ tagare. Detta låter sig också utan större svårigheter göra även med den organisatoriska läggning av försäkringen som utredningen föreslagit. Här­ igenom skulle man även vinna en betydande administrativ lättnad vid be­ handlingen särskilt av den ganska stora grupp, som regelbundet växlar mel­ lan arbete såsom självständig företagare och som arbetstagare.

Riksförbundet landsbygdens folk framhåller, att de egna företagarna

måste teckna eu frivillig försäkring för att i samma utsträckning som an­ ställda kompenseras för inkomstbortfall vid sjukdom. Denna försäkring medförde emellertid icke samma trygghet, enär den meddelades endast under ålders- och hälsovillkor. I den obligatoriska tilläggsförsäkringen be­ stämdes vidare sjukpenningklassen för försäkringsmedlem genom att den inkomst av tjänst, som han haft under viss tid av året, sloges ut till en genomsnittlig årsinkomst. Skulle eu jordbrukare, som under ett par måna­ der på vintern arbetade i skogen, bli sjuk under denna tid, gick han kanske förlustig hela sin kontanta arbetsförtjänst under året utan att tillnär­ melsevis kompenseras härför. Han hade visserligen möjlighet att teckna eu frivillig försäkring, där vid placering i sjukpenningklass hänsyn jämväl toges till den genomsnittliga årsinkomst han hade av sitt jordbruk. Men kvar stode dock det faktum, att vid sjukdom under tid, då jordbrukaren hade sina huvudsakligaste inkomster, betydande ekonomiska svårigheter kunde uppstå för honom.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner det beklagligt att någon lös­

ning inte kunnat finnas för att lämna den relativt stora kategorien själv­ ständiga företagare, som i sig innefattade exempelvis fiskare, småbrukare och hantverkare, obligatoriskt försäkringsskydd i likhet med de anställda.

Möjligheten till frivillig försäkring syntes knappast vara tillräcklig. Läns­ styrelserna i Hallands och i Västernorrlands län, Yrkeskvinnors samarbetsförbund och Folkpartiets kvinnoförbund uttalar sig i liknande riktning.

102 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

I några remissyttranden uppehåller man sig vid den inverkan på de yrkesskadades sjukpenningförmåner, som den före­ slagna konstruktionen av den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen medför.

Försäkrings rådet anför:

Principen att låta inkomsten av tjänst och icke inkomsten av förvärvs­ arbete bestämma inplaceringen i sjukpenningklass för tilläggssjukpenning leder i många fall till mindre tillfredsställande resultat. Exempel erbjuda skogsarbetare med relativt hög dagsförtjänst under en begränsad avverkningssäsong och med ett jordbruk som förvärvskälla och sysselsättning under återstoden av året. En sjukdomstid, som infaller, medan skogsarbete skulle ha varat, torde härvid oftast medföra stor inkomstförlust genom att den utgående sjukpenningen icke på långt när motsvarar den bortfallna arbetsinkomsten. Motsvarande blir säkerligen ofta fallet med personer, som ha annan inkomst av förvärvsarbete än av tjänst. På grund härav och över huvud taget med hänsyn till intresset av en mera genomförd sam­ ordning kunde ifrågasättas, att tillhörigheten till högre sjukpenningklass än den första enligt andra stycket i 22 § finge bero på medlemmens inkomst av förvärvsarbete, vilket i sin tur syntes få medföra, att försäkringen för tilläggssjukpenning bleve obligatorisk även för dem, som icke alls vore arbetstagare. Med detta alternativ för tilläggsförsäkringens anordnande kunde övervägas att förlänga samordningstiden. Avgifterna för eu dylik mera omfattande försäkring skulle å andra sidan bliva större till följd av att sådana personkategorier och sådana vid sjukpenningklassplacering in­ verkande inkomster tillkomme, för vilka arbetsgivarbidrag ej inflöte. Den frivilliga försäkringen för tilläggssjukpenning skulle givetvis förlora i betydelse. Utredningen har i sitt betänkande å s. 142—147 redogjort för de över­ väganden, som varit vägledande vid utformningen av ifrågavarande tilläggsförsäkring. Försäkringsrådet finner de till förmån för det föreslagna syste­ met åberopade skälen så vägande, att detsamma trots ovan berörda nack­ delar enligt rådets mening åtminstone tillsvidare bör accepteras.

Landsorganisationen anser, att — på grund av att den obligatoriska till-

läggsförsäkringen begränsats till arbetstagare — det vid bestämmandet av sjukpenningklass vore oundvikligt att taga hänsyn endast till inkomst av tjänst men påpekar, att detta i särskilda, icke sällsynta fall kunde för samordningstiden leda till lägre placering än som skolat följa av yrkes­ skadeförsäkringens regler.

Socialförsäkringsbolagens förening uttalar som sin åsikt, alt den före­

slagna principen kommer att medföra allvarliga försämringar för stora grupper av lönearbetande.

Möjligheten att helt eller delvis undantaga vissa kategorier (stats- o c h kommunalanställda) från sjukpenning­ försäkringen tillstyrkes eller lämnas utan erinran av samtliga hörda statliga myndigheter ävensom av Svenska stadsförbundet.

Svenska landstingsförbundet finner däremot undantag av förevarande

slag mindre rationella, och förklarar sig vara berett att verka för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 103

undantag i fråga om de landstingsanställda ej skulle behöva förekomma. När en omfattande och genomgripande reform som den föreslagna skulle genomföras, borde reglementen och avtal anpassas efter densamma.

Telegrafstyrelsen och Landsorganisationen anser möjlighet böra finnas att undantaga även kollektivavtalsanställda i allmän tjänst; och Tjänste­ männens centralorganisation ifrågasätter om icke möjlighet borde skapas

för att undantaga även tjänstemannagrupper på den privata arbetsmark­ naden.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser den av utredningen angivna

motiveringen för att ej undantaga de privatanställda icke godtagbar. Om undantagsbestämmelsen ej begränsades till att avse endast stats- och kom­ munalanställda, skulle det i förekommande fall ankomma på Kungl. Maj :t att för olika kategorier av privatanställda pröva huruvida anställnings­ förhållandena i fråga om förmåner i form av sjuklön eller med avseende å stabilitet kunde anses motsvara uppställda förutsättningar för undan­ tagande helt eller delvis från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Riksförbundet hade svårt att se, att en sådan prövning i fråga om privat­ anställda, t. ex. tjänstemän inom försäkringsväsendet eller bankväsendet, skulle bereda större svårigheter än beträffande stats- eller kommunal­ anställda. Vad härefter angår frågan om grundsjukpenningens stor- 1 e k har förslaget om en för alla kategorier sjukpenningförsäkrade en­ hetlig grundsjukpenning om 3 kr. accepterats av flertalet. Yrkanden om högre belopp har dock framkommit.

Landsorganisationen anmärker sålunda, att den av utredningen före­

slagna sjukpenningskalan i vissa inkomstlägen medförde försämringar för de yrkesskadade. Sådana konsekvenser borde förebyggas, helst givetvis genom en jämkning av den föreslagna skalan. En annan och tekniskt enklare utväg, varigenom man indirekt skulle kunna, åtminstone delvis, åstadkomma en justering, vore att utan reduktion av tilläggssjukpenningarna höja grundsjukpenningens belopp till 4 kr. Landsorganisationen fort­ sätter: Mot att använda grundsjukpenningens höjning som form för att i de här avsedda fallen öka sjukpenningbeloppen skulle kunna sägas att grund­ sjukpenningens storlek principiellt bör bestämmas med hänsyn till de fall, där denna försäkringsförmån har självständig betydelse som kompensa­ tion för inkomstbortfall (förvärvsarbetande som icke är tilläggsförsäkrade) eller för andra av sjukdom åsamkade utgifter än sjukvårdskostnaden (hemarbetande hustrur). Detta är väl i och för sig riktigt. Men ej minst så betraktad framstår den nu föreslagna grundsjukpenningen -— med för närvarande ett realvärde betydligt understigande till och med enhetssjukpenningen i 1947 års lag, kr. 3: 50 — såsom påtagligt ineffektiv. Om alltså en höjning är motiverad redan för de endast grundförsäkrade fallen, måste ju av den föreslagna konstruktionen, med grundsjukpenningen som botten­

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

försäkring för de tilläggsförsäkrade, automatiskt följa en uppreglering av dessas sammanlagda sjukpenning.

Svenska sjukkasseförbundet framhåller, att grundsjukpenningens storlek

bleve av betydelse huvudsakligen för de självständiga företagarna och de ej förvärvsarbetande gifta kvinnorna, vilket gjorde att frågan om den lämpliga storleken av grundsjukpenningen torde få bedömas främst med tanke på att nämnda båda kategorier av medborgare obligatoriskt bleve tillförsäkrade en sjukpenning, som kunde anses skälig eller med hänsyn tagen till sjukförsäkringens utformning i andra avseenden lämplig. För­ bundet funne sig böra avstå från att föra fram förslag till höjning av den av utredningen rekommenderade grundsjukpenningen, ehuru förbundet trodde sig kunna förutse, att försäkringen i många fall icke komme att verka med fullt tillfredsställande effektivitet. Med hänsyn till angelägen­ heten av att den allmänna sjukförsäkringens snara förverkligande icke äventyrades till följd av icke oundgängligen nödvändiga kostnadsfördyringar hade sålunda förbundet i sitt ifrågavarande ställningstagande be­ mödat sig om att vara restriktivt. Denna hållning har ansetts motiverad med hänsyn till att förbundet ansett sig ha anledning räkna med att en höjning av grundsjukpenningen utöver 3 kr. borde kunna komma till stånd om och när erfarenheten under en viss tid av försäkringens tillämpning utvisade att en dylik åtgärd vore påkallad.

Länsstyrelsen i Jämtlands lön anser grundsjukpenningen för de hem-

arbetande gifta kvinnorna vara i lägsta laget.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och Folkpartiets kvinnoför­ bund finner, att grundsjukpenningens belopp inte utgjorde en realistiskt

beräknad ersättning för de ökade utgifter som en familj åsamkades när husmodern bleve sjuk och en betald ersättare för henne måste anskaffas. Det borde vara möjligt att efter viss tids erfarenhet ompröva beloppet av

husmödrarnas sjukpenning. Högerns kvinnoförbund anser det böra över­

vägas, om inte en högre ersättning borde utgå för hemmavarande hustru

med barn i sådan ålder, som fordrade särskild tillsyn. Sveriges husmoders­ föreningars riksförbund, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika- Bremer-förbundet och Svenska landsbygdens kvinnoförbund uttalar sig

för en frivillig tilläggsförsäkring för husmödrarna.

Sveriges läkarförbund finner det skäligt att sjukpenningen för hem-

arbetande hustrur höjes till 5 kr. Beträffande förslaget i vad det avser familj e t i 11 ä g g ifrågasätter

Svenska försäkringsbolags riksförbund, huruvida anledning verkligen före-

låge att bibehålla systemet med särskilda familjetillägg i en socialförsäk­ ring, som vore så utbyggd att den gåve en god kompensation för inkomst­ bortfallet. Förslaget att maketillägg ej skall utgå har godtagits av samtliga utom av socialstyrelsen och De lungsjukas riksförbund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 105

Socialstyrelsen framhåller att, om makarna — såsom vore regel — vore

beroende av mannens inkomst och denne insjuknade, torde hustrun i varje fall ej förrän mannens sjukdom varat längre tid söka skaffa förvärvs­ arbete. Makarnas försörjningsbehov måste därvid anses vara större än den ensamståendes, även om man toge hänsyn till att denne kunde åsamkas utgifter för hjälp och tillsyn i bostaden. Då sjukpenningen enligt den föreslagna skalan gåve till och med något sämre kompensation för gift person utan barn än för ensamstående, syntes skäl tala för att maketillägg utginge.

I fråga om barntilläggen anför pensionsstyrelsen, att enligt de föreslagna

grunderna det sammanlagda beloppet av sjukpenning och barntillägg per dag i vissa fall kunde bli högre efter de första 90 sjukhjälpsdagarna än dessförinnan. Skäl därtill funnes ej. Det borde vidare övervägas, om man ej i syfte att förhindra alltför kraftig överkompensation vid stort barn­ antal kunde införa en övre gräns för det sammanlagda barntilläggsbeloppet. I samband därmed borde uppmärksammas jämväl de fall, då barntillägg kunde utgå samtidigt med särskilda barnbidrag.

Försåkringsrådet anser det till förhindrande av överkompensation nöd­

vändigt, att barntilläggen på ett eller annat sätt beskures. I första hand kunde övervägas, att icke medgiva högre barntillägg än 1 kr. oavsett antalet barn. Härvid skulle likväl vid de längre sjuktiderna en del överkompensationsfall kvarstå, ehuru endast i mindre utsträckning. I varje fall syntes böra övervägas att slopa regeln om barntillägg efter 1 kr. för rart barn efter 90 dagars sjuktid. Ett system med familjetillägg om 1: 50 kr., motsvarande det i nuvarande ÖL, vore också ett tänkbart alternativ.

Länsstyrelsen i Jämtlands län, Sveriges läkarförbund och Högerns kvinno­ förbund anser det naturligare, att högre sjukpenning per barn räknat

utginge när barnantalet vore lågt än när det vore högt. Om barn funnes, måste man ju oavsett barnantalet räkna med vissa fasta utgifter.

Landsorganisationen förordar — under förutsättning att den av utred­

ningen föreslagna sjukpenningskalan ej omarbetas — att barntilläggen fastställes till 1 kr. per dag för varje barn under hela sjuktiden.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund framhåller önskvärdheten av att barn­

tillägg utgår även till en förvärvsarbetande hustru. Förslaget om ett barn­ tillägg av 2 kr. till hempenning till kvinnlig medlem, som i hemmet har

minst ett barn under 10 år, anses av Svenska socialvärdsförbundct ställa hemsjukvården i missgynnad position. Även Fredrika-Bremer-förbundet är kritiskt på denna punkt. Tjänstemännens centralorganisation finner det rim­

ligt, att till hemarbetande hustru med barn under 10 år utgår barntillägg om 1 kr. vid sjukdom i hemmet. Härigenom skulle också disproportionen mellan ersättning vid sjukdom i hemmet resp. å sjukvårdsanstalt mildras.

Sveriges husmodersföreningars riksförbund anser, att åldersgränsen i

fråga om barnet borde bestämmas till 16 år och att barntillägget borde utgå

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

även när modern vistades i hemmet och vore så sjuk, att hon ej kunde eller

borde utföra något arbete. Fredrika-Bremer-förbundet anser också den

föreslagna åldersgränsen vara för låg.

Beträffande den föreslagna sj u k pennings kalan uttalar försåkringsrådet, att i betraktande av de kompensationsgrader, som i den antagna

lagen och i utredningens förslag angivits för den frivilliga sjukpenningförsäkringen, de kompensationstal, som tabellerna i utredningens betän­ kande utvisade, för icke-familjeförsörjares del torde kunna betecknas som måttliga, i vissa fall blygsamma. Vid yrkesskada innebure förslaget ofta lägre kompensation än vad gällande ÖL medförde.

Riks försök ringsans tälten påpekar likaså, att förslaget medförde att sjuk­

penningarna i stor utsträckning bleve lägre än de som utginge enligt ÖL, men framhåller, att man icke borde känna sig alltför bunden av de nu gällande reglerna. Att märka vore härvidlag, att sjukpenningskalan i ÖL ej vore lämpligt konstruerad, enär den faktiska kompensationsgraden — d. v. s. förhållandet mellan sjukpenningen och den förlorade inkomsten efter avdrag av skatt — stege med stigande inkomst, vilket i och för sig vore oriktigt och även medförde avsevärda risker för överkompensation. Sjukpenningförmånerna inom yrkesskadeförsäkringen åberopas av

Landsorganisationen såsom skäl för jämkning av den föreslagna sjukpen­

ningskalan. Landsorganisationen förklarar, att därest fråga varit om en fristående reform för sjukförsäkringen, så skulle Landsorganisationen i stort set! kunnat acceptera de föreslagna reglerna angående sjukpenningens storlek. I och med samordningen komme emellertid dessa att automatiskt vinna tillämpning även på de yrkesskadade. Skalan för tilläggsjukpenningen komme alt i vissa inkomstlägen ge de yrkesskadade lägre kompensation än den av soeialvårdskommittén år 1951 föreslagna. Detsamma inträffade i vissa fall även i förhållande till gällande lag. Denna försämring syntes ej minst drabba inkomstgrupper, inom vilka flertalet industriarbetare torde återfinnas. Dessa konsekvenser borde förebyggas. Hänsyn borde också tas till den realvärdesförsämring, som de yrkesskadades sjukpenningförmåner undergått sedan de fastställdes år 1948.

En sänkning av skalans övre inkomstgräns förordas av försäkringsrådet,

som bl. a. anför: Enligt ÖL utgår för närvarande högsta förekommande sjukpenning vid en årlig arbetsförtjänst, uppgående till minst 6 885 kr., och utgör sjuk­ penningen då utan familjetillägg 14 kr. Vid sådant förhållande kan vad de första 90 sjukhjälpsdagarna beträffar de föreslagna tre högsta sjukpenningsklassernas höga ersättningsbelopp, samtliga överstigande 14 kr., uppenbarligen icke motiveras enbart av hänsyn till samordningen. Denna synes fastmer i och för sig tala för, att nämnda tre sjukpenningsklasser finge utgå. Härjämte finner försäkringsrådet mindre välbetänkt att vid genomförandet av en så omfattande och kostsam socialförsäkringsform av obligatorisk natur som den föreslagna i fråga om ersättningsbeloppens

Kangl. Maj.ts proposition nr 178. 107

storlek gå utöver vad som med hänsyn till gällande ersättningsbestämmel­ ser och omständigheterna i övrigt kan anses oundgängligt. Med hänsyn härtill föreslår försäkringsrådet, att de tre högsta sjukhjälpsklasserna utgå. Således skulle sjukpenning vid årsinkomst uppgående till eller överstigande 8 600 kr. utgöra 14 kr. och frånsett barntillägg utgöra sjukpenningsmaximum.

Försäkringsinspektionen framhåller, att överförsäkringsproblemet kunde

få ökad betydelse när sjukförsäkringen bleve allmän och obligatorisk och dessutom gåve ett avsevärt bättre skydd mot inkomstbortfall än vad som i flertalet fall åstadkommes genom den nuvarande sjukförsäkringen. Risken för missbruk torde emellertid ej kunna undanröjas annat än genom att låta sjukförsäkringen ge så ofullständig kompensation, att den med rätta måste betecknas såsom otillräckligt effektiv. Inspektionen ville därför inte göra anmärkning på den allmänna standard för skyddet mot inkomstbortfall, som förslaget avsåge. Däremot ifrågasatte inspektionen, om icke en juste­ ring beträffande kompensationsgraden för ogifta personer utan barn i lägre inkomstklasser i vissa fall borde övervägas och anför härom: På grund av skatteförhållandena blir kompensationsgraden för det första högre för ogifta än för barnlösa gifta i motsvarande inkomstläge, Ailket överhuvud taget synes vara eu skönhetsfläck i förslaget (jfr sid. 323—324 i betänkandet). Viktigare ur rent praktisk synpunkt är emellertid det för­ hållandet, att gruppen ogifta med låga inkomster till väsentlig del måste inbegripa ungdomar med förvärvsarbete, som ofta bor hemma hos sina föräldrar utan att alltid betala sin fulla andel i de gemensamma hushållskostnaderna. I sådana fall, som torde vara tämligen talrika, och som i all­ mänhet knappast hör till de mest ömmande, möter det betänkligheter, om kompensationsgraden är så hög, att den stundom överskrider 80 och enstaka

gånger t. o. in. 90 r/c. Detta gäller i desto högre grad, eftersom sjukpenning-

klassen skall beräknas efter den inkomst vederbörande tills vidare kan an­ tagas åtnjuta — varvid skall bortses från mera tillfälliga variationer; eu person vars inkomst tillfälligt ligger under den nivå, som föranlett placering i sjukpenningklass, kan sålunda för eu tid komma i åtnjutande av över­ kompensation, även om kompensationsgraden eljest beräknats vara lägre

än 100 </c. Svenska arbetsgivareföreningen uttalar, att någon allvarligare erinran

mot den föreslagna sjukpenningens höjd i olika inkomstlägen inte syntes böra göras. Emellertid kunde man icke bortse från att de avsevärt ökade ersättningsbeloppen sannolikt komine att medföra en tendens att uppskjuta tillfrisknandet. En sådan tendens skulle enligt föreningens uppfattning kunna effektivt motverkas genom ett system med en trappvis utformad sjukpenningskala på så sätt, att under den första tiden av ett sjukdomsfall skulle utgå en lägre sjukpenning, som efter t. ex. två veckors sjukdom höjdes till av utredningen föreslaget belopp för att efter samordningstidens slut nedsättas i enlighet med utredningsförslaget.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser, alt man bör gå fram med

särskild försiktighet när det gäller tilläggssjukpenningens storlek. Man

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

kunde t. ex. låta den i fråga om yrkesskadeförsäkringen föreslagna höjning­ en av sjukpenningens maximibelopp tills vidare bero och begränsa det högsta sjukpenningbeloppet inom sjukförsäkringen till vad som i så fall vore erforderligt ur samordningssynpunkt.

Sveriges läkarförbund framhåller, att det vore av största vikt att sjuk­

penningens storlek fastställdes till sådant belopp, att överförsäkringssymptom ej uppträdde. Enligt läkarförbundets mening hade utredningen i hög grad bagatelliserat riskerna för överförsäkring. Om man valde en kompen­ sation av 80 % i förhållande till nettolönebortfallet, vilken med hänsyn till överförsäkringen ej borde överskridas, funne man att denna gräns kunde överskridas av barnförsörjare i inkomstlägen upp till 12 000 kr. årsinkomst och av personer utan barn i inkomstlägen upp till 14 000 kr. För att ej överförsäkringseffekter skulle framkallas, medförande en överbelastning och snedvridning av sjukvården, vore det nödvändigt att omräkna sjuk­ penningförmånerna eller införa en spärregel mot överförsäkring. Risken för överförsäkring, särskilt i de lägre inkomstlägena, påtalas även

av statskontoret, länsstgrelserna i Blekinge, Jämtlands och Våsternorrlands län samt av Högerns kvinnoförbund.

Den föreslagna nedsättningen av sjukpenningen efter 90 dagar kritiseras

av försäkringsinspektionen, som framhåller, att en sänkning i flertalet fall

av sjukpenningen efter tre månader skulle bidraga till att den obligatoriska sjukförsäkringen ej bleve så protektiv, som i och för sig vore önskvärt. Behovet av skydd mot inkomstbortfall vore säkerligen större vid längre sjuk­ tider. Av finansiella hänsyn ansåge sig dock inspektionen ej böra påyrka någon ändring av förslaget i förevarande avseende.

Svenska sjukkasseförbundet anför:

Vad beträffar den föreslagna reduceringen av sjukpenningen efter samordningstidens slut är förbundet betänksamt. Det förhåller sig ju dock så att en långvarig sjukdom måste verka långt mera påfrestande på den en­ skildes ekonomi och i högre grad vara ägnad äventyra försörjningen än en kortvarig. Det är i insikt härom som de erkända sjukkassorna på olika sätt sökt påverka sina medlemmar att tillförsäkra sig ett minst lika gott försäk­ ringsskydd under den senare som under den första delen av sjukhjälpstiden. Utredningen framhåller till stöd för sitt ställningstagande bland annat, att det vid mycket långvariga sjukdomar bör vara naturligt att levnadsstan­ darden ändras efter de rådande förhållandena. Häri vill förbundet ge ut­ redningen rätt under förutsättning dock att fråga verkligen kan anses vara om mycket långvarig sjukdom, så långvarig att försörjningsbehovet kan tillgodoses genom annan socialförsäkring exempelvis genom folkpensione­ ringen. Emellertid inser förbundet att det skulle leda till icke önskvärda konsekvenser icke minst ur överförsäkringssynpunkt om en sjukpenning av den storleksordning, som den uppgjorda sjukpenningskalan räknar med för samordningstiden, skulle utgå med lika stort belopp under fortsättningen av sjukhjälpstiden. Att dessa icke önskvärda konsekvenser skulle komma till synes särskilt i försäkringen för erhållande av sjukpenning enligt de högre sjukpenningklasserna är sannolikt.

Kungl. Maj.ts proposition nr i78 . 109

Med hänsyn till vad sålunda anförts vill förbundet icke motsätta sig en viss reducering av sjukpenningens storlek efter samordningstidens slut.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, att den föreslagna reduceringen

ej bör ske vid så lågt inkomstläge som 3 000—3 700 kr.

Landsorganisationen uttalar, att det erfarenhetsmässigt icke funnes någon

grund för en allmän presumtion om att en sjukdom redan efter tre månader skulle resultera i en omställning till lägre levnadsstandard eller i ett sjuklighetstillstånd, i vilket ett neurotiskt moment inginge. Massan av långtidsfallen vore tvivelsutan allvarliga kroppssjukdomar. Reduktionen torde ej heller medföra någon mera betydande besparing. Med hänsyn till frågans samband med samordningen avstode emellertid landsorganisationen från att framföra förslag om annan ändring än att nedsättningen begränsades till ett lägre antal klasser, förslagsvis klasserna 9—13.

Socialförsäkringsbolagens förening finner det uppenbart, att hjälpbehovet

i långsjukfallen är större än vid de kortvariga sjukdomsfallen, och anser utredningens förslag i detta hänseende utgöra ett tydligt bevis på att sam­ ordningen tvingat sjukförsäkringen till ett avsteg från en sådan konstruk­ tion av denna försäkring, som överensstämde med behov och rättvisa.

Länsstyrelserna i Blekinge och Västernorrlands län framhåller, att därest

tiden för samordning mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna förkor­ tades, sjukpenningens nedsättning borde kunna ske vid en tidigare tidpunkt.

Beträffande förslaget om halv sjukpenning är meningarna de­ lade.

Medicinalstyrelsen finner det från medicinsk och psykologisk synpunkt

riktigt att nedsatt sjukpenning kunde utgå, när arbetsförmågan vore nedsatt men icke helt saknades.

Sveriges läkarförbund anför:

Med hänsyn till förhållandena vid normala läkningsförlopp och till den aktuella utvecklingen beträffande terapien är det önskvärt med möjlig­ heter till gradering av sjukpenningen även inom sjukförsäkringen. Mel­ lan total arbetsförmåga och total förlust av arbetsförmågan finnas många mellanstadier. Det är ofta önskvärt att i terapeutiskt syfte ordinera en patient att i begränsad utsträckning utföra antingen sitt ordinarie arbete eller också annat arbete; för sådana fall då arbetsterapien medför en be­ gränsad inkomst, skulle det vara synnerligen önskvärt, att nedsatt sjuk­ penning kunde utgå. Den omständigheten, alt arbetsterapien kommit att tillmätas allt större värde på olika medicinska områden gör det angeläget att ej genom ekonomiska restriktioner försvåra dess utnyttjande. Det är vidare uppenbart, att det för läkaren i många fall, som visserligen kräva undersökning, behandling och viss återhållsamhet i yrkesutövningen, icke

finnes anledning föreskriva full avhållsamhet från arbete. Som exempel

på sådana fall må nämnas, att husmödrar vid sjukskrivning i hemmet ofta i någon utsträckning kunna utföra husliga sysslor. Det torde nu före­ komma, att i sådana fall hel sjukpenning utgår, trots att rätteligen redu­ cerad sjukpenning borde utgå, vilket ur ekonomisk synpunkt är betänkligt.

no Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Ur medicinsk och social synpunkt allvarligt är att i andra fall, där halv sjukpenning vore berättigad, f. n. ingen som helst ersättning kan utgå. Ur principiell synpunkt och med hänsyn till biologiska förhållanden och medicinska läkningsförlopp är det uppenbart, att sjukpenningen teoretiskt efter graden av arbetsoförmåga borde kunna ges vilken gradering som helst. Av praktiska skäl och med hänsyn till läkarnas svårigheter att göra en rik­ tig gradering —- vilka svårigheter äro större inom sjukförsäkringen än inom yrkesskadeförsäkringen — torde man emellertid böra nöja sig med införande av möjlighet till halv sjukpenning. Läkarförbundet tillstyrker således utredningens förslag härom.

Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller, att rätten till halv sjukpenning

finge betydelse för den verksamhet, som styrelsen och dess underställda organ bedreve i syfte att inordna de partiellt arbetsföra i arbetslivet.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Folkpartiets kvinnoförbund och Sve­ riges socialdemokratiska kvinnoförbund betonar särskilt värdet av att möj­ lighet till halv sjukpenning infördes för de hemarbetande hustrurna. Fredrika-Bremer-förbundet anser sig däremot ej kunna acceptera förslaget om

halv sjukpenning för de hemarbetande hustrurna så länge tilläggsförsäkring inte vore ordnad för denna grupp. I de yttranden, i vilka man ställt sig betänksam eller avvisande mot för­ slaget om halv sjukpenning, åberopas kontrollsvårigheterna, särskilt be­ träffande hemarbetande gifta kvinnor och egna företagare. Sådana betänk­

ligheter framföres av bl. a. Svenska sjukkasseförbnndet, som dock inte

motsätter sig förslaget.

Länsstyrelsen i Väslernorrlands län förklarar sig oj kunna biträda för­

slaget i vad del avsåge hemarbetande hustrur och företagare och anser med hänsyn härtill att bestämmelsen borde utgå, enär olikhet i detta hän­ seende ej borde göras mellan olika grupper av medlemmar.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser halv sjukpenning böra utgivas endast

till den som på grund av inkomst av tjänst vore tillförsäkrad obligatorisk lilläggssjukpenning.

Socialförsäkringsbolagens förening uttalar, att några fördelar ur sam-

ordningssynpunkt inte torde vinnas genom införandet av halv sjukpenning i sjukförsäkringen på grund av att den för denna försäkring föreslagna bestämmelsen följde andra regler än motsvarande bestämmelse inom yr­ kesskadeförsäkringen och med hänsyn därtill att yrkesskadeförsäkringen tillämpade en fjärdedels och tre fjärdedels sjukpenning. Endast om man loge steget fullt ut och antingen medgåve partiell sjukpenning inom sjuk­ försäkringen även vid en fjärdedels och tre fjärdedels nedsättning av ar­ betsförmågan och slopade kravet på ekonomisk invaliditet eller gjorde yr­ kesskadeförsäkringens bestämmelser om partiell sjukpenning likartade med den föreslagna sjukförsäkringens, skulle avsedda fördelar uppkomma.

Förslaget i fråga om hem penning har allmänt godtagits. Tjänste­ männens centralorganisation framför dock såsom en allmän invändning

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. in

mot utredningens förslag, att det för den enskilde bleve ekonomiskt för­ delaktigare att vid en lindrig sjukdom söka bli intagen på sjukhus än att få sjukdomen hävd genom besök hos läkare och vistelse i liemmet. Lik­

artade synpunkter anlägges av länsstyrelserna i Kronobergs och Jämtlands län ävensom av Svenska socialvårds förbundet, som tillika anför, att det

egentligen borde vara så, att sjukförsäkringen iklädde sig kostnaderna så länge den försäkrade vore i behov av sådan vård, som motsvarade vården å

sjukhus. Sveriges läkarförbund anser den föreslagna reduktionen otillräcklig

och föreslår, att hempenningen skall vara 5 kr. lägre än den vanliga sjuk­ penningen, dock minst hälften av sjukpenningen. För kvinnor med barn borde dock gälla de av utredningen föreslagna reglerna.

Enligt medicinalstyrelsens mening borde avdraget å sjukpenningen för

den som vårdades å allmänt sjukhus vara lika med vårdavgiften å allmän sal.

Mot den föreslagna karenstiden om tre dagar kan enligt riksförsäkringsanstaltens mening någon berättigad invändning ej göras, oaktat

den försämring för yrkesskadade som därav uppstode.

Försäkringsinspcktionen uttalar, att en metod att komma till rätta med

överförsäkringsproblemet och ändå ge försäkringen en hög grad av protektivitet vore att förlänga karenstiden. En dylik ändring skulle emellertid medföra sådana praktiska och socialpsykologiska betänkligheter att in­ spektionen ej ville tillstyrka densamma. I flera remissyttranden förordas emellertid en förlängning av karens­ tiden. Härvid framhålles bl. a. att en ökning av karenstiden skulle medföra mindre administrativt besvär ävensom antingen mindre kostnader för för­ säkringen eller möjlighet att inom samma kostnadsram tillgodose mera angelägna behov. För en förlängning av karenstiden utan angivande av

särskild längd uttalar sig kommerskollegium, länsstyrelserna i Blekinge och Jämtlands län, Svenska försäkringsbolags riksförbund och Thulebolugen. Högerns kvinnoförbund förordar en karenstid av 7 dagar hl. a. för alt under­

lätta en framtida samordning med arbetslöshetsförsäkringen. En karenstid

på 6 dagar anses lämplig av Svenska arbetsgivareföreningen, Svenska lantarbetsgivareföreningen och Handelns arbetsgivareorganisation, därvid fram­

hålles att ett inkomstbortfall under sex dagar inte borde medföra några överväldigande ekonomiska svårigheter för de försäkrade i övervägande an­

talet fall. Sveriges läkarförbund föreslår en absolut karenstid av 5 dagar.

Alternativt förordas att, vid en karenstid av 3 dagar, för minst en vecka därefter skall utgå endast halv sjukpenning.

Landsorganisationen anser sig däremot ej kunna acceptera så lång ka­

renstid som den föreslagna utan hemställer, att karenstiden skall omfatta de 2 första dagarna vid varje sjukdomsfall, räknat fr. o. in. dagen för in­ sjuknandet. En sådan modifiering vore motiverad inte bara av hänsyn till

112 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

yrkesskadefallen. Den nuvarande karenstiden inom sjukförsäkringen med­ förde betydande ekonomiska svårigheter för en stor del av de försäkrade.

Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska lantarbetsgivareföreningen

anser, att karenstiden för hemarbetande hustrur borde utsträckas till åt­

minstone 14 dagar. Även Handels arbetsgivareorganisation finner, att ka­

renstiden hör vara längre för hemarbetande hustrur än för andra sjukpenningförsäkrade.

Mot den föreslagna frivilliga sjukpenningförsäkringen

har principiella erinringar framställts endast av Thulebolagen, som fram­

håller, att erfarenheten visat, att en frivillig försäkring för sin utbredning krävde en effektiv försäljning. De privata bolagen vore genom sina för­ säljningsorganisationer bäst skickade för denna uppgift. Om den frivilliga försäkringen toges hos privata bolag, vunnes en från administrativ syn­ punkt önskvärd samordning. Det vore angeläget att sjukkassorna, som finge sin arbetsmängd väsentligt ökad genom den obligatoriska försäkringen, såvitt möjligt avlastades de uppgifter, som sammanhängde med administra­ tionen av den frivilliga försäkringen och för vilka uppgifter kassorna i all­ mänhet saknade erforderlig expertis.

Svenska försäkringsbolags riksförbund anser det böra utredas, huruvida

det vore möjligt att tillföra sjukkassorna den expertis och sakkunskap i olika avseenden som vore nödvändig för att de på ett tillfredsställande sätt och utan orimliga kostnader skulle kunna handha den frivilliga sjukpen­ ningförsäkringen. I ett par fall har den frivilliga sjukpenningförsäkringen föreslagits ut­

vidgad. Svenska sjukkasseförbundet och Landsorganisationen föreslår så­

lunda, att möjlighet skall föreligga för alla sjukpenningförsäkrade att kom­ plettera den efter nittionde sjukhjälpsdagen utgående sjukpenningen med ett frivilligt sjukpenningtillägg av sådan storlek, att samma kompensation erhölles som under den första sjukhjälpstiden. Såsom tidigare berörts har

vidare av vissa kvinnoorganisationer och av Sveriges läkarförbund uttalats

önskemål om en frivillig tilläggsförsäkring för de hemarbetande hustrurna, därest den obligatoriska sjukpenningen för dessa inte höjdes utöver det föreslagna beloppet.

Sjukförsäkringens finansiering och kostnader.

De föreslagna huvudprinciperna för sjukförsäkringens finansiering ge­ nom avgifter från de försäkrade, statsbidrag och arbetsgivarbidrag har inte föranlett någon erinran.

I fråga om de försäkrades avgifter förordar medicinalstyrel­ sen, länsstyrelsen i Uppsala län och Sveriges läkarförbund, att folkpensio­

närernas sjukpenningavgift med hänsyn till den kortare sjukhjälpstiden nedsättes till lägre belopp än avgiften för övriga sjukpenningförsäkrade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 113

Mot förslaget om att sjukförsäkringsavgift ej skall uttagas av den, vars

till statlig inkomstskatt taxerade inkomst understiger 1 200 kr., anför stats­ kontoret följande:

Enligt statskontorets mening lära tillräckliga skäl icke kunna anses före­ ligga att frångå den i sjukförsäkringslagen fastslagna principen om skyl­ dighet för envar försäkrad, att, oavsett inkomstförhållandena, erlägga av­ gift för de tillförsäkrade förmånerna. I anledning av vad i betänkandet an­ förts rörande avgifterna till folkpensioneringen må i detta sammanhang erinras, att enligt den ursprungliga lydelsen av 19 g i 1946 års lag om folk­ pensioneringen, avgift i princip skulle erläggas av varje svensk medborgare från och med det år vederbörande fyllt 18 år. Denna ovillkorliga avgiftsplikt motiverades vid lagens tillkomst med att det av psykologiska skäl kunde vara av värde, att envar medborgare under sin arbetsföra ålder finge erlägga en särskild pensionsavgift. Detta hade bland annat betydelse för den icke obetydliga kategori av medborgare, som icke taxerats till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt men likväl borde kunna bidraga till folk­ pensioneringen (prop. 1946:220 sid. 120; första särsk. utsk. 1946:1 sid. 34; rd.skr. 1946:425). Den befrielse från avgiftsskyldighet, som för folk­ pensioneringens del beslutades vid 1951 års riksdag och som avsåg perso­ ner, vilka icke uppnå minst 1 200 kronors taxerad inkomst, torde få ses mot bakgrunden av bland annat det förhållandet, att uttagandet av de jämfö­ relsevis ringa belopp, varom i dylika fall vore fråga, med hänsyn till kost­ naderna för avgifternas debitering, uppbörd, redovisning och indrivning icke medförde nämnvärt ekonomiskt utbyte för statsverket. Ändrade för­ utsättningar för sagda avgiftsbefrielse synas dock statskontoret inträda, därest det för 1953 års riksdag framlagda förslaget om en höjning av folk­ pensionsavgifterna godkännes. Det kan därför enligt ämbetsverkets mening ifrågasättas, huruvida icke i samband med ett genomförande av socialförsäkringsutredningens föreliggande förslag en omprövning bör ske av frå­ gan om avgiftsskyldigheten till folkpensioneringen. Med ett till förslagsvis 15 kronor beräknat minimibelopp för folkpensionsavgiften skulle uttagan­ det av denna avgift jämte avgiften för sjukvårdsförsäkringen — i regel torde sjukförsäkringen inskränka sig härtill för dem som hava mindre än 1 200 kronors inkomst — komma att avse ett belopp av 35 kronor.

Beträffande arbetsgiva r bidraget ifrågasätter länsstyrelsen i Kronobergs län, huruvida ej bidraget borde begränsas till det belopp arbets­

givarna faktiskt inbesparade genom att yrkesskadeförsäkringen samord­

nades med sjukförsäkringen. Även länsstyrelsen i Södermanlands län stäl­

ler sig tveksam till denna fråga.

Svenska arbetsgivareföreningen anför:

Föreningen hävdar, att arbetsgivarna icke böra ha att tillskjuta större belopp till bestridande av kostnaderna för den samordnade försäkringen än vad som motsvarar minskningen av dels kostnaden för yrkesskador un­ der samordningstiden, dels kostnader för nu utgående avtalsenliga eller fri­ villiga förmåner vid de anställdas sjukdom, i den mån dessa förmåner ge­ nom reformen bortfalla, överväganden inom föreningen ha givil vid han­ den, att den besparing för arbetsgivarna, som på detta sätt uppkommer, under inga förhållanden kan komma att uppgå (ill mer än 0,8 '/< av löne-

8 — Bihang till riksdagens protokoll 1 ,9,5.7. I sand. AV 178.

114 Kunyl. Maj.ts proposition nr 178.

summan. Mot denna bakgrund förefaller den föreslagna 1 't-regeln täm­ ligen grovt tillmätt. Ytterligare ett förhållande måste här beaktas. För när­ varande avvägas försäkringspremierna enligt gällande lagstiftning om för­ säkring för olycksfall i arbete och yrkessjukdomar under beaktande av de särskilda riskerna inom varje bransch respektive i viss utsträckning inom varje företag. Detta medför, att för åtskilliga industrigrenar eller företag med förhållandevis ringa maskinarbete eller såsom till exempel är fallet i textilbranschen långt driven automatisering kostnaderna för denna för­ säkring ofta ligga jämförelsevis lågt. Samma förhållande kan för övrigt gälla även företag med mera omfattande maskinarbete men där kostna­ derna av andra anledningar, t. ex. premienedsättning på grund av föredöm­ ligt skyddsarbete, kunnat hållas lägre än vad som genomsnittligt förekom­ mer. För dessa branscher eller företag måste den föreslagna enhetliga av­ giften om 1 % av lönesumman innebära icke oväsentligt högre kostnader än vad som för närvarande betingas av den obligatoriska olycksfallsför­ säkringen. I de fall, där detta gäller företag, som sakna särskilda sjukhjälpsförmåner till sina anställda — vartill givetvis hänsyn tagits vid lön­ sättningen — och följaktligen icke äga möjligheter till motsvarande kost­ nadsbesparingar, blir detta förhållande ytterligare accentuerat och måste framstå som "en uppenbar orättvisa. Till arbetsgivarnas direkta kostnader måste för övrigt läggas kostnadsfördyring på grund av den sannolikt ökade sjukdomsfrekvens och längre sjuktid per anställd, som blir en följd av re­ formen. Under dessa omständigheter motsätter sig föreningen, att det s. k. ar-

betsgivarbidraget över huvud taget sättes högre än till 0,S % av löne­

summan. Föreningen tillägger, att medgivandet i förevarande hänseende ej innebure, att föreningen godkände principen i och för sig om ett sådant bidrag. Bidraget borde principiellt betraktas som en ersättning för kost­ nadsbesparing.

Handels arbetsgivareorganisation förklarar sig ej kunna tillstyrka, att

arbetsgivarbidraget utgår med så stor andel som utredningen föreslagit. Det borde icke innebära en höjning av arbetsgivarnas kostnader för det ekonomiska skydd de hittills berett sina anställda vid sjukdom och olycksfall. I flera remissyttranden uttalar man sig för en differentiering av arbets­ givarbidraget i överensstämmelse med den premiedifferentiering som nu förekommer inom olycksfallsförsäkringen.

Riksförsäkringsanstalten yttrar, att det för anstalten stode fullt klart

att utsikten till premiesänkning för många arbetsgivare utgjorde ett starkt incitament till åtgärder för att minska riskerna för och följderna avolycksfall. De företag, som vidtoge skyddsåtgärder, verkade ofta som ett föredöme för andra företag. Riksförsäkringsanstalten fortsätter: I insikt om nu anförda förhållande bedriver riksförsäkringsanstalten sedan många år upplysningsverksamhet bland sina försäkringstagare i syfte att stimulera till såväl skadeförebyggande som efterhjälpande åtgärder (till de sistnämnda åtgärderna hör främst anordnande i viss omfattning av egen sjukvård vid företagen och av konvalescentarbeten). Resultatet härav har

Kuiujl. Maj:ts proposition nr 17S. 115

varit så uppmuntrande, att anstalten de senaste åren utvidgat verksamhe­ ten i fråga genom bl. a. anordnandet av regionala skyddskonferenser för arbetsgivare försäkrade hos anstalten. Dessa konferenser ha rönt livlig uppskattning från arbetsgivarnas sida. Riksförsäkringsanstalten följer utvecklingen av olycksfallsfrekvensen och anstaltens kostnader för envar av ett stort antal försäkringstagare och företager därvid årligen en granskning av de för dem gällande särskilda premiesatserna (s. k. specialtariffering), som justeras i den män anledning härtill föreligger. I stor utsträckning underrättas vederbörande arbetsgi­ vare om de närmare motiven för dessa justeringar. Arbetsgivarna kunna härigenom draga betydelsefulla slutsatser om vilka åtgärder som eventu­ ellt böra vidtagas för framtiden i syfte att nedbringa försäkringsavgifterna. Det har visat sig, att många företag genom detta samarbete mellan dem och riksförsäkringsanstalten kunnat avsevärt minska sina yrkesskadekostnader. I vissa fall har den årliga försäkringsavgiften kunnat nedbringas med över 100 000 kronor. Tillhopa utgöra försäkringsavgifterna för de specialtarifferade arbetsgivarna omkring hälften av det totala avgiftsbe­ loppet för större arbetsgivare med försäkring i anstalten eller omkring 26 miljoner kronor för år. Med hänsyn till ovanstående synes det riksförsäkringsanstalten angelä­ get, att möjligheten att genom specialtariffering uppmuntra enskilda ar­ betsgivare till skadeförebyggande och efterhjälpande åtgärder bevaras. Eu effektiv sådan tariffering lärer icke kunna erhållas, om den enbart får omfatta de avgifter, som belöpa på tiden efter samordningen. Dessa avgif­ ter komma nämligen att i huvudsak avse endast invaliditets- och dödsfallsersättningar. Erfarenheten har emellertid visat, att mycket stora be­ sparingar kunna erhållas i sjukpenningskostnaderna. Enligt riksförsäkringsanstaltens bestämda mening bör specialtarifferingen därför, såvitt möj­ ligt, få omfatta även samordningstiden. Vad utredningen anfört visar icke, att en sådan specialtariffering icke skulle låta sig göra. Eu tänkbar lösning synes vara att utbyta det föreslagna enprocentiga arbetsgivarbidraget mot

ett bidrag, som sammansättes av dels en i förhållande till lönesumman be­

stämd, för alla arbetsgivare lika del, avseende andra sjukhjälpskostnader

än för yrkesskador, dels ock en dylika skador avseende del, variabel med

yrkesrisken. För en sådan uppdelning av det föreslagna arbetsgivarbidra­ get talar även det förhållandet, att skilda sjukkassor måste bli olika be­ lastade med kostnader för yrkesskador, beroende på olika yrkesrisker inom deras områden.

Riksförsäkringsanstalten erinrar i fortsättningen om att utredningen ut­ talat, att en differentiering av arbetsgivarbidraget mellan olika arbetsgivargrupper visserligen vore tänkbar ur teknisk synpunkt men skulle verka komplicerande i olika avseenden och att utredningen inte ansett några mera vägande skäl för en dylik differentiering föreligga. Riksförsäkrings­ anstalten anför härom: Vad riksförsäkringsanstalten anfört beträffande eu variering av arbets­ givarbidraget för specialtarifferade arbetsgivare äger till stor del giltighet även i nu förevarande avseende. Anstalten håller sålunda före, att en viss gradering av nämnda bidrag efter yrkesskaderisken inom olika yrkesgrup­ per torde vara möjlig att genomföra. Ur saklig synpunkt talar för eu så­

116 Kungl. Mcij.ts proposition nr 178.

dan gradering med styrka, att betydande skillnader föreligga mellan olika områden i fråga om yrkesskaderiskerna och därmed kostnaderna för yr­ kesskador, vilket även kommer att göra sig gällande för sjukkassorna.

Svenska arbetsgivareföreningen yrkar, att arbetsgivarbidraget differen­

tieras för att undvika en plötsligt inträdande inerbelastning på vissa bran­ scher och företag. Även om vissa praktiska svårigheter vore förbundna med en dylik differentiering, borde det dock inte vara uteslutet att åstadkomma en mera grov eller schematisk sådan. Föreningen anför vidare: Även om föreningen ingalunda hyser den uppfattningen, att möjligheten till premienedsättning skulle vara den väsentliga drivkraften till arbets­ givarnas strävan att nedbringa olycksfallen, kan man helt naturligt icke bortse från att detta utgör ett incitament till ökade insatser inom arbetar­ skyddet. Det är därför med beklagande föreningen nödgas konstatera, att utredningens förslag icke tagit hänsyn till dessa förhållanden utan, bortsett från möjligheten till premiedifferentiering för tiden efter samordningen, utgått från att alla företag skola procentuellt lika bidraga till försäkringen oavsett olycksfallsfrekvensen inom de speciella branscherna eller företagen. Föreningen förordar, att man vid det fortsatta lagstiftningsarbetet tar hän­ syn till betydelsen för skyddsarbetet av premiernas avvägning och, bortsett från den differentiering av det s. k. arbetsgivarebidraget, som föreningen redan ovan påyrkat, överväger någon lämplig anordning för att premiera de enskilda företag, som särskilt vinnlägga sig om ett gott arbetarskydd. I sådant syfte borde kunna övervägas antingen en speciell nedsättning för ett visst företag av dess arbetsgivareandel till den samordnade försäkringen, sålunda en ytterligare differentiering, eller, om denna väg icke skulle befin­ nas framkomlig, någon form av partiell restitution av det s. k. arbetsgivare­ bidraget.

Socialförsäkringsbolagens förening finner det uppenbart, att arbetsgivar­

nas intresse av att förhindra yrkesskador kraftigt stimulerades, om de vid övervägande av sina åtgärder hade vetskap om att deras utgifter för yrkes­ skadorna minskades. Enligt föreningens mening kunde det inte heller vara förnuftigt eller rättvist att låta en stor del av yrkesskadekostnaderna vid företag, som nonchalerade arbetarskyddet, bäras av andra företagare och de försäkrades avgifter.

För en differentiering av arbetsgivarbidraget uttalar sig även statens institut för folkhälsan, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges läkar­ förbund, Högerns kvinnoförbund och Thulebolagcn. Försäkringsinspektionen anför i denna fråga, att premiedifferentieringen

inte utgjorde det enda och måhända ej alltid ens det viktigaste ekonomiska incitamentet för förebyggande åtgärder. Vid sidan härav spelade nämligen andra faktorer en betydande och inte sällan kanske t. o. in. större xoll t. ex. önskemålet att undvika avbrott i arbetet eller omdisposition av personal på grund av olycksfall och opåräknad frånvaro eller behovet för företagen att genom att erbjuda goda förhållanden på arbetsplatserna dra till sig och behålla dugande medarbetare. Dessutom borde förebyggande åtgärder kunna

Kurigl. Maj.ts proposition nr 118. 117

främjas genom lortsatt utveckling av tillsynsmyndighetens och yrkesskadeförsäkringsorganens verksamhet på detta område och av det organiserade samarbetet på arbetsplatserna mellan arbetsgivare och löntagare samt även genom ökat ekonomiskt stöd åt den allmänna skyddspropaganda och upplysningsverksamhet, som bedreves gemensamt av löntagarnas och arbets­ givarnas organ, och som syntes vara i behov av ytterligare intensifiering.

Beträffande statsbidraget anser försäkringsinspektionen det kunna övervägas om ej antalet statsbidragsformer kunde minskas. Folksam fram­

håller, att skillnaderna i kostnadsnivåer för sjukförsäkringen mellan olika orter och landsdelar torde mindre bero på olikheter i sjukfrekvensen än på olikheter i utnyttjandefrekvensen. Ett statsbidrag, som direkt anslöte sig till kassornas utgifter, gåve en favör åt de kassors medlemmar, vilka lättare kunde utnyttja sjukförsäkringen. Statsbidraget borde egentligen uträknas i förhållande till vissa objektiva mätetal för varje form av försäkringsskydd. För sjukvårdsförsäkringen vore antalet medborgare det korrekta mätetalet. För grundsjukpenningen borde mätetalet vara antalet medlemmar ökat med ett med hänsyn till barntilläggen vägt antal barn. Av dessa skäl och i syfte att vinna administrativ enkelhet syntes det ändamålsenligt och riktigt att fastställa statsbidraget till ett visst belopp per medborgare, lika över hela landet.

Sjukkasseförbundet förmenar, att — även om statens utgifter för för­

säkringen måste begränsas — det vore så angeläget att kostnaderna för barnfamiljerna i möjligaste mån hölles nere, att barntilläggen borde helt täckas av statsmedel.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anser, att det föreslagna avgiftsersätt-

ningsbidraget helt borde täcka avgiften för de medlemmar, som befriades från avgiftens erläggande. Sådan avgift borde inte uttagas genom höjning av avgifterna för övriga medlemmar. Det föreslagna statsbidraget till den frivilliga sjuk­

penningförsäkringen har kritiserats av Svenska försäkrings­ bolags riksförbund, som anser det naturligast, att de självständigt förvärvs­

arbetande, som frivilligt försäkrade sig, själva finge bära även den del av kostnaden, som för de anställda täcktes genom arbetsgivarbidrag. Resul­ tatet i anslutningshänseende av eu lägre premie vore erfarenhetsmässigt mycket ringa i jämförelse med vad en effektiv försäljning kunde åstad­

komma. Kooperativa förbundet avstyrker likaså förslaget i denna del samt

framhåller att, om statsbidrag skulle utgå, så måste man förutsätta att ett förhållandevis lika stort statsbidrag lämnades till de obligatoriskt för­

säkrade arbetstagarna. Även Folksam avstyrker statsbidrag. Försåkringsrådet däremot anser det mindre tillfredsställande, att avgif­

terna för frivillig tilläggssjukpenning komme att uppgå till ungefär dubbla beloppen av avgifterna för obligatorisk tilläggssjukpenning, och finner det

118 Kungi. Maj.ts proposition nr 178.

därför önskvärt, att högre statsbidrag utgåves till den frivilliga försäk­ ringen, så snart de ekonomiska förutsättningarna härför förelåge. Även

länsstyrelsen i Blekinge län ifrågasätter högre statsbidrag till denna föi-

säkring. Den föreslagna ordningen för uppbörden av de försäkrades avgiftei

och av arbetsgivarbidraget har ej föranlett någon erinran. Riksråkenskapsverket framhåller sålunda, att avgiftsuppbördens anknytning till skatteuppbörden torde vara den i stort sett enda framkomliga vägen. Föreningen Sveriges kronokamrerare anser det dock böra övervägas, huruvida inte för­

säkringsavgifterna kunde inarbetas i den statliga inkomstskatten.

I fråga om de av utredningen gjorda kostnadsberäkningarna framhåller pensionsstyrelsen, att utredningen vid beräkningen av kost­ naderna för läkarvårdsförsäkringen förutsatt oförändrad läkarvårdstaxa, samt fortsätter: Räknar man med endast den provisoriska förbättring som medicinal­ styrelsen föreslog i sin skrivelse till Konungen den 29 november 19o2, skulle

kostnadsökningen bli 20 %. I likhet med vad som skett vid beräkning a\

anslag för bidrag till sjukkassor för budgetåret 1953/54 har pensionssty­ relsen vidare förutsatt en stegring av läkarvårdskostnaderna per medlem

av 4 % om året. Med utgångspunkt från en för år 1951 beräknad läkarvårds-

kostnad av 10: 20 kr. per sjukvårdsförsäkrad medlem samt ett dylikt årligt

tillägg av 4 % under 4 år skulle kostnaden per sjukvårdsför säkrad medlem

i den obligatoriska sjukförsäkringen år 1955 utgöra 17: 70 kr. Hela kost­ naden blir i så fall 93,4 milj. kr. i stället för ovannämnda 76,5 milj. kr. Lägges till det förra beloppet kostnaderna för yrkesskadeförsäkringen 5,5 milj. kr., blir sammanlagda kostnaden (93,4 + 5,5) 98,9 eller i runt tal 99 milj. kr. i stället för det på antagandet av oförändrad läkarvårdstaxa grun­ dade kostnadsbeloppet 82 milj. kr. Pensionsstyrelsen ifrågasätter vidare, huruvida förvaltningskostnaderna i den nya försäkringen skulle kunna hållas inom den av utredningen förut­ satta ramen, och åberopar därvid att storleken av de nuvarande förvalt­ ningskostnaderna per medlem och år torde överstiga 7 kr.

Försäkringsrådet anser förvaltningskostnaderna alltför optimistiskt be­

räknade och påpekar att den allmänna sjukförsäkringen på grund av dess omfattning och beskaffenhet komme att kräva en väsentligt utökad och mera kvalificerad personal.

Sveriges läkarförbund uttalar, att det tillägg i jämförelse med sjuklig­

heten åren 1946—50, varmed utredningen räknat vid fastställande av sjuk­ talet, kunde synas betryggande men att man ändock måste räkna med att det bleve för lågt. Förbundet anser det också orealistiskt att vid beräkningen för läkarvårdsförsäkringen utgå från nuvarande återbäringstaxa, och be­ tvivlar att sjukkassornas förvaltningskostnader per medlem komme att minska. Vidare hade den medicinska vetenskapens utveckling lett till att sjukvårdsapparaten blivit allt mera invecklad och dyrbar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 119

Socialförsäkringsbolagens förening förmenar, att ersättningshöjningarnas

betydelse för sjuktalet starkt undervärderats av utredningen. Med hänsyn främst till den mångdubbling av ersättningarna och den utvidgning av klientelet det här vore fråga om i jämförelse med den nuvarande frivilliga försäkringen, bjöde enligt föreningens mening försiktigheten att räkna med nära nog en fördubbling av sjuktalet. Möjligheterna att genomföra den av­ sedda administrationen med de beräknade förvaltningskostnaderna måste även betvivlas.

Överstålhällarämbetet framhåller beträffande statens förpliktelser, att de

avsedda åtagandena i fråga om avgiftsersättnings- och avgiftslindringsbidrag ävensom avgiftsrestantier innefattade ett osäkerhetsmoment, som kunde få ej ringa betydelse i fall av ett försämrat läge på arbetsmarknaden.

Sjukkasseorganisationen.

Förslaget att lämna den nuvarande sjukkasseorganisationen orubbad har föranlett en del kritiska uttalanden.

Pensionsstyrelsen anför:

1 sitt yttrande den 19 oktober 1944 över socialvårdskommitténs förslag till lag om allmän sjukförsäkring framhöll pensionsstyrelsen, att den då­ varande organisationen, på vilken förslaget byggde, måste betecknas som icke så litet tungrodd. Styrelsen åsyftade därvid bl. a. systemet med dubbla försäkringsorgan (lokal- och centralsjukkassor). Under den tid som där­ efter förflutit har en omprövning av organisationen ytterligare aktualiserats bl. a. genom de ändringar i sjukkassornas verksamhetsområden som ägt rum i anslutning till kommunindelningsreformen och förberedelsearbetet till lagen om allmän sjukförsäkring. En del av de sjukkassor, som avgivit yttrande över det föreliggande be­ tänkandet, ha jämväl berört organisationsfrågan och uttalat sig mot dubbel­ organisationen med lokal- och centralsjukkassor. Enligt pensionsstyrelsens mening har den utveckling på sjukkasseområdet som sålunda skett betydligt underlättat de administrativa möjlig­ heterna att ersätta det nuvarande två-kassesystemet med ett system med endast ett försäkringsorgan. Att en sådan ändring i organisationen skulle leda till väsentliga förenklingar finner styrelsen ligga i öppen dag. Med hänsyn till vad sålunda anförts och då det självfallet är av största vikt att, vid den utvidgning av sjukförsäkringsverksamheten som föreslås, alla möjligheter till förenklingar tillvaratagas anser pensionsstyrelsen, att organisationsfrågan bör utredas snarast möjligt. Härför talar också det förhållandet, att all erfarenhet visar, att det är betydligt svårare att göra förenklingar om en mindre lämplig organisation får tillfälle att växa sig fast under eu ny ordning. Pensionsstyrelsen hemställer därför att eu förutsättningslös utredning av hithörande spörsmål kommer till stånd snarast möjligt.

Iliksförsäkringsanstalten anser, att en översyn av sjukkasseorganisatio­

nen borde ske sedan viss tids erfarenhet av försäkringen vunnits.

Länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län och Svenska försäk­ ringsbolags riksförbund framhåller, att eu utredning rörande den mest ända­

120 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

mål senliga organisationsformen borde ske innan utredningens förslag lades till grund för lagstiftning.

Medicinalstyrelsen förklarar sig icke kunna dela utredningens mening,

att den nuvarande organisationen skulle kvarstå i stort sett oförändrad efter det den obligatoriska sjukförsäkringen genomförts. Icke blott det för­ hållandet att den nuvarande organisationen vore oproportionerligt dyr i förhållande till den utbetalade sjukhjälpen utan även det faktum, att de lokala styrelserna i kassorna knappast längre finge några uppgifter att fylla, talade för att lokalkassorna borde upplösas och ersättas med filialer

till centralkassorna. Även länsstyrelserna i Kalmar och Älvsborgs län, Handelns arbetsgivareorganisation samt De fria sjukkassornas förbund

ifrågasätter, huruvida lokalkassorna borde bibehållas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att sjukkassorna

hade ett rikt lokalt nät och sålunda vore starkt decentraliserade. En decentralisation vore effektiv och bekväm för medlemmarna. Men en decentrali­ serad förvaltning vore också en ganska dyrbar förvaltning. Behovet av ett vitt förgrenat nät för sjukkassorna sammanhängde nu med att kassorna arbetade med ackvisitionsverksamhet. Denna verksamhet borde i ganska stor utsträckning kunna inskränkas, därest utredningens förslag genom­ fördes.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser det böra övervägas, huruvida ej

centralmyndigheten kunde övertaga centralsjukkassornas arbetsuppgifter.

Socialstyrelsen finner det uppenbart, att högst avsevärda administrativa

förenklingar stode att vinna genom att låta samhället övertaga ansvaret för sjukförsäkringen. Socialstyrelsen betvivlar, att det skulle innebära någon avgörande fördel att bibehålla det ekonomiska självansvaret hos kas­ sorna vid en allmän försäkring av den typ utredningen föreslagit.

Yrkesskadeförsäkringen.

Förslaget att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet skall vara av av­ görande betydelse för tillhörigheten till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, d. v. s. att denna skall omfatta endast anställda, har i de allra flesta yttrandena tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

överståthållarämbctet anser det särskilt värdefullt, att det genom sam­

ordningen befunnits möjligt att anknyta till det civilrättsliga arbetstagar­ begreppet i fråga om tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen.

Försäkringsrådet framhåller, att genom begränsningen uteslutes i huvud­

sak sådana kategorier, där det även med OL:s arbetarbegrepp vore tvek­ samt, huruvida de bort ingå i försäkringen.

Enligt vad riksförsäkringsanstalten uttalar gåve bedömningen av frågor

angående tillhörigheten till den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen med nuvarande lagregler och tillämpning ofta upphov till invecklade gräns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 121

dragningar. Genom utredningens förslag om en effektiv allmän sjukför­ säkring, samordnad med yrkesskadeförsäkringen, samt öppnandet av sist­ nämnda försäkring för frivillig anslutning av alla hade förutsättningar skapats för en rationellare lösning av gränsdragningsproblemet beträf­ fande arbetstagarbegreppet. Vid sådant förhållande ansåge anstalten det vara berättigat att låta försäkringstekniska och andra praktiska synpunkter spela en väsentligt större roll vid avgränsandet av arbetstagarna, än vad som varit fallet vid tillämpningen av ÖL. Riksförsäkringsanstalten till­ styrkte därför utredningens förslag i fråga om arbetstagarbegreppet.

Landsorganisationen uttalar, att det varit önskvärt om utredningen till

ledning för prövningen av en skadads egenskap av arbetstagare sökt ut­ forma några allmänna direktiv, samt fortsätter: Xu hänvisas inte till annat än tillvaron av semesterrätt, alltså en rätt som själv är betingad av att arbetstagarställningen är klarlagd. Huruvida sådan rätt föreligger är också i en mångfald fall svårbedömt, och en pröv­ ning av denna fråga aktualiseras över huvud icke förrän semesterlagens kvalifikationsvillkor är uppfyllt, vilken fråga i sin tur ofta nog inte aktualiras förrän under semesteråret.

Svenska sjukkasseförbundet fogar vid sitt tillstyrkande av förslaget den

anmärkningen att från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och från den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen komine att uteslutas ett tämligen stort antal sådana arbetstagare, som vid sidan av arbetet i det egna företaget mot avlöning utförde arbete för annans räkning, t. ex. små­

brukare, som utförde skogskörslor åt skogsägare. Länsstyrelsen i Västernorrlands tån anför, att då nämnda kategorier måste skydda sig genom

frivillig försäkring, försäkringsskyddet säkerligen i många fall komine att bli otillfredsställande.

Socialstyrelsen förklarar sig hysa tvekan - - i varje fall om företagarna

ställdes utanför den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning — inför förslaget att göra yrkesskadeförsäkringen snävare till omfattningen genom att här tillämpa det civilrättsliga arbetstagarbegreppet.

Socialförsäkringsbolagens förening beklagar, att genom förslaget kretsen

av de arbetstagare, som komine att falla under yrkesskadeförsäkringen, blivit i hög grad begränsad. Det måste väcka allvarliga betänkligheter att nu från yrkesskadeförsäkringen utesluta arbetstagare, som under årtionden åtnjutit det skydd, som ÖL givit dem, utan att de bjödes en kompensa­ tion, som kunde anses likvärdig eller tillfredsställande. Enligt föreningens mening talade all erfarenhet för att de arbetstagare det bär gällde i ett mycket ringa antal fall komine att anlita den frivilliga yrkesskadeförsäk­ ringen. Visserligen skapade den föreslagna definitionen å tillhörigheten i någon mån ökad klarhet, men detta hade skett på bekostnad av stora arbetstagargruppers intressen. Även med det civilrättsliga arbetstagarbe­ greppet komme påtagliga gränsdragningssvårigheter att uppstå. Besvärliga

122 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

tolkningsfrågor skulle uppkomma för stora grupper inom skogsarbete, flottningsarbete, trädgårdsarbete, bensinförsäljning, marketenterirörelse, handelsresande, handelsagenter in. fl.

Tjänstemännens centralorganisation framhåller, att genom de föreslagna

frivilliga försäkringarna skapats möjlighet för de uteslutna grupperna upp­ dragstagare att t. ex. avtalsvägen tillförsäkra sig ett likartat skydd som det varav de egentliga arbetstagarna obligatoriskt komme i åtnjutande. Organisationen ifrågasatte emellertid, om man inte i såväl SFL i vad gällde den obligatoriska tilläggssjukpenningförsäkringen som i yrkesskadeför­ säkringslagen kunde införa de beroende uppdragstagarna så att de obliga­ toriskt fölle under båda lagarna.

Riksförbundet Landsbygdens Folk avstyrker bestämt den föreslagna in­

skränkningen och anför: För en stor grupp jordbrukare, som vid sidan av sitt jordbruk regel­ mässigt eller mera tillfälligt åtaga sig körslor av olika slag, skulle detta medföra en väsentlig försämring. Den frivilliga yrkesskadeförsäkring, som enligt kommittén skulle skapas för bl. a. självständiga företagare, skulle visserligen bidraga till att minska olägenheterna, men man kan icke komma ifrån att yrkesskadeförsäkringens automatik för arbetstagarna utgör en stor fördel. Riksförbundet vill som sin bestämda uppfattning hävda, att arbetstagarebegreppet i den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen bör ges den innebörden, att den som utför arbete för annans räkning under den tid arbetet pågår räknas som arbetstagare, oavsett om han är självständig företagare eller anställd. Mot utredningens förslag, såvitt avser det närmare innehållet i s a mordningsreglerna har erinringar framförts blott i ett fåtal ytt­ randen.

Försäkringsi-ådet anser, att utredningens utformning av samordnings-

bestäminelserna i tillämpningen komme, särskilt med hänsyn till att olika regler i de båda lagarna sinsemellan givits för beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten, att leda till mindre önskvärda konsekvenser. Om en studerande, som drabbades av ersättningsbar yrkesskada, vore enbart sjukvårdsförsäkrad enligt SFL, komme han, därest utredningens förslag följ­ des, ofta i betydligt gynnsammare läge, än om han vore obligatoriskt sjukpenningförsäkrad enligt nämnda lag, till följd av den för studerande i regel fördelaktigare inkomstberäkningen enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Detta kunde inte vara tillfredsställande. Enligt försäkringsrådets mening vore det oklart bl. a. om uttrycket »icke sjukpenningförsäkrad» i de spe­ ciella samordningsreglerna avsåge »icke obligatoriskt sjukpenningsförsäkrad» eller »varken obligatoriskt eller frivilligt sjukpenningförsäkrad». En självständig yrkesutövare, som vore endast sjukvårdsförsäkrad, kunde vid yrkesskada komma i gynnsammare läge än den som vore sjukpenning­ försäkrad, därigenom att han skulle få ersättning enligt yrkesskadeförsäk­ ringens regler.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 123

Försäkringsrådet har vidare mot utredningens förslag om samordnings­ regler anfört, att en yrkesskadad skulle kunna, efter det arbetsförmågan ökat från t. ex. hälften till två tredjedelar, få högre ersättning än den han hade vid mera nedsatt arbetsförmåga. Detta skulle följa av att han vid denna ökning av arbetsförmågan överfördes från sjukförsäkringen till yrkesskadeförsäkringen, där reglerna om den årliga arbetsförtjänsten vore fördelaktigare.

Riksförsäkringsanstalten framför samma erinran som försäkringsrådet,

såvitt avser yrkesskadade, som är sjukvårds- men ej sjukpenningförsäkrade enligt SFL, ävensom beträffande frågan om högre ersättning vid ökning av arbetsförmågan. Den skadade hade enligt anstalten uppenbar­ ligen vissa möjligheter att påverka graderingen av nedsättningen av arbets­ förmågan och därigenom tidpunkten för skadans överförande till yrkes­ skadeförsäkringen i fråga om sjukpenningen. På grund av den föreslagna bestämmelsen i SFL om att av sjukdom orsakat tillstånd av arbetsoför­ måga eller nedsatt arbetsförmåga, som kvarstode efter sjukdomens upp­ hörande, skulle jämställas med sjukdom komme vidare yrkesskadad med hög invaliditet under hela samordningstiden att kvarstå i sjukförsäk­ ringen med dess mindre förmånliga regler, under det att fall med låg invaliditet komme att överföras till yrkesskadeförsäkringen redan före utgången av samordningstiden. Riksförsäkringsanstalten erinrar vidare om att förslaget angående sjuk­ penningskalan inom sjukförsäkringen kunde medföra, att en yrkesskadad — på grund av tidigare sjukskrivning inom 60 dagar före yrkesskadan — komme att få sjukpenning under en del av samordningstiden enligt den mindre förmånliga kolumnen i sjukpenningskalan. Om den skadade efter samordningstidens slut vore berättigad till sjukpenning enligt yrkesskade­ försäkringslagen, skulle han kunna komma att under ett och samma sjukdomstillstånd och vid samma nedsättning av arbetsförmågan få sjuk­ penning av tre olika storleksordningar. Vid ett efter två års fritt intervall uppkommet recidiv av yrkesskada, som på grund av samordningsreglerna inte överförts till yrkesskadeför­ säkringen, kunde enligt riksförsäkringsanstalten bestämmelserna komma att få den konsekvensen, att den skadade efter utgången av samordningsti­ den finge åtnöjas med en avsevärt lägre sjukpenning än dessförinnan. I fråga om barntillägg i de lägsta sjukpenningklasserna kunde förslaget leda till att sämre ersättning utginge från yrkesskadeförsäkringen än från sjuk­ försäkringen. Sammanfattningsvis framhåller riksförsäkringsanstalten, att enligt för­ slaget försäkringarna grepe in i varandra på ett sätt, som i många fall måste verka förbryllande och göra det hart när omöjligt för den skadade att hålla reda på från vilken av försäkringarna han vid eu viss tidpunkt i olika avseenden vore ersättningsberättigad. Ur skaderegleringssynpunkt

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

lorde samordningsreglerna komina att visa sig svårtillämpliga och, bl. a. därigenom att ett icke obetydligt antal fall samtidigt komme att hand­ läggas av sjukkassa och försäkringsinrättning, administrativt betungande. En förenkling med hänsyn till skaderegleringen vore därför synnerligen påkallad.

Socialförsäkringsbolagens förening finner de föreslagna speciella sam­

ordningsreglerna delvis vara betänkliga. Eu av de främsta anledningarna härtill vore, att det ofta skulle kunna förekomma, att sjukpenningklassen enligt yrkesskadeförsäkringen bleve högre än den enligt sjukförsäkringen, beroende på de båda försäkringarnas olika metoder för beräkning av arbetsförtjänst. Föreningen påpekar möjligheterna för en skadad att ar­ rangera sitt arbete så, att han överfördes till yrkesskadeförsäkringen. Utredningen hade enligt föreningen beaktat sistnämnda förhållande endast beträffande sjukvårdsersättning, ehuru risken för manipulationer vore vida mera betydelsefull beträffande sjukpenningen. Det förefölle föreningen all­ deles orimligt att konstruera en försäkring så att skadade, som hade in­ tresse därav, genom egna tämligen enkla åtgärder kunde själva arrangera så att de finge ersättning enligt regler, som vore gynnsammare än dem lagstiftningen åsyftat. Den nyss åsyftade specialregeln angående sjukvårds­ ersättning skulle leda till en mycket opraktisk splittring av ersättningen. Den inrättning, som utgåve sjukpenningen, borde enligt föreningen också utge sjukvårdsersättningen. Beträffande den speciella bestämmelsen an­ gående ersättning från yrkesskadeförsäkringsinrättningen för särskild vård, t. ex. en specialistoperation, under samordningstiden vore att märka, att sådana ingripanden från inrättningen komme att vara praktiskt taget uteslutna. Sjukkassorna skulle ej ha möjlighet att delge inrättningarna dessa fall. Angående de icke sjukförsäkrade, främst de ej mantalsskrivna utlänningarna, borde ett sådant arrangemang icke komma i fråga, som skulle resultera i att dessa personer komme i gynnsammare läge än svenska arbetare.

Statens institut för folkhälsan ifrågasätter, om inte med hänsyn till

profylaktiska synpunkter samtliga yrkessjukdomsfall redan från början borde handläggas av försäkringsinrättningarna. Beträffande det föreslagna undantaget från regeln att efter samordningstidens slut yrkesskador helt skall regleras av vederbörande försäk-

ringsinrättning anför Landsorganisationen, att sjukvården väl borde betalas

av sjukkassan men efter yrkesskadeförsäkringens regler.

Beträffande förmånerna från den kvarstående nu ifrågavarande yrkesskadeförsäkringen, har utredning­ ens förslag praktiskt taget enhälligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Socialförsäkringsbolagens förening anmäler avvikande mening i fråga

om förslaget att sjukförsäkringens sjukpenningskala skall användas inom

Kungl. Maj ris proposition nr 1/S. 125

yrkesskadeförsäkringen även efter sainordningstidens utgång. Föreningen anför på denna punkt bl. a. följande. När utredningen efter sainordningstidens utgång låter sjukförsäkringen gå efter sina egna linjer, saknas motivering för att icke också yrkesskadeför­ säkringen skall lämnas frihet att anpassa sina dagsbelopp efter sina behov och att yrkesskadeförsäkringens sjukpenningtabeller skola gälla efter de 90 dagarna lika väl som yrkesskadeförsäkringens regler i fråga om arbetsför­ tjänstens beräknande och för övrigt även beträffande läkarvårdsförmånerna. Utredningen har icke tillräckligt beaktat, att avsevärda ändringar beträffan­ de sjukpenningbeloppens storlek i stor utsträckning komma att få vidtagas för yrkesskadeförsäkringens del efter samordningstidens slut. De av sjuk­ kassorna i de enskilda fallen på förhand bestämda sjukpenningklasserna, som skola tillämpas under samordningstiden, komma att i stor utsträck­ ning ligga under de klasser, som yrkesskadeförsäkringen därefter kommer att fastställa. En uppflyttning i högre sjukpenningklass kommer därför att i mycket stor omfattning äga rum vid utgången av samordningstiden. Då sålunda en omprövning och höjning av sjukpenningbeloppen kommer att äga rum, måste desto mindre anledning föreligga att icke ge yrkes­ skadeförsäkringen frihet att begagna de egna tabeller, som utarbetats med hänsyn till denna försäkrings särskilda förhållanden. För de skadade bör det närmast vara svårförståeligt, att en ändring skall vidtagas i den en gång beräknade årliga arbetsförtjänsten, medförande en ny sjukpenning-

klassplacering inom samma skala. Ett sådant förfarande torde i många

fall befordra kritik mot sjukkassorna för — såsom de skadade anse — felaktigt bestämd sjukpenningklass. En tillämpning av yrkesskadeförsäk­ ringens särskilda tabeller skulle därför vara ur psykologisk synpunkt lämplig och även ur yrkesskadeförsäkringens särskilda behov synnerligen påkallad. Genom att yrkesskadeförsäkringen finge tillämpa den av socialvårdskommittén föreslagna sjukpenningskalan — utbyggd med hänsyn till det ökade lönemaximum — skulle en bättre anknytning erhållas till er­ sättningen vid invaliditet. Vidare kan framhållas, att socialvårdskommitténs förslag rörande särskild skala för familjeförsörjare, vilken skala sak­ nar barn- eller familjetillägg, bäst passar ihop med reglerna för invaliditets­ ersättning.

De föreslagna reglerna angående anmälan o in yrkesskada har i allmänhet inte föranlett någon gensaga under remissbehandlingen.

Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten anmärker emellertid på

förslaget alt läkarintyg på försäkringsinrättningens bekostnad alltid skall bifogas anmälan om yrkesskada, trots att det stora flertalet av dessa skade- 1'all ej skulle föranleda ersättning i övrigt från yrkesskadeförsäkringen. Det vore tillräckligt, alt här avsedda läkarintyg krävdes — förutom i fall av direktanmälan till försäkringsinrättningen — endast i de fall, då sjuk­ kassan funne anledning antaga, alt ersättning från yrkesskadeförsäk­ ringen kunde komma att utgå eller då eljest anmälan skulle av kassan vidarebefordras till inrättningen. Försäkringsrådet framför som alternativ härtill dels den utvägen, att kostnaden för dessa läkarintyg finge stanna på sjukkassan, och dels den möjligheten, att arbetsgivarens skyldighet att anskaffa läkarintyg borttoges såvitt avsåge sjukförsäkrade yrkesskadade

126 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

och att det finge ankomma på kassan att i män av behov anskaffa sådant intyg.

Arbetarskijddsstyrelsen framhåller angelägenheten av att nuvarande an­

mälningsskyldighet till arbetarskyddsorganen bibehålies.

Socialförsäkringsbolagens förening anmärker, att det redan inom nuva­

rande yrkesskadeförsäkring understundom vore svårt att förmå arbets­ givare att fullgöra sin anmälningsskyldighet. Då enligt den föreslagna ord­ ningen en anmälan konune att vara betydelselös för rätten till ersättning i det övervägande antalet fall av yrkesskador och då man i de övriga tallen på ett tidigare stadium ej alltid hade anledning att antaga, att tillståndet verkligen komme att fortvara utöver 90 dagar, måste det enligt föreningens mening förutses, att anmälningsskyldigheten komme att fullgöras mycket ofullständigt. Om överhuvudtaget en arbetsgivaranmälan före samordningstidens slut komme att ha någon funktion att fylla, vore för yrkesskade­ försäkringens del en sådan anmälningsplikt tillfyllest, som begränsades till fall, där skadan medförde rätt till hd sjukpenning under minst 5 veckor eller livränta dessförinnan. Skyldighet för arbetsgivare att direkt till försäkringsinrättning insända anmälan borde föreligga ej blott beträffande de icke sjukförsäkrade utan även beträffande dem som väl vore sjukförsäkrade men ej sjukpenningförsäkrade. Den föreslagna bestämmelsen, att sjukkassan skall skaffa komplette­ rande uppgifter och bifoga anmälan när den vidaresändes till försäkringsinrättningen, anser föreningen betydelselös, enär kassorna skulle sakna möjlighet att bedöma vilken komplettering som vore erforderlig. Föreningen förordar en schematisk regel, att samtliga yrkesskadefall, som icke blivit friskskrivna efter viss tid, skulle utan närmare utredning översändas till försäkringsinrättningarna. Handlingarna borde insändas till inrättningarna först en eller två veckor före samordningstidens utgång.

Sveriges läkarförbund anser, att tillräckliga garantier ej skapats för att

yrkesskadeförsäkringen i tid bleve inkopplad på fallen. Förbundet — som förordat en samordningstid av 45 dagar — föreslår, att arbetsgivarna direkt till försäkringsinrättningarna skulle anmäla de efter en månad kvarstående yrkesskadorna.

I och med att samordningen genomföres, synes det enligt vad Svenska arbetsgivareföreningen anför inte längre föreligga något större intresse

att föra statistik över sådana olycksfall i arbete, som endast medförde kortvarigare sjukdom. Ej heller förelåge något behov av särskild utred­ ning av förloppet vid skadans uppkomst. Endast sådana olycksfall, som kunde tänkas medföra sjukdom utöver samordningstiden, hade betydelse för utredning om olycksfall i arbete förekomme eller ej. Föreningen yrkar därför, att arbetsgivarnas anmälningsplikt beträffande olycksfall inskränk­ tes till att avse sådana fall, som medförde bortovaro utöver förslagsvis fem veckor. Ur arbetarskyddssynpunkt erforderlig statistik komme säker­ ligen ändock att föras inom företagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 127

Departementschefen. Allmänna synpunkter.

I fråga om de två grenar av socialförsäkringssystemet, vilka utgöres av å ena sidan sjukförsäkringen och å andra sidan försäkringen för olycks­ fall i arbete, har i vårt land utvecklingen gått efter skilda riktlinjer. Sjukförsäkringen har sedan gammalt vilat på frivillighetens grund och omhänderhafts av särskilda för ändamålet bildade sjukkassor. Det har alltså överlämnats åt de enskilda att själva avgöra huruvida de genom att försäkra sig i sjukkassa skall erhålla skydd mot de ekonomiska följderna av sjukdom. De enskilda har också fått svara för sjukförsäkringens kost­ nader. Staten har dock ansett sig böra stödja försäkringen med betydande bidrag. Redan tidigt vann emellertid den uppfattningen insteg, att det borde åligga en arbetsgivare att ekonomiskt svara för sådana olycksfall, som drabbade hans anställda medan de utförde arbete för hans räkning. Till en början grundades lagstiftningen i detta hänseende på principen om arbetsgivarens omedelbara ersättningsskyldighet. Genom den alltjämt i kraft varande lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete övergick man från nämnda princip till principen om arbetsgivarens för­ säkringsplikt. Nu är alltså — bortsett från vissa kategorier som av sär­ skilda skäl undantagits — samtliga arbetstagare på vederbörande arbets­ givares bekostnad obligatoriskt försäkrade för skada till följd av olycksfall i arbetet. Detta försäkringsskydd har sedermera genom lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar utsträckts till att avse även skada till följd av de i denna lag angivna yrkessjukdomarna. Försäkrings­ förmånerna enligt dessa båda lagar utgöres av sjukpenning, livränta, be­ gravningshjälp och läkarvård — vari inbegripes även sjukhusvård och tandläkarvård ävensom resor för erhållande av vård — jämte läkemedel samt proteser och dylikt. Sjukpenningen är till sin storlek beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst samt utgör lägst 3: 50 kr. och högst 14 kr. I förekommande fall förhöjes sjukpenningen med ett familjetillägg om 1: 50 kr. I organisatoriskt hänseende gäller, att olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringen omhänderhaves av riksförsäkringsanstalten och vissa av arbetsgivarna bildade ömsesidiga socialförsäkringsbolag. År 1946 beslöt statsmakterna, att den frivilliga sjukförsäkringen skulle avlösas av en allmän obligatorisk sjukförsäkring i princip omfattande landets hela befolkning. Bestämmelserna härom återfinnes i lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring. Försäkringen enligt denna lag omfattar dels eu sjukpenningförsäkring och dels eu sjuk vårdsförsäkring. Genom den förra försäkringen får de försäkrade vid sjukdom hjälp med visst belopp per dag. Sjukvårdsförsäkringen lämnar ersättning för de för­ säkrades kostnader för öppen läkarvård och i samband därmed företagna

128 Kanyl. Ulaj.ts proposition nr 178.

resor samt, om den försäkrade intagits å sjukhus, för resan dit och åter. Däremot inbegripes ej under försäkringen ersättning för utgifter för vare sig sjukhusvård eller läkemedel. Statsmakterna beslöt nämligen 1946 — i denna del hade heslutet karaktär av principbeslut — att samtliga med­ borgare utom försäkringens ram skulle tillhandahållas fri vård på allmän sal vid sjukhus samt rabatterade eller i vissa fall helt fria läkemedel på apotek. Vid sjukförsäkringslagens tillkomst bröt sig meningarna starkt angående frågan huruvida den obligatoriska sjukpenningförsäkringen skulle upp­ byggas efter ett system med ett i princip enhetligt sjukpenningbelopp, avsett att garantera medborgarna en skälig levnadsstandard även vid sjuk­ dom, eller med ett sjukpenningbelopp, fastställt i förhållande till den genom sjukdomen förlorade arbetsinkomstens storlek. Statsmakterna gav den förra lösningen sin anslutning, varvid den obligatoriska sjukpenning­ försäkringen ansågs böra kompletteras med en frivillig tilläggsförsäkring. I enlighet härmed består den lagfästa sjukpenningförsäkringen av en obligatorisk bottenförsäkring, avsedd att tillförsäkra de sjuka en viss mini­ mistandard, samt en statsunderstödd frivillig försäkring såsom komple­ ment till den obligatoriska försäkringen. I den obligatoriska försäkringen utgör sjukpenningen för den arbetsföra vuxna befolkningen 3: 50 kr. om dagen. I förekommande fall kompletteras denna sjukpenning med maketillägg om 2 kr. per dag samt barntillägg med 50 öre per barn och dag. Vad nu sagts gäller dock ej för de gifta kvinnor, som utför hushållsarbete i hemmet. För dessa är sjukpenningen 1: 50 kr. om dagen, vartill kommer ett barntillägg om 1 kr., därest veder­ börande i hemmet har ett eller flera barn under 10 år. Den frivilliga för­ säkringen ger de försäkrade — dock ej de gifta hemmakvinnorna — rätt att försäkra sig för ett tillägg till sjukpenningen om 1: 50, 3 eller 4: 50 kr. om dagen. I organisatoriskt hänseende bygger den allmänna sjukförsäkringen på den grund som lagts av det nuvarande frivilliga sjukkasseväsendet. De erkända sjukkassorna skall alltså efter ombildning till allmänna sjukkassor bli bärare av den nya försäkringen. Enligt sjukförsäkringslagens ursprungliga lydelse skulle lagen träda i kraft den 1 juli 1950. Sedan ikraftträdandet uppskjutits först ett år, ställdes efter beslut av 1950 års riksdag lagens ikraftträdande på fram­ tiden. Genom lag den 8 december 1950 förordnades sålunda, att lagen skulle träda i verkställighet å den dag som framdeles bestämdes av stats­ makterna. Anledningen till detta uppskov var, att man då ej ansåg det möjligt att genomföra en reform, som skulle medföra en så avsevärd kost­ nadsökning för statsverket som ett genomförande av sjukförsäkrings­ reformen enligt de antagna grunderna skulle ha medfört. Enligt de beräk­ ningar, som gjordes år 1950, skulle nämligen ett genomförande av hela

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 129

den år 1946 beslutade reformen -— alltså även beträffande sjukhusvård och läkemedel — totalt föranleda att statsverkets årliga utgifter ökades med omkring 260 milj. kr.

Vid tiden för den allmänna sjukförsäkringens lagfästande var vrkesskadelagstiftningen föremål för översyn av socialvårdskommittén. I avbidan på att denna översyn bleve genomförd ansåg man sig inte böra närmare ingå på frågan hur en samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen borde vara beskaffad. Gränsdragningen gjordes därför så, att ersättning för sjukdom, som hade sin grund i yrkesskada, fick falla helt utom sjukkassornas ersättningsskyldighet. År 1951 avlämnade socialvårdskommittén ett betänkande med förslag till yrkesskadeförsäkringslag, avsedd att ersätta de nuvarande olycksfallsoch yrkessjukdomsförsäkringslagarna. Förslaget bygger i väsentliga delar på samma principer som den nuvarande lagstiftningen och avser i enlighet härmed en av arbetsgivarna bekostad obligatorisk försäkring av arbets­ tagare för skada i arbetet. Försäkringsskyddet föreslås emellertid utvidgat och försäkringsförmånerna förbättrade. I likhet med vad som gäller enligt den nuvarande olycksfallsförsäkringslagen anses sjukpenningen böra utgå med belopp, fastställt i förhållande till vederbörandes arbetsförtjänst. För huvudfallen skulle den föreslagna sjukpenningen variera mellan 4 och 16 kr. för ensamstående samt mellan 5 och 18 kr. för familjeförsörjare. För självständiga yrkesutövare, husmödrar och barn till egna företagare, tänkte kommittén sig en särskild försäkring i form av tilläggsförsäkring till den obligatoriska sjukförsäkringen. I avbidan på genomförandet av en sådan försäkring förordade kommittén som ett provisorium en lagstiftning om försäkring för skador i arbetet av företagares m. fl. barn. I organisa­ toriskt hänseende föreslog kommittén ingen ändring i gällande ordning. Såsom framgår av redogörelsen för remissyttrandena över socialvårdskommitténs ifrågavarande förslag, har i yttrandena i allmänhet med skärpa framhållits behovet av en samordning mellan sjuk- och yrkesskadeför­ säkringen.

Sedan hithörande frågor varit föremål för överväganden inom social­ departementet fann jag mig den 28 december 1951 böra utverka Kungl. Maj:ts medgivande att tillkalla särskilda sakkunniga för att genom deras försorg få problemen ytterligare belysta. Enligt direktiven skulle de sak­ kunniga bl. a. ha att klarlägga såväl möjligheterna att genomföra eu sam­ ordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen som de för­ delar och nackdelar, vilka vore förknippade därmed. Med hänsyn till pen­ ningutvecklingen och det statsfinansiella läget borde vidare undersökas, huruvida eu ändrad konstruktion av den år 1946 beslutade sjukförsäk­ ringen vore påkallad samt på vad sätt statsverkets totala kostnader för sjukförsäkringsreformen skulle kunna nedbringas.

9 — Dihang till riksdagens protokoll 1953. 1 samt. Nr 178.

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Socialförsäkringsutredningen — såsom de sakkunniga kallat sig —- har i slutet av år 1952 avgivit ett betänkande i denna fråga. För sjukförsäk­ ringens del innebär utredningens förslag främst, att i stället för den enhet­ liga sjukpenning, som enligt den antagna lagen obligatoriskt skall tillkomma varje förvärvsarbetande, ävensom den sjukpenning, som skall utgivas till hemarbetande hustru i hennes egenskap av familjemedlem, skall utgå en enhetlig grundsjukpenning om 3 kr. För de anställdas del — alltså ej för hemmakvinnorna och de egna företagarna — skall denna grundsjukpenning obligatoriskt förhöjas med en efter vederbörandes inkomst utgående tilläggssjukpenning. Grundsjukpenningen skall även i förekommande fall förhöjas med barntillägg. Högsta sammanlagda sjukpenning utom barntillägg före­ slås bli 20 kr. Detta belopp föreslås tillkomma den vars årsinkomst av tjänst är minst 14 000 kr. Liksom enligt den antagna lagen skall även enligt för­ slaget finnas en frivillig sjukpenningförsäkring, men denna föreslås be­ gränsad att avse att ge täckning för annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst. Den skall dock stå öppen även för vissa studerande. I fråga om sjukvårdsförsäkringen föreslås även vissa förändringar i sjukförsäkringslagen. Främst är härvid att märka att utredningen förordar att, med frångående av 1946 års principbeslut i frågan, ersättning för ut­ gifter för sjukhusvård skall inbegripas bland försäkringsförmånerna. Där­ emot utgår utredningen från att nämnda principbeslut skall stå fast i fråga om läkemedlen; fria eller rabatterade läkemedel förutsättes alltså skola lämnas vid sidan av försäkringen. Den år 1947 lagfästa sjukkasseorganisationen anses böra handha även en på angivet sätt ändrad sjukförsäkring. Den sålunda reformerade sjukförsäkringen föreslås i princip skola under viss tid utgöra skydd även vid yrkesskador, d. v. s. vid olycksfall i arbete och vid yrkessjukdom. Denna tid, den s. k. samordningstiden, föreslås sträcka sig intill utgången av de 90 första dagar, för vilka sjukpenning utges i anledning av yrkesskadan. Samordningstiden blir alltså för yrkes­ skadeförsäkringens del närmast att anse såsom en karenstid; yrkesskade­ försäkringen skall sålunda i princip ej träda till förrän efter samord­ ningens slut. Samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen leder till att yrkesskadeförsäkringen i väsentlig mån får karaktär av livränteför­ säkring. Emellertid kommer sådana förmåner som sjukpenning och läkar­ vård m. m. att alltjämt förekomma inom yrkesskadeförsäkringen. Förslaget innebär i detta avseende, att sjukförsäkringens sjukpenningskala skall tilllämpas även inom yrkesskadeförsäkringen. Läkarvård, sjukhusvård, tand­ läkarvård, läkemedel, proteser m. in. föreslås däremot skola ersättas enligt de grunder, som hittills gäller inom yrkesskadeförsäkringen, d. v. s. i princip med hela det erforderliga beloppet. Genom samordningen har det ansetts naturligt att höja maximum för den arbetsinkomst, som skall ligga till grund

Kungl. Maj.ls proposition nr 178. 131

för livränteberäkningen. Utredningen föreslår en höjning från 7 200 kr. till 15 000 kr. Yrkesskadeförsäkringen föreslås även i fortsättningen reserverad för dem som är att anse såsom arbetstagare. Härvidlag innebär samordningen, att den kategori som skall omfattas av yrkesskadeförsäkringen blir densamma som den vilken skall vara obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning enligt sjukförsäkringslagen. Vid bestämning av arbetstagarbegreppets inne­ börd skall enligt förslaget tillämpas samma regler som när det enligt semes­ terlagen gäller att avgöra huruvida en person skall anses som arbetstagare eller ej. I fråga om tillhörigheten till yrkesskadeförsäkringen innebär utred­ ningens förslag vidare, att det nuvarande undantaget i olycksfallsförsäk­ ringen för s. k. hemarbetare skall bibehållas och att försäkringen, i motsats till vad nu gäller, icke skall omfatta yrkesutbildningselever. A andra sidan föreslås att undantag för företagares familjemedlemmar ej skall göras i de fall familjemedlemmen är sjukpenningförsäkrad inom sjukförsäkringen. Beträffande yrkessjukdomarna föreslås den ändringen, att samtliga sjuk­ domar, som orsakats av arbetet genom inverkan av ämne eller annan sub­ stans eller genom strålande energi, skall bli ersättningsberättigande. Det i gällande lag tillämpade systemet med en s. k. ämnesförteckning föreslås alltså slopat, såvitt angår nämnda sjukdomar. Bl. a. med hänsyn till att arbetsgivarnas kostnader för yrkesskadeförsäk­ ring kommer att minska till följd av samordningen föreslår utredningen, att arbetsgivarna skall vara skyldiga att bidraga till kostnaderna för sjuk­ försäkringen. Arbetsgivarnas bidrag skall i sin helhet användas att sänka avgifterna till tilläggssjukpenningen och sålunda komma allenast de an­ ställda till godo. Jämväl i övrigt föreslår utredningen vissa jämkningar i fråga om sättet för sjukförsäkringens finansiering. Utredningen förutsätter att frågorna om yrkesskadeförsäkringens handhavande, tillsynen över sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna samt besvärsordningen skall utredas i särskild ordning; dock föreslår utredningen att pensionsstyrelsens sjukkassebyrå från och med den 1 juli 1953 provisoriskt överföres till riksförsäkringsanstalten. Utredningen föreslår slutligen att dess förslag skall genomföras den 1 januari 1955. Vid remissbehandlingen har socialförsäkringsutredningens förslag genom­ gående tillstyrkts, och från många håll har betonats angelägenheten av att den år 1946 beslutade sjukförsäkringsreformen snarast blir omsatt i prak­ tiken. Det sätt, varpå utredningen löst sin uppgift, har också allmänt gillats. Röster har dock även höjts för ett fortsatt uppskov med avgörandet av denna fråga; på olika punkter har härjämte viss detaljkritik framkommit. För egen del har jag den uppfattningen, att statsmakterna icke längre bör dröja med att infria det löfte, som 1946 års beslut i sjukförsäkringsfrågan innebär. Visserligen kan sägas, att sedan år 1946 anslutningen till den

132 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

frivilliga sjukförsäkringen förbättrats — i runt tal 60 procent av den vuxna befolkningen tillhör nu erkänd sjukkassa — men den genomsnittliga sjuk­ penningens storlek är fortfarande nästan lika låg som i början av 1940-talet, och detta trots den försämring av penningvärdet som sedan dess ägt rum. Den bristande anslutningen gör sig också alltjämt gällande inom de befolk­ ningsgrupper, som i ekonomiskt hänseende är sämst ställda och därigenom i mest behov av försäkringen. Den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är långt mer tillfredsställande ur effektivitetssynpunkt än sjukförsäkringen. Även yrkesskadeförsäkringen synes emellertid vara i behov av reformering i vissa hänseenden, icke minst med hänsyn till nedgången i penningvärdet. Genom socialförsäkringsutredningens förslag med dess ändrade konstruk­ tion av sjukpenningförsäkringen och dess nya finansieringsregler för sjuk­ försäkringen synes mig förutsättningar ha skapats för att sätta sjukförsäkringsreformen i kraft. Jag förordar därför, att statsmakterna nu måtte fast­ ställa tiden för reformens genomförande. Samtidigt som sjukförsäkringsreformen träder i kraft bör även den nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagstiftningen ersättas av en ny gemensam yrkesskadeför­ säkringslag.

När jag nu övergår till att behandla frågan om innehållet i en reviderad lagstiftning på detta område, vill jag till en början erinra om vad jag i in­ ledningen anfört därom att för årets riksdag synes böra framläggas ett lag­ förslag avseende endast sjukförsäkringen och att det torde få anstå till nästa års riksdag med framläggandet av förslag till yrkesskadeförsäkringslag. Med hänsyn till det sätt, varpå de båda försäkringarna hopkopplats, måste emellertid redan i detta sammanhang beröras de delar av yrkesskadeförsäk­ ringen, som direkt påverkas av sjukförsäkringens utformning. Yrkesskadeförsäkringen är till sin natur i betydande mån att anse såsom en sjukförsäkring. Två obligatoriska sjukförsäkringar bör enligt min me­ ning icke utan särskilda skäl därtill bedrivas vid sidan av varandra. Redan när socialförsäkringsutredningen tillkallades framhöll jag, att åtskilliga för­ delar borde kunna vinnas genom en sådan samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen att sjukförsäkringen finge övertaga regleringen av de kortvariga olycksfallen och under motsvarande tid av de långvariga. Jag pekade därvid bl. a. på möjligheten till snabbare utbetalningar ävensom på den administrativa för­ enkling, som måste vinnas genom att man kunde undvika att det stora an­ talet ganska snabbt övergående olycksfall behövde ge anledning till en ofta komplicerad prövning av frågor rörande olycksfallsförsäkringens tillämp­ lighet. Såsom exempel på dylika frågor nämnde jag spörsmål huruvida den skadade vore att anse som arbetstagare i lagens mening, huruvida olycks­ fallet kunde rubriceras som olycksfall i arbete resp. därmed jämställt olycks­ fall på väg till eller från arbetet eller huruvida en åkomma kunde anses vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 133

föranledd av olycksfall. För att belysa betydelsen av det anförda nämnde jag, att enligt den officiella statistiken av de sjukdomar, som föranletts av olycksfall, omkring 65 procent varade högst två veckor, omkring 75 pro­ cent högst tre veckor och 85 procent högst fyra veckor. Socialförsäkringsutredningen har efter närmare undersökning av frågan tunnit, att en samordning mellan dessa båda försäkringar medför så bety­ dande fördelar, att den bör komma till stånd. Främst har pekats på vins­ terna i fråga om snabbhet vid utbetalningar, det starkt minskade behovet av utredningar, bortfallandet av gränsdragningsproblem och möjligheterna till minskning av administrationen. Utredningen har vidare framhållit vär­ det för de över 2 milj. anställda att frågan om ekonomiskt skydd vid andra sjukdomar än sådana som orsakats av yrkesskador blir löst på ett tillfreds­ ställande sätt. Betydelsen härav framstår enligt utredningen klart, särskilt om man beaktar att de sjukdomar, som orsakas av yrkesskada, utgör endast ungefär en sjundedel av hela antalet sjukdomar. Enligt utredningens förslag innebär såsom nämnts samordningen, att sjukförsäkringen, d. v. s. sjukkassorna, skall svara för regleringen av sjuk­ doms- och olycksfall under en samordningstid av 90 dagar. Härifrån föreslås dock vissa undantag i olika riktningar. Tekniskt sett är samordningstiden utformad såsom en sammanläggningstid och utgöres av tiden intill dess sjukpenning från sjukkassan utgivits under tillhopa 90 dagar. Med en sådan samordningstid räknar utredningen med att över 90 procent av olycksfallen kommer att stanna på sjukförsäkringen. I så gott som samtliga remissyttranden har en samordning mellan sjuk­ försäkringen och yrkesskadeförsäkringen tillstyrkts. För sjukförsäkringens del har samordningen allmänt ansetts medföra fördelar. Vad angår yr­ kesskadeförsäkringen har emellertid i vissa remissyttranden påtalats, att samordningen är förenad med nackdelar, därest den genomföres efter de av utredningen uppdragna riktlinjerna. Dessa nackdelar skulle främst bestå i att i ersättningshänseende viss försämring i förhållande till vad nu gäller skulle inträda för de försäkrade. Vidare har pekats på att arbetstagarbegreppet i den samordnade försäkringen skulle bli något snävare än det som nu tillämpas inom yrkesskadeförsäkringen. Förutsättningarna för arbetar­ skyddet skulle även bli sämre, genom att arbetsgivarnas bidrag icke, såsom nu är fallet inom olycksfallsförsäkringen, varierades efter olycksfallsrisken med påföljd att arbetsgivarnas intresse att hålla arbetarskyddet högt skulle minska. Därest eu samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäk­ ringen över huvud skall kunna komma till stånd, måste naturligen de be­ stämmelser, som gäller för de båda försäkringarna, anpassas till varandra. Härvid far en avvägning ske mellan å ena sidan de försäkrades intresse alt mot eu rimlig avgift erhålla ett tillfredsställande försäkringsskydd och a andra sidan bortsett från försäkringsavgifterna — den ekonomiska be­

134 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

lastning som försäkringen medför. Vidare bör givetvis tillses att bestäm­ melserna blir praktiskt lättillämpliga. Från dessa utgångspunkter och med beaktande av de fördelar av olika slag, som följer av samordningen, anser jag, att man bör bortse irån den förändring med avseende å den nuvarande olycksfallsförsäkringens för­ måner, som blir en konsekvens av en samordnad försäkring. I fråga om förmånerna vid yrkesskador vill jag särskilt framhålla, att genom pen­ ningvärdets och lönenivåns ändring en betydande del av de yrkesskadade kan draga fördel av den av mig förordade sjukpenningskalan. Samord­ ningen möjliggör vidare en utsträckning av yrkesskadeförsäkringen till att omfatta även de i soeialvårdskommitténs betänkande berörda s. k. företagarbarnen, en omständighet som blir särskilt betydelsefull för den jord­ brukande befolkningen. En betydande utvidgning av skyddet vid yrkes­ sjukdomar blir även möjlig. Ytterligare är att märka att även de egna före­ tagarna tillförsäkras ett visst skydd mot yrkesskador genom den obligato­ riska sjukförsäkringen, ett skydd som utan större kostnader kan av dem kompletteras genom de föreslagna frivilliga sjuk- och yrkesskadeför­ säkringarna. Frågan om arbetstagarbegreppets innebörd har under senare år varit aktuell vid olika tillfällen, särskilt i samband med upp­ kommande spörsmål rörande semesterlagstiftningen och den s. k. arbetsfredslagstiftningen, d. v. s. lagstiftningen rörande kollektivavtal, föreningsoch förhandlingsrätt m. in. Även i samband med källskattesystemets in­ förande blev frågan föremål för diskussion. I detta sammanhang anser jag mig ej behöva lämna någon uttömmande redogörelse för ifrågavarande spörsmål utan tillåter mig hänvisa till den utförliga redogörelse över hit­ hörande problem, som återfinnes i andra lagutskottets vid 1950 års riksdag avgivna utlåtande nr 23. Jag vill endast erinra om att arbetstagarbegreppet till sin innebörd ej är enhetligt. Vid tillämpningen av olika lagar har begreppet sålunda tolkats på ett skiftande sätt, och vad gäller de nuvarande olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna har begreppet givits en vidare tydning än såvitt angår bl. a. arbetsfredslagarna och semesterlagen, vilka bygger på ett civilrättsligt arbetstagarbegrepp. Olycksfallsförsäk­ ringen har sålunda ansetts tillämplig' å en hel del personer, vilka enligt den allmänna civilrättens regler ej är att anse såsom arbetstagare men som kan anses socialt likställda med och som rent faktiskt utför sitt arbete under ungefär samma förhållanden som om de varit anställda i annans tjänst. Härvidlag har utbildats en för olika yrkesområden varierande och ganska svåröverskådlig praxis. Vidare vill jag nämna, att genom år 1945 vidtagna lagändringar arbetsfredslagstiftningens tillämpningsområde vidgats till att omfatta, förutom de egentliga arbetstagarna, även s. k. beroende uppdragstagare. Därmed förstås enligt denna lagstiftning en person som, utan att anställnings^)!'-

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 135

hållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. Vid tillkomsten av 1945 års lagstiftning framhölls vid riksdagsbehandlingen, att gränsen mellan beroende uppdragstagare och självständiga företagare vore flytande och att gränsdragningen i väsentlig mån måste bli beroende på skälighetsprövning. Inom arbetsfredslagstiftningen, där de stridiga intressena huvudsakligen företräddes av vederbö­ rande organisationer, ansågs emellertid denna gränsdragning vara av mindre betydelse. För semesterlagens vidkommande däremot befarade man, att en motsvarande utvidgning lätt skulle komma att medföra tvistigheter och en oenhetlig tillämpning. Sedermera har emellertid riksdagen i skrivelsen nr 245 år 1951 hos Kungl. Maj:t hemställt om utredning av frå­ gan att hänföra de beroende uppdragstagarna under semesterlagen. Frågan härom prövas f. n. av arbetstidsutredningen. Socialförsäkringsutredningen har funnit att med den konstruktion, som den samordnade sjuk- och yrkesskadeförsäkringen har enligt utredningens förslag, det enligt semesterlagen nu gällande civilrättsliga arbetstagarbegreppet bör tillämpas inom denna försäkring och att detta begrepp i fort­ sättningen bör komma till användning även inom yrkesskadeförsäkringen. Jag är av samma uppfattning. I och med att man i likhet med mig god­ tager utredningens förslag om sjukpenningförsäkringens utformning -— till denna återkommer jag strax — blir vederbörandes inkomst av tjänst avgörande för frågan om han skall vara obligatoriskt försäkrad för tilläggssjukpenning eller ej. Inkomst av tjänst eller, som man också kan säga, anställning korresponderar med det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. För tillämpningen av detta begrepp talar också angelägenheten av klarhet och reda. De skäl, som anförts mot att låta semesterlagen omfatta de beroende uppdragstagarna, synes äga än större giltighet för sjukförsäkringens vid­ kommande. Jag förordar alltså att frågan vem som i förevarande sammanhang skall anses som arbetstagare bedömes med ledning av den praxis som utbildat sig vid tillämpningen av semesterlagen. Detta innebär emellertid ej att inte bedömandet av denna fråga i det särskilda fallet kan komma att in­ flueras av föreliggande omständigheter av social natur. Såsom i olika sam­ manhang betonats bör frågan, huruvida en person är att anse såsom arbets­ tagare, avgöras med beaktande av samtliga i samband med avtalet och an­ ställningen förekommande omständigheter. Därvid kan bl. a. de avtals­ slutandes ekonomiska och sociala ställning vara ägnad att belysa, hur av­ talet bör uppfattas. De yppade farhågorna för att en samordning av sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen skulle få som följd att a r b e t a r skydds­ frågan komme i ett sämre läge anser jag ej böra överdrivas. Det före­ faller mig som om här främst andra faktorer är utslagsgivande. Härtill

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

kommer att arbetarskyddet numera har en helt annan uppbyggnad än tidigare. Man bör därför ej av arbetarskyddshänsyn avstå från genom­ förandet av en reform som ur andra synpunkter är av behovet starkt påkallad. Den av utredningen föreslagna samordningstiden, 90 dagar, har i allmänhet godtagits i remissyttrandena. För egen del anser jag också tiden lämpligt avvägd. Såsom jag i fortsättningen kommer att närmare utveckla anser jag dock att de av utredningen föreslagna samordnings­ reglerna bör i vissa avseenden något jämkas. Härigenom vinnes bl. a. en — i flera remissyttranden påyrkad — fullständigare samordning än den som föreslagits av utredningen. I utredningens uppdrag ingick att undersöka på vad sätt statsver­ kets kostnader kunde nedbringas under det belopp, som skulle er­ fordras, därest statsbidrag utginge efter de i sjukförsäkringslagen stadgade grunderna. Enligt 1946 års beslut skulle kostnaderna för den då antagna sjukförsäkringen fördelas mellan staten och de försäkrade, varjämte staten skulle svara för kostnaderna för fri sjukhusvård samt fria eller rabatterade läkemedel. Statens andel i kostnaderna för den obligatoriska sjukförsäk­ ringen skulle utgöra i runt tal 70 procent av kostnaderna för denna för­ säkring. Enligt vid lagens antagande gjorda beräkningar skulle hela refor­ mens genomförande medföra en årlig kostnadsökning av omkring 200 milj. kr. Senare gjorda beräkningar visar att nämnda belopp borde uppräknas till omkring 260 milj. kr. Genom att sjukförsäkringen samordnas med yrkesskadeförsäkringen anser utredningen, att kostnaden för sjukförsäkringen bör fördelas mellan de försäkrade, arbetsgivarna och staten. Det synes även mig naturligt att så sker. Till den närmare fördelningen av försäkringens kostnader åter­ kommer jag i ett följande avsnitt. Redan nu vill jag emellertid förut­ skicka att, med ett genomförande av det förslag som jag ämnar förorda, den årliga kostnadsökningen genom reformen för statens del skulle komma att uppgå till omkring 160 milj. kr., d. v. s. omkring 100 milj. kr. mindre än den kostnad, som skolat uppkomma om den år 1946 beslutade reformen genomförts i oförändrat skick.

Sjukförsäkringens kostnader är naturligen avhängiga av storleken av de förmåner, som tillhandahålles genom försäkringen. I det följande kominer jag att var för sig behandla sjukpenning- och sjukvårdsförsäkringen enligt lagen om allmän sjukförsäkring samt yrkesskade­ försäkringen. Redan i detta sammanhang må dock beröras förhållandet mellan sjukförsäkringen och 1946 års principbeslut rörande sjukhusvård och läkemedel. Socialförsäkringsutredningen har ansett sig inte kunna räkna med att i nuvarande läge fri sjukhusvård blir genomförd och har därför i sitt förslag till ändring i sjukförsäkringslagen inarbetat bestämmelser om

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 137

ersättning för sjukhusvård genom försäkringen. Såsom ett led i strävan­ dena att minska statens utgifter för denna reform —- och därmed under­ lätta sjukförsäkringens genomförande — synes utredningens förslag i detta hänseende böra godtagas. Denna mening har också, på ett undantag när, omfattats i remissyttrandena. Statsfinansiella skäl synes mig vidare tala för att läkemedel sreformen sammankopplas med sjukförsäkringen och att utgifterna därför till viss del får bäras av de försäkrade. Nämnas må att enligt aktuella beräkningar ett genomförande av 1946 års principbeslut i detta avseende -—- innebärande att vissa livsviktiga läkemedel lämnas helt fritt och övriga av läkare föreskrivna läkemedel rabatteras med 50 procent — skulle draga en kostnad av (6 + 42 =) 48 milj. kr. om året. Vidare bör märkas att numera omkring fyra femtedelar av alla erkända sjukkassor, med ett medlemsantal av mera än två tredjedelar av de erkända kassornas totala medlemsantal, infört läkemedelsrabatter. Läkemedel lämnas här­ jämte kostnadsfritt av yrkesskadeförsäkringen. Man bör ej heller bortse från det samband, som råder mellan storleken av sjukpenningförmånerna och annan hjälp vid sjukdom. I den mån den kontanta hjälpen är relativt stor, blir behovet av annan hjälp mindre. Den höjning av den genomsnitt­ liga sjukpenningen, som blir en följd av det nu framlagda förslagets genomförande, medför sålunda ett i viss mån ändrat utgångsläge då det gäller läkemedelsreformen. Det i 1946 års principbeslut avsedda systemet, varigenom läkemedelsrabatteringen förutsättes skola ske å apoteken och sjukkassorna sålunda befrias från besväret med granskning och bokföring av miljontals läkemedelsräkningar om året, synes innebära en god administrativ lösning. Detta system kan emellertid begagnas även vid en anknytning till sjukför­ säkringen. En lämplig lösning synes vara att apoteken insänder sina av rabatteringen föranledda räkningar till tillsynsmyndigheten för sjukför­ säkringen, som likviderar dem. Tillsynsmyndighetens kostnad härför slås ut på centralsjukkassorna i proportion till antalet avgiftspliktiga medlem­ mar. Likviden mellan kassorna och tillsynsmyndigheten ordnas genom kvittning mot stats- eller arbetsgivarbidrag. Med hänsyn till ovissheten om reformens verkningar bör enligt min mening återhållsamhet iakttagas vid bestämmandet av rabatteringens storlek. Jag anser det därför till vidare vara tillfyllest, att livsviktiga läkemedel lämnas helt gratis och övriga med reformen avsedda läkemedel rabatteras med en tredjedel. Till frågan om finansieringen av en dylik reform återkommer jag i det följande. Med detaljutformningen av förslag i detta hänseende torde få anstå till 1954 års riksdag. I vissa remissyttranden över socialförsäkringsutredningens förslag har ifrågasatts, huruvida den år 1946 beslutade sjukkasseorganisationen bör bestå och handha en samordnad sjuk- och yrkesskadeförsäkring. Härom vill jag nämna att efter år 1946 under pensionsstyrelsens överinse­

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ende ett betydande rationaliseringsarbete genomförts med avseende å denna organisation. Därigenom torde de olägenheter, som organisationen med både lokal- och centralsjukkassor kan medföra, ha minskats i betydande mån. Det synes för övrigt mindre välbetänkt att vidtaga en omändring av den organisationen samtidigt med sjukförsäkringsreformens genomföran­ de. Jag anser därför anledning saknas att i detta sammanhang närmare ingå på hithörande frågor. Skulle det emellertid sedermera visa sig att ändringar i bestämmelserna rörande den lokala administrationen bör vid­ tagas, torde hinder ej möta att vid lämplig tidpunkt upptaga frågan härom. Redan i årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkt 76) har jag i fråga om den centrala organisationen uttalat mig för det lämpliga i att förberedelsearbetet för genomförandet av ifrågavarande lagstiftning ledes av ett enda ämbetsverk. I anslutning härtill har föreslagits att pensionsstyrelsens sjukkassebyrå fr. o. m. ingången av nästkommande budgetår över­ föres till riksförsäkringsanstalten. Den 16 januari 1953 har jag vidare, en­ ligt Kungl. Maj :ts bemyndigande, tillkallat en särskild utredningsman för prövning av frågorna om yrkesskadeförsäkringens administrativa handhavande, tillsynen över sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna samt besvärsförfarandet. Avsikten är att detta förberedelsearbete skall kunna bedrivas så skyndsamt att ett förslag i ämnet skall kunna underställas 1954 års riks­ dag. Med hänsyn till vad nu anförts anser jag mig ej nu böra vidare uppe­ hålla mig vid dessa frågor.

I fråga om tidpunkten för genomförandet av detta reform­ komplex biträder jag socialförsäkringsutredningens förslag att reformen skall träda i tillämpning den 1 januari 1955. Sjukvårdens resurser synes mig ej utgöra hinder därför. Beträffande de ekonomiska förutsättning­ arna för reformens genomförande hänvisar jag till den fortsatta fram­ ställningen. Vad angår frågan huruvida förberedelsetiden skulle bli alltför kort, därest reformen sattes i kraft vid angivna tidpunkt, vill jag ingalunda förneka att tiden blir ganska knappt tilltagen, i all synnerhet som komplet­ terande beslut från statsmakternas sida erfordras i åtskilliga med refor­ mens genomförande sammanhängande frågor. Enligt min mening talar emellertid för reformens ikraftträdande vid angivna tidpunkt angelägen­ heten av att ytterligare uppskov med den allmänna sjukförsäkringens ge­ nomförande ej sker. Om arbetet forceras, synes det mig böra vara möjligt att medhinna erforderliga förberedande åtgärder.

Den allmänna sjukpenningförsäkringen.

Enligt 1947 års lag består, såsom nämnts, sjukpenningförsäkringen av en obligatorisk bottenförsäkring, avsedd att tillförsäkra förvärvsarbetande — såväl arbetstagare som självständiga företagare — och hemmavarande hustrur en viss minimistandard vid sjukdom. Denna obligatoriska sjuk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 139

penningförsäkring kan — i relativt begränsad omfattning — under vissa förutsättningar kompletteras genom en frivillig försäkring. Penningutvecklingen skulle uppenbarligen framtvinga en väsentlig upp­ skrivning av de förmånsbelopp, som stadfästs i den antagna sjukpenning­ försäkringen, om denna i övrigt skulle bibehållas oförändrad. Härigenom komme emellertid statsverkets utgifter för försäkringen att kraftigt öka, eftersom det ej torde vara möjligt att helt lägga kostnaderna för en förhöjd sjukpenning å avgifter, vilka skall erläggas även av personer med låga in­ komster. Främst med hänsyn härtill anser jag, i likhet med utredningen, det ofrånkomligt att sjukpenningförsäkringen utformas på annat sätt än som skett i den antagna lagen. Härvid synes man kunna överväga tre lösningar. Man kan sålunda för alla kategorier av förvärvsarbetande sätta den obligatoriska sjukpenningen i relation till vederbörandes inkomst av förvärvsarbete. En andra utväg är att begränsa den obligatoriska försäkringen att avse endast anställda och låta dessas sjukpenning stå i relation till inkomsten av deras arbetsanställning. En tredje metod, som har karaktär av en kompromiss mellan de båda förra, är att låta alla förvärvsarbetande bli obligatoriskt sjukpenningförsäkrade för ett visst minimibelopp och att för de anställdas del förhöja detta i relation till vederbörandes inkomst av arbetsanställning. Vid samt­ liga lösningar kan givetvis tänkas en frivillig påbyggnad å den obligatoriska försäkringen. Den tredje lösningen, vilken förordats av socialförsäkringsutredningen, har den fördelen, att den närmast anknyter till den antagna lagen om all­ män sjukförsäkring. Den tillförsäkrar också dem som i stort sett bäst torde behöva ett effektivt skydd vid sjukdom, nämligen de anställda, ett sådant skydd. Övriga kategorier förvärvsarbetande ställes ej utanför sjukpenning­ försäkringen utan får också ett visst skydd, som kan påbyggas genom fri­ villig försäkring. Samtidigt undvikes de svårigheter av olika slag, som upp­ står om alla självständiga företagare — av vilka många ej behöver en helt utbyggd sjukförsäkring — skall försäkras efter sin inkomst. En annan och betydande fördel med detta system är, att det ger möjlighet att i fråga om den obligatoriska försäkringen helt jämställa de hemmavarande gifta kvinnorna med ej anställda förvärvsarbetande personer. Till vad nu sagts kommer att en obligatorisk försäkring av detta slag framdeles kan utsträckas att i sin helhet omfatta flera kategorier, om så skulle visa sig erforderligt. Den nu skisserade lösningen, vilken gillats i det stora flertalet av re­ missyttrandena och som öppnar möjlighet till den önskvärda samord­ ningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, anser jag böra godtagas. I enlighet härmed förordar jag, att alla förvärvsarbetande, vilkas års­ inkomst av förvärvsarbete uppgår till minst 1 200 kr., obligatoriskt försäk­ ras för eu grundsju k p enni n g. De anställda, vilkas årsinkomst

140 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

av tjänst uppgår till minst 1 800 kr., skall utöver grundsjukpenningen vara obligatoriskt försäkrade för en tilläggssjukpenning, som till storleken bestämmes av vederbörandes inkomst av tjänst. Övriga förvärvs­ arbetande bör ha möjlighet att frivilligt försäkra sig för tillägg till sjuk­ penningen. Sådant frivilligt tillägg bör emellertid ej få uppgå till högre belopp än att medlemmens sjukpenning jämte tillägget motsvarar sjuk­ penningen i den sjukpenningklass medlemmen skulle ha tillhört, om hans sammanlagda årsinkomst av förvärvsarbete varit inkomst av tjänst. Har t. ex. en person en årsinkomst av tjänst om 5 000 kr. och därutöver en inkomst såsom självständig företagare om 4 000 kr., skall han enligt det anförda bli obligatoriskt försäkrad enligt den sjukpenningklass, som mot­ svarar 5 000 kr. inkomst. Han äger härjämte frivilligt försäkra sig så, att det sammanlagda sjukpenningbeloppet motsvarar högst sjukpenningen i den klass, vartill den som har 9 000 kr. i inkomst av tjänst skall höra. De gifta hemmakvinnorna är enligt den antagna lagen försäk­ rade såsom — ej avgiftsbetalande — familjemedlemmar och är i denna egenskap tillförsäkrade en låg sjukpenning. Socialförsäkringsutredningen har föreslagit, att dessa kvinnor skall bli självständiga medlemmar och obligatoriskt sjukpenningförsäkrade på samma sätt som de inte anställda förvärvsarbetande. De skall sålunda bli försäkrade för grundsjukpenning. Genom denna anordning blir de givetvis pliktiga att betala egen sjukför­ säkringsavgift. Sistnämnda omständighet medför onekligen en viss merbelastning för familjernas del. Utredningens förslag i denna del har emel­ lertid utan undantag tillstyrkts, och även jag ansluter mig till detsamma.

Enligt den antagna lagen förhöjes sjukpenningen för en försörjare ge­ nom make- och barntillägg. Barntillägg utges även av de nuvarande erkända sjukkassorna; och sjukpenningarna på grund av den gällande la­ gen om försäkring för olycksfall i arbete ökas genom familjetillägg. Om man i princip anser, att den försäkrade genom sjukpenningen ej får för­ sättas i bättre ekonomiskt läge än då han är frisk, d. v. s. att överförsäk­ ring ej bör förekomma, blir tydligen utrymmet för make- och barntillägg mindre, i den mån sjukpenningen i storlek närmar sig vad vederbörande till följd av sjukdomen förlorar i arbetsinkomst. Med den av mig föreslagna konstruktionen av sjukpenningförsäkringen blir i enlighet härmed behovet av familjetillägg avsevärt mindre än enligt den antagna lagen. Härtill kom­ mer att familjetilläggen till sin natur är sådana, att de till avsevärd del bör finansieras genom statsbidrag. Jag förordar därför, i likhet med socialför­ säkringsutredningen, att maketillägget slopas. Däremot anser jag, att sjuk­ penningen, liksom enligt den antagna lagen, bör höjas genom ett till grund­ sjukpenningen knutet barntillägg. Härigenom får alla försörjare med barn, oberoende av arbetsinkomstens beskaffenhet och storlek, barntillägg efter samma grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 141

Då jag härefter övergår till frågan om storleken av förmåner­ na på grund av den obligatoriska sjukpenningförsäkr inge n, anser jag mig böra framhålla, att en obligatorisk försäkring måste utformas efter tämligen schematiska linjer och ej kan avpassas efter de fall, där ett maximalt understödsbehov föreligger. De risker, som över­ försäkring innebär, får visserligen ej överdrivas men bör å andra sidan ej heller underskattas. Man bör därför enligt min mening gå fram med för­ siktighet. Del är tvivelsutan att föredraga, att man efter någon tids er­ farenhet kan genomföra förbättringar, än att man nödgas vidtaga åtstram­ ningar. Socialförsäkringsutredningen har föreslagit, att grundsjukpenningen fastställes enhetligt till 3 kr. Detta belopp svarar nära mot den sjukpen­ ning, som i genomsnitt skall utgå enligt den antagna lagen. Förslag har vid remissbehandlingen väckts om att grundsjukpenningen skall bestämmas till 4 kr. En sådan — i sig själv måhända önskvärd — höjning skulle, enär det av ekonomiska skäl ej synes möjligt att öka statsbidraget, innebära en avgiftshöjning, som för två makar tillsammans kan antagas uppgå till 30 ä 35 kr. om året. Jag anser att en sådan konsekvens bör undvikas. I anledning av de invändningar, som i en del remissyttranden framförts därom att sjukpenningbeloppet vore för lågt för de hemmavarande gifta kvinnornas del, må framhållas att det föreliggande förslaget innebär en fördubbling i kronor räknat av den sjukpenning, som enligt den antagna lagen skall tillkomma dessa kvinnor. Det är givet, att beloppet i vissa fall kan synas alltför lågt, men detta torde inte vara regeln. Vidare bör märkas att grundsjukpenningens syfte endast är att lämna viss hjälp vid sjukdom. Otvivelaktigt föreligger också vissa kontrollsvårigheter beträffande dessa kvinnor. I detta fall torde det sålunda vara påkallat att avvakta erfaren­ heterna innan ytterligare förbättringar av sjukpenningförmånerna beslutas. Jag förordar alltså, att grundsjukpenningen fastställes till 3 kr. Det av utredningen i fråga om tillä g gssju It pen ningen före­ slagna systemet med tolv sjukpenningklasser (klasserna 2—13) och sjuk­ penningbelopp om lägst 1 kr. i klass 2 vid en årsinkomst av tjänst om högst 2 400 kr. och högst 17 kr. i klass 13 vid en årsinkomst av tjänst om 14 000 kr. och därutöver anser jag mig böra godtaga. Mot den av utredningen föreslagna skalan rörande tilläggssjukpenningen har vissa invändningar gjorts under remissbehandlingen. Sålunda har framhållits, att skalan i vissa inkomstlägen lämnade för låg kompensation för inkomstbortfallet, särskilt vid jämförelse med den nu inom olycksfalls­ försäkringen gällande skalan. Å andra sidan har gjorts gällande, att den föreslagna sjukpenningförsäkringen bleve alltför dyrbar samt att den ska­ pade risker för missbruk. De synpunkter jag förut anfört i fråga om för­ säkringens utformning manar till återhållsamhet även i förevarande av­

142 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

seende. Den sänkning av olycksfallssjukpenningen, som kan uppkomma i vissa inkomstlagen, torde mer än väl uppvägas av det skydd som erhålles vid andra sjukdomar samt av den höjning av sjukpenningens maximibelopp som jag förordat och varigenom omkring en fjärdedel av de yrkesskadeförsäkrade kommer att erhålla högre sjukpenning än enligt gällande lag. I syfte att i någon mån höja ersättningsbeloppen inom skalans mellersta inkomstlägen, där den föreslagna kompensationen förefaller väl låg, anser jag mig emellertid böra tillstyrka viss jämkning i den av utredningen före­ slagna sjukpenningskalan. Ändringen torde lämpligen kunna genomföras på så sätt, att bredden på inkomstintervallerna något minskas i några av de lägre sjukpenningklasserna och ökas i några av de högre. Enligt utredningens förslag skall sjukpenningen, utom i de tre lägsta sjukpenningklasserna, utgå med lägre belopp efter 90 dagar. Den standard i fråga om sjukpenningförsäkringen, som erfordras för en samordning med yrkesskadeförsäkringen, har nämligen, av kostnads- och andra skäl, såvitt angår sjukförsäkringen ansetts böra begränsas att avse samordningstiden. I flera remissyttranden har yrkats att någon sådan nedsättning ej skall göras; i andra yttranden har man velat begränsa nedsättningen på olika sätt. Givetvis skulle sjukpenningförsäkringen bli effektivare, därest man kunde ge en hög kompensation för inkomstbortfallet under hela sjukhjälpstiden. En sådan anordning skulle sannolikt även medföra vissa administrativa fördelar. Emellertid skulle en sådan förbättring medföra en betydande merutgift. Om skalans belopp för de första 90 dagarna skulle användas även för återstoden av sjukhjälpstiden, skulle således försäk­ ringens utgifter stiga med 50 å 60 milj. kr. om året. Det är ingalunda givet, att en sådan utgiftsökning borde läggas på de långvariga sjukdomsfallen. Skäl kan anföras för att i stället förbättra försäkringen i andra avseen­ den. Jag vill emellertid erinra om, att sjukpenningförsäkringen främst avser att skydda dem som är ute i förvärvslivet, under det att de som blivit mer eller mindre varaktigt invalidiserade i första hand skall få sin hjälp genom folkpensioneringen. Många av dem, vilkas sjukdoms­ tid överskrider 90 dagar, torde höra till sistnämnda kategori. Med hän­ syn till dessa förhållanden och då frågan om samordning mellan sjuk­ försäkringen och yrkesskadeförsäkringen å ena sidan samt folkpensione­ ringen å den andra ännu ej kan sägas vara definitivt löst, synes den av socialförsäkringsutredningen föreslagna uppbyggnaden av skalan t. v. ut­ göra en lämplig anordning. Till närmare upplysning om innebörden av förslaget i denna del hänvisar jag till följande tabell:

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

tiden efter de första 90 dagarna föreslås barntillägget dock vara 1 kr. per barn och dag. I vissa remissyttranden har påtalats att de föreslagna barn­ tilläggen kan medföra överförsäkring. I andra yttranden har yrkats, att barntillägget för hela sjukhjälpstiden fastställes till 1 kr. per barn och dag. Vid övervägande av denna fråga har jag stannat för att barntillägget göies lika för hela sjukhjälpstiden och att de belopp, som föreslagits för de första 90 dagarna accepteras, dock med den ändringen att barntillägget maxime­ ras till 3 kr. för dag. Barntillägget skulle i enlighet härmed bli 1 kr. för ett eller två barn, 2 kr. för tre eller fyra barn och 3 kr. för fem eller flera barn. Det särskilda barntillägg å 2 kr., som enligt förslaget skall utgå vid sjuk­ husvistelse till kvinnor med barn under 10 år i hemmet, har gillats i det stora flertalet av remissyttrandena. På sina håll har dock ifrågasatts, huru­ vida ej tillägget borde utgå även vid sjukdom som ej föranleder vård på sjukhus. Med hänsyn till den betydande kostnadsökning — över 20 milj. kr. årligen — som en sådan utvidgning skulle medföra anser jag mig ej böra förorda någon ändring i utredningens förslag i denna del. Enligt utredningens förslag skall den under sjukhusvistelse utgående sjukpenningen, hempenningen, motsvara hel sjukpenning minus 2: 50 kr., dock lägst hälften av hel sjukpenning. För kvinnor, som i hem­ met har barn under 10 år, föreslås emellertid hempenningen ej få under­ stiga 3 kr. I sistnämnda fall skall hempenningen förhöjas med barntillägg om lägst 2 kr. per dag, varför dessa kvinnor vid sjukhusvistelse äger upp­ bära minst 5 kr. om dagen. Vid remissbehandlingen har framkommit yr­ kanden om att hempenningen borde fastställas till lägre belopp i förhål­ lande till sjukpenningen än utredningen föreslagit. Det har också uttalats, att nedsättningen borde motsvara sjukhusavgiften å allmän sal. Svenska landstingsförbundet har i annat sammanhang upplyst, att dess medlem­ mar eftersträvade en enhetlig sjukhusavgift av 3 kr. Det är enligt min me­ ning inte möjligt att låta hempenningen variera olika områden emellan; nedsättningen av sjukpenningen under tid, då den försäkrade åtnjuter sjukhusvård, bör sålunda ske efter enhetliga grunder. Härvid synes en jämkning av det föreslagna nedsättningsbeloppet 2:50 kr. till 3 kr. vara motiverad. I övrigt godtager jag utredningens förslag. Inom den nuvarande yrkesskadeförsäkringen är karenstiden be­ stämd efter gynnsammare grunder än inom sjukförsäkringen. Utred­ ningen har föreslagit, att sjukförsäkringens karenstid skall gälla även inom den samordnade försäkringen. Karenstiden skulle alltså bli tre dagar, dagen för insjuknandet inräknad. Under remissbehandlingen har från arbetstagarhåll yrkats en förkortning av karenstiden. Å andra sidan har bl. a. från arbetsgivarhåll yrkats på en utsträckning av karenstiden an­ tingen generellt eller för vissa kategorier. Med hänsyn till min allmänna inställning att man vid genomförandet av en reform sådan som den före­ varande bör gå fram med varsamhet anser jag det inte vara lämpligt att

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 145

nu minska karenstiden. Å andra sidan synes det vid en samordning med yrkesskadeförsäkringen ej möjligt att öka densamma. Att komplicera den obligatoriska försäkringen genom olika karenstid för olika kategorier för­ säkrade anser jag ej böra förekomma. Jag förordar sålunda, att den i den antagna sjukförsäkringslagen fastställda karenstiden om tre dagar bibe­ hålies.

Den frivilliga försäkringen skall enligt förslaget endast avse sjukpenningförsäkring. Sådan skall kunna tagas dels av förvärvsarbe­ tande, som har annan inkomst av förvärvsarbete än sådan som härrör av tjänst, och dels av dem som ägnar sig åt studier eller jämförbar ut­ bildning. I det föregående har jag berört storleken av det frivilliga sjukpenningtilllägg som föreslås kunna tecknas av de förvärvsarbetande. De studerande föreslås av utredningen kunna frivilligt teckna sig för sjukpenning av 3, 4, 5 eller 6 kr. Är en studerande obligatoriskt sjukpenning^säkrad, får han dock ej genom frivillig försäkring höja sjukpenningen till mer än 6 kr. Jag godtager förslaget i denna del. Enligt förslaget skall den vars inkomst av förvärvsarbete uteslutande består av inkomst av tjänst, ej äga teckna frivillig sjukpenningförsäkring. Sådan möjlighet anses ej heller böra tillkomma de kvinnor, som uteslu­ tande ägnar sig åt arbete i det egna hemmet. Förslaget härutinnan har från några håll mött kritik. Särskilt har det i fråga om förvärvsarbetande ansetts önskvärt, att sjukpenningen efter de 90 första dagarna skulle kunna kom­ pletteras så att den komme att uppgå till samma belopp som dessförinnan. En komplettering av den frivilliga försäkringen för de förvärvsarbetande på angivet sätt skulle otvivelaktigt kunna förbättra effekten av sjukförsäk­ ringen i flertalet inkomstlägen. Emellertid skulle den i betydande mån komplicera försäkringen, något som bör undvikas särskilt under övergångs­ åren. Jag anser därför att en sådan komplettering bör få anstå. Vad angår frågan om möjlighet för de hemmavarande gifta kvinnorna att kunna frivilligt försäkra sig för ett sjukpenningtillägg må framhållas, att ett sådant tillägg med hänsyn till risken för missbruk i vart fall måste bli starkt begränsat till storleken. Administrationen av tillägget skulle där­ för sannolikt bli oproportionerligt dyrbar. Risken för ett ur försäkringssynpunkt mindre önskvärt försäkringsbestånd bleve också betydande, vilket skulle medföra höga avgifter, varigenom i sin tur de yngre och friskare kunde avskräckas från att teckna försäkringar. Vissa komplikationer med hänsyn till storleken av den sjukpenning, som en deltidsanställd gift kvinna kan erhålla, skulle också kunna uppkomma. Jag anser därför att över­ vägande skäl talar för att man ställer sig avvaktande i detta hänseende. Förslaget att man i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande gör det möjligt även för andra än medlemmar i erkända sjukkassor att, utan att ålder och hälsotillstånd lägger hinder i vägen härför, teckna fri­ villig sjukförsäkring anser jag välmotiverat.

10 — Bihang till riksdagens protokoll 1053. 1 sand. Nr 178.

146 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Den obligatoriska sjukförsäkringens karaktär av en allmän försäkring gör det naturligt att så inånga medborgare som möjligt bör omfattas av densamma. De undantag från denna regel, som upptagits i den antagna lagen, avser vissa kategorier — huvudsakligen anstaltsvårdade personer — som ej har behov av försäkringen. Utredningens förslag innebär ingen änd­ ring i förevarande avseende. Emellertid föreslår utredningen, att Kungl. Maj :t skall äga från sjukpenningförsäkringen helt eller delvis undantaga arbetstagare, som på grund av lag eller författning, utfärdad av Konungen, eller bestämmelser, som beslutats av kommun, äger uppbära lön vid sjuk­ dom. Detta förslag tager i första hand sikte på de stats- och kommunal­ anställda tjänstemännen. Under remissbehandlingen har yrkats att möjligheten till undantag från sjukpenningförsäkringen måtte utsträckas att avse dem som genom kollek­ tivavtal är anställda hos stat och kommun och vidare sådana privatanställda, som har sina löneförhållanden vid sjukdom väl ordnade. Det har emellertid också gjorts gällande att undantag från försäkringen ej borde förekomma. Den antagna sjukförsäkringslagen lämnar ej möjlighet att undantaga de stats- och kommunalanställda tjänstemännen från sjukpenningförsäkring­ en. Emellertid äger enligt lagen arbetsgivare, som utgivit sjuklön på grund av författning, utfärdad av Konungen, i arbetstagarens ställe hos sjukkas­ san uppbära arbetstagaren tillkommande sjukpenningförmåner. Sådan rätt föreligger även enligt utredningens förslag. Staten skulle alltså kunna vid tjänstemans sjukdom hos sjukkassan uppbära hans sjukpenning. I de statliga avlöningsreglementena är stadgad skyldighet för tjänsteman att underkasta sig ändrade bestämmelser rörande sjuklön, i den mån så påkallas genom införandet av allmän sjukförsäkring. Möjligheter förelig­ ger i enlighet härmed f. n. att såvitt angår statens tjänstemän anpassa för­ månerna vid sjukdom efter det nya läge som lagens ikraftträdande medför. Motsvarande möjligheter torde i allmänhet finnas beträffande de kommu­ nala tjänstemännen. Det är enligt min mening önskvärt att något undantagande från sjuk­ penningförsäkringen av stats- eller kommunalanställda tjänstemän ej skall behöva ske; alla medborgarkategorier bör såvitt möjligt intaga en lika ställning i förhållande till den allmänna sjukförsäkringen. Jag är emeller­ tid ej övertygad om att tiden intill sjukförsäkringsreformens genomförande är tillfyllest för att lösa de problem, som är förknippade med ändring av avlöningsbestämmelserna i förevarande avseende. Såsom utredningen före­ slagit bör därför möjligheten hållas öppen att t. v. från sjukpenningför­ säkringen undantaga de stats- och kommunalanställda tjänstemännen. Med hänsyn till denna min inställning och då det vidare skulle bereda stora svårigheter såväl ur gränsdragningssynpunkt som rent administra­ tivt att undantaga ytterligare kategorier från sjukpenningförsäkringen är jag ej beredd att tillstyrka någon utsträckning av den föreslagna undantagsmöjligheten. Såsom uttalades redan när lagen antogs torde det få an­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 147

komma på parterna eller deras organisationer att avtalsvägen åstadkomma en samordning mellan sjukpenningförsäkringsförmånerna och de nu vid sjukdom utgående avlöningsförmånerna.

Den allmänna sjukvårdsförsäkringen.

Beträffande frågan angående sjukhusvårdens inlemmande i för­ säkringen och om läkemedelsfrågan hänvisar jag till vad jag tidi­ gare anfört. Förslaget att som försäkringsförmån införa ersättning för viss specialtandläkarvård i enlighet med vad nu gäller inom den frivilliga sjukförsäkringen föranleder ingen erinran från min sida. Av ekonomiska och andra skäl torde det nu ej vara möjligt att såsom ifrågasatts från några håll, i detta sammanhang lösa tandvårdsfrågans ställning inom försäk­ ringen i stort. I några remissyttranden har yrkats attdenförebyggandehälsovården skulle ingå såsom ett led i sjukförsäkringen. Denna fråga torde emellertid vara mycket svårlöst. Sålunda lär det vara meningslöst att sjukförsäkringsvägen finansiera periodiskt återkommande hälsoundersökning­ ar, då någon försäkringsrisk härvidlag ej finnes. De läkarresurser, som kan påräknas för den sjukdomsförebyggande verksamheten, torde även bli begränsade. Jag anser det sålunda inte vara möjligt att utan en ingående undersökning ålägga sjukförsäkringen uppgifter på det sjukdomsförebyg­ gande området. En utredning härom torde böra komma till stånd först se­ dan den nya försäkringen vunnit eu viss stadga.

Den antagna lagen om allmän sjukförsäkring öppnar möjlighet till fri­ villig sjukvårdsförsäkring i centralsjukkassa för sjukgymna­ stik samt behandling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller an­ nan därmed jämförlig behandling. Utredningen bär föreslagit, att nämnda möjlighet till frivillig försäkring skall utbytas mot en rätt för centralsjuk­ kassa för stad och för lokalsjukkassa att med tillsynsmyndighetens med­ givande införa dylika förmåner. Därest så skett, skall detta anses innebära en utsträckning av den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen inom kassans område. Däremot har utredningen avvisat tanken att på liknande sätt er­ sätta konvalescentvård vid konvalescenthem, som i en eller annan form är knutet till sjukkassan. I flera remissyttranden har yrkats, att ersättning för nyssnämnda be­ handlingar eller vissa av dem skall ingå i den obligatoriska sjukvårdsför­ säkringen. Vidare har från de sjukkassor, som nu har till sig anknutna konvalescenthem, hemställts att lagstiftningen finge sådan utformning, att det bleve möjligt för dessa hem att fortsätta sin verksamhet. Härvid har bl. a. framhållits, att det genom den konvalescentvård, som erbjödes å de nämnda hemmen, ej sällan vore möjligt att nedbringa den tid, för vilken sjukhjälp måste utgivas.

148 Kiingl. Maj.ts proposition nr 178.

För egen del finner jag det lämpligt att, såsom föreslagits, utbyta nämnda frivilliga sjukvårdsförsäkring mot en mera obligatorisk anordning. På längre sikt bör en sådan utvidgning av den obligatoriska försäkringen vara lika beskaffad i landets olika delar och sålunda regleras generellt. Det vill dock synas som om tiden liärför ännu inte är inne. Genom den av utred­ ningen föreslagna anordningen öppnas emellertid möjlighet att praktiskt utröna den lämpligaste utformningen av den ifrågavarande försäkrings­ förmånen. Härtill kommer att det säkerligen ännu på sina håll föreligger blott begränsade möjligheter att utnyttja en sådan förmån. Därest det stad­ gades direkt skyldighet för kassorna att tillhandahålla sjukvårdsförmån av detta slag, torde det bli nödvändigt att statsbidrag utgår till de därav föranledda kostnaderna. Härigenom skulle uppstå en inte obetydlig kost­ nadsökning för statsverket. Jag anser mig därför nu böra godtaga den före­ slagna konstruktionen. Den konvalescenthemsverksamhet som f. n. bedrives inom vissa sjukkasseområden tillgodoser otvivelaktigt ett behov såväl för sjukkassorna själva som för deras medlemmar. Den bör enligt min mening ej förhindras. Jag förordar därför att även vård vid sådant konvalescenthem, som är an­ slutet till sjukkassa, skall kunna ersättas. De nuvarande erkända sjukkassorna utger såsom en försäkringsprestation hjälp även vid havandeskap och barnsbörd i form av moderskapshjälp. De handhar även utbetalningen av moderskapspenning till andra än medlemmar i kassorna. Den antagna lagen om allmän sjuk­ försäkring innehåller inga bestämmelser i detta hänseende. Socialförsäkringsutredningens förslag redovisar ej heller någon motsvarande förmån. Utredningen torde emellertid komma att framlägga ett förslag härom un­ der innevarande år. Med prövningen av denna fråga torde därför få anstå till dess utredningens förslag föreligger. Slutligen må här erinras om att möjlighet att från sjukvårdsförsäkringen undantaga vissa kategorier ej föreligger vare sig enligt den antagna sjukförsäkringslagen eller enligt utredningens förslag. Detta innebär bl. a., att de stats- och kommunalanställda tjänstemännen måste få de dem till­ försäkrade sjukvårdsförmånerna ersatta med eller anpassade efter sjuk­ försäkringens sjukvårdsförmåner. Härvidlag är att märka att chefen för civildepartementet enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 20 augusti 1952 tillkallat en särskild utredningsman för att verkställa utredning rörande de statsanställdas sjukvårdsförmåner. I utredningsuppdraget ingår bl. a. att utarbeta förslag till bestämmelser rörande de statsanställdas förmåner under sjukdom efter sjukförsäkringsreformens genomförande.

Yrkesskadeförsäkringen och samordningens närmare utformning.

Av vad jag tidigare anfört framgår, att jag anser att den nya yrkesskade­ försäkringen bör äga tillämpning endast å dem som är att anse såsom arbetstagare och att de regler, vilka gäller inom den allmänna civil­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 149

rätten, bör vara avgörande för gränsdragningen mellan arbetstagare och självständig företagare. Naturligen kan det här ej komma i fråga att ingå på de olika tolkningsfrågor, som i detta avseende kan uppkomma beträf­ fande skilda yrkeskategorier. På förekommen anledning anser jag mig emellertid böra som min mening uttala, att skogskörare, å vilka gällande ramavtal för skogsbruket äger tillämpning eller som eljest utför sitt arbete under liknande villkor, bör i likhet med de huggare, som deltager i arbetet, betraktas såsom arbetstagare med vederbörande virkesägare som arbets­ givare. I detta sammanhang torde ställning ej böra tagas till frågan huruvida av särskilda skäl någon eller några grupper av anställda icke bör omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Spörsmålet härom torde få behandlas i samband med lagstiftningens närmare utformning, då även yrkesutbildningselevernas ställning härvidlag torde få klargöras. Här vill jag emellertid förutskicka att det, såsom utredningen föreslagit, vid en samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen synes bli möjligt att upphäva hittills gällande undantag från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen såvitt angår arbetsgivarens hos honom anställda familjemedlemmar -— dock ej hustru — i den mån de är sjukpenningförsäkrade inom sjukförsäkringen.

Vad angår de med den föreslagna samordningen förknippade problemen erinrar jag om att enligt utredningens förslag samordningstiden skulle löpa intill dess i anledning av yrkesskadan sjukpenning från sjuk­ kassan utgått för tillhopa 90 dagar eller den skadade dessförinnan utförsäkrats ur sjukpenningförsäkringen. Normalt skulle alltså samordningstiden sträcka sig t. o. m. den 92 :a dagen efter dagen för olycksfallet (2 karens­ dagar utöver olycksfallsdagen och 90 sjukpenningberättigande dagar). Därest den skadade emellertid ej vore sjukskriven utan avbrott efter olycks­ fallsdagen utan i stället vore sjukskriven i upprepade perioder eller han ej alls vore sjukskriven, skulle samordningstiden fortfara långt utöver den 92 :a dagen från olycksfallsdagen. Samordningen skulle i huvudsak inne­ bära, att under samordningstiden ersättning för en yrkesskada skulle ut­ givas av vederbörande sjukkassa precis som för annan sjukdom. Efter ut­ gången av samordningstiden skulle skadan regleras av den yrltesskadeförsäkringsinrättning, där den skadade vore yrkesskadeförsäkrad, och efter yrkesskadeförsäkringens regler. Från de nu nämnda båda huvudreglerna angående samordningen har utredningen föreslagit vissa undantag främst i syfte att undvika onödiga försämringar för de yrkesskadade i förhållande till vad nu gäller. Yrkes­ skadeförsäkringen skulle sålunda gripa in och ge viss ersättning redan under samordningstiden, om den skadade ej vore sjukpenningförsäkrad enligt sjukförsäkringslagen, t. ex. emedan han ej vore minst 10 år gammal eller hans årsinkomst av förvärvsarbete enligt sjukförsäkringens regler ej beräknades uppgå till 1 200 kr. Detsamma skulle gälla för fall alt arbets­

150 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

förmågan ej vore så nedsatt, att hel eller halv sjukpenning kunde utgå enligt sjukförsäkringens regler men väl exempelvis en fjärdedels eller en tredjedels sjukpenning eller en livränta (10—49 procent) kunde utgå enligt yrkesskadeförsäkringen. I de fall, då under samordningstiden sjukpenning eller livränta utginge från yrkesskadeförsäkringen, skulle dock sjukvårds­ ersättning utgå från sjukkassan intill dess från försäkringsinrättningen eller från inrättningen och kassan sjukpenning eller livränta utgått för till­ hopa 90 dagar. Yrkesskadeförsäkringen skulle vidare under den tid, då sjukvårdsersättning utginge från sjukförsäkringen — d. v. s. samord­ ningstiden resp. sistnämnda 90-dagarstid — stå kostnaden eller merkost­ naden för vissa sjukvårdande åtgärder i anledning av yrkesskada, nämligen proteser och andra särskilda hjälpmedel, tandläkarvård och sådan special­ behandling i invaliditetsförebyggande syfte som skedde på försäkringsinrättningens begäran. Enligt en föreslagen specialregel skulle sjukkassan utge ersättning för sjukvård efter sjukförsäkringens regler även efter utgången av samord­ ningstiden, nämligen för fall att den skadade skulle vara berättigad till sjukpenning från kassan under jämnt 90 dagar och därefter erhölle viss sjukvård, utan att rätt till sjukpenning eller livränta från yrkesskadeför­ säkringen förelåge. Därest den yrkesskadade ej omfattades av den allmänna sjukförsäkringen —- han är t. ex. en här i riket icke mantalsskriven utlänning — skulle enligt utredningens förslag vid yrkesskada utgå ersättning från vederbörande försäkringsinrättning, men ersättningsförmånerna skulle bestämmas som om han omfattades av sjukförsäkringen. Sjukförsäkringens sjukpenningskala samt dess bestämmelser om hem­ penning och, med vissa kompletteringar, barntillägg skulle gälla även för den kvarstående yrkesskadeförsäkringen. Sjukpenningen skulle dock alltid utgå efter den för de första 90 sjukpenningdagarna gällande kolumnen i sjukpenningskalan, utom såvitt avser skadade över 67 år. Därest den ska­ dades årliga arbetsförtjänst enligt yrkesskadeförsäkringens särskilda regler ej uppginge till 1 200 kr., skulle hel sjukpenning utgå med 2 kr. om dagen. Utredningens förslag i fråga om innehållet i samordningsreglerna har tillstyrkts i flertalet av remissyttrandena. Det har emellertid påtalats, att de enligt sjukförsäkringslagen icke sjukpenningförsäkrade skulle vid yrkes­ skada kunna få högre sjukpenning än de sjukförsäkrade. Vidare kunde er­ sättningen stiga i stället för sjunka vid ökning av arbetsförmågan, genom att den skadade överfördes till yrkesskadeförsäkringen med dess förutsatt förmånligare regler angående fastställande av den årliga arbetsförtjänsten. Risk för missbruk skulle föreligga genom att den skadade hade möjlighet att arrangera så, att han tidigare än avsett överfördes till yrkesskadeför­ säkringen. Samordningsreglerna har också betecknats såsom administra­ tivt betungande, bl. a. därigenom att ett icke obetydligt antal fall samtidigt komine att handläggas av sjukkassa och försäkringsinrättning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 151

Med hänsyn till den sålunda framkomna kritiken har inom socialdeparte­ mentet övervägts en annan lösning av problemet om samordningsreglerna än den av utredningen föreslagna. Såsom framgår av det förut sagda har utredningen definierat samordningstiden som en sammanläggningstid. En sådan metod kan motiveras med att sjukförsäkringslagen i andra hän­ seenden räknar med sammanläggningstider. Man kan emellertid även be­ stämma samordningstiden såsom en sträcktid, d. v. s. visst antal dagar i sträck efter olycksfallsdagen eller, när fråga är om yrkessjukdom, dagen för sjukdomens yppande. Under departementsbehandlingen har det visat sig, att metoden att räkna samordningstiden som en sträcktid medför betydande fördelar, därest man samtidigt gör samordningen mera fullständig. Detta synes även möjligt genom att samordningstiden blir begränsad på ett fixt sätt. Under sam­ ordningstiden bör sålunda å ena sidan sjukpenning till sjukkassemedlem aldrig utgå från yrkesskadeförsäkringen, å andra sidan bör samordnings­ tiden upphöra före utgången av 90-dagarstiden, då på grund av skadan rätt till livränta föreligger. De speciella reglerna i utredningens förslag om er­ sättning från yrkesskadeförsäkringen för proteser o. d., tandläkarvård och invaliditetsförebyggande behandling torde böra bibehållas även vid en så­ dan lösning. En förändring av de hittillsvarande reglerna inom yrkesskadeförsäk­ ringen av innebörd, att endast hel och halv sjukpenning skall kunna ut­ givas, synes inte behöva föranleda betänkligheter. Graderingen av den nedsättning av arbetsförmågan, som en sjukdomsprocess medför under olika tidsperioder, måste alltid vara vansklig. I en del fall, där man nu inom yrkesskadeförsäkringen ger en tredjedels eller en fjärdedels sjukpenning, torde förutsättningar föreligga för att sjukkassa skall kunna ge halv sjukpenning. I andra fall torde det kunna vara berättigat alt viss livränta utgår från yrkesskadeförsäkringen. Det kan förtjäna nämnas att, därest även vid yrkesskador sjukpenningen blott göres hel eller halv, man per år slipper flera tusen ersättningsärenden, som eljest skulle kräva samtidig skadereglering i sjukkassa och försäkringsinrättning. Vad härefter beträffar frågan om sjukpenning vid yrkesskador till dem som är sjukvårds- men ej sjukpenningförsäkrade synes med hänsyn till de konsekvenser, som eljest skulle uppstå, sjukpenningen ej kunna fast­ ställas till högre belopp än 2 kr. I regel skulle det alltså bli fråga om relativt blygsamma ersättningsbelopp. Administrationskostnaderna för att utge så­ dana mindre belopp kan antagas bli oproportionerligt stora. Om man slopar sjukpenningen i dessa fall, vinnes en betydande administrativ besparing. An­ talet förvärvsarbetande under 16 år -— dessa utgör huvudparten av dem som skulle beröras härav — kan antagas successivt sjunka i den mån skol­ väsendet utbygges. Jag anser därför, att under samordningstiden något undantag ej bör göras för ifrågavarande kategori.

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

En betydande fördel i ersättningshänseende inträder, om de som blir höggradigt invalida under samordningstiden föres över på yrkesskadeför­ säkringen redan vid invaliditetens inträde. Då kommer nämligen att i stället för sjukpenning från sjukkassan utgå livränta från yrkesskadeförsäkringen, varvid denna försäkrings förmånligare regler om beräknandet av den år­ liga arbetsförtjänsten tillämpas. Förbättringar i ersättningshänseende uppkommer även genom att, vilket blir förhållandet vid samordningstidens beräknande såsom sträcktid, en del yrkesskadefall tidigare överföres till yrkesskadeförsäkringen med dess förmånligare regler om sjukvårdsersättning. Detta är särskilt värdefullt för dem, som behöver undergå långvarig och dyrbar läkarbehandling men som ej eller endast under kortare perioder behöver vara sjukskrivna. Den ökning av antalet fall, som vid en omläggning i angiven riktning skulle behöva överföras till yrkesskadeförsäkringen, torde ur administra­ tiv synpunkt väga lättare än den arbetsminskning som erhålles genom att man slipper fall som skall regleras samtidigt från kassa och inrättning. Överhuvud synes en omläggning av samordningsreglerna i den riktning, som övervägts vid departementsbehandlingen, vara förenad med så stora fördelar att den bör komma till stånd. Sammanfattningsvis skulle i enlighet härmed samordningen för sjuk­ försäkringens del innebära, att om försäkrad drabbas av skada, för vilken han jämväl är obligatoriskt försäkrad enligt yrkesskadeförsäkrings­ lagen, sjukhjälp enligt sjukförsäkringslagen ej skall utgå för längre tid än 90 dagar räknat fr. o. m. dagen efter olycksfallsdagen eller, vid annan yrkesskada än olycksfallsskada, yppandedagen, dock längst intill den dag, då livränta på grund av skadan börjar utgå enligt yrkesskadeförsäkrings­ lagen. För yrkesskadeförsäkringens vidkommande skulle samord­ ningen innebära följande. 1) I fråga om rätt till ersättning i anledning av yrkesskada skiljes mel­ lan samordningstiden och tiden därefter. 2) Samordningstiden omfattar tiden t. o. m. 90:e dagen efter olycksfalls­ dagen resp. yppandedagen; dock att samordningstiden upphör senast, då rätt till livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen inträder. 3) Arbetstagare, som i anledning av yrkesskada är berättigad till sjuk­ hjälp enligt sjukförsäkringslagen, äger ej under samordningstiden rätt till ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen i vidare mån än som anges under 5) här nedan. 4) Annan arbetstagare än som under 3) avses äger under samordnings­ tiden erhålla samma förmåner enligt yrkesskadeförsäkringslagen, som han skulle ha åtnjutit enligt sjukförsäkringslagen, därest han vid tiden för olycksfallet resp. sjukdomens yppande omfattats av sistnämnda lag. 5) Medför skadan under samordningstiden behov av tandläkarvård eller

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 178. 153

konstgjorda lemmar o. d., skall kostnaderna härför, erforderliga utgifter för resor däri inräknade, ersättas enligt yrkesskadeförsäkringslagen i den mån ersättning icke utgår enligt sjukförsäkringslagen. Detsamma skall gälla i fråga om kostnader för särskild vård, som den skadade erhåller på försäkringsinrättningens begäran, ävensom för sjukvård utom riket. Vad angår frågan om tillämpning inom yrkesskadeförsäkringen av sjuk­ försäkringens sjukpenningskala finner jag ingen anledning att kompli­ cera försäkringssystemet med en efter andra grunder uppbyggd skala för den kvarstående yrkesskadeförsäkringens del. Vid inplacering i sjukpen­ ningklass bör dock, sedan samordningstiden gått till ända, årsinkomsten bestämmas enligt yrkesskadeförsäkringens regler, i den mån vederbörande härigenom tillföres en högre sjukpenningklass än den han tillhör i sjuk­ kassan. Jag biträder likaså förslaget att sjukförsäkringens bestämmelser om hempenning skall tillämpas även av yrkesskadeförsäkringen. Även sjukförsäkringens barntilläggsbestämmelser bör gälla för yrkesskadeför­ säkringen.

Vad beträffar frågan om anmälningsför farandet vid yrkes­ skada, så gäller nu att, då skadan medfört eller skäligen kan antagas med­ föra påföljd som föranleder ersättning i form av sjukpenning, livränta eller begravningshjälp, det åligger arbetsgivaren (arbetsföreståndaren) att ofördröjligen skriftligen anmäla skadan hos den försäkringsinrättning, där den skadade är försäkrad enligt lagen. Är det fråga om en skada, som föranleder ersättning endast i form av läkarvård o. d., skall skriftlig anmälan göras av arbetsgivaren i den ordning Konungen bestämmer. Den som avger anmälan har att tillse, att läkarintyg insändes samtidigt med anmälan eller snarast möjligt därefter. Dessa bestämmelser i olycksfallsförsäkringslagen kompletteras i en särskild kungörelse av år 1928 av bestämmelser om an­ mälan för den centrala olycksfallsstatistikens behov och om anmälan till arbetarskyddsorganen. Utredningen, som förutsatt att en motsvarande kungörelse skall utfärdas, har föreslagit, att bestämmelserna om arbetsgivaranmälan skall i huvudsak oförändrade gälla endast i de fall, där den skadade ej omfattas av sjukför­ säkringslagen. Om den skadade är sjukförsäkrad, skall arbetsgivaranmälan göras till lians sjukkassa. Ett enklare anmälningsformulär än för närva­ rande har därvid ansetts kunna användas. Arbetsgivaren skall anskaffa och bifoga läkarintyg på försäkringsinrättningens bekostnad. Så snart an­ ledning föreligger alt antaga, att skadan kommer att föranleda ersättning från yrkesskadeförsäkringsinrättning, skall sjukkassan efter erforderlig komplettering vidarebefordra anmälan till inrättningen. Så skall även ske i alla de fall, då sjukpenning från sjukkassan utgått i CD dagar, och i de övriga fall för vilka riksförsäkringsanstalten så föreskrivit. Vid remissbehandlingen har i en del fall kritik anförts mot de föreslagna reglerna om anmälningsförfarandet. Man har framhållit, att anmälnings­

154 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

skyldigheten kan antagas komma att fullgöras mycket ofullständigt, enär anmälan från arbetsgivaren i det övervägande antalet fall blir betydelse­ lös för ersättningsrätten. En begränsning av anmälningsskyldigheten till fall, där skadan föranleder längre tids sjukskrivning, t. ex. minst 5 veckor, har förordats. I det sammanhanget har även framförts förslag att anmälan skall sändas direkt till försäkringsinrättningen. Det har vidare anmärkts på bl. a. att läkarintyg på försäkringsinrättningens bekostnad alltid skall bifogas anmälan om yrkesskada, trots att det stora flertalet av dessa skadefall ej föranleder ersättning i övrigt från yrkesskadeförsäkringsinrättningen. Det synes mig ej låta sig göra att nu taga definitiv ställning till reglerna om den anmälningsskyldighet i detta hänseende, som bör föreskrivas med hänsyn till skadereglering, arbetarskydd och statistik. Bestämmelsernas ut­ formning blir nämligen i hög grad beroende av hur den centrala försäkringsorganisationen utformas. Jag vill emellertid redan nu uttala, att far­ hågorna för att anmälningsskyldigheten skulle komma att fullgöras mycket ofullständigt torde vara överdrivna. Läkarintyg på försäkringsinrättningens bekostnad synes mig vidare böra anskaffas endast i de fall, då anmälan skall sändas till inrättningen. Måhända är det lämpligare att överflytta skyldig­ heten att anskaffa sådant intyg från arbetsgivaren till sjukkassan.

Kostnads- och finansieringsfrågan.

Det väsentliga skälet att den år 1946 beslutade sjukförsäkringsreformen ännu ej genomförts är att de kostnader, som genom densamma skulle upp­ komma för statsverket, synts alltför betungande. Enligt en av pensionsstyrelsen den 6 oktober 1950 avgiven utredning skulle, om den allmänna sjukförsäkringen genomfördes i oförändrat skick, statsbidraget till den obligatoriska försäkringen ha utgjort 189,7 milj. kr. för budgetåret 1950/51. Sannolikt skulle man för budgetåret 1954/55 ha fått räkna med ett sådant statsbidrag av omkring 200 milj. kr. Härtill skulle komma statsbidraget till den frivilliga sjukförsäkringen samt kostnaderna för den fria sjukhusvår­ den och för läkemedelsreformen. Man torde kunna beräkna att nämnda tre utgiftsposter skulle ha medfört kostnader för staten å omkring resp. 7, 66 och 48 milj. kr. Statsverkets årliga totalkostnader för reformerna skulle då bli omkring 320 milj. kr. Beräknar man totalkostnaderna för den obliga­ toriska sjukförsäkringen till omkring 300 milj. kr. och för den frivilliga till 35 milj. kr. skulle på de försäkrade av sjukförsäkringskostnaderna falla 125 å 130 milj. kr. Av kostnaderna för hela reformkomplexet eller när­ mare 450 milj. kr. skulle alltså drygt 70 % falla å statsverket. Enligt socialförsäkringsutredningens förslag skall ersättning för sjukhus­ vård bestridas av sjukförsäkringen och statens utgifter för försäkringen nedskäras genom att de försäkrades avgifter höjes och ett arbetsgivarbidrag till försäkringen införes. Sistnämnda bidrag motiveras bl. a. därav

Kungl. Mctj.ts proposition nr 178. 155

att arbetsgivarnas utgifter för yrkesskadeförsäkringen minskas genom denna försäkrings samordning med sjukförsäkringen. Förslaget innebär i fråga om den obligatoriska sjukförsäkringen att av en total kostnadssumma å 697 milj. kr. skulle på de försäkrade falla 311 milj. kr., på arbetsgivarna 180 milj. kr. och på staten 206 milj. kr. Härtill skulle komma kostnaderna för den frivilliga försäkringen, vilka för statens del uppskattas till 7 milj. kr., och för läkemedelsreformen, vilken senare av utredningen förutsatts i huvudsak genomförd enligt 1946 års principbeslut. Enligt förslaget skulle sålunda statsverkets utgifter för sjukförsäkringsreformen bli 213 milj. kr., kostnaden för läkemedelsreformen häri ej inräknad. I fråga om statens bidrag till den obligatoriska sjukförsäkringen innebär socialförsäkringsutredningens förslag, att bidraget begränsas till att avse sjukvårdsförsäkringen, grundsjukpenningen jämte barntillägg samt förvalt­ ningskostnaderna. Statsbidraget till en förvärvsarbetande blir alltså obe­ roende av inkomstläget och till följd härav procentuellt sett störst för med­ lemmarna i de lägre sjukpenningklasserna. Arbetsgivarbidraget åter skall enligt förslaget uteslutande användas till nedsättning av avgiften för den tilläggssjukpenning, som utgår till de an­ ställda. Statens bidrag till sjukvårdsförsäkringen är enligt förslaget begränsat till att avse ersättning för läkarvård och vissa resekost­ nader. Något bidrag till ersättning för sjukhusvård har däremot inte före­ slagits; sjukhusavgifterna föreslås skola bestridas medelst de försäkrades avgifter till försäkringen. Frågan om fri sjukhusvård har alltså i väsentlig mån lösts utan att någon direkt utgift därför uppkommer för staten. Jag anser detta vara en godtagbar anordning under nu rådande förhållanden. I fråga om storleken av ifrågavarande statsbidrag innebär förslaget inte någon ändring i den antagna lagen. Bidraget skulle alltså utgå med 50 % av sjukkassornas nettoutgifter i förevarande hänseende. Pensionsstyrelsen har ansett utredningens beräkning av läkarvårdsutgifterna böra höjas med hänsyn till väntade höjningar av läkarvårdstaxorna. Uppenbart är att kost­ naderna för läkarvården är i ej oväsentlig mån beroende av huru läkar­ vårdstaxorna utformas. Med hänsyn till svårigheten att i nuvarande läge uppskatta ifrågavarande kostnad ävensom till den omständigheten, att ut­ redningens beräkningar inrymmer viss säkerhetsmarginal, anser jag mig böra godtaga desamma. Ej heller i övrigt föranleder förslaget i denna del, som innebär att staten med 44 milj. kr. om året bidrager till sjukvårds­ försäkringen, någon erinran från min sida. Statsbidraget till grundsjukpenningen har av social-

försäkringsutredningen föreslagits utgöra 50 % av utgifterna härför. Detta

innebär ett årligt statsbidrag å 105 milj. kr. Avgift för grundsjukpenning föreslås skola uttagas även av personer med blygsamma inkomster. Den skall vidare erläggas av sjukkassemedlems hustru, även om hon sak­

156 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

nar egen inkomst. Jag anser det därför nödvändigt att avgiften ej bestäm­ mes till för högt belopp. Ett inte för knappt tillmätt statsbidrag är därför erforderligt. Jag tillstyrker utredningens förslag på denna punkt. I vissa remissyttranden har yrkats att det av utredningen föreslagna statsbidraget till barntilläggen skulle höjas från 75 till 100 %. Med hänsyn till nödvändigheten av att begränsa kostnaderna för försäkringen anser jag det inte möjligt att nu tillmötesgå detta yrkande. Statens bidrag till barnbidragen kan, med den av mig föreslagna utform­ ningen av desamma, uppskattas till 16 milj. kr. om året, vilket i förhål­ lande till utredningsförslaget innebär en besparing med 2 milj. kr. Det s. k. medlemsbidraget, vilket närmast är att anse såsom ett bidrag till sjukkassornas förvaltningskostnader, kommer — såsom det ut­ formats av utredningen —- att draga större kostnad än som blivit följden om de år 1946 antagna bestämmelserna i detta avseende skulle tillämpas. Kostnaden enligt förslaget beräknas sålunda till 23,4 milj. kr. mot 15 milj. kr. enligt den antagna lagen. Med hänsyn till det ändrade penningvärdet och till de ytterligare arbetsuppgifter, som pålägges sjukkassorna, synes en sådan uppräkning motiverad. Utredningen har föreslagit att genom ett avgiftslindringsbidrag av statsmedel skall möjliggöras att avgiften för sjukvårdsförsäkring och grundsjukpenning begränsas till högst 2 % av den taxerade inkomsten till statlig inkomstskatt (för makar 2 % av den sammanlagda inkoms­ ten). Kostnaden härför har beräknats till 7 milj. kr. Vidare har föreslagits att för de personer, som undantagits från skyldighet att erlägga sjukvårdsavgift — folkpensionärer och personer (makar) med mindre än 1 200 kr. taxerad årsinkomst — skall utgå ett avgiftsersättningsbidrag å 10 kr. om året i syfte att förhindra att hela kostnaden för dessas sjukvårdsförsäkring slås ut på de avgiftspliktiga medlemmarna. Genom bi­ draget förhindras också att avgiften i en kassa med många avgiftsbefriade medlemmar blir alltför stor i förhållande till avgifterna i andra kassor. Detta bidrag har beräknats till 9 milj. kr. Ifrågavarande förslag föranleder ingen erinran från min sida. Utredningen har ej funnit sig böra föreslå någon ändring i fråga om det statsbidrag å 20%, som enligt den antagna lagen om all­ män sjukförsäkring skulle utgå till den frivilliga sjukpenning­ försäkringen. De skäl, som i vissa remissyttranden anförts för bort­ tagande av statsbidraget, finner jag ej vara av sådan art, att någon ändring av den antagna lagen synes påkallad. I enlighet med vad nu anförts skulle statens årliga bidrag till den obliga­ toriska sjukförsäkringen utgöra (44,0 + 105,0 + 16,0 + 23,4 + 7,0 + 9,0 =) 204,4 milj. kr. Härtill skulle komma kostnaden för statsbidrag till den fri­ villiga sjukpenningförsäkringen. Denna kostnad anser jag ej behöva be­ räknas till mera än 5 ä 6 milj. kr. per år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 157

Vid den gjorda beräkningen har jag bortsett från de kostnader för sjuk­ försäkringen, som uppkommer genom en läkemedelsreform enligt de rikt­ linjer vilka jag i det föregående skisserat. Kostnaderna för densamma torde kunna beräknas till omkring 34 milj. kr. om året. Med hänsyn till det statsfinansiella läget torde staten endast i begränsad omfattning kunna lämna täckning för dessa kostnader. För återstoden skulle alltså sjukkassorna ha att svara. Detta skulle emellertid leda till en ganska väsentlig höjning av för­ säkringsavgifterna för sjukvårdsförsäkring. I syfte att motverka en sådan höjning förordar jag därför — på sätt i det följande närmare angives — att ett visst arbetsgivarbidrag får utgå till sjukvårdsförsäkringen. Den av­ giftshöjning, som likväl torde bli erforderlig, medför att avgiftslindringsbidraget bör uppräknas från 7 till 9 milj. kr. Utöver nämnda kostnadsök­ ning torde få beräknas ett direkt bidrag till läkemedelsrabatteringen om 6 milj. kr. De totala statsbidragskostnaderna skulle i enlighet härmed bli (204 + 6 4- 2 + 6 =) 218 milj. kr. En jämförelse med de statsutgifter, som skulle upp­ stå enligt den antagna lagen, eller — inklusive utgifter för fri sjukhusvård och en till en kostnad av 48 milj. kr. beräknad läkemedelsreform ■—- om­ kring 320 milj. kr. per år, ger sålunda vid handen, att ett genomförande av sjukförsäkringsreformen i enlighet med vad jag förordat skulle minska statens årliga utgifter för reformen med omkring 100 milj. kr. Det synes vara berättigat att antaga, att statens bidrag till sjukförsäk­ ringen i de erkända sjukkassorna skulle för budgetåret 1955/56 ha uppgått till över 60 milj. kr. Kostnadsökningen för staten vid jämförelse med för­ säkringen i de erkända sjukkassorna skulle sålunda för ett helt budgetår bli 158 milj. kr. eller, något avrundat uppåt, 160 milj. kr. Härvid har ej med­ räknats kostnaderna för hjälpen vid havandeskap och barnsbörd. I fråga om de ekonomiska konsekvenserna för det allmännas del må

emellertid erinras om att skatteunderlaget röner påverkan därav att sjuk­

försäkringsförmånerna i motsats till utgående sjuklöner förutsättes vara

skattefria, att arbetsgivarnas bidrag till försäkringen i regel torde bli av­ dragsgillt vid beskattningen och att de försäkrades avgifter till försäkringen

torde böra medföra större försäkringsavdrag vid inkomstbeskattningen än f. n. Vidare har ifrågasatts att de allmänna sjukkassorna skulle erhålla tjänstebrevsrätt. Statens ansvar för sjukförsäkringsavgifternas erläggande bör också beaktas. Att något så när exakt fastställa verkningarna av ifråga­ varande faktorer är dock näppeligen möjligt. Den kostnadsökning för statsverket, som blir en följd av reformens ge­ nomförande, lär inte kunna täckas utan att inkomsterna av skattemedlen ökas. Frågan om vilka åtgärder, som i detta syfte kan bli erforderliga, torde få anmälas för Kungl. Maj :t av chefen för finansdepartementet och föreläggas nästa års riksdag.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

Enligt socialförsäkringsutredningens förslag skall arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen utgöra eu procent av de lönebelopp, som ligger till grund för beräkning av avgifterna till yrkesskadeförsäkringen. Detta innebär i nuvarande läge, att arbetsgivarna skulle årligen få till sjuk­ försäkringen utgiva omkring 180 milj. kr. eller, därest de stats- och kom­ munalanställda tjänstemännen undantages från tilläggsförsäkringen, 150 milj. kr. Skulle yrkesskadeförsäkringen reformeras i enlighet med vad här föreslagits men utan att någon samordning komme till stånd, bleve arbets­ givarnas avgifter till yrkesskadeförsäkringen omkring 65 milj. kr. större än vid en samordning sådan som den föreslagna. Svenska arbetsgivareföreningen har i sitt remissyttrande ansett sam­

ordningen ej motivera ett större arbetsgivarbidrag än högst 0,8 %. Bi­

draget borde dessutom enligt fleras mening varieras med hänsyn till nu utgående olyclcsfallsförsäkringsavgifter olika företagsgrupper emellan. Eu sådan variation mellan olika företag inom en företagsgrupp har vidare an­ setts önskvärd ur arbetarskyddssynpunkt. Såsom jag i det föregående framhållit, bör arbetarskyddssynpunkten inte överdrivas i detta sammanhang. I övrigt torde böra hållas i minnet att, ehuru arbetsgivarbidraget delvis motiveras med arbetsgivarnas besparingar i fråga om yrkesskadeförsäkringsavgifterna, bidraget dock är ett bidrag till sjukförsäkringen. Det är ingalunda givet, att sjukkassornas utgifter för de anställda vid olika företag står i relation till olycksfallsfrekvensen vid dessa företag. Sjukligheten i övrigt kan vara avsevärt större vid ett företag med liten olycksfallsfrekvens än vid ett med stor sådan frekvens. En differentie­ ring av arbetsgivarbidraget skulle medföra betydande administrativt merarbete. Jag förordar därför, att bidraget utgår med en för alla arbetsgivare lika procentsats. Vad angår storleken av detta bidrag får jag erinra om att jag tidigare givit uttryck åt den uppfattningen, att sjukvårdsavgiften synes bli alltför hög, därest sjukkassorna skulle ha att bestrida huvudparten av kostnaderna för läkemedelsreformen. Med hänsyn till att staten ej synes kunna påtaga sig ytterligare utgifter för sjukvårdsförsäkringen, kan en sänkning av av­ giften åstadkommas endast genom att arbetsgivarna får bidraga jämväl till denna försäkring. Detta synes också i och för sig rimligt. Den för bidraget till den obligatoriska tilläggssjukpenningen beräknade procentsatsen av en procent synes mig väl avvägd. Det ytterligare arbets­ givarbidrag, som blir erforderligt för sänkning av sjukvårdsavgiften, torde kunna begränsas till en tiondels procent. Om så sker, torde den genom­ snittliga avgiften till sjukvårdsförsäkringen (efter införandet av bidrag till läkemedelsreformen) och grundsjukpenningen kunna beräknas till genom­ snittligt 48 kr. om året, d. v. s. något mindre än 1 kr. i veckan. Jag förordar i enlighet härmed, att arbetsgivarbidraget sammanlagt fast­ ställes till 1,1 % av den lönesumma som ligger till grund för beräkning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 159

avgifterna till yrkesskadeförsäkringen. Någon anledning att ålägga de ar­ betsgivare, som befrias från skyldighet att utge bidrag till den obligatoriska tilläggsförsäkringen, bidragsskyldighet enbart beträffande sjukvårdsförsäk­ ringen synes mig ej föreligga, i all synnerhet som staten föreslagits skola lämna ett särskilt bidrag till läkemedelsrabatteringen. Därest de stats- och kommunalanställda tjänstemännen undantages från försäkringen för tillläggssjukpenning, torde arbetsgivarbidraget till sjukförsäkringen kunna uppskattas till 165 milj. kr. Sker ej sådant undantag, torde bidraget stiga till 198 milj. kr. Kostnaderna för yrkesskadeförsäkringen — i den mån den ej övertages av sjukförsäkringen — synes stiga något, måhända med omkring 10 milj. kr., genom höjning av sjukpenningarnas och livräntornas maximibelopp, genom utsträckning av tillhörigheten till försäkringen till arbetsgivarens familjemedlemmar och genom den omständigheten att flera yrkessjuk­ domar blir omfattade av försäkringen. Bortser man från statsarbetarna kan det antagas, att arbetsgivarnas utgifter för yrkesskadeförsäkringen efter re­ formernas genomförande kommer att uppgå till 80 å 90 milj. kr. om året. Tillsammans med ett arbetsgivarbidrag å 165 milj. kr. kommer ■— bortsett från staten — arbetsgivarna att få utge 245 å 255 milj. kr. årligen för sjukoch yrkesskadeförsäkring mot f. n. omkring 140 milj. kr. för yrkesskade­ försäkringen. För de enskilda arbetsgivarna betyder sålunda reformens genomförande en årlig kostnadsökning på 105 ä 115 milj. kr. I

I fråga om de försäkrades avgifter till försäkringen innebär förslaget, att avgift till sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av alla medlemmar med en till statlig inkomstskatt taxerad inkomst av minst 1 200 kr.; dock skall folkpensionärer vara befriade från avgiftsskyldighet. Avgift för grundsjukpenning jämte barntillägg skall erläggas av dem som är försäkrade för grundsjukpenning och vars taxerade inkomst ej understiger 1 200 kr. Avgift för obligatorisk tilläggssjukpenning skall erläg­ gas av alla, som är försäkrade för sådan sjukpenning. Gentemot de försäk­ rade skall de tre nämnda slagen av avgift framstå såsom en enda sjuk­ försäkringsavgift. Mot förslaget i denna del har statskontoret invänt, att tillräckliga skäl saknades att befria personer, som ej har 1 200 kr. i taxerad inkomst, från skyldigheten att betala avgift. Vidare har i några remissyttranden uttalats, att folkpensionärernas sjukpenningavgift med hänsyn till den för dem gällande kortare sjukhjälpstiden borde nedsättas. I anledning av vad statskontoret anfört må påpekas, att det bl. a. av uppbördsmässiga skäl, ej torde vara lämpligt att uttaga enbart sjukförsäk­ ringsavgifter av dem som ej taxerats till sådant belopp att skattskyldighet föreligger. Vad angår frågan om folkpensionärernas avgift för grundsjuk­ penning må erinras om alt sådan avgift endast påföres folkpensionär, som

160 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

har en egen arbetsinkomst av minst 1 200 kr. om året. Av administrativa skäl bör man ej differentiera förevarande i sig ganska låga avgift. Därest avgiften skulle fastställas i förhållande till försäkringsrisken, torde den för övrigt, trots den kortare sjukhjälpstiden, snarast få bestämmas högre för folkpensionärerna än för övriga försäkrade med hänsyn till de förras större sjuklighet. Man bör ej heller bortse ifrån att folkpensionärerna be­ friats från den ungefärligen lika stora avgiften till sjukvårdsförsäkringen. Jag har av nu anförda skäl ej funnit anledning förorda någon ändring av utredningsförslaget så vitt angår avgiftsplikten. I fråga om avgifternas storlek må framhållas att avgifterna — liksom i de erkända sjukkassorna och enligt den antagna lagen — torde komma att variera något de olika sjukkassorna emellan. De genomsnittliga avgifterna i den obligatoriska försäkringen kan dock antagas bli ungefärligen följande. Enbart sjukvårdsförsäkring kan beräknas för vederbörande kosta 23 kr. om året. Avgiften för sjukvård jämte grundsjukpenningen om 3 kr. synes komma att hålla sig omkring 48 kr. Det kan förtjäna att nämnas, att f. n. en motsvarande sjukförsäkring i erkänd sjukkassa betingar en avgift av cirka 64 kr. Med en sammanlagd sjukpenning av 5 kr. skulle den genom­ snittliga årsavgiften bli 62 kr. mot f. n. i de erkända sjukkassorna 91 kr. Den genomsnittliga årsavgiften för en sjukpenning av 14 kr. de första 90 dagarna och 9 kr. för tiden därefter kan beräknas till 114 kr. För den högsta sjukpenning, som kan erhållas i erkänd sjukkassa, eller 14 kr., får nu erläggas en årsavgift av i genomsnitt 212 kr. Årsavgiften i den högsta föreslagna sjukpenningklassen — där sjukpenningen är 20 kr. för de första 90 dagarna och 12 kr. för tiden därefter — kan beräknas hålla sig omkring 150 kr.

I fråga om uppbörden av avgifterna till sjukförsäkringen ansluter sig utredningsförslaget till den antagna lagen. Detta innebär att avgifterna till den obligatoriska försäkringen uttages tillsammans med de allmänna skatterna, under det att avgifterna till den frivilliga försäk­ ringen uppbäres direkt av sjukkassorna. Denna anordning har allmänt godtagits i remissyttrandena och föranleder ej erinran från min sida, lik­ som ej heller förslaget att arbetsgivarbidraget skall uppbäras tillsammans med yrkesskadeförsäkringsavgifterna. Verkställda beräkningar rörande de årliga totalkostnaderna för den av mig förordade obligatoriska sjukförsäk­ ringen inklusive läkemedelsreform ger vid handen att dessa kostnader kan beräknas till omkring 738 milj. kr., under förut­ sättning att sjukpenningförsäkringen får omfatta även de stats- och kom­ munalanställda tjänstemännen. Av nämnda belopp får de försäkrade genom sina avgifter erlägga omkring 328 milj. kr. eller 44%. Arbetsgivarbidraget

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 161

uPPgår till 198 milj. kr. eller 27 % av totalkostnaderna och statens bidrag

till 212 milj. kr. eller 29 % av dessa kostnader.

På grund av försäkringsbeståndets förändringar torde kunna räknas med en viss successiv stegring av försäkringskostnaderna, vilken stegring under de första tio åren har beräknats utgöra ungefär 1 % om året.

För budgetåret 1954/55 torde statens utgifter för sjukförsäkringsändamål, bortsett det bidrag staten kan ha att utge i sin egenskap av arbets­ givare, kunna uppskattas till omkring 160 milj. kr. Staten synes ej kunna undgå att förskottera försäkringsavgifterna för det löpande året. Dessa inflyter emellertid till statskassan i form av preliminärskatt ungefärligen samtidigt med att behov av förskott uppkommer. Denna förskottering torde därför endast i relativt ringa mån komma att belasta statsverket. Vad åter angår arbetsgivarbidraget torde kunna antagas att allenast 55 å 60 milj. kr. av det belopp å 80 å 85 milj. kr., som belöper å första halvåret 1955, kom­ mer att inflyta under halvåret i fråga. En förskottering av arbetsgivarbidrag kan alltså bli nödvändig intill ett belopp av 25 milj. kr. Det bidrag staten i sin egenskap av arbetsgivare har att erlägga till för­ säkringen blir uppenbarligen beroende av i vad mån tjänstemännen undan­ tages från den obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning. Med ut­ gångspunkt från storleken av de löner, som kan antagas för första halvåret 1955 utgå allenast till statens kollektivavtalsanställda arbetare eller om­ kring 275 milj. kr., skulle statens bidrag såsom arbetsgivare under budget­ året 1954/55 kunna beräknas till omkring 3 milj. kr. Man torde kunna räkna med att nämnda belopp kommer att motsvaras av inbesparade ut­ gifter för sjukvård och sjuklöner.

I enlighet med de riktlinjer i fråga om sjukförsäkringen, som angivits i det föregående, har inom socialdepartementet upprättats ett förslag till lag angående ändring i lagen om allmän sjukförsäkring. Jag övergår nu till detaljbehandling av detta förslag i anslutning till de särskilda paragraferna i förslaget.

Specialmotivering.

Inledande bestämmelser.

(4 §.)

Socialförsäkringsut redningen.

I fråga om dessa bestämmelser har utredningen, på sätt framgår av s. 132 och 302—303 i dess betänkande, föreslagit vissa jämkningar i 4 §, vilka betingats därav, att försäkringen föreslås skola ersätta även utgifter för sjukhusvård.

11— Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 178.

162 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Utredningen framhåller, att den sjuke måste vistas å sjukvårdsanstalt samt där erhålla vård för att sjukhusvård skall anses föreligga enligt lagen. Enbart den omständigheten, att försäkrad betraktades såsom intagen å sådan anstalt, skulle alltså ej medföra att han ansåges åtnjuta sjukhusvård. Sålunda kunde den, för vilken anordnats familjevård i enskilt hem jäm­ likt bestämmelserna i 88—92 §§ sinnessjukstadgan, inte anses åtnjuta sjukhusvård. Sjukhusvårdens inlemmande i försäkringen har föranlett vissa ändringar av definitionerna å läkarvård, sjukvårdsanstalt och allmänt sjukhus. Såsom sjukvårdsanstalt skall enligt förslaget anses, förutom allmänt sjukhus, annan sjukvårdsinrättning, som upptagits i en av Konungen fast­ ställd förteckning. Förteckningen förutsättes av utredningen omfatta endast inrättningar som i fråga om vårdens och utrustningens beskaffenhet är sådana, att de kan jämställas med allmänt sjukhus eller avdelning å sådant sjukhus av motsvarande slag. Ett ytterligare villkor anser utredningen böra vara, att inrättningen tillämpar dagavgift och sålunda inte specificerar förekommande vård- och behandlingskostnader.

Remissyttrandena. Svenska socialvårdsförbundet påtalar, att en följd av förslaget vore att

vård å ålderdomshem bleve ersatt, endast om vården ägt rum å inrättning, som upptagits i den avsedda av Kungl. Maj :t fastställda förteckningen. Följden härav skulle bli att om en person, efter det han åtnjutit sjukhus­ vård, överflyttades till ett vanligt ålderdomshem för fortsatt vård, ersätt­ ning ej skulle utgå för sistnämnda vård. Förbundet fortsätter: Då en särskild kommitté — 1952 års åldringsvårdsutredning — erhållit i uppdrag att utreda hela frågan om åldringsvården och därvid även frågan om ålderdomshemmens uppgifter inom nämnda vård, är det f. n. icke lämpligt att därom göra några bestämda uttalanden. Emellertid torde man böra utgå ifrån att ett nära samarbete måste etableras mellan sjukvårdsanstalter och ålderdomshem. Å ålderdomshem intagna åldringar böra bl. a. kunna överföras till sjukvårdsanstalters geriatriska avdelningar för mera kortvarig behandling för att sedermera kunna återvända till ålderdoms­ hemmet. Enligt förbundets uppfattning bör sjukförsäkringen vara så kon­ struerad att ett sådant samarbete uppmuntras. Det kan väl ifrågasättas, om icke sådan å ett ålderdomshem meddelad sjukvård, som enligt läkares intyg kan anses likvärdig med sjukhusvård å exempelvis ett B-sjukhus, borde av försäkringen ersättas. I anledning av utredningens uttalande, att ett villkor för att en sjuk­ vårdsinrättning skulle upptagas i den föreslagna förteckningen borde vara,

att sjukhuset tillämpade dagavgift, uttalar pensionsstyrelsen, att styrelsen

inte anser troligt, att ett dylikt villkor skulle kunna upprätthållas i praktiken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 163 Departementschefen.

De av utredningen förordade ändringarna i 4 § synes med vissa redak­ tionella jämkningar böra genomföras. I 79 § 2 mom. andra stycket sinnessjukstadgan föreskrives, att vårdavgift skall beräknas för försöksutskrivningstid, därest återintagning sker inom sju dagar. Det synes skäligt och ur praktisk synpunkt lämpligt, att jämväl vid tillämpningen av ifrågavarande lag anse avbrott i sjukhusvården ej föranledas av en sådan kortvarig försöksutskrivning. Rörande den förteckning över sjukvårdsanstalter, som skall fastställas, vill jag framhålla, att därest avdelning, som inom ålderdomshem finnes in­ rättad för sjukvård, är att jämställa med ett B-sjukhus, avdelningen bör kunna upptagas i förteckningen. Huruvida något villkor bör uppställas om tillämpning av dagavgift för en inrättnings upptagande i förteckningen synes få bedömas från fall till fall. Hinder bör ej föreligga för upptagandet av konvalescenthem i förteckningen.

Allmänna bestämmelser.

(5—12 §§.)

Socialförsåkringsutredningen.

De ändringar, som utredningen föreslagit beträffande 5—8 §§ i nu­ varande lag, har betingats av att även de gifta hemmakvinnorna föreslås bli försäkringspliktiga. Sedan i anledning härav begreppet familjemedlem blivit obehövligt, har utredningen funnit lämpligt ersätta bestämmelsen i nuvarande lags 34 § enligt denna paragraf äger familjemedlem till sådan medlem i sjuk­ kassa, som ej är svensk medborgare, rätt till sjukhjälp, allenast såframt familjemedlemmen vistas här i riket — med en föreskrift i 6 §, att barn skall vara bosatt i riket för att åtnjuta försäkringsskydd. Utredningen framhåller, att samordningen mellan sjuk- och yrkesskade­ försäkringarna aktualiserade frågan om försäkringsplikten inom sjukför­ säkringen för här i riket bosatta utländska medborgare. Dessa omfattades för närvarande av yrkesskadeförsäkringen men fölle under SFL, endast om de vore här mantalsskrivna. Utredningen hade övervägt, huru­ vida den obligatoriska sjukförsäkringen borde utsträckas att omfatta alla utlänningar som vore anställda här i landet. Utredningen hade dock stan­ nat för att ej framlägga förslag till någon ändring i förevarande avseende. I stället förordade utredningen vissa särbestämmelser inom yrkesskade­ försäkringen för dem som vore arbetsanställda här utan att vara sjukförsäkrade.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

I den föreslagna 7 §, som motsvarar 9 § i nuvarande lag, har — förutom höjningen av det inkomstbelopp, som medför tillhörighet till sjukpenning­ försäkringen, från 600 till 1 200 kr. —- upptagits vissa ändrade regler beträffande de hemarbetande hustrurnas tillhörighet till sjukpenningförsäkringen. Dessa regler innebär dels att sådan hustru skall vara sjukpenningförsäkrad t. o. m. den månad, varunder hon fyller 67 år, dels att hon, om mannen avlider, likväl skall vara sjuk­ penningförsäkrad intill utgången av tredje kalendermånaden efter man­ nens död, såvida ej hennes försäkring dessförinnan skall upphöra av annan anledning. Under den föreslagna 8 §, som motsvarar 10 § i nuvarande lag, har intagits en definition av begreppet årsinkomst av tjänst. Utred­ ningens förslag i detta hänseende sammanhänger med konstruktionen av den obligatoriska tilläggsförsäkringen. Den föreslagna 11 § — motsvarande 13 § i nuvarande lag — avser sjuk­ kassas beslut angående tillhörigheten till sjuk­ penningförsäkringen och placering i sjukpenning­ klass. Enligt utredningens förslag skall sjukpenningförsäkringen grun­ das på uppgifter, som lämnas av de försäkrade själva och som i görlig mån kontrolleras av kassorna med hjälp av taxeringslängd och andra tillgäng­ liga upplysningar. Utredningen framhåller, att de förhållanden, som påverkade en medlems sjukpenningförsäkring, förändrades tid efter annan. Försäkringen borde då snarast möjligt anpassas härefter. Vad inkomsterna beträffade bleve det inte endast fråga om inkomstens storlek utan också om dess art. Sålunda skulle en försäkrad, som tidigare varit anställd och som började som egen företagare, ej längre vara obligatoriskt tilläggsförsäkrad även om årsin­ komsten av förvärvsarbete vore oförändrad. En självständig företagare, som började en anställning, skulle i samband därmed obligatoriskt tilläggsförsäkras i förhållande till inkomsten i anställningen. Eftersom sjukpenningförsäkringen —- fortsätter utredningen — grunda­ des på en beräknad årsinkomst, skulle hänsyn ej tagas till tillfälliga in­ komständringar. En hög inkomst, som kunde beräknas utgå endast några månader, skulle sålunda ej föranleda någon ändring av sjukpenningför­ säkringen. Däremot kunde en sådan inkomst, om den kunde antagas åter­ komma tid efter annan, påverka den medelinkomst för året, som låge till grund för sjukpenningförsäkringen. Ej heller kortare arbetslöshets­ perioder borde föranleda någon ändring av sjukpenningförsäkringen, därest de inte kunde beräknas bli mera regelbundet återkommande. Oförvållad arbetslöshet borde i regel ej föranleda ändring av sjukpenningförsäkringen, därest den ej kunde anses innebära, att vederbörande ej inom överskådlig tid kunde komma upp till den inkomst han hade innan han bleve arbetslös.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 165

For att anpassa sjukpenningförsäkringen efter mera varaktigt ändrade inkomstförhållanden måste sjukkassorna utöva en kontinuerlig kontroll. Denna kontroll borde ske med ledning av senaste uppgifter angående med­ lemmarnas taxeringar. Utredningen förutsatte, att sjukkassa varje år finge tillgång till taxeringslängden. För att åstadkomma en snabb anpassning borde det emellertid i första hand åligga varje medlem att snarast möjligt anmäla inkomständringar, som vore av betydelse för sjukpenningförsäk­ ringen. Utredningen erinrar om att enligt förordning den 30 april 1943 (nr 218) skyldighet föreligger för arbetsgivare att till utmätningsmannen i anställ­ ningsorten anmäla varje anställning, som vore avsedd att vara mer än fyra veckor. Utredningen föreslår, att anmälningsskyldigheten utsträcktes till att avse jämväl upphörande av sådan anställning, som tidigare anmälts, samt att ett exemplar av varje anmälan skulle tillställas den sjukkassa, inom vars område vederbörande arbetstagare vore mantalsskriven. Enligt utredningens förslag skall sjukkassa skriftligen lämna under­ rättelse till medlemmen om kassans beslut rörande hans sjukpenningför­ säkring. Sådana ändringar av medlems tillhörighet till sjukpenningförsäkringen eller placering i sjukpenningklass, som berodde på ändrade inkomst­ förhållanden, anses av utredningen böra ske vid månadsskiftet närmast efter det kassan fattat beslut angående ändringen, därest det ej framginge av beslutet, att ändringen skulle ske vid senare månadsskifte. Retroaktiv ändring finge ej förekomma. Även andra ändringar av tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen än sådana som berodde på inkomständringar borde ske vid månadsskifte. Vid försäkrads sjukdom skall enligt förslaget sjukpenning utgå efter den sjukpenningklass medlemmen tillhörde vid sjukdomsfallets inträffande. Denna regel skulle emellertid inte gälla, då tillhörigheten till försäkringen automatiskt ändrades på grund av bestämmelser i lagen, och någon prövning från kassans sida alltså inte behövdes. Utredningen föreslår dock ett undantag från denna regel, i det att hemarbetande kvinna skulle, även om hennes civilstånd ändrades, äga kvarstå i sjukpenningförsäkringen så länge sådana omständigheter på grund av sjukdomsfallet förelåge, som eljest medförde rätt till sjukpenning. Beträffande utredningens förslag rörande de allmänna bestämmelserna hänvisas i övrigt till betänkandet s. 119—124, 141—142, 147, 171__176 och 303—305.

Remissyttrandena.

Beträffande utlänningars ställning inom sjukförsäk­

ringen framhåller arbetsmarknadsstyrelsen, att med hänsyn till den

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

betydelse, som den utländska arbetskraften numera hade för den svenska arbetsmarknaden, det varit önskvärt, att den obligatoriska sjukförsäk­ ringen utsträckts till att omfatta alla utlänningar som vore anställda i

riket. Socialstyrelsen påpekar, att man numera i konventioner vanligen

brukade bestämma, att utländska medborgare skulle behandlas som lan­ dets egna efter sex månaders vistelse på dess territorium i fråga om en sådan socialförsäkring som sjukförsäkringen. Då bosättning under så lång tid i regel betydde, att vistelsen komme att bli varaktig, föresloge styrelsen,

att SFL ändrades i enlighet härmed. Riksförbundet landsbygdens folk fram­

håller, att den utländska arbetskraften för närvarande hade stor betydelse inom jordbruk och skogsbruk och att det i många fall vore fråga om till­ fällig arbetskraft, som inte vore mantalsskriven i riket. Det borde ytter­ ligare prövas, om inte möjligheter funnes att låta alla inom riket anställda, oavsett nationalitet och mantalsskrivningsort, omfattas av sjukförsäk­ ringen.

Pensionsstyrelsen påtalar, att det i 5 § a) förslaget intagna undan­

taget från försäkringsplikt vid långvarig sjukhusvård med­ förde, att en person, som av annan anledning än sjukdom, t. ex. för sinnesslöhet, under två år vårdats på sjukvårdsanstalt, uteslötes ur försäkringen. Skälet för undantagsbestämmelsen —- att vederbörande ej skulle ha någon nytta av försäkringen — förelåge ej i dylikt fall.

Folkpartiets kvinnoförbund ifrågasätter, huruvida ej den tid, under

vilken en hemarbetande hustru efter makens frånfälle ägde kvarstå i sjukpenningförsäkringen, kunde utsträckas till sex månader eller om ej kassorna kunde medges rätt att individuellt pröva behovet av för­ längd försäkringstillhörighet.

Enligt försäkringsrådets uppfattning leder inkomstbedömningen

till ett obilligt resultat om man i sådana fall, där enligt arbetsavtal avdrag gjordes å arbetstagarens lön, räknade endast med nettoavlöningen. En per­ son, som ordnade sin pensionering själv, komme då i högre sjukpenning­ klass än en person med samma bruttolön, vars pensionsavgifter avdroges å lönen. För att inte göra tillämpningen av lagen alltför invecklad anser försäkringsrådet dock möjligt, att man finge finna sig i nämnda resultat. I några yttranden har framställts kritik mot det av utredningen före­ slagna systemet för inplacering av de försäkrade i sjuk­ penningklass.

Socialstyrelsen anför:

Att bygga sjukpenningklasstillhörigheten på anmälningar är enligt social­ styrelsens mening alltför vanskligt. Man kan på goda grunder antaga, att de försäkrade i stor utsträckning komma att försumma att lämna upp­ gifter om löneändringar. Vad arbetsgivaranmälningarna beträffar äro en­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 167

ligt uppgift erfarenheterna i Stockholm av den nuvarande anmälnings­ skyldighetens fullgörande icke särdeles gynnsamma. Det torde sålunda kunna förutsättas, att sjukkassorna i ett betydande antal fall skulle komma att vara hänvisade till uppgifter i taxeringslängderna för att vid föränd­ ringar av medlemmarnas inkomstläge bestämma deras nya sjukpenning­ klass. En dylik eftersläpning i förening med regeln att klassändring icke skall kunna ske till den försäkrades förmån måste betraktas som otillfreds­ ställande. Omfattas vederbörande nu av olycksfallsförsäkringen, innebär detta resultat dessutom en avgjord försämring jämfört med vad som gäller enligt denna. Med anmälningsföreskrifterna vill utredningen uppenbarligen ernå så aktuella uppgifter som möjligt om inkomständringar för de tilläggsförsäkrade. Det nyss anförda visar enligt socialstyrelsens mening, att man måste taga under allvarligt övervägande att i annan ordning söka fullfölja detta syfte. En tänkbar utväg, som kan förtjäna att undersökas närmare, ar att grunda sjukpenningklasstillhörigheten på inkomstuppgift från arbets­ givaren, vilken uppgift skall avlämnas först när sjukdomsfallet inträffar. Härigenom skulle försäkringen uppnå en hög grad av effektivitet. En sådan anordning är tilltalande även från den synpunkten att register, med krav på ständig å jourföring, över ett par miljoner försäkrade skulle bli obe­ hövliga liksom bland annat meddelanden om förändring av sjukpenning­ klass. Socialstyrelsen anför vidare, att därest sjukpenningklasstillhörigheten bestämdes först vid inträffat försäkringsfall, det föreslagna systemet för fastställande av medlemmarnas avgifter måste justeras. Man torde dock kunna uppnå i stort sett samma resultat genom att sätta avgiften i viss relation till den taxerade inkomsten.

Försäkringsinspektionen framhåller, att det föreslagna systemet kunde

medföra ett underförsäkringsproblem i den meningen att kompensations­ graden bleve lägre än vad den vore avsedd att vara. Inspektionen yttrar härom: Såsom förslaget är upplagt kommer nämligen inplaceringen i sjukklass till väsentlig del att bero på initiativ från sjukkassemedlemmarna själva, även om det förutsättes, att sjukkassorna genom egna undersökningar skall söka följa förändringar i medlemmarnas inkomstförhållanden. Vid allmänna eller individuella löneförhöjningar får man räkna med att det ofta blir en icke obetydlig eftersläpning i fråga om medlemmarnas in­ placering i sjukklass. Skulle sådan eftersläpning medföra betydande under­ kompensation, är detta ägnat att väcka betänkligheter; inte minst gäller detta i fråga om behandlingen av yrkesskadefallen under samordningstiden, eftersom standarden i t råga om dessa fall härigenom kan nedsättas i ännu högre grad än som är avsett. I den mån som underförsäkring före­ kommer minskas uppenbarligen den fara för överförsäkring som nyss be­ rörts. Emellertid kan eftersläpning i fråga om omplacering i sjukklass även tänkas förekomma vid inkomstsänkningar. Det är självklart ur alla synpunkter angeläget, alt man i görligaste mån söker låta sjukklassplaceringen återspegla aktuella förhållanden — dock utan att tillfälliga varia­ tioner får bli utslagsgivande. Försäkringsinspektionen ifrågasätter, huruvida ej arbetet med inplace­

168 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ring i sjukpenningklasser komme att för kassor och andra vålla mer arbete per medlem än vid nuvarande sjukförsäkring med dess begränsade avgifts- och sjukpenningdifferentiering utan att man dock lyckades und­ vika eftersläpningen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län finner det i hög grad angeläget, att

en förenkling av förfarandet komme till stånd. Inplacering i sjukpenning­ klass borde i huvudsak kunna ske efter taxeringen.

Enligt den mening, som uttalas av Folksam, komme det föreslagna syste­

met att medföra ett betydande arbete för sjukkassorna, därest medlem­ marna i full utsträckning fullgjorde sin anmälningsplikt. I den mån de underläte detta, komme fallen av missnöje att bli talrika. Innan man beslutade sig för ett system med dessa allvarliga konsekvenser, borde en grundlig utredning av andra möjligheter föreligga.

Kooperativa förbundet framhåller, att om de arbetsuppgifter, som den

föreslagna ordningen medförde för sjukkassorna, skulle till punkt och pricka uppfyllas, tjänstemannabesättningen på kassorna måste komma att behöva bli ej blott numerärt talrik utan också i många hänseenden special­ utbildad. Den föreslagna ordningen för inplacering i sjukpenningklass kritiseras

också av Socialförsäkringsbolagens förening. Landsorganisationen uttalar, att det föreslagna systemet, trots tillämp­

ningen av vissa schematiska grunder för inkomstbedömningen, onekligen tedde sig ganska komplicerat och kunde förutses komma att medföra svårigheter och friktioner i tillämpningen. Det vore dock omöjligt att förutbedöma systemets funktionsduglighet i stort sett. Att nu utreda eventuella alternativ skulle innebära hela reformens förhalande och borde inte ifrågakomma.

Försåkringsrådet framhåller, att vederbörande tillsynsmyndighet eller

överinstans borde äga rätt att ändra beslut om placering i sjukpenning­ klass oberoende av de föreslagna bestämmelserna i 11 § andra och tredje styckena. En försäkrad borde vidare erhålla meddelande angående ändring av hans sjukpenningförsäkring även i de fall, då försäkringen automatiskt ändrades utan formligt beslut av kassan. Beträffande den föreslagna utvidgade anmälningsskyldigheten

för arbetsgivare angående anställning förklarar Svenska arbetsgivareför­ eningen, att den ej ville motsätta sig densamma. Anmälan borde dock till­ ställas utmätningsmannen för vidarebefordran till sjukkassan. Länsstyrel­ sen i Västernorrlands län anser anmälningsskyldigheten kunna begränsas

till arbetsanställnings upphörande på grund av pensionering.

Departementschefen.

De i detta sammanhang föreslagna lagändringarna har i huvudsak för­ anletts av att försäkringsplikt införts för de hemarbetande gifta kvinnorna

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 169

samt av att sjukpenningförsäkringen erhållit ändrad konstruktion. Vad utredningen i dessa hänseenden föreslagit kan jag i stort sett godtaga. Med anledning av att det framkommit yrkanden om vidgade möjlig­ heter för utlänningar att vinna inträde i försäkringen, vill jag fram­ hålla, att f. n. stor aktivitet råder kring frågan att få till stånd inter­ nationella socialförsäkringskonventioner. Lagen ger möjlighet för Konungen att träffa överenskommelse med främmande makt om tillämpning av lagen å andra dess medborgare, som vistas här i riket, än dem å vilka lagen eljest är tillämplig. Det torde kunna antagas att sådana överenskommelser i första hand kommer att träffas med våra nordiska grannländer. I den mån så sker synes de i yttrandena framställda önskemålen till väsentlig del bli tillgodosedda. Jag vill också framhålla att kravet på mantalsskrivning i fråga om utlänningarna, vars vistelse inom vårt land många gånger är av helt tillfällig art, är av särskild betydelse med hänsyn till formen för uppbörd av de obligatoriska sjukförsäkringsavgifterna. Jag anser mig därför tills vidare böra ställa mig avvaktande i detta hänseende. Beträf­ fande de icke mantalsskrivna utlänningarnas rätt till ersättning vid yrkes­ skada hänvisar jag till den allmänna motiveringen. Vad pensionsstyrelsen anfört rörande försäkringspliktens upphörande vid anstaltsvård synes mig inte ge anledning att frångå vad den gällande lagen i detta hänseende innehåller. Med anledning av vad försäkringsrådet anfört rörande beräkning av årsinkomst i sådana fall, då pensionsavdrag göres å lön, vill jag som min mening uttala, att praktiska skäl synes tala för att man i före­ varande sammanhang endast tager hänsyn till den lön, som vederbörande efter pensionsavdraget äger uppbära. Därest sjukkassa, såsom ifrågasatts i några remissyttranden, skulle verkställa inplacering i sjukpenningklass först vid ett försäkringsfalls inträffande, skulle måhända större möjlighet föreligga att uppnå bättre överensstämmelse med de aktuella förhållandena. Man kan emellertid inte bortse från risken, att en försäkrad, när utfåendet av en förmån är aktuell för honom och han icke genom att få högre förmån ådrager sig någon motsvarande större förpliktelse, söker förskaffa sig en högre sjukpenning än som rätteligen bör utgå och även lyckas därmed. Att systemet härigenom skulle medföra vådor för försäkringens ekonomi och kunna gynna vissa försäkrade på andras bekostnad synes uppenbart. Med all sannolikhet skulle ett system av ifrågavarande slag också medföra större arbete för sjukkassorna än som följer med det av utredningen före­ slagna. Den utredning rörande inkomstförhållandena, som bleve erforderlig vid ett försäkringsfall, skulle nämligen säkerligen i många fall bli arbetskrävande. Vidare kan inte heller vid ett sådant system en medlemsregistre­ ring undvaras, bl. a. med hänsyn till att sjukhjälpstiden är begränsad och

170 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

att sålunda utbetald sjukhjälp i form av sjukpenning och ersättning för sjukhusvård måste registreras för varje medlem. Vad som inte minst talar mot ett dylikt system är de förseningar med sjukpenningens utbetalning som torde bli följden. De dröjsmål med sjukhjälpens utbetalning, som nu är en olägenhet inom olycksfallsförsäkringen, skulle sålunda överflyttas till sjukförsäkringen. Det är dock uppenbart, att även med utredningens förslag angående sättet för inplaceringen av de försäkrade i sjukpenningklasser besvärlig­ heter kommer att uppstå, om också de administrativa svårigheterna ej synes behöva bli särskilt betydande i fråga om den stora massan fast anställda. Det föreslagna systemet har emellertid sina betydande fördelar. Bland dem är främst att nämna, att en direkt relation föreligger mellan de försäkrades rätt till viss sjukpenning och deras avgiftsskyldighet, att möjlighet finnes till en snabb anpassning av försäkringsskyddet till de aktuella inkomst­ förhållandena, att försäkringsskyddet bibehålies oförändrat oavsett till­ fälliga inkomständringar och att vid ett försäkringsfalls inträffande sjuk­ penningen omedelbart kan utbetalas. Det är också av stort värde, att en försäkrad på förhand vet vad han har att påräkna vid sjukdom. Endast om så är fallet, torde det för övrigt vara möjligt för en anställd, som även har inkomst av annat förvärvsarbete än inkomst av tjänst, att bedöma i vad mån han bör skaffa sig en frivillig försäkring. Jag godtager därför förslaget i detta hänseende. Förslaget att utvidga arbetsgivarnas anmälningsskyldig­ het rörande arbetsanställning anser jag böra genomföras. Frågan härom torde få prövas närmare i samband med utarbetandet av de följdförfattningar i övrigt, som föranledes av sjukförsäkringsreformens genomförande. I likhet med försäkringsrådet anser jag, att vederbörande myndighet bör kunna retroaktivt verkställa ändring av sjukkassas beslut rörande en sjukkassemedlems sjukpenningförsäkring. Jag anser likaså att en försäkrad bör skriftligen delgivas varje ändring av hans sjukpenning­ försäkring. Enligt utredningens förslag skall, i likhet med vad som gäller enligt den antagna lagen, en medlems sjukpenningförsäkring inte få ändras under tid, då han lider av sjukdom, förrän hans rätt till sjukpenning upphört till följd av bestämmelserna rörande sjukhjälpstid. Utredningen har ansett, att detsamma bör gälla även i sådana fall, då en hemarbetande hustru upphör att vara gift under tid då hon är berättigad till sjukpen­ ning. Enligt min mening bör ifrågavarande regel gälla utan undantag och således avse även en hemarbetande hustru, vars sjukpenningförsäkring eljest skulle upphöra till följd av att hon fyller 67 år eller dessförinnan börjar uppbära folkpension. I anslutning till vad nu sagts vill jag jämväl framhålla, att när skyldighet för en person att vara sjukpenningförsäkrad

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 171

inträder under tid, då han lider av sjukdom som avses i 21 §, sjukpen­ ningförsäkringens ikraftträdande inte bör påverkas av sjukdomen. I 11 § tredje stycket av utredningens förslag har intagits en hänvisning till 31 §, där enligt förslaget samordningen mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen avhandlas. Då förslag till yrkesskadeförsäkrings­ lag ej framlägges i detta sammanhang och då någon samordningsbestämmelse med hänsyn härtill ej föreslås i sjukförsäkringslagen, torde det få anstå med införandet av ifrågavarande hänvisning. Jag vill slutligen framhålla, att när i 7 § andra stycket eller eljest i lag­ förslaget (se 29 och 33 §§) talas om folkpensionsförmån därmed avses även liustrutillägg till folkpension.

Sj ukvårdsförsäkr ingen.

(13—19 §§.)

Socialförsäkringsutredningen.

De ändringar utredningen föreslagit i fråga om försäkrads rätt till ersätt­ ning för läkarvård sammanhänger med att enligt förslaget ersättning för viss av tandläkare meddelad tandvård skall lämnas av försäkringen. Utredningen framhåller, att enligt SFL endast längre resor för läkarbesök ersattes av försäkringen. Med hänsyn härtill hade fast­ ställts ett grundbelopp av 3 kr., som den försäkrade alltid skulle betala själv. Utredningen ansåge penningvärdets fall motivera en höjning av grundbeloppet. En sådan höjning borde emellertid avse endast det första läkarbesöket under en behandlingsperiod. För en försäkrad, som måste besöka läkaren flera gånger innan behandlingen vore avslutad, kunde nämligen redan ett grundbelopp på 3 kr. bli en kännbar utgift, särskilt om han därutöver skulle vidkännas en del av den överskjutande rese­ kostnaden och en del av vårdkostnaden. Utredningen föreslår i enlighet härmed, att den försäkrade skall svara för ett grundbelopp å 4 kr. vid första läkarbesöket och för ett grundbelopp å allenast 1 kr. vid återbesök samt att ersättning i princip skall utgå med tre fjärdedelar av den överskjutande kostnaden. Vid återbesök skall dock den försäkrade själv svara för högst 2 kr. av resekostnaden. Om den för­ säkrade efter hänvisning av läkare sökt vård vid närmaste allmänna sjuk­ hus, där vården kunnat meddelas, skall både vid det första besöket och vid återbesök hela den kostnad, som överstiger grundbeloppet, ersättas. Enligt SFL ersättes resa för intagning på sjukvårdsanstalt helt. Vid återresa från sjukvårdsanstalt ersättes endast utgifter överstigande 3 kr. Utredningen föreslår, att sistnämnda belopp höjes till 4 kr.

172 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Utredningens förslag i fråga om sjukhusvård innebär, att vid vård på hemortssjukhus ersättning skall utgå med det belopp, som motsvarar vård­ avgiften på allmän sal vid sjukhuset i fråga. Om avgiften för vård på all­ män sal ej vore densamma på olika avdelningar, skulle ersättning utges med det belopp, som skulle ha utgått vid vård på allmän sal vid en för sjukdomens behandling lämpad avdelning vid sjukhuset. Därest erforder­ lig vård inte kunnat beredas den sjuke på hemortssjukhus eller om vård­ behovet uppkommit utanför hemorten och den sjuke med anledning härav måst intagas på allmänt sjukhus inom ett främmande sjukvårdsområde, skulle ersättning utges med det belopp, som motsvarade den lägsta för vården tillämpade avgiften. Detsamma skulle gälla vid vård, som beretts genom pensionsstyrelsens försorg. I övriga fall skulle ersättning utges med det belopp, som motsvarade lägsta avgiften på allmän sal vid ett för sjuk­ domens behandling lämpat hemortssjukhus. Ersättning skulle dock givet­ vis i samtliga fall utges med högst det belopp, som motsvarade den sjukes kostnader för vården. Utredningen föreslår, att Kungl. Maj:t skall kunna begränsa kassornas ersättningsskyldighet genom en taxa för beräkning av ersättning för sjuk­ husvård enligt lagen. En sådan taxa skulle fastställas endast om så be­ funnes påkallat för att hindra att sjukvårdskostnader i större omfattning överfördes på sjukförsäkringen. Utredningen utgår från att någon mera betydande ändring av sjukhushuvudmännens taxepolitik inte skulle ske i anledning av den nu föreslagna lagstiftningen och håller därför för troligt, att behov av en sådan taxa i praktiken inte komme att föreligga. Utredningen föreslår vidare, att, om framställning därom göres, vid vård på enskilt sjukhem i stället för ersättning för sjukhusvård skall kunna utges ersättning enligt bestämmelserna om läkarvård. Utredningens förslag rörande sjukgymnastik eller behand­ ling med bad, massage, elektricitet eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling har behandlats i den allmänna motiveringen. Av vad därstädes anförts framgår, att enligt för­ slaget sjukkassa skall kunna besluta att ersättning skall utgå för försäkrads kostnader för nämnda behandlingsformer. Därest ett sådant be­ slut fattats, skulle den obligatoriska sjukvårdsförsäkringen i kassan om­ fatta även de förmåner, som avsåges i beslutet. Detta innebure bl. a., att avgiften för sjukvårdsförsäkringen i kassan skulle avse även de av kassan införda förmånerna. Denna tvångskaraktär hos försäkringen för merprestationer gjorde det nödvändigt, att försäkringen finge införas endast efter tillsynsmyndighetens medgivande och i enlighet med dess före­ skrifter. Med en sådan ordning kunde det inte anses lämpligt att försäkring för merprestationer meddelades av en centralsjukkassa för landstingsområde. Detta skulle nämligen innebära, att hela befolkningen inom området tvångs-

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 173

försäkrades, medan förmånerna kunde utnyttjas huvudsakligen endast av dem, som bodde i eller intill bostadscentra. Rätt till införande av merprestationer borde därför tillkomma endast lokalsjukkassa ävensom sådan centralsjukkassa, vars område utgjordes endast av en stad. I syfte att främja arbetsgivarnas intresse för anordnande av läkarvård eller annan sjukvård föreslår utredningen, att en allmän sjukkassa skall ha möjlighet att efter överenskommelse med arbetsgivare lämna denne skälig gottgörelse för kostnaderna för vården, om kassans utgifter för sjukvårdsförsäkringen härigenom kunde antagas minska. Rörande utredningens förslag i fråga om sjukvårdsförsäkringen torde i övrigt få hänvisas till betänkandet s. 123—139, 302—303 och 305—306.

Remissyttrandena.

I fråga om förslaget rörande ersättning för utgifter för läkarvård

anser Sveriges läkarförbund, att ersättningsandelen borde fastställas till två tredjedelar. De fria sjukkassornas förbund föreslår, att den sjuke endast

skulle behöva betala sin del av arvodet kontant till läkaren och att läkaren skulle erhålla resterande belopp från centralsjukkassan.

Svenska arbetsgivareföreningen anser, att det fria läkarvalet kunde

komma att menligt påverka det arbete, som nu utfördes av läkare an­ knutna till vissa företag. Dessa läkare gjorde en betydelsefull insats såväl beträffande arbetarskyddet som vid behandlingen av olycksfallsskadade och andra sjuka för att förkorta deras sjuk tid. I ett stort antal remissyttranden har man kraftigt understrukit utred­ ningens uttalande angående önskvärdheten av en ökning av det nuvarande antalet taxebundna läkare, särskilt i städerna, och nödvändigheten av att såvitt möjligt anpassa sjukkassetaxan efter de faktiska förhållandena.

Medicinalstyrelsen anser, att det vore en effektiv lösning att även städerna

erhölle taxebundna läkare, men framhåller samtidigt, att en ändring av nuvarande förhållanden, som bottnade i den historiska utvecklingen, skulle möta stora och svåröverskådliga ekonomiska problem.

Sveriges läkarförbund påpekar, att sjukkassetaxan vore en ren åter-

bäringstaxa och inte reglerade läkararvodena. Förbundet vore ej berett att medverka till att läkararvodena bundes vid denna taxa. Det vore otill­ fredsställande, att taxan inte avsåge specialistvård utom beträffande röntgenoch radiumbehandling. Möjligheterna till särskilda taxesatser för återbä­ ringen för specialistvård borde undersökas, innan en allmän sjukförsäkring genomfördes.

Den föreslagna resekostnad ser sättningen kritiseras av pensionsstyrelsen i vad den avser ersättningsgrunderna vid återbesök hos

läkare. Den omständigheten, att bestämmelserna komme att avse även yrkesskadefall, utgjorde enligt styrelsens mening ej tillräckligt skäl för en sådan väsentlig utökning av antalet ersättningsfall och sådan komplice-

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ring av handläggningen som de föreslagna reglerna skulle medföra. Styrel­ sen kunde därför inte tillstyrka att i fråga om resekostnadsersättning skillnad gjordes mellan första besök och återbesök. Styrelsen, som under hand från järnvägsstyrelsen inhämtat, att biljettavgifterna sedan 1946 stigit

med 45 % för resor med statens järnvägar och 46 % för resor med statens

landsvägsbussar, ansåge en höjning av grundbeloppet från 3 till 4 eller 5 kr.

vara motiverad. Riksförsäkringsanstalten framhåller, att förslaget beträf­

fande resor för erhållande av läkarvård komme att medföra försämrade förmåner särskilt för sådana arbetstagare, som skadade sig på platser med långa avstånd till läkare. I vissa fall kunde resekostnaderna uppgå till flera hundra kronor. Vid olycksfall till sjöss kunde uppkomma synner­ ligen höga resekostnader därigenom att fartyget måste avvika ur sin kurs för att föra den skadade till läkare. Ett högsta belopp för den självrisk, som den försäkrade skulle stå, borde därför fastställas även beträffande ersättning för vård och första resan till läkare.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser det kunna övervägas att något höja

det grundbelopp för resekostnader, för vilket de försäkrade själva skulle

svara vid första läkarbesöket och vid återbesök. Landsorganisationen anser

däremot tillräcklig anledning ej föreligga till grundbeloppets höjning vare sig vid första läkarbesöket eller vid återresa från sjukvårdsanstalt. I fråga om ersättningsbestämmelserna vid sjukhusvård uttalar

pensionsstyrelsen, att de av utredningen föreslagna bestämmelserna i 15 §

första stycket beträffande »övriga fall» syntes innebära, att om å allmän sal vid hemortssjukhus, lämpat för behandling av den sjukdom, varom vore fråga, avgifterna vore olika beroende på vilken avdelning inom sjuk­ huset vården meddelades, ersättningen skulle utgå med belopp, som mot­ svarade den lägsta av de sålunda förekommande avgifterna, även om den försäkrade, därest han skulle åtnjutit vården på allmän sal vid hemortssjukhuset, hade vårdats på sådan avdelning inom detta, där högre avgift uttagits. Pensionsstyrelsen funne skäligt, att ersättningen i dylikt fall mot­ svarade sistnämnda avgift. Mot den föreslagna möjligheten för Kungl. Maj:t att fastställa taxa för beräkning av ersättning för sjukhusvård erinrar

länsstyrelsen i Kopparbergs län, att en sådan taxa komme att i praktiken

innebära att Kungl. Maj :t i administrativ ordning bestämde de patient­ avgifter, som sjukhusens huvudmän ägde uttaga. Med hänsyn till huvud­ männens ådagalagda förtjänster om sjukhusvårdens utveckling i vårt land borde enligt länsstyrelsens mening statsmakterna inte utan tvingande skäl kringskära huvudmännens rörelsefrihet. Avgifterna kunde utan stöd av lagbestämmelser fastställas efter fria förhandlingar mellan landstingen och sjukkassorna.

Svenska landstingsförbundet är ense med utredningen om att några större

avgiftshöjningar sannolikt inte komme att bli aktuella under förutsätt­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 175

ning, att penningvärdet kunde hållas någorlunda stabilt. De låga avgifter, som nu tillämpades vid sjukhusen, vore ett uttryck för det ansvar, som huvudmännen kände för det vårdbehövande klientelet. Den lojalitet, som kännetecknat huvudmännens handlingssätt hittills, torde enligt förbundets mening utgöra en borgen för att några oberättigade avgiftshöjningar i fram­ tiden icke komme att vidtagas. En taxa av föreslagen art vore ej nöd­ vändig, men förbundet hade intet att erinra mot att möjlighet att införa en sådan taxa skapades.

Medicinalstyrelsen anser sig inte kunna förbise, att en så stor höjning

av legosängsavgiften kunde ifrågasättas av huvudmännen, att den ej vore förenlig med sjukförsäkringens intressen. Styrelsen tillstyrker därför ut­ redningens förslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar, att en individuell debite­

ring av sjukhusavgifter torde vara onödig, då fri sjukhusvård obligatoriskt skulle lämnas genom sjukkassorna. I stället borde sjukvårdsområdet kunna debitera ett klumpbelopp, som uträknades antingen med ledning av årets faktiska utgifter eller också genom någon form av standardberäkning. Ville man upprätthålla kontroll över s. k. utförsäkring, torde sannolikt ett enkelt anmälningsförfarande kunna stadgas för fall att en patient över­

skridit ett visst antal sjukhusdagar. Svenska landsbygdens kvinnoförbund förordar ett liknande system. Folksam anser likaså, att avräkningarna

mellan sjukkassorna och hemortssjukhusen borde kunna ske på ett enk­ lare sätt.

Pensionsstyrelsen vänder sig mot den föreslagna bestämmelsen att er­

sättning för vård å sjukvårdsanstalt, som upptagits i den av Konungen jämlikt 4 § fastställda förteckningen, skulle kunna beräknas enligt be­ stämmelserna om läkarvårdsersättning. En sådan bestämmelse komme att i flera hänseenden föranleda komplikationer, särskilt av administrativ natur, bl. a. därför att en kassa själv skulle kunna avgöra om kassan önskade påtaga sig den merutgift, som en tillämpning av bestämmelsen medförde. Förslagets syfte att ur ersättningssynpunkt jämställa fall, då vård meddelats å sjukvårdsinrättning som upptagits i förteckningen, med fall, då vården meddelats å annan sjukvårdsinrättning, nåddes endast i vissa fall. Enligt pensionsstyrelsens mening borde ifrågavarande bestäm­

melse kunna utgå. Sveriges läkarförbund däremot finner bestämmelsen

väl motiverad. Den föreslagna möjligheten för sjukkassorna att träffa överenskom-: in e 1 s e med arbetsgivare om gottgörelse för arbetsgivarens kost­ nader för av honom anordnad läkarvård eller vidtagna andra sjukvårdande

åtgärder har föranlett Sveriges läkarförbund att uttala, att det vore otill­

fredsställande att en överenskommelse av detta slag skulle kunna upp­ sägas att upphöra efter högst ett år. En arbetsgivare borde ha garantier för att överenskommelsen ej uppsades så snart.

176 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Departementschefen.

De nuvarande bestämmelserna rörande sjukvårdsförsäkringen påverkas framförallt av att sjukhusvårdsersättning föreslås utgå som försäkringsprestation. Även förslaget om ersättning för viss tandläkarvård samt om möjlighet för vissa sjukkassor alt införa merprestationer och träffa över­ enskommelse med arbetsgivare om gottgörelse för arbetsgivarens kostnader för av honom vidtagna sjukvårdande åtgärder är nyheter. Jag har tidigare uttalat mig för att i försäkringen införes ersättning för sjukhusvård, viss tandvård och möjlighet till merprestationer i enlig­ het med utredningens förslag. Förslaget att skapa möjlighet till överens­ kommelse av angiven art mellan sjukkassa och arbetsgivare synes mig också motiverat. Vad Svenska arbetsgivareföreningen anfört i fråga om företagsläkarnas arbete synes värt beaktande; enligt min mening är det en angelägenhet av största vikt, att sjukkassorna och dessas förtroendeläkare får till stånd ett gott samarbete med företagsläkarna. Det är i nuvarande läge inte möjligt att taga ställning till den närmare utformningen av sjuk kassetaxan. Jag vill emellertid framhålla, att det självfallet är ett önskemål att taxebeloppen i görligaste mån ansluter sig till de arvoden, som de försäkrade har att erlägga till läkarna. De av utredningen föreslagna bestämmelserna rörande ersättning för resekostnader anser jag mig böra godtaga. Mot grundbeloppets höj­ ning synes, såsom även av pensionsstyrelsens uttalande framgår, några bärande invändningar inte kunna riktas. De högre ersättningsbeloppen vid återbesök hos läkare finner jag motiverade, särskilt med hänsyn till att det vid yrkesskada inte är ovanligt med många läkarbesök, som sammanlagt kan föranleda resekostnader av betydande storlek. Resekostnaderna kan även vid det första besöket hos läkaren i undantagsfall stiga till stora be­ lopp, om särskilt dyrbara transportmedel måste komma till användning. I regel torde det emellertid i dylika fall bli fråga om sådan resa till sjukvårdsanstalt, för vilken ersättning helt utgives av försäkringen. Frågan om ersättningsgrunder vid försäkrads resor utomlands torde få upptagas i samband med utformningen av de föreskrifter rörande ersättning för sjukvård utom riket, som Kungl. Maj :t jämlikt 20 § äger utfärda. Emellertid har jag tidi­ gare förordat att, då fråga är om yrkesskador som inträffar utom riket, erforderliga resekostnader utom riket skall bestridas av vederbörande yrkesskadeförsäkringsinrättning. Med hänsyn till vad nu sagts synes till­ räckliga skäl inte föreligga att i fråga om ett första läkarbesök fastställa något högsta belopp, för vilket den försäkrade själv skall svara. Det bör framhållas, att den omständigheten, att principbeslutet om den fria sjukhusvården inte realiseras utan ersättning för sjukhusvård i stället lämnas av sjukförsäkringen, inte bör medföra, att bestämmelserna om resekostnadsersättning vid sjukhusvård får ett mera begränsat innehåll än tidigare avsetts. Ersättning för resekostnader av förevarande slag bör alltså

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 177

utgå även i de fall, den försäkrade till följd av bestämmelserna rörande sjukhjälpstiden inte kan erhålla ersättning för själva sjukhusvården. Vad pensionsstyrelsen erinrat mot de föreslagna bestämmelserna an­ gående ersättning vid sjukhusvård anser jag böra beaktas. Behovet av en bestämmelse angående möjlighet till särskilda ersättningsgrunder vid vård å enskild sjukvårdsinrättning torde vara förhållandevis ringa. Bestäm­ melsen bör därför kunna utgå. Sjukförsäkringens administration bör naturligen göras så enkel som möjligt. Såsom vid remissbehandlingen framhållits, är förenklingar med avseende å utbetalandet av sjukhusvårdsersättning särskilt önskvärda, med hänsyn till det stora antalet ersättningsbelopp det här kan bli fråga om. Med hänsyn till de föreslagna bestämmelserna om hempenning och om sjukhjälpstid torde det emellertid vara nödvändigt, att sjukkassorna under­ rättas om tid, då en kassamedlem vårdas å sjukvårdsanstalt. Däremot synes det i och för sig inte vara behövligt att sjukhusen utfärdar en särskild räk­ ning för varje patient. De föreslagna bestämmelserna bör inte hindra, att kassorna utbetalar ersättningen direkt till vederbörande sjukvårdsanstalt, varför möjlighet till förenklingar i den riktning som ifrågasatts bör kunna föreligga. Även om jag håller för troligt, att en taxa för beräkning av er­ sättning för sjukhusvård inte blir behövlig, anser jag likväl möjlighet böra finnas för Kungl. Maj:t att fastställa en sådan taxa. En taxa av detta slag påkallas givetvis ej enbart av den omständigheten, att vissa avgiftshöjningar vidtages inom ramen för den av sjukhushuvudmän­ nen nu tillämpade taxepolitiken. Förslaget angående rätt för sjukkassa att införa s. k. merprestationer har jag redan behandlat i den allmänna motiveringen, till vilken jag härvidlag hänvisar. I likhet med läkarförbundet finner jag det inte behövligt att i lagen angiva någon bestämd uppsägningstid rörande de överenskommel­ ser, som sjukkassorna skall kunna träffa med arbetsgivare an­ gående gottgörelse för vissa vårdkostnader. Det torde få ankomma på till­ synsmyndigheten att vid fastställandet av sådan överenskommelse tillse, att däri ingående bestämmelser om uppsägningstid är lämpligt avfattade. Angående den i 14 § sista stycket vidtagna jämkningen hänvisas till vad som anföres i nästföljande avsnitt.

Sj ukpenningförsäkringen. (21—28 §§.)

Socialförsäkringsut red ningen.

I fråga om rätten till sjukpenning diskuterar utredningen, huruvida sjukpenning borde utgå för sex eller sju dagar i veckan. Enligt utredningen borde vid frågans bedömande stor hänsyn tagas till att sjuk-

*2 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 178.

178 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

försäkringen omfattade alla förvärvsarbetande. Detta innebure, att många försäkrade normalt utförde arbete även på söndagarna. Den nuvarande ordningen med sjukpenning för varje dag vore tillfredsställande för denna kategori liksom för de månadsavlönade och för långvarigt sjuka tim- och dagavlönade. Några större olägenheter hade inte försports av det rådande systemet. Utredningen har därför inte ansett sig böra föreslå någon ändring i förhållande till vad som nu i detta hänseende gäller. Beträffande sjukpenningförsäkringens konstruktion ävensom sjukpenningens storlek hänvisas till den tidigare redogörelsen. Utredningen uttalar, att en särskild bestämmelse om s a m manläg gning av sju k hjälp stid maste finnas för att förhindra att den för de första 90 dagarna föreslagna högre tilläggssjukpenningen utginge för längre tid än som avsetts. I detta hänseende föreslår utredningen en regel, innebärande att tid, som intölle inom 60 dagar före inträffandet av ett sjukdomsfall och för vilken sjukpenning utgivits, skulle räknas som om den avsett sjukdomsfallet. Rörande behovet av överf örsäkringsregler inom den obliga­ toriska sjukpenningförsäkringen anför utredningen: Vid avvägningen av storleken av sjukpenningförsäkringens förmåner bör givetvis i möjlig mån tillses att dessa förmåner inte i sig själva medför risk för överförsäkring. Vid utformningen av den föreslagna sjukpenning­ skalan har utredningen beaktat risken för överförsäkring ur denna syn­ punkt dels så att kompensationsgraden beräknats i förhållande till inkomst­ bortfallet efter källskatteavdrag (nettoinkomstbortfallet) dels så att full kompensation inte lämnas för nettoinkomstbortfallet. I de allra lägsta in­ komstlägena kan visserligen sjukpenningen tillsammans med föreslaget barntillägg överstiga den aktuella inkomsten. Då emellertid barnförsörjare endast i sällsynta "fall torde ha så låga inkomster, som det härvid kan bli fråga om, behöver detta inte väcka betänkligheter. Någon särskild regel till förhindrande av att förmånerna från den obligatoriska försäkringen skall bli för stora ur överförsäkringssynpunkt föreslås alltså inte. Utredningen framhåller vidare, att risk för överförsäkring även kunde uppkomma därigenom att den försäkrade under sjukdom ägde uppbära förmåner från annat håll. I allmänhet vore det då fråga om sjuklön från arbetsgivare eller försäkringsförmåner från annan försäkringsim ättning än allmän sjukkassa. Utredningen anför härom: Den obligatoriska sjukförsäkringen bör vara grunden för medborgarnas skydd under sjukdom. Kompletterande hjälpformer bör sålunda anpassas efter denna försäkring och inte tvärt om. Det är väsentligt lättare för en arbetsgivare och en försäkringsinrättning att lämpa sina prestationer efter den obligatoriska sjukförsäkringens förmåner än för en sjukkassa att ratta sjukförsäkringsförmånerna efter sjuklön och från annat håll utgående försäkringsprestationer. Till den obligatoriska försäkringen är de försäkrade skyldiga att erlägga avgift. De bör då också ha garanti för att vid behov få valuta därför.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 179

Av nu angivna skäl anser utredningen inte heller någon generell bestäm­ melse vara behövlig i syfte att hindra överförsäkring vid sammanträffande av olika vid sjukdom utgående förmåner. Utredningen utgår från att försäkringsinrättningar av olika slag i eget och samhällets intresse skall vid tecknandet av försäkringar tillse att överförsäkringsmomentet i erforderlig män beaktas. Först om det visar sig att så inte sker bör lagstiftningsåtgärder övervägas i syfte att begränsa medborgarnas möjligheter att skaffa sig skydd mot följderna av sjukdom utöver det som den allmänna sjukför­ säkringen erbjuder.

Rörande dessa spörsmål hänvisas i övrigt till s. 120—121, 140__147, 156—158, 161—177, 182 och 306 i betänkandet. Enligt utredningens förslag skall inte maketillägg men väl harntillägg (24 §) utgå. Vid sjukhusvård skall i stället för sjukpenning utgivas hem penning (25 §). Härom hänvisas till den tidigare redo­ görelsen och betänkandet s. 158—161, 177—178 och 306. Beträffande den av utredningen föreslagna kar en st iden (26 §) anför utredningen:

Före\arande paragraf har omredigerats i syfte att av densamma skall framgå att karenstid i princip skall beräknas först från och med sådan dag, då sjukdomen förorsakar tillstånd, som medför rätt till hel eller halv sjuk­ penning enligt 21 §. Bestämmelsen har utformats i anslutning till 22 § sista stycket. Fall kan förekomma, då en sjuk underlåter att anmäla ett sjukdomsfall oaktat hinder för sådan anmälan ej kan anses ha förelegat och det likväl måste anses obilligt, att den sjuke går miste om sin sjukpenning på grund av försummelsen. Utredningen föreslår därför att sjukpenning skall kunna utgå oaktat anmälan ej skett, om särskilda skäl så föranleder. Sålunda bör försummad anmälan aldrig kunna av sjukkassa åberopas, då den försäkrade vårdas a sjukvårdsanstalt och ej heller då försummelsen eljest måste anses ursäktlig och ej länt kassan till men. Arbetsgivares skyldighet att anmäla yrkesskada skall givetvis inte fritaga den skadade från hans anmälnings­ plikt. 0

Vidare anför utredningen bl. a. följande: Inom den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen förekommer lik­ som inom sjukförsäkringen karenstid vid utgivandet av kontant hjälp (daghjälp). Det synes vara alltför hårt, att en arbetslös, som fått vidkän­ nas karenstiden i arbetslöshetsförsäkringen, även skall få räkna karens­ tid inom sjukförsäkringen, om han insjuknar medan han är berättigad till daghjälp från den förstnämnda försäkringen. Utredningen föreslår därför att karenstid inte skall beräknas för den som insjuknar under tid, för vilken han eljest skulle ha ägt uppbära daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa. Vid en blivande reform av arbetslöshets­ försäkringen bör tillses att eu liknande bestämmelse blir gällande inom nämnda försäkring. Enligt SFI, tillämpas inte karenstid vid sjukdomsfall, som inträffar inom 90 dagar efter ett tidigare fall. Bestämmelsen torde vara föranledd av att karenstid inte hör tillämpas vid recidiv i en sjukdom. Det torde kunna ifrågasättas om en så lång lid som 90 dagar är behövlig för att bestämmelsen

180 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

skall fylla sitt syfte. Vid eu samordning med yrkesskadeförsäkringen ökas dessutom antalet fall, då bestämmelsen blir aktuell utan att fråga är om sjukdomsrecidiv. En begränsning till 20 dagar synes utredningen vara lämplig. Angående rätt för sjukkassa att i vissa fall nedsätta eller in­ draga sjukpenningen jämte därå utgående tillägg (27 §) yttrar utredningen: Bestämmelserna i denna paragraf kommer även att avse yrkesskador. Det kunde därför övervägas att här införa påföljdsbestämmelser, mot­ svarande stadgandena i 15 § socialvårdskommitténs förslag till yrkes­ skadeförsäkringslag (FYL). 15 § FYL innehåller bestämmelser om nedsättning av sjukpenning och livränta till den skadade, då olycksfallet föranletts av att han varit berusad eller gjort sig skyldig till grov vårdslöshet (1 inom.) eller då han ej ställt sig till efterrättelse vissa vårdföreskrifter (3 inom.). Nedsättning enligt 1 mom. får ej avse tid utöver 6 månader efter olycksfallet. I 15 § 2 mom. Få L stadgas om nedsättning av livränta till efterlevande, om denne på sätt som avses i 1 mom. vållat det olycksfall, som medfört döden. I viss begränsad utsträckning motsvaras nedsättningsbestämmelserna i 15 § 1 och 3 mom. FYL av bestämmelserna i 29 § SFL om nedsättning eller hel indragning av sjukpenning samt make- och barntillägg. Sistnämnda paragraf omfattar emellertid flera grunder för nedsättning eller indrag­ ning, som inte har sin motsvarighet i 15 § FYL. Vid den av utredningen förordade samordningen torde det inte vara lämpligt att bibehålla 29 § SFL oförändrad och samtidigt lagfästa 15 § FYL sådan den utformats av socialvårdskommittén. Resultatet härav skulle nämligen bli, att nedsättning vid de speciella nedsättningsgrunderna i 15 § FYL, vilka i avsevärd män torde vara föranledda av arbetarskyddssynpunkter, skulle ske i regel blott beträffande de fall, som var så långvariga, att sjukpenning eller livränta skulle utgå från yrkesskadeförsäkringen. Inte heller synes det lämpligt att utvidga nedsättningsgrunderna i 29 § SFL med nyssnämnda speciella nedsättningsgrunder i 15 § Få L. Dessa skulle då bli tillämpliga även vid andra sjukdomar än yrkesskador. Det skulle uppenbarligen vålla sjukkassorna mycket stora svårigheter att tilllämpa bestämmelserna. Nedsättning skulle, i den mån den överhuvudtaget kom till stånd, sannolikt ske ganska slumpartat. Av yrkesskadebetänkandet (s. 282—304 och 426) samt än mer av remiss­ yttrandena däröver framgår att frågan om innehållet i en nedsättningsbestämmelse vid yrkesskador är ytterst tveksam. Av väsentlig betydelse för denna fråga är om man kan tillgodose arbetarskyddssynpunkterna på annat sätt än genom en nedsättningsbestämmelse. Utredningen anser det falla utanför dess uppdrag att närmare undersöka möjligheterna härför. Utredningen har emellertid velat framföra ovanstående synpunkter och vill vidare erinra om 1938 års arbetar skyddskommittés förslag (SOU 1946: 60) att nedsättningsbestämmelsen i ÖL (25 §), i vad den avser åsido­ sättande av gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall, borde ersättas med enbart en bestämmelse i arbetarskydds­ lagen, avseende straffpåföljd såväl för borttagande eller ändrande av skydds­ anordning som för åsidosättande av skyddsföreskrift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 181

I fråga om möjlighet till undantagande från sjukpenning­ försäkringen (28 §) hänvisas till den tidigare redogörelsen och till betänkandet s. 154—156 och 308.

Remissyttrandena. Försäkringsrådet anmärker, att enligt 21 § gäller såsom förutsättning för

rätt till hel sjukpenning, att sjukdomen förorsakat förlust av arbetsför­

mågan eller att den sjuke enligt läkares föreskrift för sjukdomens botande

bör fullständigt avhålla sig från arbete. I fråga om rätten till halv sjuk­ penning funnes icke någon motsvarighet till det senare alternativet. Enligt försäkringsrådets mening måste sjukdomen anses förorsaka förlust resp. nedsättning av arbetsförmågan även i de fall, då läkares föreskrift vore den omedelbara anledningen till att den sjuke helt eller delvis avhölle sig från arbete. Ifrågavarande alternativ kunde därför utgå.

Sveriges läkarförbund finner sig ej kunna dela utredningens uppfattning,

att några större olägenheter ej försports av nuvarande system med sjuk­ penning för 7 dagar per vecka. En allmän läkarerfarenhet vore, att det vore mycket svårt att friskskriva patienter med sjukförmåner på fredagar och lördagar, eftersom de ville utnyttja sjukersättningen under vecko­ helgen. På grund av denna svårbemästrade tendens torde stora ersättnings­ belopp utbetalas i onödan. Enligt förbundets mening borde därför en över­ gång till sjukpenning för 6 dagar per vecka ytterligare övervägas. I den allmänna sammanfattningen av remissyttrandena har redogjorts för vad i yttrandena anförts angående riskerna för överförsäkring. Här må rörande innehållet i remissyttrandena ytterligare åberopas att i några remissyttranden en särskild överförsäkringsregel efterlyses.

Försäkringsrådet anser en överförsäkringsregel erforderlig för fall, att

sjukpenningen förenades med barntillägg, och föreslår, att sjukpenning jämte barntillägg icke i något fall skulle få utgå med högre belopp än som vid hel sjukpenning motsvarade en trehundrasextiondel av den årsin­ komst, som svarade mot den övre inkomstgränsen för den sjukpenning­ klass den sjuke tillhörde.

Statskontoret anser det inte böra ifrågakomma, att överförsäkring med-

gåves ens i ytterlighetsfall. Föreskrift om begränsning av ersättningsrätten borde därför meddelas.

Sveriges läkarförbund finner eu spärregel mot överförsäkring nöd­

vändig, därest de föreslagna sjukpenningförmånerna ej ändrades. Enligt förbundets mening vore eu spärregel erforderlig även för de fali, då den för­ säkrade uppbure förmåner från annat håll än allmän sjukkassa.

Pensionsstyrelsen säger sig dela utredningens uppfattning, att särskild

regel ej syntes erforderlig till förhindrande av att förmånerna från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen skulle bli för stora ur överförsäkringssynpunkt. Däremot ansåge styrelsen all åtgärder redan nu borde över­

182 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

vägas i syfte att begränsa medborgarnas möjligheter att skaffa sig skydd mot följderna av sjukdom utöver det som den allmänna sjukförsäkringen erbjöde. Styrelsen anför härom: Även om det är att förvänta att försäkringsinrättningar, som meddela sjukförsäkring, i eget och samhällets intresse i inanga fall komma att tillse, att överförsäkringsfrågan i erforderlig mån beaktas, torde man dock kunna utgå från att så ej alltid skulle bli fallet. ^ id de allt vanligare kollektiv­ försäkringarna torde risken vara stor alt tillräckligt avseende ej fästes vid överförsäkringsfrågan. Försäkringsvillkoren (stadgebestämmelserna) torde vidare icke sällan vara sådana, att försäkringsinrättningarna även om de beaktat överförsäkringsfrågan vid tecknandet av en försäkring — icke ha möjlighet anpassa försäkringen, därest förhållandena skulle ändras så att överförsäkring därigenom uppkommer.

Tjänstemännens centralorganisation understryker, att den obligatoriska

sjukförsäkringen borde vara grunden för medborgarnas skydd vid sjukdom och att kompletterande hjälpformer borde anpassas till försäkringen och icke tvärtom. Organisationen hälsade därför med största tillfredsställelse, att utredningen avvisat tanken på en överförsäkringsregel för förevarande fall.

I fråga om karenstiden uttalar Landsorganisationen, att förslaget

om nedsättning från 90 till 20 dagar av den tid efter ett föregående sjuk­ domsfall, inom vilken karenstid ej skulle tillämpas, vore dåligt motiverat.

Arbetsmarknadsstyrelsen anser, att karenstid icke borde tillämpas när den försäkrade uppbure dagunderstöd från arbetslöshetsnämnd. l-örsäkringsrudet framhåller, att eu arbetslös, som inte hade arbetslöshetsförsäk­

ring, i regel torde drabbas hårdare av karenstiden än den arbetslöshetsförsäkrade. Att låta även honom slippa karenstid skulle emellertid medföra, att också andra personer, som befunne sig i en ekonomiskt sett besvärlig situation, skulle befrias från karenstiden. I anslutning till de av utredningen föreslagna bestämmelserna angående rätt för sjukkassa att i vissa fall nedsätta eller indraga sjuk­

penning framhåller försäkringsrådet, att de i 15 § 1 mom. yrkesskade-

försäkringsförslaget upptagna nedsättningsbestämmelserna inte torde, därest 27 § i SFL finge det innehåll som utredningen föreslagit, kunna tilllämpas vid flertalet olycksfall, där eljest förutsättningarna för tillämpning förelåge. Och i de fall, där yrkesskadeförsäkringens bestämmelser skulle vinna tillämpning, skulle i regel lång tid förflyta mellan olycksfallet och nedsättningen. Denna olägenhet skulle undanröjas, därest motsvarande bestämmelser finge inflyta i SFL. Enligt försäkringsrådets mening borde inom såväl yrkesskadeförsäkringen som sjukförsäkringen gälla vad nu stadgades i 25 § första stycket ÖL. Reglerna i detta hänseende skulle således ej avse grov vårdslöshet, som ådagalagts utan samband med åsidosättandet av skyddsföreskrift eller skyddsanordning, men borde liksom för nar-

varande tillämpas även vid brott mot trafikföreskrifter. Riksförsäkrings-

Kungl. Maj.ts proposition nr 118. 183

anstalten finner det nödvändigt, att bestämmelserna på detta område bragtes i överensstämmelse med varandra. Landsorganisationen anser det icke

kunna komma i fråga, att i sjukförsäkringen införa någon motsvarighet till nedsättningsbestämmelserna inom yrkesskadeförsäkringen. I fråga om undantagande från sjukpenningförsäk­

ringen av vissa statsanställda förordar generalpoststyrelsen och tele­ grafstyrelsen, att enligt Saar anställda och avlönade befattningshavare, som

tillhör avdragsgrupp 3, undantoges från sjukpenningförsäkringen i dess helhet. Följden härav bleve emellertid, att befattningshavare vid sjukdom under sådan ledighet, vid vilken han helt finge avstå från sina löneför­ måner, inte bleve berättigad till sjukpenning. Telegrafstyrelsen ingår även på frågan om sjukpenningförsäkringen för befattningshavare inom av­ dragsgrupp 2 och anför härom: Vad beträffar tjänstemän tillhörande avdragsgrupp 2 — vilka, om man bortser från olycksfall i tjänsten och i tjänsten ådragen yrkessjukdom samt vissa epidemiska sjukdomar, äga uppbära sjukavlöning under högst 180 dagar av ett och samma kalenderår eller, vid sjukdom som fortgår över årsskifte, högst 180 dagar i följd — bör ett undantagande från sjuk­ penningförsäkringen endast avse den tid, varunder de äga uppbära sjuk­ avlöning. Beträffande övrig tid böra dessa befattningshavare omfattas av försäkringen i dess helhet, men avgiften för försäkringen finge anpassas efter de för denna speciella försäkringsform gällande förutsättningarna. Styrelsen utgår från att en sådan form av försäkring skall ur försäkringsteknisk och administrativ synpunkt vara möjlig att genomföra. Ett system sådant som det nu skisserade skulle i stort sett undanröja, att här omhandlade befattningshavare komme i ett sämre läge än nu. Därest ett undan­ tagande på sätt ovan sagts icke sker, skulle däremot enligt utredningens förslag arbetsgivaren, d. v. s. vederbörande statliga myndighet, äga upp­ bära befattningshavarens sjukpenning för den tid sjukavlöning utgår. Den anställde å sin sida skulle för ifrågavarande tid — sålunda utan att själv få åtnjuta motsvarande sjukpenningförmån — ha att vidkännas av­ gifter, för vilka han enligt gällande avlöningsbestämmelser icke kan i någon form erhålla kompensation. En jämkning av avlöningsbestämmelserna i syfte att möjliggöra sådan kompensation anser styrelsen icke tillrådlig. En sådan ordning skulle bl. a. medföra ett ur administrativ syn­ punkt synnerligen betungande merarbete.

Departementschefen.

Beträffande sjukpenningförsäkringens konstruktion och sjukpenningskalans utseende hänvisar jag till den all­ männa motiveringen. I likhet med försäkringsrådet anser jag det ej erforderligt att i 21 § såsom förutsättning för rätt till hel sjukpenning upptaga även alternativet sjukdom, för vars botande den sjuke enligt läkares föreskrift bör fullstän­ digt avhålla sig från arbete. Sjukdomen bör i sådant fall anses ha förorsakat förlust av arbetsförmågan. Motsvarande bör i fråga om halv sjukpenning gälla nedsättning av arbetsförmågan.

184 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Det i utredningens förslag för rätten till halv sjukpenning an­ givna villkoret, att medlemmens inkomst av förvärvsarbete skall ha ned­ gått med minst hälften, synes såsom jag framhållit i den allmänna motive­ ringen inte böra inflyta i lagen. Beträffande mitt ståndpunktstagande till frågan om hempenning vid sjukhusvistelse hänvisar jag till den all­ männa motiveringen. Vid bedömandet av över försök ring srisken bör man enligt min mening inte förbise, att en sjukdom som regel medför ökade kost­ nader, som ej täckes av försäkringen och som särskilt för de mindre in­ komsttagarna kan bli mycket kännbara. Det förhåller sig också utan tvivel så, att risken för missbruk är minst i fråga om familjeförsörjarna. Den av mig föreslagna ändringen av barntilläggets konstruktion är vidare ägnad att minska faran för överförsäkring. I fråga om de fall, då sjukförmåner utgår även från annat håll än den obligatoriska sjukförsäkringen, vill jag helt instämma i utredningens uttalande, att den obligatoriska sjukpenning­ försäkringen bör vara den grund för medborgarnas skydd under sjukdom, efter vilken kompletterande hjälpformer bör avpassas. Jag finner mig så­ lunda icke böra förorda någon överförsäkringsregel. Någon sådan finnes icke heller i den antagna lagen, oaktat kompensationen vid inkomstbort­ fall enligt denna lag kunde bli mycket betydande. Enligt de karenstidsbestämmelser, som utredningen före­ slagit, skulle kunna inträffa, att en person, som vore arbetsoförmögen tre dagar och sedan efter någon dags arbete ånyo insjuknade, måste börja räkna karenstid på nytt. Jag finner detta förhållande mindre tillfredsställande och föreslår därför, att om sjukperiod börjar inom tjugo dagar efter en föregående sjukperiod, de båda sjukperioderna vid karenstidens be­ räkning skall anses som en sjukperiod. Därest sedermera inom tjugo dagar skulle infalla ytterligare en sjukperiod, skall denna i förevarande hänseende anses som samma period som de båda föregående o. s. v. Vad nu föreslagits innebär å andra sidan, att såsom karensdag endast skall räknas sådan dag, då sjukdom medför sådant tillstånd som avses i 21 §. Detta synes också närmast överensstämma med syftet med karenstiden. Till innebörden av begreppet sjukperiod återkommer jag i det följande. Förslaget om att karenstid ej skall tillämpas i fråga om försäkrad, som uppbär daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, vinner min anslutning. Här är ju fråga om två avgiftsbelagda grenar av socialförsäkringen, och det synes knappast skäligt, att en försäkrad skall behöva avvakta två karenstider, därför att orsaken till inkomstbortfallet ändras. Samma skäl att undvika tillämpning av karenstid synes däremot ej föreligga, när den försäkrade uppbär dagunderstöd från arbetslöshetsnämnd. Jag är därför inte beredd att i sistnämnda hänseende nu utvidga undantagsbestämmel­ sens tillämplighetsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 185

Beträffande den föreslagna 26 § bör framhållas, att det åligger försäkrad att för erhållande av sjukpenning anmäla sjukdomsfalls inträffande, även då fråga är om yrkesskada, angående vilken arbetsgivaren har anmälnings­ skyldighet. Rörande de föreslagna nedsättningsbestä in melserna bör enligt min mening inom sjukförsäkringen någon skillnad inte göras mellan sjukdom till följd av yrkesskada och annan sjukdom. Samordningen mel­ lan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen synes dock inte böra med­ föra en skärpning av sjukförsäkringens regler i detta hänseende. En ned­ sättning —- och naturligen i än högre grad en indragning — av sjukpen­ ningförmånerna försvagar den sjukes möjlighet att utan hjälp från det allmänna reda sig under den tid, han ej är i stånd att sköta sitt arbete. Påföljden skulle också drabba inte blott den sjuke själv utan också hans familj. Särskilt vid svårare sjukdomar skulle en påföljd av detta slag utan tvivel framstå som inhuman och mera vara ägnad att väcka bitterhet hos den sjuke än att fullgöra en preventiv funktion. Jag förordar därför att de nu i SFL stadfästa nedsättnings- och indragningsbestämmelserna bibehålies. De mindre jämkningar, som utredningen föreslagit, bör dock genomföras. Vad i remissyttrandena anförts angående möjligheterna att från sjuk­ penningförsäkringen undantaga vissa kategorier torde vara bemött genom vad jag anfört i den allmänna motiveringen. Slutligen må i detta sammanhang upptagas en terminologisk fråga. Vid tillämpning av gällande sjukkasseförordning torde med »sjuk­ domsfall» förstås sådant sjuklighetstillstånd, som föranletts av en och samma sjukdom. Ett och samma sjukdomsfall kan sålunda föranleda till­ stånd, som ibland är sådant, att rätt till sjukhjälp i form av sjukpenning eller sjukhusvårdsersättning föreligger, men dessemellan förbättras så, att dylik rätt ej finnes. I SFL användes i motsvarande betydelse ej blott begreppet »sjukdomsfall» utan även uttrycken »sjuklighetstillstånd» och »sammanhängande sjuklighetstillstånd». Dessa uttryck, som har sin bety­ delse främst vid beräkningen av sjukhjälpstiden (29 §), synes lämpligen böra ersättas av ordet »sjukdom». Med »sjukhjälpstid» bör förstås det antal dagar, för vilka sjukhjälp i form av sjukpenning eller ersättning för sjuk­ husvård längst kan utgå vid varje sjukdom. Det bör uppmärksammas, att med sjukdom ej avses själva sjukdomsbenämningen. En ny infektion av samma slag som en tidigare infektion skall alltså räknas såsom ny sjukdom. Uttrycket »sjukdomsfall» bör begränsas till att avse varje sådant tillstånd, som medför rätt till sjukpenning enligt vad i 21 § stadgas eller ersättning för sjukhusvård. Den tid, under vilken sådant tillstånd varar i oavbruten följd, synes böra betecknas »sjukperiod». Vad sist sagts bör gälla även om ny sjukdom tillstöter under pågående sjukperiod. 1 praktiken torde det nämligen ofta möta oöverstigliga svårigheter att avgöra, när under en sjuk­

186 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

period sjukskrivningsanledningen ändras. Den ifrågavarande begrepps­ bestämningen har föranlett jämkningar i 14, 22, 26, 29, 47, 48, 50, 86, 122 och 124 §§.

Sjukhjälpstid.

(29 §.)

Socialförsäkring sutredningen.

Utredningen föreslår ingen ändring i sak i den i SFL för sjukpenning­ försäkringen stadgade sjukhjälpstiden, d. v. s. 730 dagar (två år) för för­ säkrade i allmänhet och 90 dagar för folkpensionärer. Nämnda sjukhjälps­ tid skall avse jämväl den föreslagna sjukhus vårdser sättningen. Utredningen framhåller emellertid, att förslaget är av preliminär natur i fråga om folkpensionärernas sjukhjälpstid vid sjukhusvård. De i SFL stadgade sammanläggningsreglerna — som i princip överens­ stämmer med vad som gäller för de erkända sjukkassorna vore enligt vad utredningen framhåller besvärliga att tillämpa. Detta gällde särskilt den medicinska sammanläggningsregeln, som innebure att sjukskrivningstiden för alla sjukdomar, som hade medicinskt samband, skulle samman­ läggas. Tillämpningen försvårades av att vid sidan av denna regel gällde en matematisk regel, innebärande att sjukdomsfall, som inträffade inom 90 dagar efter den sista dag för vilken sjukpenning utgivits, skulle räknas som samma sjukdomsfall som det tidigare fallet, även om medicinskt sam­ band inte förelåge mellan fallen. Med hänsyn till samordningen och kost­ naderna för försäkringen borde den medicinska sammanläggningsmetoden bestå. Den föreskrivna 90-dagarsregeln kunde emellertid vid en samord­ ning med yrkesskadeförsäkringen resultera i att vid yrkesskador sjukhjälp inte kunde utgå under erforderlig tid. Några större olägenheter skulle vidare ej uppkomma om denna regel slopades. Utredningen föreslår därför att regeln finge utgå. Beträffande utredningens förslag i denna del hänvisas i övrigt till be­ tänkandet s. 128, 156, 180—182 och 308.

Remissgttr andena.

I fråga om sjukhjälpstiden för folkpensionärer för­

ordar Sveriges husmodersföreningars riksförbund, att denna tid fastställdes till samma längd som för övriga försäkrade. De fria sjukkassornas förbund

yttrar att, om maximering av sjukhjälpstiden för folkpensionär ansåges

påkallad, den borde utsträckas till 180 dagar. De lungsjukas riksförbund

anser, att folkpensionärer, som på grund av inkomst av tjänst i invalidpen­ sion eller sjukbidrag uppbure endast grundbeloppet 200 kr. eller därom­ kring, inte borde komma i sämre läge beträffande sjukhjälpstiden än öv­

riga förvärvsarbetande. De blindas förening framhåller, att reduceringen av

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 187

sjukhjälpstiden för folkpensionärer skulle komma att medföra en orättvis behandling av alla de blinda, som endast uppbure folkpensionens grund­ belopp men som i övrigt vore hänvisade till att försörja sig genom eget ar­ bete. Flertalet av dessa blinda åtnjöte visserligen blindtillägg, vilket dock inte finge betraktas som ett bidrag till försörjningen i vanlig mening utan såsom en ersättning för de merkostnader, som blindheten medförde. För­ eningen hemställde, att den för folkpensionärer föreslagna kortare sjuk­ hjälpstiden inte skulle avse blinda, som uppbure enbart invalidpensionens grundbelopp jämte blindtillägg. Vad särskilt angår förslaget i vad det avser sjukhjälpstid vid folkpensio­

närers sjukhusvård uttalar medicinalstyrelsen, att det kunde ifrågasättas,

huruvida ej den föreslagna tiden, 90 dagar, vore väl kort. Med hänsyn till de överårigas stora sjuklighet och de skiftande förhållandena ville dock medi­ cinalstyrelsen för närvarande ej föreslå någon ändring i detta avseende.

Landsorganisationen beklagar, att utredningen inte ansett sig kunna föreslå

längre sjukhjälpstid vid folkpensionärers sjukhusvård, och förutsätter att frågan snarast omprövades.

Svenska socialvårdsförbundet framhåller, att folkpensionen i regel för-

sloge till gäldandet av nu gällande vårdavgifter. I åtskilliga fall fordrades dock en ganska liten höjning av vårdavgiften för att folkpensionen inte skulle räcka till. Enligt modern uppfattning borde jämväl åldringar få möjlighet att erhålla sådan sjukvård, att de så mycket som möjligt upp­ nådde sådan fysisk och psykisk förbättring att de inte bleve kroniska fall. Förbundet ifrågasatte, om inte redan nu sjukhjälpstiden för folkpensionärer, åtminstone då det gällde sjukhusvård, borde fastställas till två år såsom för andra sjukförsäkrade.

I fråga om sammanläggningsreglerna framhåller pensionsstyrelsen, att olägenheterna med dessa regler, vilka redan i den nuvarande

frivilliga försäkringen vore betydande, självfallet komme att förstoras i en allmän försäkring med förhållandevis höga sjukpenningbelopp. Pensionsstyrelsen vore ej övertygad om att slopandet av 90-dagarsregeln — vilket ur samordningssynpunkt givetvis vore betydelsefullt — innebure förenkling av själva sammanläggningsförfarandet. Regeln hade nämligen den fördelen med sig, att den i många fall onödiggjorde utredning angående medicinskt samband. Ifrågavarande spörsmål borde enligt pensionsstyrelsens mening snarast bli föremål för en särskild utredning.

Medicinalstyrelsen förklarar sig med tillfredsställelse hälsa 90-dagars-

regelns slopande.

Departementschefen.

Utredningens förslag innebär den ändringen, att vad nu i SFL föreskrives skall avse jämväl sjukhjälp i form av ersättning för sjukhusvård samt att den s. k. 90-dagarsregeln slopas. Vad i förra hänseendet föreslagits är en följd

188 Kungi. Maj.ts proposition nr 118.

av att ersättning för sjukhusvårdskostnader inrymts i försäkringen. Prin­ cipen om gemensam sjukhjälpstid vid sjukpenning och sjukhusvårdsersättning överensstämmer med vad som nu gäller enligt sjukkasseförordningen. Med anledning av vad i remissyttrandena anförts angående sjukhjälpstiden för invalidpensionärer —- och då närmast sådana pensionärer, vars folkpension utgår med lågt belopp på grund av att vederbörande har in­ komst av förvärvsarbete — vill jag erinra därom, att ett inkomstbortfall vid långvarig sjukdom i regel skapar förutsättningar för en höjning av folkpensionen. Vidare må framhållas, att folkpensionärernas ställning i den av mig förordade obligatoriska sjukförsäkringen i övrigt blir gynn­ sammare än enligt den antagna lagen. Den nuvarande frivilliga sjukför­ säkringen är ofta stängd för den kategori det här gäller. Jag har tidigare betonat det önskvärda i att försiktighet iakttages vid lagstiftningens utform­ ning och det nödvändiga i att kostnaderna för försäkringen begränsas. På grund därav har jag funnit mig böra godtaga utredningens förslag i denna del. Det är emellertid inte i och för sig givet, att samma begränsning, som i SFL stadgats angående folkpensionärernas sjukhjälpstid med avseende på sjukpenning, bör gälla även i fråga om deras rätt till ersättning vid sjuk­ husvård. Såsom i vissa remissyttranden framhållits kan skäl anföras för en längre sjukhjälpstid i dessa fall. Å andra sidan kan den omständigheten, att folkpensionen i regel förslår till vårdkostnaderna, åberopas såsom ett argument för att folkpensionärerna borde bekosta sin sjukhusvistelse även under de första 90 dagarna. De avgifter, som nu uttages å de allmänna sjukhusen, torde väl inrymmas inom ramen för de förhöjda folkpensio­ nerna. Man kan därför säga, att de folkpensionärer, som är mera stadig­ varande intagna å sjukvårdsinrättningar, kommer i minst lika gott läge som de å ålderdomshem intagna. Inte heller i denna del vill jag därför från­ gå vad utredningen föreslagit. Naturligen är det i och för sig önskvärt, att sammanläggningsreglerna är så enkla som möjligt. De av utredningen föreslagna reglerna över­ ensstämmer — frånsett 90-dagarsregelns slopande — i allt väsentligt med den antagna lagens och med de regler, som hittills tillämpats inom de erkända sjukkassorna. Slopandet av 90-dagarsregeln synes mig, särskilt med hänsyn till samordningen, innebära en förbättring. På grund härav och då något förslag, som skulle innebära en förenkling i detta hänseende, ej fram­ kommit, ansluter jag mig till utredningens förslag. De av mig i annat sam­ manhang förordade begreppsbestämningarna föranleder dock vissa jämk­ ningar i den av utredningen föreslagna formuleringen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 189

Tid för ansökan om sjukhjälp samt allmänna inskränkningar i rätten till sjukhjälp.

(30—32 §§).

Socialförsäkring sutredningen.

Beträffande soeialförsäkringsutredningens förslag i denna del hänvisas till betänkandet s. 109—110, 112—118 och 308—309.

Departementschefen.

Dessa paragrafer överensstämmer med 31—33 §§ i SFL. Med hänsyn till den lydelse, som 6 § erhållit i departementsförslaget, föreslås nuvarande 34 § utgå. Beträffande den jämkning, som bör vidtagas i 31 § — motsvarande 32 § i nuvarande lag — samtidigt med att den reformerade yrkesskadeförsäk­ ringen träder i kraft, hänvisas till den allmänna motiveringen.

Sj ukför säkringsavgifter. (33—37 §§).

Socialförsäkringsutredningen.

Beträffande innehållet i utredningens förslag hänvisas till den tidigare redogörelsen och till betänkandet s. 183, 197—202 och 211—218. I fråga om a v giftsplikten anför utredningen bl. a.: Enligt SFL skall avgift utgå fr. o. in. den månad, varunder försäkringspliktig blivit medlem i sjukkassa. Då försäkringsplikt upphör, skall avgift ej utgå för löpande kalendermånad. En motsvarande princip bör tillämpas i fråga om tilläggsavgifterna. Vad grundavgiften beträffar skulle ett sådant förfaringssätt avsevärt komplicera sjukkassornas ändock betydande arbete med förteckningen och sedermera försvåra uppbördsmyndigheternas debi­ tering och avgiftsredovisning. I de fall grundavgift med hänsyn till in­ komsten inte kommer att debiteras, skulle en så noggrann avgiftsuträkning vidare innebära ett helt onödigt arbete. Utredningen föreslår därför, att grundavgift skall fastställas i förhållande till grundförsäkringens omfatt­ ning vid utgången av det kalenderår som avgiften avser. Härigenom vinnes också den fördelen, att grundavgift inte påföres den som avlidit eller vars försäkringsplikt eljest upphört under året. I förenklande syfte föreslås vidare, att avgiften för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning var för sig skall fastställas till helt krontal, att tilläggsavgiften vid avgiftspåföring alltid skall avrundas till helt krontal samt att avgift, som uppgår till lägre belopp än 5 kr. inte skall påföras. Det kan i sistnämnda fall endast bli fråga om tilläggsavgift för kortare tid för en person, som inte skall påföras grundavgift. Enligt utredningens förslag (23 §) skall sjukpenning inte utgivas för tid, då värnpliktstjänstgöring fullgöres. Emellertid borde, framhåller utred­ ningen, värnplikten inte i och för sig medföra ändring av den sjukpenning­ klass den värnpliktige tillhörde. Möjlighet borde därför föreligga för en värnpliktig att bli befriad från avgift för tilläggsförsäkringen för de måna­ der, som helt åtgått för värnpliktstjänstgöring.

190 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

I fråga om avgiftsup p bör den innehåller utredningens förslag endast en hänvisning till uppbördsförordningen. Utredningen har emeller­ tid undersökt hur avgiftsuppbörden lämpligen skulle kunna tillgå. Det av utredningen ifrågasatta förfaringssättet innebär i huvudsak följande. Tillsynsmyndigheten uträknar årligen de för hela riket genomsnittliga sjukförsäkringsavgifterna i olika inkomstlägen. Dessa avgiftsbelopp inräk­ nas i skattetabellen till preliminär A-skatt och tages även i beräkning vid fastställandet av debiterad preliminärskatt. I början av året efter det av­ gifterna avser anger lokalsjukkassorna och stadscentralsjukkassorna med ledning av medlemskorten den avgift, varje medlem skall erlägga på en avgiftsförteckning, vartill stomme uppgjorts av vederbörande länsbvrå för folkbokföringen. Vid denna avgiftspåföring kan dock hänsyn inte tagas till den befrielse från skyldigheten att erlägga grundavgift, som kan föreligga på grund av att vederbörandes taxerade inkomst inte uppgår till 1 200 kr. Avgiftsförteckningen överlämnas till debiteringsförrättaren förslagsvis den 15 mars. Denne överför avgiftsbeloppen till debiteringslängden. Då inkomst­ längden kommit honom tillhanda, noterar han i avgiftsförteckningen de fall, där grundavgift skall reduceras eller ej erläggas; de till debiterings­ längden överförda beloppen ändras i enlighet härmed. Efter avslutad debi­ tering införes avgifterna å debetsedlarna å slutlig skatt. Avgiftsförteck­ ningen återlämnas till vederbörande centralsjukkassa, som i förekommande fall fördelar avgifterna mellan central- och lokalsjukkassa med hänsyn till avgifterna i resp. kassor. Med ledning av noteringarna i avgiftsförteck­ ningen uträknar centralsjukkassa också de statsbidrag i form av avgiftslindringsbidrag och avgiftsersättningsbidrag, som skall utgå. I fråga om a v giftsdebiteringen för äkta makar anför utredningen: Grundavgiften för en gift person, som inte åsatts taxerad inkomst, bör påföras andre maken i den män denne åsatts taxerad inkomst. Har båda makarna åsatts taxerad inkomst bör således vardera maken i princip på­ föras sin avgift. Om emellertid den ene makens inkomst är låg, skulle han kunna komma att påföras en i förhållande till skatten oproportionerligt hög avgift och en slutlig och ev. kvarstående skatt, som enbart utgöres av grundavgift. För att undvika detta kan man överväga en bestämmelse, som innebär att, om ene makens taxerade inkomst är lägre än den andre makens och tillika understiger ett visst belopp, exempelvis 2 000 kr., bådas grund­ avgifter skall påföras den make som åsatts den högre taxerade inkomsten. Något makeansvar i vidare bemärkelse föreslås ej. En avgift, som påförts den ene maken, skall alltså inte kunna utkrävas av den andre maken. Är makarna mantalsskrivna inom olika sjukkasseområden, vilka dessutom tillhör olika debiteringsförrättares tjänstgöringsområden, måste debiteringsförrättarna utväxla underrättelser om hur debiteringen verkställes.

Remissyttrandena. Pensionsstyrelsen framhåller, att utredningens förslag i fråga om a v-

gifternas fastställande syntes innebära att försäkringsavgifterna visserligen skulle beräknas för lokal- och centralsjukkassa var för sig men däremot inte att skilda avgiftstariffer skulle tillämpas inom kassorna. I stället skulle med utgångspunkt från nämnda avgifter sammanställas en avgiftstariff, i vilken varje avgiftsbelopp innefattade avgifter till såväl lokal­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 191

som centralsjukkassan. Man skulle alltså i varje lokalsjukkassa ha att använda endast en avgiftstariff för den obligatoriska sjukförsäkringen. Med hänsyn till fördelen därav i förvaltningshänseende förordade pensionsstyrelsen att dylikt tariffsystem användes. Pensionsstyrelsen hemställer, att, när nu socialförsäkringsavgifterna till stor del komme att uttagas i samband med skatten, undersökning måtte företagas huruvida det vore möjligt att i fall, då ej hela det debiterade skattebeloppet kunde uttagas, åtminstone uttaga avgiftsbeloppet. Beträffande det av utredningen angivna uppbördstekniska för­

farandet framhåller Föreningen Sveriges kronokamrerare att — även

om utredningen bemödat sig om att utforma bestämmelserna på ett sätt som så litet som möjligt tyngde administrationen — så kvarstode dock, att förslaget komme att medföra ett avsevärt merarbete för de arbetstyngda lokala skattemyndigheterna. Föreningen ifrågasätter förenklingar på flera

punkter. Härför uttalar sig även i-iksräkenskapsverket och några länssty­ relser. Direktionen för Stockholms uppbördsväsen anmäler, att en under­

sökning företagits om de konsekvenser, som ett genomförande av utred­ ningens förslag skulle medföra för uppbördsförvaltningen i Stockholm, i samband varmed redovisats olika möjligheter att uppnå förenklingar. Di­ rektionen hemställer, att de komplikationer för uppbördsförvaltningen, som ett genomförande av utredningens förslag måste draga med sig, måtte bli

beaktade vid den fortsatta prövningen av ärendet. Sveriges häradsskrivarförening har ingen erinran i vad utredningens förslag berör häradsskrivar-

nas arbetsområde.

Riksräkenskapsverket finner det ur principiell synpunkt mindre tillfreds­

ställande, att vid inräknandet av sjukförsäkringsavgifter i preliminärskatten denna kunde bli för hög för de medlemskategorier, som undantoges från den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Ett tillrättaläggande kunde tänkas ske genom erforderliga anteckningar i mantalslängden och införan­ det av en särskild kolumn i skatteavdragstabellerna. Härigenom skulle visst arbete påläggas de lokala skattemyndigheterna, men det kunde tänkas, att ett sådant system även ur arbetssynpunkt vore att föredraga framför den

av utredningen anvisade jämkningsvägen. Föreningen Sveriges kronokamrerare anser, att jämkningsförfarande i dylika fall inte borde tillämpas

med hänsyn till att det bär vore fråga om jämförelsevis små belopp. Frågan om äkta makars avgifter bar berörts i några yttranden.

Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalar sig för att debiteringen för

äkta makar om möjligt måtte förenklas. Underrättelse mellan olika debileringsförrättare borde i varje fall inte tillgripas, när samtaxering inte förelåge. I fråga om makeansvar ifrågasatte föreningen, huruvida ej samma regler som inom folkpensioneringen borde gälla. Därest den ena makens avgift upptagits på andre makens debetsedel, borde även den senare svara för avgiften. Vissa komplikationer i indrivningshänseende kunde eljest upp­

192 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

komma. Länsstyrelserna i Gävleborgs och Västernorrlands län anser, att

äkta make borde svara för andra maken påförd avgift, för fall att makarna för det år avgiften avser vore mantalsskrivna såsom tillhörande samma hushåll.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anmärker, att det i 35 § förekom­

mande uttrycket »den inkomst, för vilken han enligt förordningen om stat­ lig inkomstskatt taxerats för det år avgiften avser» syntes kunna ge anled­ ning till tvekan, om vilken inkomst eller vilket år som avsåges.

Departementschefen.

De av utredningen föreslagna reglerna rörande sjukförsäkringsavgifterna avviker i flera hänseenden från motsvarande bestämmelser i den nuvarande lagen. Detta beror främst på att den obligatoriska sjukpenningförsäkringen föreslagits få ändrad konstruktion och på att ändrade grunder föreslagits beträffande skyldigheten att erlägga sjukförsäkringsavgift. Jag har redan tidigare tillkännagivit, att jag godtager utredningens förslag i dessa delar och hänvisar härvid till vad jag anfört i den allmänna motiveringen. Jag har intet att erinra mot att — i de fall avgift skall erläggas till såväl lokalsjukkassa som centralsjukkassa — avgifterna på sätt pensionsstyrelsen förordat saminanställes i en enda avgiftstariff, därest så skulle visa sig ändamålsenligt. I en del remissyttranden har ifrågasatts, huruvida ej förenklingar i det av utredningen skisserade systemet för sjukförsäkringsavgifternas debite­ ring och uppbörd kunde vidtagas. Vad sålunda och i övrigt anförts rörande avgiftsuppbörden torde få beaktas vid den särskilda utredning i detta hän­ seende, som måste komma till stånd om vad jag här förordat lagfästes. I fråga om den för äkta makar föreslagna avgiftsskyldigheten synes vissa ändringar böra vidtagas. Sålunda synes vad i 33 och 35 §§ föreslagits om gift medlem böra avse medlem som taxeras enligt för gift skattskyldig gäl­ lande bestämmelser. Beträffande sådan medlem synes vidare i princip böra gälla, att ena maken skall anses ansvarig jämväl för andra makens avgift. Med en sådan regel möjliggöres att, där så av särskilda skäl finnes påkallat, debitera båda makarnas avgifter på debetsedel, utfärdad för en av dem. Så synes exempelvis böra ske, då utfärdandet av debetsedel för den ena maken skulle föranledas allenast av sjukförsäkringsavgift. Vidare kan övervägas huruvida ena makens sjukförsäkringsavgift bör debiteras å andra makens debetsedel även i fall, då förstnämnda makes inkomst allenast är av viss mindre storleksordning. Till följd härav torde i sjuk­ försäkringslagen böra upptagas ett stadgande av innebörd att i de fall så föreskrives i uppbördsförordningen medlem, som taxeras enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, skall svara för andra makens sjuk­ försäkringsavgift. De närmare övervägandena rörande uppbördsreglernas utformning i nyss

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 193

antytt hänseende torde få ske i samband med att riksdagen underställes förslag till de övriga ändringar i uppbördsförordningen, som påkallas av nu förevarande lagstiftning. Med anledning av påpekandet från länsstyrelsen i Södermanlands län har bestämmelserna under 33 och 35 §§ något jämkats i formellt hänseende.

Bidrag från arbetsgivare.

(38 och 39 §§.)

Socialförsäkringsu t redningen.

Beträffande förslaget i denna del hänvisas till den tidigare redogörelsen och till betänkandet s. 197, 202—206, 218—220 och 310. Utredningen anser, att arbetsgivarbidraget bör beräknas endast å löner till sådana anställda, som är försäkringspliktiga. Såsom tidigare berörts har utredningen diskuterat olika alternativ för ordnande av försäkringsskyd­ det vid yrkesskada för arbetstagare, som inte omfattas av sjukförsäkringen. Av vad utredningen i detta hänseende anfört må här återgivas följande. En möjlighet är att låta en yrkesskada för en icke sjukförsäkrad arbets­ tagare helt regleras av den försäkringsinrättning, där hans arbetsgivare har sina sjukförsäkrade arbetstagare yrkesskadeförsäkrade. Vid detta alternativ torde vid lämnandet av uppgifter, som skall ligga till grund för premie­ debiteringen, de icke sjukförsäkrade arbetstagarna -— liksom även sådana som är sjukförsäkrade men inte sjukpenningförsäkrade, t. ex. 15-åriga arbetstagare — få skiljas ut. För deras del skall den av samordningen följande premienedsättningen inte ske och skall intet enprocentbidrag läm­ nas till sjukförsäkringen. Ett annat alternativ är att inte skilja ut dessa arbetstagare i premie- och bidragshänseende. Den blivande centralmyndig­ heten för sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna får i stället helt bestrida ut­ gifterna för ifrågavarande yrkesskador, i vad de eljest skulle ha belöpt på sjukförsäkringen, med de medel som inflyter genom enprocentbidraget. Innan klarhet föreligger om den centrala organisationen, kan detta alter­ nativ ej närmare utarbetas. Med hänsyn härtill har utredningen byggt sitt förslag på det förstnämnda av de båda alternativen. Utredningen föreslår, att arbetsgivarnas bidrag till sjukförsäkringen skall erläggas i samma ordning som avgifterna till yrkesskadeförsäkringen och samtidigt med dessa. Detta bar dock inte kommit till uttryck i lagtextför­ slaget, som i detta hänseende endast föreskriver, att bestämmelser angående uppbörden av arbetsgivarbidrag skall utfärdas av Konungen med riksdagen. Ett motsvarande stadgande finnes i ÖL rörande uppbörden av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten. I fråga om denna uppbörd gäller nu förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Utredningen anser, att denna förordning borde ersättas av eu ny förordning, vari borde intagas bestämmelser avseende arbetsgivares bidrag även till sjukförsäkringen. Dessa bestämmelser borde avse även sådana arbetsgivare, vilkas arbetstagare vore försäkrade i något av de ömse-

13 — Bihang till riksdagens protokoll 1958. 1 samt. Nr 178.

194 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

sidiga bolagen. Det lämpligaste syntes vara, att dessa bolag uppbure ifråga­ varande bidrag i samband med premieuppbörden och att bolagen i sin tur inlevererade arbetsgivarbidragen till tillsynsmyndigheten för sjukför­ säkringen. Utredningen förordar vidare, att arbetsgivarbidragen för­ delades mellan sjukkassorna i förhållande till kassornas utgifter för den obligatoriska tilläggsförsäkringen under året. Enligt utredningens för­ slag komme huvudparten av ansvaret för den obligatoriska tilläggsförsäk­ ringen att ankomma på centralsjukkassorna. Arbetsgivarbidragen borde sålunda kunna fördelas uteslutande mellan dessa kassor. I fråga om fördelningen av arbetsgivarbidragen anför utredningen ytter­ ligare : Arbetsgivarbidragen kommer att till stor del inflyta först efter utgången av det kalenderår de avser, understundom mycket lång tid därefter. Detta medför att det kan dröja innan det kan exakt uträknas hur stort belopp, som för ett visst kalenderår är tillgängligt för fördelning, och innan en mera exakt fördelning kan ske. Fördelningen bör därför kunna göras efter en preliminär beräkning. Likaså bör möjligheter öppnas för centralsjukkas­ sorna att få arbetsgivarbidrag förskotterade av statsmedel. Tillsynsmyndigheten bör sålunda efter utgången av det kalenderår, som arbetsgivarbidragen avser, fastställa det belopp, som skall fördelas mellan centralsjukkassorna. Fördelningen får ske med ledning av erfarenheten och på grundval av inkomna löneuppgifter från större arbetsgivare och de andra handlingar, som i fråga om mindre arbetsgivare användes för debi­ tering av dessas bidrag. Det belopp som fördelas bör, särskilt under de första åren efter lagens ikraftträdande, fastställas i underkant, överskjutande belopp tages i beräkning vid fördelning av påföljande årets arbetsgivar­ bidrag. Enligt utredningens förslag bör förskott till centralsjukkassorna utgå från en särskild förskottstitel och utanordnas av tillsynsmyndigheten. Det borde ankomma på Konungen att utfärda närmare föreskrifter i detta hänseende ävensom angående arbetsgivarbidragens fördelning och utbe­ talning. Starka konjunktursvängningar och penningvärdesförändringar kunde enligt vad utredningen framhåller medföra stora variationer i arbetsgivar­ bidragens storlek från ett år till ett annat. Detta skulle kunna menligt på­ verka den önskvärda stabiliteten i avgifterna för de tilläggsförsäkrade. Det kunde därför övervägas, om inte någon mindre del av arbetsgivarbidragen borde kunna fonderas, och den sålunda uppkomna fonden vid behov tagas i anspråk under tider, då arbetsgivarbidragen sjönke. En dylik fondbild­ ning borde komma till stånd, därest Konungen och riksdagen så förordnade.

Remissyttrandena.

Det av utredningen förordade alternativet i fråga om arbetsgivarbidrag för personer, som inte omfattades av den allmänna sjukförsäkringen eller som väl omfattades av denna försäkring men ej vore sjukpenningförsäk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 195

rade, anser riksförsäkringsanstalten inte genomförbart. Detta alternativ

skulle nämligen enligt anstaltens mening för denna kategori nödvändiggöra särskild redovisning och avgiftsdebitering inom yrkesskadeförsäkringen, något som komme att bli mycket arbetskrävande både för arbetsgivarna och för försäkringen. Redovisningarna skulle sannolikt också i stor utsträck­ ning bli ofullständiga. Sjukkassorna skulle därigenom kunna komma att tillföras arbetsgivarbidrag utan att de behövde vidkännas några motsva­ rande kostnader, under det att yrkesskadeförsäkringen skulle komma att få bära kostnader, som inte täcktes av försäkringsavgifter. Vid det andra av utredningen berörda alternativet skulle det ej bli erforderligt med sär­ skild redovisning och avgiftsdebitering för dessa kategorier. Anstalten för­ ordar därför sistnämnda alternativ.

I fråga om uppbörden av arbetsgivarbidrag framhåller riks­ försäkringsanstalten, att man, såvitt anginge de mindre arbetsgivarna hos

anstalten, i regel torde få tillämpa ett summariskt tillvägagångssätt i huvud­ saklig överensstämmelse med utredningens förslag. För att ytterligare för­ enkla arbetet med debiteringen och uppbörden av bidragen för dessa arbets­ givare torde man lämpligen böra inräkna bidragen i försäkringsavgiften per årsarbetare. Därvid syntes redovisningen till sjukförsäkringen av ifrågavarande arbetsgivarbidrag få ske efter en erfarenhetsmässigt bestämd genomsnittskvot.

Länsstyrelsen i Västernorrlnnds län anför, att utredningens förslag be­

träffande de mindre arbetsgivarnas arbetsgivarbidrag innebure att bidraget skulle beräknas med ledning av uppgifter vid mantalsskrivningen. Denna metod vore mindre lämplig med hänsyn till att mantalsuppgifterna skulle lämnas före utgången av det år de avsåge. Arbetsgivarna kunde därför i inånga fall inte lämna en korrekt uppgift och det låge nära till hands, att en beräkning framåt gjordes i underkant. Med hänsyn till arbetsgivarbidragets storlek syntes det också angeläget, att bidraget beräknades efter den faktiska och inte efter den beräknade arbetslönen. Det funnes vidare myc­ ket små möjligheter att kontrollera de vid mantalsskrivningen lämnade uppgifterna. Dessa missförhållanden skulle i de flesta fall elimineras, om de ifrågavarande uppgifterna för arbetsgivarbidragets beräkning lämnades i en särskild blankett med deklarationen. Kontrollen av uppgifterna syntes då lämpligen böra verkställas av kronoombudet i taxeringsnämnden.

Riksräkenslcapsverket anmärker, att utredningen inte berört hur kon­

trollen skulle vara anordnad över att arbetsgivarna behörigen fullgjorde sina ifrågavarande skyldigheter. Vidare ifrågasattes, huruvida inte en fondering av arbetsgivarbidraget till vinnande av önskvärd stabilitet i stället borde ske inom ramen för centralsjukkassornas egen medelsförvallning. En sådan ordning vore att föredraga ur budgetteknisk synpunkt.

196 Kunyl. Maj:ts proposition nr 178.

Departementschefen.

Jag har i den allmänna motiveringen förordat, att arbetsgivarna skall bidraga till kostnaderna för icke blott försäkringen för tilläggssjukpenning utan även för sjukvårdsförsäkringen samt att i enlighet härmed arbetsgivarbidraget bör utgå med i princip sammanlagt l,i procent av ut­ betalade lönebelopp. Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit, torde ett urskiljande i detta sammanhang av sådana arbetstagare, som inte omfattas av sjukförsäki ingen, otvivelaktigt medföra betydande besvär för både arbetsgivarna och försäkringsinrättningarna samt dessutom försvåra kontrollen av hui bidrag och avgifter erlägges. Enligt min mening synes det mest rationellt att arbetsgivarbidrag till sjukförsäkringen beräknas för samtliga hos arbetsgivaren anställda. Detta leder uppenbarligen till att inom yrkesskadeförsäkringen samma avgifter skall beräknas för de ej sjukförsäkrade som för andra ar­ betstagare. Det kan då övervägas, att — såsom utredningen ifrågasatt — låta yrkesskadeförsäkringens organ genom arbetsgivarnas bidrag till sjuk­ försäkringen erhålla gottgörelse för de utgifter vid yrkesskador, som de allmänna sjukkassorna skulle åsamkats, därest ifrågavarande arbetstagare varit sjukförsäkrade. Enligt min mening skulle emellertid en sådan ord­ ning medföra onödiga komplikationer. Den grupp arbetstagaie, det här är fråga om, kommer att så gott som uteslutande bestå av här i riket tillfälligt arbetande utlänningar ävensom av vissa mera varaktigt här anställda ut­ länningar, som inte hunnit bli mantalsskrivna. Att denna förhållandevis ringa grupp under den tid, som motsvarar samordningstiden, ei håller sina förmåner vid yrkesskada från yrkesskadeförsäkringen utan att denna er­ håller särskild gottgörelse härför, borde inte nämnvärt kunna påverka stor­ leken av avgifterna inom denna försäkring. Ej heller bör det väcka betänk­ ligheter att de allmänna sjukkassorna tillföres arbetsgivarbidrag för icke sjukförsäkrade arbetstagare, eftersom arbetsgivarbidraget som sådant ytterst syftar att kollektivt tillföra sjukförsäkringen ett visst belopp. Det bör i detta sammanhang framhållas, att ett genomförande av de av mig förordade ändringarna i de av utredningen föreslagna samordningsieglerna medför, att yrkesskadeförsäkringen inte kommer att påläggas särskilda kostnader för sjukförsäkrade men ej sjukpenningförsäkrade arbetstagare. Beträffande denna kategori saknar alltså ifrågavarande spörsmål aktua­ litet. Vad i remissyttrandena anförts beträffande uppbörden av arbetsgivar­ bidrag torde få övervägas i samband med att närmare föreskrifter härom utarbetas. Utredningens förslag angående fördelningen av arbetsgivarbidraget till kostnaderna för försäkringen för tilläggssjukpenning föranleder ej någon erinran från min sida. Då syftet med arbetsgivarbidraget avseende sjukvårdsförsäkringen är att nedbringa de försäkrades avgifter för denna för­ säkring, synes bidraget böra utgå till centralsjukkassorna och lämpligen

Knngl. Maj:ts proposition nr 178. 197

kunna fördelas mellan dem i förhållande till antalet sjukkassemedlemmar vid utgången av det kalenderår bidraget avser. Den inom sjukförsäkringen erforderliga fondbildningen bör enligt min mening i första hand komma till stånd hos kassorna själva. Med hänsyn till att det för avgiftsberäkningen inom kassorna är av betydelse att arbetsgivarbidrag utgår med från år till år någorlunda konstanta belopp, finner jag det dock välbetänkt att, såsom utredningen föreslagit, möjlighet skall föreligga till en central fondering av viss del av inflytande bidrag.

Statsbidrag.

(40—44 §§.)

Socialförsäkringsutredningcn.

Utredningens förslag innebär, såsom framgår av den tidigare redogörel­ sen, att utöver de nu stadgade statsbidragsformerna skall utgå ett avgiftsersättningsbidrag om 10 kr. för varje medlem, som är befriad från avgift till sjukvårdsförsäkringen. Det av utredningen föreslagna avgiftslindringsbidraget, som är konstruerat på annat sätt än i SFL, medför att staten ersätter sjukkassorna det belopp, varmed en medlems avgift reduceras till följd av den i 35 § förslaget angivna tvåprocentregeln. Sjukhjälpsbidraget och medlemsbidraget har motsvarigheter i nuvarande lag, ehuru statsbidragsgrunderna föreslås ändrade i vissa hänseenden. I fråga om fördelningen av statsbidragen mellan lokal- och centralsjuk­ kassa må nämnas, att utredningen föreslagit, att lokalsjukkassa i princip skulle från centralsjukkassa äga återfå tre fjärdedelar av sina utgifter på grund av sjukvårdsförsäkringen. Med avseende på sjukhjälp enligt den obligatoriska sjukpenningförsäkringen föreslås den ändringen i förhållande till nuvarande lag, att lokalsjukkassa, som skulle svara för de 90 första sjukhjälpsdagarna vid varje sjukdom, även i detta fall skulle återfå tre fjärde­ delar av sina utgifter från centralsjukkassan. Utredningen anser, att ge­ nom en sådan ansvarsfördelning ernåddes bl. a. den administrativa för­ enklingen, att man kunde låta arbetsgivarbidraget helt tillfalla centralsjuk­ kassan. Utredningen fortsätter: En ytterligare administrativ förenkling sker, om man låter även det stat­ liga sjukhjälpsbidraget helt tillfalla centralsjukkassan, vilken kommer att ansvara för huvudparten av alla sjukhjälpsutgifter. Lokalsjukkassorna kom­ mer då att stå risken för 25 % av sjukvårdsutgifterna samt likaså, i enlighet med vad ovan föreslagits, för 25 % av kostnaderna för sjukpenning jämte barntillägg för de första 90 sjukhjälpsdagarna. Detta synes vara lämpligt. Utredningen föreslår sålunda alt hela sjukhjälpsbidraget skall tillkomma centralsjukkassan. Vad däremot medlemsbidraget angår är det av psykologiska skäl önsk­ värt att det delas mellan lokal- och centralsjukkassorna. Fördelningen av medlemsbidraget bör kunna fastställas i lagen. Det torde nämligen vara tämligen betydelselöst om fördelningen i varje särskilt fall återspeglar de verkliga förvaltningskostnaderna i de olika kassorna. Varje medlem skall

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

ju betala avgift till både lokal- och centralsjukkassan. En fördelning som ger lokalsjukkassan 60 % och centralsjukkassan 40 % av medlemsbidraget sy­ nes lämplig. Detta förslag innebär inte att tillsynsmyndigheten skall behöva utbetala medlemsbidrag direkt till lokalsjukkassorna. Utbetalningen även av lokalsjukkassornas andel bör kunna ske till centralsjukkassan, som gottskriver varje ansluten lokalkassa vad som belöper på denna. Det av staten bestridda avgiftslindringsbidraget resulterar i att lokal- och centralsjukkassornas grundavgifter blir erlagda i sin helhet. Detta bidrag bör utbetalas till centralsjukkassan, vilken har att gottskriva lokalsjuk­ kassa dess oavkortade grundavgift. Avgiftsersättningsbidraget har föreslagits för att inte de avgiftsbetalande medlemmarna i ett lokalsjukkasseområde (eller ett centralsjukkasseområde, som utgöres enbart av en stad) skall bli oskäligt betungande genom att ett relativt stort antal medlemmar blir befriade från avgift för sjukvårdsförsäkringen. Detta bidrag bör därför i sin helhet tillkomma lokalsjukkassan. Det torde dock böra rekvireras av och utbetalas till centralsjukkassan. I enlighet med vad här föreslagits skulle den statsbidragsutbetalande myn­ digheten behöva ha ekonomiska transaktioner endast med centralkassorna. Lokalkassorna skulle i fråga om själva försäkringsrörelsen i regel endast ha att göra med de försäkrade och med sina centralkassor. Ur redovisningsoch kontrollsynpunkt skulle en sådan anordning medföra avsevärda fördelar.

Remissyttrandena. Försäkringsrådet ifrågasätter, huruvida ej medlemsbidrag för den som

vore medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa helt borde tillfalla central­ sjukkassan. Härigenom skulle en ytterligare förenkling i administrativt hänseende vinnas.

Departementschefen.

I fråga om grunderna för statsbidragens utgående hänvisar jag till den allmänna motiveringen. Den av utredningen föreslagna utformningen av bestämmelserna i detta hänseende synes mig böra godtagas. En mindre re­ daktionell jämkning i förslaget torde dock böra vidtagas.

Om frivillig försäkring.

(47—54 §§.)

Socialförsäkringsutredningen.

Utredningen föreslår, att sjukpenningförsäkrad medlem, som har annan inkomst av förvärvsarbete än inkomst av tjänst, skall genom frivillig för­ säkring kunna erhålla ett sjukpenningtillägg till högst så stort belopp, att den obligatoriska sjukpenningen och det frivilliga sjukpenningtillägget sam­ manlagt uppgår till samma belopp som den obligatoriska sjukpenningen i den sjukpenningklass medlemmen skulle ha tillhört, om hans samtliga inkomster av förvärvsarbete varit att anse som inkomst av tjänst. En över för säkrings regel anses av utredningen påkallad för det fall den försäkrade under sjukdom äger uppbära förmåner från annat hall. Den frivilligt försäkrade hade, framhåller utredningen, i motsats till den

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 199

obligatoriskt försäkrade valfrihet i fråga om storleken av försäkringsför­ månerna och kunde därför avpassa dem efter andra förmåner. En medlem borde inte få vara frivilligt försäkrad så, att hans sammanlagda förmåner under sjukdom uppginge till mer än 80 procent av hans genomsnittliga dagsinkomst av förvärvsarbete, vilket ungefärligen motsvarade en fyra­ hundrafemtiondel av hans årsinkomst av sådant arbete. En sådan regel innebure en skärpning av den nuvarande överförsäkringsregeln i detta hän­ seende. Denna skärpning syntes motiverad med hänsyn till att de före­ slagna relativt höga sjukpenningtilläggen förutsattes bli skattefria. Den för den obligatoriska sjukpenningen föreslagna karenstiden av tre dagar måste enligt utredningens mening anses för kort för många av dem, för vilka den frivilliga sjukpenningförsäkringen vore avsedd. De frivilligt försäkrade borde därför ha möjlighet att välja mellan olika karens­ tider. Därest den försäkrade så önskade, borde det frivilliga sjukpenningtillägget kunna utgå törst efter en sjukhjälpstid inom den obligatoriska sjukpenningförsäkringen av 15, 30 eller 90 dagar. Vid denna tids beräkning skulle tid, för vilken sjukpenning utgivits och som infölle under 60 dagar före ett insjuknande, anses som om den avsåge det senare sjukdomsfallet. Med beaktande av den karenstid, som föreslagits för den obligatoriska sjuk­ penningförsäkringen, innebure förslaget i praktiken karenstider om resp. 18, 33 och 93 dagar. Utredningen anser det i en frivillig försäkring nödvändigt med särskilda villkor för försäkringens meddelande för att i möjlig mån förhindra ett dåligt medlemsurval och för att undvika spekulation från medlemmarnas sida. De nu stadgade ålders- och h ä 1 s o v i 11 k o r e n borde därför bibehållas. Dessa villkor borde även gälla, då en frivilligt försäkrad önskade övergå från mindre till mera omfattande försäkring, vari inbegrepes inte endast övergång från lägre till högre sjukpenning utan även övergång från längre till kortare karenstid. Undantag från dessa villkor borde kunna göras för frivilligt försäkrad, som till följd av lagens bestämmelser överginge från en kassa till annan. Vissa ytterligare undantag syntes erforder­ liga. Medlem, som inom sex månader efter ändringen av hans obligatoriska sjukpenningförsäkring önskade erhålla eller utvidga frivillig försäkring, borde sålunda, även om han fyllt 55 år och ej hade god hälsa, äga rätt där­ till, under förutsättning att hans hälsotillstånd under tiden ej försämrats och att han erlade de avgifter till den frivilliga försäkringen, som skulle utgått, om han från och med ändringen varit frivilligt försäkrad i den öns­ kade omfattningen. Utredningen erinrar om att inom den nuvarande sjukförsäkringen in­ träde i en erkänd sjukkassa utan hänsyn till ålder och hälsotillstånd kunde beviljas medlemmar av sammanslutning eller anställda hos viss arbets­ givare. En sådan överenskommelse mellan kassan och sammanslutningen eller arbetsgivaren skulle godkännas av pensionsstyrelsen. Några bestäm­ melser om ett dylikt kollektivt inträde funnes inte i SFD. Emel­

200 Kungl. May.ts proposition nr 178.

lertid vore det kollektiva inträdet en god väg att ernå ökad anslutning till försäkringen samt att möjliggöra för äldre personer och för sådana som inte hade god hälsa att vinna inträde i försäkringen utan att större risker uppstode för försäkringens ekonomi. Utredningen föreslår därför, att en bestämmelse härom infördes i lagen. Utredningen föreslår vidare att övergångsbestämmelserna ändras så, att alla försäkrade utan hinder av föreskrivna ålders- och hälsovillkor kunde erhålla frivillig försäkring, såframt framställning härom gjor­ des före den 1 juli 1955 (se härom 120 § första stycket). I stället för de i SFL stadgade väntetidsbestämmelserna före­ slår utredningen, att såsom huvudregel föreskrives att försäkringen skall gälla från och med ingången av tredje kalendermånaden efter den, var­ under framställning om försäkring gjorts, samt att sjukpenningtillägg inte skall utges för sjukdomsfall, som inträffat innan försäkringen blivit gäl­ lande. Vid kollektivt inträde borde försäkringen dock aldrig bli gällande, innan överenskommelsen härom godkänts av tillsynsmyndigheten. Då för­ säkring meddelats medlem, vars obligatoriska sjukpenning nedsatts, eller då återinträde beviljats, borde försäkringen gälla från och med ingången av månaden närmast efter den, då framställningen gjorts. I fråga om återinträde i försäkringen av den, vars försäkring upp­ hört på grund av försummad avgiftsbetalning, föreslår utredningen den ändringen, att den tid, inom vilken återinträde skulle begäras, begränsades till 6 månader. Ändringen avsåge att minska spekulationsrisken, som torde öka, då sjukpenningbeloppen höjdes. Utredningens förslag om frivillig sjukpenningförsäkring för stude­ rande och med dem jämställda innebär, att sjukkassemedlem, som till följd av studier eller annan utbildning, som beräknades pågå minst ett halvt år, icke eller endast i ringa utsträckning kunde ägna sig åt för­ värvsarbete, skulle äga att hos den centralsjukkassa han tillhörde genom frivilliga avgifter försäkra sig för erhållande av sjukpenning eller tillägg till den sjukpenning han ägde uppbära på grund av den obligatoriska för­ säkringen. Enligt utredningens förslag skulle en studerande, som inte vore obliga­ toriskt sjukpenningförsäkrad, kunna tillförsäkra sig en sjukpenning av lägst 3 och högst 6 kr. En studerande, som vore obligatoriskt sjukpenning­ försäkrad, skulle kunna erhålla högst så stort sjukpenningtillägg, att till­ lägget och den obligatoriska sjukpenningen sammanlagt uppginge till 6 kr. Någon sänkning av sjukpenningens storlek efter en viss sjukhjälpstid vore ej påkallad. Ej heller borde halv sjukpenning kunna utgå. Även de stude­ rande borde kunna komma i åtnjutande av barntillägg till sjukpenningen. Karenstiden föreslås till 30 dagar, varvid borde medräknas den tid den sjukskrivne oavbrutet varit arbetsoförmögen eller enligt läkares föreskrift oavbrutet avhållit sig från arbete. En följd av en sådan karenstid bleve

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 201

enligt utredningen, att ett frivilligt sjukpenningtillägg till en obligatoriskt sjukpenningförsäkrad studerande kunde utgå under längst 703 dagar. I enkelhetens intresse — särskilt med tanke på avgiftsberäkningen —- borde samma sjukhjälpstid gälla sjukpenningen till studerande, som inte vore obligatoriskt sjukpenningförsäkrad. Försäkringen föreslås kunna kollektivt meddelas elever vid viss under­ visningsanstalt eller del därav. En överenskommelse mellan undervisnings­ anstalt och sjukkassa om kollektiv anslutning borde få avse även blivande elever vid anstalten. Rörande utredningens förslag rörande den frivilliga sjukförsäkringen hänvisas i övrigt till s. 184—196 och 310—312 i betänkandet.

Remissyttrandena. Sveriges läkarförbund ifrågasätter, om inte en ytterligare skärpning av

den föreslagna överförsäkringsregeln vore påkallad.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund anser det oberättigat att uppställa

ålders- och hälsovillkor inom denna försäkring, då sådana villkor inte fun­ nes inom den obligatoriska tilläggsförsäkringen för löntagare.

Pensionsstyrelsen framhåller, att de båda av utredningen föreslagna fri­

villiga försäkringarna, den för förvärvsarbetande och den för studerande, hade — om man bortsåge från de fall då karenstiden i den förstnämnda för­ säkringen vore tre dagar —- det gemensamt, att sjukhjälpstiden kunde variera. Det vore sålunda ej uteslutet, att när flera förhållandevis korta sjukperioder förekommit och dessa skulle sammanläggas, »utförsäkring» kunde ske, trots att den försäkrade ej fått ut något från den frivilliga för­ säkringen. Vad studerandeförsäkringen för tillägg till sjukpenning beträf­ fade kunde sjukhjälpstidens längd även påverkas av tidpunkten när sjuk­ anmälan skedde. Därest vid sjukperiod av över 30 dagars längd sjuk­ anmälan gjordes mer än tre dagar efter det insjuknande skett och om där­ igenom sjukpenning komme att utgå först från senare dag i sjukperioden än den fjärde, bleve nämligen tidsskillnaden mellan den dag, då sjukpen­ ning började utgå, och den dag, då sjukpenningtillägg började utgå, mindre än 27 dagar. Den tid, för vilken sjukpenningtillägg utginge, kunde här­ igenom komma att överstiga 703 dagar. Pensionsstyrelsen framhåller vidare, att variationer i sjukhjälpstiden kunde föranleda missnöje från de försäkrades sida men inte torde kunna undvikas med de föreslagna sammanläggningsreglerna och med den kon­ struktion i övrigt, som den frivilliga sjukpenningförsäkringen fått. I fråga om studerande, som ej vore obligatoriskt sjukpenningförsäkrade, torde dock vissa möjligheter föreligga genom att släppa sambandet med den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. Ifrågavarande spörsmål samman­ hängde dock enligt pensionsstyrelsens mening så nära med frågorna rörande

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

sammanläggningsreglerna, att de borde behandlas vid den utredning rörande dessa regler som pensionsstyrelsen föreslagit.

I fråga om den frivilliga försäkringen för studerande anför Sveriges för­ enade studentkårer, att den föreslagna maximisjukpenningen vore för låg,

i synnerhet om den ställdes i relation till de studerandes levnadskostnader. Om de studerandes standard vid sjukdom ej skulle pressas i alltför hög grad i jämförelse med andra kategorier, torde — framhåller föreningen — ett maximibelopp av 10 kr. ej framstå som orimligt högt. I synnerhet gällde detta den stora grupp universitets- och högskolestudenter, som finansie­ rade sina studier genom lån och som av naturliga skäl vore särskilt känslig för det ekonomiska avbräck sjukdom medförde. Den föreslagna karens­ tiden vore vidare för lång. Olägenheterna härav vore så stora, att försäk­ ringens effektivitet kunde ifrågasättas.

Även Sveriges läkarförbund finner karenstiden för lång och maximisjuk­ penningen för låg. Tjänstemännens centralorganisation anser det ej orim­

ligt, att sjukpenningen maximerades till 10 kr. Vid en sådan höjning syntes en karenstid på 30 dagar kunna godtagas. I annat fall förefölle karenstiden alltför lång.

Svenska försäkringsbolags riksförbund säger sig utgå från att elever vid

läroverk och folkskolor ej åsyftats med utredningens förslag rörande kol­ lektiv anslutning till försäkringen. För eleverna vid dessa läroanstalter erbjöde den privata kollektiva skolbarnsförsäkringen ett väl avpassat skydd.

Departementschefen.

Jag har redan i den allmänna motiveringen förklarat mig godtaga utred­ ningens förslag till uppläggning av den frivilliga försäkringen. Den för de förvärvsarbetande föreslagna frivilliga sjukpenningförsäkringen innehåller —■ bortsett från frågan om tilläggets storlek — ej oväsentliga nyheter. Främst bland dessa må nämnas möjlighet för de försäkrade att efter eget val få sjukpenningen utbetald antingen vid ut­ gången av den för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen stadgade karenstiden eller efter det den obligatoriska sjukpenningen utgivits för 15, 30 eller 90 dagar. Jag anser det betydelsefullt, att försäkringen på detta sätt kan anpassas efter behovet i det enskilda fallet. Även vad utredningen föreslagit i fråga om överförsäkring, kollektiv anslutning, väntetid och återinträde anser jag mig böra godtaga. De i 47 § sista stycket av utredningen föreslagna bestämmelserna, avse­ ende rätt för de försäkrade att välja tidsperiod, efter vars utgång det fri­ villiga sjukpenningtillägget skall utgå, synes emellertid böra förtydligas. Jag vill då först framhålla att med karenstid i teknisk bemärkelse avses endast den i 28 § angivna karenstiden. Då den av den försäkrade valda tidsperioden utgöres enbart av sådan karenstid, skall givetvis tillägget alltid utbetalas så snart obligatorisk sjukpenning utgår. Är tidsperioden längre,

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 203

t. ex. den tid under vilken obligatorisk sjukpenning efter tilländalupen ka­ renstid enligt 26 § utgivits för 15 dagar, skall sådan tidsperiod i princip beräknas vid varje sjukperiod. En person, som är sjukskriven under tiden den 1—25 maj och för de föregående 60 dagarna inte uppburit sjukpenning, erhåller sålunda obligatorisk sjukpenning fr. o. m. den 4 maj och frivilligt sjukpenningtillägg fr. o. m. den 19 maj. Därest vederbörande varit sjukskri­ ven jämväl den 11—20 i nästföregående april månad (och då uppburit obli­ gatorisk sjukpenning under 7 dagar), skulle han under sjukperioden i maj ha uppburit obligatorisk sjukpenning redan från den 1 maj (jämför 26 § andra stycket) och frivilligt sjukpenningtillägg fr. o. m. den 9 maj. Eftersom sjukpenningtilläggets utbetalande är beroende av att obli­ gatorisk sjukpenning utgår, kan, såsom pensionsstyrelsen framhållit, de föreslagna bestämmelserna medföra, att sjukhjälpstiden inom den frivilliga försäkringen kommer att variera. I praktiken torde emellertid så komma att ske blott i något enstaka undantagsfall, varifrån man synes kunna bortse. I likhet med utredningen anser jag ålders- och hälsovillkor inte kunna undvaras i en frivillig försäkring. Det synes emellertid vara motiverat, att sådana villkor inte skall lägga hinder i vägen för inträde i försäkringen i sam­ band med den nya lagstiftningens ikraftträdande. Vad i 49 § andra stycket upptagits om rätt för medlem, vars obligatoriska sjukpenningförsäkring nedsatts, att utan hinder av ålders- och hälsovillkor erhålla frivillig försäkring synes böra tolkas så, att stadgandet har avseende jämväl å medlem, vars undantagande enligt 28 § från sjukpenningförsäk­ ringen upphört. I samband härmed vill jag framhålla, att då den försäkrade i här avsedda fall och vid återinträde i försäkringen efter försummad avgiftsbetalning har att erlägga avgifter för förfluten tid — varunder han tillhört olika kassor — avgifterna synes böra fördelas mellan de berörda kassorna i förhållande till medlemskapets varaktighet i kassorna under ifrågavarande tid. När i 50 § andra stycket angives, att förbudet mot utgivande av sjukhjälp för sjukdom, som den försäkrade ådragit sig innan försäkringen blivit gällande, ej skall avse försäkrad, som jämlikt 49 § andra stycket erhåller frivillig försäkring efter nedsättning av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen eller genom återinträde jämlikt 51 § tredje stycket, bör detta självfallet inte läsas så, att sjukhjälp skall utgå för sjukdom, som tidigare inte omfattats av försäkringsskyddet inom den frivilliga försäkringen. Det bör sålunda exempelvis inte ifrågakomma att eu person, genom att under­ låta att erlägga avgift och därefter söka och erhålla återinträde, skall kunna öka räckvidden av det försäkringsskydd han hade före avgiftsförsummelsen. Beträffande de i 51 § tredje stycket angivna bestämmelserna om återin­ träde må vidare framhållas, att sådant återinträde regelmässigt bör bevil­ jas, om föreskrivna villkor härför är uppfyllda, såvida inte särskilda skäl föranleder till annat. Sådana skäl kan anses föreligga t. ex. vid upprepade

204 Kungl. Maj:ts proposition nr 178.

avgiftsförsummelser eller då kassan meddelat vederbörande att återinträde inte kommer att beviljas, därest han ej inom viss skälig tid fullgör vad på honom ankommer för att vinna återinträde. Vad beträffar den frivilliga sjukpenningförsäkringen för studerande och med dem jämställda talar enligt min mening skäl för en för­ bättring av det skydd, som denna försäkring avser att utgöra. Jag är dock inte beredd att för denna ännu oprövade försäkringsform förorda en höj­ ning av den av utredningen föreslagna maximisjukpenningen. Däremot synes »karenstiden» kunna förkortas. Jag föreslår därför, att sjukpenning­ tillägget till en studerande, som är obligatoriskt sjukpenningförsäkrad, skall utgå efter det sjukpenning på grund av den obligatoriska försäkringen utgivits för 15 dagar. Härvid bör de i 26 § andra stycket givna bestämmel­ serna om sammanläggning av sjukperioder äga motsvarande tillämpning. En obligatoriskt sjukpenningförsäkrad studerande, som är sjukskriven den 1—31 mars och den 10—30 april, skall sålunda äga uppbära obligatorisk sjukpenning för tiden den 4—31 mars och den 10—30 april samt frivilligt sjukpenningtillägg för tiden den 19—31 mars och den 10—30 april. I över­ ensstämmelse härmed bör i fråga om en studerande, som är enbart frivilligt sjukpenningförsäkrad och för vilken samma beräkningssätt därför inte är tillämpligt, föreskrivas, att den i 26 § stadgade karenstiden utsträckes till 18 dagar. Detta får till följd även att nyss berörda bestämmelse i 26 § andra stycket blir tillämplig jämväl beträffande studerande som nu avses. Några särskilda bestämmelser rörande sjukhjälpstiden för de frivilligt försäkrade studerandena synes inte böra föreskrivas. För sjukpenningen bör sålunda gälla de i 29 § angivna reglerna. I ett remissyttrande har påyrkats, att studerandeförsäkringen icke skall avse elever vid vissa läroanstalter. Enligt min mening föreligger ej skäl för ett sådant undantagande. Jag vill erinra om att elever under 16 år ej kan bli omfattade av denna försäkring. I likhet med utredningen förordar jag, att den frivilliga försäkringen icke belastas av sjukkassans förvaltningskostnader.

Om allmänna sjukkassor. (56, 58, 61, 71 och 86 §§.)

Socialförsäkringsut redningen.

Det av utredningen föreslagna nya fjärde stycket i 56 § sammanhänger med systemet i fråga om tillhandahållandet av sådana merprestationer, som avses i 18 §. Jämkningarna i 61 och 71 §§ beror av att begreppet familjemedlem slopats. I fråga om fördelningen av ansvaret för sjukhjälpen mellan lokal- och centralsjukkassa (86 §) framhåller utredningen, att samordningen mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna och höjningen av sjukpenningbelop­ pen, som vore störst för de 90 första sjukhjälpsdagarna, gjorde det önsk­ värt, att riskerna för sjukpenningförsäkringen även beträffande dessa sjuk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 205

hjälpsdagar fördelades på större enheter än vad lokalsjukkassorna i all­ mänhet vore. Lokalsjukkassorna horde därför få sina utgifter för den obligatoriska sjukpenningförsäkringen täckta till tre fjärdedelar av veder­ börande centralsjukkassa. Härigenom vunnes också andra fördelar. Genom sin delaktighet i finansieringen av sjukpenningförsäkringen även för de 90 första dagarna finge centralsjukkassorna ett direkt intresse av hur för­ säkringen sköttes under denna tid. Detta vore önskvärt, eftersom tilläggssjukpenningen då vore högst och sjukkontrollen särskilt betydelsefull. Centralsjukkassornas medverkan vid den invaliditetsförebyggande verksam­ heten främjades vidare, om centralsjukkassorna finge ett direkt ekonomiskt intresse därav. Vidare förenklades administrationen genom att man kunde låta arbetsgivarbidraget ävensom det statliga sjukhjälpsbidraget helt till­ komma centralsjukkassan. I fråga om sjukkasseadministrationen uttalar utredningen, att förvalt­ ningskostnaderna i de erkända sjukkassorna måste anses väl höga •— i vart fall i förhållande till försäkringsprestationernas storlek. En ytterligare stark ansvällning av dessa kostnader i samband med den nya lagstift­ ningens genomförande borde så långt som möjligt undvikas. Enligt utred­ ningens mening måste därför alla möjligheter till rationalisering av verk­ samheten tillvaratagas. Måhända borde tillsynsmjmdigheten få ökade möj­ ligheter att öva inflytande på inrättande av tjänster hos kassorna och löne­ sättningen för dessa. Enligt utredningens mening låge det dock utanför utredningens uppdrag att framlägga förslag i detta hänseende. I övrigt må hänvisas till betänkandet s. 291—294 och 312.

Remissyttrandena. Pensionsstyrelsen anser, att vissa ändringar i de antagna bestämmelserna

rörande de allmänna sjukkassorna kunde vara önskvärda och att en utred­ ning härom borde komma till stånd.

För säkring srådet uttalar, att personalen hos sjukkassorna, såvitt gällde

tjänstemän med mera kvalificerade uppgifter, borde tillsättas av tillsyns­ myndigheten, centralsjukkassornas chefer måhända av Kungl. Maj:t.

Länsstyrelsen i Jönköpings län finner däremot, att tillsynsmyndigheten

ej borde få öva inflytande på inrättandet av tjänster hos sjukkassorna och lönesättningen för dessa tjänster. Sjukkassorna borde medgivas största möjliga frihet och självständighet. För att skapa så starka förbindelser som möjligt mellan sjukkassorna

och ortens eller länets arbetsliv borde enligt Folksam arbetsmarknadens

parter, konsumentkooperationen och lämpliga yrkesorganisationer bli repre­ senterade i till kassorna bundna råd, därest det inte vore möjligt att bereda

plats för sådana representanter i kassornas styrelser. Kooperativa förbun­ det yttrar, att då arbetstagare och arbetsgivare skulle bidraga till försäk­

ringen måste garantier skapas för att dessa kategorier även finge möjlighet att öva inflytande på kassornas förvaltning.

206 Kungl. Maj. ts proposition nr 178.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser behov föreligga av att en i taxerings-

frågor kunnig person knytes till sjukkassans ledning.

Departementschefen.

Jag har i den allmänna motiveringen uttalat mig för att den år 1946 be­ slutade sjukkasseorganisationen bör föra ut denna reform i det praktiska livet men att hinder ej bör möta att organisationen göres till föremål för översyn vid lämplig tidpunkt. Vad utredningen föreslagit i detta avsnitt föranleder ej erinran från min sida. Genom statsmakternas beslut år 1952 tillfördes 1931 års förordning om erkända sjukkassor en bestämmelse av innehåll att, därest överenskommelse som Konungen träffade med främmande stat berörde erkänd sjukkassa, kassan vore pliktig att utöva verksamhet i enlighet med vad överenskom­ melsen innehåller. Det synes lämpligt, att ett motsvarande stadgande upp­ tages i 58 § SFL.

Särskilda bestämmelser.

(106 §.)

Den jämkning, som företagits i fråga om 106 §, sammanhänger med att begreppet familjemedlem föreslås utgå ur lagen.

Om lagens ikraftträdande.

(111, 113 och 115—124 §§.)

Socialförsäkringsutredningen.

Rörande övergångsbestämmelserna framhåller utredningen:

Bestämmelser om inskrivning av medlemmar i de allmänna sjukkassorna

finns i SFL för medlemmar i erkända sjukkassor och för andra än sådana medlemmar. Medlemmarna skall, om de tillhört erkänd sjukkassa ett halvt år före lagens ikraftträdande, automatiskt överföras till den allmänna sjuk­ kassa de skall tillhöra. Övriga försäkringspliktiga skall inom en viss tid anmäla sig till inträde i vederbörande allmänna sjukkassa. Även om en sådan anmälan inte gjorts, skall dock varje försäkringspliktig inskrivas i allmän sjukkassa. Utredningen förutsätter att inskrivningen, liksom fallet måste bli enligt SFL, skall ske med ledning av mantalslängd. Något behov av anmälan till inskrivning synes därför föreligga endast beträffande försäkringspliktiga, som inte är mantalsskrivna. Det är att märka att även de hemarbetande gifta kvinnorna enligt föreliggande förslag skall vara sjukkassemedlemmar. Med vissa undantag skall alltså alla inom en kassas verksamhetsområde mantalsskrivna personer, som fyllt 16 år, vara medlemmar. En särskild bestämmelse erfordras beträffande sådana medlemmar av erkända sjuk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 207

kassor, som vid lagens ikraftträdande inte fyllt 16 år, för att möjliggöra att de alltjämt skall kunna vara sjukpenningförsäkrade (jfr 118 § 1 p. SFL). En sjukkassa torde endast undantagsvis ha kännedom om dem, som är undantagna från försäkringsplikt på grund av viss anstaltsvård. En viss uPPgiftsskyldighet kräves därför vid lagens ikraftträdande för sjukvårdsanstalter, anstalter för obildbara sinnesslöa samt fångvårds- och tvångsarbetsanstalter. För den första inplaceringen av medlemmarna i sjukpenningklasser er­ fordras vissa inkomstuppgifter. Utredningen anser att dylika uppgifter lämpligen kan lämnas i samband med inkomstdeklarationen för beskatt­ ningen. Uppgifter bör lämnas av alla försäkringspliktiga, sålunda även av medlemmar i de erkända sjukkassorna. Dessa kassor har nämligen inte någon kännedom om medlemmarnas aktuella inkomstförhållanden. Av praktiska skäl bör dock de försäkringspliktiga lämna uppgift om medlem­ skap i sådan kassa. Med hänsyn till det sagda bör gemensamma bestämmelser gälla rörande inskrivning av såväl tidigare medlemmar i erkända sjukkassor som övriga försäkringspliktiga.

De särskilda övergångsbestämmelserna angående sjukhjälpsrätten torde

i sak kunna överensstämma med bestämmelserna i 119—121 §§ och 123 och 124 §§ SFL, dock med den modifikation som föranledes av förslaget an­ gående rätten att i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande vinna inträde i den frivilliga försäkringen.

I övrigt hänvisas till betänkandet s. 297—301 och 312—315.

Remissyttrandena. Pensionsstyrelsen yttrar, att vid den utredning, som styrelsen ansåge

böra ske rörande sammanläggningsreglerna, även övergångsbestämmelserna borde överses. Påfrestningarna för försäkringsorganen och tillsynsmyn­ digheten bleve särskilt stora vid övergången till den nya ordningen. Vissa förenklingar vore därför önskvärda.

Departementschefen.

Redan i den allmänna motiveringen har jag uppehållit mig vid spörsmålet angående sjukförsäkringsreformens ikraftträdande. Vissa frågor rörande möjligheten till frivillig försäkring har jag likaså berört i ett tidigare sam­ manhang. Vad i detta avseende i övrigt upptagits torde ej behöva särskilt kommenteras. Några konkreta ändringsförslag har ej framkommit; och jag finner ej anledning att frångå vad utredningen föreslagit. Därest det under förarbetena till den nya ordningen skulle visa sig erforderligt med vissa jämkningar i förevarande hänseende, torde frågan härom kunna prö­ vas vid nästa års riksdag.

208 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över in­

om socialdepartementet upprättat förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 194-7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring, av den lydelse bilaga1

till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­ lan bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Olof Särnmark.

1 Denna bilaga har här utelämnats. Det vid propositionen fogade lagförslaget skiljer sig från det remitterade förslaget — förutom såtillvida att i det förra gjorts vissa re­ daktionella jämkningar — därutinnan att i det remitterade förslaget dels i den under

22 § intagna tabellen överst i kol. 2 upptagits siffran 1 200 varjämte i det gemen­ samma huvudet till kol. 2 och 3 upptagits orden »Årsinkomsten uppgår» dels ej upptagits någon bestämmelse motsvarande sista stycket av 22 § i det genom propositionen fram­ lagda lagförslaget dels ock 33 § andra och tredje styckena, 35 § första stycket samt 38 § andra stycket hade följande lydelse.

33 §.

Medlem i---------------------------------båda kassorna. Avgift för sjukvårdsförsäkringen skall erläggas av medlem, vars enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomst året näst efter det år avgiften avser uppgår till minst ettusentvåhundra kronor och som icke vid utgången av sistnämnda år upp­ hört att vara medlem, fyllt sextiosju år eller uppbär folkpensionsförmån i annan form

än ålderspension. Avgift för försäkringen för grundsjukpenning skall erläggas av medlem, som vid ut­ gången av det år avgiften avser är försäkrad för sådan sjukpenning och vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst nästföljande år uppgår till minst ettusentvåhundra kronor. Avgift för--------------------------------- av tjänstgöringen. Vad i-------------------------- --— taxerade inkomst. Medlem, som —-------------------------- makens sjukförsäkringsavgift.

35 §. Överstiger medlems sammanlagda avgift för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen för grundsjukpenning två procent av hans till statlig inkomstskatt taxerade inkomst året näst efter det år avgiften avser, skall avgiften nedsättas till två procent av nämnda inkomst. År medlem taxerad enligt för gift skattskyldig gällande bestämmelser, skall härvid å vardera av makarna anses belöpa hälften av makarnas sammanlagda taxerade inkomst. Är den försäkrade medlem i såväl lokal- som centralsjukkassa, skall nedsätt­ ning i första hand avse avgift till centralsjukkassan. Inom en och samma kassa skall nedsättning i första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen. Därest vad--------- --—------------ — påföras honom.

38 §. Arbetsgivare är—----------------------------- paragraf sägs. Angående uppbörd av bidragen gäller vad Konungen med riksdagen darom forordnar.

KungJ. Maj:Is proposition nr 178. 209

Utdrag av protokollet, hullet i Kungl. Maj ds lagråd den 25 mars 1953.

Närvarande: justitieråden N issen , H ellquist , K arlgren , regeringsrådet E ckerberg .

Enligt lagrådet den 21 mars 1953 tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 13 mars 1953, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättat förslag till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19t7 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­ gits av chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet, hovrättsrådet G. Y. Samuelsson.

Lagrådet yttrade:

Med det remitterade förslaget åsyftas i främsta rummet att låta lagen om allmän sjukförsäkring träda i kraft och därmed genomföra en sedan länge planerad genomgripande reform på detta område. Därjämte innebär för­ slaget emellertid betydelsefulla ändringar i samma lag. Till en del betingas dessa av en tilltänkt samordning mellan den allmänna sjukförsäkringen och en reviderad olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkring, byggande på att sjukförsäkringen, d. v. s. de allmänna sjukkassorna, skall svara för regleringen av yrkesskador under den första tiden efter deras uppkomst, den s. k. samordningstiden. Med hänsyn till det nära samband som härigenom skulle komma att föreligga mellan sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna förutsättes att lagen om allmän sjukförsäkring skall med nu föreslagna och vissa ytterligare änd­ ringar, som senare skola göras, träda i kraft samtidigt med en ny lag om yrkesskadeförsäkring. För innehållet i vissa delar av denna tilltänkta lag redogöres i remissprotokollet, men något i lagtext utformat förslag föreligger icke. Ett sådant skall enligt vad departementschefen uttalar fram­ läggas först vid nästa års riksdag. I samband därmed skola också de i öv­ rigt påkallade ändringarna i sjukförsäkringslagen vidtagas. Vad som till följd av samordningsprincipen i väsentlig mån är att be-

14 — Bihang till riksdagens protokoll 1953. 1 sand. Nr 178.

210 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

trakta såsom ett enda lagkomplex skulle sålunda komma att genomföras i två etapper. Detta är otillfredsställande. Då nu föreligger förslag till blott en del av den tillämnade lagstiftningen, möter det svårigheter att bedöma huruvida de föreslagna lagreglerna i allo kunna vara lämpliga i det större sammanhang för vilket de äro avsedda. En förnyad granskning ur denna synpunkt torde under alla förhållanden bliva erforderlig. Det står icke heller i överensstämmelse med god lagstiftningspraxis att, såsom enligt för­ slaget skulle bliva fallet, en lag utfärdas, om vilken man redan vid dess antagande och promulgering vet, att den icke kan träda i tillämpning i oför­ ändrat skick, och som dessutom innehåller bestämmelser, vilka uppenbar­ ligen för sin tillämpning förutsätta tillvaron av andra, ännu icke utformade lagregler av central betydelse. I det förra hänseendet hänvisas till förslagets 31 §. I det senare hänseendet märkas de i 38 § i förslaget upptagna stadgandena om bidrag från arbetsgivare, vilka äro helt beroende av att motsva­ rande bestämmelser i lagen om yrkesskadeförsäkring få det innehåll de­ partementschefen angivit. Av vad ovan anförts framgår, att det enligt lagrådets mening är ägnat att väcka synnerliga betänkligheter att nu upphöja det remitterade förslaget till lag, betänkligheter som endast delvis kunna undanröjas genom sam­ tidigt fattat principbeslut rörande den blivande yrkesskadeförsäkringslagens innehåll. Med hänsyn till önskvärdheten av att den redan för åtskilliga år sedan beslutade reformen på sjukförsäkringens område ej ytterligare för­ senas vill lagrådet emellertid, i det läge lagstiftningsfrågan nu befinner sig, icke motsätta sig det remitterade lagförslaget. Lagrådet anser sig icke hava att ingå på en prövning av de ekonomiska spörsmål som öva inflytande på det remitterade förslagets principer och närmare utformning. Till följd härav har lagrådets granskning i vissa delar måst bliva av huvudsakligen formell natur. Utöver det ovan anförda har granskningen icke föranlett andra erinringar än dem som här upptagas under särskilda paragrafer i förslaget.

22 §.

Med uttrycket sjukperiod förstås, såsom av remissprotokollet framgår, tid varunder försäkrad i oavbruten följd befinner sig i sådant tillstånd, som medför rätt till sjukpenning eller till ersättning för utgifter för sjukhus­ vård. Som denna innebörd, vilken icke ligger i själva ordet, svårligen läiei kunna i förevarande paragraf utläsas av sammanhanget och ej heller eljest torde med erforderlig tydlighet framgå av lagtexten, förordar lagrådet, att det — lämpligen i ett nytt sista stycke i paragrafen — intages en definition av begreppet. Av förslagets 11 § framgår, att varje sjukpenningförsäkrad medlem av allmän sjukkassa skall tillhöra viss sjukpenningklass. Detta gäller således även de i 7 § andra stycket avsedda medlemmar, vilkas årsinkomst av för­

Kungl. Maj.ts proposition nr 178. 211

värvsarbete ej uppgår till 1 200 kronor. Det synes därför nödvändigt att låta sjukpenningklassen nr 1, som enligt den i förevarande paragraf in­ tagna tabellen omfattar medlemmar med en årsinkomst uppgående till 1 200 kronor men ej till 1 800 kronor, inbegripa alla sjukpenningförsäkrade medlemmar, vilkas årsinkomst av tjänst ej uppgår till 1 800 kronor. Detta kunde enklast åstadkommas genom att siffran 1 200 i kol. 2 finge utgå. Här­ med skulle ock vinnas, att »årsinkomsten» i det gemensamma huvudet till kol. 2 och 3 komme att endast avse årsinkomst av tjänst. I huvudet kunde då detta anges. 33 och 35 §§. Enligt andra stycket i 33 § är sjukkassemedleins skyldighet att erlägga avgift för sjukvårdsförsäkringen beroende av, bland annat, storleken av hans taxerade inkomst. I tydlighetens intresse synes bestämmelsen härom böra något omformuleras, exempelvis så att det får heta, att avgift för sjuk­ vårdsförsäkringen skall erläggas av medlem, vars till statlig inkomstskatt taxerade inkomst vid taxering året näst efter det år avgiften avser bestämts till minst ettusentvåhundra kronor. Godtages detta förslag, böra 33 § tredje stycket och 35 § första stycket undergå motsvarande omredigering.

38 §. Med den i denna paragrafs andra stycke förekommande termen uppbörd lärer avses jämväl debitering, nämligen av arbetsgivares bidrag. Som lag­ förslaget i 36 § skiljer mellan debitering och uppbörd av där omnämnda avgifter, torde det fullständigare uttryckssättet böra användas även i före­ varande paragraf.

Ur protokollet:

Olle Lundberg.

212 Kungl. Maj.ts proposition nr 178.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet u Stockholms slott den 27 mars 1953.

Närvarande: Statsministern E rlander , ministern för utrikes ärendena U ndén , statsråden S köld , Z etterberg , T orsten N ilsson , S träng , E ricsson , A ndersson , L ingman , H ammarskjöld , P ersson , H jälmar N ilson , L indell , N orden ­ stam .

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Sträng, anmäler efter ge­ mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 25 mars 1953 avgivna utlåtande över det den 13 mars 1953 till lagrådet re­

mitterade förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 januari 1957 (nr 1) om allmän sjukförsäkring.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden. Vid remissen till lagrådet av ifrågavarande lagförslag uttalade jag den uppfattningen, att statsmakterna icke längre bör dröja med att infria det löfte som 1946 års beslut rörande den allmänna sjukförsäkringen inne­ bär. Givet är att sjukförsäkringsreformens genomförande är förknippat med lösandet av en mångfald administrativa och organisatoriska problem. Åt­ skilliga förberedelsearbeten har visserligen redan utförts i anslutning till statsmakternas beslut i frågan år 1946, men reformens genomförande måste föregås av ytterligare ett flertal förberedande åtgärder. Viss tid måste där­ för förflyta från det beslut fattats om att sätta lagen om den allmänna sjukförsäkringen i kraft till dess den skall träda i tillämpning. I enlighet med vad nu sagts förordade jag, att lagstiftningen skulle träda i kraft den 1 januari 1955. Förutsättning för att så skall kunna ske är att beslut härom fattas vid innevarande års riksdag. Såsom jag uttalat till statsrådsprotokollet i ärendet den 13 mars 1953 hade det givetvis varit önskvärt, att även det förslag till yrkesskade­ försäkringslag, som den 1 januari 1955 bör avlösa den nuvarande lagstift­ ningen om försäkring för olycksfall i arbete och vissa yrkessjukdomar, kunnat i form av ett i lagtext utarbetat förslag underställas innevarande års riksdag. Av skäl som framgår av statsrådsprotokollet för nämnda dag har detta emellertid icke varit möjligt. Jag har därför i denna del fått inskränka mig till att i remissprotokollet redogöra för innehållet i den avsedda lagstiftningen, såvitt nu är av intresse. Den omständigheten att lagförslaget rörande den nya yrkesskadeförsäkringen får prövas först av

Kungl. Maj:ts proposition nr 178. 213

nasta års riksdag synes ej utgöra något hinder för att nämnda lagstiftning träder i kraft den 1 januari 1955. Det erforderliga förberedelsearbetet är där ej av samma omfattning som beträffande den allmänna sjukförsäk­ ringen. Lagrådet har uttalat sina betänkligheter mot ifrågavarande etappvisa behandling av detta lagstiftningsärende. Då jag anser det utomordentligt angeläget alt vidare uppskov med den allmänna sjukförsäkringens genom­ forande ej sker, synes mig dock de av lagrådet anförda lagstiftningstekmska betänkligheterna ej böra tillmätas avgörande betydelse. Med hänsyn till önskvärdheten av att reformen ej ytterligare försenas har lagrådet ej heller velat motsätta sig det remitterade lagförslaget. Vad lagrådet anfört rörande 22, 33, 35 och 38 §§ anser jag böra godtagas. Förslaget har ändrats i enlighet härmed. Dessutom har vissa redaktionella jämkningar gjorts i förslaget.

I anslutning till vad sålunda anförts vill jag framhålla, att det synes lämpligt, att riksdagen redan i detta sammanhang sättes i tillfälle att yttra sig angående den av mig förordade samordningen av den allmänna sjuk­ försäkringen och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. Motsvarande sjnes gälla beträffande de av mig förordade ändrade huvudgrunderna för tillhandahållande av läkemedel.

Föredraganden hemställer härefter

dels att det sålunda ändrade förslaget till lag angående ändring i lagen den 3 januari 19 47 (nr 1) om allmän sjuk­ försäkring måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom pro­

position föreläggas riksdagen till antagande,

dels ock att Kungl. Maj:t måtte lämna riksdagen till­

fälle att avgiva yttrande angående den samordning av den allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska yrkes­ skadeförsäkringen ävensom de huvudgrunder för tillhan­ dahållande av läkemedel, som angivits i statsrådsproto­ kollet för den 13 mars 1953.

Med bifall till denna av statsrådets övriga leda­ möter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas propo­ sition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar. Ur protokollet:

Olof Särnmark