Socialvårdskommitténs betänkande. 9,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

.J

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 4 : 34 SOCIALDEPARTEMENTET

SOCIALVÅRDSKOMMITTÉNS BETÄNKANDE IX: U T R E D N I N G OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

REVISION AV LAGSTIFTNINGEN OM

BARNAVÅRDSANSTALTER OCH

FOSTERBARNSVÅRD

S T O C K H O L M 19

4 4

Statens offentliga utredningar 1944 K r o n o 1 o g i s k jf ö r t e c k n i 11 g 1. J o r d b r u k s b e f o l k n i n g e n s l e v n a d s k o s t n a d e r . Av E . L i n d a h l ] 18. B e t ä n k a n d e m e d förslag t i l l v ä g t r a f i k s t a d g a m . m o c h L . L e m n e . M a r c u s . 71 s. J o . B e c k m a n . 84 s. K . 2. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e l å n g t j ä n s t u n d e r b e f ä l | 19. Om i n r ä t t a n d e av e t t s a m h ä l l s v e t e n s k a p l i g t forskning» m . m. B e c k m a n . 91 s. F ö . r å d . Hajggström. 23 s. E . 3. B e t ä n k a n d e a n g å e n d e n y k t e r h e t s t i l l s t å n d e t u n d e r krigs- j 20. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h u t r e d n i n g a r å r e n . M a r c u s . 336 s. F i . 1. S k o l a n i s a m h ä l l e t s t j ä n s t . F r å g e s t ä l l n i n g a r och p r o b 4. P r o m e m o r i a m o d förslag t i l l l a g m e d b e s t ä m m e l s e r l e m l ä g e . I d u n . 138 s. E . om allmänna behörighetsvillkor för vissa k o m m u n a l a 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h u t r e d n i n g a r u p p d r a g m . m . Hseggström. 66 s. S. 2. S a m b a n d e t m e l l a n f o l k s k o l a och h ö g r e skola. I d u n 5. B e t ä n k a n d e m e d förslag till c i v i l f ö r s v a r s l a g n i . m . 354 s. E . B e c k m a n . 262 s. S. 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h u t r e d n i n g a r 6. B e t ä n k a n d e m e d förslag till b y o r d n i n g a r o c h i n s t r u k 3. U t r e d n i n g o c h förslag a n g å e n d e v i d g a d e m ö j l i g h e t e r t i o n e r för o r d n i n g s m a n n e n i l a p p b y a r n a . M a r c u s . 85 s. till högre undervisning för landsbygdens ungdom Jo. M i m . 104 s. E . 7. U t r e d n i n g a r a n g å e n d e e k o n o m i s k e f t e r k r i g s p l a n e r i n g . 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s b e t ä n k a n d e n o c h u t r e d n i n g a r 1. M a r c u s . 215 s. F i . Bilaga.3. Förhandlingarna vid sammanträde den l o 8. B e t ä n k a n d e m e d förslag a n g å e n d e r e v i s i o n a v r i k s d a d e n MP j u n i 1943 m e d 1940 å r s s k o l u t r e d n i n g s r å d g i g e n s a r b e t s f o r m e r . N o r s t e d t . 114 s. J u . v a n d e n ä m n d . I d u n . (2), 148 s. E . 9. P r o c e s s l a g b e r e d u i n g e n s förslag till l a g o m i n f ö r a n d e 24, B e t ä n k a n d e m e d förslag r ö r a n d e r e v i s i o n a v lagstiftav n y a r ä t t e g å n g s b a l k e n m . m . 1. L a g t e x t . N o r s t e d t . ningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst v i i j , 192 s. J u . och a n n a t a l l m ä n t u p p d r a g . N o r s t e d t . 65 s. J u . 10. P r o c e s s l a g b e r e d n i n g e n s f ö r s l a g till l a g o m i n f ö r a n d e a v 26. U t r e d n i n g a r a n g å e n d e e k o n o m i s k e f t e r k r i g s p l a n e r i n g . n y a r ä t t e g å n g s b a l k e n m . m . 2. M o t i v m . m . N o r s t e d t . 5. P r o m e m o r i a a n g å e n d e y r k e s u t b i l d n i n g för a r b e t s l ö s a m . m . Htcggström. 92 s. E . 500 s. J u . 11. S t a t s m a k t e r n a o c h f o l k h u s h å l l n i n g e n u n d e r d e n till 26. B e f o l k n i n g s p o l i t i k i u t l a n d e t . B e c k m a n . 239 s. S. följd a v s t o r m a k t s k r i g e t 1939 i n t r ä d d a k r i s e n . Del 4. 27. B e t ä n k a n d e m e d u t r e d n i n g o c h förslag a n g å e n d e r ä t t e n T i d e n j u l i 1942—juni 1943. I d u n . 559 s. F o . till v i s s a u p p f i n n i n g a r m . m . M a r c u s . 83 s. H . 12. U t r e d n i n g a r a n g å e n d e e k o n o m i s k e f t e r k r i g s p l a n e r i n g . 28. 1941 å r s r e u m a t i k e r v å r d s s a k k u n n i g a s b e t ä n k a n d e . Del 2. 2. I n v e s t e r i n g s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e m e d förslag till U t r e d n i n g och förslag r ö r a n d e b e h o v e t av o c h f o r m e n i n v e s t e r i n g s r e s e r v av statliga, k o m m u n a l a o c h s t a t s - j för s t a t l i g t u n d e r s t ö d till u t b y g g a n d e i n o m l a n d e t s u n d e r s t ö d d a a n l ä g g n i n g s a r b e t e n f ö r b u d g e t å r e t 1944/45. ! sjukvårdsväsen . av efterbehandling o c h konvalescentM a r c u s . 272 s. F i . v å r d . S v . T r y c k e r i AB. 101 s. (5 r i t n . S. 13. U t r e d n i n g a r a n g å e n d e e k o n o m i s k e f t e r k r i g s p l a n e r i n g . 29. S o c i a l u t b i l d n i n g s s a k k u n n i g a . 1. U t r e d n i n g o c h förslag 3. B i l a g o r t i l l i n v e s t e r i n g s u t r e d n i n g e n s b e t ä n k a n d e m e d : r ö r a n d e d e n h ö g r e s o c i a l p o l i t i s k a o c h k o m m u n a l a utförslag t i l l i n v e s t e r i n g s r e s e r v a v s t a t l i g a , k o m m u n a l a b i l d n i n g e n . H w g g s t r ö m . 192 s. E . och s t a t s u n d e r s t ö d d a a n l ä g g n i n g s a r b e t e n f ö r b u d g e t å r e t 30. U n g d o m s v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e 1 m e d u t r e d n i n g 1944/45. M a r c u s . 77 s. F i . och f ö r s l a g a n g å e n d e p s y k i s k b a r n a - o c h u n g d o m s v å r d . 14. U t r e d n i n g a r a n g å e n d e e k o n o m i s k e f t e r k r i g s p l a n e r i n g . i N o r s t e d t . 277 s. J u . 4. M a r c u s . 153 s. F i . j 31. Ungdomsvårdskommitténs betänkande 2 med utredning 15. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 7. U t r e d n i n g o c h • och förslag a n g å e n d e stöd å t u n g d o m e n s f ö r e n i n g s l i v . förslag a n g å e n d e l a g o m a l l m ä n s j u k f ö r s ä k r i n g . Beck- ; N o r s t e d t . 195 s. J u . m a n . 360 s. S. 1 32. S l u t u t l å t a n d e avgivet a v b e s p a r i n g s b e r e d n i n g e n s j ä r n 16. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 8. K o s t n a d s b e r ä k v ä g s s a k k u n n i g a . M a r c u s . 109 s. F i . n i n g a r a n g å e n d e l a g o m a l l m ä n s j u k f ö r s ä k r i n g . Beck33. S o c i a l v å r d e n s o m f a t t n i n g o c h k o s t n a d e r e f t e r 1930. m a n . 91 s. S. B e c k m a n . 69 s. S. 17. B e t ä n k a n d e m e d förslag till å t g ä r d e r för f r ä m j a n d e t | 34. S o c i a l v å r d s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e . 9. U t r e d n i n g o c h av l i t t e r a t u r t j ä n s t e n i n o m de t e k n i s k a f a c k o m r å d e n a , i förslag a n g å e n d e r e v i s i o n a v l a g s t i f t n i n g e n oru b a r n a * Haäggström. 165 s. E . v å r d s a n s t a l t e r o c h f o s t e r b a r n s v å r d . B e c k m a n . 296 s. S .

A n m . O m särskild t r y c k o r t ej a n g i v e s , ä r t r y c k o r t e n S t o c k h o l m . B o k s t ä v e r n a m e d fetstil u t g ö r a b e g y n n e l s e b o k s t ä v e r n a till d e t d e p a r t e m e n t , u n d e r v i l k e t u t r e d n i n g e n a v g i v i t s , t . ex. E . = e c k l e s i a s t i k d e p a r t e m e n t e t , J o . = j o r d b r u k s d e p a r t e m e n t e t . E n l i g t k u n g ö r e l s e n d e n 3 febr. 1922 a n g . s t a t e n s offentliga u t r e d n i n g a r s y t t r e a n o r d n i n g ( n r 98) u t g i v a s u t r e d n i n g a r n a i o m s l a g m e d e n h e t l i g färg f ö r v a r j e d e p a r t e m e n t .

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1 9 4 4 : 34 SOCIALDEPARTEMENTET

SOCIALVÅRDSKOM MITTENS

B E T Ä N K A N D E IX: U T R E D N I N G OCH F Ö R S L A G ANGÅENDE

REVISION AV LAGSTIFTNINGEN OM

BARNAVÄRDSANSTALTER OCH

FOSTERBARNSVÅRD

STOCKHOLM 1944 K. L. BECKMANS BOKTRYCKERI [3338 43]

w VÄ?

2 INNEHÅLLSFÖKTECKMNG. Sid

7H7~

-

Skrivelse till Konungen ..'.':• • Förslag till lag om ändring i vissa- delar av lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydal (barnavårdslag)

&

Förslag till stadga angående barnavårdsanstalter

21 Förslag till kungörelse angående statsbidrag för uppförande eller inrättande av barnhem Förslag till kungörelse angående statsbidrag till driften av barnhem

^y 27

Förslag till stadga angående fosterbarnsvård

och fosterbarnskontroll

'

Förslag till förordning om ändring i vissa delar av Kungl. stadgan angående enskilda sjukhem och förlossningshem den 29 maj 1931.

32 Förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § i Kungl. stadgan angående hotelloch pensionatrörelse den 8 juni 1917

32 Inledning

^2

ÅTd. I.

•

•

Revision av lagstiftningen angående barnavårdsanstalter

Kap. 1. Översikt stämmelser ...

över nuvarande barnavårdsanstalter

Barnhemmen

samt för dem gällande be••••

3»

•

3o

Historik s. 35. Sammanfattning av n u gällande bestämmelser angående barnhem s. 40. Uppgifter angående de olika kategorierna b a r n h e m s. 42. Barnhemmen för tillfällig vård (upptagningshem) s. 45. Barnhemmen för stadigvarande vård s. 48. Barnhemmen för tillfällig och stadigvarande Vård s. '49. Spädbarnshemmen s. 51. Mödrahemmen s. 56. Dispensärbarnhemmen s. 58. Barnhemmen för svårplacerade b a r n s. 59. Barnhemmen för psykopatiska och nervösa barn s. 61. Antal platser å vissa kategorier b a r n h e m i förhållande till folkmängden s. 62.

Andra barnavårdsanstälter för sluten barnavård Barnpensionat (barnhotell) s. 65. Feriehem h e m s. 69.

s. 67. Barnkolonier s. 68.

65 Skol-

Anstalter för halvöppen barnavård

70 Kap.

II.

Allmänna barnhusets verksamhet

72 Kap.

III.

Barnhemmens ekonomiska förhållanden

79 Kap.

IV.

Vissa brister hos den slutna barnavården

85 Kap.

V.

Olika kategorier barnavårdsanstalter

enligt kommitténs förslag

Vissa lagtekniska spörsmål s. 90. Om begreppet barnavårds ans tält s. 90. olika kategorierna barnavårds anstalter enligt kommitténs förslag s. 94.

Kap.

90 De

VI Allmänna riktlinjer för barnhemmens verksamhet Allmänna synpunkter s. 96.

Hem för mödrar och späda barn

96 97

Gemensamma synpunkter s. 97. Mödrahemmen s. 104. Hemskolor för mödrar s. 111. Vårdhem för mödrar s. 115.. Vården, av efterblivna mödrar s. 118.

Spädbarnshem

y-Si/iOY-ä i-Å\%

:•'.-.'••>'•.:'.-AK- ••>:>',

3 Sid.

Upptagningshem

122 Upptagningshemmen såsom observationshem s. 124. Vistelsetiden å upptagningshemmen s. 130. Upptagningshemmens p l a t s a n t a l s. 132.

Barnhem för varaktig vård

133 L å n g v a r i g barnhemsvård av normala barn s. 134. Svårplacerade b a r n s. 140. P l a t s a n t a l och differentiering efter ålder och kön vid barnhemmen för varaktig vård s. 142.

Kap. VII.

Huvudmannaskapet för barnavårdsanstalterna

143 Allmänna synpunkter s. 143. P r i m ä r k o m m u n e r n a som h u v u d m ä n s. 146. Barnavårdsförbunden som huvudmän s. 147. Staten som h u v u d m a n s. 148. Landstingen som h u v u d m ä n s. 150. Kommitténs förslag angående huvudmannaskapet för barnh e m m e n s. 151.

Kap. VIII

Det allmännas ekonomiska stöd till barnhemmen

154 Allmänna synpunkter s. 154. Statsbidrag för uppförande av b a r n h e m s. 155. Statsbidrag till driften av b a r n h e m s. 157. Vissa frågor av administrativ n a t u r s. 160. Landstingens ekonomiska förpliktelser enligt kommitténs förslag m. m. s. 162. K o s t n a d e r n a för det allmännas ekonomiska stöd till barnhemmen s. 165.

Kap. IX.

Frågan om koncessionstvång

169 Allmänna synpunkter s. 169. Kontrollen vid u p p r ä t t a n d e t av b a r n h e m s. 171. Kontrollen vid u p p r ä t t a n d e t av .barnavårdsanstalter i övrigt s. 175.

Kap. X.

Legala föreskrifter angående barnavårdsanstalternas beskaffenhet m. m. 177

Barnavårdsanstalternas beskaffenhet m. m. s. 177. Styrelse, ledning och personal s. 178. L ä k a r v å r d e n vid barnavårdsanstalterna s. 184. Intagnings- och utskrivningsbestämmelser s. 187.

Kap. XI. Tillsynen över barnavårdsanstalterna. Åtgärder mot missförhållanden i dessa 1 9Q Niivarande bestämmelser angående tillsynen s. 190. Allmänna s y n p u n k t e r ifråga om tillsynen över barnavårdsanstalterna s. 192. Socialstyrelsen som central tillsynsmyndighet s. 194. Förstärkning av den till länen k n u t n a tillsynen s. 196. Länsstyrelsens barnavårdsassistenter s. 197. B a r n a v å r d s n ä m n d e r n a och tillsynen s. 199. Å t g ä r d e r mot missförhållanden i b a r n a v å r d s a n s t a l t s. 201.

Kap. XII. Kap. XIII

Barnhemmen för psykopatiska och nervösa barn Allmänna barnhusets framtida verksamhet

Avd. II. Förslag angående revision av fosterbarnslagstiftningen Kap. I. Historik Kap. II.

Nuvarande bestämmelser angående fosterbarnsvården

Statistiska uppgifter s. 216. 1940 års folkräkning s. 221.

Kap. III. Kap. IV.

203 207 211 211 212

Fosterhemsinventeringarna s. 219. Uppgifter från

Erfarenheter från fosterbarnslagstiftningens tillämpning Fosterbarnsbegreppets omfattning

221 222

Vissa lagtekniska spörsmål s. 222. Åldersgränserna s. 222. F r å g a n om vederlagets betydelse för fosterbarnsbegreppet s. 224. Barn, som fostras hos adoptivföräldrar eller förmyndare s. 227. Barn, som tillfälligtvis vårdas hos annan än föräldrarna s. 228. Barn i barnhem s. 230. F o s t e r b a r n enligt b a r n a v å r d s n ä m n dens beslut s. 230.

Kap. V. Frågan om koncessionstvång Koncessionsfrågans tidigare behandling i Sverige s. 230. B a r n a v å r d s n ä m n d e r nas inställning till koncessionsfrågan s. 233. Utländsk lagstiftning s. 234. K o m mitténs ståndpunkt i koncessionsfrågan s. 235. Proceduren s. 239.

•

Kap.

VI.

Kvalifikationer

hos fosterhem och barnafostrare

242 Nuvarande lagstiftning samt reformkrav s. 242. Utländsk lagstiftning angående fosterhems beskaffenhet m. m. s. 245. Kommitténs förslag s. 246.

Kap.

VII.

Om tillsynen över fosterbarn

och fosterhem

250 B a r n a v å r d s n ä m n d e r n a s allmänna ställning s. 250. Barnavårdsassistenterna och fosterbarnskontrollen s. 253. Utländsk lagstiftning angående fosterbarnskontroll s. 254. Tillsynens utövande s. 255.

Kap.

VIII.

Åtgärder mot missförhållanden

i fosterhem

258 Kap. IX.

Om fosterhémsförmedling

258 Kap. X.

Om fosterlönen

261 Kap. XI.

Om vårdnaden om fosterbarn m. m

264 Särskilda yttranden: 1. Herrar Bexelius och Höjer fröken Rosén 2. F r u Nordgren 3. Fröken Bentzel 4. F r u Malmroth

samt fröken

Bentzel, fru Malmroth och

Bilaga: Statistisk utredning angående utom äktenskapet födda barn

267 270 270 272 273

TILL

KONUNGEN.

Genom beslut den 17 december 1937 b.emyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet att utse en kommitté bestående av högst nio personer med uppdrag att verkställa en översyn av den svenska socialvården

6 och framlägga därav föranledda förslag. P å grund av detta bemyndigande tillkallades den 3 januari 1938 såsom ledamöter i kommittén landshövdingen Berhh. Eriksson, byråchefen E. G. Bexelius, numera ledamoten av riksdagens andra kammare, lasarettssysslomannen A. Hagård, numera t. f. generaldirektören K. J. Höjer, ledamoten av riksdagens första kammare professor B. G. Ohlin, stadsfullmäktiges i Malmö ordförande direktören E. Olsson, ledamöterna av riksdagens andra kammare fru Olivia Nordgren, redaktören A. I. E. Österström och lantbrukaren O. A. Wallén. Därjämte uppdrogs åt undertecknad Eriksson att såsom ordförande leda kommitténs arbete. P å därom gjord framställning entledigade chefen för socialdepartementet den 3 maj 1938 professor Ohlin från uppdraget och tillkallade ledamoten av riksdagens andra kammare J. M. Skoglund att i Ohlins ställe vara ledamot av kommittén. Sedan Kungl. Maj.-t den 4 oktober 1940 bemyndigat chefen för socialdepartementet att tillkalla ytterligare en ledamot av kommittén, tillkallades genom beslut samma dag fattigvårdsdirektören i Stockholm O. K. Wangson att vara ledamot av kommittén. Kommittén har antagit namnet Socialvårdskommittén. Sedan kommittén beslutat upptaga fosterbarnsvården till mera ingående prövning, tillkallade chefen för socialdepartementet, efter framställning av kommittén, följande sakkunniga att biträda kommittén vid dess behandling av denna verksamhet, nämligen numera överläkaren vid Norrtulls sjukhus i Stockholm, professorn vid Karolinska Institutet Arvid "Wallgren, ledamoten av allmänna barnhusets direktion fru Elsa Malmroth, numera barnavårdsinspektrisen fröken Göta Rosén, föreståndarinnan för hjälpbyrån för barn och hem i Stockholm fröken Maggie Bentzel samt barnavårdsinspektrisen hos Stockholms stads barnavårdsnämnd fröken Ragnhild Berglind. I september 1942 avlämnade kommittén ett betänkande med redogörelse för en av kommittén efter Kungl. Maj:ts uppdrag verkställd statistisk undersökning angående barnhemmen (kommitténs betänkande V, stat. off. utr. 1942: 45). Kommittén påbörjade därefter i samråd med ovannämnda sakkunniga en utredning angående revision av lagstiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. Under senare delen av detta arbete har ledamoten av kommittén Österström, vilken avled under november månad 1943, icke deltagit. Såsom sekreterare har tjänstgjort sekreteraren hos kommittén hovrättsassessorn Sven Larsson. Vid vissa utredningar har kommittén biträtts av hovrättsrådet Bertil Unger och aktuarien Erland von Hofsten. Efter verkställd utredning får kommittén härmed överlämna Betänkande IX, innehållande dels förslag till 1) lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag); 2) stadga angående bårnavårdsanstälter; • -3) kungörelse angående statsbidrag för uppförande eller inrättande ä i barnhem; ''

7 4) kungörelse angående statsbidrag till driften av barnhem; 5) stadga angående fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll; 6) förordning om ändring i vissa delar av Kungl. stadgan angående enskilda sjukhem och förlossningshem den 29 maj 1931; samt 7) förordning om ändrad lydelse av 1 § i Kungl. stadgan angående hotelloch pensionatrörelse den 8 juni 1917, dels ock motiv till sagda förslag. I en bilaga till betänkandet lämnas redogörelse för en av kommittén verkställd statistisk utredning angående utom äktenskapet födda barn. Särskilda yttranden i vissa frågor ha avgivits av kommitténs ledamöter Bexelius, Höjer och fru Nordgren ävensom av de sakkunniga fröken Bentzel, fröken Berglind, fru Malmroth och fröken Rosén. Stockholm i juli 1944. Underdånigst BERNH. E R I K S S O N ERNST BEXELIUS

ALARIK HAGARD

KARL J. HÖJER

OLIVIA NORDGREN

EMIL OLSSON

MARTIN SKOGLUND

OTTO WALLÉN

OTTO WANGSON Sven Larsson

Ändringar i och tillägg till nu gällande författningar hav» satts med kursiv stil. Uteslutningar i eljest oförändrad text hava markerats genom kursivering av de ord, som närmast föregå resp. efterfölja den uteslutna texten.

9 Förslag till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag). Härigenom förordnas dels att rubrikerna, till 5 och 7 kap. barnavård slagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att 1 kap. 2, 14 och 17 §§, 2 kap. 20 och 21 §§, 4 kap. 33 och 34 §§, 5 kap. 39—42 §§, 7 kap. 49— 53 §§ samt 55—57 och 59—60 §§, 10 kap. 73 och 80 §§ ävensom 11 kap. 81 § 1 mom. barnavårdslagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att under 5 och 7 kap. i nyssnämnda lag skola införas nya paragrafer, betecknade 41 a § och 42 a §, av nedanstående lydelse. 1 kap. Om barnavårdsnämnd. 2§7 mom. Barnavårdsnämnden har — dess åtgärder. Särskilt åligger det nämnden: att, i lastbart levnadssätt; att enligt värnlösa barn; att övervaka de inom kommunen belägna barnavårdsanstalternas verksamhet; samt att enligt över fosterbarnsvården. Jämväl i och verkställighet. I sådant och handhavande. Hurusom den i kommunallagarna! 2 mom. Barnavårdsnämnden bör utvecklingen av barnavårdsanstalter och ungdoms välfärd. Barnavårdsnämnden åligger formerna därför.

H §. 1 mom. Barnavårdsnämnden bör av arbetet. 2 mom. Jämväl för — eller stiftelse. Barnavårdsnämnden må barnavårdsnämndens angelägenhet. Där ej särskilda omständigheter annat föranleda, skall nämnden utse en eller flera ledamöter eller suppleanter i nämnden (anstaltsdelegerade) att ägna särskild uppmärksamhet åt de inom kommunen belägna barnavårdsanstalternas verksamhet. 17 §. Vill någon eller ordföranden. Kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens tjänst så ock i dylik tjänst ej anställd läkare, sjuksköterska eller barn-

10 morska hava att, då de i sin verksamhet erhållit kännedom om förhållanden, som böra föranleda nämndens ingripande, ofördröjligen göra anmälan därom. 2 k a p . Om uppsikt över samhällets barnavård. .. fl ;;; . 2 0 § "' Länsstyrelserna hava —:.——*-• omständigheterna påkallas. I allt vad som rör länsstyrelsens befattning med kommunernas barnavård skola länsstyrelserna hava biträde av barnavårdskonsulenter och barnavårdsassistenter, vilka jämväl skola hava till uppgift att tillhandagå med upplysningar och råd rörande barnavården. Befattningen som barnavårdskonsulent skall innehavas av fattigvårdskonsulent, varom förmäles i lagen om fattigvården. Konungen utfärdar instruktion för fattigvårdskonsulenterna i deras egenskap av jämväl barnavårdskonsulenter. Länsstyrelsen har att utfärda föreskrifter angående fördelningen »J mellan barnavårdskonsulent och länets barnavår ds assistent av sådana arbetsuppgifter, vilka icke enligt lag eller författning eller förenämnda instruktion uteslutande tillkomma någon av dessa befattningshavare. Där så •— — — ungdoms vård. Där — vård. :• > •• 21 §. Jämte det dess utveckling i fråga —' — '— närmare föreskrifter. Barnavårdsanstalterna'skola stå under socialstyrelsens tillsyn. Angående tillsyn förordnar Konungen. 4 kap. Om behandlingen av omhändertagna. 33 §. Där ej tillfredsställande observation av omhändertaget barn kommer till stånd i annan ordning, bör barnet för sådant ändamål intagas å upptagningshem, varom förmäles i 5 kap. Så bör ock, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, ske om av annan anledning avgörande ej omedelbart kan träffas rörande den för omhändertaget barn lämpligaste vhxåformen; och må, där plats å upptagningshem inom länet ej omedelbart står till buds, barnet för tillfället intagas i anstalt som omförmäles i 31 § lagen om fattigvården. Barn, som här avses, må ej utan medgivande av barnavårdsassistent vistas å sådan anstalt under längre tid än en månad. 34 §. 1 mom. Omhändertaget barn, som icke är vanartat, skall, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, utackorderas i ett för ändamålet lämpat enskilt hem. ••• ., tjtackordering får endast ske till personer, rörande vilkas lämplighet. och. förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för vart fall åligga dem, nämnden

11 genom föregående undersökning gjort sig förvissad. Om utackorderingen bor träffas skriftligt avtal, i vilket ömsesidiga skyldigheter och rättigheter angivas. 2 mom. Föranleda särskilda omständigheter, att omhändertaget barn, som icke är vanartat, ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem, eller finnes ej sådant att tillgå, bör barnet överlämnas till barnhem, varom förmäles i 5 kap. 3 mom. Nämnden skall övervaka, att den, som mottagit bam till vård, fullgör sina skyldigheter. Nämnden bör även med uppmärksamhet följa barnets utveckling och verka för att det erhåller den utbildning, som med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter finnes lämplig. Har barnet överlämnats till barnhem inom annan kommun, skall anmälan härom ofördröj ligen göras hos barnavårdsnämnden därstädes. . ; 5 kap. Om barnavårdsanstalter och skyddshem m. m. B ar nav år ds an st al t er. 39 §. 1 mom. Med barnavår ds anstalt förstås i denna lag för barns vård och uppfostran avsedd anstalt, som ej är att hänföra till sjukhus, sjukhem, anstalt för abnorma eller vanföra, skyddshem, allmän uppfostringsanstalt eller skolhem, vilket tillhör skoldistrikt. .2 mom. Barnavårdsanstalterna indelas i barnhem, barnavårdsanstalter för halvöppen vård och barnkolonier. Till barnhem är o att hänföra: spädbarnshem, för vård av späda barn, vilka icke åtföljas av sina mödrar; mödrahem (vårdhem, hemskolor), för vård av mödrar med späda barn samt väntande mödrar och ensamma spädbarn; upptagningshem, för tillfällig vård och uppfostran samt observation av barn; samt barnhem för varaktig vård, för vård och uppfostran av barn under längre tidrymd. Till barnavårdsanstalter för halvöppen vård är o att hänföra: daghem, för heldagsvård av barn; lekskolor, för beredande av vistelse och fostran av barn under begränsad tid av dagen; samt eftermiddagshem, för beredande åt skolbarn av vistelse under tillsyn efter skolarbetets slut för dagen. Barnkolonier na hava till syfte att bereda vård och uppfostran av barn under en begränsad del av året. 3 mom. Närmare föreskrifter angående barnavårdsanstalternas verksamhet meddelas av Konungen. 40 §. Varje landstingsområde skall äga tillgång till erforderligt antal platser å för områdets gemensamma behov avsedda, ändamålsenligt förlagda och än*

12 ordnade spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och barnhem för varaktig vård. För varje landstingsområde skall genom, landstingets försorg upprättas en plan för barnhemsvårdens ordnande, vilken plan skall underställas socialstyrelsen för godkännande. 1 den mån annan icke drager försorg här,om, sk,all det åligga landsting att till erforderligt antal anordna och driva barnhem, som i första stycket sägs. Landstinget vare ock skyldigt att, där erforderliga medel icke annorledes tillhandahållas, bestrida kostnaderna för anordnandet och driften av annan tillhöriga barnhem, vilka ingå som led i ovannämnda plan, i den mån deras vårdplatser äro avsedda för landstingsområdets gemensamma behov. Vad i denna paragraf finnes föreskrivet angående landsting och landstingsområde skall, såvitt angår stad, som ej deltager i landsting, äga motsvarande tillämpning i avseende å staden. 41 §. 1 mom. Ämnar landsting eller kommun upprätta barnhem, skall plan för hemmet och dess verksamhet underställas socialstyrelsen för godkännande. Godkännande må ej lämnas, där ej hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme, inredning och övriga anordningar finnes vara så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. 2 mom. Vill annan än landsting eller kommun upprätta barnhem, skall tillstånd härtill lämnas av socialstyrelsen. Tillstånd må ej meddelas, med mindre socialstyrelsen finner, att hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme och inredning är så beskaffat, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, ävensom att med hänsyn till hemmets ledning och personal samt ekonomiska förhållanden trygghet finnes för dess ändamålsenliga skötsel. Om lämnat tillstånd skall meddelas skriftligt bevis, vari utsattes inne^ havarens namn, barnhemmets benämning och belägenhet samt det högsta antal barn, som må därstädes samtidigt vårdas, med särskilt angivande arv antalet barn under ett års ålder. På socialstyrelsen ankommer att pröva, huruvida för barnhem, som i detta inom. sägs, skall finnas reglemente, samt fastställa sådant. 3 mom. Ämnar någon upprätta barnavårdsanstalt för halvöppen vård skall, innan anstalten tages i bruk för sådant ändamål, anmälan därom göras hos såväl socialstyrelsen som barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är belägen. Dylik anmälan skäll ock ske, innan barnkoloni första gången tages i bruk för avsett ändamål. 4 mom. Vad i 1—3 mom. stadgas angående skyldighet att söka godkännande eller tillstånd eller att göra anmälan skall ej äga tillämpning, där enligt vad därom är särskilt stadgat statsbidrag beviljats till barnavårdsanstaltens anordnande eller drift. 5 mom. Vad i 1—3 mom. stadgas angående skyldighet att söka god-

13 kännande eller tillstånd eller att göra anmälan skall äga motsvarande tilllämpning, där den, som driver barnavårdsanstalt, vill flytta denna till annan lägenhet, utvidga anstalten eller vidtaga större förändring beträffande densamma eller där ombyte av innehavare skall ske; dock skall, när barnavårdsanstalt för halvöppen vård eller barnkoloni skall flyttas till anrian kornmun, vad i é mom. stadgas angående anmälan till barnavårdsnämnd avse barnavårdsnämnden i den kommun, dit anstalten flyttas.

Intagning

i barnhem

samt

vårdtiden

därstädes.

41a§. 1 mom. Medgivande till intagning av visst barn i barnhem skall lämnas av hemmets styrelse eller av styrelsen därtill förordnad person. Där styrelse ej finnes, skall vad nu sagts äga motsvarande tillämpning med avseende å hemmets ägare. Innan barn intages i barnhem, vars vårdplatser helt eller till huvudsaklig del äro avsedda för landstingsområdes gemensamma behov, bör samråd i ärendet hava ägt rum med barnavårdsassistenten. Intagning i barnhem för varaktig vård må ej ske, med mindre denne godkänner åtgärden. 2 mom. Barn må ej vårdas i barnhem under längre sammanlagd tidrymd än tolv månader, med mindre barnavårdsassistenten lämnar medgivande härtill. Sådant medgivande skall, där barnet är intaget i barnhem för varaktig vård, lämnas för högst två år och eljest för högst ett år åt gången. 3 mom. I fråga om barnhem, som är beläget i Stockholm, skall vad i 1 mom. sista punkten samt 2 mom. stadgas angående barnavårdsassistent äga motsvarande tillämpning med avseende å socialstyrelsens barnavårdsinspektris. Tillsyn. 42 §. 1 mom. Barnavårdsnämnden skall noggrant tillse, att verksamheten vid envar barnavårdsanstalt, som är belägen inom kommunen, bedrives med iakttagande av för anstalten gällande bestämmelser samt att förhållandena vid anstalten äro sådana, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran samt vad angår barn, som äro intagna i barnhem, i händelse av sjukdom, den särskilda vård som omständigheterna påkalla. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt vården av i barnavårdsanstalt intagna späda barn. 2 mom. I den mån så prövas lämpligt, må socialstyrelsen tills vidare medgiva barnavårdsanstalt befrielse från den i 1 mom. föreskrivna tillsynen. Medgivande skall avse bestämd lägenhet; och må för detsamma uppställas de villkor, som prövas erforderliga.

14 Åtgärder

mot missförhållanden

i

barnavårdsanstalt.

42 a §. 1 mom. Finner barnavårdsnämnd efter anmälan, som i 17 § sägs, eller eljest!, at1> verksamheten vid barnavårdsanstalt, som är belägen inom kommunen och som drives av annan än denna, bedrives med åsidosättande av gällande bestämmelser, eller att förhållandena vid dylik anstalt äro sådana, att barn ej kunna där erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, har nämnden att genom lämpliga föreställningar hos anstaltens innehavare eller hos dess styrelse söka åstadkomma rättelse. Har anmälan gjorts av någon, som i 17 § andra stycket sägs, men underlåter nämnden att vidtaga de åtgärder, vartill omständigheterna föranleda, skall den som gjort anmälan bringa förhållandet till socialstyrelsens kännedom. 2 mom. Leder åtgärd, som i 1 mom. första stycket avses, ej till åsyftad verkan, har nämnden att anmäla saken hos socialstyrelsen. Råda i barnavårdsanstalten sådana missförhållanden, att barn icke kunna utan fara för liv eller hälsa vårdas där till dess socialstyrelsen hinner besluta i ärendet, har barnavårdsnämnden att tillse, att å anstalten intagna barn omedelbart skiljas därifrån samt, där så finnes erforderligt, genom nämndens försorg beredas lämplig vård. För detta ändamål må nämnden omhändertaga barnen och med dem förfara såsom med barn, som omhändertagits för samhällsvård. I avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande jämlikt detta moment skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för samhällsvård äga motsvarande tillämpning. Finner socialstyrelsen i anledning av anmälan eller eljest, att missförhållande som i 1 mom. sägs föreligger vid barnavårdsanstalt, skall anstaltens innehavare eller dess styrelse åläggas att vidtaga tjänliga åtgärder för missförhållandets avhjälpande. Finnes sådan åtgärd otjänlig eller utan verkan, skall socialstyrelsen återkalla tillståndet till verksamhetens bedrivande, där sådant lämnats, samt eljest meddela förbud för barns mottagande å anstalten. 3 mom. Vad i 1 och 2 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning, när barnavårdsnämnden eller socialstyrelsen efter anmälan, som i 41 §3 mom. sägs, eller eljest finner anledning antaga, att missförhållande, som i förstnämnda lagrum avses, kommer att föreligga vid barnavårdsanstalt för halvöppen barnavård eller barnkoloni.

15 7 kap. Om fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll m. m. Inledande

bestämmelser.

49 §. 1 mom. Barn under sexton år, som fostras hos annan än föräldrarna, benämnes i denna lag fosterbarn och står under barnavårdsnämndens tillsyn i enlighet med bestämmelserna i detta kapitel. 2 mom. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, äger barnavårdsnämnden eller, i brådskande fall, dess ordförande besluta, att barn under sexton år, vilket vistas hos annan än föräldrarna men ej är jämlikt 1 mom. att hänföra till fosterbarn, skall tills vidare anses såsom sådant; och skall i dylikt fall vad i detta kapitel och 73 § är stadgat äga tillämpning. Då sådant beslut meddelas av ordföranden, skall anmälan därom göras vid nästa sammanträde hos nämnden, som prövar, huruvida beslutet skall äga bestånd. 3 mom. I denna lag förstås med fosterhem: enskilt hem, vari fosterbarn mottagits; samt barnafostrare: den, som i fosterhem mottagit fosterbarn. 50 §. Bestämmelserna i detta kapitel äga ej tillämpning å barn, som omhändertagits av kommunens barnavårdsnämnd och som vistas inom kommunen. Ansökan

och

anmälan.

51 §. 1 mom. Barn under ett år må ej mottagas i fosterhem, med mindre barnavårdsnämnden i den kommun, där det ifrågasatta fosterhemmet är beläget, lämnat tillstånd härtill. Ansökan om tillstånd skall göras av den som ämnar mottaga barnet. 2 mom. Den som ämnar överlämna barn över ett år till enskilt hem under sådana omständigheter, att barnet enligt vad i 49 § 1 mom. sägs, varder fosterbarn, ävensom den som har för avsikt att i sitt hem mottaga sådant barn, skäll i god tid och senast tre dagar innan överlämnande respektive mottagande av barnet sker göra anmälan därom hos barnavårdsnämnden i den kommun, där det tilltänkta fosterhemmet är beläget. 3 mom. Ansökan om tillstånd, som i 1 mom. sägs, samt anmälan, som i 2 mom. avses, skäll innehålla uppgift om a) barnafostrarens namn och adress; b) dens namn och adress, som ämnar överlämna barnet. Vid ansökan och anmälan eller inom den tid, nämnden förelägger, skall företes utdrag av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande barnet samt lämnas redogörelse för de villkor, under vilka barnet skall mottagas, och de för-

16 hållanden i övrigt, som hava betydelse för bedömande av fosterhemmets eller barnhemmets lämplighet. Ansökan och anmälan kan göras skriftligen eller muntligen och må ske, utom hos nämnden, även hos de i 17 § första stycket omförmälda personer. 4 mom. Innan fosterhem flyttas till annan lägenhet inom kommunen, åligger det barnafostraren att därom göra anmälan, som i 2 mom. sägs, hos barnavårdsnämnden. Innan fosterhem flyttas till annan kommun är barnafostraren skyldig att därom göra anmälan hos barnavårdsnämnden i såväl denna som avflyttningskommunen. 5 mom. H a r fosterbarn avlidit eller har barnafostraren lämnat detsamma ifrån sig annorstädes än till fosterhem, skall han hos barnavårdsnämnden göra anmälan därom, i stad eller köping med egen kommunalförvaltning inom två dagar och eljest inom fyra dagar, efter det barnet avlidit eller bortlämnats. Förundersökning

och

tillsyn.

52 §. 1 mom. När ansökan eller anmälan, som i 51 § 1, 2 och 4 mom. sägs, inkommit till barnavårdsnämnden eller nämnden eljest finner anledning antaga, att någon har för avsikt att mottaga fosterbarn, har nämnden att, såframt den icke redan äger noggrann kännedom om hemmet, ofördröjligen låta verkställa undersökning angående dess beskaffenhet. 2 mom. Vid prövning av fosterhems och barnafostrares lämplighet bör barnavårdsnämnden såvitt möjligt tillse, att erforderliga förutsättningar äro för handen för att barnet skall erhålla vård och uppfostran, likvärdig med den som beredes i ett gott föräldrahem, ävensom för att mellan fosterbarnet och barnafostraren skola kunna uppkomma samma band som mellan naturliga föräldrar och deras barn. Barnafostrare böra i regel vara äkta makar. Särskilt bör iakttagas, att åldersskillnaden mellan barnafostrare och fosterbarn ej är större än som med hänsyn till barnets vård och fostran är lämpligt. Där ej särskilda omständigheter föranleda, må i samma fosterhem ej samtidigt vårdas flera än två fosterbarn, med mindre samtliga dessa äro syskon. Har barnafostraren egna barn, vilka vårdas i föräldrahemmet, bör fosterbarnet vara yngre än dessa. 3 mom. Ansökan, som i 51 § 1 mom. sägs, må ej bifallas, där ej barnavårdsnämnden med iakttagande av vad i 2 mom. stadgas ävensom med hänsyn till övriga omständigheter finner det kunna antagas, att barnet hos sökanden skall erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Där nämnden i anledning av, ansökan, anmälan eller eljest finner fara föreligga, att fosterbarn icke kan erhålla tillfredsställande vård och uppfostran hos person, som kan antagas hava för avsikt att mottaga sådant barn, skall nämnden meddela förbud för honom att mottaga fosterbarn.

17 4 mom. Fosterbarn må ej mottagas av den, som lider av tuberkulos i smittsamt skede eller könssjukdom i sådant skede, ej heller må fosterbarn mottagas i fosterhem, i vilket hushållsmedlem är behäftad med sjukdom, som nu sagts. 53 §. 1 mom. Vare sig ansökan eller anmälan, som i 51 § 1,2 och 4 mom. sägs, skett eller ej, har barnavårdsnämnden att öva noggrann tillsyn över alla fosterhem inom kommunen i syfte att trygga att fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran, samt, i händelse av sjukdom, den särskilda vård som omständigheterna påkalla. Synnerlig uppmärksamhet skall ägnas åt vården av späda barn. Nämnden bör jämväl verka för att fosterbarn erhåller den utbildning, som med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter finnes lämplig. Nämnden har att giva de barnafostrare, vilka äro i behov därav, erforderliga föreskrifter rörande barns vård och uppfostran. 2 mom. Fosterbarn står under barnavårdsnämnds tillsyn intill dess barnet fyllt sexton år; nämnden må dock, där så prövas lämpligt för att förebygga vanart hos barnet eller för att främja dess yrkesutbildning eller när eljest särskild anledning föreligger, besluta, att fosterbarn skall stå under tillsyn under viss tid därefter, dock i intet fall längre än till fyllda aderton år. Under tid för vilken förordnande, som nu sagts, meddelats, skola med avseende å barnet, fosterhemmet och barnafostraren bestämmelserna i detta kapitel gälla, där ej nedan annorlunda stadgas. 3 mom. Närmare föreskrifter angående ordningen för nämndens tillsyn meddelas av Konungen. Åtgärder

mot missförhållanden

i

fosterhem.

55 §. 1 mom. Prövar nämnden de i 54 § anvisade åtgärderna vara gagnlösa, eller hava sådana åtgärder vidtagits, utan att rättelse vunnits, skall nämnden förelägga barnafostraren att inom tid, som av nämnden bestämmes, lämna barnet från sig till den, som är skyldig att taga vård om detsamma. Befinnes ej detta lämpligt, eller kan barnet ej utan allvarlig våda kvarbliva i fosterhemmet, till dess det kan, på sätt nyss är föreskrivet, av barnafostraren avlämnas, har barnavårdsnämnden att omhändertaga barnet och därmed förfara såsom med barn, som omhändertagits för samhälls vård \ dock skall vad nu sagts ej äga tillämpning med avseende å barn, som fyllt sexton år. I avseende å behandlingen av ärende angående barns omhändertagande jämlikt denna paragraf skall vad i 31 § är stadgat om omhändertagande för samhällsvård äga motsvarande tillämpning. 2—2338 43

18 Då åtgärd vidtagits enligt detta moment, åligger det nämnden att härom ofördröjligen underrätta den, som är skyldig att taga vård om barnet. 2 mom. Har nämnden vidtagit åtgärd, som i 1 mom. sägs, äger nämnden tillika, om skäl därtill föreligger, meddela barnafostraren förbud att vidare mottaga fosterbarn. 56 §. 1 mom. Förbud för viss person att mottaga fosterbarn fortfar att gälla även om den, som förbudet gäller, flyttar till annan kommun. Den barnavårdsnämnd, som meddelat förbudet, skall, då den erhåller kännedom om avflyttningen, ofördröjligen lämna barnavårdsnämnden i den kommun, dit inflyttningen uppgivits skola ske eller veterligen ägt rum, underrättelse om förbudet. Barnavårdsnämnd, som erhållit sådan underrättelse, skall ock, där den person, förbudet gäller, ånyo avflyttar till annan kommun, om förbudet underrätta barnavårdsnämnden i sistnämnda kommun. 2 mom. Förbud må av barnavårdsnämnden återkallas, när förhållandena giva anledning därtill. Har den, som förbjudits mottaga fosterbarn, flyttat till annan kommun, ankommer på barnavårdsnämnden i denna kommun att besluta om återkallelse av förbudet. 57 §. Försummar barnafostrare skyldighet att söka tillstånd eller göra anmälan, som i 51 § förmäles, må barnavårdsnämnden, där den finner omständigheterna därtill föranleda, vidtaga åtgärd enligt 55 § 1 mom. ävensom meddela förbud för honom att mottaga fosterbarn.

Särskilda

bestämmelser

angående

vård

i vissa

enskilda

hem.

59 §. 1 mom. Har enskild person i sitt hem mot ersättning mottagit annans barn utan att detta är att anse som fosterbarn, skall, sedan vården fortfarit under åtta dagar, anmälan ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden i den kommun, där hemmet är beläget. Är barnet att anse som feriebarn, föreligger anmälningsskyldighet, som nu sagts, allenast första gången varje år, som hemmet upplåtes för sådant ändamål. 2 mom. Då barnavårdsnämnden erhållit vetskap om fäll som i 1 mom. avses, har nämnden att, såframt den ej redan äger noggrann kännedom om hemmet, ofördröjligen låta verkställa undersökning angående dess beskaffenhet. Även eljest har nämnden att, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa undersökning av förhållandena i enskilda hem, varom i 1 mom. förmäles. 3 mom. Den, för vilken förbud utfärdats att mottaga fosterbarn, må ej mottaga barn, som i 1 mom. avses.

19 Undantag

från

bestämmelserna 60 §.

i detta

kapitel.

1 mom. Konungen må, där barnavårdsnämnd prövas hava vidtagit fullt betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats till fosterhem utom vederbörande kommun, medgiva befrielse tills vidare under högst tio år, i den mån så prövas lämpligt, från tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel, såvitt angår dylika barn. 2 mom. Dylikt medgivande tillhöra anstalten. 3 mom. Barnavårdsnämnd må, då synnerliga skäl därtill föreligga, tills vidare medgiva befrielse, i den mån så prövas lämpligt, från tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel beträffande fosterhem. 4 mom. Den, som erhållit medgivande som i 1 och 2 mom. sägs, vare, där fosterbarn överlämnats till fosterhem inom annan kommun, skyldig att ofördröjligen göra anmälan härom hos barnavårdsnämnden därstädes. När barnafostrare, som i 3 mom. avses, mottagit fosterbarn, skall anmälan härom ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden. 10 kap. Straffbestämmelser och allmänna föreskrifter. 73 §. Försummar någon att fullgöra anmälningsskyldighet i fall, som omförmäles i 41 § 3 och 5 mom., 51 § 2, 4 och 5 mom. eller 59 §, vare förfallen till böter från och med fem till och med etthundra kronor. Lag samma vare, där någon mottager fosterbarn under ett år utan att hava erhållit tillstånd som i 51 § 1 mom. sägs. Har någon i trots av förbud, varom i 42 § 2 mom., 52 §, 55 § 2 mom. eller 57 § sägs, mottagit barn, straffes med dagsböter, dock ej under fem, eller, då omständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex månader. Lag samma vare, där någon i trots av stadgandet i 49 a § 2 mom. med vetskap om sjukdom, som där avses, i sitt hem mottagit foster-, barn, ävensom där någon i enskilt hem eller barnhem mottagit barn utan att innehava tillstånd, där sådant erfordrats. 80 §. Barnavårdsnämnden skall årligen före januari månads utgång till barnavårdsassistenten ävensom till provinsialläkaren eller extra provinsialläkaren i det distrikt, dit kommunen hör, avgiva förteckning å samtliga under nämndens tillsyn stående barn, som vid slutet av nästföregående år vårdades i fosterhem och barnhem inom kommunen. Förteckningen skall för varje barn innehålla uppgift å barnets namn och födelsedag, barnafostrarens namn och adress ävensom, då barnet mottagits å barnhem, dettas benämning. 11 kap. Om klagan i mål och ärenden enligt denna lag. 81 §. 1 mom. Då barnavårdsnämnd meddelat beslut, varigenom barns omhändertagande för samhällsvård vägrats,

20 eller barnavårdsassistent eller socialstyrelsens barnavårdsinspektris meddelat beslut i fråga, som avses i 41a §, eller barnavårdsnämnd eller styrelse för skyddshem avslagit framställning om slutlig utskrivning av för skyddsuppfostran omhändertagen, eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i fråga, som avses i 7 kap., eller barnavårdsnämnd eller styrelse för anstalt meddelat beslut rörande behandlingen vid fullgörande av arbetsskyldighet eller beträffande kvarhållande av arbetsskyldig å anstalten eller i arbetet, eller barnavårdsnämnd meddelat beslut i annat ärende enligt denna lag, vilket icke angår i 3, 4 eller 6 kap. avsedd fråga och icke heller förvaltningsfråga, för vars behandling nämnden jämlikt de i denna lag eller kommunallagarna givna föreskrifter är ansvarig endast inför kommunen. må den, som beslutet rörer, anföra besvär hos länsstyrelsen inom trettio dagar, räknade från det han av beslutet erhållit del; dock går beslutet i verkställighet, där ej förbud däremot meddelas av länsstyrelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945, dock att vad i 40 § första stycket och tredje stycket första punkten föreskrives i fråga om landstingsområde och landsting, vilka stadganden enligt sista stycket i samma paragraf skola äga motsvarande tillämpning med avseende å stad, som icke deltager i landsting, icke skall gälla förr än fem år förflutit från det lagen trätt i kraft. Den i 40 § andra stycket omförmälda planen för barnhemsvårdens ordnande skall för varje landstingsområde respektive stad, som ej deltager i landsting, senast den 1 oktober 1945 ingivas till socialstyrelsen. Över planen skall yttrande inhämtas från länsstyrelsen och vederbörande barnavårdsförbund eller motsvarande sammanslutning. Anmälan om barnavår ds anstalt för halvöppen vård och barnkoloni, söni upprättats före lagens ikraftträdande, skall inom sex månader från nämnda tidpunkt ingivas till såväl socialstyrelsen som barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är belägen. Försummar någon att fullgöra anmälningsskyldighet, som nu sagts, vare förfallen till böter från och med fem till och med etthundra kronor. Böter, som ådömas enligt detta stadgande, tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

21 Förslag till

Stadga angående barnavårdsanstalter. Om tillsyn över barnavårdsanstalterna.

1§. I egenskap av tillsynsmyndighet över rikets barnavårdsanstalter åligger det socialstyrelsen att vaka över att anstalternas verksamhet bedrives i enlighet med gällande bestämmelser och i övrigt på sådant sätt, att å desamma intagna barn erhålla en tillfredsställande vård och uppfostran. Styrelsen skall följa den verksamhet, som länsstyrelser och barnavårdsnämnder utöva vid den övervakning av barnavårdsanstalterna, vilken enligt lag åligger dem, samt har att lämna dem vägledning och bistånd. Styrelsen har därjämte att vidtaga erforderliga åtgärder för att främja den slutna och halvöppna barnavårdens ändamålsenliga utveckling och bör i sådant syfte bedriva upplysnings- och rådgivningsverksamhet. För utövande av tillsyn över barnavårdsanstalt äger socialstyrelsen, länsstyrelse och barnavårdsnämnd underkasta anstalten inspektion samt infordra uppgifter rörande dess verksamhet och övriga förhållanden. Ej må tillträde till b ar na vår ds an stal t förvägras representant för myndighet som nu sagts, vilken i tjänsten söker sådant. Vid sin tillsynsverksamhet skall länsstyrelsen biträdas av barnavårdskonsulenten och länets barnavårdsassistent. Barnavårdsnämnd har att ställa sig till efterrättelse de råd och anvisningar i fråga om tillsynen över barnavårdsanstalter, som socialstyrelsen meddelar. Om vissa tjänsteläkares skyldighet att öva tillsyn över barnavårdsanstalter är särskilt stadgat. Om ansökan och anmälan i samband med barnavårdsanstalts inrättande.

2§. Ansökan om godkännande eller tillstånd som i 41 § 1 och 2 mom. barnavårdslagen sägs skall innehålla uppgift angående: a) huvudmannaskapet för barnhemmet; där styrelse finnes för detta skall uppgift lämnas å ledamöternas namn; b) den fastighet, vari verksamheten skall bedrivas; c) till vilken av de i 39 § 2 mom. barnavårdslagen angivna kategorierna hemmet är att hänföra; d) det högsta antal barn och deras högsta och lägsta ålder samt i fråga om mödrahem jämväl det högsta antal mödrar, som hemmet samtidigt skall kunna mottaga;

22 e) den personal, som sökanden finner erforderlig för verksamhetens bedrivande, innefattande tillika upplysning om personalens utbildning; f) ordningen för läkarvårdens handhavande vid hemmet; samt g) det sätt, varpå kostnaderna för anstaltens upprättande och drift skola täckas. Formulär för ansökan ävensom för anmälan, som i 41 § 4 mom. barnavårdslagen sägs, fastställes av socialstyrelsen. Allmänna föreskrifter angående barnavårdsanstalts beskaffenhet. 3 §• Barnavårdsanstalt skall vara så anordnad och utrustad, att där intagna barn kunna erhålla en tillfredsställande vård.

4§. Med tillämpning i övrigt av gällande föreskrifter angående byggnad, som inrymmer boningsrum, skall beträffande barnavårdsanstalt särskilt gälla följande: byggnaden bör hava ett lugnt och skyddat läge, helst ej nära intill livligt trafikerad väg eller gata, samt äga tillgång till lämpligt tomtutrymme; tillfredsställande anordningar till skydd mot eldfara skola hava vidtagits ; inom anstalten eller i dess omedelbara närhet skall finnas riklig tillgång på gott dricksvatten; sovrum och dagrum böra vara rymliga och ljusa samt uppfylla nödiga hygieniska krav beträffande uppvärmnings-, rengörings- och vädringsmöjligheter; barn över sex år böra fördelas efter kön på skilda sovrum; möjlighet till isolering av sjuka eller befarat sjuka barn skall finnas; personalrummen böra vara så belägna, att tillfredsställande övervakning av barnen möjliggöres. Närmare föreskrifter angående olika barnavårdsanstalters beskaffenhet utfärdas av socialstyrelsen. Om läkarvården vid barnavårdsanstalt. 5§För varje barnavårdsanstalt skall finnas en ansvarig läkare, som enligt avtal med anstaltens innehavare åtagit sig att övervaka hälsotillståndet hos såväl de intagna barnen som anstaltens personal samt att utöva tillsyn över vårdavdelningarna. Den ansvarige läkaren skall avlägga regelbundna besök hos barnavårdsanstalten i den omfattning, som finnes påkallad med hänsyn till anstaltens storlek, beskaffenhet och ändamål ävensom till övriga omständigheter samt eljest så snart anledning därtill förefinnes. Den ansvarige läkarens skyldigheter skola noggrant angivas i det mellan

23 honom och barnavårdsanstaltens innehavare träffade avtalet. I detta skall särskilt angivas den omfattning, vari läkaren är skyldig avlägga regelbundna besök å anstalten. Om styrelse, föreståndare och personal. 6§. • För varje barnavårdsanstalt bör finnas en styrelse. Vid barnavårdsanstalt skola finnas anställda befattningshavare till det antal och med sådan utbildning, att å anstalten intagna barn kunna erhålla en tillfredsställande vård och uppfostran. Föreståndare för barnavårdsanstalt bör äga för uppgiften lämpad utbildning i barnavård och skall hava förvärvat praktisk erfarenhet härav samt i skötseln av ett hem. Föreståndare för spädbarnshem och mödrahem bör hava avlagt examen vid av staten godkänd sjuksköterskeskola; sådan föreståndare ävensom föreståndare för daghem för spädbarn skall tillika hava åtnjutit särskild utbildning i vården av späda barn eller eljest hava av socialstyrelsen förklarats skickad förestå anstalten. Övriga vid barnavårdsanstalt anställda befattningshavare, vilka deltaga i barnens skötsel, böra vara väl förtrogna med barnavård. 7§. Innan föreståndare eller annan befattningshavare vid barnavårdsanstalt tillträder sin befattning, skall han för den ansvarige läkaren förete läkarintyg angående sitt hälsotillstånd eller ock undergå läkarundersökning av denne. Samtliga vid barnavårdsanstalt anställda och inom anstalten boende personer skola så snart anledning därtill förefinnes samt minst en gång om året undergå läkarundersökning. Socialstyrelsen meddelar i samråd med medicinalstyrelsen närmare bestämmelser angående undersökningar och läkarintyg som här sägs.

8§. Den som befinnes lida av sjukdom, som kan antagas menligt inverka på barnens kroppsliga eller själsliga hälsa, må ej vara befattningshavare vid barnavårdsanstalt eller hava sin bostad inom anstalten.

?§• Barnavårdsanstalt må ej utan socialstyrelsens tillstånd bedriva utbildning av elever. Om intagning och utskrivning m. m. 10 §. I barnavårdsanstalt bör endast vårdas det slag av barn, som för vart fall nedan angives: i spädbarnshem och mödrahem: barn under ett år; dock må i undantagsfall barn, som fyllt ett men ej två år vårdas i sådant hem;

24 i upptagningshem: barn över ett år, vilkas vårdbehov är av tillfällig natur och vilka antagas kunna återvända till föräldrar eller vårdnadshavare efter vårdens upphörande, samt barn över ett år, vilka finnas böra undergå observation för avgörande av den lämpligaste vårdformen; i barnhem för varaktig vård: barn över ett år, vilkas vårdbehov är av varaktigare natur och vilka icke lämpligen kunna eller böra vårdas i enskilt hem; i daghem: huvudsakligen barn i spädbarns- och förskolåldern; skilda avdelningar skola finnas för späda barn och barn i förskolåldern; i lekskolor: barn i senare förskolåldern; * eftermiddagshem: barn i skolåldern; i barnkolonier: barn över två år. 11 §• Barn, som intages i barnavårdsanstalt, bör före eller vid intagningen undersökas av läkare. Där så ej skett, skall sådan undersökning äga rum så snart ske kan efter intagningen. Vad i första stycket sägs skall icke gälla med avseende å barn, som mottages i eftermiddagshem, och skall i fråga om barn, som vårdas i daghem och lekskola, äga tillämpning allenast när barnet första gången inskrives i anstalten ävensom när det ånyo inskrives i densamma efter frånvaro från anstalten under tre månader eller längre tid. 12 §. Över dem, som intagas i barnavårdsanstalt, skall föras förteckning enligt av socialstyrelsen fastställt formulär. När barn inskrives i eller utskrives från barnhem, som helt eller till huvudsaklig del är avsett för landstingsområdes gemensamma behov, skall hemmets föreståndare ofördröjligen göra anmälan härom hos barnavårdsassistenten; dock må socialstyrelsen för visst hem medgiva befrielse från denna anmälningsskyldighet tills vidare under högst fem år. 13 §• Innehavare av barnavårdsanstalt skall varje år inom tid, som av socialstyrelsen fastställes, till länsstyrelsen och socialstyrelsen insända berättelse över föregående års verksamhet. 14 §. Har barnavårdsanstalt inrättats med bidrag av statsmedel eller utgår statsbidrag till dess drift, skola föreskrifterna i denna stadga äga tillämpning allenast i den mån de icke strida mot de för bidragets åtnjutande gällande bestämmelserna. 15 §. I fråga om enskilt hem, vilket är underkastat de i 59 § barnavårdslagen meddelade bestämmelserna, skall vad i 1 och 8 §§ stadgas äga motsvarande tillämpning.

25 Förslag till

kungörelse angående statsbidrag för uppförande eller inrättande av barnhem. 1 §• Statsbidrag må, under villkor som nedan angivas, utgå till landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan för uppförande eller inrättande av barnhem av de i 39 § 2 mom. barnavårdslagen särskilt angivna kategorier. 2§Statsbidrag må allenast utgå för barnhem, vilket ingår som led i en av socialstyrelsen godkänd plan för ordnandet av barnhemsvården inom vederbörande landstingsområde respektive inom stad, som ej deltager i landsting; dock må, där särskilda skäl därtill äro, statsbidrag utgå jämväl för annat barnhem, som finnes tillgodose ett allmänt behov. 3§Statsbidrag må utgå med följande belopp, nämligen: a) där den, som ämnar anordna barnhem, för ändamålet uppför nybyggnad, med högst tre fjärdedelar av byggnadskostnaderna, däri ej inräknade kostnader för anskaffande av tomt och inventarier, dock att bidraget ej må överstiga 4 500 kronor för varje vårdplats, som barnhemmet med normal beläggning beräknas rymma; b) där byggnad för ändamålet av vederbörande inköpes, med högst tre fjärdedelar av köpesumman i vad den avser själva byggnaden samt av kostnaderna för de om- eller tillbyggnadsarbeten, som erfordras för byggnadens användande till barnhem, dock att bidraget ej må överstiga 3 000 kronor för varje sådan vårdplats, som under a) sägs; c) där till barnhem tages i anspråk i vederbörandes ägo befintlig byggnad, som ej av vederbörande uppförts eller inköpts för sådant ändamål, med högst tre fjärdedelar av kostnaderna för de om- eller tillbyggnadsarbeten, vilka erfordras för byggnadens användande till barnhem, dock att, där icke särskilda skäl till annat föranleda, bidraget ej må överstiga 2 000 kronor för varje sådan vårdplats, som under a) sägs. 4 §• Ansökning om statsbidrag skall, ställd till Kungl. Maj:t, ingivas till socialstyrelsen samt vara åtföljd av följande handlingar: a) beskrivning över byggnadstomtens storlek, läge och beskaffenhet; b) dels fullständiga ritningar för barnhemmet i fråga jämte därtill hörande beskrivning, dels kostnadsförslag för hemmets uppförande eller inrättande, dels uppgift angående hemmets ändamål samt det högsta antal barn och deras högsta och lägsta ålder samt i fråga om mödrahem jämväl det högsta

26 antal mödrar, som hemmet samtidigt skall kunna mottaga, dels ock redogörelse beträffande den personal, som sökanden finner erforderlig för verksamhetens bedrivande, samt personalens utbildning. c) av vederbörande avgiven förbindelse dels att icke utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande nedlägga barnhemmet eller använda detsamma till annat än det därmed avsedda ändamålet, dels att ej kräva högre vårdavgifter än dem, som för vart fall angivas i Kungl. Maj:ts kungörelse angående statsbidrag till driften av barnhem, dels att för hemmets del, utöver vad i stadgan angående barnavårdsanstalter sägs, underkasta sig bestämmelserna i denna kungörelse ävensom de föreskrifter i övrigt, som må varda i behörig ordning meddelade, dels ock att, om något av nu nämnda villkor icke skulle fullgöras, återbära uppburet statsbidrag eller så stor del därav, som av Kungl. Maj:t bestämmes. Skall barnhemmet drivas av förening eller stiftelse, skall ansökningen jämväl innehålla uppgift å den, som äger att för sökanden tala och svara, samt vid ansökningen fogas ett exemplar av gällande stadgar.

5§Sökes statsbidrag för barnhem av annan än landsting eller stad, som icke deltager i landsting, skall socialstyrelsen inhämta yttrande av vederbörande landstings förvaltningsutskott respektive stadsfullmäktige. Sedan de ingivna ritningarna blivit av socialstyrelsen granskade samt barnhemmets läge och plan i övrigt av socialstyrelsen godkänts, har sistnämnda styrelse att till Kungl. Maj:t insända ansökningen jämte därtill hörande handlingar ävensom eget yttrande, vilket skall innehålla dels uppgift om det högsta antal vårdplatser, som barnhemmet efter socialstyrelsens bedömande kan med normal beläggning inrymma, dels ock förslag till de särskilda villkor och bestämmelser, som med hänsyn till lokala förhållanden eller eljest böra föreskrivas för åtnjutande av statsbidrag. Varder statsbidrag beviljat, må detta ej utbetalas, förrän barnhemmet blivit genom socialstyrelsens försorg avsynat och godkänt samt styrelsen granskat till riktigheten bestyrkta räkenskaper över anskaffningskostnaden eller räkenskapssammandrag, som i vederbörlig ordning utsedda revisorer däröver upprättat. Finner socialstyrelsen därvid förhållanden hava inträtt, som böra föranleda ändring i statsbidragets belopp, har styrelsen att därom göra framställning hos Kungl. Maj:t. I motsatt fall äger socialstyrelsen att, på rekvisition, till vederbörande utbetala det beviljade bidraget av medel, som blivit för ändamålet anvisade.

6§Av kommun, förening, stiftelse eller annan drivet barnhem, som erhåller statsbidrag jämlikt denna kungörelse, skall vara pliktigt mottaga barn från upptagningsområde, som socialstyrelsen bestämmer.

27 Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1945. Har landsting eller kommun efter den 1 januari 1942 påbörjat uppförande av eller inrättande av barnhem, som i denna kungörelse avses, må dock statsbidrag enligt denna kungörelse utgå, där synnerliga skäl därtill äro. Ansökning om statsbidrag skall i sådant fall ingivas före den 1 januari 1946.

Förslag till kungörelse angående statsbidrag till driften av barnhem. 1§Statsbidrag må, under villkor som nedan angivas, utgå till landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan för driften av barnhem av de i 39 § 2 mom. barnvårdslagen särskilt angivna kategorier. 2§Statsbidrag må utgå allenast under villkor, att barnhemmet ingår som led i en av socialstyrelsen godkänd plan för ordnandet av barnhemsvården inom vederbörande landstingsområde, respektive inom stad, som ej deltager i landsting; dock må, där särskilda skäl därtill äro, statsbidrag utgå jämväl för annat barnhem, som finnes tillgodose ett allmänt behov.

3§. Statsbidrag må utgå med följande belopp, nämligen: a) för spädbarnshem, upptagningshem och barnhem för varaktig vård en krona 50 öre för dag och intaget barn; b) för mödrahem av vårdhemstyp en krona 50 öre för dag och intagen väntande moder, samma belopp för dag och moder, som vårdas tillsammans med sitt späda barn, samt enahanda belopp för dag och intaget ensamt barn; samt c) för mödrahem av hemskoletyp tre kronor 50 öre för dag och intagen väntande moder samt enahanda belopp för dag och moder, som vårdas tillsammans med sitt späda barn. Såsom villkor för statsbidrag skall gälla: för hemskola, att vårdavgift icke uttages; för spädbarnshem och vårdhem, att vårdavgift för intaget ensamt spädbarn icke uttages med högre belopp än två kronor för dag; samt för övriga fall, att vårdavgift icke uttages med högre belopp än en krona 50 öre för dag. 4§Ansökning om statsbidrag ingives till och prövas av socialstyrelsen. Ansökning skall innehålla uppgift å det antal vårdplatser, för vilket stats-

28 bidrag begäres, å storleken av den bestämda vårdavgiften för dag och intagen samt om de förhållanden i övrigt, vilka äro av betydelse för statsbidragsfrågans bedömande. Där statsbidrag ej erhållits jämlikt kungörelsen angående statsbidrag för uppförande eller inrättande av barnhem eller där statsbidrag till driften av barnhemmet ej tidigare erhållits, skall ansökningen tillika vara åtföljd av följande handlingar: a) kortfattad beskrivning över byggnadstomtens storlek, läge och beskaffenhet; b) ritningar eller skiss över barnhemmet jämte kortfattad beskrivning över detsamma och dess inredning; c) intyg från förste provinsialläkare eller förste stadsläkare angående lokalernas beskaffenhet; d) uppgift angående hemmets ändamål samt det högsta antal barn och deras högsta och lägsta ålder samt i fråga om mödrahem jämväl det högsta antal mödrar, som hemmet samtidigt kan mottaga; e) redogörelse beträffande vid barnhemmet anställd personal och dennas utbildning samt ordningen för läkarvårdens handhavande; f) förbindelse av vederbörande att, så länge statsbidrag till driften utgår, för barnhemmets del underkasta sig bestämmelserna i denna kungörelse ävensom de föreskrifter i övrigt, som må varda i behörig ordning meddelade. Drives barnhemmet av förening eller stiftelse, skall ansökningen jämväl innehålla uppgift å den, som äger att för sökanden tala och svara, samt vid ansökningen fogas ett exemplar av gällande stadgar. Över ansökning av annan än landsting eller stad, som icke deltager i landsting", skall socialstyrelsen inhämta yttrande av vederbörande landstings förvaltningsutskott respektive stadsfullmäktige. 5 §. Bifalles ansökning, skall socialstyrelsen fastställa det högsta antal vårdplatser, för vilka statsbidrag må utgå, samt i övrigt meddela de särskilda bestämmelser, som finnas böra föreskrivas för erhållande av statsbidrag. Sker ändring i de förhållanden, vilka förelegat vid ansökningens beviljande, skall anmälan därom göras till socialstyrelsen, som äger avgöra, huruvida vid anmälningen må bero eller ny ansökning skall ingivas och prövas. Fullgöres ej i avseende å barnhem, som tillerkänts statsbidrag till driftkostnaderna, villkor, som uppställts för bidragets tillgodonjutande, äger socialstyrelsen, där påkallad rättelse ej annorledes kan vinnas, förklara rätten till bidraget helt eller delvis förverkad. 6§Beviljat statsbidrag utbetalas halvårsvis i efterskott. Bekvisition å beviljat statsbidrag skall ingivas till socialstyrelsen efter utgången av december och juni månader. Dylik rekvisition skall innehålla uppgift om det antal vård-

29 dagar under närmast föregående halvår, för vilket statsbidrag må utgå. Denna uppgift skall vara grundad på utdrag av barnhemmets journal och försedd med granskningspåskrift av länsstyrelsens barnavårdsassistent. Efter granskning av rekvisitionen har socialstyrelsen att av medel, som blivit för ändamålet anvisade, till vederbörande utbetala godkänt belopp. På därom gjord framställning äger socialstyrelsen utanordna förskott å beviljat statsbidrag, dock ej till högre belopp för varje halvår än som motsvarar hälften av det för halvåret beräknade statsbidraget. Erhållet förskott avräknas vid statsbidragets slutliga utanordnande. Vid beräkning av statsbidrag för kortare tid än ett halvår skall varje månad beräknas till trettio dagar. Formulär till rekvisition av statsbidrag fastställes av socialstyrelsen.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1945.

Förslag till

stadga angående fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll. Allmänna bestämmelser. 1 §• 1 mom. Barnavårdsnämnden har att med uppmärksamhet följa de förhållanden, under vilka inom kommunen bosatta fosterbarn vårdas och uppväxa, samt skall genom tillsyn över fosterhemmen och råd och upplysningar till barnafostrarna söka befordra en god fosterbarnsvård. Nämnden skall jämväl vaka över att sådana inom annan kommun bosatta fosterbarn, vilka av nämnden omhändertagits och utackorderats i fosterhem därstädes, erhålla en tillfredsställande vård och uppfostran. Barnavårdsnämnden skall ock verka för att fosterbarn, som står under dess tillsyn, erhåller sådan utbildning, som med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter finnes påkallad. 2 mom. Länets barnavårdsassistent åligger att å länsstyrelsens vägnar öva tillsyn över den verksamhet, som utövas av barnavårdsnämnderna på fosterbarnsvårdens område, samt har att deltaga i fosterhemsförmedling inom länet, I övrigt skall barnavårdsassistenten med upplysningar och råd tillhandagå barnavårdsnämnderna inom länet ifråga om deras åligganden med avseende å fosterbarnsvården. 3 mom. Barnavårdsnämnder och barnavårdsassistenter böra genom upplysningsverksamhet och på annat lämpligt sätt väcka och vidmakthålla intresset för en god fosterbarnsvård.

2§Barnavårdsnämnder och barnavårdsassistenter skola upprätthålla samarbete med myndigheter, institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet berör fosterbarnsvården. Särskilt böra barnavårdsnämnder i olika kommuner och barnavårdsassistenter i skilda län bistå varandra vid anskaffandet av lämpliga fosterhem och för främjandet i övrigt av en god fosterbarnsvård. Om fosterhemsförmedling. 3§Barnavårdsnämnder och barnavårdsassistenter böra i förväg söka träda i förbindelse med enskilda personer, vilka kunna antagas vara lämpliga som barnafostrare och villiga att mottaga fosterbarn. 4§Barnavårdsassistenten bör i den mån övriga arbetsuppgifter medgiva, efter framställning tillhandagå vid förmedling av fosterhem. Utackordering av fosterbarn genom barnavårdsnämnds försorg bör, där så lämpligen kan ske, verkställas genom förmedling av assistenten. Om undersökning av fosterhem före fosterbarns mottagande.

5§Undersökning, som i 52 § barnavårdslagen sägs, skall å barnavårdsnämndens vägnar verkställas genom personligt besök i det tilltänkta fosterhemmet av fosterbarnsinspektör, som i 6 § sägs, eller annan lämplig person. Härvid skola upplysningar inhämtas rörande samtliga de förhållanden, vilka kunna vara av betydelse för bedömande av hemmets och barnafostrarens lämplighet. Där anledning finnes att antaga, att barnafostraren eller annan i fosterhemmet boende är behäftad med sjukdom, som kan komma att menligt inverka på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa, skall undersökaren söka föranstalta om läkarundersökning av denne. Barnavårdsassistenten är i mån av tid pliktig bistå barnavårdsnämnden vid undersökning, som i första stycket avses. Om tillsynen över fosterbarn och fosterhem. 6§Tillsynen över fosterbarn och fosterhem skall å barnavårdsnämndens vägnar utövas av därtill särskilt utsedda personer med intresse för och erfarenhet av barnavård (fosterbarnsinspektörer). Till fosterbarnsinspektör i fråga om späda barn bör utses kvinna, såvitt möjligt med utbildning i barnavård.

7§. Fosterbarnsinspektören skall med uppmärksamhet följa barnets utveckling och övervaka dess uppförande ävensom utöva tillsyn däröver att barnafostra-

31 ren noggrant fullgör sina skyldigheter samt iakttager de föreskrifter, råd och anvisningar med avseende å barnets vård och uppfostran, som blivit av barnavårdsassistenten, barnavårdsnämnden eller fosterbarnsinspektören meddelade, samt, om barnet mottagits för yrkesutbildning eller arbetsanställning, att det av arbetsgivaren erhåller de förmåner, som blivit överenskomna, samt den uppsikt och handledning, varav det är i behov. Vid fullgörandet av sitt uppdrag bör fosterbarnsinspektören förfara med allvar och nit men ock med takt och finkänslighet. Han bör lämna barnafostraren och barnet råd och vägledning samt sträva efter att vinna deras förtroende. För utövandet av tillsynen har fosterbarnsinspektören att avlägga personliga besök i fosterhemmet å i förväg ej tillkännagivna tider. Hembesök skall ske i den omfattning, som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall finnes påkallad, dock skall ifråga om fosterbarn under ett år sådana besök göras minst en gång varannan månad, ifråga om fosterbarn mellan ett och två år minst en gång i kvartalet samt ifråga om fosterbarn över två år minst en gång varje halvår. Där så i visst fall finnes kunna ske utan men för barnet, må barnavårdsnämnden, om särskilda skäl föreligga, besluta, att hembesök skola verkställas i mindre utsträckning än nu sagts, dock att antalet hembesök ej må understiga ett varje halvår, då fråga är om spädbarn, samt eljest ett om året. Om barnet bevistar skola, skall fosterbarnsinspektören inhämta upplysningar angående barnets förståndsutveckling, skolgång, uppförande och flit. Även på annat lämpligt sätt bör inspektören söka skaffa sig upplysningar om barnet, särskilt angående dess hälsotillstånd och karaktär.

8§Där barnet visar anlag för studier eller fallenhet för hantverk samt iakttager ett gott uppförande och arbetshåg, bör fosterbarnsinspektören hos barnavårdsnämnden göra framställning om beredande åt barnet av lämplig undervisning eller utbildning. 9§Förekommer anledning till anmärkning mot barnet eller barnafostraren eller mot förhållandena i fosterhemmet eller å barnets arbetsplats, skall fosterbarnsinspektören genom lämpliga föreställningar söka åstadkomma rättelse. Vinnes ej rättelse, eller är missförhållandet av allvarligare beskaffenhet, skall inspektören ofördröjligen anmäla saken hos barnavårdsnämnden eller dess ordförande. 10 §. Fosterbarnsinspektören skall föra noggranna anteckningar rörande verkställda hembesök, därvid gjorda iakttagelser samt i anledning därav företagna åtgärder. Så snart anledning därtill förefinnes samt i allt fall minst en gång varje

32 år skall inspektören genom utdrag av anteckningarna eller på annat lämp ligt sätt delgiva barnavårdsnämnden eller dess ordförande vad som vid tillsynen förevarit.

Förslag till förordning om ändring i vissa delar av Kungl. stadgan angående enskilda sjukhem och förlossningshem den 29 maj 1931. 7§. 2 mom. Tillsyn å enskilda förlossningshem i andra hänseenden, än i 1 mom. avses, utövas under inseende av socialstyrelsen utav statens fattigvårdsoch barnavårdskonsulenter, länens barnavårdsassistenter samt barnavårdsnämnderna ävensom, där så finnes erforderligt, av särskilt tillkallade personer. 3 mom. Föreståndare för förlossningshem, vilket ej tillika är att anse som barnavårdsanstalt, varom i 5 kap. lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd förmäles, har att, sedan å hemmet intagen kvinna vårdats där under sammanlagt tre veckor efter förlossningen, göra anmälan härom hos barnavårdsassistenten i länet inom en vecka efter utgången av nämnda tid. Sådan anmälan skall innehålla uppgift om kvinnans namn, ålder, civilstånd och adress ävensom angående tidpunkten för förlossningen.

Förslag till förordning om ändrad lydelse av 1 § i Kungl. stadgan angående hotell- och pensionatrörelse den 8 juni 1917. 1§Med hotell- eller är sagt. Är rörelsen uteslutande eller till huvudsaklig del avsedd för barn, skall i stället för bestämmelserna i denna stadga i tillämpliga delar gälla vad i lag eller författning finnes föreskrivet angående barnhem, dock skola de nedan i avdelning III meddelade föreskrifterna om kontroll över resande äga tilllämpning med avseende å utlänningar. Såsom resande — såsom resande.

MOTIVERING.

Inledning. Frågan om en revision av gällande bestämmelser angående barnhem har under senare år blivit alltmer aktuell. Härtill ha flera omständigheter bidragit. Vid upprepade tillfällen har kommit i dagen, att allvarliga missförhållanden rått vid vissa barnhem; detta har naturligen framkallat krav om en effektivare tillsyn från det allmännas sida över hemmen. De statistiska undersökningar, som av kommittén verkställts angående landets barnhem och däri intagna barn (statens offentliga utredningar 1942: 45) ha också aktualiserat vissa problem av såväl organisatorisk som annan innebörd, vilkas lösning icke bör uppskjutas. Vidare ha under årens lopp de olägenheter alltmera skärpts, vilka äro en följd därav att bestämmelser saknas angående skyldighet för viss eller vissa samfälligheter att upprätta och driva barnhem. Föreningar och stiftelser, vilka nu i stor utsträckning äro huvudmän för barnhemmen, måste ofta kämpa med ekonomiska svårigheter, vilka förvärrats under nuvarande kristid. Den understödsverksamhet från Allmänna barnhusets sida, som i så hög grad utgör en förutsättning för möjligheten att driva vissa barnhem, har också gradvis måst reduceras. Avsaknaden av bestämmelser angående huvudmannaskap för barnhemsverksamheten har vidare försvårat en rationell planläggning av denna på lång sikt och en avvägning av de olika behoven mot varandra efter deras angelägenhetsgrad. Så länge barnhemsvården är beroende av det enskilda eller halvoffentliga initiativet, oftast i anslutning till lokalt uppträdande behov och utan samordning under det allmännas ledning, kan icke undvikas, att vissa vårdformer, som ur allmän synpunkt äro angelägna, icke bli tillgodosedda i erforderlig utsträckning samt att hemmens och vårdens standard blir ojämn. Vid sidan om de egentliga barnhemmen i nuvarande barnavårdslags mening ha sedan länge funnits vissa institutioner för barnavård, som helt stått utanför den genom nämnda lag anordnade tillsynen. Häribiand märkas såväl hem för sluten vård, såsom barnhotell, barnpensionat, vissa skolhem, feriebarnhem, sommarkolonier o. d., som barnavårdsanstalter för halvöppen vård. Till vissa av dessa anstalters verksamhet ha statsmakterna på senaste tiden tagit ställning, nämligen ifråga om daghem, lekskolor och eftermiddagshem samt barnkolonier, i samband därmed att anslag av statsmedel beviljats för denna. Emellertid har det synts kommittén angeläget, att frågan om en offentligrättslig reglering av samtliga för barns vård och uppfostran avsedda anstalters verksamhet upptages till samtidigt övervägande i syfte att såvitt möjligt lösa de organisatoriska, ekonomiska och andra problem, som visat sig föreligga. 3 — 2338 43

34 Jämväl frågan om fosterbarnsvården i enskilt hem har under senare år alltmera aktualiserats. Otvivelaktigt lämna de bestämmelser, som för närvarande finnas i detta avseende, icke tillräckliga garantier för att fosterbarnen växa upp i sunda, tryggade förhållanden. Särskilt kunna vägande erinringar framställas mot fosterbarnskontrollens anordnande; visserligen har denna effektiviserats i samband med omläggningen under 1930-talet av Allmänna barnhusets verksamhet, men kontrollen kan ännu icke sägas vara tillfredsställande. Frågan om inordnande av den genom Allmänna barnhuset och barnavårdsförbunden anordnade fosterbarnsinspektionen i det samhälleliga tillsynssystemet är därför i hög grad aktuell. Jämväl andra skäl, vilka i annat sammanhang skola behandlas, ha föranlett kommittén att nu upptaga jämväl fosterbarnsvården till behandling. Ehuru även vissa andra spörsmål i samband med den samhälleliga barnavården torde böra göras till föremål för en granskning, har kommittén sålunda ansett det angeläget att utan avbidan härå separat behandla barnavårdsanstalternas verksamhet och fosterbarnsvården. Kommitténs förslag ifråga om barnavårdsanstalterna behandlas i det följande i Avd. 1 i detta betänkande samt ifråga om fosterbarnsvården i Avd. II.

35 Avd. I. Förslag: angående revision av lagstiftningen om barnavårdsanstalter. Kap. I. översikt över nuvarande barnavårdsanstalter samt för dem gällande bestämmelser. Barnhemmen. Historik. Enligt 1902 års lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn kunde barn i vissa fall skiljas från hemmet och intagas å barnhem. Några bestämmelser angående barnhems upprättande eller beskaffenhet lämnades dock icke. I den proposition, som låg till grund för 1902 års lag, hade föreslagits, att föreskrift skulle utfärdas, att barnhem i mån av behov skulle inrättas och underhållas av skoldistrikten samt vara underkastade den inspektion, som Konungen bestämde. Det särskilda utskott, som behandlade denna fråga, avstyrkte dessa föreskrifter, enär upprättandet av barnhem enligt utskottets mening kunde överlämnas åt det enskilda filantropiska intresset, som i detta hänseende visat så mycken livaktighet, att det vore obehövligt att belasta kommunerna med denna tunga, så mycket mer som det i ett stort antal kommuner endast undantagsvis torde förekomma, att ett barn behövde insättas i barnhem. Utskottet föreslog i stället allenast en bestämmelse, att barnhem skulle vara underkastade den inspektion, varom Konungen förordnade. Denna inspektion uppdrogs genom cirkulär den 31 oktober 1902 åt folkskoleinspektörerna. Enligt lagen om fosterbarns vård av år 1902 kunde fosterbarn överlämnas till anstalt för barnavård. Förutom vissa bestämmelser om dessa anstalters anmälningsskyldighet, vilken i huvudsak motsvarade den, som ålåge enskilda barnafostrare, saknades närmare föreskrifter angående desamma. Vid den tidpunkt, då fattigvårdslagstiftningskommittén behandlade frågan om samhällets barnavård, funnos ett 40-tal kommunala barnhem, 37 barnavdelningar vid fattigvårdsanstalter, ävensom 144 barnhem, 8 hem för mödrar med späda barn och 10 upptagningsanstalter eller härbärgen. Det stora flertalet barnhem meddelade stadigvarande vård och uppfostran, d. v. s. barnen vistades i regel där under hela sin uppväxttid. Till stor del sammanhängde detta givetvis med svårigheten att anskaffa lämpliga fosterhem. Behovet av kortvarig anstaltsvård för barn tillgodosågs under denna tid i regel å upptagningsanstalter och härbärgen, i den mån sådana funnos, samt eljest å fattigvårdsanstalterna. I sitt förslag till lag om den offentliga barnavården, avgivet den 19 april 1921 föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén, att värnlösa barn, ävensom barn som eljest behövde vård utom hemmet, under vissa förhållanden skulle omhändertagas

36 av barnavårdsnämnd, därvid barnet i första hand borde utackorderas i enskilt hem. Funnes ej lämpligt enskilt hem att tillgå, eller påkallade särskilda omständigheter barnets vårdande å anstalt för barnavård, borde barnet överlämnas till en för ändamålet lämpad sådan anstalt (barnhem). Vore barnet på grund av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller andlig brist eller svaghet i behov av vård å särskild anstalt, skulle barnavårdsnämnden ha att vidtaga erforderliga åtgärder för att förskaffa barnet inträde å sådan anstalt. Fattigvårdslagstiftningskommittén fann det ej möjligt eller lämpligt att direkt föreskriva upprättande av barnhem för stadigvarande vård av barn. Kommittén förklarade, a t t frågan, huruvida dylika hem behövde anskaffas, måste bero på om kommunen hade andra utvägar att sörja för omhändertagna barn. Det finge antagas att de kommuner, som verkligen behövde sådana, antingen själva upprattade dem 'eller uppmuntrade föreningars eller enskilda personers verksamhet på området Ifråga om hem för tillfällig vård och fostran framhöll kommittén starkt vikten av a t t behovet härav tillgodosåges. Fördelen med barnens vistelse på upptagningshemmen vore, att de enskilda fosterhem, där barnet sedermera skulle placeras härigenom kunde utväljas med större omsorg. Vidare skapades därigenom tillfallle'att låta barnen, som vid omhändertagandet ej sällan befunne sig i dålig kondition, genomgå undersökning av läkare. Klena barn skulle kunna kvarhållas nå*on tid å barnhemmet, innan de överlämnades till fosterhemmet, därest de icke i första hand sändes till en vårdanstalt, t. ex. för skrofulösa eller vanföra. Kommittén hade emellertid ej föreslagit obligatoriskt inrättande av upptagningshem, enär man ej ansett sig kunna belasta kommunerna därmed, u t a n funnit det kunna överlåtas åt kommunerna själva att i samarbete med den enskilda offervilligheten ordna efter behovet. För att uppmuntra tillkomsten av upptagningshem skulle man enligt kommittén kunna tänka sig statsbidrag för upprättandet av sådana; kommittén hade dock för det dåvarande ej velat föreslå sådant, då det syntes andamålsenligare att landstingen toge sig an denna angelägenhet. Fattigvardslagstiftningskommittén tänkte sig emellertid icke, att landstingen skulle ha obligatorisk skyldighet a t t ekonomiskt stödja barnhems verksamheten, men forutsatte, att deras intresse skulle kunna väckas för uppgiften. E t t led häri skulle vara den verksamhet, som enligt kommitténs förslag skulle utövas av det s. k. ungdomsrådet, d. v. s. ett för varje landstingsområde bildat organ, i vilket landstinget skulle tillsätta fyra ledamöter av sex. Ungdomsrådet skulle bl. a. uppmuntra tillkomsten av upptagningshem genom framställningar till kommunala eller lansinstitutioner och genom att verka för bildandet av kommunalförbund. Såsom ett särskilt slag av upptagninghem betraktade fattigvårdslagstiftnmgskommittén mödrahemmen och spädbarnshemmen. Kommittén vitsordade vidare betydelsen av att särskilda observationshem funnes a t t tillgå men fann, att foreskrifter om upprättandet av sådana för det dåvarande icke borde lämnas; mo]ligheter till observation torde nämligen kunna givas å vanliga barnhem och upptagningshem möjligen även å skyddshem. Även sjukvårdsanstalter kunde härvid komma till anlitande. Observation av särskilt svårbedömda fall skulle kunna verkställas å en härför särskilt anordnad avdelning för medicinsk specialundersökning vid Allmänna barnhuset. I kommitténs förslag lämnades vissa regler angående barnhemmens beskaffenhet m. m. Hemmet skulle med hänsyn till belägenhet, u t r y m m e och utrustning vara så beskaffat, att där intagna barn kunde erhålla tillfredsställande vård. Hemmet skulle vidare stå under sådan ledning och hava sådan personal, a t t trygghet vunnes för dess ändamålsenliga skötsel. Plan för hem, upprättat av kommun eller landsting, skulle underställas lansstyrelsen. För enskilda barnhem förordades koncessionssystem; tillstånd skulle sålunda meddelas av länsstyrelsen, när förening, stiftelse eller enskild person önskade u p p r ä t t a barnhem. Sådant hem skulle stå under tillsyn av barnavårds-

37 nämnden i den kommun, där hemmet vore beläget. Till nämnden skulle anmälan göras från hemmets sida om varje på hemmet intaget barn. S e d a n f a t t i g v å r d s l a g s t i f t n i n g s k o m m i t t é n s förslag blivit föremål för övera i b e t n i n g , framlades vid 1924 å r s r i k s d a g p r o p o s i t i o n (nr 150) m e d förslag till lag om s a m h ä l l e t s b a r n a v å r d , m. m. I propositionen infördes begreppet samhällsvård såsom form för omhändertagande av vissa nödställda barn, som vistas i föräldrahemmet, sjuka barn samt värnlösa barn. I likhet med fattigvårdslagstiftningskommittén förordade departementschefen, att sålunda omhändertaget barn i första hand borde utackorderas i ett för ändamålet lämpat enskilt hem, därvid dock gjordes undantag för det fall, att särskilda omständigheter till annat föranledde. I sistnämnda fall och där lämpligt hem ej funnes att tillgå, borde barnet överlämnas till barnhem. Bestämmelser föreslogos tillika angående tillfällig vård av omhändertagna barn å upptagningshem samt om skyldighet för barnavårdsnämnd att, där omhändertaget barn till följd av kropps- eller sinnessjukdom, vanförhet eller annan kroppslig eller andlig brist eller svaghet vore i behov av särskild vård, bereda barnet dylik vård i härför lämpad anstalt eller annorstädes. I propositionen verkställdes — i motsats till vad som var fallet i kommittéförslaget — en precisering av barnhemsbegreppet och en gruppering av barnhemmen i olika kategorier. Hemmen betecknades således dels barnhem för stadigvarande vård och dels anstalter för tillfällig vård och observation av barn eller för vård av späda barn och deras mödrar (upptagningshem). Departementschefen anslöt sig till fattigvårdslagstiftningskommitténs uppfattning, att kommunerna ej borde åläggas upprätta barnhem, utan att det borde överlåtas åt kommunerna att i samarbete med den enskilda offervilligheten förfara allt eftersom förhållandena krävde. Samtidigt erinrades om det under prövning varande förslaget, att Allmänna barnhuset skulle äga utdela understöd till upptagningshem. Förslaget om inrättande av ungdomsråd avböjdes. Ifråga om de olika hemmens användningsområde uttalades, att det vore av stor vikt att upptagningshem och barnhem för stadigvarande vård komme till sin rätta användning. Därvid vore särskilt att beakta, dels a t t ett barn i allmänhet ej alltför länge borde tillåtas kvarbliva å ett upptagningshem, såvida ej vissa egendomligheter hos barnet nödvändiggjorde en längre tids observation och dels a t t vanliga normala barn näppeligen borde få vistas hela sin uppväxttid ens i en anstalt för stadigvarande vård, med mindre särskilda omständigheter talade härför. Beträffande av kommun eller landsting u p p r ä t t a t hems beskaffenhet samt godkännande av plan härför av länsstyrelsen upptogos i propositionen i huvudsak samma bestämmelser som i kommittéförslaget. Beträffande fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag om koncession för enskilda barnhem förklarade departementschefen — med åberopande av avgivna yttranden — att det förelåge en fara för a t t tvånget att begära tillstånd att upprätta barnhem skulle förkväva donationslusten hos personer, som eljest skulle vara sinnade a t t anslå medel för dylikt samhällsgagnande syfte. En viss risk funnes även, att den efterföljande tillsynen — som enligt departementschefens förmenande vore av ofantligt mycket större vikt än ett godkännande på förhand — skulle bliva mindre effektivt, om ett »förhandsgillande» givits. Då härtill komme, att en skärpt anmälningsplikt för barnhemmens föreståndare samt omedelbar undersökningsskyldighet för barnavårdsmyndigheten borde vara ägnade a t t även för barnhemmens del skapa garantier för en effektiv kontroll, hade i departementsförslaget ej upptagits bestämmelser om koncessionstvång beträffande barnhem. Däremot upptogs fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag om tillsyn av barnavårdsnämnd över barnhemmen och rätt för länsstyrelse att, om yppade miss-

förhållanden ej rättades, förständiga vederbörande att upphöra med sin verksamhet. Dessa bestämmelser torde enligt departementschefen i allmänhet föranleda dem, som ämnade upprätta barnhem, att på förhand skaffa sig sakkunniga råd (t. ex. av barnavårdsnämnden eller vederbörande barnavårdskonsulent) beträffande hemmets anordning. Sålunda komme antagligen att ifråga om barnhem, upprättat av förening, stiftelse eller enskild, på frivillighetens väg uppnås ett slags »förhandsgranskning», något som beträffande barnhem, upprättade av kommun eller landsting föreslogos i propositionen. Under riksdagsbehandlingen av propositionen yrkades i motion nr 450 i andra kammaren av herr Wallerius, att i lagförslaget måtte införas en bestämmelse av innebörd, att inom varje landstingsområde skulle finnas en utackorderingscentral för området eller att en hänvisning å en dylik anordning skulle införas i förslaget. Andra lagutskottet hade, såvitt nu är i fråga, ingen erinran att framställa mot Kungl. Maj:ts förslag, men uttalade att utskottet, som livligt behjärtade vikten av att sjuka och abnorma barn erhölle erforderlig specialvård, ansåge sig böra framhålla önskvärdheten av att sådana anordningar vidtoges, som vore erforderliga för möjliggörande av sådan vård. Såsom av det ovanstående framgår, kom 1924 års barnavårdslag icke att innehålla några bestämmelser angående koncessionstvång för enskilda barnhem. På initiativ av dåvarande statens inspektör för fattigvård och barnavård påbörjades 1928 en undersökning rörande förhållandena i privata spädbarns- och förlossningshem, vilken undersökning avslutades år 1930. Av redogörelsen för denna framgick, att betänkliga missförhållanden voro rådande vid dylika hem ej blott i avseende å beskaffenheten av den vård, som i hemmen lämnades mödrar och barn, utan även på grund av där mångenstädes förekommande hänsynslösa utnyttjande i vinningssyfte av det nödläge, varuti mödrarna, ofta fattiga och ensamstående, befunno sig. För undanröjande av dessa missförhållanden föreslogo statens inspektör och medicinalstyrelsen bl. a., att föreskrifter måtte införas om att barnhem i vissa fall ej finge inrättas utan att tillstånd därtill erhållits. På grundval av det av medicinalstyrelsen och statens inspektör framlagda förslaget utarbetades inom socialdepartementet ett förslag till lag om ändring i lagen om samhällets barnavård, som framlades i proposition nr 98 vid 1931 års riksdag. Departementschefen förklarade bl. a., att vad anginge de skäl, som anförts mot ett koncessionssystem, han visserligen i likhet med vad som uttalats av föredragande departementschefen vid framläggandet av förslaget till lagen om samhällets barnavård ansåge, att det vore av vikt, att hinder icke ställdes för personer eller sammanslutningar, som i ideellt syfte ville inrätta barnhem. Då emellertid i dylika fall en skyldighet att söka tillstånd torde bliva av väsentligen formell betydelse, torde av denna anledning några avgörande betänkligheter icke böra möta mot ett införande av bestämmelser om koncession. Förslaget innebar, att särskilt tillstånd skulle erfordras, därest annan än kommun eller landsting ville upprätta barnhem. Sådant tillstånd skulle meddelas av vederbörande länsstyrelse, som i den ordning Kungl. Maj:t bestämde hade att pröva, om barnhemmet vore så beskaffat, att där intagna barn kunde erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, samt huruvida trygghet funnes för dess ändamålsenliga skötsel. Till ledning för länsstyrelsens prövning skulle vid ansökan om tillstånd fogas plan över hemmet samt uppgifter rörande dess utrust-

39 ning, ledning och personal ävensom erforderliga upplysningar för bedömande av dess verksamhet. Om tillstånd lämnades, skulle därom meddelas skriftligt bevis, innehållande, bl. a., uppgift å det högsta antal barn, som samtidigt finge vårdas å barnhemmet, med särskilt angivande av antalet barn under ett års ålder. Därest innehavare av barnhem ville flytta detsamma till en annan lägenhet eller vidtaga utvidgning av eller större förändring beträffande hemmet eller om ombyte av innehavare skulle ske, skulle n y t t tillstånd sökas. Reglemente för barnhem skulle icke nödvändigt finnas, utan det skulle ankomma på länsstyrelsen att i varje särskilt fall pröva behovet därav och, då reglemente ansåges böra upprättas, fastställa detsamma. Meddelat tillstånd skulle, då omständigheterna därtill föranledde, k u n n a återkallas av länsstyrelsen. Barnavårdsnämnden skulle vara skyldig att till länsstyrelsen anmäla, om barnhem av ifrågavarande slag dreves utan tillstånd eller om tillstånd enligt nämndens åsikt borde återkallas. Innehavare av enskilt barnhem, som därstädes mottoge barn utan att innehava tillstånd, drabbades av straffansvar. Om barnhem av ifrågavarande art upprättats före tiden för lagens ikraftträdande, skulle tillstånd till barnhemmets drivande icke erfordras, men vederbörande skulle vid straffansvar inom tre månader från n ä m n d a tid ingiva anmälan om hemmet till vederbörande länsstyrelse. Ifråga om barnhem, drivna av kommun eller landsting, föreslogos inga förändringar i då gällande bestämmelser, d. v. s. för dylika hem skulle plan uppgöras och för prövning underställas länsstyrelsen. P r o p o s i t i o n e n bifölls av r i k s d a g e n m e d s m ä r r e ä n d r i n g a r , och de n y a bes t ä m m e l s e r n a u t f ä r d a d e s d e n 29 maj 1931. Frågan om huvudmannaskapet för barnhemmen behandlades i samband med övriga åtgärder för barnavårdens utveckling av de s. k. organisationssakkunniga i deras betänkande med utredning och förslag rörande den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation. (Statens offentliga utredning 1934:53). De sakkunniga konstaterade med stöd av verkställda utredningar, att redan i de former, till vilka barnavården utvecklats, med de behov, som anmälts, kunde primärkommunerna icke ombesörja dem ensamma eller med hjälp av Allmänna barnhuset i den utsträckning, dess dåmera påräkneliga inkomster medgåve. Utgående från sin uppfattning om värdet av barnavårdsförbundens arbete föreslogo de sakkunniga, att barnavårdsnämndernas anslutning till barnavårdsförbund lagfästes. Härvid förutsattes, a t t barnavårdsförbundens verksamhet skulle omfatta drivande av upptagningshem och spädbarnshem ävensom — eventuellt genom samverkan mellan flera förbund — barnhem för svårfostrade barn samt anskaffande och övervakning av fosterhem. Enligt de sakkunnigas mening borde landstingen lämna barnavårdsförbunden erforderligt ekonomiskt stöd, men något uttryckligt åläggande i detta avseende föreslogs icke, utan hyste de sakkunniga förhoppningen, att landstingen ändock skulle behjärta det viktiga ändamål, det här gällde. För a t t tillförsäkra landsting eller stad, som lämnade bidrag till länets barnavårdsförbund, inflytande å förbundets angelägenheter, upptogs i det av de sakkunniga framlagda utkastet till lag om den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation m. m. under kap. 2, »Om barnavårdsförbund,» ett stadgande, enligt vilket nämnda landsting eller städer skulle äga rätt vara medlemmar i förbundet och utse en ledamot i dess styrelse. De sakkunnigas förslag i dessa delar föranledde icke någon proposition. Tillstyrkande yttranden avgåvos av bl. a. kammarrätten, 13 länsstyrelser, direktionen över Allmänna barnhuset samt svenska stadsförbundet. Förslaget avstyrktes av bl. a. 4 länsstyrelser, svenska landskommunernas förbund och 6 av fattigvårdsoch barnavårdskonsulenterna. I åtskilliga yttranden framhölls, att bestämmelser

40 måste finnas, varigenom reglering i lag gåves ifråga om barnavårdsförbundens ekonomiska verksamhet. I vissa yttranden påyrkades en legal skyldighet för landstingen att stå vissa ekonomiska garantier för barnavårdsförbunden. Införandet av dylika bestämmelser avböjdes däremot bestämt av Svenska landstingsförbundet. I ett av befolkningskommissionen framlagt förslag beträffande moderskapspenning och mödrahjälp (statens offentliga utredning 1936: 15) förordades — i syfte att giva barnavårdsombudsinstitutionen en fastare form och därmed skapa ökade förutsättningar för ombudens medverkan vid mödrahjälpsverksamheten — också ett lagfästande av barnavårdsförbundsorganisationen i huvudsaklig överensstämmelse med organisationssakkunnigas förslag. I yttrandena över befolkningskommissionens nämnda förslag återspeglades i huvudsak enahanda synpunkter som i yttrandena över organisationssakkunnigas förslag. Vid 1936 års riksdag väcktes av herrar Sederholm och Linnér m. fl. motion (nr 215 i första kammaren och nr 478 i andra kammaren) med yrkande, att riksdagen för sin del måtte antaga ett vid motionen fogat förslag till lag om barnavårdsförbund, vilket hade enahanda lydelse som kap. 2 i det av organisationssakkunniga framlagda lagutkastet angående den samhälleliga hjälpverksamhetens organisation. Motionen avstyrktes av andra lagutskottet (utlåtande nr 50), enär det kunde förväntas, att frågan om barnavårdsförbundens verksamhet komme att av Kungl. Maj:t upptagas till övervägande i samband med behandlingen av de förslag, som i olika ämnen framlagts av befolkningskommissionen. Utlåtandet vann riksdagens bifall. I den proposition (1937 nr 38), vari ett på grundval av befolkningskommissionens förenämnda betänkande utarbetat förslag till förordning om moderskapspenning m. m. förelades 1937 års riksdag, förklarade sig departementschefen anse de skäl, som anförts mot barnavårdsförbundens lagfästande, vara bärande, varför propositionen icke upptog hithörande stadganden. Någon erinran häremot framställdes icke av riksdagen. Frågan om Allmänna barnhusets verksamhet på den samhälleliga barnavårdens område behandlas i en särskild avdelning i detta betänkande. Sammanfattning av nu gällande bestämmelser angående barnhem. I barnavårdslagen (39 §) meddelas ej någon definition å barnhemsbegreppet i annan mån än genom stadgandet, att med barnhem skall förstås dels för stadigvarande vård och uppfostran av barn avsedd anstalt, som ej är att hänföra till skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt, och dels anstalt för tillfällig vård och för observation av barn eller för vård av späda barn och deras mödrar (upptagningshem). Några bestämmelser angående det minimiantal barn, som samtidigt skall vårdas i hem eller anstalt för att vederbörande institution skall anses som barnhem i barnavårdslagens mening finnes ej; det må dock anmärkas, att statens inspektör för fattigvård och barnavård i »Meddelanden från Kungl. Socialstyrelsens byrå för fattigvårdsoch barnavårdsärenden m. m.» nr 86 år 1942 angivit, att med barnhem skall förstås varje hem eller anstalt, som anordnats för mottagande av fyra eller flera barn. Såsom av det föregående framgår saknas bestämmelser angående huvudmannaskapet för barnhemmen.

41 Koncessionstvång finnes så tillvida att länsstyrelsen skall lämna tillstånd till upprättandet av barnhem, som drives av annan än kommun eller landsting. Enligt Kungl. Maj:ts cirkulärskrivelse den 29 maj 1931 till samtliga länsstyrelser skall länsstyrelsen över ansökan som här avses inhämta yttrande av förste provinsialläkaren eller med sådan läkare likställd stadsläkare efter hörande av vederbörande lokala tjänsteläkare och hälsovårdsnämnden, av statens fattigvårds- och barnavårds konsulent samt av barnavårdsnämnden. Avser ansökningen större barnhem eller föranleda eljest omständigheterna därtill, skall yttrande jämväl inhämtas av statens inspektör för fattigvård och barnavård samt medicinalstyrelsen. Tillsynen över barnhemmen följer i huvudsak samma regler som fosterbarnskontrollen. Barn under 16 år, som är intaget i barnhem, skall nämligen i princip betraktas som fosterbarn, dock skola eljest gällande bestämmelser ej tillämpas i fråga om barn, som omhändertagits av kommunens barnavårdsnämnd och som vistas inom kommunen. I övrigt omfattas de å barnhem intagna barnen av barnavårdsnämndens allmänna skyldighet att noggrant tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran samt, i händelse av sjukdom, den särskilda vård som omständigheterna påkalla. Nämnden har bl. a. att, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa undersökning av förhållandena i barnhem. Föreligger missförhållande i sådant hem, har nämnden att söka åstadkomma rättelse genom lämpliga föreställningar samt, där detta ej leder till åsyftad verkan, att anmäla saken hos länsstyrelsen. Kunna härvid barnen ej utan fara för liv eller hälsa kvarbliva i hemmet till dess länsstyrelsen hinner besluta i ärendet, skall nämnden omedelbart omhändertaga barnen. Länsstyrelsen äger, när förhållandena vid barnhem befinnas vara sådana, att barn ej kunna där erhålla tillfredsställande vård och uppfostran, förordna om de åtgärder, som må vara erforderliga till missförhållandenas avhjälpande eller ock förbjuda, att barn vidare vårdas i barnhemmet. Tillstånd, som lämnats annan än kommun eller landsting att bedriva barnhemsverksamhet, må av länsstyrelsen återkallas, när omständigheterna därtill föranleda. Barnhemmen omfattas jämväl av länsstyrelsens allmänna skyldighet i egenskap av uppsiktsmyndighet att vaka över att den barnavårdsverksamhet, som avses i barnavårdslagen, ändamålsenligt ordnas och handhaves, i vilken skyldighet bl. a. ingår att tillhålla barnavårdsnämnd eller .anstaltsstyrelse att vidtaga erforderliga åtgärder, då sådant missförhållande föreligger, för vars avhjälpande nämnden eller styrelsen är ansvarig. Länsstyrelsen biträdes vid uppsiktens utövande av barnavårdskonsulenten för länet, vilken bl. a. skall genom resor göra sig underrättad om förhållandena i det område, som är föremål för hans verksamhet, därvid han äger fritt och obehindrat tillträde till samtliga inom konsulentdistriktet befintliga barnavårdsanstalter samt andra för barnavårdsändamål upplåtna lokaler. Det ankommer på socialstyrelsen att med biträde av statens inspektör för fattigvård och barnavård verka för barnavårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling. Fr. o. m. år 1942 har till socialstyrelsens byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden knutits en barnavårdsinspektör.

42 Fr. o. m. år 1942 deltaga jämväl barnavårdsombuden i tillsynen över barn hemmen. Enligt ett sagda år till normalinstruktionen för barnavårdsombuden gjort tillägg likställas dessa nämligen med sådana sakkunniga biträden, som socialstyrelsen jämlikt 8 § i sin instruktion äger rätt anlita vid behandlingen av visst ärende eller visst slag av ärenden. Vid fullgörandet av uppdrag i nu nämnd egenskap ha ombuden samma befogenhet som barnavårdskonsulenterna att fritt och obehindrat äga tillträde till barnavårdsanstalter samt till alla offentliga handlingar rörande barnavård och barn utom äktenskap. I samband med tillsynen över barnhemmen kan till slut erinras om den vissa tjänsteläkare tillkommande skyldigheten enligt allmänna läkarinstruktionen att under sina tjänsteresor inom vederbörande distrikt, när tid och omständigheter medgiva, undersöka hälsovårdsförhållandena inom anstalter för vård och uppfostran av barn. I fråga om beskaffenheten av de lokaler, vari barnhemsverksamhet bedrives, gälla de allmänna bestämmelser angående byggnader, inrymmande boningsrum, som meddelas i byggnadsstadgan, hälsovårdsstadgan och brandstadgan samt med stöd därav utfärdade författningar. Därjämte har Svenska Fattigvårds- och Barnavårdsförbundet i samråd med medicinalstyrelsen och statens inspektör för fattigvård och barnavård utgivit råd och anvisningar rörande barnhem. I fråga om brandskyddet har socialstyrelsen den 17 januari 1942 utfärdat föreskrifter, vilka avse icke blott barnhem utan även ålderdomshem, arbetshem, alkoholistanstalter m. fl. anstalter, vilka stå under socialstyrelsens tillsyn. (Meddelanden från Kungl. Socialstyrelsens byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden m. m. 1942: nr 86). Särskilda anvisningar ha också den 20 december 1941 meddelats av socialstyrelsen rörande förvaring av läkemedel å barnhem, skyddshem m. fl. anstalter (Meddelanden 1942: nr 86). Uppgifter angående de olika kategorierna barnhem. Sedan kommittén erhållit Kungl. Maj:ts uppdrag att verkställa en statistisk undersökning angående barnhemmen i riket samt i hemmen under år 1940 intagna barn, avlämnade kommittén i september 1942 ett betänkande med en redogörelse för undersökningen (statens offentliga utredning 1942: 45). Denna har senare kompletterats med vissa upplysningar angående amningsförhållanden m. m. vid vissa spädbarnshem, varjämte från direktionen för Allmänna barnhuset inhämtats uppgifter angående inkomster och utgifter under år 1942 m. m. för de av Allmänna barnhuset understödda barnhemmen. Slutligen har kommittén företagit en undersökning angående vissa utomäktenskapliga barn, vilken har ett visst intresse även i förevarande sammanhang. I nyss omförmälda betänkande återgavs även resultatet av en undersökning, som verkställts av socialstyrelsen och direktionen över Allmänna barnhuset angående de barn, som under åren 1937—1939 voro intagna å de av Allmänna barnhuset understödda upptagningshemmen för äldre barn. I det följande

43 redovisas i olika sammanhang vissa delar av undersökningsresultaten; för en fullständig överblick häröver må hänvisas till förutnämnda betänkande. I nuvarande barnavårdslag indelas, såsom förut nämnts, barnhemmen i två huvudgrupper, barnhem för stadigvarande vård samt barnhem för tillfällig vård och observation av barn eller för vård av späda barn och deras mödrar (upptagningshem). Vid ett studium av de i realiteten förekommande typerna av barnhem, finner man, att hem av blandad typ äro ganska vanliga, varjämte märkes att man kan urskilja ytterligare flera från varandra klart avgränsade typer av hem. Följande siffror i tab. 1, vilka hämtats från kommitténs statistiska undersökning och som avse slutet av år 1940, belysa antalet vid denna tidpunkt förefintliga barnhem av olika kategorier och deras platsantal. Tab. 1. Antal barnhem samt deras platsantal. B a r n h e m

Antal barnhem

Antal platser

Barnhem för tillfällig vård Barnhem för stadigvarande v å r d . . . . Barnhem för tillfällig och stadigvarande vård Spädbarnshem Mödrahem Dispensärbarnhem Barnhem för svårplacerade b a r n . . . . Barnhem för psykopatiska barn . . . .

53 53

1568 884

73 15 36 40 7 4

1465 284 !868 906 148 120

Summa

6 243

1 Avser endast barnen.

De olika hemmen skilja sig avsevärt från varandra ifråga om storlek platsantal, vilket framgår av nedanstående tab. 2.

och

Tab. 2. Barnhemmen fördelade efter platsantal. A n t a l Antal barnhem -10

Barnhem för tillfällig och för tillfällig och stadigvarande vård Barnhem för stadigvarande vård Spädbarnshem Mödrahem Dispensärbarnhem Barnhem för svårplacerade b a r n B a r n h e m för psykopatiska b a r n Summa

p l a t s e r

11-15 16-20 21-30 31-40 41-50 51-60 100- 175- 200120 200

S:a

—

13 1 3

6 6 13 8

9 4 5 19

—

—

—

—

2 3

2 2

—

21 4 8 8

—

— —

— —

— —

53 15 36 40

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

—

44 Kategorien barnhem för stadigvarande vård inrymmer de minsta hemmen; ej mindre än c:a 64 % av de till denna kategori hörande barnhem ha således ett platsantal av högst 15. För den stora gruppen barnhem för tillfällig vård och för både stadigvarande och tillfällig vård är motsvarande siffra ej fullt 30 %. Det genomsnittliga platsantalet ifråga om samtliga barnhem är något över 20. Barnhemmens ålder är av naturliga skäl mycket varierande. Tab. 3, som utvisar den tidpunkt då nuvarande barnhem av olika kategorier tagits i bruk, belyser denna fråga. Tab. 3. Tidpunkten för tagande i bruk av barnhem av olika kategorier. B a r n h e m , Kategori av barnhem

före 1875

u p p f ö r d a

1875 — 1899 1900 — 1909 1910 — 1919 1920 — 1929 1930—1939

antal platser antal platser antal platser antal platser antal platser antal platser Barnhem för tillfällig v å r d B a r n h e m för s t a d i g varande vård . . . . Barnhem för tillfällig och stadigvarande vård . . . . Spädbarnshem .... Mödrahem Disp ensärb a r n h e m B a r n h e m för svårplacerade barn . . B a r n h e m för p s y k o patiska barn . . . . Summa 1 116 platser för platser för mödrar.

171 35 263 44

24 6 8 23

493 129 177 504

10 7 16 8

'152 189

mödrar. — 8 47 platser för mödrar,

196 120 276 169 53

94 platser för mödrar.

* 148

över 40 % av barnhemmen ha, såsom av tabellen framgår, tagits i bruk före år 1920. Vissa hem (c:a 15 %) ha tillkommit före sekelskiftet och äro ännu i bruk. I runt tal har vart tredje hem tagits i bruk på 1920-talet och vart fjärde på 1930-talet. Av tablån framgår vidare den förskjutning i fråga om arten av nytillkomna hem, som ägt rum under årens lopp. Fram till sekelskiftet utgjordes över hälften av de nytillkomna hemmen av barnhem för stadigvarande vård samt över en tredjedel av hem för både tillfällig och stadigvarande vård. Under 1900-talets första decennium inrättades mödrahem till ett antal, som motsvarade en fjärdedel av samtliga under denna tidrymd nytillkomna hem, medan hemmen för stadigvarande vård och för både tillfällig och stadigvarande vård tillhopa uppgingo till c:a hälften av de nya hemmen. I samband med omläggningen av Allmänna barnhusets verksamhet 1 kan under 1930-talet urskiljas en stark stegring av antalet nya 1

Se sid. 72.

45 barnhem för tillfällig vård och en motsvarande minskning av antalet nya hem för stadigvarande vård. Huvudmannaskapet för olika kategorier barnhem framgår av tab. 4. Tab. 4. Huvudmannaskapet för olika kategorier barnhem. Barnhem,

som

drivas

av Su

Huvudman

Lan dsting

Kommun

Barnavårdsförbund

Stiftelser och föreningar

Enskild person

hem platser hem platser hem platser hem platser hem platser hem platser Barnhem för tillfällig v å r d B a r n h e m för stadigvarande vård . . . . Barnhem för tillfällig och stadigvarande v å r d . . . . Spädbarnshem .... Dispensärbarnhem *25 B a r n h e m för svårplacerade barn . . — B a r n h e m för p s y k o patiska barn . . . . Summa

694 47 2 145 42

35 8 »199 20 4 15

671 134 6 524 349

7 3

100 65

31 2 4 2

73 13 36 42

1465 246 868 944

—

2 981

249 281

s 2 Därjämte Dä rjämte plats för 62 mödrar. — Därav 1 för späda b irn. — 5 4 Därjämte plats för 251 mödrar. }äda barn. — mödrar. — Därav 1 för s] 1

plats

för 92

Av denna tabell framgår bl. a., att över hälften av barnhemmen drivas av stiftelser eller föreningar och ungefär en femtedel av kommuner. Barnavårdsförbunden driva c:a 12 % av hemmen, landstingen c:a 9 % och enskilda personer c:a 6 %. Landstingen driva över huvud taget ingen annan egen barnhemsverksamhet är genom dispensärbarnhem, ehuru de, såsom i det följande skall påvisas, ofta ekonomiskt understödja barnhem av andra kategorier, över tre fjärdedelar av de kommunala hemmen äro barnhem för tillfällig vård och för tillfällig och stadigvarande vård. Barnavårdsförbundens hem utgöras till mer än hälften av hem för tillfällig vård och till mer än en tredjedel av mödrahem. Av stiftelser och föreningar drivas hem av alla kategorier; den största gruppen utgöres av hem för stadigvarande vård. Dylika sammanslutningar äro för övrigt huvudmän för i runt tal 85 % av alla hem av sistnämnda kategori. Flertalet av de hem, som drivas av enskild person, utgöras av barnhem för både stadigvarande och tillfällig vård. De tre spädbarnshem, som drivas i enskild regi, motsvara c:a en femtedel av samtliga spädbarnshem. Barnhemmen för tillfällig vård (upptagningshem). I vidsträckt bemärkelse kunna barnhemmen för tillfällig vård anses omfatta spädbarnshem, mödrahem, dispensärbarnhem, barnhem för svårplacerade barn, barn-

46 hem för psykopatiska och nervösa barn och övriga barnhem för tillfällig vård, de s. k. upptagningshemmen. I likhet med vad som skett vid kommitténs statistiska undersökning angående barnhemmen komma dessa grupper emellertid att behandlas var för sig. Upptagningshemmen bilda en tämligen heterogen grupp om sammanlagt 53 hem med tillhopa 1 556 platser. Intet av dessa hem drives av landsting, men däremot finnas 15 hem, vilka drivas av kommun. I övrigt kan anmärkas, att 17 av dessa hem ägas och drivas av barnavårdsförbund, 19 av föreningar eller stiftelser och 2 av enskilda personer. Den 31 december 1940 voro hemmen belagda till 78*9 %\ den genomsnittliga medelbeläggningen under året var 83-9 %. Beträffande orsakerna till intagande av barn i denna kategori hem må hänvisas till kommitténs betänkande angående barnhemmen (sid. 23—28). Härav framgår bl. a., att under år 1940 över 40 % av barnen intagits på grund av faderns eller moderns sjukdom, frånfälle eller fattigdom samt c:a 20 % på grund av för barnets vård olämpliga hemförhållanden. Beträffande barnens ålder må i detta sammanhang allenast anmärkas, att antalet vårdade spädbarn i dessa hem i vissa fall är anmärkningsvärt stort. I 14 av hemmen vårdades sålunda vid utgången av år 1940 inalles 54 barn i första levnadsåret. Av sakens natur följer, att omsättningen vid upptagningshemmen är livlig; således utskrevos under år 1940 67 % av hela antalet under sagda år vårdade barn. Mer än tre fjärdedelar av de utskrivna barnen hade enligt kommitténs statistiska undersökning vistats å barnhemmet i högst ett halvt år. Av de barn, som vid 1940 års utgång voro kvar å denna kategori hem, hade mer än hälften vistats där i högst nämnda tidsrymd. Anmärkningsvärt är emellertid, att åtskilliga barn vårdats i dessa hem under längre tid. C:a 9 % av de utskrivna och c:a 25 % av de kvarvarande barnen hade vårdats i hemmen i mer än ett år; i vissa fall var vårdtiden avsevärt lång, t. o. m. upp till 10 år och däröver. I vissa fall mottogos barn å dessa hem under sådana förhållanden, som redan från början giva vid handen, att vården kommer att bliva av längre varaktighet. Så var enligt kommitténs undersökning fallet med ett 40-tal (c:a 4 %) av de barn, som under år 1940 vistades på dessa hem. I flertalet fall var fråga om barn, som i ett eller annat avseende avveko från det normala medan i övrigt den längre vårdtiden kunde hänföras till föräldrarnas önskan att stå i kontakt med barnet. Av kommitténs statistiska undersökning framgår vidare, att nära tre fjärdedelar av de barn, som vid 1940 års utgång voro kvar å barnhemmen för tillfällig vård och som då vistats å resp. hem ett år eller längre tid, enligt vederbörande föreståndarinnas mening kunde överlämnas till föräldrar eller fosterhem, medan så ej var fallet med avseende å något över en fjärdedel av barnen. De orsaker härtill, som uppgåvos av vederbörande föreståndarinna, redovisas i Tab. 5.

47 Tab. 5. Barn, vilka under minst ett år vårdats å barnhem för tillfällig 1940 års utgång.

vård vid

Antal

Procent

..

382 141

73-o 27-o

Hela antalet b a r n

1000 Uppgivna anledningar till att barn icke överlämnats till föräldra- eller fosterhem: 1. Efterblivenhet (sinnesslöhet) 2. Annan psykisk defekt 3. Svår a t t fostra 4. Svår atfc placera 5. Kroppslig svaghet 6. Syskonpar 7. Avvaktar anställning 8. Föräldrarna önska kontakt med barnet 9. Andra orsaker Summa

56 3 21 13 12 4 3 4 25

39 2 14 9 8 2 2 2 17

100 Barn, som kunde överlämnas till föräldra- eller fosterhem Barn, som erfordrade omhändertagande i annan form

Denna tabell visar, att upptagningshemmen, vilka ju icke avse att bereda vård under längre tidrymd av barn, i ganska stor utsträckning inrymma ett klientel, för vilket hemmen egentligen icke äro avsedda. Åtskilliga av dessa barn, som år efter år vistas å upptagningshem, äro i behov av specialvård, andra borde rätteligen överlämnas till fosterföräldrar. Särskilt anmärkningsvärd är emellertid den stora andelen psykiskt defekta barn. Sistnämnda omständighet belyses ytterligare av den inledningsvis omförmälda, av socialstyrelsen och direktionen för Allmänna barnhuset verkställda undersökningen angående klientelet å de av barnhuset understödda upptagningshemmen åren 1937—1939. Denna undersökning, som omfattar 33 barnhem och 2 797 barn, utvisade, att vård å anstalt för sinnesslöa, skyddshem eller annan vårdanstalt ansågs erforderlig för 437 barn eller 15 % av hela antalet, över hälften av dessa barn (243 eller 56 %) voro i behov av vård å hem för sinnesabnorma samt 16 % i behov av vård å barnhem av annan kategori (för svårplacerbara barn eller å dispensärbarnhem). Samtidigt belyses i undersökningen, hurusom platsbristen å anstalterna för sinnesslöa och å liknande institutioner förlängt vistelsen å upptagningshem för åtskilliga av de barn, som voro i behov av specialvård. Så var exempelvis fallet med bortåt 80 % av de barn, som kvarstannat å hemmet mera än två månader efter det att behov av anstaltsvård konstaterats. Av nyssnämnda undersökning framgår vidare, att åtskilliga av de barn, som under åren 1937—1939 vårdades å ifrågavarande upptagningshem, tillhörde kategorien svårplacerade barn, nämligen inemot 30 %. Beträffande två tredjedelar av dessa var fråga om sent utvecklade, svårfostrade, nervösa, psykopatiska och sexuellt abnorma barn, av vilka åtskilliga (c:a 20 %) funnos vara i behov av undervisning i hjälpklass. Slutligen kan nämnas, att hänsynen att icke skilja syskon från varandra åberopades i fråga om 55 barn av de 813, som ansågos svårplacerbara.

48 Barnhemmen för stadigvarande vård. Det övervägande antalet upptagningshem ha bestämda upptagningsområden. Barnhemmen för stadigvarande vård — 53 till antalet med sammanlagt 884 platser — mottaga däremot i ganska stor utsträckning barn från hela riket. Så är fallet med 20 hem med sammanlagt 318 platser. Dessa hems belägenhet, platsantal och beläggning framgår av nedanstående tabell 6. Tab. 6. Barnhem för stadigvarande vård, som mottaga barn från hela riket.

Belägenhet (län respektive stad)

Stockholms stad Stockholms län Uppsala » Södermanlands » Östergötlands » Jönköpings » Blekinge » Kristianstads » Malmöhus » Göteborgs och Bohus » Summa

Antal barnhem

Antal platser

3 3 2 1 3 1 1 2 2 2 20

Medelbeläggning 1940

Beläggning 31 december 1940

Antal barn

% ar antalet platser

Antal barn

% av antalet platser

28 76 35 14 21 10 9 38 42 45

28 57 30 12 17 7 9 30 31 41

100-0 75-0 85-7 85-7 81-o 70-o lOO-o 78-9 73-s 91-i

27 53 34 11 18 9 9 31 31 43

96-4 697 97-1 78-6 85-7 90-o lOOo 81-e 73-8 95-c

82-3

83-6

Ehuru efter barnavårdslagens tillkomst samt uppkomsten av barnavårdsanstalter för svårfostrade och svårplacerade barn betydelsen av de egentliga barnhemmen för stadigvarande vård minskats, vårdas dock årligen över 700 barn å sistnämnda kategori anstalter. Beträffande orsakerna till att barn i våra dagar intagas å dessa må hänvisas till kommitténs statistiska utredning angående barnhemmen (sid. 23—28). C:a en tredjedel av de barn, som vårdades på hemmen för stadigvarande vård under år 1940, hade intagits på grund av förhållanden, vilka ägde samband med försörjarens sjukdom, frånfälle eller fattigdom, samt likaledes en tredjedel på grund av vanvård, föräldrarnas oförmåga att fostra barnet eller för barnets vård olämpliga hemförhållanden i övrigt. En närmare granskning av det primärmaterial, som legat till grund för kommitténs statistiska undersökning, giver otvetydigt vid handen, att å barnhemmen för stadigvarande vård vistas ett icke ringa antal barn, som lämpligen borde beredas vård i enskilt hem. Särskilt anmärkningsvärt är, att ej mindre än en tredjedel av de utomäktenskapliga barn, som under år 1940 vårdades å barnhem av denna kategori, hade intagits å respektive hem på den grund, att modern icke själv kunnat vårda barnet till följd av arbetsanställning eller liknande anledning. Endast ett jämförelsevis obetydligt antal barn (c:a 13 %) av dem, som vårdades å dessa barnhem under år 1940, voro enligt kommitténs statistiska undersökning under skolåldern. Det övervägande antalet barn var under tioårsåldern och nära en femtedel av dem hade fyllt 15 år.

49 Vårdtiden på barnhemmen för stadigvarande vård är genomsnittligt lång. Mellan 60—70 % av de dar under år 1940 vårdade barnen hade enligt kommitténs undersökning varit på hemmen mer än två år. över en tredjedel av de barn, som voro kvar å dessa.hem vid utgången av år 1940, hade vistats där i mer än fem år, och för nära en tiondel av ifrågavarande barn förelåg en vistelsetid av över 10 år. Barnhemmen för tillfällig och stadigvarande vård. Dessa äro till antalet 73 med sammanlagt 1465 platser; det genomsnittliga platsantalet per hem är således omkring 20. Huvudmannaskap, beläggning m. m. framgår av nedanstående tabell 7. Tab. 7. Barnhemmen för tillfällig och stadigvarande vård. Barnhem för tillfällig oeh stadigvarande vård

Antal hem

MedelbeMedelbe- läggning läggning 1940 i % 1940 av antal platser

Antal platser

Beläggning 31 december 1940 Antal

i % av antal platser

Drivna av: Kommuner Stiftelser och föreningar. . Enskild person . . . . Summa

31 35 7

694 671 100

558 562 88

80-4 83-8 88-0

518 534 88

73-2 79-6 88-o

82-5

77l

Något mer än hälften (53-7 %) av de i dessa hem intagna barnen hade enligt kommitténs statistiska undersökning intagits för tillfällig vård samt 46-3 % för stadigvarande vård. I tab. 8 redovisas intagningsorsakerna för dessa båda kategorier barn beträffande dem som under år 1940 intagits å denna typ av hem. Tab. 8. Intagningsorsakerna för dels barn, som å barnhem för tillfällig och stadigvarande vård under år 1940 intagits för tillfällig vård och dels barn, som å sagda hem intagits för stadigvarande vård. Barn, intagna å barnhem för tillfällig och stadigvarande vård för tillfällig vård Orsakerna

till

intagning:

för stadigvarande vård

Antal fall

Procent

Antal fall

Procent

35-9

32-3

332 71

23-6 5o

153 50

27-3 8-9

Barnets faders eller moders sjukdom, frånfälle, fattigdom Vanvård, oförmåga att fostra barnet, för barnets vård olämpliga hemförhållanden i övrigt Andlig, kroppslig svaghet hos barnet. Barnet svårfostrat, svårhanterligt, i behov av observation Vanart hos barnet Bristande möjlighet för ensamstående moder att till följd av arbetsanställning eller liknande anledning själv vårda barnet Behov av ombyte av fosterhem Behov av vård av moder och barn tillsammans Annan orsak

74 16

5-3 l-i

5-7

231 41 25 112

16-4 2-9 1-8

112 16

20o 2-9

1,408

8-o lOOo

16 Summa

lOOo

4—2388 43

2-9

50 Av denna tabell framgår bl. a., att icke mindre än en femtedel av de barn, j som emottagits för stadigvarande vård, intagits på den grund, att modern varit ensamstående och ej kunnat till följd av arbetsanställning eller liknande anledning själv vårda barnet. Omsättningen å hemmen för tillfällig och stadigvarande vård är ej så livlig som å hemmen för tillfällig vård; c:a 43 % av de å förstnämnda hem under år 1940 vårdade barnen utskrevos således under året, medan motsvarande procenttal för de å hemmen för tillfällig vård vårdade barnen var 67 %. C:a 63 % av de från förstnämnda hem under år 1940 utskrivna barnen hade vistats å barnhemmet i högst ett halvt år; av de kvarvarande hade c:a 7 % vistats där under högst nämnda tidrymd. C:a 37 % av de utskrivna och c:a 93 % av de kvarvarande hade vårdats å hemmen i mer än ett år. Av de sistnämnda hade ej mindre än c:a 70 % vårdats å respektive hem i två år eller längre tid. Relativt långa vistelsetider äro icke ovanliga å denna typ hem; sålunda hade av de vid 1940 års utgång kvarvarande barnen c:a 35 % vårdats å respektive hem längre tid än fem år. Av kommitténs statistiska undersökning framgår vidare bl. a., att av de 932 barn, som vid 1940 års utgång vistats å barnhem av denna kategori i ett år eller längre tid, enligt vederbörande föreståndarinnas uppfattning 441 (47-3 %) kunde överlämnas till föräldrar eller fosterhem, medan övriga 491 barn av olika anledningar ej kunde omhändertagas på sådant sätt. De uppgivna anledningarna härtill redovisas i tabell 9. Tab. 9. Barn, vilka under minst 1 år vårdats å barnhem för och stadigvarande vård vid 1940 års utgång.

Barn, som kunde överlämnas till föräldra- eller fosterhem Barn, som erfordrade omhändertagande i annan form Hela antalet b a r n Uppgivna anledningar till att barn icke överlämnats till föräldraeller fosterhem: 1. Efterblivenhet (sinnesslöhet) 2. Annan psykisk defekt 3. Svår att fostra 4. Svår att placera 5. Kroppslig svaghet 6. Syskonpar 7. Avvaktar anställning 8. Föräldrarna önska kontakt med b a r n e t 9. Andra orsaker Summa

tillfällig Antal

Procent

441 491 932

47-3 52-7

61 9 41 30 57 84 20 67 122 491

lOO-o

12-4

1-8 8-4 6i U-6 17i 4i 13-7 24-8 lOOo

Av tabellen framgår bl. a., att även å denna kategori hem brukar vårdas ett relativt stor antal barn, som erfordra omhändertagande i annan form, företrädesvis å anstalt för sinnesslöa. Anmärkningsvärd är även den stora omfattning i vilken barn vårdas under längre tid å hem av denna typ av den anledning, att föräldrarna önska bibehålla kontakten med barnet och därför motsätta sig dess överlämnande till fosterhem.

51 Spädbarnshemmen. Dessa hem äro avsedda för mottagandet av ensamma späda barn. Hemmen voro år 1940 15 till antalet med sammanlagt 284 platser. Hemmens upptagningsområden respektive belägenhet, antal platser och beläggning år 1940 framgår av tab. 10. Tab. 10. Spädbarnshemmen och deras beläggning under år 1940. S p ä d b a r n s h e m

Län

och

Hem avsedda för visst Skaraborgs län Kronobergs » Västernorrlands »

Antal hem

stad

» Summa

Hem ej avsedda för visst

Medelbeläggninj Medel beläggning i % av antal platser

upptagningsområde.

Stockholms stad Landskrona

Antal platser för barn

20 18 15

14 16 20

70-0 88-9 133-3

70 20

61 18

87i 90-o

90 2

25 8 25 20 14

20 3 23 20 11

80-o 37-5 92o 100 o 78-6

upptagningsområde.

Hemmets belägenhet. Stockholms län Göteborgs och Bohus » Älvsborgs » "Västernorrlands » Jämtlands » Stockholms stad Malmö » Göteborgs » Summa

14 15 20

64-3 95o 745

Av denna tabell framgår bl. a, att spädbarnshem saknas i ej mindre än 16 län. I dessa tillgodoses behovet av barnhemsplatser för späda barn genom användandet av mödrahemmen, varjämte, såsom tidigare påvisats, vissa upptagningshem i anmärkningsvärt stor utsträckning mottaga späda barn. Kommittén har under år 1942 verkställt en särskild undersökning angående förhållandena å vissa spädbarnshem. Denna omfattar dessutom ett antal mödrahem, som mottaga ensamma späda barn; sammanlagt redovisas i undersökningen 19 hem. Ehuru den således icke allenast avser de egentliga spädbarnshemmen, skall här nedan lämnas en kort redogörelse för undersökningens resultat. Syftet med undersökningen var i främsta rummet att erhålla upplysning angående barnens uppfödnings förhållanden. Den avser samtliga späda barn, som utan sina mödrar vårdats på hemmen och som utskrivits under tiden 1 april—31 augusti 1942 eller som sistnämnda dag kvarlågo på hemmen. Sammanlagt redovisas i undersökningen 714 barn.

52 I nedanstående tab. 11 redovisas moderns civilstånd och yrke. Tab. 11. Fördelning av intagna spädbarn efter moderns civilstånd samt efter moderns yrke. Moderns civilstånd

Antal Procent

M o d e r n s Summa

Ogift, (frånskild.

gift

369 51-7

345 48-s

Arbeterska

714 100

94 13-2

yrke

Hem- HemKontorsRestau- yrken, biträde, arbe- Övriga Ej upp rant- affärs- barnsk., tande yrken l givet hushålyrken fru bitr. lerska 60 8-4

80 Il-

274 38-4

80 Ila

49 6J>

77 10-

i Till denna grupp ha förts: fotograf, lärarinna, studerande, sjukvårdsbiträde, tolk, telefonist, tandtekniker, pianist, handelsidkerska, simlärarinna, målarinna, luftbevakerska.

Av tabellen framgår bl. a., att nära hälften av samtliga dessa barn ha en gift moder; förhållandena växlar dock härvidlag starkt från det ena hemmet till det andra. Vid vissa hem vårdas företrädesvis barn till gifta mödrar — särskilt gäller detta de större hemmen — medan däremot vid ett flertal hem större delen av de vårdade barnen äro barn till ogift mor. Olikheterna härvidlag bero givetvis på att hemmen tillämpa olika intagningsprinciper. Yissa hem mottaga företrädesvis barn till friska mödrar med förvärvsarbete och andra huvudsakligen barn till sjuka eller klena mödrar. Särskilt i hem av den förstnämnda kategorien mottagas i stor utsträckning barn till ogifta mödrar. I tab. 12 här nedan redovisas barnens intagningsålder. Tab. 12. Fördelning efter barnens intagningsålder. Antal barn med en ålder vid intagningen av 15 dagar mer än mer än mer än mer än högst — högst 1 —högst 2—högst 3—högst 4—högst 14 dagar 1 mån. 2 mån. 3 mån. 4 mån. 6 mån.

145 20-s

110 15-4

130 18-2

73 10-2

43 6-o

69 9-7

mer än 6 mån.

144 20-2

Summa

714 100

Av undersökningens primärmaterial framgår, att praxis varierar i fråga om intagningsåldern så starkt från det ena hemmet till det andra, att hemmen äro av ganska olika karaktär. Vid vissa hem är det regel, att de barn, som mottagas, äro mindre än en månad, medan det däremot vid andra hem endast i undantagsfall inträffar, att barn mottagas vid så låg ålder. I tab. 13 redovisas barnens födelsevikt.

53 Tab. 13. Fördelning efter barnens födelsevikt och efter orsaken till intagningen. Antal barn med födelsevikt

Antal Procent

under 2 500 gr.

minst 2 500 gr.

93 13o

621 87-0

Orsak till intagningen Summa

714 100

Sjukdom Sjukdom eller hos Modern svaghet modern död hos (i hembarnet met)

8-i

33-6

36 Olämpliga Arbete hemförutom hållan- hemmet den

64 9o

239 33-5

Annan orsak

87 12-2

Av tabellen framgår, att av de 714 barnen sammanlagt 93 eller 13 % hade en födelsevikt under 2 500 gram. Bland samtliga födda barn brukar man räkna med att 5—10 % äro underviktiga, och bland de på dessa hem vårdade barnen är alltså andelen dylika barn större. Det bör emellertid anmärkas, att icke mindre än 25 av de underviktiga barnen redovisas av ett enda hem (Föreningen Barnavärn I ) . Om man frånräknar detta hem, uppgår andelen underviktiga barn till 11 %. Även detta procenttal synes dock ligga något högre än vad som är normalt. Barn, tillhörande denna kategori, synas alltså något oftare än andra barn bli placerade på spädbarnshem, vilket givetvis sammanhänger med de särskilda svårigheter, som äro förenade med deras vård. I tab. 13 återfinnes även en fördelning efter orsakerna till intagningen vid hemmen. Det visar sig, att de båda vanligaste intagningsorsakerna äro moderns sjukdom och moderns arbete utom hemmet, vilka vardera föreligga i ungefär en tredjedel av fallen. Ehuru man givetvis icke får bortse från att ett angivande av orsaken till intagningen i det enskilda fallet kan vara i viss mån godtycklig och att olika föreståndarinnor kunna ha tillämpat olika principer vid besvarandet av frågeformulären, så framgår av primärmaterialet, att olika orsaker spela en väsentligt olika roll vid de olika hemmen. Vid vissa hem dominerar moderns sjukdom såsom intagningsorsak, medan vid andra hem denna orsak icke spelar någon nämnvärd roll. Vid dessa senare hem spelar i stället orsaken arbete utom hemmet en desto större roll. Det förut nämnda höga antalet underviktiga barn vid Föreningen Barnavän I kommer till synes däri, att vid detta hem ett stort antal av barnen redovisats under orsaken sjukdom hos barnet. För samtliga hem spelar dock denna orsak en ganska ringa roll (8*i %), vilket även är fallet med orsaksgrupperna modern död (3-6 %) och den diffusa beteckningen olämpliga hemförhållanden (9*0 %). Slutligen finnes en grupp, annan orsak, vilken omfattar 12*2 % av barnen. Bland de orsaker, som förts till denna grupp, märkas följande: flyttning, sociala indikationer, bostadsbrist, blivande adoption, studier, övergivit barnet, fadern rymt, bostaden skulle göras ren från ohyra, luftombyte, modem på B. B., modern självmordsförsök, modern nervös eller trött (10 barn), modern bortrest eller modern på skyddshem. Undersökningen avsåg redovisas i tab. 14.

även

barnens

uppfödningsförhållanden.

Dessa

54 Tab. 14. Amningsförhållanden. Amningen upphörde före eller vid intagningen

Barnet ej alls ammat

40 56

Amningen fortsatte även Barnets ålder då efter amningen upphörde intagSumma ningen mer än högst 2 mån. 2 mån. 310 43-4

121 16-9

431 60-4

Ingen uppgift

Summa

139 19-5

714 100

104 14-6

Av denna framgår i vilken utsträckning barnen ammats av sina egna mödrar. Det visar sig, att beträffande flertalet av de barn, varom här är fråga, amningen upphört före eller i samband med barnets intagning å spädbarnshemmet. Endast 121 av 431 barn (28 %) ha ammats till en ålder av över två månader. Vid enstaka hem är det tydligen ganska vanligt, att amningen fortsattes även efter barnets intagning på hemmet. Ytterligare upplysningar om barnens uppfödningsförhållanden kunna erhållas ur tab. 15 och tab. 16. Tab. 15. Amningsförhållanden före barnets intagning:. Barn vilka intagits på Övriga barn grund av moderns arbete utom hemmet

K a t e g o r i

Barnet ej alls ammat Amningen upphört före eller vid intagningen Därav ålder: —högst 1 mån. 1— » 2 2— » 3 3— » 4 4— » 5 över 5 Amningen fortsatt efter intagningen Ingen uppgift Summa

Summa

43 56 23 10 9 11

155 56 20 13 15 20

198 112 43 23 24 31

714 I dessa tabeller ha barnen fördelats på två olika grupper, nämligen dels barn, som intagits på grund av moderns förvärvsarbete, och dels övriga barn. Vissa skillnader mellan dessa båda kategorier framkomma. Man kan sålunda iakttaga, att det beträffande den första kategorien (moderns arbete utom hemmet) är något vanligare, att amning över huvud taget förekommer och särskilt att amning efter intagningen å hemmet äger rum (59 av 239 fall eller 25 % mot 45 av 475 eller 9 % för den andra kategorien). Det bör framhållas att barn, som intagits av annan anledning än moderns arbete ofta intagits på

55 Tab. 16. Uppfödningsförhållanden efter barnets intagning. Barn, vilka intagits på grund av Övriga barn moderns arbete utom hemmet

Kate

Amningen fortsatt efter intagningen Därav ålder: —högst 1 mån 1— » 2 »

Summa

9 23 9 6 6 6

6 15 10 4 4 6

15 38 19 10 10 12

4 10 3 2 1 1

4 21 9 7 1 2

31 12 9 2 3

Barne t erl ållit bröstmjölk från annan moder Därav ålde r : —1lögSt 1— » 2 >2— 3 » » 4 " 34— 5 » över 5 »

1 1 2

14 40 43 20 9 1

19 42 44 21 11 1

4. B a r n e t ej erhållit bröstmjölk efter intagningen

5. Ingen uppgift

2— 3—

» »

3 4

4—

» 5 över 5

B a r n e t erhållit urmjölkad egen moder D ä r a v ålder: —högst 1 mån 1— 2 » 2— 3 » B 3— 4 » 4— » 5 •» över 5 »

bröstmjölk

från

Summa

grund av sådan sjukdom hos modern, som omöjliggör amning. Denna grupp av barn har erhållit bröstmjölk från annan moder betydligt oftare än den grupp, som intagits på grund av moderns förvärvsarbete (126 fall av 475 eller 27 % i den förra gruppen mot 11 fall av 239 eller 5 % i den senare.). I tab. 17 redovisas vissa uppgifter angående intagningsåldern för olika kategorier barn. Tab. 17. Intagningsåldrar för olika kategorier av barn. Barnets ålder vid intagningen

Högst 14 dagar 2 3

» »

— —

» .»

3 4

» »

4 » — , 6 Mer än 6 mån

» Summa

Orsak: moderns förvärvsarbete

Övriga orsaker Summa

Summa

Ogift (änka, frånskild)

Gift

26 19 50 26 18 15 25

8 4 12 5 6 8 17

34 23 62 31 24 23 42

58 40

239 Ogift (änka. frånskild)

Gift

53 47 38 23 6 29 79

111 87 68 42 19 46 102

475 HO 19 13 17

56 Av tabellen framgår bl. a., att ehuru intagningsåldern inom denna grupp av barn, som intagits på grund av moderns förvärvsarbete, äro högre än bland.övriga barn, så är det likväl ett anmärkningsvärt stort antal barn, som på grund av moderns arbete intagas på spädbarnshem redan vid mycket späd ålder. Utskrivningsåldern å de egenliga spädbarnshemmen belyses av den i kommitténs betänkande angående barnhemmen redovisade statistiska undersökningen. I flertalet fall översteg under år 1940 utskrivningsåldern 9 månader (ifråga om c:a 59 % av de inomäktenskapliga och c:a 74 % av de utomäktenskapliga utskrivna barnen). över 36 % av de inomäktenskapliga och över 55 % av de utomäktenskapliga barnen hade en ålder av över ett år vid utskrivningen. I vissa fall utskrevos dock barnen vid en låg ålder; så voro t. ex. c:a 13 % av de inom äktenskapet födda och c:a 5 % av de utom äktenskapet födda barnen under 3 månader vid utskrivningen. Huvudparten av de under 1940 från spädbarnshem utskrivna barnen kunde återvända till föräldrahemmet (c:a 76 % av de inomäktenskapliga och 34 % av de utomäktenskapliga.) Till fosterhem kommo c:a en femtedel och till annat barnhem c:a en fjärdedel av de utomäktenskapliga barnen; för de inom äktenskapet födda barnens del uppgingo motsvarande andelar till c:a 6 respektive c:a 11 %. Mödrahemmen. Mödrahemmen — 36 till antalet — äro avsedda för mottagande av väntande mödrar samt nyblivna mödrar och deras späda barn; vissa hem mottaga även ensamma späda barn. 4 hem med sammanlagt 99 platser äro avsedda uteslutande för mödrar och deras späda barn, medan de återstående 32 hemmen ha 306 platser för mödrar, som åtföljas av sina barn och dessutom sammanlagt 463 platser för ensamma späda barn. Mödrahemmen inrymma således tillhopa 868 platser för barn och 405 platser för mödrar. Flertalet av mödrahemmen (28 st.) hava bestämda upptagningsområden, i regel visst län eller stad. Enligt kommitténs statistiska undersökning angående barnhemmen var medelbeläggningen för dessa hem under år 1940 96"7 % ifråga om barnen och 85'i % ifråga om mödrarna. Motsvarande siffror voro för de hem, som ej hade bestämda upptagningsområden, 95*o % respektive 90*8 %. I det övervägande antalet hem (26 st.) mottogos mödrarna redan före nedkomsten; c:a 35 % av de mödrar, som under år 1940 vistades å mödrahem, hade begagnat sig härav. Någon förlossningsvård meddelas dock icke å hemmen. Vistelsetiden å mödrahem är mycket varierande. Flertalet hem (27 st.) bruka uppställa som villkor för intagningen, att modern vistas å hemmet viss tid. Ifråga om 19 hem fordras sålunda en vistelsetid av 6 månader; i övrigt fordras 6 veckor (2 hem), 3 månader (1 hem), 4 månader (2 hem), 8 månader (1 hem) samt 9 månader (2 hem). Undantag torde emellertid ofta medgivas från de sålunda stipulerade tidsfristerna. Ändamålet med dessa är att i möjligaste mån trygga

57 barnets uppfödning med bröstmjölk, att knyta banden fastare mellan mödrarna, vilka i det stora flertalet fall äro ogifta, och deras barn, samt att, där behov föreligger, bibringa mödrarna erforderlig kunskap i barnavård och skötseln av ett hem. Enligt kommitténs statistiska undersökning förekommer det i ganska stor utsträckning att mödrarna utskrivas efter tämligen kort tids vistelse. I något mer än en femtedel av fallen utskrevs under år 1940 modern före barnet. Detta var då ej sällan i mycket späd ålder; i 21*4 % av dessa fall var barnet sålunda i åldern 1—2 månader och i nära två tredjedelar av fallen under 6 månader. Även när moder och barn utskrevos samtidigt förekom enligt undersökningen ganska ofta fall av kortvarig vistelse. Av de barn, som under år 1940 utskrevos från mödrahem samtidigt med sina mödrar, voro sålunda 22*3 % vid utskrivningen högst 3 månader gamla, 38*6 % voro 3—6 månader, 31*8 % 6—9 månader och 7*3 % 9 månader eller däröver. I c:a 61 % av dessa fall hade moderns och barnets samtidiga vistelse å hemmet således icke överstigit 6 månader. För att erhålla ytterligare belysning angående förhållandena å mödrahemmen har kommittén på hösten 1942 gjort en statistisk utredning angående bl. a. de anledningar, som åberopats, när mödrar vid vissa mödrahem utskrivits efter en vistelsetid av mindre än sex månader. Undersökningen omfattar 140 mödrar, som utskrivits under första halvåret år 1942. Kesultatet av undersökningen redovisas i tab. 18 här nedan. Tab. 18. Utskrivningsanledningen i fråga om mödrar, som lämnade hemmen efter en vistelsetid, understigande sex månader. A n l e d n i n g

Vistelsetid

—1 mån 1—2 » 2—3 » 3—4 >» 4—5 » 5—6 »

till

u t s k r i v n i n g e n

Modern Modern Modern erhöll Barnot mottogs ingick arbetsanställn. i för- äktenBarnet Modern till Modern amannat äldra- skap el. Antal till ville ej Ingen mödrar hem el. bodde barnet barnet adop- made barn- stanna uppgift fick ej hem el. ej ansamman medtivhem längre hem- längre hörigas ra.barna- följde medfölja skola hem fadern 14 27 17 25 21 36

5 9 6 4 4 6

1 3 1 5 2 1

5 5 2 5 6

1 1

1 1

2 4 3 5 7

4 1 3

4 2 9

1 1 1

1 Summa

13 Procent

24-3

15-o

16-4

6'4

12-i

3-6

9-3

2 5 1 1 1 3

Av tabellen framgår bl. a,, att i nära en tredjedel av fallen utskrivningsorsaken var, att modern erhållit arbetsanställning. I något mer än hälften av dessa fall fick barnet ej medfölja modern. Till föräldrahemmet eller anhörigs hem kommo c:a en fjärdedel av de utskrivna mödrarna. I ett fåtal fall (5 av

58 140 eller 3*6 %) uppgavs såsom anledning till utskrivningen, att modern ej ville kvarstanna å hemmet längre. De barn, som kvarstanna å mödrahem efter moderns utskrivning, erhålla vård å respektive hem under längre tid än övriga barn. Endast c:a 4 % av dem voro enligt kommitténs undersökning under 6 månader, då de utskrevos, c:a 31 % voro i åldern 6—9 månader samt c:a 65 % över 9 månader. Av de ensamma spädbarnen å mödrahemmen var flertalet (c:a 55 %) födda inom äktenskapet. I det övervägande antalet fall var moderns sjukdom härvid orsak till intagningen. I fråga om de utomäktenskapliga barnen var den dominerande intagningsorsaken moderns förvärvsarbete utom hemmet; denna grund åberopades nämligen beträffande över 50 % av dessa barn. Enligt kommitténs undersökning översteg vistelsetiden för de ensamma späda barnen för flertalet barn 9 månder; c:a 50 % av de inomäktenskapliga och c:a 62 % av de utomäktenskapliga ensamma spädbarnen utskrevos nämligen efter nämnda ålder. Före 6 månaders ålder utskrevos från dessa hem c:a 30 % av de inomäktenskapliga och c:a 19 % av de utomäktenskapliga spädbarnen. Flertalet av de inomäktenskapliga ensamma spädbarnen (c:a 73 %) utskrevos till föräldrarnas hem. Av de utomäktenskapliga spädbarnen utskrevos c:a 25 % till föräldrarnas hem samt samma andel till barnhem. C:a 8 % utskrevos till far- och morföräldrars hem samt c:a 27 % till fosterhem. Av de utomäktenskapliga barn, som utskrevos vid späd ålder (under tre månader) kommo c:a 23 % till föräldrarnas hem, 14 % till far- och morföräldrars hem, c:a 10 % till adoptivhem och c:a 18 % till fosterhem samt 21 % till annat barnhem. Motsvarande procenttal för de ensamma utomäktenskapliga spädbarn, som utskrevos i åldern 6—12 månader, voro respektive 30, 5, 31 och 17 %. Dispensärbarnhemmen. Dessa hem ha till uppgift att bereda vård och fostran åt friska barn från tuberkulösa hem. Såsom av tab. 4 framgår drivas flertalet av dispensärbarnhemmen (25 av 42) av landsting, 15 drivas av stiftelser och föreningar (däribland Koda Korset, Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos samt lokalorganisationer av dessa institutioner ävensom s. k. majblommeföreningar) samt endast 2 av kommuner. Dispensärbarnhemmen ha i regel visst län (landstingsområde) eller stad såsom upptagningsområde; endast två av hemmen mottaga barn från hela landet. Två av dispensärbarnhemmen äro avsedda för späda barn, men i övrigt mottagas å dessa hem barn i skiftande åldrar i regel upp till 15-års åldern. Av de barn, som vid 1940 års utgång vistades å dispensärbarnhem, voro något över en tredjedel under 6 år; c:a 12 % av dessa voro under 1 år. Medelåldern bland de intagna barnen var något över 7 år. Flertalet av de å dispensärbarnhem intagna barnen äro mottagna för tillfällig vård; så var t. ex. enligt kommitténs statistiska undersökning fallet med c:a 90 % av de barn, som vid utgången av år 1940 vårdades å dessa hem. Av undersökningen framgår vidare, att av de 74 barn, som nämnda år mottagits å dispensärbarnhem för vård, som redan från början avsetts vara av mera stadigvarande natur, i 32 fall

59 intet föräldrahem funnes, som kunde emottaga barnen, och ej heller kunde lämpligt fosterhem anskaffas, framför allt på grund av de tilltänkta fosterföräldrarnas rädsla för smittorisk, i 8 fall kunde föräldrarna ej mottaga barnen på grund av sjukdom eller fattigdom, i 6 fall var fråga om syskon, som saknade föräldrahem, i 2 fall var modern avliden samt fadern ur stånd att vårda barnen, i ytterligare 2 fall förelåg en mera permanent smittokälla i föräldrahemmet, och i 1 fall var föräldrahemmet olämpligt att omhänderhava barnet på grund av faderns alkoholism. I återstående 12 fall uppgavs ingen särskild anledning till att barnen omhändertagits för stadigvarande vård. Vistelsetiden på dispensärbarnhemmen är i allmänhet ganska kortvarig. Av de under 1940 från dessa hem utskrivna barnen hade således ej mindre än över 52 % vistats därstädes i högst ett halvt år; c:a tre fjärdedelar av de utskrivna hade högst ett års vistelsetid. Omsättningen av barnen är således ganska livlig, vilket ytterligare belyses därav att av de under år 1940 vid dessa vårdade barnen c:a 45 % utskrevos under året. I vissa fall förekommer däremot en ganska lång vårdtid; således hade av de vid utgången av 1940 kvarvarande barnen nära två tredjedelar vistats å respektive hem i mer än ett år och ej fullt en tredjedel i två år eller längre tid. Omkring 83 % av de inom äktenskap födda barn, som under år 1940 utskrevos från dispensärbarnhem, omhändertogs av föräldrar eller nära anhöriga; motsvarande tal för de utom äktenskap födda utskrivna barnen var c:a 43 %. Till fosterhem eller adoptivhem överlämnades c:a 28 % av de utomäktenskapliga barnen och c:a 6 % av de inom äktenskap födda. Barnhemmen för svårplacerade barn. Av de sju barnhemmen för svårplacerade barn ha tre hem med sammanlagt 83 platser bestämda upptagningsområden (Eolshäll i Stockholm för Stockholms stad med 53 platser, Nyhem i Höör för Malmöhus län med 20 platser och Nora stads- och bergsförsamlings barnhem för Örebro län med 10 platser; ett hem, Gravahemmet med 28 platser har Värmlands län som upptagningsområde men mottager i mån av platstillgång även barn från andra län; tre hem med sammanlagt 37 platser mottaga barn från hela landet (barnhemmet vid Blindinstitutet i Tomteboda med 9 platser, Lövingstorps barnhem i Jönköping med 16 platser samt Stjärnviks barnhem i Gryt med 12 platser). Av dessa barnhem intager ett, nämligen barnhemmet vid Blindinstitutet, en särställning såtillvida, att där endast mottagas barn, som på grund av visst fysiskt lyte, blindhet, icke kunna utlämnas till fosterhem. I övrigt är den grupp barn, för vilka dessa barnhem äro avsedda, ingalunda homogen. Till svårplacerade barn bruka räknas sådana, som ha vissa defekter eller egenheter, som å ena sidan icke äro så svåra, att vård å specialanstalt är erforderlig, men som å andra sidan försvåra barnens kvarstannande i det egna hemmet eller deras utackorderande i fosterhem. De barn, som vårdas å barnhemmen för svårplacerade barn, äro således bl. a. sådana som äro psykiskt efterblivna, som lida av annan psykisk defekt eller egenhet, som äro

60 fysiskt sjukliga eller klena eller som ha något lyte, som försvårar deras överlämnande till familjevård. Slutligen kan till denna kategori hänföras syskonpar eller syskonskaror, som sakna föräldrahem och som ej kunna utackorderas i ett och samma fosterhem. E n viss belysning av klientelet å barnhemmen för svårplacerade barn giver nedanstående tablå, vilken redovisar samtliga å dessa hem under år 1940 intagna barn fördelade å olika grupper allt efter de uppgifter angående intagningsorsaken, som i samband med kommitténs bamhemsundersökning lämnats av vederbörande föreståndarinna: Orsak till intagningen. Bråkighet, olydnad, lögnaktighet Efterblivenhet Psykopati, hysteri Stöld, snatteri, oärlighet Skolsvårigheter Raseriutbrott Barnet anlagt eld Vagabondage, tattarsläkt Sexuell abnormitet Sängvätare Gomfel Klenhet Kroppssjukdom (astma, exem, sockersjuka) Barnet svårplacerbart av annan, ej särskilt angiven anledning

Antal barn 20 18 17 17 11 8 5 7 4 4 2 2 3 70 Summa 190

E t t relativt stort antal av de barn, som vårdas å barnhem för svårplacerade barn, ha överförts dit efter någon tids vistelse å upptagningshem eller annat barnhem. Så var fallet med c:a 37 % av de under år 1940 å förstnämnda barnhem vårdade barnen. Från föräldrars eller nära anhörigas hem kommo ungefär en tredjedel av barnen och från fosterhem eller adoptivhem c:a en femtedel. Av sakens natur följer, att vårdtiden å barnhemmen för svårplacerade barn ej sällan blir tämligen lång. Av kommitténs statistiska utredning angående barnhemmen framgår i detta avseende, att av de barn, som voro kvar å ifrågavarande hem vid utgången av år 1940, över 40 % vistats å respektive hem i två år eller längre tid. Korta vårdtider äro emellertid ej heller ovanliga; mer än hälften av de under år 1940 utskrivna barnen hade således vistats å respektive hem under kortare tid än ett år. Härav framgår att ej samtliga barn å denna kategori hem mottagas för stadigvarande vård. Av de barn, som vistades å dylika hem vid utgången av år 1940, hade således c:a 27 % mottagits för vård, som avsetts vara av tillfällig natur. Av dessa ansågos emellertid enligt vederbörande föreståndarinnas uppfattning över hälften icke böra överlämnas till föräldrarna eller utackorderas i fosterhem på grund av barnets fysiska eller psykiska defekter. Samma tendens återspeglas i resultatet av kommitténs undersökning angående sättet för omhändertagande av de under

61 1940 från dessa hem utskrivna barnen; endast något över 40 % av dessa kunde således beredas familjevård. Huvudparten av de från dessa hem utskrivna barnen överföras således till annat barnhem, skola, sjukhus, skyddshem eller annan institution. Barnhemmen för psykopatiska och nervösa barn. Dessa hem, vilka stundom benämnas barnhem för svårfostrade barn äro endast fyra till antalet. Två av hemmen, nämligen Skärsbo barnhem i Alingsås med 23 platser och Råbyholmshemmet i Lund med 20 platser ha visst upptagningsområde, västra Sverige respektive Malmöhus län, medan de övriga hemmen, Myrornas barnhem i Frölundaborg, Mölndal, med 33 platser och Mellansjö Skolhem i Täby med 44 platser mottaga barn från hela landet. Medelbeläggningen å de två förstnämnda hemmen var under 1940 i genomsnitt 95'3 % och å de två sistnämnda genomsnittligen 100 %. Dessa hem avse att bereda observation och vård av nervösa och psykopatiska barn i förskole- och skolåldern. Verksamhet av denna art upptogs i vårt land i slutet av 1920-talet av vissa stiftelser och föreningar. Till en början erhöllo hemmen bidrag till sin drift från pensionsstyrelsen och Allmänna barnhuset, men fr. o. m. år 1937 utgår statsbidrag till deras drift. I samband härmed ha anstalterna godkänts av medicinalstyrelsen, som även utövar inspektion över dem. Dessutom utgår statsbidrag för avlönande av lärare vid dessa hem, vilka samtliga ha karaktären av skolhem. Fr. o. m. den 1 juli 1944 utgår landstingsgottgörelse till fattigvårdssamhälle, som utgivit dagavgift och annan vårdkostnad för barn, som vårdats i barnhem för psykopatiska och nervösa barn (Svensk författningssamling 1944:61). E t t relativt stort antal av de barn, som intagas å barnhem för psykopatiska barn, överföras dit från andra barnhem; så var t. ex. fallet med över en tredjedel av de barn, som under år 1940 vårdades å dessa barnhem. E n viss belysning av det klientel, som mottagas å barnhemmen för psykopatiska barn, erhålles av nedanstående tablå, vilken redovisar samtliga å dessa hem under år 1940 intagna barn, fördelade å olika grupper allt efter de uppgifter angående intagningsorsaken, som lämnats av vederbörande föreståndarinna. Orsak till intagningen. Psykopati, hysteri Snatteri, lögnaktighet Efterblivenhet Nervositet Sexuella olater Epilepsi Sängvätare Vagabondage Barnet anlagt eld Barnet svårfostrat av annan, ej uppgiven anledning Barnet i behov av observation, utan uppgiven anledning

Antal barn 34 22 17 16 6 6 4 4 1 30 38 178

62 Ehuru dessa barnhem på grund av sakens natur i första hand äro avsedda för ett mera stadigvarande omhändertagande av barnen, förekommer, att vissa barn intagas å hemmen för tillfällig vård. Så var enligt kommitténs statistiska undersökning fallet med c:a 37 % av de barn, som under år 1940 vistades å dessa hem. Eljest är den genomsnittliga vårdtiden å barnhemmen för psykopatiska barn tämligen lång. Av de barn, som vid 1940 års utgång voro kvar å dessa hem, hade således c:a Vs vistats där i 2 år eller längre tid. Av de barn, som under år 1940 utskrevos från barnhemmen för psykopatiska barn, överlämnades c:a 60 % till föräldrars eller nära anhörigas hem eller till fosterhem eller adoptivhem, medan c:a 40 % placerats i annat barnhem, skola, sjukhus, skyddshem eller på annat sätt. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att såsom villkor för statsbidrag till driften av dessa barnhem bl. a. gäller, att intagen, som befinnes vara sinnesslö, utan dröjsmål skall anmälas till sinnesslöskola, samt att intagen, som befunnits grovt vanartad, icke må kvarstanna å anstalten med mindre åtgärd vidtagits för hans överflyttande till skyddshem, därest våda för andra intagnas sedliga utveckling befaras uppkomma. Antal platser å vissa kategorier barnhem i förhållande till folkmängden. Av tidigare lämnade uppgifter framgår, att vissa barnhem ha bestämda upptagningsområden, medan andra mottaga barn från hela riket. En fördelning av barnhemmen efter nuvarande upptagningsområden låter sig svårligen göra med hänsyn till att dessa understundom äro ganska obestämt angivna. I nedanstående tab. 19 lämnas emellertid en förteckning över barnhemmen för tillfällig vård, barnhemmen för stadigvarande vård, barnhemmen för både tillfällig och stadigvarande vård, dispensärbarnhemmen och barnhemmen för svårplacerade barn, därvid hemmen ordnats länsvis efter sin belägenhet, oavsett upptagningsområdet; Stockholms stad redovisas för sig. I tabellen angives bl. a. antalet platser i förhållande till dels sammanlagda folkmängden inom vederbörande län och dels sammanlagda antalet barn under 15 års ålder inom detsamma. Uppgifterna om platsantalet äro hämtade från kommitténs statistiska undersökning angående barnhemmen och avse således 1940 års förhållanden. Efter nämnda tid ha visserligen ett fåtal barnhem upprättats, men de påverka dock icke i någon avgörande grad de i tabellen redovisade förhållandena. Folkmängdssiffrorna avse förhållandena den 31 december 1940. Det framgår av tabellen bl. a., hurusom antalet platser å barnhem av ifrågavarande kategorier växlar högst betydligt. I de nordligare länen stå således ett anmärkningsvärt litet antal platser till buds, så är också fallet i Skaraborgs. Kalmar, Jönköpings och Kronobergs län. I Stockholms län finnes däremot ett stort antal barnhemsplatser. Vissa av dessa barnhem äro dock uteslutande avsedda för bestämda kommuner, särskilt Stockholms stad. Det genomsnittliga antalet platser å dessa barnhem i de olika länen motsvarar 0"7 8 promille av länets befolkning. Ej mindre än 18 län ha emellertid ett platsantal, understigande denna siffra.

63 u

3 & * da at e «« »«

r-WOOCN-** 1* O M ^ Ö

»O r - TH i l CQ (NCMCMCQCQ

O n

H eo t o » >C * * CO SO - # tf3

© CD i-< i-t • * lO W H W N

00 00

O

» ^3 o ^

a —•

O H O O O

O O O O O

O O O O O

O O O O O

O O O O O

©

ft

"=> 00 »O CO SM *•#

N

Antal platser i °/oo av befolkningen

ft &a) e

t<

_*

cd

Tillsammans platser

"a t j ^ a. o o

.£f 'S 2* •S

a

03 S o

Is

a 3

« S

o

a

-5

_

n <£

Is "a <5

a <5

fl

lO

X

o « w IQ t i-i O O O O

r» O

o t ^ f ^ - o - H CO OS !>. CD GM CO m i—1 GM

c o r^ c o cc c o ( M D H ^ O •—i i—I H

co »n H co co CCOJHINO HCOHiCCO

into i-ias

o i o i i i o ( M M 1 l i n

co co r^ o co co co - o i o • * 1-1

i i io o in i i io C O O I ^ O M 1 1 GM CM CO 1 1 GM »H © CO l O T *

1-1

1—1

1 I CM i-l T-l I

I H I s

i C75 I I N 1

1 i-t

^1 «

C O W ^ O N CR C~- >O CM CO i—i i O CO - * -<# CD GO CO CO GM i O l>i—i i-l 1-1 CM GM i-< i-l T-. © TU i co c o CTJ " # Ico^io—< GM

T-H

I d a HCC HOO

X

H l O C C N N

TJ< GM I I O » a c o m 1 1 co © .-1

^ 1-H

i i j o o o c o 1H N H t B

O N I H l O 1

1H H H «

H M

I I T-I 1 1 t 1>-

1 !

1 (N

I 1 1 I O O C O O I 1 1 1 1 co w i i e o 1

1I S » H i H 1M M T T I O

^ W

1 1 1 O •** 1 1 1 <s a

1-1

T I

©

WHMNCD

c o o i o o o

co

i o i o i o

<M • * CO CO GO i—I i-(

CO 1 N OM GM

lOOSiOOM co^*icococo i—i

GO 1 COiOOS co 1 GM

G O ^ O I O

i

CO i > CO -^i 1 i—I

I S O J O N

i-l rt< i-i GM

I

1 I i

CMCO

i

iCl i-H

r s i

i

»i

1 1 1 0» o

H

ft

"O

a

CO r t l O CO 1 eor^coco 1 1—1

GM CO O t > 1 T - I • * 1-1 GM I

GM c£> I i I t>» O I - I 1 1 1 90 ao

Tfir^GMTtlt^eOli-liHr-ICM-^li-ICOI

i-(CNi-iGM|

•«* i-H I

SIMS

1 12 I S N I S I

M i l l

N

1 1 ^ 1 ^ I I \~ 1 M I M

1 1

^

ID

« g I o

A

a o

a a

« a

Is B

"ft m

<

B o

Tillsammans platser

åt

«

i"* IT* i 11 i M ^ ^ i i I

Tillmans samplatser

a

03 (-i to

N

ft "

pa. a>

kO i-< 1T5 »O rH

<o r- c- © os <M ec c© c© © O O O t H O © O O O H

i ojcD I GM GM

H

o .a

t» — tc E ;g C Vo J-. 03

O

a

-5

^

J? <5

t-

I A to i n t - t . O O O O O

"ca

2 Bl O

IO (C (O 65 lO < *

to o 10 c© t O G M O O O

i-(

33 14

— <o ."3 TS -^ a

K) O

» M

S-i

I I I H

t ^ GM GM i-l i n \0 GM GO CO CO coio-rMirji-i coiooji-^GM GM CM i—1

GM CO ^ CO iO 05C0T-IGMIX> i-HCOi-l

M M I 3 M I M *

i-i CO CO Tji CO T«Tticoinio

CO O i l O GM CO TJH OOJCOGMCTJ t» r _ , ^ H ^ CM

t» a lOGMCOin

lOOGMCO

|

GM CO "*i CO O

t^COtDOO

CO GM GM CO l O C5

o

ICMTJICOCO

COGMCOIH

lOCOi—IGOTji

r H r-( CO CO GM

t " ^ ( i-( i H Tfl

a

liOGMGMCO

CO »-I CO i—1 I

CMGMi-HiOiC

H H ^ N r l

CO GM i—i i-- CM ©5

ICO O i O i»o>ni 1 GM - ^ r j ( l ^ t i G M TH CM

T P O O ^ C O GMCOGMCMCO

»Ol^COCOGO GMiCiCMO-Si

_tOrB

E

"3

a

"a

•3

"ft "

a^ B B 3

a

O

ft" a

r-GM COCO CM i—I

1l O O 1WiO

NCM

1H M

IGMCO IcOCO

li-ICM

I^H

CM»0

1T ^ H T-Ji-iHiHi-l

©

©

l© t-. 09

TH

i—1 CM i-l t ^ CM I M

e J5 ;

A o

;

;

o?

c

: : : : :

: : : : : g

St

: : : : :

» » » » »

B :o3

;

Gävleborgs Västernorrlands Jämtlands Västerbottens Norrbottens

: : : : :

;

» » » » »

: : : : :

;

Skaraborgs Yärmlands Örebro Västmanlands Kopparbergs

: : » » » » »

: . . : .

Kristianstads Malmöhus Hallands Göteborgs o. Bohus Älvsborgs

O

wa

"ÖS

» •> » » »

pq

03 Ä

E o

i-H

Jönköpings Kronobergs Kalmar Gotlands Blekinge

A

i-(

lan » » »

= •§

03 Stockholms stad Stockholms Uppsala Södermanlands Östergötlands

:o3 o3

en kvinnliga bealkningen 15—50 år

64 -1* > ö

"ÖS g

*1£

o

ft

eo ©

© ©

eo co <M © 0 ©

O O O O O

co t o © ©

CM ©

©

©

00 ©

O O O O O

CM CM <M 00 1 * © O © © ©

-H ©

O O O O O

O O O O O

-©

CO CM i-C © © O

CM © © ©

CM - ^ CM O O ©

O O O O O

en O

©

OS

to -T3

I

3 Is S * M g -*2 -t2 o o °o

<

ft» J§ a rt

a ^

£

a

os

O O O O O

O O O O O

O O O O O

CO CO GM

O l > © C O CM

CM -»• r~- © c o 1-H CM CO

r - o t ^ ^ ©

T* © 1—c

^

i d ©

( O I T H H I - I

CM i - l

i-l

CM 0

CO Tf< » © 0 O

tO

CO ©

i-C \Ci T* W0 © © O 0

O ©

O O O O O

© en QO 10 --t © © ©

CM

MO KO CO 0 © ©

O ©

CO » * - • # - * CO O iH © r-l ©

O O O O O

T-1 1—1 » H

£>• ©

O i-H

< ft a

_

M

<S J4

B

g 0 bo > a> . 3 ' A fl

2a a i a£

Cl eo

H

CQ

O

CM CM » H

A

IH

eo co © — SM O

IH

CM

os —c

t©

WS H CM —

tT*

^1 «

eo © 1-1 ©

co CM — 1-

© ©

O O O O O

O O O O O

O O O O O

O

CO 1-1 O v O CO CO CO TJI GM CO

CM © T j i CM h OJ t » H H J)

X c M ti -^l OGMi i TOJ I i-l ©

O i O O O i O © i-H CM GM i - l

O

O

O

O

c. ©

c c. CM - *

1©

es O

O

X ©

>o

5 00

-*

O O O O O

0 CO © GM ©

ei © rH

" u ei

•>H >•

•q

ft

a

~H

c© 0 © GM ^H ^H

GM

ft

1-1

MS Lj

:o 03

es 03

•a

J3

a

<

N

-a

o

a

B

es

o3

<J

-a

T3

Vi

a)

«s u

V

a

a a

a

©

CM i—I

^ ( C O i O i O t > CO T f i CM 1—I

W N ' l t ^ N W H H H I N

CM T j i I > T}( CO H N iH

O i O t ~ 1—( i-H i—I 1-H

©

O © CT3 O © i H i-H CM GM ^ H

©

© © t ^ © o CO lH

3 CO

a

0-l>©0

^ H © — 1 GM GM

O O C M O © eo 1—( GM T H 1—1 1—I <N ©

B

c:

E

CO CM

1 1

1 1

1 T * 1

O

I

I

I CO

©

1 1 ri

1 1 1 I I 1 M S 1 I I 1 1 1* M 1 1

Ol ©

E

g Pw

r =

1 1 1 1 1 M i l l

1 1 1r-1 1 1 1 1 © 1

" M M

MIM

II M 1 M I M

r~© 1 i i © CM 1 1 1

|0D

CMT-H

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

^

1 1 1 1

i-H

©

1-H

o

e»

M

GO

a

a

»4 eS

«d

B rfl

**

"MM

S-. O

.fi < o MS

a.

4 E

QG

a © * 1

O N O l CM » H

=3

H «

s A

TJI T}1 T-H 1—1 1—1

H

e »O :o

O CO G M © GM

g

o

Tia

<

<1

-a

1 »O I OOiO 1 © 1 GM GM

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

I

1 © i-H

1 1

IT. iH

MIM

1 CQ

1 11 II

|

|

?2 1 1 1 T* 1 1 1 1 1

1 1 1 1 1 i i ' i i

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

N

1 1 1 1 1 1 1 11 1

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

ft a

I

I

I

0 I

I

I

1 --I 1 1 1

1 GM i - l

©

Tf<

C

M

I

^

I

|

cM

1-1

E ©# OS

H

o3

1*

ft m

fij

a a o

M

"03

ft

0 CM

1 11 11 11

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

|

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1

l>.

©

a

<

B

|

I

1 1

M i l

H

| ' |

1 1 1 1

eo

co

• fl ~ ~ -

a CO

a

fi

:oS

'' -fl O

©O

©

J§

«

12,2

fl © 03

ai

et3

fi

A^

•S «>

i" ®

& ©

M - Ö hfl

O O cä 2 o r f l r f l 7g fi 6J3

O O 2 A fi j» fl S ^ ^3

-M4i)

g S * o"»

g ft U

0 P r ^ -s 4J £ P-i:0 t» CO CO P C O O

ffl ^

Ti 0 o) S fl 03 W ) b c A r f l © ft t . «3 »3 fl 2 O

••ö s

S-s©

' C ,eä

oS 0

-2

n3

03 Ti 03

•W > ,m 2 0 A

o3

fl

c/)

A ä°

»TI

£ fl

S-fi

ft

0 -^

o3 ft r-i CD

r~Ti

fl

0 ^

0 c c 0 -ft

t u r03 ; aTi ) - "2 • 2 - 2 1 S ©T?a) -i-M "S •*» H 3

5H

CD

0]

" <

M

:o3

b

:c3

O

H

f-l

:s3 :c3 . S

f>

:cö

O

Of>©>£

65 Ungefär samma resultat utvinnes, om antalet barnhemsplatser sättes i relation till respektive läns befolkning under 15 år. Medeltalet barnhemsplatser i % av antalet barn utgör för samtliga län samt Stockholms stad 0-38. Ett platsantal under denna siffra uppvisa 16 län. I tab. 20 redovisas spädbarnshem och mödrahem länsvis. Även här kan iakttagas starka variationer de olika länen emellan. Det relativt minsta antalet platser för späda barn finnes i Västerbottens län, därnäst i Kalmar Varmlands och Kopparbergs län. Göteborgs och Bohus län har det relativt största antalet dylika platser. I fråga om antalet platser för mödrar har Vasternorrlands län det relativt minsta antalet, följt av Älvsborgs, Skaraborgs och Kopparbergs län. Stockholms län har det relativt största antalet platser för mödrar. Det genomsnittliga antalet platser för späda barn är 0'ia promille av befolkningen; i ej mindre än 15 län är platsantalet emellertid lägre. Motsvarande siffror ifråga om platser för mödrar är Ooe promille och 14 län. I tabellen har antalet platser för mödrar också satts i relation till antalet kvinnor mom respektive län i åldern 1 5 - 5 0 år. I genomsnitt för hela landet finnes ett platsantal av 0"0 2 %. Det relativt lägsta platsantalet i förhållande till kvinnorna i nyssnämnda ålder uppvisar Västernorrlands län, Älvsborgs län samt Kopparbergs och Skaraborgs län. 14 län ha ett platsantal, understigande det för hela riket genomsnittliga.

Andra barnavårdsanstalter för sluten barnavård. Vid sidan om de egentliga barnhemmen ha under årens lopp tillkommit åtskilliga andra kategorier anstalter för barns vård och fostran. I vissa fall stå dessa anstalter barnhemmen ganska nära till karaktär och syfte, i andra fall åter bilda de klart avgränsade kategorier. En summarisk överblick över dessa anstalter lämnas här nedan. Härvid bortses ifrån anstalter, som äro att hänföra till sjukhus, sjukhem, förlossningshem, anstalter för abnorma eller vanföra, skyddshem eller allmänna uppfostringsanstalter.

Barnpensionat (barnhotell). Dessa institutioner äro yrkesmässigt drivna anstalter av permanent natur. De äro avsedda för att mottaga barn för tillfällig vård i samband med ett mera kortvarigt förfall för föräldrarna, t. ex. i anledning av deras bortresa eller sjukdom. De på landsbygden belägna barnpensionaten bruka också mottaga barn, som behöva luftombyte under konvalescenstid o. s. v. Kommittén har införskaffat vissa uppgifter från 8 större barnpensionat i olika delar av landet; uppgifterna avse år 1940. I nedanstående tab. 21 redovisas de inkomna uppgifterna angående intagningsorsakerna.

5—2338 43

66 Tab. 21. Antal barn å vissa barnpensionat, fördelade efter orsakerna till intagningen år 1940.

Barnpensionatets namn

Barnets FörMoMoFör- Miljö Annan derns sjuk- äldrar- Modom sjuknas derns derns äldrar- och orsak Antal dom eller lufteller eller för- vistelse nas barn om- ej uppeller svag- mo- värvså skilshet, behov derns arbete B. B. mässa byte given svarav vila fostrat resa

1 Barnpensionatet Fyrklövern 19 H. S. B:s barnpensionat . . 50 Solhems barnpension 103 Södra K. F. U. K:s barn-

1 21 13

—

— —

—

Högbacka b a r n p e n s i o n a t . . 20 Rönninge barnpension . . . . 20 Solbacka b a r n p e n s i o n a t . . . . 37 Vårbacka b a r n h e m 55 Summa 320

4 41

18 14

Bl

2 7 22

4 12 9

— — — —

3 1

1 32

— — 1 30

—

3 —

—

— — — 4 11

— — — — 6

— — — 13 30 76

6 7 14

—

19 20 6 1 73

De barn, som mottagas å barnpensionat, äro i regel under skolåldern. Vårdtiderna äro vanligen korta och uppgå ej till mer än några veckor eller i undantagsfall några månader. Dessa förhållanden belysas i tab. 22. Tab. 22. Barnens yistelsetid å vissa barnpensionat år 1940.

Barnpensionatets namn

Antal barn

Barnpensionatet Fyrklövern 19 H. S. B:s b a r n p e n s i o n a t . . . . 50 Solhems barnpension 103 Södra K. F. U. K:s barn-

16 20 20 37 55 Summa 320 P r o c e n t 100

Högbacka barnpensionat . . Rönninge barnpension . . . . Sölbacka b a r n p e n s i o n a t . . . . Vårbacka b a r n h e m

6 2—3 3 - 6 måna1—2 Mindre 1—2 2—3 3—4 måna- måna- måna- der och än 1 der därder vecka veckor veckor veckor der över

5 5 9

5 19 23

7 27

9 8 68 21-3

8-4

2 8 13 2 5 7 37 11-6

2 5 7

2 7 35

2 4 7

1 2 2 5 9 33

3 4 12 14 11 88 27-5

10 6 3 7 38

3 1 1 1 2 11

4 18

11-9

10-8

1 1 7 4 1

Något barnhotell i detta ords egentliga mening torde icke finnas; den mest hotelliknande verksamheten synes vara den som bedrives av H. S. B:s barnpensionat i Stockholm, där vårdtiderna dock endast i undantagsfall äro kortare än en vecka, och där vårdtider längre än en månad icke äro sällsynta. Barnpensionaten ha i regel blivit godkända enligt hotell- och pensionatstadgan. Enligt hittillsvarande praxis ha de i allmänhet icke betraktats såsom barnhem och stå följaktligen icke under barnavårdsnämndernas tillsyn. I

67 realiteten skiljer sig verksamheten vid barnpensionaten ej mycket från den som bedrives vid barnhemmen för tillfällig vård. E n viss skillnad i fråga om nämnda institutioners karaktär föreligger dock därutinnan, att vårdavgiften a barnpensionaten i genomsnitt är betydligt högre än å barnhemmenden torde fore kriget ej sällan ha hållit sig omkring kr. 4—4: 50 per dag Någon tillförlitlig uppgift angående antalet egentliga barnpensionat inom riket star icke att vinna. Antalet torde dock ej överstiga något tiotal. Feriehem. Mycket nära barnpensionaten stå vissa enskilda hem, som regelbundet emottaga barn för sommar- eller ferievistelse. Understundom antager denna verksamhet rent yrkesmässiga former, låt vara att den i regel är begränsad till viss tid om året. Särskilt i Skåne och i Stockholmstrakten förekomma dylika hem, av vilka vissa mottaga ända upp till ett 40-tal barn; dessas ålder ar i regel 6—14 år. Inackorderingspriset synes före kriget ha varierat mellan ,.. k r ? n ° r P e r d a S - Barnens placering i hemmen ombesörjes i allmänhet av föräldrarna men understundom genom förmedling av majblommekommittéer och andra valgörenhetsinstitutioner. Någon tillsyn över dessa feriehem från barnavårdsnämnds eller annan myndighets sida förekommer i regel icke, ej heller brukar anmälan ske enligt hotell- och pensionatsstadgan. Vid sidan av denna verksamhet förekommer i stor utsträckning, att enskilda personer under sommaren mottaga ett eller ett par barn från främmande hem, stundom mot ersättning och stundom utan. Någon möjlighet att ens uppskattningsvis angiva omfattningen av denna form av sluten barnavård finnes icke. Emellertid beredas genom Frälsningsarmén årligen omkring 1200 barn sommarvistelse i enskilda hem på landsbygden. Barnens Dagsföreningen i Stockholm ordnade och bekostade under 1942 sådan sommarvistelse for 300 barn. Centralkommittén för feriebarns utsändande i Stockholm utsände under år 1942 sammanlagt 985 barn. Åtskilliga föreningar kyrkliga organisationer o. d. bedriva i detta syfte årligen en omfattande verksamhet. Denna står icke under barnavårdsnämndens kontroll. I vissa fall underkastas dessa hem en förhandsundersökning genom den förmedlande organisationens försorg, i andra fall åter sker utplaceringen helt på föräldrarnas eller barnafostrarnas eget ansvar. Vid 1942 års riksdag anvisades ett förslagsanslag av 500 000 kronor för bestridande av kostnaderna för resor för sommarvistelse i enskilda hem och i sommarkolonier. Åren 1943 och 1944 beviljades anslag å 700 000 respektive 750 000 kronor för resor till enskilda hem. Under sommaren 1942 bekostades resor för c:a 30 000 barn och under sommaren 1943 för omkring 35 000 barn Den centrala ledningen av verksamheten har omhänderhavts av socialstyrelsen, och en viss prövning av hemmens lämplighet har verkställts av barnavårdsnämnderna.

68 Barnkolonier. En viktig grupp av barnavårdsanstalterna för sluten vård utgöres av de s. k. barnkolonierna, vilka bereda kollektiv vård under enklare former och under en begränsad tid, vanligen 6—8 veckor under sommaren. Vid en av socialstyrelsen på hösten 1941 gjord statistisk undersökning angående verksamheten vid sommarkolonierna under sagda år inkommo användbara uppgifter från 574 kolonier med tillsammans något över 26,000 barn. Antalet kolonier torde emellertid vara något högre än den anförda siffran. Kolonierna ägas och underhållas i stor utsträckning av för ändamålet särskilt stiftade koloniföreningar samt av sammanslutningar för folkhälsans främjande men drivas även ibland av kommunala myndigheter, kyrkliga församlingar och frireligiösa samfund, ideella organisationer, enskilda företag o. s. v. Av de 574 kolonier, som redovisades i socialstyrelsens undersökning, underhöllos sålunda 216 (38 %) av koloniföreningar, 163 (28 %) av Koda korset, sammanslutningar för bekämpande av tuberkulos o. d., 38 (7 %) av landsting och kommuner, 23 (4 %) av församlingar och andra statskyrkliga organ samt 134 (23 %) av andra huvudmän. Den vanligast förekommande storleksordningen å kolonierna var enligt undersökningen 20--±0 barn. C:a en tredjedel av kolonierna hade emellertid plats för över 100 barn. Utbyggandet av koloniverksamheten har under senare år till väsentlig del möjliggjorts av understöd från allmänna arvsfonden. Eran denna har under budgetåren 1938/39—1941/42 följande belopp utgått såsom understöd till barnkolonier: 1938/39 kr. 614925 1939/40 » 428 769 1940/41 » 187 192 1941/42 » 341662 1942/43 » 260311 1943/44 » 374812 För anordnandet och bedrivandet av koloniverksamhet erfordras icke tillstånd av offentlig myndighet, ej heller står verksamheten under tillsyn av samhällets barnavårdsorgan. Enligt socialstyrelsens undersökning voro drygt 25 % av de under sommaren 1941 å koloni varande barnen hemmahörande på landsbygden och icke fullt 75 % i städerna. Omkring 14 % av barnen voro i förskoleåldern och 86 % i skolåldern. Koloniverksamheten har i allmänhet karaktären av en understodsform tor barn från mindre bemedlade familjer. Helt fri vistelse för samtliga barn förekom enligt undersökningen vid 339 kolonier (59 %) och för en del av barnen vid 213 kolonier (37%). Endast vid 12 kolonier (2%) erlades avgift for samtliga barn. Likaledes äro barnens resor till och från kolonierna i allmänhet kostnadsfria. Detta uppgavs vid socialstyrelsens undersökning vara fallet vid 447 -kolo-

69 nier (78%), resorna betalades av kolonien till viss del eller för vissa barn vid 65 kolonier (11 %). Efter beslut vid 1942 års riksdag anvisades, såsom förut nämnts, ett förslagsanslag å 500 000 kronor för bestridande av kostnaderna för resor till enskilda hem och sommarkolonier. C:a 26 000 barn och 2 400 vid kolonierna anställda personer kommo under sagda år i åtnjutande av fria resor till kolonien. Åren 1943 och 1944 utgick anslag för resor till sommarkolonier med 200 000 respektive 250 000 kronor. C:a 29 000 barn erhöllo under sommaren 1943 fria resor. Fr. o. m. år 1943 har dessutom utgått driftsbidrag till sommarkolonier; år 1943 anvisades för ändamålet 100 000 kronor och år 1944 200 000 kronor. Driftbidragen beviljas av socialstyrelsen, som är tillsynsmyndighet för koloniverksamheten. Katten att bli delaktig i det statliga stödet är beroende av att tillsynsmyndighetens krav på de enskilda koloniernas standard i fråga om driften uppfyllas. Tillsynsmyndigheten skall bl. a. tillse, att kolonierna förläggas på lämpliga platser, att de byggas på ett ekonomiskt och hygieniskt godtagbart sätt; att personalen, mathållningen och hälsovården fylla tillbörliga krav, att barnen uttagas efter riktiga grunder o. s. v. Tillsynsmyndigheten skall i nödig omfattning kunna anlita tjänsteläkare och barnavårdsnämnder för den lokala tillsynen. Skolhem. Beteckningen skolhem begagnas i barnavårdslagen (43 § 1 mom. a)) i fråga om ett visst slag av skyddshem, nämligen sådana, som äro avsedda för vanartade barn i skolpliktig ålder, vilka böra erhålla skolundervisning. Från detta slag av skolhem bortses i detta sammanhang. Likaså bortses från de skolhem, som förekomma inom vissa specialområden, såsom skolhem för vanföra och skolhem för sinnesslöa. Dylika falla enligt 50 § barnavårdslagen utanför fosterbarnskontrollen. Enligt allmänt språkbruk begagnas ordet skolhem även beträffande institutioner av en helt annan karaktär, nämligen sådana, som mottaga barn, vilka äro nödsakade att under en stor del av året bo utanför hemmet för att kunna åtnjuta skolundervisning. Inom de glest befolkade delarna av riket och särskilt i Norrland äro dylika skolhem ganska talrikt förekommande. Vissa dylika skolhem äro till sin karaktär närbesläktade med barnhemmen, i det att de mottaga ett ganska stort antal barn, vilka vistas där under större delen av året och ofta under flera år i följd. Till denna kategori höra skolhem, upprättade av skoldistrikt och de s. k. arbetsstugorna i Norrbottens och Västerbottens län ävensom de nyligen upprättade inackorderingshemmen för läroverksungdom i Växjö och Västerås. I fråga om hem av denna karaktär skulle kunna göras gällande, att de utgöra anstalter »för stadigvarande vård och uppfostran» och att de följaktligen böra räknas såsom barnhem i lagens bemärkelse. Enligt hittillsvarande praxis har detta dock icke skett. Vid sidan om de nyssnämnda barnhemsliknande skolhemmen torde finnas ett ganska stort antal enskilda hem på olika orter inom skilda delar av riket,

70 vilka mottaga skolbarn. Några närmare upplysningar om dylika hem finnas icke tillgängliga, men det är känt att landsbygdsbarn, vilka skola åtnjuta undervisning vid mellanskolor, läroverk o. s. v., ofta äro inackorderade i enskilda hem på den ort, där läroanstalten är belägen. Antalet barn, som mottagas av dylika inackorderingshem, torde ofta vara ganska stort.

Anstalter för halvöppen barnavård. Inom landet finnes ett stort antal institutioner för halvöppen barnavård, d. v. s. sådana som omhändertaga barn för vård och uppfostran allenast under en begränsad del av dygnet. Dylika institutioner äro av skiftande art och med olika syftemål. De gängse beteckningarna på dessa barnavårdsanstalter äro mycket växlande (daghem, barnkrubba, storbarnkammare, barnträdgård, kindergarten, lekskola, småbarnsskola, lekstuga, barnavärn, arbetsstuga, skolbarnshem, eftermiddagshem m. fl.) och en viss oklarhet råder angående om vad de olika benämningarna innebära med avseende på verksamhetens art. Socialstyrelsen har i samråd med 1941 års befolkningsutredning verkställt en undersökning rörande verksamheten vid institutioner av ifrågavarande slag. Följande tablå utvisar verksamhetens omfattning under hösten 1941; de anförda siffrorna över antalet barn utgöra genomsnitt för tre redovisningsdagar, nämligen den 15 oktober, den 15 november och den 15 december. T y p av

institution

Daghem Daghem och b a r n t r ä d g å r d Daghem och eftermiddagshem Daghem, b a r n t r ä d g å r d och eftermiddagshem Barnträdgård B a r n t r ä d g å r d och eftermiddagshem Eftermiddagshem Samtliga institutioner

Antal institutioner

87 45 11 13 131 23 37 347

Antal redovisade barn 2 950 1668 340 847 4 574 1216 2137 13 732

Av denna översikt framgår således bl. a., att antalet institutioner för halvöppen vård är något större än antalet barnhem, som redovisas i kommitténs undersökning. 1941 års befolkningsutredning har i ett i februari 1943 avlämnat betänkande (Utredning och förslag angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m., Statens offentliga utredningar 1943:9) framlagt förslag om beviljande av statsbidrag till vissa anstalter för halvöppen barnavård. Såsom villkor för erhållande av statsbidrag skulle bl. a. gälla, att anstalten stode under tillsyn av socialstyrelsen samt vore anordnad enligt någon av följande former: a) daghem för beredande åt barn, som ännu icke uppnått skolåldern, av heldagsvistelse; b) lekskola för beredande åt barn i åldern 4—6 år eller åt yngre barn,

71 vilka äro så utvecklade, att de lämpligen kunna fostras tillsammans med barn i nyssnämnda ålder, av vistelse och fostran under en begränsad tid av dagen; samt c) eftermiddagshem för beredande åt skolbarn av vistelse under tillsyn efter skolarbetets slut för dagen. Befolkningsutredningens förslag i denna del blev föremål för proposition (nr 339) vid 1943 års höstriksdag. Riksdagens beslut innebar, att under budgetåret 1943/44 finge till ett belopp av högst 100 000 kronor av statsmedel beviljas bidrag till driften av anstalter för halvöppen barnavård i huvudsaklig överensstämmelse med de i propositionen angivna grunderna. Enligt dessa skulle statsbidrag kunna utgå till ovan angivna typer av barnavårdsanstalter, därest statens arbetsmarknadskommission med hänsyn till ortens behov av kvinnlig arbetskraft funne behov av vederbörande institution föreligga. Det förutsattes emellertid — särskilt ifråga om lekskolor — att sociala omständigheter i förening med en kommuns ekonomiska förhållanden skulle kunna väga så starkt, att statsbidrag skulle kunna ifrågakomma, även om den arbetsmarknadspolitiska effekten av en lekskola vore begränsad. Statsbidrag skulle kunna utgå till institution, som till huvudman hade kommun, stiftelse, förening eller industriföretag. Under budgetåret 1943/44 har statsbidrag utgått allenast till driftskostnaderna; bidraget är utformat dels som lönebidrag och dels som kostbidrag. I kungörelse den 4 januari 1944 har socialstyrelsen meddelat närmare föreskrifter angående villkoren för statsbidrag. Lönebidraget utgår i princip med en tredjedel av de lönebelopp, som institutionens huvudman fastställt, såvida icke dessa av socialstyrelsen befinnas vara oskäligt låga. Såsom villkor för lönebidrag till föreståndarinna gäller vidare, att hon genomgått tvåårig utbildning vid seminarium för småbarnsfostrarinnor eller, beträffande daghem för spädbarn, avlagt barnavårdslärarinneexamen eller eljest av socialstyrelsen förklarats skickad förestå anstalten. Kostbidraget utgår med 15 öre per barn och dag i anstalt, där en måltid lagad mat utspisas samt med 30 öre per barn och dag, där minst två måltider lagad mat utspisas. För barn under ett år utgår kostbidraget med 30 öre per barn och dag, förutsatt att barnen äro omhändertagna för heldagsvård. Bidragsbeviljande myndighet samt tillsynsmyndighet är socialstyrelsen; på skolöverstyrelsen ankommer att ha inseendet ur pedagogisk synpunkt över verksamheten vid lekskolor och daghem.

72 Kap. II. Allmänna barnhusets verksamhet. Allmänna barnhuset kan räkna sitt ursprung från år 1633, då Gustaf I I Adolfs fältpredikant Johannes Mathiae erhöll privilegium på inrättandet av en anstalt för vård av fattiga, fader- och moderlösa barn (Orphanotrophium). Till uppehållande av barnhuset beviljade Kungl. Maj:t vissa privilegier, varjämte enskilda personer i stor omfattning donerade medel. Erforderlig tomt ställdes till förfogande å västra Malmen i Stockholm (nuvarande Barnhusgatan). 1637 erhöll barnhuset donationsbrev å dels var fyrtionde tunna av allehanda kyrkotionde i Sverige och Finland, dels 1 000 daler årligen av den s. k. lilla tullen (den avgift, som utgick å vissa varor, vilka från landsbygden infördes till städerna). Huvudparten av barnhusets nuvarande kapital består av behållning vid försäljning 1865—1905 av den tomtmark vid Barnhusgatan, som barnhuset erhöll 1633 samt vid försäljning 1932 till Stockholms stad av barnhusfastigheterna vid Norrtullsgatan i samband med omläggningen av barnhusets verksamhet. Den årliga inkomsten utgöres huvudsakligen av avkastningen av kapitaltillgångar och ett å femte huvudtiteln uppfört statsanslag, varav huvuddelen utgör vederlag för spannmålsmedlen samt för indelningsersättning till Malmö barnhusfond, vilket senare vederlag tillkom barnhuset 1887. H ä r skall ej lämnas någon uttömmande redogörelse för Allmänna barnhusets historia. Vid skilda tidpunkter hava olika meningar rått, huruvida barnhuset vore avsett för hela landet eller endast för Stockholm. Under många år mottogos barnen utan ersättning, men vid 1800-talets ingång började man att inlösa barn för vård å barnhuset mot en summa i ett för allt. Denna form för omhändertagande av barn utvecklades under 1800-talet alltmera, så att vid 1900-talets början de flesta barnhusbarn mottagits på detta sätt. Vidare praktiserades att kvinna, som å barnhuset tjänstgjorde såsom amma, kunde som ersättning härför få sitt barn antaget till barnhusbarn. Genom tillkomsten av 1917 års lag om barn utom äktenskap inskränktes möjligheten att inlösa barn såtillvida, att inlösen endast finge ske på ansökan av barnavårdsnämnd och efter ingående prövning av barnets familjeförhållanden, för utrönande av frågan, huruvida ett omhändertagande å barnhuset, ett skiljande från föräldrarna och ett omplanterande av barnet i en annan omgivning måste anses önskvärt och till barnets bästa. Inlösningsförfarandet minskades härigenom i hög grad, och Allmänna barnhuset kom att fungera såsom ett för hela landet öppet upptagningshem, kombinerat med fosterhemsanskaffning. Frågan om en förändring av Allmänna barnhusets uppgifter aktualiserades än mer efter genomförandet av 1924 års barnavårdslagstiftning. Till grund för omorganisationen, vilken kan sägas utgöra en decentralisering av verksamheten, lågo synpunkterna att inlösningsinstitutet borde förekomma allenast i undantagsfall, att vården av friska, normala barn, som samhället

73 annorledes än rent tillfälligt måst omhändertaga, borde överlämnas åt fosterhem, att barnhuset genom att utdela understöd borde stimulera anordnandet och driften av upptagningshem och spädbarnshem, att dessa hem borde anordnas länsvis, genom samarbete mellan kommunerna i länet i form av barnavårdsförbund samt att förbunden därutöver skulle genom av dessa anställda, av Allmänna barnhuset avlönade barnavårdsombud sörja för fosterhemsanskaffning. Omorganisationen slutfördes genom utfärdandet av nytt reglemente för barnhuset den 21 november 1930 "(Svensk författningssamling 1930:402), vilket härefter undergått vissa förändringar, bl. a. genom Kungl. Maj:ts kungörelse den 27 maj 1938 (Svensk författningssamling 1938: 201). Enligt reglementet gäller för barnhuset numera följande bestämmelser: Barnhusets ändamål är att såsom särskild stiftelse bereda vård och uppfostran åt barn, som äro värnlösa eller eljest i behov av vård, ävensom i övrigt understödja och främja åtgärder för barns vård och uppfostran. Barnhusets förvaltning handhaves av en utav Kungl. Maj:t utsedd direktion med sju ledamöter, av vilka en skall vara präst, en läkare, en lagfaren och en kunnig i räkenskapers förande, samtliga kända för nit och intresse för barn- och ungdomsvård. En av barnhusets nuvarande huvuduppgifter är att lämna understöd för vissa slag av upptagningshem. Emellertid må barnhuset också själv i Stockholm eller dess närhet anordna och uppehålla sådana hem, i främsta rummet avsedda för vårdbehövande från Stockholms län men också för barn, som stadigvarande omhändertagits. För närvarande driver barnhuset ett upptagningshem i Tureberg (Edshöjden) med 29 platser, avsett för friska barnhusbarn i åldern över 1 år, till dess lämpliga fosterhem kunna anskaffas, varjämte det fungerar såsom upptagningshem för äldre barn från Stockholms län. Därjämte drives ett småhem i Smedslätten med 9 platser, avsett för äldre barnhusbarn, som ej lämpligen kunna överlämnas till enskilda fosterhem, samt, i mån av plats, för äldre barn från Stockholms län. Slutligen drives ett barnoch ungdomshem i Söderbärke (Kroken) med 33 platser, med ändamål att giva äldre gossar och flickor praktisk utbildning i lantbruk och lanthushåll, att meddela flickor utbildning i skötsel av barn, att mottaga värnlösa syskon för stadigvarande vård, värnlösa barn med mindre kroppsligt lyte samt svårplacerade barn i allmänhet samt att under någon tid mottaga barn i behov av konvalescentvård. De upptagningshem, som barnhuset enligt reglementet kan understödja, äro dels hem för tillfällig vård och observation av barn (upptagningshem för äldre barn) och dels hem för vård av ensamstående barnaföderskor före nedkomsten, ensamstående mödrar med späda barn ävensom späda barn, som äro i saknad av moders vård (spädbarnshem). Understöd skall i första hand givas åt upptagningshem, som uppehälles eller står under tillsyn av eller samarbetar med landsting eller kommunalförbund eller förening eller annan sammanslutning av representanter för barna-

74 vårdsnämnder och andra barnavårdsintresserade inom ett eller flera län eller större del av län eller eljest står öppet för vårdbehövande från ett flertal kommuner. Understödsverksamheten skall syfta till att bereda möjlighet för varje barnavårdsnämnd i riket att för rimlig kostnad anlita lämpligt beläget såväl upptagningshem för äldre barn som spädbarnshem. Understöd kan enligt reglementet utgå med högst hälften av kostnaderna för a) uppförande, omändring eller reparation av byggnad; anskaffande av inventarier o. d.; b) hemmets drift; samt c) resor, som av vårdbehövande från avlägset liggande kommuner jämte vårdare företagas till och från upptagningshem. Såsom villkor för understöd till upptagningshem gäller i regel, att vård av barn i hemmet ej får fortfara längre än till dess för barnet lämpligt fosterhem kunnat anskaffas eller, därest barnet på grund av sjuklighet, dåliga anlag eller eljest icke lämpligen kan överlämnas till fosterhem, till dess barnet kunnat beredas annan med hänsyn till dylika särskilda förhållanden erforderlig vård. Bidrag från barnhuset får i regel ej utgå för längre oavbruten vård än ett år, men efter särskilt medgivande av barnhuset kan denna tid utsträckas, då vägande skäl finnas för den längre vistelsen. Spädbarnshem till vilket understöd utgår, bör i största möjliga utsträckning mottaga mödrar med späda barn och endast i mindre omfattning ensamma späda barn. Moder, som å hemmet intages, bör förbinda sig att vistas å hemmet under amningstiden minst sex månader. Denna bestämmelse innebär dock icke hinder för att avkorta vistelsen, om det kan ordnas så, att modern annorstädes under tillfredsställande förhållanden kan hålla samman med och amma barnet. I fråga om båda kategorierna hem gäller vidare som förutsättning för understöd, att intagning eller utlämning av barn i regel bör ombesörjas av vederbörande barnavårdsombud. För år 1943 beviljades bidrag till 30 upptagningshem för äldre barn, 3 hem för svårplacerade barn och 26 hem för mödrar med späda barn. Sammanlagda bidragssumman uppgick till 348,480 kronor. Barnhusets andra stora huvuduppgift är förmedling av fosterhemsvård. För sådant ändamål lämnar barnhuset understöd till sådan fosterhemsförmedling, som i samarbete med av barnhuset drivet, understött eller godkänt upptagningshem ombesörj es eller kontrolleras av barnavårdsförbund. För att understöd skall kunna erhållas skall förmedlingsverksamheten enligt barnhusets reglemente minst omfatta: a) på begäran av barnavårdsnämnd: anvisning av platser i upptagningshem; b) uppsökande av goda fosterhem; c) på begäran av barnavårdsnämnd, upptagningshem eller barnhusets direktör samt, i den utsträckning sådant därutöver kan ske, jämväl på begäran av fader eller moder: anvisning å fosterhem; d) förmedling av skriftliga avtal om fosterbarnsvård i fall, då anvisning av fosterhem skett och begäran framställes om dylik förmedling; e) besök i anvisade fosterhem, då tillfällen därtill erbjuda sig; f) förmedling till barnhusets direktör av framställningar om

75 beredande av stadigvarande vård av barn och barns intagande i särskild för undersökning av psykisk eller fysisk sjukdom avsedd anstalt; samt g) på begäran av barnavårdsnämnd: ombesörjande av resor för vårdbehövande barn till och från upptagningshem. Såsom villkor för åtnjutande av understöd för förmedling av fosterbarnsvård skall gälla, att den, som ombesörjer förmedlingen, skall inom sitt verksamhetsområde tillhandagå barnhuset med tillsyn å fosterhem, i vilka barnhuset själv utackorderat barn för stadigvarande vård. Här omförmäld fosterhemsförmedling omhänderhaves av barnavårdsförbunden genom av dessa anställda men av barnhuset avlönade barnavårdsombud, vilka finnas i varje län. Barnavårdsombudet skall på begäran av barnavårdsnämnd inom länet, dock i regel ej nämnd, som för ändamålet har egen anställd arbetskraft till förfogande, tillhandagå nämnden med omhändertagande av barn vid deras placering i fosterhem eller barnhem, skyddshem eller andra anstalter samt vad därmed i övrigt äger samband. Efter den 1 juli 1942 ha barnavårdsombuden knutits till den statliga konsulentorganisationen inom barnavården. Enligt till normalinstruktionen för barnavårdsombuden fogat tillägg skall nämligen ombudet vid utövandet av de uppgifter, som enligt instruktionen åligga ombudet, vara att anse såsom av socialstyrelsen eller statens inspektör för fattigvård och barnavård jämlikt 8 § i instruktion för socialstyrelsen anlitat sakkunnigt biträde. Ombud skall i sådant avseende ställa sig till efterrättelse de närmare föreskrifter, som av socialstyrelsen meddelas i samråd med barnhusets direktion. Genom beslut den 5 maj 1943 har socialstyrelsen utfärdat vissa kompletterande bestämmelser av i huvudsak följande innehåll: Under de resor, som ombuden företaga i och för sitt arbete i barnavårdsförbundens tjänst, skola de, i den mån tiden det medger, biträda med kontroll över fosterbarnsvården. De skola därvid förvissa sig om att denna uppgift av barnavårdsnämnderna ägnas tillräcklig uppmärksamhet och organiseras på ett praktiskt sätt samt genom besök konstatera, om kontrollen fungerar tillfredsställande, önskvärt är, att ombud alltid vid tjänsteärende i en kommun, i vilken barnhem finnes, besöker detta, då resan ej därigenom avsevärt förlänges eller hemmet nyligen besökts av konsulenten eller ombudet. I den mån ombudet vid sitt besök hos en barnavårdsnämnd finner anledning antaga, att nämndens uppgifter i andra avseenden än fosterhemskontrollen skötas på ett otillfredsställande sätt, t. ex. i fråga om förordnande av och tillsyn över barnavårdsman, äger ombudet taga närmare del av nämndens ifrågavarande handlingar samt, därest missförhållande synes föreligga, anmäla sådant till socialstyrelsens barnavårdsinspektris. Barnavårdsombudet skall vidare så långt hennes tid medger stå till förfogande för att på uppdrag av länsstyrelsen, statens inspektör, socialstyrelsens barnavårdsinspektris, konsulenten samt i viss utsträckning även mödrahjälpsnämnden verkställa inspektion eller företaga utredning på fosterbarnskon-

76 trollens område eller i ärende av annat slag, fallande inom barnavårdsnämndens verksamhetsområde. Ombudet har rätt att på eget initiativ företaga utredning i visst barnavårdsärende, så snart hon finner dylik utredning påkallad av hänsyn till den samhälleliga barnavårdens och mödrahjälpens rätta bedrivande. Ombuden skola hålla kontakt med vederbörande konsulent ifråga om resor, samt skola fortlöpande underrätta konsulenten om företagna inspektioner samt vidtagna åtgärder inom dennes verksamhetsområde. Då ombuden på sätt nu angivits biträda konsulenterna, ha de samma befogenheter, som enligt § 5 konsulentinstruktionen tillkomma konsulent. Socialstyrelsens barnavårdsinspektris skall öva uppsikt å ombudens här omförmälda verksamhet. Till förmedling av fosterbarnsvård anslog barnhuset för år 1943 i runt tal 180 000 kronor, varav huvudparten belöpte på barnavårdsombudens avlöningar och resor. Under åren 1933—1938 ha fosterhemmen i riket inventerats av barnavårdsombuden i samarbete med vederbörande barnavårdsnämnd. E n år 1939 påbörjad förnyad inventering har ännu icke avslutats. Ehuru inlösensförfarandet sedan länge är ställt på avskrivning, lämnas i barnhusets reglemente vissa bestämmelser härom under rubriken »Om stadigvarande vård av barn». Dylika barn benämnas skyddslingar. Till skyddsling får endast antagas a) barn, som övergivits av sina föräldrar eller vars föräldrar avlidit och ej heller har andra närmare anhöriga, av vilka det lämpligen kan omhändertagas; och b) barn, för vilket vederbörande barnavårdsnämnd, med hänsyn till föräldrarnas olämplighet att fostra barnet, funnit det förmånligast att under uppväxttiden vara skilt från föräldrarna. Såsom ytterligare förutsättning för antagande till skyddsling gäller dels att barnets levnadsförhållanden icke kunna förmodas bliva försämrade genom dess antagande till skyddsling och dels — i regel — att barnet icke uppnått 6 års ålder. Ansökan om barns antagande till skyddsling kan göras av enskild person, men då skall yttrande från vederbörande barnavårdsnämnd föeligga. Barn antages till skyddsling genom beslut av en nämnd, bestående av två direktionsledamöter och direktören. Såsom bidrag till barnets vård och uppfostran skall en engångsavgift erläggas. Numera antages endast ett eller annat barn om året till skyddsling, framförallt barn, med vars födelse särskilda förhållanden äro förknippade, t. ex. barn till syskon eller eljest till släktingar i förbjudna led. Barnhuset är ansvarigt för att skyddsling intill dess denne fyllt 16 år eller blivit dessförinnan adopterad, erhåller sådan vård som i möjligaste mån ersätter avsaknaden av eget hem och giver barnet en efter dess anlag lämpad uppfostran. Skyddslingarna skola, i den mån så finnes lämpligt, utackorderas

77 i goda fosterhem. I avvaktan härpå skola de vårdas i barnhusets egna eller av barnhuset understödda upptagningshem. För skyddslingar, som anses icke lämpligen böra utackorderas, äger barnhuset anordna särskilda fosterhem (småhem), där de kunna vårdas under förhållanden, som i möjligaste mån motsvara vården i gott enskilt hem. E t t sådant hem är det förut omförmälda hemmet i Smedslätten, å vilket under år 1943 vårdades 2 skyddslingar. Totala antalet skyddslingar var den 1 juli 1943 25, av vilka 18 voro utackorderade i fosterhem, 3 intagna å Edshöjden och 4 överlämnade till andra barnhem eller anstalter. För utackorderad skyddsling erlägges fosterlön intill dess skyddslingen fyllt 16 år. Lönen skall bestämmas så, att å ena sidan ingen må lockas att för vinnings skull taga fosterbarn och å andra sidan möjligheten att erhålla goda fosterhem icke äventyras. Allmänna barnhuset har slutligen enligt reglementet att, i den mån så kan ske utan att väsentligt inkräkta på barnhusets huvudsakliga uppgifter, även verka för upplysning i frågor avseende barns vård och uppfostran ävensom i övrigt söka främja åtgärder till förbättrad vård och uppfostran av barn. Vid ingången av budgetåret 1943/44 uppgingo barnhusets tillgångar utöver skulder till kr. 10 353 309:29 förutom den s. k. Stockholmsfonden. I obligationer, inteckningar och aktier redovisades c:a 7*6 miljoner kronor och i fastigheter c:a 5'2 miljoner kronor. Stockholmsfonden, som tillkommit vid försäljning till Stockholms stad av egendomen Kålambshov å Kungsholmslandet i samband med den stora uppgörelsen mellan barnhuset och staden, som trädde i kraft den 1 juli 1932, redovisas särskilt och utgör 5 miljoner kronor. Enligt uppgörelsen skulle antingen av avkastningen årligen 50 000 kronor tillfalla pediatriska kliniken vid Norrtulls sjukhus eller ock av fondens kapital användas en miljon kronor till uppförande av en ny pediatrisk klinik. I övrigt skulle fondens avkastning komma Stockholms stads barnavårdande verksamhet till godo. Barnhusets inkomster och utgifter under de senaste åren belysas av efterföljande tablå. I tablån för vissa år upptagna anslag från allmänna arvsfonden ha utgått för de förut omförmälda fosterhemsinventeringarna. Fr. o. m. det räkenskapsår, som började den 1 juli 1934, ha barnhusets ordinarie inkomster understigit utgifterna; de senare ha ökat genom understöd till nya barnhem samt med den stigande pris- och lönenivån under det att framför allt ränteinkomsterna ha minskat till följd av den allmänna räntenivåns sänkning med åtföljande konverteringar av lån, som tidigare meddelats av barnhuset. Mellan räkenskapsåren 1934/35 och 1940/41 uppgingo underskotten till sammanlagt c:a 325 000 kronor, vilka genom tillvaron av en särskild dispositionsfond kunde täckas utan att barnhusets kapital anlitades i vidare mån än med c:a 2 000 kronor år 1941. Fr. o. m. sistnämnda år har barnhuset tillerkänts extra anslag av statsmedel

78 Allmänna barnhusets inkomster och utgifter under åren 1938/39—1942/43. Inkomster:

1938/39

1939/40

1940/41

1941/42

1942/43

Ordinarie statsbidrag: vederlag för fyrtionde spannmålsmedel m. m. 111 450: 111 450: 111 450: 111450: — 111450: Särskilt beviljat s t a t s b i d r a g . . . . 180 000: - 250 000: 93 000: Balanserat överskott å d:o . . . . 9 490: 73 Anslag från allmänna arvsfonden 10 000: 5 000: 20 000: Avkastning av fastigheter .... 133 244: 73 116 065: 80 114 132: 154 511: 82 115 484:71 Räntemedel: obligationer och reverser, inteckningar, aktier, bank räkningar 318 901:96 317 797:18 311 326:12 296 710: 82 296 657: 01 Diverse inkomster 227: 50 3 153:14 2 785: — 170: — Täckning av underskott genom a) dispositionsfonden 59 618:04 89 186: 34 39 956: 28 b) kapitalkontot 1 928: 86

Utgifter:

633 442:23 634 499:32 676964:06 764 919:84 785 867:45

Driftkostnader vid tre egna barnhem 53 510: 66 67 311:48 65 187: 77 74 958:90 84 925:68 Understöd till upptagningshem och fosterhemsförmedling 401 557: 24 391139: 53 449 177: 05 475 816: 35 516 068:18 Understöd till Skånelänen av i ordinarie statsbidraget ingående Malmö barnhusfondsmedel . . . . 26 750: - 26 750: - 26 750: — 26 750: - 26 750: Understöd av anslaget från allm ä n n a arvsfonden 10 000: 5 000: — 20 000: Skyddslingar i fosterhem 22 034:16 19 202: 46 18 953: 70 17 911:52 18 184: 56 Administration, pension och understöd 70 839: 62 94 347:15 96 676: 83 93 286:68 82 577: 59 Underhåll av två barnhemsfastigheter 5 683:37 8127: 82 12 542: 97 4 062: 23 Diverse utgifter 784: 08 1 310: 50 1 299: 93 9 342: 91 300:Till reserverade medel 39 084: 73 21 905: 80 771: 38 35 805: 88 30 163: 49 Vinst å obligationer 227: 50 19 972:80 Balanserat överskott å extra stats9 490. 73 12 399: 67 bidraget 63344223 634 499:32 676 964. 06 764 919: 84 785 867:45

med 93 000 kronor för 1940/41, 180 000 kronor för 1941/42 och 250 000 kronor för 1942/43. Trots dessa anslag har barnhuset av ekonomiska skäl under senare år nödgats beskära de av barnavårdsförbunden begärda understödsbeloppen. För 1941 begärdes sålunda sammanlagt 406 585 kronor men beviljades allenast 315 358 kronor, för 1942 begärdes 430186 kronor men beviljades 330 520 kronor och för 1943 begärdes 439 936 kronor men beviljades 348 840 kronor. I vissa fall sammanhängde nedskärningen därmed, att bidrag från landsting eller kommun enligt direktionens mening borde sökas av styrelsen för vederbörande hem, att dagskostnaderna av sökanden beräknats för höga eller att vårdavgifterna voro onormalt låga.

79 Kap. III. Barnhemmens ekonomiska förhållanden. Vid upprättandet av barnhem kan i viss utsträckning påräknas anslag från allmänna arvsfonden. Fram till ingången av budgetåret 1938/39 hade till nyuppförande, om- eller tillbyggnad, reparation eller förbättring av barnhem av olika kategorier ur fonden anslagits sammanlagt 1,9 miljoner kronor. Under därpå följande budgetår uppgingo anslagen till nedan angivna belopp: 1938/39 1939/40 1940/41 1941/42 1942/43

270 303 kronor 273 210 199 732 240579 487 711

Under årens lopp ha således tillhopa c:a 3,3 miljoner kronor anslagits för ifrågavarande ändamål. Detta belopp motsvarar ej fullt en tredjedel av samtliga under denna tid från arvsfonden beviljade anslag. I åtskilliga fall stå lokala donations- eller liknande medel till huvudmännens förfogande, när barnhem skall inrättas. Bland de donationsfonder för hela riket, vilkas medel kunna disponeras för detta ändamål, märkes Stiftelsen Karin och Ernst August Bångs Minne med ett kapital av c:a 2,7 miljoner kronor> vars avkastning enligt stiftelsens reglemente skall användas till sociala ändamål, i främsta rummet inhemska sådana. Under åren 1930—1942 ha från fonden utdelats sammanlagt c:a 65 000 kronor för barnhemsändamål. Vissa landsting ha, särskilt under senare år, beviljat engångsanslag för uppförande av barnhem eller för sådant ändamål överlåtit landstinget tillhörig fastighet. För barnhemmens drift stå till förfogande vissa anslag av allmän natur. Statsbidrag utgår således, såsom förut nämnts, till driften av barnhem för psykopatiska och nervösa barn, varjämte vissa andra barnhem erhålla sådant bidrag till lärarelöner. Huvudparten av anslagen komma emellertid från Allmänna barnhuset. Under senare år ha jämväl landstingen i allt större utsträckning beviljat driftbidrag till barnhemmen. För år 1941 beviljades för sådant ändamål sammanlagt 44 000 kronor av 13 landsting, för år 1942 87 000 kronor av 19 landsting, för år 1943 134 000 kronor av 24 landsting samt för år 1944 151 000 kronor av samtliga 25 landsting. Barnhemmens driftkostnader ha blivit föremål för undersökning i samband med kommitténs statistiska utredning angående barnhemmen. De därvid lämnade uppgifterna avsågo år 1940. I nedanstående tab. 23 redovisas resultatet av nämnda undersökning, därvid må anmärkas att i den uppgivna dagkostnaden icke ingår fastighetskostnaderna.

80 Tab. 23. Dagkostnaderna (exkl. fastighetskostnaderna) vid barnhemmen år 1940. Dagkostnad 1940, medeltal kronor för barnhem i Stockholm, Göteborg, Malmö Hemmens art

1) Barnhem för tillfällig och stadigvarande vård Platsantal: — 10 11— 15 16— 20 21— 30 31— 40 51— 60 100—120 175-200 200— 2) Barnhem för stadigvarande v å r d . . . . Platsantal: —10 11—15 16—20 21—30 31—40 41—50

D rivna

4) Barnhem för svårplacerade b a r n . . .. Plats antal: —10 11—15 16-20 21—30 51—60

av liarnavårdsförbund

Kommun

Stifteiso eller förening

5:22

2:51

3:02

2:21

3:65

2:74 3:30 2:71

2:66 2:11 2:17 2:29 2:01

3:30

Kommun

1:64

5:16

3:22

2:76

2:20

4:44 2:78

1:86 2:22 2:60 2:73 1:88 5:44

2:42 1:73

2:55 5:16

—

Stiftelse eller förening

4:91

3:73 5:58 4:94 6:17

3) Dispensärbarnhem. . Platsantal: 11—15 16—20 21—30 31—40 41—50

Landet i övrigt

—

2:88

2:51

—

2:27 3:02 3: — 2:86

2:32 2:25 2:45 2:79

4:94

2:91

2:98

3:27

2:28 4:21 2:90

— 2:74 4:94 4:01

4:85

Platsantal: 4:01 — — — 16-20 21—30 31—40 41—50 1 Här u p p t a g n a dispensärbarnhem dr Lvas av kommun ell er landsti ag-

4:80 3:97 5:46

5) Barnhem för psykopatiska b a r n . . . .

81 Dagkostnad 1940, medeltal kronor för barnhem i Stockholm, Göteborg, Malmö Hemmen3 art

Landet i övrigt

Drivna

av

Kommun

Stiftelse eller förening

Kommun

6:42

2:40

3:75

2:46

—10 11-15 16—20 21—30

5:44 7:21

2:43 1:87 2:87

3:75

4:25 2:35 2:17 2:78

7) Mödrahem

4:83

3:96

3:26

3:84

3:39 2:80 3:36

6) Spädbarnshem

Barnavårdsförbund

Stiftelse eller förening

Platsantal:

3:48

Platsantal:

—10 11-15 16—20 21—30 31—40 41—50 51—60 75-

4:41 3:68 4:53 4:99

3:16 2:36 3:02 4:85 3:93

—

Av tabellen framgår, att dagkostnaderna förete väsentliga skiljaktigheter, icke blott vid jämförelse mellan olika kategorier hem utan även inbördes mellan hem av samma kategori. De av kommunerna drivna hemmen i storstäderna ha genomgående högre dagkostnader än de övriga. Härtill samverka åtskilliga omständigheter. De kommunala hemmen i de större städerna äro genomsnittligen betydligt större än andra barnhem; genomsnittliga platsantalet vid de kommunala barnhemmen i Stockholm, Göteborg och Malmö är således omkring 72, medan motsvarande tal för samtliga andra barnhem i riket är något över 19. De större hemmen bereda en mera specialiserad vård än de mindre samt äro oftast uppdelade på skilda avdelningar, vilket bl. a. medför större personalbehov. Även den större variationen i beläggningen vid storstädernas kommunala hem gör, att personal- och andra fasta kostnader bliva högre i medeltal per barn räknat än vid de små eller medelstora hemmen. Om man undantager storstädernas barnhem i kommunal regi, uppvisade barnhemmen för psykopatiska och nervösa barn den största genomsnittliga dagkostnaden, varierande mellan lägst kr. 3: 97 och högst kr. 5: 46. Därnäst kommo barnhemmen för tillfällig vård. Med bortseende från samtliga barnhem i Stockholm, Göteborg och -Malmö uppgick den genomsnittliga dagkostnaden till belopp, som framgår av nedanstående tablå:

6—2838 43

H e m m e n »

Genomsnittlig dagkostnad kr.

a r t

Barnhem för tillfällig vård 2: 91 » » » och stadigvarande vård 2:43 » » stadigvarande vård 2:72 Dispensärbarnhem 2: 60 Barnhem för spårplacerade barn 2:96 » > psykopatiska och nervösa barn 4:95 Spädbarnshem •••• 2: 77 Mödrahem 2:60 Den relativt låga dagkostnaden för mödrahemmen har påverkats därav, att ett tämligen stort antal ensamma späda barn under undersökningsperioden vårdades å dessa hem. Till komplettering av ovannämnda statistiska undersökning har kommittén genom förmedling av direktionen över Allmänna barnhuset erhållit uppgifter angående inkomster och utgifter m. m. under år 1942 för de barnhem, som sagda år erhöllo anslag från barnhuset. Uppgifterna avse 29 upptagningshem, 22 mödrahem samt 3 hem för svårplacerade barn. Vad först angår förhållandet mellan inkomster och utgifter (inklusive fastighetskostnad) må hänvisas till nedanstående tablå.

Hemmens a r t

H e m för s v å r p l a c e r a d e b a r n

Sammanlagt inkomster kronor

Sammanlagt utgifter kronor

704 665 559 144 76 096

684 872 542 230 73 796

Överskott redovisat

Underskott redovisat

Antal hem

Kronor

Antal hem

Kronor

10 10 2

10 723 13 314 2 299

14 11 1

24 925 10 787 7 211

Av tablån framgår således, att sammanlagt 26 barnhem av ifrågavarande 54 under år 1942 uppvisade driftunderskott med tillhopa 42 924 kronor, därav 14 upptagningshem (av 29), 11 mödrahem (av 22) samt 1 hem för svårplacerade barn (av 3). överskott redovisades vid 10 upptagningshem med tillhopa 10 723 kronor, 10 mödrahem med tillhopa 13 314 kronor samt vid 2 av hemmen för svårplacerade barn med tillhopa 2 299 kronor. I flertalet av de fall, där överskott redovisas, har barnhemmet emellertid tillförts kapital vid sidan av de ordinarie inkomsttitlarna i form av lån eller extra anslag. Inkomsterna kunna indelas i tre huvudgrupper: 1) vårdavgifter, 2) anslag (från Allmänna barnhuset, landsting, kommun, sparbanker m. fl.) samt 3) övriga inkomster (räntor, elevavgifter m. m.). Huvudparten av barnhemmens inkomster utgjordes av vårdavgifterna. Dessa uppgingo för de olika kategorierna hem till belopp, som i medeltal per vårddag räknat motsvarade för upptagningshemmen kr. 1: 79, för mödrahemmen kr. 1: 81 och för hemmen för svårplacerade barn kr. 2: 42. Inbördes förekommo inom de olika kategorierna hem tämligen stora variationer. Influtna vårdavgifters lägsta respektive högsta belopp i medeltal per vårddag

83 utgjorde vid upptagningshemmen kr. 1:33 respektive kr. 2:63, vid mödrahemmen kr. 1: 22 respektive 2: 55 och vid barnhemmen för svårplacerade barn kr. 1: 61 respektive kr. 2: 80. I genomsnitt täckte influtna vårdavgifter 54,7 % av utgifterna (inklusive fastighetskostnaderna) vid upptagningshemmen, 54, o % av utgifterna vid mödrahemmen och 62,3 % av utgifterna vid hemmen för svårplacerade barn. Om fastighetskostnaderna frånräknas, utgjorde motsvarande procenttal respektive 60,o, 57,2 och 67,7 %. I samtliga här avsedda fall utgick anslag från Allmänna barnhuset. Beloppen voro naturligen varierande. I fråga om upptagningshemmen utgjorde lägsta anslagsbeloppet per vårddag kr. 0:21 och högsta 1:25. Motsvarande belopp voro beträffande mödrahemmen 0:51 respektive 1:27 samt ifråga om barnhemmen för svårplacerade barn kr. 0: 50 respektive kr. 0: 69. I genomsnitt utgjorde Allmänna barnhusets anslag per vårddag under år 1942 kr. 0: 68 till upptagningshemmen, kr. 0: 96 till mödrahemmen och kr. 0: 77 till barnhemmen för svårplacerade barn. Landstingsbidrag utgick till 11 upptagningshem, 11 mödrahem och ett barnhem för svårplacerade barn. I vissa fall rörde det sig om anslag till ombyggnad eller reparationer eller för bestridandet av andra fastighetskostnader. Om dessa frånräknas, utgjorde lägsta anslagsbelopp per vårddag kr. 0: 08 och högsta kr. 0:61 för upptagningshemmen samt kr. 0: 08 respektive kr. 0: 92 för mödrahemmen. För barnhemmet för svårplacerade barn motsvarade landstingsbidraget kr. 0: 25 per vårddag. I genomsnitt utgjorde landstingens anslag per vårddag kr. 0: 09 till upptagningshemmen och kr. 0: 18 till mödrahemmen. Frånsett de hem, som drevos i kommunal regi, hade kommunalt anslag tillerkänts 5 upptagningshem och 4 mödrahem. Beloppen voro jämförelsevis små: för upptagningshemmen lägst kr. 0: 05 och högst kr. 0: 48 per vårddag och för mödrahemmen lägst kr. 0: 05 och högst kr. 0: 73 per vårddag. Genomsnittliga anslagsbeloppet per vårddag var för upptagningshemmen kr. 0: 04 och för mödrahemmen kr. 0: 08. Anslag av annan natur (från sparbanker, Barnens-dagsföreningar, välgörenhetsfonder o. s. v.) förekommo vid 9 upptagningshem med lägst kr. 0: 03 och högst kr. 0: 29 per vårddag samt vid 5 mödrahem med lägst kr. 0: 23 och högst kr. 1: 89 per vårddag. De utgifter, som redovisades vid ifrågavarande 54 barnhem, kunna indelas i sex huvudgrupper, nämligen för avlöningar, kosthåll, beklädnad, sjukvård, tvätt m. m. (häri ingå även utgifter för värme, lyse, vatten och renhållning) samt diverse andra utgifter. I tablån å omstående sida redovisas kostnaden per vårddag för dessa olika ändamål vid de olika kategorierna barnhem jämte envar utgiftsposts andel av den totala dagkostnaden. Bland utgifterna ha icke medräknats fastighetskostnaderna.

84 Utgifternas ändamål

Avlöningar Kosthåll Beklädnad Sjukvård Värme, lyse, tvätt, vatten, renhållning Diverse övriga utgifter Summa dagskostnad Kr.

I % av totala utgiftsbeloppet exkl. fastighetskostnader

Upptagningshem

Mödrahem

Hem för svårplacerade barn

Upptagningshem

Mödrahem

Hem för svårpl. barn

0:69 1:19 0:23 0:06

67 23 08 11

0:74 1:49 0:40 0:06

23-s 40-i 7-7 2-o

21-2 39-0 2-6 3-5

20-7 41-6 111 1-6

0:44 0:36

0:70 0:36

0:50 0:39

14-8 12-1

22-3 11-4

2:97

3:15

3:58

14-i 10-9 100:0

Av tablån framgår bl. a., att utgifterna för kosthållet, fördelade å barnen, i genomsnitt uppgingo till det relativt största beloppet eller i runt tal 40 % av de totala dagkostnaderna! Inbördes företedde hemmen i detta avseende ganska stora variationer; lägsta dagkostnaden för kosthållet var vid upptagningshemmen kr. 0: 76 samt den högsta kr. 1: 68. Yid mödrahemmen voro motsvarande siffror kr. 0: 84 respektive kr. 1: 85 samt vid barnhemmen för svårplacerade barn kr. 1:42 respektive kr. 1:65. Motsvarande variationer kunna urskiljas beträffande övriga utgiftsposter. Den genomsnittliga dagkostnaden (exklusive fastighetskostnad) per vårddag utgjorde, såsom av tablån framgår, vid upptagningshemmen kr. 2: 97, vid mödrahemmen kr. 3: 15 och vid hemmen för svårplacerade barn kr. 3: 58. Såsom tidigare anförts voro motsvarande kostnader år 1940 enligt kommitténs statistiska undersökning angående barnhemmen respektive kr. 2: 91, 2: 60 och 2: 96. De kommunala hemmen uppvisade enligt de av Allmänna barnhuset tillhandahållna uppgifterna i genomsnitt högre dagkostnader än övriga barnhem; ett anmärkningsvärt undantag finnes dock i det att ett kommunalt upptagningshem redovisade den anmärkningsvärt låga dagkostnaden av kr. 1:77. Den genomsnittliga dagkostnaden för övriga kommunala upptagningshem uppgick däremot till kr. 3:85. Vid övriga upptagningshem var medeldagkostuaden kr. 2: 89.

85 Kap. IV. Vissa brister hos den slutna barnavården. Såsom redan inledningsvis antytts har under årens lopp blivit alltmera tydligt, att brister i olika avseenden vidlåda barnhemsverksamheten i vårt land. Dessa brister kunna härledas ur olika omständigheter, men i stor utsträckning kunna de hänföras till förhållanden på det organisatoriska området. Ehuru betydelsen ur social synpunkt av den vid barnhemmen bedrivna verksamheten är uppenbar, och ehuru vård å barnhem enligt barnavårdslagstiftningen ingår som ett led i de samhälleliga åtgärderna till stöd och skydd för värnlösa och vanvårdade barn, så har samhället icke åtagit sig ett uttryckligt ansvar för att erforderligt antal platser'å barnhem stå till buds. I äldre tider var barnhemsverksamheten huvudsakligen ett arbetsfält för kyrkan och för enskilda filantropiska krafter, vartill under tidernas lopp kommo insatser av skiftande betydelse från kommunernas och senare även från landstingens sida. Under förarbetena till nuvarande barnavårdslag debatterades visserligen frågan om primärkommunernas och landstingens ansvar för upprättandet och driften av vissa kategorier barnhem, men ett sådant ansvar blev ej uttryckligen fastslaget; man fann sig kunna överlåta åt kommunerna att — utan att obligatorisk skyldighet att inrätta barnhem skulle föreligga för dem — i samarbete med den enskilda offervilligheten ordna efter behovet, samtidigt som förhoppningen uttalades, att landstingens intresse för denna verksamhet skulle kunna väckas. En bidragande orsak till denna statsmakternas inställning var, att frågan om en förändring av Allmänna barnhusets verksamhet vid denna tidpunkt var aktuell. I den mån avkastningen av dess fonder kunde användas såsom bidrag till driften av barnhem minskades tydligen behovet av en direkt medverkan från det allmännas sida för samma ändamål. Utvecklingen på detta område har lett till att bärnhemsverksamhet i vårt land för närvarande bedrives av huvudmän av skiftande kategorier, såsom landsting, kommuner, barnavårdsförbund, stiftelser, föreningar och enskilda personer. Ehuru landstingen själva icke driva barnhem av annan kategori än dispensärbarnhem, lämna samtliga landsting numera ekonomiskt understöd i en eller annan form till annan barnhemsverksamhet inom länet. Även åtskilliga kommuner, som själva icke äga barnhem, lämna dylika sitt ekonomiska stöd. Huvudparten av barnhemmen drives emellertid alltjämt av stiftelser och föreningar, som i hög grad äro beroende av den enskildes offervilja och från Allmänna barnhuset eller annat håll lämnade årliga bidrag. Detsamma är förhållandet med barnavårdsförbundens barnhem, vilka till antalet uppgå till något mera än en tiondel av samtliga hem. Den omständigheten, att någon viss samfällighet icke har ett uttryckligen fastställt ansvar för barnhemmens upprättande och drift, har visat sig medföra åtskilliga nackdelar. I äldre tider, då den samhälleliga barnavården var

86 mindre rikt utvecklad, lag det otvivelaktigt nära till hands att överlåta åt det enskilda initiativet, som visat stort intresse för detta arbetsfält, samt åt kommunerna att efter bästa förmåga sörja för det jämförelsevis begränsade behovet av platser å barnhem. Numera äro förhållandena annorlunda. Insikten om samhällets ansvar för det uppväxande släktet har blivit allt starkare, och kraven på en individualiserad behandling av barn och ungdom, som behöver vård i annan form än den föräldrahemmet eller ett fosterhem kan giva, ha i allt högre grad vunnit beaktande. För tillgodoseendet av behovet av barnhemsplatser äro vi i vårt land som ovan nämnts alltjämt i hög grad beroende av insatser från enskilda organisationer, stiftelser och föreningar. Dessas verksamhet för barnhemmens utveckling får icke underskattas. De och deras representanter ha ådagalagt mycken offervilja och nedlagt mycket arbete, de ha tillfört den svenska barnavården friska impulser och tagit initiativ, vilka mången gång varit av banbrytande natur, och utan deras medverkan skulle vår barnhemsverksamhet icke stå på det plan som den, trots sina brister, otvivelaktigt gör. Men det kan i längden icke försvaras, att samhället för en så betydelsefull verksamhet som den, som utövas vid våra barnhem, i så hög grad som nu är fallet skall vara beroende av de spridda initiativen hos enskilda sammanslutningar. Det kan under sådana förhållanden icke undgås, att utvecklingen av denna viktiga vårdverksamhet kännetecknas av en viss planlöshet. Följden härav har bl. a. blivit en synnerligen ojämn spridning av hemmen. Inom vissa delar av landet är antalet platser å barnhem av olika kategorier tillräckligt för att tillgodose de aktuella och beräkneliga behoven, medan motsatsen är fallet beträffande andra delar av riket. Ej heller är det för närvarande möjligt att i önskvärd utsträckning företaga en avvägning av de olika behoven efter deras angelägenhetsgrad. Över huvud taget gör sig avsaknaden av en samordning av barnhemsverksamheten inom lokalt avgränsade områden starkt förnimbar. Visserligen har barnavårdsförbundens verksamhet varit av mycket stor betydelse för åstadkommandet av förbättringar i detta avseende, men förbunden ha icke vare sig den officiella sanktion eller de ekonomiska resurser, som behövas för ett rationellt ordnande av barnhemsvården inom sitt verksamhetsområde. Under nuvarande förhållanden är ekonomien för åtskilliga barnhem icke tryggad. De hem, som drivas av kommuner och landsting, äro väl icke i någon större utsträckning beroende av vare sig de växlande ekonomiska konjunkturerna eller fluktuationerna i beläggningen, men så är i hög grad fallet med andra barnhem. Barnavårdsförbunden ha i regel inga fonder, som lämna regelbunden avkastning, och deras medlemsavgifter, som i det stora flertalet fall uppgå till endast 5—10 kronor om året, förslå endast att täcka kostnaderna för förbundens egen förvaltning. För driften av barnhemmen äro förbunden hänvisade till — förutom vårdavgifterna — anslag från Allmänna barnhuset och från kommuner och landsting ävensom gåvor och donationer av olika slag. Vårdavgifterna kunna av olika skäl icke sättas hur högt

87 som helst; de böra under alla omständigheter icke alltför mycket överstiga gängse ersättningsbelopp till fosterföräldrar, om man vill undvika att till fosterhem överlämnas barn, som äro i behov av den vård och fostran, som meddelas å barnhem. Såsom av kap. I I framgår, har Allmänna barnhusets möjligheter att lämna ekonomiskt stöd åt barnhem ur avkastningen av dess fonder Under senare år gradvis försämrats. Följden har blivit, att de barnhem, som baserat sin verksamhet på driftbidrag från barnhuset, blivit beroende av anslag från annat håll, framför allt från landsting och kommuner. Särskilt de förstnämnda ha i alltmera ökad utsträckning visat beredvillighet att understödja barnavårdsförbundens barnhem genom att — utan att någon legal skyldighet föreligger — år från år bevilja dem anslag, men uppenbarligen är det hämmande för hemmens verksamhet och skapar en känsla av otrygghet hos ledningen, att några uttryckliga ekonomiska garantier icke finnas för att hemmens framtida drift är säkrad. Vad nu sagts angående barnavårdsförbundens barnhem äger också tillämpning å åtskilliga hem, drivna av stiftelser eller föreningar. Vissa av dem ha fonder, genom vilkas avkastning tillsammans med vårdavgifter och andra inkomster driftkostnaderna under normala tider kunnat bestridas, men med nuvarande ränteläge har avkastningen ofta nedgått, samtidigt som driftkostnaderna ökats, så att fyllnadsmedel på ett eller annat sätt måst anskaffas. Även om den enskilda offervilligheten samt landsting och kommuner hittills trätt hjälpande till, så torde det icke kunna undgås, att det osäkerhetstillstånd, som otvivelaktigt föreligger för åtskilliga av dessa hem, i längden måste inverka menligt på deras verksamhet samt är ägnat att äventyra en fortsatt medverkan från de ideellt intresserade krafter, vilka i så hög grad bidragit till den slutna barnavårdens utveckling. Det är därför enligt kommitténs mening en mycket angelägen samhällsuppgift att tillse, att fastare ekonomiska grundvalar skapas för barnhemmens drift. Vissa av de brister, som för närvarande vidlåda organisationen av socialvården i stort, ha icke undgått att öva inflytande även på det område, varom nu är fråga. Uppsikten över barnhemmens verksamhet kan således icke anses vara tillfredsställande ordnad. Varken socialstyrelsen eller statens inspektör för fattigvård och barnavård har ställning som central tillsynsmyndighet i egentlig mening. Visserligen har till socialstyrelsens byrå för fattigvård och barnavård nyligen knutits en barnavårdsinspektris, men dennas funktioner med avseende å barnhemskontrollen äro icke klart specificerade. Barnavårdskonsulenterna skola visserligen biträda länsstyrelserna vid deras uppsikt över barnavården inom länet, men storleken av konsulenternas distrikt och mångfalden av dessa befattningshavares arbetsuppgifter i övrigt omöjliggöra en verkligt effektiv kontroll. Ehuru barnavårdsombuden, på sätt förut anförts, fr. o. m. år 1942 deltaga i tillsynen över barnhemmen, saknas ännu fastare former för en effektiv, till länsområden knuten inspektion. En förstärkning av det allmännas uppsikt över barnhemmen är därför en angelägen uppgift. Över huvud taget framstår det som ett önskemål, att samhällets såväl

88 rättigheter som skyldigheter gent emot barnhems verksamheten preciseras. Bamavårdslagen innehåller för närvarande allenast ett fåtal stadganden angående barnhem. De vid sidan av denna lagstiftning befintliga bestämmelserna äro icke av någon större betydelse. Den indelning av barnhemmen i olika kategorier, som förekommer i barnavårdslagen, täcker ingalunda nu rådande förhållanden. Under årens lopp ha former för sluten barnavård uppstått, vilka icke kunna hänföras till någon av de huvudgrupper, som i lagstiftningen angivas, till följd varav uppkommit osäkerhet angående dennas omfattning och särskilt omfattningen av det allmännas tillsyn. Från samhällets sida saknas också så gott som helt ett ställningstagande till de nu förekommande olika vårdformerna och deras tillämplighet i de särskilda fallen. Det synes därför kommittén föreligga ett behov av ett auktoritativt fastställande av vissa riktlinjer härför. Frågan om placeringen av ett visst barn, som är i behov av barnhemsvård, blir för närvarande i alltför hög grad beroende av den aktuella platstillgången på närmast belägna barnhem samt kostnaden för vården i jämförelse med andra vårdformer. Följden härav har ofta blivit en anhopning på ett och samma barnhem av ett synnerligen heterogent klientel. Detta försvårar givetvis ett rationellt bedrivande av verksamheten och möjligheten att tillgodose de särskilda vårdbehov, som i vissa fall kunna föreligga. De i det föregående refererade resultaten av vissa statistiska undersökningar tala härutinnan sitt tydliga språk. Kommittén har därför kommit till uppfattningen, att man bör i författningsväg uppdraga vissa riktlinjer för fördelningen å barnhem av olika kategorier av de barn, som behöva barnhemsvård, samt att det allmännas organ utrustas med befogenhet tillse, att vad som sålunda föreskrives, länder till efterrättelse. Detta förutsätter, såsom redan antytts, en omprövning av vårdformerna vid olika typer barnhem samt hemmens inordnande i ett såvitt möjligt rationellt och komplett system för den slutna barnavården. Den brist på närmare föreskrifter angående barnhemmens beskaffenhet som nu föreligger, är uppenbarligen till nackdel såväl för dem som planera upprättandet av dylika hem som för de koncessionsprövande och inspekterande myndigheterna. Otvivelaktigt har denna omständighet bidragit till att standarden hos barnhemmen är mera ojämn än som är påkallad av deras skiftande arbetsuppgifter och klientel. För närvarande saknas vidare i stort sett några i lag eller författning uppdragna riktlinjer angående de inre förhållandena vid barnhemmen. Självfallet rör det sig härvidlag mången gång om företeelser, som icke kunna generellt regleras, men i vissa avseenden är avsaknaden av normerande bestämmelser otvivelaktigt en betänklig brist. Särskilt må härvid framhållas, att frågan om läkarvården vid barnhemmen icke är föremål för några som helst författningsbestämmelser, om man bortser från skyldigheten enligt allmänna läkarinstruktionen för vissa tjänsteläkare att »när tid och omständigheter medgiva» undersöka hälsovårdsförhållandena inom anstalter för vård och uppfostran av barn. Det torde icke kunna be-

89 stridas, att bristen på bestämmelser angående läkarkontroll i vissa fall har medfört, att de hygieniska kraven åsidosatts, och att det uppstått och fått äga bestånd missförhållanden, som kunnat förhindras eller undanröjas, om en fastare ordning för läkarvården vid barnhemmen funnits utstakad. En reglering av verksamheten vid barnhemmen bör enligt kommitténs mening sträcka sig utöver de kategorier hem, som funnos vid tillkomsten av 1924 års barnavårdslag. Såvitt angår institutioner, som meddela sluten vård, är härvid icke fråga om någon principiell utvidgning av barnavårdslagstiftningens tillämplighetsområde. Enligt kommitténs mening bör man dock icke stanna härvid. Såsom av kap. I framgår har under årens lopp tillkommit ett stort antal anstalter för halvöppen barnavård, vilka bedriva en verksamhet, som ofta både kvantitativt och kvalitativt kan mäta sig med den som bedrives vid barnhem, men vilka icke systematiskt inordnats i barnavårdens anstaltsväsende och som ej heller äro föremål för den tillsyn från det allmännas sida, som arten av deras verksamhet enligt kommitténs mening kräver. Genom det vid 1943 års höstriksdag fattade beslutet om statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. har visserligen ett tillsynsväsende anordnats för dessa anstalter, i den mån de erhålla statliga driftbidrag, men detta bör enligt kommitténs mening utsträckas till samtliga institutioner av denna typ. Jämväl i vissa andra avseenden finnes behov av allmänna föreskrifter rörande deras verksamhet; häribiand märkas frågorna angående koncession samt läkarkontrollens anordnande. Vad nu sagts äger jämväl tillämpning med avseende å barnkolonierna. Kommittén har därför funnit det lämpligt, att anstalterna för halvöppen barnavård och barnkolonierna fogas in i barnavårdslagstiftningens bestämmelser angående anstaltsväsendet, låt vara med de modifikationer, som de särskilda förhållandena påkalla. Kommitténs förslag i ovan angivna ämnen utmynna i en reviderad lagstiftning angående barnavårdsanstalter, varigenom det samhälleliga inflytandet över dessa förstärkes. I detta sammanhang anser sig kommittén emellertid böra uttala som sin uppfattning, att, även om barnhemsvården är behäftad med vissa brister, så äro dessa icke så betydande, att fog finnes för någon misstro mot barnhemsverksamheten i allmänhet. För utvecklingen av denna verksamhet står det allmänna i stor tacksamhetsskuld till enskilda personers och institutioners uppoffrande arbete. Tidpunkten har enligt kommitténs mening nu kommit för det allmänna att skänka detta arbete ett stöd, som av omständigheternas makt blivit nödvändigt. Även om till följd härav samhällets direkta tillsyn över denna del av barnavården förstärkes, så får detta enligt kommitténs mening icke innebära, att man stöter ifrån sig de krafter, som hittills utfört ett samhällsgagneligt arbete på barnavårdens område. Även i fortsättningen bör således enligt kommitténs mening

90 en samverkan ske» mellan samhällsorganen och de ideella organisationer och institutioner, som bedriva barnhemsverksamhet och annan verksamhet för barns vård och fostran.

Kap. V. Olika kategorier barnavårdsanstalter enligt kommitténs förslag. Vissa lagtekniska spörsmål. — De i barnavårdslagen meddelade bestäm melserna angående barnhem återfinnas i 5 kap. »Om barnhem och skyddshem» under 39—42 §§, varjämte i 7 kap. »Om kontroll över fosterbarnsvården» lämnas vissa stadganden i 51 § om barnhems anmälningsskyldighet, i 52 § om tillsyn över fosterbarn, som placerats i barnhem, i 59 § angående åtgärder mot missförhållanden i anstalt samt i 60 § om vissa undantag från bestämmelserna om fosterbarnskontrollen. Några tillämpningsföreskrifter till dessa stadganden finnas icke. Ur lagteknisk synpunkt har kommittén funnit det lämpligast att rubba så litet som möjligt av barnavårdslagens uppbyggnad. De föreslagna bestämmelserna angående barnhem och övriga barnavårdsanstalter upptagas i ett till detta betänkande fogat förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen om samhällets barnavård och ungdomsskydd, i det följande betecknat FBL. I övrigt ha i en tillämpningsförordning, förslag till stadga angående barnavår ds anstalt er, fortsättningsvis förkortat F S , samlats vissa föreskrifter, som icke äro av beskaffenhet att böra upptagas i allmän lag. Slutligen avlämnas dels ett förslag till kungörelse angående statsbidrag för uppförande eller inrättande av barnhem och dels ett förslag till kungörelse angående statsbidrag till driften av barnhem. Om begreppet barnavårdsanstalt. — I barnavårdslagen användes termen »barnhem» för att beteckna anstalt, avsedd för vård och uppfostran av barn, för observation av barn och för vård av späda barn och deras mödrar. En inskränkning i barnhemsbegreppet sker emellertid genom att därifrån undantages anstalt, som är att hänföra till skyddshem eller allmän uppfostringsanstalt. I barnavårdslagen behandlas därjämte (exempelvis i 2 § 2 mom.) vissa »anstalter till stöd för hemuppfostran», vilka närmast motsvaras av anstalterna för halvöppen barnavård. Dessa omfattas emellertid icke av de i början av detta kapitel refererade bestämmelserna i barnavårdslagen angående barnhem. Såsom i kap. IV anförts har kommittén uppfattningen, att tidpunkten nu är kommen för en reglering i vidgad utsträckning av den verksamhet, som bedrives av anstalterna för halvöppen barnavård, även om så i viss omfattning redan skett i samband med 1943 års riksdagsbeslut om statsbidrag till deras drift. Såsom av det följande kommer att framgå, böra de enligt kom-

91 mittens mening i åtskilliga avseenden vara underkastade samma bestämmelser som anstalterna för sluten barnavård. Vid sådant förhållande vill kommittén förorda, att termen barnavår ds anstalt införes som en gemensam beteckning å de anstalter för barns vård och uppfostran, vara de i. 5 kap. barnavårdslagen meddelade bestämmelserna skola äga tillämpning. Den omständigheten, att ifråga om vissa anstalter vårdmomentet dominerar och beträffande andra fostringsmomentet, torde icke minska den förordade beteckningens användbarhet. När det gäller att närmare precisera innebörden av begreppet barnavårdsanstalt i barnavårdslagens mening, uppkommer först spörsmålet om gränsdragningen gent emot andra kategorier anstalter för barns vård och uppfostran. Härvidlag synes i första hand böra vara avgörande, huruvida i det särskilda fallet ifråga om viss anstaltstyp — med hänsyn till dess syfte, klientel o. s. v. — föreligger ett behov eller ej av sådan tillsyn ur rent sociala synpunkter, som ingår som ett viktigt led i den samhälleliga barnavården. Från dessa utgångspunkter skulle skyddshemmen vara att betrakta som barnavårdsanstalter i barnavårdslagens mening, men då här redan finnes en utbyggd organisation och en offentlig reglering, anpassad efter dessa anstalters särskilda behov, saknas all anledning att låta begreppet barnavårdsanstalt omfatta även skyddshemmen. Motsvarande gäller ifråga om de allmänna uppfostringsanstalterna. Till kategorin barnavårdsanstalter i barnavårdslagens mening böra ej heller hänföras anstalter, vilka bereda barn sjukvård, ej heller anstalter för abnorma barn (sinnesslöanstalter, statens uppfostringsanstalter för sinnesslöa, epileptikeranstalter, blind- och dövstumsanstalter) eller vanföra barn. Den vård, som meddelas å dessa institutioner, är ej av den art, att deras verksamhet bör infogas i den offentliga barnavården, och anstalterna ifråga äro också redan nu underkastade inspektion och kontroll i former, som äro anpassade efter verksamhetens syfte. Såsom skolhem betecknas, såsom förut anförts, dels vissa sinnesslöoch vanföreanstalter, dels vissa slag av skyddshem, dels sådana av skoldistrikt drivna hem, vilka såsom ett led i distriktets skolväsen mottaga från skola avlägset boende skolpliktiga barn för att bereda dem undervisning samt fostran och vård i övrigt, och dels enskilda inackorderingshem, vari målsmän inackordera sina skolpliktiga barn under terminerna. De två förstnämnda slagen skolhem böra av ovan angivna skäl icke betraktas såsom barnavårdsanstalter i barnavårdslagens mening. Så bör enligt kommitténs mening ej heller vara fallet med skoldistriktens skolhem, för vilka ett tillsyns väsende redan är anordnat i enlighet med Kungl. Maj:ts stadga angående statsunderstödda skolhem. Det synes dock önskvärt, att dessa skolhem bliva föremål för tillsyn ur rent sociala synpunkter i större utsträckning än som avses med den nu anordnade inspektionsverksamheten. Kommittén vill därför förorda, att till 6 § i nyssnämnda stadga fogas en bestämmelse av innebörd, att tillsyn över skolhemmen jämväl skall utövas av statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt de barnavårdsassistenter, vilka närmare behandlas i det

92 följande. De enskilda inackorderingshemmen böra däremot, ehuru de i regel icke kunna anses såsom »anstalter», bliva föremål för tillsyn av barnavårdsorganen. Detta spörsmål behandlas i avdelningen om fosterbarnsvården i detta betänkande. För enskilda förlossningshem gäller för närvarande stadgan angående enskilda sjukhem och förlossningshem av den 29 maj 1931. Enligt denna skall med förlossningshem förstås anstalt eller hem för beredande av sluten vård i samband med barnsbörd. Enskilt förlossningshem får ej drivas utan tillstånd av medicinalstyrelsen. I medicinskt-hygieniskt hänseende äro dessa hem underkastade inspektion av medicinalstyrelsen. I andra hänseenden utövas tillsyn över hemmen under inseende av statens inspektör för fattigvård och barnavård utav statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter samt barnavårdsnämnderna ävensom, där så finnes erforderligt, av särskilt tillkallade personer (sociala experter). Dylika experter ha icke förordnats för tiden efter den 1 juli 1938. Ehuru förlossningsvård icke meddelas å de egentliga mödrahemmen, äro de till följd av bestämmelserna i nyssnämnda stadga i regel att anse som icke blott barnhem utan även förlossningshem, då de ju bereda sluten vård »i samband med barnsbörd». Flertalet mödrahem torde därför ha koncession som både förlossningshem och barnhem. Å andra sidan finns vissa förlossningshem, vilka bereda vård åt mor och barn under längre tid, än som är påkallad av själva förlossningen och eftervården, och som således i realiteten fylla samma funktion som mödrahemmen men utan att vara underkastade de särskilda bestämmelser, som gälla för barnhem. Dylika förlossningshem representera enligt kommitténs mening en icke önskvärd typ av institutioner. Att utfärda ett generellt förbud för förlossningshemmen att längre än under viss angiven tid vårda moder och barn kan näppeligen komma ifråga, ej heller att låta samtliga förlosningshem tillika vara underkastade de bestämmelser, som äga tillämpning med avseende å barnavårdsanstalter och närmast då mödrahem. Det möter också stora svårigheter att i författningsmässig ordning verkställa en gränsdragning mellan så att säga renodlade förlossningshem och sådana förlossningshem, vilka på grund därav att de pläga bereda mödrarna och deras barn en långvarigare vård än som är påkallad av själva förlossningen och eftervården tillika böra anses som mödrahem. Avgörande för denna gränsdragning är framför allt den omfattning, vari sådan vård beredes, och den omständigheten att så sker i enstaka undantagsfall på grund av särskilda förhållanden bör icke i och för sig leda till att vederbörande förlossningshem är att jämställa med ett mödrahem. För att eventuella försök att medvetet kringgå de i barnavårdslagstiftningen meddelade bestämmelserna i möjligaste mån skola kunna förebyggas är det tydligen önskvärt, att barnavårdsmyndigheterna erhålla kännedom om sådana fall, där mödrarna kvarstanna å förlossningshem, vilka ej tillika erhållit koncession som mödrahem, längre än som är betingat av själva förlossningsvården; härigenom skulle nämnda myndigheter bliva i tillfälle att pröva,

93 huruvida med hänsyn till hemmets praxis åtgärder borde vidtagas för att framtvinga koncessionsansökan enligt barnavårdslagen eller för att förhindra hemmets användande för långvarigare vård. Den inspektionsverksamhet för vissa barnavårdsorgan, som är förutsatt i stadgan angående enskilda sjukhem och förlossningshem, erbjuder enligt kommitténs mening icke tillräckliga garantier för att nämnda organ skola få kännedom om ifrågavarande fall i erforderlig utsträckning. Kommittén föreslår därför, att viss anmälningsskyldighet införes för föreståndare för förlossningshem, som ej tillika erhållit koncession som mödrahem, i förhållande till tillsynsorgan på barnavårdens område. Enligt av kommittén upprättat förslag till ändring i vissa delar av nyssnämnda stadga skall till 7 § i denna fogas ett nytt moment, 3 mom., innehållande föreskrift, att föreståndare, som nyss nämnts, sedan å hemmet intagen kvinna vårdats där under sammanlagt tre veckor efter förlossningen, skall göra anmälan härom hos länets barnavårdsassistent inom en vecka efter utgången av nämnda tid. Sådan anmälan skall innehålla uppgift om kvinnans namn, ålder, civilstånd och adress ävensom angående tidpunkten för förlossningen. Härigenom beredes barnavårdsassistenten möjlighet att följa eventuella förändringar i hemmets karaktär och kan, i den mån så befinnes påkallat, erinra vederbörande om skyldigheten att för ett hem av mödrahems art söka koncession hos socialstyrelsen, eventuellt hos socialstyrelsen ifrågasätta laga åtgärder mot hemmet. Till frågan om vissa andra ändringar i samma moment återkommer kommittén i det följande. Då det således måste bliva beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, huruvida ett förlossningshem tillika bör anses som en anstalt för barns vård och uppfostran, innehåller den av kommittén föreslagna lagtexten icke något allmänt undantag för förlossningshemmens del från tillämpningen av de för barnavårdsanstalter gällande föreskrifterna. Den av kommittén sålunda förordade gränsdragningen mellan begreppet barnavårdsanstalt och övriga anstalter för barns vård och fostran bör enligt kommitténs mening komma till direkt uttryck i lagtexten; så har också skett i 39 § F B L . I det föregående ha endast behandlats anstalter för barns vård och uppfostran. Vid sidan härav finnas vissa institutioner för såväl sluten som halvöppen vård, vilka vända sig till ett äldre klientel. I vissa större städer ha exempelvis anordnats s. k. ungdomshem eller lärlingshem, i vilka förvärvsarbetande ungdomar, som sakna föräldrahem eller som ha sina föräldrar på annan ort, få kost och logi. Dylika hem äro icke att anse såsom barnhem i barnavårdslagens mening, och verksamheten är icke underkastad den i nämnda lagstiftning föreskrivna tillsynen. Att det, framför allt i de större städerna, finnes ett stort behov av dylika hem, anser kommittén vara ställt utom tvivel. Genom en utbyggnad av dessa institutioner skulle man säkerligen i många fall kunna förebygga vanart eller annan missanpassning hos den till storstäderna inflyttande ungdomen, vilken för närvarande i alltför stor ut-

94 sträckning lämnas mer eller mindre vind för våg. Efter den utvidgning av barnavårdslagens tillämplighetsområde, som skett genom ungdomsskyddslagstiftningen, skulle det i och för sig vara naturligt, att man infogade hem av denna karaktär bland de institutioner, som stode till barnavårdsorganens förfogande i deras verksamhet. Att dylika ungdomshem också äro förtjänta av det allmännas ekonomiska stöd finner kommittén uppenbart. Då kommittén det oaktat icke ansett sig böra upptaga frågan om anstalter för ungdoms vård och fostran till behandling, sammanhänger detta därmed, att detta spörsmål är föremål för utredning av den år 1939 tillsatta ungdomsvårdskommittén. Enligt vad kommittén under hand inhämtat, torde ett förslag i ämnet vara att vänta under loppet av år 1944. De olika kategorierna barnavårdsanstalter enligt kommitténs förslag. Under begreppet barnavårdsanstalt, definierat på sätt ovan angivits, inrymmas åtskilliga institutioner av sinsemellan vitt skilda slag, vilka dock ha det gemensamt, att de äro avsedda för barns vård och uppfostran. De gängse benämningarna på dessa institutioner äro mycket växlande, och en viss oklarhet råder angående benämningarnas innebörd med avseende å verksamhetens art. Såväl på grund härav som av rent lagtekniska skäl finner kommittén angeläget, att en nomenklatur upprättas, vilken erhåller officiell sanktion genom införande i barnavårdslagen. En naturlig indelningsgrund skulle otvivelaktigt vara, att barnavårdsanstalterna indelades i två huvudgrupper, nämligen dels anstalter för sluten vård och dels anstalter för halvöppen vård. Härvid skulle barnkolonierna vara att hänföra till den förstnämnda gruppen. Det synes emellertid lämpligt, att den hävdvunna beteckningen »barnhem» bibehålies som en legal benämning å en viktig huvudgrupp av barnavårdsanstalter. Även om så ej bleve fallet, skulle beteckningen ifråga säkerligen fortfarande komma att användas i praktiskt bruk, dock utan den begreppsbestämning, som följer av dess bibehållande i lagstiftningen. Från dessa utgångspunkter föreslår kommittén (FBL 39 § 2 mom.), att barnavårdsanstalterna i legalt hänseende skola indelas i tre huvudgrupper, nämligen barnhem, barnavårdsanstalter för halvöppen vård och barnkolonier. En nomenklatur, som stannade härvid, skulle emellertid inte tillgodose föreliggande praktiska krav. Bland såväl barnhemmen som barnavårdsanstalterna för halvöppen barnavård finnas redan nu ett flertal anstaltstyper med särpräglade funktioner; för dessa institutioner bör såvitt möjligt en fast terminologi införas. Detta har såvitt angår anstalterna för halvöppen barnavård skett i samband med 1943 års lagstiftning angående statsbidrag till deras drift. Någon anledning att rubba den härvid fastställda nomenklaturen, enligt vilken dessa anstalter indelas i daghem, lekskolor och eftermiddagshem, finnes enligt kommitténs förmenande icke. Beträffande barnhemmen har det synts kommittén lämpligt att följande beteckningar i lagstiftningen införas för vissa kategorier, nämligen spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och barnhem för varaktig vård.

95 I denna nomenklatur saknas bl. a. barnhemmen för psykopatiska och nervösa barn. Dessa hem behandlas i en särskild avdelning i det följande (kap. XII, sid. 203). Till frågan om dispensärbarnhemmen och barnhotellen (barnpensionaten) återkommer kommittén i samband med behandlingen av upptagningshemmen (sid. 122). Vad slutligen angår den tredje huvudgruppen barnavårdsanstalter, nämligen barnkolonierna, så synes det överflödigt att här genomföra någon differentiering i terminologiskt hänseende. Enligt F B L 39 § 2 mom. sista stycket skall med barnkoloni förstås barnavårdsanstalt, som har till syfte att bereda barn vård och uppfostran under en begränsad del av året. Av sakens natur följer, att koloniernas verksamhet i flertalet fall bedrives under sommarmånaderna, men under definitionen falla även s. k. vinterkolonier. När det gällt att avgöra, i vad mån man i lagstiftningsväg bör precisera de funktioner, som tillkomma eller utövas av olika kategorier barnavårdsanstalter, har kommittén icke ansett erforderligt att så sker beträffande huvudgrupperna barnhem och barnavårdsanstalter för halvöppen barnavård. Dessa benämningar äro samlingsbeteckningar med rent praktiskt syfte, och gränsdragningen mellan dem torde icke vålla några svårigheter. Viktigare är emellertid, att ovannämnda specialtyper barnhem och barnavårdsanstalter för halvöppen barnavård, d. v. s. spädbarnshem, mödrahem, daghem, eftermiddagshem o. s. v., i lagstiftningen så beskrivas med avseende å sina funktioner, att all tvekan i det enskilda fallet angående till vilken kategori viss anstalt är att hänföra såvitt möjligt undanröjes. Detta krav sammanhänger därmed, att de olika kategorierna institutioner i vissa hänseenden böra vara underkastade sinsemellan skiljaktiga bestämmelser. I ett efterföljande avsnitt av betänkandet behandlas de stadganden angående de olika anstaltstypernas funktioner, vilka av kommittén förordas. Kommittén har ej heller funnit lämpligt, att barnhemsbegreppet göres beroende av att å vederbörande hem finnes ett visst minsta antal platser. E n viss begreppsbestämning sker redan därigenom, att barnhemmen äro att hänföra till »barnavårdsanstalter»; härigenom dragés en gräns mot sådan vård av enstaka barn, som bedrives i vissa enskilda hem. Att finna några rationella, enhetliga grunder för en fixering av barnhemsbegreppet i förhållande till ett minimiantal vårdplatser är enligt kommitténs mening svårt, och härigenom skulle skapas gränsfall, som kunde komplicera lagstiftningens tilllämpning. En dylik begreppsbestämning är så mycket mindre erforderlig som kommitténs i avd. I I i detta betänkande avhandlade förslag innebära, att en samhällelig kontroll anordnas över vården av barn i vissa enskilda hem även i sådana fall, där fråga icke är om fosterbarn i egentlig mening. Av det ovanstående torde framgå, att den av kommittén föreslagna nomenklaturen såvitt angår de till barnhemmen hörande anstalterna icke är uttömmande, såtillvida att vissa typer barnhem, vilka för närvarande existera,

96 icke återfinnas i densamma. E n typindelning på detta område kan emellertid näppeligen bliva fullständig, särskilt som man måste räkna med att nya arter barnhem kunna uppstå under tidernas lopp. Den av kommittén förordade nomenklaturen upptager därför endast sådana kategorier barnhem, för vilka speciella regler i ett eller annat avseende befunnits erforderliga. Den föreslagna lagstiftningen innehåller således blott en exemplifiering av olika slag utav barnhem. Detta uttryckes i. F B L 39 § 2 mom. sålunda, att till barnhem »äro att hänföra» vissa särskilt angivna typer av hem, utan att denna uppräkning är att anse som uttömmande. Samma metod har använts ifråga om barnavårdsanstalter för halvöppen barnavård. I den mån en viss institution för barns vård och uppfostran icke kan anses tillhöra någon av de särskilt angivna kategorierna, skola å densamma tillämpas de bestämmelser, vilka gälla för barnavårdsanstalter i allmänhet, däribland dem som avse koncession och tillsyn. Sådana anstalter äro t. ex. skolhem och arbetsstugor, vilka icke tillhöra skoldistrikt, dispensärbarnhem, barnhotell, hem för barn med gomdefekter, s. k. veckohem, d. v. s. hem, som mottaga barn till förvärvsarbetande mödrar för vård under veckans arbetsdagar, o. s. v. Genom denna metod undviker man, att den omständigheten att t. ex. en viss barnavårdsinstitution bedriver en verksamhet av ett slag, som icke direkt avhandlas i den nya lagstiftningen, blir så att säga hängande i luften. Anstalten är, i den mån den är avsedd för barns vård och uppfostran, under alla förhållanden att anse som en barnavårdsanstalt och underkastad därav följande samhälleliga kontroll. Där behov föreligger, skall den centrala tillsynsmyndigheten enligt kommitténs mening kunna med bindande verkan fastslå, till vilken av de särskilt angivna kategorierna barnavårdsinstitutioner en viss anstalt för barns vård och uppfostran är att hänföra.

Kap. VI. Allmänna riktlinjer för barnhemmens verksamhet. Allmänna synpunkter. Kommitténs förslag innebär en väsentlig utvidgning av området för den samhälleliga tillsynen över verksamheten hos sådana institutioner, som ha till syfte att bereda barn vård och uppfostran, framför allt därigenom att barnavårdsanstalterna för halvöppen barnavård infogas i barnavårdsanstaltssystemet. P å grund härav och med hänsyn till de olika institutionernas inbördes växlande karaktär och allmänna syften finnes i och för sig behov av reglerande föreskrifter i en helt annan utsträckning än som för närvarande meddelas i barnavårdslagen. I vissa avseenden sammanfalla de krav med varandra, vilka från samhällets sida böra ställas på de olika typerna barnavårdsanstalter, i andra hänseenden åter måste varje kategori bland dessa bedömas helt fristående och med beaktande av

97 dess egenart och särskilda syften, klientel o. s. v. På detta område liksom på så många andra områden inom socialvården bör man ej onödigtvis tillskapa stela, schematiska regler vilka icke lämna tillräckligt utrymme för beaktande av särskilda faktorer i de enskilda fallen. De ändringar, som av kommittén föreslås i barnavårdslagen, avse huvudsakligen organisatoriska frågor, däribland spörsmålet om huvudmannaskap för vissa barnavårdsanstalter, samt riktlinjerna för tillsynsverksamheten, övervägande delen av dessa bestämmelser äga tillämpning å samtliga barnavårdsanstalter. Av sakens natur följer, att flertalet av dem äro av tvingande natur. När det sedan gäller anstalternas verksamhet och inre förhållanden är det icke längre möjligt att i samma utsträckning gå fram efter enhetliga principer eller meddela bindande föreskrifter. Åtskilligt av vad som föreslås inflyta i F S har därför karaktären av allmänna rekommendationer, varigenom vissa principer fastställas, vilka om möjligt skola iakttagas. Dessa principer skola vara vägledande för tillsynsorganens verksamhet. Vissa spörsmål äro emellertid av den beskaffenhet, att de enligt kommitténs mening icke kunna eller böra bliva föremål för en författningsmässig reglering, även om denna icke vore av bindande natur. Häribiand märkas frågorna angående den lämpliga storleken å barnavårdsanstalter av olika kategorier, vissa anstalters differentiering efter barnens ålder och kön m. m., vårdtiderna å vissa anstalter o. s. v. Kommittén har ansett lämpligt, att dessa och liknande spörsmål ställes under debatt, även om deras natur icke medgiver en reglering genom allmän lag eller författning. I detta sammanhang må erinras om att kommittén vid utredningsarbetet biträtts av särskilt tillkallade sakkunniga på barnavårdens område. I nästföljande avsnitt av betänkandet behandlas vissa av kommittén förordade riktlinjer för olika barnavårdsanstalters verksamhet. Därvid kommer att angivas i vilka avseenden kommittén ansett att dessa riktlinjer böra stadfästas i en reformerad lagstiftning. På de punkter, där så ej sker, giver framställningen uttryck för kommitténs principiella ståndpunkt till vederbörande spörsmål. I den mån denna vinner statsmakternas gillande, är det givetvis önskvärt, att utvecklingen ledes in på de banor, som sålunda utstakats. Ifrågavarande spörsmål äro emellertid i regel av den art, att man bör taga största möjliga hänsyn till lokala och andra förhållanden, som i de särskilda fallen kunna motivera avvikelser från här lämnade rekommendationer.

Hem för mödrar och späda barn. Gemensamma synpunkter. Genom en serie av olika åtgärder, av vilka flertalet förskriva sig från 1930-talet, har det allmänna sökt socialt och ekonomiskt stödja blivande och nyblivna mödrar samt trygga de späda barnens uppväxtförhållanden. Åtskilliga av dessa åtgärder syfta direkt eller indirekt att skapa förutsättningar för modern, den gifta såväl som den ogifta, att själv vårda sitt barn under dess späda ålder. Detta är av många skäl ett mål 7 — 2 3 3 8 43

98 att sträva efter. För det späda barnets hälsa och motståndskraft kan amningens betydelse knappast överskattas. Kedan av medicinska och socialhygieniska skäl ligger det därför i det allmännas intresse, att de yttre hindren mot en fullvärdig amning undanröjas. I detta sammanhang vill kommittén erinra om ett av professorerna i pediatrik Curt Gyllensvärd, Adolf Lichtenstein, Sture Siwe och Arvid Wallgren nyligen gjort uttalande i amningsfrågan. 1 Däri framhålles bl. a. att barnläkare och andra barnavårdsintresserade sedan flera år förmärkt en tilltagande tendens hos framförallt yrkesarbetande mödrar att vilja förkorta amningstiden eller att underlåta att giva sina späda barn modersmjölk överhuvudtaget. Det förefölle, som om man på en del håll sökte bagatellisera amningens betydelse för barnets utveckling och hälsa i stället för att arbeta för naturlig uppfödning. Missförstådda och obetänksamma yttranden dm behovet av amning av personer, som av modern anses såsom sakkunniga, hade icke sällan stärkt modern i föresatsen att undandraga sig amning. I uttalandet heter det vidare: »Även om en av erfaren person ledd konstgjord uppfödning av späda barn numera ger bättre resultat än vad som var fallet för några tiotal år sedan, är dock flaskuppfödning ovedersägligt underlägsen den naturliga uppfödningen vid moderns bröst. Bröstmjölken sätter de minsta kraven på barnens matsmältning och innebär därför ej den påfrestning på deras tarm, som en flaskuppfödning så ofta framkallar och som leder till ökad benägenhet för diarrésjukdomar. Uppfödningen vid moderns bröst ger barnet en motståndskraft, som vida överstiger flaskbarnets, och som gör att bröstbarnet har en avsevärt mindre benägenhet för infektioner och andra sjukdomstillstånd av olika slag. E n tillräcklig bröstuppfödning garanterar bättre än en flaskuppfödning en i alla avseenden tillfredsställande utveckling av barnet. Det finns ingen med konst framställd näring, som under barnets första 6 levnadsmånader ens tillnärmelsevis i värde når upp till bröstmjölkens och utan tvingande skäl skall därför avvänjning icke påbörjas före denna tidpunkt. Själva avvänjningen bör icke ske brådstörtat, utan om möjligt utsträckas över en tid av 6—8 veckor. Läkare, barnmorskor, sköterskor och barnavårdstjänstemän böra ej glömma sin skyldighet att på allt sätt främja en fullgod bröstuppfödning och att söka övertala en tveksam mor att fortsätta med digivningen till dess barnet blivit åtminstone 6 månader gammalt. Lika viktigt är emellertid att alla verka för att modern också förhjälpes till de yttre betingelserna för att möjliggöra amning under denna tid.» Frågan om bevarandet av sambandet mellan modern och det späda barnet har emellertid en betydelse, som går utöver vad nu sagts. Även för mödrarnas del är det av vikt, att de beredas tillfälle ägna sina späda barn moderlig omvårdnad. Frånsett hänsynen till moderns hälsa och krafter, vilka tala för att hon i möjligaste mån besparas den psykiska och fysiska påfrestning, som upprätthållandet av ett förvärvsarbete under amningsperioden innebär, så är 1

Svenska Läkartidningen 1944.

99 det — särskilt ifråga om yngre mödrar, vilka fått sitt första barn — betydelsefullt, att modersinstinkten frammanas och att banden mellan mödrar och barn knytas fasta genom en daglig samvaro, under vilken barnen bli föremål för mödrarnas omsorger. Av hänsyn till barnets bästa måste man väl ibland giva avkall på dessa önskemål, t. ex när modern är direkt olämplig för sina vård- och fostringsuppgifter, men dessa fall utgöra undantag, till vilka kommittén delvis återkommer i det följande. Trots alla åtgärder, som från samhällets sida vidtagits för att bevara sambandet mellan modern och det späda barnet, kunna förhållandena på detta område ännu icke anses tillfredsställande. Hithörande spörsmål äro också föremål för statsmakternas fortsatta uppmärksamhet, och skilda utredningar pågå i syfte att bereda mödrarna ökad möjlighet att själva vårda sina barn i dessas späda och ömtåligaste ålder. Denna fråga är i hög grad av ekonomisk natur. För en förvärvsarbetande moder medför redan själva barnsbörden en förlust av arbetsinkomsten, som — i förening med de extra utgifterna i samband därmed — mången gång är ytterst kännbar, även om hänsyn tages till den samhälleliga hjälp, som hon enligt nuvarande ordning kan uppbära i samband med förlossningen. Att avstå från.arbete utom hemmet under barnets första levnadsår eller större delen därav skulle för mången gift moder allvarligt rubba familjens ekonomi. För den ogifta moder, som är helt beroende av sin egen arbetsinkomst, är problemet än allvarligare. Det är under nuvarande omständigheter mången gång förklarligt, om en förvärvsarbetande, ensamstående moder av ekonomiska skäl söker återupptaga arbetet så snart efter barnsbörden som möjligt, även om detta måste ha till följd, att det späda barnet härigenom undandrages hennes vård. J u mera den kvinnliga arbetskraften tages i anspråk för förvärvsarbete utanför hemmet, desto starkare framträder angelägenheten av att undanröja den ekonomiska otryggheten för de förvärvsarbetande mödrarna. Denna otrygghet hänför sig ej allenast till en rent tillfällig förlust av arbetsinkomsten. I åtskilliga fall, där modern tvekar att med avstående från förvärvsarbetet ägna sig åt sitt späda barn, är detta icke så mycket beroende på de tillfälliga ekonomiska svårigheterna som på hennes fruktan för att senare gå miste om sin arbetsanställning. Denna otrygghet ifråga om arbetsförhållandena kan givetvis ofta väga tyngre än mera tillfälliga ekonomiska svårigheter. Vissa sidor av detta problemkomplex omfattas av kommitténs utredningsuppdrag, medan andra behandlas i annan ordning. Så har 1938 års arbetarskyddskommitté till uppgift bl. a. att inom arbetarskyddslagstiftningens ram behandla frågan om kvinnors arbete före och efter barnsbörd. Mellan sagda kommitté och socialvårdskommittén har emellertid träffats överenskommelse, att de i samband därmed uppstående spörsmålen om ekonomiskt stöd från det allmännas sida åt förvärvsarbetande mödrar skola behandlas av socialvårdskommittén. Liknande överenskommelse har träffats med 1941 års befolkningsutredning, vilken i samband med sitt arbete på hem- och familjefrågornas område kommer i kontakt med de problem, som här avhandlas. Kommittén har upptagit dessa

100 spörsmål till preliminär behandling, men har ansett lämpligast att uppskjuta ett definitivt ställningstagande till dem till dess arbete på sjukförsäkringens område slutförts. Vad hittills anförts avser närmast åtgärder för att bereda de förvärvsarbetande mödrarna ökad trygghet. Emellertid faller även frågan om ekonomisk hjälp åt mödrar i allmänhet i viss utsträckning under kommitténs utredningsuppdrag, särskilt vid den översyn av mödrahjälpen, som kommittén har att företaga. Vissa andra stödåtgärder av ekonomisk natur torde däremot komma att behandlas av befolkningsutredningen. Även om till samhällets förfogande stode ett effektivt system av ekonomiska stödåtgärder till förmån för mödrar och deras späda barn, så kan man icke förbise, att behov städse kommer att finnas av andra anordningar i samma syfte, framför allt för att bereda de späda barnen en tillfredsställande vård i sådana fall, där sådan icke kan åvägabringas i föräldrahemmet eller moderns hem. Understundom kan det ur arbetsmarknadssynpunkt eller med hänsyn till moderns särskilda kvalifikationer vara ett ur allmänna synpunkter legitimt intresse att modern relativt tidigt återupptager ett förvärvsarbete, som måst avbrytas i anledning av havandeskap och barnsbörd; i dylika fall är det ofta icke möjligt att i önskvärd utsträckning vidtaga den med hänsyn till barnets bästa lämpligaste åtgärden. Därest en halvöppen vård i lämplig form kan anordnas för barnet, ökas givetvis i sådana fall moderns möjligheter att förkorta avbrottet i förvärvsarbetet, samtidigt som sambandet mellan mor och barn ändock upprätthålles. Enligt kommitténs mening kan man emellertid icke förbise, att spädbarnsvård i krubba är förenad med åtskilliga vanskligheter. För modern uppstår ofta en stark fysisk och psykisk påfrestning, och för barnets harmoniska utveckling äro de dagliga avbrotten i vården ofta till hinders, vartill komma infektionsriskerna, vilka för barn i den ålder, som här avses, äro ett allvarligt problem. Dessutom kan man icke förbise, att spädbarnskrubbornas driftkostnader på grund av de krav, som måste ställas å desamma, bliva jämförelsevis höga. Det är emellertid ett ofrånkomligt faktum, att spädbarnskrubborna icke kunna undvaras; därest denna vårdform skulle övergivas, torde det icke vara möjligt förhindra, att mödrarna anlitade andra utvägar för de späda barnens vård, utvägar som i åtskilliga fall säkerligen måste uppväcka ännu starkare betänkligheter. Statsmakterna ha så sent som hösten 1943 i viss mån tagit ställning till spädbarnskrubbornas vara eller icke vara i samband med beslut om statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. Härvid har visserligen icke något principbeslut fattats om det framtida ordnandet av denna form av halvöppen barnavård, men en begränsad stödverksamhet har genomförts, vilken närmast skall ha karaktären av försöksverksamhet. Kommittén finner vid sådant förhållande icke anledning att närmare ingå på frågan om spädbarnskrubbornas plats inom den samhälleliga barnavårdens anstaltsväsende. Emellertid kan kommittén icke underlåta att ytterligare understryka vikten av

101 vissa synpunkter, som i detta sammanhang anförts av befolkningsutredningen i dess betänkande med utredning och förslag angående statsbidrag till daghem och lekskolor m. m. Utredningen konstaterade bl. a., att spädbarnskrubban särskilt för den ensamstående modern stundom kunde vara den enda utvägen att överhuvud taget kunna behålla barnet hos sig. Möjligheten att kunna få bo i bostäder för ensamstående mödrar, uppförda på sådant sätt, att det i nära anknytning till bostaden funnes tillgång till daghemsvård av barnet även under spädbarnsåret, vore i dylika fall ofta den bästa lösningen av den ensamma moderns dilemma. De medicinska skäl, som talade emot spädbarnskrubbor i allmänhet, gjorde sig enligt befolkningsutredningens mening ej heller gällande med samma styrka beträffande en krubba av denna art. Då i regel i detta fall endast modern hade beröring med barnet, vore infektionsrisken utanför barnkrubban mindre än i en vanlig familj; det bleve sålunda mindre sannolikt, att spädbarnet skulle föra smitta med sig till krabban. Modern kunde även få tillfälle att amma barnet i större utsträckning, än om hon lämnade det till en krabba, som kanske låge långt från hennes bostad och arbetsplats. Den största fördelen vore emellertid, att modern sluppe att taga ut barnet morgnar och kvällar. För att inte en anhopning av uteslutande ogifta mödrar i en fastighet skulle göra en dylik bostadsform mindre tilltalande för mödrarna, borde man, framhöll befolkningsutredningen, finna en utväg för dessa kvinnor att erhålla en fullgod bostad till rimligt pris med tillgång till barnkrubba utan att härför uteslutande hänvisa dem till särskilda bostadshus för ensamstående mödrar. En spädbarnskrubba vid arbetsplatsen hade ej dessa båda fördelar, men då en sådan anordning möjliggjorde för modern att amma barnet alla målen, hade den dock ett bestämt företräde framför den krubba, som vore belägen på avstånd från både hennes bostad och arbetsplats. Ehuru befolkningsutredningen var angelägen betona sin principiella uppfattning, att mödrarna borde givas möjlighet att själva vårda spädbarnen, fann den dock, att statsbidrag borde kunna utgå till spädbarnskrubbor och framför allt till sådana, som inrättats i eller i närmaste anknytning till bostadshus för ensamstående mödrar, vare sig fastigheten vore avsedd uteslutande för dylika bostäder eller jämväl för bostäder åt andra familjer, samt till vid moderns arbetsplats inrättad spädbarnskrubba. I samband med 1943 års riksdagsbeslut ha några riktlinjer för spädbarnskrubbornas framtida utveckling icke uppdragits i annan mån än att det förutsatts, att socialstyrelsen skall kunna utfärda föreskrifter beträffande de allmänna villkoren för statsbidrag i huvudsaklig anslutning till befolkningsutredningens förslag. Så har också skett. I frågans nuvarande läge vill kommittén inskränka sig till att uttala önskvärdheten av att vid statsbidrags beviljande till spädbarnskrubbor företräde i möjligaste mån lämnas sådana krubbor, som inrättats i eller i närmaste anslutning till bostadshus för ensamstående mödrar eller vid moderns arbetsplats. De anordningar till stöd för blivande och nyblivna mödrar samt deras

102 späda barn, vilka falla inom ramen för detta betänkande, avse närmast beredande av sluten vård å mödrahem och spädbarnshem. Vid behandlingen av detta spörsmål har kommittén icke lämnat ur sikte, att det mest önskvärda är, att varje moder beredes tillfälle att helt ägna sig åt sitt barn, då det är i sin späda och mest ömtåliga ålder. Samtidigt har kommittén såsom ovan nämnts nödgats konstatera, att detta åtminstone för närvarande icke alltid kan ske. I det föregående har kommittén berört den halvöppna vårdens funktion i dylika fall. Därutöver måste emellertid finnas tillgång till institutioner för sluten vård, såväl för moder och barn gemensamt som för ensamma späda barn. Den förstnämnda vårdformen är utan tvekan att föredraga, då den syftar till att bevara sambandet mellan mor och barn under barnets tidigaste ålder. Av skilda anledningar kunna dock spädbarnshemmen ej undvaras bland de institutioner för barns vård, vilka böra finnas i våra dagars samhälle. Vad som ifråga om mödrahemmen är särskilt angeläget, är att tillse — förutom att platsbehovet blir behörigen tillgodosett — att hemmen i möjligaste mån anordnas så, att mödrarna ej rygga tillbaka inför den inskränkning i sin rörelsefrihet, som måste vara förenad med en sluten vårdform, samt att vistelsen å hemmen utnyttjas så effektivt som möjligt — i såväl barnens som mödrarnas intresse. Vad spädbarnshemmen angår synes den i det föregående angivna målsättningen för samhällets verksamhet till förmån för mödrar och deras späda barn böra leda till en viss restriktivitet vid deras användande. Härtill återkommer kommittén i det följande. Kommittén anser sig slutligen böra framhålla, att samhället visserligen har anledning att vidtaga långt gående åtgärder i syfte att de späda barnen beredas lämplig vård, men att detta ingalunda förringar föräldrarnas och — vilket i detta sammanhang är mest aktuellt — särskilt mödrarnas eget ansvar härför. Enligt naturens ordning måste härvidlag vissa krav ställas på mödrarna, de gifta såväl som de ogifta, även om kravens tillgodoseende understundom måste köpas med vad som kännes som personliga uppoffringar från deras sida. På detta område gäller i främsta rummet, att det späda barnet icke bör utan tvingande skäl i förtid berövas modersmjölken eller moderns omvårdnad. Samhället kan i olika avseenden göra det lättare för mödrarna att uppfylla dylika krav, men i sista hand måste man lita till moderns egen känsla av ansvar inför sitt barns välfärd. Det skulle vara synnerligen olyckligt, om utvecklingen av de samhälleliga åtgärderna på detta område skulle leda till en nivellering av denna ansvarskänsla, som har varit och fortfarande är en av huvudförutsättningarna för det uppväxande släktets sunda utveckling. I de fall, där sambandet mellan modern och det späda barnet brytes, måste vårdformer tillgripas för barnet, vilka, huru ändamålsenligt de än anordnas, icke kunna skänka samma värden för mor och barn som moderns personliga omvårdnad. Lyckligtvis kan man i flertalet fall räkna med förståelse från mödrarnas sida för dessa synpunkter, men samtidigt måste fastslås, att vissa mödrar alltför lätt kapitulera inför de obestridliga svårigheter, som mången gång upp-

103 komma, när man söker bevara sambandet mellan mor och barn under dettas späda ålder. Det ligger i sakens natur, att man för uppnåendet av detta mål icke bör företaga mot mödrarnas person riktade tvångsingripanden. Parallellt med olika stödåtgärder, framför allt av ekonomisk natur, i syfte att i möjligaste mån undanröja de hinder, som föreligga för mödrarna att ägna sig åt sina späda barns vård, bör man söka vinna den allmänna opinionens stöd för strävandena att hålla samman mor och barn åtminstone under barnets späda ålder. J u starkare den känslan vinner insteg i det allmänna medvetandet, att det späda barnet har en rätt att kräva moderns omvårdnad, desto lättare blir det i de enskilda fallen att förmå mödrarna att foga sig häri. För en dylik inriktning av den allmänna opinionen fordras emellertid en utvidgad upplysningsverksamhet, och det är kommitténs förhoppning att en sådan skall komma till stånd, icke minst i anslutning till mödra- och barnavårdscentralernas arbete. Redan nu — men i ännu högre grad om den allmänna opinionen inriktas på hithörande spörsmål — kan man mången gång komma långt med en rent personlig påverkan. Särskilt den unga, ensamstående modern kan efter barnsbördens påfrestningar och under trycket av bekymmer för framtiden lätt gripas av en rent desperat önskan att till varje pris så snart som möjligt befrias från ansvaret för sitt barn. Erfarenheten visar, att hon ofta förändrar inställning, sedan hon på ett klokt och förståelsefullt sätt blivit upplyst om den hjälp från samhällets sida, som står henne till buds, och erinrats om betydelsen för barnet av modersmjölken och moderns omvårdnad i övrigt. Här liksom på så många andra områden inom den samhälleliga barnavården spelar det personliga momentet stor roll; på representanterna för denna verksamhetsgren beror med andra ord i hög grad, huruvida man i de enskilda fallen skall kunna under barnets späda ålder bevara sambandet mellan detta och modern. Att förlita sig på den framgångsrika effekten av en personlig påverkan å modern i de enskilda fallen, i större eller mindre grad med stöd av en allmän opinion, är emellertid enligt kommitténs mening icke till fyllest. Även om man icke kan medgiva en rätt för det allmänna att kvarhålla modern å den barnavårdsanstalt, där barnet vårdas, så har samhället ett starkt intresse av att icke modern så utövar sina befogenheter som vårdnadshavare, att barnets bästa äventyras. För närvarande har den moder, som vill befria sig från det direkta ansvaret för sitt barns vård, en tämligen stor frihet att överlämna barnet i andra händer, t. ex. till spädbarnshem, till anhöriga, till fosterföräldrar o. s. v. Att dylika utvägar måste stå till buds är uppenbart, men de böra enligt kommitténs mening anlitas under en kontroll från det allmännas sida, som är starkare än vad nu är fallet. Visserligen kan den rättsliga vårdnaden av barnet genom beslut av domstol överflyttas å annan person, om modern icke är lämplig att omhänderhava vårdnaden, men denna utväg kan sällan anlitas för att förhindra en olämplig placering av barnet. Om detta placerats i en olämplig miljö kan det under vissa omständigheter om-

104 händertagas av barnavårdsorganen, men då kan det redan hava tillfogats obotlig skada. Det gäller att i möjligaste mån förekomma att olämpliga vårdformer anlitas. Såsom i annat sammanhang anföres föreslår kommittén bl. a., att intagning i spädbarnshem skall få ske allenast efter hörande av en representant för den inom länen anordnade tillsynsverksamheten. Helst borde späda barn icke alls överlämnas till fosterhem, men då en dylik regel näppeligen skulle kunna upprätthållas i praktiken, är det angeläget, att man får garantier för att fosterföräldrarna besitta erforderliga kvalifikationer. För de förslag i dessa delar, vilka framläggas av kommittén, lämnas redogörelse i avdelningen om fosterbarnsvård. Mödrahemmen. Såsom mödrahem betecknas enligt kommitténs förslag (39 FBL) barnavårdsanstalt för vård av mödrar med späda barn samt väntande mödrar och ensamma spädbarn. För närvarande betecknas understundom som spädbarnshem eller spädbarns- och mödrahem barnavårdsinstitutioner, vilka mottaga såväl späda barn som mödrar. Enligt den av kommittén förordade nomenklaturen åter skall, även om ensamma spädbarn mottagas, vilket förutsattes skola ske allenast i mindre omfattning, med mödrahem förstås envar barnavårdsanstalt, som emottager mödrar. Angående gränsen mellan mödrahem och förlossningshem må hänvisas till vad därom anförts å sid. 92. De äldsta i bruk varande mödrahemmen räkna sin tillvaro från tiden strax efter sekelskiftet, då ideella och religiösa organisationer inrättade ett fåtal hem i olika delar av landet, framför allt i de större städerna. Hemmen voro redan då av blandad karaktär, d. v. s. de mottogo såväl ensamma späda barn som väntande och nyblivna mödrar jämte deras barn. De mödrar, som i första hand omfattades av verksamheten, voro ensamstående eller nödställda sådana. Efter tillkomsten av 1917 års lag om barn utom äktenskap, varigenom Allmänna barnhuset upphörde att fungera som en central barnavårdsanstalt samt framför allt efter den på 1930-talet fullbordade omläggningen av barnhusets verksamhet, blev behovet av hem av denna karaktär alltmera påtagligt; ej mindre än 16 av de 35 hem, vilka omfattas av kommitténs statistiska undersökning angående barnhemmen, tillkommo således under sistnämnda tidrymd, därav flertalet genom olika barnavårdsförbunds försorg. Såväl genom uppträdandet av nya huvudmän för verksamheten som genom utvecklingen av de samhälleliga stödåtgärderna vid havandeskap och barnsbörd ha mödrahemmens karaktär i viss mån förändrats. De äro numera icke längre att anse som ett slags räddningshem för utblottade väntande eller nyblivna mödrar, vilka sakna varje annan tillflykt, ej heller har verksamheten i allmänhet samma filantropiska karaktär som tidigare. Mödrahemmet av i dag är icke den enda form, vari hjälp beredes väntande eller nyblivna mödrar, i behov av samhällets omvårdnad. De olika former av ekonomisk hjälp, som nu stå till buds, göra det i åtskilliga fall möjligt att bereda den

105 ensamstående modern och hennes barn vård hos anhöriga, att inackordera dem hos andra eller att låta modern förhyra egen bostad, o. s. v. Å andra sidan ha just hjälpåtgärderna av ekonomisk natur, framför allt mödrahjälpen, skapat förutsättningar för vård å mödrahem i många fall, där sådan vård eljest icke skulle ha kunnat åvägabringas. De nuvarande mödrahemmen förete, såsom av den inledningsvis lämnade redogörelsen framgår, sinsemellan vissa skiljaktigheter. E t t fåtal hem äro således avsedda uteslutande för mödrar med deras späda barn, medan flertalet hem jämväl mottaga ensamma späda barn, understundom till ett betydande antal. Några hem mottaga enligt sina reglementen endast förstföderskor, vissa av dem endast ogifta sådana. De ogifta mödrarna dominera förklarligt nog bland klientelet; icke mindre än c:a 96 % av de mödrar, vilka under år 1940 intogos å de av kommitténs statistiska undersökning berörda mödrahemmen, voro således ogifta. Vidare må erinras om att ett mindre antal mödrahem icke mottaga mödrarna före nedkomsten. Slutligen må framhållas den skiljaktighet de olika hemmen emellan, som kanske mer än någon annan omständighet bidrager till att skänka dem en inbördes skiftande karaktär, nämligen de varierande bestämmelserna om mödrarnas vistelsetid. I och för sig kunna naturligen vissa fördelar vara förenade därmed, att de olika mödrahemmen drivas efter olika riktlinjer. Härigenom kan man tillgodose skilda lokala behov och tillgodogöra sig de skiftande erfarenheterna. Kommittén har emellertid funnit nödvändigt att vissa grundläggande principer för verksamheten fastställas i auktoritativ ordning. Härtill har i främsta rummet bidragit, att vissa av de regler, efter vilka verksamheten för närvarande bedrives vid hemmen, enligt kommitténs mening försvåra ett effektivt utnyttjande av vårdformen ifråga. Dylika hinder böra uppenbarligen undanröjas, helst som i själva verksamhetens natur ligga och nödvändigtvis måste ligga vissa element, som i och för sig kunna kännas betungande för vissa mödrar. Åtskilliga av dem vilja endast ogärna ingå å mödrahem och söka i första hand placera barnet på annat sätt för att icke hindras i sitt förvärvsarbete eller av andra skäl. Detta belyses av en utav kommittén verkställd undersökning angående vissa utomäktenskapliga barn under första halvåret 1941. En redogörelse för denna undersökning bifogas detta betänkande som bilaga (sid. 273). Enligt undersökningen, som omfattade 1 580 fall, var modern efter barnets födelse intagen på mödrahem i 176 av dessa. Ifråga om icke mindre än 119 andra fall uppgavs emellertid, att plats erbjudits på mödrahem men att modern vägrat mottaga erbjudandet. (Det må i detta sammanhang framhållas, att bland en stor del av de övriga mödrarna något behov av vård å mödrahem icke alls förelegat, t. ex. enär modern mottagits av föräldrarna eller sammanbott med eller kort tid efter barnet födelse gift sig med barnets fader). Såsom av kommitténs statistiska undersökning framgår, var medelbeläggningen å mödrahemmen under år 1940, om man endast räknar mödrarna, något över 80 %. I syfte att få material för ett bedömande av beläggningens

106 fluktuationer under årens lopp har kommittén låtit göra en undersökning angående beläggningen vid ett antal mödrahem under åren 1937—1942, nämligen vid 16 hem, vilka under hela undersökningsperioden hade oförändrat platsantal, nämligen sammanlagt 177 platser för mödrar. Av undersökningen framgår, att antalet på ett och samma hem vårdade mödrar i hög grad varierar år från år. E t t fåtal av hemmen hade en mer eller mindre konstant överbeläggning under hela undersökningsperioden. Av nedanstående tablå framgår beläggningsfrekvensen nyssnämnda år vid dessa mödrahem. År

Antal intagna mödrar

Antal vårddagar

Medelbeläggning i %

1937 1938 1939 1940 1941 1942

369 499 492 497 652 540

49158 56 515 59 664 59 577 62 231 60130

76-0 87-4 92-3 92-2 96-3 93-o

Att en genomsnittlig stegring av frekvensen inträdde år 1938, sammanhänger otvivelaktigt med tillkomsten av mödrahjälpen, vilken började utgå nämnda år; även stegringen 1938—1939 torde sammanhänga med utvecklingen av denna hjälpform. Under åren 1939—1940 var antalet å dessa hem årligen intagna mödrar i det närmaste konstant, år 1941 skedde en ganska kraftig ökning av antalet intagna, medan en tillbakagång förmärkes för år 1942. Några bestämda slutsatser kunna dock icke dragas av undersökningen. Kommittén har emellertid från flera håll erhållit uppgifter om en alltmera tilltagande obenägenhet hos mödrarna att ingå å mödrahem. Härtill har i främsta rummet medverkat nuvarande goda konjunkturer för den kvinnliga arbetskraften. Om en moder ej kan eller vill behålla sitt späda barn hos sig och ej heller kan förmås ingå å mödrahem, stå ifråga om barnets vård i huvudsak tre utvägar till buds, nämligen att barnet omhändertages av far- eller morföräldrar eller andra anhöriga, att det överlämnas till fosterhem eller intages å spädbarnshem. Enligt den av kommittén företagna statistiska undersökningen angående vissa utom äkenskap födda barn skildes 462 barn av de 1 580, som omfattades av undersökningen, eller 29*2 % av dessa, från modern innan barnet fyllt ett år. Av dessa överlämnades 98 (21 '2 %) till morföräldrar eller andra anhöriga, 199 (43-i %) utackorderades i fosterhem, medan övriga 165 (35*7 %) omhändertogos å spädbarnshem eller (i ett fåtal fall) å sjukhus. I åtskilliga fall skildes moder och barn åt, då barnet befann sig i mycket späd ålder. Av ovannämnda 462 barn voro 58 (12*5 %) mindre än en månad gamla, då de skildes från modern samt 81 (17*5 %) mellan en och två månader. Nästan en tredjedel av dessa barn berövades således moderns omvårdnad, innan de fyllt två månader. I mer än hälften av sistnämnda fall var det sjukdom .hos modern eller barnet, som var anledningen till samvarons upphörande och i c:a en tredjedel av fallen var orsaken moderns förvärvsarbete. Av de barn, som skildes från modern före ett års ålder, voro 213 (46-i %) mellan

107 två och sex månader. Beträffande denna grupp dominerade moderns förvärvsarbete såsom anledning till skilsmässan mellan mor och barn; detta var förhållandet i 166 av dessa fall, medan sjukdom hos mor eller barn åberopades i allenast 17 av fallen. Det är i hög grad otillfredsställande, att ett så relativt stort antal barn i sin spädaste och mest ömtåliga ålder skall berövas en naturlig uppfödnings fördelar samt moderns omvårdnad. Att mödrahemmen här ha en betydelsefull uppgift att fylla är uppenbart. Beträffande de förutsättningar, under vilka denna vårdform i de enskilda fallen bör komma till användning, kunna givetvis inga generella riktlinjer uppdragas. Av sakens natur följer, att mödrahemmens huvudfunktion är och fortfarande bör vara att bereda ogifta mödrar och deras barn ett hem i sådana fall, där en gemensam tillvaro icke kan på annat betryggande sätt ordnas för dem; i undantagsfall ha de en uppgift att fylla jämväl i fråga om gifta mödrar, t. ex. när det egna hemmet på grund av trångboddhet, bofällighet, sjukdom etc. icke kan anses vara en lämplig miljö för det späda barnet. För båda kategorierna mödrar gäller därjämte, att mödrahemmen lämpa sig väl i sådana fall där modern eller barnet på grund av klenhet är i behov av viss vård, som dock ej är av mera kvalificerad beskaffenhet. I vissa fall bör mödrahemsvården helt lämnas ur räkningen, t. ex. när modern lider av smittsam sjukdom (lungtuberkulos) eller sinnessjukdom, eller när barnet företer så svåra missbildningar, att det ej kan förväntas leva någon längre tid, eller när det lider av sjukdom, som kräver sjukhusvård. Under mödrahemmens hittillsvarande verksamhet ha vissa problem aktualiserats, vilka i förevarande sammanhang måste bliva föremål för behandling. Härmed avses i främsta rummet den kollision mellan olika intressen, som i så hög grad gör sig påmint på detta område, nämligen mellan å ena sidan moderns intresse av att snarast möjligt återgå till sitt förvärvsarbete eller eljest återbördas till sin tidigare miljö, vare sig detta härrör ur ekonomiska, emotionella eller andra synpunkter, samt å andra sidan intresset för barnet av att en naturlig uppfödning kommer till stånd och att det över huvud taget blir föremål för moderns omvårdnad, ävensom det samhälleliga intresset av att mor och barn leva tillsammans och bilda en familj, även om denna skulle bliva ofullständig. J u längre moderns vistelse å mödrahemmet är avsedd att räcka, desto starkare kan givetvis motsättningen mellan dessa intressen förnimmas i det enskilda fallet. Såsom av kap. I framgår, brukar vid flertalet mödrahem för närvarande uppställas såsom villkor för intagningen, >att modern vistas å hemmet viss tid efter barnets födelse, vilken tid varierar mellan 6 veckor och 9 månader. Att det ansetts lämpligt att över huvud taget tillämpa på förhand bestämda, fixa minimitider kan närmast härledas ur rent praktiska skäl. Det har ansetts betydelsefullt, att modern i förväg känt till hur lång tid hon skulle räkna med för vistelsen på hemmet och från början kunnat inställa sig härpå. Såsom skäl för de på förhand bestämda vårdtiderna har också anförts, att här-

108 igenom uppstår känslan av lika villkor för alla, medan det i motsatt fall skulle kunna uppkomma misstämning och oro hos mödrarna. Härtill kommer, att det genom en sådan uppläggning av verksamheten givetvis blir lättare att planlägga arbetet, att rationellt utnyttja befintliga vårdplatser och att vid hemmens drift tillgodose ekonomiska synpunkter. Att man vid flertalet mödrahem har uppställt som villkor för intagningen, att modern vistas å hemmet viss längre tid efter förlossningen, sammanhänger givetvis i hög grad med rent medicinska skäl; dessa ligga jämväl under strävandet att undvika, att barn i alltför späd ålder överlämnas till spädbarnshem, fosterhem eller i annan form överlämnas till vård i enskilt hem utan att det kommer i åtnjutande av moderns vård. Den omständigheten, att åtskilliga mödrahem uppställa kravet på viss tids vistelse såsom villkor för mödrarnas intagning innebär icke, att mödrarna kunna tvångsvis kvarhållas å hemmen under denna tid. Hemmets ledning försöker dock i görligaste mån upprätthålla detta krav, vid behov efter personlig övertalning av den moder, som vill lämna hemmet i förtid. Vissa skäl bruka dock allmänt accepteras såsom giltig orsak till förtidsutskrivning, framför allt den omständigheten att modern ingått eller ämnar ingå äktenskap, så är också oftast fallet, när moderns hemmiljö undergått sådan förändring, att betänkligheter, som tidigare förefunnits häremot, försvunnit. Vid vissa mödrahem framtvingar det begränsade antalet platser i förhållande till behovet en viss uppmjukning av utskrivningsreglerna. I fråga om de hänsyn, som tagas till mödrarnas önskan att före den fastställda tidens utgång återupptaga sitt förvärvsarbete utan att barnet kan medfölja modern, torde praxis variera, men i allmänhet synes man fordra särskilt starka skäl av denna natur för att medgiva undantag från huvudregeln. I detta sammanhang må anmärkas, att flertalet av de mödrahem, som icke ha några bestämmelser om viss minimitid för moderns vistelse, drivas av större kommuner eller äro belägna i dylika. Två av de hem i övrigt, som tillhöra denna kategori, ha allenast ett fåtal platser för mödrar i jämförelse med antalet platser för späda barn. Även de hem, vilka ha en bestämd minimitid för vistelsen, ehuru kortare än sex månader, äro belägna i större städer och ha helt eller huvudsakligen dessa som upptagningsområden. Samtliga mödrahem inom den stora grupp, inom vilken sex månaders vistelsetid är föreskriven, åtnjuta understöd av Allmänna barnhuset; såsom villkor för sådant understöd gäller enligt av barnhusets direktion antagna bestämmelser, att mödrarna böra förbinda sig att vistas å hemmet under amningstiden minst sex månader. Utan hinder härav får dock vistelsen avkortas, om det kan ordnas så, att modern annorstädes under tillfredsställande förhållanden kan hålla samman med och amma barnet. Även där så icke kan ske, får intagning ske för kortare tid i särskilda undantagsfall, där hemmets styrelse och läkare samt vederbörande barnavårdsombud äro ense om lämpligheten därav.

109 Nu tillgängliga platser för mödrar å mödrahemmen — något över 400 — äro uppenbarligen otillräckliga. Det må i detta sammanhang erinras om att antalet utomäktenskapliga födelser i vårt land uppgår till 10 000—15 000 per år. Det är dock enligt kommitténs mening icke tillfyllest att sörja för en ökning av platsantalet; härtill måste komma åtgärder, vilka kunna antagas leda till ett bättre utnyttjande av de fördelar, som äro eller kunna bliva förknippade med denna vårdform och som kunna främja en ökad användning av densamma. För närvarande frekventeras mödrahemmen till övervägande delen av unga mödrar. Enligt den av kommittén gjorda specialundersökningen angående dessa kategorier hem fördelade sig mödrarnas intagningsålder på sätt framgår av nedanstående tablå: Antal mödrar i nedanstående åldrar i % av samtliga, som omfattas av undersökningen. — 15 år

16 — 18 år

19—21 år

22 — 25 år

26 — 30 år

31—40 år

—

ll-o

29-7

29-7

19-2

9-5

40 —

år

0-9

I detta sammanhang må erinras om att barnaföderskor med barn utom äktenskap enligt statistiska centralbyråns publikation Befolkningsrörelsen äro genomsnittligt yngre än barnaföderskor med barn inom äktenskap. År 1939 var medelåldern för de förra 23' 16 år och för de senare 29" 8 9 år. I runt tal 70 % av de förstnämnda voro vid barnets födelse under 25 år; nära 30 % voro 20 år eller därunder. Dessa omständigheter göra det enligt kommitténs mening naturligt, att uppmärksamheten riktas på möjligheten att bättre tillvarataga utbildningsmomentet vid mödrahemmens verksamhet. För närvarande sysselsättas mödrarna i allmänhet med, förutom vården av sina barn, arbetsuppgifter av olika slag, som erfordras för hemmens drift. De få således — i regel fördelade på olika grupper med viss tids tjänstgöring i varje grupp — deltaga i matlagning, servering, diskning, städning, tvätt, sömnadsarbeten o. s. v. För hemmens ekonomisering är mödrarnas sysslande med dessa göromål under nuvarande förhållanden en oeftergivlig förutsättning. Samtidigt som mödrarna på detta sätt bidraga till vårdkostnadernas förbilligande, bibringas de naturligen en viss utbildning i hemvård och liknande ämnen, varjämte de under skötseln av sina barn erhålla vissa kunskaper i barnavård. Utbildningssynpunkterna spela dock i allmänhet icke någon mera framträdande roll. Erforderlig handledning lämnas under arbetets gång av föreståndarinnan elleT annan befattningshavare i egenskap av arbetsledare, men i regel finnes icke någon person anställd, som har till särskild uppgift att meddela en direkt undervisning i husliga ämnen e. d., ej heller finnas egentliga kursplaner upprättade.

110 Även om nuvarande form för mödrahemmens inre organisation har vissa fördelar, frånsett rent ekonomiska, i det att mödrarna bibringas vissa kunskaper i och få praktiskt utöva barnavård, hemvård o. s. v., så synes det kommittén önskvärt, att utbildningsmomentet bättre tillvaratages. Av sakens natur följer, att man härvidlag i huvudsak får inrikta sig på barnavård och husligt arbete; visserligen skulle det vara önskvärt, om modern kunde bibringas fördjupade kunskaper i sitt hittillsvarande arbete, även om detta ej tillhörde det husliga området, ävensom vid behov omskolas till annat yrke, men detta får icke minst av kostnadsskäl anses uteslutet. Å andra sidan torde en utbildning i husligt arbete vara till gagn för en stor del av mödrahemsklientelet, icke minst för de yngre mödrarna, för vilka härigenom skulle kunna öppnas nya sysselsättningsmöjligheter i de enskilda fallen. Ej sällan borde härigenom utsikterna för modern att behålla barnet hos sig kunna ökas. Även i de fall, där en utbildning, som här avses, ej skulle ha någon större betydelse för moderns framtida yrkesarbete, vore den ingalunda värdelös, vare sig modern är gift eller kommer att ingå äktenskap eller ej. E n utveckling av utbildningsverksamheten vid mödrahemmen skulle säkerligen också ha en viss betydelse rent psykologiskt sett. Det kan vara förklarligt, om en del mödrar under nuvarande förhållanden tycka sig bliva i alltför hög grad utnyttjade i hemmets ekonomiska intresse, och att de anse sig ha alltför få tillfällen att ägna sig åt för dem personligen betydelsefulla arbetsuppgifter. Man bör icke lämna ur räkningen, att dylika känslor kunna bidraga till att bland mödrarna skapa en avog inställning till mödrahemsinstitutionen som sådan och att framkalla irritation på mödrahemmen. Det skulle otvivelaktigt stärka mödrahemmens ställning i det allmänna medvetandet och för mången moder göra en vistelse där mera lockande, därest man utvidgade hemmens intressesfär till att omfatta även moderns utbildning i sådana ämnen, varav hon under alla förhållanden hade nytta. Åtskilliga faktorer begränsa givetvis möjligheterna att tillgodose pedagogiska synpunkter i samband med mödrahemsvistelse. Omsorgen om barnen måste alltjämt komma i första hand, och moderns tid får icke så tagas i anspråk i utbildningssyfte, att hon icke får tillfälle att ägna sitt barn den personliga omvårdnad, som kräves. Vissa problem uppstå också därigenom, att mödrarna anlända till mödrahemmen vid skilda tidpunkter, ävensom genom de ofrånkomliga variationerna ifråga om beläggningen. Man måste också räkna med att klientelet är heterogent och inrymmer olika grader av andlig och kroppslig utveckling, hälsotillstånd, mottaglighet för utbildning, intresse för dylik o. s. v. Svårigheter av här nämnd art torde dock icke hindra anordnandet av utbildningskurser å hemmen, även om de givetvis måste utöva avsevärd inverkan vid kursernas planläggning och utbildningsverksamhetens bedrivande. E n till mödrahemmen knuten undervisning i barnavård och husligt arbete ställer särskilda anspråk på hemmen ifråga om lokaliteter och personal,

Ill anspråk som icke nu kunna tillgodoses vid alla mödrahem, som för närvarande äro i drift. I och för sig skulle det visserligen vara tänkbart, att man vid samtliga nuvarande mödrahem efter en övergångstid skulle kunna fullgöra även de pedagogiska uppgifter, som här åsyftas, men detta synes av olika skäl icke vara önskvärt. För att utbildningen skall bli rationellt bedriven bör den enligt kommitténs mening anordnas i anslutning till fastställda undervisningsplaner, omspännande en fixerad tidrymd av icke alltför kort varaktighet. Redan på grund härav framträder behovet av en differentiering av mödrahemmen. I åtskilliga fall måste man nämligen räkna med att mödrarna icke kunna eller icke anse sig kunna vistas å mödrahem under hela den tid, en sålunda fastställd kursplan förutsätter. I andra fall föreligger icke något behov av en undervisning i hemvård och husligt arbete eller saknas de personliga förutsättningarna för tillgodogörandet av en sådan undervisning. För sådana mödrar, som här avses, och som äro i behov av sluten vård i samband med barnsbörd i annan form än den som lämnas vid förlossningsanstalterna, måste till förfogande stå mödrahem av en annan typ än den, där utbildningssynpunkterna ha skänkts särskilt beaktande. Kommittén finner det av nu nämnda skäl önskvärt, att för framtiden mödrahem av två olika kategorier finnas, förslagsvis benämnda hemskolor och vårdhem. Hemskolor för mödrar. Å hemskolorna skola — samtidigt som hemmet fullgör sina funktioner såsom barnavårdsanstalt — mödrarna meddelas undervisning i barnavård och husligt arbete. När det gäller att närmare bestämma utbildningskursens innehåll och omfattning, är man nödsakad att pruta av på eljest berättigade önskemål av den grund, att mödrarna icke kunna betungas med alltför många arbetsuppgifter och tiden för deras vistelse icke kan utsträckas alltför långt, då härigenom skulle kunna uppkomma en obenägenhet hos mödrarna att använda sig av hemskolorna, som kunde äventyra deras verksamhet. Vid egentliga undervisningsanstalter för kvinnor i de åldrar, det här gäller, t. ex. husmodersskolor, lanthushållsskolor o. s. v., är det ett medvetet intresse hos eleverna, som ligger till grund för anslutningen; denna är rent frivillig, och utbildningsprogrammet samt utbildningstidens längd kan därför fastställas med beaktande i främsta rummet av rent pedagogiska synpunkter. När det däremot gäller mödrahemsklientelet, kan man icke i samma utsträckning utgå ifrån ett personligt intresse såsom incitament till rekrytering av kurserna. Man måste räkna med, att den ogifta moderns vilja att ingå å en hemskola i många fall står i ett direkt förhållande till — förutom undervisningens art, påfrestningar o. s. v. — framför allt utbildningstidens längd. Det är visserligen kommitténs förhoppning, att mödrarna, allt eftersom hemskolornas verksamhet utvecklas, skola i allt större utsträckning känna det som en förmån och ej som ett tvång att vistas i en hemskola, men försiktigheten bjuder, att vistelsetiden åtminstone till en början icke göres alltför lång. Å andra sidan bör den lämna utrymme för en utbildning, som uppfyller rimliga anspråk, samtidigt som barnets uppfödningsförhållanden och

112 hänsynen till bevarandet av sambandet mellan mor och barn i görligaste mån beaktas. Utbildningen å hemskolorna bör bedrivas enligt för varje särskilt fall upprättade undervisningsplaner. Med utgångspunkt från ovan angivna synpunkter har kommittén icke ansett sig kunna förorda en längre utbildningstid än c:a fem månader. Med biträde av inspektrisen för lanthushållsskolorna fröken Ingrid Osvald har kommittén låtit uppgöra ett förslag till kursplan, enligt vilken utbildningen skulle omfatta följande ämnen med nedan angivna undervisningstid: Matlagning, bakning, konservering 10 veckor Barnavård 3 » Hemvårdsarbeten (städning, tvätt, strykning, klädvårdsarbeten m. m.) 4 » Sömnad (barnkläder för olika åldrar, underkläder, arbetskläder, lagning, omsömnad) 5 » 22 veckor I den ovan angivna tiden för undervisning i barnavård, tre veckor, inräknas icke den första månaden efter förlossningen, ej heller den dagliga skötseln av det egna barnet. Parallellt med den praktiska undervisningen bör enligt kommitténs mening meddelas teoretisk sådan, huvudsakligen i anslutning till det praktiska arbetet men även fristående därifrån. Den teoretiska undervisningen bör särskilt avse barnavård, näringslära, födoämneslära, hushållsekonomi och hemvård. För sömnadsundervisningen böra arbetsböcker förfärdigas. Man torde emellertid icke böra räkna med en fristående teoretisk undervisning i någon större utsträckning, på sin höjd under ett par lektioner i veckan. Utbildningen bör icke begynna förrän c:a en månad efter förlossningen. Ovan angivna program för utbildningsverksamheten kan naturligen icke uppfattas som definitivt och allmängiltigt. Kommittén är medveten om, att åtskilliga avvikelser från detsamma kunna bliva nödvändiga på grund av erfarenheterna från hemskolornas verksamhet; härvid kan det också bliva nödvändigt företaga en omprövning av frågan om utbildningstidens längd. Hemskolorna för mödrar få icke göras alltför stora. De böra i möjligaste mån ha karaktären av hem i verklig mening, ej endast ur trevnads- och trivselsynpunkt utan även för att undervisningen skall bli så individuell som möjligt. Kommittén har för sin del den uppfattningen, att antalet deltagare i utbildningen helst ej bör överstiga 15. I detta sammanhang uppkommer frågan, i vad mån väntande mödrar skola mottagas å hemskolorna. Om alltför många platser upptagas av dylika mödrar, skulle det möta svårigheter att rationellt bedriva undervisningen, då man i många fall måste räkna med att deras fysiska och psykiska tillstånd icke medgåve deltagande häri. Kommittén vill därför förorda, att å varje hemskola allenast ett begränsat antal

113 platser, exempelvis två ä tre, ställas till förfogande för väntande mödrar. Från dessa utgångspunkter borde hemskolorna ha ett sammanlagt platsantal av omkring 17—18. Eventuellt förefintligt vårdbehov hos de väntande mödrar, som efter förlossningen skola ingå å hemskola men som ej dessförinnan kunna mottagas å skolan, måste således tillgodoses på annat sätt. Detsamma gäller de mödrar, som efter avslutad kurs å hemskola ej ha någon tillflykt för sig och sina barn. I den mån det är möjligt att inackordera dessa mödrar i lämpliga enskilda hem i avbidan på att deras och barnens förhållanden skola kunna ordnas upp, är detta givetvis att föredraga; i andra fall måste mödrahemmen av vårdhemstyp anlitas. Om hemskolorna skola kunna motsvara de förväntningar, som man rimligen bör vara berättigad hysa, måste särskilda anspråk ställas å personalen. Härvidlag får man icke lämna åsido, att omvårdnaden av barnen måste komma i främsta rummet även å hem av denna typ. Hemmets ledning bör ligga i händerna på någon, som har lämplig utbildning i och erfarenhet av barnavård. Samtidigt bör hon enligt kommitténs mening besitta sådana kvalifikationer, att hon kan meddela såväl teoretisk som praktisk undervisning häri enligt den för hemmet gällande undervisningsplanen. Att härför anställa särskild befattningshavare å hem av den storleksordning, som kommittén förordar, är av ekonomiska skäl uteslutet. I fråga om de kompetenskrav, som böra ställas å föreståndarinnorna vid hemskolor, torde vara att välja allenast mellan å ena sidan utbildning som barnsjuksköterska samt å andra sidan barnavårdslärarinneutbildning. För den förra fordras genomgång av godkänd sjuksköterskeskola med specialutbildning i barnavård och barnsjukvård; sjuksköterskeutbildningen omfattar en tid av minst tre år, under vilken nyssnämnda specialutbildning, som är ettårig, meddelas. Barnavårdslärarinneutbildningen meddelas under en treårig kurs vid fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, därav bl. a. 18 månader på barnsjukhus, 2 månader på barnbördshus samt 6 månader på barnhem. Då hemskolorna skola mottaga vissa mödrar under graviditetens sista skede, under vilken en noggrann hälsokontroll bör utövas, och med hänsyn till att de bereda vård för moder och barn omedelbart efter barnsbördens påfrestningar, d. v. s. under en tid då komplikationer av medicinsk natur för såväl moder som barn ej kunna uteslutas, synes det emellertid önskvärt, att föreståndarinnan har den särskilda förtrogenhet med sjukvård, som sjuksköterskeutbildningen ger. Härför talar också, att mödrarnas allmänna fysiska kondition ofta är dålig på grund av överansträngning, oregelbundet levnadssätt o. s. v. under havandeskapstiden. Under sjuksköterskeutbildningen och ovannämnda specialutbildning fästes också vikt vid att den blivande sjuksköterskan skall kunna omhänderha viss elementär utbildning av elever i såväl teoretiskt som praktiskt hänseende. Då kommittén utgår ifrån, att undervisningen i barnavård vid hemskolan skall omhänderhavas av föreståndarinnan, tala även andra skäl för att denna skall hava sjuksköterskeutbildning. Något oeftergivligt krav härå har kommittén dock icke velat förorda, men i F S 6 § stadgas, att föreståndarinnan 8 — 2338 43

114 bör hava avlagt examen vid av staten godkänd sjuksköterskeskola. Att hon däremot har fått särskild utbildning i vården av späda barn anser kommittén vara så betydelsefullt, att detta i 6 § F S uppställes som regel, varifrån socialstyrelsen dock skall kunna medgiva undantag. Vad därefter angår undervisningen i matlagning, bakning och konservering, så bör denna enligt kommitténs mening anförtros åt en utbildad skolkökslärarinna. För ansvaret för det dagliga bestyret med hithörande sysslor torde väl denna kompetens ej vara nödvändig, men den har synts kommittén motiverad av pedagogiska skäl. Å hemskolor av den storleksordning, som kommittén i princip förordar, bör den ordinarie personalen kunna inskränkas till föreståndarinna och skolkökslärarinna. Mellan dessa torde i regel kunna fördelas undervisningen i de Övriga ämnen, som kursplanen innehåller. I detta sammanhang må erinras om att i skolkökslärarinneutbildningen ingår bl. a, undervisning i tvätt och strykning samt viss klädvård. I vissa fall kan det givetvis vara svårt att få till stånd en tillfredsställande undervisning i sömnad med anlitande av nyssnämnda befattningshavare, även om undervisningen i denna del förutsattes vara av tämligen elementär art med tyngdpunkten lagd på enklare, praktiska arbeten. I dylikt fall torde en lämplig utväg vara, att en mer eller mindre tillfällig medverkan av en yrkessömmerska anlitas. Kommittén anser icke lämpligt, att ensamma späda barn skola kunna mottagas vid hemskolorna. Redan vid mödrahem av hittillsvarande typ kunna, såsom erfarenheten utvisar, vissa svårigheter uppstå i samband med vården av dessa barn. J u större antal ensamma spädbarn som finnes, desto talrikare måste personalen vara på grund av de ökade arbetsuppgifterna; att härför i någon större utsträckning anlita de intagna mödrarna finner kommittén icke vara lämpligt. Av kostnadsskäl anlitas numera gärna elever eller eljest arbetskraft av mera tillfällig natur, vilket visat sig lätt kunna medföra vissa vådor. I den mån verksamheten vid ett mödrahem splittras upp på vården av många ensamma barn och på elevutbildning, förlorar institutionen sin karaktär av ett slutet hem, där arbetet väsentligen är knutet till mödrarna själva och deras barn. Att detta innebär en nackdel för hemmets behöriga drift och medför ökade svårigheter för mödrarna att finna sig till rätta är till fullo ådagalagt. Vad nu sagts gäller i ännu högre grad mödrahem av det slag ; varom här är fråga. E n sådan splittring av deras verksamhet, som vården av ensamma spädbarn måste medföra, skulle i hög grad äventyra en framgångsrik verksamhet. I fråga om tillsyn över hemskolorna samt statsbidrag till deras verksamhet hänvisas till ett följande avsnitt av betänkandet. Såsom tidigare anförts har kommittén icke ansett sig kunna förorda, att hemskolorna för framtiden skola bliva den enda form, vari mödrahemsverksamheten må bedrivas. Fråga uppstår emellertid, huruvida åtgärder redan från början skola vidtagas för att främja upprättandet av hemskolor eller

115 om detta skall bli beroende av frivilliga initiativ från olika huvudmäns sida. En fullständigare utbyggnad av hemskoleverksamheten synes emellertid böra ske, först sedan erfarenheter vunnits angående resultaten av hemmens arbete. Tillkomsten av dylika mödrahem bör dock främjas genom ett kraftigare ekonomiskt stöd från det allmännas sida än som är påkallat för övriga typer barnhem. Det är kommitténs förhoppning, att skolornas verksamhet skall giva så goda resultat, att med tiden allt flera hem av denna typ inrättas inom respektive upptagningsområden. Detta behöver ingalunda betyda en mer eller mindre omfattande nybyggnadsverksamhet, då åtskilliga nu existerande mödrahem utan större ombyggnadsarbeten torde kunna omändras till hemskolor. Kommittén kommer att å annan plats i detta betänkande behandla frågan om barnavårdsanstalternas ekonomiska förhållanden och om bidrag från det allmännas sida till deras drift. Av skäl, som där närmare utvecklats, förordar kommittén bl. a., att vården å hemskolorna skall vara kostnadsfri för mödrarna och deras barn. Kommittén hyser förhoppningen, att detta skall leda till ett ökat användande av denna vårdform. I ett stort antal fall bestridas vårdavgifterna för närvarande av mödrahjälpsmedel. Dessa skulle i allmänhet icke förslå att täcka sådana avgifter till hemskolorna, med vilka man enligt vanliga grunder hade att räkna. Vederbörande kommunala myndigheter torde ej heller alltid vara villiga att utfylla vad som fattades. Vid valet mellan att förorda särskilt låga avgifter å hemskolorna eller att vården där blir avgiftsfri för mödrarna, har kommittén stannat vid det senare alternativet. Detta bör dock ej leda till att ifrågavarande mödrar skola helt gå miste om mödrahjälp. Behovet av hjälp till kostnaderna för t. ex. tandvård eller annan medicinsk behandling m. m. röner ju ingen inverkan därav att modern intages å hemskola. En brist i nuvarande ordning är, att mödrahjälpen i så ringa utsträckning kan användas till mödrarnas och barnens utrustning, när vederbörande med bidrag av mödrahjälpsmedel vårdas å mödrahem. Hemmen hava i allmänhet inga medel till förfogande för ändamålet, ehuru det allmänt omvittnas, att behov därav ofta gör sig påmint. Om vården å hemskolorna blir avgiftsfri, ökas i dessa fall möjligheterna att förhjälpa mödrarna till klädes- och sängutrustning, barnvagn o. s. v., samt att ställa smärre belopp till deras förfogande såsom fickpengar för personliga ändamål. För att nå detta syfte torde någon ändring av mödrahjälpsförordningens bestämmelser ej erfordras. - Vårdhem för mödrar. Av sakens natur följer, att hemskolornas klientel i första hand kommer att bestå av yngre mödrar, i behov av och mottagliga för den utbildning, skolorna avse att skänka, och som icke av förvärvshänsyn eller liknande anledningar äro förhindrade att begagna sig av denna kombinerade vård- och utbildningsform. Där dessa förutsättningar icke äro för handen, men modern är i behov av en tillflykt för sig och barnet i avbidan på att deras personliga förhållanden kunna ordnas på annat sätt, bör såsom förut nämnts, tillgång finnas till en typ av mödrahem, där vårdmomentet är förhärskande!

116 Dessa mödrahem, vilka av kommittén betecknas som vårdhem för mödrar, böra i mångt och mycket ha samma karaktär som de nuvarande mödrahemmen men i vissa avseenden måste principerna för deras verksamhet röna inflytande av den omständigheten, att hemskolor förutsattas skola finnas vid deras sida. I första hand märkes frågan om vistelsetidens längd. Någon tvekan råder icke därom, att vistelsen, om man uteslutande hade att taga hänsyn till vad som ur rent medicinska synpunkter vore önskvärt, regelmässigt borde så utsträckas till tiden, att en fullvärdig amning kunde ske under densamma, d. v. s. att avvänjningen påbörjades först efter barnets sjätte levnadsmånad. För en vistelse av någorlunda lång varaktighet talar också den omständigheten, att styrkan av de band med vilka modern fästes vid barnet, givetvis står i viss proportion till den tidrymd, under vilken modern beredes tillfälle helt ägna sig åt sitt barn. Dessutom bli mödrahemmens möjlighet att gynnsamt inverka på mödrarnas livsföring, ansvarskänsla och allmänna inställning över huvud taget åtminstone inom vissa gränser större, ju längre mödrarna vistas å hemmen. Här föreligger emellertid en intressekollission, där åtskilliga faktorer av psykologisk, ekonomisk och social natur måste leda till en jämkning av de krav ifråga om vistelsetidens längd, vilka ur förutnämnda synpunkter vore mer eller mindre självklara. Därest hemskolor komma till stånd i någon mera betydande omfattning, torde åtskilliga av de mödrar, vilka behöva sluten vård under en längre tid i avbidan på andra godtagbara placeringsmöjligheter för dem och deras barn, kunna hänvisas till hemskola. Även vid en mera blygsam utveckling av hemskolorna bör man enligt kommitténs mening företaga en omprövning av de regler angående mödrarnas vistelsetid, som för närvarande tillämpas vid ett stort antal mödrahem. Det synes härvid kommittén önskvärt, att man övergiver nuvarande system med på förhand bestämda vistelsetider för mödrarna, i princip lika för alla å samma hem intagna, samt lämnar möjlighet öppen till variationer i de enskilda fallen. Visserligen förekommer, såsom förut nämnts, redan nu ej sällan undantag från de bestämmelser angående vistelsetiden, som gälla vid de olika hemmen, men härigenom skapas lätt irritation och oro. Erfarenheten visar således, att en utskrivning före den på förhand bestämda tiden, som sker i ett fall, gärna drager med sig föga motiverade framställningar i samma syfte från andra mödrar på samma hem. Den numera i allt större utsträckning övergivna metoden att avfordra modern en förbindelse att kvarstanna å hemmet den stipulerade tiden är enligt kommitténs mening psykologiskt oriktig. Alldeles oavsett att en sådan förbindelse saknar laga verkan, så kan den bidraga till att accentuera den tvångskaraktär hos vistelsen, som så lätt kan framträda av andra orsaker men som i möjligaste mån bör neutraliseras. Även om vistelsen ej är på förhand bestämd till viss tid, fixerad i månader, så utesluter detta ej att man vid verksamhetens bedrivande söker följa vissa allmänna riktlinjer. Först och främst bör modern givetvis

117 kvarstanna å hemmet så länge som annan lämplig tillflykt icke står till buds. Detta innebär också, att modern — även om hon själv icke längre är i behov av det skydd, som mödrahemmet skänker — bör kvarstanna intill dess en lämplig form funnits för barnets fortsatta vård, därest icke detta skall åtfölja modern. E t t upprätthållande i görligaste mån av denna princip torde vara en oeftergivlig förutsättning för att mödrahemmen skola kunna bevara den karaktär, som de äro avsedda att hava. Man bör emellertid eftersträva, att moderns vistelse räcker längre än nu sagts och framför allt, att modern kvarstannar under amningstiden, försåvitt icke moder och barn tidigare kunna beredas annan lämplig gemensam tillflykt. Modern bör såväl före som under vistelsen å hemmet erinras om den naturliga uppfödningens betydelse och om det ansvar gentemot barnet, som hon i detta avseende har. Amningen bör icke avbrytas i förtid utan skäl av särskild styrka. Erfarenheten visar, att energiska och taktfulla föreståndarinnor ofta genom övertalning kunna förmå modern att övergiva sina planer på en alltför tidig utskrivning. I och för sig bör icke den omständigheten, att man redan från början vet, att modern är i behov av en tillflykt allenast för kortare tid, hindra hennes intagande å mödrahem. Alldeles oavsett, att modern under vistelsen å hemmet kan ändra uppfattning, så är även en kortare tids gemensam mödrahemsvistelse för moder och barn, under vilken barnet ammas, i regel att föredraga framför andra utvägar, som innebära att artificiell uppfödning måste tillgripas. Kommittén avser ingalunda, att mödrarna skola hindras kvarstanna efter amningens upphörande. Någon annan maximitid för vistelsen torde knappast behöva förutsättas än den som betingas av ekonomiska skäl och platstillgång. Vistelsens frivilliga karaktär kommer dock till uttryck genom avsaknaden av bestämmelser angående minimitid och i anslutning därtill utfärdade förbindelser från mödrarnas sida. Genom att sålunda understryka vistelsens frivilliga karaktär kan man säkerligen nå ett större antal mödrar i behov av mödrahemsvård än under nuvarande förhållanden. Den förut berörda invändningen, att det löpande arbetet inom mödrahemmen samt deras ekonomisering skulle kunna försvåras genom ett slopande av fixa, på förhand bestämda vårdtider, bör enligt kommitténs mening icke få tillmätas någon avgörande betydelse vid lösningen av det spörsmål, varom nu är fråga. Genom kommitténs i det följande refererade förslag angående bidrag av allmänna medel till hemmens drift torde de invändningar, som äga samband med hemmens ekonomi, komma att förlora sin giltighet. Enligt komitténs mening skapas härigenom också förutsättningar för hemmen att i fall av behov erhålla kompensation för de arbetsprestationer från mödrarnas sida, vilka hemmen skulle gå förlustiga genom tillämpningen av de nu förordade reglerna om mödrarnas vistelsetid. Vad åter angår den understundom framförda invändningen, att slopandet av fixa minimitider skulle vara ägnat att skapa irritation och avundsjuka mellan mödrarna, så torde det ligga i sakens natur att så lätt kan bliva fallet, när en moder utskrives före en generellt fastställd

118 minimitid, lika för alla, och då samtliga mödrar mer eller mindre uttryckligen förbundit sig att kvarstanna intill utgången av denna. Förhållandet blir emellertid ett annat, om bestämmelser angående en till visst antal månader fixerad minsta tid för vistelsen saknas. För flertalet mödrar torde kravet, att de skola vistas å hemmet under amningstiden, vara eller kunna göras förståeligt. Att denna tid varierar, härrör ju ur fysiologiska omständigheter, och de menliga konsekvenser för de inre förhållandena på hemmen, vilka eventuellt skulle uppkomma genom en dylik, av naturlig anledning förorsakad variation ifråga om vistelsetiderna, torde i allt fall väga mindre än de nackdelar, som i olika avseenden äro förenade med nuvarande ordning. I det föregående har kommittén redovisat vissa erinringar, som kunna framställas mot att å mödrahemmen mottagas ensamma späda barn. Emellertid kunna också vissa argument anföras, vilka direkt tala till förmån för ett sådant system. Framför allt är det i regel lättare att ordna en uppfödning med bröstmjölk för ensamma spädbarn å mödrahem av vårdhemstyp än å spädbarnshem, vilket är av särskild betydelse för de barn, som lida av medfödd svaghet. Att det stora flertalet mödrahem mottaga ensamma späda barn har hittills varit en tvingande nödvändighet på grund av det bristande antalet spädbarnshem. Kommittén är medveten om att vissa delar av dess förslag, framför allt förslaget om inrättande av hemskolor, vilka ej skola mottaga ensamma späda barn, föranleder en ökad efterfrågan av vårdplatser å andra hem. Det är angeläget, att detta platsbehov tillgodoses. Även om vissa skäl tala för att ensamma spädbarn icke vårdas å mödrahem av vårdhemstyp, finner kommittén det icke vara möjligt att för närvarande realisera ett sådant önskemål. Däremot bör man enligt kommitténs mening eftersträva, att en rimlig proportion kommer till stånd å vårdhemmen mellan antalet platser för ensamma spädbarn och för mödrar med barn. J u större förstnämnda antal är i förhållande till det senare, desto starkare framträda olägenheterna av denna kombinerade vård och desto svårare blir det att förläna mödrahemmet den karaktär, som det rätteligen bör hava. Kommittén vill därför förorda, att antalet platser för ensamma späda barn i regel ej skall uppgå till mer än en tredjedel av antalet platser för mödrar med barn. Beträffande vårdhemmens platsantal i övrigt må erinras om att det för trevnaden å dessa hem är särskilt angeläget, att de få en så intim karaktär som möjligt; de böra därför icke göras så stora, att deras karaktär av »hem» går förlorad. Alltför små mödrahem bli å andra sidan oftast oekonomiska i driften, särskilt på grund av svårigheten att avväga personalbehovet. Efter övervägande av dessa synpunkter har kommittén kommit till uppfattningen, att ett lämpligt platsantal för mödrahem av vårdhemstyp är 15 platser för mödrar med deras späda barn (inklusive för väntande mödrar), vartill, såsom ovan anförts, böra komma högst fem platser för ensamma späda barn. Vården av efterblivna mödrar. I den offentliga debatten kring mödrahemsverksamheten har understundom höjts röster för anordnandet av sär-

119 skilda mödrahem för efterblivna och framför allt grovt debila kvinnor, vilka erfarenhetsmässigt försvåra de vanliga mödrahemmens verksamhet och äventyra ordningen och trivseln å dessa. Liknande synpunkter ha också anförts beträffande mödrar, som lida av annan psykisk abnormitet eller moraliska defekter. Det kan i detta sammanhang anmärkas, att den av kommittén företagna statistiska utredningen angående verksamheten under år 1942 vid vissa mödrahem utvisade, att över 10 % av de under året utskrivna mödrarna voro att anse såsom psykiskt efterblivna. Ofta äro förhållandena sådana, att dessa mödrar ej kunna eller böra för framtiden själva omhänderhava vården av sina barn. I den mån barnen icke behöva stadigvarande omhändertagas för anstaltsvård, är den naturliga lösningen av deras vårdproblem att de överlämnas till enskilt fosterhem, när de hunnit över den egentliga spädbarnsåldern. En vistelse av längre varaktighet för moder och barn tillsammans på hem eller anstalt fixerar ofta moderns känslor vid barnet på ett sätt, som komplicerar senare åtgärder för barnets bästa. Det är sålunda en vanlig erfarenhet, att denna kategori mödrar, framför allt de grovt debila, under den närmaste tiden efter nedkomsten ha föga intresse av sina barn men under vistelsen på mödrahemmet bindas vid dessa med särskilt starka band; när det därefter blir nödvändigt att omhändertaga barnen uppstå mycket stora slitningar. Genom inrättandet av särskilda mödrahem för ifrågavarande mödrar skulle det visserligen bli möjligt att få ett mera homogent klientel å övriga mödrahem, men en sådan anordning skulle medföra vissa nackdelar. I det allmänna medvetandet skulle denna särskilda kategori mödrahem få en mindervärdighetsprägel, som skulle försvåra deras verksamhet; det skulle komma att verka deklasserande att intagas å dylikt hem, och man finge i allmänhet räkna med motstånd och motvilja från de mödrars sida, som ifrågasattes till intagande häri. Detta skulle givetvis komma att menligt inverka på hemmens inre förhållanden. Under alla omständigheter borde hem för detta speciella klientel anordnas efter helt olika principer i jämförelse med mödrahemmen för andra mödrar. I förstnämnda fall är det, som tidigare nämnts, oftast till nackdel, om alltför starka band knytas mellan mor och barn, då ju barnen under sina uppväxtår ändå icke kunna eller böra omhänderhavas av mödrarna. För barnen lämpligast och gentemot mödrarna mest humant är det ur dessa synpunkter att de skiljas åt relativt snart efter förlossningen, trots att man härigenom för dessa barn oftast få ge avkall på kravet på en naturlig uppfödning. Med de regler för verksamheten vid vårdhemmen för mödrar, vilka av kommittén förordats i det föregående, skulle det icke möta några hinder av principiell natur att låta dessa mödrar ingå å vårdhem, även om vistelsen bleve kortvarig. Kvar står emellertid att de även under en kort vistelse kunna störa hemmens verksamhet. Kommittén har emellertid icke ansett sig böra förorda obligatoriskt anordnande av särskilda mödrahem för ifrågavarande kategori mödrar men anser det lämpligt, om en försöksverksamhet kunde komma till stånd. Särskilt i de större städerna torde förutsättningarna härför

120 vara för handen. Dylikt hem böra ha ett begränsat platsantal. Åtskilliga fördelar skulle vara att vinna om de kunde anordnas i nära anslutning till förlossningsanstalterna. Mödrarnas vistelse där skulle i princip icke vara längre än till dess att moderns och barnets förhållanden retts upp. Hemmen få således karaktären av upptagningshem för mödrar eller »asyler». För en dylik försöksverksamhet bör statsbidrag utgå efter samma grunder som till vårdhemmen i övrigt.

Spädbarnshem. Härmed skall enligt kommitténs förslag (FBL 39 § 2 mom.) avses barnhem för vård av späda barn, vilka icke åtföljas av sina mödrar. I inledningen till detta kapitel har kommittén starkt betonat vikten av att modern beredes tillfälle att hålla samman med sitt barn åtminstone under barnets späda ålder, samtidigt som kommittén konstaterat, att särskilda hem för vården av ensamma späda barn icke kunna undvaras. Denna vårdform bör emellertid betraktas som ett undantag; den bör med andra ord icke komma ifråga med mindre särskilda skäl föreligga. Spädbarnshemmen böra enligt kommitténs mening i första hand användas, när modern avlidit eller när hon på grund av sjukdom (t. ex. tuberkulos, sinnessjukdom) icke kan eller bör amma barnet eller eljest deltaga i dess skötsel. Andra fall äro sådana, där det på grund av moderns debilitet eller asocialitet eller av liknande, till moderns person hänförliga omständigheter finnes uppenbart, att hon med hänsyn till barnets bästa för framtiden icke bör hålla samman med barnet. Av skäl, som tidigare behandlats, måste användningen av spädbarnshemsvård emellertid utsträckas härutöver. Men det är icke förenligt med den medicinska vetenskapens ståndpunkt till frågan om amningens betydelse för det späda barnet och den nutida uppfattningen om samhällets ansvar för det uppväxande släktets framtid, att barnhemsvård okontrollerat skall få väljas av modern, för vilken understundom bekvämlighetsskäl eller eljest ur social synpunkt icke godtagbara motiv äro avgörande. Kommittén förutsätter därför viss medverkan av samhälleligt barnavårdsorgan vid intagning i spädbarnshem; härtill återkommer kommittén i det följande. För närvarande vårdas ensamma späda barn dels å hem, som uteslutande äro avsedda för detta ändamål, dels å hem, som samtidigt mottaga väntande och nyblivna mödrar och dels å upptagningshem, vilka tillika mottaga barn ur andra åldersgrupper. Mot den sistnämnda vårdformen, vilken hittills icke kunnat undvaras till följd av bristen å andra barnhemsplatser för spädbarn, kan enligt kommitténs mening vissa erinringar riktas. Den förutsätter oundgängligen, att särskilda avdelningar finnas för de späda barnen ävensom personal med särskilda kvalifikationer för deras vård. Även om olika försiktighetsmått vidtagas, äro infektionsriskerna för de späda barnen å dessa hem

121 större än å övriga kategorier hem för späda barn. I allmänhet är det ej heller möjligt att få tillgång till bröstmjölk å dessa hem. Enligt kommitténs mening bör för framtiden kombinationen upptagningshem/spädbarnshem ej tillåtas vid inrättandet av nya barnavårdsanstalter; det är också angeläget att spädbarnshemmen utökas, så att nuvarande upptagningshem icke längre skola behöva tagas i anspråk för vården av späda barn. Något förbud mot mottagande å upptagningshem av spädbarn är emellertid av naturliga skäl för närvarande icke tänkbart. Ej heller anser sig kommittén under nuvarande förhållanden — d. v. s. innan en utbyggnad av anstalterna för spädbarnsvård skett — kunna förorda ett förbud mot överlämnande av spätt barn till anstalt, som omförmäles i 31 § fattigvårdslagen, där lämpligt barnhem ej finnes att tillgå. Att ålderdomshem i regel ej äro lämpliga anstalter för spädbarns vård säger sig emellertid självt. För närvarande finnas inga inskränkningar i den enligt 34 § 2 mom. barnavårdslagen medgivna rätten att överlämna barn under två år till dylika hem. Kommittén föreslår (33 § FBL) att barn över huvud taget — vare sig de befinna sig i späd ålder eller ej — icke skola få vistas å ålderdomshem eller motsvarande fattigvårdsanstalt under längre tid än en månad utan medgivande av offentlig myndighet, nämligen länets barnavårdsassistent, varom mera förmäles i det följande. Frågan om vilka krav som böra uppställas på spädbarnshems och andra barnavårdsanstalters beskaffenhet, personal etc. behandlas i kap. X. Beträffande spädbarnshemmens platsantal vill kommittén framhålla, att det icke kan vara lämpligt att förorda införandet i lag eller författning av några regler med generell giltighet; behovet och de lokala förhållandena i övrigt måste givetvis vara i hög grad avgörande. Kommittén har emellertid ansett sig böra framhålla vissa synpunkter, som i detta sammanhang synts kommittén värda beaktande. Därest de vinna statsmakternas gillande, böra de tjäna till ledning för dem, som planera upprättandet av nya spädbarnshem, och för de myndigheter, som skola pröva ansökningar härom. Det är emellertid icke kommitténs mening att de nu existerande hem, som icke uppfylla nedan angivna förutsättningar i fråga om platsantal, fördenskull skola nedlägga eller omlägga sin verksamhet. För spädbarnshemmens del är det, i motsats till vissa andra barnavårdsanstalter, icke av någon egentlig betydelse ur vårdsynpunkt, att hemmen ha ett så begränsat platsantal, att de till sin karaktär stå de enskilda hemmen nära. Mot alltför stora hem däremot tala infektionsriskerna. Vilka hygieniska försiktighetsmått som än vidtagas, kan man icke undvika ganska talrikt förekommande infektioner bland de späda barnen. Ju större omsättningen är, desto flera äro infektionstillfällena. Detsamma kan i viss mån sägas om förhållandet mellan personalens och framför allt elevernas antal och infektionstillfällenas. Alldeles frånsett smittosynpunkterna så visar erfarenheten, att vården av barnen å spädbarnshemmen ger bättre resultat, om man kan undvika täta ombyten av skötare. Skötseln av ett och samma barn bör således helst ej anförtros åt flera personer, än som är oundgängligen nödvändigt. Även

122 detta talar emot stora spädbarnshem. Vid vissa tillfällen förhindrar förekomsten av smittsamma sjukdomar bland barnen å spädbarnshem intagning av nya barn å respektive hem för längre eller kortare tid. Det är därför lämpligare att inom visst upptagningsområde finnes flera spädbarnshem med mindre platsantal än ett med stort antal platser. De mycket små hemmen bli emellertid dyra i drift. Mot dem kan också anmärkas, att det i regel ställer sig svårare att till små hem erhålla föreståndarinnor, vilka besitta den utbildning och erfarenhet som erfordras; dessa föredraga givetvis de större hemmen med deras större arbetsuppgifter och bättre löneförmåner. Efter överväganden av denna art har kommittén kommit till uppfattningen, att det i och för sig lämpliga platsantalet vid spädbarnshem är 25—30.

Upptagningshem. Härmed skall enligt kommitténs förslag (39 § 2 mom. FBL) avses barnhem för tillfällig vård och uppfostran samt observation av barn. Denna definition skiljer sig från den som nu meddelas i barnavårdslagen huvudsakligen därutinnan, att den under begreppet upptagningshem icke upptager anstalter för vård av späda barn och deras mödrar, vilka enligt kommitténs förslag skola utgöra självständiga kategorier barnhem. Upptagningshemmens allmänna funktioner regleras förutom i 39 § 2 mom. F B L i dels 33 § FBL, vilket lagrum avhandlar behandlingen av barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnd, och dels 10 § F S , där det klientel angives, för vilket upptagningshemmen skola vara avsedda. Enligt sistnämnda bestämmelse böra å upptagningshemmen allenast vårdas barn över ett år, vilkas vårdbehov är av tillfällig natur och vilka antagas kunna återvända till föräldrar eller vårdnadshavare efter vårdens upphörande, ävensom barn över ett år, vilka finnas böra undergå observation för avgörande av den lämpligaste vårdformen. I detta sammanhang bör anmärkas, att de i det föregående omnämnda barnhotellen eller barnpensionaten enligt kommitténs mening äro att anse såsom barnavårdsanstalter i enlighet med den definition härå, som föreslås i F B L 39 § 1 mom., och närmast av kategorien upptagningshem. (I den mån pensionatrörelse för barn bedrives i enskilt hem kommer verksamheten i viss utsträckning enligt kommitténs förslag ändock under offentlig kontroll; frågan härom behandlas i samband med fosterbarnsvården.) Någon anledning att upptaga barnhotellen eller barnpensionaten som en självständig kategori bland barnhemmen har icke synts kommittén föreligga. Dessa institutioner skola således stå under samma tillsyn som övriga upptagningshem, och beträffande dem skola i övrigt gälla åtskilliga av de stadganden, som äro tilllämpliga med avseende å sådana hem. Vid detta förhållande synes det kommittén icke föreligga anledning att dessa hotell och pensionat, i den mån de uteslutande eller till huvudsaklig del äro avsedda för emottagande av barn, tilllika skola vara underkastade de regler, som meddelas i hotell- och pensionatsstadgan. En dualism på detta område är uppenbarligen av ondo, och någon

123 tvekan torde icke föreligga därom, att ifrågavarande institutioners verksamhet står barnavården närmare än hotell- och pensionatsverksamheten. Endast i den mån hotell- och pensionatsstadgan meddelar föreskrifter angående kontroll över utländska resande bör den enligt kommitténs mening äga tillämpning med avseende å barnhotellen. Kommittén förordar därför viss ändring av hotell- och pensionatsstadgan i nu nämnt syfte; författningsförslag återfinnes å sid. 32. Den av kommittén förordade definitionen å upptagningshem omfattar även de nuvarande dispensärbarnhemmen. Vid tiden för tillkomsten av denna kategori hem rådde stor brist å barnhemsplatser för tillfällig vård, vilken gjorde sig särskilt påmint med avseende å barn från tuberkulösa hem. Sedan dess har emellertid en utbyggnad skett av upptagningshemmen. Numera fylla ju dispensärbarnhemmen i allt väsentligt de vårdfunktioner, som åvila upptagningshemmen, låt vara för ett på visst sätt avgränsat klientel, och de regler som gälla för sistnämnda kategori hem böra i huvudsakliga delar äga tillämpning även med avseende å den speciella typ av upptagningshem, som dispensärbarnhemmen representera; det saknas därför enligt kommitténs mening anledning att låta dem bilda en i terminologiskt avseende fristående grupp av barnavårdsanstalter, detta så mycket mera som dispensärbarnhemmens nuvarande huvudmän, landsting och städer, som icke deltaga i landsting, enligt kommitténs förslag skola vara huvudmän jämväl för övriga kategorier barnhem. Utvecklingen bör, enligt kommitténs mening gå i den riktningen att de barn, som nu intagas i dispensärbarnhem, i allt större utsträckning intagas i de vanliga upptagningshemmen; bl. a. genom Calmettevaccineringen torde förutsättningarna för en dylik utveckling ha skapats. I den mån särskilda hem framdeles bestå såsom dispensärbarnhem, finnes givetvis ingen anledning för dessa att övergiva denna beteckning, även om de i lagtekniskt hänseende äro att anse som upptagningshem. I barnavårdslagen (34 § 1 mom.) fastslås, att omhändertaget barn, som icke är vanartat, bör utackorderas i ett för ändamålet lämpat enskilt hem, där ej särskilda omständigheter annat föranleda. Riktigheten av denna ståndpunkt, som när den på sin tid accepterades inom svensk samhällelig barnavård innebar en betydande social vinning, står fortfarande utom all diskussion. Barnhemsvård bör i fråga om friska, normalt utvecklade barn över spädbarnsåldern tillgripas allenast, när vårdbehovet är av tillfällig eller eljest mera tidsbegränsad natur eller när barn, som av samhällets barnavårdsorgan omhändertagits, ej kunna eller finnas böra omedelbart överlämnas till fosterhem. Härvid hava upptagningshemmen en tvåfaldig uppgift. Dels skola där intagas barn, som på grund av sjukdom i föräldrahemmet eller liknande förfall för föräldrar eller vårdnadshavare behöva beredas sluten vård, men vilka sannolikt kunna efter en kortare tid återvända till föräldrarna eller vårdnadshavarna, och dels skola upptagningshemmen fungera såsom sorteringshem, d. v. s. där skola intagas barn, som av olika anledningar finnas icke kunna kvarstanna i sin tidigare miljö utan böra omplaceras i annan sådan, men vilka i avbidan på miljöföränd-

124 ringen böra undergå observation för utrönandet av den lämpligaste behandlingsformen. I båda fallen är vården å upptagningshem emellertid avsedd att vara av rent tillfällig natur. Kommittén förutsätter, att särskilda barnhem skola finnas för vård och fostran av sådana barn, som behöva stadigvarande omhändertagas; dessa hem behandlas i följande avdelning. Erfarenheten visar emellertid, att under nuvarande förhållanden ett icke obetydligt antal barn under längre tid vårdas å upptagningshemmen, icke blott å de hem, som ha det dubbla syftet att meddela såväl tillfällig som stadigvarande vård utan även å sådana hem, som egentligen äro avsedda för allenast tillfällig vistelse. Såsom av kap. I framgår, är här framför allt fråga om barn, som är psykiskt efterblivna, fysiskt klena eller svårfostrade; i vissa fall gäller det syskonkullar, vilka icke ansetts böra splittras, i andra är det föräldrarnas önskan att stå i kontakt med barnet, som föranlett den långvariga barnhemsvistelsen, i åter andra har denna föranletts av en önskan att avvakta ordnade förhållanden i föräldrahemmet. Å upptagningshemmen vårdas alltså för närvarande åtskilliga barn, vilka antingen äro i behov av vård av annan natur än den en barnavårdsanstalt kan skänka, t. ex. å anstalt för sinnesabnorma, eller som visserligen kunna vårdas å barnavårdsanstalt men å en anstalt av annan kategori än upptagningshemmen, eller vilka rätteligen borde utackorderas i enskilt hem med dess för ett barn naturligare miljö. Kommittén finner det synnerligen angeläget att upptagningshemmen icke komma till användning för annat klientel än det, som behöver en rent tillfällig vård eller observation. De barn, som förete defekter av ett eller annat slag, behöva oftast bli i ostört lugn undersökta av skolade psykiatriker eller eljest bli föremål för en mera ingående, individualiserad undersökning och behandling. På ett upptagningshem möter detta svårigheter. Omsättningen å dessa hem är ofta livlig, en viss oro blir ständigt rådande och den lugna observation, som fordras för de mera besvärliga barnen, kan helt enkelt icke försiggå där. På upptagningshemmen kan ej heller beredas den specialvård, som i så många fall visat sig erforderlig. Dessa barn försvåra arbetet å hemmen genom att de ej sällan äro trotsiga och störande och överhuvudtaget mera arbetskrävande än andra barn. Upptagningshemmen såsom observationshem. Frågan om upptagningshemmens funktioner såsom observationshem sammanhänger med spörsmålet om medicinsk och psykiatrisk observation överhuvudtaget av omhändertagna barn eller barn som eljest äro i behov av sådan observation. I detta sammanhang vill kommittén lämna en kort redogörelse för denna frågas utveckling i vårt land. Fattigvårdslagstiftningskommittén föreslog ett stadgande, enligt vilket, där anledning funnes antaga, att barns vanart eller annat missförhållande rörande barn vore beroende på eller förenat med sjukdom eller andlig eller kroppslig svaghet, läkares yttrande skulle inhämtas. Kommittén påpekade, att fall kunde förekomma, då barnet, t. ex. på grund av psykiska egendomligheter, borde observeras

125 under någon längre tid. Ofta bleve det i dessa fall fråga om ett varaktigt upptagande av ett barn i en anstalt för att samtidigt undersöka och behandla detsamma. I Stockholm, Göteborg och Malmö samt i universitetsstäderna funnes, påpekade kommittén, särskilda barnsjukhus vilka, i förening med tillgången på specialister på ett flertal medicinska specialgrenar gjorde, att på dessa orter i viss mån sörjts för behovet av läkarundersökning. Antalet sängar för sjuka barn på dessa sjukhus vore emellertid relativt litet och därför delvis avsett för det lokala behovet eller för särskilt bestämda ändamål. För kommuner i allmänhet, som efter läkares yttrande skulle finna behov föreligga av en dylik undersökning och behandling, stode en sådan utväg ej öppen; möjligen skulle det i något enstaka fall kunna tänkas låta sig göra på länslasaretten, vilka dock endast undantagsvis kunde erbjuda den specialvård, varom här vore fråga. Kommittén framhöll slutligen, att nu ifrågavarande ändamål möjligen kunde tillgodoses genom anordning vid Allmänna barnhuset. Vid en eventuell omläggning av dess verksamhet skulle barnhuset kunna utnyttjas bl. a. för åstadkommande av en avdelning för medicinsk specialundersökning och behandling av barn, som omhändertagits av barnavårdsnämnd. Härigenom skulle enligt kommitténs förmenande på ett jämförelsevis enkelt och billigt s ä t t kunna åstadkommas en central anstalt för sagda ändamål, dit barnavårdsnämnden kunde vända sig med sådana fall, då en mera ingående medicinsk undersökning och behandling ansåges erforderlig. Hur frågan borde lösas, tarvade emellertid enligt kommittén en speciell utredning, som det enligt kommitténs förmenande icke kunde ankomma på kommittén att verkställa. I proposition vid 1924 års riksdag (nr 150) med förslag till barnavårdslag upptogs den av fattigvårdslagstiftningskommittén förordade bestämmelsen med vissa redaktionella jämkningar. I propositionen berördes icke närmare formerna för läkarundersökning. Vad angår kommitténs påpekande av att medicinsk specialundersökning möjligen skulle komma till stånd i samband med Allmänna barnhusets verksamhet förklarade departementschefen, att i ett å Kungl. Maj:ts prövning beroende förslag till omorganisation av barnhuset inginge även anordnande av en avdelning för sådant ändamål. F r å g a n om å t g ä r d e r för att få till s t å n d medicinsk o b s e r v a t i o n av b a r n , som vårdas å b a r n a v å r d s a n s t a l t , h a r vid flera tillfällen b e h a n d l a t s i a n d r a s a m m a n h a n g , bl. a. i s a m b a n d m e d s p ö r s m å l e t om en u t b y g g n a d av d e n medicinska b a r n s j u k h u s v å r d e n . Statens sjukvårdskommitté, vilken i sitt betänkande angående den slutna kroppssjukvården i riket (SOU 1934: 22) uppdrog vissa riktlinjer härför, enligt vilka barnsjukvården lämpligast borde tillgodoses landstingsvis, betonade kraftigt betydelsen av barnläkarnas medverkan inom den samhälleliga barnavården. Enligt kommitténs förmenande vore det till stor fördel, om inom varje större område, exempelvis landstingsområde respektive icke-landstingsstad, en central barnavårdsorganisation hade tillgång till en sådan läkare. Dennes sakkunskap skulle äga särskilt värde för upptagnings- och spädbarnshemmens verksamhet, för den händelse han bleve den i medicinskt avseende ansvarige ledaren för dessa. I de fall, där en långvarigare observation av barnet vore erforderlig, kunde ett upptagningshem enligt kommitténs förmenande icke komma att ersätta en sjukvårdsavdelning, som måste vara anordnad på ett helt annat sätt. Det från organisationssynpunkt följdriktiga vore, att en sjukvårdsavdelning för barn anknötes till ett lasarett, där tillgång funnes till konsultation med läkare på medicinens övriga områden. Med hänsyn till den betydelse, en skolad barnläkares kunskaper och erfarenheter hade för barnavården i dess helhet, borde enligt kommitténs uppfattning nya upptagningshem och även vissa andra barnavårdsanstalter såvitt möjligt förläggas så, att barnläkare kunde beräknas vara tillgänglig på platsen. Härvid

126 torde man i första hand böra räkna med sådana örter, där specialavdelning för barnsjukdomar vid lasarett funnes eller med sannolikhet kunde tänkas bliva inrättad. S j u k v å r d s k o m m i t t é n s förslag ö v e r a r b e t a d e s av m e d i c i n a l s t y r e l s e n , varefter K u n g l . Maj:t i p r o p o s i t i o n nr 119 vid 1939 å r s r i k s d a g framlade förslag ang å e n d e s t a t s b i d r a g till b a r n s j u k v å r d e n i riket, vilket förslag m e d vissa jämkn i n g a r g o d k ä n d e s av riksdagen. D e n 20 juli 1939 u t f ä r d a d e s t v e n n e kungörelser, den ena a n g å e n d e s t a t s b i d r a g till u p p f ö r a n d e eller i n r ä t t a n d e av b a r n a v d e l n i n g a r vid eller i a n s l u t n i n g till l a s a r e t t och den a n d r a a n g å e n d e s t a t s b i d r a g till driften av dylika b a r n a v d e l n i n g a r . F r å g a n om o b s e r v a t i o n av b a r n , som för v a n a r t o m h ä n d e r t a g i t s för skyddsuppfostran, debatterades i samband med skyddshemsreformen. Skyddshemssakkunniga övervägde fyra möjligheter att ordna observation av skyddshemselever, nämligen: 1) a t t därför anlitades för hela landet upprättade observationsavdelningar, en för gossar och en för flickor, där samtliga för intagning i skyddshem anmälda barn skulle intagas för observation; 2) att genom samarbete med de i länen bildade barnavårdsförbunden dessas upptagningshem skulle efter erforderliga utbyggnader användas för detta ändamål för respektive läns behov; 3) att vid ett mindre antal skyddshem av olika beskaffenhet i olika delar av landet inrättades särskilda observationsavdelningar med fackutbildad läkare och för uppgiften lämpad personal, varje avdelning med sitt särskilda upptagningsområde; samt 4) att varje skolhem, yrkeshem och hemskola skulle tjäna även såsom observationsanstalt för sitt upptagningsområde, genom att av barnavårdsnämnd omhändertagna vanartade barn skulle kunna vistas där en tid för observation. Av ekonomiska och praktiska skäl avvisades alternativen under 1) och 3). Beträffande alternativet under 2) förklarade de sakkunniga, att ett utnyttjande av barnavårdsförbundens upptagningshem för observation av skyddshemsklientelet vore förenat med både risker och olägenheter. Dessutom kunde dessa hem knappast påtaga sig ifrågavarande uppgift, när det gällde äldre eller svårare vanartade barn. De sakkunniga upptogo därför såsom sitt förslag det under 4) omförmälda alternativet, enligt vilket den första tiden av vistelsen å skyddshemmet betraktades såsom en försökstid, under vilken barnet skulle vara föremål för särskild observation. E t t jämförelsevis stort antal remissmyndigheter avstyrkte förslaget att anordna observation vid skyddshemmen. De motförslag, som framkommo, vid betänkandets remittering, gingo i allmänhet ut på att undvika skyddshemmen såsom observationsplatser och i stället möjliggöra för barnavårdsnämnderna att i största möjliga utsträckning själva fatta beslut om den i varje fall lämpligaste vårdformen genom a t t ställa till deras förfogande erforderlig sakkunnig hjälp. — Medicinalstyrelsen erinrade i sitt yttrande om den verksamhet, som bedreves av Stockholms stads barnavårdsnämnds rådgivningsbyrå för uppfostringsfrågor samt liknande byråer i Göteborg och Uppsala, samt föreslog, a t t dylika rådgivningsbyråer skulle anordnas på tillräckligt många platser i riket och utrustas med erforderlig psykiatrisk, pediatrisk och pedagogisk sakkunskap. — Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet anslöt sig till fattigvårdslagstiftningskommitténs förslag för observation av vanartade barn, nämligen inrättandet av centrala observationsanstalter, anslutna till de medicinska högskolornas kliniker. Förbundet ansåg emellertid icke uteslutet, att vissa yngre vanartade fall av enklare beskaffenhet bleve föremål fölen kortare tids observation vid barnavårdsförbundens upptagningshem, u t a n a t t därvid vidtoges några mera omfattande anordningar. Tanken att barnavårdsförbunden skulle i en eller annan form lämna sin medverkan i förevarande hänseende återkom i åtskilliga yttranden. Tydligast utfor-

127 mades den i yttrandet från direktionen över Allmänna barnhuset, som bl. a. anförde: Barnavårdsförbundens styrelser borde såsom redan i någon utsträckning skett, söka få till stånd för länets barnavårdsnämnder tillgängliga rådfrågningsbyråer, där någon pediatriskt och psykiatriskt skolad läkare kunde ge råd i erforderliga fall. I mycket tveksamma fall borde man omedelbart föreslå barnets översändande till den för landet centrala observationsanstalt direktionen funne oundgängligen nödvändig. Dylik anstalt skulle vara så förlagd, att olika specialiteter av läkare vore att tillgå, Det vore nämligen icke nog med en psykiatriker. Ofta nog härledde sig barns olater från fysiska sjukdomar, fel på syn, hörsel e. d. Direktionen förordade för sin del, att utredning verkställdes om en central observationsanstalts anslutning till Karolinska institutet. För vissa mellanfall borde man i första hand kunna använda redan befintliga upptagningshem. Förutsättning härför vore dock, att vanarten icke vore sådan att övriga å hemmet intagna barn kunde utsättas för sedlig förvillelse. Allenast sådana hem kunde emellertid komma ifråga, där för ändamålet skickad läkare kunde bliva i tillfälle att oftast möjligt besöka och observera barnet. I vissa fall torde platser kunna beredas å de hem för s. k. svårfostrade eller svårplacerade barn, vilkas inrättande föreslagits av direktionen. För äldre barn, framförallt pojkar, kunde dock plats å upptagningshem eller i hem för svårplacerade barn icke beredas. Direktionen ville emellertid betona, att det beträffande sådana barn bleve sällsynt, att annan observation än den å centrala anstalten kunde sättas ifråga, I dylika få undantagsfall torde intet annat stå till buds än någon tids observation å skyddshem. I proposition nr 219 vid 1936 års riksdag anfördes, att ansträngningen att skapa funktionsdugliga intagningsformer närmast borde inriktas på att få till stånd lämpliga undersöknings- och observationsmöjligheter ute i orterna, därvid det, om möjligt, borde så ordnas, att barnet eller den unge icke behövde intagas å skyddshem. I detta avseende torde enligt departementschefen den av medicinalstyrelsen anvisade utvägen a t t för ändamålet taga i anspråk de redan existerande rådgivningsbyråer, som funnes inrättade i Stockholm, Göteborg och Lund, främst böra ifrågakomma. Åtgärder borde vidtagas för att liknande byråer skulle komma till stånd även annorstädes, särskilt på orter med centrallasarett i Norrland. Endast för de mest svårbedömda fallen torde undersökning å Karolinska sjukhusets klinik böra ifrågakomma. Jämväl barnavårdsförbundens upptagningshem å de olika orterna syntes departementschefen kunna hava en uppgift a t t fylla i nu berörda avseende, åtminstone evad det gällde yngre åldersklasser. Som en näst sista utväg, då erforderlig klarhet rörande ett föreliggande fall varken kunnat vinnas genom anlitande av tillgängliga rådgivningsbyråer eller barnavårdsförbundens upptagningshem borde den av de sakkunniga föreslagna ordningen komma i tillämpning. I detta sammanhang må hänvisas till bestämmelsen i 27 § skyddshemsstadgan, enligt vilken varje skyddshemsstyrelse bör, i samråd med skyddshemsinspektören träffa överenskommelser med läkare i närmaste sinnessjukhus eller annan psykiatriskt skolad läkare om erforderlig medverkan vid bedömande av elevernas själstillstånd och därav föranlett vårdbehov. Om sådan läkare icke är att tillgå, äger socialstyrelsen på framställning av skyddshemmets styrelse medgiva a t t annan läkare må anlitas för ändamålet. — Enligt 13 § i samma stadga må skyddshemsinspektören, som beslutar i vilket skyddshem vederbörande skall intagas, bestämma, att den omhändertagne skall mottagas endast för observation. I sådant fall ankomme det på skyddshemmets styrelse att efter skriftligt utlåtande av läkare, som i 27 § sägs, i samråd med skyddshemsinspektören avgöra, huruvida den omhändertagne skall intagas i hemmet eller erhålla vård i annan form. I a n s l u t n i n g till den i p r o p o s i t i o n e n 1936:219 u t t a l a d e u p p f a t t n i n g e n ang å e n d e p r o c e d u r e n vid o b s e r v a t i o n av o m h ä n d e r t a g e t b a r n framlades vid

128 samma riksdag i en annan proposition, nr 221, förslag angående tillägg till 2 § 2 mom. barnavårdslagen av innebörd, att det skulle åligga barnavårdsnämnden, att i den omfattning och ordning Konungen bestämmer ombesörja att barn eller ungdom, beträffande vilken uppkommit fråga om ingripande enligt barnavårdslagen, underkastas observation för att utröna behovet av ingripande och de lämpliga formerna därför. Såsom tidigare omförmälts, ha några administrativa bestämmelser icke utfärdats med anledning av den sålunda förordade lagändringen, vilken vann riksdagens bifall. Vid 1943 års lagtima riksdag väcktes av herr Wagnsson m. fl. en motion, i vilken hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning snarast möjligt om åtgärder för att ge landets skoldistrikt och barnavårdssamhällen i deras arbete med de svårfostrade barnen tillgång till den sakkunskap, som psykiatriskt utbildade barnläkare besutte. Motionärerna framhöllo önskvärdheten av att psykiatriskt utbildade barnläkare anställdes länsvis med uppgift att stå länets samtliga skoldistrikt och barnavårdssamhällen till tjänst. Bland de remissyttranden, som avgåvos över motionen, märkas sådana från medicinalstyrelsen och ungdomsvårdskommittén. Medicinalstyrelsen, som framhöll att erforderligt antal läkare, som ägde utbildning i pediatrik, psykiatri, barnpsykologi och barnpsykopatologi icke ännu stode till buds men att med det intresse för saken som redan förefunnes, behovet av läkare med angiven utbildning relativt snart kunde bli tillgodosett, tillstyrkte en allsidig utredning i ämnet. Ungdomsvårdskommittén meddelade, att frågan i hela sin vidd varit föremål för ingående överläggningar inom kommittén, vilken påbörjat det praktiska utredningsarbetet på området. Med hänsyn till sistnämnda omständighet föranledde motionen icke till någon riksdagens åtgärd. För närvarande ha i ett 10—15-tal städer inrättats s. k. rådgivningsbyråer för uppfostringsfrågor, i regel anordnade av barnavårdsnämnden i sammarbete med folkskolestyrelsen. Dessutom ha vissa barnavårdsförbund föranstaltat om regelbunden mottagning av psykiatriker, till vilken barnavårdsnämnderna inom länet remittera sådana fall, som antagas erfordra särskild pediatrisk, psykologisk eller psykiatrisk undersökning. Av sakens natur följer, att upptagningshemmen icke äro rätta platsen för en mera kvalificerad observation av barn. Dessa hem kunna icke beredas tillgång till vare sig de personliga krafter eller den utrustning som erfordras härför, och deras miljö är till följd av den livliga omsättningen av barn icke lämpad för ett mera kvalificerat observationsväsende. Detta innebär å andra sidan icke att de böra helt lämnas ur räkningen, då det gäller att medelst observation utreda den lämpligaste behandlingsformen för barn, vilkas skiljande från föräldrahemmet är ifrågasatt. Tvärtom ha de hittills fullgjort och böra enligt kommitténs mening även i fortsättningen fullgöra betydelsefulla uppgifter på detta område. Den regelmässiga gången bör enligt kommitténs förmenande vara att varje icke vanartat barn, som omhändertages av barna-

129 vårdsnämnd för samhällsvård eller skyddsuppfostran, underkastas någon tids observation på upptagningshem innan avgörande träffas om barnets framtida behandling. Även ifråga om för vanart omhändertagna i yngre åldersklasser kan observation å sådant hem vara lämplig i sådana fall, där vederbörandes vanart icke är sådan att övriga å hemmet intagna barn kunna utsättas för sedlig förvillelse. På upptagningshemmet kan på ett tidigt stadium en utsortering ske av de barn, som finnas böra undergå en mera kvalificerad medicinsk eller psykiatrisk undersökning, särskilt av de s. k. svårfostrade barnen. Kommittén har icke ansett sig böra till övervägande upptaga frågan om anordnandet av dessa mera kvalificerade observationsformer, då detta spörsmål är föremål för behandling av ungdomsvårdskommittén. Enligt vad kommittén under hand inhämtat överväger denna att förorda anordnandet landstingsvis av permanenta rådgivningsbyråer i uppfostringsfrågor, anslutna till barnavdelningarna vid sådana lasarett, där dylika avdelningar finnas, samt eljest till centrallasarettets sjukvårdande verksamhet. Huvudmän för dessa byråer skola utgöras av landstingen samt de städer, som ej deltaga i landsting, varjämte statsbidrag skall utgå till detsamma. Att dylika observationscentraler skulle fylla ett stort behov är ställt utom allt tvivel. De onödiggöra dock icke upptagningshemmens observationsverksamhet, vilken tvärtom härigenom får ökad betydelse för sorteringen av klientelet. Enligt 33 § barnavårdslagen i dess nuvarande lydelse bör ett omhändertaget barn, där avgörande ej omedelbart kan träffas rörande den lämpligaste vårdformen, tills vidare intagas i upptagningshem. Finnes ej sådant hem att tillgå, må barnet för tillfället intagas i anstalt, som omförmäles i 31 § fattigvårdslagen; har barn, som fyllt två år intagits å dylik anstalt, skall åtgärd ofördröjligen vidtagas för beredande av vård åt barnet annorstädes. Kommittén har ansett lämpligt, att lagstiftningen giver tydligare uttryck åt den funktion av observationsanstalt, som upptagningshemmen skola fylla, och föreslår därför viss ändring av förstnämnda lagrum. I 33 § F B L stadgas således, att ett omhändertaget barn bör intagas i upptagningshem, där ej tillfredsställande observation av barnet kommer till stånd i annan ordning. Härmed åsyftas i främsta rummet de förut omnämnda rådgivningsbyråerna. Användandet av ålderdomshem och liknande anstalter såsom upptagningshem bör såvitt möjligt inskränkas. Tidigare har omnämnts kommitténs förslag i denna del såvitt angår späda barn. Strängt taget är det ännu angelägnare att äldre barn icke intagas å ålderdomshem, men kommittén har ansett sig kunna förorda samma regler för alla kategorier barn och föreslår således (33 § FBL) att, där plats å upptagningshem inom länet ej omedelbart står till buds, omhändertaget barn tillfälligtvis må intagas i anstalt, som omförmäles i 31 § lagen om fattigvården. Dylika barn må dock ej vistas å sådan anstalt under längre tid än en månad utan medgivande av länets barnavårdsassistent. Det synes icke önskvärt att i författningsväg uppdragas mera detaljerade riktlinjer för upptagningshemmens verksamhet. Lämpligare torde vara, att 9 — 2338 43

130 tillsynsorganen genom råd och vägledning samt — där rättelse icke kan vinnas å annat sätt — genom auktoritativa beslut söka länka in verksamheten på riktiga banor. Detta förutsätter bl. a., att dessa organ såvitt möjligt medverka vid valet mellan olika barnavårdsanstalter i de enskilda vårdfallen samt tillerkännas befogenhet att från dessa utgallra sådana fall, som finnas böra behandlas i annan ordning. Kommitténs förslag i hithörande ämnen behandlas i det följande i kap. XI. Vistelsetiden å upptagningshemmen. Vistelsen på ett upptagningshem bör, där fråga är om observation av barnet, ej utsträckas längre än till dess klarhet kunnat vinnas angående barnets fysiska och psykiska status, samt med hänsyn härtill lämpade åtgärder kunnat vidtagas. Blir behovet av specialvård i en eller annan form klarlagt under vistelsen på upptagningshemmet, bör sådan vård åvägabringas så snart omständigheterna medgiva. I fråga om friska, normala barn, vilka icke kunna antagas återvända till föräldrahemmet förrän efter avsevärd tid, bör vistelsen å upptagningshemmet ej räcka längre än till dess barnet kan överlämnas till lämpligt fosterhem. Såsom villkor för erhållande av understöd från Allmänna barnhuset gäller för närvarande bl. a. att vård av barn å upptagningshem ej må fortfara längre än till dess för barnet lämpligt fosterhem kunnat anskaffas eller, därest barnet på grund av sjuklighet, dåliga anlag eller eljest icke lämpligen kan överlämnas till fosterhem, till dess för barnet kunnat beredas annan med hänsyn till dylika särskilda förhållanden erforderlig vård. Detta villkor gäller dock ej, då antagas må, att barn kan inom viss ej avsevärd tid återlämnas till sitt hem. Bidrag från barnhuset får i regel ej utgå för längre oavbruten vård än ett år. Dock kan efter särskilt medgivande av barnhuset understöd utgå jämväl för barn som vistas längre tid, då vägande skäl finnes för den längre vistelsen. Dylikt medgivande lämnas av barnhuset efter prövning från fall till fall, därvid ett noggrant övervägande sker av de omständigheter, som tala för och emot en långvarigare vistelse på upptagningshemmet av vederbörande barn. Kommittén har efter ingående prövning av frågan om maximitider för vistelse å upptagningshem kommit till uppfattningen, att vistelsetiden i regel ej bör överstiga ett år. För fullgörandet av hemmens observationsuppgifter erfordras uppenbarligen i allmänhet ej så lång vårdtid. Även i fråga om barn som behöva specialvård, är det angeläget — med hänsyn till såväl barnen själva som upptagningshemmens egentliga verksamhet — att vistelsen å upptagningshemmet ej blir av längre varaktighet. De friska, normala barnen böra så snart som möjligt och i regel före nämnda tidrymd omhändertagas i annan ordning d. v. s. återlämnas till föräldrar eller vårdnadshavare, där så kan ske, eller överlämnas till fosterhem eller adoptivhem. För närvarande har det allmänna endast i vissa fall möjlighet att direkt inverka på längden av barns vistelse på upptagningshem. Sålunda kunna barnavårdsnämnderna ifråga om barn, som omhändertagits för samhällsvård, med föräldrarnas samtycke besluta om dess förflyttning från sådant hem; utan

131 sådant samtycke kan barnavårdsnämnden besluta förflytta för skyddsuppfostran omhändertagen, som intagits å upptagningshem, varjämte en prövning av halvofficiell karaktär kan sägas förekomma av Allmänna barnhusets direktion vid tillämpningen av ovannämnda villkor för understöd till upptagningshem. I övriga fall är vårdtiden beroende av föräldrarnas, de rättsliga vårdnadshavarnas eller ledningens för barnhemmen avgörande. Enligt kommitténs formenande är det av så stor social betydelse, att icke vårdtiderna på upptagningshemmen obehörigen utsträckas, att det allmänna måste tilläggas befogenhet att — oavsett under vilka omständigheter eller på vems föranstaltande vården tillkommit — öva ett direkt inflytande på vårdtidens längd. Såsom i annat sammanhang närmare utvecklas gäller detsamma med avseende å övriga kategorier barnhem. I överensstämmelse med de överväganden som ovan redovisats, föreslår kommittén i 41 a § 2 mom. F B L ett stadgande av innebörd, att barn i regel ej må vårdas å barnhem, inklusive upptagningshem, under en längre sammanlagd tidrymd än tolv månader. I sista hand blir det tydligen hemmets ledning som får svara för att denna bestämmelse lander till efterrättelse. Man kan emellertid ej lämna ur räkningen, att det i undantagsfall kan bliva nödvändigt att överskrida den sålunda fastställda maximitiden. En dispensmöjlighet måste med andra ord finnas. Med hän syn till de funktioner i övrigt, som skola fullgöras av vissa hos länsstyrelserna stationerade befattningshavare, benämnda barnavårdsassistenter, vilka omfattas av kommitténs förslag och som närmare avhandlas i det följande, har kommittén funnit den lämpligaste anordningen vara, att dessa befattningshavares medgivande skall fordras för överskridande av den regelmässiga maximala vårdtiden. Även härutinnan innehåller 41 a § 2 mom. F B L ett stadgande. Som en jämförelse kan nämnas att i den år 1933 antagna danska lagen om Offentlig Forsorg stadgas, att i Optagelseshjem (Iakttagelseshjem) vistelsen för intagna barn skall vara så kort som möjligt och må icke utan samtycke av överinspektören för barnavården utsträckas över nio månader. I samband med frågan om vårdtiden å upptagningshemmen inställer sig spörsmålet om lämpligheten av att det — såsom för närvarande sker å vissa barnhem — å samma barnavårdsanstalt meddelas såväl tillfällig som stadigvarande vård. Detta spörsmåls lösning är i viss mån beroende av den ståndpunkt, som från det allmännas sida intages till frågan om den stadigvarande anstaltsvårdens plats inom den samhälleliga barnavården. Till en början må framhållas, att i samma mån, som området för den stadigvarande vården minskas, så minskas behovet ur platstillgångens synpunkt av barnavårdsanstalter, vilka äro avsedda för såväl stadigvarande som tillfällig vård. Tillkomsten av denna typ av anstalter har — åtminstone under senare år — ej sällan varit beroende av att inom viss kommun eller visst upptagningsområde behovet av platser för tillfällig och stadigvarande barnhemsvård ej varit så stort, att man ansett erforderligt att uppföra ett hem för vardera ändamålet. Av tab. 4 (sid. 45) framgår exempelvis, att hem av denna karaktär ha viss kommun som upp-

132 tagningsområde i större utsträckning än ifråga om barnhem av andra kategorier. Understundom torde det vid planläggningen av dessa hem ej ha gjorts någon egentlig distinktion mellan ifrågavarande tvenne vårdformer. Omläggningen av Allmänna barnhusets verksamhet har också medfört, att barnhem, som ursprungligen avsett att meddela stadigvarande vård, kommit att mottaga barn även för en mera tillfällig vistelse. Å andra sidan har i vissa fall en förskjutning åt andra hållet inträffat, i det att hem, som uppförts såsom egentliga upptagningshem, börjat mottaga barn, vilka erfordrat längre tids vård. Härtill har givetvis bidragit det jämförelsevis ringa antalet platser för vård av barn, som på grund av sin fysiska eller psykiska beskaffenhet fordra mera kvalificerad vård. Mot kombinationen barnhem för tillfällig vård/barnhem för stadigvarande vård tala delvis samma skäl som i det föregående anförts gentemot användandet av de egentliga upptagningshemmen för vård av barn under längre tid, framför allt den livliga omsättningen av barn, som behöva tillfällig vård, och den oro, som på grund härav blir rådande å hemmet. Denna typ av barnhem bör därför enligt kommitténs mening försvinna. I samband med den allmänna inventering av tillgängliga barnhem, som förutsattes skola verkställas i anslutning till den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande, bor därför ett avgörande träffas från fall till fall angående respektive hems fram tida verksamhet, därvid hemmen givetvis böra beredas viss övergångstid för verksamhetens omläggning. Något legalt förbud mot denna typ av hem synes icke vara erforderligt, då ju tillsynsmyndigheterna skola beredas möjlighet att i viss omfattning medverka såväl vid barns intagande å anstalter av vissa kategorier som vid avgörande av vårdtidens längd. Upptagningshemmens platsantal. Beträffande upptagningshemmens platsantal vill kommittén liksom ifråga om övriga kategorier barnavårdsanstalter inskränka sig till några allmänna omdömen. Dessa hem böra icke vara alltför små; helst bör en viss marginal finnas för att möta tillfälliga stegringar i platsbehovet, som uppkomma under verksamheten. Alltför små upptagningshem bli också oekonomiska i driften. I mycket stora hem av denna kategori, där ju omsättningen är livlig, bli infektionsriskerna givetvis större än å hem med ett mera begränsat platsantal. Dessa risker kunna väl i viss utsträckning elimineras genom särskilda anordningar ifråga om inredning och personal, men detta bidrager i sin tur till fördyring av driften. För att observationsuppgifterna skola kunna rätt fullgöras bör särskild vikt läggas vid läkartillsynen vid upptagningshemmen, vars personal också bör vara särskilt inriktad på observationen. Dessa omständigheter tala mot alltför små hem; å andra sidan kan det föreligga en fara för att på mycket stora hem den individuella observationen från personalens sida försvåras eller åtminstone icke kan verkställas utan en jämförelsevis stor personaluppsättning. Efter övervägande av dessa och liknande synpunkter får kommittén såsom

133 sm uppfattning om den lämpliga storleken av ett upptagningshem uttala, att dess platsantal bör vara 25 a 30. En differentiering av upptagningshemmen efter barnens ålder är givetvis icke erforderlig; detta skulle för övrigt stöta på praktiska svårigheter och medföra dryga kostnader. I detta sammanhang vill kommittén dock hänvisa till sitt tidigare gjorda uttalande, att spädbarn icke böra vårdas å upptagningshem. I övrigt böra hemmen således mottaga barn i alla åldrar över spädbarnsåldern. Beträffande frågan om en differentiering av upptagningshemmen efter barnens kön må erinras om att enligt den av kommittén verkställda statistiska undersökningen angående barnhemmen endast ett upptagningshem är avsett uteslutande för barn av visst kön (gossar), medan alla övriga hem mottaga såväl gossar som flickor. Förekomsten på samma upptagningshem av gossar och flickor i uppväxtåldern kan naturligen medföra vissa problem i sexuellt hänseende, men hittills vunna erfarenheter giva icke utslag i den riktningen, att en differentiering av hemmen från nu angivna utgångspunkter bör förordas. En annan sak är att skilda sovrum böra finnas för barn av olika kön, som uppnått viss ålder. I F S 4 § föreslår kommittén en bestämmelse av denna innebörd, därvid åldersgränsen föreslås till sex år.

Barnhem för varaktig vård. Med sådana barnhem skall enligt kommitténs förslag (FBL 39 § 2 mom.) avses barnavårdsanstalt för vård och uppfostran av barn under längre tidrymd. I 10 § F S beskrives dessa hems klientel sålunda, att å dem böra allenast vårdas barn över ett år, vilka icke lämpligen kunna eller böra vårdas i enskilt hem. Vid tillkomsten av 1924 års barnavårdslag utgjordes flertalet av då befintliga barnhem — såväl kommunala som enskilda — av sådana hem, som avsågo att behålla barnen under hela den tid de behövde vård och uppfostran, d. v. s. under uppväxtåren. I regel skedde utskrivning efter konfirmationen och senast då den intagne fyllt 18 år. På upptagningshem rådde vid denna tidpunkt stor brist. Barnavårdslagen lämnar ifråga om omhändertagna, icke vanartade barns behandling klart företräde för utackordering i enskilt hem, och förutsätter användandet av barnhem allenast i sådana fall, där särskilda omständigheter föranleda, att barnet ej lämpligen bör vårdas i enskilt hem eller där sådant ej finnes att tillgå. Redan genom dessa bestämmelser och barnavårdsorganens uppgifter i allmänhet enligt den nya barnavårdslagstiftningen kom en förskjutning till stånd ifråga om användandet inom den samhälleliga barnavården av barnhemmen för stadigvarande vård. Vad som emellertid kraftigast bidragit till en minskning av dessa hems användningsområde har varit den omläggning av Allmänna barnhusets verksamhet, som skedde i och med utfärdandet av 1930 års förnyade reglemente för barnhuset. Såsom tidigare anförts innebar denna omläggning bl. a., att genom barnhusets försorg skulle åt värnlösa barn anskaffas goda fosterhem samt möjlighet beredas att i avvaktan härpå intaga barnen i upptagningshem. Till

134 följd av den understödsverksamhet, som Allmänna barnhuset började bedriva fr. o. m. år 1930, förändrade åtskilliga barnhem, som ursprungligen varit avsedda för stadigvarande vård, sin verksamhet och övergingo till att helt eller delvis fungera som upptagningshem. Allt fortfarande finnes dock såsom av kap. I framgår ett 60-tal barnhem för stadigvarande vård, av vilka en mindre del äro avsedda för visst klientel, nämligen svårplacerade eller psykopatiska barn. Från och med år 1930 ha tillkommit allenast tre nya hem för stadigvarande vård i allmänhet, medan under samma period inrättats 25 nya upptagningshem. Långvarig barnhemsvård av normala barn. Kommittén har redan tidigare antytt sin principiella uppfattning i fråga om stadigvarande vård å barnavårdsanstalt av fysiskt och psykiskt friska och normala barn, nämligen att sådan vård i regel icke bör anlitas. Redan för århundraden sedan hade man öppen blick för de olägenheter som äro förenade med stadigvarande vård på barnhem. Av intresse är sålunda att taga del av en av Kungl. Maj:t för Allmänna barnhuset år 1785 utfärdad reglementarisk kungörelse, i vilken det bl. a. heter: »Erfarenheten såväl som andra länders lyckliggjorda försök hava äntligen bestyrkt den sanningen, att de barn, som underhållas på publik kostnad, med långt mera framgång och till större gagn för samfundet, uppfostras på landet hos välsinnade fosterföräldrar än i städerna. Olägenheterna vid nyssnämnda barnhusinrättningar äro både många och oundvikliga: flera och större utgifter, så i anseende till varuprisen och en kostsammare hushållning som en talrikare betjäning; barnens vantrevnad och ohälsa som icke lätteligen kan förekommas, då ett större antal av dem måste nästan ständigt uti instängda rum bo och vistas tillsammans; vartill ännu kan läggas, att de skickligaste barn inom barnhuset ändå sällan duga, då de därifrån utgå, varken till tjänstehjon eller i näringstånden utan en föregången ny uppfostran och undervisning. Förmånerna åter vid deras uppfödande på landet äro uppenbara och tydliga: mera frihet, mera rörelse, sundare luft bereder en friskare, mera glad och munter ungdom, som uppväxer till tjänst och nytta för den första och nödvändigaste näring i staten. Det är icke nog, att långt flera barn sålunda behållas både vid hälsa och liv, det är ännu en vinst, som bör högt skattas: att genom en således förbättrad hushållning ett vida större antal än förut kunna med samma tillgångar ifrån nöd och elände räddas och bevaras såsom en egendom åt samfundet.» Dessa synpunkter äga alltjämt sitt berättigande, låt vara att de icke böra leda till någon regel av innebörd att fosterhem städse skola vara belägna på landsbygden. Överhuvudtaget är emellertid i fråga om dessa barn vård i ett lämpligt enskilt hem i princip att föredraga framför barnhemsvård, den må vara aldrig så ändamålsenlig. Ett barnhem utgör en konstlad miljö för barnets uppväxt, även om de största ansträngningar läggas ned för att hemmet till sina yttre anordningar skall så långt som möjligt motsvara vad som erbjudes i ett enskilt hem och även om från hemmets ledning och personal lägges i dagen all hängivenhet för uppgiften och den största förståelse och tillgivenhet för barnen. Ett »barnhemsbarn» saknar känslan av att tillhöra en familjeenhet, ett litet samhälle inom samhället med sina egna problem, glädjeämnen och bekymmer,

135 mellan vars medlemmar banden knytas starka icke endast såsom blodsband utan även genom samfällda strävanden och en gemensam fond av minnen och erfarenheter, från goda tider såväl som från dåliga. Dessa rent psykologiska faktorer skapa ökade förutsättningar för barnets harmoniska utveckling, och även sedan fosterhemmet lämnats och kampen för uppehället börjat är det forna fosterhemmet mången gång en fast punkt i tillvaron, sådan som ett barnhem sällan kan bliva. Erfarenheten visar att det i vissa situationer kan kännas som %tt handikap för ett »barnhemsbarn», att det i mognare ålder ej kan hänvisa till visst enskilt hem såsom platsen för sin uppväxt utan måste röja sin karaktär av »barnhemsbarn». — Visserligen äro förhållandena i ett fosterhem och dess levnadsvillkor ofta enklare än vad ett barnhem kan bjuda, men just detta gör att fosterbarnet får en rättare uppfattning om förhållandena i livet och bättre förståelse för arbetets betydelse och penningens värde än som mången gång är fallet med dem, som tillbragt sin uppväxttid å ett barnhem, där intet fattats, och där de materiella förmånerna ej förknippas med bilden av en för familjen arbetande fader och moder. Fara föreligger att den som tillbragt sina uppväxtår i barnhemmets ombonade miljö blir främmande för livets realiteter och är ej i samma utsträckning som andra beredd på eller utrustad för att möta dess stötestenar och svårigheter. När barnhemsvistelsen lider mot sitt slut uppstår det ofta brydsamma problemet att anskaffa åt ynglingen eller flickan bostad utom barnhemmet och lämpligt arbete, som ger dem sin bärgning och att i övrigt förbereda deras utträde i nya ovana förhållanden. För den som uppfostrats i ett enskilt hem innebär det första förvärvsarbetet i regel inte på långt när samma omvälvande tilldragelse. Mycket ofta vistas barnet i fosterhemmet även sedan den legala fosterbarnsåldern överskridits, och övergången till ett självständigt liv utanför hemmets väggar sker mjukare och naturligare än för å barnhem intagna barn. När det gäller att i princip taga ställning till frågan om det inbördes förhållandet mellan vård i fosterhem och stadigvarande vård i barnhem av friska, normala barn får man naturligen icke lämna ur räkningen, att den förra behandlingsformens framgång i avgörande grad är beroende av fosterföräldrarnas personliga egenskaper och fosterhemmets förhållanden i övrigt. Å andra sidan får man heller icke förbise, att åtskilligt av vad som anförts mot barnhemsvården mer eller mindre kan förlora i betydelse genom insatserna från en klok, kärleksfull ledning och genom åtgärder i olika avseenden i syfte att låta det dagliga livet inom anstalten så nära sammanfalla med ett naturligt hems som möjligt. Att erfarenheterna från fosterbarnsvården icke äro uteslutande goda kan icke bestridas. Alltjämt händer det alltför ofta, att fosterbarn överlämnas till olämpliga personer, att barnet i den nya miljön utsattes för påfrestningar i moraliskt, fysiskt eller psykiskt hänseende och att det mer eller mindre lämnas vind för våg. Att ett gott barnhem är att föredraga framför ett olämpligt fosterhem säger sig självt. Den omständigheten att fosterbarnsvården ännu är behäftad med vissa brister bör emellertid enligt kommitténs mening ej vara avgörande vid denna frågas principiella övervägande. Genom

136 en effektivisering av tillsynen över fosterbarnsvården bör vinnas ökade garantier för en förbättrad fosterbarnsvård. De förslag, som äro resultatet av kommitténs överväganden i denna del redovisas i annan avdelning av detta betänkande. Av stor betydelse i detta sammanhang är givetvis också det förstärkta observationsväsende, som kommittén förutsätter skola komma till stånd och varigenom sådana komplikationer under vistelsen i fosterhem, som äro att härleda ur barnets personliga egenskaper, i möjligaste mån skola förebyggas. Kommittén är angelägen framhålla, att dess uppfattning om fosterttarnsvårdens företräde framför långvarig barnhemsvård ifråga om friska, normala barn icke grundar sig på antagandet, att barnhemsvården i vårt land i och för sig varit av låg standard eller att de för denna ansvariga icke varit mäktiga sin uppgift. Tvärtom torde kunna fastslås, att vården genomsnittligen ligger på ett relativt högt plan. I och för sig är detta visserligen av godo, men trots allt kan man icke förbise, att just denna omständighet i icke ringa mån bidrager till att å barnhemmen skapa den artificiella miljö, till vars uppkomst så många andra faktorer medverka. Kommitténs ståndpunkt måste därför ses mot bakgrunden av den ökade kännedom om familjevårdens betydelse för det uppväxande släktets harmoniska utveckling, som vunnits genom barnpsykologiens och barnpsykiatriens landvinningar och ej betraktas som ett underkännande i och för sig av kvaliteten av det arbete, som nedlagts under barnhemmens för stadigvarande vård verksamhet. Enligt kommitténs statistiska undersökning angående barnhemmen var intagningsorsaken i fråga om de år 1940 å kategorien barnhem för stadigvarande vård intagna barnen i över 80 % av fallen att hänföra till omständigheter, som närmast sammanhängde med föräldrarnas personliga förhållanden eller förhållandena i föräldrahemmet (faderns eller moderns sjukdom, frånfälle eller fattigdom, vanvård i hemmet, oförmåga att fostra barnet eller för barnets vård olämpliga hemförhållanden i övrigt samt bristande möjlighet för ensamstående moder att till följd av arbetsanställning eller liknande anledning själv vårda barnet). Därtill kommer ett antal under »övriga orsaker» redovisade fall, där barnets vistelse å barnhem av denna kategori icke närmast var föranledd av fysisk eller psykisk svaghet el. dyl. hos barnet utan av andra anledningar, på ett eller annat sätt hänförliga till föräldrarnas förhållanden eller vilja. Man torde kunna utgå ifrån att det i flertalet av nu angivna fall var fråga om friska, normala barn, som beräknades komma att vistas å respektive barnhem under avsevärd tid, ej sällan under hela sin uppväxttid. Av vad ovan anförts framgår, att kommittén nödgas beteckna detta förhållande som i hög grad otillfredsställande. Detta aktualiserar frågan om vilka åtgärder från samhällets sida, som kunna och böra vidtagas för att inskränka användandet av barnhemsvård under långvarigare tid för barn som här avses. Vad först angår de barn, som omhändertagits för samhällsvård gäller för närvarande regeln i 34 § 1 mom. barnavårdslagen om familjevårdens principiella företräde; barnhemsvården intar ställningen som en i andra hand kommande behandlingsform. I regel fordras föräldrarnas medgivande icke

137 blott för ett beslut om omhändertagande av barnet utan även vid avgörandet av behandlingsformen in casu. Genom sin auktoritet ha barnavårdsnämnderna visserligen ofta en faktisk möjlighet att öva inflytande vid sistnämnda val, men man kan icke bortse ifrån att barnets föräldrar kunna inlägga sitt veto mot dess överlämnande till fosterhem, vilket i realiteten ej sällan sker. Barnavårdsnämnden äger visserligen enligt 47 § 2 mom. barnavårdslagen möjlighet att förklara barnet vara omhändertaget för skyddsuppfostran, varigenom nämnden får rätt att även mot föräldrarnas vilja överlämna barnet till fosterhem, men ett sådant beslut kan endast fattas i sådana fall, där nämnden finner samhällsvården icke kunna upphöra utan fara för barnets kroppsliga eller själsliga hälsa eller för att barnet blir vanartat eller där det redan är så vanartat, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande. Under nuvarande förhållanden äger barnavårdsnämnden således allenast i ganska begränsad utsträckning en formell rätt att ifråga om barn, som här avses, fälla avgörandet vid valet mellan olika behandlingsformer. I fråga om barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran, ha barnavårdsorganen rätt att utan föräldrarnas medgivande träffa valet mellan olika behandlingsformer, således även besluta om dess överlämnande till fosterhem, dock endast därest detta i det enskilda fallet kan anses lämpligare för den omhändertagne än intagande å skyddshem samt att våda för andras sedliga utveckling icke kan befaras uppkomma därigenom. Såsom tidigare antytts kan skyddsuppfostran emellertid icke tänkas ifrågakomma annat än i undantagsfall, då föräldrarna till ett omhändertaget barn motsätta sig dess utackordering i fosterhem. Det torde heller icke kunna bestridas, att vissa barnavårdsnämnder medvetet uraktlåta att begagna sig av den faktiska eller formella möjlighet, som de äga att överlämna omhändertagna barn, som behöva mera varaktig vård, till fosterhem. Understundom giva de utan större bemödanden tappt inför lokalt uppträdande svårigheter att anskaffa lämpligt fosterhem eller inför dylik svårighet som av en eller annan anledning föreligger beträffande visst barn. I andra fall, där kommunen har eget barnhem, kan barnavårdsnämndens benägenhet att anskaffa fosterhem minskas därigenom att barnhemmet har större antal platser än vad som är behövligt för omhändertagande av barn för tillfällig vård och att nämnden av denna anledning finner det ekonomiskt fördelaktigare för kommunen att barnet vårdas på barnhem. Beträffande de friska, normala barn, som, utan att förutsättningarna för omhändertagande av samhällets barnavårdsorgan äro för handen, beredas vård under längre tid utanför föräldrahemmet, har det allmänna för närvarande mycket begränsade möjligheter att inverka på valet mellan olika vårdformer. Föräldrar eller vårdnadshavare ha rättighet att träffa avtal med vederbörande barnavårdsanstalt om barnets intagande å anstalten; barnet blir att anse som fosterbarn och anstalten underkastas vederbörlig tillsyn, men rättighet för barnavårdsorganen att skilja barnet från anstalten inträder allenast om befogade anmärkningar kunna riktas mot anstaltens belägenhet, utrymme och utrustning eller mot dess ledning och personal.

138 De möjligheter, som således enligt gällande lagstiftning stå det allmänna till buds att inskränka användandet av barnhemsvård under längre tidrymd i fråga om friska, normala barn, är enligt kommitténs mening icke tillfyllest. Detta är ytterst avhängigt av den ståndpunkt, som nuvarande lagstiftning intager till frågan om förutsättningarna för omhändertagande av barn mot föräldrarnas vilja. I den mån området för samhällets befogenheter i sistnämnda avseende utvidgades, skulle det givetvis vara naturligt att i samband därmed öka dess inflytande vid avgörandet in casu av den lämpligaste behandlingsformen. En dylik lösning av spörsmålet, vilken således skulle innebära att nu skulle verkställas en omprövning av grunderna för instituten samhällsvård och skyddsuppfostran, har kommittén emellertid icke ansett sig kunna förorda. Härigenom aktualiseras en mängd problem av mycket grannlaga natur, och verkningarna av en reform på detta område skulle sträcka sig långt utöver barnhemmens verksamhet. Kommittén finner det icke heller nödvändigt, att lösningen av det spörsmål av jämförelsevis begränsad omfattning, varom nu är fråga, göres beroende av en reform, syftande till en förändring av lagstiftningen angående omhändertagande för samhällsvård och skyddsuppfostran. Det är enligt kommitténs mening lämpligare, att frågan om förhållandet mellan vård i fosterhem och stadigvarande vård i barnhem regleras sålunda, att användandet av sistnämnda vårdform i lagstiftningen kringgärdas med vissa restriktioner. Detta bör i sin tur ha till följd ett ökat användande av vården i fosterhem. Denna lösning av spörsmålet behöver icke innebära, att man föregriper den revision av reglerna angående omhändertagande för samhällsvård och skyddsuppfostran, som kan finnas böra upptagas i annat sammanhang. Att i samband med lagstiftningen angående barnhemmen införa ett uttryckligt förbud mot vård under längre tid å barnhem av friska barn skulle medföra stora praktiska svårigheter, och ett dylikt skulle näppeligen kunna upprätthållas i tillämpningen. Såsom tidigare anförts förutsätter kommittén, att vistelsen å ett upptagningshem i regel ej skall få räcka längre tid än ett år, med rättighet för barnavårdsassistenten att beträffande visst barn utsträcka denna tid. Kommittén utgår emellertid ifrån att detta skall ske endast i undantagsfall och att upptagningshemmens karaktär av anstalter för tillfällig vård klart skall framträda. Ett förbud att i annan ordning än nu sagts bereda friska barri vård å barnavårdsanstalt under längre tidrymd skulle komma att spränga ramen för upptagningshemmens verksamhet. Man kan nämligen icke förbise, att det i vissa fall finnas skäl, som ur allmän synpunkt måste accepteras, för friska barns vård å barnavårdsanstalt under avsevärt längre tid än den som förutsattes vara den på upptagningshemmen regelmässiga. Syskonkullar, som omhändertagits för att varaktigt eller under längre tid vårdas utanför föräldrahemmet, böra exempelvis om möjligt icke splittras, och då det ibland möter hinder att utackordera barnen i samma eller närbelägna fosterhem återstår intet annat än att intaga dem å barnavårdsanstalt. I andra fall kan fråga vara om friska barn, som vid omhändertagandet uppnått sådan ålder, att utackordering i fosterhem visar sig omöjlig eller olämplig att företaga. Det har

139 t. ex. ofta mött stora svårigheter att i enskilda hem placera gossar i den senare skolåldern. Ej sällan kan de naturliga föräldrarnas obenägenhet att lämna sitt medgivande till barnets utackordering i fosterhem härledas ur en fruktan för att bliva undanträngda av fosterföräldrarna i barnets känslo- och föreställningsvärld. Särskilt torde skäl av denna natur ofta ligga till grund för ensamstående mödrars motvilja mot utackordering. Samhället, som på olika sätt söker stärka sambandet mellan mor och barn, har anledning att värdera denna inställning i och för sig, men med hänsyn till barnets intresse böra skäl av denna natur accepteras endast under vissa bestämda förutsättningar, nämligen att sannolika skäl finnas för att föräldrarna eller modern visserligen ej inom den närmaste framtiden men dock inom en ej alltför långt avlägsen tid, ett eller ett par år, skola kunna taga barnet till sig. Det gäller t. ex. att avvakta ogifta föräldrars eller ogift moders giftermål, fullbordandet av utbildning e. d. Därvid måste självfallet allvaret i moderns föresatser och strävanden i dylik riktning och hennes förmåga och förutsättningar att på ett för barnet lyckligt sätt fullfölja dem bli föremål för en noggrann prövning. Det är uppenbart, att här berörda förutsättningar för att godkänna barnets placering i barnhem förekomma mera sällan. S. k. tattarbarn erbjuda särskilda problem. Även där de äro friska och normala kan fosterhemsvård ofta icke åvägabringas, då de blivande fosterföräldrarna — ej sällan med rätta — frukta, att barnets föräldrar och anhöriga skola trakassera fosterhemmet och ingripa störande på barnets vård och fostran. Ej sällan händer det att fosterhemsvård — efter ett eller flera försök — måste övergivas på grund av de naturliga föräldrarnas eller ensamstående moders aggressiva inställning till fosterhemmet. Barnets lugna utveckling och inväxande i den nya miljön äventyras genom täta besök, ingripanden i den dagliga vården, försök att psykiskt påverka barnet att intaga en negativ hållning till fosterföräldrarna o. s. v. Av vad ovan anförts framgår, att omständigheter av de mest skiftande slag måste föranleda undantag från principen om vård i enskilt hem såsom den primära vårdformen ifråga om friska barn, som under längre tid behöva vårdas utanför föräldrahemmet. För den anstaltsvård, som sålunda erfordras, böra enligt kommitténs mening finnas särskilda barnavårdsanstalter. Å dessa skola således kunna intagas friska, normala barn, vilka finnas icke böra eller kunna överlämnas till fosterhem och vilkas behov av vård och fostran består eller kan antagas fortbestå under längre tidrymd än den, som förutsattes skola vara den regelmässiga maximitiden ifråga om upptagningshemmen. Den vård, som lämnas å dessa hem, behöver däremot icke vara stadigvarande i den meningen, att barnet regelmässigt skall vistas å hemmet under hela sin uppväxttid. Å andra sidan kunna förhållandena givetvis vara sådana, att utskrivning ej kan eller bör ske förrän vederbörande lämnat barnaåren. Kommittén föreslår, att barnhemmen av den kategori, som här avses, benämnas barnhem för varaktig vård. Enligt kommitténs mening bör termen »barnhem för stadigvarande vård» överhuvudtaget icke längre komma till an-

140 vändning, då den betecknar en vårdform, som endast i undantagsfall bör förekomma. Karakteristiskt för hemmen för stadigvarande vård har varit, att barnen vårdats där under hela sin uppväxttid; karakteristiskt för den av kommittén föreslagna kategorien hem för varaktig vård är däremot, att vårdtiden överstiger den, som förutsattes vara den maximala i fråga om upptagningshemmen, d. v. s. ett år. Längden av vistelsen kan sedan variera. Svårplacerade barn. Barnhemsvård under längre tidrymd än den, som förutsattes skola gälla ifråga om upptagningshemmen förekommer för närvarande ej sällan beträffande s. k. svårplacerade barn. (Här och i det följande användes uttrycket »svårplacerade barn» med avseende å sådana barn, vilkas utackordering i enskilt fosterhem möter svårigheter på grund av omständigheter, som huvudsakligen sammanhänga med barnets person.) Såsom av kap. I framgår finnas sju barnhem, särskilt avsedda för detta klientel, vilket också är ganska talrikt representerat å upptagningshemmen. Här är särskilt fråga om barn, som äro andligen efterblivna, behäftade med »egenheter» av olika slag, nervösa, klena o. s. v. med andra ord barn, som i ett eller annat avseende avvika från det normala. Av skäl som tidigare anförts böra dylika barn icke tillbringa någon längre tid å upptagningshemmen. I sådana fall, där fråga är om grövre psykisk defekt, böra de beredas vård å sinnesslöanstalt eller därmed jämförlig anstalt eller — vid fall av allvarligare nervösa rubbningar eller psykopati — å anstalter för psykopatiska och nervösa barn. Övriga svårplacerade barn böra omhändertagas å särskilda barnavårdsanstalter. Fråga uppstår då, huruvida dessa anstalter böra vara renodlade anstalter för svårplacerade barn eller huruvida å en och samma anstalt böra vårdas såväl friska, normala barn, vilka behöva barnhemsvård under längre tidrymd, som svårplacerade barn i den mening detta begrepp här användes. Enligt kommitténs mening finnes ingen anledning att härvidlag uppställa alltför starka krav på differentiering. Trots att vissa olägenheter naturligen kunna uppkomma för vården av normala barn, därest de under längre tid vårdas tillsammans med svårplacerade barn, så äro dessa olägenheter enligt kommitténs mening i regel av mindre betydelse, och de torde i allmänhet uppvägas av de fördelar ur behandlingssynpunkt för de svårplacerade barnens del som uppkomma, om de vårdas tillsammans med psykiskt och fysiskt normalt utrustade barn. Ej heller fordras för vården av de svårplacerade barnen så speciella kvalifikationer ifråga om barnhemmens utrustning och personal att det bör uppställas som ett önskemål, att normala barn och svårplacerade barn skola fördelas på skilda barnavårdsanstalter. Häremot talar slutligen den rent praktiska omständigheten att en så starkt genomförd differentiering måste förutsätta en utbyggnad av anstaltsväsendet, som näppeligen läte försvara sig ur ekonomiska synpunkter. Kommitténs förslag innebär därför, att å hemmen för varaktig vård skola kunna intagas såväl friska, normala barn som svårplacerade barn. Detta innebär å andra sidan icke, att förbud skall utfärdas för eller hinder eljest läggas i vägen mot anläggandet eller driften av hem, som uteslutande äro avsedda för

141 endera av nämnda kategorier barn. Någon förändring av verksamheten i fråga om de sju hem, som för närvarande uteslutande äro avsedda för svårplacerade barn, är således icke förutsatt. Den reella innebörden av kommitténs ståndpunktstagande till detta spörsmål är med andra ord, att man vid avgörandet av behovet av barnhemsplatser inom visst upptagningsområde icke skall vara nödsakad utgå ifrån att vissa anstalter skola disponeras uteslutande för svårplacerade barn och andra uteslutande för normala sådana. Villkor för intagning å barnhem för varaktig vård m. m. Såsom tidigare anförts, har kommittén den uppfattningen, att vården på barnhem för varaktig vård måste kringgärdas med vissa restriktioner. Detta synes lämpligen kunna anordnas så, att en prövning av offentlig myndighet verkställes in casu innan barn må intagas å sådant barnhem. Med den ställning, som barnavårdsassistenten enligt kommitténs förslag skall intaga, är mest förenligt att denna prövning verkställes av denne. I vissa fall, vilka närmare skola behandlas i det följande, förutsätter kommittén ett samråd mellan vederbörande anstalts styrelse och assistenten, innan barn intagas å anstalten. Med hänsyn till angelägenheten av att barnhemmen för varaktig vård icke komma till användning för annat klientel än det avsedda, synes denna anordning icke tillräcklig för dessa barns vidkommande. Kommittén förordar därför, att assistenten skall lämna sitt medgivande till intagning av visst barn i barnhem för varaktig vård. (41 a § 1 mom. FBL.) Är barnhemmet beläget i Stockholm, skall motsvarande medgivande lämnas av socialstyrelsens barnavårdsinspektris. Besvärsrätt över dessa befattningshavares beslut föreligger (81 § 1 mom. F B L ) . Tiden för vistelsen å ett barnhem för varaktig vård blir givetvis regelmässigt längre än vistelsen å ett upptagningshem. Att i lag eller författning angiva några maximitider låter sig icke göra. Att helt lägga vårdtidens längd utanför samhällets kontroll anser kommittén emellertid icke tillrådligt. Den omständigheten att barnavårdsassistenten en gång lämnat sitt medgivande till barnets intagning å visst hem av denna kategori bör icke få innebära, att barnet under alla förhållanden skall vistas där under hela sin uppväxttid. Under vistelsen å hemmet kunna förhållandena givetvis mången gång ändras så, att det med hänsyn till barnets bästa finnes lämpligt, att vården avbrytes och utbytes mot annan behandlingsform, t. ex. utackordering i fosterhem, eller att barnet återvänder till föräldrahemmet. Omständigheterna medgiva näppeligen en anordning, enligt vilken assistentens medgivande till intagningen skulle lämnas för viss tid åt gången och avse olika tidrymder i de skilda fallen. Det synes därför lämpligt, att en omprövning av frågan om barnets vistelse å barnhemmet sker med vissa mellanrum. Om dessa komma alltför tätt, skulle skapas en labilitet som försvårade hemmens arbete och äventyrade denna vårdforms framgång. Första gången omprövningen skall företagas synes böra vara före utgången av det första året av vistelsen; därefter torde det räcka med en omprövning vartannat år. Bestämmelser härom återfinnas i 41 a § 2 mom. FBL.

142 Platsantal och differentiering efter ålder och kön vid barnhemmen för varaktig vård. Vid avgörandet av frågan om det i och för sig lämpliga platsantalet för barnhemmen för varaktig vård måste särskild vikt fästas därvid, att barnen förutsattes i regel skola vistas å dessa hem under längre tidrymd. Hemmens miljö bör därför så nära som möjligt sammanfalla med den som ett enskilt hem erbjuder och »anstalts-»karaktären i möjligaste mån hållas borta. Detta är givetvis lättare att uppnå i ett litet barnhem än i ett stort. De mycket små barnhemmen bli emellertid så dyra i driften, att man icke rimligen kan uppställa dem såsom norm; dessutom äro personalfrågorna särskilt svårlösta på dylika hem. Kommittén har för sin del från dessa utgångspunkter kommit till uppfattningen, att ett barnhem för varaktig vård helst ej bör ha ett mindre antal platser än 10 och helst ej fler platser än 15. Vad slutligen angår frågan om en differentiering av hemmen för varaktig vård efter barnens kön och ålder må till en början hänvisas till nedanstående tablå, upprättad på grundval av det vid kommitténs statistiska undersökning inkomna primärmaterialet och redovisande gruppen övriga barnhem för stadigvarande vård, fördelade allt efter de bestämmelser, som under år 1940 gällde ifråga om de intagna barnens kön samt intagningsålder. Beträffande utskrivningsåldern må i detta sammanhang allenast anmärkas, att den i flertalet fall fixerats till »efter konfirmationen», »efter slutad skolgång» el. dyl. Antal barnhem för stadigvarande vård med en intagningsålder av Kön

lägst 3 — 5 lägst 6 år ingen be- obesvarad lägst 1 år lägst 2 år och däröver stämd ålder år

Flickor Bådadera Summa

2 7 5 14

3 6 9

1 9 8 18

2 7

2 2

1 1

Summa antal barnhem

5 26 22 53

Av tablån framgår bl. a. att över 40 % av dessa barnhem voro avsedda för barn av båda könen samt en något större andel enbart för flickor. De för enbart gossar avsedda hemmen av denna kategori voro anmärkningsvärt få till antalet. Nära hälften av barnhemmen mottogo barn under 6 års ålder. I nedanstående tablå redovisas enahanda förhållanden såvitt angår barnhemimen för svårplacerade barn:1 Antal barnhem för svårplacerade barn med en intagningsålder av Kön lägst 1 år

Summa

2 2

lägst 2 år

lägst 3—5 år

1 1

lägst 6 år och däröver 1 1 o

* Utskrivningsåldern var vid 6 av dessa hem bestämd till 16 (ev. 18) år, samt vid det sjunde, barnhemmet vid blindinstitutet i Tomteboda, till 7 år.

143 Denna tablå utvisar bl. a., att ungefär samma antal hem voro avsedda för enbart gossar, för enbart flickor och för barn av båda könen. Flertalet av hemmen mottogo barn under 6 års ålder. En differentiering av barnhemmen för varaktig vård efter barnens kön och ålder kan enligt kommitténs mening icke anses aktuell utom såvitt angår barn i pubertetsåldern eller barn i yngre åldrar, vilka företett sexuella oarter. Vad först angår de barn, som uppnått pubertetsåldern, kan det naturligen icke förbises att vissa vådor i sexuellt hänseende kunna uppkomma genom en samtidig vistelse å ett och samma hem av dylika barn av båda könen. Häremot måste emellertid vägas, de obestridliga fördelar som äro att vinna, därest gossar och flickor uppfostras gemensamt. Barnhemmets miljö blir naturligare, och den dagliga samvaron och konkurrensen i lek och arbete brukar erfarenhetsmässigt vara ägnad att framkalla de bättre egenskaperna hos båda könen. De sexuella vådorna böra icke överskattas. Man torde tvärtom vara berättigad till antagandet att de sexuella spörsmålen i allmänhet få mindre proportioner på anstalter med både gossar och flickor än på anstalter, avsedda enbart för barn av ettdera könet. Därest dessa hem ha ett så relativt begränsat platsantal, som av kommittén förutsattes, torde eventuellt förkommande missförhållanden på det sexuella området i regel snabbt komma i dagen och erforderliga åtgärder kunna vidtagas innan allvarligare vådor uppstått. Att anordna särskilda barnhem för varaktig vård för de barn, som företett sexuell vanart, finner kommittén vara direkt olämpligt. Hem av denna karaktär skulle icke erbjuda en lämplig miljö för dessa barns behandling och det skulle överhuvudtaget uppstå mycket svårlösta problem vid hemmens verksamhet; dylika barn böra, därest ej deras vårdbehov tillgodoses på annat sätt, vårdas å barnhemmen för psykopatiska och nervösa barn. P å grund av vad ovan anförts och av hänsyn till kostnadsskäl anser sig kommittén därför icke böra förorda en legal differentiering av barnhemmen för varaktig vård efter barnens ålder och kön.

Kap. VII. Huvudmannaskapet för barnavårdsanstalterna. Allmänna synpunkter. Av den i kap. III lämnade redogörelsen framgår, att åtskilliga barnhem ha att kämpa med allvarliga ekonomiska svårigheter. Detta gäller icke blott de hem, som understödjas av Allmänna barnhuset, utan även flertalet övriga barnhem, som icke drivas av kommun eller landsting. Dessa svårigheter äro visserligen till en del betingade av de genom kristiden ökade driftkostnaderna, men de ha bestått även tidigare. Utan anslag från landsting, kommun, Allmänna barnhuset, fonder av olika slag m. m. hade barnhemsverksamheten redan under normala förhållanden icke kunnat få den

144 omfattning som skett. Möjligheterna att förbättra hemmens ekonomi genom en höjning av vårdavgifterna äro begränsade. Om avgifterna sattes alltför höga, skulle — vare sig de i det särskilda fallet skulle bestridas av enskild person eller kommun — uppstå en obenägenhet att välja denna vårdform, som kunde få menliga konsekvenser för de barn, som vore i behov av vård. De anslag från olika håll, som komma åtskilliga barnhem till del, äro av frivillig natur och bruka allenast beviljas för ett år i sänder. E t t uteblivet eller minskat anslag kan i grund förändra förutsättningarna för ett hems ekonomisering. Det är naturligt, att ovissheten om de framtida ekonomiska resurserna måste verka hämmande på barnhemmens drift och försvårar en planläggning på lång sikt av hemmens verksamhet. I fråga om barnavårdsanstalter för halvöppen vård samt barnkolonier ha motsvarande förhållanden lett till införandet av ett system med statsbidrag. Kommittén har icke ansett erforderligt att underkasta dessa bidragsformer, vilka åtminstone delvis hava försökskaraktär, någon omprövning. Däremot har kommittén funnit det synnerligen angeläget att åtgärder vidtagas för att trygga barnhemmens ekonomi och därigenom säkerställa deras drift. Även om barnhemmens ekonomiska svårigheter mildrades genom regelbundna bidrag från det allmänna, skulle härigenom icke undanröjas de nackdelar i samband med nuvarande ordning, vilka sammanhänga därmed, att ansvaret för att tillräckligt antal platser å barnhem av olika kategorier står till buds icke är fixerat. Därest de ekonomiska problemen löstes, skulle man således visserligen kunna påräkna stegrad aktivitet hos de enskilda organisationer och sammanslutningar av halvofficiell karaktär, vilka för närvarande uppbära en så stor del av barnhemsverksamheten, ävensom hos kommunerna, men man skulle ändock icke erhålla fullgoda garantier för att problemets kvantitativa sida beaktades. Det är därför enligt kommitténs mening icke tillräckligt att lämna barnhemmen ett ekonomiskt stöd av allmänna medel, utan det fordras dessutom bestämmelser, enligt vilka huvudmannaskapet i organisatoriskt hänseende för barnhemmen klart fastställes, d. v. s. att ansvaret för barnhemsverksamhetens upprätthållande och utveckling kommer att åvila viss samfällighet. Det finnes emellertid enligt kommitténs uppfattning ingen anledning att på detta område införa tvingande stadganden i så måtto, att barnhemsverksamhet över huvud taget icke skall få bedrivas av annan än den sålunda legalt sanktionerade huvudmannen. Hittills har denna verksamhet i hög grad stimulerats genom initiativ från föreningar och sammanslutningar, inbördes skiftande till organisation och karaktär, stundom lokalt betonade men ofta med större geografiska områden som verksamhetsfält. För närvarande drives sålunda över hälften av landets barnhem av stiftelser och föreningar och över en åttondel av barnavårdsförbund. Att införa en legal skyldighet för dylika organisationer att bedriva barnhemsverksamhet är givetvis uteslutet. Men att å andra sidan lägga hinder i vägen för dem för att framdeles fullgöra de uppgifter i den samhälleliga barnavårdens tjänst, som de frivilligt

145 åtagit sig, skulle vara att vrida utvecklingen tillbaka. Barnhemsverksamheten, som i så hög grad för sin framgång är beroende av medverkan från frivilliga krafter med särskilt intresse för barnavårdsfrågor, är föga lämpad såsom objekt för ett offentligt eller halvoffentligt monopol. Alldeles bortsett från de starka krav i ekonomiskt hänseende, som härigenom skulle resas mot det allmänna, så kunde genom en dylik samordning befaras, att verksamheten komme att insnöras i stela former, att den bleve mer eller mindre byråkratiserad och att viljan och förmågan till initiativ, till brytande av nya banor, försvagades. Man bör därför enligt kommitténs mening söka tillvarataga de fördelar, som även i fortsättningen äro att vinna genom de enskilda sammanslutningarnas verksamhet på den slutna barnavårdens område och i lämpliga former söka stödja denna. Samtidigt bör emellertid den offentliga tillsynen över ifrågavarande barnhem liksom över andra barnavårdsanstalter effektiviseras samt hemmen såvitt möjligt infogas i ett enhetligt system, där såväl hänsynen till platsbehovet som differentieringssynpunkterna vinna beaktande. Sistnämnda önskemål kan givetvis komma att föranleda en förändring av vissa hems karaktär eller upptagningsområden. Understundom ha krav rests på förbud för enskilda personer att driva barnhem eller barnavårdsanstalt av annan natur. Dylika krav böra givetvis ses mot bakgrunden av de missförhållanden, som då och då kommit i dagen vid dylika anstalters drift. Dessutom torde de i viss mån kunna härledas ur en förklarlig skepsis gent emot all sådan verksamhet på barnavårdens område, där förvärvssyftet mer eller mindre öppet träder i dagen eller kan antagas vara incitament till verksamheten. Oftast blir emellertid levebrödet för de enskilda personer, som öppna barnhem, synnerligen knappt, åtminstone om de för sin existens äro helt beroende av rörelsen. Detta är naturligen ägnat att sänka hemmens standard och försämra barnens vård; besparingssträvandena ta sig exempelvis gärna, uttryck i underrekrytering av personalen eller anställandet av okvalificerade biträden, vilka ofta pläga avlösa varandra. Skäl av denna natur föranledde, såsom av den inledande historiska redogörelsen framgår, 1931 års lagstiftning om koncessionstvång vid inrättande av barnhem. Ehuru de mest framträdande vådorna av förut rådande ordning härigenom eliminerats, kan man naturligen icke bortse ifrån, att det alltjämt ifråga om barnhem, drivna av enskilda personer, kan föreligga vissa riskmoment, vilka sakna motsvarighet med avseende å andra barnavårdsanstalter. Det skulle emellertid enligt kommitténs mening vara en åtgärd av alltför ingripande natur att i anledning härav skrida till utfärdandet av förbud för enskilda personer att bedriva barnhemsverksamhet. Man är givetvis icke berättigad till antagandet, att envar privatperson, som önskar ägna sig åt sådan verksamhet, drives av motiv, vilka äro ur social synpunkt förkastliga eller icke önskvärda. Tvärtom har i många fall bakom en dylik verksamhet legat ett rent ideellt intresse och en kunnighet, vars nyttogörande varit en social vinning. Att schematiskt avklippa möjligheten för sådana personer att taga och fullfölja initiativ på den slutna barnavårdens område vore enligt kommitténs mening att 10 — 2338 43

146 förslösa värdefulla tillgångar. Ett förbud, inskränkt till enskilda personers barnhemsdrift i sådana fall, där förvärvssyftet dominerar, låter sig uppenbarligen ej praktiskt genomföra. Härtill kommer, att varje förbud på detta område, riktat mot enskilda personer, skulle kunna kringgås genom bildandet av skenorganisationer. Kommittén förutsätter därför, att den särskilda uppmärksamhet från det allmännas sida, som otvivelaktigt bör ägnas de enskilda barnhemmen, i första hand sättes in vid koncessionsprövningen. Därvid böra vederbörandes ekonomiska förutsättningar och verksamhetens finansiering vara avgörande i högre grad än nu är fallet, givetvis utan åsidosättande av andra sakliga kompetenskrav. När kommittén i det följande behandlar frågan om huvudmannaskapet i organisatoriskt hänseende för barnhemmen, förutsattes således, att barnhem skola kunna drivas av vilka samfälligheter eller organisationer som helst, liksom av enskilda personer, givetvis under villkor att hemmen uppfylla författningsenliga eller eljest i vederbörlig ordning fastställda krav ifråga om lokaliteter, utrustning, personal o. s. v. Bestämmelserna om legalt huvudmannaskap komma alltså, såvitt själva organisationen angår, allenast att hava den innebörden, att huvudmannen i sista hand skall ansvara för att erforderligt antal platser å barnhem av olika kategorier stå till förfogande. I och för sig behöver detta ej innebära, att vederbörande huvudman också skall ensam bära alla de med barnhemsverksamheten förenade kostnaderna. Å andra sidan tala starka skäl mot en helt genomförd boskillnad mellan huvudmannaskapet i organisatoriskt och i ekonomiskt hänseende. Den som har det yttersta ansvaret för att barnhem finnas i tillräckligt antal och som i sista hand skall driva barnhem i egen regi bör med andra ord också ha visst ekonomiskt ansvar för verksamheten. Vid avgörandet av omfattningen utav detta ekonomiska ansvar kunna — förutom rent praktiska hänsyn, t. ex. sådana som garantera största möjliga beaktande av ekonomiska faktorer vid barnhemmens drift — skatteutjämningssynpunkterna komma att spela en viss roll. Primärkommunerna som huvudmän. Ur vissa synpunkter skulle det vara naturligt, om primärkommunerna i princip svarade för att behovet av barnhem eller åtminstone flertalet kategorier därav bleve fyllt. Barnhemsvården ingår ju som ett led i den samhälleliga barnavården, vilken i såväl organisatoriskt som ekonomiskt hänseende har en stark förankring i kommunerna. Behovet av barnhemsplatser gör sig påmint — om än i varierande grad — inom samtliga kommuner i riket. Otvivelaktigt är det också ett önskemål att en barnhems vistelse icke skall behöva innebära ett fjärmande av den intagne från hemorten och där boende anhöriga. Detta gäller måhända särskilt i fråga om upptagningshemmen, men också med avseende å övriga kategorier barnhem. E n avgörande invändning mot ett legalt huvudmannaskap för primärkommunerna är emellertid, att det i de flesta kommunerna icke finnes behov av barnhemsplatser i den utsträckning, som erfordras för inrättandet av barnhem av lämplig storlek. Att denna invändning skulle förlora sin betydelse

147 efter genomförandet av den kommunala indelningsändring, som nu är föremål för utredning, är helt uteslutet. Kommittén hyser ej heller någon förhoppning om att dessa hinder skulle kunna undanröjas genom någon form av kommunal samverkan. Närmast till hands skulle vara att använda kommunalförbundsinstitutionen, men denna, som för övrigt förutsätter medgivande av vederbörande samhällen, lider av en viss stelhet i administrationen, som gör att den knappast är lämplig för det ändamål, varom nu är fråga. Det måste också anses som i viss mån karakteristiskt att intet av nuvarande kommunalförbund har till ändamål att bedriva barnhemsverksamhet. Kommittén har således ansett sig icke kunna förorda att primärkommunerna i princip skola vara legala huvudmän för barnhemmen. Barnavårdsförbunden som huvudmän. Understundom har tanken väckts att barnavårdsförbunden skulle vara huvudmän för barnhemmen. Att så skulle kunna vara fallet med förbundens nuvarande organisation anser kommittén uteslutet. Barnavårdsförbunden äro att anse såsom sammanslutningar av privaträttslig natur; medlemmarna av förbunden äro visserligen kommuner (barnavårdssamhällen) eller barnavårdsnämnder, men förbunden utöva icke några officiella funktioner och ha ingen befogenhet att utkräva allmänna avgifter. Anslutningen från kommunernas och barnavårdsnämndernas sida är för övrigt icke hundraprocentig. Såsom i kap. I I anförts ha förslag tidigare väckts om lagfästandet av barnavårdsförbundsinstitutionen och införandet av skyldighet för barnavårdsnämnderna att tillhöra förbundet för respektive län, vilka förslag dock icke föranlett lagstiftning. I dessa förslag saknades bestämmelser angående barnavårdsförbundens ekonomiska verksamhet. Så länge som sistnämnda spörsmål är olöst, kunna barnavårdsförbunden icke fungera såsom legala huvudmän för barnhemmen. Det är för detta ändamål icke till fyllest, att barnavårdsförbunden infogas såsom obligatoriska institutioner inom den samhälleliga barnavårdens organisation. De kunna rimligen icke åläggas skyldigheten att svara för barnhemsverksamhetens upprätthållande och utvecklingen med mindre samtidigt erforderliga ekonomiska förutsättningar skapas för dem att fullgöra uppgifterna ifråga. Att basera förbundens ekonomiska verksamhet, i vilken skulle ingå bestridandet av såväl anläggnings- som driftkostnaden för barnhemmen, på medlemsavgifter i egentlig mening låter sig näppeligen göra. Ej heller kan det anses lämpligt att visserligen låta förbunden vara legala huvudmän för barnhemsverksamheten men samtidigt göra dem beroende av utifrån kommande anslag, t. ex. genom att — såsom vid remissbehandlingen av organisationssakkunnigas i det föregående refererade förslag från vissa håll ifrågasattes — införa en legal skyldighet för landstingen att stå såsom ekonomiska garanter för barnavårdsförbunden. Barnavårdsförbundets huvudmannaskap skulle vid sådant förhållande kunna, få en rent formell karaktär, vilken icke skulle motivera de administrativa föranstaltningar, som förbundens lagfästande skulle medföra. Att giva förbunden rätt att uttaxera erforderliga medel bland invånarna i de

148 kommuner, som tillhöra respektive förbund, och sålunda införa en ny form av allmänna utskylder, måste givetvis ingiva allvarliga betänkligheter. Dessa skulle minska i betydelse, därest uttaxeringen skulle ske på förbundsmedlemmarna själva, d. v. s. på de i förbundet ingående kommunerna enligt bestämmelserna i lagen om kommunalförbund, men härigenom undvikas icke de övriga olägenheter av administrativ art, vilka enligt kommitténs mening skulle uppkomma vid en tillämpning av kommunalförbundsinstitutionens grunder på barnhemsområdet. Slutligen — och detta har varit avgörande för kommittén — finnes möjlighet att tillvarataga barnavårdsförbundens erfarenhet av och intresse för den slutna barnavården utan att skrida till en så genomgripande åtgärd som deras lagfästande. Ifråga om det organisatoriska huvudmannaskapet för barnhemmen finnes därför enligt kommitténs mening endast tvenne alternativ, som kunna bli föremål för allvarligare överväganden, nämligen att antingen staten eller landstingen (respektive städer, som icke deltaga i landsting) bliva huvudmän för verksamheten. Staten som huvudman. Vid bedömandet av frågan om lämpligheten av att staten blir huvudman i organisatoriskt hänseende för barnhemmen måste hållas i minnet, att ett dylikt huvudmannaskap icke skulle innebära ett »förstatligande» i egentlig mening av barnhemmen utan allenast att staten i sista hand skulle svara för att erforderligt antal barnhemsplatser städse stode till buds inom landets skilda delar. Frågan om huvudmannaskapet för barnhemmen för psykopatiska och nervösa barn skulle otvivelaktigt vara lättare att lösa genom statsalternativet än enligt landstingsalternativet, då landstingsområdena i regel äro för små för att lämpligen kunna fungera såsom upptagningsområden för dylika barnhem, men för övriga barnhems vidkommande kunna mycket vägande skäl anföras mot statsalternativet. E t t ordnande av barnhemsverksamheten enligt sistnämnda alternativ torde böra ske efter i huvudsak följande riktlinjer: Landet skulle genom socialstyrelsens försorg uppdelas i barnhemsdistrikt samt planer uppgöras för ordnandet av barnhemsvården inom varje distrikt. Där nybyggnadsbehov konstaterades föreligga, skulle socialstyrelsen i första hand undersöka, huruvida icke befintliga institutioner på barnhemsvårdens område kunde vidtalas att med bidrag av statsmedel uppföra erforderliga nya hem samt driva dessa. Till de hem, som icke dreves i statens regi, skulle — i den mån övriga tillgångar icke försloge — utgå såväl anläggnings- som driftbidrag. Storleken härav skulle i varje särskilt fall fastställas av den statsbidragsbeviljande myndigheten (ifråga om nybyggnadsbidrag Kungl. Maj:t och beträffande driftbidrag socialstyrelsen). Vid barnhemmens uppförande och förvaltning skulle i möjligaste mån medverkan lämnas av barnavårdsförbunden. Kommittén förbiser ingalunda att statsalternativet har vissa fördelar framför landstingsalternativet. Statens huvudmannaskap i organisatoriskt hänseende måste givetvis jämväl innefatta en skyldighet för staten att i sista hand

149 svara för barnhemsverksamhetens ekonomiska sidor; härigenom skulle andra samfälligheter befrias från skyldighet att bidraga till kostnaderna för barnhemmens verksamhet och skatteutjämningssynpunkterna skulle helt tillgodoses. Den effektivaste metoden att erhålla skatteutjämning mellan kommuner av olika slag är givetvis att överflytta kommunala uppgifter på staten. Ifråga om en mängd samhälleliga uppgifter är detta emellertid av praktiska skäl icke möjligt eller möjligt endast i begränsad utsträckning. Redan nu råder stor olikhet med avseende å skattebelastningen inom skilda landstingsområden, och det är naturligen önskvärt, att man om möjligt undviker att skärpa situationen genom att pålägga landstingen nya uppgifter, vilka skulle kunna öka ojämnheten i skattebelastningen. Enligt nämnda alternativ skulle det också vara möjligt att bestämma barnhemmens upptagningsområden under hänsynstagande till de lokalt varierande behoven i en utsträckning, som icke utan vidare läte sig göra enligt landstingsalternativet, då ju dessa områden kunde bestämmas utan hänsyn till administrativa gränser. Man skulle också undvika de ekonomiska och administrativa problem som skulle uppkomma enligt landstingsalternativet i de fall, där visst platsbehov lämpligen borde tillgodoses genom samverkan mellan flera landsting. Kommittén har emellertid kommit till den uppfattningen, att ovan berörda fördelar mer än väl uppvägas av de nackdelar, som måste anses vara förenade med ett statsalternativ. Dessa nackdelar ligga huvudsakligen på det administrativa planet. Statsalternativet skulle komma att kännetecknas av en utpräglad maktkoncentration med därav betingade tyngande förvaltningsformer. E t t centralt ämbetsverk — socialstyrelsen — skulle komma att i sista hand hava ansvaret för barnhemsverksamhetens utveckling inom landets olika delar. Vid avgörandet av nybyggnadsbehovet och sättet för dettas tillgodoseende kan emellertid en alltför långt gående centralisering vara till hinders. Detsamma gäller själva förvaltningen, särskilt om man betänker att man på här ifrågavarande område har att röra sig med flera hundra hem av skiftande karaktär och storlek. För den löpande förvaltningen, icke minst den ekonomiska, måste utfärdas generella föreskrifter och anordnas en kontroll, som näppeligen kunde undgå att verka tyngande. Den centraliseringstanke, som ligger bakom statsalternativet, skulle i praktiken lätt kunna betyda att barnhemsverksamheten standardiserades. Härigenom skulle bl. a. uppkomma svårlösta personalfrågor. Man skulle också kunna gå miste om de lokala initiativ, vilka hittills betytt så mycket för den slutna barnavårdens utveckling. Visserligen torde man även om staten bleve huvudman för barnhemmen kunna räkna med en både kvantitativt och kvalitativt betydande medverkan från barnavårdsförbund och andra institutioner, men härigenom skulle man näppeligen kunna eliminera de nackdelar, som äro förenade med barnhemsverksamhetens centralisering. Det skulle säkerligen möta svårigheter att erhålla den erforderliga smidiga kommunikationen mellan de lokala huvudmännen — barnavårdsförbund, stiftelser och föreningar o. s. v. — samt social-

150 styrelsen. E n sådan kommunikation är av nöden icke blott vid de årligen återkommande tillfällen, då driftbidragen skulle bestämmas, utan även under hela verksamhetsåret, då ju behov av tilläggsanslag på grund av oförutsedda händelser städse kan uppkomma. En central prövning av sådana anslagsäskanden ter sig mindre lämplig, särskilt i betraktande av det stora antal barnhem det här gäller. Av ovan anförda skäl har kommittén icke ansett sig kunna förorda statsalternativet. Landstingen som huvudmän. För landstingslinjen tala åtskilliga skäl. Det är utan tvivel av största betydelse, att barnhemsverksamheten i organisatoriskt hänseende har en lokal förankring. Kommunområdena äro i regel för små för att kunna bilda underlag för barnhemsvårdens självständiga ordnande. Landstingsområdena framstå härvidlag såsom mycket naturliga enheter för samtliga kategorier barnhem med undantag av barnhemmen för psykopatiska och nervösa bara. För hem av sistnämnda typ ha landstingsområdena i regel alltför ringa befolkningstal för att kunna fungera som upptagningsområde, men ifråga om övriga kategorier barnhem lämpa sig landstingsområdena väl för detta ändamål. Barnhemsvården är heller icke främmande för landstingen, vilka nu driva dispensärbarnhem samt lämna andra barnhem ett ekonomiskt stöd, som år för år blivit allt kraftigare. Barnhemsvården har också i dess egenskap av sluten anstaltsvård åtskilliga beröringspunkter med landstingens dominerande arbetsområde, sjukvården. Visserligen råder en strävan att befria landstingen från uppgifter, som icke direkt ligga i nivå med sjukvårdsuppgifterna, men enligt kommitténs mening skulle ett landstingens huvudmannaskap för barnhemmen icke komma i kollision med dessa strävanden. Såsom tidigare anförts skall det legala huvudmannaskapet i organisatoriskt hänseende icke innebära annat än en skyldighet att svara för barnhems anordnande i den mån erforderligt antal barnhem icke kommer till stånd genom annans försorg. Ett intimt samarbete måste således äga rum mellan den legala huvudmannen och de institutioner och sammanslutningar inom vederbörande verksamhetsområde, vilka arbeta i den samhälleliga barnavårdens tjänst. Bland dessa intaga länens barnavårdsförbund utan tvekan en särställning, vilken gör dem väl ägnade att handhava själva driften av barnhemmen. Med en dylik verksamhet från barnavårdsförbundens sida låter sig ett landstingens legala huvudmannaskap väl förena, och det finnes all anledning antaga att ett fruktbringande samarbete skall kunna äga rum mellan landstingen och förbunden. Gentemot statsalternativet har landstingsalternativet bl. a. den fördelen, att man härigenom erhåller en organisation, där huvudmännen ha ansvaret var för sitt lokalt avgränsande område och där de så att säga få en omedelbar känning med de föreliggande behoven. Om staten skulle vara den legala huvudmannen, skulle frågan om en önskvärd utbyggnad av barnhemmen i hög grad vara beroende av statsmakternas och statsorganens initiativ

151 och positiva medverkan. Enligt detta alternativ skulle saknas den pådrivande kraft, som landstingen enligt landstingsalternativet förutsattes skola vara och som de måste vara för att fullgöra sina förpliktelser som legala huvudmän. Kommittén har för sin del efter övervägande av de skilda synpunkter som kunna anföras för och emot de ovan angivna alternativen stannat vid att förorda, att landstingen (respektive städer som icke deltaga i landsting) skola vara legala huvudmän i organisatoriskt hänseende för spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och barnhem för varaktig vård. Vad därefter angår frågan om det ekonomiska stödet till barnhemmen bör, såsom tidigare anförts, den legala huvudmannen, d. v. s. enligt kommitténs förslag landstingen och icke-landstingsstäder, i princip bidraga till kostnaderna för barnhemmens anordnande och drift. Kommittén anser emellertid, att jämväl staten bör lämna dylika bidrag. Statsbidraget bör t. o. m. enligt kommitténs mening vara större än landstingens bidrag, detta i syfte att åstadkomma mesta möjliga skatteutjämnande effekt. Skatteutjämningssynpunkterna kunna med andra ord tillgodoses jämväl enligt landstingsalternativet genom en lämplig avvägning mellan statens och landstingens kostnadsandelar. Kommitténs förslag i dessa hänseenden, för vilka redogörelse lämnas i det följande, måste anses innebära en sådan avvägning mellan statens och landstingens utgifter för barnhemsändamål att skatteutjämningssynpunkterna bli väl tillgodosedda, Kommitténs förslag angående huvudmannaskapet för barnhemmen. Enligt 40 § F B L skall varje landstingsområde respektive stad, som icke deltager i landsting, äga tillgång till erforderligt antal platser å för områdets respektive stadens gemensamma behov avsedda, ändamålsenligt förlagda och anordnade spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och barnhem för varaktig vård. I den mån annan icke drager försorg härom skall det åligga landstinget respektive icke-landstingsstäder att till erforderligt antal anordna och driva dylika barnhem. E n av huvudsynpunkterna i kommitténs förslag angående landstingens legala huvudmannaskap för spädbarnshemmen, mödrahemmen, upptagningshemmen och barnhemmen för varaktig vård är samverkan mellan landstingen (respektive icke-landstingsstäder) och övriga huvudmän för redan befintliga barnhem. För denna samverkan liksom för ordnandet av barnhemsvården i övrigt måste fasta riktlinjer uppdragas. Varje landstingsområde bör i princip vara så att säga självförsörjande med avseende å barnhem av ovannämnda kategorier. Detta utesluter givetvis icke, att visst eller vissa barnhem kunna hava flera landstingsområden eller delar därav såsom upptagningsområden, men detta synes böra vara undantagsfall. Införandet av ett ansvar för landstingen att svara för anordandet av erforderligt antal barnhem i den mån behovet icke annorledes tillgodoses förutsätter en inventering av tillgängliga barnhem samt uppgörandet av en plan för barnhemsvårdens ordnande inom landstingsområdet. Kommittén har

152 ansett lämpligast att detta sker i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande genom landstingen själva, varför kommittén icke gjort någon sådan inventering eller upprättat förslag till länsplaner. Dessa planer skola närmast hava karaktären av översiktsplaner för barnhemsverksamhetens ordnande i syfte att förhindra att en del av landstingsområdet gynnas på bekostnad av en annan del samt att det allmänna icke lämnar bidrag till andra barnhem än dem, som äro av behovet påkallade och lämpligt belägna. I denna plan böra alltså allenast upptagas sådana vid planens upprättande befintliga barnhem, som på grund av sin allmänna standard finnas böra komma i åtnjutande av driftbidrag av allmänna medel. I den mån inom landstingsområdet befintliga barnhem icke förslå att täcka det behov av platser å barnhem av ifrågavarande kategorier, som kan beräknas föreligga, skall i planen angivas riktlinjerna för en utbyggnad av barnhemmen. I denna del skall planen icke vara detaljerad, ej heller skall avsikten vara att förplikta vederbörande huvudman att under alla omständigheter fullfölja planen i enlighet med nämnda riktlinjer. Kommittén har emellertid utgått ifrån att det skall åligga landstinget att svara för att en fullständig utbyggnad av barnhemmen skall vara slutförd inom fem år efter lagstiftningens ikraftträdande. Detta har kommit till uttryck i första stycket i övergångsbestämmelserna till FBL, vilken bestämmelse har den innebörden, att landstingets skyldighet att svara för att det tillgängliga platsantalet är tillräckligt skall inträda först efter utgången av det femte året från lagstiftningens ikraftträdande. E t t rationellt utnyttjande av såväl redan befintliga som planerade barnhem förutsätter, att de inom landstingsområdet befintliga barnhemmen i största möjliga mån äro öppna för alla barn inom området, oavsett bostadsort eller hemortsrätt. Att åstadkomma detta genom ensidiga dekret från statsmakternas sida i samband med denna lagstiftnings antagande får anses uteslutet. I vissa fall hindra donationsvillkor eller liknande bestämmelser att visst barnhem infogas bland dem, som äro avsedda för landstingsområdets gemensamma behov, i andra fall är t. ex. fråga om ett kommunalt hem, som endast räcker till för kommunens eget behov. Dylika hinder böra i och för sig icke utesluta att sådana hem upptagas i planen; genom sin existens bidraga de ju i allt fall till att underlätta landstingets ansvar för tillgodoseendet av behovet av barnhemsplatser. I andra fall synes man böra eftersträva att genom överenskommelse med vederbörande huvudman få upptagningsområdet att sammanfalla med landstingsområdet. I den mån visst barnhem behöver undergå reparations-, ombyggnadseller ändringsarbete för att kunna fullgöra sina funktioner på ett tillfredsställande sätt, bör i planen angivas omfattningen av vederbörande arbeten. Landstinget skall icke vara skyldigt övertaga äganderätten till eller driften av redan befintliga hem. Av vikt är att de redan existerande barnhemmen i så stor utsträckning som möjligt infogas i länsplanerna för barnhemsvården samt att nybyggnadsbehovet således inskränkes till det oundgängligen

153 nödvändiga. Att inom åtskilliga län finnes behov av nya hem av särskilt kategorierna spädbarnshem, mödrahem och upptagningshem är emellertid uppenbart. Däremot torde behovet av hem för varaktig vård mångenstädes framdeles komma att vara avsevärt mindre än som motsvarar nuvarande tillgång å dylika hem. Något direkt förbud att i fortsättningen driva sådana hem är icke förutsatt i kommitténs förslag, men en noggrannare prövning kommer att ske från det allmännas sida angående de omständigheter, under vilka barnen placeras i dylika hem. I realiteten kommer därför en minskning av deras klientel att ske. I länsplanerna skola endast upptagas hem av denna natur till det antal, som betingas av de sålunda ändrade förhållandena. Anledning finnes antaga, att åtskilliga av de hem, som icke upptagas i planerna och som således icke komma i åtnjutande av det allmännas ekonomiska stöd, kunna övertagas av landstingen, vilka härigenom beredas möjlighet att använda hemmet för ett annat klientel. I andra fall torde överenskommelse kunna träffas mellan landstinget och vederbörande huvudman av innebörd, att hemmet skall lägga om sin verksamhet, så att det tillgodoser ett mera aktuellt behov och således blir upptaget i länsplanen. Kommitténs förslag i denna del innebär icke, att landstingen skola i egen regi driva alla barnhem, som landstinget övertager eller uppför. En viss risk torde otvivelaktigt finnas för att anspråken på hemmens standard i så fall stegrades, att vissa problem uppstode i samband med personalens anställnings- och löneförhållanden samt att förvaltningen bleve tungrodd. Förslaget förutsätter tvärtom icke blott att nuvarande förhållanden med avseende å ett barnhems huvudmannaskap och förvaltning skola bibehållas, i den mån icke ifråga om vissa hem särskilda skäl tala för en ändring härutinnan, utan även att landstingen vid uppförandet av erforderliga nya hem och dessas förvaltning skola begagna sig av den medverkan från barnavårdsförbund och övriga lämpliga institutioner, vilken står till buds. Att härför föreskriva några regler är givetvis uteslutet. Kommittén utgår ifrån att hithörande förhållanden skola ordnas under en fri samverkan mellan de för barnhemsvården intresserade parterna inom landstingsområdet under landstingets ledning. Särskilt anser sig kommittén kunna bygga på att länsbarnavårdsförbunden fullfölja den linje, på vilken de redan i betydande omfattning slagit m, och åtaga sig att med stöd av allmänna medel uppföra och driva nya barnhem. Härigenom skulle den utveckling fortsätta, som försiggått under de senaste femton åren, och ytterligare befästas den ställning inom länens barnavård, som förbunden efter hand erhållit. På grund av dessa förbunds karaktär av organ för barnavårdsnämnderna skulle barnhemmen härigenom på ett naturligt sätt anknytas till de lokala organen för samhällets barnavård, barnavårdsnämnderna. Å andra, sidan skall det naturligen icke föreligga något hinder för landstingen att driva barnhem i egen regi i den utsträckning, vederbörande landsting självt finner lämpligt. Länsplanerna skola enligt F B L 40 § andra stycket upprättas av landstingen samt godkännas av socialstyrelsen. Då planerna skola ligga till grund

154 för det allmännas ekonomiska stöd till barnhemmen och då det är angeläget att hemmen så snart som möjligt komma i åtnjutande härav, böra förarbetena med planernas upprättande upptagas så snart som möjligt efter lagförslagens riksdagsbehandling, så att de kunna behandlas av landstingen i september 1945 och ingivas till socialstyrelsen senast den 1 oktober samma år; planerna för hela riket böra fastställas före utgången av år 1945 (övergångsbestämmelserna till FBL, andra stycket.) Över planerna böra yttranden inhämtas av vederbörande länsstyrelse och barnavårdsförbund samt de övriga instanser, som för detta ändamål kunna komma ifråga. Uttryckligt lagstadgande i sagda hänseende har emellertid befunnits erforderligt allenast beträffande länsstyrelser och barnavårdsförbund. Under tidernas lopp måste de en gång fastställda länsplanerna givetvis undergå vissa förändringar; behov av nya barnhem uppkomma, andra läggas ned, åter andra förändra sin karaktär och komma att omfatta andra kategorier barn o. s. v. Kommittén förutsätter, att dylika förändringar skola av landstinget anmälas till socialstyrelsen för dess godkännande.

Kap. VIII. Det allmännas ekonomiska stöd till barnhemmen. Allmänna synpunkter. Såsom tidigare anförts innebär kommitténs förslag, att statsbidrag skola utgå till såväl anordnandet som driften av de barnhem, vilka äro upptagna i vederbörande länsplan. Med barnhem avses i detta sammanhang allenast hem av de i 39 § 2 mom. F B L särskilt angivna kategorier. Ehuru huvudregeln bör vara, att statsbidrag endast utgår till de i länsplanerna upptagna hemmen, har kommittén ansett det böra lämnas möjlighet även för vissa andra barnhem, t. ex. sådana, som på grund av sitt klientels beskaffenhet hava upptagningsområden, vilka sträcka sig långt utöver länsgränserna, att erhålla bidrag. I den mån ett dylikt hem finnes tillgodose ett allmänt behov skall statsbidrag således enligt kommitténs förslag kunna utgå. Statsbidragsbestämmelserna återfinnas i de båda kungörelseförslagen, det ena avseende statsbidrag för uppförande eller inrättande av barnhem, det andra avseende statsbidrag till driften av barnhem. Redan nu kan bidrag för ny-, om- eller tillbyggnad av barnhem beviljas ur allmänna arvsfonden, men det synes angeläget att fastare former skapas för bidragsverksamheten, så att icke utbyggnaden av barnhemsväsendet blir beroende av omfattningen utav de medel, som årligen tillföras arvsfonden. Statsbidragen böra därför utgå ur särskilda, årligen beviljade »anslag för uppförande eller inrättande av barnhem», uppförda under femte huvudtiteln. Medel ur arvsfonden böra däremot icke — annat än möjligen i enstaka undantagsfall — i fortsättningen utgå till uppförande av barnhem, då fondens av-

155 kastning mer än väl torde behövas för främjandet i andra former av barns och ungdoms vård och fostran. Nybyggnadsbidragen skola enligt förslaget till kungörelse i varje särskilt fall beviljas av Kungl. Maj:t efter socialstyrelsens hörande. För bestämmandet av anslagsbehovet skall socialstyrelsen varje år ingiva en på grundval av de fastställda länsplanerna uppgjord beräkning av nybyggnadsbehovet för nästföljande budgetår samt kostnaderna härför. Såsom förut nämnts förutsätter kommittén, att jämväl landstingen och icke-landstingsstäder skola lämna sitt ekonomiska stöd vid uppförandet av barnhem. Av olika skäl, särskilt med hänsyn till skatteutjämningssynpunkterna, har kommittén dock ansett att en större andel av kostnaderna bör åvila staten. Efter övervägande av olika statsbidragsgrunder har kommittén funnit lämpligast att statsbidragen utgå med högst viss procentsats av de verkliga kostnaderna, dock med högst visst belopp per vårdplats. De anspråk ifråga om lokaliteternas omfattning, utrustning och allmänna standard, som rimligen böra uppställas, torde icke vara så varierande ifråga om olika kategorier barnhem, att en differentiering av nybyggnadsbidragen efter hemmens karaktär synes erforderlig. Fråga har uppkommit, huruvida statsbidragen borde differentieras med hänsyn till barnantalet inom landstingsområdet samt landstingets skatteunderlag och skattebörda. Så är t. ex. fallet med de statsbidrag, som utgå till uppförande eller inrättande av barnavdelningar vid eller i anslutning till lasarett. (Svensk författningssamling 1939:537). Vissa skäl tala visserligen för en sådan anordning, men kommittén har funnit det lämpligare, att statsbidragen över huvud taget bestämmas så högt, att de bli ett kraftigt incitament till en utbyggnad av barnhemsverksamheten och i samtliga fall innebära ett effektivt ekonomiskt stöd till landstingen, då de fullgöra här avsedda nya uppgifter. De statsbidrag, som av kommittén nedan förordas, måste anses så höga, att behov av en differentiering, motsvarande den som är företagen beträffande statsbidragen till barnavdelningarna vid lasaretten, icke finnes. Statsbidrag för uppförande av barnhem. E n uppskattning av de genomsnittliga byggnadskostnaderna för barnhemmen är givetvis vansklig att göra. Kommittén har emellertid låtit inhämta uppgifter angående kostnaderna för vissa under senare år uppförda hem av olika kategorier: dessa redovisas i tab. 23. Att byggnadskostnaderna för barnhemmen ökat under kriget är uppenbart. Ehuru de som synes äro mycket växlande, anser sig kommittén i det sammanhang, varom nu är fråga, kunna utgå från en genomsnittlig nybyggnadskostnad av i runt tal 6 000 kronor per vårdplats. Staten bör enligt kommitténs mening i princip lämna bidrag, motsvarande högst tre fjärdedelar av de verkliga byggnadskostnaderna, varjämte ytterligare en maximering av bidraget bör ske så, att bidraget icke får överstiga 4 500 kronor per vårdplats. (Ifråga om mödrahemmen beräknas härvid en plats för mor och barn gemen-

156 Tab. 23.

Byggnadskostnader in. ni. för vissa under senare år uppförda barnhem.

Barnhemmets belägenhet

Kategori

i

2 Barnhem uppfört Material år

4 Byggnads- Kostkostn. nad för Byggnads- Tomt- Kostnad pr vård- invenPlatsantal kostnad kost- för in- plats tarier exkl. tomt nad ventarier exkl. pr vårdtomt- plats kostnad kr. kr. kr. kr. kr. 5

_ Trä 47 300 5 200 2 365 Uppt.-hem 1935 20 Öjaby 1937 Sten 12 m. + 6 sp 93 300 7 200 12 000 3 332 428 Karlshamn . . Mödrahem + Disp.-bhem + 1 0 disp.b. Östersund . . Uppt.-hem + 1938 15 000 8 333 625 « 7 m. + 17 b 200 000 — Mödrahem Uppt.-hem Trä 68188 — 8 825 4 011 519 1939 17 Järvsö 132 656 — 9 781 5 306 391 1939 25 Uppsala . . . . » » 1941 Sten 10m. + 5sp. 109 814 — 26 571 7 321 1771 Gamleby . . . . Mödrahem 1941/42 40 248 677 — 32 000 6 216 800 Eskilstuna . . Uppt.-hem » 1941 N o r r k ö p i n g . . Mödrahem » 16m.+ 16sp. 200 000 — x 25 000 6 250 783 1943/44 Trä 12 m. + 3sp. 140 000 7150 ) 15 000 9 333 1000 Kåge » 1943/44 18 123 500 — 12 392 6 860 688 Arvidsjaur . . Uppt.-hem » s Falköping . . Mödrahem Sten 18m.+ 14sp. 3) 190 000 — •) — 3)5 938 s — s 3 Huddinge Uppt.-hem 15 ) 141500 — ) 11000 )9 433 )733 *) » x ) Därav 5 500 kr. för nya nskaffning - 2 ) Skall uppföras 1944/45. — s. Beräknad kostnad. — 4 ) Beräknas bli uppfört 1944 samt och en plats för varje ensamt spädbarn). Kommittén är emellertid medveten om att förhållandena kunna utveckla sig så, att bidrag, utformade efter dessa grunder, tämligen snart måste bliva föremål för omprövning. I byggnadskostnaderna böra — i likhet med vad som i allmänhet gäller såsom villkor för jämförliga statsbidrag — kostnaderna för anskaffande av tomt och inventarier icke medräknas. Statsbidrag bör enligt kommitténs mening även utgå till kostnaderna för inköp av byggnad, som skall användas för barnhemsändamål. Bidrag bör vidare utgå till kostnaderna för reparationer och tillbyggnadsarbeten, som fordras för iståndsättande av i huvudmannens ägo befintlig fastighet. Bidraget till inköp av byggnad samt för ombyggnads- och ändringsarbeten å denna föreslås utgå med högst tre fjärdedelar av de verkliga kostnaderna, dock högst 3 000 kronor per vårdplats. Är fråga om ändrings- och reparationsarbeten å fastighet, som tillhör vederbörande huvudman, skall enligt kommitténs förslag kunna utgå statsbidrag med nyssnämnda procentsats av de verkliga kostnaderna, dock högst 2 000 kronor per vårdplats. I detta sammanhang må understrykas, att de ovan angivna beloppen ha karaktären av maximibelopp. Därest sökanden har egna tillgångar (t. ex. i form av donationsmedel, gåvor, fonder o. s. v.) bör vid statsbidragets bestämmande hänsyn tagas härtill. Till frågan om landstingsbidraget i dylika fall återkommer kommittén här nedan. Det har synts kommittén skäligt att vissa huvudmän, vilka under senaste år inrättat barnhem, under vissa förhållanden skola kunna retroaktivt beviljas

157 statsbidrag till byggnadskostnaderna. Enligt övergångsbestämmelser till kungörelseförslaget angående byggnadsbidrag skall retroaktivt bidrag kunna beviljas landsting eller kommun för hem, som påbörjats före den 1 januari 1942, dock endast om synnerliga skäl därtill äro. Statsbidrag till driften av barnhem. Efter övervägande av olika möjligheter att lösa frågan om statens driftbidrag till barnhemmen har kommittén funnit lämpligast att dessa bidrag utgå med visst belopp per barn och vårddag. Kommittén är emellertid medveten om att vissa skäl kunna anföras för att statsbidraget knytes till viss eller vissa utgiftsposter. Med hänsyn till den varierande betydelse, som ett bidrag till lokalkostnaderna skulle få, kan statsbidraget näppeligen läggas på denna utgiftspost. Motsvarande torde i huvudsak gälla omkostnaderna för värme, lyse, renhållning o. d. För ett statsbidrag till sjukvården tala visserligen i och för sig åtskilliga skäl, men ett dylikt bidrag skulle icke ha någon större ekonomisk betydelse för barnhemmen eller i någon högre grad inverka på storleken av landstingens kostnadsandel. De utgiftsposter, vilka främst skulle kunna ifrågakomma i detta sammanhang, äro personalkostnaderna och utgifterna för kosthållet. Det må erinras om att driftbidragen till barnavårdsanstalterna för halvöppen barnavård knutits till nämnda omkostnadsposter. De skäl, som legat till grund för detta statsmakternas beslut, föreligga emellertid enligt kommitténs mening icke i samma utsträckning ifråga om barnhemmen. Under alla förhållanden har det synts kommittén lämpligare, att statsbidraget får karaktären av ett allmänt stöd åt vederbörande institution än att det lägges på vissa poster, vilket otvivelaktigt måste komplicera beräkningen av bidragets storlek. Härför talar också skatteutjämningssynpunkterna, vilka otvivelaktigt kunna lättare tillgodoses, om statsbidraget icke är begränsat till vissa omkostnadsposter. Den princip för bidragets bestämmande, som av kommittén förordas, har också sin motsvarighet på andra områden av den slutna anstaltsvården och har där kommittén veterligen icke vållat några svårigheter. Med utgångspunkt från ovan angivna synpunkter behandlas här nedan frågan om storleken av statsbidraget till barnhem av olika kategorier. Vad först angår mödrahemmen skola ju dessa enligt kommitténs förslag vara anordnade antingen som hemskolor eller som vårdhem. Av dessa äro hemskoiorna den dyraste vårdformen. Det stora flertalet av de mödrar, för vilka dessa skolor äro avsedda, äro medellösa eller mindre bemedlade. Visserligen kunna de erhålla ekonomiskt bistånd i form av mödrahjälp och moderskapspenning eller moderskapshjälp, men dessa medel skulle icke förslå till bestridandet av vårdavgifterna, om dessa sattes till belopp, som i jämförelse med andra vårdformer i och för sig vore påkallade. Det skulle visserligen kunna tänkas, att man, liksom vid åtskilliga institutioner, där karaktären av undervisningsanstalt är mera utpräglad, införde viss möjlighet till stipendier, men på grund av mödrarnas ekonomiska förhållanden skulle dessa behöva utgå i sådan omfattning, att de komme att verka som en allmän avgiftsbefrielse eller

158 avgiftsnedsättning. Någon anledning att gå denna omväg för att lösa frågan om avgifterna synes icke föreligga. E n allmän höjning av mödrahjälpens belopp i syfte att möjliggöra ökad användning av hemskoleformen kan kommittén ej heller förorda. Då kostnaderna för hemskolevården under alla förhållanden i regel i en eller annan form måste komma att i sista hand drabba det allmänna, är här närmast fråga om en fördelning av dessa mellan olika samfälligheter, d. v. s. stat, landsting och kommun. J u högre avgifterna sättas, desto större andel av kostnaderna komma att åvila kommunerna. På grund av hemskolornas karaktär synes det naturligast och mest i överensstämmelse med förhållandena på andra områden, att staten bär en större del av kostnaderna för hemskolornas kostnader än av kostnaderna för vårdhemmen. Detta har föranlett kommittén att förorda, att statsbidrag skall utgå till hemskolornas driftkostnader allenast under förutsättning att någon vårdavgift icke uttages. Till grund för denna ståndpunkt ligger också avsikten att stimulera intresset för denna vårdform icke blott hos de lokala barnavårdsorganen utan även hos mödrarna själva. I detta sammanhang må erinras om kommitténs i det föregående gjorda uttalande angående mödrahjälp åt mödrar vid hemskolor, enligt vilket sådan hjälp bör kunna utgå till bestridandet av kostnaderna för moderns och barnets utrustning samt såsom fickpengar. Det är visserligen förenat med stora vanskligheter att uppskatta den genomsnittliga dagskostnaden vid hemskolorna, men kommittén anser sig beträffande statsbidragets bestämmande kunna utgå från en dagskostnad av i runt tal 5 kronor. Med utgångspunkt härifrån och då det synes särskilt angeläget att landstingen stimuleras att medverka vid upprättandet av hemskolor vill kommittén förorda, att statsbidraget till hemskolorna bestämmes till kr. 3: 50 per dag för väntande moder samt med samma belopp för moder med barn tillsammans. När kommittén föreslagit detta belopp, har den utgått ifrån, att statsbidraget bl. a. icke blott skall omfatta driftkostnaderna i allmänhet utan även helt täcka samtliga kostnader för avlöning åt den vid hemskolan anställda skolkökslärarinnan samt erforderligt undervisningsmaterial. Vad därefter angår mödrahemmen av vårdhemstyp, så föreligga enligt kommitténs förmenande icke skäl av samma styrka som beträffande hemskolorna att vid statsbidragets bestämmande bortse från vårdavgifterna. Även av andra skäl torde statens bidrag till vårdhemmens drift böra sättas lägre än till skolhemmens. Kommittén vill därför förorda, att statsbidraget bestämmes till kr. 1: 50 per dag för väntande moder samt till samma belopp för moder med barn, allt under förutsättning att vårdavgift utgår med högst kr. 1: 50 per dag. Den sänkning av nu utgående avgifter, som vid de flesta hem blir en förutsättning för statsbidrag, finner kommittén önskvärd. Däremot har det icke synts lämpligt att vårdavgifterna helt slopas i dessa fall; genom den sålunda föreslagna differentieringen av mödrahemmens vårdavgifter torde hemskolornas verksamhet underlättas, vilket kommittén anser böra med olika medel eftersträvas.

159 Vården av de ensamma späda barnen å mödrahemmen av vårdhemstyp är, relativt sett, dyrare än vården av de barn, vilka åtföljas av sina mödrar. Kommittén anser emellertid icke, att denna omständighet bör föranleda ett högre statsbidrag för förstnämnda barn. Här synes man i stället av flera skäl böra räkna med högre vårdavgifter än för mödrar med barn. Kommittén vill således förorda, att statsbidraget till kostnaderna för vården av ensamma späda barn å denna typ mödrahem bestämmes till kr. 1: 50 per dag och barn, under förutsättning att vårdavgift icke uttages med högre belopp än 2 kronor för dag. Beträffande statsbidraget till spädbarnshemmens driftkostnader bör enligt kommitténs mening tillämpas samma grunder som för bidraget till kostnaderna för vården av ensamma späda barn vid mödrahemmen av vårdhemstyp. E n relativt stor andel av kostnaderna bör således täckas av vårdavgifter, vare sig dessa erläggas av enskild person eller kommun. Kommitténs förslag i denna del innebär alltså, att statsbidrag skall utgå till spädbarnshemmens driftkostnader med kr. 1:50 per barn och dag, under förutsättning att vårdavgift uttages med högst 2 kronor för dag. Vissa skäl tala för att statsbidraget till upptagningshemmen differentieras, så att högre statsbidrag skulle tillkomma sådana hem, där särskilda åtgärder vidtagits för att få till stånd en fullt tillfredsställande medicinsk och psykiatrisk observation av barnen, t. ex. genom anlitande av specialläkare, anställandet av särskilt kvalificerad personal el. dyl. Kommittén har emellertid funnit, att detta skulle medföra åtskilliga praktiska svårigheter och bl. a förutsätta en prövning i varje särskilt fall av de anordningar, som i nu nämnt syfte vidtagits vid hemmen, för vilken prövning några fastare riktlinjer näppeligen skulle kunna uppdragas. E n dylik differentiering av statsbidraget har kommittén således funnit sig böra avböja. Efter övervägande av olika alternativ har kommittén stannat vid att förorda samma statliga driftbidrag till upptagningshemmen som till vårdhemmen och spädbarnshemmen eller kr. 1: 50 per barn och vårddag, varvid förutsattes, att vårdavgift skall uttagas med högst kr. 1: 50. För närvarande kan statsbidrag utgå till den organiserade tuberkulosförebyggande barnavård, som bedrives vid dispensärbarnhemmen. Dessa hem erhålla jämväl driftbidrag av Svenska Nationalföreningen mot tuberkulos. Såsom tidigare anförts äro dessa enligt den av kommittén förordade nomenklaturen att anse såsom upptagningshem. Om ifrågavarande hem i nämnda egenskap bliva berättigade till statsbidrag till driftkostnaderna, synes behov icke längre föreligga av ytterligare statsbidrag inom dispensärvårdens ram. Kommitténs förslag i denna del förutsätter därför viss ändring av kungörelsen den 18 juni 1937 (nr 400) angående statsbidrag till dispensärverksamheten för tuberkulosens bekämpande.

160 Driftkostnaderna vid barnhemmen för varaktig vård torde i allmänhet icke komma att i någon mera avsevärd grad skilja sig från de kostnader, vilka kunna beräknas uppkomma vid upptagningshemmens drift. I och för sig tala vissa skäl för en differentiering av vårdavgifterna vid barnhemmen för varaktig vård, så att de — åtminstone sedan vården pågått viss tid — utginge med lägre belopp, där de bestredos av enskild person än där en kommun svarade för avgiften. Kommittén har emellertid av praktiska skäl icke ansett sig kunna förorda en sådan differentiering. Om statsbidraget bestämmes till kr. 1: 50 per barn och vårddag, synes vårdavgift böra få uttagas med högst kr. 1:50. Kommittén förordar bestämmelser av nu nämnt innehåll. Vissa frågor av administrativ natur. Enligt kommitténs förslag till statsbidragsbestämmelser skola de statliga driftbidragen till barnhemmen utbetalas i efterskott. De skola sökas av den huvudman, som driver vederbörande hem. Då det för verksamhetens bedrivande är av vikt, att denne på förhand får besked, huruvida och efter vilka grunder statsbidrag skall utgå, förutsattes att den bidragsbeviljande myndigheten på grundval av inkomna uppgifter skall meddela beslut i dessa avseenden redan före den tid, för vilken bidrag sökes. Utbetalning av bidraget torde därefter böra ske halvårsvis i efterskott med hänsyn till det verkliga antalet vårddagar. Viss möjlighet att erhålla förskott å beviljat statsbidrag synes emellertid böra föreligga; i 6 § tredje stycket i förslaget till kungörelse angående statsbidrag till driften av barnhem föreskrives därför, att förskott för varje halvår skall kunna utanordnas med belopp, motsvarande högst hälften av det för halvåret beräknade statsbidraget. På grund av den ställning i övrigt, som socialstyrelsen enligt förslaget skall hava i förhållande till anstaltsvården för barn, synes det naturligt, att beslutanderätten i bidragsfrågor anförtros åt nämnda myndighet; dock bör rätt föreligga att anföra besvär hos Kungl. Maj:t. Vad därefter angår frågan om villkoren för statsbidrag, så uppkommer först spörsmålet, vilken roll frågan om huvudmannaskapet för vederbörande barnhem i detta sammanhang skall spela. Såvitt kommittén kan finna, är det endast beträffande barnhem, drivet av enskild person, som tvekan kan uppstå. Med hänsyn till innehållet i de föreslagna koncessionsbestämmelserna och på grund av den effektivisering av kontrollen över barnhemmen, som kommittén förutsätter skall komma till stånd, anser sig kommittén dock kunna förorda, att statsbidrag i princip skall kunna utgå jämväl till barnhem, drivet av enskild person. Enligt de båda kungörelseförslagen skall statsbidrag således kunna utgå till landsting, kommun, förening, stiftelse eller annan. Såsom tidigare nämnts innebär kommitténs förslag bl. a., att i princip endast sådana barnhem, som äro upptagna å länsplanerna för barnhemsvårdens ordnande, skola kunna komma i åtnjutande av statsbidrag. I det före-

161 gående har jämväl framhållits, att den omständigheten, att visst barnhem har ett begränsat upptagningsområde, icke i och för sig skall utgöra hinder för hemmets upptagande i planen. När det gäller att avgöra, huruvida statsbidrag bör utgå till exempelvis driften av sådana nu befintliga kommunala hem, vilka väl kunna tillgodose ortens behov av barnhemsplatser men vilkas platsantal är otillräckligt för mottagandet av barn från annan ort, skulle det med ett visst fog kunna göras gällande, att vederbörande kommun själv borde svara för driftkostnaderna. Kommittén har emellertid funnit övervägande skäl tala för att dylika hem i statsbidragshänseende böra jämställas med övriga barnhem. Någon anledning i och för sig att hämma det kommunala intresset för barnhemsverksamheten — vilket otvivelaktigt skulle bli följden, om hem av här nämnt slag skulle komma i en ofördelaktigare ställning i statsbidragshänseende än övriga barnhem — finnes givetvis icke. En annan sak är, att staten icke bör medverka till upprätthållandet av verksamheten vid sådana kommunala hem, vilka på grund av sitt ringa platsantal icke kunna anses ändamålsenliga. Dessa och liknande hänsyn kunna och böra naturligen beaktas, när frågan om dylika hems upptagande i länsplanerna skall avgöras. När det däremot gäller av förening, stiftelse eller enskild person drivna barnhem, vilka såsom upptagningsområden ha allenast del av landstingsområde, så föreligga enligt kommitténs mening icke samma skäl för statliga driftbidrag som ifråga om de kommunala hemmen, önskvärt är därför att dessa hem infogas i vederbörande länsplan för barnhemsverksamhetens ordnande allenast under förutsättning att deras upptagningsområde utvidgas och kommer att sammanfalla med landstingsområdet. I vissa fall skulle emellertid en dylik regel icke verka fullt tillfredsställande, t. ex. när hinder möter mot en dylik utvidgning på grund av bestämmelser i donationsurkund el. dyl. eller när hemmet på grund av sin ålder eller eljest har en stark lokal förankring och det med hänsyn till förhållandena i övrigt på barnhemsvårdens område inom orten icke synes sannolikt, att hemmet skulle kunna i någon större utsträckning mottaga barn från ort utanför dess nuvarande upptagningsområde. I den mån skäl av denna natur leda till att ett dylikt hem upptages å vederbörande länsplan, bör dess begränsade upptagningsområde icke hindra beviljandet av statsbidrag. Däremot finnes enligt kommitténs mening anledning att iakttaga en viss restriktivitet vid upptagandet i vederbörande länsplaner av nya icke-kommunala barnhem med begränsade upptagningsområden. Kommittén har emellertid ansett, att möjlighet bör lämnas öppen jämväl för utanför länsplanerna stående barnhem att av statsmedel erhålla såväl byggnads- som driftbidrag, nämligen om de tillgodose ett allmänt behov. Härmed avses framför allt sådana barnhem, som på grund av sin storlek eller klientelets särskilda beskaffenhet icke lämpligen kunna infogas i för länsområdena gällande planer. I detta sammanhang må erinras om vad kommittén i det föregående anfört angående verkan i koncessionshänseende av bifall till ansökan om statsbidrag; godkännande eller tillstånd, som omförmäles i 41 § 1 och 2 mom. FBL, skall 11—2338 43

162 i sådant fall icke vara erforderligt. Såsom villkor för statsbidrag skall med andra ord icke gälla, att vederbörande barnhem erhållit offentlig sanktion på sätt i barnavårdslagen förutsattes; dylik sanktion erhålles också i och med statsbidrags beviljande. Vad särskilt driftbidragen angår så böra å andra sidan de barnhem, vilka tidigare erhållit tillstånd eller godkännande, icke av denna anledning vara automatiskt berättigade till driftbidrag. Den grundläggande förutsättningen härför är ju enligt förslaget, att vederbörande hem funnits kunna upptagas i länsplanen, och om denna förutsättning av en eller annan anledning brister, kan statsbidrag som regel icke utgå. Beträffande de föreslagna villkoren i övrigt för statsbidrag till barnhemmen må hänvisas till vederbörande kungörelseförslag. Landstingens ekonomiska förpliktelser enligt kommitténs förslag m. m. Såsom tidigare anförts förutsätter kommittén, att landstingen (respektive icke-landstingsstäder) i viss utsträckning skola deltaga i kostnaderna för inrättandet och driften av barnhem. Att så bör vara fallet beträffande sådana hem, vilka ägas och drivas av landstinget respektive staden själv såsom ett led i dess legala huvudmannaskap för barnhemsvården, torde ligga i sakens natur. Kommitténs förslag går emellertid längre. Kommittén har nämligen funnit övervägande skäl tala för att landstingen under vissa förhållanden skola ekonomiskt stödja även andra barnhem. Såsom i annat sammanhang framhållits måste ett visst ekonomiskt ansvar för barnhemsverksamheten ingå som ett led i huvudmannaskapet för denna. Bakom kommitténs förslag i denna del ligga således till en del principiella synpunkter, vilka dock icke torde kunna frånkännas en rent praktisk betydelse. Det är icke så mycket hänsynen till de statsfinansiella intressena, som enligt kommitténs mening tala för en viss fördelning mellan stat och landsting av kostnaderna för barnhemsvården, utan fastmer synpunkten, att man genom landstingens ekonomiska medverkan vid barnhemmens verksamhet skall få ett lokalt fixerat ansvar för denna. Landstingets uppgift skall vara icke blott att lämna barnhemmen sitt ekonomiska stöd utan även — som ett led härutinnan och som en följd härav — att utöva den ekonomiska ledningen över barnhemsverksamheten inom landstingsområdet i syfte att få till stånd en så rationell och ur ekonomiska synpunkter så ändamålsenlig ordning som möjligt. För landstingets skyldighet att deltaga i kostnaderna för barnhemsvården måste givetvis i författningsväg uppdragas bestämda riktlinjer. En av huvudsynpunkterna bör enligt kommitténs mening härvid vara, att sådan skyldighet i princip allenast skall föreligga i den mån vederbörande barnhems vårdplatser äro avsedda för landstingsområdets gemensamma behov. Detta gäller i fråga om såväl nybyggnads- som driftbidrag. Bland de hem, som enligt dessa principer icke skulle vara berättigade att erhålla landstingets (men väl statens, i den mån de upptagas å vederbörande länsplan) ekonomiska stöd, märkas framför allt sådana kommunala hem, vilkas upptagningsområden äro begränsade till vederbörande kommun. Det finnes enligt kommitténs mening näppeligen anled-

163 ning att här införa någon bidragsskyldighet från landstingens sida, då dessa kommuner redan genom statsbidragen erhålla väsentliga lättnader i kostnaderna för barnhemsvården. Då behovet av ett allmänt bidrag utöver statsbidraget över huvud taget icke är särskilt framträdande med avseende å kommunala hem, synes den föreslagna begränsningen av landstingens ansvarighet ligga nära till hands. Det skulle visserligen kunna invändas, att kommunernas intresse att utvidga sin barnhemsverksamhet härigenom skulle avtrubbas samt att förslaget i denna del i realiteten komme att innebära, att landstingen själva finge bygga och driva barnhem, som under andra förhållanden skolat uppföras av kommunerna, men dylika farhågor torde icke böra överskattas vid det förhållandet, att det givetvis är av ett visst intresse för en kommun, att barnhem finnes inom orten. Vid valet mellan att anlita å ena sidan visst utanför kommunen befintligt barnhem, till vilket driftbidrag utgår av landstingsmedel men ej av kommunen, samt å andra sidan ett inom kommunen befintligt barnhem, vars kostnader till viss del måste bestridas av kommunen själv, torde åtskilliga kommuner komma att föredraga det sistnämnda alternativet. När det däremot gäller icke-kommunala barnhem med upptagningsområden, som allenast omfatta viss eller vissa av de inom vederbörande landstingsområde belägna kommunerna, torde visserligen i regel oftare föreligga Btt behov av ekonomiskt stöd från landstingen än såvitt angår kommunala hem, men kommittén har likväl icke ansett sig böra förorda landstingsbidrag i dessa fall. Det är enligt kommitténs mening så värdefullt, att möjligheten till en clearing mellan barnhemmen inom samma landstingområde lämnas öppen, att detta syfte bör främjas genom åtgärder av skilda slag. En av dessa åtgärder — och säkerligen en effektiv sådan — har kommittén funnit vara, att landstingens ekonomiska ansvarighet i princip skall föreligga allenast i den mån barnhemmen mottaga barn från hela landstingsområdet. I vissa fall kunna förhållandena vara sådana, att ett barnhem endast i viss utsträckning, t. ex. med visst antal vårdplatser, kan ingå i clearingen. Landstingets ekonomiska ansvarighet bör i dessa fall enligt kommitténs mening principiellt omfatta kostnaderna allenast i den mån de belöpa å de för landstingsområdets gemensamma behov avsedda platserna. Att bestämma landstingsandelen med hänsyn till den utsträckning, vari barnhemmet faktiskt tages i anspråk för vården av barn utanför det egentliga upptagningsområdet, skulle ifråga om bidrag till nybyggnadskostnaderna vara omöjligt samt beträffande driftbidragen medföra administrativa svårigheter. I fall som här avses torde det ur alla synpunkter vara lämpligast, att i varje särskilt fall överenskommelse träffas mellan landstinget och vederbörande huvudman angående det antal vårdplatser, som skall stå till förfogande för barn från hela landstingsområdet, samt att landstingets andel av såväl byggnads- som driftkostnader bestämmes med hänsyn härtill, oavsett i vilken utsträckning vårdplatserna komma att disponeras eller disponerats av barn utanför det egentliga upptagningsområdet.

164 Landstingets ekonomiska ansvar skall vara ett sistahands-ansvar. Liksom landstinget enligt kommitténs förslag skall äga skyldighet att anordna och driva barnhem allenast »i den mån annan icke drager försorg härom», så skall skyldighet att bestrida kostnaderna för anordnandet och driften av annan tillhöriga barnhem i princip åvila landstinget allenast »där erforderliga medel icke annorledes tillhandahållas» (40 § tredje stycket F B L ) . Att skyldighet för landstingen att lämna barnhem sitt ekonomiska stöd icke bör föreligga med avseende å andra hem än dem, som finnas upptagna i vederbörande länsplan, torde ligga i sakens natur. Vid ny-, om- eller tillbyggnad av barnhem stå ibland till vederbörande huvudmans förfogande fonder, donationer o. s. v.; dessa böra givetvis komma till användning före bidragen av allmänna medel. I regel synas dylika tillskott böra leda till en minskning av landstingens bidragsskyldighet och ej i första hand en reducering av statsbidraget. Av sakens natur torde ock följa, att landstinget icke skall vara skyldigt bidraga till nybyggnadskostnaderna för andra barnhem än sådana, till vilka staten lämnat bidrag för samma ändamål. Av det ovan sagda framgår, att omfattningen av landstingens bidragsskyldighet för nybyggnadsändamål kommer att variera från fall till fall; det är med andra ord icke möjligt att härför uppställa några generella regler, några maximigränser el. dyl. Desto angelägnare är det att landstingen beredas tillfälle att på ett tidigt stadium taga del av andra huvudmäns nybyggnadsplaner samt att dessa åtföljas av noggrant upprättade kostnadsberäkningar och finanskalkyler. I regel torde statsbidragsfrågan böra avgöras först, dock efter hörande av landstinget eller dess förvaltningsutskott. Vad därefter angår landstingens bidrag till barnhemmens driftkostnader, så äro även dessa av subsidiär natur, d. v. s. landstingen skola fylla ut vad som ej täckes av vårdavgifter, statsbidrag och andra inkomster. Ej heller här är det enligt kommitténs mening lämpligt att anordna ett system med fasta landstingsbidrag. Landstingets anslag till driftkostnaderna böra beslutas för ett år i sänder före årets ingång. Till ledning för bidragens bestämmande böra föreligga av hemmens styrelser upprättade driftbudgeter. Givetvis måste landstingen äga möjlighet att följa den ekonomiska förvaltningen av de barnhem, som åtnjuta landstingsbidrag. Kommittén har funnit lämpligast att härför icke utfärdas några generella regler, utan att landstingen skola äga rätt att i samband med anslagsbeslut föreskriva sådana villkor ifråga om representation i hemmets styrelse, deltagande i revision av hemmets räkenskaper o. s. v. som i vart fall finnas påkallade. Någon anledning att förorda bildandet av ett särskilt organ inom landstinget med uppgift att handha den centrala ledningen inom landstingsområdet av barnhemsverksamheten har icke synts kommittén föreligga. Hithörande uppgifter äro enligt kommitténs mening av den beskaffenhet, att de böra, omhänderhavas av förvaltningsutskottet. Kommittén har övervägt ett förslag till ändring av landstingslagen av innebörd, att till sammanträde med förvaltningsutskott för behandling av barnhemsärende städse skulle kallas

165 vissa på barnhemsvårdens område särskilt erfarna personer (t. ex. barnavårdskonsulenten, barnavårdsassistenten, representant för länets barnavårdsförbund el. dyl.), med rätt för dessa att deltaga i överläggningarna men ej i besluten samt att få sina meningar antecknade till protokollet; en sådan anordning skulle vara analog med den som för närvarande gäller ifråga om förste provinsialläkares rätt att närvara vid hälsovårdsberednings sammanträde. Kommittén har emellertid stannat vid att icke förorda några obligatoriska regler i detta hänseende utan anser det lämpligare, att varje landsting ordnar denna organisatoriska detalj allt efter omständigheterna. Ofta torde inom förvaltningsutskottet rymmas erforderlig sakkunskap på barnhemsvårdens område; där så ej är fallet torde det vara naturligt att förvaltningsutskottet även utan uttryckliga lagbestämmelser sörjer för att samarbete etableras med sakkunniga personer. Några bestämda former härför böra icke fastställas, och särskilt bör man enligt kommitténs mening icke generellt binda landstingen vid en bestämd krets personer vid detta samarbete. Kostnaderna för det allmännas stöd till barnhemmen. Då åtskilliga faktorer äro ovissa, möter det stora svårigheter att verkställa tillförlitliga beräkningar angående kostnaderna för stat och landsting i anledning av det föreslagna ekonomiska stödet till barnhemmen. Först och främst är det givetvis vanskligt att uppskatta det framtida behovet av platser å barnhem av olika kategorier. Därtill kommer, att det icke är möjligt att på förhand avgöra, vilka av de nuvarande barnhemmen, som komma att ingå i de planer, som omförmälas i 40 § andra stycket F B L , ej heller kan någon uppskattning i förväg göras angående omfattningen av de ändrings- och ombyggnadsarbeten å dessa hem, som visa sig erforderliga. Mera exakta kostnadsberäkningar hade uppenbarligen icke kunnat verkställas, med mindre kommittén låtit upprätta planer, motsvarande nyssnämnda länsplaner, men detta har av naturliga skäl icke varit möjligt. Kommittén har därför varit nödsakad att med utgångspunkt från nuvarande förhållanden låta beräkningarna omfatta allenast de närmaste årens behov efter den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande. Till grund för beräkningarna ha legat de uppgifter angående barnhemmen, som inkommit i samband med kommitténs statistiska undersökning angående dessa hem. Denna avsåg visserligen förhållandena år 1940, men då efter denna tid endast tillkommit ett mindre antal hem, torde den kunna accepteras som grundval för beräkningarna. E n sammanställning av hemmens platsantal återfinnes i tab. 19 och 20 å sid. 63—64. I tabellerna redovisas hemmen länsvis efter sin belägenhet, ej efter upptagningsområden. En gruppering efter upptagningsområden möter stora svårigheter av den grund, att åtskilliga hem för närvarande sakna geografiskt bestämda sådana områden. Man kan dock utgå ifrån att flertalet hem mottaga barn från det län, där hemmet är beläget. I Stockholms län finnes emellertid vissa barnhem, som tillhöra Stockholms stad, varför staden och länet i det sammanhang, varom nu är fråga, böra behandlas som en enhet. Ehuru

166 kommitténs förslag innebär, att landstingsområdena i princip skola vara upptagningsområden för barnhemmen, har kommittén vid sina kostnadsberäkningar ansett sig kunna utgå från den redovisning av barnhemmen länsvis, som lämnas i tabellerna. Dessutom har i enlighet med kommitténs förslag förutsatts, att barnhemmens upptagningsområden framdeles i större utsträckning än nu komma att sammanfalla med landstingsområdena. Av tabellerna framgår, att det till buds stående platsantalet är starkt varierande vid jämförelse mellan såväl det totala platsantalet i olika län som olika kategorier hem inom samma län. Vid kostnadsberäkningarna har kommittén till en grupp sammanfört barnhemmen för tillfällig vård, barnhemmen för stadigvarande vård, barnhemmen för tillfällig och stadigvarande vård, dispensärbarnhemmen och barnhemmen för svårplacerade barn samt till en annan grupp spädbarnshem och mödrahem. Ur förstnämnda grupp skola de föreslagna upptagningshemmen och barnhemmen för varaktig vård rekryteras. Att t. ex. angiva i vilken proportion nuvarande hem för stadigvarande vård skola omändras till upptagningshem låter sig icke göra, men då bidragen från statens sida föreslås utgå med samma belopp till upptagningshem och barnhem för varaktig vård är det för beräknandet av statens utgifter icke nödvändigt att försöka verkställa en sådan differentiering; detta torde ej heller vara erforderligt för bedömandet av landstingens kostnader, då någon större skillnad icke torde komma att föreligga mellan de båda kategorierna hem i utgiftshänseende. Av tab. 19 framgår bl. a., att under år 1940 funnos sammanlagt 4 971 platser å hem, motsvarande de föreslagna upptagningshemmen och barnhemmen för varaktig vård; detta antal motsvarar i genomsnitt för hela riket 0"7 8 platser per 1 000 invånare. Ej mindre än 17 län redovisa ett lägre platsantal än det genomsnittliga. Om man såsom närmaste mål uppställer, att antalet platser i de län, vilkas platsantal för närvarande understiger det genomsnittliga, skall uppgå till 0-8 0 per 1 000 invånare, framträder ett aktuellt behov av i runt tal 750 nya platser å barnhem av denna kategori. Enligt tab. 20 funnos vid 1940 års utgång tillhopa 284 platser å spädbarnshem. Ehuru detta antal något ökat under senaste år, råder intet tvivel om att tillgången å platser å hem av denna kategori är otillräcklig. Behovet av nya spädbarnshem sammanhänger i väsentlig mån med verkningarna av den nya lagstiftningen och mödrahemmens verksamhet. Med hänsyn till bristen å spädbarnshem i åtskilliga län har kommittén ansett sig böra räkna med att omkring 325 nya platser å hem av detta slag böra inrättas. Det är givetvis omöjligt att förutse i vilken omfattning hemskolor komma till stånd under de närmaste åren. Kommittén har emellertid vid uppgörandet av kostnadsberäkningarna ansett sig böra utgå ifrån att ett hem uppföres i varje län samt att motsvarande antal platser inrättas i de större icke-landstingsstäderna. Detta skulle tillhopa motsvara inrättandet av i runt tal 500 platser å hemskolor. Vid utgången av år 1940 funnos å mödrahemmen 405 platser för mödrar

167 och 868 platser för barn, därav 463 platser för ensamma späda barn. Behovet av platser å vårdhem för mödrar blir naturligen i hög grad beroende av hemskolornas utveckling. Då åtskilliga län för närvarande ha ett uppenbart otillräckligt platsantal för mödrar, bör man enligt kommitténs mening, trots den förutsatta tillkomsten av hemskolor, räkna med en utbyggnad härav, som torde böra skattas till i runt tal 100 nya platser. Härtill bör komma ett antal platser för ensamma späda barn, vilka behöva omhändertagas å vårdhem, av omkring 30. Kommitténs beräkningar angående platsbehovet kunna således sammanfattas på följande sätt: Platsantal S1 /i2 1940

Beräknat tillskott

Summa

Upptagningshem och barnhem för varaktig vård. . Spädbarnshem Hemskolor Vårdhem, platser för mödrar » » » barn till intagna mödrar . . » » » ensamma b a r n

4 971 284 405 405 463

750 325 500 100 100 30

5 721 609 500 505 505 493

Summa

8 333

Vad angår det allmännas bidrag till nybyggnadskostnaderna, må till en början erinras om att kommittén utgått från en genomsnittlig byggnadskostnad av 6 000 kronor per vårdplats. Härtill kommer kostnaden för tomt, vilken icke kan bliva föremål för någon beräkning, samt för inventarier, vilken torde kunna skattas till i runt tal 700 kronor per vårdplats. Statens bidrag till nybyggnadskostnaderna skall enligt förslaget utgå med högst 4 500 kronor per vårdplats. Från dessa utgångspunkter skulle de totala nybyggnadskostnaderna, såvitt nu är i fråga, uppgå till belopp, som framgå av nedanstående tablå och fördelas mellan stat och landsting på sätt där angives.

Upptagningshem och barnhem för varaktig vård . . Spädbarnshem Hemskolor Vårdhem

Antal nya platser

ByggnadsTotal kostnad byggnadsKostnad för exklusive kostnad tomt och inventarier exklusive invontarier tomt

750 325 500 130

4 500 000 1 950 000 3 000 000 780 000

Summa 1705 10 230000

Statsbidrag

Landstingens bidrag

5 025 000 2 177 500 3 350 000 871 000

3 375 000 1 462 500 2 250 000 585 000

1 650 000 715 000 1100 000 286 000

1193 500 11 423 500

7 672 500

3 751 000

525 000 227 500 350 000 91 000

För staten skulle således genom en utbyggnad av barnhemmen i överensstämmelse med ovanstående uppkomma en utgift av 7 672 500 kronor och för landstingen 3 751000 kronor. Härtill komma kostnader för ändringseller moderniseringsarbeten, vilka för närvarande undandraga sig bedömande, samt, såsom ovan nämnts, tomtkostnader. Å andra sidan torde totalkostna-

168 derna komma att påverkas i sänkande riktning genom att en del av platsbehovet kan tillgodoses annorledes än genom nybyggnad. Vad härefter angår beräkningen av det allmännas bidrag till barnhemmens driftkostnader, är den naturligen förenad med samma svårigheter som uppskattningen av nybyggnadskostnaderna. Förskjutningar i den allmänna priseller lönenivån kunna kullkasta de mest omsorgsfulla beräkningar, och detsamma är fallet med variationerna i beläggningsfrekvensen. Kommittén har emellertid utgått ifrån en genomsnittlig dagkostnad, exklusive fastighetskostnaden, å 3 kronor 75 öre för upptagningshemmen, barnhemmen för varaktig vård och mödrahemmen av vårdhemstyp, 4 kronor för spädbarnshemmen och 5 kronor för hemskolorna. Såsom en genomsnittlig beläggningsfrekvens har antagits 85 %. Under förutsättning att vårdavgiften uttages med de maximibelopp, som angivas i förslaget till kungörelse angående statsbidrag till driften av barnhem, skulle efter en utbyggnad av barnhemmen i enlighet med vad som ovan anförts, kostnaderna för barnhemmens drift samt dessas fördelning bliva följande: Antal vårddagar

Årliga utgifter

Vårdavgifter

Statsbidrag

kr.

kr.

kr.

kr.

Landstingens kostnader kr.

Upptagningshem och barnhem för 1 774 940 6 656 025 2 662 410 2 662 410 1 331 205 varaktig vård 283 413 94 471 377 884 188 942 755 768 Spädbarnshem 542 937 232 688 775 625 155 125 Hemskolor 235 014 117 507 235 014 587 535 156 676 Vårdhem, mödrar med b a r n 229 429 38 238 305 906 573 573 152 953 Vårdhem, ensamma spädbarn . . . . 9348 526 3 581 214 3 953 203 1 814 109 Summa

Från dessa utgångspunkter skulle således de årliga kostnaderna efter den utbyggnad av barnhemsverksamheten, som kommittén ansett för de närmaste åren kunna överblickas, bliva för staten omkring 4 miljoner kronor och för landstingen 1*8 miljoner kronor. Under de första åren efter lagstiftningens ikraftträdande bliva kostnaderna givetvis mindre. Då det såsom tidigare omförmälts är av stor vikt, att barnhemmen så snart som möjligt efter den nya lagstiftningens antagande bliva delaktiga av det allmännas ekonomiska stöd, bör det föreligga möjlighet för barnhemmen att — oaktat länsplanerna ej torde kunna fastställas av socialstyrelsen före utgången av år 1945 — få räkna sig tillgodo statsbidrag fr. o. m. tidpunkten för lagstiftningens ikraftträdande. Under beaktande härav samt med hänsyn till att någon verksamhet i större omfattning icke kan beräknas uppkomma för hemskolorna och vissa andra planerade barnhem under budgetåret 1945/46, torde för detta budgetår erfordras ett anslag å högst 3 miljoner kronor.

169 Kap. IX. Frågan om koncessionstvång. Allmänna synpunkter. För närvarande meddelas i 41 § barnavårdslagen vissa bestämmelser angående upprättandet av barnhem, enligt vilka koncessionstvång föreligger i fråga om hem, som upprättas av annan än kommun eller landsting, medan för hem, som upprättas av nämnda samfälligheter skall upprättas plan, vilken skall underställas vederbörande länsstyrelse. Länsstyrelsens prövning skall i fråga om samtliga barnhem omfatta frågan, huruvida hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme och inredning är så beskaffat att där intagna bara kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran; är fråga om enskilt barnhem skall dessutom prövas, huruvida med hänsyn till hemmets ledning och personal trygghet finnes för dess ändamålsenliga skötsel. Såsom tidigare anförts infördes koncessionstvånget genom lagändring år 1931.1 samband därmed meddelades av Kungl. Maj:t i cirkulärskrivelse till länsstyrelserna vissa föreskrifter angående handläggningen av ifrågavarande ärenden. Enligt dessa skola över ansökningarna yttranden inhämtas av förste provinsialläkaren eller därmed likställd stadsläkare efter hörande av vederbörande lokala tjänsteläkare och hälsovårdsnämnden, av statens fattigvårdsoch barnavårdskonsulent och barnavårdsnämnden ävensom, då ansökningen avser större barnhem eller eljest omständigheter föranleda därtill, av statens inspektör för fattigvård och barnavård samt av medicinalstyrelsen. I regel pläga länsstyrelserna underställa planerna för barnhem statens inspektör för fattigvård och barnavård, som inhämtar yttrande från den vid socialstyrelsens byrå för fattigvård och barnavård anställda arkitekten. I detta sammanhang må erinras om att länsstyrelserna vid sin prövning av ansökningar om tillstånd att upprätta barnhem icke få taga hänsyn till behovet av barnhem å ifrågavarande ort. Barnavårdslagens bestämmelser om koncessionstvång gälla icke sommarhem eller feriekolonier. De kolonier, som erhålla statliga driftbidrag, stå emellertid under socialstyrelsens tillsyn. Under år 1944 har socialstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen utfärdat vissa anvisningar för dylika kolonier. För upprättandet av anstalt för halvöppen barnavård kräves enligt nu gällande lagstiftning icke godkännande av barnavårdsmyndighet. Såsom förutsättning för statsbidrag till sådan anstalt gäller dock bl. a., att anstaltens lokaler godkänts såvitt avser daghem av socialstyrelsen och beträffande annan anstalt av förste provinsialläkare eller förste stadsläkare, samt att verksamheten bedrives enligt en av socialstyrelsen godkänd plan. Mot nuvarande regler angående villkoren för upprättandet av sådana anstalter för barns vård och uppfostran, som avses i detta betänkande, kan

170 framför allt erinras dels att de icke omfatta de kvantitativt sett betydande och ur barnavårdssynpunkt viktiga anstalterna för halvöppen barnavård och barnkolonierna och dels att en förhandsprövning icke sker av de ekonomiska förutsättningarna för driften. Såsom av kap. I framgår är antalet anstalter för halvöppen vård något större än antalet barnhem; antalet barn som besöka dessa anstalter torde också vara mångdubbelt större än antalet å barnhem intagna barn. Visserligen är det särskilt betydelsefullt, att det allmänna får tillfälle att i förväg granska planerna för sådana anstalter, som meddela sluten vård, men det kan icke anses tillfredsställande att betydande grupper av barnavårdsanstalter, som ofta under långa tider, ehuruväl icke dygnet om, i realiteten ersätta föräldrahemmet, skola få bedriva sin verksamhet utan att barnavårdsmyndigheterna beredas tillfälle att i förväg granska lokaliteter, bedöma personalens kvalifikationer o. s. v. Bristfälligheter i fråga om lokaliteternas anordnande och utrustning samt personalens sammansättning, kapacitet och storlek, försummelser i fråga om hygieniska förhållanden, hälsokontroll o. s. v. kunna utöva minst lika menlig inverkan på det klientel, vilket anlitar de halvöppna anstalterna, som motsvarande brister utöva på de barn, som vistas å barnhem. Till följd av den jämförelsevis snabba omsättningen å förstnämnda anstalter finnes givetvis risk för att förekommande bristfälligheter kunna få en vid verkningskrets. Enligt kommitténs mening är det till förebyggande härav icke till fyllest att verksamheten ställes under en fortlöpande inspektion och kontroll. Erfarenheterna från barnhemmens verksamhet under tiden före år 1931 torde bestyrka riktigheten av denna uppfattning. Även vid ett väl utbyggt kontrollsystem kan det icke förhindras, att en barnavårdsanstalt, som måst upphöra å viss ort genom ingripande från kontrollorgan, förflyttas till annan ort och där fortsätter med sin verksamhet till dess nytt ingripande hinner ske. Uppenbarligen bli möjligheterna att motverka missförhållanden i samband med barns omhändertagande för halvöppen vård större, om uppkomsten av mindervärdiga anstalter överhuvud förhindras genom att barnavård sorganen beredas möjlighet att bilda sig en uppfattning om den planerade verksamheten innan denna begynner. Vad nu sagts har tillämpning även med avseende å barnkolonier. Denna verksamhet har under senare år väsentligen utvidgats, men de olika institutionernas standard är synnerligen varierande; i vissa fall äro förhållandena utan tvivel sådana, att risk för barnens hälsa föreligger. Det är därför enligt kommitténs mening nödvändigt, att organen för den offentliga barnavården sättas i tillfälle att på ett tidigt stadium pröva jämväl planerna på inrättandet av nya barnkolonier. Det är visserligen sant, att en prövning av barnavårdsanstalters för halvöppen barnavård samt barnkoloniers lämplighet sker i samband med beviljande av statsbidrag till deras verksamhet, men kommittén finner icke detta vara till fyllest. Det är av vikt att planerna för alla barnavårdsanstalter underkastas offentlig kontroll; en motsatt anordning skullelnnebära att just sådana

171 anstalter, vilka i avsaknad av statligt stöd kunde befaras lämna de sämsta vårdmöjligheterna, finge obehindrat etableras och måhända hinna att utsätta ett stort antal barn för risker till hälsan innan deras verksamhet komme till myndigheternas kännedom och ingripande kunde ske. Kontrollen vid upprättandet av barnhem. Till behandling skall först upptagas frågan om det allmännas kontroll vid upprättandet av barnhem, vilka icke åtnjuta statsbidrag. Här har kommittén icke funnit anledning föreslå någon principiell förändring av de för närvarande gällande reglerna, enligt vilka koncessionstvång gäller ifråga om enskilda barnhem, medan beträffande barnhem, som upprättas av landsting eller kommun, allenast skall ske viss av offentlig myndighet verkställd prövning av de för hemmen uppgjorda planerna. Såvitt barnhemmen angår ha några yrkanden om koncessionssystemets utvidgning utöver nu gällande område kommittén veterligen icke framkommit efter 1931 års lagstiftning, varigenom koncessionstvång för dessa hem infördes. Med kommitténs förslag, att landstingen i princip skola vara legala huvudmän för barnhemmen, går uppenbarligen ej heller att förena ett koncessionssystem, som omfattar jämväl nämnda samfälligheter. Även ifråga om kommunerna skulle det med hänsyn till deras ansvar i övrigt för den samhälleliga barnavården te sig främmande att fordra offentlig myndighets tillstånd för upprättandet av barnhem. Ifråga om hem, som upprättas av landsting och kommun, innebär kommitténs förslag därför endast, att planerna för hemmen och deras verksamhet skola förhandsgranskas och godkännas av offentlig myndighet (41 § 1 mom. F B L ) . Tillstånd till upprättande av enskilda barnhem har hittills meddelats av länsstyrelsen. Detta har varit en naturlig anordning med hänsyn till länsstyrelsens allmänna ställning inom den samhälleliga barnavården. Frågan kommer emellertid i ett annat läge, om — såsom kommittén föreslår — en central tillsynsmyndighet över samtliga barnavårdsanstalter inrättas samt om statsbidrag skola kunna utgå till kostnaderna för anordnandet och driften av barnhem, varvid socialstyrelsen i egenskap av högsta tillsynsmyndighet skall självständigt pröva och avgöra ansökningar om driftbidrag samt avgiva yttrande till Kungl. Maj:t över ansökningar om byggnadsbidrag. Inom ramen för ett dylikt system finnes enligt kommitténs mening icke längre utrymme för någon länsstyrelsens koncessionsprövning. Man torde kunna utgå ifrån att flertalet innehavare av nu existerande och framdeles upprättade barnhem önska begagna sig av möjligheten att erhålla ekonomiskt stöd från det allmänna och äro villiga att i samband därmed underkasta sig den offentliga prövning av hemmets lokaliteter, inredning o. s. v., utan vilken ett bidrag från det allmänna icke gärna kan tänkas. Att låta länsstyrelsen besluta om statsbidrag till barnhemmen inom länet är enligt kommitténs mening uteslutet. Därest länsstyrelsens ställning som koncessionsbeviljande myndighet bibehölles, men socialstyrelsen skulle bevilja drift-

172 bidrag till barnhemmen, skulle ifråga om flertalet barnhem, d. v. s. de statsunderstödda, verkställas en dubbelprövning, som näppeligen vore sakligt motiverad; såvitt kommittén kan finna skulle nämligen prövningen omfatta samma spörsmål och ske efter i huvudsak samma grunder. För vederbörande huvudman torde det i flertalet fall vara av avgörande betydelse, att barnhemmet godkännes för erhållande av statsbidrag; därest koncession i visst fall beviljades av länsstyrelsen men statsbidrag vägrades, skulle förutsättningarna för hemmets verksamhet kunna komma att ändras i så väsentlig mån, att planerna på hemmets upprättande måste övergivas. Det arbete och de kostnader, som huvudmannen nedlagt på sitt barnhemsprojekt, vore i dessa fall mer eller mindre bortkastade. Alldeles oavsett dessa i anslutning till statsbidragen inverkande omständigheter — vilka dock enligt kommitténs mening äro av avgörande betydelse — vill kommittén såsom sin uppfattning uttala, att den finner en central prövning av nya barnhemsprojekt vara att föredraga framför nuvarande ordning. Redan nu inhämta länsstyrelserna också i flertalet fall yttrande i dessa ärenden från statens inspektör för fattigvård och barnavård. Kommittén åsyftar icke att få till stånd en standardisering av barnhemmen, men det måste givetvis vara av värde, om tillståndsprövningen samlas på en hand, varvid man bättre än nu kan tillgodogöra sig erfarenheterna från skiftande typer barnhem landet runt. När kommittén av åtskilliga andra skäl förordar, att socialstyrelsen skall bliva central tillsynsmyndighet för barnavårdsanstalterna, ligger det också i sakens natur, att denna myndighet bör hava ett avgörande inflytande på den betydelsefulla frågan om nyinrättade hems beskaffenhet. Kommitténs förslag till bestämmelser angående tillstånd till upprättande av barnhem, som skall drivas av annan än landsting eller kommun och som icke åtnjuter statsbidrag, återfinnes i F B L 41 § 2 mom. samt F S 2 §. Enligt förstnämnda lagrum må tillstånd ej beviljas, med mindre socialstyrelsen bl. a. finner att hemmet med hänsyn till belägenhet, utrymme, inredning och övriga anordningar är så beskaffat, att barn där kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Prövningen bör dock ej stanna härvid, d. v. s. vid sådana omständigheter, som sammanhänga med själva lokaliteternas yttre och inre anordningar. Redan på detta stadium bör man söka vinna klarhet i huruvida övriga förutsättningar för en ändamålsenlig skötsel av hemmet äro för handen. Av de faktorer, som därvidlag böra tagas i beaktande, har kommittén ansett lämpligt, att lagstiftningen direkt angiver tre, nämligen barnhemmets ledning, dess personal samt dess ekonomiska förhållanden. Om möjligt bör i ansökningen angivas, vem som skall bliva föreståndarinna för hemmet samt hennes kvalifikationer. Understundom är det väl icke alltid möjligt för sökanden att vid tidpunkten för ansökningen uppgiva viss person såsom blivande föreståndarinna för barnhemmet, men under alla förhållanden böra handlingarna i ärendet utvisa, vilka anspråk sökanden kommer att ställa på den blivande föreståndarinnans kvalifikationer. Ifråga om personalen i övrigt är det givetvis icke nödvändigt, att en nominativ förteckning ställes till socialstyrelsens

173 förfogande, utan avsikten är i första hand, att styrelsen skall få en inblick i huvudmannens beräkningar angående det erforderliga personalbehovet samt de olika befattningshavarnas kompetens. Att socialstyrelsens prövning jämväl bör omfatta de ekonomiska förutsättningarna för barnhemmets verksamhet finner kommittén vara oundgängligen nödvändigt ifråga om denna kategori hem, d. v. s. sådana som icke åtnjuta det allmännas ekonomiska stöd. Vid sådan ansökan, som här avses, bör således bifogas icke blott en driftkalkyl för hemmet utan även uppgifter angående huvudmannens ekonomiska, förhållanden. I detta sammanhang uppkommer frågan om den betydelse, de föreslagna vårdavgifternas storlek bör hava vid prövningen av ansökningarna. I den mån avgiften upptages till exceptionellt lågt belopp för dag och intagen, synes tillstånd böra meddelas allenast under förutsättning, att erforderliga garantier av annan natur finnas för verksamhetens ekonomisering, t. ex. utfästelser om bidrag från annat håll, till disposition stående fonder o. s. v. Även utan dylika tillskott torde hinder icke böra möta mot beviljande av tillstånd i fall som här avses, om huvudmannen utgöres av förening eller stiftelse med betryggande ekonomiska resurser; är fråga om hem, drivet av enskild person, böra givetvis särskilt stränga krav uppställas på vederbörandes ekonomiska motståndskraft. Den omständigheten, att vederbörande huvudman enligt socialstyrelsens bedömande synes böra bli berättigad till statsbidrag, bör å andra sidan rimligen medföra en uppmjukning av ovan angivna principer, detta även om ansökan om sådant bidrag ännu icke ingivits. Om socialstyrelsen däremot finner, att vårdavgiften beräknas till högre belopp per dag och vårdad än omständigheterna påkalla, torde tillstånd utan hinder därav böra meddelas, därest differensen icke är mera avsevärd. Den omständigheten att huvudmannen önskar uttaga vårdavgifter med avsevärt högre belopp, än som finnes skäligt med hänsyn till hemmets standard, storleken av dess utgifter o. s. v. bör å andra sidan mana till särskild försiktighet vid tillstånds meddelande. I regel bör tillstånd i sådana fall icke beviljas, med mindre huvudmannen förmås nedsätta avgiften till skäligt belopp. Med det ovan anförda åsyftar kommittén icke, att socialstyrelsen skall förknippa tillstånd till upprättande av barnhem med villkor angående storleken av vårdavgifterna. En förändring av dessa under hemmets verksamhet förutsattes således kunna äga rum utan föregående kommunikation med socialstyrelsen. Frågan om avgifternas storlek är emellertid en av de omständigheter, som böra beaktas vid styrelsens eller andra tillsynsorgans inspektioner. I detta sammanhang må anmärkas, att avgiftsfrågan rimligen måste komma i ett annat läge, när för vederbörande hem utgår statsbidrag till driftkostnaderna. Enligt förslaget till kungörelse härom skall statsbidrag icke utgå, med mindre vårdavgiften uppgår till högst vissa i kungörelsen angivna belopp. Vid prövning av ansökan om tillstånd att upprätta barnhem, för vilket statsbidrag icke utgår eller icke skall utgå, skall någon prövning av behovet av barnhemmet ifråga icke äga rum. Av sakens natur torde följa, att ett motsatt

174 förhållande bör föreligga, när statsbidrag skall utgå till hemmet. Härtill återkommer kommittén i det följande. E t t annat spörsmål av betydelse i samband med socialstyrelsens prövning av ansökan om tillstånd att driva barnhem är, i vad mån styrelsen skall taga hänsyn till de riktlinjer med avseende å de olika barnavårdsanstalteraas funktioner, som av kommittén uppdragits i det föregående. Kommittén har exempelvis uttalat, att kombinationen upptagningshem—spädbarnshem ej bör för framtiden tillåtas vid inrättandet av nya barnavårdsanstalter, att å mödrahemmen en rimlig proportion bör komma till stånd mellan de ensamma späda barnen och mödrarna med späda barn, att kombinationen barnhem för tillfällig vård—barnhem för stadigvarande vård enligt kommitténs mening bör försvinna o. s. v. I den mån dessa och liknande uttalanden vinna statsmakternas bifall, böra de enligt kommitténs mening utan tvekan beaktas vid socialstyrelsens prövning. Vid ansökan, som här avses, skola fogas vissa uppgifter, vilka närmare avhandlas i 2 § F S , till vilket stadgande må hänvisas. När landsting eller kommun ämnar upprätta barnhem, skall enligt 41 § 1 mom. gällande barnavårdslag plan för hemmet underställas länsstyrelsen för godkännande. Den statliga kontrollen är således i princip inskränkt till sådana förhållanden, som sammanhänga med själva lokaliteterna, och syftar till att kontrollera, att dessa med hänsyn till belägenhet, utrymme och inredning äro så beskaffade, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Av skäl som ovan anförts bör socialstyrelsen enligt kommitténs mening jämväl i dessa fall träda i länsstyrelsens ställe. Kommitténs förslag på denna punkt, 41 § 1 mom. F B L , avviker emellertid i ytterligare ett avseende från nuvarande ordning, nämligen såtillvida, att kommittén anser lämpligt, att planen skall omfatta icke blott själva lokaliteterna utan även verksamheten som sådan. Härmed avses icke någon detaljerad redogörelse för denna, men de uppgifter, som tillhandahållas, böra enligt kommitténs mening lämna erforderligt stöd för bedömandet av framför allt ledningens kvalifikationer och personalbehovet. Däremot spela de ekonomiska förutsättningarna för driften icke samma roll som ifråga om enskilda hem. Frågan om vårdavgifternas storlek torde exempelvis icke behöva prövas av socialstyrelsen, när fråga är om hem som upprättas av landsting och kommun. Eljest torde vid prövningen av ifrågavarande planer böra tillämpas i huvudsak samma principer ifråga om kombination av olika kategorier hem, angående platsantal o. s. v., för vilka redogörelse lämnats vid behandlingen av frågan om koncessionstvång för enskilda barnhem. Angående de uppgifter, vilka skola åtfölja planen, böra föreskrifter utfärdas av socialstyrelsen. De ovan behandlade reglerna föranleda för barnhemmens del icke några

175 särskilda föreskrifter i samband med lagstiftningens ikraftträdande. Tillstånd som enligt nu gällande ordning meddelats av länsstyrelsen för redan existerande hem, skall således fortfarande gälla. Ej heller skall tillstånd behöva sökas för barnhem, som upprättats före ikraftträdandet av 1931 års lagstiftning om koncessionstvång och som fullgjort den i övergångsbestämmelserna till densamma föreskrivna anmälningsskyldigheten. I det föregående har kommittén utgått ifrån att statsbidrag icke beviljats eller skolat beviljas för vederbörande barnhem. Att statsbidrag icke bör beviljas ett hem, med mindre hemmet uppfyller minst samma villkor som icke statsunderstödda hem finner kommittén uppenbart. Såsom i samband med statsbidragsbestämmelserna redan anförts avser kommittén icke, att ett barnhem, till vars upprättande tillstånd erhållits eller vars plan godkänts, enbart härigenom skall förvärva rätt till statsbidrag; prövningen härav skall ske fullt självständigt under beaktande av bl. a. frågan om behovet av vederbörande barnhem och under avvägning av de skilda anspråken efter deras angelägenhetsgrad. Å andra sidan finnes ingen rimlig anledning att för erhållande av statsbidrag uppställa villkoret, att tillstånd enligt 40 § 2 mom. F B L eller godkännande enligt 1 mom. i samma paragraf redan erhållits. Kommittén föreslår därför (40 § 4 mom. FBL) att, om statsbidrag beviljats till kostnaderna för respektive hems anordnande eller drift, skall godkännande eller tillstånd som i 41 § 1 och 2 mom. F B L avses ej vara erforderligt. Då flertalet barnhem torde få förutsättas erhålla statsbidrag, torde det endast undantagsvis förekomma framdeles, att barnhemmen uttryckligen erhålla den sanktion, som omförmäles i nyssnämnda lagrum. Kontrollen vid upprättandet av barnavårdsanstalter i övrigt. Ifråga om barnavårdsanstalter för halvöppen barnavård och barnkolonier sker för närvarande en prövning av förutsättningarna för deras verksamhet i den mån statsbidrag beviljas till kostnaderna för deras upprättande och drift. I samband med beviljande av anläggningsbidrag ur allmänna arvsfonden granskas således ritningar, beskrivningar, planer o. s. v. för den tilltänkta institutionen, och prövas de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten, jämväl under hänsynstagande till sökandens egen ekonomiska ställning. Vid ansökan om byggnadsbidrag för barnkoloni skall fogas intyg av vederbörande dispensärstyrelse, dispensärläkare eller tjänsteläkare, utvisande bl. a. att den tillämnade kolonianläggningens läge är ur hälsosynpunkt lämpligt. Vidare gäller såsom villkor för erhållande av driftbidrag till anstalt för halvöppen barnavård, att lokalerna skola vara godkända såvitt avser daghem av socialstyrelsen och beträffande annan anstalt för halvöppen barnavård av förste provinsialläkare eller förste stadsläkare. För erhållande av driftbidrag till barnkoloni fordras, att lokalerna godkännas av socialstyrelsen. Såsom i annat sammanhang omförmälts, föreslår kommittén icke någon förändring av de statsbidragsbestämmelser, som gälla med avseende å barnavårdanstalter för halvöppen barnavård och barnkolonier. En betydande del

176 av de institutioner av detta slag, som framdeles anordnas, torde således i samband med anslagsfrågornas behandling komma att bliva underkastade förhandskontroll förlagd till central myndighet. Införandet av någon form av koncessionssystem i egentlig mening för dessa barnavårdsanstalter synes icke från något håll hava ifrågasatts vid de överväganden angående deras verksamhet, som under senare år skett i samband med statsbidragsfrågorna. H ä r liksom eljest när fråga är om anordnandet av koncessionstvång på olika områden av samhällslivet, måste givetvis en avvägning ske mellan å ena sida angelägenhetsgraden av en offentlig förhandsprövning utav den avsedda verksamheten, icke minst såvitt angår utövarens personliga förutsättningar, samt å andra sidan de för verksamheten i stort menliga följder, som kunna befaras uppkomma genom införandet av ett tvångsmoment av ifrågavarande natur; i sistnämnda hänseende måste hänsyn naturligen tagas bl. a. till den risk, som kan inträda, för att det enskilda initiativet hämmas, att de frivilliga krafterna minska sin aktivitet, och att en byråkratisering och alltför långt driven standardisering av verksamheten sker, ävensom till eventuella olägenheter av praktisk och administrativ natur. Vid denna avvägning har kommittén för sin del stannat vid att icke förorda ett koncessionssystem för ifrågavarande anstalter. Enligt kommitténs mening bör erforderlig förhandskontroll kunna anordnas under enklare former, nämligen genom införandet av anmälningsplikt för dem, som ämna upprätta barnavårdsanstalt för halvöppen barnavård eller barnkoloni samt genom anordnandet av viss granskning i anslutning härtill. Sådan anmälan bör enligt kommitténs mening, innan verksamheten tagit sin början, ske hos såväl socialstyrelsen som barnavårdsnämnden i den ort, där vederbörande barnavårdsanstalt är eller kommer att vara belägen. Vid anmälan bör fogas uppgift om anstaltens belägenhet, ändamål, ägare, föreståndare, personal, ansvarig läkare samt antalet platser. Formulär till sådan anmälan torde böra utarbetas av socialstyrelsen. Den hos socialstyrelsen verkställda anmälan har närmast till syfte att lämna möjlighet för styrelsen att följa utvecklingen av anstaltsväsendet i denna del; den egentliga granskningen av planerna för den tilltänkta verksamheten bör enligt kommitténs mening verkställas av barnavårdsnämnden i samråd med vederbörande tjänsteläkare. Därest barnavårdsnämnden icke finner anledning till erinran mot den planerade institutionen, skall dennas ägare givetvis erhålla besked1 härom; i motsatt fall bör nämnden söka genom föreställningar eller på annat lämpligt sätt få de förändringar vidtagna, som anses erforderliga eller önskvärda. Det torde dock icke böra anförtros åt nämnden att, där dess föreställningar icke leda till resultat, meddela förbud mot anstaltens öppnande, eller, om verksamheten redan tagit sin början, att besluta om dess stängande. E n så långt gående åtgärd bör enligt komitténs mening vidtagas av överordnad myndighet, och kommittén föreslår därför, att nämnden, där den trots gjorda föreställningar finner, att förhållandena vid den tillämnade institutionen äro eller kunna antagas bliva sådana, att barn

177 icke kunna antagas erhålla tillfredsställande vård och uppfostran därstädes, ofördröjligen skall göra anmälan härom hos socialstyrelsen. Denna myndighet skall i sista hand kunna meddela förbud mot barns mottagande å anstalten. Bestämmelse härom meddelas i 42 a § 2 mom. F B L . I det föregående har förutsatts, att statsbidrag icke beviljats till anstaltens anordnande eller drift. Där så skett, torde den ovan föreslagna anmälningsplikten icke fylla något behov, varför kommittén föreslår att här föreskriven anmälan icke skall erfordras beträffande dylika anstalter. Ifråga om redan befintliga anstalter för halvöppen barnavård och barnkolonier synes det kommittén lämpligt att en anmälningsskyldighet föreskrives för samtliga vid lagstiftningens ikraftträdande befintliga barnavårdsanstalter av dessa kategorier. Enligt kommitténs förslag i denna del skall innehavare av barnavårdsanstalt för halvöppen barnavård och barnkoloni, som upprättats före lagens ikraftträdande, inom sex månader från nämnda tidpunkt avgiva anmälan om anstalten eller kolonien till socialstyrelsen och barnavårdsnämnden i den kommun, där densamma är belägen. Frågan om åtgärder mot missförhållanden i barnavårdsanstalt behandlas i kap. X I här nedan.

Kap. X. Legala foreskrifter angående barnavårdsanstalternas beskaffenhet m. m. Barnavårdsanstalternas beskaffenhet m. m. Såsom av kap. I framgår äro nu gällande bestämmelser med avseende å barnavårdsanstalternas inre organisation och beskaffenhet sparsamt förekommande. Av sakens natur följer också, att svårigheter möta att utfärda några generella föreskrifter i dessa ämnen. Kommittén har emellertid ansett det lämpligt att i författningsväg uppdragas vissa riktlinjer härför, vilka vid behov må kompletteras med av socialstyrelsen utfärdade anvisningar. Bestämmelserna angående barnavårdsanstalts beskaffenhet ha sammanförts i 3 och 4 §§ F S . De bygga i väsentlig mån på att socialstyrelsen skall äga en fri prövningsrätt vid bedömandet av ifrågasatta lokaliteters lämplighet i olika avseenden. Det förutsattes också (4 § sista stycket FS), att styrelsen skall kunna meddela närmare föreskrifter angående anstalternas beskaffenhet till komplettering av de i författningsväg utfärdade föreskrifterna. I 3 § F S stadgas helt allmänt, att barnavårdsanstalt skall vara så anordnad och utrustad, att där intagna barn kunna erhålla en tillfredsställande vård. I 4 § F S meddelas närmare föreskrifter i vissa hänseenden, av vilka bestämmelser en del närmast ha karaktären av rekommendationer, under det att andra äro av tvingande natur. Att för barnavårdsanstalt skola gälla de före12—2388 43

178 skrifter (byggnadsstadga, hälsovårdsstadga, brandstadga o. s. v.), som äro meddelade i fråga om byggnad, som inrymmer boningsrum, ligger i sakens natur men har ansetts böra uttryckligen angivas. I fråga om läget för en barnavårdsanstalts byggnad föreskrives, att detta bör vara lugnt och skyddat, helst ej nära intill livligt trafikerad väg eller gata samt att anstalten skall äga tillgång till lämpligt tomtutrymme. Den betydelsefulla frågan om anordningar till skydd mot eldfara kan enligt kommitténs mening icke lösas genom utfärdandet av generella föreskrifter. I 4 § F S föreslås ett stadgande av innebörd, att tillfredsställande anordningar i dylikt hänseende skola ha vidtagits. Det skall således ankomma på socialstyrelsen att i varje särskilt fall pröva byggnadernas och övriga anordningars ändamålsenlighet ur brandskyddssynpunkt; styrelsen skall också kunna meddela normerande föreskrifter i dessa avseenden. Enligt kommitténs mening bör vid socialstyrelsens prövning av frågan om tillstånd att driva barnhemsverksamhet i viss byggnad hänsyn även tagas till brandväsendets utveckling inom vederbörande kommun. Detta gäller givetvis i främsta rummet anstalter på landsbygden. Erfarenheten visar, att även de mest tillfredsställande anordningar inom byggnaden till skydd mot eldfara förlora i betydelse, om brandväsendet inom orten är försummat. Visserligen kan man räkna med en allmän förbättring av landsbygdens brandväsende såsom en följd av riksdagens nyligen fattade beslut i denna fråga, men i allt fall är det under en övergångstid nödvändigt, att den koncessionsbeviljande myndigheten ägnar särskild uppmärksamhet åt det lokala brandskyddet i de orter, dit barnhemsverksamhet tankes förlagd. I detta sammanhang må erinras om vikten av att barnavårdsanstalternas personal är väl förtrogen med brandskyddsfrågor, att den erhåller övning i skötseln och hanterandet av eldsläckningsmaterial, att utrymningsövningar anordnas o. s. v. Även på detta område skall socialstyrelsen äga att utfärda föreskrifter. I fråga om barnavårdsanstalts beskaffenhet föreskrives vidare i 4 § F S , att sovrum och dagrum böra vara rymliga och ljusa samt uppfylla nödiga hygieniska krav beträffande uppvärmnings- och vädringsmöjligheter. Personalrummen böra vara så belägna, att tillfredsställande övervakning av barnen möjliggöres. Sjuka eller befarat sjuka barn måste kunna isoleras o. s. v. Styrelse, ledning och personal. Vad först själva organisationen angår, innebär förslaget (6 § F S ) , att för varje barnavårdsanstalt bör finnas en styrelse. Detta har särskild betydelse i de fall, där anstalten drives av enskild person; härigenom bör kunna vinnas större stabilitet i förvaltningen, så att verksamheten icke blir helt beroende av innehavarens egen person och hans förutsättningar att upprätthålla densamma. Även i andra fall har det dock enligt kommitténs mening sin betydelse, att barnavårdsanstalt har en särskild styrelse med direkt ansvar för förhållandena på anstalten. För bedömandet av bidragsbehovet och anstaltens ekonomiska förhållanden över huvud taget

179 bör varje anstalt — även om dess huvudman tillika är huvudman för annan eller andra anstalter — framstå som en organisatorisk enhet. Även i de fall, där huvudmannen utgöres av landsting eller kommun bör enligt kommitténs mening i regel finnas särskild styrelse för barnavårdsanstalten. Att till ledamöter i denna böra utses för barnavård intresserade och med hithörande spörsmål förtrogna män och kvinnor torde vara klart utan särskilt stadgande. Å andra sidan bör vid bedömandet i varje särskilt fall av frågan, huruvida styrelse bör finnas, hänsyn givetvis tagas till verksamhetens omfattning; är t. ex. fråga om en mindre lekskola, torde det ofta vara överflödigt med särskild styrelse. Där statsbidrag utgår till vederbörande anstalt, kan såsom villkor härför uppställas, att styrelse för anstalten finnes. Vad därefter angår personalen vid barnavårdsanstalterna, så är det givetvis ogörligt att i författningsväg meddela bestämmelser angående det i varje fall lämpliga antalet befattningshavare. Kommittén har därför måst inskränka sig till att föreslå vissa allmänt hållna regler samt överlåta åt socialstyrelsen att in casu taga ställning till detta spörsmål. Enligt 41 § 2 mom. F B L skall således vid koncessionsprövningen bl. a. bedömas, huruvida med hänsyn till anstaltens ledning och personal trygghet finnes för dess ändamålsenliga skötsel. Enligt 6 § F S skall barnavårdsanstalt hava personal till så stort antal och med sådan utbildning, att tillfredsställande vård och uppfostran kan beredas där intagna barn. För att socialstyrelsen skall bliva i tillfälle att pröva frågan om personalens storlek förutsattes vidare, att vid ansökan om tillstånd att upprätta barnavårdsanstalt skall fogas uppgift angående antalet befattningshavare av olika kategorier, som sökanden finner erforderligt för verksamhetens bedrivande. Någon skyldighet att till socialstyrelsen anmäla varje förändring i personalstaten är av praktiska skäl icke föreslagen; eventuella missförhållanden på detta område torde lätt komma i dagen vid besök från tillsynsorganens sida. I den mån personalstaten undergår sådana förändringar, att de kunna avses innebära »större förändring beträffande anstalten» skall dock enligt 41 § 5 mom. FBL, tillstånd härtill sökas hos socialstyrelsen på samma sätt som förordas, när anstalten skall utvidgas eller flyttas. Vid åtskilliga barnhem anlitas i större eller mindre utsträckning praktikanter eller elever. Givetvis är det av vikt för personalens rekrytering och utbildning att sådana platser stå till buds, men en viss frestelse kan föreligga för barnavårdsanstalternas ledning att i övermått använda denna visserligen billiga men dock oerfarna arbetskraft. Kommittén har emellertid icke ansett det vara möjligt att genom författningsbestämmelser reglera anlitandet av sådan personal, utan får detta in casu bliva beroende av tillsynsorganens prövning. I den mån behov finnes föreligga av allmänna anvisningar, böra dessa utfärdas av socialstyrelsen. Allenast i ett avseende innehåller kommitténs förslag bestämmelser med hänsyftning på denna kategori anställda, nämligen såvitt angår utbildningen av elever. För närvarande bedrives sådan utbildning vid barnavårdsanstalter av de mest skiftande kategorier. I vissa fall är endast

180 till namnet fråga om en »utbildning», i andra fall förekommer visserligen medvetna strävanden att bibringa eleverna såväl teoretiska som praktiska färdigheter, men varken utbildningstidens längd eller utbildningens kvalitet är tillfredsställande. Detta är så mycket mera beklagligt som en sålunda genomgången kurs, bestyrkt med mer eller mindre utförliga betyg över inhämtade kunskaper ofta i det allmänna medvetandet uppfattas som en garanti för att vederbörande besitter alla för barnavård erforderliga kvalifikationer. I vissa fall har elevutbildningen uteslutande varit ett led i en på rent affärsmässig basis driven rörelse, varvid elevavgifterna icke stått i någon rimlig proportion till »utbildningens» kvalitet. För att förebygga dessa och liknande missförhållanden förordar kommittén (9 § FS), att utbildning av elever ej må bedrivas utan socialstyrelsens tillstånd. Styrelsen skall härvid pröva såväl de förutsättningar, vilka å vederbörande anstalt finnas för meddelandet av teoretisk och praktisk utbildning, som utbildningstidens längd o. s. v., ävensom elevavgifternas storlek. Några närmare bestämmelser angående de grunder, efter vilka prövningen skall ske, ha synts kommittén överflödiga. För närvarande äro bland föreståndarinnorna vid barnavårdsanstalterna de mest skiftande former av utbildning representerade. För barnhemmens del framgår detta av den utredning, som av kommittén verkställts i samband med den statistiska undersökningen angående landets barnhem; resultatet av utredningen redovisas i efterföljande tab. 24. Även vid barnavårdsanstalterna för halvöppen barnavård äro vårdpersonalens kvalifikationer ytterst växlande; flertalet har dock särskild utbildning på området. Detta belyses av omstående tablå, upprättad på grundval av en utav befolkningsutredningen verkställd undersökning och avseende förhållandena år 1941. BarnFörestånda- trädgårdarinnor lärarinnor Antal personer: med utbildning . u t a n utbildning, u t a n uppgift om utbildning . . . . Samtliga

245 8 5 258

171 3 3 177

Assistenter

Barnsköterskor

Tillhopa

35 89 48 172

120 12 10 148

577 112 66 755

I detta sammanhang må erinras om att socialstyrelsen den 4 januari 1944 utfärdat en kungörelse med föreskrifter och anvisningar rörande statsbidrag till institutioner för halvöppen barnavård, enligt vilken såsom villkor för statsbidrag skall gälla, att vederbörande anstalt står under ledning av person, som genomgått tvåårig utbildning vid seminarium för småbarnsfostrarinnor eller, beträffande daghem för spädbarn, avlagt barnavårdslärarinneexamen eller eljest av socialstyrelsen förklarats skickad förestå anstalten.

181 Tab. 24. Föreståndarnas utbildning Tid barnhem av olika sl*g.

- £

te Anstalter

s

ff 3 to

SM

'

erfr

aP

5' 3» * tL ED le

10 Hem för tillfällig vård . . . . » » stadigvarande vård » » tillfällig och stadig varande vård Dispensärbarnhem Barnhem för svårplacerade barn Barnhem för psykopatiska barn Samtliga ovanstående barahem

9 14

53 53

22 7

73 40

1 1 35

230 Därav drivna av: Kommuner, landsting och barnav.fb Stiftelser och föreningar.. Enskilda

5 14

99 121 10

Därav med nedanstående plats antal: —10 11—15 16—20 21—30 31— . .

1 5 7 20 2

22 59 59 70 20

Spädbarnshem

15 Mödrahem

* Häri ingår: 1 hemsyster, 2 handarbetslärarinnor, 1 slöjdlärare, 1 DetthowB.stm. endast kortare kurser i barnayård etc.

i öyrigt

Jämväl vid barnkolonierna äro vårdpersonalens kvalifikationer synnerligen växlande. I fråga om sådana kolonier, som erhålla statsbidrag till driftkost naderna, utövas numera viss kontroll över befattningshavarnas utbildning av socialstyrelsen. Det ligger i sakens natur att några enhetliga bestämmelser med noggrant angivna kvalifikationskrav näppeligen kunna fastställas angående utbildningen hos vårdpersonalen vid barnavårdsanstalterna av alla slag. Kraven måste givetvis variera ajlt efter vederbörande anstalts allmänna karaktär och klientel. Vad först barnhemmen angår intaga spädbarnshemmen och mödrahemmen i fråga om fordringarna på föreståndarinnornas utbildning en särställning. Värden av späda barn är så ansvarsfull och följderna av okunnighet och oskicklighet hos de för vården ansvariga så menliga, att särskilda krav måste

182 uppställas med avseende å föreståndarinnornas kompetens. Tidigare har redogörelse lämnats för kommitténs förslag såvitt angår föreståndarinnornas för hemskolorna utbildning. 1 I fråga om föreståndarinnor för spädbarnshem och mödrahem av vårdhemstyp föreslås samma kompetens villkor; vederbörande bör således hava avlagt examen vid av staten godkänd sjuksköterskeskola samt skall hava åtnjutit särskild utbildning i vården av späda barn eller eljest hava av socialstyrelsen förklarats skickad förestå hemmet (6 § tredje stycket F S ) . I fråga om arten av nyssnämnda »särskilda utbildning» har kommittén ansett sig icke böra föreslå några närmare författningsenliga riktlinjer, då ju ett flertal skilda utbildningsformer står till buds utan att det torde vara möjligt att helt allmänt giva någon av dem ett bestämt företräde. Beträffande övriga anstalter för sluten barnavård har kommittén icke ansett sig kunna förorda införandet i författningsväg av andra kompetenskrav beträffande föreståndarinnorna än att vederbörande bör äga för uppgiften lämpad teoretisk utbildning i barnavård och skall hava förvärvat praktisk erfarenhet härav samt i skötseln av ett hem. I detta sammanhang må erinras Om att socialstyrelsen enligt förslaget får tillfälle att taga kännedom om föreståndarinnornas kvalifikationer såväl vid koncessionsprövningen som då ansökan om driftbidrag av statsmedel föreligger till behandling. I fråga om flertalet anstalter för halvöppen barnavård innebär kommitténs förslag, att samma författningsenliga kompetenskrav skola uppställas beträffande föreståndarinnorna som i fråga om föreståndarinnorna vid upptagningshem och barnhem för varaktig vård. Kommittén föreslår emellertid icke någon förändring av de villkor med avseende å ledningens utbildning, som nu gälla för erhållande av statsbidrag; i realiteten torde nämnda villkor således bliva normerande för dessa föreståndarinnors kompetens i övervägande antalet fall. I fråga om en kategori av barnavårdsanstalterna för halvöppen vård har kommittén emellertid ansett sig böra förorda införandet i F S av strängare kvalifikationskrav än eljest, nämligen såvitt angår daghem för spädbarn. Förslaget innebär i denna del, att föreståndarinna för dylikt hem skall hava åtnjutit särskild utbildning i vården av späda barn eller eljest hava av socialstyrelsen förklarats skickad förestå anstalten. Ej heller i detta fall föreslås emellertid någon förändring av gällande villkor för erhållande av statsbidrag, enligt vilka barnavårdslärarinneexamen är uppställd som normalkompetens. Vad slutligen angår kvalifikationerna hos ledningen av barnkolonierna innehåller förslaget den allmänna föreskriften, gemensam för flertalet barnavårdsanstalter, att föreståndaren bör äga för uppgiften lämpad utbildning i barnavård och skall hava förvärvat praktisk erfarenhet härav samt i skötseln av ett hem. Beträffande övrig vid barnavårdsanstalterna anställd personal innehåller kommitténs förslag en bestämmelse (6 § sista stycket FS), enligt vilken be1

Se sid. 113.

183 fattningshavare, som deltaga i barnens skötsel, böra vara väl förtrogna med barnavård. Det sätt, varpå vårdpersonalens löne- och anställningsförhållanden äro ordnade, spelar givetvis en stor roll för förhållandena i barnavårdsanstalterna samt dessas möjligheter att tillfredsställande fylla sin uppgift. Lönestandarden är för närvarande synnerligen varierande, icke blott vid jämförelse mellan olika kategorier anstalter utan även i fråga om anstalter inom samma kategori. Detta sammanhänger givetvis bl. a. med de skiftande kvalifikationerna hos den stora skaran befattningshavare. Att i författningsväg fastställa en mer eller mindre graderad löneskala för vårdpersonalen vid barnavårdsanstalter i allmänhet torde möta stora svårigheter, såframt ej för vederbörande befattningshavare samtidigt fastställas tämligen noggrant preciserade kompetensfordringar. Detta har kommittén, såsom av vad ovan anförts framgår, icke ansett vara möjligt. Till barnavårdsanstalterna för halvöppen värd utgående statsbidrag utgöres bl. a. av ett lönebidrag, som motsvarar en tredjedel av de grundlönebelopp, som institutionens huvudman fastställt, såvida icke dessa befinnas vara oskäligt låga, dock är lönebidraget maximerat till vissa belopp, varierande för orter i olika ortsgrupper. Dessutom utgår lönebidrag till utbetalade ålderstillägg, i princip motsvarande de totala kostnaderna härför men med viss maximering. Någon förändring av dessa grunder föreslås icke av kommittén. Såsom i samband med behandlingen av frågan om statsbidrag till barnhemmens driftkostnader anförts, har kommittén icke funnit skäl förorda, att detta bidrag knytes allenast till viss omkostnadspost, t. ex. löneposten. Detta innebär givetvis icke, att kommittén förbisett betydelsen av att den mångenstädes alltför låga lönenivån för barnhemsföreståndarinnorna höjes; kommittén har tvärtom uppfattningen att en sådan höjning i åtskilliga fall är synnerligen motiverad. Utvecklingen synes för övrigt leda till att en justering uppåt av lönenivån är nödvändig för att rekryteringen till ifrågavarande befattningar skall kunna tryggas. Enligt vad kommittén erfarit har det under senare tid ej sällan förelegat ganska stora svårigheter att erhålla kompetenta föreståndarinnor för barnhem, vilket till stor del torde bero på konkurrensen med närliggande yrkesområden med en högre lönenivå. Kommitténs förslag angående bidrag av stats- och landstingsmedel till barnhemmens driftkostnader giver otvivelaktigt barnhemmens ägare möjlighet att, där så finnes påkallat, förbättra föreståndarinnornas löneförmåner. I regel bör socialstyrelsen enligt kommitténs mening vid sin prövning av ansökningar om driftbidrag icke särskilt taga ställning till frågan om storleken av föreståndarinnans lön, men där denna av huvudmannen är beräknad eller bestämd till ett belopp, som i avsevärd mån understiger lönen för befattningshavare i jämförlig ställning, bör socialstyrelsen kunna åvägabringa rättelse häri antingen genom en hänvändelse under hand till huvudmannen eller genom uppställandet av villkor i samband med beslut om statsbidrag. Vad slutligen angår övriga anställningsvillkor för personalen å barnavårds-

184 anstalterna synas dessa — i den mån de kunna bliva föremål för offentligrättslig reglering — böra upptagas till behandling i samband med motsvarande spörsmål i fråga om övriga grupper socialarbetare med likartade arbetsuppgifter; kommittén har därför icke nu upptagit denna fråga till övervägande. Läkarvården vid barna vårdsanstalterna. Enligt kommitténs statistiska undersökning angående barnhemmen funnos under år 1940 vid 102 barnhem av 281 avtal mellan hemmets innehavare och av läkare om regelbundna besök vid barnhemmet. I övriga fall anlitades mestadels viss läkare vid behov, medan i ett fåtal ingen bestämd läkare svarade för läkarvården. Enligt en av socialstyrelsen verkställd undersökning rörande verksamheten vid daghem, barnträdgårdar och eftermiddagshem fanns läkarkontroll under år 1941 anordnad vid 106 daghem av 156; vid barnträdgårdar förekom endast i ett tjugutal fall och vid eftermiddagshem endast i tre fall ett avtal med läkare om övervakande av barnens hälsotillstånd. I fråga om barnkolonierna utvisa en likaledes av socialstyrelsen verkställd undersökning att särskild anställd läkare stode till förfogande vid drygt en fjärdedel av samtliga kolonier; emellertid förekommo regelbundna läkarbesök vid de flesta kolonierna, i regel av skolläkare eller tjänsteläkare. Det är givetvis av den allra största vikt, att läkarvården blir tillfredsställande tillgodosedd vid barnavårdsanstalter av olika kategorier. Härvidlag kan det enligt kommitténs mening icke vara tillfyllest att erforderlig läkarvård beredes de intagna barnen vid akuta sjukdomsfall. Av minst lika stor betydelse är det att anstalterna, personalen och barnen underkastas en läkarkontroll i rent förebyggande syfte. I viss mån sker detta redan nu genom inspektioner av tjänsteläkare eller efter avtal med vissa bestämda läkare om regelbundna besök. På grund av tjänsteläkarnas arbetsbörda i övrigt kan deras kontroll icke bliva så effektiv som önskvärt är; ej heller föreligger någon skyldighet för anstalternas innehavare att i annan ordning etablera regelbunden läkarkontroll. Kommittén finner det därför angeläget att fastare former skapas för läkarvården vid barnavårdsanstalterna, möjliggörande av kontinuerlig kontroll över de hygieniska förhållandena å dessa samt över barnens såväl som personalens hälsotillstånd. Detta förutsätter att till varje barnavårdsanstalt knytes en viss bestämd läkare, som har ansvaret härför. Kommitténs förslag innebär därför i denna del (5 § FS) att det för varje barnavårdsanstalt skall finnas en legitimerad läkare, som enligt avtal med anstaltens innehavare åtagit sig att bestrida läkarvården vid anstalten ävensom att öva tillsyn å vårdanordningarna därstädes. Denna läkare benämnes i förslaget ansvarig läkare. D ä r barnläkare finnes å orten eller å närbelägen ort, bör denna befattning givetvis i första hand hemhjudas denne. Att den ansvarige läkaren skall ha skyldighet inställa sig å anstalten, när så är erforderligt på grund av akuta sjukdomsfall, är självfallet. Dessutom

185 bör han äga skyldighet att avlägga regelbundna besök å anstalten för att kunna kontinuerligt följa verksamheten. Att i författningsväg meddela mera detaljerade bestämmelser i detta avseende är givetvis uteslutet; förslaget innebär, att regelbundna besök skola avläggas i den omfattning, som finnes påkallat med hänsyn till anstaltens storlek, beskaffenheten av den vård, som de intagna barnen erhålla, ävensom övriga omständigheter. Däremot skall enligt förslaget det mellan anstaltens innehavare och anstaltsläkaren träffade avtalet innehålla bestämmelser angående den omfattning, där läkaren är skyldig avlägga regelbundna besök. Frågan om läkarvårdens handhavande måste anses vara av den särskilda vikt, att den bör beaktas vid koncessionsprövningen. I 2 § F S föreskrives därför att i samband med ansökan om tillstånd att upprätta barnavårdsanstalt skall lämnas uppgift angående ordningen för läkarvårdens handhavande vid anstalten. Motsvarande bestämmelse återfinnes i förslaget till kungörelse angående statsbidrag till driften av barnhem. Enligt kommitténs statistiska undersökning angående barnhemmen underkastades personalen före anställningens tillträdande läkarundersökning eller fordrades läkarintyg vid 198 barnhem av de 281, som omfattas av undersökningen; vid 49 barnhem var så ej fallet. Från 34 barnhem saknas uppgift i detta hänseende. Vid socialstyrelsens förutnämnda undersökning angående anstalter för halvöppen barnavård och barnkolonier framgick, att friskintyg vid anställandet av personal fordrades vid 130 institutioner för daghemsvård av 156 men att ifråga om övriga anstalter för halvöppen barnavård detta förekom i betydligt mindre utsträckning; vid barnkolonierna fordrades friskintyg av personalen av icke fullt hälften av nämnda institutioner. Ehuru utvecklingen alltmera gått i den riktningen att barnavårdsanstalteruas personal underkastas läkarundersökning före anställningens tillträde eller erfordras friskintyg, kvarstår alltjämt i åtskilliga &H det i hög grad otillfredsställande förhållandet, att tillräckliga garantier saknas för att icke bland personalen förekommer sjukdomar eller sjukdomsanlag, vilka kunna menligt inverka på barnens hälsotillstånd. Att den som lider av sjukdom, som kan antagas utöva sådant inflytande, ej bör få innehava befattning vid barnavårdsanstalt synes uppenbart; ifråga om tuberkulösa sjujriighetstillstånd är detta redan nu föreskrivet, men kommittén har i 8 § F S intagit en allmän bestämmelse av motsvarande innebörd. Bestämmelsen ifråga avser att bereda skydd för barnens såväl kroppsliga som själsliga hälsa, Det har ansetts lämpligt, att detta krav sträcker sig utöver personalens krets och omfattar alla, som hava sin bostad inom anstalten, oavsett om vederbörande är befattningshavare vid anstalten eller ej. I syfte att åstadkomma en rätt tillämpning av nämnda stadgande föreslås vidare i 7 § F S , att föreståndaren eller annan befattningshavare vid anstalten skall, innan befattningen tillträdes, för anstaltsläkaren förete intyg angående sitt hälsotillstånd eller ock undergå läkarundersökning av denne. Därutöver

186 bör emellertid enligt kommitténs mening införas ett system med periodiska läkarundersökningar av personalen. Detta förekommer numera allenast i begränsad omfattning men torde vara en oeftergivlig förutsättning för att förebygga missförhållanden i samband med hälsovården på barnavårdsanstalterna. Kommitténs förslag i denna del innebär (7 § andra st. F S ) , att personalen skall undergå läkarundersökning minst en gång om året, samt eljest så snart anledning därtill föreligger. Enahanda skyldighet skall enligt förslaget förefinnas beträffande å anstalten boende personer, även om de ej äro befattningshavare vid anstalten. För att enhetliga principer skola tillämpas ifråga om ifrågavarande läkarundersökningar samt läkarintygens innehåll torde det vara lämpligt, att socialstyrelsen i samråd med medicinalstyrelsen utfärdar närmare bestämmelser härom; ett stadgande i detta avseende återfinnes i 7 § sista st. F S . Vid barnhemmen bruka barnen i regel undersökas av läkare före intagningen eller ock friskbetyg fordras. Så var enligt kommitténs statistiska undersökning fallet vid 258 av de 281 barnhem, som omfattades av denna; endast 17 barnhem uppställde icke några krav i denna riktning. Enligt förutnämnda undersökningar av socialstyrelsen undergingo vid mindre än en tredjedel av daghemmen barnen läkarundersökning före inskrivningen; ifråga om baraträdgårdar och eftermiddagshem förekom sådan undersökning endast vid enstaka institutioner. Vid det övervägande flertalet barnkolonier skedde förundersökning av barnen. I de av socialstyrelsen under år 1943 utfärdade anvisningarna rörande statens åtgärder för främjande av barns sommarvistelse på landet föreskrives såsom villkor för statsbidrag till barnkolonier bl. a. att alla barn skola läkarundersökas före utresan till kolonien. Vad först angår anstalterna för sluten barnavård är det givetvis i och för sig önskvärt, att alla barn undergå läkarundersökning före intagningen å anstalten i syfte att utröna, huruvida de äro behäftade med smittsam sjukdom. Denna undersökning har således annan funktion än den observation, varom talas i det föregående. I praktiken torde dock vara omöjligt att upprätthålla ett krav på obligatorisk förundersökning, särskilt ifråga om upptagningshemmen, där det ofta fordras en mycket snabb intagningsprocedur. Kommittén anser sig därför ej kunna förorda andra bestämmelser i detta hänseende än att läkarundersökning bör ske före eller vid intagningen men att, därest så ej skett, sådan undersökning skall ske så snart ske kan efter intagningen (U§FS). Frågan om läkarundersökning av de barn, som vårdas å anstalter för halvöppen barnavård, är mera komplicerad, då denna vård ifråga om många barn har en rent tillfällig karaktär och då mer eller mindre långvariga avbrott i vården äro talrikt förekommande. Kommittén har icke funnit det vara möj^ ligt att i författningsväg reglera frågan om läkarudersökning av barn, som mottagas i eftermiddagshem. Att underkasta varje barn läkarundersökning

187 varje gång barnet besöker institution för halvöppen barnavård av annat slag är givetvis uteslutet. En rimlig fordran synes däremot vara, att varje barn undersökes före inskrivningen i vederbörande institution. Emellertid kan ej heller en dylik regel undantagslöst upprätthållas i praktiken. Kommitténs förslag i denna del (11 § FS) innebär därför, att läkarundersökning bör äga rum före eller vid inskrivningen samt att, om den då ej skett, barnet skall undersökas så snart ske kan därefter. Huvudregeln bör med andra ord vara, att läkarundersökning verkställes före eller i samband med inskrivningen. Tyvärr är det icke möjligt att genom så anordnade undersökningar begränsa de infektionsrisker, som otvivelaktigt äro förenade med den halvöpppna barnavården, annat än i en begränsad utsträckning. Dessa undersökningar måste kompletteras med dels regelbundna besök av anstaltsläkaren och dels kontroll från personalens sida över att icke barn, som kunna antagas vara behäftade med epidemiska sjukdomar, tillåtas besöka anstalten; detsamma bör tydligen gälla barn, som hava infektionssjukdomar i den mån icke tillfredsställande isoleringsanordningar finnas. Har barnet efter inskrivningen varit frånvarande någon tid från anstalt för halvöppen barnavård är i åtskilliga fall en ny läkarundersökning motiverad, innan barnet tillätes ånyo besöka anstalten. Behovet härav framträder med olika styrka i olika fall beroende på tiden för frånvaron, barnets beröring med smittokälla under denna tid o. s. v. Alla generella regler i detta avseende måste givetvis bli i viss mån godtyckliga; kommittén har emellertid ansett sig böra förorda en bestämmelse av innebörd, att förnyad läkarundersökning skall företagas, när barnet varit frånvarande från anstalten under tre månader eller längre tid (11 § andra st. F S ) . Intagnings- och utskrivningsbestämmelser. Mot nuvarande ordning för barns intagande å barnavårdsanstalt kunna åtskilliga invändningar riktas, huvudsakligen sammanhängande med de rent organisatoriska förhållandena på detta område. Varje anstalt är i regel att anse som en självständig enhet, understundom med visst upptagningsområde, understundom utan något lokalt begränsat verksamhetsfält. Någon legalt reglerad samverkan mellan anstalter av likartade kategorier för ett rationellt tillvaratagande av tillgängliga platser finnes icke. På sina håll har dock på den slutna barnavårdens område genom barnavårdsombudens medverkan kommit till stånd en slags clearingsverksamhet så tillvida att ombuden genom erhållandet från barnhemmen av uppgifter angående beläggningen äro i stånd att överblicka platstillgången vid varje tidpunkt inom respektive län samt kunna gå barnavårdsnämnder och andra tillhanda med upplysningar härutinnan. Kommittén, vars förslag innebär, att varje landstingsområde och stad som ej deltager i landsting i princip skall vara ett fristående upptagningsområde för spädbarnshemmen, mödrahemmen, upptagningshemmen och hemmen för varaktig vård, finner det önskvärt, att ett dylikt system utbygges d. v. s. att intagningarna på dessa hem såvitt möjligt ske under viss medverkan av en för upptagningsområdet

188 gemensam myndighet. Av sakens natur följer, att denna clearmgverksamhet närmast har en funktion att fylla såvitt angår sådana barnhem, vilkas vårdplatser helt eller till huvudsaklig del äro avsedda för landstingsområdes gemensamma behov. I första hand skulle man härigenom erhålla möjlighet att bättre överblicka den aktuella platstillgången å dessa hem. I och för sig skulle det ur nu angivna synpunkter givetvis vara av visst värde, om ett motsvarande system kunde etableras med avseende å andra kategorier barnavårdsanstalter, men då dessa — liksom barnavårdsanstalterna i övrigt — enligt kommitténs förslag icke skola vara så fast knutna till landstingsområdena som ovan angivna barnhem och då dessutom vad särskilt angår anstalter för halvöppen barnavård, platstillgången i regel varierar dag från dag, så föreligger det härvidlag enligt kommitténs mening icke samma möjligheter att tillämpa ett dylikt system som i fråga om nyssnämnda barnhem; ej heller torde behovet härav i sistnämnda fall vara lika starkt framträdande. Hittills har endast berörts den rent praktiska synpunkten, att ett rationellt utnyttjande av barnhemsplatserna inom respektive upptagningsområde bör främjas. Spörsmålet om ordningen för baras intagande i barnavårdsanstalt måste emellertid även ses mot bakgrunden av den differentiering av anstalterna i olika kategorier med sinsemellan olika funktioner och klientel, som redan nu föreligger och som av kommittén föreslås ytterligare accentuerad. Fråga är med andra ord, huruvida den nu gällande intagningsproceduren erbjuder tillräckliga garantier för att å respektive barnavårdsanstalt allenast intagas barn som tillhöra anstaltens rätta klientel samt, i motsatt fall, vilka åtgärder som lämpligen böra företagas med anledning härav. I fråga om vissa kategorier barnavårdsanstalter saknas för närvarande av det allmänna klart utstakade riktlinjer för deras verksamhet. Detta gäller framför allt anstalter för halvöppen barnavård och barnkolonier. En viss precisering av dessa institutioners uppgifter har visserligen å senare tid skett i samband med att beslut fattats om statligt stöd åt desamma, men verkan härav sträcker sig i och för sig icke utöver de statsunderstödda anstalternas krets. Å andra sidan innebär kommitténs förslag, att det i författningsväg, eventuellt med komplettering av allmänna anvisningar från socialstyrelsen, skall verkställas en klar gränsdragning de olika anstalterna emellan med avseende å funktioner och klientel. Härigenom kommer det otvivelaktigt att bli lättare att in casu avgöra, vilken form av anstaltsvård som skall användas; efter en utbyggnad av den psykiatriska rådgivningsverksamheten och observationsväsendet komma möjligheterna att i de enskilda fallen träffa rätt att ytterligare ökas. Slutligen innebär den utvidgning av tillsynsväsendet, som av kommittén föreslås, att eventuella felplaceringar av barn å barnavårdsanstalt komma att upptäckas lättare och snabbare. Vid nu angivna förhållanden kan det med visst fog göras gällande, att anledning saknas att ur synpunkten av en riktig differentiering av klientelet frångå den ordning, som i regel gäller nu, nämligen att vederbörande anstaltsstyrelse eller föreståndare lämnar medgivande till visst barns intagande å

189 anstalten. Kommittén vill ansluta sig till denna ståndpunkt såvitt angår flertalet arter barnavårdsinstitutioner. Vad däremot angår barnhemmen har kommittén funnit skäl Föreligga att förorda vissa regler i syfte att i den utsträckning som är möjlig främja differentieringssynpunkterna redan vid intagningarna i hemmen. Angående proceduren vid intagning i barnhem för varaktig vård må hänvisas till vad därom anförts i det föregående (sid. 141); kommittén förordar således, att barn ej må intagas i dylika hem, med mindre barnavårdsassistenten lämnar medgivande härtill. När det gäller andra barnhem är det redan av praktiska skäl uteslutet att förorda motsvarande anordning. Kommittén anser det emellertid vara av värde, om ett samråd i möjligaste mån kunde äga rum mellan barnhemmets styrelse eller föreståndarna eller barnavårdsnämd, som omhändertagit barnet, å ena, samt barnavårdsassistenten, å andra sidan. Detta samråd skall avse frågan, huruvida barnet lämpligen bör intagas i barnhem och i så fall i vilken kategori hem. Kravet på sådant samråd kan dock icke sträckas alltför långt. Över huvud taget skulle en obligatorisk föreskift i detta hänseende innebära en inskränkning i ledningarnas för barnhemmen och barnavårdsnämndernas fria bedömande, vilken knappast kunde vara påkallad. Kommitténs förslag i denna del har därför karaktären av en allmän rekommendation, vilken är begränsad till sådana barnhem, där en kommunikation med bamavårdsassistenten redan ur ovannämnda clearingssynpunkter är önskvärd. I 41 a § F B L stadgas således, att medgivande till intagning av visst barn i barnhem skall lämnas av hemmets styrelse eller av styrelsen därtill förordnad person. Där styrelse ej finnes, skall vad nu sagts gälla hemmets ägare. Innan barn intages i barnhem, vars vårdplatser helt eller till huvudsaklig del äro avsedda för landstingsområdes gemensamma behov, bör samråd hava ägt rum med barnavårdsassistenten. För att assistenten skall vara i stånd att fullgöra såväl förmedlings- som rådgivningsfunktionerna måste han äga tillgång till aktuella uppgifter angående beläggningen å de barnhem, det här gäller; i 12 § andra st. F S föreslås därför, att anmälan ofördröjligen skall göras till honom, när barn inskrives i eller utskrives från sådant barnhem. Beträffande tiden för vistelse i barnavårdsanstalter av olika kategorier saknas anledning att införa någon form av rättslig reglering utom såvitt angår barnhemmen. I det föregående (sid. 130) har redogjorts för det skäl, som föranlett kommittén att föreslå, att vistelsetiden å upptagningshem ej må överstiga ett år, med mindre barnavårdsassistenten lämnar sitt medgivande härtill. Samma regel bör enligt kommitténs mening gälla alla andra kategorier barnhem. Förslag i detta hänseende återfinnes i 41 a § 2 mom. F B L . Särskilda bestämmelser angående förfarandet vid utskrivning från barnavårdsanstalt i de fall, där Vården skäll upphöra i samförstånd mellan alla berörda parter, finner kommittén icke erforderliga. Något allmänt intresse torde nämligen icke föreligga med avseende å själva formen för meddelandet

190 av dylikt utskrivningsbeslut; i praktiken ligger det närmast till hands att de — i den mån behov över huvud finnes av utryckliga beslut — fattas av vederbörande föreståndare eller föreståndarinna. I nästa kapitel behandlas bl. a. frågan i vad mån offentlig myndighet i individuella fall skall äga besluta om förflyttning av barn från en barnavårdsanstalt till en annan samt därmed sammanhängande spörsmål.

Kap. XI. Tillsynen över barnavårdsanstalterna. mot missförhållanden i dessa.

Åtgärder

Nuvarande bestämmelser angående tillsynen. För närvarande finnes icke anordnad någon särskild vare sig lokal eller central tillsyn över barnhemmen utan äro dessa underkastade samma inspektion och kontroll som den samhälleliga barnavården i allmänhet. Då de i barnhem intagna barnen i princip äro att anse som fosterbarn, vilka i denna egenskap stå under barnavårdsnämndens tillsyn, har barnavårdsnämnden följaktligen att ägna uppmärksamhet jämväl åt de förhållanden som råda vid barnhemmen inom kommunen såsom ett led i nämndens i 52 § barnavårdslagen föreskrivna skyldighet att noggrant tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran. Denna fosterbarnskontroll omfattar visserligen icke barn, som omhändertagits av nämnden själv och som vistas inom kommunen, men nämndens tillsyn över dessa barn och således indirekt över de barnhem inom kommunen, där de vistas, är att anse som ännu längre gående enligt bestämmelserna i 32 § barnavårdslagen. I detta sammanhang må också erinras om den dispensmöjligbet, som finnes i 60 § 1—3 mom. barnavårdslagen. Kungl. Maj:t må således, där barnavårdsnämnd prövas hava vidtagit fullt betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats till barnhem utom vederbörande kommun, medgiva befrielse från tilllämpningen av bestämmelserna angående fosterbarnskontroll, såvitt angår dylika barn. Dylikt medgivande må ock meddelas styrelse för barnavårdsanstalt, som är försedd med av Konungen fastställt reglemente. Länsstyrelsen äger medgiva motsvarande befrielse i fråga om annan barnavårdsanstalt. Om barnavårdsnämnden finner missförhållande föreligga i barnhem, skall nämnden jämlikt 59 § barnavårdslagen söka åstadkomma rättelse genom lämpliga föreställningar hos hemmets innehavare eller dess styrelse. Leda ej dessa till resultat, har nämnden att anmäla saken hos länsstyrelsen. Länsstyrelsen omhänderhar enligt barnavårdslagen dels vissa bestämda funktioner med avseende å barnhemmen, såsom koncessionsprövningen och befogenheten att meddela förbud mot barns vårdande å barnhem, och dels den lokala uppsikten över den i barnavårdslagen omförmälda barnavårdsverksamheten. I detta sammanhang må erinras om länsstyrelsens i 81 §

191 2 mom. barnavårdslagen omförmälda skyldighet att, oavsett om besvär anförts över beslut av barnavårdsnämnd eller styrelse för skyddshem eller anstalt, tillhålla nämnden eller styrelsen att vidtaga åtgärd, som erfordras för att avhjälpa föreliggande missförhållande, vars avhjälpande ankommer på nämnden eller styrelsen. Vid sin befattning med den kommunala barnavården ha länsstyrelserna biträde av fattigvårds- och barnavårdskonsulenterna. Vid sidan av länsstyrelsernas uppsikt över barnavården, däribland även barnhemmen, bedrives av socialstyrelsen med biträde av statens fattigvårdsoch barnavårdsinspektör en inspektions- och upplysningsverksamhet i syfte att verka för barnavårdens ändamålsenliga ordnande och till främjande av dess utveckling. Såsom förut nämnts tjänstgöra de av baraavårdsförbunden anställda barnavårds ombuden sedan några år såsom sådana sakkunniga biträden åt socialstyrelsen, som styrelsen jämlikt 8 § i sin Instruktion äger rätt anlita vid behandlingen av visst ärende eller visst slag av ärenden. I detta sammanhang vill kommittén erinra om att skyddshemmen stå under socialstyrelsens överinseende. Den egentliga tillsynen utövas av skyddshemsinspektören, vilken är stationerad hos socialstyrelsen. Skyddshemmen stå tillika under uppsikt av länsstyrelsen, som dessutom är besvärsinstans i vissa frågor rörande intagning och utskrivning från skyddshem. Fattigvårdslagstiftningskommittén för sin del föreslog på sin tid, att länsstyrelsens uppsikt blott skulle avse den kommunala barnavården, men vederbörande departementschef fann länsstyrelsens ställning som besvärsinstans ävensom dess rätt och plikt att beträffande den kommunala barnavården ingripa, när helst missförhållande förelåge, följdriktigt böra föranleda, att länsstyrelserna erhölle möjlighet att i fall av behov beivra missförhållanden jämväl vid skyddshem, detta oavsett att central skyddshemsinspektion funnes. I fråga om barnavårdsanstalter för halvöppen barnavård samt barnkolonier saknas i barnavårdslagen några uttryckliga bestämmelser med avseende å tillsyn och kontroll. Såsom vederbörande departementschef framhöll i propositionen med förslag till barnavårdslag har dock länsstyrelsen utan uttryckligt lagstadgande rätt och skyldighet att vidtaga erforderlig åtgärd till avhjälpande av missförhållande vid sådan anstalt till stöd för hemuppfostran, varom förmäles i 2 § 2 mom. barnavårdslagen. I den mån statsbidrag beviljats till deras verksamhet stå dessa anstalter dock numera under socialstyrelsens tillsyn. Allmänna synpunkter ifråga om tillsynen över barnavårdsanstalterna. Tillsynen över barnavårdsanstalterna bör självfallet i första hand betraktas som ett led i det allmännas tillsyn över barnavården över huvud taget. Kommittén är dock icke beredd att nu framlägga definitivt förslag angående tillsynsverksamheten i dess helhet, vilket måste vara beroende av icke

192 blött de förändringar, som finnas påkallade ifråga om barnavårdslagstiftningen i övrigt utan även lösningen av motsvarande organisatoriska spörsmål på andra områden av socialvården. Då kommittén emellertid ansett det angeläget att frågan om en revision av lagstiftningen angående barnavårdsanstalter blir underställd statsmakternas prövning så snart som möjligt, har kommittén ansett lämpligt att utbryta spörsmålet om den offentliga tillsynen över dessa anstalter ur det större sammanhanget och föreslå en lösning, som av förhållandenas natur i vissa hänseenden har en provisorisk karaktär. Detta har dock kunnat ske utan att försvåra en framtida reform av tillsynsverksamheten på hela barnavårdens område; i vissa delar innebär kommitténs förslag, att man redan nu såvitt angår barnavärdsanstalterna genomför en ordning, som enligt kommitténs mening framdeles bör gälla med avseende å barnavården i dess helhet; i andra avseenden skola föreslagna åtgärder gälla under en övergångstid för att därefter avlösas av mera definitiva anordningar. När kommittén från dessa utgångspunkter gått att behandla tillsynsfrågorna, har en avgörande synpunkt varit, att en offentlig tillsyn av och kontroll över barnavårdsanstalter av alla kategorier bör finnas, oavsett om anstalterna utgöras av barnhem eller icke, oavsett om statsbidrag till anstalterna utgår eller ej, och oavsett om de i anstalterna intagna barnen äro att anse som fosterbarn eller ej. I den mån tillsynsverksamhet nu finnes anordnad i fråga om barnavårdsanstalterna är denna decentraliserad såtillvida, att den lokalt utövas av barnavårdsnämnderna och inom länen av länsstyrelserna. Hos sistnämnda myndigheter är förlagd rätten och skyldigheten att beivra missförhållanden, medan socialstyrelsens verksamhet på området är begränsad till inspektion och upplysning. Kedan tidigare har kommittén redogjort för vissa av sina förslag, vilka innebära en förskjutning av förhållandet mellan socialstyrelsen och länsstyrelserna på detta område, nämligen att socialstyrelsen skall lämna tillstånd till upprättande av barnhem respektive godkänna plan för sådant hem; en dylik reform är såvitt kommittén kunnat finna en oundgänglig konsekvens av socialstyrelsens befattning med de föreslagna statsbidragen. Konsekvenserna härav måste emellertid sträcka sig längre. Det torde ligga i sakens natur, att den myndighet, vars kompetens det tillhör att medgiva eller godkänna upprättandet av barnhem, också måste äga rättighet vidtaga åtgärder för att beivra missförhållanden under barnhemmens drift och i sista hand äga befogenhet stänga ett barnhem. Även om dylik befogenhet ej uttryckligen tillerkändes socialstyrelsen, skulle styrelsen likväl tack vare sm befattning med barnhemmens driftbidrag i realiteten komma att mnehava sådan befogenhet beträffande den stora, förmodligen största delen av barnhemmen, nämligen sådana med statsbidrag till driften. Kommittén anser det emellertid ur alla synpunkter riktigåre, att denna faktiska befogenhet uttryckligen lagfästes, eller, med andra ord, att socialstyrelsen erhåller ratt och skyldighet att följa barnhemmens verksamhet samt att vid behov vidtaga åt-

193 gärder för avhjälpande av missförhållanden, kulminerande i beslut om stängning av barnhemmet. I och för sig utesluter en dylik befogenhet för socialstyrelsen icke, att motsvarande befogenhet fortfarande skulle kunna tillkomma länsstyrelsen i egenskap av uppsiktsmyndighet för länets barnavård. Kommittén anser emellertid olägenheterna av ett sådant system alltför uppenbara för att det skall kunna förordas. Vid olika uppfattning nämnda myndigheter emellan i fråga om förhållandena vid visst barnhem — något som givetvis icke kan uteslutas — skulle kunna uppkomma situationer, som vore mycket betänkliga ur administrativ synpunkt och som i sig bure fröet till ett förringande av den ena eller andra myndighetens auktoritet till skada för den samhälleliga barnavården i dess helhet. Kommittén finner det av ovan angivna skäl erforderligt, att en centralisering sker av den offentliga uppsikten över barnhemmen samt att denna förlägges till socialstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet. Att i fråga om övriga slag av barnavårdsanstalter föreskriva en annan ordning är enligt kommitténs mening varken påkallat eller lämpligt, och kommitténs förslag innebär således, att socialstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet med avseende å samtliga barnavårdsanstalter. Den omständigheten, att socialstyrelsen får ställningen av central tillsynsmyndighet, bör dock icke medföra, att länsstyrelserna undandragas varje befattning med barnavårdsanstalterna. Detta är uteslutet redan av den grund att de såsom uppsiktsmyndigheter i fråga om barnavårdsverksamheten i allmänhet givetvis måste äga möjlighet att taga del av de förhållanden, under vilka barn vårdas å barnavårdsanstalterna. Att länsstyrelserna måste äga inspektionsrätt ligger därför i sakens natur. E n naturlig följd av en dylik rätt torde— med hänsyn till länsstyrelsens allmänna ställning — vara befogenheten och skyldigheten att vidtaga åtgärder till beivrande av vid inspektionen uppdagade missförhållanden. Den mest ingripande åtgärden — stängningsbeslutet — bor dock av ovan angivna skäl ankomma å socialstyrelsen. I den mån de länssocialnämnder inrättas, vilka kommittén preliminärt förordat i sitt betänkande angående socialvårdens organisation, bör givetvis en omprövning ske av tillsynsuppgifternas fördelning. I denna del är kommitténs förslag således att anse som ett provisorium. Vad slutligen angår den rent lokala tillsynen, bör denna enligt kommitténs mening åligga barnavårdsnämnderna. Reglerna härom böra — med hänsyn till att barnavårdsanstalternas klientel icke utgöres av fosterbarn i samma utsträckning som barnhemmens — överflyttas från fosterbarnskapitlet till 1 kap. I övrigt må hänvisas till en efterföljande avdelning. 13 — 2338 43

194 Socialstyrelsen som central tillsynsmyndighet. I sitt betänkande angående socialvårdens organisation m. m. har kommittén lämnat en redogörelse för vissa preliminära överväganden angående socialstyrelsens organisation vid handläggningen av socialvårdsärenden. Kommittén har därvid bl. a. anfört, att särskilda byråer borde finnas för envar av verksamhetsgrenarna socialhjälp, barnavård och alkoholistvård ävensom en särskild byrå för förberedandet och ledningen av behandlingen av besvärsärenden. Envar byrå borde stå under chefskap av särskild befattningshavare, varjämte en överdirektörsbefattning borde inrättas med uppgift att handha den allmänna ledningen av arbetet å byråerna. Kommittén har emellertid i detta sammanhang framhållit, att den icke kunde taga definitiv ståndpunkt till frågan om socialstyrelsens organisation förrän utredningsarbetet angående den blivande sociallagstiftningens materiella innehåll framskridit längre. Kommittén är icke heller nu beredd att taga slutgiltig ställning till frågan om socialstyrelsens organisation vid handläggning av socialvårdsärenden. Kommittén utgår emellertid från att socialstyrelsen efter en reform av barnavårdslagstiftningen i övriga delar skall bliva central tillsynsmyndighet för den samhälleliga barnavården i dess helhet. Att en reglering nu sker allenast beträffande barnhems- och fosterbarnsvården torde icke behöva föregripa en blivande reform i fråga om den centrala tillsynen i allmänhet; under alla förhållanden är det, såsom tidigare anförts, enligt kommitténs mening nödvändigt, att redan nu fasta former skapas för en central tillsyn över de i detta betänkande behandlade grenarna av barnavården, vilka torde tillhöra dem, där behovet av en förstärkt tillsynsverksamhet varit mest framträdande och där ett centralt tillsynsorgan således har den största uppgiften att fylla. I det föregående har i olika sammanhang lämnats redogörelse för vissa nya uppgifter, som enligt förslaget skola tillkomma socialstyrelsen. Bland dessa märkes i främsta rummet dess befattning med de föreslagna statsbidragen till barnhems upprättande och drift samt koncessionsprövningen. Socialstyrelsens allmänna uppgifter i egenskap av tillsynsmyndighet sammanfattas i 1 § F S sålunda, att det bl. a. skall åligga socialstyrelsen att vaka över att barnavårdsanstalternas verksamhet bedrives i enlighet med gällande bestämmelser och i övrigt på sådant sätt, att å desamma intagna barn erhålla en tillfredsställande vård och fostran. För sådant ändamål skall styrelsen äga underkasta anstalterna inspektion samt infordra uppgifter angående deras verksamhet och övriga förhållanden. Socialstyrelsen skall dessutom följa den verksamhet, som utövas av Övriga tillsynsorgan, samt har att lämna dessa vägledning och bistånd. Såsom en allmän uppgift skall det vidare åligga styrelsen att vidtaga erforderliga åtgärder för att främja den slutna och halvöppna barnavårdens ändamålsenliga utveckling; i sådant syfte bör socialstyrelsen utöva upplysnings- och rådgivningsverksamhet. Frågan om socialstyrelsens funktioner i övrigt i egenskap av tillsynsmyndighet belyses ytterligare i det följande.

195 De uppgifter, som i anledning av den här föreslagna lagstiftningen påläggas socialstyrelsen, förutsätta oundgängligen viss förstärkning av dess personal. Kommittén är medveten om att de nuvarande statsutgifternas höjd manar till återhållsamhet, då fråga är om inrättandet av nya tjänster. Såväl på grund härav som med hänsyn till svårigheten att nu överblicka det per-, sonalbehov, som efter en genomförd socialreform skulle förefinnas hos socialstyrelsen, anser sig kommittén icke kunna förorda, att man nu skrider till förverkligandet av kommitténs i dess förenämnda betänkande omnämnda förslag angående inrättandet inom socialstyrelsen av en särskild byrå för barnavårdsärenden. Liksom hittills böra dessa ärenden tills vidare handläggas av styrelsens andra byrå, socialvårdsbyrån. Den förstärkning av socialstyrelsens personal, som kommittén enligt vad ovan anförts finner oundgängligen erforderlig, bör enligt kommitténs mening ske i den formen att i samband med den här föreslagna lagstiftningens ikraftträdande till byrån knytes en befattningshavare i byrådirektörs tjänsteställning med uppgift att under byråchefens överinseende deltaga i handläggningen av de på socialstyrelsen ankommande barnavårdsärendena. Då denna anordning får anses hava i viss mån provisorisk karaktär, synes det tillrådligt att tjänsten som byrådirektör tills vidare göres extra ordinarie. Tjänsten torde böra placeras i lönegrad Eo 28. Med hänsyn till arten av de nya uppgifter, som enligt förslaget skola tillkomma socialstyrelsen, vill kommittén jämväl förorda, att till styrelsens socialvårdsbyrå knytes en rådgivande läkare. Någon reell förändring av den ställning, som statens inspektör för fattigvård och barnavård för närvarande intager inom den samhälleliga barnavården, är enligt kommitténs mening icke betingad av socialstyrelsens nya funktion som tillsynsmyndighet i fråga om barnavårdens anstaltsväsende. Kommittén föreslår dock viss ändring av 7 § 2 mom. i stadgan angående enskilda sjukhem och förlossningshem av innebörd, att den tillsyn, som enligt nuvarande lydelse av nämnda författningsföreskrift skall utövas »under inseende av statens inspektör för fattigvård och barnavård», framdeles skall övas under inseende av socialstyrelsen. Förstärkning av den till länen knutna tillsynen. När kommittén i det föregående talat om en centralisering av tillsynsverksamheten får därmed icke förstås annat än att kommittén funnit det angeläget, att det yttersta ansvaret för tillsynen samlas på en hand. Däremot åsyftas härmed icke, att själva tillsynen skall utövas centralt; kommittén är tvärtom i allra högsta grad övertygad om att den erforderliga kontrollen över barnavårdsanstalternas verksamhet bör ske genom organ och befattningshavare med lokalt begränsade verksamhetsområden. Vad nu sagts gäller särskilt den till länsstyrelserna knutna tillsynen. Som bekant är riket för närvarande indelat i nio fattigvårds- och barna-

196 vårdskonsulentdistrikt. Någon tvekan om att antalet konsulenter är för ringa kan enligt kommitténs mening icke föreligga. Redan de arbetsuppgifter, som nu tillkomma konsulenterna och vilka år för år ökat utan motsvarande lindring i andra avseenden hota att växa konsulenterna över huvudet. Därest den utvidgade inspektions- och kontrollverksamhet, omfattande icke blott barnhem utan även ett stort antal anstalter för halvöppen barnavård och barnkolonier, vilken kommittén finner oundgängligen nödvändig, väsentligen skulle vara beroende av konsulenternas medverkan, så måste detta under nuvarande förhållanden ske på bekostnad av deras åligganden i övrigt, försåvitt ej en kraftig utvidgning av konsulentorganisationen komme till stånd. Av skäl som nedan anföras anser kommittén emellertid erforderligt, att nya befattningar inrättas vid länsstyrelserna, vilkas innehavare bl. a. skola medverka vid tillsynen över barnavårdsanstalterna. Trots detta kan kommittén icke underlåta att i förevarande sammanhang starkt betona angelägenheten av en snar ökning utav konsulenternas antal. Nu rådande ordning är varken försvarlig ur socialvårdens synpunkt eller rimlig med hänsyn till konsulenterna själva. Den innebär i realiteten att samhället ställer stora anspråk på deras verksamhet utan att skapa de nödvändiga förutsättningarna härför. Kommittén har icke funnit anledning att verkställa någon närmare utredning angående storleken av det behov, varom fråga är, men anser sig på grund av för kommittén kända förhållanden kunna uttala att en ökning av antalet konsulentdistrikt med förslagsvis tre visserligen icke skulle innebära en definitiv lösning av problemet — varmed för övrigt bör anstå till dess frågan om socialvårdens organisation i stort avgöres — men dock vara ägnad att undanröja de mest framträdande olägenheterna av nuvarande ordning. Det är kommitténs förhoppning att en framställning från socialstyrelsen i denna riktning skall vinna statsmakternas bifall. När kommittén förutsätter, att länsstyrelsernas uppsiktsfunktioner ifråga om barnavårdsanstalterna icke i första hand skola utövas genom barnavårdskonsulenterna, så är detta, såsom av ovanstående framgår, icke betingat av uppfattningen, att de personella resurser, som härför stå länsstyrelserna till buds, redan nu äro tillräckliga. Kommittén finner tvärtom en förstärkning vara oundgängligen nödvändig men anser att så bör ske genom anställandet av särskilda befattningshavare hos länsstyrelserna med i huvudsak samma uppgifter som dem, vilka omhänderhavas av barnavårdsförbundens barnavårdsombud. Barnavårdsombudens ställning är för närvarande ganska säregen. De äro befattningshavare hos barnavårdsförbunden, men deras lön bestrides av Allmänna barnhuset. Till följd av de bidrag, som av statsmedel utgått till denna institution, kan med visst fog sägas, att staten i realiteten under de senaste åren övertagit ansvaret för dessa kostnader. I samband härmed ha barnavårdsombuden, vilka tidigare icke fullgjort några i egentlig

197 mening officiella funktioner på barnavårdens område, knutits till socialstyrelsen i egenskap av sakkunniga biträden, dock utan förändring av deras stationering i länen. Erfarenheten visar till fullo, att behov inom den samhälleliga barnavården finnes av befattningshavare med uppgifter av den art som tillkommer barnavårdsombuden. Vid sådant förhållande är det enligt kommitténs mening angeläget, att befattningarna på ett fastare sätt än hittills knytas till barnavårdsorganisationen. Det kan i längden icke vara tillfredsställande ur barnavårdens synpunkt eller billigt gent emot ombuden själva att deras ställning i organisatoriskt hänseende skall vara så löslig som den i själva verket är. Då Allmänna barnhuset enligt kommitténs förslag nu skall frigöras från sin hittillsvarande verksamhet på barnhemsvårdens område, bör barnhuset ej heller fortsättningsvis ha det ekonomiska ansvaret för barnavårdsombuden. Tidpunkten är enligt kommitténs mening nu kommen för det allmänna att övertaga ansvaret för de uppgifter, som hittills åvilat Allmänna barnhuset och med vilka barnavårdsombudet haft den närmaste befattningen. Detta gäller framför allt den ombudens verksamhet på fosterhemsförmedlingens och fosterbarnskontrollens område, vilken behandlas i avd. I I i detta betänkande, men tillsynen över barnavårdsanstalterna äger sådant samband med nämnda verksamhet, att det synes naturligt att samma befattningshavare få hand om samtliga nu nämnda uppgifter. Länsstyrelsens barnavårdsassistenter. Kommitténs förslag i denna del innebär, att till varje länsstyrelse skall knytas en befattningshavare med huvudsaklig uppgift att dels biträda länsstyrelsen vid dess uppsikt över barnavårdsanstalterna och dels omhänderhava fosterhemsförmedling och deltaga i fosterbarnskontroll inom länet. Frågan om sistnämnda arbetsuppgifter behandlas närmare i avd. I I i betänkandet. Vid överståthållarämbetet skall visserligen icke finnas någon motsvarande befattningshavare, men i vissa, fall skola dennes funktioner utövas av socialstyrelsens barnavårdsinspektris. Befattningshavaren i fråga, vilken kommittén förslagsvis benämner länets barnavårdsassistent, skall, såsom av vad tidigare anförts framgår, godkänna varje intagning i barnhem för varaktig vård (41 a § 1 mom. FBL, sista punkten) samt skall lämna medgivande till barnhemsvistelse över huvud taget, i den mån vistelsen överstiger ett år (41 a § 2 mom. F B L ) . I fråga om barnhem, beläget i Stockholm, skola motsvarande funktioner fullgöras av socialstyrelsens barnavårdsinspektris (41 a § 3 mom. FBL). Besvär över assistentens resp. inspektrisens beslut i dessa frågor kunna anföras hos länsstyrelsen resp. överståthållarämbetet (81 § 1 mom. F B L ) . Bland de assistentens uppgifter i övrigt, vilka berörts i det föregående, märkes den rådgivande verksamhet, som skall bedrivas av befattningshavaren ifråga vid intagning av barn i barnhem, vars vårdplatser helt eller till huvudsaklig del äro avsedda för landstingsområdets gemensamma behov. (41 a § 1 mom. F B L andra punkten.)

198 Assistenten skall emellertid enligt förslaget jämväl intaga ställningen som biträde åt länsstyrelsen vid dess befattning i allmänhet med kommunernas barnavård. Den allmänna föreskriften härom återfinnes i 20 § F B L . I den mån tiden medger skall det således bl. a. åligga assistenten att verkställa utredningar i bamavårdsärenden, att företaga inspektioner o. s. v. Visst biträde bör också kunna lämnas mödrahjälpsnämnden vid dess utredningsarbete. Självfallet bör tillsynsmyndigheten och statens inspektör för fattigvård och barnavård också äga rätt anlita nämnda befattningshavare vid inspektioner, utredningar och övriga angelägenheter på barnavårdens område. Barnavårdsassistenten kommer enligt vad som nu anförts i viss mån att fullgöra uppgifter, som för närvarande åvila barnavårdskonsulenten. I den mån så är fallet bör assistenten givetvis vara underordnad denne. Detsamma bör tydligen vara fallet vid den rent inspektionsbetonade verksamheten, då ju förslaget i denna del ingalunda avser, att konsulenten skall helt befrias från de skyldigheter som i detta hänseende åvila honom. Den närmare arbetsfördelningen mellan konsulenten och assistenten bör verkställas av länsstyrelsen efter hörande av socialstyrelsen. Assistentens ställning i förhållande till socialstyrelsen bör tydligen vara densamma som konsulentens. Barnavårdsassistenten bör enligt kommitténs mening även medverka vid den sociala tillsyn, som finnes anordnad över enskilda förlossningshem. Förslag i detta syfte till ändring av 7 § 2 mom. i stadgan angående enskilda sjukhem och förlossningsanstalter har uppgjorts av kommittén och återfinnes bland författningsförslagen i början av detta betänkande. Befattningen såsom barnavårdsassistent bör vara extra ordinarie och inordnas under civila avlöningsreglementet. Det synes kommittén skäligt, att befattningarna inplaceras i 17 lönegraden. Befattningarna böra enligt kommitténs förmenande tillsättas av länsstyrelsen. Kommittén utgår ifrån att ifrågavarande tjänster skola ledigförklaras i vanlig ordning. Någon företrädesrätt till desamma skall i och för sig icke tillkomma de nuvarande barnavårdsombuden, men den omständigheten att en sökande tidigare upprätthållit dylik befattning måste givetvis väga tungt vid befattningarnas tillsättande. I den mån något eller några av de nuvarande barnavårdsombuden icke antagas till de föreslagna tjänsterna, torde det i allmänhet icke möta större svårigheter för vederbörande att vinna annan lämplig anställning. Kommittén har jämväl ansett sig kunna räkna med att Allmänna barnhuset i en eller annan form lämnar ekonomisk kompensation åt de nuvarande barnavårdsombud, vilka av åldersskäl eller liknande anledning icke kunna erhålla annan anställning. Kommittén är angelägen betona, att ovan förordade arrangemang har provisorisk karaktär. För genomförandet av en slutlig reform av socialvårdens länsorganisation torde detta icke uppresa några hinder. Kommittén har nämligen alltmera kommit till uppfattningen, att det även i ett reformerat socialvårdssystem måste finnas till länsområdena knutna befattningar, vilkas

199 innehavare skola ha till huvuduppgift att handha tillsynen över barnavårdsanstalterna, fosterbarnsförmedling och fosterbarnskontroll. Barnavårdsnämnderna och tillsynen. Att en förstärkning av den sam hälleliga tillsynen över barnavårdsanstalterna måste bygga på medverkan av de lokala barnavårdsorganen, barnavårdsnämnderna, finner kommittén uppenbart. Såsom redan förut anförts bör denna tillsyn omfatta icke blott barnhemmen utan även barnavårdsanstalterna överhuvudtaget. Detta kommitténs ståndpunktstagande måste för barnhemmens del leda till en förändring av nu gällande principer för tillsynen, enligt vilka denna är ett led i fosterbarnskontrollen. Nuvarande ordning, enligt vilken barnhemmen komma under barnavårdsnämndernas tillsyn i egenskap av institutioner för fosterbarns vård är ganska egenartad. För det allmänna språkbruket är det främmande, att de i barnhem intagna barnen skola betraktas som fosterbarn. I den mån en tillfredsställande kontroll anordnas över barnavårdsanstalternas, inklusive barnhemmens, verksamhet, finnes intet utrymme för en jämsides fortgående kontroll över de i barnhem intagna barnens vård och uppfostran i deras egenskap av fosterbarn. Kommittén föreslår därför, att det i 49 § 1 mom. barnavårdslagen befintliga stadgandet, att barn under 16 år, som är intaget i barnhem, skall anses som fosterbarn, upphäves, samt att bestämmelserna om barnavårdsnämndens tillsyn över barnhemmen skola utgå ur barnavårdslagens fosterbarnskapitel. Kommitténs förslag innebär vidare, att i 2 § 1 mom. barnavårdslagen införes ett allmänt stadgande om barnavårdsnämndens skyldighet att vaka över de inom kommunen belägna barnavårdsanstalternas verksamhet, att bestämmelserna om nämndens tillsyn över barnavårdsanstalterna sammanföras i en ny paragraf, 42 § FBL, i dennas första moment. Enligt sistnämnda lagrum skall barnavårdsnämnden noggrant tillse, att verksamheten vid envar barnavårdsanstalt, som är belägen inom kommunen, bedrives med iakttagande av för anstalten gällande bestämmelser samt att förhållandena vid anstalten äro sådana, att där intagna barn kunna erhålla tillfredsställande vård och uppfostran samt vad angår bara, som äro intagna i barnhem, i händelse av sjukdom den särskilda vård, som omständigheterna påkalla. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt vården av i barnavårdsanstalt intagna späda barn. Enligt 1 § i F S skall barnavårdsnämnden för utövandet av tillsynen äga underkasta barnavårdsanstalt inspektion samt infordra uppgifter rörande dess verksamhet och övriga förhållanden. Bestämmelserna om åtgärder mot missförhållanden i barnavårdsanstalt ha också utryckts ur 7 kap. barnavårdslagen samt införts i 5 kap. i 42 a § F B L under rubriken »Åtgärder mot missförhållanden i barnavårdsanstalter». Vissaredaktionella förändringar ha också måst vidtagas i flera paragrafer i fosterbarnskapitlet. Barnavårdsnämndens tillsyn bör i princip omfatta alla inom kommunen

200 belägna barnavårdsanstalter. Någon anledning att från tillsynen enligt 42 § F B L undantaga de anstalter, som ägas och drivas av kommunen själv, har kommittén icke ansett föreligga, även om denna nämndens skyldighet torde följa av dess allmänna förpliktelser såsom kommunalt barnavårdsorgan. Det skulle kunna ifrågasättas, att vissa barnavårdsanstalter, där med hänsyn till ägarens kvalifikationer förutsättningarna för en kvalificerad vård i högre grad än eljest kunde antagas vara för handen, skulle ställas utanför tillsyn av barnavårdsnämnden i den kommun, där anstalten är belägen, t. ex. anstalt, driven av landsting eller av storstadskommun driven anstalt, belägen i annan kommun. Kommittén har emellertid funnit det lämpligast, att sådana undantag icke generellt medgivas. Vad däremot angår frågan, huruvida för barnhemmens del den dispensmöjlighet, som för närvarande finnes enligt 60 § 1—3 mom. barnavårdslagen bör bibehållas, må till en början erinras om att dispens enligt 1 mom. har beviljats Stockholms stads barnavårdsnämnd och barnavårdsnämnden i Malmö samt dispens enligt 2 mom. direktionen över Allmänna barnhuset; dispens enligt 3 mom. hade vid utgången av år 1940 beviljats för 31 barnhem i 11 olika län. Att befrielse från skyldigheten att söka godkännande av eller koncession för barnhem icke bör kunna medgivas, synes kommittén uppenbart. Bestämmelserna om dispens från barnavårdsnämnds tillsyn kunna ej heller bibehållas oförändrade, därest de behandlas fristående från stadgandena angående fosterbarnskontrollen. Dispens bör tydligen allenast kunna meddelas i fråga om visst barnhem, ej beträffande visst barn. Av de i nuvarande 60 § barnavårdslagen meddelade dispensreglerna är det därför endast föreskrifterna i 3 mom. angående dispens för viss barnavårdsanstalt som äga relevans, därest kommitténs förslag om boskillnad mellan barnhemskontrollen och fosterbarnskontrollen genomföres. Därvid torde stå bäst i överensstämmelse med kommitténs förslag i övrigt, att socialstyrelsen blir dispensmyndighet. Kommittén förordar därför (42 § 2 mom. F B L ) , att styrelsen, i den mån så prövas lämpligt, skall äga tills vidare medgiva barnavårdsanstalt befrielse från barnavårdsnämnds tillsyn. Sådant medgivande skall avse bestämd lägenhet och må förknippas med villkor. Av ordalagen i 42 § 2 mom. F B L framgår, att dispens skall kunna medgivas jämväl annan barnavårdsanstalt än barnhem; dispensen skall dock allenast omfatta själva tillsynen från barnavårdsnämndens sida och icke innebära befrielse från övriga regler med avseende å dylika anstalter. I syfte att effektivisera nämndens verksamhet i dess egenskap av tillsynsorgan föreslår kommittén ett tillägg till 14 § barnavårdslagen, enligt vilket nämnden, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, skall utse en eller flera ledamöter eller suppleanter att i egenskap av anstaltsdelegerade ägna särskild uppmärksamhet åt de inom kommunen belägna barnavårdsanstalternas verksamhet. Någon självständig beslutanderätt skall dock icke tillkomma delegerade, utan skola de bringa gjorda iakttagelser till nämndens kännedom med förslag till åtgärder; om dessa skall beslut fattas av nämnden.

201 Där inom kommunen icke finnes barnavårdsanstalt, skall givetvis icke anstaltsdelegerade tillsättas. Åtgärder mot missförhållanden i barnavårdsanstalt. Barnavårdslagens bestämmelser angående åtgärder mot missförhållanden å barnavårdsanstalt sträcka sig i vissa avseenden utöver de egentliga barnhemmens krets, i det att barnavårdsnämnden tillagts skyldighet (59 § barnavårdslagen) att i viss ordning ingripa mot dylika missförhållanden, oavsett å vilken typ av anstalt de förekomma, så snart fosterbarn vistas å anstalten, därvid dock skyddshem, allmänna uppfostringsanstalter samt anstalter för abnorma eller vanföra äro undantagna. Länsstyrelsens befogenhet att meddela mot själva anstalten riktade förelägganden, såsom att utfärda förbud mot barns vårdande i densamma, är dock inskränkt till de egentliga barnhemmen i barnavårdslagens mening. I konsekvens med kommitténs allmänna ståndpunkt till frågan om det allmännas ansvar för den slutna och halvöppna barnavården bör en utvidgning av barnavårdsorganens rättighet och skyldighet att ingripa mot missförhållanden på detta område ske. I huvudsak synes emellertid nu gällande former för ingripande kunna bibehållas. E n viss fördelning av åliggandena mellan barnavårdsnämnder och länsstyrelsen bör således äga rum, därvid nämndens befogenhet bör vara inskränkt till åtgärder av lindrigare natur. Enligt 17 § barnavårdslagen äger varje medborgare genom anmälan påkalla barnavårdsnämndens åtgärd i sådana fall, där nämnden har skyldighet att ingripa. Motsvarande rätt föreligger jämlikt 81 § 2 mom. barnavårdslagen i förhållande till länsstyrelsen, socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård ävensom barnavårdskonsulent och barnavårdsassistent. Anmälningsskyldighet föreligger enligt förstnämnda lagrum kommunal myndighet, befattningshavare i statens, landstingets eller kommunens tjänst ävensom läkare eller barnmorska, som icke är anställd i dylik tjänst. Ifrågavarande regler grunda en rätt respektive en skyldighet att företaga anmälan jämväl såvitt angår missförhållande i sådana barnavårdsanstalter, som inrymma fosterbarn eller eljest äro underkastade barnavårdsnämndernas tillsyn. Kommittén finner icke anledning föreligga att dessutom införa särskilda regler angående en anmärkningsrätt respektive skyldighet, som direkt hänför sig till missförhållanden i barnavårdsanstalt. Dock synas de i 17 § barnavårdslagen meddelade bestämmelserna böra kompletteras så, att jämväl i statens, landstingets eller kommunens tjänst ej anställd sjuksköterska ålägges skyldighet att till nämnden göra anmälan om förhållanden, som böra föranleda nämndens ingripande; förslag till sådan ändring av nämnda lagrum återfinnes i F B L . För närvarande definieras de »missförhållanden» mot vilka barnavårdsnämnd och länsstyrelse har att ingripa, såvitt angår barnavårdsnämnden, i 59 § barnavårdslagen bl. a. sålunda, att därmed avses dels vissa förhållanden, som ha till följd att barnen icke kunna erhålla tillfredsställande vård

202 och uppfostran och dels att anstalten icke står under sådan ledning eller har sådan personal, att trygghet vinnes för dess ändamålsenliga skötsel. Länsstyrelsen har å sin sida skyldighet att ingripa, när förhållandena befinnas vara sådana, att barn ej kunna å vederbörande anstalt erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Bestämmelserna äga närmast tillämpning, när fråga är om sådana missförhållanden, som äga samband med själva anstaltens beskaffenhet eller med dess skötsel. Så länge som det saknats bestämmelser, vilka mera i detalj reglera verksamheten vid olika kategorier baraavårdsanstalter, barnens fördelning å dessa o. s. v., har det varit naturligt att förutsättningarna för tillsynsorganens ingripande knutits till definitioner av mera allmän innebörd. Om, såsom kommittén föreslår, anstalternas verksamhet kringgärdas med tämligen detaljerade, låt vara icke alltid bindande, föreskrifter, synes en utvidgning böra ske av tillsynsorganens rättigheter och skyldigheter; de böra med andra ord ingripa icke blott då »missförhållanden» i hittillsvarande mening föreligga utan även när verksamheten över huvud taget bedrives under åsidosättande av de för vederbörande anstalt gällande föreskrifterna, vare sig dessa grunda sig å lag, författning eller av socialstyrelsen utfärdade anvisningar. Någon utvidgning av barnavårdslagens straffbestämmelser torde däremot icke motiveras av de föreslagna nya stadgandena. Tillsynsorganen böra enligt kommitténs mening ha sin uppmärksamhet riktad på icke blott vårdförhållandena i stort vid barnavårdsanstaiterna utan även lämpligheten i det enskilda fallet av anstaltsvård av det slag, varom fråga är, oavsett om vanvård kan sägas föreligga eller ej. Tillsynen bör således jämväl omfatta frågan, huruvida de i vederbörlig ordning utfärdade bestämmelserna angående barnens fördelning å anstalter av olika kategorier iakttagas. Enligt gällande lag äro barnavårdsnämndens befogenheter vid beivrandet av missförhållanden i barnhem inskränkta till »lämpliga föreställningar». Någon anledning att på denna punkt vidtaga någon förändring synes kommittén icke föreligga. I fråga om anstalter för halvöppen barnavård och barnkolonier har kommittén, såsom av kap. IX framgår, förordat skyldighet för innehavare att före verksamhetens upptagande göra anmälan till såväl socialstyrelsen som nämnden. Kommittén har, såsom redan i det föregående anförts, icke ansett sig kunna föreslå, att barnavårdsnämnden skall äga rätt meddela förbud mot anstalts för halvöppen barnavård eller barnkolonis drift; nämnden skall i stället hava skyldighet anmäla missförhållandet till socialstyrelsen (42 a § 2 mom. FBL), som i sin tur skall ha rätt meddela dylikt förbud. För de skäl, som föranlett kommittén att föreslå ett upphävande av den motsvarande befogenhet, som länsstyrelsen har enligt gällande lag, har redogörelse lämnats i början av detta kapitel. I första hand är det givetvis anstaltens styrelse eller dess föreståndare, som har ansvaret för att utfärdade föreskrifter angående klientelets differentiering o. s. v. i de enskilda fallen lända till efterrättelse. I fråga om vissa

203 barnhem tillgodoses dessa synpunkter ytterligare genom det samråd med barnavårdsassistenten, som enligt kommitténs förslag bör äga rum före intagningen; detsamma är fallet genom det villkor om dennes medgivande för längre tids vistelse å barnhem, som kommittén förordar. I den mån barnavårdsassistent finner att barn, som vårdas å visst barnhem, icke tillhör detta hems rätta klientel, sådant detta definierats i lag, författning eller socialstyrelsens anvisningar, har han att söka åstadkomma rättelse genom föreställningar hos anstaltsstyrelsen, vederbörande barnavårdsnämnd, barnets föräldrar eller annan, som saken rör. Någon rätt att meddela förbud mot barnets fortsatta vårdande å hemmet bör dock enligt kommitténs mening icke tillkomma assistenten. Däremot synes lämpligt, att länsstyrelsen innehar denna rätt, vilken kan utövas med stöd av 81 § 2 mom. barnavårdslagen, som av kommittén föreslås gälla i oförändrat skick. Länsstyrelsen skall således kunna tillhålla anstaltsstyrelse att utskriva barn, som rätteligen icke bör vårdas å anstalten ifråga. Såsom tidigare anförts, har kommittén avböjt att nu förorda en revision av instituten samhällsvård och skyddsuppfostran i syfte att öka möjligheterna för det allmänna att mot föräldrarnas vilja åvägabringa vård i enskilt fosterhem. Även i sådana fall, där dylik vård är att föredraga framför barnets vårdande å anstalt, skall länsstyrelsen således icke kunna direkt förordna om barnets överlämnande till fosterhem; detta syfte kan allenast vinnas, om förutsättningarna för tillämpning av skyddsuppfostringsinstitutet äro för handen. Därest vederbörande anstaltsstyrelse fattar beslut om intagning i barnhem av visst barn mot assistentens tillrådan, eller om visst barn vårdas å sådant hem under längre tid än ett år utan dennes medgivande, äger assistenten hos länsstyrelsen påkalla tillämpning av 81 § 2 mom. barnavårdslagen. Kommittén har således ej ens i det senare fallet ansett sig kunna förorda införandet av en rätt för assistenten att besluta om barns skiljande från barnavårdsanstalt. Att införa straffpåföljd för den som uraktlåter att inhämta assistentens medgivande för barns vård å barnhem i de fall, där detta är föreskrivet, har icke synts kommittén påkallat.

Kap. XII. Barnhemmen för psykopatiska och nervösa barn. Bland barnavårdsanstalterna intaga barnhemmen för psykopatiska och nervösa barn i åtskilliga avseenden en särställning. Enligt gällande lagstiftning med dess föga differentierade gruppindelning äro hem av denna typ närmast att anse såsom sådana barnhem för tillfällig vård och för observation, vilka omförmälas i 39 § barnavårdslagen, och således underkastade denna lags bestämmelser angående bl. a. koncessionstvång och social inspektion. Beskaffenheten av det klientel, som vårdas å psykopathemmen, gör emellertid, att vid deras verksamhet de medicinska och psykiatriska synpunkterna träda mera

204 i förgrunden än vid övriga barnhem. Såsom förutsättning för statsbidrag till deras drift har därför föreskrivits, att vederbörande anstalt skall vara godkänd av medicinalstyrelsen och underkastad viss medicinsk inspektion. Medicinalstyrelsen skall också förordna den legitimerade läkare, som enligt statsbidragsbestämmelserna skall finnas vid varje sådant hem; denne är bl. a. skyldig ställa sig till efterrättelse de allmänna och särskilda föreskrifter med avseende å sjukvårdens handhavande m. m., vilka medicinalstyrelsen kan finna skäl meddela. Psykopathemmen äro också underkastade pedagogisk inspektion av respektive skoldistrikts folkskoleinspektör. Såsom tidigare anförts ha samtliga barnhem av denna typ för närvarande statsbidrag till driften. Den dualism i organisatoriskt hänseende, som karakteriserar barnhemmen för psykopatiska och nervösa barn, återspeglar vissa av de problem, som föreligga i samband med psykopatvården. Psykopatin äger å ena sidan släktskap, med sinnessjukdomar och degenerativa processer, men å andra sidan äro dess yttringar starkt beroende av miljöinflytelser. Icke minst när det gäller barn, som förete psykopatiska drag, äger ett samspel rum mellan individuellt konstitutionella och sociala faktorer, vilket gör det svårt att företaga en generell avvägning mellan de olika faktorernas inbördes betydelse. När det gäller att infoga psykopathemmen för barn å rätt plats inom den samhälleliga anstaltsvården, är det därför enligt kommitténs mening knappast möjligt att anlägga strikt principiella synpunkter. Därtill kommer, att kommittén funnit det erforderligt, att frågan om psykopathemmens verksamhet behandlas som ett led i ett större problemkomplex, nämligen frågan om psykopatvården i allmänhet för barn. Spörsmålet om den slutna anstaltsvårdens ordnande för detta klientel kan nämligen enligt kommitténs mening icke isoleras från frågan om övriga vårdformer för psykopater i barnaåren. De nuvarande psykopathemmens platsantal är uppenbarligen otillräckligt. Expektanstiden har under senare år i genomsnitt uppgått till omkring ett halvt år, och i vissa fall har det dröjt inemot ett år innan plats kunnat beredas ett bara. Den allmänna platsbristen sammanhänger direkt med den stora betydelse dessa anstalter visat sig ha för vård och observation av abnorma och svårfostrade barn och den värdefulla hjälp de kunnat ge åt sociala myndigheter och enskilda personer vid omhändertagandet och placerandet av sådana barn. Detta har lett till att efterfrågan på platser blivit större än anstalternas kapacitet. Att exakt uppskatta platsbehovet är emellertid svårt, då den bristande kännedomen om psykopathemmen för barn, deras för stora delar av landet avlägsna belägenhet och svårigheterna att få barnen intagna utan dröjsmål medfört, att anmälningar i många fall underlåtits och att barnen i stället omhändertagits på anstalter, som ej officiellt angivits som psykopatanstalter, ehuru de i realiteten fungerat som sådana. Vissa grupper av barn ha ej alls mottagits. Då nuvarande anstalter äro anordnade som skolhem, ha barn under eller över skolåldern endast undan-

205 tagsvis kunnat intagas. Anstalterna äro vidare i huvudsak avsedda för intellektuellt fullmåliga barn, ehuru även debila, d. v. s. hjälpklassmässiga, få mottagas. Med hänsyn till det värdefullare folkmaterialet mottagas de intellektuellt fullmåliga med företrädesrätt, varför plats ofta ej kunnat beredas debila barn. Inom sinnesslövården finnas två mindre skolhem, ett för vardera könet, för imbecilla psykopater, vilka hem i egenskap av sinnesslöanstalter möjligen kunna mottaga de lägst stående debila psykopaterna, som stå på gränsen mot imbecillitet, men dessa skolhem måste avvisa det stora flertalet debila. Då hjälpskolefrågan ännu är ofullständigt löst i stora delar av landet saknas möjlighet att på lämpligt sätt omhändertaga de debila barnen. Bland dessa finnas relativt många, som växa upp i olämplig miljö eller visa benägenhet för psykopatiska eller nervösa reaktionssätt, när de på grund av sin intellektuella svaghet ej kunna hävda sig bland jämnåriga, normalbegåvade kamrater. Ehuru ett uppträdande av miljöbetingade, psykopatiska symptom hos debila barn i många fall kunnat förutses, ha sådana barn hittills ej kunnat eller ansetts böra intagas på anstalter för psykopatiska och nervösa barn, såvida ej de psykopatiska symptomen redan manifesterat sig, ehuru intagning på tidigare stadium varit det enda rationella. Kommittén har i fråga om vården av psykopatiska barn samrått med den av medicinalstyrelsen förordnade inspektören för psykopathemmen, med lic. AnnaLisa Anneli, samt har mottagit en skrivelse i ämnet från styrelsen för Svenska Barnpsykiatriska Föreningen. Från båda håll har framhållits önskvärdheten av att särskilda anstalter inrättas för debila, psykopatiska barn, som kräva internatvård. Härutöver anför Barnpsykiatriska Föreningen i sin skrivelse bl. a.: »Om man utgår från att Ungdomsvårdskommitténs förslag om en rådgivningsbyrå för uppfostringsfrågor med en till denna anknuten observationsavdelning vid centrallasaretten inrättas inom de olika länen, torde det kunna anses sannolikt, att dessa institutioner kunna företaga den första uppsorteringen av barnen. Vid dessa byråer kan även det stora flertalet barn behandlas och i mån av behov erhålla de lämpliga placeringarna med hänsyn till skolgång och annan utbildning. I första hand bör härvid de inom respektive län förefintliga vård- och placeringsmöjligheterna utnyttjas. Tyngdpunkten bör med andra ord förläggas i nära anslutning till hemorten. Anledningen härtill är främst den, att hemmiljön efter barnens utskrivning lättare kan påverkas och saneras genom de lokala organen. Det finnes emellertid en viss grupp, som kräver en mera ingående observation och en mera sakkunnig vård än vad dessa inom länet befintliga institutioner kunna lämna. Detta gäller särskilt de i egentlig mening sjuka barnen och de grava psykopaterna. Det är enligt föreningens åsikt ej önskvärt att dessa placeras å sinnessjukhus eller sinnesslöanstalter. Föreningen vill därför föreslå, att för dessa kategorier inrättas centralt belägna observationsoch vårdanstalter. Dessa anstalter kunde förslagsvis förläggas till Skåne, Bohuslän, Södermanland och Jämtland. De böra utrustas med barnpsykiatrisk, psykologisk och pedagogisk expertis och böra innefatta möjligheter till observation och behandling i samma utsträckning som ett modernt utrustat sinnessjukhus. Därjämte böra de även ha möjlighet till undervisning och yrkesutbildning. Eventuellt borde runt dessa anstalter förläggas en familje-

206 vårdskoloni, dit ungdomarna kunde försöksutskrivas för att sedan vid behov återintagas på centralanstalten. Om dylika anstalter kunna upprättas, torde även med fördel utbildningen av personal för hithörande arbetsuppgifter kunna förläggas dit. De nämnda anstalterna böra enligt föreningens mening bedrivas i statlig regi och underordnas medicinalstyrelsen. Vården bör bygga på frivillighetens grund; om för vissa fall ett kvarhållande mot föräldrarnas vilja eller placering inom annan vårdform såsom skyddshemsvård, sinnesslövård etc. befinnes erforderligt, torde detta kunna ske enligt redan nu befintliga föreskrifter i barnavårdslagen.» D:r Anneli har understrukit behovet av ytterligare differentiering av vårdmöjligheterna vid de befintliga anstalterna genom inrättandet av avdelningar eller fristående anstalter i form av dels småbarnshem för barn under skolåldern och dels arbets- och yrkeshem för ungdomar över skolåldern. Tillika har framhållits, hurusom såväl vissa skyddshem som ett antal barnhem kommit att tjänstgöra i huvudsak som psykopathem, samt att en uppdelning av dessa anstalters verksamhetsområden vore behövlig, ävensom mer enhetliga bestämmelser rörande intagningsförfarandet m. m. Frånvaron av sådana mer allmänt giltiga bestämmelser försvårar omhändertagandet av barnen, och förflyttningar mellan anstalterna leder i vissa fall till dubbelorganisation och i andra till brister i organisationen och förhindrar ett rationellt utnyttjande av platserna. Därjämte föreligger stora svårigheter för psykopathemmen att få lämplig och väl utbildad personal. Anstalterna ha hittills i huvudsak själva måst utbilda sina befattningshavare, men de bästa och lämpligaste av dessa ha ofta relativt snart lämnat anstalterna, då anställningen vid dessa hem i enskild ägo ej kunnat giva de förmåner, som en anställning hos stat eller kommun medför. Inspektören framhåller slutligen, att utvecklingen otvetydigt lett därhän, att numera föreligger stort behov av en allmän plan för en utbyggnad av psykopatvården för bara. Utöver vad som anförts vill kommittén framhålla, att åtminstone tre av de nuvarande psykopathemmen ha att kämpa med allvarliga ekonomiska svårigheter. Statsbidrag utgår till ett belopp av 2 kronor för dag och vårdad, dock må statsbidraget ej överstiga hälften av anstalternas verkliga driftkostnader under året. Därutöver äro anstalterna berättigade att uttaga en vårdavgift, som ej får överstiga ett av medicinalstyrelsen fastställt belopp, för närvarande högst kr. 3: 50 för dag och vårdad. Det har visat sig mycket svårt att hålla omkostnaderna inom ramen av dessa inkomster, och de senare åren har, trots medgiven höjning av vårdavgiften, ett par av anstalterna gått med förlust. Fortlöpande reparationer inom respektive anstalter ha ej kunnat utföras i önskvärd utsträckning. Nybyggnader och förbättringar beträffande lokalerna ha helt blivit beroende av bidrag av tillfällig karaktär, såsom anslag ur allmänna arvsfonden. En stabilare ekonomisk grundval än den nuvarande är därför nödvändig, om anstalterna skola för framtiden kunna fylla sin uppgift. Ovan angivna och övriga med psykopatvården för barn sammanhängande

207 spörsmål kunna eller böra icke, såvitt kommittén kan finna, lösas inom ramen för barnavårdslagstiftningen. Ej heller kan det anses lämpligt, att dessa hem omfattas av ett landstingens legala huvudmannaskap, då ett utbyggt anstaltsväsende på detta område icke ens tillnärmelsevis kan antagas få samma omfattning som anstaltsväsendet för barn i övrigt. Detta utgör dock icke hinder för att psykopathemmen betraktas som barnavårdsanstalter och sålunda — även om de ställas under tillsyn i annan ordning — komma in under den i barnavårdslagstiftningen stadgade tillsynen. Enligt kommitténs mening bör frågan om psykopatvården för barn och i samband därmed spörsmålet om psykopathemmens framtida ställning göras till föremål för skyndsam utredning. För egen del vill kommittén emellertid ifrågasätta, huruvida icke Allmänna barnhuset, som, om kommitténs förslag angående statsbidrag till vissa barnavårdsanstalters drift genomföres, kommer att få betydande belopp årligen disponibla för fortsatt verksamhet i den offentliga barnavårdens tjänst, skulle kunna bliva företrädare för och ekonomiskt stödja vården av och övriga föranstaltningar för psykopatiska och nervösa barn. Kommittén vill således förorda, att den utredning, som här föreslås, uppdrages åt medicinalstyrelsen, socialstyrelsen och direktionen för Allmänna barnhuset samfällt. Utredningen torde kunna slutföras inom tämligen kort tid och därav föranledda förslag av statsmakterna behandlas samtidigt med kommitténs i detta betänkande avlämnade förslag. Skulle så ej kunna ske, bör någon förändring av psykopathemmens ställning icke inträda i och med att kommitténs förslag genomföres; i varje fall under en övergångsperiod — som kan antagas bliva av kort varaktighet — böra dessa hem således betraktas som barnavårdsanstalter i barnavårdslagens mening, vara underkastade den tillsyn, som för närvarande är anordnad, samt tillerkännas statsbidrag till driften enligt nu gällande bestämmelser. I den mån en provisorisk höjning av dessa bidrag finnes påkallad, torde frågan härom kunna behandlas separat. Hur med tillsynen i fortsättningen skall ordnas får bero på den föreslagna utredningens resultat.

Kap. XIII. Allmänna barnhusets framtida verksamhet. Av vad i det föregående anförts framgår, att barnhemmen enligt kommitténs mening icke framdeles skola vara beroende av anslag från Allmänna barnhuset; ej heller skall barnhuset i fortsättningen bestrida kostnaderna för barnavårdsombudens verksamhet. Härigenom skulle betydande medel komma att frigöras; såsom av tablån å sid. 78 framgår har barnhusets utgifter för dessa ändamål under senare år uppgått till betydande belopp. Frågan om Allmänna barnhusets framtida verksamhet blir följaktligen i hög grad aktuell genom den föreslagna lagstiftningen. Såväl genom de privilegier, som ligga till grund för barnhusets tillkomst

208 som till följd av villkor i samband med donationer, testamenten och gåvor, vilka under årens lopp tillfallit barnhuset, är dispositionsrätten över dess medel bunden såtillvida, att medlen i en eller annan form böra komma barnavården tillgodo. Den tomt å Västra Malmen i Stockholm som omfattades av 1633 års privilegier för Orphanotropium, skänktes således till »faderlösa och andre elände barns wärdelige egendom», och 1637 års privilegier hade till syfte att upprätta ett barnhus, där »små omyndige fader- och moderlösa barn, som inge eller ringe medel hava till sin timlige föda» skulle intagas, uppfostras och utbildas i något yrke. Enligt det nu gällande reglementet skall barnhusets syfte vara att bereda vård och uppfostran åt barn, som äro värnlösa eller eljest i behov av vård, ävensom att i övrigt understödja och främja åtgärder för barns vård och uppfostran. På grund av den utveckling, som den samhälleliga barnavården fått och särskilt om, såsom kommittén föreslår, stat och landsting skola ikläda sig ett ekonomiskt ansvar för barnhemsverksamheten, kan det givetvis göras gällande, att det vid sidan av den verksamhet, som sålunda bedrives från det allmännas sida, icke längre finnes behov av en stiftelse sådan som Allmänna barnhuset. En dylik uppfattning skulle närmast leda till att barnhusets medel borde överföras till statsverket för att användas till barnavårdsändamål samt att stiftelsen upplöstes, därest den icke skulle bestå för att driva barnhem i egen regi med bidrag från stat och landsting enligt eljest gällande grunder. Kommittén vill emellertid på nedan anförda skäl bestämt förorda, att Allmänna barnhuset jämväl i fortsättningen får bestå som en särskild stiftelse och vill lika bestämt avstyrka, att dess medel helt eller till någon del överföras till statsverket. Ur rent principiella synpunkter måste det enligt kommitténs mening möta starka betänkligheter att till statsverket återföra medel, som statsmakterna ställt till en stiftelses förfogande »för evärdelig tid». Då ju en dylik »reduktion» näppeligen kan ske i annan form än att medlen ifråga fortfarande komma till användning för ändamål, motsvarande dem för vilka de ursprungligen varit avsedda, träda omedelbart mera praktiska synpunkter i förgrunden, nämligen vad som ur barnavårdens synpunkt är lämpligast: att statliga organ disponera över medlen eller att så sker genom en stiftelse av Allmänna barnhusets karaktär. Kommittén kan för sin del utan tvekan förorda sistnämnda alternativ. Allmänna barnhusets verksamhet på barnavårdens område har i korthet uttryckt varit av banbrytande natur. Till följd av sin karaktär av fristående stiftelse har barnhuset kunnat taga initiativ och upptaga försöksverksamhet på det ena området av barnavården efter det andra i en utsträckning, som näppeligen varit tänkbar i fråga om en statlig myndighet. Ur åtskilliga av de initiativ, som barnhuset tagit, har vuxit fram verksamheter, som visat sig vara av den största sociala betydelse och som blivit erkända begrepp inom den samhälleliga barnavården. Kommittén kan i detta sammanhang inskränka sig till att erinra om barnhusets arbete på barnsjukvårdens, foster-

209 hemsförmedlingens och fosterbarnskontrollens områden ävensom om dess verksamhet för att tillgodose behovet av tillfällig vård och observation. Även om ansvaret för dessa och liknande uppgifter i allt större utsträckning övertagits eller föreslås bliva övertagna av samhället, finnes på barnavårdens område såväl utrymme för som behov av en institution som Allmänna barnhuset, d. v. s. en central barnavårdsorganisation med betydande medel till sitt förfogande, vilken på eget ansvar och i relativ obundenhet av inskränkande föreskrifter kan beträda nya vägar, taga nya initiativ och pröva nya vårdformer. Kommittén har önskat giva klart tillkänna sin uppfattning därom, att stiftelsen Allmänna barnhuset icke bör upplösas, men är icke beredd att lägga fram ett utarbetat program för barnhusets framtida verksamhet. Frågan härom bör enligt kommitténs mening bliva föremål för särskild utredning, vilken synes böra anförtros åt barnhuset självt. Emellertid vill kommittén framhålla vissa arbetsuppgifter, vilkas omhändertagande av Allmänna barnhuset kan bli föremål för övervägande. Redan tidigare har kommittén i detta sammanhang berört frågan om barnhusets medverkan vid psykopatvården för barn samt förordat en utredning härom. Härvid synes spörsmålet om anordnandet av en kuratorsverksamhet för detta klientel också böra bli föremål för övervägande. Därest genom Allmänna barnhusets försorg åtgärder kunde vidtagas för att tillgodose detta speciella vård- och uppfostringsproblem, skulle frågan om omhändertagandet av en stor grupp av svårfostrade barn kunna lösas. Såsom tidigare anmärkts bör en utredning i nu nämnt syfte ske i samarbete mellan barnhuset, socialstyrelsen och medicinalstyrelsen. Även andra arbetsuppgifter kunna tänkas lämpligen böra omfattas av Allmänna barnhusets verksamhet. I viss mån i nivå med dess tidigaste uppgifter skulle vara att bevilja utbildningsbidrag till sådan ungdom, som vore i behov därav och som visade särskilda anlag, samt att understödja skolhem eller inackorderingshem för skolbarn från landsbygden. I främsta rummet borde måhända komma fosterbarn eller eljest barn, som på grund av »värnlöshet» blivit föremål för samhällsingripande, men önskvärt vore att barnhuset finge största möjliga frihet vid omhänderhavandet av en sådan verksamhet. Vilka uppgifter i övrigt som än skulle tillkomma barnhuset, borde upplysningsverksamheten på barnavårdens område intaga en betydande plats. Steget mellan en upplysnings- och en utbildningsverksamhet är icke långt. Någon tvekan torde icke råda därom, att vi för närvarande sakna tillräckliga utbildningsmöjligheter för blivande funktionärer på barnavårdens område. En tänkbar uppgift för Allmänna barnhuset vore således att i anslutning till anstaltsdrift bedriva utbildning av barnhemsföreståndarinnor och barnsköterskor, eventuellt andra befattningshavare inom barnavården, eller att ekonomiskt stödja sådan utbildningsverksamhet. Ovan verkställda uppräkning av frågor, som man enligt kommitténs mening borde överväga att anförtro åt Allmänna barnhuset är ingalunda uttömmande; ej heller har kommittén tagit någon ställning till spörsmålet, vilka skäl av praktisk, organisatorisk eller liknande art som kunna tala emot att 14— 2338 43

210 viss eller vissa av nämnda arbetsuppgifter anförtros åt barnhuset. Den utredning, som kommittén förordar, bör således vara förutsättningslös såtillvida att den bör omspänna alla områden som kunna komma ifråga. Vid denna utredning bör även upptagas frågor av mera administrativ art. Kommittén syftar härmed närmast på förhållandet mellan barnhuset och barnavårdsförbunden samt dessas centralorganisation, Svenska fattigvårdsoch barnavårdsförbundet. Det synes kommittén vara förtjänt av övervägande, huruvida icke ett intimare samarbete skulle kunna öppnas mellan sistnämnda institutioner och Allmänna barnhuset. Ehuru det är önskvärt, att den av kommittén förordade utredningen verkställes snarast möjligt, är det icke oundgängligen nödvändigt, att den är slutförd och beslut om barnhusets framtida verksamhet fattat, då den reformerade barnhemslagstiftningen träder i kraft. För sistnämnda lagstiftnings del är det ej heller nödvändigt att redan från början full klarhet föreligger i frågan angående barnhusets nya uppgifter. E t t uppskov med fastställandet av nya riktlinjer för barnhuset skulle för övrigt ha vissa fördelaktiga verkningar i ekonomiskt avseende för barnhuset och möjliggöra en förstärkning av dess tillgångar, men hänsynen härtill bör enligt kommitténs förmenande icke tilllåtas verka fördröjande å frågans avvgörande.

211 Avd. II. Förslag angående revision av fosterbarnslagstiftningen. Kap. I. Historik. Fram till år 1902 saknades i Sverige särskild lagstiftning angående fosterbarnsvården. Nämnda år tillkom lagen angående fosterbarns vård, vilken omfattade barn under sju år, som mot ersättning fostrades hos andra än sina föräldrar, far- eller morföräldrar eller laga förmyndare. Kontroll över fosterbarnsvården skulle utövas av hälsovårdsnämnden (i mindre kommuner kommunalnämnden) ; där så ansåges nödvändigt eller lämpligt kunde särskild fosterbarnsnämnd emellertid utses. Den, som mottagit fosterbarn, skulle inom viss kortare tid göra anmälan därom till nämnden. Vid missförhållanden kunde nämnden ingripa genom föreställningar eller föreläggande för vederbörande att lämna barnet ifrån sig. Medicinalstyrelsen skulle meddela nödiga råd och anvisningar i avseende på fosterbarnsvården. Efter motion vid 1908 års riksdag av medicinalrådet H. Wawrinsky, i vilken motion bl. a, yrkades införande av koncessionstvång för mottagande av fosterbarn samt kontrollens utsträckande till barn, som mottoges utan betalning, barn, som vårdades av far- eller morföräldrar, styvföräldrar eller förmyndare, samt barn över sju år, hemställde riksdagen i skrivelse samma år om revision av 1902 års fosterbarnslag. Kungl. Maj:t uppdrog åt fattigvårdslagstiftningskommittén att verkställa ifrågavarande revision. I sitt år 1921 avgivna förslag till lag om den offentliga barnavården föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén bl. a., att ett nytt kommunalt organ, barnavårdsnämnden, skulle tillskapas med uppgift bl. a. att öva tillsyn över fosterbarn. Kommittén föreslog en utvidgning av fosterbarnsbegreppet till att omfatta även barn, som vårdades utan ersättning, och barn som vårdades hos far- eller morföräldrar. Lagen skulle däremot ej omfatta barn hos styvföräldrar och hos förmyndare, om denne hade vårdnaden. Åldersgränsen föreslogs höjd till 16 år. Vidare föreslogs anmälningsplikt av den som mottagit ett fosterbarn, inom två dagar i stad eller köping och inom åtta dagar på landsbygden. Anmälningsplikten skulle dock icke gälla, om barnet mottogs till vård av far- eller morföräldrar; för dessa fall skulle endast bestämmelserna om tillsyn gälla. Kommittén ansåg, att koncessionstvång ej borde gälla i fråga om enskilda fosterhem men däremot vore av nöden i fråga om barnhem. Departementschefen anslöt sig i stort sett till kommitténs förslag, men propositionen (nr 150 vid 1924 års riksdag) innehöll dock på vissa punkter andra ståndpunktstaganden. Departementsförslaget upptog således icke den av fattigvårdslagstiftningskommittén förordade bestämmelsen, att fosterbarnsbegreppet skulle utvidgas till att omfatta även barn, som vårdades utan ersätt-

212 ning. Likaledes skulle enligt propositionen i motsats till kommittéförslaget anmälningsplikten omfatta även barn, som vistades hos far- eller morföräldrar. Propositionens förslag angående fosterbarnsvården blevo icke föremål för några ändringar vid riksdagen utan ingingo oförändrade i 1924 års lag om samhällets barnavård.

Kap. II. Nuvarande bestämmelser angående fosterbarnsvården. Med fosterbarn avses enligt 49 § bamavårdslagen barn under 16 år, som mot ersättning fostras hos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet. Barn under 16 år, som är intaget å barnhem, betraktas såsom fosterbarn även om ersättning ej utgår. Barnavårdsnämnden eller, i brådskande fall, dess ordförande kan, då särskilda omständigheter därtill föranleda, besluta att barn under 16 år, vilket vistas hos annan än föräldrarna eller förmyndare men som ej jämlikt ovannämnda bestämmelser är att hänföra till fosterbarn, skall tills vidare anses såsom sådant. Skyddshemselev samt barn under 16 år, vilket är intaget å allmän uppfostringsanstalt, äro visserligen att anse som fosterbarn i egentlig mening, men för dem gälla icke de i barnavårdslagen meddelade bestämmelserna angående kontroll över fosterbarnsvården. Detsamma är förhållandet med bara, som är intaget å anstalt för abnorma eller vanföra samt av kommunens barnavårdsnämnd omhändertaget barn, som vistas inom kommunen. Den, som i fosterhem mottagit fosterbarn (baraafostraren) skall göra anmälan härom hos barnavårdsnämnden inom två dagar i stad eller köping med egen kommunalförvaltning och annorstädes inom åtta dagar. Vid anmälan skall bl. a. uppgivas dens namn och adress som överlämnat barnet, varjämte utdrag av födelse- och dopbok eller åldersbetyg rörande barnet skall företes. Anmälan skall ock ske då barnhem eller fosterhem flyttas till annan lägenhet inom kommunen. Flyttas fosterhem eller barnhem till annan kommun, skall anmälan ske dels före avflyttningen hos barnavårdsnämnden i avflyttningskommunen och dels hos barnavårdsnämnden i inflyttningskommunen. Slutligen skall anmälan ske när fosterbarn avlidit eller när baraafostraren lämnat barnet från sig. Försummas anmälningsplikten, kan barnafostraren ådömas böter och meddelas föreläggande att lämna barnet ifrån sig eller erhålla förbud att vidare mottaga fosterbarn. Jämväl barnavårdsman har viss anmälningsplikt. Enligt kungörelsen angående föreskrifter om barnavårdsmans verksamhet och tillsynen därå skall nämligen, där barn, för vilket barnavårdsman förordnats, annat än tillfälligtvis vistas hos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet, barnavårdsmannen så snart ske kan härom underrätta barnavårdsnämnden i den kommun, där barnet vistas. Fosterbarnen stå under tillsyn av barnavårdsnämnden. Denna tillsyn om-

213 fattar alla fosterbarn, som vistas inom kommunen, vare sig de vistas i enskilt fosterhem eller barnhem, som är beläget inom kommunen. Kungl. Maj: t kan i vissa fall meddela undantag från eljest gällande bestämmelser angående fosterbarnskontrollen. Sådant undantag kan medgivas när barnavårdsnämnden prövas ha vidtagit fullt betryggande anordningar för tillsyn över barn, som av nämnden överlämnats till fosterhem eller barnhem utom vederbörande kommun och innebär befrielse tills vidare under högst 10 år från eljest gällande bestämmelser såvitt angår dylika barn. Hittills har sådant medgivande lämnats barnavårdsnämnderna i Stockholm och Malmö. Ett liknande undantag har medgivits Allmänna barnhuset i fråga om barn, som tillhöra barnhuset. — Befrielse från den legala fosterbarnskontrollen kan också meddelas styrelse för annan barnavårdsanstalt efter vederbörlig tjänsteläkares och barnavårdsnämnds hörande. Slutligen kan, då synnerliga skäl därtill föreligga, en liknande befrielse medgivas beträffande fosterhem. Sådant medgivande lämnas av barnavårdsnämnden. Nämndens beslut befriar dock ej barnafostraren att anmäla mottagande av fosterbarn. Barnavårdsnämndens tillsynsplikt definieras i lagen så, att nämnden skall noggrant tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran samt, i händelse av sjukdom, den särskilda vård, som omständigheterna påkalla. Synnerlig uppmärksamhet skall ägnas åt vården av späda fosterbarn. Nämnden har vidare att giva de barnafostrare, vilka äro i behov därav, erforderliga föreskrifter rörande barns vård och uppfostran. Då anmälan inkommit om fosterbarns mottagande i fosterhem eller barnhem eller när nämnden eljest erhållit vetskap om att fosterbarn mottagits, skall nämnden, såframt den icke redan äger noggrann kännedom om hemmet, ofördröjligen låta verkställa undersökning angående dess beskaffenhet. Även eljest har nämnden att, i den mån så prövas påkallat, låta verkställa undersökning av förhållandena i fosterhem och barnhem. För fosterbarnskontrollen finnas i de största kommunerna särskilda tjänstemän, vanligen benämnda fosterbarnsinspektriser; i övriga kommuner ombesörjes tillsynen av barnavårdsnämndens ordförande och ledamöter, eventuellt av kretsombud, som icke är ledamot. Jämväl barnavårdskonsulenterna ha viktiga uppgifter att fylla i samband med fosterbarnskontrollen. De skola enligt gällande instruktion bl. a. genom resor göra sig underrättade om förhållandena i sina distrikt och fritt och obehindrat äga tillträde till samtliga därstädes befintliga barnavårdsanstalter samt andra för barnavårdsändamål upplåtna lokaler. Vid sina resor skall kon^ sulenten söka utröna, huruvida kontroll över fosterbarnsvården utövas i enlighet med barnavårdslagens stadganden. Göres hos honom anmälan, att kommun, fattigvårdsstyrelse, barnavårdsnämnd eller vid fattigvården eller barnavården anställd person åsidosatt sin skyldighet eller finnes eljest anledning antaga, att fel, försummelse eller missbruk föreligger, skall konsulent verkställa undersökning rörande förhållandena i fråga samt, om skäl därtill förefmnas, hos vederbörande göra erinran för rättelses åstadkommande. Rättas

214 icke missförhållandet, må konsulent göra anmälan om saken hos vederbörande länsstyrelse. De hos barnavårdsförbunden anställda barnavårdsombuden äro också infogade i fosterbarnskontrollen, deras primära uppgift är dock fosterhemsförmedling. Enligt normalinstruktionen för ombuden skola ombuden på begäran av barnavårdsnämnd inom länet, vilken ej för ändamålet har anställd arbetskraft till förfogande, tillhandagå nämnden vid omhändertagandet av barn, deras placering i fosterhem, skyddshem eller andra anstalter samt vad därmed i övrigt äger samband. I undantagsfall, då särskilda skäl därtill föranleda, må ombuden tillhandagå jämväl barnavårdsnämnd, som har för ändamålet anställd arbetskraft till förfogande. Barnavårdsombud skall även stå till förfogande, när föräldrar, barnavårdsman, barnhem, skyddshem, statens inspektör för fattigvård och barnavård, skyddshemsinspektören eller annan myndighet vänder sig till barnavårdsombudet med begäran om råd eller bistånd beträffande barns och i förekommande fall dess moders vård. Ombudet har vidare att på begäran av mödrahjälpsnämnd biträda nämnden med anskaffande av kompletterande utredning beträffande hos nämnden gjorda framställningar, i den mån detta arbete icke hindrar ombudets övriga verksamhet. Barnavårdsombudet skall vid resor inom länet besöka barnavårdsnämndernas ordförande och därvid göra sig underrättat om å olika orter förefintliga önskningar i avseende å ombudets verksamhet. Då tillfälle därtill erbjuder sig, skall ombudet göra besök i av ombudet anvisade fosterhem. Befinnes sådant fosterhem så olämpligt, att barnet ej längre bör vistas där, har ombudet att efter samråd med vistelsekommunens barnavårdsnämnd omedelbart sätta sig i förbindelse med den barnavårdsnämnd eller den person, som utackorderat barnet, för att få medgivande att genast förflytta barnet. Vinnes ej rättelse, skall ombudet anmäla förhållandet för barnavårdsnämnden i vistelsekommunen och, om ej heller därigenom önskad åtgärd vidtages, göra anmälan till ledningen av länsförbundet. Därest fosterhemmet icke är så olämpligt, att barnet måste flyttas men vården dock ej fullt god, bör ombudet anmäla förhållandet till barnavårdsnämnden i orten med framhållande av vikten av att vården i hemmet med särskild noggrannhet övervakas. Erhåller barnavårdsombud i sin verksamhet kännedom om annat missförhållande än som rör hem, vilket ombudet anvisat, och som bör föranleda ingripande av barnavårdsnämnd eller statens barnavårdskonsulent, har ombudet att ofördröjligen göra anmälan därom till nämnden eller ledningen av länsförbundet. Att barnavårdsombuden enligt ett år 1942 antaget tillägg till normalinstruktionen skola likställas med av socialstyrelsen tillkallade sakkunniga biträden, har omförmälts under avd. I. Enligt allmänna läkarinstruktionen böra provinsialläkare och extra provinsialläkare under tjänsteresor inom distriktet, när tid och omständigheter medgiva, undersöka hälsovårdsförhållandena inom anstalter för vård och upp-

215 fostran av barn samt fästa vederbörandes uppmärksamhet å därvid iakttagna, för hälsotillståndet skadliga missförhållanden. Nämnda läkare skola också under tjänsteresor inom distriktet söka inhämta upplysningar om det sätt, varpå utackorderade barn, i synnerhet späda sådana, vårdas, och, när tid och omständigheter det medgiva, ägna tillsyn däråt. Ovannämnda stadganden gälla i tillämpliga delar stads-, köpings- och municipalläkare. För att möjliggöra den kontroll, som åsyftas med de refererade bestämmelserna har barnavårdsnämnd i 80 § barnavårdslagen ålagts att årligen före januari månads utgång till provinsialläkaren eller extra provinsialläkaren i distriktet dit kommunen hör avgiva förteckning å samtliga under nämndens tillsyn stående barn, som vid slutet av nästföregående år vårdades i fosterhem och barnhem inom kommunen. Slutligen må erinras om länsstyrelsernas allmänna skyldighet att var för sitt län vaka över att den samhälleliga barnavårdsverksamheten ändamålsenligt ordnas och handhaves, så att de som äro i behov därav bliva föremål för de åtgärder, vilka av omständigheterna påkallas. Jämsides med denna länsstyrelsernas funktion har socialstyrelsen med biträde av statens inspektör för fattigvård och barnavård att verka för barnavårdens ändamålsenliga ordnande och främja dess utveckling. Då barnavårdsnämnd finner, att fosterbarn med hänsyn till barnafostrarens personliga egenskaper eller förhållanden i övrigt icke hos honom erhåller tillfredsställande vård och uppfostran, stå vissa maktmedel till nämndens förfogande. I lindrigare fall skall nämnden söka åstadkomma rättelse genom lämpliga föreställningar, varjämte nämnden kan föreskriva, att barnafostraren skall anlita lämplig, till stöd för hemuppfostran inrättad anstalt eller ock att barnet skall hållas till av nämnden bestämd lämplig sysselsättning. Om dessa åtgärder äro utan gagn eller verkan, kan nämnden förelägga barnafostraren att inom viss tid lämna barnet ifrån sig till den som är skyldig att taga vård om detsamma. Såsom en interimistisk åtgärd kan nämnden omhändertaga barnet och förfara därmed såsom med barn, som omhändertagits för samhällsvård. Lagen förutsätter, att omhändertagandet för samhällsvård också i regel skall ske, när nämnden erhållit kännedom att baraafostrare, som redan för vård omhänderhar två fosterbarn, som icke uppnått ett års ålder, mottagit ytterligare ett sådant fosterbarn. Undantag från denna regel kan dock göras, då särskild anledning därtill förekommit. H a r barnavårdsnämnd skilt fosterbarn från fosterhemmet, skall nämnden dessutom, om skäl därtill föreligger, meddela barnafostraren förbud att vidare mottaga fosterbarn. Redan innan fosterbarn mottagits, kan sådant förbud meddelas person, som kan antagas hava för avsikt att mottaga fosterbarn, om med hänsyn till hans personliga egenskaper eller förhållandena i övrigt fara föreligger, att fosterbarn icke kan hos honom erhålla tillfredsställande vård och uppfostran. Barnavårdsnämnd kan också utfärda förbud mot fosterbarns mottagande i hälsovådlig lägenhet.

216 Har en person erhållit förbud att mottaga fosterbarn, fortfar förbudet att gälla, även om han flyttar till en annan kommun. För att effektivisera denna bestämmelse lämnas i lagen föreskrifter om inbördes anmälningsskyldighet mellan nämnderna i avflyttnings- och inflyttningskommunen. Om barnavårdsnämnden finner att barn, som överlämnats till fosterhem inom kommunen av barnavårdsnämnden i annan kommun, ej erhåller tillfredsställande vård och uppfostran, eller att det genom vanart utövar menlig inverkan på andra barn, skall underrättelse härom ofördröjligen meddelas den nämnd, som överlämnat barnet till fosterhemmet. Leder sådan underrättelse icke till åsyftad verkan, må barnavårdsnämnden antingen själv vidtaga åtgärder eller ock anmäla förhållandet hos länsstyrelsen. Angående barnavårdsnämndernas funktioner, när fråga är om missförhållande å anstalt, har redogörelse lämnats i avd. I. Statistiska uppgifter. En särskild statistisk berättelse över barnavården har utarbetats för vart tredje år fr. o. m. 1928. Berättelserna för åren 1928, 1931 och 1934 utarbetades av statistiska centralbyrån, medan numera ifrågavarande statistik omhänderhas av socialstyrelsen. Ur den senaste föreliggande berättelsen, avseende år 1937, må följande anföras beträffande fosterbarnsvården. Hela antalet redovisade fosterbarn under tillsyn uppgick till 29 719. I berättelsen framhålles, att denna siffra måste betraktas som mycket bristfällig. Som belägg därför anföres, att av närmare 11 450 omhändertagna barn, vilka voro överlämnade till enskilt hem eller barnhem i annan kommun, nära 6 200 icke kunnat återfinnas i vistelsekommunernas uppgifter om fosterbarn under tillsyn. Även om man frånräknar c:a 400 barn, som uppgåvos ha varit inackorderade i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping, varifrån individuella uppgifter angående fosterbarnen ej förelågo, samt c:a 240 barn, vilka kunde antagas ha varit intagna på barnhem undantagna från lokal tillsyn, utgjorde de återstående 5 560 av vistelsekommunerna ej redovisade barnen i det närmaste 50% av hela antalet omhändertagna barn, vilka vistades i enskilt hem eller barnhem i annan kommun och vilka bort redovisas som fosterbarn i vistelsekommunen. I några fall förfrågade sig socialstyrelsen hos vederbörande kommun angående de barn, som av andra kommuner uppgivits ha varit inackorderade där. Det visade sig därvid, att vederbörande barn i regel voro okända för vistelsekommunernas barnavårdsnämnder. Även i fråga om barn, som av föräldrar eller andra anhöriga inackorderats i enskilda hem, ansåg socialstyrelsen den statistiska redovisningen vara ofullständig, på grund av att anmälningsskyldigheten icke iakttogs. Om man bortser från att redovisningen av fosterbarnen är ofullständig, lämnar den statistiska redovisningen följande upplysningar om fosterbarnen.

217 Av följande tablå framgår fördelningen efter ålder och börd. Motsvarande åldersår vid slutet av år 1937

Barn i äktenskap

Barn atom äktenskap

Summa

0- 1 1— 7 7-18 16-

234 2 482 5 592 404

875 6 889 12 304 867

1109 9 371 17 896 1271

Summa

8 712

20 935

29647 Procent

29,4

70,6

100,0

Födelseår

1937 1931—1936 1922—1930 1921 och tidigare

Det visar sig alltså, att något mera än 70 % av fosterbarnen voro födda utom äktenskap. Av hela antalet fosterbarn stodo 21 916 eller 73*9 % under tillsyn av barnavårdsnämnd på landsbygden, medan de återstående 7 731 barnen (26*i %) stodo under tillsyn av barnavårdsnämnd i städer. Det övervägande antalet barn, eller 23 954 (80*8 %) befunno sig i fosterhem, medan antalet i barnhem vårdade uppgick till 5 765 (19*2 %). Av följande tablå framgår fördelningen på fosterhem och barnhem bland olika kategorier av barn. Antal fosterbarn i Kategori

Samtliga barn Ålder 0— 1 år 1— 7 » 7-16 • 16— Landsbygd Städer Födda inom äktenskapet » utom »

..

Procentuell andel av barnen i

fosterhem

barnhem

fosterhem

barnhem

23 954

5 765

80,6

19,4

488 7110 15 222 1134

622 2 305 2 700 138

44,0 75.5 84,9 89,2

56,0 24,5 15,1 10,8

18 477 5 477 5 181 18 773

3 489 2 276 3 557 2 208

84,i 70.7 59,3 89,5

15,9 29,4 40,7 10,5

Av siffrorna i denna tablå framgår, att barnhemsvården blir allt ovanligare, ju äldre barnen äro. På landsbygden är en större andel av barnen placerade i fosterhem. En anmärkningsvärt stor andel av de inomäktenskapliga barnen vårdades på barnhem. Uppgifterna beträffande vårdavgiftens storlek äro delvis ofullständiga, men vissa slutsatser kunna dock dragas. Sålunda är det tydligt, att månatlig betalning är den dominerande ersättningsformen, framför allt för barn, som vårdas i fosterhem. Av barnhemmens barn vårdades 17 % avgiftsfritt. För hela riket utgjorde medelvårdavgiften för barn i fosterhem 24 kronor per månad och för barnhemmens barn 38 kronor per månad. För båda grupperna visade, som man kunde vänta, städerna högre tal än landsbygden, nämligen

218 för barn i fosterhem 28 kronor mot 23 kronor och för barn i barnhem 42 kronor mot 34 kronor. Den lägsta siffran för fosterhemsvården uppvisade Västerbottens län (19 kronor) och för barnhemsvården Södermanlands län (20 kronor). De högsta talen härrörde från Stockholms Istad, nämligen för fosterbarnsvården 37 kronor och för barnhemsvården 64 kronor. Genom socialstyrelsen pågår för närvarande arbetet på 1940 års barnavårdsstatistik. Kommittén har beretts tillfälle att under hand taga del av vissa preliminära uppgifter ur denna. Härav framgår, att 27 105 fosterbarn år 1940 stodo under barnavårdsnämnds tillsyn. I denna siffra äro inräknade de barn, som utackorderats av barnavårdsnämnderna i Stockholm och Malmö samt av Allmänna barnhuset, I nedanstående tablå redovisas de fosterbarn, som år 1940 stodo under tillsyn, fördelade efter kön, börd och ålder.

H e l a antalet år 1940 redovisade fosterbarn under tillsyn Därav: a) Gossar Flickor

Landsbygd

Städer

Hela riket

19 691

7 414

10 695 8 996

3 829 3 585

14 524 12 581

630 1910 4 017 5 061 8 073

697 1409 1475 1520 2 313

1327 3 319 5 492 6 581 10 386

6 034 13 657

2 396 5 018

8 430 18 675

b) I åldern 1—3 3—7 7—10 10—16

>» » » »

De förändringar i fosterbarnens antal, som ägt rum i olika delar av riket mellan 1937 och 1940, belysas av följande tablå. Samtliga

Barnhem

Fosterhem

Ökning Ökning Ökning eller eller Antal eller Antal Antal fosterbarn minskning fosterbarn minskning fosterbarn minskning i % sedan i % sedan i % sedan 1940 1940 1940 1937 1937 1937

— 14-i — 13-2 — 13-6 + 25

3 396 1255 448 442 543 708

— 7-o — 9-8 + 13-6 — 8-9 — 52

19 691 4 815 3 615 3 900 3 733 3 628

— — — — — +

5111 1184 615 662

— 6-7 33 + 1-7 — 11-6

2 309 397 80 63

+ 1-4 — 10-8 + 25-o — 30'o

7 414 1578 691 723

— 4-1 — 5-5 + 39 — 13-o

904 1746

5-6 — 10-o

495 1274

+

4-8 10-1

1387 3 035

— 10-5

5 705

—

lo

— 13-3 + 2-4 — 8-6

Landsbygden Mälarlänen Östra Götaland Skåne, Blekinge o. Halland B o h u s l ä n o. Vänerlänen . . Dalarna och Norrland . . . .

16 329 3 582 3169 3 464 3192 2 922

— —

Städerna Stockholm Göteborg Malmö Övriga städer över 30 000 invånare Städer u n d e r 30 000 inv. . . Hela riket

11-6 15-7

—

2-7

10-2 13-6 11-5 10-9 12-9 0-9

219 Förändringarna i medelvårdavgiftema mellan åren 1937 och 1940 framgå av nedanstående tablå. Barn

Landsbygden Hela riket

i barnhem

fosterhem 1940 kr.

1937 kr.

1940 kr.

1937 kr.

23 29 24

23 28 24

39 45 42

34 42 38

Fosterhemsinventeringarna. I detta sammanhang må i korthet beröras de under medverkan av barnavårdsombuden bedrivna s. k. Fosterhemsinventeringarna. Frågan härom väcktes av statens inspektör för fattigvård och barnavård och den första inventeringen verkställdes under åren 1933—1939. Barnavårdsnämnd, som för inventering önskade biträde av barnavårdsombud, hade att själv därom göra framställning hos vederbörande barnavårdsförbund. Vid inventeringen skulle minst en ledamot av barnavårdsnämnden jämte ombudet deltaga. Över inventeringens resultat skulle ombudet avgiva skriftliga rapporter till vederbörande barnavårdsnämnd samt statens barnavårdskonsulent; därjämte skulle ombudet på begäran biträda nämnden med de omplaceringar av fosterbarn, vartill inventeringsbesöken kunde föranleda. Inventeringen skulle icke inskränkas till besök i allenast anmälda eller eljest för nämnden kända fosterhem utan skulle förfrågningar göras i de kända fosterhemmen efter andra fosterbarn som veterligen funnes i trakten. Vid 1933 års fosterhemsinventering besöktes i runt tal 24 500 fosterhem med 27 000 fosterbarn. 1 800 icke anmälda fosterbarn anträffades vid inventeringen, liksom ett antal olämpliga hem eller hem av mindre god beskaffenhet. Någon sammanfattande redogörelse för denna fosterhemsinventerings resultat har icke avgivits, enligt uppgift delvis beroende på att inventeringen haft karaktären av en försöksanordning i fråga om vilken uppgifternas innehåll m. m. ändrats under inventeringens gång. E n ny fosterhemsinventering igångsattes efter samråd med statens dåvarande inspektör för fattigvård och barnavård under senare delen av 1939. Den beräknades vara genomförd på ungefär 6 år. För denna inventering, som bygger på erfarenheterna från den föregående, ha utarbetats synnerligen noggranna riktlinjer. For den nya inventeringen har anslag ställts till förfogande ur allmänna arvsfonden. Uppgifter från 1940 års folkräkning. På grundval av materialet för 1940 års folkräkning har statistiska centralbyrån, på uppdrag av 1941 års befolkningsutredning, verkställt en stickprovsundersökning omfattande i runt tal 35 000 personer. Stickprovet omfattar sålunda en etthundraåttiondel av rikets befolkning. Enär urvalet av stickprovet verkställts mycket omsorgsfullt,

220 kunna de vid stickprovsundersökningen erhållna siffrorna efter multiplikation med 180 anses lämna ganska tillförlitliga upplysningar om förhållandena för hela riket. De i stickprovsundersökningen deltagande barnen ha indelats i tre olika kategorier, nämligen för det första barn, som vistas hos sina föräldrar eller hos endera av dem, för det andra »med barn jämställda», varmed avses barn, som vistas i annat enskilt hem än föräldrahemmet, samt för det tredje övriga barn, d. v. s. barn, som vistas på anstalter av olika slag. Hela antalet i undersökningen deltagande barn under 15 år framgår av följande tablå.

Barn, vilka vistas hos föräldrarna »Med barn jämställda» Övriga b a r n I allt

Antal

Rikssiffror (multiplikativa med 180)

6 894 299 53 7 246

1 240 920 53 820 9 540 1 303 280

Det erhållna antalet, totalantalet barn för riket, överensstämmer väl med motsvarande siffra enligt den fullständiga folkräkningen, nämligen 1 300 402. Antalet med barn jämställda anges även för åldrarna upp till 16 år. Därvid erhålles 318 barn eller för riket 57 240. Det bör anmärkas, att detta antal torde få anses utgöra en minimisiffra. Det är nämligen ej alltid säkert, att av de utdrag ur kyrkoböckerna, vilka ligga till grund för folkräkningen, framgår att ett barn ej är fött i den familj, dit det förts. Vidare märkes, att folkräkningen bygger på uppgifter om kyrkoskrivningen. Barn, som äro kyrkoskrivna hos någon av sina föräldrar men vistas i en annan familj, ha sålunda ej blivit förda till gruppen »med barn jämställda». Trots att det i samband med folkräkningen erhållna antalet, 57 240, är en minimisiffra ligger detta antal icke oväsentligt högre än det motsvarande antal, som erhålles ur barnavårdsstatistiken. Hela antalet »fosterbarn i vidsträckt bemärkelse» (inklusive av barnavårdsnämnderna omhändertagna barn) redovisas nämligen i 1937 års barnavårdsstatistik till ej mer än 51 948. Skillnaden kan bero på de barn, som fostras utan ersättning. Det förefaller dock knappast troligt, att deras antal kan förklara mer än en ganska ringa del av skillnaden, och den verkställda jämförelsen bestyrker följaktligen att ett ganska stort antal barn, vilka äro fosterbarn i lagens bemärkelse, icke äro kända av barnavårdsnämnderna. Stickprovsundersökningen i samband med 1940 års folkräkning lämnar även vissa upplysningar om de familjetyper, inom vilka »med barn jämställda» äro att finna. Av de 318 barnen under 16 år befunno sig sålunda 252 eller 79 % inom familjer bestående av man och hustru, 49 eller 16 % hos familjetypen ensam kvinna och 17 eller 5 % hos familjetypen ensam man. Antalet barn inom ifrågavarande familjer framgår av följande tablå.

221 Hela antalet barn i hushållet

Antal »med barn jämställda» i familjer med vidstående barnantal

1 2 3 4 5 6 7 o. flera

87 83 61 39 21 13 14

I allt

318 Procent

27 26 19 12 7 4 5 100

Antalet »med barn jämställda» i förhållande till antalet barn hos föräldrar visade sig variera ganska väsentligt mellan olika delar av riket; se följande tablå, vilken ej endast avser barn under 16 år utan även hemmavarande barn i högre åldrar. R i k s o m r å d e

Mälarlänen Östra Götaland Skåne, Halland, Blekinge Bohuslän, Vänerlandskapen Dalarna, Nedre Norrland Övre Norrland Hela riket Därav: Jordbrukskommuner Övriga landsbygdskommuner Städer

Hela antalet barn

Därav »med barn jämnställda»

D:o på 1 000 barn

2 617 1780 2 225 2 626 2 119 1111

85 85 99 79 78 28

32 48 44 30 37 25

12 478

4121 4 465 3 892

155 183 116

38 41 30

Kap. III. Erfarenheter från fosterbarnslagstiftningens tillämpning*. Eegleringen av fosterbarnsvården i 1924 års barnavårdslag innebar utan tvekan ett stort framsteg i jämförelse med förutvarande ordning. De förhoppningar, som väcktes genom den nya lagstiftningen, ha dock icke i allo infriats. I betydande utsträckning ha exempelvis lagens bestämmelser om anmälningsplikt åsidosatts, vilket bl. a. framkommit under de hittills verkställda fosterhemsinventeringarna. Detta har givetvis haft till följd att kontrollen över fosterhemmen icke blivit så noggrann som varit avsett. Fosterbarnskontrollen har emellertid varit förenad med brister även av andra skäl. Det torde icke kunna bestridas, att vissa barnavårdsnämnder saknat tillbörligt intresse för denna del av sina uppgifter, i andra fall ha de personella för-

222 utsättningarna saknats. Genom barnavårdsombudens verksamhet har väl fosterbarnskontrollen effektiviserats, men ombudens behörighet har varit och är fortfarande ganska begränsad. För barnavårdskonsulenternas del har denna kontroll måst bliva en detalj bland övriga, betungande arbetsuppgifter. Kontrollen har ävenledes försvårats genom avsaknaden av mera preciserade bestämmelser angående fosterhemmens beskaffenhet och fosterföräldrarnas kvalifikationer. Stort utrymme har måst lämnas rent subjektiva överväganden, kontrollinstanserna ha saknat erforderlig ledning av klart fastställda principer för vården och fosterbarnslagstiftningens tillämpning har därför blivit tämligen ojämn. Under årens lopp ha vidare alltmera framträtt olägenheterna av att fosterbarnsbegreppet är knutet till den omständigheten, att ersättning utgår för vården. Visserligen finnes möjlighet för barnavårdsnämnderna att utsträcka tillsynen till andra fall, men så har skett i tämligen obetydlig utsträckning. Kommittén har ansett en av sina mest angelägna uppgifter på detta område vara att till omprövning upptaga spörsmålet om en utvidgning av nämnda begiepp. I detta sammanhang har givetvis också den så omstridda frågan om koncessionstvång inom fosterbarnsvården måst upptagas till förnyat övervägande. I det följande komma att var för sig behandlas dessa och övriga på fosterbarnsvårdens område aktuella spörsmål.

Kap. IV.] [Fosterbarnsbegreppets omfattning. Vissa lagtekniska spörsmål. Bestämmelserna angående kontroll över fosterbarnsvården återfinnas för närvarande i 7 kap. barnavårdslagen, vilket bl. a. innehåller vissa stadganden angående åtgärder mot missförhållanden i anstalt. Såsom redan nämnts under avdelning I förordar kommittén, att sistnämnda föreskrifter överflyttas till 5 kap. barnavårdslagen, övriga bestämmelser angående fosterbarnsvården föreslås skola kvarstå i 7 kap. nämnda lag, vilket enligt förslaget skall erhålla den ändrade rubriken »Om fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll». Nämnda bestämmelser återfinnas i det förslag till lag om ändring i vissa delar av barnavårdslagen, som delvis behandlats under avdelning I och som där och i det följande förkortas F B L . Åtskilliga stadganden angående fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll, vilka icke äro av beskaffenhet att upptagas i allmän lag, ha av kommittén sammanförts i ett förslag till stadga angående fosterbarnsvård och fosterbarnskontroll, vilket återfinnes bland författningstexten i början av betänkandet. Vid hänvisning till detta förslag användes i det följande förkortningen F B S . Åldersgränserna. För närvarande stå allenast barn under 16 år under fosterbarnskontroll. Denna åldersgräns sammanfaller med den som angives

223 i 22 § a)—b) barnavårdslagen, vilket lagrum medgiver barnavårdsnämnd att ingripa vid missförhållanden i föräldrahemmet eller lastbarhet, vårdslöshet o. s. v. hos föräldrarna. Att åldersgränsen i vårt land ligger högre än i flertalet andra länder framgår av nedanstående tablå: Land Danmark Finland Norge Belgien Storbritannien Tjeckoslovakiet Frankrike Tyskland Ungern Italien Nederländerna Turkiet Sovjetunionen

Åldersgräns 14 år 16 år 14 år 7 år 9 år 14 år 14 år 14 år 15 år 14 år Ingen bestämd åldersgräns 7 år 14—16 år

I och för sig tala vissa skäl för en utvidgning av fosterbarnsbegreppet, så att det komme att omfatta även barn över 16 år. I vissa fall kunna uppfostringssvårigheter föreligga, vilka skulle kunna minskas, om barnafostrarna hade det stöd och den vägledning, vilken ingår som ett betydelsefullt led i fosterbarnskontrollen, i andra fall skulle det för barnets yrkesutbildning och undervisning vara av värde, om samhällets barnavårdsorgan hade rätt och plikt att följa barnets utveckling även efter 16-årsåldern. Dessa och härmed sammanhängande spörsmål kunna emellertid enligt kommitténs mening icke isoleras från den samhälleliga barnavården i stort. Likartade problem möta även när det gäller barn, som uppfostras i föräldrahemmet, och ur denna synpunkt sett aktualiserar den fråga, som ovan berörts, spörsmålet om en utvidgning av området för samhällsvård. Denna skall som bekant upphöra senast, då barnet fyllt 16 år; emellertid kan barnavårdsnämnden enligt 47 § 4 mom. barnavårdslagen, där så prövas lämpligt, besluta, att barnet skall stå under tillsyn under en tid av minst sex månader och högst tre år från upphörandet, dock i intet fall längre än till fyllda 18 år. Kommittén är icke beredd att i detta sammanhang förorda en så vittgående reform som en allmän utvidgning av samhällsvårdsbegreppet till att omfatta barn till fyllda 18 år; spörsmålet härom, vilket bl. a. kräver noggranna ekonomiska överväganden, bör enligt kommitténs mening upptagas till separat behandling. Härav följer, att kommittén ej heller kan förorda en allmän höjning av fosterbarnsåldern till 18 år. Det bör emellertid enligt kommitténs mening föreligga möjlighet för barnavårdsnämnden att i vissa fall anordna en eftertillsyn över fosterbarn, analog med den som föreligger med avseende å barn, som omhändertagits för samhällsvård. E n dylik åtgärd bör emellertid vara bunden vid vissa förutsättningar; kommittén föreslår därför

224 (FBL 53 § 2 mom.), att fosterbarn skall stå under barnavårdsnämnds tillsyn intill dess barnet fyllt 16 år, men att nämnden, där så prövas lämpligt för att förebygga vanart hos barnet eller för att främja dess yrkesutbildning eller när eljest särskild anledning föreligger, må besluta att barnet skall stå under tillsyn under viss tid därefter, dock i intet fall längre än till fyllda 18 år. Under den tid över fyllda 16 år, som barnet sålunda står under tillsyn, bör barnavårdsnämnden givetvis hava samma rättighet och skyldighet som tidigare att ingripa mot missförhållanden i fosterhemmet. Däremot har det synts kommittén oegentligt att nämnden i dessa fall skulle kunna omhändertaga barnet; i 55 § 1 mom. FBL, som innehåller föreskrifter angående åtgärder mot missförhållanden i fosterhem, har därför i sistnämnda hänseende undantag gjorts för barn, som fyllt 16 år. Ehuru kommittén såsom av det ovan anförda framgår icke ansett sig kunna nu förorda införandet av en allmän skyldighet för barnavårdsnämnd att i mån av behov bestrida kostnaderna för fosterbarns utbildning, har kommittén funnit angeläget, att det i den föreslagna lagstiftningen starkt understrykes lämpligheten av att barnavårdsnämnden vidtager åtgärder för att främja undervisning och utbildning av detta klientel. I 53 § 1 mom. andra stycket F B L föreslås exempelvis ett stadgande av innebörd, att nämnden bör verka för att fosterbarn erhåller den utbildning som med hänsyn till barnets anlag och övriga omständigheter finnes lämplig. Motsvarande bestämmelse återfinnes i 1 § 1 mom. F B S , varjämte i 8 § i sistnämnda författning föreslås, att vederbörande fosterbarnsinspektör skall göra framställning hos barnavårdsnämnden om beredande åt barnet av lämplig undervisning eller utbildning, där barnet visar anlag för studier eller fallenhet för hantverk samt iakttager ett gott uppförande och arbetshåg. Frågan om vederlagets betydelse för fosterbarnsbegreppet. Nuvarande lagstiftnings ståndpunkt är, att fosterbarnen indelas i två huvudkategorier, nämligen sådana, som äro fosterbarn oberoende av barnavårdsnämnds beslut, och sådana som först efter beslut av barnavårdsnämnden skola anses som fosterbarn. Huvudparten av förstnämnda barn utgöres av sådana som mot ersättning fostras hos annan än föräldrarna eller särskilt förordnad förmyndare. Kravet på vederlag för vården återfinnes för övrigt i de övriga skandinaviska länderna samt i vissa andra länder. I Storbritannien, Tjeckoslovakiet och Tyskland är fosterbarnsbegreppet däremot mera vidsträckt och omfattar även barn, som fostras utan ersättning. Under förarbetena till 1924 års barnavårdslag uttalades från åtskilliga håll (av 55" 9 % utav fattigvårdslagstiftningskommittén tillfrågade fosterbarnsmyndigheter) önskemålet om fosterbarnskontrollens utsträckning jämväl till barn, som vårdades utan ersättning. Fattigvårdslagstiftningskommittén, vars förslag enligt vad tidigare omförmälts innebar, att barn, som överlämnats till vård i enskilt hem, skulle anses som fosterbarn, oavsett om gottgörelse för

225 vården betingats eller ej, framhöll till stöd för denna ståndpunkt bl. a. att många fosterhem enligt vad erfarenheten utvisade sökte undandraga sig kontroll under förebärande att barnen emottagits utan gottgörelse. Svårigheten att motbevisa ett dylikt påstående föranledde att hem, som väl behövde kontrolleras, ginge fria från kontrollen. Departementschefen förklarade å sin sida i propositionen vid 1924 års riksdag med förslag till barnavårdslag, att det torde vara helt naturligt, att den omständigheten, att ersättning utginge, tillmättes avgörande betydelse vid bedömande av frågan, huruvida fosterbarnskontroll över enskilda hem utan vidare borde förekomma. Nämnda omständighet vore nämligen ägnad att i viss mån göra verksamheten till ett yrke och komme kontrollen från samhällets sida att framstå såsom än mer berättigad än vad fallet vore, då barnet vårdades gratis. Och det förefunnes onekligen stor sannolikhet för att person, som utan ersättning åtoge sig besväret och ansvaret för ett barn, dreves av ideella motiv och sökte efter bästa förmåga skänka barnet tillfredsställande vård och uppfostran. Fog torde sålunda föreligga, att vid bestämmande av fosterbarnsbegreppet göra skillnad mellan barn, som fostrades mot eller utan ersättning. Då ersättningssynpunkten emellertid icke kunde få vara avgörande vid bestämmande av, huruvida ett barn skulle vara underkastat fosterbamskontroll eller ej, måste enligt departementschefens mening möjlighet förefinnas att efter särskilt beslut av barnavårdsnämnden ställa även »gratisbam» under fosterbarnstillsyn. Givetvis måste samhället äga möjlighet att vid behov skydda alla barn, vare sig de vistas i föräldrahemmet eller ej. När det gäller barn som vårdas annorstädes än i föräldrahemmet föreligger särskild anledning att ägna tillsyn över vården, då man i dessa fall icke utan vidare kan räkna med rent emotionella moment av samma styrka som vid vård i föräldrahemmet. Den omständigheten, att ersättning icke utgår till vårdnadshavare, som icke äro barnets föräldrar, behöver icke innebära, att fosterföräldrarna drivas av ideella motiv eller att deras känslor fixerats vid barnet i sådan grad, att hemmiljön är likvärdig med ett föräldrahems. Det kan vara utpräglat egoistiska motiv som föranlett vårdnadshavare att utan ersättning taga emot fosterbarn, t. ex. avsikten att omedelbart eller framdeles utnyttja barnets arbetskraft. I och för sig tala därför enligt kommitténs mening starka skäl för att fosterbarnskontroll skall anordnas i fråga om alla barn, som växa upp utan att komma i åtnjutande av föräldrarnas eller ensamstående faders eller moders vård, utan hänsyn tagen till om ersättning utgår för vården eller ej. A andra sidan är uppenbart, att vissa omständigheter tala emot en alltför starkt utvidgning av fosterbarnsbegreppet. En utvidgning av detta begrepp måste ha till följd en ökad arbetsbörda för kontrollorganen och en utbyggnad av dessa, vilket i sin tur givetvis innebär ökade utgifter för det allmänna. Vidare kan man icke förbise, att en fosterbarnskontroll utsträckt till sådana barnafostrare, vilka icke mottaga någon ersättning, kan komma att kännas som ett tvång för 1 5 - 23SS 43

226 dessa, vilket kan avskräcka dem från att ställa sig och sina hem till förfogande. Så kan bliva fallet även med dem som av ideellt intresse vilja ägna sig åt denna uppgift. Att företaga en rätt avvägning mellan de olika intressen, som beröras av här avhandlade spörsmål, är därför en synnerligen grannlaga uppgift. I nu gällande lagstiftning har man närmast gått en medelväg genom att låta barnavårdsnämnd i enskilda fall besluta, att barn, som vårdas utan ersättning, skall anses som fosterbarn. Av barnhemsstatistiken framgår, att denna utväg anlitats i en mycket begränsad utsträckning. År 1937 uppgick således antalet fosterbarn, som ställts under tillsyn på grund av barnavårdsnämnds beslut till allenast 408 (c:a 1*4 % av samtliga), därav 346 på landsbygden och 62 i städerna. Dét är också ganska naturligt, att dylika beslut äro tämligen sällsynta. I första hand är uppenbart, att dessa vårdnadsfall, särskilt i medelstora och större städer, ofta ej komma till barnavårdsmyndigheternas kännedom. Vidare draga sig barnavårdsorganen givetvis mången gång från att vidtaga en åtgärd av här ifrågavarande slag, vilken ju innebär en viss diskriminering av fosterhemmet och fosterföräldrarna och som kan komma att för de senare få obehagliga konsekvenser i olika avseenden. Att ovan omförmälda antal, 408 fosterbarn, icke tillnärmelsevis omfattar samtliga de fall, där behov av en fosterbarnskontroll förelegat, därom kan enligt kommitténs mening ingen tvekan råda. I flertalet fall, där barn utan ersättning vårdas hos annan än föräldrarna och annorstädes än i barnhem, torde fråga vara om barn utom äktenskap, som vårdas hos moderns eller faderns föräldrar eller andra anförvanter. I den utav kommittén utförda statistiska utredningen angående utom äktenskapet födda barn framgår bl. a., att över en femtedel av de barn, som skildes från modern innan de fyllt ett år, placerats hos moderns föräldrar eller andra anhöriga. Av utredningen framgår visserligen icke, huruvida ersättning för vården i dessa fall utgick, men man torde vara berättigad till antagandet, att så i många fall, måhända oftast, ej var förhållandet, över huvud taget träder frågan om de utomäktenskapliga barnens placering hos moderns föräldrar i förgrunden vid behandlingen a~v spörsmålet om fosterbarnsbegreppets omfattning med utgångspunkt från ersättningsförhållandena. Erfarenheten utvisar, att dessa fosterhem mången gång icke erbjuda en lämplig miljö för barnen. Ofta äro fosterföräldrarna så gamla eller försvagade till sitt hälsotillstånd, att de icke böra anförtros uppgiften som barnafostrare, i andra fall kunna anmärkningar riktas mot bostadens beskaffenhet, de i fosterhemmet boende familjemedlemmarnas moraliska kvalifikationer o. s. v. Kommittén finner det därför angeläget, att en tillsyn anordnas över dessa barn, oavsett om ersättning för vården utgår eller ej. Men ett behov av samhällelig tillsyn finnes förvisso även i åtskilliga andra fall, då ersättning ej utgår. De skäl, som tala för en utvidgning av fosterbarnskontrollen på denna punkt, äro enligt kommitténs förmenande så starka, att de betänkligheter, som kunna hysas häremot, måste vika. Det kan visserligen hända, att personer, som eljest av-

227 ideellt intresse skulle vilja mottaga fosterbarn utan ersättning, skulle känna det som en inblandning från samhällets sida, om deras sätt att vårda barnet bleve föremål för tillsyn från barnavårdsmyndigheterna, samt att de därför hellre avstode från att mottaga fosterbarn än att underkasta sig denna, men man torde vara berättigad antaga, dels att dessa fall äro tämligen fåtaliga och dels att dylika hinder i hög grad skulle kunna undanröjas genom ett klokt och förtroendefullt uppträdande från barnavårdsorganens sida. Allvarligare är invändningen, att en utvidgning av fosterbarnsbegreppet i antydd riktning skulle i så hög grad öka barnavårdsorganens arbetsbörda, att en effektiv fosterbarnskontroll över hela linjen vore utesluten. Av de i det föregående lämnade statistiska uppgifterna framgår, att den föreslagna reformen kan beräknas få till följd, att antalet barn under tillsyn skulle ungefärligen fördubblas. Vilken inverkan detta skulle få å tillsynens effektivitet blir naturligen främst beroende av vilka personella resurser som stå till förfogande för detta ändamål. Detta spörsmål behandlas i det följande. Det bör emellertid framhållas, att en fördubbling av antalet barn, som stå under barnavårdsorganens tillsyn, icke behöver betyda en fördubbling av tillsynsorganens arbetsuppgifter, då tillsynen i åtskilliga av de nytillkommande fallen säkerligen icke behöver vara av mera genomgripande natur. Ur dessa synpunkter har kommittén funnit övervägande skäl tala för den föreslagna utvidgningen av fosterbarnsbegreppet. Barn, som fostras hos adoptivföräldrar eller förmyndare. Enligt gällande lagstiftning skall såsom fosterbarn ej anses barn, som fostras hos adoptant eller särskilt förordnad förmyndare, vilken har vårdnaden om barnet. I propositionen med förslag till barnavårdslag uttalades av vederbörande departementschef bl. a., att det icke torde möta betänkligheter att undantaga adoptivhemmen från fosterbarnskontrollen med hänsyn till de garantier mot adoptionsinstitutets missbrukande, som skapats genom de år 1923 genomförda ändringarna av adoptionslagen. I fråga om barn, som fostrades hos förmyndare, vilken tillika innehade vårdnaden, fann departementschefen att motsvarande undantag vore motiverat därav, att vid utseende av förmyndare för föräldralöst barn samt vid överflyttande av vårdnaden på särskilt förordnad förmyndare en noggrann prövning av den för uppdraget ifrågasatta personens lämplighet att handhava vårdnaden måste förutsättas föregå domstolens beslut. Vad först angår barn, som fostras hos adoptant, så torde det otvivelaktigt i vissa fall finnas fog för samhälleligt ingripande i annan form än genom förebyggande åtgärder enligt barnavårdslagen eller omhändertagande för samhällsvård och skyddsuppfostran. Med hänsyn till adoptivförhållandets natur ingiver det dock betänkligheter att föreslå en utsträckning av fosterbarnskontrollen att omfatta även adoptivbarn. Dessa böra även i det hänseende, varom nu är fråga, jämställas med barn, som fostras hos sina naturliga föräldrar, och frågan om en utvidgad samhällskontroll över dessa barns vård bör därför en-

228 ligt kommitténs mening behandlas i samband med en framtida revision av samhällsvårds- och skyddsuppfostransinstituten. Förhållandet är ett annat, när det gäller barn, som fostras hos förmyndare, som tillika är vårdnadshavare. I vissa fall sker en automatisk överflyttning av vårdnaden på förmyndaren, och varken domstol eller annan myndighet beredes härvid tillfälle att pröva dennes personliga förutsättningar som barnafostrare. Även i de fall, där prövning skett, kunna mången gång efter längre eller kortare tid inträffa förändringar i förmyndarens hemmiljö och i hans personliga förhållanden över huvud taget — icke minst i hans förhållande till barnet — vilka aktualiserar ett behov av samhällelig tillsyn. För närvarande beror det ofta på en slump, om missförhållanden i fråga om förmyndarens rent personliga omvårdnad om barnet komma i dagen, medan hans ekonomiska förvaltning är underkastad en rigorös kontroll. Kommittén har funnit lagstiftningens nuvarande ståndpunkt otillfredsställande och föreslår därför, att även sådana barn, som vistas hos förmyndare, vilken tillika är vårdnadshavare, skola anses som fosterbarn. Barn, som tillfälligtvis vårdas hos annan än föräldrarna. Karakteristiskt för fosterbarnsbegreppet är att det såsom fattigvårdslagstiftningskommittén uttalar, i princip omfattar »endast sådana barn, rörande vilka fosterföräldrarna övertagit föräldrarnas uppgift att lämna vård och uppfostran, alltså icke barn, som av en eller annan anledning tillfälligtvis lämna föräldrahemmet och vistas hos andra». I detta sammanhang framhåller fattigvårdslagstiftningskommittén, att såsom fosterbarn icke skola räknas t. ex. skolbarn, vilka för lästiden inackorderas i en främmande familj, ej heller s. k. feriebarn, vilka för merendels kortare tid för sin hälsas eller vederkvickelses skull utlämnas till familjer på landet. Enligt nu gällande lagstiftning kunna barn, som här avses, efter särskilt beslut av barnavårdsnämnd bliva att anse som fosterbarn, men såsom tidigare anförts förekommer detta i obetydlig utsträckning. Sistnämnda förhållande kan icke anses återspegla behovet av en samhällelig tillsyn över denna kategori barn utan torde till största delen sammanhänga därmed, att bestämmelser saknas angående skyldighet för den, som mottager barnen i sitt hem, att anmäla detta till barnavårdsorganen. Någon tvekan kan enligt kommitténs mening icke föreligga därom, att barn, som (mot eller utan ersättning) vårdas hos annan än föräldrarna men där uppfostringsplikten kvarstår hos dessa, i vissa fall äro föremål för vanvård eller bliva utsatta för skadliga miljöinflytelser, ehuru detta med nuvarande ordning icke kommer till barnavårdsmyndigheternas kännedom. Å andra sidan måste samhället givetvis gå fram med en viss varsamhet när det gäller att vidtaga generella åtgärder till förebyggande av dylika missförhållanden. Att utsträcka den samhälleliga kontrollen över barns vård över alltför vidsträckta områden skulle icke blott överbelasta den administrativa apparaten med risk att tillsynen skulle stanna på papperet, utan även verka hämmande på de enskilda medborgarnas lust att i humanitärt

229 syfte upplåta sina hem för nödställda, sjuka eller andra bara, som tillfälligtvis äro i behov av en tillflykt. Kommittén har för sin del funnit, att det skulle vara möjligt att nå avsett syfte utan att träda andra berättigade intressen för nära genom att införa en anmälningsplikt i efterhand i vissa fall för den, som i sitt hem mottager annans barn, som ej är att anse som fosterbarn,' samt genom att i dessa fall lämna möjlighet öppen för barnavårdsnämnd att medelst särskilt beslut ställa dylika barn under fosterbarnskontroll. Bestämmelser om anmälningsplikten återfinnas i 59 § FBL. Gemensamt för dessa fall är, att uppfostringsplikten ej övergått å den, som mottager barnet, samt att ersättning utgår för vården. Sistnämnda begränsning är framför allt motiverad av praktiska skäl. I och för sig skulle det visserligen mången gång vara önskvärt, att samhället hade möjlighet att snabbt ingripa, när barn överlämnades för tillfällig, kostnadsfri vård till släktingar, vänner, grannar o. s. v , men en anmälningsplikt skulle i dessa fall ha mycket svårt att tränga igenom i det allmänna medvetandet; det kan med skäl befaras, att den i stort sett bleve en död bokstav. Kommittén har övervägt att förorda anmälningsskyldighet i sådana fall, där s. k. feriebarn mottagas utan ersättning, eftersom erfarenheten visar, att missförhållanden då och då förekommit inom denna verksamhet, men med hänsyn till att viss kontroll införts i samband med det under senare år utgående statliga stödet till barns sommarvistelse å landet har kommittén avstått härifrån. Någon anledning att av denna grund från anmälningsplikt undantaga sådana fall, där feriebarn mottagas mot ersättning, har dock icke synts kommittén föreligga, Kommitténs förslag i denna del innebär, att enskild person, som i sitt hem mot ersättning mottagit annans barn utan att detta är att anse som fosterbarn, skall, sedan vården fortfarit under åtta dagar, ofördröjligen göra anmälan härom hos barnavårdsnämnden i den kommun, där hemmet är beläget. Då en dylik anmälningsskyldighet skulle vara alltför betungande för sådana enskilda hem, vilka regelbundet mottaga ett större eller mindre antal feriebarn, föreslås emellertid vidare, att anmälan om mottagandet av feriebarn endast skall ske första gången varje år, som hemmet upplåtes för sådant ändamål. Avsikten med kommitténs förslag i denna del är icke, att barnavårdsnämnden skall bevilja någon slags koncession för hemmet eller eljest uttryckligen godkänna detsamma, utan de föreslagna bestämmelserna ha närmast till syfte att bringa fall av ifrågavarande art till barnavårdsmyndigheternas kännedom för att sätta dem i tillfälle att i fall av behov förklara vederbörande barn såsom fosterbarn. När anmälan ingått, skall nämnden enligt 59 § 2 mom. F B L verkställa undersökning angående hemmets beskaffenhet, därest den ej redan äger noggrann kännedom om hemmet. Dessa hem skola även eljest vara föremål för barnavårdsnämndens uppsikt, ehuru denna enligt förslaget ej är anordnad som en fosterbarnskontroll; enligt 59 § 2 mom. andra stycket skall barnavårdsnämnden nämligen låta verkställa undersökning av förhållandena i dessa enskilda hem i den mån så prövas påkallat.

230 Kommittén har funnit det ligga i sakens natur att den, för vilken förbud utfärdats att mottaga fosterbarn, ej heller skall få mottaga barn, som här avses. En uttrycklig bestämmelse härom meddelas i FBL 59 § 3 mom. Barn i barnhem. Enligt gällande lag äro barn intagna i barnhem att anse som fosterbarn, oavsett om ersättning för vården utgår eller ej. Såsom i avd. I anförts föreslår kommittén, att bestämmelserna härom skola upphöra att gälla i samband med att barnavårdsnämnden ålägges skyldighet att övervaka de inom kommunen belägna barnavårdsanstalternas verksamhet (se sid. 199). Fosterbarn enligt barnavårdsnämndens beslut. Såsom av det ovan anförda torde framgå, har kommittén funnit erforderligt, att nuvarande möjlighet för barnavårdsnämnden att genom särskilt beslut förklara ett barn för fosterbarn bibehålies. Bestämmelse härom återfinnes i F B L 49 § 2 mom. På grund av den utvidgning av fosterbarnsbegreppet, som kommittén förordar, kommer området för tillämpning av detta stadgande att minskas, men det har enligt kommitténs mening alltjämt en viktig funktion att fylla när det gäller att ingripa mot missförhållanden i samband med barns vård utanför föräldrahemmet, särskilt i fråga om ovan angivna hem, som mottaga feriebarn eller skolbarn för inackordering.

Kap. V. Frågan om koncessionstvång. Koncessionsfrågans tidigare behandling i Sverige. Frågan om införande av koncessionstvång för enskilda fosterhem har i vårt land varit föremål för livlig diskussion under flera årtionden. Redan i det kommittébetänkande av år 1897, vilket låg till grund för 1902 års fosterbarnslag, föreslogs införande av generellt koncessionstvång, d. v. s. ett fosterhem skulle en gång för alla erhålla tillstånd att mottaga ett visst antal barn och för varje gång, ett nytt barn anlände till fosterhemmet, skulle endast erfordras anmälan härom. I propositionen till 1902 års riksdag riktades erinringar mot detta förslag ur den synpunkten, att ett koncessionstvång skulle innebära ett alltför stort ingrepp i den enskildes handlingsfrihet. I propositionen föreslogs därför endast införande av anmälningsplikt efter det barnet mottagits. Denna ståndpunkt godkändes av riksdagen. I medicinalrådet Wawrinskys förut omtalade motion till 1908 års riksdag förordades införande av koncessionstvång. Motionären stödde sig därvid bl. a. på uttalanden, avgivna av förste provinsialläkare och stadsläkare. Bland dem, som ansett sig kunna avge ett omdöme i saken, hade ej mindre än 74 % tillstyrkt koncessionstvång. Lagutskottet delade denna uppfattning, och i den riksdagsskrivelse, vilken sedermera kom att ligga till grund för fattigvårdslagstiftningskommitténs arbete, återfinnes ett uttalande till förmån för koncessionstvång.

231 Fattigvårdslagstiftningskommittén intog emellertid i sitt betänkande av år 1921 den ståndpunkten, att koncessionstvång ej borde införas i fråga om enskilda hem. I detta sammanhang anförde kommittén bl. a.: »Den klagan, som i allra främsta rummet höjts, särskilt från läkarhåll, över lagens bristande effektivitet, riktar sig icke så mycket mot särskilda bestämmelser i lagen, som mot densammas tillämpning och handhavande av myndigheterna. Inom en stor del av landets kommuner, heter det, är det som om lagen icke vore till finnandes. Uppenbarligen, det intygas även från andra håll, ligger i underlåtenheten att tillämpa lagen en av de allvarligaste bristerna i avseende å fosterbarnsvården. Härvid är emellertid tydligt, att felet ligger väsentligen i det sätt, varpå barnavårdsmyndigheten organiserats. Föga eller intet vore i detta hänseende vunnet med en lagändring, som införde koncessionstvång, och överhuvudtaget med vilken som helst lagändring, som lämnade organisationen oberörd. Ej heller synes införande av koncessionstvång vara ägnat att råda bot på en annan av fosterbarnsväsendets mest överklagade brister, nämligen det s. k. änglamakeriet. Den, som vill undandraga sig myndighetens uppsikt, har ej svårare att undandraga sig sökande av koncession, än fullgörandet av en anmälningsskyldighet. Uteslutet är ej heller, att koncession kan komma att sökas för att genom förvärvande av ett offentligt intyg om lämplighet för barnavård bemantla en fosterbarnsverksamhet av det mindre gagneliga slaget. För att råda bot på de nu nämnda olägenheterna kommer införandet av koncessionstvång icke att hava någon betydelse. Här, som på många andra håll, gäller det att »en god lag är bra, men ett rätt handhavande av den är bättre». Det kräves framför allt att giva den barnavårdande myndigheten en sådan organisation och sammansättning, att där finnas de insikter och det intresse, som erfordras för ett rätt fullgörande av dess uppgift. Om koncessionstvång alltså ej kan anses såsom något osvikligt medel för ernående av ett mera effektivt handhavande av fosterbarnsvården, kan det å andra sidan ej nekas, att flera av de erinringar, som framställts mot särskilt den form därav, den generella koncessionen, som föreslogs av fosterbarnskommittén, synas väl grundade. Således innebär det en bestämd olägenhet, att den generella prövningen rörande ett anmält hems lämplighet till mottagande av fosterbarn hänför sig till en tidpunkt, som kan ligga mer eller mindre långt tillbaka i tiden i förhållande till den tid, då behovet att anlita detsamma inträder, och att den således icke lämnar någon tillförlitlig garanti, för att hemmet fortfarande är lämpligt. Vidare har man, som det synes med fullt fog, anmärkt, att det generella koncessionssystemet ej heller lämnar någon trygghet för att i nödiga fall fosterhem finnas att tillgå, eller i alla händelser för, att det fosterhem, som en moder önskar för sitt barn, kan mottaga detta barn, då behovet uppstår att lämna det dit; om i förekommande fall ett barn skulle av barmhärtighet och välvilja mottagas, gör sig mottagaren förfallen till lagbrott och böter. För alla de många fall, då en moder till barn utom äktenskap önskar få sitt barn vårdat hos anhöriga eller bekanta, på vilkas kärlek och ömhet mot detsamma hon litar, måste koncessionstvånget bliva och kännas såsom ett svårt och oberättigat hinder. Slutligen och ej minst, det generella koncessionsystemet är ägnat att göra fosterbarnsvården till ett yrke; man kan ej med stöd i förhållandena, sådana de i verkligheten äro, såsom ogrundad avvisa den farhågan, att just de bästa hemmen, de, hos vilka man framför allt kunde önska att placera barnen, skola undandraga sig tvånget och besväret att söka koncession och därför gå förlorade för fosterbarnsvården, därest ej barnavårdsnämnden med förbigående av de konces-

232 sionerade fosterhemmen vidtager särskilda åtgärder för att finna reda på dem. Man har såsom stöd för grundlösheten av de yppade farhågorna anfört, att redan nu inom de större städerna ett uppsökande och med koncessionerandet jämförligt godkännande på förhand äger rum av fosterhem för barn, som genom det offentliga skola utlämnas till vård. Detta är emellertid alls icke detsamma som ett generellt koncessionstvång. Även för det fall att det generella koncessionssystemet icke upptages, lärer väl ett uppsökande och godkännande av fosterhem, så att sådana äro på förhand kända och till hands, komma att äga rum. En sådan verksamhet bör bliva en mycket viktig uppgift för barnavårdsnämnderna och dessas organ. E n helt annan sak är ett generellt koncessionstvång, varigenom vissa personer på ansökan auktoriseras såsom barnavårdare. Ett sådant system, generaliserat och utsträckt till alla barnavårdsnämnder i landet, övergår alltför lätt, därest det skulle komma till allmännare tillämpning, till ett schablonmässigt fastslående av allenast vissa yttre betingelser för fostrarna och fosterhemmen, vilkas tillvaro eller saknad icke med nödvändighet karakterisera ett hems lämplighet eller olämplighet såsom fosterhem. Häri ligger, ju mera allmänt systemet kommer till tillämpning, en fara för att den personliga värderingen av fosterhemmen, som är den enda tillförlitliga, kommer att försummas eller bortfalla; och härmed är även förenad faran att det bliver slappare med tillsynen över fosterhemmen och svårare för barnavårdsnämnden eller i alla fall kommer att bära densamma emot att skilja ett barn från ett auktoriserat fosterhem, som är dåligt. Denna sistnämnda farhåga har särskilt kommit till uttryck hos personer, som haft att göra med övervakningen av fostebarnsvården. Insikten om olägenheterna av det generella koncessionssystemet har ock på senare tid föranlett, att inom för barnavård intresserade kretsar i stället förordats ett system med s. k. speciellt koncessionstvång, d. v. s. en förprövning för varje enskilt fall av det ifrågasatta fosterhemmet. Härmed har man velat, under undvikande av de vådor, som det generella koncessionssystemet erkänts medföra, likväl vinna säkerhet att barn icke ens mera tillfälligt lämnas ut till dåliga fosterhem, att barnen icke, som det heter, göras till försöksobjekt för ett dåligt fosterhem. Utan tvivel erbjuder också detta system trygghet mot en del av de risker, som äro förenade med den generella koncessionen; och det måste även erkännas, att systemet, om det verkligen kan genomföras, lämnar en viss garanti mot att barn även för kortare tid komma att vårdas i dåliga hem. Men just i svårigheten att genomföra ett dylikt system ligger en mycket viktig betänklighet mot detsamma. Då ett barn av modern eller dem, som vid förlossningen biträda henne, skall placeras, är det oftast ej tid att avvakta en av barnavårdsnämnden verkställd prövning och ett godkännande av fosterhemmet, såvitt sådant ej ägt rum förut; man har därför vid förordande av ifrågavarande system måst taga till hjälp en provisorisk provning, verkställd av något underordnat organ för barnavårdsnämnden, en prövning, som därigenom emellertid förlorar i tillförlitlighet och därför ej heller är avsedd att vara definitiv. Icke ens på detta sätt kan man likväl tillförsäkra sig att hava tillgång till ett koncessionerat fosterhem, då behovet föreligger; och farhåga för det straff, som bör följa på ett mottagande av barn utan erhållen koncession, måste stänga dörren till månget gott fosterhem, i vilket man eljest kunde få barnet mottaget. Genom den nya lagstiftningen om barn utom äktenskap har denna fråga kommit i ett annat läge än förut. Bland dessa barn är det ojämförligt största antalet fosterbarn att finna, och genom införande för dessa barn av barna-

vårdsmannainstitutionen har för tillgodoseende av barnets rätt och bästa vunnits en personlig kraft, som även vid uppsökande av lämpligt fosterhem kan bistå modern och tillse, att hemmet erbjuder erforderliga betingelser, helst om det bleve allmännare genomfört att enligt lagens anvisning barnavårdsman tillsättes redan före barnets födelse. Med barnavårdsmannen bör barnavårdsnämnden samverka, därvid nämnden, som på förhand bör hava gjort sig förvissad om, var lämpliga fosterhem äro att finna, och har sådana — utan att desamma påtryckas en hallstämplande koncession — så att säga på lager, är i tillfälle att vid behov kunna anvisa sådana åt mödrar och barnavårdsmän. På grund härav har kommittén, som genom det sätt, varpå barnavårdsnämnden sammansatts och dess verksamhet organiserats, sökt skapa garantier för ett intresserat och ändamålsenligt utövande av dess funktioner, icke funnit sig böra föreslå koncessionstvång i någondera av de former, vari detsamma påfordrats.» Departementschefen anslöt sig till kommitténs uppfattning, att koncessionstvång ej borde förekomma för enskilda hem. Frågan om koncessionstvång för enskilda fosterhem har även diskuterats i andra sammanhang än de hittills nämnda. Sålunda behandlades frågan vid det av svenska fattigvårdsförbundet anordnade första svenska barnavårdsmötet år 1911. I den därvid antagna resolutionen framhölls såsom ett särskilt önskemål bl. a., »att genom införande av koncessionstvång eller annan därmed jämförlig anordning på ett effektivare sätt än hittills måtte kunna förhindras, att barn lämnas eller kvarbliva i vård hos olämpliga personer». Bland de övriga sammanhang, i vilka frågan om koncessionstvång för enskilda fosterhem diskuterats, må även nämnas allmänna barnhusets ombudsmöte år 1936. Flertalet av de i diskussionen deltagande ombuden uttalade sig därvid till förmån för införandet i någon form av koncessionstvång. Bl. a. förklarades, att den då pågående fosterhemsinventeringen givit belägg för att många fosterbarn, vilka ditintills varit okända för barnavårdsnämnderna, levde under otillfredsställande förhållanden. Barnavårdsnämndernas inställning till koncessionsfrågan. Under år 1942 gjorde socialvårdskommittén en enquéte hos i runt tal 200 barnavårdsnämnder i riket, vari för besvarande framställdes olika frågor på fosterbarnslagstiftningens område. Beträffande koncessionstvånget riktades följande fråga till nämnderna: »Anser nämnden, att det skulle medföra väsentliga fördelar och ökad trygghet för att fosterbarnen komma i goda hem, om det i lagen stadgas som villkor för mottagandet av fosterbarn, att hemmet och fosterföräldrarna skola godkännas av barnavårdsnämnd före barnets mottagande (införande av koncessionstvång för fosterhem)? — Vilka fördelar skulle ett sådant stadgande medföra? — Vilka nackdelar skulle enligt nämndens uppfattning kunna vara förenade med ett dylikt stadgande?» Bland de 142 barnavårdsnämnder, som besvarade kommitténs enquéte, var det 107 eller 75 %, som utan reservationer stödde tanken på införandet

234 av koncessionstvång. Bland de återstående nämnderna var det 23 eller 16 % av hela antalet, som ställde sig tveksamma, medan 12 nämnder eller 9 % ställde sig helt avvisande mot ett införande av koncessionstvång. Bland de fördelar, som ett införande av koncessionstvång kunde anses medföra, framhöllo nämnderna allmänt, att man därigenom skulle vinna större garantier för att barnen endast komme i goda fosterhem, samt att de dåliga, hemmen således bleve utgallrade på förhand. Det vore mycket svårare för nämnderna att ingripa, då barnet redan placerats i fosterhemmet än innan det ännu anlänt. Koncessionstvång ansåges också komma att medföra, att förflyttningar från det ena fosterhemmet till det andra, vilka givetvis äro ogynnsamma för barnet, bleve mindre vanliga. Bland de nämnder, som ställde sig avvisande eller tveksamma mot tanken på införande av koncessionstvång, märkas barnavårdsnämnderna i flera av de större städerna i riket, nämligen i Stockholm, Malmö, Hälsingborg och Uppsala. Stockholms stads barnavårdsnämnd framhöll i sitt yttrande, bl. a., att de skäl, som fattigvårdslagstiftningskommittén anförde, alltjämt syntes äga giltighet. På grund av att fosterhemskontrollen i allmänhet blivit bättre och fosterhemmens allmänna standard höjts, torde enligt nämndens mening koncessionstvång numera vara ännu mindre påkallat. Bland de skäl mot införande av koncessionstvång, som anfördes i barnavårdsnämndernas yttranden, må vidare sammanfattningsvis anföras följande. Det ansåges att tillgången på goda fosterhem, vilken redan nu vore otillräcklig, ytterligare skulle komma att minska på grund av att många skulle draga sig för en förhandsundersökning av barnavårdsnämnden. Vidare framhålles risken av att barnavårdsnämnderna skulle slå sig till ro sedan tillstånd väl en gång beviljats ett fosterhem. Om barn aldrig tidigare funnits i det tilltänkta fosterhemmet, vore det svårt för barnavårdsnämnden att bilda sig en uppfattning om hemmets lämplighet, vartill komme, att även ett hem, som med säkerhet vore lämpligt, då tillståndet lämnades, snabbt kunde försämras, t. ex. genom inträffandet av någon sjukdom. Om barnavårdsnämnden en gångbeviljat tillstånd för mottagandet av ett fosterbarn, fordrades det mycket starka skäl för att tillståndet skulle återkallas. Utländsk lagstiftning. I Danmark kräves skriftligt tillstånd, innan fosterbarn få mottagas. Läkarintyg kräves såväl beträffande medlemmarna av fosterhemmet som beträffande fosterbarnet. Bestämmelserna avse samtliga barn, som mottagas för stadigvarande vård hos annan än föräldrarna, sålunda även då ersättning ej förekommer. I Finland skola fosterföräldrarna inom åtta dagar anmäla, att de tagit ettfosterbarn. Om fosterhemmet vid den därpå följande undersökningen befinnes lämpligt, utfärdas ett tillståndsbevis för fosterföräldrarna. I Norge skall anmälan om att ett barn utackorderats ske inom tjugufyra timmar såväl av den som placerat ut barnet som av den som tagit emot foster-

235 barnet. Inom vissa kommuner kräves tillstånd, innan ett fosterbarn får mottagas. I Belgien får ingen mottaga ett fosterbarn (under 7 år) utan att först ha erhållit tillstånd. För att tillstånd skall kunna erhållas kräves ett intyg om att läkaren vid ortens barnavårdscentral kommer att besöka barnet en gång i månaden. I Storbritannien måste varje fosterbarn anmälas till mödra- och barnavårdscentralen, innan barnet får mottagas. Centralen skall tillse, att anmälningsskyldigheten efterleves, och skall inspektera fosterhemmen. Om hemmet visar sig olämpligt, kan barnet avlägsnas. I Tjeckosloväkiet måste tillstånd erhållas, innan något fosterbarn får mottagas. Tillstånd lämnas först efter en omsorgsfull undersökning och först efter det att de blivande fosterföräldrarna undertecknat en förbindelse vari de intyga, att de äro medvetna om sina förpliktelser och utfästa sig att fullfölja dem. I Tyskland måste varje person, som tager ett fosterbarn, först ha ett tillstånd. I trängande fall få dock barn mottagas utan tillstånd, men ansökan skall då omedelbart avgivas. I Italien skall den som mottagit ett fosterbarn anmäla detta inom fyrtioåtta timmar. Fosterhemmen skola regelbundet inspekteras av de lokala myndigheterna. I Schweiz finnas inga enhetliga lagbestämmelser. I vissa kantoner fordras tillstånd, innan ett fosterbarn får mottagas, medan det i andra kantoner är tillräckligt, om anmälan sker, sedan barnet mottagits. I Turkiet fordras skriftligt tillstånd innan ett fosterbarn får mottagas. Tillstånd lämnas först sedan fosterhemmet blivit inspekterat och godkänt. Flertalet provinser i Kanada kräva tillstånd, innan ett fosterbarn får mottagas. I Uruguay är det förbjudet för föräldrar eller målsmän att placera barn i fosterhem utan att myndigheternas tillstånd först inhämtats. I Nya Zeeland måste varje fosterhem, som mottager ett barn under 6 år för en längre tid än sju dagar i följd, erhålla tillstånd av myndigheterna. I Sydafrikanska unionen måste den som mottager ett fosterbarn under m 10 år inom sju dagar anmäla barnet. Fosterhemmet skall därpå undersökas, och om det befinnes olämpligt skall barnet avlägsnas. Koncessionstvång förekommer alltså i följande länder: Danmark, delar av Norge, Belgien, Storbritannien, Tjeckoslovakiet, Tyskland, Schweiz (vissa kantoner), Turkiet, Kanada (flertalet provinser), Uruguay och Nya Zeeland. I följande länder är det däremot tillräckligt, om barnet anmäles, sedan det placerats i fosterhemmet: i Finland, Norge (större delen), Italien, Schweiz (vissa kantoner), delar av Kanada samt Sydafrikanska unionen. Kommitténs ståndpunkt i koncessionsfrågan. Så länge och ingående som spörsmålet om koncessionstvång inom fosterbarnsvården diskuterats i vårt

236 land, lärer det icke vara möjligt att finna några nya skäl av väsentlig betydelse för frågans avgörande. E t t ståndpunktstagande får därför i huvudsak grundas på en inbördes avvägning av de hittills förebragta skälen för och emot koncessionstvång, givetvis i belysning av de erfarenheter som vunnits under tilllämpningen av nuvarande ordning. Under tidigare diskussioner om koncessionsystem ha två former därav varit föremål för debatt, nämligen det generella och det speciella koncessionstvånget. Det förra innebär en generell prövning i förväg av ett anmält hems lämplighet såsom fosterhem över huvud taget; härigenom konstitueras så att säga en grupp auktoriserade barnavårdare. Det speciella koncessionstvånget åter innebär en förhandsprövning i varje särskilt fall av det ifrågasatta fosterhemmets lämplighet. Kommittén kan för sin del obetingat instämma i de erinringar, som framställts mot det generella koncessionstvånget. Mot det speciella koncessionssystemet kunna också resas vissa invändningar, som i huvudsak äro gemensamma för varje koncessionssystem, framför allt att tiden ofta icke tillåter ett förhandsgodkännande av offentlig myndighet, att en offentlig auktorisation av ett fosterhem kan leda till ett försvagande av den därefter följande tillsynen, att ett återkallande av en koncession, som en gång givits, är en så ingripande åtgärd, att man kan befara, att den kommer att vidtagas allenast då särskilt allvarliga missförhållanden föreligga, samt att någon garanti icke finnes för att ansökningar om koncession verkligen göras. Å andra sidan lämnar ett rätt tillämpat speciellt koncessionssystem otvivelaktigt en viss garanti mot att barn även för kortare tid vårdas i dåliga hem. Mot nuvarande system med anmälan efter barnets mottagande kan den invändningen riktas, att det — även om anmälningsskyldigheten vederbörligen fullgöres — icke kan undvikas, att barn överlämnas till olämpliga fosterhem och vistas där någon tid innan barnavårdsnämnden erhåller kännedom om mottagandet av barnet och vid behov hinner vidtaga åtgärder för skiljande från fosterhemmet. När barnet redan mottagits av barnafostrarna, kan det inträffa, att barnavårdsorganen hellre än att ombesörja omflyttning av barnet överser med sådana brister i fosterhemmet eller hos barnafostrarna, som under andra förhållanden skulle ha föranlett förbud för dem att mottaga fosterbarn. Därest man icke vill taga steget fullt ut och införa ett koncessionssystem i egentlig mening utan önskar behålla systemet med anmälningsplikt, ligger det nära tills hands att för undvikande av dylika komplikationer framflytta tidpunkten för anmälningsskyldighetens inträde till tiden före barnets mottagande. E t t sådant system kan närmast betraktas som ett mellanting mellan koncessionstvång och nuvarande ordning, och det saknar vissa av de nackdelar, som äro förenade med dessa båda andra system. Genom en förhandsanmälan, som sker i vederbörlig ordning, kan barnavårdsmyndigheten förhindra att barnet över huvud taget utlämnas till en olämplig miljö. Då — i motsats till vad som är fallet enligt koncessionssystemet — något uttryckligt godkännande av fosterhemmet icke meddelas, föreligga för barnavårdsorganen, då de överväga ett ingripande mot missförhållanden däri, icke

237 förut berörda återhållande moment i samma utsträckning som om en uttrycklig auktorisation av hemmet meddelats. Om en förhandsanmälan skall ske men ej ett direkt godkännande av det ifrågasatta fosterhemmet, torde också farhågorna för att den efterföljande tillsynen skall försvagas ha mindre giltighet, än om ett uttryckligt godkännande skett. Frågan, huruvida ett system med anmälningsskyldighet före barnets mottagande skall kunna upprätthållas i praktiken med hänsyn till behovet i åtskilliga fall av snabba åtgärder, blir naturligen beroende av den tidsfrist, inom vilken anmälan skall göras; därest denna sättes kort, bortfalla åtskilliga av de invändningar, som i motsvarande avseende anförts mot koncessionstvånget, vilket ju på grund av sakens natur måste förutsätta en särskilt grundlig utredning och noggranna överväganden. Å andra sidan kan givetvis mot ett system med förhandsanmälningar riktas samma invändningar som mot varje likartat system på fosterbarnsvårdens område, nämligen att några garantier icke finnas för att anmälningsskyldigheten fullgöres eller att fosterhemmen eljest komma till barnavårdsmyndigheternas kännedom. Dessa nackdelar måste emellertid elimineras av en noggrann tillsyns- och upplysningsverksamhet från barnavårdsorganens sida, och skäl av denna natur kunna icke vara avgörande vid valet mellan olika metoder för anordnandet av offentlig kontroll över fosterbarnsvården. Kommittén har för sin del kommit till uppfattningen, att ett system med förhandsanmälan är att förorda framför såväl ett koncessionssystem i egentlig mening som nuvarande ordning med efterföljande anmälningsskyldighet. Detta gäller dock icke undantagslöst. Såvitt angår spädbarn har kommittén funnit övervägande skäl tala för införandet av ett speciellt koncessionstvång, innebärande att tillstånd skall meddelas av barnavårdsorgan innan barn, som ej fyllt ett år, överlämnas till fosterhem. De invändningar mot ett koncessionssystem i och för sig, vilka böra tillmätas den största betydelsen, äro enligt kommitténs mening sådana, som hänföra sig till själva tillämpningen. Kommittén är givetvis medveten om att vissa erinringar av denna art kunna resas jämväl mot ett begränsat koncessionssystem, men det finnes anledning antaga, att ett inskränkt koncessionstvång skall kunna lättare genomföras än ett koncessionssystem, som sträcker sig över fosterbarnsvårdens hela område. Härför tala icke blott praktiska utan även psykologiska skäl. När det gäller ett begränsat klientel ha barnavårdsorganen givetvis större möjligheter att verkställa en så noggrann förhandsprövning, att denna kan utmynna i ett uttryckligt godkännande av fosterhemmet, än om sådan prövning skulle ske "beträffande alla fosterbarn. Man torde också kunna påräkna den allmänna opinionens stöd för synpunkten, att överlämnandet av späda barn till fosterhem måste kringgärdas med särskilt starka restriktioner, och att detta är en så betydelsefull sak, att offentlig myndighet bör lämna sitt medgivande. Det finnes därför anledning antaga, att tillämpningen av ett sålunda begränsat koncessionstvång skulle kunna ske någorlunda friktionsfritt. Det är säkerligen också möjligt att genom en målmedvetet bedriven upplysningsverksamhet vinna förståelse för kravet på koncession såvitt angår späda barn,

238 vilket torde möta hinder, därest detta krav skulle avse alla fosterbarn. Faran för att tillgången på lämpliga fosterhem för späda barn skulle minskas genom det föreslagna koncessionstvånget är också enligt kcmmitténs mening avsevärt mindre, än om motsvarande skulle gälla för alla fosterbarn. Kommittén har övervägt, huruvida icke ett annat förfarande borde äga rum, när späda barn överlämnas till anhörigas hem, t. ex. till far- eller morföräldrar. Hittills har det nog oftast ansetts som en naturlig sak att dessa hem skulle utan inblandning från det allmänna stå öppna för barnbarnen, även om dessa voro i späd ålder. I flertalet fall har någon fosterbarnskontroll ej heller anordnats över dessa hem. Det skulle naturligen kunna befaras, att efterlevnaden av bestämmelserna om koncessionstvång blir sämre i dessa fall än i övriga. Kommittén har emellertid icke ansett sig kunna förorda ett undantag från reglerna om koncessionstvång när det gäller dessa barn. Såsom tidigare anförts äro just far- eller morföräldrarnas hem ej sällan olämpliga såsom fosterhem med hänsyn till barnafostrarnas ålder, försvagade hälsotillstånd o. s. v. Dessa och liknande erinringar torde äga särskild giltighet, när barnen äro i späd ålder. Någon anledning att förorda särskilda regler angående ansökan om tillstånd eller förhandsanmälan i sådana fall, där utackordering av omhändertaget barn förberedes av barnavårdsnämnd i annan kommun än den, där det tilltänkta fosterhemmet är beläget, har icke synts kommittén föreligga. Ätt viss dispensmöjlighet dock bör finnas behandlas i det följande. I samband med förevarande lagstiftning har kommittén emellertid funnit sig böra föreslå, att i 34 § 1 mom. andra stycket barnavårdslagen, vilket lagrum innehåller regler angående barnavårdsnämnds förpliktelser vid utackordering av omhändertaget barn, uttrycket »upprättas skriftligt kontrakt» utbytes mot uttrycket »träffas skriftligt avtal». Koncessionsprövningen skall givetvis ha till syfte att undersöka, huruvida barnet kan antagas erhålla tillfredsställande vård och uppfostran i det tilltänkta fosterhemmet. I sakens natur ligger, att uppmärksamheten därvid måste riktas på barnafostrarnas personliga egenskaper, deras förmåga att omhänderhava vården av späda barn, bostadens beskaffenhet o. s. v., med ett ord alla de omständigheter, som kunna utöva inverkan på barnets framtida vård och uppfostran. I följande kapitel kommer kommittén att närmare ingå på frågan om fosterhemmens kvalifikationer. Fråga uppstår emellertid, huruvida de koncessionsprövande organen utöver ovan angivna omständigheter skola ingå på ett bedömande av huruvida det över huvud taget bör tillåtas modern att lämna sitt späda barn ifrån sig. Kommittén kan för sin del icke förorda, att koncessionsprövningen skall avse jämväl detta spörsmål. Det är visserligen sant, att samhället har all anledning att söka bevara kontakten mellan modern och det späda barnet, men så länge som det icke finnes effektiva former för hjälp, framför allt ekonomisk sådan, till mödrar med späda

239 barn, skulle det vara olyckligt att söka framtvinga en dylik kontakt genom att hindra modern att för barnets vård anlita utvägar, mot vilka i och för sig inga erinringar kunna riktas. Att utöver den samhälleliga kontroll, som enligt kommitténs förslag skall äga rum vid anlitandet av spädbarnshem, införa någon slags behovsprövning vid utackordering av spädbarn i enskilda fosterhem, skulle under nu rådande förhållanden framkalla en press på de nyblivna mödrarna, vilken mången gång skulle kunna få ödesdigra konsekvenser. Beträffande vilket organ, som skall bevilja koncession eller mottaga förhandsanmälan, kommer naturligen barnavårdsnämnden närmast ifråga. Denna har redan nu kontroll över fosterbarnsvården och härutinnan har kommittén icke funnit anledning föreslå någon ändring. Det skulle givetvis kunna göras gällande, att koncessionsprövningen eller förhandsgranskningen av fosterhemmen borde centraliseras för att åstadkomma större enhetlighet vid lagstiftningens tillämpning, samt att exempelvis länsstyrelsens barnavårdsassistent borde omhänderha de funktioner, som här avses. Kommittén anser det emellertid vara i hög grad önskvärt, att de lokala barnavårds organen ha ett primärt ansvar för fosterbamsvården inom vederbörande kommun. Det skulle vara föga rationellt att frånskilja denna viktiga del av den samhälleliga barnavården från barnavårdsnämndernas kompetensområde, och ett dylikt steg kunde befaras leda till en utveckling, som ingalunda vore önskvärd, nämligen att den samhälleliga barnavården i stort förlorade sin lokala förankring. Mot en centralisering av koncessionsprövning och förhandsgranskning talar även den utvidgning av fosterbarnsbegreppet, som är innebörden av kommitténs förslag. Barnavårdsassistentema skulle omöjligen med hänsyn till övriga arbetsuppgifter kunna få tid och krafter till övers för att på ett tillfredsställande sätt ombesörja den förhandsgranskning av de tänkta fosterhemmen, som utgör ett viktigt led i fosterbarnstillsynen. De skulle under alla förhållanden vara nödsakade att anlita biträde av barnavårdsnämnderna, och dessa skulle i sin tur påläggas arbetskrävande uppgifter utan motsvarande ansvar. Barnavårdsassistenterna ha visserligen betydelsefulla uppgifter att fullgöra på fosterbarnstillsynens område, men någon tvekan om att det primära ansvaret härför även i fortsättningen bör åvila barnavårdsnämnderna kan enligt kommitténs mening icke föreligga. Proceduren. Vad angår barn under ett år, innebär förslaget (51 § 1 mom. FBL), att sådant barn ej må mottagas i fosterhem,*med mindre barnavårdsnämnden i den kommun, där det ifrågasatta fosterhemmet är beläget, lämnat tillstånd härtill. Med hänsyn till innebörden av koncessionsprövningen synes det naturligt, att ansökan om tillstånd skall göras av den, som ämnar mottaga barnet, och ej av den, som lämnar det ifrån sig. De föreslagna föreskrifterna i formellt hänseende överensstämma i övrigt i huvudsak med nu rådande ordning. Enligt 51 § 3 mom. F B L kan ansökan göras skriftligen eller muntligen, såväl hos nämnden som de personer, vilka omförmälas i

240 17 § barnavårdslagen. Ansökan skall innehålla uppgift om barnafostrarens namn och adress ävensom motsvarande uppgift beträffande den, som ämnar överlämna barnet. Vid ansökan eller inom tid, som nämnden förelägger, skall företes utdrag av födelse- och dopbok eller åldersbetyg för barnet samt lämnas redogörelse för de villkor, under vilka barnet skall mottagas, och för de förhållanden i övrigt, som hava betydelse för bedömandet av fosterhemmets lämplighet. Då fråga är om äldre barn skall, såsom av det ovan anförda framgår, en förhandsanmälan ske hos barnavårdsnämnden. Kommittén har ansett lämpligt, att anmälan göres av såväl den, som ämnar överlämna barnet, som den, som skall mottaga detsamma såsom fosterbarn. Under förarbetena till nuvarande barnavårdslag diskuterades motsvarande dubbla anmälningsskyldighet av fattigvårdslagstiftningskommittén, som emellertid framställde vissa erinringar mot densamma, bl. a. att den sannolikt icke skulle komma att bliva till någon verklig nytta, alldenstund anmälan komme att uraktlåtas just i sådana fall, då från fosterhemmet ej heller någon underrättelse vore att vänta, ävensom att upprätthållandet av en dubbel anmälningsskyldighet med bötesansvar för underlåtenhet å ömse sidor syntes ägnat att göra systemet mera invecklat; enligt fattigvårdslagstiftningskommitténs mening skulle uppstå vissa svårigheter, då det ej gärna kunde ifrågasättas att utkräva ansvar, om anmälan redan inkommit från ena hållet. Dessa erinringar måste givetvis tillmätas ett visst vitsord, men kommittén anser dem ej vara avgörande. För fosterbarnstillsynens effektivitet är det av största vikt, att fosterbarnsförhållandena i så stor utsträckning som möjligt komma till barnavårdsorganens kännedom. Enligt kommitténs mening skulle detta syfte i åtskilliga fall främjas genom en dubbel anmälningsplikt. Det är visserligen sant, att denna skulle hava ringa effekt i sådana fall, där en medveten avsikt funnes att undandraga sig den samhälleliga tillsynen, men dylika fall torde trots allt få anses höra till undantagen. Mot dem är för övrigt varje system, byggt på anmälningsskyldighet, mer eller mindre ineffektivt. Såvitt kommittén kan finna, skulle det, om den dubbla anmälningsskyldigheten infördes, icke föreligga de betänkligheter gent emot en kriminalisering av försummelse att fullgöra skyldigheten, som fattigvårdslagstiftningskommittén hyst. Den omständigheten, att den ena parten ingivit vederbörlig anmälan, medan den andra försummat detta, behöver i och för sig icke befria den senare från ansvar för försummelsen. En annan sak är, att påföljden av försummelsen i så fall rimligen bör bliva ringare än om anmälan överhuvud taget icke ingått till barnavårdsnämnden, och bestämmelserna om påföljd för utebliven anmälan böra därför lämna möjlighet till en fri prövning. Enligt 73 § F B L skall den, som försummar att fullgöra sin anmälningsskyldighet i här avsedda fall, vara förfallen till böter fr. o. m. fem t. o. m. etthundra kronor. Beträffande den tidrymd, inom vilken anmälan skall ske, innebär förslaget (51 § 2 mom. F B L ) , att anmälan skall göras i god tid och senast tre dagar innan Överlämnande respektive mottagande av barnet sker. I regel torde det vara

241 möjligt för barnavårdsnämnden att verkställa erforderlig undersökning angående fosterhemmens beskaffenhet inom den sålunda angivna tiden. Bestämmelser om sådan undersökning meddelas i 52 § F B L samt 5 § F B S . Enligt förstnämnda lagrum skall undersökning ofördröjligen verkställas angående ett tilltänkt fosterhems beskaffenhet, när ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn i späd ålder eller anmälan om ifrågasatt överlämnande eller mottagande av annat fosterbarn inkommit till barnavårdsnämnden. Sådan undersökning skall ock verkställas, när barnavårdsnämnden eljest finner anledning antaga, att någon har för avsikt att mottaga fosterbarn. I likhet med vad som är fallet enligt gällande lagstiftning göres undantag från den obligatoriska undersökningsplikten i sådana fall, där barnavårdsnämnden redan förut äger noggrann kännedom om fosterhemmet. Enligt nyss angivna bestämmelse i F B S skall undersökningen verkställas genom personligt besök i det tilltänkta fosterhemmet av särskilt utsedda personer, fosterbarnsinspektörer, eller andra lämpliga personer. Härvid skola upplysningar inhämtas rörande samtliga de förhållanden, vilka kunna vara av betydelse för bedömande av hemmets och barnafostrarens lämplighet. I detta sammanhang må anmärkas, att kommittén ansett sig böra förorda skyldighet för länsstyrelsens barnavårdsassistent att bistå barnavårdsnämnden vid undersökning av ett tilltänkt fosterhem, dock allenast i den mån assistentens tid medgiver (5 § sista stycket FBS). Såsom nedan skall närmare utvecklas, föreslår kommittén ett uttryckligt förbud för den, som lider av tuberkulos i smittsamt skede eller könssjukdom i sådant skede, att mottaga fosterbarn; ej heller må enligt förslaget fosterbarn mottagas i fosterhem, i vilket hushållsmedlem är behäftad med sjukdom, som nu sagts. Av sakens natur följer, att vid här omförmälda undersökningar särskild uppmärksamhet måste riktas å sådana faktorer, som kunna inverka på barnets fysiska och psykiska utveckling. Att införa en möjlighet för barnavårdsorganen att tvångsvis föranstalta om läkarundersökning av tilltänkta fosterföräldrar skulle uppenbarligen vara att gå alltför långt; förslaget innehåller emellertid (5 § F B S andra stycket) en föreskrift av innebörd, att undersökaren skall försöka få en läkarundersökning till stånd, därest anledning finnes att antaga, att barnafostraren eller annan i fosterhemmet boende är behäftad med sjukdom, som kan komma att menligt inverka på barnets kroppsliga eller själsliga hälsa. Denna läkarundersökning är fullt frivillig, men uppenbarligen måste den omständigheten, att vederbörande vägrar underkasta sig undersökningen, mana till försiktighet, när frågan om tillstånd till fosterbarnets mottagande skall prövas, eller när anmälan om ifrågasatt mottagande av fosterbarn behandlas av nämnden. Kommittén har ej funnit erforderligt föreskriva upprättandet av särskilda formulär med redogörelse över de vid dessa förhandsundersökningar gjorda iakttagelserna. Nämndens beslut i ärenden, som här avses, har olika innebörd, allteftersom barnet är i späd ålder eller ej. I förstnämnda fall skall nämnden, därest den 16 — 2338 43

242 finner hinder icke möta för barnafostraren att mottaga barnet, meddela ett uttryckligt tillstånd för honom att göra detta. Enligt 52 § fjärde stycket F B L må vid sådant tillstånd fästas villkor, som av omständigheterna finnes påkallat Där tillstånd icke meddelas, kan nämnden antingen enbart avslå ansökningen eller ock såsom komplement till ett avslagsbeslut meddela forbud för barnafostraren att mottaga fosterbarn. Är fråga om barn, som icke ar i späd ålder, erfordras ett uttryckligt beslut av nämnden allenast i sådana fall där nämnden finner hinder möta för fosterbarnets mottagande; i dessa fall har nämnden att meddela förbud för barnafostraren att mottaga fosterbarn (52 § tredje stycket F B L ) . Beträffande de förutsättningar, under vilka tillstånd bör lämnas eller forbud ej utfärdas, må hänvisas till nästfoljande kapitel.

Kap. VI. Kvalifikationer hos fosterhem och barnafostrare. Nuvarande lagstiftning samt reformkrav. För närvarande innehåller lagstiftningen ytterst få bestämmelser angående fosterhemmens beskaffenhet och barnafostrares kvalifikationer. I 34 § 1 mom. barnavårdslagen talas helt allmänt om att omhändertagna barn böra utackorderas »i ett for ändamålet lämpligt» enskilt hem, ävensom att utackordering endast får ske till personer rörande vilkas »lämplighet och förmåga att uppfylla de skyldigheter, som för vart fall åligga dem,» nämnden genom föregående undersökning gjort sig förvissad. Barnavårdsnämndens tillsyn skall enligt 52 § barnavårdslagen syfta till att fosterbarn komma i åtnjutande av »tillfredsställande vård och uppfostran, samt, i händelse av sjukdom, den särskilda vård, som omständigheterna påkalla». I fråga om själva vårdens beskaffenhet må erinras om bestämmelsen i 56 § 1 mom., barnavårdslagen, att barnavårdsnämnden ma utfärda förbud mot fosterbarns mottagande i hälsovådlig lägenhet, som begagnas eller kan antagas komma att begagnas såsom fosterhem. I socialvårdskommitténs förut omförmälda enquéte till vissa barnavårdsnämnder förekom bl. a. följande fråga: »Anser nämnden, att stadgande bör införas a) att personer, som själva ha flera minderåriga barn, icke böra få mottaga fosterbarn? . ' a . b) att i hemmet icke få vårdas flera än ett visst antal minderåriga egna barn och fosterbarn? Kan nämnden angiva några andra särskilda omständigheter, som bora anses göra ett hem olämpligt som fosterhem?» ^v de 133 nämnder, som besvarat frågan under a), ha 59 eller 4 4 ^ besvarat den jakande. Frågan under b) har besvarats av 114 nämnder, av vilka 62 eller 54 % besvarat den jakande. Man kan iakttaga, att svaren pa de båda frågorna nästan alltid överensstämma. Nämnder, som besvarat den

243 förra frågan jakande, ha sålunda i regel besvarat också den senare frågan med ja och omvänt. Bland de nämnder, som ansett att ifrågavarande stadganden böra införas, märkas barnavårdsnämnderna i Stockholm, Malmö, Örebro, Västerås, Jönköping och Karlskrona. Barnavårdsnämnderna i bl. a. Göteborg, Norrköping, Hälsingborg, Borås, Gävle och Uppsala ha däremot besvarat åtminstone den ena av dessa båda frågor nekande. Flertalet nämnder, som besvarat frågan under b) jakande, ha också angivit det enligt nämndens mening lämpliga barnantalet. E n mängd olika svarskombinationer förekomma. Många nämnder synas anse, att det bästa resultatet uppnås, om ett ensamt fosterbarn placeras i en familj, som förut har två egna barn. Stockholms stads barnavårdsnämnd har i sitt yttrande hänvisat till lydelsen av instruktionen för nämndens lokalombud, vilka ombesörja utackordering av barn genom nämndens försorg på olika orter. Det heter däri bl. a,: »I fosterhemmet bör ej förut finnas mer än två egna minderåriga bara; och må i barnlös familj fosterbarnens antal icke överstiga tre, för så vitt icke alla barnen äro syskon.» I socialvårdskommitténs rundfråga till barnavårdsnämnderna förekom även följande: »Från skilda håll har uppgivits, att det ofta är mindre lyckligt, om utackordering sker till ensam man eller kvinna, särskilt om vederbörande uppnått högre ålder men även att olägenheter kunna vara förenade med utackordering till äkta makar, som uppnått högre ålder. Det har även framhållits att denna fråga bör bedömas olika, allt eftersom barnet står i nära släktskapsförhållande till fosterföräldrarna eller ej. Det vore för kommittén av betydelse att få del av nämndens erfarenheter och uppfattning i frågan.» De nämnder, som uttalat sig om lämpligheten av utackordering hos ensam man, ha samtliga ansett, att dylik utackordering ej alls bör förekomma eller i varje fall endast i sällsynta undantagsfall. Utackordering hos ensamma kvinnor anses av flertalet nämnder, som uttalat sig härom, kunna äga rum i vissa fall. Några nämnder ha dock uttalat, att pojkar icke under några förhållanden böra utackorderas hos ensamma kvinnor. Praktiskt taget samtliga nämnder ha bekräftat, att betydande olägenheter uppstå, om fosterföräldrarna äro alltför gamla. Nämnderna synas allmänt ha gjort den erfarenheten, att gamla personer icke kunna fostra barn — särskilt betonas, att barn som vistas i dylika hem, ofta bli bortskämda och sakna det stöd, som fosterföräldrarna böra lämna dem. Som ett önskemål angives från flera nämnders sida, att fosterföräldrarna icke böra vara äldre, än att barnet kunde vara deras eget, eller att fosterföräldrarna icke böra vara så gamla, att deras arbetsförmåga blivit starkt nedsatt. Vissa uttalanden förekomma om den högsta ålder, som lämpligen bör förekomma. Det framhålles, att fosterbarnet om möjligt bör förbli i samma fosterhem under hela uppväxttiden och att därför hänsyn bör tagas till den ålder,

244 som fosterföräldrarna komma att vara i, då fosterbarnet är i 15-årsåldern. Flera nämnder anse, att åldersskillnaden mellan fostermodern och fosterbarnet icke bör uppgå till mer än högst 45—50 år. I praktiken torde gamla fosterföräldrar vara relativt sällsynta utom i de fall då barnen vistas i far- eller morföräldrahemmet. Av naturliga skal aro far-'och morföräldrarna ofta ganska gamla, och de torde endast i undantagslall uppfylla kravet att själva kunna vara föräldrar till barnet. Många nämnder (36) framhålla uttryckligen, att man i fråga om barn, som vistas hos nära anhöriga, ej behöver lika strängt hålla på kravet, att fosterföräldrarna skola vara någorlunda unga. E t t anmärkningsvärt stort antal nämnder (22) ha emellertid uttalat, att någon skillnad i detta hänseende icke bor upprätthållas mellan fosterhem, som mottaga barnbarn, och övriga fosterhem Flera nämnder understryka, att fosterföräldrar, som uppnått en hog ålder icke bli lämpligare, därför att de äro släkt med barnet, och yttranden sådana som dessa förkomma: »Enligt nämndens mening aro mor- och farföräldrar i regel mindre lämpliga som fosterföräldrar (Örebro); »Att dessa hem hos gamla anhöriga skulle vara på något sätt bättre än fosterhem hos andra oskylda åldringar kan nämnden emellertid ej hålla med om» (Arvika); »Då far- och morföräldrarna ge nämnden de avgjort mesta besvärligheterna, bör för denna kategori stadgas, att de skola anses lämpliga, endast om de äro relativt unga och arbetsföra» (Fagerhult); samt »De fosterbarn, som ha de sämsta hemmen, vårdas ofta av gamla far- och morföräldrar» (Domnarvet). De tillfrågade nämnderna ha i stor utsträckning begagnat sig av möjligheten att till kommittén framföra sina synpunkter på frågan angående de omständigheter, som kunna anses göra ett enskilt hem olämpligt såsom "fostlGIxlGIll.

Bland de omständigheter av diskvalificerande natur, vilka sammanhänga med själva bostadens beskaffenhet och belägenhet, ha angivits trångboddhet, bofällighet, dragighet, olämplig belägenhet av sovplatser, uthyrning av resanderum eller dylik verksamhet, olämpligt grannskap, (café i huset, nöjesplats i närheten), enslig belägenhet, dåliga kommunikationer, lång vag till lHlc3,"T6 O S

V.

Bland de föreslagna diskvalifikationsgrunderna, i den mån de äro hänförliga till barnafostrarens person, ha av nämnderna angivits bristande intresse eller förståelse för barn, bristande tålamod med eller kärlek till bara, bristande kristlig moral, överspänd religiositet, sedeslöshet eller kriminalitet, dålig hälsa, lyten (särskilt dålig hörsel- eller syn- eller rörelseförmåga), bristande vitalitet, för hög ålder, svag eller trasslig ekonomi, bristande begåvning, efterblivenhet, bristande elementära kulturella intressen, ovillighet att stå i kontakt med barnavårdande myndigheter, barnavårdscentraler e t c , för starkt utpräglat förvärvsbegär, benägenhet att allt för mycket utnyttja fosterbarnets arbetskraft, snålhet, slösaktighet, böjelse för uteliv, dåliga alkoholvanor, tobaksmissbruk, begagnande av svordomar, osämja mellan makarna, o. s. v.

245 Vad slutligen angår de av barnavårdsnämnderna framförda erinringarna såvitt angår övriga i fosterhemmet boende personer, ha bl. a, framhållits läran för dåligt exempel från egna barn (t. ex. tobaksmissbruk), olämpliga inneboende, olämpligt tjänstefolk, sjuklighet, sinnesslöhet o. s. v. Utländsk lagstiftning angående fosterhems beskaffenhet m. m. I den utländska lagstiftningen återfinnas understundom vissa allmänna bestämmelser angående de krav, vilka de blivande fosterhemmen måste uppfylla, för att de skola få tillstånd att mottaga fosterbarn, t. ex. att fosterföräldrarna skola vara moraliskt ansvariga personer, som äro i stånd att ge barnet god vård och fostran, eller att de skola ha god hälsa och vara lämpliga som föräldrar. Vid sidan av dylika allmänt formulerade krav, vilka i praktiken torde vara av relativt ringa betydelse för det samhällsorgan, som skall verkställa eller övervaka utackorderingen av fosterbarn, förekomma i vissa länders lagstiftning mera preciserade villkor. I. Danmark lämnas tillstånd att mottaga fosterbarn i regel endast åt sammanlevande äkta makar, vilka själva icke ha flera än tre barn under 14 år i hemmet. I allmänhet får icke förekomma mer än ett barn under 1 år i samma fosterhem, och flera än två fosterbarn få som regel icke vistas i samma fosterhem, såvida icke alla fosterbarnen äro syskon. Ensamstående kvinnor kunna få tillstånd att mottaga fosterbarn (i regel flickor), medan däremot ensamstående män endast under alldeles speciella omständigheter erhålla dylikt tillstånd. Som regel lämnas icke tillstånd att mottaga fosterbarn åt personer över 55 år. Innan tillståndet lämnas, fordras läkarintyg, utvisande att det icke finnes anledning antaga, att fosterföräldrarna eller någon medlem av deras hushåll lider av smittofarlig tuberkulos eller annan smittosam sjukdom. I Finland kräves endast, att fosterhemmet skall vara fritt från smittosamma sjukdomar. Ej heller i Norge ha formulerats några specificerade krav å fosterhemmet. Helt allmänt uttalas, att fosterföräldrarna skola ha gott rykte och vara pålitliga samt kunna väntas komma att behandla barnet väl. I Storbritannien gäller i fråga om barn, som utackorderas genom samhällets försorg, att de blivande fosterföräldrarna icke få ha mera än fyra egna barn. Flera än två fosterbarn få förekomma i samma fosterhem allenast om de äro syskon. Normala barn få icke placeras i samma fosterhem som själsligt abnorma bara. Vidare föreskrives bl. a., att fosterföräldrarna måste tillhöra samma religion som barnen, att de icke få vara understödstagare, och att barnet icke får försäkras på ett sådant sätt, att fosterföräldrarna kunna draga fördel av barnets död. I Tjeckosloväkiet finnas bl. a. bestämmelser om att fosterföräldrarna måste vara av samma nationalitet och ha samma religion som barnet. Understödstagare, personer utan fast bostad, åldringar och klena personer få icke mottaga fosterbarn.

246 I Sovjetunionen föredrages i fråga om barn, som utackorderas genom samhällets försorg, barnlösa makar. I regel placeras endast ett fosterbarn i varje familj. Fosterbarn få icke överlämnas till hem, där någon familjemedlem är hemfallen åt alkoholmissbruk eller lider av smittosam sjukdom eller epilepsi. Kommitténs förslag. Bedan av den ovan lämnade redogörelsen för innehållet i barnavårdsnämndernas svar å kommitténs rundfråga torde framgå, att det icke låter sig göra att i författningsväg angiva alla de önskemål eller krav beträffande fosterhemmens och barnafostrarnas kvalifikationer, vilka ur olika synpunkter kunna anses befogade. H ä r liksom på så många andra av socialvårdens områden måste man i sista hand vara hänvisad till omdömet, intresset, noggrannheten och erfarenheten hos de organ, vilka hava ansvaret för lagstiftningens tillämpning. I det enskilda fallet måste vid bedömandet av ett "fosterhems lämplighet hänsyn tagas till alltför många faktorer av skilda slag för att det skulle vara lämpligt att i någon mera avsevärd mån inskränka de ansvariga organens fria prövningsrätt. Endast i ringa grad har man här att göra med objektivt fastställbara kriterier, såsom fosterföräldrarnas ålder och hälsotillstånd, bostadens beskaffenhet o. s. v.; därutöver ha barnavårdsnämnderna att bilda sig en uppfattning om miljöns lämplighet för barnet med hänsyn till såväl dess som barnafostrarens personlighet, de senares förutsättningar att fullgöra sin fostrargärning, ävensom åtskilliga andra omständigheter, vilka förutsätta en rent subjektiv bedömning. Av sakens natur följer, att i 'författningsväg fastställda kvalifikations- eller diskvalifikationsgrunder måste hänföra sig till mer eller mindre »normala» förhållanden. Ofta skulle dylika bestämmelser icke blott sakna betydelse som ledning vid fallets bedömande utan även direkt vara barnavårdsnämnderna till hinders för ett rätt avgörande in concreto. Kommittén har därför funnit möjligheterna att fastställa vissa legala kriterier av tvingande natur i fråga om fosterhemmens beskaffenhet och barnafostrarnas kvalifikationer vara tämligen begränsade. Å andra sidan är det enligt kommitténs mening en brist i nuvarande lagstiftning, att den så gott som helt underlåter att taga ställning till vissa hithörande problem, vilka erfarenhetsmässigt framträda under barnavårdsnämndernas verksamhet på fosterbarnstillsynens område. Kommitténs förslag innebär därför, att barnavårdsnämnderna liksom hittills skola hava en vidsträckt, fri prövningsrätt vid bedömandet av fosterhemmens lämplighet, men att denna i vissa fall skall begränsas genom införandet av förbud att mottaga fosterbarn, ävensom att lagstiftningen i övrigt skall lämna vissa rekommendationer vilka icke äro av tvingande natur, till barnavårdsnämndernas vägledning. Dessa bestämmelser återfinnas i 49 a § F B L . E t t absolut förbud att mottaga fosterbarn kan på grund av sakens natur näppeligen meddelas i fråga om andra fall än sådana, där vissa objektivt fastställbara, för barnets uppfostran och utveckling menliga kriterier föreligga. Ett dylikt förbud måste därför få en ganska begränsad räckvidd. Kommittén

247 har ej ansett sig kunna förorda införandet av ett uttryckligt förbud i andra fall än dem, där den tilltänkte barnafostraren är behäftad med tuberkulos i smittsamt skede eller könssjukdom i sådant skede, eller där hushållsmedlem i det tilltänkta fosterhemmet lider av sjukdom som nyss sagts (49 a § 2 mom. F B L ) . Påföljden för överträdelse av förbudet regleras av 73 § andra stycket F B L . Kommittén har, såsom av nämnda lagrum framgår, icke ansett sig kunna förorda straffpåföljd för överträdelse av förbudet i annat fall än där vederbörande ägt vetskap om att tuberkulos eller könssjukdom i smittsamt stadium varit för handen. Straffskalan inrymmer som minimum fem dagsböter och som maximum — vid synnerligen försvårande omständigheter — fängelse i högst sex månader. Den nära tills hands liggande tanken att införa ett motsvarande förbud, knutet till själva bostaden, i den mån denna är hälsovådlig, har kommittén funnit icke kunna realiseras med hänsyn till de subjektiva moment, vilka spela in vid bedömandet av en lägenhets hälsovådlighet. Det skulle visserligen kunna tänkas, att man införde ett allmänt förbud för mottagande av fosterbarn i lägenhet, som av vederbörande hälsovårdsmyndighet förklarats hälsovådlig, men verkan härav torde bliva tämligen ringa. Barnavårdsnämnden skall däremot enligt 52 § femte stycket F B L ha möjlighet att i de särskilda fallen meddela förbud mot fosterbarns mottagande i lägenhet, som befinnes vara hälsovådlig. Sådant förbud skall, i likhet med vad som gäller enligt nuvarande lagstiftning, kunna utfärdas redan innan barnet överlämnats till fosterhemmet; det kan med andra ord komma i fråga beträffande lägenhet, som »kan antagas komma att begagnas som fosterhem». Ej heller har kommittén funnit lämpligt förorda ett absolut förbud att mottaga fosterbarn för personer, vilka ådömts viss straffpåföljd eller undergått viss bestraffning eller varit föremål för ingripande enligt alkoholist- eller lösdrivarlagen. Verkan av dylika omständigheter äro enligt kommitténs mening av beskaffenhet att böra prövas av barnavårdsnämnderna i varje särskilt fall. Den allmänna föreskriften angående fosterhemmets beskaffenhet lämnas i 49 a § 1 mom. F B L . Enligt detta lagrum skall vid valet av fosterhem eftersträvas, att erforderliga förutsättningar äro för handen för att barnet skall erhålla vård och uppfostran, likvärdig med den som beredes i ett gott föräldrahem, ävensom för att mellan barnet och baraafostraren skola kunna uppkomma samma band, som mellan naturliga föräldrar och deras barn. Genom hänvisningen till förhållandena i ett gott föräldrahem har kommittén velat inskärpa betydelsen av att barnavårdsnämnderna söka noggrant pröva de personliga egenskaperna hos barnafostrarna, deras karaktär, vandel, förmåga att vårda och fostra barnet o. s. v.; att vid denna prövning asociala, kriminella, lastbara och hållningslösa personer måste falla igenom ligger i sakens natur. Ej heller är det förenligt med nyssnämnda krav, att fosterbarn utlämnas till hem, som äro hårt drabbade av fattigdom. Det torde vara överflödigt att nämna, att frågan om rikedom eller fattigdom icke är av avgörande betydelse för de

248 värden, som ett hem kan skänka, men om de ekonomiska bekymren bliva övermäktiga, saknas ofta förutsättningarna för en harmonisk utveckling, fysisk såväl som psykisk, av de barn, som växa upp i hemmet. Därtill kommer, att man i dessa fall mer än eljest måste räkna med att materiella bevekelse grunder ligga bakom en önskan att mottaga fosterbarn. Även om barnafostrarnas ekonomiska förhållanden i regel icke böra vara av avgörande betydelse, så kunna de naturligen vid valet mellan två i övrigt likvärdiga fosterhem fälla utslaget till förmån för det, som har den bättre ekonomien, icke minst genom de större möjligheter till en efter barnets anlag och egenskaper lämpad utbildning, som härigenom erbjuda sig. Utbildningssynpunkterna få visserligen icke drivas så långt, att man för dem åsidosätter andra krav eller förlorar andra värden, som härröra ur familjegemenskapen, men barnavårdsorganen böra icke lämna dem ur sikte, varken vid valet av fosterhem eller under tillsynen över fosterbarnen. Av den förut gjorda jämförelsen med förhållandena i ett gott föräldrahem följer vidare, att till barnafostrare i regel böra antagas äkta makar. Kommittén har icke velat uppställa detta som ett absolut krav; allra minst skulle kommittén vilja förorda, att man fullföljde ett dylikt därhän, att ett fosterbarn ej längre skulle få vistas hos den ene maken efter den andra makens frånfälle. Erfarenheten visar, att åtskilliga ensamstående kvinnor varit idealiska fostermödrar, och ett förbud för dem att mottaga fosterbarn skulle innebära icke blott att samhället berövade sig självt tillgången till ett antal lämpliga fosterhem utan även att man berövade dessa kvinnor något, som visat sig kunna skänka deras liv ett nytt innehåll. Däremot böra fosterbarn endast i undantagsfall överlämnas till ensamstående män; kommittén har emellertid ej heller i dessa fall ansett sig böra förorda ett generellt förbud. När barnafostraren är anförvant till barnet, kan man, om han i övrigt är i stånd att erbjuda barnet en god hemmiljö, icke utan vidare avvisa tanken på att överlämna barnet till honom. Det är självfallet ett önskemål, att samma band uppkomma mellan fosterbarnet och fosterföräldrarna som mellan naturliga föräldrar och deras barn. Det är förvisso en vansklig uppgift att söka i förväg konstatera, huruvida så kan bliva fallet, men alldeles utan hållpunkter äro barnavårdsnämnderna i de enskilda fallen dock icke. Om möjligt bör en viss överensstämmelse eller åtminstone icke alltför utpräglad skillnad ifråga om lynne, temperament o. s. v. föreligga, och i den mån en utbyggnad sker av det psykiatriska observationsväsendet för barn och ungdom torde ökade förutsättningar skapas för att dylika önskemål skola kunna tillgodoses. För uppkomsten av ett naturligt föraldraförhållande torde emellertid förhållandet mellan barnafostrarens och fosterbarnets ålder spela den största rollen. Anledningen härtill torde icke behöva närmare utvecklas. Att i lagstiftningen angiva några bindande normer för den högsta tillåtna åldersskillnaden mellan baraafostrare och fosterbarn skulle emellertid innebära en alltför långt gående inskränkning i barnavårds-

249 nämndens fria prövningsrätt, vilken ju trots allt är den bästa garantien för att tillfredsställande förhållanden skola råda på fosterbarnsvårdens område. Med hänsyn till barnavårdsnämndernas allmänna inställning till detta problem, som belyses av svaren å kommitténs enquéte, torde man vara berättigad hysa förhoppningen, att nämnderna skola beivra försök att överlämna fosterbarn till alltför gamla fosterföräldrar. En allmänt utbredd uppfattning torde vara, att barnafostrare, vilka icke äro nära anhöriga till fosterbarnet, i regel icke böra vara mer än fyrtiofem år äldre än detta. Till denna uppfattning kan kommittén helt ansluta sig. När det däremot gäller barnafostrare, vilka utgöras av fosterbarnets far- eller morföräldrar, tala åtskilliga skäl för att samma nackdelar som i förstnämnda fall icke skola behöva uppkomma för barnet, därest åldersskillnaden är större, detta naturligen under förutsättning, att far- eller morföräldrarna eljest äro lämpliga som barnafostrare. Att det när åldersskillnaden är avsevärt större kan uppstå allvarliga olägenheter är emellertid uppenbart, och när skillnaden uppgår till femtiofem år eller mer finnes enligt kommitténs mening anledning att särskilt noggrant överväga lämpligheten av barnets placering hos far- eller morföräldrarna. Om det emellertid i lag eller författning angives några fixa normer, tvingande eller dispositiva, för den högsta tillåtna åldersskillnaden i dessa fall av nära anförvantskap mellan barnafostrare och fosterbarn — vilka ju äro flertalet av de fall, där fråga är om överlämnande av barn till fosterföräldrar i mera framskriden ålder — skulle det kunna befaras, att barnavårdsnämnderna alltför litet beaktade de övriga omständigheter, som i det enskilda fallet böra vara avgörande för nämndens ståndpunktstagande. Kommittén vill därför föreslå, att någon närmare precisering i författningsväg icke sker av åldersskillnaden mellan barnafostrare och fosterbarn, men att det i barnavårdslagen lämnas den allmänna föreskriften, att barnavårdsnämnderna böra iakttaga, att åldersskillnaden mellan barnafostrare och fosterbarn ej är större än som med hänsyn till barnets vård och fostran är lämpligt. Om i fosterhemmet vårdas naturliga barn till fosterföräldrarna, kan det enligt vad erfarenheten visar uppkomma komplikationer, därest fosterbarnet är äldre än något av dessa. Såväl syskonens som fosterföräldrarnas känslor fixeras helt naturligt särskilt starkt vid det yngsta barnet, och fosterbarnet kan lätt bliva eller känna sig vara ställd utanför familjegemenskapen. Om fosterbarnet däremot är yngre än fosterföräldrarnas egna barn, finnas i regel goda förutsättningar för att naturliga band skola uppkomma mellan fosterbarnet, å ena, samt fostersyskonen och fosterföräldrarna, å andra sidan. Kommittén har funnit det vara så betydelsefullt, att hänsyn tages till ovan angivna omständigheter vid överlämnandet av fosterbarn, att en rekommendation i denna riktning har ansetts böra lämnas i lagtexten. Å andra sidan bör givetvis den omständigheten, att makar, som vid mottagandet av fosterbarnet varit barnlösa, sedermera erhållit egna barn, icke i och för sig motivera en omprövning av frågan om barnets placering.

250 J u fler fosterbarn, som samtidigt vårdas i ett fosterhem, desto sämre torde i regel förutsättningarna vara för att fosterhemmet skall te sig som ett verkligt föräldrahem för barnen, åtminstone om fosterbarnen icke äro syskon. Mot att tillåta barnafostrare att samtidigt vårda ett större antal fosterbarn talar dessutom, att detta ofta måste anses som uttryck för ett förvärvssyfte från barnafostrarens sida. Kommittén föreslår därför en bestämmelse av innebörd, att i samma fosterhem ej må — såframt ej särskilda omständigheter annat föranleda — samtidigt vårdas flera än två fosterbarn, med mindre samtliga dessa äro syskon. Detta stadgande har visserligen karaktären av ett förbud, men kommittén har med hänsyn till att det icke synes böra vara absolut tvingande, infogat det bland övriga bestämmelser, vilka skola tjäna barnavårdsnämnderna till vägledning vid prövning av hithörande ärenden. Någon straffpåföljd — annat än i förekommande fall för underlåten anmälan — skall alltså enligt förslaget icke drabba den, som mottager fler fosterbarn än ovan sagts. Barnavårdsnämnden har däremot rätt meddela förbud för barnafostraren att i fortsättningen vårda fosterbarnen eller vissa av dem. Utöver vad ovan angivits har kommittén icke funnit anledning förorda utfärdandet av författningsbestämmelser angående fosterhemmens beskaffenhet eller barnafostrares kvalifikationer.

Kap. VII. Om tillsynen över fosterbarn och fosterhem. Barnavårdsnämndernas allmänna ställning. Såsom redan anmärkts har kommittén icke funnit anledning föreslå någon förändring av huvudgrunderna för tillsynen över fosterbarnsvården enligt gällande lagstiftning, enligt vilka barnavårdsnämnderna hava det primära ansvaret för fosterbarnskontrollen. Barnavårdsnämndernas tillsynsplikt omfattar enligt gällande lagstiftning både alla fosterbarn inom kommunen (ehuru denna skyldighet såvitt angår av nämnden omhändertagna barn, vilka vistas inom kommunen, icke grundas på föreskrifterna i 7 kap. barnavårdslagen) och fosterbarn i annan kommun, vilka av nämnden överlämnats till fosterhem därstädes (52 § samt 34 § 3 mom. barnavårdslagen). Enligt 60 § barnavårdslagen må Kungl. Maj:t medgiva befrielse tillsvidare under högst tio år från tillämpningen av bestämmelserna i 7 kap. barnavårdslagen, såvitt angår barn, som av barnavårdsnämnd överlämnats till fosterhem eller barnhem utom vederbörande kommun. Såsom förutsättning härför gäller, att barnavårdsnämnden prövas hava vidtagit fullt betryggande anordningar för tillsyn över dessa barnhem. Dylikt medgivande har lämnats Stockholms stads barnavårdsnämnd och barnavårdsnämnden i Malmö. Vidare må erinras om att allmänna barnhuset med stöd av 60 § 2 mom. barnavårdslagen erhållit enahanda dispens med avseende å barn, som tillhöra barnhuset.

251 Även beträffande enskilda fosterhem kan dispens medgivas, då synnerliga skäl därtill föreligga. Härom stadgas i 60 § 4 mom. barnavårdslagen. Befrielse får dock ej ske från skyldigheten att anmäla mottagandet av fosterbarn. I dessa fall meddelas beslut om befrielse av barnavårdsnämnden. Att den barnavårdsnämnd, som utackorderat omhändertaget barn i annan kommun, liksom hittills bör äga skyldighet övervaka, att den, som mottagit barnet till vård, fullgör sina skyldigheter, finner kommittén uppenbart. Enligt 34 § 3 mom. barnavårdslagen åligger det därutöver nämnden att med uppmärksamhet följa barnets utveckling. För att inskärpa betydelsen av att nämnden jämväl tager vederbörlig hänsyn till utbildningssynpunkterna, bör nyssnämnda stadgande enligt kommitténs mening kompletteras med en föreskrift av innebörd, att nämnden bör verka för att barnet erhåller den utbildning, som med hänsyn till dess anlag och övriga omständigheter finnes lämplig. I och för sig är det icke någon ny förpliktelse, som härigenom ålägges barnavårdsnämnden, då densamma kan sägas omfattas av den allmänna föreskriften i 32 § barnavårdslagen, att av barnavårdsnämnd omhändertagen skall erhålla sådan uppfostran, som är ägnad att göra honom till en duglig samhällsmedlem, men det finnes enligt kommitténs mening all anledning att starkare än hittills betona barnavårdsnämndernas förpliktelser i detta hänseende. En utvidgning av gränserna för samhällsvården skulle visserligen giva barnavårdsnämnderna större möjligheter att genom ekonomiska bidrag främja fosterbarnens utbildning, men av skäl som i olika sammanhang anförts i det föregående har kommittén icke ansett sig böra nu upptaga frågan om en dylik utsträckning av samhällsvårdsbegreppet till prövning. Kommittén har funnit erforderligt företaga en omprövning av de i 60 § barnavårdslagen meddelade bestämmelserna angående befrielse från tillämpningen av stadgandena beträffande kontroll över fosterbarnsvården. Vad först angår den i 60 § 1 mom. barnavårdslagen omförmälda dispensmöjligheten, så motiverades denna på sin tid därmed, att storstädernas väl utvecklade utackorderingsverksamhet på landet skulle komma att på det allvarligaste äventyras, därest ej möjlighet funnes till dispens från den lokala myndighetens tillsyn; till stöd härför åberopades den i landskommunerna ofta förekommande oviljan mot storstädernas utackorderingsverksamhet. En dylik dispensmöjlighet fanns också enligt den före 1924 års barnavårdslag gällande lagstiftningen. Därest motsvarande dispensmöjlighet skulle föreligga efter genomförandet av de utav kommittén förordade ändrade reglerna i fråga om koncession och förhandsanmälan, skulle följden bliva, dels att storstädernas barnavårdsnämnder skulle kunna befrias från skyldigheten att tillse, att vederbörlig ansökan om tillstånd att mottaga fosterbarn i späd ålder gjordes, ävensom från skyldigheten att själva ingiva anmälan till de lokala barnavårdsnämnderna om ifrågasatt överlämnande av barn över spädbarnsåldern till fosterhem i annan kommun, och dels att ifrågavarande fosterbarn icke skulle vara föremål för någon efterföljande tillsyn från de lokala barnavårdsnämndernas sida. Dessa skulle över huvud taget icke erhålla någon officiell känne-

25? dom om sådana inom kommunen varande fosterbarn, vilka överlämnats till fosterhem av barnavårdsnämnd, som erhållit dispens. I och för sig kunna enligt kommitténs mening åtskilliga erinringar framställas mot en dylik begränsning av den lokala barnavårdsnämndens ansvar för fosterbarnsvården inom kommunen. Då emellertid farhågorna för att ett borttagande av dispensmöjligheten skulle äventyra storstädernas utackorderingsverksamhet på landsbygden icke torde sakna grund, har kommittén icke ansett sig böra förorda ett upphävande av denna möjlighet. Att låta densamma bestå i samma utsträckning som hittills finner kommittén dock icke lämpligt. I första hand synes det vara ett berättigat önskemål, att den lokala barnavårdsnämnden åtminstone erhåller underrättelse om sådan utackordering, som här avses. Vad därefter angår de »fullt betryggande anordningar», vilka omförmälas i 60 § 1 mom. barnavårdslagen, så må erinras om att dessa i de två fall, då dispens beviljats, icke äro identiska till sin utformning. Stockholms stads barnavårdsnämnd anlitar för tillsynens utövande lokala biträden, s. k. lokalombud, vilka dessutom medverka vid fosterhemsförmedling. Därjämte utövas inspektion av nämndens barnavårdsinspektörer. Barnavårdsnämnden i Malmö anlitar endast kringresande inspektörer. Kommittén finner det för sin del önskvärt, att den barnavårdsnämnd, som erhållit befrielse enligt 60 § 1 mom. barnavårdslagen, städse har en lokal representant, som kan mera kontinuerligt än som är möjligt genom inspektioner av kringresande inspektörer följa förhållandena i fosterhemmet och med råd och dåd bistå fosterbarn och barnafostrare. Att ett dylikt lokalt ombud finnes, torde för övrigt vara en förutsättning för att hembesök skola kunna verkställas i den omfattning, som kommittén enligt vad nedan anföres förutsätter böra ske. Att varje ombuds verksamhetsområde omfattar allenast en kommun synes icke vara erforderligt, men områdena böra å andra sidan icke vara alltför stora. De lokalombud, som anlitas av Stockholms stads barnavårdsnämnd, äro ofta ledamöter i den lokala barnavårdsnämnden. För erhållande av dispens är det dock icke någon ovillkorlig förutsättning, att så är fallet, eller att barnavårdsnämnden i den kommun, där fosterhemmet är beläget, beredes tillfälle yttra sig, då lokalombud skall utses. Då lokalombudet i realiteten kommer att övertaga ansvaret för en fosterbarnskontroll, som eljest skolat åvila den lokala barnavårdsnämnden, synes det lämpligt, att denna på ett eller annat sätt medverkar vid valet av ombud. Kommittén har för sin del kommit till uppfattningen, att såsom lokalombud icke bör anlitas annan än den, vars lämplighet vitsordats av den kommunala barnavårdsnämnden. I den mån ovan angivna riktlinjer för beviljandet av dispens enligt 60 § 1 mom. barnavårdslagen vinna statsmakternas godkännande, torde det vara till fyllest, att villkor i nyss angivna hänseenden i varje särskilt fall fogas vid Kungl. Maj:ts beslut om medgivande; uttryckliga lagstadganden i ämnet äro således enligt kommitténs mening obehövliga. Nu gällande bestämmelser angående förutsättningarna för dispens beträffande barnavårdsanstalt, som är försedd med av Konungen fastställt regie-

253 mente, synas böra kvarstå oförändrade. Någon anledning att borttaga den dispensmöjlighet för fosterhem som regleras i 60 § 4 mom. barnavårdslagen torde ej föreligga; kommittén har dock ansett, att barnavårdsnämnden jämväl i dessa fall bör erhålla kännedom om mottagandet av fosterbarn. Kommitténs förslag i ovan angivna hänseenden föranleda viss ändrad lydelse av 60 § barnavårdslagen. Barnavårdsassistenterna och fosterbarnskontrollen. Enligt 6 § i Kungl. Maj:ts instruktion för statens fattigvårds- och barnavårdskonsulenter skall konsulent vid sina resor inom distriktet söka utröna, huruvida kontroll över fosterbarnsvården utövas i enlighet med vad därom är stadgat i barnavårdslagen, ävensom tillse, att gällande bestämmelser iakttagas vid utackordering av omhändertagna barn. Såsom tidigare (sid. 75) anförts, skola barnavårdsombuden såsom av statens inspektör för fattigvård och barnavård anlitade sakkunniga biträden, i den mån tiden det medgiver, biträda med kontroll över fosterbarnsvården. Frågan om uppsikten över barnavårdsnämndernas verksamhet på fosterbarnsvårdens område kommer uppenbarligen i ett annat läge, därest, såsom kommittén föreslår, till länsstyrelserna knytas barnavårdsassistenter, vilka skola biträda länsstyrelserna i allt vad som rör deras befattning med kommunernas barnavård samt tillhandagå med upplysningar och råd rörande barnavården. Att en förstärkning av uppsikten över fosterbarnskontrollen är nödvändig, kan enligt kommitténs mening icke vara föremål för tvekan. Det har synts kommittén lämpligast att barnavårdsassistenterna i huvudsak övertaga de funktioner, vilka i dessa hänseenden hittills åvilat barnavårdskonsulenterna. Detta torde för övrigt stå bäst i överensstämmelse med den verksamhet, som barnavårdsassistenterna enligt förslaget skola utöva på barnhemsvårdens område. Ehuru assistenten således skall hava det egentliga ansvaret för tillsynen över barnavårdsnämndernas verksamhet inom fosterbarnsvården, bör detta naturligen icke utgöra hinder för barnavårdskonsulenten att medverka härvid, därest han under sina resor eller eljest får kännedom om förhållande, som bör föranleda ingripande. Barnavårdsassistentens allmänna funktioner i samband med fosterbarnsvården regleras i 1 § F B S . Enligt vad där stadgas skall assistenten å länsstyrelsens vägnar öva tillsyn över den verksamhet, som utövas av barnavårdsnämnderna på fosterbarnsvårdens område, ävensom ombesörja fosterhemsförmedling inom länet. I övrigt skall barnavårdsassistenten med upplysningar och råd tillhandagå barnavårdsnämnderna inom länet i fråga om deras åligganden med avseende å fosterbarnsvården. Assistenterna böra genom upplysningsverksamhet och på annat lämpligt sätt väcka och vidmakthålla intresset för en god fosterbarnsvård. Härvid skola de upprätthålla samarbete med myndigheter, institutioner, föreningar och andra, vilkas verksamhet berör fosterbarnsvården. Till barnavårdsassistenternas funktioner i övrigt återkommer kommittén i olika sammanhang i det följande.

254 Utländsk lagstiftning angående fosterbarnskontroll. I Danmark är tillsyn obligatorisk i fråga om barn, som fostras mot ersättning; efter beslut i varje särskilt fall kan tillsynen utsträckas till att gälla även barn, som fostras utan ersättning. För varje fosterbarn utses en tillsynsman (Tilsynsforende). I de större städerna utgöras tillsynsmännen av avlönade tjänstemän, medan de i övrigt äro oavlönade och i regel sakna utbildning. I fråga om pojkar under 7 år och för flickor få endast kvinnor öva tillsjm. Tillsynsmannen skall bistå fosterhemmet med råd och anvisningar. Fosterhemmet skall besökas ofta, men ej regelbundet och utan att anmälan om besöket gjorts i förväg. Barn under 1 år skola i genomsnitt besökas varannan vecka, bara mellan 1 och 2 år en gång i månaden, barn mellan 2 och 5 år var tredje månad och barn över 5 år minst två gånger om året. Tillsynsmannen skall föra en förteckning och ett kortregister över alla barn, som stå under hans eller hennes tillsyn. Hembesök skola antecknas på korten. Rapporter skola insändas en gång om året. I Finland skall medlem av vårdnämnden eller annan av nämnden befullmäktigad person besöka fosterhemmet minst fyra gånger om året. I Norge skall för varje fosterbarn utses en tillsynsman. Denne skall besöka fosterhemmet minst en gång i månaden, på olika dagar. Anteckningar om besöken skola göras i en bok, som förvaras hos fosterföräldrarna. I Storbritannien skola fosterhem, i vilka placerats av samhället omhändertagna barn, besökas minst var sjätte vecka. I Tjeckoslovakiet utövas tillsynen huvudsakligen av avlönad personal. Tillsynsmännen ha bl. a. till uppgift att föra en förteckning över samtliga fosterbarn, som stå under deras tillsyn, samt att föra anteckningar om de familjer, bosatta inom distriktet, vilka skulle vara villiga att mottaga fosterbarn. Fosterhemmen skola besökas minst en gång i månaden. Upplysningar om familjen och om personliga förhållanden, som kommit till tillsynsmännens kännedom vid deras besök i hemmen, skola hållas strängt hemliga och få endast meddelas till överordnade och till andra myndigheter. I Tyskland utövas tillsynen av särskilda för ändamålet anställda personer eller av personer, som frivilligt åtagit sig uppdraget. Bland de senare märkas lärare, präster, statstjänstemän m. fl. Rapport om fosterbarnen skall avgivas var sjätte månad. Beslut om att tillsyn icke behöver äga rum kan fattas i fråga om barn, som vistas i fosterhem, vilka kunna anses ge barnen fullgod fostran och vård. Dylikt beslut fattas i regel ej i fråga om barn, som vistats kortare tid än två år i fosterhemmet. I Ungern finnas bestämmelser om att fosterbarn mellan 2 och 7 år skola besökas var tredje månad och barn över 7 år var sjätte månad. I Italien skola finnas kvinnliga tillsynsmän, avlönade eller frivilliga, för alla av samhället omhändertagna fosterbarn. Barnen skola undersökas av vederbörande läkare minst en gång varannan månad. Även övriga fosterbarn, med undantag för dem som utan ersättning vistas hos nära anförvanter, äro föremål för regelbunden tillsyn.

255 I Sovjetunionen skall varje fosterbarn besökas minst två gånger om året Övervakningen utföres av socialarbetare, anställda vid daghem eller andra barnavårdsinstitutioner. Tillsynens utövande. I gällande svensk lagstiftning saknas så gott som helt närmare föreskrifter angående ordningen för utövandet av tillsyn över fosterbarn. Huvudregeln återfinnes i 52 § barnavårdslagen, enligt vilken barnavårdsnämnderna skola tillse, att fosterbarn komma i åtnjutande av tillfredsställande vård och uppfostran samt, i händelse av sjukdom, den särskilda vård som omständigheterna påkalla. Härvid skall synnerlig uppmärksamhet ägnas åt vården av späda fosterbarn. I samma lagrum föreskrives tillika, att barnavårdsnämnderna i mån av behov skola giva barnafostrare erforderliga föreskrifter rörande barns vård och uppfostran. Tillämpningsbestämmelser med mera detaljerade föreskrifter saknas. I de större kommunerna utövas tillsynen över fosterbarnen av särskilda tjänstemän, i regel benämnda fosterbarnsinspektörer; i flertalet kommuner fungera dock barnavårdsnämndens ordförande och ledamöter, understundom med biträde av kretsombud, som icke tillhöra nämnden. Till ledning för barnavårdsnämnderna har Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet utgivit en skrift, »Tillsyn över fosterbarnsvården». I denna skrift, som vunnit stor spridning, lämnas bl. a. vissa råd till barnavårdsnämndernas ombud vid utövandet av tillsynen. Det betonas således, att ombudet bör bemöda sig om att komma i ett vänskapligt förhållande till barnet. Vidare framhålles, att ombudet vid hembesöken bör taga sig god tid och låta både föräldrar och barn tala ut. Om ändringar måste påfordras, bör detta ske på ett bestämt sätt men i välvillig ton och hövlig form. Frågan, hur ofta hembesök bör företagas, beröres även, men utan att några anvisningar härvidlag länmas. Det framhålles blott, att mycket täta besök kunna vara nödvändiga, särskilt när det är fråga om späda eller klena barn, medan det däremot beträffande vissa fosterhem kan föreligga skäl att någon tid lämna hemmet utan inblandning. Stockholms stads barnavårdsnämnd har utfärdat en särskild instruktion för de hos nämnden anställda fosterbarnsinspektriserna. Denna innehåller följande bestämmelser angående antalet hembesök: »Barnen skola besökas i sina hem a) de under 1 års ålder en gång i veckan under de första två eller tre levnadsmånaderna samt därefter en gång varannan vecka; b) de i åldern 1—3 år en gång varje eller varannan månad; c) de i åldern 3—7 år en gång i kvartalet; d) de i åldern 7—12 år tre gånger om året; samt e) de i åldern 12—16 år två gånger om året; allt under förutsättning, att inspektrisen samvetsgrant övertygat sig om att tätare besök ej synas erforderliga.» Vidare föreskrives, att fosterhem, som första gången mottagit fosterbarn, under första kvartalet böra besökas minst en gång i månaden samt att sjuka barn, då så erfordras, skola besökas dagligen.

256 Det ligger i sakens natur, att det icke är möjligt eller ens lämpligt att i lag eller författning meddela några detaljerade föreskrifter angående tillsynen över fosterbarn. I sista hand är man under alla förhållanden hänvisad till omdömet och intresset hos dem, som utöva tillsynen. Viktigare än schematiska författningsbestämmelser är, att tillsynen handhaves av de rätta personerna, att kontrollen över dessas verksamhet skötes i en rätt anda, samt att rådgivning och vägledning står till buds för såväl fosterhem som barnavårdsnämnder. I vissa hänseenden synes det dock vara önskvärt att riktlinjer i författningsväg uppdragas för fosterbarnstillsynen; hithörande stadganden återfinnas i F B S 6—10 §§. I 6 § F B S behandlas frågan om vilka personer, som skola utöva den direkta tillsynen över fosterbarn och fosterhem. Dessa betecknas i författningsförslaget fosterbarnsinspektörer. De skola utses av barnavårdsnämnden men behöva icke vara ledamöter av denna; att till fosterbarnsinspektör skall kunna utses befattningshavare hos nämnden ligger i sakens natur. På grund av de skiftande förhållandena är det näppeligen möjligt att fastställa några speciella kompetenskrav i fråga om fosterbarnsinspektörerna; förslaget innehåller den allmänna föreskriften, att dessa skola ha intresse för och erfarenhet av barnavård. Till fosterbarnsinspektörer skola kunna utses såväl kvinnor som män. Ehuru kommittén i princip ansett att lagstiftningen icke har anledning behandla frågan om fosterbarnsinspektörens kön samt att barnavårdsnämnderna således böra ha frihet att välja den person, som i det särskilda fallet är lämpligast, så har det synts föreligga anledning att när det gäller späda barn giva ett bestämt förord åt kvinnliga fosterbamsinspektörer. I och för sig skulle det vara i hög grad önskvärt, att de personer, som i dessa fall utövade tillsynen, hade barnavårdsutbildning. I de större kommunerna torde det oftast icke föreligga svårigheter att uppfylla detta krav; i de orter, där barnavårdscentraler och barnavårdsstationer finnas, bör man söka förvärva vid dessa institutioner anställda sköterskor och barnmorskor som inspektörer i fråga om späda barn och i samband därmed inskriva barnen vid centralen eller stationen, därest så icke skett tidigare. Detsamma gäller kommuner, där distriktssköterskor äro stationerade. Ej ens i dessa fall är det emellertid enligt kommitténs mening möjligt att införa några tvingande bestämmelser. Fosterbarnsinspektörens allmänna funktioner regleras i 7 § F B S . Han skall med uppmärksamhet följa barnets utveckling och övervaka dess uppförande ävensom utöva tillsyn däröver, att barnafostraren noggrant fullgör sina skyldigheter samt iakttager de föreskrifter, råd och anvisningar med avseende å barnets vård och uppfostran, som blivit av barnavårdsassistenten, barnavårdsnämnden eller fosterbarnsinspektören meddelade, samt, om barnet mottagits för yrkesutbildning eller arbetsanställning, att det av arbetsgivaren erhåller de förmåner, som blivit överenskomna, samt den uppsikt och handledning, varav det är i behov. Fosterbarnstillsynens effektivitet sammanhänger naturligen i hög grad med inspektörernas förmåga att komma i ett rent personligt förhållande till

257 såväl fosterbarn som barnafostrare. Inspektören bör hysa ett personligt intresse för fosterbarnet och dess utveckling, liksom för fosterföräldrarna dock utan att vara påträngande. Såsom en allmän norm uttalas i 7 § andra stycket F B S , att fosterbarnsinspektör vid fullgörandet av sitt uppdrag bör förfara med allvar och nit men ock med takt och finkänslighet. Han bör lämna barnafostraren och barnet råd och vägledning samt sträva efter att vinna deras förtroende. Fosterbarnstillsynens tyngdpunkt ligger helt naturligt i inspektörens personliga besök i fosterhemmet. Att dessa böra ske å i förväg ej tillkännagivna tider ligger i öppen dager. Mot en författningsmässig reglering av hembesökens antal kunna otvivelaktigt anföras vissa erinringar. Legala föreskrifter härom kunna aldrig bliva annat än fastställandet av vissa minimikrav, och en viss risk torde föreligga, att vad lagstiftaren funnit böra utgöra minimum, i den praktiska tillämpningen blir det normala. Kommittén har dock funnit övervägande skäl tala för utfärdandet av vissa föreskrifter angående minimiantalet hembesök, men huvudregeln måste givetvis vara, att dylika besök skola ske i den omfattning, som med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall finnes påkallad. • När det gällt att fastställa legala minimikrav rörande hembesöken, har kommittén funnit det mest rationella vara, att en differentiering sker efter barnens ålder, så att kraven äro strängare, desto yngre barnet är. Sålunda förordas (7 § fjärde stycket FBS), att hembesök skall göras i fråga om fosterbarn under ett år minst en gång varannan månad, i fråga om fosterbarn mellan ett och två år minst en gång i kvartalet samt i fråga om fosterbarn över två år minst en gång varje halvår. Det kan icke nog tydligt framhållas, att dessa regler innehålla minimikrav; utan uttryckligt stadgande torde det vara uppenbart, att inspektören vid sin bedömning av det erforderliga antalet hembesök har att taga hänsyn till icke blott fosterbarnens ålder utan även forhållandena i fosterhemmet, barnafostrarnas personliga egenskaper, deras och barnets hälsotillstånd, bostadens beskaffenhet o. s. v. Att hembesöken böra ske tätare under den första tiden av barnets vistelse i fosterhemmet, har kommittén ej heller ansett behöva uttryckligen angivas. En strikt tillämpning av reglerna om visst minimiantal hembesök kan naturligen i vissa fall förorsaka praktiska svårigheter; i andra fall kunna omständigheterna vara sådana, att de legala föreskrifterna härom te sig onödigt rigorösa, Kommittén har därför ansett sig böra lämna möjligheten öppen för barnavårdsnämnd att från fall till fall besluta, att hembesök skall verkställas i mindre utsträckning. Härför skola dock särskilda omständigheter föreligga. E t t generellt beslut om undantag från huvudregeln är således enligt förslaget icke tillåtet. Emellertid skola besök under alla omständigheter avläggas minst en gång varje halvår, då fråga är om fosterbarn i späd ålder, samt eljest minst en gång om året (7 § fjärde stycket sista punkten F B S ) . Såsom en ovillkorlig förutsättning för tillämpning av undantagsbestämmelsen gäller, att något men för barnet icke får uppkomma härigenom. 17—2338 43

258 Av största vikt är uppenbarligen, att fosterbarnsinspektören håller barnavårdsnämnden noggrant underrättad om de iakttagelser rörande fosterhemmet och barnet, som göras under hembesöken eller eljest. Enligt 10 § F B S skall inspektören föra noggranna anteckningar rörande verkställda hembesök, därvid gjorda iakttagelser samt i anledning därav företagna åtgärder. Vissa barnavårdsnämnder ha fastställt formulär för dessa anteckningar ävensom för de rapporter, som fosterbarnsinspektörerna ha att avlämna till nämnderna. Kommittén har ej ansett erforderligt att dylika formulär utarbetas genom det allmännas försorg, utan böra barnavårdsnämnderna äga full frihet att ordna denna angelägenhet. Beträffande rapportsystemet föreslår kommittén (10 § F B S andra stycket), att inspektören genom utdrag av sina anteckningar eller på annat lämpligt sätt skall delgiva barnavårdsnämnden eller dess ordförande vad som vid tillsynen förevarit. Så skall ske, så snart anledning därtill förefinnes, samt i varje fall minst en gång årligen.

Kap. VIII. Åtgärder mot missförhållanden i fosterhem. Bestämmelser angående åtgärder mot missförhållanden i fosterhem meddelas i 54—58 §§ barnavårdslagen. Kommittén har icke funnit anledning förorda någon förändring av dessa bestämmelsers materiella innehåll. Med hänsyn till innehållet i kommitténs förslag såvitt angår koncession och förhandsanmälan angående mottagande av fosterbarn erfordras dock vissa redaktionella förändringar av 55—57 §§. Kommitténs förslag angående eftertillsyn över fosterbarn har, såsom tidigare anmärkts, funnits böra föranleda ett tillägg till 55 § 1 mom. barnavårdslagen av innebörd, att vad i nämnda lagrum stadgas angående omhändertagande av fosterbarn ej skall äga tilllämpning med avseende å bara, som fyllt 16 år. Nuvarande 56 § 1 mom. första stycket barnavårdslagen, som behandlar barnavårdsnämnds rättighet att meddela förbud för barnafostrare att vidare mottaga fosterbarn, har överförts till 55 § såsom ett andra moment. Bestämmelsen i 56 § 1 mom. andra stycket barnavårdslagen motsvaras närmast av 52 § tredje stycket FBL. Tredje stycket i nyssnämnda moment har överförts till 52 § F B L och bildar dess femte stycke. 56 § 2 och 3 mom. barnavårdslagen motsvaras av 56 § 1 och 2 mom. F B L . 57 § F B L motsvarar samma paragraf i barnavårdslagen med smärre redaktionella förändringar.

Kap. IX. Om fosterhemsförmedling. Det är, såsom av de i kap. I lämnade statistiska uppgifterna framgår, ett icke obetydligt antal enskilda hem, som upplåtits för fosterbarn. Det varje år tillkommande behovet av nya fosterhem kan skattas till ett par tusen. I

259 gällande lagstiftning finnas inga bestämmelser angående obligatorisk medverkan från offentlig myndighets sida vid anskaffandet av fosterhem. I detta sammanhang må erinras om att i runt tal två tredjedelar av alla fosterbarn överlämnats till fosterhem av enskilda personer. Att det allmänna hittills kunnat underlåta att organisera en brett upplagd verksamhet för fosterhemsförmedling, kan till stor del tillskrivas det arbete, som på detta område bedrives av barnavårdsombuden efter omläggningen av Allmänna barnhusets verksamhet. Under senare år ha genom ombudens förmedling inemot ettusen barn årligen överlämnats till fosterhem, det stora flertalet sedan barnavårdsnämnd begärt ombudets medverkan. Den förut omnämnda enqueten till vissa barnavårdsnämnder innehöll bl. a. en fråga, huruvida vederbörande nämnd brukade anlita barnavårdsombudet for placering av fosterbarn. Av 21 tillfrågade barnavårdsnämnder i städer besvarade 10 frågan jakande samt 7 nekande, medan 4 nämnder förklarade, att så brukade ske i enstaka fall. De som icke anlitade barnavårdsombudet utgjordes huvudsakligen av barnavårdsnämnder i större städer, vilka ju hava befattningshavare, som ombesörja fosterhemsförmedling. Av 117 barnavårdsnämnder i landskommuner besvarade 63 frågan jakande och 19 nekande, varjämte 35 nämnder förklarade sig anlita barnavårdsombudet i enstaka fall. I detta sammanhang må erinras om att enligt senast tillgängliga uppgifter 2 135 kommuner voro anslutna till barnavårdsförbund. Av 124 barnavårdsnämnder, vilka besvarat en i kommitténs enquéte framställd fråga, huruvida det visat sig föreligga någon större svårighet att få goda fosterhem för barn, som skola utackorderas, besvarade 98 nämnder frågan nekande samt 26 jakande. E t t fyrtiotal nämnder uppgåvo, att svårigheterna okats under de senaste två—tre åren. Såsom förklaring härtill anfördes olika omständigheter, bl. a. de stegrade levnadskostnaderna, i följd varav fosterlönen blev otillräcklig, det försämrade försörjningsläget, de många inkallelserna till militärtjänst samt ovissheten inför framtiden, kvinnornas okade deltagande i förvärvsarbete utanför hemmet, den ökade arbetsbelastningen for lantbrukarhustrurna, den till följd av evakueringen av finska barn ökade efterfrågan å fosterhem o. s. v. Till svar å en i enqueten framställd fråga förklarade barnavårdsnämnderna så gott som enhälligt, att det i allmänhet vore lättare att anskaffa fosterhem for flickor än för gossar; endast ett fåtal nämnder ansågo någon egentlig skillnad icke föreligga. Flertalet nämnder hade den erfarenheten, att det vore svårare att anskaffa lämpliga fosterhem för barn i skolåldern än för övriga; från flera håll betonades också svårigheten att erhålla kvalificerade fosterhem för späda barn. Erfarenheterna från barnavårdsombudens verksamhet giva tydligt vid handen, att en fast organiserad fosterhemsförmedling icke kan undvaras. Bärest, såsom kommittén föreslår, ombudsbefattningarna skola indragas, måste åtgärder vidtagas för att i annan form få till stånd motsvarande verk-

260 samhet. Närmast till hands ligger otvivelaktigt, att fosterhemsförmedlingen övertages av länets barnavårdsassistenter. Så är också innebörden av kommitténs förslag. I sin egentliga form innebär fosterhemsförmedlingen närmast en centralisering av den verksamhet för anskaffande av fosterhem, som eljest måst bedrivas av barnavårdsnämnder och enskilda föräldrar. Hittills har den formedling, som funnits, vilat på frivillighetens grund så tillvida, att det icke förelegat någon skyldighet att anlita barnavårdsombuden, när barn skola överlämnas till fosterhem. Ej heller ha barnavårdsnämnderna genom barnavårdsombudens förmedlingsverksamhet befriats från skyldigheten att prova anvisat fosterhems lämplighet. Såsom av vad tidigare anförts framgår, har kommittén icke ansett sig böra förorda någon förändring av barnavårdsnämndernas primära ansvar för fosterbarnsvården. Uppgiften att söka anskaffa lämpliga fosterhem kan näppeligen helt åläggas assistenterna, då detta säkerligen skulle taga deras tid i anspråk i sådan grad, att de icke skulle medhinna övriga åligganden. Liksom hittills måste man därför i första hand lita till att barnavårdsnämnderna på olika sätt söka komma i kontakt med lämpliga baraafostrare. Detta utesluter givetvis icke, att assistenterna så långt möjligt biträda barnavårdsnämnder och andra vid anskaffandet av fosterhem. Kommitténs förslag i denna del innebär därför (3 och 4 §§ FBb) dels en allmän rekommendation till barnavårdsnämnder och barnavårdsassistenter att i förväg söka träda i förbindelse med enskilda personer vilka kunna antagas vara lämpliga som baraafostrare och villiga att mottaga fosterbarn, och dels en föreskrift, enligt vilken assistenten, i den mån ovnga arbetsuppgifter medgiva, efter framställning bör tillhandagå vid formedling av fosterhem. Sådan framställning kan göras av såväl barnavårdsnämnder som enskilda personer. E t t annat spörsmål är, huruvida det skall krävas obligatorisk medverkan från assistentens sida vid själva överlämnandet av fosterbarnet till fosterhemmet d v s vid träffandet av avtal angående fosterlega och ovnga villkor. Man kan givetvis icke bortse ifrån, att vissa skäl tala för en dylik anordning Härigenom skulle icke blott åstadkommas en fullständig centralisering av anbud och efterfrågan på detta område, varigenom det skulle bliva lättare att få en överblick över såväl behovet av som tillgången å fosterhem, utan man skulle även vinna ökade garantier för att bara icke överlämnades till olämpliga barnafostrare. Å andra sidan skulle ett generellt förbud att överlämna fosterbarn till fosterhem annorledes än under barnavårdsassistentens medverkan säkerligen medföra allvarliga praktiska olägenheter. Assistenten skulle härigenom åläggas en arbetsbörda, som icke kunde undgå att menligt inverka på fullgörandet av övriga uppgifter, och behandlingen av fosterbarnsärendena skulle fördröjas. I åtskilliga fall, där barnafostrare anmält sig direkt till barnavårdsnämnden eller barnets föräldrar, skulle assistentens medverkan närmast bliva en ren formalitet. Vid dessa och liknande tillf alien torde en strikt tillämpning av en förbudsbestämmelse ej kunna påräknas. Ett sådant

261 förbud skulle för övrigt icke stå i god överensstämmelse med principen om barnavårdsnämndens primära ansvar för fosterbarnsvården. Kommittén har därför icke ansett sig kunna förorda införandet av regler, enligt vilka skulle krävas obligatorisk medverkan från barnavårdsassistentens sida vid överlämnande av fosterbarn. Däremot innehåller förslaget en rekommendation, vilken på grund av sakens natur endast är riktad till barnavårdsnämnderna, att vid utackordering av fosterbarn begagna sig av barnavårdsassistenternas medverkan, där så lämpligen kan ske. Särskilt torde en dylik medverkan från assistentens sida vara värdefull för åtskilliga barnavårdsnämnder i medelstora och mindre kommuner. Slutligen må erinras om ett föreslaget stadgande i 2 § andra punkten FBS, enligt vilket barnavårdsnämnder i olika kommuner och barnavårdsassistenter i skilda län böra bistå varandra vid anskaffandet av lämpliga fosterhem och för främjandet i övrigt av en god fosterbarnsvård. Kommittén har icke ansett erforderligt att det i författningsväg meddelas närmare föreskrifter angående de åtgärder, som barnavårdsassistenten har att vidtaga för att anskaffa lämpliga fosterhem. I allt väsentligt kunna ererfarenheterna från barnavårdsombudens verksamhet tjäna till vägledning härvidlag.

Kap. X. Om fosterlönen. E n av de förklaringsgrunder, som barnavårdsnämnderna i sina svar å kommitténs enquéte åberopade beträffande svårigheterna i vissa fall att anskaffa fosterhem, var fosterlönens otillräcklighet. Efter krigsutbrottet torde flertalet barnavårdsnämnder visserligen ha höjt ersättningsbeloppen för de fosterbarn, som utackorderats genom deras försorg, men någon tvekan om att fosterlönen i vissa fall fortfarande är alltför låg kan enligt kommitténs mening icke föreligga. I sin förut omförmälda enquéte framställde kommittén en fråga angående storleken av det belopp, som vederbörande barnavårdsnämnd i normala fall betalade i fosterlön efter 1942 års ingång, samt huruvida fosterlönen brukade vara bestämd till olika belopp för barn av olika kön och i olika åldrar och i så fall efter vilka grunder. Såsom var att vänta återspegla svaren ganska stora variationer beträffande fosterlönens storlek. Nästan genomgående är fosterlönen för barn, som utackorderats i fosterhem i städerna, högre än den som utgår för barn å landsbygden; skillnaden belöper sig i genomsnitt till 5 kronor i månaden. Grovt räknat kunna normalbeloppen sägas utgöra för städerna 30 kronor och för landsbygden 25 kronor i månaden. Vissa nämnder tillämpa en noggrant genomförd differentiering efter barnens kön och ålder. I dessa fall är den månatliga fosterlönen för flickor i regel 5 kronor mindre än för gossar. För barn i de yngre åldersgrupperna är ersättningsbeloppet ofta högre än för övriga, i regel 5 kronor i månaden; gränsen går i allmänhet vid 2-årsåldern. Tämligen vanligt är, att fosterlönen för barn

262 i åldern 2—7 år är 5 kronor i månaden lägre än för barn i skolåldern. Då barnen uppnått en ålder av 13—14 år brukar fosterlönen nedsättas med i genomsnitt 5 kronor månatligen. I vissa fall sker ytterligare sänkning vid 15-årsåldern. Flertalet nämnder erlägga höjd fosterlön, då barnet är sängvätare, svårfostrat, klent o. s. v.; höjningen uppgår i regel till 5 å 10 kronor i månaden. Förutom fosterlön erlägga åtskilliga barnavårdsnämnder bidrag till läkarvård, medicin, sjukhusvård, tandvård, konfirmationsutrustning o. s. v. Av 140 barnavårdsnämnder, vilka besvarat frågor, som i dessa avseenden framställts i kommitténs enquéte, ha 114 förklarat sig bruka lämna bidrag till kostnaderna för läkarvård, 24 bruka lämna bidrag till kostnaderna för medicin och 44 till kostnaderna för tandvård. 48 nämnder ha förklarat sig pläga lämna bidrag till konfirmationsutrustningen. Då skolmaterialen ofta bekostas av folkskolestyrelsen, är det mera sällan, som barnavårdsnämnderna behöva bidraga till kostnaderna härför; så var dock fallet med 12 av de nämnder, som berördes av enqueten. Frågan om bidrag till fosterbarnets yrkesutbildning beröres av 28 barnavårdsnämnder, av vilka flertalet förklara sig lämna dylikt bidrag »i enstaka fall», »i undantagsfall», »i begränsad utsträckning», »om behov förelegat» el. dyl. Frågan om fosterlönens storlek kan näppeligen bliva föremål för någon rättslig reglering. Så länge som staten icke lämnar bidrag till dessa ersättningar, vare sig till kommuner eller enskilda personer, måste dessa belopp liksom hittills bestämmas genom frivilliga överenskommelser mellan barnavårdsnämnder eller föräldrar, å ena, samt barnafostrarna, å andra sidan. Understundom har den tanken dryftats, att bidrag av statsmedel borde utgå till sådana fosterhem, som omhändertagit barn, vilkas vård och fostran av en eller annan anledning drager särskilt stora kostnader, men enligt kommitténs mening bör frågan härom icke behandlas för sig utan i samband med spörsmålet om åtgärder för att utjämna försörjningskostnaderna för barn i allmänhet. Hithörande problem äro som bekant föremål för befolkningsutredningens uppmärksamhet. Kommittén har å andra sidan givetvis icke kunnat förbigå den betydelsefulla frågan om fosterlönens storlek och har ansett sig böra göra vissa allmänna uttalanden härom. Enighet torde råda därom, att fosterlönen i princip bör utgå med sådant belopp, att fosterföräldrarna med detta tillskott till sina inkomster skola kunna bereda barnet en tillfredsställande vård och uppfostran. Likaså torde det vara uppenbart, att fosterlönen icke får vara så hög, att bamafostrarna frestas att mottaga fosterbarn för vinnings skull. Å andra sidan är det lika klart, att alltför låga fosterlöner äro till skada för fosterbarns vården, icke blott därigenom att svårigheter uppstå att anskaffa lämpliga fosterhem utan även i så måtto, att fosterbarnens vård och uppfostran i de enskilda fallen kan bliva mindre tillfredsställande och faran för att barnets arbetskraft obehörigen utnyttjas av barnafostraren ökas. I princip bör fosterlönen såvitt möjligt anpassas efter de verkliga kostnaderna för barnens vård. E t t konse-

263 kvent iakttagande av denna princip skulle emellertid medföra en synnerligen stark differentiering av fosterlönerna och kunna föranleda vissa komplikationer i förhållandet mellan såväl barnavårdsnämnder och barnafostrare som olika barnavårdsnämnder inbördes. Man synes därför av praktiska .skäl böra sträva efter en viss likformighet beträffande fosterlönerna, dock utan att helt bortse från differentieringssynpunkterna. En differentiering efter fosterbarnens ålder står i god överensstämmelse med principen om fosterlönens anpassande efter de verkliga vårdkostnaderna. Nuvarande praxis, enligt vilken högre fosterlön i regel utgår för späda barn och koltbarn, är således väl motiverad. Detsamma gäller den höjning av fosterlönen, som plägar ske, när barnet uppnår skolåldern. Däremot synes det vara ganska betänkligt, att fosterlönerna i så stor utsträckning som fallet är nedsättas sedan barnet slutat skolan. I vissa fall kan naturligen en reducering vara berättigad, t. ex. när barnen ha eget förvärvsarbete eller hjälpa till med arbete inom hemmet, men denna fråga bör icke behandlas schablonmässigt utan i varje särskilt fall prövas synnerligen noggrant av barnavårdsnämnderna. E n alltför kraftig sänkning av ersättningen kan givetvis fresta barnafostraren att ställa obehöriga krav på fosterbarnets arbetskraft. E n reducering av fosterlönen är också ägnad att motverka barnafostrarens villighet att låta barnet få lämplig utbildning. Det torde tyvärr förhålla sig så, att utbildningssynpunkterna ofta ägnas alltför liten uppmärksamhet av barnavårdsnämnderna vid fosterlönens bestämmande. Kommittén vill av i det föregående anförda skäl icke förorda en allmän skyldighet för nämnderna att ekonomiskt bidraga till fosterbarnens utbildning, i den mån barnen överskridit 16-årsåldern, men anser sig böra betona vikten av att nämnderna i större utsträckning än nu vidtaga positiva åtgärder i här omförmält syfte. Därest inga andra utvägar stå till buds, böra de genom hänvändelse till fattigvårdsstyrelsen söka skapa ekonomiska förutsättningar för fosterbarnets utbildning i de fall, där en dylik synes vara till gagn. Även för de svårfostrade barnen böra erläggas högre fosterlöner än eljest. Genom den minskade möjligheten att anlita upptagningshemmen för långvarigare vård, som bl. a. är innebörden av kommitténs förslag, torde för övrigt en sådan höjning framtvingas även i fråga om de barnavårdsnämnder, vilka hittills icke tillämpat denna princip. Barnavårdsombuden skola enligt den av direktionen över Allmänna barnhuset fastställda normalinstruktionen vid uppgörelser om fosterlön bl. a. söka verka för likformighet inom länet. Kommittén finner det i hög grad önskvärt, att barnavårdsassistenterna fullfölja dessa strävanden, över huvud taget bör bedömandet av fosterlönens storlek i de enskilda fallen vara en betydelsefull uppgift för assistenten. Assistenterna böra visserligen icke tillerkännas befogenhet att meddela bindande föreskrifter eller anvisningar angående fosterlönens storlek, men de kunna utan tvivel det oaktat på olika sätt främja en rätt utveckling av förhållandena på detta område.

264 Kap. XI. Vårdnaden om fosterbarn m. m. Barn i äktenskap står under föräldrarnas vårdnad till dess det fyllt 21 år eller ingått äktenskap. Domstol kan — bl. a. på talan av barnavårdsnämnd — förordna, att vårdnaden skall tillkomma allenast den ene av föräldrarna, därest den andre gör sig skyldig till grovt missbruk eller till grov försummelse vid vårdnadens utövande, eller om han är hemfallen åt missbruk av rusgivande medel eller för ett lastbart liv, eller om han till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak är för längre tid förhindrad deltaga i vårdnaden. Inträffar fall, som nu sagts, ifråga om bägge föräldrarna, äger rätten överflytta vårdnaden på särskilt förordnad förmyndare. För barn utom äktenskap är modern vårdnadshavare, till dess barnet fyllt 21 år eller ingått äktenskap. Efter beslut av domstol kan vårdnaden överflyttas å fadern eller särskilt förordnad förmyndare, därest modern finnes ej vara lämplig förese barnet. I fråga om adoptivbarn gäller, att adoptanten har den vårdnad om barnet, som tillkommer föräldrarna. I vårdnaden ingår bl. a. befogenhet att bestämma barnets vistelseort samt att fordra barnets utlämnande av den, som utan stöd i lag vill undanhålla den rättsliga vårdnadshavaren barnet. Den omständigheten att barnet omhändertagits enligt barnavårdslagen innebär icke, att föräldrarna respektive modern till barn utom äktenskap förlora den rättsliga vårdnaden men de särskilda befogenheter, vilka ingå i vårdnadsbegreppet, äro under tiden för omhändertagandet vilande. Är det fråga endast om samhällsvård, kan vårdnadshavaren, när som helst återtaga barnet och sålunda åter göra sina rättigheter som vårdnadshavare aktiva. Är barnet däremot omhändertaget för skyddsuppfostran beror det på barnavårdsnämnden eller skyddshemsstyrelsen, när vårdnadshavaren ånyo skall kunna utöva sina rättigheter.

Barnets överlämnande till fosterhem — vare sig detta sker efter omhändertagande enligt barnavårdslagen eller ej — medför i och för sig ingen förändring av den rättsliga vårdnaden. Så länge som barnet ej adopterats eller den faktiska utövningen av vårdnadsfunktionerna ej är vilande till följd av beslut om omhändertagande för skyddsuppfostran, kunna de legala vårdnadshavarna när som helst fordra att få barnet återlämnat till sig; därest fosterföräldrarna vägra detta, kan handräckning erhållas för barnets utlämnande. Otvivelaktigt förekommer det ej sällan, att föräldrarna, resp. modern begagnar denna sin rätt att ta barnet från fosterhemmet utan hänsyn till att det varit till barnets bästa, att det fått stanna i fosterhemmet. Understundom förekommer ett dylikt skiljande från fosterhemmet under omständigheter, som måste betraktas som upprörande. I den mån de legala förutsättningarna för vårdnadens överflyttning eller barnets omhändertagande för skyddsuppfostran

265 äro för handen, kan visserligen en förflyttning av barnet förhindras, men erfarenheten visar, att man genom dylika åtgärder icke alltid kan tillgodose barnets intressen. I och för sig kan en förflyttning till föräldrahemmet från ett fosterhem, där barnet under en följd av år erhållit en kärleksfull vård och fostran och med vilket barnet vuxit samman, innebära en stark påfrestning å barnet, även om någon egentlig anmärkning icke kan riktas mot förhållandena i föräldrahemmet. Än vanskligare blir förflyttningen från ett sådant fosterhem, då föräldrahemmet, utan att vara direkt undermåligt, icke erbjuder en så tillfredsställande miljö för barnet som önskvärt vore, eller då föräldrarnas motiv för förflyttningen i ett eller annat avseende äro tvivelaktiga. Ofta är det visserligen föräldrarnas eller den ensamstående modems kärlek till barnet, som ligger bakom en önskan att få det tillbaka, då förändrade omständigheter nu medgiva detta, men i andra fall äro motiven mer eller mindre utpräglat ekonomiska. Det förekommer t. ex. understundom, att en mor till ett i fosterhem utackorderat barn utom äktenskap, vilken sedermera gift sig och fått nya barn, tager till sig fosterbarnet, när detta kommit i tonåren, för att få hjälp i hushållet, eller att styvfadern framtvingar en dylik förflyttning av barnet för att slippa betala fosterlega, I vissa fall torde fosterbarn ha tagits tillbaka huvudsakligen av den anledningen att modern vill erhålla för barnet utgående bidragsförskott. Exempel har heller icke saknats på fall, där motivet för föräldrarna varit en önskan att bli berättigade till hyresbidrag i s. k. barnrikehus. I den förut omnämnda enqueten till barnavårdsnämnderna framställde kommittén en fråga, huruvida vederbörande nämnd förmärkt några olägenheter till följd av nuvarande bestämmelser angående föräldrars rätt att återtaga fosterbarn, samt vilka åtgärder, som nämnden i så fall ansåge påkallade för olägenheternas undanröjande. Med få undantag besvarades den första frågan jakande. Olika utvägar antyddes i svaren å den andra frågan, bl. a. införande av rätt för barnavårdsnämnd att förbjuda barnets förflyttning, utvidgad rätt för domstol att överflytta vårdnaden o. s. v. Erfarenheterna giva enligt kommitténs mening tydligt vid handen, att en viss inskränkning bör ske av vårdnadshavarens rätt att förflytta barn, som överlämnats till fosterhem. Å andra sidan har man här att göra med synnerligen grannlaga förhållanden, och en noggrann avvägning måste ske mellan de olika intressen, som beröras, dock under särskilt beaktande av hänsynen till barnets bästa. För frågans lösning torde man ha att välja mellan två vägar: antingen att införa ändrade regler angående överflyttande av den rättsliga vårdnaden eller att inskränka vårdnadshavarnas faktiska möjlighet att utöva vårdnadsbefogenheterna genom en utvidgning av institutet skyddsuppfostran. För närvarande pågår genom särskilda sakkunniga arbetet med ärvdabalkens kodifiering. Ehuru detta arbete huvudsakligen har till syfte att till större enheter sammanfoga lagarna om äktenskaplig börd, om barn i äktenskap, om adoption, om barn utom äktenskap, om förmynderskap, arvs-

266 och testamentslagarna samt lagen om boutredning och arvskifte, skall i vissa avseenden förnyat övervägande äga rum angående förändringar i lagarnas materiella innehåll. Kommittén har därför ansett sig böra rikta de sakkunnigas uppmärksamhet på det spörsmål, varom nu är fråga, samt har inhämtat, att de sakkunniga ämna upptaga frågan till övervägande. Skulle det härvid visa sig, att den enligt de sakkunnigas mening icke bör lösas genom ändring av reglerna angående vårdnads överflyttande, har kommittén för avsikt att utan dröjsmål upptaga frågan till separat behandling och framlägga därav föranledda förslag.

267 Särskilda yttranden. 1. Kommitténs ledamöter herrar Höjer kunniga fröken Bentzel, fröken Berglind, Hosén,

och Bexelius samt de sakfru MalmrotJi och fröken

Kommittén har beträffande huvudmannaskapet för barnhemmen (spädbarnshem, mödrahem, upptagningshem och barnhem för vanartig vård) övervägt framförallt tvenne olika alternativ, nämligen landstinget respektive staten som huvudman och stannat för att landstingen böra vara legala huvudmän i organisatoriskt hänseende. Även i ekonomiskt hänseende skulle landstingen bliva huvudmän såtillvida att de i sista hand skulle ansvara för att kostnaderna bleve täckta, men statens bidrag föreslås dock bli så väsentliga, att man kan tala om att huvudmannaskapet i ekonomiskt avseende är delat mellan landsting och stat. Relativt sett äro de här föreslagna statsbidragen betydligt större än inom landstingens främsta verksamhetsområde, sjukhusvården. Även enligt landstingsalternativet skulle det de facto bliva statliga myndigheter, som i sista hand skulle vara bestämmande i fråga om utbyggnaden av anstaltssystemet. Ehuru det alternativ, för vilket kommitténs majoritet sålunda stannat, otvivelaktigt innebär en acceptabel lösning av frågan om huvudmannaskapet, ha vi för vår del, vid vägning av de båda alternativens fördelar och nackdelar, stannat för att statsalternativet är att föredraga. Vi åsyfta därmed den ordning, som utvecklas å sid. 148 i betänkandet men vilja till förtydligande av alternativets innebörd understryka, att även beträffande detta alternativ i fråga om drivande av barnhem givetvis gäller vad kommittén angående landstingsalternativet anfört å sid. 153. Vi anse till och med, att man beträffande decentraliseringen skulle vid statsalternativet kunna gå än längre och överlämna åt lokala institutioner, framförallt barnavårdsförbunden, att med erforderliga statsbidrag även upprätta de nya barnhem, som erfordras. Med den halvofficiella ställning, som dessa sammanslutningar av barnavårdsnämnder inneha, anse vi det icke behöva väcka några betänkligheter att överlämna åt dem dels att upprätta och driva nya hem, dels att driva de hem, de redan inneha, och detta oavsett, att de för denna verksamhet — i fråga om driften bortsett från inflytande vårdavgifter — helt bli beroende av statens bidrag. Med det stora intresse för hithörande frågor, som barnavårdsförbunden i så hög grad visat, betvivla vi icke, att de med energi och skicklighet skola vara beredda att fortsätta på den väg, som de redan för 15 år sedan beträdde. Barnhemmens intima anknytning till barnavårdsnämndernas verksamhet utgör en garanti för att så kommer att bli fallet. En legalisering av förbunden torde likafullt icke vara påkallad, ehuruväl de flesta av dem böra något stärka sin ekonomiska ställning genom att höja de nu obetydliga medlemsavgifterna. Med den ökade betydelse länsförbunden enligt den tankegång, som vi här utvecklat, komma att intaga, torde detta icke behöva möta några svårigheter.

268 Under dessa förhållanden behöver man icke räkna med att statsalternativet i praktiken skulle komma att innebära, att det statliga centralorganet, socialstyrelsen, själv skulle behöva stå som huvudman för enskilda barnhem. Verksamhet på barnhemmens område faller otvivelaktigt vid sidan av landstingens egentliga uppgifter. Dispensärbarnhemmen intaga ju en särställning med sin anknytning till tuberkulosvården, men i övrigt äro barnhemmen helt en sida av den offentliga barnavården, vilken omhänderhaves av barnavårdsnämnderna och vissa statliga organ. Såsom kommunalskatteberedningen i sitt betänkande uttalat (Statens offentliga utredningar 1943:43, sid. 109) böra landstingen vara organiserade såsom specialkommuner för hälso- och sjukvården. Omkring dessa uppgifter, fortsätter beredningen, böra landstingen få samla sig utan att i större utsträckning tagas i anspråk för andra verksamhetsgrenar. I anslutning till denna principiella ståndpunkt föreslår beredningen, att vissa socialvårdsuppgifter, bland annat skyldigheten att upprätta och driva arbetshem enligt 33 § fattigvårdslagen, överföras från landstingen på staten. Kommitténs förslag, att landstingen skola bliva huvudmän för barnhemmen, står enligt vår mening i uppenbar motsats till kommunalskatteberedningens sålunda uttalade ståndpunkt, till vilken vi helt ansluta oss. För denna ståndpunkt talar också, såsom även av kommitténs majoritet framhållits, de rena skatteutjämningssynpunkterna. Bland de skäl, som även majoriteten finner tala för statsalternativet, önska vi även understryka de väsentligt större möjligheterna att åstadkomma en smidigt arbetande och rationellt avvägd distriktsindelning. Landstingsområdena (respektive städer utanför landsting) äro ju mycket skiftande till sin storlek såväl i fråga om befolkning som areal. En del äro otvivelaktigt för små för att kunna i alla avseenden t. ex. i fråga om mödrahem, vilka skola vara av två olika slag, på egen hand skapa en rationell ordning. För att kunna giva hemmen på samma gång en ur driftsynpunkt lämplig storlek och ett därtill avpassat upptagningsområde kommer därför antagligen i icke oväsentlig utsträckning samverkan mellan landsting (städer) att bliva nödvändig. Dylik samverkan låter sig visserligen ordna enligt lagen om kommunalförbund såsom skett i fråga om arbetshemmen, men en sådan organisationsform för barnhem måste bliva skäligen tungrodd och bör givet undvikas, därest andra möjligheter stå till buds. Kommittémajoriteten har funnit nackdelarna med statsalternativet ligga huvudsakligen på det administrativa planet och uttalar, att vid avgörandet av nybyggnadsbehovet och sättet för dettas tillgodoseende en alltför långt gående centralisering kan vara till hinders. Detsamma skulle gälla själva förvaltningen, för vilken måste utfärdas generella föreskrifter och anordnas en kontroll, som näppeligen kunde undgå att verka tyngande. Dessa farhågor äro enligt vår mening överdrivna. Det må erinras om att ett väsentligt antal barnhem redan nu i ekonomiskt avseende äro beroende av en central institution, nämligen Allmänna barnhuset, utan att detta veterligen haft några olägenheter av angiven art. Vidare må det betänkas, att majoritetens förslag inne-

269 fattar så väsentliga statsbidrag både till anläggning och drift, att en reell central prövning av nybyggnadsbehovet och sättet för dettas tillgodoseende liksom viss kontroll över driften blir ofrånkomlig. Det synes alltså som om kommittémajoriteten härvidlag kraftigt förstorat skillnaden mellan de båda alternativen. Enligt statsalternativet skulle vidare, uttalar kommittémajoriteten, den pådrivande kraft saknas, som landstingen enligt det andra alternativet förutsättas skola vara och som de måste vara för att fullgöra sina förpliktelser som legala huvudmän; huvudmännen skulle ha ansvaret var för sitt begränsade område, där de så att säga finge en omedelbar känning med det föreliggande behovet. Såsom av oss här inledningsvis anförts saknas emellertid i statsalternativet visst icke den lokala anknytningen. Man kan räkna med att denna funktion blir på ett effektivt sätt tillgodosedd av barnavårdsförbunden, vilka otvivelaktigt komma att taga nödiga initiativ på området. Det är dessa av barnavårdsnämnder bestående förbund, som ha »en omedelbar känning med det föreliggande behovet». Landstingen däremot kunna visserligen i andra hand skaffa sig dylik känning, men eftersom hela frågan ligger utanför deras egentliga verksamhetsområde ha de ingen omedelbar sådan. För barnavårdsnämnderna göra sig brister i barnhemsväsendet omedelbart märkbara i hela deras verksamhet. Vi ha inledningsvis understrukit, att enligt vår mening det icke alls skall vara fråga om ett förstatligande av barnhemmen i den mening, att staten skulle överta och driva barnhemmen. Kommittémajoriteten har för sin del varit angelägen att framhålla, att den icke avsett att landstingen skulle övertaga dessa funktioer. Enligt såväl majoritetens som vår mening skulle sålunda hemmen drivas i nuvarande regi, alltså av barnavårdsförbund, föreningar, stiftelser m. fl. institutioner. Kommittémajoriteten tillägger emellertid, att det naturligen icke skulle föreligga något hinder för landstingen att driva barnhem i egen regi i den utsträckning, vederbörande landsting självt finner lämpligt. Vi ha för vår del haft svårt att frigöra oss från farhågor för att sistnämnda ordning i praktiken snart skulle bliva den dominerande. Rent driftsekonomiska synpunkter tala sannolikt för att en stark centralisering av barnhemsväsendet inom ett landstingsområde skulle vara förenad med vissa fördelar. I varje fall ligger det för landstingens organ med deras omfattande anstaltsväsede nära tillhands att inom sin förvaltning omhändertaga barnhemsväsendet på samma direkta sätt som sjukhusväsendet. E n sådan utveckling måste vi emellertid finna beklaglig. Den skulle innebära, att barnhemsväsendet avskars från sitt naturliga samband med den offentliga barnavårdens organ. Vi kunna i övrigt hänvisa till vad kommittén uttalat å sid. 144, nämligen att barnhemsverksamheten, som i så hög grad för sin framgång är beroende av medverkan från frivilliga krafter med särskilt intresse för barnavårdsfrågor, är föga lämpad såsom objekt för ett offentligt eller halvoffentligt monopol. Risken för en liknande utveckling är vid statsalternativet praktiskt taget ingen, då man har anledning att räkna med attr det centrala organet

270 kommer att på allt sätt söka undgå att bli nödsakat att åtaga sig den svåra och otacksamma uppgiften att själv uppföra barnhem runt om i landet eller själv centralt dirigera driften av hundratals över hela landet utspridda anstalter. Vi ha sålunda kommit till den uppfattningen, att i fråga om huvudmannaskapet för barnhemmen statsalternativet sådant som det angivits i betänkandet och här närmare av oss utvecklats är att föredraga framför landstingsalternativet. En tillämpning av statsalternativet torde icke kräva någon mera avsevärd omarbetning av lagtexten eller eljest nämnvärt påverka kommitténs förslag i övrigt. 2. Fru Olivia Nordgren med instämmande av herrar BZagård och Skoglund» Enligt den föreslagna nya lydelsen av 51 § 2 mom. barnavårdslagen skall föreligga en dubbel anmälningsskyldighet i fråga om fosterbarn över ett år, i det att anmälan skall göras av både den, som ämnar överlämna barnet, och den, som skall mottaga barnet som fosterbarn. För försummad anmälningsskyldighet föreskrives bötesansvar från och med fem till och med etthundra kronor. Enligt min mening är intet att vinna med denna dubbla anmälningsskyldighet, vilken i den praktiska tillämpningen kan få föga tilltalande konsekvenser. För den allmänna rättskänslan kan det te sig stötande, att en person utsätter sig för böter genom att försumma att göra anmälan, då vederbörande vet, att barnavårdsnämnden genom föreskriven anmälan från annat håll blivit underrättad om den tilltänkta placeringen av barnet. Utsikterna att de föreslagna reglerna skola vinna någon mera allmän efterföljd äro säkerligen ytterst små. I övrigt hänvisar jag till de skäl mot den dubbla anmälningsskyldigheten, som anfördes under förarbetena till 1924 års barnavårdslag, och jag anser således, att anmälningsskyldighet endast bör åligga den, som ämnar mottaga fosterbarn. Den i 59 § 1 mom. samma lagförslag behandlade anmälningsplikten synes mig alltför vidsträckt. Undantag hade enligt min mening bort göras för sådana fall, där någon i sitt hem mot ersättning mottagit endast ett barn för inackordering under skoltermin eller undervisningskurs. Detsamma borde, om flera barn mottagits, gälla därest dessa vore syskon. I dessa fall är det i regel föräldrarna, som välja inackorderingshem, och det är enligt min mening icke lämpligt att på sätt, som måste bli följden av majoritetens förslag i denna del, överflytta ansvaret för detta val från föräldrarna till barnavårdsnämnden. Därtill kommer, att den av majoriteten föreslagna anmälningsskyldigheten med åtföljande undersökning och uppsikt kan komma att leda till en minskning av tillgången på goda inackorderingshem, vilket skulle komma att försvåra utbildningsmöjligheterna för framför allt landsbygdens barn. 3. Fröken Bentzel. Å sidorna 97—104 har kommittén redogjort för sina synpunkter å frågan angående samhällets *stöd åt blivande och nyblivna mödrar samt beträffande

271 de åtgärder, som böra vidtagas för att trygga de späda barnens uppväxtförhållanden. Till dessa riktlinjer kan jag med stöd särskilt av det från auktoritativt medicinskt håll å sid. 98 gjorda uttalandet angående späda barns uppfödning helt ansluta mig. I sina förslag angående vårdformer för mödrar och späda barn har emellertid kommittén enligt min uppfattning mera än som varit önskvärt och erforderligt avvikit från ovan angivna riktlinjer. Detta sammanhänger framför allt med att kommittén tagit allt för stor hänsyn till nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden, samtidigt som de konsekvenser på lång sikt, vilka uppkomma, därest de späda barnen för tidigt skiljas från mödrarna, icke tillräckligt beaktats. E t t sammanhållande av mor och barn är av stor betydelse för dem båda, och strävanden att åstadkomma detta samband höra till de förebyggande åtgärderna inom socialvården, vilka minska behovet av kostsamma åtgärder och ingripanden från samhällets sida och även verka i befolkningspolitiskt syfte. Förslaget om inrättandet av hemskolor innebär ett synnerligen värdefullt framsteg. Dock synes i vissa avseenden en annan utformning av dessa hem ha varit önskvärd, nämligen såvitt angår deras storlek och tiden för mödrarnas vistelse. Den föresalgna personalstaten, inrymmande en föreståndarinna och en skolkökslärarinna, kan icke räcka till för skötseln av en hemskola med det av kommittén föreslagna platsantalet 17—18. Såväl på grund härav som för att hemkaraktären bättre skall kunna bevaras är det enligt min mening nödvändigt, att antalet vårdplatser icke överstiger 15. Vad därefter vistelsetiden angår, synes det önskvärt ur såväl vård- som utbildiningssynpunkt att vistelsen, därest så finnes erforderligt, kan utsträckas till 8—9 månader. Vad vårdhemmen angår vill jag icke bestrida, att vissa nackdelar äro förenade med nuvarande system, enligt vilket vistelsetiden i regel är på förhand bestämd, men enligt min uppfattning har kommitttén dels överskattat dessa nackdelar och dels underskattat de svårigheter av olika slag, som uppkomma genom införandet av i princip obestämda vårdtider. Erfarenheten visar, att det inom ramen för ett system med i förväg bestämda vårdtider i stor utsträckning kan medgivas undantag utan att några svårigheter uppstå, och stora risker föreligga att genom ett övergivande av detta system den genomsnittliga vårdtiden kommer att bli kortare än vad nu är förhållandet. I varje fall synes det nuvarande systemet med på förhand bestämda vårdtider icke böra övergivas innan hemskolor kommit till stånd i erforderligt antal. Ännu ett skäl, som talar för att mödrahem av denna typ för närvarande ej böra förordas, är, att inackorderingshem och bostadsmöjligheter för ensamstående mödrar med få undantag saknas. Utan tillgång till sådana bostadsformer skulle modern ofta efter en kortvarig vistelse på vårdhemmet bli nödsakad att redan under amningstiden skiljas från barnet. Vad angår spädbarnshemmen anser jag, att det varit önskvärt, att kommittén begränsat användningen av dessa hem genom införandet av samma bestämmelse, som föreslås gälla vid intagning av barn på barnhem för var-

272 aktig vård, d. v. s. att medgivande av barnavårdsassistent skulle erfordras för barnets intagning. Kommittén framhåller vidare, att anlitandet av spädbarnskrubbor innebär vanskligheter för både mor och barn, men att de icke kunna undvaras; att övergiva denna vårdform skulle stundom kunna leda till att modern ordnade för sitt barn på ett än mindre tillfredsställande sätt. Enligt min uppfattning innebär anlitandet av spädbarnskrubbor så allvarliga påfrestningar för mor och barn, att barnavårdsorganen borde ha möjlighet utöva viss kontroll vid barns intagning å dessa. Även om sådan kontroll infördes, är det enligt min mening ett obetingat krav att samhället genom ekonomiska stödåtgärder nedbringar behovet av denna vårdform.

3. Fru Elsa

Malmroth.

Med hänsyn till gjorda erfarenheter vid den hittills bedrivna mödrahemsverksamheten bör enligt min uppfattning en omläggning av densamma ske försöksvis. Den i allmänhet tillämpade principen med en på förhand bestämd vistelsetid på mödrahemmen har, ehuru medförande vissa olägenheter, varit av stor betydelse för hemmens möjligheter att fullgöra sin uppgift i fråga om såväl barnen som särskilt de unga mödrarna (jfr sid. 107—108 i betänkandet), och ett övergivande av detta system kan befaras äventyra vad som hittills vunnits på detta område. Innan mödrahem av hemskoletyp för de yngre mödrarna ställts till förfogande för varje län bör därför nya principer för övriga mödrahem införas först sedan en försöksverksamhet givit erfarenhet om verkningarna härav.

273 Bilaga.

Statistisk utredning angående utom äktenskapet födda barn. Den följande framställningen utgöres av två avdelningar. I den första avdelningen redogöres för de viktigaste fakta om de utomäktenskapliga barnen, vilka återfinnas i olika publikationer, medan den senare avdelningen utgör en redogörelse för en av socialvårdskommittén utförd rundfråga till vissa kommuner angående de under första halvåret 1941 födda utomäktenskapliga barnen.

Avdelning I. Tidigare undersökningar. Den följande framställningen bygger på följande källor. Officiell befolkningsstatistik, särskilt den senaste årsberättelsen, Befolkningsrörelsen 1939. Utom äktenskapet födda barn I—III, av statistiska centralbyrån (Stat. medd., Ser. A. Band 1:4, 510). Stockholm 1912—16. Betänkande med vissa demografiska utredningar, avgivet av befolkningskommissionen (Stat. off. utr. 1938: 24). Hyrenius, Hannes, Studier rörande den utomäktenskapliga fruktsamhetens variationer (Skrifter utgivna av Fahlbeckska stiftelsen nr 28). Malmö 1941. Gyllenswärd, Curt, Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige (Korrektur 1942). Förekomsten av utomäktenskapliga barn i olika länder. Såsom allmänt känt spela de utomäktenskapliga barnen en större roll i Sverige än i flertalet andra länder. I tab. 1 anges för olika länder den procentuella andel av samtliga barn, som voro födda utom äktenskapet under det senaste år, för vilket uppgifter föreligga. Tab. 1. Antalet utom äktenskapet födda barn i procent av hela antalet födda barn i olika länder. L a n d

Sverige Danmark Finland Island Norge Belgien Bulgarien England och Wales Estland Frankrike Grekland Irland Italien Jugoslavien Lettland Litauen Luxemburg Nederländerna . . . . 18 — 2338 43

L

%

L a n d

Ir

1941 1940 1938 1937 1936 1940 1940 1937 1938 1936 1936 1938 1940 1937 1938 1938 1938 1940

10-7

Nordirland Portugal Bumänien Schweiz Skottland Tyskland Ungern Sydafrikanska unionen Argentina Chile Columbia Förenta staterna Kanada Mexiko Uruguay Japan Australiska statsförbundet Nya Zeeland

1937 1940 1938 1940 1940 1940 1939 1937 1937 1937 1939 1935 1938 1936 1937 1938 1938 1939

88 66 21-6

6-o 3-i 3-i 4-2 8-4 65

la 33 3-9

5-o 9-5 67 8-1

Is

% 4-7 15-7

9-3 38 5-9 7-7 8-5 2-4 24-7 28-8 30-9 10-3

4-o 45-3 29 8

49 42 3-9

*

*

274 Tabellen bekräftar, a t t det endast är i få andra länder, som de utomäktenskapliga barnen spela en större roll än i Sverige. Om man bortser från eventuella förändringar under de senaste åren, synas bland de europeiska länderna endast Island och Portugal ha ett större procenttal utomäktenskapliga barn än Sverige. I åtskilliga länder är andelen utomäktenskapliga barn obetydlig jämförd med i Sverige. Vid ett studium av tab. 1 måste emellertid observeras, a t t siffror över den procentuella andelen utomäktenskapliga barn endast ha ett begränsat värde. Vad som är av intresse är dels i vilken utsträckning barn koncipieras utom äktenskapet och dels i vilken utsträckning barnen förbli utomäktenskapliga, d. v. s. icke legitimeras vare sig före eller efter födelsen. Dessa båda förhållanden kunna endast bristfälligt belysas med hjälp av siffror över andelen utomäktenskapliga födelser. Om legitimeringsvanorna äro olika i olika länder — vilket det finnes skäl att antaga — kunna uppgifter om andelen utomäktenskapliga födelser ge anledning till felaktiga slutsatser såväl beträffande vanligheten av utomäktenskapliga konceptioner som beträffande den andel av barnen, som förbli utomäktenskapliga. H ä n s y n måste vidare tagas till att den äktenskapliga fruktsamheten och giftermålsfrekvensen variera avsevärt mellan olika länder. E t t land med en låg äktenskaplig fruktsamhet kan ha en hög andel utomäktenskapliga födelser utan a t t därför den utomäktenskapliga fruktsamheten behöver vara högre än i ett a n n a t land med hög äktenskaplig fruktsamhet men relativt låg andel utomäktenskapliga födelser. Vidare märkes, att i ett land med låg giftermålsfrekvens antalet ogifta kvinnor är stort, vilket kan få ett jämförelsevis stort antal utomäktenskapliga födelser till följd utan att därför den utomäktenskapliga fruktsamheten behöver vara så stor. Förändringarna i antalet utomäktenskapliga födelser i Sverige. De nyss anförda svårigheterna göra sig även gällande vid ett studium av tidsutvecklingen i Sverige och av olikheterna mellan skilda delar av riket. Vissa slutsatser k u n n a dock dragas ur siffror över andelen utomäktenskapliga födelser; se tab. 2. Denna tabell utvisar en nära nog oavbruten ökning av såväl det absoluta antalet utomäktenskapliga barn som av deras andel av totalantalet barn från statistikens början vid mitten av 1700-talet och fram till årtiondet 1911—20 i Tab. 2. Utom äktenskapet levande födda barn i Sverige åren 1751—1941.

lr

Medelantal barn per år

I o/Q ilT hela antalet barn

lr

Medeluntal barn per år

1 % ar hela antalet barn

1751-60 1761—70 1771—80 1781-90 1791—00 1801-10 1811-20 1821—30 1831-40 1841-50 1851—60 1861—70 1871—80 1881-90 1891—00

1577 1726 1982 2 684 3 817 4 541 5 594 6 319 6 372 8 887 10 801 12 266 13 858 13 882 14 551

2-4 2-6 2-9 3-9

1901—10 1911—20 1921—30 1931—40 1931 1932 1933 1934 1935 1936 1937 1938 1939 1940 1941

17404 18 961 16 283 12 572 14 857 14 326 13169 12 294 12 216 11887 11690 11960 12 055 11265 10 623

12-7 15o 15-4 13-9 16-3 16o 15-5 14-4 14-2 13-4 12-9 12-7 12-4 11-8 10-7

5-o 6-1 6-8 66 6-7 8-6

9-o

9-6 10-4 10-2 10-9

275 fråga om det absoluta antalet utomäktenskapliga barn och till årtiondet 1921—30 i fråga om deras andel av det totala barnantalet. Det högsta antalet utomäktenskapliga b a r n uppnåddes år 1920 med 21 807, medan det högsta procenttalet uppgick till 16*4 år 1930. Därefter har en avsevärd nedgång ägt rum. År 1941 föddes ett antal utomäktenskapliga barn, som uppgick till mindre än hälften av motsvarande antal år 1920 och deras andel av hela antalet födda barn uppgick ej till mer än 10'7 %. Emellertid har som bekant fruktsamheten inom äktenskapet sjunkit starkt, i v å r t land sedan senare delen av 1800-talet och fram till mitten av 1930-talet, vartill kommer att giftermålsfrekvensen i synnerhet under de senaste åren undergått en betydelsefull ökning. Enbart ett studium av andelen utomäktenskapliga födelser kan därför ge anledning till felaktiga slutsatser. Tab. 3, vari anges den Tab. 3. Antalet barnaföderskor med barn utom äktenskap på 1000 icke gifta kvinnor i olika åldrar åren 1871—1939. Ä 1d e r s å r Ärligen

1871—80 1881-90 1891—00 1901—10 1911—20 1921—30 1931-35 1936 1937 1938 1939

15-20

20—25

25-30

30 - 3 5

35-40

40-45

45-50

20-45

I-i

31-4 31-7 35-i 40-4 41-4 33-7

49i 43-3 41*o 41-6 37-o 25-4

47-2 39-3 35-9 33-9 28-4 18-o

36-7 30s 27-8 25-2 21-i 13-i

16-7 14-5 13-2 11-8 98 6-i

26-8 24e 24-4 24-8 25-9

18-7 16-6 16*8 17-o 17-5

12-8 12-i 11-8 12-8 11-4

9-o 7-5 7-4 8-3 73

3*9

1-7 1*6 1-4 1-2 l-o 0-6 0-4 0-3 0-3 0-2 OS

39c 36s 378 412 39 7 30 5 23 7 214 215 22 4 23 2

5-i 7-2 10-6 12-4 12-5 1*1 111 11-8 12-3 136

3a 32 33 8*1

utomäktenskapliga fruktsamheten, d. v. s. antalet barnaföderskor med barn utom äktenskapet i olika åldrar i förhållande till antalet icke gifta kvinnor i motsvarande åldrar, ger en delvis annan bild av den skedda utvecklingen. Inom åldrarna över 25 år har som synes den utomäktenskapliga fruktsamheten gått tillbaka praktiskt taget oavbrutet under hela den redovisade tidsperioden. Inom de högre åldersgrupperna har denna tillbakagång varit mycket kraftig. Inom åldersgruppen 20—25 år ökade den utomäktenskapliga fruktsamheten fram till årtiondet 1911—20, men därefter har en tillbakagång ägt rum, vilken dock avstannat under 1930-talet. Den lägsta åldersgruppen, 15—20 år, har uppvisat en mycket stark ökning fram till årtiondet 1911—20, varefter den utomäktenskapliga fruktsamheten varit ungefär oförändrad. U t v e c k l i n g e n p å l a n d s b y g d e n och i s t ä d e r n a . Den procentuella andelen utomäktenskapliga födelser har länge varit väsentligt högre i städerna än på landsbygden, vilket framgår av tab. 4. På 1840-talet, då andelen utomäktenskapliga barn på landsbygden ej utgjorde mer än 6*8 %, uppgick motsvarande andel för samtliga städer till 27*1 %, medan i Stockholm ej mindre än 44*7 % eller ej långt ifrån hälften av alla barn voro födda utom äktenskapet. En utjämning av dessa stora olikheter har därefter ägt rum, och andelen utomäktenskapliga barn är n u endast obetydligt högre i städerna än på landsbygden. Särskilt anmärkningsvärt är, att Stockholms tidigare särställning n u helt försvunnit. Preliminära siffror för de första elva månaderna av år 1942 uppvisa för Stockholm en andel utomäkten-

276 Tab. 4. Utom äktenskapet födda barn i procent av hela antalet födda barn åren 1751—1941. D ä r a v År

Hela riket

1751-60 1801—10 1841-50 1851—60 1861-70 1871-80 1881—90 1891-00 1901—10 1911-20 1921—30 1931—40 1941

2-4 6-1 8-6 9-0 9-6 10-4 10-2 10-9 12-7 15o 15-4 13-9 10-7

landsbygden

68 7-1 7-6 85 8'4 9-0 10-3 12-6 13-7 13-4 10-4

Stockholm städerna

27-1 25-5 23-5 20-9 18-2 18-6 20-6 22-o 20-2 15-o 111

10-8 39-3 44-7 43-4 40o 35'5 29-o 29-6 33-6 32-5 27-o 16-7 12-2

skapliga födelser uppgående till endast 9*1 °/o, d. v. s. lägre än rikssiffran för år 1941. P å grund av den omfattande inflyttningen till städerna, vilken företrädesvis omfattar ogifta personer i åldrarna 15—30 år, utgöra de ogifta kvinnorna en betydligt större andel av städernas än av landsbygdens befolkning. På grund av a t t procenten utomäktenskapliga födelser numera är ungefär densamma i städerna som på landsbygden, måste det följaktligen förhålla sig så, a t t den utomäktenskapliga fruktsamheten numera är väsentligt lägre i städerna än på landsbygden. Aktuella sifferuppgifter häröver finnas tyvärr icke, men det visar sig att detta var förhållandet redan under åren 1928—33, då ännu andelen utomäktenskapliga barn av samtliga födda barn var väsentligt större i städerna. Detta framgår av följande från Hyrenius hämtade siffror, vilka även belysa den utomäktenskapliga fruktsamheten under årtiondet 1901—10, då den ännu var högre i städerna än på landsbygden.

År

1901—10 1928-33

Antalet barnaföderskor med barn utom äktenskap på 1 000 icke gifta kvinnor i åldern 20—45 år Landsbygden

Städerna

38-6 31-3

43-6 19-0

D e n u t o m ä k t e n s k a p l i g a fruktsamhetens variationer m e l l a n olika delar av riket. De i tab. 5 anförda siffrorna, vilka ävenledes hämtats från Hyrenius, utvisa fruktsamhetstalen för vart och ett av Sveriges län under två olika tidsperioder. Flertalet län uppvisa som synes väsentligt lägre siffror för perioden 1928—1933 än för årtiondet 1901—10. Nedgången har varit kraftigare i städerna än på landsbygden och särskilt kraftig i Stockholms stad samt i städerna i Göteborgs och Bohus län (Göteborg) och i Malmöhus län (Malmö, Hälsingborg). Städerna inom olika delar av riket uppvisa som synes endast små variationer i utomäktenskaplig fruktsamhet under perioden 1928—33, medan variationerna på landsbygden fortfarande äro avsevärda.

277 Tab. 5. Antalet barnaföderskor med barn utom äktenskap på 1000 icke gifta kvinnor inom vart och ett av Sveriges län åren 1901—10 och 1928—33. 1928- -1933

1901- -1910 Län

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län

Västerbottens län Hela riket

Städer

27-6 21-8 28-5 35-7 27-9 35-o 47-4 29-3 42-2 32-4 23-9 39-3 38-o 44-3 39-3 48-4 43-8 36-6 17-8 33-4

29-8 42-8 32-8 33-2 13-7 19i 23-9 39-5 37-4 35-5 38-4 17-o 163 13-6 20o 30-9 28-o 41-2 29o 55i 51-7 51-2 29-6 36-6

16-3 15-7 17-i 18-i 23-4 158 14o 19-8 28-5 20-6 23-4 21-7 14-5 19-8 20-5 17-8 20-8 12-2 23-6 20-i 25-5 27-s 28-i 17-2 22-4

19o

52-3 53-9 32-5 44-2

529 51-7 47-6 41-2 19-8 216 29-o 374 48-6 35-4 40-o 24-8 29-3 18-0 22-i 35-8 42-7 54-4 47-2 74-2 59-2 65-3 25-6 43-8

Hallands län Göteborgs och Bohus län Alvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Kopparbergs län "Västmanlands län Gävleborgs län Västernorrlands län

Landsbygd

Städer

Landsbygd

39e

38-e

Inom flertalet län är den utomäktenskapliga fruktsamheten nu lägre i städerna än på landsbygden — för flera län är skillnaden avsevärd. Hyrenius har även angivit siffror för mindre områden än länen. Av dessa siffror finner man, att den högsta utomäktenskapliga fruktsamheten på landsbygden återfinnes i de inre delarna av Norrbottens län, i Mälardalen, i delar av Skåne, på norra Gotland samt i ett stort sammanhängande område, som omfattar Härjedalen, Hälsingland och Ångermanland samt vissa delar av angränsande län. På landsbygden inom större delen av Götaland, i södra Dalarne samt i Västerbotten är den utomäktenskapliga fruktsamheten låg. Mödrar till u t o m ä k t e n s k a p l i g a barn. Den årliga befolkningsstatistiken lämnar upplysningar om barnaföderskornas civilstånd och ålder. De senast föreliggande siffrorna avse år 1939. I följande tablå redovisas barnaföderskor med barn utom äktenskap efter civilstånd år 1939. Civilstånd

Antal

Procent

Gifta Ankor och f r å n s k i l d a . . . . Trolovade Ogifta

37 326 3 801 8108

0-3 2-7 31o 66-1

Summa

12 272

278 Antalet trolovade barnaföderskor varierar ganska avsevärt mellan olika delar av riket, vilket belyses av tab. 6. Andelen trolovade barnaföderskor är genomgående större i städerna än på landsbygden. Tab. 6. Antalet trolovade barnaföderskor i procent av hela antalet barnaföderskor med barn utom äktenskap inom olika län. Län

Landsbygd

Städer

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län . . . . Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län

31 20 22 19 20 20 28 22 20 23 25 29 25

34 52 43 47 38 24 25 27 58 12 28 46 27 40

Landsbygd

Städer

Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands l ä n . . . J ä m t l a n d s län Västerbottens län Norrbottens län

29 28 28 25 4U 26 33 30 37 26 21

Hela riket

45 24 37 40 53 17 41 25 56 12 27 374

Barnaföderskor med barn utom äktenskap äro genomsnittligt betydligt yngre än barnaföderskor med barn inom äktenskap; år 1939 uppgick medelåldern för den förra kategorien till 23*7 6 år och för den senare till 29*8 9 år. Åldersfördelningen bland barnaföderskor med barn utom äktenskap belyses närmare av tab. 7, varav bl. a. framgår, att de yngsta åldrarna äro talrikare representerade på landsbygden än i städerna. Tab. 7.

Barnaföderskor med barn utom äktenskap fördelade efter ålder år 1939. Absoluta

tal

P r o c e n t

A 1d er så r

13—15 15-20 20-25 25—30 30-35 35-40 40—45 45-50 Summa Medelålder

....

Landsbygd

Städer

Hela riket

Landsbygd

Städer

Hela riket

3 2 487 3122 1225 554 353 140 14

4 1098 1784 850 396 177 62 3

0-0 315 39-5 15-5

0-1 25i 40-8 19-4

7-o

9o 4-o 1-4 0-i

0-1 29-2 40-0 16-9 7-7 43 1 6 O-i

7 898

4 374

7 3 585 4 906 2 075 950 530 202 17 12 272

23-5 8

24-09

237 6

4-5 1-8 0-2

100 Dödföddhet och barnadödlighet. Såväl dödföddhet som barnadödlighet är högre för utomäktenskapliga barn än för födda inom äktenskapet. Av tab. 8, som åskådliggör dödföddhetens utveckling, framgår emellertid, att skillnaden i dödföddhet mellan barn födda inom och utom äktenskap numera är ganska obetydlig. En dylik direkt jämförelse kan dock bli i ganska hög grad missvisande på grund av barnaföderskornas olika ålder. Dödföddheten stiger nämligen ganska kraftigt med barna-

279 Tab. S. Dödfödda pa 1000 födda åren 1831—1939. Barn År

1831-40 1841-50 1851—60 1861—70 1871—80 1881-90 1891—00 1901—10 1911—20 1921-30 1931—35 1936 1937 1938 1939

födda

inom äktenskapet

utom äktenskapet

27-5 29-2 30-4 31-3 29-5 26-o 24-7 23-6 22-7 24-3 26-6 26*9 28-o 26-8 26-s

59-8 51-7 50-5 46o 41-7 37-2 34-2 33o 30-5 30-3 30-i 31-7 33-s 33-4 29-8

u. ä. om i. ä. == 100

217 177 166 147 141 143 138 140 134 125 113 118 119 125 111

föderskornas ålder och eftersom barnaföderskorna med barn i äktenskap genomsnittligt äro äldre skulle man vid i övrigt lika förhållanden bland dem h a funnit en högre dödföddhet. En jämförelse av dödföddheten inom olika åldersgrupper ger till resultat, att dödföddheten bland utom äktenskapet födda barn är väsentligt högre jämförd med motsvarande grupp av inom äktenskapet födda än då jämförelsen skedde för alla åldrar tillhopa. Detta framgår av tab. 9. Tab. 9. Dödfödda på 1000 födda fördelade efter moderns ålder åren 1934—1937. Moderns ålder

15-20 20-25 25-30 30-35 35—40 40—45 45-50

Barn

födda

inom äktenskapet

utom äktenskapet

15 17 22 30 37 48 65

23 27 34 42 55 64

u. ä. om i. ä. = 100

153 159 154 140 149 133

Siffrorna i denna tabell utvisa en dödföddhet för de utom äktenskapet födda barnen, som är cirka 50 % högre än dödföddheten för barn inom äktenskapet. Av vissa utländska undersökningar a t t döma är dödföddheten väsenligt större för förstfödda barn än för de närmast följande barnen. Eftersom en betydligt större andel av de utomäktenskapliga barnen än av övriga barn äro förstfödda, kan det tänkas, att den högre dödföddheten bland de utomäktenskapliga barnen delvis kan förklaras härigenom. Något siffermaterial för belysning härav finnes dock ej. Av tab. 10 framgår i vilken utsträckning dödligheten under det första levnadsåret under olika tidsperioder varit högre för utomäktenskapliga än för inomäktenskapliga barn. Även i fråga om barnadödligheten och särskilt i fråga om dödligheten under de första dagarna efter födelsen kan det tänkas, a t t moderns ålder

280 Tab. 10. Döda i första levnadsåret på 1000 levande födda åren 1801—1939. Barn

födda u. a. om i. ä. = 100

År

inom äktenskapet

utom äktenskapet

1801—10 1811—20 1821—30 1831-40 1841—50 1851-60 1861-70 1871—80 1881-90 1891—00 1901-10 1911—20 1921-30

183-0 170-4 160-7 159-1 144-1 137-5

438-6 361-3 265-2 273-9 248-3 232-4

240 212 165 172 172 169

102-4 93-8 77-6 63-6 55-7

1931—35 1936 1937 1938 1939

47-4 40-9 42-8 39-8 369

181-9 166-2 132-2 101-5 76-i 64-9 59-5 60-9 606 57-6

178 177 170 160 137 137 145 142 152 156

och barnets ordningsnummer kan spela en viss roll. Något siffermateriel, som skulle göra det möjligt att belysa dessa förhållanden finnes emellertid ej. Tab. 11 belyser mera i detalj dödligheten under det första levnadsåret enligt förhållandena år 1939. Antalet döda har här satts i relation till antalet under samma år födda, vilket strängt taget ej är riktigt, enär vissa av de redovisade döda voro födda redan år 1938, liksom en del av de år 1939 födda avledo först år 1940 u t a n att likväl ha uppnått ett års ålder. E t t studium av dödlighetsförTab. 11.

Dödligheten i det första levnadsåret enligt förhållandena år 1939. Döda på 100 födda

Antal

I äktenskap

Utom äktenskap

Summa

690 396 279 211 119 659

0-60 0-36 0-27 020 0-12 0-64

1-45 0-70 0-41 0-31 0l2 0-92

0-71 0-41 0-29 0-22 0-12 0-68

470 60 29 82 39 14

2 354 269 227 492 309 194

2-21 0-24 0-23 0-48 0-32 0-21

3-90 0-50 024 0'68 0-32 0-12

2-42 0-28 0-23 0-50 032 0-20

3 845

5'76

3-95

I äktenskap

Utom äktenskap

Summa

År 1939 levande födda

85 325

12 055

97 380

År 1939 döda i en ålder av 0— 1 dag 1— 2 dagar 2—3 » 3— 4 » 4—5 » 5—30

515 312 230 174 105 548

175 84 49 37 14 111

0— 1 m å n a d 1— 2 m å n a d e r 2— 3 3— 6 6- 9 9-12

1884 209 198 410 270 180

0—12

281 hållandena bland de ett visst år födda skulle emellertid ha krävt en specialundersökning, vilken troligen till resultat skulle ha gett ungefär samma siffror som i tab. 11. Av denna tabell framgår, a t t dödligheten under det första levnadsåret framför allt är lokaliserad till den första tiden efter födelsen och a t t det särskilt är under denna tid, som de utomäktenskapliga barnens överdödlighet gör sig gällande. Bland de 3 151 döda inomäktenskapliga barnen var det 1 884 eller 59*8 %, som avledo inom en månad efter födelsen, medan bland de 694 utomäktenskapliga barnen 470 eller 67'7 % avledo inom samma tid. Med ledning av siffrorna i tab. 11 kan man räkna ut hur mycket lägre antalet avlidna utomäktenskapliga barn skulle ha varit, därest dödligheten för dessa b a r n varit densamma som för de inom äktenskapet födda. Som resultat erhålles 445 inom första levnadsåret avlidna mot i realiteten 694. Av skillnaden — 249 barn — faller icke mindre än 204 eller 82 % på den första levnadsmånaden, varibland 103 eller 41 % på den första levnadsdagen. Detta resultat får anses vara av ganska stor betydelse, enär därur kan dragas den slutsatsen, att möjligheterna att ytterligare mera väsentligt nedbringa dödligheten bland de utomäktenskapliga barnen måste anses vara starkt begränsade. Eftersom en så stor del av den utomäktenskapliga överdödligheten hänför sig till de första levnadsdygnen, kan man exempelvis icke vänta sig a t t en förbättring av amningsförhållandena kommer att nämnvärt påverka dödligheten. Legitimeringsförhållanden. I statistiska centralbyråns undersökning av år 1914 ingår en undersökning av i vilken utsträckning de år 1889 födda utomäktenskapliga barnen sedermera blivit legitimerade därigenom att föräldrarna ingått äktenskap med varandra. Sammanlagt var det 23*3 av de utom äktenskapet födda, som blevo legitimerade, en siffra som dock anges såsom av olika skäl alltför låg. Hyrenius har på grundval av siffror från 1936 års partiella folkräkning studerat legitimeringsförhållandena under de senaste årtiondena. Det huvudsakliga resultatet av denna undersökning redovisas i tab. 12. Tab. 12. Procentuell andel av de under olika år födda utomäktenskapliga barnen, vilka legitimerats intill tiden för 1936 års partiella folkräkning. Födelseår

Landsbygd

Städer

Hela riket

1901—05 1906-10 1911-15 1916-20 1921—25 1926-30

40-S 41-8 43-3 49-2 50-5 53-5

34-4 34-8 37-o 46-3 48-2 51-8

38-5 39-4 41-0 48-2 49-e 53-o

De under åren 1926—30 födda barnen voro vid 1936 års folkräkning ej mer än 5—10 år gamla, och för dem kan följaktligen legitimeringsprocenten komma att bli ännu något högre. Detsamma gäller också i någon mån n ä r m a s t föregående födelseårsgrupp. Det övervägande antalet legitimeringar torde emellertid äga rum medan barnen ännu äro små, och några väsentliga avvikelser från de i tab. 12 angivna talen förefalla icke troliga. Av tab. 12 framgår, a t t legitimeringsprocenten stigit under de senaste årtiondena och a t t numera över hälften av de utomäktenskapliga barnen bli legitimerade därigenom att föräldrarna ingå äktenskap med varandra.

282 Hyrenius har även företagit en uppdelning av den utomäktenskapliga fruktsamheten på föräktenskaplig fruktsamhet (barnen bli sedermera legitimerade) och egentlig utomäktenskaplig fruktsamhet, varjämte han angett vissa länssiffror. Det framgår bland annat, att den egentliga utomäktenskapliga fruktsamheten uppvisar något mindre variationer mellan de olika länens landsbygdsbefolkning än den föräktenskapliga fruktsamheten.

Avdelning 2. Socialvårdskommitténs rundfråga. Socialvårdskommittén har funnit det erforderligt att komplettera förut utförda statistiska undersökningar med en undersökning angående de förhållanden, under vilka utomäktenskapliga barn och deras mödrar leva under tiden närmast före och ett år efter barnets födelse. Den ifrågavarande undersökningen har tillgått på följande sätt. E t t frågeformulär, vara begärdes uppgifter om de under tiden 1 januari—30 juni 1941 utom äktenskapet födda barnen, utarbetades och utsändes i augusti 1942 till barnavårdsnämnderna i 47 kommuner. Ifyllda formulär återkommo från 42 kommuner. I det följande kommer att lämnas en redogörelse för denna undersöknings resultat. Vad först beträffar de i undersökningen deltagande kommunerna framgår av tab. 13, att samtliga större städer medtagits. I övrigt omfattar undersökningen ett antal medelstora städer inom olika delar av riket samt ett mindre antal landskommuner. Folkmängden i de undersökta, kommunerna omfattar 1 781 551 eller 28*0 % av rikets folkmängd. Det bör framhållas, att de i undersökningen deltagande kommunerna icke utvalts representativt. Städerna äro starkt överrepresenterade, och bland de i undersökningen deltagande landskommunerna finnas inga jordbrukskommuner. Från Statistiska centralbyrån ha för var och en av kommunerna erhållits preliminära uppgifter dels om hela antalet under år 1941 födda barn och dels om den andel av dem som voro födda utom äktenskapet. Normalt födas något flera än hälften (år 1939: 52*4 %) av de utomäktenskapliga barnen under årets första sex månader. De i undersökningen deltagande kommunerna ha redovisat 1 580 barn eller 50*0 % av de i dessa kommuner under hela år 1941 födda utomäktenskapliga barnen. Det är sålunda tydligt, att endast ett ringa antal i de undersökta kommunerna under första halvåret 1941 födda utomäktenskapliga barnen icke medtagits i undersökningen. Moderns ålder, yrke och bostadsförhållanden före n e d k o m s t e n . I tab. 14 redovisas mödrarna efter ålder. Tabellen kan ej sägas ge något nytt utöver de siffror, som angivits i tab. 7. Den procentuella fördelningen för städerna i tab. 7 överensstämmer som synes nära med procentsiffrorna i tab. 14. En fördelning av de i undersökningen deltagande mödrarna efter yrke återfinnes i tab. 15. Det skulle givetvis vara av stort intresse att jämföra dessa yrkesuppgifter med yrkesuppgifterna för ogifta kvinnliga yrkesutövare enligt folkräkningarna. En dylik jämförelse låter sig dock endast med stor svårighet göra, dels på grund av a t t yrkesuppgifterna i den nu aktuella undersökningen icke äro tillräckligt specificerade och dels på grund av att de senaste i detta sammanhang användbara yrkessiffrorna för hela befolkningen avse år 1930 och följaktligen äro inaktuella. Det vill emellertid synas som om de i undersökningen deltagande mödrarnas yrkesfördelning icke mera avsevärt avviker

283 Tab. 13. De i socialvårdskommitténs rundfråga deltagande kommunerna med uppgifter om folkmängd, antalet under år 1941 födda barn, samt antalet redovisade utomäktenskapliga barn under första halvåret 1941. I undersökningen deltagande barn

Hela antalet under år 1941 födda barn

Därav utomäktenskapliga

9 227 4 193 2 507 1126 937

1087 419 322 126 131

604 179 165 64 78

Örebro Borås Eskilstuna Gävle Uppsala

590 503 281 287 155 506 70 785 62 176 49 167 48 324 40 725 39 697 38 357

760 837 607 580 580

86 96 57 53 75

32 46 33 27 38

Jönköping Karlskrona Karlskoga

36 280 29 604 26114

645 520 581

50 58 66

23 30 24

Övriga städer

127 976

2 089

94 Bocbm Höganäs Lysekil

18 582 16 647 16 637 14 550 12 522 10 214 10 257 8 953 7 724 6 634 5 256

293 346 210 225 218 162 185 127 175 82 66

41 53 15 21 22 19 11 10 15 9 11

14 12 3 12 11 12 8 4 4 8 6

Övriga kommuner

185 050

2 882

26 916 18 233 15 290 14 344 13 510 13 182 12 058 11217 10 938 9 005 8 769 8 392 6 216 6 056 3 046 2 837 2712 2 329

605 299 241 200 133 64 196 237 85 150 171 162 115 36 44 60 46 38

61 29 23 14 25 12 37 16 14 11 15 17 7 5 5 8 5 2

28 17 6 8 13 8 12 7 15 3 9 7 1 2 1 2 2 2

1 781551

28 071

4 589 881 6 371 432

71315 99 386

7 464 10 623

Folkmängd Vi 1941

Kommun

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg

Därav: Sundsvall Mölndal Trelleborg Skellefteå

Därav: Solna Jukkasjärvi Huddin sre Skön Söderala Valbo Själevad Grangärde Västanfors V. Vinfi-åker Sunne Övertomeå Hummarö Tomelilla Älmhult Kungshamn I allt Övriga kommuner Hela riket

284 Tab. 14. Fördelning efter moderns ålder. Moderns

å 1 de r

(vid början av Lr 1941) Summa

Kommun

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg

10—15

15—20

20-25

25—30

30—35

35—40

40 — 45

—

119 50 58 20 20

225 65 54 24 32

137 42 26 13 14

81 11 17 6 8

26 10 6 3

16 1 4 1 1

604 179 165 64 78

10 13 11 12 10

10 17 13 8 17

4 11 8 6 8

5 1 1 2 2

2 2

1 2

32 46 33 27 38

6 8 4

2 2 2

2 4

....

Örebro Borås Eskilstuna Gävle Uppsala

—

1 Jönköping Karlskrona Karlskoga

-

8 5 10

5 11 7

23 30 24

Övriga städer. . . .

—

94 Landskommuner

1 Summa

1580 Procent

0-i

26-5

36-3

20 7

10-1

4-2

2-i

100 Tab. 15.

Fördelning efter moderns yrke.

Mo d e r n s Kommun

yrke

fört

hemsjukbiyårdsträden biträden m. fl.

n edk oms

arbeterska

konrestautors, ran taffärsyrken yrken

120 40 54 20 34

104 25 20 10 11

110 27 28 9 6

19 8 3

12 24 7 5 14

2 9 10 5 10

3 4 2 1 2

1 3 1 1

8 4 9 10 7

Jönköping Karlskrona Karlskoga

5 3 14

5 5

3 3

1 1 1

7 13 7

1 Övriga städer. .. .

1 Lan dskommuner

1 Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg

....

Örebro Borås Eskilstuna Gävle Uppsala

159 40 41 18 15

en Summa

ÖYriga hemma- yrke ej uppyrken dotter saknas givet

29 9 3 2 1

2 1

16 11 7 2 1 1 1 3

21 17 9 3 7

26 2

3 5 1 4

— 3

604 179 165 64 78 32 46 33 27 38

—

2 4

—

23 30 24

Summa

1580 Procent

25-7

15 - 7

13-5

3o

26-9

3-2

3-7

3-7

285 från yrkesfördelningen bland ogifta kvinnliga yrkesutövare i städerna för år 1930. Troligen äro dock restaurantyrkena ganska starkt överrepresenterade bland m ö d r a r n a till de utomäktenskapliga barnen, och detsamma gäller också möjligen hembiträden, medan kontorsyrkena sannolikt äro underrepresenterade. F r å g a n om hur lång tid före nedkomsten modern avbröt sitt förvärvsarbete belyses av tab. 16. Förhållandena äro härvidlag tydligen i hög grad varierande. Å ena sidan finner man ett icke ringa antal mödrar, som fortsatte med sitt förvärvsarbete fram till omedelbart före barnets födelse eller strax dessförinnan, men å andra sidan är det ganska många mödrar, som icke haft förvärvsarbete under de senaste sex månaderna före nedkomsten. Modervis bostadsförhållanden under de senaste tre månaderna före nedkomsten belyses a v tab. 17. Av hela antalet mödrar var det 20"5 %, som sammanbodde med barnafadern, och 30*8 °/o som bodde i sitt föräldrahem, medan de övriga mödrarna hade sina bostadsförhållanden ordnade på annat sätt. Man kan beträffande mödrarna i Stockholm iakttaga, att »egen bostad» och »inneboende hos annan familj» spelade en större och »i föräldrahemmet» en mindre roll än inom övriga kommuner. Barnavårdsman.

F a s t s t ä l l a n d e av f a d e r s k a p e t .

Enligt lagen om barn utom äktenskap 1917 skall för varje barn utom äktenskap förordnas en barnavårdsman. I lagen stadgas vidare, att kvinna som är havande med barn utom äktenskap, senast tre månader före nedkomsten bör anmäla sitt tillstånd, samt att barnavårdsnämnden, när dylik anmälan inkommit eller nämnden erhållit kännedom om att barn utom äktenskap blivit fött, har att till barnavårdsman för barnet förordna därtill lämplig man eller kvinna. Av tab. 18 framgår vid vilka tidpunkter före eller efter barnets födelse som barnavårdsmän i realiteten blivit förordnade. I 686 fall eller 43*4 % förordnades barnavårdsman minst en månad före barnets födelse. Om barnavårdsman ej förordnats i god tid före födelsen, sker förordnandet i regel strax före eller strax efter barnets födelse. I 87"i % av hela antalet fall hade barnavårdsman förordnats antingen före barnets födelse eller då barnet var högst 15 dagar gammalt, och i endast 12*9 °/o vid en senare tidpunkt eller ej alls. Tab. 19 belyser bl. a. i vilken utsträckning barnets föräldrar gift sig eller barnet förklarats för trolovningsbarn. I fråga om sammanlagt 403 barn eller 25"5 % förelågo uppgifter om att barnet legitimerats genom föräldrarnas äktenskap innan barnet fyllde ett år. Den erhållna legitimeringsprocenten är väsentligt lägre än den av Hyrenius angivna (se sid. 9), vilket närmast torde få anses bero på a t t Hyrenius siffror utvisa legitimeringsprocenten fram till en ålder hos barnen av 5—10 år. Det måste dock anses överraskande, a t t skillnaden är så stor. I fråga om 444 barn eller 28* i % av hela antalet barn förelågo upplysningar om att barnen förklarats för trolovningsbarn, utan a t t föräldrarna gift sig. Därtill kommer att en del av de barn, varom inga upplysningar i detta hänseende ha lämnats, kunna ha förklarats för trolovningsbarn. Av samtliga barn var det ej mer än 603 eller 38*2 %, vilka icke förklarats för trolovningsbarn och vilkas föräldrar ej heller ingått äktenskap, innan barnet fyllde ett år. Uppgifterna om fastställande av faderskap ha givetvis endast intresse för denna grupp. Det visar sig, att i det övervägande antalet fall — 451 b a r n av 603 eller 74*8 % — faderskapet hade fastställts genom avtal. Fastställande genom domstol hade skett i 127 fall eller 21'i %, medan faderskapet icke alls hade kunnat fastställas i 25 fall eller 4*1 %.

286 Tab. 16. Fördelning efter den tid före nedkomsten då moderns förvärvsarbete upphörde. Y r k e s a r

•4

Kommun

-K P -

of a. o° S-

» ©

3H) O*l o: O

HK

o? w

O

o : <o CXi

o: • P- -

PT P

ST" t°

n

1 3

ra

P-

a

co

00 S? <s

S <3

i

i p p h ö r

3 t

*

HK

o? 'I 1o

P. Q

ST 35 o P 3 H

C

o? 11o

*1 ra

!

C»

3 C t

HK t «

"i

6 H+l W

p. p

l

-"

a l

O? *-

3?<j

(K,

B

Hf

HK

o? © |

<

P

3 OJ.

er

o

**

ra

43 18 12 2 4

75 11 8 3 4

43 30 19 5 7

604 179 165 64 78

2 3 2 3 1

32 46 33 27 38

23 30 24

26 8 7 3 3

100 24 22 7 16

81 25 22 13 6

73 20 21 6 12

32 10 16 4 6

25 8 7 3 9

Örebro Borås Eskilstuna Gävle Uppsala

2 4 2

3 5 9 1 4

1 1

3 10 6 1 7

4 3 4 5 4

4 2 4 2

—

6 12 2 7 8

3 5 6

3 6 3

2 B

p : c^

i3 3ra crej P

71 9 15 7 7

Jönköping Karlskrona Karlskoga

GQ

O:

ra

sr P-

35 16 16 11 4

2 2

HK.

3'

00 P

3 tf<5

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg

—

B*

CO

p

ra

P

3 p |-i

o?° i

d e

O

— . 1 1

3 3 3

—

— —

3 4 1

2 3 1

—

8 4

1 3 1

— —

— 1

3 8 1

1 1 3

....

—

94 Landskommuner . .

143 Summa

1580 Procent

8-i

9-3

3-9

15-5

13-7

12-3

4-s

7-2

10-4

100 Övriga städer

5 Tab. 17. Fördelning efter moderns bostadsförhållanden före nedkomsten. P 3

K o m m u n

B 3

ffi 2 5 0

er

B B1 gip P 2

-t

CD CO

ra

g 5 ra

3 52 2

Pi

£; 13"

130 34 34 6 13 Örebro . . 5 Borås 13 Eskilstuna 8 Gävle 6 Uppsala . . . 7 Jönköping 6 Karlskrona 2 Karlskoga 5 Övriga städer .... 15 Landskommuner . . 40 Summa 324 Procent 205

99 57 71 26 36 13 9 10 14 7 8 12 11 47 67 487 30-3

3 I*

>d

X. 3

c as

•—• c

Stockholm . . Göteborg . . Malmö Norrköping Hälsingborg

3.

a:

t*

26 10 3 1 2

77 32 15 9 10

102 23 24 10 10

58 12 9 2 4

64 4 5 5 2

25 7 3 5

1 9 7 3 7

5 6 2 2 7 3 5 2

—

2 3 1

1 1 2

—

—

2 5

—

—

1 S 1

—

—

— 1

— 1

3 3 2

32 46 33 27 38 23 30 24

—

—

12-3

13-9

6-4

6-6

2-6

—

604 179 165 64 78

287 Tab. 18. Fördelning efter den tidpunkt före eller efter barnets födelse, då barnavårdsnian förordnades.

Före barnets födelse

K o m ni u ii

Då

307 90 62 31 . . . . 42 7 21 17 15 14

j r d n a d

6 q

för2 — 3 3 - 4 4—5 5 — ordnad mån. män. mån. mån. 4

4 1

89 35 35 7 13

140 40 56 23 18

42 8 8 1 2

5 13 7 8 9

1 3 11

3 5

—

—

—

—

Jönköping Karlskrona Karlskoga

7 13 2

6 6 1

7 10 8 o 13 9 5 4

Övriga s t ä d e r . . . .

1 1 3 1

1 1

Barnavårdsman Summa

var

barnet

högst 15 1—2 15 dagar— mån. dagar 1 mån.

1 mån. och 1 mun däröver Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Borås Eskilstuna Gävle Uppsala

för

a v å r il s m a n

Barn

—

9 3 3 2 2

—

— 1

—

1 —

604 179 165 64 78 32 46 33 27 38

23 30 24

—

Landskommuner

— 3

— 4

2 Summa

1580 P r o c e n t 43-4

16-i

27-G

7-o

2-7

0-6

0-2

0-2

0-4

100 Tab. 19.

'v o m m u n

Trolovningsförhållandeu.

Ki besvarad

Trolov- Ej trolov- Därav faderskapet fastställt Äkten- ningsbarn ningsgenom barn, skap men icke ingått* äktenskap äktenskap1 avtal dom fastställt ej ingått x ej ingått

6 14 9 6 10

162 49 53 15 23 13 14 14 16 8

219 79 53 31 28 9 18 8 5 17

149 62 41 24 19 7 13 8 3 15

1 — 1

2 7 6

9 7 6

11 16 11 38

10 15 9 34

79 6 10 6 4

144 45 49 12 23

Örebro Borås Eskilstuna Gävle Uppsala

4 Jönköping Karlskrona Karlskoga

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg

....

Fastställande av faderskapet.

57 14 10 7 8 2 4 2 2 1 1 o 4

13 3 2 — 1 1 —

Övriga städer. . . .

21 Land skommuner

— — — — 5

Summa

25-5 8-2 Procent : i barnets ödelso. Inom ett år frå

28-i

38-2

1 Summa

604 179 165 64 78 32 46 33 27 38 23 30 24 94 143 1580 100

288 De sistnämnda 25 fallen fördela sig på följande sätt efter anledningen till a t t faderskapet ej kunnat fastställas. Antal fall Barnafadern har ej kunnat anträffas 8 Blodprov friat uppgiven barnafader 6 » har ej hunnit tagas 1 Ärendet överflyttat till annan barnavårdsnämnd 4 Rättegång förlorad 3 Tvist om underhåll 3 Summa 25 Av de i det föregående anförda siffrorna har framgått a t t det är en ganska avsevärd andel av de utomäktenskapliga barnen, vilka bli legitimerade genom föräldrarnas äktenskap eller vilka bli förklarade för trolovningsbarn. Det är av ett visst intresse att sammanställa dessa uppgifter med de i den årliga befolkningsstatistiken lämnade uppgifterna om tiden mellan äktenskapets ingående och nedkomsten i fråga om inomäktenskapliga barn. Det visar sig nämligen, att en ganska avsevärd andel av de inom äktenskapet födda barnen födas inom så kort tid efter äktenskapets ingående, att de tydligen koncipierats före äktenskapet. Några exakta upplysningar om vilka barn, som koncipierats före äktenskapet kunna givetvis icke erhållas, men det förefaller rimligt att antaga, att detta skett i fråga om det övervägande flertalet barn, som fötts inom en tid av åtta månader efter äktenskapets ingående. Är 1939 uppgick hela antalet barnaföderskor i rikets städer till 33 727, varav 4 374 eller 13'o hade erhållit barn utom äktenskapet. Bland de återstående 29 353 barnaföderskorna med barn inom äktenskap hade 5 502 eller 18"i % erhållit barn inom en tid av åtta månader efter äktenskapets ingående. De anförda siffrorna avse antalet barnaföderskor; en motsvarande fördelning av antalet levande födda barn skulle ge ett obetydligt avvikande resultat. Man kan följaktligen räkna med a t t omkring en tredjedel av alla barn koncipierats utom eller före äktenskapet. Om man skulle räkna enbart med de förstfödda barnen blir andelen ännu högre; troligen utgör den andel av de förstfödda barnen, som koncipierats utom eller före äktenskapet mer än 60 %. På grund av att barnens föräldrar gifta sig före eller efter barnets födelse bli emellertid det stora flertalet barn antingen födda inom äktenskapet eller legitimerade efter födelsen. Enligt föreliggande undersökning kvarstå ej mer än 8 % av samtliga barn såsom utomäktenskapliga, då de fyllt ett år. Enligt Hyrenius beräkningar (se sid. 9) bli över hälften av alla utomäktenskapliga barn legitimerade innan de uppnått en ålder av 5—10 år, vartill komma de som bli legitimerade vid högre ålder. Detta skulle innebära, att bland samtliga födda barn, andelen i egentlig mening utomäktenskapliga, d. v. s. icke alls legitimerade barn ej utgör mer än 5 a 6 %. En avsevärd del av dessa barn äro dessutom trolovningsbarn. Underhållsbidragets storlek. mödrahjälp.

Förekomsten av

Tab. 20 belyser underhållsbidragets storlek. I fråga om sådana fall då äktenskap ingåtts efter barnets födelse, har i vissa fall underhållsbidrag h u n n i t fastställas i andra fall däremot ej, vilket förklarar, att hela det antal fall, för vilka underhållsbidrag fastställts, ej överensstämmer med någon av de i tab. 18 angivna summorna. De vanligaste månatliga beloppen äro 25 och 30 kronor vilka tillsammans svara för 73 % av de 1 333 fall, för vilka underhållsbidrag fastställts. Medelbeloppet utgör kr. 28: 00.

Tab. 20. Fördelning efter underhållsbidragets storlek. UnderMedelhållsAntal bidragets belopp Summa fall barn med samman- per fall över ej fastunder kr. lagda uppgift 20 kr. 25 kr. 30 kr. 30 kr. ställt 20 kr. belopp Underhållsbidragets storlek i kronor

Kommun

Norrköping Hälsingborg

26 10 18 8 19

96 77 63 38 43

237 58 53 8 6

120 13 9 1 1

119 18 21 6 9

604 179 165 64 78

485 161 144 58 69

15110 4 460 3 905 1431 1670

31:15 27:70 27:12 24: 67 24: 20

3 28 1

16 8 5 22 8

8 2 22 3 1

2 3 5 2 6

32 46 33 27 38

30 43 28 25 32

815 890 805 640 745

27:17 20:70 28: 75 25:60 23: 28

1 5 11

17 16 4

23 30 24

19 30 15

530 715 430

27:89 23:83 28: 67

2 090

27:14

3 085

26:37

37 321

28:00 1

6 3 1 3

Stockholm Göteborg

....

Örebro Borås Eskilstuna Gävle Jönköping Karlskrona Karlskoga

3 Övriga städer. . . .

59 Summa

1580 Procent

1-4

10-6

32-5

29-3

10-7

15-4

100 Landskommuner

Tab. 21. Fördelning efter förekomsten av mödrahjälp och efter inödrahjälpens storlek. Mödrahjälp ej beviljad

Kommun

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg

....

111 30 38 19 11 12 13 6 1 19

Örebro Borås Eskilstuna Gävle Jönköping Karlskrona Karlskoga Övriga städer. . . .

9 5 12 17

Mödrahjälp beviljad med nedanstående belopp 0-50 kr.

Ingen 51-100 101-150 151-200 201-250 2 5 1 - 3 0 0 uppgift kr. kr. kr. kr. kr. om bel. 34 22 9 3 27

62 32 20 4 10

63 56 19 6 7

239 34 62 32 2

1 4 3 3 3

2 6 3 4 4

3 3 2 4 1

5 14 12 15 4

4 1 1

3 6 1

2 9

2 1 2

2 7 7

25 1 1

42 4 12

3 5 4

1 1 2

28 4 1 6 3 3 1 1

Summa barn

604 179 165 64 78 32 46 33 27 38 23 30 24

94 Landskommuner

143 Summa

1580 Procent

20-8

2-8

7-2

8-7

12-o

13o

30-s

4-0

290 Underhållsbidragets storlek varierar ganska avsevärt mellan de olika kommunerna. Att Stockholm ligger högt är ej ägnat a t t förvåna; där är 30 kronor per månad det vanligaste beloppet, och medelbeloppet utgör kr. 3 1 : 15. Inom övriga kommuner utgör 25 kronor per månad det vanligaste beloppet. Vissa avvikelser förekomma dock; sålunda är 20 kronor per månad det vanligaste beloppet i Borås och Uppsala, medan Eskilstuna har ett månatligt belopp på 30 kronor. I tre fall förekommer ersättning genom engångsavtal. Tab. 21 belyser i vilken utsträckning mödrahjälp förekommit och till vilka belopp mödrahjälp beviljats. Av hela antalet fall hade mödrahjälp förekommit i 79'2 % och icke förekommit i 20"8 %. Fördelningen på olika beloppsgrupper framgår av tabellen, vilken även belyser variationerna mellan de olika kommunerna. Hälsokontroll av moder och barn. Genom mödra- och barnavårdscentraler(stationer) sker numera som bekant kontroll dels av mödrarnas hälsotillstånd före nedkomsten och dels av barnens hälsotillstånd under det första levnadsåret. Tab. 22 och tab. 23 belysa i vilken utsträckning dylik kontroll verkligen ägt rum i fråga om de mödrar och barn, som redovisats i denna undersökning. Av tab. 22, som belyser kontrollen av de blivande mödrarnas hälsotillstånd, framgår a t t tydliga upplysningar om att dylik kontroll ej alls ägt rum förelågo i fråga om ett antal mödrar, som icke uppgick till mer än l T i % av hela antalet. I ett ganska stort antal fall har emellertid hälsokontrollen ej börjat förrän kort tid innan barnets födelse. Endast i fråga om 17*3 % av hela antalet mödrar förelågo uppgifter om att hälsotillståndet kontrollerats under en tid av minst 4 månader före barnets födelse. Tab. 23 belyser i vilken utsträckning barnets hälsotillstånd kontrollerats. Av hela antalet barn hade 72'4 % kontrollerats vid barnavårdscentral (station), vartill kommer 4"0 % vilka intagits på barnhem, vilket i regel torde få anses innebära en fullt betryggande hälsokontroll. I fråga om de övriga barnen har i några fall uppgivits, att hälsotillståndet kontrollerats av privat läkare, varjämte märkes, att i ett par fall barnen dött kort tid efter födelsen. Kvar står emellertid ett ganska stort antal fall, då någon hälsokontroll icke ägt rum. Det måste anses anmärkningsvärt, att den andel barn, vilka icke varit föremål för någon hälsokontroll, synes vara större än motsvarande andel mödrar. A m ni tigs f ö r h å l l a n d e n . Av tab. 24, som belyser amningstidens längd, framgår, att förhållandena härvidlag äro mycket varierande. Ä ena sidan förekomma i ett ganska stort antal fall korta amningstider om högst ett par månader, medan å andra sidan även långa amningstider förekomma i ett relativt stort antal fall. I 203 fall eller 12*8 % av hela antalet förekom sålunda en amningstid av mer än åtta månader, och även längre amningstider förekommo, vilket framgår av följande specifikation. Antal fall 8— 9 månader 129 9—10 » 34 10—11 » 12 11—12 » 22 12—13 » — 13—14 3 14—15

291 Tab. 22. Fördelniug efter den tid före nedkomsten varunder moderns hälsotillstånd kontrollerades. Mindre Minst än Ingen 4 mån. 3 mån. 2 mån. 1 mån. Ej alls Frågan före 1 mån. uppgift Summa före före före konej nedbarn före nednedom nedtrollerad besvarad komsten nedkomsten komsten tiden komsten komsten

Kommun

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Borås Eskilstuna Gävle

....

Jönköping Karlskrona Karlskoga Övriga städer. . . .

112 30

94 25

101 49

54 17

19 13

94 22

57 13

73 10

604 179

37 11 18

lo 8 24

20 6 6

13 11 4

9 8 1

14 6 8

165 64 78

11 9 9 4 4

2 14 5 3 5

2 2

1 1 2 5 5

7 3 2 4

32 46 33 27 38

5 1

2 7 7 3 6 5 6

55 14 16 2 13 6 8 12 4 9

o 5

—

1 6

5 1

23 30

—

—

2 1

1 2 1

1 Landskommuner

143 Summa

1580 Procent

17-3

14-3

21-8

10-1

4-7

ll-o

ll-i

9'B

100 Tab. 23. Fördelning efter den utsträckning i vilken barnets hälsotillstånd kontrollerats. Av barnavårdscentral (station)

Barnet intaget på barnhem

Icke kontrollerat

Ingen uppgift

Summa barn

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg

477 130 125 54 55

22 6 5 3 2

48 37 32 5 16

57 6 3 2 5

604 179 165 64 78

Örebro Borås Eskilstuna Gävle Uppsala

26 41 20 18 21

6 4

1 8 6 8

32 46 33 27 38

Jönköping Karlskrona Karlskoga

19 20 8

Övriga städer

39 Landskommuner

91 Kommun

1 6 1 7

5 2 3

1 3 9

23 30 24

Summa

1580 Procent

72-4

4-o

14-9

8-7

292 Tab. 24. Fördelning efter amningstid.

Kommun

BarIngen net — 1 1 - 2 2—3 3—4 4—5 5—6 6—7 7—8 8 — upp- Summa ej barn mån. mån. mån. mån. mån. mån. mån. mån. mån. amgift mat

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Borås Eskilstuna Gävle Uppsala

10 5 3 3 2

21 12 13 5 7

29 34 45 3 16

49 30 22 4 8

45 19 14 4 5

49 11 14 7 5

88 32 14 5 10

50 11 7 2 7

3 5 6

2 9 5 2 4

3 4 4 8 5

1 6 5

1 8 6 1 2

5 7 3 9 2

1 Jönköping Karlskrona Karlskoga

1 3 1

2 5 4

1 4 2

2 1 2

2 4 3

1 2

Övriga städer . . . . Landskommuner . . Summa Procent

39 6 5 7 4

102 16 20 21 8

122 3 8 3 6

604 179 165 64 78

11 6 3 11

32 46 33 27 38

5 1 6

23 30 24

1 5 4

1 4 1 1 3

2 1

4 2 1

2i

5-9

11-6

ll-i

7-8

8-4

13-7

6-s

5-6

12-8

14-7

100 Tab. 25. Fördelning efter moderns bostadsförhållanden under den tid hon hade vård om barnet. Med barnets fader K oram u n

o

°5.

p"

p"

•> a o? 5" % 3 g. 2f p 3 — s p- pr gCD

rt

"

p

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Örebro Borås Eskilstuna Gävle Uppsala

63 22 13 3 5

76 23 25 5 10

117 53 70 24 29

2 4 6 3 3

4 9 8 2 7

13 9 5 11 7

Jönköping Karlskrona Karlskoga

3 3 4

2 5 4

7 6 8

Övriga städer . . . .

8 Landskommuner . .

19 Summa

B_

B

•<_

P ds'

os

ra

3ra «-dK

p j <-l

B

p o" B O 3 00

CO

B

=r o P

ft.

p

p.

41 11 10 4 8 2 6 1 4 2

55 11 17 9 7

23 4

2 4 1 1 2

2 1 1 1

trfr1 5

i i-» p

CD f

2 §O

SJ d, «—i.

a

52 11 7 1 1 6 2 1 3

p H O" CD

sr w CTS

H-( 3

•<_

B B^ O

P *i CD

p- B P

35 1 3 2 1 1 2 1

8»

71 32 11 7 12

1 4 4 3 5

1 S" > sr B

tS P S. 3 P 00

34 6 8 5

ers

CD

B 3

i

B B "O

p

er

S.

p i-« B

37 5 1 4 5

604 179 165 64 78

32 46 33 27 38

C

1 1 1 2

3 1 5

3 3

4 2

23 30 24

4 2

2 2 1

1580 P r o c e n t 10-2

13-5

29-3

7-9

2-5

5-5

3-4

lli

4G

5'5

293 Moderns bostadsförhållanden och yrkesarbete efter n e d k o m s t e n . Moderns bostadsförhållanden under den tid, då hon hade vård om barnet, redovisas i tab. 25. Vanligast är, a t t mödrarna bo i sitt eget föräldrahem; 463 mödrar eller 29*3 % tillhöra denna grupp. Sammanlagt var det 374 mödrar eller 23*7 % som sammanbodde med barnets fader, varibland mellan hälften och två tredjedelar voro gifta. I övrigt förekomma skilda bostadsformer, vilket närmare belyses av tabellen. Vid jämförelse mellan do olika kommunerna framgår bl. a., a t t det i Stockholm är mindre vanligt att mödrarna bo i föräldrahemmet (19"4 °/o mot 35*4 °/o i övriga kommuner), men däremot något mera vanligt att de hyra egen bostad eller tillsammans med annan eller äro inneboende (tillsammans 21*5 % mot 12*5 % i övriga kommuner). Tab. 26 belyser i vilken utsträckning mödrarna haft förvärvsarbete efter nedkomsten och i så fall hur lång tid efter nedkomsten, som förvärvsarbetet började. Flertalet mödrar ha som synes haft förvärvsarbete efter nedkomsten. I fråga om 404 mödrar eller 25'6 % av hela antalet förelågo uppgifter om att mödrarna börjat förvärvsarbeta, innan barnet var 3 månader. Antalet mödrar utan förvärvsarbete var dock ävenledes ganska stort, nämligen 589 eller 37"3 %. En specifikation av dessa ger vid handen, att 262 sammanbodde med barnafadern och 179 bodde i föräldrahemmet, medan de övriga 151 levde under andra förhållanden. Tab. 26. Fördelning efter barnets ålder, då modern började förvärvsarbete efter nedkomsten. Modern började förvärvsarbeta då barnet var

Ko mmun

Ej Ingen för- upp- Summa barn — 1 1—2 2—3 3—4 4 - 5 5 — 6 6 — 7 7—8 8 — 9 9— värvs- gift mån. mån. mån. mån. mån. mån. mån. mån. mån. mån. arbete

Stockholm . . Göteborg . . . . Malmö Norrköping . . Hälsingborg

24 7 8 3 2

45 22 39 9 27

55 14 17 4 11

Örebro Borås Eskilstuna . . Gävle Uppsala . . . .

1 6 2 2 6

2 8 3 1 4

Jönköping . . Karlskrona . . Karlskoga . .

2 2 2

1 3

3 3

Övriga städer

37 10 12 7 3 4 3 4 1 1 1 6

25 6 9 3 2

39 13 3 3 2

25 6 4 3 2

3 1 1 1

1 3

1 2 2

2 2

2 2 2

3 1

2 1

11 3 3 1

18 5 1 3

29 7 10 4

199 83 53 23 24

97 3 6 1 5

604 179 165 64 78

2 1 3 3

13 17 20 13 6

6 2 3 6

32 46 33 27 38

8 9 11

3 6 3

23 30 24

1 2 4 1 1 1 1

Landskommuner

143 Summa

1580 Procent

11-2

9-2

6-o

4-3

5-i

3-5

1-6

2-o

4-3

37-3

10-4

100 Tab. 27 belyser för de 827 fall, där modern hade förvärvsarbete efter nedkomsten, det sätt, varpå modern sörjde för barnet under arbetstiden. Detta skedde i de flesta fallen på så sätt, att barnet tillsågs i hemmet av mormodern, av andra anhöriga eller av hemhjälp. I ett icke ringa antal fall kunde barnet få åtfölja modern till arbetsplatsen. Det bör observeras, att denna utväg var van-

294 Tab. 27. Fall med förvärvsarbete fördelade efter barnets ålder samt efter det sätt varpå modern sörjde för barnet. Modern började arbeta, då barnet var

Barnet ej kvar hos modern

Mindre än 1 månad. . . . 1— 2 m å n a d e r 2—3 >> 3—4 » 4—5 » 5—6 » 6-12 »

22 55 51 38 28 38 65

Barnet tillsågs Åtföljde av mormodern. Barnet modern till andra på daghem arbetsplatsen anhörigas (barnkrubba) hemhjälp 41 21 15 6 5 7 10

18 82 68 41 29 26 79

Summa barn

1 19 11 10 6 9 26

82 177 145 95 68 80 180

Summa

827 Procent

35-8

12 7

41-5

9-9

ligast i fråga om barn, som endast voro någon månad gamla, då modern började förvärvsarbeta. B a r n vilka skilts från modern. Sammanlagt skildes 462 barn eller 29'2 % från modern, innan de fyllde ett år. Tab. 28 utvisar a t t av dessa barn 98 eller 21'2 % placerades i morföräldrahemmet eller hos anhöriga och 199 eller 43'i % i fosterhem, medan flertalet av de återstående 165 eller 35'7 % intogos på barnhem eller barnsjukhus, i många fall för att därefter placeras i fosterhem. Tab. 28 belyser även, i vilken utsträckning vård på daghem (barnkrubba) förekommit. Dylik vård förekom endast i fråga om 95 barn eller 6"o % av hela antalet. Tab. 28. Fördelning efter var de barn placerades, som skildes från modern, innan de voro ett år, samt efter förekomsten av dagbemsvård.

mor- ; föräldrar eller andra anhöriga

fosterhem

barnhem, sjukhus

Summa barn, vilka skilts från modern

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg

44 13 5 5 7

89 16 32 8 6

53 41 14 1 10

186 70 51 14 23

418 109 114 50 55

604 179 165 64 78

Örebro Borås Eskilstuna Gävle Uppsala

4 2 1 2 1

7 2 2 7

1 9 3 4

o O

5 18 6 8 11

27 28 27 19 27

32 46 33 27 38

Jönköping Karlskrona Karlskoga

1 1 3

1 10 1

7 2 2

9 13 6

14 17 18

23 30 : 24

94 Barnet överlämn at till Kommun

Återstående barn (kvar hos modern)

Summa barn

Därav lämnade till daghem (barnkrubba) 48 6 10 4 15 5

4 1 2

Övriga städer

....

4 Landskommuner

..

— — —

Summa

95 Procent

6-2

12-6

10-4

29-2

70-8

6-o

295 Daghemsvård var som man kunde vänta något vanligare i de större städerna, men ej ens i Stockholm uppgick andelen daghemsvårdade barn till mera än 7*9 %. Följande tablå belyser vid vilka åldrar barnen började lämnas till daghem. Ålder mindre än 1 mån 1—2 » 2—3 » 3—4 » 4— 5 » 5—6 » 6—7 » 7—8 » 8—9 » 9—10 » över 10 »

4 5 16 10 14 5 13 3 7 6 12 Summa 95

Tab. 29 belyser i fråga om barn, som skilts från mödrarna orsaken till a t t detta ägt rum. Som man kunde vänta dominerar moderns förvärvsarbete med ej mindre än 281 fall eller 60'8 %, men sjukdom hos modern eller i vissa fall hos b a r n e t spelar även en viss roll (102 fall eller 22"i %). Tab. 29. Fördelning efter orsakerna till att modern skildes från barnet. niouern Modern lämnado barnet ifrån sig då det var

mindre än 1 m å n a d . . . . 1— 2 m å n a d e r 2— 3 » 3— 4 4— 5 » 5— 6 6—12 » Summa Procent

SKiiues

Moderns förvärvsarbete

Moderns, barnets sjukdom

Övriga orsaker

19 26 45 38 31 52 70 281 60-8

32 43 7 3 2 5 10 102 22i

7 10 13 4 4 5 27 70 15-2

iran

oarnet

Ingen uppgift

2 2 2 3 9 1-9

Summa barn

58 81 65 45 39 64 110 462 100

B e h o v av plats på m ö d r a h e m m. m. Tab. 30 belyser i vilken utsträckning intagning av modern på mödrahem eller av barnet ensamt på spädbarnshem varit aktuell. Det framgår av tabellen a t t platsbrist endast i några få fall stått i vägen för dylik intagning. Däremot har det i ganska många fall inträffat, att modern erbjudits plats på mödrahem men vägrat a t t låta intaga sig. Anmärkningar mot vårdnaden. Den sista frågan på formuläret avsåg a t t belysa huruvida moder och barn haft det väl ordnat eller huruvida andra vårdmöjligheter skulle ha varit önskvärda. Av tab. 31 framgår att anmärkningar framkommit i 178 fall eller 11 "3 % av hela

296 Tab. 30. Behov av eller erbjudande av plats på mödraheui eller spädbarnshem. Antal

fall

då

behov av plats plats erbjudits för barnet enplats önskats på mödrahem samt på spädpå mödrahem, men modern barnshem föremen ej kunnat vägrat låta legat, men plats erhållas intaga sig ej kunnat

Kommun

erhållas 2 2

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg

1 Örebro Borås Eskilstuna Gävle Uppsala

1 1

50 18 10 9 7

2 2

11 Jönköping Karlskrona Karlskoga

1 2

Övriga städer

4 Landskommuner

119 Summa

2 5

Tab. 31. Fördelning efter framkomna anmärkuh igår m o t v å r d n a d e n . D ä r a v dålig bostad, trångboddhet, dåliga hemförhållanden

Moderns förvärvsarbe började då barnet var

Ingen anmärkning om vårdnaden

Anmärkning

mindre än 1 mån. 1— 2 » 2— 3 » 3— 4 »> 4— 5 » 5— 6 » 6 - 1 2 »>

71 141 124 78 63 70 159

11 36 21 17 5 10 21

2 5 4 6 4 4 12

6 9 7 6 1 5 7

Modern icke fö rvärvsarbetande

158 1402

4 Summi i

58 Procen t

88-7

4-6

3-7

Inga uppgifter o m förvärvsarbete

intagning bristande å mödramor hem eller och barn vilja hoc modern barnskildes för att sörja krubba tidigt för barnet önskvärd

Antal barn

1 1

82 177 145 95 68 80 180

31 2-o

3 17 4 5

— —

5 6

— —

ro

antalet. Dessa fall ha i tabellen fördelats efter det avseende vilket vårdmöjligheterna varit otillfredsställande. Stockholm den 26 januari 1943. Erland v. Hofsten.

Statens offentliga utredningar 1944 Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Processlagberedningens förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken m. m. 1. Lagtext. [9] 2. Motiv m. m. [10] Betänkande med förslag rörande revision av lagstiftningen om kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag. [24]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. [1] Betänkande med förslag till byordningar och instruktioner för ordningsmännen i lappbyarna. [6]

Vattenväsen. Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Betänkande med förslag ang. revision av riksdagens arbetsformer. [8]

Kommunalförvaltning. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala uppdrag m. m. [i]

Statens och kommunernas finansväsen.

Politi. Betänkande ang. nykterhetstillståndet under krigsåren.

Skogsbruk. Bergsbruk.

Industri.

Handel och sjöfart.

Kommunikations väsen. Betänkande med förslag till vägtrafikstadga m. m . [18] Slututlåtande avgivet av besparingsberedningens järnvägssakkunniga. [32] Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik. Utredningar ang. ekonomisk efterkrigsplanering. 1. [71 2. [12] 3. [13] 4. [14] 6. [25] Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 4. Tiden juli 1942—juni 1943. [11] Socialvårdskommitténs betänkande. 7. Utredning och förslag ang. lag om allmän sjukförsäkring. [16] 8. Kostnadsberäkningar ang. lag om allmän sjukförsäkring. [16] 9. Utredning och förslag ang. revision av lagstiftningen om barnavårdsanstalter och fosterbarnsvård. [34] Befolkningspolitik i utlandet. [26] Socialvårdens omfattning och kostnader efter 1930. [33] Hälso- ocli sjukvård. 1941 års reumatikervårdssakkunnigas betänkande. Del 2. Utredning och förslag rörande behovet av och formen för statligt understöd till utbyggande inom landets sjukvårdsväsen av efterbehandling och konvalescentvård. [28] Ungdomsvårdskomniitténs betänkande 1 med utredning och förslag ang. psykisk barna- och ungdomsvård. [30]

Allmänt näringsväsen. Betänkande med utredning och förslag ang. rätten till vissa uppfinningar m. m. [27]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. Betänkande med förslag till åtgärder för främjandet av litteraturtjänsten inom de tekniska fackområdeua. [17] Om inrättande av ett samhällsvetenskapligt forskningsråd. [19.] 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 1. Skolan i samhällets tjänst. [20] 2. Sambandet mellan folkskola och högre skola. [21] 3. Utredning och förslag ang. vidgade .möjligheter till högre undervisning för landsbygdens ungdom. [22] Bilaga 3. Förhandlingarna vid sammanträde den 15—17 juni 1943 med 1940 års skolutrednings rådgivande nämnd. [23] Socialutbildningssakkunniga. 1. Utredning och förslag rörande den högre socialpolitiska och kommunala utbildningen. [291 Ungdomsvårdskommitténs betänkande 2 med utredning och förslag ang. stöd åt ungdomens föreningsliv. [31] Försvarsväsen. Betänkande med förslag ang. långtjänstunderbefäl m. m. [2] Betänkande med förslag till civilförsvarslag m. m. [5]

Utrikes ärenden. Internationell r ä t t .

Stockholm 1944. K. L. Beckmans Boktryckeri. 2338 43