Socialvårdskommitténs betänkande. 19,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1951:25 SOCIALDEPARTEMENTET

SOCIALVÅRDSKOMMITTÉNS

BETÄNKANDE UTREDNING

OCH

XIX: FÖRSLAG

ANGÅENDE

YRKESSKADEFÖRSÄKRINGSLAG M. M.

S T O C K H O L M 19

5 1

Statens offentliga utredningar 1951 Kronologisk

1. Statligt stöd åt svensk filmproduktion. Beckman. 73 s. F i . 2. Försvarets personaltjänst. Kihlström. 166 s. F ö . 3. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Victor Petterson. 139 s. K. 4. Antagningen av medicine studerande m. fl. Kihlström. 128 s. E. 5. Förslag till naturskyddslag m.m. Haeggström. 212 s. Jo. 6. Näringslivets lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245 s. H. 7. Principer för dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 s. C. 8. Betänkanöe angående polis- och åklagarväsendets organisation. Norstedt. 304 s. I. 9. 1945 års universitetsberedning. 6. Den vetenskapliga publiceringsverksamheten, personal-, institutions- och stipendiefrågor m. m., det akademiska befordringsväsendet. Svenska Tryckeriaktiebolaget. 332 s. E. 10. Sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. Victor Petterson. 171 s., 3 pl. K. 11. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 10. Tiden juli 1948—juni 1950 jämte sakregister till delarna 1—10. Av K. Åmark. Idun. 338 s. H. 12. Promemoria med förslag till allmän verksstadga. Katalog och Tidskriftstryck. 68 s. J u . 13. 1944 års allmänna skattekommitté. 5. Betänkande angående studiekostnaders behandling i beskattningshänseende. Marcus. 79 s. F i .

forteckning

14. Landsbygdselektrifieringens Utbredning å r 1950. Idun. 47 s. K. 15. Daghem och förskolor. Betänkande om barnstugor och barntillsyn. Victor Petterson. 641 s., 6 pl. S. I 16. Filmcensuren. Betänkande 1. Beckman. 95 s. E. 17. Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 6. Redogörelse för arbetsstudier vid kroppssjukhusena vårdavdelningar m. m. Beckman. 233 s. I. 18. Betänkande med förslag till förordning angående upphandling och arbeten för statens behov m. m. Norstedt. 77 s. F i . 19. SOS. Samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. Gummesson. 89 s. I. 20. Betänkande med förslag till ny ägofredslagstiftning. Beckmlan. 143 s. J o . 21. Kejnekommissionens utredning. Norstedt. 313 s. J u . 22. Förslag till sjömanslag m. m. Marcus. 106 s. H. 23. Socialvårdskommitténs betänkande. 18. Utredning och förslag angående begravningshjälpsförsäkring. Fala Nya Boktryckeri, Falun. 44 s. S. 24. Betänkande med förslag rörande utformningen a^ åtgärder för ökad skattefinansiering av kommunala investeringar. Beckman. 55 s. F i . 25. Sociaivårdskommitténs betänkande. 19. Utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag m. mig Kihlström. 499 s. S.

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under 'vilket utredningen avgivits, t. ex E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1951:Jt-S" SOCIALDEPARTEMENTET

SOCIALVÅRDSKOMMITTÉNS

BETÄNKANDE

XIX:

U T R E D N I N G OCH F Ö R S L A G ANGÅENDE

YRKESSKADEFÖRSÄKRINGSLAG M. M.

STOCKHOLM 1951 EMIL KIHLSTMÖMS TRYCKERI A.-R. 510949

VT;

QcKrttf-

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Förkortningar Skrivelse till Konungen Sammanfattning Förf attni ngsf örslag Lag om försäkring för yrkesskada m. m. (yrkesskadeförsäkringslag) Lag om försäkring av företagares m. fl. barn för vissa skador Förordning om ersättning i vissa fall i anledning av skada, ådragen under skolgång eller andra studier vid utbildningsanstalt Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet Lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkri ngsavtal Förordning angående ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor Lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta I. Inledning A. Gällande bestämmelser 1901 års lag 1916 års lag och vissa därtill anknutna författningar Övriga hithörande författningar B. Utredningsuppdraget II. Allmänna synpunkter på den sociala olycksfallsförsäkringen m. m. ... A. Speciell försäkring för arbetstagare B. Tillhörigheten till arbetstagarförsäkringen C. Försäkringsskyddets omfattning inom arbetstagarförsäkringen ... D. Försäkringsförmånernas art och storlek enligt den föreslagna yrkesskadeförsäkringslagen E. Yrkesskadeförsäkringens organisation F. Frågan om försäkringsskydd för dem, som icke omfattas av den föreslagna yrkesskadeförsäkringslagen III. Tillhörigheten till försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen 1. Innebörden av begreppen »arbetare» och »självständig företagare» m. m A. Historik m. m B. Praxis Allmänna principer Särskilda yrken ;. C. Väckta frågor ". Innehavare av offentliga förtroendeuppdrag o. d S. k. beroende uppdragstagare Diverse framställningar

7* 9* 15* 25* 25* 48* 51* 53* 54 * 54* 55* 1 1 1 2 6 9 13 13 20 21 21 22 25 26 26 26 29 29 32 47 47 48 65

D. Socialvårdskommitténs överväganden och förslag Arbete åt annan Arbete mot avlöning »Arbetare», »självständig företagare» och »arbetsgivare» Försäkringsplikten Offentliga förtroendemän 2. Vissa undantag från reglerna om försäkringstillhörigheten A. Visst tillfälligt arbete Historik Praxis Socialvårdskommitténs förslag B. Hemarbetare Historik Praxis Socialvårdskommitténs förslag C. Familjemedlemmar Historik Praxis Väckta frågor Socialvårdskommitténs förslag D. Enligt beslut av Konungen E. Personal hos utländska beskickningsmedlemmar 3. Försäkring för elever i yrkesutbildning Historik Väckta frågor m. m Socialvårdskommitténs synpunkter och förslag IV. Försäkringsskyddets omfattning enligt yrkesskadeförsäkringslagen A. Begreppet olycksfall i arbete Tillämpningen av 1 § 1 st. olycksfallsförsäkringslagen Försäkringsskyddet för olycksfall vid färd till eller från arbetsstället (1 § 4 st. olycksfallsförsäkringslagen) Utländsk lagstiftning Socialvårdskommitténs förslag B. Försäkringen för olycksfall utom arbete De gällande reglerna Spörsmål angående sambandet med sjukförsäkringen Socialvårdskommitténs förslag C. Den obligatoriska försäkringens skadebegrepp Principerna för hittillsvarande lagstiftning och tillämpning Statistiska uppgifter 1934 års konvention om yrkessjukdomarna. Utländsk lagstiftning Danmark Finland Norge Schweiz Socialvårdskommitténs förslag Allmänna synpunkter Vissa spörsmål angående bedömningen av ersättningsfrågor Skador till följd av olycksfall Sjukdomar som icke förorsakas av olycksfall V. Försäkringsförmånerna enligt yrkesskadeförsäkringslagen

66 66 66 68 86 86 92 92 92 94 95 95 95 97 98 104 104 106 108 111 117 118 120 120 126 135 146 147 147 151 157 159 166 166 169 172 179 179 186 187 188 189 189 189 190 190 194 207 215 230

A. Den årliga arbetsförtjänstens beräkning 230 De gällande bestämmelserna 230 Socialvårdskommitténs förslag 232 B. Frågorna om indexreglering 238 Dansk lagstiftning 238 Socialvårdskommitténs förslag 239 C. Sjukpenningskalan 242 De hittillsvarande grunderna 242 Socialvårdskommitténs förslag 245 D. Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning 256 De gällande reglerna och vissa uppkomna spörsmål 256 Socialvårdskommitténs förslag 264 E. Livräntorna till efterlevande 269 De gällande livräntebestämmelserna m. m 269 Socialvårdskommitténs förslag 273 Beroendevillkoren 2' 3 Livränta åt make även när äktenskapet slutits efter skadetillfället 275 Änklings rätt till livränta • 276 Vissa inskränkningar i änkas och barns livränterätt 277 Föräldrars livränterätt 277 Livränta åt frånskild make 278 Livränta åt kvinna, som sammanlevde med den försäkrade 279 Styvbarns och adoptivbarns livränterätt 280 Efterlevandes inbördes rätt 280 Fråga om utsträckt tid för livränta till barn 281 VI. Vissa särskilda frågor rörande yrkesskadeförsäkringen 282 1. Förlust av ersättningsrätt och nedsättning av ersättningens belopp 282 A. 24 § och 25 § 1 st. olycksfallsförsäkringslagen 282 Historik 282 286 Praxis Motionerna 1943:1:28 och 11:34 289 25 § olycksfallsförsäkringslagen och den nya arbetarskyddslagen 290 Vissa motsvarande bestämmelser 292 Socialvårdskommitténs förslag 293 B. 25 § 2 st. olycksfallsförsäkringslagen 303 2. Skadestånd utöver ersättningen enligt yrkesskadeförsäkringslagen 304 Nu gällande bestämmelse och dess tillämpning 304 Uppkomna frågor om lagändring samt socialvårdskommitténs 305 förslag 3. Socialförsäkringsinrättnings regressrätt 309 12 § 2 st. olycksfallsförsäkringslagen och dess tolkning 309 Motion 1945:11:107 311 Motsvarande bestämmelse i militärersättningsförordningen 316 Socialvårdskommitténs förslag 316 VII. Olycksfallsförsäkring för självständiga yrkesutövare och deras familjemedlemmar med flera 324 A. Historik m. m 324 Tiden före tillkomsten av 1916 års lag 324 Uttalanden vid tillkomsten av 1916 års lag 325 Gällande bestämmelser i 1916 års lag 327 Gällande bestämmelser om olycksfallsförsäkring för fiskare 327

B. Väckta frågor om utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen 328 Biksförsäkringsanstaltens förslag år 1935 till företagarförsäkring m. m 328 Hithörande frågors behandling i vissa andra sammanhang 334 C. Utländsk lagstiftning 338 D. Socialvårdskommitténs förslag 339 VIII. Försäkring av företagares m. fl. barn för vissa skador 363 IX. Särskilda ersättningsförfattningar 374 A. Skolbarn och andra studerande 374 B. Frågor om ändringar i vissa gällande författningar 379 X. Speciell motivering 383 1. Lagen om försäkring för yrkesskada m. m. (yrkesskadeförsäkringslagen) 383 2. Lagen om försäkring av företagares m. fl. barn för vissa skador 402 3. Förordningen om ersättning i vissa fall i anledning av skada, ådragen under skolgång eller andra studier vid utbildningsanstalt ... 403 4. Lagen om ändrad lydelse av 6 § lagen den 29 juni 1917 om försäkra ngsrådet 404 5. Lagen om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 om försäkri ngsavtal 404 6. Förordningen angående ändrad lydelse av 31 § förordningen om erkända sjukkassor 404 7. Lagen om ändring i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta 405 Särskilda yttranden 408 1. Ledamöterna Bexelius, Birke och Hagård 408 2. Ledamöterna Bexelius och Hartmann 410 3. Ledamöterna Birke och Hagård 411 4. Ledamöterna Birke, Hagård, Hartmann och Nordgren 413 5. Ledamöterna Hartmann och Pettersson 415 6. Ledamöterna Höjer, Persson och Pettersson 415 7. Ledamöterna Höjer, Persson och Wangson 416 8. Ledamoten Pettersson 418 9. Sakkunnige Hedenström 418 10. Sakkunnige Hultman 423 11. Sakkunnige Löfmark 426 12. Sakkunnige Östrand 435 Bilaga Förteckning över väckta frågor angående ändringar i den sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen 4 37

FÖRKORTNINGAR

BD n r . ./19. . Målets nr i Försäkringsrådets besvärsdiarium. FR

Kungl. Försäkringsrådet.

1909 års Milf Förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under miliärtjänstgöring. 1927 års Milf Förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. 1950 års Milf Förordningen den 2 juni 1950 (nr 261) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (militärersättningsförordning). OL

Lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Ref. 19. . : . .

Nr å referat av Försäkringsrådets prejudikat, intagna i tidskriften Arbetarskyddet.

Rfa

Riksförsäkringsanstalten.

YL

Lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar.

Till

KONUNGEN

I enlighet med Kungl. Maj :ts den 17 december 1937 givna bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet den 3 januari 1938 en kommitté med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården och 9*

framlägga därav föranledda förslag. Kommittén antog namnet socialvårdskommittén. Vid kommitténs utredning mötte enligt direktiven följande fyra huvuduppgifter: 1) revision av fattigvårdslagen, vilken revision i vissa delar kunde antagas komma att beröra även barnavårdslagen, 2) granskning av lagstiftningen rörande såväl socialförsäkringen som övriga socialpolitiska stödåtgärder, framför allt ur synpunkten av dess effektivitet och tillräcklighet, 3) samordnande i görlig mån av socialvårdens olika grenar samt 4) omprövning av socialvårdsutgifternas fördelning mellan stat och kommun. Sedermera har Kungl. Maj:t vid olika tillfällen uppdragit åt kommittén att verkställa utredningar i särskilda frågor rörande sociallagstiftningen. Till de särskilda utredningsuppdragen har hört att verkställa en allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning om försäkring för olycksfall i arbete. Riksdagen anhöll år 1937, med anledning av motioner, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en sådan utredning. Kungl. Maj :t uppdrog samma år åt riksförsäkringsanstalten att verkställa utredningen. Sedermera beslöt Kungl. Maj:t den 17 mars 1944, på framställning av riksförsäkringsanstalten, att uppdraga åt socialvårdskommittén att i anstaltens ställe verkställa nämnda utredning. Kommitténs översyn av lagen om försäkring för olycksfall i arbete och annan lagstiftning på detta område har bedrivits i etapper. Av kommittén framlagda förslag ha lagts till grund för ändringar i olycksfallsförsäkringslagen m. m. åren 1946 och 1948 samt för författningar av år 1950 om ersättning för kroppsskador, ådragna under militärtjänstgöring, och om tilllägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m. Sedan kommitténs utredningar angående den sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen numera blivit slutförda, får kommittén härmed avgiva sitt tryckta betänkande XIX: Utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag m. m. Vid betänkandets utarbetande har kommittén bestått av förre landshövdingen Bernh. Eriksson, ordförande, generaldirektören E. G. Bexelius, ledamöterna av riksdagens andra kammare grosshandlaren G. E. Birke och lasarettssysslomannen S. A. A. Hagård, chefredaktören J. L. Hartmann, generaldirektören K. J. Höjer, ledamöterna av riksdagens andra kammare fru Olivia Nordgren, ombudsmannen F. J. H. Persson och lantbrukaren A. P. Pettersson samt barnavårdsdirektören O. R. Wangson. Sedan den 28 september 1950 har förre landshövdingen Eriksson till följd av sjukdom varit förhindrad att fullgöra kommittéuppdraget. Under denna tid har ledamoten Höjer i enlighet med beslut av departementschefen tjänstgjort såsom ordförande. Att såsom sakkunniga biträda kommittén vid översynen av olycksfallsförsäkringslagen förordnade departementschefen den 21 maj 1947 kas10*

sören i svenska gjutareförbundet O. E. Berg, byråchefen i pensionsstyrelsen R. H. J. Broberg, direktören i svenska lantbrukarnes olycksfallsförsäkringsbolag C. H. Hedenström, direktören i pappersmasseförbundet P. G. Hultman, försäkringsrådet E. B. Löfmark, docenten, överläkaren I. Palmer, advokaten hos landsorganisationen K. O. A. Sölvén, byråchefen i pensionsstyrelsen O. E. Tegendal och generaldirektören D. O. Östrand. Tegendal har den 7 januari 1950 på begäran entledigats från uppdraget. Broberg och Palmer ha varit förhindrade att medverka vid det förevarande betänkandets utarbetande. Med Palmer har kommittén rådfört sig vid förberedande överläggningar rörande vissa försäkringsmedicinska spörsmål. Såsom kommitténs sekreterare vid betänkandets utarbetande ha tjänstgjort byrådirektören hos riksförsäkringsanstalten E. M. Engström och förste byråsekreteraren hos försäkringsrådet E. A. Lundberg. Beträffande vissa spörsmål ha särskilda yttranden avgivits av ledamöterna och av sakkunniga Hedenström, Hultman, Löfmark och östrand. Såsom en av huvudfrågorna vid kommitténs utredningsarbete har i överensstämmelse med direktiven stått åstadkommandet av en samordning av socialvårdens olika grenar. Kommittén har strävat efter att utforma sina förslag på sådant sätt att förutsättningar komme att erhållas för önskvärd enhetlighet i lagstiftningen och för en ändamålsenlig organisation. Förslag angående socialvårdens organisation m. m. framlades på sin tid i ett av kommittén år 1942 avgivet betänkande (SOU 1942: 56). Sedermera har kommittén återkommit till samordningsfrågorna i sina betänkanden angående allmän sjukförsäkring (SOU 1944: 15), obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948:39) och lag om socialhjälp m. m. (SOU 1950:11). Beträffande olycksfallsförsäkringen har kommittén eftersträvat en samordning i görlig mån med sjukförsäkringen, i vad avser såväl sjukhjälpsförmånerna som administrationen. Av skäl, som angivas i förevarande belänkande, har kommittén emellertid funnit, att erforderliga förutsättningar icke nu föreligga för den av kommittén åsyftade samordningen av olycksfalls- och sjukförsäkringarna. Samordningsfrågorna framstå alltjämt för kommittén såsom synnerligen angelägna, och kommittén vill därför uttala förhoppningen, att de bringas till en lösning så fort ske kan. Med avgivandet av förevarande betänkande anser kommittén sitt arbete vara slutfört. Kommittén har förut avgivit följande tryckta betänkanden: I: Statistisk undersökning angående kommunernas ålderdomshem (SOU 1940:22); I I : Statistisk undersökning rörande de erkända sjukkassorna (SOU 1940:31); 11*

III: Statistisk undersökning angående fattigvårdens understödsverksamhet (SOU 1941:29); IV: Förslag till ändrad bidragsförskottslag m. m. (SOU 1942:29); V : Statistisk undersökning angående barnhemmen (SOU 1 9 4 2 : 4 5 ) ; VI: Utredning och förslag angående socialvårdens organisation m. m. (SOU 1942:56); VII: Utredning och förslag angående lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944:15); VIII: Kostnadsberäkningar angående lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944:16); IX: Utredning och förslag angående revision av lagstiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård (SOU 1944:34); X : Statistisk undersökning angående folkpensionärernas bostadsförhållanden m. m. (SOU 1945:23); XI: Utredning och förslag angående lag om folkpensionering (SOU 1945: 46); XII: Utredning och förslag angående moderskapsbidrag (SOU 1946:23); XIII: Förslag angående folkpensioneringens administrativa handhavande m. m. (SOU 1946:37); XIV: Utredning och förslag angående ålderdomshem m. m. (SOU 1946: 52); XV: Utredning och förslag angående särskilda barnbidrag och bidragsförskott m. m. (SOU 1947:21); XVI: Utredning och förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948:39); XVII: Utredning och förslag angående lag om socialhjälp m. m. (SOU 1950:11); samt XVIII: Utredning och förslag angående begravningshjälpsförsäkring (SOU 1951:23). Förutom de tryckta betänkandena har kommittén avgivit följande utredningar : i februari 1946 förslag angående dels provisorisk höjning av vissa ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m., dels fortsatt giltighet av bestämmelser om dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare (i stencil); i januari 1948 förslag angående vissa ändringar i olycksfallsförsäkringslagen m. m. (tryckt som bilaga till Kungl. Maj:ts proposition 1948:235); i februari 1948 förslag angående ändring i 1927 års militärersättningsförordning m. m.; i maj 1948 betänkande angående frågan om tvångsåtgärder för tillgodoseende av uppenbara vårdbehov (i stencil); i januari 1949 förslag angående ändrade bestämmelser om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (tryckt som bilaga till Kungl. Maj:ts proposition 1950:96); samt 12*

i februari 1949 förslag angående tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m. (tryckt som bilaga till Kungl. Maj:ts proposition 1950:97). Kommittén har vidare avgivit ett betydande antal remissutlåtanden i frågor av skilda slag. Vid kommitténs tillsättande kallades till ledamöter dåvarande landshövdingen Bernh. Eriksson, undertecknade Bexelius, Hagård, Höjer och Nordgren, ävensom ledamoten av riksdagens första kammare professorn B. Ohlin, stadsfullmäktiges i Malmö dåvarande ordförande, direktören E. Olsson samt dåvarande ledamöterna av riksdagens andra kammare lantbrukaren O. Wallén och redaktören I. österström. I denna sammansättning ha följande ändringar skett. Ohlin entledigades den 3 maj 1938 på begäran från uppdraget, och i hans ställe tillkallades ledamoten av riksdagens andra kammare M. Skoglund. Sedan Kungl. Maj:t den 4 oktober 1940 bemyndigat departementschefen att tillkalla ytterligare en ledamot, tillkallades genom beslut samma dag ledamoten Wangson. österström avled den 16 december 1943, varefter undertecknad Hartmann den 14 juli 1944 utsågs att vara ledamot. Olsson entledigades på begäran den 16 februari 1946 från uppdraget, och i hans ställe tillkallades ledamoten Persson. Skoglund entledigades på begäran den 12 november 1948, och i hans ställe utsågs till ledamot undertecknad Birke. Slutligen entledigades på begäran Wallén den 21 december 1948 och i hans ställe tillkallades undertecknad Pettersson. Stockholm i augusti 1951. Underdånigst Karl J. Höjer Ernst

Bexelius

G. E. Birke

Alarik

Hagård

Lennart

Hartmann

Olivia Nordgren

Fritz

Persson

Anders

Pettersson

Otto

Wangson

Martin Engström

Allan

Lundberg

13*

SAMMANFATTNING

A. Förslag till yrkesskadeförsäkringslag På skäl, som närmare redovisas i kapitel II A., har socialvårdskommittén vid utarbetandet av de härmed framlagda författningsförslagen utgått från att en av arbetsgivarna bekostad obligatorisk försäkring av arbetstagarna för skada i arbetet tills vidare bibehålles. Bestämmelserna om denna försäkring föreslås upptagna i en lag, som i princip skall avse försäkring blott av sådana, som arbeta för annans räkning (jfr s. 66). Lagen, som ersätter både OL och YL, bör enligt kommitténs mening benämnas lag om försäkring för yrkesskada m. m. (yrkesskadeförsäkringslag) (s. 21 och 192). I fråga om tillhörigheten till den obligatoriska försäkringen innebär förslaget bibehållande i princip av kravet på »avlöning», ehuru detta uttryck av särskilda skäl (s. 67) utbytts mot termen vederlag. När det gäller arbete för vinnande av yrkesutbildning skall — liksom enligt OL — detta krav icke gälla. Enligt kommitténs förslag skall försäkringstillhörigheten bibehållas i stort sett vid sitt nuvarande omfång, såvitt avser gränsdragningen till de självständiga företagarna (s. 73). Kommittén har dock ansett de i OL för angivande av försäkringstillhörigheten respektive försäkringsplikten begagnade termerna »arbetare», »arbetsgivare» och »självständig företagare» icke lämpligen böra användas i den nya lagen (s. 74). Denna föreslås skola omfatta dem, som arbeta i tjänst hos annan, d. v. s. de anställda, (s. 75) samt vissa av dem, som arbeta enligt andra arbetsavtal än anställningsavtal. För att hänföras till sistnämnda grupp kräves enligt förslaget, att vederbörande åtagit sig att ombesörja arbete för annans räkning och att han väsentligen deltager i arbetet eller brukar väsentligen deltaga i arbete, som han åtager sig att ombesörja. Han omfattas dock icke av försäkringen, om han intager en självständig ställning i förhållande till medkontrahenten. (S. 76—77.) För klarläggande av innebörden av rekvisitet självständig ställning ha föreslagits vissa lagbestämmelser. Härutinnan märkes först ett stadgande, att dylik självständig ställning skall i regel den anses intaga, som åtagit sig arbetet såsom led i yrkesmässig verksamhet, vari han vanligen samtidigt sysselsätter minst två personer, vilka erhålla vederlag för sitt arbete efter andra grunder an han själv, och vidare den som, utan att fråga är om dylik yrkesmässig verksamhet, för utförande av det ifrågavarande arbetet anlitar biträde av andra på sätt nyss sagts (s. 78—#0). Dess15*

utom stadgas, att vid bedömande eljest huruvida någon intager avsedd självständig ställning skall beaktas särskilt i vilken omfattning han i det arbete, varom är fråga, eller i yrkesmässig verksamhet, vari arbetet utgör ett led, håller maskiner eller annan utrustning, material eller dylikt (s. 82). En tillämpning av de föreslagna reglerna i enlighet med de intentioner, åt. vilka de giva uttryck, torde för flertalet fall icke medföra någon inskränkning, medan relativt betydande nya grupper komma in under försäkringen. I ett mindre antal fall k u n n a de föreslagna reglerna medföra ett utestängande från försäkringen av sådana, som av praxis nu medtagits. (S. 83 ff.) Kommittén föreslår den väsentliga utvidgningen i fråga om försäkringstillhörigheten, att alla offentliga förtroendemän skola omfattas av den obligatoriska försäkringen (s. 91), ehuru detta innebär ett frångående av bl. a. kravet på vederlag. Det i OL för vissa yrkesutbildningselever gjorda undantaget från kravet på arbete för annans räkning föreslås bibehållet. För försäkringsskydd skall dock icke längre krävas, att vederbörande utbildningsanstalt upptagits i en särskild av Kungl. Maj:t utfärdad förteckning. Kommittén föreslår en regel om automatisk tillhörighet till försäkringen för elever, vilka åtnjuta undervisning vid anstalter, som h a till ändamål att meddela närm a r e angiven praktisk utbildning. Det kräves dock, att utbildningen skall vara förenad med viss skaderisk. Arbetarskyddslagens tillämplighet å anstalten föreslås vara av väsentlig betydelse. Fjorton dagars karenstid för sjukpenning föreslås för de elever, som icke utföra arbete för annans räkning i avsevärd omfattning. (S. 141—145.) Av OLs undantagsbestämmelser i fråga om försäkringstillhörigheten har i lagförslaget uteslutits bestämmelsen om den, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare (s. 95). Undantaget beträffande vissa hemmavarande familjemedlemmar föreslås i princip skola gälla även i yrkesskadeförsäkringslagen (s. 115—117). I fråga om den genom anförvantskapet bestämda från försäkringen undantagna personkretsen innebär kommitténs förslag viss utvidgning, bl. a. till styvbarn, svärsöner och svärdöttrar. Inskränkning i undantagets tilllämplighetsområde innebär kommitténs förslag om dels krav på varaktig hushållsgemenskap och dels en särregel för fall av försäkrad mellanman mellan två anförvanter. Kommittén föreslår bibehållande av möjligheten till frivillig försäkring av de undantagna familjemedlemmarna (s. 116). Dylik frivillig försäkring skall enligt förslaget också få tecknas (i Rf a) för dem, som icke omfattas av den obligatoriska försäkringen på grund av att arbetet utföres åt främmande makts härvarande beskickning eller annan, immunitet åtnjutande representation eller åt internationellt organ med immunitet eller åt medlem av beskickningen, representationen eller organet (s. 119—120). 16*

I syfte framför allt att bereda de med hemindustriellt arbete sysselsatta skydd enligt lagen föreslås, att OLs bestämmelse om undantag från den obligatoriska försäkringen av den, som utför arbete i sitt hem eller å arbetsställe som av honom bestämmes, icke överföres till den nya lagen. Viss inskränkning i försäkringens tillämpning vid olycksfall under arbete för annans räkning i hemmet (å jämställd plats) är dock enligt kommitténs mening nödvändig. Kommittén föreslår därför en såväl för hemindustriellt som för annat arbete avsedd bestämmelse om fjorton dagars karenstid, då fråga är om olycksfall i sådant arbete, som den försäkrade utför i sitt hem eller å annat av honom bestämt arbetsställe, utan att den försäkringspliktige eller företrädare för denne utövar tillsyn (s. 103—104 och 163—164). Flera betydelsefulla spörsmål rörande försäkringsskyddets omfattning enligt yrkesskadeförsäkringslagen ha ingående behandlats av kommittén (Kap. IV). I fråga om begreppet »olycksfall i arbete» föreslår kommittén, att den obligatoriska försäkringen alltjämt skall omfatta både olycksfall på arbetsstället och olycksfall under färder till och från arbetet (s. 162). Vissa utvidgningar av försäkringsskyddets omfattning föreslås förutom den ovannämnda angående olycksfall i hemmet (å jämställd plats). Sålunda förordas att olycksfall i skogshärbärgen och vissa andra förläggningar skola jämställas med olycksfall på arbetsområdet (s. 162). I fråga om färdolycksfalls ersättningsbarhet föreslås vissa uppmjukningar, bl. a. vid färd till eller från tillfällig bostad och med avseende å vissa avvikelser eller uppehåll under färd; för ersättningsrätt skall dock krävas, att färden föranledes av och står i nära samband med arbetsåtagandet (s. 164—166). För att den frivilliga försäkringen för olycksfall utom arbete skall få en önskvärd, väsentligt ökad anslutning, föreslår kommittén vissa åtgärder. Förslaget innebär, att försäkringsinrättningarna skola kunna meddela arbetstagarorganisation sådan försäkring för medlemmar i organisationen, att möjligheten till försäkring genom arbetsgivaren bibehålles för dem, som icke omfattas av försäkring genom arbetstagarorganisation, att statsbidrag till försäkringen skall utgå, samt att närmare bestämmelser om denna försäkring (bl. a. i form av stadganden, som innebära avvikelser från yrkesskadeförsäkringslagens regler) skola utfärdas av Kungl. Maj:t (s. 178— 179). Vid övervägande av frågorna om den obligatoriska försäkringens skadebegrepp har kommittén tagit till utgångspunkt, att det principiellt vore helt rimligt att med olycksfallsskadorna likställa andra hälsorubbningar till följd av arbetet och arbetsförhållandena, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej (s. 191). I vilken utsträckning ett sådant likställande av olycksfallsskador och andra yrkesskador kan realiseras är enligt kommitténs mening helt och hållet en praktisk fråga. Kommittén har icke kun17*

nat förorda, att den hittillsvarande anordningen med en förteckning över de ersältningsberättigande skadorna frångås (s. 192) men framlägger förslag till väsentliga ändringar i de hittillsvarande principerna för förteckningen. Den nya förteckningen avses skola, så långt det är praktiskt möjligt och lämpligt, täcka alla skador som k u n n a tillskrivas det av försäkringen omfattade arbetet (s. 194). Vissa ändringar i för de försäkrade förmånlig riktning föreslås beträffande lagbestämmelserna och tillämpningen beträffande vissa skador, som — utan att vara förorsakade av olycksfall i egentlig mening — skola betraktas som olycksfallsskador; ersättning i ökad utsträckning avses skola utgå för bl. a. ryggåkommor (s. 211—215). Enligt kommitténs mening är försäkringens räckvidd beträffande sjukdomar av så väsentlig betydelse, att den bör i princip regleras i själva lagen. Vid accepterande av den ovannämnda principiella utgångspunkten är avgränsningen i lagen väsentligen en teknisk fråga. Kommittén förordar, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att efter riksdagens hörande eller på förslag av medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan meddela föreskrifter om försäkringens räckvidd beträffande sjukdomar, som härflyta från vissa i lagen angivna inflytelser, nämligen inverka av något ämne eller annan substans, som angives i föreskrifterna, eller någon där angiven inverkan av strålande energi, ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer från arbetsredskap, buller eller smitta (s. 223). Beträffande hudsjukdomar, som icke eljest omfattas av försäkringen, föreslås en specialregel. De skola vara ersättningsberättigande, om de skäligen kunna antagas vara förorsakade av arbetet genom ämne eller annan substans, som icke upptagits i de nyssnämnda föreskrifterna. En särskild karenstid om fyra veckor skall dock tillämpas i dessa fall. (S. 225.) Kommittén har föreslagit, att i lagtexten skall införas en bevisregel, som i princip innebär en förskjutning av bedömningen till de försäkrades förmån (s. 205). Enligt denna regel skall vid bedömande, huruvida viss åkomma har förorsakats av olycksfall, så anses vara förhållandet, såvida icke övervägande skäl måste anses tala däremot. Regeln ifråga skall äga motsvarande tillämpning beträffande sjukdom, som enligt ovannämnda förteckning utgör yrkesskada. Spörsmålen angående den närmare utformningen av sjukdomsförteckningen böra enligt kommitténs mening bli föremål för särskild utredning genom de sakkunniga myndigheterna. Kommittén har dock framlagt några synpunkter på vissa dithörande frågor (s. 227—229). Bestämmelserna om försäkringsförmånerna i förslaget till yrkesskadeförsäkringslag innebära väsentliga olikheter i förhållande till de gällande reglerna. 18*

Vid utformandet av bestämmelserna om ersättningsunderlagets beräkning har kommittén funnit sig böra utgå från att beräkningen fortfarande skall i princip grundas på den försäkrades inkomstförhållanden vid tiden för skadefallet eller, beträffande minderåriga m. fl., på en uppskattning av den framtida inkomsten vid oförändrad lönenivå inom yrket (s. 233). De föreslagna nya reglerna innebära emellertid den ändringen, att hänsyn skall tagas till löneändringar, som under det senaste året inträffat till följd av ändringar i kollektivavtal m. m. (s. 234). Vidare skall enligt förslaget hänsyn (upp till visst närmare angivet maximum) tagas till inkomster av bisyssla, oberoende av om bisysslan utföres för den vanlige arbetsgivarens räkning eller e j ; till bisyssla hänföres även hushållsarbete i hemmet, när detta arbete utgjort en väsentlig del av den försäkrades sysselsättning (s. 234—235). De nuvarande reglerna angående lärlingar och underåriga föreslås ersatta av en bestämmelse, att — med visst undantag — ersättningarna i åldrarna 18—20 år, 21—24 år och från fyllda 25 år skola beräknas. efter den arbetsinkomst, som den skadade skäligen kunde antagas påräkna vid respektive 18, 21 och 25 års ålder (s. 236). Efterlevandelivränta skall utgå efter nämnda tjugufemårsinkomst. För dylik livränta föreslås även den nya regeln, att när den avlidne på grund av tidigare kroppsskada åtnjöt ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller annan författning eller på grund av Konungens förordnande, ersättningen ifråga skall likställas med arbetsinkomst (s. 237). — Med tanke främst på silikosfallen föreslås, att när den försäkrade varaktigt avbryter det farliga arbetet först avsevärd tid efter sjukdomens yppande, ersättningsunderlaget vid bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet icke skall beräknas till iägre belopp än som skolat fastställas, om sjukdomen yppats vid tiden för arbetsavbrottet (s. 237). Kommittén föreslår att maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstensberäkning skall höjas från 7 200 till 9 000 kronor (s. 238). Om de allmänna levnadskostnaderna ett visst år både under mars och juni utvisa ökning eller minskning med minst tio procent i förhållande till läget vid lagens ikraftträdande, skall detta — enligt förslaget — från följande årsskifte föranleda anpassning av nyssnämnda maximibelopp med motsvarande hela tiotal procent. Motsvarande ändringar vidtagas i sjukpenningskalan. Ändringarna fastställas av Kungl. Maj:t. Socialstyrelsen skall verkställa erforderliga beräkningar. (S. 239—240.) Även frågan om indexreglering av löpande ersättningar har upptagits till behandling av kommittén. Då enligt kommitténs mening denna fråga hänger nära samman med problem, som kommittén icke har att behandla, har kommittén inskränkt sig till att understryka angelägenheten av att hithörande frågor ägnas all uppmärksamhet från statsmakternas sida (s. 242). Kommittén, som ansett ett borttagande av skattefriheten för sjukpenning icke böra förordas, har vid utarbetandet av bestämmelser om sjuk19*-

penningarnas beräkning sökt uppställa regler, som leda till att ersättningsbeloppen bli av lämplig storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst efter källskatteavdrag (s. 247). I sitt förslag har kommittén fasthållit vid principen om sjukpenningens gradering efter såväl arbetsinkomst som försörjningsplikt. Hänsyn till försörjningsplikten har dock icke tagits som nu genom ett i alla sjukpenningklasser lika familjetillägg utan genom en anordning med separata skalor för familjeförsörjare och ensamstående (s. 250). På grund av sjukförsäkringsfrågans nuvarande läge har kommittén icke ansett det motiverat att låta de i sjukförsäkringslagen stadgade sjukpenningbeloppen vara normerande vid revisionen av olycksfallsförsäkringen. I kommitténs förslag till sjukpenningskalor har minimis jukpenningen för reguljära fall upptagits till i kronor för ensamstående och 5 kronor för försörjare. En särbestämmelse med lägre minimibelopp för dem, som äro under 18 eller över 67 år, och för höggradiga invalider har bibehållits. (S. 250—251.) Maximisjukpenningen föreslås till 16 kronor för ensamstående och 18 kronor för försörjare, i båda fallen vid en arbetsförtjänst om minst 9 000 kronor (s. 253—255). Vårdbidrag vid vissa invaliditetsfall föreslås bibehållet. Ett motsvarande bidrag även vid vissa långvariga sjukdomstillstånd föreslås infört (s. 255). Kommittén föreslår vissa ändringar i reglerna om bedömningen av arbetsförmågans nedsättning. Enligt förslaget skall vid sådan bedömning hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och inverkan ej blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att bedriva sitt yrke (s. 266). I fråga om hänsynstagande till yrkesutbildning av beskaffenhet att minska skadans inverkan på arbetsförmågan föreslås införande av bestämmelser av samma innehåll som de i 1950 års Milf intagna (s. 267). I förslaget ha upptagits vissa nya regler beträffande invaliditetsersättningarna. Sålunda föreslås, att om den försäkrades arbetsförmåga till följd av tidigare skada, å vilken yrkesskadeförsäkringslagen eller vissa andra angivna bestämmelser äga tillämpning, är varaktigt nedsatt med mindre än en tiondel, denna skada skall medräknas då fråga uppkommer av livränta i anledning av senare skada (s. 388). Vidare föreslås, att FR skall äga att även utan ansökan av den skadade besluta om utbyte av livränta mot engångsbelopp, såvida detta finnes vara till synnerligt gagn för honom (s. 388). I fråga om livräntorna till efterlevande föreslås i ett flertal hänseenden ändrade regler, i allmänhet innebärande utvidgning av ersättningsrätten. För änkor och barn föreslås dock en inskränkning genom undantag från rätten, då de icke hade någon ekonomisk gemenskap med den avlidne och icke heller voro beroende av honom. Utvidgningarna innebära att livränterätt kan under särskilt angivna förutsättningar tillkomma änka även om äktenskapet ingåtts efter olycksfallet, frånskild make, kvinna som varak20*

tigt sammanlevde med den försäkrade under äktenskapsliknande förhållanden, samt hustrus barn. Vissa nu gällande inskränkningar för änkling och för adoptivbarn ha uteslutits i förslaget. För föräldrar föreslås livränterätt även i det fall, att det på grund av särskilda omständigheter måste antagas, att de skulle ha kommit att inom en n ä r a framtid vara för sitt underhåll beroende av den avlidnes arbete. (S. 273—280.) I fråga om förutsättningarna för förlust av ersättningsrätt och nedsättning av ersättningens belopp har kommittén förordat vissa ändringar i lagtext och tillämpning. De viktigaste av dessa innebära dels en viss skärpning av kravet för att grov vårdslöshet skall anses föreligga, dels möjlighet till nedsättning vid grov vårdslöshet utan att samtidigt viss skyddsanordning eller skyddsföreskrift åsidosatts, dels maximering av nedsättningstiden till 6 månader, och dels ökade möjligheter till nedsättning vid åsidosättande av vissa anordningar eller föreskrifter som givits i syfte att förkorta sjukdomstiden eller eljest minska olycksfallets följder (s. 295—302). Kommittén föreslår, att bestämmelserna om tioårig preskription icke skola gälla för ersättningsanspråk enligt yrkesskadeförsäkringslagen, dock att ersättning icke skall utgå retroaktivt för mer ärt två år (s. 390 ff). Även ersättningsanspråk enligt OL föreslås undantagna från tioårspreskriptionen i sådana fall, där anspråket kan göras gällande vid yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande (s. 402). I bestämmelserna om försäkringsinrättnings regressrätt föreslås vissa ändringar. Den viktigaste kan i korthet uttryckas så, att den skadades arbetsgivare blir regresspliktig även vid grov vårdslöshet och strikt ansvar samt att alla övriga skadeståndsskyldiga befrias från regressansvar vid en-' kelt vållande utom vid strikt ansvar (s. 273). Vissa ändringar föreslås även i övrigt, t. ex. i fråga om bestämmelserna angående uppgiftsskyldighet samt angående anmälan och undersökning om skada (s. 395 ff.). Kommittén har ansett sig förhindrad till utredning och övervägande upptaga frågan om yrkesskadeförsäkringens organisation, övriga problem, vilkas lösning intimt hänger samman med n ä m n d a fråga, har kommittén därför i regel förbigått. (S. 22.) Den nya lagen bör träda i kraft snarast möjligt, dock av praktiska skäl vid ett årsskifte. Kommittén föreslår, att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1953. Vissa kostnadsökningar kommer den nya lagstiftningen att medföra, bl. a. genom utsträckning av lagstiftningens tillämplighetsområde i per21*

sonelit hänseende och genom de nya bestämmelserna om ersättningsförmånerna. Någon uppskattning av storleken av kostnadsökningarna har dock icke varit möjlig. B. Försäkringsskydd för dem, som icke omfattas av den föreslagna yrkesskadeförsäkringslagen Kommittén har till utredning och övervägande upptagit jämväl frågan om försäkringsskydd för dem, som icke omfattas av den föreslagna yrkesskadeförsäkringslagen. De grupper, för vilka en lösning av det försäkringsproblemet är av störst intresse, utgöras av de självständiga yrkesutövarna och husmödrarna samt de arbetstagare, vilka i egenskap av barn till arbetsgivaren icke omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen. Enligt kommitténs mening bör ifrågavarande problem lösas så, att det genom statsmakternas försorg tillskapas en särskild försäkringsform, en såsom ett komplement till den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringen anordnad för alla öppen invaliditets- och dödsfallsförsäkring för skador i och utom arbete. Kommittén har tänkt sig, att denna försäkring skulle vara obligatorisk för några grupper (vissa familjemedlemmar) men frivillig i övrigt. Statsbidrag till denna försäkring anses erforderligt. Den nya försäkringsformen kan enligt kommitténs mening icke komma ifråga till ikraftträdande förrän tidigast samtidigt med den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringen. Kommittén har i sitt förslag blott skisserat, hur enligt kommitténs mening ifrågavarande försäkring bör vara konstruerad. En sammanställning över huvudpunkterna i kommitténs förslag härutinnan lämnas i kapitel VII s. 361—362. C. Olycksfallsförsäkring av företagares m. fl. barn Då invaliditets- och dödsfallsförsäkringen icke kan förväntas träda i kraft ännu på några år, har socialvårdskommittén ansett, att ett obligatoriskt olycksfallsskydd för personer tillhörande den från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen uteslutna gruppen arbetstagare, nämligen familjemedlemmar till arbetsgivaren, är så angeläget, att de upprepade framställningarna om ett dylikt skydd måste tillmötesgås på det sättet, att en provisorisk lagstiftning åtminstone för en del av dem genomföres samtidigt med yrkesskadeförsäkringslagen. Kommittén framlägger förslag till en sådan provisorisk lagstiftning, vilken dock av praktiska skäl måst begränsas till företagares m. fl. barn. Kommittén föreslår en obligatorisk inomarbetsförsäkring, grundad på anmälningsskyldighet, för sådana barn, som föregående år fyllt minst 15 år och då arbetet för faderns (moderns, föräldrarnas) räkning under sådana omständigheter, att löneavdrag för gäldande av preliminär skatt för barnet därvid skett. Frivillig försäkring föreslås kunna tecknas för de ej obligatoriskt försäkrade barnen, t. ex. sådana som flyttat hem 22*

och börjat arbeta åt föräldrarna under löpande år. Frivillig utomarbetsförsäkring föreslås kunna tagas för de inomarbetsförsäkrade. Med eget barn jämställas andra makens barn och makarnas eller endera makens adoptivbarn samt make till barn eller adoptivbarn. Bestämmelserna i yrkesskadeförsäkringslagen skola i tillämpliga delar gälla, i den mån ej annorlunda särskilt stadgas. Såsom ersättningsunderlag skola fungera vissa i lagen fastställda belopp (förslagsvis 1200, 1800, 2 400, 3 000 och 3 600 kronor för ersättning i åldrarna under 16, 16—17, 18—20, 21—24 resp. från fyllda 25 å r ) , i den mån ej försäkringsinrättningen (efter framställning eller eljest) beslutat att tillämpa yrkesskadeförsäkringslagens bestämmelser vid fastställandet av premier och ersättning. Med hänsyn till de minskade utgifterna för statens del till sjukförsäkringen, om företagarbarnsförsäkringen genomföres, har ett statsbidrag till denna ansetts motiverat, förslagsvis upptaget till 10 procent. (Se s. 363—373.) Det har icke varit möjligt för kommittén att verkställa några närmare beräkningar av kostnaderna för denna försäkring. D. Försäkringsskydd för skolbarn och andra studerande Efter ingående överväganden av frågan om införandet av en allmän elevolycksfallsförsäkring har kommittén funnit sig icke vilja förorda inrättande av en sådan. Såsom nämnts under A. ovan har emellertid föreslagits bibehållandet av en olycksfallsförsäkring för (vissa) yrkesutbildningselever inom arbetstagarförsäkringens ram. Kommittén förordar att det — såvitt avser andra än sistnämnda elever — införes en författningsenlig rätt till ersättning av statsmedel vid vissa svårare skador (inklusive död). (S. 141.) Enligt det förslag till förordning om ersättning i vissa fall i anledning av skada, ådragen under skolgång eller andra studier vid utbildningsanstalt, som kommittén framlägger, skall av allmänna medel utges ersättning, där folkskolebarn eller inskriven studerande vid annan statlig eller statsunderstödd utbildningsanstalt skadas vid undervisningen eller under vissa därmed jämställda förhållanden. Yrkesskadeförsäkringslagens bestämmelser skola i vissa hänseenden tillämpas. Ersättning till skadad skall icke utgå för tid före nittionde dagen efter olycksfallet; d. v. s. ersättning utges i allmänhet blott vid invaliditet. För invaliditetsersättning kräves nedsättning av arbetsförmågan med minst en femtedel. Den skadades årliga arbetsförtjänst skall i allmänhet antagas utgöra vissa i lagen angivna belopp stigande med vederbörandes ålder från 1 200 kronor (under 16 år) till 3 600 kronor (25 år fyllda). Ersättning skall i allmänhet utgå endast om ersättning icke utgår enligt annan författning. (S. 374—379.) Förordningen föreslås träda i kraft samtidigt med yrkesskadeförsäkringslagen. En närmare uppskattning av de sannolikt mycket obetydliga kostnaderna för statsverket har icke varit möjlig. 23*

E. Övriga förslag Kommittén framlägger jämväl förslag till ändringar av 6 § lagen om försäkringsrådet (s. 404), 1 § lagen om försäkringsavtal (s. 404) och 31 § förordningen om erkända sjukkassor (s. 404 f.). Dessa ändringar äro väsentligen föranledda av de ovannämnda föreslagna nya författningarna. Vidare föreslås, att införsel skall kunna beviljas även i sjukpenning. Detta föranleder viss ändring av lagen om införsel i avlöning, pension eller livränta. (S. 405—407.) Kommittén föreslår slutligen, att Kungl. Maj:t skall föranstalta om att förslag till vissa följdändringar m. m. i 1950 års Milf och en del andra författningar utarbetas med anlitande av särskild expertis från de sakkunniga myndigheterna (s. 379—382.).

FÖRFATTNINGS FÖRSLAG

Förslag till

Lag om försäkring för yrkesskada m. m. (yrkesskadeförsäkringslag) Härigenom förordnas som följer. Allmänna bestämmelser 1 §• 7 mom. Obligatoriskt försäkrad för yrkesskada är enligt denna lag dels envar, som mot vederlag arbetar i tjänst hos annan, dels ock envar, som, utan att vara i den andres tjänst, åtagit sig att mot vederlag ombesörja utförande av arbete för dennes räkning, såframt han väsentligen deltager i detsamma eller brukar väsentligen deltaga i arbete, som han åtager sig att ombesörja, och han icke intager en självständig ställning i förhållande till den andre. Sådan självständig ställning, som avses i föregående stycke, skall i regel den anses intaga, som åtagit sig arbetet såsom led i yrkesmässig verksamhet, vari han vanligen samtidigt sysselsätter minst två personer, vilka erhålla vederlag för sitt arbete efter andra grunder än han själv, så ock den som, utan att fråga är om dylik yrkesmässig verksamhet, för utförande av det ifrågavarande arbetet anlitar biträde av andra på sätt nyss sagts. Vid bedömande eljest huruvida någon intager sådan självständig ställning, som avses i föregående stycke, skall beaktas särskilt i vilken omfattning han i det arbete, varom är fråga, eller i yrkesmässig verksamhet, vari arbetet utgör ett led, håller maskiner eller annan utrustning, material eller dylikt. Såsom arbete mot vederlag anses även arbete, som utan vederlag utföres för vinnande av yrkesutbildning. 2 mom. Den som fullgör offentligt förtroendeuppdrag, omfattas av den obligatoriska försäkringen enligt denna lag även utan att i 1 mom. nämnt vederlag eller åtagande föreligger. 3 mom. Ändock att fråga ej är om arbete för annans räkning omfattas den, som åtnjuter undervisning vid sådan anstalt för yrkesbildning eller avdelning därav, å vilken arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1) 25*

äger tillämpning, av den obligatoriska försäkringen enligt denna lag. Försäkringen omfattar ock den, som åtnjuter undervisning vid sådan annan anstalt eller avdelning av anstalt, som har till ändamål att meddela praktisk utbildning i industriellt arbete, hantverk, jordbruk, skeppstjänst eller annat transportarbete eller i sjukvård eller husligt arbete eller att meddela annan yrkesutbildning, vilken är förenad med skaderisk för eleven motsvarande den, som förekommer vid förut i detta moment avsedd utbildning. 2 §.

1 mom. Från den obligatoriska försäkringen undantagas, där arbetet utföres för allenast en persons räkning, a) dennes make; samt b) den som varaktigt lever i hushållsgemenskap med den, för vilkens räkning arbetet utföres, och är i rätt upp- eller nedstigande led släkt med honom eller hans make eller är makarnas eller endera makens adoptivbarn, adoptivfader eller adoptivmoder eller är gift med någon nu nämnd. Utföres arbetet för makars gemensamma räkning, anses de i hänseende, som avses i första stycket, såsom allenast en person. Lag samma vare beträffande arbete för två eller flera barns räkning. 1 första stycket stadgat undantag gäller icke, om den, som åtagit sig att ombesörja utförandet av visst arbete, därvid utgör mellanman mellan personer, vilka stå i sådant förhållande till varandra, som avses i första stycket, och mellanmannen själv omfattas av försäkringen med avseende å ifrågavarande arbete. 2 mom. Konungen äger från tillämpningen av denna lag undantaga sådana personer, som användas till arbete för statens eller kommuns räkning och vilka på grund därav tillförsäkrats ersättningar, vilka finnas väsentligen motsvara ersättningarna enligt lagen. 3 mom. Konungen äger ock meddela de från bestämmelserna i denna lag avvikande föreskrifter, som finnas böra gälla i anledning därav, att försäkrade, som äro anställda hos annan än staten, på grund av sin anställning äro tillförsäkrade pensioner av statsmedel vid arbetsoförmåga till följd av olycksfall i arbetet eller andra mot ersättningar enligt lagen svarande förmåner, som helt eller delvis bekostas av staten. 3 §. 1 mom. Till yrkesskada hänföras a) skada till följd av olycksfall i arbetet; b) i den mån Konungen efter riksdagens hörande eller på förslag av medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan meddelar föreskrifter därom, sjukdom som annorledes än genom olycksfall orsakas av arbetet genom inverkan av något i föreskrifterna angivet ämne eller annan substans, som angives i föreskrifterna, eller någon där angiven inverkan av strålande 26*

energi, ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer från arbetsredskap, buller eller smitta; samt c) hudsjukdom, som annorledes än genom olycksfall orsakas av arbetet genom något ämne eller annan substans, som icke upptagits i de under b) avsedda föreskrifterna. 2 mom. Vid bedömande, huruvida olycksfall i arbete föreligger, skall med olycksfall på arbetsområdet likställas a) olycksfall under färd till eller från arbetsstället, när färden föranledes av och står i nära samband med arbetsåtagandet, och b) olycksfall i skogshärbärge eller annan förläggning, där den försäkrade har bostad i anledning av arbetsåtagandet. 3 mom. Med skada till följd av olycksfall likställes härefter nämnd, annorledes uppkommen skada, nämligen solsting, värmeslag, förfrysning, inflammation i arbetsvalk samt skada som orsakats av inverkan under högst några få dagar antingen på mekanisk väg, såsom skavsår eller blåsa, eller av frätande eller etsande ämne. Skada å konstgjord lem eller därmed jämförlig anordning skall, när omständigheterna tala därför, likställas med kroppsskada. Vad nedan sägs om dagen för olycksfall skall, då fråga är om skada, som avses i 1 mom. b)—c) eller i första stycket av detta moment, gälla beträffande dagen för skadans yppande. A mom. Ersättning på grund av försäkring enligt denna lag skall ej utgå för skada, som förorsakats av krigsåtgärd under krig, vari Sverige är indraget. 4 §.

Försäkringspliktig för den, som är försäkrad enligt 1 § 1 eller 2 mom., är den, för vilkens räkning arbetet utföres. Har någon åtagit sig att ombesörja utförande av arbete, i avseende å vilket han intager sådan självständig ställning, som i 1 § 1 mom. sägs, anses han vara den, för vilkens räkning arbetet utföres. Fullgöres offentligt förtroendeuppdrag icke för statens eller kommuns räkning, åvilar försäkringsplikten staten. I fall som avses i 1 § 3 mom. åligger försäkringsplikten den, som driver anstalten. 5 §. Kostnaden för försäkringen bestrides, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av de försäkringspliktiga. 6 §.

Försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten; dock att försäkringen må under villkor, som nedan sägs, i stället äga rum i sådant ömsesidigt för27*

säkringsbolag, som bildats av försäkringspliktiga enligt denna lag och för vars förbindelser delägarna svara med obegränsad personlig ansvarighet. 7 §.

I denna lag omförmälda besvär och ansökningar prövas av försäkringsrådet, som jämväl i övrigt har att med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning och utveckling. Grunderna för försäkringsrådets organisation och verksamhet bestämmas av Konung och riksdag. Ersättning för skada till följd av olycksfall 8 §.

/ mom. Har försäkrad skadats till följd av olycksfall i arbetet, skall på grund av försäkringen i ersättning tillhandahållas honom erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. Kan läkarvård ej anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, må i stället annan lämplig vård beredas den försäkrade. Tillika gäldas behövlig kostnad för läkarintyg, som avses i 34 § tredje stycket, och för annat intyg, som må erfordras för bestämmande av ersättning enligt denna lag eller för prövning huruvida ersättning bör utgå. Erfordras, sedan av olycksfallet förorsakad sjukdom upphört, förnyelse av sådana särskilda hjälpmedel, som avses i första stycket, må, när skäl därtill prövas föreligga, i stället för nya hjälpmedel utgivas ersättning med ett årligt belopp, svarande mot den sannolika årliga kostnaden för förnyelsen, eller ett belopp för en gång motsvarande sagda ersättnings kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder. 2 mom. Då fråga är om olycksfall i sådant arbete, som den försäkrade utförde i sitt hem eller å annat av honom bestämt arbetsställe utan att den försäkringspliktige eller företrädare för denne utövade tillsyn, skall ersättning enligt 1 mom. icke utgå för tid före femtonde dagen efter olycksfallsdagen. 9 §. 1 mom. Har olycksfallet medfört sjukdom, som varar under tid mer än två dagar efter olycksfallsdagen och som under åtminstone någon dag efter nämnda två dagar förorsakar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en fjärdedel, utgives, med de undantag som angivas nedan i 3 mom., sjukpenning för den tid efter olycksfallsdagen, under vilken den av sjukdomen förorsakade arbetsoförmågan eller nyssnämnda ned28*

sättningen av arbetsförmågan består. Vid förlust av arbetsförmågan utgives för varje dag hel sjukpenning, bestämd på sätt nedan angives, och vid nedsättning av arbetsförmågan sjukpenning med det lägre belopp för dag som svarar mot graden av nedsättningen. Om ej annat följer av bestämmelserna i nästa stycke och i 2 mom. eller av beslut, som Konungen meddelat jämlikt 12 § 2 mom., skall hel sjukpenning utgå med belopp som framgår av följande tabell: Den försäkrade sammanlever med h u s t r u eller (och) h a r h e m m a v a r a n d e b a r n eller adoptivbarn under 16 år Den i 12 § omförmälda årliga arbetsförtjänsten uppgår till kronor

2 1(50 2 430 2 700 3 240 3 780 4 320 4 860 5 400 6 000 6 600 7 200 7 800 8 400 9 000

m e n ej till kronor

2 160 2 430 2 700 3 240 3 780 4 3,20 4 860 5 400 6 000 6 600 7 200 7 800 8 400 9 000

Sjukpenningens belopp kronor

5: — 5: 50 6: — 7: — 8: — 9: — 10: — 11: — 12: — 13: — 14: — 15: — 16: — 17: — 18: —

Den försäkrade sammanlever ej med h u s t r u och har ej hemmavarande b a r n eller adoptivbarn under 16 år Den i 12 § omförmälda årliga arbetsförtjänsten uppgår till kronor

1800 2100 2 400 2 700 3 300 3 900 4 500 5100 5 700 6 360 7 020 7 680 8 340 9 000

men ej till kronor

1800 2 100 2 400 2 700 3 300 3 900 4 500 5 100 5 700 6 360 7 020 7 680 8 340 9 000

Sjukpenningens belopp kronor

4 4 50 5 5 50 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16

Uppgår den försäkrades enligt 12 § beräknade årliga arbetsförtjänst ej till ettusensexhundra kronor, skall beloppet av hel sjukpenning för tiden till och med den månad, under vilken han fyller aderton år, och för tiden från och med månaden näst efter den, under vilken han fyllt sextiosju år, nedsättas till tre kronor, om den årliga arbetsförtjänsten uppgår till minst ettusentvåhundra kronor, och till två kronor, om. den årliga arbetsförtjänsten understiger ettusentvåhundra kronor. Lag samma vare beträffande sjukpenning för annan tid än nyss nämnts, såvida den försäkrades arbetsförmåga vid olycksfallet var höggradigt nedsatt till följd av lyte, kronisk sjukdom eller annan varaktig omständighet. 2 mom. Har den skadade i anledning av olycksfallet intagits å sjukvårdsanstalt, äger försäkringsinrättningen att å sjukpenning för vårdtiden avdraga två kronor för dag, dock högst hälften av sjukpenningen. Under tid, när skadan föranleder varaktigt sängläge, utan att den skadade är intagen å sjukvårdsanstalt, eller i jämförlig mån medför behov av tillsyn och vård, som ej avses i 8 §, förhöjes hel sjukpenning med vårdbi29*

drag, bestämt med hänsyn till vårdbehovets omfattning, högst fem kronor för dag räknat. Har livränta utgått enligt 10 §, motsvarande förlust av arbetsförmågan, skall hel sjukpenning under tid omedelbart därefter, med undantag för tid då den skadade i anledning av skadan är intagen å sjukvårdsanstalt, ut;göra lägst en fyrahundradedel av sådan livräntas årsbelopp, vårdbidrag i förekommande fall inräknat. 3 mom. Sjukpenning för tid före femtonde dagen efter olycksfallsdagen utgår ej då fråga är om olycksfall, som i 8 § 2 mom. sägs, eller om olycksfall, som drabbat i 1 § 3 mom. avsedd elev, vilken icke utförde arbete för annans räkning i avsevärd omfattning. 10 §. 1 mom. Har olycksfallet, efter upphörande av därav förorsakad sjukdom, medfört under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel, utgives livränta u n d e r tiden, utgörande för år räknat a) vid förlust av arbetsförmågan ett belopp motsvarande två tredjedelar av den försäkrades årliga arbetsförtjänst, beräknad på sätt i 12 § sägs, och b) vid nedsättning av arbetsförmågan den del av nyssnämnda belopp,, som svarar mot graden av nedsättningen. Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst tre tiondelar, förhöjes livränta för tiden från och med månaden näst efter den, under vilken den försäkrade fyllt aderton år, till och med den månad, under vilken han fyller sextiosju år, till ett årligt belopp, motsvarande a) vid förlust av arbetsförmågan elva tolftedelar av den årliga arbetsförtjänsten, beräknad på sätt i 12 § sägs, och b) vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen svarande belopp av sagda arbetsförtjänst, minskat med en tolftedel av denna. 2 mom. Medför olycksfallet förlust av arbetsförmågan och tillika behov av särskild vård, som ej avses i 8 §, förhöjes livränta under den tid förhållandet varar med vårdbidrag. Sådant bidrag skall utgöra högst ettusenåttah u n d r a kronor för år räknat och bestämmes, när den skadade är intagen på vårdhem eller annan anstalt, med hänsyn till vårdavgiftens storlek samt eljest med hänsyn till vårdbehovets omfattning. 3 mom. Är den försäkrades arbetsförmåga till följd av tidigare skada, å vilken denna lag äger tillämpning, varaktigt nedsatt med mindre än en tiondel, skall vid tillämpning av 1 mom. så anses som om jämväl den tidigare skadan orsakats av olycksfallet. Detsamma skall gälla beträffande sådan tidigare skada (sjukdom), som avses i militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261), lagen den 1952 (nr ) om försäkring av företagares m. fl. barn för vissa skador, författning som omförmäles i 2 § för30*

ordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m., eller i eljest meddelade föreskrifter rörande ersättning i visst eller vissa fall med tillämpning, helt eller delvis, av grunderna i denna lag eller lagen om försäkring för olycksfall i arbete. k mom. Försäkringsrådet må, när skäl därtill prövas föreligga, besluta att i stället för livränta eller del därav skall till den skadade utgivas ett belopp för en gång, motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder. Har den skadade icke gjort ansökan därom, må sådant utbyte beslutas allenast om detsamma finnes vara till synnerligt gagn för den skadade. 11 §. 1 mom. Har skadan medfört den försäkrades död, skall till dödsboet utgivas begravningshjälp med femhundra kronor. 2 mom. Livräntor i anledning av dödsfallet skola, med nedan stadgade inskränkningar, utgivas till den försäkrades härefter nämnda efterlevande, nämligen: 1) änka; 2) änkling, som för sitt underhåll var av den försäkrades arbete beroende; 3) frånskild make, vilken enligt dom eller enligt avtal, som förelegat i skillnadsmålet, ägde rätt till underhållsbidrag av den försäkrade; 4) kvinna, som har barn med den försäkrade eller vid tiden för dödsfallet var havande med barn till honom och som varaktigt sammanlevde med honom under äktenskapsliknande förhållanden; 51) barn under sexton år; 6) hustrus barn under sexton år i tidigare gifte eller utom äktenskap, vilket hade sitt hem hos den försäkrade; 7) föräldrar, vilka voro för sitt underhåll beroende av den försäkrades arbete eller ock, med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter, måste antagas hava kommit att inom nära framtid bliva på sådant sätt beroende av den försäkrade, därest skadan icke hade inträffat. Föreligger endast för en av föräldrarna sådant förhållande, som för rätt till livränta förutsattes, skall livränta utgivas till denne. Med barn likställas adoptivbarn och med föräldrar adoptivföräldrar. Livränta skall icke utgivas till änka, om makarna på grund av söndring levde åtskilda utan att mannen bidrog till hustruns underhåll och utan att sådana omständigheter förelågo, att det skäligen kan antagas, att samlevnaden skulle hava blivit upptagen eller att den försäkrade skulle hava kommit att bidraga till hustruns underhåll, därest skadan icke hade inträffat; frånskild make, om denne icke åtnjöt underhållsbidrag och omständighe31*

terna icke voro sådana, att det skäligen kan antagas, att bidrag skulle hava kommit att utgå, därest skadan icke hade inträffat; barn till den försäkrade, om barnet var adopterat av annan än dennes make och icke åtnjöt underhållsbidrag av den försäkrade, eller om denne till fullgörande av sin underhållsskyldighet emot barnet hade utgivit visst belopp en gång för alla. Har den försäkrade ingått äktenskap efter olycksfallet och mindre än tre månader före dödsdagen, och medförde skadan vid tiden för äktenskapets ingående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med mer än hälften, skall livränta till änka utgå allenast om hon hade barn med den försäkrade eller vid tidpunkten för dödsfallet var havande med barn till honom. 3 mom. Livränta utgives från och med dagen efter dödsfallet och utgör årligen för änka, änkling eller kvinna som i 2 mom. första stycket under 4) sägs: det belopp som motsvarar en tredjedel av den försäkrades årliga arbetsförtjänst; för frånskild m a k e : beloppet av det denne enligt dom eller avtal tillagda årliga underhållsbidraget, dock högst en tredjedel av den försäkrades årliga arbetsförtjänst; för b a r n : det belopp som motsvarar en sjättedel av den försäkrades årliga arbetsförtjänst; för fader, moder eller adoptant eller, då fråga är om makar som sammanleva, för dem tillsammans: trehundra kronor, därest den försäkrades årliga arbetsförtjänst icke översteg ettusentvåhundra kronor, och i annat fall lägst trehundra kronor och högst det belopp som motsvarar en fjärdedel av den försäkrades årliga arbetsförtjänst; och skall i sistnämnda fall livränta utöver lägsta beloppet utgå i den mån värdet av åtnjutet underhållsbidrag från den försäkrade föranleder därtill eller såvida synnerliga skäl därtill eljest äro för handen. A mom. Finnas flera sådana livränteberättigade efterlevande, som avses i 2 mom. första stycket under 1)—4), skola till dem samtidigt utgående livräntebelopp nedsättas, i lika förhållande, till sammanlagt det belopp som motsvarar en tredjedel av den försäkrades årliga arbetsförtjänst. Överstiga samtliga livräntor enligt de i 3 mom. och föregående stycke stadgade grunder, för år räknat, under någon tid tillhopa det belopp, som motsvarar fem sjättedelar av den försäkrades årliga arbetsförtjänst, skola livräntorna under den tiden nedsättas till sammanlagt nämnda belopp. Erforderliga nedsättningar under envar tid skola ske i lika förhållande, dock att livräntor till efterlevande, som avses i 2 mom. första stycket under 1)-— 6), skola utgå före livränta till föräldrar eller någon av dem. 5 mom. Är kvinna, som avses i 2 mom. första stycket under 4 ) , såsom efterlevande till någon före den försäkrade avliden person berättigad till 32*

livränta jämlikt denna lag eller annan författning eller enligt Konungens förordnande eller till pension på grund av den avlidnes anställning, och skall denna förmån utgå allenast så länge kvinnan lever ogift, utgives livränta till henne i anledning av den försäkrades död endast i den mån dess enligt 3—4 mom. beräknade belopp överstiger nyssnämnda förmåns belopp för samma tid. 6 mom. Livränta till efterlevande, som avses i 2 mom. första stycket under 1)—4), utgives så länge livräntetagaren lever ogift. Ingår livräntetagaren äktenskap före sextio års ålder, utgives ett belopp för en gång, motsvarande tre årsbelopp av livräntan, beräknad enligt 3 mom. Livränta till barn utgives intill den dag då barnet fyller sexton år. Livränta till fader eller moder utgives för livstiden. Livränta, som tillägges makar gemensamt, utgår så länge någon av m a k a r n a lever. 12 §. 1 mom. Såsom den försäkrades årliga arbetsförtjänst skall, där ej annat följer av vad nedan stadgas, anses det belopp, vartill hans arbetsförtjänst vid tiden för olycksfallet uppgår för år räknat. Inkomst av arbete, som är tillfälligt eller bedrives endast under vissa tider av året, beräknas under hänsynstagande till den försäkrades sysselsättning och arbetsförtjänst under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, och till lönenivån vid tiden för olycksfallet. Vid sammanräkning av inkomster från sysselsättningar av olika slag må den sammanlagda inkomsten under varje månad icke upptagas till högre belopp än som motsvarar inkomsten av arbete under tvåhundratrettio timmar i den sysselsättning, från vilken den högsta inkomsten härflyter. Inkomst av förvärvsarbete för egen räkning må ej beräknas högre än som motsvarar skälig avlöning för liknande arbete för annans räkning. Med förvärvsarbete för egen räkning likställes hushållsarbete i hemmet, därest det arbetet utgjorde en väsentlig del av den försäkrades sysselsättning. Utgöres inkomst helt eller delvis av naturaförmåner, skola dessa uppskattas efter de regler, som tillämpas vid taxering till kommunal inkomstskatt. Hade den försäkrade vid tiden för olycksfallet ej fyllt tjugufem år, skall den årliga arbetsförtjänsten vid bestämmande av ersättning för tid efter det han uppnår sagda ålder eller av livränta till efterlevande beräknas till det belopp, vartill hans inkomst av förvärvsarbete skäligen kunde, med hänsyn till arten av hans arbete vid tiden för olycksfallet, antagas komma att uppgå vid denna ålder. På motsvarande sätt skall, om den försäkrade var under tjuguett år, den sannolika inkomsten vid tjuguett års ålder tagas i beräkning vid bestämmande av ersättning till honom för tid mellan tjuguett och tjugufem års ålder och, om den försäkrade var under aderton år, den sannolika inkomsten vid aderton års ålder tagas i beräkning vid bestämmande av ersättning för tid mellan aderton och tjuguett års ålder. Föreskrifterna 33* ;i

i detta stycke skola dock, när skadan medför nedsättning av arbetsförmågan med mindre än en fjärdedel, icke föranleda till att den årliga arbetsförtjänsten beräknas till högre belopp än tretusensexhundra kronor. Skulle vid tillämpning av beräkningsgrund, som ovan sagts, övergående sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annat särskilt förhållande inverka avsevärt å beräkningen, skall den årliga arbetsförtjänsten i stället bestämmas till det belopp, som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Vid bestämmande av ersättning enligt 11 § skall såsom inkomst av förvärvsarbete anses även ersättning, som den försäkrade i anledning av tidigare skada åtnjöt jämlikt denna lag eller annan författning eller på grund av Konungens förordnande. Uppgår den årliga arbetsförtjänsten icke till niohundra kronor, skall den beräknas till detta belopp, överstiger den årliga arbetsförtjänsten niotusen kronor eller, där olycksfallet inträffat efter den 31 december 1953, det högre eller lägre belopp, som Konungen må hava fastställt jämlikt 2 mom., tages det överskjutande beloppet icke i beräkning. 2 mom. Inträffar ändring i de allmänna levnadskostnaderna, skall det i 1 mom. stadgade högsta beloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning höjas eller sänkas på sätt härnedan sägs. Socialstyrelsen verkställer årligen, första gången år 1953, enligt av Konungen meddelade föreskrifter beräkning av de procenttal, som utmärka förhållandet mellan de allmänna levnadskostnaderna dels i mars, dels i juni under det innevarande året och i juni 1952. överstiga båda procenttalen etthundra med minst tio, skall högsta beloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning höjas till det belopp, som med motsvarande hela tiotal procent överstiger niotusen kronor. På motsvarande sätt skall sänkning av högsta beloppet ske, om de båda procenttalen äro lägre än etthundra. Beslut om här avsedd ändring meddelas av Konungen och skall äga tilllämpning i fråga om olycksfall, som inträffa efter årets utgång. Sker ovan avsedd ändring beträffande arbetsförtjänstens beräkning, beslutar Konungen samtidigt om motsvarande ändring av den i 9 § 1 mom. intagna tabellen för sjukpennings beräkning. 13 §. Vid bedömande, i vad mån skadan åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan, skall hänsyn tagas till skadans beskaffenhet och inverkan ej blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att bedriva sitt yrke. Undergår den skadade yrkesutbildning, som är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst och som, med hänsyn till skadans beskaffenhet, utbildningens omfattning och omständigheterna i övrigt, kan anses huvudsakligen syfta därtill, skall vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under utbildnings34*

tiden även beaktas i vad m å n utbildningen medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning efter utbildningens upphörande må, om utbildningen kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas därtill. 14 §. Ersättning enligt denna lag utgår icke i anledning av skada, som den försäkrade uppsåtligen åsamkat sig. Ej heller må, där olycksfall medfört den skadades död, ersättning utgå till sådan efterlevande, som genom brottslig gärning uppsåtligen själv förorsakat eller sålunda medverkat till olycksfallet. 15 §. 7 mom. Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade varit berusad, må ersättningen till honom skäligen nedsättas. Lag samma vare, om den skadade genom åsidosättande av vidmakthållen anordning till skydd mot olycksfall eller genom överträdelse av upprätthållen föreskrift rörande visst förfarande för undvikande av olycksfall eller ock eljest själv vållat olycksfallet; dock endast under förutsättning att h a n måste anses hava genom sitt beteende ådagalagt grov vårdslöshet. Nedsättning, som ovan avses, må äga rum allenast å sjukpenning och livränta enligt 9 och 10 §§, vårdbidrag oräknat, och må ej avse ersättning för tid utöver sex månader från och med dagen efter olycksfallsdagen. 2 mom. Har olycksfall, som medfört den skadades död, vållats av efterlevande på sätt, som avses i 1 mom., må den ersättning, vartill denne efterlevande enligt 11 § kan vara berättigad, skäligen nedsättas under en tid av sex månader från och med dagen efter dödsdagen. 3 mom. Har den skadade utan giltigt skäl underlåtit att ställa sig till efterrättelse sådan anordning eller föreskrift om läkarvård eller annan vård eller föreskrift i övrigt, som i syfte att förkorta sjukdomstiden eller eljest minska olycksfallets följder givits av den försäkringspliktige eller dennes representant, läkaren eller försäkringsinrättningen, och har skadan till följd av underlåtenheten medfört väsentligt mera långvarig eller höggradig nedsättning av arbetsförmågan, må ersättningen till den skadade skäligen nedsättas. Nedsättning enligt detta moment må dock endast ske genom avdrag å sjukpenning och livränta enligt 9 och 10 §§, vårdbidrag oräknat, eller genom utgivande av viss livränta i stället för sjukpenning. 16 §. Har någon, som är försäkrad enligt denna lag, under resa eller eljest blivit borta, samt har all underrättelse om honom upphört, och kan skäligen an35*

tagas, att h a n omkommit till följd av olycksfall i arbetet, äger i 11 § avsedd efterlevande, att av försäkringsinrättningen uppbära livränta efter de i samma lagrum stadgade grunder. Försäkringsinrättningen är berättigad att av sådan efterlevande, såsom villkor för utbetalning av livränta, fordra förklaring på heder och samvete, att han saknar varje underrättelse om den försäkrade. I fråga om omyndig må sådan förklaring infordras från förmyndaren. Rätten till livränta upphör, därest den försäkrade finnes vara vid liv eller hava avlidit av annan orsak än olycksfall i arbete. 17 §. 1 mom. Är den försäkringspliktige enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av egen utfästelse skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd på grund av olycksfallet, eller skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring i annan försäkringsanstalt än i 6 § sägs, avdrages från sjukpenning, livränta, begravningshjälp eller annan ersättning, som utgives enligt denna lag, vad i anledning av olycksfallet för motsvarande ändamål av den försäkringspliktige, kassan eller pensionsinrättningen eller på grund av försäkringen utgives för tid, under vilken ersättningen utgår. Dock må sådant avdrag endast äga rum, om den försäkringspliktige, på grund av understödet, enligt 28 § andra stycket erhållit lindring i försäkringsavgiften, samt, i fråga om understöd från kassa eller pensionsinrättning eller på grund av försäkring, endast ske, om kostnaden för understödet helt och hållet eller till minst en tredjedel bestritts av den försäkringspliktige, och ej ske med större belopp än som skäligen kan anses svara mot dennes bidrag. För understöd vid sjukdom och begravning, vilket av den försäkringspliktige utgives, må avdrag likväl ske, ändå att motsvarande lindring i försäkringsavgiften ej ägt rum, ägande den försäkringspliktige utfå vad som på grund av sålunda utgivet understöd avdragits från ersättningen enligt denna lag. Såsom understöd, varom i första stycket sägs, skall ej anses pension, som tillförsäkrats den skadade på grund av viss levnadsålder och anställningstid eller eljest av annan anledning än den av olycksfallet förorsakade skadan. Pension, som utgår vid arbetsoförmåga till följd av olycksfallet eller till efterlevande, må ej anses såsom sådant understöd till högre belopp än som motsvarar tre fjärdedelar av den livränta, som, vårdbidrag till den skadade oräknat, tillkommer den skadade eller efterlevande. Till sådan framtida höjning av pensionen, som tillförsäkrats ersättningstagaren vid ökning i levnadskostnaderna, skall hänsyn icke tagas vid avdrags bestämmande. Har den försäkringspliktige bekostat begravning av den skadade, må såsom understöd, motsvarande begravningshjälp, anses högst trehundra kronor av utgiften. 36*

Avdrag må icke göras för folkpension och ej heller för understöd från sjömanshus eller annat dylikt, allenast för behövande avsett understöd. Innehar eller erhåller den skadade anställning med lön, bestämd i författning eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits, att å lönen avdrag må göras för livränta i anledning av olycksfall i arbetet, skall vid tillämpningen av första stycket lönen till den del densamma motsvarar den skadade tillerkänd dylik livränta anses utgöra understöd på grund av olycksfallet; dock må livräntan utgå om och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda. Beredes den skadade genom understödet naturaförmåner, såsom bostad, fritt uppehälle eller dylikt, beräknas avdraget för dessa förmåner efter de i arbetsorten gällande priser eller efter andra grunder, som finnas tillämpliga. Finnas i denna paragraf givna bestämmelser i särskilt fall icke tillämpliga, prövar försäkringsinrättningen, huruvida och med vilket belopp avdrag å ersättningen enligt denna lag skäligen skall äga rum. 2 mom. Har statsunderstödd sjukkassa i anledning av olycksfallet utgivit sjukpenning, som enligt kassans stadgar ej må utgå samtidigt med ersättning enligt denna lag, skall vid utgivande till den skadade av sjukpenning, som enligt denna lag tillkommer honom för samma tid, på begäran av kassan göras avdrag för vad kassan utgivit och det avdragna beloppet utbetalas till kassan. Från ersättning, som belöper å tid, för vilken ersättningstagaren åtnjutit folkpension eller bidrag enligt lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn eller lagen samma dag (nr 531) om bidrag till änkor och änklingar med barn, skall på begäran av pensionsstyrelsen göras avdrag, om och i den mån ersättningen skolat föranleda minskning av pensionen eller bidraget; och skall avdraget belopp utbetalas till pensionsstyrelsen. 18 §. 1 mom. Sedan försäkringsinrättningen erhållit underrättelse om olycksfallet, skall inrättningen så snart ske kan, ändå att framställning om ersättning icke blivit gjord, besluta om de åtgärder, som för den skadades vård må vara av nöden, samt bestämma den ersättning, som skall utgivas enligt denna lag. Kan ej genast avgöras, från vilken försäkringsinrättning ersättningen bör utgå, må riksförsäkringsanstalten på därom gjord framställning besluta om åtgärder för den skadades vård samt utgiva ersättning enligt denna lag med rätt att, därest den skadade befinnes vara försäkrad i bolag, som avses i 6 §, av bolaget bekomma gottgörelse för vad sålunda utgivits. Kan ej genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika skäl därtill finnas, ersättning provisoriskt utgivas. Kan ej beloppet av sjukpenning eller livränta genast bestämmas, utgives provisoriskt skäligt belopp. 37*

Ersättning, som enligt vad nu är sagt blivit provisoriskt bestämd, utgives u t a n återbetalningsskyldighet för det fall att ersättningen sedermera bestämmes till lägre belopp eller ersättning finnes icke böra utgå. 2 mom. Vid bedömande, huruvida viss åkomma har förorsakats av olycksfall, skall så anses vara förhållandet såvida icke övervägande skäl måste anses tala däremot. 3 mom. Ersättning i anledning av skada, varom förmäles i 3 § 3 mom. första stycket, skall utbetalas av den försäkringsinrättning, där den skadade vid tidpunkten för skadans yppande är försäkrad jämlikt denna lag; dock skall, om skadan yppats först sedan den skadade upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som förorsakat skadan, ersättningen utbetalas av den försäkringsinrättning, där den skadade senast var försäkrad, medan h a n var utsatt för dylik inverkan. A mom. Inträder, sedan ersättning till den skadade blivit av försäkringsinrättningen bestämd, väsentlig förändring i de förhållanden, vilka voro avgörande för ersättningens bestämmande, må jämkning i ersättningen äga rum. Sådan jämkning må dock, där fråga är om minskning eller indragning av ersättning, ej avse tid före den dag, då jämkningen beslutas, och i annat fall ej tid mera än två år före den dag, då framställning om jämkningen inkom, eller, där sådan framställning ej inkommit, tid mera än två år före dagen för beslutet. 5 mom. Beslut om ersättning skall, så fort ske kan, meddelas den ersättningsberättigade och utan hinder av förd klagan tills vidare lända till efterrättelse. 19 §. 1 mom. Ersättning, som utgår med visst belopp för en gång, utbetalas så fort ske kan. Sjukpenning utbetalas för varje kalendervecka å veckans sista dag och livränta för varje månad, räknad från den dag, rätten till livränta inträtt, å månadens första dag; dock att jämväl sjukpenning må utbetalas månadsvis i förskott och att livränta må, med livräntetagarcns samtycke, utbetalas för längre betalningsterminer än månad. Beträffande tiden för utbetalning av årlig ersättning enligt 8 § 1 mom. tredje stycket äger försäkringsinrättningen meddela sådana bestämmelser, som må anses lämpliga för vinnande av säkerhet, att ersättningen användes för det därmed avsedda ändamålet. Förskottsvis utgiven ersättning för tid, under vilken rätten till ersättning upphör eller ersättningen minskas, må icke till någon del återkrävas. Försäkringsrådet äger meddela föreskrifter om engångsutbetalning av livränta enligt 10 §, i den mån livräntan skall för viss tid, under vilken anpassning efter skadans verkningar beräknas inträda, utgå med högre belopp än därefter. Slutar sjukpenning- eller livräntebelopp, som skall utbetalas, ej å helt 38*

tiotal ören, avrundas detsamma till närmast högre, å helt tiotal ören slutande belopp. Angående sättet för utbetalning av ersättning förordnar Konungen. 2 mom. Försäkringsinrättningen äger att under viss tid i stället för sjukpenning eller livränta eller del därav bereda den, som är hemfallen åt dryckenskap eller allvarligt läkemedelsmissbruk, ersättning i naturaförmåner. 20 §.

Ersättning skall ej utgivas för tid mera än två år före den dag, då försäkringsinrättningen erhöll kännedom om skadan. Har fastställt ersättningsbelopp ej lyftats eller utbetalning av detsamma påfordrats inom två år efter den dag, då beloppet skolat utbetalas, är rätten till dess utfående förverkad. Ersättning skall, där i denna lag avsedd skada måste anses föreligga, utgå ändå att fordringen icke blivit så bevakad, som i förordningen den 4 mars 1862 (nr 10) om tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer sägs. 21 §. Är någon, som har rätt till sjukpenning eller livränta enligt denna lag, icke svensk medborgare, och är han ej i riket bosatt, äger försäkringsinrättningen att med hans samtycke, när som helst, i stället för sådan ersättning till honom utgiva ett belopp för en gång, motsvarande högst femtio och minst tjugu procent av ersättningens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder. Ersättningen må ock, utan den ersättningsberättigades samtycke, utbytas mot ett belopp för en gång om femtio procent av kapitalvärdet. Har utbyte som nu nämnts ägt rum, är rätten till vidare ersättning på grund av olycksfallet förfallen. Har olycksfallet medfört döden, och var den avlidne ej svensk medborgare och ej bosatt i riket, utgår begravningshjälp allenast om olycksfallet inom tre månader medfört döden, och ersättning till efterlevande, som ej är svensk medborgare, allenast om denne vid tiden för olycksfallet var bosatt h ä r i riket. Från vad ovan i denna paragraf är föreskrivet äger Konungen, under förutsättning av ömsesidighet, medgiva undantag för medborgare i visst land. Ersättning för skada, som icke förorsakats av olycksfall 22 §.

Rörande ersättning i anledning av sjukdom, som avses i 3 § 1 mom. b) — c), skola bestämmelserna i 8—21 §§ äga motsvarande tillämpning i den mån annat icke följer av vad i 23—27 §§ stadgas. 39*

Med farligt arbete förstås härnedan arbete i verksamhet, där fara föreligger för den sjukdom, varom fråga är. 23 §.

Ersättning enligt 8 eller 9 § i anledning av hudsjukdom, som avses i 3 § 1 mom. c), utgives icke för tid före tjuguåttonde dagen efter den, då den försäkrade först sökt läkare för sjukdomen. Konungen äger förordna, att detsamma skall gälla beträffande viss sjukdom, som upptages i de i 3 § 1 mom. under b) omförmälda föreskrifterna. Vid bedömandet, huruvida sjukdom har orsakats av den försäkrades arbete på sätt i 3 § 1 mom. c) sägs, skall så anses vara förhållandet såvida det skäligen kan antagas att sådant orsakssamband föreligger. 24 §. 1 mom. Ersättning i anledning av sjukdom, som avses i 3 § 1 mom. b ) — c ) , skall icke utgå med mindre den försäkrade varit sysselsatt med farligt arbete inom tiden av ett år före dagen för sjukdomens yppande. I den mån Konungen så förordnat beträffande någon i 3 § 1 mom. b) avsedd sjukdom, skall dock i stället för nämnda tid av ett år tillämpas viss längre tid. 2 mom. Rätt till ersättning i anledning av sjukdom, som avses i 3 § 1 mom. b ) — c ) , är förfallen, därest icke inom två år från dagen för sjukdomens yppande eller från den senare tidpunkt, då den försäkrade erhöll vetskap om sjukdomens art, eller, där sjukdomen inom tid som nu sagts föranlett den försäkrades död, inom två år från dödsdagen underrättelse enligt 33 § lämnats den försäkringspliktige eller arbetsföreståndaren eller framställning om ersättning i anledning av sjukdomen gjorts hos försäkringsrådet eller någon av försäkringsinrättningarna. I den mån Konungen så förordnat beträffande någon i 3 § 1 mom. b) avsedd sjukdom, skall dock i stället för nyss nämnd tid av två år tillämpas viss längre tid. 25 §. Har försäkringsinrättning anmodat där försäkrad person att, till förebyggande av att sjukdom uppstår, återuppstår eller förvärras, under någon tid avhålla sig från det farliga arbetet, skall den försäkrade, därest icke omständigheterna till annat föranleda, äga att för den tid han avhåller sig från detta arbete uppbära skälig ersättning, motsvarande högst hel sjukpenning. 26 §.

Har försäkrad, som drabbats av sjukdom, om vilken förordnande enligt 24 § 1 mom. andra punkten gäller, varaktigt avbrutit det farliga arbetet först avsevärd tid efter sjukdomens yppande, må den årliga arbetsför40*

tjänsten vid bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet icke beräknas till lägre belopp än som skolat fastställas, om sjukdomen hade yppats vid tiden för arbetsavbrottet. 27 §.

Ersättning i anledning av sjukdom, som avses i 3 § 1 mom. b ) — c ) , utbetalas av den försäkringsinrättning, där den sjuke vid tidpunkten för sjukdomens yppande var försäkrad jämlikt denna lag; dock skall, om den sjuke hade före nämnda tidpunkt lämnat det farliga arbetet, ersättningen utbetalas av den inrättning, där han senast var försäkrad på grund av detta arbete.

Försäkringsavgifter m. m. 28 §.

Avgift för försäkring enligt denna lag skall, evad försäkringen omfattar en eller flera personer, av försäkringsinrättningen bestämmas till belopp, som med hänsyn till arbetets farlighet i allmänhet och till de särskilda förhållanden, under vilka det bedrives, efter försäkringstekniska grunder prövas vara erforderligt för täckande av den risk, som försäkringen avser, med tillägg, i fråga om bolag, som avses i 6 §, av ett belopp, motsvarande omkostnaderna för försäkringen; och kan förty avgiften ökas eller minskas i den mån förändring i försäkringsrisken eller omkostnaderna äger rum. Är försäkringspliktig, kassa, pensionsinrättning eller försäkringsanstalt skyldig att utgiva understöd, för vilket enligt 17 § avdrag må göras, bestämmes försäkringsavgiften till det lägre belopp, som motsvarar den minskade försäkringsrisken; dock att, i fråga om annan än staten, sådan lindring i försäkringsavgiften ej må äga rum, med mindre den försäkringspliktige det begär och tillika, där så finnes erforderligt, för utgivande av understödet ställer säkerhet, som försäkringsinrättningen godkänner. Användes försäkrad till arbete av två eller flera försäkringspliktiga gemensamt, svara dessa för försäkringsavgiften för det arbetet en för alla och alla för en. 29 §. Såsom bidrag till bestridande av omkostnaderna för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet skall för varje försäkring i anstalten till statsverket erläggas tilläggsavgift med belopp, motsvarande fem procent av försäkringsavgiften, beräknad utan hänsyn till avdrag, som omförmäles i 17 §. Bolag, som avses i 6 §, är ock skyldigt att till statsverket erlägga bidrag 41*

till bestridande av nämnda omkostnader. Bidraget erlägges för varje räkenskapsår efter årets utgång på tid och sätt, som bestämmes av Konungen, med belopp motsvarande tre procent av summan av försäkringsavgifterna, beräknade utan hänsyn till avdrag, som omförmäles i 17 §, för de i bolaget under räkenskapsåret tagna försäkringar. övriga omkostnader för försäkringsrådets och riksförsäkringsanstaltens verksamhet bestridas av statsverket, dock att i fråga om kostnader för förvaltning av den i 31 § omförmälda fonden gäller vad därom särskilt är stadgat. 30 §.

Envar är skyldig att, på därom framställd begäran, till försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten lämna uppgift, som må erfordras för bedömande, huruvida han är försäkringspliktig enligt denna lag. Försäkringspliktig åligger att, på begäran, till försäkringsrådet samt, där försäkringen äger rum i riksförsäkringsanstalten, jämväl till anstalten lämna sådan uppgift om arbetet och de förhållanden, under vilka det bedrives, samt om de försäkrades antal, arbetstid och avlöningsförhållanden, som må erfordras för bestämmande av försäkringsavgift eller ersättningsbelopp. I den utsträckning försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten så prövar nödigt för ändamål, som avses i första eller andra stycket, åligger det uppgiftsskyldig att, på begäran, för granskning tillhandahålla rådet eller anstalten förda avlöningslistor, handelsböcker eller motsvarande anteckningar jämte till dessa listor, böcker eller anteckningar hörande andra handlingar. Granskningen skall såvitt möjligt ske på sådant sätt och på sådan tid, att den icke förorsakar hinder i verksamheten för den, vars handelsböcker eller övriga handlingar äro föremål för granskningen. Där h a n det begär och det lämpligen kan ske, skall granskningen verkställas hos honom. Hava handelsböcker eller andra handlingar överlämnats för granskningen, skola de återställas så snart ske kan. Meddelande om resultatet av granskningen skall lämnas snarast. Försäkringsrådet och riksförsäkringsanstalten äga, i den mån så prövas nödigt för ändamål, som avses i andra stycket, att hos myndighet, som enligt gällande föreskrifter utövar tillsyn å försäkringspliktigs verksamhet, påfordra undersökning av de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, eller att, där särskilda omständigheter så påkalla, själva företaga sådan undersökning. 31 §. Grunderna för beräkning av försäkringsavgifter och premiereserv för försäkringar i riksförsäkringsanstalten bestämmas av Konungen. 42*

Riksförsäkringsanstaltens beslut om försäkrings- eller tilläggsavgifts belopp skall, även där beloppet blivit allenast provisoriskt bestämt, utan hinder av förd klagan tills vidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt. Angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten samt om utbetalning till anstalten av dylika avgifter bestämma Konung och riksdag. Försäkringsavgifterna ingå till en fond, som förvaltas enligt grunder, som bestämmas av Konung och riksdag. 32 §.

Försäkringsinrättningarna äga träffa överenskommelse att kostnad för ersättning i anledning av skada, som avses i 3 § 1 mom. b) eller c) eller i samma paragraf 3 mom. första stycket, skall på visst sätt fördelas mellan inrättningarna när den skadade omfattats av försäkring i mer än en inrättning under tid, då han varit utsatt för den inverkan, som orsakat skadan. Inrättningarna må ock överenskomma om viss fördelning av kostnad, som föranledes av stadgandet i 10 § 3 mom.

Anmälan om yrkesskada 33 §.

Drabbas försäkrad av yrkesskada, skall den försäkringspliktige eller den, som å hans vägnar förestår arbetet, ofördröjligen härom underrättas. I fråga om skada, varom förmäles i 3 § 1 mom. b) eller c) eller i samma paragraf 3 mom. första stycket, skall underrättelse lämnas till den försäkringspliktige, för vilkens räkning den försäkrade arbetar vid tidpunkten för skadans yppande, eller till den, som å hans vägnar förestår arbetet; dock skall, om skadan yppas först efter det den försäkrade upphört att vara utsatt för inverkan av den art, som orsakat skadan, underrättelsen lämnas till den försäkringspliktige, hos vilken den skadade senast var utsatt för dylik inverkan, eller till den, som å hans vägnar förestår arbetet. Rörande mottagen underrättelse om skada, som avses i 3 § 1 mom. b) eller c), skall den försäkringspliktige eller arbetsföreståndaren lämna skriftligt erkännande. 34 §.

Där skadan medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som föranleder ersättning enligt 9, 10 eller 11 §, åligger det i 33 § omförmäld försäkringspliktig eller arbetsföreståndare att, sedan han från den skadade eller eljest erhållit underrättelse om skadan, ofördröjligen därom hos 43*

den försäkringsinrättning, i vilken den skadade är försäkrad enligt denna lag, göra skriftlig anmälan enligt formulär, som fastställts av riksförsäkringsanstalten. Har skadan medfört eller kan den skäligen antagas medföra påföljd, som föranleder ersättning allenast enligt 8 §, skall skriftlig anmälan av den försäkringspliktige eller arbetsföreståndaren göras hos försäkringsinrättningen i den ordning Konungen bestämmer. Den som avgiver anmälan, har jämväl att tillse, att läkarintyg enligt formulär, som fastställts av medicinalstyrelsen, angående skadans beskaffenhet och den skadades tillstånd eller, där skadan medfört döden, angående dödsorsaken insändes samtidigt med anmälan eller snarast möjligt därefter. Vad sålunda stadgats skall dock ej gälla, där läkarintyg ej kan anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad. 35 §. Försäkringsinrättning och försäkringsrådet äga att, till vidare utredning i ärende rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse, låta vid allmän domstol avhöra vittnen eller sakkunniga eller den, om vilkens rätt eller skyldighet enligt denna lag är fråga.

Besvär m. m. 36 §.

Talan mot beslut av riksförsäkringsanstalten eller bolag, som avses i 6 §, rörande ersättning eller eljest rörande tillämpning av någon i denna lag given bestämmelse föres genom besvär, som skola hava inkommit till försäkringsrådet sist å trettionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet. Den som önskar ändring i formulär, som fastställts av riksförsäkringsanstalten, eller i allmän föreskrift, som på grund av denna lag meddelats av anstalten, äger göra ansökan därom hos försäkringsrådet. Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller ansökan gjorts, till prövning upptaga ärende, som avses i denna paragraf. Över försäkringsrådets beslut må klagan icke föras.

Särskilda bestämmelser 37 §.

1 mom. Angående försäkring enligt denna lag i bolag, som avses i 6 §, gäller, förutom vad eljest är stadgat i denna lag och i lagen den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse: 44*

a) att försäkringen skall avslutas för kalenderår samt ej träda i kraft förrän vid början av kalenderåret näst efter det, under vilket försäkringen slutits, dock att såvitt avser den, för vilken försäkringsplikt inträder under löpande kalenderår, försäkring må avslutas för återstoden av året; b) att försäkringen skall, i den mån ej försäkringsrådet på därom gjord ansökan annorlunda medgivit, anses omfatta samtliga, för vilka delägaren är försäkringspliktig; c) att, där bolaget beslutat antaga ny delägare eller delägare utträtt ur bolaget, uppgift därom skall lämnas till riksförsäkringsanstalten inom tid och enligt formulär, som anstalten fastställt; samt d) att bolaget åligger att för varje kalenderår, inom åtta månader efter årets utgång, till riksförsäkringsanstalten enligt formulär, som anstalten fastställt, lämna uppgift angående delägarna i bolaget, av dem anlitad arbetskraft, som varit inbegripen under försäkringen i bolaget, och inträffade yrkesskador ävensom i övrigt att när som helst på begäran av riksförsäkringsanstalten eller försäkringsrådet lämna uppgifter om delägare eller försäkrade eller om yrkesskador. 2 mom. I den mån ej annorlunda särskilt stadgas, äger bolag, som omförmäles i 6 §, ej meddela annan än i denna lag avsedd försäkring. 38 §, Slutes avtal om ersättning enligt denna lag annorledes än i 19 och 21 §§ sägs, är avtalet utan verkan mot den ersättningsberättigade. 39 §. Rätt till ersättning enligt denna lag kan icke överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld. 40 §.

Den som på grund av tjänsteåligganden för riksförsäkringsanstaltens eller försäkringsrådets räkning har eller haft att taga befattning med uppgift, handling eller undersökning, som i 30 § sägs, må ej röja eller obehörigen nyttja yrkeshemlighet, som därigenom blivit känd för honom, och ej heller, där det ej kan anses påkallat i tjänstens intresse, yppa arbetsförfarande eller affärsförhållande, vilket sålunda blivit honom kunnigt. 41 §. Äger någon rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som till följd av skadan må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning. Vad försäkringsinrättning utgivit enligt denna lag äger inrättningen söka åter av den, som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet vållat skadan 45*

eller ock enligt i lag given bestämmelse är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke. Inrättningens återkravsrätt enligt detta stycket avser dock allenast vad ersättningstagaren varit jerättigad att utbekomma av den skadeståndspliktige och må, såvitt det kan inverka på ersättningstagarens rätt enligt första stycket, icke göra; gällande i försäkringsbelopp, som må gälla för den skadeståndspliktigts ansvarighet i anledning av skadan. 42 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, träffa överemkommelse med främmande makt om tillämpning av denna eller det a n d n landets lag i fall, då någon i det ena landet inom det andra bedriver verksamhet, i vilken arbetskraft användes. 43 §.

Underlåter försäkringspliktig eller arbetsföreståndare att fullgöra något av vad honom åligger enligt 33 och 34 §§, eller försummar någon att ställa sig till efterrättelse vad i 30 § är föreskrivet eller att lämna uppgift som stadgas i 37 §, straffes med dagsböter. Lämnar någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i uppgift, som skall avgivas enligt denna lag, oriktigt meddelande, straffes med dagsböte.% där ej å förseelsen straff är utsatt i allmänna strafflagen. Den som fri/illigt rättar oriktig uppgift vare fri från straff. Bryter någon mot vad i 40 § är stadgat, straffes med dagsböter eller fängelse. Å brott som nu sagts må allmän åklagare tala allenast efter angivelse av målsäganden. Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla den i 31 § fjärde styckd omförmälda fonden. 44 §.

De n ä r m a r e föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Frivillig försäkring m. m. 45 §. 1 mom. För den, som jämlikt 2 § 1 mom. är undantagen från den obligatoriska försäkringen, äger den, för vilkens räkning arbetet utfö;es, i riksförsäkringsanstalten taga frivillig försäkring för yrkesskada. Deisamma gäller beträffande den, som icke omfattas av den obligatoriska försäkringen på grund av att arbetet utföres åt främmande makts härva-ande beskickning eller annan, immunitet åtnjutande representation eller it in46*

ternationcllt organ med immunitet eller åt medlem av beskickningen, representationen eller organet. 1 föregående stycke första punkten omförmäld försäkring må meddelas jämväl av bolag, som avses i 6 §, och må äga rum utan hinder av att den som söker försäkringen icke förut är delägare i bolaget. Vederbörande försäkringsinrättning må ock meddela frivillig försäkring för ersättning enligt 8 § 1 mom. och 9 § för tid före femtonde dagen efter olycksfallsdagen vid sådant olycksfall, avses i 8 § 2 mom.; dock att sådan försäkring må äga rum allenast i samband med försäkring enligt 2 mom. nedan. Rörande försäkring enligt detta moment skall vad i denna lag är stadgat om obligatorisk försäkring i tillämpliga delar lända till efterrättelse. 2 mom. Riksförsäkringsanstalten ävensom bolag, som avses i 6 §, äger meddela arbetstagarorganisation försäkring av dess medlemmar eller avdelnings medlemmar för olycksfall utom arbete. Försäkring för sådana olycksfall må ock meddelas försäkringspliktig eller annan, som i inrättningen tagit försäkring enligt denna lag, för dem som omfattas av den innehavda försäkringen. I första stycket omförmäld försäkring för olycksfall utom arbete skall med de undantag, som Konungen må hava medgivit, gälla beträffande samtliga olycksfall, som icke omfattas av obligatorisk försäkring enligt denna lag eller försäkring enligt 1 mom. ovan och å vilka förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, eller militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261) icke äger tillämpning. I övrigt skall vad i denna lag är stadgat om obligatorisk försäkring i tillämpliga delar lända till efterrättelse, i den mån Konungen icke medgivit att särskilda grunder må gälla beträffande ersättningarnas beräkning. Konungen äger utfärda föreskrifter till reglering av förhållandet mellan försäkringar, som meddelas arbetstagarorganisation och annan i första stycket avsedd försäkringstagare. Rörande statsbidrag till omförmälda försäkringar för olycksfall utom arbete är särskilt stadgat. 46 §.

Med Konungens medgivande äger i denna lag avsedd försäkringsinrättning övertaga bestämmande och utgivande av annan åvilande ersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom. 47 §.

Vad i 295 och 297 §§ lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse sägs om övertagande försäkringsbolag skall, där Konungen för visst fall så bestämmer, i fråga om övertagande av försäkringar av livräntor enligt lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall 47*

i arbete, lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, denna lag samt lagen den 1952 om försäkring av företagares m. fl. barn för vissa skador, i tillämpliga delar gälla jämväl riksförsäkringsanstalten, och skall administrationsbo, som omförmäles i 296 § lagen om försäkringsrörelse, omfatta jämväl livräntor, som fastställas under administrationstiden, i följd varav fordringsrätt, varom i sistnämnda paragraf 2 mom. sägs, skall omfatta jämväl kapitalvärdet av sådana livräntor, ökat med en tjugondel av samma värde. Har anstalten i enlighet med vad nu sagts övertagit ansvaret för utgivande av livränta, skall anstalten inträda i samtliga de rättigheter och skyldigheter, som i avseende å ersättnings bestämmande och utgivande i förhållande till livräntetagaren tillkommit det bolag, från vilket försäkringen av livräntan övertagits.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953. Från och med samma dag skola lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete och lagen den 14 juni 1929 om försäkring för vissa yrkessjukdomar upphöra att gälla. Ersättningsanspråk i anledning av olycksfall, som inträffat före denna lags ikraftträdande, bedömes enligt äldre lag, så ock ersättningsanspråk i anledning av skada, som är att likställa med skada till följd av olycksfall, eller sjukdom, som förorsakats av arbetet annorledes än genom olycksfall, när sagda skada eller sjukdom yppats före denna lags ikraftträdande samt när skadan eller sjukdomen yppas senare men den försäkrade icke efter lagens ikraftträdande varit utsatt för sådan i lagen avsedd inverkan, som orsakat skadan eller sjukdomen. Rörande sådant ersättningsanspråk skall dock vad i 20 § tredje stycket stadgas äga motsvarande tillämpning, där ej den tid, inom vilken fordringen skolat bevakas, gått till ända före den 1 januari 1953. Förekommer i lag eller särskild författning hänvisning till stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall hänvisningen i stället gälla den bestämmelsen.

Förslag till

Lag om försäkring av företagares m. fl. barn för vissa skador Härigenom förordnas som följer. 1 §• Under de förutsättningar, som angivas nedan, äro företagares m. fl. barn försäkrade enligt denna lag för skador, som omförmälas i 3 § 1—3 mom. yrkesskadeförsäkringslagen den 1952 (nr ). 48*

Med avseende å försäkringen enligt denna lag skola bestämmelserna i yrkesskadeförsäkringslagen i tillämpliga delar lända till efterrättelse i den mån ej nedan annorlunda stadgas. 2 §. 1 mom. Den som i mantalsuppgift inom det distrikt, där han skall mantalsskrivas, har att upptaga barn till honom, vilket under förrättningsåret fyllt eller fyller minst femton år, är skyldig att, om barnet under nämnda år använts till arbete för hans räkning i jordbruk, hantverk, handel eller annan rörelse eller i hushåll under sådana omständigheter, att löneavdrag för gäldande av preliminär skatt för barnet därvid skett, i uppgiften göra anmälan härom. 2 mom. Envar om vilken anmälan enligt 1 mom. gjorts eller om vilken motsvarande uppgifter eljest lämnats vid för-skrivningen eller mantalsskrivningsförrättningen, omfattas under mantalsåret av obligatorisk försäkring för skador, som avses i 1 § första stycket. 3 §. Anmälningsskyldig äger taga försäkring jämväl för olycksfall utom arbete för den, som är försäkrad enligt 2 § 2 mom. 4 §.

Den som i arbete använder eget barn, som icke är försäkrat enligt 2 § 2 mom., äger för barnet taga frivillig försäkring enligt denna lag.för skador, som avses i sagda lagrum, eller för sådana skador och olycksfall utom arbete. Vad nedan i denna lag sägs om anmälningsskyldig person gäller jämväl den, som tager dylik frivillig försäkring. 5 §. Såframt ej försäkringsinrättningen annorlunda medgiver, gäller försäkring enligt 3 eller 4 § från den dag, då ansökan om försäkringen inkom till inrättningen. 6 §.

Vad i yrkesskadeförsäkringslagen sägs om försäkringspliktig skall i tilllämpliga delar gälla anmälningsskyldig enligt denna lag. Med barn likställas i denna lag makes barn, makars eller endera makens adoptivbarn samt make till något av nämnda barn eller adoptivbarn. 7 §.

1 mom. Den skadades årliga arbetsförtjänst skall vid tillämpningen av denna lag anses utgöra, såvitt avser ersättning till den skadade 49* 3*

för tid innan han fyllt sexton » » därefter men innan » » aderton » » T> » » » » tjuguett » » » •» » » » tjugufem » » »

år » » »

1 200 kronor, 1 800 » , 2 400 » 3 000 » 3 600 »

Livränta till efterlevande utgår efter den årliga arbetsförtjänst, som skulle hava gällt för ersättning till den skadade för tid efter det han fyllt tjugufem år. 2 mom. Därest försäkringsinrättningen så beslutar, skall dock den årliga arbetsförtjänsten för tid efter beslutet i stället beräknas med tillämpning av bestämmelserna i 12 § yrkesskadeförsäkringslagen. Prövning härutinnan skall äga rum, såframt den anmälningsskyldige eller den försäkrade så begär eller inrättningen eljest finner omständigheterna därtill föranleda. 8 §.

Ersättning enligt denna lag utgår ej, om skadan omfattas av obligatorisk försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen; ej heller i den mån ersättning, som motsvarar ersättning enligt denna lag, utgår på grund av frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller om skadan omfattas av militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261) eller förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret. 9 §. Såsom bidrag till bestridande av kostnaderna för varje försäkring enligt denna lag utgår av statsmedel ett belopp motsvarande tio procent av den med tillämpning av bestämmelserna i 28 § yrkesskadeförsäkringslagen med hänsyn till försäkringsrisken fastställda avgiften för varje försäkring. 10 §. Avgifterna för försäkring enligt denna lag i riksförsäkringsanstalten jämte de i 9 § stadgade statsbidragen till försäkring i anstalten ingå i den i 31 § fjärde stycket yrkesskadeförsäkringslagen omförmälda fonden. 11 §. Försäkring enligt denna lag och enligt yrkesskadeförsäkringslagen anses vid tillämpningen av 32 § och 37 § 1 mom. b) sistnämnda lag som försäkring enligt samma lag. 12 §. De närmare föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av denna lag, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer. 50*

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953, dock att vad i 2 § stadgas om skyldighet att göra anmälan skall gälla även såvitt avser uppgift till mantalsskrivningen år 1952. Lagen skall icke äga tillämpning i fråga om olycksfall, som inträffat före nämnda dag, och ej heller beträffande sådan sjukdom eller skada, som avses i yrkesskadeförsäkringslagen 3 § 1 mom. b) eller c) eller i samma paragraf 3 mom. första stycket, när sjukdomen eller skadan yppats före sagda dag eller när sjukdomen eller skadan väl yppas senare med den försäkrade icke efter den 31 december 1952 varit utsatt för inverkan av den art, som orsakat sjukdomen eller skadan.

Förslag till

Förordning om ersättning i vissa fall i anledning av skada, ådragen under skolgång eller andra studier vid utbildningsanstalt Härigenom förordnas som följer. 1 §• I den mån ej nedan annorlunda stadgas skall av allmänna medel utgivas ersättning, där någon, som är inskriven i folkskola eller såsom studerande vid annan, statlig eller statsunderstödd utbildningsanstalt, skadas under eller i anslutning till undervisningen eller skolmåltid inom av anstalten disponerat område eller å allmän plats inom den omgivning därav, där de studerande vanligen vistas under raster, under fullgörande av praktik i anslutning till yrkesorientering eller yrkesutbildning, anordnad av anstalten, under sådan färd till eller från anstalten, som sker med egentlig skolskjuts enligt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 346) angående statsbidrag för anordnande av skolskjutsar åt skolpliktiga barn, eller under idrottsövningar, utflykter, studiebesök och skolresor, anordnade av anstalten eller eljest under dess ledning. Med avseende å ersättning enligt denna förordning skola, där ej annat följer av vad nedan stadgas, bestämmelserna i yrkesskadeförsäkringslagen den 1952 (nr ) i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Ersättningen bestämmes av riksförsäkringsanstalten, i den mån ej för visst fall jämlikt 10 § 4 mom. nämnda lag beslutanderätten tillkommer försäkringsrådet. 2 §.

Ersättning, som avses i 8—10 §§ yrkesskadeförsäkringslagen, utgår icke för tid före nittionde dagen efter den, då skadan inträffade. 51*

Livränta till skadad utgives endast där skadan medfört nedsättning av hans arbetsförmåga med minst en femtedel. 3 §.

Där ej enligt 12 § yrkesskadeförsäkringslagen den skadades årliga arbetsförtjänst skall beräknas till högre belopp, skall arbetsförtjänsten vid tillämpning av denna lag anses utgöra, såvitt avser ersättning till den skadade för tid innan han fyllt sexton år 1 200 kronor, » » därefter men innan han fyllt aderton » 1 800 » » » » » » » » tjuguett » 2 400 » » » » » » » » tjugufem » 3 000 » » » » 3 600 » . Livränta till efterlevande utgår efter den årliga arbetsförtjänst, som skulle hava gällt för ersättning till den skadade för tid efter det han fyllt tjugufem år. 4 §. 1 mom. Skall av statsmedel utgå avlöning, pension eller annan ersättning, som icke avses i denna förordning men som helt eller delvis utgör understöd på grund av skadan, eller skall sådant understöd utgå från kassa eller pensionsinrättning, som understödes av statsmedel, skall i fråga om avdrag från ersättningen enligt denna förordning i tillämpliga delar gälla vad i 17 § yrkesskadeförsäkringslagen stadgas angående avdrag för understöd, som av försäkringspliktig utgives eller bekostas. 2 mom. Skall, i annat fall än ovan avses, enligt gällande bestämmelser understöd, som motsvarar ersättning enligt denna förordning, utgå på grund av den skadades anställning i kommunal eller enskild tjänst, göres avdrag från ersättningen enligt de grunder Konungen föreskriver. 5 §. 1 mom. Inträffar skada, som avses i 1 §, skall underrättelse härom ofördröjligen meddelas föreståndaren för utbildningsanstalten. 2 mom. Där skadan medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som föranleder ersättning enligt denna förordning, skall ofördröjligen av föreståndaren för utbildningsanstalten skriftlig anmälan om skadan göras hos riksförsäkringsanstalten. Närmare bestämmelser rörande sådan anmälan meddelas av Konungen. 6 §. Ersättning enligt denna förordning utgår ej, om ersättning i anledning av skadan utgår enligt annan författning om ersättning av statsmedel eller 52*

enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller lagen den säkring av företagares m. fl. barn för vissa skador.

1952 (nr

) om för-

7 §.

De n ä r m a r e föreskrifter, som finnas erforderliga för tillämpningen av denna förordning, meddelas av Konungen eller av myndighet, som Konungen bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953 men skall icke äga tillämpning i fråga om olycksfall, som inträffat före nämnda dag, och ej heller beträffande sådan sjukdom eller skada, som avses i yrkesskadeförsäkringslagen 3 § 1 mom. b) eller c) eller i samma paragraf 3 mom. första stycket, när sjukdomen eller skadan yppats före sagda dag eller när sjukdomen eller skadan väl yppas senare men den sjuke eller skadade icke efter den 31 december 1952 varit utsatt för inverkan av den art, som orsakat sjukdomen eller skadan.

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 6 §.

1 mom. Ärenden, som enligt yrkesskadeförsäkringslagen den 1952 (nr ) eller militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261) eller enligt annan författning om försäkring eller ersättning för olycksfall eller sjukdom skola behandlas av försäkringsrådet, prövas och avgöras av fem ledamöter, så ock av fyra, där de äro ense om slutet. Av dessa ledamöter skall en vara representant för arbetsgivarna och en för arbetarna samt de övriga vara ledamöter, som avses i 1 § tredje stycket, och bland dem minst en vara lagfaren. 1 behandling av viktigare ärende, som är nämnt i första stycket, eller ärende av allmän betydelse skola deltaga minst sju ledamöter, av vilka två skola vara representanter för arbetsgivarna och två för arbetarna, samt av de övriga minst två vara lagfarna. 2 mom. Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953. 53*

Förslag till

Lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 1 §• Denna lag driver försäkringsrörelse. Vad här stadgas äger icke tillämpning å återförsäkring eller försäkring, som meddelas av erkänd sjukkassa eller av erkänd arbetslöshetskassa, ej heller å avtal, som slutes i enlighet med föreskrifterna i lagen den 29 juni 1946 om frivillig statlig pensionsförsäkring, i yrkesskadeförsäkringslagen den 1952 eller i lagen den 1952 om försäkring av företagares m. fl. barn för vissa skador. Å trafikförsäkring — särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953.

Förslag till

Förordning angående ändrad lydelse av 31 § förordningen den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända sjukkassor Härigenom förordnas, att 31 § förordningen den 26 juni 1931 om erkända sjukkassor skall erhålla följande ändrade lydelse. 31 §. I erkänd sjukkassas stadgar må med tillsynsmyndighetens medgivande bestämmas, att för sjukdomsfall, vid vilket den sjuke jämlikt lag eller författning eller på grund av utfästelse är berättigad att av annan erhålla avlöning eller annan ersättning, sjukpenning ej skall utgå eller rätten därtill vara på visst sätt begränsad. Dock må ej föreskrivas begränsning i rätten till sjukpenning under den i 29 § stadgade sjukhjälpstiden om sjuhundratrettio dagar på grund av att den sjuke må vara berättigad till pension enligt lagen om folkpensionering. Sjukhjälp skall ej utgivas under tid, för vilken den försäkrade i anledning av sjukdomen är berättigad till ersättning på grund av obligatorisk 54*

eller frivillig försäkring enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, yrkesskadeförsäkringslagen eller lagen om försäkring av företagares m. fl. barn för vissa skador, ej heller under tid, för vilken den försäkrade är berättigad till ersättning enligt bestämmelser om tillämpning av någon av de båda förstnämnda lagarna å personer, som användas till arbete för statens räkning, lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl., förordningen samma dag (nr 103) om sådan ersättning åt fångar m. fl., lagen om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer, förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, förordningen den 1952 (nr ) om ersättning i vissa fall i anledning av skada, ådragen under skolgång eller andra studier vid utbildningsanstalt, eller ock enligt gällande föreskrifter om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, hemvärnstjänstgöring, tjänstgöring i civilförsvaret eller fullgörande av tjänsteplikt.

Förslag till

Lag om ändring i lagen den 14 juni 1917 (nr 380) om införsel i avlöning, pension eller livränta Härigenom förordnas, att lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta skall så ändras, att lagens rubrik och 19 § erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Lag om införsel i avlöning, pension eller livränta m. m. 19 g. Vad i denna lag är stadgat om införsel i avlöning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om underhållsskyldig tillkommande pension eller livränta eiler dagsersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom, ändock att förmånen enligt lag eller Konungens förordnande är undantagen från utmätning för gäld.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953. 55*

I. INLEDNING

I detta kapitel kommer först att givas en kortfattad översikt över gällande författningar angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete m. m. Någon utförlig historik över ifrågavarande rättsområde kommer icke att lämnas, varken här eller senare i betänkandet. I den mån så ansetts behövligt för diskussion av enskilda spörsmål lämnas i de särskilda kapitlen viss historik. Detsamma gäller innehållet i utländsk lagstiftning på hithörande område. Redogörelse för praxis har lämnats i de särskilda kapitlen om och i den utsträckning så ansetts erforderligt för belysande av föreliggande problem. Efter översikten över gällande författningar kommer att lämnas en redogörelse för socialvårdskommitténs uppdrag i hithörande hänseende.

A. Gällande bestämmelser 1901 års lag Den första mera allmänna regleringen av rätten till ersättning vid olycksfall i arbete kom till stånd genom lagen den 5 juli 1901 (nr 39) angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete. I denna lag — som alltjämt gäller för olycksfall, som inträffat före den 1 januari 1918 — stadgades skyldighet för vissa enskilda arbetsgivare, huvudsakligen inom industrien, att utgiva ersättning till arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbetet; utövade staten eller kommun verksamhet, som omfattades av lagen, ålåg ersättningsskyldighet även staten eller kommunen. Ersättning enligt lagen (i form av sjukhjälp, livränta vid invaliditet och till efterlevande, samt begravningshjälp) skulle utgå med enhetliga belopp, oberoende av den skadades arbetsförtjänst. Livräntorna enligt 1901 års lag ha senare vid olika tillfällen höjts. Härutinnan gälla kungörelsen den 10 juni 1921 (nr 4-10) angående förhöjning av vissa till i statens tjänst skadade arbetare med flera av statsmedel utgående livräntor m. m. samt förordningen den 3 juni 1938 (nr 216) om livräntetillägg av statsmedel åt vissa liv ränt et ägare enligt lagen den 5 juli 1901 angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete. I vissa fall utgår dessutom ersättning även enligt förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete m. m. 1 i

Arbetsgivare kunde befria sig från ersättningsskyldighet enligt 1901 års lag genom att försäkra sina arbetare i den för detta ändamål inrättade Rfa. Befrielse från skyldighet enligt lagen att utgiva livränta i anledning av redan inträffat olycksfall kunde vinnas genom inköp i Rfa av dylik livränta. Arbetsgivare, som utövade a n n a n än i lagen avsedd verksamhet, var berättigad försäkra sina arbetare i Rfa enligt de i lagen stadgade grunder. Enligt samma grunder kunde jämväl enskild arbetare erhålla försäkring i anstalten. En genom arbetsgivaren försäkrad arbetare, som dessutom själv tecknat sådan försäkring, erhöll dubbel ersättning. Genom beslut vid 1907 års riksdag medgavs, att arbetsgivare, som i Rfa försäkrat sina arbetare, samt arbetare, som försäkrat sig i anstalten, även kunde där erhålla försäkring för olycksfall utom arbetet.

1916 års lag och vissa därtill anknutna författningar Den 1 januari 1918 avlöstes 1901 års lag av lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete. Genom den nya lagen övergick man från principen om arbetsgivarens omedelbara ersättningsskyldighet till principen om arbetsgivarens försäkringsplikt. Enligt OL är nämligen envar arbetare — med vissa undantag, främst avseende s. k. hemarbetare samt vissa familjemedlemmar — försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Med arbetare förstås enligt OL envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning utan att i förhållande till honom vara att anse såsom självständig företagare, så ock envar, som för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning utför dylikt arbete. Med arbetsgivare förstås envar, för vilkens räkning sådan arbetare användes till arbete, utan att mellan dem står någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande. Elever vid vissa av Kungl. Maj:t särskilt angivna anstalter för yrkesutbildning och avdelningar av dylika anstalter skola även anses som arbetare enligt lagen, ehuru de ej användas till arbete för annans räkning. Kostnaderna för försäkringen bestridas, med bidrag av statsmedel till omkostnaderna, genom försäkringsavgifter, som erläggas av arbetsgivarna. Försäkringen äger rum i Rfa eller ömsesidigt olycksfallsförsäkringsbolag, som för ändamålet bildats av arbetsgivare. Arbetsgivare är berättigad både att för olycksfall i arbete försäkra arbetare, som ej omfattas av den obligatoriska försäkringen (jfr undantagen ovan), och att försäkra arbetare för olycksfall även utom arbetet. Däremot äger varken arbetsgivare eller arbetare att teckna frivillig försäkring enligt OL för egen del. Lagen angiver såsom medförande rätt (enligt den obligatoriska försäkringen) till ersättning »olycksfall i arbetet» (för arbetsgivarens r ä k n i n g ) . Någon definition på detta uttryck finnes emellertid icke i lagen. Såsom 2

föranledd av olycksfall skall även anses skada, som, utan att hänföras till yrkessjukdom enligt YL, förorsakats genom inverkan under högst några få dagar antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåsor, eller av temperaturförhållandena under arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller förfrysning, eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne eller blandning, vari dylikt ämne ingår. Vidare stadgas, att såsom olycksfall i arbetet anses även olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen. Den skadade skall enligt 6 § tillhandahållas erforderlig läkarvård jämte läkemedel och andra till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon. Engångsbelopp i stället för nya dylika särskilda hjälpmedel kan utgå under vissa omständigheter. Har olycksfallet medfört sjukdom, som varat mer än två dagar efter dagen för olycksfallet, utgives enligt nämnda paragraf från och med dagen efter sistnämnda dag sjukpenning så länge sjukdomen förorsakar förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en fjärdedel. Medför olycksfallet — sedan därav förorsakad sjukdom upphört — under längre eller kortare tid bestående förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel, utgives livränta. Har olycksfallet medfört arbetarens död, utgives enligt 7 § begravningshjälp (med 500 kronor såvitt avser olycksfall inträffade efter den 31 december 1948) samt livräntor till vissa efterlevande. Enligt en av de grundläggande principerna i OL är såväl sjukpenningens som livräntans storlek beroende av den skadades årliga arbetsförtjänst under tiden närmast före olycksfallet. Denna princip har dock icke genomförts utan vissa begränsningar. En annan huvudprincip är att sjukpenningens och invalidlivräntans storlek beror på den grad, varmed arbetsförmågan blivit nedsatt till följd av olycksfallet. De nu angivna båda principerna ha gällt under lagens hela giltighetstid. De regler, genom vilka ifrågavarande principer närmare utformats och enligt vilka sjukpenningens eller livräntans storlek i varje särskilt fall skall beräknas, ha ändrats vid upprepade tillfällen, så gott som varje gång i förmånlig riktning för ersättningstagarna. Därvid har det emellertid icke ansetts möjligt att göra lagändringarna tillämpliga på redan inträffade olycksfall. Sjukpenning vid förlust av arbetsförmågan (hel sjukpenning) utgår för dag med belopp, som framgår av en i 6 § OL intagen tabell; vid nedsättning av arbetsförmågan utgår motsvarande lägre belopp. Enligt lagändring den 28 juni 1948 (nr 420) innehåller tabellen fr. o. m. den 1 j a n u a r i 1949 en helt ny sjukpenningskala. Lägsta sjukpenning utgör 3 kronor 50 öre (vid en arbetsförtjänst, som ej uppgår till 1 785 kronor), högsta 14 kronor (vid en arbetsförtjänst av minst 6 885 kronor). Vissa undantags3

bestämmelser gälla för personer under 18 eller över 67 år samt för höggradiga invalider. Som en nyhet infördes genom lagändringen 1948 familjetillägg till sjukpenningen med en krona 50 öre, vilket tillägg utgår om den skadade sammanlever med hustru eller har hemmavarande barn eller adoptivbarn under 16 år. — Har den skadade intagits å sjukvårdsanstalt, äger försäkringsinrättningen att å sjukpenning för vårdtiden avdraga en krona 50 öre för dag (dock högst hälften av sjukpenningen). Enligt 6 § i dess ursprungliga lydelse skulle invalidlivränta för år räknat utgå med belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan två tredjedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst och vid nedsättning av arbetsförmågan (om minst en tiondel) det lägre belopp, som svarade mot nedsättningen. I 9 §, vari regler upptagits för arbetsförtjänstens beräknande, föreskrevs emellertid, att hänsyn icke skulle tagas till belopp överstigande visst maximibelopp eller understigande visst minimibelopp. Sistnämnda båda belopp utgöra fr. o. m. den 1 januari 1949 7 200 resp. 900 kronor. Då genomfördes även en ändring av regeln att livräntans storlek står i direkt proportion till invaliditetsgraden. Enligt lagändringen erhåller den, som helt förlorat arbetsförmågan eller fått den nedsatt med minst tre tiondelar, en förhöjd livränta fr. o. m. månaden näst efter den, varunder han fyllt 18 år, t. o. m. den månad, varunder han fyller 67 år. Den förhöjda livräntan utgår med ett årligt belopp, motsvarande vid förlust av arbetsförmågan elva tolftedelar av den skadades årliga arbetsförtjänst enligt 9 § och vid nedsättning av arbetsförmågan ett mot graden av nedsättningen svarande belopp av sagda arbetsförtjänst, minskat med en tolftedel av denna. Fr. o. m. den 1 januari 1949 ersattes tidigare bestämmelse om förhöjning av livräntan till s. k. hjälplös invalid med ett stadgande, enligt vilket ett med hänsyn till vårdbehovets omfattning bestämt särskilt vårdbidrag om högst 1 800 kronor för år kan utgå till sådan invalid. — Pä därom av den skadade gjord ansökan må FR, när skäl därtill prövas föreligga, besluta att i stället för livränta eller del därav skall utgivas ett kapital för en gång, till belopp motsvarande högst livräntans eller livräntedelens kapitalvärde enligt gällande beräkningsgrunder. Jämkning av den ersättning, som vederbörande försäkringsinrättning bestämt skola utgå till den skadade, kan ske, om väsentlig förändring inträder i de förhållanden, vilka voro avgörande för ersättningens bestämmande. Har livränta fastställts, kan denna jämkningsvis ändras till sådan efter högre eller lägre invaliditetsgrad eller till sjukpenning. Efterlevandelivräntor utgivas till änka — i vissa fall även till änkling — samt till barn eller adoptivbarn under 16 år och, efter en speciell behovsprövning, till föräldrar eller adoptivföräldrar. Livräntan till änka eller änkling utgör (fr. o. m. den 1 januari 1949) en tredjedel av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Livräntan till varje b a r n utgör en sjättedel och till föräldrar högst en fjärdedel av samma arbetsförtjänst. Högsta • 4

sammanlagda årsbeloppet av livräntor till flera efterlevande har fr. o. m. den 1 januari 1949 höjts från två tredjedelar till fem sjättedelar av arbetsförtjänsten. Livränta till änka eller änkling utgår så länge livräntetagaren lever ogift; ingår livräntetagaren före fyllda 60 år nytt äktenskap, utgives ett kapital för en gång motsvarande (fr. o. m. den 1 januari 1949) den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Beträffande OLs regler i övrigt i materiellt hänseende må här endast tilläggas, att enligt 11 § avdrag från ersättning i vissa fall skall äga rum, då ersättningstagaren åtnjuter annan motsvarande förmån, samt att i 24 § finnas bestämmelser, enligt vilka ersättningsrätt icke föreligger vid vissa fall av uppsåtligen förorsakad skada samt vissa fall av skada genom grovt vållande, och att 25 § innehåller bestämmelser om nedsättning av ersättningen i vissa fall (berusning, vissa slag av grov vårdslöshet m. m . ) . I 12 § givas bestämmelser om skadestånd utöver ersättningen enligt OL och om försäkringsinrättnings regressrätt mot skadeståndspliktig. över beslut av försäkringsinrättning rörande ersättning eller eljest rörande tillämpning av någon i OL given bestämmelse må klagan föras genom besvär hos FR. Rådet äger emellertid, ändå att klagan icke förts, till prövning upptaga dylikt ärende. Över rådets beslut må klagan ej föras. Till arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbete för statens räkning, utgår ersättning av statsmedel i enlighet med bestämmelserna i OL. Föreskrifter härom finnas numera i en kungörelse den 30 juni 1942 (nr 678) med särskilda bestämmelser om tillämpning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete å arbetare, som användas till arbete för statens räkning. Ersättning utgives jämväl vid skada till följd av olycksfall utom arbetet, såvida arbetaren är enligt kollektivavtal tillförsäkrad rätt till försäkring på arbetsgivarens bekostnad för sådant olycksfall. Den som jämlikt OL är försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbete, skall enligt lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar anses vara försäkrad för vissa genom en förteckning i 1 § av lagen särskilt angivna sjukdomar. Beträffande sådan försäkring äga bestämmelserna i OL med vissa angivna undantag motsvarande tillämpning. Förteckningen upptager dels sjukdomar genom inverkningar av vissa uppräknade ämnen och energiformer, dels ett antal specificerade sjukdomar i följd av ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, tryckpåverkningar, vibrationer från arbetsredskap, buller och vissa infektioner. Den som i anledning av skada, som inträffat före den 1 januari 1949, uppbär sjukpenning eller livränta enligt någon av de nu nämnda författningarna eller de i följande avsnitt berörda författningarna (med vissa undantag), äger erhålla tillägg därå i enlighet med vad som stadgas i den ovan 5

i samband med 1901 års lag omnämnda förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) om tillägg av statsmedel etc. Denna förordning, som grundas på ett av socialvårdskommittén i februari 1949 avgivet förslag, tillkom i avsikt att höja ersättningsnivån i äldre skadefall. Övriga hithörande författningar Vid sidan av de författningar, för vilka hittills redogjorts, finnas åtskilliga dylika avseende liknande ersättning till särskilda kategorier. Enligt kungörelsen den 2 oktober 1908 (nr 100 s. 2) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall ägde svensk fiskare, vare sig han arbetade för egen eller annans räkning, att genom försäkring i Rfa bereda sig ersättning enligt grunderna i 1901 års lag för skada till följd av olycksfall såväl i som utom arbetet. Staten åtog sig viss bidragsskyldighet till försäkringen. Ifrågavarande kungörelse ersattes den 1 juli 1918 av förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall. Enligt denna förordning äger varje svensk undersåte, som har sitt hemvist i Sverige och idkar fiske (varmed även förstås fångst av säl) såsom yrke eller eljest för sin utkomst, att genom försäkring i Rfa bereda sig ersättning i huvudsak enligt de grunder, som stadgas i 6 och 7 §§ OL. Den årliga arbetsförtjänst, efter vilken ersättningens storlek skall beräknas, bestämmes efter försäkringssökandens val (med viss reservation) till något av de i förordningen angivna belopp, som numera äro sju och utgöra lägst 600 och högst 2 400 kronor. I den mån (de i förordningen fastställda) försäkringsavgifterna äro otillräckliga för bestridandet av försäkringskostnaderna, fylles bristen av statsmedel. — Tilläggsförsäkring enligt samma grunder för olycksfall utom arbete kan på vissa villkor tecknas. — Förvaltningskostnaderna bestridas helt av statsmedel. — Hel sjukpenning utgår i den lägsta försäkringsklassen med en krona 10 öre och i den högsta med 4 kronor 40 öre. I övrigt gälla i allmänhet bestämmelserna i OL i tillämpliga delar för ifrågavarande försäkring. För ersättningstagare enligt 1908 års kungörelse gäller den ovannämnda förordningen den 2 juni 1950 (nr 295). Det finnes emellertid en särskild förordning den 2 juni 1950 (nr 296) om tillägg av statsmedel å vissa livräntor enligt förordningen den 11 juni 1918 angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall. Enligt förordningen den 1 juni 1923 (nr 138) angående ersättning av statsmedel för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsförhållandena under 1914—1919 års världskrig utgives, om dylikt olycksfall medfört förlust av arbetsförmågan eller nedsättning av densamma med minst en tiondel, årlig livränta till den skadade, i förra fallet å 1 600 6

kronor och i senare fallet å det lägre belopp, som svarar mot nedsättningen. Har olycksfallet medfört den skadades död, utgår livränta till efterlevande make med 600 kronor för år. I lagen den 11 juni 1937 (nr 34-8) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer — vilken lag äger tillämpning inom område och under tid, som Konungen äger bestämma — äro meddelade vissa från OL avvikande bestämmelser rörande ersättning i anledning av olycksfall, varav sådan person drabbas till följd av krigsåtgärd. I den mån dylika bestämmelser saknas, skola OLs regler tillämpas. Fr. o. m. den 1 januari 1949 gäller OLs sjukpenningtabell, varvid dock den skadades årliga arbetsförtjänst icke må beräknas till lägre belopp än 3 600 kronor. Tidigare gällde en särskild sjukpenningtabell med högre såväl maximi- som minimibelopp än i OL. Enligt 1937 års lag kunna utgå vissa kapitalbelopp vid bestående invaliditet och dödsfall. Minimigränsen för den årliga arbetsförtjänsten höjdes till 3 600 kronor för olycksfall fr. o. m. den 17 december 1939. Enligt ett särskilt brev den 29 juni 1946 till Rfa skall emellertid förstärkning av livräntor och engångsersättningar, vilka beviljats med stöd av 1937 års lag i anledning av olycksfall under tiden den 3 september 1939 kl. 11 f. m. — den 16 december samma år, utgå av statsmedel med skillnaden mellan vad i sådant hänseende skulle ha utgått, därest nämnda minimibelopp gällt vid tidpunkten för olycksfallet, och de livräntor resp. engångsersättningar, vilka tillerkänts vederbörande. Förordningen den 13 april 1940 (nr 213) om ersättning av statsmedel i vissa fall för skada till följd av olycksfall, som förorsakats av krigsåtgärd, stadgar rätt till ersättning av statsmedel (varvid 1937 års lag i tillämpliga delar skall lända till efterrättelse) vid dylikt olycksfall, som under hemresa drabbar person, vilken varit tjänstgörande ombord å svenskt fartyg, som genom sjöolycka utom riket gått förlorat eller efter sådan sjöolycka förklarats icke vara iståndsättligt. Enligt förordningen den 24 mars 1938 (nr 102) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. och förordningen samma dag (nr 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl. skall av allmänna medel utgivas ersättning till den, som är intagen å tvångsarbetsanstalt eller kronohäkte för ådömt tvångsarbete eller å allmän eller statsunderstödd enskild alkoholistanstalt eller som å fattigvårdsanstalt eller annat arbetsställe fullgör honom jämlikt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen anvisat arbete eller som undergår frihetsstraff eller är intagen i säkerhetsanstalt eller hålles häktad och som under vistelsen å anstalten, häktet eller arbetsstället skadas till följd av olycksfall eller ådrager sig yrkessjukdom, som avses i YL. Beträffande ersättningen skola 7

bestämmelserna i OL och YL i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Från denna regel finnas emellertid vissa undantag. Sålunda gäller enligt båda förordningarna bl. a., att sjukpenning eller livränta ej utgives till den skadade för tid, under vilken han är intagen å anstalten eller häktet e t c ; dock att livräntan under särskilda omständigheter i stället kan utgivas delvis till viss anhörig till honom. Vidare gäller enligt ändring genom två förordningar den 2 juni 1950 (nr 297 och 298) fr. o. m. den 1 juli 1950 beträffande olycksfall som inträffat och sjukdom som yppats efter den 31 december 1948, att om den skadades årliga arbetsförtjänst överstiger 3 600 kronor, det överskjutande beloppet icke skall tagas i beräkning. Beträffande äldre fall, för vilka gällde ett maximum av 1 764 kronor, är den mernämnda förordningen den 2 juni 1950 (nr 295) tillämplig. Av allmänna medel skall ock, enligt förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, ersättning utgivas, där någon å tid, då riket icke befinner sig i krig, under fullgörande av tjänstgöring i civilförsvaret skadas till följd av olycksfall eller ådrager sig yrkessjukdom, som avses i YL. Ersättningen utgår i enlighet med bestämmelserna i OL och YL. Vad som är stadgat i denna förordning skall enligt kungörelsen den 30 juni 1947 (nr 344) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under verksamhet vid brandsläckning m. m. äga motsvarande tillämpning i fråga om ersättning för kroppsskada, ådragen under verksamhet som faller under kungörelsen. Rätten till ersättning för skada ådragen under militärtjänstgöring å tid, då riket icke befinner sig i krig, regleras såvitt avser skador inträffade efter den 30 juni 1950 (för en viss grupp av fall den 31 december 1948) av förordningen den 2 juni 1950 (nr 261) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring (militär er sättningsförordning). Denna förordning äger tillämpning å värnpliktiga, till manskap hörande fast anställda, icke ständigt tjänstgörande fast anställda samt hemvärnspersonal och sådan frivillig personal, som av Konungen hänföres under förordningen. Förordningen ansluter sig i stora delar till OL. Bland skiljaktigheterna må nämnas följande. Såsom kroppsskador räknas enligt förordningen även sjukdomar, som icke förorsakats av olycksfall. Yppas sådan sjukdom under militärtjänstgöring, skall den enligt 3 § i förordningen anses vara ådragen under tjänstgöringen, såvida skälig anledning ej finnes att antaga, att sjukdomens framträdande föranletts av annan orsak än tjänstgöringen och att denna icke väsentligen bidragit därtill. Annan sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, skall däremot anses vara ådragen under tjänstgöringen, därest denna skäligen kan antagas ha väsentligen bidragit till sjukdomen. Sjukpenning och livränta utgår icke till fast anställt manskap, så länge anställningen varar, ej heller till någon 8

tillhörande de övriga grupperna för tid, under vilken tjänstgöring varar. I fråga om beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten gälla OLs regler, dock att denna förtjänst för den, som ådragit sig skadan under värnpliktstjänstgöring, icke må beräknas till lägre belopp än 3 600 kronor samt att detsamma gäller beträffande fast anställt manskap och hemvärnspersonal, då fråga är om sjukpenning för tid efter det kalenderår, under vilket den skadade fyllt 20 år, eller om livränta. OLs regler om invaliditetsbedömningen ha i 1950 års Milf kompletterats med bestämmelser om hänsynstagande till viss yrkesutbildning. I fråga om äldre militära skadefall gäller fr. o. m. den 1 juli 1950 huvudsakligen förordningen den 2 juni 1950 (nr 262) angående omreglering av vissa ersättningar i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Enligt denna förordning skola de i äldre fall utgående ersättningarna, som voro mycket olika för olika kategorier, omräknas efter en enhetlig skala. De nu nämnda båda förordningarna föregingos av en rad förordningar. Här skall endast angivas namnen på de viktigaste av dem. Först bör nämnas förordningen den 18 juni 1909 (nr 89) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Denna förordning avlöstes av förordningen den 18 juni 1927 (nr 234) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Vidare må nämnas förordningen den 28 juni 1941 (nr 593) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under hemvärnstjänstgöring samt förordningen den 29 juni 1946 (nr 348) om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada. Enligt en förordning den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning skola, där någon, som fullgör flygtjänstgöring vid krigsmakten å tid, då riket icke befinner sig i krig, skadats till följd av olycksfall vid flygning, utöver föreskrifterna i OL eller (1927) års Milf vissa särskilda ersättningsbestämmelser gälla. Där den skadade på grund av olycksfallet blivit oförmögen till flygtjänstgöring, skall utgivas tillägg till hans livränta enligt OL eller Milf eller, om rätt till livränta enligt nämnda författningar icke föreligger, livränta enligt den särskilda förordningen. Vid dödsfall utgår tillägg till livränta till änka och föräldrar (adoptivföräldrar) samt livränta under ytterligare tid (till 19 år) till barn (adoptivbarn).

B. Utredningsuppdraget I skrivelse den 8 maj 1937, nr 261, anhöll riksdagen i anledning av två inom riksdagen väckta motioner, under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtanden nr 36, att Kungl. 9

Maj :t ville låta verkställa en allsidig utredning rörande en förbättrad lagstiftning om försäkring för olycksfall i arbete, vid vilken utredning de synpunkter, som kommit till uttryck i utskottets motivering, borde tagas under omprövning, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Vidare anhöll riksdagen i skrivelse den 12 mars 1939, nr 96, i anledning av en inom riksdagen väckt motion, under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande n r 19, om förutsättningslös och allsidig utredning rörande möjligheten och lämpligheten av att i vidgad omfattning bereda innehavare av offentliga förtroendeuppdrag ersättning för skada till följd av olycksfall i samband med uppdragets fullgörande samt om framläggande för riksdagen av de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Genom beslut den 11 juni 1937 respektive den 13 april 1939 anbefallde Kungl. Maj :t Rfa att verkställa de utredningar, varom riksdagen sålunda hemställt. I skrivelse den 12 mars 1939, nr 95, anhöll riksdagen i anledning av två inom riksdagen väckta motioner, under åberopande av andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 18, att Kungl. Maj:t ville till fortsatt utredning upptaga frågan om utvidgad försäkring för olycksfall i arbete, vid vilken utredning de synpunkter, som kommit till uttryck i utskottets motivering borde tagas under övervägande, samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Genom beslut den 13 april 1939 förordnade Kungl. Maj :t, att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till socialvårdskommittén för att tagas under övervägande vid fullgörande av dess uppdrag. År 1941 anmälde Rfa, i utlåtande till Kungl. Maj:t över en framställning om förhöjning av ersättningar enligt OL, att anstalten med hänsyn till socialvårdskommitténs utredningsuppdrag och de rådande tidsförhållandena ansett att med fullföljande av den anstalten år 1937 anbefallda utredningen borde tills vidare anstå. År 1944 hemställde Rfa — under hänvisning till att socialvårdskommittén hade för avsikt att inom den närmaste tiden framlägga förslag om obligatorisk sjukförsäkring och att därefter upptaga till behandling frågan om vissa ändringar i OL — att de anstalten år 1937 och 1939 givna utredningsuppdragen måtte överlämnas åt kommittén. Med anledning härav uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 17 mars 1944 åt socialvårdskommittén att i Rfas ställe verkställa de ifrågavarande utredningarna. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 3 mars 1944 ålades socialvårdskommitlén jämväl att företaga översyn av bestämmelserna i 1927 års Milf. Sedan riksdagen i skrivelse den 17 juni 1944, n r 385, i anledning av väckt motion om undantagande från preskription av rätt till ersättning enligt OL, under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande n r 53, anhållit, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande frågan om ändrade regler om preskription av fordran på er10

sättning enligt OL samt på ersättning enligt Milf för skada till följd av olycksfall ävensom för riksdagen framlägga det förslag, som kunde föranledas därav, har Kungl. Maj :.t genom beslut den 7 juli 1944 anmodat socialvårdskommittén att till övervägande upptaga nämnda fråga. I skrivelse den 30 maj 1945, nr 314, har riksdagen i anledning av väckt motion och under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 49 anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning rörande begränsning av den regressrätt, som med stöd av 12 § andra stycket OL kunde ifrågakomma gentemot personer, anställda hos samme arbetsgivare som den skadade, samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Genom beslut den 8 juni 1945 överlämnade Kungl. Maj:t handlingarna i ärendet till socialvårdskommittén för att tagas under övervägande i samband med arbetet på revision av OL. Den 15 juni 1945 har Kungl. Maj:t bifallit riksdagens i skrivelse den 9 juni 1945, nr 361, i anledning av väckt motion angående ufredning av frågan om genomförande av obligatorisk olycksfallsförsäkring av skolbarn och under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 60 gjorda anhållan, att Kungl. Maj:t ville överlämna motionen till socialvårdskommittén att tagas under övervägande vid fullgörande av dess uppdrag. I anledning av två vid 1951 års riksdag väckta motioner om sådan ändring i OL, »att även olycksfall vid skötsel och utfodring av häst före och efter arbetets slut för dagen betraktas som olycksfall i arbete», hemställde andra lagutskottet i utlåtande nr 11 om motionernas överlämnande till socialvårdskommittén. Riksdagen godkände utskottets utlåtande. Genom skrivelse den 16 mars 1951 överlämnade Kungl. Maj:t till kommittén riksdagens skrivelse i ärendet den 10 mars 1951, nr 61, jämte därvid fogade utskottsutlåtande och motioner för att tagas under övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag. Från Kungl. Maj:t respektive från socialdepartementet ha i övrigt vid skilda tillfällen till socialvårdskommittén överlämnats handlingar att tagas i övervägande vid fullgörande av kommitténs uppdrag inom ifrågavarande lagstiftningsområde. Dessa handlingar ha upptagits i en förteckning, vilken fogats såsom bilaga till detta betänkande och i vilken berörts jämväl dels ett mycket stort antal framställningar inkomna till kommittén från olika myndigheter och enskilda och dels kortfattat redogjorts för vissa framför allt i riksdagen väckta frågor, som icke föranlett riksdagsskrivelse. En närmare redogörelse för innehållet i ovan avsedda motioner, utskottsutlåtanden, framställningar etc. kommer, i den mån så ansetts erforderligt, att lämnas i de sammanhang nedan, där de olika spörsmålen i sakligt hänseende höra hemma. I avvaktan på den av 1937 års riksdag enligt ovan begärda allsidiga ut11

redningen rörande förbättrad lagstiftning om försäkring för olycksfall i arbete ha — såsom delvis framgår av redogörelsen för gällande rätt och i viss mån kommer att framgå av vad som i det följande i skilda sammanhang anföres — redan vidtagits ett stort antal ändringar i hithörande författningar. Till grund för dessa ändringar ha i betydande utsträckning legat förslag från socialvårdskommittén. 1. Den 21 februari 1946 avgav kommittén förslag (i stencil) angående dels provisorisk höjning av vissa ersättningar enligt OL samt 1909 och 1927 års Milf, dels fortsatt giltighet av förordningen den 30 juni 1943 angående dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt OL m. m. Rörande förslaget, som medförde en rad författningsändringar, skall här endast nämnas, att det bl. a innebar en höjning av den årliga arbetsförtjänstens maximum från 3 900 till 4 800 kronor jämte en därmed sammanhängande utbyggnad av sjukpenningskalan med fyra nya sjukpenningklasser, varigenom sjukpenningens högsta belopp steg från 7 till 9 kronor om dagen. 2. I ett i december 1947 dagtecknat betänkande (i stencil) föreslog socialvårdskommittén vissa ändringar i OL samt i 1937 års lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. De ändringar, som genomfördes vid 1948 års riksdag och trädde i kraft den 1 januari 1949 och som i allmänhet framgå av redogörelsen ovan för gällande rätt, byggde i huvudsak på nämnda betänkande. 3. I januari 1949 avgav kommittén ett betänkande (i stencil) angående ändrade bestämmelser om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring. Detta betänkande låg till grund för de båda ovannämnda förordningarna den 2 juni 1950 nr 261 (1950 års Milf) och 262 (den s. k. omregleringsförordningen). Här må anmärkas, att socialvårdskommitténs förslag i nu nämnda betänkande icke avsågs innebära en slutförd översyn av bestämmelserna om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring. Såsom anfördes i betänkandet (se prop. 1950:96 s. 112) äro vissa spörsmål angående ersättningsrätten m. m., som ha aktualitet även i fråga om ersättningar enligt OL, av sådan beskaffenhet, att ställning till dem bör tagas i ett sammanhang. Kommittén avsåg att behandla dessa spörsmål vid den pågående överarbetningen av lagen. 4. Socialvårdskommittén har vidare i februari 1949 avgivit betänkande (i stencil) med förslag till bestämmelser om tillägg av statsmedel åt vissa ersättningstagare enligt OL m. m. Detta förslag ledde till utfärdandet av de båda ovannämnda förordningarna den 2 juni 1950 nr 295 och 296 om dylika tillägg. Slutligen skall här endast framhållas, att socialvårdskommitténs uppdrag om översyn av den sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen ansetts omfatta även yrkessjukdomsförsäkringen. 12

II. ALLMÄNNA SYNPUNKTER PÅ DEN SOCIALA OLYCKSFALLSFÖRSÄKRINGEN M. M.

A. Speciell försäkring för arbetstagare Den sociala olycksfallsförsäkringen har liksom sjukförsäkringen och folkpensioneringen till syfte att tillgodose hjälpbehov vid sjukdom, invaliditet och dödsfall. Att i Sverige och på många andra håll lagstiftning till förmån speciellt för skadade arbetare kom till utveckling före de allmänna socialförsäkringsgrenarna torde få sättas i samband därmed, att arbetarnas ställning efter industrialiseringens genombrott blev särskilt otrygg. Förutsättningar för att få till stånd en effektiv allmän socialförsäkring funnos icke. Det ansågs motiverat att ålägga arbetsgivarna att, oberoende av på vållande grundade allmänna skadeståndsregler, direkt eller genom försäkring svara för ersättning till de i deras tjänst skadade arbetarna; till en början avsåg lagstiftningen på området i huvudsak blott de till industrien hörande yrkena (så i 1901 års svenska lag). Till stöd för en av arbetsgivarna bekostad försäkring för i arbetet ådragna olycksfall (och yrkessjukdomar) har särskilt anförts följande. Arbetsgivarna, som disponera över rörelsevinsten, äro närmare till att bära produktionsrisken även i förevarande hänseende än arbetstagarna, som genom olycksfallen förlora sin i regel enda inkomstkälla, arbetskraften, under en tid eller i större eller mindre utsträckning för framtiden. Premien för ifrågavarande risk utgör en produktionskostnad, som bör belasta det företag, i vars tjänst olycksfallet inträffat. Rätten till olycksfallsersättning är ur arbetstagarnas synpunkt att jämställa med en rätt till lön, semester och tjänstepension. I den mån den allmänna socialförsäkringen utbygges, minskas givetvis behovet av en speciell arbetstagarförsäkring. Frågan är om icke utvecklingen går i den riktningen, att arbetstagarförsäkringens uppgifter övertagas av socialförsäkringen i övrigt. Därmed skulle bl. a. vinnas, att man sluppe gränsdragningar, som ofta äro besvärliga och icke sällan framstå som diskutabla eller i sak omotiverade och i varje fall äro svåra att göra begripliga för allmänheten. I det av Sir William Beveridge den 20 november 1942 avlämnade betänkandet angående socialförsäkring och övriga samhälleliga hjälpåtgär13

der i Storbritannien (Beveridge-planen) diskuterades bl. a., om det vore motiverat att ha ett särskilt ersättningssystem för olycksfall i arbete m. m. Den då gällande lagen i ämnet var i hög grad bristfällig bl. a. till följd av det förhållandet, att den icke byggde på obligatorisk försäkring utan på ersättningsskyldighet för arbetsgivaren; endast för kolgruveindustrien var försäkringsplikt föreskriven. Utöver det förhållandet, att ersättningar för olycksfall i arbete och vissa yrkessjukdomar i över 40 år hade bestämts i förhållande till den skadades arbetsinkomst, kunde enligt Beveridge tre skäl anföras för att låta dylika skador intaga en särställning inom socialförsäkringssystemet. För det första: Arbetet i många för samhället ytterst viktiga industrier är särskilt riskfyllt; det är nödvändigt, att arbetare taga anställning i dem, och därför önskvärt, att de kunna göra det med förvissning om att det finnes särskilda bestämmelser för täckning av deras risker; de som till följd av dessa risker råka ut för utdragen eller bestående arbetsoförmåga eller död, böra ha rätt till ersättning i förhållande till sin arbetsförtjänst och ej efter en minimilevnadsstandard. För det a n d r a : En arbetare som skadats till följd av olycksfall i arbete, har skadats under fullgörande av givna order; så är i regel ej fallet med andra olycksfall eller sjukdomar. För det tredje: Endast om särskilda bestämmelser finnas beträffande följderna av ifrågavarande skador, oberoende av vållande, synes det möjligt — såsom är önskvärt av billighetsskäl och för undvikande av tvister — att inskränka arbetsgivarens ansvarighet enligt Common Law till följderna av handlingar, för vilka han är ansvarig moraliskt och faktiskt, icke blott i kraft av någon legal ansvarighetsprincip. Beveridge ansåg det emellertid icke föreligga någon sådan skillnad ifråga om hjälpbehovet vid olika slag av inkomstbortfall, att den motiverade en differentiering av ersättningarna. Enligt Beveridge talade övervägande skäl för att skapa ett enhetligt hjälpsystem vid alla slag av sjukdomar. I enlighet härmed föreslog han, att de allmänna sjukförsäkringsreglerna skulle tilllämpas också beträffande olycksfall i arbete och yrkessjukdomar. Dock skulle detta gälla endast de första 13 veckornas sjuktid. För tid därefter skulle gälla särskilda bestämmelser. Detta förslag blev dock icke godtaget. I regeringens principförslag år 1944 anfördes, att både historiska och andra skäl talade för att skadade arbetstagare borde kompenseras enligt särskilda regler. Man pekade på att arbetstagarna inom vissa produktionsgrenar, t. ex. kolgruvorna, vore utsatta för större risker än andra medborgare. Vidare ansågs det innebära en oskälig nedpressning av ersättningarna, om de i övrigt föreslagna enhetsbeloppen skulle tillämpas, särskilt som de försäkrade skulle bidraga till kostnaderna. I den sedermera genomförda olycksfallsförsäkringslagen — National Insurance (Industrial Injuries) Act, 1946 — blevo ersättningsbeloppen, ehuru oberoende av vederbörandes arbetsförtjänst, betydligt större än förmånerna från den allmänna socialförsäkringen. Sålunda är veckosjukpenningen för en arbetstagare över 1H 14

år 45 shilling vid olycksfall i arbete men endast 26 shilling vid vanlig sjukdom; med hustru- och barntillägg äro motsvarande belopp 68 V2 och 49y 2 shilling. Kostnaderna för olycksfallsförsäkringen bestridas till 1/6 av statsmedel och till 5/6 av försäkringsavgifter, i vilka sistnämnda arbetsgivare och arbetstagare taga lika del. I ett av norska regeringen år 1948 för stortinget framlagt betänkande med riktlinjer för en »folketrygd» (st. meld. nr 58) — vilket dock icke resulterade i något ståndpunktstagande från stortingets sida — diskuterades bl. a., om »yrkesskadetrygden» även framdeles borde intaga en särställning. Olycksfallsförsäkringen i Norge är för närvarande i huvudsak en invaliditets- och dödsfallsförsäkring. För sjukhjälpsförmåner svarar sjukförsäkringen (»syketrygden») efter i stort sett enahanda regler vid olycksfall i arbete och vid vanlig sjukdom; sjukpenningen är i båda fallen inkomstgraderad. Enligt den i nyssnämnda betänkande framlagda planen skulle en allmän invaliditetsförsäkring (»uforetrygd») införas. I betänkandet anfördes, att starka argument kunde tala för att man skulle nöja sig med en allmän uforetrygd utan någon särskild yrkesskadetrygd. Detta skulle emellertid förutsätta, att understödssatserna i uforetrygden bestämdes högre än som ansågs möjligt under den närmaste framtiden. Vid sådant förhållande kunde man, ansågs det, icke bortse från att det vore rimligt att giva bättre ersättningar till dem, som skadats i yrkesarbete. Och man måste även fästa vikt vid att man hade ett gammalt och väl inarbetat system för olycksfallsförsäkringen. Enligt planen skulle man fortfarande ha en obligatorisk yrkesskadetrygd för arbetstagare (utom »hushjelp») och för fiskare; pensionsbeloppen i denna skulle vara avsevärt högre än i uforetrygden. Andra självständiga yrkesutövare än fiskare skulle ha möjlighet att genom frivillig försäkring bereda sig dels förhöjd sjukpenning från syketrygden, dels skydd av yrkesskadetrygden. I samband med den utredning angående lagstiftning på skadeståndsrättens område, som igångsatts som ett led i det nordiska lagstiftningsarbetet, har även diskuterats frågan om en särskild olycksfallsförsäkring för arbetstagare. Som en första etapp i översynen av skadeståndsrätten har en förberedande utredning verkställts av delegerade från Danmark, Norge och Sverige. De delegerade ha enats om en likalydande framställning innehållande rekommendationer angående lagstiftning på ifrågavarande rättsområde. I övrigt ha de delegerade utarbetat var sitt betänkande. Den svenske representanten, professor Ivar Strahl, har den 31 maj 1950 till Kungl. Maj:t överlämnat det svenska betänkandet (SOU 1950:16). I nämnda rekommendationer ha de delegerade framhållit bl. a., att en väl utvecklad och rationellt ordnad socialförsäkring kan få stor betydelse för en tillfredsställande lösning av problem inom skadeståndsrätten. I den 15

mån ersättning för personskada lämnades genom socialförsäkring, avlastades från skadeståndsrätten uppgiften att bereda ersättning för sådana skador. Såsom medel att bereda ersättning för personskador ägde socialförsäkringen bl. a. så till vida företräde framför skadeståndsrätten som ersättning från socialförsäkringen kunde beredas även i fall där skadeståndsskyldig väl funnes men något skadestånd icke kunde utfås av honom. De delegerade ville därför fästa uppmärksamheten vid vikten av att sambandet mellan skadeståndsrätt och socialförsäkring beaktades vid reformer på det senare området. Det kunde, anförde man, tänkas visa sig möjligt att låta skadeståndsskyldighet för personskada falla bort i de flesta fall, om det lyckades att genom socialförsäkringsanordningar, omfattande alla olyckstillfällen, giva de breda lagren en någorlunda god trygghet mot förlust, som tillskyndas genom skada orsakad av tredje man. Strahl har i betänkandet närmare diskuterat nämnda i rekommendationerna framförda synpunkter. Vad Strahl härutinnan anfört, skall här endast i stor korthet beröras; i övrigt hänvisas till betänkandet. Enligt Strahl måste det ifrågasättas, om tillräckliga grunder funnes tor t t — på sätt som skett — ställa anställda som skadas i arbetet (och pera soner som skadas av motorfordon) i särklass. När en allmän sjukförsäkring beslutats, funne Strahl det icke lätt att se, varför dessa kategorier av skadade skulle erhålla ersättning efter andra och i regel mera gynnsamma grunder än skadade i allmänhet. Behovet av ersättning vore ju oberoende av de förhållanden, under vilka skadan inträffat, eller orsaken därtill. Grundtanken i Strahls framställning anges vara, att det bör sörjas för att alla, som lida kroppsskada, erhålla ersättning efter någorlunda tillfredsställande måttstock. Från allmän synpunkt vore omotiverat, att ersättningar utginge med olika belopp beroende på orsaken till skadan, och det vore framför allt av vikt att sörja för att de av personskada drabbade kunde hjälpligt draga sig fram. Strahl medger, att hans resonemang skulle, »om det utfördes till sina yttersta konsekvenser», leda till att det allmänna borde sörja för att förlust av arbetsförmåga ersattes efter samma grunder, då arbetsoförmågan uppstode till följd av sjukdom som då den hade sin orsak i tillfogande av kroppsskada (eller till och med i arbetslöshet). Men skiljelinjen mellan skador av yttre orsaker och sjukdomar vore enligt Strahl påtaglig och därför väl lämpad såsom gräns mellan olika ersättningssystem. Vidare vore risken för missbruk av ersättningsanordningen på det hela taget mindre vid skador av yttre orsaker än vid sjukdomar. Och för att ersätta skadorna kunde medel uttagas av upphovsmännen. Att beakta vore också, att en anordning, varigenom de ifrågavarande skadorna täcktes genom försäkring, kunde bereda lättnad åt de skadeståndsskyldiga. De av Strahl utvecklade tankegångarna anges föra till ett system, enligt vilket uppgiften att bereda ersättning för personskador i princip helt skulle övertagas av en olycksfallsförsäkring av hela folket till belopp, som 16

för gemene man kunde vara någorlunda tillfredsställande. Försäkringen skulle finansieras genom avgifter av de försäkrade, bidrag av allmänna medel och avgifter av »sådana verksamheter som medföra mera avsevärd risk för olycksfall». Det föreföll enligt Strahl som om den (beslutade) allmänna sjukförsäkringen och folkpensioneringen skulle k u n n a utnyttjas för beredande av ersättning enligt det skisserade systemet, genom att skada å person finge intaga en särställning bland de av dessa försäkringsformer omfattade fallen med större förmåner än eljest utginge. Det borde övervägas att lägga om olycksfallsförsäkringen från att såsom nu vara en försäkring för olycksfall i arbete till att vara en försäkring mot skada genom farlig verksamhet. Såsom Strahl själv framhållit, kräves för ett slutligt ställningstagande i många delar mera ingående utredningar och överväganden än de, som kunnat åstadkommas vid den förberedande utredningen angående lagstiftning på skadeståndsrättens område. Kommittén vill därför endast dels framhålla, att — då av Strahls utredning klart framgår det oundgängliga behovet av särskild expertis på socialförsäkringens område vid revisionen av skadeståndsrätten — om en utredning i enlighet med Strahls intentioner igångsattes, i varje fall den av honom föreslagna huvudkommittén måste förses med dylik expertis, dels ock göra en del påpekanden i anledning av de utav Strahl anförda tankegångarna. Det är visserligen i stort sett riktigt, att skadade personers ersättningsbehov icke är beroende av om skadan uppkommit på ena eller andra sättet. Men det är också klart, att ersättningsbehovet icke påverkas av om arbetsoförmågan beror på »kroppsskada av yttre orsak» eller på sjukdom ådragen på annat sätt. Om man uppställer behovsprincipen som en huvudsynpunkt — för vilket starka skäl tala — är det icke konsekvent att, såsom Strahl ifrågasatt, inom sjukförsäkring och folkpensionering införa olika understödsskalor för olycksfallsskador och för övriga sjukdomar. Gentemot det av Strahl anförda skälet för den av honom föreslagna gränsdragningen, nämligen att »skiljelinjen mellan skador av yttre orsaker och sjukdomar är påtaglig», må anföras, att erfarenheterna från den sociala olycksfallsförsäkringen visa, att det icke sällan är mycket svårt att avgöra, om olycksfallsskada eller annan sjukdom föreligger, trots att prövningen inom denna försäkringsgren underlättas av att anknytning till arbetet i allmänhet förutsattes. — En bättre reglering av rätten till skadestånd vid personskador är ovedersägligen mycket önskvärd, men frågan har knappast sådana proportioner, att den kan giva anledning till så genomgripande åtgärder som den ifrågasatta omgestaltningen av socialförsäkringen. Den beslutade sjukförsäkringen har måst uppskjutas av finansiella skäl. 1 Man kan då icke gärna tänka sig, att det inom överskådlig tid 1

Härom närmare nedan. 17

skall bli möjligt att höja förmånerna från den allmänna socialförsäkringen så kraftigt, att de skulle kunna ersätta skadestånden. På avvägningen av standarden inom sjukförsäkring och folkpensionering kunna skadeståndssynpunkter näppeligen få något bestämmande inflytande. I alla händelser anser socialvårdskommittén det icke böra ifrågakomma, att framläggandet av förslag till ny olycksfallsförsäkringslagstiftning skall anstå ett obestämt antal år i avbidan på den ingående diskussion av skadeståndsrätten och socialförsäkringen m. m., som erfordras före en allmän revision av skadeståndsrätten. Under sitt utredningsarbete har socialvårdskommittén genomgående fäst stor vikt vid frågan om en samordning mellan olika socialförsäkringsgrenar. Frågan ägnades särskild uppmärksamhet i samband med kommitténs förslag till lag om allmän sjukförsäkring (SOU 1944:15 s. 279 ff.) och om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring (SOU 1948:39 s. 125 ff.). Enligt vad socialvårdskommittén anförde i sitt betänkande med förslag rörande allmän sjukförsäkring vore en samordning mellan sjukförsäkringen och den sociala olycksfallsförsäkringen högst önskvärd. Samordningen skulle innebära, att en sådan karenstid infördes inom olycksfallsförsäkringen, att sjukförsäkringen övertoge regleringen av korttidsskadorna och under motsvarande tid av de långvarigare skadorna. De åsyftade fördelarna med nämnda samordning angåvos vara — förutom en önskvärd enhetlighet -— snabbare sjukhjälpsutbetalningar, bättre sjukkontroll och administrativ förenkling vid regleringen av ersättningar i anledning av olycksfall i arbete. För de försäkrade skulle vinnas den mycket betydande fördelen, att även sjukhjälpen vid olycksfall i arbete utbetalades genom sjukkassan utan sådana dröjsmål, som ofta förekomme till följd av olycksfallsförsäkringens centraliserade organisation. Kommittén hade funnit, att en samordning mellan den föreslagna sjukförsäkringen och den sociala olycksfallsförsäkringen borde kunna genomföras på sådant sätt, att avsevärda fördelar i vissa avseenden vunnes, och hade för avsikt att i samband med översynen av OL utarbeta förslag till bestämmelser rörande samordningens genomförande. En grundförutsättning för en sådan rationell samordning av sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen, som kommittén avsåg i nämnda betänkande, är att sjukhjälpsförmånerna vid olycksfall i arbete samt vid sjukdom av annan orsak bli i stort sett desamma åtminstone under de första veckorna av sjukhjälpstiden. Utan en dylik enhetlighet kan ej undvikas, att även det stora antalet snabbt övergående skador genom olycksfall i arbete liksom för närvarande giva anledning till en ofta mycket komplicerad prövning av frågor angående OLs tillämplighet, nämligen huruvida den skadade är arbetare i lagens mening, huruvida olycksfallet är att betrakta som olycksfall i arbete eller därmed jämställt olycksfall på 18

väg till eller från arbetet samt huruvida åkomman kan anses vara föranledd av olycksfall eller sådan inverkan av arbete, som under vissa förutsättningar jämställes med olycksfall. En verklig samordning mellan sjukförsäkringen och den sociala olycksfallsförsäkringen skulle också vara synnerligen betydelsefull i det avseendet, att den till sistnämnda försäkringsgren hörande yrkessjukdomsförsäkringen icke skulle behöva omfatta åkommor av kort varaktighet. En samordning mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringarna i nära överensstämmelse med de riktlinjer, för vilka socialvårdskommittén uttalade sig i nämnda betänkande, har i Norge genomförts fr. o. m. den 1 januari 1947. Sjukhjälp vid olycksfall i arbete utges där av sjukkassorna såsom ovan anförts efter i huvudsak samma regler som vid sjukdomar i allmänhet. Genom 1948 års ändringar av OL höjdes avsevärt den sjukpenning, som kunde utgå enligt lagen, samt förkortades den villkorliga karenstiden från tre till två dagar. Härigenom ökades skillnaden i förmånernas storlek enligt OL och enligt 1947 års sjukförsäkringslag. Om man med utgångspunkt från sjukförsäkringen enligt sjukförsäkringslagen vill ha en rationell samordning, så får denna den konsekvensen, att ersättningen vid olycksfall i arbete blir väsentligt lägre vid korttidsskador och under den första tiden vid långvarigare skador. Såsom socialvårdskommittén närmare utvecklat i sitt i december 1947 dagtecknade betänkande angående vissa ändringar i OL m. m., ansåg emellertid kommittén det icke tänkbart att för olycksfallsförsäkringens del acceptera de för den obligatoriska sjukförsäkringens del beslutade enhetsunderstöden. Detta gäller enligt kommitténs mening än mer efter 1948 års lagändringar och även, om man avser blott en kortare tid. I fråga om skälen för kommitténs ifrågavarande ståndpunktstagande må här endast framhållas, att kommittén anser motiverat, att olycksfallsersättningarna lämna en i flertalet fall effektiv kompensation för förlorad arbetsförtjänst, icke blott därför att trygghetsbehovet tillgodoses bäst på detta sätt utan också emedan det synes rimligt, att skadad arbetstagares ersättning för de till följd av produktionsriskerna förlorade arbetsdagarna står i proportion till vederlaget för arbetad tid. I sitt sistnämnda betänkande konstaterade kommittén, att på grund av vad nyss anfördes angående sjukförsäkringens enhetsunderstöd förutsättningar saknades för en verklig samordning mellan ifrågavarande båda försäkringsgrenar. Sedan socialvårdskommittén avgav sitt nyssnämnda betänkande, har först ikraftträdandet av den vid 1946 års höstriksdag antagna sjukförsäkringslagen — lagen den 3 januari 1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring — framflyttats från den 1 juli 1950 till den 1 juli 1951. Därefter har vid 1950 års riksdag — av statsfinansiella skäl — beslutats anstånd med ikraftträdandet till tidpunkt, som framdeles bestämmes av Konungen med riksdagen. I andra lagutskottets utlåtande nr 50 (s. 17) i anledning av 19

prop. 1950:252 med förslag rörande dylikt anstånd synes ha förutsatts att — på grund av sedan 1946 ändrade förutsättningar — en övergång från det beslutade systemet med enhetliga sjukpenningbelopp till ett system med inkomstgraderad sjukpenning kommer att övervägas (såsom socialvårdskommittén föreslagit i sitt betänkande angående obligatorisk arbetslöshetsförsäkring). Därest före sjukförsäkringslagens ikraftträdande en ändrad konstruktion av dess sjukpenningförsäkring skulle motivera det, bör till förnyat övervägande upptagas frågan om en verklig samordning mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen. Då alltså förutsättningar för en dylik verklig samordning för närvarande saknas, har kommittén, hur angeläget kommittén än finner åvägabringandet av en samordning vara, måst bygga sitt förslag därpå, att olycksfallsförsäkringen själv omedelbart skall svara för även de kortvariga fallen. Att förläna invalid- och efterlevandeförmånerna från folkpensioneringen och därtill anknutna hjälpformer en sådan effektivitet, att de kunna träda i stället för livräntorna från olycksfallsförsäkringen, bör enligt kommitténs mening betecknas som ett tyvärr än mer avlägset framtidsmål. Kommittén anser därför att anledning saknas att nu till närmare övervägande upptaga frågan om att avveckla olycksfallsförsäkringen genom att inordna den i en allmän socialförsäkring med trygghetsbehovet som enhetlig norm. Kommittén utgår sålunda i det följande från att en av arbetsgivarna bekostad obligatorisk försäkring av arbetstagarna för skada i arbetet tills vidare bibehålles.

B. Tillhörigheten till arbetstagarförsäkringen Såsom nämnts i kapitel I gäller enligt OL obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete för envar, som enligt samma lag anses som arbetare. Arbetsgivare kan teckna försäkring enligt lagen för annan än i lagen avsedd arbetare. OL gäller emellertid inga andra än arbetare med det enda undantaget, att under vissa angivna förutsättningar yrkesutbildningselever kunna omfattas av densamma. Tolkningen av det ovannämnda begreppet arbetare enligt OL och de med detta korresponderande begreppen självständig företagare och arbetsgivare har utgjort och utgör ett av de svåraste problemen vid tillämpningen av nämnda lag. Det har varit omöjligt att uppställa några tillfredsställande allmänna regler härför. Ifrågavarande spörsmål kommer att upptagas till utförlig behandling i kapitel III, där jämväl kommer att behandlas frågan om en motsvarighet till de nuvarande undantagsbestämmelserna rörande »hemarbetare», familjemedlemmar och visst tillfälligt arbete. Vidare kommer där att närmare diskuteras frågan om en allmän elevolycksfallsförsäkring. Såsom närmare framgår av nämnda kapitel föreslås vidare den utvidgningen i för20

hållande till OLs tillämplighetsområde, att alla innehavare av offentligt förtroendeuppdrag skola omfattas av den nya lagen. Därjämte kommer där att behandlas bl. a. frågan om försäkringsskydd för personal vid utländska beskickningar här i landet.

C. Försäkringsskyddets omfattning inom arbetstagarförsäkringen Frågan om försäkringsskyddets omfattning eller de täckta riskerna inrymmer två stora problemkomplex. Till den ena gruppen höra frågorna om begreppet skada genom olycksfall och om begreppet yrkessjukdomar eller vilka sjukdomar, som skola ersättas av förevarande försäkring. Till den andra gruppen höra frågorna om innebörden av begreppet olycksfall i arbete, om ersättning för olycksfall under färder till och från arbetet samt försäkring för olycksfall utom arbetet. Alla dessa frågor komma att upptagas till övervägande i kapitel IV, där socialvårdskommittén föreslår, att OL och YL ersättas av en ny lag, benämnd lag om försäkring för yrkesskada m. m. (yrkesskadeförsäkringslag).

D. Försäkringsförmånernas art och storlek enligt den föreslagna yrkesskadeförsäkringslagen På sätt socialvårdskommittén närmare utvecklat i sitt i december 1947 dagtecknade betänkande med förslag till vissa ändringar i OL utgick kommittén vid utarbetandet av det förslaget från att systemet med en inkomstgraderad sjukpenning borde bibehållas inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Sjukpenningens storlek borde emellertid enligt kommitténs mening graderas icke blott efter arbetsinkomsten utan även efter den skadades försörjningsplikt. I det förslag, som nu framlägges, har kommittén fasthållit vid principen om sjukpenningens gradering efter såväl arbetsinkomst som försörjningsplikt, ehuru hänsyn till försörjningsplikten tagits efter ett nytt system. De nya regler rörande invaliditetsersättningar, som infördes fr. o. m. den 1 januari 1949 (se kap. I B. ovan), har kommittén icke funnit anledning frångå. Ett flertal andra problem rörande försäkringsförmånerna föreligga emellertid. Härutinnan kan nämnas frågan om ersättningsunderlagets bestämmande, överförsäkringsproblemet och frågan om värdebeständiga ersättningar genom indexreglering e. d. Hit hör även frågan om bestämmelser rörande bedömandet av arbetsförmågas nedsättning. Kretsen av de till efterlevandeersättning berättigade är även ett hithörande problem. Frågorna om försäkringsförmånernas art och storlek enligt förevarande försäkring komma att upptagas till närmare behandling i kapitel V. 21

E. Yrkesskadeförsäkringens organisation 1945 års försäkringsutredning har den 15 juni 1949 avgivit ett principbetänkande rörande försäkringsväsendet (SOU 1949:25). I detta betänkande (se s. 109—117) ha framförts vissa allmänna synpunkter på frågan om organisationen av den obligatoriska försäkringen för olycksfall i arbete. Enligt försäkringsutredningens mening borde den av utredningen påbörjade undersökningen av ifrågavarande försäkringsgrens speciella förhållanden fullföljas. Arbetet härpå borde i fortsättningen bedrivas under medverkan av företrädare för arbetsgivarnas och arbetstagarnas partsorganisationer. Försäkringsutredningen hemställde med hänsyn härtill, att två representanter för dessa organisationer måtte tillkallas såsom ledamöter i utredningen. I anledning härav bemyndigade Kungl. Maj :t den 22 juni 1950 chefen för handelsdepartementet att utse ytterligare två ledamöter i 1945 års försäkringsutredning, vilket ock skedde. Den 19 januari 1951 föreskrev Kungl. Maj:t, att det av försäkringsutredningen bedrivna arbetet skulle vila tills vidare och bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för handelsdepartementet att framdeles besluta om återupptagande av utredningens arbete. Med hänsyn till vad Kungl. Maj :t sålunda beslutat och till sjukförsäkringsfrågans nuvarande läge anser sig socialvårdskommittén förhindrad till utredning och övervägande upptaga frågan om yrkesskadeförsäkringens organisation. Kommittén kommer därför även att förbigå övriga problem, vilkas lösning intimt hänger samman med frågan om försäkringens organisation. Nu gällande bestämmelser ha därför i stort sett oförändrade fått inflyta i förslaget till ny lag. I samband med sitt konstaterande i det ovan (s. 19) nämnda betänkandet i december 1947 att förutsättningar för en verklig samordning av sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen saknades, framhöll socialvårdskommittén, att vissa begränsade fördelar dock torde kunna vinnas genom att låta den nya sjukförsäkringens organ medverka vid utgivandet av ersättningar i anledning av olycksfall i arbete och yrkessjukdomar. Kommittén meddelade, att utredning angående de lämpliga formerna för denna medverkan hade påbörjats inom kommittén. I anslutning härtill vill socialvårdskommittén nu anmäla, att kommittén med hänsyn till organisations- och sjukförsäkringsfrågornas nuvarande läge har ansett sig sakna anledning att fullfölja ifrågavarande utredning. Ett nära frågan om organisationen stående spörsmål avser processen i försäkringsärendena. Det gäller framför allt bestämmelser rörande förfarandet i de mål och ärenden, som handläggas av FR. Bestämmelser härutinnan återfinnas huvudsakligen i OL (5 §, 6 § 3 mom. 4 st., 17 §, 23 § 22

och 33 §), lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet samt arbetsordningen för rådet (nu gällande fastställd av Kungl. Maj:t den 21 mars 1947, nr 114/1947). Författningarnas ofullständiga reglering kompletteras av inom FR utbildad praxis. Denna kan sägas i väsentliga delar ha fått sin utformning med hänsyn till 33 § 3 st. OL och med stöd av vissa uttalanden i samband med FRs tillkomst. 1 FR har sökt lösa sina processuella problem genom att, i den mån så varit möjligt och lämpligt, följa gamla (och nya) rättegångsbalkens bestämmelser. Dessa ha dock kunnat tillämpas i åtskilligt mindre omfattning än vad departementschefen 1917 synes ha tänkt sig. Av stor betydelse härutinnan har, såsom ovan antytts, varit just 33 § 3 st. OL, enligt vilken bestämmelse FR äger, ändå att besvär icke anförts, till prövning upptaga beslut av försäkringsinrättningarna rörande tillämpningen av de i lagen givna bestämmelserna. Med stöd av denna bestämmelse kan FR bl. a. bortse från överskridande av besvärstiden samt meddela ändringsbeslut till klagandes nackdel (»reformatio in pejus»). Det torde dock ligga i sakens natur, att rådet ytterligt sällan meddelar beslut med sistnämnda innebörd. Däremot företager rådet i vidsträckt omfattning officialprövning till en klagandes fördel. Som ovan nämnts regleras processen hos FR i mycket betydande utsträckning av inom rådet utbildad praxis. Ur flera synpunkter kan ett reglerande genom lagstiftning av i varje fall en del av de processuella spörsmålen vara av värde. Den 8 oktober 1946 avlämnade professor Nils Herlitz ett betänkande med förberedande utredning angående reglering av förfarandet hos förvaltningsmyndigheter i ärenden rörande enskild rätt och därmed sammanhängande frågor (SOU 1946:69). FR, som bereddes tillfälle att avgiva yttrande över betänkandet, framhöll därvid, att rådet ansåg sig med hänsyn till innebörden av rådets huvudsakliga arbete icke vara en förvaltningsdomstol utan en specialdomstol av annat slag. Rådet ansåg emellertid skäl föreligga att med anledning av remissen något närmare gå in på frågan om reglering av förfarandet hos rådet. Rådet diskuterade därvid först frågan om arten av en lagstiftning i ämnet och påpekade i det sammanhanget, att det ingalunda vore säkert, att det vore så lyckligt att binda processen hos rådet genom en mängd formella bestämmelser. I fortsättningen lämnade FR en redogörelse för förfarandet hos rådet i mål och ärenden rörande enskild rätt samt framhöll därvid en rad problem, beträffande vilka lagstiftning vore önskvärd eller som vid en lagstiftning om processen hos rådet i varje fall borde tagas under ingående övervägande. FR nämnde bl. a. frågorna om personlig inställelse av klagande hos rådet, om vittnesförhör därstädes, om förhör med part under sanningsförsäkran hos rådet i Prop 1917:228 särskilt s. 15—17 och 24.

eller allmän domstol, om kostnaderna för utredning på dylikt sätt och om rättegångskostnaderna överhuvudtaget, om rättskraft och om exigibilitet. Den av Herlitz verkställda utredningen har haft till följd, att enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 mars 1949 tillkallats särskilda utredningsmän, vilka antagit benämningen besvärssakkunniga, för att verkställa fortsatt utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed sammanhängande frågor. Nämnda sakkunnigas arbete är icke avslutat. Frågor av processuell natur ha berörts i flera av de framställningar m. m., som inkommit till socialvårdskommittén. I en del fall ha uttalats önskemål om processuella bestämmelser med visst angivet innehåll. Här må nämnas, att i en den 9 december 1948 från socialdepartementet till kommittén överlämnad skrivelse från Svenska Arbetsgivareföreningen hemställes, att — därest icke alla arbetsgivare i OL tillerkännas besvärsrätt rörande skaderegleringen — sådan rätt genom uttryckligt lagstadgande medges åtminstone då arbetsgivaren står hel eller partiell självrisk eller enligt gällande författning eller avtal är skyldig att utgiva sjuklön eller annat mot ersättningen svarande understöd, oberoende av om sjukdomen orsakats av olycksfall i arbete eller e j . En del övriga i framställningar till socialvårdskommittén väckta frågor av processuell natur komma att beröras i andra sammanhang nedan i detta betänkande. I samband med en ändring i lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt, innebärande bl. a. att folkpensionsmål lades under Kungl. Maj :t i statsrådet, hemställde riksdagen i skrivelse den-17 juli 1947, nr 496, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning om inrättandet av en för olika socialförsäkringsgrenar gemensam högsta prövningsinstans samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Någon sådan utredning föreligger ännu icke. Redan vad ovan anförts angående organisationsfrågans nuvarande läge gör det enligt socialvårdskommitténs mening olämpligt att i detta betänkande i någon större utsträckning gå in på de processuella frågorna. Härtill kommer, att även om besvärssakkunniga icke taga upp frågan om reglering i' lag av processen inom den sociala olycksfallsförsäkringens område, det resultat, vartill nämnda sakkunniga komma vid sin utredning, torde kunna förväntas vara av betydande intresse för en senare utredning rörande sagda fråga. Eventuellt kan en sådan utredning sammankopplas med den av riksdagen begärda utredningen om en gemensam högsta prövningsinstans. I enlighet med vad nu anförts har socialvårdskommittén till sitt förslag till yrkesskadeförsäkringslag, vad processuella bestämmelser beträffar, endast överflyttat nu gällande bestämmelser. Några smärre justeringar ha dock vidtagits.

F. Frågan om försäkringsskydd för dem, som icke omfattas av den föreslagna yrkesskadeförsäkringslagen Varken enligt 1901 års lag eller enligt OL omfattas andra än arbetare av det obligatoriska skyddet. Ej heller ha i dessa lagar arbetsgivare eller andra självständiga företagare medgivits att för egen del teckna försäkring för skydd enligt lagen. För arbetare, som ej omfattas av det obligatoriska skyddet, ha dock båda lagarna lämnat möjlighet till frivillig försäkring, enligt OL enbart genom arbetsgivaren. Frågan om social olycksfallsförsäkring för självständiga yrkesutövare samt för arbetare, som av olika anledningar måst uteslutas från den obligatoriska försäkringen enligt OL — främst äro de hemmavarande barnen av intresse — har varit aktuell vid ett flertal tillfällen. Här må endast erinras om att Rfa den 31 maj 1935 framlade ett förslag angående en särskild för självständiga företagare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall. Detta förslag ledde dock ej till lagstiftning. Här aktuella problem voro just de, som föranledde den i kapitel I omnämnda riksdagsskrivelsen den 12 mars 1939, nr 95, om en utvidgad försäkring för olycksfall i arbete. Frågan om ett olycksfallsförsäkringsskydd för dem, som icke komma att omfattas av den obligatoriska försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen, kommer att upptagas till n ä r m a r e behandling i kapitel VII nedan. Här skall förutskickas, att enligt socialvårdskommitténs mening ifrågavarande problem bör lösas så, att genom statsmakternas försorg tillskapas en särskild försäkringsform, en såsom tilläggsförsäkring till den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen anordnad för alla öppen invaliditets- och dödsfallsförsäkring för skador i och utom arbete. Kommittén har tänkt sig, att denna försäkring i princip skulle vara obligatorisk för vissa grupper, i vilket sammanhang från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen uteslutna arbetstagare närmast borde komma ifråga, men frivillig i övrigt. Då såsom socialvårdskommittén kommer att närmare utveckla i kapitel VII enligt kommitténs mening genomförandet av där behandlad försäkring icke kan komma ifråga ännu på en tid, har kommittén ansett sig böra till övervägande upptaga frågan om obligatoriskt försäkringsskydd för huvudparten av de arbetstagare, som äro familjemedlemmar till arbetsgivaren och som man av särskilda skäl nödgats ställa utanför den obligatoriska försäkringen för arbetstagare. Kommittén har därvid ansett sig böra framlägga förslag till en provisorisk lagstiftning om försäkring av företagares m. fl. barn. Frågan behandlas i kapitel VIII nedan.

III. TILLHÖRIGHETEN TILL FÖRSÄKRINGEN ENLIGT YRKESSKADEFÖRSÄKRINGSLAGEN

1. Innebörden av begreppen »arbetare» och »självständig företagare» m. m. A. Historik m. m. 1901 års olycksfallsersättningslag saknade definition på såväl begreppet »arbetare» som begreppet »arbetsgivare». Ålderdomsförsäkringskommittén föreslog i sitt år 1915 avgivna betänkande (V. Betänkande och förslag angående försäkring för olycksfall i arbete), att lagen skulle skydda »envar arbetare». En närmare definition av begreppen arbetare och arbetsgivare ansågs erforderlig och kommittén hämtade denna från lagen den 29 juni 1912 (nr 206) om arbetarskydd, varvid dock uttrycket »utför arbete» därstädes utbyttes mot uttrycket »användes till arbete» och rekvisitet »mot avlöning» tillades. Yrkesfarekommittén hade i sitt år 1909 avgivna förslag till lag om arbetarskydd upptagit den definitionen, att såsom arbetare enligt lagen förstodes envar, som utförde arbete för annans räkning. Departementschefen (prop. 1912: 104 s. 37) ansåg emellertid med hänsyn till den betydelse begreppen »arbetare» och »arbetsgivare» hade för arbetarskyddslagens tilllämpning en närmare begreppsbestämning erforderlig och anförde härutinnan bl. a. följande: För att närmare bestämma begreppet arbetare har från detta begrepp uttryckligen avskilts sådan för annans räkning arbetande person, som i förhållande till denna andre är att anse såsom själfständig företagare. Den, för hvars räkning arbetet utföres kan då ej anses såsom arbetsgifvare utan blir kund . . . Definitionen af arbetsgifvare anknyter sig till definitionen af arbetare och angifver såsom arbetsgifvare enhvar, för hvilkens räkning arbete utföres af arbetare — sist anförda ord taget i den bemärkelse nyss förut angifvits — under den förutsättning likväl att ej mellan de båda parterna står någon tredje person såsom själfständig företagare. I sitt förslag till olycksfallsförsäkringslag upptog departementschefen (prop. 1916: 111) ålderdomsförsäkringskommitténs förslag till definition utan någon kommentar i här ifrågavarande hänseende. Lagrådet gjorde intet uttalande i frågan. Frågan om den närmare innebörden av begreppen arbetare, självständig företagare och arbetsgivare blev emellertid aktuell vid 1916 års riksdag 26

genom en motion (II: 274) av herr Tysk, varuti hemställdes om en sådan ändring av departementschefens förslag, att skogskörare, vilka självständigt åtoge sig att med hjälp av lejda arbetare utföra skogsavverkning, måtte enligt lagen bli betraktade som arbetare och icke som arbetsgivare. Tysk åberopade bl. a., att dessa timmerkörare, vilka i regel torde bestå av mindre hemmansägare och trävarubolagens egna arrendatorer, enligt lagförslaget komme att framstå som arbetsgivare, »ehuru de i verkligheten vore lika goda skogsarbetare som någon annan», samt att det vid tilllämpningen av lagen torde komma att visa sig, att »dessa ekonomiskt svaga småbönder och arrendatorer få bära de försäkringskostnader, som rättvisligen borde tillkomma skogsbolagen.» Särskilda utskottet nr 1 anförde i sitt utlåtande (nr 1 s. 24—25) följande: Den av motionären berörda frågan synes utskottet förtjäna all uppmärksamhet. Utan tvivel är det i många fall svårt att avgöra, huruvida personer i den ställning, som i motionen anges, äro att anse som arbetsgivare enligt lagen eller icke. Att giva någon allmän regel för bedömandet av dylika fall torde dock icke låta sig göra, utan lärer frågan böra bedömas efter omständigheterna i varje särskilt fall. Därvid torde i allmänhet tjäna till ledning sådana förhållanden som de närmare bestämmelserna vid avtalets ingående mellan avverkaren och avverkningsrättens innehavare, sättet för lönernas utanordnande, storleken av avverkarens egen arbetsförtjänst, hans deltagande i arbetet o. s. v. Vid tillämpningen av 1901 års olycksfallslag har ej sällan till avgörande förekommit just sådana fall, som det av herr Tysk angivna- Särskilt torde böra erinras om ett av högsta domstolen den 12 oktober 1911 avdömt mål om rätt till ersättning i anledning av olycksfall under skogsavverkning, därvid följande rättsgrundsats antecknades i högsta domstolens minnesbok: »Innehavaren av en rätt att avverka skog träffade avtal med två personer att de skulle hugga och till såg framköra skogen mot viss betalning per tolft timmer. På grund av avtal med en av ackordstagarna biträdde en tredje person vid huggningen. Denne blev därunder skadad. — Vid uppkommen fråga, huruvida innehavaren av skogsavverkningsrätten vore att anse såsom den skadades arbetsgivare enligt lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete den 5 juli 1901, har högsta domstolen, enär vid det ackordsavtal, som innehavaren av avverkningsrätten slutit beträffande berörda avverkning, uppenbarligen förutsatts, ej mindre att ackordstagarna skulle såsom arbetare deltaga i avverkningen, än ock att av dem andra personer kunde komma att i och för arbetets utförande anställas och avlönas, funnit, att innehavaren av avverkningsrätten måste i det avseende, varom nu vore fråga, anses såsom arbetsgivare jämväl i förhållande till den skadade, som blivit på nämnda sätt anställd.» På grund av vad nu anförts och då det ej torde vara lämpligt att nu ändra ifrågavarande, ur arbetarskyddslagen hämtade bestämmelse, anser utskottet herr Tysks motion ej böra föranleda någon åtgärd. Riksdagen följde utskottets förslag härutinnan. De av utskottet angivna vägledande synpunkterna för det kasuella bedömande, som för utskottet syntes vara det enda möjliga, avse enligt ordalagen blott skogsavverkning och synas vid närmare granskning i själva verket icke giva så mycket till ledning. Så mycket torde dock vara klart, 27

nämligen att utskottet icke helt delade motionärens uppfattning men att utskottet med hänvisningen till HDs uttalande ville ange, att motionärens önskemål åtminstone i viss utsträckning redan tillgodosetts av praxis, nämligen så långt som HDs minnesanteckning sträckte sig. Det väsentliga ligger alltså i en tolkning av rättsfallet jämte minnesanteckningen. Av referatet i N.J.A. 1911 s. 375 framgår icke vems eller huru många hästar, som användes, eller huru många huggare, som anställts, eller i vad mån ackordstagarna faktiskt deltagit i arbetet. Intet i HDs formulering synes antyda, att utgången skulle blivit en annan, om det gällt en mycket större avverkning, om ackordstagarna köpt flera hästar för avtalets fullgörande eller om de anställt ett stort antal huggare eller om de faktiskt icke deltagit i arbetet. Är detta riktigt, synes rättsfallet — åtminstone vad angår skogsavverkning — vara vittgående. Utskottet synes emellertid icke ha velat draga några mera vittgående konsekvenser av detta rättsfall ens vad beträffar skogsavverkning. Ehuru det ej omnämndes i utskottets utlåtande, skedde samtidigt med den citerade anteckningen i minnesboken ytterligare en anteckning där. Sistnämnda anteckning, som gjordes i anledning av ett i N.J.A. 1911 s. 378 refererat mål, innehåller beträffande ägare av sågverk ordagrant samma uttalande som beträffande innehavare av skogsavverkningsrätt. Referatet av sågverksmålet giver dock lika liten ledning beträffande den närmare avgränsningen av arbetarbegreppet enligt 1901 års olycksfallsersättningslag som referatet av skogsavverkningsmålet. Av rättsfallen och minnesanteckningarna torde icke med säkerhet kunna dragas annan slutsats än den, att HD avsett att, såvitt anginge nämnda lag, övergå till att tillämpa ett arbetarbegrepp, vidsträcktare än det civilrättsliga. I det tidigare rättsfallet N.J.A. 1906 s. 533 hade man nämligen vid skogsavverkning icke ansett innehavaren av avverkningsrätten som arbetsgivare enligt 1901 års lag. Tyvärr måste nog alltså konstateras, att vad sålunda förekommit i samband med lagstadgandets tillkomst icke giver någon säkrare ledning för tolkningen av begreppen arbetare, självständig företagare och arbetsgivare i annan mån än att man ej är bunden av det civilrättsliga arbetarbegreppet. Praxis vid tillämpningen av förevarande bestämmelse i OL har — av skäl, till vilka kommittén återkommer senare — icke blivit i allo tillfredsställande. En del av den kritik, som framförts, förefaller icke kunna avvisas såsom oberättigad. Innan närmare kan diskuteras frågan om åstadkommande av en bättre gränsdragning, lämnande av ett bättre stöd för praxisbildningen än hittills, synes erforderligt att giva en relativt utförlig redogörelse för hittillsvarande praxis. 1 i Vad beträffar redogörelsen för praxis här och på andra ställen i betänkandet må nämnas följande. Hänsyn har icke tagits till mål, som avgjorts av FR efter den 1 februari 1951. Referaten ha i allmänhet måst göras mycket kortfattade. Med hänsyn härtill och till de ej sällan invecklade sakförhållandena giva referaten ej alltid fullständig ledning för bedömandet. De flesta av de omnämnda målen ha utförligare refererats i tidskriften Arbetarskyddet.

B. Praxis Allmänna

principer

Begreppet arbetare användes i OL i en mycket mera vidsträckt bemärkelse än enligt det allmänna språkbruket och omfattar sålunda bl. a. icke blott kroppsarbetare utan även personer med vad man brukar kalla intellektuellt arbete (ämbets- och tjänstemän, kontoispersonal, vissa affärsanställda e t c ) . I modernt lagspråk har man i stället använt uttrycket »arbetstagare». OL liksom de flesta liknande lagar tillkom med tanke på lönearbetare. Man avser därvid sådant arbete, varom fritt avtal träffats (uttryckligen eller t y s t ) . När det gäller arbete, som utföres under tvång, rör man sig på ett mera osäkert område. Då torde i de flesta fall ej föreligga arbete mot avlöning i lagens mening. Sålunda omfattar lagen icke arbete, som utföres av fångar, häktade, tvångsarbetare eller personer, som äro intagna å (vissa) alkoholistanstalter eller som fullgöra dem jämlikt 71 § fattigvårdslagen eller 72 § barnavårdslagen anvisat arbete. (Bestämmelser om ersättning till dessa finnas i de båda i kapitel I A omnämnda förordningarna den 24 mars 1938 nr 102 och 103.) Fullgörande av värnplikt, hemvärnstjänstgöring eller tjänstgöring i civilförsvaret eller av skyldighet att deltaga i brandsläckning innebär ej heller fullgörande av i lagen avsett arbete. Såsom framgår av kapitel I A gälla här särskilda ersättningsförfattningar. De speciella förhållandena vid tjänsteplikt ha föranlett utfärdande av särskilda författningar beträffande ersättning åt vissa tjänstepliktiga; här må nämnas lagen den 21 april 1943 (nr 182) med särskilda bestämmelser om försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga m. m. samt förordningen samma dag (nr 183) om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt. Gode män vid lantmäteriförrättningar (Ref. 1926:51) och för omyndiga (Ref. 1940:12), taxeringsnämndsledamöter (Ref. 1932:11), kommunala vägstämmoombud (BD nr 2215/1936), riksdagsmän (Ref. 1938:23) m. fl., som fullgöra medborgerliga förpliktelser och allmänna förtroendeuppdrag, ha därvid icke ansetts omfattade av OL. I de fall av medborgerliga förpliktelser och allmänna förtroendeuppdrag, där man överhuvudtaget skulle kunna tala om fritt avtal om arbete, är vederbörande ofta utesluten från att omfattas av lagen, enär hans arbete icke utföres mot avlöning. Om för ifrågavarande uppdrag utgår arvode, som är att anse som gottgörelse för utfört arbete, torde lagförsäkringen i regel gälla. Uppdragets natur har anförts som avslagsgrund beträffande god man för omyndigt barn (Ref. 1940:12). Å sjukvårdsinrättning intagna patienter, vilka där utföra arbete, ingående i den kurativa behandlingen, ha icke ansetts omfattade av OL. Där29

emot ha enligt av FR på senare tid meddelade beslut sinnessjuka under s. k. familjevård hos jordbrukare ansetts kunna vara försäkrade enligt lagen, trots att vid dylik familjevård utskrivning från sjukhuset icke ägt rum (t. ex. Ref. 1949: 14). Såsom framgår av vad ovan anförts faller arbete under lagen, endast om det utförts mot avlöning (bortsett från vissa lärlingar och elever). Det är likgiltigt, om lönen utgår i form av kontanter eller naturaförmåner. Det är utan betydelse, om avlöningen beräknas efter tid eller efter arbetsresultat. Provision och tantiem utgöra lön. Drickspengar anses som avlöning av arbetsgivaren (ej av gästen). Om en person utför visst arbete åt annan mot att denne senare i gengäld utför visst arbete åt den förre (s. k. arbetsbyte, vanligt i all synnerhet mindre jordbrukare emellan), anses arbete mot avlöning föreligga. Det måste dock vara frågan om verkligt arbetsbyte och icke allenast om rena väntjänster. Vid många tillfällen, då endast kost e. d. utgivits, kunna omständigheterna i fallet visa, att det ej var fråga om verklig avlöning. Traktamente har i regel ansetts utgöra ersättning för fördyrade levnadsomkostnader i anledning av resor, tjänsteförrättningar utom hemmet o. d. eller ersättning för att sätta vederbörande i stånd att mottaga visst uppdrag. Traktamente har därför i regel icke ansetts utgöra avlöning, även om traktamentet tilltagits med hänsyn till att vederbörande vid uppdragets fullgörande kan helt eller delvis förlora sin vanliga inkomst. I vissa fall h a r dock såsom traktamente benämnd ersättning med hänsyn till dennas storlek eller andra omständigheter (varvid bl. a. åberopats uppdragets natur) ansetts åtminstone delvis utgöra avlöning för arbetet (se t. ex. Ref. 1940:5, där för underhandlingsombud hos fackförbund »traktamente» vid agitationsresa för förbundets räkning ansågs som avlöning, och 1941: 1, där fackförbunds förhandlingsombud [men ej förbundets kongressombud], vilka endast uppburo »traktamente» ansågos mot avlöning användas till arbete för förbundets räkning). Därest icke uttryckligt avtal om avlöning träffats, kräves, att omständigheterna äro sådana, att enligt allmänna avtalsrättsliga regler avlöning kunnat utkrävas. Efteråt erbjuden ersättning i form av gåva, gratifikation e. d. räcker icke. Här må vidare nämnas, att ogift moder, som intagits å enskilt mödrahem och skadats i arbete för hemmets räkning, icke ansetts ha arbetat mot avlöning (Ref. 1950:6). För att man skall vara arbetare vid utförande av visst arbete fordras vidare enligt ovan, att arbetet utförts för annans räkning. I många fall avtalas att den, som säljer t. ex. ved, timmer, grus eller is, skall verkställa viss transport av det försålda. Här avgöres efter omständigheterna i det särskilda fallet, huruvida vid transporten säljaren utför arbete för egen eller köparens räkning; att särskild ersättning för transporten avtalats har i en del dylika fall medfört, att säljaren ansetts utföra arbete för köparens räkning (Ref. 1927:62). Ibland avtalas, att en person A mot ersättning 30

skall utföra något (t. ex. bygga ett hus) åt en person B. A anlitar så B mot ersättning för utförandet av någon del av åtagandet (t. ex. transport av byggnadsmaterial). Enligt praxis har därvid B i allmänhet ansetts utföra arbete för sin egen räkning. Det har synts naturligast att i dessa fall anse, att A:s åtagande minskats (Ref. 1949:21—22). Då en delägare i oskiftat dödsbo arbetat t. ex. å boet tillhörig jordbruksfastighet eller i en boet tillhörig affärsrörelse, har han merendels icke ansetts som arbetare enligt lagen åt boet, enär det brustit i fråga om avlöningsrekvisitet. (Jfr praxis beträffande handelsbolag, s. 46.) Utom de båda positiva bestämningarna »mot avlöning» och »arbete för annans räkning» innehåller OLs definition på begreppet arbetare även den negativa bestämningen att icke vara i förhållande till den, för vars räkning arbetet utföres, att anse såsom självständig företagare. Denna sistnämnda bestämning har vid tolkningen vållat mycket stora svårigheter. Innan en närmare redogörelse lämnas för den ställning praxis har intagit beträffande särskilda yrken, må anges några allmänna huvudsynpunkter. a) Avtal mellan två personer — varav den ene åtager sig att utföra ett arbete åt den andre — om vem som i avseende å det åtagna arbetet är att anse såsom arbetsgivare är icke giltigt gentemot någon, som skadas under utförande av arbetet, och ej heller mot försäkringsinrättningen. b) De fall, där tolkningen av begreppet självständig företagare vållat mest tvekan, torde vara de, där ett arbete utlämnas mot en summa i ett för allt. Den omständigheten, att en person åtagit sig ett arbete mot en summa i ett för allt och därvid själv haft att hålla material samt att anställa och avlöna medhjälpare, har icke ansetts i och för sig medföra, att han skall anses som självständig företagare. Tvärtom har — såsom n ä r m a r e framgår av redogörelsen nedan — i sådana fall entreprenören eller ackordstagaren ofta ansetts som arbetare enligt lagen. Har en ackordstagare, som är att anse som arbetare, i sin tur anställt och avlönat medhjälpare, ha även de senare ansetts som arbetare i förhållande till ackordsgivaren. c) En person, som beträffande ett visst arbete är självständig företagare, kan mycket väl beträffande ett annat arbete bli ansedd som arbetare. d) En juridisk person, t. ex. ett aktiebolag eller ett handelsbolag, som åtagit sig ett arbete, har i regel ansetts såsom självständig företagare. Trots att enligt 1933 års lag om boutredning och arvskifte dödsbo har ställningen av juridisk person, har FR icke ansett dödsbo som självständig företagare och arbetsgivare med avseende å visst arbete, som boet åtagit sig för annans räkning. Förhållandena voro i detta fall sådana, att den avlidne, om han själv åtagit sig ifrågavarande arbete, skulle ha ansetts som arbetare (Ref. 1941:13). e) En hos en arbetsgivare anställd arbetare har ansetts äga sätta an31

nan person i sitt ställe resp. anlita annan person till hjälp på så sätt, att denna andra person blir att anse såsom arbetare åt n ä m n d a arbetsgivare, i varje fall, då i arbetsavtalet förutsatts, att arbetaren skall ha denna rätt. Särskilda

yrken

a) Sådana agenter m. fl, vilka åtnjuta fast lön eller fast lön jämte provision, ha i regel ansetts som arbetare. Utgår ersättning endast i form av provision, synes krävas för att vederbörande skall anses som arbetare, att han enligt avtal är förbjuden att vid sidan av nu ifrågavarande agentur bedriva annan verksamhet, som vid skälighetsprövning kan beräknas medföra inkomst, vilken i förhållande till inkomsten av agenturen är av väsentlig betydelse. Med uttryckligt förbud i avtalet har jämställts, att avtalet medför sådana förpliktelser för agenten, att deras rätta fullgörande faktiskt skulle så lägga beslag på agentens tid, att han i själva verket borde eller måste ägna sig åt agenturen i den omfattning, som framgår av vad nyss anförts (Ref. 1925:45 och 1926:36). b) En byggmästare, som regelbundet åtager sig större byggnadsarbeten och sysselsätter ett flertal olika yrkesarbetare samt själv ej deltager i arbetet på annat sätt än som arbetsledare eller för tillsyn, är lika självfallet att anse som självständig företagare, som den byggnadsarbetare, som endast ställer sin arbetskraft till disposition, är att anse som arbetare. Mellan dessa ytterlighetsfall finnes ett otal varierande fall, där tvekan kan uppstå. FR har 1934 antagit vissa regler till ledning för bedömandet avarbetsgivarfrågan vid byggnadsarbeten på ackord (entreprenad). Innehållet i dessa regler är följande: 1) Ackordstagare, som yrkesmässigt driver byggnadsverksamhet i sådan omfattning att i rörelsen vanligen sysselsättas minst två andra personer, bör i allmänhet anses såsom självständig företagare med avseende å det åtagna arbetet. Den omständigheten att i det fall, varom i målet är fråga, material icke bekostas av ackordstagaren eller att arbetet är av mindre omfattning bör icke föranleda avvikelse härifrån. Beträffande ackordstagare, som i mindre omfattning än nu sagts syssla med byggnadsverksamhet, bör arbetsgivarfrågan bedömas med ledning av de under mom. 2) här nedan angivna regler. 2) Personer, som åtaga sig enstaka ackordsarbeten av förevarande slag (hemmansägare, byggnadsarbetare och med dessa jämställda), böra i regel, såvitt fråga är om mindre byggnadsföretag, anses såsom arbetare med avseende å det åtagna arbetet, även om ackordstagaren anlitar lejd hjälp för arbetets utförande och har att bekosta material. Härvid förutsattes emellertid, att ackordstagaren själv som arbetare deltager i arbetet. Därest åter frågan är om större byggnadsföretag (exempelvis uppförande av ett ålderdomshem) där materialkostnaden således kan beräknas uppgå till mera avsevärda belopp och där ackordstagaren vanligen i betydande omfattning måste använda lejd hjälp för arbetets utförande, bör ackordstagaren i allmänhet anses såsom självständig företagare, även om han själv såsom arbetare deltager i arbetet. 32

Tydligt är att utom byggnadsföretagets storlek olika omständigheter kunna bliva av väsentlig betydelse vid prövningen av arbetsgivarfrågan. Sålunda kan exempelvis tänkas, att ackordstagaren står i sådant beroende av byggherren i fråga om materialanskaffningen, anställandet och avlönandet av arbetspersonalen e t c att byggherren på den grund måste anses såsom den verklige företagaren och sålunda såsom arbetsgivare. 3) Skulle ackordstagaren vara ett arbetslag, vars medlemmar i huvudsak själva utföra arbetet och som dela ackordssumman efter i huvudsak lika grunder, böra lagmedlemmarna i allmänhet icke anses såsom självständiga företagare. Vid tillämpningen av regeln i 1) första stycket ha även ackordstagarens hos honom anställda hemmavarande barn inräknats i antalet arbetare. Villkoret »vanligen sysselsättas minst två andra personer» har ansetts uppfyllt, om ackordstagaren under den tid av året, då han bedriver verksamheten vanligen sysselsätter minst två andra personer. Beträffande regeln under 2) andra stycket ovan har ett belopp av minst 10 000 kronor ansetts utgöra ett kriterium på »större företag». Några exempel på tillämpningen av de citerade reglerna i fall, då flera personer gemensamt åtagit sig ett byggnadsarbete, må anföras. I ett fall (BD nr 688/1946), där två personer mot en ackordssumma av 45 400 kronor åtagit sig visst byggnadsarbete, ansåg FR dem »med hänsyn till byggnadsföretagets storlek» som självständiga företagare. Två personer, som för en summa av 20 000 kronor gemensamt åtagit sig uppförandet av ett bostadshus och som utförde arbetet utan biträden, ansågos i ett fall (Ref. 1950: 24) som självständiga företagare. Tre personer, som gemensamt för en summa av 28 521 kronor åtagit sig ett byggnadsarbete och som i regel hade två personer anställda, ansågos av FR ej såsom arbetare i förhållande till byggherren (Ref. 1950: 25). Av ackordstagaren vid sidan av byggnadsverksamheten bedriven rörelse, t. ex. affär med försäljning av byggnadsmaterial, har kunnat föranleda att han blivit att betrakta som självständig företagare även beträffande byggnadsarbetet. De ovan omförmälda reglerna ha, åtminstone i huvudsak, ansetts äga motsvarande tillämpning, då någon åtagit sig att ombesörja utförande av byggnadsarbete mot ersättning enligt uppgjorda timlistor, upptagande timpenning för den, som åtagit sig arbetet, och ev. jämväl för av honom anställda arbetare (»byggande på räkning»). Beträffande byggnadsarbeten, särskilt mot timpenning, är ofta synnerligen svårt att klarlägga, om ett verkligt åtagande att på sitt ansvar utföra byggnadsföretaget eller blott ett ställande av sin arbetskraft till förfogande föreligger, och om den, med vilken byggherren avtalar, åtager sig arbetet för egen räkning eller som representant för ett sådant arbetslag, som avses under 3) i de ovan angivna reglerna, eller för sådana, som arbeta tillsammans mot timpenning av byggherren. 33 6

c) Enligt beslut av FR år 1943 skola de ovan återgivna reglerna beträffande byggnadsarbete äga motsvarande tillämpning beträffande dikningsarbete. d) Beträffande elektriska arbeten har behörigheten att utföra installationsarbeten tillmätts väsentlig betydelse. Om en person med av kommerskollegium utfärdat behörighetsbevis såsom elektrisk installatör åtagit sig installationsarbete åt t. ex. ett bolag, har han i regel ansetts som självständig företagare, även om han arbetat under bolagets arbetsledning och mot timpenning samt icke haft någon affär eller verkstad, blott han ej varit anställd hos bolaget (ingått i dess arbetsstyrka); vid bedömande h u r u vida han skall anses ingå i bolagets arbetsstyrka, torde avseende ha fästs vid huruvida hos denna arbetsledning funnits särskild sakkunskap eller behörighet i facket eller ej (se t. ex. Ref. 1943:7). Om någon åtagit sig att utföra elektriskt installationsarbete, för vilket kräves behörighetsbevis, och h a n icke har sådant bevis, har han beträffande frågan om han skall anses som självständig företagare eller ej brukat jämställas med den, som har behörighetsbevis. Beträffande elektriska arbeten förekommer en mängd olika och till sin innebörd för klarläggande av frågan arbetare eller självständig företagare ytterst svårtolkade avtal mellan installatörer och dem, av vilka de anlitas. e) Vid fiske »å part» ha de i företaget deltagande i regel ansetts som självständiga företagare. I en del fall har emellertid deltagare i uppgivet partsfiske av FR ansetts som arbetare. Därvid torde de i avtalet mellan deltagarna ingående bestämmelserna, som inverka å de olika deltagarnas insatser och risker, varit sådana, att beteckningen fiske å part varit åtminstone delvis oegentlig. f) Inom jordbruket förekommer det en mängd fall, där tvekan kan uppstå, om vederbörande är att betrakta som arbetare eller självständig företagare. En del av dessa fall komma att behandlas här, medan andra beröras under rubrik för det speciella arbetet. Vid hälftenbruk av jord har hälftenbrukaren icke ansetts som arbetare i förhållande till jordägaren. Torpare och andra arrendatorer ha i regel ansetts som arbetare vid fullgörande av dem enligt arrendekontrakt åliggande dagsverksskyldighet till jordägaren. 1 Beträffande underhåll av arrendet tillhörande byggnader torde arrendatorn i regel vara att anse som självständig företagare. Träffas särskilt avtal om utförande av visst arbete (t. ex. byggnadsarbete, skogsarbete, körning e t c ) , har man att bedöma arbetsgivarförhållandet efter de regler, som gälla för detta speciella arbete. i I detta sammanhang må erinras om att enligt 1943 års arrendelagstiftning själva arrendeersättningen vid avtal ingångna efter den 31 december 1943 icke får bestämmas att utgå helt eller delvis i arbete men att kombinerade arrendeavtal och arbetsavtal äro tillåtna. 34

S, k. hingsthållare (Ref. 1943:30) och tjurhållare (Ref. 1942:26) ha ans e t t s som självständiga företagare såväl beträffande vården av djuret som bestraffande dess användning för avel. Beträffande tröskningsarbete anses i regel den jordbrukare, hos vilken tnöskningen sker, såsom arbetsgivare även för personer, som efter överemskommelse med tröskverkets ägare medfölja tröskverket från gård till gåird, även om avlöningen utbetalas av tröskverksägaren och även om denne s k u l l e vara en inregistrerad förening eller ett ej registrerat tröskbolag (Ref. 19)32:3). Även tröskverksägare själv, som deltagit i arbetet, har ansetts såtsom arbetare åt den jordbrukare, hos vilken tröskning skett, och detta ä v e n om han varit ägare av tröskan i enkelt bolag med annan (Ref. 1931:12). J f r nedan angående sågningsarbete. Samma principer som beträffande tröskning torde gälla beträffande fröncitning (BD nr 686/1937). g) Kvarnrörelse bedrives ibland av annan än kvarnens ägare. Mjölnaire, som mot viss del av tullen jämte bostad ombesörjt kvarndriften, har däirvid ansetts såsom arbetare åt ägaren (Ref. 1922:24). Ibland ha bestämmelserna i avtalet mellan ägaren och mjölnaren varit sådana, att man miåst anse saklegoavtal och ej arbetsavtal föreligga och därför förklarat mjölnaren vara självständig företagare (Ref. 1935:30). h) Vid målnings- eller tapetseringsarbete ha, när det gällt byggnad, i regel tillämpats de ovan angivna reglerna beträffande byggnadsarbete och eljjest de nedan angivna reglerna för plåtslagare m. fl. i) Beträffande mätare och vagare har utgången blivit olika beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Av magistrat antagen mätare med skyldighet att verkställa mätning enligt i fastställt reglemente närmare angivna bestämmelser har ansetts som självständig företagare (BD nr 642, 869/1926), medan en person, som inför magistrat avlagt ed som mätare och vagare, med avseende å arbete med kontrollvägning ansetts som arbetare i förhållande till uppdragsgivaren (ej staden), då skyldighet för honom att åtaga sig uppdraget icke förelåg, taxa ej var fastställd och uppdragsgivaren anskaffat mät- och väginstrumenten (Ref. 1946: 35). Av stad utsedd desinfektör med medicinalstyrelsens tillstånd att utföra cyanväterökningar har ansetts som självständig företagare med avseende å rökningsarbete i enskild lägenhet mot ersättning från lägenhetsinnehavaren (Ref. 1941:4). Ackordsmätare, auktoriserade av såväl arbetsgivar- som arbetarorganisationer, ha ansetts som självständiga företagare med hänsyn till »det sätt, på vilket de utsagos, och den ställning de intogo gentemot dem, av vilka de i varje särskilt fall erhöllo mätningsuppdrag» (Ref. 1943:32). Däremot har av fackförening utsedd mätningsman i ett fall ansetts som arbetare i förhållande till fackföreningen, ehuru han icke avlönats av föreningen (Ref. 1943:33). j) Plåtslagare med verkstad och med dem jämställda yrkesidkare så35

som målare, sadelmakare, slaktare, smeder, snickare m. fl. ha givetvis icke ansetts som arbetare med avseende å tillverkning eller bearbetning i verkstaden av varor till avsalu. Även beträffande annat verkstadsarbete torde de i allmänhet vara att anse som självständiga företagare. På grund av undantagsbestämmelsen i 2 § 2 st. OL (om arbete i hemmet e t c ) , varom mera i annat sammanhang, kan den, som enligt 1 st. i samma paragraf kan anses som arbetare, bli att betrakta som »icke arbetare». Beträffande arbete, som n ä m n d a yrkesutövare utföra utom verkstaden, uppkomma många synnerligen tveksamma fall. I FRs protokoll den 14 maj 1935 har i samband med avgörandet av ett dylikt mål rörande en plåtslagare antecknats, »att plåtslagare med egen verkstad och med dem jämställda yrkesidkare såsom smeder och snickare borde anses såsom självständiga företagare med avseende å det arbete, de inom ramen för sin yrkesmässiga verksamhet utförde för annans räkning. Vid tillämpningen av denna regel finge beaktas, att fall kunde förekomma, då yrkesidkare, varom här vore fråga, utförde arbete i sitt yrke för annans räkning under sådana förhållanden, att han icke kunde anses hava som självständig företagare åtagit sig ombesörja arbetets utförande.» En mängd rättsfall rörande dessa grupper av yrkesidkare föreligga. Av rättsfallen må följande från senare tid kortfattat omnämnas. Ref. 1946:14: Målare med verkstad, där han utförde målning av framför allt möbler och vagnar, utförde utom verkstaden huvudsakligen »målning och tapetsering av rum samt ulvändiga arbeten», vari han tidvis sysselsatte en arbetare. Han skadades under målning av hus, vilket han åtagit sig mot timpenning, kost och logi. FR fann honom med »hänsyn till arten av ifrågavarande arbete (målning av hus)» i avseende å detta arbete icke kunna anses som självständig företagare. Att han hade verkstad torde ha ansetts sakna betydelse, då verkstadsarbete vid målning av hus icke kan ifrågakomma. — Ref 1946: 15: Tapetserare, som i viss omfattning åtog sig stoppning och klädsel av möbler m. m. i verkstad, som han fick disponera härför men i vilken han huvudsakligen arbetade för verkstadsägarens räkning, åtog sig korkmattsinläggning mot ackordslön. FR fann, att sistnämnda arbete måste anses falla utom ramen för hans verkstadsrörelse och att han därför med avseende å detta icke vore att anse såsom självständig företagare. — Ref. 1943: 14: Innehavare av färg- och tapetaffär, brukade åtaga sig mindre målnings- och tapetserararbeten på ackord. Med hänsyn till den samhörighet, som förelåg mellan affärsrörelsen, vari han måste anses som självständig företagare, och de andra arbetena, ansåg FR honom som självständig företagare jämväl beträffande dessa, trots att han däri sysselsatte endast en nian. Ref. 1938: 15: Arbete med snöskottning från tak ansågs stå i sådant samband med yrkesmässig plåtslagerirörelse, att plåtslagare med verkstad betraktades som självständig företagare med avseende därå. — Ref. 1948: 43: Taktäckning med eternitplattor (mot ackordslön och utan att släppa till material) ansågs emellertid av rådet icke falla inom ramen för den verkstadsrörelse, vederbörande såsom plåtslagare bedrivit, varför han icke ansågs ha såsom självständig företagare åtagit sig taktäckningen. — Ref. 1946: 17: Sadelmakare med sadelmakeriverkstad ansågs som självständig företagare, då han hos en uppdragsgivare lagade dennes seldon. — Ref. 1940: 29: Person, som bedrev yrkesmässig verksamhet som slak36

tare och hade slaktbod (samt litet jordbruk), ansågs av rådet som självständig företagare (ej icke-arbetare enligt 2 § 2 st. OL) vid slaktning i boden. — Ref. 1941: 10: Smed brukade i sin smedja utföra reparationer av jordbruksredskap m. m. Hovslageriarbete utförde han både i smedjan och hos hästägarna. Han ansågs som självständig företagare, även då han mot timpenning och hemma hos uppdragsgivare skodde hästar. — Ref. 1944: 36: Innehavare av smedja ansågs av rådet icke som självständig företagare med avseende å monteringsarbete vid ett timmeruppfordringsverk, i vilket arbete han deltog tillsammans med verkets ägare, med hänsyn till att han biträdde i arbetet såsom hantlangare. — Ref. 1945: 9: Smed med verkstad ansågs som självständig företagare även med avseende å arbete med startning hos en jordbrukare av dennes traktor. — Ref. 1946: 16: Innehavare av smedja, där smide till timmerkälkar, jordbruksredskap m. m. utfördes, brukade även hjälpa bönderna i trakten på deras gårdar med att — i regel mot dagpenning — ulföra och reparera b r u n n s p u m p a r av trä. Rådet ansåg sistnämnda arbete icke falla inom ramen för hans såsom smed bedrivna verkstadsrörelse samt att han på grund härav icke kunde anses ha såsom självständig företagare åtagit sig ifrågavarande arbete. — Ref. 1946: 19: Innehavare av bilreparationsverkstad (med 1 a 2 anställda) ansågs som självständig företagare även under utförande av tillfälligt rörläggningsarbete hos uppdragsgivaren. — Ref. 1947: 3. Innehavare av verkstad, där han utförde reparationer av cyklar och i viss mån av bilar, brukade c:a 3 veckor om året syssla med nedläggning av ledningar. Han skadades vid inläggning av vattenledning i en ladugård mot timpenning med egna verktyg, som dock ej användes i verkstaden; han släppte icke till material. Rådet ansåg ifrågavarande arbete falla utom ramen för verkstadsrörelsen, varför han icke vore att anse som självständig företagare med avseende å arbetet vid olyckstillfället. — BD nr 4632/1946: Smed, som halva året arbetade i smedjan och resten av året hos andra med reparationsarbeten och skördearbete, ansågs som självständig företagare med avseende å reparationsarbete å kvarn mot timpenning. — Ref. 1942: 37: Snickare brukade arbeta i sin verkstad c:a 60 dagar per år och utom verkstaden c:a 125 dagar per år. Han ansågs som självständig företagare beträffande omläggning av golv, reparation av dörrar m. m. i uppdragsgivarens kök, trots att arbetet utfördes mot timlön och snickaren ej tillhandahöll material eller utförde något av arbetet i verkstaden. — Ref. 1944: 18: Snickare, som huvudsakligen vintertid i sin verkstad tillverkade och reparerade fönster och dörrar samt reparerade jordbruksredskap, utförde i övrigt byggnadsarbeten mot timpenning eller på ackord och sysselsatte i allmänhet däri 2 arbetare. Han ansågs av rådet som självständig företagare med avseende å åtagande att utföra nytt tak och loft å ett svinstall. — Ref. 1944: 19: Innehavare av snickeriverkstad utförde i denna under högst 70 dagar per år reparationer av lantbruksredskap samt fönsterbågar m. m. och sysslade i övrigt med byggnadsarbeten (enligt egen uppgift som ledare i ett arbetslag). Han ansågs som självständig företagare m-d avseende å åtagande att sätta in nya krubbor i ett stall mot timpenning samt med egna verktyg och hyvelmaskin. — BD nr 3926/1944: Snickare reparerade vintertid jordbruksredskap etc. i sin snickarbod och åtog sig i övrigt reparationsarbeten å byggnader mot timpenning. Rådet ansåg av honom åtaget arbete med uppsättning av nya stolpar och balkar samt reparation av dörrar i ladugård mot timpenning (använde egna verktyg men ej verkstaden och släppte ej till virke) visentligen falla utom ramen för hans verkstadsrörelse, varför han i det åtagna arbetet icke vore att betrakta som självständig företagare. — Ref. 1945: 38: Snickare, som i verkstaden under c : a 250 dagar reparerade jordbruksredskap o. d. och utom verkstaden c:a 50 dagar sysslade med »reparationer», ansågs av rådet

»med hänsyn till arbetets art» icke som självständig företagare beträffande reparation av .spåntak å byggnad mot timpenning, varvid han ej släppte till material eller utförde något arbete i verkstaden. — Ref. 1946: 18: Snickare med egen verkstad åtog sig mot timpenning reparationsarbete å fastighet (bygga en takkupa, sätta in fönster, kläda vägg med plattor m- m.), Han skadades, då han tillfälligt var i verkstaden för att klyva en planka, som skulle användas till ifrågavarande arbete. Rådet ansåg, att han med avseende å det åtagna arbetet icke kunde anses som självständig företagare. Ehuru det inte var fråga om verkstad utan om annan (dyrbar) utrustning, må här nämnas, att en brunnsborrningsentreprenör, som själv deltog i arbetet och hade en anställd arbetare, ansågs som arbetare, trots att borrmaskinen och övriga redskap voro värda tillhopa c:a 8 000: — (Ref. 1944: 22). k) De avtal, enligt vilka en person omhänderhar restaurang eller marketenteri i ett företags lokaler och för dess personal eller viss annan grupp av människor, äro till sitt innehåll ytterst varierande, varigenom ofta tvekan uppstår, huruvida restauratören resp. marketentaren är självständig företagare eller ej. I ett fall (Ref. 1939:12) ansåg FR en person, som — förutom att han åtminstone viss tid drivit kaférörelse i land — mot erläggande av »hyra» ombesörjt restaurationsrörelse å flera båtar, vara självständig företagare, trots att han uppgavs personligen deltaga i arbetet. I ett annat fall (Ref. 1940:10) förklarade rådet, att »enär med hänsyn till rörelsens omfattning samt den ersättning A. lämnat aktiebolaget för dess utgifter med avseende å lokaler, inredning, värme, elektriskt ljus, vatten m. m. A. måste anses såsom självständig företagare hava åtagit sig skötseln av marketenterirörelsen». »Omfattningen av marketenterirörelsen och det självständiga sätt, varpå» marketentaren »ägt bedriva densamma», angav rådet i ett fall-(BD nr 4264/1944) som skäl för att förklara marketentaren som självständig företagare. Staten ansågs som arbetsgivare för innehavarinnan av Zunchservering i pensionsstyrelsen, trots bl. a. att enligt avtalet hon »på eget ansvar som entreprenör» omhänderhade serveringen och trots att hon själv huvudsakligen utövade tillsyn och sysselsatte 8 av henne anställda personer i rörelsen (Ref. 1941: 14). Statens järnvägar ansågs av rådet i ett fall (Ref. 1943:4) som arbetsgivare för en kvinna, som genom överenskommelse med statens järnvägar var skyldig att ombesörja tågservering (av kaffe, kaffebröd, smörgåsar, läskedrycker, pilsner m. in.); vid sidan av denna verksamhet, som nästan helt tog hennes tid i anspråk, bedrev hon ej annan verksamhet; hon ägde icke själv bestämma priset pä de varor, som serverades; verksamheten ansågs ej vara av större omfattning. 1) Den som bedriver sjöfart för egen räkning, har i regel ansetts som självständig företagare (och arbetsgivare för av honom anställda arbetare), oavsett huruvida han själv ägt fartyget eller förhyrt detsamma. I senare fallet har det även i allmänhet ansetts utan betydelse, om han förhyrt fartyget mot visst bestämt belopp eller mot viss del i frakt e. d. (Ref. 1933:33 38

och 1936:20). Det förhållandet, att ägaren ställt fartyget med befälhavare och besättning till en befraktares förfogande, har emellertid ansetts icke i och för sig innebära, att icke fartygsägaren fått anses bedriva sjöfart för egen räkning (Ref. 1936:6). Andelsrederi (d. v. s. då två eller flera personer tillsammans äga ett fartyg, som av dem användes till fraktfart för gemensam räkning), torde visserligen civilrättsligt sett närmast vara att jämställa med ett enkelt bolag (jfr härom nedan). Dylikt rederi har dock enligt OL betraktats som en arbetsgivare. Vidare kan här nämnas, att person, som gentemot vägförvaltning mot en summa ett för allt per år (21 000: — jämte rörligt tillägg enligt det s. k. ramavtalets grunder) åtagit sig färjhållning med egen personal (4 man anställda) men med förvaltningens färja, ansetts såsom självständig företagare (Ref. 1945: 7). m) Vad ovan nämnts i samband med herr Tysks motion har haft avgörande betydelse för praxisbildningen i varje fall beträffande skogsavverkning. Ackordstagaren har vid sådant arbete i princip betraktats som arbetare, även om han haft ett betydande antal hästar och medhjälpare. Som exempel kan nämnas följande fall (Ref. 1942:27), där en jordbrukare med 20 tunnland öppen jord, 7 kor och 2 hästar åt ett aktiebolag åtog sig, förutom skogskörslor, att fälla, lunna, kapa, klyva och stapla ved. Han skaffade för ändamålet ytterligare 6 hästar samt anställde och avlönade tidvis 10—12 man för huggningen och körslorna men ansågs likväl som arbetare. Angående skogsarbete se i övrigt särskilt nedan under åkeriarbete. n) Beträffande sotningsarbete i kommuner, där brandstadgans (1923 års) bestämmelser om stad voro tillämpliga, uttalade FR i beslut den 20 februari 1931 följande: Vederbörande kommun bör anses såsom arbetsgivare för skorstensfejare i avseende å sådant arbete, som skorstensfejaren har att personligen utföra. Vad åter beträffar annat arbete, som skorstensfejaren på grund av för kommunen gällande bestämmelser har att utföra, är skorstensfejaren att anse såsom självständig företagare och arbetsgivare för av honom anställda arbetare, därest skorstensfejaren regelmässigt själv icke personligen deltager i detta arbetes utförande å arbetsplatserna. Deltager han däremot i arbetets utförande på sätt som angivits, är vederbörande kommun att anse såsom arbetsgivare för såväl skorstensfejaren själv som av honom anställda arbetare. Dessa principer tillämpades även efter den ändring av 1923 års brandstadga, som trädde i kraft den 1 juli 1932. Samma regler ha tillämpats även efter det nämnda stadga ersatts med en ny 1944. Landskommun, för vilken ej gällt brandstadgans bestämmelser för stad utan stadgans avdelning II, har (Ref. 1941:16) ansetts som arbetsgivare för skorstensfejarmästare, som enligt den för kommunen gällande brandordningen godkänts av kommunen, med hänsyn till innehållet i nämnda 39

brandordning (ensamrätt beträffande sotningsarbetet inom kommunen, plikt att verkställa sotning å de i brandordningen stadgade tiderna). I ett fall, där fastighetsägaren hade att själv träffa avtal med sötare om sotning, ansågs fastighetsägaren som arbetsgivare för sotaren (Ref. 1929: 17). I detta sammanhang kan nämnas, att rådet, under åberopande av att vederbörande i arbetet vanligen sysselsatte minst två arbetare, fastställde beslut att såsom självständig företagare anse en person, som enligt särskilda kontrakt med en kommun och med ett stort bolag i kommunen åtagit sig renhållningsarbete (Ref. 1946:28). I ett senare avgjort mål (BD n r 6006/1949) fann FR två personer, som gemensamt åtagit sig visst renhållningsarbete och som höllo sig med egen bil och en anställd arbetare, vara a t t anse som självständiga företagare, enär de för utförande av ifrågavarande arbete hölle bil och sådana särskilda omständigheter icke förelåge, att de likväl vore att anse som arbetare enligt OL. o) Av offentlig myndighet antagna stadsbud, vilka betjäna allmänheten mot fastställd taxa, ha i allmänhet betraktats såsom självständiga företagare (Ref. 1929:41). p) Vid stenarbete har ofta ansetts avgörande för frågan självständig företagare eller ej, huruvida leveransavtal eller arbetsavtal skolat anses föreligga. För avgörande av sistnämnda fråga har tillmätts betydelse, vem som ägt brytningsrätt å den mark, där stenen tagits. Stenhuggare, som förbundit sig att under viss tid till visst pris till en firma leverera all av dem huggen gatsten, ansågos som självständiga företagare, då stenen bröts ur Lysekils »fria berg» (Ref. 1918:22). I ett annat fall, där »uppköparna» hade arrendekontrakt med stenbrottsägaren, ansågos stenhuggarna som arbetare i förhållande till »uppköparna» (Ref. 1931:41). Den, å vars gård och för vars räkning stenkrossningsarbete skall utföras och som själv för arbetet anställt och avlönat 3—4 man, har ansetts som arbetsgivare för maskinskötare, ehuru denne var anställd och avlönad av stenkrossens ägare, vilka själva aldrig deltogo i arbetet vid krossen (Ref. 1939:33). Denna utgång synes stämma med praxis beträffande tröskningsarbete. Så synes dock ej vara fallet i ett annat stenkrossningsmål, där G. och P. gemensamt ägde en kross; P. skadades vid stenkrossning för ett vägdistrikts räkning; G. hade åtagit sig arbetet mot viss ersättning per m 3 krossad sten med skyldighet att tillhandahålla erforderlig personal; G., som vid tiden för olycksfallet dels hade arbetsanställning och dels hade en mindre reparationsverkstad, brukade icke själv deltaga i stenkrossningsarbetet, medan P. regelmässigt gjorde detta och därvid tillgodoräknades viss timlön; vinst delades mellan G. och P.; rådet ansåg, att G. och P. i förhållande till vägdistriktet måste anses som självständiga företagare men att P. med avseende å sitt arbete vid olyckstillfället måste anses som arbetare i förhållande till G. (Ref. 1943:26). Antalet maskiner synes tillmätas viss 40

betydelse, i det att såsom självständig företagare med avseende å visst stenkrossningsarbete ansågs ägaren (den skadade) till stenkrossen, då han dessutom ägde en vedkap och två tröskverk samt två motorer, som dock användes samtidigt endast vid tröskning (Ref. 1945: 5). q) Beträffande såg ning s arbete på ackord har den omständigheten, att ackordstagaren tillhandahåller såg, icke ansetts i och för sig tillfyllest för att han skall anses som självständig företagare. Följande regler torde gälla. Om sågen är uppställd å mark, över vilken sågägaren disponerar, torde han i regel — även om han själv deltager i arbetet — vara att anse som självständig företagare. Gäller det däremot en transportabel såg, som flyttas till virkesupplaget och uppställes å mark, som virkesägaren själv antingen äger eller eljest skaffat sig dispositionsrätten till, har i regel sågägaren — förutsatt att han själv plägar deltaga i det sågningsarbete han åtager sig — ansetts som arbetare och virkesägaren ansetts som arbetsgivare icke blott för sågägaren själv (se t. ex. Ref. 1928:33) utan även för de av honom anställda arbetarna. Ägaren av transportabel såg, vilken icke var kunnig i sågning eller deltog i arbetet, ansågs emellertid som självständig företagare (Ref. 1937:36). (Samma blev utgången i ett analogt tidigare fall, där det var fråga om en transportabel spånhyvel; Ref. 1934:7.) Trots att sågägaren själv deltog i arbetet och sågen flyttats till enligt kontrakt bestämd plats, ansågs sågägaren i ett fall (Ref. 1941:37) som självständig företagare med hänsyn till sågningsarbetets omfattning (100 000—120 000 st. slipersämnen, 19—28 man anställda) och den verksamhet han i övrigt bedrev (bl. a. handel med virke). I ett fall (Ref. 1940:9) har en hemmansägare, som var medlem i en trösk- och kapverksförening och tillika anställd såsom maskinskötare hos föreningen, icke ansetts som arbetare under arbete å sin egen gård vid kapning av ved för egen räkning med en föreningen tillhörig transportabel vedkap; sannolikt ansågs det, att han blott lånat eller hyrt kapen. Medlemmarna i en såg- och tröskförening (icke registrerad) ansågos emellertid i ett annat fall (Ref. 1946:22) som arbetsgivare för en person (icke medlem), som av föreningen anställts att medfölja sågen till de olika arbetsplatserna, med avseende å arbetet, som utfördes med sågen; troligen ansågs fallet analogt med det, att en person ägde kapen och att han själv ej brukade deltaga i arbetet. Skiljaktigheter föreligga sålunda i viss mån i praxis mellan särskilt tröskarbete, å ena, och sågarbete, å andra sidan. Härvid är att märka, att jordbrukaren ansetts i regel själv ombesörja tröskningen som helhet betrak:ad. Den omedelbara skötseln av tröskverket, d. v. s. det arbete, som utföres av maskinist e. d., har ansetts ingå som en del däri, oavsett om tröskv^erksmaskinisten e. d. anställts av tröskverksägaren och denne ej själv deltager i arbetet. Vid sågning torde förhållandena ha ansetts i allmänhet ligga innorlunda till. 41

r) B e t r ä f f a n d e åkeriarbete och andra körslor h a u p p k o m m i t en m ä n g d t v e k s a m m a fall. Personer, som bedriva yrkesmässig åkerirörelse, ha principiellt b e t r a k t a t s s å s o m s j ä l v s t ä n d i g a f ö r e t a g a r e i a v s e e n d e å a r b e t e i r ö r e l s e n , oavsett o m d e n n a b e d r i v e s m e d bil eller m e d h ä s t , oavsett o m en eller flera h ä s t a r / b i l a r a n v ä n d a s och o a v s e t t o m a n s t ä l l d a f i n n a s eller e j . Regeln h a r i a l l m ä n h e t gällt, även o m e r s ä t t n i n g för a r b e t e t u t g å t t i f o r m av t i d l ö n och även o m a r b e t e t u t f ö r t s å av u p p d r a g s g i v a r e n b e s t ä m d tid p å d y g n e t (se t. ex. Ref. 1 9 3 7 : 3 3 ; j f r d o c k även n e d a n ) . A n g i v n a regel h a r i a l l m ä n h e t t i l l ä m p a t s , ä v e n o m k ö r s l o r n a u t f ö r t s e n b a r t eller h u v u d s a k l i g e n åt en e n d a u p p d r a g s g i v a r e . S å s o m exempel k u n n a anföras följande. I rättsfallet Ref. 1944:16 ansågs innehavare av bilåkeri som självständig företagare med avseende å körslor, som stadigvarande utförts för en uppdragsgivares räkning å av denne bestämda arbetstider och enligt dennes föreskrifter om arbetets utförande. En lastbilsägare ansågs som självständig företagare i fallet Ref. 1944: 17, trots att han uteslutande kört för en mejeriförenings räkning; (han hade icke tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik, vilket emellertid icke erfordrades beträffande mjölkkörslor). I fallet BD nr 758/1946 ansågs en person, som anskaffat en häst för att köra åt statens vattenfallsverk, som självständig företagare, trots att körslorna beräknades fortvara 5 år. En provisionsavlönad försäljare åt ett bryggeriaktiebolag ansågs av rådet (Ref. 1948: 19) som självständig företagare, enär han »i arbetet åt aktiebolaget använt tre egna lastbilar samt haft minst två anställda». En dylik försäljare, som använt endast en egen lastbil och haft en anställd medhjälpare, ansågs emellertid som arbetare i fallet Ref1948: 50. En person, som för ett bryggeriaktiebolags räkning mot provision dels från försäljningslokal i egen fastighet försålt pilsnerdricka m. m. till avhämtning dels ock distribuerat dricka med egen lastbil, vara han haft en anställd medhjälpare, ansågs däremot som självständig företagare (Ref. 1950: 27). I de fall av körslor åt enbart eller huvudsakligen en uppdragsgivare, där man ansett åkaren som arbetare, ha förelegat särskilda omständigheter. I fallet Ref. 1939: 36 hade »åkaren» även stått till uppdragsgivarens förfogande och för övrigt åt denne utfört även annat arbete än körslor. Uppdragsgivaren ägde fordonet och betalade månadslön i fallet Ref. 1946: 27. I fallet Ref. 1948: 13 åberopade rådet »i målet föreliggande omständigheter» (arbetat åt uppdragsgivaren i 45 år, de senaste 30 åren i körslor, bestämd arbetstid, ej rätt avlägsna sig från arbetet när han ville, under befäl av uppdragsgivarens arbetsledning, fri läkarvård). Rådet åberopade i utslaget i BD nr 3514/1947 »klagandens särskilda ställning, som bl. a- kommit till uttryck i det efter olycksfallet ingångna kollektivavtalet». I Ref. 1949: 33 torde ha varit av betydelse, att häståkaren arbetat åt uppdragsgivaren i 12 år, hade bestämd arbetstid, ej fick avlägsna sig från arbetet när han ville; stod u n d e r befäl av uppdragsgivarens arbetsledare, togs upp på avlöningslista. — Det synes föreligga en tendens att uppmjuka de tidigare synnerligen stränga kraven för att en åkare med en uppdragsgivare skall anses som arbetare i förhållande till denne. O m t i l l s t å n d till y r k e s m ä s s i g a u t o m o b i l t r a f i k l ä m n a t s u t a n v i k t i g a r e ins k r ä n k n i n g a r , h a r detta i regel a n s e t t s t a l a för a t t v e d e r b ö r a n d e b e d r i v e r

yrkesmässig åkerirörelse så att han icke är att anse som arbetare. Om tillståndet varit väsentligen begränsat, har det i allmänhet icke tillmätts såd a n betydelse. För viss åkerirörelse erfordras icke tillstånd; se Ref. 1944:17 ovan. Den omständigheten, att en person haft tillstånd till yrkesmässig personbefordran med bil, har icke ansetts i och för sig utgöra hinder för att h a n i avseende å godstransport kan vara att anse som arbetare. Sålunda h a r i Ref. 1939:2 en jordbrukare, som utövade yrkesmässig åkerirörelse med personbil, ansetts som arbetare vid vedkörning (med h ä s t ) . Särskilt då vederbörande bedriver jordbruk och hästen eller bilen användes såväl i jordbruket som till körslor åt andra, har det ofta varit svårt att avgöra, huruvida han kan anses utöva yrkesmässig åkerirörelse. FR h a r den 15 september 1932 gjort ett uttalande, som visserligen avsåg ett bestämt mål men som är av mera allmän räckvidd. Där anfördes: Av den i målet numera föreliggande utredningen synes framgå, att jämväl en del av de personer, med vilka mejeriförening slutit kontrakt om mjölkkörning (kontraktstagare) bedriva yrkesmässig åkerirörelse. I de fall, där mjölkkörningen sålunda utgör en del av verksamhet, som kontraktstagaren i egenskap av åkare bedriver, måste han anses såsom självständig företagare med avseende å körningsarbetet. Beträffande de kontraktstagare, som hava sin huvudsakliga bärgning av jordbruk, bör i de fall, där kontraktstagaren själv regelmässigt såsom arbetare deltager i jordbruksarbetet och sålunda i arbetshänseende i huvudsak är jämställd med av honom eventuellt anställda arbetare, kontraktstagaren icke anses såsom självständig företagare med avseende å det åtagna körningsarbetet. Föreningarna äro sålunda i dessa fall att anse såsom arbetsgivare vare sig kontraktstagaren själv utför mjölkkörningen eller exempelvis låter sin dräng utföra densamma. I de fall åter, där jordbrukaren med hänsyn till storleken av den personal, som av honom regelbundet sysselsattes, eller på grund av andra förhållanden icke i arbetshänseende är väsentligen jämställd med de av honom anställda arbetare, måste jordbrukaren med avseende å ifrågavarande mjölkkörningsarbete anses såsom självständig företagare. Den omständigheten, att en kontraktstagare tillhörande sistnämnda kategori någon gång på grund av särskilda förhållanden själv utför mjölkkörningen, bör icke tillmätas betydelse i nu förevarande hänseende. Det allmänna ståndpunktstagande från FRs sida, som ligger i det citerade uttalandet, har kompletterats genom beslut i senare mål. En huvudregel kan sägas vara, att innehavare av jordbruk, vilken icke haft flera hästar än som kan anses erforderligt för jordbruket, vid körningar åt andra anses som arbetare enligt OL. I rättsfallet Ref. 1940:19 åberopades av rådet, att vederbörande icke kunde anses ha vid sidan av jordbruket åtagit sig körningsarbete åt andra i sådan omfattning, att han med avseende å sådant arbete borde anses som självständig företagare. Förmodligen skulle man numera ha använt samma motivering som i fallet Ref. 1946: 25, vilket belyser, att man i praxis ställer mycket små krav för att vederbörande skall anses bedriva jordbruk. I sistnämnda rättsfall, där veder13

börande hade 3 tnld odlad jord, en ko och en häst, åberopade rådet, att han bedrev jordbruk och hade endast en häst. Av rättsfallet Ref. 1947: 22 framgår, att det ej räcker med 3 sådana tnld utan ko, för att man skall anses som jordbrukare och därför kunna vara att anse som arbetare. Undergränsen vid en häst får sålunda anses vara klar. Beträffande undergränsen vid två hästar finnas inga så klara rättsfall. 2 hästar och 1/7 i en traktor ansågs emellertid för mycket för 9 har åker och 2 har äng (Bef. 1949:9). Densamma blev utgången i ett fall med 2 hästar samt 9 har åker och 10 har skog (Ref. 1950:23). I ett fall (Ref. 1943:29) ansåg rådet en jordbrukare med 7 har åker och 2 hästar som arbetare »med hänsyn till den tillfälliga beskaffenheten av ifrågavarande körningsarbete»; han uppgav sig ha — utöver förut ägd en häst — inköpt ytterligare en häst för att kunna fullgöra visst tillfälligt linjebyggnadsarbete. Har man ett mycket stort jordbruk, anses man emellertid icke som arbetare, även om hästarna och traktorerna behövas för jordbruket (och man själv deltager regelmässigt i det egentliga jordbruksarbetet); se t. ex. Ref. 1946: 26 med 170 tnld jordbruk, 4 hästar och 2 traktorer eller Ref. 1949:12 med c:a 95 har åker, 2 hästar och 2 traktorer. Hittills har endast avsetts körslor, som inneburit ren transport. Ibland kan ett avtal avse arbete, vari ingår såväl transportarbete som arbete av annan art. I de flesta fall har man i praxis icke uppdelat arbetet så, att den, som åtagit sig detsamma, ansetts som arbetare beträffande en del av arbetet men icke beträffande en annan del, utan vederbörande har ansetts ha samma status beträffande arbetet i dess helhet. En bilägare, som drev yrkesmässig åkerirörelse men som åtagit sig att beträfffande vissa vägsträckor ur vägdistrikts grustag uttaga samt harpa, lasta, uttransportera, lossa och utbreda grus mot visst belopp per m 2 , ansågs som arbetare beträffande hela åtagandet (Ref. 1932:40). Vid vissa körslor med häst har vederbörande »med hänsyn till arbetets art» ansetts som arbetare, oavsett huruvida han i fråga om andra körningsarbeten kunnat vara att anse som självständig företagare. Detta gäller framför allt skogskörslor (utan att skogsavverkning åtagits) med lunning (varmed avses släpande av timmerstockar c d. från den plats, där trädet fällts, utan banad väg fram till basväg). Denna s. k. lunningsregel, åt vilken rådet gav uttryck i fallet Ref. 1938:22 och för vars antagande vad som ovan nämnts i samband med herr Tysks motion 1916 kan förmodas ha varit av avgörande betydelse, gäller vare sig vederbörande i övrigt är åkare eller innehar jordbruk. I åtagandet ingående lunning gör dock icke alltid vederbörande till arbetare. Av rättsfallet Ref. 1948:39 framgår, att man kan bli att anse som självständig företagare beträffande åtaget körningsarbete, ehuru däri ingått lunning, nämligen om man har ett mycket stort jordbruk ( h ä r : 120 har åker jämte betesmarker, 7 hästar, 2 trakto14

r e r ) . Lunningsregeln torde förklaras av att rådet ansett ifrågavarande arbete utgöra ett från egentligt åkeriarbete skilt grovarbete. Arbetets beskaffenhet har icke ansetts avgörande vid sådana med lunning jämförbara körslor, som egentligen icke äro att betrakta som transporter, t. ex. plöjning, harvning, körning av såningsmaskin eller slåttermaskin, därest arbetet utförts med traktor; i rättsfallen Ref. 1945:39 samt 1949:10 och 11, vilka alla gällde plöjning med traktor (men där vederbörandes sysselsättning och utrustning i övrigt varierade), ansågs traktorägaren sålunda som självständig företagare. s) Ur praxis beträffande övriga yrkesgrupper må följande nämnas. Bensinförsäljare (enligt s. k. grundlagerkontrakt) har, ehuru bensinstationen uthyrts till honom av bensinbolaget och han inregistrerat egen firma samt anställt 3 biträden, likväl med hänsyn till samtliga omständigheter i målet ansetts som arbetare i förhållande till bolaget (Ref. 1938:6). Trots att han därjämte bedrev skomakeri, ansågs bensinförsäljare (enligt s. k. konsignationskontrakt) med! avseende å verksamheten som bensindistributör icke såsom självständig företagare (Ref. 1948:24). Bensinförsäljare (med grundlagerkontrakt) , som dessutom bedrev kioskrörelse, ansågs emellertid som självständig företagare (BD n r 6221/1948). Personer, som sålt glass från tillverkarens stånd och ägt föra endast dennes produkter, ha ansetts sonn arbetare i förhållande till tillverkaren, oaktat det de av denne köpt den glass de salufört (Ref. 1942:11). Men då de ägt saluföra även andra varor an glass, ha de ansetts som självständiga företagare (Ref. 1944:45). — Sådan innehavare av Mjölkcentralens mjölkbutik, som ägt rätt att där sälja andra varor än Mjölkcentralens, har likaledes ansetts som självständig företagare (Ref. 1946: 11). — Här må även nämnas fallet Ref. 1938:4: Ett avtal hade formen av ett avtal om köp av kolved och leverans av träkol. Det oaktat ansågs avtalet utgöra ett arbetsavtal och ansågs kolaren (köparen av kolveden = säljaren av träkolen) icke som självständig företagare. Blomsterhandlare med butik har ansetts som självständig företagare även med avseende å klippning av häckar, vilket han åtagit sig utföra för annans räkning (Ref. 1943:20). Trädgårdsmästare med handelsträdgård har ansetts som självständig företagare beträffande arbete hos annan med beskärning och besprutning av fruktträd (Ref. 1948:36). Person, som (såsom bisyssla) av en tidning haft i uppdrag att beträffande regelbundet återkommande händelser rörande vissa sportgrenar samt rättegångar göra referat åt tidningen, har i ett fall (Ref. 1942:36) ansetts som arbetare i förhållande till tidningsföretaget, oaktat han icke haft skyldighet att tjänstgöra å redaktionen och ej heller haft bestämd lön utan ersättning, beräknad efter radantalet i artiklarna. I ett senare fall (Ref. 1946:20) har emellertid en hemmansägare, som till en landsortstidning 45

levererat ortsnotiser mot betalning per rad, ej ansetts som arbetare under färd för att göra ett antal intervjuer. Vidare kan nämnas, att lantbrukare, som hade viss utbildning i och brukade anlitas för djursjukvård, med avseende å sådant arbete ansetts som självständig företagare (Ref. 1948:37). t) Ehuru det ej är fråga om yrkesgrupper, skall här slutligen nämnas något om principerna vid enkla bolag, handelsbolag och föreningar. Enkla bolag och ekonomiska föreningar, vilka ej blivit vederbörligen registrerade, äga ej rättspersonlighet och ha därför ej ansetts som arbetsgivare enligt OL. I förekommande fall ha därför delägarna ansetts som arbetsgivare för hos bolaget eller föreningen anställda. Om delägare utfört arbete för bolagets eller föreningens räkning och han härför erhållit en i förhållande till arbetet bestämd avlöning ur gemensam kassa, har han ansetts som arbetare åt de andra delägarna (se t. ex. Ref. 1934:24). Om ej annan ersättning än andel i vinst utgått, har delägaren icke brukat anses som arbetare åt övriga delägare (se t. ex. Ref. 1941:18). Icke så sällan ha jordbrukare sinsemellan överenskommit att i tur och ordning köra varandras mjölk (jfr arbetsbyte). De i mjölkkörarlaget deltagande jordbrukarna ha därvid ansetts som arbetsgivare för den person, som varje särskild dag utfört körningen (Ref. 1927:26), och om denne person varit en av delägarna, ha de övriga av dessa ansetts som hans arbetsgivare. Skulle någon av lagmedlemmarna på grund av att han ej brukar deltaga i jordbruksarbetet m. m. enligt vanliga regler vara att anse som självständig företagare, brytes mjölkkörarregeln så, att ifrågavarande medlem ej själv blir arbetare (om han händelsevis skulle köra) och att han blir ensam arbetsgivare i avseende å av honom anställda arbetare. Handelsbolag äga rättspersonlighet (även innan registrering skett resp. utan att sådan sker, enär det räcker med att bolagsavtalet slutits) och kunna därför vara arbetsgivare. Såsom handelsbolag anses även sådant enkelt bolag, som införts i handelsregistret. Delägare i handelsbolag, som utföra arbete för bolagets räkning, ha ansetts som arbetare enligt OL i förhållande till bolaget, även om avlöningen blott bestått i andel i vinst (Ref. 1921:90, 1926:34). Ideella föreningar äga rättspersonlighet utan registrering, om stadgar antagits och styrelse valts. De betraktas enligt OL som arbetsgivare (se t. ex. Ref. 1943:33 betr. fackförening).

Avgörandet av frågor rörande självständig företagare eller ej är uppenbarligen förenat med avsevärda svårigheter. Sålunda är det synnerligen vanligt att vid avgörandet i FR av dylika frågor enighet icke föreligger utan att skiljaktig mening anmäles av flera ledamöter. 46

C. Väckta frågor Fnnehavare

av offentliga

förtroendeuppdrag

o. d.

I motion 1939:11:48 hemställdes, »att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om allsidig och skyndsam utredning rörande möjligheterna att på ett betryggande sätt olycksfallsförsäkra medlemmarna av riksdagen, landstingen, stads- och kommunalfullmäktigeförsamlingarna, kyrkofullmäktige, vägfullmäktige, statliga och kommunala utredningskommittéer samt innehavare av offentliga förtroendeuppdrag av olika slag m . fl., som objektivt sett måste klassificeras som verksamma i det allmänn a s tjänst, oberoende av om det med uppdraget är förenat ersättning eller icke». Andra lagutskottet lämnade i sitt utlåtande (nr 19) i anledning av motionen en redogörelse för då gällande bestämmelser om ersättningar i olika former till dylika förtroendemän. Utskottet anförde därefter följande: Enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete är i regel envar, som mot avlöning användes till arbete för annans räkning, berättigad till ersättning för skada till följd av olycksfall i arbetet. I överensstämmelse härmed äro offentliga förtroendemän i vissa fall försäkrade enligt nämnda lag för olycksfall, som äger samband med uppdragets fullgörande. Förutsättning härför är dock, att för uppdraget utgår arvode, vilket är att anse som gottgörelse för utfört arbete. I andra fall åtnjuta offentliga förtroendemän icke försäkringsskydd enligt berörda lag. I detta sammanhang må erinras, att något stadgande icke finnes om rätt för kommun att genom frivillig försäkring bereda ersättning åt förtroendeman för skada till följd av olycksfall vid fullgörande av honom meddelat uppdrag. Med hänsyn härtill har spörsmålet, om sådan rätt är för handen, blivit föremål för tveksamhet. Frågan om den omfattning, i vilken innehavare av offentliga förtroendeuppdrag böra åtnjuta skydd mot följderna av olycksfall vid uppdragets fullgörande, är eniigt utskottets mening förtjänt av uppmärksamhet. I enlighet med den uppfattning, som kommit till uttryck i motionen, torde kunna ifrågasättas, om icke offentliga förtroendemän böra åtnjuta sådant skydd oberoende av huruvida med uppdraget är förenat arvode eller icke. Till stöd för denna uppfattning kan ifråga om kommunala förtroendemän anföras, att den utsträckning, i vilken arvoden utgå, är synnerligen växlande inom olika kommuner. Framhållas må därjämte, att det beträffande vissa kommunala förtroendeuppdrag föreligger en medborgerlig plikt att ställa sig till förfogande för uppdragets fullgörande. Att i sistnämnda fall ersättning icke alltid kan beredas vederbörande för skada till följd av olycksfall, som äger samband med uppdraget, måste enligt utskottets mening anses mindre tillfredsställande. I enlighet med hemställan av utskottet gjorde riksdagen den i kapitel I B . ovan omnämnda anhållan i skrivelsen den 12 mars 1939, nr 96, om utredning och förslag i ämnet. Vid 1946 års riksdag framlades en motion (11:71) om beredande av samma rätt för innehavare av offentliga förtroendeuppdrag till ersättning för 47

olycksfall i arbete, som tillkomme arbetare enligt OL. Andra lagutskottet (uti. nr 5) hänvisade till att Kungl. Maj:t uppdragit åt socialvårcskommittén att verkställa ovannämnda av 1939 års riksdag begärda utredning och förklarade sig anse, att kommitténs förslag borde avvaktas, innan riksdagen toge slutlig ställning till ifrågavarande spörsmål. Motionen föranledde icke någon riksdagens åtgärd. I motion 1944:11:309 hemställdes, att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte hegära en lag om försäkring för olycksfall för blockledare för skada, ådragen under arbete i denna befattning, i analogi med vad som redan gällde för hemvärnsmän och luftskyddspersonal, och att lagen finge retroaktiv verkan från och med krigsutbrottet i september 1939. Motionären åberopade bl. a., att enligt gällande bestämmelser i OL kunde blockledare, sorn under arbete i denna sin egenskap råkade ut för skador, icke få ersättning. Blockledare vore ej heller försäkrade mot olycksfall liksom andra, vilka tjänstgjorde i beredskap av det ena eller andra slaget. Blockledarens arbete grundades å tjänsteplikt. Andra lagutskottet, som inhämtade yttrande från FR, Rfa och riksblockmyndigheten, lämnade i sitt utlåtande (nr 46) i anledning av motionen hl. a. en redogörelse för innehållet i kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 639) angående organisation av arbetsblock inom jordbruket. Utskottet anförde därefter bl. a. följande. Enär blockledare i denna sin egenskap icke erhölle någon avlöning, kunde han icke få någon ersättning enligt OL på grund av olycksfall, som drabbade honom under utövande av sådant uppdrag. Då blockledarens uppgifter huvudsakligen vore av organisatorisk art, torde den olycksfallsrisk, för vilken han utsattes, vara ganska ringa. Frågan huruvida han borde erhålla rätt till ersättning för olycksfall i arbete i denna sin befattning, torde böra bedömas på samma sätt som spörsmålet, om oavlönade förtroendemän överhuvudtaget borde vara försäkrade för olycksfall i samband med uppdragets fullgörande. Utredning härom handhades av socialvårdskommittén. — I de fall då blockledare utförde arbete I t annan blockmedlem eller ställde arbetskraft till dennes förfogande, torde nästan alltid vid olycksfall föreligga rätt till ersättning enligt OL. I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionen icke någon Tiksdagens åtgärd. ,S. k. beroende

uppdragstagare

Den 29 augusti 1941 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att verkställa utredning av spörsmålet om erforderliga åtgärder för ernående av rättslig likställighet i olika hänseenden mellan handelsagenter och sådana handelsresande, som avses i 87 § av 1914 års lag om kommission, handelsagentur och handelsresande, (d. v. s. ej anställda), å ena, samt arbetstagare, å andra sidan, ävensom att till Kungl. Maj :t avgiva de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning. Med skrivelse den 15 maj 1944- överläm48

naide socialstyrelsen utredning, utmynnande i förslag till lagstiftningsåtg ä r d e r inom området för den s. k. arbetsfredslagstiftningen. Denna utrednimg låg till grund för prop. 1945: 88 med förslag till ändrad lydelse av de femi arbetsfredslagarna den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt, den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister och om särskilda skiljedomare i arbetstvister samt den 22 juni 1928 om kollektivavtal och onn arbetsdomstol. Enligt propositionsförslaget, vilket antogs av riksdagen, skulle såsom arbetare/arbetstagare vid tillämpningen av ifrågavarande lagair även anses den som, utan att anställningsförhållande förelåge, utförde arbete för annans räkning och därvid till denne intoge en beroende ställn i n g av väsentligen samma art som en arbetares/arbetstagares till arbetsgivaren; och skulle den, för vars räkning arbetet utfördes, anses såsom arbetsgivare enligt lagarna. Ett förslag i motion (II: 474) om skrivelse med begäran, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta förslag till sådan ändring a v 1938 års semesterlag, att arbetstagarbegreppet i denna lag utvidgades på s a m m a sätt som i propositionen föreslagits inom arbetsfredslagstiftningen, avvisades av 1945 års riksdag på förslag av andra lagutskottet (uti. nr 27)!. I motion 1949: II: 43 yrkades, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. M a j : t hemställa om vidtagande av sådana åtgärder, att även vid tillämpningen av den till arbetsrätten hörande skyddslagstiftningen — särskilt OIL, semesterlagen och 17 kap. 4 § handelsbalken — den skulle anses som arbetstagare som, utan att anställningsförhållande förelåge, utförde arbete för annans räkning och därvid till denne intoge en beroende ställning av väisentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. På hemställan av andra lagutskottet (uti. nr 17) föranledde motionen icke någon riksdagens åtgärd. Vid 1950 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (1:172 och 11:206), »att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära förslag till sådana ändringar dels i semesterlagen att skogsköraren i semesterhänseende skall betraktas som arbetstagare, dels i motsvarande lagar där arbetstagarbegreppet är av betydelse». I enlighet med hemställan av andra lagutskottet (uti. nr 23) föranledde motionen icke någon riksdagens åtgärd. Andra lagutskottet hemställde i utlåtande 1951:28 bl. a., att riksdagen i anledning av motionerna 1:223 och 11:289, 1:358 och 11:470, 1:366 och 11:471 samt 1:367 och 11:472 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville utreda frågan om hänförandet av de s. k. beroende uppdragstagarna under semesterlagen och de övriga författningar, där så kunde vara påkallat, samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Utskottets hemställan härutinnan bifölls av riksdagen. I det följande lämnas en redogörelse i ämnet, väsentligen byggd på innehållet i nämnda utredning, proposition, motioner och utskottsutlåtanden, till vilka i övrigt hänvisas. 49 7

Att handelsagenter, provisionsresande och vissa andra jämförliga yrkesutövare även i sådana fall, då de intaga en mera beroende ställning gentemot sina huvudmän, icke befunnits äga rätt till åtskilliga sociala förmåner, som tillkomma arbetstagare, beror ytterst därpå, att nämnda yrkesutövare ansetts vara självständiga företagare. Beteckningen arbetare eller arbetstagare har brukats i en mångfald lagar, särskilt givetvis på sociallagstiftningens område. Ett närmare angivande av begreppets innebörd förekommer emellertid endast i några få lagar, såsom OL, arbetarskyddslagen och skogshärbärgeslagen. övriga lagar sakna varje definition på ifrågavarande begrepp. Arbetstagarbegreppet har icke fullt samma innebörd i de olika lagarna av ifrågavarande slag. Till att börja med märkes, att i en del av lagarna vissa avvikelser från vad som eljest skolat gälla gjorts i själva lagtexten. I flera lagar ha sålunda vissa grupper arbetstagare undantagits från lagarnas tillämpning. Exempel finnas även på en i lagtexten gjord utvidgning av det däri angivna begreppet. Vidare är att märka, att begreppet arbetare eller arbetstagare i och för sig tolkats på ett något skiftande sätt av de olika myndigheter, som haft att tillämpa de särskilda lagarna. Att så blivit fallet har ansetts i viss mån s a m m a n h ä n g a med att det i vårt land icke finnes någon allmän lagstiftning, som reglerar arbetsavtalet. Myndigheterna ha ofta icke heller haft någon säkrare ledning av tillgängliga lagmotiv för tolkningen av arbetstagarbegreppet. Räckvidden i nu ifrågavarande hänseende av de viktigaste författningarna är i korthet följande. Såsom framgår av redogörelsen ovan för praxis ha vid tillämpningen av olycksfallsförsäkringslagen åtskilliga yrkesidkare, som enligt strikt civilrättsliga grundsatser närmast skulle vara att anse som företagare, ansetts som arbetare. Angående lagarna om förenings- och förhandlingsrätt, om medling i arbetstvister, om kollektivavtal och om arbetsdomstol, vilka icke innehålla någon definition av arbetstagarbegreppet, hänvisas till den ovan återgivna lydelsen av det år 1945 införda stadgandet i dessa lagar. Lagen den 29 juni 1945 om semester äger tillämpning å arbetstagare i allmän eller enskild tjänst med undantag av sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda bestämmelser om semester. Från lagens tilllämpning är ock undantagen arbetstagare, som är medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas uteslutande genom andel i vinst. Av förarbetena framgår, att man avsett, att allmänna civilrättsliga regler skola vara avgörande för gränsdragningen mellan arbetstagare och självständiga företagare. Enligt 17 kap. 4- § handelsbalken föreligger förmånsrätt i arbetsgivarens konkurs för lönefordran dels för »betjänter och tjänstehjon» och dels för 50

»;annan arbetare». Vid tillämpningen av detta lagrum torde anknytning n.ärmast ske till det å allmänna civilrättsliga grundsatser fotade arbetstagarbegreppet. 1 Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning definierar ej begreppet arbetare men föreskriver, dels att såsom arbetare anses ej vissa piersonkategorier, dels ock att från lagens tillämpning undantagas vissa girupper av arbeten (bl. a. sådant, som utföres i arbetarens hem eller eljest u n d e r sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren attt vaka över arbetets anordnande). Vid tillämpningen av denna lag synes man h a gått utöver det civilrättsliga arbetarbegreppet men icke så långt som vid tillämpningen av OL. Enligt 1912 års arbetarskyddslag förstods med arbetare envar, som utförde arbete för annans räkning utan att i förhållande till denne vara att anse som självständig företagare, och med arbetsgivare envar, för vilkens räkning arbete utfördes av sådan arbetare utan att mellan dem stode någon tredje person, vilken såsom självständig företagare åtagit sig att ombesörja arbetets utförande. Från lagens tillämpning var dock undantaget bl. a. arbete, som utfördes i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kunde anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Vid tillämpningen torde arbetarbegreppet i stor utsträckning ha fått samma omfattning som OLs. Fr. o. m. den 1 juli 1949 h a r denna lag ersatts av en ny arbetarskyddslag av den 3 januari 1949. Genom den nya lagen har i skilda hänseenden skett utvidgningar av tilllämpningsområdet, men arbetarbegreppet i och för sig har icke ändrats. 2 Skogshärbärgeslagen den 21 maj 1937 har samma definition som 1912 års arbetarskyddslag, och 1945 års skogshärbärgesutredning har i sitt förslag till skogsförläggningslag (SOU 1949:19) använt samma uttryckssätt som i 1949 års arbetarskyddslag. På skogshärbärgeslagens begränsade område torde innebörden av dess arbetarbegrepp sammanfalla med arbetarskydds- och olycksfallsförsäkringslagarnas; se N . J . A . , 1943 s. 218. Arbetstagarbegreppet förekommer vidare i uppbördsförordningen den 31 1 HD har emellertid såsom »annan arbetare» ansett den, som enligt kontrakt med sågverksbolag handhaft timmerutdrivning för betingad ersättning och utfört arbetet personligen tillika med sitt husfolk; N. J. A. 1924 s. 274. 1938 års arbetarskyddskommitté förordade i sitt betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete m. m. (SOU 1946:60), att 1912 års lags definition skulle överföras till den nya lagen med det enda undantaget, att ordet »arbetare» utbyttes mot ordet »arbetstagare». Kommittén yttrade bl. a. (s. 230): Att i arbetarskyddslagen, såsom ifrågasatts, införa en uttömmande bestämmelse, varigenom skulle fastställas, huruvida en person är att anse såsom arbetsgivare eller arbetstagare respektive självständig företagare, anser kommittén icke vara möjligt med hänsyn till att. ett avgörande i frågan är beroende av de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna. I regel torde en dylik fråga få avgöras från fall till fall med ledning av allmänna rättsgrundsatser och förefintlig praxis. Enligt kommitténs mening bör man därvid — såsom skett vid tillämpningen av arbetstidslagarna och olycksfallsförsäkringslagen — beakta vederbörande persons ekonomiska och sociala ställning, om han driver verksamheten yrkesmässigt samt om han själv väsentligen deltager i arbetets utförande.

december 1945. I anvisningarna till 46 § i förordningen sägs att med arbetsgivare förstås enligt förordningen envar, som ingått avtal med annan person att denne skall utföra arbete för hans räkning och som i följd härav är skyldig utbetala lön till denne. Med arbetstagare förstås i förordningen den, med vilken sådant avtal ingåtts. Såsom arbetstagare betraktas emellertid icke den, som är att anse som självständig företagare. Vidare stadgas bl. a., att det ankommer på centrala uppbördsnämnden att, då så finnes påkallat, meddela bindande besked angående vem som är att anse såsom arbetstagare eller arbetsgivare enligt förordningen. Socialstyrelsen förklarade i sin utredning, att styrelsen ansåge, att det i första hand ålåge styrelsen att överväga, huruvida önskemålet att tillförsäkra handelsagenter och sådana handelsresande, som avsåges i 87 § kommissionslagen, rättslig likställighet i olika hänseenden med arbetstagare skäligen borde och lämpligen kunde tillgodoses genom lagstiftning. Styrelsen ansåge sig böra ägna uppmärksamhet även åt andra uppdragstagare än handelsagenter och handelsresande. Under påpekande att densamma icke kunde göra anspråk på fullständighet upptog styrelsen i en uppräkning de yrkesgrupper, som skulle kunna komina i åtanke i ifrågavarande avseende. Uppräkningen har följande lydelse: 1) Handelsagenter samt sådana handelsresande, och platsförsäljare, som icke äro anställda i huvudmannens tjänst. Hit höra bensinstationsföreståndare samt försäljare av jordbruksmaskiner, symaskiner, dammsugare, golvbonare, radioapparater, böcker m. m. 2) Försäkringsagenter, annonsombud och inkasserare, som icke äro anställda i huvudmannens tjänst. 3) Vissa utkörare av bröd, charkuterivaror, läskedrycker m. m., som använda egna hästar eller egna bilar. 4) S. k. smååkare, d. v. s. häst- eller lastbilägare, som själva verkställa körslor för byggen, väg- och gatuarbeten m. m. 5) Småbrukare m. fl., som med egna hästar eller bilar verkställa skogskörslor eller körslor för vägarbeten. 6) Underentreprenörer vid vissa byggnads-, diknings- och vägarbeten. Vidare bör hänsyn tagas till graden av självständighet i avseende på arbetets anordnande, arbetets omfattning, entreprenadsummans storlek m. m. Med hänsyn till att vissa riktlinjer rörande tolkningen av arbetsgivar- och arbetstagarbegreppen sålunda redan föreligga, finner kommittén sig icke böra närmare ingå på ett klarläggande av förevarande spörsmål. Emellertid synes det enligt kommitténs mening vara av vikt, att innebörden av ifrågavarande begrepp gives en så enhetlig tydning som möjligt och att de principer, som därvidlag tillämpats på arbetstids- och olycksfallsförsäkringslagstiftningens områden, även bliva vägledande för tolkningen av motsvarande begrepp enligt den föreslagna arbetarskyddslagen. Departementschefen anförde härutinnan följande (prop. 1948: 298 s. 282): I några yttranden har uttalats önskvärdheten av att arbetstagarbegreppet närmare klarlägges i lagen. I likhet med kommittén finner jag det icke vara möjligt att uttömmande angiva innebörden av detta begrepp, helst som frågan i viss utsträckning måste bedömas med hänsyn till de i det särskilda fallet föreliggande omständigheterna. Det får därför liksom hittills ankomma på rättstillämpningen att närmare utforma begreppets innebörd. Därvid synes praxis i fråga om tillämpningen av arbetstids- och olycksfallsförsäkringslagstiftningen kunna tjäna till god ledning.

7) Stenhuggare, som verkställa uttagning av sten i egna eller av dem själva arrenderade berg. 8) Restaurangmusiker (kapellmästare med eget kapell). Vidkommande principspörsmålet om rättslig likställighet mellan arbetstagare och vissa uppdragstagare anförde socialstyrelsen bland annat följande: Ett tillgodoseende av den i utredningsuppdraget åsyftade rättsliga likställigheten skulle i större eller mindre omfattning utsträcka den socialpolitiska lagstiftningens tillämpning till att avse jämväl beroende uppdragstagare, vilka juridiskt sett icke kunna betraktas som arbetstagare- Huruvida bärande skäl förefinnas för en dylik utsträckning torde icke med hänsyn till de olika lagarnas skilda syften låta sig generellt bedöma. För att träffa avgörande i detta avseende synes man vara nödsakad att pröva varje särskild lag. Socialstyrelsen undersökte därefter huruvida arbetstagarbegreppet borde utvidgas i vad avsåge särskilt angivna lagar av socialpolitisk innebörd. Därvid fann socialstyrelsen skäl föreligga att lagarna om förenings- och förhandlingsrätt, om medling i arbetstvister, om särskilda skiljedomare i arbetstvister, om kollektivavtal och om arbetsdomstol utvidgades att omfatta även uppdragstagare i de fall, då uppdragstagarna intoge en så beroende ställning gentemot uppdragsgivarna, att förhållandet mellan parterna vore väsentligen likartat med förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare. Beträffande olycksfallsförsäkringslagen och yrkessjukdomsförsäkringslagen framhöll socialstyrelsen, att lagarna byggde på den grundtanken, att en arbetsgivare skulle svara för att arbetet bedreves på sådant sätt, att hans arbetare ej utsattes för fara att träffas av olycksfall eller yrkessjukdom. Lagarna hade icke gjorts tillämpliga å arbetare, som utförde arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av dem bestämdes. Då sådana arbetare ej vore försäkrade mot olycksfall i arbete och yrkessjukdom, kunde det tydligen icke heller ifrågakomma att tillerkänna uppdragstagare, som arbetade under självvalda förhållanden, någon ersättning enligt nämnda lagar. Även lagen den 17 juni 1938 om semester, som upphävdes genom ovannämnda lag 1945 i samma ämne, blev föremål för socialstyrelsens uppmärksamhet. Styrelsen framhöll, att vissa sociala skäl talade för att de beroende uppdragstagarna tillerkändes semesterrätt. Dessa uppdragstagare utförde emellertid i flertalet fall sitt arbete under sådana förhållanden, att det ej kunde anses tillkomma uppdragsgivarna att vaka över arbetets anordnande. Därest semesterlagen skulle göras tillämplig å sådana uppdragstagare, skulle dessa således i allmänhet endast erhålla semesterlön. Det ansågs icke vara lämpligt att i detta sammanhang taga ställning till principfrågan om utsträckning av semesterrätten till ytterligare områden, inom vilka den medgivna rätten skulle få allenast ekonomisk bety53

delse. Med hänsyn härtill syntes en utvidgning av semesterrätten till ifrågavarande uppdragstagare tillsvidare böra anstå. Styrelsen framhöll vidare, att det till stor del måste bli en skälighetsprövning, när det gällde att avgöra, vilka uppdragstagare som på grund av sin beroende ställning borde likställas med arbetstagare. Gränserna mellan semesterberättigade och icke semesterberättigade uppdragstagare, skulle därigenom bli svävande. Frånvaron av skarpa gränser skulle leda till ett stort antal tvister. Styrelsen framhöll slutligen följande: Det bör vidare framhållas, att det kunde bliva vissa svårigheter att undvika dualism mellan de allmänna domstolarna och arbetsdomstolen, om semesterrätten gjordes beroende av en skälighetsprövning, som skulle göras av flera myndigheter. Vid ,ett vägande av skälen för och emot en utsträckning av den lagstadgade semesterrätten till att även omfatta beroende uppdragstagare finner socialstyrelsen, att så starka skäl tala emot en sådan utsträckning, att det icke för närvarande bör ifrågakomma att giva beroende uppdragstagare lagstadgad rätt till semester. Det synes tills vidare böra överlämnas åt parterna att genom sina organisationer söka nå fram till en lösning av spörsmålet. En sådan lösning förhandlingsvägen underlättas, om de beroende uppdragstagarnas organisationer tillerkännas förenings- och förhandlingsrätt i enlighet med socialstyrelsens förslag. På i utredningen närmare anförda skäl ansåg sig socialstyrelsen icke kunna föreslå att de s. k. beroende uppdragstagarna tillerkändes förmånsrätt enligt 17 kap. 4 § handelsbalken. I yttrande över socialstyrelsens utredning påpekade arbetsdomstolens ordförande först, att under rättsutvecklingens gång två olika arbetstagarbegrepp utbildat sig, det ena i överensstämmelse med civilrättens allmänna grundsatser och det andra mera socialt betonat. Därefter anfördes bl. a. följande: Vid utformningen av det mera socialt betonade arbetstagarbegreppet torde följande synpunkter väsentligen hava gjort sig gällande. När genom lagstiftningen en viss tunga av sociala skäl lagts på näringslivet, har det ansetts skäligt att denna tunga drabbar de rättssubjekt,som i realiteten äro de verkliga företagarna och taga vinsten av den verksamhet, varom fråga är. Om sålunda exempelvis en företagare A uppdrar ål en annan person B att på egen hand utföra visst arbete, som faller inom företagets verksamhet, och B för utförande av det åt honom uppdragna arbetet måste anställa medhjälpare, har det sålunda ansetts, att A bör betala försäkringspremier avseende olycksfall i arbete både för de av B anställda personerna och för B själv, allt under förutsättning att B i ekonomiskt och socialt avseende och med hänsyn till omständigheterna i övrigt framstår såsom i huvudsak likställd med en arbetstagare. I olycksfallsförsäkringslagens mening betecknas sålunda A såsom arbetsgivare och B såsom arbetstagare, och de av B anställda personerna såsom arbetstagare hos A. Det civilrättsliga arbetstagarbegreppet måste däremot i stor utsträckning grundas på avtalsfrihetens princip. Om i det ovan anförda exemplet uppgörelsen mellan A och B innebär, att de erforderliga medhjälparna till B skola anställas 54

o c h avlönas av denne, kunna de rv B anställda personerna icke på grund av sin anställningsöverenskommelse rikt?, några anspråk annat än mot B, med vilken de avtalat. Denne blir sålunda arbetsgivare i förhållande till de av honom anställda. Elhuru undantag ingalunda är uteslutet, torde väl då B i regel betraktas såsom självständig företagare och icke såsom arbetstagare hos A. Av stor betydelse för det civilrättsliga arbetstagarbegreppet är också kravet på arbetstagarens personliga arbetsskyldighet i förhållande till arbetsgivaren. Om e n person åtager sig att svara för att ett visst arbete blir utfört, men han har full frihet att låta ombesörja arbetet på vilket sätt som bäst passar honom och sålunda eventuellt genom andra personer, ligger det enligt civilrättsliga grundsatser niära till hands, att uppdragstagaren icke är arbetstagare, även om han själv verkligen utför arbetet. Detta framträder särskilt starkt vid jämförelse med den situation, som föreligger, om uppdraget i stället gives till en juridisk person, exempelvis ett aktiebolag eller en förening. En sådan juridisk person kan aldrig vara arbetstagare och är enligt sakens natur hänvisad att låta uppdraget utföras av a n d r a . Är fråga om en form av verksamhet, där åtagandet lika väl kan göras av en juridisk som av en fysisk person, kan detta uppfattas såsom ett indicium för att den fysiska person, som själv utför arbetet oaktat han rättsligen är befogad att låta det utföras av andra, icke heller är att betrakta såsom arbetstagare. Frågan om hans rättsställning skall nämligen bedömas med utgångspunkt från åtagandet och icke från det sätt, varpå åtagandet faktiskt utförts, vilket kanske bäst belyses genom att erinra om det fall, att uppdragstagaren utfört en del av arbetet själv och en del därav genom andra. Vid användandet av det socialt betonade arbetstagarbegreppet bortser man från detta logiskt betonade betraktelsesätt. Är den fysiska person, som åtagit sig arbe>tel, ekonomiskt och socialt sett i huvudsak likställd med en kroppsarbetare, bettraktar man honom såsom arbetstagare, oaktat m a n samtidigt medger att den juridiska person eller den fysiska person i förmånligare social ställning, som åtagit sig ett alldeles likartat arbete, icke kan vara att betrakta såsom arbetstagare utan måste vara självständig företagare. Frågan huruvida en person är arbetstagare eller självständig företagare h a r i en mängd fall av olika rättsliga anledningar kommit u n d e r arbetsdomstolens prövning. Då det i de flesta fall ytterst varit fråga om, huruvida de av ett anställningsförhållande följande rättsverkningarna kunnat åberopas mot viss person eller eventuellt göras gällande i hans konkurs, är det självklart, att arbetsdomstolen till grund för sina avgöranden måst lägga det civilrättsligt betonade arbetstagarbegreppet. Svenska

Arbetsgivareföreningen

a n f ö r d e bl. a.:

Klart är att kretsen av de personer, som skola kunna räknas såsom arbetstagare, icke är en gång för alla bestämd. Även om man skulle röra sig med ett genom tiderna fixt arbetstagarbegrepp, torde dock kretsen av de personer, som räknas såsom arbetstagare, ökas på grund av den tendens till ökad stordrift, som i stort sett varit utmärkande för utvecklingen under de senaste decennierna. I själva verket är emellertid icke arbetstagarbegreppet på detta sätt fixerat, utan man måste räkna med att detsamma liksom övriga juridiska begrepp erhållit förändrat innehåll i anslutning till den fortgående ekonomiska och sociala utvecklingen. Socialstyrelsens förslag innebär emellertid, att vissa kategorier uppdragstagare, som ostridigt falla utanför det varje tid gällande arbetstagarbegreppet och således äro att beteckna såsom självständiga företagare, skola med avseende på tillämpningen av ifrågavarande lagar behandlas såsom arbetstagare. Dessa kategorier betecknas i förslaget såsom »beroende uppdragstagare». 55

Arbetsgivareföreningen framhöll vidare, att också ur lagstiftningsteknisk synpunkt en väsentlig invändning syntes kunna riktas mot förslaget. Arbetstagarbegreppet vore i vårt land icke i lag bestämt, och det torde väl icke heller kunna komma att lagstiftningsvägen fixeras, förrän i samband med en allmän lagstiftning om arbetsavtal. Det måste då anses egendomligt att, innan arbetstagarbegreppet vore i lag fixerat, i lagstiftningen förklara, att vissa kategorier skulle anses som arbetstagare. — Socialstyrelsens utredning lämnade en i stor ovisshet om, vilka kategorier den föreslagna lagstiftningen egentligen komme att omfatta. Genomförandet av förslaget skulle stöta på stora praktiska svårigheter. Detta berodde ytterst på att de grupper, som den föreslagna lagstiftningen toge sikte på, vore mycket heterogena. Arbetsrådet, som ansåg, att. uppdragstagarna borde omfattas av arbetsfredslagstiftningen, hyste betänkligheter mot att företaga en lagändring. Genomförandet av en sådan kunde innebära, att därigenom bleve fastslaget, att begreppet arbetstagare respektive arbetare i de sociala arbetarskyddslagarna (i vidsträckt bemärkelse) vore att fatta i civilrättslig betydelse. Ett strängt fasthållande vid nämnda tolkning kunde emellertid för ifrågavarande lagars del i vissa fall icke vara skäligt utan tvärtom anses strida mot dessa lagars syften. Övervägande skäl syntes tala för att begreppet arbetstagare respektive arbetare i den sociala arbetarskyddslagstiftningen -— häri inbegripet förenings- och förhandlingsrättslagen — genom praxis erhölle den utformning, som för varje lags del kunde anses motsvara lagens syften. De fördelar, som vunnes med ett sådant tillvägagångssätt, syntes överväga den olägenhet ur synpunkten av rättens enhet, som härigenom uppstode, nämligen att arbetstagarbegreppet företedde vissa smärre avvikelser i fråga om sin innebörd vid tillämpningen av olika lagar. Landsorganisationen ansåg den begränsning till arbetsfredslagstiftningen, som socialstyrelsen föreslog, stå i överensstämmelse med utredningens förutsättningar, men föreslog på anförda skäl, att begränsningen till »beroende» uppdragstagare skulle slopas. Landsorganisationen anförde vidare — efter att ha erinrat om att arbetstagarbegreppet i lagarna om arbetarskydd, skogshärbärgen och olycksfallsförsäkring i praxis givits en vidare tillämpning än som anses följa av allmänna civilrättsliga grunder — bl. a. följande: Den praxis, som sålunda utbildats, kan landsorganisationen icke anse stå i strid mot en förnuftig tolkning av arbetstagarbegreppet- Det följer härav att landsorganisationen, vad skyddslagstiftningen angår, icke kan finna en utvidgning av lagarnas tillämpningsområde i den form socialstyrelsen för arbetsfredslagstiftningens del föreslår påkallad. I de fall en uppdragstagare faktiskt i förhållande till huvudmannen intar en ställning väsentligen likartad med den som utmärker arbetstagarna i förhållande till arbetsgivarna, är han att anse som arbetstagare och detta i varje rättsligt hänseende. Det blir då en fiktion att betrakta honom såsom i rättslig mening uppdragstagare, alltså självständig före56

bagare. Det är möjligt att för utmärkande av detta en uttrycklig lagdefinition erfordras, i så fall lämpligast i en lag om arbetsavtal. En sådan lagstiftning är nu iccke aktuell. En bestämning kan naturligtvis också ske i de speciella arbetslagarna var för sig. I en del yttranden tillstyrktes socialstyrelsens förslag att lagstiftningsåtgärden skulle avse blott de till arbetsfredslagstiftningen hörande lagarna, nnedan i andra yttranden förklarades, att den ifrågavarande legala beg.reppsutvidgningen borde avse även vissa andra lagar. Föreningen Sveriges aktiva handelsresande förklarade, att de beroende uppdragstagarna hade stort intresse av att OL bleve tillämplig å dem. Då något principiellt skäl häremot icke torde vara att anföra, ansåge föreningen, att nämnda lag borde ändras, så att även de beroende uppdragstagarna kunde tillerkännas ersättning för olycksfall i arbete. Handelsombudens ftackförbund uttalade däremot, att OL och YL icke syntes k u n n a göras tiillämpliga å beroende uppdragstagare förrän samtidigt med att de gjordes tillämpliga å arbetare, som utförde arbetet i sitt hem eller å självvalt arbetsställe. 1942 års semester kommitté avvisade såväl i sitt yttrande över socialstyrelsens utredning som i sitt betänkande med förslag till ändrad semesterlagstiftning (SOU 1944:59) tanken att genomföra en legal utvidgning av arbetstagarbegreppet även beträffande semesterlagen. Att utsträcka semesterlagens giltighetområde till att avse även sådana personer, som u r olika synpunkter klart vore att betrakta såsom självständiga företagare, kunde enligt kommitténs mening icke komma i fråga. Spörsmålet om utvidgning av semesterlagens tillämpningsområde begränsade sig därför till den personkrets, beträffande vilken tvekan kunde råda om den skulle hänföras till den ena eller den andra kategorien. Kommittén anförde härom i betänkandet (s. 54 ff.): Bland de yrkesutövare, som omfattas av socialstyrelsens utredning, finnas personer med mycket olika ekonomisk och social ställning samt olika beroendeställning i förhållande till huvudmännen. Klientelet är således mycket heterogent. Detta gäller såväl de merkantila mellanhänderna som övriga här avsedda uppdragstagare. Med hänsyn till de synnerligen mångskiftande yrkesområden och forhållanden, om vilka torde bli fråga, synes det knappast vara möjligt att erhålla en godtagbar legal definition, varav i varje särskilt fall skulle framgå, till vilken kategori vederbörande vore att hänföra. En lagregel av det innehåll socialstyrelsen ansett kunna upptagas i vissa lagar, vilka avse förhållanden vari de stridiga intressena huvudsakligen företrädas av organisationerna på arbetsmarknaden, skulle därför, om den gjordes tillämplig beträffande semesterlagen, vilken gäller forhållanden mellan enskilda parter, lätt komma att föranleda tvistigheter, och antalet tvister skulle givetvis bli större, i den mån möjligheterna att förvärva rätt till semester ökas genom nedsättning i kravet på viss längre tids fortlöpande anställning hos samma arbetsgivare. Med hänsyn till att semesterlagen därjämte ar en lag, med vilken olika domstolar — såväl allmän domstol som arbetsdomstolen — komma i kontakt, är faran för en oenhetlig rättstillämpning uppenbarligen stor. 57

Kommittén tillade, att vissa av de nu antydda olägenheterna måhända skulle bortfalla, därest vid uppkommen tvist om semesterlagens tillämpningsområde avgörandet i detta hänseende överlämnades åt en administrativ instans, exempelvis socialstyrelsen. Även ett sådant arrangemang hade dock sina uppenbara nackdelar. Att överlämna avgörandet av hithörande spörsmål åt en enda domstol — som då måste bli arbetsdomstolen — syntes av olika skäl ej heller kunna ifrågakomma. Kommittén fortsatte: Om komittén i enlighet med vad nu sagts finner, att med arbetstagare enligt semesterlagen liksom hittills bör förstås den som är arbetstagare enligt allmänna civilrättsliga regler, så må emellertid framhållas, att det civilrättsliga arbetstagarbegreppet icke torde vara något i och för sig givet, oföränderligt begrepp. Utvecklingen har tvivelsutan tenderat till att ge arbetstagarbegreppet en vidare omfattning än det från början haft. Kommittén vill ifrågasätta, huruvida icke utvecklingen numera — bland annat under inflytande av kollektivavtalsväsendet — gått därhän, att detta begrepp enligt allmänna rättsgrundsatser kan anses äga en något vidare omfattning än praxis för närvarande ger detsamma- Sålunda bör enligt kommitténs uppfattning exempelvis en skogskörare, som arbetar enligt ett i kommitténs betänkande förut åberopat ramavtal för Norrland och Dalarna eller eljest på motsvarande villkor, betraktas såsom arbetstagare. Kommittén vill i samband härmed understryka vikten av att prövningen av frågan, huruvida någon är att anse såsom arbetstagare, sker med hänsyn till samtliga föreliggande omständigheter och att alltför stor betydelse ej tillerkännes något visst eller vissa avtalsmoment. Där skriftlig överenskommelse föreligger bör ej beteckningen eller ordalagen i och för sig få vara avgörande, utan särskild vikt bör tillmätas avsikten med överenskommelsen och det sätt på vilket denna tillämpas. Kommittén erinrade slutligen därom, att en utsträckning av tillämpningsområdet för förenings- och förhandlingsrättslagen och med denna närbesläktade lagar i den riktning socialstyrelsen föreslagit torde medföra, att vissa organisationer finge ökade möjligheter att bevaka sina medlemmars intressen i semesteravseende. I propositionen framhöll föredragande departementschefen, statsrådet Möller, inledningsvis, att begreppet arbetstagare (arbetare) icke vore entydigt i svensk rätt. Redan i texten till olika lagar, avseende arbetsrätten eller vad därmed sammanhängde, hade arbetstagarbegreppet, i den mån det närmare definierats, icke sällan erhållit en skiftande bestämning, i det att under detsamma hänförts eller därifrån uteslutits en eller flera kategorier. Vad som i här förevarande avseende tilldroge sig särskilt intresse vore att gränsdragningen mellan begreppen arbetstagare och självständiga företagare icke genomförts likformigt inom olika lagstiftningsområden. Det närmare uppdragandet av sistnämnda skiljelinje hade verkställts av de domstolar och andra myndigheter som haft att tillämpa de särskilda lagarna. Myndigheterna hade därvid i allmänhet icke ägt någon säkrare grund för bedömningen av begreppen i tillgängliga lagmotiv. Praxis utvi58

sade att myndigheterna som iegel varit benägna att giva arbetstagarbegreppet en vidare innebörd allteftersom lagstiftningen i fråga haft ett starkare betonat socialt syfte. Statsrådet Möller, som i propositionen föreslog lagstiftningsåtgärder inom arbetsfredslagstiftningens område, berörde även spörsmålet om utvidgning av tillämpningsområdet av övriga av socialstyrelsen i dess utredning berörda lagar. Statsrådet anförde därutinnan, att han utan att i princip ställa sig avvisande mot en sådan utvidgning, vilken närmast skulle avse arbetstagarbegreppet enligt OL, semesterlagen och 17 kap. 4 § handelsbalken, likväl ansåge att utvidgningen icke för det dåvarande borde äga rum. Såsom skäl för detta ståndpunktstagande beträffande olycksfallsförsäkringslagen anförde statsrådet Möller, att denna lag, vilken vore under överarbetning, redan enligt praxis omslöte stora grupper av de ifrågavarande uppdragstagarna. Statsrådet Möller uttalade sin anslutning till den mening i fråga om tilllämpningen av semesterlagen, varåt semesterkommittén enligt ovan givit uttryck och anförde därvid bl. a.: I samband härmed vill jag även understryka att utvidgningen av arbetstagarbegreppet inom arbetsfredslagstiftningen torde komma att föra med sig att det blir lättare för de yrkesutövare varom här är fråga att vinna gehör för sina berättigade krav på semester; dessa komma nämligen att erhålla ökad tyngd då de framställas förhandlingsvägen genom vederbörandes organisationer. Sedan erfarenheterna från den kommande tiden inhämtats bör, därest det visar sig erforderligt, frågan om lagstiftningsåtgärd på detta område ånyo upptagas. Beträffande 17 kap. 4 § handelsbalken anförde statsrådet Möller, att det frågekomplex, som innefattades i nämnda lagbestämmelse, vore föremål för utredning inom justitiedepartementet, varvid även föreliggande spörsmål torde bli föremål för uppmärksamhet. Någon lagändring i nu förevarande sammanhang förordades därför ej. Statsrådet förklarade sig emellertid icke kunna underlåta att påpeka, att ej heller det å allmänna civilrättsliga grundsatser fotade arbetstagarbegreppet kunde antagas vara för alla tider till sitt innehåll fixerat; jämväl nämnda begrepp torde kunna förändras, bl. a. under inflytande av den sociala och samhällsekonomiska utvecklingen. I anledning av påpekanden från arbetsdomstolens ordförande och FB angående socialstyrelsens terminologi: uppdragstagare och uppdragsgivare, anförde statsrådet Möller följande: * I det föregående har jag, i likhet med vad som skett vid den tidigare behandlingen av detta lagstiftningsärende, betecknat ifrågavarande yrkesutövare såsom uppdragstagare. Med denna benämning torde emellertid enligt sedvanlig juridisk terminologi närmast avses sådana sysslomän eller ombud, som behandlas i 18 kap. handelsbalken; dessa intaga regelmässigt en mer eller mindre markerad förtroendeställning. Enligt allmänt språkbruk plägar åter med uppdrag avses mera 59

tillfälliga eller mindre omfattande uppgifter. Med hänsyn härtill synes benämningen icke böra användas i lagtexten för att angiva de nu avsedda yrkesgrupperna. Vid 1945 års riksdag framlades genom proposition nr 273 förslag till lag om semester. Detta förslag innebar, såvitt gällde de s. k. beroende uppdragstagarna, ej någon utsträckning av tillämpningsområdet i förhållande till 1938 års semesterlag. I utlåtande (nr 59) över propositionen och en väckt motion (11:584), vari föreslogs, att vid lagens tillämpning de beroende uppdragstagarna skulle anses som arbetstagare, förklarade sig andra lagutskottet bl. a. ej finna skäl att då föreslå riksdagen att frångå den sakliga ståndpunkt, som riksdagen för endast kort tid sedan intagit i denna fråga. Utskottet fortsatte: Om utskottet således icke kan tillstyrka bifall till ifrågavarande motion, vill emellertid utskottet instämma i semesterkommitténs uttalanden angående arbetstagarbegreppets innebörd. Även enligt utskottets uppfattning tala starka skäl for att en skogskörare, å vilken ramavtalet för skogsbruket i Norrland och Dalarna äger tillämpning eller som eljest utför sitt arbete under liknande villkor, bör betraktas såsom arbetstagare och att i följd därav vederbörande virkesägare bör anses vara arbetsgivare — och därmed pliktig svara för semesterförmånen — i förhållande till icke blott körarna utan även till de huggare, vilka deltaga i arbetet. Motsvarande betraktelsesätt torde även kunna tjäna till ledning vid bedömandet av andra frågor på hithörande område. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan. Den ovannämnda utredningen rörande 17 kap. 4 § handelsbalken utfördes av byggnadsborgenärsutredningen, som den 10 september 1946 avgav betänkande med förslag till lag om tryggande av byggnadsarbetares lönefordran m. m. (SOU 1946:62). Enligt den föreslagna lagen skall såsom arbetstagare enligt lagen anses även den som utan att anställningsförhållande föreligger, utför arbete för annans räkning och därvid till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren. Viss omformulering av 17 kap. 4 § handelsbalken föreslogs, men med denna omformulering avsåg utredningen icke någon utvidgning beträffande de personer, de grupper av anställda, som skulle åtnjuta förmånsrätt enligt lagstadgandet. — Förslaget har hittills icke föranlett lagstiftning. I motionen 1949: II: 43 anföres bl. a. följande. Även om på olycksfallsförsäkringens område arbetstagarbegreppet givits en vidare omfattning än det civilrättsliga arbetstagarbegreppet, vore dock alltjämt stora kategorier beroende uppdragstagare utestängda från det skydd, denna lagstiftning erbjöde. Det hade t. ex. hänt, att en provisionsavlönad handelsresande, som under mer än 10 års tid representerat en och samma firma samt av denna betraktats som anställd och semesterberättigad, vägrats ersättning vid inträffat svårt olycksfall under motivering, att vederbörande vore att anse som självständig 60

föiretagare. Det funnes starka skäl för statsmakterna att till ledning för socialvårdskommittén uttala sig för ett socialt sett bättre avvägt arbetstagarbegrepp än det som för närvarande gällde inom olycksfallsförsäkringen. På grund av oklarheten rörande arbetsrättslagstiftningens tillämpningsområde — en oklarhet som befrämjats av oenhetlig och tillkrånglad rättstillämpning — hade de beroende uppdragstagarna kommit att intaga en av otrygghet präglad mellanställning mellan arbetstagare och självständiga företagare. Ehuru socialt och ekonomiskt jämförbara med arbetstagare i gemen och icke med självständiga föiretagare, erhölle de i mångt och mycket icke det skydd i socialt hänseende, somi komme de förra till del. I yttrande över motionen anförde socialstyrelsen beträffande frågan i vad m å n uppdragstagare genom avtal tillagts förmåner, som avsåges i motionen, att i åtskilliga fall kollektivavtal upprättats, innefattande bestämmelser, som otvetydigt klargjorde, att båda parterna avsett att betrakta uppdragstagarna såsom anställda. Styrelsen redogjorde för ett stort antal kollektivavtal, i vilka intagits bestämmelser i ett eller flera av följande hänseenden: semesterrätt, löneförmåner vid sjukdoms- eller olycksfall, skyldighet för uppdragsgivaren att bekosta och vidmakthålla kollektiv olycksfallsförsäkring för uppdragstagarna. Av redogörelsen fann socialstyrelsen framgå, att 1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen berett vissa möjligheter för de beroende uppdragstagarna och deras organisationer att hävda sig. Socialstyrelsen åberopade i yttrandet de växlande förhållanden, som rådde på olika arbetsområden, där beroende uppdragstagare vore verksamma, samt fortsatte: Ej minst på grund härav framstår det som utomordentligt svårt att i lag bestämma de ytterligare grupper yrkesutövare, som den sociala skyddslagstiftningen, på isätt i motionen ifrågasatts, skulle komma att omfatta. Då tillämpningsområdet för arbetsfredslagstiftningen år 1945 vidgades, ernåddes icke någon klar definition av de ytterligare grupper yrkesutövare, som åsyftades, utan överläts åt rättspraxis att närmare bestämma detta. På nämnda lagstiftningsområde torde emellertid en klar och entydig legal definition ej vara fullt så nödvändig som på den sociala skyddslagstiftningens, där det gäller att tillförbinda ett stort antal enskilda uppdragsgivare att fullgöra vissa prestanda, särskilt utgivandet av semesterlön i förhållandet till en individuell motpart. Sveriges Skogsägareförbund uppgav, att uppdragstagare av det slag, som i motionen avsåges, vilka sålunda formellt skulle i viss mån framstå som egna företagare men vilka i realiteten vore att anse som arbetare åt arbetsgivaren, numera förekomme i relativt ringa omfattning inom skogsbruket. Förr kunde till denna kategori i det norrländska skogsbruket samt i Dalarna hänföras de s. k. körarna, vilka åt arbetsgivaren åtoge sig både huggning och körning på ackord av de utstämplade träden samt för dessa arbetens utförande självständigt anställde och avlönade sina medhjälpare, huvudsakligen huggare. Denna anställningsform vore nu praktiskt taget 61

helt övergiven. Enligt de kollektivavtal, som under en följd av år träffats rörande skogsavverkningarna i Norrland och Dalarna, vore huggnings- och körningsarbetet numera helt skilt. Såväl huggare som körare antoges var för sig och avlönades var för sig direkt av arbetsgivaren. Förbundet anförde vidare bl. a. följande: Som en följd av de under senaste decennierna alltmer ökade lastbilskörningarna av skogsprodukter har antalet lastbilsägare (-åkare) och deras medhjälpare (lastkarlarna) tilltagit i det svenska skogsbruket. Lastbilskörarna äro emellertid att betrakta som entreprenörer och sålunda självständiga företagare med varierande körningsuppdrag av olika slag. Enligt förbundets mening är emellertid denna kategori icke uppdragstagare av det slag som i motionen avses. Förbundet vill även framhålla, att, synnerligast för södra Sveriges vidkommande, fall kunna inträffa, då det uppenbarligen skulle leda till orimliga konsekvenser att låta envar, som åtager sig skogsarbete åt annan, framstå som anställd arbetare hos denne och därför komma i åtnjutande av semesterlagens förmåner. Om en godsägare, lantbrukare eller direktör för lastbilsföretag, vilken har hos sig fast anställda arbetare med löneförmåner enligt kollektivavtal och semesterrätt, låter sina arbetare utföra skogskörningar av olika slag åt en skogsägare, kan det icke vara rimligt att godsägaren-lantbrukaren-lastbilsdirektören skall erhålla rätt till semesterförmåner från arbetsgivaren. Förbundet har velat framhålla detta för att visa, att det är en mycket vansklig bedömningsfråga att avgöra, var gränsen går mellan beroende uppdragstagare och självständiga företagare. Arbetstidsutredningen påpekade (betr. semsterlagen), att om den ifrågasatta lagstiftningen genomfördes, med all sannolikhet ett betydande antal tvister skulle uppkomma samt att de mycket skiftande förhållandena skulle medföra, att betydelsen av varje domstolsavgörande ur prejudikatsynpunkt torde bli förhållandevis begränsad. Svenska Arbetsgivareföreningen anförde bl. a. följande: Det skall icke förnekas, att det råder oklarhet rörande arbetstagarbegreppets innebörd i olika fall. Denna oklarhet beror emellertid främst på att begreppet icke är entydigt bestämt i lag. Detta är ett förhållande, som icke torde kunna ändras annat än i samband med en allmän lagstiftning om arbetsavtal. Trots att klarhet sålunda ej råder, kan man likväl säga, att det genom myndigheternas praxis uppnåtts en värdefull stadga. Föreningen hyser icke någon tvekan om, att ett genomförande av de åtgärder motionären avser, skulle medföra en avsevärd försämring, då det gäller klarheten på detta rättsområde. Att vid tillämpningen av nu ifrågavarande lagar avgöra, när en person, som utan att anställningsförhållande föreligger utför arbete för annans räkning, till denne intager en beroende ställning av väsentligen samma art som en arbetstagares till arbetsgivaren, skulle komma att möta utomordentligt stora svårigheter. Man måste beakta, att det här gäller ett område, som centralt griper in i de enskilda parternas rättsförhållande. En obestämd krets av personer skulle föras in under lagarnas tillämpningsområden eller i allt fall anse sig falla under dess områden. Någon bestämd gräns skulle icke kunna dragas. Arbetsgivareföreningen framhöll vidare, att oklarheten skulle ytterligare öka genom att tvistigheterna i skilda fall skulle komma att avgöras av olika myndigheter. Riskerna vore avsevärda för att praxis bleve oenhetlig. 62

Föreningen påpekade, att den i motionen åsyftade ändringen skulle inn e b ä r a en brytning mot den grundprincip i OL, som låge däri, att såsom arbetare ej ansåges den, som utförde arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämdes. Landsorganisationen ifrågasatte — med hänsyn till de uppenbara svårigheter, som förelåge för en avgränsning av de beroende uppdragstagarna från uppdragstagarna i övrigt — om det över huvud vore tekniskt möjligt a t t genomföra en legal utvidgning av semesterrätten för den beroende gruppen. Beträffande OL framhöll Landsorganisationen, att skyddet enligt denna lag utsträckts att omfatta vissa grupper uppdragstagare. De principer, efter vilka detta skett, vore oklara, och det skulle självfallet vara av värde, om de kunde ges en bättre precisering. Uppgiften borde ankomma på socialvårdskommittén. I yttrande över motionen anförde socialvårdskommittén

bl. a. följande:

I samband med den inom socialvårdskommittén pågående allmänna översynen av olycksfallsförsäkringslagen har kommittén att fullgöra ett flertal särskilda utredningsuppdrag angående utvidgning av försäkringen till kategorier, som nu stå utanför densamma. Vid den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande komma dessa kategorier — självständiga yrkesutövare, s. k. hemarbetare, arbetsgivares hemmavarande barn, m. fl. — att erhålla rätt till sjukhjälp även vid olycksfall under yrkesarbete utan att de behöva erlägga några särskilda avgifter härför. Vid sina preliminära överväganden av frågan om olycksfallsförsäkring för dylika grupper har kommittén funnit det böra undersökas, om sjukförsäkringen för dem lämpligen kan utbyggas med ett kompletterande försäkringsskydd för invaliditet och dödsfall. De olika spörsmålen angående utvidgning av den nuvarande obligatoriska olycksfallsförsäkringen har kommittén ansett icke böra upptagas till bedömande innan ståndpunkt kan tagas till ovannämnda fråga angående en till sjukförsäkringen anknuten olycksfallsförsäkring, som eventuellt kan göras öppen för alla. Utskottet

anförde i sitt utlåtande 1949: 17 bl. a. följande.

Det vore uppenbart, att den skillnad beträffande arbetstagarbegreppet, som förelåge de olika lagstiftningsområdena emellan, vore ägnad att skapa bristande klarhet och reda och att därigenom kunde vållas olägenheter. Utskottet delade emellertid helt den uppfattning, som socialstyrelsen givit uttryck åt i sin ovannämnda utredning, nämligen att det med hänsyn till de olika lagarnas skilda syften icke torde låta sig generellt bedöma, huruvida bärande skäl funnes att utsträcka den socialpolitiska lagstiftningens tillämpning till att avse jämväl de beroende uppdragstagarna. Utskottet funne det därför icke kunna ifrågakomma att, såsom i motionen yrkats, till generellt övervägande upptaga frågan om utsträckning av tillämpningsområdet för ifrågavarande lagstiftning. — OL vore föremål för en allmän översyn inom socialvårdskommittén. Det torde kunna förväntas, att de synpunkter, som åberopats till stöd för det i motionen framställda yrkandet, såvitt avsåge denna lag, komme att av kommittén upptagas till skärskådande. Att riksdagen skulle — utan att avvakta resultatet av kommitténs över63

väganden — fatta ståndpunkt till frågan om en utsträckning av OLs tillämpningso m r å d e kunde enligt utskottets mening icke vara lämpligt. — Av de i ärendet avgivna yttrandena måste anses framgå, att efter 1945 betydande grupper av de beroende uppdragstagarna avtalsvägen blivit tillförsäkrade bl. a. rätt till semester. Det syntes, som om dessa framgångar för de beroende uppdragstagarna möjliggjorts eller i varje fall underlättats genom de 1945 genomförda ändringarna i arbetsfredslagstiftningen. Y r k a n d e t i m o t i o n e r n a 1 9 5 0 : 1 : 1 7 2 o c h 11:206 g r u n d a d e s p å r i k s d a g e n s ( a n d r a l a g u t s k o t t e t s ) o v a n c i t e r a d e u t t a l a n d e r ö r a n d e s k o g s k ö r a r n a vid a n t a g a n d e t av 1945 å r s s e m e s t e r l a g s a m t en n y l i g e n m e d d e l a d dom, enligt v i l k e n H D f a s t s t ä l l t h o v r ä t t e n s b e s l u t a t t ( t r e ) icke k o l l e k t i v a v t a l s b u n d n a s k o g s k ö r a r e icke v o r o att a n s e s o m a r b e t s t a g a r e enligt s e m e s t e r l a g e n (N. J. A. 1949 s. 7 6 8 ) . T r o t s det g e n e r e l l a y r k a n d e t i m o t i o n e r n a h ä n förde sig m o t i v e r i n g e n i d e m e n b a r t till s e m e s t e r l a g e n . I a n d r a l a g u t s k o t t e t s u t l å t a n d e över m o t i o n e r n a a n t e c k n a d e s u r föred r a g n i n g s p r o m e m o r i a n i det i d e m å b e r o p a d e r ä t t s f a l l e t följande a n g å e n d e skogskörarnas ställning: »I Norrland ske skogsavverkningarna i stor utsträckning på så sätt att skqgsköraren (ofta en bonde eller arrendator) åtager sig att mot viss betalning avverka en viss skogstrakt. I åtagandet ingick tidigare — mestadels såsom ett villkor i avtalet — att skogsköraren skulle själv anställa och avlöna de huggare som erfordrades. Själva körarbetet utför skogsköraren själv, understundom med biträde av lejd arbetskraft. I mellersta Sverige plägar skogsköraren endast åtaga sig körslorna, medan virkesägaren själv svarar för huggningen. — Sedan de i skogsbruket anställda arbetarna och arbetsgivarna alltmer organiserat sig, träffades 1936 en överenskommelse (Norrlandsöverenskommelsen) mellan å ena sidan Domänstyrelsen och ett stort antal norrländska skogsbolag (sedermera Föreningen Skogsarbeten) och å andra sidan Svenska Skogs- och Flottningsarbetarförbundet och Riksförbundet Landsbygdens Folk (RLF) angående den ordning som skall iakttagas vid kontraktering av vinteravverkningsarbeten. 1940 efterträddes denna överenskommelse av en ny sådan av huvudsakligen samma innehåll som den tidigare. — Arbetsdomstolen har i en dom (1942 n r 88) uttalat att Norrlandsöverenskommelserna utginge från att skogsköraren vore att betrakta såsom en entreprenör samt att Norrlandsöverenskommelserna icke åstadkommit någon förändring härvidlag. — Sedan avverkningssäsongen 1942—43 har Norrlandsöverenskommelsen ersatts med ett mellan samma parter träffat kollektivt s. k. ramavtal (numera årligt) för skogsbruket i Norrland och Dalarna, innehållande allm ä n n a bestämmelser till lokala arbets- och löneavtal om skogsarbeten m. m. De lokala arbets- och löneavtalen — som upprättas särskilt för Skogs- och Flottningsarbetarförbundet (i dessa avtal regleras såväl körnings- som huggningsarbetet) och särskilt för RLF (i dessa avtal regleras allenast körningsarbetet) — upptaga föreskrifter om arbetstid och detaljerade prisbestämmelser. Enligt ramavtalets allmänna bestämmelser — vilka äro tillämpliga å alla under avtalet lydande personer som sysselsättas med i avtalet avsett arbete — skall för vinteravverkningsarbete upprättas kontrakt med respektive körare, kontraktstagaren anskaffa erforderligt antal huggare och i förhållande till huggarna intaga förmansställning i allt vad avser samarbetet mellan honom och huggarna, såvida arbetsgivaren ej

fö)redrager att själv anskaffa huggare och utöva den tillsyn som åvilar köraren, saimt att i förmansställningen skall ingå bland annat skyldighet att i mån av fullgjort arbete verkställa utbetalning av lön till huggarna eller utfärda sådana anivisningar, att huggarlön kan utbetalas direkt till dessa. Ramavtalet innebär i förhållande till Norrlandsöverenskommelsen den ändring att skogskörarens skyldighet att anskaffa och avlöna huggarna icke längre är ovillkorlig. De stora arbetsgivar- och arbetarorganisationerna synas numera, på grund av ut-.talanden i motiven till 1945 års semesterlag, utgå från att denna lag skall tillläimpas på skogskörare utom i renodlade entreprenörsfall. De numera (1948/ 19»49) gällande ramavtalen upptaga sålunda bestämmelser om beräkning och utbetalning av semesterlön.» A n d r a l a g u t s k o t t e t ( u t i . n r 23) e r i n r a d e om v a d det vid 1945 och 1949 å r s riksdagar anfört r ö r a n d e ifrågavarande spörsmål. Enligt utskottet synt e s alltför v i t t g å e n d e s l u t s a t s e r i c k e b ö r a d r a g a s av det å b e r o p a d e r ä t t s fatllet. U t s k o t t e t a n s å g sig i c k e n u , a l l e n a s t till följd av u t g å n g e n i d e t t a r ä t t s f a l l , b ö r a föreslå r i k s d a g e n a t t f r å n g å den s t å n d p u n k t , som r i k s d a g e n i n t a g i t 1949. U t v e c k l i n g e n b o r d e 'alltfort a v v a k t a s . R i k s d a g e n avslog de b å d a m o t i o n e r n a .

Diverse

framställningar

Den 12 j u n i 1946 ö v e r l ä m n a d e s f r å n s o c i a l d e p a r t e m e n t e t till s o c i a l v å r d s k o m m i t t é n — för a t t t a g a s i ö v e r v ä g a n d e vid f u l l g ö r a n d e av k o m m i t t é n s u p p d r a g — e n s k r i v e l s e från en t j u r f ö r e n i n g s o r d f ö r a n d e , som v a r m i s s n ö j d m e d a t t t j u r h å l l a r e från och m e d 1942 i m o t s a t s till t i d i g a r e b e t r a k t a d e s som s j ä l v s t ä n d i g a f ö r e t a g a r e enligt O L . L a n d s o r g a n i s a t i o n e n ö v e r l ä m n a d e den 25 a u g u s t i 1947 till k o m m i t t é n d e a n s l u t n a f ö r b u n d e n s s v a r p å en r u n d f r å g a r ö r a n d e ö n s k e m å l i a v s e e n d e å l a g r e v i s i o n e n . E n del ö n s k e m å l a n g å e n d e f ö r s ä k r i n g s t i i l h ö r i g h e t e n h a d e u t t a l a t s . S å s o m k a t e g o r i e r , s o m b o r d e å t n j u t a f ö r s ä k r i n g s s k y d d enligt OL, n ä m n d e s i s v a r e n a n s t ä l l d a p o r t v a k t e r s icke a n s t ä l l d a m e n i p o r t v a k t s a r betet sysselsatta h u s t r u r , folkförsäkringsföretagsombud, provisionsagenter, » t o r p a r e och a r r e n d a t o r e r » vid f u l l g ö r a n d e av d e m i e g e n s k a p av a r r e n d a t o r e r å l i g g a n d e u n d e r h å l l s s k y l d i g h e t b e t r ä f f a n d e b o s t a d s h u s och e k o n o m i b y g g n a d e r , ogifta m ö d r a r s o m »efter b a r n s b ö r d en tid v i s t a s p å a n s t a l t e r o c h d ä r få d e l t a g a i f ö r e k o m m a n d e a r b e t e » , p e r s o n e r » i n t a g n a å a n s t ä l l och u n d e r g å e n d e f r i h e t s s t r a f f » , ej a n s t ä l l d a p e r s o n e r »i s a m h ä l l e t s f ö r v a l t n i n g s t j ä n s t » , de s o m u t f ö r a u p p d r a g å t ideella f ö r e n i n g a r och e k o n o m i s k a i n t r e s s e o r g a n i s a t i o n e r , a c k o r d s m ä t a r e i n o m b y g g n a d s f a c k e t , g r a n n a r vid v ä n tjänster.1 1 Såsom framgår av redogörelsen ovan för praxis äro en del av de här nämnda redan omfattade av OL eller tillförsäkrade ersättning enligt särskild författning.

65 8

D. Socialvårdskommitténs överväganden och förslag Arbete åt annan Ett av de positiva rekvisiten för tillhörigheten till försäkringen enligt OL är att det är fråga om arbete »för annans räkning». Såsom framgår av kapitel II ovan utgår socialvårdskommittén från att en av arbetsgivarna bekostad obligatorisk försäkring för arbetstagarna för skada i arbetet bibehålles och föreslår kommittén att bestämmelserna om denna försäkring intagas i en yrkesskadeförsäkringslag. Kommittén finner övervägande skäl tala för att denna lag i princip bör gälla blott arbetstagare, varmed då (tills vidare utan närmare bestämning) förstås sådana, som utföra arbete för annans räkning. Önskemål om utsträckning av det obligatoriska försäkringsskyddet enligt denna lag till andra än sådana, som arbeta åt annan, finner kommittén därför få beaktas i annat sammanhang. Av särskilda skäl göres dock visst undantag från angivna regel nämligen för yrkesutbildningslever, varom närmare nedan i detta kapitel.

Arbete mot

avlöning

I ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande (V s. 120) anfördes som grund för att blott arbete mot avlöning skulle falla under OLs tillämpning, att endast om arbetet vore av verkligt värde för arbetsgivaren och i enlighet därmed avlönades, hade man i allmänhet ansett arbetsgivaren kunna åläggas ersättnings- eller försäkringsplikt. Arbetet kan dock mången gång ha ett verkligt värde för vederbörande, utan att någon av kontrahenterna har en tanke på att avlöning skall utgå. En person, som gästar en bekant i dennes villa och därvid hjälper till med vedhuggning, tvätt, reparationer, trädgårdsarbete e. d., kan då ofta prestera ett arbete av verkligt värde, utan att kost och logi därvid för någon av dem eller utåt framstår som ersättning för arbetet. Om en person som en ren väntjänst (enligt bådas mening) på lediga stunder hjälper en god vän med dennes villabygge, utför han ofta ett oavlönat arbete av betydande värde. Med hänsyn till fall av verkligt arbete av större värde och med relativt stor olycksfallsrisk kunde möjligen ifrågasättas ett slopande av avlöningsrekvisitet. Strykes detta rekvisit generellt, skulle emellertid försäkringen komma att omfatta även tjänster som äro rent obetydliga som t. ex. att i förbifarten hjälpa en annan med att lägga brev i en brevlåda. Anledning att gå så långt kan icke rimligen föreligga. Om man gjorde det, skulle man behöva lösa många tveksamma frågor, huruvida det förelåge arbete i egentlig mening eller t. ex. blott en åtgärd av artighet som att hjälpa en bekant på med rocken. I den danska lagen (Lov af 20. maj 1933 om Forsikring mod Folger af Ulykkestilfaelde) har man icke krav på avlöning. Det allmär.na rekvisitet är att vederbörande är »antaget til Arbejde». Praxis lärer ha 66

gi vit detta begrepp en mycket vidsträckt tolkning. Spörsmålet måste dock hai varit av väsentligt mycket mindre aktualitet i Danmark, där karenstiden före den 1 oktober 1949 vanligen var 13 veckor och fr. o. m. nämnda daig 6 dagar. Som regel har man utomlands uppställt krav på avlöning. I Schweiz har man visserligen en bestämmelse (i art. 24 av en förordning I den 25 mars 1916 om olycksfallsförsäkring, vilken förordning utgör ett komplement till lagen den 13 juni 1911 om sjuk- och olycksfallsförsäkring), eniligt vilken bestämmelse försäkringen gäller även frivilliga deltagare i arbetet på s a m m a sätt som »ein Angestellter öder Arbeiter» och vilken bestämmelse avser även oavlönade. Då emellertid arbetet skall utföras i en röirelseinnehavares försäkringspliktiga rörelse, torde det väsentligen vara frågan om sådana oavlönade, som omfattas av OLs bestämmelse om arbete utan avlöning för yrkesutbildning. Med hänsyn till det anförda och d ä effektuerandet av arbetsgivarens avgiftsplikt skulle stöta på mycket stora praktiska svårigheter, om avlöningsrekvisitet slopades, samt då inga starkare krav på ett sådant slopande framförts, anser socialvårdskommittén, att man bör hålla på detta rekvisit även i den nya lagen. Undantag från kravet på avlöning bör dock enligt kommitténs mening göras i vissa speciella fall. Ehuru arbete för annans räkning för yrkesutbildning numera i åtskilligt mindre utsträckning än förr torde utföras u t a n avlöning, bör man sålunda låta de s. k. oavlönade lärlingarna eller eleverna, som de kallas inom t. ex. jordbruket, även i fortsättningen jämställas med avlönade arbetstagare. Såsom närmare framgår av vad senare kommer att anföras angående innehavare av offentligt förtroendeuppdrag föreslår kommittén även för deras del undantag från kravet på avlöning. Termen avlöning för tanken närmast på anställning och kontantlön. Vid tillämpningen av OL har man icke blott helt naturligt gått därutöver utan tolkat termen synnerligen vidsträckt, såsom framgår av redogörelsen ovan för praxis. Då enligt socialvårdskommitténs mening någon inskränkning i denna vidsträckta tillämpning icke bör äga rum, förordar kommittén i stället för uttrycket avlöning termen vederlag såsom mera adekvat. Sistnämnda uttryck är att föredraga även av den anledningen, att man enligt kommitténs mening i något större utsträckning än hittills bör anse här aktuellt rekvisit uppfyllt, då »traktamente» utgår. Sålunda bör även sådant dagtraktamente, som tillkom de i rättsfallet Ref. 1941:1 avsedda kongressombuden (jfr s. 30 ovan), inrymmas under begreppet vederlag i den nya lagen. Man synes desto mindre behöva hysa betänkligheter häremot, som den i nämnda rättsfall även diskuterade distinktionen med hänsyn till uppdragets beskaffenhet måste anses förlora betydelse, då offentliga förtroendemän generellt föras in under lagens tillämpningsområde. Sådant traktamente, som avses utgöra ersättning blott för omkostnader i anledning av resor, tjänsteförrättningar utom hemmet o. d., utgör dock enligt kommitténs åsikt icke vederlag i lagens mening. 67

I kommittén har diskuterats ett förslag om en presumtionsregel innebärande att om någon åtnjuter underhåll av annan och arbetar för dennes räkning, så anses han arbeta mot vederlag. Kommittén har emellertid icke velat godtaga en sådan regel av flera skäl, av vilka här må nämnas följande. Regeln skulle bli av värde särskilt för sådana avlägsnare anhöriga an dem, som uteslutas från försäkringen i enlighet med vad närmare kommer att utvecklas under 2 C nedan i detta kapitel, samt för sådana ickeanhöriga, som av en eller annan anledning icke kunna försörja sig utan försörjas av annan. De skäl, som motivera undantagandet beträffande vissa familjemedlemmar, gälla till stor del här. Det torde vara tillräckligt att erinra om de synnerligen stora svårigheterna att avgöra, om ett visst olycksfall inträffat i arbete för egen eller försörj arens räkning. Det är icke rimligt att giva dessa försörjningstagare en förmånsställning framför de nära familjemedlemmarna. Enligt kommitténs mening bör den ifrågasatta presumtionsregeln icke ifrågakomma. Vad särskilt beträffar å anstalt vistande försörjningstagare eller vårdtagare (t. ex. ogifta mödrar å mödrahem) må framhållas, att om man vill ordna ett olycksfallsskydd för dem, bör man enligt kommitténs mening fortsätta på den väg, som man slagit in på genom de tidigare nämnda ersättningsförfattningarna den 24 mars 1938 nr 102 och 103. Ehuru ett lagfästande av en presumtionsregel som den ovannämnda alltså icke kan förordas, innebär detta emellertid icke, att kommittén generellt vill avvisa tillämpningen av en presumtion i detta sammanhang. Kommittén har intet att erinra mot att man vid prövningen av frågan om arbete mot vederlag föreligger — liksom nu torde vara fallet — utan särskilt lagstadgande beaktar en presumtionsregel, som kortfattat kan uttryckas så: Beträffande fullt arbetsföra är presumtionen för vederlag; beträffande nästan orkeslösa är presumtionen för underhåll. Omfattningen av arbetet bör givetvis även tillmätas betydelse. I detta sammanhang må erinras om ett fall, Ref. 1939:14, där FR ansåg vederbörande som arbetare enligt lagen; den skadade hade varit sin broder behjälplig med arbete vid dennes villabygge samt erhållit kost de söndagar han arbetat; trots att båda bröderna förklarade att förutsättningen för att erhålla kosten icke var att visst arbete skulle utföras, ansåg rådet kosten som avlöning. »Arbetare»,

»självständig

företagare»

och

»arbetsgivare»

Vad beträffar de genom OLs uttryck arbetare, självständig företagare och arbetsgivare uppdragna gränserna för lagens omfattning i personellt hänseende, kan det konstateras, att lagens metod att definiera två av uttrycken med hjälp av det tredje, vars innebörd lämnas helt obestämt, samt bristen på andra närmare uttalanden i förarbetena än utskottets oklara yttrande i anledning av herr Tysks motion och avsaknaden av generellt 68

giltiga lagdefinitioner på de olika inom arbetsrätten begagnade termerna ha medfört, att försäkringsinrättningarna och FR haft tämligen fria händer men föga ledning för praxisbildningen. Rättesnöre för lagtillämpningen ha varit lagens sociala natur och den av utskottet godkända uppfattningen, att man hade rätt att gå utöver det rent civilrättsliga arbetar (arbetslagar)begreppet, vilken uppfattning av riksdagen lämnades utan erinran. Det torde nog ha rått och nu råda någorlunda klarhet och enighet om kriterierna på begreppet arbetare (arbetstagare) i civilrättslig mening, ehuru detta begrepp ingalunda är något från början givet och genom tiderna oföränderligt. Men så snart man gått utöver det civilrättsliga begreppet, ha de nya gränserna varit synnerligen svåra att draga. För olycksfallsförsäkringens del har man (successivt) sökt att i praxis ställa upp vissa regler för bedömandet av frågan om en person skall anses såsom arbetare eller självständig företagare enligt OL. Försäkringsinrättningarna och FR ha nedlagt mycken möda på att utforma dylika regler. Men med hänsyn till den synnerligen heterogena beskaffenheten av de grupper yrkesutövare, som befinna sig inom det aktuella gränsområdet, har det varit omöjligt att uppställa några allmängiltiga regler, i all synnerhet då man som arbetare i OLs mening av sociala skäl velat acceptera så många grupper som skett. Man har i praxis fått nöja sig med att ställa upp särskilda regler för olika grupper. Det kriterium, som ansetts passa för en del grupper, har icke ansetts lämpligt för andra grupper. Resultatet har blivit ett läge, där den enskilde — bortsett från fall av rent anställningsförhållande såsom beträffande den fast anställde fabriksarbetaren eller kontoristen — ofta har synnerligen svårt att veta om han kommer att anses som arbetare eller självständig företagare enligt OL. Bidragande orsak till det osäkerhetstillstånd, som i viss utsträckning föreligger, är även det förhållandet att ibland den ene av två kontrahenter betraktas som arbetare i ett rättsligt sammanhang och som självständig företagare i ett annat. Den enskilde förstår mången gång icke anledningen till de olika avgörandena. Han visar sig oförstående för att full avtalsfrihet icke råder på den sociala olycksfallsförsäkringens område. Dessa kritiska synpunkter framhävas nästan mera i besvärsskrivelserna till FR än i de ovannämnda framställningarna rörande lagändring. Före en närmare diskussion om försäkringstillhörighetens omfång i här förevarande hänseende bör konstateras följande. Vår obligatoriska olycksfallsförsäkring omfattar endast för annans räkning arbetande och bekostas icke av de försäkrade. Försäkringen meddelas av flera försäkringsinrättningar samt såsom en kollektiv försäkring. Vid en dylik försäkring kan man icke låta ett avtal om vem som i avseende å visst arbete skall vara arbetsgivare enligt lagen vara giltigt gentemot en i detta arbete skadad eller mot försäkringsinrättningen. Någon enhetlig terminologi finnes tyvärr icke inom arbetsrätten, men 69

då för den fortsatta diskussionen en viss begreppsbestämning synes erforderlig, skall här göras ett (kortfattat) försök till en sådan. Ett avtal, varigenom någon ställer sin arbetskraft i större eller mindre utsträckning till en annans förfogande, eller, som man också brukar säga, åtager sig arbetsskyldighet gentemot annan, kan benämnas arbetsavtal i vidsträckt bemärkelse. Bland dylika avtal kan man urskilja ett flertal arter. Man brukar därvid först och främst göra en åtskillnad mellan de fall, då den avtalade prestationen är själva arbetandet som sådant, ett visst kvantum arbete, och de fall, då avtalet avser, att ett visst konkret arbetsresultat skall åstadkommas. I förra gruppen av fall talar man om tjänsteavtal (eller med en förr oftare använd term tjänstelega) i vidsträckt mening; exempel: anställande av fabriksarbetare eller kontorist eller direktör, anlitande av läkare. I senare gruppen av fall talar man om arbetsbeting; exempel: skomakarens sulning av skor, målarens målning av båt, byggmästarens uppförande av hus. 1 Gränsen mellan dessa båda typer av arbetsavtal kan dock mången gång vara flytande. Sättet för beräkningen av ersättningen är ej avgörande. Även vid tjänsteavtal kan nämligen ersättningen vara bestämd efter arbetsresultat och utgå per styck e. d., t. exprovision och ackordsersättning. Vid arbetsbeting kan lönen ibland beräknas efter den tid, som åtgått för arbetets utförande. Det karakteristiska för arbetsbetinget brukar angivas vara, att den, som åtagit sig betinget, garanterat visst arbetsresultat, men i arbetsbetingets begrepp ligger icke någon ovillkorlig garantiplikt, t. ex. ej vid fraktavtalet. Kategorien tjänsteavtal i vidsträckt bemärkelse omfattar en mängd högst olikartade situationer. Gemensamma regler för hithörande avtal finnas därför icke i någon större utsträckning. Vid denna grupp av avtal föreligger ofta, men ej alltid, ett visst förhållande av över- och underordnad mellan kontrahenterna. Här framträder en viktig, ehuru långt ifrån alltid i de enskilda fallen absolut klar skillnad mellan de fall, där den arbetsskyldige intager en åtminstone i det närmaste självständig ställning i förhållande till den berättigade (såsom den privatpraktiserande läkaren gentemot patienten), och de fall, där den arbetsskyldige intager en mer underordnad ställning (som samtidigt oftast är av viss varaktighet) i förhållande till motparten (som leder hans arbete). I den senare gruppen av fall kan man tala om tjänste- eller arbetsavtal i inskränkt mening (anställningsavtal), slutet mellan arbetsgivare och arbetstagare i egentlig bemärkelse; och som det vanligaste (men icke säkert allena avgörande) kriteriet på att ett s å d m t avtal föreligger, brukar anges, att vederbörande är skyldig att personligen i F r å n detta begrepp arbetsbeting bör dock avskiljas det speciella slag av arbetsbeting, som regleras i köplagens 2 § och där kallas beställning, eller ett betingande >av annan, att h a n skall mot vederlag i penningar något förfärdiga och ämnet därtill besti»; ett sådant avtal skall anses som köp av lös egendom, där ej ä r fråga om byggnadsförelag. Gränsdragningen mellan köp och egentligt arbetsbeting k a n ibland vålla stora svåiigheter.

utföra det åtagna arbetet. När det för en person i ovannämnda självständiga ställning gäller yrkesmässigt arbete, brukar vederbörande betecknas som självständig företagare. Som exempel — utöver den nyssnämnde läkaren — på självständiga företagare ur civilrättslig synpunkt kunna nämn a s handelsagenten, den icke anställde handelsresanden eller platsförsäljaren, åkaren, som med egna bilar eller hästar utför körslor åt allmänheten. Som gemensam beteckning för personer, som på nu antytt sätt självständigt utföra arbetsprestationer, har i nyare lagstiftningsdiskussioner använts termen uppdragstagare. Ordet uppdrag har därvid givits en allm ä n n a r e mening än i handelsbalken kap. 18, som reglerar ett specialfall av nu behandlade avtalsförhållanden. Uppdrag skiljer sig från tjänsteavtal genom arten och syftet med de arbetsprestationer, varom är fråga. Ett uppdrag enligt handelsbalken kap. 18 går vanligen ut på slutandet av rättshandlingar för annans räkning eller åtminstone vidtagande av åtgärder för att bringa sådan till stånd. Som exempel på uppdragsavtal kan nämnas anlitande av advokat. En särskild form av uppdrag är kommission, som går ut på försäljning eller inköp i eget namn för uppdragsgivarens räkning. Under begreppet uppdrag i mera vidsträckt bemärkelse inbegripas emellertid avtal även om andra tjänster än rättshandlingar, nämligen under förutsättning att dessa tjänster äro av viss högre kvalitet. Det typiska för uppdraget i denna vidsträckta bemärkelse är att det innefattar ett uttryck för ett särskilt förtroende från uppdragsgivarens sida. I dagligt tal plägar man emellertid använda uttrycket uppdrag även för att beteckna något annat, nämligen mera tillfälliga eller mindre omfattande uppgifter. Uttrycket uppdragstagare användes ibland såväl i juridisk litteratur som i dagligt tal även vid arbetsbeting. Ordet ackord har i språkbruket dubbel betydelse. Dels avses därmed ett sätt, enligt vilket avlöning kan utgå vid ett anställningsavtal. Dels användes uttrycket för att beteckna arbetsbeting. Där termen entreprenad användes för ett arbetsavtal — alltså ej köpe-(leverans-)avtal — torde man avse ett åtagande att mot viss ersättning utföra ett arbete av större omfattning eller med andra ord ett mera omfattande arbetsbeting. Slutligen bör nämnas deposition, som föreligger då någon mottager annans egendom till förvaring. Det kan närmast sidoordnas med arbetsbetinget men behandlas av gammalt som ett sakavtal. När m a n talar om arbetstagare i rent civilrättslig mening, torde man avse den personligen arbetsskyldige parten vid ett anställningsavtal. Arbetstagare enligt det sociala begreppet kan dessutom i viss utsträckning vara sådan, som åtagit sig arbetsskyldighet (som ej behöver vara personlig), genom något av de övriga under rubriken arbetsavtal i vidsträckt bemärkelse ovan ingående avtalen. 71

I frågan om försäkringstillhörigheten synes man i första hand ha att välja mellan följande tre alternativ. Enligt det första alternativet skulle lagen omfatta endast dem, som äro arbetstagare i civilrättslig mening. Detta torde innebära den klaraste gränsdragningen och därför vålla minst svårigheter i tillämpningen. Dessutom måste anses synnerligen praktiskt, om man i yrkesskadeförsäkringslagen har i princip (alltså bortsett från vissa undantag påkallade av särskilda omständigheter) samma begrepp, samma regler som i de för de berörda likaledes ständigt aktuella författningsbestämmelserna om semesterrätt och om källskatteavdrag. Semesterlagen förutsattes här i varje fall tillsvidare icke frångå det civilrättsliga arbetstagarbegreppet. Det angivna alternativet medför emellertid ett utestängande från ifrågavarande försäkringsskydd av stora grupper, som nu enligt praxis omfattas av detsamma. Med hänsyn härtill och då i den allmänna socialförsäkringens nuvarande läge icke är möjligt att i annan ordning bereda dem motsvarande skydd, anser socialvårdskommittén detta alternativ icke böra komma ifråga. Det åt andra hållet längst gående alternativet skulle innebära att låta försäkringen omfatta den arbetande parten enligt alla arbetsavtal i denna terms vidsträckta bemärkelse enligt ovan. Några exempel torde emellertid enligt kommitténs mening visa, att detta alternativ är orimligt. Ägaren av den trasiga skon skulle vara försäkringspliktig för skomakaren, klienten för advokaten, patienten för läkaren och byggherren för storbyggmästaren. Då det enligt socialvårdskommitténs mening icke finnas tillräckliga skäl för en uppdelning inom gruppen anställda (dock med reservation för vad senare kominer att anföras beträffande hemarbetare, familjemedlemmar e t c ) , återstår alltså som tredje alternativ att låta försäkringen omfatta, förutom de enligt anställningsavtal arbetande, jämväl de som arbeta enbgt alla övriga arbetsavtal i vidsträckt bemärkelse, i den mån särskilda skäl härför föreligga. Det är detta alternativ, som följts vid tillämpningen av OL, såsom framgår av redogörelsen för praxis. Vid detta alternativ uppkomma frågorna, huru långt utöver det civilrättsliga arbetstagarbegreppet man bör sträcka sig och hur gränsen skall kunna lagtekniskt angivas. Varje utvidgning av ramen för försäkringstillhörigheten innebär ett motsvarande åläggande för vederbörandes inedkontrahent att betala försäkringspremie. Härav följer, att särskilda förhållanden böra föreligga iör att en ny persongrupp skall föras in under försäkringen. Sociala hänsyn och vad man skulle kunna kalla rättvisesynpunkter (3ller önskan att erhålla enhetlighet olika yrkesgrupper, olika arbetsarter emellan) bruka och kunna åberopas för en utvidgning resp. mot en inskränkning av kretsen av försäkrade personer. Det synes klart, att de sociala synpunkterna väga tyngre, ju sämre möjligheter som finnas att i ainan ordning bereda vederbörande erforderligt försäkringsskydd vid olycts72

fall. Såsom kommittén anfört i kapitel II torde en tillfredsställande allmän, obligatorisk sjukförsäkring icke vara att förvänta ännu på några år, och gäller detsamma om en förmånlig fristående invaliditets- och dödsfallsförsäkring. Man får dock ej bortse från de möjligheter, som 1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen innebära för många icke anställda arbetande att träffa kollektiva uppgörelser med motparten, enligt vilka denne åtager sig att helt eller delvis betala kostnaden för ett försäkringsskydd mot olycksfall i arbete, liksom skett i en hel del fall beträffande semesterrätten. Här må förutskickas, att försäkring enligt den av socialvårdskommittén i kapitel VII nedan avhandlade invaliditets- och dödsfallsförsäkringsformen bör kunna tecknas icke blott av vederbörande själv utan även av den fackorganisation han tillhör och av hans uppdragsgivare. Ju längre man flyttar ut gränsen för kretsen av de försäkrade, ju större risk föreligger, att gränsdragningen för den därav berörda allmänheten synes oförståelig för att icke säga orimlig. En långt gående utsträckning av tillhörigheten till försäkringen kommer i många fall att medföra synnerliga svårigheter för premiedebitering. Lagstiftaren är visserligen obunden av föreliggande praxis, men synes dock av praktiska och andra skäl böra taga stor hänsyn till densamma. Efter övervägande av de skäl, som kunna tala i den ena eller andra riktningen, har socialvårdskommittén kommit till den uppfattningen, att försskringstillhörigheten bör i stort sett bibehållas vid sitt nuvarande omfång. Att såsom i motionen 1949:11:43 föreslagits här införa samma bestämmelse, som 1945 intogs i arbetsfredslagarna, synes icke vara att rekommendera. Därvid erhölls icke någon klar definition av de grupper yrkesutövare, som avsågos, utan överläts åt praxis att närmare bestämma dessa lagars tillämpningsområde. Att märka är att den i socialstyrelsens utredning gjorda uppräkningen i 8 punkter av yrkesgrupper angavs icke göra anspråk på att vara fullständig och icke heller innebära ståndpunktstagaide till frågan, huruvida samtliga nämnda yrkesgrupper med säkerhet inneslöte medlemmar, på vilka den av styrelsen föreslagna lagstiftningen kunde bli tillämplig. Uppräkningen innehåller i själva verket fall, som äro att rubricera icke som arbetsavtal utan som köpeavtal. Att under dessa föimållanden riskerna för en oenhetlig praxis bleve avsevärda, om tvistighderna skulle komma att avgöras av olika myndigheter, synes uppenbart. Nigon gång har framförts tanken att i enhetlighetens intresse en enda myndighet skulle med bindande verkan för alla andra avgöra, huruvida en person vore att anse som arbetare eller ej i förhållande till en annan. Men skulle denna myndighet vara allmän domstol, någon av specialdomstolama arbetsdomstolen eller FR, socialstyrelsen eller centrala uppbördsnännden eller kanske en nyskapad myndighet? Redan en hänvisning till den tidsutdräkt för målens avgörande, som ett sådant system måste med73

föra, synes vara nog för att avvisa detsamma. Härtill kommer att man med skäl synes kunna ifrågasätta lämpligheten av en enhetlighet, om man därmed avser, att tillämpningsområdet för vissa olika lagar skall vara exakt detsamma, och icke enbart, att samma lagtekniska uttryck skall ha samma innebörd i olika lagar. Vilken bristande enhetlighet, som kritiken avser, är mången gång oklart. Uttrycket arbetstagare i civilrättslig mening i motsats till det socialt betonade arbetstagarbegreppet för närmast tanken till att det är två begrepp man har att röra sig med. I själva verket finnes fog för den uppfattningen, att det föreligger ett mycket stort antal olika arbetstagarbegrepp. Varje hithörande författning, som beträffande omfattningen i personellt hänseende innehåller tilläggs- och/eller undantagsbestämmelser, kan nämligen sägas röra sig med dels ett ursprungligt arbetstagarbegrepp, till vilket tilläggen göras resp. från vilket undantagen göras, och dels ett slutligt arbetstagarbegrepp, som framkommer vid tillämpning av tilläggs- och undantagsbestämmelserna. När kritiken vänder sig mot att arbetstagarbegreppet icke är enhetligt i olika lagar, synes kritiken i allmänhet vara i och för sig berättigad, endast i den mån man avser det ursprungliga arbetstagarbegreppet. De olika lagarnas skilda syften samt det med hänsyn till varje särskild lags regler i övrigt praktiskt möjliga kan nämligen motivera olika omfång i personellt hänseende av lagarna eller med andra ord olika slutliga arbetstagarbegrepp. Givetvis vore det i och för sig värdefullt, om i lag funnes så klara definitioner av (det ursprungliga) arbetstagarbegreppet jämte övriga inom arbetsrätten aktuella begrepp, att dessa med största sannolikhet skulle tolkas på s a m m a sätt av allmän domstol, arbetsdomstolen, FR eller annan vederbörlig myndighet. En sådan begreppsbestämning hör emellertid hemma icke i OL utan i en lag om arbetsavtal. I avsaknad av en dylik lag synes man böra i största möjliga utsträckning undvika att i lagtexten begagna ifrågavarande begrepp. Uttrycken arbetare, självständig företagare och arbetsgivare fungera som hjälpmedel vid angivande av lagens tillämpningsområde i personellt hänseende. Om man kan finna andra dylika hjälpmedel, bör man med hänsyn till vad nyss sagts icke begagna ifrågavarande tre termer. Som ersättningsord för uttrycken arbetare och arbetsgivare kan man för olycksfallsförsäkringens del använda uttrycken den försäkrade respektive den försäkringspliktige. Härigenom undanröjes en orsak till det missnöje, som följer av ett en person säges vara arbetare (arbetstagare) enligt en lag men icke enligt en annan. Det gäller nu att finna en utväg att i lagtexten angiva i första h a n d vilka som äro försäkrade enligt lagen. Som ovan anförts anser socialvårdskommittén, att lagen skall avse i princip alla fall, där anställningsförhållande föreligger. Detta torde lagtek74

niskt k u n n a uttryckas så, att försäkrad enligt lagen är envar, som arbetar i tjänst hos annan (jfr kommittén angående privatanställda, SOU 1935:18). Med angivna regel angående de anställda får man in under lagen de flesta av de avsedda. Den svårlösta frågan återstår dock, vilka som skola jämställas med dem, som arbeta i tjänst hos annan, och hur en bestämmelse härom skall kunna lagtekniskt utformas. Med hänsyn till de synnerligen mångskiftande yrkesområden och förhållanden, om vilka här är fråga, är det icke möjligt att uppställa en legal definition, varav i varje enskilt fall utan vidare skulle framgå om vederbörande är försäkrad eller ej. Socialvårdskommittén har tagit del av motsvarande lagstiftning i grannländerna samt i en rad andra länder men har icke träffat på något system, som ansetts kunna tjäna som förebild för svensk lagstiftning härutinnan. Man skulle möjligen kunna tänka sig en definition i form av en förteckning, upptagande »a) anställda, b) , c) — — , d) etc.» (beteckning på olika grupper av yrkesutövare, som ehuru ej anställda skulle vara försäkrade vid förefintlighet av noggrant angivna förutsättningar). Men vare sig ifrågavarande bestämmelse skulle intagas i den egentliga lagtexten eller efter mönster av skatteförfattningarna i anvisningar, vilka ju dock ha samma bindande kraft som den egentliga lagtexten, så skulle en ytterligt ingående och tidskrävande undersökning fordras rörande förhållandena på alla de skiftande arbetsområdena, för att man skulle kunna utforma regler för varje sådant område. Att göra en sådan utredning fullständig måste anses vara omöjligt. De förhållanden, varunder arbete bedrives, äro vidare underkastade förändringar under inflytande av den sociala och samhällsekonomiska utvecklingen. En anpassning till de nya förhållandena måste antagas kunna ske snabbare genom en praxisändring utan lagändring. Det nu anförda synes tala för att man — trots allt — skall eftersträva en relativt tänjbar lagbestämmelse. Vidare må konstateras, att man har att göra med två intressen, vilkas tillgodoseende i flera fall leder till olika resultat, nämligen å ena sidan intresset att få så enkla regler som möjligt, å andra sidan att få så socialt tillfredsställande, rättvisa regler som möjligt. Vid tillämpning av det nyssnämnda systemet med en förteckning, som därvid finge tänkas vara icke uttömmande utan innehålla ett antal grupper jämte en generalklausul, skulle den enkla regeln bestå i att man för varje grupp angav ett lättfattligt kriterium, ett yttre kriterium. Som exempel på dylika kriterier kunna nämnas tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik, behörighetsbevis för elmontörer, r ä t t att begagna advokattiteln, innehav av mästarvärdighet för hantverkare, legitimation som läkare, handelsbokföringsskyldighet, innehav av så eller så många hästar eller bilar i en åkerirörelse, innehav av en så eller så stor verkstad, så eller så många anställda etc. Inom varje ge75

nom ett visst kriterium betecknad grupp finnas emellertid personer med mycket varierande ställning i förvärvslivet. Vid användande av dylika kriterier kan skillnaden i socialt hänseende även mellan de olika grupperna vara betydande. Det kan alltså bli en väsentlig skillnad, om man låter det ena eller det andra av de ovan angivna intressena vara det allena avgörande. Det riktiga synes vara att beakta båda intressena, varvid dock de sociala synpunkterna i allmänhet böra få dominera. Viss hänsyn till det försäkringstekniska bör även tagas. Aldrig så teoretiskt riktiga principer äro icke mycket värda, om de icke gå att praktiskt genomföra. Man skulle möjligen kunna tänka sig ett obligatoriskt anmälningsförfarande, eventuellt med prövning av försäkringsinrättningen av försäkringspliktsfrågan, innan ett företag sättes igång. Om icke underlåten anmälan skall medföra, att den arbetande står oskyddad, krävas kompletterande bestämmelser, i vilket hänseende får övervägas ersättningsplikt för företagaren, särskild premiedebitering av honom, fördelning på hela eller en del av försäkringskollektivet, eventuellt en kombination av dessa anordningar. Efter övervägande av olika möjligheter nödgas socialvårdskommittén konstatera detsamma som konstaterats vid flera tidigare tillfällen, nämligen att någon fullt idealisk lösning av föreliggande'problem icke finnes. Kommittén har stannat för att förorda den lösning, som nu kommer att närmare utvecklas. Något absolut kriterium på vad som menas med anställd finnes icke. Tidigare har här framhållits, att bland de omständigheter, som bruka anföras som kännetecken på en anställd, främst är hans skyldighet att personligen utföra det åtagna arbetet. Många av dem, som åtaga sig arbete för annans räkning utan att vara skyldiga att personligen fullgöra det, utföra emellertid i realiteten arbetet antingen helt själva eller själva med biträde av annan. Just de som under dylika förhållanden åtaga sig arbete, torde socialt och ekonomiskt sett i allmänhet stå de anställda synnerligen nära i motsats till dem, som normalt icke personligen deltaga i det åtagna arbetet; i sistnämnda fall är vederbörande ofta en juridisk person eller eljest innehavare av en större rörelse. Kommittén föreslår, att med de anställda skall jämställas envar, som, utan att vara i den andres tjänst, åtagit sig att mot vederlag ombesörja utförande av arbete för dennes räkning, såframt han väsentligen deltager i detsamma eller brukar väsentligen deltaga i arbete, som han åtager sig att ombesörja. Det finnes emellertid icke anledning att giva alla dem, som omfattas av den föreslagna regeln, försäkringsskydd på medkontrahentens bekostnad. Beträffande den, som — trots att han personligen brukar deltaga i utförandet av åtagna arbeten — bedriver större rörelse, står större affärsnsk 70

elfler har mera betydande möjlighet till vinst utöver vad som motsvarar normal lön för dylikt arbete, förefaller det i allmänhet onaturligt, att hans m o t p a r t skall betala försäkringspremie för honom och eventuellt för hans medhjälpare. Samma är förhållandet i en del andra fall. Ibland kan det förhålla sig så, att i vederbörandes yrke ingår att samtidigt tillhandagå ett stort antal, av varandra oberoende personer; att låta honom vara försäkrad p å dessa andras bekostnad skulle även medföra synnerliga svårigheter såväl i premiedebiterings- som skaderegleringshänseende. Gemensamt för alla de här avsedda fallen är vederbörandes av olika omständigheter härflytande mera uttalat självständiga ställning i förhållande till medkontrahent. Kommittén föreslår fördenskull, att nyssnämnda regel skall gälla endast såframt vederbörande icke intager en självständig ställning i förhallande till medkontrahenten. Det kan ifrågasättas att stanna härvid och överlämna åt praxis att klarlägga förutsättningarna för att någon skall anses intaga angivna självständiga ställning. Eventuellt kunde man tänka sig att lagbestämmelserna skulle kompletteras genom föreskrifter i särskild ordning. Dessa skulle då utfärdas icke av Kungl. Maj:t utan av,det sakkunniga statsorganet FR. Dä även bortsett från betänkligheter av statsrättslig natur starka skäl, väsentligen av praktisk art, kunna anföras däremot, har socialvårdskommittén icke anslutit sig till denna tanke. Kommittén är av den uppfattningen, att — i den mån så är möjligt — lagtexten bör utformas så, att den bättre än den nuvarande texten gör det möjligt även för icke-experten att få en uppfattning om vilka omständigheter som äro av betydelse för avgörandet av frågan om tillhörigheten till försäkringen. I enlighet härmed anser kommittén, att i lagtexten bör i görlig mån klarläggas vilka man avser att utesluta från försäkringen genom bestämmelsen om självständig ställning. Denna bestämmelse bör alltså få ett komplement i lagtexten. Före en närmare diskussion rörande nämnda komplement vill kommittén betona, att bestämmelsen om självständig ställning avser endast dem, som icke äro anställda (d. v. s. arbetstagare i civilrättslig mening). Beträffande ett mycket stort antal av här aktuella fall är det så, att en enda omständighet vid tillämpningen av OL tillmätes och kan tillmätas en allt överskuggande betydelse. I den mån anledning saknas att antaga, att ifrågavarande omständighet skulle av sociala eller ekonomiska skäl få mindre betydelse i framtiden, bör enligt kommitténs mening det förhållandet, att just denna omständighet skall tillmätas avgörande betydelse, framgå av lagtexten genom en relativ kategorisk bestämmelse där. I många fall måste man väga ett mycket stort antal omständigheter mot varandra för att få ett tillfredsställande resultat i det enskilda fallet. Här synes lämpligast med en relativt vagt utformad bestämmelse, som får tolkas med hjälp 77

av bl. a. uttalanden i lagens motivering och med visst hänsynstagande även till resultatet av tillämpningen av den kategoriska bestämmelsen. Såsom omständigheter, vid vilkas förefintlighet anledning saknades att ålägga en medkontrahent försäkringsplikt, nämndes här ovan större rörelse, större affärsrisk, mera betydande möjlighet till affärsvinst utöver normal arbetslön och tillhandagående samtidigt av flera av varandra oberoende personer. Just den omständigheten att vederbörande kan lida förlust eller göra sig affärsvinst har tillmätts stor betydelse i länder, där samma problem varit aktuellt och man sökt att i lagstiftningen bidraga till dess lösning. Så är fallet t. ex. i Norge och i Schweiz. Vad är det då, som kan inverka på vinst- och förlustmöjligheterna? Det är just kostnaderna för utförande av det åtagna arbetet. Dessa kostnader äro väsentligen beroende på storleken av avlöning e. d. till biträden samt på den utsträckning, i vilken maskiner och annan verkstadsutrustning, bilar, hästar, materiallager etc. kunna utnyttjas. De år 1934 av FR antagna reglerna beträffande ackordsbyggnadsarbeten (se redogörelsen för praxis ovan s. 32—33) giva uttryck åt de i förgående stycke anförda synpunkterna, Samma regler tillämpas vid dikningsarbete. En regel om två anställda har kommit till användning även i en hel del andra fall. Det har ifrågasatts att utvidga denna regels tillämpningsområde. Socialvårdskommittén är av den uppfattningen, att en vidgad tilllämpmng av en regel, som bygger på visst antal medhjälpare, är socialt och ekonomiskt motiverad samt skulle medföra en viss utjämning av hittillsvarande praxis och även underlätta förståelsen för rättsreglerna inom ifrågavarande område. Kommittén föreslår därför lagfästande av en dylik regel. Fråga uppkommer då vid huru många medhjälpare gränsen skall dragas. Kommittén finner övervägande skäl tala för en gränsdragning vid »vanligen minst två» medhjälpare som i den nyssnämnda byggnadsregeln. Viss tvekan synes dock kunna råda om innebörden av ifrågavarande uttryck. Något avgörande gränsfall torde icke ha kommit under FRs prövning. Mest överensstämmande med det allmänna språkbruket och med praxis torde vara en tolkning, enligt vilken uttrycket innebär, att vederbörande under mer än hälften av antalet arbetsdagar under den tid av året, då han bedriver verksamheten, skall sysselsätta minst två andra personer. Denna tolkning torde i lagtexten kunna uttryckas genom orden »vanligen samtidigt sysselsätter minst två». Att det understundom kan vara svårt få utredning härom är icke ett avgörande skäl mot en sådan regel. I den mån särskilda skäl ej föreligga, bör man enligt kommitténs mening undvika regler, varigenom någon ideligen ändrar status i försäkringshänseende. Bedriver en person yrkesmässig verksamhet med angivet antal medhjälpare, bör han vara utesluten från försäkringen, även om för fullgörande av det aktuella åtagandet — som dock skall utgöra led i verk7,8

samheten — icke så många arbeta(t). Detta måste vara naturligt för både verksamhetsutövaren och uppdragsgivaren. Om n u i det aktuella arbetet fråga icke är om led i en förut befintlig yrkesmässig verksamhet som den nyssnämnda, är det mest praktiskt och för parterna mest naturligt att genom tvåmansregeln utesluta den, som i detta arbete anlitar biträde i den utsträckning, som regeln stadgar. Detta kan men behöver långt ifrån alltid innebära en statusändring för vederbörande, enär fråga kan vara om ett åtagande, som kommer att vara det första i en större yrkesmässig verksamhet, eller vederbörande även eljest kan vara utanför försäkringen på grund av de omständigheter, som nedan föreslås skola upptagas i en särskild bestämmelse. Först skall dock behandlas ett specialfall. Enligt den nuvarande regeln vid byggnadsarbeten äro medlemmarna i ett ackordsarbetslag, vilka i huvudsak själva utföra arbetet och som dela ackordssumman efter i huvudsak lika grunder, i allmänhet icke att anse som självständiga företagare. Kommittén anser, att de böra vara försäkrade även enligt den nya lagen. — Nu föreligger emellertid en grupp av fall, där starka skäl synas tala för att man — med frångående av nuvarande praxis — skall tillämpa samma regel som vid nämnda arbetslag. En person A, som vill ha utfört t. ex. ett mindre byggnadsarbete såsom nybyggnad, reparation e. d. eller ett dikningsarbete, vänder sig till en person B, som han vet brukar syssla med sådant arbete. Både A och B förutsätta, att arbetet skall utföras av B och ett par andra personer, som B skall stöta på. Ofta avtalas, att arbetet skall utföras mot timpenning, varvid B skall ha en eller annan tioöring i timmen mer än medhjälparna. Sättet för utbetalningen till medhjälpare kan variera rätt mycket. I allmänhet har ingen av de berörda personerna gjort klart för sig vad var och en av dem har eller skall ha för rättigheter och skyldigheter gentemot den eller de andra. Ett fullständigt klarläggande av dessa rättigheter och skyldigheter är mången gång ytterligt besvärligt och kostsamt. Praxis har nu i allmänhet ansett B vara självständig företagare och arbetsgivare för sina medhjälpare. Socialvårdskommittén anser emellertid att — under förutsättning att B och hans medhjälpare få ersättning för sitt arbete efter samma grunder — förhållandena i allmänhet äro så analoga med dem vid nyssnämnda ackordsarbetslag, att man bör behandla B ocl hans medhjälpare som ett dylikt lag. För att möjliggöra en sådan prcxis i fall, då B formellt »åtagit» sig arbetet (liksom i fall då formellt ackordsarbetslag icke föreligger, enär en i det reella laget formellt står för åtagandet), föreslår kommittén att tvåmansregeln kompletteras så, att man ick- räknar andra medhjälpare än dem, som erhålla vederlag för sitt arbeti efter andra grunder än han själv. Bestämmelsen innebär dock icke, att om B och medhjälparna erhålla vederlag efter samma grunder, B och medhjälparna alltid äro försäkrade på A:s bekostnad. En sådan betydelse skrlle den kompletta tvåmansregeln få endast om den vore den enda re79

geln för avgörandet av frågan om självständig ställning eller ej, vilket ju — som ovan antytts — ingalunda är meningen. I fråga om tolkningen av rekvisitet »andra grunder» kan ledning hämtas ur nuvarande tolkning av rekvisitet »samma grunder» i regeln angående ackordsarbetslag. »Andra grunder» föreligga exempelvis, om B har ackord och medhjälparna timlön eller tvärtom, eller om visserligen alla ha timlön men B:s timlön är väsentligt mycket större än de andras beroende pä att han håller maskiner och annan utrustning i betydande omfattning c d. Tvåmansregeln är av natur att kunna göras absolut. Enligt kommitténs mening är dock klokast att giva bestämmelsen den begränsning, som följer av insättande av orden »i regel». Utan en dylik begränsning kunde stadgandet måhända i något fall leda till otillfredsställande resultat. Alla situationer kunna ju ej förutses. Såsom ovan nämnts äro vinst- och förlustmöjligheterna beroende även på i vilken utsträckning maskiner och annan verkstadsutrustning, bilar, hästar, materiallager etc. kunna utnyttjas. Att i en verksamhet dylik utrustning etc. utnyttjas i betydande omfattning ger i allmänhet anledning beteckna verksamheten som omfattande. Det torde vara överensstämmande med allmän uppfattning, att innehavaren av en på dylikt sätt markerad omfattande verksamhet intager en sådan ställning i förhållande till en uppdragsgivare, att det är orimligt att göra denne försäkringspliktig för verksamhetsinnehavaren. Detta skäl för att grunda en särskild bestämmelse angående självständig ställning på insats i fråga om utrustning etc. stödes av försäkringstekniska skäl. Försäkringspremie bör givetvis beräknas blott efter den del av hela ersättningen för det utförda arbetet, som motsvarar »arbetslönen». I den mån i totalersättningen ingår ersättning för ränteoch amorteringskostnader för maskiner, kostnader för drivmedel m. m., kompliceras alltså premieberäkningen betydligt. Särskilt under de sista åren har på initiativ av FR inom rådet och försäkringsinrättningarna diskuterats frågan, huruvida icke i vidare utsträckning än hittills den omständigheten, att någon i sin verksamhet nedlagt kapital av viss storleksordning, liksom sysselsättandet av minst två personer skulle vara utslagsgivande och medföra, att vederbörande behandlades som självständig företagare. Innehavare av mindre jordbruk och en häst anses nu i allmänhet vid körslor åt annan som arbetare åt denne. »Enhäståkare» utan jordbruk (d. v. s. ingen jord alls eller mindre jord än praxis anser böra räknas som j o r d b r u k ; jfr Ref. 1946:25 och 1947:22 i redogörelsen för praxis ovan) anses däremot i allmänhet som självständig företagare. Att ändra praxis beträffande förstnämnda grupp under OLs giltighetstid har ansetts icke böra ifrågakomma. Däremot har ifrågasatts att ändra praxis beträffande sistnämnda grupp. Häståkare utan (egentligt) jordbruk men med minst 80

två hästar skulle dock såsom nu anses som självständig företagare. Det av/görande skulle alltså i allmänhet vara en kapitalinsats om en resp. minst t v å hästar. En dylik kapitalinsatsprincip har praxis i varje fall på senare tid följt; sålunda ha innehavare av bil resp. traktor ansetts som självständiga företagare med hänsyn till kapitalinsatsens storlek. Nu har i den o v a n n ä m n d a diskussionen ifrågasatts att även andra, som i sin verksamhet med avseende å utrustning investera kapital av storleksordning jämförlig med vad nyss sagts, ifråga om sådan verksamhet borde anses såsom självständiga företagare oberoende av antalet anställda. Enligt ett förslag skulle vederbörande anses som självständig företagare, därest värdet av utrustningen kunde anses jämförligt med värdet av två hästar. Ett annat förslag innebar, att man skulle fixera värdet till visst belopp i penningar. Ett tredje förslag innebar bestämmande av gränsen så, att vederbörande vore a t t anse som självständig företagare, därest värdet av utrustningen överstege värdet av en häst och närmade sig värdet av två hästar. De angivna tre förslagen synas ha det gemensamt, att de förutsätta, att m a n kan och bör ha ett för många (alla?) rörelsearter lika gränsvärde fixerat i penningar respektive satt i relation till gränsen in n a t u r a för en rörelseart, t. ex. hästvärde. Enligt socialvårdskommitténs mening är denna förutsättning icke hållbar socialt och ekonomiskt sett. Att sätta ett visst belopp för kapitalinsats som generell gräns får anses uteslutet. Bestämmelsen bör kunna gälla för ett stort antal olika verksamhetsgrenar och oberoende av fluktuationer i penningvärdet. En fix penninggräns skulle k u n n a medföra t. ex. att om en person för sin rörelse köpte maskiner till pris överstigande gränsen och sedermera sålde dem för ett pris understigande gränsen till en annan, som fortsatte rörelsen under exakt samma förhållanden, den förre skulle vara oförsäkrad men den senare försäkrad, vilket uppenbarligen icke är rimligt. Socialvårdskommittén anser, att kapitalinsats i form av maskiner och annan utrustning etc. är en omständighet av väsentlig betydelse vid avgörande av frågan om vederbörande på grund av självständig ställning icke bör vara försäkrad genom medkontrahenten. Det bör emellertid enligt kommitténs mening överlämnas åt rättstillämpningen att för vart och ett av olika verksamhetsområden angiva gränsen exempelvis till förefintligheten av den eller den maskinella utrustningen, så och så många hästar etc. Gränsen för olika verksamhetsgrenar bör dock vara någorlunda likvärdig socialt och ekonomiskt sett. Av det nu anförda framgår, att kommittén icke vill förorda en kapitalinsatsregel av samma natur som tvåmansregeln. Däremot anser kommittén, att intressenterna ha ett berättigat anspråk på att i lagen erhålla upplysning om de faktorer (utom antalet medhjälpare) vid ett arbetsåtagande (som i civilrättslig mening icke är anställning), vilka i tillämpningen skola tillmätas betydelse. På grund härav föreslås en bestämmelse, att i fall, då 81 9

vederbörande icke är oförsäkrad på grund av tvåmansregeln, vid bedömandet skall beaktas i vilken omfattning han i det arbete, varom är fråga, eller i yrkesmässig verksamhet, vari arbetet utgör ett led, håller maskiner eller annan utrustning, material eller dylikt. Nu är emellertid klientelet så heterogent, att en tillämpning av tvåmansregeln och utrustningsregeln giver tillfredsställande resultat endast beträffande vissa (ehuru ett betydande antal och stora) yrkesgrupper. För en hel del av de övriga är gemensamt, att verksamheten bedrives med ett kontor eller hemmet som den centrala utgångspunkten, utan att dock omständigheterna äro sådana, att vederbörande är utesluten genom en undantagsbestämmelse om »hemarbetare». Viss formell kompetens kräves tor utövande av en del verksamheter. För flera grupper yrkesutövare är gemensamt, att det är synnerligen svårt, ja mången gång omöjligt att i olika situationer avgöra om vederbörande vid tillfället arbetar för annans respektive för vilken annans räkning; så är fallet t. ex. beträffande stadsbud, agenter åt flera huvudmän, notisjägare åt flera tidningsföretag. Det synes naturligt att låta nu angivna tre faktorer vara mycket starkt bidragande skäl för att vederbörande medkontrahenter icke böra åläggas försäkringsplikt för honom. Detsamma bör enligt kommitténs mening gälla om särskilt kvalificerad utbildning. Man kan tänka sig att foga en uppräkning av angivna fyra faktorer (de nyssnämnda tre samt utbildningsfaktorn) till utrustningsregeln i lagtexten. Även andra faktorer, gemensamma för en grupp yrkesutövare och av liknande betydelse, kunna nog anföras. I de fall, som icke lösas genom tvåmansregeln och utrustningsregeln, är det emellertid så, att ett vägande av ett flertal omständigheter mot varandra i allmänhet kräves för ernående av ett tillfredsställande resultat. På grund härav och då ett vidlyftigt uppräknande i lagtexten av betydelsefulla faktorer bl. a. av psykologiska och språkliga skäl kan vara mindre lämpligt, har socialvårdskommittén icke velat föreslå ett sådant förfarande. En sammanfattande term för alla ifrågavarande faktorer (alltså alla utom biträden och utrustning) måste emellertid bli så vag, att den saknar egentligt värde som upplysning (t. ex. att hänsyn skall tagas jämväl till de betingelser i övrigt, under vilka arbetet bedrives). Kommittén har därför stannat för att i motiveringen göra ovanstående uttalanden angående betydelsefulla omständigheter och i lagtexten markera dem genom ordet »särskilt» i samband med utrustningsregeln. Några särskilda spörsmål skola här beröras. Först må upptagas frågan om hur man skall förfara, då en person driver flera verksamheter. Enligt nuvarande praxis kräves för att någon skall anses som arbetare i princip att vederbörande vanligen själv deltager i arbete, som han åtager sig för annans räkning. En jordbrukare, som åtager sig sågning med transporta82

bel såg och som deltager i jordbruksarbetet men ej i sågningsarbetet, anses i enlighet härmed som självständig företagare beträffande sågningsarbetet. Vid hästkörslor frångår dock praxis nyssnämnda princip, i det att m a n här ej kräver, att jordbrukaren deltager i körslorna, om han deltager i jordbruksarbetet. Undantaget innebär, att försäkringsplikten för jordb r u k a r e n s biträden vid ifrågavarande arbete överflyttas från jordbrukaren till uppdragsgivaren samt att jordbrukaren själv blir försäkrad, om han någon enstaka gång skulle deltaga i detta arbete. Enligt den av kommittén föreslagna huvudregeln beträffande försäkringstillhörigheten för icke-anställda kräves, att vederbörande väsentligen deltager i utförandet av det för annans räkning åtagna arbetet eller i vart fall brukar väsentligen deltaga i arbete, som han åtager sig att ombesörja. Kommittén finner sakskäl icke föreligga för att genom ett särskilt stadgande frångå huvudprincipen för detta enda fall framför andra fall. Men slappes huvudprincipen även i andra fall, ryckes grunden för det föreslagna systemet undan, och något bättre system torde •— under föreliggande förutsättningar — icke finnas. — Enligt kommitténs mening bör åt rättstillämpningen överlämnas avgörandet av frågan huruvida av samma person drivna två eller flera verksamheter böra betraktas som en enhet vid tillämpningen av tvåmansregeln eller vid uppdragandet av riktlinjer för användandet av utrustningsregeln. Kommittén vill dock göra följande uttalanden i frågan. Att betrakta olika verksamheter som en enhet synes naturligt, då de till sin karaktär eller eljest ha särskilt samband med varandra. Om det gäller en rörelsekombination, där de olika däri ingående delarna utövas å strängt skilda säsonger, torde det ligga närmast till hands att anse flera rörelser föreligga och bedöma var för sig. Varje rörelsekombinationstyp torde beträffande frågan en rörelse eller två (flera) böra bedömas för sig. E h u r u enligt socialvårdskommitténs mening lagtexten icke bör belastas med ett särskilt stadgande härom, vill kommittén dock uttala, att om en verksamhet skulle bedrivas av två eller flera personer gemensamt, vare sig samäganderätt med avseende å utrustningen föreligger eller ej, frågan om antalet biträden och om utrustningens omfattning synes böra bedömas på samma sätt, som om en av dem ensam utövade verksamheten. Socialvårdskommittén har funnit det icke lämpligen böra ifrågakomma, att kommittén skulle i större utsträckning införskaffa utredning samt ingå på någon närmare analys och bedömning av huru frågan om försäkringstillhörigheten i de särskilda fallen i fortsättningen bör lösas. Kommittén vill emellertid här göra följande uttalanden. En tillämpning av de föreslagna reglerna för icke-anställda i enlighet med de intentioner, åt vilka de giva uttryck, torde för flertalet fall icke medföra någon inskränkning, medan relativt betydande nya grupper komma in under försäkringen. Med hänsyn härtill och då en dylik tillämpning 83

medför en enhetligare, socialt rättvisare behandling av ifrågavarande klientel än hittills, synes man böra acceptera, att de nya reglerna i ett mindre antal fall kunna medföra ett utestängande från försäkringen av sådana, som av praxis nu medtagits. Det rör sig härvid i allmänhet om personer med flera anställda (vilka sistnämnda dock givetvis fortfarande bli försäkrade ehuru på arbetsgivarens och icke på uppdragsgivarens direkta bekostnad). Några exempel på, vartill en tillämpning av de föreslagna reglerna avses leda, må här anföras. Den av praxis fastslagna undergränsen för vad som skall anses som jordbruk (3 tnld + 1 ko) bör bortfalla, så att den i arbetet personligen deltagande häståkaren med ändå mindre jord eller helt utan jord blir försäkrad, såvida han icke har minst två anställda eller flera hästar än en utrustningsregel kan föreskriva och särskilda skäl häremot icke föreligga; d. v. s. i varje fall bör han vara försäkrad, om han har blott en häst och verksamheten icke är analog med ett stadsbuds. Vid utformandet av en utrustningsregel beträffande verkstäder (för målare, plåtslagare, sadelmakare, smeder, snickare, tapetserare m. fl.) synes man böra ställa något större krav på omfattningen av utrustningen än man gjorde i varje fall för några år sedan; vederbörande ansågs som självständig företagare exempelvis i fallet Ref. 1944:37; »i verkstaden hade han en borrmaskin, ett skruvstäd samt skruvnycklar men inga maskiner», och i fallet Ref. 1945:8, där i verkstaden fanns »inga maskiner utan endast småverktyg». Har vederbörande blott dylika småverktyg, bör verkstaden ej anses spela någon roll utan bör han vid arbete åt annan i allmänhet vara försäkrad, om han ej har minst två anställda. Såsom ovan närmare utvecklats följer av den speciella bestämmelsen om »vederlag efter andra grunder», att den som formellt »står för» ett åtagande, vilket fullgöres av honom och några andra, själv bör komma att omfattas av försäkringen i större utsträckning än nu. Vad särskilt beträffar handelsresande, som arbeta åt endast en huvudman, vill kommittén anföra följande. Sådana omständigheter, som uppgåvos i det i motionen 1949:11:43 åberopade fallet (förutom de i motionen n ä m n d a främst den, att på grund av att försäljningarna i stor utsträckning skedde för genastleverans vederbörande måste så gott som dagligen inlämna orderkopior å huvudmannens kontor), medföra enligt kommitténs mening, att vederbörande står så nära att vara arbetstagare i civilrättslig mening (jfr en av Svea hovrätt under 1945 meddelad dom nr 539), att han icke bör vara utesluten från försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen på grund av självständig ställning. (Vid två eller flera huvudmän synas framför allt praktiska skäl bestämt tala mot att huvudmännen skulle göras försäkringspliktiga. Kommittén erinrar emellertid om de tidigare framhållna, genom 1945 års ändringar i arbetsfredslagstiftningen ökade 84

möjligheterna för dessa grupper att ordna försäkringsfrågan genom kollektiva uppgörelser.) I fråga om skogsarbete har kommittén intet att erinra mot den vid flera tillfällen framförda uppfattningen att en skogskörare, å vilken ramavtalet för skogsbruket i Norrland och Dalarna äger tillämpning eller som eljest utför sitt arbete under liknande villkor, bör betraktas såsom arbetstagare i civilrättslig mening och att i följd härav vederbörande virkesägare bör anses vara arbetsgivare i förhållande till icke blott körarna utan även till de huggare, vilka deltaga i arbetet. I enlighet härmed komma de i skogsarbete sysselsatta i regel att vara försäkrade enligt huvudbestämmelsen angående försäkringstillhörigheten, nämligen i egenskap av anställda. Nu kan det givetvis förekomma fall, där skogsarbetet utföres under andra än nyss angivna villkor och en entreprenad i egentlig mening föreligger. På grund av bestämmelsen om vederlag efter andra grunder kommer tvåmansregeln icke att utestänga alla de sist avsedda från försäkringen. Då det bl. a. skulle minska den av kommittén eftersträvade enhetligheten, om regeln försåges med speciella undantag för någon eller några yrkesgrupper, anser kommittén, att man får godtaga, att en och annan skogsavverknmgsentreprenör icke kommer att omfattas av den nya lagen. Detta skall gälla, även om lunning förekommer. — Av samma skäl torde man få acceptera, att t. ex. sotarmästaren med två eller flera anställda övergår till att i regel bli oförsäkrad i avseende å sådant arbete, som han icke enligt gällande bestämmelser har att personligen utföra. Kommittén vill slutligen framhålla en del fall, åt vilka försäkringsinrättningarna och FR synas böra ägna särskild uppmärksamhet vid den av den nya lagstiftningen påkallade omprövningen av praxis men beträffande vilka kommittén funnit sig icke kunna göra något generellt uttalande. Bör bolagsavtalet eller arbetsavtalet anses som det väsentliga beträffande arbete av delägare i handelsbolag och enkla bolag? I samband härmed synes böra övervägas, om man bör bibehålla den olika behandlingen i försäkringshänseende av å ena sidan delägare i handelsbolag och å andra sidan delägare i oskiftat dödsbo samt å ena sidan andelsrederi och å andra sidan enkelt bolag. Bör man såsom nu presumera förefintligheten av en principiellt olika innebörd i avtal om tröskarbete m. m. å ena och sågarbete m. m. å andra sidan? Kan man låta den ej anställde elektrikern i allmänhet bli försäkrad, om h a n ej har minst två anställda eller en så stor verkstad (affär), som en utrustningsregel rimligen kan kräva? — Vidare torde böra övervägas möjligheten att liksom i dansk praxis såsom försäkrad (»antaget til Arbejde») anse varje deltagare i partsfiske, vilken icke är »Medejere af eller mod Erkeggelse af Forpagtnings- eller Lej eafgift har Brugsretten over Fartojet eller Redskaberne». Det är för kommittén bekant, att fall förekommit, då danska fiskare, vilka vid partsfiske å danskt fartyg varit försäkrade, skadats vid partsfiske å svenskt fartyg, varvid de saknat ersättningsrätt. 85

Försäkringsplikten I enlighet med de principer, varpå förevarande lagstiftning bygger, skall försäkringspremien betalas icke av den försäkrade utan av någon, som står i viss relation till honom med avseende å det aktuella arbetet. Om B är anställd av A för utförande av arbete åt denne, skall naturligen A betala premien för B. Men det kan föreligga en arbetsavtalskedja med tre eller flera led, A anlitar B, som biträdes av C. Om enligt de under föregående avsnitt föreslagna reglerna såväl B som C äro omfattade av försäkringen med avseende å ifrågavarande arbete, bör — i enlighet med nuvarande praxis —• enligt socialvårdskommitténs mening A betala premien för både B och C. Om väl C men på grund av självständig ställning icke B är försäkrad, bör såsom nu B betala premien för C. Antag att A lämnar ut ett större arbete till B, som för en del av arbetet anlitar C, som i sin tur som medhjälpare anställer D. Om C och D men ej B äro försäkrade, bör B betala premien för C och D. Är blott D försäkrad, bör premien för honom betalas av C. Principen här är alltså den, att den av de oförsäkrade, som i kedjan kommer närmast de försäkrade, skall svara för försäkringen av dem. Om — liksom nu — med den, för vilkens räkning arbetet utföres, åsyftas den i kedjan ingående arbetsavtalskontrahent, som i sista hand får nytta av arbetet, synes huvudregeln om försäkringsplikten kunna utformas så, att försäkringspliktig är den, för vilkens räkning arbetet utföres. I enlighet med vad som framgår av kedjeexemplen ovan måste denna regel kompletteras på det sättet, att har någon åtagit sig att ombesörja utförande av arbete, i avseende å vilket han intager (sådan) självständig ställning (som avses i en föregående paragraf), så anses han vara den, för vilkens räkning arbetet utföres. I detta sammanhang vill socialvårdskommittén framhålla, att kommittén under föreliggande förutsättningar ifråga om försäkringens organisation icke funnit anledning att gå in på frågan om befrielse från avgiftsplikt av annan anledning än självrisk, exempelvis för vissa mindre arbetsgivare, såsom diskuterades i prop. 1926:109 s. 119—122. Offentliga

förtroendemän

När det gäller fullgörande av medborgerliga förpliktelser och allmänna förtroendeuppdrag är det som regel icke fråga om avlöning och ej heller om sådant arbete, där man talar om fritt arbetsavtal. I stor utsträckning rör det sig icke om arbete i vanlig mening. Såsom framgår av redogörelsen för praxis ovan gälla särskilda författningar i fråga om rätt till ersättning för kroppsskada, ådragen under fullgörande av de mest aktuella medborgerliga förpliktelserna, där det icke samtidigt är frågan om offentligt förtroendeuppdrag. Där verklig avlöning (arvode) i undantagsfall utgått tor 86

utförandet av allmänt förtroendeuppdrag, har OL ansetts gälla. Här skall n u diskuteras frågan om beredande av skydd för offentliga förtroendemän i allmänhet. I samband med 1947 års ändringar i stadgan den 21 februari 1941 om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande deklarerades (prop. 1947:276) bl. a., att detta uppdrag icke vore att betrakta såsom en anställning med bestämd tjänstgöringsskyldighet och att det vore ett förtroendeuppdrag, som helt skilde sig från en tjänst eller anställning i vanlig mening. I den utredning, som låg till grund för dessa stadgeändringar, uttalades, att man ansåg sig icke behöva befara, att riksdagsmannauppdraget genom tillkomsten av pensionsrätt skulle förlora sin karaktär av förtroendeuppdrag och i stället bli ett slags tjänstebefattning. De synpunkter, som anförts beträffande riksdagsmannaskap, torde i allmänhet gälla angående uppdrag att vara ledamot i en kommunal nämnd, styrelse eller fullmäktigförsamling och även vara tillämpliga beträffande uppdrag att vara exempelvis blockledare. I samband med 1950 års ändringar i kommunallagstiftningens bestämmelser om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag förutsatte man (prop. 1950:88, konstitutionsutskottets uti. nr 13) en gräns mellan förtroendemän och tjänstemän, vilken icke borde suddas ut. Såsom framgår av det sagda skulle ett utsträckande av yrkesskadeförsäkringslagen till att omfatta innehavare av offentliga förtroendeuppdrag i allmänhet innebära ett avsteg från vissa av de grundläggande principerna för OLs ram, vilka enligt socialvårdskommitténs mening böra gälla även för den nya lagen. Det skulle vidare kunna anföras en mångfald exempel på situationer då det skulle vara synnerligen tvistigt, om vederbörande vid olyckstillfället fullgjorde sitt förtroendeuppdrag eller sysslade med arbete för annans (t. ex. partiets eller annan organisations) räkning. Uppdraget fullgöres i betydande omfattning å plats, där för försäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen i allmänhet måste gälla särskilda bestämmelser (t. ex. i hemmet). Fastställandet av försäkringspremier skulle i många fall stöta på svårigheter. Olycksfallsrisken för ifrågavarande grupper är förhållandevis obetydlig. Det anförda skulle närmast föranleda att man icke borde föra in ifrågavarande grupper under yrkesskadeförsäkringslagens tillämpningsområde utan borde låta det ankomma på vederbörande förtroendeman att själv ordna sitt försäkringsskydd. Eventuellt kunde man tänka sig att i vederbörliga författningar införa bestämmelser om rätt (eller plikt) för kommunen eller staten att bidraga till kostnaden för ett försäkringsskydd, som förtroendemännen själva skaffade sig. Emellertid synes en dylik anordning med bidrag från staten eller kommunen icke vara så lämplig ur praktisk synpunkt. Vidare och framför allt kan sägas, att n ä r samhället utnyttjar sina medlemmar för sin räkning 87

på sätt som sker beträffande ifrågavarande förtroendemän, är det icke mer än rätt och billigt, att samhället svarar för ersättning åt dem, när de skadas i samhällets ärenden. Det sistnämnda gäller ju med särskild styrka, då det föreligger en medborgerlig plikt att ställa sig till förfogande för uppdragets fullgörande. Beträffande olycksfall m. m. under fullgörande av vissa medborgerliga förpliktelser, där det emellertid icke är fråga om förtroendeuppdrag, ha — såsom ovan framhållits — antagits särskilda ersättningsförfattningar. Det är otillfredsställande att såsom nu ersättningsrätten skall vara beroende av om vederbörande kommun utnyttjat de författningsenliga möjligheterna att giva arvode eller rent utav tillerkänt arvode u t a n stöd av gällande författningar. Socialvårdskommittén finner övervägande skäl tala för att offentliga förtroendemän i väsentligt vidgad utsträckning beredas obligatoriskt skydd mot skada under fullgörande av uppdraget. Bestämmelserna härutinnan böra vara gemensamma för de skyddade förtroendemännen. Ordnas frågan i särskild författning, kräves undantagsbestämmelse i yrkesskadeförsäkringslagen. Om den av kommittén i kapitel VII behandlade invaliditetsoch dödsfallsförsäkringen gjordes obligatorisk för dessa förtroendemän, skulle man vinna bl. a. den fördelen, att platsen för olycksfallet bleve betydelselös. Anledning saknas emellertid enligt kommitténs mening att uppskjuta frågan om beredande av erforderligt skydd åt förtroendemännen, till dess invaliditets- och dödsfallsförsäkringen kan genomföras. I varje fall för närvarande synes mest praktiskt att lösa föreliggande problem genom att bereda dessa förtroendemän skydd genom yrkesskadeförsäkringslagen. De ovan antydda svårigheterna vid tillämpningen av lagen å ifrågavarande personer äro ingalunda omöjliga att bemästra. Med största sannolikhet kommer det att bli fråga om så få olycksfall, att man enligt kommitténs mening ej bör avskräckas av nämnda svårigheter. Beträffande vissa bestämt avgränsade grupper av personer bör man som ovan antytts kunna tänka sig att göra avsteg från de huvudprinciper, varpå lagen eljest bygger. Kommittén anser det emellertid icke böra komma ifråga att komplicera lagen genom införande för förtroendemännens del av specialbestämmelser om t. ex. de täckta riskerna. För att få ytterligare material för ställningstagande till frågan om vilka av ifrågavarande förtroendemän, som böra omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen, verkställdes av kommittén före 1950 års ovan omförmälda ändringar i kommunallagstiftningen viss kartläggning av gruppen offentliga förtroendemän. Det man närmare ville h a reda på var framför allt förekomsten och arten samt tillämpningen av författningsbestämmelser, som vid offentliga förtroendeuppdrag gälla beträffande vederbörandes möjligheter att få någon ersättning för sitt arbete respektive att slippa ifrån uppdraget. I fråga om gottgörelse i anledning av offentligt förtroendeuppdrag gälla 88

varierande regler. (Här bortses från ersättning för resekostnader och sådana årsbelopp, som utgå till bl. a. fullmäktiges ordförande för havda utgifter för kommunens räkning.) I vissa fall föreligger enligt vederbörande författning en rätt att erhålla gottgörelse benämnd »arvode» (t. ex. riksdagsledamot, ledamot av länsnykterhetsnämnd, ledamot av hyresnämnd, överförmyndare, förordnad förmyndare eller god m a n ) , benämnd ibland »arvode» och ibland »traktamente» (t. ex. vald kyrkomötesledamot), benämnd »traktamente» (t. ex. landstingsman), benämnd »ersättning» (t. ex. annan övervakare över villkorligt dömd än statens skyddskonsulent eller skyddsassistent), benämnd »gottgörelse» (t. ex. ledamot av vägnämnd) etc. I andra fall föreligger ingen ovillkorlig rätt till ersättning, utan bestämmelserna äro utformade så, att vederbörande organ äger besluta om ersättning i en del fall i form av dagtraktamente och i andra fall i form av arvode till ett fåtal särskilt angivna förtroendemän. Så är fallet beträffande egentliga kommunala förtroendemän enligt kommunallagarnas bestämmelser. Vissa författningar hänvisa till sistnämnda bestämmelser rörande nämndledamöter eller till andra författningar. Ibland saknas helt och hållet bestämmelser i frågan i den författning, som reglerar förtroendemannens verksamhet; i betydande utsträckning gälla då utan vidare kommunallagarnas allmänna bestämmelser angående nämnder etc. Vad beträffar arbetsblocken inom jordbruket saknar vederbörande författning bestämmelser om ersättning; överblockledarna ha i allmänhet samtidigt egenskap av biträden åt kristidsnämnderna och ha såsom sådana fått ersättning för sitt arbete, medan blockledarna i regel icke fått någon ersättning. Ovannämnda ändringar i kommunallagarna grundades på kommunallagskommitténs Betänkande II med förslag till ändrade bestämmelser om ersättning åt innehavare av kommunala förtroendeuppdrag (SOU 1949:24). Av utredning, som nämnda kommitté införskaffat, framgår (se s, 35—39), att gällande bestämmelser åsidosatts bl. a. beträffande dagtraktamente och detta både mycket ofta och i skilda hänseenden. Det förekom sålunda bl. a., att dagtraktamente för deltagande i sammanträde utgick med högre belopp än vad som medgavs i lagen, att ersättning lämnades för förlorad arbetsförtjänst och att dagtraktamente åtnjöts även av ledamöter av kommunalfullmäktige. Genom nämnda 1950 års ändringar vidgades kommunernas möjligheter att i vissa bestämda former utgiva ersättning. Kretsen av dem, som kunna erhålla arvode, vidgades till ordförande i stämma och fullmäktige. Maximibeloppet av det vanliga kommunala dagtraktamentet höjdes från fem till i regel tio kronor. Principen att ledamöterna i primärkommunernas representativa organ icke skola åtnjuta någon form av traktamente, bibehölls emellertid, fast med det undantaget att den nya ersättningsformen »ersättning för särskild resdag» gäller även dem (aktuellt blott i ett fåtal kommuner i norra Sverige). Såsom framgår av redogörelsen för bestämmelserna om gottgörelse åt 89

offentliga förtroendemän är terminologien icke fullt enhetlig. »Arvode» torde i vissa fall vara liktydigt med »traktamente». Genom arvode i egentlig mening ersattes förtroendemannen för utfört arbete. Beträffande traktamente må följande citeras ur kommunallagskommitténs förslag (s. 42) : Dagtraktamentet är till sitt ändamål av mer sammansatt natur. Utåt framträder det blott och bart såsom ersättning för tidsspillan. Dess faktiska funktion beror i viss mån på förhållandena i det särskilda fallet. Där förtroendeman genom bevistande av sammanträde eller förrättning går miste om arbetsförtjänst, far dagtraktamentet företrädesvis karaktären av ersättning härför. Om fortroendemannen bor så långt från sammanträdesorten, att han måste vidkännas kostnader för uppehälle där, kan dagtraktamentet kanske närmast betraktas såsom ersättning för dessa utgifter. Vid sidan härav kan dagtraktamentet i viss mån sagas ha ytterligare ett ändamål, nämligen att i likhet med arvodet tjäna såsom ersättning för utfört arbete. Detta framträder särskilt tydligt i sådana fall där en fortroendeman mot gottgörelse i form av traktamente utför ett uppdrag, som också kunnat lämnas en kommunal tjänsteman, t. ex. verkställande av bostadsinspektion eller brandsyn. Arvode i egentlig mening har av praxis ansetts täckas av termen avlöning i OL. Ordet vederlag har emellertid så vidsträckt innebörd, att man mycket väl kan låta det omfatta ifrågavarande dagtraktamenten, i den mån de ej enbart tjäna som ersättning för kostnader t. ex. för uppehälle å annan ort. I fråga om skyldigheten att åtaga sig offentligt förtroendeuppdrag föreligga vissa variationer i författningarna. I många fall — särskilt vid de egentliga kommunala förtroendeuppdragen (t. ex. kommunalnämndsledamot, kommunalfullmäktig, stadsfullmäktig, kyrkofullmäktig, ledamot av fattigvårdsstyrelse eller barnavårdsnämnd eller hyresnämnd etc.) — stadgas att för rätt till avsägelse fordras, att vederbörande är av sin befattning som ämbets- eller tjänsteman hindrad att fullgöra uppdraget, att han fyllt 60 år, att han tjänstgjort 4 år, 2 år eller 4 sista åren eller att han eljest uppgiver hinder, vilket godkännes av . Bosättning utom distriktet medför enligt vissa stadganden rätt till avsägelse. Kvinna har rätt att avsäga sig uppdrag i beskattningsnämnd. I åtskilliga fall saknas bestämmelser i förevarande hänseende, t. ex. beträffande icke självskriven kyrkomötesledamot, ledamot av drätselkammare, ledamot av särskild hemhjälpsnämnd eller hemhjälpsstyrelse, de olika blockledarna, övervakare över villkorligt dömd, (ej anställd) barnavårdsman m. fl. Avsaknaden av dylika bestämmelser har i praxis medfört olika effekt i olika fall. Person, som ej är pliktig mottaga val till stadsfullmäktig, har ansetts icke kunna nödgas att emot sitt bestridande vara ledamot av drätselkammare. Men uppdrag att vara barnavårdsman har ansetts icke kunna åläggas någon mot hans bestridande. Olika alternativ för utsträckning av försäkringstillhörigheten de de offentliga förtroendemännen kunna diskuteras. 90

beträffan-

Ett alternativ skulle vara att låta försäkringen omfatta blott dem, som å t n j u t a vederlag. Den viktigaste gruppen, som då icke medtages, är medl e m m a r n a av primärkommunernas representativa församlingar. Vid detta alternativ göres det minsta avsteget från de allmänna principerna för lagens ram. Även det arbete, som utföres av de enligt detta alternativ försäkrade förtroendemännen, är ju mer än det, som utföres av en kommunalfullmäktig, artlikt de försäkrade tjänstemännens. Mot detta alternativ talar emellertid att den enskilde förtroendemannens försäkringsskydd blir beroende av i vad mån vederbörligt organ begagnar de författningsenliga möjligheterna att giva gottgörelse för uppdragets fullgörande respektive utan stöd av författning beviljar sådan gottgörelse. Skyldighet att taga emot ett uppdrag föreligger i flera fall, utan att arvode eller traktamente får utgå. Det anförda giver anledning att överväga ett andra alternativ, som skulle innebära, att försäkringen skulle omfatta även dem, som icke erhålla vederlag, om en medborgerlig plikt att ställa sig till förfogande för uppdraget föreligger. Tvångsrekvisitet bör därvid hänföras till slaget av uppdrag, då med hänsyn till tvångsbestämmelsernas innehåll ett hänförande till individen synes leda till orimliga konsekvenser. Vid ett accepterande av sistnämnda alternativ komma de flesta offentliga förtroendemännen in under lagen. Ett litet antal komma dock att bli oförsäkrade, enär varken till dem utgår något vederlag eller för slaget av uppdrag gäller någon inskränkning i rätten att avsäga sig uppdraget. Detta är fallet med t. ex. blockledarna. Med hänsyn till värdet av den insats för samhället, som även enligt det sistnämnda alternativet oförsäkrade offentliga förtroendemän göra, synes böra ifrågasättas ett tredje alternativ, nämligen att taga steget fullt ut och låta alla offentliga förtroendemän bli försäkrade. Efter övervägande av vad ovan anförts och med hänsyn jämväl till enhetligheten och till att kostnaderna med all sannolikhet bli obetydliga har socialvårdskommittén funnit sig böra förorda en utsträckning av försäkringsskyddet beträffande de offentliga förtroendemännen i enlighet med det tredje alternativet. Ifråga om försäkringsplikten bör enligt kommitténs mening den i föregående avsnitt föreslagna bestämmelsen gälla. Dock bör den lämpligen för säkerhets skull kompletteras med ett stadgande, att fullgöres offentligt förtroendeuppdrag icke för statens eller kommuns räkning, åvilar försäkringsplikten med avseende å ifrågavarande uppdrag staten. Vissa offentliga förtroendemän, t. ex. förordnad förmyndare eller god man för bortavarande, kunna nämligen knappast anses utföra sitt uppdrag för statens och än mindre för kommunens räkning.

2. Vissa undantag från reglerna om försäkringstillhörigheten A. Visst tillfälligt arbete Historik Ålderdomsförsäkringskommittén framhöll i sitt förslag (V. s. 63—64) att en fråga av ganska stor betydelse vore den, i vilken utsträckning tillfälligt arbete borde omfattas av olycksfallslagstiftningen. Kommittén ansåg det ej lämpligt att utesluta allt arbete, som kunde hänföras till denna kategori, utan tänkte sig, »att undantag från försäkringen i förevarande hänseende endast skulle gälla för arbete, vartill arbetaren av sådan tillfällig anledning användes, som att någon, vilken eljest ej har behov av arbetare, t. ex. i följd av iråkad sjukdom eller i följd av exceptionella väderleksförhållanden eller dylikt skulle för någon kortare tid bliva nödsakad att använda främmande arbetskraft». I de yttranden, som avgåvos över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag i detta hänseende, gjorde sig ganska skilda meningar gällande, allt ifrån den ena ytterligheten, att de tillfälliga arbetarna borde ställas utanför försäkringen, till den andra ytterligheten, att allt tillfälligt arbete borde ingå under lagen. Departementschefen framhöll (prop. 1916: 111 s. 79—81), att de betänkligheter, som gjort sig gällande beträffande medtagandet i försäkringen även av s. k. tillfälliga arbetare, i allmänhet syntes avse de svårigheter, som skulle kunna uppstå vid bestämmandet av försäkringsavgifterna och av ersättningsbeloppen för dylika arbetare. Såsom departementschefen närmare utvecklade vore dessa svårigheter överdrivna. Departementschefen erinrade om att det tillfälliga arbetet redan vore underkastat 1901 års lag. På framför allt dessa skäl ansåg sig departementschefen icke ha anledning att från den ifrågasatta nya lagen i allmänhet utesluta de s. k. tillfälliga arbetarna. Departementschefen fann goda skäl tala för den av kommittén föreslagna begränsningen. Det kunde visserligen från den skadades sida sett förefalla orättvist att hans rätt till ersättning skulle vara beroende av, huruvida den, som använt honom till arbete, eljest mer eller mindre regelbundet behövde använda arbetare. Men att för sådant fall göra den tillfällige arbetsgivaren ersättnings- eller försäkringsskyldig syntes, från hans sida sett, icke mindre obilligt och skulle för övrigt vid tillämpningen uppenbarligen stöta på synnerligen stora svårigheter. — Departementschefen var medveten om att en del mycket små arbetsgivare kunde komma att undandraga sig lagtillämpningen, men framhöll, att de förlorade premierna icke kunde uppgå till något avsevärt belopp. — I propositionen upptogs kommitténs förslag, att såsom arbetare enligt lagen ej skulle anses den, som av tillfällig anledning användes till arbete av någon, som eljest ej använder arbetare. 92

I en motion (1916:1:110) föreslogs — under åberopande av försäkringstekniska skäl samt risken av att premierna oftast icke bleve betalda — införande av den i den engelska lagstiftningen förekommande regeln, »att en person, vars arbete är av tillfällig art, och som är sysselsatt på annat sätt än för arbetsgivarens näringsfång eller affär, icke omfattas av lagen.» Utskottet (särskilda utskottet nr 1, uti. nr 1 s. 28), som ansåg den av motionären föreslagna bestämmelsen skapa ökade svårigheter, godkände departementschefens uppfattning. Riksdagen anslöt sig (efter sammanjämkning) till utskottets förslag. Spörsmålet aktualiserades igen, då inom socialdepartementet år 1925 tillkallade sakkunniga för fortsatt behandling av frågan om olycksfallsförsäkringens organisation beredde Rfas ledamöter tillfälle att inkomma med uppgift å önskvärda ändringar i OL. En ledamot föreslog, att förevarande lagbestämmelse skulle utgå, och anförde som skäl härför i huvudsak följande. Det syntes från arbetarens synpunkt oegentligt, att hans rätt till ersättning skulle vara beroende på huruvida arbetsgivaren eljest sysselsatte arbetare samt av vilken anledning arbetsgivaren sysselsatte honom. Bestämmelsen vore synnerligen oklar och tolkades av såväl Rfa som FR i hög grad restriktivt. Så snart anledningen till arbetarens användande kunnat anses vara icke tillfällig, hade bestämmelsen icke ansetts tillämplig. Man hade anledning antaga, att på grund av missförstånd från vederbörandes sida angående innebörden av ifrågavarande stadgande åtskilliga arbetsgivare som rätteligen hemfölle under lagen, icke komme att upptagas i Rfas arbetsgivarförteckningar, på grund varav anstalten ginge miste om försäkringsavgifter. På grund av Rfas och FRs restriktiva tolkning av stadgandet vore de fall, då ersättningsanspråk på grund av detsamma avsloges, mycket sällsynta. Under de snart åtta år som OL varit i kraft hade FR veterligen endast i enstaka fall funnit undantaget tillämpligt, och Rfa torde numera finna detsamma tillämpligt endast i några få fall om året. I överensstämmelse med vad sålunda anförts uteslöts ifrågavarande undantagsbestämmelse ur det av de sakkunniga utarbetade utkast till lag i ämnet, som underställdes en särskild granskningsnämnd. Granskningsnämndens majoritet ansåg, att ersättningsanspråk kunde förväntas komma att framställas i större utsträckning än dittills, om bestämmelsen borttoges. Då det vore omöjligt att påföra försäkringsavgifter avseende ifrågavarande tillfälliga arbetsprestationer, skulle den föreslagna ändringen innebära ett avlägsnande från försäkringsprincipen. Om ändringen genomfördes, borde självfallet staten bestrida ersättningarna i anledning av olycksfall, för vilka på grund av sakens natur några premier icke kunde tänkas inflyta. Nämndens minoritet framhöll de enligt dess mening olämpliga konsekvenserna av bestämmelsen för den skadade. Departementschefen uteslöt undantagsbestämmelsen i det förslag till ny lag, som förelades 1926 års riksdag (prop, nr 109 s. 165—166). Skälen för 93

borttagande av bestämmelsen ansågos väga tyngst.

Departementschefen

framhöll vidare: Frågans lösning syntes böra vara beroende på frågan om karenstiden. Så länge arbetsgivaren själv svarade för sjukpenning m. m. t. o. m. den trettiofemte dagen efter olycksfallet, torde det med hänsyn till de arbetsgivare, som undantaget avsåge och av vilka de flesta torde tillhöra ekonomiskt mindre väl lottade samhällslager icke låta sig göra att borttaga undantagsbestämmelsen. Det nu framlagda lagförslaget innebure emellertid, att ersättning skulle utgå från försäkringsinrättning redan från dagen efter olycksfallet samt beträffande läkarvård och läkemedel redan från dagen för olycksfallet. Något hinder för undantagets uteslutande förelåge vid sådant förhållande icke. Det torde för övrigt kunna antagas att de ersättningar, som på grund av undantagsbestämmelsens borttagande skulle komma att belasta försäkringen, vore så obetydliga att de, även om försäkringsavgifter icke skulle komma att inflyta från åtskilliga av bestämmelsen berörda arbetsgivare, icke kunde märkbart inverka på storleken av de försäkringsavgifter, som erlades av övriga arbetsgivare. I yttrande till andra särskilda utskottet anförde Rfa (uti. nr 1, Bilaga A s. 22—23) bl. a.: Det torde i allmänhet icke bli möjligt att erhålla försäkringsavgifter, vilka skulle täcka den genom bestämmelsens borttagande pålagda risken. Skulle Rfa komma att med sin dåvarande funktion bestå, skulle genom förslagets antagande endast de arbetsgivare, som hade försäkring i anstalten, få svara for den ifrågavarande risken. Dessa arbetsgivares redan dryga utgifter i anledning av olycksfall hos okända arbetsgivare — vilka för vissa år uppgått till mellan 200 000 och 300 000 kronor — skulle komma att ytterligare ökas. Två ledamöter förklarade sig ha intet att erinra mot bestämmelsens uteslutande. Den tidigare nämnde ledamoten tillstyrkte (Bilaga A s. 51) borttagandet under förutsättning, att monopolanstalt infördes och att det beräknade forsäkringsavgiftsbelopp, som Rfa aldrig bleve i tillfälle att påföra, enär anstalten icke kunde få kännedom om alla arbetsgivare, sloges ut även pa arbetsgivare, som stode självrisk. Utskottet (uti. s. 15) ansåg spörsmålet sammanhänga med frågan om karenstidens längd. Då ett förslag om borttagande eller förkortning av karenstiden icke för det dåvarande kunde förordas, kunde ej heller tillstyrkas förslaget om de tillfälliga arbetarnas inordnande under försäkringen. Riksdagen godkände utskottets uppfattning härutinnan. Då karenstidsbestämmelserna upphävdes vid 1928 års riksdag, togs emellertid frågan om undantagsbestämmelsen beträffande tillfälligt arbete icke upp. Praxis Undantagsbestämmelsen är tillämplig endast under förutsättning dels att den ifrågavarande arbetsgivaren icke eljest använder arbetare i lagens 94

mening, dels ock att han nu endast »av tillfällig anledning» (vilket icke är liktydigt med »tillfälligtvis») använder arbetare. I praxis har bestämmelsen givits en synnerligen restriktiv tolkning och sålunda kommit till användning som avslagsgrund i ytterligt liten omfattning. Till belysning härav kan nämnas, att bestämmelsen icke ansetts tilllämplig i bl. a. följande fall. Ref. 1918:25: En småskollärarinna lät varje år genom tillfälligt anställd arbetare hugga 1 å 2 famnar ved. Ref. 1923:14: Lejd arbetskraft för tröskning anlitades 5 å 6 timmar varje år. Ref. 1923: 30: Rengöringsarbete i anledning av flyttning. Ref. 1924:9: Inredning av skomakarverkstad, vilket arbete var avsett att pågå 6 dagar. Socialvårdskommitténs

förslag

Socialvårdskommittén anser, att en inskränkning i förhållande till OL av försäkringsskyddet vid tillfälligt arbete icke bör göras i den nya lagen. Vad härefter beträffar frågan om bibehållande av den nuvarande undantagsbestämmelsen, så bör enligt kommitténs mening av såväl sociala som praktiska skäl större hänsyn tagas till möjligheten för den, som skadats i arbete för här aktuell arbetsgivares räkning och som under i övrigt oförändrade omständigheter är försäkrad vid arbete för annans räkning, att erhålla ersättning än till möjligheten för Rfa att erhålla premier från ifrågavarande kategori arbetsgivare. Det skäl för undantagsbestämmelsens bibehållande, som ovannämnda karenstidsbestämmelse utgjorde, föreligger icke nu. På grund av anförda omständigheter och med hänsyn jämväl till vad enligt historiken ovan i övrigt åberopats härför föreslår kommittén att någon undantagsbestämmelse beträffande tillfälligt arbete icke upptages i den nya lagen. Med hänsyn till bestämmelsens nuvarande tillämpning torde dess strykande vara utan betydelse ur kostnadssynpunkt. B. Hemarbetare Historik Frågan om hemarbetets medtagande under OL var under övervägande inom ålderdomsförsäkringskommittén. Denna kommitté anförde härutinnan bl. a. följande (V. s, 61—62) : Med hemarbete torde härvid, i överensstämmelse med arbetarskyddslagen, böra förstås arbete, som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över, dess anordnande. Dylikt arbete, vilket till största delen tillhör beklädnads- och textilindustriens områden, är undantaget från arbetarskyddslagens tillämpning och torde i allmänhet ej heller tillhöra området för gällande olycksfallslag i vidare mån, än att frivillig försäkring kan ifrågakomma. — Man torde kunna antaga, att i utlandet hemarbetet vanligen icke är underkastat olycksfallslagstiftningen. Det är givet, att i samma mån som arbetsgivaren, såsom fallet ofta är i fråga 95

om hemarbete, icke kan kontrollera eller övervaka arbetet, svårigheter möta att kunna ålägga honom ersättnings- eller försäkringsplikt beträffande olycksfall i sådant arbete. Dessutom intaga hemarbetarna med avseende å arbetsavtalets beskaffenhet ej sällan en mellanställning mellan självständiga yrkesutövare och egentliga arbetare, och det kan därför ofta vara svårt att avgöra, huruvida de skola hänföras till den ena eller andra kategorien. Dessa skäl tala för att icke medtaga hemarbetet i förevarande lagstiftning. Kommittén har dock icke ansett sig böra föreslå, att hemindustrien utslutes från olycksfallslagens tillämpning i hela den utsträckning, vari detta skett i några utländska lagar samt i vår arbetarskyddslag. Enligt kommitténs mening är det av vikt, att även av dessa arbetare så många som möjligt erhålla del av olycksfallslagstiftningens förmåner. Kommittén har trott sig finna en lämplig medelväg i förevarande avseende genom att föreslå undantag från lagstiftningens tillämpning endast för arbetare, som i sitt hem användes till arbete, under det att i övriga fall då arbetet utföres i lokaler, som av arbetsgivaren för arbetstagaren förhyrts, eller eljest utom hemmet, detsamma skulle ingå under lagen. Det är tydligt, att just beträffande arbete i det egna hemmet de största svårigheterna skulle uppkomma vid tillämpningen av en lag utav förevarande slag, särskilt emedan det är så gott som omöjligt att i varje fall erhålla kontroll, huruvida ett olycksfall inträffat i eller utom arbetet. Ej osannolikt vore att, om lagstiftningen även omfattade dylikt arbete, en allmän strävan att till kategorien olycksfall i arbetet söka hänföra varje i hemmet inträffat olycksfall snart skulle komma att göra sig gällande. Givetvis äro härigenom tjänaregöromål o. d., vilka utföras i arbetsgivarens hem, ej undantagna från lagens tillämpning, ehuru i sådana fall arbetaren oftast är bosatt hos arbetsgivaren. I yttrande över ålderdomsförsäkringskommitténs förslag förklarade sig socialstyrelsen anse det vara oriktigt att från en lagstiftning av förevarande art utesluta hemarbetarna. Styrelsen anförde (Bilaga till prop. 1916:111 s. 84) : De skäl kommittén anfört därför synas ej socialstyrelsen tillfyllestgörande. Ifrågavarande arbetare höra som bekant till de allra sämst situerade och hava sålunda särskilt ringa förmåga att bära följderna av ett olycksfall. Med hänsyn till att olycksfallsrisken för hemarbetarna i regel är ganska liten, skulle deras medtagande under försäkringen ej föranleda några större kostnader. Hemarbetarnas undantagande från försäkringen skulle för övrigt i viss mån verka som en premiering av hemindustrien, vilket knappast kan anses lämpligtI övriga yttranden berördes icke förevarande spörsmål i sak. Utan motivering (i den mån ej påpekandet i prop. 1916: 111 s. 81 om »några mindre huvudsakligen redaktionella ändringar» gäller även här) upptog departementschefen i sitt förslag i 2 § 2 st. en undantagsbestämmelse beträffande hemarbetare med följande i förhållande till kommittéförslaget ändrade lydelse: »den, som utför arbetet i sitt hem eller å arbetsställe, som av honom bestämmes». I motion 1916:11:275 hemställdes, att utskottet måtte taga i övervägande, huruvida icke lagen skulle kunna utsträckas till att omfatta även hemarbetarna. Dessa hade nämligen i många fall en ytterst osäker ekonomisk ställ96

ning och komme i regel vid svårare olyckshändelser att lida nöd eller bli hänvisade till fattigvården. Motionärerna förklarade sig emellertid icke vara blinda för de hinder, som reste sig mot en dylik utvidgning av lagen. Särskilda utskottet nr 1 förklarade sig (uti. nr 1 s. 26—27) med allt erkännande av det behjärtansvärda uti, att även hemarbetarna erhölle del av olycksfallsförsäkringens förmåner, anse, i anslutning till de av ålderdomsförsäkringskommittén anförda skälen, att det åtminstone för det dåvarande och intill dess någon erfarenhet av försäkringens tillämpning vunnits, icke vore tillrådligt att i större utsträckning än som skett genom Kungl. Maj :ts förslag utsträcka olycksfallslagstiftningen även till denna grupp av arbetare. Riksdagen delade utskottets uppfattning.

Praxis Viss tvekan rörande innebörden av förevarande undantagsbestämmelse synes tänkbar. Dels skulle kunna göras gällande, att bestämmelsen avser endast s. k. hemindustriellt och därmed jämförligt arbete. Visst slag av arbete skulle alltså vara undantaget från lagens skydd. Med andra ord skulle genom bestämmelsen undantagas en grupp av personer, nämligen de, som utföra angivna slag av arbete, och dessa skulle alltid vara oförsäkrade i samband med detta arbete, alltså även vid besök hos förlagsmannen för avhämtande av mer material c d. Dels skulle kunna göras gällande, att undantaget avser icke visst slag av arbete, viss grupp av personer, utan alla slag av arbeten, alla grupper av personer, men blott då arbetet utföres i den arbetandes hem eller på annat av honom bestämt arbetsställe. Praxis' ståndpunkt synes enklast kunna uttryckas så, att vederbörande är utesluten från försäkringen alltid vid hemindustriellt och därmed jämförligt arbete och i allmänhet men ej alltid vid annat arbete, i den mån det utföres i hans hem eller på annat av honom bestämt ställe. Några exempel på bestämmelsens tillämpning i det förstnämnda av angivna båda hänseenden må här anföras: Sömmerska, som i sitt hem utförde sömnadsarbete, halkade på trappan utanför arbetsgivarens bostad, där hon varit för att lämna och avhämta arbeten och varor; enligt hennes egen uppgift hade hon måst inställa sig personligen »för att få resterande avlöning samt föra räkning av arbeten»; hon ansågs undantagen från försäkringen (BD nr 235/1938). Handelsresande och agenter (i den mån de ej äro att anse som självständiga företagare) samt andra, som ofta ha stor valfrihet i fråga om såväl platsen som tiden för arbetet, ha icke ansetts undantagna enbart på grund av denna valfrihet. Exempel på ifrågavarande bestämmelses tillämpning i det sistnämnda av de båda angivna hänseendena lämnas i kapitel IV s. 149—150. 97 10

Socialvårdskommitténs

förslag

Enligt 1912 års arbetarskyddslag var arbete, som utfördes i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det ej kunde anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande, undantaget från lagens tillämpning. Under undantagsbestämmelsen inbegreps bl. a. s. k. hemindustriellt arbete. I 1938 års arbetarskyddskommittés betänkande med förslag till lag om skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete m. m. (SOU 1946:60 s. 205—213) diskuterades frågan om att göra hemindustriellt arbete till föremål för reglering i arbetarskyddshänseende. Arbetarskyddskommittén ansåg, att antalet i hemindustrien sysselsatta arbetstagare kunde uppskattas till omkring 30 000, och framhöll, att antalet dylika arbetare syntes ha ökat fram till de senare åren. Det hemindustriella arbetet berör främst textil- och beklädnadsindustrien, därnäst päls- och skinnvaruindustrien. Inom sko- och annan lädervarufabrikation förekommer likaledes hemindustriellt arbete i rätt betydande omfattning. Ett icke ringa antal hemarbetare sysselsättas inom vissa delar av metallindustrien, inom pappoch pappersindustrien samt träindustrien. Här liksom i allmänhet användes uttrycket industriellt om hemarbete, även då fråga egentligen är om hantverk. Vissa närmare upplysningar angående hemindustriellt arbete ha intagits i socialvårdskommitténs betänkande XVI: Utredning och förslag angående lag om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, SOU 1948:39 s. 170 —172. Kommittén finner anledning att erinra om och i vissa hänseenden närmare utveckla vad däri anförts. Hemarbete drives i förhållandevis stor utsträckning i kombination med jordbruk. I vissa fall får hemarbetet uteslutande karaktär av bisysselsättning, som giver jordbrukaren och hans familj vissa extra inkomster. I andra fall framstår hemarbetet som den huvudsakliga förvärvskällan. För ett icke obetydligt antal utgör hemarbetet den enda inkomstkällan av betydelse. Hemarbetet bedrives i regel familjekooperativt, i det att man, hustru och barn arbeta gemensamt. En viss arbetsfördelning är stundom rådande, varvid varje familjemedlem specialiserar sig på vissa arbetstempon. Ofta tages barnens arbetskraft mera regelbundet och i större utsträckning i anspråk för hemarbete än föräldrarnas. Hemarbetet bedrives under ganska skiftande former. Hemarbetaren i den bemärkelse man vanligen tänker sig honom, erhåller materialet fullt färdigt för vissa arbetsoperationer. I vissa fall åter har hemarbetaren en ställning, som n ä r m a r honom företagarens. Detta gäller exempelvis i sådana fall, då ett företag beställer ett visst antal färdiga plagg och blott tillhandahåller erforderligt tyg. Han ikläder sig emellertid i allmänhet icke någon företagarrisk, som skulle motivera, att han behandlades som företagare. Olycksfallsrisken i det hemindustriella arbetet torde vara ringa. I ytt98

r a n d e över 1938 års arbetarskyddskommittés förslag framhöll yrkesinspektören i sjunde distriktet (inom vilket antalet hemindustriella arbetsställen då sannolikt översteg 6 000), att behovet av tillsyn över denna verksamhet vore ringa eller intet (prop. 1948:298 s. 70). Den som åtager sig att tillsammans med sin familj utföra hemindustriellt arbete torde i regel vara att anse som arbetstagare i civilrättslig mening i förhållande till förlagsmannen. Däremot torde den som åtager sig dylikt arbete men icke deltager i arbetet själv utan låter detta utföras av familjemedlemmar samt andra personer, anställda av honom för ifrågavarande arbete, vara att anse som självständig rörelseidkare. Tveksamma gränsfall mellan de båda grupper, som dessa exempel representera, torde kunna föreligga. Vad beträffar i arbetet deltagande familjemedlem till hemarbetaren (den med förlagsmannen avtalande familjemedlemmen) torde förhållandena ibland vara sådana, att han är att anse som arbetstagare i civilrättslig mening i förhållande till förlagsmannen, medan han i andra fall rätteligen bör anses såsom dylik arbetstagare i förhållande till den med förlagsmannen avtalande familjemedlemmen. När kommittén i det följande i detta kapitel diskuterar frågan om införande av försäkringsskydd för de hemindustriellt arbetande, avser kommittén endast sådana, som enligt de under 1. i detta kapitel föreslagna reglerna omfattas av försäkringen såsom anställda eller därmed jämställda. För enkelhets skull användes i det följande termen anställda beträffande såväl de anställda som de med dem jämställda. 1938 års arbetarskyddskommitté föreslog den utvidgningen av arbetarskyddslagens tillämpningsområde, att av arbete, som arbetstagare utförde i sitt hem eller å annan plats, som av honom bestämdes, lagen (ehuru i mycket begränsad utsträckning) skulle gälla hemindustriellt arbete. Med hemindustriellt arbete skulle därvid förstås sådant hantverks- eller industriellt arbete, som arbetsgivare i och för sin yrkesmässiga verksamhet uppdrager åt arbetstagare att utföra och som av denne eller medlemmar av hans familj utföres i arbetstagarens hem eller å annan plats, som av honom bestämmes. Departementschefen (prop. 1948:298 s. 82—83) fann emellertid icke tillräckliga skäl föreligga för att arbetarskyddslagens stadganden skulle erhålla tillämpning å det hemindustriella arbetet. Bl. a. anfördes, att det utmärkande för dylikt arbete är att arbetsgivaren i regel icke har vare sig befogenhet eller möjlighet att övervaka, hur arbetstagaren ordnar arbetet, samt att själva grundförutsättningen för de förpliktelser, som arbetarskyddslagen ålägger arbetsgivare mot arbetstagare, sålunda saknas här. Den anförda synpunkten kan anläggas även när fråga är om olycksfallsförsäkringen. Vidare företer ifrågavarande persongrupp i viss mån likheter med dem, som enligt de under 1. i detta kapitel föreslagna reglerna icke 99

tagas med i försäkringen på grund av sin självständiga ställning. Å andra sidan tala starka sociala skäl för att hemarbetarna icke skola som hittills i fråga om ett viktigt försäkringsskydd, som beredes andra anställda, ställas helt utanför. Det hemindustriella arbetet har redan länge haft en relativt stor omfattning och kommer att få en ändå större omfattning, i den mån man ännu mer än hittills kan realisera planerna på att bereda partiellt arbetsföra försörjningsmöjligheter genom dylikt arbete. Med hänsyn härtill har kommittén funnit det angeläget att till närmare diskussion upptaga frågan om att bereda hemarbetarna försäkringsskydd för skador i arbetet åt förlagsmannen. Omedelbart må emellertid framhållas, att problemet om hemarbetarnas försäkringsskydd icke kan lösas isolerat utan måste bedömas gemensamt med frågan om försäkringsskyddets giltighet för den stora massan övriga anställda, då de utföra någon (i regel mindre) del av arbetet åt arbetsgivaren i det egna hemmet eller på annan plats, som den anställde själv bestämt. Det kan nämligen icke anses rimligt att bereda hemarbetarna ett skydd i arbetet med samma ersättningsförmåner som övriga anställda, om man icke medger dessa sistnämnda samma skydd vid (tillfälligt) arbete i hemmet eller å därmed jämställd arbetsplats. Man kan icke bortse från att allvarliga praktiska svårigheter kunna uppstå, om försäkringen skall gälla vid olycksfall även i hemmet (eller å därmed jämställd plats). Har olycksfallet inträffat i arbete för arbetsgivarens räkning eller under annat arbete i hemmet? Svårbedömbara gränsfall måste bli relativt vanliga. Då i hemmet i regel ingen annan är närvarande än arbetstagaren själv eller han och hans nära anhöriga, måste det icke sällan bli synnerligen svårt att få en objektiv utredning om vad som egentligen passerat. Fråga är därför om man icke måste säga, att det vid en av arbetsgivaren bekostad obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete även i hemmet skulle vara så svårt att utöva tillbörlig kontroll, att möjligheterna till missbruk av försäkringen skulle bli högst betydande och att försäkringsgivarna skulle få betala för försäkringen ovidkommande olycksfall. Därigenom skulle försäkringskostnaderna komma att stiga och utbredningen av det hemindustriella arbetet kunna motverkas. Vad nu sagts om svårigheter beträffande olycksfall gäller även en hel del av de yrkessjukdomar och andra åkommor, som enligt kommitténs förslag skola jämställas med egentliga olycksfallsskador, samt en väsentligt mycket större arbetstagargrupp än de egentliga hemarbetarna. Vidare må nämnas, att beträffande hemarbetarna sjukkontrollen i allmänhet är svårare än beträffande andra arbetstagare. Av kommitténs sakkunniga har herr Hedenström närmast ansett, att nyssnämnda befarade olägenheter icke skulle vara av så allvarlig natur, att de i och för sig måste utgöra ett hinder för att inordna hemarbetarna i inomarbetsförsäkringen enligt yrkesskadeförsäkringslagen. De övriga sakkunniga 100

ha däremot ansett, att med hänsyn till de praktiska svårigheterna en särställning för hemarbetarna måste bibehållas. Kommittén har för sin del funnit så allvarliga betänkligheter föreligga mot att låta den vanliga inomarbetsförsäkringen helt gälla vid skador under arbete i hemmet för arbetsgivares räkning, att kommittén sökt finna en annan väg för att tillgodose de sociala synpunkterna åtminstone i väsentlig utsträckning, utan att därmed skulle behöva följa allvarligare praktiska olägenheter. I första hand synes man därvid kunna överväga att begränsa ersättningsrätten till skador, som under ifrågavarande arbete förorsakas av den utrustning (maskiner och verktyg) eller det material, som arbetsgivaren ställt till förfogande. Att låta den formella äganderätten till exempelvis ett verktyg vara avgörande innebär emellertid ingalunda en lättillämpad gränsdragning och synes mången gång kunna vara stötande, i all synnerhet om skadan icke kan sägas vara förorsakad av något sådant fel i verktyget, som medför skadeståndsskyldighet för arbetsgivaren. Ett försäkringsskydd begränsat blott till de fall, då arbetsgivaren är skadeståndsskyldig på grund av fel i verktyget, synes vara av föga praktiskt värde. Det har förekommit fall, där hemarbetare skadats i samband med avhämtande av material hos arbetsgivaren. Man skulle kunna tänka sig att medge ersättningsrätt enbart för sådana fall. Några avskräckande svårigheter torde här knappast behöva uppstå. Å andra sidan bilda dessa tillfällen en synnerligen ringa del av hemarbetarens riskområde, och antalet skador, som skulle kunna ersättas, måste bli ytterst begränsat. Att enbart för dessa fall mobilisera hela den stora försäkringsapparaten kan icke vara rimligt, och hemarbetarna äro för övrigt föga hjälpta med ett så begränsat skydd. Kommittén har sålunda icke funnit någon framkomlig väg, som innebär, att försäkringsskyddet begränsas till endast en del av de risktillfällen, som hemarbetet totalt medför. I stället skulle man kunna tänka sig en begränsning på så sätt, att för skador i hemmet (jämställd arbetsplats) finge gälla en så lång karenstid, att det relativt mycket stora antalet kortvariga skador utmönstras. Karenstiden bör gälla såväl rätten till sjukvård som rätten till kontant ersättning. Vid de mera allvarliga, till antalet begränsace skadorna torde det bl. a. av medicinska skäl vara lättare att få utredning om på vad sätt de uppstått. Sistnämnda skador torde i allmänhet föranleda omedelbart läkarbesök. Såväl skadans beskaffenhet som de till läkaren lämnade uppgifterna om händelseförloppet torde därvid utgöra ett värdefullt material för avgörandet av frågan om samband mellan skadan och hemarbetet. Det är j u även rimligare både socialt och administrativt att vid svårare skador lägga ner mera tid och pengar på en noggrann utredning än när fråga är om ersättning för några få dagar. Å andra sidan är den skadades intresse av att få skadan godkänd som ersättnings101

bar särskilt stort vid svårare skador, varför riskerna för försök till missb r u k j u s t vid dem äro relativt mycket större. Vidare kan en karenstidsbestämmelse medföra ett uppskjutande av viss läkarbehandling, vilket kan ha menlig verkan på sjuktidens längd och invaliditetstillståndet. — Behållningen av att man för hemarbetets del inför en dylik karenstid blir dock att man, utan att beröva hemarbetarna ersättningsrätt för de allvarligare skadorna i hemmet (jämställd arbetsplats), starkt minskar hela anordningens omfattning och därmed antalet tvister. Man skulle även kunna säga, att nackdelen med att arbetsgivaren (försäkringsinrättningen) kan riskera att få med orätt stå kostnaden för något enstaka svårt olycksfall (t. ex. där fullständigare uppgifter än man kunnat erhålla skulle visat, att »inre orsakssammanhang med arbetet» icke förelegat), mer än väl uppväges av att han slipper stå arbetsgivarens vanliga kostnader för ett relativt mycket stort antal lindriga olycksfall i arbete. Om man vill alldeles undanröja grunden för de här förut åsyftade praktiska olägenheterna, måste man emellertid gå en annan väg, nämligen ordna så, att hemarbetarna bli försäkrade för skador såväl i som utom arbete. Enligt 35 § 1 st. OL är arbetsgivare berättigad att försäkra »annan arbetare än i denna lag avses» för olycksfall i eller i och utom arbete. Med »annan arbetare» avses bl. a. hemarbetare. Emellertid har denna möjlighet praktiskt taget ej alls utnyttjats för olycksfall vare sig enbart i eller både i och utom arbete. Tyvärr synes man ej heller kunna räkna med att, om inomarbetsförsäkringen göres obligatorisk för hemarbetarna, den frivilliga utomarbetsförsäkringen får en sådan omfattning, att flertalet komina att vara försäkrade för alla olycksfall. Visserligen framlägger kommittén förslag i syfte att befordra utomarbetsförsäkringen (se kapitel IV), men kommittén vågar icke räkna med att dessa här, i varje fall inom den närmaste framtiden, skulle spela någon avgörande roll. Även om hemarbetarna i stigande omfattning organisera sig, förefaller det nämligen i varje fall tveksamt, om deras organisationer på den kollektiva försäkringens väg kunna genomdriva en allmän anslutning till utomarbetsförsäkringen. Det återstår att överväga att göra även utomarbetsförsäkringen obligatorisk. Att göra detta i den formen, att arbetsgivaren å l ä g g e s a t t för sina hemarbetare ha den ordinarie försäkringen och därjämte utomarbetsförsäkring, måste — särskilt med hänsyn till det sätt, varpå arbetet bedrives (bisyssla, familjekooperativt) — enligt kommitténs mening anses uteslutet. Det kan icke gärna bli fråga om annat än att helt lämna den ordinarie yrkesskadeförsäkringen och inordna hemarbetarna i den framför allt för självständiga yrkesutövare avsedda i regel frivilliga invaliditets- och dödsfallsförsäkring, som diskuteras i kapitel VII. Denna försäkring är avsedd att gälla" både i och utom arbete. Man kan tänka sig att göra det obligatoriskt för arbetsgivarna att taga dylik invaliditets- och dödsfallsförsäkring för hemarbetarna. Visserligen ålägger man då arbetsgivarna att svara även 102

föir utomarbetsförsäkringen men i stället slippa de i regel ifrån att svara fÖF sjukpenningkostnaderna vid olycksfall i arbete. Emellertid förutsätter en obligatorisk dylik försäkring att man kan klart avskilja hemarbetarna sonn grupp. Självfallet kan man icke begära, att en arbetsgivare skall erlägga premier för utomarbetsförsäkring för en hemarbetare, som kanske endast i mycket liten utsträckning (några timmar i veckan) sysslar med arbete för hans räkning. Försäkringsplikten måste därför göras beroende av att hemarbetaren under en väsentlig del av normal arbetstid sysslar med arbete för arbetsgivarens räkning. En sådan avgränsning måste emellertid stcita på mycket stora praktiska svårigheter. Kommittén ser inga möjligheter att för närvarande övervinna dessa. — Det synes dock ej omöjligt, att genomförandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring omfattande även sådana hemarbetare, för vilka hemarbetet icke är allenast en bisysselsättning (jfr socialvårdskommitténs förslag i SOU 1948: 39 bl. a. s. 172 —173 och 265—268) skulle komma att underlätta den här aktuella gränsdragningen. — Man kommer icke heller ifrån en dylik gränsdragning, om m a n skulle ålägga de försäkrade att, om de endast i ringa grad syssla med hemarbetet, själva erlägga en del av premien för utomarbetsförsäkringen. Därjämte finner kommittén det överhuvudtaget icke tilltalande att utan synnerligen vägande skäl tvinga vissa medborgare att på egen bekostnad för sig själva taga olycksfallsförsäkring. Kommittén har därför ansett, att m a n måste avstå ifrån att söka en lösning av frågan efter den här antydda linjen. Kommittén har funnit det angeläget att försäkringsskydd beredes hemarbetarna men har sagt sig, att det kan vara förenat med betydande vanskligheter att taga med dem i yrkesskadeförsäkringen utan några begränsningar. På grund härav förordar kommittén, att det allmänna undantaget för hemarbete icke upptages i yrkesskadeförsäkringslagen men att för sådant arbete fastställes en viss längre karenstid, under vilken ingen ersättning från denna försäkring skall utgå. I fråga om karenstidens längd har inom kommittén framförts olika alternativ, bl. a. 28 och 14 dagars karenstid. Med hänsyn till att det för de hemindustriella arbetarnas del i allmänhet rör sig om personer utan starkare ekonomisk ställning, att obligatorisk sjukförsäkring icke kan förväntas vara i kraft i varje fall under den första tiden av yrkesskadeförsäkringslagens giltighetstid samt att i över hälften av fallen vederbörande .torde vara återställd före utgången även av den kortare karenstiden, har kommittén stannat för att förorda en karenstid om 14 dagar. Dylik karenstid behövs emellertid ej för alla skadefall i hemmet (jämställd arbetsplats). I nuvarande praxis finnas exempel på att undantagsbestämmelsen icke tillämpats, då arbetsgivaren varit närvarande vid utförandet av arbetet i arbetarens hem (se kap. IV s. 150). Kommittén förordar, att karenstidsbestämmelsen vid skador i hemmet (jämställd arbetsplats) icke skall gälla, när den försäkringspliktige eller företrädare för 103

denne utövar tillsyn över arbetet. Karenstidsbestämmelsen har begränsats till att gälla blott vid skador i hemmet (jämställd arbetsplats), enär kommittén anser tillräckliga skäl icke föreligga mot att låta ersättning i enlighet med de allmänna reglerna i lagen utgå vid skador, som inträffa hos förlagsmannen eller under färder från denne med material respektive till denne med färdiga varor. Konkurrensbestämmelsen för sjukförsäkringen bör utformas så, att hemarbetarna icke stå utan ersättning under karenstiden. Det bör som förut stå förlagsmannen fritt att teckna frivillig försäkring för olycksfall utom arbete. Detsamma bör gälla för skador i arbete, såvitt avser karenstiden. Av praktiska skäl bör dock frivillig försäkring för skador i arbete, såvitt avser karenstiden, få tecknas blott i samband med utomarbetsförsäkring, som avser minst karenstiden. Den i kapitel IV B. förordade rätten för arbetstagarorganisation att teckna utomarbetsförsäkring bör gälla även skador i hemmet, såvitt avser ifrågavarande karenstid. Kommittén vill understryka vikten av att arbetstagarnas organisationer söka få till stånd frivillig försäkring i största möjliga utsträckning. I den mån dylika strävanden krönas med framgång, behöver man ej befara några olägenheter av den föreslagna utvidgningen av försäkringen och vill kommittén uttala en förhoppning, att det skall bli möjligt att framdeles förkorta eller rent av borttaga ifrågavarande karenstid. Såsom framgår av vad tidigare (s. 100) nämnts skall med den av kommittén förordade lösningen den lagtekniska avgränsningen ske icke för en viss grupp av arbetare utan för alla arbetare såvitt avser arbete, som de utföra i hemmet eller å annan plats, som de själva bestämt. Det är alltså en fråga om försäkringsskyddets omfattning, närmare bestämt om begreppet olycksfall i arbete. Denna fråga behandlas i kapitel IV, där å s. 163—164 kommer att något n ä r m a r e diskuteras den praktiska gränsdragningen mellan i hemmet (och å därmed jämställd arbetsplats) inträffande skador i arbete för arbetsgivarens räkning och därstädes inträffande övriga skador.

C. Familjemedlemmar Historik Ålderdomsförsäkringskommittén anförde i sitt betänkande V. s. 62—63, att någon skillnad i allmänhet icke borde göras mellan medlemmar av arbetsgivarens familj och andra arbetstagare, även om deras avlöning ofta endast utginge i naturaförmåner. Kommittén ansåg dock, att så nära anhöriga till arbetsgivaren som hans barn och föräldrar icke borde anses såsom arbetare i förhållande till honom. I själva verket skulle det enligt kommitténs mening i dessa fall ofta bli synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett egentligt arbetsförhållande ägde rum, och ej sällan måste dessa nära 104

anhöriga i viss mån betraktas såsom delägare i verksamheten. I varje fall h a d e dessutom barn och föräldrar enligt lag försörjningsplikt gent emot v a r a n d r a , och en försäkring vore därför i dessa fall mindre behövlig än i fr åga om arbetare i mera egentlig mening. Man torde även kunna antaga, a t t frivillig försäkring av dessa anhöriga oftare än eljest skulle komma a t t anlitas. Beträffande äkta makar framhöll kommittén, att det på grund av allmänna rättsregler vore givet, att den ena maken icke kunde anses såsom arbetare i förhållande till den andre såsom arbetsgivare, även om äktenskapsförord eller boskillnad förelåge. Rfa framhöll i utlåtande (Bilaga till prop. 1916: 111 s. 7) över kommitténs förslag, att det föreslagna undantagandet från den obligatoriska försäkringen av arbetsgivarens barn och föräldrar innebar en inskränkning i förhållande till 1901 års olycksfallsersättningslag, vilken inskränkning mången gång torde kunna synas orättvis. Av praktiska skäl ansåg sig dock anstalten böra biträda förslaget. I propositionen 1916:111 upptogs — utan kommentar men med en formell omredigering — kommitténs förslag beträffande föräldrar och barn. Riksdagen godkände propositionen i denna del utan ändring. Genom lag den 14 juni 1917 utvidgades undantagsbestämmelsen till att omfatta även adoptivbarn och adoptivföräldrar. I motion 1920:11:12 anfördes, att det j u kunde vara rätt så naturligt, att föräldrar och barn i ett hem icke kunde eller borde i OLs mening anses som arbetare eller arbetsgivare gent emot varandra, men att förhållandet ställde sig annorlunda, sedan barnen lämnat föräldrahemmet och bildat eget hem. Motionären hemställde om sådan ändring av lagen, att endast arbetsgivarens hemmavarande barn eller adoptivbarn skulle vara undantagna från lagen. Andra lagutskottet, som begärde yttrande över motionen av bl. a. Rfa, anförde i sitt utlåtande (nr 33), att utskottet ansåge rättvisan kräva, att barn och adoptivbarn, som lämnat föräldrahemmet och som därmed finge anses ha begynt en i ekonomiskt avseende självständig tillvaro, icke såsom arbetare i förhållande till sina föräldrar resp. adoptivföräldrar uteslötes från de förmåner vid olycksfall, som ifrågavarande lag beredde annan arbetare. Detta krav vore enligt utskottets förmenande så starkt, att det icke kunde avvisas allenast med den hänvisning till de huvudsakligen organisatoriska svårigheter, Rfa omnämnt. På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen i anledning av motionen måtte för sin del antaga en lag om ändrad lydelse av 2 § i OL, innebärande att framför orden »barn eller adoptivbarn» skulle inskjutas ordet »hemmavarande». Utskottets hemställan bifölls av riksdagen. Lagändringen genomfördes genom lag den 18 juni 1920. Trots att det endast talades om barn som arbetare i förhållande till föräldrar som arbetsgivare, har ordet hemmavarande i praxis hänförts även 105

till föräldrar som arbetare åt barnen. Detta är ju rimligt och fullt förenligt med lagens ord. Den nu gällande lydelsen erhöll undantagsbestämmelsen genom lag den 18 juni 1926. Departementschefen anförde i prop. 1926: 109 s. 159 — med anledning av viss tolkning av då gällande lydelse av bestämmelsen — att med fasthållande av den principiella ståndpunkt, som låge till grund för stadgandet, åt detsamma syntes lämpligen kunna givas en sådan formulering, att undantaget uttryckligen skulle gälla endast där arbetet bedreves för allenast en arbetsgivares räkning; dock borde äkta makar i förevarande hänseende givetvis anses såsom allenast en arbetsgivare. I detta sammanhang anförde departementschefen även, att de skäl, som föranlett undantagande från lagens tillämpning av hemmavarande barn och föräldrar naturligen ägde i än högre grad giltighet i avseende å äkta makar i förhållande till varandra. Vad ålderdomsförsäkringskommittén anfört om äkta makar torde ej längre vara ovedersägligt. I 8 kap. 6 § giftermålsbalken den 11 juni 1920 stadgades nämligen att, om ena maken biträder den andre i hans förvärvsverksamhet, han skall, även om överenskommelse om gottgörelse ej träffats, åtnjuta skälig ersättning för sitt arbete, därest det med hänsyn till arbetets art och omständigheterna i övrigt må anses tillbörligt att ersättning skall utgå. Då i nämnda lagrum alltså förutsattes, att ena maken kan mot avlöning användas i arbete av den andre, ansåg departementschefen att i 2 § 2 st. OL borde intagas uttryckligt stadgande om att äkta make icke skulle anses såsom arbetare i förhållande till andra maken såsom arbetsgivare. Riksdagen gillade departementschefens uppfattning i nu angivna båda hänseenden. Praxis Enär undantagsbestämmelsen är tillämplig endast om allenast en arbetsgivare finnes, ansågs moder, som hushållade för och var hemmavarande hos två söner, ej undantagen (Ref. 1931:11). Till följd av bestämmelsen om arbete för makars gemensamma räkning blir det för svärföräldrar och styvbarn av avgörande betydelse om arbetet utföres för allenast den oskylde makens eller för båda makarnas räkning. Undantagna ha ansetts vara i Ref. 1932: 6 styvson, som arbetade i av styvfadern arrenderat jordbruk; äldre giftermålsbalken var tillämplig i fråga om makarnas förmögenhetsförhållanden; Ref. 1944:1 svärfader, som arbetade i magens rörelse; äldre giftermålsbalken gällde för magens och dotterns förmögenhetsförhållanden; och Ref. 1937: 19: II svärmoder, anställd som »husföreståndarinna (hembiträde)» hos sin svärson; trots att nya giftermålsbalken var tillämplig. Däremot ansågos ej undantagna i Ref. 1935: 21 styvson, som var anställd i styvfaderns med eget fartyg bedrivna rederirörelse; nya giftermålsbalken var tillämplig; och i Ref. 1937: 19: I svärfader, som arbetade i av magen arrenderat jordbruk; nya giftermålsbalken var tillämplig. 106

Motsvarande prövning av för vems räkning arbetet utförts erfordras ej beträffande måg eller svärdotter. Undantagsbestämmelsen omfattar nämligen ej dem (Ref. 1926:39). Det b r u k a r sägas, att för att vederbörande skall anses som hemmavarande fordras både gemensamt hushåll och gemensam bostad. Några exempel på praxis i detta hänseende må anföras. Såsom hemmavarande ha ansetts: rättare å av dennes fader arrenderad gård, trots att fadern ej bodde å gården, men där de inköp till hushållet, som ginge utanför »staten», betalades av gårdens avkastning (Ref. 1930:8); husfru å hotell i förhållande till sin son, hotellets ägare, ehuru hon intog sina måltider i hotellets restaurang samt hennes bostadsförmån bestod av omöblerade rum i hotellfastighetens andra våning, där sonen bodde i sjätte våningen (Ref. 1940: 28); person, som arbetade åt sin dotter och svärson och som genom undantagskontrakt fått visst husrum sig förbehållet i det hus, där jämväl dottern och svärsonen bodde (Ref. 1944: 2)i; dotter, som var anställd i faderns affär mot kontant lön, kost i dennes hushåll samt logi, ehuru det sistnämnda bestod av omöblerad lägenhet, visserligen belägen i faderns fastighet men helt skild från den av fadern bebodda lägenheten i samma fastighet (Ref. 1944:24). Såsom icke hemmavarande ha ansetts: i moderns slakteri och charkuteriaffär anställd ogift son, som i stor utsträckning intog sina måltider hos modern men själv förhyrt bostad (Ref- 1931: 32); jordbrukardotter, som med make och barn bodde i ett rum i faderns våning och använde faderns kök men hade eget från faderns skilt hushåll tillsammans med sin egen familj (Ref. 1943: 36); fader, som bodde å samma fastighet som sonen men i annan byggnad och intog omkring 4 måltider i veckan hos sonen (Ref. 1943: 43). Såsom hemmavarande ansågos i Ref. 1931: 6 dotter, som ehuru gift samt kyrkooch mantalsskriven hos mannen haft fast anställning hos modern mot bl. a. kost och logi, och i Ref. 1943: 16 son, som, ehuru han hyrde egen bostad, där hans hustru bodde, i regel bodde och åt i sitt föräldrahem, i närheten varav han hade bättre tillgång till arbete. Den omständigheten att full betalning lämnats för kost och logi har icke ansetts utesluta hemmavarandeförhållande. Fader har ansetts (Ref. 1927: 32) som hemmavarande hos sonen-arbetsgivaren, då denne hade kost och logi hos fadern. Men då far och son voro inackorderade hos samma person (två döttrar till fadern), ansågs sonen ej som hemmavarande hos fadern-arbetsgivaren (Ref. 1931: 27). I OL finnes ingen bestämmelse om betydelsen av varaktigheten av förhållandet. Vid avgörandet av frågan om en person är att anse som hemmavarande eller ej torde enligt nuvarande praxis stort avseende fästas vid om han har något annat hem ä n anförvanten-arbetsgivarens eller ej. Har en person, som bor i olika tillfälliga bostäder, ingen annan fast tillflyktsort än t. ex. föräldrahemmet, h a r han ansetts vara hemmavarande, även om vistelsen där varit av kortvarig natur. 107

Några exempel på praxis från skilda tider visa att man ansett som icke hemmavarande: moder till en av två makar, vilken hade egen bostad å annan ort och vilkens vistelse hos makarna, föranledd av ombyte av hembiträde, varit avsedd att räcka en månad (Ref. 1922: 6); son, som under ett arbete för 2—3 månader hyrde rum å arbetsplatsen och at å restaurang därstädes, ehuru han i regel förut varit i föräldrarnas hushåll (Ref. 1941: 17); son, som lämnat föräldrahemmet 1942 och under övningsuppehåll i militärtjänstgöring 1946 utförde jordbruksarbete åt sin fader mot kontant lön, kost och logi (Ref. 1946: 30); men som hemmavarande: 22-årig ogift son, som sedan ett par år lämnat föräldrahemmet men återvänt och tagit anställning som matros hos fadern (Ref. 1926: 4); sjöman, som efter avmönstring från fartyg, vilket skulle läggas upp över vintern, rest hem och arbetade åt modern mot bl. a. mat och husrum (Ref. 1929:43); ogift skogsarbetare, ehuru han större delen av året bott i skogskojor och andra tillfälliga bostäder men enär han under tider utan arbete icke hade annan tillflyktsplats än föräldrahemmet (Ref. 1943: 17). Väckta

frågor

Vid 1932 års riksdag väcktes motion (11:269) om skrivelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder i syfte att åstadkomma sådan ändring i OL, att även barn och närskylda, som arbetade i visst företag, bereddes samma förmåner som andra arbetare, utan att frivillig försäkring behövde sökas. I yttrande över motionen framhöll Rfa vissa stora svårigheter och beaktansvärda olägenheter, som enligt anstaltens uppfattning skulle vara förenade med införande av obligatorisk försäkring för ifrågavarande familjemedlemmar. Anstalten fann motionens syfte lämpligare böra tillgodoses genom vidtagande av särskilda anordningar i syfte att främja familjemedlemmarnas anslutning till den frivilliga försäkringen. Motionen avslogs i enlighet med utlåtande (nr 36) av andra lagutskottet, som hänvisade till bl. a. att den av 1928 års riksdag begärda utredningen rörande utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt OL ännu icke verkställts. Om sistnämnda utredning se Kapitel VII nedan. I en vid 1935 års riksdag väckt motion (11:57) yrkades framställning till Kungl. Maj:t »om skyndsam utredning och förslag om upphävande av de undantagsbestämmelser, som från den obligatoriska statliga olycksfallsförsäkringen utesluta företagarens hemmavarande, hos honom anställda eller för erhållande av yrkesutbildning arbetande barn». Motionen avslogs av riksdagen i enlighet med hemställan av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande (nr 18) anförde följande: 108

Enligt vad riksförsäkringsanstalten anfört skulle med ett inrymmande av hemmavarande barn under den obligatoriska olycksfallsförsäkringen vara förenade åtskilliga svårigheter av praktisk art bland annat i kontrollhänseende. Svårigheter av sistnämnda slag skulle bliva särskilt framträdande, om en försäkring av dessa barn skulle avse allenast olycksfall, som inträffade i arbete. Att under sådana förhållanden skilja de fall, då ersättning för olycksfallet enligt lagen rätteligen skulle utgå, från fall av annan art, skulle säkerligen visa sig ogörligt. Vidare vi 1 utskottet erinra om, att det i många fall icke torde finnas tillräckliga skäl att ekonomiskt betunga föräldrar genom en lagbestämmelse, som påbjuder, att hemmavarande barn skola vara försäkrade. Många föräldrar torde för övrigt föredraga att inbespara försäkringspremierna och taga risken av att, om olycksfall inträffar, på egen bekostnad få taga vård om den skadade. Med hänsyn till dessa omständigheter anser utskottet en lagstiftning av det innehåll, som åsyftas i föreliggande motion, för närvarande icke böra genomföras i vårt land. Av samma anledning finner utskottet ej heller skäl tillstyrka riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära utredning angående förevarande spörsmålUtskottet vill emellertid å andra sidan framhålla vikten och betydelsen av, att de hemmavarande barn, vilka utföra arbete såsom anställda hos sina föräldrar eller hos dem erhålla yrkesutbildning, komma i åtnjutande av en olycksfallsförsäkrings förmåner. Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit synes detta lämpligast kunna ske genom frivillig försäkring enligt 35 § i olycksfallsförsäkringslagen. En sådan försäkring kan erhållas på samma villkor — bland annat beträffande premiekostnader — som gälla för obligatorisk försäkring. I de fall, där behov av försäkring förefinnes och där vederbörande arbetsgivare vill och kan bära erforderliga kostnader, skulle således genom frivillig försäkring ernås samma resultat, som om obligatorisk försäkring för samma fall vore föreskriven. Enligt utskottets mening är det ett samhällsintresse av vikt, att upplysning angående förefintliga möjligheter att erhålla frivillig försäkring på lämpligt sätt sprides i så vida kretsar som möjligt. En av de utvägar, som härutinnan skulle kunna begagnas, torde vara den att träda i förbindelse med jordbrukarungdomens sammanslutningar. Vidare torde böra övervägas lämpligheten av att i någon utsträckning giva ersättning för anskaffande av frivilliga försäkringstagare. I motion II: 369 vid 1936 års riksdag gjordes samma yrkande som i motionen 1935:11:57 med tillägget »under beaktande av att de försäkringspremier, som för dem skola erläggas, avvägas enligt billiga och rättvisa grunder, i enlighet med i motionen anförda sociala och befolkningspolitiska synpunkter». Motionen föranledde i enlighet med andra lagutskottets hemställan icke någon riksdagens åtgärd. Utskottet hänvisade (uti. nr 6) till sitt ovan citerade uttalande vid 1935 års riksdag och till att i 1936 års statsverksproposition upptagits vissa anslag för beredande av ersättning åt Rfas ombud för anskaffande av frivilliga försäkringar och för allmän propagandaverksamhet från anstaltens sida för frivillig försäkring. I de båda motioner (1:96 och 11:155) vid 1939 års riksdag, som föranledde den i kapitel I B omnämnda riksdagsskrivelsen den 12 mars 1939, nr 95, om utvidgad försäkring för olycksfall i arbete, diskuterades bl. a. frågan om en allmän obligatorisk olycksfallsförsäkring. Därvid ifrågasattes 109

särskilda regler för hemmavarande familjemedlemmar. I andra lagutskottets utlåtande (nr 18) över motionen anfördes följande av särskilt intresse i förevarande sammanhang: En utvidgning av den obligatoriska försäkringen till att omfatta arbetsgivares barn och andra närskylda torde sålunda komma att medföra ett omfattande arbete för att vid mantalsskrivningarna införskaffa de upplysningar, som skulle erfordras för ett tillnärmelsevis riktigt avgörande, om sådant arbetsförhållande förelåge, att premiedebitering skulle ske, och i så fall för huru stor del av året premier borde beräknas. En närmare redogörelse för innehållet i motionerna och utskottsutlåtandet lämnas i kapitel VII nedan. I en interpellation (I nr 4 s. 14—16) vid 1942 års riksdag ställdes till chefen för socialdepartementet frågan, om denne hade för avsikt att inom den närmaste tiden framlägga lagförslag till riksdagen angående utvidgad försäkring för olycksfall i arbete. Interpellanten framhöll bl. a., att försäkringen enligt OL hade en mycket begränsad omfattning och att de mindre jordbrukarna och deras familjemedlemmar icke hade råd att skaffa sig frivillig försäkring men bure ungefär samma risk som de obligatoriskt försäkrade inom samma yrke. Departementschefen hänvisade i svaret (nr 8 s. 3 f.) bl. a. till då inom socialvårdskommittén pågående utredning om sjukkasseväsendet samt tanken att lösa problemet genom en anknytning till en mera omfattande sjukförsäkring. Interpellanten anförde, att obligatorisk försäkring nog vore av nöden, om alla de hemmavarande barnen i jordbrukarhemmen — enligt den officiella statistiken ungefär 300 000 — skulle beredas den rättvisa och trygghet, varpå de hade berättigade anspråk. Departementschefen underströk, att frågan om olycksfallsförsäkring av egna företagare och dessas barn tillhörde de mest svårlösta, som funnes på det socialpolitiska området. Vid 1945 års riksdag efterhörde en interpellant (II nr 12 s. 17) om den av riksdagen år 1939 begärda utredningen angående utvidgad försäkring för olycksfall i arbete hade påbörjats och när förslag till riksdagen i ärendet vore att förvänta. I motiveringen för interpellationen framhölls behovet av obligatorisk olycksfallsförsäkring för framför allt jordbrukares hemmavarande barn. Från socialdepartementet har till kommittén för att tagas i övervägande vid fullgörande av uppdraget överlämnats en framställning den 13 maj 1947 från Jämtlands läns socialdemokratiska partidistrikt om sådan ändring i OL, »att hemmavarande barn vid olycksfall i arbetet jämställes med lejd arbetskraft». I skrivelsen påpekades, att fosterbarn och syskonbarn i vissa fall komme att intaga en förmånsställning framför barn och adop110

tivbarn. Mera betänkligt vore dock, att ekonomiska svårigheter lätt kunde uppstå i fattiga och barnrika arbetarfamiljer, om något eller några av barnen drabbades av olycksfall. Speciellt vore här att peka på de mindre jordb r u k a r n a . Det vore av största vikt att ett effektivt försäkringsskydd skapades även för de hemmavarande barnen vid olycksfall i arbete. Vid 1948 års riksdag framställdes en interpellation (II nr 17 s. 17 f.) angående utredningen om olycksfallsförsäkring för självständiga företagare och deras hustrur och barn. I svar härpå anförde chefen för socialdepartementet (II nr 26 s. 6 f.) bl. a., att socialvårdskommittén vid sina preliminära överväganden i fråga om olycksfallsförsäkring för ifrågavarande kategorier ansett, att en lösning borde i första hand sökas efter den linjen, att sjukförsäkringen för dem utbyggdes med ett kompletterande försäkringsskydd för invaliditet och dödsfall, att en obligatorisk försäkring självklart skulle kräva vidlyftigare anordningar än en frivillig, att en gränsdragning mellan olycksfall i och utom arbete icke torde kunna ske på samma sätt som för anställda, att beträffande självständiga yrkesutövare kunde tänkas, att vederbörande vid inträdet i försäkringen hänfördes till viss försäkringsklass, som bleve bestämmande beträffande såväl avgifternas som ersättningarnas storlek, samt att kommittén med avseende å ersättningsgrunderna i vart fall övervägde vissa avvikelser från OLs bestämmelser. Interpellanten anförde härefter, att särskilt landsbygdsungdomen väntade på frågans lösning, att olycksfallsförsäkringen enligt hans uppfattning borde bli obligatorisk för både de hemmavarande barnen och de egna företagarna, att det vore angeläget att särskilt skyddet för de hemmavarande barnen icke utformades så, att det här uppkomme en pariasklass med lägre ersättning vid olycksfall i arbete än andra arbetare — ersättningsgrundernas likhet behövde dock icke betyda likhet i varje detalj — att det icke syntes honom behöva bli så förfärligt svårt att draga gränsen mellan olycksfall i arbete och annat olycksfall för företagarna, särskilt dä väl skadorna oftast uppkomme vid användning av arbetsredskap, samt att man vid bestämmandet av ersättningens storlek möjligen kunde utgå från något genomsnittligt tal för de skilda yrkesgrupperna; avslutningsvis framhölls, att interpellationen syftat till att redan på detta stadium understryka nödvändigheten av »fullt likvärdig ersättning». Socialvårdskommitténs

förslag

Möjligheten för arbetsgivare att enligt 35 § OL teckna frivillig försäkring för annan arbetare än i lagen avses har haft betydelse främst för de hemmavarande barnen. Den frivilliga försäkringen för annan arbetare har emellertid kommit till mycket ringa användning, såsom närmare framgår av följande tabell. Då Rfa vid 1936 års riksdag första gången erhöll de ovannämnda särskilda anslagen för verksamhet i syfte att öka anslutningen 111

till ifrågavarande frivilliga försäkring, ha uppgifter medtagits för året närmast före och året närmast efter sagda år; dessutom avser tabellen förhållandena under de sex senaste år, för vilka uppgifter äro tillgängliga. En årsarbetare motsvarar 300 dagsverken. Till större arbetsgivare räknas i allmänhet arbetsgivare, som i regel under hela året sysselsätta minst fem arbetare. Frivillig försäkring

för olycksfall i arbete av annan arbetare än i OL avses; antal årsarbetare:

År

I Rfa av större | mindre arbetsgivare

1935 1937 1943 1944 1945 1946 1917 1948

633 823 748 738 751 663 751 581

1206 2 845 3 086 2 734 2 633 2 499 2 255 2198

I bolagen av större | mindre arbetsgivare

499 548 638 628 566 525 404 388

2 013 2 250 5 295 5 349 5 768 5 683 6 030 6 105

Summa

4 351 6 466 9 767 9 449 9 718 9 370 9 440 9 272

Till jämförelse med tabellens siffror må nämnas följande ur statistiska centralbyråns redogörelse för folkräkningen den 31 december 1945, tab. 8 b. Såsom medhjälpande familjemedlemmar ha upptagits 136 829 män och 12 371 kvinnor (varav i jordbruk med binäringar 118 227 män och 3 973 kvinnor). Till denna grupp ha hänförts sådana personer, som i egenskap av familjemedlemmar ha till huvudsaklig sysselsättning att biträda familjeföreståndaren i dennes yrke. Jordbrukarhustrurna — c:a 243 000 — ha dock ej medräknats. Av de anförda siffrorna framgår, att det är en befolkningsgrupp av betydande storleksordning, som på grund av undantagsbestämmelsen om familjemedlemmar i 2 § 2 st. OL icke erhåller försäkringsskydd enligt den lagen. Här må tilläggas, att den frivilliga försäkringen för annan arbetare vanligen tecknas för att gälla även utom arbete. Ibland har åberopats, att enligt motsvarande lag i Danmark försäkringen omfattade även medlemmar av arbetsgivarens familj, hustrun dock undantagen, samt att motsvarande norsk lag saknade någon särskild inskränkande bestämmelse av ifrågavarande innebörd. Men man bör dock icke förglömma bl. a. följande. I den danska lagen (Lov af 20. Maj 1933 om Forsikring mod Folger af Ulykkestilfselde) kräves i kap. VI (»Forsikringen for Industri, Haandvserk, Handel, private Tjenesteforhold») att det skall vara fråga om arbetsgivarens förvärvsverksamhet och att ifrågavarande familje112

medlem med hänsyn till beskaffenheten och omfattningen av sitt arbete i denna verksamhet kan likställas med andra arbetare. I kap. VII (»Forsikringen for Sofart og Fiskeri») och kap. VIII (»Forsikringen for Landbrug, Skovbrug, Havebrug m. m.») kräves motsvarande med avseende å »Virksomheden». Kap. VI innehåller dessutom det kravet att vederbörande skall ha fyllt 10 år, medan i kap. VIII undantages den, som på betryggande sätt är tillförsäkrad livsvarigt nödtorftigt underhåll. En lång karenstid reducerar givetvis högst väsentligt antalet tveksamma skaderegleringsfall. Redan innan karenstiden fr. o. m. den 1 oktober 1949 sänktes från 13 veckor till 6 dagar lära tveksamma fall ha uppkommit ofta. Den norska lagstiftningen (Lov av 24. juni 1931 om ulykkestrygd for industriarbeidere m. v.) omfattar icke annat jordbruksarbete än sådant, som står i förbindelse med användande av mekanisk drivkraft, ej heller hantverk, då däri icke användes mekanisk drivkraft eller ångtryckskärl, eller butiks- eller kontorsverksamhet, hushållsarbete eller hemarbete. Dessa begränsningar i försäkringens omfattning jämte den nära samordningen av sjuk- och olycksfallsförsäkringen göra att skälen mot att i den obligatoriska (av arbetsgivarna bekostade) olycksfallsförsäkringen medtaga arbetsgivarens familjemedlemmar ha långt mindre betydelse i Norge än i Sverige. De för undantagande av vissa familjemedlemmar vanligen åberopade skälen skola här nedan något närmare diskuteras. Vad först beträffar äkta makar i förhållande till varandra, äro för en arbetstagarförsäkringslag (som OL och den föreslagna yrkesskadeförsäkringslagen) aktuella blott fall, då ena maken biträder den andre i dennes förvärvsverksamhet. Frågan om försäkringsskydd under arbete i det gemensamma hushållet bör enligt kommitténs mening liksom hittills bedömas i samband med frågan om försäkringsskydd i arbete för egen räkning (se kap. VII nedan). Den nuvarande möjligheten enligt OL för arbetsgivare att teckna frivillig försäkring för annan arbetare än i lagen avses, förutsätter att ett arbetsgivare-arbetare-förhållande föreligger och gäller därför beträffande äkta makar endast när den ene arbetar i den andres förvärvsverksamhet. — De skäl, som enligt vad nedan antöres tala för undantagande från försäkringen av framför allt barn och föräldrar i förhållande till varandra, gälla i allmänhet med särskild styrka äkta m a k a r emellan, även när fråga är om ena makens deltagande i andra makens förvärvsverksamhet. Av ålderdomsförsäkringskommittén åberopades bl. a., att det skulle bli synnerligen svårt att avgöra, huruvida ett egentligt arbetsförhållande ägde rum mellan föräldrar och barn, och att dessa nära anhöriga ej sällan måste i viss mån betraktas såsom delägare i verksamheten. De båda skälen äro väsentligen av praktisk natur och avse svårigheter vid såväl premiedebitering som skadereglering. De ifrågavarande skälen måste anses förtjäna 113 ii

än större beaktande, sedan vid 1926 års riksdag upphävts tidigare gällande stadgande, att såsom arbetare ej ansåges den, som icke fyllt 12 år. Emellertid göra sig dessa skäl gällande med olika styrka beträffande olika familjemedlemmar. De tala särskilt starkt för uteslutande av arbetsgivarens i hemmet boende egna yngre barn. Däremot ha de föga styrka, då iråga är om barn, som lämnat föräldrahemmet och därmed få anses ha börjat en i ekonomiskt avseende självständig tillvaro. Skälen synas ha större betydelse beträffande sådana barn, som icke kunna få sin utkomst genom eget arbete, än beträffande övriga barn. Gränsen mellan sistnämnda grupper kan icke med säkerhet fixeras till viss ålder. En sextonårsgräns vore m å h ä n d a i allmänhet riktig (jfr föräldrabalkens 6 kap. om barnets rätt att sluta arbetsavtal och 9 kap. om dess rätt att råda över vad det genom eget arbete förvärvat). För ett riktigt bedömande i det enskilda fallet av frågan om delägarskap i verksamheten bör anses föreligga eller icke kunna exempelvis sådana omständigheter som antal övriga barn och deras sysselsättning spela roll. Delägarskap torde vara mindre sannolikt, om arbetsgivaren är son än om han är fader till arbetaren. Varaktigheten av den föreliggande situationen har även betydelse för avgörande av frågan om ekonomisk gemenskap etc. bör anses föreligga. Det av ålderdomsförsäkringskommittén åberopade skälet, att barn och föräldrar enligt lag ha försörjningsplikt gentemot varandra, varför en försäkring i dessa fall är mindre behövlig än i fråga om arbetare i mera egentlig mening, har olika tyngd i olika fall. De flesta föräldrar ha ringa eller ingen möjlighet att själva sörja för sina barn, om dessa åsamkats hög invaliditet. Däremot torde sjukpenningbehovet vid mera kortvarig skada i allmänhet vara mindre för den, som skadats i arbete för samboende makes, föräldrars eller barns räkning, än för den, som skadats i arbete för annans än dessa personers räkning. Den familjerättsliga underhållsskyldighetens omfattning är beroende av bl. a. barnets ålder; sextonårsåldern har enligt föräldrabalkens 7 kap. särskild betydelse. Andra lagutskottet anförde 1935 såsom ovan nämnts (uti. nr 18) bl. a., »att det i många fall icke torde finnas tillräckliga skäl att ekonomiskt betunga föräldrar genom en lagbestämmelse, som påbjuder, att hemmavarande barn skola vara försäkrade. Många föräldrar torde för övrigt föredraga att inbespara försäkringspremierna och taga risken av att, om olycksfall inträffar, på egen bekostnad få taga vård om den skadade.» Men vederbörande arbetsgivare är ju skyldig att betala försäkringspremie, om under i övrigt oförändrade förhållanden den, som utför arbetet, icke står i n ä m n d a släktskapsförhållande till honom. Och skall verkligen en skadad arbetare vara utlämnad åt anförvanten-arbetsgivarens godtycke respektive möjligheter att själv taga vård om den skadade? Vid flera tillfällen har mot en obligatorisk försäkring enligt OL av arbetsgivarens familjemedlemmar anförts, att stora svårigheter i praktiken skulle 114

görra sig gällande att erhålla ett objektivt underlag för bedömandet av frågain, om en skada inträffat i arbete eller ej. Dessa svårigheter äro dock olika sto»ra i olika grupper av fall. De äro givetvis störst, då den skadade bor hos näira anhörig och arbetar i dennes jordbruk eller hushåll, i all synnerhet om ham arbetar endast sporadiskt. De svårbedömda fallen torde emellertid icke bli särdeles talrika, om försäkringen begränsas till invaliditet och dödsfall, och de bortfalla, om ifrågavarande försäkring göres tillämplig oberoende av orrn skadan inträffat i arbete eller ej. Den av ålderdomsförsäkringskommittén uttalade förhoppningen om frivillig försäkring av de undantagna anhöriga har icke infriats i den omfattning, som man torde ha väntat. Den verksamhet, som bedrivits med stöd av de särskilda ovannämnda anslagen till Rfa, har icke medfört åsyftad ökning av anstaltens försäkringsstock härutinnan. Att ifrågavarande form av frivillig försäkring icke vunnit store anslutning torde fortfarande delvis bero på okunnighet om de möjligheter, som OL medger. Bristande företagsamhet torde kunna förutsättas spela en mycket betydande roll. Dessutom torde många kunna antagas knappast vilja (eller möjligen i vissa fall knappast kunna) bära kostnaden för en dylik försäkring av familjemedlemmarna. Det är dock att märka, att ifrågavarande försäkring kan erhållas på samma villkor — bl. a. beträffande premiekostnaden — som gälla för den försäkring vederbörande är skyldig att betala, om han i stället anlitar utomstående arbetskraft. De åberopade skälen för undantagande av vissa familjemedlemmar minska i allmänhet väsentligen i betydelse, om arbetet utföres såväl för en anhörig som för en eller flera icke-anhöriga. Kommittén, som anser det synnerligen angeläget att obligatoriskt försäkringsskydd beredes även de arbetstagare, som äro familjemedlemmar till arbetsgivaren, har övervägt att i sitt förslag till yrkesskadeförsäkringslag icke upptaga den nuvarande undantagsbestämmelsen härutinnan (för andra än dem under t. ex. 16 å r ) . Enligt kommitténs mening måste emellertid ett övervägande av de ovan anförda skälen leda till att man gör en uppdelning av fallen på följande grupper: I. Fall då den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen bör gälla. Exempel: a) Då försäkringspliktig skulle vara förutom den anhörige även en eller flera icke-anhöriga. b) Då den försäkringspliktige skulle vara den arbetandes syskon (eller syskonbarn e t c ) . c) Då var och en av parterna har en i ekonomiskt avseende självständig ställning (såsom då endera parten är barn, som lämnat föräldrahemmet). II. Fall då den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen icke bör gälla. 1. Fall då obligatorisk försäkring på anförvants (i egenskap av arbetsgivare) bekostnad överhuvudtaget icke bör gälla. Här avses framför allt 115

make samt yngre barn (åldersgräns förslagsvis 16 å r ) . Den nuvarande möjligheten till frivillig försäkring bör dock bibehållas. 2. Fall då en särskild obligatorisk försäkring på anförvanten-arbetsgivarens ansvar synes motiverad. Genom att en särskild försäkringsform skapas, får man möjlighet att åtminstone i väsentlig grad komma förbi de förut nämnda, redan av ålderdomsförsäkringskommittén åberopade svårigheterna i fråga om prövning av försäkringstillhörighet och i fråga om skadereglering. Den persongrupp, som enligt kommitténs mening främst bör komma ifråga i detta sammanhang, utgöres av de barn, som passerat den under 1 föreslagna åldersgränsen men ej lämnat föräldrahemmet. — Denna försäkringsform behandlas nedan i kapitlet VIII. Av praktiska skäl måste den undantagsbestämmelse, som erfordras i yrkesskadeförsäkringslagen för de under II angivna grupperna, göras sä konkret som möjligt. Minsta möjliga antal faktorer skall behöva klarläggas genom utredning. Därför kan man icke taga hänsyn till alla de omständigheter, som berördes i diskussionen ovan om de vanligen åberopade skälen för undantagsbestämmelsen. Såsom framgår av redogörelsen för praxis är det enligt den nuvarande bestämmelsen i en del fall av avgörande vikt, om arbetet utföres för allenast den oskylde makens eller för båda makarnas läkning. Utredning kan erfordras om vilka bestämmelser, som gälla om makarnas förmögenhetsförhållanden, och om arbetets art. Dylik utredning bör genom lagbestämmelsen göras obehövlig. Vidare synes det knappast motiverat att giva styvbarn en förmånsställning i ersättningsrättshänseende framför eget barn eller svärson (-dotter) framför svärfader (-moder). Svärföräldrar, svärsöner, svärdöttrar samt styvfader, styvmoder och styvbarn böra enligt kommitténs mening vara jämställda i princip inbördes och med föräldrar och barn. Detta skulle visserligen innebära någon utvidgning av den genom anförvantskapet bestämda från försäkringen undantagna personkretsen men i stället medföra — förutom ett undanröjande av de i redogörelsen för praxis anförda divergenserna i vissa personkombinationer — förenklingar i administrativt hänseende. Att därjämte (såsom i den finska lagen den 20 augusti 1948 om olycksfallsförsäkring) undantaga far- och morföräldrar får anses rimligt i de ytterst få fall, som med hänsyn till bestämmelsen i övrigt bli aktuella. Adoptivbarn och adoptivföräldrar böra såsom nu jämställas med barn och föräldrar. Undantaget beträffande den arbetande parten (annan än make) i den angivna personkretsen bör dock enligt kommitténs mening icke gälla, om var och en av parterna har en sådan i ekonomiskt avseende självständig ställning, vilkens frånvaro den nuvarande lagtexten velat markera genom uttrycket »hemmavarande». För hemmavarandeskap skulle enligt praxis fordras »gemensamt hushåll och gemensam bostad». Ordet hushåll synes därvid använt i stället för kosthåll, enär det i och för sig täcker även bostad. 116

F r å g a n är dock, om icke det i den finska lagen förekommande uttryckssättet »tillhör hushåll» bättre än »hemmavarande» giver uttryck åt den bristande självständigheten i ekonomiskt avseende. Med hänsyn härtill och då detsamma bör gälla, vare sig det är arbetsgivarens eller den arbetandes hushåll, förordar kommittén uttryckssättet »lever i hushållsgemenskap med». Varaktigheten av den föreliggande situationen bör enligt kommitténs mening tillmätas betydelse i syfte att begränsa undantagsbestämmelsens tillämplighet. Man synes böra fordra att vederbörande är varaktigt hemma hos anförvanten. Detta bör komma till uttryck i lagtexten, lämpligen genom att såsom i den finska lagen ordet »varaktigt» insattes. Om arbetet skulle utföras för äkta makars räkning, böra de i här ifrågavarande hänseende fortfarande anses som allenast en person. Ingen anledning föreligger att låta en moder, som är oförsäkrad, då hon sköter hushållet åt en son, vara försäkrad, om hon i stället sköter två söners gemensamma hushåll (jfr Ref. 1931:11 ovan). En bestämmelse om att två (eller flera) barn i denna situation skola anses som allenast en person är därför erforderlig. Egentligen borde i undantagsbestämmelsen med make jämställas sådan person (»ogift h u s t r u » ) , som enligt kommitténs förslag (kap. V s. 279—280) blir livränteberättigad, men av administrativa skäl har kommittén avstått från att förorda detta. Här ovan har — för enkelhets skull — använts uttrycket arbetsgivare. Enligt kommitténs mening bör liksom hittills det avgörande vara relationen till den enligt eljest i lagen gällande regler försäkringspliktige, även om en annan skulle vara arbetsgivare i civilrättslig mening. Kommittén vill dock förorda en särskild bestämmelse med hänsyn till exempelvis ett sådant fall som det, som var uppe i Ref. 1947:13: En hos en ägare av en transportabel kapsåg anställd arbetare skadades genom olycksfall under kapning med ifrågavarande såg å sin faders fastighet av dennes ved; enligt gällande praxis — i vilket hänseende kommittén icke föreslår ändring -— var fadern att anse som arbetsgivare för den skadade; de båda sistnämnda hade gemensam bostad och gemensamt hushåll; den skadade — som eljest var försäkrad på virkesägarens bekostnad vid sågning å dennes fastighet •— ansågs undantagen från försäkringen på grund av bestämmelsen om hemmavarande barn. Enligt kommitténs mening bör den vanliga undantagsbestämmelsen vid arbete åt anförvant icke gälla, om den arbetande anförvanten är anställd hos en försäkrad mellanman.

D. Enligt beslut av Konungen Enligt 3 § 1 st. OL äger Konungen från tillämpningen av lagen undantaga arbetare, som användas till arbete för statens eller kommuns räkning 117

och vilka på grund därav tillförsäkrats ersättningar vid olycksfall i arbete, som finnas väsentligen motsvara ersättningarna enligt lagen. Undantag enligt nämnda bestämmelser har icke medgivits i annan mån än att beträffande vissa vid försvarsväsendet fast anställda icke OL utan 1927 års Milf skulle gälla (26 § 2. i 1927 års förordning). I propositionen med förslag till ny militärersättningsförordning (prop. 1950:96 s. 72) förordades, att Kungl. Maj:t med stöd av 3 § OL utfärdade en mot 26 § 2. i 1927 års Milf svarande föreskrift. — Kungl. Maj:t har avslagit ansökningar från ett antal kommuner om undantag enligt 3 § OL. Då bestämmelsen aldrig hittills tillämpats beträffande kommunalanställda, kunde ifrågasättas, att bestämmelsen i den delen icke skulle överföras till den nya lagen. Å andra sidan kan man icke bestrida, att behov av bestämmelsen kan uppkomma i framtiden. Med hänsyn till det sist anförda och då det gäller icke nyskapande utan bibehållande av en bestämmelse, har kommittén stannat för att helt överföra ifrågavarande bestämmelse (efter viss formell omredigering) till den nya lagen.

E. Personal hos utländska beskickningsmedlemmar Sådana personer, som eljest skulle vara arbetare enligt OL, ha i praxis ställts utanför lagen, då de varit anställda hos utländska beskickningsmedlemmar (Ref. 1919:35). Dessas exterritorialitetsrätt har anförts som skäl härför. Ett främmande lands sändebud (och övrig till beskickningen hörande personal med exterritorialitetsrätt) har nämligen ansetts icke kunna avkrävas den medverkan från arbetsgivarens sida, som ifrågavarande lag fordrar (ifråga om uppgifter för bestämmande av premier och ersättning, indrivning av oguldna premier e t c ) . Rfa har emellertid ansett sig kunna bifalla ansökan från dylika beskickningsmedlemmar om frivillig försäkring enligt 35 § i lagen av hos dem anställd personal. Något medgivande till ett sådant förfaringssätt har dock icke lämnats i lagen. Möjligen skulle man kunna betrakta en ansökan om frivillig försäkring som ett uppgivande från den främmande statens sida i förevarande hänseende av extcrritorialitetsrätten, varigenom den obligatoriska försäkringen bleve gällande. Vid 1938 års riksdag hemställdes i en motion (11:211) om utredning beträffande frågan om de hos utländska diplomater anställdas försäkring för skada till följd av olycksfall i arbete samt framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I motionen anfördes bl. a. följande. Enligt uppgift funnes hos härvarande utländska diplomater omkring ett hundratal svenska medborgare anställda. Då dessa diplomater icke kunde åläggas betala försäkringsavgifter, fölle hos dem anställda, i regel hembiträden och andra i hushållet arbetande, utanför OLs område och kunde ej erhålla där föreskriven 118

ersättning vid olycksfall, med mindre arbetsgivaren frivilligt försäkrat dem. Även om det förekomme, att utländsk beskickning genom frivillig försäkring eller på annat sätt beredde de anställda sådan ersättning, innebure detta icke önskvärd trygghet för ifrågavarande grupp arbetande, då åtgärden icke vidtoges av alla här avsedda arbetsgivare och vore helt beroende på vederbörandes goda vilja. Frågan vore av den vikt, att det borde utredas, i vad mån här avsett skydd kunde tillförsäkras även hos utländska diplomater anställda. Möjligen kunde saken ordnas därigenom, att staten åtoge sig kostnaderna härför. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott ansåg (uti. nr 3) utredningen behövlig och önskvärd men hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon kammarens åtgärd, under hänvisning till att Rfa i inhämtat yttrande förklarat sig ha för avsikt att upptaga denna fråga vid verkställande av den år 1937 anbefallda utredningen rörande en förbättrad lagstiftning om försäkring för olycksfall i arbete. Andra kammaren biföll vad utskottet hemställt. Att låta ifrågavarande personalgrupp utan särskild åtgärd från arbetsgivarens sida omfattas av den obligatoriska yrkessskadeförsäkringen (varvid man finge tänka sig bl. a. en särskild bestämmelse, enligt vilken statsverket skulle betala de premier, som beskickningsmedlemmarna icke frivilligt erlade) är enligt kommitténs mening icke lämpligt med hänsyn till den medverkan i övrigt, som kräves av de försäkringspliktiga. En särskild undantagsbestämmelse för personalgruppen synes dock lika litet som i OL erfordras i den nya lagen. Efter genomförandet av en tillfredsställande allmän obligatorisk sjukförsäkring och en sådan invaliditets- och dödsfallsförsäkring som den i kapitel VII uppskisserade torde h ä r föreliggande problem ha väsentligt mycket mindre aktualitet. Nämnda försäkringsformer kunna dock icke förväntas vara i kraft ännu på flera år. Med hänsyn härtill vill kommittén för sin del förorda ett lagfästande av nuvarande praxis, d. v. s. ifrågavarande utländska arbetsgivare skola genom en särskild lagbestämmelse erhålla rätt att i Rfa teckna frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen för sina anställda. Det synes önskvärt, att det svenska utrikesdepartementet verkar för, att de utländska beskickningarna eller dessas medlemmar teckna sådan försäkring. Frågan om att bereda ifrågavarande personal en i förhållande till vad sålunda förordats tryggare ställning genom ett obligatoriskt skydd (genom försäkring eller på annat sätt) bör emellertid enligt kommitténs mening tagas upp till reglering på internationell väg, t. ex. genom den internationella arbetsorganisationen. Skulle det visa sig omöjligt att ernå en tillfredsställande lösning på den vägen, får frågan då av statsmakterna tagas upp till ny prövning. Därvid synes böra övervägas möjligheten att Kungl. Maj:t av riksdagen utverkade bemyndigande för sig eller eventuellt för Rfa att om119

besörja, att ifrågavarande personer (möjligen med en begränsning till svenska medborgare) vid inträffade svårare skadefall av statsmedel bereddes ersättning motsvarande den, som skulle ha utgått, om yrkesskadeförsäkringslagen gällt för dem. Vad kommittén anfört angående anställda hos utländska beskickningar eller dessas medlemmar, bör enligt kommitténs mening tillämpas även å dem, som enligt de under 1. i detta kapitel föreslagna reglerna jämställas med anställda. Det beträffande beskickningar och dessas medlemmar anförda finner kommittén böra gälla även annan främmande makts representation med exterritorialitetsrätt (immunitet) samt internationella organ och dessas medlemmar med dylik rätt.

3. Försäkring för elever i yrkesutbildning Här avses endast sådana elever, som icke äro försäkrade såsom arbetande för annans räkning; jfr s. 67 ovan. Historik Restämmelsen om försäkring av yrkesutbildningselever infördes i OL (2 § 1 st. 3 :e och 4:e punkterna) genom lag den 14 juni 1933. Socialvårdskommittén har ansett det för den följande diskussionen om en elevförsäkring påkallat att här lämna en redogörelse för förhistorien till sistnämnda lag. I skrivelse den 15 februari 1928 hemställde skolöverstyrelsen hos Kungl. Maj:t om åtgärder för att lärjunge i skola för yrkesutbildning måtte bli berättigad till försäkring för skada enligt OL. Skolöverstyrelsen anförde bl. a. följande. Tvekan hade uppstått, huruvida lärjunge i anstalt för yrkesundervisning vore föremål för försäkring enligt OL. I den mån sådan lärjunge mot eller utan avlöning utförde arbete för annans räkning, torde dock lärjungen redan på grund av nu gällande bestämmelser vara försäkringsberättigad. Men även i andra fall, då lärjunge i skolor, som meddelade undervisning i hantverk eller industri, utsattes för olycksfall under sådan undervisning, syntes det skolöverstyrelsen önskvärt, att ersättning för olycksfall i arbete kunde beredas honom enligt grunderna för OL. Av bestämmelserna i stadgan för den kommunala yrkesundervisningen framginge, att det i skolorna förekommande yrkesarbetet måste avse samma slag av arbetsuppgifter och bedrivas med samma verktygs- och maskinutrustning som yrkesarbetet hos enskilda yrkesutövare. På grund av kungörelsen angående statsunderstödda anstalter för yrkesundervisning måste samma krav ställas även på de enskilda skolor, som avsåge utbildning i yrkesarbete. Då det av skolornas lärjungar utförda yrkesarbetet alltså vore av samma natur som det arbete, vilket hos enskilda arbetsgivare utfördes av hos dem anställda arbetare, syntes det vara av vikt, att den ekonomiska trygghet, som de sistnämnda åtnjöte genom lagbunden olycksfallsförsäkring, gjordes åtkomlig även för skolornas lärjungar. Risken för olycksfall torde visserligen i allmänhet vara ganska ringa, men fall kunde likväl 120

imträffa, då ett ekonomiskt säkerställande av lärjungarna i händelse av olycksfall umder skolarbete, även om detta ej avsåge arbete för annans räkning, vore önskväirt. Det syntes hårt, att en lärjunge, som träffades av olycksfall under skolar/bete, därigenom kunde bli berövad förvärvsmöjlighet under sjukdomstiden och i .'svårare fall även kunde bli invalid. Genom att i en läroanstalt arbeta för sin utbildning förskaffade sig lärjungen visserligen i första hand ökade utkomstmöjligheter men syntes han i varje fall ej mindre förtjänt eller mindre i behov av försäkring än den, som arbetade enbart för erhållande av lön. I utlåtande häröver anförde Rfa bl. a., att lärjungar i skolor och andra undervisningsanstalter i allmänhet icke torde kunna betraktas som arbetare i OLs mening. De kunde nämligen i regel icke anses utföra arbete »för a n n a n s räkning». Detta gällde även i det fall, att det i en skola förekomna ande arbetet avsåge s a m m a slag av arbetsuppgifter och bedreves med s a m m a verktygs- och maskinutrustning som yrkesarbete hos enskilda näiringsidkare. Rfa ansåge frågan kunna övervägas i samband med eventuell utredning rörande utbyggande av den frivilliga försäkringen enligt OL. Vid föredragning inför Kungl. Maj:t den 22 juni 1928 av riksdagens skrivelse den 16 maj 1928, n r 205, angående utredning rörande lämpligheten av sådan utvidgning av den frivilliga olycksfallsförsäkringen att densamma komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkesidkare framhöll dåvarande chefen för socialdepartementet, att vissa andra frågor om utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen borde beaktas i samband med den av riksdagen gjorda framställningen. Departementschefen erinrade därvid bland annat om skolöverstyrelsens förenämnda skrivelse samt framhöll, att i anslutning därtill borde undersökas, huruvida försäkringen borde utsträckas att omfatta jämväl andra personer än de i riksdagens skrivelse avsedda, vilka vore sysselsatta i arbete med olycksfallsrisk, eller huruvida ersättning i annan form skulle beredas dem för skada genom olycksfall i arbete. Utredas borde jämväl, huru en dylik utvidgad försäkring lämpligen skulle anordnas. — Kungl. Maj :t anbefallde Rfa att verkställa ifrågavarande utredning. Sedan FR upphävt ett beslut av Rfa att tillerkänna en elev vid Ultuna lantbruksskola ersättning enligt OL, gjorde styrelsen för Ultuna lantbruksinstitut den 11 november 1929 framställning hos Kungl. Maj :t om åtgärder för beredande av livränta åt nämnda elev. Styrelsen upplyste därvid: Eleverna vore att anse såsom anställda i föreståndarens tjänst och hade skyldighet att vid skolegendomen utföra lantbruksarbete. Vid skolan utfördes nära nog allt arbete av skolans elever, vilka i gengäld avgiftsfritt erhölle undervisning, kost, bostad, vedbrand, lyse och läkarvård. Värdet av dessa förmåner uppginge till minst samma belopp som de av eleverna utförda dagsverkena skulle kosta att leja efter i orten gängse priser. Därest dagsverkena skulle utföras av avlönade jordbruksarbetare, skulle dessa givetvis såsom anställda i statens tjänst automatiskt vara olycksfallsförsäkrade. Ultunastyrelsen vore skyldig att låta sköta egendomen under eget bruk, enär egendomen jämväl vore avsedd att tjäna såsom demonstrationsjordbruk för lantbruksinstitutet. 121

Lantbruksstyrelsen och statskontoret hemställde i avgivna yttranden om sådan ändring i OL, att elev vid lantbruksskola erhölle rätt till ersättning enligt lagen. I två skrivelser år 1930 till Kungl. Maj :t från styrelsen för lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp med hemställan om ersättning åt två i arbetet skadade elever vid Alnarps lantbruksskola lämnades liknande upplysningar rörande nämnda skola som de förut återgivna beträffande Ultuna lantbruksskola. Sveriges kronojägareförbund hemställde i skrivelse till Kungl. Maj :t den 20 februari 1930 — under åberopande av att en skogsskoleelev förklarats icke vara att anse som arbetare enligt OL — om åtgärd för att elever vid statens skogsskolor måtte bli berättigade till ersättning enligt lagen. Förbundet anförde bl. a.: Lärokursen vid skogsskolorna omfattade tiden fr. o. m. den 1 oktober t. o. m. den 15 september nästföljande år med omkring 765 timmars lektioner och övningar å lärosalen och omkring 1 535 timmars praktiska arbeten och övningar ute i skogen. Under två tredjedelar av året utförde följaktligen eleverna avverknings-, flottnings-, diknings- och plantskolearbeten för domänverkets räkning. Att det av dem utförda arbetet, ehuru ej direkt avlönat, också ägde värde för domänverket framginge därav, att det utgjorde en väsentlig del av alla förekommande arbeten å de skogsskolorna närmast belägna kronoskogarna. Under förenämnda två tredjedelar av läroåret vore de sålunda utsatta för precis samma olycksrisk som domänverkets övriga skogsarbetare. Det måste då anses vara en ofullständighet i OL, att rätt till ersättning för under sådana förhållanden inträffade olycksfallskador icke kunde medgivas dessa elever. För dem själva och för deras föräldrar förefölle det upprörande att nödgas för dylika skador bekosta erforderlig vård och därtill bära invaliditetsrisken, då skadorna uppenbarligen inträffat i verkligt arbete för domänverkets räkning. I skrivelse till Kungl. Maj':t den 8 augusti 1929 hemställde skolöverstyrelsen, med hänsyn till den väsentligt ökade risken för olycksfall bland lärjungarna vid de allmänna läroverken på grund av den i 1928 års läroverksstadga föreskrivna idrotts- och friluftsverksamheten, att åtgärder måtte vidtagas för att bereda ifrågavarande lärjungar försäkring mot olycksfall, som inträffade under det de stode under kontroll och ledning av läroverket. Frågan berördes även i vissa framställningar av rektorer vid allmänna läroverk. I skrivelse den 21 juni 1932 avlämnade riksförsäkringsanstalten förslag till försäkring av skolelever m. m. I skrivelsen redogjordes för en av anstalten verkställd utredning rörande behovet av sådan försäkring. Vissa uppgifter angående inträffade olycksfall hade införskaffats av Rfa, som dock framhöll, att det inkomna materialet företedde mycket stora brister. Rfa föreslog obligatorisk försäkring för en del elever. Anstalten anförde i detta hänseende i huvudsak följande. 122

I vissa fall vore det arbete, som utfördes av elever vid läroanstalter, väsentligen likartat med det, som utfördes av arbetare, anställda hos arbetsgivare. Så torde vara förhållandet vid exempelvis lantbruks-, skogs- och trädgårdsskolor samt vissa andra anstalter för yrkesutbildning. Frågan om försäkring för ifrågavarande elever torde särskilt för sig böra upptagas till behandling. I enlighet med FBs praxis hade Rfa i allmänhet avslagit ersättningsanspråk på grund av olycksfall, som drabbat elever vid undervisningsanstalter med praktiskt arbete, t. ex. yrkesskolor. Det torde dock ej kunna bestridas, att åtskillnaden mellan en elev vid läroanstalt och en arbetare ej sällan vore ganska svävande. Då t. ex. elever vid en lantbruksskola utförde för lantbruket oundgängligt arbete, som eljest måst ombesörjas av anställda arbetare, måste det antagas, att detta arbete vore av ekonomiskt värde för skolan, samt att eleverna alltså användes till arbete för skolans räkning. Det kunde knappast anföras tillräckliga skäl för att dylika elever icke skulle vara försäkrade likaväl som s. k. lantbrukselever å av enskild arbetsgivare bedrivet jordbruk. Enligt 2 § OL vore sistnämnda elever obestridligen försäkrade. I vissa skolor tillverkades arbeten till avsalu genom skolans försorg. Så vore förhållandet t. ex. vid Stockholms stads verkstadsskolor, där för övrigt eleverna torde åtnjuta viss avlöning. Även om den inkomst, som tillfördes en skola genom försäljning av arbeten, icke lämnade skolan någon egentlig ekonomisk vinst, kunde den dock utgöra ett väsentligt bidrag till skolans upprätthållande. Det torde därför kunna sägas, att även i dylika fall arbetet utfördes för annans räkning. Enligt Rfas mening borde alltså elever vid en läroanstalt, där arbete utfördes, som avsåge att bereda anstalten ekonomisk vinst eller åtminstone utgjorde ett mera väsentligt bidrag till anstaltens uppehållande, vara försäkrade enligt OL. Rfa föreslog, a t t ett tillägg g j o r d e s till 2 § 1 st. O L . E n l i g t a n s t a l t e n s förslag s k u l l e , o m i en s k o l a u t f ö r d e s a r b e t e u t a n a t l s k o l a n i n å g o n m e r a väsentlig o m f a t t n i n g tillfördes i n k o m s t d ä r i g e n o m eller a r b e t e t eljest v ä s e n t ligen bidroge till s k o l a n s u p p e h å l l a n d e , elev vid s å d a n s k o l a ej v a r a försäkrad. ö v e r Rfas förslag y t t r a d e sig bl. a. försäkringsrådet, som framställde vissa e r i n r i n g a r m o t det s ä t t , v a r p å i f r å g a v a r a n d e elevers f ö r s ä k r i n g s f r å g a föreslagits s k o l a l ö s a s . R å d e t a n f ö r d e i h u v u d s a k f ö l j a n d e . Redan enligt gällande lagstiftning måste eleverna vid vissa yrkesskolor anses inbegripna under OL. Därest nämligen det väsentliga syftemålet med uppehållande av en yrkesskola och anskaffandet av elever till densamma vore att bereda skolans innehavare tillgång till arbetskraft för verksamhet, som av honom bedreves, torde det praktiska yrkesarbete, som av eleverna utfördes, i allmänhet få anses såsom arbete för skolans räkning och eleverna därmed vara att betrakta som arbetare i förhållande till skolan som arbetsgivare. Såsom exempel på yrkesskolor av nu angivna art torde kunna anföras vissa hushållsskolor, som hölle matservering för allmänheten. Rfas förslag torde emellertid väsentligen avse sådana yrkesskolor, som tillkommit och uppehölles för att bereda möjlighet för eleverna till vinnande av (utbildning för praktiskt levnadskall. Syftemålet med elevernas arbete i dessa skolor vore elevernas egen utbildning och uppfostran men icke att bereda skolan eko123

nomisk fördel. Enligt FRs mening kunde det icke anses, att dessa elever användes till arbete för skolans räkning. Skolan kunde därför icke heller betraktas såsom deras arbetsgivare. Den omständigheten, att det utförda elevarbetet i skolans utgifts- och inkomststat bokfördes såsom inkomst för skolan, torde därvid icke vara av betydelse. Den försäkring av eleverna vid yrkesskolorna, som Rfa tänkt sig, kunde därför icke realiseras genom den av anstalten föreslagna ändringen i 2 § OL. I själva verket torde anstaltens förslag till tillägg till nämnda paragraf icke innebära någon ändring i gällande lag. Önskvärt och i många fall erforderligt vore att möjlighet till ekonomiskt skydd i händelse av olycksfall under skolarbete på lämpliga villkor bereddes eleverna, särskilt gällde detta elever vid skolor, där olycksfallsrisk förelåge i någon högre grad. Skulle man anordna en obligatorisk försäkring för yrkesskoleelever, borde denna icke göras beroende av att arbetet utfördes »för annans räkning». Eleverna skulle anses såsom arbetare i OLs mening och skolan såsom deras arbetsgivare. Erfordrades någon begränsning, torde denna böra uttryckligen angivas antingen så att undantagen angåves i lagtexten eller så att åt Kungl. Maj:t överlämnades att bestämma vilka skolor respektive skolelever, som skulle hänföras u n d e r lagen. Det kunde ifrågasättas, om det icke tillsvidare vore lämpligast, att genom statens försorg bereddes möjlighet till frivillig försäkring för ifrågavarande elever. Härvid torde böra tagas under övervägande, huru försäkringsavgifterna skulle erläggas för medellösa eller m i n d r e bemedlade elever. Mot en frivillig försäkring mötte emellertid alltid den invändningen, att den icke utan en energisk propaganda med därmed förenade kostnader erhölle någon större omfattning. I y t t r a n d e , a v s e e n d e s t a t e n s s k o g s s k o l o r och K l o t e n , a n f ö r d e domänstyrelsen bl. a. f ö l j a n d e .

fortsättningsskolan

vid

Endast vid svårare olycksfall behövde inträffa, att elev fördröjdes i eller måste avbryta sin utbildning. Värdet av elevernas arbete vid skogsskolorna utgjorde mindre än 1/10 av statens kostnader för desamma. Vid fortsättningsskolan vore värdet i förhållande till statens kostnader ännu lägre. Enligt Rfas motivering skulle alltså nämnda skolor ej beröras av den ifrågasatta lagstiftningen. Lantbruksstyrelsen

a n f ö r d e bl. a. f ö l j a n d e .

Inom styrelsens förvaltningsområde fölle en hel del skolor och a n d r a utbildningsanstalter (kurser), vilka alla vore yrkesbetonade och vid vilka eleverna utförde praktiskt arbete vid sidan av den teoretiska undervisningen. Vid större delen av dessa utbildningsanstalter utförde eleverna det praktiska arbetet för »annans räkning», d. v. s. åt ägaren av den egendom, till vilken skolan eller kursen vore förlagd. Deras arbete skilde sig därvid icke från den vanliga jordbruksarbetarens. Till utbildningsanstalter av denna kategori hörde lantbruksskolorna, mejeriskolorna, elevmejerier, trädgårdsskolor, fiskeriskolan vid Aneboda samt utbildningskurser för ladugårdsförmän m. fl. Den allvarliga bristen, att eleverna vid ifrågavarande undervisningsanstalter icke fölle u n d e r OL, borde avhjälpas snarast möjligt. Beträffande en del andra av de under styrelsen lydande undervisningsanstalterna kunde det däremot icke sägas, att eleverna utförde förekommande praktiska arbeten för annans räkning. Till sistnämnda kategori av skolor, som jämväl hade 124

en mera teoretisk inriktning, hörde lantmannaskolorna, lanthushållsskblorna och utbiidningskurser för kontrollassistenter m. fl. Dessa skolors elever skulle sålunda icke falla under det föreslagna tillägget till OL. Departementschefen (prop. 1933:174 s. 14 f.) fann det önskvärt, att åt elever vid anstalter för yrkesutbildning bereddes försäkringsskydd. Genomförandet av obligatorisk försäkring avseende samtliga sådana anstalter i riket, torde vara förenat med vissa praktiska svårigheter, som icke kunde för det dåvarande helt överblickas. Departementschefen anslöt sig till tanken på en obligatorisk försäkring i mer begränsad omfattning. FRs förslag om rätt för Kungl. Maj:t att avgöra vilka skolelever som skulle anses som arbetare enligt OL, kunde läiggas till grund för en lösning av förevarande fråga. Departementschefen amfÖrde vidare bl. a. följande: Vid bestämmandet av vilka slkolelever, som skola inrymmas under lagen, torde hänsyn böra framför allt tagas till den olycksfallsrisk, som kan anses förefinnas för dem. Vad i ärendet förekonnmit synes mig giva vid handen, att dylik risk i synnerhet finnes vid anstalter, elär det utförda arbetet kan jämställas med arbete, som inom lantbruk och vissa (dess binäringar samt skogsbruk och industri utföres av yrkesarbetare, anställda hos enskilda arbetsgivare. Arbete av denna beskaffenhet torde förekomma vid lantbruksskolor och en del därmed jämförliga skolor, vid skogsskolor .samt vid åtminstone vissa av de verkstadsskolor, som omförmäles i stadgan för den kommunala yrkesundervisningen och i kungörelsen angående statsunderstödda enskilda anstalter för dylik undervisning. Med den angivna principen för bestämmandet av försäkringens omfattning skulle tydligen bäst överensstämma, att olycksfall, som vid dessa skolor inträffade under teoretisk undervisning, uteslötes från försäkringen. Detta har riksförsäkringsanstalten också föreslagit. Försäkringsrådet åter har uttalat sig för den motsatta ståndpunkten. Av praktiska skäl synes mig sistnämnda ståndpunkt vara att föredraga. — I viss mån lärer ock kunna förväntas, att skolor, som finna det angeläget, att försäkringsplikt införes för deras elever, komma att göra framställning därom. Självfallet måste eftersträvas, att försäkringen erhåller den omfattning, som avses. Detta är av betydelse, då Kungl. Maj:t naturligen icke skall äga att, sedan oförsäkrad elev skadats till följd av olycksfall i arbetet, förordna, att försäkringen skall med retroaktiv verkan gälla eleven. Med stöd av lagändringen den 14 juni 1933 har Kungl. Maj :t utfärdat kungörelse den 1 december 1933 (nr 643) angående tillämpning å elever vid anstalter för yrkesutbildning av lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete. Enligt 1 § i kungörelsen skall den, som åtnjuter undervisning vid anstalt för yrkesutbildning, som upptages i en vid kungörelsen fogad förteckning, eller, om endast avdelning av anstalt där upptages, vid sådan avdelning, anses såsom arbetare enligt OL, ändock att han ej användes till arbete för annans räkning. Den ursprungliga förteckningen har under årens lopp kompletterats flera gånger. Numera omfattar den ett mycket stort antal anstalter, avdelningar av anstalter och kurser fördelade på 125

åtta huvudgrupper (sju efter tillsynsmyndigheten: medicinalstyrelsen, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, fiskeristyrelsen och kommerskollegium, den åttonde för övriga anstalter) och ett nittiotal undergrupper. I skrivelsen den 21 juni 1932 föreslog Rfa även frivillig försäkring i anstalten, bekostad av eleverna själva, för de skolelever, som ej skulle komma att inbegripas under den obligatoriska försäkringen. Detta förslag avstyrktes i allmänhet i remissyttrandena. Skolöverstyrelsen anförde: För folkskolans lärjungar kunde endast en anordning, som hade obligatorisk karaktär, bli verkligt effektiv. Styrelsen ställde sig tveksam inför ett förslag, som skulle medföra nämnvärda fördelar endast för en mindre del av dem, för vilka försäkringen vore avsedd. Med hänsyn till det bristfälliga material, som låge till grund för Rfas utredning, förordades en ny undersökning rörande olycksfall i skilda skolformer och skolstadier. En reform borde anstå i avvaktan på resultatet av denna undersökning. Enligt styrelsens mening behövde därav ej befaras någon större olägenhet, då enskilda försäkringsinrättningar dåmera erbjöde jämförelsevis goda försäkringsvillkor, väsentligen fördelaktigare än de tidigare förekommande. Departementschefen förklarade sig med hänsyn till skolöverstyrelsens erinringar anse ifrågavarande försäkring icke då böra komma till stånd. Väckta frågor m. m. Det är för socialvårdskommittén bekant, att inom försäkringsinrättningarna ifrågasatts, om man icke kunde göra försäkringen av elever vid yrkesutbildningsanstalter automatisk, d. v. s. ej längre beroende av Kungl. Maj :ts beslut beträffande varje särskild anstalt. I samband härmed må citeras följande yttrande av FR den 22 maj 1942 i anledning av utav kanslern för rikets universitet i skrivelse den 16 februari 1940 samt Rfa i skrivelse den 18 februari 1942 gjorda framställningar om vissa tillägg (bl. a. de medicinska fakulteterna, vissa institutioner vid filosofiska fakulteterna samt vissa högskolor) till den ovannämnda förteckningen : Då ett upptagande i förteckningen av ovan angivna anstalter synes innebära ett överskridande av den ram, som angavs i Kungl. Maj:ts proposition nr 174 till 1933 års riksdag (sid. 14) kan det ifrågasättas, om ej riksdagens yttrande i ämnet bör inhämtas. Skillnaden i olycksfallsrisk vid å ena sidan dessa anstalter och å andra sidan de anstalter för yrkesutbildning, som lämnas utanför, torde i allmänhet ej vara stor, och det kan ifrågasättas, huruvida icke den största risken inom båda kategorierna av anstalter förefinnes vid färd till och från anstalten, vilken risk som regel icke är särskilt framträdande för den ena eller andra anstalten som sådan. Det torde därför kunna övervägas, om man ej borde taga steget fullt ut och under olycksfallsförsäkringslagen hänföra alla anstalter för yrkesutbildning. 126

I motion 1945:11:418 anfördes, att kostnaden för den sedan åtskilliga å r tillbaka av en del försäkringsbolag drivna olycksfallsförsäkringen av skolbarn i allmänhet vore relativt låg men att det här som eljest ofta visade sig, att de, som allra bäst behövde det skydd för ekonomisk trygghet en försäkring utgör, oftast avstode från försäkringsskyddet. Motionärerna hemställde »om utredning av frågan om genomförande av en obligatorisk olycksfallsförsäkring av skolbarn genomförd genom riksförsäkringsanstaltens försorg». Andra lagutskottet erinrade i sitt utlåtande (nr 60) — liksom de hörda myndigheterna Rfa och skolöverstyrelsen — om socialvårdskommitténs förslag till lag om allmän sjukförsäkring. En sådan lag torde emellertid icke, anförde utskottet, komma att helt lösa frågan om åtgärder från statens sida för beredande av ersättning åt skolelever, som skadats genom olycksfall. Återstående problem torde lämpligen böra upptagas till behandling i samband med den åt socialvårdskommittén anförtrodda reformeringen av lagstiftningen om försäkring för olycksfall i arbete. I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen, att Kungl. Maj:t ville överlämna motionen till socialvårdskommittén att tagas under övervägande vid fullgörande av dess uppdrag. Så har även Kungl. Maj:t gjort genom den i kapitel I B omnämnda skrivelsen den 15 juni 1945. I motion 1948:11:37 föreslogs utredning om möjligheten av och formerna för en statlig och av staten bekostad obligatorisk olycksfallsförsäkring för folkskolans barn. Till stöd för förslaget anfördes bl. a. följande. Den frivilliga olycksfallsförsäkringen för barn, vilken numera inkluderade försäkringsskydd även mot sviterna av barnförlamning, hade på sistone — icke minst genom försäkringsanstalten Samarbete — utvecklats tämligen starkt. Dock stode alltjämt en betydande del av barnfamiljerna utan detta skydd, vars betydelse bevisades av att av 100 skolbarn varje år c:a 5 skadades genom olycksfall. Även om premierna vore relativt låga, nödgades oftast de familjer, som vore i störst behov av försäkringsskyddet, av ekonomiska skäl stå utanför försäkringen. — Medlemskap i sjukkassa gåve visst men otillräckligt skydd. Ofta hade de ekonomiskt mest beträngda familjerna icke försäkring i sjukkassa. Även sedan lagen om allmän sjukförsäkring trätt i kraft, vore frågan om ett effektivt försäkringsskydd utöver sjukkassans socialpolitiskt mycket betydelsefull. Därför borde genom statens försorg utrönas, om icke det lämpligaste såväl med hänsyn till försäkringsskyddets effektivisering som ur rent principiella synpunkter vore att staten svarade för försäkringen. Detta skulle ligga i linje med tankegången att genom olika åtgärder lätta barnfamiljernas ekonomiska börda. Toge staten hand om försäkringen, skulle även nu rådande splittring på området komma att upphävas. — På en del håll hade de kommunala myndigheterna auktoriserat vissa försäkringsanstalter, vilka gemensamt handhade skolbarnens olycksfallsförsäkring. I stor utsträckning tävlade emellertid olika försäkringsanstalter med varandra, varvid Samarbetes åtgärder i syfte att nedbringa premierna och utvidga försäkringsskyddet efteråt följdes av andra försäkringsföretag. — Samarbetes bestämmelser om försäkringens omfattning och kostnader vore följande. Då försäkringen omfattade endast olycksfall under skolundervisningen samt under direkt väg till 127

och från skolan, under raster och utflykter, studiebesök o. d. i samband med undervisningen, vore premien 75 öre per elev och år. En försäkring, som gällde även under fritid och ferier samt omfattade även barnförlamning, kostade i hela landet (utom Stockholm) 5 kr. för år, om barnet tillhörde sjukkassa, och eljest 6 kr. Vid olycksfall utbetalades full läkekostnadsersättning med viss maximering. I denna ersättning inbegrepes även sjukhusvård, medicin, resor till och från läkare och sjukhus etc. Även kostnader för specialbehandling samt behandling vid tandskada ersattes- Dödsfallsersättning utginge med 1 000 kr. Vid fullständig invaliditet utginge 1 000 kr. per år till dess den skadade fyllde 24 år, då dessutom utbetalades 5 000 kr. Även vid partiell invaliditet utginge ersättning. — De ovannämnda avgifterna kunde måhända ytterligare nedbringas, om försäkringen omfattade alla folkskolebarn. Invaliditetsersättningen avsåge framför allt att möjliggöra för den skadade att erhålla en lämpligare utbildning. Bl. a. därför torde skolbarnsförsäkringen vara synnerligen välbehövlig som komplement till den allmänna sjukförsäkringen. — Folkskolebarnens olycksfallsförsäkring borde ordnas genom statens försorg och på dess bekostnad. Frågan om formerna för försäkringen torde dock förtjäna ett närmare övervägande. De nu av försäkringsanstalterna tillämpade bestämmelserna kunde kanske vid en statlig försäkring behöva revideras i samband med sjukförsäkringslagens ikraftträdande. Frågan om sättet för handhavandet av försäkringsverksamheten borde även övervägas.

Ur de över m o t i o n e n till a n d r a k a m m a r e n s f ö r s t a tillfälliga u t s k o t t avg i v n a u t l å t a n d e n a m å följande

nämnas.

Riksförsäkringsanstalten erinrade bl. a. om den beslutade obligatoriska sjukförsäkringen. Då skyddet enligt denna för minderåriga familjemedlemmar i allmänhet komme att gälla endast förmånen av sjukvård, borde frågan om olycksfallsförsäkring för skolbarn tagas under allsidigt övervägande. Anstalten utginge från att så komme att ske av socialvårdskommittén. Försäkringsinspektionen och svenska försäkringsbolags riksförbund hänvisade till att förevarande fråga fölle inom ramen för 1945 års försäkringsutrednings uppdrag. Pensionsstyrelsen erinrade om riksdagens hemställan i anledning av den ovannämnda motionen 1945: I I : 418 och förklarade, att det torde få anses förutsättas, att vid utredningen hänsyn toges till det skydd, som komme att lämnas, då lagen om allmän sjukförsäkring trätt i kraft samt sedan fri sjukhusvård och fria eller delvis fria läkemedel införts. Vid invaliditet erbjöde redan nu lagen om folkpensionering och möjligheterna till yrkesutbildning genom det allmännas försorg visst skydd. Skolöverstyrelsen ansåg, att därest åtgärder i motionens syfte skulle vidtagas, dessa borde avse även andra barn än folkskolans, samt att jämväl förevarande motion borde överlämnas till socialvårdskommittén för att tagas i övervägande. Socialvårdskommittén yttrade bl. a., att den i motionen berörda frågan icke borde utbrytas ur den inom kommittén påbörjade utredningen angående utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen. Styrelsen för försäkringsanstalten Samarbete ansåg tillräckliga skäl saknas fölen särskild obligatorisk socialförsäkringsform enbart avseende olycksfall, som drabba en viss kategori barn. Med en utredning borde lämpligen anstå till dess erfarenhet vunnits av den allmänna sjukförsäkringen, vid vilken tidpunkt resultatet av andra pågående utredningar i försäkringsfrågor, t. ex. om obligatorisk begravningsförsäkring, även borde kunna överblickas. 128

U n d e r å b e r o p a n d e av a t t det i m o t i o n e n b e r ö r d a s p ö r s m å l e t v o r e f ö r e m å l för p r ö v n i n g dels av 1945 å r s f ö r s ä k r i n g s u t r e d n i n g och dels av s o c i a l v å r d s k o m m i t t é n f a n n u t s k o t t e t ( u t i . n r 6) icke s k ä l föreligga a t t t i l l s t y r k a h e m s t ä l l a n o m i g å n g s ä t t a n d e av y t t e r l i g a r e en u t r e d n i n g i ä m n e t . I enlighet m e d förslag av u t s k o t t e t f ö r a n l e d d e m o t i o n e n icke n å g o n a n d r a k a m m a r e n s åtgärd. I d e t t a s a m m a n h a n g m å c i t e r a s v a d 1945 å r s f ö r s ä k r i n g s u t r e d n i n g h ä r u t i n n a n s e d e r m e r a a n f ö r t i sitt p r i n c i p b e t ä n k a n d e r ö r a n d e f ö r s ä k r i n g s v ä s e n d e t ( S O U 1 9 4 9 : 2 5 s. 81) : Försäkringsutredningen vill för sin del erinra om att den ersättning, som skall utgivas av de allmänna sjukkassorna, i likhet med den redan nu utgående ersättningen från erkända sjukkassor innefattar sjukvårdsersättning även vid sjukdom, som drabbar medlems barn. Olycksfall jämställes i sjukhjälpshänseende med sjukdom, förutsatt att fråga ej är om olycksfall i arbete, som i stället ersattes enligt därom gällande lag. I princip lär det icke finnas något bärande skäl för att samhället skall draga försorg om m e r omfattande ersättning vid olycksfall än vid sjukdom. Det kan visserligen göras gällande att vissa slag av sjukvård och andra åtgärder — såsom massage, diatermi, mekaniska hjälpmedel, omställning till annat yrke — mera allmänt erfordras vid olycksfall men endast m i n d r e ofta vid sjukdom. I den mån ersättning av h ä r anförda slag anses böra utgå, ligger det emellertid närmast till hands att utbygga de allmänna sjukkassornas prestationsskyldighet i sådan riktning och låta utvidgningen gälla såväl sjukdom som olycksfall. Utredningen kan icke heller finna något skäl för att i det berörda avseendet skapa någon särställning för folkskolebarn. Ur samhällelig synpunkt kan väl olycksfallsförsäkring för barn över huvud taget icke tillmätas speciell vikt i jämförelse med exempelvis sådan försäkring för familjeförsörjare. Till sist må framhåilas att en av staten helt bekostad välfärdsanordning av ifrågavarande art icke kan betraktas som försäkring och därför icke torde rymmas inom försäkringsutredningens uppdrag. I s k r i v e l s e den 21 j u n i 1949 till Rfa h a r f o l k s k o l e s t y r e l s e n i M a l m ö a n hållit o m u t t a l a n d e o m enligt a n s t a l t e n s å s i k t de y r k e s b e s t ä m d a f o r t s ä t t n i n g s s k o l o r n a i r i k e t s k u l l e k u n n a bli i n f ö r d a i o v a n n ä m n d a f ö r t e c k n i n g e l b r om f ö r u t s ä t t n i n g f u n n e s för bifall till en f r a m s t ä l l n i n g till K u n g l . M a j : t om f ö r o r d n a n d e a t t e l e v e r n a vid de y r k e s b e s t ä m d a f o r t s ä t t n i n g s s l o l o r n a i M a l m ö s k u l l e a n s e s s o m a r b e t a r e enligt O L . F o l k s k o l e s t y r e l s e n har i s k r i v e l s e n a n f ö r t f ö l j a n d e : .Skolorna för yrkesundervisning, med vilka yrkesbestämda fortsättningsskolorna i Malmö i mycket äro jämförbara, finnas ju intagna i förteckningen. Såsom skäl för en sådan ansökan beträffande Malmö kan följande anföras. Under det nu tilländalupna läsåret funnos vid Malmö stads yrkesbestämda fortsätmingsskolor 106 avdelningar med 8 timmars undervisningstid per vecka, i re^el förlagda till en hel veckodag, samt 10 frivilliga avdelningar, förlagda till kvällarna. Av de 106 obligatoriska avdelningarna äro 46 pojkavdelningar med c:a 24 elever i varje och 60 flickavdelningar med c : a 15 elever i varje. Totala antalet elever vid skolan utgjorde c:a 1850. 129 12

Av pojkavdelningarna äro 9 inrättade i anslutning till handel med bokföring, handelskorrespondens, handelsräkning och maskinskrivning som ämnen. Eleverna i dessa avdelningar avses icke skola omfattas av en eventuell framställning. Resterande 37 avdelningar äro inrättade i anslutning till järnmanufaktur, snickerihantverk, elektroteknik och husligt arbete. Avdelningarna i järnmanufaktur, snickerihantverk och elektroteknik utföra varje skoldag 4 timmars praktiskt yrkesarbete på skolverkstäder och undervisas 1 timme i yrkesteori, 1 timme i medborgarkunskap och 2 timmar i svenska språketDet praktiska yrkesarbetet utföres i 8 st. skolverkstäder, fullt jämförbara med verkstäderna vid stadens yrkesskolor. Sålunda äro verkstäderna för järnmanufaktur och elektroteknik utrustade med metallsvarvar, klipp- och borrmaskiner, ässjor och svetsningsaggregat m. m. samt snickeriverkstäderna med bandsåg, maskinhyveL svarv m. m. I avdelningarna för husligt arbete utföres varje skoldag 5 timmars skolköksarbete och 1 timmes snickerislöjd samt lämnas undervisning 1 timme i medborgarkunskap och 1 timme i svenska språket. De 60 flickavdelningarna äro alla inrättade i anslutning till husligt arbete med 5 timmars skolköksarbete, 1 timme kvinnlig slöjd och sömnad, 1 timme medborgarkunskap och 1 timme svenska språket. I skolköken förekommer samma utrustning som för yrkesskolornas elever. I sysalarna finnes likaledes samma utrustning som i yrkesskolorna med såväl elektriskt drivna som vanliga symaskiner m. m. I ett p å Rfas följande:

anhållan

avgivet y t t r a n d e h a r

skolöverstyrelsen

anfört

Överstyrelsen erinrar därom, att den olycksfallsrisk, som föreligger för lärjungar inom den obligatoriska skolan, vartill fortsättningsskolan hör — i stor utsträckning brukar täckas genom s. k. skolförsäkringar genom kommunens eller målsmännens försorg. Inom vissa typer av yrkesbestämd fortsättningsskola kan olycksfallsrisken säkerligen vara lika stor som i skolor för egentlig yrkesutbildning. Förhållandena äro emellertid mycket växlande, och fortsättningsskolkurserna äro i allmänhet kortvariga (sex veckor). Några önskemål i framställningens syfte ha veterligt ej heller framförts tiU överstyrelsen. Ett allmänt upptagande av de yrkesbestämda fortsättningsskolorna inom olycksfallsförsäkringslagens tillämpningsområde är överstyrelsen för närvarande ej beredd påyrka. Däremot vore det önskvärt, att dylika skolor efter framställning från kommun kunde upptagas i ovannämnda förteckning. Framställning härom torde då från fall till fall böra göras av vederbörande huvudman hos Kungl. Maj: t. Rfa h a r i s v a r till f o l k s k o l e s t y r e l s e n d e n 24 s e p t e m b e r 1949 m e d d e l a t följande: Enligt Riksförsäkringsanstaltens förmenande kan det ifrågasättas, huruvida yrkesbestämd fortsättningsskola, vilken tiUhör den obligatoriska skolan, kan hänföras till sådan anstalt för yrkesutbildning, som avses i 2 § olycksfallsförsäkringslagen. För sin del är anstalten närmast av den uppfattningen, att ett upptagande av ifrågavarande skolor i den s. k. elevförteckningen skulle innebära ett överskridande av den ram för elevförsäkringens omfattning, som angavs i Kungl. Maj:ts prop, nr 174 till 1933 års riksdag. Det synes anstalten därför tveksamt, huruvida 130

förutsättning finnes för att utsträcka den nu gällande elevförsäkringen till att omfatta även eleverna vid de yrkesbestämda fortsättningsskolorna. E n ä r hithörande lagstiftning emellertid är föremål för översyn av den av Kungl. Maj:t tillsatta Socialvårdskommiltén, där uppmärksamhet jämväl torde ägnas d e n n a fråga, h a r Riksförsäkringsanstalten ansett sig böra bringa förevarande framställning till kommitténs kännedom. Rfa h a r delgivit s o c i a l v å r d s k o m m i t t é n h a n d l i n g a r n a i d e t t a ä r e n d e liksom i följande b å d a likartade ärenden. I s k r i v e l s e till Rfa den 2 m a r s 1950 h a r a r b e t s m a r k n a d s s t y r e l s e n a n f ö r t följande: Ett viktigt led i den yrkesvägledande verksamhet, som bedrives av ungdomsförmedlingen i samarbete med skolmyndigheterna, utgöres av den s. k. praktiska yrkesorienteringen. Den tillgår i regel så, att eleverna i folkskolans åttonde klass u n d e r terminen få deltaga i arbetet på olika arbetsplatser. Urvalet av arbetsplatser göres av ungdomsförmedlingen eller annat organ för den offentliga arbetsförmedlingen och vid utplaceringen av eleverna tages största möjliga hänsyn till de ungas önskemål och till deras deklarerade yrkesplaner. Ännu h a r denna nya form av yrkesorientering ej påbörjats mer än på ett tiotal orter i riket, men man kan emotse en kraftig ökning av antalet skoldistrikt, som önska organisera en praktikverksamhet av detta slag. Verksamhetens uppläggning är något olika i olika skoldistrikt. Inom Örebro stad delta de manliga eleverna i praktikarbete en dag pr vecka u n d e r hela läsåret; i Jönköping utplaceras både pojkar och flickor i praktiskt arbete under en vecka. Arbetet är i princip oavlönat, men drickspengar och fria måltider lära förekomma. Praktiken förlägges ofta' till arbetsplatser inom hantverk, industri eller skogsbruk, men i vissa fall tjänstgöra praktikanterna som handräckning eller biträden åt tandsköterskor, barnsköterskor, sjukvårdsbiträden, damfrisörer och affärsbiträden. Det kan också förekomma, att praktiken förlägges till en verkstadsskola. Det h a r varit en strävan att söka få fram arbeten inom så många olika yrken som möjligt. Såväl skolmyndigheterna som de yrkesvägledande organen äro synnerligen intresserade av att den h ä r b e r ö r d a formen av praktisk yrkesorientering kan fortsättas och utbyggas. Därigenom få nämligen ungdomarna tillfälle att pröva sin lämplighet för det tillämnade yrket, och härigenom underlättas deras yrkesanpassning och den kommande yrkesutbildningen. Praktikarbetet kan ej sägas innebära egentlig yrkesutbildning men förberedelse för en dylik. I detta sammanhang vill styrelsen framhålla, att av Kungl. Maj:ts proposition nr 70 till årets riksdag angående riktlinjer för det svenska skolväsendets utveckling framgår, att den praktiska yrkesorienteringen kommer att spela en framträdande roll i den nya enhetsskolans åttonde och nionde klasser. Även bland arbetsgivare h a r m a n i de flesta fall ställt sig positiv till praktikarbetet. På vissa håll h a r emellertid ungdomsförmedlingen stött p å svårigheter att skaffa fram tillräckligt antal lämpliga arbetsplatser. Det h a r därvid visat sig, att arbetsgivarnas tveksamhet, då det gällt att upplåta praktikplatser, stundom bottnat i en ovisshet om huruvida den, som utför h ä r avsett praktikarbete, är att anse som arbetare enligt 1916 års lag om försäkring för olycksfall i arbete och sålunda försäkrad för skada till följd av olycksfall i arbetet. Det förtjänar framhållas, att arbetsmarknadsstyrelsen u n d e r h a n d erfarit, att ifrågavarande former av praktikarbete av arbetarskyddsstyrelsen anses som

arbetsanställning i arbetarskyddslagens mening. Således äro arbetarskyddslagens bestämmelser om minderåriga tillämpliga på praktikanterna ifråga, och i den mån bestämmelserna efterlevas, synas riskerna för olycksfall ej vara större beträffande denna kategori av arbetstagare än för övriga minderåriga. Även om arbetsmarknadsstyrelsen för sin del funnit, att den, som utför praktikarbete av här angivet slag, bör anses som arbetare enligt olycksfallsförsäkringslagen, har styrelsen likväl ansett sig böra inhämta riksförsäkringsanstaltens uttalande i ärendet. Rfa a n f ö r d e i sitt s v a r d e n 15 m a r s 1950 till följande:

arbetsmarknadsstyrelsen

Såsom av Eder skrivelse framgår är det h ä r principiellt icke fråga om utförande av avlönat arbete för annans räkning. Det arbete, som eleverna inom ramen för den obligatoriska skolans verksamhet utföra i och för erhållande av praktisk yrkesorientering, synes icke heller vara att betrakta som dylikt arbete för vinnande av yrkesutbildning. Eleverna äro på grund härav enligt arfstaltens mening icke att betrakta såsom arbetare enligt gällande olycksfallsförsäkringsiag och följaktligen ej omfattade av försäkringen enligt densamma. Därest den framtida utvecklingen på hithörande område skulle medföra, att eleverna i folkskolan — såsom ifrågasatts — redan under skoltiden skulle komma att erhålla en mera systematiskt ordnad yrkespraktik under längre tid, torde frågan om olycksfallsförsäkringslagens tillämplighet å dessa möjligen kunna komma i annat läge. Då lagens tillämplighet å eleverna härvid är beroende på h u r denna yrkespraktik utformas, kan anstalten dock för närvarande icke göra något närmare uttalande i detta avseende. Då olycksfallsförsäkringslagen är föremal för översyn av den av Kungl. Maj:t tillsatta Socialvårdskommittén, har Riksförsäkringsanstalten ansett sig böra bringa förevarande spörsmål till kommitténs kännedom. I s k r i v e l s e till Rfa d e n 22 a p r i l 1950 a n h ö l l d o m ä n s t y r e l s e n o m a n s t a l t e n s u t t a l a n d e h u r u v i d a O L ägde t i l l ä m p n i n g p å elever vid y r k e s b e s t ä m d forts ä t t n i n g s s k o l a m e d s k o g s b r u k s u n d e r v i s n i n g . Av s k r i v e l s e n s a m t de vid d e n s a m m a fogade h a n d l i n g a r n a f r a m g å r bl. a. följande. Under senare år hade ifrågavarande s. k. skogsbetonade fortsättningsskolor anordnats inom ett flertal skoldistrikt i norra och mellersta Sverige. Sedan 1944 hade ett fyrtiotal sådana skolor anordnats. Elevernas s- k. produktiva arbete, för vilket ersättning av domänverket skulle inbetalas till skoldistriktet, utgjordes huvudsakligen av huggningsarbete (huggning av timmer, massaved, kastved och kolved). Vid en medellång kurs om 8 veckor motsvarade utförd arbetskvantitet en total ersättning per elev av 30—70 kronor. De produktiva arbetstimmarna låge stundom blandade med praktisk undervisning av i denna bemärkelse icke produktiv karaktär. Sedan till skolöverstyrelsens kännedom kommit, att ifrågav a r a n d e undervisning ibland ansetts utgöra arbete i den fria marknaden och individuellt betalats av skogsägaren enligt de för sådant arbete gällande bestämmelserna, hade överstyrelsen efter samråd med arbetarskyddsstyrelsen framhållit bl. a., att en dylik anordning vore främmande för de beträffande fortsättningsskolan gällande bestämmelserna samt att det tillkomme vederbörande skolstyrelse att bedöma, huruvida stipendier eller belöningar för under skoltid utförda prestationer skulle — kollektivt eller enskilt — utdelas till lärjungarna. 132

Rfa a n f ö r d e följande.

i skrivelse den 26 april 1950 till d o m ä n s t y r e l s e n

bl. a.

Anstalten hade funnit, att ifrågavarande elever icke kunde anses vare sig mot avlöning eller för vinnande av yrkesutbildning utan avlöning användas till arbete för a n n a n s räkning. Ej heller vore ifrågavarande fortsättningsskola att hänföra till sådan anstalt för yrkesutbildning, som upptagits i den vid kungörelsen den 1 december 1933 (nr 643) fogade förteckningen. Då eleverna sålunda icke vore att anse såsom arbetare enligt OL, omfattades de ej av försäkringen enligt den lagen. — Spörsmålet skulle bringas till Socialvårdskommitténs kännedom. H ä r m å ä v e n n ä m n a s , a t t p e n s i o n s s t y r e l s e n i a n l e d n i n g av ( b e g ä r a n i s k r i v e l s e från r i k s d a g e n den 19 d e c e m b e r 1948, n r 559, o c h ) u p p d r a g av K u n g l . Maj :t den 20 m a j 1949 i s k r i v e l s e till K o n u n g e n d e n 17 d e c e m b e r 1949 i n k o m m i t m e d förslag r ö r a n d e o b l i g a t o r i s k s j u k p e n n i n g f ö r s ä k r i n g för s t u d e r a n d e i den a l l m ä n n a s j u k f ö r s ä k r i n g e n . E t t k o r t f a t t a t r e f e r a t av p e n s i o n s s t y r e l s e n s förslag m å h ä r l ä m n a s . Styrelsen e r i n r a r om att studerande och med dem jämställda, vilka sakna förvärvsarbete eller ha årsinkomst av sådant arbete till lägre belopp än 600 kr., bli, om de ej äro familjeförsäkrade hustrur, enbart sjukvårdsförsäkrade enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Såsom framhölls under riksdagsbehandlingen 1946 kan dock för studerande föreligga behov även av sjukpenning. Detta behov är dock icke lika påtagligt som då det gäller förvärvsarbetande eller hustrur utan egentligt förvärvsarbete. Något omedelbart behov av kontanta medel såsom ersättning för förlorade inkomster kan det beträffande de studerande ej bli fråga om, liksom ej heller om utgifter till ersättare. Däremot kan ekonomiskt avbräck uppkomma för studerande i andra hänseenden, bl. a. genom att studietiden förlänges och studiekostnaderna därigenom öka. Sjukdomar av kortare varaktighet torde dock som regel icke medföra några sådana avbräck. Syftet med en sjukpenningförsäkring för studerande kan därför anges vara att u n d e r sjukdom av sådan varaktighet, att studietiden förlänges, lämna ersättning för härigenom u p p k o m m a n d e ekonomiska avbräck. Med hänsyn till svårigheten att konstruera en tillhörighetsregel, som är möjlig att tillämpa i praktiken, är man enligt pensionsstyrelsens mening nödsakad o r d n a en sjukpenningförsäkring för studerande så, att tillhörigheten icke behöver prövas förrän i samband med uppkommande anspråk på sjukpenning. En sådan förenkling av försäkringen förutsätter emellertid, att avgiftsskyldigheten helt slopas för de försäkrade. Betänldigheter av principiell innebörd kunna framföras mot att uttaga avgifter av personer, som sakna inkomster. Det torde icke kunna uteslutas, att det skulle bli statsverket, som finge betala en stor del av avgifterna för de studerandes sjukpenningförsäkring. Den i lagen föreskrivna karenstiden om tre dagar torde i fråga om de studerande vara för kort. Å andra sidan bör den ej heller göras så lång, att försäkringen ej kan ingripa i flertalet fall, där ett hjälpbehov föreligger. Pensionsstyrelsen anser, att karenstiden för studerande lämpligen bör bestämmas till 28 dagar. Införes en karenstid av denna längd, vinnes även den fördelen, att avgifterna för de studerandes sjukpenning kan bestridas av statsmedel, utan att de studerande i statsbidragshänseende bli gynnade framför andra sjukpenningförsäkrade. 133

Särskild registrering av de studerande och avgiftsdebitering beträffande dem behöver icke ske. Det torde icke heller vara behövligt att i lagen mera exakt ange, vilka studerande som skola omfattas av försäkringen. Såsom förutsättning synes dock böra gälla, att studierna avse yrkesutbildning. Studier vid läroverk, folkskolor och med dessa jämställda skolor synas icke böra medföra tillhörighet till försäkringen. En lägsta åldersgräns synes böra anges och förslagsvis fastställas till 18 år. Vidare torde böra föreskrivas, att studiearbetet skall ha pågått viss tid, förslagsvis 90 dagar. Slutligen bör krävas, att studierna äro av den omfattning, att de utgöra hinder för förvärvsarbete och att de bedrivas vid svensk undervisningsanstalt. Enligt förslaget böra lärlingar, som hos arbetsgivare utföra arbete utan eller mot ringa avlöning, på samma sätt omfattas av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen. En sjukpenningförsäkring för studerande bör omfatta endast sjukkassemedlemmar. Till studerande föreslås utgå samma sjukpenning och hempenning samt makeoch barntillägg som till andra sjukpenningförsäkrade medlemmar, som uppnått 18 år. Bestämmes försäkringen på angivet sätt, böra de studerande icke dessutom kunna teckna en frivillig sjukpenningförsäkring. Pensionsstyrelsen anser utredningens syfte vara att söka tillförsäkra de studerande, som äro i behov därav, ett skydd, som motsvarar det den beslutade obligatoriska sjukpenningförsäkringen skänker de förvärvsarbetande. Styrelsen anser detta syfte icke kunna tillgodoses på annat sätt än genom en obligatorisk sjukpenningförsäkring för studerande av i det föregående angiven art. Det är måhända icke uteslutet, att omfattningen av planerade statliga stödåtgärder åt studerande ungdom kunna inverka på bedömandet av förevarande spörsmål. Slutligen framhålles, att om en försäkring för studerande införes samtidigt med den allmänna sjukförsäkringen i övrigt, sjukkassorna komma att vid den nya lagens ikraftträdande ställas inför ytterligare uppgifter, som icke oväsentligt komplicera deras arbete. Två reservanter i pensionsstyrelsen uttalade bl. a., att lagen om allmän sjukförsäkring bygger på att försäkringstillhörigheten skall vara reglerad redan då sjukdomsfall inträder samt att sjukkassorna skola stå viss självrisk. Ett frångående härav borde om möjligt undvikas. Enligt reservanternas mening borde övervägas, huruvida icke en frivillig sJLikpenningförsäkring borde komma till användning för att lösa de studerandes sjukhjälpsfråga.

Till komplettering av de i motionen 1948:11:37 lämnade upplysningarna angående den av Försäkringsanstalten Samarbete bedrivna skolbarnsförsäkringen må nämnas följande, grundat på handlingar och upplysningar från Samarbete. Enligt Samarbetes broschyr 1949 för Stockholm hade den endast under skoltiden gällande försäkringsformen upphört, »enär den omfattats med ganska ringa intresse från föräldrarnas sida». 134

För försäkring av skolbarn (med några få undantag enbart folkskolans barn) tillämpades följande tre huvudformer. a) Kollektiv olycksfallsförsäkring åt de elever, »som angivas i till anstalten ingivna ansökningar. Försäkringen gäller under hela året — såväl under skolgång som under fritid och ferier. Ersättning lämnas för under försäkringstiden ådragen olycksfallsskada — eller barnförlamning som yppar sig sedan 30 dagar förflutit efter försäkringens ikraftträdande». Premien per elev och år utgör för barn, vilkas föräldrar äro medlemmar i sjukkassa, omfattande sjukvårdsersättning för barnen, 4 kr. 50 öre och för övriga barn 5 kr. b); »Kollektiv olycksfallsförsäkring åt samtliga elever». »Försäkringen gäller för olycksfall, som inträffa under lektioner och raster inom skolans område, under direkt färd till och från skolan, under idrottsövningar, utflykter och studiebesök, anordnade av skolan under ordinarie lästermin, samt under av skolan anordnade skolresor och simkurser, vare sig dessa äga rum under ordinarie lästermin eller efter densammas slut.» Premien utgör per elev och läsår i folkskolan 60 öre och i fortsättningsskolan 10 öre. c) Kollektiv olycksfallsförsäkring åt de elever, »som angivas i till anstalten ingivna ansökningar. Försäkringen gäller såsom komplement till den av skolan ordnade skoltidsförsäkringen under fritid och ferier för olycksfall samt under hela året för barnförlamning» efter samma karenstid som vid den under a) angivna försäkringsformen. Premien utgör efter samma fördelningsgrund som under a) 3 kr. resp- 3 kr. 50 öre. Ett sextiotal städer (varibland fr. o. m. den 1 januari 1951 Stockholm) samt 300 a 400 landskommuner hade tecknat försäkring enligt b) ovan. Antalet försäkrade barn utgjorde i de tre huvudgrupperna omkring 80 000, 240 000 resp. 100 000. Totalt vore omkring 320 000 av folkskolans barn försäkrade hos Samarbete, vars försäkringsstock härutinnan hade mer än fördubblats sedan 1947 och väntades fortsätta att stiga. Här må erinras om att — såsom framhölls även i motionen 1948:11:37 — även andra försäkringsinrättningar meddela skolbarnsförsäkring. Samarbetes försäkringsstock utgör dock den ojämförligt största. Socialvårdskommitténs

synpunkter

och

förslag

En åtminstone ungefärlig uppfattning om huru många individer, för vilka frågan om en elevförsäkring är aktuell, samt elevernas fördelning i åldersgrupper och på olika slag av skolor kan erhållas ur den officiella statistiken. Efterföljande tabell har uppgjorts med begagnande av uppgifterna i Statistisk Årsbok för Sverige 1949, tab. 21 angående pågående skolutbildning i åldern 6—30 år och pågående yrkesutbildning i åldern 12—30 år i hela riket den 31 december 1945. Talen i tab. 21 grunda sig på uppgifter från omkring 8 % av befolkningen men äro uppskrivna att avse hela folkmängden. Eleverna vid korrespondensundervisning ha icke medtagits, enär man kan bortse från dem i detta sammanhang. Vidare har gruppen »Militär utbildning» frånräknats, enär eleverna här redan äro obligatoriskt skyddade i särskild ordning. Det må även anmärkas, att såväl vissa ändringar (ökningar) i slutsummorna för antalet elever inom de båda huvudgrupperna som förskjutningar i talen för olika åldersgrupper redan ägt rum. 135

Skolutbildning

Yrkesutbildning

Ålder

6—12 år 12—16 år 16—20 år 20—30 år Summa

Män

Kvinnor

218 254 105 157 17 005 3 874

212 135 100 487 17 996 1 726

344 290

332 344

/o

/o

Män

Kvinnor

64 30 5 1

2147 11542 25 329

1243 6 340 13 043

6 30 64

39 018

20 626

ca

676 634

c:a

59 644

Vissa uppgifter angående olycksfallsfrekvensen inom skolbarnsförsäkringen ha lämnats i ett av Svenska Gymnastikläraresällskapet avgivet yttrande till riksdagens andra kammares allmänna beredningsutskott i anledning av en motion, 1951:11:147, angående utredning om formerna och målsättningen för skolans fostran genom kroppsövningar. Av nämnda yttrande samt av vissa av kommittén från Gymnastikläraresällskapet och från Försäkringsanstalten Samarbete inhämtade upplysningar framgår bl. a. följande. En stickprovsundersökning för några av de senaste åren hade gjorts av Samarbete samt av Försäkringsaktiebolaget Fylgia. De lämnade uppgifterna avsågo en försäkringsstock om 18 000 elever från vardera folkskolor och läroverk i Stockholm och Göteborg. Med hänsyn till att det vore fråga om en stickprovsundersökning, att den gällde de båda största städerna samt att även i övrigt speciella förhållanden kunde inverka, borde slutsatser av frekvenssiffrorna dragas med viss försiktighet. Av följande tabell framgår antalet till de båda försäkringsinrättningarna anmälda olycksfall per 100 försäkrade elever inom nämnda försäkringsstock under ett elevår.

I och utom skolan E n b a r t i skolan, varav a) under egentliga gymuastiköv ningar b) bollspel och idrottsövningar c) raster d) i övrigt

Folksko or

Läroverk

5,5 2,9

9,o 4,o

0,5 0,1 1,4 0,9

1,0 1,2 1,8

Enligt upplysning från Samarbete funnes ännu icke någon statistik utarbetad, som utvisade svårighetsgraden av de anmälda olycksfallen. Så mycket kunde dock sägas med säkerhet, nämligen att det i de allra flesta fallen vore fråga blott om läkarvård samt att antalet invaliditets- och dödsfall vore mycket litet. E h u r u — såsom kommer att utvecklas senare •—- starka skäl kunna anföras mot en av staten anordnad särskild olycksfallsförsäkring för elever 136

i allmänhet, h a r socialvårdskommittén dock ansett det påkallat att något nä-rmare diskutera innehållet i en lagstiftning om en dylik försäkring. Först m å undersökas av vilka ersättningsförmåner behov förefinnes. Vad beträffar sjukvårdsersättning, så är ju behovet av sådan i princip oberoende av vederbörandes ålder och den skolform, i vilken han undergår utbildning. Att eleverna i mycket betydande utsträckning kunna erhålla sjukvårdsersättning från de nuvarande erkända sjukkassorna framgår av det förhållandet, att omkring 80 procent av alla barn under 15 år äro sjukvårdsförsäkrade i dessa kassor. I många fall täcker dock ersättningen från kassan blott en mindre del av kostnaden. 1947 års sjukförsäkringslag förutsätter, att frågan om sjukhusvård och medicin är löst i särskild ordning, och giver rätt till ersättning för övrig läkarvård efter vissa grunder, betydligt förmånligare än den nuvarande sjukförsäkringens. Sjukvårdsförsäkrade enligt 1947 års lag bli praktiskt taget alla svenska medborgare, alltså även eleverna. Ikraftträdandet av nämnda lag har numera ställts på framtiden. Det har ifrågasatts ett genomförande av sjukförsäkringsreformen i följande tre etapper: först läkemedelsreformen, därefter sjukhusvårdsreformen och slutligen den obligatoriska sjukförsäkringen. Efter genomförande av dessa tre etapper får frågan om sjukvårdsersättning anses någorlunda tillfredsställande löst även för elevernas del. Vad härefter angår frågan om sjukpenning så framgår av den ovan intagna tabellen angående antalet elever, att sjukpenningbehovet måste vara mycket olika för olika grupper. Sjukpenningens främsta funktion är ju att gardera mot inkomstbortfall och utgifter för ersättare. Något beaktansvärt behov av sjukpenning i åldersgruppen 6—12 år torde därför icke föreligga. Denna grupp omfattar c : a två tredjedelar av de under rubriken skolutbildning redovisade. Med ökad ålder stiger naturligen sjukpenningbehovet, och sådant synes kunna förefinnas i någon liten utsträckning inom åldersgruppen 12—16 år (omfattande c:a 30 % vid skolutbildning och c : a 6 % vid yrkesutbildning), om det blir fråga om längre sjukskrivningstider. Det synes dock synnerligen tveksamt om sjukpenningbehovet är tillräckligt beaktansvärt för dem, som befinna sig under det i 1947 års lag för sjukpenningförsäkringen uppdragna åldersstrecket månadsskiftet efter fyllda 16 år. Inom nästa åldersgrupp, 16—20 år (c:a 5 % vid skolutbildning och c:a 30 % vid yrkesutbildning), föreligger naturligen ökad sannolikhet för sjukpenningbehov (egen försörjning, försörjning av föräldrar). I den sista åldersgruppen, 20—30 år (c:a 1 % vid skolutbildning och c:a 64 % vid yrkesutbildning) finnes det största sjukpenningbehovet (egen försörjning, försörjning av hustru, barn, föräldrar). Sjukpenningbehovet är emellertid icke beroende allenast av sådana direkt av åldern sannolikt härflytande omständigheter, som ovan åsyftats. Jämväl bl. a. sättet för meddelandet av utbildningen är av betydelse. Heltidselever ha i allmänhet ej på långt när samma behov av sjukpenning vid 137

kortvarig sjukskrivning som deltidselever (med undervisningen förlagd till kvällar eller blott någon eller några dagar i veckan). För sistnämnda i motsats till förstnämnda elevgrupp blir det vanligen (i de högre åldersgrupperna) fråga om förlorad arbetsförtjänst eller utgifter för ersättare. Blir sjukskrivningen långvarig, medför detta i viss utsträckning en utjämning av ifrågavarande skillnad. En långvarig sjukskrivning medför åtminstone förlängning av studietiden och ökade studiekostnader. Detta gäller säi skilt vid yrkesutbildning men är av mindre betydelse vid skolutbildning (obs! skolplikten för majoriteten h ä r ) . Deltidseleverna, som enligt vad nyss sagts alltså i allmänhet ha större behov av sjukpenning, kunna emellertid förväntas vara i relativt stor utsträckning omfattade av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen, när 1947 års lag trätt i kraft. Det sistnämnda gäller även dem, som gå på en »heltidskurs», som icke varar hela året. Även sådana omständigheter som exempelvis när under kursen olycksfallet inträffar, kunna inverka på sjukpenningbehovet. Hänsynstagande till dylika omständigheter vid en olycksfallsförsäkringslagstiftning medför emellertid praktiska svårigheter. Av det sagda framgår, att beaktansvärt sjukpenningbehov föreligger blott för en ringa del av dem sorn äro elever i skolutbildning men för den överväldigande majoriteten av dem som äro elever i yrkesutbildning, att sjukpenningbehovet i allmänhet är av betydelse blott vid långvarigare sjukskrivning, samt att en del av dem med beaktansvärt sjukpenningbehov komma att omfattas av den obligatoriska sjukpenningförsäkringen enligt 1947 års lag, när denna trätt i kraft. Vad härefter beträffar frågan om invaliditet sersättning, så torde behovet av sådan icke förete variationer i tillnärmelsevis samma utsträckning som sjukpenningbehovet. Ett klart behov av invaliditetsersättning torde i allmänhet föreligga. Med hänsyn till framför allt de yngre elevernas stora tillvänjningsförmåga får behovet av invaliditetsersättning vid låga invaliditetsgrader i allmänhet anses vara ringa. Den invaliditetsersättning som utgår enligt den ovannämnda nuvarande skolbarnsförsäkringen, kan vara en betydelsefull hjälp till försörjningen av den invalidiserade eleven, men i varje fall vid svårare invaliditeter är den långt ifrån tillräcklig. Frågan om livränta till efterlevande är helt naturligt föga aktuell för de lägre åldersgrupperna i motsats till de högre eller med andra ord aktuell för en ringa del inom gruppen skolutbildning men för det övervägande flertalet inom gruppen yrkesutbildning. Begravningshjälpsbehovet torde variera något till sin storleksordning men böra beaktas i detta sammanhang, om frågan om dylik förmån icke är löst generellt i annan ordning. Försäkringen enligt OL avser olycksfall såväl i arbete som under av arbetsanställningen föranledda och i omedelbart samband med denna stå138

ende färder till och från arbetsstället. Även enligt yrkesskadeförsäkringslagen böra — såsom närmare framgår av vad kommittén föreslår i kapitel IV — dylika färder omfattas av försäkringen. De svårigheter, som tillämpningen av OLs bestämmelse om färdolycksfall vållat, torde med all sannolikhet föreligga i åtskilligt högre grad beträffande tillämpningen av samma regel i en allmän elevolycksfallsförsäkring. Det är icke på samma sätt naturligt, att en studerande färdas direkta vägen hem från skolan, som att en anställd färdas direkta vägen hem från arbetsstället. Bevissvårigheterna angående en studerandes eventuella avvikelser under färden äro dessutom naturligen större. Vad nu sagts angående befarade svårigheter i tillämpningen gäller givetvis framför allt de yngsta skolbarnen. Men även en äldre elev, som går på en kurs eller föreläsningar med »håltimmar», vållar fler problem angående färderna än den heltidsanställde. Såsom framgår av den ovannämnda broschyren från Försäkringsanstalten Samarbete, äro skolbarnens föräldrar ofta föga intresserade av en olycksfallsförsäkring för skolbarnen, som gäller endast i skolarbetet och färder till och från skolan. Föräldrarna önska ett försäkringsskydd, som gäller såväl i skolarbetet och färderna till och från skolan som under ferierna och fritiden under terminerna. Starka skäl synas alltså tala för att en olycksfallsförsäkring för elever vid skolor etc. bör gälla oberoende av skoltid och fritid under hela den tid vederbörande är att anse som elev vid skolan. Dock bör givetvis undantag göras för tid, då vederbörande utför arbete under sådana omständigheter, att yrkesskadeförsäkringslagen är gällande för honom, och för kroppsskador, som äro ersättningsbara enligt 1950 års Milf eller annan författning om ersättning av statsmedel. Frågan om fastställandet av ersättningsunderlaget i en elevolycksfallsförsäkring ligger annorlunda till än samma fråga i en arbetstagarolycksfallsförsäkring med inkomstgraderad ersättning. Vad skulle nämligen kunna anses utgöra årlig arbetsförtjänst såsom ersättningsunderlag för ett folkskolebarn? Ett godtagbart underlag för fastställandet av en årlig arbetsförtjänst med tillämpning av de regler, som föreslås för yrkesskadeförsäkringslagen, saknas för det stora flertalet elever, nämligen framför allt de 94 procenten yngre inom gruppen skolutbildning. För de äldre inom nämnda grupp samt för eleverna i yrkesutbildning stöter en sådan tillämpning på svårigheter, som dock böra kunna bemästras, liksom man kunnat göra hittills med OLs regler beträffande vissa yrkeselever. Såsom ersättningsunderlag i en elevolycksfallsförsäkring synes man knappast kunna använda annat än fixa belopp. Dessa böra höjas successivt med hänsyn till högre ålder hos den skadade efter ett system sådant som det, som skisseras upp i kapitel VII nedan för yngre försäkrade enligt invaliditetsoch dödsfallsförsäkringen. I den mån man med en tillämpning av yrkesskadeförsäkringslagens regler för fastställande av årlig arbetsförtjänst skulle 139

komma till högre belopp, kunde detta få utgöra ersättningsunderlag. En sådan bestämmelse bleve av betydelse väsentligen blott för elever i yrkesutbildning och de äldsta inom gruppen skolutbildning. Av vad ovan anförts framgår att skäl finnas för att på olika sätt utforma en försäkring för yrkeselever och en sådan för övriga elever. Sjukpenningbehov föreligger i väsentligt mycket större omfattning för de förstnämnda än för de sistnämnda. Detsamma gäller beträffande efterlevandelivränta. För yrkeseleverna finnas andra möjligheter att fastställa ersättningsunderlaget än för de andra eleverna. Emellertid finnas starka skäl för att icke giva de båda huvudgrupperna ett olika försäkringsskydd. För det första existerar ingen klar gränslinje mellan de båda grupperna. Redan med nu förefintliga skol- och kurstyper finnas talrika fall, där tveksamhet kan föreligga, om det är fråga om yrkesutbildning eller annan utbildning. Genomförandet av enhetsskolan medför nya gränsfall; här må nämnas »praktisk yrkesorientering» i klasserna 7 och 8, »förberedande yrkesutbildning» för vissa elever i klass 9 och »allmänpraktisk utbildning» för andra elever i sistnämnda klass. För det andra kan åberopas frånvaron av ett av de viktigaste skälen för att göra en skillnad i försäkringshänseende mellan de båda grupperna, nämligen en större olycksfallsrisk för den ena gruppen generellt. Visserligen finnas yrkesskolor med en av yrkesutbildningen betingad olycksfallsrisk, överstigande den vid skolor för allmänutbildning förekommande. Men det finnes även skolor för allinänutbildning med en olycksfallsrisk under undervisningen, som överstiger den vid många skolor för yrkesutbildning föreliggande. Ofta torde det förhålla sig så, att den största olycksfallsrisken inom båda kategorierna av skolor finnes vid färd till eller från skolan. Det synes kommittén, som om en särskild olycksfallsförsäkring för alla elever, därest en sådan införes, icke bör anordnas på olika sätt för å ena sidan alla yrkesutbildningselever och å andra sidan övriga elever. För att en elevolycksfallsförsäkring skall få önskvärd anslutning måste den göras obligatorisk. Av praktiska skäl måste försäkringsplikten läggas å den som driver skolan. I sista hand få sedan kostnaderna bestridas på samma sätt som övriga utgifter för skolan, nämligen genom bidrag från staten och/eller kommunen, terminsavgifter etc. Redan av vad ovan anförts angående behovet av elevförsäkringens omfattning och av förmåner från densamma framgår, att en anknytning av denna försäkring till yrkesskadeförsäkringslagen ter sig främmande. En anknytning till den i kapitel VII nedan uppskisserade invaliditets- och dödsfallsförsäkringen är däremot ganska naturlig. Man kan tänka sig att låta elevförsäkringen utgöra en obligatorisk gren av invaliditets- och dödsfallsförsäkringen (med vissa specialregler t. ex. om ersättningsunderlag 140

och försäkringsplikt). En annan möjlighet är att reglera elevförsäkringen i en särskild lag, till stora delar byggd på den om invaliditets- och dödsfallsförsäkringen. Oberoende av hur man löser sistnämnda fråga och en del andra hithörande problem, kan ett genomförande av en tillfredsställande allmän obligatorisk elevförsäkring knappast undgå att kräva relativt betydande belopp av skattemedel, kommunala och kanske mest statliga. Om elevförsäkringen icke kan grundas på en förefintlig allmän, obligatorisk sjukförsäkring, kominer elevförsäkringen i och för sig att kräva ändå större belopp än som nyss avsågos. Ur samhällelig synpunkt torde en olycksfallsförsäkring för elever icke vara mer angelägen än en dylik försäkring för de familjeförsörjare, som icke komma att omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen. Redan av detta skäl anser kommittén, att ett genomförande av en allmän, obligatorisk elevförsäkring icke bör komma ifråga förrän tidigast samtidigt med en allmän invaliditets- och dödsfallsförsäkring såsom komplement till en allmän, obligatorisk sjukförsäkring. Emellertid hyser socialvårdskommittén starka betänkligheter mot att överhuvudtaget införa en sådan allmän obligatorisk olycksfallsförsäkring för elever. Det skulle innebära, att man för framför allt vissa åldersgrupper inom befolkningen, nämligen för dem i skolpliktig ålder, samt för dem i ålder över dessa, vilka syssla med studier i allmänbildande eller yrkesutbildande syfte tillskapade en särskild, förmånlig, obligatorisk sjuk- och invaliditetsförsäkring vid olycksfall (och ev. vissa »yrkessjukdomar»). Kommittén anser icke tillräckligt bärande skäl för en dylik förmånsställning för ifrågavarande grupper föreligga. Ej heller finnes enligt kommitténs mening anledning till en förmånligare ersättning vid olycksfall i allmänhet hos nämnda befolkningsgrupper än vid sjukdomar. Även om man skulle anse tillräckliga skäl föreligga för en (viss) förmånsställning i nämnda båda hänseenden, så ställer sig kommittén starkt tvivlande till att den ändamålsenliga lösningen är den att bereda alla studerande skydd genom en statlig försäkring (d. v. s. med försäkringsavgifter). Kommitténs ingående överväganden av förevarande problem har resulterat i att kommittén anser sig icke vilja förorda inrättandet av en allmän, obligatorisk olycksfallsförsäkring för elever. Däremot föreslås bibehållandet av en olycksfallsförsäkring för (vissa) yrkesutbildningselever. Kommittén finner övervägande skäl tala för att — såvitt avser andra elever —• införa en författningsenlig rätt till ersättning av statsmedel vid vissa svårare skador (inklusive död). Frågan om nämnda ersättningsrätt upptages till behandling nedan i kapitel IX, medan yrkeselevsförsäkringens utformning behandlas i det följande i detta kapitel. Kommittén anser nämligen, att ifrågavarande yrkeselever böra inrangeras under yrkesskadeförsäkringslagen. Visserligen bryter man då mot en av de huvudprinciper, på vilka 141

försäkringen enligt den lagen bygger, nämligen att det skall vara fråga om arbete för annans räkning. Men det gäller ju bibehållande av en specialregel i OL, icke införande av ett nytt avsteg från huvudprinciperna. Vidare föreligger det icke någon skarp gränslinje mellan sådana elever, som omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen såsom arbetande för annans räkning, och övriga yrkesutbildningselever. Här må erinras om att i ett par av de framställningar, som ledde till 1933 års lagändring, framhölls att i lärokursen vid vissa yrkesskolor inginge utförandet av praktiskt arbete, som vore av värde för skolans ägare. Såsom FR anförde i sitt ovan citerade yttrande den 22 november 1932 vore emellertid syftemålet med elevernas arbete i de aktuella skolorna icke att bereda skolan ekonomisk fördel; det kunde därför icke anses, att dessa elever användes till arbete för skolans räkning. Vad först beträffar bestämmandet av vilka yrkeselever, som genom ett särskilt stadgande skola inordnas under yrkesskadeförsäkringslagen, anser socialvårdskommittén den av departementschefen i propositionen 1933:174 angivna principen att härvid »torde hänsyn böra framför allt tagas till den olycksfallsrisk, som kan anses förefinnas för dem» fortfarande böra gälla. Yrkesskolor eller avdelningar med enbart eller väsentligen teoretisk yrkesutbildning böra i enlighet härmed icke omfattas av lagen. Nämnda princip finnes dock ej nu angiven i lagtexten, där Konungens befogenhet att förordna begränsas blott genom uttrycket »yrkesutbildning». Av vad ovan anförts framgår, att det i varje fall kan ifrågasättas, om icke vid beslut om införande i förteckningen av nya anstalter i viss utsträckning frångåtts den i departementschefsyttrandet 1933 (se närmare s. 125 f. ovan) angivna ramen. Fråga uppkommer då om en närmare gränsdragning i själva lagtexten. Det fullständiga svaret på denna fråga blir beroende på huruvida man vill bibehålla det nuvarande systemet med en förteckning eller införa en regel om automatisk försäkringstillhörighet. För systemet med förteckning kan anföras följande. Beträffande yrkesutbildningsanstalterna finnas alla gradationer av olycksfallsrisk i själva utbildningsarbetet. (I den mån vid färderna till och från anstalten icke föreligger annan olycksfallsrisk än folk i allmänhet utsattes för, bör färdolycksfallsrisken icke beaktas i detta sammanhang.) Det låter sig svårligen göra att genom en definition i lagtexten draga upp en klar gräns, som grundas på riskens storleksgrad och om vilken man kan säga, att det är motiverat att bereda försäkringsskydd åt dem, där risken ligger över gränsen, men däremot ej åt dem, där risken ligger under gränsen. En exklusiv uppräkning av vissa grenar av yrkesutbildning leder icke till rättvisa med hänsyn till olycksfallsriskens storlek. Då beslutet innebär ett avgörande såväl av ersättningsrätt som av försäkringsplikt, borde det med hänsyn till den oklara gränsen ankomma på Kungl. Maj :t att meddela beslutet. 142

Mot bibehållandet av systemet med en förteckning kunna dock vissa invändningar riktas. Det är sålunda i viss mån beroende på en slump, om en yrkeselev vid inträffat olycksfall får ersättning eller ej. Ledningen för en anstalt är m å h ä n d a okunnig om lagens möjligheter härutinnan. Frågan om tillägg till förteckningen kanske icke aktualiseras vid en skola förrän ett svårare olycksfall inträffat där. En komplettering av förteckningen kan då icke göra lagen tillämplig å ifrågavarande olycksfall. Denna sistnämnda nackdel kan dock förminskas exempelvis genom att Rfa bemyndigas att av statsmedel utgiva (motsvarande) ersättning till elev, som skadats före utbildningsanstaltens upptagande i förteckningen. — Yrkesutbildningsanstalter, där olycksfallsrisken är betydligt större än i vissa anstalter, som tagits med, kunna lämnas utanför försäkringen och slippa ifrån försäkringsavgiften, endast därför att framställning ej göres. Prövningen av om försäkringen gäller viss skola (skadad elev) slipper försäkringsinrättningarna icke helt ifrån genom en förteckning som den nuvarande, enär denna icke namngiver alla skolor eller har sådana sammanfattande beteckningar å dem, som utesluta tveksamhet. Mot det i föregående stycke sist anförda skälet för en förteckning av Kungl. Maj :t kan anföras, att ifrågavarande beslut icke innebära något väsensskilt från de beslut om försäkringsplikt och försäkringstillhörighet, som försäkringsinrättnmgarna gång efter annan meddela. Efter övervägande av de skäl, som sålunda kunna anföras för olika lösningar, har kommittén funnit sig böra förorda, att man i lagtexten ger klarast möjliga besked, samtidigt som lagbestämmelsernas tolkning i det särskilda fallet överlämnas åt de myndigheter, vilka i övrigt ha att tillämpa lagen, alltså åt försäkringsinrättningarna och i sista hand FR. Att låta tillhörighetsfrågan lösas i denna ordning torde icke medföra några olägenheter och överensstämmer väl med de aktuella decentraliseringssträvandena. Man bör sålunda i lagtexten giva bästa möjliga ledning för praxis. Nyss har framhållits svårigheterna att i lagtexten utforma en gränslinje. Kommittén har ansett en framkomlig väg vara följande, som innebär en nära anknytning till arbetarskyddslagstiftningen. I samband med tillkomsten av 1949 års arbetarskyddslag uttalade föredragande departementschefen (prop. 1948:298, s. 75), att något verkligt behov av att arbetarskyddslagen gjordes tillämplig å elever knappast syntes föreligga annat än beträffande arbete, som vore förenat med fara av den art att anlitande av yrkesinspektionens speciella sakkunskap kunde anses påkallad. I enlighet härmed och enär det vore önskvärt med n ä r m a r e utredning vilka läroanstalter och arbeten som borde omfattas av lagen föreslogs, att lagen skulle »äga tillämpning å arbete, som elev utför vid sådan anstalt för yrkesutbildning eller avdelning därav, beträffande vilken Konungen förordnat att lagen skall gälla». Riksdagen godkände förslaget och Kungl. Maj:t har utfärdat kungörelse den 10 juni 1949 (nr 351) om till143

lämpning av arbetarskyddslagen å arbete vid vissa anstalter för yrkesutbildning. Enligt kungörelsen skall lagen äga tillämpning å hantverks-, verkstads-, laboratorie- och annat praktiskt arbete, som elev utför vid anstalter för yrkesutbildning eller avdelningar därav enligt en i kungörelsen intagen förteckning. Denna förteckning benämnes i det följande arbetarskyddsförteckningen, medan den i kungörelsen den 1 december 1933 upptagna förteckningen kallas försäkringsförteckningen. De båda förteckningarna avse väsentligen samma anstalter, ehuru arbetarskyddsförteckningen är något mindre specificerad. I den sistnämnda förteckningen saknas dock en del grupper av anstalter, vilket torde bero på att arbetarskyddslagen icke avser de rörelser eller liknande, där motsvarande yrkesarbete bedrives. Exempel härpå utgöra sjömans- och sjöbefälsskolor, sjuksköterske- och barnmorskeskolor. Å andra sidan finnas i arbetarskyddsförteckningen skolor, som ej äro medtagna i försäkringsförteckningen. Det är bl. a. fråga om nyinrättade skolor av samma slag, som förut funnits. Som exempel kunna nämnas medicinska högskolan i Göteborg samt andra tandläkarhögskolor än den i Stockholm. Med hänsyn till att arbetarskyddslagen gäller endast å praktiskt arbete, har man i arbetarskyddsförteckningen i större utsträckning än i försäkringsförteckningen kunnat taga med skolor (skolkategorier) utan begränsning till vissa avdelningar av dem. Emellertid finnes i arbetarskyddsförteckningen samma begränsning som i försäkringsförteckningen till institutionerna i de kemiska, fysiska, biologiska och geologiska ämnena vid de matematisk-naturvetenskapliga sektionerna av filosofiska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt matematisk-naturvetenskapliga avdelningen vid Stockholms högskola. Kommittén har sagt sig, att vid de anstalter eller avdelningar, där arbetarskyddslagen i enlighet med departementschefens ovan refererade uttalande gäller, föreligger en sådan risk för olycksfall eller annan skada, att det är rimligt, att eleverna där skola vara försäkrade. Kommittén förordar i enlighet härmed, att eleverna vid nämnda anstalter resp. avdelningar skola vara försäkrade enligt yrkesskadeförsäkringslagen. De ovannämnda i förhållande till försäkringsförteckningen färre begränsningarna inom anstalterna medföra dock den icke önskade konsekvensen av anknytningen till arbetarskyddslagen, att försäkringen kommer att omfatta en del elever, ehuru blott ett mycket ringa antal, för vilka någon särskild »yrkesrisk» knappast föreligger. Med hänsyn till de synnerliga fördelar ur administrativ synpunkt, som anknytningen till arbetarskyddslagen medför, anser kommittén att man bör taga den nyssnämnda konsekvensen. Enligt kommitténs mening bör likaledes av praktiska skäl en elev, som är försäkrad vid praktisk undervisning, såsom nu vara försäkrad även under teoretisk undervisning. Genom den föreslagna bestämmelsen komma de allra flesta av dem, som böra omfattas av lagen, in under densamma. Med hänsyn till att såsom ovan framhållits tillsynen ur arbetarskyddssynpunkt över vissa verksamheter 144

icke regleras av arbetarskyddslagen utan av särskilda författningar samt även av annan anledning kan finnas luckor i arbetarskyddsförteckningen, erfordras en kompletterande bestämmelse. Kommittén föreslår därför, att med elever vid arbetarskyddsförteckningens anstalter (avdelningar, kurser) skola jämställas de, som åtnjuta undervisning vid sådan annan anstalt eller avdelning av anstalt, som har till ändamål att meddela praktisk utbildning i industriellt arbete, hantverk, jordbruk, skeppstjänst eller annat transportarbete eller i sjukvård eller husligt arbete. Genom de valda ordalagen torde ha eliminerats de yrkesutbildningsanstalter, där undervisningen är väsentligen teoretisk eller, ehuru praktisk, utan nämnvärda risker såsom vid bokföringsarbete m. m. Vid ungdomsfängelse skall visserligen meddelas yrkesutbildning, men sådan anstalt avses icke omfattas av uttrycket »anstalt, som har till ändamål att meddela praktisk utbildning etc». Formuleringen avses ej täcka rent tillfälliga, privata kurser, som icke utgöra led i en utbildningsanstalts verksamhet. Praktiska skäl motivera, att de ej tagas med här. Olycksfallsrisken vid dylika kurser torde ej heller vara beaktansvärd. —• Den i den sist förordade bestämmelsen intagna uppräkningen av arter av arbete har ansetts icke lämpligen böra göras fullständig och därmed exklusiv. Det har ansetts mera praktiskt att genom en allmän bestämmelse med de förutnämnda jämställa anstalt eller avdelning av anstalt, som har till ändamål att meddela annan yrkesutbildning, vilken är förenad med skaderisk för eleven motsvarande den vid utbildningen vid de förut avsedda anstalterna. I fråga om försäkringsplikten har kommittén ansett, att den — såsom nu är fallet — bör åligga den som driver anstalten. Vad ovan anförts angående behovet av sjukpenning talar enligt kommitténs mening för införande av viss karenstid. Kommittén föreslår en karenstid om 14 dagar, under vilken sjukpenning icke skall utgå till yrkeselev, som icke utförde arbete för annans räkning i avsevärd omfattning. En begränsning vid yrkeselevsförsäkringen med hänsyn till platsen för olycksfalls inträffande kan ifrågasättas. Lektionerna och motsvarande undervisning e. d. äro ju ej alltid anordnade så, att de normalt omedelbart föregås eller efterföljas av färd från eller till hemmet (eller därmed jämställd färd). Förekomsten av »håltimmar» skapar särskilda problem. Man skulle kunna befara att för yrkeselevernas del i större utsträckning — relativt sett — än för arbetstagarnas del missbruk av försäkringen skulle kunna ske och åtminstone att synnerligen svårbedömda fall komma att uppstå. Emellertid ha erfarenheterna vid tillämpningen av den hittillsvarande elevförsäkringen ej givit belägg för att denna försäkrings giltighet även under färderna till och från »arbetsplatsen» skulle vålla så stora svårigheter. Skulle motsatsen visa sig bli fallet vid tillämpningen av den nya yrkeselevsförsäkringen, torde frågan om uteslutandet av ifrågavarande färder få upptagas till förnyat övervägande. 145 13

IV. FÖRSÄKRINGSSKYDDETS OMFATTNING ENLIGT YRKESSKADEFÖRSÄKRINGSLAGEN

Det försäkringsskydd, som tillkommer de av OL omfattade arbetarna, har undan för undan utsträckts. Till en början avsåg försäkringen »skada till följd av olycksfall i arbetet» (1 § 1 st. OL). Genom lagändring år 1919 infördes bestämmelsen, att såsom olycksfall i arbetet anses ock olycksfall vid färd till eller från arbetsstället, där färden föranledes av och står i omedelbart samband med arbetsanställningen (1 § 4 st. OL). Såsom komplettering av olycksfallsförsäkringen tillkom fr. o. m. år 1930 försäkringen enligt YL, som till en början hade en mycket begränsad räckvidd men genom upprepade utvidgningar blivit allt mer omfattande. En grupp av skador, som kunna anses intaga en mellanställning mellan olycksfallsskador och yrkessjukdomar, inordnades fr. o. m. år 1937 under OL genom bestämmelsen, att även vissa slags skador i följd av inverkningar under högst några få dagar skola anses vara föranledda av olycksfall (1 § 2 st. OL). Liksom fallet är beträffande de i förra kapitlet behandlade reglerna om försäkringstillhörigheten, medföra också bestämmelserna om försäkringsskyddets räckvidd rätt ofta besvärligheter i tillämpningen. De omständigheter, under vilka olycks- och sjukdomsfall inträffa, äro så skiftande, att gränsdragningarna mellan ersättningsberättigande och andra fall icke sällan måste bli vanskliga. En rikhaltig rättspraxis har utfyllt de i lagstiftningen givna reglerna, men det är icke ovanligt att de beslutande organen ställas inför tveksamma fall, och för såväl arbetsgivare som arbetare torde avgörandena alltemellanåt te sig som hårfina och svårförståeliga distinktioner. Inom den praxisbildande instansen ha meningarna icke sällan varit delade. Försäkringsskyddet har, såsom kommer att framgå av redogörelsen härnedan, vissa luckor; främst gäller detta beträffande yrkessjukdomarna. Om dessa luckor utfyllas så långt det kan ske med bibehållande av försäkringens huvudprinciper, komma en del missnöjesanledningar att bortfalla. Betydande gränsdragningssvårigheter komma emellertid oundvikligen att kvarstå så länge förutsättningar icke finnas för en rationell samordning mellan yrkesskadeförsäkringen och en allmän sjukförsäkring. Detta beror framförallt på att de medicinska sambandsfrågorna — d. v. s. frågor om sjukliga tillstånds eventuella orsakssammanhang med olycksfall eller andra inverkningar i arbetet — ofta äro mycket svårbedömda. Vad de gränsdragningar 146

beträffar, som sammanhänga med begreppet olycksfall »i arbetet», skulle dessa minska i betydelse, om den frivilliga försäkringen för olycksfall utom arbete finge större anslutning än hittills. Kommittén förordar i det följande åtgärder för att öka anslutningen. Åtskilliga frågor om utvidgning av försäkringsskyddets räckvidd ha — såsom framgår av bilagan (s. 437 f.) —• aktualiserats genom framställningar från arbetstagarorganisationer och på annat sätt. Å andra sidan har Svenska Arbetsgivareföreningen föreslagit, att bestämmelsen i l § 4 st. OL om ersättning för olycksfall under färder till och från arbetet skall upphävas.

A. Begreppet olycksfall i arbete Tillämpningen av 1 § 1 st.

olycksfallsförsäkringslagen

Det i 1 § 1 st. OL använda uttrycket »olycksfall i arbetet» är icke preciserat i lagen. Vid lagens antagande uttalade riksdagsutskottet, att det knappast läte sig göra att i en gemensam definition sammanfatta alla de olycksfall, som borde anses som olycksfall i arbete. Fastmer syntes det utskottet, att en definition lätt kunde komma att alltför snävt begränsa lagens räckvidd, utan att man därigenom undginge svårigheterna vid bedömandet av gränsfall. Utskottet utgick från att vissa tolkningsgrunder, som hade använts vid tillämpningen av äldre lagstiftning, också skulle komma att tilllämpas beträffande den nya lagen. Enligt dessa grundsatser hade som en allmän fordran för att ett olycksfall skulle berättiga till ersättning uppställts, att olycksfallet skulle stå i inre orsakssammanhang med den verksamhet, i vilken den skadade var anställd. Beträffande enskildheterna i tolkningen anförde utskottet följande: I första hand ingå alltså i regel under försäkringen olycksfall, som inträffa vid arbetets utförande. Vidare ersättas i allmänhet olycksfall, som träffa arbetaren inom arbetsområdet — även då han icke är sysselsatt med sitt egentliga arbete — t. ex. under pauser i arbetet eller på vägen från och till arbetet ävensom vid göromål, föranledda av det egentliga arbetet, t. ex. omklädning, tvättning och förberedelser till arbetet för nästa dag, allt dock under förutsättning, att olycksfallet inträffat inom rimlig tid före arbetets början eller efter dess avslutande. Arbetsområdet får i många fall tagas ganska vidsträckt, såsom vid jordbruk, skogsavverkning, arbete vid järnväg, vägbyggnadsarbete och dylikt. Vid jordbruk torde sålunda arbetsområdet böra anses omfatta hela egendomen. Beträffande samtliga dessa olycksfall gäller emellertid, att de måste kunna sägas ha sin grund i arbetet eller de arbetsförhållanden, under vilka arbetet bedrives. Undantagsvis kan sålunda även olycksfall inom arbetsområdet komma att falla utanför begreppet olycksfall i arbetet. Å andra sidan kunna även olycksfall utom arbetsområdet ej sällan komma att betraktas som olycksfall i arbetet. Härför förutsattes naturligen, att arbetaren är stadd i arbetsgivarens ärende. Sålunda utgår i vissa fall ersättning vid olycksfall, som inträffa, då arbetaren är på väg till och från arbetet. Så är fallet, då arbetaren 147

färdas med ett arbetsgivarens, för arbetarna avsett transportmedel eller arbetaren enligt arbetsgivarens uppdrag begiver sig från en arbetsplats till en annan eller från det egentliga arbetsstället skickas till utarbete på annan plats (t. ex. montörer), eller då arbetaren till eller från bostaden medför föremål, som skola bearbetas eller som bearbetats. Jämväl i fråga om dessa fall måste man emellertid fasthålla den allmänna regeln, att orsakssammanhang skall föreligga mellan olycksfallet och verksamheten. I vissa fall äro även skador, som arbetare ådrager sig vid räddning av människoliv, att anse som olycksfall i arbetet, exempelvis då sjöman under tjänst räddar en drunknande, arbetare räddar kamrat ur ett maskineri eller dylikt. Slutligen hava även skador, förorsakade av vis major (åskslag, förf rysning, solsting o. d.) eller av djur (insektsting) eller till följd av sjukdom hos den skadade (t. ex. epilepsi) ansetts böra föranleda ersättning, för såvitt det arbete, varmed den skadade var sysselsatt har kunnat anses såsom i väsentlig mån bidragande orsak. I enlighet med de grundsatser, som kommo till uttryck i utskottsutlåtandet, anses olycksfall på arbetsplatsen i allmänhet såsom olycksfall i arbete. Någon gång förekommer det, att den skadades beteende eller annan särskild omständighet föranleder till att olycksfallet icke kan anses stå i erforderligt samband med arbetet. Ej godkänt fall: en vuxen arbetare ådrog sig skada genom att, hängande i händerna, medfölja i en kedjetransportör för varor (Ref. 1928: 1). Godkänt: en 14-åring skadades då han lämnat arbetslokalen och mot förbud åkte i en transportränna (Ref. 1941: 2). Ej godkänt: 16-åring skadades genom explosion i gasverksbyggnad, troligen till följd av rökning; hade flera gånger påträffats rökande där trots förbud (Ref. 1941: 35). Ej godkänt: en arbetare överfölls på vägen ut från arbetet av en kamrats hustru på grund av privata misshälligheter (Ref. 1927: 28). Godkänt: sjöman skadades genom slag av en kamrat, som ville värja sig mot befarat angrepp; misshällighet i tjänsten hade föregått; det ansågs ej utrett att den skadade velat giva sig in i handgemäng (Ref. 1945: 19). Godkänt: en fjärdingsman, som vid ett slottsbröllop hade att upprätthålla ordningen i parken, berusade sig höggradigt och drunknade i en å vid slottet (Ref. 1932: 18). Även olycksfall på arbetsområdet under raster och pauser betraktas som olycksfall i arbete, såvida omständigheterna icke äro sådana, att olycksfallet ej kan anses ha sin grund i arbetsförhållandena. Bland undantagen är främst att nämna, att ersättning i allmänhet icke utgår för sådana olycksfall under måltidsrast, som äro att hänföra till den medförda födan eller drycken (t. ex. skämd mat) eller till hanterandet av medförda kärl eller måltidsredskap. Praxis har på senare tid utvidgats därhän, att vissa rastolycksfall i arbetsområdets närhet jämställas med dylika inom området. Godkänt: en plåtslageriarbetare lyfte, då han vid middagsrastens slut passerade en i arbetslokalen sittande kamrat, denne från stolen och fick därvid själv en knuff, så att han ramlade och skadades mot plåtskrot; olycksfallet ansågs ha »väsentligt samband med arbetsförhållandena» (Ref. 1947: 12)'. Ej godkänt: en banarbetare grep under middagsrasten tag i en kamrat och skadades, då denne föll, själv av sin pipa, som trängde in i munhålan (Ref. 1933: 28). Godkänt: på 148

väig till tvättrummet efter arbetets slut upphanns arbetaren av en kamrat, som bakifrån lade sin hand på hans axel, varefter brottning följde och skadan uppkom genom halkning; brottningen ansågs väsentligen föranledd av kamratens handlingssätt (BD nr 518/1947). Godkänt: olycksfall under brottning i omklädningsrum vid arbetstidens slut; den skadade, som hade låg intelligensnivå och brukade vara föremål för drift och skoj, tog på skämt ett lätt tag bakifrån om en minderårig kamrat, som därpå grep tag i honom och tryckte honom mot golvet (BD nr 3843/1949). Godkänt: olycksfall under en arbetspaus i väntan på arbetsmaterial; för att hålla sig varm (arbete utomhus, kylig väderlek) brottades arbetaren på skämt med en kamrat (BD nr 1444/1950). Ej godkänt: skada genom missöde med medförd mjölkflaska under frukostrast på arbetsplatsen; slog vid en gest omkull flaskan, som därvid gick sönder mot bordskanten (Ref. 1938: 8). Godkänt: skada under måltidsrast till följd av att en kaffeflaska, som arbetaren haft stående i ett värmeskåp, gick sönder under det han bar den tiU matrummet; flaskan kunde ha spräckts i skåpet (Ref. 1948: 22). Godkänt: skada genom insektsting under måltidsrast på en 300 m. från arbetsplatsen men inom fabriksområdet belägen gräsbacke, där arbetarna brukade inta måltider (Ref. 1943: 13). Godkänt: yrkesskoleelev skadad på den utanför skolan belägna gatan, där eleverna brukade uppehålla sig under raster (Ref. 1948: 52). Godkänt: arbetare skadas under frukostrasten vid bollsparkning på en gräsplan utanför det inhägnade verkstadsområdet; arbetsgivaren hade tillhandahållit arbetarna fotboll och målstänger (Ref. 1948: 53).* Olycksfall på arbetsplatsen under reparation av egna arbetsredskap o. d. betraktas i allmänhet som olycksfall i arbete. Ersättning h a r även medgivits i vissa fall, då arbetaren, sedan hans arbetsredskap gått sönder, begivit sig hem för att verkställa reparation och skadat sig under denna. Däremot utgår icke ersättning för olycksfall, som inträffar i hemmet vid reparation eller tillsyn av arbetsredskapen såsom förberedelse för arbetet eller efter arbetstidens slut eller under vistelse i hemmet i samband med vanlig måltidsrast. Ersättning har i vissa fall medgivits när arbetare, som utför sitt huvudsakliga arbete på en av arbetsgivaren bestämd plats men av någon anledning förlagt en del av arbetet till hemmet, skadat sig under arbetet i hemmet. Men i åtskilliga andra rätt likartade fall har avslag grundats på bestämmelsen i 2 § 2 st. OL, att den, som utför arbetet i sitt hem eller å arbetsställe som av honom bestämmes, ej anses såsom »arbetare» (— försäkrad) enligt lagen. Någon klar praxis i här avsedda fall synes icke ha utbildat sig. Ej godkänt: en skogsarbetares yxskaft gick av omedelbart före middagsrasten; han begav sig till skogskojan och skadades där vid iordningställande av nytt skaft (Ref. 1934: 28). Godkänt: en skogsarbetare, vars yxskaft gick av, avbröt omedelbart arbetet, före den vanliga middagsrasten, och begav sig hem för att laga yxan; 1 I FRs utslag i de båda sistnämnda fallen anfördes att olycksfallet visserligen icke inträffat å skolans område, resp. arbetsområdet, men att platsen för olycksfallet dock vore belägen så nära nämnda område och i övrigt sådan plats, att det måste anses rimligt att jämställa olycksfallet med olycksfall, som inträffat å skolans område, resp. arbetsområdet. (I förra fallet ansågo 4 och i senare fallet 6 av de 12 ledamöterna olycksfall i arbete icke föreligga.) 149

skadades under lagningen (Ref. 1939: 35). Ej godkända: olycksfall i hemmet vid broddning av häst före avfärden (Ref. 1926: 37), resp. i samband med middags intagande (Ref. 1930: 35). Godkänt: olycksfall i hemmet vid broddning av egen häst, sedan hemfärd företagits endast i avsikt att sko hästen (Ref. 1932: 28). Godkänt: en chaufför skadades då han i samförstånd med arbetsgivaren en söndag vid sitt hem inlade ny matta i arbetsgivarens bil (Ref. 1939: 15). Ej godkänt: en jordbruksarbetare med fri bostad inom arbetsgivarens gårdsområde skadades efter arbetsdagens slut i bostaden, då han iordningställde en arbetsgivaren tillhörig högaffel för nästa dags arbete (Ref. 1946: 31).

Av i n t r e s s e m e d a v s e e n d e p å f ö r s ä k r i n g s s k y d d e t för f ö r t r o e n d e m ä n m . fl. ä r följande f a l l : En sparbank hade utsett kommittéer for att i respektive socknar mottaga insättningar och göra utbetalningar. Kommittéerna bestodo av tre personer och sammanträdde minst en gång i veckan, i regel i någon ledamots hem. Mellan sammanträdena utfördes vissa göromål, såsom rapportskrivning o. d. Ledamöterna ansågos försäkrade enligt OL med avseende på arbetet vid sammanträdena men ej med avseende på arbete, som ledamot däremellan utförde i hemmet eller å arbetsställe som av honom bestämdes (Ref. 1920: 11).

S å s o m exempel p å a n d r a fall, d ä r e r s ä t t n i n g m e d g i v i t s för olycksfall i den försäkrades hem, m å n ä m n a s följande: Olycksfall på egen gård vid skoning av annans häst i dennes närvaro (Ref. 1938: 29). En målare, som påbörjat färd till arbetsstället, återvände för att hämta schellack och skadades i bostaden vid öppnandet av förvaringskärlet; skulle genom arbetsgivaren få arbetsmaterial till arbetsstället men hade glömt säga till om schellack (Ref. 1946: 6). Kassörska, som begivit sig på väg till arbetet men vänt för att hämta arbetsgivarens nycklar, skadades vid inträdet i bostaden; halkade med ena foten på tamburmattan (Ref. 1945: 37).

Olycksfall i s a m b a n d m e d s k o g s a r b e t a r e s h u s h å l l och s a m m a n l e v n a d i s k o g s k o j o r a n s e s i regel icke s o m olycksfall i a r b e t e . D e t t a gäller o c k s å b e t r ä f f a n d e olycksfall vid s k o g s k ö r a r e s o m v å r d n a d av sin h ä s t i förläggningen. Ej godkända: Olycksfall under huggning av ved till skogskoja (Ref. 1947: 9). Olycksfall under middagsrast vid utfodring av egen häst i förläggningsstallet (BD nr 6649/1945). Olycksfall vid eldsvåda i skogsbarack en söndagsmorgon (Ref. 1947: 11).

F ö r h a n d e l s r e s a n d e och a n d r a , s o m f ö r e t a g a r e s o r p å a r b e t s g i v a r e s u p p d r a g , bli olycksfall u n d e r r e s o r n a a t t b e d ö m a e n l i g t de a l l m ä n n a r e g l e r n a i fråga o m olycksfall i a r b e t e . O l y c k s f a l l u n d e r vistelsen p å de b e s ö k t a o r t e r n a b e d ö m a s , i den m å n de icke s t å i s a m b a n d m e d n å g o t s ä r s k i l t föreh a v a n d e , p å l i k n a n d e s ä t t s o m a n d r a a r b e t a r e s olycksfall p å a r b e t s o m r å d e t : 150

Godkänt: olycksfall genom halkning i hotellrum (Ref. 1941:29),. Ej godkänt: en person, som vid uppehåll i tjänsteresa bodde på hotell, skadades då han vid besök hos en på orten bosatt dotter hade gått ut för att inköpa en tidning (Ref. 1949: 50) 1 . Försäkringsskyddet för olycksfall vid färd till eller från arbetsstället (1 § 4 st. olycksfallsförsäkringslagen) Redan år 1919, ett år efter OLs ikraftträdande, underställde Rfa Kungl. Maj :t vissa frågor om ändringar i lagen. Bland annat föreslogs, med reservationer av några ledamöter, ett stadgande om ersättning för olycksfall på väg till och från arbetet. I motiveringen framhölls, att dylika olycksfall under vissa förutsättningar redan betraktades såsom olycksfall i arbete. Då på grund därav många arbetare — såsom skogs- och lantarbetare med bostad inom arbetsområdet — redan erhölle ersättning för olycksfall på väg till och från arbetet, syntes det Rfa icke kunna undgås, att det för andra arbetare ställde sig som en orättvisa att de icke hade samma rätt. Olycksfallsrisken under färderna mellan bostaden och arbetsplatsen kunde betecknas »såsom en utstrålning av olycksfallsrisken i arbetet». Från såväl arbetsgivar- som arbetarhåll hade framställts önskemål, att OL skulle omfatta olycksfall på väg till och från arbetet. I Österrike hade med olycksfall i arbete likställts olycksfall på väg från bostaden till arbetet och omvänt. Rfas chef anförde i en promemoria, att frågan om ersättning för olycksfall på väg till och från arbetet vore en av de frågor, som föranledde det största antalet tvistigheter. For de försäkrade måste det ofta vara omöjligt att förstå, att hårfina skillnader ledde till olika utgång. Arbetsgivarna vore nog i allmänhet icke ovilligt stämda mot den föreslagna utvidgningen av försäkringsskyddet. Kungl. Maj:t föreslog i prop. 1919: 175 bl. a., att såsom olycksfall i arbete skulle anses även olycksfall, som träffade arbetare på väg från bostaden till arbetet eller från arbetet till bostaden. I motiveringen hänvisade departementschefen bl. a. till de av Rfa åberopade gränsdragningssvårigheterna : Även om vid det avgörande härutinnan, som träffas av vederbörande försäkringsinrättning eller i händelse av besvär av försäkringsrådet, vissa tämligen bestämda principer tillämpas, kvarstår dock därvid även för den beslutande myndigheten ofta en viss tveksamhet. Och för den skadade arbetaren och hans arbetsgivare måste dessa principer ofta te sig ganska svårförståeliga eller kanske understundom i det särskilda fallet rent av godtyckliga. Så blir exempelvis förhållandet, att, medan olycksfall, som drabbar en arbetare, vilken på väg till arbetet hunnit inom gränsen för »arbetsområdet» — detta taget i ganska vidsträckt mening — i regel anses såsom olycksfall i arbete, olycksfall i arbete däremot i all1 FR har i dec. 1949 anmodat försäkringsinrättningarna att i fall, där tvekan uppstår, huruvida olycksfall under resa för arbetsgivares räkning är att anses som olycksfall i arbete eller ej, underställa sina beslut FRs prövning.

mänhet icke anses föreligga, där arbetsområdet är mer begränsat, men olycksfallet inträffar utom detsamma u n d e r för övrigt liknande förutsättningar. Olycksfall, som träffat en skogsarbetare, vilken färdats till arbetsplatsen å väg, som upptagits och underhållits av arbetsgivaren för dennes skogsarbeten, h a r ansetts såsom olycksfall i arbetet, medan däremot olycksfall, som under liknande förhållanden drabbat arbetare å vanlig väg ej lär anses som olycksfall i arbetet. Olycksfall, som u n d e r färd till viss från den vanliga arbetsorten avlägset belägen arbetsplats träffat arbetare, vilken särskilt dit skickas, torde i allmänhet bli ansett såsom olycksfall i arbetet. Däremot lär olycksfall, som drabbar en arbetare, under det han befinner sig på väg för att för dagen börja sitt vanliga arbete i hemorten, i allmänhet knappast anses såsom olycksfall i arbete, även om den tid, som åtgår för färden till och från arbetet särskilt inräknas i arbetstiden och även i avlöningshänseende tages i betraktande såsom sådan. Mot en utsträckning av den obligatoriska försäkringen till att avse olycksfall, inträffade på väg till eller från arbetet, har huvudsakligen anförts, att sådana olycksfall drabbade arbetarna å område, med avseende vara arbetsgivaren icke hade någon som helst förfoganderätt, utan som undandroge sig åtgärder från hans sida för undvikande av olycksfall. Överhuvud stode dylika olycksfall ej i något förhållande till det ifrågavarande yrkets farlighet, något som även medförde svårigheter vid beräkning av olycksfallsrisken och premiernas belopp. Det funnes icke heller tillräckliga skäl, varför kostnaderna för sådan utsträckning av försäkringen skulle drabba arbetsgivarna. Dessa invändningar kunna enligt min mening icke frånkännas ett visst teoretiskt berättigande, men synas mig dock delvis skjuta över målet. Även beträffande olycksfall, som inträffat under arbetet kan det ofta påstås, att de icke kunnat undvikas genom några som helst åtgärder från arbetsgivarens sida. Den modärna olycksfallsförsäkringen bygger ju icke heller på arbetsgivarens ansvarighet såsom grundval för hans förpliktelser. I och för sig måste det väl anses lovvärt, att de rättsskipande myndigheterna visat en benägenhet att finna sådana anknytningsmoment mellan inträffade olycksfall och själva arbetet, som kunnat föranleda ersättning även vid ganska avlägset orsakssammanhang. Men i den mån praxis utvecklats i nu nämnd riktning, synas några vägande invändningar icke heller kunna riktas mot en ytterligare utsträckning av den lagstadgade ersättningsskyldigheten i nu ifrågavarande avseende. Det kan för övrigt hävdas, att även de i allmänhet med den nödvändiga färden till eller från arbetet förenade risker b ö r a i sista h a n d bäras av det företag, åt vars tjänst arbetaren ägnar sin arbetskraft och av vars avkastning kostnaderna för arbetarens uppehälle måste utgå, varför någon strängt principiell åtskillnad mellan dessa och de u n d e r arbetet inträffade olycksfallen näppeligen kan upprätthållas. Under anförda förhållanden måste det också för arbetaren te sig skäligen naturligt, att så icke äger rum. Den ökning i kostnaden för den obligatoriska olycksfallsförsäkringen, som blir en följd av även de nu ifrågavarande olycksfallens inordnande u n d e r densamma, lär ej heller kunna för arbetsgivarna bliva av någon avsevärdare betydelse. F R h a d e i y t t r a n d e över Rfas förslag u t t a l a t sig för a t t f r å g a n b o r d e a n s t å i a v v a k t a n p å en p å g å e n d e u t r e d n i n g i s j u k f ö r s ä k r i n g s f r å g a n ; i s a m b a n d m e d denna utredning väntades nämligen vissa förslag f r a m k o m m a om ä n d r i n g a r i O L . I y t t r a n d e över p r o p o s i t i o n e n a n f ö r d e r å d e t : Sedan emellertid Kungl. Maj:t i propositionen nr 175 till innevarande års riksdag ävenledes föreslagit intagande i lagen av en bestämmelse i enahanda syfte 152

och frågan härigenom kommit i förändrat läge, anser sig FR, ehuru svårigheter med avseende å tolkningen av den föreslagna bestämmelsen utan tvivel komma att: göra sig gällande, dock, av hänsyn till vad av föredragande departementschefen anförts, för sin del nu icke böra avstyrka en dylik utvidgning av begreppet »olycksfall i arbete», särskilt som någon avsevärd förhöjning av försäkringsavgifterna därav ej skulle föranledas. Dock torde kunna ifrågasättas, huruvida ej, i stället för lagändring, ett uttalande från riksdagens sida om innebörden av olycksfallsbegreppet i förevarande avseende skulle vara fullt tillräckligt för vinnande av det avsedda ändamålet. Vid riksdagsbehandlingen fick stadgandet en annan avfattning än den av Kungl. Maj:t föreslagna. Utskottet anförde därvid följande. En utvidgning av OL i förevarande avseende vore motiverad. Att — såsom vissa motionärer föreslagit — låta utvidgningen utan särskilt angiven inskränkning få avseende på fall, då arbetare färdades till eller från arbetet, kunde utskottet icke förorda. En dylik utvidgning skulle bl. a. kunna medföra, att olycksfall, som träffade en arbetare då han i strid mot arbetsavtalet avlägsnade sig från arbetsplatsen, komme att inbegripas under försäkringen, detta även om han därigenom utsatte sig för en väsentligen ökad olycksfallsrisk. Det i propositionen föreslagna stadgandet syntes å ena sidan för inskränkt — enär även vissa fall, då vägen icke toges från eller till bostaden, borde vara ersättningsberättigande — men syntes å andra sidan gå längre än som åsyftats och vore önskvärt. Som en förutsättning för ersättnings utgående borde uttryckligen fastslås, att visst orsakssammanhang förefunnes mellan olycksfallet och arbetet. Vid tillämpningen av 1 § 4 st. uppkomma ofta gränsfall av skiftande slag, då det gäller att bedöma, om färden kan anses vara föranledd av arbetsanställningen och stå i omedelbart samband med denna, samt om färden var påbörjad, respektive avslutad när olycksfallet inträffade. Exempel på dylika gränsfall lämnas i det följande. Emellanåt uppkommer också, liksom vid tillämpningen av 1 st., fråga huruvida den skadades beteende eller annan särskild omständighet bör föranleda till att olycksfallet icke omfattas av försäkringen: Ej godkänt: gick under väntan vid hållplats ut i körbanan för att på skämt ställa sig hindrande i vägen för en på motorcykel åkande arbetskamrat (Ref. 1928: 26). Godkänt: vid hemfärd med buss skadad under försök att taga fast en bråkstake, som lämnat bussen för att fly sedan polis tillkallats (Ref. 1946: 7). Såsom utgångspunkt för färden till arbetet, respektive slutpunkt för färden från arbetet, anses — såsom förutsattes i det ovannämnda utskottsutlåtandet — i vissa fall en annan plats än bostaden: Godkänt: en arbeterska, som vid färderna till och från arbetet regelbundet tog en omväg till en bekant familj, vilken under hennes arbetstid hade hand om ett barn till henne, skadades under färden mellan denna familjs bostad och arbetsplatsen (Ref. 1936: 31. Utslaget torde ha grundats på att nämnda bostad betraktades som utgångs- resp. slutpunkt för de i 1 § 4 st. avsedda färderna till och från arbetet; olycksfall på färderna mellan denna plats och hennes egen bo153

stad bli då icke ersättningsberättigande.) Ej godkänt: arbeterska skadad då hon under färd till arbetet steg av en spårvagn för att, såsom hon regelmässigt gjorde, lämna in ett barn på krubba (Ref. 1944: 39). Ej godkänt: efter måltid å vanliga matstället intill arbetsplatsen inträffade olycksfall under färden till hemmet (Ref. 1948: 23). I vanliga fall anses färden påbörjad, respektive avslutad då den försäkrade passerat genom ytterdörren till sin bostad. Detta torde gälla även när det utanför bostaden finns en kringgärdad, av den försäkrade disponerad gårdsplan. Speciella gränsdragningar uppkomma emellertid när den försäkrade vid färdens anträdande skall hämta ut eller iordningställa fordon (och omvänt när han vid hemfärdens slut sysslar med fordonet). Så anses t. ex. olycksfall under vistelse i ett av den försäkrade ensam disponerat förvaringsrum för färdmedlet icke såsom färdolycksfall i lagens mening. Färd med häst och vagn anses börja vid förspänningen och sluta vid frånspänningen; olycksfall under på- och avselning m. m. äro sålunda icke ersättningsberättigande. Bland rättsfallen må här nämnas följande: Ej godkänt: snävade vid utgående på en innanför bostadens ytterdörr liggande matta, föll därvid över tröskeln och skadades mot väggen eller golvet i den för två familjer gemensamma förstugan (BD nr 4962/1948). Till de i lagen avsedda färderna äro vanligen att räkna även färder i samband med måltidsraster (färder till och från måltidsställe eller för inköp av mat eller dryck till måltid på arbetsstället). Även i dessa fall uppkomma givetvis gränsdragningar beträffande färdens slut och början. Särskilda färder i samband med permission o. d. äro däremot vanligen icke att hänföra under 1 § 4 st. I följande fall har ett olycksfall under sådan färd ansetts ersättningsberättigande enligt 1 § 1 st.: Hembiträde hos lantbrukare skadades då hon en söndag skjutsades till sitt föräldrahem av arbetsgivaren; i utslaget anfördes att den skadade i följd av sin anställning stod i sådant tjänste- och lydnadsförhållande till arbetsgivaren, att under färden inträffat olycksfall måste anses som olycksfall i arbete (Ref. 1943: 28). Det förekommer självfallet ofta, att färden av en eller annan anledning icke företages direkt och på den vanliga vägen. Olycksfall under en avvikelse blir ersättningsberättigande endast om färden även under avvikelsen uppfyller de i 1 § 4 st. ställda kraven på orsakssammanhang med arbetet. Gör den försäkrade under färden från arbetet ett uppehåll, eller anträder han hemfärden först någon tid efter det h a n lämnat arbetsplatsen, så uppkommer frågan huruvida »omedelbart samband» kan anses föreligga mellan arbetsanställningen och i förra fallet färden efter uppehållet, i senare fallet hela hemfärden. Vid bedömningen fästes då avseende vid om uppehållet står i samband med anställningen och, om kraven i detta hänseende icke äro fyllda, vid uppehållets långvarighet i jämförelse med färdtiden. 154

Ej godkänt: olycksfall u n d e r hemfärd på cykel vid avstigning för eget ärende i butik vid färdvägen (Ref. 1946: 8). Godkänt: för påhälsning hos föräldrarna företogs färden från arbetet vid olyckstillfället, liksom eljest ett par gånger i veckan, på en annan väg än den eljest vanliga, men hemfärden kunde företagas denna väg utan att någon förlängning av betydelse uppkom (BD nr 1375/1944). Godkänt: arbetare med 1 km. hemväg skadas då han, efter att ha ätit middag på matinrättning hos företaget, anträder hemfärden (BD n r 260/1947). Ej godkänt: arbetare med 700 m. hemväg skadas under hemfärden efter det han ätit middag på sitt vanliga matställe intill arbetsplatsen (Ref. 1948: 23). Ej godkänt: arbetare med c:a 15 min. hemfärd besökte efter arbetets slut ett närbeläget kafé, vilket tog c:a 15 minuter, återvände därefter till sin intill arbetsplatsen parkerade cykel och skadades då han skulle anträda hemfärden (Ref. 1946: 9). Godkänt: olycksfall under reparation av cykel på arbetsplatsen efter hemfärdens a n t r ä d a n d e ; hade efter 10 min. färd märkt, att ena stänkskärmen lossnat, varför han omedelbart återvände för att låna ett verktyg och avhjälpa felet (Ref. 1946: 4 ) . Godkänt: olycksfall vid hemfärd på cykel inträffade under en avvikelse, som företogs i syfte att pumpa cykeln vid en tryckpump och som var ringa i förhållande till vanliga färdvägen (Ref. 1949: 5 ) . Ej godkänt: arbetare med 2—3 km. hemväg gör under färden uppehåll 3 tim. för att reparera ett uppkommet fel på sin motorcykel och skadas vid avslutandet av reparationen (Ref. 1948: 48). Ej godkänt: städerska, som stigit på en spårvagn för hemfärd, upptäckte, när hon skulle lösa biljett, att hon glömt sin handväska på arbetsplatsen, och skadades efter att ha stigit av vagnen för att gå tillbaka och hämta väskan (Ref. 1945: 16). x Godkänt: arbeterska, som var på väg till arbetet med spårvagn, fick stiga av 1 km. från arbetsplatsen, emedan hon glömt sina pengar, och skadades vid avstigningen (Ref. 1947: 24);. Godkänt: olycksfall vid hemfärd u n d e r avvikelse för hämtning av avlöning på arbetsgivarens kontor (Ref. 1930: 6). Godkänt: olycksfall vid hemfärd u n d e r avvikelse för att på fackföreningens expedition inköpa avlöningsbok med i kollektivavtalet föreskrivna avlöningsnotor; hade icke tänkt på att han kunnat få ny bok hos arbetsgivaren (Ref. 1948: 18). Olycksfall u n d e r f ä r d e r , s o m d e n f ö r s ä k r a d e u n d e r m å l t i d s - eller a n n a n r a s t f ö r e t a r i ä r e n d e n , s o m icke h a s a m m a n h a n g m e d a r b e t e t , ä r o i p r i n c i p icke e r s ä t t n i n g s b e r ä t t i g a n d e . I n t a g e r h a n m å l t i d u n d e r en dylik färd å t a n n a t h å l l ä n till det v a n l i g a m å l t i d s s t ä l l e t , i n n e b ä r d e t t a icke n å g o n ä n d r i n g i läget. Är s i t u a t i o n e n e m e l l e r t i d d e n , a t t d e n f ö r s ä k r a d e b r u k a r f ö r l ä g g a sina m å l t i d e r p å o l i k a h å l l , t o r d e olycksfall u n d e r de av m å l t i d e r n a f ö r a n ledda f ä r d e r n a i regel a n s e s e r s ä t t n i n g s b e r ä t t i g a n d e . Godkänt: en arbeterska, som brukade fara hem under middagsrasterna men någon gång åt hos en något längre bort boende moster, skadades på vägen till mostern; hon brukade bli bjuden till mostern minst en gång var 14:e dag då denna hade »något särskilt gott att bjuda på» (Ref. 1932: 47). Ej godkänt: en arbetare med flera pass brukade mellan passen cykla hem till bostaden eller »någon gång» till gifta döttrar, som bjudit honom till sig på mat eller kaffe, och var vid olyckstillfället på återväg från måltid eller kaffedrickning hos en dotter, vilken han icke hade besökt på c:a 14 dagar ((Ref. 1947: 19). I I ett nyligen avgjort mål har följande fall godkänts: En person, som hade lämnat sin oostad för att med buss färdas till arbetsplatsen, skadades då han var på återväg till bostaden för att hämta sitt kvarglömda busskort (BD nr 7253/1950). 155

Flyttning i samband med tillträdande av anställning på annan ort är ej sådan färd, som avses i 1 § 4 st. Som sådan färd anses i regel ej heller färd för tillträdande av plats med fri bostad och kost, liksom ej heller återfärd efter sådan anställning. Beträffande skogsarbetares färder i samband med förläggning i ödemark ha sedan länge särskilda regler tillämpats. Dessa regler, som i jämförelse med äldre praxis medförde en utvidgning av ersättningsrätten, inneburo till en början, att försäkringsskyddet omfattade färder i och för proviantering från arbetsplatsen till närmaste provianteringsställe eller ända till hemmet, om detta icke var beläget på betydligt längre avstånd från arbetsplatsen än den närmaste plats (t. ex. handelsbod), där proviant kunde erhållas. Med egentliga provianteringsfärder blevo senare jämställda: a) första färden till arbetsorten samt återfärden efter arbetets avslutande, vare sig provianteringsfärder brukade företagas eller ej, och b) färder till och från arbetsplatsen för ändamål, som kunde likställas med proviantering (t. ex. färd för anskaffande av skaklar). Såsom villkor för ersättning i dessa fall förutsattes i allmänhet, att olycksfallet skulle ha godkänts om färden hade avsett proviantering. År 1947 tillkännagav FR ytterligare uppmjukning av praxis beträffande skogsarbetares rätt till ersättning för olycksfall under färder till och från ödemark eller plats, som med hänsyn till förhållandena därstädes är för arbetarens vidkommande att jämställa med ödemark. Att provianteringsställe finns på närmare håll än i hemmet borde icke längre utgöra hinder för att olycksfall under hela färdsträckan arbetsplatsen—hemmet och omvänt bli ersättningsberättigande, och en något mindre restriktiv bedömning skulle tillämpas beträffande vilka ändamål som kunde betecknas såsom jämförbara med proviantering. Ersättning borde utgå, där anledningen till färden n ä r a sammanhängde med arbets- och inkvarteringsförhållandena å arbetsplatsen, exempelvis behov av att besöka hemmet för att därstädes få kläder tvättade och lagade, för att hämta foder åt dragare m. m., men däremot ej, när färden företagits närmast för att få vistas i hemmet över en helg. I vissa fall borde emellertid färdens längd tillmätas avgörande betydelse, i det att rätten till ersättning borde begränsas till färder å sådana färdsträckor och inom sådana avstånd, där man hade skälig anledning anse, att avsikten med färden varit proviantanskaffning eller att färden skett för ändamål, som finge jämställas därmed; till vägledning för dylikt bedömande borde k u n n a tjäna upplysning om vad som vore brukligt i orten i fråga om företagande av provianteringsfärder. Från rätt till ersättning skulle därmed uteslutas olycksfall på färdsträckor med sådant avstånd, att man rimligtvis ej kunde anse, att färden hade skett i nämnda avsikt eller för likställt ändamål, utan i stället kunde på goda grunder antaga, att färden furetagits främst för att få tillfälle att vistas i hemmet eller för att där ordna angelägenheter av olika slag, som fått skjutas åt sidan under bortovaron. I sådana fall skulle 156

av f ö r s ä k r i n g e n o m f a t t a s f ä r d e r e n d a s t m e l l a n a r b e t s p l a t s e n och n ä r b e l ä g e n o r t m e d p r o v i a n t e r i n g s m ö j l i g h e t e r . F l e r a l e d a m ö t e r i F R u t t a l a d e sig för en l ä n g r e g å e n d e u t v i d g n i n g av e r s ä t t n i n g s r ä t t e n . Utländsk lagstiftning E n r e d o g ö r e l s e för den o b l i g a t o r i s k a o l y c k s f a l l s f ö r s ä k r i n g e n s r ä c k v i d d i o l i k a l ä n d e r l ä m n a d e s p å sin tid i J . N o r d i n s »Olycksfall i arbete» ( 1 9 3 6 ) . I e n del l a g a r h a d e m a n s ö k t a t t i n å g o n m å n p r e c i s e r a , vilka olycksfall s o m s k u l l e a n s e s s o m olycksfall i a r b e t e . De olika u t t r y c k , som k o m m i t till a n v ä n d n i n g , s y n t e s avse i s t o r t sett s a m m a s a k , e h u r u t i l l ä m p n i n g e n otviv e l a k t i g t h a d e u t f o r m a t s n å g o t olika. H ä r n e d a n r e d o g ö r e s för de n u g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r n a i de d a n s k a , f i n s k a , n o r s k a , e n g e l s k a och s c h w e i z i s k a l a g a r n a . Den danska olycksfallsförsäkringen omfattar 1) »Ulykkestilfaelde, der opstaar ved den forsikredes i denne Lov omhandlede Arbejde eller ved de Forhold, hvoru n d e r det foregaar »och 2) »Ulykkestilfadder, der bevislig skyldes den forsikredes Forsög paa Redning af Menneskeliv, Forebyggelser af Ulykker eller Afvaergelse af större materielie og kulturelle Tab, naar Forsöget — paa eller udenfor Arbejdsstedet — sker i Sammenhseng med saadant Arbejde». (Försäkringens utgifter för olycksfall vid livräddningsförsök ersättas av statsmedel, såvida icke livräddning ingår i den skadades arbete.) I samband med »socialreformen» år 1933 framlades ett regeringsförslag, att olycksfall u n d e r färder till och från arbetet skulle inbegripas under försäkringen, men förslaget föll i riksdagen. Under diskussionen av förslaget hävdade motståndarna, att försäkringen icke borde gälla när arbetstagaren icke stod under arbetsgivarens kontroll; på färdriskerna hade arbetsgivaren i regel intet inflytande, och han kunde icke kontrollera arbetstagarens uppgifter angående omständigheterna vid olycksfall på väg till eller från arbetet. Den finska lagen innehåller en definition av olycksfall i arbete. Den föreskriver, att med olycksfall i arbete skall avses »olycksfall, som med förorsakande av kroppsskada drabbat arbetstagare 1) i arbetet; 2) under förhållanden, som härflyta av arbetet: a) på arbetsplatsen eller på område hörande till denna; b) u n d e r färd från bostaden till arbetsplatsen eller tvärtom; eller c) medan han var stadd i arbetsgivarens uppdrag; eller 3) vid försök alt skydda eller rädda arbetsgivaren tillhörig egendom eller, i samband med arbetsverksamheten, människoliv». Såsom olycksfall i arbete enligt punkt 2 a) ha godtagits bl. a. ett fall, då en skogsarbetare på lördagskvällen skadades u n d e r bad i arbetsplatsens badstuga, och ett fall då en kolningsarbetare skadade sig när han i bostadsbaracken nattetid förfärdigade ett yxskaft åt sig. (Ref. i »Arbetarförsäkring», 1948 s. 66 o. 112). Enligt äldre bestämmelser skulle som olycksfall i arbete anses olycksfall som drabbade arbetare »medan han var stadd på väg till eller från arbetsplatsen». Den nuvarande lydelsen, som tillkom år 1935, är snävare i två avseenden: dels h a r uppställts kravet på att skadan skall ha inträffat »under förhållanden, som härflyta av arbetet», dels har utsagts att färden skall ha bostaden som utgångs- eller slutpunkt. I det angivna kravet på samband med arbetsförhållandena kunde inläggas, att ersättning borde utgå endast om olycksfallet hade framkallats av någon med arbetet sammanhängande omständighet; ersättningsrätt skulle i så fall finnas exempelvis när olycksfallet förorsakats av medhavda arbetsredskap, men däremot ej när arbetaren utan någon sådan anledning cyklade omkull. Oklarhet 157

rådde, om lagändringen hade syftat till en sådan väsentlig inskränkning av ersättningsrätten. De praxisbildande organen kommo till det resultatet, att så icke hade varit förhållandet. Som exempel på fall, där kravet på orsakssamband med arbetet icke ansetts uppfyllt, kan nämnas följande: En sågverksarbetare, som var på hemväg utmed en bana, medföljde med några banarbetares samtycke på en dressin och skadades därvid av dressinaxeln; ersättning vägrades enär det icke var nödvändigt för honom att fara med dressinen och han sålunda icke kunde anses ha ådragit sig sin av dressinens användning orsakade skada under av arbetet härflytande förhållanden (Ref. i »Arbetarförsäkring», 1939, s. 129). Vid en jämförelse av finsk och svensk rättspraxis synas vissa skiljaktigheter finnas som icke ha sin grund i bestämmelsernas olikhet. Följande finska rättsfall torde lämna exempel på detta. En arbeterska blev u n d e r färd till arbetsplatsen påkörd, då hon skulle gå över gatan för att tillhandla sig matvaror; ersättning vägrades av Försäkringsrådet, enär olycksfallet inträffade under avvikelse för egna angelägenheter, men medgavs av Högsta domstolen (1940, s. 21). Körkarl skadad av sin häst i egna stallet, sedan han efter hemkomsten från arbetsplatsen selat av hästen och följt denna in i stallet; fallet godtogs av Försäkringsdomstolen, enär den försäkrade »skadats i sysslor, som omedelbart anslöto sig till hans körarbete, och enär sålunda de skador han ådragit sig, måste anses såsom förorsakade av olycksfall i arbete» (1948, s. 12). En skogsarbetare, som på morgonen var i färd med att hemifrån begiva sig till sitt arbete, tog ned ett redskap från ladugårdsvinden och skadades på detta: ersättning medgavs av Försäkringsdomstolen »enär olycksfallet på omförmält sätt drabbat H. då han varit i färd med att hemifrån begiva sig till sin arbetsplats under förhållanden som härflyta av arbetet» (1948, s. 114). En arbetare, som tillfälligtvis vistades en veckas tid hos en kamrat i dennes sommarvilla och dagligen cyklade därifrån till sitt arbete, skadades under färd till arbetet; ersättning vägrades av Försäkringsdomstolen, enär han icke var på väg från sin egen bostad till arbetsplatsen (1949, s. 18). En körkarl, som efter frukostrast skulle återvända hemifrån till sitt arbete, hade gått till betesmarken för att hämta sin där tjudrade häst och skadades då han lösgjorde hästen; ersättning medgavs av Högsta domstolen, som fann olycksfallet ha inträffat u n d e r det arbetaren var på väg till sin arbetsplats (1949, s. 52). Enligt den norska lagen (för industriarbetare m. fl.) skall ersättning utges för »bedriftsulykke». Dit räknas i regel icke olycksfall u n d e r färd till eller från arbetet. Att ersättning således icke utgår för färdolycksfall i allmänhet är naturligt, eftersom lagen i princip är begränsad till alt omfatta verksamheter med påtagliga olycksfallsrisker. Ett undantag från regeln är, att man i praxis såsom bedriftsulykke räknar olycksfall, som en arbetare på vägen till arbetet drabbas av emedan han medför arbetsredskap. En kullkörning med cykel på allmän väg betraktas sålunda i princip icke som bedriftsulykke men kan godtagas t. ex. för en snickare då olycksfallet förorsakas av att hans såg fastnar i hjulet. För skogsarbetare m. fl. har begreppet bedriftsulykke tänjts ut avsevärt. Dit räknas bl. a. skador, som skogsarbetare på vägen till eller från arbetet ådrager sig till följd av att han måste passera oländig terräng. Men utöver denna utvidgning — som hade sin motsvarighet i äldre svensk rättstillämpning (se s. 152 ovan) — har praxis sträckt sig så långt, att man för skogsarbetare med förläggning i skogskoja godtager i stort sett alla olycksfall i skogen eller förläggningen. I en norsk lagkommentar uttalas, att gränsdragningen mellan bedriftsulykker och färdolycksfall medför vissa svårigheter, men att svårigheterna icke skulle minskas utan tvärtom ökas om försäkringen liksom i Sverige utvidgades till att omfatta också olycksfall på väg till och från arbetet. 1 i »De sociale trygder» del III, s. 34. 158

Enligt den engelska lagen (av år 1946): utgår ersättning för olycksfall, som inträffa på grund av och under loppet av den försäkrades sysselsättning (»accident arising out of and in the course of such employment»). När ett olycksfall h a r inträffat u n d e r loppet av sysselsättningen, skall detsamma anses också ha inträffat på grund av sysselsättningen, såvida det icke är påtagligt att orsakssammanhang med arbetet ej föreligger (»in the absence of evidence to the contrary»). Denna presumtionsregel torde vara en motsvarighet till den i Sverige och på andra håll tillämpade principen, att olycksfall inom arbetsområdet betraktas som olycksfall i arbetet utom i särskilda undantagsfall. Vid tillämpningen av äldre engelsk lag — enligt vilken ersättningsskyldighet åvilade arbetsgivarna — var det icke ovanligt att krav på ersättning underkändes emedan arbetaren genom sitt beteende framkallat en förhöjning av risken (»added peril»). Olycksfall under färder till och från arbetet kunna enligt den engelska lagen medföra ersättningsrätt endast om arbetaren med arbetsgivarens tillstånd medföljer fordon, som framföres av arbetsgivaren eller av annan person för arbetsgivarens räkning (exklusive fordon för allmänheten). Den schweiziska lagen — som h a r avseende på industri-, kommunikations- och byggnadsföretag och vissa andra verksamheter — stadgar obligatorisk försäkring för icke blott olycksfall i arbete (»Betriebsunfall») utan även, med vissa undantag, olycksfall utom arbete. Den anställde träder in i försäkringen i det ögonblick då han påbörjar arbetet. Försäkringen varar vanligen intill utgången av andra dagen efter den sista dag, för vilken han h a r rätt till lön; härav följer bl. a. att försäkringsskyddet för olycksfall utom arbete hålles vid makt under söndagar och korta helger ävensom under högst två dagars arbetsuppehåll vid övergång från en arbetsgivare till en annan. Försäkringsanstalten h a r påtagit sig förlängt försäkringsansvar (utan premier) för dem, som äro arbetsoförmögna på grund av olycksfall och icke åtnjuta sjuklön, och genom tilläggsförsäkringar kunna ytterligare utvidgningar komma till stånd. F r å n utomarbetsförsäkringen ha vissa särskilda risker undantagits (olyckor vid motorcykelåkning, vid användande av annat flygplan än trafikplan, vid brottsliga handlingar m. m.). Beträffande utomarbetsförsäkringen gälla undantagsbestämmelser för personer, som icke ha kontinuerlig sysselsättning hos försäkringspliktigt företag. Sålunda ha från denna försäkring uteslutits personer, som arbeta åt ett företag emellanåt med högst halv arbetstid. För personer, som visserligen ha mer än halv arbetsdag men som på grund av arbetets art eller anställningsvillkoren äro sysselsatta kortare tid än tolv arbetsdagar i följd, u p p h ö r utomarbetsförsäkringen den sista arbetsdagen. Av premierna för utomarbetsförsäkringen betalas tre fjärdedelar säkrade (genom löneavdrag) och en fjärdedel genom statsbidrag. 1

av de för-

Socialvårdskommitténs förslag Den v i k t i g a s t e f r å g a n i d e t t a s a m m a n h a n g är, o m b e s t ä m m e l s e n a n gående färdolycksfall (1 § 4 st. O L ) b ö r u p p h ä v a s , s å s o m S v e n s k a A r b e t s givareföreningen föreslagit. I m o t i v e r i n g e n till förslaget a n f ö r d e f ö r e n i n g e n , a t t behovet av f ö r s ä k r i n g s s k y d d enligt O L i d e t t a h ä n s e e n d e m i n s k a t s efter 1 I en lagkommentar från jan. 1947 finns angivet, att statsbidraget varit inställt från 1938 till 1945 och utgjorde 1 milj. frs sedan 1946.

bestämmelsens införande år 1919. Sålunda hade obligatorisk trafikförsäkring å motorfordon införts, privat ansvarsförsäkring samt privat olycksfallsförsäkring och sjukförsäkring vore tämligen allmänt förekommande, och lagen om allmän sjukförsäkring beräknades träda i kraft den 1 juli 1951. Det syntes på grund härav varken nödvändigt eller rimligt, att arbetsgivarna skulle belastas med kostnader för färdolycksfall, särskilt med hänsyn till att arbetsgivarna i regel icke genom något sitt åtgörande kunde influera på olycksfallsrisken under ifrågavarande färder och att dylika olycksfall ej stode i något som helst förhållande till vederbörande yrkes farlighet. Därtill komme, att frågan, när ett olycksfall vore att hänföra under färdolycksfall enligt lagen, ofta vore svårbedömlig. I den officiella statistiken över olycksfall i arbete har vart femte år verkställts en undersökning angående olycksfallen vid färder till och från arbetsstället. De senaste undersökningarna avse olycksfall åren 1938 och 1943. Av olycksfall i arbete år 1938 hos större arbetsgivare (exkl. staten) voro för manliga arbetare 4.0 % färdolycksfall, och på dessa föllo 7.1 % av kontantersättningarna. År 1943 voro dessa procenttal lägre, nämligen 3.3 och 5.4; antalet motorfordonsolyckor hade då gått ned kraftigt till följd av trafikrestriktionerna. För kvinnliga arbetare voro motsvarande procenttal år 1938 13.1 och 20.3, år 1943 13.8 och 20.1. Antalet färdolycksfall var för de manliga arbetarna 5 452 år 1938 och 5 459 år 1943, för de kvinnliga 1 783 år 1938 och 2 687 år 1943. Per 100 årsarbetare räknat voro färdolycksfallen 0.57 år 1938 och 0.60 år 1943. År 1933 voro färdolycksfallen 0.37 per årsarbetare. Av olycksfallen hos mindre arbetsgivare voro åren 1938 och 1943 2.9 resp. 1.9 % färdolycksfall; antalet fall var 938, resp. 657. (1933: 2.2 %, 479 fall.) 1 Av samtliga olycksfall i arbete hos andra arbetsgivare än staten utgjorde färdolycksfallen år 1938 4.5 % (8 173 av 182 530) och år 1943 4.0 % (8 803 av 221 677). En stickprovsundersökning har för kommitténs räkning gjorts beträffande frekvensen av färdolycksfall 1948 och 1949 bland de hos Rfa försäkrade arbetarna hos större arbetsgivare. Enligt undersökningen utgjorde procenttalet färdolycksfall i detta material ungefär 5 år 1948 och drygt 6 år 1949. För år 1949 undersöktes även frekvensen av färdolycksfall hos mindre arbetsgivare; nära 5 % av fallen synas ha varit färdolycksfall. Verkstadsföreningens statistik över olycksfall som drabbat verkstadsindustriens arbetare och tjänstemän, visar en kraftig frekvensökning för färdolycksfallen, under det att ökningen av övriga olycksfall bättre svarar mot personalökningen. För utvecklingen fr. o. m. år 1946 erhållas följande indexserier: l Stora förändringar i försäkringsstocken skedde mellan 1933 och 1943. Sålunda steg antalet större arbetsgivare från 44 000 till 52 000 och antalet årsarbetare hos dem från :965 000 till 1367 000. Antalet mindre arbetsgivare steg från 520 000 till 716 000, men antalet årsarbetare hos dem sjönk från 413 000 till 402 000.

1946 1947 1948 1949

Färdolycksfall 100 110 136 165

Personal 100 105 120 131

Övriga olycksfall 100 108 115 134

Arbetarpersonal 100 103 117 126

Statistiska centralbyråns statistik över polisundersökta vägtrafikolyckor åren 1946—1949 upptager följande antal skadade personer: år 1946 8 783, år 1947 9 855, år 1948 9 114 och år 1949 8 624. Motsvarande indextal bli 100, 112, 104 och 98. Utvecklingen har alltså här icke varit densamma som beträffande de av OL omfattade färdolycksfallen, men detta torde k u n n a förklaras med att de båda materialen endast delvis sammanfalla. Ovanstående sifferuppgifter visa, att olycksfallen under färder till och från arbetet ökat kraftigt i antal, icke blott absolut utan även i förhållande till de egentliga olycksfallen i arbete, vilkas antal också h a r stigit. Ersättningarna för färdolycksfallen utgöra icke en så ringa belastning av försäkringen, som man vid tillkomsten av 1 § 4 st. OL synes ha tänkt sig. Vid ersättningsfrågornas bedömning uppkomma ofta tveksamma fall. Detta är en naturlig konsekvens av det förhållandet, att när försäkringsskyddet får medfölja arbetstagaren utanför arbetsstället, olycksfallssituationerna komma att i större utsträckning förknippas med omständigheter, som icke sammanhänga med arbetet och som undandraga sig arbetsgivarens kontroll. Vissa skäl finnas således otvivelaktigt för den av Svenska Arbetsgivareföreningen hävdade uppfattningen, att de i 1 § 4 st. OL avsedda färdolycksfallen icke borde vara inordnade under yrkesskadeförsäkringen. Kvar står emellertid det förhållandet, att de risker, som äro förenade med nödvändiga färder till och från arbetsstället, ha klart orsakssammanhang med arbetet, och dessa risker ha genom trafikutvecklingen blivit större än de voro när försäkringsskyddet för färdolycksfall infördes. I vissa fall är sammanhanget med arbetet så påtagligt, att det berättigade i försäkringsskyddet knappast behöver diskuteras. Så är förhållandet dels när färden i följd av arbetsförhållandena företages över obanad mark eller eljest är förenad med särskild olycksfallsrisk, dels när färden på grund av arbetsgivarens föranstaltande företages med något särskilt, för allmänheten icke avsett transportmedel, dels när olycksfallet föranledes av att arbetaren medför redskap eller material för arbetet. Såsom framgår av det förgående accepterades dylika olycksfall åtminstone i viss utsträckning som olycksfall i arbete redan före tillkomsten av bestämmelsen om färdolycksfall, och de därvid förekommande gränsdragningssvårigheterna åberopades som ett av skälen för utvidgningen. Försäkringen har i över trettio år omfattat olycksfallen under vanliga färder till och från arbetet, och socialvårdskommittén kan för sin del icke finna, att förhållandena äro på sådant sätt ändrade att detta försäkrings? 161 14

skydd kan slopas utan att något likvärdigt skydd sättes i dess ställe. Framhållas må, att en sådan återgång icke skulle överensstämma med förslagen i Internationella arbetskonferensens rekommendation år 1944 angående ekonomisk trygghet; i en vid rekommendationen fogad bilaga med förslag rörande tillämpningen av rekommendationens principer beträffande arbetsskador anges bl. a., att skada på grund av arbetsanställning bör anses omfatta även olycksfall under färd till eller från arbetet (prop. 1945: 254, s. 28). I efterkrigstidens sociallagstiftning har denna utvidgning av begreppet olycksfall i arbetet genomförts på flera håll (»International Labour Review» 1949: LIX, nr 6, s. 682). Om de förslag, som kommittén i det följande framlägger i syfte att anslutningen till utomarbetsförsäkringen skall ökas, bli realiserade och leda till avsett resultat, kommer behovet av det obligatoriska försäkringsskyddet för färdolycksfallen att minskas. Det är emellertid ovisst, om utomarbetsförsäkringen kommer att få mera allmän anslutning, och man måste i vart fall räkna med att stora grupper av arbetstagare komma att stå utanför; detta gäller även om arbetstagarna tillförsäkras bidrag till avgifterna. Man kan således icke utgå från att utomarbetsförsäkringen skulle bereda arbetstagarna effektiv ersättning för den minskning av det obligatoriska försäkringsskyddet som uppkomme om 1 § 4 st. OL slopades. Kommittén håller alltså före, att den obligatoriska olycksfallsförsäkringen alltjämt bör omfatta både olycksfall på arbetsstället och olycksfall under färder till och från arbetet.

Kommittén övergår härefter till att behandla vissa enskildheter beträffande begreppet olycksfall i arbete. För skogsarbetare och andra i förläggning inkvarterade arbetare betraktas, såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen för praxis (s. 150), olycksfall under vistelsen i förläggningen — t. ex. under vedhuggning för förläggningen eller under omvårdnad av arbetsredskap eller häst — vanligen icke som olycksfall i arbete. Både i Finland och i Norge medgives däremot i regel ersättning för sådana olycksfall (se s. 157 f.). I den svenska lagstiftningen har på sin tid genom förordning år 1943 (nr 182) ersättning av statsmedel i dylika fall medgivits åt personer, vilka hade jämlikt tjänstepliktslagen uttagits till skogsarbete m. m.; ersättningsrätten omfattade bland annat olycksfall som inträffade när den tjänstepliktige för tjänstepliktens fullgörande uppehöll sig i en till hans arbetsplats hörande förläggning. Enligt socialvårdskommitténs mening är det helt rimligt, att skogsarbetare m. fl. tillförsäkras försäkringsskydd för olycksfall i förläggning. Bestämmelsen ifråga bör ha det innehållet, att olycksfall i förläggningen jämställas med olycksfall på arbetsområdet. Därigenom kommer ersättningsrätt att föreligga utom när sådana särskilda omständigheter äro 162

för handen, att olycksfallet icke kan anses ha sin grund i arbetsförhållandena. Den i 2 § 2 st. OL intagna undantagsbestämmelsen för s. k. hemarbetare h a r , såsom förut nämnts, i en del fall tillämpats även beträffande arbetare, vilkens arbete endast till en mindre del varit förlagt till hemmet eller annan av honom själv bestämd plats (se s. 149). Ersättning har däremot i andra fall medgivits för olycksfall under arbete i hemmet eller på annat ställe utanför den vanliga av arbetsgivaren anvisade arbetsplatsen, och någon till alla delar klar och stadgad praxis synes icke ha kommit till utveckling. Det är önskvärt att ersättningsrätten i hithörande fall blir reglerad på sådant sätt, att avgörandena bli mindre svårförståeliga för allmänheten. Skulle de egentliga hemarbetarna liksom hittills lämnas utanför det försäkringsskydd, som andra arbetstagare erhålla, vore det enligt kommitténs mening motiverat, att försäkringen för de sistnämnda begränsades så, att den icke komme att omfatta olycksfall under arbete, som den försäkrade utförde i sitt hem eller å annat av honom själv bestämt arbetsställe utan att arbetsgivaren eller företrädare för denne utövade tillsyn. En dylik reglering av ersättningsrätten torde i huvudsak överensstämma med den nuvarande tillämpningen; för skogsarbetare m. fl. skulle den ovan föreslagna särbestämmelsen beträffande olycksfall i förläggning innebära en utvidgning. Kommittén har emellertid, på skäl som utvecklats i kap. III (s. 98 ff.), stannat för att föreslå en för egentliga hemarbetare och andra enhetlig reglering av försäkringsskyddet på sådant sätt att den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen kommer att omfatta även skador i arbete som vederbörande utför i sitt hem eller å annat av honom själv bestämt arbetsställe, varvid dock en särskild karenstid av fjorton dagar skall tillämpas beträffande dessa skador (ej beträffande färdolycksfall m. m.) utom då fråga är om arbete, över vilket den försäkringspliktige eller företrädare för denne utövar tillsyn. Är den försäkringspliktige (eller företrädare) närvarande vid arbetets utförande bör man i regel kunna utgå ifrån att tillsyn utövas och att karensbestämmelsen sålunda icke gäller. I andra fall bör karensbestämmelsen gälla om icke tillsyn över arbetet utövas tämligen kontinuerligt. Betydande gränsdragningssvårigheter uppkomma beträffande begreppet olycksfall i arbete, men genom karensregeln blir antalet tveksamma fall väsentligt reducerat. Kravet på »inre samband» med arbetet får vid olycksfall i hemmet eller å eget arbetsställe större betydelse än då fråga är om olycksfall på arbetsgivarens arbetsställe. I de senare fallen har man att räkna med en viss presumtion för orsakssamband med arbetet, så att olycksfall inom arbetsområdet bli att betrakta som olycksfall i arbetet, såvida icke särskilda omständigheter föranleda till att olycksfallet icke kan anses ha sin grund i arbetsförhållandena. Vid olycksfall i hemmet eller på likställt arbetsställe måste däremot krävas att ett nära orsakssammanhang med arbetet ifråga 163

låter sig påvisas. Detta krav torde i allmänhet icke kunna anses uppfyllt i andra fall än när skadan inträffar under själva arbetet och direkt härflyter av detta. Exempelvis torde olycksfall under omvårdnad av egen utrustning kunna godtagas endast när ett direkt samband med arbetet påtagligen föreligger, såsom då uppkomna småfel avhjälpas i omedelbar anslutning till arbetets gång. Olycksfall under omklädsel före eller efter arbetet torde icke kunna godtagas, och olycksfall under förflyttning till eller från arbetsmaskin torde kunna godtagas endast under särskilda förutsättningar, såsom då vederbörande snävar över maskinen eller arbetsmaterial. Nämnas må även, att om förtroendeman skadas, när han sysslar med sitt uppdrag i hemmet eller på annat av honom själv bestämt ställe, skadan vanligen icke torde kunna anses vara på sådant sätt orsakad av arbetet, att händelsen är att hänföra till olycksfall i arbete. Beträffande olycksfall under färd till eller från tillfällig bostad uppkomma särskilda problem. För ersättningsrätt enligt 1 § 4 st. OL krävdes i praxis till en början, att färden var eller åtminstone kunde ha varit daglig. Ersättning ansågs i princip icke kunna medges för olycksfall under färd mellan arbetarens hem och en tillfällig bostad, som han måste skaffa sig på grund av att arbetsplatsen låg långt från hemmet; sådan färd mellan hemorten och arbetsorten betraktades icke som i lagen avsedd färd till eller från arbetsstället. Såsom förut nämnts, har denna praxis undan för undan uppmjukats beträffande skogsarbetares färder mellan hemmet och förläggning. Men fortfarande kräves det i dessa fall, att arbetsplatsen »är ödemark eller plats, som med hänsyn till förhållandena därstädes för arbetarens vidkommande är att jämställa med ödemark» och att färden företages för proviantering e. d. (ej enbart för att få vistas i hemmet över en helg) ; vid bedömandet av färdens syfte har hänsyn ansetts böra tagas till färdens längd och vad som i orten är brukligt i fråga om företagande av provianteringsresor (s. 156). Det har synts kommittén vara sakligt motiverat och även praktiskt lämpligt, att dessa begränsningar slopas. Kommittén förordar därför, att försäkringsskyddet för tärdolycksfall skall för skogsarbetare och andra, som på grund av arbetsplatsens avstånd från hemmet äro tillfälligt inkvarterade på arbetsorten, regelmässigt omfatta även olycksfall vid färderna mellan hemmet och arbetsorten. Detsamma synes böra gälla för andra försäkrade, som äro fast bosatta på en ort men med anledning av erhållet arbete på annan ort taga tillfällig bostad där. Till sistnämnda kategori bli bl. a. vissa förtroendemän att hänföra. Sådana avvikelser under färderna, som icke föra arbetaren utanför färdleden, torde icke i och för sig böra tillmätas betydelse. Ersättningsrätten synes därför icke böra bortfalla t. ex. när avvikelsen endast består i att arbetaren går över gatan eller stiger av sin cykel för att gå in i en butik. Anledning torde icke finnas att låta försäkringen gälla även under avvikelsen, när denna bringar arbetaren utanför färdleden och icke h a r samband 164

med arbetet, t. ex. under besök på näringsställe eller i en butik för egna inköp. Men föranledes avvikelsen av arbetsåtagandet — t. ex. då en arbetstagare på grund av anställningen lämnar sitt barn på daghem — synes det rimligt att försäkringen får gälla också under avvikelsen. Några under senare år avgjorda fall, vari färder med spårvagn avbrutits på grund av att arbetaren glömt sina pengar, synas visa att försäkringen ansetts gälla om arbetaren fortsatt i färdens riktning men ej om han vänt för att hämta pengarna; det torde dock vara ovisst om praxis nu håller fast vid denna åtskillnad (se rättsfall å s. 155). Kommittén anser för sin del att ersättningsrätt bör kunna medgivas i bägge fallen. När arbetaren icke intager sina måltider i bostaden utan gör besök på måltidsställe vid färderna till och från arbetet, anses i praxis vanligen måltidsstället som utgångs- respektive slutpunkt för de av försäkringen omfattade färderna. Färderna mellan bostaden och måltidsstället bli då icke omfattade av försäkringen. Kommittén finner det för sin del vara rimligt att när måltidsstället ligger nära arbetsplatsen eller nära färdvägen mellan arbetsstället och bostaden, försäkringen får omfatta också färderna mellan bostaden och måltidsstället, såvida icke någon speciell omständighet talar däremot, t. ex. att den försäkrade efter måltid i samband med hemfärd från arbetet icke begiver sig i stort sett direkt till bostaden eller att vistelsen på måltidsstället varat avsevärt längre än som behövdes för måltiden. Beträffande andra uppehåll än de härovan avsedda måltidsuppehållen har man i tillämpningen icke sällan att taga ställning till frågan, om den fortsatta färden kan anses stå i sådant sammanhang med arbetet, att det under uppehållet avbrutna försäkringsskyddet bör på nytt träda i funktion. Det synes kommittén naturligt att, såsom nu gäller, den som under färd från arbetet gör ett långvarigt uppehåll i egna angelägenheter, icke återinträder i försäkringsskyddet när han sedermera beger sig hem. Kommittén har heller intet att erinra mot att uppehållets längd inom vissa gränser sättes i relation till den erforderliga färdtiden. Att bestämma preciserade tidsmått för uppehåll, som vid olika färdtider skola vara utan betydelse för försäkringsskyddet, synes icke böra ifrågakomma, utan hänsyn torde böra tagas till omständigheterna i det enskilda fallet. Sålunda torde det exempelvis vara rimligt att mindre avseende fästes vid ett jämförelsevis långt färdavbrott för nödvändig reparation av färdmedel än vid ett mot färdens slut gjort uppehåll av lika längd för påhälsning hos grannar. Med avseende på kortvariga uppehåll synes praxis visa, att — när uppehållet icke h a r samband med arbetet — försäkringsskyddet bortfaller, om uppehållet tager lika lång tid som arbetaren hade behövt för direkt hemfärd. Om exempelvis två arbetskamrater, som bo på olika avstånd från arbetsplatsen, före hemfärdens anträdande besöka ett kafé och sedan skadas samtidigt på gemensam färdväg, kan det inträffa, att ersätt165

ningsrätt föreligger för den ene — den som har den längre hemvägen — men ej för den andre. Några helt invändningsfria principer för bedömning av hithörande frågor torde emellertid icke kunna uppställas. Det torde såsom hittills få överlämnas åt lagtillämpningen att i stort sett fritt söka sig fram till de lämpligaste lösningarna. Utöver det anförda vill kommittén för sin del endast uttala, att ett helt kort uppehåll bör vara utan betydelse för ersättningsrätten även när färdvägen är kort. De emellanåt besvärliga frågorna, om färden till arbetet var påbörjad respektive färden från arbetet avslutad när olycksfallet inträffade, torde ävenledes få liksom hittills regleras i tillämpningen. Ibland förekommer det, att den som åtagit sig ett arbete, t. ex. en husreparation, företager en färd före arbetets början för att forsla verktyg och arbetsmaterial till arbetsplatsen. Det torde vara ovisst, om olycksfall under sådana färder nu äro ersättningsberättigande. Kommittén heller före, att dylika färder och motsvarande färder efter arbetets slutförande böra omfattas av försäkringen. De utvidgningar, som kommittén i det föregående föreslagit beträffande rätten till ersättning vid färdolycksfall, böra föranleda en ändring av lagtexten, lämpligen sålunda, att med olycksfall på arbetsområdet skall jämställas olycksfall under färd till eller från arbetsstället, när färden föranledes av och står i nära samband med arbetsåtagandet. Med denna formulering torde utrymme även erhållas för andra jämkningar, som vid tilllämpningen kunna befinnas skäliga.

B. Försäkringen för olycksfall utom arbete De gällande reglerna Enligt 35 § OL gäller nu, att arbetsgivare är berättigad att i Rfa försäkra där försäkrad arbetare även för olycksfall utom arbete och att i lagen avsett bolag må meddela sådan försäkring för delägares arbetare. Har sådan försäkring ägt rum, skall vad i lagen finnes stadgat i tillämpliga delar lända till efterrättelse. Dylik försäkring behöver icke omfatta arbetsgivarens hela personal, utan den kan tecknas för en eller flera grupper av personalen eller enbart för vissa namngivna personer. Försäkring av sistnämnda slag —• enbart för namngivna — förekommer i betydande omfattning. Det vanliga har därvid varit, att arbetsgivaren överenskommit med de anställda att taga utomarbetsförsäkring för dem, som äro villiga att själva stå för kostnaden. Dylika partiella försäkringar äro administrativt besvärliga. Förändringar i försäkringsstocken förekomma synnerligen ofta. Dessa måste registreras undan för undan, och de medföra, att uträkningen av försäkringsavgiften kompliceras. Också för arbetsgivarna medför denna försäkringsform ett be166

tydande arbete. Den avgift, som försäkringsinrättningen påför arbetsgivaren, har denne att fördela på arbetarna, varvid hänsyn måste tagas till att försäkringen gäller även under ledighet, t. ex. för sjukdom. De nämnda besvärligheterna vid administrationen av utomarbetsförsäkringen för namngivna minskas om arbetsgivaren anmäler nyinträden endast vid årsskiftena och låter försäkringen för envar försäkrad, vars anställning varar under hela året, gälla intill årets slut. Registrering av de försäkrade personerna behöver då ske endast en gång om året. Då kunna emellertid de under året nyanställda icke vinna inträde i försäkringen förrän vid nästa årsskifte. Detta är icke utan vikt, eftersom rörligheten på arbetsmarknaden ju är mycket stor. E n utomarbetsförsäkring upphör automatiskt att gälla för arbetare, som frånträda sin anställning hos vederbörande arbetsgivare. Har en arbetare varit länge borta från arbetet — t. ex. på grund av permittering eller svår sjukdom — kan det vara svårt att avgöra, om anställningen fortfarande består eller ej. Enligt utslag av FR kunna försäkringsinrättningarna icke generellt reglera dylika frågor på förhand genom förbehåll ifråga om försäkringens giltighet. En försäkringsinrättning hade med avseende på en i inrättningen tecknad utomarbetsförsäkring förklarat, att försäkringsavtalet vad den enskilde arbetaren beträffade icke skulle, för det fall då arbetaren på grund av permittering, sjukdom eller eljest av annan anledning än avsked lämnade företagets arbete, äga bestånd längre än t. o. m. månaden närmast efter den då arbetet avbrutits. Efter besvär av företaget undanröjdes inrättningens beslut av FR, som förklarade, att frågan om giltighetstiden för avtal om försäkring för olycksfall utom arbete beträffande arbetare, som av annan anledning än avsked lämnade företagets arbete, icke kunde avgöras annorledes än i varje särskilt fall och med hänsyn till de i det särskilda fallet förekommande omständigheterna (Ref. 1934: 33). Samtidigt upphävde FR inrättningens beslut att icke utge ersättning till en arbetare, som vid tiden för det honom övergångna olycksfallet hade varit permitterad från nyssnämnda företag sedan närmare två år på grund av arbetsbrist; den skadade kvarstod alltjämt, i företagets sjukkassa och åtnjöt fri läkarvård av företagets läkare. FR fann, att arbetaren måste anses ha varit anställd i företagets tjänst vid tiden för olycksfallet (Ref. 1934: 34). Lockout eller strejk utgör icke hinder för att arbetarna alltjämt omfattas av utomarbetsförsäkring (Ref. 1920: 6, 1922: 94). När en person icke är kontinuerligt sysselsatt hos arbetsgivaren, kan det vara tveksamt i vilken utsträckning utomarbetsförsäkring är gällande för honom. Exempel därpå lämnas av följande fall: En person, som hade åtagit sig ett dikningsarbete på ackord, skadades en söndag, den 23 dec, under jakt. Hade arbetat med dikningen dagen före men hade på grund av otjänlig väderlek arbetat endast under 10 av de sista 24 arbetsdagarna. Arbetet skulle fortsätta efter julhelgen, men den skadade kunde enligt upp167

dragsgivaren ha fått göra avbrott för att antaga annat arbete. FR (4 ledamöter) fann utomarbetsförsäkringen gälla för olycksfallet enär den skadade måste anses ha vid olyckstillfället innehaft anställning såsom arbetare i förhållande till uppdragsgivaren såsom arbetsgivare. En minoritet (2 led.) ansåg försäkringen gälla emedan olycksfallet inträffat i nära anslutning till tid, då den skadade utfört arbete för uppdragsgivaren, och en annan minoritet (4 led.) fann försäkringen icke gälla. B e s t ä m m a n d e t av v a d s o m enligt 35 § O L b ö r f ö r s t å s m e d »olycksfall u t o m arbete» h a r h e l t ö v e r l ä m n a t s å t t i l l ä m p n i n g e n . M a n k u n d e t ä n k a sig a t t d e t t a b e g r e p p b o r d e för de e n l i g t O L f ö r s ä k r a d e o m f a t t a i p r i n c i p a l l a olycksfall, s o m icke ä r o a t t h ä n f ö r a till olycksfall i a r b e t e i O L s m e n i n g . Men b e g r e p p e t olycksfall u t o m a r b e t e k u n d e o c k s å t o l k a s så, a t t m a n u t e slöte alla olycksfall u n d e r v e r k l i g t a r b e t e . P r a x i s h a r g å t t en m e d e l v ä g och h a r , s ä r s k i l t u n d e r s e n a r e år, v i s a t s t o r b e n ä g e n h e t a t t l å t a f ö r s ä k r i n g e n o m f a t t a olycksfall u n d e r a r b e t e för egen r ä k n i n g . A v s e v ä r d o k l a r h e t r å d e r e m e l l e r t i d o m f ö r s ä k r i n g e n s r ä c k v i d d i d e t t a h ä n s e e n d e , och vid a v g ö r a n d e n h ä r u t i n n a n h a m e n i n g a r n a i n o m F R v a r i t delade. Genom utslag år 1947 fastställde FR, att utomarbetsförsäkring icke gällde, då en arbetare skadades under fritid vid grund- och ledningsgrävning för en till 22 000 kronor kostnadsberäknad villa; den skadade skulle själv endast utföra grävningsarbetet, som beräknades draga 360 timmar och ha ett värde av 720 kronor (Ref. 1947: 1 ) . Däremot fann FR i ett senare utslag samma år, avseende olycksfall under hantlangningsarbete vid grundmurning för eget hem, att sysselsättningen ifråga »måste anses utgöra sådan sedvanlig fritidssysselsättning, under vilken försäkring för olycksfall utom arbete är tillämplig»; den försäkrade skulle själv utföra grävning och annat arbete, och han hade i över två månader regelmässigt arbetat under kvällarna på den till 25 000 kronor kostnadsberäknade byggnaden (Ref. 1947: 37). Praxis synes vara mera restriktiv då den sysselsättning, u n d e r vilken olycksfallet inträffar, kan anses mera ha karaktären av förvärvsarbete. Dock har man godtagit exempelvis ett fall, då den försäkrade blev koloxidförgiftad under förmodad tillsyn av värmepanna i egen fastighet, som utom hans egen bostad innehöll ett flertal hyreslägenheter och en butikslokal (Ref. 1933: 5 ) . Såsom exempel på avgöranden i motsatt riktning må nämnas ett fall, då en maskinsnickare skadades vid beredning av hönsfoder på sin jordlägenhet om W-i tunnland, som han brukade med lejd arbetskraft; djurbeståndet utgjordes blott av 8 höns och sommartid 2 grisar, varav en för försäljning (Ref. 1943: 19). N å g o n k l a r g r ä n s d r a g n i n g f i n n s icke h e l l e r m e l l a n u t o m a r b e t s f ö r s ä k r i n g e n och e r s ä t t n i n g s r ä t t e n enligt m i l i t ä r e r s ä t t n i n g s b e s t ä m m e l s e r n a . I ett fall, där en inkallad värnpliktig hade skadat sig efter tjänstgöringens slut för dagen, förklarade FR, att en bestämmelse i 1927 års Milf (26 § 2.) icke utgjorde hinder för utgivande av ersättning på grund av utomarbetsförsäkring; det ifrågavarande olycksfallet ansågs emellertid stå i sådant samband med militärtjänstgöringen, att utomarbetsförsäkringen icke omfattade detsamma (BD n r 2993/1943). Frivilligt deltagande i luftvärnsövning samt »frivillig» hemvärnsövning — men icke s. k. obligatorisk tjänstgöring i hemvärnet — ha ansetts falla inom ramen för sådan fritidssysselsättning, under vilken försäkring för olycksfall utom arbete är gällande (Ref. 1940: 1, 1941: 7—8),. 168

Möjlighet finnes icke för inrättningarna att genom förbehåll i försäkringsavtalet undandraga vissa slags olycksfall från försäkringen eller på annat sätt precisera begreppet olycksfall utom arbete med bindande verkan. Däremot synes hinder icke finnas för att arbetsgivaren och försäkringsinrättningen i avtalet överenskomma om begränsning av försäkringens giltighetstid med avseende på arbetare, som lämnat arbetet på grund av permittering m. m.

Spörsmål angående sambandet med sjukförsäkringen Enligt 31 § 2 st. sjukkasseförordningen gäller, att erkänd sjukkassa vid sjukdom, som berättigar den sjuke att erhålla ersättning jämlikt OL, må utgiva sjukpenning med högst det belopp, varmed kassasjukpenningen överstiger sjukpenningen enligt OL. Detta är i regel liktydigt med att kassasjukpenning icke ifrågakommer vid sidan av sjukpenning från den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Samma förhållande föreligger när ersättning utgår enligt bestämmelserna angående skador under militäreller civilförsvarstjänstgöring m. m. Däremot har nämnda stadgande befunnits icke äga tillämpning beträffande frivillig försäkring enligt OL. På grund härav utgår vanligen sjukkassesjukpenning vid olycksfall utom arbete även då medlemmen uppbär sjukpenning enligt OL. Att 31 § 2 st. sjukkasseförordningen icke ansetts tillämpligt beträffande frivillig försäkring enligt OL beror på uttalanden i förarbetena. I propositionen 1927:114 återfinnes följande departementschefsuttalande: Naturligtvis är det ur alla synpunkter önskvärt att så långt ske kan hindra överförsäkring. Men tvingande bestämmelser på detta område möta motstånd inom sjukkassorna; dels ställer man sig, under hänvisning till att mot lika skyldigheter skola svara lika rättigheter, avvisande till alla inskränkningar i understödsrätten, och dels kan det för kassorna möta svårigheter att kontrollera, om och i vilken omfattning ersättning från annat håll utgår. Dessa invändningar drabba naturligtvis ej bestämmelsen om att kassorna äga frihet att i nu ifrågavarande fall göra inskränkningar i understödsrätten; att en sådan frihet bör föreligga synes mig utan vidare vara klart. Annorlunda torde saken ställa sig beträffande inskränkningar av tvingande natur i understödsrätten. Om ock sjukkassornas principiella motvilja mot sådana inskränkningar ur social synpunkt måste betraktas såsom i huvudsak obefogad, kan det dock ej förnekas, att nära nog oöverkomliga svårigheter möta att rättvist avväga avgifterna efter dylika olikheter i understödsrätten. Härtill komma vidare kontrollsvårigheterna. Ur dessa synpunkter förefaller det mig ej kunna komma i fråga att gå längre i inskränkningar än de sakkunniga föreslagit, exempelvis att utsträcka inskränkningarna till att avse även fall, då understöd utgår på grund av frivillig olycksfallsförsäkring eller fiskareförsäkring. Vad de av de sakkunniga föreslagna inskränkningarna beträffar, synas mig desamma, i vad de grunda sig på ersättning enligt lagstiftningen om den obligatoriska olycksfallsförsäkringen eller enligt bestämmelserna om ersättning i anledning av kroppsskada ådragen under militärtjänstgöring, böra bibehållas. Hänsyn 169

till socialförsäkringens planmässighet torde ovillkorligen fordra detta. I dessa fall kan även den från annat håll utgående ersättningen anses betingad av en särskild risk, som ej finnes för övriga sjukförsäkrade; då de olycksfallsförsäkrade erlägga samma premier till sjukkassa som dessa, kan det följaktligen icke anses ligga någon orättvisa i att de icke från sjukkassan utbekomma ersättning vid sjukdom till följd av denna särskilda risk. Socialförsäkringsbolagens förening har i en till Kungl. Maj:t ingiven framställning, som överlämnats till socialvårdskommittén för att tagas i övervägande vid dess utredning rörande revision av OL, hemställt om sådan ändring av 35 § OL, att möjlighet gives försäkringsinrättningarna att träffa avtal om försäkring för olycksfall utom arbete med ersättningsförmåner, som avvika från dem som skola utgå vid olycksfall i arbete. I motiveringen anfördes, att arbetsgivarna ofta varit obenägna att medverka till att de anställda försäkrades för olycksfall utom arbete enligt OLs bestämmelser. Detta sammanhängde med att s. k. överförsäkring ofta uppkomme när ersättning utginge även från erkänd sjukkassa. Från arbetarna själva hade önskemål ofta framförts om en försäkring enligt OL för olycksfall utom arbete med lägre ersättningsbelopp än vid olycksfall i arbete så att premiekostnaderna icke måtte bli för betungande. Svenska Arbetsgivareföreningen har i skrivelse till Kungl. Maj :t instämt i försäkringsbolagens framställning. Pensionsstyrelsen har i avgivet yttrande anfört bl. a. följande. En erkänd sjukkassa — en s. k. fabrikssjukkassa — har med stöd av 31 § 1 st. sjukkasseförordningen inskränkt understödsrätten vid olycksfall utom arbete. Den i 32 § av 1947 års sjukförsäkringslag intagna föreskriften, att sjukhjälp ej skall utgå vid sjukdom, för vilken försäkrad är berättigad till ersättning enligt OL, avses enligt förarbetena gälla endast vid olycksfall i arbete. Flertalet icke erkända sjukkassor utge sjukhjälp i vanlig ordning vid olycksfall vare sig detta inträffat i eller utom arbete. Att till undvikande av överförsäkring i de fall, som avsåges i bolagens framställning, meddela för kassorna tvingande bestämmelser syntes av olika anledningar icke böra komma ifråga. Bland annat skulle dylika bestämmelser, ehuru de bleve av betydelse endast för relativt få medlemmar, föranleda betungande kontrollarbete och även andra svårigheter för sjukkassorna. Det avsedda resultatet syntes därför hellre böra åstadkommas genom begränsning av de från olycksfallsförsäkringen utgående ersättningarna vid olycksfall utom arbete. Under sådana omständigheter ansåg pensionsstyrelsen det vara ur de synpunkter, styrelsen hade att företräda, ändamålsenligt att man genomförde den i bolagens framställning ifrågasatta anordningen, enligt vilken de i OL avsedda försäkringsinrättningarna skulle äga träffa avtal om försäkring för olycksfall utom arbete med mindre ersättningsförmåner än vid olycksfall i arbete. 170

FR har däremot funnit den naturligaste utvägen vara, att 31 § 2 st. sjukkasseförordningen ändrades så, att avdrag från sjukkasseersättning gjordes även för sjukpenning på grund av frivillig försäkring för olycksfall utom arbete. Vad bolagen anfört därom, att behov skulle föreligga av en försäkring för olycksfall utom arbete med mindre betungande premier än enligt de gällande reglerna, syntes äga visst fog och i allt fall icke kunna u t a n vidare avvisas. Vid OLs tillkomst hade betänkligheter uttalats mot att giva försäkringen för olycksfall utom arbete ett annat innehåll än vad som gällde för den obligatoriska försäkringen, och det syntes rådet angeläget, att man vid ett eventuellt tillmötesgående av den föreliggande framställningen icke medgåve avtalsfrihet i vidare grad än som befunnes oundgängligen nödvändigt för tillgodoseende av de med framställningen avsedda syftemålen i den mån dessa befunnes befogade. Framställningen syntes rådet böra överlämnas till socialvårdskommittén. En minoritet ansåg, att ärendet vore i så outrett skick, att något ställningstagande från rådets sida näppeligen borde ske. Dessa ledamöter kunde icke biträda majoritetens förslag angående ändring av 31 § sjukkasseförordningen; en sådan ändring syntes innebära, att de skadade berövades frukterna av egen förtänksamhet och sparande. Rfa upplyste i avgivet yttrande att till anstalten ej hade framförts önskemål från arbetsgivares eller arbetstagares sida om försäkring för olycksfall utom arbete med lägre ersättningsbelopp än de nu gällande. Enligt förarbetena till OL hade ersättningarna vid frivillig försäkring för olycksfall utom arbete ansetts böra utgå med samma belopp som vid olycksfall i arbete, och det behov av annorlunda bestämda ersättningsbelopp, som kunde föreligga på grund av omständigheterna i enskilda fall, hade ansetts böra täckas genom komplementsförsäkringar i annan form. Genom försäkringsväsendets utveckling torde möjligheterna att teckna enskild eller kollektiv olycksfallsförsäkring hos icke-sociala försäkringsinrättningar numera vara betydligt bättre anpassade för olika önskemål än vid tiden för de nämnda förarbetena. En skadad arbetstagares behov av ersättning måste bedömas vara lika stort, antingen olycksfallet inträffade i eller utom arbetet. Den av bolagen åsyftade lagändringen skulle medföra avsevärda administrativa olägenheter beträffande såväl premieberäkning och premiedebitering som skadereglering. Enligt Rfas mening borde ersättning vid försäkring för olycksfall utom arbete liksom hittills utgå med samma belopp som vid olycksfall i arbete, därest det ansåges, att denna försäkring alltjämt skulle handhavas av de sociala försäkringsinrättningarna. — överförsäkring förekomme icke blott vid olycksfall utom arbete utan även vid olycksfall i arbete. Med hänsyn till gjorda uttalanden i förarbetena till 1948 års ändring i OL finge antagas, att överförsäkringsfrågan i sin helhet komme att upptagas till behandling i ett sammanhang.

Socialvårdskommitténs förslag Den nuvarande utomarbetsförsäkringen enligt OL har fått tämligen ringa anslutning. Enligt den senaste officiella statistiken, som avser år 1947, omfattade denna försäkring mindre än 8 % av antalet årsarbetare hos andra arbetsgivare än staten (1 årsarbetare = 300 dagsverken). Om man kan åstadkomma förutsättningar för att utomarbetsförsäkringen får större utbredning, vinner man såsom förut framhållits bland annat, att de icke sällan vanskliga och för allmänheten oförståeliga gränsdragningarna med avseende på begreppet olycksfall i arbete bli av mindre betydelse. Utomarbetsförsäkring är otvivelaktigt, såsom framhölls redan i ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande med förslag till OL, ett ur flera synpunkter synnerligen ändamålsenligt komplement till den egentliga lagförsäkringen. Men det torde få anses osannolikt att utomarbetsförsäkringen kan få mera allmän anslutning under de nu föreliggande betingelserna. Att utsträcka den obligatoriska, genom arbetsgivaravgifter finansierade försäkringen till att omfatta även olycksfall utom arbete skulle icke vara förenligt med de grundsatser, på vilka denna försäkring bygger. Bärande skäl finnas ej heller för att införa skyldighet för arbetstagarna att själva försäkra sig för olycksfall utom arbete. I sin nuvarande form har utomarbetsförsäkringen avsevärda olägenheter, som torde ha medverkat till att den har fått tämligen liten anslutning. Genom den direkta sammankopplingen med den obligatoriska försäkringen upphör försäkringsskyddet när arbetaren övergår från en anställning till en annan. Om och när han får samma skydd i sin nya anställning är ovisst, och han är i vart fall oskyddad under tid mellan den ena anställningens slut och den andras början. Betydande oklarhet råder beträffande försäkringsskyddets räckvidd med avseende på olika sysselsättningar utanför arbetet hos arbetsgivaren, och det är också något oklart i vad mån försäkringen behåller sin giltighet vid inträffande arbetsbrist. Administrationen är besvärlig, när försäkringen, såsom ofta är fallet, icke omfattar arbetsgivarens samtliga arbetare. Kommittén håller före, att intresset för utomarbetsförsäkringen kan ökas om arbetstagarorganisationerna lämnas möjlighet att för sina medlemmar teckna försäkringar, som skola gälla oavsett om arbetstagaren är sysselsatt hos den ene arbetsgivaren eller den andre. En sådan form för försäkringen skulle stå i god överensstämmelse med dennas kollektiva karaktär. Försäkringens giltighet för de enskilda medlemmarna bör så nära som möjligt knytas till medlemskapet i organisationen. Några avgörande betänkligheter synas icke behöva hysas emot att försäkringsskyddet får i någon mån omfatta olycksfall i eget förvärvsarbete; eljest uppkomma besvärliga gränsfall, för vilka särskild försäkring icke gärna kan ifrågakomma. Att låta medlemskapet i organisationen bli helt utslagsgivande för försäkringstill172

hörigheten synes emellertid icke vara att förorda, eftersom det inom vissa fack icke är ovanligt, att medlemmar övergå till att huvudsakligen syssla med självständigt yrkesarbete utan att de därför lämna organisationen. För dylika medlemmar är den nedan i kap. VII behandlade försäkringen för självständiga yrkesutövare m. fl. den lämpliga formen. Det är emellertid synnerligen önskvärt, att försäkringstillhörigheten och ersättningsrätten så långt det kan ske göras beroende av något lätt konstaterbart förhållande, så att man så mycket som möjligt undviker skönsmässiga bedömningar. Enligt förordningen om erkända arbetslöshetskassor gäller bl. a., att medlem skall — såvida icke tillsynsmyndigheten annat medgiver för viss kassa — uteslutas om han under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem månader antingen har haft ställning såsom självständig företagare utan att samtidigt mot avlöning användas till arbete för annans räkning eller också har använts till arbete av make, föräldrar eller adoptant, barn eller adoptivbarn. Det synes lämpligt och naturligt, att arbetstagarorganisation, vilkens medlemmar äro anslutna till erkänd arbetslöshetskassa, skola kunna teckna den ifrågavarande försäkringen för olycksfall utom arbete med generell giltighet i fråga om dem som tillhöra arbetslöshetskassan. Arbetslöshetskassor finnas nu i flertalet fack av betydelse. Deras sammanlagda medlemsantal överstiger 1 miljon. För sådana av inomarbetsförsäkring enligt OL omfattade personer, som icke bli försäkrade för olycksfall utom arbete genom arbetstagarorganisation, torde möjligheten till utomarbetsförsäkring genom arbetsgivaren böra bibehållas. I fråga om den obligatoriska försäkringen gäller enligt 29 § OL att arbetsgivaren i regel skall ha alla sina arbetare försäkrade i samma inrättning, och även frivillig försäkring för olycksfall utom arbete skall enligt 35 § tecknas hos samme försäkringsgivare. Beträffande den ovan föreslagna utomarbetsförsäkringen genom arbetstagarorganisation kan man tänka sig antingen att försäkringen sammankopplas med den obligatoriska försäkringen på sådant sätt, att de båda försäkringarna bli för varje enskild försäkrad gällande i samma inrättning, eller också att organisationen skall kunna avtala med någon av försäkringsinrättningarna om samfälld försäkring av hela kollektivet (organisationen eller avdelningen). Då syftet med den ifrågavarande omläggningen av utomarbetsförsäkringen är att giva försäkringen en större utbredning och då båda parterna på arbetsmarknaden torde betrakta denna försäkring som en angelägenhet närmast för arbetstagarna själva, bör man söka tillmötesgå de önskemål, som dessa senare kunna framföra angående försäkringens utformning. I detta avseende måste man räkna med att arbetstagarorganisationerna komina att vara intresserade framför allt för samfällda försäkringar för hela kollektiven. Båda parterna torde också finna det naturligast, att arbets173

tagarna icke tvingas att beträffande utomarbetsförsäkringen följa de olika arbetsgivarnas dispositioner vid val av försäkringsgivare för den obligatoriska försäkringen. Men även praktiska synpunkter tala emot en hopkoppling av organisationernas utomarbetsförsäkringar och de obligatoriska försäkringarna. Omflyttningar mellan inrättningarnas bestånd av obligatoriskt försäkrade förekomma ju i betydande omfattning, delvis i följd av arbetsgivarnas dispositioner men främst på grund av arbetskraftens starka rör' lighet. Följaktligen måste en uppdelning av arbetstagarorganisationernas försäkringar på de olika inrättningar, hos vilka medlemmarna äro obligatoriskt försäkrade, nödvändiggöra omfattande registreringar och annat besvär både för organisationerna och för försäkringsinrättningarna. Vidare är att märka, att det skulle bli svårt att säkerställa försäkringsskyddets kontinuitet för flyttande arbetare. Det nu anförda talar tydligen starkt för att man bör välja det senare av de ovan framförda alternativen (försäkring utan uppdelning av kollektivet). Två av kommitténs sakkunniga (hrr Hedenström och Östrand) ha emellertid anfört starka betänkligheter mot tanken att arbetstagarorganisations utomarbetsförsäkring skulle kunna tagas i annan försäkringsinrättning än den, där arbetstagaren är obligatoriskt försäkrad genom sin arbetsgivare. Skälen till dessa betänkligheter ha varit följande. De vid ett företag anställda — arbetarpersonal, arbetsledare, förvaltningspersonal — kunna j u tillhöra olika organisationer eller avdelningar eller ock stå utanför varje arbetstagarorganisation. Enligt det ovan skisserade systemet skulle den försäkringsinrättning, där arbetsgivarens obligatoriska försäkring är gällande, kunna ha att räkna med följande kategorier bland de anställda: utomarbetsförsäkrade i inrättningen genom arbetsgivaren, försäkrade i inrättningen genom en eller flera organisationer eller avdelningar, försäkrade i andra försäkringsinrättningar och slutligen oförsäkrade för olycksfall utom arbete. Vid premiedebiteringen måste alla dessa grupper behandlas olika. Detta förutsätter en väsentligt mera detaljerad uppgiftsskyldighet för arbetsgivaren och innebär betydande komplikationer för försäkringsinrättningen vid premiedebiteringen. I viss utsträckning synes det svårligen kunna undvikas att för utomarbetsförsäkringen fortfarande kommer att erfordras namnuppgift på de försäkrade. I fråga om skaderegleringsarbetet är att märka, att det givetvis kommer att inträffa fall, där det kan bli mycket vanskligt att avgöra, huruvida ersättningsskyldigheten åvilar den ena eller den andra försäkringsinrättningen. I sådana fall leder systemet till ett ofta besvärligt utredningsarbete, som vore helt obehövligt, om utomarbetsförsäkringen alltid gällde i samma inrättning som den obligatoriska försäkringen. Den önskvärda kontinuiteten i försäkringsskyddet för flyttande arbetare torde kunna väsentligen säkerställas genom en bestämmelse av innehåll, att försäkring för olycksfall utom arbete alltid skall gälla viss kortare tid efter anställningens upphörande. 174

Kommittén har för sin del, trots de nämnda betänkligheterna, icke kunn a t finna det nödvändigt eller lämpligt, att arbetstagarorganisationernas utomarbetsförsäkringar skola uppdelas på de olika inrättningar, där medlemmarna äro försäkrade för olycksfall i arbetet. Det bör enligt kommitténs mening kunna överlämnas åt försäkringsinrättningarna och organisationerna att beträffande utomarbetsförsäkring av här avsett slag själva avgöra, om försäkringen ifråga skall omfatta samtliga medlemmar i organisationen eller avdelningen — och därför gälla för den enskilde medlemmen oavsett om han är anställd hos den ene eller andre arbetsgivaren eller står u t a n anställning — eller om den skall begränsas till att omfatta endast de hos vederbörande inrättning obligatoriskt försäkrade. Det synes kommittén mest sannolikt, att den förstnämnda formen i allmänhet kommer att visa sig vara den från olika synpunkter lämpligaste. De mellanhavanden mellan inrättningarna, som vid denna försäkringsform uppkomma när det är tveksamt om betalningsskyldigheten åvilar organisationens eller arbetsgivares försäkringsgivare, torde kunna regleras utan alltför stora besvärligheter. Utomarbetsförsäkringen i dess nuvarande form är, såsom förut berörts, behäftad med avsevärda olägenheter, och den har fått tämligen ringa anslutning. Den ovan förordade försäkringen med arbetstagarorganisationern a som försäkringstagare torde kunna få helt andra utvecklingsmöjligheter, men endast under förutsättning att den erhåller en för organisationerna acceptabel form. Försäkringen ifråga skulle näppeligen kunna påräkna någon större anslutning om den hopkopplades med den obligatoriska försäkringen på sådant sätt, att organisationerna bleve helt bundna av arbetsgivarnas olika dispositioner vid val av försäkringsgivare. Detta framstår för kommittén som ett avgörande skäl mot att anordna försäkringen på dylikt sätt, och även praktiska synpunkter tala såsom nämnts emot en sådan anordning. För den händelse att några föreskrifter skulle visa sig vara behövliga för åstadkommande av en lämplig teknisk samordning av organisationernas och arbetsgivarnas här ifrågavarande försäkringar, böra dessa föreskrifter kunna meddelas i administrativ ordning. Klarhet bör åstadkommas om räckvidden av det försäkringsskydd, som åtföljer en försäkring enligt OL för olycksfall utom arbete. Gränsdragningen torde böra göras på sådant sätt, att försäkringen får med vissa angivna undantag gälla beträffande alla olycksfall, som icke omfattas av obligatorisk försäkring och ej heller berättiga till ersättning enligt 1950 års Milf eller annan författning om ersättning av statsmedel. Den viktigaste frågan är i vilken utsträckning undantag bör göras för olycksfall under arbete för egen räkning. Ersättningsrättens begränsning i detta hänseende bör, såsom förut berörts, så långt som möjligt göras beroende av något lätt konstaterbart förhållande. Beträffande sådana genom arbetstagarorganisation försäkrade personer, som tillhöra erkänd arbetslöshetskassa för orga175

nisationens medlemmar, torde självständigt förvärvsarbete i allmänhet icke förekomma i så stor utsträckning, att det är nödvändigt att stipulera undantag för olycksfall i sådant arbete. I andra fall torde undantag böra gälla för olycksfall i arbete för egen räkning, när detta arbete under en viss bestämd tid haft viss angiven omfattning. Att låta lagen innehålla detaljerade regler i dessa hänseenden synes icke vara lämpligt, eftersom det kan väntas att de praktiska erfarenheterna kunna göra modifikationer behövliga. Å andra sidan bör det tillses att försäkringsinrättningarna komma att tillämpa enhetliga regler. I lagen torde därför böra intagas en bestämmelse av det innehållet, att försäkring för olycksfall utom arbete skall med de undantag, som Kungl. Maj:t medgiver, omfatta olycksfall, som icke omfattas av obligatorisk försäkring eller någon av de förut nämnda ersättningsförfattningarna. Kommittén förutsätter, att försäkringsinrättningarna komina att i samråd uppgöra förslag till undantagsklausulerna ifråga och att FR får tillfälle att yttra sig däröver. Beträffande utomarbetsförsäkring genom arbetsgivare kan, såsom framgår av den lämnade redogörelsen för praxis, den frågan uppkomma, om försäkringen gäller när en person, som icke är kontinuerligt sysselsatt hos arbetsgivaren utan enligt muntligt eller skriftligt avtal arbetar hos denne endast vissa dagar eller då och då, skadas någon dag då han icke arbetat hos arbetsgivaren. Ersättningsrätten i dylika fall bör kunna i mån av behov regleras i de ovannämnda undantagsklausulerna, exempelvis ungefärligen så, att försäkringen endast kommer att gälla beträffande olycksfall under dag, då den försäkrade utfört arbete för arbetsgivaren, samt närmast följande söckendag och mellanliggande sön- och helgdagar. För den händelse att något undantag för helt speciella risker (t. ex. olycksfall under motortävlingar och annan riskfylld sport) skulle befinnas motiverat, bör Kungl. Maj:t kunna medgiva, att sådant förbehåll intages i undantagsklausulerna. När sjukpenning vid olycksfall utom arbetet utgår såväl enligt OL som från erkänd sjukkassa, blir den skadade bättre ställd än om olycksfallet hade inträffat i arbetet. Detta resultat av de gällande bestämmelserna är uppenbarligen irrationellt, och risken för att överkompensation uppkommer är påtaglig. Sjukpenningskalan i OL gjordes vid 1948 års lagändring så förmånlig, att några tilläggsförsäkringar icke skulle behövas för arbetstagare i de vanliga inkomstlägena, och kommittén har haft samma utgångspunkt vid den nu företagna omarbetningen av skalan. Det kan givetvis icke vara riktigt, att överkompensation får uppkomma genom att den så avvägda ersättningen utökas med sjukpenning från den statsunderstödda sjukförsäkringen. Enligt 31 § 1 st. sjukkasseförordningen står det kassorna fritt att i sina stadgar föreskriva de begränsningar i understödsrätten, som kunna vara 176

lämpliga när den sjuke är berättigad till ersättning på grund av försäkring enligt OL. Av denna möjlighet har en fabrikssjukkassa begagnat sig efter den år 1948 beslutade höjningen av OLs sjukpenningskala. Men hos andra kassor torde en sådan stadgeändring möta motstånd; en begränsning av understödsrätten för vissa medlemmar — i detta fall de arbetstagare, som äro försäkrade enligt 35 § OL — strider ju mot principen att lika prestationer skola svara mot lika avgifter. Socialförsäkringsbolagens förening har föreslagit sådan ändring av 35 § OL, att avtal skulle kunna träffas om försäkring med lägre förmåner än vid olycksfall i arbetet. På detta sätt skulle man kunna motverka överförsäkring och sänka avgifterna i proportion till den minskade försäkringsrisken. Men även denna lösning av frågan har, såsom Rfa framhållit, påtagliga olägenheter. Av praktiska skäl torde det vara ogörligt att låta den enskilde arbetarens sjukpenning och avgift vara beroende av om han är medlem av erkänd sjukkassa och huru stor sjukpenning han i så fall har från kassan. I stället finge man tänka sig någon schablonmässig reducering av sjukpenningarna enligt OL vid olycksfall utom arbetet, lika för sjukkassemedlemmar och andra. Detta skulle bl. a. medföra, att det vid skaderegleringen bleve nödvändigt att noga skilja på olycksfallen i och utom arbete. Kommittén finner det vara mycket önskvärt, att förhållandet mellan ersättning enligt OL och sjukkassehjälp blir reglerat på sådant sätt, att den som är försäkrad för olycksfall både i och utom arbetet, i båda fallen skall utfå förmåner enligt samma grunder från ett och samma försäkringsorgan. Från denna utgångspunkt torde det, så länge de båda försäkringsgrenarna förbli åtskilda, få anses vara mest ändamålsenligt, att rätten till sjukkassehjälp vid olycksfall, som omfattas av frivillig försäkring enligt OL, begränsas på samma sätt som då fråga är om olycksfall i arbetet. Den därav följande inskränkningen i rätten till sjukhjälp bör rättvisligen kompenseras genom avgiftslindring. För sjukkassorna torde det emellertid icke vara praktiskt möjligt att ha särskilda avgiftsvillkor för medlemmar, som omfattas av frivillig försäkring enligt OL. Men kompensationen torde i stället kunna utgå i form av statsbidrag till den frivilliga försäkringen enligt OL. Dylik försäkring medför ju, om rätten till kassasjukhjälp inskränkes på nyss angivet sätt, en minskning av sjukförsäkringens utgifter och därmed även av statens bidrag till sjukförsäkringen. Vid sådant förhållande framstår det som fullt berättigat, att statsbidrag lämnas till frivillig försäkring enligt OL. Det bör också beaktas, att arbetstagarna såtillvida äro missgynnade i sjukförsäkringshänseende, att de betala samma avgifter som jämförliga självständiga yrkesutövare men, till skillnad från dessa, regelmässigt icke utfå kassasjukhjälp vid olycksfall i arbete. Huru stort statsbidraget bör vara kan givetvis bli beroende av huru bidragen bli avvägda inom den allmänna sjukförsäkringen. Under nu föreliggande förutsättningar har kommittén funnit bidraget skäligen kunna 177 15

bestämmas till 20 procent, motsvarande det i 53 § sjukförsäkringslagen stadgade bidraget till frivillig sjukpenningförsäkring. Bidraget bör utgå med lika andel för samtliga försäkrade. Härför talar, förutom praktiska skäl, med styrka det förhållandet, att ett statsbidrag icke är mindre motiverat för dem, som ej kunna få inträde i erkänd sjukkassa, än för medlemmar av sådan kassa. Beträffande de nuvarande avgifterna för utomarbetsförsäkring må nämnas, att Rfa för närvarande tillämpar en normalpremie av 4 kronor per 1 000 kronors årlig arbetsförtjänst. Därtill kommer förvaltningsbidrag med 5 %. För personer med en årlig arbetsförtjänst av 7 200 kronor — maximibeloppet för arbetsförtjänstens beräkning enligt OL — blir normalavgiften sålunda ungefär 30 kronor per år. Kommittén har, såsom förut angivits, funnit det önskvärt, att förmånerna från utomarbetsförsäkringen skola utgå efter samma grunder som vid olycksfall i arbete. För närvarande råder full enhetlighet i detta hänseende. Något avsteg därifrån bör enligt kommitténs mening icke ifrågakomma annat än om detta visar sig medföra påtagliga praktiska fördelar, som kunna motivera att den önskvärda enhetligheten eftergives. Det synes tänkbart, att anslutningen till försäkringen kan ökas om avgifterna nedbringas genom att särskilda grunder tillämpas beträffande ersättningarna vid låga invaliditetsgrader, en anordning som kommittén i det följande föreslår för försäkringar av självständiga yrkesutövare m. fl. (kap. VII). Möjligt är även, att det kan vara till fördel för anslutningen och praktiskt lämpligt från avgiftssynpunkt att de försäkrade i förväg inplaceras i vissa ersättnings- och avgiftsklasser, och särskilda villkor kunna ifrågakomma för arbetstagare med rätt till sjuklön. Med hänsyn till dessa omständigheter har kommittén icke ansett sig böra förorda ett ovillkorligt stadgande om att ersättningsgrunderna i utomarbetsförsäkringen skola vara desamma som i den obligatoriska försäkringen. Möjlighet till avvikelser bör dock enligt kommitténs mening icke finnas i vidare mån än att Kungl. Maj :t skall — på motsvarande sätt som beträffande försäkringsskyddets räckvidd (se ovan s. 176) — äga medgiva att avtal träffas om vissa särskilda regler för ersättningarnas beräkning. Kommitténs ovan framlagda förslag beträffande försäkringen för olycksfall utom arbete innebära sammanfattningsvis, dels att försäkringsinrättningarna skola kunna meddela arbetstagarorganisation sådan försäkring för medlemmar i organisationen, dels att möjligheten till försäkring genom arbetsgivaren bibehålles för dem som icke omfattas av försäkring genom arbetstagarorganisation, dels att försäkring av detta slag skall med de undantag Kungl. Maj:t medgiver omfatta alla olycksfall, som icke omfattas av obligatorisk försäkring eller äro ersättningsberättigande enligt militärersättningsförordningen eller annan författning om ersättning av stats178

medel, dels att beträffande statsunderstödd sjukkassas rätt att utge sjukhjälp vid sjukdomsfall, som medföra rätt till ersättning på grund av utomarbetsförsäkring, skall gälla samma inskränkning som i fråga om olycksfall i arbete, dels att statsbidrag till här avsedd försäkring skall utgå med viss del av försäkringsavgiften och dels att, i den mån Kungl. Maj:t det medgiver, särskilda regler må tillämpas beträffande ersättningarnas beräkning. Utomarbetsförsäkring bör, såsom fallet även är för närvarande, omfatta också vissa skador som icke äro att hänföra till olycksfallsskador i egentlig mening. Beträffande denna fråga hänvisas till specialmotiveringen (3 § 3 mom. yrkesskadeförsäkringslagen).

C. Den obligatoriska försäkringens skadebegrepp Principerna för hittillsvarande lagstiftning och tillämpning Redan vid tillkomsten av OL framställdes förslag, att försäkringen skulle omfatta icke endast olycksfallsskador utan också vissa yrkessjukdomar. Det av ålderdomsförsäkringskommittén avgivna lagförslaget innehöll en bestämmelse, att såsom skada till följd av olycksfall i arbete skulle anses jämväl »sjukdom som förorsakats av särskilt giftiga, vid arbetet begagnade ämnen». I Kungl. Maj:ts proposition (1916: 111) medtogs icke någon sådan bestämmelse, enär en pågående utredning i sjukförsäkringsfrågan ansågs böra avvaktas, innan ståndpunkt togs till spörsmålet om yrkessjukdomars medtagande i olycksfallsförsäkringen. Kommitténs förslag på denna punkt upptogs däremot av riksdagsutskottet men förföll till följd av skiljaktiga beslut i kamrarna. Någon definition av begreppet skada till följd av olycksfall intogs icke i OL. I förarbetena sattes olycksfall — en tilldragelse av plötslig eller omedelbar natur — i motsättning till sådan efter hand uppträdande verkan, som vore kännetecknande för en yrkessjukdom. Viss rättspraxis beträffande begreppets innebörd hade utvecklats vid tillämpning av 1901 års olycksfallsersättningslag. Därvid hade ledning hämtats från utländsk rättstilllämpning, främst den tyska. I det år 1935 av J. Nordin utgivna arbetet »Olycksfallsskada och sjukdom» lämnas utförliga redogörelser för en mångfald försäkringsmedicinska frågor med avseende på begreppet olycksfallsskada och för rättspraxis såväl i Sverige — före lagändringen år 1936 — som i utlandet. Redogörelse för svensk praxis efter 1936 års lagändring finns i Eisen-Löfmarks lagkommentar (1945). Såsom underlag för den följande diskussionen lämnas härnedan en kortfattad framställning av gällande praxis och en redogörelse för vissa principfrågor vid lagändringen år 1936. Med olycksfall i egentlig mening förstås en plötslig och oförutsedd skadande händelse. I praxis eftergavs kravet på plötslighet så långt som det an179

sågs rimligt med hänsyn till att försäkringen icke skulle omfatta åkommor genom längre tids inverkan. Därigenom kommo vissa inverkningar under en tidrymd av upp till ett arbetsskift att inbegripas under begreppet olycksfall. Sålunda kunde exempelvis skavsår, senskideinflammationer och frätskador i vissa fall vara ersättningsberättigande, om åkomman var orsakad av inverkan under högst ett arbetsskift, men icke eljest. Kravet på att händelsen ifråga skulle innebära något oförutsett ledde bl. a. till att skada i följd av temperaturförhållandena (förfrysning, solsting, värmeslag) betraktades som olycksfallsskada endast om den orsakades av någon från vanligheten avvikande omständighet; ersättning ansågs icke kunna medgivas t. ex. i ett fall, då en fartygseldare i Röda havet drabbades av värmeslag (yttertemp. + 34 gr., oerhörd hetta i eldrummet). Smitta av vanlig infektionssjukdom har i allmänhet ansetts icke vara att räkna som olycksfall. Vanlig sårinfektion betraktas som följd av sårskadan; ersättning kan utgå även i det fall att det med hänsyn till vederbörandes arbete och omständigheterna i övrigt får antagas, att infektionen inkommit genom något sticksår e. d., vilket uppkommit i arbetet men på grund av sin litenhet icke uppmärksammats. Inträngande av »specifik infektion» (eller »infektion av osedvanligt virulenta bakterier») genom någon skada i huden har i vissa fall betraktats som ett olycksfall i och för sig. På grund därav har ersättning för dylik infektion, som vederbörande ådragit sig i arbetet, kunnat medgivas oberoende av om ingångsporten uppkommit genom olycksfall eller ej. Detta har icke utgjort hinder för att inträngandet av specifik infektion (utom arbetet) i ett genom olycksfall uppkommet sår ansetts som ersättningsberättigande följd av såret. I ett fall har som olycksfallsskada ansetts ögoninfektion genom kokoppsvaccin, uppkommen genom att smittämnet införts i ögat vid skötsel av vaccinerat barn; det förhållandet, att vaccin råkat på ett eller annat sätt införas i ögat, betraktades som ett olycksfall i och för sig. Genom 1936 års ändring i OL ha med olycksfall likställts vissa inverkningar under loppet av några få dagar (i praxis högst fem dagar). Stadgandet innehåller nu, att såsom föranledd av olycksfall skall även anses skada som, utan att hänföras till yrkessjukdom enligt YL, förorsakats genom inverkan under högst några få dagar antingen på mekanisk väg av arbetet, såsom skavsår eller blåsor, eller av temperaturförhållandena under arbetet, om skadan utgöres av värmeslag, solsting eller förfrysning, eller av visst i arbetet använt frätande eller etsande ämne, såsom svavelsyra, salpetersyra, kalk eller kalksalpeter, eller blandning, vari dylikt ämne ingår. Lagändringen baserades på en av riksdagen begärd, av Rfa verkställd utredning, som skulle avse »huruvida begreppet olycksfall enligt OL borde utvidgas, utan att gränsen mellan olycksfall och yrkessjukdom utplånades och utan att kravet på orsakssammanhang mellan arbetet och skadan uppgåves, genom att under detta begrepp inbegrepes fall, i vilka den av arbetet 180

härflytande skadeverkningen gjort sig gällande under en mera utsträckt tid än som av praxis medgivits för att lagen skulle hava tillämpning». Rfas majoritet hade ansett, att utvidgningen icke borde omfatta skador av temperaturförhållandena. Motiveringen var, att när en del skador av detta slag icke godtoges som olycksfall, anledningen i regel icke vore, att tidsmomentet varit längre än som förutsattes för olycksfall, utan fastmer att händelseförloppet icke ansåges vara i erforderlig mån ovanligt och oförutsett. FR anförde däremot, att om man ansåge sig böra utvidga olycksfallsförsäkringen till att på föreslaget sätt omfatta skador, som intoge en mellanställning mellan olycksfallsskador och sjukdomar, kravet på något ovanligt och oförutsett icke borde vidhållas; det ovanliga i ett händelseförlopp utsuddades i samma mån detta utsträcktes i tiden. Departementschefen yttrade bl. a., att det icke vore nödvändigt att kräva att skadan hade föranletts av någon oförutsedd eller onormal omständighet. Däremot kunde det anföras andra och starka skäl mot att — där ej något olycksfallsartat förelåge — hänföra vissa åkommor under olycksfallsförsäkringen. Så vore fallet beträffande smittsamma sjukdomar och inre förkylningsåkommor, eftersom det i regel erbjöde oöverkomliga svårigheter att påvisa ett bestämt och andra möjligheter uteslutande samband mellan dylika det dagliga livets sjukdomar och vederbörandes arbete. Detta gällde i vida mindre mån beträffande sådana skador som förfrysning, värmeslag och solsting. (Prop. 1936: 218). Beträffande räckvidden av 1 § 2 st. OL gjorde FR följande uttalande. Uttrycket »skador genom inverkan på mekanisk väg» syntes i huvudsak omfatta alla skador med undantag av skador genom kemisk inverkan, köld- och värmeskador samt infektionssjukdomar. Bland de åkommor, som sålunda kunde tänkas komma att omfattas av förslaget, vore ryggskotten (lumbago) och till andra kroppsdelar lokaliserade »muskelsträckningar» eller »muskelbristningar». Därest OL skulle utsträckas till att avse skada, som orsakats av inverkan på mekanisk väg, under förutsättning allenast att denna inverkan varit begränsad till en jämförelsevis kort tid, skulle säkerligen i praktiken betydande svårigheter uppstå, när det gällde att avgränsa de sjukdomsfall, som borde ersättas enligt denna lag, från dem, som borde hänföras under annan gren av socialförsäkringen. En mångfald av sjukdomstillstånd och åkommor, som i allmänhet väsentligen vore beroende av inre orsaker, kunde ju nämligen även framkallas eller försämras av yttre faktorer (tungt arbete av olika slag, arbete i obekväm kroppsställning e t c ) . Ej sällan torde läkaren, särskilt när fråga vore om försämring av redan förhandenvarande sjukdom eller åkomma, icke ha möjlighet att giva någon säker vägledning för bedömande av den roll sådana yttre faktorer spelat för sjukdomens utveckling och förlopp. Såsom när det gällde yrkessjukdomarna torde det därför vara nödvändigt, att den ifrågasatta utvidgningen av lagen begränsades till sådana fall, där sambandet mellan arbetet och sjukdomstillståndet vore mera påtagligt. Ur denna synpunkt skulle det kunna anses befogat, att lagändringen begränsades till att i huvudsak avse fall, då den mekaniska inverkan åstadkommit yttre, direkt konstaterbara vävnadsförändringar. En dylik begränsning torde emellertid möjligen vara något för restriktiv. Rådet förordade därför, att från 181

den föreslagna utvidgningen uteslötes de fall, då den kroppsdel, som varit utsatt för inverkan, tidigare varit säte för sådana sjukliga förändringar eller behäftad med sådant lyte, som väsentligen bidragit till skadans uppkomst. Departementschefen framhöll — liksom tidigare riksdagen i sin skrivelse med begäran om utredning — att kravet på orsakssammanhang mellan arbetet och skadan icke borde uppgivas. Anledning syntes emellertid icke föreligga att, såsom FR förordat, särskilt beträffande de med utvidgningen åsyftade skadorna införa en föreskrift om undantagande av fall, då sjukdom eller lyte väsentligen bidragit till skadans uppkomst. Enligt vad upplyst blivit hade gällande lag tillämpats så, att om i samband med arbetet en genom sjukdom eller lyte försvagad kroppsdel ytterligare försämrats, ersättning förklarades skola utgå endast om någon under arbetet inträffad händelse ansåges ha väsentligen bidragit till försämringen. På samma sätt syntes de av utvidgningen omfattade fallen böra bedömas. Uttrycket »skador, förorsakade på mekanisk väg» ansågs innesluta alla ur nötning, tryck, slag eller överansträngning härflytande skador. Beträffande de genom nötning, tryck eller upprepade stötar uppkommande skadorna syntes det vanligen icke erbjuda alltför stora svårigheter att avgöra huruvida de uppkommit till följd av vederbörandes arbete. Vanskligare vore det däremot ofta att avgöra huruvida överansträngning under arbetet varit den väsentliga anledningen till en skada: »ehuru man icke i och för sig synes böra kräva, att de av reformen omfattade skadorna skola hava uppkommit på något i viss mån onormalt sätt, lärer man i regel kunna påvisa orsakssammanhang mellan arbetet och en skada som påstås hava uppkommit genom överansträngning, allenast därest det visas att arbetet vid tiden för skadans uppkomst varit för arbetaren ovanligt ansträngande eller att eljest onormala förhållanden därvid förelegat» (prop. 1936: 218, s. 22). Principerna för avgränsningen av de ersättningsberättigande yrkessjukdomarna ha dryftats ingående i förarbetena till YL och vid de företagna utvidgningarna av lagens tillämplighetsområde. I Kungl. Maj:ts proposition 1929:184 med förslag till lagen anförde departementschefen bl. a. att vissa såväl principiella som praktiska skäl naturligen kunde anföras till stöd för den från en del håll med styrka hävdade uppfattningen att yrkessjukdomarna borde hänföras till sjukförsäkringen. Märkas borde emellertid, att frågan knappast kunde på ett tillfredsställande sätt lösas inom ramen för en frivillig sjukförsäkring. Även om statsmakterna skulle ansluta sig till tanken på anordnande av en obligatorisk sjukförsäkring, vore det dock tydligt att genomförandet av en dylik komme att taga en avsevärd tid i anspråk. På grund härav och av andra angivna omständigheter syntes övervägande skäl tala för att frågan om ersättning för yrkessjukdomar löstes, i den mån det vore möjligt, i anslutning till gällande regler beträffande ersättning för olycksfall i arbete. 182

E t t jämställande av vissa yrkessjukdomar med dylika olycksfall syntes även av flera skäl berättigat. Egentliga yrkessjukdomar hade i viss m å n sin grund i samma förhållanden som olycksfall i arbete, och de ekonomiska verkningarna borde bäras av arbetsgivaren. Därtill komme, att i åtskilliga fall skador, som stode på gränsen mellan olycksfallsskador och följder av sjukdom, i praxis hänfördes till olycksfallsskador. Även om dessa fall företrädesvis avsåge sjukdomar, som icke skulle komma att omfattas av den föreslagna utvidgningen av försäkringen, syntes en utsträckning av densamma till att omfatta även vissa yrkessjukdomar kunna ske på ett naturligt sätt. —-1 ett yttrande (sjukkasseförbundets) hade gjorts gällande, att frågan borde anstå i avvaktan på en enhetlig socialförsäkringsreform. Till stöd för ett dylikt uppskov kunde — uttalade departementschefen — anföras att spörsmålet om yrkessjukdomarna vore av mycket begränsad räckvidd och att ett uppskov därför icke kunde medföra några större olägenheter. Häremot borde emellertid framhållas, att ett likställande i föreslagen omfattning av yrkessjukdomar med olycksfall i arbete icke kunde anses innebära något föregripande av det arbete för ett rationellt ordnande av socialförsäkringen i dess helhet, som för det dåvarande syntes påkallat. Billigheten syntes ock kräva, att sedan man i princip medgivit att av yrkessjukdom träffade arbetare borde erhålla gottgörelse, de snarast möjligt komme i åtnjutande av denna förmån. I fråga om vilka sjukdomar som borde inordnas under försäkringen gjorde departementschefen följande principuttalande: Vid fastställande av försäkringens omfattning synes man böra utgå från att densamma skall avse endast sådana sjukdomar, vilkas uppkomst lätt kan ledas tillbaka till arbetet eller de omständigheter, varunder "detsamma bedrives. Av stor betydelse är därför, att såsom ämbetsverken anfört försäkringen begränsas till sådana sjukdomar, där diagnosticeringen och klarläggandet av samband mellan arbete och sjukdom icke erbjuda allt för stora svårigheter. Ett övervägande härutinnan synes kunna ske redan på grundval av nu föreliggande material. Med anledning av de uttalade farhågorna, att försäkringen skulle komma att obehörigen utvidgas, kan emellertid i detta sammanhang framhållas, att det naturligen icke bör ifrågakomma att utvidga försäkringen till sådana sjukdomar — till exempel tuberkulos och reumatiska åkommor — vilkas samband med yrkesutövningen i de enskilda fallen kommer att bliva tvivelaktigt. Dylika sjukdomar kunna icke betraktas såsom yrkessjukdomar i den mening, varom nu är fråga. Ett framkommet förslag, att förteckningen över sjukdomsorsaker skulle givas icke i lagen utan i administrativ ordning, för att det skulle bli lättare att anpassa densamma efter ändrade förhållanden, kunde departementschefen icke biträda. Kungl. Maj:ts förslag godtogs av riksdagen med smärre jämkningar. Vid de sedermera företagna utvidgningarna av försäkringen — beslutade åren 1930, 1936, 1938, 1944, 1949, 1950 och 1951 — har man i princip fasthållit vid den i nyssnämnda departementschefsuttalande angivna stånd183

punkten i fråga om avgränsningen av de ersättningsberättigande sjukdomarna. Vid 1936 års ändring erinrade departementschefen (prop. 209, s. 11) om att från såväl arbetsgivar- som arbetarsidan hade den meningen hävdats, att yrkessjukdomsförsäkringen lämpligast borde inpassas i en obligatorisk sjukförsäkring med bidrag från arbetsgivarna. Enär förutsättningar härför emellertid icke då förelåge, syntes man enligt departementschefens mening för det dåvarande vara hänvisad till att inom den gällande lagstiftningens ram vidtaga de förbättringar, som befunnes genomförbara. I samband med 1938 års ändring föreslogs i motioner, att Kungl. Maj :t skulle lämnas befogenhet att i mån av behov utöka den i YL givna förteckningen över farliga ämnen. Andra lagutskottet (uti. nr 42) erinrade om att ett sådant förslag avböjts vid lagens tillkomst. Erfarenheterna därefter hade enligt utskottets mening icke ådagalagt, att riksdagens medverkan försvårat anpassningen till de krav, som utvecklingen framkallat. Skulle kommande erfarenheter emellertid giva vid handen, att påtagliga fördelar kunde vinnas, om Kungl. Maj:t tillerkändes ifrågavarande befogenhet, borde statsmakterna givetvis taga spörsmålet under omprövning. År 1944 uttalade utskottet (uti. 20, s. 17), att de då vunna erfarenheterna icke syntes påkalla ändrat ståndspunktstagande i denna fråga. Vid 1944 års ändring anförde departementschefen (prop. 50, s. 14), att det ur allmänna sociala synpunkter måste anses önskvärt, att de sjukdomar, som uppenbarligen förorsakades av vederbörandes arbete, i största möjliga utsträckning inbegrepes under YL. Att lagstiftningen på detta område från början fått ett strängt begränsat tillämpningsområde vore helt beroende av tekniska skäl, nämligen svårigheter att med tillräcklig grad av säkerhet fastställa, huruvida en sjukdom förorsakats av vederbörandes arbete eller andra faktorer. I en motion år 1944 yrkades sådant tillägg till YL, att försäkringen skulle gälla för yrkessjukdomar, som framkallats genom inverkan av ersättningsmedel för de i lagen uppräknade sjukdomsalstrande ämnena eller av något ämne, vilket som helst, »som till sina verkningar medför sjukdom, som till sin övervägande del har samband med arbetsprocessen». Andra lagutskottet framhöll (uti. 20, s. 16), att ett sådant tillägg skulle innebära ett fullständigt brytande av de dittills tillämpade principerna för lagens utformning; det föreslagna sista ledet i tillägget skulle rentav överflödiggöra ämnesuppräkningen. Ehuru utskottet fann det vara önskvärt, att sjukdomar, som förorsakats av arbete, i största möjliga utsträckning inbegrepes under YL, vore utskottet dock, med hänsyn till de praktiska svårigheterna, icke berett att ansluta sig till tanken på en lösning av frågan i enlighet med motionärernas förslag. Därest icke vissa hållpunkter funnes för prövningen, skulle denna ofta och kanske till och med i flertalet fall bli synnerligen besvärlig och tidskrävande. Ändå skulle utredningen ofta 184

nog ej bringa någon klarhet. På grund av ärendenas anhopning skulle även relativt klara fall kunna bli avsevärt fördröjda. Ett sådant utrednings- och prövningsförfarande skulle komma att kräva en mycket stor organisatorisk apparat, vars arbetsresultat knappast kunde motivera de kostnader, som måste nedläggas på densamma. Till dessa skäl komme den omständigheten, att det försäkringstekniskt skulle bli mycket svårt att för de olika arbetsgivarna bestämma avgifter för sjukdomar som icke på förhand vore ens tillnärmelsevis preciserade. —• Utskottet förbisåge icke, att en preciserad sjukdomsförteckning måste vara behäftad med bristfälligheter och ojämnheter, som kunde botas endast genom tid efter annan företagna kompletteringar. Emellertid skulle med avseende å fullständigheten fördelar kunna vinnas, om en i det föreliggande utredningsmaterialet i fråga om hudsjukdomar antydd ändrad metod för avgränsning av de ersättningsberättigande sjukdomarna kunde komma till ökad användning. Enligt denna metod skulle man i viss utsträckning kunna avstå från uppräkningen av sjukdomsalstrande ämnen och i stället utgå från sjukdomstillståndet, oavsett av vilket ämne detta framkallats. — Frågan om fullständigande av yrkessjukdomsförsäkringen syntes utskottet delvis vara beroende av pågående utredningar om införande av allmän sjukförsäkring och om organisationen av yrkesinspektionen. Ehuru utskottet vore av den uppfattningen, att behov kunde föreligga av kompletteringar av YL utöver de genom propositionen föreslagna, ansåge sig utskottet dock i avvaktan på förslaget om allmän sjukförsäkring icke böra då taga initiativ till en allmän revision av lagen. Frågan vore emellertid enligt utskottets mening av sådan vikt, att den borde komma under omprövning så snart frågan om allmän sjukförsäkring vunnit sin lösning. För en sådan blivande utredning om fullständigande av YL skulle den då planerade — numera genomförda — förbättringen av yrkesinspektionens organisation vara av stort värde. Vid 1948 års riksdag framlades en motion att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om utredning och förslag till ny lag om yrkessjukdomar i huvudsaklig överensstämmelse med vissa angivna synpunkter. Enligt dessa synpunkter — som redovisades i en samtidig motion om ersättning för tuberkulos i ett speciellt fall — borde i en reviderad lag med yrkessjukdom förstås varje sjukdom, som bevisligen eller med stor sannolikhet orsakats 1) av å arbetsplatsen eller i arbetsprocessen förekommande kemiska föreningar, 2) av å arbetsplatsen eller i arbetsprocessen förekommande fysikalisk påverkan, 3) av ovanliga ansträngningar, upprepade stötar, ensidiga och fortgående rörelser, och 4) av smitta ådragen i arbetet vid direkt eller indirekt vård av sjuka människor eller djur. Andra lagutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 8, att konstruktionen av YL stundom ledde till resultat, som icke vore tillfredsställande: en viss yrkessjukdom kunde berättiga till ersättning under det att andra liknande sjukdomar icke medförde sådan rätt därför 185

att de icke vore upptagna i lagens förteckning. En översyn av lagen vore påkallad, men någon framställning till Kungl. Maj:t i ämnet ansågs icke erforderlig, eftersom det kunde väntas att socialvårdskommittén vid sin utredning komme att överväga möjligheterna att använda nya principer för bestämmandet av de ersättningsberättigande sjukdomarna. Också vid lagändringarna 1949—1951 har det förutsatts, att socialvårdskommittén skulle överväga utvidgningar av yrkessjukdomsförsäkringen.

Statistiska uppgifter Tvistiga fall beträffande begreppet olycksfallsskada förekomma ofta, ehuru de utgöra endast en liten del av hela antalet ärenden enligt OL. Enligt FRs statistik över de under femårsperioden 1941—1945 avgjorda besvärsmålen enligt OL avsågo ungefär 1 100 mål om året frågor huruvida olycksfallsskada förelåge. I fyra femtedelar av fallen stod försäkringsinrättningens beslut fast. Antalet ändrade beslut utgjorde således i medeltal något över 200 om året. Till jämförelse kan nämnas att årsmedeltalet av de till försäkringsinrättningarna under åren 1940—1944 inkomna olycksfallsanmälningarna översteg 200 000. Under år 1949 var antalet avgjorda besvärsmål av här avsett slag 1 841 och antalet ändrade beslut 336; antalet olycksfallsanmälningar år 1948 översteg 280 000. För bedömandet av vissa frågor om samordningen av sjuk- och olycksfallsförsäkring verkställdes på sin tid för kommitténs räkning en representativundersökning angående sjukersättningarna enligt OL. Därvid undersöktes 1/10 av de till Rfa anmälda olycksfallen år 1940 hos annan arbetsgivare än staten. Av de något över 10 000 undersökta fallen hade 163 föranlett avslag på den grund att åkomma till följd av skada genom uppgivet olycksfall icke ansetts föreligga. Ett 20-tal avsågo emellertid åkommor, som numera föranleda ersättning enligt YL. Med frånräknande av dessa fall utgjorde de på medicinska grunder avslagna fallen mindre än 1% % av de i undersökningen ingående fallen. Den största gruppen bland avslagsfallen rörde ryggskott, muskelsträckningar o. dyl. Åtskilliga fall gällde knäledsåkommor. Sifferuppgifterna härovan avse s. k. primära sambandsfrågor, d. v. s. frågor huruvida den angivna skadan är ersättningsberättigande eller ej. I åtskilliga fall, som godtagas såsom ersättningsberättigande, uppkommer sedermera fråga, om de kvarstående besvären — t. ex. symptom av en vid röntgenundersökning konstaterad kronisk process — h a sådant samband med olycksfallet, att fortsatt ersättning är motiverad. Frekvensen av dylika sekundära sambandsfrågor är såvitt känt icke undersökt. Antalet ersättningsfall enligt YL var under de första åren av lagens giltighetstid tämligen ringa, men en förhållandevis stor del av fallen voro svårartade. För åren 1930—1936 upptager statistiken över yrkessjukdomar hos 186

andra än statsanställda sammanlagt 398 ersättningsfall; av dessa hade 130 medfört invaliditet och 28 lett till döden. Blyförgiftningar och stendammslunga voro talrikast förekommande. Efter lagens utvidgning år 1936 skedde ungefär en tredubbling av antalet ersättningsfall. Hela antalet fall bland icke statsanställda uppgick under åren 1937—1940 till 900; av dessa hade 40 medfört invaliditet och 6 lett till döden. Bland de nytillkomna fallen märktes eksem av bensol, kromsyra m. m. och smittsamma sjukdomar bland sjukhuspersonal. Fr. o. m. 1941 skedde en stark ökning, beroende på att ett stort antal fall av kronisk koloxidförgiftning framträdde i samband med gengasens allt allmännare användning. Efter 1944 års utvidgning av lagen ha åkommor genom mekanisk inverkan (senknarr m. m.) varit en talrikt företrädd grupp. Den senast publicerade statistiken över olycksfall i arbete avser år 1947. Antalet av de för detta år redovisade fallen av ersättningsberättigande yrkessjukdomar bland arbetare hos större arbetsgivare (exkl. staten) var 2 656. De olika sjukdomarna visa stora skillnader beträffande såväl frekvens som svårighetsgrad. Ojämförligt talrikast äro fallen av senskideinflammation. De utgöra mer än hälften av samtliga och representera, trots att sjuktiderna äro korta, ungefär 3/10 av hela antalet sjukdagar för år (1947 ungefär 26 000 av 80 000). Med avseende på svårighetsgraden intaga fallen av stendammslunga en särställning, som på grund av sjukdomens progredierande karaktär är ännu mer markant än som kommer till uttryck i hittills föreliggande statistik. En särskilt uppmärksammad grupp bland yrkessjukdomarna har varit fallen av koloxidförgiftning (gengasfall m. m.). Det har i olika sammanhang gjorts gällande, att bedömningen av dessa fall varit mycket restriktiv. Med hänsyn därtill må här nämnas några uppgifter ur en inom Rfa i april 1949 upprättad statistik. Denna ger vid handen, att av 2 643 under åren 1939—1948 anmälda fall av gengas- eller annan koloxidförgiftning bland icke statsanställda hade 2 558 godtagits och 85 underkänts. I 94 av de godkända fallen hade, sedan ersättning utgivits viss tid, anspråk på fortsatt ersättning avvisats emedan kvarstående besvär ansågos icke vara uteslutande eller till övervägande del framkallade genom inverkan av koloxid (50 fall) eller icke nedsätta arbetsförmågan med minst en tiondel (44 fall). 1934 års konvention om yrkessjukdomarna. Utländsk lagstiftning Vid internationella arbetsorganisationens sammanträde i Geneve 1934 antogs en konvention om ersättning för yrkessjukdomar. Denna konvention — som ersatte en äldre sådan — ratificerades av Sverige år 1936. Enligt konventionen förbinder sig varje land, som ratificerar densamma, att tillförsäkra personer, som falla offer för yrkessjukdomar, eller deras rätts187

innehavare, en ersättning, grundad på de allmänna principerna i lagstiftningen angående ersättning för olycksfall i arbete. Denna ersättning skall icke vara lägre än den, som stadgas för skada till följd av olycksfall i arbete. Med detta förbehåll skall det stå varje land fritt att vid fastställandet av de villkor, under vilka ersättning för ifrågavarande sjukdomar skall betalas, och vid tillämpningen av sin lagstiftning om ersättning för olycksfall i arbete på dessa sjukdomar vidtaga sådana förändringar och anpassningar, som synas lämpliga. Ratifikationen innebär vidare förbindelse att såsom yrkessjukdomar anse de sjukdomar och förgiftningar, som framkallas av vissa i konventionen förtecknade ämnen. Därvid förutsattes, att sjukdomarna eller förgiftningarna ifråga drabba arbetare, vilka äro sysselsatta i yrken, industrier eller förfaranden som för respektive ämnen finnas angivna i förteckningen, och att desamma härröra från arbete i ett företag, som är underkastat lagstiftningen om ersättning för olycksfall i arbete. Förteckningen har avsevärt mindre omfång än den svenska lagens förteckning. (Se prop. 1936: 209, s. 30.) Olika länders lagstiftningar visa stora variationer beträffande yrkessjukdomsförsäkringens räckvidd. Detta är helt naturligt redan på grund av det förhållandet, att frekvensen av olika slags yrkessjukdomar självfallet sammanhänger med produktionens inriktning. Vidare inverkar givetvis också sociallagstiftningens standard i övrigt. Därvidlag är bl. a. att märka, att en effektiv sjukförsäkring minskar behovet av försäkring speciellt för yrkessjukdomar. En översikt av utländska lagstiftningar om yrkessjukdomsförsäkring lämnades i J. Nordins »Yrkessjukdomar» del I (1943). Åtskilliga viktiga ändringar torde ha skett under de senaste åren. Härnedan redogöres för några huvuddrag i de nu gällande bestämmelserna i grannländerna och i Schweiz enligt senaste tillgängliga källor. Danmark Vid tillämpningen av den danska olycksfallsförsäkringslagen kom man tidigt att med olycksfallsskador likställa en del åkommor i följd av påverkningar under kort tid, såsom senknarr, förfrysningar, vissa eksem m. m. År 1916 inskrevs i lagen, att med olycksfall skall jämställas »skadelige Paavirkninger af hojst nogle faa Dages Varighed, der skyldes Arbejdet eller de Forhold, hvorunder det foregaar, og som medforer Forringelse af Ehrvervsevnen eller Dod». Denna bestämmelse har tillämpats bl. a. beträffande akuta smittsamma sjukdomar, när det funnits övervägande sannolikhet för att smittoöverförelsen skett som följd av själva arbetet och stått i sammanhang med arbetets natur. Dessa betingelser ha främst ansetts föreligga beträffande sjukvårdspersonal, som ådragit sig smitta av samma slag som den, som finns hos patienter, med vilka de i följd av arbetet kommit i beröring, t. ex. hjärnhinneinflammation, tyfus, scharlakansfeber och lungtuberkulos. Undantag har dock gjorts när det gäller sådana utbredda epidemiska sjukdomar, beträffande vilka det är i hög grad tveksamt, huruvida smitta i arbetet eller utanför detta är mest sannolik. 188

År 1933 intogs i olycksfallsförsäkringslagen bestämmelser om ersättningsrätt för vissa yrkessjukdomar. Dessa sjukdomar finnas angivna i en förteckning, som för vissa sjukdomar avser allt försäkrat arbete men för andra sjukdomar blott vissa verksamhetsgrenar eller arbetsprocesser. Om en i förteckningen upptagen sjukdom konstaterats hos en försäkrad person, som haft sysslsättning i någon för sjukdomen angiven verksamhet, skall ersättning utges när sjukdomen »med Rimelighed läder sig henfore til hans Arbejde i saadan Virksomhed». I jämförelse med den svenska lagen föreligger bl. a. den skillnaden, att ersättning i större utsträckning ges för kroniskt recidiverande hudsjukdomar (t. ex. dylika genom inverkan av cement och kalk, syntetiska produkter samt lösnings- och förtunningsmedel). Finland Enligt lag år 1925 om arbetares olycksfallsförsäkring skulle med kroppsskada i följd av olycksfall likställas yrkessjukdom, som arbetaren ådragit sig vid tillverkning eller hantering av sådana ämnen, vilka upptagits i en av regeringen på förslag av Försäkringsrådet fastställd förteckning. Denna förteckning kom att omfatta 36 olika ämnen. Vidare medtogos sjukdom i följd av synnerligen kraftig strålande energi samt mjältbrand. Genom lagstiftning år 1936 skedde en kraftig begränsning; det hade visat sig, att man med nyssnämnda vidsträckta förteckning kom ut på alltför osäker mark, speciellt beträffande hudsjukdomarna. Sedermera har en utvidgning åter kommit till stånd. En i gällande lag om yrkessjukdomar (av år 1939) intagen förteckning kan utökas medelst förordning (regeringsbeslut). Då så sker, äger person, som inom två år före ändringens ikraftträdande insjuknat i av ändringen omfattad sjukdom, rätt till ersättning av statsmedel, såvida sjukdomen yppats efter lagens ikraftträdande (1/7 1939). Enligt bestämmelse i olycksfallsförsäkringslagen kan genom förordning med olycksfallsskada jämställas vissa skador, som uppkommit under en kortare, högst ett dygn lång tid och icke ersättas som yrkessjukdomar. Så har skett beträffande bl. a. skador genom frätande ämnen, senslideinflammationer i vissa fall, förfrysning, solsting samt skada genom avsevärd växling i lufttrycket. Norge Enligt olycksfallsförsäkringslagen för industriarbetare m. fl. kan genom förordning bestämmas att vissa yrkessjukdomar skola likställas med olycksfall i arbete. Så har skett i jämförelsevis begränsad utsträckning, vilket torde kunna sättas i samband med att den obligatoriska sjukförsäkringen för arbetstagare minskar behovet av yrkessjukdomsförsäkring. Schweiz Schweiz var det första land, som införde lagstadgad rätt till ersättning för yrkessjukdom. Enligt den nu gällande sjuk- och olycksfallsförsäkringslagen (av år 1911) likställes med olycksfall i arbete sådan sjukdom, som uteslutande eller till övervägande del uppkommit i följd av att arbetaren i försäkringspliktig verksamhet utsatts för inverkan av ett ämne, som finns upptaget i en av förbundsrådet upprättad förteckning. Förteckningen skall upptaga ämnen, vilkas framställning eller användning orsakar bestämda, farliga sjukdomar. Den omfattar ett hundratal ämnen (inkl. mjältbrandgift). Sjukdomar, som förorsakas av a n d r a ämnen än de i förteckningen uppräknade eller som uppkomma på annat sätt än genom inverkan av något ämne, omfattas icke av yrkessjukdomsförsäkringen. Försäkringsanstaltens förvaltningsråd — som är sammansatt av representanter för staten, arbetsgivarna och de försäkrade — 189

gav emellertid år 1918 direktionen bemyndigande att försöksvis gå utöver de i lagen angivna gränserna för vad som skall anses som yrkessjukdom. Sålunda kan ersättning utges för skada, som orsakats av något i förteckningen icke angivet ämne, för vars inverkan den försäkrade var utsatt i det försäkrade arbetet; så får dock endast ske när det kan med säkerhet fastställas, att skadorna äro att tillskriva bestämda ämnen och att de icke äro en verkan eller yttring av sjuklighet. Med stöd av detta bemyndigande utges ersättning främst för eksem, hudrispor och hudsprickor samt bindhinneinflammationer, framkallade genom kalk, cement, dålig olja m. m. Direktionen är också bemyndigad att försöksvis utge ersättningar till försäkrade, som bli arbetsoförmögna på grund av skador, som uppkommit genom arbetet utan inverkan av skadligt ämne. Även i dessa fall är det en förutsättning, att skadorna kunna med bestämdhet ledas tillbaka på arbetet, och därutöver gäller att ersättning icke får utges om skadorna kunna vara en verkan eller yttring av sjuklighet eller om de icke skulle ha uppkommit utan medverkan av sjuklighet. Till här avsedda skador höra främst senknarr i följd av upprepade och ansträngande rörelser, arbetsvalkar, köldsprickor och hudskav. De ersättningar, som utges med stöd av de nämnda bemyndigandena, äro en frivillig prestation. Anstaltens avgöranden i dylika frågor kunna icke överklagas.

Socialvårdskommitténs förslag Allmänna

synpunkter

Räckvidden av försäkringsskyddet enligt den svenska lagstiftningen uppvisar liknande utveckling som på de flesta andra håll. Till en början medgavs ersättning för olycksfall, d. v. s. plötsliga och oförutsedda händelser. Kravet på plötslighet i förloppet eftergavs i praxis så, att man under olycksfall inbegrep vissa skadliga påverkningar under loppet av ett arbetsskift. Genom 1929 års YL tillkom försäkringsskydd i mycket begränsad omfattning för skador genom längre tids påverkan. Sedermera har tillämpningsområdet för de båda lagarna utvidgats så, att å ena sidan OL kommit att omfatta vissa skador, som intaga en mellanställning mellan olycksfall och yrkessjukdomar i vanlig mening (skador genom vissa inverkningar under högst fem dagar), under det att å andra sidan YL kommit att omfatta skador genom såväl kortvariga som långvariga inverkningar. Så kan exempelvis en frätskada vara att anse som olycksfallsskada enligt 1 § 1 st. OL (vid inverkan under kortare tid än ett arbetsskift), som en därmed enligt 1 § 2 st. OL jämställd skada (vid inverkan under några få dagar av ett i YL icke upptaget ämne) eller som yrkessjukdom (vid inverkan av ett i YL upptaget ämne under längre tid än ett arbetsskift). Någon klar gräns finnes sålunda icke längre mellan OLs och YLs tilllämpningsområden. De av försäkringen täckta riskerna bilda en hel serie, i vilken de olika åkommorna blanda sig med varandra utan några skarpa gradationer i fråga om de skadliga påverkningarnas varaktighet. Icke sällan förekomma kombinationer av olika påverkningar, t. ex. då ett eksem uppstår genom att arbetet medför små hudläsioner (av olycksfallskaraktär), 190

som bilda angreppsport för kemiska inverkningar (av i YL upptaget ä m n e ) . En s. k. kronisk förgiftning torde kunna uppkomma antingen genom en eller flera akuta förgiftningar av olycksfallskaraktär eller genom långvarig exposition av ringa grad. En del yrkessjukdomar äro specifika för yrket, andra icke. För en del kan arbetaren skydda sig, andra äro minst lika oförutsebara som olycksfallsskador. Vid tillkomsten av YL torde i uttrycket yrkessjukdom ha inlagts, att sjukdomen vore en för arbetarens yrke karakteristisk risk. E t t belägg härför utgör ett i förarbetena (prop. 1929: 184, s. 18) intaget yttrande av FR, som fann att lagförslagets formulering och motivering syntes visa, att ersättning avsåges utgå endast i det fall att sjukdomen ådragits i verksamhet, där i allmänhet arbetarna vore utsatta för sådan inverkan, varom förmäldes i lagförslaget; ersättningsrätt skulle således icke föreligga när i lagförslaget angivet giftämne m. m. hade använts mera tillfälligt. Så länge YL omfattade endast ett antal specifika yrkessjukdomar av tämligen svårartad karaktär var det för allmänheten någorlunda förståeligt att ersättning icke kunde påräknas för varje åkomma, som kunde anses ha orsakssammanhang med arbetet. Nu är situationen en annan. Sedan YL kommit att omfatta ett konglomerat av sjukdomar — en del specifika för yrket men andra icke, en del svåra men andra lindriga, en del orsakade av långvarig inverkan men andra av kortvarig — te sig begränsningarna som ganska godtyckliga. Vid sina överväganden av hithörande frågor har kommittén haft som utgångspunkt, att det principiellt är helt rimligt att med olycksfallsskadorna likställa andra hälsorubbningar i följd av arbetet och arbetsförhållandena, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej. I vilken utsträckningett sådant likställande av olycksfall och andra yrkesskador kan realiseras är således enligt kommitténs mening helt och hållet en praktisk fråga. Att vissa begränsningar måste göras beträffande rätten till ersättning för sjukdom, som icke förorsakats av olycksfall, finner kommittén vara uppenbart. Det torde exempelvis vara nödvändigt att utanför yrkesskadeförsäkringen lämna allmänt förekommande infektionssjukdomar även när smitta i arbetet kan göras mer eller mindre trolig, magåkommor och nervösa besvär även när skiftarbete eller psykiskt påfrestande arbetsförhållanden kunna tänkas ha haft betydelse för sjukdomens uppkomst eller utveckling, samt åderbråcks- och plattfotsbesvär även när dessa kunna sättas i samband med mycket stående eller gående i arbetet. Två metoder för avgränsningarna äro t ä n k b a r a : man kan antingen, liksom hittills, räkna upp de ersättningsberättigande sjukdomarna och sjukdomsgrupperna i en förteckning eller också ställa upp ett allmänt stadgande om ersättning för av arbetet orsakade sjukdomar med vissa inskränkningar, innebärande att en del sjukdomar helt undantagas och att man beträffande de övriga stipulerar tämligen stränga krav på bevisning av orsakssammanhanget med arbetet. 191

Den senare metoden ter sig från lagteknisk synpunkt som mest tilltalande och skulle innebära praktiska fördelar i vissa fall, nämligen då sjukdomsorsaken (det farliga ämnet etc.) icke kan utpekas men sjukdomens samband med arbetet dock ter sig som ostridigt. Å andra sidan skulle försäkringens räckvidd bli betänkligt oklar. I många fall är det mycket vanskligt att med någon säkerhet bedöma, om en åkomma, som sättes i samband med vederbörandes yrkesarbete, verkligen har framkallats av eller väsentligt försämrats av arbetet. Med yrkesmedicinens utveckling ha möjligheterna till rättvisa avgöranden av sådana frågor småningom ökats, men diagnosticeringen och klarläggandet av det eventuella sambandet med arbetet måste allt emellanåt erbjuda svårigheter eftersom yrkesåkommorna ofta icke ha några klart specifika symptom, och den tekniska utvecklingen aktualiserar undan för undan nya problem. Genom att försäkringen hittills begränsats till att omfatta de sjukdomar, vilkas samband med arbetet kan i de flesta fallen — ehuru långtifrån alltid — någorlunda klarläggas medicinskt och tekniskt, har det icke varit behövligt att uppställa några särskilda bevisningsregler. Skulle den nuvarande sjukdomsförteckningen utbytas mot ett allmänt hållet stadgande, torde kraven på bevisning få skärpas; därav skulle bl. a. följa vissa inskränkningar av den nuvarande ersättningsrätten. De gällande bestämmelserna angående ersättning för yrkessjukdomar ha otvivelaktigt betydande brister, som böra avhjälpas så långt det kan ske. Kommittén kan icke förorda, att den hittillsvarande anordningen med en förteckning över de ersättningsberättigande skadorna frångås, men framlägger i det följande förslag till väsentliga ändringar i de hittillsvarande principerna för förteckningen. Då någon klar gräns numera icke finnes mellan olycksfailsskador och yrkessjukdomar samt då det icke heller är från praktiska synpunkter påkallat att bibehålla den hittillsvarande anordningen med skilda lagar för de båda formerna av yrkesskador, har kommittén i sitt förslag sammanfört bestämmelserna till en gemensam lag om försäkring för yrkesskada m. m. (yrkesskadeförsäkringslag). De ovan diskuterade gränsdragningssvårigheterna beträffande ersättningsrätten skulle, såsom förut berörts, h a mindre betydelse om det vid sidan av yrkesskadeförsäkringen funnes en allmän sjukförsäkring med någorlunda likvärdiga sjukersättningar. För sjukdomstillstånd, vilkas samband med yrkesarbetet är vanskligt att bedöma, är sjukförsäkringen den mest rationella hjälpformen. Detta gäller givetvis i särskilt hög grad beträffande åkommor med så kort sjuktid, att vidlyftiga utredningar om det eventuella sambandet, med arbetet icke kunna anses motiverade. Av intresse i detta sammanhang är en vid Medicinska riksstämman i november 1948 förd diskussion om yrkessjukdomarna. Några talare tillkännagåvo farhågor för missbruk av försäkringen i följd av de företagna 192

utvidgningarna av YL och en viss uppmjukning av bedömningen, överläkaren Alf Westergren, en av FRs medicinska sakkunniga, förklarade, att han i viss m å n bidragit till uppmjukning av den tidigare strängheten men börjat allt mer gripas av en viss bävan inför de praktiska konsekvenserna av en långt gående generositet, och fartsatte: Även om alltså från samhällets synpunkt den nu berörda tendensen måste te sig betänklig kunna emellertid olägenheterna av en vidsträckt tillämpning av yrkessjukdomslagen enligt min mening i än högre grad komma att träffa den andra parten, alltså de sjuka. Under genomläsning av några tusen besvärsskrivelser, gällande sjukdomstillstånd inom hela internmedicinen, har jag mer och mer kommit att reflektera över om ej för ett stort antal individer bekymmer för sambandsfråga o. dyl. kommit icke blott som ett tillskott till de naturliga bekymmer, vilka måste medfölja ett sjukdomstillstånd, utan ofta t. o. m. blivit de dominerande. En människa blir i regel mer altererad om hennes sjukdom kan skyllas på en viss person, händelse eller dylikt, än om hon på det hela taget kan känna sig relativt jämställd med andra sjuka. Psykologiska komplikationer i antydd riktning medföra icke sällan obefogad kverulans gentemot arbetet eller därmed förenade omständigheter (vilket även lätt kan smitta av sig till arbetskamrater), och det behöver kanske framhållas att likartade komplikationer ofta i hög grad hindra ett tillfrisknande. Det är dock givetvis mycket få av de sjuka, för vilka dessa synpunkter äro tillämpliga, som inse att y-lagen för dem i viss mån inneburit sten på börda, och än färre, som skulle våga vidgå den saken. Vad kunna vi då göra? — Såväl av medicinska som politiska skäl är det väl knappast möjligt att bygga upp några effektiva dammar mot en fruktad översvämning av yrkessjukdomsersättningar (vars omfattning ännu ej kan bedömas)), och under sådana omständigheter finns det, såvitt jag kan se, endast en i längden framkomlig väg till bot för olägenheterna, nämligen inordnande av ersättning för i första hand yrkessjukdom (men gärna även olycksfall och militärtjänst) inom en allmän sjukförsäkring. Härvid skulle kanske — åtminstone beträffande yrkessjukdom och flertalet olycksfall i arbete — icke en allmänt genomförd, obligatorisk sjukförsäkring nödvändigtvis behöva förutsättas, utan endast att dylik försäkring bleve obligatorisk, där nämnvärda yrkesrisker förelågo. Den sjuke skulle alltså få sin sjukpenning eller livränta utan att detta gjordes beroende av om sambandet med arbetet betecknades som »helt och otvetydigt», »övervägande sannolikt», »till viss grad möjligt» eller »ej uteslutet», liksom även om dylikt samband ej ens kunde ifrågasättas. De av Westergren sålunda anförda synpunkterna, som torde vara uttryck för en spridd uppfattning hos de försäkringsmedicinskt sakkunniga läkarna, understryka angelägenheten av den samordning av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna, som socialvårdskommittén i det föregående och i andra sammanhang förordat. Om en sådan samordning kommer till stånd, blir det, såsom förut framhållits, vida lättare än nu att begränsa yrkesskadeförsäkringen på sådant sätt, att man undgår vidlyftiga utredningar beträffande lindriga åkommor. Däremot torde man icke ha anledning räkna med att den allmänna sjukförsäkringen inom överskådlig framtid kan göras så effektiv, att den skulle kunna träda i stället för yrkesskadeförsäkringen även i svårare skadefall. 193 u;

På de ovan anförda skälen har socialvårdskommittén såsom nämnts kommit till den uppfattningen, att systemet med en förteckning över de av yrkesskadeförsäkringen täckta åkommorna bör bibehållas men i avsevärt modifierad form. I motiven till den reviderade lagstiftningen torde det böra framhållas, att förteckningen — motsvarigheten till 1 § 1-—2 st. OL och 1 § 1—2 st. YL — syftar till att, så långt det är praktiskt möjligt och lämpligt, täcka alla skador som kunna tillskrivas det av försäkringen omfattade arbetet. Ett sådant uttalande torde kunna ge stöd åt en ickeformalistisk bedömning av fall, i vilka skadan otvetydigt är förorsakad av arbetet men där det är tveksamt om den är att hänföra till någon av de i förteckningen angivna skadekategorierna. Därigenom kan man eventuellt undgå att behov uppkommer av lagstiftningsmässiga regleringar beträffande smärre frågor, som med fördel kunna lösas i tillämpningen. Den tekniska utvecklingen och nya yrkesmedicinska rön komma otvivelaktigt att även framdeles tid efter annan ge anledningar till utvidgningar av skadeförteckningen. Behovet av sådana utvidgningar skulle bli mindre, om möjlighet öppnades till att ersättning i klara fall kunde utgivas utanför den i förteckningen angivna ramen. En sådan anordning har såsom nämnts tillämpats i Schweiz alltsedan 1918 (se s. 189 f.) men är knappast förenlig med den svenska försäkringens nuvarande organisationsform. Vid de företagna utvidgningarna av YL har i viss utsträckning ersättning av statsmedel medgivits i sådana fall, där sjukdomen yppats innan lagändringen trätt i kraft. Ersättningsfrågan har därvid i varje särskilt fall fått underställas riksdagen. Kommittén förordar, att Kungl. Maj :t skall vid framdeles skeende utvidgningar i skadeförteckningen äga medgiva ersättning av statsmedel i äldre fall, varvid hänsyn bör tagas till de ifrågavarande skadornas svårighetsgrad och yppandetiden. Vissa spörsmål

angående

bedömningen

av

ersättningsfrågor

I olika sammanhang ha önskemål framförts om en generösare bedömning av försäkringsmedicinska frågor vid tillämpningen av OL. Vid 1932 års riksdag avslogs en motion, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning och förslag rörande ändring av OL beträffande bl. a. förutsättningarna för ersättningsrätt i medicinskt tveksamma fall. Andra lagutskottet hade i avgivet utlåtande (nr 37) hänvisat till yttranden från Rfa och FR av innehåll bl. a., att fordringarna på klarläggande av orsakssammanhang icke ställdes strängare än enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. I motionen åsyftades särskilt dels det fall, att den ursprangliga skadan någorlunda läktes men det småningom utvecklade sig en följdsjukdom, dels det fall, att skadan drabbade en av föregående sjukdom försvagad lem eller kroppsdel. Som ett exempel på förstnämnda grupp av fall nämnde motionären, att en person, som genom olycksfall i arbete ådragit sig ett benbrott och längre fram fått en hudsjukdom på det skadade stället, av FR icke ansetts berättigad till ersättning 194

för hudsjukdomen, men att Högsta domstolen, som haft att pröva fallet skadeståndsvägen, utdömt skadestånd även för hudsjukdomen. Rfa anförde i sitt yttrande bl. a. att det enligt anstaltens mening vore klart, att kraven på kausalsammanhang mellan olycksfallet och sjukdomstillståndet, invaliditeten eller dödsfallet inom olycksfallsförsäkringen icke kunde eller borde vara strängare än enligt allmänna skadeståndsregler. Däremot syntes tvekan kunna uppstå, om de allmänna skadeståndsreglerna skulle inom olycksfallsförsäkringen anses modifierade till den skadades förmån sålunda, att inom denna försäkring skulle vara tillfyllest ett mer avlägset eller i mindre grad påvisbart eller sannolikt sammanhang än enligt allmänna skadeståndsregler. En sådan tillämpning skulle i så fall befinnas motiverad, förutom i sin mån av den friare bevisprövning, som där ägde rum, måhända även av försäkringens speciella sociala syftemål. I fråga om de av motionären åsyftade följdsjukdomarna hade anstalten i stort sett eftersträvat en sådan tillämpning, som motionären framhållit såsom önskvärd, nämligen att ersättning tillerkändes »så snart en viss grad av sannolikhet finnes och orsaksammanhanget rent lekmannamässigt ter sig bindande». FR uttalade, att det icke skulle stå i överensstämmelse med gällande rättsregler och tillämpad praxis att för ersättnings utgivande kräva att sambandet mellan sjukdomen och olycksfallet medicinskt sett vore på ett bindande sätt klarlagt. Enligt rådets mening finge vid prövning enligt OL av fråga om kausalsammanhang mellan olycksfall och därefter uppträdande sjukdom givetvis icke tillämpas strängare regler än som enligt svensk rätt finge anses gälla för prövning av dylik fråga vid skadeståndstalan. Att Högsta domstolen och FR i det av motionären åberopade målet kommit till olika domslut behövde icke bero på att rådet vid sin prövning haft strängare krav på bevisning för sambandet, utan den olika utgången kunde bero därpå att Högsta domstolen beträffande den grad av sannolikhet, som enligt den medicinska vetenskapen kunde förefinnas för dylikt samband, haft annan uppfattning än den FR med stöd jämväl av sin erfarenhet från behandlingen av likartade ärenden lagt till grund för sitt bedömande av målet. Att vid bedömandet av gränsfall olika myndigheter kunde komma till olika resultat även med tillämpning av samma rättsregler, vore ju icke uteslutet. I sitt av r i k s d a g e n g o d k ä n d a u t l å t a n d e a n f ö r d e a n d r a l a g u t s k o t t e t jande:

föl-

Svårigheter att fastställa huruvida orsakssammanhang förefinnes, göra sig kännbara icke endast vid bedömandet av frågor tillhörande olycksfallsförsäkringen. Jämväl då fråga är om ersättning enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler, är det ofta svårt att avgöra, huruvida orsakssammanhang föreligger. Enligt rättspraxis torde emellertid kravet på dylikt sammanhang i skadeståndsmål icke fattas så strängt, att ersättning skulle anses böra utgå endast för sådan skada,, som på bindande sätt kan bevisas vara orsakad av en ifrågakommen handling. Fastmera torde i praxis den uppfattningen göra sig gällande, att allenast viss grad av sannolikhet för orsakssammanhang erfordras. Både riksförsäkringsanstalten och försäkringsrådet hava i sina i ärendet avgivna yttranden framhållit, att på olycksfallsförsäkringens område icke böra uppställas strängare fordringar på klarläggande av orsakssammanhang än vad som följer av allmänna skadeståndsregler. Något krav på en strängare rättstillämpning inom försäkringsrätten än inom skadeståndsrätten har således icke ansetts följa av lagens uttryckssätt. En ändring av lagtexten, varigenom uttryckligen stadgades,-att för rätt till ersättning skulle vara tillräckligt, att skälig anledning funnes att antaga, att orsakssammanhang vore för handen, skulle knappast bliva av praktisk betydelse. De av utskottet inhämtade uppgifterna rörande praxis vid tillämpningen av olycksfalls195

försäkringslagen synas utskottet icke heller innefatta tillräckliga skäl för att utskottet skulle kunna biträda motionärens yrkande i denna del. I u t l å t a n d e ( n r 44) vid 1937 å r s r i k s d a g över m o t i o n e r a n g å e n d e b e r e d a n d e av e r s ä t t n i n g i visst s ä r s k i l t fall u t t a l a d e b a n k o u t s k o t t e t s y m p a t i e r föle n l a g ä n d r i n g i syfte a t t å s t a d k o m m a en u p p m j u k n i n g av de m e d i c i n s k a s a m b a n d s k r a v e n i n o m o l y c k s f a l l s f ö r s ä k r i n g e n . E n ä r fallet ä r av a l l m ä n t i n t r e s s e i det f ö r e v a r a n d e s a m m a n h a n g e t , l ä m n a s h ä r n e d a n en redogörelse för o m s t ä n d i g h e t e r n a . En jordbruksarbetare hade år 1920 ådragit sig en »försträckning» i ryggen, då han under lastning av bctmassa slant och slog nedre delen av ryggen (ej fall mot m a r k e n ) . Skadan behandlades till en början med liniment. Läkare söktes fem veckor efter skadan. Sjukersättning enligt OL utgick tills den skadade tre månader efter olycksfallet återupptog arbetet såsom fullt återställd. Enligt egen uppgift hade han därefter, trots tungt arbete, inga besvär från ryggen intill dess han 14 år senare skadade sig på nytt. Den nya skadan inträffade u n d e r arbete på textilfabrik. Vid undanflyttning av en s. k. garnbacka råkade arbetaren »slå sig i nedre delen av bakkroppen mot de vid sidan av gången stående backarna». Arbetet avbröts ett dygn senare, och läkare söktes några dagar därefter. Skadan betecknades som en kraftig kontusion. Efter nära fem månaders sjukskrivning förklarades den skadade vara återställd väsentligen utan kvarvarande men. Korsettbehov förelåg. Enligt läkarintyget skulle röntgenfotografering ha utvisat, att bakom ryggsmärtorna dolde sig ett äldre brott å ryggkotpelaren. Läkaren uttalade den uppfattningen att den skadade nu skulle ha varit fullt arbetsför om icke den äldre skadan förefunnits. Försäkringsinrättningen förklarade, att ytterligare ersättning icke skulle utgå på grund av 1934 års olycksfall, enär det dåvarande tillståndet icke kunde anses vara orsakat av detta olycksfall. Av den skadade anförda besvär häröver fann FR icke föranleda någon åtgärd. Den skadade gjorde nu framställning om ersättning från Rfa, som reglerat 1920 års skada, men ytterligare ersättning i anledning av denna skada kunde på grund av bestämmelserna om tioårig preskription icke ifrågakomma. Härefter gjorde den skadade ny framställning om ersättning för 1934 års skada, under hänvisning till intyg av den läkare som behandlat honom för denna skada. Läkaren uttalade att det måste anses ostridigt, att därest den skadade — som alltjämt vore arbetsoförmögen — icke drabbats av 1934 års skada, han alltjämt skolat vara i stånd att sköta sitt arbete i samma utsträckning som förut. Framställningen föranledde icke ändring i försäkringsinrättningens av FR fastställda beslut att icke utgiva livränta. I motionerna hemställdes, att riksdagen måtte medge den skadade den ersättning för 1920 års olycksfall, som kunnat utgå om hans fordran härå icke varit preskriberad. Enligt intyg av samme läkare, som avgivit de förutnämnda utlåtandena i sambandsfrågan, hade vid röntgenundersökning konstaterats förändringar, som tydde på sviter efter en brottskada; intet funnes som talade mot antagandet, att denna brottskada vore ådragen år 1920, och det syntes vara denna äldre skada, som vore främsta orsaken till invaliditeten. I yttrande över motionerna hänvisade Rfa till införskaffat sakkunnigutlåtande över röntgenbilderna. Enligt den sakkunnige visade bilderna intet brott i ryggkotpelaren men väl en s. k. diskdegeneration, beträffande vilken det vore ytterst osannolikt att den uppkommit genom skadan år 1920. Anstalten ansåg, att förutsättningar för ytterligare ersättning på grund av denna skada icke förelåge, oavsett preskriptionen. Med hänsyn till vad i ärendet förekommit och då Rfa icke kunnat konstatera, att samband förelåge mellan de aktuella ryggradsförändringarna och 1920 års 196

olycksfall, fann bankoutskottet sig icke kunna tillstyrka att riksdagen medgåve särskild ersättning. Utskottet ville emellertid erinra att i ett av de ovannämnda läkarintygen hade uttalats, att den skadade efter det honom år 1934 övergångna olycksfallet varit oförmögen till arbete, ävensom att därest han icke drabbats av detta olycksfall han alltjämt skulle varit i stånd att utföra arbete i normal omfattning. Det syntes utskottet med hänsyn till vad sålunda intygats icke vara helt uteslutet att det ifrågavarande olycksfallet bidragit till det aktuella sjukdomstillståndet, varigenom den skadade försatts i det läget, att han svårligen kunde sörja för sitt och sin familjs uppehälle. Den omständigheten att ersättning ändock icke kunnat tillerkännas hade synts utskottet tyda på att lagen i gällande utformning vore alltför restriktiv. Enligt utskottets mening framstode det som ett önskemål, att en uppmjukning av lagstiftningen komme till stånd i syfte att öka möjligheterna till ersättning i fall då, såsom här syntes vara förhållandet, nedsättning av arbetsförmågan skäligen kunde antagas ha samband med ett olycksfall. Då det emellertid icke torde ankomma på bankoutskottet att taga initiativ i här avsedda spörsmål, hade utskottet endast velat uttala sina sympatier för en lagändring i antydd riktning. Några kommentarer till det sålunda refererade fallet skola göras i det följande. Vid 1938 års riksdag avgav andra lagutskottet utlåtande (nr 12) över en motion om utredning angående ändring av OL i sådan riktning, att läkarens eller läkarnas mening, huruvida olycksfall varit den omedelbara orsaken och det utlösande momentet för försäkrads sjukdomstillstånd och invaliditet, skulle vara för ersättningsfrågan avgörande i de fall där något kroppsligt lyte konstaterades ha förefunnits före olycksfallet men dock icke besvärat arbetaren i hans arbete eller när man icke med bestämdhet kunde fastslå sambandet mellan olycksfall och sjukdom eller invaliditet. I utlåtandet, som godkändes av riksdagen, framhöll utskottet att prövningen av frågor angående orsakssammanhang mellan olycksfall och sjukdom ofta vore en uppgift av synnerligen ömtålig natur. Givetvis måste det ankomma på den medicinska sakkunskapen att i det särskilda fallet i första hand säga sin mening. De tillämpande myndigheterna ålåge det att noggrant pröva och värdera det förebragta materialet. Enligt rådande praxis torde det — anförde utskottet vidare •— för att rätt till ersättning skulle anses föreligga icke krävas mera än att övervägande skäl talade för orsakssammanhang mellan olycksfallet och sjukdomen. De i tveksamma fall träffade avgörandena kunde otvivelaktigt stundom för en del av allmänheten synas svåra att förstå. Utskottet förklarade sig till fullo beakta de skäl, som talade för en såvitt möjligt tillmötesgående behandling av de personer, som drabbades av olycksfall, men ville framhålla, att gränsfall naturligen icke kunde undvikas. Under hänvisning till den beslutade översynen av lagstiftningen fann utskottet motionen icke böra föranleda till någon riksdagens åtgärd. I skrivelse till Rfa år 1939 hemställde Svenska Metallindustriarbetareförbundet, att ämbetsverket ville vid översynen av OL taga under övervägande 197

bl. a., »huruvida i vad avser sambandet mellan å ena sidan olycksfall och å andra sidan sjukdom, invaliditet eller död krav på bevisning rörande dylikt samband kunde mildras, exempelvis genom en bestämmelse i OL, att olycksfall skall anses ha medfört sjukdom, invaliditet eller död, där ej av omständigheterna framgår, att dylikt samband är uteslutet». Av OLs sociala syfte och av humanitära skäl borde enligt förbundets åsikt följa, att icke så stora krav ställdes på bevisningen rörande kausalsammanhanget som enligt allmänna skadeståndsregler. Härigenom skulle mycken misstro mot såväl läkare som försäkringsinstitutioner elimineras. För att försäkringsinrättning skulle undgå att utge ersättning borde fordras, att enligt den medicinska sakkunskapen sjukdomen icke kunde vara orsakad av och ej heller kunde sättas i samband med olycksfallet. Förelåge sannolikt samband eller vore sådant icke uteslutet, borde ersättning utgå. En sådan omkastning av bevisbördan syntes i allt fall nödvändig så länge en obligatorisk sjukförsäkring icke genomförts. -— Landsorganisationen gav genom en skrivelse från landssekretariatet sin anslutning till Metallindustriarbetareförbundets uppfattning, att rätten till ersättning borde göras beroende icke av enligt allmänna bevisregler styrkt orsakssammanhang utan endast av en sådan utredning, med hänsyn till vilken orsakssammanhang mellan olycksfallet och skadan icke kunde anses uteslutet. Härför talade enligt sekretariatets mening såväl skälighetshänsyn som också det förhållandet att orsakssammanhanget ofta undandroge sig ett exakt fastställande eller i varje fall icke kunde ådagaläggas med det mått av bevisning som i allmänhet krävdes för att laglig bevisning skulle anses föreligga. Ävenså anfördes att formen för bevisningens förebringande torde regelmässigt medföra att den skadade försattes i sämre ställning än vid ett rättegångsförfarande, vilket förhållande syntes motivera en sådan jämkning av de ordinära bevisreglerna att orsakssammanhang presumerades föreligga, därest icke omständigheter vore ådagalagda, vilka med övervägande sannolikhet uteslöte ett sådant sammanhang. I motiveringen till Metallindustriarbetareförbundets förslag åberopades frågans behandling vid 1932 års riksdag och bankoutskottets ovan nämnda utlåtande vid 1937 års riksdag. Förutom det av bankoutskottet behandlade fallet refererades två avgjorda ärenden. Det första av dessa är tämligen egenartat och har även såtillvida mindre intresse i förevarande sammanhang, som ersättningsanspråket efter besvär godkändes av FR. Det andra fallet är av mindre speciell beskaffenhet och hade föranlett avslagsbeslut. Omständigheterna voro följande: Enligt olycksfallsanmälan hade den försäkrade under arbetet ådragit sig en stukning av ena handleden; arbetet hade avbrutits först en vecka senare. Även i det vid anmälan fogade intyget av den behandlande läkaren betecknades åkomman som en stukning, men enligt ett senare intyg av samme läkare hade sjukdomsförloppet visat, att det icke varit fråga om en olycksfallsåkomma utan om en reumatisk ledsjukdom. I intyg av annan läkare uppgavs, att röntgenfotografering 3 månader efter det ifrågakomna olycksfallet icke visat några skelettskador och att handloven vore ansvälld såsom vid en distorsion i handleden (distorsion i= slitning). Försäkringsinrättningen fann ersättning icke kunna utgå, enär besvären ifråga icke kunde anses orsakade av olycksfall vid nämnda tillfälle. Beslutet överklagades men fastställdes av FR. Därefter införskaffade fackförbundet ytterligare utredning. Enligt intyg av arbetskamrater skulle olycksfallet ha inne198

burit en svår påfrestning av handleden och omedelbart medfört besvär, som kvarstått och alltmer tilltagit tills läkare söktes. Vid ny läkarundersökning, 11 månader efter händelsen, hade röntgen visat betydande deformerande förändringar i handskelettet; eftergranskning av de tidigare röntgenbilderna visade, att ungefär samma förändringar förelegat då. (Jfr ovan.) De röntgenologiska förändringarna ansågos vara väl avancerade för att tillståndet gärna kunde vara en uteslutande följd av det uppgivna våldet. Med hänsyn till de lämnade uppgifterna om en relativt kraftig yttre åverkan och om tidigare besvärsfrihet syntes det dock läkaren — som var biträdande läkare hos Rfa — skäligt att godtaga åtminstone en del av arbetsoförmågan efter det uppgivna olycksfallet som en följd av olycksfall i arbete. Framställning gjordes nu om halv sjukpenning för sju veckor, men försäkringsinrättningen fann ej skäl upptaga ärendet till ny prövning. Av sedermera inkomna upplysningar rörande det härovan refererade fallet framgår, att sjukdomstillståndets art klarlades efter ett par år, då det konstaterades att handleden var säte för en tuberkulos process. Under mellantiden hade sjukdomssymptomen fortskridit småningom och tidvis medfört arbetsoförmåga. Enligt uttalanden till socialvårdskommittén av försäkringsmedicinsk expertis torde det med hänsyn till de erhållna uppgifterna få anses vara enligt stadgad läkarvetenskaplig uppfattning klarlagt, att ersättning enligt OL icke hade varit sakligt motiverad i detta fall. Tillgängliga handlingar rörande det förut refererade, av bankoutskottet behandlade fallet innehöllo vid företagen genomgång inga uppgifter angående tillståndets fortsatta utveckling eller några nytillkomna omständigheter i övrigt; fallet hade icke föranlett framställning till pensionsstyrelsen om sjukvård eller folkpension. Enligt sakkunnigutlåtande över röntgenbilderna voro vissa förändringar i ryggraden att hänföra till en s. k. diskdegeneration, beträffande vilken det vore ytterst osannolikt att den uppkommit genom skadan år 1920. Förutom detta utlåtande, som omnämndes av bankoutskottet, förefinnes även ett av FR införskaffat expertutlåtande. Däri anfördes, att förändringens art icke kunde med full visshet fastslås men att det vore mycket föga sannolikt att densamma vore av traumatisk karaktär, 1 att det däremot förelåge övervägande sannolikhet för antagandet av en degenerativ eller inflammatorisk process, vars ålder torde vara minst ett par år, samt att de å bilderna synliga förändringarna icke kunde vara orsakade av det olycksfall, som uppgivits ha inträffat 1934. Av socialvårdskommittén hörd försäkringsmedicinsk expertis har uttalat, att genom röntgenfynden hade med full evidens påvisats förhandenvaron av en degenerativ eller inflammatorisk process, att varje skäl saknades för att sätta denna i samband med något av de båda uppgivna olycksfallen samt att olycksfallet 1934 eventuellt kunde ha medfört en manifestation av åkomman, men att ersättning för en sådan tänkbar akutisering icke borde utgå annat än för en begränsad tid, såsom skett i det föreliggande fallet. i Av traumatisk karaktär = betingad av yttre våld.

De båda relaterade fallen ha synts vara så belysande för arten av de försäkringsmedicinska frågorna, att det ansetts vara motiverat att lämna en fyllig redogörelse för omständigheterna. Dessa fall torde knappast kunna tagas som belägg för att den nuvarande lagtillämpningen uppställer oskäligt stränga sambandskrav, men de klargöra huru angeläget det är, att avgörandena grundas på tillförlitlig utredning. Materialet för en ersättningsfrågas bedömande utgöres i de flesta fallen främst av arbetsgivarens (arbetsföreståndarens) anmälan och ett läkarintyg om skadans beskaffenhet m. m. I formuläret för anmälningar av sjukpenningfall m. m. begäres noggrann beskrivning på olycksfallets förlopp (huru vid olycksfallet tillgick, vilka den skadades och andra personers åtgöranden varit, om någon särskild orsak till olycksfallet kan uppgivas m. m.). När skyddsombud finns, skall denne tillställas ett exemplar av anmälningshandlingen. I blanketten för läkarintyg efterfrågas bl. a. vad den skadade uppgivit om skadans uppkomstsätt, och särskilda upplysningar skola lämnas beträffande vissa slags skador samt när läkaren anser sambandsfrågan vara tveksam. Enligt 13 § 1 st. OL åligger det försäkringsinrättningen, sedan denna erhållit underrättelse om olycksfallet, att — oberoende av om ersättningsansökan inkommit eller ej — bestämma den ersättning som skall utgivas. Inrättningen får därför icke låta sig nöja med ofullständiga uppgifter utan har att draga försorg om den utredning, som med hänsyn till omständigheterna kan anses erforderlig för ersättningsfrågans bedömande. I förarbetena till OL framhöll man vikten av att, ifråga om en lag av denna räckvidd, de åtgärder som skulle ankomma på de ersättningsberättigade inskränktes och förenklades så mycket som möjligt. För att tillgodose detta önskemål lade man genom 13 § 1 st. utredningsskyldigheten på inrättningen. Även vid prövningsförfarandet i FR tillämpas den s. k. undersökningsprincipen, varför rådet vid behov föranstaltar om sådan kompletterande utredning, som finnes påkallad för ersättningsfrågans avgörande. Vid bedömningen av försäkringsmedicinska frågor inhämta försäkringsanstalterna i stor utsträckning yttranden av läkare med särskild sakkunskap på respektive områden. De till Socialförsäkringsbolagens förening anslutna bolagen ha överenskommit att till en rådgivande nämnd, bestående av två bolagsrepresentanter och en läkare, hänskjuta bl. a. ärenden, i vilka vederbörande bolag finner ersättning icke böra utgå; för den händelse bolaget anser sig icke kunna biträda nämndens utlåtande, skall ärendet underställas FRs prövning. Den fr. o. m. detta år nyinrättade, företrädesvis för kooperativa företag avsedda anstalten »Välfärd» ämnar enligt koncessionsansökan inrätta en nämnd, vari även kooperationens anställda borde vara representerade såsom sakkunniga i fråga om förhållandena på arbetsplatserna. 200

Också FR inhämtar ofta yttranden från sakkunniga läkare. 3 läkare med kirurgisk eller ortopedisk sakkunskap tjänstgöra såsom läkarledamöter, vilka föredraga ett visst antal mål per vecka och deltaga i besluten. Ett antal medicinskt sakkunniga, som ej äro ledamöter, deltaga såsom föredragande vid viss förberedande behandling av mål och avgiva därvid utlåtanden i målen; i regel tjänstgöra såsom dylika föredragande 6 läkare, av vilka 2 äro sakkunniga i kirurgi eller ortopedi, 2 i medicin och 2 i neurologi. Andra läkare avgiva i huvudsak endast skriftligt utlåtande. Antalet läkare, som tillhöra sistnämnda grupp, uppgår i regel till 6 och omfattar 1 specialist inom vart och ett av följande områden: psykiatri, koloxidförgiftningar, dermatologi, röntgenologi, oftalmologi samt öron-, näs- och halssjukdomar. Vid behov infordrar FR utlåtanden även av andra medicinska experter. Vidare brukar rådet anlita en odontolog. Rådets kirurger och ortopeder (ledamöter och andra sakkunniga) bruka då och då vid olika åsikter i någon fråga diskutera denna å särskilt sammanträde, s. k. läkarråd. Vidare kan det förekomma, särskilt när i tveksamma fall olika åsikter föreligga bland anlitade sakkunniga, att FR inhämtar yttrande av medicinalstyrelsen. Enligt 5 § OL tillkommer det FR att med uppmärksamhet följa försäkringens tillämpning. Denna s. k. inspektion utövas genom granskning av handlingarna i besvärsmålen men också, i den mån personal kan disponeras härför, genom infordrande av ärenden från försäkringsinrättningarna. I skrivelser till inrättningarna år 1938 har FR framhållit den synneliga vikten av att inrättning, när den finner arbetsgivares anmälan och övriga handlingar icke innehålla tillräckligt noggrann och fullständig beskrivning å händelseförloppet vid anmält olycksfall, verkställer erforderlig ytterligare utredning. Genom de härovan beskrivna formerna för prövningsförfarandet torde det få anses vara väl sörjt för att avgörandena av svårbedömda fall regelmässigt bli grundade på fylliga utredningar. I vart fall torde den nuvarande ordningen böra bestå till dess klarhet vunnits beträffande den ifrågasatta omorganisationen av försäkringen. Sedan den allmänna sjukförsäkringen trätt i funktion, torde sjukkassornas anteckningar så småningom kunna bli av värde för bedömningen av vissa medicinskt svårbedömda fall inom yrkesskadeförsäkringen (rygg- och ledåkommor m. m.). I 13 § 2 st. OL ha försäkringsinrättningarna ålagts skyldighet att i vissa fall utge ersättning provisoriskt i avvaktan på erforderlig utredning för ersättningsfrågans slutliga avgörande. Härutinnan gäller, att när det ej kan med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna upplysningar genast avgöras huruvida ersättning bör utgå, skall, om sannolika skäl därtill finnas, ersättning provisoriskt utgivas. Befinnes det sedermera, att ersättningsrätt icke föreligger, skall den provisoriska ersättningen ändock 201

icke återbetalas (såvida icke ersättningstagaren är skadeståndsskyldig på grund av brottsligt förfarande). Är 1947 hölls i FR en konferens med representanter för försäkringsinrättningarna angående tillämpningen av 13 § 2 st. OL. Konferensen föranledde Socialförsäkringsbolagens förening att i skrivelser till de anslutna bolagen göra vissa uttalanden angående tillämpningen. Med anledning av ett därvid gjort uttalande, att utgivande av provisorisk ersättning mera sällan borde ifrågakomma vid skador, som i första läkarintyget bedömts som helt kortvariga, framhöll FR därefter, att stöd icke funnes i lagrummet för uppställande av skillnad mellan helt kortvariga och andra skador. Metallindustriarbetareförbundet har med anledning av en vid förbundskongressen 1950 framlagd motion om mera vidsträckt tillämpning av 13 § 2 st. OL hemställt att frågan skulle upptagas av socialvårdskommittén. I motionen hade föreslagits, att förbundet skulle söka utverka hos försäkringsinrättningarna att 13 § tillämpades i större omfattning beträffande tveksamma olycksfall, så att provisorisk ersättning utbetalades tills klarhet vunnits, huruvida skadan vore att betrakta som olycksfall eller ej, samt att beslut om avbrytning av ersättning skulle meddelas den skadade före avbrottet, så att ersättning utbetalades tills denne erhållit del av beslutet. Följande upplysningar lämnades av Rfa: Det förekommer i avsevärd utsträckning, att till Rfa inkommande anmälningshandlingar icke innehålla sådana uppgifter, att det genast kan avgöras, huruvida ersättning enligt OL (YL) skall utgå. Tveksamhet kan råda, om den skadade enligt lagen är att betrakta som arbetare, om olycksfall i lagens mening är för handen, om samband föreligger mellan sjukdomstillstånd och olycksfall eller om olycksfall inträffat under sådana omständigheter, att detsamma är att anse som olycksfall i arbete. Samtidigt med prövningen av det föreliggande spörsmålet tar anstalten ståndpunkt till om provisorisk ersättning skall utgivas jämlikt 13 § OL. Förutsättning härför är emellertid, att »sannolika skäl» finnas. I sådana fall, där tveksamhet råder om »sannolika skäl» föreligga i fråga om sambandet mellan sjukdomstillstånd och olycksfall, rådgör anstalten, där så finnes påkallat, med någon av sina läkare. Sambandsfrågan är särskilt svårbedömlig i sådana fall, där den skadade enligt anmälningshandlingarna redan före olycksfallet haft eller kan antagas ha haft sjukliga förändringar i den skadade kroppsdelen. Härvid komma särskilt i fråga rygg- och knäskador. En omständighet, som ofta förbises, torde här få påpekas. I det läkarintyg (formulär nr 1) som skall bifogas anmälan om olycksfall i arbete, har den behandlande läkaren icke att taga ställning till frågan, huruvida den skadades sjukdomstillstånd är orsakat av det uppgivna olycksfallet, utan endast om det kan vara det. Redan härav framgår att det förhållandet, att frågan nr 1 G i detta intyg (»är denna skada av beskaffenhet att kunna vara föranledd av det uppgivna olycksfallet?») besvaras jakande, icke i och för sig behöver innebära, att ett föreliggande sjukdomstillstånd orsakats av ett uppgivet olycksfall eller att »sannolika skäl» därtill finnas. Det torde härvid få beaktas, att vid läkarintygets utfärdande ofta icke finnes tillgänglig så fullständig utredning angående händelseförloppet vid olycksfallet, som erfordras för ett bestämt ståndpunktstagande till sambandsfrågan, liksom ock, att den behandlande läkaren i allmänhet icke kan 202

ha den erfarenheten rörande det försäkringsmässiga bedömandet, som anstaltens läkare besitta. Sedan den skadade tillerkänts ersättning enligt intyg nr 1, kunna därefter inkommande fortsättningsintyg innehålla sådana uppgifter, att det framstår såsom tveksamt, om det fortsatta sjukdomstillståndet har samband med olycksfallet. Den omständigheten, att ersättning tillerkänts för exempelvis en ryggskada, medför givetvis icke utan vidare att ersättning skall utgå för hela sjukdomstiden. I de fall, då den skadades fortsatta besvär till en del härleda sig från olycksfallet ovidkommande sjukliga förändringar, skall ersättning utgå endast så länge den skadades arbetsförmåga på grund av olycksfallet är nedsatt, vid sjukdomstillstånd med minst en fjärdedel och vid invaliditetstillstånd med minst en tiondel. Även i fråga om fortsatt ersättning prövar anstalten, huruvida sådana »sannolika skäl» föreligga, att i avvaktan å erforderlig utredning provisorisk ersättning skall tillerkännas. Därest omständigheterna äro sådana, att anstalten på föreliggande uppgifter icke finner »sannolika skäl» vara för handen, lämnar anstalten i regel den skadade underrättelse om att utredning befunnits erforderlig. Detta gäller såväl i fråga om ersättning första gången som ock beträffande fortsatt ersättning. I utlåtande till kongressen anförde förbundets överstyrelse bl. a. följande: Överstyrelsen utgår ifrån, att de regler, som angivits i Rfas PM, ävenså följas av andra försäkringsbolag. Det torde emellertid vara ostridigt, att vissa skadade av försäkringsbolagen få en behandling i fråga om medgivande av ersättning, som icke kan anses tillfredsställande. Dessa torde emellertid höra mera till undantagen, varför man bör räkna med att skadefallen behandlas på sätt här ovan angivits. De ifrågavarande bestämmelserna, som tillkommo genom lagändring år 1922, ha en viktig funktion att fylla. Försäkringsinrättningarnas skyldigheter i detta hänseende synas icke gärna kunna preciseras närmare i lagtexten än som skett. Mot den av Rfa angivna tillämpningen synes intet vara att erinra. FR torde även framdeles komina att ägna uppmärksamhet åt att försäkringsinrättningarna förfara likformigt vid tillämpningen. Vid lagändringen 1948 intogs i 11 § 2 mom. en bestämmelse, som ökat de erkända sjukkassornas möjligheter att provisoriskt utgiva sjukhjälp i avvaktan på klarläggandet av tveksamma fall. När den allmänna sjukförsäkringen genomföres, kommer denna anordning att få större betydelse. Kommittén har på grund av det nu anförda icke funnit anledning att föreslå några nya bestämmelser om försäkringsinrättningarnas skyldighet att utgiva provisoriska ersättningar. I OL finnas inga bestämmelser om vilka fordringar som skola vara uppfyllda för att orsakssamband skall anses föreligga mellan ett angivet olycksfall och ett föreliggande sjukdomstillstånd. Såsom förut nämnts (s. 194), anförde FR och Rfa i yttranden till andra lagutskottet år 1932, att kraven på kausalsammanhang mellan olycksfall och efterföljande sjukdom icke kunde eller borde vara strängare än enligt allmänna skadeståndsregler. 203

Rfa fann vissa skäl kunna tala för att fordringarna vid tillämpningen av OL borde vara mildare än inom skadeståndsrätten men ansåg det tveksamt om en sådan modifikation av sambandskraven följde av de gällande reglerna. Andra lagutskottet angav i sitt förut nämnda utlåtande nr 12 vid 1938 års riksdag (se s. 197), att enligt praxis torde det för ersättningsrätt icke krävas mer än att övervägande skäl talade för orsakssammanhang. Inom den privata olycksfallsförsäkringen söker man undvika medicinskt tveksamma fall genom undantagsbestämmelser, som medföra att ansvarigheten på ett eller annat sätt begränsas när åkomman ifråga står i orsakssamband med sjukdom, sjukdomsanlag eller annat kroppsfel. 1 Den obligatoriska olycksfallsförsäkringen har däremot att utge ersättning för hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om påföljden blivit särskilt svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad med sjukdom eller sjukdomsanlag. Bland alla dem, som omfattas av den obligatoriska försäkringen, finns det givetvis inånga med sjukliga processer av ett eller annat slag. Det ligger i sakens natur att dessa sjukliga processer, vilka ofta utvecklas smygande, icke sällan ge sig tillkänna när vederbörande är sysselsatt med något arbete, som anstränger den kroppsdel där sjukdomen har sitt säte. Om exempelvis en sjukdomsprocess i en led framträder med smärtsymptom under arbetets gång, ligger det nära till hands att detta uppfattas som en vrickning eller annan inverkan av arbetet. Och när det hos en person, som faktiskt ådragit sig en ledvrickning, upptäckes någon ledsjukdom av annat ursprung, är han gärna böjd för att tänka sig ett orsakssamband med vrickningen. Det är en utbredd uppfattning att de flesta åkommor bero på att man varit utsatt för någon skadlig inverkan utifrån; drag och slag tillhöra de vanligaste sjukdomsförklaringarna. Så länge en effektiv sjukförsäkring icke finns, måste utsikten till ersättning från yrkesskadeförsäkringen öka benägenheten att räkna med skador i arbetet som sjukdomsorsak. Att rättvist avgöra, om en hälsorubbning är att hänföra till en av den obligatoriska försäkringen omfattad skada eller ej, måste icke så sällan vara synnerligen vanskligt, och det är ofrånkomligt att avgörandena då måste grundas på ett bedömande om samband med den angivna händelsen är mer eller mindre sannolikt. Vid detta bedömande får man sammanställa de uppgifter om händelsens förlopp och följder, som lämnas i anmälan, läkarintyg och andra handlingar; skulle uppgifterna vara skiljaktiga eller oklara, ha försäkringsorganen att söka utröna rätta sammanhanget. Medverkan av läkare med särskild sakkunskap på olika områden är icke sällan nödvändig för att fallen skola bli medicinskt klarlagda. Men det förekommer emellanåt att det trots sorgfällig utredning l De av försäkringsanstalten Samarhete meddelade kollektiva olycksfallsförsäkringarna för fackliga organisationer äro å andra sidan ofta kombinerade med en tilläggsförsäkring för vissa ryggåkommor, som icke förorsakats av olycksfall; tilläggsförsäkringen berättigar till dagsersättning (ej invaliditets- eller dödsfallsersättning) för ryggskott m. m. när symptom på åkomman icke yppat sig före inträdet i försäkringen.

icke är möjligt att få några säkra hållpunkter för bedömandet. Sådana oklara fall böra avgöras till den försäkrades förmån. Detta bör komina till uttryck i lagens bestämmelser. På grund av det nu anförda har kommittén funnit sig böra föreslå en bestämmelse i yrkesskadeförsäkringslagen av det innehållet, att försäkrads sjukdom skall anses vara förorsakad av ifrågakommet olycksfall, såvida icke övervägande skäl måste anses tala emot att sjukdomen har sådant samband med arbetet (18 § 2 mom.). Bestämmelsen skall med visst undantag äga motsvarande tillämpning beträffande sådan annorledes än genom olycksfall orsakad sjukdom, som enligt lagen är att hänföra till yrkesskada (22 § 1 st. och 23 § 2 st.). Inom sakkunnigdelegationen ha något delade meningar rått om den praktiska betydelsen av en sådan bestämmelse som den härovan föreslagna. Å ena sidan har framförts den uppfattningen, att kraven på bevisning enligt nu tillämpad praxis åtminstone i stort sett icke gå längre än som är förenligt med en sådan regel. Å andra sidan har det gjorts gällande, att praxis i en del fall, särskilt beträffande ryggåkommor, är alltför obenägen att acceptera orsakssamband med arbetet och att den föreslagna regeln bör leda till att tillämpningen blir mindre restriktiv. Kommittén finner det för sin del icke möjligt att göra några bestämda förutsägelser om den föreslagna bestämmelsens faktiska betydelse för den kommande tillämpningen. Förskjutningar i bedömningen kunna inträda från tid till annan såsom följd av ändringar i den läkarvetenskapliga uppfattningen om orsakerna till olika sjukdomstillstånd. Även förändringar beträffande försäkringens skadebegrepp kunna få betydelse för bedömningsprinciperna. Praxis är måhända numera gynnsammare för de försäkrade än tidigare, då det — såvitt framgår av andra lagutskottets ovannämnda utlåtanden 1932:37 och 1938:12 —• ansågs böra för ersättningsrätt fordras att övervägande skäl talade för orsakssammanhang. Kommittén anser, att den ovan föreslagna regeln, som i prinSip innebär en förskjutning av bedömningen till de försäkrades förmån, i vart fall bör fastslås genom en lagbestämmelse, och håller före, att detta även kommer att bli av praktisk betydelse. De särskilda problem, som ryggåkommor m. m. erbjuda, behandlas närmare i det följande (s. 207 ff.). En förskjutning av bedömningsprinciperna i försäkringsmedicinska frågor medför givetvis icke, att man kommer att undgå tveksamma fall. Emellanåt kan det vara tvivelaktigt icke blott att åkomman ifråga kan ha samband med en påverkan av det uppgivna slaget utan även att den försäkrade varit utsatt för en sådan påverkan. Det ligger i sakens natur, att ersättningsfrågan då får bedömas med större försiktighet än när det icke finnes anledning att tvivla på uppgifterna om skadans uppkomstsätt. Vad den försäkrade uppgiver angående omständigheterna vid skadans inträffande bör 205

emellertid liksom hittills tagas för gott, om icke skäl finnes att betvivla uppgifternas riktighet. Här må framhållas, att förutsättningar för ersättningsrätt under vissa omständigheter kunna föreligga även i fall när den försäkrade icke kan angiva en vid viss tidpunkt inträffad händelse som orsak till sin åkomma. Exempelvis kan, såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för praxis, ersättning utgå för en varbildning n ä r ingångsporten för infektionen visserligen icke är påvisad men med hänsyn till vederbörandes arbete och omständigheterna i övrigt får antagas vara ett i arbetet uppkommet sticksår, som på grund av sin litenhet icke har blivit uppmärksammat. Att en händelse, som medför skada, är orsakad av en sjukdom, utesluter enligt tillämpad praxis icke, att skada till följd av olycksfall anses föreligga. Ersättning utgives t. ex. för skada, som uppkommer då en arbetare i arbetet eller på väg till eller från arbetet faller omkull på grund av fallandesjuka. Såsom förut nämnts gäller vidare den principen, att ersättning skall utgå för hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om påföljden blivit särskilt svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad med sjukdom eller sjukdomsanlag. Som exempel kan nämnas, att när en sockersjuk person ådragit sig ett sår på ena foten, vilket på grund av sockersjukan efterföljts av brand, även denna komplikation och därav nödvändiggjord amputation betraktats som ersättningsberättigande påföljd av olycksfallet. I en del andra fall än de nyss nämnda kan sjukdomsanlaget vara än mer dominerande i orsakskedjan. Om en av blödarsjuka lidande person, som upprepade gånger haft inre blödningar, vid vanlig armlyftning får en blödning i armen, kan armlyftningen möjligen ha bidragit till att sjukdomen framträdde just då, men detta eventuella orsakssammanhang torde få anses vara alltför svagt för att ersättningsrätt skäligen bör ifrågakomma. Arbetets betydelse som orsaksmoment synes även vara för oväsentligt i det fallet, att ingen annan särskild omständighet av betydelse förelåg än att vederbörande vid tillfället ifråga lyfte armen hastigt för att hindra något föremål att falla. 1 Om en person, som på grund av en defekt i axelleden då och då får armen ur led, under arbetet får ett recidiv vid en vanlig armrörelse, kan recidivet icke gärna betraktas som yrkesskada; är defekten orsakad av sådan skada, anses recidivet som följd av denna. Liknande frågeställningar kunna uppkomma beträffande sjukdomar i följd av överkänslighet, när denna är så höggradig att sjukdomen blossar upp vid inverkningar, som förekomma alldagligt och som normalt äro helt oskadliga (t. ex. akutisering av astma vid dimmig väderlek). När återfallen på detta 1 Ett sådant fall har förekommit. En kontorist, som med högra armen tog ned en förvaringspärm från en hylla, sträckte hastigt upp vänstra armen för att hindra några pärmar att glida ned. Fick blödningar i den vänstra armen utan att denna träffats av något slag. Hade haft 6—7 inre blödningar årligen de sista åren. Ersättning medgavs ej. (Ref. 1949:24.)

sätt äro ett normalt inslag i sjukdomsbilden, torde sjukdomstillståndet icke böra betraktas som yrkesskada; utgör redan grundsjukdomen en ersättningsberättigande skada, bör återfallet även ersättas som en följd av denna. En skadad person kan på grund av skadan utsättas för ökad olycksfallsrisk. Emellanåt uppkommer fråga, om sådant samband föreligger mellan en ersättningsberättigande yrkesskada och en senare skada, att ersättning bör utgå även för den senare. Tillräckligt nära samband (adekvat kausalitet) har ansetts föreligga t. ex. i ett fall då en person, som i anledning av underbensbrott genom olycksfall hade vårdats på sjukhus och vid utskrivningen rekommenderats gångövningar, 3 V2 månader efter utskrivningen ådrog sig nytt brott på samma ben under gång på slät mark, betecknad som träningspromenad (var fortfarande sjukskriven). Däremot medgavs icke ersättning då en person, som för en genom olycksfall uppkommen knäskålsfraktur vårdats på sjukhus och vid utskrivningen rekommenderats träning och rörelsebehandling, några veckor efter utskrivningen ådrog sig en refraktur genom att han i berusat tillstånd cyklade omkull i isigt väglag under hemfärd från rörelsebehandling. När en person drabbas av olycksfall i samband med läkarbesök för ådragen yrkesskada, betraktas den nya skadan regelmässigt icke som ersättningsberättigande påföljd av den första skadan. Inträffar olycksfall då en i arbete skadad person beger sig från arbetet för att söka läkare, kan det nya olycksfallet vara att anse som självständigt olycksfall i arbete; skillnad torde därvidlag icke behöva göras mellan färd för första behandlingen och en färd för efterbehandling efter skedd återgång till samma anställning. Något behov av särskilda bestämmelser om ersättningsrätten vid indirekta skador av ovan åsyftat slag torde icke föreligga. Skador till följd av

olycksfall

Genom den år 1936 tillkomna bestämmelsen i l § 2 st. OL angående vissa skador genom inverkningar under högst några få dagar skedde en betydelsefull principiell ändring i lagstiftningen. Dittills hade, i anslutning till vedertaget språkbruk, med olycksfall förståtts en tämligen kortvarig och i viss mån ovanlig och oförutsedd händelse. Numera skola, på grund av den nämnda bestämmelsen, såsom olycksfallsskador anses vissa under loppet av några få dagar uppkomna skador, och beträffande dessa skador är även kravet på något onormalt i händelseförloppet eftergivet. Detta gäller bl. a. beträffande »skador på mekanisk väg», dit alla skador genom nötning, tryck, slag, belastning m. m. äro att hänföra. Av bestämmelsens formulering och förarbetena framgår, att termen olycksfall sålunda, såvitt angår de i 1 § 2 st. avsedda skadorna, icke innebär någon fordran på att händelsen skall h a de för olycksfall i egentlig mening utmärkande dragen. 207

Icke desto mindre spela de s. k. olycksfallsmomenten mycket stor roll i tillämpningen exempelvis vid bedömningen av »ryggsträckningar», senbristningar m. m. Detta beror icke på någon oklarhet angående syftet med den i lagen använda terminologien utan på det förhållandet att — såsom departementschefen framhöll vid lagändringen (se ovan s. 182) — orsakssammanhang mellan arbetet och en skada, som påstås ha uppkommit genom överansträngning, anses i regel kunna påvisas endast om arbetet ifråga varit för arbetaren ovanligt ansträngande eller att eljest onormala förhållanden förelegat. I det föregående har kommittén framhållit, att den obligatoriska olycksfallsförsäkringen har att utge ersättning för hela påföljden av en i lagen avsedd skada, även om påföljden blivit särskilt svårartad till följd av att den försäkrade var behäftad med sjukdom eller sjukdomsanlag, samt att det förhållandet, att en skadas inträffande förorsakas av en sjukdom, enligt tillämpad praxis icke hindrar att skada till följd av olycksfall anses föreligga. Som exempel nämndes att för en sockersjuk person även de av sjukdomen orsakade komplikationerna till en sårskada ansetts ersättningsberättigande, respektive att ersättning utgivits för skada som fallandesjuk ådragit sig när han på grund av sjukdomen föll omkull. Kravet på konsekvens gör sig starkt gällande i lagtillämpningen och man kan därför utgå från att de synpunkter, som varit bestämmande i sådana fall som de nyss nämnda, gjort sig gällande också vid bedömningen av andra försäkringsmedicinska frågor. Det finns emellertid en spridd föreställning att praxis åtminstone beträffande vissa åkommor och främst då ryggåkommorna präglats av en långt gående restriktivitet. Uppfattningen att tillämpningen i vissa fall varit restriktiv har även kommit till uttryck i riksdagen, senast då särskild ersättning i form av livsvarig livränta innevarande år medgavs åt en person, som Rfa och FR funnit vara enligt OL berättigad endast till viss tids ersättning för en under skogsarbete för statens räkning inträffad försämring av ryggåkomma. Rfa hade i utlåtande till Kungl. Maj:t förklarat att den förefintliga kroniska ryggsjukdomen uppenbarligen icke kunde vara föranledd av något av tvenne i ärendet uppgivna lindriga olycksfall; enligt ett i utlåtandet intaget yttrande av anstaltens överläkare kunde praktiskt taget alla personer med denna synnerligen vanliga ryggsjukdom (spondylos) i det förflutna påvisa något ansträngande eller olycksfallsliknande moment av liknande alldaglig natur, som hade förekommit i detta fall, och det funnes ur medicinsk synpunkt intet skäl för ytterligare ersättning. Statsutskottet förordade dock ersättning; utskottet hade inhämtat, att vederbörande fortfarande var arbetsoförmögen på grund av sin kroniska ryggsjukdom, och ansåg det icke vara uteslutet att de båda olycksfallen i förening förorsakat den ryggskada, varav han lede (uti. nr 103). I de av arbetstagarorganisationerna gjorda framställningarna rörande 208

lagrevisionen ha önskemål om utvidgad ersättningsrätt för akuta och kroniska ryggåkommor en mycket framskjuten plats. Ryggåkommorna torde icke blott i Sverige utan även på andra håll ha varit den grupp av fall, som det varit besvärligast att komina till rätta med i tillämpningen. Som beteckning för vissa smärttillstånd i ryggen användes i läkarintygen vanligen uttrycket »lumbago»; detta uttryck angiver symptombilden och utsäger icke något om sjukdomsorsaken. Det förekommer också sådana diagnoser som ryggsträckning eller muskelbristning utan att detta innebär att några objektiva tecken på sträckning eller bristning av muskler kunnat konstateras vid undersökningen. Det är ett känt förhållande, att höggradigt besvärande smärttillstånd i ryggen kunna sätta in utan påvisbar yttre anledning (»ryggskott»). Om etiologien till dessa sjukdomstillstånd har man länge vetat föga mer än att förklaringen vanligen måste sökas i djupare liggande orsaksmoment än en ansträngning av ryggmuskulaturen. Vid det försäkringsmässiga bedömandet h a r man emellertid icke kunnat komma förbi det förhållandet, att åkomman ibland framträder i till synes klart samband med en särskild påfrestning. Man har därför såsom olycksfallsskador accepterat exempelvis sådana fall, där åkomman yppat sig i samband med en halkning vid bärande av börda eller när vederbörande tillsammans med någon annan burit en tung börda och oförmodat fått större delen av tyngden på sig. När sjukdomsförloppet blir långdraget, visar det sig ofta, att vederbörande har en kronisk sjukdomsprocess, som icke kan vara förorsakad av det angivna olycksfallet. Det gäller då att avgöra, om och i vad mån de kvarstående besvären äro att hänföra till en av olycksfallet förorsakad akutisering eller försämring av den kroniska processen. Dessa avgöranden kunna givetvis vara mycket vanskliga. Under de senaste decennierna har den läkarvetenskapliga forskningen klarlagt, att affektioner i de s. k. diskarna (broskskivor mellan ryggkotorna) äro en mycket vanlig orsak till rygginsufficienser. Diskarna i landryggen äro utsatta för stark belastning redan på grund av den upprätta gången. Motståndskraften nedsättes av att diskarna hos vuxna personer icke försörjas av blodkärl. Degenerativa förändringar kunna uppträda redan i 30årsåldern eller ännu tidigare och äro allmänt förekommande hos äldre personer. De åtföljas av långsamt fortskridande förändringar i de intilliggande kotorna (spondylos). I vad mån dessa för ryggskott och ischias disponerande processer pådrivas av tungt kroppsarbete har ännu icke klarlagts; det ligger i sakens n a t u r att yttringarna ge sig mera till känna i tunga än i lätta yrken. Prof. S. Friberg, ortopedisk sakkunnig hos FR, framlade i ett föredrag vid Socialförsäkringsbolagens förenings årsmöte 1950 följande synpunkter på det försäkringsmedicinska bedömandet: Ett excessivt våld kan bryta ned även en frisk disk, som är en av kroppens mest resistenta vävnader. Efter fall från stor höjd, svårare trafikskador torde 209 17

en p r i m ä r skada på en eller flera diskar icke kunna uteslutas. De inom olycksfallsförsäkringen vanligen åberopade olycksfallsmomenten — tungt lyft, sträckning under lyft, halkning vid lyftning eller bärande av börda, fall på marken etc. — anser jag icke vara i stånd att skada en förut frisk disk. Alla dessa och liknande olycksfall spela endast rollen av utlösande moment. Man måste inför många av dessa angivna s. k. olycksfall fråga sig, vad är orsak och vad är verkan. Många få icke sina första symptom till följd av det uppgivna traumat utan ibland kan det nog vara så, att de övergås av ifrågavarande trauma till följd av sina första symptom. Dessa diskpatienter ha i regel en mycket dålig balans, vilket är lättförklarligt. Symptomen efter ett olycksfall bli en funktion av åtminstone två faktorer, vävnadernas tillstånd och våldets styrka. Vid frisk disk fordras ett starkt våld; när disken är nedsliten och det yttersta skiktet av annulus fibrosus står som skalet på ett övermoget päron, erfordras kanske endast en nysning, en krystning för att utlösa grava och invalidiserande symptom. Sett ur den synpunkten bleve få s. k. ryggolycksfall ersättningsberättigande, i privatförsäkringen ytterst få. För socialförsäkringen blir frågeställningen lite annorlunda. Alla anställda skola vara försäkrade, med och utan diskdegeneration, och det är då ldart, att för den ene kan ett litet olycksfall ha svårare följder än ett stort för den andre. Jag vet, att många hinder möta härför, men under senare år h a r den tanken allt oftare inställt sig, att det vore lyckligast om beträffande landryggarna man kunde få in sjuk- och olycksfallsförsäkringen under en ihatt. Det är omöjligt att med intervertebralskivan i sin hand säga, h u r mycket är normal ålderinvolution, vad är att anse som sjuklig förändring och vad ev. som sekundära förändringar till den. Det är då begripligt nog inte lättare för en skadereglerare att avgöra vad som efter ett åberopat olycksfall är att tillskriva degenerationen och vad skadan. Så länge olycksfallslagen gäller, kan jag emellertid med stöd av det som nu anförts icke finna annat än att man vid bedömningen av lumbago och ischias måste vara restriktiv och fordra ett klart, icke obetydligt olycksfallsmoment och ett acceptabelt tidssammanhang. Vi äro sammanfattningsvis sämre i våra ryggar än som allmänt antages. Till s o c i a l v å r d s k o m m i t t é n h a r från L a n d s o r g a n i s a t i o n e n s a r b e t a r s k y d d s k o m m i t t é i n n e v a r a n d e år ö v e r l ä m n a t s en f r a m s t ä l l n i n g från S v e n s k a Byggn a d s a r b e t a r e f ö r b u n d e t a n g å e n d e s å d a n ä n d r i n g av lagstiftningen, a t t ers ä t t n i n g k o m m e a t t u t g å för r y g g å k o m m o r av det slag som y p p a t s h o s två i framställningen o m n ä m n d a personer. Beträffande omständigheterna i d e s s a b å d a fall, s o m t o r d e v a r a t ä m l i g e n t y p i s k a , u t v i s a h a n d l i n g a r n a följande: Bägge arbetarna hade under lång tid varit förare av Euclidvagnar, en typ av mycket tunga lastbilar. Fjädersystemet på dessa vore ganska hårt, varför ganska stora skakningar uppstode vid körningen, och förarsitsarna vore obekväma och hårda. Vagnarna hade använts vid en kraftverksanläggning för utforsling av sprängsten ur tunnlarna. Den ene arbetaren, som var född år 1901, hade varit sysselsatt med arbetet ifråga sedan våren 1947. Dessförinnan hade han enligt uppgift icke haft några ryggbesvär. I början av år 1948 fick han värk och smärtor i landryggen. Smärtorna accentuerades under första året i samband med host- och nyssmärtor. Vid ett tillfälle i jan. 1950 hade han under en kort tid smärtor i låren; dessa accentuerade besvär uppträdde i samband med tungt lyft. Hösten 1948 undersöktes han på 210

ortopedisk klinik och erhöll då korsett. Sedan han våren 1950 blivit jeepförare, hade besvären sakta vikit, och vid undersökning i sept. 1950 ansåg han sig vara helt arbetsför, om än med viss stelhet i ryggraden. Han hade icke behövt vara borta från arbetet annat än 14 dagar hösten 1948 i samband med besöket på den ortopediska kliniken. Efter undersökningen i sept. 1950 avgav prof. Friberg följande utlåtande: »Röntgenfynden 1948, vilka bekräftats vid den nu gjorda undersökningen, ådagalägga förändringar i ländryggraden, betydligt äldre än sedan 1947. Den åberopade tjänstgöringen på 'euclid'-vagnarna kan med bestämdhet sägas icke vara orsak till de konstaterade, väsentligen degenerativa omvandlingarna av H:s intervertebralskivor" i lumbalryggen. Dessa förändringar bruka som regel vara förenade med symtom som de av H. angivna. Även om H:s tjänstgöring å 'euclid'-vagnarna kan bestridas vara orsak till hans ryggåkomma, kan icke uteslutas en tillfällig försämrande inverkan på ryggförändringarna; symtomen ha utlösts, ev. accentuerats härigenom. Det bör framhållas, att H. visar röntgenologiska tecken på ryggradsförändringar av art och utbredning som utan engångstrauma och upprepade påfrestningar måste förmodas ge besvärande symtom vid kroppsarbete. Något olycksfall i olycksfallslagens mening föreligger icke och skäl till ersättning enligt densamma finnes ej. Den åkomma i ryggraden, diskdegeneration, av vilken H. lider, är utomordentligt vanlig. Vilka dess innersta orsaker äro, undandrager sig ännu bedömande, och den synes, såvitt man av sjukhusmaterial kan bedöma, icke vara vanligare inom de kroppsarbetande klasserna. Personer i tungt arbete äro emellertid mer besvärade än övriga men man kan icke tala om någon ny yrkessjukdom.» Den andre arbetaren, som var född 1916, hade börjat föra Euclidvagn sommaren 1948. Han hade enligt uppgift icke haft ryggbesvär tidigare. I december 1949 började han besväras av värk i landryggen. Besvären gingo sakta tillbaka, sedan han erhållit annan syssla- Vid röntgenundersökning i sept. 1950 konstaterades avancerade förändringar i landryggen (degeneration av två diskar och förskjutningar av två kotor). På förslag av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen innevarande år (11 ht, p. 91) har riksdagen anvisat medel till en omfattande undersökning angående ryggåkommornas frekvens och orsaker. Initiativ till undersökningen togs av Landsorganisationens arbetarskyddskommitté efter en av samma kommitté år 1949 anordnad konferens angående ryggskadors förebyggande och den försäkringsmässiga bedömningen. Undersökningen har planlagts av läkare vid Karolinska institutets ortopediska klinik och jadceshygieniska avdelningen vid statens institut för folkhälsan. Undersökningen skall i medicinskt hänseende förläggas till Karolinska institutet; en läkare avses under ett år ägna sig helt åt detta arbete. Bedömningen av ryggåkommorna har för socialvårdskommittén framstått som en av de viktigaste frågorna vid lagrevisionen. Det är lätt förklarligt, att den hittillsvarande regleringen av ersättningsrätten icke fått förståelse hos allmänheten. Detta beror till icke ringa del på att lekmannauppfattningen i dessa fall likaväl som beträffande andra åkommor är böjd för att övervärdera yttre inverkningars betydelse som orsaksmoment. Men även mot bakgrunden av den läkarvetenskapliga uppfattningen om orsakssammanhangen synes den hittillsvarande regleringen av ersättningsrätten 211

vara i vissa hänseenden diskutabel. Oavsett om man anser att de gällande reglerna äro i princip riktiga eller ej, torde det kunna konstateras att de praktiska resultaten lämna mycket övrigt att önska. Att rättvist avgöra, om en s. k. sträckning är att uppfatta som ett olycksfall eller blott utgör en yttring av en sjukdomsprocess, måste icke sällan vara omöjligt även när den försäkrade efter bästa förmåga söker beskriva det faktiska händelseförloppet. Man måste också räkna med att den alltmer spridda kunskapen om de tillämpade bedömningsprinciperna leder till att uppgifterna mången gång bli tillrättalagda, detta så mycket mer som vederbörande själv ofta och kanske i regel är fast övertygad om att åkomman är orsakad av arbetet och att ersättning därför rättvisligen bör utgå. Det torde nu få anses klarlagt, att lumbagotillstånden i enlighet med den uppfattning, som redan förut varit bestämmande för det försäkringsmedicinska bedömandet, i allmänhet uppkomma som följd av djupare liggande orsaker än muskelansträngningar vid lyft o. d. En vanlig utveckling av de ifrågavarande insufficienstillstånden är, att lumbagoattackerna till en början komma med tämligen långa mellanrum men småningom bli tätare; det kan även utvecklas en varaktig, mer eller mindre höggradig insufficiens, men i slutstadiet kan en stabilisering och relativ besvärsfrihet uppkomma. Om en person har en så avancerad kronisk process, att han då och då får en lumbagoattack utan yttre orsak, kan en dylik attack, som sätter in när han uträttar sitt vanliga, ostörda -arbete, icke gärna betraktas som yrkesskada. När det däremot gäller en person, som tidigare varit i stort sett fri från ryggbesvär men i anslutning till en kraftig påfrestning får uttalade besvär, bör — i överensstämmelse med bedömningsprinciperna beträffande andra åkommor — den omständigheten, att vederbörande får antagas ha varit genom en förefintlig diskdegeneration disponerad för ryggbesvär, icke hindra att de av påfrestningen utlösta besvären accepteras som ersättningsberättigande. Visserligen är sjukdomsanlaget även i det sistnämnda fallet grundorsaken till sjukdomstillståndet, men man har anledning räkna med att vederbörande kunde ha varit besvärsfri under en måhända lång tid framåt om han icke hade blivit utsatt för påfrestningen. Vad härefter angår frågan, vilka slags påfrestningar som kunna antagas vara av väsentlig betydelse såsom utlösande moment, torde det icke vara osannolikt att sådana ansträngande lyftningar, som äro vanligt förekommande t. ex. vid skogsarbete, handlastning i gruvor och åtskilligt transportarbete, kunna likaväl som vissa av de nu såsom »olycksfallsmoment» accepterade händelserna orsaka en kompression av en disk med minskad resistens. Att med någon bestämdhet avgöra, om sjukdomstillståndet har på detta sätt framkallats av arbetet eller ej, torde i allmänhet icke vara möjligt, men denna osäkerhet undgår man icke genom att såsom nu fästa vikt vid om något olycksfallsmoment ingår i det angivna händelseförloppet. I dessa liksom i andra medicinskt svårbedömda fall bör bedömningen ske i 212

enlighet med den av kommittén ovan förordade regeln, att orsakssamband bör accepteras när icke övervägande skäl måste anses tala däremot. Mot de ovan angivna bedömningsprinciperna, som enligt kommitténs mening böra leda till att ersättning för ryggåkommor medges i ökad omfattning, kan det invändas, att i den mån inverkningar i form av tunga lyftningar o. d. kunna tillmätas betydelse som utlösande moment, så torde detta gälla företrädesvis beträffande mera långvariga ansträngningar av sådant slag. Med detta betraktelsesätt kan det göras gällande, att en utvidgning av ersättningsrätten i vart fall icke bör åstadkommas genom att ryggåkommorna i större utsträckning än hittills godtagas såsom orsakade av olycksfall eller annan jämförelsevis kortvarig inverkan. Kommittén har emellertid icke kunnat finna att den läkarvetenskapliga uppfattningen om ryggåkommornas uppkomstsätt utgör hinder för att man i större utsträckning än hittills tillmäter kortvariga inverkningar betydelse som orsaksmoment. Att inordna ryggåkommorna under försäkringen såsom yrkessjukdomar i följd av långvarigt ansträngande arbete synes icke låta sig göra; i vart fall kan detta icke ske innan sambandet mellan kroniska ryggåkommor och tungt kroppsarbete blivit klarlagt. Om man emellertid, såsom rimligt synes vara, räknar med att långvarigt tungt arbete icke är utan betydelse för uppkomsten av rygginsufficienser, behöver man icke hysa några avgörande betänkligheter mot att rygginsufficienserna kunna komma att behandlas som olycksfallsskador i större utsträckning än som skulle följa av en strikt tolkning. En likartad frågeställning som beträffande ryggskott o. d. uppkommer emellanåt vid benbrott och ofta vid mjukdelsbristningar. Även i dessa fall är det enligt den medicinska sakkunskapen ofta fråga om degenerativa förändringar, vilka kunna leda till att vävnaden brister utan någon avsevärd påfrestning. I sällsynta fall förekomma spontana frakturer, vid vilka det genom röntgenfotografering kan klart konstateras, att orsaken är en sjuklig process. I andra fall av vävnadsbristningar kan ersättningsfrågan däremot vara mycket svårbedömd. Beträffande benbrotten förtjäna särskilt de s. k. marschfrakturerna uppmärksamhet. Två av FR i oktober 1946 avgjorda fall äro belysande. I det ena fallet hade ett kvinnligt lagerbiträde, som i arbetet ofta klättrade på stegar, utan vrickning eller annat olycksfallsmoment fått en fraktur på ett mellanfotsben. I det andra fallet hade en dylik fraktur uppkommit hos ett sjukvårdsbiträde, likaledes utan känt olycksfallsmoment. En av FRs läkare tillstyrkte ersättning, enär det enligt hans mening kunde antagas att en marschfraktur uppkomme inom loppet av några timmar, varvid det på grund av uttröttning och därav förorsakad bristande koordination först uppstode någon småspricka eller försvagningszon i följd av småtraumer och därefter under fortsatt gång en fullt utbildad fraktur. En annan läkare 213

framhöll däremot, att man, förutom de efter relativt kraftiga ansträngningar uppträdande marschfrakturerna, även funne fullt typiska fall, där man icke kunde få fram något ansträngningsmoment utöver vad patienten vore van vid; det syntes därför som om okända faktorer medverkade till att åkomman uppträdde vid ett visst tillfälle. Medicinalstyrelsen förklarade i avgivet yttrande, att styrelsen ansåge frakturerna icke kunna betraktas såsom orsakade av olycksfall i arbete. FR fann därefter ej skäl till ändring i avslagsbesluten. Som exempel på fall, där mjukdelsbristning icke ansetts som olycksfallsskada, må nämnas att en hälseneruptur hos en balettdansör under rutinmässigt danshopp (nedhopp från Va meters höjd) icke godtogs; enligt läkarintyg voro båda hälsenorna påfallande tunna (Ref. 1950:28). Senrupturerna lära i allmänhet föregås av degenerativa förändringar, och en bristning kan inträffa utan att senan utsattes för särskild ansträngning. Detsamma gäller beträffande muskelbristningar. Denna diagnos förekommer icke sällan i läkarintygen utan att vara verifierad genom undersökningsfynd. Även meniskskadorna förorsakas ofta av degenerativa förändringar utan något olycksfallsmoment e. dyl. som medverkande orsak. Å andra sidan anses meniskerna kunna i vissa typiska fall — då knäleden under förstärkt belastning från flekterad ställning extenderas under rotation-abduktion — bli utsatta för så stark påfrestning, att ersättning för olycksfallsskada kan vara motiverad etiuru den försäkrade själv ej är medveten om något olycksfallsmoment (Ref. 1948:44). Enligt socialvårdskommitténs mening äro de synpunkter, som kommittén i det föregående framlagt beträffande lumbagofallen, tillämpliga också på fallen av vävnadsbristningar. Att en degenerativ process eller någon sjuklig förändring kan ha medverkat till bristningen, bör icke hindra, att ersättning medgives om det icke är osannolikt att en ansträngning i arbetet dock varit av väsentlig betydelse som orsaksmoment. Ersättning torde därför böra utgå så snart det icke visas, att övervägande skäl tala för att bristningen har framkallats av en sjuklig process eller annan framskriden förändring. Vid bedömandet få beaktas såväl de av läkaren gjorde iakttagelserna som omständigheterna vid bristningens inträffande. Tveksamma fall böra avgöras till den försäkrades förmån. Med de nu angivna bedömningsprinciperna torde ersättning för vävnadsbristningar komina att utgå i något större utsträckning än för närvarande. Enligt gällande praxis anses infektion i arbetsvalk regelmässigt icke såsom skada till följd av olycksfall. Anledningen härtill är, att valken som sådan icke uppkommer genom olycksfall (eller därmed jämställd inverkan) samt att infektionens ingångsport anses vanligen vara en i valken uppkommen självspricka. Att i det särskilda fallet säkert avgöra, om ingångsporten är en sådan spricka eller en läsion av olycksfallskaraktär, torde i 214

regel icke vara möjligt. Då åkomman emellertid i båda fallen är en typisk arbetsskada, bör ersättning rimligen utgå. Kommittén förordar därför, att infektion i arbetsvalk skall genom uttrycklig bestämmelse likställas med olycksfallsskada. I tillämpningen kunna vissa svårigheter uppkomma när det gäller att avgöra till vilket arbete skadan skall hänföras, men dessa svårigheter böra dock icke hindra att ersättningsrätt medgives. Sjukdomar

som icke förorsakas

av

olycksfall

F r å n arbetstagarhåll har till socialvårdskommittén framförts ett stort antal önskemål om utvidgningar av yrkessjukdomsförsäkringen. Med anledning av motioner vid Landsorganisationens kongress år 1946 uttalade landssekretariatet bl. a., att det både från principiell och praktisk synp u n k t angelägnaste kravet i fråga om utvidgningar av försäkringsskyddet vore att detta komme att omfatta varje i orsakssammanhang med arbetet stående skada och varje yrkessjukdom. Motionerna och utlåtandet samt vissa andra handlingar överlämnades år 1947 till socialvårdskommittén med hemställan, att de framförda önskemålen måtte, i den mån de föllo inom ramen för kommitténs uppdrag, beaktas vid den pågående översynen av lagstiftningen. Samma år överlämnade Landsorganisationen till socialvårdskommittén de anslutna förbundens svar på en rundfråga rörande önskemål med avseende på lagrevisionen. Även vissa andra framställningar om utvidgningar av skade- och yrkessjukdomsbegreppen ha inkommit från arbetstagarorganisationerna. I LO-förbundens svar på rundfrågan framställdes från några håll önskemål, att den i 1 § 2 st. OL stadgade ersättningsrätten för vissa på mekanisk väg eller av temperaturförhållandena eller av frätande eller etsande ämnen framkallade skador skulle utvidgas genom slopande av den nuvarande begränsningen till skador som orsakats genom inverkan under högst några få dagar (enligt praxis högst fem dagar); I åtskilliga yttranden yrkades mera vidsträckt ersättningsrätt enligt OL för bråck, muskelsträckningar, ryggskott o. d. I fråga om ryggåkommorna framfördes även önskemål att de skulle för kategorier med tungt arbete hänföras till ersättningsberättigande yrkessjukdomar; av speciella yrkesgrupper, som borde åtnjuta sådant skydd, nämndes skogs-, timmervält- och hamnarbetare samt bussförare. Beträffande YL framställdes, liksom i landssekretariatets utlåtande vid 1946 års LO-kongress, önskemål att lagen skulle göras tillämplig på alla i arbetet ådragna sjukdomar. Från flera håll yrkades, att ersättning för sjukdom, som upptagits i YL, skulle utges även i äldre fall. Av särskilda sjukdomar, som jämte de nyss berörda ryggåkommorna ansågos böra falla under lagen, intogo hudsjukdomarna en framskjuten plats. Sålunda nämndes bl. a. eksem genom inverkan av »orent arbete» och »dåliga tvättmedel» samt kemikalier i garveri-, läderberednings- och färgindustrierna. 1 Vidare nämndes eksem genom inverkan av cement, terpentin, gummihandskar, svavelsyrebad och trietanolamin, kalkkväve, kylvätska, »lutvatten» och »saltgröt» i mejerier, växtsafter i trädgårdsarbete, mjöl och socker samt kemikalier i bageri-, konditori-, kvarn- och i Ersättning i dylika fall utgår f. n. då sjukdomen orsakats av ett i YL upptaget ämne (t. ex. den vid garvning m. m. använda kromsyran).

chokladindustrierna, sulfit- och sulfatlut, kli i lossningsarbete, vitsprit, oxalsyra samt pottaska, rongalit, soda och kaustiksoda vid textilfärgning (kypfärger). Såsom ämnen, som framkallade såväl eksem som andra åkommor, nämndes konsthartser, konsthartslim, härdningsmedel för dylikt lim, cellulosalack, tropiska och exotiska träslag samt formalin. 1 De i YL upptagna sjukdomarna hos djurskötare ansågos böra utökas med ringorm och »andra djureksem». Förgiftningar angåvos förekomma vid sprutmålning med trätjära och karbinol. Ersättningsrätt för astma föreslogs för pälsfärgcriarbetare, kloraminförpackare 2 , gruvarbetare och arbetare i bagerier, konditorier, kvarnar och chokladfabriker. Andra sjukdomar i andningsorganen angåvos orsakade av isättika, svavelsyre- och saltsyregaser samt svaveldioxid. Ersättningsrätt för tuberkulos föreslogs för sjukvårdspersonal och speciellt för sinnessjukhuspersonal. Den sjukvårdspersonal i YL medgivna ersättningsrätten för vissa smittsamma sjukdomar föreslogs utsträckt till annan sjukhuspersonal. Ersättningsrätt föreslogs även för reumatiska sjukdomar, speciellt för hamn- och stuveriarbetare, trafikpersonal vid spårvägar, arbetare som utsättas för hastiga temperaturväxlingar eller drag (t. ex. i dragiga bilförarhytter och oinbyggda vältförarplatser), och dem som måste använda gummistövlar. För b r a n d m ä n nämndes reumatiska och förkylningssjukdomar, och för dem som arbeta i hög värme och luftfuktighet (bad- och tvättinrättningar) nämndes reumatiska sjukdomar och hjärtåkommor. Vidare föreslogs ersättningsrätt för ischias, smittsam hjärninflammation 3 , mag- och nervsjukdomar hos trafikpersonal vid spårvägar, tandröta hos konditori- och chokladfabriksarbetare (»sockerbagarcaries»), synförsvagning av arbete i artificiell belysning, åderbråck hos personer med grävnings- och stillastående arbete (som exempel nämndes spårvägspersonal och verkstadsarbetare), knäåkommor hos trädgårds- och kolgruvearbetare 4 , ögonsjukdom m. m. av tröskningsdamm, »senknutar» i händerna hos hamnarbetare samt sjukdomar hos hamn- och flygplansarbetare till följd av importerad smitta. I fråga om stendammslunga hävdades, att även s. k. gruvbyggnadsarbete kunde vara »farligt arbete». Flera sjukdomar, som redan länge varit ersättningsberättigande, hade det oaktat medtagits bland dem som borde inordnas under YL. Sålunda hade medtagits glasblåsarstarr, ehuru denna sjukdom alltifrån början omfattats av YL (såsom förorsakad av »strålande värme eller ljus»), förgiftningar av bensol och klorgas, ehuru bensol och klor alltsedan 1936 varit upptagna bland de i YL angivna farliga ämnena, och eksem av »träimpregneringsmedlet dovisider», ehuru dowicide m. m. genom speciell lagändring år 1938 upptogs bland de farliga ämnena (under beteckningen »klorderivat av fenol eller naftol eller deras salter») 1 . F r å n Rfa överlämnades år 1947 en till yrkesinspektionen ingiven framställning från ett arbetarskyddsombud om utredning angående ersättningsrätt för diskbråcks-ischias och reumatiska sjukdomar med broskbildningar i kotpelare och höfter. I framställningen anfördes, att ett stort antal järnvägsmän och speciellt banarbetare drabbades av dessa sjukdomar, som kunde antagas uppkomma genom tungt och ensidigt arbete. Är 1949 överlämnade LOs arbetarskyddskommitté dit inkomna skrivelser från vissa fackförbund angående yrkessjukdomsförsäkringen. I en skrivelse från Metall1 E r s ä t t n i n g s r ä t t föreligger n u m e r a för hudsjukdom genom inverkan av tropiskt träslag eller av formalin vid arbete med konsthartslim. 2 Kloramin är sedan länge medtaget i YL. 3 Smittsam hjärnfeber är ersättningsberättigande yrkessjukdom för sjukvårdsperson a l m. fl. * Vissa av tryck orsakade k n ä å k o m m o r hos gruvarbetare m. fl. med arbete i k n ä stående eller knäliggande omfattas av YL.

industriarbetareförbundet anfördes, att rådande meningsskiljaktigheter mellan läkarna i fråga om gengas- och triförgiftningar vore till stort förfång för de skadade. Textilarbetareförbundet hade översänt en framställning från förbundets avdelning i Strömsbro om sådan utvidgning av YL, att ersättning komme att utges för vissa eksem och hudutslag, som drabbade textilfärgare. Enligt avdelningens uppfattning framkallades eksem av dels naphtol, dels nitrösa gaser, som uppkomme vid »diazotering». 1 Textilarbetareförbundet översände senare ett uttalande av Svenska Färgeritekniska Riksförbundet, som meddelade att icke blott iärgeriernas arbetare utan också förmän och ingenjörer drabbades av eksem och att »eksem i färgerier» enligt riksförbundets åsikt borde hänföras till yrkessjukdomarna. En skrivelse från Skorstensfejeriarbetareförbundet gällde eksem av oljesot. Metallindustriarbetareförbundet har i skrivelser år 1950 dels framfört vissa vid förbundets kongress framkomna önskemål om utvidgad ersättningsrätt för rygg-, muskel- och ledgångsåkommor, skallskador, bråck och eksem, dels hemställt om medverkan till att alla sjukdomar av kadmium bleve ersättningsberättigande. LOs arbetarskyddskommitté har år 1950 till socialvårdskommittén överlämnat en framställning från Kommunalarbetareförbundet, avseende ersättningsrätt för eksem genom inverkan av metasilikat (rengöringsmedel). Förbundet hade med anledning av ett inträffat fall anmodats göra framställning till Rfa om sagda ämnes upptagande i YL. Byggnadsarbetareförbundet har i skrivelse till socialvårdskommittén år 1950 hemställt om snar åtgärd för sådan lagändring att cementeksem bleve ersättningsberättigande. Vidare har, såsom förut nämnts (s. 210), från LOs arbetarskyddskommitté överlämnats en framställning av Byggnadsarbetareförbundet om utvidgad ersättningsrätt för ryggåkommor. Enligt förbundets mening borde sådan ändring göras i OL, att ersättning för yrkessjukdom komme att utgå för åkommor av det slag som avsåges i framställningen. Sko- och läderindustriarbetareförbundet har i skrivelse detta år anhållit att socialvårdskommittén ville allvarligt överväga en ändring av lagstiftningen så att den komme att lämna det avsedda skyddet för skador i arbetet. I motion till förbundets kongress hade krav rests, att ryggskador och liknande sjukdomar av arbetet skulle betraktas som yrkessjukdomar. Frågan hade alldeles särskilt aktualiserats genom ett fall, där en tillbankare icke kunnat erhålla ersättning för en axelåkomma, som hade satts i samband med inverkan från en nyuppfunnen avlastningsapparat till maskinen. Över en av G r u v i n d u s t r i a r b e t a r e f ö r b u n d e t till K u n g l . M a j : t å r 1948 i n given f r a m s t ä l l n i n g o m u p p t a g a n d e av s j u k d o m g e n o m v a n a d i n s y r a d a m m i YL h a y t t r a n d e n avgivits av i n s t i t u t e t för f o l k h ä l s a n , m e d i c i n a l s t y r e l s e n , Rfa och F R . K u n g l . Maj :t f a n n d ä r e f t e r g e n o m b e s l u t d e n 15 j u l i 1949 f r a m s t ä l l n i n g e n icke f ö r a n l e d a a n n a n å t g ä r d ä n att h a n d l i n g a r n a ö v e r l ä m n a d e s till s o c i a l v å r d s k o m m i t t é n för a t t t a g a s i ö v e r v ä g a n d e vid ö v e r s y n e n av YL. Av handlingarna framgår i huvudsak följande. Vanadinsyra kan ge upphov till vissa sjukdomssymptom, framförallt besvär från övre luftvägarnas slemhinnor och från lungorna med snuva, svalgont och hosta. Symptomen kunna, sedan exposi1

Nitrösa gaser tillhöra de i YL u p p t a g n a ämnena.

tion för ämnet upphört, kvarstå några dagar upp till flera veckor och härunder medföra arbetsoförmåga; några bestående rubbningar i hälsotillståndet synas icke ha förekommit. Folkhälsoinstitutels yrkeshygieniska avdelning anförde, att det, då sjukdomsbilden icke erbjuder några specifika symptom, torde bereda vissa svårigheter att säkert fastställa den etiologiska orsaken till inträffade fall av bronchitiiknande sjukdom bland vanadinsyra-exponerade arbetare. Då expositionsrisken emellertid vore begränsad till ett relativt fåtal arbetare på högst några arbetsplatser, föreföll det dock avdelningen som om denna svårighet icke skulle bli väsentligt stor. Medicinalstyrelsen framförde ungefär samma synpunkter. Rfa fann däremot, att det — med hänsyn till svårigheterna att i det speciella fallet mera tillförlitligt avgöra i vad mån sjukdomen vore att härleda från arbetet — icke skulle stå i överensstämmelse med de nuvarande grundprinciperna för YL att i lagen inordna vanadinsyraförgiftning. I stället förordades att framställningen skulle överlämnas till socialvårdskommittén för att övervägas i samband med översynen av YL. FR instämde i Rfas yttrande; de båda arbetstagarrepresentanterna hade avvikande mening. En liknande frågeställning som beträffande vanadinsyraförgiftning har sedermera förelegat beträffande vissa sjukdomstillstånd hos manganarbetare. Enligt utredning av folkhälsoinstitutet kunde kronisk manganförgiftning, en organisk nervsjukdom, med nöjaktig säkerhet särskiljas från andra nervsjukdomar. Annorlunda förhöll det sig med vissa akuta åkommor. Enligt utredningen äro manganarbetare predisponerade för luftvägsinfektioner, särskilt lunginflammationer, s. k. manganpneumonier. Dessa sjukdomstillstånd kunde emellertid icke kliniskt skiljas från pneumonier i allmänhet och andra vanligt förekommande luftvägsinfektioner. Då det sålunda vore omöjligt att vid lungsjukdom hos en manganarbetare avgöra manganets betydelse för sjukdomens uppkomst, ansåg institutet, att endast den kroniska förgiftningen borde medtagas i YL. Denna uppfattning biträddes av flertalet remissinstanser och godtogs vid 1950 års lagändring. I samband med lagändringen år 1949 föreslogs i motioner, att lagens tillämpningsområde skulle utvidgas så, att hemvårdarinnorna erhölle försäkringsskydd för de i 1 § 2 st. 7) avsedda smittsamma sjukdomarna. Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande (nr 14), att de i den statsunderstödda sociala hemhjälpsverksamheten heltidsanställda hemvårdarinnorna vore tillförsäkrade oavkortad lön under minst ett år vid tjänstledighet till följd av olycksfall i tjänsten eller i tjänsten ådragen yrkessjukdom eller svårare smittsam sjukdom. Enär avlöningsbestämmelserna dock icke inkluderade sjukvårds- och invaliditetsersättningar, samt då deltidsanställda hemvårdarinnor icke vore tillförsäkrade de ifrågavarande förmånerna, ansåg utskottet skäl föreligga att den i motionerna yrkade utvidgningen av YL upptoges till övervägande. Utskottet förutsatte att så skulle komma att ske i samband med behandlingen av vissa andra frågor om jämkningar i YL. Vid lagändringen år 1950 föreslogs i motioner att riksdagen skulle hemställa om utredningar rörande dels frågan om hänförande av tuberkulos till de av YL omfattade sjukdomarna, dels yrkesmyalgiens natur och lämp218

ligheten av att hänföra den till yrkessjukdom enligt YL. Motionerna föranledde ingen riksdagens åtgärd. Beträffande tuberkulosen hänvisade andra lagutskottet (uti. nr 31) till att utredning därom påginge inom medicinalstyrelsen och Rfa. I fråga om yrkesmyalgien, som varit föremål för bedömande vid 1944 års lagändring, ansåg utskottet att en omprövning icke borde ske innan socialvårdskommittén tagit ställning till spörsmålet om möjligheten av nya principer för bestämmandet av de ersättningsberättigande sjukdomarna. Den nyssnämnda utredningen angående tuberkulosen blev aktuell i samband med lagändringen år 1944, då vissa smittsamma sjukdomar inordnades under YL. Rfa och medicinalstyrelsen ansågo, att ytterligare utredning borde göras beträffande en del särskilda spörsmål, däribland frågan om upptagande av såväl bovin som human tuberkulos såsom yrkessjukdom. Fördenskull igångsattes en undersökning angående frekvensen av tuberkulosfall bland personal vid sjukvårdsanstalter under åren 1942—1944. Resultatet av denna undersökning redovisades till Kungl. Maj:t år 1948. En översjuklighet i tuberkulos hade påvisats bland personalen vid tuberkulosanstalterna, men det tillgängliga materialet medgav icke ett svar på frågan om orsakerna därtill. Sammanfattningsvis meddelade ämbetsverken, att de på grund av den föreliggande utredningen icke ansett sig kunna förorda, att vare sig human eller bovin tuberkulos upptoges som yrkessjukdom i YL, men att hithörande frågor komme att göras till föremål för fortsatt utredning. Denna utredning är ännu icke avslutad. En särskild utredning angående hudsjukdomarna handhas av folkhälsoinstitutet, som år 1947 erhöll Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda frågan om behovet av en utvidgning av YLs tillämplighetsområde beträffande yrkeshudsjukdomarna och avgiva förslag till lagstiftningsåtgärder. Vid innevarande års riksdag har ett särskilt anslag anvisats för undersökningar i syfte att klarlägga frekvensen av yrkeshudsjukdomar inom olika arbetsfaser, som särskilt ofta förorsaka sådana sjukdomar, sjukdomstidens genomsnittliga längd samt vad som i de enskilda fallen kräves för att bedöma, huruvida hudsjukdom kan anses vara föranledd av yrkesarbete eller icke (11 ht, p. 99). I samband med utredningen skall en provisorisk yrkeshudpoliklinik inrättas i anslutning till den vid Karolinska sjukhuset befintliga hudpolikliniken. I det föregående har nämnts, att riksdagen även anvisat medel till en undersökning angående ryggåkommornas samband med yrkesarbete. Under förarbetena till 1950 års lagändring — varigenom hudsjukdomar genom inverkan av tropiskt träslag och, i vissa fäll, formalin inordnades under försäkringen — framhöll Rfa, efter samråd med medicinalstyrelsen, att under beteckningen konsthartslim och cellulosapreparat dolde sig ett stort antal ämnen och ämnesgrupper, som användes i en sådan mångfald skiftande verksamheter och arbetsformer — även utan samband med yrkesutövning — att det f. n. icke kunde avgöras, om och i vad mån de if rågakomna sjukdomarna kunde utan större svårighet ledas tillbaka till 219

arbetet eller därmed sammanhängande förhållanden. I senare yttrande förordade folkhälsoinstitutet den begränsade utvidgning, som sedermera beslöts. Därvid förklarade institutet, att cellulosapreparat icke borde upptagas i lagen, enär det beträffande dessa till sin sammansättning mångskiftande ämnen vore svårt att i varje enskilt fall fastställa det sjukdomsframkallande ämnet. Betänkligheter mot ändringen framfördes av de hörda myndigheterna, under det att Svenska Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen accepterade densamma. Ändringen torde ha ansetts som ett provisorium i avvaktan på slutförandet av folkhälsoinstitutets allmänna utredning om yrkeshudsjukdomarna. Då YL innevarande år gjordes tillämplig på kronisk kadmiumförgiftning, förutsattes det att frågan, huruvida även annan kadmiumförgiftning än den kroniska borde inordnas under försäkringen, skulle upptagas i anslutning till socialvårdskommitténs utredningsarbete (prop. 96, s. 8). I motioner vid årets riksdag ha upptagits spörsmål om ersättningsrätt för ytlig trichofyti (s. k. ringorm) och tröskdammlunga. Med anledning därav uttalade andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 13, som godkändes av riksdagen, att dessa spörsmål borde beaktas men att det, enär utskottet inhämtat att socialvårdskommittén komme att överväga om de angivna sjukdomarna borde omfattas av försäkringen, icke syntes erforderligt att framställning gjordes till Kungl. Maj:t. Socialvårdskommitténs i det föregående (s. 190 ff.) framlagda allmänna synpunkter på frågorna angående yrkesskadeförsäkringens räckvidd med avseende på sjukdomar, som icke förorsakas av olycksfall, innebära sammanfattningsvis, att det principiellt är helt rimligt att med olycksfallsskadorna likställa andra hälsorubbningar i följd av arbetet och arbetsförhållandena, oavsett om sjukdomen är specifik för yrket eller ej, att det emellertid av praktiska skäl är nödvändigt att genom något slag av förteckning begränsa yrkesskadeförsäkringen till att omfatta de sjukdomstillstånd, vilkas samband med arbetet kan någorlunda klarläggas medicinskt och tekniskt, samt att det efter den allmänna sjukförsäkringens genomförande bör bli lättare att få en gränsdragning på sådant sätt att man undgår vidlyftiga utredningar beträffande lindriga åkommors eventuella samband med arbetet. Även om man bör kunna hoppas på att yrkesmedicinens utveckling kommer att betydligt öka möjligheterna att på ett rättvist sätt draga gränsen mellan sjukdomar i följd av arbetet och andra sjukdomstillstånd, måste man dock otvivelaktigt räkna med att ett sådant särskiljande i många fall icke är möjligt. För de sjukdomar, som icke kunna inordnas under yrkesskadeförsäkringen, ehuru ett samband med arbetet i vissa fall icke synes uteslutet och emellanåt kanske ter sig sannolikt, får sjukförsäkringen träda till. Vid tillkomsten av den gällande lagstiftningen om yrkessjukdomsförsäkringen har, såsom förut berörts, sjukförsäkringens betydelse som kom220

p l e m e n t s t a r k t f r a m h å l l i t s i olika s a m m a n h a n g . Så s k e d d e bl. a. vid 1936 å r s ä n d r i n g i YL, då det från såväl a r b e t s g i v a r - s o m a r b e t s t a g a r s i d a n h ä v d a d e s a t t y r k e s s j u k d o m s f ö r s ä k r i n g e n l ä m p l i g e n b o r d e i n p a s s a s i en o b l i g a t o r i s k s j u k f ö r s ä k r i n g m e d b i d r a g från a r b e t s g i v a r e n . S o c i a l s t y r e l s e n , Rfa o c h m e d i c i n a l s t y r e l s e n h a d e i den u t r e d n i n g , som föregick l a g ä n d r i n g e n , u t t a l a t den m e n i n g e n , a t t h u d s j u k d o m a r n a i s t o r t sett l ä m p a d e sig b ä t t r e för s j u k - ä n för y r k e s s j u k d o m s f ö r s ä k r i n g e n . Utredningen hade enligt de nämnda ämbetsverken givit vid handen, att det — frånsett merendels från ets- och frätskador — endast i begränsad mån läte sig göra att fastställa orsaken till ett ifrågakommande eksem. Utredningen hade också bestyrkt, att det övervägande flertalet av hithörande åkommor vore jämförelsevis hastigt övergående, något som icke hindrade att de, särskilt som de ofta kunde vara recidiverande, även i en del fall kunde medföra bestående menliga påverkningar. I stort sett lämpade de sig ur de angivna synpunkterna bättre för handhavande av sjukförsäkringen, som icke behövde företaga någon prövning om åkommans sammanhang med visst arbete och som också genom sin lokala organisation m. fl. omständigheter syntes ha större förutsättningar än olycksfallsförsäkringens organ att handha sjukdomsfall i allmänhet. Visserligen skulle — efter mönster från vissa främmande länder — kunna övervägas inrangerande av hithörande åkommor under YL endast när de, trots viss behandling, varat u n d e r viss tid eller recidiverat eller det eljest icke kunnat förebyggas, att de vid fortsatt arbete i yrket bleve mer långvariga eller kroniska. I så fall komme den ofta svåra och tidkrävande prövningen av sambandsfrågan att inskränkas till de för vederbörande ekonomiskt mest betydelsefulla fallen. Ämbetsverken hade emellertid icke ansett sig kunna för vårt land förorda en sådan anordning. 1 I konsekvens med vad som förut skett föreslogs emellertid — trots insikten om vissa därav följande obestridliga svårigheter — att YL skulle med avseende på de nya farliga ämnen, som enligt förslaget skulle upptagas i lagen, omfatta även hudsjukdomar. Svenska Arbetsgivareföreningen anförde följande

synpunkter.

Vid tillkomsten av YL hade man varit ense om att det ankomme på arbetsgivaren att svara för de ekonomiska riskerna ifråga om de sjukdomar, som arbetstagare bevisligen ådragit sig genom deltagande i hälsofarlig verksamhet i arbetsgivarens företag, men meningsskitjaktigheter hade rått med avseende på om denna ersättningsskyldighet bäst kunde realiseras i olycksfalls- eller sjukförsäkringens form. Föreningen hade därvid hävdat, att svårigheterna att fastställa sambandet mellan yrkesverksamhet och sjukdom bort leda till att denna del av socialförsäkringen hänförts till sjukförsäkringen, och hade framhållit att försäkringen i annat fall antagligen komme att så småningom svälla ut och leda till missbruk på arbetsgivarnas bekostnad. Efter tillkomsten av YL och sedan sjukförsäkringen utformats efter linjer, med vilka realiserandet av en arbetsgivarna åliggande ersättningsskyldighet näppeligen vore förenligt, hade man emellertid att utgå ifrån den efter OLs principer organiserade yrkessjukdomsförsäkringen såsom något givet. Vid sådant förhållande vore det dock av vikt, att man vid den fortsatta behandlingen av yrkessjukdomsförsäkringen ej läte tiden försvaga och undanskjuta de sakliga skäl, som vid försäkringens tillkomst framhållits till grund för kravet på ett försiktigt tillvägagångssätt vid utformandet av försäkringen. 1 Skälen härtill angåvos icke. Det kan måhända förmodas, att avsaknaden av allmän sjukförsäkring var utslagsgivande.

Landsorganisationen hemställde om ny och förutsättningslös utredning i ämnet och anförde bl. a. följande. Man kunde ej värja sig för tanken, att lagstiftningen inom hithörande område vore inne på vägar, som ej vore de ur alla synpunkter lyckligaste. Även vid den mest noggranna utredning torde det stöta på oöverstigliga svårigheter att gallra och såsom farliga angiva ett fåtal av de till många tusen uppgående kemiska ämnen och ämnesföreningar, som funnes. Därtill komme, att inom industrien icke sällan användes ämnen, vilkas sammansättning vore en omsorgsfullt bevarad fabrikshemlighet, som ej ens en noggrann kemisk analys förmådde avslöja. Under sådana förhållanden kunde befaras, att ersättning ej komme att utgå där så rätteligen bort vara fallet, på grund av arbetsledningens och arbetarnas obekantskap med de använda ämnenas sammansättning. Därest den inslagna vägen fortsattes, kunde berättigade farhågor hysas för att lagen under mycket lång tid komme att befinna sig i ofullbordat skick, varigenom ur ersättningssynpunkt många yrken komme att missgynnas. Det vore knappast möjligt att med tillgodoseende av arbetarnas berättigade intressen lösa frågan genom en separat lagstiftning utan blott genom införande av en obligatorisk sjukförsäkring, varvid en skälig del av premierna borde åvila arbetsgivarparten. Andra lagutskottet framhöll i sitt utlåtande 1944:20, att då ersättning från den planerade allmänna sjukförsäkringen troligen komme att utgå vid alla kortvariga sjukdomsfall, oavsett av vilken anledning de uppkomme, vore det sannolikt, att en lösning av sjukförsäkringsfrågan skulle kunna inverka på bedömandet av frågan om yrkessjukdomsförsäkringens tillämplighetsområde. Behovet av ytterligare kompletteringar av YL utöver de då föreslagna borde tagas under omprövning så snart sjukförsäkringsfrågan hade vunnit sin lösning. Såsom angivits i kap. II, har socialvårdskommittén på grund av sjukförsäkringsfrågans nuvarande läge m. m. funnit sig icke böra verkställa någon utredning om ändring av yrkesskadeförsäkringens organisation. Möjligheterna att åstadkomma en verkligt rationell samordning av sjuk- och yrkesskadeförsäkringarna måste vara mycket begränsade, om icke det för sjukförsäkringen beslutade systemet för sjukpenningförsäkringen revideras, såsom kommittén har föreslagit. I nu förevarande sammanhang är den ur samordningssynpunkt aktuella frågan endast i vad mån den allmänna sjukförsäkringen bör tjänstgöra som komplement till yrkesskadeförsäkringen. Enligt socialvårdskommitténs mening böra sjukdomar, vilkas samband med arbetet kan någorlunda klarläggas medicinskt och tekniskt, även efter den allmänna sjukförsäkringens genomförande vara ersättningsberättigande enligt yrkesskadeförsäkringens regler. I fråga om de mera svårbedömda fallen är det, såvitt gäller åkommor av i regel lindrig natur, från alla synpunkter rimligt att sjukhjälp får utgå från sjukförsäkringen såsom vid sjukdomar i allmänhet. Beträffande sjukdomar av allvarlig beskaffenhet bör däremot yrkesskadeförsäkringen kunna göras tillämplig även när det är förenat med vissa svårigheter att åvägabringa erforderliga 222

utredningar för sambandsfrågornas bedömande. För vissa fall torde det k u n n a vara ändamålsenligast att de båda hjälpformerna kombineras, så att sjukförsäkringen får svara för sjukhjälp under en viss lid, medan yrkesskadeförsäkringen träder i funktion först om och i den mån sjukdomen ifråga varar utöver nämnda tid. På detta sätt bör man kunna undvika vidlyftiga utredningar i åtskilliga lindriga fall. Frågan huruvida förteckningen över de ersättningsberättigande sjukdomarna bör ingå i lagen eller meddelas i administrativ ordning har, såsom förut nämnts, varit föremål för överväganden såväl vid lagstiftningens tillkomst som vid vissa tillfällen därefter. Då YL antogs, framhölls det, att frågan om försäkringens omfattning vore av så väsentlig betydelse att den borde lösas genom lag (prop. 1929:184, s. 36—37). Sedermera har riksdagen år 1938 anslutit sig till ett uttalande av andra lagutskottet, att därest kommande erfarenheter skulle giva vid handen, att påtagliga fördelar kunde vinnas om Kungl. Maj:t tillerkändes befogenhet att i mån av behov utöka förteckningen, borde givetvis spörsmålet om en lagändring i detta syfte tagas under omprövning (se ovan, s. 184). Socialvårdskommittén ansluter sig till uppfattningen, att försäkringens räckvidd beträffande sjukdomar är av så väsentlig betydelse att den bör i princip regleras i själva lagen. Om man emellertid utgår från att försäkringen framdeles bör, så långt det är praktiskt möjligt och lämpligt, göras tillämplig på alla sjukdomar, som kunna härledas från arbetet, blir avgränsningen väsentligen en teknisk fråga. Kommittén kan därför från sina i det föregående angivna utgångspunkter icke finna, att några avgörande betänkligheter behöva hysas mot att det överlämnas åt Kungl. Maj:t att inom en i lagen angiven ram besluta om sjukdomsförteckningens innehåll. På detta sätt skulle anpassningar efter den tekniska och yrkesmedicinska utvecklingen kunna ske snabbare än nu, då varje ändring i sjukdomsförteckningen måste underställas riksdagen. I tveksamma fall bör riksdagen dock höras. Så torde i vart fall böra ske om de medicinskt sakkunniga myndigheterna — medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan — icke kunna komina fram till samstämmigt förslag om ändringen. Försäkringsorganens erfarenheter böra givetvis utnyttjas vid utredningar om ifrågakomna ändringar. På grund av det nu anförda förordar kommittén, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t att efter riksdagens hörande eller på förslag av medicinalstyrelsen och folkhälsoinstitutet meddela föreskrifter om försäkringens räckvidd beträffande sjukdomar, som härflyta från vissa i lagen angivna inflytelser, nämligen inverkan av något ämne eller annan substans, som angives i förteckningen, eller någon där angiven inverkan av strålande energi, ensidiga eller ovanligt ansträngande rörelser, fortgående eller upprepat tryck, vibrationer från arbetsredskap, buller eller smitta. Inom den sålunda angivna ramen kan ersättningsrätt medgivas för samtliga sjuk223

domar som nu äro att jämlikt YL hänföra till yrkessjukdomar, och tillräckligt utrymme torde komma att finnas för de utvidgningar, som kunna förutses bli erforderliga. Till ledning för tillämpningen och till allmänhetens orientering böra föreskrifterna om sjukdomsförteckningens innehåll åtföljas av en förteckning över de slag av verksamheter, vari de olika sjukdomarna bruka framträda. (Jfr 9 § YL.) För en stor grupp av åkommor, nämligen hudsjukdomarna, har kommittén funnit sig böra förorda särskilda bestämmelser. I fråga om dessa sjukdomar torde de nuvarande begränsningarna oftare än i andra fall leda till resultat, som för allmänheten måste framstå som godtyckliga. Såsom förut nämnts, har statens institut för folkhälsan erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att utreda frågan om behovet av en utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringens tillämplighet beträffande hudsjukdomarna. I en framställning angående utredningen anförde institutet bl. a. följande: Allmänt erkänt syntes vara, att hudsjukdomarna vore de ojämförligt talrikast förekommande yrkesåkommorna. Tyvärr saknades statistiska uppgifter på frekvensen av yrkeshudsjukdomarna i vårt land, men enligt exempelvis amerikansk statistik utgjorde dessa icke mindre än 65 procent och enligt engelsk statistik över 50 procent av samtliga förekommande yrkessjukdomar. Sannolikt rådde likartade förhållanden i vårt land. En av de viktigaste uppgifterna vid en utredning av dessa spörsmål syntes vara just anskaffandet av tillförlitligt material om de olika yrkessjukdomarnas frekvens. Vad som framförallt gjorde den nuvarande yrkessjukdomsförsäkringslagen så otillfredsställande vore det ofta fullkomligt slumpartade och godtyckliga sätt, på vilket de olika yrkeshudsjukdomarna bleve kompenserade, samtidigt som man med våra nuvarande kunskaper på hudsjukdomarnas område hade möjlighet att med fullt tillfredsställande bevisning återföra en mängd hudsjukdomar till orsaksmoment i arbete. De läkare, som sysslade med dessa sjukdomar, mötte mycket ofta fall, där det etiologiska sambandet mellan sjukdomen och arbetet vore fullt klart, men där på grund av lagens formulering den yrkesskadade ej hade rätt till ersättning. Som exempel på dylika yrkeshudskador kunde nämnas hudskador orsakade av konsthartser, 1 denaturerad sprit, gummivulkanisatorer, bakmedel och terpentin. För att ytterligare exemplifiera lagens otillräcklighet anförde institutet: En frisör kunde få ersättning endast för eksem framkallade av vissa hårfärgningsmedel, men ej för eksem förorsakade av andra färgämnen eller andra preparat, som användes i yrket. En bagare hade praktiskt taget icke någon möjlighet att få ersättning för sina yrkeshudsjukdomar. Arbetare i kemiska industrier och gummiindustri finge ersättning endast för hudsjukdomar, orsakade av ett relativt fåtal kemikalier. En målare finge icke någon ersättning för den dominerande yrkessjukdomen, terpentineksemet, men kunde få ersättning för de relativt sällsynta yrkeseksem, som kunde förorsakas av t. ex. kromfärger eller kvicksilverhaltiga färger. En tandläkare eller tandtekniker kunde få ersättning för kvicksilvereksem men ej för eksem, som framkallats av andra i yrket använda preparat, som ej funnes upptagna i yrkessjukdomsförsäkringslagen. Murare finge ej ersättning för det vanliga murare- och cementeksemet. 1 Ersättningsrätt föreligger numera, efter lagändringen 1950, för hudsjukdom genom inverkan av formalin vid arbete med konsthartslim.

Lagen borde omarbetas så att ersättning kunde erhållas för alla hudsjukdomar, som uteslutande eller till övervägande del orsakades av arbetet. Det är uppenbarligen synnerligen önskvärt, att ersättningsrätten för hudsjukdomar snarast möjligt regleras på ett mera acceptabelt sätt än enligt de nu gällande bestämmelserna. Kommittén har i första hand övervägt, om det kunde låta sig göra att införa generell ersättningsrätt i full utsträckning för hudsjukdomar, som förorsakas av arbetet genom inverkan av något ämne, oavsett om detta är upptaget i förteckningen över s. k. farliga ämnen eller ej. Efter samråd med medicinsk expertis har kommittén emellertid funnit, att en så omfattande utvidgning i vart fall icke kan tillrådas innan folkhälsoinstitutets utredning slutförts. Att särskilja yrkeshudsjukdomar från andra hudåkommor kan ej sällan vara mycket vanskligt även för läkare med speciell sakkunskap och är ofta helt omöjligt för läkare utan sådan sakkunskap. I många fall äro hudåkommorna så kortvariga, att specialistundersökningar och andra vidlyftiga utredningar icke äro motiverade. När det däremot är fråga om mera långvariga sjukdomstillstånd, är ett klarläggande av orsakssammanhanget påkallat redan från behandlingssynpunkt. Kommittén föreslår att hudsjukdom, som icke omfattas av de av Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifterna om ersättningsberättigande sjukdomar och icke heller är att anse som skada till följd av olycksfall i arbetet, skall vara ersättningsberättigande om densamma skäligen kan antagas vara orsakad av arbetet genom ämne eller annan substans, som icke upptagits i de nämnda föreskrifterna, men a t t en särskild karenstid av fyra veckor skall tillämpas i dylika fall. Denna reglering av ersättningsrätten är närmast avsedd som ett provisorium i avvaktan på folkhälsoinstitutets utredning, men det synes icke vara osannolikt att den kan visa sig vara ändamålsenlig för vissa fall även framdeles. Efter samråd med sakkunniga på hudsjukdomarnas område har kommittén icke ansett sig kunna föreslå kortare karenstid än fyra veckor. Tilläggas må, att den sålunda föreslagna anordningen icke bör hindra, att ersättningsrätt enligt de allmänna reglerna medgives för hudsjukdomar, som nu icke äro ersättningsberättigande men anses kunna utan större svårigheter härledas från arbetet. I detta avseende torde främst cement- och terpentineksem böra uppmärksammas. Den ovan förordade anordningen för vissa hudsjukdomar kan eventuellt komma att visa sig vara lämplig också i en del andra fall. De förut nämnda utredningarna angående sjukdomar genom inverkan av vanadinsyra och mangan ha givit vid handen, att dessa ämnen göra arbetarna särskilt utsatta för luftvägsaffektioner. Skulle en närmare undersökning ådagalägga att det föreligger en betydande översjuklighet, som måste tillskrivas arbetet, vore det skäligt att ersättningar i någon utsträckning lämnades såsom för 225 18

yrkessjukdom. En rimlig lösning kan då eventuellt vara, att åkommorna ifråga göras ersättningsberättigande efter viss karenstid. Ersättning kommer i så fall icke att utgå för kortvariga fall och icke heller under den första tiden av långvariga fall, men å andra sidan är att m ä r k a att ersättning efter karenstidens utgång erhålles utan att sjukdomens samband med arbetet behöver klart ådagaläggas. Det föreliggande utredningsmaterialet synes icke lämna tillräckligt underlag för ett bedömande, om vanadimsyra och mangan medföra en så påtaglig översjuklighet i luftvägsaffektioner, att en reglering av ersättningsrätten enligt de ovan angivna riktlinjerna är skälig. Ytterligare undersökningar i detta hänseende synas böra verkställas av institutet för folkhälsan. Frågeställningar av samma slag som beträffande de nämnda sjukdomstillstånden genom inverkan av vanadinsyra och mangan kunna eventuellt uppkomma i andra fall. För att möjlighet skall öppnas för en reglering av ersättningsrätten i enlighet med de ovan angivna riktlinjerna föreslår kommittén ett stadgande, att den för vissa hudsjukdomar förordade karensregeln skall, om och i den mån Kungl. Maj :t så förordnar, tillämpas också beträffande sjukdom, som upptages i Kungl. Maj :ts ovannämnda förteckning. Detta kan måhända visa sig vara en lämplig övergångsanordning när de om sjukdomen vunna erfarenheterna icke äro tillräckliga för att ersättningsrätt enligt de allmänna reglerna kan medgivas. Att tveksamma frågor böra underställas riksdagen följer av vad kommittén föreslagit i det föregående. Karensregeln skall enligt kommitténs förslag ha det innehållet, att sjukersättning i de avsedda fallen icke utgives för tid före tjuguåttonde dagen efter den, då den försäkrade först sökt läkare för sjukdomen. Att göra denna regel villkorlig, så att sjukersättning skulle komma att utgå retroaktivt när sjukdomstillståndet varar efter karenstidens utgång, bör icke ifrågakomma. En sådan anordning skulle försätta de försäkrade i den situationen, att de genom att draga ut sjukskrivningen en enda dag utöver karenstiden skulle kunna tillförsäkra sig sjukersättningar för nästan en hel månad. Vid utarbetandet av de här ifrågavarande bestämmelserna om försäkringens räckvidd har kommittén såsom nämnts utgått från att försäkringen bör, så långt det är praktiskt möjligt och lämpligt, täcka alla skador som kunna tillskrivas det av försäkringen omfattade arbetet. Förslaget innebär i stort sett, att systemet med en förteckning över de ersättningsberättigande skadorna visserligen bibehålles men dock modifieras på sådant sätt att försäkringsskyddet kan bli fullständigare än hittills. Vid framdeles skeende utvidgningar skall, enligt vad kommittén förordat i det föregående, Kungl. Maj :t äga medgiva ersättning av statsmedel i äldre fall. I fråga om hudsjukdomarna kommer enligt förslaget ersättning att kunna 226

utgå även i vissa fall som icke omfattas av förteckningen. Kommittén har övervägt, om en dylik supplerande bestämmelse kunde vara lämplig också beträffande andra sjukdomar. Därvid har kommittén, efter samråd med yrkesmedicinsk expertis, funnit att en sådan allmänt hållen klausul skulle ha vida större nackdelar än fördelar. Ett allmänt stadgande om ersättningsrätt för andra sjukdomar av kemisk eller mekanisk inverkan etc. än de i förteckningen upptagna skulle knappast få någon avsevärd betydelse för ersättningsrätten. Men det är otvivelaktigt, att ett sådant stadgande skulle komma att giva anledning till en mängd framställningar om ersättning och många klagomål över förmenta orättvisor vid prövningen. Man har i detta sammanhang all anledning att beakta, att en alltför oklar avgränsning av ersättningsrätten icke endast skulle draga med sig, att många tvistiga fall skulle uppkomma, utan säkerligen också skulle medföra betydande risker för s. k. ersättningsneuroser och andra psykogena sjukdomstillstånd. Neuroser och neurotiska pålagringar på organiska sjukdomstillstånd förekomma ofta, och den medicinska forskningen har klarlagt, att sjukdomar, som man tidigare uppfattat såsom rent kroppsliga, många gånger äro psykiskt betingade (psyko-somatiska sjukdomstillstånd). En löslig avgränsning av ersättningsrätten inom en försäkring med förhållandevis stora förmåner vore långtifrån enbart av godo för de försäkrade. Spörsmålen angående den närmare utformningen av sjukdomsförteckningen böra bli föremål för särskild utredning genom de sakkunniga myndigheterna. Det är av vikt att denna utredning igångsattes så snart ske kan. Vare sig kommitténs förevarande förslag till lagstiftning blir i huvudsak godtaget eller ej, böra åtskilliga aktuella frågor om utvidgning av försäkringen tagas under prövning. Kommittén föreslår därför, att utredningen igångsattes så snart kommitténs förslag undergått remissbehandling. Utredningen torde böra verkställas av medicinalstyrelsen och statens institut för folkhälsan i samråd med försäkringsorganen och arbetarskyddsstyrelsen. Härnedan framlägger kommittén några synpunkter på vissa frågor som kommittén haft särskild anledning uppmärksamma. Från principen, att försäkringen borde omfatta endast sjukdomar med i regel tämligen lätt påvisbart samband med arbetet, har ett viktigt undantag gjorts genom att epidemiska sjukdomar m. m. gjorts till yrkessjukdomar för sjukvårdspersonal m. fl. Den särskilt stora smittorisken för denna personal har ansetts motivera att smitta i tjänsten regelmässigt presumeras. Även sjukvårdsanstalternas ekonomipersonal och en del andra kategorier kunna väl vara utsatta för större smittorisker än de allmänt förekommande, men merriskerna ha för dem icke ansetts så stora, att presumtion för smitta i arbetet befunnits rimlig. Med denna konstruktion av försäkringsskyddet träffar man givetvis icke alltid rätt i de enskilda fallen men i stort torde resultaten bli riktiga. Tillräckligt underlag för att medgiva hem227

vårdarinnorna samma ställning som sjukvårdspersonalen — denna fråga har såsom nämnts aktualiserats vid 1949 års lagändring (s. 218) — torde icke nu föreligga. Läget kan dock givetvis ändras såväl för sjukvårdsanstalternas ekonomipersonal som hemvårdarinnorna om det framdeles skulle visa sig att arbetet påtagligen medför särskilt stor sjuklighet i följd av smitta. 1 Starka skäl finnas för att inom försäkringen söka inordna vissa speciella fall, där arbetstagaren på grund av särskilda omständigheter utsattes för en exceptionell smittorisk. Vid 1944 års riksdag föreslogs i en motion, att i epidemilagen omnämnda sjukdomar skulle betraktas som yrkessjukdom även för arbetare som beordrades att utföra annat arbete inom epidemisjukhus än sjukvårdande arbete; i motionen hänvisades till att en målare smittats av scharlakansfeber under arbete inom epidemisjukhus. Andra lagutskottet, vars utlåtande (nr 20) godkändes av riksdagen, delade visserligen uppfattningen att en under n ä m n d a omständigheter smittad person skäligen borde åtnjuta ersättning men ansåg, att dylika fall, som knappast kunde betraktas som »yrkessjukdom i egentlig mening», icke lämpligen kunde hänföras under YL. Av vad kommittén förut anfört framgår, att tillräckliga skäl enligt kommitténs mening icke finnas för att inom försäkringen upprätthålla någon principiell skillnad mellan »egentliga» yrkessjukdomar och andra. Situationer av exceptionell smittorisk torde också kunna föreligga för personer, som genom arbete i kommunikationsväsendet utsättas för importerad smitta. Vid lagändringen år 1950 aktualiserades fråga om ersättning för s. k. yrkesmyalgier och vid lagändringen 1951 frågor om ytlig trichofyti och tröskdammlunga. Andra lagutskottet intog i sitt utlåtande 1950:31 angående de s. k. yrkesmyalgierna ett referat av en i Svenska Läkartidningen år 1948 införd artikel av med. dr T. Lindqvist, som ansett att diagnosen yrkesmyalgi visserligen vore svår och alltid hade ett visst mått av godtycklighet över sig men att man hade att i arbetet se den väsentliga orsaken till sjukdomen. Utskottet torde däremot icke ha fått sin uppmärksamhet fäst på ett i samma tidning infört kritiskt genmäle av docenten E. Jonsson, överläkare hos pensionsstyrelsen (Sv. Läk.tidn. 1948, s. 1572). Denne förklarade att muskelansträngning under arbetet väl kunde i vissa fall ha etiologisk betydelse men att det finge anses diskutabelt om yrket skulle kunna tillskrivas en så dominerande betydelse, att »yrkesmyalgi» skulle kunna upptagas i YL; den neurotiska komponenten spelade en väsentlig roll, och de objektiva symptomen voro magra. I en artikel i samma tidning år 1949 (s. 1101) har numera professorn G. Wohlfart, då föreståndare för Karolinska institutets yrkesmedicinska avdelning och sakkunnig hos FR, uttalat att ett i artikeln 1 Nämnas må här, att det torde vara tvivelaktigt, om de för heltidsanställda hemvårdarinnor gällande föreskrifterna om oavkortad lön vid »yrkessjukdom» äro tillämpliga i andra fall än då sjukdomen är för dem att anse som yrkessjukdom enligt YL. (Jfr s. 218.)

ifrågasatt tillägg till YL borde formuleras så, att det förhindrades att smärttillstånd av helt annan natur än egentlig »yrkesneurit» genom felaktig tolkning inrymdes under tillägget. Detta påpekande avsåge närmast s. k. yrkesmyalgier, i läkarintygen stundom benämnda brachialisneurit, samt med rotkompression inom halsryggraden sammanhängande sjukdomstillstånd. Såvitt kan bedömas på grundval av de nämnda källorna, torde förutsättningar nu icke finnas för att under försäkringen inordna de s. k. myalgierna. Däremot torde hinder icke möta för ett medtagande av en del på mekanisk väg uppkommande nervskador, vilket Wohlfart förordade i den nyssnämnda artikeln. Som exempel på dylika skador angav Wohlfart vissa genom tryck mot armbågstrakten uppkommande nervförlamningar (ulnarispareser) hos telefonister och glasslipare. Talrika andra typer av yrkesnervskador funnes beskrivna i handböckerna, men det vore nödvändigt med en kritisk sovring av litteraturens uppgifter på området. Vid 1944 års lagändring medgavs ersättningsrätt för »djup trichofyti», en hudsjukdom med djupgående böldliknande inflammationer, vilken orsakas av vissa svamparter, oftast överförda från sjuka husdjur. Däremot medtogs ej den lindrigare sjukdomen »ytlig trichofyti», enär den ansågs ofta vara svår att diagnosticera och i övervägande antalet fall vore orsakad av från människan själv stammande svampar (prop. 1944: 50, s. 66). Numera synes det vara klarlagt, att de båda sjukdomsformerna icke äro skarpt avgränsade från varandra och att hinder icke torde finnas för att under försäkringen inordna från djur överförd ytlig trichofyti. Utredning härom finnes framlagd i ett av FR behandlat mål, refererat i »Arbetarskyddet» 1950: nr 8. Sjukdomen tröskdammlunga framkallas likaledes av svamparter, vilka kunna införas i luftvägarna vid inandning av tröskdamm. Upplysningar rörande sjukdomens karaktär och vissa inträffade fall h a lämnats bl. a. i ett av överläkaren E. Thörnell hållet föredrag inför Tuberkulosläkareföreningen, refererat i »Nordisk Medicin» 1946: nr 31. Ersättningsrätt under vissa betingelser torde kunna medgivas för såväl tröskdammlunga som vissa likartade sjukdomar. Slutligen må beträffande den nuvarande sjukdomsförteckningens innehåll nämnas följande. Det i l § 2 st. p. 1) använda uttrycket »senskideinflammation» bör ändras, eftersom de åsyftade sjukdomstillstånden kunna uppträda även i omgivningen av sena, som icke har skida. Också punkt 2) — inflammation av slemsäck eller underhudsvävnad vid knä eller armbåge etc. — torde böra erhålla ändrad avfattning, enär den torde böra omfatta även åkommor med annan lokalisation än den angivna ävensom s. k. hygrom (slemsäcksförstoring utan inflammation). Beträffande punkt 3) —epikondylit — bör övervägas om icke vissa sjukdomstillstånd i hälsenorna böra inordnas därunder. Punkt 5) synes böra omfatta även sjukdomar av andra vibrerande maskiner än de tryckluftsdrivna och bankningsmaskinerna. 229

V. FÖRSÄKRINGSFÖRMÅNERNA ENLIGT YRKESSKADEFÖRSÄKRINGSLAGEN

Vid 1948 års ändringar i OL skedde en väsentlig höjning av ersättningsnivån. Denna höjning åstadkoms huvudsakligen dels genom ökning av maximibeloppen, dels genom ändringar i reglerna om ersättningarnas storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst. De sålunda vidtagna ändringarna inneburo icke en fullständig revision av ersättningsbestämmelserna. Det förutsattes nämligen att socialvårdskommittén skulle under sitt fortsatta utredningsarbete verkställa översyn av bestämmelserna om arbetsförtjänstens beräkning, invaliditetsbedömningen och kretsen av de vid dödsfall ersättningsberättigade samt ägna förnyad uppmärksamhet åt reglerna om sjukpenningens beräkning. Genom 1950 års förordning om tillägg av statsmedel å vissa ersättningar enligt OL m. m. åstadkommos förbättringar av utgående ersättningar i fall som inträffat före ikraftträdandet av 1948 års lagändring. Under förarbetena till förordningen gav socialvårdskommittén tillkänna, att kommittén ämnade undersöka, om någon form av indexreglering borde ifrågakomma beträffande ersättningarna enligt OL m. m. Ersättningsbestämmelserna i det nu framlagda förslaget till yrkesskadeförsäkringslag innebära väsentliga olikheter i förhållande till de gällande reglerna. Vid utformningen av dessa bestämmelser har kommittén, likaväl som beträffande bestämmelserna om försäkringstillhörigheten och försäkringens räckvidd, strävat efter att åstadkomma regler, som medgiva att hänsyn kan, så långt det är möjligt och lämpligt, tagas till olika förhållanden i de särskilda fallen. En avvägning måste göras mellan å ena sidan önskemålet, att ersättningarna skola kunna smidigt anpassas efter skiftande omständigheter i olika fall, å andra sidan önskemålet att ersättningarna skola kunna fastställas utan oproportionerligt tidskrävande och tyngande utredningar. Helt fri skälighetsprövning bör undvikas så långt detta är möjligt utan att reglerna bli alltför stela.

A. Den årliga arbetsförtjänstens beräkning De gällande bestämmelserna Enligt de gällande bestämmelserna beräknas sjukpenning, invaliditetsoch efterlevandelivräntor m. m. i förhållande till den skadades årliga arbets230

förtjänst. Med den årliga arbetsförtjänsten förstås enligt huvudregeln i 9 § OL den avlöning som den skadade under ett år, räknat tillbaka från olycksfallet, åtnjutit av arbetsgivaren i den verksamhet, i vilken olycksfallet inträffat. Huvudregeln suppleras av föreskrifter om skälighetsprövning under vissa omständigheter, som förekomma mycket ofta. Enligt dessa föreskrifter gäller, att när den skadade under någon tid av året ifråga icke använts till arbete av den nämnda arbetsgivaren, avlöning för den tiden skall beräknas till belopp, som prövas skäligt med hänsyn till avlöningen i arbetsorten under motsvarande tid för en arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den skadades vid olycksfallet; om emellertid avlöningen för arbete inom den skadades yrke under sådan tid måste antagas ha varit väsentligt högre, skall avlöning för tiden ifråga beräknas till det belopp som prövas skäligt med hänsyn därtill eller eljest med hänsyn till omständigheterna. Skälighetsprövning skall även tillämpas bl. a. i vissa fall när den skadades avlöning under någon tid av året varit väsentligt högre eller lägre än den vanliga samt när den skadade för yrkesutbildning eller endast tillfälligtvis använts till det arbete, i vilket olycksfallet inträffade. Hade den skadade vid tiden för olycksfallet icke fyllt 21 år, må arbetsförtjänsten vid bestämmande av sjukpenning för tid efter nämnda ålder eller av livränta ej beräknas till lägre belopp än som motsvarar den arbetsförtjänst, som han med hänsyn till arten av sitt arbete vid tiden för olycksfallet skäligen kan antagas hava kommit att åtnjuta vid sagda ålder om olycksfallet icke hade inträffat. Den årliga arbetsförtjänsten får icke i något fall fastställas till lägre belopp än 900 kronor och icke till högre belopp än 7 200 kronor. Bestämmelserna äro i vissa avseenden oklara till sin innebörd. Beträffande de praktiska resultaten av bestämmelserna må nämnas följande. Om en arbetare, som varit anställd hos arbetsgivaren under hela året närmast före olycksfallet, därunder fått ändrad avlöning på grund av att han bytt sysselsättning (t. ex. fått en plats med större eller mindre ansvar), lägges i regel avlöningen i den vid olycksfallet innehavda sysslan till grund för bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten. Beror förändringen däremot enbart på inträffad löneförhöjning eller lönesänkning (t. ex. på grund av nytt kollektivavtal), lägges den under året uppburna avlöningen, ej den vid olycksfallet gällande årslönen till grund för beräkningen. Har den skadade icke varit anställd ett helt år hos arbetsgivaren men tillträtt fast anställning hos denne, blir i regel avlöningen hos arbetsgivaren normgivande, detta vare sig den sålunda beräknade arbetsförtjänsten blir högre eller lägre än den sammanlagda lönen hos olika arbetsgivare under året. För ersättningsunderlagets beräkning kan det sålunda vara av stor betydelse, om den skadade anses ha innehaft fast anställning eller icke. Vad som skall förstås med »fast anställning» är emellertid avsevärt oklart. 231

Uttrycket användes i olika kollektivavtal med olika innebörd. I formulären till skadeanmälningar efterfrågas bl. a. om den skadade betraktas såsom fast anställd samt, i annat fall, huru länge anställningen skulle vara. Om den skadade förutom fullt arbete i sin huvudsysselsättning innehålen bisyssla hos samme arbetsgivare, lägges i regel den sammanlagda avlöningen till grund för arbetsförtjänstens bestämmande. Har han däremot vid sidan av fullt arbete i den sysselsättning, vari olycksfallet inträffat, innehaft en bisyssla hos annan arbetsgivare, tages inkomsten av bisysslan icke i beräkning. 1 Har den skadade icke avlönat arbete året om, tages hänsyn även till arbete för egen räkning, bl. a. gift kvinnas arbete i det egna hushållet. Vid bestämmandet av den årliga arbetsförtjänsten för lärlingar tages hänsyn till lärlingstidens längd, hur lång tid utbildningen pågått, lönevillkoren under olika delar av utbildningstiden, utlärd arbetares lön m. m. Om lärlingstidens slut icke är nära förestående, beräknas arbetsförtjänsten i regel till en efter omständigheterna större eller mindre del av utlärd arbetares avlöning, ej till hela beloppet av denna. Den sålunda beräknade arbetsförtjänsten lägges till grund för storleken av såväl sjukpenning som livränta. Härav följer att en relativt hög sjukpenning kan komma att utgå även till en lågt avlönad lärling. Också vid bestämmande av sjukpenning till sådan elev vid anstalt för yrkesundervisning, som på grund av förordnande enligt 2 § omfattas av försäkringen, beräknas den årliga arbetsförtjänsten på samma sätt som då fråga är om livränta.

Socialvårdskommitténs förslag Den grundläggande principen för de nu gällande reglerna är att beräkningen av ersättningsunderlaget i allmänhet baseras på den försäkrades inkomstförhållanden vid tiden för skadans inträffande; för yngre personer sker visserligen en uppskattning av den framtida inkomsten, men man utgår därvid från lönenivån vid skadans inträffande. Teoretiskt vore det riktigare att i stället utmäta ersättningarna i förhållande till den inkomstförlust, som skadan faktiskt visar sig h a medfört under olika tider. Det torde emellertid kunna fastslås, att en sådan beräkningsmetod skulle vara alltför vansklig. Att erhålla tillförlitlig utredning om vilken arbetsinkomst den skadade hade kunnat påräkna under den närmaste tiden efter skadans inträffande skulle väl vara möjligt beträffande personer med fasta anställ1 Som exempel må nämnas följande konkreta fall. För en träarbetare medräknades en biförtjänst av arbete som brandman hos samme arbetsgivare. För en kvarnarbetare medräknades icke vissa biinkomster av arbete som kyrkvaktare och å eget jordbruk. För en fabriksarbetare som skadats såsom avlönad medlem av kommunal brandkår, beräknades arbetsförtjänsten till lönen för full arbetstid i fabriken. För en kvinna, som arbetade både som städerska (4 tim. pr dag) och sömmerska (8 tim.), beräknades arbetsförtjänsten vid olycksfall i städerskearbetet till full lön som sömmerska.

nings- och inkomstförhållanden men skulle ofta vara ogörligt beträffande personer med varierande sysselsättningar och inkomster. I mera långdragna fall skulle man h a att tid efter annan undersöka vilken inkomst den skadade skulle ha kommit att åtnjuta om skadan icke hade inträffat. Att med någon säkerhet bedöma detta måste i de flesta fallen vara omöjligt, i synnerhet när skadan medfört höggradig invaliditet eller lett till döden. I de lindrigare fallen och någon gång även i svårare fall skulle man väl k u n n a komma fram till en någorlunda rimlig uppskattning av den faktiska inkomstförlusten, men detta skulle kräva en vidlyftig utredningsapparat. En mycket viktig omständighet är också, att den skadades intresse av att göra det bästa möjliga av sin situation skulle kunna minskas om ersättningarnas storlek utmättes efter den faktiska inkomstminskningen. Man kunde tänka sig en anordning, som innebure att ersättningsunderlaget skulle omprövas efter någon tids förlopp eller vid någon' ny fas i skadans utveckling — t. ex. när jämkningssituation eller definitiv invaliditet inträdde— så att den försäkrades dåvarande årliga arbetsförtjänst bleve bestämmande för den fortsatta ersättningens storlek, försåvitt arbetsförtjänsten då vore större än den förut beräknade. Denna medelväg mellan de nuvarande ersättningsgrunderna och den ovan avvisade metoden med periodiska uppskattningar av den faktiska inkomstförlusten skulle icke motverka de skadades intresse av att göra det bästa av sin situation; tvärtom skulle ersättningen bli större om de hade förskaffat sig större arbetsförtjänst efter skadan. Men man skulle på detta sätt komma att tillgodose de lindrigt skadade bättre än de svårt skadade, vilket uppenbarligen icke är motiverat. Ett tungt vägande skäl för att de nuvarande huvudgrunderna för ersättningsunderlagets beräkning böra bibehållas är givetvis också, att det vid försäkringsavgifternas bestämmande icke gärna är möjligt att göra några kalkyler om löneutvecklingen i framtiden. På grund av det nu anförda har kommittén vid utformandet av det föreliggande förslagets bestämmelser om ersättningsunderlagets beräkning utgått från att beräkningen fortfarande skall i princip grundas på den försäkrades inkomstförhållanden vid tiden för skadefallet eller, beträffande minderåriga m. fl., på en uppskattning av den framtida inkomsten vid oförändrad lönenivå inom yrket. Till frågorna angående indexreglering av ersättningsskalorna återkommer kommittén nedan i detta kapitel. Kommittén har vid sin granskning av de gällande bestämmelserna icke funnit det vara tillfyllest med en mindre omarbetning utan föreslår nya bestämmelser (12 § yrkesskadeförsäkringslagen). Enligt förslaget skall lagtexten innehålla dels vissa huvudregler, dels särskilda regler om hänsynstagande till biinkomster och om beräkningen av inkomsten för minderåriga m. fl., dels en regel om skälighetsprövning i speciella fall. En huvudregel är, att såsom den försäkrades årliga arbetsförtjänst skall anses det 233

belopp vartill hans arbetsförtjänst vid skadans inträffande uppgår för år räknat. Denna regel torde lämna tillräcklig ledning i de fall av vanlig beskaffenhet, då den försäkrades inkomst härflyter från en stadigvarande arbetsanställning. Med avseende på de fall åter, då den försäkrade icke har stadigvarande anställning eller då h a n vid sidan av lön från sådan anställning tidvis har inkomst från bisysslor, föreslås en kompletterande föreskrift av det innehållet, att inkomst av arbete, som är tillfälligt eller bedrives endast under vissa tider av året, skall beräknas under hänsynstagande till hans sysselsättning och arbetsförtjänst under de sista tolv månaderna samt till lönenivån vid tiden för skadans inträffande. I sakligt avseende innebära de nämnda huvudreglerna bl. a. den förändringen, att hänsyn kommer att tagas till löneändringar som under senaste året inträffat till följd av ändringar i kollektivavtal m. m. Detta kommer att leda till någon ökning av förvaltningsbestyret, eftersom inträffade ändringar i lönenivån k u n n a nödvändiggöra omräkningar av den försäkrades i skadeanmälan angivna faktiska arbetsförtjänster under de tolv senaste månaderna. I fråga om sjukpenningberäkningen medför emellertid systemet med inkomstklasser, att den årliga arbetsförtjänsten i allmänhet icke behöver beräknas särdeles exakt. På grund härav torde några avgörande administrativa betänkligheter icke behöva hysas mot den ifrågavarande, i och för sig synnerligen välmotiverade ändringen av beräkningsgrunderna. De nu tillämpade reglerna angående inkomster av bisysslor äro irrationella. I princip vore det riktigare att generellt medräkna inkomster av stadigvarande bisysslor, liksom man nu medräknar inkomst av återkommande övertidsarbete. Med avseende på bisysslor uppkomma dock vissa särskilda problem. Det kan vara tveksamt, om en viss sysselsättning i hemmet bör likställas med förvärvsarbete och h u r inkomsten i så fall bör beräknas. Sådana frågor kunna uppkomma exempelvis då en kvinna vid sidan av heltidsanställning även sköter hushållsarbete och andra hemsysslor. Omfattningen av dylikt arbete kan vara mycket varierande alltefter familjemedlemmarnas antal, deras medverkan i hushållsarbetet och andra omständigheter. Vidare är att märka, att skadorna vanligen icke torde medföra lika stora ekonomiska konsekvenser beträffande bisysslor som beträffande förvärvsarbete i allmänhet. Hemsysslor och annat arbete i hemmet kunna ju ofta fullgöras helt eller delvis även när skadan hindrar annat arbete. Bestående invaliditet — denna är i de flesta fallen låg — torde också ha mindre betydelse för bisysslor än för annat arbete (även om motsatsen någon gång inträffar). I 10 § lagen om allmän sjukförsäkring finnes en föreskrift, att hushållsarbete, som make utför i hemmet, icke skall räknas såsom förvärvsarbete. Denna bestämmelse, som får betydelse bl. a. för gift kvinnas sjukpenningförsäkring såsom självständig kassamedlem, h a r tillkommit på grund av att det möter stora svårigheter att åstadkomma 234

nöjaktig sjukkontroll för gifta kvinnor utan förvärvsarbete utom hemmet. Vid tillämpningen av OL däremot tages, såsom förut nämnts, hänsyn till hushållsarbete vid beräkning av den årliga arbetsförtjänsten för gift kvinna, som icke h a r avlönat arbete året om. Enligt kommitténs förslag skall vid den årliga arbetsförtjänstens beräkning hänsyn i viss utsträckning tagas till inkomster av bisyssla, och till dylik syssla hänföres även hushållsarbete i hemmet, när detta arbete utgjort en väsentlig del av den försäkrades sysselsättning. Vid sammanräkning av inkomster från sysselsättningar av olika slag må enligt förslaget (12 § 1 mom. 2 st.) den sammanlagda inkomsten under varje månad icke upptagas till högre belopp än som motsvarar inkomsten av arbete under 230 timmar i den sysselsättning, från vilken den högsta inkomsten härflyter. Genom denna regel synes arbete i bisysslor bli i skälig omfattning likställt med övertidsarbete i huvudsysslan. Enligt 7 § i allmänna arbetstidslagen må arbetsgivare utom i vissa särskilda fall använda arbetare till övertidsarbete i högst 200 timmar under loppet av ett kalenderår eller, om ytterligare eftergift på grund av trängande behov meddelas av arbetarskyddsstyrelsen, högst 350 timmar under kalenderåret, övertidsarbete är vanligen avsevärt bättre avlönat än annat arbete. Kommittén har i kapitel III föreslagit att s. k. hemarbetare skola inordnas under den obligatoriska försäkringen, men att ersättningsrätten vid olycksfall i hemmet m. m. skall begränsas genom en karenstid av 14 dagar. Med karensbestämmelsen har åsyftats, att de vanskligheter, som en försäkring av hemarbetare måste draga med sig, skola nedbringas i sådan mån att antalet svårutredda och tvistiga fall icke blir alltför stort. Här må framhållas, att även beräkningen av den årliga arbetsförtjänsten kan vara förenad med särskilda svårigheter för hemarbetarnas vidkommande. De ovannämnda reglerna angående sammanräkning av inkomster från sysselsättningar av olika slag torde ofta få betydelse i dylika fall. Den föreslagna regeln om skälighetsprövning i speciella fall (12 § 1 mom. 4 st.) har givits det innehållet, att om övergående sjukdom, tillfälligt övertidsarbete eller annat särskilt förhållande skulle inverka avsevärt vid arbetsförtjänstens beräkning enligt de övriga reglerna, arbetsförtjänsten i stället skall bestämmas till det belopp som med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt. Dylik skälighetsberäkning kan givetvis icke syfta till att ersättningsunderlaget skall beräknas efter den reella, av framtida omständigheter beroende inkomstförlusten, utan får endast det begränsade syftet att möjliggöra ett hänsynstagande till någon i det särskilda fallet föreliggande omständighet, som skäligen bör beaktas men icke tillhör de i övriga regler angivna faktorerna. Nya regler böra uppställas angående ersättningarnas beräkning för dem, som skadas vid yrkesutbildning. För lärlingar och jämförliga kunde det vara rimligt, att invaliditetsersättning beräknades efter utlärd arbetares 235

lön, under det att sjukpenning beräknades efter den skadades faktiska inkomst vid tiden för skadans inträffande, dock med möjlighet till förhöjning vid långvarigt sjukdomstillstånd. En helt tillfredsställande regel av detta innehåll kan dock knappast uppställas, eftersom yrkesutbildning, lärling och utlärd arbetare äro alltför obestämda begrepp. Kollektivavtalens indelningar av arbetarna efter ålder, yrkesutbildning och arbetad tid äro mycket olika på olika områden. Ett allmänt hållet stadgande om skälighetsprövning vid fastställandet av den årliga arbetsförtjänsten för lärlingar och andra som icke kommit upp i yrkesvan arbetares lön, torde icke vara lämpligt. Bäst torde vara att ersätta de nuvarande reglerna angående lärlingar och underåriga med en bestämmelse av det innehållet, att arbetsförtjänsten för unga skadade skall på visst sätt uppräknas vid bestämmandet av framtida ersättningar. Enligt kommitténs förslag (12 § 1 mom. 3 st.) skall gälla, att ersättningar i åldrarna 18—20 år, 21—24 år och från fyllda 25 år skola beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade kunnat påräkna vid respektive 18, 21 och 25 års ålder. Dylika uppskattningar kunna otvivelaktigt bli vanskliga, i synnerhet när den skadade är mycket ung och ännu icke är inriktad på en viss yrkesgren. Dessa praktiska svårigheter vid bestämmandet av ersättning för lång tid framåt motivera dock icke, att man avstår från möjligheten att fastställa ersättningar av den storlek som, såvitt utredas kan, är skälig. Men eftersom unga skadade ha särskilt stora möjligheter till anpassning och tillvänjning, finns det goda skäl att icke låta uppräkningsreglerna gälla i full utsträckning vid de lägsta invalidiletsgraderna. På grund härav föreslås att uppräkning av arbetsförtjänsten över 3 600 kronor icke skall ske när arbetsförmågan är nedsatt med mindre än en fjärdedel. (Om arbetsförtjänsten redan enligt de allmänna reglerna uppgår till högre belopp än 3 600 kronor, skall livräntan givetvis bestämmas efter detta.) Nämnda belopp motsvarar det i 1950 års Milf stadgade minimibeloppet för beräkning av värnpliktigs årliga arbetsförtjänst. De nu angivna reglerna rörande unga skadade kunna icke tillämpas för tid när den skadade undergår långvarig yrkesutbildning utan lön eller med låg lön; den uppskattade arbetsinkomsten vid åldern ifråga kunde ju då bli minimibeloppet (900 kronor). I dessa fall torde den årliga arbetsförtjänsten under utbildningstiden skäligen böra beräknas efter den inkomst, som den skadade antagligen kunnat påräkna om h a n ägnade sig åt förvärvsarbete i stället för att fortsätta utbildningen. För elever vid undervisningsanstalter har, såsom förut nämnts (s. 145), en särskild karensregel föreslagits beträffande rätten till sjukpenning. Vid bestämmande av efterlevandelivränta efter någon, som vid skadans inträffande var under 25 år, skall den årliga arbetsförtjänsten enligt förslaget beräknas efter den arbetsinkomst, som den skadade kunnat påräkna vid nämnda ålder. 236

Ett ärende angående efterlevandelivränta efter invalid har av Kungl. Maj:t överlämnats till kommittén för att tagas i övervägande vid lagrevisionen. Ärendet avser en till följd av yrkessjukdom avliden arbetare, som vid sjukdomens yppande uppbar livränta å 1 070 kronor för höggradig invaliditet på grund av olycksfall i arbete. Livränta utgavs till den avlidnes änka enligt grunderna i YL, varvid hans årliga arbetsförtjänst beräknades till minimibeloppet, 450 kronor, emedan han i följd av invaliditeten saknade arbetsinkomst. Till undvikande av dylika stötande konsekvenser föreslår kommittén den särregeln beträffande beräkning av efterlevandelivränta, att när den avlidne på grund av tidigare kroppsskada åtnjöt ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller annan författning eller på grund av Konungens förordnande, ersättningen ifråga skall likställas med arbetsinkomst. Beträffande sjukdomar, som icke förorsakas av olycksfall, bör fortfarande som allmän regel gälla, att skadan anses ha inträffat den dag när sjukdomen yppades. I en del fall förekommer det emellertid att lång tid kan förflyta mellan yppandet och ersättningsrättens inträdande. Framförallt gäller detta om silikosfallen. I åtskilliga fall h a r man vid periodiska röntgenundersökningar av arbetarna i silikosfärliga yrken konstaterat börjande silikosförändringar hos arbetare, som kliniskt sett varit vid full hälsa och haft full arbetsförmåga. Sjukdomen är i dylika fall att anse som yppad, men det är ingalunda säkert att den någonsin kommer att bli av betydelse för arbetsförmågan. Om sjukdomen emellertid progredierar så, att arbetaren måste byta sysselsättning eller invalidiseras på annat sätt, kommer hans inkomstförhållanden vid yppandet — en tidpunkt som kan ligga åtskilliga år tillbaka — att bli bestämmande för den årliga arbetsförtjänstens beräkning. Det kan då lätt inträffa, att den beräknade årliga arbetsförtjänsten blir avsevärt lägre än den faktiska arbetsförtjänsten under de senaste åren. Arbetsförtjänsten vid yppandet blir bestämmande även när arbetaren efter yppandet fortsatt med det farliga arbetet och sålunda även i fortsättningen varit utsatt för inverkan av stendamm. För dylika fall synes det kommittén vara skäligt, att undantag göres från regeln om att dagen för sjukdomens yppande skall vara likställd med dagen för olycksfallsskadas inträffande. I kommitténs förslag har beträffande silikosfall m. m. intagits en bestämmelse av den innebörden, att när det farliga arbetet varaktigt avbrytes först avsevärd tid efter sjukdomens yppande, ersättningsunderlaget vid bestämmande av ersättning för tid efter arbetsavbrottet skall beräknas till lägst det belopp, som hade kommit att utgöra ersättningsunderlag om yppandet hade inträffat vid tiden för arbetsavbrottet. Denna beräkningsgrund har använts i några fall då ersättning på extraordinär väg medgivits för silikos n ä r ersättningsrätten enligt YL varit förfallen. I vissa fall, särskilt för personer med starkt varierande arbetsförtjänster, 237

kunde det vara motiverat att sjukpenning för den första tiden efter skadans inträffande beräknades efter den senaste tidens inkomst i stället för den årliga arbetsförtjänsten eller, alternativt, att skälig höjning eller sänkning av sjukpenningen finge ske om inkomsten just vid tiden för skadans inträffande avveke väsentligt från den genomsnittliga inkomsten under året. Kommittén har emellertid funnit övervägande skäl tala emot en sådan anordning, som skulle medföra en komplicering av ersättningssystemet och ge upphov till tvistiga fall. I sitt förslag till de år 1948 vidtagna ändringarna i OL förordade kommittén, att maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning — då 4 800 kronor — skulle höjas till 6 900 kronor. Kommittén åberopade, att enligt socialstyrelsens statistik hade den genomsnittliga löneinkomsten år 1946 för vuxna manliga arbetare inom industri, handel och varulager, samfärdsel samt statliga och kommunala verk och byggnadsarbeten m. m., exkl. säsongindustrier, varit omkring 6 000 kronor i den högsta av de fem dyrortsgrupperna. För den vid lagändringen sedermera beslutade höjningen av maximibeloppet till 7 200 kronor uttalade sig bland andra socialstyrelsen, som i sitt yttrande hänvisade till att den allmänna lönenivån hade stigit avsevärt sedan år 1946. Med hänsyn till de efter lagändringen inträffade förändringarna i löne- och prisnivåerna förordar kommittén nu, att maximibeloppet bestämmes till 9 000 kronor. Detta innebär en höjning av det nuvarande beloppet med 25 procent.

B. Frågorna om indexreglering Dansk lagstiftning En automatisk indexreglering av ersättningar för olycksfall i arbete m. m. har såvitt känt genomförts endast i Danmark. Detta skedde år 1948. Som bas för indexregleringen valdes detaljpristalet för oktober 1946, som var 291. Varje gång pristalet för oktober stiger eller faller med 15 enheter ( c : a 5 %), skola ersättningarnas maximi- och minimibelopp höjas, respektive sänkas i motsvarande proportion. Dessa ändringar av maximi- och minimibeloppen bli gällande för olycksfall, som drabba försäkrade arbetstagare efter ingången av april månad nästfoljande år. Från samma tidpunkt skola i äldre fall utgående sjukpenningar och invaliditetsräntor efter minst 50 procents invaliditet höjas eller sänkas i proportion till ändringen i pristalet. Försäkringsbolagen äro berättigade respektive skyldiga att vidtaga de avgiftsändringar, som motsvara de av indexregleringarna föranledda utgiftsökningarna eller -minskningarna. Omregleringsbestämmelserna äga icke tillämpning beträffande skadefall, 238

som inträffat före den 1 april 1947. I en del av dessa fall utges dyrtidstilllägg av statsmedel. I förarbetena till lagändringen framhölls det, att en reglering efter levnadskostnadsförändringarna icke gåve tillfredsställande resultat på lång sikt, om pris- och lönenivåerna icke följdes någorlunda åt. En automatisk reglering av ersättningsbeloppen i förhållande till lönenivån för okvalificerade arbetare (»ufaglserte») ansågs vara i princip riktigare, men någon tillräckligt bestämd beräkningsgrund av detta slag kunde icke erhållas. Det påvisades också, att anordningen med en av försäkringen finansierad indexreglering av äldre fall icke stämde med det för försäkringen gällande kapitaltäckningssystemet. Från regeringshåll förklarade man, att om det skulle inträffa en snabb och våldsam ökning i pristalet, det borde övervägas om det vore mest ändamålsenligt att den starka avgiftsökning, som då uppkomme i följd av indextillägget för äldre fall, uttoges av produktionen på en gång eller fördelades på en längre period. Ersättningstilläggen i de under tiden 1 april 1947—31 mars 1948 inträffade fallen betalas till hälften av statsmedel. Till täckande av den andra hälften ställdes statsmedel räntefritt till förfogande; erforderliga premietillägg för återbetalning av detta förskott skulle fördelas på en tioårsperiod.

Socialvårdskommitténs förslag, Det i 9 § OL stadgade maximibeloppet för den årliga arbetsförtjänstens beräkning var under åren 1918—1919 1 800 kronor, under åren 1920—1926 2 400 kronor, under åren 1927—1941 3 000 kronor, under tiden 1942 — den 30 juni 1946 3 900 kronor, under tiden den 1 juli 1946—1948 4 800 kronor och har därefter varit 7 200 kronor. Kommittén har ovan uttalat sig för en höjning av maximibeloppet till 9 000 kronor. Det synes icke uteslutet, att en ytterligare höjning kan bli aktuell inom en icke avlägsen framtid. I vart fall är det enligt kommitténs mening lämpligt, att en automatisk reglering av maximibeloppet sker för den händelse att en avsevärd ändring i levnadskostnaderna inträffar. För att erforderliga förberedelser för omläggningar av avgiftsberäkningarna skola kunna medhinnas innan ett nytt maximibelopp blir gällande, bör beslut om ändringen föreligga i god tid före ikraftträdandet. Ändring bör träda i kraft vid kalenderårsskifte. En enstaka förändring i levnadskostnadstalet bör icke föranleda omreglering av maximibeloppet. I enlighet med det nu anförda föreslår kommittén bestämmelser av det innehållet, att om de allmänna levnadskostnaderna ett visst år både under mars och juni utvisa ökning eller minskning med minst tio procent i förhållande till läget i juni året före yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande, detta skall från följande årsskifte föranleda anpassning av maximibeloppet för den årliga 239

arbetsfotjänstens beräkning med motsvarande hela tiotal procent. Motsvarande ändringar skola vidtagas i sjukpenningskalan. Ändringarna skola fastställas av Kungl. Maj:t genom kungörelse. De erforderliga beräkningarna skola verkställas av socialstyrelsen. Någon automatisk reglering av övriga fixerade belopp för ersättningarnas beräkning — arbetsförtjänstens och sjukpenningens minimibelopp, sjukpenningavdraget vid sjukhusvård, vårdbidragets maximibelopp och begravningshjälp — torde icke vara lämplig. Rfa synes böra taga initiativ till de ändringar av dessa belopp, som kunna visa sig påkallade av utvecklingen. Frågorna angående indexreglering av löpande ersättningar äro mera komplicerade. Detta framgår med all tydlighet av förarbetena till förordningen om ersättningstillägg av statsmedel och de äldre bestämmelserna om dyrtidstillägg. De år 1941 beslutade dyrtidstilläggen till vissa ersättningar bestämdes till det procenttal, som motsvarade halva levnadskostnadsökningen sedan juli 1939. Delade meningar funnos om det berättigade i att staten skulle åtaga sig att utan behovsprövning lämna dyrtidskompensation just till dem, som framför många andra invalider hade den stora förmånen att de åtnjöte livräntor från den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Invändningar av samm a slag gjordes mot de förra året beslutade ersättningstilläggen, men statsmakterna ansågo att staten borde i rimlig omfattning bereda kompensation åt dem, som i följd av utvecklingen kommit i ett sämre läge än som avsetts med lagstiftningen. Under det att dyrtidstilläggen endast skulle giva ersättningstagarna en viss kompensation för levnadskostnadsstegringen efter 1939, var syftet med ersättningstilläggen att ersättningstagarna i de äldre fallen skulle få den reella höjning av förmånerna som ansågs berättigad med hänsyn till de vid olika tillfällen genomförda förbättringarna av ersättningsgrunderna för nya fall. Däremot åsyftades icke att ersättningstilläggen skulle medföra en uppräkning av ersättningarna till de belopp, som i jämförliga nya fall utginge enligt de år 1948 beslutade ersättningsgrunderna i OL. En sådan uppräkning befanns vara utesluten redan av praktiska skäl, men även andra skäl ansågos tala däremot. Det framhölls, att många av ersättningstagarna hade uppnått sådan ålder, att de lämnat arbetslivet eller hade nedsatt arbetsförmåga oavsett skadan, att vissa tillskott till ersättningarna icke sällan utginge i form av folkpension m. m., att de skadade hade i stor utsträckning kunnat genom övergång till nytt yrke och genom anpassning minska skadornas faktiska betydelse för förvärvsförmågan samt att återhållsamhet vid tilläggens bestämmande även vore motiverad såväl från finansiell synp u n k t som på grund av att ståndpunkt ännu icke hade tagits till frågan om ett system med indexbestämda ersättningsskalor. 240

Ersättningstilläggen utgå efter en skala med varierande procenttal för fall från olika tider och, inom varje sådan grupp, för fall av olika svårighetsgrad. Vid de högsta invaliditetsgraderna uppkommer en avsevärd men långtifrån fullständig utjämning mellan fall från olika tider. Vid de medelhöga invaliditetsgraderna utjämnas skillnaderna i mindre grad, och vid lägre invaliditetsgrader än 30 procent utgå inga som helst ersättningstilllägg. Bestämmelserna om ersättningstillägg äro tillämpliga n ä r skadan inträffat före år 1949. I jämförelse med dyrtidstilläggen medförde ersättningstillläggen förbättringar för skadade under 67 år och efterlevande makar under samma ålder; en nyhet var också att tillägg medgavs å sjukpenning. Till skadade och makar över 67 år samt till efterlevande föräldrar och barn utgå endast vissa låga, mot de förutvarande dyrtidstilläggen svarande ersättningstillägg i fall när skadan inträffat före år 1941. De rådande skillnaderna mellan ersättningarna enligt OL i jämförliga fall från olika perioder under tiden före 1949 bero delvis på att löneläget varierat, delvis på att maximibeloppet för arbetsförtjänsten höjts vid ett flertal tillfällen. Den gradering av ersättningstilläggen, som föranleddes av dessa skillnader, bör otvivelaktigt kvarstå. Även graderingen efter skadans svårighetsgrad är synnerligen välmotiverad och därtill av stor betydelse i kostnadshänseende. Enligt beräkningar i förarbetena skulle ersättningstillläggen för huvudparten av de på grund av olycksfall 1918 — den 30 juni 1946 utgående livräntorna efter minst 30 men högst 50 procents invaliditet komma att under år 1950 medföra en kostnadsökning av 435 000 kronor. Om de procentuella tilläggen i dessa fall hade blivit lika stora som vid invaliditetsgrader över 75 procent, skulle den nämnda merkostnaden i stället ha blivit 1 180 000 kronor. En annan konsekvens hade blivit, att skillnaderna mellan ersättningarna i fall med 30 och 25 procents invaliditet hade kommit att bli oskäligt stora. Att medgiva ersättningstillägg också vid lägre invaliditetsgrader än 30 procent skulle draga stora kostnader, eftersom det stora flertalet fall ligga under den nämnda gränsen. En indexreglering av ersättningstilläggen vid de höga invaliditetsgraderna, där en sådan anordning skulle vara mest motiverad, skulle i avsevärd utsträckning medföra, att livräntetagarna finge vidkännas en viss minskning av inkomstprövade folkpensionsförmåner m. m. Smärre ändringar i pris- och lönenivåerna böra icke medföra några ändringar i grunderna för ersättningstilläggen. Skulle emellertid penningvärdeförsämringen fortskrida, kan fråga uppkomma icke blott om höjning av de utgående tilläggen utan även om utgivande av tillägg i fall, som inträffat senare än år 1948. Socialvårdskommittén framlade på sin tid förslag om de nu utgående ersättningstilläggen och har ovan föreslagit en reglering av maximibeloppen för nya fall efter levnadskostnaderna. I överensstämmelse med det be241 19

traktelsesätt, som därvid varit vägledande för kommittén, finner kommittén det angeläget att det allmänna sörjer för att de utgående ersättningarna icke förlora sitt realvärde. Frågan om indextillägg på dessa förmåner måste dock bedömas i sammanhang med motsvarande spörsmål beträffande andra sociala förmåner. Detta är nödvändigt redan av den anledningen, att en avvägning måste ske mellan de olika reformer, som konkurrera om de för socialpolitiken tillgängliga medlen. Nämnas bör även att likartade spörsmål som beträffande ersättningarna från den obligatoriska försäkringen enligt OL m. m. uppkomma beträffande ersättningar på grund av frivillig försäkring enligt samma lag, ersättningar från den obligatoriska trafikförsäkringen m. m. Då frågan om indextillägg till ersättningar från den obligatoriska olycksfallsförsäkringen sålunda hänger nära samman med problem, som socialvårdskommittén icke har att upptaga till behandling, måste kommittén här inskränka sig till att understryka angelägenheten av att hithörande frågor ägnas all uppmärksamhet från statsmakternas sida. De ändringar av ersättningarnas högsta belopp, som komma att föranledas av den ovan förordade automatiska regleringen av maximibeloppet för arbetsförtjänstens beräkning, bli av betydelse i de skadefall som inträffa efter det att respektive ändringar ha trätt i kraft. Uppkommande merkostnader få bestridas på samma sätt som försäkringens övriga kostnader för ersättningar. Kostnaderna för de i äldre fall utgående ersättningstilläggen torde även framdeles få bäras av statsverket. Uppkommer framdeles en kostnadsökning genom revision av tilläggsskalan, torde även merkostnaden få bestridas av statsmedel. Att låta försäkringen bära dylika kostnader skulle icke vara förenligt med det för densamma gällande kapitaltäckningssystemet, som innebär att kostnaderna för de under ett visst år inträffade skadefallen skola täckas av försäkringsavgifterna för samma år. Om man frånginge kapitaltäckningssystemet i fråga om ersättningstilläggen, skulle detta vara liktydigt med att varje försäkringsanstalt skulle av sina försäkringstagare uttaga avgifter till täckande av merkostnader för ett äldre försäkringsbestånd. Både principiella och praktiska skäl tala emot en sådan anordning.

C. Sjukpenningskalan De hittillsvarande grunderna F r a m till år 1942 motsvarade sjukpenningen i de slutna klasserna genomsnittligen ungefär 2/3 av den skadades arbetsförtjänst. Inkomstklasserna hade genomgående en bredd av 270 kronor och sjukpenningintervallet var 242

50 öre. Fr. o. m. 1942 höjdes sjukpenningbeloppet i de lägre klasserna — vid årsförtjänster under 1 755 kronor — så att proportionen mellan sjukpenningen och inkomsten där blev gynnsammare än i de högre klasserna. I sitt förslag till 1948 års ändringar i OL förklarade socialvårdskommittén, att sjukpenningens storlek enligt kommitténs mening borde graderas icke blott efter arbetsinkomsten utan även efter den skadades försörjningsplikt. Så länge sjukersättningen icke i princip syftade till att överlag helt kompensera den förlorade inkomsten — en princip som kommittén icke ville förorda — vore nämligen en gradering efter den skadades försörjningsplikt enligt kommitténs mening väl motiverad. Kommittén framhöll i detta sammanhang, att en sådan gradering redan hade genomförts inom arbetslöshetsförsäkringen. Det vore givetvis önskvärt, att sjukersättningarna inom olycksfallsförsäkringen icke konstruerades på sådant sätt, att hinder uppkomme för att framdeles få till stånd en mera genomförd samordning med sjukförsäkringen än som då vore möjlig. Tillräckligt utrymme för familjetillägg av samma storlek som enligt sjukförsäkringslagen funnes ej, såvida icke sjukpenningen till ensamstående pressades ned. Mot en maximeringsregel reste sig starka praktiska betänkligheter, så länge olycksfallsförsäkringen vore centralt administrerad. Uppmärksammas borde, att sjukpenningen vore skattefri, varför överkompensation skedde om sjukersättningen finge täcka hela inkomsten. Kommittén stannade för att föreslå ett familjetillägg av det slag, som sedermera beslöts, nämligen ett i samtliga sjukpenningklasser lika tillägg-av 1 krona 50 öre för skadad, som sammanlever med hustru eller har hemmavarande barn eller adoptivbarn under 16 år. Kommittén avsåg att vid den fortsatta utredningen överväga vilka modifikationer i de föreslagna reglerna som borde äga rum då sjukförsäkringslagen trädde i kraft. Sjukpenningintervallet ansågs böra vara 1 krona. Med bibehållen proportion mellan sjukpenning och arbetsförtjänst skulle klassbredden då bli 540 kronor. Kommittén föreslog emellertid att klassbredden i stället skulle sättas till 520 kronor, varigenom relationen mellan sjukpenningen och mittinkomsten i klassen skulle stiga från 66.7 till 69.2 procent. En dylik mindre höjning ansågs vara motiverad och medförde, att skillnaderna i förhållande till den gällande skalan så gott som genomgående blevo till de skadades fördel. I remissyttrandena framkommo delade meningar i fråga om den föreslagna anordningen med familjetillägg. Till de instanser, som avstyrkte denna anordning, hörde Rfa och Socialförsäkringsbolagens förening. Rfas yttrande över kommittéförslaget i denna del innebar sammanfattningsvis, att anstalten icke kunde finna att några övertygande skäl hade förebragts för förslaget om familjetillägg men väl att starka skäl talade däremot. En önskvärd förbättring av sjukpenninggrunderna kunde enligt anstaltens mening vinnas om den till grund för gällande sjukpenningskala liggande 243

kompensationsgraden — principiellt 2/3 — ökades till förslagsvis 3/4. En i yttrandet framlagd skala med denna genomsnittsrelation (klassbredd 480 kr.)upptog som högsta sjukpenning 14 kronor; detta belopp skulle utgå vid en årlig arbetsförtjänst av 6 480 kronor eller mera. Skulle det anses önskvärt att öka genomsnittsrelationen till 4/5, finge klassbredden bestämmas till 450 kronor. Om arbetsförtjänstens maximibelopp bestämdes till 7 200 kronor, blev högsta sjukpenningen 15 kronor i den förstnämnda skalan och 16 kronor i den sistnämnda. Socialförsäkringsbolagens förening förordade en enbart inkomstgraderad sjukpenningskala, vars belopp i alla klasser utom den lägsta lågo 50 öre över de av kommittén föreslagna beloppen för icke-försörjare. Om arbetsförtjänstens maximibelopp bestämdes till 7 200 kronor, blev högsta sjukpenningen i en skala av detta slag 14 kronor 50 öre. I propositionen (1948:235), som riksdagen biträdde, anslöt sig departementschefen till kommitténs förslag om familjetillägg. Det vore nämligen rimligt, att kompensationsgraden för den som hade h u s t r u eller barn att försörja sattes högre än för den ensamstående. Departementschefen delade också kommitténs mening, att hänsyn till de administrativa svårigheterna borde medföra att i dåvarande läge familjetillägget icke graderades efter familjens storlek. Av samma anledning ansågs det icke lämpligt att, såsom i vissa yttranden ifrågasatts, uppställa en regel angående maximering av den sammanlagda sjukersättningens storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst för att därigenom möjliggöra en förbättring av kompensationsgraden för icke-försörjare. En sådan regel skulle nämligen nödvändiggöra en mera preciserad beräkning av arbetsförtjänsten än som erfordrades för sjukpenningklassens bestämmande. Den av kommittén föreslagna sjukpenningskalan hade ansetts böra modifieras något till de skadades förmån, så att man undveke försämringar i förhållande till de gällande reglerna. Därigenom kom sjukpenningen att motsvara 70.6 procent av mittinkomsten i klassen och klassbredden blev 510 kronor; för de lägsta klasserna gjordes avvikelser härifrån. Sjukpenning med familjetillägg kunde i de lägsta klasserna överstiga den förlorade inkomsten, men några bestämmelser till förhindrande av överkompensation i dylika fall hade icke ansetts nödvändiga; det finge antagas att de till familjetillägg berättigade i allmänhet icke vore att hänföra till dessa klasser. I högsta sjukpenningklassen — vid en årlig arbetsförtjänst av 6 885 kronor eller mera — blev sjukpenningen utan familjetillägg 14 kronor och med sådant tillägg 15 kronor 50 öre. I andra lagutskottets utlåtande över propositionen (uti. 1948: 42) framhölls det, att då sjukpenning från den obligatoriska sjukförsäkringen skulle utgöra 3 kronor 50 öre för sjukkassemedlemmar mellan 18 och 67 år, 244

sjukpenningen enligt OL självfallet icke kunde fastställas till lägre belopp. Utskottet erinrade vidare, att departementschefen icke ansett det vara nödvändigt med några särbestämmelser till förhindrande av överkompensation i följd därav, att sjukpenningen i de lägsta klasserna kunde med familjetillägg i vissa fall överstiga den förlorade arbetsinkomsten. Utskottet funne ej skäl att i detta sammanhang föreslå några sådana särbestämmelser. Frågan om överkompensation borde emellertid ägnas särskild uppmärksamhet vid socialvårdskommitténs fortsatta utredning rörande revision av olycksfallsförsäkringslagstiftningen.

Socialvårdskommitténs förslag Under den gångna tiden efter 1948 års lagändring ha överförsäkringsproblemen fått starkt ökad aktualitet. Frekvensen av anmälda olycksfall i arbete har trots det intensifierade skyddsarbetet fortsatt att stiga. »Ekonomisk Information» — ett samarbetsorgan för staten och de stora arbetsmarknadsorganisationerna — konstaterar i inledningen till sin redogörelse för en statistisk undersökning om olycksfallen 1948—1949, att flera förklaringar till ökningarna i antalet olycksfall och i ersättningskostnaderna ha framkommit. Från de anställdas sida, framförallt industrianställda, har gjorts gällande att riskerna i arbetet ökat, till största delen beroende på den alltmer uppskruvade arbetstakten. Arbetsgivarna och försäkringsinrättningarna å sin sida ha trott sig kunna förklara utvecklingen främst med ersättningsförbättringarna fr. o. m. år 1949. Den nämnda undersökningen, som har haft till syfte att lämna en överblick över vilka förändringar som inträffat i antalet olycksfall, sjuktidernas längd m. m., utmynnar icke i något omdöme om vilka faktorer som främst varit bestämmande för utvecklingen. Efter källskattereformens genomförande framträder det mer än förr att den faktiska kompensationsgraden — d. v. s. sjukersättningens storlek i förhållande till arbetsförtjänsten med skatten frånräknad — ligger på en hög nivå. Att avgöra i vad mån de fr. o. m. år 1949 genomförda höjningarna av sjukersättningarna ha påverkat antalet sjukskrivningar torde icke vara möjligt. Före lagändringen var maximisjukpenningen — 9 kronor — så låg, att den i många fall gav en mycket otillräcklig kompensation. Detta medförde otvivelaktigt en stark press på de skadade att undvika sjukskrivning. Att de skadade genom ersättningsförbättringarna ha fått ökade möjligheter att sjukskriva sig i den utsträckning, som är från medicinska synpunkter lämplig, bör givetvis icke ge anledning till några betänkligheter. Man kan emellertid icke avvisa uppfattningen att sjukskrivningar i någon utsträckning förekomma även när det icke är påkallat av medicinska skäl. Läkarnas möjligheter att hålla igen i sådana fall äro givetvis begränsade, eftersom det 245

ofta icke är möjligt att avgöra om uppgivna smärtsymptom o. d. faktiskt hindra en återgång till arbetet. Enligt vad kommittén inhämtat, är man inom arbetstagarorganisationerna fullt införstådd med att tendenser till missbruk av försäkringen måste stävjas och att överförsäkring måste undvikas. Å andra sidan hävdar man naturligt nog, att farhågorna för att försäkringen utnyttjas för mycket i ett begränsat antal fall icke rimligen kan tagas till intäkt för att ersättningarna böra pressas ned till en oskäligt låg nivå. Det förhållandet, att sjukpenningarna äro skattefria, är av stor betydelse för kompensationsgraden. Om sjukpenningen finge i samtliga inkomstklasser utgå med samma procenttal av den obeskattade inkomsten, bleve resultatet — eftersom beskattningen är progressiv — att den faktiskt förlorade inkomsten, d. v. s. den förlorade inkomsten med skatten frånräknad, kompenserades förhållandevis bättre i de högre klasserna än i de lägre. Och om sjukpenningen finge utgå med samma belopp för ensamstående och för familjeförsörjare med lika inkomster, bleve den faktiska kompensationen bättre för de ensamstående än för familjeförsörjarna. Till belysande av dessa förhållanden må nämnas följande exempel på vilka proportioner mellan sjukpenningarna och den källbeskattade inkomsten som skulle erhållas om sjukpenningarna finge i samtliga klasser motsvara 4/5 av mittinkomsten (utan avdrag för skatt). I exemplet antages att källskatteavdrag göres å veckoförtjänsten enligt 1951 års tabell för avdrag i ortsgrupp V vid en kommunal utdebitering av 10 kronor för skattekrona (tab. V: 10). Den dagliga sjukpenningen bleve 4 kronor vid årliga arbetsförtjänster av 1 575—2 024 kronor, 8 kronor vid årsförtjänsterna 3 375— 3 824 kronor och 15 kronor vid årsförtjänsterna 6 525—6 974 kronor. Fölen ogift person skulle för vecka räknat sjukpenningen å 4 kronor motsvara 86 procent av veckoförtjänsten (34: 62 kr.) minskad med källskatteavdrag (2 kr.), sjukpenningen å 8 kronor motsvara 95 procent av veckoförtjänsten ( 5 9 : 2 3 kr.) efter källskatteavdraget (10 kr.) och sjukpenningen å 15 kronor motsvara 100 procent av veckoförtjänsten (129: 81 kr.) efter källskatteavdraget (25 kr.). För en gift man utan barn skulle motsvarande procenttal bli 86, 90 och 95. Det bör observeras, att de angivna procenttalen avse kompensationsgraden vid klassmitten och att sålunda både högre och lägre värden skulle erhållas inom varje klass. Avvägningen av sjukpenningskalan skulle förenklas högst betydligt om sjukpenningen gjordes till skattepliktig inkomst. Detta föreslogs av majoriteten i 1944 års allmänna skattekommitté. Mot detta förslag, som även avsåg vissa andra förmåner från socialförsäkringarna, framställdes det erinringar, som otvivelaktigt äro i hög grad vägande (se prop. 1950: 93, s. 190 ff.). Det stora flertalet understödsfall äro så kortvariga, att källskatteavdrag i allmänhet icke kunna åstadkommas utan alltför stor apparat. En246

ligt skattekommitténs förslag skulle försäkringsorganen icke verkställa källskatteavdrag under de tre första månaderna av ersättningstiden för varje försäkringsfall. Detta skulle i fråga om olycksfallen i arbete ha inneburit, att sjukersättningen i över 90 procent av fallen hade kommit att undantagas från preliminärskatt. Någon effektiv kontroll över att slutlig skatt erlades skulle icke gärna kunna åstadkommas. Men eftersom skatteplikt dock förelåge, måste sjukersättningarna ligga på en hög nivå i förhållande till arbetsförtjänsten med källskatten frånräknad. Socialvårdskommitténs sakkunniga för olycksfallsförsäkringen ha enhälligt varit av den meningen, att ett borttagande av skattefriheten för sjukpenning icke är att förorda, och kommittén ansluter sig till denna uppfattning. Kommittén har därför vid utarbetandet av förslagets bestämmelser om sjukpenningarnas beräkning sökt uppställa regler, som leda till att ersättningsbeloppen bli av lämplig storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst med skatten frånräknad. Härav följer att en revision av den föreslagna sjukpenningskalan kan bli nödvändig om inkomstskatternas storlek ändras väsentligt. Och då hänsyn icke kunnat tagas till det förhållandet, att kommunalskattens storlek är olika på olika orter, blir den faktiska kompensationsgraden icke densamma för alla försäkrade med lika arbetsinkomst. Dessa olägenheter har kommittén emellertid funnit vara mindre vägande än de olägenheter, som skulle uppkomma om sjukersättningarna gjordes till skattepliktig inkomst. Vid en exakt beräkning av relationen mellan sjukersättningarna och de av skadefallen orsakade inkomstminskningarna bör hänsyn tagas till att det i följd av beskattningens progressivitet kan uppkomma en större minskning av den slutliga skatten än som proportionellt motsvarar skatt på den beräknade inkomsten under sjukskrivningstiden. Storleken av detta ökade skattebortfall påverkas av ett flertal faktorer, såsom sjukskrivningstidens längd, eventuella inkomstbortfall av andra orsaker än olycksfall i arbete m. m. samt den skadades (och makes) inkomstläge. Beräkningar av skattebortfallets storlek under vissa angivna förutsättningar ha sammanställts i en av Ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö till socialdepartementet ingiven promemoria, som av departementet överlämnats till kommittén. Beräkningarna i nämnda promemoria hänföra sig till den gällande sjukpenningskalan. Det antages, att den skadade tillhör skatteortsgrupp V, att kommunalskatten är 8 kronor, att den statliga inkomstskatten utgör 100 procent av grundbeloppet, att den i 9 § OL definierade årliga arbetsförtjänsten utgör den skadades enda skattepliktiga inkomst och att den fördelar sig j ä m n t på hela året, att inga andra inkomstbortfall än vid sjukdom till följd av olycksfall i arbete förekomma samt att vid skattens beräkning avdrag för resor till och från arbetet, försäkringsavgifter m. m. 247

göres med 250 kronor. Från dessa förutsättningar ha kompensationsgraderna beräknats för fall med sjuktider av 1 vecka, 6 veckor och hela året. Vid de korta sjuktiderna framkomma höga tal för kompensationsgraden. Härnedan återges resultaten för fall med 7 veckas sjuktid: Inkomstgränser för sjukpenningklasser familj ensamstående utan barn kr. Sjukpenning kr.

3:50

5: —

4: —

5:50

4:50

6: —

5: —

6:50

6: —

7:50

7: —

8:50

8: —

9:50

Br-

10:50

lO:—

11: 50

11: —

12:50

12: —

13:50

13: —

14:50

14: —

15:50

Förlorad dagsinkomst (kr.) efter skatteavdrag

Kompensationsgrad i % vid sjukpenniri gklassens undre inkomstgräns övre inkomstgräns

familj ensamensamstående utan barn stående

familj utan barn

ensamfamilj stående utan barn

—

—

—

—

—

—

—

4:52

4:52

88,5

121,7

77,4

110,6

2 040

5:17

5:17

87,0

116,1

77,4

106,4

2 295

5: 82

5:82

85,9

111,7

77,3

103,1

2 805

6:39

7:10

93,9

105,6

78,2

91,5

3 315

7:55

8:40

92,7

101,2

79,5

89,3

3 825

8:36

8:72

95,7

108,9

83,7

97,5

4 335

9:46

9:87

95,1

106,4

84,6

96,3

4 845

10:43

10:92

95,9

105,8

86,3

96,2

5 355

11:19

12:07

98,3

103,6

89,4

95,3

5 865

12:25

13:06

98,0

103,4

89,8

95,7

6 375

12:91

14: 20

100,7

102,1

93,0

95,i

6 885

13:95

15: —

100,4

103,3

93,2

96,7

—

—

—

—

—

—

—

Vissa beräkningar rörande kompensationsgraden i de lägre ortsgrupperna vid en årlig arbetsförtjänst av 5 000 kronor visade obetydligt högre tal för dessa ortsgrupper. Promemorian sammanställdes innan de vid förra årets riksdag beslutade ändringarna i kommunalskattelagen hade antagits. Vissa beräkningar hade emellertid gjorts rörande inverkan av de av ortsavdragskommittén föreslagna ändringarna i de kommunala ortsavdragen. De gåvo vid handen, att skillnaden blev ganska obetydlig. Systemet med sjukpenningklasser medför enligt sakens natur att sjukpenningens storlek i förhållande till inkomsten blir olika för olika inkomstlägen inom respektive klasser. Variationerna bli större ju större klassbredderna göras. Om sjukpenningen i vissa inkomstlägen överstiger den 248

förlorade inkomsten, är detta icke liktydigt med överkompensation i den meningen, att försäkringen skulle få sammanlagt svara för ett större ersättningsbelopp än som motsvarar de skadades inkomstförluster. Det är emellertid angeläget att tillse att sjukersättningarna i vart fall icke annat än undantagsvis komma att överstiga den förlorade inkomsten. Vid bedömandet av vilka marginaler som av denna anledning böra hållas mellan den obeskattade sjukpenningen och arbetsförtjänsten (utan skatteavdrag) har man främst att fästa avseende vid källskatteavdragens storlek. De svårberäkneliga och i framtiden liggande inverkningarna på den slutliga skatten k u n n a näppeligen utöva något inflytande på de skadades villighet att återtaga arbetet. Källskattens relativa storlek varierar avsevärt alltefter inkomstläget, ortsgruppen, den kommunala utdebiteringen och den skadades civilstånd. De nuvarande skillnaderna mellan familjer med och utan barn äro små och komma att bortfalla helt. Härnedan angivas källskatteavdragens belopp i vissa olika fall (belopp i kr. pr vecka). Avdrag för ogift person utan barn, vid en veckolön av Ortsgrupp

100 Avdrag för gift man utan barn, vid en veckolön av

lägst högst lägst högst lägst högst lägst högst lägst högst lägst högst I II III IV

v

4 4 4 5 5

7 8 8 8 8

15 14 16 17 17

20 23 23 24 24

27 27 29 31 30

35 39 40 42 41

2 2 3 3 3

5 6 6 7 6

11 10 11 13 12

16 19 19 20 20

20 20 22 24 23

29 33 33 35 34

Av tabellen framgår bl. a. att det föreligger rätt små skillnader mellan de korresponderande beloppen för olika ortsgrupper. Som en av förutsättningarna vid sjukpenningskalans utformning kan uppställas, att marginalerna mellan sjukpenningarna och arbetsförtjänsten böra vara så stora att de åtminstone i regel icke understiga de belopp, vartill källskatteavdraget kan uppgå i respektive inkomstlägen. Den nuvarande anordningen med ett i alla sjukpenningklasser lika familj etillägg har betydande nackdelar. Ett tillägg, som kan anses utgöra en skälig differens mellan familjeförsörjares och ensamståendes sjukpenningar i de högre klasserna, medför i de låga klasserna antingen att sjukpenningen med familjetillägg kommer att överstiga arbetsförtjänsten eller också, om man vill undvika detta, att sjukpenningen för ensamstående blir oskäligt låg. I de låga klasserna — där inkomsten är så låg att den åtgår för den skadades egen försörjning — är det skäligt, att sjukpenningen får även för ensamstående nära motsvara inkomsten. I de högre klasserna däremot är det rimligt att marginalerna mellan inkomsten och sjukersätt249

ningen göras större för ensamstående än för familjeförsörjare. Principiellt vore det sålunda väl försvarligt att låta familjetilläggen likaväl som grundsjukpenningarna stiga med inkomsten. Ett sådant system för ersättningarnas beräkning torde emellertid vara svårförståeligt för allmänheten. Från denna synpunkt vore det bättre att i sjukpenningskalan upptaga de för familjeförsörjare avsedda sjukpenningbeloppen och låta de ensamståendes ersättningar framkomma genom vissa avdrag, större i de högre än i de lägre klasserna. Men någon fullgod lösning kan icke heller erhållas på detta sätt. Kommittén har därför stannat för att föreslå en anordning med separata skalor för familjeförsörjare och ensamstående. Skalan för familjeförsörjare skall tillämpas i de fall, där rätt till familjetillägg nu föreligger. Att lägsta sjukpenningen för ensamstående vid 1948 års lagändring bestämdes till 3 kronor 50 öre berodde därpå, att detta belopp ansågs böra vara minimum för dem som skulle bli "berättigade till sjukpenning av denna storlek inom den allmänna sjukförsäkringen. Såsom förut nämnts uttalade andra lagutskottet vid lagändringen, att då sjukpenning från den obligatoriska sjukförsäkringen skulle utgöra 3 kronor 50 öre för kassemedlemmar mellan 18 och 67 år, kunde sjukpenning enligt OL självfallet icke bestämmas till lägre belopp. Vid en konsekvent tillämpning av den nyssnämnda principen borde sjukpenningen för familjeförsörjare utgå med lägst det belopp, som motsvarar sjukförsäkringslagens sjukpenning med familjetillägg. Därav skulle följa vissa höjningar av de i OL nu föreskrivna sjukpenningarna till familjeförsörjare i de lägsta klasserna. Dessa ersättningar äro emellertid redan nu så stora att de i vissa fall överstiga den skadades arbetsförtjänst. Detta föranledde andra lagutskottet till det uttalandet, att frågan om överkompensation borde ägnas särskild uppmärksamhet vid kommitténs fortsatta utredning. På grund av sjukförsäkringsfrågans nuvarande läge har kommittén icke ansett det vara motiverat att låta de i sjukförsäkringslagen stadgade sjukpenningbeloppen vara normerande vid revisionen av olycksfallsförsäkringen. I kommitténs förevarande förslag till sjukpenningskalor har minimisjukpenningen för reguljära fall upptagits till 4 kronor för ensamstående och 5 kronor för familjeförsörjare. Enligt 6 § 2 mom. 3 st. OL kan sjukpenningen i vissa fall understiga de i sjukpenningskalan upptagna beloppen. Härför förutsattes dels att den skadades årliga arbetsförtjänst är lägre än 1 600 kronor, dels att han är under 18 år eller över 67 år eller att hans arbetsförmåga vid olycksfallet var höggradigt nedsatt i följd av lyte, kronisk sjukdom eller annan varaktig omständighet. Sjukpenningen i dessa fall utgör 2 kronor när arbetsförtjänsten understiger 1 200 kronor, och 3 kronor när arbetsförtjänsten uppgår till 1 200 men ej 1 600 kronor. 250

E n dylik särregel har även intagits i kommitténs förevarande förslag. Under utredningen har det framhållits, att skadeanmälningarna emellanåt icke lämna tillräcklig ledning för bedömande, om den skadade haft sådan nedsättning av arbetsförmågan att särbestämmelsen bör tillämpas. Detta synes emellertid icke vara något avgörande skäl emot att bestämmelsen bibehålies. Som en av förutsättningarna vid sjukpenningskalornas utformning har kommittén i det föregående angivit, att marginalerna mellan sjukpenningarna och arbetsförtjänsten böra vara så stora, att de åtminstone i regel icke understiga de belopp, vartill källskatteavdraget kan uppgå i respektive inkomstlägen. För familjeförsörjarnas del torde sjukpenningskalan böra göras så förmånlig som den lämpligen kan vara utan att den nyssnämnda förutsättningen eftergives. Beträffande icke-försörjare torde marginalen i förhållande till inkomsten i vart fall böra göras så stor att sjukpenningarna i genomsnitt komma att ligga ungefär 10 procent under familjeförsörjarnas ersättningar. Därav skulle följa, att en mot det nuvarande familjetilllägget svarande differens kommer att hållas vid det inkomstläge, där familjeförsörjarna erhålla en sjukpenning av 15 kronor. I de lägre inkomstklasserna blir differensen mindre, i de högre större. Vissa variationer uppåt och nedåt uppkomma i följd av klassystemet. I kommitténs förslag ha sjukpenningbeloppen vid årsförtjänster över 2 700 kronor upptagits till hela krontal för såväl familjeförsörjare som ensamstående; på grund därav bli de mot familjetilläggen svarande differenserna i dessa inkomstlägen antingen 1 krona eller 2 kronor. På grund av skattens progressivitet måste skalorna vara regressiva i förhållande till arbetsförtjänsten utan skatteavdrag. Kommittén h a r övervägt två olika metoder för sjukpenningens beräkning. Enligt den av kommittén valda metoden skall sjukpenningen liksom nu beräknas efter den skadades årliga arbetsförtjänst utan skatteavdrag. Den avsedda regressiviteten har åstadkommits genom att sjukpenningbeloppen avvägts så, att de komma att utgöra summan av ett fixt belopp och en viss del av mittinkomsten i klassen. Enligt den alternativt diskuterade metoden skulle ersättningsunderlaget vid sjukpenningens beräkning utgöras av den skadades arbetsförtjänst med avdrag av ett belopp, som motsvarade preliminär skatt för arbetsförtjänsten ifråga enligt den gällande källskattetabellen för viss ortsgrupp och viss kommunal utdebitering; en och samma tabell skulle användas i samtliga fall. Med denna metod skulle det bli lättare att framdeles genomföra de anpassningar av relationen mellan sjukpenning och arbetsförtjänst, som kunna bli påkallade om inkomstskatternas storlek skulle ändras avsevärt; en anpassning kunde nämligen åstadkommas genom att de nämnda avdragen från arbetsförtjänsten finge beräknas efter en annan källskattetabell än förut. Den av kommittén valda metoden har emellertid företräden i andra 251

hänseenden. Den medger att sjukpenningen liksom nu beräknas direkt efter arbetsförtjänsten, och man undviker att vid beräkningen använda en källskattetabell, som i många fall, kanske i flertalet, bleve en annan än den för den skadade gällande tabellen för preliminär skatt. Beträffande den närmare utformningen av sjukpenningskalorna ha flera förslag diskuterats inom kommittén. Enligt ett av förslagen (alt. 1) skulle skalan för familjeförsörjare avvägas så, att sjukpenningen till familjeförsörjare komme att med 1 krona överstiga 2/3 av den dagliga arbetsförtjänsten vid klassmitten (daglig arbetsförtjänst = 1/360 av årliga arbetsförtjänsten). Motsvarande värden i skalan för ensamstående skulle vara 50 öre och 60 procent av arbetsförtjänsten. Klassbredden blev 540 kronor i den förra skalan och 600 kronor i den senare. Kompensationsgraderna i vissa inkomstlägen belysas av nedanstående uppställning: a) Gift man utan

barn

Årlig arbetsförtjänst kr.

Sjukpenning kr.

2 430 — 2 970 5 130 — 5 670 7 830 — 8 370

6 11 16

b) Ogift person utan

Sjukpenning i % av gransinkomsterna efter källskatteavdrag enligt tab. V: 10 tab. IV: 18 96,0 — 79,1 89,9—81,9 89,2 — 84,2

103,1 — 85,5 96,7—88,5 96,9 — 91,1

barn

Årlig arbetsförtjänst kr.

Sjukpenning kr.

2 400 — 3 000 5 400 — 6 000 7 800 — 8 400

5 10 14

Sjukpenning i % av gränsinkomsterna efter källskatteavdrag enligt tab. V: 10

tab. IV: 18

85,1 — 69,0 81,5—75,0 83,8 — 78,i

91,7 — 73,4 87,7 — 81,0 90,7 — 84,1

Beräkningarna av kompensationsgraden avse härovan liksom i det följande sjukpenningens storlek per vecka i förhållande till veckoförtjänsten efter källskatteavdrag för veckolön. De berörda skalorna uppfylla i stort sett de i det föregående angivna förutsättningarna. Om man bortser från maximibeloppens höjning, skulle dessa skalor, i jämförelse med den gällande skalan, medföra vissa minskningar i alla inkomstlägen för försörjare och i flertalet inkomstlägen för ensamstående. Minskningar i denna utsträckning äro icke nödvändiga för att skalorna skola uppfylla de uppställda förutsättningarna. En höjning av tillrådlig storlek åstadkommes bäst genom ökningar av de förut nämnda 252

»fixa beloppen». Ett av de inom kommittén diskuterade alternativen (alt. 2) innebär i jämförelse med det ovan nämnda förslaget (alt. 1) att de fixa beloppen höjts från 1 krona till 1 krona 50 öre för familjeförsörjare och från 50 öre till 1 krona 17 öre för ensamstående. Enär klassbredderna å 540 och 600 kronor — som valts för att sjukpenningbeloppen skola utgöra hela krontal — äro väl stora vid låga inkomster, ha såväl klassbredderna som sjukpenningintervallen minskats till hälften i de lägsta klasserna. Detta innebär smärre avvikelser från de förut nämnda formlerna. I nedanstående uppställning göras jämförelser mellan de i alt. 2 föreslagna sjukpenningarna till familjeförsörjare och motsvarande veckolöner efter källskatteavdrag i vissa fall för gift man utan barn: Ärlig arbetsförtjänst

Sjukp enning per dag per vecka

— 2 160 2 160 — 2 430 2 430 — 2 700 2 700 — 3 240 3 240 — 3 780 3 780 — 4 320 4 320 — 4 860 4 860 — 5 400 5 400 — 5 940 5 940 — 6 480 6 480 — 7 020 7 020 — 7 560 7 560 — 8 100 8 100 — 8 640 8 640 —

5 5 50 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18.

35 38 50 42 49 56 63 70 77 84 91 98 105 112 119 126

Lägsta och högs ta veckolön med avdrag enligt tab. V: 10

tab. IV: 18

— 38:54 3 8 : 5 4 — 43:73 4 3 : 7 3 — 47:92 4 7 : 9 2 — 57:31 5 7 : 3 1 — 64:69 6 4 : 6 9 — 73:08 7 3 : 0 8 — 81:46 8 1 : 4 6 — 89:85 8 9 : 8 5 — 98:23 98: 23 — 106: 62 106: 62 — 113: 00 113:00 — 121:39 121: 39 — 128: 77 128:77 — 137:16 137: 16 —

— 36:54 3 6 : 5 4 — 40:73 40: 73 — 44: 92 4 4 : 9 2 — 53:31 5 3 : 3 1 — 60:69 6 0 : 6 9 — 68:08 6 8 : 0 8 — 75:46 7 5 : 4 6 — 83:85 8 3 : 8 5 — 91:23 9 1 : 2 3 — 98:62 98: 62 — 104: 00 104: 00 — 111: 39 111:39-118:77 118: 77 — 126: 16 126: 16 —

Av uppställningen framgår bl. a. att sjukpenningarna i alla klasser nära motsvara lägsta veckolönen med avdrag enligt tab. V: 10. I förhållande till veckolönen med avdrag enligt tab. IV: 18 — de högsta förekommande avdragen — kunna de föreslagna sjukpenningarna i någon utsträckning innebära överkompensation, men dessa ytterlighetsfall behöva icke giva anledning till betänkligheter. En överst å s. 254 intagen tablå innehåller motsvarande uppgifter rörande de i alt. 2 föreslagna sjukpenningarna för ogift person utan barn. Ett tredje förslag (alt. 3) skiljer sig från alt. 2 främst i det hänseendet, att klassbredderna ökats något i de högre klasserna. I skalan för familjeförsörjare har klassbredden vid inkomstlägen över 5 400 kronor ökats från 540 till 600 kronor, och i skalan för ensamstående h a r klassbredden vid inkomstlägen över 5 700 kronor ökats från 600 till 660 kronor. Vidare har i skalan för ensamstående sådan jämkning vidtagits att det förut nämnda fixa beloppet blir 1 krona i stället för 1 krona 17 öre. De i detta alternativ föreslagna sjukpenningarna till familjeförsörjare med årsförtjänster över 253

Sjukpenning Årlig arbetsförtjänst

— 1700 1 700 — 2 000 2 000 — 2 300 2 300 — 2 600 2 600 — 3 200 3 200 — 3 800 3 800 — 4 400 4 400 — 5 000 5 000 — 5 600 5 600 — 6 200 6 200 — 6 800 6 800 — 7 400 7 400 — 8 000 8 000 — 8 600 8 600 —

per dag per vecka 4: — 4 50 5 — 5 50 6 — 7 — 8 — 9 — 10 — 11 — 12 — 13 — 14 — 15 — 16 —

28: — 31 50 35 — 38 50 42 — 49 — 56 — 63 — 70 — 77 — 84 — 91 — 98 — 105 — 112 —

Lägsta och högsta veckolön med avdrag enligt tab. V: 10

tab. IV: 18

— 30: 69 30: 69 — 35: 46 3 5 : 4 6 — 40:23 4 0 : 2 3 — 45:00 4 5 : 0 0 — 53:54 5 3 : 5 4 — 62:08 6 2 : 0 8 — 70:62 7 0 : 6 2 — 79:16 7 9 : 1 6 — 88:69 8 8 : 6 9 — 97:23 97: 23 — 103: 77 103: 77 — 112: 31 112: 31 — 120: 85 120: 85 — 128: 39 128: 39 —

— 28:69 2 8 : 6 9 — 33:46 3 3 : 4 6 — 37:23 3 7 : 2 3 — 42:00 42: 00 — 49: 54 4 9 : 5 4 — 58:08 5 8 : 0 8 — 65:62 65: 62 — 73: 16 7 3 : 1 6 — 81:69 81: 69 — 90: 23 90: 23 — 95: 77 95: 77 — 104: 31 104:31 — 111:85 111:85 — 118:39 118: 39 —

5 400 kronor jämföras härnedan med motsvarande veckolöner efter källskatteavdrag i vissa fall för gift man utan barn: Årlig arbetsförtjänst

5 400 — 6 000 6 000 — 6 600 6 600 — 7 200 7 200 — 7 800 7 800 — 8 400 8 400 — 9 000 9 000 —

Sjukp aiming per dag per vecka 12 13 14 15 — 16 17 18

84 91 98 105 — 112 119 126

Lägsta och högsta veckolön med avdrag enligt tab. V: 10

tab. IV: 18

8 9 : 8 5 — 98:39 98: 39 — 107: 92 107: 92 — 116: 46 116: 46 — 125: 00 125: 00 — 133: 54 133: 54 — 143: 07 143: 07 —

8 3 : 8 5 — 90:39 9 0 : 3 9 — 98:92 98: 92 — 107: 46 107: 46 — 115: 00 115:00—123:54 123:54 — 132:07 132: 07 —

Härnedan jämföras de i alt. 3 föreslagna sjukpenningarna till ensamstående med veckolönerna efter källskatteavdrag för ogift person utan barn: Sjukpenning Årlig arbetsförtjänst

— 1800 1 800 — 2 100 2 100 — 2 400 2 400 — 2 700 2 700 — 3 300 3 300 — 3 900 3 900 — 4 500 4 500 — 5 100 5 100 — 5 700 5 700 — 6 360 6 360 — 7 020 7 020 — 7 680 7 680 — 8 340 8 340 — 9 000 9 000 —

per dag per vecka 4: — 4 50 5 — 5 50 6 — 7 — 8 — 9 — 10 — 11 — 12 — 13 — 14 15 — 16 —

28: — 31 50 35 — 38 50 42 — 49 — 56 — 63 — 70 — 77 — 84 — 91 — 98 105 — 112 —

Lägsta och högsta veckolön med avdrag enligt tab. V: 10

tab. IV: 18

— 32:62 3 2 : 6 2 — 36:38 3 6 : 3 8 — 41:15 4 1 : 1 5 — 46:92 4 6 : 9 2 — 55:46 5 5 : 4 6 — 64:00 6 4 : 0 0 — 72:54 7 2 : 5 4 — 81:08 8 1 : 0 8 — 90:62 9 0 : 6 2 — 98:31 98: 31 — 107: 00 107:00 — 116:69 116:69 — 124:38 124: 38 — 134: 07 134: 07 —

— 30:62 3 0 : 6 2 — 34:38 3 4 : 3 8 — 38:15 3 8 : 1 5 — 43:92 4 3 : 9 2 — 51:46 5 1 : 4 6 — 60:00 60: 00 — 67: 54 6 7 : 5 4 — 75:08 7 5 : 0 8 — 83:62 8 3 : 6 2 — 91:31 9 1 : 3 1 — 99:00 99: 00 — 107: 69 107: 69 — 115: 38 115:38 — 124:07 124: 07 —

Enligt den i alt. 2 föreslagna skalan för familjeförsörjare blir sjukpenningen i näst högsta klassen 89.5 procent av mittinkomsten efter källskatteavdrag enligt tab. V: 10 för gift man utan barn, och för ensamstående är motsvarande relation 83.6 procent. Enligt alt. 3 bli de motsvarande relationerna 86.0 procent för familjeförsörjare och 80.9 procent för ensamstående. Från de förut angivna förutsättningarna för sjukpenningskalornas konstruktion äro både alt. 2 och alt. 3 godtagbara lösningar. Den något ökade regressivitet i de högre sjukpenningklasserna, som främst skiljer alt. 3 från alt. 2, är enligt kommitténs mening välmotiverad. Det torde nämligen vara helt rimligt att kompensationsgraden får sjunka något i inkomstlägena närmast under årsförtjänstens maximibelopp. Då sjukpenningskalorna i alt. 3 även i övrigt synas vara lämpligt avvägda, har kommittén stannat för att förorda dessa skalor. Enligt 6 § 3 mom. 3 st. OL kan invaliditetslivränta höjas med upp till 1 800 kronor om året när olycksfallet medför förlust av arbetsförmågan och tillika behov av vård som icke ersattes enligt 6 § 1 mom. Dylikt ersättningstillägg vid hjälplöshetstillstånd (vårdbidrag) kan däremot f. n. icke utgå å sjukpenning. Är den skadade så illa ställd, att vårdbidrag å livränta kommer att utgå, bör även sjukpenningen kunna förhöjas med sådant bidrag. Vårdbidrag å sjukpenning bör också kunna utgå när skadan i andra fall nödvändiggör varaktigt sängläge och undantagsvis även eljest vid påtagligt behov av hjälp och biträde av annan person. Kommittén föreslår en bestämmelse att vårdbidrag utgives även vid sjukdomstillstånd, när detta föranleder varaktigt sängläge eller i jämförlig mån medför behov av vård och tillsyn. Under förarbetena till 1948 års ändringar i OL diskuterades åtgärder till förhindrande av att överförsäkring uppkomme genom kollektiva eller enskilda tilläggsförsäkringar. Socialvårdskommittén framhöll, att lagändringen syftade till att den lagstadgade sjukersättningen skulle bli i och för sig tillräckligt effektiv för arbetstagare i de vanliga inkomstlägena och att stora risker för betänkliga överförsäkringar skulle uppkomma om komplementförsäkringarna icke anpassades efter det ändrade läget. Efter överläggning med representanter för försäkringsinrättningar, som meddelade komplementförsäkringar, hade kommittén icke funnit nödvändigt att då föreslå lagstiftning beträffande komplementförsäkringarna. Kommittén förklarade sig emellertid ha för avsikt att längre fram taga upp frågan till nytt övervägande. Även i några remissyttranden och i Kungl. Maj:ts proposition gjordes vissa uttalanden angående komplementförsäkringarna. Under riksdagsbehandlingen avslogs en motion om omedelbar lagstiftning för frågans reglering. I detta sammanhang framhöll andra lagutskottet (uti. nr 42), att miss255

bruk av komplementförsäkringar borde förhindras men att detta borde i första hand ske på annat sätt än genom lagstiftning. Utskottet förutsatte, att Kungl. Maj:t hade sin uppmärksamhet riktad på frågan. Rörande utvecklingen efter 1948 har socialvårdskommittén inhämtat, att de försäkringsanstalter, som meddela olycksfallsförsäkring av här ifrågavarande slag — främst Försäkringsanstalten Samarbete — väsentligen anpassat sin verksamhet efter det nya läget. Någon lagstiftning med avseende särskilt på dessa försäkringar torde därför nu icke vara aktuell. Det bör emellertid uppmärksammas, att de s. k. fria sjukkassornas rätt att utge sjukhjälp vid olycksfall i arbete icke är begränsad och att dessa kassor lära i sin ackvisition särskilt framhålla att de — till skillnad från de erkända sjukkassorna — lämna samma sjukhjälp vid olycksfall i arbete som vid vanlig sjukdom. Kommittén finner det angeläget, att de icke erkända kassornas verksamhet i detta hänseende tillrättalägges på lämpligt sätt. I första hand bör det undersökas, om rättelse kan åstadkommas på frivillighetens väg. Kommittén föreslår därför, att pensionsstyrelsen erhåller i uppdrag att söka åvägabringa beslut om lämpliga stadgeändringar eller, alternativt, framlägga förslag till reglerande bestämmelser. I vissa fall har skatteplikt ansetts föreligga för sjukersättning, som utgivits av arbetsgivare med självrisk. Till undanröjande av de olikheter, som därigenom uppkommit mellan självrisk-fall och andra fall, har fr. o. m. innevarande år en ändring skett i 19 § kommunalskattelagen. Enligt den ändrade lydelsen är från skatteplikt undantagen bl. a. ersättning, som enligt vad i lag är stadgat utgått till någon vid olycksfall i arbete (i annan form än som livränta). I vilken utsträckning skattefrihet föreligger även då den skadade utfår ersättningen i form av sjuklön synes vara oklart. Om den del av sjuklönen, som motsvarar lagstadgad sjukpenning, är skattefri, blir resultatet ofta, att den anställde under sjukskrivningen får lyfta ett större belopp än den vanliga, till fulla beloppet källbeskattade lönen. Hithörande frågor torde böra uppmärksammas vid pågående överarbetningar av skatteförfattningarna.

D. Bedömningen av arbetsförmågans nedsättning De gällande reglerna och vissa uppkomna spörsmål Enligt 8 § OL skall vid bedömandet, i vad mån viss kroppsskada åstadkommit nedsättning av arbetsförmågan, hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete, utan även till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga, samt 256

till den skadades ålder och kön. Var den skadade vid olycksfallet behäftad med kroppsskada eller lyte, skall hänsyn jämväl därtill tagas. Dessa bestämmelser hämtades, med en mindre jämkning, från 1901 års olycksfallsersättningslag. I denna lag angåvos även vissa procenttal, som skulle tjäna till ledning vid bedömningen, t. ex. 20 procents invaliditet vid blindhet på ena ögat och 50 procents invaliditet vid förlust av ena handen eller foten. Vid tillkomsten av OL ansågs det icke nödvändigt att medtaga dylika exemplifierande bestämmelser, enär ersättningsfrågorna skulle komma att bedömas av särskilt kvalificerade myndigheter. I tillämpningen ha s. k. invaliditetstabeller, upptagande de vanligen förekommande invaliditetsgraderna vid olika slags skador, erhållit mycket stor betydelse som rättesnöre för bedömningen. Som exempel på dessa normalsatser må anföras följande: inv: t i %

amputation å överarmen med god protesfunktion » » » » dålig » » underarmen » god » » » » dålig » » lårbenet » god » » » » dålig » » underbenet » god » dålig » » » förlust av tumme » » pekfinger » » långfinger » » ring- eller lillfinger » » stortå fullständig styvhet i armbågsleden » » » knä (rakt) blindhet å ena ögat förlust av ena ögat » » hörseln på ena örat » » » » båda öronen

65 70- -75 60 65 55 6 0 - -70 40 4 5 - -50 25 14 10 ej 10 ej 10 2 5 - -33 V 3 25 20 25 10 50

Ärrbildningar, ömhet, stelhet, smärtförnimmelser och andra dylika omständigheter kunna ge anledning till att invaliditetsgraden höjes över tabellsatsen. En tabell för ögonskador upptager normalsatserna för olika grader av synnedsättning på ena ögat eller båda ögonen. Tabellerna utgöra en stomme, vars invaliditetsgrader äro direkt tillämpliga i vissa typiska fall och i övrigt kunna tjäna till ledning vid bedömningen. I fråga om personer med intellektuellt yrke förekomma vissa avvikelser från tabellsatserna. Särskild hänsyn till yrket tages eljest främst beträf257

fande ögonskador, som drabbat arbetare med sådan sysselsättning, vari synförmågan är av större betydelse än eljest. För chaufförer beräknas invaliditetsgraden vid blindhet på ena ögat i regel till 25 i stället för 20 procent. Som exempel på något större avvikelser må nämnas, att invaliditetsgraden vid ögonskada för en matros i ett fall bestämts till 10 procent i stället för c : a 1 procent för arbetare i allmänhet och för en styrman i ett fall till 30 procent i stället för c:a 20 procent för arbetare i allmänhet. Avvikelser från tabellsatserna på grund av den skadades ålder bruka icke förekomma. Beträffande skador med minst 30 procents invaliditet infördes genom 1948 års ändring i OL den gradering av ersättningarna efter åldern, som följer därav att livräntan i sådana fall utgår med visst förhöjt belopp från 18 till 67 års ålder. Den skadades kön inverkar icke vid invaliditetsbedömningen utöver vad som följer av att hänsyn skall tagas till yrkesförhållandena. Förhandenvaron av tidigare skada eller lyte medför ej sällan, att invaliditetsgraden bestämmes högre än eljest. Om en person, som förut är blind på ena ögat (invaliditet i regel 20 procent), genom den aktuella skadan fått synförmågan på det friska ögat nedsatt till 0.4 (i vanliga fall ej 10 procents invaliditet), utgör den sammanlagda invaliditeten 40 procent, och invaliditetsgraden på grund av olycksfallet brukar beräknas till 25 procent (enär den skadade förlorat 20/so av den före sista skadan kvarstående arbetsförmågan). Om synförmågan på det friska ögat gått helt förlorad genom den aktuella skadan, anses denna ha medfört 100 procents invaliditet. För invaliditetsbedömningen enligt OL är, såsom av den lämnade redogörelsen framgår, karakteristiskt att avseende främst fästes vid den fysiska invaliditeten och endast i tämligen ringa mån vid skadans faktiska betydelse i det särskilda fallet för den skadades förvärvsförmåga, den ekonomiska invaliditeten. Detta gäller dock icke generellt. Följdverkningarna av en del skador äro av sådan art, att de icke låta inrangera sig under invaliditetstabellernas system av precisa procentsatser. Så är fallet t. ex. beträffande fysiska och psykiska störningar efter huvudskador (yrsel, svindelkänsla, lynnesförändringar, trötthet o. s. v.). De vid läkarundersökningen direkt iakttagna symptomen lämna i dylika fall ofullständigt underlag för invaliditetsbedömningen. Ledning måste sökas i skadans faktiska inverkan på den skadades förmåga till förvärvsarbete. Till följd härav blir bedömningen av dessa fall i högre grad beroende av den skadades individuella förhållanden. E n ä r invaliditetstillståndet ofta undergår betydande förändringar, är det vanligt, att invaliditetsgraden till en början fastställes för viss begränsad tid och därefter omprövas en eller flera gånger. Antalet invaliditetsfall på grund av olycksfall i arbete var under åren 1942—1946 i medeltal ungefär 3 250 om året. Ungefär 1/4 av fallen voro fingerskador. Medelinvaliditeten för dessa vid livräntans början var unge258

fär 17 procent. För samtliga fall var medelinvaliditeten 23 procent. I över hälften av fallen understeg den först bestämda invaliditetsgraden 20 procent och i 4/5 av fallen 30 procent. År 1938 hemställde Landsorganisationen, på förslag av Metallindustriarbetareförbundet, att Kungl. Maj :t måtte uppdraga åt Rfa att vid den då beslutade översynen av OL taga under särskilt övervägande möjligheterna att tillgodose önskemålet om en av invaliditetstabeller mindre bunden invaliditetsprövning. Förbundet hade anfört, att invaliditetstabellens procenttal endast borde anses som en utgångspunkt, angivande den normala invaliditeten. Landsorganisationens framställning överlämnades av Kungl. Maj :t till Rfa för att tagas i övervägande vid utredningen. Även från försäkringshåll har kritik riktats mot de nuvarande bedömningsprinciperna, som ansetts leda till att de lindriga skadorna överkompenseras. Principerna för invaliditetsbedömningen ha varit föremål för diskussion vid de nordiska socialförsäkringsmötena, senast mötet i Stockholm år 1948, och i andra sammanhang. En översikt över de tillämpade grunderna i Sverige och ett stort antal främmande länder lämnades på sin tid i J. Nordins år 1932 utkomna arbete »Invaliditet vid olycksfallsskador». Beträffande utvecklingen i utlandet under senare år synas olika tendenser göra sig gällande. I England fäste man tidigare helt avseende vid den ekonomiska invaliditeten, men enligt den nya lagstiftningen lägges huvudvikten vid skadans beskaffenhet i och för sig. I Finland, där bedömningen tidigare följt ungefär samma linjer som i Sverige, uppdelade man år 1948 invaliditetsräntorna —• som förutsätta minst 30 procents invaliditet — i en lytesersättning (»grundränta») och en ersättning för mistad förvärvsförmåga (»kompletteringsränta»). Den senare skulle bestämmas med hänsyn till de ekonomiska möjligheter, som invaliden hade i framtiden, men avsikten var att man skulle använda sig av »vissa grupperingar, där den skadades ålder, kön, allmänna hälsotillstånd, yrke med flera egenskaper ställes i förhållande till den färdighet som han mist genom olycksfallet». Redan år 1950 skedde emellertid en ändring, som medför att kompletteringsräntan i regel bestämmes mera schematiskt. Rfa och socialförsäkringsbolagen ha vid vissa tillfällen verkställt utredningar för att söka utröna i vad mån de för olika slags skador beräknade invaliditetsgraderna svara mot de faktiska. Sedan en sådan utredning verkställts beträffande skador på extremiteterna tillkännagav FR år 1933 vissa jämkningar av tillämpad praxis med avseende på fingerskador, och samtidigt gjordes ett uttalande rörande invaliditetstabellernas roll. Rådet framhöll därvid bl. a. såsom synnerligen angeläget, att invaliditetsbedömningen icke inskränktes till att väsentligen bli ett fastställande efter tabell av den procentsats, under vilken skadan anatomiskt sett vore att hänföra. Erfor259

derlig hänsyn måste tagas till de övriga faktorer, som för den skadades del vore ägnade att öka eller minska den ådragna skadans inverkan på hans förmåga att genom arbete försörja sig. Att härvid även personliga egenskaper hos den skadade — exempelvis psykisk undermålighet i ett eller annat hänseende med ty åtföljande oförmåga till anpassning — kunde vara av betydelse ansågs vara tydligt. Vidare framhöll rådet bl. a. önskvärdheten av att undersökningarna angående den s. k. faktiska invaliditeten utvidgades och fullständigades, så att en allt säkrare vägledning erhölles för en rättvis invaliditetsbedömning. Även vid andra tillfällen ha ändringar i normalsatserna tillkännagivits. År 1944 framlades ett av en sakkunnig läkare, överläkaren Nilsonne, på FRs uppdrag utarbetat förslag till ändringar i bedömningen, innebärande dels införandet av vissa tabellmässiga förhöjningar under den första livräntetiden, främst i fråga om extremitetsskador, dels vissa jämkningar i övrigt. Sedan Rfa och Socialförsäkringsbolagens förening på grundval av vissa undersökningar avgivit yttranden över Nilsonnes förslag, överlämnade FR år 1948 utredningsmaterialet till socialvårdskommittén. FR hade funnit att materialet torde kunna bli av betydelse vid revideringen av OL. Bl. a. kunde tänkas, att kommittén skulle finna en särskild ersättningsform eller ett särskilt efter i lagen angivna regler utmätt tillägg till livränta böra ifrågakomma under tillvänjningstid. Rådet hade icke ansett sig böra införa en ny princip i invaliditetsregleringen, vilken måhända på grund av ny lagstiftning inom kort åter måste omläggas. I sin utredning framhöll Nilsonne, att de invalidiserades möjligheter att utföra förvärvsarbete bestämmas ej blott av den anatomiska defekten i och för sig, utan även av vissa andra mycket individuella och svårbedömliga omständigheter, nämligen dels bristande tillvänjning — innan den skadade lemmen »omskolats» och andra lemmar uppövats i sin vikarierande funktion — dels en social invaliditet, bestående i att den skadades möjligheter att utnyttja sin återstående arbetsförmåga i början ofta äro begränsade till följd av mindre god tillgång på sådant arbete, som är lämpat för honom i hans invalidiserade tillstånd. På grund av svårigheten att i det enskilda fallet i procent värdera betydelsen av den bristande tillvänjningen och den sociala invaliditeten föreslog Nilsonne den lösningen, att en schematiskt bestämd ersättningsförhöjning skulle ges under en likaledes schematiskt bestämd första tid. Generella regler härom föreslogos för fingerskador. Den enligt gällande praxis bestämda invaliditetsgraden skulle för armamputerade höjas med hälften under de första 3 månaderna, dock högst till 100 procent, och för benamputerade skulle samma tillägg ges i 6 månader; ersättning i denna form förutsattes skola i allmänhet utgå från den tidpunkt då protes erhölls. Beträffande fingerskadorna föreslogs å ena sidan höjning av invaliditetsgraderna under första tiden, å andra sidan vissa sänkningar för tiden därefter. Som exempel kan nämnas, att normalgraden vid förlust av ena tummens ytterfalang — nu 12 procent — föreslogs till 25 procent under de 3 första månaderna av invaliditetstillståndet och därefter 10 procent, att normalgraden vid amputation av ena tummens båda falanger — nu 25 procent — föreslogs till 50 procent i 6 månader och därefter oförändrat 25 procent samt att normalgraden vid amputation av ena handens 260

ring- och lillfingrar — nu 15 procent — föreslogs till 25 procent i 3 månader och därefter 12 procent. Rfa ansåg det vara påkallat, att ett försök gjordes att statistiskt belysa spörsmålet, huruvida de i Nilsonnes förslag gjorda antagandena om olika skadors betydelse u n d e r en övergångstid och därefter tillräckligt väl svarade mot faktiska förhållanden. Utredningar i detta syfte infordrades beträffande invaliditetsfall, i vilka livränta första gången tillerkänts under ettårsperioden 1/10 1943—30/9 1944. I de fall, då den skadade återgått till samme arbetsgivare, begärdes uppgifterna från denne; i övriga fall tillskrevs livräntetagaren själv. Motsvarande utiedningar verkställdes av de större socialförsäkringsbolagen. Bearbetning av hela materialet företogs sedermera inom Rfa. Besvarade utredningsformulär hade inkommit i 2 283 fall. Arbetskraft hade emellertid icke kunnat avdelas för den löpande granskning och komplettering, som varit behövlig särskilt beträffande de från livräntetagarna själva inkomna uppgifterna. Den systematiska bearbetningen fick därför inskränkas till de från arbetsgivarna inkomna utredningarna. Denna bearbetning omfattade 1 243 fall (1 109 manliga och 134 kvinnliga livräntetagare). Resultaten sammanställdes i tabeller, belysande förhållandet mellan den beräknade invaliditetsgraden och den procentuella inkomstminskningen vid olika skador, invaliditetsgrader och löptider för livräntan. — Ur tabellerna för manliga livräntetagare må här återges följande data. Av handskadorna ansågos 43 procent ha medfört intet eller obetydligt hinder i arbetet, och samma förhållande förelåg beträffande 29 procent av andra skador på övre extremiteterna, 28 procent av skador på undre extremiteterna och 58 procent av ögonskadorna. I 83 procent av fallen hade arbetet återupptagits senast 14 dagar efter livräntans begynnelsedag. Längre dröjsmål med återgång till arbetet hade främst förekommit i fall med relativt hög invaliditet (i 3/10 av fallen med minst 30 procents invaliditet). I åtskilliga fall hade den ekonomiska invaliditeten angivits vara högre än den beräknade. Ingen som helst ekonomisk invaliditet uppgavs emellertid för 3/4 av fallen med 10—14 procents beräknad invaliditet, nära 2/3 av fallen med 15—18 procents invaliditet, nära 6/10 av fallen med 20—25 procents invaliditet och åtskilliga fall med högre beräknad invaliditet. För samtliga fall utgjorde medeltalet för den ekonomiska invaliditeten 44 procent av medeltalet för den beräknade. Vid fördelning av samtliga fall på tre grupper med olika långa löptider för livräntorna — i första gruppen var livräntans löptid intill utredningsdatum mindre än HVz mån., i andra 6 ^ men ej 9 ^ mån. och i den tredje 9% mån. eller längre — blev relationen mellan den ekonomiska och den beräknade invaliditeten ungefär densamma (45, 46 och 43). För den största skadegruppen — handskadorna, som omfattade 428 fall — var relationen 53 för fall med högst 6% månaders löptid och 38 för fall med längre löptid. Rfa anförde i sitt utlåtande över Nilsonnes förslag, att den verkställda statistiska undersökningen visserligen icke lett till ett resultat, som gåve stöd för något mera bestämt ståndpunktstagande, men att den dock — i den begränsade omfattning materialet befunnits användbart för bearbetning — givit vid handen, att behovet av tillvänjningslivräntor, särskilt vid låga invaliditetsgrader, icke kunde i stort sett anses särskilt framträdande. Ehuru det sålunda måste anses tveksamt, om tillräckliga skäl överhuvud förelåge för införande av tillvänjningslivräntor, funne anstalten sig icke böra i princip motsätta sig det framlagda förslaget därom. Anstalten förordade vissa avvikelser från förslaget, bl. a. att tillvänjningstilllägg skulle i förekommande fall generellt utgå som ett engångsbelopp, motsvarande 50 procent av grundlivräntan under 6 månader. En allmän översyn av invaliditetstabellerna b o r d e enligt anstaltens mening verkställas sedan FR tagit stånd261

punkt till de aktuella frågorna om tillvänjningsersättningar m. m. — I det av socialförsäkringsbolagens förening avgivna utlåtandet meddelades, att en viss tvekan gjort sig gällande inom föreningens styrelse beträffande behovet av en särskild tillvänjningsersättning men att styrelsen enats om att i huvudsak tillstyrka Nilsonnes förslag. Större förhöjning under anpassningstiden än 50 procent av grundlivräntan ansågs icke böra ifrågakomma. Förhöjningen borde utbetalas som engångsbelopp. I övrigt föreslogs bl. a., att invaliditetstabellerna skulle revideras i vissa avseenden. I yttrande över försäkringsinrättningarnas utlåtanden anförde Nilsonne bl. a., att tillvänjningsersättningarnas konstruktion väl läte sig ytterligare diskuteras samt att en generell översyn av tabellerna vore ett angeläget spörsmål, som borde upptagas i ett större sammanhang. Av intresse i detta sammanhang är att göra en jämförelse med invaliditetsbedömningen inom Trafikförsäkringsanstalternas nämnd, som inrättades år 1936 i enlighet med beslut av Kungl. Maj :t och har till uppgift att avge yttranden i vissa frågor angående ersättning för invaliditet m. m. enligt lagen om trafikförsäkring å motorfordon. Nämnden har ansett, att erfarenheten från praxis vid tillämpningen av OL visat, att de mindre skadorna övervärderas under det att de svårare skadorna ej sällan undervärderas, särskilt under första livräntetiden. I sådana fall, där defekten med hänsyn till den skadades yrke och anställningsförhållanden (villkor, varaktighet och trygghet) kan antagas endast i oväsentlig grad komma att påverka den skadades ekonomiska förhållanden, beräknar nämnden invaliditetsgraden lägre än enligt praxis vid tillämpningen av OL. Förutsättningarna för att sådan reduktion skall komma i fråga ha i huvudsak ansetts böra vara dels att den skadade efter återinträde i arbete visat sig kunna fullgöra en fullgod eller så gott som fullgod arbetsprestation, dels att arbetsgivarens ekonomiska stabilitet måste anses vara sådan, att fara för verksamhetens upphörande rimligen ej föreligger, dels slutligen att anställningens natur är sådan, att den skadade mänskligt att döma, så länge han förmår fullgöra arbetsprestationen, får kvarstanna hos arbetsgivaren och komma i åtnjutande av de ekonomiska förmåner (ev. löneökning, pension o. dyl.), som tillkomma hans arbetskamrater. Reduktionens storlek bestämmes från fall till fall. Med den försiktighet, som ansetts påkallad, har nämnden i de flesta fallen av detta slag sänkt den enligt vanliga regler (»medicinskt») beräknade ersättningen allenast till två tredjedelar; men även andra reduceringsgrader ha förekommit, exempelvis till hälften. Höjning över den enligt OLs praxis beräknade invaliditetsgraden har förekommit bl. a. på det sätt, att nämnden i ett flertal fall av extremitetsskador ansett livräntan böra — i överensstämmelse med praxis inom den sociala olycksfallsförsäkringen i Danmark — utgå med förhöjt belopp under viss övergångs- eller tillvänjningstid. I en inom socialdepartementet år 1944 på grundval av vissa kommittéutredningar upprättad promemoria angående ersättningar till krigsskadade 262

föreslogs det bl. a. a t t de krigsskadades invaliditetsersättningar skulle uppdelas i lytesersättningar och ersättningar för mistad arbetsförmåga. Detta sammanhängde med att arbetsvärd — d. v. s. yrkesutbildning m. m. — förutsattes komma att spela en viktig roll i ersättningssystemet. Vid bestämmande av livränta i sådana fall då arbetsvärd icke ifrågakom skulle invaliditetsgraden beräknas enligt grunderna i OL (»allmän invaliditet»). Hade åter arbetsvärd meddelats och lett till gott resultat, skulle hänsyn tagas blott till skadans inflytande på de färdigheter, som erfordrades i det arbete den skadade efter arbetsvärden innehade eller bort inneha (»speciell invaliditet»). Om rätt till livränta ej förelåg, kunde en ren lytesersättning ifrågakomma — i vissa fall som engångsbelopp, i andra fall med ett årligt belopp — varvid arbetsförmågans nedsättning skulle bedömas under hänsynstagande främst till den inverkan på arbetsförmågan som skada av ifrågavarande slag i allmänhet ansåges medföra. I yttrande över promemorian gjorde socialvårdskommittén erinringar mot förslaget i denna del. Tillämpningen av de skilda invaliditetsbegreppen ansågs medföra åtskilliga subtila distinktioner, och de praktiska resultaten syntes icke heller alltid bli de bästa. Kommittén .framställde vissa förslag beträffande bestämmelsernas avfattning, men framhöll att dessa förslag icke inneburo något ståndpunktstagande till frågan om ändrade principer för invaliditetsbedömningen enligt fredslagstiftningen. Sedermera ha i 1950 års Milf som äger tillämpning beträffande skadefall under militärtjänstgöring i fredstid — på förslag av socialvårdskommittén intagits vissa bestämmelser angående hänsynstagande till yrkesutbildning av beskaffenhet att minska skadans inverkan på förvärvsförmågan. Undergår den skadade yrkesutbildning, som är ägnad att väsentligt minska skadans inverkan på hans förmåga att framdeles bereda sig arbetsinkomst och som, med hänsyn till skadans beskaffenhet, utbildningens omfattning och omständigheterna i övrigt, kan anses huvudsakligen syfta därtill, skall vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning under utbildningstiden även beaktas i vad mån utbildningen medför hinder för den skadade att utföra förvärvsarbete. Vid bedömande av arbetsförmågans nedsättning efter utbildningens upphörande må, om utbildningen kan antagas hava varaktigt minskat skadans inverkan på arbetsförmågan, skälig hänsyn tagas därtill. I motiveringen till de nämnda bestämmelserna i 1950 års Milf anförde departementschefen följande (prop. 1950:96, s. 67). Enligt gällande principer för invaliditetsgradsättning enligt olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års förordning har den skadades yrke endast i mera pregnanta fall tillmätts avgörande betydelse. Till sådan yrkesutbildning, som efter skadan kommer till stånd för att minska dennas inverkan på förvärvsförmågan, har hänsyn i princip icke ansetts böra tagas. Önskemål om ändringar i bedömningsprinciperna ha framkommit i olika sammanhang. Under senare år har frågan fått ökad aktualitet till följd av vidtagna åtgärder för att bereda de par263

tiellt arbetsföra större möjligheter till självförsörjning. Även höjningarna av ersättningsnivån medföra, att spörsmålet numera är av större praktisk betydelse än tidigare. Då verksamheten för yrkesomskolning av invalider fått avsevärd omfattning särskilt för de under militärtjänstgöring skadade, delar jag socialvårdskommitténs uppfattning, att bestämmelser om hänsynstagande till invalids yrkesutbildning böra intagas i den nya militärersättningsförordningen utan att revisionen av olycksfallsförsäkringslagen avvaktas. Det torde ligga i sakens natur, att dessa bestämmelser — liksom övriga bestämmelser om invaliditetsbedömning — endast kunna innehålla vissa allmänna riktlinjer, vilkas närmare utformning får överlämnas åt rättstillämpningen. De av kommittén föreslagna bestämmelserna synas vara från olika synpunkter lämpligt avvägda och ha med en redaktionell jämkning intagits i departementsförslaget. Enär av första stycket följer att betydande hänsyn skall tagas till skadans beskaffenhet i och för sig, torde någon risk icke finnas för att de skadades intresse för lämplig yrkesutbildning minskas. Vid ersättnings bestämmande under utbildningstiden bör, såsom kommittén förutsatt, under de angivna förutsättningarna hänsyn tagas även till avlöningsförmåner för det i utbildningen ingående arbetet.

Socialvårdskommitténs förslag Det förhållandet, att invaliditetstabellerna kommit att få så stor betydelse som rättesnöre för bedömningen, är icke att betrakta som en nödvändig följd av bestämmelserna i 8 § OL. Däri föreskrives ju icke större hänsynstagande till den fysiska än till den ekonomiska invaliditeten. Vid tilllämpningen av samma bestämmelser i 1901 års olycksfallsersättningslag ansåg sig Rfa böra taga hänsyn icke blott till skadans inverkan på den skadades ställning i konkurrensen om arbete såväl inom hans eget yrke som på allmänna arbetsmarknaden utan i viss mån även till den större eller mindre möjligheten för den skadade på grund av lokala förhållanden att erhålla sådant inkomstbringande arbete, som h a n lämpligen kunde åtaga sig. I praktiken gjordes jämförelsevis ringa avvikelser från normalsatserna — vilket ansågs motiverat på grund av försäkringens dåvarande huvudgrunder och organisation — men en rätt långt gående differentiering mellan arbetare inom olika yrkesgrenar betraktades såsom i princip önskvärd. 1 Beträffande tillämpningen av OL har FR, såsom förut nämnts (s. 259 f.), framhållit som synnerligen angeläget att invaliditetsbedömningen icke inskränktes till att väsentligen bli ett fastställande efter tabell av den procentsats, under vilken skadan anatomiskt sett vore att hänföra. Det är sålunda tydligt att bedömningens starka faktiska beroende av invaliditetstabellerna icke kan tillskrivas bestämmelsernas utformning. Den främsta anledningen torde i stället vara, att påtagliga skiljaktigheter beträffande skadornas faktiska betydelse icke äro så vanliga som man ofta 1 En redogörelse för bedömningen finnes i berättelsen över andra nordiska arbetarförsäkringsmötet år 1910. Däri framhölls bl. a. att de i lagen angivna invaliditetsgraderna enligt motiven icke borde hindra att all hänsyn toges till de särskilda omständigheter, som i förekommande fall kunde föranleda en avvikande procentberäkning.

föreställer sig. I de fall, då skadan synes vara av större eller mindre betydelse än för arbetare i allmänhet, är det icke sällan ovisst om de särskilda omständigheterna äro varaktiga eller övergående. Största möjliga rättvisa vid invaliditetsersättningarnas bestämmande skulle i princip uppnås, om ersättningen i varje särskilt fall fastställdes periodvis på grundval av en undersökning i vad mån den skadades arbetsförtjänst understege vad han skulle ha förtjänat, om skadan icke hade inträffat. Kommittén har redan i det föregående (s. 232 f.) framhållit, att sådana undersökningar skulle bli behäftade med mycket betydande osäkerhetsmoment samt att det från psykologiska synpunkter är vida lämpligare, att ersättningens storlek blir definitivt bestämd så snart invaliditetstillståndet kan anses varaktigt. Det torde därför vara ofrånkomligt, att invaliditetsersättningen baseras på en uppskattning av skadans framtida betydelse för den skadades förvärvsförmåga. Man blir då, i synnerhet som flertalet invaliditetsfall äro av tämligen lindrig beskaffenhet och flertalet skadade äro kroppsarbetare, hänvisad till att vanligen röra sig med standardtal för invaliditetsgraderna. Tabeller i en eller annan form äro behövliga för att giva stadga åt praxis. Vad som kan diskuteras är dels om de nu använda normalsatserna äro riktigt avvägda, dels om praxis blivit alltför bunden av tabellerna. I fråga om standardsatsernas avvägning torde man på sakkunnigt håll, i vart fall inom försäkringsinrättningarna, rätt allmänt anse, att småskadorna i stort sett överkompenseras, under det att svårare skador i åtskilliga fall underkompenseras, särskilt under den första tiden av invaliditetstillståndet. De nuvarande invaliditetstabellerna ha sitt ursprung i den praxis, som tillämpades vid bestämmandet av ersättningar enligt 1901 års olycksfallsersättningslag. Väsentliga ändringar i tabellerna ha emellertid vid några tillfällen beslutats av FR på grundval av vunna erfarenheter om olika skadors faktiska betydelse. Överläkare Nilsonnes ovannämnda utredning torde föranleda en ny revision av tabellerna. Det torde vara uppenbart, att tabellernas utformning lämpligen bör liksom hittills vara en tillämpnings-, icke en lagstiftningsfråga. Det förhållandet, att åtskilliga standardsatser varit i bruk under lång tid, bör icke utgöra hinder för de ändringar i praxis, som befinnas vara sakligt motiverade. I vilken utsträckning avvikelser böra göras från tabellernas standardsatser torde också få anses vara mer en tillämpnings- än en lagstiftningsfråga. Det framstår otvivelaktigt som mycket angeläget, att möjligheterna till en mindre tabellbunden bedömning noga övervägas vid den revision av invaliditetstabellerna, som blivit aktuell med anledning av Nilsonnes utredning. En sådan omläggning av praxis torde medföra, att riktlinjer för avvikelser från standardsatserna i sinom tid uppställas av FR. Framhållas må, att endast tämligen små avvikelser från normalgraderna behövas för att åstadkomma en markerad skillnad mellan invaliditetsgraderna i de fall 265

där en viss skada medför särskilt stor, respektive särskilt liten faktisk invaliditet. Om exempelvis den regeln uppställdes, att vissa särskilda omständigheter må föranleda höjning eller sänkning av normalgraden med högst en fjärdedel, komme invaliditetsgraderna i gränsfallen att stå i förhållandet 5:3. Bestämdes marginalen uppåt och nedåt till en tredjedel av normalgraden, bleve högsta invaliditetsgraden dubbelt så hög som den lägsta. Sistnämnda latitud torde i regel kunna vara tillräcklig även i fall av mycket speciell beskaffenhet, t. ex. för höjning, åtminstone under viss tid, av invaliditetsgraden för en sjöman med ögonskada, eller för sänkning av invaliditetsgraden för en intellektuell arbetare med fotskada. Huru reglerna om avvikelser från normalsatserna böra utformas torde icke kunna bedömas utan att man undersöker huru de ifrågakomna reglerna skulle ha verkat i ett tämligen stort antal konkreta fall. Av det anförda framgår att invaliditetsbedömningen enligt kommitténs mening alltfort måste väsentligen regleras i rättspraxis. Vissa ändringar böra emellertid göras i de gällande bestämmelserna. Huvudregeln är nu att hänsyn skall tagas icke blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att försörja sig genom arbete, utan också till skadans inflytande på de särskilda färdigheter, som för drivande av den skadades yrke må vara erforderliga. Det förstnämnda ledet innehåller visserligen en hänvisning till skadans beskaffenhet (den »fysiska» invaliditeten) men får, läst i sitt sammanhang, anses syfta på den allmänna »ekonomiska» invaliditeten (skadans antagna betydelse för den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig arbetsinkomst). Kommittén föreslår att detta led ändras till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av förvärvsarbete. Denna formulering ger uttryck för, att ersättningarna syfta till att kompensera även bortfall av inkomst utöver det för den skadades försörjning nödvändiga beloppet. Det a n d r a ledet i bestämmelsen skall enligt kommitténs förslag omformuleras till att avse skadans inverkan på den skadades förmåga att bedriva sitt yrke. Speciell betydelse i detta hänseende bör tilläggas skadan icke blott då den i särskild grad inverkar på vissa färdigheter, utan även då den — såsom fallet kan vara beträffande silikos m. m. — visserligen icke inverkar på den skadades förmåga att fullgöra de i yrket förekommande arbetsuppgifterna men ändock giver anledning till att han — av profylaktiska skäl — får lämna sitt kvalificerade yrkesarbete. Den skadades ålder och kön samt tidigare skada eller lyte torde icke böra uppräknas bland de faktorer, som skola inverka på bedömningen. De ha nämligen betydelse endast indirekt. Att invalidernas tillvänjningssvårigheter höra till de omständigheter, som böra beaktas, behöver icke angivas särskilt i lagtexten. Det torde få ankomma på rättspraxis att avgöra om och i vilken utsträckning en anordning med särskilda, schematiskt bestämda tillvänjningsersättningar böra 266

träda i stället för den avvägning av livräntorna, som kan åstadkommas genom beräkning av olika invaliditetsgrader för tillvänjningstiden och efterföljande tid. Då det emellertid kan visa sig lämpligt att tillvänjningsersättning i vissa fall utbetalas i form av ett särskilt tillägg till livräntan, föreslår kommittén, att FR skall äga rätt att meddela föreskrifter beträffande utbetalningen av dylika ersättningar. I fråga om hänsynstagande till yrkesutbildning av beskaffenhet att minska skadans inverkan på arbetsförmågan föreslår kommittén bestämmelser av samma innehåll som de i 1950 års Milf intagna. Kommittén förutsätter, att de bidrag, som partiellt arbetsföra kunna erhålla i form av stipendier m. m. under utbildningstid, komma att i erforderlig mån anpassas efter försäkringsförmånerna. Sedan år 1948 ha i vissa fall särskilda ersättningar av statsmedel utgivits till arbetstagare som drabbats av silikos. Ersättningarna ifråga, högst 700 kronor om året, utbetalas till arbetstagare, vilka på grund av silikosen blivit oförmögna till arbete eller övergått till annan sysselsättning och därigenom fått vidkännas inkomstminskning, som icke kompenseras av livränta. Att denna anordning infördes — såsom ett provisorium i avvaktan på lagrevisionen — berodde främst därpå, att ersättningsberättigande invaliditet enligt praxis icke ansetts föreligga i fall, när begynnande silikosförändringar konstaterats men arbetaren varit fri från egentliga sjukdomssymptom. Silikotiska lungförändringar, som upptäckas så tidigt att någon egentlig nedsättning av arbetarens fysiska prestationsförmåga icke föreligger, kunna ge anledning till att arbetaren anses böra övergå från ett inlärt, välavlönat arbete till annan sysselsättning. Samma situation kan uppkomma när läkarundersökningen ådagalägger lungförändringar, som möjligen kunna vara silikotiska men sannolikt ha annat ursprung, eller förändringar, som icke kunna sättas i samband med arbetet, men som göra vederbörande särskilt utsatt för yrkesfaran. Och för arbetare, som äro utsatta för speciellt kraftig stendammsexposition, kan det vara tillrådligt att efter viss tid lämna det farliga arbetet, ehuru några påvisbara förändringar ännu icke ha uppkommit. I alla dessa fall löses situationen bäst om arbetaren kan, eventuellt efter omskolning, placeras i en sysselsättning, som ger honom lika goda inkomstmöjligheter som förut. Kan detta icke ske, torde det — trots att de berörda situationerna äro tämligen likartade — vara rimligt, att den arbetare, hos vilken yrkessjukdomen anses yppad, får åtnjuta förmånen att inom yrkesskadeförsäkringens ram erhålla ett vederlag för inkomstminskningen, såvida denna är någorlunda betydlig. Att ersättning utges för nedsatt arbetsförmåga trots att skadan icke medför några som helst manifesta sjukdomssymptom, är icke något för olycksfallsförsäkringen främmande. Livränta har ansetts kunna utgå bl. a. i det fall, att skadan eller yrkessjukdomen orsakat en bestående eksemdis267

position, som medför att arbetaren bör avhålla sig från vissa sysselsättningar. Likaså har livränta tillerkänts vid förlust av ena njuren, ehuru erfarenheten ansetts visa, att den kvarvarande njuren utan några som helst olägenheter för kroppen i övrigt kan övertaga den bortopererade njurens funktioner; utslagsgivande torde i detta fall ha varit, att en eventuell framtida skada eller sjuklighet i andra njuren skulle medföra större risk än om båda njurarna varit i behåll. Om en tidigt upptäckt silikos anses böra medföra övergång till annat arbete — vilket icke alltid är fallet — torde denna begränsning av arbetarens sysselsättningsmöjligheter få betraktas som en följd av det förhållandet, att fortsatt dammexposition innebär större risk för den som fått en sjukdomsprocess i gång än för helt friska arbetare. Det är då fullt realistiskt att anse skadan ha medfört nedsättning av vederbörandes arbetsförmåga. De ovan föreslagna ändringarna i bestämmelserna om invaliditetsbedömningen torde vara fullt tillräckliga för att ersättning skall kunna i skälig utsträckning medges i de här avsedda silikosfallen. De närmare reglerna för bedömningen få bli en tillämpningsfråga. Skälig hänsyn bör liksom i andra fall tagas till omständigheterna i det särskilda fallet. Enär anpassningsproblemet här ofta träder i förgrunden, torde en anordning med »tillvänjningslivräntor» kunna få speciell betydelse i dessa fall. Att bestämma varaktiga ersättningar i direkt relation till den faktiska inkomstminskningen torde vara lika olämpligt i silikosfallen som i andra fall. Nämnas må att om ipvaliditetsgraden bestämmes till 20 procent, kommer livräntan till en arbetare med en årlig arbetsförtjänst av 6 000 kronor att utgöra 800 kronor för år. För de fall, som yppats före ikraftträdandet av de nya bestämmelserna, torde anordningen med särskilda ersättningar av statsmedel få bibehållas. Rfa torde böra yttra sig om huruvida icke ersättningarna numera kunna bestämmas för längre tider än, såsom hittills, högst för ett år i sänder samt om några andra ändringar i de nu gällande grunderna böra komma ifråga. I en till socialdepartementet ingiven framställning, som av departementschefen överlämnades till socialvårdskommittén för att tagas i övervägande vid lagrevisionen, har Metallindustriarbetareförbundet hemställt att departementschefen ville överväga möjligheten av ökade ersättningar till smältverksarbetare för vissa gasskador. Det syntes enligt förbundets mening lämpligt att de särskilda föreskrifterna angående silikosskadade gjordes tillämpliga även på de i framställningen avsedda gasskadade. Kommittén har från Rfa inhämtat, att ersättningsfrågorna i de åsyftade fallen givit anledning till omfattande utredningar, som ännu icke äro slutförda beträffande samtliga fall. Det torde därför ännu icke kunna avgöras, om tillräckligt vägande skäl finnas för särskilda ersättningsanordningar i dessa fall. Förbundets framställning torde böra överlämnas till Rfa för yttrande och eventuellt förslag. I den mån likartade förhållanden föreligga som be268

träffande silikossjuka, böra nytillkommande fall, å vilka den reviderade lagstiftningen erhåller tillämpning, bedömas på sätt kommittén ovan föreslagit i fråga om silikosfallen. Från FR har till socialvårdskommittén under hand överlämnats ett av FRs oftalmologiske sakkunnige, docenten K. O. Granström avgivet utlåtande, vari denne lämnat upplysningar om ett av en norsk ögonläkare väckt förslag angående grunderna för ersättningar vid ensidiga ögonskador. Förslaget innebar, att de nu tillämpade invaliditetsgraderna skulle sänkas något men att de skadade i stället skulle erhålla rätt till förhöjd ersättning vid inträffande synförsämring på det andra ögat. Docenten Granström hade för sin del befarat, att förslaget icke skulle kunna genomföras utan alltför stora svårigheter, men ansåg att detsamma dock vore så beaktansvärt att det borde upptagas till diskussion. Denna frågeställning kan i någon utsträckning uppkomma även beträffande skador på andra parvisa organ men är dock tämligen speciell för ögonskadorna. Det nämnda förslaget till ändrade ersättningsgrunder torde böra övervägas i samband med spörsmål om ändrad praxis för invaliditetsbedömningen. Nämnas må, att en anordning sådan som den föreslagna på sin tid praktiserades i Schweiz men småningom frångicks.

E. Livräntorna till efterlevande De gällande livräntebestämmelserna m. m. Enligt 7 § OL kunna livräntor utgå till änka eller änkling, barn och adoptivbarn under 16 år samt föräldrar eller adoptivföräldrar. Livränta till make utgör 1/3 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, beräknad enligt 9 §, livränta till varje barn (adoptivbarn) utgör 1/6 av arbetsförtjänsten, och livränta till föräldrar, som varit av den avlidnes arbete väsentligen beroende för sitt uppehälle, utgår efter värdet av det åtnjutna underhållet men högst med 1/4 av hans arbetsförtjänst. Om livräntorna enligt dessa grunder skulle överstiga 5/6 av arbetsförtjänsten, nedsättas de till detta belopp, varvid livräntorna till make och barn utgå i första hand; då någon av de sålunda reducerade livräntorna upphör, höjas de övriga. För änkas rätt till livränta förutsattes att äktenskapet slutits före olycksfallet. I övrigt är hennes rätt ovillkorlig. Sålunda inverkar exempelvis icke att makarna levat åtskilda eller att hustrun varit den huvudsakliga familjeförsörjaren. För änklings rätt till livränta efter hustrun förutsattes dels att äktenskapet slutits före olycksfallet, dels att mannen varit för sitt uppehälle beroende av hustruns arbete, dels att han icke väsentligen åsidosatt sin försörjningsplikt mot hustrun och ej heller väsentligen åsidosätter sin för269

sörjningsplikt mot makarnas barn eller adoptivbarn. Sedan det nämnda beroendevillkoret infördes (år 1927) har det endast sällan förekommit, att änkling tillerkänts livränta. Om änkling på grund av försummad försörjningsplikt frånkännes rätten till livränta — vilket såvitt känt icke förekommit — kan FR besluta att livräntan i stället skall utgå till den avlidnas barn eller adoptivbarn under 16 år. Livränta till änka eller änkling upphör vid omgifte. Har det nya äktenskapet ingåtts före 60 års ålder, utges ett engångsbelopp, motsvarande beloppet av den skadades årliga arbetsförtjänst. Den rätt till livränta som tillkommer den avlidnes (avlidnas) egna barn under 16 år, är helt och hållet förutsättningslös. I fråga om adoptivbarn gäller villkoret att adoptionen skall ha skett före olycksfallet (d. v. s. att domstolens beslut om adoptionen skall ha förelegat innan olycksfallet inträffade). Ett av FR meddelat utslag ger vid handen att adoptivbarn kan erhålla livränta såväl efter de naturliga föräldrarna som efter adoptivföräldrarna. Rätt till livränta efter de naturliga föräldrarna torde icke föreligga endast i det fall att adoptivföräldrarna äro ur stånd att försörja barnet. För föräldrars och adoptivföräldrars rätt till livränta förutsattes som nämnts att vederbörande varit för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes arbete. Det avgörande är således vilka faktiska förhållanden som förelegat före dödsfallet. Hänsyn tages däremot icke till sådana omständigheter som eventuellt göra det mer eller mindre sannolikt att den avlidne skulle ha kommit att lämna föräldrarna underhåll eller ökat underhåll i en framtid (t. ex. efter avslutande av en vid olycksfallet pågående yrkesutbildning). Om bägge föräldrarna eller adoptivföräldrarna leva och varit väsentligen beroende av den avlidnes arbete, skall livränta tillerkännas dem gemensamt, även om de icke ha någon faktisk gemenskap; efter den enes död utgår livränta med oförändrat belopp till den kvarlevande. Enligt Kungl. Maj:ts proposition till 1916 års riksdag med förslag till OL skulle efterlevandelivränta tillkomma make och barn. Änka och änkling skulle äga lika rätt; livränta skulle nämligen i båda fallen utgå med 1/4 av den försäkrades beräknade årliga arbetsförtjänst, förutsatt att äktenskapet slutits före olycksfallet. Tillräckliga skäl för att medgiva föräldrar rätt till livränta hade icke ansetts föreligga. Vid riksdagsbehandlingen företogs tvenne ändringar i avfattningen av 7 §. Beträffande änkling infördes den alltjämt gällande särbestämmelsen, att försummelse av försörjningsplikt kan medföra, att livräntan icke utges eller att den tilldelas den avlidnas barn. Vidare bestämdes att livränta skulle utgå även till föräldrar, under förutsättning dels att de varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete, dels att annan livränteberättigad icke funnes; dylik livränta skulle alltid utgöra 1/4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst. Genom lagändring år 1926 fingo bestämmelserna om änklings och för270

åldrars eller adoptivföräldrars rätt till livränta sin nuvarande avfattning. Änklingens rätt gjordes avhängig av att han varit för sitt uppehälle av den avlidnas arbete beroende. För föräldrar (adoptivföräldrar) innebar ändringen dels att beroendevillkoret mildrats genom att »huvudsakligen beroende» utbytts mot »väsentligen beroende», dels att livränta kan utgå även d å annan livränteberättigad finnes, dels att livräntan skall bestämmas efter värdet av det åtnjutna underhållet från den avlidne, dock till högst 1/4 av hans årliga arbetsförtjänst. Såsom nedan utvecklas finnas skäl för såväl utvidgningar som inskränkningar av de livränteberättigades krets. Vid bedömandet av hithörande frågor bör beaktas huru efterlevandes rätt reglerats inom familjepensioneringen för statsanställda m. fl. och inom skadeståndsrätten. Pensionsrätt enligt allmänna familj epensionsreglementet tillkommer efterlevande make om äktenskapet ingåtts innan befattningshavaren fyllt 60 år, befattningshavarens barn som ej fyllt 19 år, adoptivbarn i samma ålder om adoptionen ägt rum innan befattningshavaren fyllt 50 år, samt underhållsberättigad frånskild make, som i enlighet med vissa regler tillagts pensionsrätt genom domstolsförfarande vid äktenskapsskillnaden; makes och frånskild makes pensionsrätt upphör vid omgifte. Pensionsrätt enligt familj epensionsreglementet för arbetare tillkommer samma krets av efterlevande med undantag av änkling och frånskild man. Flertalet av de änkeoch pupillkassor, som omhänderhade statstjänstemäns familjepensionering före pensionsregleringen år 1936, hade i sina reglementen restriktioner mot s. k. äktenskap på dödsbädden. Behovet av dylika inskränkningar upptogs till diskussion av 1930 års pensionssakkunniga (SOU 1934:29, s. 54). De sakkunniga ansågo, att restriktionerna vore obehövliga. I vissa yttranden riktades erinringar häremot (prop. 1936:201, s. 58), men de sakkunnigas uppfattning godtogs av statsmakterna. Vissa inskränkningar i pensionsrätten bl. a. i sådana fall, då äktenskap ingåtts kort tid före den försäkrades död, äro stipulerade i Arbetarpensionskassans, Sveriges Kommunalanställdas Pensionskassas och Svenska Personal-Pensionskassans stadgar. Skadestånd enligt 6 kap. 4 § strafflagen då någon blivit dödad skall — efter ty skäligt prövas med avseende å såväl den vallandes tillgångar som andra omständigheter — tilläggas efterlevande, som jämlikt stadgande i lag ägde rätt till underhåll av den dödade och genom hans frånfälle kommer att sakna erforderligt underhåll. De berättigades krets bestämmes sålunda av de familjerättsliga reglerna om underhållsskyldighet gentemot make, barn, adoptivbarn, makes barn, föräldrar, adoptant, frånskild make samt, för fader till barn utom äktenskap, gentemot barnets moder under begränsad tid före och efter nedkomsten. Riksdagen har år 1946 anhållit, att Kungl. Maj:t måtte föranstalta om skyndsam utredning angående revision av bestämmelserna i 6 kap. 4 § strafflagen. Första lagutskottet hade i av271

givet utlåtande (nr 33) uttalat, att möjligheterna att utbekomma skadestånd enligt lagrummet syntes vara i olika hänseenden alltför begränsade. Enligt utskottets mening borde i första hand någon vidgning av de skadeståndsberättigades krets övervägas; det syntes böra utredas om och i vilken utsträckning skadeståndsrätt överhuvud taget borde tillerkännas personer vilka varit beroende av den dödade för sin försörjning, oavsett om underhållet varit grundat i lagstadgande, avtal eller frivilligt åtagande. Den av riksdagen begärda utredningen torde komma att företagas i samband med en allmän översyn av skadeståndsrätten, ingående i det nordiska lagstiftningsarbetet (se kap. II, s. 15). År 1926 undergick 6 kap. 4 § strafflagen bland annat den förändringen, att det dittills använda uttrycket »nödigt underhåll» utbyttes mot »erforderligt underhåll». Härmed åsyftades att klargöra, att skadeståndet icke borde begränsas till vad som erfordrades för nödtorftig bärgning (prop. nr 4 ) . Bestämmelsen torde få anses innebära, att mistning av lyx visserligen icke skall ersättas men att de efterlevande eljest i regel torde vara berättigade till ungefär samma levnadsstandard som förut. I ovannämnda utlåtande 1946:33 har första lagutskottet anfört, att en persons frånfälle kunde leda till en mycket kännbar försämring av de efterlevandes ekonomiska ställning, även om dessa icke därigenom komme att sakna erforderligt underhåll. En utvidgning av lagrummets tillämpningsområde även i detta hänseende syntes utskottet kunna ifrågasättas. Vid 1926 års lagändring angavs, att den underhållsplikt, varom i förevarande sammanhang vore fråga, tydligen måste vid tiden för den underhållspliktiges död vara av så att säga aktuell natur (prop, nr 4, s. 13). Det ansågs emellertid otvivelaktigt, att fordran på skadestånd kunde föreligga bl. a. i det fall att de efterlevande visserligen fortfarande kunde under någon tid hava sin förra utkomst, t. ex. genom att taga i anspråk sparat kapital, men dock ej kunde anses säkerställda för hela den tid, under vilken de skulle varit berättigade till underhåll av den avlidne. I ovannämnda utlåtande 1946:33 yttrade första lagutskottet, att det med hänsyn till lagtextens utformning kunde antagas, att domstolarna endast mera undantagsvis ansåge sig kunna utdöma skadestånd, när underhåll icke utginge redan vid tiden för dödsfallet; fördenskull borde enligt utskottets mening en uppmjukning av förutsättningarna för skadestånd tagas under övervägande. 1 Utskottet förutsatte, att uppmärksamhet skulle ägnas åt en av Socialför1 Till belysande av rättspraxis kunna följande fall anföras: N.J.A. 1933 B 676. Den avlidne, en folkskollärare, hade understött sina föräldrar — fadern var f. d. handskomakare — med 250 kr. om året, men enär hans ekonomi förbättrats genom att skulder betalts och säker anställning erhållits, fanns en till synes säker utsikt till högre bidrag inom en nära framtid. Envar av föräldrarna tillerkändes 300 kr. årligen. N.J.A. 1945 s. 357. Skadestånd å 4 000 kr. åt moder till sjuksköterskeelev, som vid tiden för frånfället icke bidrog till moderns uppehälle men som tidigare hade lämnat vissa bidrag och förväntades efter avslutad utbildning taga hand om modern.

säkringsbolagens förening upptagen fråga om sådan ändring av lagrummet, att huvudregeln bleve den att den skadelidande skulle hållas skadeslös oavsett om han ägde möjlighet att själv bära följderna av skadan eller ej. De ändringar i yrkesskadeförsäkringens livräntebestämmelser, som socialvårdskommittén i det följande föreslår, skulle delvis innebära, att villkoren för rätt till livränta bringades i närmare överensstämmelse med de allmänna skadeståndsreglerna. För änkor och barn skulle sålunda en inskränkning göras genom undantagande av vissa speciella fall, där de efterlevande icke hade någon ekonomisk gemenskap med den avlidne och icke heller voro beroende av honom på annat sätt. För vissa anhöriga, som tillhöra kretsen av de i skadeståndsreglerna avsedda efterlevande men icke äro livränteberättigade, skulle införas rätt till livränta under förutsättning att de varit av den avlidne beroende. Rätt till livränta har emellertid ansetts böra i vissa fall kunna ifrågakomma också för sådan efterlevande, som icke ägt rätt till underhåll av den avlidne och således icke tillhör den i skadeståndsreglerna avsedda personkretsen. Från principiell synpunkt kan häremot invändas, att försäkringen — som representerar arbetsgivarnas förpliktelser vid olycksfall utan vållande å deras sida — icke bör svara för ersättningar till personer, som äro ovillkorligen uteslutna från rätt till skadestånd när vållande föreligger. Helt avgörande torde denna synpunkt icke böra vara, enär det kan förutsättas att en utvidgning av de skadeståndsberättigades krets kommer att ske. Men det torde böra tillses, att revisionen av skadeståndsreglerna icke föregripes genom sådana utvidgningar av livräntetagarkretsen, som skulle vara av stor räckvidd och äro diskutabla från andra synpunkter. Socialvårdskommitténs förslag Beroendevillkoren En av förutsättningarna för efterlevandes rätt till skadestånd enligt de allmänna reglerna är att den efterlevande genom dödsfallet kommit att sakna erforderligt underhåll. Bestämmelsen torde såsom förut nämnts få anses innebära att mistning av lyx visserligen icke skall ersättas men att de efterlevande eljest i regel torde vara berättigade till ungefär s a m m a levnadsstandard som förut. Tillämpningen torde dock ha varit restriktiv. Första lagutskottet har såsom nämnts ifrågasatt en utvidgning av lagrummets tillämpningsområde. Vid utredningen därom borde enligt utskottets mening uppmärksamhet ägnas åt en skrivelse från Socialförsäkringsbolagens förening, syftande till att 6 kap. 4 § strafflagen skulle givas en utformning, som åtminstone i huvudsak överensstämde med stadgandena i OL. I 7 § OL ha olika beroendevillkor uppställts för änklingar och föräldrar. För änklings rätt till livränta kräves att han varit av den avlidnas arbete beroende för sitt uppehälle. Föräldrarna skola ha varit av den avlidnes (av273 21

lidnas) arbete väsentligen beroende för sitt uppehälle. Inskränkningen av änklings rätt till livränta motiverades med att utgivande av livränta till änkling, som för sitt uppehälle icke till någon del varit beroende av hustruns arbetsför jänst, syntes stå i bestämd strid mot de för försäkringen eljest grundläggande principerna (prop. 1926:109, s. 182). Beträffande föräldrarnas rätt uttalades bl. a. att livränta borde utgå endast i de fall, då det av den avlidne lämnade bidraget varit av väsentlig betydelse för föräldrarnas underhåll (samma prop., s. 180). Några uttalanden om gradskillnaden mellan »beroende» och »väsentligen beroende» gjordes ej. Det förra uttrycket ansågs förmodligen inskränka livränterätten mindre än det senare uttrycket. I en förordning av år 1923 (nr 138) om ersättningar för krigsolycksfall under första världskriget föreskrevs, i överensstämmelse med då gällande lydelse av OL, att livränta till föräldrar skulle utgå endast om de varit för sitt uppehälle huvudsakligen beroende av den avlidnes arbete. Redan följande år — således före 1926 års ändring i OL — ändrades »huvudsakligen beroende» till enbart »beroende». Rfa hade anfört, att denna omformulering skulle möjliggöra att livräntor tillerkändes »föräldrar, vilka varit helt eller delvis hänvisade till den avlidnes bidragsverksamhet för bestridande av nödiga utgifter för livsuppehället med hänsyn till vad som vanligen erfordrades för personer i liknande samhällsställning». Uttrycket »beroende» medgåve enligt anstaltens mening en mera generös tillämpning än det tidigare föreslagna »i avsevärd mån beroende». FR ansåg däremot att dessa båda uttryck hade praktiskt taget samma innebörd. Vid tillämpningen av 7 § OL torde för såväl änklingars som föräldrars rätt till livränta krävas att den efterlevandes egen förvärvsförmåga är i avsevärd grad nedsatt och att vederbörande icke heller i övrigt — genom åtnjutet eller möjligt underhåll från andra anhöriga, förmögenhetsinnehav o. s. v. — ägt tillräckliga försörjningsmöjligheter utan det av den förolyckade lämnade bidraget. Omständigheterna äro mycket skiftande, och det torde icke låta sig göra att angiva några mera preciserade allmänna regler för bedömningen. Vid en omredigering av paragrafen bör ett enhetligt uttryckssätt i fråga om måttet av det erforderliga beroendet kunna användas. De nu använda uttrycken — för sitt uppehälle beroende, respektive väsentligen beroende — synas vid en strikt tolkning endast medgiva att livränta utgives i den mån bidraget från den förolyckade varit erforderligt för en knapp försörjning. Efter den genomförda förbättringen av folkpensionerna kan det måhända ifrågasättas, om livränta enligt nu gällande bestämmelser skall utgå i de ofta förekommande fall, då den förolyckade lämnat bidrag till åldriga men friska föräldrar, som uppbära folkpension och ha en inkomst därutöver på några hundra kronor om året eller bo hyresfritt. En uppmjukning av bestämmelserna synes befogad. Om den efterlevande har sin förvärvsförmåga avsevärt nedsatt på grund av hög ålder eller annan omständighet och därför åtnjutit ett icke helt obetydligt bidrag från den 274

omkomne, torde det vara rimligt att livränta utgives, oavsett om möjlighet finnes att annan anförvant i fortsättningen skulle kunna lämna bidrag i den omkomnes ställe. Enligt kommitténs förslag skall såsom villkor för änklings rätt till livränta gälla, att denne för sitt underhåll varit av hustruns arbete beroende, och motsvarande villkor skall i regel gälla för föräldrar och adoptivföräldrar (se nedan). Livränta till änka utgår oavsett om hon varit för sin försörjning beroende av den avlidne eller ej. Beträffande skadestånd enligt strafflagens regler kräves däremot för änka likaväl som för andra efterlevande, att vederbörande genom dödsfallet kommit att sakna erforderligt underhåll; en översyn av dessa regler är emellertid såsom nämnts aktuell. Kommittén har ej funnit skäl föreslå någon inskränkning av änkas livränterätt annat än i vissa nedan angivna undantagsfall.

Livränta

åt make även när äktenskapet

slutits efter

skadetillfället

Att efterlevande make är ovillkorligt utesluten från livränterätt när äktenskapet ingåtts efter olycksfallet kan leda till obilliga resultat när skadan vid tiden för äktenskapets ingående icke syntes vara av betydelse för den skadades livslängd men sedermera undergått en oförutsedd försämring, som lett till döden. Dylika fall förekomma ytterst sällan vid tillämpningen av OL men något oftare då fråga är om ersättning enligt YL eller enligt militärersättningsförordningarnas bestämmelser angående sjukdomar. Av praktiska skäl synes det icke gärna kunna ifrågakomma att makens rätt i här avsedda fall skulle göras beroende av om skadan vid tiden för giftermålet syntes vara av betydelse för den skadades livslängd eller ej. Om några framträdande sjukdomssymptom icke förefunnos vid tiden för giftermålet, kan det vara omöjligt att sedermera, kanske åtskilliga år efteråt, rättvist bedöma om kontrahenterna eller någon av dem hade anledning räkna med att skadan kunde bli av betydelse för livslängden. Man kan även tänka sig det fallet, att den avlidne visserligen icke hade god hälsa vid giftermålet men snart nog syntes ha övervunnit sjukdomen och därefter under åtskilliga år var fullt arbetsför och fri från sjukdomssymptom, tills ett oförmodat recidiv inträffade och ledde till döden. Man behöver knappast befara att ett slopande av den ifrågavarande begränsningen skulle få några betänkliga konsekvenser. I de statliga familjepensionsreglementena har en motsvarande bestämmelse icke ansetts behövlig. Förbehåll har där icke gjorts ens för det fall, att den avlidne vid tiden för giftermålet var förtidspensionerad på grund av den skada eller sjukdom, som sedermera ledde till döden. Risken av att begränsningens slopande skulle leda till att äktenskap arrangerades enbart för att grunda rätt till livränta torde vara synnerligen ringa. 275

Även om man sålunda knappast behöver hysa några betänkligheter mot att låta bestämmelsen helt utgå, torde det dock kunna vara lämpligt att förbehåll får gälla för vissa fall. Stadgandet bör utformas så, att man så långt som möjligt undviker tvistiga tillämpningsfrågor. Kommittén föreslår, att om äktenskapet ingåtts mindre än tre månader före dödsdagen och å tid när den skadades arbetsförmåga var i följd av skadan nedsatt med mer än hälften, livränta till änka skall utgå endast under förutsättning att änkan har barn med den försäkrade eller vid tiden för dödsfallet var havande med barn till honom. I det följande föreslår kommittén att livränterätt under samma förutsättning skall medgivas kvinna som sammanlevde med den försäkrade under äktenskapsliknande förhållanden.

Änklings

rätt till

livränta

I det föregående har förutsatts, att änka fortfarande skall ha i stort sett förbehållslös livränterätt men att änkling skall vara livränteberättigad endast om han varit på visst sätt beroende av hustruns arbete. Häremot kan invändas, att en sådan skillnad knappast överensstämmer med modern uppfattning om makars inbördes status. I sitt förut nämnda utlåtande år 1946 angående revision av skadeståndsreglerna framhöll första lagutskottet, att det icke syntes skäligt att utestänga de efterlevande från möjlighet till ersättning i sådana fall då en husmoders död ödelade en familjs ekonomi och levnadsförhållanden. En sådan ordning innebure på sitt sätt en orättvis värdering av särskilt kvinnornas verksamhet i hemmet. I senare praxis hade dock, anförde utskottet, större hänsyn tagits till värdet av de gifta kvinnornas verksamhet för familjens försörjning. Enligt den ursprungliga lydelsen av 7 § OL hade änkling såsom förut nämnts i stort sett lika rätt som änka. Fortfarande äro efterlevande till förolyckad kvinnlig arbetstagare bättre ställda enligt OL än enligt skadeståndsreglerna, såtillvida som livräntor till barn utgivas utan behovsprövning. Att beträffande änkling återgå till lagens äldre ståndpunkt eller på annat sätt tillförsäkra änkling r ä t t till livränta utan behovsprövning synes knappast böra ifrågakomma. Vid prövningen bör självfallet hänsyn liksom hittills tagas även till värdet av hustruns arbetsinsats i hemmet. Den gällande undantagsbestämmelsen för änkling, som försummat sin försörjningsplikt mot hustrun eller mot makarnas barn, kunde möjligen ha en uppgift att fylla så länge änkling i övrigt hade samma rätt till livränta som änka. Då livränta emellertid numera, efter lagändringen år 1926, tillkommer änkling endast om han varit för sitt uppehälle beroende av hustruns arbete, har läget blivit ett annat. Man behöver knappast räkna med att en änkling, som kan anses ha varit för sitt eget uppehälle beroende av hustruns arbete, har ådagalagt sådan försumlighet såsom försörjare, 276

att undantagsbestämmelsen kan få någon egentlig betydelse. Om huvudbestämmelsen angående änklings rätt till livränta bibehålles i oförändrat skick eller, såsom ovan ifrågasatts, endast uppmjukas något, synas inga vägande skäl kunna anföras mot att undantagsbestämmelsen slopas. Och även om änklingarnas rätt till livränta skulle utvidgas avsevärt, synes det icke motiverat att bibehålla den egenartade undantagsbestämmelsen. Om en livränteberättigad änkling försummar sin försörjningsplikt mot makarnas barn, bör liksom i andra fall, då livräntetagare gör sig skyldig till dylik försumlighet gentemot anhöriga, införsel tillgripas. De nu föreskrivna befogenheterna för försäkringsinrättningarna och FR att ingripa i dylika fall äro ingen lämplig form av repressalier. Räckvidden av dessa befogenheter synes för övrigt vara oklar och bestämmelserna torde ha varit praktiskt betydelselösa. Vissa inskränkningar

i änkas och barns

livränterätt

I de fall, då ett äktenskap faktiskt men icke formellt upplösts, skall enligt kommitténs förslag livränta på grund av mannens död icke tillkomma hustrun annat än om anledning finnes till antagande att samlevnaden skulle ha blivit återupptagen eller att hustrun hade kommit att erhålla underhållsbidrag. I fråga om barns rätt till livränta föreslås undantag för sådant barn till den avlidne, som var adopterat av annan än dennes make och icke åtnjöt underhållsbidrag av den avlidne, samt för utomäktenskapligt barn i det fall att den avlidne fullgjort sin underhållsskyldighet medelst engångsbelopp. Föräldrars

livränterätt

Enligt de gällande bestämmelserna i OL kan livränta till föräldrar utgå allenast om de vid tiden för dödsfallet voro för sitt uppehälle väsentligen beroende av den avlidnes arbete, och eventuell livränta må icke bestämmas till högre belopp än som motsvarar värdet av det åtnjutna underhållet. Enligt skadeståndsreglerna kan däremot i vissa fall hänsyn tagas till p å r ä k n a t framtida bidrag och påräknad bidragsökning (se s. 272). önskemål om utvidgning av föräldrars rätt till livränta ha i olika sammanhang framkommit. Uppmärksamheten har därvid särskilt riktats på de värnpliktigas ersättningsfrågor. Det torde emellertid icke finnas tillräckliga skäl att reglera föräldrars rätt på olika sätt i yrkesskadeförsäkringslagen och militärersättningsförordningen. Det måste i allmänhet vara synnerligen vanskligt att bedöma, om föräldrar, som icke åtnjutit något bidrag av den förolyckade, framdeles skulle ha blivit i behov av och kunnat påräkna bidrag. Lika osäkert måste det i regel vara, om föräldrar, som åtnjöto bidrag, skulle behövt och erhållit för277

höjt bidrag framdeles. Fall kunna emellertid förekomma där utsikten till framtida bidrag eller bidragshöjning synes ha varit så säker, att hänsyn därtill skäligen borde tagas. Exempel på konkreta fall av detta slag lämnas av de förut refererade rättsfallen från skadeståndspraxis (se not å s. 272). Särskilt behjärtansvärda torde de fall kunna vara, då föräldrarna bekostat dyrbar yrkesutbildning åt den förolyckade och därför stå utan besparingar för ålderdomen. Om föräldrarnas möjligheter till ersättning enligt OL anses böra utvidgas, torde man böra stanna vid att tillförsäkra dem en bättre ställning i sådana fall, där det på grund av föreliggande särskilda omständigheter måste antagas att de, om dödsfallet icke hade mellankommit, skulle ha inom en förhållandevis nära framtid, högst ett eller annat år, erhållit ett väsentligt bidrag eller en väsentlig bidragsförhöjning. Mot en sådan utvidgning kunna invändningar göras från administrativ synpunkt, men dessa betänkligheter synas icke böra vara avgörande i fråga om fall av nyssnämnda särskilda beskaffenhet. Kommittén föreslår att föräldrar (adoptivföräldrar) skola äga rätt till livränta när de voro för sitt underhåll beroende av den försäkrades arbete samt när det, med hänsyn till föreliggande särskilda omständigheter, måste antagas att de hade kommit att inom nära framtid bli på sådant sätt beroende av den försäkrade om skadan icke hade inträffat. De ovan föreslagna reglerna rörande föräldrars rätt till livränta medföra att förutsättningarna för beräkning av livräntas storlek bli ändrade. Enligt förslaget skall livränta till föräldrar utgöra lägst 300 kronor. Livränta därutöver, men högst till det belopp, som motsvarar 1/4 av den avlidnes årliga arbetsförtjänst, skall utgå när värdet av det åtnjutna underhållet från den försäkrade föranleder därtill eller när synnerliga skäl därtill eljest äro förhanden. Om den avlidne var adopterad av moderns eller faderns make, bör livränterätt kunna ifrågakomma för båda makarna.

Livränta

åt frånskild

make

Underhållsberättigad frånskild make tillhör den i skadeståndsreglerna avsedda personkretsen. Enligt de statliga familjepensionsreglementena kan i dom om äktenskapsskillnad förordnas om familj epensionsrätt åt underhållsberättigad frånskild make (enligt arbetarpensionsreglementet åt h u s t r u ) . Härför förutsattes att makarna levt tillsammans under minst fem år, att den underhållsberättigade fyllt 30 år vid sammanlevnadens hävande 5amt att omständigheterna i övrigt göra pensionsrätt skälig. Om frånskild make med pensionsrätt finnes, kan förordnande av detta slag icke meddelas i nytt skillnadsmål. Pension till frånskild make uppgår, när annan pensionsberättigad 278

efterlevande icke finnes, till samma belopp som skulle ha tillkommit äkta make. Finnes även sådan make, tager vardera tills vidare hälften. Föreligger pensionsrätt för både frånskild och äkta make samt jämväl för barn, erhåller vardera maken tills vidare hälften av den i detta fall utgående makepensionen (vardera erhåller 4/10 av oreducerad makepension). Pensionernas storlek omregleras, när antalet pensionsberättigade minskas. Riksdagen har år 1944 anhållit om utredning angående ändring av de hithörande bestämmelserna; närmast skulle fråga vara om att låta pensionens fördelning mellan frånskild och efterlevande make avpassas med hänsyn till äktenskapets längd. Pensionsreglementenas allmänna bestämmelser äro f. n. föremål för översyn. Enligt kommitténs förslag skall frånskild make erhålla livränta under förutsättning, att den avlidne var enligt dom eller enligt avtal, som förelegat i skillnadsmålet, skyldig att utgiva underhållsbidrag. Förbehåll har dock gjorts för det fall att vederbörande faktiskt icke kom i åtnjutande av något bidrag och att det heller icke förelåg omständigheter som gjorde det antagligt att bidrag skulle komma att utgå. Beloppet av oreducerad livränta skall beräknas efter det utdömda eller avtalade underhållet men högst motsvara änkelivränta.

Livränta

åt kvinna,

som sammanlevde

med den

försäkrade

En kvinna, som utan vigsel sammanlevat med den avlidne, tillhör f. n. icke den i skadeståndsreglerna avsedda personkretsen. I vad mån den förestående översynen av bestämmelserna kommer att medföra någon ändring i detta hänseende kan icke nu bedömas. Folkpensioneringslagens bestämmelser om änkepension ävensom bestämmelserna om bidrag till änkor och änklingar med barn ha i praxis gjorts tillämpliga i vissa fall, då förbindelsen icke legaliserats. Detta torde dock snarast tala emot att rätt till livränta bör införas för »ogift hustru» innan översynen av skadeståndsreglerna är klar; nämnda praxis medger ju att understöd i form av änkepension eller änkebidrag kan utgå i de mest behjärtansvärda fallen. På grund av det anförda har kommittén icke ansett sig böra föreslå generell livränterätt för kvinna, som sammanlevde med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden. Kommittén föreslår emellertid, att livränta skall utgå under förutsättning att barn finnes i förbindelsen eller att kvinnan vid dödsfallet är havande med barn till den försäkrade. Att medgiva trolovad rätt till livränta under enahanda förutsättningar har synts kommittén föra för långt. En inskränkning bör göras för det fall att kvinnan åtnjuter livränta efter annan man. Anledningen till att äktenskap med den senast avlidne icke kom till stånd kan ha varit, att kvinnan icke velat förlora livräntan efter den först avlidne. I vart fall minskar denna livränta sannolikheten 279

av att kvinnan varit väsentligen beroende av den senast avlidne. F r å n denna synpunkt framstår det som mest motiverat att kvinnan icke skall äga rätt till livränta efter den senast avlidne men väl få behålla livräntan efter den först avlidne. En inskränkning torde emellertid böra göras även för det fall, a t t det första dödsfallet renderat kvinnan familjepension. Kommittén har därför stannat för att föreslå, att livränta efter den senast avlidne skall utgå om och i den mån densamma överstiger livränta, respektive pension efter den först avlidne; livräntan efter den senast avlidne skall alltså minskas med beloppet av den innehavda livräntan eller pensionen. Styvbarns

och adoptivbarns

livränterätt

Till den i skadeståndsreglerna avsedda kretsen av efterlevande äro även styvbarn att hänföra, såvida den avlidne var underhållsskyldig gentemot dem. Beträffande underhållsskyldigheten mot styvbarn gäller, att om make under sin vårdnad har barn i tidigare gifte eller utom äktenskap, andra maken är, så länge äktenskapet består, skyldig att efter sin förmåga bidraga till barnets underhåll; detta medför dock ingen ändring i den underhållsskyldighet, som må åligga den andre av barnets föräldrar. Från principiell synpunkt torde intet vara att erinra mot att styvbarn, som varit beroende av den avlidne, erhåller rätt till livränta. En behovsprövning i det enskilda fallet — med hänsynstagande till den efterlevande makens ekonomi, eventuellt underhållsbidrag från den andre av föräldrarna, bidragsförskott o. s. v. — torde bli alltför komplicerad. Kommittén föreslår, att livränta skall utan inskränkning medgivas barn till den avlidnes hustru när barnet hade sitt hem hos den försäkrade. Det för adoptivbarn gällande villkoret, att adoptionen skall ha skett före skadetillfället, kan tänkas leda till obilliga resultat i sådana fall, när adoptionen visserligen skett efter skadetillfället men under tid då skadan (sjukdomen) icke syntes vara av någon betydelse för arbetsförmågan eller livslängden. Något dylikt villkor är enligt kommitténs mening icke behövligt, då adoption ju förutsätter domstols prövning. Efterlevandes

inbördes

rätt

Om kretsen av livränteberättigade efterlevande utvidgas, få bestämmelserna om livräntornas sammanlagda maximibelopp och dettas fördelning mellan de efterlevande större betydelse än hittills. Inom den nuvarande maximigränsen — 5/6 av den avlidnes beräknade årliga arbetsförtjänst — rymmas oreducerade livräntor till make och tre barn. Någon höjning av maximibeloppet torde icke böra ifrågakomma. Enligt kommitténs förslag skall livränta i vissa fall kunna utgå till frånskild make och till kvinna, som utan att vigsel skett sammanlevde med 280

den avlidne. Om dessa utvidgningar beslutas, kan konkurrens uppkomma mellan två sådana efterlevande inbördes och mellan sådan (a) efterlevande och änka. I de statliga pensionsreglementena ha, såsom förut nämnts, motsvarande fall av konkurrens mellan make och frånskild make hittills reglerats så, att de båda efterlevande få dela det pensionsbelopp, som i andra fall tillkommer make. Hel familjepension till änka är av ungefär samma storlek som livränta enligt OL; sålunda motsvarar t. ex. hel änkepension efter en stationskarl eller brevbärare (lönegrad Ca 9) ungefär 30 procent av slutlönen i mellersta ortsgruppen. I anslutning härtill torde sammanlagda beloppet av livräntor till här avsedda efterlevande böra motsvara normalbeloppet för änka, d. v. s. 1/3 av den avlidnes beräknade arbetsförtjänst. Erforderlig nedsättning av de olika livräntorna torde böra göras så, att proportionen blir densamma som mellan de oreducerade beloppen. Även efter de ifrågasatta utvidgningarna av de livränteberättigades krets torde den principen böra gälla, att föräldrar och adoptivföräldrar skola vid konkurrens stå efter övriga efterlevande.

Fråga om utsträckt

tid för livränta

till barn

Enligt den ursprungliga lydelsen av 7 § OL gällde att livränta till barn utgick till dess barnet uppnått 15 års ålder. Den nuvarande åldersgränsen, 16 år, infördes genom lagändring år 1922, sedan den i fattigvårdslagen och lagstiftningen om barn i och utom äktenskap stadgade åldersgräns, vid vilken försörjningsplikten mot barn tidigast upphör, hade bestämts till 16 år. Eftersom nämnda åldersgräns för försörjningsplikt mot barn endast utgör en minimigräns, är det icke nödvändigt att ha samma åldersgräns i fråga om barns rätt till livränta från yrkesskadeförsäkringen. För en förlängning av livräntetiden talar särskilt det förhållandet, att det nu mer än förr förekommer att skolgång och andra studier utsträckas över 16-årsåldern. Å andra sidan har minderårig arbetskraft numera avsevärt bättre inkomstmöjligheter än tidigare. Med hänsyn därtill och till 16-årsgränsens betydelse inom barnbidragslagstiftningen m. m. har kommittén ansett, att någon förlängning av livräntetiden för barn i varje fall icke bör ske för närvarande.

VI. V I S S A S Ä R S K I L D A FRÅGOR R Ö R A N D E YRKESSKADEFÖRSÄKRINGEN

1. Förlust av ersättningsrätt och nedsättning av ersättningens belopp A. 24 § och 25 § 1 st. olycksfallsförsäkringslagen Historik Enligt 1901 års olycksfallsersättningslag förelåg icke ersättningsrätt för skada, som den skadade uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet själv ådragit sig eller som uppsåtligen förorsakats av tredje man, där denne icke haft ledning av eller uppsikt över arbetet. Ålderdomsförsäkringskommittén föreslog (i sitt betänkande V s. 146) beträffande skada orsakad av tredje man blott att där olycksfall som medfört den skadades död uppsåtligen förorsakats av efterlevande, ersättning icke skulle utgå till denne. Frångåendet av regeln i 1901 års lag motiverades med övergången från principen om direkt ersättningsskyldighet för arbetsgivaren till principen om försäkringsplikt. Enligt ålderdomsförsäkringskommitténs förslag skulle den omständigheten, att den skadade genom grov vårdslöshet själv ådragit sig skadan, icke medföra förlust av ersättningsrätten. Kommittén motiverade även denna ändring med övergången till försäkringsprincipen. Dessutom framhöll kommittén, hurusom på många håll den åsikten gjort sig gällande, att s. k. grovt vållande från arbetarens sida i verkligheten ofta måste anses bero därpå, att genom den uppdrivna intensiteten i det moderna arbetet och genom det dagliga sysslandet med maskiner och dylikt arbetarna efter hand måste bli mera likgiltiga för fara än under vanliga förhållanden, ävensom att i många fall beträffande unga eller nyantagna arbetare oerfarenhet i arbetet kunde leda till oaktsamhet. Förslaget att utesluta grov vårdslöshet av den skadade från de grunder, som upphäva rätten till ersättning, föranledde — utom från arbetarhåll — allmänt till anmärkningar. Därvid framhölls särskilt det orättvisa och olämpliga i att arbetaren skulle kunna erhålla ersättning även i de fall, då han förorsakat olycksfallet genom att åsidosätta givna säkerhetsföreskrifter eller genom att borttaga skyddsanordning e. d. eller då olycksfallet haft sin grund i arbetarens onykterhet eller orsakats av lek, okynne, slagsmål e. d. 282

Svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd åberopade bl. a., h u r svårt det vore att få arbetarna att följa de säkerhetsföreskrifter, som vare sig med eller utan yrkesinspektionens medverkan vore givna och kungjorda på arbetsplatserna. Bleve det föreslagna stadgandet lag, vore det enligt förtroenderådets mening antagligt, att arbetarnas oaktsamhet ytterligare komme att ökas, vilket ur allmän synpunkt vore synnerligen beklagligt. De framställda erinringarna utmynnade i allmänhet i ett yrkande, att det gamla stadgandet måtte bibehållas. Från en del håll framhölls emellertid, att det i många fall måste anses alltför hårt för en arbetare att på grund av en tillfällig oförsiktighet gå miste om sin ersättning och att han därför i dylika fall borde vara berättigad till en reducerad ersättning. Denna ståndp u n k t intogs av bl. a. ovannämnda förtroenderåd. Rfa föreslog, att ersättningen skulle indragas, därest den skadade genom underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren givna och behörigen upprätthållna föreskrifter själv vållat olycksfallet; nedsättning av ersättningen borde däremot av praktiska skäl ej förekomma. Departementschefen anförde i samband med remissen till lagrådet i förevarande hänseende följande (prop. 1916:111 s. 184 f.) : De erinringar, som framställts mot kommitténs förslag i denna del, hava synts mig i vissa hänseenden berättigade. Otvivelaktigt måste det framstå såsom något for rattskänslan stötande, att en arbetare, som själv vållat olycksfallet därigenom, att han åsidosatt av arbetsgivaren träffade föreskrifter eller anordningar, som just avsett att förhindra olycksfall, likväl skall vara berättigad till ersättning på arbetsgivarens bekostnad. Jämväl ur allmän arbetarskyddssynpunkt måste en dylik bestämmelse anses olämplig. Liknande synes mig förhållandet vara i de fall, då arbetaren går onykter till arbetet och på grund därav förorsakar olycksfall och därmed följande skada. I de nu anmärkta fallen har jag därför ansett en inskränkning i den av kommittén föreslagna ersättningsrätten böra äga rum. Med avseende på de övriga fall då grovt vållande kan anses föreligga, synes mig emellertid giltigheten av de utav kommittén till stöd för dess förslag anförda skäl icke kunna förnekas. Även i de av mig särskilt angivna fallen, nämligen då arbetaren varit onykter eller åsidosatt skyddsanordning, torde mången gång kunna inträffa, att en obetingad förlust av ersättningsrätten måste framstå som en alltför hård påföljd för den begångna förseelsen. Jag har därför ansett det böra i varje särskilt fall kunna bliva föremål för prövning, om och i vad mån arbetaren skall på grund av sin skuld till olycksfallet gå förlustig sin ersättning eller allenast någon del därav. Departementschefen föreslog följande bestämmelse i 25 § 1 st.: Har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall, eller därav, att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning enligt 6 § skäligen nedsättas eller indragas. Inom lagrådet ansåg en ledamot (s. 222), att gällande bestämmelse borde bibehållas, och åberopade han till stöd härför, att den egentliga arbetar283

skyddslagstiftningens effektivitet otvivelaktigt skulle minskas, därest försäkringsgrundsatsen genomfördes i sina yttersta konsekvenser. De övriga lagrådsledamöterna (s. 223 f.) godtogo departementschefens linje men föreslogo, att stadgandet borde utvidgas att omfatta grov vårdslöshet, som ej bestått i överträdande av gällande anordning eller föreskrift eller föranletts av berusning genom starka drycker. De ansågo det nämligen icke överensstämmande med rättvisa, att en arbetare, som genom synnerligen grov vårdslöshet orsakat olycksfallet, utan avseende härå skulle uppbära full ersättning, under det att en annan arbetare på den grund, att han på ett av de i 25 § i departementschefens förslag angivna sätten gjort sig skyldig till en jämförelsevis ringa vårdslöshet, måste vidkännas nedsättning i ersättningsbeloppet. Vid anmälan av lagrådets yttrande anförde departementschefen bl. a. följande (s. 230). Det måste onekligen i vissa fall framstå såsom för rättskänslan synnerligen stötande, att den, som vållat annans död och på grund därav ådömts straff, genom denna sin straffbelagda gärning skulle bli berättigad till ersättning enligt lagen. En dylik föreskrift stode otvivelaktigt i strid med den rättsgrundsats, som erhållit uttryck i bl. a. 6 kap. 3 § ärvdabalken. Den erinran, som två lagrådsledamöter hade framställt mot förslaget i detta hänseende, vore väsentligen berättigad. Stadgandet borde jämkas så, att jämväl för det fall, att olycksfall, som medfört den skadades död, av grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning ej skulle utgå till denne. Vad inom lagrådet anförts rörande grov vårdslöshet av den skadade själv vore ej tillräckligt skäl för frångående av departementsförslagets ståndpunkt härutinnan. Genom den föreslagna bestämmelsen torde de flesta fall av vårdslöshet få anses beaktade. Om de för verksamheten gällande ordningsföreskrifterna givits erforderlig fullständighet, syntes jämväl i sådana fall, då olycksfall förorsakats av okynne, slagsmål e. d. nedsättning eller indragning av ersättningen kunna ske. I motion 1916: I: 109 anfördes rörande 25 § 1 st. följande: Frågan om ersättningens nedsättande eller indragning i händelse av att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande ordningsföreskrifter kan bliva en källa till ständiga tvister, synnerligast med de försäkringsbolag, vari arbetsgivarna själva äro intresserade. De flesta genom dylik uraktlåtenhet uppkomna olycksfall ha helt visst sin grund i det av arbetsgivarna införda ackordsarbetssystemet, där arbetet måste forceras, för att arbetaren skall kunna intjäna en dräglig daglön. Det kan då befaras, att m-an söker komma ifrån dessa ersättningsskyldigheter genom några allmänna anvisningar eller föreskrifter, som icke kunna helt efterföljas. Bleve riksförsäkringsanstalten enda försäkringsställe, så bortfölle givetvis det väsentligaste i här framställda anmärkning, enär arbetsgivaren då icke skulle ha något större personligt ekonomiskt intresse av att vägra olycksfallsersättnings utbetalande. Under för handen varande omständigheter måste därför undertecknad yrka på paragrafens omformulering i överensstämmelse med kommitténs förslag. I motion 1916:11:275 hemställdes, att 25 § 1 st. måtte utgå. Till stöd härför anfördes följande: 284

Den bestämmelse i liknande syfte, som finnes i nu gällande lag, har kommittén funnit olämplig och föreslagit dess borttagande. Syftet med en sådan bestämmelse är att giva större eftertryck åt arbetsskyddssynpunkten. I verkligheten torde den dock komma att mera bliva anledning till tvister än att befordra skyddsåtgärder. Man hör så ofta arbetsgivare beklaga sig över alt arbetarne åsidosätta påbjudna säkerhetsföreskrifter eller borttaga skyddsanordning. Dessa klagomål framföras särskilt, då någon arbetare skadats i arbetet. I verkligheten är det dock oftast så, att då arbetarne så göra, sker det med arbetsgivarens eller arbetsledarens goda minne. Det industriella arbetet är numera så forcerat, att arbetarna vid vissa tillfällen oavsiktligt och utan att arbetsledaren gör anmärkning åsidosätta nödiga skyddsanordningar. Vid andra tillfällen åter sker ett åsidosättande av givna skyddsföreskrifter av oförstånd. Att någon arbetare genom åsidosättande av skyddsföreskrifter skulle önska bli skadad, torde få anses uteslutet. I denna § givna bestämmelse torde därför icke i någon vidare mån komma att befordra arbetareskyddet, men däremot ge anledning till tvister vid bestämmande av skadeersättningen. Skulle det hända att en arbetare kommer berusad till arbetsplatsen, är detta beklagligt, men om han tillätes utföra sitt arbete och därunder blir skadad, synes icke skäl föreligga att beröva honom i lag föreskriven ersättning. Det bör vara arbetsgivarens eller arbetsledarens skyldighet tillse, det berusade arbetare icke få utföra arbete förrän de bli nyktra. Skulle en berusad arbetare bli skadad eller dödad under arbetet, är arbetsledaren i många fall medskyldig härtill, och är det hårt och orättvist mot hustrun och barnen att de gå förlustiga det understöd lagen föreskriver. Om olycksfall uppsåtligen förorsakas av den skadade eller vid dödsfall av den efterlevande, b ö r icke ersättning utgå, men detta föreskrives i 24 § och icke i nu förevarande §, varför vi hemställa att 25 §:s första moment måtte ur lagen utgå. Detta yrkande kunna vi stödja även med Tysklands och Hollands olycksfallsförsäkringslagar. Om man i det stora industrilandet Tyskland inskränkt sig till att från rätten till ersättning undantaga endast den, som uppsåtligen vållat olycksfallet, böra även vi kunna göra detsamma. S ä r s k i l d a u t s k o t t e t n r 1 f a n n ( u t i . n r 1 s. 55) d e av d e p a r t e m e n t s c h e f e n a n f ö r d a s k ä l e n för b e s t ä m m e l s e n i 25 § 1 st. icke ö v e r t y g a n d e . U n d e r å b e r o p a n d e av v a d å l d e r d o m s f ö r s ä k r i n g s k o m m i t t é n enligt o v a n f r a m h å l l i t y t t rade utskottet vidare följande: Å andra sidan torde ofta särskilt det slag av oaktsamhet, som drabbas av den av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen, nämligen åsidosättandet av ordningsföreskrifter hava sin grund i arbetsgivarens egna åtgöranden eller underlåtenhet från hans sida att hålla föreskrifterna vid makt. Beträffande såväl dessa fall som de fall, då arbetaren uppträder onykter vid arbetet, torde det ofta vara synnerligen svårt att avgöra, huruvida någon förseelse i ena eller andra riktningen legat arbetaren till last eller ej. För övrigt synes borttagandet av ifrågavarande stadgande böra vara en naturlig konsekvens av den ståndpunkt utskottet intagit vid 12 § i fråga om arbetsgivarens skyldighet att återgälda försäkringsinrättningen den ersättning, inrättningen nödgats på grund av vållande från hans sida utgiva till den skadade arbetaren. Då slutligen den ifrågavarande bestämmelsen saknas såväl i en del utländska lagar som i gällande förordningar om ersättning vid militärtjänstgöring och om försäkring för fiskare finner utskottet alla skäl tala för att icke i lagen upptaga någon bestämmelse av ifrågavarande art. 285

Mot utskottets förslag anmäldes reservationer av två grupper med var sitt förslag. Det ena förslaget innebar, att ersättningen enligt 6 § skäligen skulle nedsättas, om den skadade genom grov vårdslöshet förorsakat olycksfallet. Första kammaren antog sistnämnda reservation, andra kammaren däremot utskottets förslag. För sammanjämkning av de skiljaktiga besluten hemställde utskottet, att i 25 § 1 st. i stället för de av k a m r a r n a beslutade bestämmelserna måtte intagas ett stadgande nästan ordagrant likalydande med den andra av de tidigare utskottsreservationerna. Riksdagen beslöt i enlighet härmed. I den därefter icke ändrade 25 § 1 st. OL stadgas, att har olycksfallet föranletts därav, att den skadade ej ställt sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall, och äro omständigheterna sådana, att han därigenom måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, eller har olycksfallet föranletts därav, att den skadade varit av starka drycker berusad, må ersättning enligt 6 § skäligen nedsättas. Kungl. Maj:ts förslag beträffande 24 § godkändes av riksdagen. I denna paragraf stadgas alltjämt, att ersättning enligt lagen icke utgår, om olycksfallet uppsåtligen förorsakats av den skadade, samt att, där olycksfall, som medfört den skadades död, uppsåtligen eller av grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning icke får utgå till denne.

Praxis Då försäkringsinrättningarna meddela avslagsbeslut vid skada, som någon uppsåtligen tillfogat sig själv, torde i regel i beslutet åberopas icke 24 § 1 punkten OL utan t. ex. att det ej föreligger skada genom olycksfall i lagens mening, att dödsfallet ej föranletts av olycksfall, att det ej föreligger olycksfall i arbete e. d. Särskilda problem uppkomma i samband med sinnessjukdom. Enligt praxis (Ref. 1943: 2) torde i princip en händelse, därvid en sinnessjuk tillfogar sig en skada (inberäknat självmord), betraktas såsom i sig själv konstituerande ett olycksfall (såvida icke t. ex. händelsen sträcker sig över för lång tidrymd). Vidare har i praxis i vissa fall (t. ex. BD n r 2636/1930), då en person, som till följd av ett olycksfall ådragit sig sinnessjukdom, på grund av denna sjukdom tillfogat sig skada, skadan ansetts såsom ersättningsbar följd av det ursprungliga olycksfallet. Vad härefter beträffar bestämmelserna i 25 § 1 st. av lagen, vilka i tilllämpningen ha långt större aktualitet än de i 24 §, må till en början något beröras uttrycket »gällande». Detta innebär, att anordningen eller föreskriften skall vara hållen vid makt. Så är icke fallet, om den en gång lämnade föreskriften av arbetarna allmänt icke efterföljes och detta sker med arbetsledningens goda minne eller på grund av arbetsledningens egna åtgöranden. Enahanda är förhållandet, om skyddsanordningar av arbetarna 286

allmänt borttagas eller rubbas, utan att detta föranleder anmärkning från arbetsledningen. Endast överträdelse av sådan anordning eller föreskrift, varom arbetaren äger kännedom, kan medföra nedsättning av ersättningen för honom. Praxis torde emellertid i vissa fall ha jämställt kännedom med att han bort eller k u n n a t skaffa sig sådan kännedom men ej brytt sig därom. Stadgandet avser i främsta rummet anordning eller föreskrift av arbetsgivaren. Men även andra anordningar och föreskrifter anses omfattas av bestämmelsen. Exempelvis har socialstyrelsen jämlikt lagen (1912) om arbetarskydd utfärdat anvisningar angående skydd mot yrkesfara vid sprängningsarbete. FR har emellertid undanröjt nedsättningsbeslut, enär det aktuella sprängningsarbetet icke omfattades av sistnämnda lag och ej heller visats, att arbetsgivaren anmodat arbetaren att det oaktat följa ifrågavarande anvisningar (BD n r 2015/1936). Överträdelser av bestämmelserna i 1936 års vägtrafikstadga föranleda i relativt stor utsträckning nedsättning. Den ifrågavarande föreskriften får icke vara för allmänt hållen. Den får enligt praxis ej heller göra arbetarens handlingssätt beroende av hans omdöme om föreliggande omständigheter. En föreskrift att »alltid iakttaga försiktighet» eller att »icke onödigtvis utsätta sig för fara» är utan betydelse som grund för nedsättning. Likaså bestämmelsen i 2 § av 1936 års vägtrafikstadga om att »iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till förekommande av olycksfall betingas av omständigheterna». Andra exempel på bestämmelser av natur att överträdande av desamma icke ansetts motivera nedsättningsbeslut äro bestämmelserna i vägtrafikstadgan 3 § 1 mom. (att i vissa situationer »i god tid» nedbringa hastigheten, att »icke använda större hastighet än» etc.) och 5 § 3 st. (att före kursändring »i god tid» utvisa den riktning) (Ref. 1940: 30 resp. BD nr 2501/1944). Däremot har nedsättningsbeslut fastställts, då sistnämnda bestämmelse åberopats och förseelsen bestått i att den skadade helt och hållet underlåtit att angiva kursändring (BD nr 5096/1938). Vidare ha nedsättningsbeslut fastställts, då olycksfallet förorsakats av brott mot regeln om förkörsrätt i 4 § 5 mom. 1 st. vägtrafikstadgan (BD n r 1185/1940). Nedsättning har enligt praxis fått ske, även om den skadade före olyckstillfället icke insett, att han överträtt den föreskrift, vars överträdande lagts honom till last. Om exempelvis en person cyklar vägen fram samt underlåter att se framför sig med påföljd, att han kör på en annan cyklist, kan nedsättning ske på grund av överträdelse av vägtrafikstadgans bestämmelse i 4 § 2 mom. om skyldighet att vid möte hålla till vänster (BD nr 188/1939). FR har vidare godkänt nedsättning för arbetare, som trots föreskrift ej använt skyddsglasögon, utan avseende å invändning om exempelvis att ögonskydd vid stenarbete förorsakat obehag genom att svett och damm 287

irriterat huden under skydden samt att de nedsätta arbetsförmågan (Ref. 1930: 41). Vid bestämmandet av nedsättningen och dess storlek tages i praxis hänsyn till omständigheterna vid olycksfallet, däribland även den skadades ålder, men däremot icke till skadans svårighetsgrad. Beträffande en 14åring har FR förklarat, att särskilt med hänsyn till hans ålder hans förfarande vid olyckstillfället icke borde läggas honom till last som grov vårdslöshet (Ref. 1943:22). Någon generell regel om att nedsättning icke skall äga rum, då den skadade icke fyllt 15 år, gäller emellertid icke. I lagen utsäges ej h u r nedsättning tekniskt skall ske. Enligt praxis nedsättes ersättningen procentuellt, varvid emellertid nedsättningen begränsas till att avse viss fixerad tid, vilken bestämmes med hänsyn till omständigheterna i målet. För de flesta fall av förseelse mot gällande anordning eller föreskrift torde i varje fall sedan c:a 15 år tillbaka ha tillämpats en nedsättning av ersättningen med 25 procent under 3 år från och med dagen efter olycksfallet. Vid nedsättning på grund av berusning torde tillämpas en normalsats av 33 1/3 procent. Med anledning av ett av Rfa enligt protokoll den 25 januari 1949 fattat principbeslut har FR, efter hörande av socialförsäkringsbolagens förening, den 2 december 1949 uttalat »dels att en särregel enligt rådets mening icke borde ifrågakomma för bedömande av nedsättning enligt omförmälda författningsrum av ersättning i anledning av olycksfall, som drabbat annan än förare av motorfordon eller på skenor löpande fordon till följd därav, att han överträtt trafikföreskrift, dels att den omständigheten, att skadad vid olyckstillfället ej fyllt 18 år, borde tillmätas betydelse även i fråga om nedsättning av ersättningen vid olycksfall, som föranletts av att den skadade varit av starka drycker berusad, dels ock att — såsom även får anses framgå av protokollet — regler för bedömande av nedsättning av ersättning enligt förevarande stadganden endast borde tjäna till ledning och alltså icke finge hindra en individuell prövning av omständigheterna i de särskilda fallen». Enligt lagen får nedsättningen endast avse »ersättning enligt 6 §». Häri ligger, att nedsättningen icke får avse begravningshjälp och livränta till efterlevande. Enligt praxis har nedsättning skett av sjukpenning och livränta men ej av sådan ersättning som läkarvård, läkemedel och »särskilda hjälpmedel». Varken Rfa eller bolagen nedsätta den del av sjukpenningen, som motsvarar det fr. o. m. den 1 januari 1949 införda familjetillägget. FR har låtit härvid bero. Innebörden av det i lagtexten använda uttrycket »må» har vållat tvekan. FR har den 2 december 1949 antecknat i sitt protokoll, att Rfa och bolagen enligt 25 § 1 st. OL vore skyldiga att, efter verkställande av den utredning, som kunde vara erforderlig, nedsätta ersättningen, där förutsättningarna härför vore för handen, samt att rådet ägde befogenhet att förordna om 288

nedsättning, där sådan ej skett, respektive om nedsättning i större omfattning än som skett. Genom användande av ordet »nedsättas» har lagstiftaren velat utmärka, att ersättningen ej får helt indragas. I vissa fall kan det uppkomma fråga, huruvida den skadades förfaringssätt varit sådant, att olycksfallet icke bör anses ha inträffat i arbetet för arbetsgivarens räkning. Här åsyftas framför allt olycksfall under lek eller okynne och i samband med slagsmål. Redogörelse för praxis i dylika fall finnes i kapitel IV s. 148—149. Kommittén vill här erinra om följande. Ett olycksfall, som en arbetare ådragit sig under lek, har i vissa fall icke ansetts såsom ersättningsbart olycksfall, enär vederbörande genom sitt beteende ansetts ha försatt sig utom arbetet. I andra fall har olycksfall i arbete ansetts föreligga, varvid man torde ha fäst avseende vid sådana omständigheter som exempelvis om den skadliga inverkan väsentligen förorsakats icke endast av leken utan även av andra omständigheter, som stått i samband med arbetet och dess faror. I fråga om barn och yngre personer, vilka av naturen äro böjda för lek eller okynnne, är den omständigheten, att de u t a n tillräcklig tillsyn sysselsättas vid eller i närheten av farliga arbetsmaskiner eller eljest å farliga arbetsplatser, tillräcklig för att man under lek eller okynne måste antaga ett orsakssammanhang med arbetet. Om den skadade frivilligt givit sig in i slagsmål å arbetsområdet, torde han i allmänhet ansetts därigenom ha försatt sig utom arbetet; skadan har i vissa dylika fall ej heller ansetts omfattad av frivillig utomarbetsförsäkring enligt 35 § OL.

Motionerna

1943:1:28 och 11:34

I de likalydande motionerna 1943: I: 28 och II: 34 hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville föreslå, att utredning verkställdes rörande förekomsten av alkoholpåverkan vid olycksfall i arbete och de åtgärder, som vore påkallade för att motverka sådan företeelse. Ur de av andra lagutskottet inhämtade yttrandena över motionerna må följande nämnas. Rfa förklarade sig anse, att bestämmelsen i 25 § OL huvudsakligen torde motsvara vad motionärerna avsett angående påföljder vid fall av berusning bland arbetare, som skadats på grund av olycksfall i arbete. Enligt medicinalstyrelsen torde i de fall, där en inskränkning av ersättningen kunde anses berättigad, redan gällande bestämmelser lämna möjlighet därtill. Svenska Arbetsgivareföreningen ansåg, att det torde böra övervägas, huruvida icke förutsättningarna för nedsättning av ersättning vid alkoholpåverkan vore väl stränga, då det krävdes, att den skadade skulle ha varit »berusad». Landsorganisationen förklarade sig bestämt avstyrka motionärernas hemställan. Utskottet anförde bl. a. följande (uti. nr 26) : 289 22

Spörsmålet, om den begärda utredningen borde komma till stånd, torde i första hand vara beroende av ett ställningstagande till frågan, huruvida gällande bestämmelser om nedsättning av ersättningen vid alkoholpåverkan borde ändras i skärpande riktning. Enligt utskottets uppfattning hade ej förebragts skäl, som borde föranleda till en sådan ändring. I de fall där en nedsättning av ersättningen kunde anses berättigad, torde gällande bestämmelser vara tillfyllest. U t s k o t t e t h e m s t ä l l d e , a t t m o t i o n e r n a icke m å t t e f ö r a n l e d a till n å g o n r i k s dagens å t g ä r d . R i k s d a g e n biföll u t s k o t t e t s h e m s t ä l l a n .

25 § olycksfallsförsäkringslagen

och den nya

arbetarskyddslagen

1938 å r s a r b e t a r s k y d d s k o m m i t t é f ö r o r d a d e i sitt förslag till lag o m s k y d d m o t o h ä l s a o c h olycksfall i a r b e t e (SOU 1 9 4 6 : 6 0 ) en b e s t ä m m e l s e ( m o t s v a r a n d e 46 § i 1912 å r s lag o m a r b e t a r s k y d d ) i 71 § 1 st. o m straff för den som olovligen och u t a n giltigt s k ä l b o r t t a g e r s k y d d s a n o r d n i n g eller försätter s å d a n u r b r u k . I d e t t a s a m m a n h a n g e r i n r a d e k o m m i t t é n o m 25 § O L och a n f ö r d e d ä r e f t e r bl. a. följande (s. 648) : Nedsättning enligt 25 § olycksfallsförsäkringslagen av ersättningen till följd av olycksfall i arbete påminner om den jämkning i skadestånd på grund av den skadelidandes medvållande, varom avhandlas i 6 kapitlet 1 § strafflagen. Emellertid är nedsättningen väsenUigen konstruerad såsom en bestraffningsform och den torde också vara avsedd att vara en sådan. Då det uppenbarligen är lika straffvärt att åsidosätta en skyddsanordning eller skyddsföreskrift, vare sig olycksfall eller sjukdom blir följden eller icke, synes straffet för dylik uraktlåtenhet böra vara detsamma i båda fallen. Bestämmelserna därom böra följaktligen ha sin plats i arbetarskyddslagen. För övrigt synes redan det förhållandet, att vederbörande skadats eller ådragit sig sjukdom på grund av uraktlåtenheten att iakttaga en gällande anordning eller föreskrift, i sig innebära en allvarlig påföljd. Att därutöver nedsätta ersättningen, varigenom han själv eller hans familj bringas i måhända ekonomiska svårigheter, synes då icke tilltalande och ur arbetarskyddssynpunkt säkerligen föga befrämjande. Det torde i stället vara riktigare att söka inskärpa nödvändigheten av att ställa sig meddelade föreskrifter till efterrättelse. Med hänsyn till det anförda bör övervägas, huruvida icke olycksfallsförsäkringslagens stadgande i 25 §, i vad det avser åsidosättande av gällande anordning eller föreskrift om åtgärder för undvikande av olycksfall, borde utgå u r nämnda lag och ersättas med enbart en bestämmelse i arbetarskyddslagen, avseende straffpåföljd såväl för borttagande eller ändrande av skyddsanordning som för åsidosättande av skyddsföreskrift. Härigenom skulle enligt kommitténs mening tillskapas en mera positiv bestraffningsform, och straff sålunda kunna ådömas arbetstagare, innan ett olycks- eller sjukdomsfall inträffat. En dylik bestämmelse torde även inge större respekt för arbetarskyddslagens bestämmelser. För införande i arbetarskyddslagen av en tilläggsbestämmelse av åsyftat innehåll talar jämväl det förhållandet, att i lagförslagets 6 och 7 §§ upptagas bestämmelser, varigenom arbetsgivare förpliktas att meddela föreskrifter om vad arbetstagare skall iakttaga till förekommande av ohälsa och olycksfall i arbete liksom även att vid behov anslå sådana föreskrifter. Iakttages ej vad sålunda föreskrives, kan distriktschef meddela arbetsgivaren föreläggande eller beträffande 6 § jämväl 290

förbud. I konsekvens härmed bör även påföljd drabba arbetstagare, som ej iakttager sådan av arbetsgivaren meddelad föreskrift. Med hänsyn till vad sålunda anförts föreslår kommittén i lagförslagets 71 § ett stadgande om att, därest arbetstagare underlåtit att ställa sig till efterrättelse gällande föreskrift, som i eller med stöd av lagen meddelats till skydd mot ohälsa eller olycksfall, och detta skett uppsåtligen eller omständigheterna äro sådana, att arbetstagaren måste ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, han straffas... Arbetarskyddskommitténs förslag utsattes för kritik i flera yttranden. Ur dessa yttranden må här refereras följande, som synes kunna vara av närmare intresse i samband med diskussion om 25 § OL. Riksförsäkringsanstalten föreslog den utvidgningen av ifrågavarande stadgande, intaget i 71 § 2 st. av den föreslagna lagen, att straff skulle inträda, där arbetstagare, utan att ha överträtt viss föreskrift, förfarit på sådant sätt, att han måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Enligt anstaltens mening hade bestämmelserna i 25 § OL visat sig vara av stort praktiskt värde för det förebyggande skyddsarbetet. Beslut om upphävande av sistnämnda bestämmelse borde därför icke fattas, förrän man vunnit tillräcklig erfarenhet om de praktiska verkningarna av de föreslagna straffbestämmelserna. Socialförsäkringsbolagens förening framhöll, att det syntes stötande för rättskänslan, att en handling, som innebure den allra grövsta vårdslöshet men icke samtidigt innefattade åsidosättande av en föreskrift, enligt förslaget icke medförde straff, medan åter ett mindre vårdslöst handlingssätt bestraffades, om det vore förbundet med brott mot föreskrift. Grov vårdslöshet borde bestraffas, även om icke någon anordning eller föreskrift åsidosatts. De föreslagna straffbestämmelserna komme enligt föreningens mening icke att innebära tillräcklig garanti för efterlevnaden av givna föreskrifter, varför vore av största betydelse att bestämmelsen i 25 § OL bibehölles. Denna bestämmelse hade visat sig vara av stort värde i det olycksfallsförebyggande arbetet. Landsorganisationen ansåg, att nedsättning enligt 25 § OL uppenbarligen icke vore en straffpåföljd. Med samma rätt skulle då varje nedsättning av ett skadestånd kunna betraktas som straff. Grunden för nedsättningen vore ju icke något allmänt intresse utan det, att en skadeståndspliktig icke skall svara för större del av skadan än han själv vållat. I princip vore det ingen skillnad mellan nedsättning enligt 25 § och skadestånds jämkning i andra tall, där den skadeståndsskyldige hade ansvarsförsäkring. — Enligt praxis skedde nedsättning i regel så snart den skadade åsidosatt en föreskrift, om vilken han ägt kännedom. Detta hans förfarande ansåges således i och för sig ådagalägga grov vårdslöshet — en praxis genom vilket det kvalificerade subjektiva rekvisitet förlorat all självständig betydelse. Landsorganisationen erinrade vidare om det av ålderdomsförsäkringskommittén gjorda uttalandet, att s. k. grovt vållande från arbetarens sida i verklig291

heten ofta måste anses bero därpå, att genom den uppdrivna intensiteten i det moderna arbetet och genom det dagliga sysslandet med maskiner o. d. arbetaren efter hand måste bli mera likgiltig för faran än under vanliga förhållanden. Detta hade större giltighet 1946 än 1915. Departementschefen (prop. 1948:298 s. 308) förklarade sig för sin del ställa sig tvivlande till att ett stadgande av föreslagen art (71 § 2 st. i. kommittéförslaget) skulle kunna få någon mera avsevärd effekt. På grund härav och av vissa andra skäl — utan betydelse i här förevarande sammanhang — upptogs i departementsförslaget icke någon motsvarighet till 71 § 2 st. i kommittéförslaget. I den nya arbetarskyddslagen, utfärdad den 3 januari 1949, återfinnes icke någon motsvarighet till nämnda 71 § 2 st. Vissa motsvarande

bestämmelser

De i de privata försäkringsanstalternas allmänna försäkringsvillkor förekommande motsvarande bestämmelserna äro strängare och ha större räckvidd än OLs. I detta hänseende kan nämnas, att enligt nämnda villkor för olycksfallsförsäkring i Försäkringsanstalten Samarbete ersättning icke utges för olycksfallsskada, som den försäkrade ådrager sig under utförande av brottslig handling eller försök därtill eller som uppkommit genom grov vårdslöshet hos den försäkrade eller om vilken skäligen kan antagas, att användande av bedövande eller berusande medel bidragit till dess uppkomst. Enligt den av ett flertal bolag tillämpade motsvarande bestämmelsen omfattar försäkringen icke ersättning för skada uppkommen vid utförande av brottslig gärning eller försök därtill eller vid grov vårdslöshet från den försäkrades sida eller därigenom att den försäkrade vid olycksfallet varit påverkad av rusande eller narkotiska medel. I 33 § av 1947 års sjukförsäkringslag stadgas, att sjukhjälp ej utgår för sjukdom, som försäkrad avsiktligt ådragit sig. Enligt dess 29 § må såväl sjukpenning som make- och barntillägg icke blott skäligen nedsättas utan även helt indragas, bl. a. såframt den försäkrade ådragit sig sjukdomen vid förövande av handling, för vilken straff genom lagakraftägande dom ådömts honom. Enligt den danska olycksfallsförsäkringslagen uteslutes från ersättning olycksfall, som den skadade själv har orsakat med uppsåt. Har han genom grov vårdslöshet, genom åsidosättande av reglementariska bestämmelser, som hållas tillbörligen i kraft, eller genom berusning själv orsakat eller väsentligen bidragit till olycksfallet, skall ersättningen nedsättas eller bortfalla. För skada, som arbetstagare uppsåtligen åsamkat sig själv, erlägges icke skadestånd enligt den finska olycksfallsförsäkringslagen. Skadestånd kan enligt denna förvägras eller nedsättas, om arbetstagaren drabbas av skada 292

under begående av brottslig handling, om han själv vållat olycksfallet genom berusning eller grov vårdslöshet eller om han vid olyckstillfället handlat i strid med i praktiken tillämpade och vederbörligen fastställda ordningsregler eller arbetsreglemente eller ock mot sin förmans till förebyggande av olycksfall meddelade föreskrifter, som genom anslag på arbetsplatsen eller annorledes bevisligen tillkännagivits. I den norska loven om utlykkestrygd for industriarbeidere m. v. saknas motsvarande bestämmelse. Sjukpenning för tid om högst 52 veckor utgår emellertid enligt reglerna i loven om syketrygd. Enligt sistnämnda lag mister den försäkrade, som uppsåtligen eller genom berusning ådragit sig sjukdom, rätten till sjukpenning. Enligt den schweiziska lagen (den 13 juni 1911) om sjuk- och olycksfallsförsäkring förlorar den försäkrade och hans efterlevande rätten till ersättning (utom begravningshjälp), om den försäkrade uppsåtligen förorsakat olycksfallet. Motsvarande gäller med avseende å sådan efterlevande, som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet förorsakat olycksfallet. Om den försäkrade föranlett olycksfallet genom grov vårdslöshet, avkortas ersättningen (utom begravningshjälpen) i en mot graden av skuld svarande utsträckning. Socialvårdskommitténs

förslag

Vad först beträffar den nuvarande 24 § första punkten kan bestämmelsen där ifrågasättas vara obehövlig. Kommittén anser det dock lämpligast att icke utesluta en dylik bestämmelse men föreslår, att ordet »olycksfallet» utbytes mot det här mera adekvata ordet »skadan». När departementschefen föreslog, att jämväl för det fall, att olycksfall, som medfört den skadades död, av grovt vållande förorsakats av efterlevande, ersättning ej skulle utgå till denne, åberopades såsom ovan nämnts 6 kap. 3 § ärvdabalken. I stället för sistnämnda bestämmelse äro numera av intresse i detta sammanhang stadgandena i 6 kap. 7 § i 1920 års giftermålsbalk och 10 kap. 3 (och 5) § i 1928 års lag om arv. Enligt dessa stadganden kräves uppsåtligt gärningsmannaskap eller sådan del i brottet, som i 3 kap. 1—6 §§ strafflagen 1 sägs. Då man alltså inom den lagstiftning, som i förevarande hänseende lagts till grund för OLs bestämmelse, slopat rekvisitet »grovt vållande» samt andra skäl ej gälla för dess bibehållande inom yrkesskadeförsäkringen, har kommittén funnit sig böra för den sistnämndas del förorda en motsvarande ändring. Kommittén föreslår, att ersättning icke skall utgå till sådan efterlevande, som genom brottslig gärning uppsåtligen själv förorsakat eller sålunda medverkat till olycksfallet (14 §). Då grov vårdslöshet av efterlevande icke längre skall beröva honom ersättningsrätten, bör han emellertid vid dylik vårdslöshet få vidkännas nedi Jfr numera 3 kap. 4 och 5 §§ strafflagen.

sättning i ersättningen under samma förutsättningar som den skadade själv. De bestämmelser, som i det följande förordas beträffande skadad, föreslås därför skola äga motsvarande tillämpning beträffande efterlevande. Före ställningstagandet till övriga i detta avsnitt aktuella problem har visst statistiskt material ansetts böra införskaffas. I detta hänseende har från Arbetsgivarnes ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag erhållits följande uppställning över nedsättningar av ersättning för olycksfall, inträffade och anmälda till bolaget under tiden 1/1—31/12 1944. Den skadades förlust uppgått till (kronor)

10 20 30 40 50 75 131: 25 137: 50 577: 611) 613: 87 1 ) 836: 49 1 ) *) inkl. livränta

Antal skadefall

Proc. fördelning

13 30 16 7 13 9 4 1 1 1 1 1

13,4 31,0 16,6 7,2 13,4 9,3 4,1 1,0 1,0 l,o 1,0 l,o

men ej till (kronor) 10 20 30 40 50 75 100

97 (varav 9 st. vägtrafikstadgan)

Bolaget har upplyst, att den indragna ersättningen utgjorde tillsammans 4 940 kronor. Då bolagets hela skadeutgifter samtidigt utgjorde omkring 10 miljoner kronor, representerade den indragna ersättningen ungefär en halv promille. Besluten överklagades i 14 fall, varav bolaget efter besvären ändrade 7 fall och FR fastställde övriga. Från Rfa ha införskaffats vissa uppgifter, som redovisas i tabell å s. 295. Uppgifterna avse skadefall, där Rfa meddelat nedsättningsbeslut enligt 25 § 1 st. OL under år 1947. Endast olycksfall, som prövats av Rfas dåvarande första skaderegleringsbyrå, äro medtagna; däremot ej olycksfall, som drabbat statens arbetare. Tabellen upptager endast de beslut, som fastställts av FR eller icke överklagats. År 1947 har valts framför allt med hänsyn till den i praxis tillämpade 3-årstiden för nedsättning. I den mån så har framgått av akterna har redovisats de fall, då förseelsen även medfört fällande dom av allmän domstol. För att siffrorna i tabellen skola bli ytterligare belysande må framhållas, att vid 25 % nedsättning det avdragna beloppet för ett års sjukpenning utgör 821 kronor 25 öre vid den dåvarande maximisjukpenningen 9 kronor och 638 kronor 75 öre vid en sjukpenning om 7 kronor, vilken någorlunda torde ha svarat mot genomsnittssjukpenningen. Uppgifterna i tabellen böra 294

Nedsättningen uppgått

Antalet fall med nedsättningsgrunden ej ställt sig till efterrättelse

till kr.

10 20 30 40 50 75 100 200 300 400 500 750 1000 2 000

men ej till kr.

10 20 30 40 50 75 100 200 300 400 500 750 1000 2 000

.. f.. ° best. i vägtrafikstadgan berusning , ._ f.. " eller annan författn., som , x x ejJ ögivits direkt för arbetet, arbetet (varav med fällande dom av allm. domstol inom parentes)

1 2 3 2 2 5(1) 1 2

/o

I % av samtliga

21 30 28 12 14 19 4 10 2 2 1 3

15 30 24 16 8 15 11 16 6 3 2 4 3 4 1

( 5) (22) (14) ( 7) ( 3) ( 7) ( 8) (11) ( 4) ( 2) ( 2) ( 2) ( 2) ( 4)

36 ( 5) 61 (22) 54 (14) 31 ( 7) 24 ( 3) 34 ( 7) 17 ( 8) 31 (12) 9 ( 4) 7 ( 2) 4 ( 3) 7 ( 2) 3 ( 2) 4 ( 4) 1

11,2 18,9 16,7 9,6 7,4 10,5 5,3 9,6 2,8 2,2 1,2 2,2 0,9 1,2 0,3

(93=58,9%)

323 (95)

100,0

45,2

48,9

1 (1)

Summa

Summa fall

19 (2)

även ses i relation till det förhållandet, att under år 1947 till Rfa anmäldes 5,9 150 165 olycksfall, som drabbat i anstalten försäkrade arbetare andra än statens, samt till den omständigheten, att olycksfallsförsäkringsfondens utgifter för ersättningar under år 1947 uppgingo till omkring 36 miljoner kronor. Under år 1949 anfördes besvär över beslut om nedsättning enligt 25 § 1 st. OL meddelade av Rfa i 22 fall och av bolagen i sammanlagt 22 fall. Efter besvären ändrades besluten av Rfa i 7 fall och av bolagen i sammanlagt 9 fall; FR ändrade ett av Rfas och 2 av bolagens beslut; övriga beslut fastställdes av rådet.

Enligt socialvårdskommitténs mening bör syftemålet med en nedsättningsbestämmelse av förevarande slag framför allt vara prevention; bestämmelsen skall vara ett medel för att upprätthålla regler för undvikande av olycksfall. Syftet med bestämmelsen bör även i viss mån vara att medföra jämkning (jfr strafflagen 6 kap. 1 § andra p u n k t e n ) , att motverka det för rättskänslan stötande, att den, som genom ett förkastligt handlingssätt ådragit sig själv en skada, trots detta handlingssätt skall på annans bekost295

nad få (full) ersättning, eller med andra ord att åstadkomma en skälig fördelning av skadans påföljder med hänsyn till den roll, som spelas av å ena sidan den skadelidandes eget vållande och å andra sidan »olycksfallet». De angivna syftena böra anges båda, trots att jämkningen liksom skadestånd överhuvudtaget har bl. a. en preventiv funktion. Värdet av en nedsättningsbestämmelse kan sägas till väsentlig del ligga däri, att vid inträffade olycksfall på grund av bestämmelsens existens utredning måste ske, arbetsgivaren och den med arbetarskyddsverksamhet sysselsatta personalen i övrigt kopplas in, uppmärksamheten riktas på risker i det aktuella arbetet så att större varsamhet visas i fortsättningen och nya eller bättre skyddsanordningar eller skyddsföreskrifter åstadkommas etc. Bestämmelsens tillämpning får, liksom tillämpningen av såväl en straffbestämmelse som en skadeståndsregel, en viss moralbildande effekt. Den ekonomiska betydelsen av en nedsättningsbestämmelse ligger för försäkringsinrättningarna icke i att de i ett mycket litet antal fall kunna nedsätta ersättningsbeloppet utan i att den bidrager till nedpressning av olycksfallsfrekvensen. Nedsättningsbestämmelsens värde för det olycksfallsförebyggande arbetet har positivt omvittnats från flera håll, medan man från andra håll i vart fall icke velat bestrida att den haft ett sådant värde. Det är emellertid för kommittén bekant, att den nuvarande bestämmelsens utformning och tillämpning föranlett missnöje i olika hänseenden. Kommittén är av den uppfattningen att framför allt med hänsyn till arbetarskyddssynpunkterna en motsvarande nedsättningsbestämmelse bör inflyta i yrkesskadeförsäkringslagen men att det bor ingående övervägas, om icke för tillgodoseende av de ovannämnda båda syftena kräves en annan utformning av bestämmelsen. Icke så sällan framgår av besvärsskrivelserna till FR, att den skadade reagerar icke så mycket mot att en reducering av ersättningsbeloppet skett som mot att hans förfaringssätt stämplats som grovt vårdslöst. Om i nedsättningsbestämmelsen strokes rekvisitet grov i samband med vårdslöst åsidosättande av gällande anordning eller föreskrift, skulle måhända den ifrågavarande missnöjesanledningen elimineras men skulle bestämmelsen komma att tillämpas i en ökad omfattning på sätt som icke torde vara önskligt. Det torde vidare icke kunna förnekas, att det förekommit, att försäkringsinrättnings nedsättningsbeslut varit opsykologiskt formulerat. — Ibland framhålles i besvärsskrivelsen, att klaganden för sin förseelse av allmän domstol dömts till ett antal dagsböter enligt vägtrafikstadgan men att i domen icke åberopats, att han förfarit grovt vårdslöst. Klaganden har därvid uppenbarligen icke känt till, att det för fällande dom enligt vägtrafikstadgan varit betydelselöst, om vårdslösheten varit grov eller ej. Frågan om nedsättning vid trafikförseelser kommer kommittén att upptaga till n ä r m a r e behandling senare i detta avsnitt. 296

Ibland göres gällande, att försäkringsinrättningarna och FR tillämpa ett väsentligt strängare betraktelsesätt än andra vid avgörandet av frågan om vårdslösheten varit grov eller ej. Det har till och med påståtts, att det subjektiva rekvisitet i nedsättningsbestämmelsen förlorat all självständig betydelse. Begreppet grov vårdslöshet förekommer i en mängd författningar. Att giva detta begrepp ett något varierande innehåll kan vara i enlighet med de olika författningsbestämmelsernas syfte. Andra variationer än mycket små torde dock vara olämpliga. Kommittén anser det icke här rimligen komma ifråga att verkställa en närmare utredning rörande nämnda begrepps innebörd i olika sammanhang. Kommittén vill dock erinra om ett annat försäkringsrättsligt stadgande, nämligen det i 25 § 1 st. av 1927 års försäkringsavtalslag om regressrätt mot den, som genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet; att döma av föreliggande rättsfall och uttalanden i litteraturen 1 rörande denna bestämmelse synas domstolarna vid bedömande huruvida vårdslösheten varit grov benägna att visa överseende. Enligt kommitténs mening bör, för att rekvisitet grov vårdslöshet i den här aktuella nedsättningsbestämmelsen skall anses vara uppfyllt, ställas samma stränga krav, som kunna anses normala vid de allmänna domstolarnas tolkning av motsvarande rekvisit i andra författningsrum. En annan sak är att åsidosättande av en gällande skyddsanordning eller skyddsföreskrift i och för sig kan innebära grov vårdslöshet. Det må erinras om stadgandena i 3 § lagen den 12 mars 1886 angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift och 7 § lagen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Enligt dessa stadganden uteslutes den skadelidande från ersättningsrätt, om han »genom överträdelse av gällande föreskrifter eller annan grov vårdslöshet» själv vållat skadan. Är det fråga om ett mycket riskfyllt arbete (t. ex. arbete med högspänningsledningar, sprängningsarbete) och är föreskriften exakt till sin avfattning samt övervakar arbetsledningen noggrant att föreskriften efterleves, torde enligt kom. mittens mening åsidosättandet av föreskriften i allmänhet i och för sig rätteligen böra anses innebära grov vårdslöshet. Ju mer det brister i de angivna objektiva omständigheterna, desto mera synes böra krävas i fråga om den skadades subjektiva attityd, för att man skall ha rätt att anse grov vårdslöshet föreligga. Vid förseelse mot en allmänt avfattad föreskrift, en »omdömesföreskrift» synes därför grov vårdslöshet kunna anses föreligga endast i undantagsfall. Enligt den nuvarande bestämmelsen medför grov vårdslöshet nedsättning av ersättningen endast om nämnda vårdslöshet bestått i underlåtenhet att ställa sig till efterrättelse gällande anordning eller föreskrift för undvikande av olycksfall. I många sammanhang har uttalats önskemålet, att nedsättning skulle ske, där vederbörande, utan att ha gjort sig skyldig till sådan 1

T. ex. Hult i Svensk Juristtidning 1947 s. 500, Strahl i SOU 1950: 16 s. 57.

underlåtenhet, förfarit på sådant sätt, att han måste anses ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet. Kommitténs sakkunniga ha framfört mycket delade meningar i detta hänseende. Å ena sidan har gjorts gällande, att ingen praktisk anledning till utvidgning av bestämmelsens tillämpningsområde funnes. En av de sakkunniga har gjort gällande, att en dylik utvidgning skulle medföra en ökning av försäkringsinrättningarnas och FRs arbetsbörda; svåra och kostsamma utredningar skulle kunna bli vanliga, ehuru nedsättning kunde ske blott i ett ringa antal fall; utredningsarbetet skulle ofta ej stå i rimlig proportion till storleken av nedsättningen, bl. a. enär den skadade i c:a 2/3 av skadefallen är återställd inom 14 dagar. Å andra sidan har anförts följande. Det 'framstår som stötande för rättskänslan, att nedsättning sker vid en genom ovan angiven underlåtenhet ådagalagd grov vårdslöshet men ej vid ett genom den allra grövsta vårdslöshet orsakat olycksfall, där skyddsföreskrift e. d. ej överträtts, då sådan ej utfärdats, enär man ej haft ringaste anledning tänka sig, att arbetaren skulle handla så, som han gjorde, eller enär situationen varit sådan, som belyses av följande exempel. En stenarbetare med mångårig erfarenhet i yrket åtager sig ett stenarbete åt en villaägare, och omständigheterna äro sådana, att stenarbetaren ej intager en klart självständig ställning utan är försäkrad enligt yrkesskadeförsäkringslagen på villaägarens bekostnad. Stenarbetaren är väl medveten om de stora riskerna för ögonskador och äger skyddsglasögon, medan villaägaren kanske aldrig haft anledning att syssla med dylika frågor. Man synes här kunna fordra, att stenarbetaren av egen drift begagnar skyddsglasen. Likaså att en yrkesvan bergsprängare ej grovt bryter mot de ovannämnda anvisningarna angående skydd mot yrkesfara vid sprängningsarbete, trots att anvisningarna formellt ej gälla vid tillfället. Mången gång är det praktiskt omöjligt att utforma föreskriften pä sådant sätt, att överträdelse av densamma kan medföra nedsättning. Ibland kan en så exakt föreskrift, som praxis kräver, verka löjeväckande och därigenom ställa till mer skada än nytta i skyddsarbetet. Vidare förhåller det sig så, att inom större företag i allmänhet finnas utarbetade skyddsföreskrifter i olika avseenden i mycket större utsträckning än vid mindre företag, där dylika ibland helt kunna saknas. Anförda omständigheter ha medfört en bristande enhetlighet i lagstiftningens praktiska verkan. Att döma av uppgifter från skyddsarbetets folk skulle ur arbetarskyddssynpunkt vara värdefullt, om nedsättning kunde ske även vid förseelse mot mera allmänt hållna föreskrifter, i »omdömesfall», ävensom i vissa fall då föreskrift ej utfärdats. Förutsättning för nedsättning skall dock givetvis vara att bevisad grov vårdslöshet föreligger, och det skall vara fråga om verklig grov vårdslöshet i den bemärkelse detta uttryck i allmänhet har i den moderna rätten. — Följande i tidskriften Arbetarskyddet 1950 nr 7 relaterade fall har vidare åberopats. 298

Under uppförande av en större byggnad skulle byggnadsställningarna förses med erforderliga skyddsräcken, ledstänger o. d. Byggmästaren, för vilken tiden för byggnadens färdigställande syntes knapp, föreslog då, att arbetarna skulle få 300 kronor, om de icke gjorde anspråk på att skyddsanordningarna skulle anbringas. Det vore ju inte troligt, att hans vana arbetare skulle komma till olycka. Skulle ändock så ske, så fanns ju ansvarighetsförsäkring. Efter en stund satt hela arbetsstyrkan i manskapsboden, där den etablerat sittstrejk. Varför? Hade arbetarna blivit så upprörda över byggmästarens oförsynta förslag, att de helt enkelt vägrade arbeta tills skyddsanordningarna vidtagits? Ingalunda. Indignationen hade en helt annan grund. Anbudet var för lågt. Man yrkade på 500 kronor. Sedan arbetarna fått löfte om denna summa återgick de till arbetet. Lika intolerabelt som byggmästarens beteende måste anses vara, lika stötande för rättskänslan skulle det vara, om en av dessa arbetare skulle få full ersättning från socialförsäkringsinrättningen, om ett felande skyddsräcke e. d. skulle förorsaka att han skadades. — Som stöd för en allmän klausul om nedsättning vid grov vårdslöshet har vidare hänvisats till praxis vid olycksfall under lek eller okynne och i samband med slagsmål. Ett snävare tillämpningsområde för en nedsättningsbestämmelse medför en mindre sällan uppkommande nödvändighet att välja blott mellan två alternativ, hel eller ingen ersättning, än ett allmännare tillämpningsområde gör. —• Vad särskilt utredningskostnaderna beträffar, kunna dryga sådana i ett enskilt fall vara bagatellartade i jämförelse med vinsten genom uteblivna olycksfall i fortsättningen. Efter ingående överväganden har kommittén funnit sig böra förorda en allmän nedsättningsbestämmelse vid grov vårdslöshet. Det kan kanske tyckas, att det skulle räcka med en sådan allmän bestämmelse. Kommittén anser emellertid, att det såväl ur arbetarskyddssynpunkt som av administrativa skäl är lämpligt att framhålla den grupp av förseelser, som bestämmelsen i första hand avser, nämligen underlåtenhet med avseende å skyddsföreskrifter och skyddsanordningar. Den allmänna bestämmelsen avses därvid komma till tillämpning blott i vissa exceptionella fall, som icke omfattas av den speciella bestämmelsen. Denna bör, likaledes av nyss angivna skäl, vara så klar till sitt innehåll som möjligt. I sådant syfte föreslår kommittén lokutionen »genom åsidosättande av vidmakthållen anordning till skydd mot olycksfall eller genom överträdelse av upprätthållen föreskrift rörande visst förfarande för undvikande av olycksfall» (15 § 1 mom.). För att nedsättning enligt denna bestämmelse skall kunna ske, bör man enligt kommitténs mening ställa jämförelsevis stränga krav på att anordningen är hållen vid makt (både bokstavligen och eljest) respektive att föreskriften är upprätthållen. Nedsättningsbestämmelsen i 25 § 1 st. OL torde ha fått en annan räckvidd än man tänkte sig vid dess tillkomst. Detta beror dels på att bestämmelsen i 1 § om ersättning för färdolycksfall infördes först år 1919 och 299

dels på att trafiken utvecklats så våldsamt, sedan lagen kom till. Av tabellen å s. 295 framgår att i nära hälften av alla fall nedsättningsgrunden varit 'förseelse mot sådan bestämmelse i vägtrafikstadgan eller annan författning, som icke givits för undvikande av olycksfall just i arbetet. Enligt tabellen har förseelsen i omkring 3/5 av dessa fall även medfört fällande straffdom för den skadade. Sannolikt torde dock straff förekomma i nästan alla fall av nedsättning vid förseelse mot trafikföreskrift. Inom kommittén har ifrågasatts, att från nedsättningsbestämmelsens tillämpning skulle undantagas fall av trafikförseelser och andra förseelser, som vore straffbelagda. Här må erinras om t. ex. förordningen 1921 angående eldfarliga oljor och förordningen 1949 om explosiva varor, vilka förordningar innehålla straffsanktionerade bestämmelser om förfaringssätt för undvikande av skada överhuvudtaget genom det farliga ämnet. Till stöd för angivna ståndpunkt har åberopats, att man vid dylika förseelser hade andra korrektiv, som vore tillämpliga vare sig det vore fråga om olycksfall i arbete eller ej. Nedsättning innebure en dubbelbestraffning. Nedsättningsmöjlighet kunde icke antagas ha någon nämnvärd betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt. Utredningen vore kostsam. Å andra sidan har framhållits, att starka skäl tala för, att nedsättningsbestämmelsen skall vara tillämplig även vid trafikförseelser o. d. Följande har därvid anförts. Även bortsett från 25 § OL kan en förseelse nu medföra icke blott två utan flera av t. ex. följande påföljder, straff, konfiskation, skadeståndsskyldighet gentemot annan samt uteblivande av eller jämkning i ersättningsrätt för skada samtidigt å egen person eller sak. Om man konsekvent vill genomföra den grundsatsen, att nedsättning icke bör få ske, när förseelsen är straffbelagd, kommer man till det resultatet, att nedsättning icke bör få ske vid fylleri eller rattfylleri och ej heller vid olovligen och utan giltigt skäl verkställt borttagande eller försättande ur bruk av skyddsanordning (straffbelagt i 67 § arbetarskyddslagen; anmälan till åtal av yrkesinspektören erfordras dock för åtal). Även lagtekniskt sett synes man dock (från undantaget) kunna undantaga fylleri och rattfylleri (dock endast i en del fall, enär straff för rattfylleri icke kräver »berusning») samt n ä m n d a förfarande med skyddsanordning. En undantagsbestämmelse i övrigt från nedsättningsmöjligheten för fall av straffbelagt förfarande synes åtminstone ibland leda tdl för rättskänslan stötande resultat. En påföljdsbestämmelse måste te sig ytterst egendomlig, om den från påföljd undantoge sådana handlingar, som samhället ogillar i så hög grad, att de straffbelagts. Försäkringsinrättningarna skulle vidare behöva pröva om visst förfarande är straffbart enligt allmänna strafflagen eller specialstraffrätten. Att i stället grunda undantaget på att vederbörande dömts till straff, får anses uteslutet, enär man icke gärna kan uppskjuta den definitiva skaderegleringen till dess brottspreskription inträtt eller vederbörande efter lång 300

tid genom lagakraftvunnen dom dömts eller frikänts. — Även om det torde vara så, att nedsättningsmöjligheten enligt OL vid trafikförseelser icke är av någon nämnvärd betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt, synes det dock ej uteslutet, att om statsmakterna besluta upphäva den nuvarande nedsättningsmöjligheten vid trafikförseelser, detta kan uppfattas som om statsm a k t e r n a i någon mån givit avkall på aktsamhetskravet i trafiken, vilket vore högeligen beklagligt. — Vidare har framhållits, att även om nedsättningsbestämmelsens huvuduppgift bör vara ren prevention, man icke helt bör bortse från det mera allmänna jämkningssyftet, framför allt icke vid grov vårdslöshet. »Dubbelbestraffningen» genom tillämpning av en nedsättningsbestämmelse i yrkesskadeförsäkringslagen blir dessutom mera sällan förekommande än nu, om man giver begreppet »grov vårdslöshet» den snävare innebörd, som detta begrepp i allmänhet har i rättslivet. Den olägenhet, som nu kan uppkomma genom att vid brott mot trafikföreskrift allmän domstol dömmer vederbörande utan att angiva huruvida hans vårdslöshet varit grov eller ej, medan socialförsäkringsinrättningen nedsätter ersättningen under åberopande av grov vårdslöshet, torde bli mindre framträdande vid införande av den särskilda brottstypen »grov vårdslöshet i trafik» (jfr förslag till lag om straff för vissa trafikbrott i prop. 1951: 30). Har allmän domstol vid val mellan rubricering som »vårdslöshet i trafik» eller som »grov vårdslöshet i trafik» gått på den förra brottstypen, torde socialförsäkringsinrättning och FR i regel komma till samma resultat. Kommittén har övervägt skälen för och emot ett undantagande från nedsättningsbestämmelsens räckvidd av trafikförseelser o. d. Kommittén har därvid funnit sig icke böra tillstyrka ett sådant undantagande. Såsom hittills bör enligt kommitténs mening nedsättning ske vid berusning. Den i lokutionen »av starka drycker» liggande begränsningen synes böra slopas med hänsyn till de vådor, som missbruk av andra rusgivande medel medföra. Den allmänna bestämmelsen om nedsättning vid grov vårdslöshet torde i erforderlig utsträckning kunna tillämpas vid olycksfall, som förorsakats av att den skadade missbrukat narkotiska medel. Ett godkännande av kommitténs förslag beträffande nedsättningsrekvisiten bör enligt kommitténs uppfattning leda till att den nya nedsättningsbestämmelsen får en ändå mindre tillämpning än den nuvarande. Utvidgningen av tillämpningsområdet vid berusning och grov vårdslöshet utan förbindelse med anordning eller föreskrift torde betyda långt mindre än inskränkningen genom ett strängare krav för att grov vårdslöshet skall föreligga (framför allt vid trafikförseelser). Mot gällande nedsättningsbestämmelses utformning och tillämpning har anförts att den leder till mycket varierande konsekvenser i ekonomiskt hän301

seende för de skadade. Antag, att två arbetare med samma årliga arbetsförtjänst skadas genom överträdande med exakt samma vårdslöshetsgrad av samma skyddsföreskrift. Den ene har turen att slippa undan med en skada, från vilken han är återställd efter kort tids sjukskrivning, medan den andre drabbas av en skada, som medför långvarig sjukskrivning och sedan höggradig invaliditet. Beträffande båda meddelas beslut om nedsättning av ersättningen med 25 procent i 3 år från dagen efter olycksfallet. Exakt samma förkastliga beteende har — på grund av den stora skillnaden i svårighetsgrad mellan de båda skadorna — för den ene ingen nämnvärd ekonomisk betydelse, medan det för den andre kan medföra stora ekonomiska svårigheter. Kommittén anser ett sådant resultat icke tillfredsställande. Full jämställdhet i fråga om ekonomisk påföljd vid alla skador av olika svårighetsgrad kan icke åstadkommas genom en nedsättningsbestämmelse. Men genom en kraftig förkortning av den i praxis tillämpade nedsättningstiden minskas i avsevärd mån de påtalade konsekvenserna. En nedsättningstid överstigande sex månader torde icke erfordras för tillgodoseende av bestämmelsens huvudsyfte, prevention. Jämkningssyftet torde med hänsyn till att det är ett subsidiärt syfte och till att fråga är om en social försäkring icke böra få motivera längre maximitid än sex månader. Några av kommitténs sakkunniga ha avstyrkt lagfästandet av en maximitid i vart fall en sådan understigande den i praxis normala treårstiden. Med hänsyn till vad nyss anförts anser sig dock kommittén böra föreslå, att i lagtexten fastslås, att nedsättning icke får ske å ersättning, som belöper å tid utöver sex månader från olycksfallet. Kommittén finner det dock angeläget att framhålla, att förkortningen av maximitiden icke får föranleda höjning av nedsättningsprocenten. För undvikande av tveksamhet och möjlighet till olika tillämpning i olika fall synes böra närmare än nu i lagtexten anges vilken ersättning som får nedsättas. Liksom hittills bör ersättning vid dödsfall undantagas från nedsättning på grund av den dödes beteende. Ersättning för läkarvård jämte läkemedel och särskilda hjälpmedel synes icke böra vara föremål för nedsättning. Härför kan åberopas, att det här i princip är fråga om naturaprestation (i sig odelbar) från försäkringsinrättningens sida och att det ligger i inrättningens intresse ('för förkortande av sjukpenningtiden och nedbringande av invaliditetsgraden), att den skadade erhåller dessa prestationer. Med hänsyn till grunden för särskilda vårdbidrag böra ej heller dessa kunna bli föremål för nedsättning. I ett särskilt 2 mom. har kommittén intagit den motsvarande bestämmelse beträffande vållande efterlevande, som föranledes av den ovan för302

ordade ändringen av förutsättningen för förlust av ersättningsrätt. Här passar i vissa fall icke olycksfallsdagen som utgångspunkt för nedsättningstiden. Denna bör lämpligen räknas från dödsfallet. B. 25 § 2 st. olycksfallsförsäkringslagen Enligt 25 § 2 st. OL må nedsättning av ersättning enligt 6 § ske, »där den skadade ej ställt sig till efterrättelse anordning eller föreskrift om sjukhus- eller läkarvård, som givits på grund av denna lag, så ock där genom försummelse av den skadade underrättelse om olycksfallet enligt 20 § icke lämnats; dock att nedsättning av ersättningen ej må ske, såvida ej skadan väsentligen förvärrats därigenom, att den skadade i följd av förseelsen kommit att sakna lämplig vård». Under år 1947 meddelade Rfa beslut om nedsättning enligt 25 § 2 st. OL i fem fall. I tre av fallen hade arbetaren underlåtit att efterfölja arbetsgivarens (samme) föreskrift att »såvitt möjligt omedelbart anlita förbandsrummet för sakkunnig vård», vilken underlåtenhet ansågs ha orsakat sedermera uppblossande infektion. I den mån försummelse beträffande underrättelse om olycksfallet förekommer, torde försummelsen bero på okunnighet. Underlåtenhet att göra anmälan om olycksfall torde ytterligt sällan ha medfört, att den skadade därigenom kommit att sakna erforderlig vård. Kommittén har icke funnit anledning överflytta denna nedsättningsgrund till den nya lagen. Det återstående ledet i bestämmelsen bör emellertid enligt kommitténs mening givas en vidsträcktare omfattning. Uttrycket där »på grund av denna lag» åsyftar blott bestämmelsen i 20 § OL att där ej läkarvård av försäkringsinrättningen beredes den skadade, är han skyldig att underkasta sig vård eller föreskrift av läkare, som må tillkallas av arbetsgivaren eller arbetsföreståndaren. Kommittén har funnit att förevarande nedsättningsbestämmelse bör givas en relativt allmän avfattning. Bestämmelsen synes böra kunna tillämpas t. ex. om den skadade av profylaktiska skäl fått föreskrift att avhålla sig från tungt arbete men trots detta utför dylikt arbete och därigenom försämras. Den bör kunna användas vid vissa fall av spritmissbruk och vid vissa fall av vägran att undergå föreslagen operation. Det är dock självfallet, att man bör förfara med synnerlig varsamhet i fråga om tillämpning av nedsättningsbestämmelsen vid fall av vägrad operation. Nedsättningsbestämmelsen synes emellertid kunna begagnas endast i vissa särskilda fall, enär man liksom hittills synes böra kräva, att underlåtenheten att ställa sig föreskriften till efterrättelse medfört en väsentlig förvärring (eller utebliven förbättring) av tillståndet, vilket sällan låter sig tillräckligt bevisas. Vidare bör nedsättning givetvis icke få ske, om vederbörande kan anföra giltigt skäl för sitt handlingssätt. Sådana anordningar och föreskrifter, som här åsyftas, böra kunna meddelas av arbetsgivaren 303

(däri inbegripet sådan dennes representant som sjukvårdare) eller arbetsföreståndaren samt av läkaren eller försäkringsinrättningen. Vid motstridiga anordningar eller föreskrifter torde i regel nedsättningsanledning icke föreligga. Det kan ifrågasättas om det icke är lämpligast att i denna nedsättningsbestämmelse icke utsäga något om nedsättningstids början eller längd. Förseelsen är ju mången gång icke momentan. Uttrycket »skäligen» torde vara tillfyllest; av det torde bl. a. följa, att nedsättning icke bör ske för tid efter försämringens upphörande. Vid nedsättning enligt 1 eller 2 mom., synes procentuell nedsättning vara det naturliga, medan vid nedsättning enligt 3 mom. annan metod mången gång kan vara lämpligare. Exempelvis kan det i något fall vara riktigast att icke längre godkänna sjukdomstillstånd som följd av olycksfallet och giva sjukpenning utan i stället giva livränta.

2. Skadestånd utöver ersättningen enligt yrkesskadeförsäkringslagen Nu gällande

bestämmelse

och dess

tillämpning

I 12 § 1 st. OL stadgas, att om någon äger rätt till ersättning enligt denna lag, är han ej därav hindrad att göra gällande det anspråk på skadestånd utöver ersättningen, som i följd av olycksfallet må tillkomma honom enligt allmän lag eller särskild författning. Den omständigheten, att ersättning enligt OL utgår, utesluter alltså icke arbetaren från den rätt till skadestånd, som han eljest skulle ha haft på grund av olycksfallet. Från skadeståndet skall emellertid i så fall avdragas motsvarande ersättning enligt OL. Storleken av skadestånd vid personskada bestämmes med ledning av 6 kap. strafflagen, även om rätten till skadestånd icke grundar sig på brott. Frågan om skadestånd vid olycksfall, som medför rätt till ersättning enligt OL, blir av praktisk betydelse, endast då skadeståndsrätten giver mera än ersättningen enligt OL. Ifrågavarande skadeståndsrätt synes ha fått långt större betydelse än som förutsattes vid OLs tillkomst. Departementschefen yttrade då (prop. 1916: 111 s. 130), att »de ersättningar, som enligt den föreslagna lagen skulle komma att utgå, i flertalet fall torde motsvara och vid dödsfall ej obetydligt överstiga, vad enligt allmänna regler skulle kunna tillerkännas den skadade eller hans efterlevande i skadestånd». Flera anledningar finnas till att skadeståndet överstiger ersättningen enligt OL. Rörande dessa anledningar må följande här bringas i erinran. Där ej jämkning på grund av medvållande sker, utgår i regel i skadestånd full ersättning för den till följd av skadan förlorade arbetsförtjänsten (i strafflagen kallat »ersättning iför hinder eller brist i den skadades näring»). Ju högre kompensationsgraden och den årliga arbetsförtjänstens maximum sättes, 304

ju mindre u t r y m m e finnes för skadestånd. Såsom skadestånd kan emellertid även utgå ersättning »för sveda och värk, så ock för lyte eller annat stadigvarande men». Ersättning för sveda och värk utgår överhuvudtaget icke enligt OL. Ersättningen för lyte eller stadigvarande men är enligt strafflagen en särskild ersättningsform vid sidan av ersättningen för hinder eller brist i näring och för sveda och värk. Begreppet lyte eller men har vid olycksfallsersättningen en annan innebörd; där utgives ej särskild ersättning för lyte eller men utan där har lytet eller menet betydelse endast därigenom att m a n hittills fastställt ersättningen för nedsatt arbetsförmåga (invaliditetsersättningen) väsentligen med hänsyn till den fysiska invaliditeten och endast i ringa mån med hänsyn till den ekonomiska invaliditeten. En arbetsgivare blir icke genom att erlägga olycksfallsförsäkringsavgifter fritagen från risken att förpliktas erlägga avsevärda belopp i skadestånd på grund av olycksfall i arbete, som drabba hans anställda. För att skydda sig mot bl. a. denna risk bruka arbetsgivare ibland teckna särskild ansvarighetsförsäkring. Det finnes icke några allmänna lagbestämmelser, som helt reglera arbetsgivarens ifrågavarande skadeståndsskyldighet, u t a n man får tillämpa allmänna rättsgrundsatser, sådana de utvecklats främst genom tillkomsten undan för undan av ledande prejudikat. Enligt praxis är arbetsgivaren skadeståndsskyldig gentemot egen arbetare i första hand då arbetsgivaren själv uppsåtligen eller genom vårdslöshet orsakat olycksfallet (vid »dolus» resp. »culpa»). Arbetsgivaren svarar emellertid även då vållande kan läggas arbetsledningen (från disponenter och ingenjörer ned till arbetsförmän) till last. Däremot torde arbetsgivaren i allmänhet icke bli ansvarig, om skadan vållats av arbetskamrat till den skadade. I enstaka fall har arbetsgivare i fråga om skada å egna arbetare under arbetet ansetts svara jämväl för enskild arbetares culpa, därest denne betrotts med en ur synpunkten av skaderisk för arbetskamrater särskilt viktig post; se N.J.A. 1931 s. 246, där arbetsgivaren dömdes ansvarig för skada å en arbetare genom en arbetskamrats culpa, bestående i felgrepp vid manövrering av en lyftkran. Uppkomna

frågor om lagändring

samt socialvårdskommitténs

förslag

Inom doktrinen har ifrågasatts uppställandet av en allmän rättsregel om ansvar för skada genom typiskt farlig handling. Men det har även anförts, 1 att ett arbetsgivares på farlig verksamhet grundade civilrättsliga ansvar för skada å egen arbetare i arbetet skulle råka i strid med förutsättningarna för 1901 års olycksfallsersättningslag och OL. Om en allmän regel om arbetsgivares civilrättsliga på farlighet grundade ansvar för skada å egen arbetare i arbetet hade gällt, hade nämligen en sådan lag som 1901 års varit omotiverad och hade det varit obegripligt, att arbetsgivaren enligt en sådan i Lundstedt, Grundlinjer i skadeståndsrätten, Senare delen, Strikt ansvar, Band II • 1 s. 431 ff.

lag blott skulle svara för ekonomisk skada i viss begränsning och icke enligt strafflagens kap. 6. Om vid tillkomsten av OL meningen varit, att arbetsgivaren själv städse skulle vara fullt ansvarig, hade försäkringsinstitutet i lagen helt säkert fått en annan utformning. Ehuru det inom doktrinen gjorts gällande, att förefintligheten av 1901 respektive 1916 års lagar skulle ha motverkat en önskvärd utveckling av praxis beträffande ett på farlighet grundat ansvar, har praxis emellertid — som ovan nämnts — accepterat en utsträckning av arbetsgivarens civilrättsliga ansvarighet så långt, att han svarar för skada å sina egna arbetare i arbetet, även n ä r skadan uppstått genom annan anställds, låt vara i arbetsledande ställning och beträffande visst specialfall arbetskamrats, culpa. Vad den s. k. culparegeln beträffar, så synes — trots att rättspraxis inom skadeståndsrätten är synnerligen svåröverskådlig — en granskning av HDs avgöranden visa, att i praxis undan för undan skärpts kravet på varsamhet, varigenom tillämpningsområdet för culparegeln faktiskt utvidgats. En sådan utökning av arbetsgivarens civilrättsliga ansvarighet för skada å egna arbetare under utövningen av deras arbete, att ansvaret komme att i regel omfatta jämväl skada, vållad av arbetskamrat i det gemensamma arbetet torde förtjäna övervägas. (Jfr även nedan Svenska Metallindustriarbetareförbundets hemställan i mars 1939.) Fråga uppkommer då, dels om en sådan utökning av arbetsgivaransvaret kräver en ändring i olycksfallsförsäkringslagstiftningen för att kunna genomföras, och dels om en dylik ändring i annat fall bör göras för att därmed leda praxis. Visserligen kan vid en utveckling av praxis olycksfallsförsäkringslagstiftningens anda icke negligeras. Men då en absolut konflikt mellan denna lagstiftnings anda och praxis icke torde komma att uppstå, förrän arbetsgivarens civilrättsliga ansvarighet för skada å sina arbetare utsträckes ända till ett på farlighet grundat ansvar, helt oberoende av culpa, synes ännu så länge något direkt behov av en ändring av ifrågavarande lagstiftning för att ej hindra praxis' utveckling icke föreligga. Att n å målet — största möjliga fullständighet och trygghet i rättslinjerna — kräver stor varsamhet och försiktighet, varför en snabb utveckling i praxis på detta område icke bör vara ett förstahands-önskemål. En ändring i här aktuell lagstiftning i avsikt att minska dess uppgivna hindrande effekt på skadeståndsjudikaturens utveckling torde kunna komma att medföra en alltför snabb utveckling av praxis, varvid konsekvenserna svårligen kunna överblickas. — Härtill kommer en annan sak, nämligen den att hela skadeståndsrätten står inför en revision. Vissa vid denna revision aktuella frågor h a berörts ovan i kapitel II. Med hänsyn till en kommande revision av skadeståndsrätten torde vara riktigast att — med bibehållande i stort av det nuvarande systemet — vidtaga endast de ändringar, som äro påkallade av särskilda skäl och som icke k u n n a förutsättas komplicera en möjligen i en framtid kommande fullständig omläggning av skadeståndsrätten. 306

Såsom framgår av vad ovan anförts kan enligt nu gällande r ä t t en arbetare, som skadats genom olycksfall i arbete, i vissa fall göra anspråk på ersättning såväl enligt OL som i form av skadestånd från arbetsgivaren. Ersättningsbeloppen fastställas enligt olika grunder och av olika myndigheter. Lämpligheten av ett sådant system synes böra tagas under övervägande. Svenska Metallindustriarbetareförbundet har i en skrivelse i mars 1939 till Rfa, vilken skrivelse sedermera överlämnats till socialvårdskommittén, hemställt att vid utredningen beträffande en förbättrad lagstiftning om försäkring för olycksfall i arbete måtte tagas under övervägande bl. a. dels om genom lagbestämmelse den obligatoriska olycksfallsförsäkringen kunde utsträckas att omfatta även sådan arbetsgivares skadeståndsskyldighet, som avsåges i 12 § OL, dels om mål rörande sådan skadeståndsskyldighet kunde handläggas av en för ändamålet upprättad specialdomstol, eventuellt av FR, dels om i dylikt mål rätt kunde tillkomma fackförening och fackförbund att för medlem väcka och utföra talan, dels om den ersättning, vartill arbetaren i dylika mål funnits berättigad kunde förskotteras av statsmedel. Till motivering för sin hemställan i dessa fyra punkter har fackförbundet anfört i huvudsak följande. Skadeståndsanspråk mot arbetsgivaren måste nu göras gällande vid allmän domstol. Det vore emellertid uppenbart, att de allmänna domstolarna vore i avsaknad av den sakkunskap rörande arbetsförhållanden, som vore nödvändig för att kunna utöva en fast processledning i sådana mål och träffa säkra avgöranden. Dessutom vore den vanliga domstolsvägen alltför tidsödande även efter en eventuell rättegångsreform. Vidare vore detta sätt att göra gällande skadeståndsanspråk av rent psykologiska skäl olämpligt; arbetaren droge sig för att instämma arbetsgivaren till allmän domstol. En under lång tid pågående rättegång vid en vanlig domstol måste dessutom orsaka onödig spänning mellan arbetaren och arbetsgivaren. Ett utsträckande på något sätt av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen att åtminstone inom vissa gränser även omfatta arbetsgivarens ifrågavarande skadeståndsskyldighet förefölle i och för sig beaktansvärt. Tänkbart vore, att ovannämnda skadeståndsmål överfördes till en specialdomstol, såsom skett t. ex. beträffande mål rörande kollektivavtal. Härigenom skulle olägenheterna med rättegångsförfarandet i dylika mål elimineras och dessutom en enhetligare och mera lättöverskådlig praxis skapas. Förslagsvis kunde mål rörande sådan skadeståndsskyldighet i första och sista instans avgöras av FR och förfarandet vid detsamma gestaltas på ungefär samma sätt som vid arbetsdomstolen: en koncentrerad muntlig handläggning, föregången av skriftväxling. Rätt för fackförening och fackförbund att på medlems vägnar väcka och utföra talan i dylikt mål vore bl. a. ägnat att minska motsättningen mellan den enskilde arbetaren och arbetsgivaren och skulle motverka det rådande förhållandet, att dylika rättegångar på grund av arbetarens rädsla för repressalier ofta icke komme till stånd. — Lämpligt vore måhända, att ansökningen om olycksfallsersättning prövades i samma processuella förfarande som skadeståndsmålet, eventuellt enligt 33 § 3 st. i lagen. — Beträffande det civilrättsliga skadeståndet borde så307

dana fall särskilt uppmärksammas, då skadan vållats icke av forman eller annan överordnad utan av arbetskamrat. I dylika fall hade HD dittills friat arbetsgivaren från skadeståndsskyldighet. Man kunde fråga sig om icke det ansvar för underordnads vållande, som gällde för vissa former av s. k. farlig verksamhet, borde utsträckas att omfatta även dessa fall. Det hänvisades till bestämmelserna i 1886 års lag angående ansvarighet för skada i följd av järnvägs drift i dessas tilllämpning före den inskränkning, som gjordes genom 27 § i 1901 års olycksfallsersättningslag och 36 § OL. — Bevisbördan i mål om det civilrättsliga skadeståndet borde ligga på arbetsgivaren, som sålunda skulle bevisa, att han vore fri från vållande. — Den föreslagna utvidgningen av olycksfallsförsäkringen till att omfatta även arbetsgivarens civilrättsliga skadeståndsskyldighet skulle kunna tänkas realiserad på det sättet, att den ersättning, som enligt FRs dom i skadeståndsmålet skulle åligga arbetsgivaren, utgåves av statsmedel; staten skulle givetvis söka sitt åter av arbetsgivaren. — Om processen i skadeståndsmål effektiviserades på ovan uppskisserade sätt, skulle skadeståndets preventiva funktion komma att förstärkas, arbetsgivarens intresse för arbetarskyddet höjas och olycksfallsfrekvensen till följd därav avtaga. I skrivelse till Rfa den 8 maj 1939 har Landsorganisationen rörande Metallindustriarbetareförbundets hemställan härutinnan anfört, att förslaget om överförande av ifrågavarande skadeståndsmål från de allmänna domstolarna till en central specialdomstol och dylika måls handläggning gemensamt med ansökan om olycksfallsersättning innebure en genomgripande omläggning av gällande ordning, att de av förbundet framhållna fördelarna med den föreslagna nya ordningen visserligen kunde anses beaktansvärda men knappast lorde vara av betydelse att uppväga de nackdelar, som särskilt med hänsyn till försvårandet av möjligheten att förebringa vittnesbevisning vore förbundna med processordningen i fråga, samt att frågan om införande av obligatorisk ansvarighetsförsäkring för arbetsgivare i s. k. farlig verksamhet borde tagas under övervägande av statsmakterna. Frågan om införande av obligatorisk ansvarighetsförsäkring för arbetsgivare så som den utformats i Landsorganisationens skrivelse faller till stor del utanför socialvårdskommitténs uppdrag; bl. a. omfattar frågan spörsmålet om ersättning för olycksfall till följd av företagets drift, som drabba även andra än vid företaget anställda, och om ersättning för även annan skada än personskada. I övrigt hänvisas beträffande frågan om den av Metallindustriarbetareförbundet föreslagna utvidgningen av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen till vad ovan anförts angående skadeståndsrättens nuvarande läge och om en kommande revision av densamma. Vad härefter beträffar frågan om överflyttande av skadade arbetares skadeståndsmål mot deras arbetsgivare från de allmänna domstolarna till en specialdomstol, kunna de av fackförbundet för en sådan anordning anförda skälen icke utan vidare avfärdas såsom betydelselösa. Men de skäl, som kunna anföras mot den föreslagna anordningen, väga enligt kommitténs mening långt mer. Om ifrågavarande mål överflyttades till FR, skulle under rådets domvärjo falla mål av en helt annan typ än för närvarande, 308

medan från de allmänna domstolarnas domsområde skulle avskiljas en mindre kategori av mål, vilka bedömas efter liknande regler som en mångfald andra mål, vilka handläggas av dessa domstolar. Man torde icke böra bortse från de svåröverskådliga konsekvenser med hänsyn till en önskvärd enhetlig utveckling av praxis inom skadeståndsrätten, som ett avskiljande i rättegångshänseende av en mindre grupp av skadeståndsmål från det stora flertalet sådana mål kunde medföra. Av bl. a. kostnadsskäl vore erforderligt för rådet att måhända i så gott som samtliga skadeståndsmål för utrednings vinnande anlita vittnesförhör vid de lokalt belägna allmänna domstolarna. Det principiella önskemålet om en fast processledning synes då svårare att tillgodose. Den snabbhet i processen, som skulle vinnas genom ett eninstanssystem, torde nog i icke ringa mån motvägas av att FR för utredning måste gå omvägen över allmän domstol, kanske mer än en gång i det särskilda målet. — Ytterligare skall här endast erinras om, att i den mån i framtiden arbetsgivarens civilrättsliga ansvar för skada å sina anställda skulle utsträckas till ett på farlighet grundat ansvar, helt oberoende av culpa, frågan om ett överflyttande av de berörda målen till FR givetvis kommer i ett annat läge. Med den ståndpunkt i fråga om spörsmålet nr två i Metallindustriarbetareförbundets hemställan här ovan, som sålunda intagits, saknas anledning för kommittén att överväga spörsmålen nr tre och fyra i berörda hemställan. Enligt kommitténs mening är det i nuvarande situation riktigast att låta bestämmelsen i 12 § 1 st. OL inflyta i yrkesskadeförsäkringslagen utan annan ändring än sådan av väsentligen redaktionell art.

3. Socialförsäkringsinrättnings regressrätt 12 § 2 st. olycksfallsförsäkring

slag en och dess

tolkning

Enligt 12 § 2 st. OL äger försäkringsinrättning kräva åter vad inrättningen utgivit enligt lagen »av arbetsgivare, som uppsåtligen förorsakat skadan, så ock av annan, som vållat skadan eller oberoende av vållande enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd, där ej även han drabbats av olycksfallet och på grund därav är berättigad till ersättning enligt denna lag». Inrättningen äger dock »återkräva allenast vad ersättningstagaren varit berättigad att utbekomma av den skadeståndsskyldige». Inskränkningen i försäkringsinrättningens regressrätt gentemot arbetsgivare till att avse endast uppsåt infördes i anledning av en motion vid 1916 års riksdag (1:110). Särskilda utskottet nr 1 vid denna riksdag förklarade sig därvid (uti. nr 1 s. 50—51) anse »arbetsgivaren» (i förhållande 309

till försäkringsinrättningen) »i och med erläggandet av sina premier böra vara fri från vidare ansvar för den skada, som kan uppstå genom olycksfall i arbete, såvida han ej uppsåtligen förorsakat skadan». — Den andra och sista meningen i 12 § 2 st., vilken stadgar en begränsning av försäkringsinrättningens regressrätt, tillkom vid 1926 års riksdag och infördes — under åberopande i propositionen (nr 109 s. 197 f.) av försäkringslagstiftningskommitténs utredning (SOU 1925:21) rörande regressrättens natur — för att markera, att regressrätten var en från den skadelidande härledd, icke en självständig rätt. Satsen »där ej även han drabbats av olycksfallet och på grund därav är berättigad till ersättning enligt denna lag» har genomgått följande historiska utveckling. I ålderdomsförsäkringskommitténs förslag 1915 och prop. 1916:111 fanns ännu icke motsvarande stadgande. Särskilda utskottet nr 1 vid 1916 års riksdag satte emellertid — utan motivering -— in i lagtexten orden »där denne ej själv lidit skadan och på grund därav är berättigad till ersättning enligt lagen». Riksdagen accepterade utan vidare utskottets förslag härutinnan. År 1925 utarbetades inom socialdepartementet av särskilt tillkallade sakkunniga ett utkast till ny olycksfallsförsäkringslag (Bil. A l till prop. 1926: 109); i utkastet hade satsen erhållit följande lydelse: »där den andre ej själv drabbats av olycksfallet och på grund därav är berättigad till ersättning enligt denna lag». I det lagförslag, som remitterades till lagrådet, användes utkastets lydelse. Departementschefen (prop. 1926:109 s. 197) motiverade vissa ändringar, som föreslogos i 12 § (här 24 §), men nämnde intet om omformuleringen av där-satsen i förhållande till 1916 års lydelse. I departementschefens uttalanden (s. 307 f.) efter lagrådets yttrande finnes intet, som tyder på att en saklig ändring i jämförelse med 1916 års lydelse avsågs; däremot talas allmänt om att numera vissa »jämkningar av redaktionell natur verkställts». I den slutliga utformningen i propositionen (§ 24) lyder där-satsen — utan att n ä r m a r e förklaring till den nya omformuleringen lämnas — på det sätt, som sedan blev gällande lag. Tolkad efter ordalagen innebär sistnämnda lydelse, att en skadevållande (eller strikt ansvarig) undgår regressansvar, om olycksfallet drabbar -— förutom annan arbetare — även honom själv och han på grund av sin skada är berättigad till ersättning enligt OL. Rfa och de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen ha accepterat en sådan inskränkning i sin regressrätt. HD har emellertid numera i en enhällig dom (N.J.A. 1946 s. 655) underkänt denna tolkning. Två av de i HDs avgörande deltagande justitieråden, Karlgren och Ericsson, ha i särskilda yttranden närmare utvecklat sin mening. I dessa yttranden göres gällande, att år 1926 skulle ha skett ett lagtekniskt missöde genom den sista omformuleringen med inflikandet av ordet »även». Innebörden av där-satsen i 1916 års lydelse vore »en erinran om det — på grund av lagens regler i övrigt — tämligen naturliga förhållandet att något 310

utrymme för regressrätt icke finnes, om den vållande är just den person, vilken lidit den skada varom vid regresskravet är fråga». Som stöd för denna tolkning åberopades särskilt, att ordet »skada» använts i bestämd form. Då någon saklig ändring av allt att döma icke avsågs 1926, borde den definitiva lydelsen sistnämnda år även ha samma innebörd som 1916 års lydelse. Någon bärande grund för att den skadevållande skulle ha möjlighet att, till undgående av försäkringsinrättningens regresskrav, åberopa den omständigheten i och för sig, att han själv lidit skada, förefunnes näppeligen. En bokstavstolkning av nu gällande lydelse syntes vara fullständigt chansartad och leda till synnerlig komplicering av de många olika regressanspråk, som kunde uppkomma i anledning av trafikolyckor. Då den ersättningsskyldige har tillgång till en ansvarighetsförsäkring, kan uppkomma frågan om den ersättningsberättigade äger företrädesrätt till försäkringsbeloppet, innan regressrätt enligt OL får göras gällande. I rättsfallet N.J.A. 1936 s. 241 förklarade HD, att den skadade ägde rätt att utfå sitt skadestånd ur trafikförsäkringssumman, innan denna finge tagas i anspråk för dylikt regresskrav. HD förklarade i rättsfallet N.J.A. 1946 s. 545, att den avlidnes anhöriga, som voro berättigade till skadestånd enligt 6 kap. 4 § strafflagen, ägde ur försäkringssumman vid frivillig ansvarighetsförsäkring utfå ersättning, innan regress enligt OL kunde göras gällande; i detta fall hade den vallandes ersättningsskyldighet begränsats just till ansvarighetsförsäkringens maximisumma vid skada på en person. Genom en senare dom (N.J.A. 1950 s. 323) får HD anses ha förklarat samma princip skola tillämpas beträffande frivillig ansvarighetsförsäkring, även när skadestånd utdömes på annan grund än jämlikt 6 kap. 4 § strafflagen.

Motion 1945:11: 107 Till grund för den i kapitel I omnämnda riksdagsskrivelsen den 30 maj 1945, nr 314, om viss begränsning av regressrätten enligt 12 § 2 st. OL låg motionen 1945:11:107. I denna motion hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära utredning med förslag rörande sådan ändring av 12 § OL, att försäkringsinrättningens regressrätt gentemot arbetsledare begränsades till fall, då grovt vållande förelåge. Motionären anförde till stöd för sitt yrkande, att skadeståndsrätt enligt 12 § 1 st. OL förelåge för arbetaren gentemot arbetsgivaren, om denne varit vållande till skadan, samt gentemot arbetsgivaren och av denne förordnad arbetsledare, om arbetsledaren varit vållande till skadan. I sistnämnda fall svarade arbetsgivaren och arbetsledaren solidariskt för skadeståndets utgivande. För utgiven försäkringsersättning hade i sistnämnda fall försäkringsinrättningen regressrätt gentemot arbetsledaren men ej gentemot arbetsgivaren. Motionären fortsatte: 311

En alltmer framträdande tendens i rättspraxis synes vara, att man uppställer rigoröst stora krav på företänksamhet och omdöme från arbetsledarens sida, för att denne vid olycksfall i arbete, som drabbar honom underställd arbetare, icke skall anses vållande. Anledningen härtill torde vara, att man därigenom med hänsyn till de ömmande omständigheter, som ofta föreligga, velat bereda arbetaren möjlighet till skadestånd från arbetsgivaren. En förutsättning för att detta skall kunna utgå i nu åsyftade fall är nämligen att arbetsledaren kan anses vållande. Arbetsledaren h a r härigenom kommit i en svår mellanställning. För att man skall få fram den åsyftade effekten, ekonomisk ansvarighet å arbetsgivarens sida för driftsolyckor, måste man så att säga gå vägen över en arbetsledare. För ett modernt betraktelsesätt av rättsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare synes det helt naturligt, att arbetsgivaren i vidsträckt omfattning är gentemot arbetstagaren ekonomiskt ansvarig för driftsolyckor. Dessa inträffa i företagets verksamhet. Det är av denna verksamhet arbetsgivaren skördar de ekonomiska frukterna. Därför synes det också rimligt, att han svarar för följderna av olyckshändelser i verksamheten. Arbetsgivaren har möjlighet att skydda sig mot följderna av skadeståndsanspråk på grund av olycksfall i arbete genom tecknande av ansvarighetsförsäkring. Ovan anförda synpunkter beträffande arbetsgivarens ekonomiska ansvarighet för driftsolyckor giva icke något stöd för den uppfattningen, att arbetsledaren skall iklädas en ekonomisk ansvarighet av samma omfattning som arbetsgivaren. Tvärtom tala starka skäl för att arbetsledarens ekonomiska ansvarighet skäligen bör vara mindre än arbetsgivarens. Arbetsledaren driver ju icke företaget med de rättigheter och förpliktelser, som detta medför; ej heller har han den ekonomiska bakgrund, som rimligen bör föreligga för att man bör ikläda honom de mycket omfattande ekonomiska konsekvenserna av driftsolyckor, för vilka han enligt domstolarnas rigorösa tolkning av vållandebegreppet kan göras ansvarig. Någon möjlighet för honom att genom försäkring förskaffa sig skydd i nämnda avseende finnes i regel icke. I strid med ovan hävdade synpunkter h a r olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser om regressrätt emellertid utformats så, att arbetsledaren är utsatt för ett mer omfattande ekonomiskt ansvar för driftsolyckor än arbetsgivaren. Detta mer omfattande ansvar följer därav, att försäkringsinrättningen kan rikta regressanspråk gentemot arbetsledaren men ej gentemot arbetsgivaren för ersättning som inrättningen utgivit. Det sagda gäller även för det fall, att arbetsledaren och arbetsgivaren varit i lika mån vållande till skadan. Har exempelvis en driftsolycka inträffat, till vilken domstolen finner såväl arbetsgivaren som arbetsledaren vållande, och är totalskadan (livräntor till efterlevande etc.) 50 000 kr., varav 30 000 kr. täckes av försäkringsinrättningens ersättning, är arbetsledaren ekonomiskt ansvarig till hela beloppet 50 000 kr. (20 000 kr. i förhållande till de skadade samt 30 000 i förhållande till försäkringsinrättningen), då däremot arbetsgivarens ansvarighet begränsar sig till 20 000 kr. (i förhållande till de skad a d e ) . Det kan även i detta sammanhang nämnas, att nu gällande allmänna försäkringsvillkor för ansvarighetsförsäkring ha sådan innebörd, att om arbetsgivaren i ovan anförda exempel haft ansvarighetsförsäkring, täcker denna försäkring arbetsgivarens hela ekonomiska ansvarighet i förhållande till de skadade ävensom arbetsledarens ansvarighet i förhållande till de skadade, men däremot icke arbetsledarens ansvarighet i förhållande till försäkringsinrättningen. För arbetsledarkåren är det ekonomiska ansvaret för driftsolyckor mycket betungande. Inträffar en dylik olycka, och kan det konstateras, att arbetsledaren om än aldrig så obetydligt brustit i den omtänksamhet, som han åtminstone teore312

tiskt sett bort ådagalägga i sin arbetsledning, betyder ofta detta för honom, att han ålägges ekonomisk ansvarighet av för hans ekonomiska ställning överväldigande storleksordning. Under dylika förhållanden synes det klart befogat, att åtminstone sådan begränsning göres i arbetsledarens ekonomiska ansvarighet, att han icke kommer i väsentligt sämre läge än arbetsgivaren, och detta så mycket mera, som han i egenskap av arbetsledare måste anses handla såsom ställföreträdare för arbetsgivaren. Riksförsäkringsanstalten ansåg, att det icke torde kunna förnekas, att starka billighetsskäl talade för att arbetsledare, som i denna egenskap måste anses företräda arbetsgivaren, befriades från här ifrågavarande ansvarighet. Anstalten förklarade sig därför icke ha något att erinra mot en sådan ändring av 12 § OL, att försäkringsinrättningens regressrätt gentemot arbetsledare begränsades till fall, då grovt vållande — eller uppsåt — förelegat. Den föreslagna begränsningen av regressrätten borde dock icke gälla i sådana fall, där försäkringsinrättningen på grund av arbetsledarens vållande skulle äga rätt till ersättning enligt 1929 års lag om trafikförsäkring å motorfordon. Om nämligen en arbetsledare under framförande av en arbetsgivaren tillhörig bil vållade ett trafikolycksfall, därvid en hos arbetsgivaren anställd person skadades under sådana förhållanden, att ersättning skulle utgå enligt OL, ägde nu försäkringsinrättningen regressrätt enligt trafikförsäkringslagen mot den försäkringsanstalt, där bilen vore trafikförsäkrad. Försäkringsinrättningens rätt att i dylika fall erhålla ersättning från trafikförsäkringsanstalten skulle emellertid genom inskränkning av regressrätten mot arbetsledare till fall av grovt vållande praktiskt taget helt förloras, vilket skulle innebära, att kostnader, som rätteligen borde bäras av den obligatoriska trafikförsäkringen skulle stanna på olycksfallsförsäkringen. Försäkringsrådet

anförde i sitt yttrande följande:

Försäkringsrådet finner de av motionären anförda allmänna synpunkterna på frågan om arbetsledares ekonomiska ansvarighet för skada, som i arbetet drabbar honom underställd arbetare, föra vida utöver det begränsade område, där motionären funnit lagändring vara påkallad. Försäkringsinrättning har icke på grund av regressbestämmelserna i 12 § olycksfallsförsäkringslagen — bortsett från speciella fall — någon rätt att av annan utfå ersättning för skada, som föranlett försäkringsfall enligt lagen, i vidare mån än denne är ersättningsskyldig för skadan enligt de allmänna reglerna om skadeståndsskyldighet för rättsstridig handling. Den ifrågasatta lagändringen måste för den skull — i allt fall utan en närmare utredning rörande nämnda synpunkters bärkraft och räckvidd — synas betänklig, om den skulle innebära ett ställningstagande till desamma. Emellertid synes ett övervägande av den ifrågasatta lagstiftningen icke behöva förutsätta ett sådant ställningstagande. Regressbestämmelserna i 12 § olycksfallsförsäkringslagen äro så utformade, att den för arbetare obligatoriskt gällande försäkringen för olycksfall i arbete inom ramen för den ersättning, som utgår på grund av försäkringen, jämväl fyller funktionen av en ansvarighetsförsäkring för arbetsgivaren. Oavsett till vilket resultat ett mera ingående övervägande av den allmänna frågan om den inbördes ekonomiska ansvarigheten mellan arbetsgi313

vare och arbetsledare för olycksfall i arbetet må kunna leda, synes det skäligt, att den anförda sekundära funktionen av 12 § olycksfallsförsäkringslagen beträffande den obligatoriska försäkringen för olycksfall i arbete kommer även arbetsledare till godo. För övrigt h a r redan på ett denna försäkring närliggande område, nämligen i fråga om den obligatoriska trafikförsäkringen, en likartad regel blivit statuerad. 20 § lagen om trafikförsäkring å motorfordon befriar den, som jämte försäkringstagaren är i egenskap av ägare, brukare eller förare ansvarig för skada, som ersattes enligt lagen, från regress från vederbörande försäkringsinrättnings sida, i den m å n trafikförsäkringen, enligt 3 § trafikförsäkringslagen, jämväl gäller för försäkringstagaren mot den ansvarighet för trafikskada, som kan uppkomma för honom. I 12 § olycksfallsförsäkringslagen regleras enligt ordalagen allenast den regressrätt, som tillkommer försäkringsinrättning för vad denna utgivit enligt lagen. Det förekommer emellertid i stor utsträckning (enligt 11 och 15 §§ olycksfallsförsäkringslagen), att arbetsgivare står självrisk, d. v. s. att arbetsgivaren själv, i stället för försäkringsinrättning, på grund av utfästelse gentemot inrättningen utgiver ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen eller eljest, t. ex. på grund av avlöningsbestämmelser, utgiver förmåner, som täcka sådan ersättning. Vid en eventuell utredning angående den föreslagna lagstiftningen bör närmare undersökas, huruvida den skulle bliva tillämplig i fråga om sådan arbetsgivares regressrätt för den ersättning, som utgör eller motsvarar ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen. Det synes kunna ifrågasättas åtminstone beträffande vissa kategorier av dessa arbetsgivare, om regressrätten för b e r ö r d a ersättningsbelopp grundas på regressbestämmelserna i 12 § olycksfallsförsäkringslagen — och icke på allmänt skadeståndsrättsliga regler — och sålunda till sin omfattning är avhängig av omfattningen av försäkringsinrättnings regressrätt enligt 12 § olycksfallsförsäkringslagen. I den mån det skulle kunna visa sig, att en sådan avhängighet icke föreligger, lärer den frågan uppstå, om det icke kommer att framstå som oegentligt med en mera omfattande regressrätt för arbetsgivare för utgiven ersättning av omförmäld art än för försäkringsinrättning för utgiven ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen och det sålunda kan vara anledning överväga särskild föreskrift om sådan begränsning av regressrätten för arbetsgivare, som står självrisk, att den till omfattningen kommer att motsvara regressrätten för försäkringsinrättning. Detta spörsmål kan måhända bjuda vissa svårigheter men synes dock icke vara av sådan art, att det bör utgöra något h i n d e r för den ifrågasatta lagstiftningen. På g r u n d av vad sålunda anförts får försäkringsrådet tillstyrka motionärens hemställan. Dock vill försäkringsrådet ifrågasätta, om icke den utredning, som kan komma till stånd, b ö r sträcka sig något längre än vad som i och för sig påkallas av den av motionären åsyftade lagändringen. De skäl, som försäkringsrådet funnit tala för att den av motionären ifrågasatta lagstiftningen bör komma till stånd, kunna jämväl anföras till stöd för att låta den i 12 § olycksfallsförsäkringslagen innefattade ansvarighetsförsäkringen i lika stor utsträckning komma arbetsledare till godo som den gäller till förmån för arbetsgivare. Det synes jämväl vara anledning att i detta sammanhang överväga, huruvida icke den obligatoriska olycksfallsförsäkringen skäligen borde gälla som ansvarighetsförsäkring lör arbetsgivares hela personal, sålunda även för arbetare. Gränsen mellan arbetsledare och åtminstone m e r a kvalificerade arbetare torde u r de synpunkter, som h ä r komma i fråga, vara tämligen svävande. Ur lagteknisk synpunkt skulle en sådan utsträckning av ansvarighetsförsäkringsfunktionen innebära en fördel, i det att en definition av vad som avsåges med arbetsledare därmed bleve 314

obehövlig. Vidare bör — i sammanhang med det ovan berörda spörsmålet om regressrätten för arbetsgivare, som står självrisk — uppmärksamhet ägnas regressbestämmelserna i 13 § militärersättningsförordningen, vilka måhända icke kunna undgå att beröras av det sätt, varpå reglerna om sådan arbetsgivares regressrätt bliva utformade. Försäkringsrådet finner det önskvärt, att en omprövning av regressbestämmelserna i 12 § olycksfallsförsäkringslagen, därest en sådan omprövning finnes böra ske, kommer att omfatta jämväl dessa frågor. Socialförsäkringsbolagens förening ansåg de av motionären anförda skälen emot att en arbetsledare finge bära de ekonomiska konsekvenserna av driftsolycksfall vid enkelt vållande vara ytterst vägande. Föreningen upplyste, att — såvitt för föreningen vore känt — de till föreningen anslutna försäkringsinrättningarna med beaktande av dessa skäl icke i något fall begagnat sig av regressrätt mot arbetsledaren personligen, då enkelt vållande förelegat. Ett utnyttjande av denna regressrätt måste, då försäkringsskydd saknades, befaras kunna få den konsekvensen, att arbetsgivaren i strid mot gällande lagstiftnings syfte såge sig nödsakad träda emellan för att hålla arbetsledaren skadeslös. Enligt föreningens mening saknades dock skäl för inskränkning av regressrätten mot arbetsledare i sådana fall, då arbetsledarens ansvarighet vore täckt genom försäkring — trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring. Föreningen förklarade sig icke ha något att erinra mot sådan ändring av 12 § OL, att regressrätt mot arbetsledare begränsades till fall, då grovt vållande förelegat eller då arbetsledarens ansvarighet vore täckt genom annan försäkring. Andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande bl. a. följande: Det ligger nära till hands att anlägga det betraktelsesättet, att då arbetsledaren i denna sin egenskap företräder arbetsgivaren, olycksfallsförsäkringens funktion av ansvarighetsförsäkring bör komma jämväl arbetsledaren till godo. Arbetsledarens sålunda utövade ställföreträdarskap ävensom de stötande konsekvenser i ekonomiskt hänseende regressrätten kan medföra för arbetsledaren utgöra enligt utskottets mening vägande skäl för att såsom också förordats i de till utskottet avgivna remissyttrandena en begränsning av regressrätten gentemot arbetsledaren kommer till stånd. En dylik begränsning torde enligt De ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förenings remissyttrande alltid i praktiken redan tillämpas av de till föreningen anslutna försäkringsinrättningarna. Av nu anförda skäl förordar utskottet, att en utredning i motionens syfte verkställes. Vid denna utredning, som därest så anses lämpligt kan verkställas i samband med den pågående revisionen av olycksfallsförsäkringslagstiftningen, torde emellertid såsom försäkringsrådet framhållit jämväl böra övervägas, huruvida icke de skäl som tala för en begränsning av regressrätten gentemot arbetsledare kunna åberopas jämväl till stöd för en motsvarande begränsning av regressrätten gentemot annan personal anställd hos samma arbetsgivare som den skadade. Uteslutet är icke, att befrielse från regresskrav bör — i likhet med vad nu gäller beträffande regresskrav gentemot arbetsgivare — äga rum, icke blott såsom motionären avsett vid enkelt vållande, utan även då grovt vållande föreligger. Vidare bör övervägas, huruvida begränsningen måhända bör vara beroende jämväl på andra omständigheter än graden av vållande. — Vid lösningen av förevarande spörsmål uppkomma i övrigt vissa speciella frågor, exempelvis i vad mån mot315

svarande begränsning bör gälla i fall då arbetsgivare står självrisk eller för de fall att den ersättningsskyldiges ansvarighet är täckt genom trafikförsäkring eller annan ansvarighetsförsäkring. Enligt från Rfa inhämtade upplysningar har anstalten efter avgivande av sitt ovannämnda yttrande — med ändring av tidigare praxis — icke fört regresstalan mot arbetsledare i sådana fall, då enligt anstaltens yttrande arbetsledaren borde befrias från här ifrågavarande ansvarighet.

Motsvarande

bestämmelse

i

militärersättningsförordningen

1927 års Milf innehöll i 13 § samma stadgande som 12 § OL. Vid avgivande av sitt förslag i januari 1949 till ny militärersättningsförordning godtog socialvårdskommittén HDs ståndpunkt i fallet N.J.A. 1946 s. 655 och föreslog därför borttagande av den omdiskuterade där-satsen. FR hemställde i yttrande över förslaget, att bestämmelsen skulle bibehållas i oförändrat skick i avbidan på närmare behandling av frågan vid OLs revision. Av övriga remissmyndigheter var det endast socialstyrelsen, som gick in på frågan om regressrätten. Styrelsen anförde bl. a. följande. Enligt 25 § 1 st. försäkringsavtalslagen gällde regressrätten endast om den skadeståndspliktige uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet. Bestämmelsen vore icke tvingande men torde så gott som undantagslöst tillämpas av försäkringsbolagen. Enligt 25 § 2 st. — som avsåge liv-, olycksfalls- eller sjukförsäkring — vore regressrätten för övrigt ännu mera begränsad. Det torde också alltmer ha ingått i allmänna rättsmedvetandet, att ersättning, som utgivits av försäkringsgivare, icke borde regressvägen återkrävas av den, som genom lättare vållande förorsakat skadan. Försäkringen borde med andra ord även täcka risken för allmänheten att på grund av dylik lättare försummelse drabbas av ekonomisk ruin. 16 § Milf borde därför ändras så, att före ordet »vållat» inskötes »uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet». I varje fall borde vid utformningen av paragrafen tillses, att vad den skadeståndspliktige själv vore berättigad uppbära i ersättning under alla förhållanden vore skyddat mot regressrätt och kvittningsanspråk. I 1950 års Milf bibehölls ifrågavarande stadgande i oförändrat skick.

Socialvårdskommitténs

förslag

När kommittén efter avgivandet av sitt nyssnämnda förslag till ny militärersättningsförordning till närmare utredning tog upp frågan om en fullständig revision av OL, fann kommittén snart, att mot det ovannämnda antagandet om ett redaktionellt fel år 1926 kunde ställas antagandet om ett dylikt fel år 1916, vilket rättades 10 år efteråt. Kommitténs resonemang innebar i korthet följande: Rättsläget mellan försäkringsinrättning och skadad med hänsyn till dennes orsakande av olycksfallet och såvitt avser 316

hans rätt till ersättning enligt lagen regleras av §§ 24 (vid uppsåt) och 25 (vid vållande). Ingen anledning finnes därför att jämväl i 12 § taga in bestämmelse härom; att göra så kan ifrågasättas vara lagtekniskt felaktigt. Särskilda utskottet år 1916 kan ha delat denna uppfattning och därför med där-satsen avsett att reglera något annat, nämligen försäkringsinrättningens regressrätt mot en skadelidande vållande, såvitt avser ersättning till vid olycksfallet ytterligare skadad person. Det redaktionella felet år 1916 skulle ha bestått i att man använt ordet »skadan» (alltså bestämd form). Ett starkt stöd för riktigheten av kommitténs resonemang är följande uttalande i det av Rfa med biträde av utsedda sakkunniga den 30 december 1918 avgivna Utlåtande och förslag rörande ändrade bestämmelser angående ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring, s. 116: Förutom vad nyss angivits, föreslogs nämligen av särskilda utskottet och intogs i 1916 års lag den bestämmelsen, att om skada, som en arbetare ådragit sig, vållats av annan än arbetsgivaren och denna andra person tillika skadats och på grund därav vore berättigad till ersättning enligt lagen, försäkringsinrättningen icke skulle äga att av denne, som således måste hava varit den skadades arbetskamrat, uttaga vad försäkringsinrättningen utgivit i ersättning till den först omförmälda arbetaren. En sådan bestämmelse kan ju i viss mån anses stå i överensstämmelse därmed att — såsom enligt 1909 års militärersättningsförordning äger rum och däri någon ändring icke kommer att föreslås — den skadade är berättigad till ersättning jämväl för skada, till vilken han ouppsåtligen varit vållande. Det måste nämligen synas egendomligt, om den, som vållat ett olycksfall, genom vilket såväl han själv som en hans kamrat skadats, skulle å ena sidan för egen del få uppbära ersättning men å andra sidan skadeståndsvis till statsverket utgiva, vad som enligt lagen skulle utgå i ersättning till den skadade kamraten. Oavsett vilken mening man de lege lata skulle hysa angående ifrågavarande bestämmelse, är med hänsyn till det rättsläge, som föreligger efter HDs dom, erforderligt att de lege ferenda pröva frågan om försäkringsinrättnings regressrätt gentemot vållande medskadad. Varken den ståndpunkten, att dylik skadad ej skulle vara utsatt för regressanspråk, eller den helt motsatta ståndpunkten leder till fullt tillfredsställande resultat. Kommittén har övervägt on tredje möjlighet, som skulle innebära, att man giver regressrätten en inskränkning motsvarande den, som gäller om rätten till skadestånd enligt 6 kap. 6 § strafflagen från bl. a. personer under 15 år (»pliktig att ersätta skadan om och i den mån det med hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt»). Vid bestämmandet av skadeståndsplikt och skadeståndets storlek inverkar här bl. a. graden av oaktsamhet samt barnets och den skadelidandes ekonomi. Med tillämpande av samma princip å socialförsäkringsinrättningarnas regressrätt inskränker man denna rätt med hänsyn till graden av vållande och övriga omständigheter, däribland även (svårare) skada å den vållande. Man skulle därvid kunna bortse från om 317

den vållande händelsevis varit försäkrad enligt yrkesskadeförsäkringslagen vid tillfället och t. o. m. från om han ådragit sig sin skada samtidigt. Ehuru vissa skäl kunna anföras för den nu skisserade lösningen, vill kommittén dock icke förorda densamma. Kommittén föreslår nämligen i det följande, att försäkringsinrättnings regressrätt vid enkelt vållande borttages. Med hänsyn härtill synes för det här behandlade detaljproblemet en lösning i enlighet med HDs linje vara att föredraga. Enligt kommitténs mening saknas anledning att, om vederbörande förfarit uppsåtligen eller med grov vårdslöshet eller han är strikt ansvarig, giva honom en förmånsställning i regresshänseende på grund av att han skadats själv. Om — i enlighet med vad som anfördes i motionen 1945 :II :107 — kravet på arbetsledares aktsamhet är mera rigoröst än kravet på aktsamhet av andra, synes detta dock rent logiskt motivera ett uteslutande av arbetsledares (i motsats till andras) regressansvar blott i de fall, där han konstaterats ha brutit mot detta extra aktsamhetskrav. Men att stadga en på så sätt begränsad inskränkning i arbetsledares regressplikt synes vara en lagteknisk omöjlighet i varje fall med nuvarande flytande skadeståndsrätt. Arbetsledares enkla vållande bör därför tagas helt eller ej alls. Om man vill lagfästa den föreslagna begränsningen av regressrätten gentemot arbetsledare, synes man i personhänseende böra gå något längre. Man bör i vart fall taga med icke blott arbetsledare utan även andra anställda, som då de orsaka annan anställds olycksfall i arbete, därigenom göra arbetsgivaren skadeståndsskyldig oberoende av egen culpa; alltså även en arbetare (utan förmansställning), som betrotts med en för kamraterna särskilt riskfylld arbetsuppgift. Svåra gränsdragningsproblem uppkomma emellertid vare sig man begränsar ett undantag till arbetsledarna eller låter det omfatta även nyssnämnda »betrodda» arbetare. De av motionären framförda skälen för begränsning av regressrätten mot arbetsledare tala för att denne icke bör i regresshänseende ha sämre ställning gentemot socialförsäkringsinrättningen än arbetsgivaren. Motionären har likväl stannat vid att föreslå begränsning blott med hänsyn till enkelt vållande och har överhuvudtaget icke berört frågan om regressrätt gentemot arbetsledaren, då denne är strikt ansvarig, t. ex. då olycksfallet vållats av dennes bil eller hund (jfr lag den 30 juni 1943 om tillsyn över h u n d a r ) . Utskottet har — med hänvisning till vad som gäller beträffande arbetsgivare — ifrågasatt regressfrihet även vid grovt vållande. Man skulle då gå längre än vad som beträffande andra försäkringar gäller enligt 25 § försäkringsavtalslagen vid skadeförsäkring. Det torde kunna ifrågasättas, om man icke —• för att icke arbetsledare eller ovan omförmäld »betrodd» arbetare skall komma i sämre ställning än arbetsgivaren — i stället borde något öka arbetsgivarens regressplikt. Varför sådan skall föreligga blott vid uppsåt och icke vid grovt vållande framgår ej säkert av förarbetena till OL. Man kan 318

vidare fråga sig t. ex. varför regressplikt (för arbetsgivare icke skall föreligga, då han är ansvarig enligt 1916 års bilansvarighetslag och han själv fört bilen; här kan alltså kostnad för trafikolycksfall komma att stanna å socialförsäkringsinrättning i stället för å trafikförsäkringsanstalt. Såsom skäl för så stor inskränkning som möjligt i arbetsgivarens regressplikt kan åberopas önskemålet att i största möjliga utsträckning undvika tvister mellan socialförsäkringsinrättningen och arbetsgivaren. För att få största möjliga likhet i fråga om regressplikt mellan arbetsgivare och arbetsledare (och »betrodd») skulle man emellertid kunna tänka sig, att regressplikt för båda skulle föreligga vid uppsåt och grovt vållande samt vid fall av strikt ansvar enligt särskild lagbestämmelse, t. ex. vid skada av bil eller hund. Vid nämnda skador av bil sker den ekonomiska uppgörelsen i regel mellan två försäkringsinrättningar. Kommittén har i denna fråga haft samråd med ombudsman Ahlberg i Sveriges Arbetsledareförbund. Denne har därvid framfört betänkligheter mot en lagbestämmelse, som gåve arbetsledarna en undantagsställning och följaktligen kunde giva anledning till missförstånd. En bestämmelse, som befriade alla arbetstagare från regressplikt vid enkelt vållande, vore att föredraga. Mot en befrielse från regressplikt vid grov vårdslöshet kunde u r arbetarskyddssynpunkt befogade erinringar göras. I FRs yttrande över motionen ifrågasattes, att den obligatoriska olycksfallsförsäkringen skulle gälla som ansvarighetsförsäkring även för all annan arbetsgivarens personal än ovan avses. Vissa av de av motionären angivna synpunkterna kunna visserligen anses tala härför. Men här blir det icke dessutom fråga om att undanröja en direkt sämreställning på grund av ökat aktsamhetskrav. De synpunkter, som kunna anses tala för regressfrihet för denna större grupp, torde vara väsentligen sammanfallande med dem, som skulle kunna åberopas för en utvidgning, i förhållande till n u gällande praxis, av företagaransvaret vid skada även å andra än anställda och beträffande såväl person- som sakskada. Detta är ett allmänt skadeståndsrättsligt spörsmål. Det är då ej lämpligt att i detta begränsade sammanhang taga ställning till bärigheten av dessa synpunkter, som alltså synas kunna ha mycket stor räckvidd. Man torde emellertid kunna åstadkomma frihet från regressansvar för all arbetsgivarens personal (vid enkelt vållande) utan att detta skulle 'förutsätta ett ställningstagande till berörda synpunkters bärkraft och räckvidd. Detta skulle ske genom att m a n begränsade regressrätten gentemot alla (oberoende av om de äro anställda hos ifrågavarande arbetsgivare eller ej) på samma sätt som gäller enligt 25 § försäkringsavtalslagen för skadeförsäkring (»uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke»). Den enda inskränkningen i regressrätten med hänsyn till vallandets grad, 319

som gjordes 1916, var i förhållande till arbetsgivaren. I övrigt följde regressrätten rätten till skadestånd. I förarbetena till 1927 års lag om försäkringsavtal diskuterades bl. a. frågan om i vilken utsträckning regressrätt för försäkringsgivare borde föreligga mot vållande. Se SOU 1925:21 s. 102 ff. Försäkringslagstiftningskommittén erinrade först om att man borde skilja mellan å ena sidan skadeförsäkring, där omfattningen av försäkringsgivarens betalningsskyldighet begränsades av den ekonomiska skada försäkringsfallet medfört, och å andra sidan s. k. summaförsäkring, där ett överenskommet försäkringsbelopp utbetalades utan hänsyn till liden skada. Kommittén anförde därefter i huvudsak följande. Om ett föremål, vara skadeförsäkring tagits, skadades under sådana omständigheter, att ersättningsskyldighet ålåge tredje man, kunde försäkringshavaren icke fordra, att skadan ersattes av både tredje man och försäkringsgivaren. I den mån försäkringshavaren av tredje man uppbure ersättning för den förlust han lidit, bleve försäkringsgivarens ansvarighet nedsatt. Försäkringshavaren vore emellertid icke skyldig att först vända sig mot tredje mannen utan kunde omedelbart göra anspråk gällande gentemot försäkringsgivaren. Den omständigheten, att försäkringshavaren sålunda utfinge ersättning av försäkringsgivaren, borde likväl icke i och för sig föranleda, att tredje mannen bleve fri från skyldighet att utgiva skadestånd, utan det låge nära till hands att låta skadeståndsanspråket övergå å försäkringsgivaren. Sådan övergång borde otvivelaktigt äga rum i de fall, då enligt lag skadeståndsskyldighet förelåge utan hänsyn till tredje mannens vållande. Utgjorde det åter en förutsättning för tredje mannens skadeståndsskyldighet, att han på något sätt varit vållande till skadan, skulle enligt kommitténs förslag regressrätt äga rum endast om han handlat med uppsåt eller grov vårdslöshet. Praktiska och sociala hänsyn krävde mången gång, att försäkring å ett föremål så till vida beredde tredje man skydd mot följderna av en genom hans ringa vårdslöshet framkallad skada, att han, i den mån skadan ersattes av försäkringsgivaren, bleve fri från skadeståndsskyldighet. Mången gång kunde man vid sådan skada utgå från att ägaren icke skulle framställa något skadeståndsanspråk mot den vållande. Den omständigheten, att ägaren tagit försäkring och på grund därav finge skadan ersatt av försäkringsgivaren, syntes icke böra föranleda någon ändring i den vallandes ställning. Försäkringshavaren kunde med fog kräva, att försäkringsgivaren icke förde någon regresstalan mot den vållande; annars skulle försäkringshavaren mången gång av hänsyn till tredje man avhållas från att göra något anspråk gällande mot försäkringsgivaren. Personförsäkring, i den mån den vore att betrakta som summaförsäkring, avsåge icke ersättning för liden skada. Därför borde den, som ägde rätt till ersättningsbeloppet, icke vara förhindrad att jämsides med sitt anspråk mot försäkringsgivaren göra gällande skadeståndskrav mot den, som framkallat försäkringsfallet, i enlighet med reglerna i 6 kap. strafflagen. Härav följde, att det icke kunde bli tal om att försäkringsgivaren skulle inträda i någons rätt till skadestånd. Regressrätt skulle alltså icke föreligga vid dylik försäkring. I den mån personförsäkring avtalsvis ordnades som en skadeförsäkring, skulle emellertid de för sådan försäkring gällande reglerna om regressrätt tillämpas. 320

Föreligger det då någon anledning att låta socialförsäkringsinrättningarna ha en i relation till graden av vållande vidsträcktare regressrätt än 25 § i 1927 års försäkringsavtalslag medger andra försäkringsinrättningar vid skadeförsäkring? År 1926 måste en skillnad i detta hänseende ha ansetts motiverad. Såsom ovan anförts föreslog departementschefen då — under åberopande av försäkringslagstiftningskommitténs utredning angående regressrätten —- i annat hänseende saklig ändring av bestämmelsen om socialförsäkringsinrättningarnas regressrätt. Men departementschefen berörde överhuvudtaget ej — trots nämnda kommittéutredning med förslag till andra regler i detta hänseende än OLs — frågan om inskränkning i regressrätten med hänsyn till graden av vållande. Ej heller lagrådet vidrörde denna fråga. Spörsmålet uppkommer då, huruvida nya omständigheter tillkommit sedan 1926. Härutinnan kan kanske åberopas, att det, sedan försäkringslagstiftningskommitténs betänkande föranlett antagande av lagen om försäkringsavtal, alltmer torde ha ingått i det allmänna medvetandet, att försäkringsinrättning icke äger regressrätt gentemot den, som genom lindrigare vållande orsakat skadan. Skadeståndsrättens (inklusive regressansvarets) preventiva funktion har i senare tids diskussion kommit allt mer i förgrunden. De 'flesta fall av ouppsåtligt orsakande av kroppsskada å annan äro att tillskriva tillfällig ouppmärksamhet eller misstag under brådskande förhållanden. Regressrätt här skulle redan därför i regel ha ringa preventiv verkan. Det synes även socialekonomiskt stötande att man genom ett ögonblicks bristande aktsamhet skall kunna ådraga sig en livsvarig ruinerande ersättningsplikt. I en social olycksfallsförsäkringslag förefaller det fullt rimligt att i dylika fall befria vållande försäkrad från i varje fall den del av ersättningsplikt, som består av regressplikt; detta gäller även om de båda försäkrade (den vållande och den skadade) skulle vara försäkrade i olika inrättningar. Det kan dock vålla stora praktiska svårigheter, om man giver de försäkrade en förmånsställning i detta hänseende framför arbetsgivarna och andra icke-försäkrade. — Det synes icke lämpligt att — såsom en av de sakkunniga yrkat — göra regressrätten beroende av om vederbörande händelsevis har en frivillig ansvarighetsförsäkring. En sådan regressrätt är utan värde ur preventiv synpunkt. Om man, för att motverka regresspliktens ruinerande möjligheter, skulle begränsa regressrätten till (något över) ansvarighetsförsäkringens maximibelopp, måste man dock taga ställning till frågan om det är större anledning att utgiften belastar det ena slaget av försäkring än att den stannar å det andra slaget. En överflyttning synes endast kunna vara motiverad, om man därigenom lägger skadan där den ur samhällsekonomisk synpunkt anses böra ligga. Detta motiv torde förefinnas endast i vissa fall. I detta hänseende märkas främst de fall, då man stadgat skadeståndsskyldighet oberoende av eget vållande. I sitt tidigare nämnda betänkande, SOU 1950:16, har professor Strahl 321 24

ifrågasatt att såsom en nyhet införa regressrätt mot vem som än vållat skadan, därest vållandet »bestått i att han i märklig mån undandragit sig kostnad som varit ägnad att motverka skadans uppkomst». Motiven för utgifter för skadeförebyggande åtgärder skulle genom en sådan regel förstärkas, anser Strahl. Regressplikt genom denna regel skulle i allmänhet bli aktuell blott för arbetsgivare. Enligt nu gällande regler äro möjligheterna för regressplikt ofantligt mycket mindre för den skadades arbetsgivare än för andra. Genomförandet av Strahls regressregel skulle innebära att möjligheterna för regressplikt skulle bli väsentligt mycket större för arbetsgivarna (den skadades och annan) än för andra. Alltså en radikal omkastning särskilt beträffande den skadades arbetsgivare. Vilka kriterier på begreppet »i märklig mån» Strahl tänkt sig framgår icke klart. Beloppets storlek torde knappast kunna undgå att tillmätas väsentlig betydelse. Arbetsgivaren skulle kanske tänkas väga mot varandra utgiften för skadeförebyggande åtgärder och den utgift, som regressplikten kan innebära. Ett underlåtande att taga den förstnämnda utgiften torde, även oberoende av dess storlek, ibland få anses innebära en art av uppsåt (dolus eventualis), och ibland kunna betraktas som blott ringa vårdslöshet. Vidare synes det komma att stöta det allmänna rättsmedvetandet, om regressplikt icke skulle föreligga för den, vars vållande bestått i att han genom synnerligen grov vårdslöshet undandragit sig sådan skadeförebyggande åtgärd, som skulle kostat praktiskt taget ingenting. Även om givetvis vissa skäl kunna åberopas för införande av en skadeståndsrätt, mindre beroende än den nuvarande av culpabegreppet, synes emellertid ett genomförande av sådana nya principer icke böra komma ifråga före revisionen av ett större område av skadeståndsrätten. På grund av det anförda synes det lämpligast att — i stället för ifrågavarande nya regel — bibehålla regressplikt vid grov vårdslöshet (liksom i 25 § försäkringsavtalslagen). Med hänsyn till den benägenhet att finna vållande icke vara grovt, som praxis vid de allmänna domstolarna ådagalagt, synes föga risk föreligga, att en utsträckning av den skadades arbetsgivares regressplikt till fall av grov vårdslöshet skulle innebära en opåkallad ökning av antalet processer mellan socialförsäkringsinlättning och arbetsgivare. Det kan förtjäna erinras om att enligt nu gällande bestämmelser en försäkringsinrättning kan ha regressrätt mot annan sin försäkringstagare än den skadades arbetsgivare redan vid enkelt vållande, vilken regressrätt (och därmed processanledning) försvinner vid borttagandet av regressrätt mot enkelt vållande. Med hänsyn till de delade meningar rörande här aktuellt spörsmål, som rått bland kommitténs sakkunniga, har kommittén funnit det påkallat att så utförligt som skett behandla ifrågavarande spörsmål. Några av de sakkunniga ha ansett att det inför en kommande allmän revision av skadeståndsrätten vore lämpligast att utan ändring överföra 12 § 2 st. till yrkesskadeförsäkringslagen. Med hänsyn till vad som upp322

lysts om Rfas och bolagens praxis vore en lagändring beträffande arbetsledarna icke erforderlig. En av de sakkunniga har ansett skäl finnas för övervägande av sådan ändring, att arbetsledare (och »betrodd») skulle — i likhet med arbetsgivaren — vara regresspliktig blott vid uppsåt. De båda övriga sakkunniga ha förordat en för alla lika bestämmelse, innebärande regressplikt vid uppsåt och grov vårdslöshet samt vid strikt ansvar enligt särskild lagbestämmelse. Kommittén har anslutit sig till den ståndpunkt, som intagits av de sistnämnda sakkunniga, och utformat bestämmelsen härom i 41 § av förslaget till yrkesskadeförsäkringslag i enlighet härmed. Kommittén har vidare ansett det lämpligt att i lagtexten (i samma paragraf) fastslå den principiella ståndpunkt, som HD intagit vid avgörandet av de tre ovan n ä m n d a målen om företrädesrätt ur viss försäkringssumma. FR har i sitt ovan i detta avsnitt citerade yttrande även berört frågan om regressrätt för arbetsgivare, som står självrisk. OL innehåller ingen bestämmelse härom. I allmänhet torde dock gälla, att sådana arbetsgivare •— trots att 12 § 2 st. enligt ordalagen gäller endast försäkringsinrättningarna — ha motsvarande regressrätt för utgivna belopp (jfr t. ex. N . J . A . 1951 s. 86). Praxis har dock beträffande ersättningar till efterlevande i vissa fall nekat arbetsgivaren regressrätt (se N . J . A . 1931 s. 723 och 1938 s. 635; jfr t. ex. 1946 s. 655). Självrisken kan ha mycket olika omfattning, och de förhållanden, som ligga till grund för att en arbetsgivare står självrisk, kunna vara av mångahanda slag. Bl. a. med hänsyn härtill torde man — liksom hittills — få överlåta åt rättstillämpningen att lösa de tveksamma fall, som kunna uppkomma.

VII. OLYCKSFALLSFÖRSÄKRING FÖR SJÄLVSTÄNDIGA YRKESUTÖVARE OCH DERAS FAMILJEMEDLEMMAR MED FLERA

A. Historik m. m. Tiden före tillkomsten av 1916 års lag I arbetar ef ör säkringskommitténs år 1888 avgivna betänkande angående bl. a. lagstadgad olycksfallsförsäkring av de anställda inom vissa verksamheter föreslogs, att envar näringsidkare eller arbetare, vilken icke eljest vore enligt den föreslagna lagen försäkrad, skulle äga rätt att i en riksförsäkringsanstalt taga frivillig försäkring för olycksfall i arbetet. Kommittén hade föreslagit rätt för icke försäkringspliktig arbetsgivare att frivilligt försäkra sin personal hos anstalten och anförde härefter, att det naturligtvis vore av lika stor vikt ej mindre för den, som arbetade för egen räkning utan att vara anställd hos annan, än ock slutligen för dem, som själva vore arbetsgivare men personligen toge del i kroppsarbete, att genom försäkring trygga sig och de sina mot följder av olycksfall, som kunde inträffa i arbetet. Enskilda anstalter beredde väl tillfälle till en sådan försäkring, men detta ansågs icke böra hindra, att en för den obligatoriska försäkringen upprättad statsanstalt även meddelade frivillig försäkring för dem, som därigenom ville komma i åtnjutande av den större säkerhet och de övriga fördelar, en sådan anstalt kunde bjuda. Förslag till bestämmelser, som ehuru med vissa avvikelser anslöto sig till kommittéförslaget, förelades riksdagen men vann icke bifall. Riksdagen avslog även tvenne senare förslag (1895 och 1898) om obligatorisk försäkring av de anställda inom angivna verksamheter, gällande varaktig oförmåga till arbete, vare sig oförmågan härrörde av ålderdom, olycksfall i arbetet eller annan orsak. Försäkringen skulle enligt dessa förslag omfatta även försäkrade arbetstagares hustrur, och det ena förslaget upptog jämväl understöd till faderlösa barn; kostnaderna härför skulle helt bäras av statsverket. Jämte den obligatoriska invaliditetsförsäkringen skulle anordnas en för var och en tillgänglig frivillig försäkring. Genom 1901 års lag om ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete ålades arbetsgivare inom vissa näringar ersättningsskyldighet gentemot 324

arbetare, som skadats till följd av olycksfall i arbetet. Befrielse från denna ersättningsskyldighet kunde vinnas genom försäkring i Rfa. Vissa ytterligare möjligheter till försäkring i anstalten, dock endast av arbetare, medgåvos. Kommittén hänvisar beträffande 1901 års lag till det i kapitel I A anförda. I ett den 10 januari 1908 avgivet utlåtande med förslag om ändring i vissa delar av 1901 års lag upptog Rfa en bestämmelse om rätt för arbetsgivare, som själv deltoge i arbetets utförande, att taga försäkring i anstalten. Därvid framhöll anstalten, att framställningar i sådant hänseende upprepade gånger inkommit till anstalten från mindre arbetsgivare samt att, då dessa till sin ekonomiska ställning och i övrigt föga skilde sig från de i deras tjänst anställda arbetarna, de i avseende å rätt till försäkring i Rfa borde likställas med arbetarna. År 1908 infördes en statsunderstödd försäkring för fiskare. Fisket tillhörde icke de näringsgrenar, som omfattades av 1901 års lag, och den frivilliga försäkringen enligt denna lag saknade praktisk betydelse för fiskarna. För åvägabringande av en effektiv fiskarförsäkring — som betraktades som ett led i åtgärderna för fiskerinäringens främjande — ansågs det nödvändigt, att staten ingrepe ekonomiskt stödjande i sådan omfattning, att premierna komme att väsentligt nedbringas. Som motiv för ett dylikt avsteg från den gällande lagstiftningens principer framhölls, att fiskaren, vilkens sociala och ekonomiska villkor vore arbetarens, under det att han mestadels faktiskt vore självständig yrkesutövare, på grund härav befunne sig i en säregen ställning, som påkallade ett undantag i förevarande avseende. Det åberopades, att det gällde en befolkningsgrupp sysselsatt med ett för riket betydelsefullt näringsfång, att fiskarnas arbete i allmänhet vore synnerligen hårt, att avkastningen vore skäligen oviss och att risken för olycksfall särskilt med dödlig utgång vore större än inom de flesta andra yrken. I det stora flertalet farliga yrken vore arbetaren i viss mån säkerställd mot följderna av olycksfall i arbete genom arbetsgivarens ersättningsplikt, medan fiskarna icke ägde motsvarande garantier. Avkastningen av fisket vore ojämn, varför funnes mindre möjligheter att genom besparingar skydda sig mot de ekonomiska följderna av ett olycksfall. (Till prop. 1908:47 hänvisas.)

Uttalanden vid tillkomsten av 1916 års lag Ålderdomsförsäkringskommittén ansåg det uppenbart, att arbetsgivare, som använde andra arbetare än i lagen avsåges, däribland vissa familjemedlemmar, borde äga att i Rfa försäkra sådan arbetare mot olycksfall i arbetet (nämnda kommittés betänkande V. s. 87). Delägare i ömsesidigt 325

arbetsgivarbolag borde kunna taga dylik försäkring i samma bolag, om detta medgåves i bolagsordningen. Däremot fann kommittén det icke vara behövligt att införa medgivande för enskild arbetare att taga försäkring för egen räkning. Frågan om arbetsgivares eller hans makas rätt att bereda sig själv försäkring enligt de föreslagna grunderna var enligt kommitténs mening av större betydelse men ansågs lämpligen böra ordnas genom särskilda föreskrifter. Sålunda skulle en arbetsgivare, som för sina arbetare tagit försäkring i ömsesidigt arbetsgivarbolag, k u n n a medges att jämväl för sig själv eller sin hustru erhålla försäkring i s a m m a bolag, därest bestämmelser härom funnes i bolagsordningen. För övriga arbetsgivare skulle frivillig försäkring i Rfa stå öppen, om sådant medgåves i anstaltens instruktion. Att för personer tillhörande andra samhällsklasser eller inkomstkategorier, än med den obligatoriska försäkringen åsyftades, bereda tillfälle till frivillig försäkring syntes kommittén icke vara behövligt, då för dylika fall tillräckligt tillfälle till försäkring vore berett genom befintliga enskilda olycksfallsbolag. / yttrande över kommitténs förslag anförde Rfa (Bilaga till prop. 1916:111 s. 31), att det syntes lämpligt, att rätt till frivillig försäkring bereddes arbetsgivare själv och hans maka samt möjligen även mindre näringsidkare, som icke hade arbetare hos sig anställd. Socialstyrelsen uttalade (nämnda bilaga s. 73) den förhoppningen, att även sådana grupper som hantverkare, småbrukare, torpare m. fl., vilka socialt sett måste anses vara i behov därav, måtte i en snar framtid göras delaktiga av den utav staten anordnade olycksfallsförsäkringen. Lantbruksakademien anförde (nämnda bilaga s. 141), att en avsevärd del av isynnerhet landsbygdens arbetarebefolkning komme att vara utesluten från försäkringen — enligt akademiens förmodan icke blott torpare och egnahemsbrukare utan även smeder, timmerkarlar, murare och snickare m. fl. — samt att det med fog kunde ifrågasättas, om det icke för berörda självständiga yrkesutövare borde stadgas obligatorisk självförsäkring. Vid framläggandet av proposition nr 111 till 1916 års riksdag med förslag till olycksfallsförsäkringslag uttalade föredragande departementschefen (s. 39), att i yttrandena berörda grupper av mindre yrkesidkare helt säkert ofta kunde komma i en synnerligen betryckt ställning, därest de drabbades av olycksfall. Frågan om lagstiftning för tillgodoseende av understöd i dylika fall torde emellertid falla utanför ramen för den ifrågasatta lagstiftningen, som ju endast avsåge att ordna arbetsgivarens ersättningsplikt i förhållande till arbetaren. Otvivelaktigt vore frågan dock av sådan betydelse, att den vid lämplig tidpunkt torde böra bli föremål för särskild utredning. — Vad anginge arbetsgivarens rätt att själv bereda sig försäkring, torde enligt departementschefen (s. 197 angående 35 § om frivillig försäkring) denna fråga, därest så funnes nödigt, lämpligen böra ordnas genom särskilda föreskrifter. 326

Gällande bestämmelser i 1916 års lag I fråga om omfattningen av den obligatoriska försäkringen enligt OL och möjligheterna till frivillig försäkring enligt samma lag hänvisas till kapitel I A. samt kapitel III.

Gällande bestämmelser om olycksfallsförsäkring för fiskare Efter antagandet av OL underkastades 1908 års bestämmelser om olycksfallsförsäkring för fiskare en omarbetning, som ledde till 1918 års förordning i ämnet. Såsom komplettering av den i kapitel I A. lämnade kortfattade redogörelsen för innehållet i nämnda förordning, till vilken redogörelse hänvisas, m å här nämnas följande. Försäkringen medför rätt till ersättning för skada genom olycksfall, som härflyter från utövningen av fiskeyrket eller som uppstår vid försök att rädda människoliv ur sjönöd eller vid användning av fiskebåt, utan att fiske därvid bedrives. Ersättning utgår dock ej för skada, som drabbat den försäkrade vid användning av utländsk båt eller utländskt fartyg. Försäkring i någon av de båda högsta av de sju försäkringsklasserna må äga rum allenast om försäkringstagarens årliga arbetsförtjänst vid tiden för försäkringens meddelande kan beräknas uppgå till minst det för klassen fastställda beloppet. Försäkring meddelas i allmänhet för ett år och i intet fall för kortare tid än ett halvt år. Avgifterna äro bestämda i förordningen och utgöra från 6 till 22 kronor för år. Ursprungligen avsågs, att avgifterna skulle täcka ungefär hälften av kostnaden för ersättningar. Då försäkringen år 1942 utvidgades med fyra nya klasser, bestämdes avgifterna för de båda högsta klasserna proportionsvis högre än för de övriga. I den mån avgifterna icke förslå till ersättningarnas bestridande, täckes bristen av statsmedel. Under den senaste treårsperioden har emellertid den del av ersättningskostnaderna, som behövt täckas av dylika medel, varit vida mindre än hälften. Förvaltningskostnaderna bestridas av statsverket. Avgiften för tilläggsförsäkring, utan statsbidrag, för olycksfall utom arbetet varierar nu från 2 kronor i lägsta klassen till 6 kronor 50 öre i den högsta. Ersättning på grund av försäkringen utgår icke i den mån motsvarande ersättning utges enligt OL eller Milf. Däremot kan ersättning utgå jämsides med oavkortad sjukhjälp från erkänd sjukkassa. Antalet gällande försäkringar enligt förordningen utgjorde vid utgången av år 1949 11 753, av vilka 11 695 gällde jämväl utom arbetet. År 1948 var antalet saltsjöfiskare med fisket som huvudnäring 14 753 och med fisket som binäring 8 580. Fiskarna är den enda grupp av självständiga yrkesutövare, för vilken 327

finnes en av statsmakterna anordnad särskild olycksfallsförsäkring. Härvid bortses då från att OLs arbetarbegrepp enligt praxis omfattar många, som enligt civilrättsliga regler anses som självständiga företagare.

B. Väckta frågor om utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen Riksförsäkringsanstaltens förslag år 1935 till företagarförsäkring m. m. I tvenne motioner vid 1928 års riksdag (1:206 och 11:119) föreslogs utredning rörande utbyggnad av den frivilliga försäkringen enligt OL. Motionärerna uttalade, att personer, som i realiteten vore lönearbetare och socialt likställda med dessa, i många fall hänfördes till självständiga företagare och att det hade visat sig, att enskilda försäkringsbolag, på grund av stora risker i en hel del yrken, endast i undantagsfall ville meddela med lagförsäkringen likvärdig försäkring; dessutom ställde sig sannolikt premiekostnaden avsevärt hög och ofta så hög, att den vore oöverkomlig för ifrågavarande personer. Andra lagutskottet (uti. nr 31) anförde bl. a., att det icke torde kunna förnekas, att stora grupper av mindre arbetsgivare och självständiga yrkesutövare vore i ekonomiskt och socialt hänseende likställda med arbetare och sålunda i lika stort behov som dessa av det stöd, som delaktigheten av den sociala olycksfallsförsäkringens förmåner medförde. Att dessa befolkningsgrupper icke medtagits vid utformandet av den gällande lagstiftningen finge anses bero därpå, att ifrågavarande lagstiftning endast avsetts skola reglera arbetsgivares ersättningsplikt i förhållande till deras arbetare. Enligt av Rfa verkställd utredning hade de flesta länder i Europa, där försäkringsplikt införts på den sociala olycksfallslagstiftningens område, i sina lagar intagit bestämmelser rörande försäkring för arbetsgivare eller andra självständiga företagare. Dylik försäkring vore i allmänhet frivillig. Utskottet tillstyrkte utredning rörande lämpligheten av en sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen enligt lagen, att densamma komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkesutövare. Sedan riksdagen anhållit om den av utskottet föreslagna utredningen, uppdrog Kungl. Maj :t åt Rfa att verkställa densamma. Uppdraget överflyttades senare till 1928 års pensionsförsäkringskommitté men lämnades år 1934 ånyo till Rfa. I motion 1931:11:85 hemställdes om utredning angående sådan ändring i OL, att varje person över viss ålder bleve obligatoriskt försäkrad mot skada till följd av olycksfall i arbete under förutsättning att behov förelåge, och angående statens övertagande av hela verksamheten, både beträffande förvaltningen och skaderegleringen. Samma yrkande jämte en hemställan om prövning, huruvida det vore lämpligt bestämma om grundavgifts erläggande 328

för den obligatoriska försäkringen efter samma grunder som för den allmänna folkpensioneringen, framställdes i motion 1932:11:39. Båda motionerna avstyrktes av andra lagutskottet (uti. nr 23 resp. 1) under hänvisning till den av riksdagen år 1928 begärda utredningen. Motionerna föranledde icke någon riksdagens åtgärd. År 1935 avgav Rfa förslag till lag angående en särskild för självständiga företagare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall. I motiveringen uttalade Rfa — efter att bl. a. ha lämnat vissa upplysningar om de enskilda försäkringsanstalternas förvaltningskostnader och i försäkringsavtalen intagna inskränkande villkor — att de möjligheter, som stode mindre bärkraftiga 'företagare till buds att genom försäkring skydda sig mot de ekonomiska följderna av olycksfallsskada, icke på ett tillfredsställande sätt tillgodosåge behovet, samt att det ur social synpunkt tedde sig som ett önskemål, att de härvidlag framträdande bristerna bleve avhjälpta. Enligt direktiven skulle utredningen avse den frivilliga försäkringens utvidgning till att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga företagare, men Rfa ansåg sig på i förslaget närmare utvecklade skäl icke böra förorda någon inkomstgräns eller annan dylik begränsning. Enligt förslaget skulle envar, som i egenskap av självständig företagare yrkesmässigt bedreve förvärvsverksamhet och som icke vore delägare i ömsesidigt arbetsgivarbolag, äga rätt att genom försäkring i Rfa bereda sig ersättning enligt grunderna i 1916 års lag. Bolag skulle kunna meddela sådan försäkring för sina delägare. Enär det ofta vore svårt att beträffande självständiga företagare draga gränsen mellan olycksfall i och utom arbete, varjämte svårighet att erhålla tillförlitlig utredning kunde uppkomma, borde enligt Rfas mening försäkringen i regel avse även olycksfall utom arbetet. Anstalten föreslog, att ersättning skulle utgå för olycksfall såväl i som utom arbetet samt för de i YL avsedda yrkessjukdomaina. Försäkringsinrättningen skulle dock, när sådant i särskilda fall funnes k u n n a ske utan olägenhet, äga medgiva att olycksfall utom arbetet undantoges från försäkringen. Den årliga arbetsförtjänsten skulle efter de försäkringssökandes val bestämmas till vissa fastställda belopp, lägst 540 och högst 2 970 kronor. Om försäkringsinrättningen emellertid funne, att det valda beloppet märkligen överstege försäkringssökandens antagliga årsinkomst, skulle nedsättning kunna göras. Försäkring skulle i allmänhet meddelas för ett år, i undantagsfall för kortare tid, dock minst två månader. Försäkringen skulle bekostas genom de försäkrades avgifter. I fråga om förvaltningskostnadernas bestridande föreslogos dock vissa speciella bestämmelser, olika för Rfas och bolagens försäkringstagare. Med hänsyn till den jämförelsevis ringa anslutning, som vissa andra fri329

villiga försäkringar vunnit, ansåg Rfa sannolikt, att den föreslagna försäkringen till en början icke komme att omfatta mer än högst 10 000 personer. I motiveringen till förslaget anförde Rfa, att sjukpenning från erkänd sjukkassa utginge enligt visssa regler jämväl vid sjukdom till följd av olycksfall. Vid sjukdom till följd av olycksfall i arbete finge sjukpenning utges från kassan med högst det belopp för dag räknat, varmed sjukpenning, som tillförsäkrats från kassan, överstege den ersättning för dag räknat, vartill den skadade vore berättigad enligt OL. I fråga om olycksfall utom arbete gällde icke denna inskränkande bestämmelse. Enligt anstaltens mening kunde vid införande av en olycksfallsförsäkring för självständiga företagare icke bortses från de förmåner, som den gällande sociala sjukförsäkringen beredde den, vilken drabbats av olycksfall. Detta desto mera som sjukförsäkringen åtnjöte väsentliga bidrag av statsmedel. Rfa anförde vidare: Med beaktande av vad nu anförts skulle alltså, i vad avser den tid, varunder försäkring i erkänd sjukkassa kan verka, olika möjligheter kunna tänkas för anordnande av den här ifrågasatta försäkringen. Den skulle kunna anordnas antingen så, att ersättning från densamma utgår endast efter avdrag av vad som i det särskilda fallet utgives av sjukkassa, eller så att, där vederbörande är medlem av sjukkassa (men icke eljest), den nyssnämnda tiden, olika i olika fall, för honom gäller såsom en karenstid, varunder ingen ersättning utgives från den här ifrågavarande försäkringen, eller ock slutligen så, att, oavsett om medlemskap föreligger eller icke i någon sjukkassa, en med hänsyn till sådant medlemskap avpassad karenstid blir gällande för den förevarande försäkringen åtminstone för den, som fyllt 15 men ej 50 år och har god hälsa samt alltså äger tillträde till erkänd sjukkassa. Mot det förstnämnda av dessa tre alternativ talar det betydande förvaltningsarbete, som ett sådant alternativ skulle medföra såväl vid påförande av försäkringsavgifterna som vid tillerkännande av ersättningar. Även det andra alternativet medför onekligen, om det skall effektivt tillämpas, vissa svårigheter, som kunna komma att i sin mån tynga den ifrågavarande försäkringen. Det tredje alternativet stöter på sådana svårigheter, som sammanhänga med den olika långa sjukhjälpstiden i olika sjukkassor. Detta alternativ skulle för övrigt leda till att — bortsett möjligen från äldre personer och sjuka — försäkringen ifråga finge karaktären av ensamt en särskild invaliditets- och efterlevandeförsäkring. Men såsom sådan skulle den måhända ej få så lätt att tillvinna sig erforderlig anslutning. Riksförsäkringsanstalten har ej ansett sig böra taga någon bestämd ställning till nu berörda spörsmål om den ifrågavarande försäkringens förhållande till sjukförsäkringen utan förutsätter, att det föreliggande ämnet i denna del göres till föremål för särskild undersökning närmast av sjukkassornas egen representation och tillsynsmyndigheten över dem. En av Rfas åtta ledamöter anmälde skiljaktig mening. Han ansåg, att den föreslagna utvidgningen av den frivilliga försäkringen för olycksfall i arbete borde inordnas under OL och icke erhålla formen av självständig lag. I anslutning härtill förordade han, att ifrågavarande frivilliga försäkring med gemensam fondbildning införlivades med Rfas försäkringsverksamhet enligt OL. 330

Rfa hade berett representanter för de ömsesidiga socialförsäkringsbolagen tillfälle att yttra sig över förslaget. I yttrandet gjordes, utan ståndpunktstagande till behovet av försäkringen, invändningar mot att bolagen icke skulle ha samma befogenhet som Rfa att lämna försäkring åt icke arbetsgivare samt mot att olika regler skulle gälla för Rfa och bolagen i fråga om förvaltningskostnadernas bestridande. Socialstyrelsen anbefalldes att dels avgiva yttrande över Rfas förslag och dels verkställa utredning angående den föreslagna försäkringens förhållande till den av erkända sjukkassor bedrivna verksamheten samt inkomma med förslag härutinnan. Socialstyrelsen fann ingen anledning till erinran emot en lagstiftning av ifrågasatt innebörd, under förutsättning, att den av styrelsen förordade organisatoriska anordningen av försäkringen komme till genomförande. Det framhölls dock, att konsekvensen måhända bjöde, att försäkringen gjordes öppen även för andra medborgargrupper, som stode utanför den obligatoriska olycksfallsförsäkringen och icke kunde bli delaktiga i den dittillsvarande frivilliga olycksfallsförsäkringen. I fråga om den organisatoriska anordningen förordade styrelsen det tredje av de av Rfa framförda alternativen och föreslog i enlighet härmed dels att medlem i erkänd sjukkassa icke skulle på grund av den föreslagna försäkringen erhålla sådan sjukvårdsersättning, som erkänd sjukkassa vore pliktig utgiva, och ej heller sjukpenning för tid, under vilken kassan hade att utgiva sjukpenning, dels att försäkrad, som icke tillhörde men vid försäkringens tecknande ägt rätt till inträde i erkänd sjukkassa, icke skulle äga rätt till nyss nämnd sjukvårdsersättning och ej heller till sjukpenning för den tid, under vilken sjukpenning högst finge utgå enligt stadgarna för vederbörande erkända centralsjukkassa. Yttranden över Rfas förslag avgåvos i övrigt av ett flertal myndigheter och organisationer. Vissa huvudpunkter i yttrandena återges härnedan. Försäkringsrådet tillstyrkte i princip den föreslagna utvidgningen av försäkringen och förordade dessutom, att den utsträcktes till att omfatta även de från den obligatoriska försäkringen uteslutna hemarbetarna. Förvaltningskostnaderna ansågos böra bestridas på samma sätt som enligt OL. Försäkring i bolag borde, såsom Rfa föreslagit, kunna meddelas endast dess delägare. I fråga om alternativen beträffande försäkringens anknytning till sjukförsäkringen fann rådet det av socialstyrelsen förordade alternativet principiellt riktigast. Enligt rådets mening torde dock ett av nämnda styrelse framfört ehuru icke förordat fjärde alternativ erbjuda en bättre lösning. Detta alternativ innebure, att sjukkasseförordningen 31 § sista stycket gjordes tillämpligt även beträffande försäkring enligt den föreslagna lagen så att begränsningen av ersättningen företoges inom sjukförsäkringen och ej inom olycksfallsförsäkringen. FR fann sig emellertid icke kunna avgiva bestämt förord för något alternativ, innan närmare utrednine föreläge. 331

Ej heller försäkringsinspektionen fann det möjligt att på föreliggande material bilda sig en uppfattning om det lämpligaste sättet för gränsdragningen till sjukförsäkringen. Intet hinder syntes inspektionen möta för att rätten till delägarskap i sooialförsäkringsbolag utsträcktes till självständiga företagare, som icke vore arbetsgivare, men möjligen kunde andra skäl finnas för centralisering av dessa företagares försäkringar till Rfa. Inspektionen ansåg förslaget lida av vissa brister i fråga om avgränsningen gentemot såväl sjukförsäkringen som annan försäkring och förordade att såsom sakkunniga för ytterliggare utredning skulle tillkallas en representant för vardera av Rfa, socialstyrelsen (ev. sjukkassorna) och det enskilda försäkringsväsendet. Svenska Sjukkasseförbundet ifrågasatte en generell ändring av bestämmelserna om förhållandet mellan kassasjukpenning och sjukpenning från den sociala olycksfallsförsäkringen. Svenska Försäkringsföreningens sakkunnigenämnd anförde, att Rfa räknat med en sammanlagd anslutning till försäkringen av allenast 10 000 personer, under det att det klientel, som skulle tillgodoses, måste räknas i flera hundratusental. Försäkringen skulle sålunda allenast i ringa utsträckning fylla sitt ändamål, varför det kunde starkt ifrågasättas, om en lagstiftning av den föreslagna innebörden överhuvudtaget vore motiverad. Vid övervägandet härav borde även bemärkas, att, enligt vad man med visshet kunde antaga, en mångdubbelt större del av nämnda klientel redan förskaffat sig försäkringsskydd genom den privata olycksfallsförsäkringen. Om den föreslagna lagstiftningen överhuvudtaget borde komma till stånd, vore en anordning i enlighet med det ovannämnda tredje alternativet att anse som lämpligast. Landsorganisationen förordade, att envar, som ej vore obligatoriskt försäkrad, skulle erhålla rätt till försäkring enligt OL och YL. Beträffande förhållandet till sjukförsäkringen ansågs något bärande skäl icke finnas för att behandla den frivilliga försäkringen på annat sätt än den sociala olycksfallsförsäkringen i övrigt. Svenska Arbetsgivareföreningen fann de skäl, som åberopats för olycksfallsförsäkringslagstiftningens utbyggande till att omfatta vissa medborgargrupper, vara i det väsentligaste ohållbara. Det vore lämpligare och följdriktigare att tillgodose det försäkringsbehov, som här ansetts föreligga, genom en allmän sjuk- och invaliditetsförsäkring eller med andra ord sådan försäkring, som avsåge skydd mot all annan arbetsoförmåga än den av ålderdom förorsakade. Ansåges det, att de förefintliga sjuk- och pensionsförsäkringsformerna icke erbjöde sådana medborgare, varom här vore fråga, tillräcklig säkerhet för de ekonomiska konsekvenserna av arbetsoförmåga i följd av olycksfall, borde och kunde all önskvärd utbyggnad av socialförsäkringen åstadkommas genom en utvidgad verksamhet inom den bestående sjukkasseorganisationen. Man erinrade om att majoriteten 332

inom 1928 års pensionsförsäkringskommitté förordat, att invaliditetspensioneringen skulle avskiljas från ålderspensioneringen och tilläggas sjukförsäkringen. Att en del personer, med tiden allt färre, nödgades stå utanför sjukförsäkringen kunde — även om man bortsåge från möjligheten för dem att erhålla frivillig invaliditetsförsäkring hos pensionsstyrelsen icke motivera ett sådant »pålappande» av socialförsäkringen, som den föreslagna lagstiftningen utgjorde. Föreningen instämde vidare i de av socialförsäkringsbolagens representanter gjorda erinringarna. Sveriges Hantverksorganisation fann den frivilliga försäkringen icke vara tillfyllest och uttalade den förhoppningen, att obligatorisk försäkring snarast möjligt bleve föremål för utredning. Försäkring enligt det föreliggande förslaget borde icke medges för kortare tid än ett år; ingen anledning funnes nämligen att låta försäkringen omfatta en sådan person, som exempelvis endast två månader under ett år vore självständig företagare. Sveriges Trafikbilägares Riksförbund meddelade, att av förbundet vidtagna åtgärder torde ha lett till att flertalet medlemmar vore olycksfallsförsäkrade i privata företag. Ehuru den föreslagna försäkringsformen sålunda antagligen icke komme att i större utsträckning utnyttjas av företagarna inom kåren, hade förbundet intet att erinra mot förslaget, utan vore det i princip önskvärt, att varje enskild företagare vore olycksfallsskyddad. Riksförbundet Landsbygdens Folk ansåg, att anslutningen till en frivillig försäkring skulle bli ytterst ringa. Arrendatorer, småbrukare och torpare kunde i stor utsträckning jämställas med fiskare i förmåga att erlägga premier eller att bära riskerna för olycksfall. Genom det föreliggande förslaget komme fiskarna att intaga en så gynnad ställning, att starka misstämningar säkert komme att göra sig gällande. Det kunde befaras, att de bäst behövande stannade utanför försäkringen. Medan premierna för lönearbetarna, vilkas årsinkomst vore flera gånger högre, betalades av arbetsgivarna, skulle mindre företagare, vilka i de flesta fall levde på minimala inkomster, få bära hela bördan av sin försäkring själva. Förbundet hyste den uppfattningen, åtminstone beträffande landsbygden, att en lösning i enlighet med de för fiskare gällande bestämmelserna skulle vara en gärd av rättvisa och att statsverkets kostnader härför vore väl använda pengar. Enligt förbundets mening borde, med hänsyn till den pågående flykten från landsbygden, all sociallagstiftning inriktas på att bereda landsbygdens folk, av vilka flertalet kunde hänföras till gruppen självständiga företagare, lika verksamt stöd som det, vilket komme städernas och industriens befolkning till del. Den föreslagna lagstiftningen borde göras till föremål för förnyad och allsidig utredning i syfte att på ett mera verksamt och fullständigare sätt lösa det sociala problem, för vilket den vore avsedd. I 1936 års statsverksproposition (femte huvudtiteln, s. 44) anförde chefen för socialdepartementet, att han, vid en förberedande granskning av ärendet, med hänsyn till de mot Rfas förslag framkomna erinringarna funnit 333

det icke vara av beskaffenhet att kunna föreläggas riksdagen utan en ingående överarbetning. Vid 1936 års riksdag hemställdes i tvenne motioner (1:214 och 11:477), att riksdagen måtte anhålla om påskyndande av den år 1928 begärda utredningen. I en annan motion (11:599) hemställdes, att riksdagen ville anhålla, att Kungl Maj:t måtte till 1937 års riksdag framlägga förslag till frivillig olycksfallsförsäkring för självständiga mindre företagare, särskilt i jordbruket och hantverket. Andra lagutskottet fann (uti. nr 5), under åberopande av bl. a. ovannämnda uttalande i statsverkspropositionen, ej anledning föreslå riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj :t göra framställning i ärendet. Utskottets utlåtande godkändes av riksdagen. — Vid s a m m a riksdag väcktes även en motion (11:349) i samma syfte som de tidigare nämnda 1931:11:85 och 1932:11:39. Motionen föranledde ingen riksdagens åtgärd. Utskottet (uti. nr 4) ansåg, att resultatet av utredningen angående utvidgning av den frivilliga försäkringen borde avvaktas, innan riksdagen toge ställning till frågan om utredning rörande möjligheten att genomföra obligatorisk olycksfallsförsäkring för varje person över viss ålder. Hithörande frågors behandling i vissa andra sammanhang Vad beträffar dels motionerna 1932:11:269 (barn och närskylda) samt 1935:11:57 och 1936:11:369 (företagares hemmavarande b a r n ) , dels skrivelsen den 13 maj 1947 från Jämtlands läns socialdemokratiska partidistrikt (hemmavarande barn) dels ock interpellationer 1942 och 1945 (utvidgad försäkring för olycksfall i arbete) samt 1948 (självständiga företagare och deras barn) hänvisas till redogörelsen under kapitel III 2 C. (s. 108—111). De därstädes omnämnda motionerna 1939:1:96 och 11:155, som ledde till riksdagsskrivelsen den 12 mars 1939, nr 95, om utvidgad försäkring för olycksfall i arbete kräva emellertid här en närmare redogörelse. I sistnämnda båda motioner hemställdes, att riksdagen måtte anhålla, att Kungl. Maj :t ville till förnyad utredning upptaga frågan om en utvidgad försäkring mot olycksfall i arbete, varvid utredningen även borde omfatta spörsmålet, huruvida frågans lösning krävde utvidgad obligatorisk försäkring. Motionärerna framhöllo inledningsvis, att den solidaritetskänsla, som tagit sig uttryck i stödet för de av olycksfall drabbade, givetvis borde i möjligaste mån omfatta även offren för annat oförskyllt lidande, särskilt sjukdomar. Redan det faktum, att den existerande hjälpverksamheten vore helt olika organiserad i de båda fallen, gjorde det emellertid både tillåtligt och tillrådligt att behandla de båda problemen som fristående, och frågan om utvidgat skydd för konsekvenserna av olycksfall i arbete förefölle motionärerna att vara den mest aktuella. — Utgångspunkten för varje resonemang på detta område måste vara att söka få en uppfattning om behovet. Man kunde icke våga antaga, att ens hälften av den aktiva jordbruksbefolkningen hade något försäkringsskydd alls mot olycksfall i 334

arbete, och största sannolikhet talade för att liknande förhållanden r å d d e inom andra yrken med ett stort antal småföretagare. När man betänkte h u r ringa skillnaden i ekonomi och levnadsförhållanden ofta vore mellan små företagare och anställda inom samma bransch, förefölle det närmast stötande att samhället i det ena fallet ingripit effektivt för att mildra följderna av olycksfall men i andra fall låtit sakerna ha sin gång med ett obetydligt undantag för fiskarnas räkning. De som bäst behövde försäkring (de små företagarna) hörde säkerligen till dem, som i minsta utsträckning kunnat skaffa sig sådan. — Två huvudmöjligheter förelåge. Den ena vore att skapa billiga och bekväma former för frivillig försäkring åt yrkesgrupper, där sådan syntes särskilt behövlig, d. v. s. att gå vidare på den för fiskare använda linjen. Den andra vore att utvidga försäkringsplikten, eventuellt till alla medborgare inom de arbetande åldersklasserna. Tanken på allmän obligatorisk försäkring hade kanske sin främsta förtjänst däruti, att den tillfredsställde ett demokratiskt rättfärdighetskrav. Varför, hade man rätt att fråga sig, skulle samhället ordna med obligatoriskt skydd åt endast c:a 1750 000 av landets 4 250 000 invånare i arbetsför ålder, medan obligatorisk ålderspension ordnades åt alla? Om skyddet mot olycksfall upphöjdes till ett slags medborgerlig rättighet, bortfölle skälen till detaljerad gradering av premierna efter risken. Harmed följde en betydande förenkling av apparaten, och man kunde även tänka sig att komma ifrån stora delar av den tyngande fondbildningen. — Det företölle sannolikt, att en obligatorisk försäkring mot olycksfall i arbete för alla personer mellan 15 och 65 år skulle draga en årlig kostnad av 75 å 100 miljoner kronor, d. v. s. 20—25 kr. per individ, vid tillämpning av ungefär samma ersättningsregler som i OL. Uppenbarligen vore det orimligt att belasta de ekonomiskt svagast ställda med en så hög premie för egen och vuxna familjemedlemmars rakning, men man kunde tänka sig ett arrangemang liknande det vid folkpensioneringen med en minimiavgift för alla och högre avgifter för högre inkomstklasser. Möjligen kunde också särskilda regler givas för hemmavarande familjemedlemmar. — Tveksamhet inför den allmänna obligatoriska försäkringens idé kunde föranledas bl. a. av oro för minskad försiktighet med avseende å andra, om dessa kunde påräknas i regel vara försäkrade. — Enär det icke kunde anses önskvärt att borttaga arbetsgivares plikt att betala försäkringspremier, borde man övervaga möjligheterna att skapa en allmän obligatorisk försäkring med bidrag från de försäkrade utan att rubba den befintliga försäkringen för anställda med avgifter från arbetsgivaren. — Om man inskränkte tanken på allmän obligatorisk avgiftsforsakring mot olycksfall i arbete till vissa kategorier, måste m a n ha klart for sig, att vinsterna i form av principiell likställighet och organisatorisk enkelhet icke kunde bli så stora. Likväl torde man kunna påräkna säkrare resultat samt lägre kostnader för de ekonomiskt svaga och för statskassan än vid utvidgad frivillig försäkring med statens stöd. Kategoriernas avgränsning måste emellertid möta betydande svårigheter. - Det förda resonemanget ledde, förklarade motionärerna, icke fram till något avgjort förord för vare sig den obligatoriska eller den frivilliga linjen. På sin höjd ville motionärerna i frågans d å v a r a n d e läge falla det omdömet, att den obligatoriska linjen förefölle mer tilltalande, ju större utvidgning av samhällets ingripande man tänkte sig, medan däremot' en frivillig men förmånlig försäkringsform torde vara den naturligaste vägen för smärre utvidgningar. I u t l å t a n d e ( n r 18) över m o t i o n e r n a l ä m n a d e a n d r a l a g u t s k o t t e t b l . a. en redogörelse för den t i d i g a r e b e h a n d l i n g e n av s p ö r s m å l e t o m f ö r s ä k r i n g e n s u t v i d g n i n g till a t t o m f a t t a j ä m v ä l s j ä l v s t ä n d i g a f ö r e t a g a r e s a m t a r b e t s -

givares b a r n o c h a n d r a n ä r s k y l d a r e s p e k t i v e h e l a folket över viss å l d e r . U t s k o t t e t u t t a l a d e b l . a. f ö l j a n d e . Frågan om en utvidgad försäkring för olycksfall i arbete vore av sådan betydelse att den vore förtjänt av fortsatt övervägande. Gällande lagstiftnings begränsning till att, bortsett från den särskilda försäkringen för fiskare, omfatta endast lönearbetare, uteslöte från den sociala olycksfallsförsäkringen vissa grupper av m i n d r e yrkesidkare och andra självständiga företagare, vilka mången gang kunde vara i lika grad utsatta för olycksfall och med hänsyn till sin ringa ekonomiska bärkraft lika beroende av sin arbetsförmåga som lönearbetare. Dessa befolkningsgrupper måste anses vara i behov av det stöd, som delaktigheten av den sociala olycksfallsförsäkringens förmåner medförde. - Utskottet forbisage icke att den av statsmakterna understödda sociala sjukförsäkringen åt medlemm a r ' av erkänd sjukkassa beredde ett visst skydd mot följderna av olycksfall. Medlemskap av sådan sjukkassa innebure icke rätt till livränta på grund av invaliditet och beredde icke heller de efterlevande någon tryggad ställning vid olycksfall med dödlig utgång. - Utskottet funne det angeläget, att den av riksdagen år 1928 begärda utredningen fullföljdes, men det fortsatta utredningsarbetet torde icke böra begränsas till att omfatta allenast lämpligheten av en sådan utvidgning av den frivilliga försäkringen, att denna komme att omfatta mindre arbetsgivare och självständiga yrkesutövare. Enligt utskottets mening borde till allsidig och förutsättningslös prövning upptagas frågan, huruvida och i vad man en ytterligare utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen kunde vara påkallad Därvid borde undersökas, huruvida försäkringen, i den mån den utvidgades, lämpligen borde anordnas som frivillig eller obligatorisk eller om möjligen båda dessa försäkringsformer borde jämsides komma till användning. Vissa olagenheter kunde befaras vara förenade med en utvidgning av den obligatoriska forsäkringen. Om ekonomiskt svagt ställda befolkningsgrupper skulle komma att inrymmas u n d e r en sådan försäkring torde sålunda i många fall svårigheter kunna tänkas uppkomma för den enskilde att b ä r a de med försäkringen förenade kostnaderna, och vidare torde en utsträckning av den obligatoriska försäkringen i vissa fall komma att medföra åtskilliga administrativa svårigheter, såsom beträffande kontroll, inkrävande av försäkringsavgifter m. m. — Den frivilliga forsäkringsformen erbjöde otvivelaktigt i de angivna hänseendena m i n d r e svårigheter men måste med nödvändighet bli mindre effektiv. Framför allt torde personer, vilkas ekonomiska ställning vore svag och som alltså måste anses ha det största behovet av försäkringsskydd, i många fall komma att stå utanför en frivillig försäkring. Att den frivilliga försäkringen enligt OL dittills erhållit ringa anslutning, trots de gjorda försöken att åstadkomma större intresse för densamma, borde dock icke anses avgörande för denna försäkringsforms värde. Vid utredningen torde, om frivillig försäkring bibehölles, jämväl böra beaktas spörsmålet om åtgärder för ernående av tillfredsställande anslutning. — Utskottet förklarade sig icke heller främmande för tanken, att en utvidgning av den frivilliga forsäkringen måhända lämpligen borde genomföras på sådant sätt, att försäkringen gjordes öppen för alla grupper av medborgare, som stode utanför den obligatoriska försäkringen. — Vid utredningen borde prövas, huruvida och i vad man forsäkringen borde omfatta jämväl olycksfall utom arbetet. I f r å g a o m a r b e t s g i v a r e s b a r n o c h a n d r a n ä r s k y l d a g j o r d e u t s k o t t e t det i k a p i t e l III å s. 110 i n t a g n a u t t a l a n d e t . U t s k o t t e t föreslog, a t t r i k s d a g e n m å t t e a n h å l l a a t t K u n g l . M a j : t ville till f o r t s a t t u t r e d n i n g u p p t a g a f r å g a n o m u t v i d g a d f ö r s ä k r i n g för olycksfall i

arbete — vid vilken utredning de synpunkter, som kommit till uttryck i utskottets motivering, borde tagas under övervägande — samt för riksdagen framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde föranleda. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag. I skrivelse till socialvårdskommittén den 21 maj 1942 har Sveriges Hantverks- och Småindustriorganisation uttalat önskvärdheten av att företagare inom hantverk och småindustri bleve obligatoriskt olycksfallsförsäkrade i Rfa. Sådan företagare borde dock enligt organisationen erhålla befrielse från den obligatoriska försäkringen, därest han till Rfa anmälde, att försäkring vore ordnad på annat sätt. Vid 1944 års riksdag hemställdes i motion 11:10 om utredning angående bl. a. på vad sätt ekonomisk trygghet kunde skapas för efterlevande hustrur och minderåriga barn till trafikchaufförer, som under sin yrkesutövning fallit offer för våld med dödlig utgång. Andra kammarens andra tillfälliga utskott hänvisade i sitt utlåtande (nr 2) över motionen i fråga om de efterlevandes ekonomiska trygghet till att socialvårdskommittén komme att upptaga frågan om utvidgning av försäkringen enligt OL. Utskottets hemställan att motionen icke måtte föranleda någon kammarens åtgärd bifölls. I detta sammanhang må nämnas, att i enlighet med bemyndigande av Kungl. Maj:t den 21 februari 1947 uppdrogs åt tre personer att verkställa utredning rörande åtgärder för beredande av ökat skydd åt trafikchaufförer under yrkesutövning. I en den 30 december 1947 dagtecknad promemoria av utredningsmännen har behandlats även frågan om ekonomiskt stöd. Enligt utredningsmännen vore omkring 14 000 personer i Sverige sysselsatta inom droskbiltrafiken. Av dessa vore ungefär hälften enskilda företagare, medan de övriga vore anställda. — De av socialvårdskommittén (1947) föreslagna höjda förmånerna enligt OL syntes vara goda. Någon anledning att från den stora massan av landets anställda utskilja dem, som vore anställda inom droskbiltrafiken, och bereda dem en förmånligare obligatorisk försäkringsform än andra, syntes icke föreligga. — Genom sin sammanslutning Svenska Droskbilägareförbundet, i vilket omkring 90 procent av alla rikets droskbilägare vore medlemmar, hade dessa tillgång till vissa olycksfallsförsäkringar, dels kollektiv försäkring genom förbundet och dels enskild försäkring (med betydande premierabatt) för olycksfall såväl i som utom arbete. Vid sammanträde, som utredningsmännen hållit med representanter för bl. a. nämnda förbund, hade icke framförts något krav på att olycksfallsförsäkringen för droskbilägarna borde ordnas på annat sätt än då vore fallet. — Utredningsmännen ansåge en utvidgning av olycksfallsförsäkringslagstiftningen att omfatta jämväl självständiga yrkesutövare innebära synnerliga fördelar för droskbilägarna. Utredningen för hem- och familjefrågor uppgav i sitt betänkande angående familjeliv och hemarbete (SOU 1947: 46), att husmödrarnas olycksfallsfrekvens syntes vara mycket hög. Utredningen föreslog, att socialvårdskommittén skulle överväga obligatorisk olycksfallsförsäkring för dem. Vid 1949 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (1:62 och 337 25

11:77) om en utredning genom Rfa av frågan om en obligatorisk olycksfallsförsäkring för fiskare samt framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Motionärerna uppgåvo alt av landets 15 å 16 000 yrkesfiskare och c:a 10—12 000 binäringsfiskare endast något över 11 000 vore försäkrade vid 1947 års början. — Fiskarkåren vore utsatt för olycksfall under utövande av sitt yrke i högre grad än många andra yrkesgrupper. — Så länge försäkringen voro frivillig, komme många fiskare av en eller annan orsak att icke vara olycksfallsförsäkrade. — Man kunde tänka sig, att en obligatorisk olycksfallsförsäkring för fiskarkåren skulle kunna omfatta en av de gällande lägre klasserna, t. ex. den 3:e, med en årlig försäkringsavgift av 15 kronor. Försäkringen skulle då inbegripa olycksfall såväl i som utom fisket. Uppflyttningen i de högre klasserna skulle vara frivillig. Andra lagutskottet fann i sitt utlåtande (nr 2) i anledning av motionerna frågan om utsträckning av den obligatoriska olycksfallsförsäkringen till självständiga yrkesutövare förtjäna särskild uppmärksamhet. Under hänvisning till de socialvårdskommittén och 1945 års försäkringsutredning lämnade uppdragen hemställde dock utskottet, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Riksdagen biföll utskottets hemställan. 1945 års försäkringsutredning har i sitt principbetänkande rörande försäkringsväsendet (SOU 1949:25) anfört, att utredningen övervägt, huruvida obligatorisk försäkring borde införas även på andra områden än där detta redan skett, men att utredningen icke funnit sig böra föreslå åtgärder i denna riktning. Då frågan om obligatorisk olycksfallsförsäkring för fiskare fölle inom ramen för socialvårdskommitténs utredning, förklarade sig försäkringsutredningen icke ha funnit anledning att ingå på detta ämne.

C. Utländsk lagstiftning I Rfas ovannämnda förslag år 1935 till frivillig företagarförsäkring uppgavs, att i så gott som alla länder i Europa, där obligatorisk försäkring för olycksfall i arbete införts, bestämmelser meddelats rörande försäkring för arbetsgivare eller självständiga företagare. I några fall var försäkringen obligatorisk för mindre företagare men i allmänhet var den endast frivillig. I fråga om redogörelse för den nu gällande lagstiftningen i utlandet i förevarande hänseende har kommittén funnit sig böra begränsa sig till några kortfattade upplysningar angående läget i våra nordiska grannländer. Enligt den danska olycksfallsförsäkringslagen (kap. VII) äro arbetsgivare, som med dansk farkost bedriva fiske (och en rad därmed jämställda verksamheter med mindre båtar), skyldiga att försäkra även sig själva, om minst 3/5 av årsinkomsten vanligen härrör från personligt arbete i verksamheten; listor över dessa personer upprättas årligen av de kommunala myndigheterna; ersättningen beräknas efter ett i lagen fastställt belopp som årlig arbetsförtjänst. I andra fall 338

är fiskare (jämställd) berättigad att teckna frivillig försäkring för sig själv och för hustrun, om hon i väsentlig omfattning deltager i hans förvärvsverksamhet. (Övriga familjemedlemmar i verksamheten behandlas som oskyld arbetskraft.) Visst statsbidrag till premien utgår. I fråga om sådan deltagare i fiske å part, som icke är delägare i eller mot avgift förvärvat bruksrätten till fartyget eller redskapen hänvisas till kapitel III s. 85. — Vid sjöfart med fartyg under 300 registerton omfattar försäkringsplikten befälhavaren, även om han helt eller delvis äger fartyget. Vad beträffar andra verksamheter, såsom industri, hantverk och handel m. m. (kap. VI) och jordbruk m. m. (kap. VIII), är var och en, som driver sådan näring — oavsett om han sysselsätter lejd arbetskraft eller ej — berättigad att teckna frivillig försäkring med statsbidrag, såvida hans årsinkomst »ved Anssettelse til Indkomstskat til Staten» icke överstiger visst belopp. Sådan försäkring kan omfatta även hustru, som i väsentlig omfattning deltager i mannens förvärvsverksamhet. (Övriga familjemedlemmar, som fyllt 10 år /blott kap. V I / och arbeta i verksamheten, behandlas i regel som oskyld arbetskraft.) Försäkringen gäller för olycksfall i verksamheten och i »deres Husholding». Om inkomsten stiger över nämnda gränsbelopp, bibehåller försäkringen sin giltighet, men bortfaller statsbidraget. Utgående statsbidrag utgör 2/5 av premierna för såväl vederbörande själv som för hans hustru och eventuella arbetare. Årliga arbetsförtjänsten vid ersättnings bestämmande till frivilligt försäkrad utgör visst i lagen angivet belopp (samma som för obligatoriskt försäkrade fiskare), om försäkringen ej tecknats för lägre arbetsförtjänst. Den finska olycksfallsförsäkringslagen berättigar i Finland bosatt person att försäkra sig själv samt de medlemmar av hans familj och övriga i hans arbete anställda personer, vilka icke är obligatoriskt försäkrade. Härigenom tillförsäkra de sig själva och nämnda personer rätt till de förmåner, som enligt lagen skola beviljas vid olycksfall i arbete. Sökes sådan försäkring, bör det belopp uppges, som skall anses utgöra den försäkrades årliga arbetsförtjänst. I Norge gälla dels den tidigare nämnda lagen (1931) om olycksfallsförsäkring för industriarbetare m. fl., dels särskilda lagar för fiskare (1920) och för sjömän (1931). — Förstnämnda lag omfattar arbetare och tjänstemän i en rad uppräknade verksamheter. Jordbruk hör dit endast med avseende å arbete i samband med användande av mekanisk drivkraft. Försäkringspliktig arbetsgivare är berättigad att erhålla försäkring även för sig själv och sådana personer, som sysselsättas i verksamheten utan att intaga sådan ställning, att de omfattas av den obligatoriska försäkringen. — Fiskarförsäkringen omfattar samtliga i fiske m. m. med fartyg u n d e r 50 registerton sysselsatta personer. I allmänhet gäller försäkringen blott de »personer som er optatt i manntallet». Försäkringen bekostas dels genom premier från samtliga försäkrade, dels genom bidrag från staten och en särskild fond. Arbetsförtjänsten är i lagen fastställd till samma belopp för alla försäkrade. — Försäkringen för sjömän gäller även för befälhavare, som helt eller delvis äger fartyget. Försäkringspremien betalas av redaren. Bemanningen av ett fartyg uppdelas, såvitt avser den årliga arbetsförtjänsten, i fyra i lagen fastställda klasser.

D. Socialvårdskommitténs förslag E n l i g t s t a t i s t i s k a c e n t r a l b y r å n s redogörelse för f o l k r ä k n i n g e n den 31 d e c e m b e r 1945 o m f a t t a d e den f ö r v ä r v s a r b e t a n d e b e f o l k n i n g e n n ä r a 3 m i l j o n e r 339

personer. Som husmödrar till den förvärvsarbetande befolkningen redovisades (i tab. 7 b) 1 215 712 personer, varav 243 039 husmödrar för gruppen företagare inom jordbruk med binäringar. Som husmödrar till självständiga yrkeslösa redovisades 119 702 personer. Antalet företagare och medhjälpande familjemedlemmar utgjorde (tab. 8 b) följande: Företagare Näringsgren

Medhjälpande familjemedlemmar 1 )

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

333 712 83 735 19 673 60 016 12 168

34 748 21 720 396 24 246 7 351

118 227 11 286 1975 4 908 433

3 973 1491 87 6163 657

509 304

88 461

136 829

12 371

Enligt den officiella olycksfallsförsäkringsstatistiken omfattade den obligatoriska försäkringen 2 091 984 årsarbetare år 1945 (2 202 998 årsarbetare år 1947). Med en årsarbetare avses 300 dagsverken. Den frivilliga försäkringen enligt OL för icke obligatoriskt försäkrade omfattade mindre än 10 000 årsarbetare (se tabell å s. 112 i kap. III). I vilken omfattning skador under förvärvsarbetet förekomma bland självständiga företagare är ej känt. Några uppgifter angående olycksfallsfrekvensen hos de obligatoriskt försäkrade torde dock vara av intresse i detta sammanhang. År 1947 voro enligt den officiella statistiken 1 508 392 manliga årsarbetare obligatoriskt försäkrade. Denna grupp drabbades av 254 384 olycksfall, av vilka 2 952 medförde ersättningsberättigande invaliditet och 521 ledde till döden. Per 1 000 årsarbetare räknat uppgingo samtliga dessa olycksfall till 169, invaliditetsfallen till 1,96 och dödsfallen till 0,35. Motsvarande siffror för yrkesgruppen jordbruk, skogsbruk och boskapsskötsel hos större arbetsgivare (till vilka räknas arbetsgivare, som regelbundet under hela året sysselsätta minst 5 arbetare), exklusive staten, voro under åren 1944—1947 sammanlagt 457 879 manliga årsarbetare, 93 937 olycksfall, 990 invaliditetsfall och 159 dödsfall respektive 205 olycksfall, 2,16 invaliditetsfall och 0,35 dödsfall. I en stor del av de fall, som redovisas som invaliditetsfalL förelåg blott en lindnig och snart övergående nedsättning av arbetsförmågan. Antalet invaliditetsfall på grund av olycksfall i arbete år 1947 för män och kvinnor hos samtliga arbetsgivare var enligt den officiella statistiken 3 295. Inval Till denna grupp h a h ä n f ö r t s sådana personer, som i egenskap av familjemedlemm a r h a till huvudsaklig sysselsättning att biträda familjeföreståndaren i dennes yrke. J o r d b r u k a r h u s m ö d r a r n a — de i texten n ä m n d a 243 039 — äro dock ej medräknade har.

liditetsgraden vid livräntans början understeg i 1842 fall (55 %) 20 procent och i 2 682 fall (81 %) 30 procent. Några siffror angående sjuktidernas längd må även anföras. Vid olycksfall, som under år 1947 inträffade hos större arbetsgivare (exklusive staten), var sjuktiden högst en vecka i 38,5 procent av fallen. Samtliga fall med en sjuktid av högst två veckor utgjorde 64,3 procent, av högst tre veckor 77,7 procent, av högst fyra veckor 85,2 procent, av högst tretton veckor 97,8 procent och av högst ett år 99,8 procent. Statistiken över olycksfall i arbete giver, som synes, vid handen, att det stora flertalet olycksfall icke medföra annat än ett övergående, oftast kortvarigt sjukdomstillstånd. Blott knappt 1 V 2 procent av fallen medföra rätt till invaliditets- eller dödsfallsersättning. Vid bedömande av behovet av en utsträckning av den sociala olycksfallsförsäkringen till andra än arbetstagare (och fiskare) bör hänsyn tagas jämväl till förefintligheten av vissa andra sociala anordningar. I detta hänseende vill kommittén framhålla följande. Den nuvarande frivilliga sjukförsäkringen i de erkända sjukkassorna enligt 1931 års sjukkasseförordning omfattar en mycket stor del av landets befolkning, dock långt ifrån hela befolkningen. Den 30 juni 1949 hade dessa sjukkassor omkring 2 941 000 medlemmar. Denna försäkrings sjukvårdsförsäkring omfattade dessutom vid samma tidpunkt omkring 1 195 000 barn under 15 år. Den beslutade obligatoriska sjukförsäkringen enligt 1947 års lag omfattar i princip alla svenska medborgare. Varken den frivilliga eller den obligatoriska sjukförsäkringen omfattar invaliditets- och dödsfallsersättning. (Här torde kunna bortses från att sjukpenning kan utgå vid arbetsoförmåga även efter sjukdomstillståndets upphörande.) Visst invaliditets- och efterlevandeskydd erbjuda de i folkpensioneringen enligt 1946 års lag ingående förmånerna invalidpension, sjukbidrag och änkepension. I detta sammanhang böra omnämnas även de båda lagarna 1947 om särskilda barnbidrag till änkors och invaliders m. fl. barn respektive om bidrag till änkor och änklingar med barn. Folkpensioneringens (häri inbegripet 1947 års lagars), invaliditets- och dödsfallsersättning utgör emellertid blott ett »minimistandardskydd». För invalidpension och sjukbidrag kräves att vederbörande är på grund av kropps- eller sinnessjukdom, sinnesslöhet, vanförhet eller annat lyte ur stånd att försörja sig genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter. Vid lägre invaliditet gives alltså ingen ersättning. De personer, som icke omfattas av OL (yrkesskadeförsäkringslagen) eller äro fiskare, äro för att erhålla ett i det individuella fallet fullt effektivt skydd vid olycksfall (här bortses från ev. rätt till skadestånd från annan) hänvisade till att komplettera förmånerna från sjukförsäkringen och folkpensioneringen genom privatförsäkring. Premiekostnaden vid försäkring i 341

privata försäkringsbolag ställer sig emellertid ofta så hög, att den är oöverkomlig för dem, som bäst behöva sådan försäkring, nämligen de små självständiga yrkesutövarna. Vidare må framhållas, att de privata försäkringsbolagen i allmänhet icke meddela med lagförsäkringen likvärdig försäkring. Dessa bolag intaga i regel i sina försäkringsavtal en del inskränkande villkor, vilka minska försäkringstagarens trygghet att erhålla ersättning vid olycksfall. Som exempel kan nämnas att enligt de för ett flertal bolag gemensamma villkoren för olycksfallsförsäkring omfattar försäkringen icke ersättning för skada, som drabbar ej frisk och färdig kroppsdel. Vidare uteslutes ersättningsrätt i vissa fall där den skadade lider av exempelvis sockersjuka. Ersättningsgrunderna vid förefintlighet av sjukdom, sjuklig förändring, sjukligt anlag eller lyte, äro mindre förmånliga än inom lagförsäkringen. Till komplettering av det nu anförda må refereras några uppgifter u r den officiella statistiken, Enskilda försäkringsanstalter år 1949 av försäkringsinspektionen. Vid slutet av år 1949 gällande direkta olycksfallsförsäkringar för högst 10 år utgjorde (s. 106) : antal försäkringar vid enskild försäkring: 429 799, antal försäkrade personer vid kollektiv försäkring (annan än den obligatoriska enligt OL) : 2 009 554. Av dessa n ä r a 2 Va miljoner försäkringar representeras emellertid en mycket stor del av komplementförsäkringar (särskilt för olycksfall utom arbete) för dem, som äro obligatoriskt försäkrade enligt OL. Vidare ingår här det betydande antalet skolbarnsförsäkringar. Invalidkapitalet utgjorde 7 002 534 000 respektive 24 237 338 000 kronor, motsvarande i genomsnitt vid fullständig invaliditet ett kapitalbelopp av omkring 16 000 respektive 12 000 kronor. Dessa belopp motsvara blott ett par års livränta enligt OL vid full invaliditet, vid en årlig arbetsförtjänst om exempelvis 6 000 kronor utgör årslivräntan vid fullständig förlust av arbetsförmågan 5 500 kronor. Enligt tab. E. (»På året belöpande premier och skador m. m. för egen räkning år 1949. Riksbolag samt läns- och häradsbolag» s. 18*) utgjorde skadeersättningarna för egen räkning samt förvaltningskostnaderna för egen räkning i procent av premieinkomsten för egen räkning -vid frivillig olycksfalls- och sjukförsäkring 62 respektive 31 samt vid obligatorisk olycksfallsförsäkring (i bolagen) 93 respektive 6. Det är dock att märka, att en betydande del av förvaltningsarbetet vid den obligatoriska försäkringen direkt utföres av delägarna i bolagen (arbetsgivarna). Trots den utveckling, som sedan år 1935 ägt rum beträffande såväl hithörande sociala anordningar som den privata försäkringen, är enligt socialvårdskommitténs uppfattning alltjämt tillämpligt följande uttalande, som Rfa gjorde i sitt ovan refererade förslag till företagarförsäkring. Rfa förklarade sig anse, »att de möjligheter, som för närvarande stå mindre bär342

kraftiga företagare till buds att genom försäkring skydda sig mot de ekonomiska följderna av olycksfallsskada, icke på ett tillfredsställande sätt tillgodose behovet, samt att det ur social synpunkt ter sig såsom ett önskemål, att de brister, som härvidlag framträda, bliva avhjälpta.» De mångfaldiga framstötarna i detta hänseende såväl i riksdagen som annorstädes utgöra ett starkt stöd för riktigheten av kommitténs uppfattning härutinnan. Flera möjligheter att avhjälpa nyssnämnda brister kunna tänkas. Såvitt avser en arbetsgivare, som i sin rörelse har arbetstagare anställda och tillsammans med dem utföra arbetet i rörelsen, kan det te sig naturligt, att han omfattas av s a m m a olycksfallsförsäkring som de anställda. 1 Mot ett genomförande av en sådan utvidgning av lagens omfattning kunna emellertid ett flertal invändningar riktas. Om för rätten (eller plikten) att vara försäkrad enligt yrkesskadeförsäkringslagen förutsattes, att vederbörande är arbetsgivare, medför detta å ena sidan en utsträckning av försäkringen till en mängd personer, som icke deltaga i ifrågavarande arbete (t. ex. arbetsgivaren är själv anställd hos annan och har anställt en person för hushållsarbete), och å andra sidan en begränsning till de självständiga rörelseidkare, som ha någon anställd. Det sist nämnda kvarstår, om såsom förutsättning för försäkringstillhörighet kräves att vara både arbetgivare och rörelseidkare. Redan kravet på att vederbörande skall vara arbetsgivare medför synnerligen stora svårigheter i tillämpningen, om försäkringen göres obligatorisk. Om man icke hänför arbetsgivarskapet till förefintligheten av isådant någon gång (eller viss tid) föregående kalenderår, kan knappast försäkringstillhörigheten för löpande kalenderår inträda förrän vid den tidpunkt under detta, då vederbörande blir arbetsgivare. Möjligen skulle man dock kunna tänka sig att låta ett tillfälligt arbetsgivarskap få konsekvenser för återstoden av samma år. Att det här berörda spörsmålet har stor betydelse framgår av att de 619 748 kända mindre arbetsgivare, som under år 1947 hade försäkring i Rfa, hade i medeltal endast en halv årsarbetare. Det är ett notoriskt förhållande, att Rfa aldrig får kännedom om många tillfälliga arbetsanställningar. En tillhörighet till försäkringen, som gäller endast de dagar då vederbörande är arbetsgivare, är av alldeles för begränsad räckvidd. En frivillig försäkring torde vålla de minsta tillämpningssvårigheterna. Då nästan alla självständiga rörelseidkare åtminstone vid något tillfälle varje år äro arbetsgivare, synes mest praktiskt att släppa kravet på arbetsgivarskap och medgiva varje självständig rörelseidkare rätt till frivillig försäkring. Införandet under arbetstagarförsäkringen för hela året ter sig emellertid allt mindre naturlig ju kortare tid av året som arbetsgivarskap föreligger. Vidare må framhållas, i Här och i fortsättningen i detta kapitel samt i kapitel VIII användes för enkelhetens skull uttrycken arbetsgivare och arbetstagare (anställd) i allmänhet såsom liktydiga med uttrycken försäkringspliktig respektive försäkrad enligt den föreslagna yrkesskadeförsäkringslagen.

att en del av yrkesskadeförsäkringslagens bestämmelser om det obligatoriska försäkringsskyddets räckvidd och om försäkringsförmånerna icke passa så väl ens för den självständige rörelseidkare, som hela året har någon anställd i rörelsen och själv deltager i arbetet. Detta kommer att utvecklas närmare i det följande. Även om de självständiga yrkesutövarna (vare sig de vore arbetsgivare eller ej) fördes in under yrkesskadeförsäkringslagen, skulle stora grupper av befolkningen lämnas utanför önskvärt socialt olycksfallsförsäkringsskydd. En anordning även för dessa grupper måste åstadkommas. Med hänsyn till det anförda finner socialvårdskommittén sig icke vilja föreslå, att de, som äro försäkringspliktiga enligt yrkesskadeförsäkringslagen för av dem anlitad arbetskraft, eller en eller flera grupper av dessa försäkringspliktiga eller självständiga rörelseidkare, vare sig de äro sålunda försäkringspliktiga eller ej, skola själva omfattas av den obligatoriska eller frivilliga försäkringen enligt nämnda lag. Kommittén förordar i stället att det införes en försäkringsanordning för sådana, som icke äro av yrkesskadeförsäkringslagen omfattade arbetstagare. Försäkringsanordningen bör emellertid i princip vara allmän. Frekvensen av (svårare) olycksfall samt det ekonomiska behovet av en social försäkring variera givetvis mellan olika grupper av medborgare men knappast på ett sådant sätt, att man på grundval av dessa förhållanden har tillräckliga motiv eller praktiska möjligheter att draga en gränslinje mellan grupper, som kunna anses behöva ifrågavarande försäkring, och grupper utan dylikt behov. De ekonomiska konsekvenserna av en svårartad olycksfallsskada kunna vara lika allvarliga för exempelvis småbrukarhustrun eller en annan husmoder som för en arbetstagare eller en arbetsgivare-rörelseidkare eller annan rörelseidkare. Även arbetstagarna böra enligt kommitténs mening genom den nya försäkringsanordningen få trygghet mot olycksfall, som icke omfattas av yrkesskadeförsäkringen. Detta är av särskild betydelse för dem, som arbeta tidvis som arbetstagare och tidvis som självständiga yrkesutövare. Den i kapitel IV B. förordade möjligheten för arbetstagarorganisation att teckna utomarbetsförsäkring för sina medlemmar torde dock något minska den grupp, som är i behov av en särskild försäkringsanordning. Vad härefter beträffar frågan om försäkringen skall göras obligatorisk eller frivillig må erinras om de synpunkter på denna fråga, som andra lagutskottet anförde i sitt utlåtande 1939: 18 (se närmare s. 336 ovan). Enligt utskottets förmenande kunde vissa olägenheter befaras vara förenade med en utvidgning av den obligatoriska försäkringen dels i form av svårigheter för den enskilde att bära de med försäkringen förenade kostnaderna, dels i form av administrativa svårigheter, såsom beträffande kontroll, inkrävande av försäkringsavgifter m. m. Den frivilliga försäkringen erbjöde enligt utskottet otvivelaktigt i angivna hänseenden mindre svårigheter. En frivillig försäkring måste emellertid med nödvändighet bli mindre effektiv 344

än en obligatorisk, beroende på svårigheten att till en frivillig försäkringsform få tillräcklig anslutning. Framför allt torde personer, vilkas ekonomiska ställning vore svag och vilka alltså måste 'anses ha det största behovet av försäkringsskydd, i många fall komma att stå utanför en frivillig försäkring. Enligt utskottets mening borde dock det dittillsvarande resultatet av den frivilliga sociala olycksfallsförsäkringen icke anses avgörande för denna försäkringsforms värde. De anförda synpunkterna vill socialvårdskommittén komplettera med följande. Att införa en obligatorisk försäkring för alla (ev. med s a m m a åldersgräns som i 1947 års sjukförsäkringslag) torde relativt sett medföra mindre administrativa svårigheter, än om en dylik försäkring skulle införas blott för en svåravgränsbar befolkningsgrupp som de självständiga yrkesutövarna. Genom på särskilt sätt utformade statsbidrag kan man fastställa försäkringspremierna så, att det blir möjligt även för ekonomiskt svagt ställda befolkningsgrupper att betala dem, och även så, att man gör försäkringen särskilt begärlig för dem, som löpa de största riskerna för svåra olycksfall. Man skulle alltså fortsätta på den väg, som man slog in på genom införande av den särskilda fiskarförsäkringen. Det är icke å priori uteslutet att få en god anslutning till en frivillig försäkring. Sjukkassorna (i all synnerhet de beslutade allmänna) med sin n ä r a kontakt med medlemmarna torde med fördel kunna anlitas för anskaffningsverksamheten. Väsentlig betydelse bör emellertid enligt kommitténs mening tillmätas den omständigheten, att olycksfallsskadorna icke kunna anses intaga en sådan särställning i jämförelse med sjukdomarna av annan orsak än olycksfall, att tillräckliga skäl finnas för att ålägga alla en skyldighet att bereda sig bättre försäkringsskydd vid olycksfall än vid sjukdomar. Det skulle då kunna sägas, att man egentligen borde ha en allmän, obligatorisk försäkring för sjukdomar s a m t invaliditet och död till följd av dem, oberoende av om orsaken till sjukdomen i det speciella fallet vore olycksfall eller ej. Bortsett från sjukförsäkringen ha vi ju emellertid i förevarande hänseende redan ett obligatoriskt minimistandardskydd i de i folkpensioneringen ingående förmånerna invalidpension, sjukbidrag och änkepension jämte barnbidrag enligt de ovannämnda båda lagarna år 1947. I enlighet med vad kommittén anfört i kapitel II A. kan det dock icke i nuvarande läge komma ifråga att utbygga detta minimistandardskydd till sådan effektivitet, att de upprepade önskemålen om en social anordning för invaliditetsersättning och efterlevandehjälp vid olycksfall bli tillgodosedda. Kommittén är emellertid av den uppfattningen, att en sådan allmän obligatorisk försäkring som den nyssnämnda bör vara slutmålet. På grund av vad sålunda anförts föreslår kommittén, att den ovan förordade nya försäkringsanordningen — åtminstone till en början — icke göres obligatorisk för alla. 345

Vad härefter angår frågan om att göra försäkringen obligatorisk för vissa grupper, må beträffande självständiga yrkesutövare anföras följande. Skyldighet för en viss kategori av medborgare att försäkra sig mot en speciell risk torde böra föreskrivas endast såvitt det kan anses ådagalagt, att vederbörande i allmänhet icke ha förmåga att i de ifrågavarande situationerna själva sörja för den skadelidande, i detta fall sig själv och de sina. Då fråga är om en försäkring speciellt för invaliditet och dödsfall till följd av olycksfallsskador i och utom arbete, 1 torde vidare böra uppställas den förutsättningen, att hjälpbehovet i dylika fall visat sig vara för vederbörande kategori mera trängande än vid invaliditet och dödsfall av annan orsak. Om spörsmålet angående tvångsmässig olycksfallsförsäkring bedömes ur dessa synpunkter, kan det möjligen sägas, att flertalet av de självständiga yrkesutövare, som drabbas av svårartad olycksfallsskada, äro i behov av ekonomisk hjälp men att många, eventuellt de flesta, icke k u n n a förväntas trygga sig mot risken genom att anlita en rent frivillig försäkring. Vad nyss nämndes om att olycksfallsskadorna icke kunna anses intaga en sådan särställning i jämförelse med sjukdomarna av annan orsak, att tillräckliga skäl finnas för skyldighet att bereda sig bättre försäkringsskydd vid olycksfall än vid sjukdomar, gäller emellertid även om spörsmålet begränsas till de självständiga yrkesutövarna. Vidare må framhållas, att dessa icke bilda någon enhetlig grupp. Tvärtom inrymmas under denna beteckning grupper med de mest olika villkor i socialt och ekonomiskt hänseende. En del av dem äro företagare med lejd arbetskraft, andra driva sin rörelse med hjälp blott av familjemedlemmar, och åter andra utöva sitt yrke utan biträde av annan. De olika grupperna ha icke ens den egenskapen gemensam, att de kunna betecknas såsom helt ställda utanför yrkesskadeförsäkringslagens skydd. Det är ju mycket vanligt, att yrkesutövare tidvis arbeta för annans räkning under sådana omständigheter, att de komma att omfattas av försäkringen enligt nämnda lag, och tidvis bedriva en helt självständig yrkesverksamhet. Det torde vara uppenbart, att en anordning med obligatorisk försäkring av (enligt yrkesskadeförsäkringslagen oförsäkrade) självständiga yrkesutövare måste kräva en gränsdragning, som är förenad med mycket stora praktiska svårigheter. På grund av vad sålunda anförts finner kommittén sig icke k u n n a förorda att nämnda självständiga yrkesutövare åläggas försäkringsplikt för sig själva enligt ifrågavarande försäkringsanordning. I fråga om obligatorisk försäkring för mindre självständiga yrkesutövare m å tilläggas följande. En inkomstgräns måste alltid bli mer eller mindre godtycklig samt administrativt besvärlig, bl. a. med hänsyn till de växlande inkomstförhållandena i olika landsdelar och från tid till annan. En snabb, fortgående penningvärdeförsämring kan kräva ideliga höj1 Såsom i det följande i texten närmare utvecklas avses försäkringen gälla skador såväl i som utom arbete och giva skydd framför allt vid invaliditet och död.

niingar av ifrågavarande gräns. Mot andra metoder för en begränsning till mindre företagare kunna i varje fall delvis likartade invändningar riktas. Vad särskilt beträffar frågan om att göra försäkringen obligatorisk för vissa yrkesgrupper inom den större gruppen självständiga yrkesutövare, t. ex. för fiskare, hemmansägare, utövare av verkstadsrörelse, gäller — förutom de ovannämnda skälen beträffande den större gruppen — att man icke kan dela upp de självständiga yrkesutövarna i två yrkesgrensgrupper, där det ur risksynpunkt är motiverat med obligatorisk försäkring för den ena gruppen men ej för den andra. Icke heller för någon annan grupp av medborgare, t. ex. husmödrarna, finner kommittén övervägande skäl tala för att tvinga dess medlemmar att på egen bekostnad (helt eller delvis) för sig själva taga olycksfallsförsäkring. En annan sak ä r emellertid, att kommittén gärna skulle se, att försäkringen faktiskt bleve obligatorisk i så stor utsträckning som möjligt. Av nyss anförda skäl finner kommittén det icke rimligen böra komma ifråga att lagstiftaren skulle förbinda tillhörighet till exempelvis en yrkesorganisation med plikt att olycksfallsförsäkra sig själv. Men enligt kommitténs mening bör — liksom föreslagits i kapitel IV B. beträffande utomarbetsförsäkring — yrkesorganisation medges rätt att kollektivt försäkra sina medlemmar enligt den här behandlade försäkringsformen, varigenom denna av organisationen göres obligatorisk för medlemmarna. På det sättet kan man för de yrkesgrupper, som så önska, få en obligatorisk försäkring, vid vilken de ovan anförda skälen mot försäkringsplikt enligt lag ha föga betydelse. Emellertid finnes en grupp, beträffande vilken enligt kommitténs mening särskilda skäl tala för en obligatorisk försäkring enligt lag, nämligen vissa anhöriga till arbetsgivaren, vilka skulle omfattas av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, om de icke särskilt undantagits från denna. Här blir det ju icke, såsom beträffande de ovan diskuterade fallen (bortsett från organisationsförsäkring), fråga om att försäkra sig själv utan om försäkring av vissa personer på annans bekostnad. Till frågan om obligatorisk försäkring av ifrågavarande familjemedlemmar återkommer kommittén i kapitel VIII. En av de sakkunniga har inom kommittén väckt ett förslag, innebärande att åtminstone de självständiga rörelseidkare, som vore arbetsgivare, skulle medges rätt att teckna frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen för sig själva; tvång att teckna försäkringen att gälla jämväl utom arbete skulle icke föreligga; statsbidrag skulle icke utgå. På skäl som kommittén ovan (s. 343—344) anfört, har kommittén icke velat förorda detta förslag. I övrigt ha överläggningarna inom kommittén i detta sammanhang främst rört sig om följande båda alternativ. Skillnaden mellan alternativen ligger 347

i den olika lösningen av frågorna om förhållandet till sjukförsäkringen och om tidpunkten för den nya försäkringsformens ikraftträdande. Enligt det ena alternativet, nedan benämnt Alt. A., skulle från ifrågavarande försäkring utgå sjukpenning utan (annan) karenstid (än den inom yrkesskadeförsäkringen gällande). Viss reduktion av sjukpenningens belopp i förhållande till vid yrkesskadeförsäkringen förekommande finge av kostnadsskäl accepteras. Sjukpenning borde utgå med sådana belopp, som kunde antagas kunna bli gällande i en kommande allmän, obligatorisk sjukförsäkring. I fråga om sjukpenning från erkänd sjukkassa skulle tillämpas detsamma, som nu gäller vid olycksfall i arbete enligt OL, d. v. s. i praktiken utgår ingen sjukpenning från sjukkassan. Försäkringen borde träda i kraft samtidigt med yrkesskadeförsäkringslagen. — Till stöd för detta alternativ kunde anföras följande. Enär sjukförsäkringsreformen ställts på framtiden, kanske på en avlägsen framtid, vore behovet av ifrågavarande olycksfallsförsäkring mycket större än om nämnda reform vore genomförd. Genom att utforma statsbidraget till olycksfallsförsäkringen på visst sätt kunde man vederlägga invändningen, att sjukkassornas medlemmar finge olika valuta för samma avgifter till följd av att sjukkassan ej skulle behöva betala vid olycksfall, som drabbade dem, som tecknat försäkring enligt den nya olycksfallsförsäkringsformen. Om denna försäkring genomfördes först, krävdes vid sjukförsäkringsreformens ikraftträdande icke så stor ökning av statens bidrag till sjukförsäkringen, som om ifrågavarande olycksfallsförsäkring icke gällde förut. Sistnämnda försäkring skulle alltså innebära en etapp på vägen till sjukförsäkringsreformens genomförande. Enligt det andra alternativet, nedan benämnt Alt. B., borde det i detta sammanhang aktuella försäkringsbehovet tillgodoses genom en försäkringsanordning, som kompletterade en allmän, obligatorisk sjukförsäkring i de hänseenden, där denna ej gåve skydd, d. v. s. framför allt vid invaliditet och dödsfall. Vid en ur behovssynpunkt tillfredsställande sjukpenningförsäkring inom sjukförsäkringen skulle i regel sjukpenning från olycksfallsförsäkringen utgå först sedan den skadade utförsäkrats ur sjukförsäkringens sjukpenningförsäkring. (Vissa specialfall behandlas senare i detta kapitel.) Skulle i framtiden genomföras en samordning mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen, så att den förstnämnda svarar för alla skador av viss högsta varaktighet, borde dock lämpligheten av samma samordning/gränsdragning mellan sjukförsäkringen och den här aktuella olycksfallsförsäkringen upptagas till prövning. Den nya olycksfallsförsäkringsformen kunde med hänsyn till det anförda icke träda i kraft förrän tidigast samtidigt med den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringen. — Till stöd för detta alternativ kan anföras följande. Liksom fallet är beträffande självständiga yrkesutövare komma även andra befolkningsgrupper, som icke inrymmas under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, 348

att genom den beslutade allmänna, obligatoriska sjukförsäkringen få rätt till sjukhjälp vid olycksfall i och utom arbete. Såsom framgår av ovan lämnade uppgifter utgöres den stora mängden av skador av kortvariga sådana. Det är orimligt att även beträffande den stora grupp medborgare, som man hoppas skola teckna den nya försäkringen, tillämpa det system för skaderegleringen, som man i varje fall tills vidare nödgas bibehålla inom yrkesskadeförsäkringen, nämligen att även de kortvariga skadorna skola regleras icke lokalt, av sjukkassorna, utan centralt, av försäkringsinrättningarna (Rfa och bolagen). Det kan icke heller vara rimligt att nu bygga ut den stora apparat, som den nya försäkringen kräver, när man kommer att eller i vart fall löper risken att i väsentliga delar nödgas göra om arbetet vid den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringens ikraftträdande. Det sistnämnda gäller i all synnerhet som man nu icke med säkerhet kan veta, hur sjukförsäkringens sjukpenningförsäkring då kommer att vara utformad. För att man skall få en önskvärd betydande anslutning till den frivilliga olycksfallsförsäkringen är ofrånkomligt, att staten lämnar ett relativt betydande bidrag till försäkringen. Den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringens ikraftträdande h a r av statsfinansiella skäl uppskjutits. Genomförandet av en dylik sjukförsäkring är den mest angelägna socialförsäkringsreformen. Det omedelbara genomförandet av den nya olycksfallsförsäkringen kan antagas försvåra det snara genomförandet av sjukförsäkringsreformen. Även om man med statsbidragen kan försvara, att vid Alt. A. ingen sjukpenning från erkänd sjukkassa skall utgå till olycksfallsförsäkrade skadade, kan en dylik bestämmelse vara riskabel ur ackvisitionssynpunkt. Efter ingående överväganden har socialvårdskommitténs majoritet anslutit sig till Alt. B. I det följande ligger Alt. B. till grund för förslagen i olika frågor. Vid detta alternativ skulle den nya försäkringsformen, som i fortsättningen benämnes invaliditets- och dödsfallsförsäkringen, icke komma ifråga till ikraftträdande förrän tidigast samtidigt ined den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringen. På grund härav och med hänsyn till vad nyss nämndes angående utformningen av dennas sjukpenningförsäkring kan något fullständigt förslag till den nya försäkringen icke rimligen nu utformas utan kommer kommittén blott att här skissera, hur enligt kommitténs mening ifrågavarande försäkring bör vara konstruerad. Av huvudpunkterna i invaliditets- och dödsfallsförsäkringen har redan behandlats frågan om försäkringens omfattning i personellt hänseende. Vad härefter beträffar frågan om försäkringsskyddets omfattning må erinras om att Rfa i sitt år 1935 avgivna förslag till frivillig företagarförsäkring av praktiska skäl förordade, att försäkringen i allmänhet skulle omfatta även olycksfall utom arbetet. Att avgöra om en självständig yrkesutövares eller en husmoders skada är ådragen i eller utom arbetet måste givet349

vis ofta vara synnerligen vanskligt. Gränsen mellan arbetstid och fritid är för stora kategorier av självständiga yrkesutövare, t. ex. jordbrukare, icke lika skarp som för det stora flertalet anställda. Härtill kommer, att det ofta måste vara synnerligen svårt eller rent av omöjligt att kontrollera en självständig yrkesutövares uppgifter angående de närmare omständigheterna vid olycksfallet. En konsekvens av de synpunkter, som ligga till grund för en särskild arbetstagarförsäkring, är att den obligatoriska försäkringen i princip gäller endast för skador, som ha samband med arbetet. Dessa synpunkter, som inom den obligatoriska arbetstagarförsäkringen göra en gränsdragning mellan olycksfallen i och utom arbete naturlig, göra sig icke gällande inom den här ifrågavarande försäkringen. Det egentliga motivet för sistnämnda försäkring är att tillgodose ett trygghetsbehov, och detta är givetvis tillfinnandes även med avseende å olycksfall utom arbetet. Såsom tidigare nämnts, ansåg Rfa, att det syntes böra inrymmas försäkringsinrättningen befogenhet att bevilja undantag från regeln, att försäkringen borde omfatta även olycksfall utom arbetet. Anstalten åberopade, att beträffande vissa grupper självständiga yrkesutövare, såsom hantverkare och lantbrukare, som ofta hade lång arbetstid i sitt yrke, olycksfallen utom arbete antagligen bleve mera sällsynta, samt att för dylika, ofta mindre bemedlade företagare kostnaden för försäkring utom arbete kunde bli rätt betungande, ehuruväl premien i och för sig vore låg. — Med hänsyn till vad nedan föreslås angående premierna torde Rfas skäl för undantags medgivande åtskilligt minska i betydelse. Härtill kommer att just beträffande lantbrukare de nyssnämnda gränsdragnings- och kontrollsvårigheterna naturligen äro särskilt framträdande. I all synnerhet som ju denna försäkring icke skall giva ersättning redan från dagen efter olycksfallet är det administrativt av värde att icke behöva utreda, om olycksfallet inträffat i eller utom arbete. Det kan förtjäna erinras om att den frivilliga fiskar försäkringen praktiskt taget alltid tecknats att gälla såväl i som utom arbete. Kommittén finner för sin del övervägande skäl tala för att icke medgiva undantag från regeln att invaliditets- och dödsfallsförsäkringen skall gälla jämväl utom arbete. I sitt ovannämnda förslag förordade Rfa, att försäkringen skulle omfatta även yrkessjukdomar i den omfattning och enligt de grunder, som angåves i YL. Anstaltens påpekande, att kostnaden härför i de flesta fall ej bleve nämnvärd, gäller jämväl beträffande den nu aktuella försäkringsformen. Enligt kommitténs mening kan och bör dennas »inomarbetsdel» omfatta samma skador (olycksfall och sjukdomar) som den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen. — Den nuvarande frivilliga försäkringen enligt 35 § OL för olycksfall utom arbete för arbetsgivarens räkning giver icke skydd vid utom arbetet ådragna sjukdomar enligt YL. Genom den utformning, som kommittén givit skadebegreppet i sitt förslag till yrkesskadeförsäk350

ringslag, har i viss utsträckning utsuddats den nuvarande stränga gränsdragningen mellan å ena sidan olycksfallsskador och vissa därmed jämställda skador enligt 1 § OL och å andra sidan yrkessjukdomar enligt 1 § YL. De principiella och praktiska skäl, som kunna anföras för att i stor utsträckning undantaga yrkesskadeförsäkringslagens »yrkessjukdomar» från denna lags utomarbetsförsäkrings giltighet, ha enligt kommitténs mening ringa bärkraft, då det gäller invaliditets- och dödsfallsförsäkringen. Att så gott som enbart långvariga »yrkessjukdomar» här bli aktuella torde medföra, att de svårutredda fallen bli mycket sällsynta. Nämnda sjukdomar torde dessutom endast sällan kunna ådragas utom arbetet, som ju här är arbete för egen räkning. De begränsningar till vissa yrken (t. ex. sjukvård och djurskötsel), som föreskrivas beträffande yrkesskadeförsäkringslagens »yrkessjukdomar», skola dock naturligtvis gälla även vid förevarande försäkring. Med hänsyn till vad sålunda anförts förordar kommittén, att invaliditets- och dödsfallsförsäkringen i princip skall omfatta »yrkessjukdomarna», vare sig de ådragits i arbetet eller utom detta. Då vissa av de aktuella sjukdomarna ha sin grund i en under lång tid fortgående inverkan, föreligger behov av vissa specialbestämmelser, exempelvis om fördelning av kostnaden för ett försäkringsfall mellan flera inrättningar (jfr 5 § YL). Försäkringsgivare för invaliditets- och dödsfallsförsäkringen böra enligt kommitténs mening vara yrkesskadeförsäkringslagens försäkringsinrättningar och inga andra. Enligt Rfas mernämnda förslag år 1935 borde självständiga företagare, som icke vore delägare i bolag, som avsåges i 4 § OL, äga rätt att taga försäkring i anstalten men däremot icke i sådant bolag, medan arbetsgivare, som vore delägare i bolag, icke borde få taga försäkring i anstalten. Rfa motiverade sitt förslag härutinnan på följande sätt. Enligt lagen om försäkringsrörelse kunde endast delägare i ömsesidigt bolag vara försäkringstagare i bolaget. Enär emellertid enligt 4 § OL endast arbetsgivare kunde vara delägare i sådant ömsesidigt bolag, som avsåges i samma paragraf, följde därav att självständig yrkesutövare, som ej vore arbetsgivare, icke kunde medges att taga försäkring uti ifrågavarande bolag. Att ändra OL därhän, att även andra än arbetsgivare skulle kunna bli delägare i bolagen, syntes icke lämpligt med hänsyn bl. a. till den i 4 § föreskrivna obegränsade personliga ansvarigheten för delägarna. I yttrande över Rfas förslag åberopade FR som ytterligare stöd för anstaltens ståndpunkt, att bolagen vore att anse som speciellt tillskapade sammanslutningar av arbetsgivare och att det måste anses främmande för deras ändamål att lämna individuella försäkringar, som icke hade samband med ett arbetsgivarförhållande. Två reservanter i rådet anslöto sig emellertid — liksom även Svenska Arbetsgivareföreningen — till den av representanter för de ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening framförda 351

meningen, att anstalten icke anfört några skäl, som skulle utgöra hinder för att socialförsäkringsbolagen meddelades samma befogenhet att lämna försäkring åt icke arbetsgivare, som enligt förslaget skulle givas åt anstalten. — Försäkringsinspektionen yttrade, att möjligen andra skäl (än de av Rfa anförda) kunde finnas för centralisering av försäkringen av icke arbetsgivare till Rfa. Intet hinder syntes emellertid möta för en ändring av 4 § OL i sådan riktning, att rätt till delägarskap utsträcktes att gälla även självständiga företagare, som icke vore arbetsgivare. Den obegränsade personliga ansvarigheten syntes icke medföra annan effekt än att vid eventuell uttaxering delägare, som icke vore arbetsgivare, deltoge i uttaxeringen i proportion till den premie de haft att erlägga. Socialvårdskommittén delar den uppfattning beträffande den personliga ansvarigheten, åt vilken försäkringsinspektionen givit uttryck. Återstår då det av FR anförda skälet. Vad detta beträffar, kan det enligt kommitténs mening icke anses utgöra hinder för att bolagen kunna få antaga såsom delägare även sådana arbetsgivare, som såsom arbetskraft ha endast sådana familjemedlemmar, som icke obligatoriskt omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen. Men en arbetsgivare-bolagsdelägare kanske icke i förväg vet, om h a n under nästkommande kalenderår kommer att anlita annans arbetskraft, eller kanske vet, att h a n icke kommer att anlita sådan arbetskraft. Skall han då vara tvungen att utträda ur bolaget? Kommittén anser detta föga praktiskt och knappast rimligt. Det förhållandet, att statsbidrag till premierna avses skola utgå, utgör med hänsyn till det sätt, varpå bidraget föreslås utformat, icke något hinder för frihet för bolagen att såsom delägare antaga andra än arbetsgivare. Det är ett betydelsefullt intresse, att invaliditets- och dödsfallsförsäkringen får stor anslutning. Enligt den i kapitel III s. 112 intagna tabellen ha bolagen — trots att de i motsats till Rfa icke haft statsbidrag för verksamheten — fått en större anslutning till den frivilliga försäkringen av annan arbetare (än i OL avses) än vad Rfa fått. Den försäkringsinrättning, som har de flesta dylika försäkringarna, är Svenska Lantbrukarnes olycksfallsförsäkringsbolag, ömsesidigt. Om det finnes ett försäkringsbolag, väsentligen avsett för en viss grupp av yrkesutövare, anser kommittén fullt rimligt, att även sådana inom nämnda grupp, som icke h a någon anställd, kunna erhålla delägarskap i bolaget. Med stöd av det anförda får kommittén förorda, att i bolagens rätt att antaga delägare icke göres någon begränsning med hänsyn till om vederbörande är arbetsgivare eller ej. En annan sak är att kommittén anser, att det i samma utsträckning som inom yrkesskadeförsäkringen bör gälla förbud för en försäkringstagare att dela upp sina försäkringar på olika inrättningar, och att alltså en försäkringstagares alla försäkringar enligt ifrågavarande båda försäkringsformer i regel skola vara i samma försäkringsinrättning.

Kommittén övergår nu till frågan om försäkringens prestationer enligt den h ä r ifrågavarande försäkringsformen. Såsom ovan nämnts avses denna försäkring skola komplettera den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringen. De synpunkter, som ligga till grund för en arbetstagarförsäkring med ersättning i förhållande till arbetsförtjänsten, göra sig icke gällande här. På grund härav finnas icke lika starka skäl att, såsom för arbetstagarna, bestämma ersättningarna i förhållande till den förlorade arbetsinkomsten. För en gradering av ersättningarna efter arbetsinkomsten talar dock det förhållandet, att behovssynpunkterna tillgodoses bäst, om ersättningarna ställas i relation till det faktiska inkomstbortfallet. Men för de självständiga yrkesutövarna är inkomstbortfallets storlek i allmänhet vida svårare att beräkna än för löneanställda. I åtskilliga fall torde en kortvarig skada, som skulle medföra arbetsoförmåga för en löneanställd, icke medföra något inkomstbortfall för en självständig yrkesutövare. Husmödrarna vålla särskilda svårigheter i här aktuella hänseende. De fåtaliga gifta kvinnor, som ej arbeta ens i hushållet, torde man dock kunna bortse från, då de sällan torde komma att teckna ifrågavarande försäkring. Det måste för närvarande anses ovisst, hur sjukpenningförsäkringen inom den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringen kommer att vara utformad, när den träder i kraft. Med hänsyn härtill begränsar kommittén sig till att i sjukpenninghänseende göra det uttalandet, att i den mån nämnda sjukpenningförsäkring u r behovssynpunkt blir tillfredsställande, invaliditets- och dödsfallsförsäkringen icke bör giva sjukpenning. Sådan kommer då att utgå endast sällan från sistnämnda försäkring nämligen blott under sådan sjukdomstid, under vilken sjukpenning icke utgår enligt sjukförsäkringslagen (av annan anledning än karenstid enligt dess 26 §). Avlöses ett livränteberättigande tillstånd av nytt sjukdomstillstånd, bör dock alltid invaliditets- och dödsfallsförsäkringen stå för sjukpenning under ifrågavarande sjukdomstid. Samma undre åldersgräns i fråga om sjukpenning som enligt sjukförsäkringslagen bör enligt kommitténs mening gälla även vid invaliditets- och dödsfallsförsäkringen. Det förutsattes, att frågan om sjukhusvård och medicin är löst generellt i särskild ordning. Rätten till annan sjukvård än nu nämnts bör följa rätten till sjukpenning. Dylik sjukvård under annan tid än då sjukdomstillstånd föreligger, bör bekostas av invaliditets- och dödsfallsförsäkringen, därest till invaliditetsersättning berättigande nedsättning av arbetsförmågan föreligger. Yrkesskadeförsäkringslagens grunder böra tillämpas, då sjukpenning eller sjukvård utges från invaliditets- och dödsfallsförsäkringen. Till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av olycksfallet (sjukdomen) nödiga särskilda hjälpmedel, såsom kryckor, konstgjorda lemmar och glasögon, böra tillhandahållas av här förevarande försäkring i samma utsträckning som inom yrkesskadeförsäkringen. 353 2G

Ersättning för läkarintyg bör utges i enlighet med sistnämnda försäkrings regler. Rätt till invaliditets ersätt ning bör enligt kommitténs mening föreligga vid ett invaliditetstillstånd (bedömt efter yrkesskadeförsäkringslagens regler) om minst tio procent från inträdandet av detsamma eller den senare dag, då sjukpenning från sjukförsäkringen upphör att utgå (jfr 1947 års sjukförsäkringslag 21 § 3 st.). Vid högre invaliditetsgrader bör livränta utgå enligt grunderna i yrkesskadeförsäkringslagen. Vid lägre invaliditetsgrader synes emellertid enligt kommitténs mening frågan om avvikelse från nämnda lags regler böra närmare övervägas. Erfarenheten visar nämligen, att de lindriga invaliditetsfallen — till stor del smärre fingerskador — ofta icke medföra någon bestående inkomstminskning. För självständiga yrkesutövare och andra icke-arbetstagare torde ifrågavarande invaliditeter påverka försörjningsförmågan i ännu mindre grad än vad fallet är beträffande arbetstagarna. Vid nämnda fingerskador är det synnerligen vanligt för närvarande, att invaliditetsgraden bestämmes efter tabellsats. Enligt de danska, finska och norska motsvarigheterna till OL utges vid de lägre invaliditetsgraderna (i Danmark under 50, i Finland under 30 och i Norge under 20 procent) engångsbelopp, som i allmänhet äro vida lägre än kapitalvärdet av motsvarande livsvariga livränta. Därigenom åstadkommes en betydande kostnadsminskning. Vid utformningen av den här aktuella försäkringsformen synes en motsvarande anordning vara en metod att nedbringa kostnaderna — och därmed premierna — utan att försäkringsskyddets effektivitet nämnvärt förringas. Ur ackvisitionssynpunkt torde en bestämmelse om ett engångsbelopp i stället för en låg årlig livränta vara värdefull. Emellertid kunna vägande skäl anföras mot att i invaliditets- och dödsfallsförsäkringen införa ett kapitaliseringssystem analogt med det nyssnämnda i grannländerna. För svensk social olycksfallsförsäkring innebär ett dylikt system en nyhet (här bortses från de speciella kapitalbeloppen enligt 1937 års krigsförsäkringslag), som kommittén icke funnit anledning föreslå införd i yrkesskadeförsäkringslagen. Om man skall ha en automatisk kapitalisering och utgiva ett visst mindre antal årsbelopp av livränta, bör man såsom i Danmark och Finland göra det efter en med högre invaliditet stigande skala. Detta men framför allt ett bibehållande i övrigt av OLs respektive yrkesskadeförsäkringslagens vanliga regler för tillerkännande av invaliditetsersättningar kräva mycket utförliga och invecklade lagbestämmelser. Det är nämligen synnerligen vanligt att invaliditetstillståndet utvecklar sig så, att det motiverar tillerkännande av tillfällig livränta en eller ett par perioder, innan en definitiv (icke så sällan lägre) livränta anses kunna fastställas. Ibland inträder en försämring i tillståndet så, att sjukdomstillstånd är för handen, eller så, att högre livränta är motiverad. För att undvika här åsyftade komplikationer i lagtext och tillämpning kan man tänka sig att införa en bestämmelse om att definitiv livränta skall till354

erkännas omedelbart efter sjukdomstillståndets upphörande. Detta är emellertid en bestämmelse främmande för OL. Någon anledning att för yrkesskadeförsäkringslagens del frångå OLs principer härutinnan har icke ansetts föreligga. Enligt kommitténs mening är det ur administrativ synpunkt av vikt att begränsa skiljaktigheterna i fråga om motsvarande bestämmelser i yrkesskadeförsäkringen och i invaliditets- och dödsfallsförsäkringen. Nu anförda synpunkter göra kommittén obenägen att föreslå ifrågavarande kapitaliseringssystem. Kommittén förordar i stället det i det följande utvecklade systemet, som mindre avviker från det för yrkesskadeförsäkringslagen föreslagna men likväl leder till nästan samma resultat som det ovannämnda. Genom 1948 års ändringar i OL beträffande invaliditetsersättningarna förhöjdes livräntorna för livräntetagare mellan 18 och 67 år. För dem frångick man den gamla regeln om kompensation med 2/3 av den förlorade årliga arbetsförtjänsten. Förhöjningen avvägdes så, att kompensationsgraden vid 30 procents och högre invaliditet stiger successivt med invaliditetsgraden. Systemet kan sägas innebära, att ifrågavarande livräntetagare stå självrisk motsvarande 1/12 av deras årliga arbetsförtjänst. En tillämpning för alla åldrar av denna tolftedelsregel i stället för tvåtredjedelsregeln vid invaliditetsgrader under 30 procent medför vid 25 procent oförändrat resultat. Vid en årlig arbetsförtjänst av 6 000 kronor blir livräntans årsbelopp vid 20 procent 700 (i stället för 800) kronor, vid 15 procent 400 (i stället för 600) kronor och vid 10 procent 100 (i stället för 400) kronor. Genom en dylik utvidgad tillämpning av tolftedelsregeln åstadkommes den åsyftade kostnadsminskningen, varjämte de ringa årsbeloppen vid de lägsta invaliditetsgraderna böra kunna medföra ett ur ackvisitionssynpunkt önskvärt utbyte av livränta mot kapital för en gång i betydande utsträckning. I den mån frågan om begravningshjälp icke löses i en särskild allmän författning, bör enligt kommitténs mening sådan hjälp utgå från invaliditetsoch dödsfallsförsäkringen och med samma belopp som enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Livränta till efterlevande föreslår kommittén skola utgå från förevarande försäkring efter samma grunder som i yrkesskadeförsäkringen. Vad härefter beträffar frågan om ersättningsunderlaget, så synes naturligt att för de obligatoriskt försäkrade familjemedlemmarna såsom underlag begagna deras med tillämpning av yrkesskadeförsäkringslagens regler fastställda årliga arbetsförtjänst. En kombination av ett dylikt system med en lagbestämmelse innehållande vissa fixa belopp torde vara lämpligast. Detta spörsmål behandlas närmare i nästföljande kapitel. För de frivilligt försäkrade måste finnas ett i förväg i försäkringsavtalet fastställt ersättningsunderlag. Om den obligatoriska sjukförsäkringens sjukpenning utginge efter en inkomstgraderad skala, torde i regel vara lämpligast att anknyta till denna. 355

Ifrågavarande ersättningsunderlag kunde då för varje försäkringssökande fastställas till (det avrundade) mittbeloppet i den arbetsförtjänstintervall, till vilken han i sjukpenninghänseende hänförts av sjukkassan, där h a n ej visade skäl för ett annat belopp. Tecknades försäkringen av en yrkesorganisation, torde dock någon annan metod vara mera praktisk. Med en sådan utformning av sjukpenningförsäkringen som i 1947 års sjukförsäkringslag är den nyssnämnda anknytningen icke möjlig. Bl. a. det olika sättet för hänsynstagande till försörjningsplikten i yrkesskadeförsäkringslagen och i sjukförsäkringslagen gör att man icke heller lämpligen kan direkt anknyta till den årliga arbetsförtjänst, som skulle motsvaras av sjukförsäkringslagens obligatoriska och i förekommande fall frivilliga sjukpenning. I stället synes man böra ha ett antal försäkringsklasser, mellan vilka den försäkringssökande lämnas i stort sett fritt val. Inrättningen bör dock ha rätt att neka att meddela försäkring efter ett belopp (högre än m i n i m u m ) , som med hänsyn till vederbörandes förhållanden innebär uppenbar överförsäkring. Högsta och lägsta beloppen böra sammanfalla med maximum respektive minimum för årlig arbetsförtjänst vid utgivande av livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Med denna utgångspunkt kan ersättningsunderlaget i respektive klasser fastställas till förslagsvis följande belopp: 900, 1 200, 1 500, 1 800, 2 100, 2 400, 2 700, 3 000, 3 600 kronor o. s. v. med en ökning av 600 kronor till varje ytterligare klass, högst 9 000 kronor. Med hänsyn till vad i kapitel V föreslagits angående beräknandet inom yrkesskadeförsäkringen av den årliga arbetsförtjänsten för dem som ej fyllt 25 år, ifrågasattes en motsvarande specialregel inom här avsedd försäkringsform. De av specialregeln berörda personerna böra i princip ha samma valrätt som övriga, men av flera anledningar komma de i regel att teckna försäkring efter någon av de lägre klasserna. Ersättningsunderlaget bör emellertid höjas successivt för dem, exempelvis enligt följande. Om vederbörande är under 18 år, när han skadas, uppflyttas han i ersättningshänseende fr. o. m. dagen efter den, då han fyllt 18 år, en klass, fr. o. m. dagen efter den, då han fyllt 21 år, ytterligare två klasser och fr. o. m. dagen efter den, då han fyllt 25 år, ytterligare en klass. Om vederbörande fyllt 18 men ej 20 år, när han skadas, uppflyttas han fr. o. m. dagen efter den, då han fyllt 21 år, två klasser och fr. o. m. dagen efter den, då han fyllt 25 år, ytterligare en klass. Om han fyllt 20 men ej 24 år, när han skadas, uppflyttas han fr. o. m. dagen efter den, då han fyllt 25 år, en klass. Exemplet avses visa det system kommittén tänkt sig. Den närmare utformningen av bestämmelsen (åldersgränserna, de olika uppflyttningarnas storleksordning) bör givetvis vara beroende av det allmänna löneläget inom ifrågavarande åldersgrupp, när denna lagstiftning kan sättas i kraft. Livränta till efterlevande efter de frivilligt försäkrade bör enligt kommitténs mening utgå med hänsyn till den ersättningsklass, efter vilken ersättning till honom själv skulle ha utgått, då han fyllt 25 år. 356

I det följande behandlas finansieringen av invaliditets- och dödsfallsförsäkringen samt vissa därmed sammanhängande frågor. För att den frivilliga försäkringen skall få god anslutning, bör den te sig och vara prisbillig i förhållande till prestationerna framför allt för dem, som äro utsatta för de största riskerna för svåra olycksfall. Vidare bör administrationen, inklusive ackvisitionen och premiesättningen, vara så okomplicerad som möjligt. Inom kommittén har övervägts en möjlighet, innebärande att man skulle fastställa en för alla yrkesgrupper gemensam premie per 1 000 kronors försäkringssumma eller rättare sagt två sådana premier, en för män och en för kvinnor. Premiesättningen blir då ytterst enkel, och premien i förhållande till försäkringsskyddet blir allt billigare ju högre vederbörandes yrkesrisk ligger över genomsnittet. De med mer än genomsnittlig yrkesrisk kunna förväntas i större utsträckning än övriga komma att teckna försäkring enligt ifrågavarande försäkringsform. Ett sådant system leder till att försäkringen går med förlust. Denna bör då täckas av statsmedel liksom vid fiskarförsäkringen. Även andra yrkesgrupper med hög yrkesrisk kunna ju rimligen ha samma anspråk på bidrag från statsverket för sitt försäkringsskydd som fiskarna. En av anledningarna till den minimala anslutningen till den nuvarande frivilliga försäkringen enligt 35 § OL för annan arbetare än i lagen avses är utan tvivel de relativt höga premiekostnaderna särskilt för dem, som utöva de mera riskfyllda yrkena. Med hjälp av statsbidrag kan man fastställa en enhetspremie, som vederbörande yrkesutövare kunna förväntas i regel förmå bära. För att uppmuntra så många som möjligt att teckna försäkringen kan man sätta enhetspremien något lägre än vad genomsnittsrisken skulle kräva. De båda premiesatser, som komme att fastställas, torde liksom en bestämmelse om täckande med statsmedel av förlusten å försäkringen böra gälla endast försäkringen i Rfa. Bolagen skulle ju i motsats till Rfa blott ha rättighet men ej skyldighet att meddela (annan än delägare) försäkringen. Vidare torde statsbidrag till bolagens drivande av ifrågavarande försäkring icke gärna kunna ifrågakomma utan en ingående, dyrbar statskontroll, vilken torde i hög grad tynga bolagens handhavande av försäkringen och även förlångsamma skaderegleringen. Mot det skisserade enhetspremiesystemet kan enligt kommitténs mening anföras framför allt följande. De med skaderisk liggande under den, som motsvarar enhetspremien, bli i realiteten ställda utanför försäkringen, i den mån bolagen icke önska bevilja dem försäkring mot lägre premier. Systemet medför ett i konkurrenshänseende helt olika utgångsläge för å ena sidan Rfa och å andra sidan bolagen, vilket icke är motiverat vid den nuvarande organisationsformen för yrkesskadeförsäkringen. Systemet medverkar till en icke motiverad olika karaktär i riskhänseende av försäkringsinrättningarnas försäkringsbestånd; särskilt de små arbetsgivarna torde 357

komma att för försäkring av sina anställda mera söka sig till bolagen, om verksamheten är föga riskfylld, och till Rfa, om verksamheten är mera riskfylld; en låg respektive hög premie för försäkring av arbetsgivaren själv influerar naturligen ofta på valet av inrättning för försäkringen av hans anställda. Kommittén anser de anförda skälen mot enhetspremiesystemet väga långt mer än de administrativa fördelarna av blott två premiesatser. I stället för ett dylikt system vill kommittén därför förorda en anordning, som innebär att till bestridande av kostnaderna för försäkringen skall av statsmedel utgå ett bidrag med viss procent av den enligt yrkesskadeförsäkringslagens grunder (med hänsyn till risken) fastställda försäkringsavgiften. Procenttalet skall stiga efter en starkt progressiv skala vid högre risker. Metoden för statsbidragets bestämmande framgår närmare av nedanstående tabell. Kommittén vill dock betona, att talen i de båda första kolumnerna valts blott för att visa systemet. Vilka tal, som böra tillämpas, när lagen sättes i kraft, blir beroende på dels det n ä r m a r e innehållet i reglerna om förmånerna från försäkringen och dels huru stort statsbidrag man vill giva. Det är dock angeläget att statsbidraget blir sådant, att det i fiskarnas riskklass blir någorlunda likvärdigt med det enligt fiskarförsäkringsförordningen gällande. Försäkringsavgiften enligt yrkesskadeförsäkringslagens grunder

Statsbidrag utgår med

per tusen kr. försäkringssumma uppgår till kr.

10 20 30 40 50

men ej till kr. 10 20 30 40 50

—

10 7o 1 — för 6 — » 12 — » 19 — » 27 — »

10:— och 50 % av återstoden 2 0 : — » 60 % » » 3 0 : — » 70 % » » 4 0 : — » 80 % » » 50: — » 90 % » »

Följande tablå innehåller några exempel på resultatet vid en del olika riskgrupper. Försäkringsavgiften enligt yrkesskadeförsäkringslagens grunder per tusen kr. försäkringssumma

Statsbidrag

Försäkringstagarnas avgift*)

4: 50 0: 50 5: — 11:50 3: 50 15: — 16: — 9: — 25: — 19:50 15: 50 35: — 22: — 23: — 45:25:50 49: 50 75: — 1 Till de h ä r angivna beloppen kommer sedan för Rfas försäkringstagares del tilläggsavgift och för bolagens delägares del omkostnadstillägg och förvaltningsbidrag.

Enligt kommitténs mening föreligger icke hinder att vid det nu skisserade statsbidragssystemet låta samma bestämmelser härutinnan gälla för bolagen som för Rfa. Den ovannämnda försäkringspremien avses täcka riskerna såväl i som utom arbete. Med hänsyn till vad nedan kommer att sägas om reduktion av premien i vissa fall, bör vara fastställt h u r u stor del av premien, som belöper å envar av de båda grupperna av risker. Av praktiska skäl torde statsbidragsbestämmelsen böra vara gemensam för den frivilliga och den obligatoriska invaliditets- och dödsfallsförsäkringen. Den som är försäkrad någon del av året enligt yrkesskadeförsäkringslagen, bör åtnjuta reduktion å premien enligt här ifrågavarande försäkring. Om t. ex. en person skulle vara försäkrad 4 månader av året enligt nämnda lag för skada i arbetet och hans fulla årspremie för invaliditets- och dödsfallsförsäkringen skulle utgöra 40 kronor (varav 30 i och 10 utom arbete), skall han för sistnämnda försäkring erlägga (40 ——= ) 30 kronor. I den 12 mån ej (i undantagsfall) med hög grad av säkerhet kan i förväg beräknas huru lång tid vederbörande kommer att vara försäkrad enligt yrkesskadeförsäkringslagen, bör han betala full premie för h ä r ifrågavarande försäkring och får han tillbaka för mycket erlagt belopp vid årets utgång (i regel i form av avdrag å nästa års premie). I fråga om kollektiv försäkring genom en organisation torde vissa förenklingar kunna tänkas. Det sagda gäller den frivilliga försäkringen. Beträffande de obligatoriskt försäkrade torde man få förfara på ett sätt som mera motsvarar det för den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen förekommande. Erfarenheterna vid tillämpningen av den i kapitel VIII förordade försäkringsformen torde komma att vara av betydelse, när det gäller att närmare utforma ifrågavarande gren av invaliditets- och dödsfallsförsäkringen. Om vederbörande någon del av året är inkallad till militärtjänstgöring, bör premien reduceras med hänsyn härtill. Praktiska skäl tala för att man därvid räknar blott med vissa avrundade tider, exempelvis hela inkalleisemånader. Om olycksfallet eller sjukdomen medför ersättningsrätt enligt 1950 års Milf, bör någon ersättning ej utgå från invaliditets- och dödsfallsförsäkringen. Den frivilliga försäkringen bör av praktiska skäl få tecknas endast för kalenderår eller återstående månader av sådant år. För anskaffningen av frivilliga försäkringar vore det enligt kommitténs mening en fördel, om Rfa och bolagen berättigades att härför anlita de allmänna sjukkassorna mot skälig ersättning för varje nytecknad försäkring. Jämväl premieuppbörden skulle måhända med fördel kunna skötas av sjukkassorna, i varje fall då fråga är om första premien för av kassan anskaf359

fad försäkring. De närmare formerna för ifrågavarande arbete av kassorna för försäkringsinrättningarnas räkning torde i sinom tid få utredas genom representanter för dessa samt sjukförsäkringens organ. För att Rfa skall få kännedom om och kunna debitera premie för dem, som skola vara obligatoriskt försäkrade enligt den här behandlade försäkringsformen, krävas särskilda anordningar. Erfarenheterna från tillämpningen av de bestämmelser, som komma att gälla för den i kapitel VIII behandlade försäkringsformen, torde kunna vara av synnerligt värde, när det gäller utformandet av bestämmelser rörande nämnda anordningar. Jämväl en del övriga frågor skola här, kortfattat, beröras. Bestämmelserna i yrkesskadeförsäkringslagen torde i tillämpliga delar böra bli gällande beträffande här ifrågavarande försäkring, i den m ä n ej annat uttryckligen stadgas i författningen om denna. Detta innebär bl. a., att FR skall vara besvärsinstans även beträffande invaliditets- och dödsfallsförsäkringen samt att rådet skall pröva ansökningar om utbyte av livränta mot engångsbelopp. I fråga om tilläggsavgifter och bolagens bidrag till statsverkets kostnader för bestridande av FRs och Rfas verksamhet bör för denna försäkrings del gälla detsamma som för yrkesskadeförsäkringen. Viss uppgifts- och anmälningsskyldighet bör föreligga för försäkringstagarna vid denna försäkring liksom för de försäkringspliktiga inom yrkesskadeförsäkringen. Om en försäkrad ådrager sig skada, som medfört eller skäligen kan antagas medföra påföljd, som föranleder rätt till ersättning enligt förevarande försäkring, bör anmälan göras ofördröjligen, icke först när ersättning skall börja utgå. 1927 års lag om försäkringsavtal gäller enligt särskild bestämmelse icke avtal, som slutas i enlighet med föreskrifterna i OL. Med bestämmelsen avses bl. a. avtal om frivillig försäkring enligt 35 § sistnämnda lag. I försäkringsavtalslagen torde böra undantagas jämväl avtal, som slutas i enlighet med den särskilda författningen om invaliditets- och dödsfallsförsäkring. I detta hänseende må anföras, att i avtal enligt OL icke kunna med bindande verkan intagas villkor eller förbehåll, som inskränka den skadades rätt till ersättning enligt lagen. Starka skäl synas tala för att detsamma i princip bör gälla avtal om nu diskuterad försäkring. Anses av behovet påkallat, att viss avtalsfrihet medges kontrahenterna, synes uttryckligt stadgande härom böra intagas. Frågan huruvida försäkringsinrättning må såsom grund för befrielse från ansvarighet vid frivillig försäkring åberopa svikligt förfarande, oriktiga uppgifter etc. synes böra bedömas enligt allmänna regler, därvid särskild hänsyn torde tagas till rättsförhållandets sociala natur. Huvudpunkterna i kommitténs förslag till lösning av frågan om olycksfallsförsäkring för självständiga yrkesutövare och deras familjemedlemm a r med flera kunna sammanfattas på följande sätt. 360

1. Genom statsmakternas försorg bör tillskapas en särskild försäkringsform såsom komplettering till den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringen. 2. Försäkringen bör i princip stå öppen för alla, d. v. s. för envar svensk medborgare, som är bosatt i riket, ävensom envar, som utan att vara svensk medborgare är bosatt och mantalsskriven i Sverige. Yrkesorganisation får vara försäkringstagare. Försäkringen bör vara obligatorisk för de personer, som arbeta för en familjemedlems räkning men undantagas från yrkesskadeförsäkringslagens skydd. 3. Försäkringen bör täcka samma skador (olycksfall och sjukdomar) som den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen och gälla såväl i som utom arbete. 4. Rfa bör ha skyldighet och socialförsäkringsbolagen rättighet att meddela försäkringen. Viss modifikation härav påkallas av att en försäkringstagare i regel bör ha sina försäkringar enligt yrkesskadeförsäkringen och enligt denna försäkringsform i samma inrättning. 5. Av punkt 1. följer att försäkringen skall komplettera sjukförsäkringen och alltså skydda i de hänseenden, där denna ej giver skydd, d. v. s. framför allt vid invaliditet och dödsfall. Avgörandet av frågan om sjukpenning bör utgå även innan den skadade är utförsäkrad ur sjukförsäkringens sjukpenningförsäkring får anstå till dess klarhet vunnits om dennas definitiva utformning. Föreligger sjukdomstillstånd efter dylik utförsäkring eller avlöses livränteberättigande tillstånd av nytt sjukdomstillstånd, bör denna försäkring stå för sjukpenningen under ifrågavarande tid. Frågan om sjukhusvård och medicin förutsattes löst generellt i särskild ordning. Rätten till annan sjukvård bör följa rätten till sjukpenning och invaliditetsersättning. Proteser o. d. ersättas dock av denna försäkring. I fråga om invaliditetsersättningarna bör den fr. o. m. år 1949 i OL införda regeln om självrisk motsvarande 1/12 av ersättningsunderlaget gälla även vid invaliditetsgrader under 30 procent samt därvid oberoende av vederbörandes ålder. Livränta till efterlevande bör utgå enligt yrkesskadeförsäkringslagens grunder, vilket även bör gälla begravningshjälp, om ej frågan om dylik lösts i särskild ordning. 6. De försäkringssökande lämnas i stort sett fritt val mellan ett antal fastställda försäkringsklasser, anslutande sig till yrkesskadeförsäkringslagens minimum och maximum. En stigande skala för ersättningsunderlaget för dem, som vid skadetillfället ej fyllt respektive 18, 20 och 24 år, införes. För de obligatoriskt försäkrade ifrågasattes tillämpning av en kombination av här fastställda fixa belopp samt yrkesskadeförsäkringslagens bestämmelser om beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten. 7. Till bestridande av kostnaderna för försäkringen bör av statsmedel utgå ett procentuellt bidrag. Procenttalet bör stiga efter en starkt progressiv skala vid högre skaderisker. 361

8. För anskaffningen av frivilliga försäkringar och i viss utsträckning för premieuppbörden böra Rfa och bolagen äga anlita de allmänna sjukkassorna mot skälig ersättning. (Den obligatoriska försäkringen kräver särskilda anordningar; till kapitel VIII hänvisas härutinnan.) 9. Bestämmelserna i yrkesskadeförsäkringslagen böra i tillämpliga delar gälla, i den mån ej här annorlunda stadgas.

Slutligen må här framhållas, att efter genomförande av den ovan skisserade försäkringen den särskilda fiskarförsäkringen enligt kommitténs mening icke är sakligt motiverad utan bör avskaffas.

VIII.

FÖRSÄKRING AV FÖRETAGARES M. FL. BARN FÖR VISSA SKADOR

Enligt vad som anförts i föregående kapitel finnes en grupp, beträffande vilken enligt socialvårdskommitténs mening särskilda skäl tala för en obligatorisk försäkring, nämligen vissa anhöriga till arbetsgivaren, vilka skulle omfattats av den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen, om de icke särskilt (lagens 2 § 1 mom.) undantagits från denna. En del av de i kapitel III under 2 C. anförda skälen för ett dylikt undantagande bli helt eller delvis utan betydelse, när fråga är om en försäkring, vilken gäller såväl i som utom arbete och vilken icke ersätter korttidsskador utan skyddar framför allt vid invaliditet och dödsfall. Kommittén avser, att ifrågavarande familjemedlemmar i den utsträckning, som är praktiskt möjlig, i sinom tid skola bli obligatoriskt försäkrade enligt den i kapitel VII skisserade försäkringsformen. En hel del ingalunda lättlösta praktiska problem föreligga vid en dylik obligatorisk försäkring. I de nära anförvantskap, som det här är fråga om, föreligger ej ett på samma sätt utåt klart förhållande av arbete mot vederlag, som är det normala inom yrkesskadeförsäkringen. Hur och när skola försäkringsinrättningarna, framför allt Rfa, få kännedom om de försäkrade? Hur skall den årliga arbetsförtjänsten beräknas? Inrättningen måste normalt ha kännedom om den försäkrade, även utan att han skadats, och ha möjlighet att även för andra än de skadade debitera en premie, som står i riktig proportion till vederbörandes årliga arbetsförtjänst. Kommittén anser det icke lämpligen böra komma ifråga att nu utreda och besvara ifrågavarande spörsmål. Kommittén vill dock peka på att tillhörigheten till sjukpenningförsäkringen inom den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringen torde kunna givas betydelse i detta sammhanhang. Om för tillhörighet till nämnda sjukpenningförsäkring (såsom i 1947 års sjukförsäkringslag) kräves dels viss uppnådd ålder och dels viss inkomst av förvärvsarbete och dylik tillhörighet förutsattes för obligatoriskt skydd av invaliditets- och dödsfallsförsäkringen, utmönstrar man ur denna en hel del fall (de yngsta barnen, höggradiga invalider, av hög ålder orkeslösa), där förefintlighet av ett arbetsförhållande mot vederlag får anses uteslutet eller i vart fall ytterst osannolikt. Erfarenheterna från en tillämpning av den i det följande behandlade provisoriska lagstiftningen torde bli av stor betydelse, när det gäller att lösa de ovanberörda problemen. 363

Enligt kommitténs i kapitel VII framförda mening skulle invaliditetsoch dödsfallsförsäkringen icke komma ifråga till ikraftträdande förrän tidigast samtidigt med den allmänna, obligatoriska sjukförsäkringen. På grund härav h a r kommittén ställt sig den frågan, om icke ur ren rättvisesynpunkt ett obligatoriskt olycksfallsskydd för personer tillhörande den från yrkesskadeförsäkringen uteslutna gruppen arbetstagare, nämligen familjemedlemmar till arbetsgivaren, är så angeläget, att de upprepade framställningarna om ett dylikt skydd måste tillmötesgås på det sättet, att en provisorisk lagstiftning för dem omedelbart genomföres. Kommittén anser denna fråga böra besvaras jakande åtminstone för en del av sagda familjemedlemmar i all synnerhet som de bidrag av statsmedel, som införande av en dylik försäkring komme att kräva, icke kunna behöva bli av sådan storleksordning, att statsfinansiella skäl kunna antagas omöjliggöra provisoriet. Att utforma den provisoriska försäkringen helt i enlighet med invaliditets- och dödsfallsförsäkringen är icke möjligt, då ju denna avses anordnad som en komplementförsäkring till den allmänna obligatoriska sjukförsäkringen. För den provisoriska försäkringen erfordras särskilda regler. Bestämmelserna angående denna försäkring böra enligt kommitténs mening intagas i en särskild lag vid sidan av men nära anknuten till yrkesskadeförsäkringslagen. Försäkringen enligt OL är och yrkesskadeförsäkringen föreslås bli automatisk och obligatorisk. Det förhållandet att försäkringen är automatisk utgör ett av de starkaste skälen mot att låta ifrågavarande familjemedlemm a r vara obligatoriskt omfattade av försäkringen. Med hänsyn till de speciella förhållandena vid dessa anförvantskap föreligger det — helt naturligt — risk för att frågan om försäkringstillhörigheten ofta aktualiseras först då skada inträffar. Men försäkringsinrättningen skall ju ha premie för alla, som omfattas av försäkringen. I den mån uppgifterna bli ofullständiga, komma kostnader att övervältras på dem, som fullgöra sina skyldigheter. Det är därför angeläget, att inrättningen har kännedom om att vederbörande omfattas av försäkringen, innan skadefallet inträffar. En förteckning av något slag över de försäkrade behöver enligt kommitténs mening finnas. Förteckningen måste grundas på uppgifter, som arbetsgivaren-anförvanten ålägges att lämna. För tillhörighet till iörsäkringen bör krävas, att dylik uppgift lämnats. Det må nämnas, att det är en vanlig uppfattning hos allmänheten, att försäkringen enligt OL är anordnad på sådant sätt. Av praktiska skäl är erforderligt att göra vissa begränsningar beträffande den försäkrade personkretsen i förhållande till den enligt 2 § yrkesskadeförsäkringslagen undantagna, vilka begränsningar kunna, i varje fall delvis, slopas vid en försäkring, som kan grundas på en obligatorisk sjukpenningförsäkring med ålders- och inkomstgräns. En bevisning om att arbete 364

mot vederlag föreligger är vid nära släktskap och hushållsgemenskap mången gång omöjlig. Det är föga tilltalande att kräva dylik bevisning. Lagbestämmelsen om försäkringstillhörigheten bör enligt kommitténs mening vara sådan, att den täcker så nära som möjligt alla fall, då det är rimligt att anse att arbete mot vederlag föreligger. Om man begränsar försäkringstillhörigheten till arbetsgivarens barn samt make till sådant barn, utmönstras de allra äldsta familjemedlemmarna, beträffande vilka förefintlighet av ett egentligt arbetstagarförhållande är utesluten eller ytterst diskutabel. (Andra makens barn samt makarnas eller endera makens adoptivbarn böra dock jämställas med arbetsgivarens barn.) Genom en åldersgräns nedåt, lämpligen anknytande till uppnåendet av 16 års ålder, utmönstras i allmänhet de rena underhållsfallen beträffande barn. Kommittén förordar nämnda båda begränsningar. Vid accepterandet av dessa begränsningar torde man — såsom även av administrativa skäl är synnerligen önskvärt — kunna avstå från kravet på vederlag i det speciella fallet. Detta innebär en i och för sig lämplig utvidgning så, att försäkringen kommer att gälla i en del fall, då vederbörande ej omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen, icke på grund av dess 2 § utan enär vederlag ej föreligger. För undvikande av missförstånd må här uttryckligen framhållas, att med barn i detta sammanhang icke avses t. ex. underåriga utan son eller dotter (oberoende av ålder). Den grupp, som det enligt kommitténs mening är mest angeläget att bereda skydd genom här aktuell försäkring, representeras av de barn, som stadigvarande bo i föräldrahemmet och ha sin utkomst genom arbete i faderns, moderns eller båda föräldrarnas rörelse. 1 Det må erinras om att barn, som lämnat föräldrahemmet men komma hem tillfälligt och mot avlöning arbeta för föräldrarnas räkning, äro automatiskt försäkrade enligt OL och avses bli det enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Beträffande barn, som stadigvarande bor i föräldrahemmet och har sin utkomst genom arbete i föräldrarnas rörelse, torde man i regel kunna utgå från att viss lön beräknas för barnets arbete. Skyldighet att göra löneavdrag för gäldande av preliminär skatt för barnet föreligger därvid i allmänhet. Av praktiska skäl bör den uppgiftsplikt, vars fullgörande enligt vad ovan anförts borde konstituera försäkringstillhörighet, grundas på något lätt konstaterbart faktum. Att källskatteavdrag skett synes vara lämpligt såsom sådant faktum. — I det föregående har talats om barn, som arbeta i föräldrarnas rörelse. Med sådant barn bör emellertid jämställas bl. a. barn, som sköter föräldrarnas hushåll eller vårdar sjuka föräldrar, om dessa verkställa löneavdrag för gäldande av preliminär skatt för barnet. Nämnda jämställdhet bör gälla, även om föräldrarna icke driva någon rörelse. — Med hänsyn till det anförda förordar kommittén, att den provisoriska lagen 1 I fortsättningen talas för enkelhets skull blott om arbete för båda räkning.

föräldrarnas

benämnes lag om försäkring av företagares m. fl. barn för vissa skador. Försäkring enligt denna lag benämnes i det följande företagarbarnsförsäkring. För effektuerandet av den nyssnämnda uppgiftsskyldigheten bör enligt kommitténs mening utnyttjas den apparat, som gäller för införskaffandet av för yrkesskadeförsäkringen erforderliga uppgifter. Det vore orimligt att skapa en ny apparat för företagarbarnsförsäkringen, i all synnerhet som ju denna avses vara ett provisorium. Kännedom om vilka som äro arbetsgivare enligt OL och således skyldiga att erlägga försäkringsavgifter erhåller Rfa genom de s. k. arbetsgivarförteckningarna. Dessa grundas på uppgifter, som lämnas i samband med mantalsskrivningen. Då kommittén icke kommer att upptaga frågan om yrkesskadeförsäkringens organisation, kommer kommittén icke att pröva frågan om ändrade regler för debitering av försäkringsavgifterna utan förutsätter kommittén, att det nuvarande systemet bibehålles. För att underlätta förståelsen av vad kommittén nedan föreslår beträffande företagarbarnsförsäkringen, kommer nu att lämnas en redogörelse för vissa bestämmelser rörande mantalsskrivningen och arbetsgivarförteckningarna. Mantalsuppgift skall varje år lämnas såväl i det distrikt, där vederbörande skall mantalsskrivas, som i annat distrikt, där han äger, besitter eller brukar fast egendom eller idkar rörelse (38 § folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946). Uppgifterna skola lämnas till vederbörande fastighetsägare i regel den femte helgfria dagen i oktober i stad eller köping samt den femte helgfria dagen i november på landet. Å mantalsuppgift skall anges om uppgiftslämnaren inom det distrikt, där uppgiften lämnas, sysselsatt eller kommer att sysselsätta arbetare samt, därest han inom distriktet sysselsätter mindre än fem arbetare under hela förrättningsåret, de närmare upplysningar rörande den sysselsatta arbetskraften, som erfordras för försäkring enligt OL (3 § mantalsskrivningskungörelsen den 25 augusti 1947). Nämnda upplysningar skola förgranskas av roteombuden och därefter granskas vid mantalsskrivningsförrättningen. På grundval av dessa upplysningar jämte andra tillgängliga eller införskaffade uppgifter av beskaffenhet att därvid böra beaktas åligger det lokal skattemyndighet enligt förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete att särskilt för varje uppbördsdistrikt på sätt Rfa närmare bestämmer upprätta förteckning över de till distriktet hörande arbetsgivare, vilka skola erlägga avgift för försäkring (arbetsgivarförteckning). Denna förteckning skall upptaga varje arbetsgivare, som under det år mantalsskrivningsförrättningen äger rum (förrättningsåret) sysselsatt arbetare inom kommunen. I fråga om större arbetsgivare innehålla förteck366

ningarna endast uppgifter erforderliga för identifiering av arbetsgivaren. För mindre arbetsgivare lämnas därjämte upplysning om den av arbetsgivaren anlitade arbetskraftens storlek och sysselsättning. De för debitering av större arbetsgivares avgifter ytterligare erforderliga uppgifterna infordrar Rfa direkt från dessa arbetsgivare. Arbetsgivarförteckningarna skola av den lokala skattemyndigheten insändas till Rfa, i Stockholm successivt under tiden den 15 februari — den 15 mars påföljande år (mantalsåret) och i övrigt före den 15 januari sistnämnda år eller den senare dag anstalten föreskriver. Sedan Rfa genom anteckning i arbetsgivarförteckningarna påfört de avgifter, som skola erläggas av mindre arbetsgivare, skola förteckningarna återsändas till den lokala skattemyndigheten. Beloppet av de antecknade avgifterna äger Rfa tillgodogöra sig från vederbörligt anslag å riksstaten. Avgifterna påföras vederbörande arbetsgivare av den lokala skattemyndigheten i samband med debitering av slutlig skatt året efter det år, avgifterna avse. Enligt folkbokföringsförordningen (38 §) skall den, som har familj, i sin mantalsuppgift upptaga jämväl hos honom bosatta familjemedlemmar med undantag av sådan, som äger eller brukar fastighet eller äger eller är redare i fartyg eller som i rörelse eller hushåll eller för fastighets skötsel regelbundet eller tillfälligt sysselsätter arbetare. För-skrivning är en särskild förrättning, vid vilken pastor i närvaro av roteombud undersöker huruvida kyrkobokföringen överensstämmer med verkliga förhållandena. Kommittén föreslår, att som förutsättning för att ett barn skall tillhöra företagarbarnsförsäkringen skall gälla, att viss anmälan lämnats om barnet i mantalsuppgiften eller att motsvarande uppgifter eljest lämnats vid förskrivningen eller mantalsskrivningsförrättningen. Den som i mantalsuppgift inom det distrikt, där han skall mantalsskrivas, har att upptaga barn till honom, vilket under förrättningsåret fyllt eller fyller minst 15 år, föreslås vara skyldig att, om barnet under nämnda år använts till arbete för hans räkning i jordbruk, hantverk, handel eller annan rörelse eller i hushåll under sådana omständigheter, att löneavdrag för gäldande av preliminär skatt för barnet därvid skett, i uppgiften göra anmälan härom (2 § 1 mom.). Äro de angivna förutsättningarna för handen, är barnet obligatoriskt försäkrat enligt förevarande lag under det kommande året, mantalsåret (2 § 2 mom.). Det har ansetts mera praktiskt att låta skyddet gälla fr. o. m. ingången av det år, då vederbörande fyller 16 år, än såsom i 1947 års sjukförsäkringslags 5 § fr. o. m. ingången av kalendermånaden näst efter den, varunder han uppnått nämnda ålder. Om anmälningsskyldigheten försummas, finnes möjlighet t. ex. för barnet själv att genom påpekande för roteombudet eller mantalsskrivningsförrättaren åstadkomma, att det kommer med i förteckningen. I den mån anmäl367

ningsskyldigheten försummas och motsvarande uppgifter ej lämnas vid förskrivningen eller mantalsskrivningsförrättningen, kommer vederbörande icke att omfattas av den obligatoriska försäkringen. Kommittén föreställer sig att barnet i dylikt fall har möjlighet att genom skadeståndstalan uttaga ersättning av den försumlige anmälningsskyldige. Till de närmare bestämmelserna om uppgiftsskyldigheten och om förteckning på de försäkrade återkommer kommittén i det följande. Eftersom mantalsuppgiften lämnas under hösten, kan i uppgiften icke komma med de fall, där barnet flyttat hem och börjat arbeta åt föräldrarna så sent på året, att källskatteavdrag genom dem skett först efter avlämnandet av mantalsuppgiften. Det barn, som först under visst år börjat arbeta åt föräldrarna, omfattas icke av den obligatoriska företagarbarnsförsäkringen förrän fr. o. m. ingången av påföljande år. I båda dessa fall finnes möjlighet för föräldrarna att teckna frivillig försäkring enligt den föreslagna yrkesskadeförsäkringslagen. Kommittén anser det dock motiverat att medgiva dem rätt att i stället taga frivillig försäkring enligt här aktuell försäkringsform (jfr nedan angående arbetsförtjänstens beräkning och om statsbidrag). Frivillig försäkring (4 §) bör enligt kommitténs mening kunna tagas även för den, som icke uppnått den för den obligatoriska försäkringen föreslagna undre åldersgränsen. Frivillig försäkring bör gälla från den dag, då ansökan om försäkring inkom till försäkringsinrättningen. Det bör dock stå inrättningen fritt att medgiva, att försäkringen gäller från tidigare eller senare tidpunkt. Exempelvis kan en skada ha inträffat mellan tidpunkten för avlämnandet av ansökan till inrättningens ortsombud eller till postverket och den för ankomsten till inrättningen. Avtal om denna frivilliga försäkring synes i likhet med avtal om försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen böra undantagas från försäkringsavtalslagens tillämpningsområde. Med avseende å försäkringen enligt den provisoriska lagen böra bestämmelserna i yrkesskadeförsäkringslagen i tillämpliga delar lända till efterrättelse i den mån ej annorlunda föreskrives. Rörande försäkringsskyddets omfattning och försäkringsförmånerna ha inom kommittén framförts olika meningar. Å ena sidan har därvid anförts följande. En försäkring, som gäller enbart i arbete för föräldrarnas räkning, är mindre lämplig för de allra flesta av ifrågavarande barn, nämligen framför allt sådana, som arbeta i föräldrarnas jordbruk eller hushåll. En inomarbetsförsäkring giver här för litet skydd, måhända även ett mindre skydd än vederbörande trott. Mycket svårlösta gränsdragningsproblem skulle uppkomma, då ju arbetsområdet och bostadsområdet för den arbetande icke äro skilda åt. Beträffande barnen 368

utgör ej heller arbetstiden ett indicium vid avgörandet av om olycksfall i arbete för föräldrarnas räkning föreligger. Inrättningarnas beslut skulle icke så sällan för vederbörande synas oförståeliga. Betydande möjligheter till missbruk av försäkringen skulle föreligga. Även enär här regelmässigt arbetsgivarens och arbetstagarens intressen sammanfalla, måste utredningssvårigheterna bli större än vid andra arbetsförhållanden. Svårigheterna och olägenheterna i övrigt kunna undgås endast om försäkringen gäller även utom arbete för föräldrarnas räkning. Försäkringen bör gälla även i arbete för egen räkning. Det får anses vara icke praktiskt, icke rimligt, att för detta sistnämnda riskområde, vilket — där det överhuvudtaget finnes — i allmänhet torde vara relativt litet, hänvisa vederbörande till att taga en särskild försäkring (i privat försäkringsbolag). Den som är försäkrad enligt den här aktuella försäkringen, bör vara så att säga helförsäkrad. Han skall i regel ha rätt till ersättning från företagarbarnstörsäkringen i den mån h a n icke är skyddad av yrkesskadeförsäkringslagen, 1950 års Milf eller vissa andra författningar om ersättning av statsmedel. — Om man emellertid av dessa skäl genom utvidgning av försäkringen till att gälla även utom arbete gör försäkringsskyddet för ifrågavarande barn avsevärt vidsträcktare än det obligatoriska skyddet för oskyld arbetskraft, måste det uttagas större premier vid samma ersättningsförmåner. Av hänsyn till de försäkringspliktiga är det därför erforderligt att i något avseende reducera ersättningsförmånerna på sådant sätt att premierna bli ungefärligen desamma som i den automatiska försäkringen. En sådan reduktion göres lämpligast dels genom att införa en i yrkesskadeförsäkringslagen — bortsett från i vissa specialfall — icke förefintlig karenstid, under vilken ingen sjukpenning skall utgå, dels genom att bestämma ersättningarna vid de lägsta invaliditetsgraderna till lägre belopp än enligt nämnda lag. Då ett sådant förfaringssätt är fullt acceptabelt ur behovssynpunkt, kan sägas att en försäkring enligt nu aktuell lag med vidsträcktare skydd men reducerade ersättningar för den försäkrade är värdefullare än en obligatorisk försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen för samma premie. Erforderlig reduktion torde lämpligast nås, om en karenstid för sjukpenning om 14 dagar (liksom vid hemarbete) stadgas samt den i kapitel VII (s. 355) förordade s. k. tolftedelsregeln vid invaliditetsgrader under 30 procent och oberoende av den skadades ålder här införes. Å andra sidan har anförts följande. De i det föregående åberopade olägenheterna med en till olycksfall enbart i arbete begränsad försäkring måste anses i hög grad överdimensionerade. Barn, som lämnat föräldrahemmet men komma hem tillfälligt och mot avlöning arbeta för föräldrarnas räkning, äro automatiskt försäkrade enligt OL. Detsamma gäller gifta barn å föräldrarnas fastighet, om de ha eget hushåll. Erfarenheterna från dessa delar av det nuvarande försäkringsområdet bekräfta ej riktigheten av de farhågor, som ovan anförts. Det ligger nära till hands att jämföra även 369 27

med de icke ogynnsamma erfarenheterna beträffande oskylda arbetstagare i arbetsgivarens kost, även om det i viss mån brister vid jämförelsen genom att här ej regelmässigt — som beträffande barnen — arbetstagarens och arbetsgivarnes intressen sammanfalla. — Det skulle te sig stötande och orättvist att giva ifrågavarande barn ett obligatoriskt skydd utom arbete för föräldrarnas räkning, när man icke tillförsäkrar den flera gånger större gruppen vanliga arbetstagare samma förmån. I vad mån den av kommittén förordade försäkringen genom arbetstagarorganisation (s. 172—179) kommer att erhålla sådan anslutning, att den kan åberopas som motvikt mot ett obligatoriskt utomarbetsskydd för barnen, återstår att se. Här avsett argument har sådan styrka, att man får taga på sig de svårigheter, som ev. kunna uppstå i utredningshänseende, genom att blott inomarbetsförsäkringen göres obligatorisk. Karenstider väcka alltid missnöje hos dem, som beröras därav, varför synnerligen starka skäl behövas för att motivera en karenstid. I allmänhet föreligger behov av sjukpenning även vid kortvariga skador; exempelvis behöver ofta ersättare anställas. Kommitténs majoritet har anslutit sig till den sist anförda meningen, och den obligatoriska försäkringen för ifrågavarande barn föreslås sålunda av kommittén gälla endast i arbete för föräldrarnas räkning (se 2 § 2 mom. i lagutkastet). Inomarbetsförsäkring enligt denna lag föreslås emellertid kunna kompletteras med frivillig utomarbetsförsäkring (3 och 4 §§). I fråga om ersättningsunderlaget äro enligt kommitténs mening särskilda bestämmelser påkallade. Det torde visserligen ha blivit allt vanligare, att ett klart avtal om viss avlöning ingås, då barn arbeta i föräldrarnas tjänst. Så är det emellertid långt ifrån alltid. Vidare utgår avlöningen i allmänhet delvis i form av naturaförmåner, vilkas värde i det enskilda fallet kan vara svårt att uppskatta. För undvikande av besvärliga utredningsfall och tvister är det enligt kommitténs mening angeläget, att ersättningsunderlagets storlek i det enskilda fallet är fastställt, innan en skada skall regleras. Kommittén föreslår i sådant syfte, att i lagen intages fixt belopp, som skall gälla, därest ej beslut om tillämpning av yrkesskadeförsäkringslagens bestämmelser om fastställandet av årlig arbetsförtjänst meddelats. Sådant beslut bör lända till efterrättelse blott för tid efter meddelandet av detsamma och då gälla såväl premieberäkning som skadereglering samt meddelas, då försäkringstagaren eller den försäkrade begär det (enär lagens ersättningsunderlag anses uppenbart för lågt eller för högt) eller inrättningen finner anledning därtill (på grund av upplysning om den försäkrades mycket dåliga eller mycket goda arbetsförmåga). För yrkesskadeförsäkringens del har föreslagits för skadade under 25 år ett successivt stigande ersättningsunderlag. För skadade under 18 år blir det flera trappsteg. I kapitel IX under A. (s. 378) föreslås vissa ersättningsunderlag för skolbarn och andra studerande. Det synes lämpligt att använda samma belopp här. I enlighet med 370

det sagda föreslår kommittén följande fixa belopp för den årliga arbetsförtjänsten, såvitt avser ersättning till den skadade, nämligen för tid innan han fyllt 16 år 1 200 kronor, för tid därefter men innan han fyllt 18 år 1 800 kronor, för tid därefter men innan han fyllt 21 år 2 400 kronor, för tid därefter men innan han fyllt 25 år 3 000 kronor samt för tid därefter 3 600 kronor. För efterlevandelivränta bör tillämpas det belopp, som skulle ha gällt för ersättning till den skadade för tid efter det han fyllt 25 år. I fråga om sammanträffande av ersättningsanspråk på grund av företagarbarnsförsäkring och på grund av försäkring i erkänd sjukkassa föreslås samma regel som vid yrkesskadeförsäkringen (s. 405). Såvitt avser medlemmar i dylik sjukkassa medför därvid genomförandet av företagarbarnsförsäkringen en minskning av statens utgifter för bidrag till sjukförsäkringen. De som icke äro men kunna bli kassamedlemmar, få anses ha rätt att göra anspråk på samma statsbidrag som kassamedlemmar. Beträffande dem som av hälsoskäl icke få bli delaktiga av den frivilliga sjukförsäkringen, är det ju icke annat än fullt rimligt att de få motsvarande bidrag till sin olycksfallsförsäkring. Ett statsbidrag till företagarbarnsförsäkringen synes alltså fullt berättigat till belopp, som motsvarar den genom denna försäkring uppkommande minskningen av statens (möjliga) utgifter för sjukförsäkringen. För en person med c:a 3 000 kronors årsinkomst och genomsnittlig olycksfallsrisk torde ifrågavarande minskning motsvara mellan 5 och 10 procent av olycksfallsförsäkringspremien. Kommittén erinrar om att, såvitt avser yrkesskadeförsäkringen, statsbidrag ej föreslagits för inomarbetsförsäkringen men väl för utomarbetsförsäkringen; 20 procent för statsbidraget där har ifrågasatts av kommittén (s. 177—178). För företagsbarnsförsäkringens del anser kommittén det fullt rimligt med ett statsbidrag om 10 procent att gälla såväl inom- som utomarbetsförsäkring. Några n ä r m a r e beräkningar av statens kostnader per år för ifrågavarande bidrag kunna icke verkställas. Detta beror på bl. a. följande omständigheter. Försäkringsstockens fördelning efter civilstånd torde vara en helt annan än den vanliga med proportionsvis vida fler ogifta, varigenom kostnaden för högre sjukpenning till försörjare samt för efterlevandelivräntor sjunker. Åldersfördelningen är onormal med låg medelålder och högt medelenhetskapitalvärde för livräntorna, varigenom kostnaderna ökas. Det är ovisst, huruvida man bör räkna med samma olycksfallsrisk för ifrågavarande barn som för oskyld arbetskraft. Det är icke möjligt att beräkna vilken inverkan som kan föranledas av ett godkännande av de av kommittén föreslagna nya bestämmelserna om försäkringsskyddets omfattning och om försäkringsförmånerna inom den vanliga arbetstagarförsäkringen. Någon ledning kan dock erhållas av följande uppgifter angående några för år 1950 ofta förekommande premier per årsarbetare inom vissa yrkesgrupper. Inomarbetsförsäkring: i jordbruk för manlig arbetare omkring 65 kronor och för kvinnlig 371

något mer än 20 kronor, i hushåll för kvinnlig arbetare något mindre än 20 kronor, i handel (utan särskilda risker) för manlig arbetare omkring 18 kronor och för kvinnlig omkring 15 kronor. Utomarbetsförsäkring: oberoende av yrke omkring 30 kronor för manlig och omkring 18 kronor för kvinnlig arbetare. Statsbidraget till den obligatoriska försäkringen hos Rfa torde anstalten få tillgodogöra sig samtidigt med försäkringstagarnas avgifter för yrkesskadeförsäkringen och denna försäkring. I övriga fall torde statsbidraget böra utbetalas vid utgången av kalenderåret. Vad beträffar frågan om vilken eller vilka försäkringsinrättningar, som skola driva företagarbarnsförsäkringen, åberopar kommittén sin i kapitel VII anförda mening beträffande där behandlad försäkringsform. Socialförsäkringsbolag bör alltså vara skyldigt att meddela delägare för yrkesskadeförsäkringen företagarbarnsförsäkring. Sådant bolag bör vidare ha rätt att som delägare antaga försäkringspliktig eller försäkringsberättigad enligt företagarbarnsförsäkringen, om denne icke har försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen i annan försäkringsinrättning. Försäkringen gäller automatiskt i Rfa, såvitt avser annan än delägare i bolag. För företagarbarnsförsäkringen erfordras bestämmelser av administrativ natur i en rad författningar. I detta hänseende vill kommittén nämna kungörelsen den 25 augusti 1947 (nr 654) med vissa bestämmelser angående mantalsskrivning (mantalsskrivningskungörelse) 3 § 2 mom. 18. och 19. samt 5 §, kungörelsen den 19 december 1947 (nr 944) angående folkbokföringen i Stockholm 43 § och kungörelsen den 30 juni 1948 (nr 621) angående folkbokföringen i Göteborg 36 §. Roteombuden böra ha samma funktion vid företagarbarnsförsäkringen som vid yrkesskadeförsäkringen. Detta bör framgå av deras instruktion; jfr Normalinstruktion för roteombud (nr 253/1947) 9 §. I samband med genomförandet av yrkesskadeförsäkringslagen och företagarbarnsförsäkringslagen bör den tidigare nämnda förordningen den 31 mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete ersättas av en ny förordning. Det torde lämpligen få ankomma på Rfa att — efter samråd med folkbokförings- och uppbördsexpertis — utarbeta förslag till sådan förordning jämte ändringar i övriga nyss angivna författningar. Kommittén vill dock framföra några synpunkter och ett uppslag i ämnet. Bestämmelserna om förfarandet för att Rfa skall få material för premiedebitering vid yrkesskadeförsäkringen samt reglerna angående uppbörd av avgifter för dylik försäkring i Rfa böra i tillämpliga delar gälla beträffande företagarbarnsförsäkringen. Sistnämnda försäkring kräver emellertid vissa uppgifter utöver dem, som erfordras för yrkesskadeförsäkringen. För såväl förättningsåret som mantalsåret erfordras uppgift om namnet på barnet. 372

Med avseende å mantalsåret erfordras vidare upplysning huruvida lagens fixa belopp för ersättningsunderlaget eller yrkesskadeförsäkringslagens bestämmelser om beräknandet av den årliga arbetsförtjänsten skola galla. Därest den anmälningsskyldige är eller önskar bli delägare i ömsesidigt socialförsäkringsbolag, bör detta framgå. I den vanliga blanketten för mantalsuppgift torde plats icke gärna kunna eller böra beredas för de upplysningar till och från den anmälningsskyldige som företagarbarnsförsäkringen kräver. En möjlighet skulle kunna vara, att en särskild utförligare blankett för ifrågavarande ändamål fastställdes. Andra möjligheter finnas dock, som måhända äro mera praktiska. Enligt kommitténs mening förtjänar följande att närmare övervägas. På ett par rader i den vanliga mantalsuppgiftsblanketten tages in företagarbarnsförsäkringslagens bestämmelse om anmälningsskyldighet (2 § 1 mom.). Därefter tillägges, att om sådana förutsättningar som de angivna föreligga, närmare upplysningar skola lämnas å en viss annan blankett. Dessa rader böra stilistiskt utformas så, att de med största sannolikhet observeras. Det vore måhända praktiskt att göra sistnämnda blankett i sådant format och av sådant material, att den kan användas som registerkort av försäkringsinrättningen. Sedan ifrågavarande blanketter förgranskats av roteombuden och därefter granskats vid mantalsskrivningsförrättningen samt i samband med dessa granskningar försetts med erforderliga kompletteringar, numreras de och uppföras på en särskild förteckning. Denna behöver blott innehålla ett fåtal uppgifter, varibland anteckning om delägarskap i socialförsäkringsbolag. Vid fall av sådant delägarskap sändes uppgiftsblanketten till vederbörande bolag. I övriga fall sändes uppgiftsblanketten till Rfa samtidigt med förteckningen. Med hänsyn till att arbetsgivarförteckning i Stockholm skall insändas först successivt under tiden den 15 februari—den 15 mars under mantalsåret, är det enligt kommitténs mening erforderligt att de för företagarbarnsförsäkringen behövliga förteckningarna med bilagor färdigställas före arbetsgivarförteckningarna (eller med tillämpning av den för yrkesförsäkringslagen föreslagna terminologien »förteckning över försäkringspliktiga») och insändas separat före ingången av mantalsåret. Det är för socialvårdskommittén bekant, att av 1949 års uppbördssakkunniga övervägts ett förskjutande något i tiden av upprättandet av arbetsgivarförteckningarna. Ett stöd för ett sådant förskjutande i tiden utgör det förhållandet att vid bifail till kommitténs förslag om företagarbarnsförsäkring de lokala skattemyndigheternas arbetsbörda under de sista månaderna av året kommer att öka. Hinder torde ej föreligga för att avgifterna för försäkring enligt denna lag i Rfa jämte statsbidragen till försäkring i anstalten ingå i samma fond som avgifterna för yrkesskadeförsäkringen. Kommittén anser det praktiskt med en gemensam fond, varför en sådan förordas. 373

IX. S Ä R S K I L D A E R S Ä T T N I N G S FÖRFATTNINGAR

A. Skolbarn och andra studerande Såsom framgår av vad socialvårdskommittén anfört i kapitel III under rubriken »3. Försäkring för elever i yrkesutbildning» har kommittén funnit sig icke böra föreslå inrättandet av en allmän, obligatorisk olycksfallsförsäkring för elever. Däremot förordades där bibehållandet av en olycksfallsförsäkring för vissa yrkesutbildningselever inom samma lag som den, som gällde arbetstagare. Vidare nämndes, att kommittén funnit övervägande skäl tala för införandet av en författningsenlig rätt för andra elever (inklusive skolbarn) till ersättning av statsmedel vid vissa svårare skador. Ersättning skulle dessutom utgå, där skadan ledde till döden. Ifrågavarande ersättningsrätt upptages här till närmare behandling. Skälen för stadgande av en dylik författningsenlig ersättningsrätt torde i viss utsträckning framgå av vad som anförts i nämnda avsnitt av kapitel III. I detta hänseende vill dock kommittén här särskilt framhålla följande. Gränslinjen mellan de obligatoriskt försäkrade yrkesutbildningseleverna och andra elever är ingalunda skarp och invändningsfri, varken principiellt eller med hänsyn till sin praktiska utformning. Det är därför rimligt, att de, som ställas utanför ifrågavarande försäkring, dock ej helt lämnas utan motsvarande skydd. Om ett olycksfall, i all synnerhet ett svårare, inträffar under lovligt begagnande av skolans undervisningsmaterial eller lokaler, kanske under det eleven mer eller mindre står under lärares tillsyn eller utför vad av lärare beordrats, aktualiseras lätt frågan om skadeståndsskyldighet för skolan (den som driver den och/eller vederbörande lärare). I vissa fall torde ersättningsrätt enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler kunna föreligga. Sådan rätt torde dock i regel ej finnas. Metoden att tillskapa några speciella skadeståndsregler för dylika situationer synes dock icke lockande. I båda grupperna av fall torde det i allmänhet te sig mest tilltalande, såväl för parterna som för andra, om ersättning i någon form för skadan kunde utgå, oberoende av om någon kunde fällas till skadestånd. Kommittén har emellertid icke funnit anledning att föreslå åtgärder av sådan omfattning, att man därigenom skulle rycka undan grunden för den av vissa privata försäkringsinrättningar bedrivna skolbarnsförsäkringen. Tvärtom synes önskvärt, att denna får ändå större omfattning än för när374

varande. Det torde väl ingalunda vara uteslutet utan tvärtom sannolikt, att ifrågavarande skolbarnsförsäkring, då så kan bli aktuellt, snabbt blir föremål för sådana förändringar, att den blir ett ändå bättre komplement till den statliga sjukförsäkringen och den i detta avsnitt avsedda särskilda ersättningsrätten. Vad beträffar frågan om vilka elever, som skola tillförsäkras här ifrågavarande ersättningsrätt, anser socialvårdskommittén, att rätten bör tillkomma folkskolans barn samt i övrigt dem, som ha den mera fasta anknytning till en utbildningsanstalt, som markeras av inskrivning såsom studerande vid anstalten. De som mer eller mindre sporadiskt bevista t. ex. föreläsningar vid en utbildningsanstalt, torde nog ej vara inskrivna vid denna, och man synes i detta sammanhang kunna bortse från dem. Enligt kommitténs mening bör det vara fråga om en verklig utbildningsanstalt; privatlektioner och privata kurser, som ej givas i en anstalts regi, kan man ej rimligen taga med i detta sammanhang. Kommittén har ej funnit anledning föreligga att tillerkänna rätten till ersättning av statsmedel åt elever vid andra anstalter än sådana, som äro statliga eller statsunderstödda. Genom bestämmelsen om statsunderstöd komma dock de privata läroanstalterna med i betydande omfattning. Ehuru vid ungdomsfängelse skall meddelas yrkesutbildning, kan enligt kommitténs mening icke den, som undergår ungdomsfängelse, anses vara inskriven som studerande vid utbildningsanstalt. Icke vilka skador som helst, som drabba de här avsedda eleverna, böra rimligen komma ifråga för ersättningsrätt. Skadeorsaken bör enligt kommitténs mening icke ha ett alltför avlägset samband med undervisningen. I första hand böra ersättas skador, som inträffa under undervisningen inom av anstalten disponerade lokaler. Skolans område i övrigt (skolgården) bör givetvis jämställas med nämnda lokaler. Allmän plats inom den omgivning av det av anstalten disponerade området, där de studerande vanligen vistas under raster, synes även böra komma ifråga. Skador under praktiskt arbete även utom skolans område böra ersättas, i den mån arbetet ingår i den av skolan anordnade yrkesorienteringen och yrkesutbildningen (jfr s. 140). I betydande utsträckning kommer dock att vid nämnda yrkesutbildning föreligga ersättningsrätt framför allt enligt yrkesskadeförsäkringslagen, varvid ersättning enligt denna förordning icke skall utgå. Enligt kommitténs mening böra dessutom ersättas skador, som — oberoende av platsen — inträffa under idrottsövningar, utflykter, studiebesök och skolresor, som anordnats av anstalten eller, om de anordnats av annan, dock stå under ledning av representant för anstalten. Med lektioner synas böra jämställas skolmåltider. Skadas en elev utom undervisningen inom av anstalten disponerat område eller därmed jämställd omgivning, bör ersättningsrätt 375

föreligga i vissa fall, nämligen under raster samt rimlig tid före lektionernas början respektive efter deras slut. Kommittén har övervägt frågan om ersättningsrätt vid skador under färd till och från anstalten. Med hänsyn till de skäl, som anförts i kapitel III (s. 138—139), har kommittén icke velat föreslå ersättningsrätt vid dylika färder i allmänhet. Gränsdragningen gentemot det riskområde, som sålunda lämnas kvar åt den av privata försäkringsbolag bedrivna skolbarnsförsäkringen, torde härigenom bli mest praktisk. Vid egentliga skolskjutsar, som anordnas av skoldistrikten åt skolpliktiga barn, torde nyssnämnda skäl icke föreligga och det torde sålunda vara rimligt att ersättningsrätt medges. Anledning synes ej finnas att låta varje särskilt ersättningsärende avgöras av Kungl. Maj:t. Tvärtom vore detta enligt kommitténs mening mycket opraktiskt. Avgörandet av ersättningsärendena torde helt kunna överlämnas till Rfa och (i vissa fall samt vid besvär till) FR. Med avseende å här förevarande ersättning synas bestämmelserna i yrkesskadeförsäkringslagen i tillämpliga delar kunna få lända till efterrättelse, i den mån ej annorlunda särskilt stadgas. Ovan har anförts, att ersättningsrätten skulle avse svårare skador (inklusive död). Om ingen ersättning skall givas vid sjukdomstillstånd, är nödvändigt att i det enskilda fallet kunna säga exakt när sjukdomstillståndet övergått till invaliditetstillstånd. I stor utsträckning finnes emellertid icke någon skarp gränslinje mellan dessa båda tillstånd. Inom yrkesskadeförsäkringen spelar denna omständighet mindre roll. Mången gång är det utan nämnvärd ekonomisk betydelse för den skadade, om ersättning utgår för sjukdoms- eller invaliditetstillstånd. Har livränta tillerkänts, trots att rätteligen sjukdomstillstånd med större nedsättning av arbetsförmågan föreligger, kan rättelse, då förhållandet konstaterats, lätt ske genom att sjukpenning efter avdrag av utgiven livränta tillerkännes. Har ett invaliditetstillstånd övergått till nytt sjukdomstillstånd, kan sjukpenning utgå i stället för livränta. Vad nu anförts gör det motiverat att överväga, huruvida icke det avsedda syftet, att giva ersättning vid svårare skador, kan tillgodoses genom en mera praktisk gränsdragning än den mellan sjukdoms- och invaliditetstillstånd. Den metod, som därvid omedelbart erbjuder sig, är att giva ersättning efter en viss relativt lång karenstid, oberoende av om sjukdoms- eller invaliditetstillstånd föreligger. Visserligen får man därvid någon gång giva sjukpenning vid skada, där invaliditetsersättning icke kommer ifråga. Vidare kan någon gång höggradigt invaiiditetstillstånd tänkas föreligga en tid, innan ersättning börjar utgå. Nämnda konsekvenser torde dock icke allena få utgöra hinder för metodens användande. I allmänhet blir resultatet praktiskt taget detsamma som vid en gränsdragning vid inträdandet av invaliditetstillstånd, men karensregeln förefaller väsentligt mycket lättare att tillämpa. 376

Vid ställningstagande till frågan om längden av karenstiden kan någon liten ledning hämtas ur den officiella statistiken. Av Rfas statistik över olycksfall i arbete år 1947, det sista år för vilket mera fullständigt material finnes sammanställt, kan inhämtas bl. a. följande. För 89.6 procent av alla olycksfall hos större arbetsgivare (exkl. staten) var sjuktiden högst 5 veckor, för 97.8 procent högst 13 veckor och för 99.2 procent högst 26 veckor. Invaliditetsfallen utgjorde 1.2 procent av olycksfallen hos större och mindre arbetsgivare (exkl. staten). Av årets 1842 invaliditetsfall med invaliditetsgrad om 10—19 procent föregingos 861 av en sjuktid om 0—15 veckor och 1 285 av en sjuktid om 0—25 veckor, medan sjuktidén i 119 fall översteg 50 veckor. Av årets 1 453 invaliditetsfall med invaliditetsgrad om minst 20 procent hade 83 en sjuktid om 0—5 veckor, 403 en sjuktid om 0—15 veckor och 641 en sjuktid om 0—25 veckor. Att märka är dock att ett tillstånd i anledning av en kroppsskada hos en arbetstagare kan vara sådant, att det enligt praxis betraktas som sjukdomstillstånd med arbetsoförmåga, medan exakt samma medicinska tillstånd hos en studerande blott utgör ett hinder att bedriva studierna i full utsträckning och därför ofta där hellre bör behandlas som invaliditetstillstånd. Vidare torde yngre personer, som det ju mest är fråga om här, i allmänhet ha större läkningsförmåga. Jämväl en annan omständighet bör tillmätas betydelse i detta sammanhang. Konstgjorda lemmar och andra liknande nödiga särskilda hjälpmedel till arbetsförmågans höjande eller eljest till lindrande av menliga följder av skadan böra enligt kommitténs mening ersättas enligt den här aktuella författningen. Detsamma bör gälla läkemedel, som givas i samma syfte som nämnda särskilda hjälpmedel. Behov av dylika läkemedel och hjälpmedel föreligger i allmänhet först på ett senare stadium av sjukdomstiden samt under invaliditetstiden. Det är emellertid en flytande gräns mellan läkemedel, som givas i nyssnämnda syfte, och sådana, som givas enbart i kurativt syfte, varför det är svårt att ersätta vid det ena syftet men ej vid det andra. Då rätt (häri inbegripet rättidig) behandling inverkar på sjukdomstidens längd och invaliditetsgradens storlek, har den som skall utgiva sjukpenning eller livränta ett ekonomiskt intresse av att bekosta dylik behandling. Detta talar för en kort karenstid beträffande behandlingsersättning. Den existerande skolbarnsförsäkringen ersätter emellertid framför allt läkekostnader. Oavsett det mera speciella syftet av viss behandling, bör av praktiska skäl erforderlig behandling ersättas från och med den dag, då sjukpenning eller livränta utgår. I fråga om karenstiden har kommittén efter övervägande av framför allt de ovan anförda synpunkterna stannat för att föreslå en absolut karenstid om tre månader eller mera praktiskt uttryckt nittio dagar att gälla för all annan ersättning än dödsfallsersättning. Den skadades ålder utgör visserligen en omständighet att tillmäta betydelse vid invaliditetsbedömningen, och detta kan medföra att ett tillstånd, 377

som för en vuxen kroppsarbetare skulle uppskattats motsvara en nedsättning av hans arbetsförmåga med 10—15 procent, för en ung studerande icke kan anses motsvara eller komma att motsvara en nedsättning om minst 10 procent. Men bland de här avsedda eleverna finnas ju ett mycket stort antal åldersklasser representerade och även en del sådana personer, som varit ute i förvärvslivet. Genom en särskild invaliditetsbedömning här kan man icke utesluta smärre livränteersättningar. Då enligt kommitténs mening icke finnes anledning att av statsmedel till ifrågavarande elever utgiva ersättning vid ringa invaliditet, föreslås såsom mest praktiskt, att livränta till skadad elev utgives blott där skadan medfört en nedsättning av hans arbetsförmåga med minst 20 procent, bedömd enligt yrkesskadeförsäkringslagens regler. Såsom underlag vid fastställandet av storleken av sjukpenning eller livränta enligt yrkesskadeförsäkringslagen skall tjäna bl. a. den skadades efter vissa regler bestämda årliga arbetsförtjänst. En tillämpning av ifrågavarande regler å här aktuella studerande skulle uppenbarligen i allmänhet leda till ett otillfredsställande resultat. De allra flesta äro ju i åldern 6—16 år. Det är därför nödvändigt att röra sig med i författningen fastställda belopp såsom ersättningsunderlag. I analogi med vad som föreslås gälla i yrkesskadeförsäkringslagen för dem, som vid tiden för olycksfallet ej fyllt 25 år, synes lämpligt att de för de studerande fastställda beloppen stiga trappstegsvis med högre ålder hos den skadade. Såsom ersättningsunderlag för de yngsta torde lämpligen kunna begagnas det i 9 § 1 mom. yrkesskadeförsäkringslagen förekommande beloppet 1 200 kronor. För de äldsta synes k u n n a tillämpas det belopp om 3 600 kronor, till vilket den årliga arbetsförtjänsten enligt 1950 års Milf lägst skall beräknas för värnpliktiga. Med utgångspunkt från angivna båda belopp synes ersättning böra utgå på grundval av följande belopp såsom underlag, nämligen för tid innan den skadade fyllt 16 år 1 200 kronor, för tid därefter men innan h a n fyllt 18 år 1 800 kronor, för tid därefter men innan han fyllt 21 år 2 400 kronor, för tid därefter men innan han fyllt 25 år 3 000 kronor samt för tid därefter 3 600 kronor. Vid livränta till efterlevande föreslås skola tillämpas det underlag, som skulle gällt för ersättning till den skadade för tid efter det h a n fyllt 25 år. Angivna belopp böra dock enligt kommitténs mening blott utgöra minimibelopp. För vissa elever, särskilt sådana äldre som redan varit ute i förvärvslivet, kunna ifrågavarande belopp med rätta anses påfallande låga. På grund härav föreslås, att då en tillämpning av yrkesskadeförsäkringslagens regler skulle leda till högre belopp såsom ersättningsunderlag, detta skall gälla. De h ä r ifrågavarande ersättningsbestämmelserna föreslås skola intagas i en särskild förordning. Vissa bestämmelser i denna behandlas i special378

motiveringen. Dock bör här tilläggas, att enligt kommitténs mening ersättning enligt denna förordning icke bör utgå, om ersättning i anledning av skadan utgår enligt annan författning om ersättning av statsmedel eller enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller enligt lagen om försäkring av jordbrukares barn för vissa olycksfall m. m. Några beräkningar av kostnaderna för statsverket för ifrågavarande ersättningar kunna icke verkställas i brist på uppgifter om olycksfallsfrekvens och skadornas svårighetsgrad. Såvitt kommittén kan bedöma, torde antalet ersättningsberättigande fall per år bli mycket litet och statens kostnader följaktligen mycket obetydliga. På grund härav synes ifrågavarande förordning — i motsats till en lag om allmän, obligatorisk elevförsäkring — kunna sättas i kraft tämligen omedelbart, d. v. s. samtidigt med yrkesskadeförsäkringslagen.

B. Frågor om ändringar i vissa gällande författningar Vinner det av kommittén framlagda förslaget till yrkesskadeförsäkringslag bifall, böra de bestämmelser i 1950 års Milf, som korrespondera med stadganden i OL, undergå motsvarande omarbetning och vissa ändringar ske i andra till OL anknutna författningar. Förutom dessa följdändringar böra även vissa andra ändringar företagas i förordningen den 11 juni 1918 (nr 375) angående en särskild för fiskare avsedd försäkring mot skada till följd av olycksfall samt förordningen den 17 maj 1940 (nr 333) om särskild ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning. Beträffande 1950 års Milf böra också vissa i förarbetena (prop. 1950:96) berörda frågor uppmärksammas. Kommittén har funnit det angeläget, att dess i detta betänkande framlagda förslag beträffande huvudfrågorna på lagstiftningsområdet snarast möjligt bleve föremål för remissbehandling, för att Kungl. Maj :ts förslag i ämnet skulle kunna föreläggas nästa års riksdag. På grund därav och då den ovannämnda överarbetningen av de till OL anknutna författningarna väsentligen är av teknisk art, har kommittén icke ansett sig böra verkställa överarbetningen ifråga utan föreslår, att Kungl. Maj :t låter verkställa densamma med anlitande av expertis från de sakkunniga myndigheterna. Beträffande förordningarna om fiskarförsäkring och om särskild ersättning för vissa olycksfall vid flygning framlägger kommittén härnedan några synpunkter på speciella frågor. Såsom framgår av den i kapitel I (s. 6) lämnade redogörelsen för innehållet i fiskarförsäkringsförordningen, finnas i försäkringen 7 klasser, vari beloppet av hel sjukpenning varierar från en krona 10 öre i den lägsta klassen till 4 kronor 40 öre i den högsta. Invaliditets- och efterlevandeliv379

räntorna bestämmas i huvudsak enligt grunderna i OL, varvid den årliga arbetsförtjänsten dock skall antagas utgöra ett .för försäkringsklassen i förordningen angivet belopp, 600 kronor i den lägsta klassen och 2 400 kronor i den högsta. De vid 1948 års ändring i OL företagna höjningarna av livräntornas storlek i förhållande till den skadades arbetsförtjänst blevo automatiskt gällande även för fiskarförsäkringen. Däremot företogs ingen ändring i sjukpenningskalan. Kommittén tillkännagav sin avsikt att upptaga frågan om revision av fiskarförsäkringens bestämmelser om försäkringsklasserna och sjukpenningarnas storlek; detta skulle ske i samband med utredningen rörande utvidgning av den sociala olycksfallsförsäkringen till andra kategorier av självständiga yrkesutövare (prop. 1948:236, s. 15). Kommittén har i kapitel VII framlagt principförslag angående en till den allmänna sjukförsäkringen ansluten, för alla öppen invaliditets- och dödsfallsförsäkring för skador i och utom arbete. I samband med denna försäkrings genomförande skulle den särskilda fiskarförsäkringen avvecklas (s. 362). Då det emellertid måste dröja några år, innan den i kapitel VII avsedda försäkringen kan bli genomförd, bör tills vidare genom ändringar i fiskarförsäkrings förordningen möjlighet öppnas för de försäkrade att erhålla ett bättre skydd än för närvarande. I detta syfte bör ett antal nya försäkringsklasser införas; samtidigt böra de lägsta klasserna, som omfatta blott ett ringa antal försäkrade, kunna slopas. Vid den därav följande omarbetningen av sjukpenningskalan torde beloppen av hel sjukpenning böra bestämmas till hela krontal. Till skillnad från vad fallet är beträffande sjukpenning från den obligatoriska försäkringen enligt OL och YL, inverkar sjukpenning från fiskarförsäkringen icke på den skadades rätt till sjukpenning från erkänd sjukkassa. Om sjukpenningarna inom fiskarförsäkringen avvägdes på samma sätt som inom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen, skulle det bli nödvändigt att reglera rätten till sjukpenning .från sjukförsäkringen på samma sätt som beträffande den obligatoriska försäkringen. En sådan enhetlighet vore i och för sig önskvärd, men en ändring i detta avseende torde icke böra ske innan ställning tagits till de av kommittén i kapitel VII framlagda förslagen. Enligt förordningen om särskild ersättning i vissa fall för skada till följd av olycksfall vid flygning utgå särskilda tilläggsersättningar, då någon under flygtjänstgöring vid krigsmakten å tid, när riket icke befinner sig i krig, vid flygning skadas genom olycksfall, som medför oförmåga till flygtjänstgöring eller medför döden. I förstnämnda fall utgår i tillägg till livränta enligt OL eller 1927 års Milf (numera 1950 års Milf) ett årligt belopp, motsvarande för tjänstepensionsberättigad personal en fjärdedel av livräntan och för annan personal hälften av livräntan, dock lägst 300 kronor om året. Medför skadan icke nedsättning av arbetsförmågan i sådan grad, att livränta skall utgå (10 procents invaliditet), men ändock oförmåga till 380

flygtjänstgöring, utgives i särskild livränta 300 kronor om året. Livräntetillägg till änka utgör, då familjepensionsrätt ifinnes, en fjärdedel av livräntan och eljest hälften av livräntan. Efterlämnar den avlidne barn med rätt till livränta, skall efter denna livräntas upphörande (vid 16 års ålder) särskild livränta med enahanda belopp utgivas till dess barnet fyller 19 år. Livräntetillägg till föräldrar må utgå med livräntans halva belopp, dock att sammanlagda beloppet av de båda förmånerna ej må överstiga värdet av det åtnjutna underhållet. I samband med 1948 års ändringar i OL m. m. anförde socialvårdskommittén följande (prop. 1948:236, s. 14) : Genom att livräntetilläggen enligt flygolycksfallsförordningen äro satta i relation till livräntorna enligt olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års förordning, kommer varje ökning av livräntornas storlek att medföra en höjning av tilläggen i samma proportion (bortsett från särbestämmelsen angående föräldrar). Då livräntornas maximibelopp höjdes åren 1941 och 1946, medförde detta sålunda motsvarande höjning av tilläggens maximibelopp, vilket var motiverat eftersom höjningarna då inneburo en anpassning efter det ändrade pris- och löneläget. De förbättringar av olycksfallsersättningarna, som kommittén nu föreslagit, gå vida längre, och det är därför ingalunda självfallet att dessa förbättringar böra medföra en automatisk höjning av tilläggsersättningarna. Frågan hur med dessa tillläggsersättningar framdeles skall förfaras bör behandlas i samband med den fortsatta översynen av olycksfallsförsäkringslagen och 1927 års förordning. I avvaktan härpå torde nuvarande bestämmelser få gälla, men kommittén vill understryka, att de höjningar av tilläggsersättningarna, som följa av de föreslagna ändringarna i olycksfallsförsäkringslagen, icke böra utgöra hinder för en allsidig omprövning av bestämmelserna om tilläggsbeloppen m. m. Till socialvårdskommitténs nämnda yttrande anslöt sig föredragande departementschefen. Frågan huruvida särskilda tilläggsersättningar i förevarande fall skulle bibehållas och i så fall med vilket belopp de skulle utgå sammanhängde med spörsmål, som berörde invaliditetsbedömningen och den årliga arbetsförtjänstens beräkning. I likhet med kommittén fann departementschefen angeläget, att den omständigheten, att tilläggsersättningarna då lämnades orubbade, icke finge utgöra hinder för en allsidig omprövning av bestämmelserna därom. Då flygolycksfallsförordningen tillkom, utgick livräntan vid helinvaliditet normalt med 2/3 av den beräknade årliga arbetsförtjänsten. Med det i förordningen föreskrivna livräntetillägget för personal utan pensionsrätt, 50 procent av livräntans belopp, kunde livränta högst uppgå till den beräknade arbetsförtjänstens belopp (exkl. ev. hjälplöshetstillägg). Efter 1948 års ändringar i ersättningsgrunderna — innebärande bl. a. att livränta till helinvalid fram till 67 års ålder numera utgår med 11/12 av arbetsförtjänsten samt att maximibeloppen höjdes mycket avsevärt — ha helt andra förutsättningar erhållits för tilläggsersättningarnas beräkning. Enligt kommitténs mening bör det övervägas, att i stället för den hittillsvarande anord381

ningen med livränteförhöjningar m. m. införa ett system med engångsbelopp på liknande sätt som enligt lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. Vid bestämmandet av engångsbeloppens storlek torde som utgångspunkt böra tagas en beräkning av kapitalvärdet av de belopp, som kunde utgå såsom livräntetillägg före 1948 års ändringar i OL. Det enligt flygolycksfallsförordningen nu gällande villkoret för tilläggsersättning till den skadade — att han på grund av olycksfallet blivit oförmögen till flygtjänstgöring — synes i vart fall beträffande värnpliktiga vara föga rationellt.

X.

SPECIELL

MOTIVERING

1. Lagen om försäkring för yrkesskada m. m. (yrkesskadeförsäkringslagen) Allmänna bestämmelser 1 §. 1 2 3

mom. Se den allmänna motiveringen s. 66— 85. mom. Se den allmänna motiveringen s. 86— 91. mom. Se den allmänna motiveringen s. 135—145. 2 §.

1 2 3

mom. Se den allmänna motiveringen s. 111—117. mom. Se den allmänna motiveringen s. 117—118. mom. Detta moment är i sak överensstämmande med 3 § 2 st. OL. 3 §.

1 mom. Beträffande försäkringens omfattning med avseende på sjukdomar, som icke förorsakas av olycksfall, hänvisas till den allmänna motiveringen s. 215 ff. De under b) avsedda föreskrifterna böra, såsom framhållits på s. 224, åtföljas av en förteckning över de verksamheter, i vilka de ifrågavarande sjukdomsformerna bruka framträda; något lagstadgande i detta avseende torde icke erfordras. Den föreslagna karensregeln beträffande hudsjukdom, som avses under c ) , samt den för dylika sjukdomar föreslagna särbestämmelsen om prövning av medicinska sambandsfrågor ha intagits i 23 §. 2 mom. Se den allmänna motiveringen s. 162 ff. Olycksfallen under de ifrågavarande färderna och vid vistelse i förläggning böra icke under alla förhållanden betraktas som olycksfall i arbete. Från försäkringen böra nämligen, likaväl som då fråga är om olycksfall på arbetsstället, kunna undantagas olycksfall, som på grund av särskilda omständigheter icke kunna anses stå i erforderligt orsakssamband med arbetsförhållandena (se vissa rättsfall å s. 148 f. och 153). Av detta skäl har i lagtexten angivits att olycksfallen under de ifrågavarande färderna och förläggningsvistelserna skola likställas med olycksfall på arbetsområdet, icke att de skola anses såsom olycksfall i arbete. 383

3 mom. Stadgandet i 1 st., som är avsett att gälla även beträffande försäkring för olycksfall utom arbete, utgör en motsvarighet till 1 § 2 st. OL men avviker i vissa hänseenden därifrån. Beträffande de av temperaturförhållandena orsakade skadorna har det icke ansetts nödvändigt att bibehålla kravet på att skadan skall ha uppkommit genom inverkan under högst några få dagar; de här avsedda skadorna torde nämligen alltid uppkomma under en jämförelsevis kort tid. I fråga om inflammation i arbetsvalk hänvisas till s. 214 f. Med avseende på skadorna av mekanisk inverkan samt ets- och frätskadorna föreligger den skillnaden i förhållande till 1 § 2 st. OL, att undantag icke gjorts för de fall, där skadan kan hänföras under försäkringen såsom »yrkessjukdom». Denna ändring torde vara lämplig redan på grund därav, att begreppet olycksfallsskada står som det primära vid definitionerna av de ersättningäberättigande yrkesskadorna. Men därtill kommer, att det nuvarande undantaget för skadefall, som äro att hänföra till »yrkessjukdom», vid en strikt tolkning innebär en icke motiverad begränsning av begreppet olycksfallsskada inom försäkringen för olycksfall utom arbete (och fiskarförsäkringen). En senskideinflammation eller epikondylit genom några få dagars mekanisk inverkan skulle med nuvarande bestämning av skadebegreppet strängt taget icke vara att räkna som olycksfallsskada, icke heller en ets- eller frätskada, som uppkommit genom några dagars inverkan av ett i 1 § YL upptaget ämne. Med »högst några få dagar» har i praxis förståtts högst fem dagar. Femdagarsgränsen synes icke behöva anses som helt oeftergivlig i de fall där den försäkrade endast under en del av arbetsdagen sysslat med det arbete, i vilket han varit utsatt för den inverkan, varom fråga är. Ersättning enligt OL utgår när »arbetare skadats till följd av olycksfall» (6 § 1 m o m . ) . Skador på kläder och. andra tillhörigheter medföra icke ersättningsrätt enligt lagen. Tills på sistone ansågs icke heller skada på konstgjord lem eller annan protes vara ersättningsberättigande skada. Ersättning för skadad tandprotes utgavs dock i tämligen stor utsträckning när även naturlig tand eller del därav — t. ex. stödtand till guldbrygga eller roten till stifttand — skadats vid olyckstillfället; dylika ersättningsfrågor voro ofta svårbedömliga. I januari 1950 skedde en praxisändring i fråga om fasta tandproteser; med hänsyn till det stadigvarande sätt, på vilket dessa anordningar äro förenade med kroppen, ansågs skada å dylik anordning kunna betraktas som i 1 § OL avsedd skada, även när samtidig skada å naturlig del av tand icke förelåge (BD nr 839/1948). Socialvårdskommittén vill för sin del förorda ytterligare utvidgning av ersättningsrätten och föreslår i detta syfte en bestämmelse, att skada å konstgjord lem eller därmed jämförlig anordning skall likställas med kroppsskada, när omständigheterna tala därför (3 § 3 mom. 2 st.). Ersättning för skada å löstagbar protes bör enligt kommitténs mening i regel utgå, när skadan inträffar under sådana omständigheter, att om den naturliga lemmen varit i behåll, skada kunde 384

i stället ha uppkommit på denna. Ersättningsrätten bör icke omfatta skador, som kunna tillskrivas dålig hållfasthet till följd av förslitning eller som eljest bero på brister hos protesen; i enlighet därmed 4>ör ersättning såsom för skada till följd av olycksfall i arbete icke utgå exempelvis om en lös tandprotes lossnar och därigenom kommer till skada. Med konstgjorda lemmar böra ortopediska stödbandage m. m. kunna jämställas. Beträffande försäkringen för olycksfall utom arbete torde särskilda regler kunna vara motiverade. Dylika särregler böra intagas i de föreskrifter om utomarbetsförsäkringen, som det skall ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda efter förslag från försäkringsinrättningarna. Bestämmelsen i 3 st. har motsvarigheter i 1 § 2 st. OL och 2 § YL. 4 mom. Motsvarar 1 § 3 st. OL. Under förarbetena till 1950 års Milf ha socialvårdskommittén och vissa myndigheter framhållit angelägenheten av att tidigare utredningar angående ersättning till militär personal m. fl. för skador under krigsförhållanden bleve fullföljda. Föredragande departementschefen förutsatte, att frågan skulle bli föremål för fortsatta överväganden (prop. 1950:96, s. 57). 4 §.

Se den allmänna motiveringen s. 86 angående första stycket, s. 91 angående andra stycket och s. 145 angående tredje stycket. 5 §. Denna paragraf motsvarar 1 § 5 st. OL; jfr den allmänna motiveringen bl. a. s. 20 och s. 86. 6 §.

Denna paragraf motsvarar 4 § OL. Viss omformulering av bestämmelsen har föreslagits, enär även andra än försäkringspliktiga enligt kommitténs mening böra kunna bli delägare i bolagen för frivillig försäkring; jfr nedan vid 45 §. 7 §. Denna paragraf motsvarar 5 § OL. Ersättning för skada till följd av olycksfall 8 §. 1 mom. Motsvarar 6 § 1 mom. OL. 2 mom. Se den allmänna motiveringen s. 103—104. 9 §. 1 mom. Den inledande bestämmelsen har formulerats på annat sätt än det motsvarande stadgandet i 6 § 2 mom. OL. Därmed har icke åsyftats 385 28

någon saklig ändring utan endast ett förtydligande av bestämmelsens innebörd; inom FR ha delade meningar förekommit om den rätta tolkningen av nämnda stadgande i OL. Beträffande de i 2—3 st. intagna bestämmelserna om sjukpenningens storlek hänvisas till s. 245 ff. Vid bedömande av fråga, huruvida hel eller partiell sjukpenning bör utgå, skall, liksom vid invaliditetsersättnings bestämmande, de i 13 § givna reglerna om bedömning av arbetsförmågans nedsättning lända till efterrättelse. Vid bestämmande av sjukpenningarna, som i regel utgå endast för en kort tid efter skadefallet, kan man emellertid icke i samma grad som vid bestämmande av invaliditetsersättning räkna med övergång till annan sysselsättning. Vid sjukpennings bestämmande får man följaktligen i regel främst taga hänsyn till skadans inverkan på den skadades förmåga att fullgöra sitt tidigare arbete. 2 mom. Bestämmelsen i 1 st. motsvarar 10 § 2 st. OL med den ändringen, att normalbeloppet för sjukpenningavdrag under tid för sjukhusvård föreslås höjt från det år 1948 fastställda beloppet av 1 krona 50 öre till 2 kronor för dag. Beträffande 2 st. hänvisas till den allmänna motiveringen s. 255. Det föreslagna maximibeloppet för vårdbidraget utgör 1/360 av maximibeloppet för årligt vårdbidrag till invalid (10 § 2 mom.). Stadgandet i 3 st. motsvarar en bestämmelse i 6 § 2 mom. 4 st. av 1950 års Milf. Kommittén hade i sitt förslag till förordningen förordat vissa särbestämmelser om sjukpenningens beräkning i det fall, att den skadade hade uppburit livränta för helinvaliditet eller ock ersättning i form av sjukpenning eller livränta under en sammanlagd tid av minst ett år. Anledningen därtill var, att sjukpenningen enligt de från OL hämtade huvudreglerna vanligen bleve lägre än livräntebeloppen vid de högsta invaliditetsgraderna. Departementschefen anförde — efter att h a redogjort för vissa remissyttranden — bl. a. att slutlig ståndpunkt till de ifrågavarande reglernas utformning icke lämpligen kunde tagas innan föreskrifter av detta slag infördes i OL; vid sådant förhållande borde i förordningen då endast uppställas de regler, som kunde anses påkallade för att förhindra de mest framträdande ojämnheterna mellan sjukpenning- och livräntebeloppen (prop. 1950:96, s. 62 f). Växlingar från tillstånd av höggradig invaliditet till sjukpenningberättigande tillstånd inträffa icke sällan vid de av militärersättningsförordningen omfattade kroniska sjukdomarna och förekomma emellanåt också vid yrkesskador. Vid jämförelse av sjukpenning- och livräntebeloppens storlek bör det beaktas, att sjukpenningen är skattefri, under det att livräntan alltefter ersättningstagaréns ålder beskattas till större eller mindre del, från 80 procent för den som fyllt högst 35 år till 10 procent för den som fyllt 87 år (32 § 2 mom. kommunalskattelagen). Under förutsättning att skattefriheten för sjukpenning bibehålies, kan den i 6 § 2 mom. 4 st. av 386

1950 års Milf skedda regleringen av sjukpenningens storlek anses tillfredsställande. 3 mom. Se den allmänna motiveringen s. 145 och s. 236. 10 §. 1—2 mom. Motsvarar 6 § 3 mom. 1—3 st. OL. I fråga om bestämmandet av vårdbidrags storlek föreslås en saklig ändring. Enligt 6 § OL i dess lydelse efter 1948 års ändring skall vårdbidrag allt efter vårdbehovets omfattning utgå med högst 1 800 kronor för år. Under förarbetena till ändringen uttalade Rfa sig för att hänsyn borde kunna tagas till även andra omständigheter än graden av hjälplöshet. Anstalten framhöll, att »hjälplös» invalid icke sällan intoges på vårdhem, där avgiften på grund av utgående kommunalt understöd, donationer e. d. ofta vore mycket låg. Departementschefen anförde härtill, att vårdkostnaderna i likartade fall av hjälplöshetstillstånd kunde variera mycket avsevärt, såväl från fall till fall som i det enskilda fallet från tid till annan, men att betydande svårigheter skulle möta vid en gradering av vårdbidraget efter dessa växlande omständigheter. Den av Rfa ifrågasatta principiella ändringen syntes i vart fall icke böra ske utan närmare utredning. (Prop. 1948:235, s. 41 f.). Socialvårdskommittén har vid frågans bedömande funnit, att en gradering av vårdbidraget efter vårdkostnaden bör kunna ske när den skadade vid invaliditetstillstånd är intagen på vårdhem eller annan anstalt, men att bidraget i andra fall bör liksom hittills bestämmas med hänsyn till vårdbehovets omfattning. 3 mom. Vid tillämpningen av OL och YL skall varje skada regleras för sig. Huruvida det sammanlagda livräntebeloppet till en person, som ådragit sig två livränteberättigande skador, blir av samma storlek som om de båda skadorna uppkommit på en gång, beror på huru arbetsförtjänsten förändrats efter den första skadan. Som villkor för livränterätt gäller beträffande varje särskild skada, att den medför minst 10 procents invaliditet. Visserligen hör förhandenvaron av tidigare skada till de omständigheter, som beaktas vid invaliditetsbedömningen, men det kan mycket väl inträffa, att någon ådrager sig flera skador utan att bli berättigad till livränta, ehuru den sammanlagda invaliditeten överstiger 10 procent. Så kan exempelvis bli fallet när en för handskador utsatt arbetare får flera smärre amputationsskador på fingrarna eller när en för ögonskador utsatt arbetare får ett flertal skador, som var för sig medföra endast ringa synnedsättning men tillsammans en avsevärd invaliditet. Vid den förra året företagna omregleringen av vissa ersättningar enligt 1909 och 1927 års militärersättningsförordningar m. m. efter en enhetlig skala föreskrevs det, att om den skadade vore behäftad med två eller flera i författningen avsedda skador, vilka samtidigt medförde rätt till sjukpenning eller livränta, ersättning för skadorna skulle utgå gemensamt såsom för en skada (6 § SFS 1950:262). Därav 387

följer, att ersättningsbeloppet för flera var för sig ersättningsberättigande skador blir av samma storlek som om skadorna hade inträffat samtidigt, men en skada med lägre invaliditetsgrad än 10 procent blir icke medräknad. Inom yrkesskadeförsäkringen kompliceras hithörande 'frågors lösning därav, att ersättningarna bestämmas i förhållande till den beräknade årliga arbetsförtjänsten. En tämligen tillfredsställande lösning erhålles, om en sammanräkning av skador får ske på det sättet, att en skada med lägre invaliditetsgrad än 10 procent medräknas därest fråga sedermera uppkommer om livränta på grund av en senare skada. Kommittén föreslår, att så skall ske och att sådan sammanräkning skall äga rum även när den tidigare skadan omfattas av annan författning på den sociala olycksfallsförsäkringens område. Enligt 32 § skola försäkringsinrättningarna äga träffa överenskommelse om viss fördelning av den merkostnad, som föranledes av den ifrågavarande sammanräkningen. A mom. Den här intagna bestämmelsen om utbyte av livränta eller del därav mot engångsbelopp skiljer sig från den motsvarande bestämmelsen i 6 § 3 mom. 4 st. OL därutinnan, att FR skall äga att även utan ansökan av den skadade besluta om sådant utbyte, såvida detta finnes vara till synnerligt gagn för honom. Avsikten med denna ändring är, att ersättning i form av engångsbelopp skall kunna utgå om skadans verkningar kompliceras av en klar »ränteneuros», d. v. s. när den periodiska ersättningen uppenbarligen fixerar ogrundade föreställningar om skadans betydelse för arbetsförmågan. Ersättning i form av engångsbelopp i dylika fall har tillråtts av sakkunniga läkare, och anordningar av detta slag ha sedan länge praktiserats på vissa håll utomlands. Kommittén förutsätter, att försäkringsinrättningarna i förekommande fall skola taga initiativ till att FR prövar om sådana omständigheter föreligga, att engångsbelopp bör utgå; ersättningstagarna torde i allmänhet vara intresserade av ersättning i denna form. Förutom de ovan åsyftade »ränteneuroserna» torde det även kunna förekomma rena »ersättningshysterier», d. v. s. fall där skadan, om sådan förekommit, är helt utläkt men möjligheten till ersättning vidmakthåller ett neurostillstånd; i dylika fall, som i litteraturen ofta betecknas som »flykt in i sjukdomen», torde emellertid ersättningsrätt icke föreligga sedan vederbörande blivit återställd från skadan. 11 §. Se den allmänna motiveringen s. 273 ff. 12 §. Se den allmänna motiveringen s. 232 ff och 239 ff. 13 §. Se den allmänna motiveringen s. 264 «ff. 388

14 §. Se den allmänna motiveringen s. 293. 15 §. 7 mom. Se den allmänna motiveringen s. 295—302. 2 mom. Se den allmänna motiveringen s. 294 och 302 f. 3 mom. Se den allmänna motiveringen s. 303—304. 16 §. Denna paragraf överensstämmer i sak med 26 § OL. 17 §.

1 mom. Motsvarar i stort sett 11 § 1 mom. OL. En saklig ändring föreslås beträffande begravningshjälp, närmast med tanke på att 30 § sjömanslagen stadgar skyldighet för redare att bekosta sjömans begravning, när dödsfallet inträffat medan sjömannen var kvar i tjänsten eller efter anställningens upphörande vårdades på redarens bekostnad. Sveriges Redareförening hemställde i skrivelse till Kungl. Maj :t år 1936 om sådan ändring i föreskrifterna om olycksfallsförsäkringen, att avdrag å begravningshjälp finge ske på motsvarande sätt som beträffande understöd vid sjukdom; avdrag för vad arbetsgivare hade utgivit för motsvarande ändamål skulle sålunda ske, oavsett om arbetsgivaren hade erhållit lindring-i försäkringsavgiften eller ej, och det avdragna beloppet skulle utbetalas till arbetsgivaren. Skrivelsen och däröver avgivna remissyttranden överlämnades år 1938 av Kungl. Maj :t till riksförsäkringsanstalten för att tagas i övervägande vid den anstalten då åvilande översynen av OL. Socialvårdskommittén har för sin del funnit skäligt, att arbetsgivare, som bekostat begravning av den skadade, skall äga rätt att till täckande av den erforderliga kostnaden utfå högst 300 kronor av begravningshjälpen. En begränsning till nämnda belopp synes vara rimlig, enär begravningshjälpen delvis torde få avses för andra utgifter än de egentliga begravningskostnaderna (utgifter iför sorgkläder m. m.). Begränsningen blir icke gällande i fråga om avdrag för kontant understöd, som den försäkringspliktige betalat till dödsboet som hjälp till utgifter i samband med begravningen. 2 mom. Stadgandet i 1 st. motsvarar 11 § 2 mom. OL. Enligt 2 st. skall, liksom enligt 11 § 2 mom. 2 st. i 1950 års Milf, avdrag från ersättning i vissa fall göras för inkomstprövad folkpension m. m. för samma tid. 18 §. 1 mom. Motsvarar 13 § 1, 2 och 4 st. OL. 2 mom. Se den allmänna motiveringen s. 205. 3 mom. Motsvarar 13 § 3 st. 1 p. OL. 389

4 mom. Avviker från 13 § 5 st. OL i det hänseendet, att jämkning till den skadades förmån icke må ske för längre tid bakåt än två år. Beträffande skälen härtill hänvisas till vad som anföres härnedan under 20 §. 5 mom. Motsvarar 13 § 6 st. OL. 19 §. 1 mom. Motsvarar i stort sett 14 § 1 och 3 st. OL. Vissa jämkningar ha skett i anslutning till 14 § 1 st. i 1950 års Milf. Ersättningsbelopp på ojämna öretal föreslås avrundade till närmast högre belopp å helt tiotal ören. Beträffande det föreslagna stadgandet i 2 st. hänvisas till s. 267. Bestämmelserna i 14 § 2 st. OL har i förslaget ersatts av en föreskrift i 20 § 2 st. 2 mom. Stadgandet skiljer sig i vissa avseenden från 10 § 3 st. OL. Ersättning i form av naturaförmåner skall kunna utges dels, liksom f. n., då vederbörande är hemfallen åt dryckenskap, dels även, liksom enligt 10 § 2 st. i 1950 års Milf, vid allvarligt läkemedelsmissbruk, och detta skall gälla beträffande såväl sjukpenning som livränta. Det nuvarande stadgandet, att livräntetagare, som därtill samtycker, må i stället för livränta eller del därav, beredas uppehälle å ålderdomshem, barnhem eller annan dylik anstalt, har icke medtagits i förslaget, enär en sådan föreskrift torde vara obehövlig. Icke heller bestämmelserna i 10 § 1 st. OL — att försäkringsinrättningen äger när som helst bereda den skadade vård å sjukvårdsanstalt men att intagning utan hans samtycke ej må ske utan stöd av läkarintyg — ha medtagits i förslaget. Den i 8 § föreskrivna rätten till erforderlig läkarvård omfattar även vård å sjukvårdsanstalt; tvångsintagning torde här icke ifrågakomma. I förarbetena till 1950 års Milf förutsattes det, att kommittén skulle vid översynen av OL överväga vissa frågor om inskränkning i ersättningsrätten för det fall, att den ersättningsberättigade intoges på fångvårdsanstalt eller eljest av annan anledning än skadan omhändertoges för anstaltsvård på samhällets bekostnad (prop. 1950:96, s. 71). Särskilda sakkunniga äro emellertid tillkallade för utredning av spörsmål om anstaltsvårdades rätt till folkpension och andra sociala förmåner. Kommittén har inhämtat, att dessa sakkunniga komma att uppmärksamma även hithörande frågor beträffande den sociala olycksfallsförsäkringen och att utredningen skall slutföras inom kort. En bestämmelse om inskränkning i ersättningsrätten för skadade, som bli omhändertagna för anstaltsvård, torde lämpligen kunna intagas som ett särskilt moment i 19 §. 20 §.

Enligt 14 § 2 st. OL gäller, att om ersättningstagaren ej före utgången av året näst efter det, under vilket ersättningsbelopp skolat utbetalas, vare sig 390

uppburit beloppet eller hos inrättningen påfordrat utbetalning av detsamma, rätten till beloppets utfående är förverkad. Utöver denna föreskrift, som har avseende endast på fastställda ersättningar, innehåller lagen inga bestämmelser om inskränkning i ersättningsrätten när denna icke bevakas inom viss tid. Enligt stadgad praxis ha emellertid ersättningsanspråk enligt OL befunnits vara underkastade de allmänna preskriptionsbestämmelserna i 1862 års förordning om tioårig preskription. Inkommer underrättelse om olycksfallet till försäkringsinrättningen först efter mer än tio år, preskriberas ersättningsanspråket i sin helhet, således även med avseende på invaliditets- eller efterlevandelivränta för framtiden. Har ersättning utgått för viss tid, men förflyter därefter mer än tio år utan att ersättningsrätten bevakas, är rätten till ytterligare ersättning förfallen. Med anledning av en framställning från riksdagen har Kungl. Maj:t, såsom i kapitel I nämnts, uppdragit åt kommittén att överväga frågan om ändrade regler om preskription av fordran på ersättning enligt OL m. m. Ersättning av statsmedel har medgivits i åtskilliga fall där den lagenliga ersättningsrätten gått förlorad genom preskription. År 1949 förelades riksdagen förslag, att Kungl. Maj :t skulle, i avbidan på att frågan om ändrade preskriptionsregler löstes, äga att i fall, då ersättningsanspråk enligt OL eller YL gått förlorat till följd av tioårig preskription, bevilja ersättning av statsmedel med belopp, som skulle ha utgått, därest ersättningsanspråket icke varit preskriberat (prop. 1949:40). Riksdagen lämnade det begärda bemyndigandet, dock med begränsning till sådana fall, där endera Rfa eller FR tillstyrkt ersättning av statsmedel (skr. nr 86). För den allmänna tioårspreskriptionen ha flera förklaringsgrunder anförts. Det har bl. a. framhållits, att den rättsliga utredningen rörande det berättigade i ett fordringsanspråk kan bli synnerligen svår att verkställa, om lång tid förflutit efter inträffandet av de för fordringens uppkomst grundläggande omständigheterna. Vidare har det icke ansetts k u n n a krävas, att gäldenären skall under obegränsad tid bevara betalningsbevis och andra handlingar rörande rättsförhållandet. Beträffande fordringsanspråk på grund av försäkring anfördes vid tillkomsten av 1927 års lag om försäkringsavtal bl. a., att om det skulle stå fordringsägaren öppet att lång tid efter försäkringsfallet framdraga sina anspråk, erhölle försäkringsgivaren ej den fullständiga överblick över sin ekonomiska ställning, som vore en nödvändig förutsättning för all ordnad försäkringsverksamhet. I nämnda lag — vilken ej är tillämplig på den sociala olycksfallsförsäkringen — infördes en särskild preskriptionsbestämmelse (29 §). Andra lagutskottet ifrågasatte i utlåtande vid 1944 års riksdag (nr 53), om icke särskilda preskriptionsbestämmelser borde införas i OL, därvid såsom utgångspunkt för preskriptionstiden kunde väljas exempelvis den tidpunkt, då skadan yppades eller då fordran på ersättning tidigast kunnat göras gällande; preskriptionstiden kunde då eventuellt göras kortare än tio 391

år. Den förut berörda preskriptionsbestämmelsen i lagen om försäkringsavtal har följande lydelse: »Den, som vill bevaka fordringsrätt på grund av försäkringsavtal, skall i laga ordning anhängiggöra sin talan inom tre år från det h a n fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande samt i varje fall inom tio år från det sådant tidigast kunnat ske.» Det synes icke fullt klart, vilka verkningar, som för yrkesskadeförsäkringens del skulle erhållas om fordringens första förfallotid på sådant sätt toges till utgångspunkt i stället för dess uppkomsttid. Om de olika delfordringarna, d. v. s. anspråken på läkarvård m. m., sjukpenning, invaliditets- respektive efterlevandelivränta e t c , betraktas såsom delar av en huvudfordran, som måste hållas vid liv för att någon delfordran skall kunna göras gällande, kommer olycksfallsdagen i allmänhet att fortfarande vara utgångspunkt för preskriptionstiden. Det synes därför ovisst, om icke även med en sådan bestämmelse preskription föreligger t. ex. i det fall, att en skadad, som uppburit viss sjukersättning, mer än tio år senare avlider till följd av inträdande försämring. Fullt klart torde vara, att preskription inträder, om en skadad, som åsamkats bestående invaliditet, underlåter att göra ersättningsanspråk gällande inom tio år. Att fordringsanspråk inom den sociala olycksfallsförsäkringen äro underkastade den allmänna tioårspreskriptionen, framstår som särskilt obilligt i sådana fall, då en ersättningsberättigande påföljd yppas först sedan tioårstiden är tilländalupen. Men preskriptionen kan leda till obilliga resultat även i andra fall. Det synes icke vara förenligt med försäkringens sociala syfte, att underlåtenhet att inom viss tid göra ersättningsanspråk gällande kan leda till iförlust av ersättningen icke blott för den gångna utan även för den kommande tiden. Sådan underlåtenhet torde i allmänhet bero pä bristande kunnighet eller företagsamhet eller på andra förklarliga omständigheter, som icke skäligen böra medföra total rättsförlust, om möjlighet för en prövning ur sakliga synpunkter är för handen. Ett slopande av tioårspreskriptionen på detta område torde icke komma att medföra någon mera avsevärd belastning av försäkringen. Större avseende torde få fästas vid utredningssvårigheterna, som otvivelaktigt kunna bli betydande. Om det emellertid förebringas sådan utredning, att en i yrkesskadeförsäkringslagen avsedd skada måste antagas föreligga, bör enligt kommitténs mening tioårspreskription icke få tillämpas. Bestämmelse härom har intagits i 20 § 3 st. Beträffande sjukdom, som icke förorsakas av olycksfall, skall enligt 24 § 2 mom. tillämpas en speciell, från YL hämtad bestämmelse om en tvåårsfrist med avseende på första ersättningsanspråket. Om fordran på ersättning från yrkesskadeförsäkringen i enlighet med kommitténs förslag undantages från tioårspreskription, uppkommer frågan, för h u r u lång tid tillbaka ersättning bör utgå. Enligt kommitténs mening bör denna tid vara tämligen kort. Kommittén finner det också rimligt, att rätten till retroaktiv ersättning begränsas i fall, där underrättelse om ska392

dan eller inträffad försämring visserligen inkommer inom tio år men dock först sedan lång tid förflutit. Erinras må att såväl folkpensioneringslagen som lagen om allmän sjukförsäkring innehålla bestämmelser, som i hög grad inskränka rätten till förmåner för gången tid. Folkpension utgår ej för längre tid tillbaka än tre månader före den månad, under vilken pensionen söktes, ändå att rätten visas hava tidigare förvärvats (38 § 1 st. 2 p. folkpensioneringslagen). Enligt 31 § 1 st. sjukförsäkringslagen skall framställning om sjukpenning göras inom sex månader från den dag, som sjukpenningen avser, och framställning om annan sjukhjälp göras inom samma tid från det den försäkrade guldit beloppet ifråga; sjukpenning för tid före anmälan om sjukdomsfallet må utgivas endast om det är uppenbart att hinder för anmälan har mött (26 § 1 st.). Kommittén finner det skäligt, att tidsfristen för uttagande av ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen bestämmes till två år. Denna tidsfrist skall enligt förslaget gälla beträffande både ersättning, som fastställes i efterhand (18 § 4 mom. och 20 § 1 st.), och fastställd men icke tyftad ersättning (20 § 2 st.). 21 §. Denna paragraf är i sak överensstämmande med 27 § OL.

Ersättning för skada, som icke förorsakats av olycksfall 22 §.

Det i 2 st. använda uttrycket »farligt arbete» har hämtats från 1 § 4 st. YL, men det har ansetts lämpligt att ändra definitionen på sådant sätt, att uttrycket kommer att avse arbete, där fara föreligger för just den sjukdom, varom fråga är vid lagens tillämpning i det särskilda fallet (d. v. s. icke vilken som helst i lagen avsedd »yrkessjukdom»). 23 §. Se den allmänna motiveringen s. 224 f. 24 §. 1 mom. Enligt 3 § YL skall ersättning i regel icke utgå med mindre arbetaren inom ett år före sjukdomens yppande varit sysselsatt med arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen; i stället för ettårstiden gäller dock en tid av tio år i fråga om sjukdom, som framkallats genom inverkan av röntgenstrålar eller radioaktivt ämne, och i fråga om kronisk kadiumförgiftning och dammlunga genom inverkan av oorganiskt ämne. Den ifrågavarande begränsningen i ersättningsrätten bör upprätthållas endast så långt detta är nödvändigt för att svårigheterna att bedöma orsakssammanhanget med arbetet icke skola bli för stora. Det torde vara 393

att vänta, att erfarenheterna så småningom komma att göra det möjligt att medgiva flera undantag från ettårstiden än de nu gällande. På grund därav har bestämmelsen i förslaget utformats på sådant sätt, att ettårstiden skall tillämpas i den mån Konungen icke fastställt längre tider för vissa sjukdomar. 2 mom. 7 § YL innehåller en särskild preskriptionsbestämmelse, enligt vilken ersättningsrätten är förfallen, därest den icke bevakats inom en tid av två år, räknad från yppandedagen eller i vissa fall en senare tidpunkt. Har ersättningsrätten blivit på sådant sätt bevakad, kan sedermera tioårspreskription enligt 1862 års förordning inträda. Tvåårspreskriptionen torde alltjämt böra bibehållas men undantag därifrån bör göras i den mån erfarenheterna visa, att så kan ske utan att alltför stora svårigheter behöva uppkomma med avseende på bedömningen av orsakssammanhanget med arbetet. Kommittén föreslår, att Konungen skall äga att, på motsvarande sätt som beträffande den i 1 mom. stadgade ettårstiden, meddela föreskrifter om utsträckning av tvåårstiden. Det i 20 § 3 st. beträffande olycksfallsskador föreslagna undantaget från tioårspreskription erhåller enligt 22 § 1 st. tillämpning även beträffande här avsedda sjukdomar. 25 §. Motsvarar 4 § YL. I ett år 1950 avgjort mål (BD nr 1821/1949) har FRs majoritet icke funnit anledning till erinran mot den ståndpunkt, som kommit till uttryck i ett uttalande av Rfa, att där med hänsyn till omständigheterna i övrigt ersättning ansetts böra ifrågakomma, anstalten i regel krävt, att den genom överflyttningen till annat arbete föranledda inkomstminskningen uppginge till minst en fjärdedel. Av utredningen i målet framgår, att Rfa och Socialförsäkringsbolagens förening ansett, att ersättning enligt lagrummet kunde utgivas även i vissa fall, när förflyttning från det farliga arbetet skett utan att försäkringsinrättningen tagit initiativ därtill. 26 §. Se den allmänna motiveringen s. 237. 27 §. Motsvarar 5 § 1 st. YL. Försäkringsavgifter m. m. 28 §. Denna paragraf motsvarar 15 § OL. 29 §. Till denna paragraf ha efter vissa redaktionella jämkningar överförts bestämmelserna i 16 § OL. 394

I skrivelse till socialvårdskommittén den 10 mars 1951 har Socialförsäkringsbolagens förening hemställt, att kommittén vid utformandet av förevarande lagförslag måtte beakta föreningens hemställan i skrivelse till Konungen den 10 juli 1950, att det bidrag till statsverket för bestridande av omkostnaderna för FRs och Rfas verksamhet, varom förmäles i nyssnämnda paragraf i OL, måtte på visst sätt nedsättas. Till skrivelsen den 10 mars 1951 hade fogats avskrift av föreningens framställning till Konungen samt av däröver avgivna utlåtanden av försäkringsinspektionen och FR. Rfa har anbefallts att till Konungen avgiva yttrande i ärendet. Frågan om nämnda bidrag hänger visserligen intimt samman med yrkesskadeförsäkringens organisation, vilken kommittén icke tager upp till prövning; jfr den allmänna motiveringen s. 22. Då den nuvarande organisationsformen kan förväntas komma att bestå under de närmaste åren, finner kommittén det dock önskvärt, att frågan om dessa bidrag upptages till avgörande av statsmakterna snarast, i vart fall före yrkesskadeförsäkringslagens ikraftträdande. Besparingsberedningens delegation för femte huvudtiteln har i en den 8 juli 1942 dagtecknad promemoria uttalat, att åtgärder böra vidtagas i syfte att åvägabringa balans mellan å ena sidan FRs och Rfas på olycksfallsförsäkringen belöpande förvaltningskostnader och å andra sidan de utgående förvaltningsbidragen. Promemorian jämte avgivna remissyttranden har av socialdepartementet den 13 oktober 1944 överlämnats till socialvårdskommittén för att tagas i övervägande i samband med översynen av OL. — Besparingsberedningen synes ha avsett såväl ovannämnda bidrag ifrån bolagen som den enligt 16 § 1 st. OL från Rfas försäkringstagare utgående tilläggsavgiften om fem procent av försäkringsavgiften. För ställningstagande till spörsmålet om nämnda bidrag och avgift erfordras material, som kommittén icke har tillgång till men som torde redovisas i Rfas yttrande över ovannämnda framställning. För att icke försena framläggandet av kommitténs förevarande betänkande, i avbidan på Rfas yttrande, har kommittén — utan ställningstagande — till första och andra styckena av förevarande paragraf överfört de nuvarande bestämmelserna i 16 § 1—2 st. OL. 30 §.

Bestämmelserna i denna paragraf 1—2 st. överensstämma med 17 § 1—2 st. OL. Vissa redaktionella ändringar ha dock gjorts. Kommittén har ansett ordningsföljden mellan de båda styckena böra kastas om. 30 § 3—4 st. motsvara 17 § 3 st. OL. Enligt sistnämnda lagrum äga FR och Rfa att, i den mån sådant må vara nödigt för bestämmande av försäkringsavgifter och ersättningsbelopp, taga del av arbetsgivares avlöningslistor och förteckningar. Arbetsgivarna äro emellertid ej skyldiga att insända ifrågavarande handlingar till Rfa. I allmänhet ha de dock efterföljt 395

en anhållan från anstalten om dylikt insändande. Då arbetsgivare, av en eller annan anledning, nekat att insända handlingarna, har utredning fått verkställas vid besök hos arbetsgivaren av representant för Rfa. I de sällsynta fall då arbetsgivare genom att hålla sig undan eller på annat sätt icke låtit representanten för anstalten taga del av handlingarna, har anstalten brukat begära och erhålla utredning genom polismyndighetens försorg. E h u r u Rfas rätt enligt nämnda lagstadgande avser endast »avlöningslistor och förteckningar» (i Ålderdomsförsäkringskommitténs betänkande V, s. 137 användes uttrycket »listor och förteckningar över arbetare och deras avlöningar»), ha arbetsgivarna i allmänhet gått med på att låta anstalten taga del i önskad utsträckning även av bokföringen i övrigt. Enligt vad kommittén erfarit har inom Rfa ifrågasatts lagfästande av rätt för anstalten att taga del av arbetsgivarnas bokföring beträffande avlöningarna (alltså icke blott avlöningslistorna). I 32 § 3 mom., 35 § 3 mom., 79 § och 93 § taxeringsförordningen den 28 september 1928 samt i 98 § uppbördsförordningen den 31 december 1945 finnas bestämmelser om skyldighet att för viss granskning tillhandahålla handelsböcker med därtill hörande handlingar eller, därest handelsböcker icke förts, förda anteckningar rörande intäkter och utgifter inom rörelsen samt bestämmelser om hur granskningen av ifrågavarande handlingar skall gå till. Kommittén anser det lämpligt att i yrkesskadeförsäkringslagen intaga bestämmelser motsvarande de nämnda i taxeringsförordningen och uppbördsförordningen; dock att anledning att koppla in taxeringsintendenten synes saknas. Kommittén utgår från att det endast i undantagsfall skall behöva ifrågakomma att tillhandahålla handlingarna hos FR eller Rfa. Vad beträffar de ändamål, för tillgodoseende av vilka FR och Rfa skola ha här avsedd rätt, föreslår kommittén den utvidgningen, att bestämmelserna skola gälla även i ärenden rörande försäkringsplikt. För att FR eller Rfa skall äga att själv företaga undersökning om de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, fordras enligt 17 § 3 st. OL, att »särskild skyndsamhet är av nöden» eller att tillsynsmyndighet ej finnes. Kommittén anser det lämpligt att FR och Rfa äga företaga dylik undersökning, trots att tillsynsmyndighet över verksamheten finnes, om särskild skyndsamhet visserligen ej direkt är av nöden men är påkallad av starka praktiska skäl. Med hänsyn härtill har kommittén vid överflyttande av ifrågavarande bestämmelse till 30 § 4 st. i förslaget till yrkesskadeförsäkringslag vidtagit en mindre ändring av densamma. 31 §. Denna paragraf är praktiskt taget likalydande med 19 § OL. Såsom anförts i den allmänna motiveringen s. 372 torde det få ankomma på Rfa att — efter samråd med folkbokförings- och uppbördsexpertis — utarbeta förslag till ny förordning som ersättning för förordningen den 31 396

mars 1922 angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete. Det torde även få ankomma på Rfa att föreslå erforderliga ändringar i reglementet den 29 juni 1917 angående förvaltningen av riksförsäkringsanstaltens olycksfallsförsäkringsfond. 32 §.

Bestämmelserna i 1 st. ersätter 13 § 3 st. 2 p. OL och 5 § 2 st. YL. I den mån överenskommelse om här avsedd fördelning av ersättningskostnad icke ingås, kominer kostnaden att i sin helhet åvila den inrättning, som enligt 18 § 3 mom. eller 27 § har att utbetala ersättningen.

Anmälan om yrkesskada 33 §.

I denna paragraf ha sammanförts bestämmelserna i 20 § första och andra punkterna OL och i 6 § 1 st. första och andra punkterna YL. Angående bestämmelsen i 20 § tredje punkten OL hänvisas till 15 § 3 mom. ovan. I fråga om stadgandet i 6 § 1 st. tredje punkten YL hänvisas till 43 § nedan. Om 6 § 2 st. YL se nästfoljande paragraf. 34 §.

Denna paragrafs första och andra stycken överensstämma med 21 § 1—2 st. OL, bortsett från vissa redaktionella ändringar. Tredje stycket av förevarande paragraf motsvarar delvis 21 § 3 st. OL. Försäkringsinrättningens skyldighet att betala läkarintyg i samband med anmälan om yrkesskada har fastslagits redan i 8 § 1 mom. 2 st. (jfr 6 § 1 mom. 2 st. OL). Den i OL förekommande upprepningen i detta hänseende har av kommittén ansetts onödig. I 21 § 3 st. OL stadgas bl. a., att om läkarbetyg ej kan anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, i stället må insändas intyg av präst eller annan tjänsteman i orten, av ordföranden i kommunalstämman eller ordföranden eller ledamot i kommunalnämnden eller av ledamot i häradsnämnden. Om sistnämnda bestämmelse skulle överflyttas till den nya lagen, borde uppräkningen av personer ändras. Intyg av sådan vårdare, som avses i 8 § 1 mom. 1 st. andra punkten, borde godtagas. Ordföranden i kommunalnämnden borde icke särskilt angivas, eftersom han skall vara ledamot av nämnden. T. ex. ledamot av kommunalfullmäktige borde jämställas med ledamot av kommunalnämnden. Uttrycket »ledamot i häradsnämnden» borde ersättas med termen »nämndeman». För de sällsynta undantagsfall, då läkarintyg icke kan anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad, torde det dock enligt kommitténs mening 397

vara mera praktiskt att icke ålägga den försäkringspliktige att insända intyg av någon av vissa i lagen angivna personer utan att låta det ankomma på försäkringsinrättningen att avgöra, om den vill godkänna viss faktisk intygsgivare eller om intyg av annan person bör införskaffas. Kommittén föreslår därför att ifrågavarande stadgande ersattes blott av en bestämmelse att stadgandet om läkarintyg icke skall gälla, där sådant intyg ej kan anskaffas utan oskälig omgång eller kostnad. Enligt 21 § 4 st. OL skall polismyndigheten i orten på begäran av försäkringsinrättningen eller FR föranstalta om undersökning rörande olycksfallet och insända protokoll över undersökningen; begäres ej polisundersökning, hålles sådan allenast om polismyndigheten så finner nödigt. Det finnes emellertid en kungörelse den 9 november 1928 (nr 429) angående anmälan om olycksfall i arbete m. m., vilken enligt 1 § kungörelsen den 24 november 1944 (nr 753) med särskilda föreskrifter i anledning av lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar skall äga motsvarande tillämpning beträffande ifrågavarande sjukdomar. I denna kungörelse finnas intagna bl. a. bestämmelserna i 21 § (1—4 st.) OL, varvid dock en mera omfattande anmälningsskyldighet för arbetsgivaren (arbetsföreståndaren) föreskrivits och bestämmelser om polisundersökning på begäran av arbetarskyddsstyrelsen eller yrkesinspektör givits. Ifrågavarande kungörelse bör vid ikraftträdande av den nya lagstiftningen ersättas av en ny. Det torde få ankomma på Rfa att till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till ny kungörelse. Enligt kommitténs mening saknas anledning att i lagen bibehålla bestämmelsen om polisundersökning på begäran av försäkringsinrättningen eller FR. Jämväl sådan polisundersökning synes kunna regleras i (den nya) kungörelsen. I detta sammanhang må beröras 22 § OL. Där finnes bestämmelse om anmälan i det fall att olycksfall inträffat under resa utom riket. Samma bestämmelse, med viss komplettering, finnes i § 7 av nyssnämnda kungörelse. Då kommittén anser, att ifrågavarande specialfall tillräckligt regleras genom en bestämmelse i (den nya) kungörelsen, har någon motsvarighet till 22 § OL ej upptagits i förslaget till yrkesskadeförsäkringslag. 35 §. Denna paragraf motsvarar 23 § OL. Enligt förslaget skall även part i ärendet kunna avhöras vid allmän domstol (under sanningsförsäkran). Besvär m. m. 36 §.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvara stadgandena i 33 § OL, dock att vissa jämkningar av väsentligen redaktionell n a t u r vidtagits. Vidare har 398

strukits bestämmelsen i sistnämnda paragrafs fjärde stycke, att FRs beslut meddelas kostnadsfritt. Denna bestämmelse, som — trots att det icke är formellt invändningsfritt — tillämpas även i ärenden om utbyte av livränta mot belopp för en gång, bör enligt kommitténs mening hellre intagas i lagen den 29 juni 1917 (nr 466) om försäkringsrådet.

Särskilda bestämmelser 37 §. 1 mom. Överensstämmelser med 29 § OL efter vissa redaktionella ändringar. 2 mom. motsvarar delvis 35 § 3 st. OL. Det har ansetts mest praktiskt att till förbudet för socialförsäkringsbolag att meddela annan än i yrkesskadeförsäkringslagen avsedd för försäkring här föreskriva blott det allmänna undantaget »i den mån ej annorlunda särskilt stadgas» i stället för att räkna upp vissa författningar. — I den mån ett motsvarande förbud anses erforderligt för statsanstalten Rfa, bör det stå i instruktionen för anstalten. I detta sammanhang må framhållas att det bör ankomma på Rfa att inkomma med förslag till de ändringar av instruktionen för anstalten den 23 december 1937 (nr 1033), vilka kunna påkallas av den nya lagstiftningen. 38 §. Motsvarar 30 § OL. Med hänsyn till de ändringar, som föreslagits beträffande 10 § OL, bortfaller hänvisningen till avtal enligt motsvarande paragraf. 39 §. överensstämmer i sak med 31 § OL. 40 §. Motsvarar 18 § OL. Vissa redaktionella ändringar ha vidtagits efter mönster av 51 § arbetarskyddslagen den 3 januari 1949. 41 §. Beträffande första stycket hänvisas till den allmänna motiveringen s. 305—309. Angående andra stycket hänvisas till den allmänna motiveringen s. 316 —323. 42 §.

överensstämmer, bortsett från vissa ändringar av formell natur, med 28 § OL. 399

43 §.

Första stycket motsvarar 34 § 1 st. OL och (delvis) 6 § 1 st. tredje punkten YL. Uttrycket »böter» i 34 § 1 st. OL är numera liktydigt med »dagsböter». Andra stycket motsvarar 34 § 2 st. OL. I sistnämnda stadgande straffbelägges lämnande av »veterligen oriktigt meddelande» i uppgift,, som skall avgivas enligt OL. Kommittén har erfarit, att det inom Rfa ansetts, att det borde upptagas till övervägande att införa straffbestämmelse »för det fall att arbetsgivaren på grund av vårdslöshet lämnat oriktiga uppgifter». I exempelvis 141 § 3 mom. taxeringsförordningen den 28 september 1928 och 1 respektive 2 § skattestrafflagen den 11 juni 1943 straff belägges lämnande av oriktiga uppgifter såväl uppsåtligen som av grov vårdslöshet. Kommittén har ansett motsvarande rekvisit böra krävas här men h a r icke ansett tillräcklig anledning föreligga att gå längre, d. v. s. till ringa vårdslöshet. I likhet med vad som gäller enligt skattestrafflagen (3 §) bör den som frivilligt rättar oriktig uppgift vara fri från straff. Tredje stycket motsvarar 34 § 3 st. OL. Bestämmelsen har väsentligen förkortats, i det att — efter mönster av vad som skett beträffande motsvarande bestämmelse i arbetarskyddslagen (se 1949 års lag 68 §) — de särskilda rekvisiten för ådömande av fängelsestraff respektive för inträdande av straffrihet strukits. Jfr prop. 1948: 298 s. 309, 323 och 326. Fjärde stycket motsvarar 34 § 4 st. OL. Bestämmelsen därstädes att när tillgång saknas till böternas fulla gäldande, de skola förvandlas enligt allmän strafflag, har — såsom torde vara praxis numera — icke medtagits i lagförslaget. Lagen den 9 april 1937 om verkställighet av bötesstraff gäller numera i stället för »allmän strafflag». 44 §.

Denna paragraf motsvarar 32 § OL, enligt vilken sistnämnda paragraf erforderliga tillämpningsföreskrifter meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av FR eller Rfa. Bestämmelsen har omformulerats i enlighet med 23 § i 1950 års Milf. Frivillig försäkring m. m. 45 §. 1 mom. innehåller bestämmelser, som motsvara dem i 35 § 1—2 st. OL om frivillig försäkring av »annan arbetare än i denna lag avses för olycksfall i arbete». I fråga om frivillig försäkring av dem, som i egenskap av familjemedlemmar undantagas från den obligatoriska försäkringen, hänvisas till den allmänna motiveringen s. 113 och 116. Angående frivillig försäkring av sådana, som utföra arbete för personer eller organ, som åtnjuta immunitet, hänvisas till den allmänna motiveringen s. 119—120. 400

Det är för kommittén bekant, att socialförsäkringsbolag som delägare antagit sådan, som därvid varit arbetsgivare enbart för i 2 § 2 st. OL undantagna familjemedlemmar. Förfaringssättet torde få anses formellt strida mot 35 § OL, men man torde ha resonerat som så, att alltid är han väl försäkringspliktig arbetsgivare någon gång om året. Kommittén anser, att nuvarande praxis bör sanktioneras i lagen; bestämmelsen bör vidare gälla, även om man skulle kunna förutsätta, att vederbörande icke någon §ång om året är försäkringspliktig. I enlighet med det sagda har kommittén i andra stycket upptagit en bestämmelse, enligt vilken försäkring för ifrågavarande familjemedlemmar må meddelas av bolag utan hinder av att försäkringssökanden icke förut är delägare i bolaget. Genom den i fjärde stycket intagna föreskriften, att rörande frivillig försäkring enligt detta moment skall vad i lagen är stadgat om obligatorisk försäkring i tillämpliga delar lända till efterrättelse, torde vara sörjt för att en försäkringstagare i regel icke har obligatorisk och frivillig försäkring uppdelad på olika försäkringsinrättningar; jfr 37 § 1 mom. b ) . 1 tredje stycket har föreslagits en bestämmelse om frivillig försäkring för ersättning under de i 8 § 2 mom. och 9 § 3 mom. föreslagna särskilda karenstiderna såvitt avser skada i hemarbete. Jfr den allmänna motiveringen s. 104. 2 mom. Sedan den allmänna motiveringen s. 172 ff. 46 §. I 35 § 3 st. OL stadgas bl. a., att Rfa må, med Konungens begivande, övertaga bestämmande och utgivande av ersättning, som på grund av olycksfall skall utgivas av annan än anstalten. Kommittén anser, att yrkesskadeförsäkringslagen icke bör hindra Konungen att lämna samma medgivande till socialförsäkringsbolag. På grund härav har stadgandet vid överförandet till förevarande paragraf blivit föremål för viss omformulering. 47 §.

Denna paragraf överensstämmer med 35 § 3—4 st. OL, bortsett från de ändringar, som påkallas av antagandet av yrkesskadeförsäkringslagen och företagarbarnsförsäkringslagen samt av att 1917 års lag om försäkringsrörelse ersatts av lagen den 17 juni 1948 om försäkringsrörelse. Enligt de vedertagna principerna för lagstiftningen på detta område bör yrkesskadeförsäkringslagen erhålla tillämpning på skador till följd av olycksfall, när olycksfallet inträffat efter lagens ikraftträdande, och på andra skador — de med olycksfallsskador likställda åkommorna och andra av försäkringen omfattade sjukdomar — när skadan yppats efter ikraftträdandet och den försäkrade under tid mellan ikraftträdandet och yppandet sysslat med arbete, vari han varit utsatt för sådan i lagen avsedd inverkan, som orsakat skadan. I enlighet därmed har i de föreslagna slut401 29

stadgandena angivits, att äldre lag fortfarande skall äga tillämpning i andra fall än de nyss nämnda. Som ett undantag härifrån föreslås dock, att även ersättningsanspråk enligt äldre lag skola undantagas från tioårspreskription i sådana fall, där anspråket ännu kan göras gällande, d. v. s. samtliga fall som inträffat under de sista tio åren före den nya lagens ikraftträdande, ävensom tidigare inträffade fall, i vilka preskriptionsavbrott föreligger till följd av ersättningsutbetalning eller annan anledning.

2. Lagen om försäkring av företagares m. fl. barn för vissa skador I fråga om denna lag hänvisas till den allmänna motiveringen s. 363— 373. Några tillägg må dock göras här. Den i 8 § intagna konkurrensbestämmelsen innebär, såvitt avser yrkesskadeförsäkringslagen, bl. a. att en företagarbarnsförsäkrad, som skadas i hemindustriellt arbete, har rätt till ersättning enligt förevarande lag under den särskilda karenstiden i yrkesskadeförsäkringslagen vid skada i dylikt arbete. Vid utformandet av konkurrensbestämmelsen i 8 § har förutsatts, att ändring göres i förordningarna om fiskare (10 §) och om tvångsarbetare m. fl. (8 §) så att där företagarbarnsförsäkringslagen och yrkesskadeförsäkringslagen likställas. Enligt förslaget till bestämmelser om utomarbetsförsäkring i 45 § 2 mom. yrkesskadeförsäkringslagen kan Konungen medgiva, att särskilda grunder må gälla beträffande ersättningarnas beräkning. Ett sådant medgivande kan medföra, att i ett visst fall ersättning enligt företagarbarnsförsäkringslagen blir förmånligare för den skadade än enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Detta fall bör lösas på samma sätt som i 10 § fiskarförsäkringsförordningen. I enlighet med det sagda har 8 § i här förevarande lagförslag utformats. En skada, som avses i yrkesskadeförsäkringslagen 3 § 1 mom. b) eller c) eller i samma paragraf 3 mom. första stycket, kan ha ådragits genom inverkan i flera olika arbeten. I något av dessa arbeten kan den skadade ha varit försäkrad enligt yrkesskadeförsäkringslagen i en inrättning, medan han i något annat av arbetena varit försäkrad enligt företagarbarnsförsäkringslagen i en annan inrättning. För att undanröja tveksamhet har i 11 § företagarbarnsförsäkringslagen stadgats, att vid tillämpning av 32 § yrkesskadeförsäkringslagen (om fördelning mellan inrättningarna av kostnad för ersättning) försäkring enligt de båda lagarna anses som försäkring enligt samma lag. Då en försäkringstagare i regel icke bör få ha yrkesskadeförsäkring gäl402

lande i en försäkringsinrättning och företagarbarnsförsäkring i en annan, har för undvikande av tvekan i 11 § föreslagits även en bestämmelse om 37 § 1 mom. b) yrkesskadeförsäkringslagen motsvarande den nyssnämnda om 32 § samma lag. I fråga om ikraftträdandebestämmelsen må framhållas, att även om företagarbarnsförsäkringen skall gälla först fr. o. m. ingången av år 1953, bestämmelsen om anmälningsskyldighet måste gälla redan vid mantalsskrivningen hösten 1952.

3. Förordningen om ersättning i vissa fall i anledning av skada, ådragen under skolgång eller andra studier vid utbildningsanstalt Beträffande denna förordning hänvisas till den allmänna motiveringen s. 374—379. Här må dock tilläggas följande. Hänvisningen i 1 § andra stycket till yrkesskadeförsäkringslagen innebär bl. a. att ersättningsrätt skall föreligga icke blott vid egentliga olycksfallsskador utan även vid sådana sjukdomar och skador, som avses i lagens 3 § 1 mom. b)—c) och samma paragraf 3 mom. första stycket. Det ligger dock i sakens natur att sistnämnda sjukdomar och skador ha ringa aktualitet vid tillämpningen av denna förordning. De i 4 § 1 mom. intagna reglerna om avdrag från ersättning i sådana fall, då annat motsvarande understöd utgår, äro av samma innehåll som bestämmelserna i en del andra förordningar om ersättning av statsmedel vid kroppsskada, t. ex. 4 § i 1938 års förordningar (nr 102 och 103) om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. och åt fångar m. fl. I 4 § 2 mom. har intagits en med den i 11 § 3 mom. av 1950 års Milf överensstämmande bestämmelse om avdrag från ersättningen, då motsvarande understöd utgår på grund av den skadades anställning i kommunal eller enskild tjänst. 5 § 1 mom. innehåller en bestämmelse om att vid inträffad skada föreståndaren för utbildningsanstalten ofördröjligen skall underrättas. Anmälan till Rfa skall enligt 5 § 2 mom. göras blott där skadan medfört eller skäligen kan antagas medföra ersättningsberättigande påföljd. Men så snart n ä m n d a förutsättning föreligger, skall anmälan ofördröjligen ske. Närmare bestämmelser rörande sådan anmälan skola enligt förslaget meddelas av Konungen. Det torde få ankomma på Rfa att uppgöra förslag till dylika bestämmelser. 403

4. Lagen om ändrad lydelse av 6 § lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet I flera författningar på hithörande område finnes en bestämmelse, att med avseende å FRs behandling av ärenden enligt författningen skall gälla vad som stadgas i 6 § i lagen om försäkringsrådet. Som exempel kunna anföras 4 § i 1950 års Milf, 9 § i förordningen den 24 mars 1938 om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt tvångsarbetare m. fl. samt 7 § i förordningen sistnämnda dag om olycksfalls- och yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl. I 6 § lagen om försäkringsrådet finnas bestämmelser om rådets sammansättning vid avgörandet av ärenden, som enligt OL skola behandlas av FR. Någon mot den nyssnämnda svarande hänvisningsbestämmelse har icke upptagits i kommitténs förslag till författningar angående företagares m. fl. barn och angående skolbarn m. fl. Kommittén har ansett det vara lämpligt att göra en dylik hänvisningsbestämmelse i ett flertal särskilda författningar onödig, genom att stadgandet i 6 § lagen om försäkringsrådet icke begränsas till ärenden enligt OL (yrkesskadeförsäkringslagen) utan göres generellt. Enligt kommitténs förslag skall stadgandet gälla ärenden, som enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller 1950 års Milf eller enligt annan författning om försäkring eller ersättning för olycksfall eller sjukdom skola behandlas av FR. Med denna ändring och ett par rent redaktionella jämkningar ha bestämmelserna i den nuvarande 6 § upptagits som 6 § 1 mom. i förslaget. Såsom 2 mom. har intagits den nuvarande bestämmelsen i 33 § 4 st. OL att FRs beslut meddelas kostnadsfritt. Jfr vid 36 § yrkesskadeförsäkringslagen ovan (s. 399).

5. Lagen om ändrad lydelse av 1 § lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal I den allmänna motiveringen s. 368, har föreslagits, att försäkringsavtalslagen icke skall gälla avtal, som slutes i enlighet med föreskrifterna i företagarbarnsförsäkringslagen. Ett accepterande härav bör föranleda ett tilllägg till 1 § 2 st. försäkringsavtalslagen. Samtidigt bör hänvisningen till OL utbytas mot en hänvisning till yrkesskadeförsäkringslagen.

6. Förordningen angående ändrad lydelse av 31 § förordningen om erkända sjukkassor I skrivelse till Kungl. Maj :t den 2 mars 1951 har pensionsstyrelsen framlagt förslag till ändringar i sjukkasseförordningen, avsedda att träda i 404

kraft den 1 juli 1952. Förslaget innefattar bl. a. vissa ändringar i 31 § av förordningen. De av kommittén framlagda förslagen rörande yrkesskadeförsäkringen m. m. böra föranleda vissa ytterligare ändringar i nämnda paragraf. I det av kommittén upprättade förslaget till ändrad lydelse av 31 § sjukkasseförordningen har första stycket den av pensionsstyrelsen föreslagna lydelsen. I andra stycket ha sådana ändringar vidtagits, att sjukhjälp från erkänd sjukkassa icke må utgivas för tid, under vilken den sjuke är berättigad till ersättning på grund av obligatorisk eller frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller till annan här ifrågavarande ersättning. Stadgandet utgör icke hinder för att sjukhjälp från sjukkassa utgår under de för ersättningarna i vissa fall föreslagna karenstiderna (se 8 § 2 mom., 9 § 3 mom. och 23 § förslaget till yrkesskadeförsäkringslag och 2 § förslaget till förordning om ersättning i vissa fall i anledning av skada, ådragen under skolgång e t c ) .

7. Lagen om ändring i lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta Enligt 19 § införsellagen äga lagens bestämmelser om införsel i avlöning för underhållsbidrag, motsvarande tillämpning i fråga om införsel i underhållsskyldig tillkommande pension eller livränta, ändock att sådan pension eller livränta enligt lag eller Konungens förordnande är undantagen från utmätning för gäld. Införsel kan även ske för oguldna utskylder, böter o. d. (21—22 §§). Sedan riksdagens revisorer i 1943 års berättelse föreslagit utredning bl. a. beträffande frågan, om icke införsel borde kunna ske även i sjukpenning, anhöll riksdagen år 1944, att Kungl. Maj:t ville låta taga frågan under övervägande (skriv, nr 455, p. 3). I lagberedningens förslag år 1915 till revision av giftermålsbalken m. m. (Del III, s. 232) anfördes, att det kunde ifrågasättas, huruvida ej införsel borde medgivas även i åtskilliga med pension eller livränta besläktade inkomster; såsom exempel på dylika inkomster nämndes särskilt sjukhjälp enligt 1901 års olycksfallsersättningslag, 1909 års Milf eller 1910 års sjukkasselag m. m. Beredningen hade dock icke föreslagit bestämmelser härom, enär de belopp, som skulle kunna uttagas, antagligen bleve ytterst obetydliga, medan bestämmelsernas tillämpning i många fall skulle vara förenad med icke ringa svårigheter; mot införsel i sjukhjälp talade särskilt det förhållandet, att denna i regel utginge endast under en kortare tid. Riksdagens revisorer framhöllo i ovannämnda berättelse, att det hade kommit till deras kännedom att sjuka, som uppburo sjukpenning, i flera fall underlåtit att fullgöra sin underhållsskyldighet gentemot maka och 405

barn, oaktat de haft möjlighet därtill. Som exempel nämndes ett fall, där en person under en mer än treårig kostnadsfri vistelse på sanatorium undandragit sig sin underhållsskyldighet emot barn, oaktat han uppburit sjukpenning enligt 1927 års Milf med 4 kronor 45 öre om dagen. I yttranden över revisorernas berättelse tillstyrkte FR, Rfa och Socialförsäkringsbolagens förening förslaget om införsel i sjukpenning. Socialvårdskommittén finner för sin del intet vara att erinra mot att möjlighet öppnas till införsel även i sjukpenning. Dylik ersättning enligt OL och därtill anknutna författningar lämnar numera i allmänhet god kompensation för den förlorade arbetsförtjänsten och utgår icke sällan under långa tider. Eftersom införselförfarandet tager tämligen lång tid i anspråk, kan införsel i allmänhet icke komma ifråga i kortvariga fall. Enligt 7 § införsellagen kommer att från införsel undantagas det belopp av sjukpenningen, som den ersättningsberättigade kan anses behöva till underhåll för sig själv, make och barn. Kommittén föreslår i enlighet med det anförda sådan ändring av 19 § införsellagen, att införsel kan ske även i dagsersättning i anledning av olycksfall eller sjukdom. Ändringen torde bli av praktisk betydelse huvudsakligen beträffande ersättningar, som utgå enligt lagarna om försäkring för olycksfall i arbete m. m. och därmed sammanhörande författningar, men det torde icke finnas anledning att göra undantag för annan sjukersättning (sjukpenning från sjukförsäkringen m. m.). Enligt den ovannämnda riksdagsskrivelsen borde övervägas, förutom frågan om införsel i sjukpenning, även frågan om rätt för Rfa och socialförsäkringsbolagen att utan införsel betala sjukpenning till annan än den skadade. Också denna fråga hade framförts i revisorernas berättelse. Revisorerna hade funnit det böra övervägas, huruvida icke de nämnda försäkringsinrättningarna borde medgivas rätt att, där skäl därtill förelåge, efter framställning utbetala sjukpenning eller del därav till den sjukes familj eller till andra, för vilka han vore underhållsskyldig. I motiveringen anfördes, att införsel icke kunde komma till stånd, när sjukpenningen icke överstege det belopp, som skulle förbehållas den betalningsskyldige för hans eget uppehälle, men att det likväl stundom kunde föreligga skäl till att sjukpenningen ej tillställdes den sjuke utan dem, för vilka han vore underhållsskyldig. I de av FR, Rfa och Socialförsäkringsbolagens förening avgivna yttrandena över revisorernas berättelse avstyrktes förslaget om befogenhet för försäkringsinrättningarna att utan införsel utbetala sjukpenning till annan än den sjuke. Rfa fann starka principiella skäl tala mot detta förslag, som syntes innebära, att inrättningarna skulle utöva samma prövningsrätt, som tillkomme de exekutiva myndigheterna enligt införsellagens bestämmelser, men med den skillnaden att inrättningarna skulle äga gå längre 406

än nämnda myndigheter; dessutom låge dylika frågor helt vid sidan av inrättningarnas verksamhetsområde. Sooialförsäkringsbolagens förening avstyrkte bestämt, att försäkringsinrättningarna skulle tilläggas den ifrågavarande befogenheten att utöva en prövning, som inrättningarnas personal icke hade någon erfarenhet av och som knappast kunde anses falla inom ramen för inrättningarnas verksamhet. Kommittén har på de av försäkringsorganen anförda skälen ansett sig icke böra föreslå någon befogenhet för inrättningarna att utan införsel utbetala sjukpenning till annan än den ersättningsberättigade. Det syfte, som en bestämmelse av detta slag skulle tjäna, torde till väsentlig del tillgodoses genom det föreslagna stadgandet i 19 § 2 mom. yrkesskadeförsäkringslagen om rätt för inrättningarna att i vissa fall utgiva ersättning eller del därav in natura.

1. Ledamöterna

SÄRSKILDA

YTTRANDEN

Bexelius, Birke och

Hagård:

Kommittén har föreslagit en särskild lag om försäkring av företagares m. fl. barn, varigenom dessa efter anmälan skola bli skyddade för olyckor i arbetet. För vår del kunna vi ej dela uppfattningen, att det är lämpligt med en sådan särskild lagstiftning. Vi vilja föreslå, att det i olycksfallsförsäkringslagen nu intagna undantaget för barn borttages. Kvar skulle stå undantag för barn intill det kalenderår varunder de fylla 16 år. Härigenom skulle barnen falla under den automatiska försäkringen. Till stöd för vårt förslag vilja vi anföra följande. Den nuvarande lagstiftningen, som sätter hemmavarande i föräldrarnas arbete deltagande barn i sämre ställning i förevarande hänseende än andra arbetare i husbondens kost, har alltid varit svår att nöjaktigt förklara och försvara. Krav på de hemmavarande barnens inryckande i försäkringen enligt olycksfallsförsäkringslagen ha därför ett flertal gånger framförts i riksdagen i form av motioner och interpellationer. Det må framhållas, att barn, som lämnat föräldrahemmet men komma hem tillfälligt och mot avlöning arbeta för föräldrarnas räkning, äro automatiskt försäkrade enligt olycksfallsförsäkringslagen och anses bli det även i fortsättningen enligt yrkesskadeförsäkringslagen. På samma sätt äro barn, som äro sysselsatta i föräldrarnas arbete men intaga sin kost i eget hushåll, skyddade. När på sin tid undantaget för hemmavarande barn infördes i olycksfallsförsäkringslagen åberopade bl. a. riksförsäkringsanstalten betänkligheter av organisatorisk art. Även om till en början vissa svårigheter förekommit i anslutning till denna lagändring, lära dessa i stort sett ha övervunnits. Det finnes anledning antaga, att ett införande av de hemmavarande barnen i den obligatoriska försäkringen nu icke heller skall medföra några större svårigheter. Kommitténs majoritet har som ett av de starkaste skälen mot att låta barnen inbegripas under den allmänna yrkesskadeförsäkringslagen anfört, att denna försäkring är automatisk. Det skulle därigenom med hänsyn till de speciella förhållandena vid dessa anförvantskap föreligga risk för att frågan om försäkringstillhörigheten ofta aktualiserades först då skadorna inträffade. Försäkringsinrättningen skall emellertid ha premier för alla, som omfattas av försäkringen. I den mån uppgifterna bleve ofullständiga, 408

komme kostnaderna att övervältras på dem som fullgjorde sina skyldigheter. Det vore därför angeläget, att inrättningen hade kännedom om att vederbörande omfattades av försäkringen, innan skadefallet inträffade. En förteckning av något slag över de försäkrade behöver därför enligt majoritetens mening finnas. Härtill må först anmärkas, att ett betydande antal barn, som arbeta hos sina föräldrar ej skulle komma i åtnjutande av försäkringsskydd, om majoritetens linjer följas. Det är enligt vår mening av största betydelse, att denna grupp i sin helhet beredes samma försäkringsskydd som andra arbetstagare. Vidare är att märka, att försäkringstillhörigheten skulle uppskjutas på ett icke motiverat vis för den händelse arbetet komme att påbörjas först efter mantalsskrivningen på hösten. Ett sådant barn skulle nämligen få vänta mer än ett år, innan det bleve skyddat av den obligatoriska försäkringen. Kommittén hänvisar härvidlag till möjligheterna att taga en frivillig försäkring. All erfarenhet visar emellertid, att en sådan försäkring i allmänhet ej tages. Vi vilja gärna medgiva, att den av kommittémajoriteten skisserade anordningen kan medverka till en mera korrekt avgiftssättning och därför ur denna synpunkt kan betecknas såsom mera tillfredsställande. Det är också givet, att ett införande av företagarnas barn under den automatiska försäkringen skulle medföra, att en del premier icke skulle inflyta. Denna olägenhet föreligger emellertid även inom andra områden av olycksfallsförsäkringen. Man måste dock här mot varandra väga det administrativa arbetet med anmälningsförfarandet och upprättandet av registret samt eventuella förlusten av premier i en automatisk försäkring. För vår del tveka vi ej att förorda den automatiska linjen. Vi vilja påpeka, att det här i största utsträckning gäller barn till jordbrukare, och man kan utgå från att mantalsskrivningsombuden i kommunerna tämligen väl känna förhållandena i hemorten. För övrigt kan en efterdebitering ske i de fall, då ett olycksfall anmäles för en närstående, för vilken premie ej betalats — ett förfarande, som redan nu för övrigt måste tillämpas inom försäkringen. Därest barnen föras in under den automatiska försäkringen, bör i samband med mantalsskrivningen på lämpligt sätt upplysning spridas om att barnen skola upptagas som arbetstagare på mantalsskrivningsblanketten. Denna bör även tydligt ge anvisningar härom. Även om vissa skäl kunna tala för att föreskriva ett fixt belopp såsom ersättningsunderlag för företagares barn, vilja vi för vår del förorda att lagens vanliga bestämmelser härom tillämpas jämväl på dem. I mycket stor utsträckning betalas nu avtalsenlig lön till barnen, och, även om så ej skulle vara fallet, bör det ej vara alltför svårt att vinna klarhet i vad som faktiskt utgått. Hittills har ju icke gällt några särskilda bestämmelser angående ersättningsunderlagets beräkning för de barn, som nu omfattas av den automatiska olycksfallsförsäkringen. 409

Genom att följa vad vi här föreslagit, försvinner anledning att i viss utsträckning finansiera denna del av olycksfallsförsäkringen med statsmedel såsom kommittémajoriteten föreslagit.

2. Ledamöterna

Bexelius

och

Hartmann:

När vi förordat en sådan utformning av invaliditets- och dödsfallsförsäkringen, som i betänkandet (sid. 348) skisserats under beteckningen Alt. A., har vår ståndpunkt givetvis motiverats icke enbart av vår i betänkandet redovisade uppfattning om vägarna att förverkliga den allmänna sjukförsäkringen. Vårt yrkande sammanhänger även och framförallt med vår syn på angelägenheten att snarast möjligt bereda ökad trygghet mot följderna av olycksfall m. m. åt de samhällsgrupper som skulle komma in under den ifrågasatta försäkringsformen. Det är i första hand husmödrarna och de självständigt yrkesverksamma — jordbrukare, hantverkare, köpmän, servicemän m. fl. — som det nu gäller. Dessa grupper äro inte endast mycket stora och för produktionen betydelsefulla, deras medlemmar äro också i sitt arbete eller i anknytning till detta utsatta för risker av sådant slag, att de endast sällan kunna eller böra bäras enbart av den enskilde och hans eller hennes familj. Den första konsekvensen av detta läge bör, anse vi, vara att statsmakterna utan onödigt uppskov bereda medlemmarna av dessa grupper en fördelaktig möjlighet att vinna ekonomisk trygghet för riskerna inom deras gärning; i syfte att förverkliga denna möjlighet erfordras en specialutredning. Den andra konsekvensen bör bli att den sålunda vunna trygghetsmöjligheten effektiviseras genom obligatorisk försäkringstillhörighet; detta steg bör tagas så snart tillräcklig erfarenhet vunnits av den frivilliga försäkringens villkor. Ett särskilt stöd torde detta vårt betraktelsesätt vinna i det faktum att både husmödrarna och de mindre företagarna såväl formellt som, och i ännu högre grad, reellt kommit att ställas utanför eller på tillbakasatt plats i förhållande till stora delar av det sociala reformverket. Vi tänka därvid inte enbart på lagstiftningen om skyddsåtgärder, arbetstid och semester och på möjligheterna att bli arbetslöshetsförsäkrad, utan också på den vanliga värderingen av husmödrarnas arbetsinsats jämförd med andras. Hur förklarliga dessa brister än äro, böra de under alla förhållanden sporra lagstiftaren att söka överbrygga klyftan mellan dessa gruppers sociala rättigheter och andra gruppers. Vi vilja tillägga att en lagstiftning av det slag vi skisserat synes oss utgöra ett steg också i riktning mot den samordning av trygghetsåtgärderna emot inkomstbortfall som socialvårdskommittén haft att eftersträva och i en rad betänkanden belyst.

3. Ledamöterna

Birke och

Hagård:

Under utredningsarbetet ha vi haft anledning att i vissa sammanhang framföra från socialvårdskommitténs majoritets uppfattning avvikande meningar, vilka här skola i korthet angivas. Organisation och samordning. Spörsmålet om organisation och samordning av socialförsäkringen liksom socialvården i övrigt har i enlighet med givna direktiv utgjort en central uppgift för socialvårdskommittén och hade även i nu föreliggande sammanhang bort vara föremål för övervägande. Icke minst med tanke på att upptill c :a 75 % av samtliga olycksfall i arbete ha högst tre veckors varaktighet skulle t. ex. en samordning av sjuk- och olycksfallsförsäkringen innebära en högst betydande förenkling av organisationen. På grund av bl. a. den konstruktion som sjukförsäkringslagens sjukpenningförsäkring erhållit, har emellertid kommittén nödgats frångå sin från början intagna uppfattning om samordning mellan i första hand dessa båda grenar av socialförsäkringen närmast genom att till sjukförsäkringen överföra de kortvariga olycksfallen. Kommittén har ansett sig förhindrad att över huvud taget upptaga frågan om olycksfallsförsäkringens organisation och därför lämnat åt sidan detta liksom övriga problem, som sammanhänga med organisation och samordning. För vår del ha vi ansett, att även om socialvårdskommitténs livslängd därigenom hade blivit något utsträckt, ifrågavarande spörsmål bort bliva ytterligare belysta och att förslag i enlighet med kommitténs ursprungliga inställning åtminstone borde ha skisserats. Då så icke kunnat ske, ha vi måst åtnöja oss med den allmänna deklaration, som kommittén ansett sig böra göra i missivskrivelsen. Vi vilja emellertid som vår bestämda mening uttala, att, innan lagen om allmän sjukförsäkring träder i kraft och övriga aktuella förslag på socialvårdens område genomföras, måste frågorna om samordning och rationell organisation på allvar upptagas och bringas till lösning. Sjukpenningskalan. Vår uppfattning om den ersättning, som den vid olycksfall i arbete skadade bör erhålla, är, att ersättningen bör vara ur social synpunkt tillfredsställande avpassad, men att den samtidigt bör vara så avvägd, att den står i bestämt förhållande till och icke bör överskrida den skadades vanliga inkomster vid tiden för olycksfallet. Med hänsyn till de konsekvenser, som en överförsäkring medför, och erfarenheterna under den senaste tiden på olycksfallsförsäkringens område — speciellt den kraftigt ökade skadefrekvensen — ha vi beträffande sjukpenningskalans utformning velat gå fram försiktigare än kommitténs majoritet. Det av kommittén som alt. 1 betecknade förslaget har därför av oss förordats som grundval för sjukpenningskalans avvägning. Vissa ändringar böra göras i de lägsta och högsta klasserna. I de lägsta klasserna bör klassbredden, liksom enligt majoritetens förslag, minskas med hälften, och 411

vidare bör det enligt vårt förmenande ske en utbyggnad nedåt. Genom sistnämnda anordning förebygges icke endast en eljest för ifrågavarande grupper hotande överförsäkring utan man vinner även en önskvärd administrativ förenkling. En särskild sjukpenningskala, som kommitténs majoritet icke kunnat undvika, då det gäller ungdom under 18 år, åldringar samt varaktigt och höggradigt invalida personer, blir överflödig. I skalans övre del böra klassbredderna ökas på motsvarande sätt som enligt majoritetens förslag. Med de nämnda ändringarna av alt. 1 erhålles följande skala: Den försäkrade sammanlever med hustru eller (och) har h e m m a v a r a n d e barn eller adoptivbarn under 16 år Den i 12 § omförmälda årliga arbetsförtjänsten uppgår till kronor

1350 1620 1890 2160 2 430 2 700 2 970 3 510 4 050 4 590 5130 5 730 6 330 6 930 7 530 8130 8 730

Sjukpenningens belopp

men ej till kronor

kronor

1350 1620 1890 2160 2 430 2 700 2 970 3 510 4 050 4 590 5130 5 730 6 330 6 930 7 530 8130 8 730

3. 3 50 4 4 50 5 5 50 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17

Den försäkrade sammanlever ej med hustru och h a r ej h e m m a v a r a n d e barn eller adoptivbarn under 16 år Den i 12 § omförmälda årliga arbetsförtjänsten uppgår till kronor

1500 1800 2100 2 400 2 700 3 000 3 600 4 200 4 800 5 400 6 060 6 720 7 380 8 040 8 700

Sjukpenningens belopp

men ej till kronor

kronor

1500 1800 2100 2 400 2 700 3 000 3 600 4 200 4 800 5 400 6 060 6 720 7 380 8 040 8 700

3: — 3:50 4: — 4:50 5: — 5:50 6: — 7: — 8: — 9: — 10: — 11: — 12: — 13: — 14: — 15: —

I tabell å sid. 413 jämföras veckosjukpenningarna enligt ovanstående skala med veckolönerna i resp. klass efter källskatteavdrag enligt tab. V: 10 och IV: 18. Karenstid. För en så betydelsefull del av socialförsäkringen, som olycksfallsförsäkringen utgör, är det av stor vikt, att regler och bestämmelser äro enkla och, så vitt möjligt är, enhetliga. Detta underlättar arbetet med försäkringens handhavande hos enskilda och myndigheter samt medverkar till att hos medborgarna skapa insikt om och förståelse för verksamheten. Då kommittén vidgat möjligheterna för anslutning av nya grupper och i övrigt utökat förmånerna inom densamma, har man samtidigt i en del fall infört vissa anordningar, som verka begränsande. Närmast har detta skett genom att införa karenstid. Dennas längd har därvid icke kunnat göras lika för berörda grupper. Sålunda har för hemarbetare (sid. 103) föreslagits en 412

Sju kpenning per vecka

21 24 50 28 31 50 35 38 50 42 49 56 63 70 77 84 91 98 105 112 119

Lägsta och högsta veckolön efter källskatteavdrag Ogift person utan barn

Gift man utan barn Tab. V:10

Tab. IV:18

Tab. V: 10

Tab. IV: 18

— 24:96 24: 96 — 30: 15 30: 15 — 34: 34 3 4 : 3 4 — 38:54 38: 54 — 43: 73 4 3 : 7 3 — 47:92 4 7 : 9 2 — 53:11 53: 11 — 61: 50 6 1 : 5 0 — 68:88 6 8 : 8 8 — 77:27 77: 27 — 85: 65 85: 65 — 94: 19 94: 19 — 103: 73 103:73 — 112:27 112:27 — 121:81 121: 81 — 129: 35 129: 35 — 138: 88 138: 88 —

— 23:96 23: 96 — 29: 15 29: 15 — 32: 34 3 2 : 3 4 — 36:54 36: 54 — 40: 73 40: 73 — 44: 92 4 4 : 9 2 — 49:11 4 9 : 1 1 — 57:50 5 7 : 5 0 — 64:88 6 4 : 8 8 — 71:27 7 1 : 2 7 — 79:65 7 9 : 6 5 — 87:19 8 7 : 1 9 — 95:73 95: 73 — 104: 27 104: 27 — 112: 81 112: 81 — 119: 35 119: 35 — 127: 88 127: 88 —

— 26:85 2 6 : 8 5 — 32:61 3 2 : 6 1 — 36:38 3 6 : 3 8 — 41:15 4 1 : 1 5 — 46:92 4 6 : 9 2 — 50:69 5 0 : 6 9 — 59:23 59: 23 — 67: 77 67: 77 — 76: 30 7 6 : 3 0 — 85:84 8 5 : 8 4 — 94:54 94: 54 — 104: 23 104: 23 — 111: 92 111:92 — 121:62 121: 62 — 130: 31 130: 31 —

— 25:85 2 5 : 8 5 — 30:61 3 0 : 6 1 — 34:38 34: 38 — 38: 15 3 8 : 1 5 — 43:92 4 3 : 9 2 — 47:69 4 7 : 6 9 — 55:23 5 5 : 2 3 — 62:77 6 2 : 7 7 — 70:30 7 0 : 3 0 — 79:84 7 9 : 8 4 — 87:54 8 7 : 5 4 — 96:23 96: 23 — 103: 92 103: 92 — 112: 62 112: 62 - 120: 31 120: 31 —

karenstid av 14 dagar, för yrkeselever i vissa fall (sid. 145) 14 dagar, vid vissa yrkessjukdomar (sid. 226) 28 dagar, samt för skolbarn och andra studerande (sid. 377) 90 dagar. Vi ha ansett, att en dylik differentiering av karenstiden bör undvikas och att för gruppen hemarbetare anordningen i övrigt icke heller är motiverad. Frivillig försäkring för olycksfall utom arbete. I fråga om den frivilliga försäkringen för olycksfall utom arbete ha vissa förändringar föreslagits. Hittills gjorda erfarenheter från försäkring av frivillig karaktär inom den samhälleliga socialförsäkringens ram giva vid handen, att man knappast kan räkna med någon större anslutning till en dylik anordning. Den uppläggning, som kommittén givit denna detalj, kan emellertid medföra en förändring i detta avseende genom organisationernas ingripande. Vi ansluta oss av praktiska skäl till den ståndpunkt, som kommitténs sakkunniga, herrar Hedenström och Östrand intagit, då de föreslagit, att frivillig försäkring skall vara bunden till samma försäkringsinrättning, som meddelar den obligatoriska försäkringen. Regressrätt. I fråga om regressrätten ha vi anslutit oss till den mening, som kommitténs sakkunnige, herr Hedenström, uttalat i sitt särskilda yttrande. (Se nedan.) 4. Ledamöterna

Birke, Hagård, Hartmann

och

Nordgren:

Vi instämma helt i kommitténs uttalande (å sid. 242) om angelägenheten »att det allmänna sörjer för att de utgående ersättningarna icke förlora sitt 413

realvärde», en princip som kom till uttryck redan i kommitténs betänkande med förslag till ny folkpensionslag. Däremot kunna vi inte dela kommittémajoritetens uppfattning, att realiserandet av denna princip skulle för yrkesskadelivräntornas del behöva hänskjutas till ett större sammanhang än yrkesskadornas. Den avgörande synpunkten på frågan om- upprätthållandet av löpande livräntors realvärde bör, enligt vår mening, vara följande. En yrkesskadad, som drabbats av en bestående och väsentlig nedsättning av sin arbetsförmåga, är i behov av ett köpkraftstillskott som inte tål nämnvärd värdeminskning, om den standard som statsmakterna tillförsäkrat honom verkligen skall kunna upprätthållas. Den sålunda erforderliga standardgarantin kan näppeligen ges i annan bindande form än en automatisk indexreglering. Först sedan denna grundläggande garanti åstadkommits anmäler sig här, liksom beträffande andra pensioner, önskemålet att giva förmånstagarna del också av sådan allmän standardförbättring som kan inträda sedan förmånen börjat utgå. Att tillämpa den av oss anförda huvudsynpunkten på livräntetagare enligt OL och anslutna eller ersättande författningar är ett rättvisekrav, som enligt vår mening i hög grad skärpts genom tvenne på senare år genomförda reformer, nämligen 1950 och 1951 års lagstiftning om indextillägg pä folkpensioner samt 1950 års lagstiftning om ersättningstillägg på äldre yrkesskadelivräntor. Den förra lagstiftningen har angivit metoden för den indexreglering vi efterlysa, och den senare har lagt en användbar grund för ändamålet. I båda fallen har vidare statsmakterna åtagit sig att bestrida kostnaderna direkt med statsmedel, en finansieringsform som under rådande förhållanden uppenbarligen måste anlitas också för den reform vi avse. När vi, trots detta, icke ansett oss kunna direkt påyrka en sådan komplettering av kommittéförslaget att en indexreglering av livräntorna skulle genomföras i omedebart sammanhang med övriga reformförslag, så har detta sin orsak i behovet av vissa kompletterande utredningar. Dessa bör, enligt vår mening, förutom på de lagstiftnings- och utbetalningstekniska spörsmålen, främst inriktas på frågorna vid vilken undre invaliditetsgrad indextilläggen bör inträda, samt huruvida de skola omfatta också ålderspensionärerna enligt folkpensionslagen, ävensom vissa anhöriga till genom yrkesskada omkommen person. För det slutliga ståndpunktstagandet härvidlag lär det också kunna bli av betydelse till vilka resultat den pågående folkpensionsrevisionen kan komma att leda. Med hänvisning till det anförda finna vi det angeläget att frågan om indextillägg å livräntor enligt OL och anslutna eller ersättande författningar snarast möjligt måtte föras fram till lösning genom en specialutredning. 414

5. Ledamöterna

Hartmann

och

Pettersson:

Enligt vår uppfattning är det från samhällelig synpunkt angeläget, att alla medborgare beredas det skydd, som med hittillsvarande konstruktion av olycksfallsförsäkringen i stort sett har kommit enbart löntagarna till del. En sådan utvidgning av hithörande lagstiftning skulle också medföra avsevärda praktiska fördelar, eftersom det icke skulle bli nödvändigt att såsom hittills lägga ned stor administrativ möda på att få klarlagt om skadan bör anses h a inträffat under arbete för annans räkning, om vederlag utgick för arbetet o. s. v. En dylik förenkling av förvaltningsapparaten skulle säkerligen vara av icke ringa betydelse från kostnadssynpunkt. För att försäkringen och de därtill anknutna ersättningsanordningarna skola kunna utvecklas i den riktningen att, såsom målet enligt vår mening bör vara, alla medborgare beredas ett likvärdigt skydd, torde finansieringen få åtminstone i huvudsak omläggas till likhet med vad som tillämpas inom de moderna folkförsäkringarna. Genom vilka etapper man bör n ä r m a sig målet kan i detaljer diskuteras; huvudsaken är att man inte förlorar ur sikte kraven att socialförsäkringen bör göras dels så allmän, dels så enhetlig som förhållandena vid varje tidpunkt medgiva. 6. Ledamöterna

Höjer, Persson och

Pettersson:

Kommittén föreslår att ifråga om rätt till livränta kvinna, som sammanlevde under äktenskapsliknande förhållanden med den genom olycksfall i arbete avlidne mannen, skall vara jämställd med änka under förutsättning, att hon har barn med honom eller vid tiden för dödsfallet var havande med barn till honom. Däremot har kommittén icke velat föreslå motsvarande rätt för trolovad. I sistnämnda avseende kunna vi icke dela kommitténs mening. Trolovning innebär att löfte om äktenskap givits. Kan kvinnan visa, att så varit fallet och att trolovningen bestod vid dödsfallet och är därjämte villkoret om barn uppfyllt, är det skäligt, att hon jämställes med änka. Enligt kommitténs förslag uteslutes trolovad till och med i det fall att lysning ägt rum men dödsfallet inträffar, innan äktenskapet hinner fullbordas. Mot vårt förslag invändes måhända att det, om lysning ej ägt rum, kan vara svårt att få tillfredsställande utrett om den avlidne var trolovad vid dödsfallet. Man får emellertid betänka, att hela antalet fall av detta slag enligt vad vi inhämtat av sakkunnig ej kan antagas uppgå till mer än några tiotal om året. Av dessa äro säkerligen flertalet alldeles klara och de mera svårutredda och tveksamma fallen torde sålunda vara få till antalet. Administrativa skäl kunna därför ej åberopas mot vårt förslag. Enligt kommitténs förslag skall villkoret om barn i här ifrågavarande fall innebära att kvinnan skall ha barn eller vara havande med barn till den avlidne. Om barn funnits men avlidit före fadern erhåller alltså kvin415

nan icke livränta. Vi dela kommitténs uppfattning såtillvida att barnvillkoret bör upprätthållas men anse det vara ovidkommande om barnet vid tillfället ifråga lever eller icke. Det kan icke vara rimligt, att om kvinnan och mannen levt samman i kanske 20 å 30 år under äktenskapsliknande förhållanden och haft ett eller flera barn, så skall den omständigheten, att barnet eller barnen avlidit kanske vid vuxen ålder, avskära kvinnan från den rätt till livränta som hon eljest skulle äga. Barnvillkoret bör därför såväl i avseende på sammanlevnadsfallen som trolovningsfallen utformas så, att det är uppfyllt, om parterna haft barn med varandra. I överensstämmelse med ovanstående föreslå vi följande lydelse av 11 § 2 mom. punkt 4 : 4) kvinna, som har eller haft barn med den försäkrade eller vid tiden för dödsfallet var havande med barn till honom och som vid samma tidpunkt var trolovad med honom eller sammanlevde med honom under äktenskapsliknande förhållanden.

7. Ledamöterna

Höjer, Persson och

Wangson:

Socialvårdskommittén har övervägt, huruvida lagen om försäkring av företagares m. fl. barn för vissa skador bör avse icke enbart skador i arbete utan även skador utom arbete, men majoriteten har stannat för att sagda försäkring bör begränsas till skador i arbete. Vi anmäla i detta avseende avvikande mening och få till stöd för vår uppfattning anföra följande. Gränsdragningen mellan olycksfall i och olycksfall utom arbete erbjuder stora vanskligheter. På vilket sätt gränsen än dragés blir resultatet ej sällan obegripligt för den stora allmänheten. Avgörandena i vissa fall bli — och måste bli — subtila och göra lätt intryck av kineserier (jfr kap. IV). Det är under dessa förhållanden verkligt angeläget att så långt sig göra låter komma ifrån försäkringens begränsning till skador ådragna i arbetet. Kommittén har i detta syfte föreslagit vissa åtgärder för att öka anslutningen till den frivilliga utomarbetsförsäkringen. Man bör emellertid enligt vår mening om möjligt icke stanna vid detta när fråga är om att draga in nya grupper i försäkringen. I den mån själva yrkesskadeförsäkringslagen utvidgas låter det sig av flera skäl knappast göra att låta försäkringen för de nya grupperna gälla även utom arbete. Om däremot för dem ordnas försäkring genom en speciallag ställer sig saken annorlunda. Kommittén har föreslagit att — tidigast i samband med den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande — en särskild olycksfallsförsäkring (invaliditets- och dödsfallsförsäkring) skall genomföras för självständiga företagare m. fl., vilken i huvudsak skall vara frivillig men dock obligatorisk för de personer, vilka arbeta för en familjemedlems räkning och äro undantagna från yrkesskadeförsäkrings! agens skydd. Denna försäkring föreslår kommittén — och härvidlag äro vi på grund av det förut anförda helt 416 i

ense med majoriteten -•- skall omfatta skador såväl i som utom arbete. Emellertid har kommittén funnit att beträffande företagares m. fl. hemmavarande b a r n det är angeläget att utan att avvakta sjukförsäkringens ikraftt r ä d a n d e genom en provisorisk lagstiftning (speciallag) obligatoriskt försäkra dem för olycksfall, men har föreslagit att försäkringen skall avse endast skador i arbetet. Vi finna majoritetens ståndpunkt i sistnämnda avseende olycklig och inkonsekvent och hänvisa dels till vad ovan anförts, dels till vad som anföres i betänkandet på sid. 368 f. Såsom å sistnämnda plats i betänkandet uttalas böra premierna till nu ifrågavarande försäkring hållas på samma nivå som i den ordinarie försäkringen. Om den får omfatta skador utom arbete måste förmånerna därför i något eller några andra avseenden inskränkas, vilket lämpligen sker genom att en karenstid på 14 dagar införes samt livräntorna vid låga invaliditetsgrader i viss mån reduceras. Vi föreslå sålunda att lagen om försäkring av företagares m. fl. barn för vissa skador i nedan angivna delar får följande lydelse: 3 §.

Försäkring enligt denna lag gäller jämväl utom arbete för den anmälningsskyldiges räkning. 4 §.

Den som i arbete använder eget barn, som icke är försäkrat enligt 2 § 2 mom., äger för barnet taga frivillig försäkring enligt denna lag för skador, som avses i sagda lagrum, och för skador till följd av olycksfall utom arbete. Vad nedan i denna lag sägs om anmälningsskyldig person gäller jämväl den, som tager frivillig försäkring. 8 §. Sjukpenning utgår icke för tid före den femtonde dagen efter olycksfallsdagen. 9 §. Livränta vid en nedsättning av arbetsförmågan med minst en men mindre än tre tiondelar utgör för år räknat ett mot graden av nedsättningen svarande belopp av den skadades årliga arbetsförtjänst, minskat med en tolftedel av denna. 10 §. Ersättning enligt denna lag utgår ej för tid, då rätt till ersättning i anledning av skadan föreligger på grund av obligatorisk försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen; ej heller i den mån ersättning, som motsvarar 417 80

ersättning enligt denna lag, utgår på grund av frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen eller om skadan omfattas av militärersättningsförordningen den 2 juni 1950 (nr 261) eller förordningen den 28 juni 1941 (nr 595) om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret. 11—14 §§ = resp. 9—12 §§ i majoritetsförslaget.

8. Ledamoten

Pettersson:

Beträffande frågan om anordnande, utan uppskov, av frivillig yrkesskadeförsäkring för arbetsgivare och självständiga yrkesutövare och beträffande kommitténs förslag rörande försäkring för olycksfall utom arbete ansluter jag mig till den av sakkunnige Hedenström framförda meningen. (Se nedan).

9. Sakkunnige

Hedenström:

Ifråga om försäkring av hemmavarande barn ansluter jag mig till den av ledamöterna Bexelius, Birke och Hagård i särskilt yttrande framförda meningen. Enligt min mening böra arbetsgivare och självständiga företagare tills vidare beredas möjlighet till frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen. Frivillig försäkring för olycksfall utom arbete anser jag böra vara bunden till samma försäkringsinrättning, där den obligatoriska försäkringen är gällande. Ifråga om sjukpenningsskalorna finner jag dessa böra kompletteras nedåt, såväl för familjeförsörjare som ensamstående, och den särskilda skalan för minderåriga, åldringar och invalider i stället kunna utgå. För rätt till livränta för änka anser jag, såsom är fallet ifråga om änkling, böra krävas, att hon varit för sitt uppehälle av den avlidnes arbete beroende. Slutligen finner jag anledning till ändring av bestämmelserna ifråga om regressrätt för närvarande icke föreligga samt regressrätt vid enkelt vållande sålunda böra tills vidare bibehållas. a) Frivillig

försäkring

för arbetsgivare

och självständiga

företagare.

F r a m k o m n a krav på att bereda arbetsgivare och självständiga företagare möjlighet till frivillig försäkring enligt olycksfallsförsäkringslagen samt härutinnan tidigare framlagt förslag redovisas i kommittébetänkandet. Kravet ifråga kan enligt min mening knappast avvisas med hänvisning till en ev. 418

kommande, till obligatorisk sjukförsäkring anknuten invaliditetsförsäkring. All försäkringserfarenhet talar lör att en frivillig invaliditetsförsäkring, som ej omfattar sjukersättning, svårligen kan drivas. Detta framhölls också av Försäkringsinspektionen i yttrande över Riksförsäkringsanstaltens förslag av år 1935, närmast i anledning av ett uttalande av Socialstyrelsen. Något hinder för en lösning av frågan inom yrkesskadeförsäkringens ram genom att medgiva frivillig försäkring för arbetsgivare, såsom en av Riksförsäkringsanstaltens ledamöter förordade år 1935, synes icke föreligga. Redan med nuvarande lagstiftning torde nästan alla, som driva en självständig förvärvsverksamhet, kunna betraktas såsom arbetsgivare i lagens mening. Det erfordras blott, att man anlitar främmande arbetskraft några timmar om året. Med den nya lagstiftningen torde gränsen bli ännu vidare. Någon särskild lagstiftning ifråga om självständiga företagare, som ju i och för sig, om de ej äro arbetsgivare, möjligen kunna anses stå utanför yrkesskadeförsäkringen, är därför kanske icke nödvändig. b) Organisationen

av den frivilliga försäkringen

för olycksfall

utom

arbete.

Mina och annan sakkunnigs betänkligheter mot den av kommittén förordade lösningen ha redovisats i kommittébetänkandet. Härtill vill jag emellertid tillägga följande. I vad mån föreslagna ändrade bestämmelser ifråga om denna frivilliga försäkring medföra, att de ej sällan vanskliga gränsdragningarna med avseende på begreppet olycksfall i arbete bli av mindre betydelse, beror ju i första hand på om den ändrade frivilliga försäkringen vinner en mera allmän anslutning. Man bör nog icke räkna med att en frivillig socialförsäkring över huvud kan vinna så synnerligen stor utbredning. Värdet av en sådan ligger väl väsentligen i att den innebär en möjlighet för den intresserade att få ett visst skydd. För försäkringsinrättningarna innebär en utvidgad frivillig försäkring icke någon lättnad ifråga om bedömandet av de tveksamma fallen, om ej försäkringen är gällande i samma inrättning, dar den obligatoriska försäkringen gäller. Vinner den skisserade frivilliga försäkringen utan band till den obligatoriska icke mera allmän anslutning, måste resultatet bli onödigt utredningsarbete. Varje gång det enligt den obligatoriska försäkringen anmäles ett fall, där tvekan kan råda om olycksfall i arbete föreligger eller där det är tydligt, att olycksfallet inträffat utom arbete — detta kommer att ske i samma utsträckning som nu för dem, som ej omfattas av frivillig försäkring, och enligt allmänna erfarenheter förmodligen i avsevärd omfattning även i fall, där sådan försäkring finnes — måste undersökning verkställas, om den skadade är frivilligt försäkrad utom arbete, såvida ej sådan försäkring är gällande i samma försäkringsinrättning eller uppgift on förefintligheten av dylik försäkring lämnats i anmälan, något som 419

alltid kommer att ske endast i begränsad omfattning. Det blir då en omdömesfråga allt efter sakläget, om man i ett tveksamt fall samtidigt skall utreda sakfrågan. Jag tror slutligen icke, att man bör underskatta värdet av arbetsgivarens kontroll beträffande händelseförloppet vid skadetillfället och de omständigheter, varunder skadan ådragits. Denna kontroll kan naturligtvis i viss mån ersättas av en lokal arbetstagarorganisation, vars ledning är representerad vid arbetsföretaget, men knappast av en stor organisation eller över huvud av en organisation, som icke har direkt kontakt med de lokala förhållandena. Administrativa besvärligheter få ej hindra.genomförandet av en socialt viktig försäkring. Ifråga om denna frivilliga försäkring synes mig emellertid, med den vidsträckta omfattning den obligatoriska försäkringen har och får, ej särskilt angeläget, att vid olycksfall utom arbete utgår förmåner, som vida överstiga dem, vilka erhållas på grund av frivillig försäkring i sjukkassa. c.

Sjukpenningsskalorna.

De föreslagna sjukpenningsskalorna tillgodose i stort sett syftet att eliminera överförsäkringen. Detta gäller dock ej den lägsta sjukpenningsklassen. Man behöver här ej komma långt under maximibeloppet, förrän kompensationen är 100 %-ig, och sedan stiger överkompensationen ju längre ned man kommer. Risken för menliga följder av överförsäkring är ifråga om detta klientel särskilt stor, då det här i mycket betydande utsträckning gäller personer, som av olika anledningar icke arbeta regelbundet. Genom en komplettering av skalorna nedåt förebygges denna överförsäkring. Härigenom vinnes även en administrativ förenkling, i det att den särskilda sjukpenningsskalan för ungdom under 18 år, åldringar samt varaktigt och höggradigt invalida då blir överflödig, under förutsättning att man avstår från den lägsta sjukpenningen för dessa, kr. 2:—, vilket man på grundval av nu föreslagna påbyggnad av huvudskalorna synes kunna göra. Erfarenheten visar nämligen, att den särskilda skalan fungerar högst otillfredsställande beträffande invalider, i det att frågan om höggradigt nedsatt arbetsförmåga i anmälningsformuläret i största utsträckning lämnas obesvarad eller besvaras oriktigt. Ifråga om den stora massan skadefall är det praktiskt icke möjligt att utöva någon effektiv kontroll i detta hänseende. Rättvisesynpunkten blir även tillgodosedd genom att sjukpenningen blir lika stor vid samma inkomst, oavsett ålder och ev. invaliditet. Då m a n i övrigt släppt tanken på beräknad anknytning till den sjukhjälp, som kan bliva gällande i en kommande obligatorisk sjukförsäkring, synes ej heller hänsynstagande till denna försäkring böra åberopas mot en utbyggnad nedåt av sjukpenningsskalorna. 420

Sjukpenningsskalorna föreslås utbyggda sålunda: Den försäkrade sammanlever med h u s t r u eller (och) h a r hemmavarande b a r n eller adoptivbarn u n d e r 1(5 år Den i 12 § omförmälda årliga arbetsförtjänsten uppgår

Sjukpenningens belopp

till kronor

men ej till kronor

kronor

1000 1350 1 620 1890

1000 1350 1620 1890 2160

3: — 3:50 4: — 4: 50 5: —

d) Livränta

till

Den försäkrade s a m m a n l e v e r ej med hustru och har ej h e m m a v a r a n d e barn eller adoptivbarn under 16 år Den i 12 § omförmälda årliga arbetsförtjänsten uppgår

Sjukpenningens belopp

till kronor

men ej till kronor

kronor

1200 1500 1800 2 100

1200 1500 1800 2100 2 400

3: — 3:50 4: — 4:50 5: —

änka.

Som framgår av betänkandet ägde från början änka och änkling lika rätt till livränta. Först genom lagändring 1926 gjordes änklingens rätt härtill avhängig av om han varit för sitt uppehälle av den avlidnas arbete beroende. Om man betraktar ersättningsrätten enligt olycksfallsförsäkringslagen som en rätt till skadestånd på grund av förutsatt strikt ansvar, var .ju denna ändring fullt naturlig. Då änka i motsats till änkling fick behålla en villkorslös rätt till livränta, kunde på den tiden med fog förutsättas, att änkan i allmänhet var väsentligen beroende av den avlidne. Bestämmelsernas utformning kunde sålunda icke i högre grad anses stå i strid mot den allmänna skadeståndsrättsliga principen: ersättning för förlorad inkomst. Numera äro förhållandena väsentligt ändrade. Gifta kvinnor äro numera i stor omfattning sysselsatta i förvärvsarbete och ha, även om de i samband med ingående av äktenskap eller senare lämnat förvärvsarbetet, åtminstone som yngre inga svårigheter att åter komma in i förvärvslivet, då så erfordras. Inom skadeståndsrätten tages behörig hänsyn till detta förhållande. Sålunda utdömes regelmässigt ej varaktig livränta till yngre änka (N. J. A. 1935/242, 36 B/398, 36 B/363). Trafikförsäkringsanstalternas nämnd uttalar ( N . J . A . 1949, s. 301), att i fall, då äktenskapet varit kortvarigt eller änkan är ung och några barn icke funnos i äktenskapet, nämnden ansett att endast engångsersättning skulle utgå. Man jämföre också domstolspraxis för utdömande av underhåll vid äktenskapsskillnad. De ifrågasatta ändringarna av nuvarande 7 § avse, att villkoren för livränta till efterlevande skola bringas i närmare överensstämmelse med de allmänna skadeståndsreglerna. Såsom utvecklingen under senare år gått, synes mig i detta sammanhang ingenting viktigare än att behovsprövning införes även beträffande änkas rätt till livränta. Frågan har aktualiserats 421

genom föregående lagändring, efter vilken livränta till änka kan utgå med högst 2 400 kr. för år mot tidigare 1 200 kr. för år. Enligt förslaget blir högsta livränta till änka 3 000 kr. Kapitalvärdet av en sådan livränta varierar för en änka i åldern 20 till 40 år mellan 58 000 och 62 000 kr. enligt de för socialförsäkringsbolagen gällande beräkningsgrunder. Även om man skulle vilja bortse från skadeståndsrättsliga principer, måste man säga sig, att så betydande belopp icke böra utgivas utan att fylla ett verkligt behov, vilket yrkesskadeersättningarna eljest i stort sett måste sägas göra. Man kan icke heller bortse ifrån, att tillerkännande av livsvarig livränta till arbetsföra unga änkor kan bidraga till att inskränka en önskvärd återgång till förvärvslivet och produktiv verksamhet. Nu rådande förhållanden och nu gällande uppfattning synas ej motivera en sådan grundläggande skillnad ifråga om änklings och änkas rätt till livränta, som nu är gällande och som bibehålies i kommittéförslaget. Vid bedömande, om och i vad mån tillfällig ersättning enligt yrkesskadeförsäkringslagen må böra utgå till änka, som befinnes icke berättigad till livränta, torde man ha att taga hänsyn till änkepensioneringskommitténs förslag till korttidshjälp vid makes död. e)

Regressrätten.

Genom den föreslagna lagändringen förlora försäkringsinrättningarna regressrätten på grund av enkelt vållande av tredje man (utom vid strikt ansvar). Den bibehållna regressrätten vid grovt vållande har ej nämnvärd ekonomisk betydelse. Regressrätten vid enkelt vållande är av särskild betydelse i de talrika fall, då ansvarsförsäkring är gällande. Ett slopande av denna regressrätt måste få betydelse för kostnaden för försäkringen. Pågående allmän revision av skadeståndsrätten talar mot ändringar, som ej äro trängande och vilkas framtida lämplighet kan betecknas såsom oviss. Mest tilltalande vore därför att behålla nuvarande bestämmelser oförändrade. Vill man reglera det missförhållande, som enligt min mening nu föreligger i avseende å undantag för regressrätt vid arbetsgivarens ansvar enligt 1916 års bilansvarighetslag, då han själv fört motorfordon, måste detta vara för försäkringsinrättningarna välkommet. Undantaget torde dock vara av rätt begränsad ekonomisk betydelse. Anledning giva vållande, som själv ådragit sig skada, en förmånsställning, som han enligt utslag av H. D. för närvarande ej äger, synes mig icke heller vid enkelt vållande föreligga. Nuvarande bestämmelser torde också knappast i praktiken medföra några icke önskvärda konsekvenser för enskild person och särskilt icke för arbetsledare och andra i arbetsgivarens tjänst anställda. Vill man fria all arbetsgivarens personal för skadeståndsansvar vid enkelt vållande, medför detta knappast några allvarligare konsekvenser för försäkringsinrättningarna. 422

10. Sakkunnige

Hultman:

Beträffande avgränsningen av den personkrets, som bör omfattas av yrkesskadeförsäkringslagen, delar jag kommitténs uppfattning, att de hittills använda termerna »arbetsgivare» och »arbetare» böra till undvikande av missförstånd utbytas mot »försäkringspliktiga» och »försäkrade». Gränsdragningen mellan de försäkrade och dem, som på grund av sin självständiga ställning icke skola omfattas av försäkringen, måste enligt min mening alltjämt vara en uppgift för lagtillämpningen. Omständigheterna i olika fall äro nämligen så vitt skiftande, att det icke låter sig göra att med koncisa och någorlunda enkla regler i lagen fastslå, vilka som på grund av sin självständiga ställning skola stå utanför denna försäkring. De regler, som kommittén sökt uppställa i detta hänseende (1 § 1 mom. 2 st. i förslaget) synas mig lämna alltför liten ledning för att de skulle lämpa sig som lagregler, och de torde kunna ge anledning till missuppfattningar. Bestämmelser av detta slag böra således enligt min mening icke inflyta i lagen. Att inordna hemarbetarna under yrkesskadeförsäkringslagen kan uppenbarligen icke ske utan stora svårigheter. Dessa svårigheter äro icke mindre nu än tidigare, utan tvärtom större, eftersom yrkessjukdomarnas medtagande under försäkringen och andra förbättringar i försäkringsskyddet medfört nya problemställningar, som helt säkert kunna vara särskilt vanskliga i fråga om hemarbetarna. Även beträffande hemmavarande barn anser jag, att erforderliga förutsättningar nu icke finnas för obligatorisk yrkesskadeförsäkring. Det bör bl. a. uppmärksammas, att bedömningen av ersättningsrätten vid färdolycksfall — som enligt min mening rätteligen icke borde ingå i den obligatoriska försäkringen (se nedan) — kan bli ännu besvärligare för hemarbetarnas och hemmavarande barns del än den är för de nu obligatoriskt försäkrade. En rationell lösning av försäkringsfrågorna för de stora grupper, som nu stå utanför den obligatoriska försäkringen, kan enligt min mening icke åstadkommas innan den allmänna sjukförsäkringen genomföres. Vid den fortsatta utbyggnaden av socialförsäkringen kan man icke bortse från samordningsfrågornas stora betydelse. Med hänsyn därtill kan jag icke finna det vara tillrådligt att inför den förestående omprövningen av den allmänna sjukförsäkringen forcera fram en obligatorisk yrkesskadeförsäkring för hemarbetare och hemmavarande barn. I fråga om olycksfallen under färder till och från arbetsstället har kommittén bl. a. anfört, att vissa skäl otvivelaktigt finnas för den av Svenska Arbetsgivareföreningen hävdade uppfattningen, att de i 1 § 4 st. OL avsedda färderna icke borde vara inordnade under yrkesskadeförsäkringen (s. 161). Enligt min mening äro dessa skäl så tungt vägande, att den obligatoriska försäkringen enligt den föreslagna yrkesskadeförsäkringslagen icke bör omfatta färdolycksfallen annat än under vissa speciella förutsättningar. 423

En granskning av förarbetena till 1 § 4 st. OL ger vid handen (prop. 1919:175), att bestämmelsen tillkom u t a n att man hade blicken öppen för konsekvenserna. Förmodandena att bestämmelsen icke skulle draga med sig någon avsevärd kostnadsökning ha, såsom kommittén framhåller, icke visat sig riktiga. Det åberopade förhållandet, att vissa gränsdragningssvårigheter hade uppkommit vid bedömning av frågor om ersättningsrätt för färdolycksfall — emedan dessa emellanåt kunde vara att betrakta som olycksfall i arbete redan före lagändringen — var icke något hållbart skäl för ändringen. Det är nämligen uppenbart, att — såsom kommittén påpekar och erfarenheterna från rättstillämpningen oförtydbart omvittna — antalet tveksamma fall måste ökas när försäkringsskyddet får medfölja den anställde utanför arbetsstället, i det att olycksfallssituationerna då bli förknippade med omständigheter, som icke sammanhänga med arbetet och som undandraga sig arbetsgivarens kontroll. Riksförsäkringsanstaltens dåvarande chef anförde som ett skäl för lagändringen, att arbetsgivarna enligt hans uppfattning »i allmänhet icke skulle ställa sig ovilligt stämda mot ett införande i lagen om ersättning för olycksfall till och från arbetet». I vad mån grund fanns för denna förmodan angavs icke, och något yttrande från arbetsgivarhåll redovisades e j . Det anförda visar, att de förutsättningar, från vilka man utgick vid lagändringen, icke hållit streck. Vidare har läget såtillvida ändrats, att goda möjligheter numera finnas till ersättning för färdolycksfall i annan ordning än genom den obligatoriska olycksfallsförsäkringen. Främst är i detta hänseende att märka det skydd, som lämnas av trafikförsäkringen, annan ansvarsförsäkring samt sjuk- och olycksfallsförsäkring i olika former. Olycksfallen under regelmässiga färder till och från arbetet kunna visserligen sägas ha ett visst orsakssammanhang med arbetet, men det väsentliga är i regel omständigheter, som icke äro avhängiga av arbetet (allmänna trafikrisker, belägenheten av den anställdes bostad, hans självvalda färdsätt o. s. v.). I det intensiva, i samverkan mellan arbetsmarknadsparterna bedrivna arbetet för yrkesriskernas nedbringande är det ett irriterande faktum, att en ständigt ökande del av olycksfallen i arbete utgöres av skadefall, som icke betingas av produktionsriskerna och som helt undandraga sig all kontroll såväl från skyddssynpunkt som med avseende på de lämnade uppgifternas riktighet. Tillämpningen av 1 § 4 st. OL har visat sig synnerligen besvärlig. Några invändningsfria principer ha trots försäkringsorganens bemödanden icke kunnat uppställas, och för allmänheten måste avgörandena ofta te sig helt oförståeliga och godtyckliga. Dessa allvarliga olägenheter kunna icke undanröjas genom sådana jämkningar i försäkringsskyddet, som kommittén ifrågasatt; färdolycksfallens orsakssammanhang med yrkesarbetet är i regel 424

så lösligt, att en rationell avgränsning inom den obligatoriska yrkesskadeförsäkringens ram icke är möjlig att åstadkomma. Då kommittén ändock stannat för att den obligatoriska försäkringen alltjämt bör omfatta även färdolycksfallen, torde det mest vägande skälet ha varit, att dessa olycksfall omfattats av försäkringen under så lång tid. För min del kan jag icke finna, att detta bör vara helt avgörande, i synnerhet som åtgärder nu föreslås för att åstadkomma en utbredning av försäkringen för olycksfall utom arbete. Det har omvittnats, att stort intresse finns på arbetstagarhåll för en kollektiv utomarbetsförsäkring. Värdet av en sådan försäkring skulle till icke ringa del ligga i att man skulle undgå en mängd subtila gränsdragningar vid ersättninigsrättens bedömande. Avgifterna för en sådan försäkring äro mycket överkomliga, och de skulle bli ännu lägre genom de av kommittén föreslagna statsbidragen. Det för min ståndpunkt utslagsgivande har icke varit enbart det förhållandet, att jag anser det vara i princip oriktigt att den av arbetsgivarna bekostade försäkringen får svara för färdolycksfallen. Minst lika viktigt är det nämligen enligt min mening, att det icke är möjligt att i fråga om färdolycksfallen komma fram till en rimlig, för allmänheten begriplig bedömning och icke heller att undgå tvivelaktiga fall, där skadade personer utsättas för frestelser att förskaffa sig ersättning genom tillrättalagda uppgifter. Skulle man anse, att avgifterna till utomarbetsförsäkringen icke bli tillräckligt låga ens med de av kommittén föreslagna statsbidragen, kan man tänka sig ett bidrag över den obligatoriska försäkringen, motsvarande en viss del av denna försäkrings nuvarande kostnader för färdolycksfallen. Jag har intet att erinra mot att den obligatoriska försäkringen alltjämt får — i likhet med vad fallet var redan innan 1 § 4 st. OL tillkom — svara för färdolycksfall som inträffa under sådana omständigheter att påtagligt samband med arbetet föreligger. (Se kommitténs motivering, s. 161.) Beträffande den moderna lagstiftningen i utlandet vill jag fästa uppmärksamheten på att den engelska olycksfallsförsäkringslagen icke äger tilllämpning på olycksfall under de vanliga färderna till och från arbetet, trots att arbetstagarna själva ha att bidraga till försäkringskostnaden. I fråga om ryggåkommorna instämmer jag i att ett behov av en omprövning av bedömningsprinciperna gjort sig gällande. Det bör emellertid ihågkommas, att bedömningssvårigheterna bero på att dessa åkommors samband med yrkesarbete är alltför litet klarlagt. Det är att hoppas, att den pågående vetenskapliga kartläggningen av dessa frågor kommer att inom en snar framtid ge den försäkringsmedicinska bedömningen ett säkrare underlag. Innan detta skett, bör man icke genomföra några större ändringar i de nu tillämpade bedömningsprinciperna. Avvägningen av sjukpenningskalorna och ersättningsnormerna i allmänhet har varit en av de viktigaste och mest grannlaga uppgifterna vid lag425

revisionen. I andra lagutskottets av kommittén refererade utlåtande 1948 :42 framhölls vikten av att överkompensationsfrågan ägnades särskild uppmärksamhet vid kommitténs fortsatta utredningsarbete. Det kan med tillfredsställelse konstateras, att det inom kommittén och sakkunnigdelegationen har rått enighet om att överförsäkringsriskerna måste undanröjas. Kommittén gjorde i sitt betänkande angående allmän sjukförsäkring ett uttalande om vad som borde förstås med överförsäkring. Det ansågs möta oöverstigliga svårigheter att uppställa en helt tillfredsställande definition. Man kunde dock möjligen säga, att överförsäkring förelåge, där försäkringens prestationer nådde en sådan höjd, att de utgjorde en så stark lockelse t ; il simulation (aggravation) att missbruk av försäkringen förekomme. (SOU 1944:15, s. 200). Man torde icke kunna bestrida riktigheten av den i vida kretsar spridda uppfattningen, att de fr. o. m. år 1949 vidtagna höjningarna av sjukpenningsnivån varit av väsentlig betydelse för den ökade sjukfrekvensen. Källskattereformens genomförande har, såsom kommittén framhållit, gjort problemet än mer brännande än förut. Om sjukpenningskalorna avvägas så, att ersättningen i många fall täcker den förlorade inkomsten efter skatteavdrag, blir det ofta icke lönande för den skadade att återgå till arbetet. En sådan avvägning av sjukersättningen utgör följaktligen icke något botemedel mot överförsäkringsriskerna. För min del kan jag icke finna, att någon av de tre alternativa sjukpenningskalor, som närmast varit föremål för diskussion inom kommittén, är en tillfredsställande lösning av problemet. De ge nämligen enligt min mening i alltför många fall väl små marginaler mellan den förlorade inkomsten och ersättningen. Enklast torde detta kunna avhjälpas genom höjning av inkomstgränserna iför sjukpenningklasserna. Viktigast är naturligt nog, att en lämplig proportion mellan ersättningen och inkomsten erhålles i de för arbetare vanliga inkomstlägena. Huruvida de lägsta sjukpenningbeloppen skola inarbetas i skalan eller liksom hittills gälla endast för vissa speciella kategorier är av mindre betydelse. Slutligen får jag beträffande ersättnings nedsättande i fall av grov vårdslöshet m. m. framhålla att det från arbetarskyddssynpunkt är mycket angeläget, att bestämmelserna icke bli så utformade, att de kunna framkalla föreställningar om att man hädanefter skall ta mindre allvarligt på överträdelser av skyddsföreskrifterna. Försäkringsorganen böra liksom hittills ha stor frihet att avpassa nedsättningen efter omständigheterna i de olika fallen. Den föreslagna begränsningen av nedsättningstiden synes mig varken nödvändig eller lämplig. 11. Sakkunnige

Löfmark:

Sid. 17 det stycke, som börjar med orden »Det är visserligen». Om samhällets tillgångar äro så stora, att de räcka till ett hundrapro426

centigt tillgodoseende av ersättningsbehoven, utan att andra intressen av större eller lika vikt skjutas åt sidan, saknas anledning att låta ersättningens storlek vara beroende av om sjukdomen uppkommit på ena eller andra sättet. Men om samhällstillgångarna ej äro så stora som ovan sagts, och det är j u så som förhållandena ligga till i verkligheten, tvingas man in på frågan, om skillnad ej bör göras mellan sjukdomar av olika uppkomstsätt. Enligt min mening bör under angivna förutsättning en dylik skillnad göras, och böra sjukdomar genom yttre orsaker, inberäknat och främst olycksfall, i ersättningshänseende givas mer eller mindre företräde framför sjukdomar av annan grund. Att uppdraga skiljelinjer mellan sjukdomar av olika uppkomstgrund är visserligen förenat med åtskilliga svårigheter och olägenheter, men dessa äro ej av den storleksordning, att de böra få hindra genomförande av nämnda grundsats. Sid. 68 de båda första

styckena.

Övervägande skäl synas mig tala för införande i lagen av den ifrågasatta presumtionsregeln. Undantag beträffande försäkringens omfattning finge göras beträffande de särskilda kategorier, som man ej ville hava med i försäkringen, såsom t. ex. personer, som åtnjuta fattigvård, eller personer under viss åldersgräns. Det i presumtionsregeln använda ordet »underhåll» torde utesluta, att regeln finge tillämpning i fall, då vederbörande allenast vore gäst. Ett visst, låt vara mycket svagt framträdande inslag av omhändertagande e. d. skulle få anses ingå i förutsättningarna för regelns ti IIlämpning. Framför allt skulle regeln hava betydelse för bedömande av förhållandet mellan nära anhöriga, särskilt föräldrar och barn. Enligt yrkesskadeförsäkringslagen skulle (frånsett den, som utan vederlag utför arbete för vinnande av yrkesutbildning) ingen annan vara försäkrad än den, som mot vederlag arbetar i tjänst hos annan eller mot vederlag ombesörjer utförande av arbete för annans räkning. Uttrycket vederlag synes innebära, att, om ifrågavarande förmåner finge åtnjutas, även om tjänst eller arbete ej förelåge, vederbörande ej kunde anses fullgöra tjänsten eller utföra arbetet mot vederlag. Förhållandet mellan föräldrar och barn eller eljest mellan nära anhöriga är ofta sådant, att arbete i tjänst eller utförande av arbete mot vederlag icke kan, enligt vad nyss anförts, anses föreligga. — Nu behandlade problem har betydelse för den frivilliga försäkringen enligt 45 §. Om exempelvis fader vill frivilligt taga försäkring för barn, som är ur.dantaget från den obligatoriska försäkringen jämlikt 2 § / mom., kan detta ske allenast om barnet arbetar i tjänst hos eller ombesörjer utförande av arbete för fadern mot vederlag. Sil.

68—85.

Kommitténs förslag rörande »arbetare», »självständig företagare» och »arbetsgivare» har jag ej kunnat biträda. Enligt min mening bör i yrkes427

skadeförsäkringslagen införas endast en kortfattad bestämmelse, mer eller mindre motsvarande den, som finnes i gällande olycksfallsförsäkringslag, men dessutom böra utarbetas preciserade anvisningar, vilka skulle antagas av Kungl. Maj:t och riksdagen på samma sätt som lagen själv. Såsom mönster åberopas skatteförordningarna med därtill hörande anvisningar. Visserligen inser jag väl, att svårigheter äro förknippade med utarbetande av anvisningar, men då det lyckats att få till stånd mera preciserade bestämmelser i skattelagstiftningen, bör det även låta sig göra beträffande yrkesskadeförsäkringen, i synnerhet som betydande erfarenhet vunnits genom att olycksfallsförsäkringslagen varit i kraft sedan den 1 januari 1918. Från de försäkringspliktigas synpunkt finnes stor likhet mellan skattelagstiftningen och förevarande obligatoriska försäkring. I fråga om skattelagstiftningen har envar att årligen taga ställning till självdeklaration. Liknande gäller för envar beträffande yrkesskadeförsäkringen, i de flesta fall i samband med den årliga mantalsskrivningen. Beträffande en del frågor synes det mig särskilt angeläget att de regleras genom lagstiftning (såsom t. ex. förhållandet i försäkringsavseende mellan handelsbolag och dess delägare och mellan dödsbo och dess delägare samt den av kommittén å sid. 85 upptagna frågan om försäkring av deltagare i partsfiske). Även från rent praktisk synpunkt vid lagstiftningsarbetet skulle antagandet av anvisningar i officiell form vara av icke ringa betydelse. Personer, som äro intresserade av lagens innehåll beträffande visst arbetsområde, skulle få större möjligheter att framföra sin sakkunskap och sina synpunkter; i riksdagen skulle motioner kunna väckas beträffande särskilda punkter i anvisningarna o. s. v. Vad kommitténs förslag i sak beträffar kan jag ej finna, att detsamma innebär en bättre lösning av föreliggande svåra problem än den, som gällande lag och därpå grundad praxis innebär. Detta hindrar givetvis ej att i särskilda punkter ändring i bedömningssättet vid förnyat övervägande kan visa sig befogad. Därest mitt ovan avgivna förslag, innebärande mera preciserade, till själva lagen hörande anvisningar icke vinner bifall, förordar jag, att nuvarande olycksfallsförsäkringslags korta bestämmelser (med de redaktionella ändringar, som finnas erforderliga) överflyttas till den nya lagen, och att det överlämnas åt rättstillämpningen att närmare utforma de regler, som skola gälla. Givetvis komma de skäl, som under förarbetena till yrkesskadeförsäkringslagen anföras för och mot en viss lösning i särskilda avseenden, att vid lagens tillämpning erhålla vederbörligt beaktande. Jag kan icke ansluta mig till det av kommittén å sid. 83 gjorda uttalandet, att en tillämpning av de föreslagna reglerna för ieke-anställda för flertalet fall icke torde medföra någon inskränkning, medan relativt betydande nya grupper komma in under försäkringen. Kommittén har icke framlagt preciserad utredning härutinnan, och jag är själv ej heller beredd förebringa 428

sådan. Vid av mig gjord överslagsberäkning har jag emellertid särskilt u p p m ä r k s a m m a t två icke obetydliga arbetsområden, där olycksfallsrisken är stor och skadorna ej sällan svårartade, nämligen skogsavverkning samt sågning med transportabla sågar, där rörelsen bedrives med endast en såg. Enligt nu tillämpad praxis anses i regel skogsavverkningsrättsinnehavaren, resp. den, för vilkens räkning sågning bedrives, såsom arbetsgivare utan avseende å antal arbetare, sågens storlek o. s. v. Enligt kommitténs förslag vill det synas, som om den, som åtagit sig arbetet, skulle komma att i många fall, där han nu är försäkrad, bli oförsäkrad, jämte i vissa fall sådana anhöriga, vilka äro undantagna från don obligatoriska försäkringen jämlikt 2 §. — I detta sammanhang må nämnas, att kommitténs förslag beträffande nu angivna båda viktiga arbetsområden (liksom även i andra fall), synes komma att leda till icke obetydligt ökat arbete för de försäkringspliktiga, när det gäller att lämna uppgifter i och för påföring av försäkringsavgifter. I anledning av vad kommittén anfört i det stycke, som börjar å sid. 79 med orden »Först skall dock» vill jag medgiva, att kommitténs ställningstagande otvivelaktigt har vissa skäl för sig. Men man får ej heller förbise, att skäl finnas för nuvarande praxis. Kommittén har själv å sid. 78 uttalat, att man bör undvika regler, varigenom någon ideligen ändrar status i försäkringshänseende. Men detta är just vad som jämförelsevis lätt kan bli fallet enligt kommitténs förslag (t. ex. en person, som brukar syssla med byggnadsarbeten, åtager sig dylika arbeten än på entreprenad än mot timpenning för sig och medhjälpare; det kan inträffa, att han å ett bygge är oförsäkrad och själv försäkringspliktig, under det han å ett annat bygge är försäkrad utan försäkringsplikt). Kommittén anför å sid. 80, att »andra grunder» föreligga exempelvis, om B. har ackord och medhjälparna timlön eller tvärtom, eller om visserligen alla ha timlön men B:s timlön är väsentligt mycket större än de andras beroende på att han håller maskiner och annan utrustning e. d. Beträffande detta uttalande må anföras, att kravet »väsentligt mycket större» är ganska vagt. Man frågar sig vidare, huruvida »andra grunder» föreligga, om visserligen alla ha timlön men B:s timlön är väsentligt mycket större än de andras beroende på att han besitter speciell yrkeskunskap eller att han förvärvat goodwill på grund av välkänd självständig verksamhet inom yrket, fall, som torde vara vanliga inom byggnadsbranschen. (Inom parentes må erinras om att t. ex. en läkare på grund av sitt yrkes natur anses intaga en självständig ställning i förhållande till sina patienter, även om han icke sysselsätter någon medhjälpare och ej håller någon utrustning.) Beträffande kommitténs uttalanden å sid. 84 »Vid utformandet av en utrustningsregel beträffande verkstäder» etc. synes mig det väsentliga böra vara, om fråga är om en verklig verkstad, ej endast om en förvaringsplats för verktyg. Är det fråga om en verklig verkstad, där måhända arbete dag429

ligen pågår i full utsträckning, synes vederbörande böra anses intaga en självständig ställning, även om utrustningen är relativt obetydlig. Kommitténs förslag innebär, att kunderna i ett dylikt fall — när de ha att lämna sina uppgifter att ligga till grund för bestämmande av försäkringsavgift — skola ingå på prövning, om utrustningen fyller lagens krav. I fråga om vad kommittén anfört å sid. 84 i det stycke, som börjar med orden »Vad särskilt beträffar», må anföras följande. Bör man hänföra alla agenter utan undantag under försäkringen? Besvaras denna fråga nekande, uppstår det svåra problemet att uppdraga skiljelinje mellan å ena sidan dem, som skola falla under försäkringen, och å andra sidan dem, som skola falla utanför. Det hade varit önskvärt, om kommittén föreslagit en mera allmängiltig regel (i den mån agenterna ej äro att anse som arbetstagare i civilrättslig mening). Med hänsyn till den stora numerären av nu ifrågavarande persongrupp är problemet av icke ringa vikt. Sid. 91. Kommittén omnämner »förordnad» förmyndare, och kommitténs mening är uppenbarligen, att endast den, som särskilt förordnats till förmyndare, skall omfattas av den föreslagna försäkringen för offentliga förtroendemän, och sålunda icke den, som direkt på grund av föräldrabalkens bestämmelser är förmyndare. Då emellertid förmynderskapen i båda fallen till sin n a t u r äro lika, ifrågasattes, om icke den föreliggande skillnaden borde komma till uttryck i lagtexten. Sid. 98—104

(hemarbetare).

De skäl, som förefinnas mot att i den obligatoriska försäkringen medtaga något slag av hemarbete (vare sig det är fråga om s. k. hemindustriellt och därmed jämförligt arbete eller överhuvudtaget arbete, som någon utför i hemmet eller å annan plats, som han själv bestämt), äro så starka, att dylik försäkring icke synes mig böra i någon form ifrågakomma i andra fall än då den försäkringspliktige eller företrädare för denne utövar tillsyn. Sid. 118—120 (personal medlemmar m. fl.).

hos utländska

beskickningar

eller

beskicknings-

Man måste räkna med att den möjlighet att teckna frivillig försäkring, som skulle förefinnas enligt 45 § yrkesskadeförsäkringslagen, icke alltid kommer att utnyttjas. Jag förordar, att möjlighet skall förefinnas för den, som här i riket på sätt i lagen förutsattes är i tjänst hos eller ombesörjer utförande av arbete hos utländsk beskickning m. fl., att teckna frivillig försäkring för sig själv. Sådan möjlighet bör även stå elen till buds, som ej är svensk medborgare. 430

Sid. 120—145 och 376—381 (försäkring iskolbarn och andra studerande).

av elever i yrkesutbildning

samt

Kommitténs förslag beträffande försäkring av elever har jag ej kunnat biträda. Jag förordar i stället, att försäkring av elever behandlas i en särskild 1 ag. Ur yrkesskadeförsäkringslagen skulle utgå alla bestämmelser rörande försäkring av elever. Det skulle ankomma på Konungen att utfärda en förteckning över de anstalter eller avdelningar av anstalter, för vilka försäkringen skulle gälla. Syftet skulle vara, att försäkringen skulle avse icke blott de undervisningsanstalter eller avdelningar därav, som kommitténs förslag omfattar, utan man skulle eftersträva en mera allmän elevförsäkring. Yrkesskadeförsäkringslagen skulle tjäna såsom utgångspunkt såväl n ä r det gällde att bestämma de skador, för vilka ersättning skulle utgå (— för olycksfall under färd till eller från anstalten skulle således ersättning utgå enligt regler motsvarande dem, som gälla enligt nämnda lag —) som i fråga om ersättningsförmånerna. Bestämmelserna om sistnämnda förmåner böra emellertid utformas med hänsyn därtill, att eleven i regel icke direkt förlorar någon arbetsinkomst på grund av skadan. Åtminstone sjukpenning torde icke — oavsett sjuktidens längd — böra utgå i de mycket vanliga fall, då studietiden icke förlänges på grund av skadan (bortsett givetvis från de speciella fall, då en elev på grund av exempelvis arbete utanför anstalten å kvällar eller under ferier går miste om arbetsinkomst). Särskilda ersättningsbestämmelser bleve erforderliga för det fall, att studietiden förlängdes på grund av skadan med därav förorsakade kostnader samt försenat utträde i förvärvslivet, överhuvudtaget bleve man nödsakad överse yrkesskadeförsäkringens ersättningsbestämmelser från elevförsäkringens synpunkt. Beträffande elever i folkskolor eller statsunderstödda skolor skulle ersättning, liksom beträffande elever i statens egna skolor, utgivas av statsmedel, utan att upptagande av försäkringsavgifter skulle ifrågakomma. I detta sammanhang vill jag slutligen påpeka, att vad ovan anförts angående ersättning till elever bör uppmärksammas även när det gäller att bestämma ersättning till lärlingar, som för vinnande av yrkesutbildning arbeta i tjänst hos, annan utan lön eller mot endast låg lön. Sid. 194—215 (vissa spörsmål angående bedömningen skador till följd av olycksfall).

av

ersättningsfrågor;

Kommittén föreslår, att i 18 § 2 mom. en särskild bevisningsregel införes till den försäkrades förmån. J a g har icke någon erinran häremot, utan anser jag en sådan regel lämplig. JTag anser emellertid icke, att denna regel kommer att i och för sig få särskilt stor betydelse. Enligt praxis vid tilllämpningen av nu gällande olycksfallsförsäkringslag avgöras frågor av före431

varande natur enligt vad som kan anses sannolikt. Och om ovannämnda bevisregel ej funnes, skulle givetvis samma praxis kommit att följas vid yrkesskadeförsäkringslagens tillämpning. Den föreslagna bestämmelsen åsyftar emellertid, som redan anförts, att i fråga om bevisningen ställa den försäkrade gynnsammare än som vore fallet, om regeln ej funnes. Kommittén har emellertid i fråga om själva orsakssambandet mellan arbetet och den åkomma, för vilken ersättning ifrågakommer, gjort gällande en ståndpunkt (vilken jag ej delar), som — om den prövas vara riktig och lägges till grund för ersättningsfrågornas behandling — kommer att få mycket stor betydelse. Såsom kommittén anfört i sin skrivelse till Konungen har kommittén i vissa försäkringsmedicinska spörsmål rådfört sig med angiven sakkunnig. Vid ett dylikt tillfälle ställde jag till den sakkunnige följande fråga: Vi tänka oss en skogsarbetare som en följd av år i sitt arbete lyft ett stort antal stockar av i yrket vanlig tyngd. Vid lyftning av en stock, utan att något särskilt förekommit, får han besvär från ryggen och måste söka läkare. Tidigare har han icke lidit av ryggbesvär. Vad beror det på att skogsarbetaren vid lyftning av just denna stock fått besvär och icke vid lyftning av en tidigare stock, vilken senare lyftning måhända skedde blott någon stund tidigare? Den sakkunnige förklarade, att frågan för de flesta fall vore lätt att besvara. Arbetaren lede nämligen av en långsamt framåtskridande sjuklig process i ryggen, som vid lyftningen av stocken komme i en utvecklingsfas, som vore karakteristisk för den sjukliga processens utveckling. Mig förefaller det icke riktigt att hänföra en åkomma ådragen på sätt nu skildrats, såsom orsakad av inverkan »under högst några få dagar». Enligt min mening utsuddar man på det sättet gränsen mellan sjuk- och olycksfallsförsäkringen. Det av departementschefen i prop, nr 218 till 1936 års riksdag gjorda uttalandet (enligt vilket man i regel lärer kunna påvisa orsakssammanhang mellan arbetet och en skada, som påstås hava uppkommit genom överansträngning, allenast därest det visas, att arbetet vid tiden för skadans uppkomst varit för arbetaren ovanligt ansträngande eller att eljest onormala förhållanden därvid förelegat) synes mig vara ett uttalande i rätt riktning. Vilken princip man än antager måste man finna sig i talrika gränsfall. Ett fall, som ej ersattes, kommer att ligga nära ett annat fall, som ersattes. Gränsen måste någonstans dragas. Vinner kommitténs ståndpunkt bifall, kommer ingen lättnad från n u anförda synpunkt att vinnas. Jag är tvärtom övertygad, att svårigheterna i detta avseende komma att öka. Kommittén synes, förutom att fråga skall vara om uttalade besvär, tänka sig följande förutsättningar för ersättningsrätt, vilka jag här upptager i frågeform med underförstått jåkande svar: 1) Var det fråga om en kraftig påfrestning? 2) Har den, för vilken ersättning ifrågakommer, tidigare varit 432

i stort sett fri från ryggbesvär? Det synes mig vara klart att man kommer att tvingas in på svåra gränsdragningar. Jag vill emellertid framhålla, att dylika svårigheter icke böra få utgöra hinder för att den ståndpunkt blir gällande, som materiellt sett är den riktiga. Sid. 215—229 (sjukdomar,

som icke förorsakas

av

olycksfall).

Enligt min mening bör man kunna under försäkringen hänföra alla sjukdomar, som orsakas av arbetet genom något ämne eller annan substans och detta utan någon karenstid. De svårigheter, som skulle föreligga vid tillämpningen av en sådan bestämmelse, anser jag icke i storleksordning överskrida dem, som uppstå redan vid tillämpningen av kommitténs övriga förslag. Begreppet »skada till följd av olycksfall i arbetet» förefaller ju enkelt, men h u r u inånga gånger ha icke framstående medicinska auktoriteter ansett medicinska sambandsfrågor mycket oklara, när det gällt att pröva anspråk på ersättning enligt nu gällande olycksfallsförsäkringslag? Jag vill också framhålla de svårigheter, som försäkringen för sjukdom orsakad av koloxid bereder. Sjukdom av sistnämnda art lärer väl i allt fall komma att upptagas i sådana föreskrifter, som avses i 3 § 1 mom. b) yrkesskadeförsäkringslagen. Sid. 242—256

(sjukpenningskalan).

Då jag för min del tillstyrker den skala, som ger den högsta sjukpenningen, har jag fäst särskild vikt därvid, att man vid sådan skala effektivt bör kunna förhindra alla tilläggsförsäkringar upp till maximum för den årliga arbetsförtjänsten (jämför kommitténs betänkande sid. 256 det stycke, som börjar med »Rörande utvecklingen»). Sid. 265. Nyttan av sådana riktlinjer, som av kommittén avses i det stycke, som börjar med orden »I vilken utsträckning», synes mig tvivelaktig. Tages en stor spännvidd å intervallerna, bli dessa nya tabeller eller tabelliknande riktlinjer av föga värde. Göres spännvidden däremot snäv, kan risk föreligga för att de ej komma att omfatta vissa, låt vara ovanliga undantagsfall. För övrigt kan man icke genom uppställande av dylika intervalltabeller komma från de svårigheter, som hava sin grund i förhållandenas egen natur. Antag, för att taga ett konkret exempel, att man finner förlust av handen för en jordbruksarbetare böra uppskattas till en invaliditetsgrad av 60 %. Om nu t. ex. en skogsarbetare, en byggnadssnickare eller en gruvarbetare drabbas av samma skada, kan man då för skogsarbetaren, byggnadssnickaren eller gruvarbetaren fastställa en annan invaliditetsgrad utan att kunna åberopa bärande skäl för avvikelsen? Om man nu icke är i stånd därtill, kan det då anses rättvist att fastställa olika invaliditetsgrader i de nämnda fallen? 433 ;;i

Sid. 289. Det problem, som avhandlas i det stycke, som börjar med orden »Ett olycksfall, som», borde enligt min mening ha föranlett ett ståndpunktstagande från kommitténs sida enligt följande: »Den omständigheten, att ett olycksfall förorsakas av lek eller skämt, bör icke tilläggas den betydelse, att vederbörande därigenom försätter sig utom arbetet, utan bör dylika olycksfall, när övriga förutsättningar, däribland orsakssammanhang med arbetet, äro för handen, betraktas såsom olycksfall i arbetet. Detta synes ligga i öppen dag beträffande barn och yngre personer. Men detsamma bör även gälla äldre. Orsakssammanhang föreligger ofta mellan olycksfallet och arbetet därigenom att den försäkrade genom att han i arbetet sammanföres med andra personer lockas att leka eller skämta med dessa. Likaledes kan en person, som sysselsattes vid särskilda arbetsanordningar, lockas att leka med dessa.» Sid. 324—362 (olycksfallsförsäkring deras familjemedlemmar m. fl.).

för självständiga

yrkesutövare

och

Jag förordar det å sid. 348 omförmälda alternativ benämnt Alt. A., med den modifikationen, att vid bestämmande av sjukpenningens belopp hänsyn ej tages till sådana belopp, som kunde antagas k u n n a bli gällande i en kommande allmän obligatorisk sjukförsäkring. Sjukpenningens belopp bör beträffande förevarande olycksfallsförsäkring för närvarande bestämmas helt efter denna försäkrings speciella behov. Skulle någon sådan försäkring, som avses i Alt. A., icke nu kunna genomföras, fäster jag sådan vikt vid att åtgärd vidtages för beredande av försäkringsskydd åt självständiga yrkesutövare m. fl., att jag är beredd tillstyrka vad sakkunnige Hedenström i särskilt yttrande förordat i fråga om möjlighet till tecknande av frivillig försäkring i vissa fall, oaktat jag finner Alt. A. vara att föredraga. Specialmotiveringen

till 3 § 2 mom.

Med anledning av kommitténs uttalande i det stycke, som börjar med orden »Med högst några få dagar» torde jag få framhålla, att jag icke anser det förenligt med lagtexten, att, sedan man bestämt sig för vilken tidslängd, som är att innefatta i »högst några få dagar» denna tidslängd skulle kunna förlängas med hänsyn till att den försäkrade arbetat endast under en del av arbetsdagarna eller, med andra ord, jag anser icke, att uttrycket »högst några få dagar» kan avse olika tidslängder allt efter h u r lång tid arbetet pågått under dagarna. I detta sammanhang vill jag, under hänvisning till prop. 1936:218, erinra om att lagrådet, då »högst några få dagar» infördes i olycksfallsförsäkringslagen, tänkte sig möjligheten att ett bestämt tidsmaximum upptoges i lagen. 434

19 §.

1 mom. synes mig hava fått en sådan avfattning, att där livränta, med livräntetagarens samtycke utbetalas för längre betalningsterminer än m å n a d , livräntan i allt fall skall utbetalas i förskott eller å terminens första dag. Kommittén torde emellertid icke avse detta, utan torde hava tiänkt sig, att vid längre betalningstermin än månad avtal skall få träffas om utbetalningsdagen. Jag anser därför en omformulering erforderlig. Sker omformulering, torde böra stadgas, att om livräntan upphör under en förlängd betalningstermin (t. ex. genom dödsfall) livränta i allt fall skall utgivas för den livräntemånad eller de livräntemånader, som börjat, innan livräntan upphörde. 20 §. Därest den möjligheten föreligger, att försäkringsbolag, som i 6 § avses, upphör utan att försäkringsinrättning, som i nämnda § avses, övertager alla dess skador på sådant sätt, att sistnämnda inrättning svarar för alla skadorna, även de okända, enligt yrkesskadeförsäkringslagens bestämmelser, torde erfordras en särskild föreskrift för nu avsett fall. 12.

Sakkunnige

Östrand:

I fråga om försäkringstillhörigheten kan jag icke finna, att de av kommittén i 1 § 1 mom. 2 stycket föreslagna reglerna beträffande vilka som på grund av sin självständiga ställning skola stå utanför försäkringen äro att föredraga framför den nuvarande anordningen, varvid tolkningen av begreppet självständig företagare överlämnats åt lagtillämpningen. De föreslagna bestämmelserna skapa icke erforderlig klarhet om innebörden av uttrycket »självständig ställning». Fastmera synas de kunna lämna rum för misstolkningar bland de av försäkringen berörda och därför icke komma att leda till sådana förbättrade förhållanden i detta avseende, som kommittén torde ha åsyftat. Det tidigare inordnandet av olycksfall vid färd till eller från arbetsstället bland de ersättningsberättigande olycksfallen har visat sig i flera avseenden medföra vanskligheter vid tillämpningen. Dessa erfarenheter tala icke för att det skulle vara tillrådligt att nu ytterligare utvidga lagens tillämpning till områden, inom vilka arbetsgivaren icke har tillfälle att utöva tillsyn eller kontroll i erforderlig omfattning. Självfallet är det önskvärt, att ersättning vid olycksfall beredes även hemarbetarna, men detta bör enligt min mening ske icke genom borttagande av undantagsbestämmelsen i yrkesskadeförsäkringslagen utan i samband med genomförande av den allmänna sjukförsäkringen. Den särskilda försäkring för invaliditet och dödsfall, som kommittén skisserat, bör kunna bliva ett erforderligt komplement till sjukförsäkringen för hemarbetarna likaväl som för arbetsgivare 435 31*

och självständiga företagare. Även beträffande hemmavarande barn gäller, att svårigheterna att inordna dem under den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen äro så betydande, att lösningen av försäkringsproblemet för dem bör sökas icke i borttagandet av undantagsbestämmelsen i yrkesskadeförsäkringslagen eller i en särskild till denna försäkring anknuten obligatorisk försäkring utan i stället i genomförandet av den allmänna sjukförsäkringen och i nyssnämnda av kommittén skisserade invaliditets- och dödsfallsförsäkring. Intill dess en sådan lösning kan genomföras finnes ju tillfälle till frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen såväl för hemarbetare som för hemmavarande barn. För herr Hedenströms och mina betänkligheter mot den av kommittén förordade lösningen beträffande organisationen av den frivilliga försäkringen för olycksfall utom arbete har redogörelse lämnats i kommittébetänkandet. Jag instämmer i vad herr Hedenström därutöver anfört i denna fråga i sitt särskilda yttrande. Jag vill ytterligare framhålla, att, därest den av kommittén förordade anordningen skulle lagfästas och kunna genomföras, detta för riksförsäkringsanstaltens del måste komma att leda till ett vidlyftigt förvaltningsarbete med därav föranledda förvaltningskostnader. Den av herr Hedenström och mig förordade förutsättningen för organisationernas rätt att taga frivillig försäkring enligt yrkesskadeförsäkringslagen för olycksfall utom arbete för sina medlemmar är betingad av det naturliga önskemålet att vid reformer inom försäkringen taga möjlig hänsyn till den enkelhet i organisationen, som måste eftersträvas.

Bilaga.

Förteckning över väckta frågor angående ändringar i den sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen I kap. I, s. 9—11, redovisas de socialvårdskommittén givna uppdragen att verkställa vissa utredningar i anledning av riksdagsbeslut. Härnedan lämnas uppgifter angående andra nu aktuella spörsmål, vilka upptagits i riksdagen eller i handlingar, som ingivits till kommittén eller som av Kungl. Maj:t eller från socialdepartementet överlämnats till kommittén för att tagas i övervägande vid utredningsuppdragens fullgörande. Försäkringstillhörigheten Enligt anteckning i en inom Rfa år 1937 sammanställd PM till ledning för planerade diskussioner angående den anstalten då åvilande översynen av OL skulle med avseende på 2 § i lagen övervägas dels om försäkringen av elever vid yrkesutbildningsanstalter borde göras automatisk, dels om undantagsbestämmelsen beträffande b a r n och föräldrar borde göras tillämplig även på styvbarn och styvföräldrar. I en motion vid 1938 års riksdag upptogs frågan om försäkring av utländska diplomaters anställda för olycksfall i arbetet. (Se härom närmare kap. III, s. 118 f.) Från Sveriges hantverks- och småindustriorganisation erhöll kommittén år 1942 en skrivelse angående obligatorisk olycksfallsförsäkring av företagare inom hantverks- och småindustrien. (Kap. VII, s. 337.) I motioner vid 1944 års riksdag upptogos frågorna om skapande av ekonomisk trygghet för efterlevande till trafikchaufförer, som fölle offer för våld från passagerares sida (kap. VII, s. 337), och om olycksfallsförsäkring för blockledare (kap. III, s. 48). År 1946 överlämnades från socialdepartementet till kommittén en skrivelse från en tjurföreningsordförande angående försäkring för tjurhållare. (Kap. III, s. 65.) År 1947 överlämnade Landsorganisationen till kommittén de anslutna förbundens uttalanden med anledning av en rundfråga rörande deras önskemål i avseende på lagrevisionen. I svaren framfördes bl. a. vissa önskemål beträffande försäkringstillhörigheten. (Kap. III, s. 65.) Från socialdepartementet överlämnades år 1947 till kommittén en skrivelse från Jämtlands läns socialdemokratiska partidistrikt angående försäkring av arbetsgivares hemmavarande barn. (Kap. III, s. 110.) År 1948 inkom från ordföranden i Göteborgsdistriktet av föreningen Sveriges handelsresande en PM angående provisionsresandes rätt till ersättning vid olycksfall i arbete. F ö r s ä k r i n g s s k y d d e t s räckvidd I de handlingar, som överlämnades till kommittén, då uppdraget att verkställa översyn av OL överflyttades från Rfa till kommittén, 1 ingår en skrivelse till so1

Dessa handlingar benämnas härnedan »Rfa-materialet».

cialdepartementet år 1938 från en skogsarbetare, som uttalade sitt missnöje med att han icke hade ansetts berättigad till ersättning på grund av olycksfall under färd vid helg till hemmet från arbetsplatsen, där han bodde, då arbetet pågick. År 1947 överlämnade LO vissa handlingar från organisationens kongress 1946, u n d e r hemställan att däri framförda önskemål måtte beaktas vid lagrevisionen, i den mån de fölle inom kommitténs uppdrag. Beträffande ett i handlingarna intaget uttalande av landssekretariatet hänvisas till kap. IV, s. 215. I LO-förbundens ovannämnda enkätsvar år 1947 framfördes bl. a. vissa önskemål om utvidgning av begreppet olycksfall i arbete. Sålunda föreslogs att skogsarbetare skulle erhålla ersättning för olycksfall i samband med deras hushåll och sammanlevnad i skogskojor, vid utfodring och skötsel av häst före och efter arbetets slut samt vid färder från en arbetsgivares arbetsställe till en annans. Vidare föreslogs, att i 1 § 4 st. OL avsedd färd skulle anses föreligga även n ä r mindre avvikelser gjordes från den direkta färdvägen, och att ersättningsrätt skulle införas med avseende på olycksfall vid färd från arbetsförmedling till anvisat arbetsställe och vid besök på postkontor för hämtning av postledes utbetalad avlöning samt för olycksfall, som drabba hamn- och stuveriarbetare vid inställelser för hämtning av lön eller efterhörande av arbete (inställelse på utropsrum utan att arbete erhölles). Vidare framställdes ett flertal önskemål om utvidgningar av skade- och yrkessjukdomsbegeppen. Beträffande dessa önskemål och vissa i andra sammanhang gjorda framställningar i samma syfte hänvisas till kap. IV, s. 215 ff. Målareförbundet h a r i skrivelse år 1949, under hänvisning till ett avgjort fall, hemställt till kommittén att överväga, huruvida icke en något humanare tolkning av 1 § 4 st. OL borde åstadkommas. — Från socialdepartementet h a r år 1950 till kommittén överlämnats en skrivelse, vari en skogskörare påtalat, att han icke tillerkänts ersättning för olycksfall under omvårdnad av häst i förläggningen. Från socialdepartementet överlämnades år 1948 en framställning av Svenska Arbetsgivareföreningen angående bl. a. upphävande av den i 1 § 4 st. OL föreskrivna ersättningsrätten för färdolycksfall. (Kap. IV, s. 159 f.) Beträffande vissa i riksdagen väckta frågor om utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringen hänvisas till kap. IV, s. 184 ff. Huvudgrunderna för ersättningarnas beräkning LO-kongressen 1946 uppdrog åt landssekretariatet att till kommittén framföra förslag, att gällande dags- och invaliditetsersättning skulle utgå även vid olycksfall, som inträffade till följd av tidigare olycksfall. I de anslutna förbundens ovannämnda enkätsvar år 1947 framställdes bl. a. önskemål dels om tillämpning av gällande ersättningsbestämmelser även i äldre fall, exempelvis då ersättningsrätt uppkomme för yrkessjukdom, som hade yppats när sämre ersättningsgrunder gällde, dels om indexreglering av livräntorna. Vid den nämnda LO-kongressen framfördes bl. a. önskemål om sådan ändring av OL, att full kompensation för inkomstminskningen komme att utgå under olycksfallstiden och att livräntorna vid invaliditet komme att lämna den skadade full utkomst, samt om åtgärder för att genom avtal eller lagstiftning tillförsäkra dem, som på grund av yrkessjukdom flyttades till sämre betalt arbete, kompensation för inkomstminskningen. Från LO översändes år 1948 till kommittén en skrivelse från Gruvindustriarbetareförbundet, vari uppmärksamheten riktades på ett fall, där en person, som år 1947 bivit tillerkänd 15 % livränta för silikos, fått livräntan beräknad efter det maximibelopp för arbetsförtjänstens beräkning, som gällde 1934, då silikosför-

ä n d r i n g a r hade ådagalagts hos honom genom röntgenfotografering vid massundersökning men utan att han fått besked därom. Metallindustriarbetareförbundet har år 1950 till kommittén framfört ett vid förbundets kongress framställt önskemål, att skadad arbetare, som friskskreves av läkare men ordinerades lindrigare arbete, skulle garanteras viss ersättning för u p p k o m m a n d e inkomstminskning.

Beräkningen av den skadades arbetsförtjänst Enligt den ovannämnda, inom Rfa år 1937 upprättade promemorian borde reglerna för beräkning av lärlingars årliga arbetsförtjänster ändras och en särregel övervägas beträffande beräkning av säsongarbetares arbetsförtjänst för bestämmande av sjukpenning. I Rfa-materialet ingår en framställning från Slenindustriarbetareförbundet år 1939, att Rfa måtte beakta de skäl, som i vissa fall talade för att den årliga arbetsförtjänsten vid tillämpning av YL borde beräknas efter den sjukes inkomst under ett år före arbetsavbrottet i stället för hans inkomst vid sjukdomens konstaterande, och en skrivelse från samma förbund år 1940 med önskemål att i de fall, då den skadade haft begränsad sysselsättning, hänsyn därtill skulle tagas vid den årliga arbetsförtjänstens beräkning. År 1945 delgav FR kommittén bl. a. en skrivelse från ett av Rfas ortsombud, som hade framhållit, att ersättningarnas fastställande i förhållande till den årliga arbetsförtjänsten i en del fall ledde till att ersättningen bleve otillräcklig, bl. a. då småbrukare drabbades av olycksfall under de för deras ekonomi mycket viktiga körningsarbetena vintertid. Då Kungl. Maj:t år 1946 prövade en framställning om extraordinär ersättning i visst fall åt änkan efter en till följd av yrkessjukdom avliden arbetare, som hade haft livränta på grund av invaliditet efter olycksfall, beslöts det att handlingarna skulle överlämnas till kommittén för övervägande. (Kap. V, s. 237.) Samma år överlämnades från socialdepartementet en framställning, vari fadern till en pojke, som hade skadat sig några år tidigare, anförde missnöje med beräkningen av den skadades årliga arbetsförtjänst. I LO-förbundens ovannämnda enkätsvar år 1947 framfördes bl. a. önskemål dels att sjukpenningarna skulle beräknas efter den skadades dagsförtjänst u n d e r de senaste månaderna, dels att den som vid inträffande olycksfall hade nedsatt arbetsförmåga på grund av tidigare skada i arbetet, skulle få sin ersättning för sista skadan beräknad efter full arbetsförtjänst.

Sjukpenningens storlek m. m. Andra lagutskottet anförde i utlåtande år 1937 ( n r 36) — vilket föranledde riksdagens begäran om översyn av OL — bl. a. att det kunde förtjäna övervägas, om icke sjukpenning borde liksom livränta kunna utgå med förhöjt belopp därest den skadades tillstånd krävde särskild vård. Vid 1948 års ändringar i OL uttalade andra lagutskottet (uti. n r 42) bl. a. dels att frågan om överkompensation borde ägnas särskild uppmärksamhet vid kommi.tér.s fortsatta utredning (se kap. V, s. 245), dels att utskottet, som avstyrkte ett framfört förslag om omedelbar lagstiftning till förhindrande av överförsäkring genom frivilliga tilläggsförsäkringar, förutsatte att Kungl. Maj:t hade sin uppmärksamhet riktad på frågan (kap. V, s. 255 f.). 439

År 1950 överlämnade socialdepartementet till kommittén en av Ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolaget Land och Sjö till departementet ingiven PM beträffande kompensationsgraden för sjukpenning enligt OL vid jämförelse med förlorad arbetsinkomst efter avdrag av skatt. (Kap. V, s. 247 f.) Invaliditetsersättningarna I skrivelse till kommittén år 1945 upplyste FR bl. a., att flera läkare hade föreslagit, att ersättning vid traumatiska neuroser skulle utgå i form av kapitalbelopp för en gång i stället för livränta. I LO-förbundens enkätsvar 1947 framställdes önskemal om sammanräkning av skador, som var för sig icke medförde 10 procents invaliditet. Dödsfallsersättningarna Enligt den inom Rfa å r 1937 upprättade promemorian borde övervägas dels sådan inskränkning i änkas livränterätt, att livränta ej skulle utgå om makarna hade levat åtskilda, dels sådana ändringar i fråga om livränta till föräldrar, att hänsyn kunde tagas till försörjningsplikt mot minderåriga barn samt att livränta finge tillerkännas för viss begränsad tid. I den ovannämnda, till FR år 1945 inkomna skrivelsen från ett av Rfas ortsombud framhölls det som ett beaktansvärt förhållande, att barnlivränta u p p h ö r d e vid 16 års ålder även när barnet vore sjukligt. I LO-förbundens enkätsvar 1947 framfördes bl. a. önskemål dels om rätt för kvinna, som sammanbott med förolyckad arbetare, att erhålla livränta såsom änka, dels om vissa förbättringar av livräntorna till b a r n ; i sistnämnda hänseende föreslogs det från ett håll, att barnlivräntorna överlag skulle utgå till 18 års ålder, och från ett annat håll, att föräldralösa barn skulle erhålla höjda och förlängda livräntor samt att livränta under tid efter 16 års ålder även skulle utges till barn, som vore behäftat med sjukdom eller lyte eller upptaget av skolgång. Ersättning för läkarvård m. ni. Enligt den inom Rfa år 1937 upprättade promemorian borde frågan om rätt till ersättning för skada på artificiella tänder övervägas vid översynen av OL. Önskemål om lagstadgad rätt till sådan ersättning ha framförts i en från socialdepartementet till kommittén år 1946 överlämnad framställning från socialdemokratiska arbetarkommunen i Kramfors. I LO-förbundens enkätsvar 1947 framställdes önskemål om bättre ersättning för tandvård och om ersättning för skador på glasögon och proteser. Från skydds- och säkerhetskommittén vid Piteå Stuveri Aktiebolag h a r år 1949 inkommit en framställning om ersättningsrätt för skador på proteser. Efter den i specialmotiveringen till 3 § 3 mom. yrkesskadeförsäkringslagen omnämnda praxisändringen beträffande fasta tandproteser (s. 384) har Aktiebolaget Stockholms Spårvägar i skrivelse till kommittén hemställt, att kommittén måtte taga under övervägande hänförandet av skador även å enbart lösa tandproteser u n d e r OLs tillämplighetsområde. I Rf a-materialet ingår en till anstalten år 1939 inkommen framställning från Metallindustriarbetareförbundet, att anstalten måtte vid översynen av OL överväga vissa angivna spörsmål, bl. a. frågor om rätt för den skadade till dagtrakta-

m e n t e vid resa för läkarundersökning och om en mindre restriktiv tolkning av begreppet »erforderlig läkarvård». I den inom Rfa år 1937 upprättade promemorian ifrågasattes precisering av arbetsgivares rätt att hänvisa skadade arbetare till viss läkare. I svar på LO-enkäten 1947 framkom önskemål om fritt läkarval för skadade arbetare. Bedömningen av medicinska sambandsfrågor I Metallindustriarbetareförbundets ovannämnda framställning till Rfa år 1939 uttalade sig förbundet för en uppmjukning av de medicinska sambandskraven. (Kap. IV, s. 197 f.) Samma spörsmål upptogs i en motion vid 1938 års riksdag. (Kap. IV, s. 197.) Hithörande frågor ha även behandlats i svar på LO-enkäten 1947, i en från socialdepartementet samma år till kommittén under hand överlämnad skrivelse från arbetarledamöter i säkerhetskommittén vid Kockums Mekaniska Verkstad och i en år 1949 från LOs arbetarskyddskommitté överlämnad skrivelse från Metallindustriarbetareförbundet. Bedömningen av arbetsförmågas nedsättning I Rf a-materialet ingår dels en av LO år 1938 ingiven framställning till Kungl. Maj:t, att Rfa skulle vid översynen av OL ha att under särskilt övervägande taga möjligheterna att tillgodose önskemålet om en av invaliditetstabeller mindre bunden invaliditetsbedömning (kap. V, s. 259), dels en skrivelse från LO till Rfa år 1939 med hemställan, att anstalten måtte vid lagöversynen ägna vederbörlig uppmärksamhet åt frågan om sådan ändring i bestämmelserna, att hel sjukpenning skulle komma att utgå när den skadades arbetsförmåga visserligen icke vore upphävd men arbetsgivaren icke kunde bereda honom lindrigt arbete. FR har till kommittén överlämnat dels, år 1948, utredningsmaterial rörande vissa ifrågakomna ändringar i principerna för invaliditetsbedömningen (kap. V, s. 260 ff.), dels, år 1949, avskrift av en framställning från Sjöfolksförbundet och Sjöfolkets E r k ä n d a Arbetslöshetskassa, att FR ville taga initiativ till viss utredning angående avvägningen av understöden från olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringarna till personer med nedsatt arbetsförmåga, dels, ävenså 1949, avskrift av ett sakkunnigutlåtande med upplysningar om ett i Norge framkommet förslag angående grunderna för ersättningar vid ögonskador (kap. V, s. 269). Andra frågor angående arbetstagarförsäkringen I Metallindustriarbetareförbundets förenämnda skrivelse till Rfa år 1939 framfördes önskemål, att arbetsgivarna skulle åläggas att i anmälningarna lämna fullständiga upplysningar om olycksfallens förlopp och orsaker, samt att garantier skulle skapas för tillgodoseende av den skadades rätt vid prövningen av sambandsfrågor, t. ex. genom föreskrivande av specialistundersökningar i vissa fall och genom åläggande för läkare att föra vissa journalanteckningar om olycksfall. Rfa delgav år 1945 kommittén ett från LO inkommet förslag, att formuläret till olycksfallsanmälan skulle förses med anvisning att anmälan skulle underskrivas även av skyddsombud, där sådant funnes utsett, och att ombudets eventuella erinringar mot uppgifterna skulle motiveras på särskild bilaga. Vid LO-kongressen 1946 framfördes önskemål dels att läkarundersökningar skulle företagas av läkare, som vore oberoende av försäkringsbolag och arbetsgivare, dels att gengas- och 441

silikosskadades ersättningsrätt skulle tillgodoses bättre, dels att lokala skaderegleringsorgan skulle inrättas och ökad kontakt etableras mellan skaderegleringsorganen och behandlingsläkarna. Vid LO-enkäten 1947 framkommo önskemål dels att den behandlande läkarens intyg borde tillmätas större betydelse än utlåtanden av försäkringsinrättningarnas eller FRs läkare, dels att mer än en läkare skulle höras vid bestämmande av invaliditetsgrad, dels att i tvister angående kausalsammanhang eller invaliditetsgrad utlåtande skulle inhämtas från ett kollegium av tre läkare, av vilka en skulle utses av FR och de båda övriga av medicinalstyrelsen. Från socialdepartementet överlämnades åi y/ 1945 handlingar angående försenad skadereglering i ett visst fall jämte ett av Rfa avgivet yttrande med förklaring av förseningarna. Önskemål om påskyndande av skaderegleringarna ha även framförts från fackligt håll. Sko- och läderindustriarbetareförbundet har i skrivelse till kommittén år 1951 förklarat sig enträget hemställa till kommittén att allvarligt överväga sådan ändring av bestämmelserna om yrkessjukdomar, att den i 3 § YL stadgade tiden utsträcktes väsentligt eller att stadgandet slopades. Framställningen föranleddes av erhållna upplysningar om att sjukdom genom inverkan av bensol kunde framträda mycket lång tid efter det att arbetaren varit i kontakt med ämnet. Metallindustriarbetareförbundet har i skrivelse till kommittén år 1950 hemställt, att kommittén ville upptaga frågan om mera vidsträckt tillämpning av bestämmelserna i 13 § OL om provisorisk ersättning. (Kap. IV, s. 202 f.) FR meddelade i skrivelse till kommittén år 1945 bl. a., att en läkare hade föreslagit införande av bestämmelser, som i större utsträckning möjliggjorde obduktion, när den avlidne åtnjöt ersättning enligt OL eller annan hithörande författning. Enligt den i Rfa år 1937 upprättade promemorian borde vid lagöversynen företagas en omarbetning av bestämmelserna i 25 § OL om nedsättning av ersättning då den skadade ådagalagt grov vårdslöshet, och stadgande borde införas om att nedsättning finge avse endast viss tids ersättning. I Metallindustriarbetareförbundets skrivelse till Rfa år 1939 upptogos bl. a. vissa frågor angående skadestånd. (Kap. VI, s. 307 f.) I Rf a-materialet ingår en av Sveriges Redareförening år 1936 gjord framställning till Kungl. Maj:t om sådan ändring i 11 § OL, att avdrag från begravningshjälp finge göras för dylik ersättning, som utgivits av arbetsgivare, även när lindring i försäkringsavgiften icke erhållits; det avdragna beloppet skulle utbetalas till arbetsgivaren. Enligt den i Rfa år 1937 upprättade promemorian borde straff stadgas för det fall att arbetsgivare på grund av vårdslöshet lämnat oriktiga uppgifter, och Rfa borde erhålla rätt att taga del av arbetsgivares avlöningsbokföring. Riksdagen har år 1944 anhållit att Kungl. Maj:t ville låta taga under övervägande frågorna om införsel i sjukpenning samt om rätt för Rfa och socialförsäkringsbolagen att utan införsel utbetala sjukpenning till annan än den skadade. (Skr. n r 455, p . 3.) Föreståndaren för postverkets verkstad anhöll i brev till kommittén år 1947, att en avrundning av livräntebeloppen till jämna krontal måtte övervägas. I en år 1942 inom besparingsberedningen upprättad PM, vilken år 1944 efter remissbehandling överlämnades till kommittén från socialdepartementet, föreslogs bl. a. utredning om sådan höjning av arbetsgivarnas förvaltningsbidrag, att de komme att motsvara FRs och Rfas på olycksfallsförsäkringen belöpande förvaltningskostnader.

Andra lagutskottet framhöll i förenämnda utlåtande 1937:36 vikten av åtgärder för att bereda invalider förvärvsarbete. Enligt den inom Rfa år 1937 upprättade promemorian borde vid lagrevisionen upptagas frågan om rätt för arbetare att själva teckna försäkring enligt OL för olycksfall utom arbete. I ett svar vid LO-enkäten 1947 uttalades, att ersättningsrätten vid försäkring för olycksfall utom arbete blivit alltför begränsad genom snäv tolkning av det i tillämpningen uppställda begreppet »sedvanlig fritidssysselsättning»; det framkom även ett förslag om ersättningsrätt på statens och arbetsgivarnas bekostnad vid olycksfall utom arbete. Socialförsäkringsbolagens förening h a r år 1950 i en till Kungl. Maj:t ingiven framställning, som från socialdepartementet överlämnades till kommittén, hemställt om sådan ändring i 35 § OL, att försäkringsinrättningarna erhölle möjlighet att träffa avtal om försäkring för olycksfall utom arbete med försäkringsförmåner, som avveke från de vid olycksfall i arbete utgående. (Kap. IV, s. 170.)

F r å g o r angående särskilda ersättningsbestämmelser En av chefen för flygvapnet gjord framställning till Kungl. Maj:t i fråga om förbättrade förmåner åt anhöriga till personal, som förolyckats under fullgörande av tjänstgöring vid flygvapnet m. m., överlämnades år 1946, enligt Kungl. Maj:ts beslut, till kommittén för att vara tillgänglig vid fullgörande av det kommittén lämnade uppdraget. I samband med en år 1944 vidtagen ändring i förordningen om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under tjänstgöring i civilförsvaret, uttalade riksdagens andra särskilda utskott (uti. nr 9) en förväntan, att kommittén skulle ägna uppmärksamhet åt det eventuellt föreliggande behovet av revision av jämväl sagda förordning. I motioner vid 1949 års riksdag upptogs fråga om obligatorisk olycksfallsförsäkring för fiskare. (Kap. VII, s. 338.)

Enär kommittén, såsom framgår av kap. II (s. 22—24), funnit att förutsättningar icke föreligga för en omprövning av de organisatoriska frågorna i nu förevarande sammanhang, ha de olika spörsmålen beträffande den sociala olycksfallsförsäkringens administration, avgiftsuppbörden, samordningen med sjukförsäkringen samt besvärsförfarandet m. m. icke upptagits i denna förteckning. Icke heller ha i förteckningen medtagits sådana frågor, som väckts före 1948 års ändringar i OL och ansetts icke vara aktuella efter dessa ändringar.

Statens offentliga utredningar 1 9 5 1 Systematisk (Siffrorna

förteckning

inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska

Allmän lagstiftning. R ä t t s s k i p n i n g . F å n g v å r d . Förslag till naturskyddslag m. m. [5] Betänkande med förslag till ny ägofredslagstifitning. [20] Förslag till sjömanslag m. m. [22]

förteckningen.)

Vattenväsen. S k o g s b r u k . B e r g s b r u k .

Industri. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Principer för dyrortsgrupperingen. [7] Promemoria med förslag till allmän verksstadga. [12] Betänkande med förslag till förordning langående upphandling och arbeten för statens behov m. m. [18] Handel och sjöfart. Kommunalförvaltning.

Statens och k o m m u n e r n a s finansväsen. 1914 års allmänna skattekommitté. 5. Betänkande angående studiekosttiaders behandling i beskattningshänseende. [13] Betänkande med förslag rörande utformningen av åtgärder för ökad skattefinansiering av kommunala investeringar. [24]

Kommunikationsväsen. Förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. [3] Sjöfartsförbindelserna mellan Gotland och fastlandet. [10]

Bank-, kredit- och p e n n i n g v ä s e n . Politi. Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisation. [8] SOS. Samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. [19] Kejnekommissionens utredning. [21] Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 10. Tider, juli 1948—juni 1950 jämte sakregister till delarna 1—10. [11] Daghem och förskolor. Betänkande om barnstugor och barntillsyn. [15] Statens sjukhusutredning av år 1943. Betänkande 6. Redogörelse för arbetsstudier vid kroppssjukhusens vårdavdelningar m. m. [17] Social vårdskommitténs betänkande. 18. Utredning och förslag angående begravningshjälpsförsäkring. [23] 19. Utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringsla,g. [25]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Statligt stöd åt svensk filmproduktion. [1] Antagningen av medicine studerande m. fl. [4] 1945 års universiteteberedning. 6. Den vetenskapliga.publiceringsverksamheten, persottal-, institutions- och stipendiefrågor m. m. t det akademisk* bofordringsvaseudet. [9] Filmcensuren. Betänkande 1. [16]

Hälso- och sjnkvård.

Allmänt näringsväsen. Näringslivets lokalisering. [6] Landsbygdselektrifieringens utbredning år 1950. [14]

Fast egendom. J o r d b r u k med b i n ä r i n g a r .

Försv«rsväsen. Försvarets per3onaltjänst. 1. C21

Utrikes ärenden. I n t e r n a t i o n e l l r ä t t .

Emil Kihlströms Trycceri A.-3. Stockholm 1951